Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 3U)

1943-10-15 · 75 sidor, varav 73 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 73 av 75 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:352, Med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 3U)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

1

Nr 352.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 3U);

given Stockholms slott den 15 oktober 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 11 juni

1937 (nr 344).

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 tami. Nr 862.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

Förslag

till

Lag

örn ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344).

Härigenom förordnas, att i utlänningslagen den 11 juni 1937 skall införas

en ny paragraf, betecknad 49 a §, av följande lydelse och att 57 § skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

49 a §.

Finnes i ärende, som avses i denna lag eller med stöd därav utfärdad författning,

att utredning vid domstol erfordras rörande viss omständighet av

betydelse för ärendets avgörande, äger Konungen förordna, att förhör angående

sådan omständighet skall äga rum vid den underrätt, som med hänsyn

till tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig.

Vid förhöret skall för att tillvarataga statens intresse lämplig person, som

av länsstyrelsen därtill förordnas, vara närvarande. Rätten eller på landet domaren

skall inkalla utlänningen till förhöret, om han är på fri fot, och eljest

ombesörja att han inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning, som är

på fri fot, kallelse att inställa sig, må rätten förordna att han skall hämtas.

Utlänningen äger, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp. Är han icke

på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde, skall rätten eller

på landet domaren förordna lämplig person att biträda honom.

Där omständigheterna det påkalla, förordne rätten att förhöret skall hållas

inom lyckta dörrar. Angående förhöret skall i övrigt, där ej annat följer

av vad i 57 § stadgas, i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet örn

brottmål däri talan örn ansvar föres.

Rätten eller domaren skall, sedan utredningen avslutats, skyndsamt insända

protokoll och övriga handlingar i ärendet till justitiedepartementet.

57 §.

Närmare föreskrifter----meddelar Konungen.

Likaledes utfärdar---eller utvisning.

Huru ersättning må bestämmas åt biträde, varom i 32, 35, 47 eller 49 a §

sägs, eller åt den, som förordnats att vid förhör enligt 49 a § tillvarataga statens

intresse, eller åt tolk, därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 24 september 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bergquist, fråga örn ändring i utlänningslagen.

Föredraganden anför följande.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 april 1943 tillkallade jag den

28 i samma månad justitierådet G. Dahlman, ordförande, ävensom pressombudsmannen

K- R- Casparsson, utrikesrådet G. Engzell, ledamoten av riksdagens

första kammare professorn Å. Holmbäck och t. f. byråchefen C.

Schmidt att såsom sakkunniga verkställa översyn av utlänningslagen den 11

juni 1937 (nr 344) jämte vad därmed ägde samband. Jag angav därvid, att vissa

spörsmål vore av sådan natur att de borde upptagas till särskild behandling, så

att eventuella förslag till författningsändringar kunde framläggas utan dröjsmål.

Sålunda syntes frågorna beträffande frihetsberövande åtgärder mot utlänningar

fordra skyndsam behandling. De sakkunniga ha den 1 augusti 1943 avlämnat

en promemoria angående utlännings omhändertagande

i förläggning eller tagande i förvar. Vid promemorian funnos

fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen, till kungörelse

angående ändring i vissa delar av kungörelsen den 1 september 1939

(nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar och till

kungörelse med vissa föreskrifter angående utlännings hållande i förvar.

Sedan yttranden från olika myndigheter inhämtats över promemorian, har

Kungl. Maj:t den 18 september 1943 utfärdat två kungörelser (nr 714 och 715)

på grundval av de sakkunnigas förslag ävensom med ledning av i promemorian

angivna synpunkter utfärdat nytt reglemente för Långmora, Smedsbo,

Rengsjö och Hälsingmo utlänningsförläggningar. Jag anhåller nu att få upptaga

till behandling frågan om genomförande av de sakkunnigas förslag till lag

om ändring i utlänningslagen.

Till upplysning i ärendet tolde de sakkunnigas promemoria jämte därvid

fogade författningsförslag få biläggas detta protokoll.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

De sakkunnigas förslag.

I promemorian uttalas, att i jämförelse med vad fallet var i vissa andra

länder hade flyktingfrågan för vårt land, örn man bortsåge från förhållandena

under tiden närmast efter förra världskriget, mycket obetydliga proportioner

fram till åren 1937 och 1938, och antalet politiska flyktingar i Sverige

var relativt ringa. Vid denna lid började ett flertal länder visa en utpräglad

obenägenhet att taga emot judiska flyktingar och vissa andra stater

försökte minska flyktingklientelet. Samtidigt började i Tyskland skärpta åtgärder

vidtagas mot judarna. I samband därmed ökade antalet sådana flyktingar

i Sverige så att det den 1 oktober 1938 uppgick till 1,500. Före krigsutbrottet

steg siffran till 3,000 samtidigt med att antalet andra flyktingar

ökade till omkring 800. Härtill kommo åtskilliga flyktingar, vilka lyckades

efter någon tids uppehåll i Sverige resa vidare till annat land. Den

tyska ockupationen av Danmark och Norge och i synnerhet den därpå

följande utvecklingen i Norge medförde en flyktingström till Sverige av

helt andra dimensioner än tidigare Sålunda hade norrmän i mycket stort

antal flytt hit. Från Danmark och Norge fick Sverige även övertaga tyska,

österrikiska och tjeckoslovakiska samt statslösa judiska flyktingar, som förut

åtnjutit asylrätt där. Vidare förekommo bland flyktingarna personer av

olika nationaliteter, som rymt från tyska krigsfångeläger, desertörer från

tyska armén samt sjömän, som rymt från fartyg i tysk tjänst. Vid tiden för

promemorians upprättande uppgick antalet flyktingar här i landet till omkring

22,000, varav omkring 17,000 norrmän.

De sakkunniga erinra, att enligt 1937 års utlänningslag kunde utlänning,

vars vistelse här i riket av en eller annan anledning icke ansåges önskvärd,

avlägsnas härifrån genom avvisnings-, förpassnings- eller utvisningsbeslut.

Beträffande verkställigheten av sådant beslut gällde att utlänningen icke

finge mot sin vilja befordras till land, varifrån han flytt av politiska orsaker,

eller till land, varest han kunde antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva

återsänd till förstnämnda land. Det hade därför ansetts nödvändigt att meddela

särskilda föreskrifter om sådana utlänningars övervakande. Enligt utlänningslagen

kunde detta ske på olika sätt. Utlänningen kunde åläggas särskild

anmälningsplikt, anvisas särskild uppehållsort eller eljest särskilt övervakas.

Ansåges sådan åtgärd icke vara tillfyllest, kunde han tagas i förvar i

fångvårds- eller liknande anstalt. Genom en kungörelse den 16 februari 1940

(nr 92) infördes vid sidan av tagandet i förvar en mildare form för utlänningens

berövande av friheten, nämligen omhändertagande i av socialstyrelsen

anordnad förläggning. Beslut om såväl tagande i förvar som omhändertagande

i förläggning meddelas av administrativ myndighet.

Enligt vad i promemorian framhålles lia tagande i förvar och omhändertagande

i förläggning hittills förekommit i obetydlig omfattning, örn man

jämförde med hela antalet flyktingar i landet.

De sakkunniga erinra, att de frihetsberövande åtgärderna mot utlänningar

under den senaste tiden vid olika tillfällen varit föremål för uppmärksamhet

av riksdagen, och ha lämnat en närmare redogörelse härför till vilken jag

kan hänvisa.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

5

Den av de sakkunniga nu verkställda utredningen har i första hand avsett

genom motion vid 1943 års riksdag väckt förslag att till domstols prövning

hänskjuta frågor om utlännings tagande i förvar eller omhändertagande i

förläggning. I samband därmed ha även undersökts andra möjligheter att tillfredsställa

önskemålen att skapa ökade garantier för allsidig och rättvis prövning

av intemeringsfrågor.

Ehuru de sakkunniga tillika givit uttryck åt önskemål örn vissa förbättringar

i fråga örn behandlingen av utlänningar som berövats friheten, ha de

särskilt framhållit, att av den undersökning av förhållandena i förvarsanstalter

och förläggningar, som företagits, framgått, att fog saknades för de

uppgifter, som i olika sammanhang lämnats, att de omhändertagna utlänningarna

i förvarsanstalterna eller förläggningarna skulle vara underkastade

en inhumanitär behandling.

Enligt utlänningslagen eller med stöd av denna utfärdade författningar

kan en utlänning berövas friheten på två olika sätt. Han kan omhändertagas

för vistelse i förläggning eller ock tagas i förvar.

Bestämmelser om utlännings omhändertagande för vistelse

i förläggning meddelades genom kungörelse den 16 februari 1940 (nr

92) med tillägg till kungörelsen den 1 september 1939 (nr 59) med vissa särskilda

föreskrifter om tillsyn över utlänningar. Genom kungörelsen tillädes två

nya paragrafer, 11 och 12 §§, av vilka 11 § förut ändrats genom kungörelse den

11 oktober 1940 (nr 864). I dessa bestämmelser har ändring numera skett

genom kungörelsen den 18 september 1943 (nr 714) som träder i kraft den

1 oktober 1943. Hittills gällande bestämmelser innebära följande.

Förordnande om utlännings omhändertagande i förläggning må meddelas

av socialstyrelsen, i regel efter utlänningsnämndens hörande. Denna nämnd

består av tre av Kungl. Majit utsedda ledamöter, av vilka en skall vara eller

hava varit innehavare av domarämbete och en skall äga erfarenhet rörande

internationella rättsfrågor.

Förutsättning för omhändertagande är, att beslut örn avvisning, förpassning

_ eller utvisning ej kunnat verkställas eller att eljest särskild anledning

föreligger. Utlänningen äger klaga över beslutet, endast om utlänningsnämndens

yttrande i ärendet icke inhämtats eller om nämnden eller någon dess

ledamot yppat mot socialstyrelsens beslut avvikande mening. Klagan föres

hos Kungl. Majit i justitiedepartementet. Förordnandet går i verkställighet

utan hinder av anförda besvär.

Örn synnerliga skäl föreligga äger socialstyrelsen förordna örn utlännings

omhändertagande i förläggning utan att utlänningsnämndens yttrande i ärendet

inhämtats. I sådant fall må dock förordnandet icke vara längre tid än

trettio dagar, därest icke frågan dessförinnan hänskjutits till nämnden. Har

utlänningsnämndens yttrande icke inhämtats då socialstyrelsen meddelar förordnande

örn utlännings omhändertagande, äger denne alltid anföra besvär

mot beslutet.

I vissa fall förekommer det, att förordnande örn utlännings omhändertagandc

meddelas av Kungl. Majit. Enligt 48 § utlänningslagen kan socialstyrelsen

överlämna ärende angående förfarandet med utlänning till Kungl.

Majits avgörande. Sådant överlämnande skall alltid ske, örn ullänningsnämnden

eller någon dess ledamot hemställt därom. Även i andra fall förekom
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

mer emellertid, att Kungl. Majit föreskriver antingen att utlänning skall omhändertagas

för vistelse i förläggning eller att han skall tagas i förvar, med

rätt för socialstyrelsen att förordna om hans omhändertagande i förläggning.

Detta sker särskilt då Kungl. Majit förordnat om utvisning av utlänning jämlikt

37 § utlänningslagen eller, efter anmälan av länsstyrelse örn svårighet

att verkställa av länsstyrelsen meddelat utvisningsbeslut, skall förordna örn

förfarandet med utlänningen i avhidan på utvisningens verkställande.

Bestämmelserna örn utlännings omhändertagande i förläggning liksom

Kungl. Majits särskilda beslut därom grunda sig på det Kungl. Majit i 54 §

utlänningslagen givna bemyndigandet att, i händelse av krig eller fara för

krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter

prövas erforderligt, meddela de särskilda bestämmelser, som må

finnas nödiga med avseende på utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig

i riket eller att vistas å viss ort inom riket samt att i fråga örn utlännings

avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

I promemorian återgives en av socialstyrelsen lämnad redogörelse rörande

tillämpningen av bestämmelserna örn utlännings omhändertagande i förläggning.

Av de uppgifter härom som i övrigt intagits i promemorian må här

nämnas, att av de utlänningar, som omhändertagits i förläggning före den

1 maj 1942, kvarhöllos den 15 juli 1943 14. Sex av dessa hade varit berövade

friheten mellan 3 och 3V2 år, de övriga 1—3 år. Genom beslut den 30 juni

1943 har emellertid Kungl. Majit förordnat att 12 av dessa utlänningar skulle

försättas på fri fot före den 15 augusti 1943. De övriga två äro av sådan

sinnesbeskaffenhet, att de icke kunna taga hand om sig själva, och de vistas

för närvarande på vårdanstalt.

Beträffande härefter den andra, vid sidan av omhändertagande i förläggning,

förekommande formen av frihetsberövande åtgärd mot utlänning, nämligen

utlännings tagande i förvar, återfinnas flertalet bestämmelser

härom i 1937 års utlänningslag.

Enligt utlänningslagen må utlänning tagas i förvar av länsstyrelse eller

polismyndighet. Meddelas sådant beslut av polismyndighet, skall detta genast

anmälas för länsstyrelsen. Anser länsstyrelsen behov föreligga att kvarhålla

utlänningen i förvar utöver två månader, skall frågan därom underställas

Kungl. Majits prövning.

Polismyndighet äger enligt utlänningslagen taga utlänning i förvar i avbidan

på beslut om hans avvisning från riket eller i avvaktan på verkställighet

av beslut därom. Vidare må polismyndighet meddela sådant förordnande

när framställning gjorts om utlännings utvisning eller förpassning ur landet

och det skäligen kan befaras att han avviker. Förenämnda bestämmelser

återfinnas i 20, 24, 27 och 33 §§ utlänningslagen.

Länsstyrelse må enligt 27, 30, 32 och 38 §§ utlänningslagen taga utlänning

i förvar i avbidan på beslut om hans utvisning eller förpassning ur riket eller

på verkställighet av beslut därom.

I kungörelse den 26 november 1937 (nr 912) med föreskrifter i anledning av

utlänningslagen finnes ett stadgande örn befogenhet för polismyndighet att i

särskilt fall taga utlänning i förvar. Enligt denna kungörelse äger länsstyrelse,

då beslut meddelats om utlännings utvisning ur riket, meddela erforderliga

föreskrifter rörande hans avresa ur landet. Ställer sig utlänningen icke dessa

föreskrifter till efterrättelse, må polismyndighet enligt 52 § taga utlänningen

i förvar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 352.

7

Bestämmelserna om utlännings tagande i förvar ha efter krigsutbrottet

kompletterats med särskilda föreskrifter för vissa fall. Så har, i samband med

införandet av den särskilda formen för utlännings berövande av friheten genom

bans omhändertagande i förläggning, i 12 § kungörelsen den 1 september

1939 stadgats, att länsstyrelse äger taga utlänning i förvar i avbidan på

beslut av socialstyrelsen om hans omhändertagande i förläggning. I denna paragraf

har även socialstyrelsen medgivits rätt att i särskilt fall förordna om utlännings

tagande i förvar, nämligen då han är omhändertagen i förläggning.

Även enligt dessa bestämmelser gäller, att förvaringen icke utan Kungl. Maj :ts

medgivande må avse längre tid än två månader.

Slutligen har Kungl. Maj:t i ämbetsskrivelse den 27 februari 1942 föreskrivit,

att utlänning som vistas inom område där han icke äger uppehålla sig

skall, därest ej särskilda skäl till annat föranleda, tagas i förvar i avbidan på

beslut från socialstyrelsen huru med honom skall förfaras.

De efter krigsutbrottet meddelade särskilda föreskrifterna om utlännings

tagande i förvar ha meddelats med stöd av det i 54 § utlänningslagen intagna

stadgandet örn rätt för Kungl. Maj :t att vid krigsfara eller eljest under

särskilda förhållanden meddela de särskilda bestämmelser som må finnas

nödiga med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket

eller att vistas å viss ort inom riket samt att i fråga om utlännings avvisning,

förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna. Kungl.

Maj :t har i vissa fall även direkt förordnat om utlännings hållande i förvar

i avbidan på verkställighet av beslut om hans avlägsnande ur landet.

Utlänning, som [ages i förvar, intages i allmänhet i fångvårdsanstalt. De

sakkunniga anföra beträffande innebörden av förvaringen, att den i de flesta

fall vore en åtgärd av rent provisorisk natur. Förvarstiden vöre då i regel av

kort varaktighet. Emellertid förekomme det, att Kungl. Maj:t medgåve förlängning

av förvarstiden så alt denna överstege två månader, t. ex. såsom

en förlängning av giltighetstiden för den provisoriska åtgärden eller såsom

en disciplinär åtgärd eller då utlänningens omhändertagande i förläggning

eller övervakande i annan ordning icke ansåges tillfyllest av hänsyn till statens

säkerhet. Beträffande tillämpningen av bestämmelserna örn utlännings

tagande i förvar får jag i övrigt hänvisa till promemorian. Här må endast

nämnas, att antalet utlänningar, som voro tagna i förvar den 15 juli 1943

och då hållits i förvar längre tid än två månader, var 36. Av 13 utlänningar

som den 15 juli 1943 liöllos i förvar och varit berövade friheten mer än ett

år, har Kungl. Maj:t genom beslut den 30 juni 1943 förordnat att 10 skulle

försättas på fri fot före den 15 augusti 1943.

De sakkunniga ha för egen del framhållit, att frihetsberövande åtgärder

mot flyktingar vidtagits endast i ringa utsträckning. Av de omkring 22,000 flyktingar,

som vistades i Sverige, voro den 1 juli 1943 cirka 270 i förvar eller omhändertagna

i förläggning. Av förvarsfallen voro en del endast provisoriskt

omhändertagna i avbidan på beslut örn det vidare förfarandet med dem och

av förläggningsfallen voro ett stort antal intagna endast på kortare tid.

I anslutning till vad första lagutskottet anfört vid 1942 års riksdag lia de

sakkunniga framhållit såsom önskvärt att utöver vad redan vore förhållandet

huvudgrunderna för utlännings berövande av friheten funnes reglerade

i lag. Även med denna uppfattning kunde man dock icke bortse från att be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

hov kunde föreligga av rörligare regler än de genom lag fastställda och att alltså

utlänningslagen även i framtiden måste ha en motsvarighet till fullmaktsbestämmelsema

i 54 §. Behov kunde hastigt uppkomma att omedelbart genomföra

erforderliga förändringar. Frågan örn att utöver vad redan skett

huvudgrunderna för utlännings berövande av friheten skulle upptagas i lag

fordrade därjämte ingående överläggningar. De sakkunniga ansåge sig icke

redan i det nu aktuella skedet av utredningsarbetet, som avsåge uppgifter av

mera skyndsam natur, böra upptaga denna fråga till slutlig behandling. Dock

syntes av rent formella skäl den ändringen nu kunna ifrågasättas i 54 § utlänningslagen,

att däri uttryckligen angåves att Kungl. Maj:ts befogenhet att under

krigsförhållanden meddela kompletterande föreskrifter till utlänningslagen

även avsåge utlännings tagande i förvar eller omhändertagande i förläggning.

I promemorian tramhålles vidare, att ökade garantier mot ogrundade frihetsberövanden

syntes önskvärda. Det i förenämnda motion väckta förslaget

om domstolsprövning hade emellertid i så gott som samtliga därom avgivna

yttranden avstyrkts. De skäl som av olika myndigheter anförts mot motionen

syntes rikta sig särskilt mot förslaget alt domstolen i dylika ärenden icke endast

skulle verkställa utredningen utan även efter prövning av frågan avgiva

yttrande huruvida utlänningen borde omhändertagas. Det kunde ej heller förnekas

att de allmänna säkerhetssynpunkter som i detta hänseende påkallade

beaktande vore av den skiftande karaktär, att betänkligheter kunde yppas

mot att sådana frihetsberövande åtgärder mot utlänningar varom nu vore

fråga gjordes beroende av domstols prövning. De sakkunniga ha därför ställt

sig avvisande till nämnda förslag. De ha emellertid upptagit tanken på domstols

medverkan i alman form. Enligt vad de sakkunniga framhålla läge till

grund för de administrativa myndigheternas prövning av frågan om frihetsberövande

åtgärder mot utlänning en polisutredning av relativt ingående art.

Uppenbart vore emellertid att fall kunde förekomma, då behov förelåge av en

mera allsidig och uttömmande utredning än den som i regel kunde åvägabringas

vid en utredning i administrativ ordning. Sålunda kunde behov föreligga

att för utredning rörande viss fråga eller vissa omständigheter höra

vittnen på ed. I de lagar där administrativ myndighet medgivits rätt att beröva

svensk medborgare hans personliga frihet funnes i regel möjlighet för

myndigheten att, där så erfordrades, genom vittnesförhör inför domstol vinna

utredning rörande viss omständighet som vore av betydelse för frågans avgörande.

Även då det gällde frihetsberövande av utlänning enligt utlänningslagen

eller med stöd därav utfärdad författning syntes en möjlighet att vinna

domstolsutredning av denna art böra stå till buds. De ärenden, däri sådan

domstolsutredning kunde vara erforderlig, syntes regelmässigt vara av sådan

natur, att de borde överlämnas till avgörande av Kungl. Maj:t. Det syntes därför

vara tillräckligt om befogenhet att föranstalta om utredning förbehölles

Kungl. Majit. Den nu förordade ulreduingsmöjligheten borde kunna avse jämväl

andra frågor rörande utlänningars behandling än berövande av friheten,

såsom t. ex. utvisning eller förpassning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

9

De sakkunniga lia på grund av det anförda föreslagil tillägg till utlänningslagen

av innebörd att, om Kungl. Maj:! i ärende rörande behandling

av utlänning enligt lagen eller med stöd därav utfärdad författning

finner att utredning vid domstol erfordras rörande viss omständighet som är

av betydelse för avgörandet, Kungl. Majit äger förordna om förhör angående

sådan omständighet vid den underrätt som med hänsyn till tid och plats för

dess sammanträden prövas lämplig. Beträffande förfarandet vid domstolen

skola de processuella regler, som gälla för brottmålsförfarande i allmänhet,

vinna tillämpning. Förfarandet skall, liksom fallet är enligt utlämningslagen,

vara kontradiktoriskt, i det att å ena sidan lämplig person förordnas att tillvarataga

statens intresse och å andra sidan utlänningen beredes tillfälle att

närvara och därvid åtnjuta hjälp av advokat. Utlänningen äger enligt förslaget

erhålla biträde på det allmännas bekostnad örn han icke är på fri fot och

säger sig ej själv kunna anskaffa biträde.

Bestämmelserna härom lia upptagits såsom 49 a § i lagen. Härjämte har i

54 § intagits uttrycklig föreskrift, att Konungen äger, i händelse av krig eller

fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda

omständigheter prövas erforderligt, meddela bestämmelser som avse

utlännings tagande i förvar eller omhändertagande i förläggning.

Vad härefter angår de förslag till administrativa författningar, som de sakkunniga

framlagt och vilka redan föranlett beslut om ändrade bestämmelser

den 18 september 1943, må här i korthet nämnas följande.

I flera lagar om frihetsberövande åtgärder mot svenska medborgare ha särskilda

föreskrifter meddelats om för hörsförfarande inför administrativ

myndighet. Även i utlänningslagen finnes föreskrift örn sådant

förfarande. Enligt 32 och 37 §§ denna lag skall nämligen utlänning, beträffande

vilken uppkommit fråga örn hans utvisning ur riket, inställas till

förhör inför länsstyrelse, därvid utlänningen skall äga åtnjuta biträde av advokat.

De sakkunniga lia ansett sig böra förorda att även utlänning, beträffande

vilken fråga uppkommit örn omhändertagande i förläggning genom beslut

av socialstyrelsen, i viss utsträckning beredes tillfälle att vid ett förhör

inför auktoritativ myndighet yttra sig i ärendet och därvid åtnjuta biträde

av advokat. Beträffande frågan inför vilket organ förhöret borde hållas lia de

sakkunniga stannat vid att, i likhet med vad som enligt utlänningslagen gäller

örn förhör med utlänning i utvisningsärende, låta länsstyrelsen i det län

där utlänningen vistas hålla förhöret. Även i fråga om förfarandet vid förhöret

inför länsstyrelsen lia de sakkunniga funnit utlänningslagens föreskrifter örn

förhör i utvisningsärende böra liga motsvarande tillämpning. Förhör borde

hållas när fråga vore örn kvarhållande för längre lid av utlänning, som ej

vore kriminell. I fråga örn den tidsgräns, över vilken en sådan utlänning icke

finge hållas i förläggning utan att förhör hölles, lia de sakkunnigas majoritet,

som räknade nied att interneringstiden i många av dessa fall kunde förkortas,

stannat för att bestämma gränsen lill fyra månader, varvid även skulle

medräknas den tid utlänningen kunde lia hållits i förvar i avbidan på beslut

örn hans omhändertagande i förläggning. På denna punkt var emellertid

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

en av de sakkunniga, t. f. byråchefen Schmidt, av skiljaktig mening och uttalade

att tiden borde bestämmas till sex månader. — De sakkunniga ha vidare

förordat, att socialstyrelsen, då förordnande meddelas örn utlännings

omhändertagande i förläggning, i beslutet angiver den väsentliga anledningen

till åtgärden, t. ex. omhändertagande för observation. — I promemorian uppmärksammas

också bl. a. vissa fall, då Kungl. Maj:t förordnar om eller medgiver

att utlänning skall hållas i förvar för längre tid eller förordnar att utlänning

skall omhändertagas i förläggning. Beträffande dessa fall ha de sakkunniga

ansett, att förhör med utlänningen borde hållas i analogi med vad

som föreslagits beträffande utlännings omhändertagande i förläggning efter

beslut av socialstyrelsen.

De sakkunniga lia även upptagit till undersökning frågan angående

omprövning av beslut om frihetsberövande åtgärder.

Hittills gällande bestämmelser innehålla härom följande.

I 11 § kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter

om tillsyn över utlänningar stadgas, att socialstyrelsen senast ett år

från det förordnande meddelats om utlännings omhändertagande i förläggning

skall pröva frågan om hans fortsatta vistelse där. Finnes han böra kvarhållas,

skall socialstyrelsen därefter minst en gång varje kalenderår företaga

prövning varom nyss sagts. Vid omprövningen skall socialstyrelsen inhämta

utlänningsnämndens yttrande i ärendet och utlänningens besvärsrätt blir beroende

av örn utlänningsnämnden eller någon dess ledamot yppat avvikande

mening mot socialstyrelsens beslut. Vidare gäller enligt samma paragraf, att

socialstyrelsen må, när anledning därtill finnes, förordna örn upphörande av

utlänningens vistelse i förläggning, med eller utan villkor.

Beträffande omprövning av beslut om utlännings hållande i förvar gäller

den förut nämnda regeln, att örn underordnad myndighet meddelat beslut örn

utlänningens tagande i förvar och behov föreligger att kvarhålla honom utöver

två månader, frågan därom skall inom samma tid underställas Kungl.

Majit. Däremot ha föreskrifter icke meddelats om omprövning av beslut om

utlännings kvarhållande i förvar utöver två månader. Antalet utlänningar,

som hållas i förvar för längre tid har emellertid varit så begränsat, att frågan

om behovet av kvarhållande ständigt kunnat hållas aktuell. Utskrivning

har även regelmässigt skett så snart förhållandena medgivit det. Initiativet

till utskrivningen har i vissa fall tagits direkt av Kungl. Majit, utan att

framställning från utlänningens sida förelegat.

De sakkunniga framhålla, att kvarhållande på längre tid vore ett så allvarligt

ingripande i utlänningens personliga frihet, att ökade garantier fölen

enhetlig prövning därav vore önskvärda. Med hänsyn härtill förordade de

sakkunniga, att frågor om utlännings hållande i förläggning för längre tid

alltid skulle underställas Kungl. Majits prövning. Förfarandet borde regleras

så, att socialstyrelsen, där behov ansåges föreligga att kvarhålla utlänning

i förläggning utöver fyra månader, så snart som möjligt inom denna

tid skulle påkalla att utlänningen inställdes till förhör inför länsstyrelse.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

11

Sedan protokoll över förhöret inkommit till socialstyrelsen skulle styrelsen,

efter utlänningsnämndens hörande, underställa frågan örn utlänningens kvarhållande

Kungl. Maj:ts prövning. Funne socialstyrelsen efter tagen del av förhörsprotokollet,

att kvarhållande av utlänningen i förläggning icke erfordrades,

behövde underställning givetvis icke ske. — Förordnade Kungl. Majit

efter underställning att utlänning skulle kvarhållas, borde enligt de sakkunnigas

mening förnyad omprövning företagas med jämna mellanrum. Den tid,

inom vilken sådan omprövning enligt nu gällande bestämmelser skulle ske,

ett år, syntes emellertid de sakkunniga väl lång och kunde lämpligen nedsättas

till sex månader. Bedömningen borde i första hand anförtros åt socialstyrelsen

och utlänningsnämnden. Vore dessa ense örn att utskrivning ej

borde ske, syntes ärendet ej behöva underställas Kungl. Majit. Men om någon

av dessa ansåge utskrivning böra ske, borde anmälan härom göras hos

Kungl. Majit. Även örn endast någon ledamot av nämnden ansåge att utlänningen

borde utskrivas, borde frågan underställas Kungl. Majit. — De bestämmelser,

som sålunda föreslagits i fråga örn omprövning av beslut örn

utlännings kvarhållande i förläggning, borde äga motsvarande tillämpning å

de fall, där förordnandet om utlännings omhändertagande meddelats direkt

av Kungl. Majit.

De skäl, som föranlett förslaget om regelbunden omprövning av fråga örn

utlännings kvarhållande i förläggning, ha de sakkunniga ansett böra föranleda

motsvarande bestämmelser beträffande utlänningar i förvar. Enligt

de sakkunnigas mening borde omprövningen i dessa fall direkt verkställas

av Kungl. Majit, efter föredragning av chefen för justitiedepartementet. Det

borde emellertid ankomma på fångvårdsstyrelsen att vid långtidsförvaring

göra anmälan till chefen för justitiedepartementet var sjätte månad för att

omprövning skulle kunna äga rum.

Beträffande utlänningar, som vid bestämmelsernas ikraftträdande vöre

omhändertagna i förläggning, ha de sakkunniga föreslagit särskilda övergångsbestämmelser.

De sakkunniga lia i promemorian även lämnat en närmare redogörelse för

de av socialstyrelsen anordnade förläggningarna för utlänningar. I

samband härmed ha de sakkunniga ifrågasatt örn ej en strängare reaktion

mot omhändertagna utlänningar, som rymde från förläggning, borde ske.

Även vid upprepad rymning vore påföljden att utlänningen toges i förvar

för en tid, som icke överstege två månader.

Beträffande behandlingen på förläggningarna lia de sakkunniga framhållit,

att för att förläggningsverksamheten överhuvud skulle kunna hållas uppe

och i längden även för internerna själva vore det nödvändigt alt de sysselsattes

med arbete. Från denna synpunkt kunde det ifrågasättas, örn ej arbetsskyldiglieten

för närvarande vore för liten — den dagliga arbetstiden syntes

i genomsnitt ej uppgå till mer än 4Vz timmar -— och örn ej arbetstiden borde

förlängas till normal arbetsdag, naturligtvis med möjlighet för förläggningsledningen

att medgiva undantag. De i förläggning omhändertagna utlänningar,

som föredroge intellektuella sysselsättningar framför kroppsarbete, bni
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj-.ts proposition nr 352.

kade beredas möjlighet därtill genom att de fritoges från annat arbete. En uttrycklig

föreskrift härom syntes lämpligen böra meddelas i reglementet för

förläggningarna.

De sakkunniga ha även berört de omhändertagnas ekonomiska förmåner

och erinrat, att de hittills i regel erhållit allenast fickpenning med 90 öre om

dagen. Endast vid särskilda mera omfattande arbeten utginge särskild arbetspremie,

som då i regel beräknades efter ackord. Om, såsom de sakkunniga

förordat, arbetsskvldigheten över lag utsträcktes, borde detta medföra att för

dem som deltoge i arbetet ersättning utginge med arbetspremie, i så stor utsträckning

som möjligt beräknad efter utförd arbetsprestation. Beträffande

permission och besök ansåge de sakkunniga, att de borde medgivas i så stor

utsträckning som säkerhetskravet och ordningen på förläggningen tilläte,

dock att i fråga örn vissa kategorier av omhändertagna en strävare behandling

kunde vara motiverad. Frågan i vad mån permission borde kunna beviljas

borde bedömas med hänsyn till grunden för omhändertagandet samt till

interneringstidens längd, på sätt de sakkunniga närmare utvecklat. I fråga

om fritidssysselsättningen lia de sakkunniga nämnt, att de omhändertagna

numera hade full frihet att mottaga böcker och tidningar. Särskilt för de intellektuella

vore detta en fråga av stor betydelse. De sakkunniga förordade

även, att de omhändertagna, åtminstone försöksvis, finge fri tillgång till de

för förläggningarna anskaffade radioapparaterna, så att de kunde avlyssna

den radioutsändning de önskade. Slutligen syntes stadgad begränsning av

brevskrivningsrätten böra upphävas, där den icke vore påkallad av särskilda

förhållanden.

I fråga örn disciplinära åtgärder uttala de sakkunniga, att dessa borde tilllämpas

med hänsyn till förseelsens art och med iakttagande av att en åtgärd,

som lämpade sig för viss intern, kanske vore alldeles olämplig beträffande

en annan. Utöver de av socialstyrelsen använda bestraffningsformer, för

vilka redogöres i promemorian, syntes förlust av permissionsrätt eller andra

de omhändertagna i allmänhet tillkommande förmåner kunna utgöra lämplig

reaktion mot lindrigare former av indisciplinärt uppförande. Såsom reaktion

mot förseelse av allvarligare art borde dock endast viss tids tagande i förvar

förekomma. Emellertid borde förvar naturligen ej tillgripas då fråga vore om

lindrigare förseelser. I några fall under 1942 och 1943 hade förvar kommit

till tillämpning då sådan åtgärd enligt de sakkunnigas mening knappast varit

motiverad. Beträffande längden av den tid omhändertagen hölles i förvar såsom

disciplinåtgärd hade de sakkunniga erfarit, att två månader syntes vara

normalfallet. En differentiering av tiden med hänsyn till den begångna handlingens

art borde dock göras, så att, bortsett från rymning, maximitiden tilllämpades

endast vid förseelser av mycket svår art eller eljest vid upprepat

indisciplinärt uppträdande. Förvaring i två månader syntes däremot i regel

böra vara normalstraff för rymning första gången, under det att vid upprepad

rymning i allmänhet syntes erfordras förvaring på längre tid. I samband

härmed ha de sakkunniga understrukit vikten av noggrann utredning i

ärendet. Vidare nämnes i promemorian bl. a. att förläggningscheferna borde

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj.ts ijroposition nr 352.

13

erhålla mera ingående uppgifter om internerna genom de sammanställningar

som socialstyrelsen brukade för varje fall tillställa dem.

Beträffande verkställighet av länsstyrelses beslut örn tagande

i förvar gäller att det sker, där plats å fångvårdsanstalt icke omedelbart

kan anskaffas, genom utlänningens införpassande i polisarrest eller häradseller

stadsfängelse. Då polismyndighet tager utlänning i förvar, insättes han

i allmänhet i polisarrest. I sådant fall brukar man, där förvaringen icke uppenbarligen

skall vara endast helt kort tid, snarast överföra utlänningen till

fångvårdsanstalt. Har socialstyrelsen meddelat förordnande om utlännings

tagande i förvar, verkställes detta alltid genom hans överförande till fångvårdsanstalt.

Utlänning, som enligt beslut eller efter medgivande av Kungl.

Majit skall hållas i förvar under längre tid, överföres till en i fångvårdsstyrelsens

regi för långtidsförvaring av utlänningar iordningställd avdelning vid

rannsakningshäktet i Kalmar.

De sakkunniga ha redogjort även för förvarsanstalterna och i samband

därmed upptagit frågan om behandlingen av utlänningar i förvar. De erinra

härvid, att i detta hänseende andra bestämmelser icke meddelats, än att

Kungl. Majit i samband med beslut om inrättande av den särskilda avdelningen

vid rannsakningshäktet i Kalmar föreskrivit, att utlänning, som tagits

i förvar å fångvårdsanstalt, skulle behandlas såsom fängelsefånge; dock

att han skulle hållas till arbete, som av vederbörande fångvårdsmyndighet

för honom bestämdes. Beträffande de utlänningar, som hölles i förvar å Kalmaranstalten

eller den i anslutning därtill anordnade Ödevatakolonien, ha

emellertid under hand gjorts väsentliga avvikelser från de för fängelsefångars

behandling eljest gällande reglerna, allt i syfte att förbättra utlänningarnas

tillvaro under förvaringen. De utlänningar som förvarades i polisarrest

eller å andra fångvårdsanstalter än den i Kalmar syntes i allmänhet behandlas

såsom anhållna, respektive fängelsefångar. De hölles ganska strängt isolerade.

I dessa fall vore fråga örn endast provisorisk förvaring av relativt kort

varaktighet eller förvaring som disciplinstraff, högst två månader.

De sakkunniga lia ansett det lämpligt att, i den mån så kunde ske, närmare

regler gåves om behandlingen av förvarade. Denna behandling borde

ej medföra andra inskränkningar i den förvarades frihet än som påkallades

med hänsyn till ändamålet med förvaringen, ordningen å anstalten eller allmän

säkerhet. Av de sakkunniga utarbetat förslag till bestämmelser om behandlingen

av förvarade utginge från att utlänning, som tagits i förvar, intoges

i statens fångvårdsanstalt, polisarrest eller härads- eller stadsfängelse.

Hade utlänningen intagits i annan anstalt än statens fångvårdsanstalt, borde

han så snart ske kunde överflyttas till sådan anstalt, där möjligheter i allmänhet

funnes för lämpligare behandling. Undantag borde dock göras för

Stockholms stads rannsakningsfängelse, i det att där omhändertagen utlänning

syntes kunna beredas samma förmåner som i statens fångvårdsanstalter

intagna utlänningar. Beträffande de i polisarrester eller härads- eller stadsfängelser

intagna utlänningarna föreslogo de sakkunniga, att bestämmelserna

om behandlingen av den, som vore kvarhållen såsom misstänkt för brott.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

skulle gälla för dessa. Detta innebure bland annat, att den förvarade icke

finge underkastas andra inskränkningar i sin rörelsefrihet än som påkallades

av hänsyn till ändamålet med förvaringen, ordningen å platsen eller allmän

säkerhet. Beträffande utlänningar, som hölles i förvar i statens fångvårdsanstalt,

borde vid behandlingen väsentlig skillnad göras mellan sådana utlänningar,

som hölles i förvar i avbidan på beslut om det vidare förfarandet

med dem, utlänningar som hölles i förvar på grund av indisciplinärt uppträdande

i förläggning samt utlänningar, som eljest hölles i förvar för längre

tid. För den första och den sista gruppen av utlänningar borde givetvis

gälla betydligt mildare bestämmelser än för de indisciplinära elementen.

I likhet med vad som föreslagits beträffande utlänningar, som omhändertagits

för vistelse i förläggning, ha de sakkunniga ansett, att utlänningen borde

vara pliktig att sysselsätta sig med arbete, som anvisades av anstaltens

styresman. Örn utlänningen önskade bedriva studier eller utföra arbete för

egen räkning, borde han efter fångvårdsstyrelsens beprövande kunna befrias

från annat arbete. Fångvårdsstyrelsen borde även äga bestämma om

gottgörelse till utlänningen för arbete som han utförde efter styresmannens

anvisande, över gottgörelsen borde han äga själv förfoga. I fråga örn de

förvarades rätt att mottaga besök och erhålla permission borde gälla samma

bestämmelser som meddelats beträffande förläggningarna. Även i fråga

om utlänningarnas rätt till korrespondens syntes de bestämmelser som föreslagits

för förläggningsklientelet böra äga motsvarande tillämpning. För utlänningar

i förvar föresloges icke andra disciplinåtgärder än att anstaltens

styresman skulle äga att förordna om inskränkningar i de friheter och förmåner,

varav utlänningen kunde vara i åtnjutande.

Yttranden.

Över de förslag som framlagts av de sakkunniga ha yttranden infordrats

från socialstyrelsen, utlänningsnämnden, fångvårdsstyrelsen, statskontoret,

chefen för försvarsstaben, säkerhetschefen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Gävleborgs, Kopparbergs och Kalmar län.

De sakkunnigas förslag till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen

har i huvudsak icke föranlett någon erinran. Socialstyrelsen och utlänningsnämnden

ha, med tillstyrkan av förslaget, erinrat örn att förhör vid domstol

förordats av dem redan i samband med avgivandet av yttrande över den

förut nämnda motionen vid årets riksdag.

Överståthållarämbetet anför:

Uti promemorian hava de sakkunniga i första hand framlagt förslag om

ändring i vissa delar av utlänningslagen. Enligt förslaget skall Kungl. Maj:t,

då så finnes erforderligt, äga förordna örn förhör inför domstol för utredning

angående viss omständighet, som är av betydelse för avgörande av ärende

rörande behandling av utlänning enligt utlänningslagen eller med stöd därav

utfärdad författning. Enär vid sådant förhör skola närvara, å ena sidan en

person för tillvaratagande av statens intresse och å andra sidan vederbörande

utlänning jämte eventuellt biträde åt denne, kan i regel förväntas, att fullständigt

material blir framlagt inför domstolen Skulle i undantagsfall detta icke ske,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 352.

15

kan rättens ordförande genom sin processledning åstadkomma rättelse. Möjligheten

att på detta sätt fullständiga och beriktiga tillgänglig utredning anser Överståthållarämbetet

värdefull ur rättssäkerhetssynpunkt. Överståthållarämbetet

vill dock uttala, att med tanke på den utförlighet och noggrannhet, med

vilken polisutredningar verkställas, förordnande av Kungl. Maj:t örn förhör

inför domstol ej torde vara av behovet påkallat annat än i relativt sällsynta

fall.

I fråga om förslagets närmare utformning ha vissa erinringar framställts.

Utlänningsnämnden har påpekat, att i förslaget uppställdes som villkor för

utlännings rätt att erhålla av domstol förordnat biträde, att utlänningen icke

vore på fri fot. Det borde övervägas, huruvida icke med hänsyn till ifrågavarande

ärendens beskaffenhet sådan rätt borde tillkomma utlänningen även

då han vore på fri fot. Enligt förslaget skulle vidare vid förhör vid domstol

ersättning åt tolk och biträde bestämmas av Kungl. Majit, medan enligt 19 §

utlänningskungörelsen ersättningen i motsvarande fall bestämdes av länsstyrelsen.

Skäl syntes icke föreligga till nämnda åtskillnad. Enligt nämndens

mening borde även i förstnämnda fall ersättningen bestämmas av den myndighet,

som holle förhöret, d. v. s. domstolen.

Chefen för försvarsstaben har hemställt, att det stadgades skyldighet för

domstolarna att underrätta försvarsstaben örn av Kungl. Majit anbefallt förhör

med utlänning, samt har därvid anfört följande.

Det av de sakkunniga föreslagna domstolsförfarandet, mot vilket jag i och

för sig intet har att erinra, torde kunna antagas företrädesvis komma att tilllämpas

i fråga örn politiskt verksamma utlänningar. Med hänsyn härtill vöre

det önskvärt att försvarsstaben kunde beredas tillfälle att till vederbörlig

domstol inkomma med yttrande i de fall, då militär inrikes underrättelsetjänst

innehar upplysningar av vikt för domstolens prövning eller då ett

yttrande från försvarsstaben eljest kan vara av värde för denna prövning.

Även de sakkunnigas övriga författningsförslag och önskemål ha blivit föremål

för uttalanden av de hörda myndigheterna. Socialstyrelsen och utlänningsnämnden

ha därvid uttalat tvekan, huruvida de föreslagna förhören inför

länsstyrelse komme att vara av större betydelse för alt förbättra utlänningars

rättsställning och medverka till bättre utredning. Den omständigheten

att utlänningen komme att erhålla biträde vore emellertid en avgjord

vinst för denne. Överståthållarämbetet har uttalat, att förhörsförfarandet inför

länsstyrelsen vore ägnat att skapa trygghetskänsla. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län har ansett, att förhören borde hållas av socialstyrelsen i stället

för av vederbörande länsstyrelse. — Beträffande den lid, inom vilken

förhör inför länsstyrelsen föreslagits skola äga rum, ha socialstyrelsen, utlänningsnämnden

samt länsstyrelserna i Kalmar och Kopparbergs län anslutit

sig till den mening som uttalats av t. f. byråchefen Schmidt.

Med anledning av de sakkunnigas uttalande om utsträckt arbetstid för

internerna har socialstyrelsen uttalat, att det berett styrelsen betydande svårigheter

att giva dem lämplig sysselsättning. Styrelsen har i samband härmed

beträffande internernas ekonomiska förmåner uttalat, att det nuvarande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

fickpenningbeloppet 90 öre per dag representerade det minsta som borde ifrågakomma.

I den mån mer ekonomiskt betydelsefulla arbeten utfördes borde

därutöver utgå en viss arbetspremie. Chefen för försvarsstaben har understrukit,

att internerna ej borde erhålla för mycket pengar i sin hand, vilket

kunde underlätta flyktförsök. I fråga om permission har han framhållit att

stränga restriktioner borde upprätthållas för politiskt verksam utlänning.

Vad härefter angår brevskrivningsrätten på förläggningarna har socialstyrelsen

uttalat, att begränsningen av brevens antal numera med hänsyn till

förskjutningarna i klientelets art saknade egentlig betydelse. Styrelsen hade

därför funnit sig kunna avskaffa bestämmelsen härom och ersätta den med

en föreskrift, att förläggningsdirektören, därest en internerad utan rimliga

skäl förde en för förläggningsledningen oskäligt betungande korrespondens,

ägde att anmäla förhållandet för socialstyrelsen, som för ifrågavarande fall

då kunde föreskriva en begränsning av vederbörandes brevskrivningsrätt.

Chefen för försvarsstaben har ansett, att den nuvarande inskränkningen i

brevskrivningsrätten borde bibehållas. Landsfogden i Kopparbergs län har

i detta samband uttalat, att det vöre av stort värde om förläggningscheferna

finge gå igenom en lämplig utbildningskurs i kriminalteknik som hade betydelse

vid brevkontroll.

Med avseende å disciplinåtgärder har socialstyrelsen framhållit, att tagandet

i förvar, som innebure vederbörandes avhämtning på förläggningen genom

polismyndighet och överförande till en relativt avlägset belägen fångvår

dsanstalt, vore en så pass omständlig procedur, att denna åtgärd över

huvud taget icke borde tillgripas, därest icke förseelsen vore av allvarlig

natur. Styrelsen tillgrepe därför mera sällan förvarstagandet i andra än rymningsfall.

Sålunda förekommo under första halvåret 1943 endast 13 sådana

fall på samtliga förläggningar, varav 5 på en gång vid ett allvarligt uppträde

på Smedsbo. Beträffande straff för rymning kunde styrelsen icke dela de

sakkunnigas uppfattning att förvaring i två månader skulle vara det normala

men att vid upprepad rymning förvaring i allmänhet .skulle ske under

längre tid. Förvarstidens längd måste i hög grad bedömas efter de individuella

omständigheterna. De internerade vöre ofta av en mycket labil läggning,

och en rymning företoges många gånger av ren obetänksamhet. Styrelsen

ansåge sålunda för sin del det icke vara riktigt att uppställa två månaders

förvar såsom normalt straff vid rymning och hade även funnit, att en förvarstid

av upp till två månader kunde vara tillräcklig vid en andragångsrymning.

Förvarstiderna borde emellertid varieras efter fallens art och även

med hänsyn till att utlänningarna reagerade på olika sätt inför denna form

av bestraffning. Chefen för försvarsstaben har understrukit, att straffet för

rymning från förläggning, särskilt upprepad sådan, borde skärpas.

Beträffande de sammanställningar av de internerades förhållanden som

för varje fall göras av socialstyrelsen har socialstyrelsen uttalat, att det självfallet

vore viktigt, att'' dessa sammanställningar dels vore så fullständiga och

upplysande som möjligt och dels tillställdes direktörerna i god tid före den

internerades ankomst. I båda dessa avseenden hade det emellertid mött stora

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

17

svårigheter att kunna tillmötesgå rimliga önskemål, beroende på den stora

arbetsbelastningen. Styrelsen kunde därför endast konstatera, att vad de sakkunniga

förordat länge varit ett framträdande önskemål för styrelsen men att

bristen på personal lagt oöverstigliga hinder i vägen för detta önskemåls tillgodoseende.

Departementschefen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen uppehåller sig för närvarande

ett mycket stort antal eller cirka 22,000 flyktingar i vårt land. Det har av

olika skäl visat sig nödvändigt att omhändertaga ett mindre antal av dem.

Av promemorian framgår att antalet utlänningar, som jämlikt beslut enligt

utlänningsförfattningarna voro omhändertagna i förläggning eller tagna i

förvar, den 1 juli 1943 uppgick till cirka 270. Antalet är innevarande dag likaledes

cirka 270, varav 171 omhändertagits för vistelse i förläggning och 41

tagits i förvar för längre tid än två månader.

De sakkunniga, som icke ansett sig nu kunna upptaga till omedelbar behandling

frågan om en närmare reglering i lag av förutsättningarna för omhändertagande

av utlänningar, ha genom de i promemorian framlagda förslagen

avsett främst att skapa större garantier för att utredningen i ärenden

om frihetsberövande åtgärder mot utlänningar skall bliva uttömmande och

tillförlitlig, därvid utlänningen skulle beredas tillfälle att med hjälp av biträde

utföra sin talan, och för att frihetsberövande! ej varar längre än som

är oundgängligen nödvändigt. I samband härmed ha de sakkunniga framställt

önskemål örn vissa jämkningar i bestämmelserna för behandlingen av

omhändertagna utlänningar i förläggning och örn en reglering av behandlingen

av utlänningar som tagits i förvar.

Vid de ingripanden som i vårt land vidtagits mot utlänningar har eftersträvats

att begränsa åtgärderna till vad som framstått såsom strängt nödvändigt

och att göra åtgärderna så litet kännbara som möjligt för dem

som drabbas därav. De sakkunniga ha också understrukit, att av den undersökning

av förhållandena i förvarsanstalter och förläggningar, som de sakkunniga

företagit, hade framgått att fog saknas för de uppgifter som i olika

sammanhang lämnats att de omhändertagna utlänningarna i förvarsanstalterna

eller förläggningarna skulle vara underkastade en inhumanitär behandling.

De sakkunniga ha emellertid i promemorian givit anvisning på möjligheten

att i närmare angivna hänseenden vidtaga önskvärda förbättringar

På grundval av de sakkunnigas förslag lia som förut nämnts den 18 innevarande

september utfärdats kungörelse angående ändring i vissa delar av

kungörelsen med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar och

kungörelse med vissa föreskrifter angående utlännings hållande i förvar ävensom

— på föredragning av chefen för socialdepartementet — ett nytt reglemente

för socialstyrelsens ullänningsförläggningar. De utfärdade författningarna

överensstämma i liuvpdsak med de sakkunnigas förslag. Jag vill i

detta sammanhang erinra örn att de förhör inför länsstyrelse, som i enlighet

med de sakkunnigas förslag skulle äga rum när omhändertagande för

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 352.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

längre tid än fyra månader ifrågasättes, givetvis medföra vissa kostnader för

statsverket särskilt i form av ersättning åt biträden. Dessa torde få bestridas

av förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter.

Vad härefter angår de sakkunnigas förslag om ändring av utlänningslagen

torde den förordade bestämmelsen om befogenhet för Kungl. Maj:t att föranstalta

örn förhör vid domstol i ärende angående utlännings behandling vara

lämplig. Möjlighet till domstolsutredning är otvivelaktigt av värde, när det

är behövligt att vinna tillförlitlig upplysning örn särskilda faktiska omständigheter

som äro av större betydelse i ärendet. Då alla mera tveksamma fall

torde komma under Kungl. Maj:ts prövning, lärer någon olägenhet icke följa

därav, att endast Kungl. Maj:t må föranstalta örn dylikt förhör. Jag vill därför

förorda att jämväl nu ifrågavarande förslag genomföres.

Beträffande den närmare utformningen av reglerna för förfarandet har

utlänningsnämnden såsom förut nämnts ansett att jämväl utlänning som vistades

på fri fot borde få rätt att erhålla av domstolen förordnat biträde. En

sådan utvidgning kan dock knappast anses påkallad av något praktiskt behov.

De sakkunnigas förslag överensstämmer också med vad som nu enligt

32 § utlänningslagen gäller om förhör inför länsstyrelse i utvisningsärenden.

Jag vill anmärka, att örn utvidgningen skulle vidtagas, det knappast kan undvikas

att uppställa något inskränkande villkor med hänsyn till utlänningens

ekonomi för rätt att erhålla biträde på det allmännas bekostnad. I likhet med

de sakkunniga anser jag att något dylikt villkor icke bör uppställas om utlänningen

ej är på fri fot.

Utlänningsnämnden har även påpekat, att enligt förslaget ersättning åt

tolk och biträde vid förhör inför domstol skulle bestämmas av Kungl. Majit

under det att motsvarande ersättningar enligt de sakkunnigas förslag örn

förhör vid länsstyrelse skulle bestämmas av länsstyrelsen. Enligt nämndens

mening borde även i förstnämnda fall ersättningen bestämmas av den myndighet

som holle förhöret, d. v. s. domstolen.

I detta hänseende torde böra vidtagas den jämkningen att beträffande ersättning

åt biträde överlämnas åt Kungl. Majit att förordna, hur den må

bestämmas. Härigenom beredes Kungl. Majit möjlighet att uppdraga åt

domstolen att, eventuellt med viss inskränkning, bestämma ersättningen.

Detsamma bör gälla ersättning åt den som utses att tillvarataga statens intresse

vid förhöret och åt tolk. Ofta torde dock särskild ersättning icke behöva

utgå åt den som förordnas att tillvarataga statens intresse. Stadgande

i berörda hänseenden torde böra meddelas genom ändring i 57 § utlänningslagen.

I övrigt må framhållas, att om beträffande förhöret vid domstolen

meddelas en allmän hänvisning till vad som gäller om brottmål däri talan om

ansvar föres, någon särskild bestämmelse icke torde erfordras om ersättning

till vittnen eller upplysningsvis hörda personer. Att det ankommer på domstolen

att meddela beslut om sådan ersättning framgår av nämnda hänvisning.

Då domstolen icke har att meddela någtft slutligt utslag i ärendet,

torde det också vara överflödigt att meddela något särskilt stadgande om

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

att ersättningen skall stanna å statsverket. Av de sakkunniga föreslagna bestämmelser

härom synas alltså kunna utgå.

De ersättningar som skola utgå enligt de föreslagna bestämmelserna torde,

liksom motsvarande kostnader vid förhör inför länsstyrelsen, böra gäldas

av anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter.

Chefen för försvarsstaben har hemställt, att det stadgades skyldighet för

domstolarna att underrätta försvarsstaben om förhör vid domstol som Kungl.

Maj :t enligt de föreslagna bestämmelserna anbefallt. En sådan bestämmelse i

lagen torde dock icke vara behövlig. Om underrättelse till chefen för försvarsstaben

i särskilt fall skulle vara påkallad, torde Kungl. Majit böra meddela

särskild föreskrift därom.

De sakkunniga ha i sitt förslag till ändring av utlänningslagen även upptagit

ett tillägg till 54 § i lagen. Enligt detta tillägg tillerkännes Kungl. Majit uttryckligen

rätt att, i händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för

rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt,

meddela bestämmelser, som avse utlännings tagande i förvar eller

omhändertagande i förläggning. Jag har ej funnit anledning att nu föreslå

något sådant tillägg till 54 §.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr

3U).

Föredraganden hemställer, att lagradets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med det vid

propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 oktober

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 7 oktober 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 24 september 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 11 juni

1937 (nr 3U).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

t. f. andre kanslisekreteraren G. Lindencrona.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 352.

21

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 oktober 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bergquist, lagrådets den 12 oktober 1943 afgivna utlåtande över det den 24

september 1943 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i utlänningslagen

den 11 juni 1937 (nr 344); därvid föredraganden hemställer,

att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter vissa redaktionella

jämkningar jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Promemoria

angående utlännings omhändertagande i förläggning

eller tagande i förvar.

Inledning.

I jämförelse med vad fallet var i vissa andra länder hade flyktingfrågan

för vårt land, örn man bortser Irån förhållandena under tiden närmast efter

förra världskriget, mycket obetydliga proportioner fram till åren 1937 och

1938 och antalet politiska flyktingar i Sverige var relativt ringa. Vid denna

tid började ett flertal länder visa en utpräglad obenägenhet att taga emot

judiska flyktingar och vissa andra stater försökte minska flyktingklientelet.

Samtidigt började i Tyskland skärpta åtgärder vidtagas mot judarna. I samband

därmed ökade antalet sådana flyktingar i Sverige så att det den 1 oktober

1938 uppgick till 1,500. Före krigsutbrottet steg siffran till 3,000 samtidigt

med att antalet andra flyktingar ökade till omkring 800. Härtill kommo

åtskilliga flyktingar, vilka lyckades efter någon tids uppehåll i Sverige

resa vidare till annat land. Den tyska ockupationen av Danmark och Norge

och i synnerhet den därpå följande utvecklingen i Norge medförde en flyktingström

till Sverige av helt andra dimensioner än tidigare. Sålunda lia norrmän

i mycket stort antal flytt hit. Från Danmark och Norge fick Sverige

även övertaga tyska, österrikiska och tjeckoslovakiska samt statslösa judiska

flyktingar, som förut åtnjutit asylrätt där. Vidare förekommo bland flyktingarna

personer av olika nationaliteter, som rymt från tyska krigsfångeläger,

desertörer från tyska armen samt sjömän, som rymt från fartyg i tysk

tjänst. För närvarande uppgår antalet flyktingar här i landet till omkring

22,000, varav omkring 17,000 norrmän.

Enligt 1937 års utlänningslag, liksom enligt den förut gällande lagen, kan

utlänning, vars vistelse bär i riket av en eller annan anledning icke anses

önskvärd, avlägsnas härifrån genom avvisnings-, förpassnings- eller utvisningsbeslut.

Beträffande verkställigheten av sådant beslut gäller att utlänningen

icke må mot sin vilja befordras till land, varifrån han flytt av politiska

orsaker, eller till land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet

mot att bliva återsänd till förstnämnda Iand. Då det övervägande antalet

flyktingar i Sverige flytt från Tyskland eller av Tyskland ockuperade länder,

kan beslut örn utlännings avlägsnande ur riket endast undantagsvis

verkställas. Utlänningen blir kvar i riket. Det har därför ansetts nödvändigt

att meddela särskilda föreskrifter örn sådana utlänningars övervakande. Enligt

utlänningslagen kan detta ske på olika sätt. Utlänningen kan åläggas särskild

anmälningsplikt, anvisas särskild uppehållsort eller eljest särskilt övervakas.

Anses sådan åtgärd icke vara tillfyllest, kan han tagas i förvar i fång
-

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kunni. Maj:ts proposition nr 352.

vårds- eller liknande anstalt. Genom en kungörelse den 16 februari 1940 infördes

vid sidan av tagandet i förvar en mildare form för utlänningens berövande

av friheten, nämligen omhändertagande i av socialstyrelsen anordnad

förläggning. Beslut om såväl tagande i förvar som omhändertagande i

förläggning meddelas av administrativ myndighet.

Tagande i förvar och omhändertagande i förläggning ha hittills förekommit

i obetydlig omfattning, om man jämför med hela antalet flyktingar i

landet. Den 1 mars 1943 höllos 125 utlänningar i förvar under det att omkring

180 voro omhändertagna för vistelse i förläggning. Endast omkring

en och en halv procent av samtliga flyktingar voro således vid denna tid

berövade friheten. En närmare redogörelse för antalet i förvar tagna eller

i förläggning omhändertagna utlänningar kommer att lämnas i det följande.

De frihetsberövande åtgärderna mot utlänningar ha under den senaste tiden

vid olika tillfällen varit föremål för uppmärksamhet av riksdagen. De

ha även livligt diskuterats i pressen.

I utlåtande, nr 60, till 1942 års riksdag i anledning av proposition med

förslag till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen, vilket utlåtande

sedan godkändes av riksdagen, erinrade första lagutskottet om de i kungörelsen

den 16 februari 1940 utfärdade bestämmelserna om rätt för socialstyrelsen

att i vissa fall förordna, att utlänning skall omhändertagas för

att vistas i förläggning eller tagas i förvar. Utskottet anförde därvid, att utskottet,

som vitsordade behovet av dylika åtgärder, funnit starka skäl tala

för att åtgärder, som avsåge inskränkningar i den personliga friheten såsom

tagande i förvar och omhändertagande i förläggning, utöver vad redan vore

förhållandet till sina huvudgrunder reglerades i lag.

Vid 1943 års riksdag väcktes i första kammaren en motion, nr 182, av herrar

Undén och Holmbäck om ändrade bestämmelser angående utlännings tagande

eller kvarhållande i fängsligt förvar. I motionen hemställdes, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn förslag till 1943 års riksdag

angående sådana ändringar och kompletteringar av utlänningslagen att beslut

örn utlännings tagande eller kvarhållande i fängsligt förvar icke måtte meddelas

av administrativ myndighet annat än såsom provisorisk åtgärd utan att

ett domstolsförfarande föregått beslutet. Första lagutskottet införskaffade

yttranden över motionen från socialstyrelsen, utlänningsnämnden, chefen för

försvarsstaben, säkerhetschefen, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i

Värmlands och Norrbottens län. I sitt utlåtande, nr 42, vilket avgavs sedan

de sakkunniga börjat sitt arbete, hemställde utskottet, under framhållande

att de genom motionen väckta spörsmålen voro föremål för utredning genom

särskilda sakkunniga samt att de sakkunniga kunde förväntas inom en nära

framtid framlägga förslag vartill utredningen kunde giva anledning, att

motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Denna hemställan

bifölls av riksdagen.

Även i andra sammanhang ha frågor om frihetsberövande åtgärder mot

utlänningar varit föremål för behandling vid 1943 års riksdag. Så hava che

ferna för justitie- och socialdepartementen i anledning av interpellationer gjort

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 352.

3

utalanden därom (se första kammarens protokoll nr 10, sid. 15 ff och nr 18,

sid. 6 ff). I olika debatter ha enskilda riksdagsledamöter berört dessa frågor.

Därvid har särskild uppmärksamhet ägnats de omhändertagnas behandling.

Den av de sakkunniga nu verkställda utredningen har i första hand avsett

det i motionen väckta förslaget att till domstols prövning hänskjuta frågor om

utlännings tagande i förvar eller omhändertagande i förläggning. I samband

därmed lia även undersökts andra möjligheter att tillfredsställa önskemålen

att skapa ökade garantier för allsidig och rättvis prövning av interneringsfrågor.

Förslag till ändrade bestämmelser härutinnan ha utarbetats av de sakkunniga.

I anslutning till redogörelse för gällande bestämmelser och praxis rörande

behandlingen av utlänningar, som omhändertagits i förläggning, ha de sakkunniga

uttalat olika önskemål om ändrade bestämmelser i vissa avseenden.

Då behov visat sig föreligga av närmare bestämmelser om behandlingen av

utlänningar i förvar, ha de sakkunniga upprättat förslag till kungörelse

härom.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att av den undersökning

av förhållandena i förvarsanstaller och förläggningar, som de sakkunniga

företagit, framgått, att fog saknas för de uppgifter, som i olika sammanhang

lämnats, att de omhändertagna utlänningarna i förvarsanstalterna eller

förläggningarna skulle vara underkastade en inhumanitär behandling.

I. Frihetsberövande åtgärder mot utlänningar.

A. Gällande bestämmelser och praxis.

Såsom förut angivits kan enligt utlänningslagen eller med stöd av denna

utfärdade författningar en utlänning berövas friheten på två olika sätt. Han

kan omhändertagas för vistelse i förläggning eller ock tagas i förvar.

Bestämmelser om utlännings omhändertagande för vistelse i förläggning

ha meddelats genom kungörelse den 16 februari 1940, nr 92, med tillägg till

kungörelsen den 1 september 1939, nr 599, med vissa särskilda föreskrifter

om tillsyn över utlänningar. Genom kungörelsen tillädes två nya paragrafer,

11 och 12 §§, av vilka 11 § senare ändrats genom kungörelse den 11 oktober

1940, nr 864.

Enligt dessa bestämmelser må förordnande om utlännings omhändertagande

i förläggning meddelas av socialstyrelsen, i regel efter utlänningsnämndens

hörande. Denna nämnd består av tre av Kungl. Majit utsedda ledamöter, av

vilka en skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete och en skall

äga erfarenhet rörande internationella rättsfrågor.

Förutsättning för omhändertagande är, att beslut om avvisning, förpassning

eller utvisning ej kunnat verkställas eller att eljest särskild anledning

föreligger. Utlänningen äger klaga över beslutet endast om utlänningsnämndens

yttrande i ärendet icke inhämtats eller örn nämnden eller någon dess

ledamot yppat mot socialstyrelsens beslut avvikande mening. Klagan föres

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

hos Kungl. Maj:t i justitiedepartementet. Förordnandet går i verkställighet

utan hinder av anförda besvär.

Om synnerliga skäl föreligga äger socialstyrelsen förordna om utlännings

omhändertagande i förläggning utan att utlänningsnämndens yttrande i ärendet

inhämtats. I sådant fall må dock förordnandet icke vara längre tid än

trettio dagar, därest icke frågan dessförinnan hänskjutits till nämnden. Har

utlänningsnämndens yttrande icke inhämtats då socialstyrelsen meddelar förordnande

örn utlännings omhändertagande, äger denne alltid genom besvär

bringa ärendet under Kungl. Maj :ts prövning.

Beslut örn utlännings omhändertagande i förläggning verkställes av länsstyrelse.

Länsstyrelse skall även, om länsstyrelsen efter framställning av polismyndighet

eller eljest finner behov föreligga att utlänning omhändertages i

förläggning, anmäla detta till socialstyrelsen.

I vissa fall förekommer det, att förordnande örn utlännings omhändertagande

meddelas av Kungl. Maj :t. Enligt 48 § utlänningslagen kan socialstyrelsen

överlämna ärende angående förfarandet med utlänning till Kungl. Maj:ts

avgörande. Sådant överlämnande skall alltid ske, om utlänningsnämnden

eller någon dess ledamot hemställt därom. Även i andra fall förekommer

emellertid, att Kungl. Maj :t föreskriver antingen att utlänning skall omhändertagas

för vistelse i förläggning eller att han skall tagas i förvar, med rätt för

socialstyrelsen att förordna om hans omhändertagande i förläggning. Detta

sker särskilt då Kungl. Majit förordnat örn utvisning av utlänning jämlikt

37 § utlänningslagen eller då Kungl. Majit, efter anmälan av länsstyrelse om

svårighet att verkställa av länsstyrelsen meddelat utvisningsbeslut, skall förordna

om förfarandet med utlänningen i avbidan på utvisningens verkställande.

Har beslut örn utlännings omhändertagande meddelats av Kungl. Majit

eller av socialstyrelsen efter Kungl. Majits bemyndigande, gäller icke den

förut angivna regeln att utlänningsnämndens yttrande skall inhämtas före

ärendets avgörande. Förordnandet brukar dock anmälas för nämxrden.

Bestämmelserna om utlännings omhändertagande i förläggning liksom

Kungl. Majits särskilda beslut därom grunda sig på det Kungl. Majit i 54 §

utlänningslagen givna bemyndigandet att i händelse av krig eller fara för

krig eller, där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda

omständigheter prövas erforderligt, meddela de särskilda bestämmelser, som

må finnas nödiga med avseende på utlännings rätt att inkomma eller uppehålla

sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket samt att i fråga om utlännings

avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

I den av socialstyrelsen till de sakkunniga lämnade redogörelsen rörande

tillämpningen av gällande bestämmelser i fråga örn utlännings omhändertagande

i förläggning anföres följande beträffande de vanligaste omständigheterna

vid sådant besluts fattande.

Ett ärende angående omhändertagande i förläggning av en utlänning aktualiseras

hos socialstyrelsen mestadels genom en anmälan från länsstyrelse

(även polismyndighet) därom, att anledning föreligger till omhändertagande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

5

i förläggning av utlänningen. Denna anmälan är då åtföljd av polisrapport

där de närmare skälen till utlänningens omhändertagande angivas. Dessa polisrapporter

äro i en del fall mycket omfattande aktstycken, särskilt då fråga

är örn utlänning, som misstänkes för olovlig underrättelseverksamhet e. d.

Även eljest äro polisrapporterna utförliga och upptaga utlänningens egna

uppgifter örn sig själv samt eventuella uppgifter örn tidigare undergångna

straff och i ärendet hörda personers upplysningar om vederbörande. I flertalet

fall har länsstyrelsen i samband med anmälan förordnat, att utlänningen

i avbidan på socialstyrelsens beslut skall tagas i förvar. Långt ifrån

alla dessa anmälningar från länsstyrelserna leda till internering. Så har

t. ex. under 1943 års första kvartal 56 dylika anmälningar från länsstyrelse

eller polismyndighet inkommit till socialstyrelsen, varav endast 17 haft internering

till följd. I de övriga fallen har socialstyrelsen lämnat länsstyrelsens

eller polismyndighetens anmälan utan åtgärd.

Länsstyrelser och polismyndigheter bringa ofta under socialstyrelsens prövning

fråga, huru med viss utlänning skall förfaras, utan att i samband därmed

något förslag örn omhändertagande i förläggning framställes. Under

första kvartalet hade socialstyrelsen att taga ställning till 156 sådana ärenden;

i 10 av dessa fall förordnade socialstyrelsen örn vederbörande utlännings

omhändertagande i förläggning. I de övriga fallen beslöt socialstyrelsen

andra åtgöranden beträffande den ifrågavarande utlänningen. Också

i de fall, varom nu är fråga, är utlänningen i allmänhet tagen i förvar. Till

grund för socialstyrelsens beslut ligga även i dessa fall polisrapporter. Ofta

— i synnerhet när fråga är örn en till riket nyanländ utlänning — har socialstyrelsen

från polismyndigheten först erhållit en telefonrapport och har

socialstyrelsen därvid begärt skriftlig rapport att läggas till grund för styrelsens

beslut. Nämnas må, att socialstyrelsen och utlänningsnämnden endast i

något enstaka undantagsfall haft olika meningar örn behovet av utlännings

omhändertagande.

Det av norska legationen upprätthållna arbetslägret i Vägershult är avsett

för norrmän, som visat sig icke kunna vid arbete ute i öppna marknaden

iakttaga sedvanlig ordning och disciplin. Socialstyrelsen och norska flyktingskontoret

samverka ifråga örn utväljandet av klientelet till detta arbetsläger.

Om vederbörande ej heller å detta läger sköter sig eller mer än en

gång rymmer från lägret, beslutar socialstyrelsen i allmänhet, att vederbörande

skall omhändertagas i förläggning. Fråga är härvid örn s. k. disciplinfall.

Till grund för besluten föreligga i allmänhet polisrapporter (beträffande

rymningar, fylleriförseelser och uppträden å lägret) samt framställningar

från norska flyktingskontoret eller den svenska lägerledningen.

Kriminella norrmän, sorn ett flertal gånger i Norge undergått frihetsstraff,

bruka vid den av norska legationen anordnade mottagningscentralen i Kesäter

bliva föremål för särskild behandling. Från norsk sida fästes i en kortfattad

rapport socialstyrelsens uppmärksamhet å mannens föregående, samtidigt

med att uttryck gives ät meningen, att det varken ur svensk eller

norsk synpunkt kan vara tillrådligt, att han tillätes att vistas i frihet. Sådan

person tages vanligen först i förvar å Örebro kronohäkte, varefter socialstyrelsen

brukar besluta örn hans omhändertagande i förläggning. Förutom

den norska rapporten förfogar socialstyrelsen, då beslut i ärendet fattas,

över rapport från .svensk polismyndighet och har vidare möjlighet att införskaffa

kompletterande upplysningar från fängelseledningen. In- och utländska

polisunderrällelscr stå också till socialstyrelsens förfogande.

Av praktiska skäl tillämpas beträffande en kategori av utlänningar, nämligen

norrmän, jann varit lierade med Nasjonal Samling (NS), eli speciellt

förfarande. Dessa utlänningar anlända liksom övriga norska flyktingar till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

norska mottagningscentralen i Kesäter nära Vingåker. När det på Kesäter

konstateras, att en norrman varit lierad med NS eller någon av dess organisationer,

vägra de norska representanterna därstädes att taga befattning

med honom, och mannen erhåller varken pass eller understöd från norsk

sida. På telegrafisk begäran av den svenske representanten i Kesäter förordnar

socialstyrelsen i sådana fall, att utlänningen skall omhändertagas i förläggning.

Av lätt insedda skäl är det nödvändigt, att ifrågavarande personer

så snart som möjligt avskiljas från övriga norrmän på Kesäter. Socialstyrelsens

beslut, som meddelas telegrafiskt och träffas utan utlänningsnämndens

hörande, konstituerar klagorätt, men verkställes utan hinder av anförda

besvär. Enligt författningen anmäles ett dylikt beslut inom trettio dagar för

utlänningsnämnden som då har att taga ställning till huruvida beslutet skall

godkännas av nämnden eller ej.

Förordnande av socialstyrelsen om utlännings omhändertagande för vistelse

i förläggning kan, såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår,

meddelas av mycket olika anledningar. Med ledning av hittillsvarande praxis

kunna de omhändertagna utlänningarna uppdelas i vissa huvudgrupper efter

den väsentliga grunden för omhändertagandet.

En anledning till utlännings omhändertagande i förläggning är, att han här

i riket avtjänat straff för spioneri, sabotage eller annat liknande brott och

med hänsyn till risken för ett upprepande av brottet anses icke böra omedelbart

efter straffets avtjänande få vistas på fri fot. Anledning till omhändertagande

kan också föreligga, då utlänningen, utan att hava varit åtalad för

sådant brott, dock skäligen kan misstänkas för att hava begått eller lia för

avsikt att begå handling av denna art eller här i landet bedriva politisk verksamhet,

som kan vara för riket skadlig. Utlänningar, tillhörande denna

grupp, benämnas nedan politiskt verksamma, ehuru denna beteckning egentligen

är alltför omfattande.

Till Sverige ankommande flyktingar, som upprepade gånger varit straffade

för opolitiska brott och som skäligen kunna misstänkas för att här

komma att fortsätta sin brottsliga verksamhet, omhändertagas i regel i förläggning.

Till dessa kriminella element räknas endast verkliga återfallsförförbrytare.

Bland de omkring 17,000 norska flyktingar, som för närvarande uppehålla

sig här i landet, finnas helt naturligt några, som ha svårt att finna sig tillrätta

med de krav på ordning och disciplin, som ställas på dem under deras

vistelse här. Ibland visas även uppenbar arbetsovillighet. Efter samråd med

norska flyktingskontoret brukar socialstyrelsen hänvisa sådana norrmän till

det av norska legationen anordnade arbetslägret vid Vägershult. Därvid begränsas

deras uppehållsvisering till denna ort. I Vägershult, där möjlighet

till arbete mot betalning enligt gällande marknadspriser står till buds, beredes

norrmännen tillfälle att under en kortare tid genom gott uppförande och

väl utfört arbete visa, att de kunna skola sig och förtjäna sitt uppehälle

genom arbete. Misslyckas de därmed eller avvika de mer än en gång från

lägret eller visa eljest indisciplinärt uppträdande, bli de i regel omhändertagna

i förläggning för någon tid. Emellertid förekommer Vtt norrmän vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 352. <

svårare förseelser mot utlänningsförfattningarnas föreskrifter omhändertagas

i förläggning utan prövotid å Vägershult; så är alltid fallet med andra

utlänningar än norrmän. Utlänningar tillhörande denna grupp benämnas i

det följande disciplinfall.

En fjärde grupp av de utlänningar, som omhändertagas i förläggning, äro

de s. k. observationsfallen. Då länsstyrelse eller polismyndighet gjort framställning

till socialstyrelsen örn föreskrifter rörande förfarandet med viss utlänning

och utredningen i ärendet icke giver tillräcklig ledning för bedömandet

av utlänningen, men han med hänsyn till förekomna omständigheter icke

anses genast böra lämnas å fri fot, brukar socialstyrelsen omhändertaga honom

i förläggning för observation under kortare tid. Socialstyrelsen kan i

sådant fall vid den slutliga prövningen av frågan om förfarandet med utlänningen

även stödja sig på förläggningsledningens iakttagelser av hans uppförande

under vistelsen i förläggningen. Till denna grupp hänföras även

sådana utlänningar, som efter att hava avtjänat straff för här i riket begånget

opolitiskt brott, anses böra underkastas någon tids observation innan förlängd

uppehållsvisering meddelas dem.

En särskild grupp av utlänningar, vilka omhändertagas i förläggning, utgöra

sådana till riket ankommande norska flyktingar, vilka på grund av att

de varit lierade med Nasjonal Samling eller någon av dess organisationer, av

den norska mottagningscentralen å Kesäter vägras ekonomiskt och moraliskt

bistånd samt ej erhålla norskt pass. Dessa norrmän omhändertagas för

att underkastas observation och i avbidan på att lämpligt arbete kan anskaffas

åt dem. Efter någon tids vistelse i förläggningen brukar den som omhändertagits

av denna anledning utskrivas samt anvisas uppehåll och arbete

å mera avsides belägen ort. Med en måhända alltför omfattande beteckning

bruka dessa norrmän benämnas Quislingfall.

I tabellen å omstående sida lämnas statistiska uppgifter rörande tillämpningen

av bestämmelserna om utlännings omhändertagande i förläggning. De

förut angivna grupperna av omhändertagna utlänningar betecknas, politiskt

verksamma grupp I, kriminella grupp II, disciplinfall grupp III, observationsfall

grupp IV och Quislingfall grupp V. Inom parentes för varje grupp

anges i huru många fall besluten meddelats av Kungl. Maj:t eller av socialstyrelsen

efter Kungl. Maj:ts bemyndigande. Uppgifterna avse antalet utlänningar,

som omhändertagits i förläggning under tiden den 1 maj 1942—- den 30 april 1943, och tiden för deras vistelse i förläggning fram till den 15

juli 1943. I en särskild kolumn för varje grupp anges därjämte huru många

av de under nämnda tid omhändertagna utlänningarna, som den 15 juli 1943

ännu vistades i förläggning.

Av tabellen framgår, att under tiden den 1 maj 1942—den 30 april 1943

sammanlagt 301 utlänningar omhändertagits för vistelse i förläggning. I 47

av dessa fall hade beslutet örn omhändertagandet fattats av Kungl. Majit

eller av socialstyrelsen efter Kungl. Maj:ts bemyndigande. Det största antalet

intagna, eller 101, tillhörde gruppen disciplinfall. Därnäst kommo Quislingfallen

med 74, observationsfallen nied 59, de kriminella med 50 samt de po
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

Tabell

örer kiarliållningstlden för utlänningar, som omhändertagits 1 förläggning linder tiden

den 1 maj 1942—den 30 april 1943.

Interneringstid

t. o. m. 15/7

1943

I

II

III

IV

V

Summa

Utskr.

före

16/7

I för- lägga.

16/7

Utskr.

före

16/7

I för- lägga- 16/7

Utskr.

före

16/7

I för- lägga.

16/7

Utskr.

före

16/7

I för- lägga.

16/7

Utskr.

före

16/7

I för- lägga.

16/7

Utskr.

före

16/7

I för- lägga.

16/7

12—13 mån.....

_

_

_

1 (1)

_

_

1

_

_

_

1

1 G)

11-12 » ....

—

—

1

—

1

—

1

1

—

—

3

1

10-11 > ....

—

—

—

2 (1)

—

—

2

1

1

—

3

3 G)

9—10 > ....

—

—

—

1 G)

1

—

1

l

1

1

3

3 (1)

8-9 » ....

—

—

2

—

4

—

—

—

1

—

7

—

7-8 » ....

—

—

—

—

4

3

2

—

1

1

7

4

6—7 > ....

1

3(3)

2

8 (4)

6

4

1

1 (1)

3

1

13

17 (8)

5-6 > ....

1

-

3(1)

6 (5)

4

2

4

—

6

—

18 (1)

8 (5)

4-5 » ....

—

4(4)

2

4 (4)

15

3

5

7 (7)

11

1

33

19 (15)

3-4 > ....

1

—

3(1)

8 (4)

10

—

3

6 (5)

13

4

30(1)

18 (9)

2—3 » ....

2

—

3(1)

—

15

1

8

1

11

7

39(1)

9

1—2 » ....

3

—

2(1)

—

21

—

12 (3)

—

11

—

49(4)

—

mindre än en

månad.......

2

__

2

_

7

_

1

_

_

_

12

_

Summa

10

7 (7)

20 (4)

30 (20)

88

13

41 (3)

18 (13)

59

15 »

218 (7)

83 (40)

litiskt verksamma med 17. Av de ovan angivna internerna, som ännu kvarhållas

i förläggning, har endast en varit omhändertagen mer än ett år. Enligt

Kungl. Maj:ts beslut får denne numera frigivas av socialstyrelsen. Av

särskild anledning har detta dock ännu icke ansetts böra ske.

Av de utlänningar, som omhändertagits i förläggning före den 1 maj 1942,

kvarhöllos den 15 juli 1943 14. Sex av dessa hade då varit berövade friheten

mellan 3 och 3 1/2 år, de övriga 1—3 år. Genom beslut den 30 juni 1943 har

emellertid Kungl. Majit förordnat, att 12 av dessa utlänningar skola utskrivas

från förläggning och försättas på fri fot före den 15 augusti 1943. De övriga

2 äro av sådan sinnesbeskaffenhet, att de icke kunna taga hand om sig själva

och de vistas för närvarande på vårdanstalt.

Vad därefter angår den andra, vid sidan av omhändertagande i förläggning,

förekommande formen av frihetsberövande åtgärd mot utlänning, nämligen

utlännings tagande i förvar, återfinnas flertalet bestämmelser härom i 1937

års utlänningslag.

Enligt utlänningslagen må utlänning tagas i förvar av länsstyrelse eller

polismyndighet. Meddelas sådant beslut av polismyndighet, skall detta genast

anmälas för länsstyrelsen. Anser länsstyrelsen behov föreligga att kvarhålla

utlänningen i förvar utöver två månader, skall frågan därom underställas

Kungl. Majits prövning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj-.ts proposition nr 352.

9

Polismyndighet äger enligt utlänningslagen taga utlänning i förvar i avbidan

på beslut om hans avvisning från riket eller i avvaktan på verkställighet

av beslut därom. Vidare må polismyndighet meddela sådant förordnande

när framställning gjorts om utlännings utvisning eller förpassning ur

landet och det skäligen kan befaras att han avviker. Förenämnda bestämmelser

återfinnas i 20, 24, 27 och 33 §§ utlänningslagen.

Länsstyrelse må enligt 27, 30, 32 och 38 §§ utlänningslagen taga utlänning

i förvar i avbidan på beslut om hans utvisning eller förpassning ur riket

eller på verkställighet av beslut därom.

I kungörelse den 26 november 1937, nr 912, med föreskrifter i anledning

av utlänningslagen finnes ett stadgande örn befogenhet för polismyndighet

att i särskilt fall taga utlänning i förvar. Enligt denna kungörelse äger

länsstyrelse, då beslut meddelats örn utlännings utvisning ur riket, meddela

erforderliga föreskrifter rörande hans avresa ur landet. Ställer sig utlänningen

icke dessa föreskrifter till efterrättelse, må polismyndighet enligt

52 § taga utlänningen i förvar.

Bestämmelserna örn utlännings tagande i förvar ha efter krigsutbrottet

kompletterats med särskilda föreskrifter för vissa fall. Så har, i samband

med införandet av den särskilda formen för utlännings berövande av friheten

genom hans omhändertagande i förläggning, i 12 § förenämnda kungörelse

den 1 september 1939 stadgats, att länsstyrelse äger taga utlänning

i förvar i avbidan på beslut av socialstyrelsen om hans omhändertagande i

förläggning. I denna paragraf har även socialstyrelsen medgivits rätt att i

särskilt fall förordna om utlännings tagande i förvar, nämligen då han är

omhändertagen i förläggning. Även enligt dessa bestämmelser gäller, att förvaringen

icke utan Kungl. Maj:ts medgivande må avse längre tid än två

månader.

Slutligen har Kungl. Majit i ämbetsskrivelse den 27 februari 1942 föreskrivit,

att utlänning som vistas inom område där han icke äger uppehålla

sig skall, därest ej särskilda skäl till annat föranleda, tagas i förvar i avbidan

på beslut från socialstyrelsen huru med honom skall förfaras.

De efter krigsutbrottet meddelade särskilda föreskrifterna om utlännings

tagande i förvar ha meddelats med stöd av det inledningsvis berörda, i 54 §

utlänningslagen intagna stadgandet örn rätt för Kungl. Majit att vid krigsfara

eller eljest under särskilda förhållanden meddela de särskilda bestämmelser

som må finnas nödiga med avseende å utlännings rätt att inkomma eller

uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket samt att i fråga

örn utlännings avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter

omständigheterna. Kungl. Majit har i vissa fall även direkt förordnat örn

utlännings hållande i förvar i avbidan på verkställighet av beslut örn hans

avlägsnande ur landet.

Utlänning, som tages i förvar, intages i allmänhet i fångvårdsanstalt.

Såsom av den nu lämnade redogörelsen för bestämmelserna örn utlännings

tagande i förvar framgår, är förvaring i de flesta fall en åtgärd av rent

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

provisorisk natur. Förvarstiden är då i regel av kort varaktighet. Emellertid

förekommer det, att Kungl. Majit medgiver förlängning av förvarstiden

så att denna överstiger två månader. Detta har hittills skett av tre

väsentligt olika anledningar. En av dessa är, att fråga om utlännings avlägsnande

ur riket icke hunnit slutligen avgöras eller att verkställigheten av

sådant beslut blivit fördröjd på grund av att utlänningen icke erhållit inresetillstånd

till land, dit han skall befordras. Här är således fråga om en

förlängning av giltighetstiden för den provisoriska åtgärden. En annan anledning

till förvaring för längre tid kan vara, att socialstyrelsen såsom en

disciplinär åtgärd förordnat om tagande i förvar av utlänning som är omhändertagen

för vistelse i förläggning, och tvåmånaderstiden icke anses tillräcklig.

Slutligen förekommer förvaring för längre tid i sådant fall då utlänningens

omhändertagande i förläggning eller övervakande i annan ordning

icke anses tillfyllest av hänsyn till statens säkerhet. Förvaringen är således

i detta fall en särskild form för övervakande av utlänning under hans

uppehåll här i landet. Denna övervakningsform har tillgripits endast i ett

relativt ringa antal fall.

Förordnande örn utlännings hållande i förvar för längre tid såsom en

särskild övervakningsform må, som förut nämnts, endast meddelas av Kungl.

Majit. Förordnandet meddelas alltid i samband med eller i omedelbar anslutning

till beslut om utlänningens avlägsnande ur riket, och förordnandet

om förvaringen grundas på den utredning som förebragts rörande behovet

av utlänningens utvisning eller förpassning ur landet.

Beträffande tillämpningen av bestämmelserna om utlännings tagande i

förvar må följande uppgifter lämnas.

Första lagutskottet vid 1943 års riksdag införskaffade uppgifter från länsstyrelserna

örn antalet utlänningar som i början av mars 1943 höllos i förvar

annorstädes än i statens fångvårdsanstalten Av de inkomna svaren framgår,

att sammanlagda antalet sådana utlänningar var 43. 20 av dessa, vilka

varit omhändertagna å Långmora och Smedsbo utlänningsförläggningar, hade

tagits i förvar i Stockholms stads rannsakningsfängelse på grund av

misstanke örn illegal verksamhet å förläggningarna. Vid samma tid höllos

82 utlänningar i förvar i statens fångvårdsanstalten Örn man bortser från

de förenämnda 20 som tagits i förvar av särskild anledning, höllos alltså

samanlagt 105 utlänningar i förvar i början av mars 1943. Beträffande 20

av dessa hade Kungl. Majit medgivit, att förvaringen fick avse längre tid

än två månader.

För senare tidpunkt har statistik, vid vars åstadkommande i fråga om de

i provisoriskt förvar tagna ett flertal myndigheter mast medverka, ansetts

böra införskaffas endast i fråga om utlänningar, som hållits i förvar för

längre tid än två månader. Den 15 juli 1943 var antalet sådana utlänningar

36. Den tid dessa utlänningar varit berövade friheten framgår av följande

uppställning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

11

Berövade friheten Antal Berövade friheten Antal

3—3x/2 år.................. 8 5—6 mån................... 2

1—2 > 5 4—5 » 5

i/2—1 » .................. 8 3—4 » 5

2—3 » .................. 3

Summa 36

Av de 13 utlänningar, som den 15 juli 1943 höllos i förvar och varit berövade

friheten iner än ett år, har Kungl. Majit genom beslut den 30 juni

1943 förordnat, att 10 skola försättas på fri fot före den 15 augusti 1943.

Av de återstående 3 är en av sådan sinnesbeskaffenhet, att han icke kan

taga hand om sig själv. Denne skall överföras till särskild vårdanstalt. De

två övriga, vilka varit berövade friheten något mer än ett år, hava på grund

av visat indisciplinärt uppträdande ännu icke ansetts böra få vistas på fri

fot.

i B. Förslag till ändrade bestämmelser örn frihetsberövande åtgärder mot

utlänningar.

I den förutnämnda motionen vid årets riksdag örn ändrade bestämmelser

angående utlännings tagande eller kvarhållande i fängslig! förvar framhålles,

att enligt gällande bestämmelser beslut kan meddelas om utlännings

berövande av friheten för längre eller kortare tid utan att han får tillfälle

att föra sin talan på det sätt som tillförsäkrats varje för brott åtalad person.

Motionärerna uttala, att rättssäkerheten kräver att ökade garantier skapas

för en allsidig och rättvis prövning av sådana frågor. En utväg anges i motionen

vara, att införa ett domstolsförfarande, i analogi med vad som gäller

vid utlämning av för brott anklagade, som betingelse för beslut om fängslig!

förvar utöver viss kortare tid. Utlänningen skulle därigenom få tillfälle att

framföra sina synpunkter och bevaka sina intressen i samma former som

för brott åtalade personer. Domstolen borde lämpligen efter slutad handläggning

avgiva yttrande angående det av administrativ myndighet väckta

spörsmålet om fängsligt förvar av utlänningen.

Det i motionen framförda förslaget har avstyrkts av de flesta av de myndigheter,

vars yttrande över förslaget inhämtats av första lagutskottet.

Socialstyrelsen och utlänningsnämnden hava bland annat anfört följande.

Enligt motionärernas mening bör utlännings hållande i förvar under längre

tid föregås av förhandling inför och yttrande av domstol. Ehuru socialstyrelsen

och nämnden till fullo behjärta de synpunkter, som ligga till grund

för motionen, torde dock starkt kunna ifrågasättas, huruvida ett sådant förfarande

är lämpligt eller ens möjligt utan en väsentlig omarbetning av

andra delar av gällande utlänningslagstiftning.

I detta hänseende må först framhållas, att domstolarnas befattning med

ifrågavarande ärenden enligt motionen skulle vara begränsad till frågan, huruvida

utlänningen i avbidan på verkställighet av redan i annan ordning fattat

beslut om hans avlägsnande ur riket må hållas i förvar. De förhållanden,

som ligga lill grund för sistnämnda beslut, skulle däremot vara undandragna

domstolens behandling. I allmänhet torde dock dessa förhållanden vara av

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sami. Nr 352. 3

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

avgörande betydelse även för frågan om de säkerhetsåtgärder, som äro påkallade

i a vändan på utlänningens avlägsnande ur riket; i regel meddelas nu

beslutet om tagande i förvar i samband med ett avvisnings-, förpassningseller

utvisningsbeslut. Tydligt är, att — därest överhuvud taget domstolsförhandling

anses påkallad — behovet av dylik förhandling gör sig gällande

med minst samma styrka i fråga om den utredning, som ligger till grund för

avvisnings-, förpassnings- eller utvisningsbeslutet. En jämförelse med den i

motionen åberopade lagstiftningen om utlämning av förbrytare visar ock,

att den utredning, som enligt nämnda lagstiftning i vissa fall skall äga rum

inför domstol, avser förhållanden, som äro av betydelse för utlämningsbeslutet.

Ett domslolsförfarande, som allenast skulle avse omständigheter av

betydelse för utlänningens lagande i förvar torde i allmänhet icke vara påkallat

av något vanligt utredningsbehov. De allmänna säkerhetssynpunkter,

som i detta hänseende påkalla beaktande, äro ock av den skiftande karaktär,

att det kan starkt ifrågasättas, huruvida de lämpa sig för domstolsbehandling.

I detta sammanhang må erinras att den rannsakning, som äger

rum i mål örn utlämning av förbrytare, avser vissa i lagen noggrant angivna

omständigheter. Ur såväl principiell som praktisk synpunkt tala starka skäl

för en enhetlig behandling av så nära liggande frågor som å ena sidan den

om avlägsnande ur riket av en utlänning, som aldrig ägt eller ock på grund

av sitt förhållande förlorat sin rätt till vistelse här i riket, och å andra sidan

den om de säkerhetsåtgärder, som påkallas mot en sådan utlänning på den

grund, att beslutet örn hans avlägsnande icke kan verkställas.

Även om socialstyrelsen och nämnden alltså icke som allmän regel kunna

förorda att särskilt frågor örn utlännings hållande i förvar skola göras till

föremål för behandling vid domstol, kan icke bestridas, att vissa fall kunna

förekomma, då behov föreligger av en mera allsidig och uttömmande utredning

än den som i regel kan åvägabringas i ett helt administrativt förfarande;

möjlighet skulle därvid öppnas att höra vittnen på ed. Då anledning

till beslut örn en utlännings avlägsnande ur riket eller tagande i förvar

beror av viss gärning, som utlänningen förmenas ha begått under sin vistelse

här i riket och ovisshet råder om de faktiska förhållandena, skulle i vissa

fall en utredning vid domstol med de större garantier, som domstolsförfarandet

erbjuder, kunna tänkas vara till fördel och leda till ett säkrare resultat.

Det nyss sagda gäller emellertid såväl frågan om utlänningens avlägsnande

ur riket som den om hans tagande i förvar. En utväg vöre att för sådana,

helt visst sällsynta fall, medge rätt för den beslutande administrativa myndigheten

— i allmänhet Kungl. Majit i statsrådet — att hänskjuta till domstol

att utreda vissa närmare angivna faktiska omständigheter, som äro av

betydelse för frågans avgörande. Vid sådan domstolsbehandling skulle de

processuella regler, som gälla för brottmålsförfarandet i allmänhet, vinna

tillämpning.

Vid bedömande huruvida ett domstolsförfarande är lämpligt för behandlingen

av nu antydda frågor må till sist framhållas, att det ingripande, som

äger rum mot utlänningar, ej avser att utgöra reaktion mot en brottslig eller

ens under mera normala förhållanden i och för sig klandervärd handling,

utan uteslutande har till ändamål att säkerställa samhällets eget skyddsintresse

och förebygga fara för en, ej minst i nuvarande situation, flir .samhället

skadlig verksamhet. Ett ingripande kan alltså vara påkallat och är ur

samhällets synpunkt även önskvärt redan innan den befarade verksamheten

kommit till stånd; ett ingripande som sker först därefter är ofta förfelat.

Det ligger i sakens natur, att en utredning, som avser ej en viss gärning utan

allenast förhandenvaron av cn viss fara, måste vara förenad med stora svårigheter

och att ej samma krav kunna uppställas å bevisningen som i ett

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 352.

13

brottmålsförfarande. Härtill kommer, att vid dessa ärendens avgörande

skyndsamhet ofta är av största vikt. Ett obligatoriskt domstolsförfarande

skulle avsevärt försena dessa ärendens handläggning och avgörande. I detta

sammanhang må ock framhållas, att man ej kan bortse från en sådan utveckling

av krigshändelserna, att nya stora flyktingskaror komma att söka

sig till vårt land — ett exempel på en dylik utveckling har erbjudits i

Schweiz under sista året — samt att för bemästrande av de svårigheter, som

då mota, skärpta och i viss mån mera summariska åtgärder i fråga om utlänningars

tagande i förvar kunna bliva en tvingande nödvändighet.

Då socialstyrelsen och utlänningsnämnden, såsom framgår av det ovan

anförda, anse sig icke kunna biträda det i motionen framförda förslaget, får

styrelsen och nämnden emellertid samtidigt framföra den uppfattningen, att

i förvar tills vidare hållna utlänningar, vilka ju tagits i förvar icke på grund

av begånget brott utan såsom en säkerhetsåtgärd, måtte beredas sådana förvarsformer,

som överensstämma med humanitära krav och icke innebära

större olägenhet för utlänningen än som nödvändiggöres av syftet med den

mot honom vidtagna säkerhetsåtgärden.

Chefen för försvarsstaben har i anledning av motionen gjort följande uttalande.

Huruvida det nuvarande, rent administrativa förfarandet medför, att

ifrågavarande ärenden icke få den allsidiga utredning och belysning som

omständigheterna påkalla, undandrager sig i viss mån försvarsstabens bedömande.

Det synes emellertid vara anledning att antaga, att de förhållanden,

vilka sammanhänga med vederbörande utlänning, kunna komma att bliva

ännu mer fullständigt klarlagda genom en utredning vid domstol i den för

brottmål gällande ordningen. Ur försvarsstabens synpunkt torde sålunda i

princip icke något vara att erinra mot den i motionen framförda tanken. Jag

utgår därvid ifrån såsom självklart, att den ifrågasatta lagstiftningen icke

får verka i den riktningen, att önskemålen att skydda försvarsväsendet mot

underrättelsetjänst och skadegörelse av utlänningar icke bli tillgodosedda.

Av motionen framgår icke, huru det praktiska utformandet av förslaget

är tänkt. Jag saknar sålunda anledning att ingå på något närmare bedömande

i denna del. Det oaktat vill jag i detta sammanhang såsom ett bestämt

önskemål framhålla, att i ett eventuellt domstolsförfarande försvarsstaben

bör genom en vid domstolen närvarande befattningshavare få framlägga de

synpunkter, som av hänsyn till militära intressen böra läggas på den under

prövning varande frågan.

Säkerhetschefen har, efter en redogörelse för gällande bestämmelser, anfört

följande.

Ur allmänna säkerhetstjänstens synpunkt är det givetvis av utomordentlig

betydelse att den nuvarande rätten för ovannämnda myndigheter att

omedelbart förvissa sig om en ur säkerhetssynpunkt opålitlig utlännings person

för ett provisoriskt hållande i förvar i och för närmare utredning och

prövning av frågan huruvida ett beslut om utlänningens avlägsnande ur riket

bör meddelas eller ej, bibehålies i hela sin utsträckning.

Delade meningar om nödvändigheten av en dylik befogenhet torde för

övrigt knappast råda och någon ändring av här gällande regler har ej heller

såsom ovan framhållits föreslagits av motionärerna.

Därest det emellertid i fråga örn ett mera stadigvarande hållande i förvar

av utlänningar — beträffande vilka föreligger beslut om deras avlägsnande

ur riket eller vilka tidigare varit omhändertagna i förläggning — anses

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kunell. Maj:ts proposition nr 352.

ur rättssäkerhetens intresse föreligga behov av en prövning efter i viss mån

andra normer än de nu gällande har allmänna säkerhetstjänsten givetvis icke

något att erinra mot införandet av de förändringar i nuvarande lagstiftning

som för vinnande av det avsedda ändamålet må anses påkallade. Jag anser

mig dock höra i korthet framföra några synpunkter på frågan, vilka enligt

min uppfattning starkt tala för att det föreslagna domstolsförfarandet icke

synes kunna anses vara av behovet påkallat i rättssäkerhetens eller humanitetens

intresse.

De administrativa myndigheter, som äga att slutgiltigt besluta om utlännings

tagande i förvar, utgöras — förutom av Kungl. Majit — av socialstyrelsen

och länsstyrelserna.

Socialstyrelsen är ju det centrala statsorganet beträffande utlänningsfrågor

och torde kunna förutsättas äga en ingående kännedom dels om flyktingsproblemet

i dess helhet och dels om varje här i landet vistande utlänning,

beträffande vilka samtliga utförliga uppgifter av skilda slag finnas samlade

i el t inom socialstyrelsen befintligt vidlyftigt register. Med hänsyn bland

annat till socialstyrelsens huvuduppgift — handläggandet av allmänsociala

frågor — torde det knappast vara att befara att styrelsen vid prövning av

frågan huruvida rikets säkerhet kan anses kräva att en utlänning tages i

förvar uraktlåter att taga skälig hänsyn till de humanitära kraven utan noggrant

prövar dessas berättigande gentemot säkerhetskraven.

Beträffande länsstyrelserna åter torde måhända från vissa håll vilja göras

gällande att dessa vid prövning av hithörande frågor ej taga tillbörliga humanitära

hänsyn utan i egenskap av högsta polismyndighet låta de polisiara

synpunkterna örn största möjliga preventiva säkerhet taga överhanden. Häremot

må anföras att ifrågavarande ärenden handläggas av länsstyrelsernas

civila tjänstemän, vilka ej äro i polisställning, samt att avgörandet i frågan

som regel torde träffas av vederbörande länschef, d. v. s. överståthållaren

och landshövdingarna. Det torde i detta sammanhang ej kunna bortses från

att länsstyrelserna enligt olika författningar lia sig anförtrodda en synnerligen

långt gående rätt att ingripa i vissa svenska medborgares personliga

frihet utan att dessa begått något brott och att ett ingripande i dessa fall i

likhet med frågan örn utlännings tagande i förvar får anses ha sin grund i

huvudsakligen preventivt syfte. Jag vill härvidlag nämna lösdrivare, alkoholister

samt försumliga familjeförsörjare och barnafader, vilka kunna berövas

friheten för bestämd eller obestämd tid av kortare eller längre varaktighet.

I dessa fall torde emellertid den av ett eventuellt frihetsberövande berörde

städse hava möjlighet att bliva hörd inför länsstyrelsen ehuru detta

med undantag för lösdrivare långt ifrån alltid torde förekomma. En föreskrift

att utlänning, beträffande vilken föreligger ett beslut om hans avlägsnande

ur riket eller vilken tidigare varit omhändertagen i förläggning,

skall äga rätt att påkalla förhör inför länsstyrelse innan beslut meddelas

örn ett mera stadigvarande hållande i förvar bör emellertid måhända

lämpligen kunna införas i utlänningsförfattningarna.

Sist och icke minst må beträffande länsstyrelsernas handläggning av Hagan

om utlännings hållande i förvar påpekas, att utlänningsförfattningarna

redan innehålla en säkerhetsventil i ändamål att förhindra att en utlänning

på enbart en länsstyrelses beslut hålles i förvar en längre tid. Såsom ovan

nämnts åligger det nämligen länsstyrelse att hänskjuta frågan om utlännings

hållande i förvar till Kungl. Maj:ts prövning därest förvarshållandet anses

böra fortgå över två månader. Möjligen kunde denna tid tänkas sänkt till

en månad.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

15

I ovanstående har räknats med att ett av socialstyrelsen med stöd av kungörelsen

den 1 september 1939 meddelat beslut örn utlännings omhändertagande

i förläggning icke innefattas av motionen. Skulle så emellertid vara

fallet torde vad ovan sagts angående socialstyrelsens rätt att taga eller kvarhålla

utlänning i förvar i tillämpliga delar kunna åberopas även beträffande

ett beslut om omhändertagande i förläggning.

Slutligen synes mig i detta sammanhang lämpligt att framhålla behovet av

att i ntlänningsförfattningarna närmare angives vad begreppet ''tagande i

förvar’ rätteligen skall innebära och hur ett förvarande skall verkställas. En

sådan föreskrift skulle säkerligen även vara ägnad att verka i det av motionärerna

avsedda syftet genom att borttaga den karaktär av straff, som förvarstagandet

— vilket i praktiken i allmänhet sker genom utlänningens insättande

i fångvårdsanstalt — för närvarande mestadels kan synas innebära.

Överståthållarämbetet har givit uttryck åt den uppfattningen att administrativ

myndighet fortfarande borde ensam äga besluta i hithörande frågor,

samt därvid anfört följande.

Med hänsyn till att bestämmelserna om tagande i förvar av utlänning äro

tillkomna som en skyddsåtgärd i samhällets intresse, är det självfallet, att

ett ingripande måste kunna ske snabbt. En förutsättning härför är, att ett

provisoriskt omhändertagande av utlänning beslutas av administrativ myndighet.

Härutinnan synas motionärerna ej heller hava ifrågasatt ändring. Det

är likaledes självfallet, att reglerna örn utlännings tagande i förvar, skola

hava sådant innehåll, att största möjliga garanti skapas för trygghet mot

godtycke. Sett ur dessa synpunkter är det naturligt, att tanken på ett domstolsförfarande

framkommit.

Emellertid synes, med hänsyn till ärendenas natur, alltjämt föreligga anledning

att bibehålla det administrativa förfarandet. Vid handläggningen av

förevarande ärenden är det nämligen mindre fråga om en rättstillämpning,

varför domstolarna äga den bästa förutsättningen, utan snarare om ett skydd

mot utlänningar, som göra sig skyldiga till ett handlande i strid med statens

intressen.

Enligt gällande författningsbestämmelser har socialstyrelsen att fatta beslut

beträffande ifrågasatt förpassning av utlänningar samt avvisning av sådana

utlänningar, som äro politiska flyktingar, medan utvisningsbeslut meddelas

av länsstyrelsen respektive Överståthållarämbetet samt i vissa fall av

Konungen. Genom besvär över länsstyrelses respektive överståthållarämbetets

beslut örn utvisning kommer frågan under Konungens prövning, över beslut

om förpassning eller avvisning kunna jämväl i vissa fall besvär anföras hos

Konungen. Den slutliga prövningen av nämnda utlänningsärenden åvilar sålunda

antingen socialstyrelsen eller Konungen, varvid samtliga omständigheter,

som inverka å frågans bedömande, kunna tagas under övervägande

och större enhetlighet i tillämpningen torde kunna påräknas, än örn det

slutliga avgörandet läge å ett flertal domstolar.

Bestämmelsen i gällande utlänningsförfatlningar, att administrativ myndighet

äger besluta örn utlännings tagande och hållande i förvar, innebär

uttryck för en princip, som ej är främmande för den svenska rättens ståndpunkt

beträffande svensk medborgare. Enligt exempelvis alkoholistlagen äger

sålunda administrativ myndighet beröva den, å vilken lagen är tillämplig,

hans personliga frihet. Örn kvarhållande å och utskrivning från allmän alkoholistanstalt

beslutar anstaltens styrelse eller socialstyrelsen. Ur principiell

synpunkt synes den föreslagna ändringen därför icke vara erforderlig. Örn

den genomföres, skulle utlännings räll skyddas genom bestämmelser, som

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

ginge längre än vad som gäller i fråga om svensk medborgare inom jämförbara

rättsområden.

En annan sak är däremot, om man vill förlägga själva utredningen till

domstolarna och därigenom skapa garantier för en ökad trygghet i fråga

örn utredningsmaterialets fullständighet. Huruvida i detta hänseende föreligger

ett behov av ändrade bestämmelser undandrager sig överståthållarämbetets

bedömande i vad avser förhållandena annorstädes än i Stockholm. Här

förekomma åtskilliga fall, då utlänning tages i förvar av polismyndigheten.

De polisrapporter, som insänts till Överståthållarämbetet i anledning av polismyndighetens

förut berörda underrättelseplikt, hava städse innefattat utförlig

redogörelse för de föreliggande omständigheterna, varvid vederbörande

utlännings egna uppgifter synas hava blivit föremål för noggranna anteckningar.

De verkställda utredningarna hava över huvud varit sådana, att Överståthållarämbetet,

utan att behöva infordra någon komplettering av de i polisrapporten

antecknade uppgifterna, kunnat taga ståndpunkt i ärendet. På

grund av det sätt, varå utredning här städse sker, hyser Överståthållarämbetet

den uppfattningen, att den enskilde utlänningens berättigade intresse av fullständighet

i utredningen bliva tillfredsställande tillgodosett vid de i Stockholm

hållna polisförhören. Riktigheten härav har Överståthållarämbetet till

yttermera visso fått bekräftad vid förhör, som hållits inför ämbetet med utlänning

till följd av framställning från polismyndigheten härstädes om utvisning.

överståthallarämbetets uppfattning, att den garanti för utlänningarnas

rättssäkerhet, som det nuvarande systemet innebär, är tillfredsställande, delas

av länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens lån.

C. De sakkunnigas uttalande.

Den i och för sig svårlösta flyktingfrågan medförde, såsom inledningsvis

nämndes, efter krigsutbrottet nya problem för vårt land. Det är därför naturligt,

att de bestämmelser, som tidigare gällde om utlänningskontrollen,

visade sig otillräckliga för lösandet av de spörsmål, som uppkommo genom

det ökade antalet flyktingar samt av det svåra utrikespolitiska läge, vari

riket kom genom krigshändelserna. Det blev erforderligt att införa nya

och i olika avseenden skärpta bestämmelser om utlänningarnas övervakande.

Dessa bestämmelser infördes successivt allt efter som förhållandena det

påkallade, och de ha även varit föremål för upprepade ändringar.

Bland de utlänningar, som efter krigsutbrottet eller tidigare inkommit till

Sverige såsom politiska flyktingar från andra länder, finnas helt naturligt

många, vilkas härvaro icke är önskvärd. På grund av krigshändelsernas

utveckling har det med asylrättsprincipens upprätthållande varit omöjligt att

verkställa meddelat utvisnings-, förpassnings- eller avvisningsbeslut. Åtgärder

ha därför måst vidtagas för sådana utlänningars övervakande under

uppehållet här i riket. Enligt utlänningslagen kan sådant övervakande ske

genom att utlänningen ålägges särskild anmälningsplikt, anvisas särskild

uppehållsort, ställes under uppsikt av polismyndighet eller, i svårare fall,

tages i förvar. I de fall, där utlännings vistelse på fri fot icke ansetts till

rådlig av fara för att han skall begå någon handling som kan vara skadlig

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

17

för riket, var enligt utlänningslagen hans hållande i förvar, d. v. s. insättande

i tångvårds- eller liknande anstalt, den enda möjligheten. Sådan åtgärd

har också såsom framgår av den tidigare redogörelsen tillgripits i viss

utsträckning även då fråga ej varit om ett allenast provisoriskt frihetsberövande.

En sådan åtgärd bär dock ansetts alltför rigorös i fråga örn flertalet

av de utlänningar, vilkas vistelse på fri fot icke ansetts tillrådlig. Ett

särskilt system för sådana utlänningars övervakande har därför genomförts

med stöd av den Kungl. Maj:t i 54 § utlänningslagen givna fullmakten.

Systemet innebär att utlänning kan omhändertagas för vistelse i av socialstyrelsen

anordnad förläggning.

Av den tidigare redogörelsen framgår att frihetsberövande åtgärder mot

flyktingar vidtagits endast i ringa utsträckning. Av de omkring 22,000 flyktingar,

som för närvarande vistas i Sverige, voro den 1 juli 1943 cirka 270

i förvar eller omhändertagna i förläggning. Av förvarsfallen äro en del

endast provisoriskt omhändertagna i avbidan på beslut örn det vidare förfarandet

med dem och av förläggningsfallen är ett stort antal intagna endast

på kortare tid.

Såsom första lagutskottet vid 1942 års riksdag framhållit är det önskvärt

att utöver vad redan är förhållandet huvudgrunderna för utlännings

berövande av friheten finnas reglerade i lag. Även med denna uppfattning

kan man dock icke bortse från att behov kan föreligga av rörligare regler

än de genom lag fastställda och att alltså utlänningslagen även i framtiden

måste ha en motsvarighet till fullmaktsbestämmelserna i 54 §. Särskilt i

nuvarande läge måste man, såsom socialstyrelsen och utlänningsnämnden

uttalat, räkna med en sådan utveckling av krigshändelserna, att nya stora

flyktingskaror komma att söka sig till vårt land samt att, för bemästrandet

av de svårigheter som då möta, skärpta och i viss mån mera summariska

frihetsberövande åtgärder mot utlänningar måhända bliva en tvingande nödvändighet.

Behov kan alltså hastigt uppkomma att omedelbart genomföra

erforderliga förändringar. Frågan om att utöver vad redan skett huvudgrunderna

för utlännings berövande av friheten skola upptagas i lag fordrar

därjämte ingående överläggningar. De sakkunniga anse sig icke redan i

det nu aktuella skedet av utredningsarbetet, som avser uppgifter av mera

skyndsam natur, böra upptaga denna fråga till slutlig behandling. Dock

torde av rent formella skäl den ändringen nu kunna ifrågasättas i 54 § utlänningslagen,

att däri uttryckligen angives att Kungl. Maj:ts befogenhet att

under krigsförhållanden meddela kompletterande föreskrifter till utlänningslagen

även avser utlännings tagande i förvar eller omhändertagande i förläggning.

Prövningen av behovet att beröva en utlänning friheten grundar sig på

ett bedömande av faran av hans vistelse på fri fot här i riket. Detta bedömande

är i många fall mycket svårt. Å ena sidan bör gälla, att av hänsyn

till rikets intresse och statens säkerhet onödiga risker icke tagas, men å

andra sidan bör av humanitära skäl och av hänsyn till utlänningens personliga

intresse en åtgärd av detta allvarliga slag örn möjligt undvikas. En
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Mai:ts proposition nr 352.

ligt de nu gällande bestämmelserna skola frihetsberövande åtgärder mot utlänningar,

där det icke är fråga om sådan åtgärd av rent provisorisk natur,

prövas av Kungl. Majit eller av socialstyrelsen efter utlänningsnämndens hörande.

Innan utlänningen berövas friheten, verkställes utredning av polismyndighet

örn de omständigheter, som anses böra föranleda omhändertagandet.

Personer som kunna lämna upplysningar örn dessa omständigheter eller örn

utlänningens personliga förhållanden bliva även i regel hörda. Emellertid kan

icke förnekas, att under särskilda förhållanden ingripanden nied hänsyn

till statens säkerhetskrav anses böra ske även på tämligen vaga indicier.

Såväl i dessa som i andra fall kan ett felbedömande av omständigheterna

förekomma. Ökade garantier häremot äro — utan förminskning av de beslutande

myndigheternas möjligheter att, då anledning därtill förekommer,

meddela förordnande om utlännings omhändertagande — önskvärda.

Den förutnämnda motionen anvisade såsom en möjlighet att vinna sådana

garantier att utlänning skulle, därest det ifrågasattes att friheten skulle

berövas honom och fråga ej vore örn allenast en provisorisk åtgärd, beredas

tillfälle att inför domstol framföra sina synpunkter och bevaka sina intressen

i samma former som för brott åtalade personer. Domstolen skulle

efter slutad handläggning avgiva yttrande angående det av administrativ

myndighet väckta spörsmålet om utlänningens omhändertagande. Det i motionen

väckta förslaget örn domstolsprövning har i så gott som samtliga de

avgivna yttrandena avstyrkts. Sålunda har framhållits att det vid handläggning

av dylika ärenden mindre vore fråga om en rättstillämpning, föi

vilken uppgift domstolarna ägde den bästa förutsättningen, utan snarare

om ett skydd mot utlänningar, som göra sig skyldiga till ett handlande mot

statens intresse. Att administrativ myndighet ägde besluta örn frihetsberövande

åtgärd mot utlänning innebure icke någon princip, som vore främmande

för den svenska rättens ståndpunkt beträffande svensk medborgare.

Enligt vissa lagar ägde sålunda administrativ myndighet beröva den, å vilken

lagen vore tillämplig, hans personliga frihet och örn kvarhållande av

den omhändertagne beslutade administrativ myndighet. Ur principiell synpunkt

syntes den föreslagna ändringen därför icke vara erforderlig. Örn den

genomfördes, skulle man snarare kunna säga att utlännings rätt skyddades

genom bestämmelser som gingo längre än vad som gällde i fråga om svensk

medborgare inom närliggande rättsområden. Den rannsakning, som enligt

den i motionen åberopade lagstiftningen om utlämning av förbrytare äger

rum inför domstol i mål om utlämning, avsåge vissa i lagen noggrant angivna

omständigheter under det att här vöre fråga om ett mera allmänt bedömande

huruvida en här icke önskvärd utlänning med hänsyn till statens

intresse borde omhändertagas.

De skäl, som sålunda av olika myndigheter anförts mot motionen, torde

rikta sig särskilt mot förslaget att domstolen i dylika ärenden icke endast

skulle verkställa utredningen utan även efter prövning av frågan avgiva

yttrande huruvida utlänningen borde omhändertagas. Det kan ej heller förnekas

att, såsom även framhållits i yttranden, de allmänna säkerhetssyn
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kunni Maj.ts proposition nr 352.

19

punkter, som i detta hänseende påkalla beaktande, äro av den skiftande

karaktär, att betänkligheter kunna yppas mot att sådana frihetsberövande

åtgärder mot utlänningar varom nu är fråga göras beroende av domstols

prövning.

Till grund för de administrativa myndigheternas prövning av frågan om

frihetsberövande åtgärder mot utlänning ligger såsom nämnts polisutredning

av relativt ingående art. Uppenbart är emellertid att fall kunna förekomma,

då behov föreligger av en mera allsidig och uttömmande utredning än

den som i regel kan åvägabringas vid en utredning i administrativ ordning.

Sålunda kan behov föreligga att för utredning rörande viss fråga eller vissa

omständigheter höra vittnen på ed. I de lagar där administrativ myndighet

medgivits rätt att beröva svensk medborgare hans personliga frihet finnes

i regel möjlighet för myndigheten att, där så erfordras, genom vittnesförhör

inför domstol vinna utredning rörande viss omständighet som är av betydelse

för frågans avgörande. Så är fallet enligt 22 § lagen den 12 juni 1931

om behandling av alkoholister, 75 § lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården,

26 § lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård m. m. samt 38 § sinnessjuklagen

flen 19 september 1929. Även då det gäller frihetsberövande

av utlänning enligt utlänningslagen eller med stöd därav utfärdad författning

synes, såsom socialstyrelsen och utlänningsnämnden förordat i sitt yttrande,

en möjlighet att vinna domstolsutredning av denna art böra stå till

buds. De ärenden, däri sådan domstolsutredning kan vara erforderlig, synas

regelmässigt vara av sådan natur, att de böra överlämnas till avgörande av

Kungl. Majit. Det torde därför vara tillräckligt om befogenhet att föranstalta

örn utredning vid domstol förbehålles Kungl. Majit. Den nu ''förordade

utredningsmöjligheten bör, såsom socialstyrelsen och utlänningsnämnden

även framhållit, kunna avse jämväl andra frågor rörande utlänningars behandling

än berövande av friheten, såsom t. ex. utvisning eller förpassning.

De synpunkter som tidigare anförts mot en reglering i lag av hithörande

spörsmål lia icke tillämpning å den nu föreslagna anordningen, som ej är

beroende av växlingar i flyktingfrågan. De sakkunniga ha därför föreslagit

tillägg till utlänningslagen av innebörd att, örn Kungl. Majit i ärende rörande

behandling av utlänning enligt lagen eller med stöd därav utfärdad författning

finner att utredning vid domstol erfordras rörande viss omständighet,

som är av betydelse för avgörandet, Kungl. Majit äger förordna om förhör

angående sådan omständighet vid den underrätt, som med hänsyn till

tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. Beträffande förfarandet

vid domstolen böra de processuella regler, som gälla för brottmålsförfarande

i allmänhet, vinna tillämpning. Förfarandet hör, liksom fallet är

enligt utlämningslagen, vara kontradiktoriskt, i det att å ena sidan lämplig

person förordnas alt tillvarataga statens intresse och å andra sidan utlänningen

herodes tillfälle alt närvara och därvid åtnjuta hjälp av advokat.

De anmäikningar som framförts mot det nuvarande förfarandet vid frihetsberövande

torde till stor del bottna i den föreställningen, alt prövningen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

av sådana ärenden är av mera summarisk natur. Denna uppfattning har säkerligen

till stor del uppkommit på den grund, att utlänningen ej har rätt att

personligen yttra sig i frågan inför auktoritativ myndighet samt därför i vissa

fall gör gällande att han icke fått klart för sig grunden till åtgärden. Man

kan ej bortse från den uppfattning som sålunda utvecklat sig. Det är under

alla förhållanden önskvärt att, i den mån det av praktiska skäl låter sig göra,

utlänningens rättsställning i ifrågavarande avseende förbättras. Detta var

även det väsentliga syftet med den förutnämnda motionen. De sakkunniga

ha därtör övervägt möjligheten att vid frihetsberövande bereda utlänningen

rätt till förhör med biträdeshjälp även i andra fall än nyss sagts och ha därvid

i första hand undersökt möjligheten härför i sådana fall då fråga är

om socialstyrelsens förordnande om utlännings omhändertagande i förläggning.

I de förut nämnda lagarna om frihetsberövande åtgärder mot svenska

medborgare, lia särskilda föreskrifter meddelats örn förhörsförfarande inför

administrativ myndighet. Även i utlänningslagen finnes föreskrift örn sådant

förfarande. Enligt 32 och 37 §§ denna lag skall nämligen utlänning, beträffande

vilken uppkommit fråga örn hans utvisning ur riket, inställas till förhör

inför länsstyrelse, därvid utlänningen skall äga åtnjuta biträde av advokat.

De sakkunniga anse sig höra förorda att, såsom i motionen åsyftas, även

utlänning, beträffande vilken fråga uppkommit om omhändertagande i förläggning

genom beslut av socialstyrelsen, i viss utsträckning beredes tillfälle

att vid ett förhör inför auktoritativ myndighet yttra sig i ärendet och därvid

åtnjuta biträde av advokat.

Beträffande frågan inför vilket organ förhöret bör hållas ha de sakkunniga

övervägt huruvida detta bör ske inför domstol. Då domstolarna emellertid

sammanträda endast vid vissa tidpunkter, skulle domstolsförhör kunna

medföra onödig tidsutdräkt, vilket ej är önskvärt även med hänsyn till

utlänningen själv. De sakkunniga ha därför icke funnit sig böra förorda sådant

förfarande. Då utlänningsnämnden skall yttra sig i alla de fall, där

socialstyrelsen förordnar om utlännings omhändertagande i förläggning,

vore det lämpligt örn förhöret kunde hållas inför nämnden. Emellertid

skulle utlänningsnämndens arbetsbörda härigenom ökas i sådan omfattning,

att nämndens natur ändrades, och detta skulle måhända medföra

svårigheter att ge nämnden en sådan sammansättning som är önskvärd.

Därtill kommer besvär och kostnader för utlänningens förande till Stockholm

för förhör. Att utlänningsnämnden skulle kunna hålla förhören

vid besök i förläggningarna torde i regel icke låta sig göra, bland annat av

det skälet, att behov av förhör kan uppkomma vid så olika tidpunkter, att

särskilda resor måste företagas för varje förhör. Förhör å förläggningarna

skulle även medföra ökade kostnader och svårigheter för anskaffande av

lämpligt biträde åt utlänningen. Dessa synpunkter göra sig i stort sett även

gällande beräffande möjligheterna att hålla förhören inför socialstyrelsen.

De sakkunniga lia därför stannat vid att, i likhet med vad som enligt utlänningslagen

gäller om förhör med utlänning i utvisningsärende, låta läns
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 352.

21

styrelsen i det län där utlänningen vistas hålla förhöret. Även i fråga om förfarandet

vid förhöret inför länsstyrelsen lia de sakkunniga funnit utlänningslagens

föreskrifter om förhör i utvisningsärende böra äga motsvarande tilllämpning.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för de fall, som hittills

föranlett socialstyrelsen att förordna örn utlännings omhändertagande i förläggning,

kan det emellertid i vissa fall vara fråga örn en provisorisk åtgärd

av relativt kort varaktighet. Frihetsberövandet kan således avse endast några

månaders omhändertagande för observation och arbetsanskaffning eller

vara en disciplinär åtgärd på grund av överträdelse mot utlänningsförfattningarna.

Att i sådana fall föranstalta om förhör inför länsstyrelse med utlänningen

med advokat som biträde skulle oftast te sig alldeles meningslöst

och medföra kostnader för statsverket till ingen nytta. Att låta förhörsförfarandet

omfatta även dessa frihetsberövanden för kortare tid skulle även

kunna medföra en fara för viss slentrianmässighet i handläggningen, vilket

skulle kunna minska värdet av förhöret i sådana ärenden där detta kan

vara av betydelse. Även då det är fråga om omhändertagande för längre

tid kan i vissa fall ett förhörsförfarande synas onödigt. Detta torde i regel

vara fallet beträffande den kriminella delen av förläggningsklientelet. Då det

gäller sådan utlänning, som inom de närmast förflutna tre åren inom eller

utom riket undergått frihetsstraff och det skäligen kan antagas att han kan

komma att här i riket fortsätta sådan brottslig verksamhet, synes anledning

i regel saknas att hålla förhör. Skulle i sådant fall den brottsliga verksamheten

hava politisk aspekt bör dock förhör hållas.

Är det fråga om kvarhållande för längre tid av utlänning, som ej är kriminell,

bör åter förhör hållas. Det gäller då att fastställa en tidsgräns, över

vilken en sådan utlänning icke får hållas i förläggning utan att förhör äger

rum.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen för varaktigheten av förordnanden

örn utlännings omhändertagande i förläggning framgår, brukar omhändertagande

för observation, i disciplinfall och för anskaffande av arbete

endast undantagsvis överstiga sex månader. Det kunde då ifrågasättas att

förhör skulle hållas när utlänningen varit berövad friheten under sex månader.

De sakkunniga, som räkna med att interneringstiden i många av dessa

fall kan förkortas, lia emellertid efter överväganden stannat för en tidsbegränsning

av fyra månader, varvid även skall medräknas den tid utlänningen

må hava hållits i förvar i avbidan på beslut om hans omhändertagande i förläggning.

Anser socialstyrelsen redan vid prövning av fråga om utlännings

omhändertagande i förläggning att anledning finnes att kvarhålla honom

längre tid än fyra månader, skall sålunda socialstyrelsen enligt förslaget låta

anställa förhör med honom före ärendets avgörande. Eljest skall förhöret

hållas då omständigheterna tala för alt frihetsberövandet kommer att räcka

över fyra månader. Beträffande de kriminella utlänningarna bör socialstyrelsen

dock även örn omhändertagandet anses böra vara längre tid än fyra

månader äga fritt pröva örn behov av förhör föreligger. Bestämmelsen torde

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kiinc/l. Maj:ts proposition nr 352.

utformas så att den lid förhörsförfarandet kan taga icke inräknas i fyramånaderstiden.

Det synes nämligen vara tillräckligt att inom denna tid åtgärd

vidtages för förhörs påkallande.

De sakkunniga vilja även förorda, att socialstyrelsen, då förordnande meddelas

om utlännings omhändertagande i förläggning, i beslutet angiver den

väsentliga anledningen till åtgärden t. ex. omhändertagande för observation.

Vad nu är sagt gäller utlännings omhändertagande i förläggning efter socialstyrelsens

förordnande. Utlänning kan emellertid, såsom förut nämnts,

berövas friheten även därigenom att Kungl. Majit, socialstyrelsen, länsstyrelse

eller polismyndighet förordnar att han skall tagas i förvar eller Kungl. Majit

förordnar örn hans omhändertagande i förläggning. Då socialstyrelsen, länsrelse

eller polismyndighet förordnar att utlänning skall tagas i förvar, är det

endast fråga örn en provisorisk åtgärd. Har polismyndighet vidtagit sådan

åtgärd skall den genast anmälas för länsstyrelsen som har att pröva den.

Och förvar av utlänning får ej äga rum utöver två månader utan att frågan

underställes Kungl. Majit. Med hänsyn till den provisoriska naturen hos socialstyrelsens,

länsstyrelses och polismyndighets tagande i förvar av utlänning

ha de sakkunniga icke ansett sig i dessa fall böra föreslå förhörsförfarande.

Vad däremot angår de fall, där Kungl. Majit förordnar om eller medgiver

att utlänning skall hållas i förvar för längre tid eller förordnar att utlänning

skall omhändertagas i förläggning anse de sakkunniga att förhör med

utlänningen bör hållas i analogi med vad som föreslagits beträffande utlännings

omhändertagande i förläggning efter beslut av socialstyrelsen. Såsom

förut nämnts förekommer i vissa fall, att Kungl. Majit förordnar om utlännings

tagande i förvar eller omhändertagande i förläggning i samband med

utvisningsbeslut eller beslut om verkställighet av ett av länsstyrelse meddelat

utvisningsbeslut. I dessa fall har förhör hållits med utlänningen vid prövningen

av utvisningsfrågan och nytt förhör med honom med anledning av

frihetsberövande! torde då icke alltid erfordras. De sakkunniga utgå från att

Kungl. Majit, då frihetsberövande skall vara längre tid, innan ärendet avgöres

förordnar om utlänningens inställande till förhör inför länsstyrelsen i

det län, där han uppehåller sig, såvida ej genom tidigare utvisningsförhör

tillräcklig utredning förebragts rörande de omständigheter, som kunna hava

betydelse för frihetsberövande^

De sakkunniga ha sökt beräkna i huru många fall förhörsförfarande enligt

de föreslagna bestämmelserna årligen skulle förekomma. Då behovet av

frihetsberövande åtgärder mot utlänningar i framtiden är omöjligt att förutse,

ha de sakkunniga vid beräkningen utgått från förhållandena under tiden den

1 maj 1942—den 30 april 1943. Såsom av de förut lämnade statistiska uppgifterna

om kvarhållningstiden för under denna ettårsperiod omhändertagna

utlänningar framgår, lia, bortsett från de kriminella, sammanlagt 112 av dessa

kvarhållits i förläggning längre tid än fyra månader. Då emellertid eventuell

förvaring före omhändertagandet i förläggning icke inräknats i den i

tabellen angivna kvarhållningstiden, torde antalet utlänningar som under

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

23

denna tid varit berövade friheten iner än fyra månader vara något högre än

nyss angivits. Å andra sidan bör enligt de sakkunnigas mening kvarhållningstiden

för utlänningar, tillhörande grupperna observations- och disciplinfall, i

vissa fall kunna förkortas så att kvarhållningsliden, förvaringen inberäknad,

icke överstiger fyra månader. Därtill kommer, att i 15 av de nämnda fallen,

där kvarhållningstiden översteg fyra månader, beslutet örn utlänningens omhändertagande

meddelats av Kungl. Majit, i regel i anslutning till beslut om

utvisning, därvid förhör hållits med utlänningen. Med utgångspunkt från den

nämnda ettårsperioden skulle därför enligt de sakkunnigas beräkning förhörsförfarande

årligen förekomma endast i något över 100 fall. Förhör torde

i regel komma att avse utlänning, som redan är omhändertagen i förläggning.

Då samtliga socialstyrelsens förläggningar äro belägna i Kopparbergs eller

Gävleborgs län, torde en viss koncentration av förhören kunna anordnas, vilket

är ägnat att medföra en minskning av kostnaderna.

II. Omprövning- av beslut om frihetsberövande åtgärder.

A. Gällande bestämmelser och praxis.

I 11 § kungörelsen den 1 september 1939, nr 599, med vissa särskilda föreskrifter

om tillsyn över utlänningar stadgas, att socialstyrelsen senast ett år

efter det förordnade meddelats örn utlännings omhändertagande i förläggning

skall pröva frågan örn hans fortsatta vistelse där. Finnes han böra kvarhållas,

skall socialstyrelsen därefter minst en gång varje kalenderår företaga

prövning varom nyss sagts. Vid omprövningen skall socialstyrelsen inhämta

utlänningsnämndens yttrande i ärendet och utlänningens besvärsrätt blir beroende

av örn utlänningsnämnden eller någon dess ledamot yppat avvikande

mening mot socialstyrelsens beslut. Vidare gäller enligt samma paragraf, att

socialstyrelsen må, när anledning därtill finnes, förordna om upphörande av

utlännings vistelse i förläggning, med eller utan villkor.

I sin redogörelse till de sakkunniga rörande gällande bestämmelser och

praxis i fråga om utlännings omhändertagande i förläggning och utskrivning

därifrån, anför socialstyrelsen bland annat följande.

Såsom förut anförts skall socialstyrelsen senast ett år från det förordnande

meddelats om utlännings vistelse i förläggning pröva frågan om hans

fortsatta vistelse där. För de vid den första årsomprövningen kvarhållna

skall frågan om ytterligare vistelse i förläggning prövas minst en gång varje

kalenderår.

I samband med dessa omprövningar inhämtar styrelsen yttrande rörande

de särskilda ifrågavarande utlänningarna från respektive förläggningsdirektörer,

ävensom i en del fall från säkerhetstjänsten. Detta material remitteras

sedan för yttrande till utlänningsnämnden, som författningsenligt skall höras.

Nämnden företager innan yttrande avgives regelbundet resor till förläggningarna

för att anställa förhör med dessa utlänningar och därvid bilda sig ett

omdöme örn var och en av dem. Nämnden brukar för årsomprövning besöka

förläggningarna 3 å 4 gånger årligen. Det må anmärkas, alt även de utlänningar,

som enligt Kungl. Majlis beslut hållas i förläggning, bliva föremål

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

för dylik årsomprövning. Sedan nämnden avgivit sitt yttrande företager styrelsen

den slutliga prövningen. Styrelsens beslut blir då antingen, att utlänningen

skall kvarhållas i förläggning eller alt han skall kvarhållas, till dess

lämpligt arbete kan beredas honom. Det sistnämnda beslutet utgör ju ett löfte

om friskrivning inom relativt kort lid. I ytterst få fall har meningsskiljaktighet

rått mellan styrelsen och utlänningsnämnden beträffande dessa omprövningar,

varför klagorätt över styrelsens beslut i dylika ärenden endast

i några fall förekommit. — Såsom förut nämnts förekommer beslut örn utskrivning

från förläggning i samband med årsomprövning av internering i

den formen att utlänningen skall frigivas när lämpligt arbete kan beredas

honom. — Styrelsen har emellertid ständigt uppmärksamheten riktad på

möjligheten alt utskriva utlänningar från förläggningarna, så snart den tid

interneringen allt efter fallets art lämpligen bör omfatta, närmar sig sitt slut.

Initiativet till utskrivning kommer stundom från styrelsen, stundom från

förläggningsledningen. Det må i detta sammanhang påpekas, att styrelsen

även beträffande utlänningar, vilka enligt Kungl. Majlis beslut hållas i förläggning,

tager initiativ till deras utskrivning från förläggning i den formen

att vederbörande uppmanas att hos Konungen göra framställning örn utskrivning.

— För att effektivisera utskrivningarna har styrelsen etablerat samarbete

med arbetsförmedlingen för norska flyktingar och den speciella arbetsförmedlingen

för flyktingar, båda i Stockholm. Representanter för dessa arbetsförmedlingar

företaga resor till förläggningarna för att med de interner,

som skola utskrivas, rådgöra örn lämpligt arbete. Inom i allmänhet mycket

kort tid lyckas det arbetsförmedlaren att skaffa arbete åt dem. Skogs- och

jordbruksarbete samt torvarbete och trädgårdsarbete stå vanligtvis till buds,

men interner med speciella fackkunskaper kunna även tänkas bli placerade

inom sina yrkesområden, t. ex. typografer, mekaniker m. fl.

Beträffande omprövning av beslut örn utlännings hållande i förvar gäller

den förut nämnda regeln, att örn underordnad myndighet meddelat beslut

örn utlänningens tagande i förvar och behov föreligger att kvarhålla honom

utöver två månader, frågan därom skall inom samma tid underställas Kungl.

Maj:t. Däremot ha föreskrifter icke meddelats örn omprövning av beslut om

utlännings kvarhållande i förvar utöver två månader. Antalet utlänningar,

som hållas i förvar för längre tid har emellertid varit så begränsat, att frågan

örn behovet av kvarhållande ständigt kunnat hållas aktuell. Utskrivning har

även regelmässigt skett så snart förhållandena medgivit det. Initiativet till

utskrivningen har i vissa fall tagits direkt av Kungl. Maj:t, ulan att framställning

från utlänningens sida förelegat.

B. De sakkunnigas uttalande.

En huvudregel vid utlännings berövande av friheten bör givetvis vara,

att ingripandet icke varar längre än som kan anses oundgängligen nödvändigt

med hänsyn till grunden för åtgärdens vidtagande. Det är därför av vikt,

att frågan örn utlänningens kvarhållande göres till föremål för omprövning

med regelbundna mellanrum. Vad först angår utlänningar, som omhändertagits

för vistelse i förläggning efter förordnande av socialstyrelsen, ha de

sakkunniga förut föreslagit, att socialstyrelsen, där omhändertagandet anses

böra gälla längre tid än fyra månader och utlänningen icke är kriminell, skall

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 352.

25

inom denna tid påkalla förhör med utlänningen inför länsstyrelse, därvid utlänningen

skall äga åtnjuta biträde av advokat. Kvarhållande på längre tid

är emellertid enligt de sakkunnigas mening ett så allvarligt ingripande i utlänningens

personliga frihet, att ökade garantier för en enhetlig prövning

därav äro önskvärda. Med hänsyn härtill förorda de sakkunniga, att frågor

om utlännings hållande i förläggning för längre tid alltid skola underställas

Kungl. Maj:ts prövning. Härigenom skulle i princip överensstämmelse vinnas

med det i utlänningslagen reglerade förfarandet vid förvar, enligt vilket fråga

om utlännings hållande i förvar utöver viss tid alltid skall underställas

Kungl. Maj:t. Vad beträffar frågan örn den tid, inom vilken förläggningsfallen

böra underställas Kungl. Maj:t, torde de skäl, som föranlett de sakkunniga

att begränsa förhörsförfarandet till omhändertagande utöver fyra

månader även tala för en motsvarande tidsregel i fråga om underställningen.

Självklart är att Kungl. Maj:t vid prövning av fråga om utlännings kvarhållande

i förläggning skall hava tillgång till protokoll över förhör. Socialstyrelsens

och utlänningsnämndens yttranden böra naturligen även föreligga

i sådana ärenden.

Förfarandet bör således enligt de sakkunnigas mening regleras så, att socialstyrelsen,

där behov anses föreligga att kvarhålla utlänning i förläggning

utöver fyra månader, så snart ske kan inom denna tid skall påkalla att utlänningen

inställes till förhör inför länsstyrelse. Sedan protokoll över förhöret

inkommit till socialstyrelsen skall styrelsen, efter utlänningsnämndens

hörande, underställa frågan om utlänningens kvarhållande Kungl. Majits

prövning. Finner socialstyrelsen efter tagen del av förhörsprotokollet, att kvarhållande

av utlänningen i förläggning icke erfordras, behöver underställning

givetvis icke ske.

Förordnar Kungl. Majit efter underställning att utlänning skall kvarhållas,

torde förnyad omprövning böra företagas med jämna mellanrum. Den tid,

inom vilken sådan omprövning enligt nu gällande bestämmelser skall ske,

ett år, synes emellertid de sakkunniga väl lång och torde lämpligen kunna

nedsättas till sex månader. Någon nämnvärd olägenhet härav med hänsyn

till utlänningsnämndens arbetsbörda torde icke uppkomma, då såsom socialstyrelsen

framhållit i sin redogörelse utlänningsnämnden redan nu ganska

ofta företager besök å förläggningarna. Det skäl, som vid omprövningen kan

föranleda utlänningens utskrivning från förläggningen, torde mindre ofta

vara en ändring i de förhållanden, som föranlett omhändertagandet, utan i

allmänhet botina i det ökade förtroende för utlänningen, som uppstått på

grund av hans uppförande i förläggningen. Bedömningen härav torde i första

hand böra anförtros åt socialstyrelsen och utlänningsnämnden. Äro dessa

ense örn all utskrivning ej bör ske, torde ärendet ej behöva underställas Kungl.

Majit. Men om någon av dessa anser utskrivning böra ske, bör anmälan härom

göras hos Kungl. Majit. Även örn endast någon ledamot av nämnden anser

atl utlänningen bör utskrivas, torde frågan böra underställas Kungl. Majit.

De bestämmelser, som nu föreslagits i fråga örn omprövning av beslut örn

utlännings kvarhållande i förläggning, torde böra äga motsvarande tillämp
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kanot. Maj:ts proposition nr 352.

ning å de fall, där förordnandet om utlännings omhändertagande meddelats

direkt av Kungl. Majit.

Vad därefter angår frågan om omprövning av beslut om utlännings hållande

i förvar gäller såsom nämnts för närvarande, att sådan omprövning alltid

skall företagas av Kungl. Majit örn förvaringen skall vara över två månader.

De skäl, som föranlett förslaget om regelbunden omprövning av fråga

örn utlännings kvarhållande i förläggning, tala enligt de sakkunnigas

mening för alt motsvarande bestämmelser införas beträffande utlänningar i

förvar. Utlännings tagande i förvar beslutes av Kungl. Majit, länsstyrelse

eller polismyndighet samt endast i visst undantagsfall av socialstyrelsen.

Socialstyrelsen äger därför icke alltid närmare kännedom örn de omständigheter,

som föranlett ingripandet. Del torde därför icke vara lämpligt att

lägga omprövningen i socialstyrelsens händer. Enligt de sakkunnigas mening

bör omprövningen i dessa fall direkt verkställas av Kungl. Majit, efter

föredragning av chefen för justitiedepartementet. Det bör emellertid ankomma

på fångvårdsstyrelsen att vid långtidsförvaring göra anmälan till

chefen för justitiedepartementet var sjätte månad för att omprövning skall

kunna äga ruin. Vid sådan anmälan bör styrelsen bifoga eget yttrande rörande

utlänningens uppförande under förvaringen och andra omständigheter

rörande utlänningen som kunna vara av intresse för frågans bedömande.

Därest de sakkunnigas förslag örn förhörsförfarande och omprövning av

utlännings kvarhållande i förläggning genomföres, uppkommer frågan i vad

mån bestämmelserna böra göras tillämpliga å de utlänningar, som vid bestämmelsernas

ikraftträdande äro omhändertagna i förläggning. Enligt de

sakkunnigas mening bör frågan om sådan utlännings kvarhållande underställas

Kungl. Majit då omprövning av frågan örn hans kvarhållande enligt

de gamla reglerna skolat äga rum dock senast inom sex månader från de

nya bestämmelsernas ikraftträdande. Huruvida förhörsförfarande erfordras

i sådant fall torde böra ankomma på Kungl. Majits prövning. Förordnar

Kungl. Majit att utlänningen skall kvarhållas i förläggning, synas de föreslagna

nya bestämmelserna om regelbunden omprövning var sjätte månad

böra äga motsvarande tillämpning.

I socialstyrelsens redogörelse för praxis vid utlännings utskrivning från

förläggning framhålles, att utskrivningen i vissa fall är beroende av att

lämpligt arbete kan beredas utlänningen. Detta är givetvis en omständighet,

som ofta kan hava betydelse för frågan örn utlänningens beviljande av uppehållsvisering

för övervakning på fri fot. För undvikande av att omhändertagandet

varar längre tid än omständigheterna påkalla det böra, där arbetsanställning

är en förutsättning för utskrivning, anstalter för arbetsanskaffning

vidtagas i så god tid, att arbete om möjligt kan beredas utlänningen

så snart utskrivning anses kunna ske. Därvid torde icke vara nödvändigt,

att utlänningen omedelbart erhåller arbete inom sitt fack, utan det väsentliga

är, att han snarast möjligt erhåller något slag av arbete, så att förutsättning

för utskrivning föreligger. Senare kunna åtgärder vidtagas för utlänningens

överförande till lämpligare arbetsanställning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kunql. Majlis proposition nr 352.

27

De sakkunniga vilja i detta‘sammanhang framhålla att internering på

längre tid naturligen ej bör ske utan att mycket starka skäl tala därför.

Sedan Kungl. Maj:t genom sitt förenämnda beslut den 30 juni 1943 förordnat,

att flertalet av de utlänningar som vid denna tid varit berövade friheten

längre tid än ett år, skola försättas på fri fot, har denna fråga icke för

närvarande samma aktualitet som tidigare. De sakkunniga vilja emellertid

betona, att omhändertagande för längre tid är ett så allvarligt ingrepp i

utlänningens personliga frihet, att de humanitära hänsynen göra sig särskilt

gällande. I sådant fall bör därför enligt de sakkunnigas mening särskilt prövas

huruvida ej omhändertagandet kan ersättas med utlänningens ställande

under särskild uppsikt under vistelse på fri fot.

III. Av socialstyrelsen anordnade förläggningar.

A. Socialstyrelsens redogörelse.

Socialstyrelsen har till de sakkunniga avgivit följande redogörelse för de

av styrelsen anordnade förläggningarna.

För de utlänningar, som enligt särskilda beslut skola omhändertagas för

vistelse i förläggning, finnas inrättade fyra förläggningar, benämnda Rengsjö,

Smedsbo, Långmora samt Hälsingmo förläggningar för utlänningar.

Rengsjö- och Hälsingmoförläggningama äro belägna inom Gävleborgs län,

de båda övriga inom Kopparbergs län. En femte förläggning, kallad Säters

förläggning för utlänningar, skulle enligt Kungl. Maj:ts beslut den 17 juni

1943 från och med den 1 juli 1943 anordnas i anslutning till Säters sjukhus,

men har ännu ej kommit till stånd. Förläggningarna hava till antal och karaktär

tillskapats med hänsyn till en genomförd differentiering av det klientel,

som omhändertages. Närmare bestämmelser härom hava meddelats

i Kungl. Maj :ts brev den 11 december 1942. Enligt detta skola finnas följande

slags förläggningar:

1. en för å sinnessjukhus ej intagna sinnessjuka eller sinnesabnorma, beträffande

vilka av socialstyrelsen anlitad läkare anser specialvård erforderlig

(Säters förläggning);

2. en för norska flyktingar, som upprepade gånger varit straffade för

opolitiska brott, ävensom för sådana till det norska flyktingsklientelet hörande

personer, vilka visat påtaglig arbetsovillighet eller vid upprepade tillfällen

underlåtit att ställa sig givna föreskrifter till efterrättelse, socialstyrelsen

dock obetaget att i särskilda fall till förläggningen hänvisa likartat

klientel av annan nationalitet (Rengsjö förläggning);

3. en för andra utlänningar än under 1 och 2 sagts, beträffande vilka behov

av sträng uppsikt iörefinnes (Smedsbo förläggning); samt

4. en eller flera för andra utlänningar än under 1—3 sagts (Långmora

förläggning och Hälsingmo förläggning).

Hälsingmoförläggningen inrättades på grund av motsättningen mellan

de kungatrogna norrmännen och de, som varit lierade med Nasjonal Samlmtf.

Den dr nämligen i första hand avsedd för de icke kungatrogna norrmännen

men hyser jämväl elt mindre antal utlänningar av annan nationalitet

som ansetts hava likartad politisk åskådning. — Rengsjö- och Hälsingmoförläggningarna

kunna emottaga upp till eli 70-tal respektive ett 100-

B i hang lill riksdagens protokoll 1043. 1 sami. Nr 362. 4

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

tal, medan platsantalet å Smedsbo- och Långmoraförläggningarna är 48

respektive 73. — Icke blott i fråga örn klientelets sammansättning och de i

visst fall speciella yttre anordningar, som betingats med hänsyn därtill, skilja

sig förläggningarna från varandra. Till följd av att hela förläggningssystemet

successivt vuxit fram, har det nämligen ej varit möjligt att i det

yttre hålla sig till en genomgående enhetlig förläggningstyp. Långmora- och

Smedsboförläggningarna, vilka tillkommit redan i mars 1940, hava anordnats

å de mellersta Sveriges arbetshemsförbund tillhöriga arbetshemmen med

samma namn, varför lokaliteterna där till största delen äro av mera stadigvarande

slag. Rengsjö- och Hälsingmoförläggningarna åter, vilka inrättats

först på sistone, äro rena harackläger och som sådana mera primitiva till

hela sin struktur. För Säterförläggningen skulle enligt planen disponeras en

inom Säters sjukhus befintlig provisorisk paviljong. — Av praktiska skäl,

särskilt med hänsyn till kostnaderna, har det icke varit möjligt att ge förläggningarna

en sådan storlek till området, som skulle varit önskvärd med

hänsyn till klientelets rörelsefrihet. Endast i fråga om Säterförläggningen

kan man säga, att de omhändertagnas rörelsemöjligheter skulle bliva väl tillgodosedda

genom att Säters sjukhus" hela inhägnade område, till sträckningen

omkring 2V2 km, kan utnyttjas som fritidsområde. Kostnadssynpunkterna

hava härutinnan i all synnerhet satt sin prägel på Rengsjöförläggningen.

För sitt ursprungliga ändamål upptager denna förläggning en areal av något

över en hektar, men av detta ytområde har icke mer än 4,200 m2 kunnat

utnyttjas med hänsyn till de höga anspråk på en effektiv övervakning, som

gälla för denna förläggnings klientel. I fråga om de övriga tre förläggningarna

torde fritidsområdenas storlek få anses med hänsyn till omständigheterna

nöjaktig. Långmoraföriäggningens fritidsområde har sålunda en areal

av cirka 3 hektar, Smedsbolörläggningens uppgår till 4.1 hektar — förutom

en allé örn cirka 100 meter — samt slutligen Hälsingmoförläggningens till

cirka 1.5 hektar. — Rengsjöförläggningen är den enda av förläggningarna,

som försetts med stängsel till förhindrande av kommunikation med yttervärlden.

Kring denna förläggning är nämligen draget ett enradigt taggtrådshinder

med en höjd av 2.10 meter. På grund av vunna erfarenheter i samband

med en del inträffade rymningar har å detta stängsel efter hand vidtagits

smärre påbyggnader och förstärkningar för höjandet av dess effektivitet.

Å de övriga förläggningarna har ett dylikt avspärrningssystem icke ansetts

böra tillgripas. Smedsboförläggningen omgärdas visserligen av ett omkring

1.80 meter högt s. k. Gunnebostängsel, men ifråga om detta liksom om

det U meter höga staketet kring Hälsingmoförläggningen gäller, att de närmast

avse att markera själva förläggningsområdet. Långmoraförläggningen

åter är ej alls inhägnad. — I stället för ett system med yttre avspärrningsanordningar

har man gått in för att upprätthålla isoleringen på förläggningarna

genom en relativt stark bevakning. Denna, som således främst syftar

till att förhindra rymning och olovlig kontakt med utomstående, handhaves

på Smedsbo-, Långmora- och Hälsingmoförläggningarna av respektive 7, 4

och 4 vaktkonstaplar. Med hänsyn till Rengsjöförläggningens mera oroliga

klientel har det kring denna förläggning uppförda taggtrådshindret icke

enbart ansetts tillfyllest, utan har man funnit det nödvändigt att dessutom

hålla en i förhållande till klientelets storlek betydande vaktstyrka. Denna

uppgår för närvarande till 10 man. Personalen bär statspolisens uniform.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

29

B. De sakkunnigas uttalande.

Då förläggningarna inrättats på grund av de rådande krigsförhållandena

äro de åtminstone delvis av endast provisorisk natur. De sakkunniga ha vid

besök å förläggningarna funnit, att dessa i stort sett befinna sig i ett fullt tillfredsställande

skick. Vid de sakkunnigas samtal med de intagna ha i allmänhet

några klagomål ej framförts mot förläggningarna som sådana. Beträffande

förläggningarnas belägenhet anse de sakkunniga, att Rengsjöförläggningen,

som ligger på en höjd vid en väg i en ganska tättbebygd trakt, är

olämpligt belägen. Ett mera avskilt läge skulle vara att föredraga. Då dessutom

fritidsområdet å denna förläggning är litet och, enligt vad de sakkunniga

inhämtat, möjligheter icke finnas att utöka detsamma, vore det

lämpligt om förläggningen flyttades till annan plats, därest detta av kostnadsskäl

eller eljest kan genomföras.

Huvudregeln för utlännings hållande i förläggning är och bör såsom förut

framhållits vara, att större inskränkningar i hans personliga frihet icke

göras än grunden för omhändertagandet samt ordning och säkerhet inom

förläggningen kräva. Grunden för omhändertagandet kan emellertid vara

mycket varierande. Detta medför, att säkerhetsåtgärder och därav följande

ordningsföreskrifter å förläggningarna måste bliva olika för skilda grupper

av de omhändertagna. I samband med redogörelsen för de omhändertagnas

behandling kommer dessa frågor närmare att beröras. Här må emellertid

framhållas, att det icke är lämpligt att olika ordningsföreskrifter gälla för

i en och samma förläggning omhändertagna utlänningar. Ett sådant förhållande

skulle kunna medföra misshälligheter mellan internerna och en känsla

av orättvisa i behandlingen. Det är därför nödvändigt att de omhändertagna utlänningarna

uppdelas på skilda förläggningar, såsom även nu är fallet. I

fråga örn tillämpningen av den genomförda differentieringen vilja de sakkunniga

endast framhålla det angelägna i att återfallsförbrytare hållas

avskilda från andra omhändertagna utlänningar, som icke kunna hänföras

till klart asociala element.

Av den av socialstyrelsen lämnade redogörelsen framgår, att endast

Rengsjöförläggningen är försedd med avspärrning. Anledningen därtill har

varit detta klientels särskilda beskaffenhet och att dessa omhändertagna visat

särskilt stor benägenhet att rymma från förläggningen. Taggtrådshindret och

den ökade vaktpersonalen ha emellertid icke varit tillräckligt effektiva medel,

vilket framgår av att rymningar fortfarande förekomma i icke obetydlig

omfattning. Enligt uppgift från socialstyrelsen lia 15 interner rymt från

Rengsjöförläggningen under tiden den 1 maj 1942—den 30 april 1943 samt

två under tiden därefter till den 15 juli 1943. För att effektivt förhindra rymningar

skulle det vara erforderligt att kringgärda förläggningen med en

mur eller att än mera öka vaktpersonalen. Bland annat av kostnadsskäl torde

ingendera utvägen låta sig genomföras. Det kring Rengsjöförläggningen nu

anbragta i hög grad iögonenfallande taggtrådsstängslet gör emellertid ett för

svenska förhållanden främmande intryck och det synes ur olika synpunkter

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

mycket önskvärt om det kunde ersättas med någon annan avspärrning, t. ex.

ett högt Gunnebostängsel.

De sakkunniga vilja ifrågasätta örn ej en strängare reaktion mot omhändertagna

utlänningar, som rymma från förläggning, borde ske. För närvarande

är påföljden även vid upprepad rymning att utlänningen tages i förvar

för en tid, som icke överstiger två månader. Ehuru socialstyrelsen med

Kungl. Maj:ts medgivande äger kvarhålla utlänning i förvar över två månader,

har framställning därom icke i något fall gjorts allenast på grund av

att vederbörande rymt från förläggning. Detta har medfört, att de omhändertagna

utlänningarna fått den föreställningen, att den enda påföljden av en

rymning är en kortare vistelse i en fångvårdsanstalt, en påföljd som enligt

vad som uppgivits av vissa interner närmast torde betraktas som ett icke

ovälkommet avbrott i den enahanda vistelsen i förläggningen. Det synes

därför böra övervägas att såsom påföljd för upprepad rymning tillgripa förvaring

på längre tid än som nu sker. Sedan Kalmarfängelset iordningställts

som förvaringsanstalt för utlänningar låter detta sig göra. De sakkunniga

återkomma närmare till frågan om disciplinstraff för rymning i samband

med redogörelsen för behandlingen av utlänningar, som berövats friheten.

IV. Behandlingen av utlänningar i förläggning.

För behandlingen av utlänningar, vilka omhändertagits för vistelse i förläggning,

gälla dels kungörelsen den 11 december 1942, nr 946, med vissa

föreskrifter angående omhändertagande av utlänning i förläggning, dels ett

av Kungl. Majit samma dag fastställt reglemente för Långmora, Smedsbo

och Rengsjö förläggningar för omhändertagna utlänningar, vilket reglemente

enligt Kungl, brev till socialstyrelsen den 26 mars 1943 skall hava tillämpning

även å Hälsingmo förläggning, dels ock av socialstyrelsen den 12 april

1943 utfärdade ordningsföreskrifter för förläggningarna. Reglementet samt

ordningsföreskrifterna hava fogats vid denna promemoria såsom bilagor A—B.

Socialstyrelsen har till de sakkunniga lämnat en närmare redogörelse rörande

tillämpningen av gällande regler om utlänningarnas behandling i förläggning.

Socialstyrelsen anför sålunda rörande de omhändertagnas arbetsskyldighet:
Den

arbetsplikt som åvilar den intagne, har icke kunnat regleras helt lika

å de fyra i gång varande förläggningarna. Möjlighet att hålla de omhändertagna

till samma slags arbete å samtliga förläggningar har nämligen icke

förefunnits. Arbetstidens längd uppgår dock i allmänhet till 4V2 timme per

dag. I den mån vederbörande sysselsatts i arbete utom förläggningsområdet

såsom vid vägbygge eller dylikt, har hans arbetstid måst rättas efter den allmänt

gällande. Särskild ersättning har härvid utgått. Med undantag för förekommande

handräckningstjänst äro arbetsmöjligheterna till arten olika å de

skilda förläggningarna. Ä Smedsbo förläggning, som tidigare utgjort arbetshem

för kvinnor, finnas icke några andra arbetsmöjligheter utomhus än de,

som höra samman med skötseln av trädgården, vilket under sommarmånaderna

givit några interner arbete. Under den del av året, då eldning av arbetshemmets

lokaler erfordras, har arbete därmed kunnat beredas jämväl åt

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

31

några interner. Ett pär nian ha även kunnat sysselsättas med handräckningsarbete

inomhus. Några andra arbetsmöjligheter, exempelvis inom det intillliggande

jordbruket — har icke stått till förfogande. Styrelsen har därför

sett sig nödsakad att skapa nya arbetsmöjligheter. Detta har skett på så

sätt att styrelsen i samråd med fångvårdsstyrelsen iordningställt en kuvertverkstad,

som under överinseende av en yrkesmästare från fångvårdsstyrelsen

berett arbetsmöjligheter för huvudparten av de omhändertagna. Långmora

förläggning, som tidigare utgjort arbetshem för män, är kombinerat med ett

större jordbruk med en areal av 40 hektar. Inom fritidsområdet finnas arbetsmöjligheter

å en snickeriverkstad för ett antal interner under hela året.

Utom fritidsområdet finnas goda arbetsmöjligheter på det till arbetshemmet

hörande jordbruket. Härjämte finnes utom fritidsområdet å jordbruket en

smedja, vilken plägat sysselsätta ett par interner. Arbetsmöjligheterna å Långmoraförläggningen

ha sålunda varit fullt tillräckliga för det klientel, som

vistats där, och icke berett socialstyrelsen några bekymmer i det hänseendet.

Arbetsmöjligheterna inom Rengsjöförläggningen ha begränsats till upprensnings-

och uppsnyggningsarbeten, vilka i det närmaste kunna anses avslutade.

För närvarande pågår byggandet av en betongdamm, avsedd för

förläggningens framtida användning. Detta arbete, som sysselsätter 4 å 5

interner, kan emellertid beräknas slutfört under augusti 1943. I dagarna lia

emellertid i samråd med förläggningens grannar ett vägarbete upptagits,

vilket kan sysselsätta större delen av de å förläggningen omhändertagna.

Detta arbete synes kunna fortgå under relativt lång tid framåt. Hälsingmo

förläggning, som ligger i en skogsdunge, har inom själva fritidsområdet icke

haft några andra arbetsmöjligheter inom själva området än upprensningsoch

uppsnyggningsarbeten, vilka sysselsatt ett flertal interner men numera

kunna anses så gott som slutförda. Andra arbetsmöjligheter finnas emellertid.

En större väganläggning, som går omedelbart förbi förläggningen, kan bereda

åtskilliga, i regel 12 å 15 stycken interner, arbete för tämligen obegränsad tid

framåt. Härjämte finnes i förläggningens omedelbara närhet en smidesverkstad

där arbete i regel kan beredas 5 å 6 interner. Icke heller denna förläggning

bereder styrelsen några svårigheter, då det gäller att bereda de

omhändertagna arbete.

För att förläggningsverksamheten över huvud skall kunna hållas uppe och

i längden även för internerna själva torde det vara nödvändigt att de sysselsättas

med arbete. Från denna synpunkt torde det kunna ifrågasättas om ej

arbetsskyldigheten för närvarande är för liten — den dagliga arbetstiden torde

i genomsnitt ej uppgå till mer än 4V2 timmar — och örn ej arbetstiden

bör förlängas till normal arbetsdag, naturligtvis med möjlighet för förläggningsledningen

att medgiva undantag.

Om det sålunda i allmänhet bör vara angeläget att bereda internerna sysselsättning,

synes systemet med den nuvarande koria arbetstiden vid förläggningarna

icke tillfredsställande särskilt då det gäller disciplinfallen,

d. v. s. sådana som omhändertagits på grund av visad arbetsovilligbet eller

eljest indisciplinärt uppförande. Enligt vad de sakkunniga inhämtat ha fall

förekommit, då norrmän rymt från det norska arbetslägret vid Vägersbult i

avsikt att i stället bliva omhändertagna i förläggning med dess kortare arbetstid.

Disciplinfallen äro i regel placerade på Långmoraförläggningen och där

torde möjlighet finnas till utökning av arbetet. Vid Rengsjöförläggningen, där

kriminella och asociala utlänningar äro omhändertagna — vilket klientel na
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majlis proposition nr 352.

turligen också bör lia full arbetsskyldighet — torde finnas goda arbetsmöjligheter.

Därest Rengsjöförläggningen, såsom de sakkunniga förorda, förlägges

till annan plats, bör denna plats utväljas med tanke på att de omhändertagna

beredas tillfälle till heltidssysselsättning nied jordbruks-, väg- eller

skogsarbete. Enligt vad de sakkunniga inhämtat pågår för närvarande undersökning

angående möjligheten att i anslutning till Smedsboförläggningen anskaffa

ett för jordbruksarbete lämpligt område. Ett sådant vore särskilt värdefullt

av det skälet, att den kuverttillverkning som nu bedrivcs å denna förläggning,

måste anses vara ett väl intresselöst arbete för det där omhändertagna

klientelet, eller gruppen »politiskt verksamma». Vad Hälsingmoförläggningen

angår torde arbetstillfällena där vara tillfredsställande.

De i förläggning omhändertagna utlänningar, som föredraga intellektuella

sysselsättningar framför kroppsarbete, bruka enligt praxis beredas möjlighet

därtill genom att de fritagas från annat arbete. En uttrycklig föreskrift härom

synes lämpligen böra meddelas i reglementet för förläggningarna.

Beträffande de omhändertagnas ekonomiska förmåner har socialstyrelsen

lämnat följande redogörelse.

Möjligheten att genom arbetsinkomst få sina smärre penningbehov tillgodosedda

föreligger i allmänhet icke för de omhändertagna. Endast för särskilda

mera omfattande arbetsuppgifter stadgas arbetspremier (§113 st. ordningsföreskrifterna)

, varjämte åt de i kuvertverkstaden å Smedsboförläggningen

sysselsatta utgår en mindre ackordsersättning. Eljest utgår fickpenning med

90 öre om dagen, därest socialstyrelsen ej finner föreliggande omständigheter

till annat föranleda (§ 4 Kungl, kungörelsen, § 11 ordningsföreskrifterna).

Fickpenning utbetalas även vid frånvaro från förläggningen på grund av

permission och i allmänhet även vid sjukdom. Endast i fall av formligt beslut

därom från socialstyrelsen kan vederbörande alltså gå miste örn denna

förmån.

För närvarande erhålla alltså i regel de omhändertagna allenast fickpenning

med 90 öre om dagen. Endast vid särskilda mera omfattande arbeten utgår

särskild arbetspremie, som då i regel beräknas efter ackord. Örn, såsom de

sakkunniga förordat, arbetsskyldigheten över lag utsträckes, bör detta medföra

att för dem som deltaga i arbetet ersättning utgår med arbetspremie, i så

stor utsträckning som möjligt beräknad efter utförd arbetsprestation.

Vad härefter angår de omhändertagnas rätt att mottaga besök eller erhålla

permission har socialstyrelsen anfört:

Vid permissionernas beviljande har socialstyrelsen tidigare iakttagit viss

försiktighet. Sådana beviljades i regel endast för konsulatsbesök eller av mera

trängande familjeskäl. Gällande bestämmelser härom (§ 8 ordningsföreskrifterna)

uppställa visserligen i fråga om Rengsjöförläggningen såsom enda permissionsgrunder

nära anhörigs död eller svårare sjukdom eller konsulatsbesök,

där personlig inställelse erfordras för avresa ur riket, men beträffande

de övriga förläggningarna har möjlighet lämnats öppen för permission även

vid »annan viktigare familjeangelägenhet» samt för »fall, då interns personliga

närvaro prövas erforderlig». Denna möjlighet till en mera diskretionär

prövning av permissionsansökningarna från sistnämnda förläggningar har på

sista tiden lett till att avslag å dessa ansökningar endast undantagsvis meddelats.

— Den förläggningscheferna tillkommande rätten att för brådskande

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

33

fall meddela permission under högst 24 timmar (§ 1 reglementet, § 8 st. 2

ordningsföreskrifterna) har kommit till användning ytterligt sällan. — För

rätt till besök fordras socialstyrelsens tillstånd (§ 9 ordningsföreskrifterna).

Rätt till besök har efter prövning i varje enskilt fall som regel medgivits

omhändertagens hustru eller s. k. »Lebensgefährtin», någon gång i sällskap

med gemensamma barn. Antalet besök, som medgivits den omhändertagne,

har icke generellt fastställts utan bedömts från fall till fall. Å

Långmoraförläggningen har besökande kunnat få övernatta; detta har däremot

av brist på lämpligt utrymme icke varit möjligt å de övriga förläggningarna.

Besöksrättens betydelse har efter hand avtagit dels på grund

av det ökade antalet beviljade permissioner och dels till följd av det omhändertagna

klientelets ändrade sammansättning. Till undvikande av de med besöken

förenade olägenheterna för alla parter bär permission i allmänhet i

stället beviljats vederbörande. De besöksberättigades antal har även starkt

nedgått. Å Långmoraförläggningen, där tidigare besöksrätten flitigt utnyttjades,

har sålunda under senaste tiden endast något enstaka fall härav förekommit.

I fråga om de å Hälsingmo- och Rengsjöförläggningarna omhändertagna

gäller, att de i regel sakna den anknytning till utomstående, som kan

berättiga till mottagande av besök. Bland Smedsboförläggningens klientel slutligen

förekomma visserligen en del besöksberättigade, men även här har besöken

blivit relativt tunnsådda.

I fråga örn de i förläggning omhändertagna utlänningarnas rätt till

permission och besök har den tidigare angivna regeln, att ingripandet i utlänningens

personliga frihet icke bör göras större än omständigheterna oundgängligen

kräva, sin särskilda betydelse. Permisson och besök böra därför

medgivas i så stor utsträckning som säkerhetskravet och ordningen på förläggningen

tillåter, dock att i fråga om vissa kategorier av omhändertagna

en strävare behandling kan vara motiverad. Därvid torde faran av besök

vara mindre än av permisson. Under besöken står den omhändertagne och

den besökande under förläggningsledningens uppsikt, medan vid permission

utlänningen som regel får resa ensam och kontrollen begränsas till anmälningsskyldighet

hos polismyndighet eller socialstyrelsen, om detta anses erforderligt.

Å andra sidan är permission givetvis i allmänhet att föredraga,

såväl ur utlänningens egen som ur förläggningssynpunkt. Frågan i vad mån

permission hör kunna beviljas bör bedömas med hänsyn till grunden för

omhändertagandet samt till interneringstidens längd. Ett långvarigt omhändertagande

i förläggning hör i regel i och för sig motivera en ökad rätt till

permission. Särskilt för dem, som ha sina familjer i landet eller leva under

likartade förhållanden böra, örn ej starka skäl från säkerhetssynpunkt tala

däremot, permission beviljas då och då för att bereda den intagne tillfälle

att vara tillsammans med familjen. Vad angår de utlänningar, som omhändertagits

på grund av politisk verksamhet eller fara därför, kan permission

alltid innebära en viss risk, att internen utnyttjar densamma till för honom

icke tillåten verksamhet. Då interneringstiden för denna grupp av de omhändertagna

kan bliva relativt lång, är det emellertid i synnerhet i fråga

örn dessa sorn de humanitära skälen tala för att permission hör kunna beviljas.

Kortare permission, nied vissa mellanrum, torde ock i allmänhet icke

innebära sådan fara, att permissionen hör förvägras utlänningen. Där så

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kunell. Maj.ts proposition nr 352.

synes erforderligt bör föreskrivas anmälningsskyldighet eller annan övervakning

under permissionen. Beträffande disciplin- och observationsfallen

däremot synes permission icke böra beviljas annat än i trängande fall. Permissionsrätten

för de kriminella bör bedömas särskilt för varje omhändertagen.

Avgörande är vilken fara som föreligger att den omhändertagne utnyttjar

permissionen till begående av brott.

Beträffande de omhändertagnas fritidssysselsättningar anför socialstyrelsen

vidare i sin redogörelse om förhållandena i förläggningarna:

De omhändertagnas intellektuella och moraliska standard liksom deras

bildningsnivå är ytterligt heterogen. Detta sätter givetvis sin prägel på deras

sätt att utnyttja fritiden. Man spelar kort, diskuterar, spelar schack, läser,

musicerar eller deltager i studiecirkelarbete. För de mera sportsligt intresserade

finnes möjlighet till bollspel och andra idrottsövningar. Fritidsområdets

storlek spelar här givetvis in, men även å det begränsade förläggningsområdet

vid Pengsjö finnes iordningställd en mindre idrottsplan. Under sommarmånaderna

givas vidare goda badmöjligheter, särskilt för de omhändertagna

å Långmoraförläggningen med dess badstrand inom fritidsområdet,

men även för klientelet å Hälsingmo- och Bengsjöförläggningarna i vilkas

närhet lämpliga sjöar finnas. På söndagarna ha dessutom vid samtliga

förläggningarna, ehuru på en del håll mera oregelbundet, anordnats längre

promenader i trakten. Med hänsyn till dessa promenaders goda inverkan på

klientelet har på sistone åtgärder vidtagits för att göra dem regelbundet återkommande.

— För tillfredsställandet av de omhändertagnas mera intellektuellt

betonade behov är väl sörjt. Å samtliga förläggningarna finnas sålunda

bibliotek. Bokbestånden å de båda äldsta förläggningarna ha efter hand

vuxit ut så pass, att biblioteken där motsvara rätt högt ställda anspråk.

Pengsjö- och Hälsingmoförläggningarna äro än så länge icke så väl rustade,

men på den senare förläggningen har bokfrågan rationellt ordnats dels

genom anlitande av ett s. k. vandringsbibliotek och dels genom boklån hos

Nobelbiblioteket. Händelserna ute i världen kunna de omhändertagna följa

genom de vanligaste dagstidningarna, vilka tillhandahållas dem. På Långmoraförläggningen

håller man även ett par bildtidningar. Såväl i fråga om

böcker, som tidningar och tidskrifter gäller vidare, att hinder i allmänhet

ej möter för omhändertagen att själv genom förläggningsledningen införskaffa,

vad han önskar (§ 10 3 st. ordningsföreskrifterna). — Badioavlyssningen

slutligen är å samtliga förläggningar så ordnad, att de omhändertagna

själva ej lia direkt tillgång till radioapparaten och därför visserligen äro

bundna i fråga örn programvalet, men framställda önskemål om avlyssnandet

av sändningar utöver svenska riksprogrammet hava efter direktiv från

socialstyrelsen i allt större utsträckning beaktats å de skilda förläggningarna.

På Långmoraförläggningen med dess ur nationalitetssynpunkt starkt

skiftande klientel hava praktiska svårigheter dock lagt hinder i vägen för

att låta de olika önskemålen vara avgörande.

Beträffande de omhändertagnas möjligheter att erhålla böcker och tidningar

torde tidigare vissa förhållanden ha varit rådande som väckt missnöje

bland de intellektuella internerna på Smedsbo. Enligt vad de sakkunniga

inhämtat lia de omhändertagna numera full frihet att mottaga böcker

och tidningar. Särskilt för de intellektuella är detta en fråga av stor betydelse

och de sakkunniga vilja framhålla vikten av att, i den mån säkerhetskravet

icke därigenom åsidosättes, de omhändertagna få sina önskemål

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kunfli. Majlis proposition nr 352.

35

i detta avseende tillgodosedda. I regel torde någon fara ur säkerhetssynpunkt

icke föreligga. Icke heller genom ökade möjligheter för de omhändertagna

att avlyssna radioutsändningar utöver det svenska riksprogrammet torde säkerhetskravet

åsidosättas. Även örn en viss risk finnes för missliälligheter

bland internerna, förorda de sakkunniga, att de omhändertagna, åtminstone

försöksvis, få fri tillgång till de för förläggningarna anskaffade radioapparaterna,

så att de kunna avlyssna den radioutsändning de önska. I detta sammanhang

vilja de sakkunniga även beröra de omhändertagnas rätt till korrespondens.

Enligt § 10 i ordningsföreskrifterna gäller härom, att de omhändertagna,

bortsett från framställningar till myndigheter, icke få avsända mer

än tre brev i veckan, förläggningsdirektören dock obetaget att vid allvarligare

sjukdomsfall eller eljest då synnerliga skäl därtill äro medgiva ökade

möjligheter. Denna begränsning sammanhänger med att skrift icke må avsändas

utan förläggningsdirektörens medgivande och avser således att minska

hans arbetsbörda. Alla in- och utgående skrivelser skola nämligen granskas

av förläggningsdirektören för kontroll av att handlingens innehåll icke

är ohöviskt eller sådant, att ordning och säkerhet inom förläggningen därigenom

äventyras eller är att hänföra till korrespondens mellan interner å

skilda förläggningar ävensom fängelse och förläggning. Ehuru flertalet av

de omhändertagna, efter vad som upplysts av ledningarna för de olika förläggningarna,

icke skriva eller mottaga brev i större utsträckning, finnas

dock interner, som vilja kompensera sin avskildhet från yttervärlden med

en omfattande korrespondens. Humanitära skäl tala för att de beredas möjlighet

härtill. De sakkunniga förorda därför att begränsningen av brevskrivningsrätten

upphäves, där den icke är påkallad av särskilda förhållanden.

Den kontroll, som utövas av förläggningsdirektören, torde för övrigt beträffande

mera pålitliga interner, kunna göras tämligen flyktig. Direktörens

arbetsbörda skulle därigenom minskas.

De sakkunniga vilja här framhålla, att politisk propaganda givetvis icke

får bedrivas i förläggningarna.

För att ordningen inom förläggningarna skall kunna upprätthållas fordras,

att socialstyrelsen och förläggningsledningen ha vissa befogenheter att

tillrättavisa sådana interner, som överträda meddelade föreskrifter eller eljest

visa indisciplinärt uppträdande. Rörande gällande bestämmelser härom anför

socialstyrelsen följande.

De disciplinåtgärder som enligt reglementet (§ 7) komma i fråga äro dels

varning och dels tagande i förvar. Tidigare gällde förlust av rätt lill besök

eller annan förmån såsom bestraffningsform i fråga örn lindrigare förseelser,

för vilka tagande i förvar ej kunde tillämpas. Enligt företagen utredning hade

det emellertid under förläggningarnas verksamhet visat sig, att tagande i förvar

var den enda form av disciplinåtgärder, som med framgång kunde användas.

Indragning av fickpenning hade t. ex. sålunda endast haft den effekten,

att medel tillsänts vederbörande utifrån eller, i vissa fall, att övriga omhändertagna

av egna medel hjälpt den bestraffade. Det har därför ifrågasatts

att varning samt tagande i förvar skulle vara de enda bestraffningsformema

och indragning av fickpenning avskaffas som bestraffning. Socialstyrelsen

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

har emellertid det oaktat ej helt frångått denna bestraffningsform utan tilllämpar

alltjämt förutom varning och tagande i förvar även indragning av

fickpenning. Socialstyrelsen stöder sig härvid på det i fråga om utgivande av

fickpenning (reglementets g 4) gällande förbehållet »därest styrelsen ej finner

föreliggande omständigheter till annat föranleda». I enlighet härmed har

i ordningsföreskrifternas 11 uttryckligen angivits, att till »omständigheter,

vilka kunna föranleda indragning av fickpengar, är att hänföra, att intern

icke ställer sig givna föreskrifter till efterrättelse». — Beträffande sättet för

disciplinåtgärdernas vidtagande gäller, att varning —- såväl muntlig som i

svårare fall eller vid upprepade förseelser skriftlig sådan — tilldelas av förläggningschefen.

Beslut örn indragande av fickpenning och tagande i förvar

fattas av socialstyrelsen efter framställning från förläggningscliefen. Framställningen

har formen av en skriftlig, med hänsyn till förseelsens art mer

eller mindre utförlig rapport. Rapporten i sin tur grundar sig på de föreliggande

faktiska omständigheterna, förhör med vederbörande och den utredning

i övrigt, som kunnat förebringas. Vikten av att särskilt protokoll i

fråga om dessa förhör alltid upprättas av förläggningscliefen har tidigare ej

till fullo insetts på samtliga förläggningarna. I de fall, då avsteg härifrån

skett, har vederbörande emellertid uppmärksamgjorts på att så bör ske. —

Då fråga är örn försvarsbeslut, medgiver ej alltid tiden, att den skriftliga rapporten

avvaktas, utan gäller det för socialstyrelsen att omedelbart taga

ställning till den muntliga framställningen från förläggningschefen, som

föregår denna rapport. Så är genomgående förhållandet vid rymning men

även ofta vid mera svårartade uppträden, då vederbörandes fortsatta kvarhållande

å förläggningen allvarligt hotar ordningen och disciplinen inom

densamma. Dessa fall av överträdelser äro dock i allmänhet så uppenbara,

att större risk ej föreligger för att förvarsbeslutet till följd av det summariska

förfarandet kommer att bli sakligt ogrundat. Det är vidare ej ovanligt,

att socialstyrelsens beslut påkallas å tid, då styrelsen hålles stängd och

möjlighet ej finnes till handläggning i vanlig ordning. Förläggningschefen

äger då hänvända sig till vissa socialstyrelsens tjänstemän, vilka envar lia

att å styrelsens vägnar meddela erforderligt beslut. — Antalet bestraffningsfall

och graden av bestraffningarna avspegla i stort de rådande förhållandena

å förläggningarna. Under tiden den V5 1942—3% 1943 ha beslut om

tagande i förvar fattats i 95 fall. 57 av dessa gälla rymningar. 13 avse de

omhändertagna, vilka efter polisundersökning å Långmora och Smedsbo

förläggningar den 11 november 1942 överfördes till Stockholms stads rannsakningsfängelse.

Återstående 25 fall ha tillkommit efter av vederbörande

begångna förseelser såsom att utlänningen grovt brutit mot ordningen inom

förläggningen, uppträtt störande eller eljest ej ställt sig givna föreskrifter

till efterrättelse. Av dessa 25 mera disciplinbetonade fall hänföra sig 14 till

Långmoraförläggningen, 7 till Smedsboförläggningen och 4 till Rengsjöförläggningen.

Beträffande Hälsingmoförläggningens klientel har något förvarsbeslut

ännu ej förekommit. Förvarstiden har, bortsett från de särskilda fall,

där omhändertagandet skedde efter polisundersökningen den 11 november

1942, i det stora flertalet, eller i 52 fall varat två månader. I 18 fall har

förvaringen varat kortare tid under det att i övriga fall utlänningen ej blivit

fasttagen eller förvaringen ännu icke avslutats. För tiden efter den 1

maj 1943 uppgå förvarsbesluten till 20, därav 17 avse rymningar. Av dessa

ha ej mindre än 15 ägt rum från Långmoraförläggningen och de återstående

2 från Rengsjöförläggningen. De tre icke-rymningsfallen hänföra sig även

till sistnämnda förläggning. — De lindrigare bestraffningsformerna — varning

och indragning av fickpenning — hava i jämförelse med tidigare kommit

mera till användning, ehuru icke i onormalt stor omfattning. Karakte
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 352.

37

ristiskt för klientelet å Långmoraförläggningen är, att dessa bestraffningsåtgärder

till övervägande delen förekomma å denna förläggning. En särskilt

typisk bestraffningsanledning har här varit försenad återkomst efter

beviljad permission. Detta har genomgående föranlett indragande av fickpenning

för längre eller kortare tid. I övrigt hava bestraffningarna föranletts av

de mest olikartade smärre förseelser. — Ehuru det är svårt att enbart av de

här lämnade uppgifterna angående bestraffningarna med någon större grad

av säkerhet sluta sig till, huru förhållandena å förläggningarna utveckla sig,

ger det förehragta materialet dock visst belägg för socialstyrelsens uppfattning,

att en lugnare anda är rådande på samtliga förläggningarna sedan

en tid tillbaka. Anledning härtill är säkerligen till största delen alt tillskriva

de lättnader och förbättringar, som efter hand kunnat vidtagas i fråga om

behandlingen av de omhändertagna.

För upprätthållande av ordning och disciplin inom förläggningarna är

nödvändigt, att socialstyrelsen och förläggningsledningarna hava befogenheter

att ingripa mot sådana omhändertagna utlänningar, som icke ställa

sig givna föreskrifter till efterrättelse. De disciplinåtgärder, som därvid kunna

förekomma, böra tillämpas med hänsyn till förseelsens art och med iakttagande

av att en åtgärd, som lämpar sig för en intern, kanske är alldeles

olämplig beträffande en annan.

Indragning av fickpenning eller arbetsinkomst bör sålunda enligt de sakkunnigas

mening icke vara en för alla interner användbar disciplinåtgärd.

Förhållandena kunna vara sådana, att åtgärden icke drabbar den omhändertagne,

utan annan, som är beroende av honom, eller att den blir utan verkan

därför att utlänningen på något sätt erhåller kompensation för den uteblivna

ekonomiska gottgörelsen. Å andra sidan kunna fall förekomma, då

åtgärden har avsedd verkan. Socialstyrelsen bör därför, såsom nu sker, efter

förläggningsledningens hörande, särskilt för varje fall bedöma, huruvida

denna form är lämplig eller ej. Utöver de av socialstyrelsen använda bestraffningsformerna

torde förlust av permissionsrätt eller andra de omhändertagna

i allmänhet tillkommande förmåner kunna utgöra lämplig reaktion mot

lindrigare former av indisciplinärt uppförande. Såsom reaktion mot förseelse

av allvarligare art bör dock endast viss tids tagande i förvar förekomma.

Emellertid bör förvar naturligen ej tillgripas då fråga är om lindrigare

förseelser. I några fall under 1942 och 1943 har förvar kommit till tillämpning

då sådan åtgärd enligt de sakkunnigas mening knappast varit motiverad.

Beträffande längden av den tid omhändertagen hålles i förvar såsom disciplinåtgärd

ha de sakkunniga erfarit, att två månader synes vara normalfallet.

En differentiering av tiden med hänsyn till den begångna handlingens

art bör dock göras, så alt, bortsett från rymning, maximitiden tillämpas endast

vid förseelser av mycket svår art eller eljest vid upprepat indisciplinärt

uppträdande. Förvaring i två månader torde däremot i regel böra vara normalstraff

för rymning första gången, under det att vid upprepad rymning i

allmänhet torde erfordras förvaring på längre tid.

Beslut örn disciplinär åtgärd bör givetvis icke meddelas utan att noggrann

utredning företagits. Detta bör dock ej hindra att utlänning provisoriskt ta
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

ges i förvar i sådana fall, då det är nödvändigt att han omedelbart avlägsnas

från förläggningen. Vid utredningen bör iakttagas, att vederbörande intern

alltid blir hörd i ärendet. Även andra omhändertagna samt vaktpersonal

böra i regel höras om vad som förekommit. Över förhören och utredningen

i övrigt bör föras protokoll. Ehuru dessa regler enligt vad socialstyrelsen

upplyst numera tillämpas vid alla förläggningar, synes uttrycklig föreskrift

härom böra meddelas i reglementet för förläggningarna.

Vid bedömande av frågan örn det vidare förfarandet med en utlänning,

som är eller varit omhändertagen i förläggning, har givetvis hans uppförande

i förläggningen stor betydelse. Det kan särskilt vara äv vikt att äga kännedom

om huruvida utlänningen gjort sig skyldig till sådan förseelse, att

disciplinåtgärd vidtagits mot honom. Såväl i socialstyrelsen som å förläggningarna

torde därför fortlöpande anteckningar böra göras om meddelade

disciplinåtgärder och anledningarna därtill.

Behandlingen av de i förläggning omhändertagna utlänningarna blir ytterst

beroende av förläggningsledningens kompetens och psykologiska blick. Erfarenheten

har nämligen visat att förhållandena på en förläggning i hög grad

bero på förläggningschefens sätt att behandla internerna. De sakkunniga vilja

därför framhålla vikten av att förläggningspersonalen och i synnerhet förläggningscheferna

utses med största noggrannhet.

Vid internernas behandling bör, såsom ovan framhållits, hänsyn tagas till

grunden för omhändertagandet. Ehuru det i främsta rummet är socialstyrelsen

som har att bedöma hur varje särskild intern skall behandlas, är det

lämpligt att förläggningsledningen informeras örn de förhållanden, som föranlett

omhändertagandet. Förläggningsledningen bör även erhålla så utförliga

uppgifter som möjligt örn de omhändertagnas personliga förhållanden,

såsom familjeförhållanden, ekonomiska ställning, yrkeskunskap m. m. För

närvarande erhålla förläggningscheferna sådana uppgifter endast i begränsad

omfattning. De sakkunniga, som haft tillfälle att taga del av dessa uppgifter,

vilja förorda att redogörelserna göras mera ingående och detaljerade.

Här må erinras att tillämpningen av bestämmelserna om behandlingen av

omhändertagna utlänningar naturligen i hög grad är beroende av det klientel,

som vistas i förläggningarna. Förändringar i klientelets sammansättning kan

kräva förändringar i fråga om behandlingen. De utrikespolitiska förhållandena

kunna även bli sådana, att flyktingfrågan i vårt land kommer i ett sådant

läge, att skärpta bestämmelser måste införas.

V. Förvarsanstalter.

Beslut av länsstyrelse orp utlännings tagande i förvar verkställes, där plats

å fångvårdsanstalt icke omedelbart kan anskaffas, genom utlänningens införpassande

i polisarrest eller härads- eller stadsfängelse. Då polismyndighet tager

utlänning i förvar insättes han i allmänhet i polisarrest. I varje fall brukar

man, där förvaringen icke uppenbarligen skall vara endast helt kort tid,

överföra utlänningen till fångvårdsanstalt. Har socialstyrelsen meddelat för
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kunpl. Maj.ts proposition nr 352.

39

ordnande om utlännings tagande i förvar, verkställes detta alltid genom hans

överförande till fångvårdsanslalt. Utlänning, som enligt beslut eller efter

medgivande av Kungl. Majit skall hållas i förvar under längre tid, överföres

till en i fångvårdsstyrelsens regi för långtidsförvaring av utlänningar iordningställd

avdelning vid rannsakningshäktet i Kalmar.

I den särskilda avdelningen i Kalmarfängelset har anordnats gemensamma

lokaler för måltider och arbete, varjämte en s. k. storcell upplåtits, där de

förvarade få röka. En idrotts- och promenadplats har även iordningställts

inom anstaltens område, där idrott och bollspel bedrives och där också en

badbassäng med duschanordning för dagligt bruk under sommaren är anlagd.

Fångvårdsstyrelsen har uppgjort förslag till ytterligare förbättringar av

anstalten men deras genomförande har måst anstå av brist på medel. Fångvårdsstyrelsen

har emellertid gjort framställning till Kungl. Majit om anvisande

av ytterligare medel och de sakkunniga vilja för sin del vitsorda att

behov föreligger av fortsatta förbättringsarbeten.

I anslutning till Kalmarans tälten har anordnats en öppen anstalt å det

Kalmar läns södra landsting tillhöriga arbetshemmet vid Ödevata, vilket för

ändamålet arrenderats av fångvårdsstyrelsen. Efter bestämmande av föreståndaren

för Kalmaranstalten, som tillika är styresman för kolonien, kunna

de i Kalmaranstalten förvarade utlänningarna efter visat välförhållande överflyttas

till Ödevata. Kolonien har en areal av över 8 hektar och är förenad

med jordbruk, varmed internerna sysselsättas. Tillgång till skogsarbete finnes

även. Av området, som icke är inhägnat, är hälften anvisat till fritidsområde.

Bevakningen fullgöres av tre fångkonstaplar. Dessa äro icke beväpnade

och bära icke uniform utan endast uniformsmössa. De sakkunniga ha

besökt Ödevataförläggningen som gjorde intryck av att vara välordnad och

lämplig för sitt ändamål.

Å Kalmaranstalten kunna mottagas omkring 30 förvarade, under det att å

Ödevata finnes plats för ytterligare 20. De sakkunniga vilja i detta sammanhang

framhålla, att örn till Kalmar överföras utlänningar som skola hållas i

förvar längre tid på grund av indisciplinärt uppträdande å förläggning, behov

kan uppkomma att för detta klientel anordna ytterligare en mindre koloni

i anslutning till Kalmaranstalten. Även beträffande långtidsförvarade

torde nämligen en viss differentiering vara erforderlig, åtminstone i de fall,

där de kunna och böra få vistas å öppen anstalt.

VI. Behandlingen av utlänningar i förvar.

I fråga om behandlingen av utlänningar i förvar lia andra bestämmelser

icke meddelats, än alt Kungl. Majit i samband med beslut örn inrättande av

den särskilda avdelningen vid rannsakningshäktet i Kalmar föreskrivit, att

utlänning, som tagits i förvar å fångvårdsanstalt, skall behandlas såsom fängelsefånge;

dock att han skall hållas till arbete, som av vederbörande fångvårdsmyndighet

för honom bestämmes.

Beträffande de utlänningar, som hållas i förvar å Kalmaranstalten eller

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Mai.ts proposition nr 352.

den i anslutning därtill anordnade Ödevatakolonien lia emellertid under hand

gjorts väsentliga avvikelser från de för fängelsefångars behandling eljest gällande

regler, allt i syfte att förbättra utlänningarnas tillvaro under förvaringen.

I en av fångvårdsstyrelsen till de sakkunniga såsom eget yttrande överlämnad

promemoria av anstaltens föreståndare, har lämnats följande redogörelse

för den nuvarande behandlingen i Kalmaranstalten:

Utlänningarna äro medgivna gemensamhet under all fritid och intaga sina

måltider gemensamt. De ha gemensamma promenader, en timme på förmiddagen

och en timme på eftermiddagen. Örn de så önska, ha de tillåtelse att

dela rum med varandra. Såväl under friluftsvistelse som å bestämda tider

under innevistelse ha de tillstånd att röka. En s. k. storcell har iordningställts

till rökrum. —■ Arbetsskyldigheten omfattar sju timmar om dagen och arbetet

består för närvarande i glimmerrensning. Det må, om utlänningarna så

önska, utföras i lag om flera personer, i regel 4—5 å särskilda arbetslokaler.

Arbetet utföres efter ackord, som är avsevärt högre satt än för fångar. -—

Under fritid äga de förvarade tillgång till olika sällskapsspel, såsom pingpong,

couronne m. m. Egna kortlekar må innehavas och användas för sällskapsspel.

— Utlänningarna få mottaga och läsa dagliga tidningar utan den

begränsning till antalet, som gäller för fångar. Enahanda är förhållandet med

tidskrifter och böcker, varjämte för dem inrättats ett särskilt bibliotek med

utländsk litteratur. Någon annan begränsning av brevskrivningsrätten har

icke förekommit än som ansetts påkallad av säkerhetskravet. De intagna tilllåtas

även åhöra svenska radioutsändningar å mot för vanliga fångvårdsanstalter

utsträckt tid, som regel under all fritid. — 1 fråga om besök har särskild

hänsyn tagits till dem, som äro gifta eller ha s. k. livsledsagarinnor.

Besökstiden har för sådana fall utsträckts till 1 V2 å 2 timmar per gång, ofta

två till tre dagar i följd. Samtliga besök äga givetvis rum under kontroll. —

De intagna ha tillstånd att lia ljuset tänt i sina bostadsrum till klockan 22.

Som en jämförelse må nämnas, att för fängelsefånge, som icke avtjänat ett

år, släckes ljuset klockan 21 och för fånge, som avtjänat ett men icke tre år,

klockan 21.30. — I fråga örn kosten slutligen ha sådana förbättringar vidtagits,

som varit möjliga inom den fastställda kostnadsramen.

På ödevatakolonien åtnjuta de förvarade ganska stor frihet. De sysselsättas

med jordbruks-, skogs- och trädgårdsarbete samt annat arbete för koloniens

skötsel. Arbetstiden är 7 timmar örn dagen och ersättning för utfört

arbete utgår med 90 öre örn dagen.

Närmare föreskrifter rörande behandlingen av de å Kalmar och Ödevata

förvarade utlänningarna lia meddelats genom särskilda dagordningar. Dessa

ha fogats vid denna promemoria såsom bilagor C—D.

De utlänningar som förvaras i polisarrest eller å andra fångvårdsanstalter

än den i Kalmar torde i allmänhet behandlas såsom anhållna, respektive fängelsefångar.

De hållas ganska strängt isolerade. I dessa fall är fråga om endast

provisorisk förvaring av relativt kort varaktighet eller förvaring som

disciplinstraff, högst två månader.

I flera yttranden över den förenämnda motionen nr 182 i första kammaren

vid 1943 års riksdag liksom i andra sammanhang ha uttalats önskemål

örn närmare bestämmelser örn behandlingen av utlänningar i förvar samt att

bestämmelserna ej gjordes mera rigorösa än som vore erforderligt. De sakkunniga

ha också ansett det lämpligt att, i den mån så kan ske, närmare reg
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

41

ler givas om behandlingen av förvarade. Denna behandling bör ej medföra

andra inskränkningar i den förvarades frihet än som påkallas med hänsyn

till ändamålet med förvaringen, ordningen å anstalten eller allmän säkerhet.

Det av de sakkunniga utarbetade förslaget till bestämmelser om behandlingen

av förvarade utgår från att utlänning, som tagits i förvar, intages i

statens fångvårdsanstalt, polisarrest, härads- eller stadsfängelse. Har utlänningen

intagits i annan anstalt än statens fångvårdsanstalt, bör han så snart

ske kan överflyttas till sådan anstalt, där möjligheter i allmänhet finnas för

lämpligare behandling. Undantag bör dock göras för Stockholms stads rannsakningsfängelse,

i det att där omhändertagen utlänning torde kunna beredas

samma förmåner som i statens fångvårdsanslalter intagna utlänningar.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att transport av utlänning

från en anstalt till annan i regel icke bör göras i fångvagn. Endast

efter fångvårdsstyrelsens beprövande bör utlänning, som av särskilda skäl

icke kan transporteras annorledes, befordras med fångvagn.

Beträffande i polisarrester, härads- eller stadsfängelser intagna utlänningar

föreslås, att bestämmelserna om behandlingen av den, som är kvarliållen

såsom misstänkt för brott, skola gälla för dessa. Detta innebär bland annat,

att den förvarade icke må underkastas andra inskränkningar i sin rörelsefrihet

än som påkallas av hänsyn till ändamålet med förvaringen, ordningen

å platsen eller allmän säkerhet.

Beträffande utlänningar, som hållas i förvar i statens fångvårdsanstalter, bör

vid behandlingen väsentlig skillnad göras mellan sådana utlänningar, som

hållas i förvar i avbidan på beslut om det vidare förfarandet med dem,

utlänningar som hållas i förvar på grund av indisciplinärt uppträdande i förläggning

samt utlänningar, som eljest hållas i förvar för längre tid. För den

första och den sista gruppen av utlänningar böra givetvis gälla betydligt mildare

bestämmelser än för de indisciplinära elementen. De sakkunniga ha dock

icke ansett sig böra föreslå närmare föreskrifter härom utan förorda alt fångvårdsstyrelsen

bemyndigas att meddela de närmare bestämmelser, som erfordras

för denna differentiering. Fångvårdsstyrelsen bör vidare bemyndigas

att själv eller genom anstaltens styresman bestämma, huruvida utlänningen

skall förvaras i enrum eller i gemensamhet med andra i förvar tagna utlänningar.

I likhet med vad som föreslagits beträffande utlänningar, som omhändertagits

för vistelse i förläggning, synes höra gälla, att utlänningen skall vara

pliktig att sysselsätta sig med arbete, som anvisas av anstaltens styresman.

Om utlänningen önskar bedriva studier eller utföra arbete för egen räkning,

bör han efter fångvårdsstvrelsens beprövande kunna befrias från annat arbete.

Fångvårdsstyrelsen bör även äga bestämma örn gottgörelse till utlänningen

för arbete som han utför efter styresmannens anvisande, över gottgörelsen

torde han äga förfoga själv.

I fråga örn de förvarades rätt att mottaga besök och erhålla permission

böra gälla samma bestämmelser som meddelats beträffande förläggningarna.

Även i fråga örn utlänningarnas rätt till korrespondens torde de bestämmel
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

ser som föreslagits för förläggningsklientelet böra äga motsvarande tillämpning.

För utlänningar i förvar föreslås icke andra disciplinåtgärder än att anstaltens

styresman äger förordna örn inskränkningar i de friheter och förmåner,

varav utlänningen kan vara i åtnjutande.

VII. Författning-sförslag.

I anslutning till vad de sakkunniga tidigare uttalat ha upprättats förslag

till

lag örn ändring i vissa delar av utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344);

kungörelse angående ändring i vissa delar av kungörelsen den 1 september

1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar;

samt

kungörelse med vissa föreskrifter angående utlännings hållande i förvar,

av den lydelse bilagor E—G till denna promemoria utvisa.

Särskilt yttrande av t. f. byråchefen Schmidt.

Någon principiell skiljaktighet mellan majoriteten och mig föreligger icke

cm att förhör böra anordnas med utlänningar, som längre tid varit berövade

friheten genom tagande i förvar och omhändertagande i förläggning samt

att en tidsgräns, vald ur praktiska synpunkter, bör dragas mellan de fall, där

förhör böra hållas, och de fall där så icke är erforderligt eller lämpligt. Majoriteten

har ansett, att denna tidsgräns lämpligen bör bestämmas till 4 månader.

Jag anser, att sagda gräns bör sättas vid 6 månader. Till stöd för denna

min uppfattning åberopar jag den statistik över interneringstiderna under

tiden 1 maj 1942—30 april 1943, som återgives i promemorian, och arten av

de fall, i vilka intemeringstider understigande 6 månader i allmänhet förekomma.

Erinras må, alt i tabellen icke inräknats de tider, som vederbörande

hållits i förvar före intagandet i förläggning. Örn den av majoriteten förordade

snävare tidsgränsen fastställes, synes mig risk föreligga, att förhörsinstitutet

kommer att i åtskilliga fall onödigt betunga förhörsmyndigheten,

socialstyrelsens utlänningsbyrå och Kungl. Maj:t.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

43

Gällande bestämmelser angående behandlingen av

utlänningar å förläggning eller i förvar.

(Bilagor A—D)

Bilaga A.

Reglemente

för Långmora, Smedsbo och Rengsjö förläggningar för utlänningar.

1 §•

Utlänning må icke utan socialstyrelsens tillstånd vistas utom förläggningens

område.

Socialstyrelsen må bemyndiga förläggningschef att meddela sådant tillstånd

(permission), dock icke för vistelse utom förläggningen längre tid än

24 timmar.

Permission skall förbindas med de villkor, som i varje särskilt fall prövas

erforderliga.

2 §.

Utlänning må icke utan socialstyrelsens tillstånd mottaga besök.

Drabbas utlänning av allvarlig sjukdom, må dock förläggningschefen, efter

samråd med förläggningens läkare, medgiva besök av utlännings anhöriga

eller eljest närstående.

Besökande skall kroppsvisiteras vid ankomst och avresa.

3 §•

Utlänning har att efterkomma de föreskrifter, som till ordningens upprätthållande

meddelas av socialstyrelsen eller förläggningschefen, och är skyldig

att utföra det arbete, som av förläggningschefen anvisas.

4 §■

Utlänning erhåller fickpenning av socialstyrelsen, därest styrelsen ej finner

föreliggande omständigheter till annat föranleda.

5 §•

Skriftväxling eller annan förbindelse mellan utlänning och utomstående får

äga rum endast genom förläggningschefens bemedling.

6 §.

Utlänning må ej i vidare mån än förläggningschefen i varje särskilt fall

medgiver förfoga över egendom, vare sig denna medföres vid ankomsten till

förläggningen eller sedermera ankommer dit.

7 §•

Ställer sig utlänningen icke utfärdade föreskrifter till efterrättelse eller åtlyder

hail icke i tjänsten givna tillsägelser från förläggningspersonalen, må

förläggningschefen tilldela honom muntlig eiler, i svårare fall eller vid upprepad

förseelse, skriftlig varning. Har utlänning, som tilldelats skriftlig varning,

ånyo begått förseelse, må socialstyrelsen på framställning av förläggningschefen

förordna örn hans tagande i förvar. Där utlänning begått grövre

förseelse, må han av socialstyrelsen tagas i förvar, oaktat varning icke förut

tilldelats honom.

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 352.

5

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. May.ts proposition nr 352.

Har utlänning utan tillstånd lämnat förläggningens område, skall förläggningschefen

hemställa om hans tagande i förvar.

8 §•

Socialstyrelsen har att meddela de övriga föreskrifter, som må finnas erforderliga.

Socialstyrelsen må bemyndiga förläggningschef att meddela närmare ordningsföreskrifter.

_

Bilaga B.

Ordningsföreskrifter

för Långmora, Smedsbo, Rengsjö och Hälsingmo förläggningar.

§ 1.

För ordningen inom förläggningen gäller det dagschema och den dagordning,

som för varje vecka särskilt anslås.

§ 2.

Sovrum anvisas av förläggningsdirektören och får ej utan dennes medgivande

utbytas. Bäddning sker på tid som i dagschemat angives, varvid skall

beaktas, att bäddning icke får ske omedelbart efter uppstigning. Sängutrustning

får icke medtagas utomhus.

§ 3.

Då kallelse till måltid skett skall intern omedelbart infinna sig i matsalen.

Intern äger, där ej för särskilda fall annorlunda bestämts, icke uppehålla sig

i matsalen annat än under måltid. Intern ansvarar för att god ordning råder

vid borden. Maten skall förtäras i matsalen och får icke medföras därifrån.

Matbestick och porslin få icke bortföras från matsalen.

§ 4.

Under den fastställda arbetstiden skall intern uppehålla sig på anvisad arbetsplats.

Arbetet får avbrytas allenast för naturbehov och kortare rökpauser.

Uppenbart åsidosättande av arbetet betraktas som arbetsvägran.

I arbetet må intern icke utan särskilt tillstånd använda egna klädespersedlar
Arbetsredskap

skola handhavas med aktsamhet och efter arbetets slut återställas

på sina platser. Uppenbart vårdslösande med förläggningens redskap

kommer att beivras och ersättning för uppkommen skada utkrävas.

Intern, som icke anvisats mera stadigvarande arbete, skall varje vardag vid

arbetstidens början på plats, som förläggningsdirektören bestämmer, mottaga

anvisning angående dagens arbete.

§ 5.

Under fritiden äger intern uppehålla sig på fritidsområde, i dagrum och i

sovrum.

§ 6.

I dagrum tillhandahållas tidningar och tidskrifter. I rum, som är avsett endast

för studier, skall tystnad råda.

I de för internernas gemensamma bruk avsedda lokalerna ta hilder av politiska

personer ur samtiden eller text med politisk agitatorisk syftning icke

förekomma.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

45

Radio må förekomma å förläggningen, men skall stå under förläggningsdirektörens

uppsikt. Avlyssning utöver svenska riksprogrammet får endast

ske där förläggningsdirektören för särskilt fall sådant medgiver.

Festligheter eller sammankomster av politisk art äro förbjudna.

§ 7-

Tobaksrökning får endast äga rum på tid och plats, som förläggningsdirektören

bestämmer.

§ 8.

Permission för vistelse utom förläggningen beviljas allenast vid nära anhörigs

död eller svårare sjukdom samt för besök å legation eller konsulat, där

personlig inställelse fordras för avresa ur riket.

Sådan permission äger förläggningsdirektören bevilja endast i brådskande

fall, dock icke utöver 24 timmar.

Permission för vistelse utom förläggningen beviljas vid nära anhörigs död,

svårare sjukdom eller annan viktigare familjeangelägenhet ävensom för legations-

och konsulatsbesök samt i fall, då interns personliga närvaro prövas erforderlig.

Sådan permission äger förläggningsdirektören bevilja i brådskande fall,

dock icke utöver 24 timmar.

§ 9.

Besök av utomstående å förläggningen får förekomma endast efter socialstyrelsens

medgivande.

§ 10.

Brev eller annat skriftligt meddelande må icke av intern avsändas eller mottagas

utan förläggningsdirektörens tillstånd. Dock må intern icke förvägras att

till svensk myndighet avsända skriftlig framställning, såvitt den är avfattad

i hövisk form, eller att eljest avsända eller emottaga brev eller annat skriftligt

meddelande, där detsamma rörer allenast interns enskilda angelägenhet samt

icke är ohöviskt, innehåller något varav ordningen och säkerheten inom förläggningen

äventyras eller är att hänföra till korrespondens mellan interner å

skilda förläggningar ävensom fängelse och förläggning.

Med undantag för framställningar till myndighet må intern allenast avlåta

tre skrifter per vecka, därvid i fråga om sådana skrifter bör iakttagas, att de

få utgöra högst två sidor av kvartoformat samt skola vara lättlästa och följa

linjerade rader å papperet. Vid allvarligare sjukdomsfall eller då eljest synnerliga

skäl därtill äro, äger förläggningsdirektören dock medgiva ökad möjlighet

till skriftväxling.

Abonnemang å tidskrifter ävensom bokrekvisitioner skola ske genom förläggningsdirektörens

försorg.

§ 11.

Intern erhåller fickpengar med 90 öre per dag, därest ej föreliggande omständigheter

till annat föranleda. Till dylika omständigheter räknas tagande i

förvar. Till andra omständigheter, vilka kunna föranleda indragning av fickpengar,

är att hänföra att intern icke ställer sig givna föreskrifter till efterrättelse

eller att intern icke efter sin förmåga söker utföra de uppgifter, som

föreläggas honom av förläggningsdirektören eller av annan personal på direktörens

uppdrag. Indragning av fickpengar kan avse även belopp, som gäller

förfluten tid, ehuru beloppet ännu icke blivit utbetalat.

Vid sjukdomsfall kan beroende på omständigheterna minskning av fickpengar

ifrågakomma.

Utöver fickpengar kan till intern för särskilda mera omfattande arbetsuppgifter

utgå arbetspremie. Härom bestämmes i annan ordning.

Rengsjö.

Långmora,

Smedsbo och

Hulsingmo.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

§ 12.

Sjukdom skall av intern omedelbart anmälas till förläggningsdirektören eller

vaktmanskapet.

§ 13.

Skrivelser angående utskrivning från förläggning, arbetsvisering samt främlingspass

ställas till Kungl. Socialstyrelsen, utlänningsbyrån.

§ 14.

Förläggningsdirektören skall hava bestämda mottagningstider för internerna,

och dessa skola vid hänvändelse till förläggningsdirektören iakttaga dessa

tider. Därest det för intern är angeläget att på annan tid få samtal med förläggningsdirektören,

äger internen att med angivande av orsaken anmäla förhållandet

för tjänstgörande vaktman.

§ 15.

Förläggningsdirektören äger att i anslutning till nu givna ordningsföreskrifter

meddela de kompletterande bestämmelser, vilka för förläggningen

kunna vara påkallade. Om utfärdandet av dylika bestämmelser skall socialstyrelsen

omedelbart underrättas.

Förestående ordningsföreskrifter fastställda av Kungl. Socialstyrelsen den

12 april 1943. Ändringar avseende §§ 8 och 10 fastställda den 4 och 20 maj

samt 4 juni 1943.

Bilaga C.

Dagordning

för utlänningsavdelningen vid rannsakningshäktet i Kalmar fr. o. m.

den 13 oktober 1942 t. v. (med senare tillkomna ändringar).

A. Yardagar.

Kl. 700

» 705

» 71 2 * 4 05—8°°

» 800

» 830

signal till uppstigning.

öppnas rummen, då samtliga intagna skola vara uppstigna,

verkställes noggrann kroppsvård, uppbäddning och städning av

rummen samt renhållning (tvättning o. d.). Särskilt skall tillses

att sängarna äro ordentligt uppbäddade.

frukostutspisning, som intages vid gemensamma bord i korridoren.

1

skall var och en, som icke anmälts sjuk, vara färdig att börja

dagens arbete, varvid skyldighet föreligger alt utföra anvisat arbete.

Detta skall försiggå under god ordning samt utföras med flit och

noggrannhet.

1 Efter avdukning 10 min. rökpaus å cell 27, där korridorvakten tillhandahåller eld (tändstickor

få icke innehavas av de intagna).

2 Rökning är härunder tillåten efter framställning hos tjänstemännen, vilka tillhandahålla eld.

8 Från kl. 19so till första signalen för kvällsstängning rökpaus å cell 27; sön- och helgdagar

samt lördagar och helgdagsaftnar rökpaus å cell 27 under 10 min. jämväl kl. 16°°.

4 10 min. rökpaus å cell 27, där korridorvakten tillhandahåller eld.

Obs.! All annan rökning än å anvisad plats och tid kommer att strängeligen beivras.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

47

Kl. 11 a»—1230

» 1230

* 17°o

» 18°°

» 1930 3

» 1945

»> 1950

Anm.

friluftsvistelse;2 vid tjänlig väderlek å nya promenadgården men

eljest i fånggårdarna för den, som så önskar. Den, som icke deltager

i promenad, skall därunder hållas innesluten å sitt rum.

middagsutspisning vid gemensamma bord i korridoren. Sedan

matkärlen efter måltidens intagande avhämtats — avdukning efter

varje mål skall först äga rum å denna avdelning — öppnas rumsdörrarna

och tillåtas de intagna under förutsättning av visat välförhållande

att vistas tillsammans å avdelningens korridor eller i

rummen en halv timme.1

Därefter återupptages arbetet å rum och (arbetsceller) efter tillsägelse

av korridorvakten varvid dörrarna låsas,

slutar arbetet för dagen. Promenad kl. 17°°—18°° enl. ovan.2

kvällsmat, som intages i korrid. När matkärlen avhämtats,1

öppnas rumsdörrarna, varefter de intagna tillåtas att under ovan

angivna villkor tillbringa fritiden tillsammans å avdelningens

korridor eller rummen.

signal till kvällsstängning, varvid var och en omedelbart skall begiva

sig till sitt rum.

förrättas stängning, varvid kläderna skola vara utsatta.

Lördagar och helgdagsaftnar slutar arbetet för dagen kl. 1230.

Efter middagsmålet vidtager veckostädning, skurning av rummen,

persedelvård m. m. Från kl. 16°°3 gemensamhet å korridoren och

rummen till (promenader) kl. 17°°.

B. Sön* oell helgdagar.

Kl. 700

» 705

,> 705_g00

» 830

»> 10°°4

» 113o_123«

» 1230

» 1300—1700

» 1600 3

» 1700—is00

» 18°°

» 1930 3

») 1945

» 1950

som å vardagar.

» » »

» » »

frukost i korrid.1 Sedan matkärlen avhämtats öppnas rumsdörrarna,

varefter de intagna i mån av visat välförhållande medgivas

gemensamhet å avdelningskorridoren och rummen. Under pågående

gudstjänst, jämväl sådan i form av radioutsändning, skola

emellertid de intagna vistas å sina resp. rum med haspade dörrar.

friluftsvistelse;2 vid tjänlig väderlek å nya promenadgården och i

motsatt fall i fånggårdarna för den, som så önskar. Den, som icke

deltager i promenad, skall därunder hållas innesluten å sitt rum.

middag i korrid. efter tillsägelse av korridorvakten, varvid dörrarna

låsas före dukningen. Efter matkärlens borttagande tillätes

gemensamhet i form och på villkor, som ovan medgivits.1

gemensamhet i form och på villkor som ovan. I händelse av gudstjänst

under denna tid gäller emellertid vad ovan föreskrivits.

promenad enl. ovan.2

kvällsmat i korrid. efter tillsägelse av korridorvakten, varvid

dörrarna låsas före dukningen. När matkärlen avhämtats är gemensamhet

medgiven i form och på villkor som ovan.1

som å vardagar.

» » »

Förklaring: Då det med hänsyn till ordning och säkerhet visat sig nödvändigt

ombesörjes dukning och avdukning samt servering av maten av fångpersonal,

varunder utlänningarna måste hållas inneslutna å sina rum.

2, s, 4 Se föregående sida.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

Särskilda föreskrifter.

Dörren till avdelningen hålles alltid låst. Ingen av de intagna äger utan särskilt

tillstånd avlägsna sig från avd. För besök å bekvämlighetsinrättning skall tillsägelse

först göras hos vederbörande tjänsteman å lia korridoren genom väggluckan,

som hålles öppen hela dagen. Under all radioutsändning, som försiggår

före kl. 1945 när de intagna icke vistas i gemensamhet, skola rumsdörrarna vara

öppnade på hasparna.

Kl. 700

» 705

» 730

.» 8°°

» 12°°

» 1230

» 1330

» 1730

» 18°°

» 2050

» 21°°

» 22°°

Dagordning

för fångvårdens koloni i Ödevata.

Bilaga D.

signal till uppstigning.

skola samtliga intagna vara uppstigna. Noggrann kroppsvård verkställes,

uppbäddning och städning av rummen. Särskilt skall tillses att

sängarna äro ordentligt bäddade.

frukostutspisning. Vid signal härtill begiver sig envar till matsalen för

att därstädes intaga sin måltid.

skall var och en, som icke anmälts sjuk, vara färdig att börja dagens

arbete, varvid skyldighet föreligger att utföra anvisat arbete. Detta skall

försiggå under god ordning och utföras med flit och noggrannhet,

upphör arbetet för middagsrast. Envar skall då tvätta sig och avborsta

sina arbetskläder. (Friluftsbad.)

gives signal till middag, då var och en begiver sig till matsalen för att

därstädes intaga sin måltid. Utspisning av ev. förekommande premiekaffe.

gives signal till arbetets påbörjande, då envar ofördröjligen skall infinna

sig till honom anvisat arbete.

upphör arbetet för dagen. Alla redskap och verktyg, som under dagens

arbete varit i bruk, hopsamlas samt inlämnas eller ställas på anvisade

platser. Verkstäder vädras och städas av dem, som av föreståndaren

blivit därtill beordrade. Envar tvättar sig samt avborstar sina kläder.

Fristund. (Ev. friluftsbad.)

signal till aftonmåltid, då envar begiver sig till matsalen för att därstädes

intaga sin måltid. Därefter fristund,

signal till nattvila.

porten stänges. Nattvila och tystnad. Envar skall därefter vistas på

sitt rum.

envar skall hava avklätt sig och gått till sängs. Ljuset släckes.

Anm. Lördagar slutar arbetet klockan 12°°. Efter middagsmålet skurning av

rummen och persedelvård m. m.

För skötaren av värmepannan samt för dem, som beordrats till arbete

i kök, stall och ladugård, gälla de tider för arbetets påbörjande och avslutande

som av föreståndaren bestämmes.

Vid hö- och sädesbärgning m. fl. brådskande tillfällen, ävensom för

skogsarbeten, gälla de tider för arbetets påbörjande och avslutande, som

av föreståndaren för varje fall bestämmes.

Rökpauser: Utomhus under fritid efter framställning hos tjänstemännen, vilka

tillhandahålla eld. Tändstickor få icke innehavas av de intagna.

Obs.! All annan rökning än å anvisad plats och tid kommer att strängeligen

beivras.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 352.

49

De sakkunnigas forfattningsförslag.

(Bilagor E—G)

Bilaga E.

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344).

Härigenom förordnas, dels att till utlänningslagen den 11 juni 1937 skall

fogas en ny paragraf, betecknad såsom 49 a §, dels ock att 54 § samma lag

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

49 a §.

Finnes i ärende rörande behandling av utlänning enligt denna lag eller med

stöd därav utfärdad författning att utredning vid domstol erfordras rörande

viss omständighet som är av betydelse för ärendets avgörande, äger Konungen

förordna, att förhör angående sådan omständighet skall äga rum vid den

underrätt, som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas

lämplig.

Vid förhöret skall för att tillvarataga statens intresse lämplig person, som

av länsstyrelsen därtill förordnas, vara närvarande. Rätten eller å landet domaren

skall inkalla utlänningen till förhöret örn han är på fri fot och eljest

ombesörja att han inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning, som är på

fri fot, kallelse att inställa sig, må rätten förordna att han skall hämtas.

Utlänningen äger, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp. Är han

icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde, skall rätten

eller å landet domaren förordna lämplig person att biträda honom.

Där omständigheterna det påkalla, förordne rätten att förhöret skall hållas

inför lyckta dörrar.

Angående ersättning till vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning

i ärendet, gäller vad om ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål

finnes stadgat; dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket. Frågor

om ersättning åt den, som vid förhöret tillvaratager statens intresse eller åt

tolk eller åt den, som förordnats att biträda utlänningen, avgöras av Konungen.

Angående förfarandet vid rätten skola i övrigt tillämpas de regler, som

gälla förfarandet i brottmål däri talan om ansvar föres.

Rätten eller å landet domaren skall, sedan utredningen avslutats, skyndsamt

insända protokoll och Övriga handlingar i ärendet till justitiedepartementet.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

54 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller

eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger Konungen,

med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket

eller att vistas å viss ort inom riket, meddela de särskilda bestämmelser som

må finnas nödiga. Sådana bestämmelser må även avse utlännings tagande i

förvar eller omhändertagande i förläggning.

I fall -— --efter omständigheterna.

Denna lag träder i kraft etc.

Bilaga F.

Förslag

till

kungörelse angående ändring i vissa delar av kungörelsen den 1 september

1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över

utlänningar.

Kungl. Maj:t finner gott att, med stöd av 54 § utlänningslagen den 11

juni 1937 (nr 344) förordna, dels att 11 och 12 §§ kungörelsen den 1 september

1939 med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar

skola erhålla nedan angivna ändrade lydelse, dels att till kungörelsen skola

fogas sju nya paragrafer, betecknade såsom 13—19 §§, dels ock att 13 §

samma kungörelse skall erhålla beteckningen 20 §.

11 §■

Har beslut örn avvisning, förpassning eller utvisning ej kunnat verkställas

eller föreligger eljest särskild anledning, må socialstyrelsen förordna, att

utlänning skall omhändertagas för att vistas i förläggning. Socialstyrelsen

må, när anledning därtill finnes, förordna om upphörande av sådan vistelse,

med eller utan villkor, där ej fall föreligger som i 12 § femte stycket

avses.

Innan förordnande angående omhändertagande av utlänning i förläggning

meddelas, skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden. Där synnerliga

skäl föreligga, må socialstyrelsen förordna örn utlännings omhändertagande

i förläggning utan att yttrande inhämtats från nämnden; sådant

förordnande må dock ej gälla längre tid än trettio dagar, därest icke frågan

örn utlänningens omhändertagande inom samma tid hänskjutits till nämnden.

Klagan över socialstyrelsens förordnande örn utlännings omhändertagande

i förläggning må föras under de förutsättningar och i den ordning som

i 47 § utlänningslagen sägs; och skall vad i nämnda paragraf är stadgat beträffande

tillsyningsman vid häkte äga tillämpning å föreståndare för förläggning,

där utlänningen är omhändertagen. I förordnandet skall angivas

anledningen till omhändertagandet, och skall däri tillika givas till känna, om

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 352.

51

klagan över beslutet må förås, samt vad utlänningen har att iakttaga, därest

han vill föra sådan klagan. Förordnandet, som skall tillställas utlänningen

så fort ske kan, skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

12 §.

Finner socialstyrelsen skäl föreligga att utlänning kvarhålles i förläggning

utöver fyra månader eller, där han före omhändertagandet i förläggning

hållits i förvar, så lång tid att denna tillsammans med tiden för förvaringen

överstiger fyra månader, skall socialstyrelsen så snart ske kan och

senast inom sagda tid av fyra månader hos länsstyrelsen i det län, där utlänningen

vistas, påkalla att utlänningen inställes till förhör inför länsstyrelsen.

Vid förhöret, som bör hållas utan dröjsmål, äger utlänningen, där han

så äskar, åtnjuta hjälp. Säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde, skall

länsstyrelsen förordna lämplig person att biträda honom. Över förhöret skall

föras protokoll; och skall utredning företagas angående de omständigheter,

som äro av betydelse för bedömandet av frågan om utlänningens hållande

i förläggning. Länsstyrelsen skall så snart ske kan insända protokollet till

socialstyrelsen.

Sedan protokoll över förhöret inkommit till socialstyrelsen, skall styrelsen,

efter utlänningsnämndens hörande, med eget utlåtande överlämna ärendet

till Kungl. Maj:ts avgörande.

Är i fall som i denna paragraf avses anledningen till omhändertagandet

att utlänningen inom loppet av de närmast förflutna tre åren inom eller

utom riket undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff och att det

skäligen kan antagas att han skall komma att här i riket fortsätta sådan

brottslig verksamhet, må frågan örn utlänningens kvarhållande i förläggning

underställas Kungl. Majit utan att förhör hållits.

Förordnar Kungl. Majit, i fall som i denna paragraf avses, eller eljest

att utlänning skall kvarhållas i förläggning, skall socialstyrelsen senast sex

månader efter Kungl. Majits beslut pröva frågan om utlänningens fortsatta

kvarhållande i förläggning, sedan utlänningsnämndens yttrande inhämtats.

Finner socialstyrelsen, utlänningsnämnden eller någon nämndens ledamot,

att förordnandet örn utlänningens vistelse i förläggning bör upphöra, skall

socialstyrelsen göra anmälan därom till Kungl. Majit. Meddelas ej beslut att

utlänningens vistelse i förläggning skall upphöra, skall senast var sjätte

månad efter föregående prövning socialstyrelsen företaga ny prövning av

fragan örn utlänningens fortsatta kvarhållande, därvid vad nyss sagts skall

äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning av polismyndighet eller eljest, anledning

till utlännings omhändertagande i förläggning föreligga, skall länsstyrelsen

därom underrätta socialstyrelsen. I samband därmed äger, när

omständigheterna därtill föranleda, länsstyrelsen förordna, att utlänningen

i avbidan på socialstyrelsens beslut skall tagas i förvar; och skall länsstyrelsen

därom ofördröjligen underrätta socialstyrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr 352. (i

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

14 §.

Har utlänning omhändertagits i förläggning, må socialstyrelsen, där utlänningen

avvikit från förläggningen, visat upprepad ohörsamhet mot de för

förläggningen gällande ordningsföreskrifterna eller ock sådana omständigheter

eljest föreligga att utlänningen bör för kortare eller längre tid omhändertagas

på annat sätt än i förläggning, förordna, att utlänningen i stället

skall tagas i förvar.

15 §.

Det ankommer å länsstyrelse att verkställa socialstyrelsens förordnande,

att utlänning skall omhändertagas i förläggning eller tagas i förvar.

16 §.

Finner socialstyrelsen eller länsstyrelse behov föreligga att enligt 13 eller

14 § hålla utlänning i förvar utöver två månader, skall frågan därom inom

samma tid underställas Kungl. Majit.

17 §.

Närmare föreskrifter angående omhändertagande av utlänning i förläggning

meddelas i särskild författning.

18 §.

Finner Kungl. Majit, sedan länsstyrelse jämlikt 49 § tredje stycket utlänningslagen

eller socialstyrelsen eller länsstyrelse enligt 16 § denna kungörelse

underställt Kungl. Majit fråga om utlännings hållande i förvar eller eljest,

att före ärendets avgörande förhör med utlänningen bör hållas inför

länsstyrelse, skall, där ej annat föreskrives, angående sådant förhör bestämmelserna

i 12 § äga motsvarande tillämpning.

19 §.

Frågor örn ersättning åt den som förordnats att biträda utlänning vid

förhör inför länsstyrelse, eller åt tolk vid sådant förhör, avgöras av länsstyrelsen.

Ansökan om ersättning, varom i första stycket sägs, ingives till länsstyrelsen.

Ersättningen skall utbetalas av länsstyrelsen samt avföras från riksstatsanslaget

till ersättning åt domare, vittnen och parter.

Denna kungörelse träder i kraft den---

Bestämmelserna i 12 § om förhör skola icke äga tillämpning å utlänning,

som vid denna kungörelses ikraftträdande är intagen i förläggning. Beträffande

sådan utlänning skall frågan om hans fortsatta vistelse i förläggning

av socialstyrelsen, efter utlänningsnämndens hörande, underställas Kungl.

Majit inom den tid då prövning av frågan med tillämpning av därom tidigare

gällande bestämmelser eljest skolat ske, dock senast inom sex månader

från ikraftträdandet.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 352.

53

Bilaga G.

Förslag

till

kungörelse med vissa föreskrifter angående utlännings hållande i förvar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utlänning, som tagits i förvar jämlikt utlänningslagen eller med stöd därav

utfärdad författning, skall intagas i statens fångvårdsanstalt, polisarrest,

härads- eller stadsfängelse.

2 §.

Har utlänningen intagits i annan anstalt än statens fångvårdsanstalt, skall

han så snart förhållandena det medgiva överflyttas till sådan anstalt. Vad

nu sagts skall dock icke gälla utlänning, som är tagen i förvar i Stockholms

stads rannsakningsfängelse.

Fångvårdsstyrelsen må förflytta i förvar tagen utlänning från en fångvårdsanstalt

till annan.

3 §.

I fråga örn behandlingen av utlänning, som hålles i förvar i polisarrest,

härads- eller stadsfängelse, skall i tillämpliga delar gälla, vad som är stadgat

om behandlingen av den, som är kvarhållen såsom misstänkt för brott.

4 §.

Har utlänning tagits i förvar i statens fångvårdsanstalt, skall med avseende

å hans behandling gälla vad som stadgas i 5—13 88- Vid tillämpningen

av dessa bestämmelser skall dock beaktas, att utlänningen ej underkastas

större inskränkningar i sin frihet, än som påkallas av ändamålet med förvaringen,

ordningen inom anstalten eller allmän säkerhet.

5 8-

Fångvårdsstyrelsen eller efter dess bemyndigande anstaltens styresman

äger bestämma, huruvida utlänningen skall förvaras i enrum eller i gemensamhet

med andra i förvar tagna utlänningar.

6 8.

Vill och kan utlänningen förskaffa sig underhåll och bekvämlighet, utöver

vad i anstalten bestås, vare det tillåtet, såvida ordningen och säkerheten

inom anstalten därigevnom icke störes.

7 8-

Utlänningen är pliktig sysselsätta sig med arbete, som av anstaltens

styresman anvisas; dock må han för bedrivande av studier eller utförande av

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 352.

arbete för egen räkning efter fångvårdsstyrelsens beprövande befrias från

annat arbete.

För arbete, som anvisats utlänningen av anstaltens styresman, äger han erhålla

gottgörelse enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande, över gottgörelsen

äger han själv förfoga.

8 §.

Besök av utomstående å anstalter får förekomma endast efter fångvårdsstyrelsens

medgivande.

9 §.

Permission för vistelse utom anstalten må av fångvårdsstyrelsen beviljas

utlänningen vid nära anhörigs död, svårare sjukdom eller annan familjeangelägenhet

av synnerlig vikt ävensom för legations- och konsulatbesök eller

eljest där utlänningens personliga närvaro prövas erforderlig.

Närmare bestämmelser angående utlänningens övervakande under permission

meddelas av fångvårdsstyrelsen eller efter dess bemyndigande av styresmannen.

10 §.

Brev eller annat skriftligt meddelande må icke av utlänningen avsändas

eller emottagas utan styresmannens tillstånd; dock må utlänningen icke förvägras

att till svensk myndighet avsända skriftlig framställning, såvitt den

är avfattad i hövisk form, eller att eljest avsända eller emottaga brev eller

annat skriftligt meddelande, där detsamma rörer allenast utlänningens enskilda

angelägenheter samt icke är ohöviskt eller innehåller något, varav ordning

eller säkerhet kan äventyras.

11 §■

Har utlänning ej iakttagit vad honom ålegat eller brutit mot god ordning

eller anständighet eller eljest visat klandervärt uppförande, äger anstaltens

styresman förordna om inskränkningar i de friheter eller förmåner, varav

han kan vara i åtnjutande.

12 §.

Närmare bestämmelser angående behandling av utlänning som hålles i

förvar i fångvårdsanstalt meddelas av fångvårdsstyrelsen.

13 §.

Har Kungl. Majit meddelat beslut örn utlännings hållande i förvar skall

fångvårdsstyrelsen senast sex månader därefter med eget utlåtande till chefen

för justitiedepartementet göra anmälan av frågan örn utlänningens kvarhållande

i förvar.

Meddelas ej beslut att utlänningens hållande i förvar skall upphöra, skall

fångvårdsstyrelsen senast var sjätte månad göra förnyad anmälan av ärendet.

Denna kungörelse träder i kraft den

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

433400

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.