Med förslag till vissa ändringar i den till allmänna tjänstepensionsreglementet hörande pensionsåldersförteckningen, m. m
1943-10-08 · 22 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1943:353, Med förslag till vissa ändringar i den till allmänna tjänstepensionsreglementet hörande pensionsåldersförteckningen, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 353-
1
Nr 353.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa ändringar
i den till allmänna tjänstepensionsreglementet
hörande pensionsåldersförteckningen, m. m.; given
Stockholms slott den 8 oktober 1943.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
övér finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels godkänna härvid fogat förslag till kungörelse om ändrad lydelse av
den till allmänna tjänstepensionsreglementet den 30 december 1941 (nr 1008)
hörande pensionsåldersförteckningen;
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang tilt riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 353.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av den till allmänna tjänstepensionsreglementet
den 30 december 1941 (nr 1008) hörande
pensionsåldersförteckningen.
Härigenom förordnas, att den vid allmänna tjänstepensionsreglementet den
30 december 1941 såsom bilaga A fogade pensionsåldersförteckningen1 skall i
angivna delar erhålla ändrad lydelse på sätt bilaga vid denna kungörelse utvisar.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1944.
1 Senaste lydelse, se 1943: 505.
Kungl. Majlis proposition nr 353.
3
Bilaga A.
Pensionsåldersförteckning tillhörande allmänna tjänstepensionsreglementet.
För innehavare---angivna levnadsålder.
A. Befattningshavare i allmänhet.1
B. Befattningshavare vid vissa verk.1
1.
Verk och befattningar
nads
ålder,
år
Verk och befattningar
Lev
nads
ålder,
år
Allmänna civilförvaltningen
Marinen,2
och försvarsväsendet.
Fjärde huvudtiteln.
Flaggunderofficer....................
Regementskassör av 2. klassen ......
Polisöverkonstapel, tillika poliskommissarie
..........................
55
60
60
Armén.2
Flygvapnet2
Fanjunkare vid fortifikationskåren____
Regementskassör av 2. klassen ......
Poliskonstapel ......................
55
60
55
Chef för flygflottilj.......
Flottiljkassör av 2. klassen
Verkmästare av 2. klassen
55
60
60
1 För befattning, ----upptagen pensionsålder.
2 För beställning — — — upptagen pensionsålder.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 oktober
1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och kommunikationsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,
vissa frågor rörande pensionsväsendet samt anför därvid följande.
1. Pensionsåldern för regementskassörer och flottiljkassörer
av 2. klassen.
Intill den 1 juli 1942 funnos beställningar såsom regementskassörer inrättade
allenast vid de till armén hörande regementena. Dessa beställningar
tillhörde lönegraden UO 3 militära avlöningsreglementet. Enligt beslut vid
1942 års riksdag (r. skr. nr 375, jfr nr 374) ändrades från och med den
1 juli 1942 tjänstebenämningen för beställningarna till regementskassör av
1. klassen, varjämte beställningar såsom regementskassör av 2. klassen, tillhörande
lönegraden UO 2, inrättades vid de till armén hörande kårerna. Samtidigt
tillkommo liknande beställningar med motsvarande lönegradsplacering
vid marinen och flygvapnet, nämligen vid kustartilleriet beställningar
såsom regementskassör av 1. respektive 2. klassen samt: vid flygvapnet beställningar
såsom flottiljkassör av 1. respektive 2. klassen. I anledning av
riksdagens beslut vidtogos vederbörliga ändringar i tjänsteförteckningen till
militära avlöningsreglementet genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 683).
Pensionsåldern för beställningar tillhörande lönegraderna UO 2 och 3
militära avlöningsreglementet utgör enligt 9 § 2 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet
50 respektive 60 år. I den vid reglementet såsom bilaga
A fogade pensionsåldersförteckningen, i vilken angivas för vissa tjänster
gällande avvikande pensionsåldrar, finnas regements- eller flottiljkassörsbeställningar
icke upptagna.
I skrivelse nr 374 år 1942 uttalade riksdagen, att även för de nya, till
lönegraden UO 2 hänförliga kassörsbeställningarna borde gälla en pensionsålder
av 60 år. Härför erforderlig ändring i förenämnda pensionsåldersförteckning
blev emellertid icke vidtagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
5
Till riksdagen torde nu böra avlåtas förslag om dylik ändring, innebärande
att i pensionsåldersförteckningen upptagas dels under rubrikerna armén
och marinen beställning såsom regementskassör av 2. klassen, dels ock under
rubriken flygvapnet beställning såsom flottiljkassör av 2. klassen med
en pensionsålder för samtliga dessa beställningar av 60 år. Ändringen torde
böra träda i kraft den 1 januari 1944.
2. Rätt för vissa arbetare vid statens järnvägar att såsom tjänstår
i pensionshänseende tillgodoräkna tid för viss icke-statlig anställning.
1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare är i huvudsak tillämpligt
allenast å sådana arbetare i statens tjänst, vilkas anställning tillhör ett arbetsområde,
inom vilket ett fortlöpande behov av arbetskraft föreligger. Detta
krav uppfylles icke av arbetarna vid statens järnvägars nybyggnads- och
förändringsarbeten. I reglementet har emellertid inrymts möjlighet för Kungl.
Maj:t att besluta, att detsamma skall, i den omfattning och under de villkor
Kungl. Maj:t bestämmer, äga tillämpning å arbetare i anställning tillhörande
arbetsområde, inom vilket ett fortlöpande behov av arbetskraft ej föreligger,
såframt behovet av arbetskraft inom området skäligen kan antagas fortvara
under en längre följd av år. I anslutning därtill har Kungl. Maj:t genom beslut
den 19 februari 1943 föreskrivit, att reglementet skall äga tillämpning å
arbetare, anställd vid statens järnvägars nybyggnads- och förändringsarbeten,
under förutsättning, bland annat, att arbetaren under tillhopa 6 år av 9 på
varandra följande kalenderår efter uppnåendet av en levnadsålder av 18 år
innehaft sådan arbetaranställning i statens tjänst, för vilken gäller en arbetstid
av normal omfattning.
Storleken av de pensionsförmåner, som avses i 1942 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare, är beroende av den tid, vederbörande arbetare kan
tillgodoräkna sig såsom tjänstår. Tillgodoräkning må med visst undantag,
varom bär ej är fråga, allenast ske av anställningstid i statens tjänst.
I en inom finansdepartementet upprättad, den 16 september 1943 dagtecknad
promemoria, över vilken statskontoret och järnvägsstyrelsen avgivit
utlåtanden, har ifrågasatts medgivande för vissa arbetare vid statens järnvägars
nybyggnads- och förändringsarbeten att såsom tjänstår i pensionshänseende
tillgodoräkna tid för viss icke-statlig anställning. Härom har anförts
följande.
Sedan slutet av år 1941 lia vid .statens järnvägar, med anlitande av särskilt
anslag, pågått arbeten för en ny tunnel mellan Tomteboda och Hagalund.
Vid arbetena har sysselsatts en arbetsstyrka av omkring 25 man, bestående
uteslutande av arbetare med långvarig anställning vid statens järnvägsbyggnader.
Arbetarna ha samtliga blivit underkastade 1942 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare.
I skrivelse lill chefen för kommunikationsdepartementet den 8 februari
1943 anmälde järnvägsstyrelsen, alt tillgängliga anslagsmedel medgåve arbetenas
fortsättande endast till omkring den 1 juli 1943, samt framlade till
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 353.
övervägande frågan, huruvida nytt anslag borde äskas för arbetenas fortsättande
efter nämnda tidpunkt. Ur statens järnvägars synpunkt vore det,
framhöll styrelsen, givetvis önskvärt, att arbetet finge fortsättas i samma takt
som hittills, så att detsamma inom en ej alltför lång tid kunde slutföras och
bli till nytta. Även de vid företaget sysselsatta arbetarna, vilkas anställningstid
vid statens järnvägar varierade mellan 18 och 36 år, hyste helt naturligt
önskan att få fortsätta arbetet. Ä andra sidan ville järnvägsstyrelsen icke belt
bestrida, att detsamma i dessa tider måhända borde stå tillbaka för mera
angelägna arbeten. På grund härav ansåge sig styrelsen för egen del icke
kunna framställa något direkt yrkande om arbetets fortsättande utan hade
endast velat redogöra för frågans läge.
Något anslag för tunnelarbetets fortsättande bar icke anvisats för budgetåret
1943/44. De överväganden, som i anledning av järnvägsstyrelsens skrivelse
ägde rum under våren 1943 inom kommunikationsdepartementet i .samråd
med finansdepartementet samt representanter för arbetsmarknadskommissionen
och den inom socialdepartementet tillsatta byggnadsberedningen,
ledde till ståndpunkten, att arbetet icke borde omedelbart fortsättas utan att
arbetarna tills vidare borde överföras till allmänt arbete av högre angelägenhetsgrad.
Det befanns lämpligt att, i den mån ej i något fall annan sysselsättning
vid statens järnvägar bereddes de arbetare, som bleve övertaliga i anledning
av tunnelarbetets inställande, överföra dem till de pågående arbetena
vid Bromma flygfält, där en förstärkning av arbetsstyrkan var behövlig. Dessa
arbeten bedrivas i Stockholms stads regi. De bekostas emellertid till övervägande
del av statsmedel, och statsbidrag förutsättes skola täcka bland annat
hela avlöningskostnaden för ifrågavarande arbetare.
Vid denna lösning äga arbetarna enligt tjänstepensionsreglementet efter
avgången ur statens tjänst rätt till tjänstelivränta under förutsättning, bland
annat, att vederbörande arbetare icke efter avgången men före den tidpunkt,
då livräntan skolat börja utgå — i regel ingången av månaden näst efter
den, under vilken vederbörande uppnått 65 års ålder — innehaft annan anställning,
förenad med tjänstep nsionsrätt enligt 1942 års tjänstepensionsreglemente
eller andra tjänstepensionsbestämmelser. Det har emellertid avsetts,
att förnyad anställning i statens tjänst längre fram skall beredas ifrågavarande
arbetare. Vid den förnyade anställningen i statens tjänst bliva arbetarna
åter underkastade 1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare
och sålunda vid sådan avgång från denna anställning, som sker vid eller
efter pensionsålderns inträde, berättigade att komma i åtnjutande av tjänstepension;
enligt reglementets bestämmelser föreligger rätt därtill jämväl örn
återinträdet i statens tjänst skett efter pensionsålderns inträde.
Anordningen med överföring från statlig till kommunal tjänst kan emellertid,
ehuru pensionsrätten upplivas genom återanställningen i statens tjänst,
komma att inverka försämrande på arbetarnas pensionsförhållanden. Pensionsförmånernas
storlek är nämligen beroende av den tid, vilken arbetarna
kunna tillgodoräkna sig såsom tjänstår, och tiden för ifrågavarande ickestatliga
anställning må icke enligt reglementsbestämmelserna tillgodoräknas
i nämnda hänseende. Arbetarpensionsreglementet inrymmer icke någon möjlighet
för Kungl. Maj:t att efter särskild prövning medgiva tillgodoräkning
såsom tjänstår av dylik tid.
Vägande billighetsskäl synas i förevarande fall tala för ett medgivande,
att tiden för den icke-statliga anställningen må tillgodoräknas i viss omfattning
utan hinder av pensionsreglementets bestämmelser. Framhållas må särskilt,
att den vidtagna anordningen varit betingad av det allmännas intresse
att i fråga om arbetskraftens utnyttjande lämna företräde åt flygfältsanläggningen,
vilken visserligen utföres såsom kommunalt arbete men till väsentlig
Kungl. Maj.ts proposition nr 353.
7
del bekostas av statsmedel. Det synes under föidiandenvarande omständigheter
skäligt, att den ifrågavarande tiden får tillgodoräknas till två tredjedelar
eller alltså i samma omfattning, varmed lid för icke pensionsberättigande
statsanställning får tillgodoräknas enligt bestämmelse i pensionsreglementet.
Endast sådan tid bör dock få tillgodoräknas, som infallit före den enligt
pensionsreglementet gällande pensionsåldern.
I anslutning härtill har i promemorian ifrågasatts utverkande av riksdagens
bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva, att såsom tjänstår enligt
1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare må tillgodoräknas två tredjedelar
av tid, under vilken i ärendet avsedd arbetare efter avgång ur statens
järnvägars tjänst men före utgången av den kalendermånad, under vilken han
uppnår en levnadsålder av 60 år, efter anvisning av arbetsmarknadskommissionen
fullgjort arbete vid flygfältsanläggningen i Bromma.
Statskontoret har i sitt remissyttrande anfört följande.
Statskontoret kan icke undgå att finna det i viss mån tveksamt, huruvida
det i promemorian ifrågasatta medgivandet bör utverkas av riksdagen. Ämbetsverket
vill emellertid erinra, att inom tjänstemannapensioneringen fall förekomma,
där befattningshavare förutsättes skola få tillgodoräkna tid, varunder
han med ledighet från sin pensionsberättigande statliga ställning utför arbete
i kommuns tjänst. Med hänsyn till den långa anställningstid i statens tjänst,
som de i promemorian avsedda arbetarna kunna räkna, ävensom till de särskilda
omständigheter i övrigt — bland annat det förhållandet, att avlöningen
i den icke-statliga anställningen kommer att helt bestridas av statsmedel —
som känneteckna föreliggande fall, anser sig statskontoret icke böra motsätta
sig, att framställning i ämnet göres till riksdagen.
Järnvägsstyrelsen har tillstyrkt, att ett bemyndigande av det i promemorian
avsedda innehållet utverkas av riksdagen.
Med hänsyn till föreliggande omständigheter tillstyrker jag, att riksdagens Departementbemyndigande
för Kungl. Majit att medgiva den i promemorian avsedda chefen.
tjänstårsberäkningen inhämtas.
3. Tillämpning å viss indelt personal vid armén av kungörelsen
den 30 juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angående pensionering
av viss arbetarpersonal i statens tjänst.
Angående pensionering av sådan arbetare i statens tjänst, som icke uppfyllde
förutsättningarna för tillämpning av det intill den 1 juli 1942 gällande
tjänstepensionsreglementet för arbetare, funnos bestämmelser meddelade i
kungörelsen den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering
av viss arbetarpersonal i statens tjänst (den s. k. summariska pensionskungörelsen).
Pensioneringen enligt nämnda kungörelse, för vilken huvudgrunderna
godkänts av riksdagen (prop. nr 222/1934; r. skr. nr 384),
byggde icke på avgiftsplikt och skedde i övrigt enligt summariska grunder.
För att arbetare skulle kunna tillerkännas pension fordrades enligt kungörelsen
bland annat, att lian under viss minsta tid innehaft sådan anställning
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
i statens tjänst, som utgjort hans huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla.
Det maximibelopp, varmed pension kunde beviljas, bestämdes jämväl
på grundval av dylik anställningstid.
Genom kungörelse den 18 juni 1937, nr 449, förordnade Kungl. Majit,
med stöd av riksdagens beslut (prop. nr 158 1937; r. skr. nr 178), att indelt
personal vid armén, som varit inkallad till s. k. ständig tjänstgöring och
kvarstått i sådan tjänstgöring efter den 31 december 1934, finge oavsett arten
av det arbete den indelte haft att under tjänstgöringen förrätta, tillerkännas
pension enligt bestämmelserna i den summariska pensionskungörelsen, därest
för kungörelsens tillämpning eljest gällande förutsättningar vore för handen.
Angående den närmare innebörden av kungörelsen nr 449/1937 må nämnas
följande.
Kungörelsen åsyftade att samtliga indelta soldater, som under längre tid
och intill mer framskriden ålder varit inkallade till ständig tjänstgöring och
härigenom kommit att — utom ramen för dem såsom indelta åliggande obligatorisk
tjänstgöring — i mer avsevärd omfattning utföra arbete för statens
räkning, skulle kunna erhålla särskild pension av statsmedel utöver
underhållet från Vadstena krigsmanshuskassa. Sådana indelta soldater, som
varit inkallade till ständig tjänstgöring och därvid ansågos ha utfört arbetsuppgifter,
vilka eljest fullgöras av civil personal i förmans- eller arbetaranställning,
förutsattes utan särskilt medgivande kunna, därest de uppfyllde
stadgade villkor i avseende å tjänstetidens längd och omfattning
m. m., komma i åtnjutande av pension enligt de för arbetare i statens tjänst
gällande pensionsföreskrifterna, därvid i regel den summariska pensionskungörelsen
vore tillämplig. Annan till ständig tjänstgöring inkallad indelt personal
ansågs däremot icke liänförlig till sådana arbetare i statens tjänst,
som avsågos i nämnda pensionsbestämmelser. Sakligt sett ansågos emellertid
tillräckliga skäl icke föreligga att låta den olika arten av de göromål, med
vilka de till ständig tjänstgöring inkallade indelta varit sysselsatta, bliva
utslagsgivande för frågan, huruvida de skulle komma i åtnjutande av pension
eller ej. På grund härav och då även skäl av praktisk natur syntes tala
mot en dylik åtskillnad i pensionshänseende mellan olika kategorier indelt
personal, anordnades möjlighet även för sådana indelta, för vilka pensionsbestämmelserna
icke utan vidare vörö gällande, att komma i åtnjutande av
pension. I propositionen förutsattes, att vid beräkning av tjänstetid enligt
den summariska pensionskungörelsen skulle göras avdrag för tid, motsvarande
av vederbörande i egenskap av indelt fullgjorda repetitionsövningar, i
den mån sådan tid läte sig beräkna. Däremot ansågs fog icke finnas för att
minska pension enligt kungörelsen med belopp motsvarande vad som tillkomme
den indelte såsom gratial från Vadstena krigsmanshuskassa.
1934 års tjänstepensionsreglemente för arbetare och den i anslutning därtill
utfärdade summariska pensionskungörelsen lia från och med den 1
juli 1942 upphävts och ersatts med 1942 års tjänstepensionsreglemente för
arbetare, som utfärdats den 12 juni 1942 (nr 452), och kungörelsen den 30
juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst. Den nya summariska pensionskungörelsen innebär
i förhållande till den äldre vissa olikheter främst i fråga om längden av den
anställningstid, som skall gälla såsom förutsättning för att pension må bebeviljas,
och i fråga örn pensionens storlek. Den förutvarande anordningen
Kungl. Maj.ts proposition nr 353.
9
med ett i förhållande till pensionen fristående dyrtidstillägg har ersatts med
en anordning innebärande att pensionen består av dels ett fast grundbelopp,
dels ock ett rörligt tillägg konstruerat efter mönster av avlöningsförfattningarna.
Det år 1937 lämnade medgivandet att tillämpa de summariska arbetarpensionsbestämmelserna
å indelt personal vid armén bör, såvitt angår personal,
som avgått eller avgår ur tjänst efter den 30 juni 1942, i stället avse
1942 års kungörelse. I enlighet härmed torde böra inhämtas riksdagens
medgivande, att indelt personal vid armén, som varit inkallad till s. k.
ständig tjänstgöring och kvarstått i sådan tjänstgöring efter den 30 juni
1942, må, oavsett arten av det arbete den indelte haft att under tjänstgöringen
förrätta, kunna, räknat från anställningens upphörande, tillerkännas
pension enligt bestämmelserna i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696) med
föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst,
därest för kungörelsens tillämpning eljest gällande förutsättningar äro för
handen. Liksom tidigare synes å ena sidan avdrag vid tjänstetidens beräkning
böra göras för tid motsvarande fullgjorda repetitionsövningar, i den
mån sådan tid kan fastställas, och å andra sidan minskning av pensionen
icke böra ske av den anledningen, att den pensionerade åtnjuter gratial från
Vadstena krigsmanshuskassa.
4. Ändrade grunder för ålderdomsunderstöd m. m. åt vissa
anställningshavare vid post- och telegrafverken.
De vid postverket kontraktsanställda poststationsföreståndarna åtnjuta avlöning
efter poststationernas storlek. Med hänsyn till poströrelsens omfattning
äro poststationerna indelade i 17 avlöningsklasser. För poststation av
klass 17 förhyr postverket i regel lokal, vilket däremot i allmänhet icke är
fallet i de övriga klasserna. Den årliga ersättningen i sistnämnda klasser växlar
å exempelvis ortsgrupp A mellan 432 kronor för första och 2,928 kronor
för sextonde avlöningsklassen, vartill komma vissa ålderstillägg och rörligt
tillägg. För poststationerna av lägre klass äro befattningarna i regel att anse
såsom bisysslor, och föreståndarna för dessa poststationer ha därför vanligen
även andra yrken, såsom handlande, handelsbiträden, folkskollärare, jordbrukare
o. s. v. Poststationer av högre klass (9—17) forde däremot mera helt
taga vederbörandes arbetstid i anspråk.
Postgöromålen vid de med järnvägsstation förenade poststationerna handhavas
av personal, anställd vid statens eller enskilda järnvägar. Ersättningen
härför beräknas efter särskilda, av Kungl. Majit fastställda grunder allt efter
poströrelsens omfattning och utbetalas till vederbörande järnvägsförvaltning.
Lantbrevbärarna, som äro kontraktsanställda, lia att mottaga och utdela
vanlig post samt värdeförsändelser och penningmedel å särskilda lantbrevbäringslinjer
å landsbygden. Ersättningen utgår med visst belopp för tur i för
-
10 Kungl. Maj.ts proposition nr 353.
hållande till den våglängd, som enligt gällande avtal och fastställd tidtabell
skall tillryggaläggas.
Även lådbrevbärarna äro kontraktsanställda. De ha att ombesörja utdelning
av vanlig post genom att lägga den i brevlådor, som av korrespondenterna
anbringats å anvisade ställen. Ersättningen till lådbrevbärarna beräknas
efter den tjänstgöringstid, som för varje fall prövas skälig för lådbrevbäringens
besörjande, och utgår med för varje särskild ortsgrupp bestämt
grundbelopp för timme.
Jämväl å lant- och lådbrevbärarnas ersättning utgå förhöjningar efter vissi
antal års tjänstgöring ävensom rörligt tillägg. Arbetstiden är synnerligen varierande,
och anställningen, som vanligen innehaves av jordbrukare, lägenhetsägare,
jordbruksarbetare eller andra arbetare, är ofta att anse som bisyssla.
Föreståndare för telefonväxelstationer anställas och avlönas vid stationer
med 35 eller flera abonnenter av telegrafstyrelsen samt i andra fall av vederbörande
abonnenter. Endast den förra gruppen — för närvarande omkring 2,100
anställningshavare — kommer i förevarande sammanhang i betraktande. Vid
ett fåtal större och viktigare växelstationer äro föreståndaren och den biträdande
personalen anställda såsom tjänstemän. I övriga nu avsedda fall är
föreståndaren anställd medelst kontrakt och har att själv anskaffa och avlöna
erforderliga biträden.
Ersättningen utgår enligt en av telegrafstyrelsen fastställd plan, till vilken
kontraktet hänvisar, och är till sin storlek väsentligen beroende på antalet vid
stationen förekommande helårsabonnemang. För närvarande gäller en indelning
i 10 grupper med en ersättning av 1,920 kronor i lägsta och 5,796 kronor
i högsta gruppen, vartill kommer en Ilie grupp med 250 eller flera abonnenter,
där ersättningen fastställes i varje särskilt fall med hänsyn till trafikens
art, erforderligt antal biträden m. m. Å nämnda ersättningar utgår dyrtidskompensation
med för närvarande 25 procent. För vissa i kontraktet angivna
åtaganden, såsom telegramexpediering m. m., utgå särskilda ersättningar enligt
fastställd taxa. Utöver den kontanta ersättningen tillkommer i allmänhet
förmånen av fri bostad om ett rum och kök. Den kontraklsenliga ersättningen
är avsedd att jämväl täcka föreståndarens kostnader för avlöning till erforderliga
biträden samt för dessas semesterledighet.
Samtliga de stationer, som här avses, betjänas å vardagar minst 12 å 13 timmar
och å sön- och helgdagar minst 7 timmar. Då abonnentantalet stigit
till 100, hålles stationen öppen hela dygnet. Skötseln av ifrågavarande stationer
giver sålunda vederbörande föreståndare full sysselsättning, förutsatt att
han i normal omfattning deltager i växlingsarbetet.
Enligt gällande bestämmelser, vilka tillkommit med riksdagens medverkan,
kunna poststationsföreståndare samt lant- och lådbrevbärare vid avgång från
tjänsten av generalpoststyrelsen tilldelas ålderdomsunderstöd för återstående
livstid. Stadganden rörande beviljande av dylikt understöd hava ursprungligen
meddelats genom Kungl. Maj:ts brev till generalpoststyrelsen den
Kungl. Maj.ts proposition nr 353.
11
20 juni 1913, vari föreskrivits att, då poststationsföreståndare, som varit anställd
medelst personligt kontrakt, eller lantbrevbärare avgått från sin befattning
efter alt hava tjänstgjort minst 25 år, till den avgångne må, därest lian
befinnes vara i behov av understöd, utbetalas årligt ålderdomsunderstöd med
lämpligt belopp, dock högst vad som motsvarar två tredjedelar av det arvode,
som senast utgått till honom från postverket. Generalpoststyrelsen har därjämte
bemyndigats att i fall, då styrelsen prövar förhållandena därtill föranleda,
till poststationsföreståndare i allmänhet, vilken utan åtnjutande av ålderdomsunderstöd
avgått från sin befattning efter att hava tjänstgjort likaledes
minst 25 år, utbetala gratifikation av etthundra kronor att årligen utgå
under hans återstående livstid, dock att gratifikationsbeloppet icke i något
fall må överstiga senast innehavda arvodesbelopp. Sedermera har genom
brev den 28 juni 1918 förordnats att, utan hinder av föreskrifterna i brevet
den 20 juni 1913, poststationsföreståndare och lantbrevbärare med kortare
tjänstetid än 25 år undantagsvis och särskilt när vederbörande därjämte
antingen före eller efter sin tjänstetid såsom poststationsföreståndare eller
lantbrevbärare tjänstgjort i annan egenskap vid postverket må kunna tilldelas
understöd i enlighet med de i 1913 års brev stadgade grunderna. Likaledes
må gratifikation undantagsvis och under enahanda villkor som beträffande
ålderdomsunderstöd kunna tilldelas poststationsföreståndare, ehuru
dennes sammanlagda tjänstetid såsom poststationsföreståndare icke uppgår
till fullt 25 år. Slutligen har Kungl. Maj:t genom brev den 28 februari 1930
medgivit, att lådbrevbärare vid postverket må efter avgång från sin anställning
tilldelas ålderdomsunderstöd enligt de grunder som jämlikt 1913 och
1918 års brev gälla beträffande dylikt understöd åt vissa poststationsföreståndare
samt åt lantbrevbärare.
Även växelstationsföreståndare hava av telegrafstyrelsen under vissa förutsättningar
plägat tillerkännas liknande ålderdomsunderstöd. Bestämmelser
i detta hänseende utfärdades efter riksdagens bemyndigande genom Kungl.
Maj:ts brev till telegrafstyrelsen den 30 juni 1920, vari stadgades, att ur telegrafverkets
tjänst avgången person, vilken innehaft med pensionsrält icke
förenad befattning och som befunnes vara i behov av understöd, finge av
styrelsen tilldelas årligt understöd av telegrafverkets medel med lämpligt belopp,
icke överstigande vad som motsvarade två tredjedelar av den årsinkomst,
han senast åtnjutit från telegrafverket. Där ej särskilda omständigheter
föranledde undantag, finge dylikt understöd tilldelas allenast den, vars
tjänstetid uppginge till minst 25 år, däri inberäknad den lid vederbörande
före antagandet i telegrafverkets tjänst kunde hava innehaft anställning vid
enskilt telefonnät, sorn övertagits av telegrafverket, eller såsom föreståndare
för eller biträde vid sådan växelstation inom rikstelefonnätet, vars betjäning
antoges av vederbörande abonnenter.
Frågan örn nu berörda befattningshavares ställning i pensionshänseende
var föremål för övervägande i samband med tillkomsten av 1934 års pensionsbestämmelser
för anställningshavare i statens tjänst.
Vid framläggandet för 1934 års riksdag av propositionen nr 222 angående
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
rätt till tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen,
och för arbetare i statens tjänst berördes även frågan, vilka arbetargrupper
som borde undantagas från arbetarpensionsreglementets tillämplighet. Därvid
anförde föredragande departementschefen bland annat, att någon fullständig
uppräkning av de arbetargrupper, vilka av olika anledningar borde undantagas
från pensionsrätt enligt reglementet, för det dåvarande syntes vara
varken lämplig eller möjlig. Det borde ankomma på Kungl. Majit att efter närmare
utredning meddela beslut örn erforderliga undantag. Dock ville departementschefen
i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, att reglementet
uppenbarligen icke vore avsett att bliva gällande för den kontraktsanställda
personalen vid post- och telegrafverken, bland vilken vore att märka
låd- och lantbrevbärare samt poststations- och växelstationsföreståndare.
För dessa anställningshavare vore anordnad en särskild understödsverksamhet
enligt av riksdagen antagna huvudgrunder. Frågan, huruvida dessa grunder
borde underkastas någon revision, kunde icke lämpligen i berörda sammanhang
upptagas till prövning.
I en med anledning av förenämnda proposition avgiven motion I: 346 hemställdes,
bland annat, att lant- och lådbrevbärare i postverket med samma
antal arbetstimmar per år som de s. k. säsongarbetare, vilka föresloges att
erhålla tjänstepension enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare, även
måtte erhålla pensionsrätt enligt nämnda reglemente. Vidare hemställdes i
de likalydande motionerna I: 355 och II: 625, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning rörande gällande understödsverksamhets ersättande
med ordnad pensionering för lantpoststationsföreståndarna samt framläggande
för riksdagen av det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.
I sitt utlåtande (nr 60) över nämnda proposition anförde bankoutskottet
bland annat följande.
I motionen I: 346 har ifrågasatts, att pensionsrätt enligt reglementets grunder
skulle beredas för låd- och lantbrevbärare i postverkets tjänst. Detta förslag
får utskottet avstyrka, enär det med hänsyn till anställnings- och tjänstgöringsförhållanden
för ifrågavarande anställningshavare icke synes vara
möjligt att lösa pensionsfrågan för nämnda personal enligt de principer, som
kommit till uttryck i reglementet. Spörsmålet örn en eventuell revision av de
grunder för ålderdomsunderstöd åt omförmälda anställningshavare, som för
närvarande gälla, torde lämpligen kunna komma under omprövning i samband
med motsvarande spörsmål beträffande poststationsföreståndare. Erinras
må i detta sammanhang, att utredning för närvarande pågår om införande
av förhandlingsförordning för lant- och lådbrevbärare samt att de resultat,
till vilka denna utredning kan leda, måhända kan komma att påverka
dessa personalgruppers anställnings- och avlönings- samt pensionsförhållanden.
Utskottets uttalanden föranledde icke någon erinran från riksdagens sida
(r. skr. nr 384).
Sedermera anbefallde Kungl. Majit telegrafstyrelsen att avgiva utlåtande,
huruvida efter tillkomsten av de pensionsbestämmelser, varom beslut fattats
vid 1934 års riksdag, behov kunde anses föreligga av att vidare bibehålla det
Kungl. Majlis proposition nr 353.
13
enligt förenämnda brev den 30 juni 1920 gällande bemyndigandet. Sedan telegrafstyrelsen
i skrivelse den 30 november 1934 förklarat sig anse dylikt behov
föreligga i första hand för växelstationsföreståndarnas vidkommande, bemyndigade
Kungl. Majit styrelsen genom brev den 16 januari 1935 att tilldela
ur telegrafverkets tjänst entledigad icke-ordinarie personal årligt understöd,
för den händelse vederbörande icke kunde erhålla pension enligt 1934 års pensionsbestämmelser.
Förutsättningarna för tilldelande av årligt understöd äro
desamma som enligt 1920 års brev och den tidigare stadgade behovsprövningen
har sålunda alltjämt bibehållits. I detta sammanhang må ytterligare nämnas,
att Kungl. Majit genom brev till telegrafstyrelsen den 18 oktober 1940
meddelat föreskrifter örn ersättning till växelstationsföreståndare, som entledigats
till följd av växelstations automatisering. Därvid har stadgats, bland
annat, alt årlig ersättning enligt föreskrifter, meddelade genom Kungl. Majits
förenämnda beslut den 16 januari 1935, må av telegrafstyrelsen utbetalas under
vissa närmare angivna förutsättningar. Även i detta fall förutsättes alltså,
att en behovsprövning kommer lill stånd i varje särskilt fall.
Sedan Kungl. Majit den 16 maj 1941 uppdragit åt 1938 års pensionssakkunniga
att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga örn revision av
gällande bestämmelser om tjänste- och familjepension för arbetare i statens
tjänst, hemställde svenska poslmannaförbundet i en till Kungl. Majit ställd,
den 23 oktober 1941 dagtecknad skrift, att Kungl. Majit måtte uppdraga åt
nämnda sakkunniga att jämväl pröva frågan, huruvida lant- och lådbrevbärare
skulle kunna tillerkännas pensionsrätt enligt blivande reglemente för arbetare
i statens tjänst.
I utlåtande den 17 december 1941 över nämnda framställning anförde generalpoststyrelsen,
bland annat, att efter år 1934 någon mera väsentlig ändring
icke inträtt beträffande lant- och lådbrevbärarnas anställnings- och avlöningsförhållanden.
Därest ett blivande arbetarpensionsreglemente såsom
villkor för tillämpning komme alt uppställa de fordringarna, att arbetaren
skulle fylla ett fortlöpande om ock endast för viss del av året förefintligt behov
av arbetskraft och att för honom skulle hava fastställts en arbetstid av
normal omfattning, syntes reglementet enbart av denna anledning icke kunna
omfatta nämnda anställningshavare inom postverket. Lant- och lådbrevbärarnas
skiftande tjänstgöringsförhållanden syntes ej heller möjliggöra ett generellt
inordnande av denna personalgrupp under arbetarpensionsreglementets
bestämmelser. Grunderna för den nuvarande understödsverksamheten
vore såtillvida otillfredsställande, som de förutsatte en behovsprövning och
dessutom icke lämnade vederbörande möjlighet att själv bilda sig en uppfattning
örn vilket ungefärligt belopp, som vid avgången kunde komma att tillerkännas
honom. En revision av nämnda grunder i angivna hänseenden
skulle därför enligt generalpoststyrelsens mening i viss mån tillgodose berörda
personalgruppers krav på pensionslagstiftning för deras vidkommande.
Styrelsen hade ock inlett förhandlingar med svenska postmannaförbundet
och Sveriges poststationsföreståndareförening i syfte att åstadkomma en lös
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 353.
ning av detta spörsmål. Generalpoststyrelsen hemställde sålunda, att framställningen
icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Statskontoret anförde i utlåtande den 13 januari 1942 över postmannaförbundets
framställning, att lant- och lådbrevbärarna jämväl i fortsättningen
borde vara undantagna från tillämpning av pensionsbeslämmelser, som tillförsäkrade
statsanställda arbetare rätt till tjänste- och familjepension. Även
statskontoret ansåg framställningen icke böra föranleda någon Kungl. Maj :ts
åtgärd.
Genom beslut den 13 mars 1942 lämnade Kungl. Maj.t postmannaförbundets
framställning utan åtgärd.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har ifrågavarande personal
icke blivit underkastad 1934 eller 1942 års pensionsreglementen för arbetare
i statens tjänst. Ej heller hava hittills ansetts kunna å dem tillämpas de s. k.
summariska arbetarpensionsbestämmelserna, vilka första gången intogos i
kungörelsen den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering
av viss arbetarpersonal i statens tjänst, numera ersatt av kungörelsen
den 30 juni 1942 (nr 696).
I skrivelse den 29 december 1942 har generalpoststyrelsen efter förhandlingar
med svenska postmannaförbundet och Sveriges poststationsföreståndareförening
framlagt förslag i syfte att åstadkomma en lösning av lant- och
lådbrevbärarnas samt poststationsföreståndarnas pensionsfråga.
Inledningsvis har generalpoststyrelsen lämnat följande redogörelse beträffande
tillämpningen av de i 1913, 1918 och 1930 års brev meddelade föreskrifterna
om ålderdomsunderstöd åt nu ifrågavarande anställningshavare.
Älderdomsunderstöd beviljas av generalpoststyrelsen efter därom gjord
framställning och efter prövning av varje särskilt fall, därvid för bestämmandet
av understödsbeloppets storlek hänsyn tages till, bland annat, vederbörandes
levnadsålder, anställningstid, arbetstid per år, arbetets mer eller
mindre krävande beskaffenhet, det sätt på vilket vederbörande skött sin
syssla, vederbörandes ekonomiska omständigheter ävensom det från postverket
uppburna arvodet. Vid bestämmandet av understödsbeloppets storlek tages
ock hänsyn därtill, att understödsbeloppet står i lämplig proportion till
beloppet av den tjänstepension, som utgår till befattningshavare i motsvarande
tjänsteställning, detta speciellt beträffande poststationsföreståndare i
de högsta klasserna, vilka jämföras med extra ordinarie stationsmästare av
lägsta klass. Beträffande lant- och lådbrevbärare undersökes, att understödsbeloppet
står i skälig proportion till den pension, som under motsvarande
förhållanden skulle hava utgått enligt summariska arbetarpensionsföreskriftema.
Beträffande levnadsåldern fordras såsom regel, att vederbörande uppnått
60 års ålder. Ålderdomsunderstöd har dock beviljats vid lägre levnadsålder,
därest sökande med läkarbetyg styrkt sin oförmåga att för framtiden sköta
sin befattning. I enstaka fall -— speciellt när det legat i postverkets intresse
att avgång ägt rum — har understöd beviljats när levnadsåldern endast med
ett eller två år understigit 60 år. Härvid har dock bestämts, att understödet
skulle utgå först från och med månaden näst efter den, då vederbörande
fyllt 60 år.
Beträffande anställningstiden fordras såsom regel en anställningstid av
Kungl. Maj.ts proposition nr 353.
15
minst 17—18 år. Dock har generalpoststyrelsen under de senaste åren i några
fall beviljat understöd vid tjänstålder ner till 15 år. Detta har närmast skett
i analogi med bestämmelserna i summariska arbetarpensionsbestämmelserna,
enligt vilka pension kan erhållas efter 15 tjänstår. Såsom villkor har dock
härvid uppställts, att vederbörande uppnått minst 15 tjänstår före den tidpunkt,
då han uppnått 60 levnadsår, samt att anställningen i postverket utgjort
huvudsaklig sysselsättning och förvärvskälla.
Beträffande den årliga arbelstiden fordras för lant- och lådbrevbärare såsom
regel minst 1,000 timmar. I särskilt ömmande undantagsfall har dock
styrelsen beviljat understöd åt personer, som haft något kortare arbetstid.
Till grund för beräkning av den årliga arbetstiden lägges såsom regel tidtabellerna
för vederbörande linje, därvid skälig hänsyn tages till för- och
efterarbetstid. I sådana fall, där tidtabellerna upptaga oskäligt lång gångtid,
beräknas densamma utgöra 16 minuter per kilometer.
Generalpoststyrelsen har vidare framhållit, att frågan örn ordnande av en
pensionering efter enhetliga grunder för ifrågavarande personal vid flera
tillfällen varit föremål för styrelsens prövning utan att frågan bragts till
sin lösning. Vissa för poststationsföreståndare samt lant- och lådbrevbärare
föreliggande särskilda omständigheter, vilka närmast hänförde sig till anställnings-
och tjänstgöringsförhållanden samt grunder för lönesättning
m. m., hade ansetts omöjliggöra en för dessa befattningshavare ordnad,
på avgiftsplikt grundad tjänstepensionering. Efter tillkomsten av 1934 års
pensionsförfattningar hade vederbörande personalorganisationer vid flera
tillfällen påtalat vissa brister i det nuvarande systemet beträffande ålderdomsunderstöd,
därvid bland annat framställning gjorts om sådan ändring
av gällande bestämmelser, att ålderdomsunderstöd finge utgå oberoende
av örn den avgångne befunnes vara i behov därav eller icke. I detta avseende
ville generalpoststyrelsen såsom sin mening framhålla, att det icke
syntes kunna anses rättvist, att en person, som under en lång följd av år
ägnat sig och sin tid så gott som uteslutande åt arbete i postverkets tjänst,
icke skulle kunna tillerkännas ålderdomsunderstöd, därest han ägde en viss
förmögenhet. Personalorganisationerna hade ock framhållit, att de nuvarande
bestämmelserna icke vore så avfattade, att vederbörande före avgången kunde
fa kännedom örn huruvida och med vilket belopp understöd bomme att
beviljas.
Beträffande de med vederbörande personalsammanslutningar förda förhandlingarna
har generalpoststyrelsen anfört följande.
Från svenska postmannaförbundet har yrkande framställts därom, att
generalpoststyrelsen måtte hos Kungl. Majit utverka, att lant- och lådbrevbärare
måtte vid avgång från sin tjänst komma i åtnjutande av pension
jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696) med föreskrifter
angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst. Visserligen
äro lant- och ladbrevbärare icke att anse såsom arbetare i egentlig
mening, men detta förhållande synes icke böra medföra, att bär ifrågavarande
anställningshavare undantagas från rätten till pension enligt nämnda kungörelse.
I detta sammanhang förtjänar framhållas, att postverkets diligensförare,
vilka i straffrättsligt hänseende otvivelaktigt intaga samma ställning
som lant- och lådbrevbärare, äro underkastade bestämmelserna i arbetarpensionsreglementet
samt att postförare, vilka närmast äro att jämföra med
opaginerad Kontrollera mot PDF
IG
Kungl. Maj.ts proposition nr 353.
åkande lantbrevbärare, vid avgång fi’ån anställning i postverkets tjänst kunna
komma i åtnjutande av pension enligt förenämnda summariska pensionsföreskrifter.
Enligt generalpostslyrelsens mening synes därför hinder
icke möta att kungörelsen ifråga förklaras tillämplig å lant- och lådbrevbärare.
Enligt 2 § i kungörelsen erfordras för erhållande av pension såsom regel
minst 12 års tjänstetid före 60 års ålder. I anledning härav och för att
förebygga de mindre lillfredsställande verkningar som en generell övergång
till nämnda kungörelse skulle medföra för sådana lant- och lådbrevbärare,
vilka vunnit sin anställning vid en ålder av omkring 50 år, synes emellertid
generalpoststyrelsen även i fortsättningen böra äga befogenhet bevilja ålderdomsunderstöd
till sådana lant- och lådbrevbärare, vilka av nämnda anledning
icke kunna tillerkännas pension enligt kungörelsen ifråga.
Från Sveriges poststationsföreståndareförening har vid förhandlingarna i
ämnet icke framkommit något bestämt förslag till pensionsfrågans lösning
för kåren i dess helhet. Föreningen, som väl insett svårigheterna att inom
ramen för gällande pensionsreglementen erhålla en hela poststationsföreståndarekåren
omfattande, på avdragsplikt grundad tjänstepensionering, har ej
heller ansett sig böra förorda en uppdelning av kåren i nu ifrågavarande
hänseende. Poststationerna äro indelade i 17 olika klasser och den beräknade
slutavlöningen å A-ort varierar mellan 594 kr. i lägsta och 3,072 kr. i
högsta klass. Under del all föreståndarsysslan vid de mindre poststationerna
i de flesta fall är att anse såsom ren bisyssla kunna redan de medelstora
poststationerna anses kräva full daglig sysselsättning.
Möjligheterna att bereda poststationsföreståndarna pension enligt summariska
pensionsbestämmelsema anses ock vara utesluten bl. a. av den anledningen,
att 60 procent av kåren utgöres av kvinnor. Enär likalönsprincipen
är genomförd beträffande poststationsföreståndarna, skulle en pensionering
enligt dessa bestämmelser medföra, att manliga och kvinnliga befattningshavare,
som under anställningstiden åtnjutit lika avlöning, efter avgången
skulle komma i åtnjutande av olika pensionsbelopp. Nämnda pensionsbestämmelser
anses ej heller bereda möjlighet till erforderlig gradering av pensionsbeloppen.
Med hänsyn därtill, att styrelsen vid tillämpning av nu gällande bestämmelser
örn ålderdomsunderstöd är i tillfälle att efter ingående prövning i
varje särskilt fall bestämma vederbörandes understöd till ett efter omständigheterna
skäligt belopp, har vid förhandlingarna med Sveriges poststationsföreståndareförening
enighet vunnits därom, att ett bibehållande av nuvarande
understödsverksamhet är den för poststationsföreståndarna mest förmånliga
och lämpliga. Dock anses föreskriften »därest den avgångne befinnes vara
i behov av understöd» böra utgå eller eventuellt ändras till »då generalpoststyrelsen
prövar förhållandena därtill föranleda».
Generalpoststyrelsen har i ärendet hemställt, att Kungl. Majit måtte med
upphävande av bestämmelserna i 1913, 1918 och 1930 års brev föreskriva
dels att ur postverkets tjänst avgången lant- eller lådbrevbärare, vilken icke
finnes böra erhålla pension enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696)
med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens
tjänst, samt poststationsföreståndare, som varit medelst personligt kontrakt
anställd, må efter att hava tjänstgjort minst 25 år eller undantagsvis under
kortare tid, särskilt när vederbörande därjämte antingen före eller efter sin
tjänstetid såsom lant- eller lådbrevbärare eller poststationsföreståndare tjänst
-
Kungl. Majlis proposition nr 353.
17
gjort i annan egenskap vid postverket, kunna av generalpoststyrelsen tillerkännas
årligt ålderdomsunderstöd med lämpligt belopp, dock högst vad som
motsvarar två tredjedelar av det arvode, som till honom senast utgått från
postverket, dels ock att generalpoststyrelsen skall äga i de fall, då styrelsen
prövar förhållandena därtill föranleda, till poststationsföreståndare i allmänhet,
vilken utan åtnjutande av ålderdomsunderstöd avgått från sin befattning,
under enahanda villkor som beträffande ålderdomsunderstöd utbetala
gratifikation av etthundra kronor att årligen utgå under hans återstående
livstid, dock att gratifikationsbeloppet icke i något fall må överstiga senast
innehavda arvodesbelopp.
Statskontoret har i utlåtande den 12 februari 1943 över generalpoststyrelsens
framställning till en början framhållit följande principiella synpunkter
på den föreliggande frågan.
Såsom framgår av förarbetena till 1934 års arbetarpensionslagstiftning —
tjänstepensionsreglementet för arbetare samt de summariska pensionsbestämmelserna
— åsyftade den reglering av pensionsfrågan för arbetare i
statens tjänst, som då genomfördes, att såvitt möjligt åvägabringa enhetliga
pensionsbestämmelser för all dithörande personal ävensom att ordna en —
i första hand på bidragsplikt grundad — tjänstepensionering för så stora
grupper som möjligt av statens arbetarpersonal. Den revision av arbetarpensionslagstiftningen,
som verkställdes av 1938 års pensionssakkunniga och
som ledde till utfärdandet av 1942 års arbetarpensionsreglementen samt summariska
tjänstepensionsbestämmelser, inriktades jämväl på att utsträcka den
reguljära arbetarpensioneringen till nya arbetsområden. Den nya arbetarpensionslagstiftningen
medförde ock en icke oväsentlig utvidgning av tjänstepensionsreglementets
tillämpningsområde, i det att möjlighet öppnades att
göra detta reglemente tillämpligt å vissa personalgrupper, vilka tidigare varit
undantagna från pensionsrätt enligt reglementet.
Med hänsyn till de principer, som sålunda varit vägledande för pensioneringen
av arbetare i statens tjänst, synes det statskontoret, att en revision
av hittills tillämpade särskilda grunder för pensionering av personal, som
icke faller under de statliga pensionssystemen, främst borde inriktas på att
i möjligaste mån bringa dessa anställningshavare in under de statliga pensionsreglementena.
Därest för sådana anställningshavare, vilka på grund av
för dem rådande anställnings- och tjänstgöringsförhållanden alltjämt komma
att stå utanför möjlighet att erhålla pension enligt den reguljära pensioneringen,
särskild pensionering finnes böra ordnas, bör denna i sådant fall
erhålla uteslutande understödskaraktär. Såsom en allmän förutsättning för
åtnjutande av pension enligt arbetarpensionsbestämmelserna gäller, att statsanställningen
under anställningstiden utgjort arbetarens huvudsakliga sysselsättning
och förvärvskälla. I de fall, där särskild understödsverksamhet
alltjämt finnes vara anordnad för vissa anställningshavargrupper, bör enligt
statskontorets mening gälla motsvarande villkor, för att underhållsförmån
skall komma ifråga.
Vad härefter angår de i generalpoststyrelsens framställning avsedda anställningshavarna
har statskontoret anfört, att det syntes alltjämt icke vara
möjligt att göra dem delaktiga i en på bidragsplikt grundad tjänstepensionering.
I fråga örn lant- och lådbrevbärarna syntes dock hinder icke möta
Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 353.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
att bereda pension enligt de summariska tjänstepensionsbestämmelserna, i
den mån anställningshavarna uppfyllde de i sagda bestämmelser stipulerade
villkoren för pension. För en tillämpning av dessa bestämmelser syntes icke
erfordras något särskilt förliandsmedgivande av Kungl. Maj:t, utan av desamma
följde, att frågan om pension vid tiden för vederbörande anställningshavares
avgång ur tjänst skulle göras till föremål för prövning. Därest
vid sidan av den författningsenligt ordnade pensioneringen ansåges böra
bibehållas en särskild ålderdomspensionering — vilket statskontoret med
hänsyn till att sådan pensionsform redan sedan länge funnits för sagda personal
ävensom till de speciella förhållanden, som här rådde, icke ville motsätta
sig — borde denna i enlighet med de av statskontoret anförda synpunkterna
bygga på en behovsprövning. De av generalpoststyrelsen föreslagna
grunderna för en sådan pensionering hade i övrigt icke givit statskontoret
anledning till annan erinran än att ämbetsverket ansåge, att vid
bestämmandet av understödsbeloppen borde tillses, att dessa holle sig inom
ramen för de i de summariska tjänstepensionsbestämmelserna fastställda
normalbeloppen.
Möjligheten att bereda pension åt poststationsföreståndarna enligt de summariska
pensionsbestämmelserna finge enligt statskontorets mening på av
generalpoststyrelsen anförda skäl anses vara utesluten. För sagda anställningshavargrupp
syntes därför alltjämt böra finnas ordnad en särskild ålderdomspensionering.
För denna pensionering borde dock med statskontorets
principiella inställning gälla, att understöd finge komma ifråga endast i sådana
fall, där skötseln av poststationen varit vederbörandes huvudsakliga
sysselsättning och då samtidigt ett behov av understöd visat sig föreligga.
För beviljande av understöd borde i övrigt gälla de villkor ifråga om anställningstidens
längd, som föreslagits av generalpoststyrelsen. Vidare syntes
de årliga understödsbeloppen icke böra få överstiga det i de summariska
tjänstepensionsbestämmelserna fastställda högsta normalbeloppet för manlig
arbetare.
Beträffande poststationsföreståndare, som icke kunde komma i åtnjutande
av årligt understöd men som i avseende å anställningstidens längd uppfyllde
de villkor, som gällde för erhållande av sådant understöd, borde generalpoststyrelsen
äga möjlighet att, där förhållandena därtill eljest prövades föranleda,
besluta örn tilldelande av särskild avskedsersättning. Denna borde
dock utgå i form av engångsersättning.
Telegrafstyrelsen har i skrivelse den 20 september 1943 under hänvisning
till generalpoststyrelsens förenämnda förslag om behovsprövningens slopande
vid prövning av ärenden örn ålderdomsunderstöd åt poststationsföreståndare
gjort framställning om motsvarande ändring i de bestämmelser, som reglera
understöd åt växelstationsföreståndare vid telegrafverket. Efter att ha erinrat
om att understöd enligt Kungl. Maj:ts brev den 16 januari 1935 och den 18
oktober 1940 endast kunna beviljas under förutsättning, att vederbörande befinnes
vara i behov därav, anför telegrafstyrelsen följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
19
Föreskrifterna i 1935 års brev kunna sägas närmast motsvara de bestämmelser,
som vid postverket gälla i fråga örn poststationsföreståndare. I händelse
behovsprövningen borttages beträffande sistnämnda anställningshavare,
anser telegrafstyrelsen starka skäl tala för att motsvarande ändring vidtages
i de bestämmelser, som vid telegrafverket reglera understöd åt växelstationsföreståndare,
vilka avgå på grund av hög ålder, sjuklighet eller dylikt. De motiv
för en ändring i berörda hänseende, som anförts»i generalpoststyrelsens
förenämnda skrivelse, gälla i lika mån då fråga är om föreståndare för av
telegrafverket bekostade växelstationer.
Telegrafstyrelsen får därför hemställa, att i ovannämnda brev till styrelsen
den 16 januari 1935 orden »därest han befinnes vara i behov av understöd»
antingen helt utgå eller ersättas med orden »där så prövas skäligt». Härigenom
skulle visserligen behovsprövningen borttagas även beträffande sådan
annan icke-ordinarie personal, å vilken brevet är tillämpligt, men styrelsen
anser, att några olägenheter därav icke äro att befara.
Örn ändring i 1935 års brev sker på sätt styrelsen sålunda föreslagit, bortfaller
behovsprövningen automatiskt även för sådana fall, som avses i hrevet
den 18 oktober 1940. I sistnämnda brev är nämligen stadgat, att »årlig
ersättning enligt föreskrifter, meddelade genom Kungl. Maj:ts beslut den 16
januari 1935 angående bemyndigande för telegrafstyrelsen att tilldela ur telegrafverkets
tjänst entledigad icke-ordinarie personal årligt understöd» må av
telegrafstyrelsen utbetalas jämväl till föreståndare för växelstation med 35
eller flera abonnenter, vilken entledigas till följd av växelstationens automatisering
samt vid tidpunkten för entledigandet uppfyller vissa i brevet angivna
villkor i avseende å levnadsålder och anställningstid. Prövning rörande behovet
av understöd skall sålunda här äga rum på samma sätt som då fråga
är om avgång av annan anledning.
Med hänsyn särskilt till det förhållandet, att föreståndare, som entledigas
till följd, av stationens automatisering, går miste örn sin anställning och därmed
följande inkomst genom åtgärder från telegrafverkets sida, samt att beviljande
av understöd (årlig ersättning) även i bär avsedda fall måste föregås
av en skälighetsprövning nr mera allmänna synpunkter, synes det styrelsen
naturligt och riktigt, att kravet på en ingående prövning av dessa föreståndares
ekonomiska ställning icke längre upprätthålles utan får ingå i den
allmänna skälighetsprövningen. Visserligen är i 1940 års brev åldersgränsen
satt så lågt som vid 50 levnadsår, men erfarenheten har visat, att i de fall,
då understöd kunnat ifrågakomma, levnadsåldern i allmänhet varit väsentligt
högre. I dylika fall kan det ju icke anses rimligt, att villkoren för erhållande
av understöd skola vara strängare än då fråga är örn avgång vid motsvarande
ålder på grund av nedsalta krafter eller sjuklighet. För de föreståndare, som
efter uppnådda 50 levnadsår gå miste örn sin anställning på grund av automatiseringen,
torde för övrigt endast i undantagsfall föreligga möjlighet
skaffa sig medel till uppehället genom övergång till annat förvärvsarbete.
Styrelsen skulle för den skull helst se, alt efter en ändring av föreskrifterna
i brevet den 16 januari 1935 på sätt ovan föreslagits, ordalydelsen i 1940 års
brev bibehålies oförändrad, vilket .skulle innebära, att understöd (årlig ersättning)
må utan förutgången behovsprövning kunna tilldelas även föreståndare,
som entledigas lill följd av stationens automatisering.
Statskontoret har i utlåtande den 24 september 1943, under hänvisning till
sitt förenämnda utlåtande den 12 februari 1943 över generalpoststyrelsens
framställning, förklarat, att ämbetsverket icke kunde biträda telegrafstyrelsens
förslag örn behovsprövningens slopande för växelstationsföreståndarnas
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
del saint att ämbetsverket under alla omständigheter måste bestämt motsätta
sig, att behovsprövningen borttoges för växelstationsföreståndare, som
entledigades till följd av stations automatisering, eller för den icke-ordinarie
personal, som utöver växelstationsföreståndare avsåges med 1935 års brev.
Departements- Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår hava gällande föreskrifter
cMfen'' om ålderdomsunderstöd åt post- och växelstationsföreståndare samt lant- och
lådbrevbärare tillkommit med riksdagens medverkan. De av generalpoststyrelsen
och telegrafstyrelsen framlagda förslagen innefatta vissa principiella
ändringar i de nuvarande bestämmelserna. Jag vill för min del förorda, att
frågan om dessa ändringar underställes riksdagens prövning.
I likhet med myndigheterna anser jag med hänsyn till ifrågavarande befattningshavares
anställnings- och tjänstgöringsförhållanden uteslutet att inordna
dem under en på avgiftsplikt grundad pensionering.
Vad angår lant- och lådbrevbärarna innebär förslaget, att de skola kunna
erhålla pension enligt de summariska arbetarpensionsbestämmelserna. Ifrågavarande
anställningshavare torde knappast vara att anse såsom arbetare
i den mening, som avses i pensionsförfattningarna rörande statens arbetarpersonal.
Då emellertid förslaget i denna del synes innebära en ändamålsenlig
lösning av pensionsfrågan för flertalet av lant- och lådbrevbärarna, synes
mig hinder icke böra möta mot att de summariska pensionsbestämmelserna
göras tillämpliga även å dessa anställningshavare.
För sådana fall, där de stadgade förutsättningarna för en tillämpning av
nämnda bestämmelser å lant- och lådbrevbärare icke föreligga, skulle enligt
förslaget generalpoststyrelsen alltjämt äga befogenhet att bevilja ålderdomsunderstöd
enligt i huvudsak samma grunder som för närvarande, ehuru utan
behovsprövning. Som skäl för en dylik ålderdomspensionering vid sidan av
den författningsenligt ordnade pensioneringen har från generalpoststyrelsens
sida särskilt framhållits, att för lant- och lådbrevbäringen på många håll även
med fördel kunna anställas personer vid sådan levnadsålder, att de på grund
av kravet på 12 års tjänstetid före 60 års ålder icke skulle kunna komma i
åtnjutande av pension enligt de summariska bestämmelserna. Det har även
ansetts önskvärt att undantagsvis kunna bevilja ålderdomsunderstöd även i
sådana fall då den i nämnda bestämmelser stadgade förutsättningen, att anställningen
skall hava utgjort vederbörandes huvudsakliga sysselsättning och
förvärvskälla, icke är för handen. Med hänsyn till de särskilda anställningsoch
tjänstgöringsförhållandena för ifrågavarande personal vill jag icke motsätta
mig, att generalpoststyrelsen även i fortsättningen må kunna bevilja
ålderdomsunderstöd enligt i stort sett samma grunder som hittills tillämpats.
Vad beträffar frågan örn beviljandet av dylika understöd'' skall göras beroende
av särskild behovsprövning, anser jag i betraktande av de förutsättningar,
som i övrigt regelmässigt uppställas för beviljande av understöden,
rimligt att eftergiva kravet på behovsprövning. Denna eftergift torde icke medföra
någon större kostnadsökning beträffande vare sig denna eller i det följande
omförmälda personalgrupper, beträffande vilka sådan eftergift förordas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
21
För poststationsföreståndarnas vidkommande har föreslagits, att nuvarande
understödsverksamhet bibehålies. Mot detta förslag har jag icke funnit
anledning till erinran. Även för ifrågavarande personal synes med hänsyn
till såväl arbetsuppgifternas beskaffenhet som förhållandena i övrigt befogat
att på sätt generalpoststyrelsen ifrågasatt eftergiva den nuvarande behovsprövningen.
Såsom statskontoret påpekat böra understödsbeloppen icke överstiga
det i de summariska pensionsbestämmelserna fastställda högsta normalbeloppet
för manlig arbetare. Vidare delar jag statskontorets uppfattning, att
till poststationsföreståndare, som avgår utan att komma i åtnjutande av ålderdomsunderstöd,
i stället för nuvarande gratifikation å högst etthundra
kronor om året bör i förekommande fall utgå avskedsersättning i form av
ett engångsbelopp. Grunderna för bestämmande av dylik engångsersättning
böra fastställas av Kungl. Majit.
Även för växelstationsföreståndarnas del synes det nuvarande kravet på
behovsprövning kunna slopas, då fråga är örn ålderdomsunderstöd. I nu
avsedda fall bör samma maximeringsregel iakttagas, som nyss förordats för
poststationsföreståndama. Jag är däremot icke nu beredd att förorda ett eftergivande
av behovsprövningen vid entledigande på grund av växelstations
automatisering eller i andra fall, som avses i brevet den 16 januari 1935.
Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att, sedan riksdagen fattat beslut
i ärendet, utfärda erforderliga föreskrifter, vilka böra tillämpas från och med
den 1 januari 1944.
Hemställan.
Inom finansdepartementet har utarbetats förslag till kungörelse örn ändrad
lydelse av den till allmänna tjänstepensionsreglementet den 30 december
1941 (nr 1008) hörande pensionsåldersförteckningen. Förslaget innefattar de
ändringar i pensionsåldersförteckningen, som i det föregående förordats.
Under åberopande av vad sålunda i det föregående i skilda hänseenden
anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
1) godkänna förenämnda förslag till kungörelse;
2) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående förordats medgiva, att såsom
tjänstår vid tillämpning av 1942 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare må tillgodoräknas två tredjedelar av
tid, under vilken arbetare vid statens järnvägars nybyggnads-
och förändringsarbeten efter avgången ur statens järnvägars
tjänst i anledning av vissa tunnelarbetens inställande
men före utgången av den kalendermånad, under vilken han
uppnår en levnadsålder av 60 år, efter anvisning av arbetsmarknadskommissionen
fullgjort arbete vid flygfältsanläggning
i Bromma;
opaginerad Kontrollera mot PDF
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 353.
3) medgiva, att indelt personal vid armén, som varit inkallad
till s. k. ständig tjänstgöring och kvarstått i sådan
tjänstgöring efter den 30 juni 1942, må, oavsett arten av det
arbete den indelte haft att under tjänstgöringen förrätta,
kunna, räknat från anställningens upphörande, tillerkännas
pension enligt bestämmelserna i kungörelsen den 30 juni 1942
(nr 696) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst, därest för kungörelsens tilllämpning
eljest gällande förutsättningar äro för handen; samt
4) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående förordats meddela bestämmelser
i fråga örn ändrade grunder för ålderdomsunderstöd
m. m. åt vissa anställningshavare vid post- och telegrafverken.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
• att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Lars Gabrielson.
487888. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Ak tiebolag. 1943.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1943:530 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar i den till allmänna tjänstepensionsreglementet hörande pension a1 i texten
- BU 1943:77 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till vissa ändringar i den till allmänna tjänstepensionsreglementet hörande pensionsåldersförteck s. 1 i texten