Sök i Ratio Lex

Med förslag till vissa ändringar i den till allmänna tjänstepensionsreglementet hörande pensionsåldersförteckningen, m. m

1943-10-08 · 22 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:353, Med förslag till vissa ändringar i den till allmänna tjänstepensionsreglementet hörande pensionsåldersförteckningen, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 353-

1

Nr 353.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa ändringar

i den till allmänna tjänstepensionsreglementet

hörande pensionsåldersförteckningen, m. m.; given

Stockholms slott den 8 oktober 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

övér finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels godkänna härvid fogat förslag till kungörelse om ändrad lydelse av

den till allmänna tjänstepensionsreglementet den 30 december 1941 (nr 1008)

hörande pensionsåldersförteckningen;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang tilt riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 353.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av den till allmänna tjänstepensionsreglementet

den 30 december 1941 (nr 1008) hörande

pensionsåldersförteckningen.

Härigenom förordnas, att den vid allmänna tjänstepensionsreglementet den

30 december 1941 såsom bilaga A fogade pensionsåldersförteckningen1 skall i

angivna delar erhålla ändrad lydelse på sätt bilaga vid denna kungörelse utvisar.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1944.

1 Senaste lydelse, se 1943: 505.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 353.

3

Bilaga A.

Pensionsåldersförteckning tillhörande allmänna tjänstepensionsreglementet.

För innehavare---angivna levnadsålder.

A. Befattningshavare i allmänhet.1

B. Befattningshavare vid vissa verk.1

1.

Verk och befattningar

nads
ålder,

år

Verk och befattningar

Lev
nads
ålder,

år

Allmänna civilförvaltningen

Marinen,2

och försvarsväsendet.

Fjärde huvudtiteln.

Flaggunderofficer....................

Regementskassör av 2. klassen ......

Polisöverkonstapel, tillika poliskommissarie

..........................

55

60

60

Armén.2

Flygvapnet2

Fanjunkare vid fortifikationskåren____

Regementskassör av 2. klassen ......

Poliskonstapel ......................

55

60

55

Chef för flygflottilj.......

Flottiljkassör av 2. klassen

Verkmästare av 2. klassen

55

60

60

1 För befattning, ----upptagen pensionsålder.

2 För beställning — — — upptagen pensionsålder.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 oktober

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och kommunikationsdepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,

vissa frågor rörande pensionsväsendet samt anför därvid följande.

1. Pensionsåldern för regementskassörer och flottiljkassörer

av 2. klassen.

Intill den 1 juli 1942 funnos beställningar såsom regementskassörer inrättade

allenast vid de till armén hörande regementena. Dessa beställningar

tillhörde lönegraden UO 3 militära avlöningsreglementet. Enligt beslut vid

1942 års riksdag (r. skr. nr 375, jfr nr 374) ändrades från och med den

1 juli 1942 tjänstebenämningen för beställningarna till regementskassör av

1. klassen, varjämte beställningar såsom regementskassör av 2. klassen, tillhörande

lönegraden UO 2, inrättades vid de till armén hörande kårerna. Samtidigt

tillkommo liknande beställningar med motsvarande lönegradsplacering

vid marinen och flygvapnet, nämligen vid kustartilleriet beställningar

såsom regementskassör av 1. respektive 2. klassen samt: vid flygvapnet beställningar

såsom flottiljkassör av 1. respektive 2. klassen. I anledning av

riksdagens beslut vidtogos vederbörliga ändringar i tjänsteförteckningen till

militära avlöningsreglementet genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 683).

Pensionsåldern för beställningar tillhörande lönegraderna UO 2 och 3

militära avlöningsreglementet utgör enligt 9 § 2 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet

50 respektive 60 år. I den vid reglementet såsom bilaga

A fogade pensionsåldersförteckningen, i vilken angivas för vissa tjänster

gällande avvikande pensionsåldrar, finnas regements- eller flottiljkassörsbeställningar

icke upptagna.

I skrivelse nr 374 år 1942 uttalade riksdagen, att även för de nya, till

lönegraden UO 2 hänförliga kassörsbeställningarna borde gälla en pensionsålder

av 60 år. Härför erforderlig ändring i förenämnda pensionsåldersförteckning

blev emellertid icke vidtagen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

5

Till riksdagen torde nu böra avlåtas förslag om dylik ändring, innebärande

att i pensionsåldersförteckningen upptagas dels under rubrikerna armén

och marinen beställning såsom regementskassör av 2. klassen, dels ock under

rubriken flygvapnet beställning såsom flottiljkassör av 2. klassen med

en pensionsålder för samtliga dessa beställningar av 60 år. Ändringen torde

böra träda i kraft den 1 januari 1944.

2. Rätt för vissa arbetare vid statens järnvägar att såsom tjänstår

i pensionshänseende tillgodoräkna tid för viss icke-statlig anställning.

1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare är i huvudsak tillämpligt

allenast å sådana arbetare i statens tjänst, vilkas anställning tillhör ett arbetsområde,

inom vilket ett fortlöpande behov av arbetskraft föreligger. Detta

krav uppfylles icke av arbetarna vid statens järnvägars nybyggnads- och

förändringsarbeten. I reglementet har emellertid inrymts möjlighet för Kungl.

Maj:t att besluta, att detsamma skall, i den omfattning och under de villkor

Kungl. Maj:t bestämmer, äga tillämpning å arbetare i anställning tillhörande

arbetsområde, inom vilket ett fortlöpande behov av arbetskraft ej föreligger,

såframt behovet av arbetskraft inom området skäligen kan antagas fortvara

under en längre följd av år. I anslutning därtill har Kungl. Maj:t genom beslut

den 19 februari 1943 föreskrivit, att reglementet skall äga tillämpning å

arbetare, anställd vid statens järnvägars nybyggnads- och förändringsarbeten,

under förutsättning, bland annat, att arbetaren under tillhopa 6 år av 9 på

varandra följande kalenderår efter uppnåendet av en levnadsålder av 18 år

innehaft sådan arbetaranställning i statens tjänst, för vilken gäller en arbetstid

av normal omfattning.

Storleken av de pensionsförmåner, som avses i 1942 års tjänstepensionsreglemente

för arbetare, är beroende av den tid, vederbörande arbetare kan

tillgodoräkna sig såsom tjänstår. Tillgodoräkning må med visst undantag,

varom bär ej är fråga, allenast ske av anställningstid i statens tjänst.

I en inom finansdepartementet upprättad, den 16 september 1943 dagtecknad

promemoria, över vilken statskontoret och järnvägsstyrelsen avgivit

utlåtanden, har ifrågasatts medgivande för vissa arbetare vid statens järnvägars

nybyggnads- och förändringsarbeten att såsom tjänstår i pensionshänseende

tillgodoräkna tid för viss icke-statlig anställning. Härom har anförts

följande.

Sedan slutet av år 1941 lia vid .statens järnvägar, med anlitande av särskilt

anslag, pågått arbeten för en ny tunnel mellan Tomteboda och Hagalund.

Vid arbetena har sysselsatts en arbetsstyrka av omkring 25 man, bestående

uteslutande av arbetare med långvarig anställning vid statens järnvägsbyggnader.

Arbetarna ha samtliga blivit underkastade 1942 års tjänstepensionsreglemente

för arbetare.

I skrivelse lill chefen för kommunikationsdepartementet den 8 februari

1943 anmälde järnvägsstyrelsen, alt tillgängliga anslagsmedel medgåve arbetenas

fortsättande endast till omkring den 1 juli 1943, samt framlade till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 353.

övervägande frågan, huruvida nytt anslag borde äskas för arbetenas fortsättande

efter nämnda tidpunkt. Ur statens järnvägars synpunkt vore det,

framhöll styrelsen, givetvis önskvärt, att arbetet finge fortsättas i samma takt

som hittills, så att detsamma inom en ej alltför lång tid kunde slutföras och

bli till nytta. Även de vid företaget sysselsatta arbetarna, vilkas anställningstid

vid statens järnvägar varierade mellan 18 och 36 år, hyste helt naturligt

önskan att få fortsätta arbetet. Ä andra sidan ville järnvägsstyrelsen icke belt

bestrida, att detsamma i dessa tider måhända borde stå tillbaka för mera

angelägna arbeten. På grund härav ansåge sig styrelsen för egen del icke

kunna framställa något direkt yrkande om arbetets fortsättande utan hade

endast velat redogöra för frågans läge.

Något anslag för tunnelarbetets fortsättande bar icke anvisats för budgetåret

1943/44. De överväganden, som i anledning av järnvägsstyrelsens skrivelse

ägde rum under våren 1943 inom kommunikationsdepartementet i .samråd

med finansdepartementet samt representanter för arbetsmarknadskommissionen

och den inom socialdepartementet tillsatta byggnadsberedningen,

ledde till ståndpunkten, att arbetet icke borde omedelbart fortsättas utan att

arbetarna tills vidare borde överföras till allmänt arbete av högre angelägenhetsgrad.

Det befanns lämpligt att, i den mån ej i något fall annan sysselsättning

vid statens järnvägar bereddes de arbetare, som bleve övertaliga i anledning

av tunnelarbetets inställande, överföra dem till de pågående arbetena

vid Bromma flygfält, där en förstärkning av arbetsstyrkan var behövlig. Dessa

arbeten bedrivas i Stockholms stads regi. De bekostas emellertid till övervägande

del av statsmedel, och statsbidrag förutsättes skola täcka bland annat

hela avlöningskostnaden för ifrågavarande arbetare.

Vid denna lösning äga arbetarna enligt tjänstepensionsreglementet efter

avgången ur statens tjänst rätt till tjänstelivränta under förutsättning, bland

annat, att vederbörande arbetare icke efter avgången men före den tidpunkt,

då livräntan skolat börja utgå — i regel ingången av månaden näst efter

den, under vilken vederbörande uppnått 65 års ålder — innehaft annan anställning,

förenad med tjänstep nsionsrätt enligt 1942 års tjänstepensionsreglemente

eller andra tjänstepensionsbestämmelser. Det har emellertid avsetts,

att förnyad anställning i statens tjänst längre fram skall beredas ifrågavarande

arbetare. Vid den förnyade anställningen i statens tjänst bliva arbetarna

åter underkastade 1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare

och sålunda vid sådan avgång från denna anställning, som sker vid eller

efter pensionsålderns inträde, berättigade att komma i åtnjutande av tjänstepension;

enligt reglementets bestämmelser föreligger rätt därtill jämväl örn

återinträdet i statens tjänst skett efter pensionsålderns inträde.

Anordningen med överföring från statlig till kommunal tjänst kan emellertid,

ehuru pensionsrätten upplivas genom återanställningen i statens tjänst,

komma att inverka försämrande på arbetarnas pensionsförhållanden. Pensionsförmånernas

storlek är nämligen beroende av den tid, vilken arbetarna

kunna tillgodoräkna sig såsom tjänstår, och tiden för ifrågavarande ickestatliga

anställning må icke enligt reglementsbestämmelserna tillgodoräknas

i nämnda hänseende. Arbetarpensionsreglementet inrymmer icke någon möjlighet

för Kungl. Maj:t att efter särskild prövning medgiva tillgodoräkning

såsom tjänstår av dylik tid.

Vägande billighetsskäl synas i förevarande fall tala för ett medgivande,

att tiden för den icke-statliga anställningen må tillgodoräknas i viss omfattning

utan hinder av pensionsreglementets bestämmelser. Framhållas må särskilt,

att den vidtagna anordningen varit betingad av det allmännas intresse

att i fråga om arbetskraftens utnyttjande lämna företräde åt flygfältsanläggningen,

vilken visserligen utföres såsom kommunalt arbete men till väsentlig

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 353.

7

del bekostas av statsmedel. Det synes under föidiandenvarande omständigheter

skäligt, att den ifrågavarande tiden får tillgodoräknas till två tredjedelar

eller alltså i samma omfattning, varmed lid för icke pensionsberättigande

statsanställning får tillgodoräknas enligt bestämmelse i pensionsreglementet.

Endast sådan tid bör dock få tillgodoräknas, som infallit före den enligt

pensionsreglementet gällande pensionsåldern.

I anslutning härtill har i promemorian ifrågasatts utverkande av riksdagens

bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva, att såsom tjänstår enligt

1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare må tillgodoräknas två tredjedelar

av tid, under vilken i ärendet avsedd arbetare efter avgång ur statens

järnvägars tjänst men före utgången av den kalendermånad, under vilken han

uppnår en levnadsålder av 60 år, efter anvisning av arbetsmarknadskommissionen

fullgjort arbete vid flygfältsanläggningen i Bromma.

Statskontoret har i sitt remissyttrande anfört följande.

Statskontoret kan icke undgå att finna det i viss mån tveksamt, huruvida

det i promemorian ifrågasatta medgivandet bör utverkas av riksdagen. Ämbetsverket

vill emellertid erinra, att inom tjänstemannapensioneringen fall förekomma,

där befattningshavare förutsättes skola få tillgodoräkna tid, varunder

han med ledighet från sin pensionsberättigande statliga ställning utför arbete

i kommuns tjänst. Med hänsyn till den långa anställningstid i statens tjänst,

som de i promemorian avsedda arbetarna kunna räkna, ävensom till de särskilda

omständigheter i övrigt — bland annat det förhållandet, att avlöningen

i den icke-statliga anställningen kommer att helt bestridas av statsmedel —

som känneteckna föreliggande fall, anser sig statskontoret icke böra motsätta

sig, att framställning i ämnet göres till riksdagen.

Järnvägsstyrelsen har tillstyrkt, att ett bemyndigande av det i promemorian

avsedda innehållet utverkas av riksdagen.

Med hänsyn till föreliggande omständigheter tillstyrker jag, att riksdagens Departementbemyndigande

för Kungl. Majit att medgiva den i promemorian avsedda chefen.

tjänstårsberäkningen inhämtas.

3. Tillämpning å viss indelt personal vid armén av kungörelsen

den 30 juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angående pensionering

av viss arbetarpersonal i statens tjänst.

Angående pensionering av sådan arbetare i statens tjänst, som icke uppfyllde

förutsättningarna för tillämpning av det intill den 1 juli 1942 gällande

tjänstepensionsreglementet för arbetare, funnos bestämmelser meddelade i

kungörelsen den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering

av viss arbetarpersonal i statens tjänst (den s. k. summariska pensionskungörelsen).

Pensioneringen enligt nämnda kungörelse, för vilken huvudgrunderna

godkänts av riksdagen (prop. nr 222/1934; r. skr. nr 384),

byggde icke på avgiftsplikt och skedde i övrigt enligt summariska grunder.

För att arbetare skulle kunna tillerkännas pension fordrades enligt kungörelsen

bland annat, att lian under viss minsta tid innehaft sådan anställning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

i statens tjänst, som utgjort hans huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla.

Det maximibelopp, varmed pension kunde beviljas, bestämdes jämväl

på grundval av dylik anställningstid.

Genom kungörelse den 18 juni 1937, nr 449, förordnade Kungl. Majit,

med stöd av riksdagens beslut (prop. nr 158 1937; r. skr. nr 178), att indelt

personal vid armén, som varit inkallad till s. k. ständig tjänstgöring och

kvarstått i sådan tjänstgöring efter den 31 december 1934, finge oavsett arten

av det arbete den indelte haft att under tjänstgöringen förrätta, tillerkännas

pension enligt bestämmelserna i den summariska pensionskungörelsen, därest

för kungörelsens tillämpning eljest gällande förutsättningar vore för handen.

Angående den närmare innebörden av kungörelsen nr 449/1937 må nämnas

följande.

Kungörelsen åsyftade att samtliga indelta soldater, som under längre tid

och intill mer framskriden ålder varit inkallade till ständig tjänstgöring och

härigenom kommit att — utom ramen för dem såsom indelta åliggande obligatorisk

tjänstgöring — i mer avsevärd omfattning utföra arbete för statens

räkning, skulle kunna erhålla särskild pension av statsmedel utöver

underhållet från Vadstena krigsmanshuskassa. Sådana indelta soldater, som

varit inkallade till ständig tjänstgöring och därvid ansågos ha utfört arbetsuppgifter,

vilka eljest fullgöras av civil personal i förmans- eller arbetaranställning,

förutsattes utan särskilt medgivande kunna, därest de uppfyllde

stadgade villkor i avseende å tjänstetidens längd och omfattning

m. m., komma i åtnjutande av pension enligt de för arbetare i statens tjänst

gällande pensionsföreskrifterna, därvid i regel den summariska pensionskungörelsen

vore tillämplig. Annan till ständig tjänstgöring inkallad indelt personal

ansågs däremot icke liänförlig till sådana arbetare i statens tjänst,

som avsågos i nämnda pensionsbestämmelser. Sakligt sett ansågos emellertid

tillräckliga skäl icke föreligga att låta den olika arten av de göromål, med

vilka de till ständig tjänstgöring inkallade indelta varit sysselsatta, bliva

utslagsgivande för frågan, huruvida de skulle komma i åtnjutande av pension

eller ej. På grund härav och då även skäl av praktisk natur syntes tala

mot en dylik åtskillnad i pensionshänseende mellan olika kategorier indelt

personal, anordnades möjlighet även för sådana indelta, för vilka pensionsbestämmelserna

icke utan vidare vörö gällande, att komma i åtnjutande av

pension. I propositionen förutsattes, att vid beräkning av tjänstetid enligt

den summariska pensionskungörelsen skulle göras avdrag för tid, motsvarande

av vederbörande i egenskap av indelt fullgjorda repetitionsövningar, i

den mån sådan tid läte sig beräkna. Däremot ansågs fog icke finnas för att

minska pension enligt kungörelsen med belopp motsvarande vad som tillkomme

den indelte såsom gratial från Vadstena krigsmanshuskassa.

1934 års tjänstepensionsreglemente för arbetare och den i anslutning därtill

utfärdade summariska pensionskungörelsen lia från och med den 1

juli 1942 upphävts och ersatts med 1942 års tjänstepensionsreglemente för

arbetare, som utfärdats den 12 juni 1942 (nr 452), och kungörelsen den 30

juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal

i statens tjänst. Den nya summariska pensionskungörelsen innebär

i förhållande till den äldre vissa olikheter främst i fråga om längden av den

anställningstid, som skall gälla såsom förutsättning för att pension må bebeviljas,

och i fråga örn pensionens storlek. Den förutvarande anordningen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 353.

9

med ett i förhållande till pensionen fristående dyrtidstillägg har ersatts med

en anordning innebärande att pensionen består av dels ett fast grundbelopp,

dels ock ett rörligt tillägg konstruerat efter mönster av avlöningsförfattningarna.

Det år 1937 lämnade medgivandet att tillämpa de summariska arbetarpensionsbestämmelserna

å indelt personal vid armén bör, såvitt angår personal,

som avgått eller avgår ur tjänst efter den 30 juni 1942, i stället avse

1942 års kungörelse. I enlighet härmed torde böra inhämtas riksdagens

medgivande, att indelt personal vid armén, som varit inkallad till s. k.

ständig tjänstgöring och kvarstått i sådan tjänstgöring efter den 30 juni

1942, må, oavsett arten av det arbete den indelte haft att under tjänstgöringen

förrätta, kunna, räknat från anställningens upphörande, tillerkännas

pension enligt bestämmelserna i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696) med

föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst,

därest för kungörelsens tillämpning eljest gällande förutsättningar äro för

handen. Liksom tidigare synes å ena sidan avdrag vid tjänstetidens beräkning

böra göras för tid motsvarande fullgjorda repetitionsövningar, i den

mån sådan tid kan fastställas, och å andra sidan minskning av pensionen

icke böra ske av den anledningen, att den pensionerade åtnjuter gratial från

Vadstena krigsmanshuskassa.

4. Ändrade grunder för ålderdomsunderstöd m. m. åt vissa

anställningshavare vid post- och telegrafverken.

De vid postverket kontraktsanställda poststationsföreståndarna åtnjuta avlöning

efter poststationernas storlek. Med hänsyn till poströrelsens omfattning

äro poststationerna indelade i 17 avlöningsklasser. För poststation av

klass 17 förhyr postverket i regel lokal, vilket däremot i allmänhet icke är

fallet i de övriga klasserna. Den årliga ersättningen i sistnämnda klasser växlar

å exempelvis ortsgrupp A mellan 432 kronor för första och 2,928 kronor

för sextonde avlöningsklassen, vartill komma vissa ålderstillägg och rörligt

tillägg. För poststationerna av lägre klass äro befattningarna i regel att anse

såsom bisysslor, och föreståndarna för dessa poststationer ha därför vanligen

även andra yrken, såsom handlande, handelsbiträden, folkskollärare, jordbrukare

o. s. v. Poststationer av högre klass (9—17) forde däremot mera helt

taga vederbörandes arbetstid i anspråk.

Postgöromålen vid de med järnvägsstation förenade poststationerna handhavas

av personal, anställd vid statens eller enskilda järnvägar. Ersättningen

härför beräknas efter särskilda, av Kungl. Majit fastställda grunder allt efter

poströrelsens omfattning och utbetalas till vederbörande järnvägsförvaltning.

Lantbrevbärarna, som äro kontraktsanställda, lia att mottaga och utdela

vanlig post samt värdeförsändelser och penningmedel å särskilda lantbrevbäringslinjer

å landsbygden. Ersättningen utgår med visst belopp för tur i för
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 353.

hållande till den våglängd, som enligt gällande avtal och fastställd tidtabell

skall tillryggaläggas.

Även lådbrevbärarna äro kontraktsanställda. De ha att ombesörja utdelning

av vanlig post genom att lägga den i brevlådor, som av korrespondenterna

anbringats å anvisade ställen. Ersättningen till lådbrevbärarna beräknas

efter den tjänstgöringstid, som för varje fall prövas skälig för lådbrevbäringens

besörjande, och utgår med för varje särskild ortsgrupp bestämt

grundbelopp för timme.

Jämväl å lant- och lådbrevbärarnas ersättning utgå förhöjningar efter vissi

antal års tjänstgöring ävensom rörligt tillägg. Arbetstiden är synnerligen varierande,

och anställningen, som vanligen innehaves av jordbrukare, lägenhetsägare,

jordbruksarbetare eller andra arbetare, är ofta att anse som bisyssla.

Föreståndare för telefonväxelstationer anställas och avlönas vid stationer

med 35 eller flera abonnenter av telegrafstyrelsen samt i andra fall av vederbörande

abonnenter. Endast den förra gruppen — för närvarande omkring 2,100

anställningshavare — kommer i förevarande sammanhang i betraktande. Vid

ett fåtal större och viktigare växelstationer äro föreståndaren och den biträdande

personalen anställda såsom tjänstemän. I övriga nu avsedda fall är

föreståndaren anställd medelst kontrakt och har att själv anskaffa och avlöna

erforderliga biträden.

Ersättningen utgår enligt en av telegrafstyrelsen fastställd plan, till vilken

kontraktet hänvisar, och är till sin storlek väsentligen beroende på antalet vid

stationen förekommande helårsabonnemang. För närvarande gäller en indelning

i 10 grupper med en ersättning av 1,920 kronor i lägsta och 5,796 kronor

i högsta gruppen, vartill kommer en Ilie grupp med 250 eller flera abonnenter,

där ersättningen fastställes i varje särskilt fall med hänsyn till trafikens

art, erforderligt antal biträden m. m. Å nämnda ersättningar utgår dyrtidskompensation

med för närvarande 25 procent. För vissa i kontraktet angivna

åtaganden, såsom telegramexpediering m. m., utgå särskilda ersättningar enligt

fastställd taxa. Utöver den kontanta ersättningen tillkommer i allmänhet

förmånen av fri bostad om ett rum och kök. Den kontraklsenliga ersättningen

är avsedd att jämväl täcka föreståndarens kostnader för avlöning till erforderliga

biträden samt för dessas semesterledighet.

Samtliga de stationer, som här avses, betjänas å vardagar minst 12 å 13 timmar

och å sön- och helgdagar minst 7 timmar. Då abonnentantalet stigit

till 100, hålles stationen öppen hela dygnet. Skötseln av ifrågavarande stationer

giver sålunda vederbörande föreståndare full sysselsättning, förutsatt att

han i normal omfattning deltager i växlingsarbetet.

Enligt gällande bestämmelser, vilka tillkommit med riksdagens medverkan,

kunna poststationsföreståndare samt lant- och lådbrevbärare vid avgång från

tjänsten av generalpoststyrelsen tilldelas ålderdomsunderstöd för återstående

livstid. Stadganden rörande beviljande av dylikt understöd hava ursprungligen

meddelats genom Kungl. Maj:ts brev till generalpoststyrelsen den

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 353.

11

20 juni 1913, vari föreskrivits att, då poststationsföreståndare, som varit anställd

medelst personligt kontrakt, eller lantbrevbärare avgått från sin befattning

efter alt hava tjänstgjort minst 25 år, till den avgångne må, därest lian

befinnes vara i behov av understöd, utbetalas årligt ålderdomsunderstöd med

lämpligt belopp, dock högst vad som motsvarar två tredjedelar av det arvode,

som senast utgått till honom från postverket. Generalpoststyrelsen har därjämte

bemyndigats att i fall, då styrelsen prövar förhållandena därtill föranleda,

till poststationsföreståndare i allmänhet, vilken utan åtnjutande av ålderdomsunderstöd

avgått från sin befattning efter att hava tjänstgjort likaledes

minst 25 år, utbetala gratifikation av etthundra kronor att årligen utgå

under hans återstående livstid, dock att gratifikationsbeloppet icke i något

fall må överstiga senast innehavda arvodesbelopp. Sedermera har genom

brev den 28 juni 1918 förordnats att, utan hinder av föreskrifterna i brevet

den 20 juni 1913, poststationsföreståndare och lantbrevbärare med kortare

tjänstetid än 25 år undantagsvis och särskilt när vederbörande därjämte

antingen före eller efter sin tjänstetid såsom poststationsföreståndare eller

lantbrevbärare tjänstgjort i annan egenskap vid postverket må kunna tilldelas

understöd i enlighet med de i 1913 års brev stadgade grunderna. Likaledes

må gratifikation undantagsvis och under enahanda villkor som beträffande

ålderdomsunderstöd kunna tilldelas poststationsföreståndare, ehuru

dennes sammanlagda tjänstetid såsom poststationsföreståndare icke uppgår

till fullt 25 år. Slutligen har Kungl. Maj:t genom brev den 28 februari 1930

medgivit, att lådbrevbärare vid postverket må efter avgång från sin anställning

tilldelas ålderdomsunderstöd enligt de grunder som jämlikt 1913 och

1918 års brev gälla beträffande dylikt understöd åt vissa poststationsföreståndare

samt åt lantbrevbärare.

Även växelstationsföreståndare hava av telegrafstyrelsen under vissa förutsättningar

plägat tillerkännas liknande ålderdomsunderstöd. Bestämmelser

i detta hänseende utfärdades efter riksdagens bemyndigande genom Kungl.

Maj:ts brev till telegrafstyrelsen den 30 juni 1920, vari stadgades, att ur telegrafverkets

tjänst avgången person, vilken innehaft med pensionsrält icke

förenad befattning och som befunnes vara i behov av understöd, finge av

styrelsen tilldelas årligt understöd av telegrafverkets medel med lämpligt belopp,

icke överstigande vad som motsvarade två tredjedelar av den årsinkomst,

han senast åtnjutit från telegrafverket. Där ej särskilda omständigheter

föranledde undantag, finge dylikt understöd tilldelas allenast den, vars

tjänstetid uppginge till minst 25 år, däri inberäknad den lid vederbörande

före antagandet i telegrafverkets tjänst kunde hava innehaft anställning vid

enskilt telefonnät, sorn övertagits av telegrafverket, eller såsom föreståndare

för eller biträde vid sådan växelstation inom rikstelefonnätet, vars betjäning

antoges av vederbörande abonnenter.

Frågan örn nu berörda befattningshavares ställning i pensionshänseende

var föremål för övervägande i samband med tillkomsten av 1934 års pensionsbestämmelser

för anställningshavare i statens tjänst.

Vid framläggandet för 1934 års riksdag av propositionen nr 222 angående

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

rätt till tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen,

och för arbetare i statens tjänst berördes även frågan, vilka arbetargrupper

som borde undantagas från arbetarpensionsreglementets tillämplighet. Därvid

anförde föredragande departementschefen bland annat, att någon fullständig

uppräkning av de arbetargrupper, vilka av olika anledningar borde undantagas

från pensionsrätt enligt reglementet, för det dåvarande syntes vara

varken lämplig eller möjlig. Det borde ankomma på Kungl. Majit att efter närmare

utredning meddela beslut örn erforderliga undantag. Dock ville departementschefen

i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, att reglementet

uppenbarligen icke vore avsett att bliva gällande för den kontraktsanställda

personalen vid post- och telegrafverken, bland vilken vore att märka

låd- och lantbrevbärare samt poststations- och växelstationsföreståndare.

För dessa anställningshavare vore anordnad en särskild understödsverksamhet

enligt av riksdagen antagna huvudgrunder. Frågan, huruvida dessa grunder

borde underkastas någon revision, kunde icke lämpligen i berörda sammanhang

upptagas till prövning.

I en med anledning av förenämnda proposition avgiven motion I: 346 hemställdes,

bland annat, att lant- och lådbrevbärare i postverket med samma

antal arbetstimmar per år som de s. k. säsongarbetare, vilka föresloges att

erhålla tjänstepension enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare, även

måtte erhålla pensionsrätt enligt nämnda reglemente. Vidare hemställdes i

de likalydande motionerna I: 355 och II: 625, att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj:t anhålla om utredning rörande gällande understödsverksamhets ersättande

med ordnad pensionering för lantpoststationsföreståndarna samt framläggande

för riksdagen av det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

I sitt utlåtande (nr 60) över nämnda proposition anförde bankoutskottet

bland annat följande.

I motionen I: 346 har ifrågasatts, att pensionsrätt enligt reglementets grunder

skulle beredas för låd- och lantbrevbärare i postverkets tjänst. Detta förslag

får utskottet avstyrka, enär det med hänsyn till anställnings- och tjänstgöringsförhållanden

för ifrågavarande anställningshavare icke synes vara

möjligt att lösa pensionsfrågan för nämnda personal enligt de principer, som

kommit till uttryck i reglementet. Spörsmålet örn en eventuell revision av de

grunder för ålderdomsunderstöd åt omförmälda anställningshavare, som för

närvarande gälla, torde lämpligen kunna komma under omprövning i samband

med motsvarande spörsmål beträffande poststationsföreståndare. Erinras

må i detta sammanhang, att utredning för närvarande pågår om införande

av förhandlingsförordning för lant- och lådbrevbärare samt att de resultat,

till vilka denna utredning kan leda, måhända kan komma att påverka

dessa personalgruppers anställnings- och avlönings- samt pensionsförhållanden.

Utskottets uttalanden föranledde icke någon erinran från riksdagens sida

(r. skr. nr 384).

Sedermera anbefallde Kungl. Majit telegrafstyrelsen att avgiva utlåtande,

huruvida efter tillkomsten av de pensionsbestämmelser, varom beslut fattats

vid 1934 års riksdag, behov kunde anses föreligga av att vidare bibehålla det

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 353.

13

enligt förenämnda brev den 30 juni 1920 gällande bemyndigandet. Sedan telegrafstyrelsen

i skrivelse den 30 november 1934 förklarat sig anse dylikt behov

föreligga i första hand för växelstationsföreståndarnas vidkommande, bemyndigade

Kungl. Majit styrelsen genom brev den 16 januari 1935 att tilldela

ur telegrafverkets tjänst entledigad icke-ordinarie personal årligt understöd,

för den händelse vederbörande icke kunde erhålla pension enligt 1934 års pensionsbestämmelser.

Förutsättningarna för tilldelande av årligt understöd äro

desamma som enligt 1920 års brev och den tidigare stadgade behovsprövningen

har sålunda alltjämt bibehållits. I detta sammanhang må ytterligare nämnas,

att Kungl. Majit genom brev till telegrafstyrelsen den 18 oktober 1940

meddelat föreskrifter örn ersättning till växelstationsföreståndare, som entledigats

till följd av växelstations automatisering. Därvid har stadgats, bland

annat, alt årlig ersättning enligt föreskrifter, meddelade genom Kungl. Majits

förenämnda beslut den 16 januari 1935, må av telegrafstyrelsen utbetalas under

vissa närmare angivna förutsättningar. Även i detta fall förutsättes alltså,

att en behovsprövning kommer lill stånd i varje särskilt fall.

Sedan Kungl. Majit den 16 maj 1941 uppdragit åt 1938 års pensionssakkunniga

att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga örn revision av

gällande bestämmelser om tjänste- och familjepension för arbetare i statens

tjänst, hemställde svenska poslmannaförbundet i en till Kungl. Majit ställd,

den 23 oktober 1941 dagtecknad skrift, att Kungl. Majit måtte uppdraga åt

nämnda sakkunniga att jämväl pröva frågan, huruvida lant- och lådbrevbärare

skulle kunna tillerkännas pensionsrätt enligt blivande reglemente för arbetare

i statens tjänst.

I utlåtande den 17 december 1941 över nämnda framställning anförde generalpoststyrelsen,

bland annat, att efter år 1934 någon mera väsentlig ändring

icke inträtt beträffande lant- och lådbrevbärarnas anställnings- och avlöningsförhållanden.

Därest ett blivande arbetarpensionsreglemente såsom

villkor för tillämpning komme alt uppställa de fordringarna, att arbetaren

skulle fylla ett fortlöpande om ock endast för viss del av året förefintligt behov

av arbetskraft och att för honom skulle hava fastställts en arbetstid av

normal omfattning, syntes reglementet enbart av denna anledning icke kunna

omfatta nämnda anställningshavare inom postverket. Lant- och lådbrevbärarnas

skiftande tjänstgöringsförhållanden syntes ej heller möjliggöra ett generellt

inordnande av denna personalgrupp under arbetarpensionsreglementets

bestämmelser. Grunderna för den nuvarande understödsverksamheten

vore såtillvida otillfredsställande, som de förutsatte en behovsprövning och

dessutom icke lämnade vederbörande möjlighet att själv bilda sig en uppfattning

örn vilket ungefärligt belopp, som vid avgången kunde komma att tillerkännas

honom. En revision av nämnda grunder i angivna hänseenden

skulle därför enligt generalpoststyrelsens mening i viss mån tillgodose berörda

personalgruppers krav på pensionslagstiftning för deras vidkommande.

Styrelsen hade ock inlett förhandlingar med svenska postmannaförbundet

och Sveriges poststationsföreståndareförening i syfte att åstadkomma en lös
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 353.

ning av detta spörsmål. Generalpoststyrelsen hemställde sålunda, att framställningen

icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Statskontoret anförde i utlåtande den 13 januari 1942 över postmannaförbundets

framställning, att lant- och lådbrevbärarna jämväl i fortsättningen

borde vara undantagna från tillämpning av pensionsbeslämmelser, som tillförsäkrade

statsanställda arbetare rätt till tjänste- och familjepension. Även

statskontoret ansåg framställningen icke böra föranleda någon Kungl. Maj :ts

åtgärd.

Genom beslut den 13 mars 1942 lämnade Kungl. Maj.t postmannaförbundets

framställning utan åtgärd.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har ifrågavarande personal

icke blivit underkastad 1934 eller 1942 års pensionsreglementen för arbetare

i statens tjänst. Ej heller hava hittills ansetts kunna å dem tillämpas de s. k.

summariska arbetarpensionsbestämmelserna, vilka första gången intogos i

kungörelsen den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering

av viss arbetarpersonal i statens tjänst, numera ersatt av kungörelsen

den 30 juni 1942 (nr 696).

I skrivelse den 29 december 1942 har generalpoststyrelsen efter förhandlingar

med svenska postmannaförbundet och Sveriges poststationsföreståndareförening

framlagt förslag i syfte att åstadkomma en lösning av lant- och

lådbrevbärarnas samt poststationsföreståndarnas pensionsfråga.

Inledningsvis har generalpoststyrelsen lämnat följande redogörelse beträffande

tillämpningen av de i 1913, 1918 och 1930 års brev meddelade föreskrifterna

om ålderdomsunderstöd åt nu ifrågavarande anställningshavare.

Älderdomsunderstöd beviljas av generalpoststyrelsen efter därom gjord

framställning och efter prövning av varje särskilt fall, därvid för bestämmandet

av understödsbeloppets storlek hänsyn tages till, bland annat, vederbörandes

levnadsålder, anställningstid, arbetstid per år, arbetets mer eller

mindre krävande beskaffenhet, det sätt på vilket vederbörande skött sin

syssla, vederbörandes ekonomiska omständigheter ävensom det från postverket

uppburna arvodet. Vid bestämmandet av understödsbeloppets storlek tages

ock hänsyn därtill, att understödsbeloppet står i lämplig proportion till

beloppet av den tjänstepension, som utgår till befattningshavare i motsvarande

tjänsteställning, detta speciellt beträffande poststationsföreståndare i

de högsta klasserna, vilka jämföras med extra ordinarie stationsmästare av

lägsta klass. Beträffande lant- och lådbrevbärare undersökes, att understödsbeloppet

står i skälig proportion till den pension, som under motsvarande

förhållanden skulle hava utgått enligt summariska arbetarpensionsföreskriftema.

Beträffande levnadsåldern fordras såsom regel, att vederbörande uppnått

60 års ålder. Ålderdomsunderstöd har dock beviljats vid lägre levnadsålder,

därest sökande med läkarbetyg styrkt sin oförmåga att för framtiden sköta

sin befattning. I enstaka fall -— speciellt när det legat i postverkets intresse

att avgång ägt rum — har understöd beviljats när levnadsåldern endast med

ett eller två år understigit 60 år. Härvid har dock bestämts, att understödet

skulle utgå först från och med månaden näst efter den, då vederbörande

fyllt 60 år.

Beträffande anställningstiden fordras såsom regel en anställningstid av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 353.

15

minst 17—18 år. Dock har generalpoststyrelsen under de senaste åren i några

fall beviljat understöd vid tjänstålder ner till 15 år. Detta har närmast skett

i analogi med bestämmelserna i summariska arbetarpensionsbestämmelserna,

enligt vilka pension kan erhållas efter 15 tjänstår. Såsom villkor har dock

härvid uppställts, att vederbörande uppnått minst 15 tjänstår före den tidpunkt,

då han uppnått 60 levnadsår, samt att anställningen i postverket utgjort

huvudsaklig sysselsättning och förvärvskälla.

Beträffande den årliga arbelstiden fordras för lant- och lådbrevbärare såsom

regel minst 1,000 timmar. I särskilt ömmande undantagsfall har dock

styrelsen beviljat understöd åt personer, som haft något kortare arbetstid.

Till grund för beräkning av den årliga arbetstiden lägges såsom regel tidtabellerna

för vederbörande linje, därvid skälig hänsyn tages till för- och

efterarbetstid. I sådana fall, där tidtabellerna upptaga oskäligt lång gångtid,

beräknas densamma utgöra 16 minuter per kilometer.

Generalpoststyrelsen har vidare framhållit, att frågan örn ordnande av en

pensionering efter enhetliga grunder för ifrågavarande personal vid flera

tillfällen varit föremål för styrelsens prövning utan att frågan bragts till

sin lösning. Vissa för poststationsföreståndare samt lant- och lådbrevbärare

föreliggande särskilda omständigheter, vilka närmast hänförde sig till anställnings-

och tjänstgöringsförhållanden samt grunder för lönesättning

m. m., hade ansetts omöjliggöra en för dessa befattningshavare ordnad,

på avgiftsplikt grundad tjänstepensionering. Efter tillkomsten av 1934 års

pensionsförfattningar hade vederbörande personalorganisationer vid flera

tillfällen påtalat vissa brister i det nuvarande systemet beträffande ålderdomsunderstöd,

därvid bland annat framställning gjorts om sådan ändring

av gällande bestämmelser, att ålderdomsunderstöd finge utgå oberoende

av örn den avgångne befunnes vara i behov därav eller icke. I detta avseende

ville generalpoststyrelsen såsom sin mening framhålla, att det icke

syntes kunna anses rättvist, att en person, som under en lång följd av år

ägnat sig och sin tid så gott som uteslutande åt arbete i postverkets tjänst,

icke skulle kunna tillerkännas ålderdomsunderstöd, därest han ägde en viss

förmögenhet. Personalorganisationerna hade ock framhållit, att de nuvarande

bestämmelserna icke vore så avfattade, att vederbörande före avgången kunde

fa kännedom örn huruvida och med vilket belopp understöd bomme att

beviljas.

Beträffande de med vederbörande personalsammanslutningar förda förhandlingarna

har generalpoststyrelsen anfört följande.

Från svenska postmannaförbundet har yrkande framställts därom, att

generalpoststyrelsen måtte hos Kungl. Majit utverka, att lant- och lådbrevbärare

måtte vid avgång från sin tjänst komma i åtnjutande av pension

jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696) med föreskrifter

angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst. Visserligen

äro lant- och ladbrevbärare icke att anse såsom arbetare i egentlig

mening, men detta förhållande synes icke böra medföra, att bär ifrågavarande

anställningshavare undantagas från rätten till pension enligt nämnda kungörelse.

I detta sammanhang förtjänar framhållas, att postverkets diligensförare,

vilka i straffrättsligt hänseende otvivelaktigt intaga samma ställning

som lant- och lådbrevbärare, äro underkastade bestämmelserna i arbetarpensionsreglementet

samt att postförare, vilka närmast äro att jämföra med

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Kungl. Maj.ts proposition nr 353.

åkande lantbrevbärare, vid avgång fi’ån anställning i postverkets tjänst kunna

komma i åtnjutande av pension enligt förenämnda summariska pensionsföreskrifter.

Enligt generalpostslyrelsens mening synes därför hinder

icke möta att kungörelsen ifråga förklaras tillämplig å lant- och lådbrevbärare.

Enligt 2 § i kungörelsen erfordras för erhållande av pension såsom regel

minst 12 års tjänstetid före 60 års ålder. I anledning härav och för att

förebygga de mindre lillfredsställande verkningar som en generell övergång

till nämnda kungörelse skulle medföra för sådana lant- och lådbrevbärare,

vilka vunnit sin anställning vid en ålder av omkring 50 år, synes emellertid

generalpoststyrelsen även i fortsättningen böra äga befogenhet bevilja ålderdomsunderstöd

till sådana lant- och lådbrevbärare, vilka av nämnda anledning

icke kunna tillerkännas pension enligt kungörelsen ifråga.

Från Sveriges poststationsföreståndareförening har vid förhandlingarna i

ämnet icke framkommit något bestämt förslag till pensionsfrågans lösning

för kåren i dess helhet. Föreningen, som väl insett svårigheterna att inom

ramen för gällande pensionsreglementen erhålla en hela poststationsföreståndarekåren

omfattande, på avdragsplikt grundad tjänstepensionering, har ej

heller ansett sig böra förorda en uppdelning av kåren i nu ifrågavarande

hänseende. Poststationerna äro indelade i 17 olika klasser och den beräknade

slutavlöningen å A-ort varierar mellan 594 kr. i lägsta och 3,072 kr. i

högsta klass. Under del all föreståndarsysslan vid de mindre poststationerna

i de flesta fall är att anse såsom ren bisyssla kunna redan de medelstora

poststationerna anses kräva full daglig sysselsättning.

Möjligheterna att bereda poststationsföreståndarna pension enligt summariska

pensionsbestämmelsema anses ock vara utesluten bl. a. av den anledningen,

att 60 procent av kåren utgöres av kvinnor. Enär likalönsprincipen

är genomförd beträffande poststationsföreståndarna, skulle en pensionering

enligt dessa bestämmelser medföra, att manliga och kvinnliga befattningshavare,

som under anställningstiden åtnjutit lika avlöning, efter avgången

skulle komma i åtnjutande av olika pensionsbelopp. Nämnda pensionsbestämmelser

anses ej heller bereda möjlighet till erforderlig gradering av pensionsbeloppen.

Med hänsyn därtill, att styrelsen vid tillämpning av nu gällande bestämmelser

örn ålderdomsunderstöd är i tillfälle att efter ingående prövning i

varje särskilt fall bestämma vederbörandes understöd till ett efter omständigheterna

skäligt belopp, har vid förhandlingarna med Sveriges poststationsföreståndareförening

enighet vunnits därom, att ett bibehållande av nuvarande

understödsverksamhet är den för poststationsföreståndarna mest förmånliga

och lämpliga. Dock anses föreskriften »därest den avgångne befinnes vara

i behov av understöd» böra utgå eller eventuellt ändras till »då generalpoststyrelsen

prövar förhållandena därtill föranleda».

Generalpoststyrelsen har i ärendet hemställt, att Kungl. Majit måtte med

upphävande av bestämmelserna i 1913, 1918 och 1930 års brev föreskriva

dels att ur postverkets tjänst avgången lant- eller lådbrevbärare, vilken icke

finnes böra erhålla pension enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696)

med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens

tjänst, samt poststationsföreståndare, som varit medelst personligt kontrakt

anställd, må efter att hava tjänstgjort minst 25 år eller undantagsvis under

kortare tid, särskilt när vederbörande därjämte antingen före eller efter sin

tjänstetid såsom lant- eller lådbrevbärare eller poststationsföreståndare tjänst
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 353.

17

gjort i annan egenskap vid postverket, kunna av generalpoststyrelsen tillerkännas

årligt ålderdomsunderstöd med lämpligt belopp, dock högst vad som

motsvarar två tredjedelar av det arvode, som till honom senast utgått från

postverket, dels ock att generalpoststyrelsen skall äga i de fall, då styrelsen

prövar förhållandena därtill föranleda, till poststationsföreståndare i allmänhet,

vilken utan åtnjutande av ålderdomsunderstöd avgått från sin befattning,

under enahanda villkor som beträffande ålderdomsunderstöd utbetala

gratifikation av etthundra kronor att årligen utgå under hans återstående

livstid, dock att gratifikationsbeloppet icke i något fall må överstiga senast

innehavda arvodesbelopp.

Statskontoret har i utlåtande den 12 februari 1943 över generalpoststyrelsens

framställning till en början framhållit följande principiella synpunkter

på den föreliggande frågan.

Såsom framgår av förarbetena till 1934 års arbetarpensionslagstiftning —

tjänstepensionsreglementet för arbetare samt de summariska pensionsbestämmelserna

— åsyftade den reglering av pensionsfrågan för arbetare i

statens tjänst, som då genomfördes, att såvitt möjligt åvägabringa enhetliga

pensionsbestämmelser för all dithörande personal ävensom att ordna en —

i första hand på bidragsplikt grundad — tjänstepensionering för så stora

grupper som möjligt av statens arbetarpersonal. Den revision av arbetarpensionslagstiftningen,

som verkställdes av 1938 års pensionssakkunniga och

som ledde till utfärdandet av 1942 års arbetarpensionsreglementen samt summariska

tjänstepensionsbestämmelser, inriktades jämväl på att utsträcka den

reguljära arbetarpensioneringen till nya arbetsområden. Den nya arbetarpensionslagstiftningen

medförde ock en icke oväsentlig utvidgning av tjänstepensionsreglementets

tillämpningsområde, i det att möjlighet öppnades att

göra detta reglemente tillämpligt å vissa personalgrupper, vilka tidigare varit

undantagna från pensionsrätt enligt reglementet.

Med hänsyn till de principer, som sålunda varit vägledande för pensioneringen

av arbetare i statens tjänst, synes det statskontoret, att en revision

av hittills tillämpade särskilda grunder för pensionering av personal, som

icke faller under de statliga pensionssystemen, främst borde inriktas på att

i möjligaste mån bringa dessa anställningshavare in under de statliga pensionsreglementena.

Därest för sådana anställningshavare, vilka på grund av

för dem rådande anställnings- och tjänstgöringsförhållanden alltjämt komma

att stå utanför möjlighet att erhålla pension enligt den reguljära pensioneringen,

särskild pensionering finnes böra ordnas, bör denna i sådant fall

erhålla uteslutande understödskaraktär. Såsom en allmän förutsättning för

åtnjutande av pension enligt arbetarpensionsbestämmelserna gäller, att statsanställningen

under anställningstiden utgjort arbetarens huvudsakliga sysselsättning

och förvärvskälla. I de fall, där särskild understödsverksamhet

alltjämt finnes vara anordnad för vissa anställningshavargrupper, bör enligt

statskontorets mening gälla motsvarande villkor, för att underhållsförmån

skall komma ifråga.

Vad härefter angår de i generalpoststyrelsens framställning avsedda anställningshavarna

har statskontoret anfört, att det syntes alltjämt icke vara

möjligt att göra dem delaktiga i en på bidragsplikt grundad tjänstepensionering.

I fråga örn lant- och lådbrevbärarna syntes dock hinder icke möta

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 353.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

att bereda pension enligt de summariska tjänstepensionsbestämmelserna, i

den mån anställningshavarna uppfyllde de i sagda bestämmelser stipulerade

villkoren för pension. För en tillämpning av dessa bestämmelser syntes icke

erfordras något särskilt förliandsmedgivande av Kungl. Maj:t, utan av desamma

följde, att frågan om pension vid tiden för vederbörande anställningshavares

avgång ur tjänst skulle göras till föremål för prövning. Därest

vid sidan av den författningsenligt ordnade pensioneringen ansåges böra

bibehållas en särskild ålderdomspensionering — vilket statskontoret med

hänsyn till att sådan pensionsform redan sedan länge funnits för sagda personal

ävensom till de speciella förhållanden, som här rådde, icke ville motsätta

sig — borde denna i enlighet med de av statskontoret anförda synpunkterna

bygga på en behovsprövning. De av generalpoststyrelsen föreslagna

grunderna för en sådan pensionering hade i övrigt icke givit statskontoret

anledning till annan erinran än att ämbetsverket ansåge, att vid

bestämmandet av understödsbeloppen borde tillses, att dessa holle sig inom

ramen för de i de summariska tjänstepensionsbestämmelserna fastställda

normalbeloppen.

Möjligheten att bereda pension åt poststationsföreståndarna enligt de summariska

pensionsbestämmelserna finge enligt statskontorets mening på av

generalpoststyrelsen anförda skäl anses vara utesluten. För sagda anställningshavargrupp

syntes därför alltjämt böra finnas ordnad en särskild ålderdomspensionering.

För denna pensionering borde dock med statskontorets

principiella inställning gälla, att understöd finge komma ifråga endast i sådana

fall, där skötseln av poststationen varit vederbörandes huvudsakliga

sysselsättning och då samtidigt ett behov av understöd visat sig föreligga.

För beviljande av understöd borde i övrigt gälla de villkor ifråga om anställningstidens

längd, som föreslagits av generalpoststyrelsen. Vidare syntes

de årliga understödsbeloppen icke böra få överstiga det i de summariska

tjänstepensionsbestämmelserna fastställda högsta normalbeloppet för manlig

arbetare.

Beträffande poststationsföreståndare, som icke kunde komma i åtnjutande

av årligt understöd men som i avseende å anställningstidens längd uppfyllde

de villkor, som gällde för erhållande av sådant understöd, borde generalpoststyrelsen

äga möjlighet att, där förhållandena därtill eljest prövades föranleda,

besluta örn tilldelande av särskild avskedsersättning. Denna borde

dock utgå i form av engångsersättning.

Telegrafstyrelsen har i skrivelse den 20 september 1943 under hänvisning

till generalpoststyrelsens förenämnda förslag om behovsprövningens slopande

vid prövning av ärenden örn ålderdomsunderstöd åt poststationsföreståndare

gjort framställning om motsvarande ändring i de bestämmelser, som reglera

understöd åt växelstationsföreståndare vid telegrafverket. Efter att ha erinrat

om att understöd enligt Kungl. Maj:ts brev den 16 januari 1935 och den 18

oktober 1940 endast kunna beviljas under förutsättning, att vederbörande befinnes

vara i behov därav, anför telegrafstyrelsen följande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

19

Föreskrifterna i 1935 års brev kunna sägas närmast motsvara de bestämmelser,

som vid postverket gälla i fråga örn poststationsföreståndare. I händelse

behovsprövningen borttages beträffande sistnämnda anställningshavare,

anser telegrafstyrelsen starka skäl tala för att motsvarande ändring vidtages

i de bestämmelser, som vid telegrafverket reglera understöd åt växelstationsföreståndare,

vilka avgå på grund av hög ålder, sjuklighet eller dylikt. De motiv

för en ändring i berörda hänseende, som anförts»i generalpoststyrelsens

förenämnda skrivelse, gälla i lika mån då fråga är om föreståndare för av

telegrafverket bekostade växelstationer.

Telegrafstyrelsen får därför hemställa, att i ovannämnda brev till styrelsen

den 16 januari 1935 orden »därest han befinnes vara i behov av understöd»

antingen helt utgå eller ersättas med orden »där så prövas skäligt». Härigenom

skulle visserligen behovsprövningen borttagas även beträffande sådan

annan icke-ordinarie personal, å vilken brevet är tillämpligt, men styrelsen

anser, att några olägenheter därav icke äro att befara.

Örn ändring i 1935 års brev sker på sätt styrelsen sålunda föreslagit, bortfaller

behovsprövningen automatiskt även för sådana fall, som avses i hrevet

den 18 oktober 1940. I sistnämnda brev är nämligen stadgat, att »årlig

ersättning enligt föreskrifter, meddelade genom Kungl. Maj:ts beslut den 16

januari 1935 angående bemyndigande för telegrafstyrelsen att tilldela ur telegrafverkets

tjänst entledigad icke-ordinarie personal årligt understöd» må av

telegrafstyrelsen utbetalas jämväl till föreståndare för växelstation med 35

eller flera abonnenter, vilken entledigas till följd av växelstationens automatisering

samt vid tidpunkten för entledigandet uppfyller vissa i brevet angivna

villkor i avseende å levnadsålder och anställningstid. Prövning rörande behovet

av understöd skall sålunda här äga rum på samma sätt som då fråga

är om avgång av annan anledning.

Med hänsyn särskilt till det förhållandet, att föreståndare, som entledigas

till följd, av stationens automatisering, går miste örn sin anställning och därmed

följande inkomst genom åtgärder från telegrafverkets sida, samt att beviljande

av understöd (årlig ersättning) även i bär avsedda fall måste föregås

av en skälighetsprövning nr mera allmänna synpunkter, synes det styrelsen

naturligt och riktigt, att kravet på en ingående prövning av dessa föreståndares

ekonomiska ställning icke längre upprätthålles utan får ingå i den

allmänna skälighetsprövningen. Visserligen är i 1940 års brev åldersgränsen

satt så lågt som vid 50 levnadsår, men erfarenheten har visat, att i de fall,

då understöd kunnat ifrågakomma, levnadsåldern i allmänhet varit väsentligt

högre. I dylika fall kan det ju icke anses rimligt, att villkoren för erhållande

av understöd skola vara strängare än då fråga är örn avgång vid motsvarande

ålder på grund av nedsalta krafter eller sjuklighet. För de föreståndare, som

efter uppnådda 50 levnadsår gå miste örn sin anställning på grund av automatiseringen,

torde för övrigt endast i undantagsfall föreligga möjlighet

skaffa sig medel till uppehället genom övergång till annat förvärvsarbete.

Styrelsen skulle för den skull helst se, alt efter en ändring av föreskrifterna

i brevet den 16 januari 1935 på sätt ovan föreslagits, ordalydelsen i 1940 års

brev bibehålies oförändrad, vilket .skulle innebära, att understöd (årlig ersättning)

må utan förutgången behovsprövning kunna tilldelas även föreståndare,

som entledigas lill följd av stationens automatisering.

Statskontoret har i utlåtande den 24 september 1943, under hänvisning till

sitt förenämnda utlåtande den 12 februari 1943 över generalpoststyrelsens

framställning, förklarat, att ämbetsverket icke kunde biträda telegrafstyrelsens

förslag örn behovsprövningens slopande för växelstationsföreståndarnas

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

del saint att ämbetsverket under alla omständigheter måste bestämt motsätta

sig, att behovsprövningen borttoges för växelstationsföreståndare, som

entledigades till följd av stations automatisering, eller för den icke-ordinarie

personal, som utöver växelstationsföreståndare avsåges med 1935 års brev.

Departements- Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår hava gällande föreskrifter

cMfen'' om ålderdomsunderstöd åt post- och växelstationsföreståndare samt lant- och

lådbrevbärare tillkommit med riksdagens medverkan. De av generalpoststyrelsen

och telegrafstyrelsen framlagda förslagen innefatta vissa principiella

ändringar i de nuvarande bestämmelserna. Jag vill för min del förorda, att

frågan om dessa ändringar underställes riksdagens prövning.

I likhet med myndigheterna anser jag med hänsyn till ifrågavarande befattningshavares

anställnings- och tjänstgöringsförhållanden uteslutet att inordna

dem under en på avgiftsplikt grundad pensionering.

Vad angår lant- och lådbrevbärarna innebär förslaget, att de skola kunna

erhålla pension enligt de summariska arbetarpensionsbestämmelserna. Ifrågavarande

anställningshavare torde knappast vara att anse såsom arbetare

i den mening, som avses i pensionsförfattningarna rörande statens arbetarpersonal.

Då emellertid förslaget i denna del synes innebära en ändamålsenlig

lösning av pensionsfrågan för flertalet av lant- och lådbrevbärarna, synes

mig hinder icke böra möta mot att de summariska pensionsbestämmelserna

göras tillämpliga även å dessa anställningshavare.

För sådana fall, där de stadgade förutsättningarna för en tillämpning av

nämnda bestämmelser å lant- och lådbrevbärare icke föreligga, skulle enligt

förslaget generalpoststyrelsen alltjämt äga befogenhet att bevilja ålderdomsunderstöd

enligt i huvudsak samma grunder som för närvarande, ehuru utan

behovsprövning. Som skäl för en dylik ålderdomspensionering vid sidan av

den författningsenligt ordnade pensioneringen har från generalpoststyrelsens

sida särskilt framhållits, att för lant- och lådbrevbäringen på många håll även

med fördel kunna anställas personer vid sådan levnadsålder, att de på grund

av kravet på 12 års tjänstetid före 60 års ålder icke skulle kunna komma i

åtnjutande av pension enligt de summariska bestämmelserna. Det har även

ansetts önskvärt att undantagsvis kunna bevilja ålderdomsunderstöd även i

sådana fall då den i nämnda bestämmelser stadgade förutsättningen, att anställningen

skall hava utgjort vederbörandes huvudsakliga sysselsättning och

förvärvskälla, icke är för handen. Med hänsyn till de särskilda anställningsoch

tjänstgöringsförhållandena för ifrågavarande personal vill jag icke motsätta

mig, att generalpoststyrelsen även i fortsättningen må kunna bevilja

ålderdomsunderstöd enligt i stort sett samma grunder som hittills tillämpats.

Vad beträffar frågan örn beviljandet av dylika understöd'' skall göras beroende

av särskild behovsprövning, anser jag i betraktande av de förutsättningar,

som i övrigt regelmässigt uppställas för beviljande av understöden,

rimligt att eftergiva kravet på behovsprövning. Denna eftergift torde icke medföra

någon större kostnadsökning beträffande vare sig denna eller i det följande

omförmälda personalgrupper, beträffande vilka sådan eftergift förordas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

21

För poststationsföreståndarnas vidkommande har föreslagits, att nuvarande

understödsverksamhet bibehålies. Mot detta förslag har jag icke funnit

anledning till erinran. Även för ifrågavarande personal synes med hänsyn

till såväl arbetsuppgifternas beskaffenhet som förhållandena i övrigt befogat

att på sätt generalpoststyrelsen ifrågasatt eftergiva den nuvarande behovsprövningen.

Såsom statskontoret påpekat böra understödsbeloppen icke överstiga

det i de summariska pensionsbestämmelserna fastställda högsta normalbeloppet

för manlig arbetare. Vidare delar jag statskontorets uppfattning, att

till poststationsföreståndare, som avgår utan att komma i åtnjutande av ålderdomsunderstöd,

i stället för nuvarande gratifikation å högst etthundra

kronor om året bör i förekommande fall utgå avskedsersättning i form av

ett engångsbelopp. Grunderna för bestämmande av dylik engångsersättning

böra fastställas av Kungl. Majit.

Även för växelstationsföreståndarnas del synes det nuvarande kravet på

behovsprövning kunna slopas, då fråga är örn ålderdomsunderstöd. I nu

avsedda fall bör samma maximeringsregel iakttagas, som nyss förordats för

poststationsföreståndama. Jag är däremot icke nu beredd att förorda ett eftergivande

av behovsprövningen vid entledigande på grund av växelstations

automatisering eller i andra fall, som avses i brevet den 16 januari 1935.

Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att, sedan riksdagen fattat beslut

i ärendet, utfärda erforderliga föreskrifter, vilka böra tillämpas från och med

den 1 januari 1944.

Hemställan.

Inom finansdepartementet har utarbetats förslag till kungörelse örn ändrad

lydelse av den till allmänna tjänstepensionsreglementet den 30 december

1941 (nr 1008) hörande pensionsåldersförteckningen. Förslaget innefattar de

ändringar i pensionsåldersförteckningen, som i det föregående förordats.

Under åberopande av vad sålunda i det föregående i skilda hänseenden

anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna förenämnda förslag till kungörelse;

2) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i det föregående förordats medgiva, att såsom

tjänstår vid tillämpning av 1942 års tjänstepensionsreglemente

för arbetare må tillgodoräknas två tredjedelar av

tid, under vilken arbetare vid statens järnvägars nybyggnads-

och förändringsarbeten efter avgången ur statens järnvägars

tjänst i anledning av vissa tunnelarbetens inställande

men före utgången av den kalendermånad, under vilken han

uppnår en levnadsålder av 60 år, efter anvisning av arbetsmarknadskommissionen

fullgjort arbete vid flygfältsanläggning

i Bromma;

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 353.

3) medgiva, att indelt personal vid armén, som varit inkallad

till s. k. ständig tjänstgöring och kvarstått i sådan

tjänstgöring efter den 30 juni 1942, må, oavsett arten av det

arbete den indelte haft att under tjänstgöringen förrätta,

kunna, räknat från anställningens upphörande, tillerkännas

pension enligt bestämmelserna i kungörelsen den 30 juni 1942

(nr 696) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal

i statens tjänst, därest för kungörelsens tilllämpning

eljest gällande förutsättningar äro för handen; samt

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i det föregående förordats meddela bestämmelser

i fråga örn ändrade grunder för ålderdomsunderstöd

m. m. åt vissa anställningshavare vid post- och telegrafverken.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

• att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Gabrielson.

487888. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Ak tiebolag. 1943.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:530 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar i den till allmänna tjänstepensionsreglementet hörande pension a1 i texten
  2. BU 1943:77 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till vissa ändringar i den till allmänna tjänstepensionsreglementet hörande pensionsåldersförteck s. 1 i texten