Sök i Ratio Lex

Angående anslag för befrämjande av frivillig skyddsympning mot difteri

1943-10-08 · 31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:356, Angående anslag för befrämjande av frivillig skyddsympning mot difteri

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

1

Nr 356.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag

för befrämjande av frivillig skyddsympning mot difteri;

given Stockholms slott den 8 oktober 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det

förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet öven'' socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 oktober 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Framställning av medicinalstyrelsen.

I skrivelse den 12 april 1943 har medicinalstyrelsen framlagt förslag om

åtgärder till befrämjande av frivillig skyddsympning mot difteri.

I skrivelsen anför styrelsen till en början rörande behovet av särskilda

åtgärder mot difteri följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 356.

802 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

Enligt erfarenheter från många länder företer difterisjukdomen vågformiga

frekvensväxlingar med varierande intervall, som uppgå till 10 å 20 år eller

mera. I vårt land uppträdde den sista stora difterivågen under åren 1918—21

med en medelsiffra av icke mindre än 27,000 fall per år. Sedan dess har sjukdomsfrekvensen

hos oss hållit sig på en anmärkningsvärt låg samt till och

med år 1938 ständigt sjunkande nivå.

Under de sista fyra åren har difterien emellertid ökat avsevärt i våra grannländer

Danmark, Finland och Norge. I sistnämnda land pågå för närvarande

epidemier, som omfatta cirka 1,000 fall per månad. Med anledning härav har

man i dessa, liksom tidigare i många andra länder, börjat bekämpa sjukdomen

genom skyddsympningar.

Difterisituationen i vårt land har nu också börjat utveckla sig i sådan riktning

att skyddsympningar måste anses påkallade. Som av nedanstående siffror

framgår har sjukdomen det sista året visat bestämd tendens till ökning.

1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942

935 916 781 299 107 181 290 252 1,285 fall.

Lokala epidemier ha framträtt i flera olika landsdelar och ett flertal dödsfall

ha förekommit. Erfarenheten visar, att man ej kan fullt behärska en dylik

hotande frekvensstegring blott med isolering av inträffade fall och med efterforskningar

efter smittbärare och deras isolering. Dylika åtgärder äro visserligen

oundgängliga och kunna fördröja och begränsa sjukdomens spridning

men, då samtliga smittbärare icke på så sätt kunna infångas, kan sjukdomens

utbredning icke effektivt hejdas.

Till sjukdomens ökade spridning ha också de för närvarande rådande förhållandena

på olika sätt bidragit.

Ett avgörande inflytande på sjukdomsfrekvensens storlek ager befolkningens

immunitetsläge och dettas växlingar tillmätes grundläggande betydelse för de

periodiska variationer, som frekvensen visar i olika länder. Örn en stor del

av befolkningen är mottaglig för difteri, äro förutsättningarna gynnsamma för

en fortskridande spridning. På grund av att difterifrekvensen under en följd

av år varit mycket låg, har man anledning vänta att immunitetsläget i vårt

land för närvarande är dåligt. Eå personer ha nämligen haft möjlighet att

genom kontakt med sjukdomsalstraren — genom lätta eller helt latenta,

»stumma» infektioner — förvärva ett specifikt och för viss tid bestående relativt

skydd mot sjukdomen. En mycket stor del av befolkningen kan därför

förväntas vara mottaglig för sjukdomen.

Genom Schicks reaktion, vid vilken individens förmåga att neutralisera i

huden insprutat difterigift (-toxin) prövas, är det med en viss grad av sannolikhet

möjligt att bedöma, örn vederbörande är mottaglig eller icke. badana

Schickprövningar, som nyligen i begränsad omfattning utförts i några olika

landsdelar, ha också visat, att en ovanligt stor del av befolkningen ar mottaglig

för sjukdomen (Schickpositiv). Följande tabell innehåller en sammanställning

av resultatet av dylika Schickprövningar.

Ålder

Antal

prövade

432

642

Schick positiva

Antal Procent

1—15 år ..

över 15 år

361 83.6

522 81.3

Av ovan anförda skäl måste risken för en omfattande spridning av difteri

för närvarande anses föreligga i vårt land. Skyddsympnmg mot sjukdomen,

som i liknande läge företagits i mångå länder, har härigenom blivit aktuell

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 356. 3

även för vårt vidkommande. De försök att på denna väg begränsa inträffade

eprdenner, som redan utförts i vårt land, ha också givit uppmuntrande resultat.

Försöken äro emellertid av så begränsad omfattning, att den erfarenhet av

skyddsympning mot difteri, som finnes i Sverige, måste sägas vara ganska

obetydlig. Med anledning härav har medicinalstyrelsen företagit en granskning

av förhållandena på området i utlandet.

Rörande resultatet av denna granskning yttrar styrelsen bland annat:

Beträffande ympämnets art råder numera allmän enighet örn att ett renat

och till aluminiumföreningar adsorberat difterianatoxin utgör det bästa preparatet.

Anatoxinet består av genom formalinbehandling avgiftat difteritoxin.

Reningen avser att minska biverkningarna och adsorptionen till aluminiumföreningen

syftar till att förlångsamma resorptionen och därigenom förlänga

den immuniserande effekten. På detta sätt utövar det injicerade ympämnet en

viss depaverkan och antalet injektioner kan begränsas, vilket är av stor praktisk

betydelse vid allmänna ympningar. Den vid statens bakteriologiska laboratorium

igångsatta beredningen, för vilken Kungl. Majit nyligen beviljat

medel, gäller också dylik anatoxin.

Skyddsympningen utföres beträffande barn i åldern 1—15 år vanligen

genom en insprutning under huden av 1 ml. ympämne (anatoxin). För åldrarna

över 15 år bör ympningen ske med två insprutningar örn 0.2 respektive

0.5 ml. ympämne med 4 veckors intervall. Det grundläggande skydd, som på

detta sätt framkallas, behöver emellertid förstärkas genom förnyade ympningar,

varvid något varierande principer följas i olika länder. Denna fråga skall

nedan närmare belysas.

Efter insprutningarna inställa sig hos en del av de ympade rodnad och

svullnad kring insprutningsstället och ibland även feber. Reaktionerna, som

äro ofarliga, uppträda i regel några timmar efter insprutningen och kunna

kvarstå 1—3 dygn. Hos små barn saknas dessa reaktioner ofta eller äro

lindriga, hos större barn (12—15 år) kunna de vara något mera framträdande.

Vuxna personer, uppåt 30 år och däröver, förete oftare kraftiga reaktioner, i

enstaka fall varande åtskilliga dagar.

Det skydd mot difteri, som åstadkommes genom anatoxinympningar, är

icke absolut, men sjukdomsfrekvensen är avsevärt lägre hos de ympade än

hos de oympade. Hos de skyddsympade är också förloppet, örn sjukdomen

uppträder, i allmänhet mycket lindrigt. Örn skyddseffekten mätes genom

Schicks reaktion, konstateras, att reaktionen hos minst 90 procent av de

ympade slår örn från positiv till negativ och sedan efter viss utländsk erfarenhet

kvarstår negativ under åtskilliga år.

Skyddsympning mot difteri har i utlandet praktiserats på olika sätt. J flera

länder är den obligatorisk. I Frankrike äro sålunda alla barn skyldiga undergå

ympning i 2—3 års åldern enligt lag av den 8 juni 1938. Vid inryckning i

militärtjänst sker vidare förnyad ympning av de värnpliktiga. I Schweiz infördes

obligatorisk ympning av alla skolbarn i Genévekantonen redan år 1932.

I Ungern äro alla barn enligt lag, som trätt i kraft den 1 januari 1938, skyldiga

att undergå ympning dels vid 2, dels vid 6 års ålder. I Polen var ympning

obligatorisk för barn under 10 år, vid epidemier utsträcktes ympningsplikten

till samtliga barn under 15 år. I Rumänien och vissa delar av Sovjetunionen

är difteriprofylaxen likaledes obligatorisk.

T många länder hava difteriympningarna emellertid genomförts på frivillig

väg, varvid en omfattande upplysningsverksamhet och en intensiv propaganda

gjort det möjligt att genomföra dem i önskvärd utsträckning. Så är fallet i

Canada, Danmark, England, Tyskland och Amerikes Förenta Stator. I Köpen
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

hamn har cirka 75 procent av alla barn i åldern 1—15 år på detta sätt skyddsympats.

Dessa allmänna skyddsympningar ha städse genomförts utan kostnad för

de ympade. Antalet insprutningar ha växlat i de olika länderna. I Danmark

har man först givit två insprutningar med minst fyra veckors intervall och

därefter förstärkt skyddet genom en ny insprutning ett år senare. I Tyskland

giver man likalades i regel två insprutningar med nämnda intervall —• i vissa

områden har man ansett sig få god effekt med blott en insprutning — men

har inga bestämmelser örn i vilken utsträckning det härigenom åstadkomna

skyddet i fortsättningen skall upprätthållas. Barn, som intagas å barnhem

etc., ympas dock ånyo, örn de icke genomgått ympning de sista två åren. I

England har »Min i siry of Health» rekommenderat två insprutningar med

minst fyra veckors intervall. I engelsk facklitteratur föreslås, att denna första

ympning skall ske vid 1 års ålder och att ympskyddet skall vidmakthållas

genom en insprutning dels vid 5 års ålder före skolans början, dels vid 10 års

ålder. I Ungern anser man sig ha nått god effekt genom att ge en insprutning

dels under andra dels under sjätte levnadsåret och detta förfarande är i lag

föreskrivet.

Börande erfarenheterna i vårt land yttrar styrelsen:

De allmänna ympningar, som i vårt land genomförts sedan hösten 1942 i

av difteriepidemier hemsökta områden, ha utförts genom en insprutning av

1 ml. ympämne å barn i åldern 1—15 år samt två insprutningar örn 0.2— 0.3

respektive 0.5—0.7 ml. med fyra veckors intervall å personer över 15 års ålder.

Sistnämnda kategori har i allmänhet ympats först efter Sahickprövnmg och

endast örn denna givit positivt resultat. Det försiktigare tillvägagångssättet

beträffande de högre åldrarna, som även allmänt rekommenderas i utlandet,

motiveras av den större risk för kraftiga biverkningar, som inträder med stigande

ålder. Enligt dessa principer torde för närvarande sammanlagt omkring

35,000 personer ha ympats i vårt land. Några anmärkningsvärda reaktioner ha

icke meddelats från dessa allmänna ympningar.

Hittillsvarande erfarenhet från vårt land ger vid handen att man under pågående

epidemi i regel kan genomföra skyddsympningarna i erforderlig omfattning

på frivillig väg. Genom lämplig upplysningsverksamhet med tidningspressens

hjälp har allmänheten bragts att förstå ympningarnas betydelse och

gärna låtit sina barn undergå densamma. I vissa delar av Jönköpings län utgjorde

sålunda ympningsfrekvensen mer än 15 procent av befolkningen, merendels

barn, vilket måste betecknas som ett ganska gott resultat, då den åldersgrupp,

som främst är i behov av ympskydd, nämligen åldern 1—15 år, utgör

cirka 20 procent av befolkningen. Inom några epidemiorter, där upplysningsverksamheten

antagligen varit mindre intensiv, har dock ympningsfrekvensen

varit ganska otillfredsställande. Det är givet att det i diftenfna områden

kan möta större svårigheter att få önskvärd anslutning till ympnmgarna.

Beträffande planläggningen av en allmän skyddsympnmg mot

difteri i vårt land framhåller medicinalstyrelsen, att, enär erfarenheterna

utomlands givit vid handen att en fullständig genomimmunisering av en hel

befolkning icke är nödvändig för ett effektivt bekämpande av den epidemiska

difterien, styrelsen finner skäl icke föreligga att nu påyrka obligatorisk ympning.

Styrelsen tillägger emellertid, att det kan komma att visa sig svårt att

på frivillig väg uppnå nödig ympningsfrekvens och att diftenhotet kan utveckla

sig i sådan riktning, att obligatorisk ympning kommer att framstå som

ofrånkomlig. Styrelsen anser det därför i hög grad önskvärt, att Kungl. Maj .t

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

äger möjlighet att i sådant fall föreskriva ympningsplikt i erforderlig omfattning,

och har för avsikt att återkomma till denna fråga i samband med en

inom styrelsen pågående omarbetning av epidemilagen.

1 fråga om den frivilliga skyddsympningens omfattning yttrar styrelsen

bland annat:

Vid planeringen av den allmänna skyddsympningen har styrelsen utgått

ifrån att det i nuvarande läge närmast synes påkallat att ett grundläggande

skydd mot difteri skänkes hela den befolkningskategori, som i första hand

löper risk att drabbas av sjukdomen, nämligen barn i åldern 1—15 år. Enligt

svensk erfarenhet och utländska statistiker tillhöra respektive 91 och 95 procent

av difterifallen denna åldersklass. Med utgångspunkt från 1940 års folkräkning

kan befolkningstalet för denna klass uppskattas till 1,250,000. Då en

ympning av denna omfattning utgör en mycket stor arbetsuppgift, torde man

av praktiska skäl i allmänhet böra begränsa sig till att giva en insprutning

av I ml. ympämne till ifrågavarande kategori. Som ovan angivits har man

i Ungern och i vissa fall även i Tyskland ansett sig uppnå god effekt med

blott en insprutning. Skulle det emellertid framdeles visa sig att difteriepidemier

uppträda, trots dessa ympningar, bör man vara beredd att förstärka

skyddet genom att ge en förnyad insprutning till barn inom de eventuella

epidemiområdena. I vissa fall där återbesök lätt anordnas torde redan nu

ympning även av barn lämpligen kunna ske i två omgångar.

Förutom barn i åldern 1—15 år äro även vissa yrkeskategorier mera utsatta

för att drabbas av difteri än befolkningen i övrigt, nämligen sjukvårdspersonal,

särskilt å epidemi- och barnsjukhus, personal å barnhem och barnkrubbor

samt lärarpersonal. De första allmänna ympningarna böra därför omfatta

även dessa kategorier, varvid dock förutsättes, att ympningen utföres

blott örn utförd Schickprövning visar, att behov därav föreligger.

Av amerikanska iakttagelser på stort material framgår, att en immunisering

av skolbarnen icke förslår för att effektivt hejda sjukdomens spridning utan

att samtidigt en avsevärd del av förskoleålderns barn skyddsympas. En sådan

anslutning står säkerligen att uppnå på fnvillighetens väg under förutsättning,

att upplysningsarbetet lägges upp effektivt med begagnande av sådana propagandahjälpmedel

som press och radio, ävensom föredragsverksamhet av

läkare och sköterskor m. fl.

Styrelsen ingår härefter på frågan om skyddsympningens organisation

och finansiering samt framhåller därutinnan följande.

Den centrala ledningen av antidifterikampen samt ympningen torde böra

anförtros åt medicinalstyrelsen, som bör uppdraga de allmänna riktlinjerna för

verksamheten samt utfärda råd och anvisningar.

De verkställande uppgifterna kunna tänkas tilldelade kommunalstyrelse

eller landsting att utövas av respektive hälsovårds- eller epideminämnder,

vilka båda myndigheter redan tilldelats vidsträckta befogenheter i samband

med beredskapen mot smittsamma sjukdomar.

På grund av primärkommunernas betydligt växlande invånarantal med därav

följande olika resurser och ojämna kvalifikationer hos hälsovårdsnämnderna

äro dessa mindre lämpade att handhava difteriympningen. Ett genomfört

difteriskydd kan väntas mer eller mindre begränsa difterisjukdomens utbredning-

Härigenom uppnås betydande besparingar för vård av difterisjuka och

måhända i någon mån även för isolering av smittbärare. En avsevärd del av

kostnaderna för dessa åtgärder påvila landstingen, som sålunda hava ett direkt

ekonomiskt intresse av verksamheten. Det vore då rimligt att en del av kostnaderna

bestredes av landstingen, och vid en sådan anordning vore det naturligt

att låta landstingens epideminämnder stå som huvudmän för verksam
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

heten inom landstingsområdena. För genomförande av en frivillig ympning

skulle en sådan anordning innebära många fördelar. Åtgärderna skulle kunna

smidigare avpassas med hänsyn till de inom olika områden rådande folkpsykologiska

stämningarna och intresset kunde väntas stimulerat genom tävlan i

effektivitet mellan de olika epidemidistrikten. Enligt vad medicinalstyrelsen

inhämtat under hand från landstingsförbundet torde också intresse för saken

förefinnas på detta håll, men man anser verksamheten ännu icke vara tillräckligt

förberedd eller till sin innebörd så klarlagd, att samtliga landsting kunde

tänkas beredda att för ändamålet omedelbart anslå medel. Till följd härav

vore att befara att vissa områden skulle visa sig mindre villiga att anordna

skyddsympning mot difteri, därest åtgärden skulle medföra utgifter för landstingen.

Man skulle då riskera, att betydande områden kunde komma att undantagas

från vaccineringen. Trots att man vid sådant fall kunde länkas erhålla

större eller mindre befolkningsområden, inom vilka ympning ej företagits,

vilket skulle vara av stort vetenskapligt såväl som praktiskt intresse som jämförelsematerial

vid bedömande av ympningens nytta för förebyggande av

difterisjukdomen, anser sig medicinalstyrelsen icke för närvarande böra förutsätta

någon ekonomisk medverkan från landstingens sida vid verksamhetens

genomförande.

I stället föreslår styrelsen, att samtliga kostnader — med undantag av utgifter,

som hänföra sig till användande av kommun eller landsting tillhörande

lokaler — för genomförande av ympskydd mot difteri bestridas av statsmedel

åtminstone under första verksamhetsåret. Sedan insikten om nyttan blivit

allmän, torde det bliva möjligt att även på det ekonomiska området försäkra

sig örn landstingens medverkan beträffande verksamhetens fortsättande och

den förvärvade immunitetens betryggande upprätthållande.

Vid det förhållandet att staten ikläder sig praktiskt taget samtliga utgifter

kunde man taga under övervägande lämpligheten att anförtro verkställigheten

av planerna åt de administrativa myndigheterna, Överståthållarämbetet och

länsstyrelserna. Med tanke på att dessa myndigheters befattning med epidemivård

och medicinalpersonal hittills mera varit av allmänt övervakande natur

samt då länsstyrelserna redan äro i hög grad betungade med nya arbetsuppgifter

i samband med beredskapen, finner medicinalstyrelsen emellertid det

vara mindre lämpligt att inordna länsstyrelserna i ifrågavarande verksamhet.

Medicinalstyrelsen får sålunda föreslå, att åt epidemidistrikt, som anordnat

skyddsympning mot difteri enligt av styrelsen godkänd plan, skall utgå ersättning

av statsmedel för samtliga kostnader. För detta ändamål bör epideminämnd

i samråd med förste provinsialläkare eller likställd förste stadsläkare

med ledning av medicinalstyrelsens anvisningar uppgöra för de lokala förhållandena

lämpade planer. I överensstämmelse med dessa skola respektive

tjänsteläkare utarbeta detaljplaner för sina distrikt, vilka skola av förste provinsialläkaren

granskas och fastställas. Om journalföring och rapportering

inskränkes till ett för överblickande av verksamheten oundgängligt minimum,

torde man kunna utgå ifrån att tjänsteläkarna ofta skola medhinna att i samband

med mottagningar för annan socialmedicinsk verksamhet (förebyggande

barnavård och skolbarnsvård) företaga skyddsympningen under förutsättning

att de därvid kunna påräkna biträde av distriktssköterskorna. Medicinalstyrelsen

har även tänkt sig att besiktningsläkarna i vad gäller minderåriga och

i övrigt privatpraktiserande läkare, med vilka epideminämnden träffar överenskommelse,

skulle befinnas villiga att i viss utsträckning deltaga i ympningen.

Under särskilda omständigheter, såsom överhängande risk för sjukdomens

utbredning, distriktets storlek eller utbredningen av annan sjuklighet

inom distriktet, kan arbetsbördan för läkaren understundom bliva så betungande

att han icke rimligen kan belastas med det merarbete, som en omfattande

difteriimmunisering skulle medföra. Vid sådant fall bör extra läkare

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 356.

kunna av medicinalstyrelsen förordnas att helt eller delvis verkställa ympningen.

Så kan även behöva ske, där ännu ingen förebyggande tillsyn av småbarn

eller skolbarn är ordnad.

Sedan den första allmänna ympningen genomförts, torde det vara lämpligt

att ympskyddet successivt underhålles under följande år genom ympning av

alla barn vid den första skolgångens början. De nya årgångarna böra vidare

ympas under det andra levnadsåret. Hur de framtida ympningarna skola organiseras,

torde emellertid böra avgöras med ledning av erfarenheterna från de

nu planerade ympningarna. Sannolikt bör sådan ympning i fortsättningen i

första hand ordnas inom den förebyggande barnavården.

Beträffande kostnaderna för den sålunda skisserade skyddsympningen

framhåller styrelsen, att dessa endast kunna approximativt beräknas, samt

yttrar i fortsättningen följande.

Vad först propagandan beträffar torde en riksomfattande upplysningsoch

propagandaverksamhet böra igångsättas, därest en större anslutning skall

kunna påräknas. Propagandan bör omfatta dels upplysningsföredrag i radio

samt artiklar i dagspressen. Utgifterna härför torde komma att bli obetydliga,

Till ymparens handledning bör utarbetas råd och anvisningar. En broschyr

örn 8 sidor torde vara tillräcklig, önskvärt är att den innehåller en färgplansch

över Schickreaktionen, vilket emellertid kommer att fördyra skriften. Upplagan

bör lägst beräknas till 5,000 exemplar. Kostnaden härför kan beräknas

uppgå till 800 kronor. Reklamaffischer böra lämpligen uppsättas i skolor, invid

kyrkor och gudstjänstlokaler, järnvägarnas väntsalar, läkarmottagningarnas

väntrum, å kommunala anslagstavlor, i möteslokaler, trafikmedel och andra

ställen, där människor samlas. Affischen bör givas ett konstnärligt utförande.

En upplaga på åtminstone 100,000 exemplar torde vara erforderlig. Kostnaderna

härför torde belöpa sig på 4,000 kronor.

Även filmen bör tågås i propagandans tjänst. Goda kortfilmer för detta

ändamål visas flerstädes utomlands och hava visat sig vara av stort värde. Det

borde icke vara omöjligt att förvärva och för svenska förhållanden adaptera

sådana filmer. Bäst vore naturligtvis en inhemsk inspelning. Kostnaderna

för framställning av en sådan undervisningsfilm torde komma att belöpa sin

på 20,000 kronor.

Flygblad för utdelning till skolbarn, föräldrar, sköterskor, barnmorskor

m. fl. krävas i en upplaga av åtminstone 1,000,000 exemplar, representerande

en kostnad av 3,500 kronor.

Det är ett oundgängligen erforderligt led i den föreslagna upplysningskampanjen,

att förste provinsialläkarna samt med dem jämställda stadsläkarna

beredas tillfälle överlägga med medicinalstyrelsen i frågan. Medicinalstyrelsen

har för avsikt att anordna en konferens för informering av dessa läkare.

Kostnaderna, som äro att hänföra till upplysningsverksamheten kunna beräknas

till cirka 4,000 kronor.

Uppgifter om plats och tid för ympmöten borde efter Kungl. Maj:ts särskilda

förordnande utan större kostnad kunna införas i länskungörelserna. Det

torde emellertid dessutom bliva nödvändigt att utannonsera ympmötena i ortspressen.

Annonskostnaderna torde approximativt kunna beräknas till cirka

60,000 kronor.

För föreläsningsarvoden bör anslås en summa av 2,000 kronor.

En totalsumma på 100,000 kronor torde förslå för propaganda- och upplysningsverksamhet.

I fråga örn ersättning åt ympare skiljer styrelsen på tvenne kategorier

ympare: 1) av medicinalstyrelsen förordnad ympare med arvode av

30 kronor för dag, vartill kommer ersättning avsedd som gottgörelse för för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 356.

brukningsartiklar, sprutor, spetsar, desinfektionsmedel och* dylikt med 5 kronor

per dag, 2) tjänste- och andra läkare med ersättning av 75 öre för varje

ympning till och med den trettionde ympningen och av 25 öre för varje ympning

från och med den trettioförsta ympningen, dock högst sammanlagt 35

kronor för dygn. Härtill kommer en ersättning av 75 öre för varje Schickprov

jämte 25 öre för provets avläsning. Beträffande statens kostnader för dessa

ersättningar anför styrelsen:

Antalet ympningar, som komma att verkställas, kan självklart icke

exakt angivas. Ett approximativt belopp torde dock kunna fastställas,

därest såsom beräkningsgrund tages det antal personer, för vilka ympning

mot difteri anses mest påkallad, nämligen barn i åldern 1—15 år uppgående

till omkring 1,300,000 samt personal på anstalter, kontakter m. fl. uppgående

till högst 100,000 personer eller sammanlagt 1,400,000. Då ympningen

har frivillighetens karaktär, torde man kunna räkna med att av nämnda

1.400.000 personer högst omkring 1,100,000 komma att ympas.

Skulle dessa ympningar utföras allenast av de av medicinalstyrelsen förordnade

läkarna finge, med beaktande av att en dylik ympare under 300 dagar

för år bör anses kunna ympa 150 personer per dag, 25 ympare årligen förordnas

[(300 X 150 X 25) 1,125,000]. Arvoden till dessa ympare skulle i enlighet

med av medicinalstyrelsen framlagt förslag uppgå till (35 X 25 X 300)

262,500 kronor. Därtill kommer rese- och traktamentsersättning enligt klass

II C. Traktamentsersättning uppgår enligt sagda klass till 20 kronor per dygn

och reseersättning kan förslagsvis beräknas till 8 kronor per dygn. För sistnämnda

ersättningar skulle således kostnaderna uppgå till (28 X 25 X 300)

210.000 kronor. Sammanlagda kostnaderna för ympningar mot difteri under

förutsättning att desamma utföras allenast av de av medicinalstyrelsen förordnade

ymparna skulle således uppgå till (262,500 + 210,000) 472,500 kronor.

Skulle åter ympningarna utföras allenast av tjänsteläkare och enskilt praktiserande

läkare, uppginge kostnaderna härför enligt medicinalstyrelsens förslag

till cirka 600,000 kronor. Yad rese- och traktamentsersättning för tjänsteläkarna

beträffar äro desamma svåra att bestämma och bleve, såvitt kunnat

bedömas, så ringa att medicinalstyrelsen icke tagit desamma i beräkning vid

anslagsbehovets fixering.

Då verkställande av ympningarna kommer att fördelas på dessa båda kategorier,

kan ett belopp av ungefär 500,000 kronor beräknas utgöra ifrågavarande

ersättningar till ymparna.

De sammanlagda kostnaderna för verkställande av den föreslagna ympningen

mot difteri uppskattar styrelsen således till (100,000 + 500,000) 600,000

kronor.

Styrelsen betonar slutligen, att det med hänsyn till den tendens till ökad

utbredning, som difterisjukdomen under senaste tiden visat, är angeläget, att

de av styrelsen föreslagna förebyggande åtgärderna vidtagas med det snaraste.

Styrelsen meddelar i detta sammanhang, att enligt rapport från statens bakteriologiska

laboratorium man till sistlidne maj månad väntades hava färdigställt

ympämne för 50,000 personer.

På grund av det anförda har medicinalstyrelsen anhållit, dels att Kungl.

Majit måtte hos riksdagen hemställa örn anvisande av ett förslagsanslag

av 600,000 kronor för ifrågavarande ändamål, dels ock att Kungl. Majit måtte

utfärda kungörelse i ämnet i enlighet med ett vid medicinalstyrelsens skrivelse

fogat förslag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 356.

9

Yttranden.

Medicinalstyrelsens förslag har remitterats för yttrande till statskontoret,

samtliga länsstyrelser efter hörande av vederbörande förste provinsialläkare

och därmed jämställda stadsläkare, samtliga läns landstings förvaltningsutskott

ävensom svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, förste provinsialläkarnas förening, svenska provinsialläkarföreningen

och svenska stadsläkarföreningen. Yttranden hava

inkommit från samtliga utom fyra förvaltningsutskott.

I yttrandena har enighet i stort sett rått örn att ympning mot

difteri bör genomföras, örn ock någon tveksamhet beträffande ympningens

verkningar gjort sig gällande på vissa håll. Jag begränsar mig därför väsentligen

till att i detta hänseende återgiva en del yttranden, som kunna sagås

närmare belysa ympningens betydelse.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län, där år 1942 flera svårartade

difteriepidemier inträffade, yttrar bland annat:

Under år 1942 inträffade i Jönköpings län inalles 137 akuta difterifall

med 7 dödsfall; samtidigt uppspårades 318 difteribacillbärare.

Erfarenheterna från ifrågavarande difteriepidemier i länet visa, att sjukdomen

icke kunde behärskas blott med isolering av akuta difterifall och

med efterforskningar efter smittbärare och deras isolering. Det visade sig

sålunda, att vid en difteriepidemi i länets sydvästra del, där till att börja

med och under cirka tre månaders tid enbart nämnda metod användes,

difterifallen stadigt ökades månad för månad, och först sedan skyddsympning

(cirka 2.6 procent av befolkningen i orten ympades) införts, minskades

difterifallen därstädes på ett påtagligt sätt. Nyssnämnda difteriepidemi i

sydvästra delen av länet under år 1942 omfattade 69 akuta difterifall med

5 dödsfall (7.3 procent av de akut sjuka); dessutom uppspårades 60 bacillbärare.

På andra håll i länet, där difterifall uppträdde, bekämpades difteriepidemien

— förutom genom isolering av de akuta fallen och uppspårande och

isolering av bacillbärare m. m. — redan från början med gott resultat med

hjälp av skyddsympning; inalles 7.6 procent av länets befolkning skyddsympades

sålunda under år 1942.

Av särskilt intresse är det att närmare studera difteribekämpandet i

Nässjö-orten. Epidemien i Nässjö-orten satte in mycket häftigt, fick stor

spridning inom kort tid och omfattade inalles 47 akuta difterifall med 2

dödsfall (4.3 procent av de akuta difterifallen i orten); samtidigt uppspårades

226 bacillbärare. Redan på fjärde dagen efter det att det första di Henfallet

blivit känt påbörjades skyddsympning och bedrevs målmedvetet och energiskt

så att 15.2 procent av befolkningen i orten på kort tid skyddsympades.

Ifrågavarande difteriepidemi avtog därefter hastigt och omfattade knappt

en månads tid.

Då skyddsympning mot difteri av de erfarenheter att döma, som vunnits

inom Jönköpings län, visat sig vara ett synnerligen värdefullt och effektivt

vapen vid difteribekämpandet, är det av behovet påkallat, att bestämmelser

örn skyddsympningens genomförande i riket skyndsamt utfärdas. De föreliggande

förslagen till kungörelse m. m. synas viii motiverade och böra fastställas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

I anslutning härtill anför länsstyrelsen i Jönköpings län följande.

Under år 1942 förekom difteri epidemiskt på olika platser här i länet.

Förloppet av epidemierna var sådant, att man icke saknade anledning att

beteckna dem såsom ganska allvarliga och hotfulla. Såsom ett led i strävandet

att bekämpa dem tillgreps åtgärden att företaga sådan ympning,

varom här är fråga. I betraktande av den spridning epidemierna till en

början togo, torde det få anses tämligen säkert, att den sålunda vidtagna

åtgärden bidrog till att hämma och i vissa fall förhindra utbredningen av

sjukdomen. Aven om full visshet örn värdet av ympningen ännu ej vunnits,

synes all sannolikhet tala för antagandet, att ympningen är av största värde

för det ändamål, som avses med den.

Från den här bedrivna kampen för motarbetande av sjukdomen har länsstyrelsen

sig bekant, att svårighet yppades om huru ersättning för företagen

ympning skulle beredas och av vem gottgörelsen skulle gäldas. Svårigheterna

härutinnan kunna måhända i någon mån lia återverkat hindrande i

strävandet att utnyttja ympningsmöjliglieten i all den utsträckning, som

varit tänkbar, och framförallt så snabbt som i dylika fall varit angeläget

och önskvärt. Åtgärden att i författningsväg reglera hithörande förhållanden

synes därför vara särdeles välbetänkt.

Förste provinsialläkaren i Ostergötlands län, till vilken länsstyrelsen i länet

ansluter sig, anför bland annat:

Inför den hotande difterisituationen vid föregående års slut påbörjade

länets landsting skyddsympning mot difteri i de södra och västra delarna

av länet. Sedermera har även inom andra delar av landstingsområdet sådan

ympning verkställts och är alltjämt pågående. Hitintills torde åtminstone

10,000 skolbarn och mindre barn på så sätt givits skydd mot sjukdomen.

Man har alla skäl att antaga, att denna skyddsympning är ett verksamt

medel att bekämpa sjukdomen i fråga. Härför talar bland annat det förhållandet

att inom de områden (Ydre och Lösings härader), där ympningen

påbörjades och vilka lågo närmast de smittade områdena i Jönköpings län,

intet fall av difteri ännu så länge inträffat, under det att inom andra områden,

där ympskyddet ej hunnit genomföras, rätt många difterifall och

bacillbärare omhändertagits.

Förste provinsialläkaren i Alvsborgs län upplyser, att under senare hälften

av år 1942 i länet inträffat 110 fall av difteri, av vilka flertalet voro lokaliserade

till Boråstrakten, samt fortsätter:

Omfattande ympningar mot difteri lia företagits där, men man kan ännu

ej sluta sig till, om det beror på dessa, att epidemien avtagit. Inalles

torde väl närmare 1,500 personer hava ympats i Borås, mest privat. I

Fritsla distrikt inträffade 1942 ett dödsfall och i februari i år ännu ett.

Därför anordnades på kommunens bekostnad allmän skyddsympning av

barnen. Efter denna ympning, närmare 1,000 personer, lia inga nya fall inträffat.

I Ulricehamns distrikt inträffade en mindre epidemi i april, efter

noggrann isolering och skyddsympning synes nu även denna epidemi vara

hävd. Ehuru man av dessa mera sporadiska ympningar icke kan sluta sig

till något säkert, kan man dock se ett påtagligt resultat i Fritsla och även

i Ulricehamns distrikt, där den genomförts mera allmänt. På grund härav

och på grund av erfarenheterna från annat håll tillstyrkes, att möjlighet till

skyddsympning mot difteri anordnas på sätt som av medicinalstyrelsen föreslagits.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 356.

11

Stadsläkaren i Örebro yttrar bland annat:

Inom Örebro län ha under år 1942 och 1943 inträffat fall av difteri, som

tydligt visat att sjukdomen numera icke uppträder sporadiskt som enstaka

fall utan har en tydlig tendens att uppträda som epidemi. Fördenskull ha

beredskapsåtgärder företagits i så måtto, att prov för utrönande av mottaglighet

för sjukdomen (s. k. Schicks-reaktion) utförts å hälso- och sjukvårdspersonal

samt å patienter vid Örebro stads epidemisjukhus. Detta sjukhus

mottager patienter både från Örebro stad och län och har så vitt mig är

bekant haft alla difterifall, som inträffat i länet, under behandling. Å undersökta

personer, som visat mottaglighet för difteri, har skyddsympningen

mot samma sjukdom företagits. Det visar sig att dylik skyddsåtgärd varit

gynnsam i så måtto, att inträffade fall av difteri å scharlakansfeberavdelningen

hade ett synnerligen godartat förlopp och att antalet fall blev relativt

ringa. De flesta fallen kunde för övrigt rubriceras såsom bacillbärare.

Vårt material är ej stort men effekten av skyddsympningen är så pass

uppmuntrande, att man ej tvekar att rekommendera ett allmänt användande

av dylik skyddsåtgärd för individer, där mottagligheten för difteri är störst,

d. v. s. inom åldrarna under 15 år.

Förste stadsläkaren i Göteborg finner det hava varit önskvärt, att en redogörelse

lämnats för vad man verkligen vet örn ifrågavarande ympnings skyddsvärde.

Denna fråga vore nämligen ingalunda lika utredd som koppvaccinationen

och till en viss grad rörde man sig ännu med hypoteser. Vidare

anför stadsläkaren:

Detta får dock ej skymma bort det faktum, att avsevärda fördelar stå att

vinna genom ympning mot difteri. Den tiden är nu förbi, då man trodde

sig i antidifteriserum äga ett medel att behärska en difteriepidemi eller en

osviklig metod att i det enskilda fallet förhindra en olycklig utgång. Allra

viktigast torde nog vara att beakta det dåliga immunläge, vari större delen

av svenska folket för närvarande befinner sig. I alldeles särskild grad

torde detta vara fallet i Göteborg, där någon verkligt omfattande difteriepidemi

ej förekommit på decennier och där difterifallen sedan åtskilliga år

uppträda endast sporadiskt.

Rent principiellt anser jag, att medicinalstyrelsens förslag bygger på riktig

grund. Härtill kommer att av praktiska skäl tidpunkten är riktigt vald

och att i varje fall frågan ej tål nämnvärt uppskov, om man skall vara rustad,

om och när en större difterisjuklighet sätter in.

Förste stadsläkaren i Norrköping ställer sig mera tveksam till införandet

av skyddsympning och ifrågasätter i varje fall, huruvida icke en dylik åtgärd

borde anstå. Han yttrar sålunda.

Beträffande den föreslagna skyddsympningen mot difteri måste man för

det första göra fullt klart för sig, att densamma icke giver upphov till något

absolut utan endast ett relativt och tidsbegränsat skydd mot difterisjukdomen.

Det hos en befolkning genom engångsympning uppnådda immunitetsläget

blir givetvis framdeles beroende av i vad mån man genom revaccinationer

underhåller detsamma. Då man icke ännu med större säkerhet kan

säga huru pass långvarig den skyddseffekt blir, som man uppnår genom en

på föreslaget sätt företagen skyddsympning, har man givetvis svårt beräkna

vart en påbörjad dylik ympning i större skala leder hilli. Skall immunitetsläget

hos ett helt lands befolkning uppehållas genom ideliga revaccinationer

företagna vart eller vart annat år oell över lungre tidsperioder, torde detta

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

ympningsförfarande komma att växa ut till en samhällsinstitution av avsevärda

mått.

Vidare torde man böra hålla det sakförhållandet väl i minnet, att en företagen

skyddsympning mot difteri väl kan göra individen för tillfället oemottaglig

för sjukdomen, men däremot icke gör honom oemottaglig för smittämnet.

Genom att hos vissa delar av befolkningen medelst skyddsympning

framkalla ett höjt immunitetsläge mot av difteribacillen producerade

gifter (difteritoxin) kommer man att med stor sannolikhet tillskapa ett avsevärt

antal bacillbärare, d. v. s. individer, som tack vare den artificiellt

alstrade immuniteten icke längre sjukna i difteri, men för oberäkneliga

tider framåt komma att i sin organism härbärgera mer eller mindre virulenta

difteribaciller. I den mån dylika difteribacillbärare i större utsträckning

komma att fortleva i samhället, har man att räkna med, att de komma

att utgöra en utöver nuvarande tillstånd ökad fara för den icke ympade

delen av befolkningen.

Teoretiskt kan man därför vid en på föreslaget sätt genomförd frivillig

skyddsympning, särskilt därest intresset för densamma i början skulle visa

sig bliva sporadiskt och mindre stort, löpa fara att genom uppkomsten av

ett ökat antal bacillbärare få en ökning i stället för minskning av difterisjukdomen.

Mot bakgrunden av det anförda är det min uppfattning, att därest en

skyddsympning mot difteri skall startas, densamma bör igångsättas så vitt

möjligt på en gång över landet i dess helhet.

Man kan också fråga sig, huruvida icke skyddsympningsförfarandet bör

tills vidare anstå med tanke på den nuvarande epidemiens relativt godartade

karaktär. I varje fall tala vissa erfarenheter från Norrköping härför, då man

väl kom till rätta med vårens difteriepidemi genom en energisk bacilljakt.

I den mån epidemien framdeles skulle visa annan och mera aggressiv karaktär

kunde man tänka sig att ett på förhand väl planlagt skyddsympningsförfarande

sattes i funktion.

Förste stadsläkaren i Malmö ställer sig även i viss mån tveksam mot

ympningens införande, icke minst på grund av den ökade smittorisk genom

bacillbärare som kan förväntas uppstå, men anser sig likväl i nuvarande

läge böra tillstyrka medicinalstyrelsens förslag. Han yttrar därvid bland

annat:

En förutsättning för att den hittills följda difteribehandlingen skall bära

god frukt och bemästra den hotande difterisituationen är, att hela vår nuvarande

epidemiberedskap med rymliga epidemisjukhus, läkare, sköterskepersonal

och arbetsro kan påräknas. Sådana förhållanden kunna vi nu ej

helt räkna med. Stora städer och områden, särskilt vid kusten, kunna när

som helst riskera att få sin befolkning evakuerad inåt landet. Hela sjuklmsorganisationen

kan desorganiseras, läkare och sköterskor i stor utsträckning

tagas i anspråk för andra ändamål och livsmedelslaget ytterligare åtstramas

och försämras. Under sådana förhållanden blir en difteriepidemi mycket

vansklig att bemästra, och vad som kan göras för att öka skyddet i förväg

bör göras, även om det under fredliga förhållanden kunde gå bättre med

isoleringsmetoden. Jag tillstyrker därför, att skyddsympning i överensstämmelse

med medicinalstyrelsens plan snarast utföres, men bör man då

försöka göra den 100 procentig bland åtminstone 1—15-åringar i gräns- och

kustlänen, där smitto- och invasionshotet är och kommer att vara störst.

Vissa andra tjänsteläkare, såsom förste''provinsialläkarna i Södermanlands,

Blekinge, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. May.ts proposition nr 356.

VÖsterbottens län samt förste stadsläkaren i Gävle understryka särskilt vikten

av att ympningen ernår sådan omfattning, att smittfara genom bacillbärare

i möjligaste mån undvikes.

Svenska provinsial! äkarföreningen gör följande allmänna uttalande i frågan.

För bekämpande av difteriepidemier ha tidigare endast vidtagits åtgärder

för isolering av inträffade fall samt efterforskning efter smittbärare och deras

isolering. Dessa åtgärder lia icke varit tillräckliga för att fullt behärska

sjukdomen. Under det senaste decenniet har i utlandet i allt större utsträckning

skyddsympning kommit till användning vid sjukdomens bekämpande.

Även i Sverige ha hösten 1942 företagits skyddsympningar i vissa

delar av landet vid inträffade epidemier. Erfarenheterna av skyddsympningens

verkan synas emellertid ännu icke vara fullt entydiga. Det har

till och med framförts vissa tvivel örn metodens betydelse (överläkaren Ebbe

Petrén i Svenska Läkartidningen nr 17/1943). Övervägande torde dock den

uppfattningen vara, att vi icke få underlåta att använda oss av skyddsympning,

då andra åtgärder mot sjukdomen visat sig vara otillräckliga. Den

minskade sjukdomsfrekvensen hos skyddsympade och det i allmänhet mycket

lindriga förloppet hos dessa, om sjukdomen uppträder, samt det omslag

av Schicks reaktion från positiv till negativ, som kan påvisas hos minst

90 procent av de ympade, talar för att vi ha rätt att hysa stora förhoppningar

örn, att vi med denna metod fått ett gott skydd mot sjukdomen.

Förste provinsialläkarnas förening uttalar sig i samma riktning, medan

svenska stadsläkarföreningen tillstyrker medicinalstyrelsens förslag utan närmare

motivering.

Landstingets förvaltningsutskott i Kristianstads län är för sin del tveksamt,

huruvida man genom vidtagande av de föreslagna åtgärderna skulle komma

att uppnå önskat resultat samt motiverar sin ståndpunkt sålunda:

Utskottet grundar sin uppfattning härom bland annat på de erfarenheter,

som vunnits under fjolåret vid en difteriepidemi på landstingets provisoriska

epidemisjukhus i Yngsjö. Trots att ympning verkställdes på ett tidigt

stadium, blev största delen av såväl patienter som personal, sammanlagt 57

stycken, bacillbärare delvis under mycket lång tid. Bland ifrågavarande

personal befunno sig även personer, som förut handhaft vården av difterisjuka

utan att smittas själva men som nu efter vaccinering blevo bacillbärare.

Dessa bacillbärare voro ju icke sjuka i egentlig mening, men isoleringen

för dem blev i många fall synnerligen långvarig, ofta tre ä fyra månader,

på grund av det utdragna förlopp, som synes vara utmärkande vid

infektioner på redan ympade. Vid ympningen visade sig även, att injektionerna

icke i högre grad vållade några obehag eller biverkningar för barn,

medan vuxna personer i många fall reagerade ganska kraftigt.

Landstingets förvaltningsutskott i Jämtlands län har åberopat ett av läkaren

vid epidemisjukhuset i Östersund avgivet yttrande, vari denne anför bland

annat:

Den hittills mycket begränsade erfarenheten från vårt land, t. ex. vid

difteriepidemien i Jönköpings län, kan enligt min uppfattning icke anses

bevisa ympningens betydelse. Man är sålunda huvudsakligen hänvisad till

teoretiska överväganden. Det torde då vara ostridligt, att ympade personer

löpa en väsentligt mindre risk att sjukna i difteri än icke ympade. Örn

smittämnet sprids inom en befolkning, har man däremot hos de ympade

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

att räkna med en större procent icke sjuka bacillbärare än bland icke ympade

och kan sålunda lättare förbise smittokällorna och underlåta att isolera dem.

För att möta denna olägenhet fordras två åtgärder. 1) Måste man genom

intensiv propaganda eftersträva att ympningen inom hotade områden blir

så nära hundraprocentig som möjligt bland barn i åldern 1—15 år, samt

bland särskilt utsatt personal på anstalter. 2) Få våra vanliga kampåtgärder,

provtagning i de sjukas omgivning och isolering av bacillbärare, på intet

sätt efterlåtas utan måste snarare intensifieras. Någon minskning av landstingets

utgifter för detta ändamål har man sålunda under de närmaste åren

icke att räkna med.

Övriga landstings förvaltningsutskott hava icke gjort några särskilda uttalanden

i fråga om ympningens betydelse.

Beträffande ympningens allmänna planläggning och omfattning

hava meningarna varit mera delade.

Det stora flertalet myndigheter och sammanslutningar, innefattande majoriteten

av länsstyrelserna, förste provinsialläkarna och de därmed jämställda

stadsläkarna, landstingens förvaltningsutskott ävensom förste provinsialläkarföreningen,

svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och

svenska landskommunernas förbund, ansluter sig i princip till medicinalstyrelsens

förslag, att ympningen bör i första hand genomföras på frivillighetens

väg och att densamma bör tills vidare begränsas till barn i åldern

1—15 år jämte vissa för smitta särskilt utsatta kategorier vuxna.

I åtskilliga yttranden framföras emellertid krav eller önskemål örn ändringar

av styrelsens förslag härutinnan i såväl skärpande som modifierande

riktning, varjämte i en del yttranden vissa förutsättningar för förslagets

genomförande särskilt understrykas.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län erinrar sålunda örn erfarenheterna

från skyddskoppympningen i länet och betonar, att en förutsättning för att

en frivillig ympning mot difteri skall ernå avsedd omfattning är, att propagandan

eftersträvar personlig kontakt, förmedlad bland annat genom distriktssköterskorna

och distriktsbarnmorskorna. En annan förutsättning anser han

vara, att ympningsmöten anordnas vid lämplig tidpunkt efter propagandans

avslutning och förläggas till ett stort antal lättillgängliga lokaler.

Förste provinsialläkaren i Gotlands län framhåller även nödvändigheten

av att ympningen göres lätt tillgänglig för landsbefolkningen.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län anser frivillig ympning vara

att föredraga under förhandenvarande omständigheter. Därest emellertid

difterihotet skulle avsevärt öka, borde medicinalstyrelsen erhålla bemyndigande

att förklara riket i dess helhet eller delar därav »difterihotat», vilket

skulle innebära, dels att ympningstvång infördes, dels ock att vissa andra

åtgärder automatiskt genomfördes, exempelvis förbud för barn under 16 år

att lämna området ifråga utan föregåenda läkarundersökning.

Förste provinsialläkaren i Malmöhus län är inne på liknande tankegångar

och förordar, att hälsovårdsmyndighet tilldelas befogenhet att vid hotande

större epidemi införa ympningstvång inom vederbörande epidemiområde.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

Förste provinsialläkaren i Hallands län finner det riktigt, att skyddsympningen

till en början göres frivillig, bland annat med hänsyn till att den föreslagna

metoden för ympningens genomförade knappast ännu lämnat experimentsstadiet.

Han betonar emellertid, att det avsedda syftet enligt utländsk erfarenhet

endast kan ernås, örn anslutningen uppgår till minst 85 procent, och

betvivlar möjligheten av att i Hallands län åstadkomma en dylik anslutning,

framför allt när det gäller barnen i förskolåldern. Då skyddsympningen

likväl finge anses vara en tillgång vid difteribekämpandet, anser lian sig

dock böra tillstyrka förslaget.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län, med vilken länsstyrelsen i länet

instämmer, anser det vara ur hälsosynpunkt bäst, örn ympningen bleve obligatorisk,

men tillstyrker likväl medicinalstyrelsens förslag under ett första

verksamhetsår. Frågan borde därefter upptagas till ny behandling med ledning

av då vunnen erfarenhet.

Förste stadsläkaren i Karlstad yttrar:

Fråga är, örn det på frivillighetens väg kan åstadkommas ett tillräckligt

kraftigt skydd inom befolkningen mot difterihotet. Under pågående epidemi

blir nog ympningsfrekvensen tillfredsställande, men själva ympningen kan

då komma att ske för sent för att immunitet skall hinna uppstå. Därmed

bleve effekten av ympningen förfelad. Vid ringa difterifrekvens blir säkerligen

deltagandet i ympningen för litet. Som illustration till detta kan anföras,

att i början av februari i år inträffade ett fall av difteri i en skolklass

i Karlstad. Samtidigt påträffades tre friska bacillbärare. Med anledning

härav föranstaltade hälsovårdsnämnden örn frivillig ympning mot difteri och

samtidigt propagerades i lokalpressen för anslutning till ympningen. Ungefär

450 barn blevo ympade huvudsakligen under första månaden efter det ympningen

startade. Då inga ytterligare difterifall inträffade, upphörde intresset

för ympningen totalt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter likaledes, örn erforderlig

anslutning till frivillig ympning kan ernås i sådan tid före inträffad epidemi,

att verksamt skydd erhålles, detta särskilt med tanke på den tendens till

motvilja mot ympning, som mer och mer gjorde sig gällande.

Förste provinsialläkaren i Jämtlands län anser det sakna större betydelse

örn ympningen göres frivillig eller obligatorisk, då enligt hans erfarenhet

minsta tillbud till difteriepidemi skapade erforderlig villighet hos befolkningen

att genomgå ympning.

Förste provinsialläkaren i Västerbottens län ställer sig tveksam mot möjligheten

att inom länet få tillräcklig anslutning genom frivillig ympning, men

vill dock ej avstyrka styrelsens förslag.

Svenska provinsialläkarnas förening tillstyrker medicinalstyrelsens förslag

i princip men är tveksam örn möjligheten att genom frivillig skyddsympning

nå en effektiv immunisering av befolkningen. Föreningen yttrar härutinnan:

Härför torde nämligen erfordras, att 80 ä 90 procent av barnen under

15 år äro immuna. Under dessa år är, med undantag för spädbarnen,

immuniteten relativt sällsynt, varför minst 75 procent av barnen måste infinna

sig för vaccination. Inom områden, där difteri uppträtt, kommer sannolikt

deltagandet att bliva tillfredsställande, men i de delar av landet, som

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

sedan många år varit befriade från sjukdomen, kan resultatet komma att

bliva avsevärt sämre. Erfarenheten örn de svårigheter, som vaccinationen

mot smittkoppor haft att kämpa emot, tala härför. Misslyckas medicinalstyrelsens

förslag på det sättet, att de vaccinerades antal blir mycket litet,

kan ett sådant förhållande lätt bibringa allmänheten den uppfattningen, att

skyddsympning mot difteri är obehövlig och därför kan negligeras. En viss

risk finnes också för återverkan på skyddskoppympning^!, så att allmänheten

kan komma att ställa sig än mera oförstående mot denna än förut.

Föreningen anser därför, att det vore lämpligt om medicinalstyrelsen

bereddes möjlighet att ersätta frivillig ympning med obligatorisk inom sådana

områden och för sådana grupper av befolkningen, där det kan anses vara

av behovet påkallat. Å andra sidan kunna endast genom en frivillig ympning

erfarenheter vinnas, som kunna läggas till grund för mera effektiva åtgärder,

när så erfordras.

Landstingets förvaltningsutskott i Alvsborgs län framhåller, att det frivilliga

förfarandet förutsätter, att åt epideminämnderna lämnas stor frihet att i

samråd med vederbörande förste provinsialläkare företaga omedelbara aktioner

för ympning inom distrikt, där sjukdomen uppträtt. Den föreslagna generalplanen

för länet måste därför uppgöras med hänsyn till detta förhållande.

Från vissa håll förordas tills vidare en lokal begränsning av ympningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar bland annat örn difteriepidemiernas

ringa spridning i vårt land under senare år och fortsätter härefter:

Länsborna torde även hava i friskt minne den ympning mot smittkoppor,

som för en del år sedan ägde rum i landets södra del och som för många

hade obehagliga efterverkningar. De torde fördenskull denna gång icke

komma att visa samma redebogenhet att följa uppmaningar örn vaccinering

som då ådagalades. Däremot har en propaganda i sådant syfte stora utsikter

att lyckas, när den drives i län eller länsdel där difteri grasserat

eller förefinnes. '' Länsstyrelsen håller för sin del före, att det skulle vara

klokt att begränsa uppgiften till att omfatta ympning på frivillighetens väg

och agitation härför inom del av landet, som nyss hemsökts eller som liemsökes

av difteri. Detta skulle hava betydelse icke minst ur kostnadssynpunkt.

Emellertid anser länsstyrelsen det vara av stor vikt,att en lag om obligatorisk

ympning omedelbart utarbetas och promulgeras för att sättas i kraft,

om anbefalld frivillig skyddsympning icke skulle leda till åsyftat resultat.

Förste ''provinsialläkaren i Skaraborgs län yttrar:

Den av medicinalstyrelsen föreslagna planen för skyddsympningens genomförande

förutsätter, att — förutom tjänsteläkarna — ett ganska stort antal

särskilt förordnade ympare skulle komma att anställas. Huruvida tillgången

på läkare under nuvarande förhållanden är sådan, att en hela landet omfattande

massvaccination skulle kunna igångsättas redan under innevarande

år, undandrager sig mitt bedömande. Dock vill jag såsom min mening

framhålla, att tjänsteläkarna i de större distrikten icke torde kunna ombesörja

mer än en del — kanske hälften — av de ympningar som erfordras.

Med beaktande för övrigt av vad medicinalstyrelsen anfört i fråga om betydelsen

av att erhålla jämförelsematerial för bedömandet av ympningens

värde ävensom för vinnande av erfarenhet rörande allmänhetens villighet

att underkasta sig ympning finner jag mig böra förorda, att skyddsympning

mot difteri enligt av medicinalstyrelsen angivna principiella riktlinjer under

innevarande år anordnas, förutom beträffande sjukvårdspersonalen inom riket,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

endast inom tre eller fyra, med hänsyn till föreliggande risker särskilt utvalda

län. Härigenom borde kunna utvinnas sådana erfarenheter, varigenom

organiserandet av vmpningens fortsatta genomförande lättare kunde utformas.

För det fall att något av de icke (relativt) immunicerade länen skulle överraskande

hotas av difteri-epidemi, förefinnes under alla förhållanden möjlighet

att dels undersöka och vid behov isolera kontakterna i den sjukes omgivning,

dels ock i tillämplig utsträckning injicera profylaktiska serumdoser

och samtidigt därmed påbörja en aktiv immunisering.

Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län ställer sig betänksam mot införande

av en allmänt genomförd ympning med hänsyn till att risken för

smitta genom bacillbärare ökas men anser sig kunna tillstyrka obligatorisk

ympning vid lokaliserad epidemi för var och en, som kan tänkas hava varit

utsatt för smitta. Kontroll över att dessa i fortsättningen ej bleve bacillbärare

kunde då lätt ske.

Svenska landstingsförbundet anför:

Styrelsen delar medicinalstyrelsens åsikt, att skyddsympningen tills vidare

bör vara frivillig. Likaså anser styrelsen, att den i första hand bör omfatta

de särskilt difterihotade åldrarna, och kan i detta hänseende uttala sin anslutning

till det av medicinalstyrelsen framlagda förslaget. Emellertid kan

ifrågasättas, huruvida det nu är oundgängligen nödvändigt att låta den planerade

skyddsympningen omfatta hela landet. Sannolikt skulle det vara

tillräckligt att företaga skyddsympningar i den av medicinalstyrelsen föreslagna

utsträckningen i de distrikt, där difteriepidemier av någon större

omfattning utbryta, medan man i landet i övrigt skulle kunna inskränka sig

till att verkställa dylik ympning å de barn, som stå under den förebyggande

barnavårdens kontroll. Fortsätta sistnämnda ympningar år efter år, kommer

småningom alla barn att beredas det skydd mot difteri, som skyddsympningen

innebär. Skulle det vara möjligt att gå fram efter denna linje, torde kostnaderna

för ympningen bliva ej oväsentligt reducerade. Någon mera omfattande

upplysningsverksamhet torde då knappast bliva erforderlig, då det kan

förutsättas, att i difterihotade områden befolkningen låter skyddsympa sina

barn.

Landstingets förvaltningsutskott i Jönköpings län ansluter sig till landstingsförbundets

uppfattning.

Landstingets förvaltningsutskott i Södermanlands län finner för sin del starka

skäl tala för att man till en början prövar sig fram inom ett eller annat län.

Landstingets förvaltningsutskott i Kristianstads län ifrågasätter, huruvida

frivillig ympning kommer att få den omfattning, som avsetts. De resultat,

som ernåtts vid frivillig vaccinering mot vissa andra sjukdomar finner utskottet

icke i allo uppmuntrande. Utskottet anser därför, att ympningen

bör göras obligatorisk, men att densamma endast skall påbjudas inom mindre

områden, som visa tecken till uppblossande epidemier eller som, enligt

vad erfarenheterna givit vid handen, ofta äro utsatta för sådana. I detta

sammanhanget påpekas, att på epidemisjukhus inom Kristianstads län under

år 1942 vårdades 174 personer med difteri samt 154 stycken bacillbärare,

ungefär lika fördelade mellan barn och äldre samt, frånsett ströfall och

militärpatienter, komna från två ä tre ständiga epidemihärdar inom länet.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 356.

1802 43 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

Medicinalstyrelsens förslag rörande huvudmannaskapet för oell

finansieringen av den frivilliga ympningen Ilar tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i det övervägande antalet yttranden.

Samtliga länsstyrelser utom en (Västmanlands län), sexton landstings förvaltningsutskott,

flertalet förste provinsialläkare och förste stadsläkare ävensom

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska stadsläkarföreningen

ansluta sig sålunda till medicinalstyrelsens förslag att den

lokala ledningen av ympningen bör anförtros åt epideminämnderna, medan

kostnaderna, åtminstone tills vidare, böra åvila staten.

Landstingets förvaltningsutskott i Värmlands län har närmare motiverat

sin ståndpunkt i förevarande hänseenden sålunda :

Örn den föreslagna planen för frivillig skyddsympning genomföres, synes

det ofrånkomligt, att landstingens hälsovårdsberedning inkopplas. Det föreligger

då behov av våra lokaler och distriktssköterskor; dessutom sammanfalla

ifrågavarande arbetsuppgifter med den hälsovårdsorganisation landstingen

hålla på att organisera. Härtill kommer det intima samarbetet

mellan hälsovårdsberedning och förste provinsialläkaren.

Vår uppfattning, att hälso vårdsberedningens erfarenhet bör utnyttjas, är

inte byggd på att man därmed skall nå anpassning till folkpsykologiska

stämningar eller tron på stimulans genom tävlingar i effektivitet, vilket

senare ur folkpsykologisk synpunkt bör avföras ur motiveringen, utan på

önskemålet att örn denna skyddsympning beslutas bör den bli effektiv.

Beträffande kostnaderna anse vi det riktigt, att dessa påvila staten. För

sådana landsomfattande åtgärder som här föreslås, där det obligatoriska

genomförandet förmodligen kommer, örn den frivilliga ympningen icke når

beräknad effektivitet, måste det vara principiellt riktigt, att kostnaderna

påläggas staten.

I åtskilliga yttranden har emellertid ifrågasatts, huruvida tillräcklig anledning

föreligger att inordna landstingen i verksamheten.

Svenska landstingsförbundet yttrar härutinnan :

Medicinalstyrelsen har ansett, att den föreslagna skyddsympningen skall

under medicinalstyrelsens överinseende handhavas av epideminämnderna

och att statsbidrag, i princip täckande alla kostnader, skall utgå. Den föreslagna

anordningen innebär ett avsteg från den organisation, som hittills

tillämpats i fråga örn skyddskoppympningen. Det kan ifrågasättas, huruvida

icke den nu ifrågasatta vaccineringen borde kunna ske enligt i huvudsak

samma organisation som skyddskoppympningen, i vilket fall landstingens

medverkan ej skulle erfordras. Även den omständigheten, att epidemilagen

nu är föremål för överarbetning, talar för, att man nu icke bör införa någon

ny princip på förevarande område. Styrelsen är salunda närmast av den

uppfattningen, att landstingen icke böra engageras i den nu ifrågasatta

vaccineringen mot difteri. Å andra sidan är styrelsen väl medveten örn, att

den frivilliga karaktären hos denna vaccinering ställer andra och större krav

på det organ, som närmast skall svara för dess genomförande, varför vissa

skäl onekligen tala för en medverkan från landstingens sida.

Med den utformning bestämmelserna härom fått i medicinalstyrelsens

förslag till kungörelse är landstingens medverkan i denna skyddsympning

beroende på vederbörande landstings beslut i varje särskilt fall. Otänkbart

är sålunda icke, att något landsting kan vägra lämna medverkan för. vaccineringens

genomförande. Risken härför synes emellertid liten, särskilt när

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majlis proposition nr 356.

det gäller landstingsområden, som äro starkt difterihotade. Någon anledning

att påyrka ett obligatoriskt åläggande för landstingen att deltaga i

denna verksamhet synes därför icke föreligga.

Landstingets förvaltningsutskott i Jönköpings län ansluter sig helt till

svenska landstingsförbundets uppfattning. Utskottet framhåller dessutom, att

utöver de kostnader, för vilka landstingen sålunda komma att erhålla gottgörelse

av staten, torde rätt avsevärda extra utgifter för själva organisationsarbetet

tillkomma. Dessa senare kostnader komma att stanna på landstingen.

Riktigheten härav kan ifrågasättas, men anser sig utskottet icke vilja framställa

några yrkanden örn ändring av de föreslagna statsbidragsgrunderna.

Landstingens förvaltningsutskott i Uppsala och Västmanlands län intaga

jämväl samma ståndpunkt som svenska landstingsförbundet. Detsamma

gäller landstingets förvaltningsutskott i Skaraborgs län, som därvid yttrar

följande.

Såvitt utskottet har sig bekant pågår för närvarande inom medicinalstyrelsen

en omarbetning av epidemilagen. I avbidan på det resultat, som

denna omarbetning kan föranleda, synes det utskottet riktigast, att man vid

en utvidgning av den för allmänheten kostnadsfria ympningsverksamheten

tills vidare följer de principer, som gälla för skyddskoppympningen, även

ova man av olika skäl anser sig böra låta ympningen tills vidare ske på

frivillighetens väg. Det torde för övrigt enligt utskottets förmenande te sig

naturligare för tjänsteläkarna, att de, som enligt förslaget i första hand avses

skola omhänderhava jämväl denna skyddsympning, erhålla sina direktiv

därom direkt från medicinalstyrelsen i stället för från ett landstingsorgan,

allrahelst bland berörda läkare understundom redan förmärkts en viss mer

eller mindre framträdande irritation över de växande arbetsuppgifter, som

genom statsmakternas beslut pålagts dem inom skilda, under landstingens

ledning och huvudmannaskap stående grenar av socialhygienisk verksamhet.

Med hänsyn till vad medicinalstyrelsen anfört rörande landstingens rent

ekonomiska intresse av att ympning mot difteri komme till stånd, finner utskottet

det uppenbart, att samma skäl med än större skärpa skulle kunna

framhållas beträffande skyddskoppympningen, enär landstingen såsom huvudmän

för epidemisjukhusvården otvivelaktigt jämväl skulle få bära de största

kostnaderna vid en eventuellt utbrytande smittkoppsepidemi.

Förste provinsialläkarnas förening uttalar följande.

Vid skyddskoppympningen mot smittkoppor är hela verksamheten förstatligad

och sker enligt planer, som efter förslag av vederbörande tjänsteläkare

och efter dessas samråd med de lokala myndigheterna, fastställas av

förste provinsialläkarna. Kostnaderna — dock frånsett desamma för lokaler

— bestridas helt av staten. Erfarenheterna av dessa ympningar äro vad

beträffar organisationen (dock icke anslutningen ehuru väl densamma är

obligatorisk, där vissa hälsohinder ej föreligga) mycket god, och en liknande

organisation kunde lia utarbetats även för ympning mot difteri. Att

så icke skett synes bero bland annat därpå, att landstingen genom en

minskning av epidemisjukhusens beläggning av difterisjuka, som kan för.

väntas vid genomförd ympning mot denna sjukdom, göra reella besparingarsom

kunna motivera deras aktiva medverkan därför, varjämte en viss elasticitet

i omfattningen av ympningen skulle kunna nås alltefter lokala behov,

Kostnaderna för difteriympningen komme också att minska eventuella ut
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

gifter för statsverket, vilket i nuvarande svårtid kan vara både önskvärt och

nödvändigt från ekonomisk synpunkt.

Ehuru väl det mest ändamålsenliga vore, att ympningen mot difteri bleve

ordnad i analogi med den för skyddskoppympning, får föreningen tillstyrka

styrelsens förslag under ett första verksamhetsår, varefter frågan efter vunnen

erfarenhet bör upptagas till ny handläggning.

Svenska pr ovinsiallälcarföreningen^ som likaledes ifrågasätter medicinalstyrelsens

förslag i denna del, yttrar bland annat:

Styrelsen finner detta avsteg från formerna för skyddskoppympningen

vara mindre lyckligt. Det blir för många beslutande myndigheter, vilket

lätt kan leda till, att skyddsympningen mot difteri icke får erforderlig omfattning

och kontinuitet inom alla delar av landet. Örn landstingen skola

vara huvudmän för verksamheten, är det ej heller osannolikt, att många

kommuner komma att begära ersättning för såväl lokal, som dennas uppvärmning,

belysning och städning m. m. Sådana ovidkommande kostnader

böra givetvis undvikas, varför kommunerna under alla förhållanden böra

åläggas att svara för dessa.

Enligt styrelsens uppfattning finnes knappast några bärande skäl för att

sätta landstingen som huvudmän för verksamheten och därigenom skapa en

organisation, som alltför mycket avviker från den, som nu råder för skyddskoppympningen.

Örn i stället denna användes som förebild, behöva endast

mindre ändringar vidtagas för att organisationen även skall passa för den

frivilliga skyddsympningen mot difteri.

Ändringar och tillägg behövas i följande avseenden:

I de fall tjänsteläkaren icke själv kan medhinna alla vaccinationerna, bör

detta meddelas i planen till förste provinsialläkaren och samtidigt lämnas

förslag å läkare, som är villig att åtaga sig viss vaccination inom distriktet.

Vederbörande privatpraktiserande läkare bör därefter till förste provinsialläkaren

ingiva dels åtagande och dels plan för vaccinationen, vilken plan

efter granskning fastställes och återsändes till läkaren. Ersättning för vaccinationerna

sker efter samma grunder som för tjänsteläkare.

I de fall där extraläkare behöver förordnas av medicinalstyrelsen, bör

hans verksamhet intagas i planen från tjänsteläkaren, varefter detaljerad

plan för hans verksamhet fastställes av förste provinsialläkaren. Ersättning

utgår för resor etc. på samma sätt som för tjänsteläkare.

I de fall, där skolläkaren och läkaren vid mödra- och barnavårdscentral

(-station) icke är tjänsteläkare, bör proceduren bli densamma som för privatpraktiserande

läkare.

Upplysningsverksamheten kan lämpligen organiseras av förste provinsialläkaren

i samråd med ymparna. Den centrala propagandan sker genom

medicinalstyrelsen, som förser ymparna med nödig propagandamateriel.

Annonseringen kan, som nu ofta är fallet vid skyddskoppympningen, ombestyras

av ymparen, som efter ympningarnas avslutande bifogar räkningen

till rapport och övriga handlingar, vilka insändas till förste provinsialläkaren.

Kostnaden för annonseringen ersättes liksom övriga kostnader av staten,

vilket skiljer sig från bestämmelserna för skyddskoppympningen, där kommunerna

betala annonseringen.

Förste stadsläkaren i Göteborg riktar en erinran mot att hälsovårdsnämnderna

skjutits åt sidan till förmån för epideminämnderna. Denna anordning

synes honom vara mindre logisk i så måtto, som den öppna epidemivården

för närvarande ligger i hälsovårdsnämndernas hand. Han framhåller,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

att även om det i stort sett funnes bärande skäl för att engagera epideminämnderna

i denna uppgift, som läge utanför deras hittillsvarande erfarenhet,

saknades dessa skäl helt och hållet, när det gällde städer, som ej deltaga

i landsting. Han påyrkar därför bestämt, att i städer utanför landsting

respektive hälsovårdsnämnder få övertaga de uppgifter, som enligt föreliggande

förslag skola fullgöras av ejndeminämnderna.

I ett flertal av de yttranden, som i princip tillstyrka medicinalstyrelsens

organisationsförslag, hävdas, att kostnaderna för ympningen allt framgent

böra bestridas av statsmedel.

Landstingets förvaltningsutskott i Ostergötlands län yttrar sålunda i kostnadsfrågan

följande.

Förslaget innebär ur kostnadssynpunkt att alla utgifter för ympningen,

med undantag för lokalhyra, skola utgå av statsmedel. Detta finner utskottet

vara en riktig princip, då skyddsympning mot difteri måste anses

vara en statlig angelägenhet i likhet med skyddskoppympningen.

Medicinalstyrelsen har i sitt förslag emellertid antytt, att de ifrågavarande

kostnaderna skulle utgå av statsmedel endast under ett första försöksår och

att utgifterna därefter skulle falla på landstingen. Utskottet vill avråda

från en sådan ändring, enär därmed måste följa oenhetlighet i tillämpningen

och varierande ympskydd inom landet, allt efter det intresse vederbörande

landsting nedlägger på denna socialmedicinska skyddsåtgärd.

Landstingets förvaltningsutskott vill i samband härmed framhålla skäligheten

av att de landsting, som i avvaktan på riksdagens beslut i ärendet

på eget ansvar redan påbörjat avgiftsfri ympning för allmänheten, måtte få

sina omkostnader härför täckta efter samma grunder, som kunna komma att

beslutas med anledning av medicinalstyrelsens föreliggande förslag.

Landstingens förvaltningsutskott i Kalmar läns norra landstingsområde samt

i Kristianstads och Gävleborgs län anse likaledes, att kostnaderna för skyddsympning

mot difteri allt framgent böra bestridas av statsverket.

Samma uppfattning hävdas av svenska stadsförbundet, som åberopar ett

av förbundets sjukvårdsdelegation ingivet yttrande, vari framhålles, att anledning

till uppskov med ett ställningstagande i kostnadsfrågan icke föreligger,

samt vidare anföres bland annat följande.

I motsats mot medicinalstyrelsen kan sjukvårdsdelegationen icke finna

den omständigheten, att landstingen och de större städerna lia ett ekonomiskt

intresse av att förhindra uppkomsten och utbredningen av difteriepidemier,

böra föranleda till att kostnaderna för skyddsympningen skola

delvis läggas på landstingen och dessa städer. Förhindrande av epidemiers

uppkomst är i första hand ett riksintresse. Det landsting eller den stad,

som genom en effektivt genomförd skyddsympning försvårat eller kanske

omöjliggjort uppkomsten av en difteriepidemi, har därigenom icke blott

besparat sig själv utgifter för epidemivård utan även besparat andra landsting

och städer sådana utgifter. Man kan nämligen knappast förutsätta,

att epidemierna som regel bli lokalt begränsade. Vidare besparas även

staten, som liimnar driftbidrag till vården av difterisjuka på godkända epidemisjukhus,

avsevärda utgifter genom den av ympningen orsakade nedgången

i antalet

Sjukvårdsdelegationen vill vidare framhålla, att åtgärder, som gå ut på

att hindra uppkomsten av epidemier, i regel bekostas av staten. Först och

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

främst kan nämnas det närliggande exemplet skyddskoppympning mot smittkoppor.

Utgifterna för denna ympning, varigenom landsting och städer

utanför landsting besparas eventuella utgifter för smittkoppsjuka, bekostas

helt av staten. Vidare märkes epidemilagens föreskrift i 2 § 4 morn., att

provinsialläkare skall företaga förnyat besök på den plats, där smittsam

sjukdom påträffats, då så är »av nöden för åstadkommande av betryggande

åtgärder mot sjukdomens spridning». Dylik resa företages på statens bekostnad.

I 5 mom. samma paragraf föreskrives, att länsstyrelsen skall förordna

vederbörande tjänsteläkare att resa till den plats, där smittsamt sjukdomsfall

påträffats, för att meddela »anvisningar på de åtgärder, som böra

vidtagas till förekommande av sjukdomens utbredning». Kostnaden för

sådan resa betalas av staten.

Med det sagda anser sig sjukvårdsdelegationen lia visat, att det icke

överensstämmer med hittills gällande principer att belasta det landsting

eller den stad, som närmast kan anses lia ekonomisk fördel av en viss epidemibekämpande

åtgärd, med kostnaden för denna åtgärd. Det skulle innebära

ett avsteg från dessa principer, därest landsting, respektive städerna

utanför landsting, ålades att deltaga i bekostandet av skyddsympning mot

difteri.

Beträffande förslagets detaljer ha i ett flertal yttranden framförts

erinringar och önskemål i olika hänseenden.

Vad till en början angår de personalkategorier, som enligt förslaget skulle

göras till föremål för ympning, har förste stadsläkaren i Norrköping betonat

angelägenheten av att jämväl trafikmedlens och tullens personal ävensom

frisörer bleve föremål för ympning.

Stadsläkaren i Örebro förordar, att personal, som transporterar sjuka, även

innefattas i ympningsplanerna.

I några yttranden ifrågasättes lämpligheten av att ympningen verkställes

i samband med barnavårdsmottagningar och skolbarnsundersökningar.

Förste provinsialläkaren i Uppsala län framhåller sålunda, att såväl å

barnavårdscentralerna som å skolbarnsundersökningarna brukade råda ett

ganska intensivt arbete. Att belasta dessa med ympningarna vore åtminstone

som regel icke lämpligt. Ympningarna borde med fördel kunna utföras vid

särskilt härför ordnade mottagningar, liksom vid skyddskoppympning, ävensom

å tjänsteläkarnas ordinarie mottagningar. Dessa senare vore emellertid

i många distrikt synnerligen upptagna. I stor utsträckning torde därför

åtminstone till en början extraläkare behöva förordnas.

Förste provinsialläkaren i Gotlands län varnar jämväl för styrelsens förslag

i denna del och yttrar:

Stor vikt synes i medicinalstyrelsens skrivelse läggas därpå, att ympning

företages i samband med mottagningar för förebyggande barnavård och

skolbarnsvård. Enligt min uppfattning kan icke förväntas något större intresse

för en kombination av ympningsverksamlieten och dylika mottagningar,

detta av flera skäl. Det ter sig visserligen tilltalande att tänka sig ympningarna

på dessa mottagningar, där barn ändå äro samlade. Men mottagningarna

äro mycket krävande med deras nuvarande arbetsuppgifter och

det synes mig olämpligt att utan tvingande skäl belasta dem ytterligare.

Ympningen skall visserligen vara frivillig, men någon påtryckning måste

givetvis göras på mödrarna för att ympningar överhuvudtaget skola kunna

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 356.

företagas. Denna påtryckning kommer säkerligen att uppfattas som ett visst

tvång av mödrar, som i helt annat syfte kommit med sina barn till barnavårdsmottagningen.

Klientel, som eljest tänkt besöka mottagningen, kommer

därför säkerligen att helt enkelt utebli från mottagningen, till skada för

den förebyggande vården. Samma gäller skolbarnsmottagningarna, där uteblivandet

av en del barn förrycker idén med den förebyggande skolbarnsvården.

Då ympningen dessutom skall vara frivillig, torde man vara skyldig

inhämta målsmännens medgivande till ympning, innan den företages, vilket

ställer sig omständligt och svårutförbart då det gäller skolbarn och än mera

minderåriga arbetare.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län framhåller liknande synpunkter.

Från vissa håll betonas nödvändigheten av att anställa extra läkare för

ympningen i större utsträckning än medicinalstyrelsens förslag avser.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län yttrar härutinnan:

Möjligheten att förordna extra läkare för utförande av ympning, när så

befinnes vara nödvändigt, är enligt min mening särskilt viktig och bör oavvisligen

bibehållas, då det kan visa sig, att tjänsteläkarna på grund av sin

redan stora arbetsbörda omöjligen kunna medhinna det ökade arbete, som

en massympning medför. Kostnaden för extra läkare synes även vara lägre

än örn enbart tjänsteläkare anlitas, varför det synes lämpligt, att förordnande

av sådana extra läkare ej bör begränsas till enbart enstaka fall,

utan bör framställning örn detta kunna beviljas enligt ej alltför stränga

principer.

Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län framhåller, att tjänsteläkarna i

ett stort antal distrikt ävensom distriktssköterskorna knappast torde hinna

att utföra ifrågavarande ympningar. Man bleve därför nödsakad att i stor

utsträckning anlita extra läkare.

Landstingets förvaltningsutskott i Värmlands län betonar vikten av att extra

läkare ställas till förfogande för vissa skogstrakter, där befolkningen har

stora svårigheter och kostnader för besök hos provinsialläkaren. Man kunde

icke påräkna önskad anslutning, örn skyddsympningen medförde kännbara

utgifter för denna befolkningskategori. De sammanlagda kostnaderna måste

bliva mindre, örn en läkare reste, än örn klientelet skulle besöka centrala

platser och därvid förutom resekostnader få räkna med förlorad arbetsinkomst.

I anslutning härtill må nämnas, att landstingets förvaltningsutskott i Västerbottens

län uttalat tvekan örn huruvida distriktssköterskorna kunna medhinna

att lämna biträde vid dessa ympningar. Utskottet yttrar:

Genomförande av vaccinationsplauen torde komma att ge distriktsvårdsorganisationen

ett så ökat arbete, att det måhända inom vissa områden blir

svårt att medhinna arbetet. Distriktssköterskorna äro redan nu toppbelastade

och genom den Calmettevaccination, som startats, kommer sköterskornas

arbete att ökas i hög grad. Skall difterivaccinationen vinna någon större

utbredning, kommer sköterskornas arbete ytterligare att ökas. De behövas

för Scliickreaktionens utförande och avläsning i de fall, där sådan skall

göras, de behövas som assistens åt läkaren vid själva ympningen. Då ej

alla distriktssköterskeplatser ännu hunnit bli besatta, torde tillfällig sköterskehjälp

inom vissa områden bli nödvändig anskaffa, om planen i sin helhet

skall kunna genomföras.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

Medicinalstyrelsens förslag, att minderåriga arbetare lämpligen borde

ympas genom vederbörande besiktningsläkares försorg (i samband med de

årligen återkommande besiktningarna) har föranlett uttalanden i ett flertal

yttranden.

Förste provinsialläkarjoreningen framhåller sålunda, att någon ympning av

minderåriga arbetare icke kunde förväntas ske av dessa besiktningsläkare,

helst som flertalet dylika minderåriga vore 15 år och däröver, för vilka Schicks

reaktion borde utföras och sedermera avläsas. Då besiktningsläkaren endast

en gång årligen hade kontakt med de minderåriga och då enligt föreningens

åsikt den, som utförde och avläste reaktionen, också borde utföra ympningen,

talade detta bestämt emot lämpligheten att besiktningsläkare, som kanske

hade ett län som verksamhetsområde, toge befattning med difteriympningen

annat än i något fall, där möjligen lokala, särskilda förhållanden förelåge.

Förste provinsialläkarna i Stockholms, Gotlands, Kalmar, Blekinge, Värmlands

och Västmanlands län framföra liknande synpunkter, varvid några

betona, att den av medicinalstyrelsen föreslagna anordningen allenast låter

sig med fördel genomföras vid större arbetsplatser.

Svenska provinsialläkarföreningen uttalar, att då Schickprövning bör föregå

ympning av personer över 15 år, blir det förenat med svårigheter och ökade

kostnader att låta besiktningsläkarna handha ympningen av minderåriga

arbetare över 15 år.

Den föreslagna ersättningen till läkarna för verkställd ympning har i det

stora flertalet yttranden godtagits såsom rimlig men har i några fall givit

upphov till meningsskiljaktigheter.

Statskontoret anför härutinnan:

Med avseende å styrelsens förslag till ersättningsbestämmelser vill statskontoret

anföra, att ämbetsverket näppeligen kan finna det motiverat, att

provinsialläkarna skulle erhålla särskild gottgörelse för ympningen, då den

avlöning, som tillkommer dessa befattningshavare, lärer få anses till avsevärd

del utgöra ersättning för arbete inom den förebyggande socialhygienens

område. För den händelse emellertid nämnda läkare skulle finnas böra

erhålla särskilt arvode, torde detsamma under alla omständigheter böra utgå

enligt betydligt mindre förmånliga grunder än de av styrelsen förordade,

förslagsvis med 25 öre för varje ympning och varje Schickreaktion jämte

avläsning, dock högst 25 kronor per dygn.

Huruvida styrelsen tänkt sig, att läkare vid sjukvårdsinrättningar och

andra anstalter, vid vilka läkare finnas anställda, skulle komma i åtnjutande

av gottgörelse för ympning, som verkställes å anstaltens personal eller

klientel, framgår icke av frai^ställningen. Statskontoret måste finna det

naturligt, att ympningen i dessa fall åtminstone i regel verkställes av vederbörande

läkare i tjänsten.

I fråga örn ympare, som särskilt förordnas av medicinalstyrelsen, synes

— i anslutning till de föreskrifter, som gälla rörande gottgörelse åt extra

läkare, vilka förordnas att biträda vid den civila sjukvården eller att uppehålla

förste provinsialläkar- eller provinsialläkartjänst — ersättningen böra

bestämmas, för civil läkarstipendiat av första klass till högst 15 kronor och

för annan läkare till högst 20 kronor per dag, med rätt för styrelsen att i

särskilda undantagsfall höja dagarvodet med ytterligare högst 10 kronor.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 356. 25

Kostnaderna för ympningen lära sålunda kunna begränsas avsevärt i förhållande

till vad styrelsen angivit.

Förste provinsialläkaren i Gotlands län yttrar:

Medicinalstyrelsen föreslår ersättning till tjänsteläkare enligt fallande

skala, varjämte föreslås bestämmelse örn maximiersättning per ympningsdag.

Ett dylikt system kommer med säkerhet att verka hämmande på ympningsfrekvensen.

Lämpligare synes mig vara, att ersättning utgår enligt en jämn

skala och utan maximibegränsning, så som fallet är vid de offentliga skyddskop.

pympningarna.

Även örn resekostnads- och traktamentsersättning enligt resereglementet

skulle tillerkännas ymparen-tjänsteläkaren, torde denne därmed icke uppmuntras

att planlägga ympningsmöten på ett större antal platser inom sitt

distrikt utan torde hellre sträva att centralisera verksamheten, detta enär

för erhållande av ett halvt traktamente ä 6 kronor 50 öre förutsättes, att

minst tre timmar åtgå till förrättningen. Förutom resekostnadsersättning

synes mig därför färdgottgörelse böra utgå endera med ett bestämt arvode,

exempelvis 10 kronor, oberoende av den tid som åtgår till förrättningen

eller ock ersättning enligt provinsialläkartaxans avd. A. En betingelse för

att ymparen-tjänsteläkaren skall känna sig manad att medverka till möten,

som enligt ovanstående kunna gynna ympningsfrekvensen, måste nämligen

vara att ett större arbete och större tidsförlust icke bli sämre betalda än

ett mindre arbete och en mindre tidsförlust.

Förste provinsialläkaren i Göteborgs län anser, att åtminstone arvodesminskningen

efter 30:e ympningen borde bortfalla.

Förste stadsläkaren i Göteborg anser likaledes ersättningen vara för låg.

Han yttrar:

Själva ympningsarbetet skall ersättas efter vissa normer. Oförklarligt nog

skall taxan, trots sjunkande penningvärde, i vissa fall avsevärt understiga

den, som sedan år 1916 tillämpas i fråga örn smittkoppsympning. Någon

motivering lämnas ej och torde väl bli svår att lämna. Att en subkutan

injektion skall kunna anses lättare att utföra än en ytlig hudskarifikation,

är väl ej med verkliga förhållandet överensstämmande och ingreppet måste

ur bland annat infektionssynpunkt anses väl så maktpåliggande. Man förutsätter,

att tjänsteläkaren skall få assistans av distriktssköterskan, men för

hela raden av övriga läkare, som skola engageras i ympningen, står hon ej

till buds. Man får av utredningen ingen upplysning örn, hur man här skall

ordna saken. Kommunen skall endast vidkännas eventuella utgifter för

lokaler. Tvingas alltså läkaren att själv bekosta handräckningen, blir hans

arvode ännu orimligare.

Detta kommer bland annat att medföra, att frivilliga läkarkrafter ej komma

att stå till buds i den utsträckning, som är både önskligt och nödvändigt.

Jag får alltså tillstyrka, att ersättningen till läkaren utgår med minst 75 öre

per ympad person, örn denne erhåller kostnadsfri handräckning, i annat fall

med 1 kronor.

Frågan örn propagandans bedrivande har särskilt berörts i några yttranden.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län har, som tidigare nämnts, betonat

angelägenheten av att propagandan blir personlig och förmedlas av bland

andra distriktssköterskan och distriktsbarnmorskan.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

Förste provinsialläkaren i Västmanlands län yttrar:

På propagandan torde man komma att behöva ställa stora krav, om en

allmän vaccinering skall kunna genomföras. Av naturliga skäl är en i orten

rådande difteriepidemi den kraftigaste stimulansen för en allmän vaccinering.

Men en vaccinering först då innebär icke någon rationellt förebyggande åtgärd.

Viktigast torde vara att läkarna och framför allt tjänsteläkarna, skolläkarna

och läkarna vid den förebyggande barnavården vinnlägga sig örn att

skapa en allmän opinion för vaccineringen.

Samtliga läkare böra därför tilldelas en broschyr om difteriprofylaxen.

Vidare är det av vikt, att vaccinationsfrågan upptages inom de olika läkarsammanslutningarna,

såsom läkarföreningar, läkarklubbar m. m. Icke minst

viktigt är, att samtliga läkare genom rätt täta periodiska meddelanden erhålla

kännedom örn i vilken omfattning vaccinationen framskrider i de olika

distrikten, länen och största städerna.

Förste provinsialläkaren i Gotlands län åter anser, att föredragsverksamhet

kan få någon större betydelse, endast örn den sker via radio och eljest

genom återgivande av föredrag i pressen. Provinsialläkare och distriktssköterskor

i länet vore redan nu så strängt sysselsatta av tjänstegöromål,

att föredragsverksamhet icke kunde medhinnas utom i rena undantagsfall.

Vidare framhålles, att införande i länskungörelserna av uppgifter örn tid

och ställe för ympningsmöten torde vara föga verksamt för allmänhetens

upplysning. Vida betydelsefullare vore, om hälsovårdsnämnderna var och

en i sitt område medverkade vid tillkännagivandet av ympningsmöten såsom

redan brukade ske i fråga örn skyddskoppympning.

Landstingets förvaltningsutskott i Skaraborgs län anför:

Vad beträffar frågan örn upplysningskampanjens uppläggning och genomförande,

hyser utskottet i likhet med medicinalstyrelsen den uppfattningen,

att samtliga kostnader härför skola bestridas med statsmedel samt tillåter

sig ifrågasätta, huruvida icke vid sådant förhållande det billigaste och på

samma gång effektivaste resultatet skulle ernås, därest man läte något av

de större annons- och reklamföretagen med dess tekniska resurser och ingående

kännedom om och erfarenhet av dylik verksamhet för hela landet

ombesörja den ifrågasatta upplysningskampanjen. I den utsträckning så därutöver

befunnes lämpligt, borde landstingens organ och befattningshavare

kunna utnyttjas för en önskvärd ansedd mera lokalt betonad upplysningsverksamhet.

Statskontoret har beträffande kostnaderna för den av medicinalstyrelsen

föreslagna propagandaverksamheten uttalat, dels att de av styrelsen förordade

åtgärderna torde kunna i viss utsträckning ersättas med propaganda

genom rundradion och i skolorna, varigenom kostnaderna skulle kunna

något nedbringas, dels ock att utgifterna för provinsialläkarnas resor för

överläggning med styrelsen synas böra avföras från anslaget till reseersättningar

åt förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl. Under sådana

förhållanden torde det av styrelsen beräknade beloppet till propagandaverksamhet

— 100,000 kronor — kunna begränsas åtminstone till 90,000 kronor.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 356.

27

Departementschefen.

Såsom medicinalstyrelsens framställning utvisar har frekvensen av difterisjukdomen

under år 1942 visat en bestämd tendens till ökning. Enligt av styrelsen

i skrivelse den 23 augusti 1943 lämnade uppgifter har ifrågavarande

tendens under år 1943 blivit än mer utpräglad, i det att intill den 15 augusti

innevarande år anmälts 1,486 fall, vilket innebär nära nog en fördubbling

av frekvensen under år 1942. Orsaken härtill torde enligt sakkunskapen

få till övervägande grad tillskrivas nuvarande ogynnsamma immunitetsläge

hos befolkningen, vilket i sin tur förmodas sammanhänga med den synnerligen

låga difterifrekvens, som varit rådande hos oss under en lång följd

av år. Risk anses föreligga för en alltmera ökad spridning av difterisjukdomen

i vårt land, därest ej särskilda åtgärder vidtagas för att höja

immunitetsläget och därigenom öka befolkningens motståndskraft mot sjukdomen.

Det har vidare visat sig svårt att fullt behärska en större epidemi

med enbart isolering av sjuka samt uppspårande och isolering av bacillbärare

på sätt hittills vanligen skett.

Det är mot denna bakgrund man har att bedöma medicinalstyrelsens nu

framlagda förslag örn införande på statens bekostnad av frivillig skyddsympning

mot difteri, i första hand omfattande barn i åldern 1—15 år jämte vissa

för smitta särskilt utsatta kategorier vuxna. Styrelsen har härvid framför allt

stött sig på de erfarenheter, som flerstädes utomlands vunnits av dylika

skyddsympningar och för vilka en redogörelse lämnats i det föregående

(sid. 3—4). Den medicinska effekten av dessa ympningar uppgives ha varit

god såtillvida, att sjukdomsfrekvensen visat sig bliva avsevärt mindre hos

ympade än icke-ympade, samtidigt som sjukdomen, där sådan inträffat, fått

ett lindrigare förlopp hos de förra än hos de senare. Erfarenheterna från de

ympningar i mindre skala, som i samband med lokala epidemier verkställts

på vissa håll i vårt land, synas även tala i samma riktning.

I de över medicinalstyrelsens förslag avgivna yttrandena har också praktiskt

taget enighet rått örn att möjlighet till skyddsympning på statens bekostnad

bör införas i vårt land. I några yttranden har visserligen uttalats

tveksamhet beträffande ympningens effekt med hänsyn såväl till skyddets varaktighet

som till den ökade smittrisk för oympade genom bacillbärare, som

ett genomförande av förslaget kan innebära, men ingen har dock velat taga

på sitt ansvar att helt avstyrka medicinalstyrelsens förslag. Rörande ympskyddets

varaktighet vill jag erinra örn att medicinalstyrelsen i sitt förslag

räknat med ett successivt .underhållande av skyddet genom ympning av nya

årgångar under andra levnadsåret och förnyad ympning vid första skolårets

början. Yad angår smittrisken genom bacillbärare, så torde det måhända

icke kunna bestridas, att densamma kan komma att ökas genom införande

av skyddsympning, särskilt om denna icke erhåller avsedd anslutning. Å

andra sidan får icke förbises, att, örn och i den mån epidemier uppträda,

man har att räkna med en ökning av såväl antalet bacillbärare som antalet

insjuknade, därest ympning icke genomföres. Då härtill kommer, att våra

möjligheter att å epidemisjukhus vårda och isolera sjuka och bacillbärare

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr 356.

under lådande förhållanden snabbt kunna försämras, anser jag mig för egen

del böra tillstyrka, att åtgärder snarast vidtagas för att underlätta ett

mera allmänt genomförande av skyddsympning mot difteri i vårt land.

Jag åsyftar härvid närmast, att grunder böra fastställas för ympningens

organisation och det allmännas ekonomiska medverkan vid ympningens

genomförande. Därigenom möjliggöres bland annat, att erforderliga åtgärder

av förberedande art kunna vidtagas utan dröjsmål. Den närmare tidpunkten

för och omfattningen av ympningens verkställande torde böra bli beroende

av utvecklingen i fråga om difterisjukdomens utbredning och svårighetsgrad.

Sannolikt får man dock räkna med att organiserad ympning inom den närmaste

tiden bör genomföras i vissa större städer och andra orter, där svårigheter

föreligga att vid en uppblossande eller hotande difteriepidemi snabbt

verkställa ympning i erforderlig omfattning.

Medicinalstyrelsens förslag innebär som nämnts, att ympningen bör i första

hand genomföras på frivillig väg samt tills vidare begränsas till att omfatta

alla barn i åldern 1—15 år samt vissa kategorier vuxna, som äro särskilt utsatta

för smittorisk, i främsta rummet sjukhus-, barnhems- och lärarpersonal.

Det stora flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar delar medicinalstyrelsens

uppfattning härutinnan. I åtskilliga yttranden har emellertid starkt

ifrågasatts, huruvida på frivillighetens väg tillräcklig anslutning kan uppnås

för att ympskyddet skall bli effektivt. Härför erfordras nämligen enligt sakkunskapen,

att minst 75 procent av barnen i förenämnda ålder infinna sig för

ympning. I några yttranden har i anledning härav påyrkats, att möjlighet

beredes att på ett eller annat sätt införa ympningsplikt i riket i dess helhet

eller vissa särskilt »difterihotade» delar därav.

Jag vill ingalunda bestrida, att visst fog kan föreligga för nu berörda tveksamhet.

Medicinalstyrelsen har för egen del framhållit, att omständigheterna kunna

bliva sådana, att obligatorisk ympning framstår såsom ofrånkomlig. Styrelsen

har även tillkännagivit sin avsikt att upptaga denna fråga till närmare prövning

i samband med inom styrelsen pågående omarbetning av epidemilagen.

Av erfarenheterna utomlands, icke minst från Danmark, synes emellertid framgå,

att man med tillhjälp av en intensiv propaganda kan uppnå erforderlig

anslutning till en frivillig skyddsympning mot difteri. Särskilt gäller detta,

örn propagandan insattes i samband med en pågående eller hotande epidemi.

Under sådana förhållanden och då enligt min uppfattning tvång i förevarande

hänseende icke bör tillgripas förrän i sista hand, tillstyrker jag medicinalstyrelsens

förslag i denna del. Beträffande ympningens omfattning hade det i

princip varit önskvärt, att avgiftsfri ympning stått varje medborgare till buds.

Av praktiska skäl torde dock möjligheten härtill böra tills vidare begränsas i

huvudsaklig överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag. Vägande skäl

synas mig likväl tala för att jämväl trafikmedlens och tullens personal beredes

möjlighet till avgiftsfri ympning, i den mån de genom sin tjänstgöring äro

särskilt utsatta för smittrisk.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle den lokala ledningen av ympningen

handhavas av epideminämnderna. Såsom skäl härför har styrelsen

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

åberopat, bland annat, att landstingen hade ekonomiskt intresse av ympningens

genomförande genom den begränsning av utgifterna för epidemisjukvården,

som kunde beräknas bliva följden. Vidare skulle åtgärderna kunna

smidigare anpassas efter de folkpsykologiska stämningarna inom de olika

länen. Att anförtro huvudmannaskapet åt primärkommunerna eller länsstyrelserna

ansåge medicinalstyrelsen av olika skäl knappast böra ifrågakomma.

Kostnaderna för ympningen — utom för lokalerna — borde enligt styrelsen

åtminstone under första verksamhetsåret bestridas av statsmedel, varefter

frågan örn kostnadernas fördelning förutsattes bliva föremål för omprövning.

Av redogörelsen för avgivna yttranden framgår, att svenska landstingsförbundet

jämte landstingens förvaltningsutskott i fyra län ifrågasatt, huruvida

tillräcklig anledning föreligger att inordna landstingen i denna verksamhet.

Förste provinsialläkarföreningen och svenska provinsialläkarföreningen uttala

samma tvekan. Verksamheten borde enligt nu nämnda yttranden lämpligen

kunna organiseras i huvudsaklig överensstämmelse med grunder, som gälla för

skyddskoppympningen, innebärande att den lokala ledningen av ympningens

genomförande skulle åvila förste provinsialläkarna respektive förste stadsläkarna

efter samråd med såväl ymparna som de kommunala myndigheterna.

Till stöd härför har främst anförts, att erfarenheterna från skyddskoppympningen

beträffande organisationen varit mycket goda samt att anledning icke

förelåge att i avbidan på resultatet av epidemilagens omarbetning tillämpa

annan organisation för skyddsympning mot difteri, helst som den föreslagna

ordningen lätt kunde komma att verka hindrande på ympningens genomförande

och medföra onödiga kostnader.

Vid prövning av detta spörsmål har jag funnit övervägande skäl tala för

en lösning efter sistnämnda linje. Jag har härvid icke förbisett, att skyddsympningens

frivilliga karaktär kan bereda vissa svårigheter, som icke föreligga

vid skyddskoppympningen. Enligt min mening vinnes emellertid det

smidigaste tillvägagångssättet och den största garantien för skyddsympningens

genomförande, om ansvaret härför pålägges förste provinsialläkarna

och förste stadsläkarna i stället för vederbörande epideminämnder. Jag förordar

därför, att ympningen organiseras i huvudsaklig anslutning till gällande

organisation för skyddskoppympningen med de smärre jämkningar, som

kunna befinnas erforderliga, Jag tillåter mig i detta avseende hänvisa till

svenska provinsialläkarföreningens tidigare återgivna yttrande. Ympare böra''

för mottagningarnas förberedande, journalföring och dylikt äga anlita biträde

av distriktssköterska, till vars avlöning statsbidrag utgår. Jag förutsätter

därvid, att hänsyn i möjligaste män tages till dennas övriga arbetsbörda.

Vidare anser jag mig kunna utgå från att såväl landstingen som primärkommunerna

skola låta sig angeläget vara att tillhandahålla de lokaler, som förste

provinsialläkaren respektive förste stadsläkaren efter samråd med vederbörande

ympare och kommunala organ finner erforderliga för ympningens

verkställande. I den mån så påkallas, böra de ock lämna sin medverkan till

propagandaverksamhetens bedrivande.

I fråga om kostnadernas bestridande delar jag den i åtskilliga yttranden

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

hävdade uppfattningen, att kostnaderna för ympningen i princip böra åvila

statsverket. Av praktiska skäl torde dock kostnaderna för tillhandahållande

av erforderliga lokaler böra bestridas av vederbörande landsting eller kommun.

Någon särskild ersättning av statsmedel bör icke heller utgå för biträde,

som lämnats av distriktssköterska.

Beträffande förslagets detaljer vill jag understryka vikten av att mottagningarna

så anordnas, att ympningsmöjligheterna för barnen bliva lätt tillgängliga.

Fö? skolbarnens del föreligga härvidlag inga svårigheter. För

småbarnen torde det i varje fall på landsbygden vara mest praktiskt, att

ympning verkställes i samband med mottagningarna i förebyggande mödraoch

barnavård, därvid bör tillses, att sistnämnda mottagningar icke lida avsevärt

intrång. I den mån så erfordras, böra särskilda mottagningar med anlitande

av extra läkare anordnas. Vad i yttranden anförts rörande ympning

av minderåriga arbetare föranleder allenast det uttalandet från min sida,

att förslaget endast avser minderåriga arbetare under 15 år och att för

dessas del hinder icke torde föreligga att låta ympningen ske i samband med

de årliga besiktningarna.

Ersättning för verkställd ympning föreslås utgå till av medicinalstyrelsen

förordnade ympare med 35 kronor per dygn, varav 5 kronor avses som gottgörelse

för instrument och förbrukningsartiklar, samt till annan ympare med

75 öre för varje ympning till och med den trettionde och 25 öre för varje

ympning därutöver, dock högst 35 kronor per dygn. För Schickprov, inklusive

avläsning, tillkommer en ersättning av 1 krona per prov. Förslaget har i denna

del lämnats utan erinran i nästan alla yttranden. Statskontoret har emellertid

ifrågasatt, huruvida ersättning överhuvudtaget borde utgå till provinsialläkarna

med hänsyn till den lön, som dessa åtnjöte och som till avsevärd del

finge anses utgöra ersättning för arbete inom den förebyggande vården. Jag

vill med anledning härav erinra om, att vid genomförande av 1939 års lönereglering

för provinsialläkarna förutsatts, att hinder icke skulle föreligga för

provinsialläkare att åtnjuta särskild ersättning för deras befattning med den

socialhygieniska verksamheten, ävensom örn att för verkställd skyddskoppympning

för närvarande utgår ersättning med 75 öre per ympning och 25 öre

per besiktning utan begränsning. Vid sådant förhållande och så länge skyddsympningen

mot difteri är frivillig och kan komma att belasta provinsialläkarna

synnerligen ojämnt, anser jag mig icke böra förorda, att ifrågavarande läkare

skola verkställa ympning utan ersättning. Däremot avser förslaget icke, att

särskild ersättning skall utgå till sjukhus- eller personalläkare, som till följd av

tjänsteföreskrift eller avtal kan anses vara skyldig att verkställa ympning. De

föreslagna ersättningsbeloppen synas mig godtagbara. Då statskontoret beträffande

ympare, som förordnats av medicinalstyrelsen, föreslagit en nedsättning

av ersättningen till överensstämmelse med vad som gäller för extra

läkare, som förordnas att biträda i den civila sjukvården, synes ämbetsverket

ha förbisett, att utöver fastställd ersättning per dag utgår gottgörelse enligt

gällande provinsialläkartaxa. Mot den av medicinalstyrelsen gjorda uppskattningen

av kostnaden för ersättningarna åt ymparna vid en mera allmänt genomförd

engångsympning, 500,000 kronor, har jag intet att erinra.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 356.

Vad slutligen angår propagandan, torde denna böra bedrivas efter de huvudsakliga

riktlinjer, som medicinalstyrelsen angivit. Genom den jämkning av

organisationen, som jag förordat, kommer det lokala ansvaret för propagandan

att främst vila på förste provinsialläkarna och de därmed jämställda stadsläkarna.

Det torde under sådana förhållanden vara angeläget att dessa få tillfälle

att överlägga med medicinalstyrelsen örn riktlinjerna för propagandans

bedrivande, och jag har därför intet att erinra mot den av medicinalstyrelsen

planerade konferensen i ämnet. Kostnaderna för denna torde i enlighet med

vad statskontoret anfört böra avföras från anslaget till reseersättningar åt

förste provinsialläkare eller provinsialläkare m. fl. Jag förutsätter, att

vid propagandaverksamhetens uppläggning och utformning kontakt sökes med,

bland andra, statens informationsstyrelse, som torde kunna stå till tjänst med

värdefulla råd och anvisningar, icke minst beträffande frågan om filmpropagandans

ordnande. Genom en rationell uppläggning av propagandaverksamheten

torde kostnaderna för densamma kunna icke oväsentligt nedbringas. Då

emellertid kostnaderna för denna del av verksamheten äro svåra att på förhand

uppskatta, torde försiktigheten bjuda att icke beräkna lägre belopp för ändamålet

än 100,000 kronor.

För bestridande av de kostnader, som kunna uppkomma för skyddsympningens

förberedande och genomförande, torde å tilläggsstat till riksstaten

för innevarande budgetår böra under femte huvudtiteln uppföras ett anslag

av förslagsanslags natur, benämnt Skyddsympning mot difteri. Med hänsyn

till vad jag anfört rörande tidpunkten för och omfattningen av skyddsympningens

verkställande torde detta anslag kunna begränsas till i runt tal 300,000

kronor. Närmare bestämmelser rörande anslagets användning torde få meddelas

av Kungl. Majit.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen att

dels godkänna av mig förordade grunder för statens medverkan

vid genomförande av frivillig skyddsympning mot difteri,

dels ock till Skyddsympning mot difteri å tilläggsstat I till

riksstaten för budgetåret 1943/44 under femte huvudtiteln anvisa

ett förslagsanslag av 300,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sten-Eric Heinrici.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:491 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1943/44 för befrämjande av fri a1 i texten