Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag

31 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 29 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:6, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 6.

1

Nr 6.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning

från aktiebolag; given Stockholms slott den 18

december 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majli härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser om begränsning

av vinstutdelning från aktiebolag.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1 sami. Nr G.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

F ö r s 1 a g

till

Lag

med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning

från aktiebolag.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst enligt fastställd balansräkning

för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1942 eller senare, dock

före den 31 december 1944, må, där ej annat nedan stadgas, icke överstiga

sex procent av bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen. Med

bolagets behållna förmögenhet avses bolagets tillgångar efter avdrag för skulder

och värdeminskningsposter.

Har vinstutdelning för de tre sista räkenskapsår, som utgått före den 1 januari

1940, skett nied så stort belopp i förhållande till bolagets behållna förmögenhet

enligt balansräkningen för vart och ett av nämnda år, att utdelningen

i medeltal (medeltalsprocenten) överstiger sex procent, må av vinsten

utdelning ske med belopp motsvarande högst medeltalsprocenten av behållna

förmögenheten enligt balansräkningen för det räkenskapsår utdelningen avser.

Där vinstutdelning för det sista räkenskapsår, som utgått tidigare än den

31 december 1941, överstiger såväl sex procent av bolagets behållna förmögenhet

enligt balansräkningen för nämnda räkenskapsår som ock den enligt andra

stycket beräknade medeltalsprocenten, må, utan hinder av vad i första och

andra styckena stadgas, utdelning ske med belopp motsvarande högst den

procent av behållna förmögenheten, vartill förstnämnda vinstutdelning uppgick;

dock må höjning ej ske av det procenttal i förhållande till aktiekapitalet

som denna vinstutdelning utgjorde.

Örn vid vinstutdelningens bestämmande enligt vad i första, andra och

tredje styckena sägs erhålles ett procenttal i förhållande till aktiekapitalet, som

innehåller ett bråktal, må, ifall bråktalet understiger en halv procent, procenttalet

höjas till närmaste högre halva procent och, ifall bråktalet överstiger en

halv procent, procenttalet höjas till närmaste högre hela procent av aktiekapitalet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

2§.

Finnas i bolag aktier med företrädesrätt till vinstutdelning jämte rätt att,

därest under föregående år sådan utdelning ej till fullo lämnats, av följande

års utdelningsbara vinst bekomma vad som brustit, innan utdelning å andra

aktier må äga rum (företrädesrätt till ackumulativ utdelning), skall belopp,

som tillkommer sådana preferensaktier för tidigare år, icke inräknas i den enligt

1 § tillåtna vinstutdelningen.

3 §.

Bestämmelserna i 1 § skola icke äga tillämpning, där vinstutdelning från

aktiebolag understiger tiotusen kronor, och ej heller i fråga om vinstutdelning

från bolag (dotterbolag, dotterdotterbolag), vars aktier till mer än nittiofem

procent ägas av annat aktiebolag (moderbolag) eller ock av ett eller flera

sådana dotterbolag eller av moderbolaget och ett eller flera sådana dotterbolag

tillsammans.

Konungen äger medgiva aktiebolag med avseende å dess särskilda förhållanden

undantag från bestämmelserna i 1 § samt därvid föreskriva de villkor

för undantaget som prövas nödiga.

4 §•

Sker vinstutdelning i strid med vad i denna lag stadgas, skola bestämmelserna

i 54 § första stycket lagen om aktiebolag rörande återbäring av uppburen

utdelning och ansvarighet för den brist, som kan uppkomma vid återbäringen,

äga motsvarande tillämpning.

5 §■

Styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet låter

verkställa vinstutdelning i strid nied denna lag, straffes med dagsböter eller

fängelse.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 1 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga

örn lagstiftning rörande begränsning av vinstutdelning från aktiebolag samt

anför:

Inledning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 november 1941 ha fullmäktige i riksbanken

framhållit bl. a., att utvecklingen på den svenska kreditmarknaden

sedan april 1940 kännetecknats av sjunkande räntesatser och stigande likviditet.

Denna utveckling hade kunnat fortgå intill mitten av 1941 utan att

några bestämda tecken på en alltför likvid penningmarknad eller en prisuppdrivande

köpkraftsökning hos allmänheten visat sig. Sedelcirkulationen

visade under första kvartalet 1941 i stort sett stabilitet i förhållande till 1940

års nivå. Allmänhetens tillgodohavanden på checkräkning i affärsbankerna

hade under de första fem månaderna 1941 varit av i stort sett samma storlek

som ett år tidigare. Läget på aktiemarknaden hade efter en viss återhämtning

från 1940 års bottenkurser varit förhållandevis stabilt under första halvåret

1941. Under de senaste månaderna hade däremot utvecklingen antagit en i viss

mån annan karaktär. Sålunda hade beloppet utelöpande sedlar från slutet

av juli visat en stigande tendens. De för allmänheten på checkräkning i affärsbankerna

innestående medlen hade sedan juni 1941 varit icke obetydligt större

än ett år tidigare. Aktiekurserna hade särskilt under september och oktober

visat en tämligen markerad uppgång. — Den sålunda i korthet skisserade utvecklingen

visade enligt fullmäktiges mening hän på vissa risker i nuvarande

situation. Denna krävde skärpt uppmärksamhet från de penning vår dande

myndigheternas sida samt ett övervägande av föreliggande möjligheter att

ingripa för att i tid förhindra uppkomsten av ett sådant läge, att skadliga

verkningar framkallades. De svårigheter, med vilka penning- och lönepolitiken

för närvarande hade att brottas, nödvändigheten av stora, extraordinära

statsutgifter i varje fall under den närmaste framtiden samt föreliggande ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

5

sikter att betalningsförhållandena till utlandet i viss utsträckning kunde ytterligare

öka marknadens likviditet utgjorde vidare anledningar till att behovet

av lämpliga åtgärder aktualiserats i syfte att motverka en alltför riklig betalningsmedelsförsörjning.

— Fullmäktige ansåge, att penningpolitiken i rådande

läge borde inriktas på bl. a alt motverka tillförseln till marknaden av

ytterligare medel samt att den penningpolitik, som enligt fullmäktiges mening

för närvarande vore av behovet påkallad, borde erhålla stöd av vissa kompletterande

åtgärder på områden, som läge utanför riksbankens verksamhetsfält.

I första hand ville fullmäktige erinra örn vikten av att de tidigare ansträngningarna

att hålla uppe eller öka det enskilda sparandet effektivt fullföljdes.

I den mån den fria köpkraften icke i tillfredsställande utsträckning begränsades

på denna väg, finge andra möjligheter prövas. De medel som valdes

borde anpassas efter den art av inkomster, som begränsningen avsåge.

Önskvärt vore, att inkomstbegränsningen fördelades så jämnt som möjligt i

förhållande till bärkraften inom de olika inkomstgrupperna. För de avtalsbundna

inkomsternas del syntes tills vidare de penningpolitiska önskemålen

kunna i huvudsak tillgodoses genom den reglering, som i stort sett anslöte

sig till de hittills föreliggande formerna. Beträffande övriga inkomstarter

komme nya åtgärder i fråga. Såsom särskilt svåråtkomlig med de vanliga

medlen torde kunna anses den köpkraft, som härrörde från de fria inkomsterna

samt från rörelsevinster från vissa kategorier av självständiga företag.

— Fullmäktige ville betona bl. a. angelägenheten av att en ökning av aktieutdelningarna

icke skedde, utan att bolagen i stället för att ställa disponibla

medel till aktieägarnas förfogande såvitt möjligt företoge konsolidering av sin

ekonomiska ställning, vilket — även bortsett från den penningpolitiska betydelsen

— torde på längre sikt vara till fördel för det svenska näringslivet.

En återhållsamhet i fråga om aktieutdelningarna skulle utgöra ett viktigt

stöd för strävandena att hålla tillbaka en ökning av de avtalsreglerade penninginkomsterna.

örn betryggande förhållanden med avseende på utdelningarna

icke skulle anses föreligga, borde enligt fullmäktiges mening frågan om

en begränsning genom lagstiftning underkastas en förberedande behandling.

Med anledning av fullmäktiges skrivelse framhöll jag i statsrådet den 28

november 1941, att delade meningar kunde råda angående riskerna för att

aktieutdelningarna under år 1942 skulle komma att i någon väsentlig utsträckning

höjas. I vissa fall kunde utvecklingen tänkas framtvinga en sänkning,

i andra kunde den däremot otvivelaktigt komma att innebära en stark

lockelse till en höjning. Redan företagsekonomiska överväganden torde leda

till återhållsamhet i fråga örn aktieutdelningarna. Även utdelningarnas betydelse

ur penningpolitisk synpunkt — vilken väsentligen vore knuten till deras

av fullmäktige påpekade inflytande på regleringen av de avtalsbundna

inkomsterna — borde ur aktiebolagens synpunkt utgöra ett starkt skäl för

försiktighet. — Även örn man torde kunna hoppas, alt de av bankofullmäktige

framförda synpunkterna på utdelningsfrågan skulle vinna allmänt beaktande,

kunde man dock icke bortse från möjligheten av en ogynnsam ut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

veckling. De lagstiftningsåtgärder, med vilka fullmäktige räknade i händelse

av en sådan utveckling, krävde omsorgsfull förberedelse. En improvisation

vöre icke möjlig på detta i Sverige oprövade område. Under sådana förhållanden

ansåg jag, att frågan om utformningen av en lagstiftning, innefattande

förbud mot höjning av aktieutdelningarna i den mån de överstege en

viss nivå, borde underkastas en teknisk prövning av på aktiebolagsrättens

område sakkunniga, så att ett i vanlig ordning förberett lagförslag utan dröjsmål

kunde föreläggas riksdagen, om Kungl. Maj:t skulle finna anledning därtill

med hänsyn till att betryggande förhållanden med avseende å aktieutdelningarna

icke visat sig föreligga.

Med stöd av Kungl. Maj:ts sistnämnda dag på min hemställan givna bemyndigande

tillkallade jag den 6 december 1941 professorn S. H. Nial, justitierådet

N. E. Stenbeck och direktören M. S. Waldenström att såsom sakkunniga

inom finansdepartementet biträda med utredning angående den tekniska

utformningen av en lagstiftning om begränsning av vinstutdelning i aktiebolag

samt uppdrog åt Stenbeck att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas

arbete. De sakkunniga fullgjorde sitt uppdrag genom avlämnandet

av ett den 16 januari 1942 dagtecknat betänkande med förslag till lag med

särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag

(SOU 1942:2). Sedan yttranden numera inhämtats över betänkandet, anhåller

jag att få upptaga denna lagstiftningsfråga till behandling.

De sakkunniga, som erinrat att de genom det pågående kriget orsakade

rubbningarna i det ekonomiska livet föranlett införande i flera länder av

bestämmelser genom vilka aktiebolags rätt att utdela vinst begränsats, ha

å sid. 10—12 i betänkandet redogjort för denna lagstiftning. Av redogörelsen

framgår, att bestämmelser örn utdelningsbegränsning meddelats i Danmark,

Finland, Norge, Tyskland, Italien, England, Holland och Belgien. Vinstutdelningen

begränsas vanligen till medeltalet av utdelningsprocenten på det inbetalade

aktiekapitalet för de tre eller i ett fall för de två sista förkrigsåren,

dock att härav ej hindras utdelning intill 6 eller i ett fall 5 procent. I ett par

länder har gränsen satts vid högsta beloppet av utdelningen under något av

de tre sista förkrigsåren. Rörande detaljbestämmelserna i övrigt hänvisar jag

till betänkandet och vill här endast ytterligare omnämna, att enligt några av

nu berörda lagar den icke utbetalade delen av vinsten skall placeras i statslån.

Innan jag lämnar en redogörelse för de sakkunnigas lagförslag och motiveringen

för detsamma, vill jag ur betänkandet återgiva vad däri anförts

rörande vissa för förslaget grundläggande begrepp och bestämmelser i aktiebolagslagstiftningen.

Gällande svensk aktiebolagslagstiftning känner två legala fonder, aktiekapitalet

och reservfonden. Uppkommer på aktiebolags rörelse under ett räkenskapsår

vinst, skola av årsvinsten — efter avdrag för vad som åtgår till täckande

av möjligen förefintlig brist från föregående år — minst tio procent avsättas

till reservfond, till dess denna uppgår till ett belopp, motsvarande tio

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

7

procent av det inbetalda aktiekapitalet eller det högre belopp som kan vara

bestämt i bolagsordningen. Bolagsstämma kan besluta större avsättning av

årsvinsten än sålunda föreskrives, liksom bolagsstämma kan besluta avsättning

till reservfonden av besparade vinstmedel. Från begreppet årsvinst är

att skilja begreppet vinst enligt balansräkningen. Vinst enligt balansräkningen

är vinst, som föreligger på bolagets verksamhet under hela den gångna

verksamhetstiden och som ej utdelats eller överförts till reservfonden. Vinst

enligt balansräkningen är således det överskott — efter täckning av bolagets

skulder — som senaste balansräkningen utvisar utöver aktiekapitalet och

reservfonden samt, där i stället för avskrivning å bolagets tillgångar avsättning

skett till värdeminskningskonton (förnyelsefonder), jämväl behållningen

å dessa konton.

Vinsten enligt balansräkningen är den gräns, intill vilken utdelning lagligen

må äga rum. Och det tillkommer ordinarie bolagsstämma att, sedan

fastställelse skett av balansräkningen för föregående räkenskapsår, besluta

huruvida och i vilken utsträckning vinst enligt balansräkningen skall utdelas

till aktieägarna.

Vid bedömandet av huru stor del av vinsten enligt balansräkningen som

lämpligen bör utdelas måste beaktas det behov av frivillig reservering av

vinstmedel, som med hänsyn till bolagets förhållanden föreligger för dess

konsolidering och utveckling. Vid den frivilliga reserveringen av vinstmedel

kunna bolagen framgå på två vägar. Dels kan reserveringen ske öppet genom

frivillig ökning av reservfonden eller genom uppläggande av andra

fonder, såsom dispositionsfond, vinstregleringsfond o. s. v., eller genom

balansering av besparade vinstmedel. Dels kan reservering ske dolt därigenom

att nedskrivning företages å värdet av bolagets tillgångar i vidsträcktare

omfattning än som erfordras för tillgodoseende av föreliggande

avskrivningsbehov; bolaget bildar s. k. dolda reserver. I dylika fall, liksom

då dolda reserver uppkommit genom värdestegring å bolagets tillgångar,

ger bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen — summan av

bolagets tillgångar enligt balansräkningen efter avdrag för bolagets skulder

och i balansräkningen upptagna värdeminskningsposter — icke ett

riktigt uttryck för bolagets verkliga förmögenhetsställning.

De sakkunnigas förslag

Rörande de principer, som de sakkunniga ansett sig böra följa vid fullgörandet

av sitt uppdrag, ha de anfört:

De sakkunniga, som icke hava att taga ståndpunkt till frågan örn behövligheten

av en lagstiftning med bestämmelser^ örn begränsning av vinstutdelningen

från aktiebolagen utan endast till frågan om den tekniska utformningen

av en sådan lagstiftning, vilja till en början framhålla att — med

hänsyn därtill att den förmögenhet som är grundval för ett aktiebolags ekonomiska

verksamhet är bolagets hela behållna förmögenhet, ej endast aktie
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

kapitalet — det icke synes vara riktigt att såsom vissa av de främmande lagarna

taga till utgångspunkt för en begränsning av vinstutdelningen från

aktiebolag utdelningens procentuella förhållande till bolagets aktiekapital.

Det vöre synnerligen obilligt, örn ej procentberäkningen — då ett bolag genom

frivillig fondering av vinstmedel ökat bolagets eget kapital — finge

utgå från icke blott det i bolaget insatta utan även det hos bolaget sparade

kapitalet. Procentberäkningen synes böra utgå från bolagets behållna förmögenhet

d. v. s. bolagets tillgångar efter avdrag för skulder och värdeminsknmgsposter.

Därigenom erhålles jämväl den fördelen, att frågan om verkan

av förändringar i aktiekapitalets storlek vinner en naturlig lösning. En

ökning av aktiekapitalet med besparade vinstmedel medför icke, att behållningen

och därmed storleken av den tillåtna utdelningen ökas. Om och i den

män nytt kapital tillföres bolaget i samband med ökning av aktiekapitalet,

kommer visserligen större belopp att kunna utdelas från bolaget, men utdelningsproccnten

påverkas icke.

Emellertid måste beaktas, att — såsom förut erinrats -—- reserveringen av

vinstmedel hos ett aktiebolag ej blott kan göras öppet genom ökning av reservfonden

eller uppläggande av andra fonder, såsom dispositionsfond, vinstregleringsfond

o. s. v. eller genom balansering av besparade vinstmedel,

utan även kan ske dolt därigenom att nedskrivning företages å värdet av

bolagets tillgångar i vidsträcktare omfattning än som erfordras för tillgodoseende

av föreliggande avskrivningsbehov. I ett sådant bolag kan en vinstutdelning

te sig hög i förhållande till bolagets behållna förmögenhet enligt

balansräkningen, ehuru den i själva verket skulle vara synnerligen måttlig,

om de dolda reserverna i stället till en väsentlig del upplagts öppet i fonder

och sålunda ökat bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen.

Dolda reserver kunna ock hava bildats i ett bolag genom värdestegring å

dess tillgångar. Vid utformningen av bestämmelser angående utdelningsbegränsning

vore det riktigast, om till utgångspunkt för beräkningen kunde

tagas ett dylikt bolags verkliga förmögenhetss tänning. En särskild värdering

av bolagets behållna förmögenhet för detta ändamål är emellertid av praktiska

skäl icke tänkbar. För att i det ifrågavarande avseendet åstadkomma

största möjliga rättvisa synes ingen annan väg finnas än att den tillåtna utdelningen

bestämmes enligt en procentsats i relation till tidigare vinstutdelningar,

vilka i allmänhet få anses giva ett — örn ock ej fullt rättvisande —

uttryck för bolagets förmögenhetsställning.

Även en utdelningsbegränsning, som tager hänsyn såväl till bolagets behållna

förmögenhet enligt balansräkningen som till tidigare utdelningar,

innebär otvivelaktigt ett avsevärt ingrepp i aktieägarens ställning. Det måste

befaras, att ett sådant ingrepp — i varje fall vid en mera varaktig tillämpning

— skulle komma att verka hämmande på företagsamheten. I en tid

av sjunkande penningvärde och stigande realvärden blir ingreppet för aktieägarna

särskilt kännbart och kan komma att framstå såsom orättvist. Placering

i aktier är en placering i realtillgångar. Aktieägaren är andelsägare

i en förmögenhet, bestående av —- åtminstone i väsentlig omfattning —

realtillgångar. De aktiebolagsrättsliga reglerna om värderingen av aktiebolagens

tillgångar medföra att realtillgångarnas stigande värde endast så

småningom och i relativt ringa omfattning kan komma tili uttryck i bolagsförmögenhetens

värde enligt balansräkningen. En sådan reglering av vinstutdelningen

som den ifrågasatta tenderar därför till att i viss mån jämställa

aktieplacering med placering i obligationer, inteckningar och andra räntebärande

fordringsbevis, trots aktieplaceringens företagsekonomiska karak
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

9

tär och de därmed förbundna riskerna, som medföra att vinstutdelning för

vissa år kan helt utebliva eller utgå med belopp understigande gällande

penningränta. Om det skulle visa sig påkallat att utan hänsyn härtill meddela

bestämmelser om utdelningsbegränsning, är det i varje fall skäligt att

utgå från en procentsats som väsentligt överstiger penningräntan. Och i den

mån en successiv stegring av realvärdena och ökning av levnadskostnaderna

äger rum, synes — därest förutsättningarna för ett fortsatt tillämpande av

en utdelningsbegränsning överhuvud alltjämt föreligga —• ett skäligt tillägg

till nämnda procentsats samt till det jämförelsetal som bildas på grundval

av tidigare utdelningar böra kunna medgivas.

De särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning som föreslås

i denna lag synas böra gälla beträffande såväl de allmänna aktiebolagen som

aktiebolag, vilka äro underkastade särskild lagstiftning. Anledning torde

icke föreligga att stadga undantag för bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag.

Jag övergår nu till en redogörelse för bestämmelserna i förslaget och de

sakkunnigas härför lämnade särskilda motivering.

1 §■

Enligt första stycket må, där ej annat följer av senare föreslagna bestämmelser,

utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst enligt fastställd balansräkning

för räkenskapsår, som utgår den 31 december 1941 eller senare, icke

överstiga sex procent av bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen.

Med bolagets behållna förmögenhet avses bolagets tillgångar efter

avdrag för skulder och värdeminskningsposter.

De sakkunniga ha anfört:

Av skäl som utvecklats i inledningen synes en lagstiftning örn begränsning

av vinstutdelning från aktiebolag böra såsom första regel upptaga utdelningens

begränsning till vissa procent av bolagets behållna förmögenhet

enligt balansräkningen. Med hänsyn till aktieplaceringens företagsekonomiska

karaktär och de därmed förbundna riskerna — utdelning kan vissa

år helt utebli eller utgå med belopp understigande gällande penningränta —

torde procentsatsen icke böra sättas lägre än sex procent. Bolagets behållna

förmögenhet enligt balansräkningen utgöres av sammanlagda värdet av bolagets

tillgångar efter avdrag för bolagets sammanlagda skulder enligt balansräkningen

samt för där upptagna värdeminskningsposter. Med värdeminskningsposter

förstås ej endast förnyelsefonder, värdeminskningskonton

o. d. utan även andra i balansräkningen upptagna poster, som innefatta

korrigering av tillgångarnas redovisade värde. Vad de av bolagen i stor utsträckning

upptagna skaf tefonderna beträffar torde böra påpekas, att det

visserligen — såsom av lagberedningen i motiven till dess förslag till ny

aktiebolagslag (vid 107 § 1 mom. B V) erinrats — är från företagsekonomisk

synpunkt riktigt att såsom passivpost uppföras ej blott på grund av

taxering under räkenskapsåret eller något föregående år utgående skatter,

som balansdagen äro oguldna, utan även de skattebelopp som belöpa på

vinsten för räkenskapsåret. Vid frånvaro av uttrycklig bestämmelse torde

dock skyldighet icke föreligga att såsom skuld redovisa mer än förstnämnda

oguldna, bolaget genom taxering påförda skatter, och vid bestämmande av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

bolagets behållna förmögenhet får därför laglig skyldighet anses föreligga

att avdraga allenast så stor del av skattefonden som motsvarar nämnda skatteskulder.

Bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen motsvarar vad som

även kallas bolagets eget kapital.

Den i första stycket upptagna regeln är följdriktig främst för de fall, då i

balansräkningen bolagets reservering av vinstmedel i väsentlig utsträckning

redovisats öppet i fonder. Till de fall, då reserveringen av vinstmedel väsentligen

skett genom s. k. dolda reserver, återkomma de sakkunniga vid andra

stycket.

Med hänsyn till aktiebolagslagstiftningens stränga bestämmelser om värderingen

av aktiebolags tillgångar torde grundade erinringar icke kunna riktas

mot utgångspunkten för ifrågavarande regel örn viss procentsats i förhållande

till bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen. Den synes

ej kunna ersättas med den regel, som upptages i andra stycket, eftersom i

många fall av olika skäl ett sådant jämförelsetal som avses i andra stycket

icke finnes eller påverkas av tillfälliga omständigheter. Regeln framstår såsom

en naturlig första regel vid en lagstiftning av ifrågavarande slag.

Den föreslagna begränsningen av utdelningens storlek torde böra gälla endast

i fråga om vinstutdelning till aktieägarna. Om exempelvis på grund av

bestämmelse i bolagsordningen vinsten skall tillfalla annan än bolagets aktieägare,

t. ex. ett ideellt ändamål, äro de stadganden, som föreslås icke tilllämpliga.

Har vinstutdelning för de tre sista räkenskapsår, som utgått före den 1

januari 1940, skett med så stort belopp i förhållande till bolagets behållna

förmögenhet enligt balansräkningen för vart och ett av nämnda år, att utdelningen

i medeltal (medeltalsprocenten) överstiger sex procent, må enligt andra

stycket av vinsten utdelning ske med belopp motsvarande högst medeltalsprocenten

av behållna förmögenheten enligt balansräkningen för det räkenskapsår

utdelningen avser.

De sakkuimiga ha motiverat denna bestämmelse sålunda:

I inledningen har framhållits, att förefintligheten av dolda reserver, uppkomna

genom långt gående nedskrivningar av värdet av bolagets tillgångar

eller genom värdestegring å dessa, kan medföra, att bolagets behållna förmögenhet

enligt balansräkningen icke utgör ett riktigt uttryck för bolagets

verkliga förmögenhetsställning, samt att i sådana fall en bättre måttstock

för bedömningen av bolagets förmögenhetsställning ej torde kunna fastställas

än en procentsats bestämd i relation till utdelningarna från bolaget

under en viss tidsperiod. Denna kan bl. a. av praktiska skäl ej göras för

lång. Det har synts de sakkunniga lämpligt alt till grund för beräkningen

lägges utdelningen för de tre senaste räkenskapsår som icke i högre grad påverkats

av särskilda på kriget beroende förhållanden. Då utdelningarna för

kalenderåret 1939 i allmänhet icke torde hava i större utsträckning sålunda

påverkats, föreslås i andra stycket, att utdelningen för de tre sista räkenskapsår

som utgått före den 1 januari 1940 skall vara avgörande d. v. s.

utdelningen för åren 1937, 1938 och 1939 eller närmast motsvarande räkenskapsår.

Enligt den regel som föreslås i andra stycket skall beräknas, hur

många procent den för vart och ett av nämnda tre år lämnade utdelningen

utgjorde av bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen för det

året. Om medeltalet av de sålunda erhållna procentsiffrorna, »medeltalspro
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr G.

11

centen», överstiger sex, skall utdelning kunna ske med ett belopp, som motsvarar

högst medeltalsprocenten av den behållna förmögenheten enligt balansräkningen

för det räkenskapsår utdelningen avser.

I betänkandet har meddelats resultatet av en summarisk statistisk undersökning

rörande de å A respektive A: 1 listan under åren 1937—1940

börsnoterade 51 aktiebolagens utdelningar i procentuellt förhållande till bolagens

behållna förmögenhet. Av undersökningen framgår bland annat,

att under åren 1937—1939 2 bolag icke lämnat utdelning och alltså haft

medeltalsprocenten 0 samt att under samma år medeltalsprocenten varit 2

—3.99 för 6, 4—4.99 för 17, 5—5.99 för 16 och 6—10.99 för återstående 10

bolag.

Utan hinder av vad i första och andra styckena stadgas må enligt tredje

stycket, därest vinstutdelning för det sista räkenskapsår, som utgått tidigare

än den 31 december 1941, överstiger såväl sex procent av bolagets behållna

förmögenhet enligt balansräkningen för nämnda räkenskapsår som ock den

enligt andra stycket beräknade medeltalsprocenten, utdelning ske med belopp,

motsvarande högst den procent av behållna förmögenheten, vartill

förstnämnda vinstutdelning uppgick; dock må höjning ej ske av det procenttal

i förhållande till aktiekapitalet som denna vinstutdelning utgjorde.

De sakkunniga ha erinrat om vad från såväl riksbanksfullmäktiges som

min sida anförts rörande behovet, från penningpolitisk och företagsekonomisk

synpunkt, av förbud mot höjning av aktieutdelningarna. Ett tvång

för bolag att sänka utdelningen från en redan uppnådd höjd till följd

av bestämmelserna i första och andra styckena -—- i fall då sänkning ej

skulle vara påkallad av hänsyn till bolagens rörelseresultat — skulle förvisso

i många fall framstå såsom ett ogrundat och mycket kännbart ingripande.

Den nedpressning av kursen på sådana bolags aktier, som kunde

antagas följa av en framtvungen sänkning av utdelningen, skulle kunna

orsaka ekonomiska svårigheter för aktieägarna och även i övrigt medföra

ekonomiska störningar.

De sakkunniga ha i detta sammanhang återgivit vissa vid den statistiska

undersökningen inhämtade uppgifter, av vilka bland annat framgår, att av

de 51 å A respektive A: 1 listan upptagna bolagen 17 för år 1940 lämnat

en utdelning överstigande medeltalsprocenten för åren 1937—1939 men att

endast för 3 av dessa 17 bolag såväl medeltalsprocenten som utdelningsprocenten

för år 1940 varit högre än 6.

Örn vid vinstutdelningens bestämmande enligt första, andra och tredje

styckena erhålles ett procenttal i förhållande till aktiekapitalet, som innehåller

ett bråktal, må enligt fjärde stycket, ifall bråktalet understiger en

halv procent, procenttalet höjas till närmaste högre halva procent och, ifall

bråktalet överstiger en halv procent, procenttalet höjas till närmaste högre

hela procent av aktiekapitalet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Muj.ts proposition nr 6.

De sakkunniga ha anfört:

Vid utdelningens bestämmande enligt första eller andra stycket erhålles

i regel ett procenttal i förhållande till aktiekapitalet, som innehåller bråktal.

Om bolagets aktiekapital är 500,000 kr. och bolagets behållna förmögenhet

uppgår till exempelvis 655,300 kr., må enligt första stycket utdelas

sex procent av sistnämnda belopp eller 39,318 kr. Detta belopp motsvarar

7.863 procent av bolagets aktiekapital. När sålunda bråktalet överstiger en

halv procent, synes procentsatsen böra få höjas till närmaste hela procent,

för att en lättförståelig hävdvunnen norm vid aktieutdelningens bestämmande

skall kunna tillämpas. Tillåten utdelning skulle således i nämnda fallet

bliva 8 procent av aktiekapitalet. När beloppet motsvarar t. ex. 7.382 procent

och sålunda bråktalet understiger en halv procent, synes procentsatsen

böra få höjas till närmaste halva procent. Tillåten utdelning skulle i sådant

fall bliva 7*/2 procent av aktiekapitalet.

Även vid utdelningens bestämmande enligt tredje stycket erhålles i regel

ett procenttal i förhållande till aktiekapitalet, innehållande ett bråktal, varvid

höjning enligt nu angivna regler kan ske. Om den högsta tillåtna utdelningen

på grund av sista satsen i nämnda stycke är att bestämma till viss

procent av aktiekapitalet, kommer dock en tillämpning av fjärde stycket

knappast i fråga. Det är nämligen mycket sällsynt att utdelning sker med

belopp, som i förhållande till aktiekapitalet utgör ett procenttal innehållande

annat bråktal än V2.

De sakkunniga ha vidare berört vissa för tillämpningen av bestämmelserna

i 1 § av lagförslaget betydelsefulla frågor och härutinnan uttalat

följande:

Beträffande tillämpningen av de i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna

märkes, att såsom vinstutdelning skall räknas varje fördelning

av vinst till aktieägarna i deras egenskap av aktieägare oavsett benämningen

(t. ex. »bonus»).

Vinstutdelning kan även ske i förtäckt form t. ex. genom att belopp tillerkännes

aktieägare, vilket betecknas såsom arvode eller tantiem för arbete

i bolagets tjänst men väsentligt överstiger en rimlig ersättning för det nedlagda

arbetet och i verkligheten innefattar förtäckt utdelning. Vad sålunda

överstiger en skälig ersättning för arbetet bör betraktas såsom utdelning. En

sådan ståndpunkt intar svensk rättspraxis, icke blott i skatterättsligt avseende

(jfr Reg.Rms årsbok 1933 Fi nr 776 och 777) utan även beträffande

aktiebolagsrättsliga (civilrättsliga) förhållanden. I sistnämnda avseende hänvisas

till NJA 1920 s. 231. I detta rättsfall förklarade högsta domstolen enhälligt,

att en beslutad utbetalning till bolagets verkställande direktör, med

hänsyn såväl därtill att han själv innehade övervägande antalet av aktierna

i bolaget som ock till storleken av de honom tillerkända beloppen och sättet

för dessas beräknande, måste, ehuru betecknad såsom arvode åt honom i

hans egenskap av verkställande direktör i bolaget, anses till sin väsentliga del

utgöra utdelning av bolagets tillgångar åt aktieägare i annan ordning än med

lag och bolagsordningens bestämmelser därutinnan vore förenligt.

Vinstutdelning kan även tillföras aktieägarna under sken av köp eller

andra affärstransaktioner t. ex. genom lån av aktieägare till bolaget mot

onormalt hög ränta. Om bolaget av sina aktieägare köper till uppenbart

överpris eller till dem säljer för uppenbart underpris, kan den däri liggande

förmögenhetsförskjutningen vara att bedöma såsom en förtäckt vinstutdelning.

Ehuru i detta avseende inga prejudikat veterligen finnas, kan det

knappast vara tvivelaktigt, att rättspraxis skulle intaga samma principiella

ståndpunkt som i fråga om arvoden.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

13

Förutom genom vinstutdelning och vad därunder är att hänföra kan eti

aktiebolag överflytta sina tillgångar till aktieägarna genom ^skiftning vid

bolagets upplösning och genom återbäring av aktiekapitalet i förening med

nedsättning av aktiekapitalet. Att i förevarande sammanhang uppställa legala

hinder för aktiebolags upplösning kan icke komma i fråga. Vad beträffar

kapitalåterbäring i samband med nedsättning av aktiekapitalet kan sådan

tänkas komma till användning i syfte att kringgå en stadgad utdelningsbegränsning

t. ex. genom en kombination av gratisemission och nedsättning

av aktiekapitalet med kapitalåterbäring. En lagregel i syfte att hindra dylikt

kringgående — vilken väl skulle innebära, att återbäring av aktiekapital i

förening med nedsättning av aktiekapitalet annorledes än enligt 49 § aktiebolagslagen

icke finge ske utan dispens av Kungl. Majit — synes emellertid

icke kunna ifrågasättas.

2 §.

I denna paragraf behandlas det fall, att i bolag finnas aktier med företrädesrätt

till vinstutdelning jämte rätt att, därest under föregående år sådan

utdelning ej till fullo lämnats, av följande års utdelningsbara vinst bekomma

vad som brustit, innan utdelning å andra aktier må äga rum (företrädesrätt

till ackumulativ utdelning). I dylikt fall skall enligt förslaget belopp, som

tillkommer sådana preferensaktier för tidigare år, icke inräknas i den enligt

1 § tillåtna vinstutdelningen.

Såsom motivering för denna bestämmelse ha de sakkunniga framhållit, att

de i 1 § föreslagna reglerna endast begränsade den totala vinstutdelningen

från ett aktiebolag och således icke medförde något hinder för att visst slag

av aktier, preferensaktier, erhölle större utdelning än som för deras del

motsvarade den enligt 1 § tillåtna vinstutdelningen, under förutsättning att

annat aktieslag, stamaktier, finge så mycket mindre. Denna möjlighet att inom

utdelningens totala belopp tillgodose olika aktieslags rätt till utdelning vore

emellertid icke tillfyllest i sådana fall, då preferensaktier med rätt till ackumulativ

utdelning funnes och dessa under ett eller annat tidigare år icke till

fullo erhållit den utdelning vartill de ägde företrädesrätt. I sådana fall skulle

preferensaktiernas rätt till ackumulativ utdelning kunna medföra, att stamaktierna

genom bestämmelserna i 1 § berövades möjlighet att erhålla någon

utdelning, även om uppkommen vinst skulle vara tillräcklig. Med hänsyn

därtill borde den uteblivna utdelningen för tidigare räkenskapsår icke inräknas

i den enligt 1 § tillåtna vinstutdelningen. Utdelningsbegränsningen borde

drabba endast den utdelning som skedde, sedan preferensaktiernas »nödlidande

kuponger» blivit inlösta.

° 8-

Enligt första stycket skola bestämmelserna i 1 § icke äga tillämpning, där

vinstutdelning från aktiebolag understiger tiotusen kronor, ej heller i fråga

örn vinstutdelning från bolag (dotterbolag, dotterdotterbolag), vars aktier

till iner än nittiofem procent ägas av annat aktiebolag (moderbolag) eller ock

av ett eller flera sådana dotterbolag eller av moderbolaget och ett eller flera

sådana dotterbolag tillsammans.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

De sakkunniga lia anfört:

Ifrågavarande lagstiftning torde icke böra gälla bolag i mindre förhållanden.

Dels göra sig naturligtvis de penningpolitiska synpunkter, som ligga till

grund för denna lagstiftning, icke med samma styrka gällande i fråga om

mindre företag, och dels äro möjligheterna av kontroll särskilt vanskliga i

mindre förhållanden, där bolagsbildning^! ofta blott är en form för enenskild

persons eller en familjs ekonomiska verksamhet och där avkastningen

lätt kan tagas ut i form av avlöningar åt den eller de dominerande aktieägarna.

I stället för en begränsning till bolag av viss storlek — varemot kan

invändas icke blott att gränsen måste bliva godtycklig, utan även att det binett

mindre önskligt språng mellan bolag som falla strax ovan och bolag som

falla strax nedan gränsen — föreslås, att lagen icke skall äga tillämpning, där

utdelningen från bolaget för räkenskapsåret understiger 10,000 kronor.

_ Utdelningsbegränsningen synes icke böra gälla utdelning från s. k. helägda

dotterbolag. Såsom skäl för denna ståndpunkt talar, att utdelningen från

sådant dotterbolag endast ökar moderbolagets vinst och att den begränsning

av vinstutdelningen från moderbolaget som kommer att äga rum enligt de

för bolag i allmänhet föreslagna reglerna därför torde vara tillräcklig. Koncernen

är endast en organisationsform för en enhetlig rörelse, och det synes

icke i och för sig vara något att invända emot att en vinstförflyttning kan

ske inom koncernen. En sådan vinstförflyttning utan de föreslagna restriktionerna

torde understundom vara nödvändig för att den tillåtna utdelningen

fran moderbolaget skall kunna komma till stånd. Storleken av utdelningarna

från de olika dotterbolagen saknar ofta den regelmässighet som utdelningarna

från självständiga bolag uppvisa. Grundval för ett sådant jämförelsetal

som avses med medelprocenten i 1 § andra stycket skulle komma att

saknas, och den regel som i nämnda stycke föreslås kan därför ej komma

till rationell tillämpning.

Om inom en koncern en med god bokföringssed överensstämmande koncernredovisning

äger rum, torde några vägande skäl icke kunna anföras mot

att vinstöverföring ohindrat må ske från dotterbolag till moderbolag. Fara

för en obehörig ökning av moderbolagets behållna tillgångar, varigenom ett

kringgående av utdelningsbegränsningen skulle möjliggöras, synes uppkomma

endast om till grund för vinstutdelning till moderbolaget skulle läggas

hos dotterbolaget genom koncerntransaktioner skapade internvinster d. v. s.

bokföringsvinster, som ännu ej realiserats genom vidareförsäljning till köpare

utanför koncernen. En redovisning av sådana skenvinster för dotterbolag

torde emellertid under nuvarande förhållanden icke kunna äga rum

utan en så påfrestande skattebelastning för dotterbolaget, att ett dylikt förfarande

knappast lärer vara lockande.

Såsom helägt dotterbolag synes böra anses dotterbolag, däri moderbolaget

äger mer än 95 procent av aktierna. Örn aktiebolag (moderbolag) äger mer

än 95 procent av aktierna i annat bolag (dotterbolag), böra därför bestämmelserna

i 1 § ej gälla i fråga örn vinstutdelning från dotterbolaget.

Med ett sådant direkt dotterbolagsförhållande synes böra likställas indirekt

dotterbolagsförhållande. Indirekt dotterbolagsförhållande föreligger, om ett

eller flera dotterbolag eller moderbolaget och ett eller flera dotterbolag tillsammans

äga så mångå aktier i ett annat bolag (dotterdotterbolag), att aktieinnehavet

■— om aktierna ägdes direkt av moderbolaget — skulle grunda moder-

och dotterbolagsförhållande.

De sakkunniga föreslå därför i första stycket andra satsen ett stadgande

av innehåll, att bestämmelserna i 1 § ej heller äga tillämpning i fråga om

vinstutdelning från bolag (dotterbolag, dofterdotterbolag), vars aktier till mer

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 6.

15

än nittiofem procent ägas av annat aktiebolag (moderbolag) eller ock av ett

eller flera sådana dotterbolag eller av moderbolaget och ett eller flera sådana

dotterbolag tillsammans. Vid direkt dotterbolagsförhållande kommer således

undantaget att gälla jämväl till förmån för den minoritet som jämte moderbolaget

äger aktier i dotterbolaget. Vid indirekt dotterbolagsförhållande gäller

undantaget såväl den vinstutdelning, vilken går till moderbolaget och

mellanstående dotterbolag, som den vinstutdelning vilken tillfaller minoritetsaktieägare.

Konungen äger enligt andra stycket medgiva aktiebolag med avseende å

dess särskilda förhållanden undantag från bestämmelserna i 1 § samt därvid

föreskriva de villkor för undantaget som prövas nödiga.

De sakkunniga ha ansett ytterligare undantag från reglerna i 1 § knappast

böra upptagas i lagen. Emellertid kunde åtskilliga fall tänkas, då en sådan

begränsning av utdelningen som följde av 1 § skulle kunna framstå såsom

obillig. Ett aktiebolag kunde exempelvis under åren 1937, 1938 och 1939 ha

genom dold reservering genomfört en mycket stark konsolidering av sin ställning,

vars frukt därefter började framkomma genom betydande vinster. I

bolag med aktier av olika slag kunde sådana föreskrifter rörande företrädesrätt

till utdelning tänkas förekomma, att trots regeln i 2 § en tillämpning

utan modifikationer av bestämmelsen i 1 § skulle kunna leda till obilliga resultat.

Möjlighet borde därför finnas för Kungl. Maj:t att medgiva undantag

helt eller delvis från dessa bestämmelser. En dispens borde kunna göras beroende

av villkor. —■ Då vinstutdelning skulle bestämmas av ordinarie bolagsstämma,

borde styrelsen, ifall den ville föreslå utdelning överstigande

den som vore tillåten enligt 1 §, begära dispens så tidigt, att dispensfrågan

kunde avgöras före bolagsstämman. Hade styrelsen icke begärt dispens men

önskade bolagsstämmans majoritet att dispens skulle sökas, borde stämman

ajourneras för att styrelsen i enlighet med stämmans direktiv skulle kunna

söka dispens och frågan därom hinna bli avgjord.

* §.

Enligt denna paragraf skola, därest vinstutdelning sker i strid med vad i

den föreslagna lagen stadgas, bestämmelserna i 54 § första stycket lagen om

aktiebolag rörande återbäring av uppburen utdelning och ansvarighet för

den brist som kan uppkomma vid återbäringen äga motsvarande tillämpning.

I de bestämmelser i aktiebolagslagen, till vilka sålunda hänvisas, stadgas

skyldighet dels för dem, som uppburit olaga utdelning, att återbära densamma,

dels ock för dem, som deltagit i beslut örn sådan utdelning, att en

för alla och alla för en ansvara för den brist, som vid återbäringen kan uppkomma.

De sakkunniga lia anfört:

De civilrättsliga verkningarna av vinstutdelning i strid med den föreslagna

lagen böra vara desamma som i 54 § aktiebolagslagen stadgas för olaga

vinstutdelning. Föreskrift härom upptages i denna paragraf. Lika litet som

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 6.

aktiebolagslagen innehåller förslaget någon regel angående vem som kan

föra talan örn återbäring av utdelningen och om ansvarighet för brist. Talan

i nämnda hänseenden torde kunna föras endast av bolaget genom dess

styrelse, eventuellt en ny styrelse, eller genom likvidator och av bolagets

konkursbo. Underlåtenhet från styrelseledamöters eller likvidatorers sida

att vidtaga åtgärd för infordrande av beloppen kan medföra skadeståndsskyldighet

gentemot bolaget. Att beträffande återbäring av vinstutdelning,

som skett i strid mot denna lag, införa talerätt för allmän åklagare synes

möta betänkligheter. Därtill kommer, att syftet med en sådan talerätt icke

kan ernås, utan att den förbindes med regler om kontroll över bolagets

förmögenhetsförvaltning som icke torde kunna ifrågakomma. Ett från

praktisk synpunkt tillfredsställande skydd mot vinstutdelning i strid med

denna lag synes de sakkunniga kunna vinnas genom den bestämmelse om

straff för styrelseledamöter och likvidatorer som upptages i följande paragraf.

5 §.

Enligt denna paragraf skall styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen

eller av vårdslöshet låter verkställa vinstutdelning i strid med den föreslagna

lagen, straffas med dagsböter eller fängelse.

De sakkunniga ha erinrat, att straffbestämmelsen för likvidator avsåge det

fall att vinstutdelning bestämts innan bolaget trätt i likvidation. I den mån

beskhet strede mot den föreslagna lagstiftningen drabbades likvidator, som

verkställde utdelningen, av straff. Vidare ha de sakkunniga framhållit, att

därest det i 5 § straffbelagda förfarandet innefattade uppsåtlig överträdelse

av bestämmelserna i 50 § 3 morn., 54 § 1 mom. första punkten eller 2 mom.

eller 56 § aktiebolagslagen, så inträdde straff jämväl enligt 132 § 5) och 6)

nämnda lag.

Lagens giltighet m. m.

Lagen skall enligt förslaget träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,

och gälla till den 1 juli 1943.

De sakkunniga ha uttalat:

De sakkunnigas uppdrag avser den tekniska utformningen av en lagstiftning

örn begränsning av vinstutdelning i aktiebolag, så att ett i vanlig

ordning förberett lagförslag kan utan dröjsmål föreläggas riksdagen, örn

Kungl. Majk skulle finna anledning därtill med hänsyn till att betryggande

förhållanden med avseende å aktieutdelningarna icke skulle anses föreligga.

De sakkunniga hava därför givit sitt förslag en sådan utformning, att det

kan läggas till grund för ett lagförslag avseende vinstutdelning för räkenskapsår,

som utgår den 31 december 1941 eller senare. Den föreslagna lagens

provisoriska karaktär framgår av att dess giltighetstid föreslås utgå

den 1 juli 1943. I fall lagstiftning av förevarande slag finnes behövlig för

tid därefter, måste lagen underkastas erforderliga jämkningar.

Huruvida förslag till lag som förelägges riksdagen bör innehålla bemyndigande

i viss utsträckning för Kungl. Majk att förordna om lagens ikraftträdande,

synes vara beroende av överväganden som icke ankomma på de

sakkunniga.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

17

De sakkunniga liava icke närmare undersökt frågan, i vad män en lagstiftning

i överensstämmelse med deras förslag kan påkalla ändringar i

skattelagstiftningen, då skattetekniska spörsmål icke synts falla inom de

sakkunnigas uppdrag.

Yttranden.

Över de sakkunnigas betänkande ha efter remiss yttranden avgivits av

bank- och fondinspektionen, kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken.

Bank- och fondinspektionen har tillika överlämnat yttrande från svenska

bankföreningen, medan kommerskollegium till sitt utlåtande fogat yttranden

från Sveriges industriförbund och samtliga handelskammare.

Ehuru de sakkunniga icke behandlat frågan om behovet och lämpligheten

av en lagstiftning sådan som den föreslagna, har dock denna fråga berörts

i de yttranden, som avgivits av bankföreningen, industriförbundet och

åtskilliga handelskammare. Dessa ha avstyrkt lagstiftning i ämnet eller i varje

fall framhållit olägenheterna av att en sådan lagstiftning för närvarande sattes

i tillämpning. Då yttrandena i fråga äro inbördes nära överensstämmande,

inskränker jag mig till att här i huvudsakliga delar återgiva allenast ett

pär av dem.

Sveriges industriförbund har framhållit, att de i aktiebolagsform arbetande

företagen genom försiktiga utdelningar numera i betydande utsträckning

nått en mycket hög grad av konsolidering. Tendensen hade gått i riktning

mot minskade utdelningar. Av en i publikationen »Konjunkturläget

våren 1941» å sid. 93 ff. införd utredning inhämtades sålunda, att utdelningarna

från ett hundratal representativa industriföretag inom olika

branscher från 1939 till 1940 minskats från 5.5 till 4.9 procent på det

egna kapitalet. Det syntes ytterst otroligt, att industribolagen under trycket

av rådande förhållanden — råvara- och avsättningssvårigheter, tyngande

skattebörda, priskontroll m. m. — annat än i undantagsfall skulle bli i

stånd att höja den utdelning som utgått under senaste året. Inom vissa av kriget

hårt drabbade branscher måste i stället en ytterligare minskning eller ett

inställande av utdelningen företagas. Den minskning i köpkraften, som härav

bleve följden, torde väl förslå att ur penningpolitisk synpunkt kompensera

tilläventyrs ökade utdelningar från vissa andra bolag. — En återhållsamhet

i fråga om aktieutdelningarna hade ansetts utgöra ett viktigt stöd för

strävandena att halla tillbaka en ökning av de avtalsreglerade penninginkomsterna.

Denna synpunkt kunde dock i varje fall icke motivera en sådan

återhållsamhet i berörda avseende, att aktieägare skulle hell avstå från anspråk

på höjda utdelningar. Enär de åsyftade inkomsttagarna i allmänhet åtnjöte en

icke ringa kompensation för dyrtiden i form av lönetillägg, syntes jämförelsen

mellan aktieägarna och dem fastmera ägnad att stödja eventuella anspråk på en

höjning av utdelningarna i motsvarande mån som lönerna. I detta sammanhang

har förbundet understrukit de sakkunnigas uttalande örn angelägenheten av

ali en fortsatt ökning av levnadskostnaderna föranledde en höjning av den

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 6. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

enligt förslaget medgivna utdelningen. — Även en icke särskilt rigorös lagstiftning

rörande utdelningsbegränsning kunde befaras genom sin blotta tillvaro

komma att få psykologiskt ogynnsamma verkningar på företagsamheten,

icke minst då det gällde bolag som ämnade igångsätta eller utvidga sin

verksamhet för alt upptaga en av krisförhållandena betingad, ofta ur allmän

synpunkt synnerligen önskvärd tillverkning. I sådana fall torde för övrigt

den utomordentligt hårda beskattningen av uppkommande vinster så gott

som omöjliggöra onormalt höga utdelningar. —- Under hänvisning till dessa

synpunkter har förbundet avstyrkt varje lagstiftning om utdelningsbegränsning.

Smålands och Blekinge handelskammare har funnit det vara ett angeläget

önskemål att, så långt hänsynen till lagstiftningens penningpolitiska syftemål

medgåve, vidhålla lagförslagets karaktär av beredskapsåtgärd. I vad mån läget

redan nu kunde anses sådant att lagen av dylika hänsyn borde sättas i

kraft, undandroge sig handelskammarens bedömande. Emellertid har kammaren

velat framhålla, att en begränsning av aktieutdelningarna icke blott

innebure en begränsning jämväl av köpkraften utan även vore ägnad att genom

sin produktionshämmande verkan öka den fortsatta knapphetsprisstegring,

varmed man efter nu snart slutförda lagcrrealiseringar hade att räkna.

Den ifrågasatta lagstiftningen vore närmast att betrakta som ett led i ett

större program för olika åtgärder i valutavårdande syfte. Det läge ofta i dessa

åtgärders natur, att de samtidigt försvårade möjligheterna att hålla produktionen

och sysselsättningen uppe. I olika grad gällde detta såväl priskontrollen

som varuregleringen och varuransoneringen. I detta förhållande läge

tvivelsutan icke blott en fara för produktionens eftersättande utan jämväl en

icke ringa svårighet att finna rätta vägar och medel att sinsemellan förena

och mot varandra anpassa och avväga de olika krav och önskemål som härvid

måste uppkomma. Då nu förslag förelåge att ytterligare utvidga detta

kontroll- och regleringssystem till nya, förut fria områden, syntes det icke

opåkallat att fästa uppmärksamheten på de risker för produktionens vidmakthållande

liksom på de centrala samordnings- och avvägningsproblem

vartill ett system med dessa tveeggade verkningar ofrånkomligen måste giva

anledning.

Emot utformningen av sakkunnigförslaget ha i ungefär halva antalet yttranden

inga erinringar framställts.

Sålunda har bank- och fondinspektionen ■— som icke funnit anledning att

i nuvarande läge taga ståndpunkt till frågan om behovet av den föreslagna

lagstiftningen — anfört följande:

Frågan om behovet av en lagstiftning om förbud mot höjning av aktieutdelningar

är, såsom densamma ursprungligen framförts, i främsta rummet

ett spörsmål av penningpolitisk innebörd med återverkande inflytande på

regleringen av de avtalsbundna inkomsterna. Såvitt inspektionen kan finna

bör i dessa hänsenden det av de sakkunniga framlagda förslaget fylla berättigade

anspråk.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

19

Inspektionen anser sig emellertid för sin del även böra anlägga vissa andra

synpunkter på förslaget. Därvid åsyftar inspektionen den inverkan förslagets

tillämpning kan tänkas få för kapitalplacerare och långivare. För båda dessa

kategorier, ej minst för de senare, är det av största betydelse, att icke genom

inverkan av andra mer eller mindre tillfälliga medel än de, som i regel" pläga

påverka aktievärdena, en nedpressning sker av dessa värden. För kapitalplacerare

skulle en dylik effekt kunna menligt inverka på intresset att företaga

aktieinvesteringar, något som skulle kunna få beklagliga efterverkningar

för det i aktiebolagsform arbetande näringslivet. För dem åter, som beviljat

lån mot säkerhet av aktier, skulle en sådan värdenedpressning, som här åsyftas,

och som långivarna helt visst icke tagit i beräkning vid lånens beviljande,

kunna få betänkliga följder. Enligt inspektionens mening bör man vid en

lagstiftning av nu ifrågasatt art taga vederbörlig hänsyn även till de sålunda

angivna synpunkterna. Även ur dessa synpunkter kan emellertid enligt inspektionens

förmenande förslaget, som med sina tre huvudregler synes väl

avpassat efter nu rådande förhållanden, anses fylla berättigade anspråk.

Stockholms handelskammare har uttalat sin tillfredsställelse över den i 3 §

andra stycket föreslagna dispensmöjligheten för Kungl. Majit och i detta

sammanhang framhållit, att utöver de i motiven anförda exemplen på fall,

då en utdelningsbegränsning enligt 1 § skulle kunna framstå sorn obillig,

också kunde förekomma andra fall av större betydelse. Ett dylikt exempel

erbjöde sålunda vissa holdingbolag. Avfattningen av 3 § andra stycket syntes

öppna en enligt handelskammarens mening erforderlig möjlighet för Kungl.

Majit att avgiva bindande förhandsutfästelser örn tillstånd till högre utdelning

än 6 procent före igångsättandet av önskvärd ny företagsamhet av riskbetonad

karaktär, på liknande sätt som förhandslättnader i dylika fall medgåves

beträffande krigskonjunkturskatt. Slutligen har handelskammaren understrukit

de sakkunnigas uttalande, att i den mån en successiv stegring av

realvärdena och en ökning av levnadskostnaderna ägde rum, ett skäligt tilllägg

till nämnda procentsats samt till det jämförelsetal, som bildades på

grundval av tidigare utdelningar, borde kunna medgivas.

I omkring halva antalet yttranden har ifrågasatts, huruvida icke vissa

detaljändringar borde vidtagas i förslaget. I dessa yttranden har beträffande

förslagets särskilda bestämmelser anförts i huvudsak följande.

1 §.

b allmakt ige i riksbanken ha vid sitt yttrande fogat en promemoria angående

utdelningen för ar 1940 fran de å A respektive A: 1 listan upptagna

51 bolagen. Av promemorian framgår följande.

Endast G bolag gåvo en utdelning överstigande G procent av den behållna

förmögenheten. För tre av dessa bolag skulle den föreslagna lagstiftningen tilllåta

en höjning av utdelningen.

16 bolag hade en utdelning av mellan 5 och G procent av den behållna

lörmögenheten. För de två första bolagen i denna grupp kunde en ganska

stor utdelningsliöjning äga rum på grund av bestämmelsen att utdelningen

linge uppgå lill medeltalet för åren 1937—1939. De närmast följande bolagen

kunde endast höja utdelningen med Vs till 1 procent (eli bolag med

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majds proposition nr 6.

1 V2 procent) i förhållande till aktiekapitalet, såvida icke mycket stora vinster

skulle medföra en kraftig ökning av den behållna förmögenheten. För övriga

bolag i denna grupp, vilkas utdelning varit neremot 5 procent av den behållna

förmögenheten, lämnades ett ganska stort utrymme för en höjning av utdelningarna.

Ytterligare 16 bolag gå vo en utdelning mellan 4 och 5 procent av den behållna

förmögenheten. Två av dessa hade för åren 1937—1939 en medeltalsprocent

av 7.00 respektive 6.03 och finge alltså höja utdelningen till dessa tal,

medan de övriga icke finge överskrida 6-procentgränsen.

8 bolag uppvisade en utdelning av mellan 3 och 4 procent av den behållna

förmögenheten.

De 5 återstående bolagen lämnade ingen utdelning.

Fullmäktige, som ansett det ändamålsenligt att anknyta utdelningsbestämmelserna

till bolagens behållna förmögenhet och icke till deras aktiekapital,

ha funnit av promemorian framgå att en generellt tillåten utdelning upp till

6 procent av den behållna förmögenheten skulle för flertalet bolag lämna

ganska stora möjligheter lill en höjning av utdelningarna. Med de föreslagna

bestämmelserna om högsta tillåtna utdelning för bolag, vilka under de senare

åren haft en högre utdelning, skulle enligt fullmäktiges mening den genereila

gränsen kunna sättas något lägre än 6 procent.

Till de sakkunnigas uttalande, att vid en stegring av realvärdena och ökning

av levnadskostnaderna borde medgivas en höjning av procentsatserna

för högsta tillåtna utdelning, ha fullmäktige icke kunnat ansluta sig.

Fullmäktige ha slutligen understrukit betydelsen av att icke möjligheter

funnes att genom vinstutdelningar i förtäckt form kringgå en lagstiftning

sådan som den föreslagna. Då emellertid redan förefintlig lagstiftning syntes

tillräcklig för att förhindra alt utdelning lämnades i form av t. ex. arvoden,

torde i enlighet med de sakkunnigas förslag särskilda bestämmelser i detta

avseende icke erfordras.

Inom fullmäktige har herr Andersson uttalat skiljaktig mening och ansett,

att de sakkunnigas förslag bort av fullmäktige lämnas utan erinran.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län har anfört:

De sakkunniga lia berört, att det ingrepp, som den ifrågasatta lagstiftningen

innebär för aktieägare, i en tid av sjunkande penningvärde och stigande

realvärde blir särskilt kännbart, detta icke minst med hänsyn till kapitalplaceringens

företagsekonomiska karaktär och därmed förbundna risker. Det

förefaller emellertid handelskammaren som om de sakkunniga vid utformningen

av förslaget icke tagit tillräcklig hänsyn till denna omständighet. En

stor grupp aktieägare är för sin försörjning så gott som uteslutande beroende

av den utdelning, som aktiebolagen lämna; därest vinstutdelningen begränsas

utan hänsyn till penningvärdets fall torde detta innebära ett missgynnande

av denna grupp i jämförelse med andra inkomsttagare, som genom

löneökningar erhålla åtminstone viss kompensation. Handelskammaren

vill i detta avseende erinra örn de indexreglerade principer, som enligt

träffade avtal äro normgivande för större delen av anställdas avlöningar.

Att reglera samtliga de fall, som här äro ifraga, genom det i 3 § 2 stycket

av lagförslaget omnämnda dispensförfarandet synes knappast lämpligt eller

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kunni. Muj:ts proposition nr 6.

21

ens möjligt. Det synes därför handelskammaren önskvärt och riktigt att

förslaget omarbetas så, att vid fastställandet av rätten till vinstutdelning

hänsyn även kan tågås till utdelningens realvärde i jämförelse med tidigare

utdelningar.

Samma önskemål har uttalats av Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

Handelskammaren i Göteborg har befarat, att lagförslaget ofta komme

att •— oaktat dess bestämmelser om rätt till utdelning i relation till tidigare

utdelningar — för bolag med stora dolda reserver medföra synnerligen allvarliga

inskränkningar. Lagen borde därför örn möjligt givas en sådan ändrad

utformning, att större hänsyn kunde tagas till varje bolags verkliga förmögenhetsställning.

2 §.

Smålands och Blekinge samt Skånes handelskammare ha erinrat, att

därest i ett bolag med såväl stam- som preferensaktier den preferensaktierna

tillförsäkrade företrädesrätten till vinstutdelning, såsom ofta vore fallet,

överstege 6 procent, en utdelningsbegränsning för stamaktierna regelmässigt

skulle inträda redan innan vinstutdelningen nått detta procenttal. Såsom de

sakkunniga antytt kunde förhållandena härvid leda till så obilliga resultat att

skäl för ändring i dispensväg förefunnes. Då ett dylikt missgynnande av

stamaktieägarna i regel framstode som obilligt, förordade handelskamrarna

att det i 2 § medgivna undantaget utsträcktes att jämväl omfatta detta

fall.

Kommerskollegium har ansett detta .spörsmål sakna större praktisk betydelse,

åtminstone för de äldre bolagen, vilka kunde komma i åtnjutande

av den genom stadgandet i 1 § andra stycket möjliggjorda jämkningen uppåt

av utdelningsprocenten. Skulle i något enstaka fall för ett relativt nystartat

företag, vari preferensaktieägarna tillförsäkrats högre utdelning än 6 procent,

behov uppkomma att medge sådan utdelning, syntes stamaktieägarnas

intressen kunna dispensvägen vinna beaktande.

3 §.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare har, med instämmande

av kommerskollegium, förordat en sådan sänkning av den i 3 § angivna

gränsen för moderbolagets innehav av aktierna i dotterbolaget, att densamma

komme att sättas till 90 procent.

Handelskammaren i Göteborg har ansett, att från lagens tillämpning borde

undantagas jämväl sådana bolag, vilka enbart hade till uppgift att förvalta

aktier i andra bolag och således endast utgjorde en förmedlande länk mellan

det utdelande bolaget och de verkliga aktieägarna.

Kommerskollegium har gent emot Göteborgs handelskammares nyss återgivna

uttalande framhållit, att de bolag, vilkas aktier det förvaltande bolaget

hade i sin portfölj, visserligen vore underkastade utdelningsbegränsning men

att därav icke följde, att icke jämväl holdingbolaget borde vara underkastat

enahanda tvång. Därest sistnämnda bolag hade reserver, som möjliggjorde en

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

högre utdelning än den enligt lagen medgivna, måste det ur de synpunkter

som föranlett denna lagstiftning vara angeläget att ett överskridande av utdelningsgränsen

icke ägde rum.

Smålands och Blekinge samt Skånes handelskammare ha erinrat, att

en vinstutdelning även efter de i 1 § andra och tredje styckena föreslagna

alternativa reglerna ofta torde hilva otillräcklig för att tillgodose rimliga

anspråk på likformighet eller billighet. De möjligheter för ett tillrättaläggande,

varför dispensförfarandet vore avsett, borde med hänsyn härtill ej göras

alltför snäva. Av de exempel att döma som de sakkunniga härutinnan anfört

ville det emellertid förefalla som örn kraven i detta hänseende ställts väl

höga. Sålunda syntes en reglering av vinstutdelningen i dispensväg normalt

böra kunna ske även i sådana fall, då det exempelvis genom av skattemyndigheterna

godtagna utredningar rörande vidtagna reserveringar kunde visas att

den tidigare vinstutdelningen i förhållande till den verkliga förmögenheten

varit påtagligt låg. På samma sätt borde exempelvis ett holdingbolag icke

hindras att företaga en höjning av utdelningen, därest medel härför överfördes

från helägda dotterbolag och det genom en styrkt koncernbalans eller

liknande utredning kunde visas att sådan höjning hade sitt berättigande i en

inom dotterbolagen tidigare bedriven konsolideringspolitik med en i förhållande

till dotterbolagens förmögenhetsställning låg vinstutdelning. I motiveringen

till förslaget borde därför utsägas, att en höjning av vinstutdelningen

i dispensväg regelmässigt borde medgivas, därest det med styrkt utredning

kunde visas att utdelningen ej överstege 6 procent av bolagets behållna

förmögenhet, dolda reserveringar däri inräknade.

4 och 5 §§.

Mot bestämmelserna i dessa paragrafer i sakkunnigförslaget har ingen

erinran framförts i yttrandena.

Lagens giltighet m. m.

Icke heller slutbestämmelsen i sakkunnigförslaget har föranlett erinran

från remissinstansernas sida.

Med anledning av vad de sakkunniga anfört därom, att de icke närmare

undersökt frågan i vad mån en lagstiftning i överensstämmelse med deras

förslag kunde påkalla ändringar i skattelagstiftningen, har emellertid kommerskollegium

funnit det måhända vara påkallat att en översyn av förslaget

skedde ur denna synpunkt. En utdelningsbegränsning i bolag, som i och

för sig skulle önska och vara i stånd att lämna en större utdelning än lagstiftningen

medgåve, kunde möjligen leda till en minskning i statens skatteintäkter

på så sätt att icke utdelade förmögenhetsvärden kvarbleve hos bolaget

och bomme aktieägarna tillgodo vid en tidpunkt, då skattesatserna efter

krisens avveckling kunde tänkas vara avsevärt lägre än vad nu vöre fallet.

En möjlighet att åtminstone i viss mån undgå dylika olägenheter ur beskattningsynpunkt

vore att införa ett system, enligt vilket överskottsutdelningen

avsattes på ett spärrkonto.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

23

Departementschefen.

De avgivna yttrandena över sakkunnigförslaget utvisa, att detta bör kunna

utan väsentliga ändringar läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Sålunda är jag ense med de sakkunniga därom, att huvudregeln i lagen

bör utgöras av en bestämmelse, enligt vilken utdelningen begränsas till vissa

procent av den behållna förmögenheten enligt balansräkningen. Såsom de

sakkunniga framhållit bör med hänsyn till aktieplaceringens företagsekonomiska

karaktär detta procenttal icke sättas alltför lågt. Å andra sidan

bör emellertid procenttalet icke sättas så högt, att lagstiftningen väsentligen

förfelar sitt syfte att hindra mer betydande höjningar av aktiebolagens utdelningar.

Då det av verkställda undersökningar framgår, att av de 51 aktiebolag,

vilkas aktier noteras å börsens A eller A:1 lista, icke mindre än 45

under år 1940 lämnat utdelning understigande 6 procent av den behållna

förmögenheten, synes majoriteten inom riksbanksfullmäktige icke lia saknat

fog för sin uppfattning, att nämnda procenttal är något för högt såsom

gräns för utdelningshöjningar under den tid en lagstadgad sådan begränsning

må anses erforderlig. Detta kan än mera sägas vara fallet därest, såsom

jag vill förorda, en förskjutning uppåt av den lagstadgade gränsen i utjämningssyfte

tillätes jämlikt bestämmelsen i 1 § f järde stycket i sakkunnigförslaget.

Enligt min mening skulle därför kunna ifrågasättas, huruvida icke

i lagens huvudbestämmelse 5 procent borde angivas såsom den gräns vilken

vid framtida utdelningshöjningar icke finge överskridas. En utdelningsbegränsning

till detta procenttal, vilket även det avsevärt överstiger gällande

penningränta, skulle i kombination med bestämmelsen i 1 § fjärde stycket

i sakkunnigförslaget icke utgjort hinder för 29 av de nyssnämnda 51 bolagen

att för år 1940 verkställa högre utdelning än då skedde. Jag har likväl stannat

för att icke nu förorda någon ändring av sakkunnigförslaget i denna del

och vill som motiv härför framhålla, att en tvångslagstiftning sådan som

den förevarande bör, även om den skulle anses ofrånkomlig, genomföras med

största möjliga försiktighet.

En regel som begränsar utdelningen till vissa procent av den behållna

förmögenheten enligt balansräkningen kan, såsom de sakkunniga framhållit,

verka oförmånligt särskilt för de bolag vilka konsoliderat sin ställning

genom uppläggandet av dolda reserver. Givetvis bör man icke genom

den nu ifrågasatta lagstiftningen förhindra, att aktieägarna få åtnjuta skälig

avkastning även å de vinstmedel som, i stället för alt lia utdelats, fått stå

inne hos bolaget i form av dylika reserver. Alt ens någotsånär exakt fastställa

värdet å dessa möter emellertid stora praktiska svårigheter. Med hänsyn

härtill, och då en dylik vinstreservering vanligen tar sig uttryck däri att

utdelningen år efter år är hög i förhållande til! ej endast aktiekapitalet utan

även den bokförda behållningen, biträder jag vad de sakkunniga i 1 § andra

stycket föreslagit därom, ali utdelning i varje fall må ske med belopp motsvarande

högst medeltalsprocenten för de tre sista förkrigsåren. Bestämmel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 6.

sen ifråga medför visserligen, att ett bolag med en medeltalsprocent överstigande

6 äger tillämpa denna även beträffande utdelning såväl å nytillkomna

vederbörligen bokförda vinstmedel som å nyinvesterat kapital och

således såtillvida kommer i förmånligare läge än nystartade företag i aktiebolagsform.

För upprätthållandet av en likställighetsprincip härutinnan under

samtidigt beaktande av grundtanken i den av mig nyss förordade bestämmelsen

skulle dock erfordras en reglering, som enligt min mening vöre

alltför komplicerad i förhållande till det säkerligen ringa praktiska värdet

av densamma och den beräknade korta varaktigheten av denna lagstiftning.

Vad i 1 § tredje stycket i sakkunnigförslaget stadgas har till syfte att förhindra,

att bolagen skulle nödgas sänka sin för räkenskapsåret närmast före

den 31 december 1941 uppnådda utdelningsnivå. Häremot lärer intet vara

att erinra. Av nyss anförda skäl anser jag icke heller detta stadgande behöva

jämkas allenast av den anledningen, att detsamma kan sägas i viss

mån premiera nyinvesteringar i redan existerande företag. Även detta stadgande

erbjuder emellertid, trots spärregeln i slutet av detsamma, möjlighet

för ett bolag att under vissa förutsättningar jämväl utan nyinvestering öka

det sammanlagda beloppet av sin utdelning. Dessa förutsättningar äro, att

bolaget efter den 31 december 1941 haft betydande vinst samt att bolaget

låtit en del av denna tjäna som underlag för en ökning av aktiekapitalet. I

den man sa i något enstaka fall kan tänkas komma att bliva fallet, synes det

dock icke böra möta allvarligare betänkligheter att tillåta utdelning å den

sålunda fonderade vinsten efter samma regler som gälla beträffande bolagets

övriga förmögenhet. Jag ifrågasätter därför åtminstone för närvarande

icke någon ändring eller komplettering av stadgandet ifråga. Oavsett vid vilken

tidpunkt under den nu rådande krisen förevarande lagstiftning må anses

böra träda i tillämpning, synes tidsbestämningen »närmast före den 31

december 1941» böra i lagtexten bibehållas. Med hänsyn till att frågan om

en utdelningsbegränsning redan i slutet av år 1941 blev aktuell, böra nämligen

de bolag icke särskilt premieras, vilka därefter tilläventyrs beslutat

höja sin utdelning.

I åtskilliga yttranden har understrukits de sakkunnigas uttalande, att i

den mån en successiv stegring av realvärdena och ökning av levnadskostnaderna

ägde rum en skälig höjning av utdelningen borde kunna medgivas

utöver den enligt förslaget tillåtna. Ett par handelskammare ha ansett, att en

uttrycklig bestämmelse härom borde redan från början inflyta i lagtexten.

Majoriteten inom riksbanksfullmäktige däremot har icke kunnat ansluta sig

till de sakkunnigas berörda uttalande. Fullmäktige torde därvid ha utgått

från att kompensation för dyrtiden av penningpolitiska skäl såvitt möjligt

bör undvikas vid alla inkomsttyper och vid den med aktieutdelning närmast

jämförliga — kapitalräntan — icke heller gärna kan förekomma. Även

jag anser att det icke vore lyckligt om tendensen alt justera inkomsterna efter

prisutvecklingen överfördes jämväl till här förevarande område. I övrigt vill

jag erinra örn den marginal för hänsynstagande till aktieägarnas behov som

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaris proposition nr G.

25

beredes företagen genom att utdelningsgränsen föreslagits bestämd till 6 procent

med möjlighet till viss förskjutning uppåt.

Någon jämkning av 2 § i sakkunnigförslaget med anledning av vad därom

1 ett par yttranden anförts finner jag, i likhet med kommerskollegium, icke

erforderlig.

Jag biträder likaledes de sakkunnigas förslag att från lagens tillämpning

undantaga de fall då vinstutdelningen understiger 10,000 kronor. Vad beträffar

innehållet i övrigt i 3 § första stycket i sakkunnigförslaget synes det

icke tillrådligt att, såsom från ett par håll ifrågasatts, sänka gränsen för

moderbolagets innehav av aktierna i dotterbolaget från 95 till 90 procent.

Då den av hänsyn till de med koncernbildningen sammanhängande förhållandena

här föreslagna undantagsbestämmelsen även måste komma att gälla

för de utanför koncernen stående minoritetsaktieägarna, bör bestämmelsen

ifråga givas snävaste möjliga tillämpningsområde. Till belysning av frågans

praktiska innebörd må här erinras om vissa i lagberedningens motiv till beredningens

förslag till lag örn aktiebolag m. m. (SOU 1941:9) å sid. 54 f.

(jfr sid. 363 f.) återgivna uppgifter ur en av statistiska centralbyrån verkställd

utredning rörande de svenska aktiebolagen. Enligt utredningen finnes

en aktieägare med ett aktieinnehav motsvarande minst 75 procent av aktiekapitalet

— i utredningen benämnd huvuddelägare — i 5,711 av samtliga

13,587 aktiebolag. Av dessa huvuddelägare äro 1,922 i sin tur aktiebolag.

Huvuddelägarens andel motsvarar i 881 bolag 75—89.99 procent, i 1,179 bolag

90—94.99 procent och i 3,651 bolag 95—100 procent av aktiekapitalet.

Därest, såsom handelskammaren i Göteborg förordat, från lagens tillämpning

undantoges bolag med uteslutande uppgift att förvalta aktier i andra

bolag, kunde dylika holdingbolag, i den mån de tidigare drivit en återhållsam

utdelningspolitik, oberoende av denna lagstiftning höja sina utdelningar.

Då detta skulle strida mot syftet med de nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna,

kan jag icke biträda handelskammarens berörda förslag.

Den av de sakkunniga i 3 § andra stycket föreslagna bestämmelsen örn

rätt för Kungl. Maj:t att medgiva undantag från bestämmelserna i 1 § har i

yttrandena vunnit allmänt gillande. Vad därvid samt av de sakkunniga

själva anförts rörande förutsättningarna för dispens bör i väsentliga hänseenden

kunna godtagas. Vägledande för tillämpningen av denna bestämmelse

lior sålunda enligt min mening i huvudsak vara, att sådana bolag med betydande

dolda reserver, vilka tidigare fört en restriktiv utdelningspolitik och

således ha ingen eller ringa fördel av bestämmelserna i 1 § andra och tredje

styckena i sakkunnigförslaget, icke böra på grund av bestämmelsen i 1 §

första stycket i samma förslag komma i ett avsevärt oförmånligare läge än

övriga av lagen omfattade bolag. Undantagsvis kan dispensbestämmelsen

måhända även befinnas erforderlig såsom ett komplement till stadgandet i

2 8 i sakkunnigförslaget.

Det har under remissbehandlingen jämväl framhållits, att Kungl. Majit

med stöd av dispensbestämmelsen skulle kunna avgiva bindande förhandsntfästelser

örn tillstånd til! högre utdelning än 6 procent före igångsättandet

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

av önskvärd ny företagsamhet av riskbetonad karaktär, på liknande sätt

som förhandslättnader i dylika fall medgåves beträffande krigskonjunkturskatt.

Jag kan dock icke tillstyrka att denna möjlighet utnyttjas. De betydande

vinster, som helt naturligt kunna uppkomma i en kris- och riskbetonad

verksamhet, böra i första hand användas till företagets konsolidering.

Ett tillgodoseende därjämte av intressenternas eventuella krav på mera betydande

vinstutdelningar skulle innebära ett avsteg från statsmakternas prisoch

penningpolitik under den nu rådande krisen, vilket icke kan anses motiverat

av den stimulans för företagsamheten som det i enstaka fall kan tänkas

erbjuda.

Sakkunnigförslaget innehåller i 4 och 5 §§ bestämmelser örn återbäring av

vinst, som utdelats i strid med lagen, om ansvarighet för brist, som kan uppkomma

vid återbäringen, samt örn straff för styrelseledamot eller likvidator,

som uppsåtligen eller av vårdslöshet låter verkställa dylik vinstutdelning.

Såsom framgår av vad de sakkunniga i anslutning till dessa bestämmelser

anfört beredes icke genom förslaget någon möjlighet för det allmänna att

tvångsvis åstadkomma rättelse därest vinstutdelning i strid med lagen verkställts.

Detta kan visserligen synas framstå såsom en brist i förslaget, enär

det brottsliga förfarande, varom här kan vara fråga, är riktat just mot det

allmänna. Emellertid må erinras, att icke heller vid olaga vinstutdelning i

andra fall, vilket brottsliga förfarande väl i regel får anses riktat mot bolagets

borgenärer, rätt att föra talan om återbäring tillkommer annan än organ

för bolaget självt. Framhållas må vidare, att, såsom de sakkunniga antytt,

med en talerätt för det allmänna beträffande återbäring borde förenas rätt

till kontroll över att återbäringsskyldigheten behörigen fullgjordes, men att

en dylik kontroll svårligen torde kunna åstadkommas. Vid sådant förhållande,

och då frågan lärer ha ringa praktisk betydelse, synes man böra åtnöjas

med det skydd mot olaga vinstutdelning som straffbestämmelsen i 5 § i sakkunnigförslaget

erbjuder.

Såsom framgår av mitt anförande till statsrådsprotokollet den 28 november

1941 har avsikten varit att förbereda ett lagförslag, som utan dröjsmål

kunde föreläggas riksdagen därest betryggande förhållanden med avseende

å aktieutdelningarna visat sig icke föreligga. Trots de höjningar av utdelningen

som under senare tid i olika fall vidtagits synes tillräcklig anledning

icke nu föreligga att låta lagen omedelbart träda i kraft. Utformandet av

lagstiftningen bör emellertid fortsättas genom att förslag i ämnet remitteras

till lagrådet. Huruvida eller när ärendet efter lagrådsbehandlingen skall fullföljas

genom framläggande av förslag till riksdagen är jag icke beredd att

nu uttala mig om. Svaret på den frågan lärer bliva beroende av den framtida

utvecklingen på näringslivets och penningväsendets områden.

Enligt 1 § första stycket i sakkunnigförslaget skulle lagen avse utdelning

för räkenskapsår, som utgår den 31 december 1941 eller senare, varjämte

enligt sakkunnigförslagets slutbestämmelse lagen skulle träda i kraft dagen

efter publicerandet och gälla till den 1 juli 1943. Med hänsyn till det nyss

sagda torde emellertid det förslag, som nu skall remitteras till lagrådet, böra

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6-

27

avse utdelning för räkenskapsår som utgått den 31 december 1942 eller senare.

Det synes vidare lämpligt att, i stället för att anknyta giltighetstiden

till en viss slutdag, göra lagen tillämplig å utdelningarna för vissa bestämt

angivna räkenskapsår. Härigenom kan man vinna full likställighet mellan

bolagen samt borttaga de möjligheter för dessa att — genom uppskov med

utdelningen •— i viss omfattning undgå lagens rättsverkningar, som enligt

sakkunnigförslaget skulle förefinnas. Jag vill därför förorda, att lagen får

avse utdelning för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1942 eller senare,

dock före den 31 december 1944. För samtliga bolag skulle lagen alltså

komma att gälla utdelningarna för två räkenskapsår. Jag bortser då från

nybildade bolag liksom även från det förhållandet att vid omläggning av

räkenskapsåret detta kan bliva längre eller kortare än tolv månader.

I enlighet med vad jag förut anfört synes däremot tidsbestämningen i 1 §

tredje stycket i sakkunnigförslaget böra bibehållas oförändrad.

2—5 §§ i remissförslaget torde böra avfattas i överensstämmelse med motsvarande

§§ i de sakkunnigas förslag.

Med hänsyn till den av mig förordade avfattningen av 1 § första stycket

lärer i slutbestämmelsen endast behöva angivas dagen för lagens ikraftträdande.

Detta synes i enlighet med förslaget böra sättas till dagen efter den,

då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Då lagen skall avse utdelning för räkenskapsår, som utgått

den 31 december 1942 eller senare, bör emellertid med utfärdandet — därest

sådant anses skola äga rum —- såvitt möjligt icke anstå så långt in pa år

1943 att före ikraftträdandet beslut hinna fattas örn utdelning som skulle

omfattas av lagen.

Medan den nu ifrågasatta lagstiftningen skulle lia till syfte att förhindra,

att tillgängliga vinstmedel i obegränsad omfattning utdelades till aktieägarna,

har förordningen den 26 juni 1933 (nr 395) örn ersättningsskatt en i viss mån

motsatt inriktning. Har svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening,

vars verksamhet väsentligen består i förvaltning av fastighet eller av värdepapper

eller annan därmed likartad lös egendom, eller sådant företag, som

enligt 64 § 2 mom. kommunalskattelagen skall, ändå att dess säte är i utlandet,

i beskattningsavseende betraktas såsom svensk ekonomisk förening, vid

disponerandet av sin vinst för visst verksamhetsår underlåtit att besluta vinstutdelning,

ehuru sådan underlåtenhet icke skäligen kan anses påkallad av

företagets ställning, eller ock beslutat vinstutdelning med belopp, som med

hänsyn till ställningen må anses mer än skäligt ringa, och göra omständigheterna

sannolikt, att ett väsentligt syfte härvid varit att bereda fysiska personer,

vilka ägt del i företaget, lindring i deras beskattning bär i riket, skall

enligt nämnda förordning av företaget erläggas särskild skatt till slaten, benämnd

ersättningsskatt. Ersättningsskatten utgör 25 procent av det till dylik

skatt beskattningsbara beloppet. Detta fastställes till vad av vinsten för verksamhetsåret

som utöver utdelat belopp skäligen kunnat utdelas till aktieeller

andelsägare.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Tydligt är, att tillämpningsområdet för denna förordning skulle bliva avsevärt

inskränkt under den tid en lagstadgad begränsning av aktieutdelningen

vore gällande. Ävenledes är det klart, att en dylik begränsning skulle, åtminstone

temporärt, medföra minskade skatteintäkter för stat och kommun, i

det att de vinstbelopp vilka till följd av begränsningen innehölles hos bolagen

icke, såsom eljest skulle varit fallet, komme att ingå i aktieägarnas beskattningsbara

inkomst. Enär, sedan skyldigheten att begränsa utdelningen upphört

och de innehållna vinstbeloppen därmed blivit frigjorda, skattesatserna

kunde tänkas vara lägre än under den tid utdelningsbegränsningen varit gällande,

har kommerskollegium ifrågasatt huruvida icke den till följd av begränsningen

innehållna delen av vinsten borde ur beskattningssynpunkt anses

som utdelning men avsättas å spärrkonto. I anledning härav må framhållas,

att ett dylikt system måste kompletteras med regler för beräkningen av de belopp

som sålunda skulle avsättas. Då det vidare måste förutsättas, att de spärrade

beloppen skulle utbetalas till aktieägarna så snart utdelningsbegränsningen

upphört att gälla, komme systemet alltså att innebära skyldighet för

bolagen att utdela viss del av vinsten, låt vara att icke hela utdelningen omedelbart

finge utbetalas. Den av kommerskollegium framhållna risken för skatteförluster

torde dock icke vara så avsevärd, att den bör föranleda lagstiftningsåtgärder

av så vittsyftande innebörd som den nyss angivna.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har inom finansdepartementet upprättats

förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning

från aktiebolag.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Gösta Benlund.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har

här uteslutits.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

29

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 april

1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 21 april 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 1 april 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning

av vinstutdelning från aktiebolag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

chefen för rättsavdelningen i finansdepartementet hovrättsrådet Enar Eckerberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 december

1942.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets

den 23 april 1942 avgivna utlåtande över det den 1 april 1942 till lagrådet remitterade

förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av

vinstutdelning från aktiebolag samt anför.

Förslaget har av lagrådet lämnats utan erinran.

Vid förslagets remitterande till lagrådet uttalade jag, att jag icke för det

dåvarande vore beredd alt yttra mig örn, huruvida eller när ärendet efter

lagrådsbehandlingen borde fullföljas genom förslagets framläggande för riksdagen,

utan finge detta bliva beroende av den framtida utvecklingen på näringslivets

och penningväsendets områden. Den hittillsvarande utvecklingen

med avseende å aktiebolagens utdelningspolitik kan visserligen icke anses

hava varit sådan, att den i och för sig skulle motivera att den ifrågasatta lagstiftningen

nu genomfördes. Lagstiftningsfrågan har emellertid kommit i ett i

viss mån förändrat läge genom den skärpning av den ekonomiska politiken

som genomförts i syfte att genom ett inkomststopp minska riskerna för en

skadlig prisstegring. Jag vill erinra om att i det förslag till riktlinjer för den

ekonomiska politiken som utarbetats av den utredningsman, vilken erhållit i

uppdrag att biträda vid ledningen av överläggningar och utredningar i ämnet,

en utdelningsbegränsning infogats som en integrerande del i det allmänna

inkomststoppet. Efter den reglering av arbetslöner och jordbrukspriser som

vunnits torde lagförslaget därför böra föreläggas riksdagen och lagen, under

förutsättning av riksdagens godkännande, utan dröjsmål träda i kraft. Den

förskjutning av motiven för ifrågavarande lagstiftning, som inträtt, medför

att denna bör för sitt framtida fortbestånd anses knuten till att den skärpta

inkomstpolitiken även i övrigt anses böra fullföljas. Med hänsyn till de krav

på återhållsamhet, som rådande läge reser, är det att förvänta att aktiebolagen

icke skola utnyttja den icke obetydliga marginal för höjning av utdelningarna

som lagstiftningen i ett stort antal fall torde lämna öppen. Under

dessa omständigheter torde anledning icke föreligga att nu överväga en sänkning

av den generella maximigränsen för utdelningarna å 6 procent.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

31

Föredraganden hemställer härefter, att förslaget till lag med särskilda

bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ivar Löfqvist.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:14 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebola a1 i texten
  2. 1LU 1943:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag, dels s. 1 i texten