Sök i Ratio Lex

Angående ändring av gällande bestämmelser rörande älgavgifter m. m

1943-02-26 · 17 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:82, Angående ändring av gällande bestämmelser rörande älgavgifter m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

1

Nr 82.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändring av gällande

bestämmelser rörande älgavgifter m. m.; given

Stockholms slott den 26 februari 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, örn vilkas avlatande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26

februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Föredraganden, statsrådet Domö, anmäler fråga om ändring av gällande

bestämmelser rörande älgavgifter m. m. samt anför

Hushållningssällskapet i Hallands län har i skrivelse den 20 december 1941

hemställt, att utredning omedelbart måtte igångsättas angående ändrade bestämmelser

för reglering av älgskador, så att dessa ersättningar komma att

stå i proportion till den verkliga skada, som förorsakades av älgstammen,

varvid även möjligheten av en kombination av nuvarande regleringssystem

och en försäkringsform borde undersökas.

Sedan domänstyrelsen anbefallts att efter hörande av svenska jägareförbundet

avgiva utlåtande över hushållningssällskapets skrivelse, har domänstyrelsen

överlämnat en av jägareförbundet den 16 maj 1942 dagtecknad

skrivelse, vari förbundet framlagt åtskilliga förslag angående ändrade bestämmelser

för reglering av älgskador och jakt efter älg.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 82. t

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 82.

Utlåtanden över jägareförbundets skrivelse ha avgivits, förutom av domänstyrelsen,

av statskontoret ävensom av flertalet länsstyrelser och hushållningssällskaps

förvaltningsutskott. Länsstyrelserna i Kalmar, Skaraborgs, Värmlands,

Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län ha tillika överlämnat

yttranden från jaktvårdsföreningarna i länen.

Gällande bestämmelser.

Förordningen angående älgavgifter m. m. den 3 juni 1938 (nr 280) med

däri genom förordningen den 28 juni 1941 (nr 525) vidtagna ändringar innehåller

bland annat följande bestämmelser.

För älg, som fälles inom riket, skall utgivas älgavgift. Älgavgifterna skola

sammanföras till fonder sålunda, att de avgifter som inflyta för älgar, fällda

inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs

och Kopparbergs län, bilda en fond (älgskadefonden för norra Sverige) samt

övriga avgifter en fond (älgskadefonden för södra Sverige). Ur älgskadefond

skall utgå bidrag till lindrande av skada av älg inom det område från vilket

fondens medel härflyta ävensom, i den mån medlen förslå därtill, till jaktvårdsändamål,

i första hand älgstammens vård och skydd, inom området.

Älgskadefonderna förvaltas av statskontoret.

En var som för jakt efter älg medgivits särskild jakttid enligt jaktstadgan

har att därför till den myndighet, som meddelat tillståndet, erlägga en avgift

av trettio kronor för varje älg, som under den i tillståndet avsedda tiden

fällts inom det område, från vilket avgifterna skola tillföras älgskadefonden för

norra Sverige, samt en avgift av fyrtio kronor för varje älg, som under den

i tillståndet angivna tiden fällts inom det område, från vilket avgifterna skola

tillföras älgskadefonden för södra Sverige. För varje älg, som under lovlig

jakt fälles å mark, i fråga om vilken ej medgivits särskild jakttid enligt

jaktstadgan, skall av jakträttsinnehavaren erläggas en avgift av femton kronor

för älg, som fällts inom område, från vilket avgifterna skola tillföras

älgskadefonden för norra Sverige, och en avgift av tjugofem kronor för älg,

som fällts inom område, från vilket avgifterna skola tillföras älgskadefonden

för södra Sverige.

Tillfogas innehavare av mindre brukningsdel skada av älg honom tillhörig

växande eller avmejad men ej inbärgad gröda och har han ej genom

tillgodogörande av jakträtt eller eljest kunnat hålla sig skadeslös, må bidrag

ur älgskadefond kunna tillerkännas honom. Sådant bidrag må dock ej utgå

med mindre skadan är av väsentlig beskaffenhet och ej kunnat förebyggas

genom rimliga åtgärder från den skadelidandes sida; och må till den vars

brukningsdel omfattar större areal odlad jord än femton hektar utgå bidrag

allenast när särskilda skäl därtill äro.

Bidrag ur älgskadefond må ock kunna utgå, där skada av älg inträffat å

fruktodling och skadan är ägnad att inverka på innehavarens utkomstmöjligheter

samt ej kunnat förebyggas genom rimliga åtgärder från hans sida.

Den som vill framställa anspråk på bidrag ur älgskadefond skall ofördröjligen

låta två ojäviga, i jordbruk eller trädgårdsskötsel kunniga män

syna och värdera skadan. Av syne- och värderingsmännen skall en vara

nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god man vid lantmäteriförrättning

eller tjänsteman vid domänverket eller skogsvårdsstyrelse eller ordförande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

3

eller ledamot i jordbrukskommission eller polisman eller ordförande i kommunalnämnd.

Bidragssökande har därefter att med bifogande av värderingsinstrumentet

och de handlingar i övrigt han önskar åberopa ingiva sin till

Kungl. Majit ställda ansökning till landsfiskalen i orten eller, såvitt angår

område i stad, till stadsfiskalen inom fjorton dagar efter det skadan skedde.

Det åligger landsfiskalen eller stadsfiskalen att skyndsamt överlämna ansökningshandlingarna

jämte eget yttrande till länsstyrelsen, vilken före utgången

av december månad med eget utlåtande till Kungl. Majit översänder samtliga

under året inkomna inlagor.

Beviljat bidrag utbetalas till bidragstagarna av länsstyrelsen, som har att

i vederbörlig ordning rapportera utbetalningen till statskontoret.

Angående bidrag ur älgskadefond till jaktvårdsändamål bestämmer Kungl.

Majit på framställning av domänstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse.

Vissa bestämmelser om jakt efter älg återfinnas i 13, 15 och 16 §§ jaktstadgan

den 3 juni 1938 samt i årligen utfärdade föreskrifter om tillfälliga

ändringar i fridlysningstidema, av vilka bestämmelser här må återgivas följande.

äi fridlyst hela året, dock ma jakt efter älg i nedannämnda delar av

liket äga runi under visst antal pa varandra följande dagar, vilka årligen av

Kungl. Majit bestämmas, nämligen

i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt Särna

och Idre socknar av Kopparbergs län under högst sex dagar i september

månad;

i övriga delar av riket under högst sex dagar i oktober månad.

Årskalv av älg är dock fridlyst under hela året.

För år 1942 gällde följande allmänna jakttider efter älg:

i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt

Särna och Idre socknar av Kopparbergs län från och med den 14 till och

med den 16 september;

i Gävleborgs län samt Kopparbergs län med undantag av Särna och Idre

socknar från och med den 12 till och med den 15 oktober, dock att i den

de''Gävleborgs lan, som i väster och söder begränsas av Voxna älv till dess

mtlode r Ljusnan och sistnämnda älv från Voxna älvs inflöde till utloppet i

havet jamte de sjöar, som å sagda sträckor genomflytas av dessa älvar äl«

var fridlyst under hela året, vilken fridlysning skall gälla tills vidare till’och

med den 30 juni 1945;

i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings Kalmar

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och

Västmanlands lan fran och med den 12 till och med den 17 oktoberi

Kronobergs Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län från

och med den 12 till och med den 21 oktober.

Forfogar jakträttsinnehavare över mark av den storlek och beskaffenhet

att densamma efter forhållandena i orten kan anses medgiva tillfredsställande

vård av algbestandet, eller utgöres jaktvårdsområde av mark som nu är

S~S i Il\a.ll111:S!a]nc?..kl''n.na m«ldelas de å sådan mark jaktberättigade att under

särskild jakttid dar falla det antal älgar, som med hänsyn till stammens storle?

°ch omständigheterna i övrigt finnes skäligt. Ej må det förhållandet att

a ifrågavarande ort älg är i allmänhet helt fridlyst, utgöra hinder för meddelande

av tillstånd till särskild jakttid. Tillstånd till särskild jakttid, som icke

må avse längre tid an en månad, meddelas av vederbörande länsstyrelse eller

med avseende a mark varå gällande grunder för tillgodogörande av kronans

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

jakträtt äga tillämpning, av domänstyrelsen. I den särskilda jakttiden skall

ingå den tid under vilken i allmänhet jakt efter älg är i orten tillåten.

ben som vid jakt efter älg under särskild jakttid nedlägger älgko, som åtföljes

av årskalv, skall äga fälla jämväl kalven. Salunda fälld kalv inräknas

i det antal djur, som innefattas i tillståndet till särskild jakttid.

Förekommer någonstädes skada av älg å odlad mark i sådan omfattning,

att därav nödvändiggöres att jakt efter älg anställes tidigare under året än

då tillstånd till särskild jakttid kan meddelas, äger länsstyrelsen eller domänstyrelsen

meddela tillstånd därtill. I tillståndet skall angivas den eller de tider,

under vilka jakten må företagas, så ock det antal älgar, däri inbegripet årskalvar,

som högst må nedläggas. Sådan jakt må ej äga rum annorstädes än å

eller i omedelbar närhet av åker, dock med rätt för den jagande att vid behov

fullfölja sålunda påbörjad jakt även å större avstånd från åkern. Nedlägges

älgko, som åtföljes av årskalv, skall det åligga den jagande att fälla jämväl

kalven.

Jägareförbundets framställning.

Jägareförbundets förslag innebär följande.

Älgskadefonderna uppdelas på länsfonder, som förvaltas av vederbörande

länsstyrelse. Av inflytande älgavgifter avsättas under en övergångstid förslagsvis

10—20 procent till en för hela riket gemensam regleringsfond, ur

vilken medel, efter Kungl. Maj:ts bestämmande och efter framställning av

länsstyrelserna, böra kunna tagas i anspråk för understöd åt de för älgskador

mest utsatta länen. I samband med inrättande av länsfonder genomföras

jämväl vissa andra ändringar i nuvarande ordning för reglering av älgskador.

Inom län, där älgskadefondens storlek i förhållande till de direkta skaderegleringarna

så medgiver, böra sålunda medel ur fonden även få disponeras

som bidrag till skyddshägnad mot älg eller annan åtgärd till förhindrande

av älgskada. Älgavgifterna bestämmas till lägst 15 och högst 50 kronor. Inom

län, där inflytande avgifter väl förslå att täcka uppkomna skador, böra avgifterna

sättas lägre än i de län, där skadorna uppgå till högre belopp. Kontroll

anordnas över älgstammens tillväxt. Inom sådana län, där älgskadorna

icke kunna regleras med skäliga älgavgifter, bör älgstammen nedbringas.

För att åstadkomma erforderlig kontroll över skadevärderingarna anordnas

samarbete mellan länsstyrelserna och länsjaktvårdsföreningarna. Jaktvårdsföreningarnas

konsulenter anlitas härvid för stickprovsundersökningar av

värderingar särskilt på trakter, från vilka ansökningar om ersättning inkomma

talrikt. Länsstyrelserna och länsjaktvårdsföreningarna böra samarbeta

även för att möjliggöra att älg, som anställer skada, snarast möjligt

fälles. Den allmänna jakttidens längd fastställes med hänsyn till älgstammens

talrikhet och omfattningen av förekommande skador. Den särskilda

jakttiden utsträckes till två månader. Under särskild jakttid skall det vara

tillåtet att fälla årskalv av älg. Den särskilda jakttiden i de delar av riket,

där den allmänna jakttiden är bestämd till oktober, förlägges med början

från och med den första dag, då jakt efter älg i allmänhet är inom dessa

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

delar av riket tillåten. Där särskilda skäl föreligga, må jakt dock kunna börja

tidigare men ej före den 1 oktober.

Till motivering av förslagen har jägareförbundet anfört.

Ärendet bär inom förbundet varit föremål för utredning av en därtill utsedd

kommitté, bestående av professorn G. Lundberg, sammankallande, kabinettskammarherren

friherre H. Hamilton af Hageby, lantbrukaren N. Mattsson

och jägmästaren T. Wennmark. Efter kommitténs utredning har arbetsutskottet

avgivit förslag, som underställts länsjaktvårdsföreningarna, varefter

förbundet vid styrelsesammanträde den 18 april 1942 tagit ställning till

frågan.

I anledning av hushållningssällskapets i Hallands län önskan, att möjligheten

för en kombination av nuvarande regleringssystem i fråga örn älgskada

och en försäkringsfond närmare borde undersökas, vill förbundet

framhålla, att älgskadorna i regel förekomma på samma åkrar år efter år

—- under förutsättning givetvis att åkrarna äro besådda med för älgarna begärlig

gröda — och att en lantbrukare, som plägar utsättas för älgskada, ej

kan beräknas teckna försäkring häremot, då premierna för en dylik försäkring

skulle bli så höga att en försäkring ej torde bliva till någon fördel. Möjligheterna

för genomförandet av en försäkringsform torde därför vara ytterst

små, och förslaget härom synes på dessa grunder utan vidare kunna

avskrivas.

Beträffande förslaget örn uppdelning av älgskadefonderna i

länsfonder erinrar förbundet, att till älgskadefonden för södra Sverige

inflöt under år 1941 ett belopp, som till omkring 90 procent täckte de ersättningskrav,

varom ansökningar inkommo. Till älgskadefonden inflytande avgifter

i flertalet län räcka emellertid til! att ersätta uppkomna skador, medan

åter i andra län skadeersättningsanspråken överstiga summan av erlagda avgifter.

Den omständigheten, att sådana län, inom vilka älgstammen hålles

inom behöriga gränser, måste avstå eller bidraga till skadereglering inom

andra län, där älgstammen nått en från rationell jaktvårdssynpunkt otillbörlig

styrka, samtidigt som skadelidande jordbrukare inom länet endast få

en del av sina ersättningsanspråk täckta, trots överskott i älgavgifterna, måste

anses som en berättigad anledning till missnöje bland länets jordbrukare och

jägare. Dessa förhållanden ha också medfört, att vid upprepade tillfällen

framförts förslag örn älgskadefondernas uppdelning på länsfonder.

Anordnandet av länsfonder torde möjliggöra, att skadelidande kunna erhålla

förskott å ersättningsbeloppet omedelbart efter värdering och medgiver

ett förenklat förfaringssätt för reglering av älgskadorna därigenom, att prövningen

av ersättningsanspråken beräknas kunna anförtros länsstyrelserna,

som därvid lia möjlighet att erhålla bistånd av sakkunniga, icke minst av

jaktvårdsföreningarna, vilkas konsulenter även genom stickprovsundersökningar

på fältet beräknas kunna kontrollera förekommande skadevärderingar,

framförallt beträffande sådana företeelser som förväxling av skador av

älg och av tamboskap. För länsstyrelserna torde förvaltningen av älgskadefonderna

även innebära en direkt anledning att vaka däröver, att värderingarna

ske efter enhetliga och med hänsyn till omständigheterna skäliga grunder.

I anslutning till förslaget om ändrade älgavgifter förklarar jägareförbundet,

att inom län, där uppenbar disproportion råder mellan influtna

älgavgifter och uppkommande skador, så att dessa med nu utgående avgifter

endast till en ringa del kunna ersättas, åtgärder böra vidtagas för åstadkom
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

mandet av en skälig balans. Detta kan till en viss grad ske genom höjda älgavgifter.

I allmänhet torde kunna förutsättas, att i södra och mellersta delarna

av riket älgarnas skadegörelse å skog är avsevärt större än å växande

gröda och att dessa senare skador till ej oväsentlig del komma på lantbrukare,

som jämlikt gällande bestämmelser ej äga rätt till ersättning. Förbundets

kommitterade ha därför ansett sannolikt, att de skador å åker m. m.

som bli föremål för reglering genom älgskadefonderna ej uppgå till mer än

en tredjedel av värdet av de skador, som älgstammen vållar lanthushållningen

i dess helhet. Av detta skäl anses älgavgifterna böra maximeras och

högst uppgå till en tredjedel av älgarnas normala medelvärde, vilket torde

kunna sältas till 150 kronor. Avgiften synes i enlighet härmed böra utgå

med högst 50 kronor. Minimiavgiften bör bibehållas vid 15 kronor. Det synes

skäligt att älgavgifterna inom län, där inflytande medel räcka till att

täcka förekommande skador, sättas lägre än i de län, där skadorna uppgå

till högre belopp, allt inom ramen för ovan föreslagna maximi- och minimiavgifter

respektive 50 kronor och 15 kronor.

Om man önskar åstadkomma kontroll över älgstammens tillväxt,

kan en höjning av älgavgifterna endast inom vissa gränser befrämja

balans mellan uppkomna skador och inflytande älgavgifter, enär avgifterna,

i den mån de bli oskäligt höga, direkt motverka lockelsen till avskjutning.

Inom sådana län, där denna utbalansering med skäliga avgifter ej kan

åstadkommas, synes älgstammen böra nedbringas. Som måttstock för den

styrka älgstammen kan tillåtas lia från rationell jaktvårdssynpunkt torde

kunna läggas förhållandet mellan de fällda älgarnas värde och värdet av de

älgskador, som vållas å trakten.

Enär vid tillstånd till särskild jakttid antalet djur, som får fällas, är

bestämt och fastställt efter prövning av vad som för området kan anses lämpligt,

kan från jaktvårdssynpunkt ej göras invändning mot en utsträckning

av den särskilda jakttiden utöver den tid, som nu gällande bestämmelser

medgita. Det torde däremot innebära en fördel att den jagande beredes

möjlighet att utan jäkt kunna beskatta sin älgstam och därvid utgallra de

djur, som i första hand böra fällas. Från folkhushållningssynpunkt torde det

även vara av ej oväsentligt värde, att jakttiden utsträckes, så att ej allt älgkött

tillföres marknaden under en relativt kort tid. Det synes därför önskvärt,

att den särskilda jakttiden bör kunna utsträckas till två månader.

I fråga örn den särskilda jakttidens förläggning får förbundet föreslå,

att den särskilda jakttiden i de delar av riket, där den allmänna

jakttiden är bestämd till oktober — nämligen i hela riket med undantag av

Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt Särna

och Idre socknar av Kopparbergs län —- förlägges med början från och med

den första dag då jakt efter älg är i allmänhet inom dessa delar av riket tilllåten,

dock att jakt, där särskilda skäl föreligga, bör få börja tidigare men ej

före den 1 oktober. För de fyra nordligaste länen samt Särna och Idre socknar

av Kopparbergs län. där allmänna jakttiden är bestämd till september

och där tillstånd till särskild jakttid ännu ej meddelats i någon större utsträckning,

böra särskilda föreskrifter ej lämnas i detta hänseende, utan torde

det ankomma på vederbörande länsjaktvårdsföreningar alt hos de myndigheter,

som äga meddela tillstånd till särskild jakttid, verka för att denna

förlägges till tid, som kan för respektive område anses lämpligast.

Förbundet anser för sin del att en jagande, som fått tillstånd till särskild

jakttid och därvid rätt att fälla visst antal älgar, som bestämts med hänsyn

till älgbeståndets talrikhet inom jaktområdet, bör äga rätt att fälla de djur,

han anser ur rationell jaktvårdssynpunkt lämpligast, således även kalv, oav
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 82.

7

sett om han först fällt kon. Det kan nämligen mången gång innebära en

bättre hushållning att fälla en kalv och spara en ko, som nästa år kanske

sätter två kalvar i marken, medan däremot i vissa fall, exempelvis vid förekommande

större älgskador, då älgstammen hör minskas, det kan vara lämpligt

att fälla både kor och kalvar.

Yttrandena.

Jägareförbundets förslag har i flertalet yttranden i huvudsak tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Förslaget om uppdelning av älgskadefonderna å

länsfonder har emellertid i princip avstyrkts av statskontoret, länsstyrelserna

i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Hallands och Norrbottens län,

förvaltningsutskotten i Kronobergs län, Kalmar läns norra hushållningssällskaps

område, Hallands och Norrbottens län samt jaktvårdsföreningarna i

norra Kalmar län och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län

finner förslaget tveksamt.

Av dem som tillstyrkt förslaget om uppdelning av älgskadefonderna

å länsfonder har Överståthållarämbetet särskilt framhållit, att

skaderegleringen härigenom kommer att kunna avsevärt förenklas och möjlighet

torde erhållas till förskottsersättning omedelbart efter verkställd värdering.

Därjämte är att förvänta, att länsstyrelsernas förvaltning av älgskadefonderna

skall giva anledning till bättre kontroll över att skadevärderingarna

ske efter enhetliga och skäliga grunder.

Förvaltningsutskottet i Uppsala län har, med instämmande av länsstyrelsen

i länet, funnit, att den föreslagna anordningen måste innebära större

rättvisa än nu rådande förhållanden, då vissa län med förhållandevis stora

älgskador måste taga i anspråk medel av älgavgifter fran andra län. Sådana

abnorma förhållanden, som råda exempelvis i Kronobergs och Blekinge

län, där skadorna uppgå till ett värde av respektive 108 och 212 kronor per

fälld älg, borde föranleda en ändrad hushållning med älgstammen i dessa

län. Avjagningen måste ökas i sådan utsträckning, att älgstammen ej i besvärande

grad påverkar jordbruksnäringen. Ett sådant syfte skulle bättre

nås, om varje län finge finansiera sina egna älgskadeersättningar. Man skulle

då ha intresse av att öka avjagningen i sådan grad som erfordras för att hålla

stammen lagom stark utan förfång för andra näringar.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner förslaget innefatta ett väl avvägt

försök att å ena sidan åvägabringa ökad differentiering och rättvisare fördelning

länen emellan vid utskiftandet av understöd för uppkomna älgskador

och å andra sidan att i gällande bestämmelser örn älgjaktens bedrivande

inrymma ökade möjligheter till rationell kontroll över älgstammens

storlek och därmed i viss mån över de av älgarna förorsakade skadorna.

Dalarnas jaktvårdsförening har — med instämmande av förvaltningsutskottet

i Kopparbergs län — anfört följande.

Föreningen vill för länets vidkommande understryka lämpligheten av älgskadefondernas

uppdelning på länsfonder. I varje fall synas hittillsvarande

primitiva grunder för fördelning av norra älgskadefondens årliga behållning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

icke tillfredsställande ens för elementära krav på rättvisa och ej heller ägnade

att länka utvecklingen i gynnsam riktning. Genom mångårig målmedveten

verksamhet har föreningen trots säreget svåra förhållanden lyckats

åvägabringa relativt goda älgjaktsförhållanden och förhållandevis obetydliga

älgskador å växande gröda. Det vill då synas riktigt och rättvist, att de

ekonomiska frukterna av detta arbete åtminstone till större delen tillgodofördes^

jaktvårdsverksamheten inom detta län. Icke förty har föreningen år

efter år fått finna sig i att erhålla endast en blygsam del av inom länet uppkommen

behållning, allt under det större delen ställts till förfogande för

andra län, där förhållandena icke kunnat bemästras utan lett antingen till

en alltför stor eller alltför liten älgstam och där det lojala inbetalandet av

älgavgifter måhända ej nått samma höga standard som i Kopparbergs län.

Förvaltningsutskottet i Jämtlands län — med instämmande av länsstyrelsen

i länet anser, att en uppdelning av älgskadefondema å länsfonder säkerligen

skulle avsevärt förbättra möjligheterna för jordbrukare, som lida skada

genom älgarna, att få en efter förhållandena härför skälig ersättning, samtidigt

som enklare förfaringssätt för utlämnande av denna ersättning skulle

kunna komma till stånd. Inom Jämtlands län förekomma älgskador i avsevärd

omfattning. Flertalet jordbrukare synas emellertid icke ha vetskap örn

eller bry sig om att göra anspråk på ersättning ur älgskadefonden. Härtill

bidrager icke minst det omständliga förfarandet och den långa tid, som åtgår

innan dylika ärenden behandlas.

Förvaltningsutskottet och länsstyrelsen i Västerbottens län finna uppdelningen

å länsfonder vara en angelägenhet ägnad att tillgodose de norrländska

intressena.

Gentemot förslaget örn inrättande av länsfonder har länsstyrelsen i Stockholms

län yttrat, att redan det förhållandet att älgavgifternas belopp skulle

bestämmas särskilt för varje län är mindre tilltalande. Vad som emellertid

framförallt gör länsstyrelsen betänksam mot förslaget är, att det måste befäl

as leda till stor ojämnhet med avseende å skadeersättningarna. Ersättningen

i vissa län måste nämligen — även om beträffande dem räknas med

höjda älgavgifter och möjligheten av bidrag ur en skaderegleringsfond —

bliva begränsad till en obetydlig del av skadans storlek, medan däremot i

andra län full eisättning skulle utgå. Denna konsekvens synes länsstyrelsen

icke tilltalande särskilt med tanke på de allmänna förutsättningar, som gälla

för rätt till ersättning för skada av älg.

Förvaltningsutskottet i Kronobergs län har förklarat sig icke kunna biträda

förslaget, om länets andel i älgavgiftsmedlen därigenom skulle minskas i avsevärd

grad. De betydande krav, som från Kronobergs län gjorts å ersättning

för älgskador, bero icke enbart på älgstammens storlek. De torde sammanhänga

även med andra omständigheter, såsom den talrika förekomsten av

små brukningsdelar och den jämförelsevis glesa bebyggelsen i stora delar

av länet. Länsstyrelsen i Kronobergs län erinrar, att det beträffande detta

län föreligger en så avsevärd disproportion mellan uppskattade värdet av

älgskadorna och de inom länet influtna älgavgifterna, att dessa avgifter icke

skulle tillnärmelsevis förslå för att bereda de av älgskadorna drabbade jord
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

9

brukarna ersättning, som i någon mån motsvarade de lidna skadorna. Ej

heller synes avsättningen av föreslagna 10—20 procent av inflytande avgifter

till en för hela riket gemensam regleringsfond, vara tillräcklig för alt bereda

dessa län skälig ersättning.

Jaktvårds föreningen i norra Kalmar län framhåller att jaktvården såsom

sådan torde vara en hela landets angelägenhet, vilket innebär att kostnaderna

böra bäras av riket i dess helhet. En återgång till länshushållning torde knappast

vara motiverad. Enligt vad länsstyrelsen i Kalmar län anfört anses det

vara av mycket stor betydelse att bidrag av den art, varom här är fråga,

utdelas efter enhetliga grunder. Fördelen av en sådan enhetlig handläggning,

som det nuvarande regleringssystemet innebär, lärer till stor del gå förlorad,

om förvaltningen av älgskadefonderna lämnas åt länsstyrelserna och ett flertal

myndigheter sålunda få uppdraget att handlägga ärendena och fördela

tillgängliga medel.

Förvaltningsutskottet i Hallands län har — med instämmande av länsstyrelsen

i länet — föreslagit att, då stora svårigheter torde uppstå att enbart

med älgavgifter kunna ersätta uppkomna älgskador, älgavgifterna skola inbetalas

till staten, varefter älgskadorna ersättas av statsmedel till fidla värdet

enligt värdering.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner den föreslagna uppdelningen å länsfonder

icke äga några företräden framför nu gällande system. De missförhållanden,

som uppkommit på grund av att älgstammen i vissa län nått en

icke önskvärd storlek, böra avhjälpas i första hand genom avskjutning. Med

nu rådande begränsade tillgång på kött torde en ökad beskattning av älgstammen

komma att ske utan särskilda ingripanden från det allmännas sida.

Med hänsyn härtill är i varje fall tidpunkten för en ändring av bestämmelserna

om älgskadefonderna icke nu lämplig. Förvaltningsutskottet i Norrbottens

län har anmärkt, att ett genomförande av förslaget skulle medföra,

att 10 20 procent av älgavgifterna från Norrland och Kopparbergs län, som

skulle inlevereras till regleringsfonden, helt komma att tagas i anspråk för

täckande av underskott inom Götaland och Svealand utom Kopparbergs län.

Enligt Norrbottens läns jaktvårdsförening synes skäl ej föreligga att uppdela

de fyra nordligaste länen på särskilda länsfonder.

Statskontoret har i huvudsak yttrat följande.

Förutsättningen för bildandet av särskilda länsfonder torde vara alt varje

fond kan göras självförsörjande. Därest så ej bleve fallet, måste inom de län,

där skadornas värde överstiger inflytande avgifter, antingen bidragen tili

skadelindring nedsättas eller ock fondernas inkomster ökas. En nedsättning

av bidragen torde icke vara önskvärd. Förstärkning av fonderna kan ske

genom förhöjda älgavgifter, genom bidrag från den föreslagna gemensamma

regleringsfonden eller genom tillskott från jaktvårdsfonden. Statskontoret

anser sig icke kunna förorda höjda avgifter, vilka kunde motverka avskjutningen

och därigenom föranleda ökade älgskador. Utgifternas finansiering

medelst tillskott ur den föreslagna regleringsfonden eller ur jaktvårdsfonden

innebär i realiteten en överflyttning av älg- eller jaktvårdsavgifter från andra

län eller undandragande av medel, som egentligen avsetts för andra ändamål.

Anordningen med länslonder synes därför med rådande proportion

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

mellan avgifter och skador ändock ej kunna medföra den rättvisa förslaget

avser att skapa. Under sådana förhållanden synes det mera ändamålsenligt

att behålla älgskadefonderna med deras redan vid inrättandet åvilande uppgift

att åstadkomma utjämning av bidrag och avgifter de olika länen emellan.

Statskontoret anser sig därför för närvarande förhindrat att biträda förslaget

att uppdela älgskadefonderna på län.

Därest emellertid förslaget om länsfonder och fondernas förvaltning genom

länsstyrelserna finnes böra genomföras, skulle till statskontoret endast behöva

inlevereras den del av influtna avgifter, som är avsedd för den gemensamma

regleringsfonden. För att möjliggöra sammanställningar för hela landet av

den bedrivna verksamheten torde dock även efter en eventuell omläggning

länsstyrelserna böra till statskontoret rapportera fondernas inkomster i övrigt

jämte samtliga utgifter.

Vad härefter angår de olika detaljspörsmålen har förslaget om en regleringsfond

avstyrkts av Överståthållarämbetet, förvaltningsutskottet i Kopparbergs

län och Dalarnas jaktvårdsförening.

Överståthållarämbetet har framhållit, att avsättningarna till regleringsfonden

skulle medföra bland annat, att älgskadeavgifterna i de för älgskador

minst utsatta länen behövde sättas icke oväsentligt högre än länets eget behov

av älgskademedel kräver. Och då de härigenom uppkommande överskottsmedlen

skulle användas till betalning av älgskador i län, där underskott å

älgskademedel föreligger, skulle uppenbarligen anordningen med en regleringsfond

ha till följd, att de olägenheter, som man med förslaget om länsfonderna

velat förebygga, i viss mån kvarstode. Vidare torde möjligheten till

ersättning från en för hela riket gemensam fond vara ägnad att motverka

den återhållsamhet vid skaderegleringarna, som lärer bliva följden av att

varje regleringsområde endast har att tillgå inom området influtna avgifter.

Inrättandet av en regleringsfond synes Dalarnas jaktvårdsförening bliva i

hög grad inkonsekvent och ägnat att motverka de ändamål, man genom älgskadefondernas

uppdelning avser att vinna, nämligen en snabb nedskärning

av älgstammen i de län, där denna uppnått en oproportionerlig storlek.

Beträffande avsättningen till regleringsfonden ha olika förslag framkommit

i yttrandena. Såväl länsstyrelsen som förvaltningsutskottet i Blekinge lån

anse, att större procent av älgavgifterna än 20 bör inflyta till regleringsfonden.

Däremot lia länsstyrelsen och förvaltningsutskottet i Västmanlands län

uttalat den uppfattningen, att avsättningen bör begränsas till 10 procent.

Förvaltningsutskottet i Skaraborgs län ifrågasätter, huruvida icke avsättningen

bör differentieras så att i län, där älgavgifterna i regel överstiga de värderade

skadorna, en större andel skulle avsättas till regleringsfonden. Enligt

vad domänstyrelsen uttalat bör anordningen med regleringsfond begränsas

till en övergångstid om förslagsvis fem år. Regleringsfonden bör tillföras 20

procent av inflytande älgavgiftsmedel.

Vidkommande prövningen av ansökningar om ersättning

för älgskador anser länsstyrelsen i Jönköpings lån uppdelningen å

länsfonder icke i och för sig påkalla att förlägga prövningen till länsstyrelserna.

Länsstyrelsen har likväl intet att erinra mot en sådan anordning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

11

I fråga om älgavgifternas storlek finna länsstyrelsen och förvaltningsutskottet

i Östergötlands län inga bärande skäl tala för att älgavgiften

vid allmän jakt bestämmes lägre än avgifterna för de så kallade licensälgarna,

i all synnerhet som jakten under särskild jakttid torde vara förenad med

avsevärt större kostnader än den allmänna jakten och därjämte medföra ur

jaktvårdssynpunkt bättre resultat med avseende å utgallringen av mindre

önskvärda djur. Länsstyrelsen anser vidare, att frågan om höjning av älgavgifternas

maximum bör anstå, till dess tillräcklig erfarenhet vunnits av

den föreslagna omorganisationen av älgskadefonderna och vad som kan vinnas

genom en reglering av älgavgifterna inom den nu fastställda ramen.

I flera yttranden har understrukits nödvändigheten av en effektivare

kontroll över skadevärderingarna. Länsstyrelsen i Östergötlands

län framhåller såsom önskvärt, att föreskrifter utfärdas rörande denna

kontroll.

Norra Kalmar låns jaktvårdsförening) som anser de föreslagna stickprovsundersökningarna

icke vara tillfyllest, har framlagt följande förslag rörande

värderingsförfarandet.

Länsstyrelsen utser för en tid av tre år inom varje socken två älgvärderingsmän

jämte personliga suppleanter för dem, varav den ene jämte personlig

suppleant tillsättes på förslag av länsjaktvårdsföreningen och den

andre jämte personlig suppleant på förslag av hushållningssällskapet. Vid

värdering äger den av länsjaktvårdsföreningen föreslagne ensam avgöra om

skadan förorsakats av älg eller icke. Uppstår tvist om ersättningsbeloppets

storlek, skall bindande utslag kunna meddelas av en för varje landstingsområde

utsedd skiljeman. Över förrättning äger den skadelidande icke anföra

besvär och skall han efter särskild fastställd taxa gottgöra kostnaderna

för förrättningen.

Förvaltningsutskottet i Västmanlands län har framhållit följande.

Förvaltningsutskottet anser sig icke kunna biträda förslaget att älgskadevärderingarna

kontrolleras av jaktvårdsföreningarna genom deras konsulenter.

Dessa föreningar torde nämligen i viss mån kunna betraktas såsom

parter i målen. Härtill kommer, att jaktvårdskonsulenterna näppeligen kunna

påräknas äga för sådan värdering erforderlig sakkunskap i jordbruksfrågor.

Nuvarande möjlighet att utvälja värderingsman ur ett flertal kategorier

förtroendemän innebär säkerligen icke alltid, att erforderlig sakkunskap

och objektivitet är tillfinnandes. Större enhetlighet och bättre objektivitet

skulle vinnas, örn värderingsmännen alltid utsåges bland dem som inom

kommunen inneha uppdrag såsom gode män vid lantmäteriförrättning.

Skulle sedan kontroll över verkställd värdering av någon anledning i vissa

läll anses påkallad, synes det böra ankomma på länsstyrelsen att på sätt,

densamma i varje särskilt täll finner lämpligt, föranstalta därom med anlitande

av för dylikt uppdrag kvalificerade personer.

Enligt länsstyrelsen och förvaltningsutskottet i Gävleborgs län bör för

mera omfattande skadevärderingar anlitas hushållningssällskapets jordbrukskonsulent

eller annan sällskapets tjänsteman jämte kunnig jordbrukare på

varje plats.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

Beträffande längden av den särskilda jakttiden ha meningarna

varit delade i de avgivna yttrandena. Länsstyrelsen och förvaltningsutskottet

i Malmöhus län anse, att den särskilda jakttiden i detta län bör utsträckas

till fyra månader. Förvaltningsutskottet i Gävleborgs län föreslår däremot,

att den särskilda jakttiden inskränkes till en månad. Ur bevakningssynpunkt

innebär nämligen en så utsträckt älgjakt som enligt förslaget stora olägenheter.

Vid jakten spridas älgarna över stora områden och tjuvskytte underlättas

i skogsområdena kring de marker, där licensjakt förekommer. Övervakningen

blir givetvis svårare att upprätthålla ju längre tid jakten pågår. Licensjakten

bör börja vid samma tidpunkt som den ordinarie. Jämväl länsstyrelserna

i Jämtlands och Västerbottens län anse, att den särskilda jakttiden

bör begränsas till en månad.

Förvaltningsutskottet i Värmlands län har anfört.

Gentemot förslaget rörande licensjakt hyser förvaltningsutskottet vissa betänkligheter.

Sålunda torde kunna ifrågasättas skäligheten i att vid licensjakt

medgiva fällande av årskalv, så länge samma handling under allmän

jakttid medför avsevärd straffpåföljd. Även måste medgivande av licensjakt

före den allmänna jakttidens början antagas kunna bli till olägenhet för den

allmänna jaktens utövare. Det torde nämligen knappast kunna undvikas, att

den oro i markerna, som licensjakten kan förutsättas åstadkomma, sprider

sig till angränsande jaktmarker och där vållar förfång för jakträttsinnehavaren.

Liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelsen, förvaltningsutskottet

och jaktvårdsföreningen i Jämtlands län.

Domänstyrelsen har yttrat följande.

Styrelsen är för sin del av den meningen att den jakttid örn en månad, som

enligt nu gällande bestämmelser kan medgivas, i de flesta fall är tillräcklig

för utförande av den beskattning, som kan ifrågakomma. Styrelsen har emellertid

intet att erinra mot att jakttiden för mycket stora områden, där beskattningen

omfattar ett större antal djur, må i undantagsfall kunna ökas,

förslagsvis till och med utgången av november månad, vilket dock ej bör

komma i fråga i andra delar av riket än de i vilka den allmänna jakttiden

förlagts till oktober.

I fråga örn den särskilda jakttidens förläggning anser styrelsen att denna

jakttid^ i de delar av riket, där den allmänna jakttiden är bestämd till oktober

månad, bör förläggas med början från och med den första dag, då jakt

efter älg i allmänhet är inom dessa delar av riket tillåten. Beträffande övriga

delar av riket anser styrelsen, i likhet med svenska jägareförbundet, att

särskilda föreskrifter ej böra lämnas i detta hänseende, utan att det bör ankomma

på vederbörande länsjaktvårdsföreningar att hos de myndigheter,

som äga meddela tillstånd till särskild jakttid, föreslå den tid, som kan för

respektive områden anses lämpligast med hänsyn till såväl naturförhållanden

som andra på jakten inverkande faktorer.

För åstadkommandet av en likformig tillämpning av föreskrifterna beträffande

särskild jakttid för älg synas vederbörande myndigheter böra meddelas

närmare direktiv.

I fråga om fällandet av årskalv vid jakt under särskild jakttid har styrelsen

vid flera tillfällen föreslagit, att den som medgivits rätt att under särskild

jakttid fälla visst antal älgar skulle äga rätt att även fälla årskalv av

s. 13 Kontrollera mot PDF

K linål. Majlis proposition nr 82.

13

älg, oavsett om lian dessförinnan fällt kon. Som motiv härför har styrelsen

framhållit, att ett dylikt medgivande ej skulle medföra olägenhet men däremot

innebära stora fördelar. Enär vid medgivande av särskild jakttid av

vederbörande myndighet bestämts det antal djur, som å visst jaktområde

högst må fällas, och hänsyn härvid, jämlikt föreskrifterna i 15 § jaktstadgan,

tagits till såväl storleken av förekommande stam som omständigheterna i

övrigt, synes det enligt styrelsens mening ur jaktvårdssynpunkt rationellt,

att vederbörande jägare medgives rätt att, utan inskränkning beträffande

kalv, utmönstra de djur, som i första hand böra fällas, och behålla de djur,

som med hänsyn till stammens bestånd och tillväxt böra sparas.

Domänstyrelsen får således tillstyrka att den som medgivits tillstånd till

särskild jakttid för älg skall äga rätt att därvid fälla även årskalv. Sålunda

fälld kalv bör inräknas i det antal djur, som innefattas i tillståndet till särskild

jakttid. Styrelsen får dock ifrågasätta huruvida det icke skulle vara

lämpligt att länsstyrelserna meddelas befogenhet att, efter förslag av vederbörande

länsjaktvårdsföreningar, vid beviljande av tillstånd till särskild jakttid,

för visst år förbjuda fällande av årskalv på sådana områden, där ökning

av älgstammen anses önskvärd eller förhållandena i övrigt påkalla ett sådant

förbud.

Ej sällan förorsaka älgar avsevärd skadegörelse å grödor och fruktodlingar.

Genom upptagande av avgifter för skjutna älgar ha medel erhållits till ersättning

av dessa skador. Bestämmelserna rörande älgavgifterna lia lid efter annan

ändrats. Intill år 1938 sammanfördes avgifterna till en enda fond. Detta

år inrättades emellertid två fonder, en för Norrland och Kopparbergs län,

norra älgskadefonden, samt en för landet i övrigt, södra älgskadefonden. Tillgängliga

älgavgiftsmedel räcka inom flera län icke till att helt gottgöra skador

genom älg. Inom andia län ha åter överskott uppkommit. Genom att älgavgifterna

sammanförts till fonder för större områden har en utjämning möjliggjorts

mellan överskotts- och underskottslänen. Detta system har emellertid

förorsakat visst missnöje i överskottslänen. Att lämna bidrag till skadereglering

i andra län, medan det egna länets älgskador til! följd därav icke kunnat

till fullo ersättas, har sålunda synts orättvist. Särskilt från Dalarna och Norrland,

där ersättningsbeloppen för älgskadorna väsentligen understigit tillgängliga

älgavgiftsmedel, riktades kritik mot den före år 1938 tillämpade anordningen

med en gemensam älgskadefond för hela riket, och vid upprepade

tillfällen framställdes i riksdagen krav på älgskadefondens uppdelning i länsfonder.

Genom uppdelningen å nuvarande två fonder torde de norrländska intressena

i stort sett ha blivit tillgodosedda. Efter år 1938 lia sålunda samtliga

älgskador inom norra älgskadefondens område kunnat helt regleras, varjämte

uppkommit vissa överskottsmedel, som använts för jaktvårdande ändamål

inom dessa områden.

Inom södra älgskadefondens område åter kvarstår fortfarande det missförhållandet,

alt älgskadorna icke bliva helt ersatta. Beträffande skador, inträffade

under åren 1939, 1940 och 1941, har inom södra älgskadefondens

område ersatts 1939 78 procent, 1940 50 procent och 1941 80 procent. Härvid

är också att märka, att ersättningen år 1940 möjliggjorts endast med tillskott

av jaktvårdsmedel. Ä andra sidan förtjänar framhållas, alt missförhållandena

Före
dragande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

mellan älgavgifter och älgskadeersättningar blivit ovanligt stora under sistnämnda

år bland annat på grund av minskad avskjutning. Genom att avskjutningen

framför allt under år 1941 men även under år 1942 väsentligen

ökats i förhållande till tidigare år torde kunna förväntas, att omfattningen av

älgskadorna kommer att minska. En förutsättning härför är emellertid att

älgstammen i fortsättningen hålles vid lämplig storlek.

Beträffande antalet fällda älgar och influtna älgavgifter inom olika län

under åren 1939, 1941 och 1942 har inom jordbruksdepartementet upprättats

en tabell, vilken torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll.

Det är uppenbarligen angeläget, att sådana anordningar träffas, att genom

älgar åsamkade skador å grödor och fruktodlingar i största möjliga utsträckning

kunna ersättas. Det av svenska jägareförbundet framlagda förslaget

avser en omläggning av nu gällande ordning i detta hänseende. Genom att

uppdela älgskadefonderna å länsfonder, som förvaltas av länsstyrelserna, avses

att lägga ansvaret för att älgskadorna bliva på ett tillfredsställande sätt reglerade

å de lokala organen. Möjlighet att åstadkomma balans skulle ernås

dels genom ökad avskjutning inom områden, där älgskadorna äro betydande,

dels ock genom höjda älgavgifter. En omständighet, som även talar för

jägareförbundets förslag, är att därigenom skulle möjliggöras en betydligt

snabbare och smidigare reglering av uppkomna skador. För närvarande

bliva ansökningar om ersättning för skada å gröda, som inträffat under vegetationsperioden

visst år, icke slutligt prövade förrän påföljande år. Det lokala

handhavandet av skaderegleringen bör också underlätta erforderlig kontroll

över uppskattningen av skadorna. Å andra sidan medför en decentralisation

av ärendenas handläggning —- som också framhållits i vissa yttranden — att

tillämpningen av bestämmelserna kan bliva ojämn. Vidare kan förslaget, åtminstone

tills vidare, medföra att skadorna i vissa län endast delvis bliva ersatta,

medan däremot i andra län full ersättning utgår.

För min del anser jag, i likhet med det övervägande flertalet av de hörda

myndigheterna och sammanslutningarna, att de med förslagets genomförande

förenade fördelarna äro större än därav följande nackdelar under förutsättning

likväl att sådan anordning kan träffas, att ersättning för skadorna

jämväl i de sämst ställda länen kan utgå med åtminstone lika hög procentuell

andel som för närvarande. Enligt min uppfattning bör å ena sidan eftersträvas

att en livskraftig älgstam kommer att bevaras inom sådana områden av

landet, där de naturliga betingelserna härför äro för handen. Å andra sidan

måste tillses, att stammen icke å något håll växer till sådan storlek att älgarna

orsaka mer avsevärd skada å skog, åker och trädgård.

Då kritiken mot det nuvarande systemet närmast avser södra älgskadefondens

område samt gällande bestämmelser utan olägenhet synas kunna

bibehållas beträffande den norra älgskadefondens område, vill jag nu endast

föreslå en uppdelning av förstnämnda fond å länsfonder. En särskild älgskadefond

synes sålunda från och med den 1 juli 1943 böra inrättas för varje

län inom den nuvarande södra älgskadefondens område med undantag för

Gotlands län, som saknar älgar. Länsfonderna torde böra förvaltas av läns
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

15

styrelserna. För dessa länsfonder bör inrättas en gemensam regleringsfond,

vilken förvaltas av statskontoret. Till denna fond torde böra överföras vad

som den 1 juli 1943 kan innestå å den nuvarande södra älgskadefonden. En

icke alltför obetydlig behållning å södra älgskadefonden vid nämnda tidpunkt

kommer givetvis att underlätta övergången till systemet med länsfonder. Av

älgavgifterna i län med länsfonder torde till regleringsfonden böra inlevereras

viss av Kungl. Maj:t årligen bestämd del, dock högst 25 procent. På Kungl.

Majit lärer vidare få ankomma att besluta örn utbetalning från regleringsfonden

till länsfond, vilkens tillgångar icke förslå till gäldande av uppkomna

älgskador inom länet. Det bör givetvis alltjämt ankomma på Kungl. Majit

att besluta örn ersättningar från den norra älgskadefonden. Beträffande länsfonderna

synes det böra tillkomma vederbörande länsstyrelse att meddela

beslut om skaderegleringar. De regler, som nu gälla i fråga om skadeersättningar,

synas i stort sett kunna tillämpas även efter uppdelningen av södra

älgskadefonden. I anslutning till vad jägareförbundet föreslagit torde dock

bidrag ur älgskadefond, i mån av tillgång, jämväl böra utgå till åtgärder till

förhindrande av älgskada. För att möjliggöra en mera enhetlig skadevärdering

synes kontroll över värderingarna i erforderlig utsträckning böra utövas

av länsstyrelsen. Härvid bör samråd ske med länsjaktvårdsföreningen. I den

mån överskott uppkommer i länsfond, bör länsstyrelsen vara oförhindrad

att disponera detsamma till jaktvårdsändamål, i första hand älgstammens

skydd och vård. Härvid må emellertid framhållas, att bidrag ur regleringsfonden

icke bör kunna paräknas till länsfond, som regelmässigt visar överskott.

Därest älgavgifterna för något år i sådant län icke förslå till reglering

av älgskadorna, torde alitsa bristen få täckas på annat sätt. Lämpligt synes

därför vara, att länsstyrelserna eftersträva viss fondering i älgskadefonderna.

Ett genomförande av förslaget om inrättande av särskilda älgskadefonder

i vissa län torde förutsätta höjning av älgavgiften inom en del län. Som jägareförbundet

förutsatt synas älgavgifterna böra utgå med olika belopp inom

skilda län med hänsyn till förekommande skador. Jag kan även godtaga

jägareförbundets förslag att älgavgifterna tillåtas variera mellan femton och

femtio kronor. Det torde lämpligen böra ankomma på Kungl. Majit att för

varje ar fastställa älgavgifternas storlek för olika län. Jag förutsätter, att därest

icke några väsentligt ändrade förhållanden i fråga örn älgstam och älgskador

inträffa, de nuvarande älgavgifterna inom norra älgskadefondens område

bibehållas vid nuvarande belopp. Likaledes synes det mig skäligt alt åtminstone

tills vidare bibehålla högre avgift för älg, som fällts under särskild

jakttid, än för älg, som fällts under allmän jakttid. Därest under åren 1939,

1941 och 1942 älgavgifterna höjts inom nu angivna ram i de för älgskador

mest utsatta länen och bibehållits oförändrade i övriga län samt 25 procent

av älgavgifterna tillförts regleringsfonden, hade för år 1939 den av Kungl.

Majit godkända älgskadan blivit till fullo reglerad samt för åren 1941 och

1942 älgskadan icke i något län blivit lägre ersatt än med omkring 90 procent.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Därest riksdagen lämnar sitt medgivande till här föreslagna bestämmelser

om älgskadefonder och älgavgifter, torde det få ankomma på Kungl. Majit

att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

Föreskrifter om älgjaktens omfattning och jakttidernas längd torde för

varje år få utfärdas av Kungl. Majit i administrativ väg efter förslag från

domänstyrelsen samt vederbörande lokala myndighet och sammanslutning.

Jag är icke beredd att förorda jägareförbundets förslag att generellt utsträcka

den särskilda jakttiden efter älg till två månader men förutsätter, att jakttiden,

där speciella skäl därtill föranleda, ma kunna utsträckas utöver den nu

bestämda längsta tiden, en månad. Skäl kunna anföras såväl för som emot

förslaget att under särskild jakttid tillåta fällandet av årskalv av älg. Då avgörande

betänkligheter icke synas kunna resas häremot, utgår jag dock från

att Kungl. Majit må lämna medgivande därtill.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen att

1) medgiva att älgavgift må uttagas med högst femtio och

lägst femton kronor för varje under allmän eller särskild

jakttid fälld älg,

2) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse

med de i det föregående angivna grunderna utfärda

erforderliga bestämmelser beträffande älgavgifternas sammanförande

till älgskadefonder samt de allmänna villkoren

för bidrag ur älgskadefond att gälla från och med den 1 juli

1943.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gustav T. Roupe.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bihang till riksdagens protokoll 1943 1 sami. Nr 8:

Älgskadefonderna för Åren 1939, 1941 och 1942.

Bilaga.

Län

Fällda älgar

Älgavgifter; kronor

Godkända skador;

kronor

Beviljade ersätt- ningar; kronor

1939

1941

1942

1939

1941

1942

1939

1941

19421

1939

1941

Stockholms ............

465

769

730

9,010

22,580

23,645

2,269

—

9,761

5,064

1,770

_

7,809

Uppsala................

577

1,033

931

12,630

31,725

28 735

5,767

—

23,191

17,324

4,497

—

18,553

Södermanlands..........

622

800

788

11,850

23,615

24,395

4,669

—

9,073

8,035

3,632

—

7,259

Östergötlands ..........

674

858

832

13,883

25,320

24,610

21,941

—

39,199

41,641

17,114

—

31,359

Jönköpings ............

356

437

398

5,850

11,640

10,680

7,642

—

9,144

14,473

5,961

—

7,315

Kronobergs ............

514

818

707

9,405

23,320

19,865

30,269

—

63,600

65,159

23,610

—

50,880

Kalmar ................

567

828

677

10,440

25,030

20,330

20,442

—

37,836

32,316

15,945

—

30,269

Blekinge................

80

152

131

1,605

3,980

3,360

13,350

—

21,013

14,218

10,325

—

16,811

Kristianstads............

193

315

274

3,585

8,730

7,625

4,731

—

8,872

8,783

3,690

—

7,098

1 Malmöhus..............

21

64

65

510

1,780

1,910

544

—

2,395

1,958

424

—

1,916

Hallands ..............

159

282

313

2,550

7,815

8,510

5,005

—

19,003

24,751

3,904

—

15,203

| Göteborgs och Bohus----

50

lil

98

750

2,805

2,545

317

—

501

1,002

247

—

401

Älvsborgs ..............

377

618

595

6,015

16,375

16,625

13,941

—

19,473

24,359

10,874

—

15,577

Skaraborgs..............

332

553

516

6,090

15,765

14,770

7,718

—

12,440

13,656

6,021

—

9,952

Värmlands..............

632

869

724

12,525

25,755

23,430

8,270

—

11,088

13,505

6,450

—

8,870

Örebro ................

964

1,239

1,114

20,505

38,895

35,715

26,803

—

33,038

45,182

20,906

—

26,430

Västmanlands ..........

578

903

885

10,350

10,895

48,805

2,009

—

3.209

4,089

1,567

—

2,567

Kopparbergs............

940

1,395

1,208

20,940

25,170

22,740

5,608

50

8,159

9,352

5,608

50

8,159

Gävleborgs..............

260

488

487

4,455

9,240

9,645

462

—

1,240

747

462

—

1,240

Västernorrlands ........

64

120

182

1,035

2,370

3,570

—

—

—

Jämtlands..............

324

535

578

5,565

10,200

11,280

180

—

180

Västerbottens ..........

99

112

207

1,635

1,950

3,060

—

560

—

Norrbottens ............

65

103

110

1,305

1,625

1,990

73

—

442

—

73

—

442

Summa

8,916

13,402

12,550

172,488

346,580

367,840

181,830: 50

332,857

346,174

143,080:50

267,570

Summa lör södra älgskade-

londell

7,164

10,649

9,778

137,553

296,025

315,555

175,687

—

321,836

335,515

136,937

—

257,549

Av domänstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:172 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring av gällande bestämmelser rörande älgavgifter m.m. a1 i texten
  2. JoU 1943:19 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring av gällande bestämmelser rörande älgavgifter m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 6 i texten