Sök i Ratio Lex

Angående bidrag till vårdhem för lättskötta sinnessjuka

1943-02-19 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:85, Angående bidrag till vårdhem för lättskötta sinnessjuka

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 85.

1

Nr 85.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående bidrag

till vårdhem för lättskötta sinnessjuka; given Stockholms

slott den 19 februari 1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 19 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf.

%

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 107 och 108, föreslagit riksdagen att, i avbidan

på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1943/44 beräkna

dels till bidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av vårdhem för

lättskötta sinnessjuka ett reservationsanslag av 400,000 kronor,

dels oek till bidrag till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka ett

förslagsanslag av 900,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 19d3. 1 sami. Nr 85.

4S0 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelserna angående statsbidrag till uppförande, inrättande eller

inlösen av vårdhem för lättskötta sinnessjuka finnas innefattade i kungörelsen

i ämnet den 4 juni 1937 (nr 296). Enligt denna kungörelse utgår statsbidrag

allenast till landsting eller stad, som ej deltager i landsting och som ej

heller genom särskilt avtal förbundit sig att omhänderhava sinnessjukvården

för i staden hemortsberättigade sinnessjuka.

Statsbidrag utgår som regel med följande belopp, nämligen för nybyggnad

med högst hälften av byggnadskostnaderna, dock högst 1,500 kronor per

vårdplats, vid inköp av byggnad högst hälften av köpesumman och av kostnaderna

för erforderliga örn- och tillbyggnadsarbeten, dock högst 1,000 kronor

per vårdplats, samt vid användande av i vederbörandes ägo befintlig,

för annat ändamål uppförd eller inköpt byggnad högst hälften av kostnaderna

för erforderliga örn- och tillbyggnadsarbeten, dock högst 750 kronor

per vårdplats. I intet fall må dock statsbidrag beviljas för flera vårdplatser

än 1 per 1,000 invånare.

Statsbidrag till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka utgår enligt

föreskrifterna i kungörelsen i ämnet den 4 juni 1937 (nr 297), ändrad genom

kungörelse nr 374/1941. Även driftbidrag utgår allenast till landsting eller

stad, som ej deltager i landsting och som ej heller genom särskilt avtal

förbundit sig att omhänderhava sinnessjukvården för i staden hemortsberättigade.

Bidrag utgår med 1 krona 25 öre för dag och patient, på villkor

att för patient, tillhörande det sjukvårdsområde, för vilket vårdhemmet är

avsett, vårdavgift icke uttages med högre belopp än 75 öre för dag. Uppbär

sådan patient folkpension, må dock, även örn därigenom avgiften kommer

att överstiga 75 öre för dag, såsom vårdavgift uttagas pensionsbeloppet

efter avdrag av ett för pensionstagaren avsett belopp motsvarande vid oavkortad

tilläggspension 5 kronor för månad och i andra fall ett i förhållande

till pensionens storlek utmätt mindre belopp.

Såsom gemensamt villkor för statsbidrag till såväl uppförande, inrättande

och inlösen som driften av här avsedda hem gäller, att hemmen ingå som

led i en av medicinalstyrelsen godkänd plan för sinnessjukvårdens tillgodoseende

inom länet respektive staden och är så inrett, att där intagna kunna

erhålla en ur medicinsk synpunkt tillfredsställande vård.

Jag vill här vidare erinra örn vissa bestämmelser i 40 § lagen den 14

juni 1918 örn fattigvården, vilka reglera frågan angående bestridande av

kostnaderna för vård av medellösa patienter å anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa

eller fallandesjuka. Dessa bestämmelser innebära, att, därest fattigvårdssamhälle

för person, vilken är i behov av fattigvård enligt lagens 1 §, erlagt

avgift för vård å statlig anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka,

för vilken ersättning ej kunnat uttagas av den vårdade eller för honom försörjningspliktig

person, äger det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 85.

att med visst undantag för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad utfå

gottgörelse av det landsting, inom vars område fattigvårdssamhället är beläget.

Detsamma gäller beträffande avgift för vård å anstalt för sinnessjuka,

sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken tillhör landsting eller stad, som ej deltager

i landsting.

Har åt sinnessjuk eller sinnesslö, som är i behov av fattigvård enligt

fattigvårdslagens 1 §, beretts vård å vederbörligen godkänd sinnessjukanstalt,

vilken tillhör stad, som deltager i landsting, eller landskommun, äger det fattigvårdssamhälle,

som har att ansvara för vårdkostnaden, att under enahanda

förutsättningar, som i föregående stycke sägs, av vederbörande landsting erhålla

gottgörelse för hälften av vårdkostnaden. Landstinget äger för beviljande

av sådan gottgörelse uppställa de ytterligare villkor, som kunna befinnas

lämpliga. I vissa fall lämnas dessutom gottgörelse för enskild vård av

sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka.

Däremot utgår icke gottgörelse för vård å landstingens vårdhem för lättskötta

sinnessjuka.

Framställning av Malmöhus läns

fattigvårdsförbund.

I skrivelse den 2 november 1942 har Malmöhus läns fattigvårdsförbund

gjort framställning örn skyndsam utredning örn åtgärder i syfte att avhjälpa

nuvarande brist på vårdplatser för sinnessjuka och i samband därmed framfört

vissa förslag och önskemål rörande ändring i de för vården av lättskötta

sinnessjuka gällande bestämmelserna.

Förbundet erinrar till en början örn bakgrunden till ifrågavarande bestämmelsers

tillkomst och utvecklingen därefter, varvid förbundet yttrar

bland annat:

Enligt den beräkning av vårdbehovet för sinnessjuka, som år 1934 gjordes

av statens sjukvårdskommitté, skulle omkring 4 promille av landets befolkning

vara i behov av anstaltsvård. På grundval härav föreslog kommittén,

att staten och landstingen samt städerna utanför landsting var för sig skulle

inträda som huvudmän för denna gren av sjukvården. Staten och de större

städerna, som enligt överenskommelse med staten själva hade att ordna sin

sinnessjukvård, skulle därvid å sina med fullständig medicinsk utrustning

försedda sinnessjukhus ombesörja all med tvångsrätt förenad sinnessjukvård,

medan landstingen och »landstingsstäderna» skulle få rättighet, men icke

skyldighet, att upprätta enklare vårdhem avsedda för s. k. lättskötta sinnessjuka.

Enligt planen skulle staten utbygga sina sinnessjukhus så, att dessa

voro i stånd att mottaga patienter till ett antal, som svarade mot 3 promille

av befolkningen. Beträffande landstingens eller »landstingsstädernas» vårdhem

skulle statsbidrag till inrättandet av dessa hem samt till driften av dessa

utgå efter det antal platser, som svarade mot 1 promille av respektive läns

eller stads befolkning.

Detta sjuk vårdskommitténs förslag vann såväl vederbörande departementschefs

som riksdagens gillande. 1937 års riksdag beslöt bifalla Kungl. Maj:ts

proposition örn dels statsbidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av

vårdhem för lättskötta sinnessjuka, dels driftbidrag till samma hem. Tyvärr

blevo dessa statsbidrag satta så lågt, att de på intet sätt verkade stimulerande

på landstingen att inrätta dylika vårdhem. Av cirka 5,300 beräknade

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts proposition nr 85.

vårdplatser hade den 30 april 1941 allenast 1,644 tillkommit. Det är därvid att

märka, att många av dessa platser icke i och för sig äro att anse såsom

nytillkomna, då de funnos redan tidigare men drevos i enskild eller kommunal

regi. Man torde därför kunna säga, att den planerade vårdhemsorganisationen

i stor utsträckning stannat på papperet. Men även där vårdhemmen verkligen

kommit till stånd, ha dessa i många fall icke medfört den nytta, man hade

skäl att räkna med. Liksom det ligger i landstingens eget skön att bestämma,

huruvida vårdhem skola uppföras eller icke, synas landstingen äga avgöra,

vilka patienter som skola vårdas å dessa hem. På annat sätt kan man icke

förklara den olikhet i principerna, som tillämpas vid intagningen av patienter

inom olika landstingsområden. Vissa landsting utvälja vid beläggningen

av vårdhemmen de mest vårdbehövande bland de exspektanter, som vårdas

på ålderdomshem, medan andra landsting åter förefalla att vilja utesluta

dylika exspektanter. Denna olikhet beträffande intagningen synes ur lekmannasynpunkt

svårförståelig.

Enligt förbundets åsikt kan frågan örn en tillfredsställande vård åt de

sinnessjuka endast lösas genom anskaffande av tillräckligt antal vårdplatser.

I sådant syfte ifrågasätter förbundet införande av skyldighet för landstingen

att anordna vårdhem. Karaktären av dessa hem bör enligt förbundets mening

vara sluten. Förbundet motiverar denna sin ståndpunkt sålunda.

Det är ett känt förhållande, att en sinnessjuk i allmänhet icke anser sig

sjuk eller vårdbehövande och som en följd härav motsätter sig omhändertagande

på sinnessjukhus eller vårdhem. Att under sådana förhållanden

anordna vårdhemmen såsom öppna hem berövar dem möjligheten att fylla

deras egentliga uppgift. Frigångare äro en mycket ringa del av sinnessjukklientelet.

Däremot finns en stor kategori sjuka, som ehuru tvångsrätt måste

utövas ändå är att anse såsom lättskötta sinnessjuka. Med nuvarande bestämmelser

synas dessa sjuka icke kunna mottagas eller kvarhållas å landstingens

vårdhem, ehuru de örn hemmen varit slutna med fördel skulle kunna

vårdas där. Enligt förbundets åsikt böra därför som regel landstingens

vårdhem vara slutna hem.

Den beräkning av vårdbehovet för sinnessjuka, som på sin tid gjordes av

statens sjukvårdskommitté, kan numera utan tvekan rubriceras som alltför

låg. Det antal sinnessjuka, som för närvarande är i behov av anstaltsvård,

torde snarare över- än understiga 6 promille av befolkningen. Dessutom får

man beakta, att antalet sinnessjuka successivt kommer att ökas beroende

på den stigande medelåldern inom befolkningen. Det är därför angeläget,

att alla vårdmöjligheter tillvaratagas, örn man över huvud skall kunna tänka

på att lösa vårdfrågan för de sinnessjuka.

Förbundet ingår härefter på frågan örn de primärkommunala sinnessjukavdelningarnas

och de enskilda vårdhemmens ställning samt yttrar härutinnan

följande.

Fattigvårdsförbundet instämmer helt i det från annat håll framförda förslaget

att vissa omoderna ålderdomshem skulle övertagas av staten samt inrättas

till sekundärsjukhus. Denna tanke kan så mycket mera delas av förbundet,

som detta redan tidigare genom startandet av föreningen Malmöhus läns

vårdhemsförbund u. p. a. i annan form sökt realisera nämnda idé. Därmed

bör man dock icke hemfalla åt någon undervärdering av de möjligheter att

bereda tillfredsställande vård åt sinnessjuka, som kunna erbjudas av vissa

större primärkommuner eller kommunala samfälligheter. Malmöhus läns

vårdhemsförbund har visserligen för närvarande icke anskaffat mer än 10

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

vårdplatser. Detta utvisar likväl icke, vare sig att platsbehovet härmed skulle

vara täckt eller att vårdhemsförbundet skulle vara ur stånd att anskaffa flera

vårdplatser. Det hela är i stället en rent ekonomisk fråga. Vårdhemsförbundet

skulle med säkerhet kunna bereda vård åt ett hundratal vårdtagare,

då ett flertal ålderdomshem erbjudits förbundet till förhyrning. Med nu

gällande lagstiftning på området är detta emellertid praktiskt outförbar ur

ekonomisk synpunkt. När en fattigvårdsstyrelse får en patient intagen på

statens sinnessjukhus eller »landstingets vårdhem» blir vården utan kostnad

för kommunen, eftersom styrelsen i sista hand återsöker sina utgifter av

landstinget. Örn åter samma patient placeras å ett enskilt vårdhem för

sinnessjuka eller på en kommunal sinnessjukavdelning, har fattigvårdsstyrelsen

i bästa fall endast möjlighet att återsöka ett mindre bidrag

till vårdkostnaden. I förra fallet får fattigvårdsstyrelsen vården gratis, i

senare vidkännas betydande utgifter. Detta förklarar alltså, varför vårdhemsförbundet

icke kan vara intresserat av att överflytta kostnaderna för

vården av de sinnessjuka på primärkommunerna, även örn ett tillräckligt

antal vårdplatser skulle kunna anskaffas. Samtidigt får man också förstå,

varför fattigvårdsstyrelserna hellre föredraga att ha kvar sina sinnessjuka på

ålderdomshemmen än att få dem placerade på enskilda vårdhem eller kommunala

sinnessjukavdelningar. Har fattigvårdsstyrelsen patienten kvar på

ålderdomshemmet, finns en möjlighet att få honom placerad å statens sinnessjukhus

eller landstingets vårdhem. Flyttas däremot patienten till ett enskilt

vårdhem eller kommunal sinnessjukavdelning, där tillfredsställande vård

lämnas, erfordras utomordentliga ansträngningar för att senare få honom

överflyttad till statens sinnessjukhus eller landstingets vårdhem. Att skaffa

patienten tillfredsställande vård kan med andra ord medföra ekonomiska

återverkningar, som för en liten kommun kan te sig avskräckande.

Antalet vårdplatser å de kommunala sinnessjukavdelningarna i riket uppgick

den 30 april 1941 till 1,594. Skulle dessa vårdplatser ersättas genom nybyggnad,

t. ex. genom uppförandet av ett nytt statligt sinnessjukhus, torde kostnaderna

härför belöpa sig till lågt räknat 20 miljoner kronor.

Förbundet anser, att så länge av stat och landsting vidtagna åtgärder på

sinnessjukvårdens område äro otillräckliga varje av medicinalstyrelsen godkänt

vårdhem för sinnessjuka eller kommunal sinnessjukavdelning bör kunna

komma i åtnjutande av statsbidrag till driftkostnaden med samma belopp,

som nu utgår till landstingsliemmen. Vidare böra landstingen därutöver

ersätta skälig vårdkostnad efter samma grunder, som nu gäller för vården

av sinnesslöa, vilka vårdas å enskilda vårdhem. Örn t. ex. å det av förbundet

drivna Tominarpshemmet vårdades sinnesslöa patienter, skulle hemmet

komma i åtnjutande av statsbidrag till driftkostnaden samt de fattigvårdsstyrelser,

som hade patienter å hemmet, kunna återsöka hela vårdkostnaden

för dessa av landstinget. Man har svårt att förstå den skillnad, som uppdraga

mellan sinnessjuka och sinnesslöa. Man kan också konstatera, att

tack vare den favorisering, som sinnesslövården erhållit, någon påtaglig brist

på vårdplatser för sinnesslöa icke föreligger.

I samband härmed har förbundet hänvisat till en sammanställning över

de godkända kommunala sinnessjukavdelningarna inom Malmöhus län år

1941. Av sammanställningen framgår, att vid samtliga dessa avdelningar

antalet godkända vårdplatser utgjorde tillhopa 142, fördelade på 5 hem.

Underhållsdagarnas antal uppgick för sagda artill 49,110 samt kostnaden

per undorhållsdag till i genomsnitt 4 kronor 43 öre. Landstingsbidraget till

de kommunala avdelningarna utgjorde 1 krona 75 öre per dag och patient med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

avdrag för halva folkpensionen. Till Tommarpshemmet utgick landstingsbidrag

för exspektant till statens sinnessjukhus med 1 krona 50 öre per dag och

patient med avdrag för folkpensionen.

Förbundet har till sist sammanfattat sina önskemål och förslag sålunda:

a) landstingens skyldighet att uppföra vårdhem fastställes;

b) landstingens vårdhem anordnas på sådant sätt, att de där kunna mottaga

de vårdbehövande, som äro i oundgängligt behov av vård men icke

kunna mottagas å statens sinnessjukhus;

c) för ett effektivt utnyttjande av förefintliga vårdplatser bör hjälpverksamhetsläkaren

bli chefsläkare för alla inom sjukhusets upptagningsområde

befintliga vårdhem eller kommunala sinnessjukavdelningar;

d) statsbidrag till driftkostnaden bör utgå till alla godkända vårdhem

och kommunala sinnessjukavdelningar;

e) skälig gottgörelse, som fastställes av medicinalstyrelsen, bör av landsting

lämnas för vårdavgift, som erlagts för patient, vilken vårdats å vårdhem

eller kommunal sinnessjukavdelning;

f) en normeling av samtliga vårdavgifter bör genomföras så att lika vårdavgift

erlägges antingen patienten vårdas å statens sinnessjukhus, landstingens

vårdhem, enskilt vårdhem eller kommunal sinnessjukavdelning;

g) förskottsbetalning till statens sinnessjukhus bör slopas i det fall att

vederhäftig ansvarsförbindelse för vårdkostnaden lämnas.

Förbundets framställning har biträtts av fattigvårdsstyrelserna i Höganäs,

Landskrona, Lund, Ystad, Mölndal, Borås, Halmstad och Östersund samt

Malmöhus läns vårdhemsförbund.

Yttranden.

Över fattigvårdsförbundets framställning hava yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,

socialstyrelsen, statskontoret och socialvårdskommittén samt styrelserna

för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska

landskommunernas förbund. Av yttrandena framgår i huvudsak följande.

I framställningens syftemål, skapandet av ökade vårdmöjligheter för de

sinnessjuka, instämma samtliga yttranden. Tillika understrykes angelägenheten

av att ifrågavarande spörsmål snarast vinner en tillfredsställande lösning.

Socialstyrelsen betonar, att ett av de svåraste hindren för beredande av

sunda vårdförhållanden å ålderdomshemmen för mera normalt åldrande gamla

bestode i den förvaring därstädes av sinnessjuka, vartill platsbristen å de

för sådana sjuka särskilt avsedda sjukhusen och vårdhemmen tvingade.

Styrelsen erinrar vidare örn de allvarliga olägenheter, som vore förknippade

med att sinnessjuka måste vistas i sina hem. Styrelsen uppgiver, att antalet

kända exspektanter den 1 januari 1942 utgjorde 2,600, av vilka ett icke obetydligt

antal torde ha vistats i enskilda, ofta fattiga hem.

Socialvårdskommittén uttalar som sin bestämda uppfattning, att lösningen av

de sinnessjukas vårdproblem är så trängande, att varken det nuvarande statsfinansiella

läget eller förhållandena på byggnadsproduktionens eller arbets
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

marknadens område böra få föranleda ett uppskov med genomförandet av

en ytterligare utvidgning av vårdplatstillgången. Det kan enligt kommittén

icke anses förenligt med vår tids uppfattning eller vår höga sjukvårdsstandard

i övrigt att frågan om vården av de sinnessjuka förbliver olöst i så hög

grad som för närvarande är fallet.

Även örn man sålunda understrukit angelägenheten av att bristen på vårdplatser

för sinnessjuka snarast avhjälpes, har man dock i allmänhet ställt

sig avvisande gentemot de av fattigvardsförbundet framförda förslagen i

sådant syfte. Endast styrelsen för svensea landskommunernas förbund har, utan

att för övrigt närmare hava uttalat sig över fattigvårdsförbundets skilda förslag,

tillstyrkt förbundets framställning örn utredning i ämnet.

Vad först angår förslaget örn införande av skyldighet för landstingen

att uppföra vårdhem framhåller medicinalstyrelsen, att förklaringen till

att landstingens vårdhemsorganisation icke vuxit snabbare än den gjort,

framför allt torde vara att söka i den inträdda krisen. Denna hade medfört,

att endast 1937 och 1938 års landsting haft möjlighet att under normala

tidsförhållanden taga ståndpunkt till denna ur ekonomisk synpunkt för

landstingen mycket betydelsefulla fråga. Det oaktat hade landstingen fortsättningsvis

fattat nya beslut örn utvidgning av vårdhemsverksamheten, så

att den 30 juni 1943 i runt tal 2,250 dylika vårdplatser kunde beräknas vara

i drift. Statens sjukvårdskommitté hade år 1934 beräknat platsbehovet i

vårdhem för lättskötta sinnessjuka till 1 promille av landets befolkning.

Enligt genom medicinalstyrelsens försorg verkställd inventering av antalet

psykiskt sjuka den 1 januari 1942 utgjorde det antal, som krävde omhändertagande

å vårdhem för lättskötta sinnessjuka, 1.12 promille av befolkningen.

Behovet av vårdplatser å ifrågavarande anstalter skulle därmed kunna beräknas

uppgå till cirka 6,000, städerna Stockholm, Malmö och Göteborg

därvid icke medräknade. Ehuru sålunda icke mer än drygt en tredjedel av

detta antal kunde beräknas vara i drift den 30 juni 1943, förmenade styrelsen

likväl, att landstingens bemödanden att som ett frivilligt åtagande, trots det

ansträngda och osäkra ekonomiska läget, lösa denna vårdfråga vore påtagliga.

På grund härav syntes andra särskilda åtgärder icke kunna anses motiverade

för vårdhemsfrågans lösning, än att landstingen borde beredas möjlighet

erhålla statsbidrag till inrättande av vårdhem för mer än 1 promille

av befolkningen i respektive områden. Huruvida större statsbidrag till inrättande

av dylika hem med hänsyn till rådande statsfinansiella läge kunde

ställas i utsikt, undandroge sig medicinalstyrelsens bedömande.

Svenska landstingsförbundets styrelse uppgiver, att vid 1941 och 1942 års

landstingsmöten beslut fattats örn inrättande av inalles omkring 800 nya

vårdplatser. Det sammanlagda antalet vårdplatser å dessa hem kunde inom

en snar framtid beräknas uppgå till cirka 2,500 eller till i det närmaste

hälften av det beräknade platsbehovet. Vid sådant förhållande förefölle det

av fattigvårdsförbundet gjorda påståendet »att den planerade vårdhemsorganisationen

i stor utsträckning stannat på papperet» innebära en betydande

överdrift, särskilt om hänsyn toges till rådande krisförhållanden med ty åt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

följande brist på materiel och arbetskraft. Något åläggande för landstingen

att taga liand om förevarande vårdform vore sålunda ej behövligt.

Jämväl i övriga yttranden har förslaget örn åläggande för landstingen att

anordna vårdhem avstyrkts. SocialvårdsJcornmittén och styrelsen för svenska

stadsförbundet hava emellertid i förevarande sammanhang uttalat önskemål

örn högre statsbidrag till anordnande av ifrågavarande vårdhem i syfte att

underlätta tillskapande av nya vårdplatser. Socialvårdskommittén har därvid

förordat en höjning med 30 procent å de i statsbidragskungörelsen stadgade

beloppen såsom kompensation för de fördyrade byggnadskostnaderna.

Med anledning av fattigvårdsförbundets förslag att landstingens vårdhem

borde inrättas att mottaga jämväl personer, som äro i behov av

kvalificerad vård, framhåller medicinalstyrelsen, att en sådan åtgärd skulle

verka direkt försämrande på vardén av de sinnessjuka och dessutom fördyra

densamma. Svårskötta sinnessjuka kunde enligt vad erfarenheten lärt icke utan

oproportionerliga kostnader vårdas å smärre sjukhusenheter, vilka för sådant

fall måste utrustas på ett helt annat sätt än vad nu vore fallet med landstingens

vårdhem icke blott beträffande byggnadernas tekniska utförande

utan även vad angår läkare och sjukvårdspersonal. Medicinalstyrelsen avstyrker

därför bestämt fattigvårdsförbundets förslag på denna punkt och

förordar i stället, att den statliga sinnessjukvården utbygges.

I fortsättningen har styrelsen redogjort för sina planer beträffande den

statliga sinnessjukvårdens utbyggande. På grundval av den nyligen verkställda

inventeringen av antalet vårdbehövande sinnessjuka per den 1 januari

1942 har styrelsen uppskattat det ytterligare platsbehovet inom den statliga

sinnessjukvården till omkring 3,300 platser, oavsett den stegring av antalet

vårdfall, som förskjutningen mellan åldersklasserna väntas medföra. Tages

hänsyn jämväl till sistnämnda förhållande, beräknas platsbehovet stiga till

i runt tal 5,000. För täckande av detta behov ha, framhåller styrelsen, vissa

åtgärder redan vidtagits eller beslutats av statsmakterna, medan förslag till

andra framlagts av styrelsen. Sammanlagt kunde härigenom beräknas tillkomma

omkring 2,750 vårdplatser. Styrelsen tillägger, att styrelsen för tillgodoseendet

av återstående platsbehov överväger ytterligare åtgärder.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet avstyrker likaledes och yttrar

bland annat:

Landstingens vårdhem äro och hava aldrig varit avsedda för andra än

lättskötta sinnessjuka. De äro öppna anstalter och hava vare sig den konstruktion

eller personalutrustning, som erfordras för vård av svårskötta

sinnessjuka. Att det likväl hänt i vissa fall, att sinnessjuka tillhörande

sistnämnda kategori, trots gällande bestämmelser, intagits å vissa vårdhem,

beror på påtryckningar från fattigvårdssamhällenas sida och bottnar i en

önskan hos landstingen, att i största möjliga utsträckning hjälpa fattigvårdsmyndigheterna

i deras svåra uppgift att omhändertaga de sinnessjuka,

som ej kunna tagas in på de statliga sinnessjukhusen. Att detta ur lekmannasynpunkt

skulle te sig svårförståeligt, såsom fattigvårdsförbundet gör

gällande, synes minst sagt egendomligt.

Utan att närmare ingå på fattigvårdsförbundets kritik, vill styrelsen endast

konstatera, att landstingens vårdhem fyllt en betydelsefull uppgift och

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

visat sig vara till stor nytta. Styrelsen vill bestämt motsätta sig, att deras

karaktär ändras och att de ombildas till slutna anstalter. Skulle så ske,

rubbas de principer, efter vilka utbyggnaden av sinnessjukvården ägt rum

under det sista decenniet. Alltfort bör det tillkomma staten att ombesörja

vården av de sinnessjuka, som fordra kvalificerad vård, medan de lättskötta

hänvisas till landstingens vårdhem. Landstingen varken kunna eller önska

påtaga sig en med åren säkerligen allt mer växande anpart av den kvalificerade

sinnessjukvården.

Styrelsen är sålunda övertygad örn bärigheten av de principer, på vilka

den nuvarande uppdelningen bygger. Att dessa ännu icke på grund av

bristen på vårdplatser kunnat genomföras i praktiken, rubbar enligt styrelsens

mening icke det givna omdömet.

Aven i övriga yttranden har förevarande förslag avstyrkts under åberopande

av liknande synpunkter.

Yad angår önskemålet, att hjälpverksamhetsläkaren borde vara

chefsläkare för alla inom sjukhusets upptagningsområde befintliga

vårdhem eller kommunala sinnessjukavdelningar, anför medicinalstyrelsen.

Enligt gällande bestämmelser är det vederbörande huvudman, som tillsätter

läkare vid landstingens vårdhem. Hinder föreligger sålunda teoretiskt

sett icke för att hjälpverksamhetsläkaren vid ett statligt sinnessjukhus bestrider

läkarvården vid dessa hem. Medicinalstyrelsen, som finner en dylik

anordning i princip riktig, har ej heller i något fall avstyrkt eller, därest

beslutanderätten tillkommit styrelsen, avslagit framställning från någon överläkare

vid statligt sinnessjukhus att få med sin tjänst förena dylika uppdrag,

vilket ock flerstädes förekommer. Respektive vårdhems läge i förhållande

till det statliga sinnessjukhuset kan emellertid ej alltid göra detta

möjligt. Yad de kommunala sinnessjukhusen beträffar är den föreslagna

anordningen i långt färre fall genomförbar. Patientmaterialet å dessa sjukhus

är nämligen sådant, att läkaren måste avlägga regelbundna besök flera

gånger i veckan. Endast örn dessa sjukhus ligga i omedelbar närhet av det

statliga sinnessjukhuset kan läkarvården handhavas av vid sistnämnda sjukhus

anställd överläkare. Medicinalstyrelsen anser därför, att åtgärder icke

erfordras i anledning av innehållet i denna punkt.

Svenska stadsförbundets styrelse betonar, att ett intimt samarbete med statens

sinnessjukhus måste äga rum, men anser, att det bör ankomma på varje

huvudman för sig att avgöra, hur förevarande fråga skall ordnas. Statskontoret

hyser samma uppfattning.

Beträffande kravet på statsbidrag till driften avj alla godkända

vårdhem och kommunala sinnessjukavdelningar yttrar medicinalstyrelsen.

Av den 1 december 1942 befintliga 2,802 vårdplatser å vårdhem tillhörde

2,093 landsting och voro sålunda berättigade till statsbidrag till driften. Av

de återstående 709, vilka enligt gällande bestämmelser måste rubriceras såsom

befintliga å enskilda vårdhem, äro endast 10 inrymda å det av Malmöhus

läns fattigvårdsförbund drivna Tommarpshemmet. Medicinalstyrelsen

hyser stora betänkligheter mot förslaget, att statsbidrag till driften skulle

utgå till dylika vårdhem, vilka såsom enskilda affärsföretag skola giva sina

innehavare skälig vinst. Dessa enskilda vårdhem stå visserligen under

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

statlig kontroll, men standarden å desamma är från fall till fall så olikartad,

att styrelsen icke anser sig kunna skissera sådana riktlinjer för statsbidrag,

att vederbörlig kontroll över hemmens ekonomiska drift skulle kunna

utövas. Styrelsen anser det visserligen möjligt, att flera vårdhem av samma

typ som Tommarpshemmet kunna tänkas tillkomma, varigenom frågan örn

statsbidrag bleve aktuell. Statsbidraget till driften av dessa hem måste

emellertid för att de skulle kunna bliva ekonomiskt bärkraftiga beräknas

bliva så avsevärt, att styrelsen icke anser sig kunna tillstyrka en sådan anordning.

De statsmedel, som i sådant fall skulle erfordras, finner styrelsen

kunna komma till bättre användning därest de förbrukades för att utbygga

den statliga sinnessjukvården.

Yad vidare angår statsbidrag till kommunala sinnessjukavdelningar anser

styrelsen, att sådana endast borde utgå under en övergångsperiod, till dess

statens sinnessjukvård i erforderlig omfattning utbyggts. De kommunala

sinnessjukavdelningarna torde därefter till sin huvuddel komma att försvinna.

Endast vissa större städer torde jämväl under nämnda förhållanden komma

att bibehålla sina kommunala sinnessjukhus.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet förmenar, att det knappast kunde

anses rättvist, att de primärkommunala anstalter för sinnessjuka, som alltjämt

måste upprätthållas, skola drivas utan något som helst bidrag från

statens sida. Det syntes därför även enligt styrelsens mening motiverat,

att såsom ett provisorium, intill dess tillräckligt antal vårdplatser av stat

och landsting anskaffats, statsbidrag till driften av de primärkommunala anstalterna

finge utgå. Detta statsbidrag syntes kunna sättas till samma belopp,

som för närvarande utginge till vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka.

Styrelsen för svenska stadsförbundet åberopar härutinnan, vad landstingsförbundets

styrelse anfört.

Socialstyrelsen och socialvårdskommittén avstyrka, att statsbidrag utgår

till driften av här avsedda vårdhem och sinnessjukavdelningar under framhållande,

att de redan uppdragna linjerna för ordnandet av sinnessjukvården

ej böra frångås.

Vidkommande fattigvårdsförbundets förslag, att landsting borde gottgöra

kommun med skäligt belopp för vårdavgift, som erlagts för

patient å vårdhem eller kommunal sinnessjukavdelning, yttrar styrelsen

för svenska landstingsförbundet, att detta förslag innebure en avsevärd

utvidgning av landstingens ersättningsskyldighet, som styrelsen under inga

förhållanden kunde godtaga. I stället för att ytterligare påbygga landstingens

hithörande ersättningsskyldighet ginge tendensen i rakt motsatt riktning,

i det att landstingens vårdersättningar enligt bland annat 40 § fattigvårdslagen

vid flera tillfällen ansetts böra överflyttas på staten. Frågan

härom vore för närvarande föremål för utredning inom socialvårdskommittén.

Ej heller i övriga yttranden har förevarande förslag tillstyrkts, varvid

man hänvisat till förenämnda utredning inom socialvårdskommittén.

Till förslaget om en normering av samtliga vårdavgifter ställer sig

styrelsen för svenska landstingsförbundet betänksam och utvecklar sina synpunkter

härutinnan sålunda:

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. May.ts proposition nr 85.

Till förslaget, att samma vårdavgifter skola uttagas, oavsett å vilken anstalt

den sinnessjuke vårdas, ställer sig styrelsen tveksam och kan icke

finna, att något behov av en dylik avgiftsuniformering föreligger, då kommunerna

i flertalet fall icke behöva vidkännas några som helst kostnader

för de sinnessjukas vård. Vid landstingens vårdhem, beträffande vilka ersättningsskyldighet

enligt fattigvårdslagen icke föreligger, är ju vårdavgiften

endast 75 öre per dag. Då det övervägande flertalet a dessa hem vårdade

åtnjuta folkpension och denna täcker vårdavgiften, förorsakas kommunerna

icke några kostnader för vården. Även för sinnessjuka, som vårdas å statens

sinnessjukhus, där vårdavgiften för närvarande är 1 krona 50 öre per dag,

hava kommunerna icke någon kostnad, då landstingen lämna ersättning för

hela vårdkostnaden. Endast beträffande de sinnessjuka, som kommunerna

själva måste taga hand örn, få de vidkännas kostnader, som i vissa fall

kunna bliva nog så betungande. Därest, som föreslagits, under en övergångstid

statsbidrag får utgå till driften av kommunernas egna sinnessjukanstalter

och landstingen som hittills ersätta halva återstående vårdkostnaden,

blir det belopp, som slutligen kommer att stanna å kommunen, relativt

litet. Att helt avlyfta kostnaderna för denna vård från kommunerna kan

knappast anses riktigt, då de själva driva respektive anstalter och böra vara

ekonomiskt medansvariga i desamma. Yad slutligen angår de sinnessjuka,

för vilka kommunerna måste söka vård å enskilda hem, utgår under vissa

förutsättningar landstingsbidrag om 1 krona 50 öre per dag för deras vård.

Vårdkostnaderna torde emellertid i vissa fall kunna stiga till avsevärt högre

belopp. Att till minskande av kommunens kostnader öka landstingets ersättning

kan styrelsen på ovan anförda skäl ej biträda. Bättre synes vara,

att visst statsbidrag för dylika enskilt vårdade får utgå under en övergångstid

med förslagsvis högst samma belopp, som ifrågasatts beträffande vårdhemmen.

Styrelsen för svenska stadsförbundet framhåller, att då man icke differentierar

vårdkostnaderna inom en sjukhusavdelning och i intet fall kan räkna

med att avgiften täcker den verkliga kostnaden, vore det ur principiell synpunkt

icke felaktigt att fastställa samma vårdavgift vid sjukvårdsanstalter

av olika slag, vilket skulle innebära en förenkling och därigenom medföra

vissa fördelar. Men å andra sidan vore det icke opåkallad att vårdavgiften

för en dyrare vård sattes högre än för en billigare. Tillräckligt starka skäl

att beröva anstalternas ägare deras rätt att själva fastställa vårdavgifterna

saknades emellertid.

I övriga yttranden hänvisas till att denna fråga är under utredning inom

socialvårdskommittén.

Förslaget om slopande av förskottsbetalningen till statens sinnessjukhus

har i och för sig ej mött någon erinran.

Statskontoret och medicinalstyrelsen framhålla emellertid, att ett genomförande

av förslaget skulle medföra en förskjutning av sinnessjukhusens inkomster,

varav skulle följa en betydande inkomstminskning under det år

förskottsinbetalningen upphörde, vilken kunde beräknas till omkring 5,000,000

kronor. Med hänsyn härtill ifrågasätter statskontoret lämpligheten av att

genomföra anordningen i nuvarande statsfinansiella läge.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 85.

Av besparing sberedning en överlämnade

promemorior.

Med skrivelser den 15 och den 25 april 1942 har besparingsberedningen

överlämnat av sakkunniga inom beredningen utarbetade promemorior angående

dels bidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av vårdhem för

lättskötta sinnessjuka dels ock bidrag till driften av dylika hem.

I förstnämnda promemoria hava de sakkunniga särskilt understrukit

vikten av att vårdhemmens ursprungliga karaktär av anstalter för vård av

lättskötta sinnessjuka icke utsuddas. Till belysning härav anföra de sakkunniga

i huvudsak följande.

^ I samband med tillkomsten av ifrågavarande av statsmedel understödda

vårdhemsverksamhet framhölls icke utan viss skärpa av såväl statens sjukvårdskommitté

som föredragande departementschefen, att vårdhem för lättskötta

sinnessjuka borde vara av enkel beskaffenhet. Genom att vårdhemmen

förutsatts stå under viss ledning och uppsikt av överläkaren vid det statliga

sinnessjukhus, inom vars upptagningsområde hemmen äro belägna, räknade

man vidare med att en rationell differentiering av patientmaterialet skulle

sa främjas, att personalbehovet vid hemmen skulle kunna effektivt begränsas

och förefintliga arbetsterapeutiska resurser tillfredsställande utnyttjas. Berörda

förhållanden förutsattes jämväl möjliggöra, att den genomsnittliga

driftkostnaden vid hemmen skulle kunna hållas relativt låg.

Vid sin behandling av ärendet hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen,

att vissa huvudmän vid planerandet av ifrågavarande vårdhem

tillgodosett högre fordringar på hemmens planlösning, utrymmen och inredning

än vad med förenämnda utgångspunkter skulle kunna anses erforderligt.

En bidragande orsak till detta förhållande torde vara att finna däri,

att den avsedda rationella differentieringen av patientmaterialet mellan dessa

vårdhem och de egentliga sinnessjukhusen på sina håll varit i praktiken

svår att genomföra,. icke minst på grund av bristen på platser för svårskötta

sinnessjuka vid de statliga sinnessjukhusen. Efter vad de sakkunniga

erfarit, kan klientelet på vissa vårdhem ingalunda i sin helhet hänföras till

kategorien lättskötta sinnessjuka. Att detta förhållande ställer ökade, ursprungligen

icke avsedda krav såväl på vårdhemslokalerna som på personal

och personalbostäder samt vidare medför att förefintliga med vissa engångskostnader

anordnade arbetsterapeutiska resurser endast i mindre utsträckning

kunna utnyttjas är helt naturligt. För undvikande av en fortsatt stegring,

utöver vad ursprungligen avsetts, av kraven på här ifrågavarande vårdhems

beskaffenhet och till förebyggande av en alltjämt fortgående driftkostnadsökning

vid hemmen torde det vara av stor betydelse, att åtgärder snarast

vidtagas för åstadkommandet av den ursprungligen åsyftade differentieringen

av patientmaterialet mellan de statliga sinnessjukhusen och här

ifrågavarande vårdhem.

I anslutning härtill förorda de sakkunniga, att genom medicinalstyrelsens

medverkan tillses, att a landstingens vårdhem intagna sinnessjukhusfall

snarast utväxlas mot a sinnessjukhusen intagna s. k. lättskötta sinnessjuka.

Vidare anse de sakkunniga, att för den händelse lokalerna i vissa

ursprungligen för vard av lättskötta sinnessjuka avsedda avdelningar vid de

statliga sinnessjukhusen icke för närvarande skulle vara så anordnade, att

de lämpligen kunna mottaga ett mer svårskött klientel, bör för beredande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 85. 13

av plats för sådant klientel erforderliga lokala ändringsarbeten snarast möjligt

vidtagas.

I sin andra promemoria erinra de sakkunniga örn att driftkostnaderna

vid ifrågavarande vårdhem ursprungligen beräknades till 2 kronor 50 öre

per vårddag. Efter avdrag av statsbidraget och vårdavgiften beräknades en

nettokostnad av ungefär 75 öre per vårddag belöpa på vederbörande huvudman.

Till följd av de stegrade vårdkostnaderna, som för år 1942 kunde

beräknas till omkring 4 kronor per vårddag, belöpte, trots vidtagen höjning

av vårdavgiften, ungefär 1 krona 75 öre på huvudmannen. Vid sådant

förhållande hava de sakkunniga ansett uppenbart, att en minskning av det

alltjämt utgående statliga driftbidraget ej skäligen kan ifrågasättas.

Samtidigt hava de sakkunniga emellertid betonat angelägenheten av att

åtgärder vidtagas för att örn möjligt begränsa den tillsynes fortlöpande

vårdkostnadsstegringen. I sådant hänseende är det enligt de sakkunnigas

mening av alldeles särskild betydelse, att den ursprungligen åsyftade differentieringen

av patientmaterialet mellan de egentliga sinnessjukhusen och

ifrågavarande vårdhem verkligen så rationellt som möjligt genomföras. De

sakkunniga framhålla, att i den mån å vårdhemmen mera varaktigt omhändertages

ett klientel, vars sjukdomstillstånd är av sådan karaktär, att det

egentligen borde vårdas å en mera kvalificerad anstalt, växer omedelbart i

proportion härtill kravet på ett ökat antal personal och mera kvalificerade

lokala anordningar. Sålunda torde bland annat förekomsten på ett vårdhem

av en enstaka orolig, kroniskt kroppssjuk eller grovt osnygg sinnessjuk

patient, vilken senare rätteligen bort omedelbart överföras till ett egentligt

sinnessjukhus, understundom kunna framkalla ett eljest å dessa vårdhem

icke föreliggande behov av ständig nattpersonal med därav föranledd, särskilt

därest fråga är örn ett mindre vårdhem, oproportionerligt ökad driftkostnad

vid hemmet ifråga.

De sakkunniga hava vidare berört frågan örn storleken av vårdavgiften

vid vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka samt anföra härutinnan:

Mot de på socialvårdskommitténs förslag av 1941 års riksdag antagna

nya grunderna för beräkning av vårdavgifter vid ifrågavarande vårdhem ha

de sakkunniga icke annat att erinra, än att det synes de sakkunniga mindre

tillfredsställande, att avgiften jämväl för de självbetalande patienterna begränsats

till 75 öre per vårddag, oberoende av om de med hänsyn till sina

förmögenhetsförhållanden kunna utan olägenhet vidkännas högre andel av

den verkliga kostnaden för den till dem lämnade vården. Av socialvårdskommittén

anförda och av statsmakterna godtagna skäl för en begränsning

av vårdavgiften för en relativt välsituerad patient till ett belopp, som väsentligt

understiger den avgift, staten debiterar för det rena fattigvårdsklientelet

å sina sinnessjukhus, synes under nu rådande tidsförhållanden icke kunna

i princip godtagas. Aven örn det stora flertalet patienter a hithörande vårdhem

sakna egna tillgångar, torde detta förhållande dock icke i och för sig

kunna motivera, att av de, låt vara relativt fåtaliga patienter, som äga egna

tillgångar, icke må av vederbörande huvudman uttagas en i relation till

vederbörandes betalningsförmåga lämpligen avviigd större andel av den verkliga

vårdkostnaden.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts proposition nr 85.

Yttranden.

Över besparingsberedningens promemorior hava yttranden avgivits av

medicinalstyrelsen samt styrelserna för svenska landstingsförbundet och

svenska landskommunernas förbund.

Medicinalstyrelsen yttrar i huvudsak följande.

Den nyligen verkställda inventeringen av antalet vårdbehövande sinnessjuka

har utvisat, att av landets befolkning — städerna Stockholm, Göteborg

och Malmö, vilka enligt särskilda avtal själva hava att ombesörja sin

sinnessjukvård, undantagas härvid — den 1 januari 1942 funnos 23,519 personer,

som kräva kvalificerad vård, och 5,989 vårdhemsfall. Jämfört med

nuvarande platstillgång innebär detta, att en högst avsevärd platsbrist föreligger.

Av berörda inventering framgår vidare, att å de statliga sinnessjukhusen

finnas intagna allenast cirka 465 vårdhemsfall, fördelade i huvudsak

å Birgittas, S:ta Maria, S:t Jörgens, Säters, Gådeå och Frösö sjukhus. I

detta sammanhang kan framhållas, att vårdhem för lättskötta sinnessjuka

saknas endast i de två sistnämnda sjukhusens upptagningsområden. Samtliga

vårdhem av denna art äro fullbelagda och utbyte mellan dessa hem

och de statliga sinnessjukhusen har skett i den utsträckning, platser å vårdhemmen

kunnat disponeras.

Medicinalstyrelsen kan även vitsorda, att med hänsyn till teknisk utrustning

och normala personalstater ett allt för stort antal svårskötta fall

vårdas å vissa vårdhem. Detta gäller emellertid, så vitt styrelsen har sig

bekant, huvudsakligen Blekinge läns landstings vårdhem i Ronneby samt

Kronobergs läns landstings båda vårdhem, vilka på grund av platsbristen

vid S:t Sigfrids sjukhus i Växjö icke i önskvärd omfattning kunnat till

detta sjukhus få evakuera mera svårskötta patienter. Ett förslag att något

lindra platsbristen vid nämnda sjukhus genom anordnandet av en därtill

ansluten sekundäravdelning med 34 vårdplatser har hänskjutits till Kungl.

Maj:ts prövning; och har medicinalstyrelsen under utredning ytterligare förslag

att örn möjligt öka platstillgången inom denna del av landet

Styrelsen har vidare vitsordat, att förefintligheten av oroliga eller på

annat sätt svårskötta patienter på landstingens vårdhem givetvis fördyrade

dessas drift. Samtidigt har styrelsen framhållit, att den evakuering av mera

lättskötta fall, som efter vårdhemmens tillkomst redan skett från de statliga

sinnessjukhusen, medfört sådan försämring av patientmaterialet å dessa

sjukhus, att detsamma krävde större antal övervakningsavdelningar och ökad

personal. För att undanröja med detta förhållande förenade olägenheter

och för att säkerställa vårdens kvalitet och effektivitet hade medicinalstyrelsen,

trots det statsfinansiella läget, ansett sig böra i sina petita för

budgetåret 1943/44 påkalla medel för anställande av viss ytterligare personal.

Med anledning av de sakkunnigas förslag örn uttagande av förhöjd vårdavgift

av mera välsituerade patienter förklarar styrelsen, att styrelsen för

sin del icke hade något att erinra mot sådan ändring i bestämmelserna angående

statsbidrag till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka, att

vårdavgift av den, som icke genom intyg av stadsfogde, landsfiskal eller

annan utmätningsman eller av lappfogde styrkte, att han därtill saknade

tillgångar, finge uttagas med två tredjedelar av den verkliga kost
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 85.

naden, sedan statsbidraget fråndragits. Härigenom skulle viss överens

stämmelse med sinnessjukstadgans bestämmelser angående uttagande av

vårdavgift vid statens sinnessjukhus ernås (77 § 1 morn.).

Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller, att orsaken till att

landstingens kostnader för driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka

blivit högre än man från början räknade med berodde dels på den allmänna

prishöjningen, dels på att dessa vårdhem på grund av bristen å

vårdplatser å de statliga sinnessjukhusen måst mottaga patienter, som rätteligen

borde ha vårdats å dessa sjukhus. Dessa patienter fordrade större

övervakning och föranledde ökade kostnader. En viss förhöjning av statsbidraget

till driften av dessa vårdhem vore därför motiverad.

Vidkommande förslaget örn en höjning av vårdavgiften för de självbetalande

patienterna anför styrelsen, att det måste erkännas, att avgiften särskilt

i nuvarande tider vore låg. Styrelsen hade tidigare övervägt, huruvida

icke en högre avgift för dessa patienter borde stipuleras. Då emellertid

företagna undersökningar visat, att antalet dylika patienter varit försvinnande

litet, hade styrelsen ansett det ur ekonomisk synpunkt skäligen betydelselöst,

örn en avgiftsförhöjning komme till stånd eller icke. En dualism

i avgiftssystemet vore för övrigt ägnat att medföra vissa olägenheter och en

höjning av avgiften komme att leda till en ytterligare ökning av fattigvårdsklientelet

å dessa hem. Styrelsen kunde därför ej ansluta sig till förslaget

örn höjning av vårdavgiften för berörda kategori.

Styrelsen för landskommunernas förbund har ej haft något att erinra emot

vad de sakkunniga i sina promemorior anfört.

Framställning av Kronobergs

läns landsting.

Vidare vill jag anmäla en av förvaltningsutskottet i Kronobergs läns landsting

i skrivelse den 17 november 1942 gjord framställning örn erhållande av statsbidrag

till flera vårdplatser för lättskötta sinnessjuka än som enligt gällande

bestämmelser kan utgå, d. v. s. högst en vårdplats per 1,000 invånare.

Förvaltningsutskottet uppgiver, att den av medicinalstyrelsen godkända

planen för vården av de lättskötta sinnessjuka inom länet omfattade 187

vårdplatser. Landstinget hade beviljats statsbidrag till uppförande av 104

vårdplatser. Härjämte innelåge hos Kungl. Majit framställning örn statsbidrag

för ytterligare 87 platser. Sammanlagt vore salunda 191 vårdplatser

avsedda att anordnas, medan antalet vårdplatser beräknat efter en på 1,000

invånare endast skulle utgöra 151. Att landstinget sett sig nödsakat att

anordna så många vårdplatser berodde på det stora behovet inom landstingsområdet

av vårdplatser för ifrågavarande sinnessjuka. Inom S:t Sigfrids

sjukhus’ upptagningsområde, inom vilket hela Kronobergs län folie, hade

sålunda platsbehovet å vårdhem för lättskötta sinnessjuka uppskattats till

2.8 promille, vilket för landstingsområdet skulle betyda mer än 420 vårdplatser.

Under hänvisning till det anförda har förvaltningsutskottet hemställt,

att statsbidrag måtte beviljas landstinget för uppförande respektive

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

inlösen och sedermera för drift av vårdhem för lättskötta sinnessjuka med

sammanlagt 191 platser.

Medicinalstyrelsen har för egen del, enär behovet av vårdplatser för lättskötta

sinnessjuka inom Kronobergs län icke kunde beräknas bliva till fullo

täckt ens efter den beslutade utbyggnaden till 191 vårdplatser, motsvarande

1.2 6 promille av länets invånarantal, tillstyrkt bifall till framställningen.

Medelsbehovet för budgetåret 1943!44.

I skrivelse den 6 november 1942 har medicinalstyrelsen framlagt förslag

angående medelsbehovet för ifrågavarande ändamål under budgetåret 1943/44.

Vad angår anslaget till bidrag till uppförande, inrättande eller

inlösen av vårdhem för lättskötta sinnessjuka har styrelsen upplyst,

att de ansökningar, som innelåge hos Kungl. Majit eller styrelsen eller som,

enligt från landstingen inhämtade uppgifter vore att förvänta, avsåge utbekommande

av statsbidrag till ett sammanlagt belopp av (766,865 + 90,000 +

292,500) 1,149,365 eller i runt tal 1,150,000 kronor. För tillgodoseende av

dessa ansökningar vore ett belopp av omkring 437,000 kronor disponibelt.

Styrelsen har i enlighet härmed ansett ett belopp av i runt tal 700,000

kronor vara erforderligt för nästa budgetår.

I fråga örn anslaget till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka,

vilket för innevarande budgetår upptagits med 700,000 kronor, uppgiver

styrelsen, att, enligt vad från landstingen inhämtade uppgifter gåve

vid handen, den 30 juni 1943 sammanlagt 2,256 vårdplatser komme att vara

i drift. Statsbidrag till driften av dessa vårdplatser kunde förväntas komma

att under budgetåret 1943/44 begäras med (2,256 X 1.2 6 X 366) 1,032,120

kronor. Under hälften av budgetåret beräknades därutöver 135 vårdplatser

komma att vara i drift under 90 dagar och 62 under 60 dagar. Statsbidrag

till driften av dessa platser skulle uppgå till cirka 20,000 kronor.

Med hänsyn till att en viss osäkerhet alltid måste vidlåda beräkningar av

detta slag, har dock styrelsen funnit anslagsbehovet för nästa budgetår

kunna begränsas till 1,000,000 kronor.

Departementschefen.

Ilen av Malmöhus läns fattigvardsförbund ingivna framställningen har,

såsom av den lämnade redogörelsen framgår, närmast sin grund i rådande

svårigheter för kommunerna att få sinnessjuka patienter, som vårdas å ålderdomshemmen,

omhändertagna å statens sinnessjukhus eller landstingens

vårdhem. För att råda bot härpå ifrågasätter förbundet en genomgripande

omläggning av den landstingskommunala sinnessjukvården, främst

innebärande fastställd skyldighet för landstingen att anordna vårdhem i

tillräcklig omfattning och pa sadant sätt, att där även kunna omhändertagas

patienter, som kräva kvalificerad vård. Härjämte förordar förbundet vissa

åtgärder i syfte att direkt lätta och utjämna primärkommunernas ekonomiska

bördor för vardén av de sinnessjuka, innefattande statliga driftbidrag och

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

ökad ersättningsskyldighet för landstingen beträffande de kommunala sinnessjukavdelningarna

och enskilda vårdhemmen, normering av vårdavgifterna

å samtliga anstalter för sinnessjuka ävensom slopande av föreskriven förskottsbetalning

av vårdavgift för patienter å statens sinnessjukhus, för vilka

vederhäftig ansvarsförbindelse lämnas.

Jag inser till fullo betydelsen av de olägenheter och brister, som i förbundets

framställning påtalats. Såsom i yttrandena framhållits torde emellertid

de påtalade förhållandena mera sammanhänga med det till följd av

kriget inträdda läget än bero på bristande vilja hos landstingen att söka

fullgöra sin andel av sinnessjukvårdens utbyggande. Under sådana omständigheter

och med hänsyn till vad i yttrandena i övrigt anförts anser jag

mig icke kunna tillstyrka en omläggning av landstingens sinnessjukvård

efter de riktlinjer, som förbundet uppdragit. I likhet med det stora flertalet

hörda myndigheter och sammanslutningar hyser jag den uppfattningen, att de

av statsmakterna tidigare godkända principerna för sinnessjukvårdens utbyggande,

innebärande att de sinnessjuka, som kräva kvalificerad vård, skola

omhändertagas av staten och de lättskötta av landstingen, böra fortsättningsvis

upprätthållas. I enlighet härmed har jag förut denna dag (propositionen

nr 51) förordat en relativt omfattande utbyggnad av den statliga

sinnessjukvården, och det är min avsikt att, i den mån förhållandena så

medgiva, framdeles påkalla åtgärder i syfte att ytterligare öka platstillgången

inom nämnda vård. Till den av förbundet berörda frågan örn åtgärder för

ett effektivt utnyttjande av befintliga vårdplatser återkommer jag i det följande.

Beträffande övriga av förbundet framförda förslag vill jag icke bestrida,

att vissa skäl tala för att, åtminstone under en övergångsperiod, statliga

driftbidrag utginge till de primärkommunala sinnessjukavdelningarna ävensom

att förskottsbetalningen av vårdavgifterna för vissa patienter å statens sinnessjukhus

slopades. Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser för statsverket,

som ett bifall till dessa förslag skulle medföra, finner jag mig dock i

nuvarande läge förhindrad att biträda förbundets framställning i nu angivna

delar. Att införa statsbidrag till driften av enskilda vårdhem anser jag mig

ej heller kunna förorda. Återstående av förbundet framställda önskemål

äro för närvarande föremål för utredning inom socialvårdskommittén och

torde på den grund icke böra nu upptagas till prövning.

I besparingsberedningens promemorior framhålles särskilt vikten av att

den ursprungligen avsedda differentieringen av patientklientelet mellan

statens sinnessjukhus och Lindstingens vårdhem för lättskötta sinnessjuka

noga upprätthålla, detta med hänsyn till den ekonomiska betydelse densamma

har för vårdhemmens såväl anordnande som drift. Jag delar helt

besparingsberedningens uppfattning i detta hänseende. Av medicinalstyrelsens

yttrande synes emellertid framgå, att ifrågavarande differentiering för närvarande

genomförts i den utsträckning, som platstillgången i de olika upptagningsområdena

medgiver. Jag förutsätter, att medicinalstyrelsen även i

fortsättningen har sin uppmärksamhet riktad på här berörda förhållande och

vidtager de åtgärder, som kunna ifrågakomma för differentieringens befrämBihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 85. <ao 48 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

jande. Därest hjälpverksamhetsläkarna vid de statliga sinnessjukhusen, på

sätt hittills vanligen skett, av medicinalstyrelsen förordnas som tillsynsläkare

vid landstingens vårdhem efter hand som desamma utbyggas, torde

erforderlig differentiering kunna i icke ringa grad underlättas.

Besparingsberedningen har jämväl förordat en höjning av dagavgiften för

självbetalande patienter vid vårdhemmen. Denna fråga har, såsom beredningen

antytt, tidigare varit föremål för statsmakternas prövning. De skäl

som därvid anförts till stöd för nuvarande enhetliga avgiftssystem och som

närmare utvecklats i landstingsförbundets förut återgivna yttrande, finner

jag för egen del alltjämt bärande. Jag kan därför icke tillstyrka besparingsberedningens

förslag i denna del.

Beträffande den av Kronobergs läns landsting gjorda framställningen örn

statsbidrag för visst antal vårdplatser utöver den för närvarande fastställda

kvoten — 1 plats per 1,000 invånare i landstingsområdet — synes mig utredningen

i ärendet utvisa, att fullgoda motiv för ett bifall till framställningen

föreligga. I detta sammanhang vill jag erinra örn dels att Blekinge läns

landsting av 1939 års lagtima riksdag erhöll ett motsvarande medgivande, dels

ock att den genom medicinalstyrelsen nyligen verkställda inventeringen av

vårdbehövande sinnessjuka givit vid handen, att en utbyggnad av platstillgången

för lättskötta sinnessjuka till en plats per tusen av landets befolkning

icke är tillfyllest. I konsekvens härmed har medicinalstyrelsen i sitt yttrande

över Malmöhus läns fattigvårdsförbunds framställning uttalat, att landstingen

borde beredas möjlighet att erhålla statsbidrag för större antal vårdplatser

än gällande bestämmelser medgiva. Under sådana förhållanden och då bestämmelserna

i förevarande avseende allenast tillkommit för att provisoriskt

reglera vårdens utbyggande i avbidan på närmare erfarenhet örn platsbehovet,

anser jag mig böra förorda, att begränsningen i fråga från och med nästa

budgetår generellt bortfaller beträffande bidrag till såväl anordnande som

drift av ifrågavarande vårdhem. I nuvarande statsfinansiella läge torde det

dock alltjämt bliva nödvändigt att vid prövning av ansökningar örn bidrag

till anordnande av nya vårdhem företrädesvis tillgodose de delar av landet,

där platsbehovet är särskilt stort.

Yad slutligen angår medelsbehovet för nästa budgetår, har detta, såvitt

angår bidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av vårdhem, av medicinalstyrelsen

uppskattats till i runt tal 700,000 kronor. Med hänsyn till

dels det stora belopp, som enligt vad styrelsen uppgivit för närvarande står

till förfogande för ändamålet, dels ock den begränsning av byggnadsverksamheten,

som nuvarande läge nödvändiggör, torde medicinalstyrelsens beräkning

dock tåla en icke oväsentlig nedskärning. Enligt min uppfattning synes

ett anslag av 400,000 kronor kunna antagas bliva tillfyllest för nästa budgetår.

Härvid har jag utgått från att det av riksdagen å tilläggsstat II till

riksstaten för budgetåret 194041 beviljade beredskapsanslaget å 300,000

kronor må — i likhet med vad som medgivits för innevarande budgetår —- fortsättningsvis tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål, oberoende av de

för dylikt anslag eljest gällande förutsättningarna. Då härför erfordras riksdagens

samtycke, tillstyrker jag, att sådant inhämtas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 85.

Mot medicinalstyrelsens uppskattning av anslagsbehovet för bidrag till

driften av vårdhemmen har jag intet annat att erinra än att anslaget, i

betraktande bland annat av belastningen för sistförflutna budgetår, som uppgick

till i runt tal 750,000 kronor, torde kunna begränsas till 900,000 kronor.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen att

dels godkänna av mig förordad ändring i grunderna för statsbidrag

till ifrågavarande vårdhem, att gälla från och med den

1 juli 1943;

dels medgiva, att det å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret

1940/41 anvisade reservationsanslaget (B) till Bidrag

till uppförande, inrättande eller inlösen av vårdhem för lättskötta

sinnessjuka må fortsättningsvis tagas i anspråk oberoende

av de för dylikt anslag eljest gällande förutsättningarna;

dels till Bidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av

vårdhem för lättskötta sinnessjuka för budgetåret 1943/44 anvisa

ett reservationsanslag av.......................... kronor 400,000;

dels ock till Bidrag till driften av vårdhem för lättskötta

sinnessjuka för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag

av .................................................. kronor 900,000

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen att

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protollet:

Bengt Hammarberg

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:194 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till vårdhem för lättskötta sinnessjuka. s. 12 i texten
  2. SU 1943:86 Utlåtande i anledning av Kungl. Majlis proposition angående bidrag till vårdhem för lättskötta sinnessjuka. s. 8 i texten