Sök i Ratio Lex

Angående ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo

1943-03-05 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:93, Angående ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

1

Nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade bestämmelser

rörande fridlysning av björn och lo; given Stockholms

slott den 5 mars 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över de förslag till ändrade bestämmelser rörande fridlysning av

björn och lo, som av föredraganden framlagts.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5

mars 1943.

Närvarande:

Statsministern HANSSON, statsråden PEHRSSON-BRAMSTORP, WESTMAN, WIGFORSS,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö,

Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Statsrådet. Domö anmäler efter gemensam beredning med cheferna för

justitie- och ecklesiastikdepartementen fråga om ändrade bestämmelser

rörande fridlysning av björn och lo samt anför därvid.

I skrivelse den 30 maj 1941 (nr 264) anhöll riksdagen, att Kungl. Majit

ville taga under övervägande lämpligheten av visst nedbringande av stammen

av björn och lo å kronans marker samt vidtaga de åtgärder, som

med anledning därav kunde ifrågakomma.

Den 9 januari 1942 bemyndigade Kungl. Majit mig att tillkalla tre utredningsmän

med uppgift att undersöka vilka anordningar som lämpligen

borde träffas för att åstadkomma den utgallring av björn- och lodjurs
Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 93.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

beståndet, som kunde befinnas nödvändig, samt huruvida nu gällande regler

angående ersättning för skada, som orsakats av björn, lo eller örn, kunde

anses tillfredsställande eller behöva omarbetas. Med stöd av detta bemyndigande

tillkallades såsom utredningsmän landssekreteraren R. A.

Sundberg, tillika ordförande, lappfogden Ii. Johansson och filosofie licentiaten

N. Dahlbeck, tillika sekreterare.

Med skrivelse den 28 december 1942 ha utredningsmännen, som antagit

benämningen 1942 års björnutredning, överlämnat promemoria med

förslag angående interimistiska åtgärder för minskning av stammarna

av björn och lo m. m. Över promemorian ha utlåtanden avgivits av

statskontoret, domänstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vetenskapsakademien

samt svenska naturskyddsföreningen. Domänstyrelsen har överlämnat

yttranden från svenska jägareförbundet och åtskilliga länsjaktvårdsföreningar

ävensom från överjägmästarna i Norrland och Dalarna samt

några revirjägmästare. Till utlåtandet från länsstyrelsen i Kopparbergs

län äro fogade yttranden av Dalarnas jaktvårdsförening och landsfiskalen

i Älvdalens distrikt, till utlåtandet från länsstyrelsen i Jämtlands län

yttranden av lappfogden i länet och länets jaktvårdsförening, till utlåtandet

från länsstyrelsen i Västernorrlands län yttranden av länets jaktvårdsförening

och överjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt samt till utlåtandet

från länsstyrelsen i Norrbottens län yttrande av lappfogdarna i länet.

Gällande bestämmelser m. m.

Nu gällande bestämmelser om fridlysning av björn och lo återfinnas

huvudsakligen i lagen den 3 juni 1938 örn rätt till jakt samt jaktstadgan

av samma dag.

Jämlikt 11 § jaktstadgan må björn, lo och örn å kronans marker icke

under någon tid av året jagas, dödas eller fångas. Å enskild mark må

björn, men däremot icke lo och örn, dödas av jakträttsinnehavaren. Finnes

björn eller lo förorsaka avsevärd skada å tamdjur eller har stammen

av björn eller lo nått sådan utveckling, att befolkningen därav eljest

lider synnerligt obehag, må länsstyrelsen utan hinder av nyssnämnda förbud

efter tillstånd, som meddelas av Kungl. Majit i varje särskilt fall

eller för viss tid, i samråd med överjägmästaren anställa jakt efter ifrågavarande

djur i ändamål att förebygga vidare skadegörelse eller åvägabringa

minskning av stammen. Är skadegörelse att hänföra till visst

djur eller har björn eller lo anfallit människa, må tillstånd att även annorledes

än i nödvärn döda eller fånga djuret meddelas av länsstyrelsen.

Björn eller lo som inkommer i gård eller trädgård må jämlikt 15 §

1 mom. jaktlagen dödas av den som där bor eller innehar trädgården,

så ock av dennes folk.

Dödar eller fångar man björn, lo eller örn eller anträffar man sådant

djur såsom fallvilt, tillfaller enligt 18 § 1 mom. jaktlagen djuret kronan

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 93.

3

oberoende av vem jakträtten tillkommer, där ej Kungl. Maj:t annorledes

förordnar.

Å nationalparker är förbjudet att jaga, fånga eller avsiktligt döda djur

av vad slag det vara må, då det ej sker till försvar mot angrepp å person

eller egendom. Vad sålunda stadgas skall ej leda till inskränkning i de

rättigheter till jakt, som äro lapparna medgivna, dock att jakt efter

björn, lo, älg eller örn ej må äga rum (1 oell 2 §§ lagen angående nationalparker).

Enligt 7 § reglementet rörande nationalparker gäller att, om

inom sådan park viss djurart befinnes lia nått en för naturlivets jämvikt

störande utveckling, vetenskapsakademien må beträffande nämnda djurart

medgiva rätt till jakt inom parken; dock att rätt till jakt efter björn, lo

eller örn icke må äga rum utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

Den som dödat eller fångat björn, lo eller örn är pliktig att skyndsamt

anmäla detta till polisman eller befattningshavare vid domänverket. Jordägare

samt arrendator ävensom jakträttsinnehavare, som icke äger eller

arrenderar den mark jakträtten omfattar, äro även skyldiga att anmäla om

de påträffa fallvilt av björn, lo eller örn eller om de erhållit kännedom om

att något av dessa djur påträffats dött på mark eller jaktområde, som de

äga eller nyttja. (Jaktstadgan 26 §.)

Anmärkas må, att lapparna före år 1927 å annan kronomark än nationalpark

obehindrat fingo jaga björn inom område, där de ägde uppehålla

sig med sina renar.

Beträffande lapparnas rätt till jakt gäller enligt lagen den 18 juli 1928

om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige i huvudsak följande.

Fjällapp och skogslapp äro berättigade att å utmark jaga icke allenast

å områden, där sådana lappar jämlikt särskilda stadganden i förevarande

lag äga vistas under varje tid av året, utan även å andra områden

inom lappmarkerna under den tid de äga att där uppehålla sig med sina

renar. 1 fråga om nyttjandet av jakten äro lapparna dock underkastade

de inskränkningar, som eljest gälla.

I fråga om ersättning för skador av björn, lo eller örn gälla följande

bestämmelser.

Varder i följd av angrepp av björn någon dödad eller sårad, skall ersättning

utgivas av statsverket, där icke den, som skadan led genom

sitt åtgörande framkallat angreppet. Förorsakas av björn, lo eller örn

skada å tamdjur, skall skadan ersättas av statsverket, där ej densamma

är att tillskriva uppenbar vårdslöshet vid djurens bevakning eller djuren

utsläppts på bete å område, där de icke för betning må inkomma. (Jaktstadgan

27 § 1 och 2 mom.)

Förorsakas inom nationalparks område av björn, lo eller örn skada

å renar, vilka där må föras på bete, och är skadan icke att tillskriva uppenbar

vårdslöshet vid renarnas bevakning, skall sådan skada ersättas

av statsverket. (2 § lagen örn nationalparker.)

Vid 10A1 års riksdag hemställdes i en inom andra kammaren väckt

motion (nr 12), att riksdagen måtte besluta alt upphäva den nu gällande

fridlysningen av björn, lo och örn eller, örn detta ansåges såsom en alltför

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

radikal åtgärd, i vart fall tillerkänna renskötande lappar rätt att döda

alla de rovdjur som vore till hinders för deras näring.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 47) i anledning av motionen

anförde jordbruksutskottet i huvudsak följande.

Då utskottet vid 1938 års riksdag förklarade sig icke lia något att erinra

mot att de föreslagna bestämmelserna, som sammanhängde med

fridlysningen av björnen, finge inflyta i jaktstadgan, utgick utskottet från

den utredning angående björnstammens storlek, som vid denna tidpunkt

förelåg. Av de uppgifter, som lämnats i förevarande motion och i av

utskottet inhämtade yttranden, synes framgå, att björnens antal under

senare år något ökat. Utredningen i ärendet torde jämväl visa, att björnens

skadegörelse på tamdjur numera är av ingalunda oväsentlig betydelse.

Förhållandena synas därför utskottet vara något annorlunda nu

än år 1938. Med anledning härav ha i anslutning till vad som anförts i

motionen och de däröver avgivna yttrandena inom utskottet dryftats olika

möjligheter för decimering av björnbeståndet. Att i dylikt syfte helt upphäva

den gällande fridlysningen finner utskottet ur flera synpunkter vara

en alltför radikal åtgärd, som skulle kunna medföra att dessa djur inom

en nära framtid helt utrotades, vilket utskottet icke finner önskvärt.

Vidkommande det alternativa yrkandet i motionen, att renskötande lapp

skulle tillerkännas rätt att döda alla de rovdjur, som vore till hinders för

hans näring, vill utskottet till en början erinra, att en proposition rörande

utvidgad rätt för lapp att utan särskilt tillstånd döda björn tillstyrktes av

utskottet vid 1933 års riksdag, men att frågan därom förföll, då kamrarna

stannade i olika beslut. Vid övervägande av åtgärder på detta område

bör dessutom enligt utskottets uppfattning beaktas, att en sådan rätt

för lapparna kunde innebära en orättvisa för den bofasta befolkningen,

som enligt vad utredningen i ärendet giver vid handen tillfogas icke

oväsentliga skador av björn å sina djur.

Emellertid öppna gällande bestämmelser i ämnet möjlighet för Kungl.

Majit att i särskilda fall meddela tillstånd för länsstyrelse att anordna

jakt efter björn i ändamål att åvägabringa minskning av stammen. Dylika

tillstånd ha enligt vad utskottet inhämtat meddelats länsstyrelserna

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, avseende tillhopa 25 björnar.

Enligt vad som i ärendet upplysts ha dock dessa tillstånd icke kunnat

i full utsträckning utnyttjas beroende på svårigheter för de utsedda

jägarna att påträffa djuren. Utskottet anser därför önskvärt, att Kungl.

Majit upptager till övervägande olika möjligheter att göra berörda utgallring

av björnstammen mera effektiv, exempelvis genom att flera personer

än hittills berättigas att verkställa jakten, att tillstånd medgives till fällande

av flera björnar än som nu vore fallet eller att andra lämpliga anordningar

träffas. Genom ett dylikt förfaringssätt synas motionärernas

önskemål i viss mån kunna tillgodoses utan ändring av gällande bestämmelser

i ämnet.

Vad därefter angår lodjuret torde utredningen i ärendet visa, att skadorna

av detta djur under senaste tid varit stadda i ökning. Enligt gällande

bestämmelser finnas emellertid samma möjligheter för Kungl. Majit

att medgiva länsstyrelse tillstånd att anordna jakt efter detta djur för

nedbringande av stammen, som förut berörts beträffande björn. Det

torde enligt utskottets förmenande kunna övervägas, huruvida icke till
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

5

stånd varom nu är fråga kunde meddelas i större utsträckning än som

hittills skett. Utskottet vill därför framhålla önskvärdheten av att Kungl.

Majit har sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande spörsmål och, därest

skadorna av lodjur visa tendens att i avsevärdare mån öka, utan dröjsmål

vidtager de åtgärder till nedbringande av lodjursstammen, som må anses

erforderliga.

Vad slutligen angår örnen synas skadorna av nämnda djur enligt utredningen

i ärendet knappast vara av större omfattning. Skulle skadorna

emellertid å någon trakt bliva avsevärda, kan jakträttsinnehavaren enligt

gällande bestämmelser erhålla Kungl. Majits tillstånd att döda det antal

dylika djur, som för sådant ändamål prövas nödigt.

Björnutredningens förslag.

Björnutredningens förslag innebär i huvudsak följande.

Jakt efter björn och lo skall tills vidare vara tillåten under viss tid

av året inom de delar av landet, där dessa djur förorsakat skada på tamdjur.

Inom dessa områden hör jakt efter björn tills vidare få äga rum under

tiden från och med den 1 maj till och med den 15 juni samt från och

med den 1 september till och med den 15 oktober. Jakt efter lo må tills

vidare äga rum från och med den 1 november till och med utgången av

februari månad.

Jakträtten förbindes med rätt att behålla bytet. I anslutning härtill har

utredningen ansett ett förtydligande av 18 § 1 mom. jaktlagen erforderligt.

Kungl. Majit borde sålunda erhålla uttryckligt bemyndigande att medgiva

undantag från huvudregeln — att jaktbyte i form av björn, lo eller

örn tillfaller kronan — icke blott för visst fall utan även för viss tid inom

angivet område.

Å sådana områden, där lapparna äga rätt till jakt, skola dessa automatiskt

ha rätt till jakt jämväl på björn och lo under den tillåtna tiden. I

övrigt lämnas jaktupplåtelser på marker ovan odlingsgränsen och på

renbetesfjällen av respektive länsstyrelser på enahanda sätt som beträffande

annan jakt. På kronans mark nedom odlingsgränsen eller utanför

renbetesfjällen sker upplåtelse genom domänstyrelsen. Det har förutsatts,

att tillstånd till jakt å björn och lo endast i rena undantagsfall lämnas

till annan än dem som hör till ortsbefolkningen. På annan mark än

kronans äger jakträttsinnehavaren rätt att jaga björn och lo utan särskild

licens men endast under den tillåtna jakttiden.

I jämförelse med gällande bestämmelser innebär förslaget en utvidgning

av rätten att jaga lo samt att jaga björn å kronans mark. Beträffande

jakt efter björn å enskild mark medför förslaget åter en inskränkning

så till vida, att sådan jakt endast skulle få äga rum under den be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

stämda jakttiden och inom de landsdelar, där skada skett på tamdjur.

Inom Härjedalen och Dalarna komme sålunda tillsvidare en fullständig

fridlysning av björnen att genomföras även å annan mark än kronans.

Nu gällande bestämmelser angående ersättande av skada förorsakad

genom björn och lo bibehållas oförändrade.

Naturskyddsärendena återföras till jordbruksdepartementet.

Nationalparkerna böra bevakas för att möjliggöra observationer rörande

förändringarna inom stammarna av de större djuren. Erforderlig

minskning av björnstammen i nationalparkerna genomföres i enlighet

med Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall.

Verkställda utredningar.

Till grund för björnutredningens förslag lia legat verkställda utredningar

dels angående björnens och lodjurets förekomst och antal dels

ock beträffande skadorna av dessa djur och örnen. Utredningen har

härvid utsänt två frågeformulär, ett för björn och ett för lo, till 425

personer inom de områden, där dessa djur uppehålla sig. De tillfrågade

äro sådana, som enligt uppgift ha god kännedom örn djuren och som

genom sin verksamhet röra sig i skog och mark. De begärda uppgifterna

hänföra sig i första hand till förhållandena under vintern och våren 1942.

Då vissa större områden, som otvivelaktigt hysa björn, särskilt inom

Norrbottens och Västerbottens län, sällan beträdas av några människor

under vintern och våren, lia några personer utsänts med särskilt uppdrag

att undersöka björnens förekomst under våren 1942 inom dessa områden.

De på denna väg inkomna uppgifterna ha enligt utredningens uppfattning

tarvat komplettering och kollationering genom omedelbara uppgifter

från befolkningen i de trakter som beröras av denna rovdjursförekomst.

Utredningen har under vintern 1942 vid de lagstadgade årssammanträdena

med lapparna i Jokkmokk, Lycksele och Åsele samt vid en

särskild lappsammankomst i Östersund givit de tillstädeskomna lapparna

tillfälle att uttala sig i ämnet, och utredningens ordförande har vid liknande

sammanträden i Maskaur i Arjeplog, Älvsbyn och Gällivare tagit

del av de närvarande lapparnas mening. Vid dylika sammanträden äro

emellertid endast en mindre del av lapparna närvarande; erfarenheten

ger enligt vad utredningen framhållit vid handen att lapparnas uttalanden

vid sådana offentliga sammankomster ofta på grund av allehanda

hänsyn icke bliva så opåverkade, spontana och fylliga som önskligt är.

Utredningen har därför ansett det nödvändigt att genom resor komma i

direkt kontakt med befolkningen och på ort och ställe diskutera hithörande

frågor. Utredningen har genomrest björnmarkerna inom Dalarna,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t.s proposition nr 93.

7

Härjedalen och Jämtland samt vissa delar av Norrbottens län. De företagna

resorna ha icke berört Gällivare och de södra delarna av Norrbottens

läns lappmarker eller Västerbottens län.

Då en del undersökningar sålunda återstå, har utredningen icke ansett

sig vara i stånd att nu avgiva ett slutligt uttalande rörande avskjutningen

och sättet för dess bedrivande utan endast framlagt ett preliminärt förslag

till decimeringsåtgärder. I det slutliga förslaget ämnar utredningen upptaga

frågan om skadeersättningarnas utbetalning samt sättet för handläggning

av dessa ärenden. Denna handläggning sker nämligen för närvarande

något olika inom skilda län.

Björnens utbredning. Björnutredningen bär härom anfört i huvudsak

följande.

Under tidigare århundraden var björnen utbredd över hela landet,

men jakten på björn var starkare än vad stammen tålde och resultatet

blev att trakt efter trakt och landskap efter landskap blev björntomt.

I Götaland och stora delar av Svealand var björnen helt utrotad på

1830-talet. Den sista björnen i Uppland sköts sålunda 1827, men inom

några områden fanns ännu björn kvar under ytterligare några årtionden.

I Västergötland fälldes sålunda den sista björnen på Halle- och Hunneberg

så sent som år 1851. I Närke skedde utrotningen under åren 1855—

60. I Värmlands och Dalarnas vidsträckta skogsmarker höll sig björnen

kvar betydligt längre. Den sista björnen i Värmland fälldes sålunda år

1892. I Dalarna dödades år 1869 42 björnar och senare ha en del björnar

fällts. Även i Norrlandslänen skedde en kraftig decimering, som medförde

att det egentliga kustlandet redan på 1860-talet var björnfritt.

År 1907 ansågs fast stam av björn endast finnas i centrala Härjedalen

kring Sonfjället, i norra delen av Jämtland samt i fjälldalarna i Lappland.

Möjligen fanns vid denna tid dessutom någon enstaka björn inom

tre från varandra mycket isolerade områden, nämligen i gränstrakterna

mellan Gästrikland och Dalarna, i Ångermanland mot hörnet där detta

landskap gränsar mot Medelpad och Jämtland samt inom Norrbotten

i skogslandet vid lappmarksgränsen mellan Ängesån och Kalixälven.

De år 1916 tillkallade sakkunniga rörande revision av jaktlagstiftningen

ansågo att fast stam av björn vid denna tid utanför lappmarkerna

endast fanns i Hede socken i Härjedalen, i och omkring Sonfjällets nationalpark

samt inom Frostvikens socken i Jämtland, där stammen beräknades

till 8 å 10 djur. Inom Tåsjö socken i nordligaste Ångermanland

visade sig björnen vid denna tid regelbundet under sina vandringar från

Frostvikens socken till Risbäcks kapellförsamling i Dorotea socken i Västerbottens

län. I lappmarkerna räknade man med att det inom Risbäcks

kapellag lanns en fast björnstam av ungefär lika storlek som inom Frostvikens

socken. I Västerbottens län i övrigt fanns fast stam av björn endast

i trakten av Ammarnäs kapell i Sorsele socken, där stammen ansågs

vara ungefär lika stor som i Risbäcks kapell eller något mindre. I Norrbottens

län anträffades vid denna tid fast stam av björn inom Stora Sjöfallets

och Sareks nationalparker och trakterna däromkring samt i mindre

antal inom Arjeplogs, Gällivare och Jukkasjärvi socknar, särskilt kring

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Kalix- och Kaitumälvarnas källor. 1916 års sakkunniga ansågo att stammen

inom nationalparkerna ökat sedan de upprättats år 1909.

1935 års utredningsman beträffande jaktlagstiftningsfrågor angav, att

antalet björnar inom landet enligt då tillgängliga uppgifter uppgingo till

omkring 200. Enligt vad denne utredningsman anfört torde det vara att

förvänta, att vid en mera grundlig undersökning den angivna siffran

komme att ökas något. En jämförelse {nelian det nu angivna antalet och

de antaganden angående björnstammens storlek, som gjordes enligt ett

år 1922 avlämnat förslag, syntes tyda på icke endast att faran för björnens

utrotande vore avlägsnad utan även att stammen befunne sig i tillväxt,

och detta i trots av den hemliga beskattning av densamma, som av

åtskilliga tecken att döma årligen ägde rum. Enligt vad samma utredningsman

inhämtat skulle antalet björnar uppgå till, å och omkring

Sonfjället i Jämtlands län 15—20, i Frostvikens revir i samma län omkring

50, i Dorotea revir i Västerbottens län omkring 12, i Vilhelmina

revir i samma län omkring 15, i Sorsele revir i samma län omkring 30, i

vartdera av Pärlälvens och Gällivare revir i Norrbottens län omkring 20

samt i vartdera av Råneträsks och Jukkasjärvi revir i samma län 4—5.

Av Kungl. Majit i april och oktober 1935 anbefallda björnräkningar

inom Västerbottens län samt Jokkmokks socken i Norrbottens län bestyrkte

i stort sett de av 1935 års utredningsman gjorda beräkningarna.

År 1940 vände sig svenska naturskyddsföreningen till samtliga revirförvaltare

inom domänverket samt till jaktvårdskonsulenterna inom de

delar av landet, där björn kunde misstänkas uppehålla sig, med en förfrågan

om förekomsten av björn. Dessa befattningshavare överlämnade

frågeformulär till sådana personer, som borde ha god kännedom örn

björnens förekomst, såsom kronojägare, lapptillsyningsmän, jakttillsyningsman,

nybyggare o. a. Denna inventering visade att björnen förekom

i tvenne från varandra isolerade områden, ett sydligt omfattande södra

Härjedalen och angränsande delar av Dalarna samt ett nordligt i stort

sett begränsat av: i söder Ströms vattudal, i öster Inlandsbanan och i

norr Kalixälven. Uppskattningen av antalet björnar gav inom södra området

30—45 och inom norra 180—250.

På grundval av de utsända frågeformulären och de uppgifter som

björnutredningen erhållit vid sammanträden och vid samtal med befolkningen

inom björntrakterna har utredningen kommit till följande uppgifter

om björnens förekomst och antal år 1942.

Norrbottens län.

Gällivare socken: Huvudförekomsten är på norra sidan av Stora

Lulevattnet inom Stora Sjöfallets nationalpark (särskilt berglanden

Juobmo och Nieras). Inom detta område beräknas stammen

till ................................................... 10

Efter Kaitumälvens övre lopp beräknas stammen till .......... 5

En svag stam finnes även längre norrut upp mot Vistasdalen i Keb
nekaisemassivet

............................................ 5

I skogslandet, däri inbegripet Muddusområdet, finnes även en

spridd stam som beräknas omfatta............................ 10

S:a 30

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 93.

9

Jokkmokks socken: Huvuddelen av björnstammen finnes inom Stora

Sjöfallets och Sareks nationalparker och deras närmaste omgivningar.

En mer eller mindre kraftig vandring mellan de mest

björnrika och för björn mest passande mindre områdena sker

regelbundet.

Akka-området ............................................ 15

Ultevis-området .......................................... 5

Rapa-dalen .............................................. 5

Tjoultavuopme-området .................................... 5

Kables-området .......................................... 5

Vidare finnes mellan Lilla Luleälvs vattendrag och Pärlälven

samt ned mot gränsen till Arjeplog en björnstam om .......... 10

I bergen kring Udtja........................................ 4

I skogslandet i övrigt någon enstaka björn.............. 0

S:a 55

Arjeplogs socken: De övre delarna av Laisdalen samt Dellikdalen

äro kända björnmarker, där björnarna ha förbindelse med stam
-

fränderna i Västerbotten ................................... 6

Upp efter Sildutdalen samt i berglanden Titjak och Kustar finnes

björn ..................................................... 6

Längre ned i skogslandet kan stammen uppskattas till . ....... 12

S:a 24

Summa för Norrbottens län 109

Västerbottens län.

Sorsele socken hyser en tämligen kraftig björnstam.

I Vindeldalen med tvärdalar ovanför Ammarnäs uppskattas den

till ........................................................ 15

I Sorsele socken i övrigt finnas....... 15

S:a 30

Tärna och Stensele socknar hysa en björnstam som torde omfatta . . 10

Vilhelmina och Dorotea socknar hysa i sina övre delar en kraftig

björnstam.

Inom Vilhelmina socken mellan Vojmådalen och Kultsjödalen finnas

....................................................... 15

Inom Risbäck—Dorotea-området jämte sydvästra delen av övre

Vilhelmina socken torde finnas ............................ 30

S:a 55

Summa inom Västerbottens län 85

Jämtland.

Frostvikens och Ströms socknar hysa en björnstam, som har sitt centrum

kring sjön Sjougden och som står i en livlig förbindelse med

stammen inom Risbäcks kapell. Någon individ håller även till

inom Tåsjö socken. Sammanlagt uppskattas stammen till...... 50

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Mcij:ts proposition nr 93.

Härjedalen.

Huvuddelen av stammen håller sig omkring Sonfjället men sträcker

sina strövtåg över Råndalen och Lofsdalen bort mot Tännäs

och Dala-gränsen.

Härjedalens fasta björnstam uppskattas till ................ 25

Dalarna.

Huvuddelen av björnstammen uppehåller sig kring Rotälven i

Älvdalen med en dragning mot Mora och Våmhus. Några björnar

uppehålla sig även mot Särna—Idre och inom Orsa ...... 25

Inom norra utbredningsområdet, Norrbotten—Västerbotten—Jämtland,

kan björnstammen beräknas omfatta 244 individer och inom det södra,

Härjedalen och Dalarna, 50 individer. Beträffande siffrorna från Arjeplog

och Västerbotten vill utredningen framhålla att dessa gälla med en

viss reservation, då dessa områden ännu icke besökts av utredningen.

Lodjurets utbredning. Beträffande lodjurets tidigare förekomst i landet

har björnutredningen anfört följande:

Då professor Sven Nilsson i mitten på förra århundradet redogjorde

för lodjurets utbredning i landet meddelade han, att lo fanns i de flesta

landskapen. Talrikast förekom den då i Uppland, Södermanland, Värmland

och Dalarna samt i stort antal i södra delarna av Norrland. Och

vidare heter det »i södra Lappland förekommer den sällan och, så vitt

jag vet, aldrig i norra Lappmarkerna». Hur pass vanligt lodjuret var

vid denna tid utsäges av det faktum att under liden 1851—1864 2 126

loar dödades i Sverige.

I slutet av 1860-talet var lostammen inom Götaland mycket starkt decimerad,

men enstaka djur fälldes ända fram mot sekelskiftet. Längst

synes lostammen ha hållit sig i Älvsborgs län på gränsen mot Göteborgs

och Bohus samt Hallands län, där det sista djuret fälldes 1902.

Fram mot år 1900 fanns fortfarande fast stam av lo inom Svealand,

men åren närmast sekelskiftet medförde lodjurets totala utrotande inom

dessa delar av landet. De sista lodjuren fälldes sålunda inom Stockholms

län år 1902, Uppsala län år 1887, Örebro län år 1899, Västmanlands län

år 1886, Värmlands län år 1908 och Kopparbergs län år 1901.

De sista individerna torde samtliga ha utgjort enstaka, strövande

exemplar, och fast stam av lodjur torde efter sekelskiftet endast ha funnits

inom Norrland.

Vid slutet av 1920-talet torde lo endast lia funnits i en svag stam inom

vissa delar av Jämtland samt inom Västernorrlands och Västerbottens län.

Den säkraste förekomsten torde vid denna tid ha varit inom Fredrika—

Bjurholms—Anundsjö socknar samt inom Sorsele—Malå socknar. Av lostammen

inom Norrbottens län, som aldrig varit talrik, torde vid denna

tid ännu några exemplar lia funnits i Arjeplog samt möjligen i markerna

kring Kalix-älven.

Björnutredningen har sökt genomföra en inventering av lostammens utbredning

och storlek. I stora drag kan man få fram en bild av lostammens

utbredning. Det har emellertid icke varit möjligt att på grundval av

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

11

det material, som hittills kunnat införskaffas, göra en tillnärmelsevis riktig

uppskattning av stammens storlek. I varje fall bär lostammen under

senare år tillväxt och en utvandring skett till trakter, där lodjuret tidigare

varit helt försvunnet under detta århundrade. Härom har utredningen vidare

yttrat följande.

Inom Norrland är lodjuret spritt inom Norrbottens, Västerbottens och

Västernorrlands län samt inom landskapet Jämtland. Inom större delen

av detta område är lodjuret numera sällsynt eller sporadiskt förekommande.

Fasta stammar, ställvis stadda i kraftig ökning, finnas inom Jokkmokks

och Arjeplogs socknar samt i Västerbottens län inom Sorsele, Malå,

Stensele, Lycksele och Åsele socknar. Inom Fredrika socken, som i mitten

av 1920-talet hade den rikaste loförekomsten i landet, synes stammen

ha minskat under senare år. Inom Junsele och Anundsjö socknar i Västernorrlands

län finnas även fasta stammar av lo. Därjämte förekomma strövande

individer så gott som inom hela övre Norrland.

Från södra Norrland och nordligaste Svealand ha icke lodjur rapporterats.

Enstaka djur ha iakttagits på ett flertal platser inom Svealand i

övrigt samt inom Götaland, men om någon fast stam av lo inom detta sydliga

område kan man ännu icke tala.

Då lodjuret åtminstone tidvis vandrar mycket vida omkring och då det

till sitt uppträdande är synnerligen skyggt och spåren endast kunna iakttagas

under vintern, torde en något så när riklig uppskattning till antal

knappast låta sig genomföra. Utredningen vågar därför icke ens angiva

det troliga minimiantalet.

Utbetalda skadeersättningar. Björnutredningen har upprättat en statistik

över omfattningen av skadorna å hästar, kor, får, getter och renar

förorsakade av björn, lo och örn. Statistiken, som grundar sig på de av

Kungl. Maj:t beviljade ersättningarna, avser åren 1931—1942, beträffande

sistnämnda år till den 1 september. Utredningen har härom bland annat

anfört.

Ehuruväl dessa skador, åtminstone beträffande renarna, endast representera

en ringa del av vad som inträffat, ger statistiken dock en bild av

skadegörelsernas ökning. Genom det ändrade prisläget lia skadeersättningarna

stigit högst avsevärt. För att få en uppfattning om skadornas

omfattning måste man även taga hänsyn till att möjligheten att erhålla

skadeersättning först under senare år blivit mera allmänt känd. Särskilt

gäller detta kunskapen örn att möjlighet till ersättning icke varit utesluten,

fastän varje slaktplats icke återfunnits eller eljest icke full bevisning kunnat

presteras rörande varje försvunnet tamdjur. Vidare har på senare år

staten utsträckt sin ersättningsskyldighet att omfatta skadegörelse även

på annan mark än kronans. Ersättning för dödade renar utbetalas numera,

i fall då äganderätten till djuret icke kan fastställas, till den lappbys

kassa, inom vars område djuret anträffas.

I fråga örn dc landsändar där tamdjuren enligt gammal sed icke bevakas

i egentlig mening under betesgången, såsom fallet är med får och

hästar inom Norrbotten och Västerbotten, har Kungl. Majit ansett frånvaro

av bevakning icke utgöra hinder för beviljande av ersättning. Den

huvudsakliga ökningen av skadornas omfattning synes hero på den otvi
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

velaktiga tillväxten av björn- och lostammen, som skett under senare år.

I stort visar statistiken ökningen av skadorna. Beträffande skadefrekvensen

tidigare äro uppgifterna givetvis fåtaliga. Enligt uppgifter, lämnade

av 1918 års sakkunniga rörande jaktlagstiftningen, dödades av lodjur inom

Västerbottens län under åren 1912 och 1913 43 renar, år 1914 13 renar, år

1915 30—40 renar, år 1916 37 renar och under år 1917 27 renar. Samtidigt

framfördes klagomål angående björnskador på renkalvar från de lappar,

som ha sina kalvningsland inom nationalparkerna.

Skador på tamdjur förorsakade av björn, lo och örn lia uteslutande inträffat

inom de fyra nordligaste länen. All skada inom Jämtlands län faller

inom landskapet Jämtland. Inom Härjedalen, som även hyser en björnstam,

har icke något säkert fall av skadegörelse orsakat av björn eller lo

blivit konstaterat under de år statistiken omfattar.

Under åren 1931—1943 till och med den 26 februari 1943 utbetalda ersättningar

för hästar, kor, får, getter och renar, som dödats av björn, lo

och örn (från anslaget å nionde huvudtiteln till Ersättning för av rovdjur

dödade tamdjur) fördela sig sålunda.

Ar

Norrbottens Västerbottens

Jämtlands

Västernorrlands Summa

1931

—

—

320:

-.

—

320

—

1932

—

195

—

—

—

195

—

1933

1934

1 237

187

— 50

—

105

—

—

1 392

187

—

1935

625

220

—

135

—

—

980

—

1936

2 150

2 052

—

75

—

—

4 277

—

1937

945

- 3 085

—

544

—

221

— 4 795

—

1938

4 985

— 900

50

964

—

90

— 6 939

50

1939

5 006

— 3 763

—

1 435

—

1 775

11979

—

1940

5 428

— 7 675

—

813

—

125

— 14 041

—

1941

4 370

—- 4 672

—

1 487

—

640

— 11 169

—

1942

Vi—26/2

20 053

— 13 391

—

5 077

—

—

38 521

-—

1943

1 870

— 2 284:

-—

751:

■—

—

4 905:

—

46 856

— 38 287:

50

11 706

—

2 851:

— 99 700

50

Björnutredningen har lämnat en sammanställning över antalet av björn,

lo och örn dödade hästar, kor, får, getter och renar.

År

I. Antalet av björn dödade tamdjur.

Norrbottens län

hästar kor får getter

renar

1931

32

33

108

2

34

5

2

35

9

17

36

2 51

10

s. 13 Kontrollera mot PDF

År

1937

38

39

1940

41

42

1931

32

33

34

35

36

37

38

39

1940

41

42

1931

32

33

34

35

36

37

38

39

1940

41

42

1931

32

33

34

35

36

37

38

39

1940

41

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

istar

kor

får

getter

renar

1

18

4

2

46

26

2

2

103

1

148

15

17

13

2

2

44

3

15

Västerbottens län

2

1

3

3

1

22

1

4

2

1

23

2

8

15

4

2

3

2

31

10

13

1

2

142

3

74

8

6

1

1

115

14

4

Jämtlands

län

1

1

7

5

3

1

4

3

5

7

7

1

12

12

2

1

50

3

16

Västernorrlands län

1

2

5

13

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

År

1931

32

33

34

35

36

37

38

39

1940

41

42

II. Antalet av lo dödade tamdjur.

Norrbottens län

hästar kor får getter renar

2

2

14

1

8

4 31

32

Västerbottens län

1931

32

3

1

33

1

34

35

10

36

2

9

37

5

13

38

13

39

19

1940

45

58

41

4

45

42

7

50

1931

Jämtlands län

12

5

32

33

34

35

36

37

38

2

14

39

1940

2

12

41

30

10

42

21

16

s. 15 Kontrollera mot PDF

32

33

34

35

36

37

38

39

J40

41

42

»31

32

33

34

35

36

37

38

39

140

41

42

»31

32

33

34

35

36

37

38

39

140

41

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Västernorrlands län

hästar kor får getter renar

4

7

2

20

5

16

lil. Antalet av örn dödade tamdjur.

Norrbottens län

38

8

9

42

42

2

5

8

12

5

Västerbottens län

5

t

15

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Jämtlands län

År

hästar

kor

får

getter

renar

1931

32

33

34

35

36

37

Utredningens motivering för föreslagna åtgärder.

Såsom motivering till sina förslag har björnutredningen anfört i huvudsak

följande.

Ehuruväl det måhända icke kan sägas att de fridlysta rovdjurens skadegörelse

på tamdjur är av någon större inverkan på folkförsörjningen i

hela riket, kan man dock icke bortse från att decimeringen av renkalvarna

börjar antaga proportioner, som te sig oroväckande för renbeståndet

i smärre och medelstora hjordar, och sålunda på ett påtagligt sätt inverkar

på dessa renägares existens och i sin mån också på ortens hushållning.

För statskassan äro ersättningsbeloppen givetvis i och för sig icke av

någon avgörande betydelse. I det hela få sålunda frågorna om skadegörelse

och decimering mera ses som ett personligt problem för de skadelidna

och befolkningen i övrigt i björntrakterna, men ett för dem långt

ifrån oviktigt problem.

Den ökning i stammarnas storlek som skett är icke att uppfatta som

stammarnas verkliga tillväxt, då åtminstone beträffande björnen en olaga

jakt för närvarande torde ske i ej så obetydlig omfattning. Att erhålla ett

exakt mått på denna olaga jakt är givetvis omöjligt. Tillgången på för

björnjakt tränade hundar inom norra Jämtland samt passagen av omärkta

björnhudar via skinnberederiema och förekomsten eljest av dylika hudar,

något som för närvarande är föremål för rättslig behandling, ger dock

vissa hållpunkter för beräkning av denna avskjutning i tysthet. Det synes

utredningen vara av stor vikt att denna olaga jakt så vitt möjligt upphör.

Redan innan utredningsmaterialet i detalj bearbetats och innan undersökningsresorna

på ort och ställe fullföljts ansåg utredningen sig kunna

konstatera att en minskning av björn- och lostammen inom vissa trakter

av landet tvivelsutan borde företagas.

Hur denna decimering skall genomföras är emellertid mycket svårt att

avgöra. Närmast komma tre vägar i åtanke. Sålunda kunde tänkas en utvidgning

av den jakt, som under senare år skett genom länsstyrelsernas

försorg i enlighet nied tillstånd av Kungl. Majit jämlikt 11 § 2 mom. jaktstadgan.

Den sålunda prövade decimeringen har emellertid hittills icke

38

39

1940

41

42

1

2

5

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

17

givit det önskade resultatet. I många fall har det tillåtna antalet djur icke

blivit fällt inom stipulerad tid, vilket icke varit gynnsamt för befolkningens

inställning gentemot effektiviteten av myndigheternas åtgärder. Vid genomförandet

lia olika metoder använts inom de tre län, där sådan jakt

hittills blivit beviljad, och någon enhetlig ordning synes vara svår att genomföra.

Med större erfarenhet torde visserligen effektiviteten bliva bättre

men för att en decimering på denna väg skall kunna genomföras synes det

även vara nödvändigt, att en särskild organisation för jakten utformas.

En sådan anordning kunde kanske lämna tillfredsställande resultat beträffande

björnjakten men knappast i fråga om jakten efter lo. En icke

oväsentlig nackdel med denna form av decimering är, att den befolkning,

som blir utsatt för skada, i regel icke beredes möjlighet att själv deltaga.

Vidare kunde man tänka sig, att de som äga jakträtt inom visst område

erhölle licens att jaga björn och lo i huvudsaklig överensstämmelse med

de regler, som gälla beträffande licensjakt å älg och kronhjort. Med tanke

på den rörlighet som tidvis utmärker björnen och i än högre grad lodjuret

kan en sådan jakt lämna resultat endast om jakträtten sträcker sig

över mycket stora områden. Detta kan visserligen låta sig ordna inom

fjälltrakterna men i skogslandet kompliceras saken av att jaktmarkerna

äro uppdelade på många ägare. Slutligen måste en sådan licensjakt förutsätta,

att den licensbeviljande myndigheten äger en mycket god kännedom

om såväl rovdjursstammarnas storlek inom dessa områden som om skadegörelsens

omfattning och att organisationen i jaktvårdsområden är synnerligen

högt utvecklad.

Ett tredje alternativ är införandet av en begränsad tid för jakt å björn

och lo i enlighet med de regler som gälla för flertalet av de jaktbara

djuren.

Utredningen har stannat inför ett provisoriskt förslag att göra jakt på

björn och lo tillåten under viss tid av året inom vissa delar av landet.

Skadegörelse på tamdjur genom björn och lo är hittills inskränkt till Norrbottens,

Västerbottens och Västernorrlands län samt till landskapet Jämtland

inom Jämtlands län. Större delen av stammarna av björn och lo förekomma

även inom dessa delar av landet.

Nu gällande bestämmelser örn anmälningsskyldighet för fällda djur böra

alltjämt äga bestånd.

Enligt utredningens åsikt måste jakträtten förbindas med rätt att behålla

bytet. Detta främst för att stävja den olaga jakten och för att uppmuntra

till ordentlig anmälan av det fällda. Man kan även förutsätta, att

bytet härigenom blir bättre tillvarataget och att den nödvändiga minskningen

verkligen kommer till stånd.

Renskötande lapp skall enligt förslaget ha rätt att jaga björn och lo under

den tillåtna tiden inom de områden, där lapparna eljest lia rätt till

jakt. För befolkningen i övrigt fordras särskilda tillstånd för jakt å kronomark,

utfärdade för områden ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen

av länsstyrelsen och för trakterna nedom odlingsgränsen och utanför

renbetesfjällen av domänstyrelsen. Dylika tillstånd måste dock förutsättas

bliva utdelade mycket restriktivt.

En samstämmig åsikt råder bland lapparna alt jakt efter björn eller lo

icke inom renbetesområden bör få bedrivas av någon som saknar erfarenhet

örn renskötseln. En ifråga om denna näring mindre kunnig jägare kan

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 93.

‘J

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

genom sitt uppträdande i markerna, särskilt under den för renskötseln

ömtåliga kalvningstiden, störa renarna och på så sätt ofrivilligt åstadkomma

betydande ohägn. Då jakt å björn och lo i stor utsträckning torde

komma att försiggå med tillhjälp av hund, innebär även detta en fara för

renskötseln. Utredningen förutsätter därför att de tillstånd, som beviljas

för jakt å björn och lo å kronans mark, endast i rena undantagsfall lämnas

till annan än dem som hör till ortsbefolkningen.

Tillstånd att jaga björn och lo på kronans mark hör, då det icke är

fråga om lapp tillhörande lappby, icke sammanblandas med rätt till annan

jakt utan utfärdas särskilt. Hittills utfärdade jakttillstånd böra därför

återkallas och ånyo utfärdas med enhetliga bestämmelser som undantaga

jakt på björn och lo. Tillstånd till jakt på dessa djur bör utfärdas efter

särskilt fastställt formulär.

Genom de föreslagna ändringarna och tilläggen till gällande bestämmelser

i ämnet skulle enligt utredningens mening en lämplig decimering av

björn- och lostammarna kunna genomföras inom de trakter där dessa

djur uppträtt skadegörande.

Av de skisserande tre alternativen synes det sista ur statsverkets synpunkt

vara det billigaste och minst omständliga samtidigt som det lämnar den

befolkning, som av dessa rovdjurs uppträdande lider skada och obehag,

tillfälle att själv deltaga i åtgärder för stammarnas efterhållande. Det är

ingalunda troligt att befolkningen i allmänhet i någon större utsträckning

kommer att begagna sig av den rätt till jakt efter björn och lo, som enligt

förslaget skulle medgivas, men blotta medvetandet att äga denna rätt kommer

enligt utredningens åsikt att medföra en viss trygghet och borttaga den

otrevnadskänsla, som man nu åtminstone på vissa håll kan spåra.

Då Kungl. Majit utan riksdagens hörande kan ändra jakttidens utsträckning

och bestämma inom vilka områden jakt får utövas, skulle man allt

efter influtna anmälningar kunna utan tidsförlust reglera decimeringen,

så att någon fara för stammarnas existens icke behöver uppstå. Det synes

utredningen vidare önskvärt att hithörande frågor kunde erhålla en departementalt

enhetlig behandling. Förutsättningen härför synes dock vara,

att naturskyddsärendena återföras till jordbruksdepartementet, såsom förhållandena

voro före år 1934.

Riskerna för olaga jakt bör i hög grad minska i och med att laglig jakt

kan äga rum, och likaledes torde anledning till den irritation på området,

som man stundom stöter på hos befolkningen, bortfalla, då den åtminstone

i vissa fall icke enbart beror på den skadegörelse dessa djur åstadkomma

utan på svårigheten att inse det berättigade i den nuvarande fridlysningen.

Björnutredningen anser, att nu gällande bestämmelser angående ersättande

av skada förorsakad genom björn och lo även med den

av utredningen föreslagna jakten alltjämt böra äga giltighet, samt har härom

yttrat följande.

Genom fridlysningen av björn och lo ha stammarna i vissa trakter blivit

väl stora. En minskning bör ske, men i sådan takt, att man kan överblicka

situationen; den bör icke ske så kraftigt på en gång, att stammarna

helt försvinna inom vissa områden. Skadorna kunna visserligen antagas

minska från år till år, men inom trakter, där jakten blir tillåten enligt de

av utredningen föreslagna provisoriska bestämmelserna, komma dock ska
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

19

dor alltjämt att uppträda. Utredningen anser vidare, att björn och lo böra

helt fridlysas på såväl kronans som annans mark, inom de trakter där

nu ingen skadegörelse sker på tamdjur. Skador, som eventuellt kunna uppträda

inom dessa områden, böra givetvis ersättas som hittills. Det synes

även vara välbetänkt att uppkomna skador ersättas, även örn jakten är

tillåten, därför att befolkningen icke i onödan skall bli irriterad. Något utbrett

hat till björnen finnes icke nu, och denna inställning bör det vara

angeläget att bibehålla. Som 1935 års utredningsman för jaktlagstiftningsfrågor

med skärpa framhöll, är det befolkningens inställning, som slutligt

är avgörande för möjligheten att hävda skyddandet av björnen.

En fråga av stor principiell räckvidd är enligt björnutredningens uppfattning

spörsmålet om minskning av björnstammen inom nationalparkerna.

Utredningen har erinrat, att vissa av nationalparkerna, nämligen

Sareks, Stora Sjöfallets och Sonfjällets nationalparker, avsatts med

särskild tanke på att bereda björnen en fristad. Härom har utredningen

vidare anfört följande.

Sonfjällets nationalpark hyser en björnstam, som för sin existens är beroende

av hur björnen skyddas på omgivande marker. Nationalparken är

själv allt för liten för att enbart inom sina gränser kunna hysa en livsduglig

björnstam, ett förhållande som redan 1916 års sakkunniga rörande

jaktlagstiftningen framhöllo. Utredningen anser också för sin del, att björnen

inom det sydliga björnområdet, Härjedalen och Dalarna, tillsvidare

bör vara helt fridlyst.

Sareks och Stora Sjöfallets nationalparker, som gränsa intill varandra

och bilda ett sammanhängande block, äro utan tvivel tillräckligt stora för

att inom sig kunna hysa en livsduglig björnstam, även om björnen i angränsande

delar bleve starkt decimerad. På grund av brist på anslag har

det icke varit möjligt att följa björnbeståndets utveckling inom nationalparkerna

sedan dessa avsattes. 1916 års nyssnämnda sakkunniga föreslogo

med instämmande av åtskilliga myndigheter en särskild bevakningskår, ett

förslag som emellertid icke vann beaktande.

Det synes utredningen vara ett angeläget önskemål alt dessa parker bliva

bevakade och att åtminstone förändringarna inom stammarna av de större

djuren, då kanske främst björn, lo och örn, genom årliga observationer

kunna i detalj följas. Syftet att rädda björnstammen lia dessa parker

otvivelaktigt nått. Inom dessa två nationalparker jämte närmast angränsande

marker finnas för närvarande med säkerhet ett 50-tal björnar med

sina rikaste förekomster runt Akka, i Rapadalen, kring Juobmo och Nieras.

Dessa särskilt björnrika områden ligga emellertid perifert inom nationalparksblocket

och de centrala partierna äro för björnen otjänliga kalfjällsområden.

Man kan därför icke ens inom dessa parker betrakta björnstammen

som en helt isolerad företeelse, i det att otvivelaktigt björnar, som lia

sin huvudsakliga hemvist inom parkerna, tidvis överskrida gränserna.

Inom nationalparkerna lia lapparna rätt att idka sin renskötsel. Den

största skadan på ren gör björnen otvivelaktigt på de späda renkalvarna

örn våren och sommaren, och vissa grupper av de lappar, som uppehålla

sig inom dessa nationalparker, lia här för deras näring nödvändiga kalvningsland.

Skadegörelsen genom björn är bär avsevärd och ständigt återkommande.

Redan 1916 års sakkunniga omtala sålunda klagomål från de

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 93.

fjällappar, vilkas renbetesområden falla inom dessa nationalparker, oell

klagomålen äro nu säkerligen i än högre grad berättigade. Skulle björnen

helt utrotas på de områden, som ligga utanför nationalparkerna, är det

ingen tvekan, att stammen inom parkerna måste strängt skyddas, om det

skall bli möjligt att bevara en livsduglig björnstam för framtiden. Total

utrotning av björnstammen utanför nationalparkerna är emellertid enligt

utredningen ingalunda något önskemål, och i så fall bör en livsduglig björnstam

kunna bibehållas, även örn en viss kontrollerad avjagning sker av den

stam, som nu finnes inom de här nämnda nationalparkerna. Björnens

skadegörelse på renkalvar blir icke ersatt med pengar. Renhjordens tillväxt

är grunden för lapparnas ekonomi och, bliva skadorna på kalvarna

för stora, kan renskötseln icke upprätthållas enbart med ersättningen för

de dödade kalvarna. Ett noggrant studium av björnstammens utveckling

inom dessa parker är dock här mer än någon annanstans nödvändigt.

1907 års sakkunniga rörande åtgärder till skydd för vårt lands kultur

och naturminnesmärken, vilkas betänkande ligger till grund för nuvarande

lagstiftning rörande nationalparkerna, voro icke främmande för tanken att

en begränsad jakt skulle kunna ske inom parkerna. Till den i betänkandet

föreslagna vetenskapsakademiens naturskyddskassa beräknades sålunda

medel inflyta i form av avgifter för meddelade jakt- och fiskerätter å nationalparkerna.

1916 års sakkunniga lämnade även ett förslag till ändrad lydelse av vissa

delar i reglementet den 22 december 1911 rörande nationalparkernas förvaltning,

enligt vilket förslag vetenskapsakademien skulle äga medgiva rätt

till jakt inom nationalpark; »dock att jakt å björn och lo icke må äga rum

utan Kungl. Maj:ts tillstånd». En ändring i detta avseende av reglementet

genomfördes genom kungörelsen den 3 juni 1938.

En ändring av gällande reglemente rörande nationalparkernas skötsel är

enligt utredningens mening därför icke nödvändig för att en minskning av

björnstammen skall kunna genomföras, utan ändamålet synes kunna tillgodoses

genom begagnande av Kungl. Maj:ts rätt att förordna örn viss kontrollerad

decimering.

Yttrandena.

Björnutredningens uppfattning, att en viss decimering av björn- och lostammarna

nu bör vidtagas, delas i allmänhet av de hörda myndigheterna

och sammanslutningarna. Däremot äro meningarna delade om huru denna

decimering lämpligen skall genomföras. Utredningens förslag om viss allmän

jakttid å björn och lo inom sådana områden, där dessa rovdjur åsamka

skador å tamdjur, har sålunda i princip tillstyrkts av länsstyrelsen i Norrbottens

län, lappfogden i Jämtlands län, vetenskapsakademien och svenska

naturskyddsföreningen. Vetenskapsakademien och naturskyddsföreningen ha

dock anmärkt, att de föreslagna jakttiderna vore väl omfattande. Svenska

jägareförbundet och domänstyrelsen liksom flertalet Överjägmästare förmena,

att en önskvärd decimering av björnstammen borde ske genom att

Kungl. Maj:t, efter förslag av länsstyrelsen, meddelade tillstånd till fällande

av erforderligt antal björnar. En sådan jakt borde organiseras genom

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

21

samarbete mellan länsstyrelserna, överjägmästarna och vederbörande länsjaktvårdsförening

samt avskjutningen anförtros särskilt lämpliga personer,

huvudsakligen ortsbefolkning eller personal vid domänverket, lappväsendet

eller polisväsendet. I fråga om lo synas meningarna vara tämligen eniga

därom att stammen av detta rovdjur på bästa sätt hålles inom önskvärda

gränser genom allmän jakt. Jakttiden borde dock, enligt vad som allmänt

uttalats, bestämmas till kortare tid än vad utredningen föreslagit men däremot

icke begränsas till vissa landskap utan avse landet i dess helhet. Enligt

länsstyrelsens i Västerbottens län uppfattning vöre de av utredningen föreslagna

decimeringsåtgärderna icke tillfyllest. I stället anser länsstyrelsen,

att gällande fridlysningsbestämmelser rörande björn och lo borde upphävas

inom Norrbottens och Västerbottens län samt landskapet Jämtland för en

tid av exempelvis ett år. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att jakt efter

björn och lo å såväl kronans som annan mark borde göras beroende av

särskilt tillstånd meddelat av länsstyrelsen. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs

län vore gällande fridlysningsbestämmelser i detta län beträffande

björn och lo tills vidare tillfyllest.

Beträffande jakten efter björn må av innehållet i yttrandena här

ytterligare återgivas följande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört.

För länsstyrelsen har sedan många år stått klart att den alltjämt växande

björnstammen utgör ett allvarligt hot mot renskötseln och annan boskapsskötsel

i Lappland. Härför utgöra de många ansökningarna örn ersättning

av staten för dödade tamdjur talande bevis. Länsstyrelsen finner såväl av

egna erfarenheter som av den nu föreliggande utredningen tydligt ådagalagt

att en reducering av björnstammen är oundgänglig.

Om sätten att nå detta mål kunna väl meningarna vara delade. Länsstyrelsen

anser dock att formerna äro av underordnad betydelse. Det nu föreslagna

förfaringssättet — bestämda jakttider — synes tills vidare böra

prövas. Det är möjligt att enbart den föreslagna jakträtten och rätten till

eventuellt byte icke bli tillräckligt lockande för att inom de vidsträckta

marker, varom här är fråga, uppnå ett effektivt resultat. I sådant fall få

väl andra åtgärder övervägas såsom premiering vid björnjakt inom vissa

områden eller dylikt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har yttrat.

Länsstyrelsen delar utredningsmännens åsikt att hittills gällande bestämmelser

om tillstånd till dödande av björn icke äro ändamålsenliga. Bestämmelserna

ha visat sig vara alltför tidsödande och omständliga oell det måste

därför anses uteslutet att på denna viig uppnå en åsyftad decimering av

björnstammen. Länsstyrelsen kan emellertid icke finna att utredningsmännens

förslag örn införande av allmänna jakttider är tillfredsställande. I

skrivelse den 31 juli 1942 till Kungl. Majit anförde länsstyrelsen alt björnens

härjningar bland så väl lapparnas som den bofasta befolkningens husdjur

starkt ökat samt hemställde, då ett snabbt ingripande mot björnplågan

vore av nöden, att rätt måtte medgivas för ortsbefolkningen att för tiden

intill den 1 november 1943 utan hinder av gällande bestämmelser döda

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

björn å kronomark inom Västerbottens län. Med den kännedom länsstyrelsen

äger om björnarnas skadegörelse inom länet vågar länsstyrelsen

påstå att skadegörelsen varit avsevärt större än vad utredningen angivit.

Vid detta förhållande saknar länsstyrelsen anledning att frångå sin i skrivelsen

uttalade uppfattning att frågan om åtgärder mot björnplågan bäst

löses därigenom att ortsbefolkningen medgives rätt att under exempelvis ett

års tid utan hinder av nu gällande bestämmelser döda björn å kronomark.

Bestämmelsen härom kan sedan givas fortsatt giltighet för ett år i sänder,

örn så erfordras. Länsstyrelsen får i detta sammanhang påpeka att den

föreslagna jakttiden utesluter möjligheten att snabbt döda skadebjörn, som

gått i vinteride. Befolkningen vet ofta var en dylikt björn lagt sig och den

bör få dödas utan ett tidsödande ansökningsförfarande. Med hänsyn till

vad utredningen anfört om björnbeståndet i Sonfjällets nationalpark torde

rätten måhända böra begränsas till Norrbottens och Västerbottens län samt

landskapet Jämtland av Jämtlands län.

En åtgärd i enlighet med länsstyrelsens förslag bör förenas med sådan

rapporteringsskyldighet, som av utredningen föreslagits. För att denna skyldighet

skall fullgöras torde det vara nödvändigt föreskriva att med jakträtten

förbindes rätt att behålla bytet.

Länsstyrelsen hävdar sålunda bestämt att den av länsstyrelsen anvisade

utvägen bör prövas och att utfallet av den tillåtna jakten bör avvaktas innan

andra åtgärder vidtagas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har såsom eget utlåtande åberopat

vad överjägmästaren i mellersta Norrlands distrikt anfört, överjägmästaren

har föreslagit sådan provisorisk ändring i gällande bestämmelser örn jakt

efter björn att tills vidare för ett år i sänder rätt medgives var och en jakträttsinnehavare

att å enskilda marker skjuta och behålla björn, som där

anträffades, dock att jakt vid ide borde vara förbjuden. På kronomark inom

bland annat Västernorrlands län borde domänstyrelsen tills vidare för ett år

i sänder bemyndigas att besluta om avskjutning av björn. I fråga örn lapparnas

rätt till jakt syntes ovillkorligen samma bestämmelser böra gälla som

för andra medborgare. Därest dessa riktlinjer för en ökad beskattning av

björnstammarna skulle befinnas mindre lämpliga, torde intet vara att erinra

mot en utvidgad jakt enbart genom licensförfarande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anslutit sig till det yttrande, som

avgivits av Dalarnas jaktvårdsförening. Då björnstammen de senaste åren,

trots att björnjakt varit tillåten å enskild mark, synes lia ökat, förefölle

det jaktvårdsföreningen obehövligt och oklokt att införa total fridlysning

inom Kopparbergs län. Ett bibehållande av markägarens rätt att fälla

björn torde också lia sin stora psykologiska betydelse.

Svenska jägareförbundet har i huvudsak anfört.

Den utvidgade rätt till jakt efter björn, som enligt förslaget skulle tillkomma

lapparna, måste tillmätas avgörande betydelse. Priset på björnskinn

kan vid införande av allmän jakttid och därav föranledd fri marknad

på skinn av dylika djur med visshet beräknas komma att betydligt

stiga. Detta förhållande och det värde en björn i övrigt äger skulle enligt

förbundets mening medföra, att jakten efter björn i många fall skulle bli

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

23

en ej obetydlig förvärvskälla och därför komma att utövas i sådan omfattning,

att stammen i berörda delar av riket återigen bringas till gränsen

för utrotning, vilket enligt vad som anförts i utredningens betänkande ej

varit avsikten. Förbundet får med skärpa framhålla betänkligheter mot en

allmän jakt efter björn, varigenom resultatet av det arbete, som under

många år nedlagts för bevarandet av detta djurslag inom rikets fauna,

kunde äventyras. Den jakttid under vår och sommar, 1 maj—15 juni, som

utredningen föreslagit med hänsyn till önskvärdheten för lapparna att

kunna skydda sina renar under kalvningstiden, anser förbundet ur såväl

biologisk som djurskyddssynpunkt synnerligen olämplig, då den kan resultera

i att moderdjuren bortskjutas från ungarna, som vid denna tid ej äro

tillräckligt utvuxna för att kunna reda sig på egen hand.

Det förhållandet att jakt efter björn beräknas i huvudsak komma att

ske på kronans mark, där tillstånd till jakt avsetts att utdelas mycket restriktivt,

och att lapparnas rätt till jakt efter björn utan särskilt tillstånd

skulle utvidgas, torde medföra, att jakten huvudsakligen skulle utövas av

de renskötande lapparna, vilka enligt förslaget synas bli de enda, som

skulle få någon nämnvärt utvidgad rätt till sådan jakt.

Den jakt efter björn, som skulle bedrivas av lapparna, torde ej komma

att drabba de djur, som i första hand böra bortskjutas, nämligen de äldre,

skadegörande björnarna utan till övervägande del gå ut över yngre djur,

vilka som regel ej förgripa sig på renar eller hemdjur. Det torde nämligen

få förväntas, att de äldre, vanligen ensamgående skadegörande björnarna

äro mera försiktiga och bättre förstå att hålla sig undan människan än

familjer med hona och två- eller treåriga ungar, som under hösten kunna

påträffas betande på fjällheden och då bli ett lätt byte för jägaren. En

okontrollerad jakt utövad av lapparna torde därför mera föranleda en nedsättning

av björnarnas antal än en minskning av björnskadorna.

En sammanställning av under perioden 1931—1942 hittills utbetalade

ersättningar för av björn dödade djur visar, att endast omkring 13 procent

avse rivna renar, under det att resten eller 87 procent hänför sig till övriga

hemdjur, som till största delen kunna förutsättas tillhöra den bofasta befolkningen.

Även om skadorna på ren — på grund av svårigheten att med

säkerhet avgöra björnens ansvarighet därför och det förhållandet att slagna

djur ofta ej återfinnas — kunna sägas bli underskattade, medan den bofasta

befolkningen kanske i huvudsak erhåller gottgörelse för av björn

slagna djur, måste dock framhållas, att skadegörelsen utgör ett allvarligt

problem även för den sistnämnda befolkningsgruppen, som enligt förslaget

ej skulle få samma omfattande rätt till jakt efter björn som lapparna och

därigenom i detta avseende komma i sämre läge.

Det har av utredningen framhållits, att det tjuvskytte efter björn, som

för närvarande obestridligen äger rum, skulle minska genom införande av

en jakttid på sätt i förslaget angivits. Förbundet kan ej ansluta sig till

denna mening. Det torde i stället kunna befaras, att tjuvjakten får större

omfattning än den nu har. Lockelsen att skjuta björn, då skinnen obehindrat

kunna säljas i den fria marknaden och därvid betinga höga pris,

måste enligt förbundets mening bli betydande. Någon större svårighet att

dölja ett skinn av en under för jakt förbjuden lid fälld björn, intill dess

skinnet under lovlig tid nian hinder kan säljas, torde ej förefinnas. Utredningen

har visserligen i kontrollsyfte föreslagit bestämmelse av innebörd,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 93.

att den som fällt björn skall vara skyldig att därom ofördröjligen göra

anmälan till polisman i orten eller närmaste befattningshavare i domänverket.

Någon skyldighet för den jagande att låta åsätta skinnet märke,

varom förmäles i 20, 21 och 23 §§ jaktstadgan, har däremot ej föreslagits.

Den ifrågasatta anmälningsplikten torde härigenom bliva tämligen betydelselös,

och någon större svårighet för den mindre nogräknade att, i de

glest befolkade trakter, varom här är fråga, bedriva jakt efter björn året

om torde ej komma att föreligga.

Kontrollen över förändringarna beträffande björnstammens storlek under

en period med allmän jakttid torde i huvudsak komma att stödja sig

på förhållandet mellan den uppskattade stammen och det rapporterade

antalet fällda björnar. Men om den nuvarande björnstammen skulle vara

avsevärt överskattad — av utredningen framhålles vilka stora svårigheter,

som föreligga att göra en sådan beräkning ens tillnärmelsevis riktig — så

kan en på grundval av denna uppskattning planerad avskjutning av ett

visst antal djur få en helt annan verkan än som avsetts och äventyra

djurartens framtid. Risken härför synes förbundet så mycket mera påtaglig,

då utredningen anser allmän jakttid vara det framtida medlet att

hålla björnstammen vid en lämplig nivå och att avskjutningens storlek

endast bör regleras genom variationer i jakttidens längd.

Förbundet vill även uttala, att en sådan överskattning av stammens

storlek synes ha skett inom några områden, där lokal kännedom genom

dess tjänstemän eller anslutna organisationer föreligger, samt påpeka att

beräkningar grundade på ortsbefolkningens rapporter, i en fråga som

denna, alltid måste ha en tendens till överskattning snarare än underskattning.

Ehuru den nuvarande situationen med tilltagande skadegörelse av björn

är allvarlig, synes utredningens förslag gå för långt. De möjligheter, som

finnas att på ett försiktigare sätt genom en ökad licensjakt beskatta björnen,

synas ej var tillräckligt beaktade. Ett djur, som enligt samstämmig

mening bör behållas i landets fauna, men vars stam anges till omkring 300

djur, spridda över väldiga områden, bör ej överlåtas till fri jakt, med omedelbar

risk för en allt för långt gående nedsättning av stammen.

Även av djurskyddshänsyn måste förbundet avråda från en okontrollerad

jakt efter björn, icke blott med hänsyn till att moderdjuren vid jakt under

sommaren kunna bli bortskjutna från ungarna, utan även till det förhållandet,

att jakten efter detta hårdskjutna viltslag skulle överlåtas till i

många fall ovana skyttar utrustade med gevär av för dylik jakt olämplig typ.

Domänstyrelsen, som för sitt ståndpunktstagande i huvudsak åberopat

de skäl som anförts av svenska jägareförbundet, har bland annat yttrat.

Utredningens uttalande, att den under senare år genom länsstyrelsernas

försorg efter Kungl. Maj:ts särskilda uppdrag bedrivna jakten efter björn

ej lämnat önskat resultat, föranleder styrelsen att framhålla, att detta

delvis torde bero därav, att jakten, åtminstone i vissa fall, ej med erforderlig

omsorg planlagts. Överjägmästaren i nedre Norrbottens distrikt har

sålunda till styrelsen under hand meddelat, att länsstyrelsen ej i något

fall samrått med honom i fråga om planläggning av den avskjutning av

björnstammen inom länet, som av Kungl. Majit anbefallts. Enligt styrelsens

mening torde, vid en i samråd mellan länsstyrelsen, domänverkets tjänstemän

och länsjaktvårdsföreningen ändamålsenlig planläggning av jakten,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

25

ett bättre resultat kunna ernås. Styrelsen anser därför lämpligt att, innan

en sådan åtgärd som införandet av allmän jakttid för björn vidtages, försök

ånyo verkställes att beskatta björnstammen enligt i huvudsak tidigare

tillämpade grunder men med en annan organisation för jaktens genomförande.

Enär de områden, varest björnen huvudsakligen förekommer, till väsentlig

del utgöras av kronomark, och detta djurslag å enskild mark ej är fridlyst

under någon del av året, torde björnstammen inom riket kunna hållas

inom behöriga gränser genom jakt, som efter av Kungl. Majit meddelat särskilt

tillstånd utföres å kronans mark.

Vetenskapsakademien har åberopat en av sin naturskyddskommitté i ämnet

avlåten skrivelse. I denna skrivelse har bland annat anförts.

Då Kungl. Majit redan med tillämpning av nu gällande bestämmelser i

själva verket torde ha möjlighet att förordna om den decimering av björnoch

lostammen, som må befinnas angelägen och brådskande, kunna stora

betänkligheter hysas angående lämpligheten att, såsom utredningen gjort,

på grundval av resultatet av en icke slutförd undersökning förorda decimering

efter annan metod. Särskilt gäller detta emedan förslaget innebär

införandet av allmän jakt på förhållandevis svaga rovdjursstammar, vilkas

fortsatta existens inom landet endast med stor svårighet kunnat säkerställas.

Kommittén anser sig det oaktat kunna, om ock med tvekan, i princip

lämna sitt tillstyrkande av utredningens förslag härutinnan, ehuru den är

medveten om de svårigheter, som kunna bliva förknippade med genomförandet

av en återgång till för närvarande gällande skyddsbestämmelser,

hur nödvändig en sådan än komme att te sig ur naturskyddssynpunkt. Men

den vill samtidigt understryka att det här gäller ett provisorium som endast

bör få komma till stånd under i möjligaste mån av vederbörande myndigheter

kontrollerade förhållanden och som måste kunna snabbt modifieras

eller helt avlysas, därest följderna skulle bliva vådliga med hänsyn till

björn- eller lostammens livsduglighet och fortsatta bestånd.

Utredningens förslag örn införande av allmän jakt är uppenbarligen

framför allt dikterat av hänsyn till befolkningen i björn- och lotrakterna.

Man vill nämligen lämna denna befolkning tillfälle att i vida större utsträckning

än tidigare själv medverka till stammarnas efterbållande, i förhoppning

om att detta skall framkalla större förståelse för och fördragsamhet

med myndigheternas åtgärder till främjande av nödvändiga naturskyddsintressen.

Även kommittén anser det givetvis vara av betydelse att

den olyckliga irritation, som kommit till uttryck i björnfrågan isynnerhet

inom vissa kretsar av befolkningen i våra nordligaste län, kunde bortelimineras

eller i varje fall väsentligt minskas. Det gäller emellertid i detta

sammanhang att uppnå en sådan avvägning av de motstående intressena,

att icke friden måste betalas med en utrotning av djurarterna i fråga inom

vissa områden. Då man med sådan styrka framhåller befolkningens inställning

såsom slutligt avgörande för möjligheten att hävda skyddandet

av björn och lo i vårt land, så bör man icke lämna obeaktat, att denna

inställning även påverkas av graden av de lokala myndigheternas, särskilt

länsstyrelsernas förståelse för naturskyddssträvandena. Åsidosätta dessa

själva det riksintresse, som skyddet av svensk natur utgör, så lärer det nyssnämnda,

i och för sig eftersträvansvärda målet svårligen kunna nås med

mindre än att oersättlig skada vållas på vitala naturskyddsvärden.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Då nu en väsentlig ändring i sättet för efterhållandet av björn- och lostammen

ifrågakommer, synes det icke vara tillrådligt att på en gång införa

jakttider av den utsträckning, som av 1942 års björnutredning föreslagits.

Vad björnen beträffar, anser sig kommittén sålunda framför allt ur biologisk

synpunkt ur stånd att tillstyrka införandet av vår- eller sommarjakt,

enär björnungarna vid denna tid icke nått en sådan utveckling, att de kunna

undvara moderns vård. Med hänsyn till angelägenheten att bibehålla en livsduglig

stam av björn bör man förfalla försiktigt med decimeringen av stammarna.

Då Kungl. Majit utan riksdagens hörande har möjlighet att undan

för undan ändra jakttidens utsträckning och föreskriva inom vilka områden

jakt får utövas, kan graden av decimeringen allt efter behov jämförelsevis

snabbt regleras.

I överensstämmelse med utredningens uppfattning måste skyldighet gälla

om ofördröjlig anmälan till polisman i orten eller närmaste befattningshavare

vid domänverket av fällda djur. I fråga om denna anmälningsskyldighet

erfordras bestämmelser beträffande plombering av skinn och företeende av

lämplig mjukdel av det fällda djuret, t. ex. tungan, så att jakt å otillåten tid

i möjligaste mån förhindras. Mjukdelen bör av den, som mottager anmälan,

ofördröjligen översändas till naturhistoriska riksmuseets vertebratavdelning

för granskning. Då det vidare i betraktande av stammarnas ringa

storlek är av synnerlig vikt, att avjagningens omfattning kontinuerligt och

med största uppmärksamhet följes, böra anmälningarna successivt insändas

till domänstyrelsen för att av denna årligen sammanställas och läggas till

grund för förslag angående jakttidens längd. Slutligen anser kommittén

det nödvändigt, att senast två år efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande

en ny fullständig granskning av hela frågan örn björn- och lostammen

i riket företages genom domänstyrelsens försorg.

Naturskyddsföreningen har i sitt yttrande inledningsvis, till jämförelse i

fråga om storleken av björnstammen i landet, omnämnt, att i Italien, som

knappast brukade räknas bland föregångsländerna för naturskydd, en björnstam

av omkring 200 djur tolererades helt nära Rom. Då föreningen ansåge

sig böra utgå ifrån att åtgärder för att minska björnstammarna inom vissa

områden vore ofrånkomliga av psykologiska skäl, ville föreningen, under erinran

om den alltjämt bristfälliga kunskapen om detta djur, kraftigt understyrka,

att man vid decimeringen måste gå varligt fram i fall man ville ha

någon säkerhet för att verkligen få behålla tillräckligt livskraftiga stammar

av djuren. Föreningen har vidare yttrat i huvudsak följande.

Det synes föreningen välbetänkt att vinterjakten (idejakten) helt bortförts

ur diskussionen, enär det olämpliga i denna jaktform är tillräckligt uppenbart

och omvittnat. Den föreslagna höstjakten är den ur alla synpunkter

lämpligaste. Däremot tala många skäl mot vårjakten. Vid denna tid torde

björnhona med ungar vara det lättast åtkomliga bytet. En allt för kraftig

avskjutning av sådana familjegrupper kan därför befaras, vilket med hänsyn

till björnstammens framtid kan bli ödesdigert. Jakttiden på våren har

väl närmast dikterats av den därmed givna möjligheten för de renskötande

lapparna att jaga björn under den tid, då björnen kommer till kalvningslanden.

Renskötande lapp har visserligen redan nu rätt att döda björn,

som angriper renarna, och därigenom i nödvärn förhindra skadegörelse, men

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 93.

27

det är svårt att avgöra, huruvida förföljande och dödande av en björn, som

kommit in i kalvningshjorden, även är att anse såsom nödvärn för att förhindra

uppkomst av skada. Den föreslagna vårjakten innebär utan tvivel

en utvidgning av lapparnas möjligheter att freda sina renhjordar. Lämpligare

vore dock enligt föreningens mening att förtydliga nödvärnsrätten

och alltså helt inskränka jakten till hösten, detta såväl i fråga örn utfärdade

jakttillstånd som om de renskötande lapparnas rätt att jaga hjörn. En fullt

tillräcklig avjagning torde härigenom komma att ske, då enbart den föreslagna

jakttiden på hösten synes föreningen vara mer än tillräcklig. Frågan

kompliceras av skillnaden mellan de renskötande lapparnas rätt att jaga

och annan jakträtt. Det är onekligen så att den skada, som drabbar den

bofasta befolkningen, numera genomgående torde bli ersatt till skillnad från

den skada, som drabbar lapparna genom björn- och loskador på renkalvarna.

Att de renskötande lapparna därför böra få större möjligheter till

jakt är uppenbart.

På enskild mark kan man med nuvarande jaktvårdsorganisation även enligt

föreningens mening icke tillgripa licensjakt på björn och lo. På kronans

mark är däremot ett licensförfarande tänkbart särskilt beträffande björn.

Föreningen ansluter sig dock till utredningens förslag i detta stycke. Av

utredningen framgår, att jakt på björn och lo, utom beträffande renskötande

lappar, i likhet med all annan jakt å kronans område endast skulle

ske efter särskild upplåtelse. Utredningen framhåller även, att dylika tillstånd,

vilka i regel endast böra lämnas till ortsbefolkningen, skola utdelas

med stor urskiljning. Föreningen vill med skärpa understryka vikten av

att så också kommer att ske i tillämpningen och att således de tillståndslämnande

myndigheterna söka att i enlighet nied givna direktiv reglera avjagningens

storlek. Vidare bör beaktas möjligheten t. ex. att i jakttillstånden

införa bestämmelser angående det antal djur, som få skjutas, samt eventuellt

nödvändiga inskränkningar beträffande jakt på honor och ungar. Utövas

licensgivningen med urskiljning och sakkunskap lärer det ock vara att

förvänta, att man så småningom får fram en kår av kunniga björnjägare

med björnhundar.

Att lämna någon person tillstånd till jakt å björn och lo med rätt att behålla

bytet lärer icke låta sig göra, med mindre än att en allmän jakttid

införes. En sådan jakttid medför emellertid att samtliga till lappby börande

personer automatiskt erhålla rätt att jaga dessa djur. Lappar, vilka visserligen

tillhöra lappby men icke personligen utöva renskötsel, borde enligt

föreningens mening i detta fall icke komma i åtnjutande av rätt att jaga

björn eller lo. Det lämpligaste vore i detta fall att även personer tillhörande

lappby ålades att ansöka örn jakttillstånd så att man bättre kunde överblicka

jaktens omfattning. Nuvarande lagstiftning angående svenska lappars rätt

till renbete i Sverige torde emellertid icke möjliggöra en dylik anordning;

härför fordras sannolikt en ändring av stadgandena för dessa personers rätt

att jaga.

Att genomföra en lämplig decimering utan att jägaren får behålla bytet

torde endast låta sig göra örn särskilda jägare anställas, vilket ju dock som

nyss framhållits torde vara svårt alt genomföra. Örn kronan däremot avstår

sin rätt till bytet, innebär detta en mycket stor fördel för jägaren. Det ekonomiska

värdet av en björn är nu betydande oell man måste därför förutsätta

att kronan skaffar sig garantier att den föreslagna rätten flir jägaren

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

att behålla bytet icke missbrukas. Utredningen föreslår därför, att anmälan

om företagen jakt ofördröjligen skall ske och att, om detta underlåtes, jakten

skall betraktas som olaga. För att ytterligare förhindra missbruk är det

emellertid enligt föreningens mening önskvärt, att en bestämmelse införes

med innebörd att den jagande skall vara skyldig uppvisa åtminstone någon

del av djuret, förslagsvis tungan, i färskt tillstånd. I annat fall uppstår risk

för att jakten uppgives ha skett under tillåten tid, även om djuret fällts på

olaga tid. Man måste nämligen i detta sammanhang ha klart för sig att olaga

jakt redan försiggår i tämligen stor omfattning, något som utredningen även

framhåller.

Ett oavvisligt krav anser föreningen därjämte vara, att åtminstone alla

skinn av berörda viltslag inom viss tid, förslagsvis 14 dagar, märkas på sätt

som förmäles i 20, 21 och 23 §§ jaktstadgan, oberoende av när skinnen saluföras.

I fråga om jakt efter lo innehålla yttrandena i huvudsak följande.

Lappfogdarna i Norrbottens län erinra, att den föreslagna jakttiden beträffande

lodjur infaller under årets mörkaste del. Under november—februari

månader vore dagarna så korta och vädret ofta så ogynnsamt att utsikten

till framgångsrik jakt efter ett så svårjagat djur som lon måste anses utomordentligt

ringa. Skulle verkligt resultat kunna nås, måste jakten under alla

förhållanden få förläggas till sådan tid av året, att den kunde pågå större

delen av dygnet. Lämplig jakttid vöre i betraktande härav hösten och framför

allt vårvintern, varför jakttiden för lo borde fastställas till tiden den 1

september—den 30 maj. Länsstyrelsen i Norrbottens län har förklarat, att

skäl syntes tala för att tiden för jakt efter lo utökades på sätt lappfogdarna

föreslagit.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län samt överjägmästaren i mellersta Norrlands

distrikt anse, att tillsvidare för ett år i sänder för enskild mark borde

gälla en begränsad jakttid enligt utredningens förslag med rätt för jakträttsinnehavaren

att behålla bytet. För säkrandet av att erforderlig jakt bleve

legitimt bedriven ifrågasättes dessutom, örn icke länsstyrelsen borde äga

rätt att för särskilda fall medgiva erfarna och välkända jägare att även å

annans jaktmark inklusive kronomark förfölja, nedlägga och behålla lodjur.

Svenska jägareförbundet har yttrat.

En allmän jakttid om fyra månader, som utredningen föreslagit för Norrbottens

och Västerbottens län, landskapet Jämtland i Jämtlands län samt

Västernorrlands län, kan förbundet ej tillstyrka, då risk föreligger, att lodjuret

därigenom i dessa delar av riket kan förutsättas bliva helt utrotat.

Förbundet anser sig däremot ej kunna motsätta sig en jakttid örn två månader,

förslagsvis 1 december—31 januari, vilken jakttid bör gälla hela

riket. För kontroll beträffande avskjutningens storlek bör dock meddelas föreskrift

örn skyldighet för den, som fällt lodjur, att sist å sjätte dagen därefter

ingiva anmälan till vederbörande polisman eller befattningshavare i

domänverket, varvid även skall uppgivas platsen, där djuret fällts. Rapport

om fällda djur bör därefter lämnas till länsstyrelsen, som har att vidarebefordra

dessa uppgifter till domänstyrelsen. Underlåtenhet -att ingiva anmä
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

29

lan bör medföra, att rätten till djuret förverkas och den jagande anses

som den där gjort sig skyldig till olaga jakt. Skinn av fällt djur bör i kontrollsyfte

åsättas märke, varom sägs i 20, 21 och 23 §§ jaktstadgan.

Liknande synpunkter har även framförts av domänstyrelsen.

Vetenskapsakademien anser att jakttiden efter lo — med beaktande bland

annat av att parningstiden för detta djur infaller i februari månad — borde

begränsas till tiden den 1 december—den 31 januari.

Naturskyddsföreningen har anfört.

Att på annat än av utredningen föreslaget sätt decimera lostammen torde

icke låta sig göra, då man endast sällan och rent tillfälligtvis råkar på lodjuren,

vilka röra sig över stora områden. Den föreslagna jakttiden måste

dock anses vara för lång. I varje fall bör man ha fullt klart för sig, att

denna tid med säkerhet kommer att behöva justeras, när man kan överblicka

resultatet av ett första jaktår. Förrän man nått visshet i denna fråga

anser föreningen det synnerligen angeläget, att lodjuren utanför de områden,

där skada sker på tamdjur, helt lämnas i fred i likhet med vad utredningen

framhåller, önskvärdheten härav framträder än klarare, då man betänker

att enligt utredningens förslag intet område med någon större lodjursstam

komme att helt undandragas jakten, något som ju enligt förslaget skulle

ske beträffande björnen (stammen i Härjedalen—Dalarna).

I anslutning till vad björnutredningen anfört rörande björn- och lostammarna

inom nationalparkerna ha följande uttalanden gjorts

i yttrandena.

Vetenskapsakademien har erinrat, att bristen på effektiv tillsyn av nationalparkerna

omöjliggjorde önskvärda årliga iakttagelser av förändringarna

inom där befintliga rovdjursstammar. Man skulle visserligen kunna tänka

sig alt enstaka skadegörande individer, som uppehölle sig inom nationalparkerna,

finge skjutas, men att effektivt och utan misstag genomföra sådan

begränsad jakt torde stöta på betydande svårigheter. Framför allt syntes det

emellertid akademien önskvärt och nödvändigt, att man åtminstone först

någon tid avvaktade resultatet av decimeringen av björn- och lostammarna

utanför nationalparkerna, innan avjagning inom desamma komme i fråga.

Då ett av de viktigaste ändamålen med avsättandet av vissa nationalparker

just varit att bereda björnen och även lodjuret en fristad, syntes det orimligt

att — samtidigt med upphävandet av å kronomark gällande fridlysning —

utan föregående grundlig undersökning även släppa lös jakten inom dessa nationalparker.

Akademien motsatte sig därför tills vidare bestämt, att jakt

efter björn och lo medgåves inom nationalparker.

Av praktiska skäl vill akademien tillstyrka utredningens förslag om enhetlig

departemental behandling av naturskyddsärendena genom dessas återförande

till jordbruksdepartementet.

Naturskyddsföreningen har anfört.

Föreningen önskar som sin bestämda åsikt framhålla att all jakt å nationalparkerna

bör vara förbjuden. Meningen med desamma är ju att för all

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

framtid där låta naturen utvecklas helt utan ingrepp från människans sida.

En ökad jakt inom dessa områden måste därför inge mycket stora betänkligheter.

Föreningen utgår ifrån att den av utredningen föreslagna decimeringen av

björnstammen inom Sareks och Stora sjöfallets nationalparker endast skall

omfatta vissa bestämda djur, som uppenbarligen göra stor skada på kalvningslanden.

Örn lagens förbud mot jakt efter björn och lo på nationalparkerna

sålunda skall modifieras, är emellertid även en effektiv kontroll

inom parkerna enligt föreningens mening ovillkorligen av nöden, så att avjagningens

storlek och verkan på djurbeståndet kan följas. Lika nödvändigt

är givetvis att dessa parker verkligen bli bevakade, då det ju måste anses

vara ett grundfel att utfärda stränga skyddsbestämmelser utan att övervaka

deras efterlevnad. Det föreslagna jakttillståndet för slagbjörn inom eller i

omedelbar närhet av kalvningslanden bör därför förknippas med anordnande

av sådan bevakning. Endast i så fall kan föreningen, om än med

tvekan, tillstyrka utredningens förslag i detta stycke.

Föreningen tillstyrker utredningens förslag att naturskyddsfrågorna återföras

till jordbruksdepartementet. Det är uppenbart att den myndighet, som

skall besluta angående dessa djurstammars decimering eller skydd, också

måste lia ansvaret för de naturskyddsliga synpunkternas beaktande såväl

som kännedom örn skadegörelsernas omfattning.

Lappfogdarna i Norrbottens län ha framfört det önskemålet, att åtgärder

jämväl tagas under övervägande i syfte att minska örnstammen.

Att utredningen icke ansett sig böra föreslå åtgärder i detta syfte komme —

enligt vad lappfogdarna yttrat — säkerligen att väcka förvåning hos lapparna.

Dessa hyste en betydligt mera fientlig stämning gentemot Örnen än

mot de övriga fridlysta rovdjuren. I allmänhet ville man gärna låta en reducerad

björn- och lostam fortleva på renbetesmarkerna, men örnen ville man

nästan överallt helst se helt utrotad därifrån. Detta berodde säkerligen icke

på en tillfällighet utan på bitter erfarenhet om örnens rovgirighet och kanske

framför allt dess förmåga att taga byte utan att lämna några som helst

spår efter gärningen.

I anledning av att björnutredningen bebådat vissa ytterligare undersökningar

har statskontoret ifrågasatt, om icke redan verkställd

utredning kunde anses tillfyllest för genomförandet av de åtgärder, som för

närvarande kunde anses påkallade. Statskontoret vore nämligen icke övertygat

om att fortsatta undersökningar i form av direkt kontakt mellan utredningsmännen

och befolkningen på ort och ställe kunde bliva av sådan nytta,

att de motiverade därav följande dryga kostnader för statsverket. Ämbetsverket

ville för sin del förorda, att man nu inskränkte sig till att genomföra

en tidsbegränsad lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens

förslag och läte med ytterligare kostnadskrävande undersökningar

anstå i avvaktan på resultatet av sålunda vidtagna åtgärder.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

31

Den av 1942 års björnutredning verkställda utredningen torde giva vid

handen, att björnstammen i landet under de senaste åren ökat. Av allt att

döma är detta förhållandet jämväl med lodjursstammen. I sakens natur

ligger emellertid, att resultaten av de beräkningar som i dessa hänseenden

gjorts måste betraktas som mycket osäkra. Den angivna siffran för björnstammens

nuvarande storlek, omkring 300, är endast att anse som ungefärlig.

Beträffande lodjursstammen har björnutredningen icke ens ansett sig

kunna angiva en sannolik minimistorlek. Även skadegörelsen å tamdjur orsakad

av björn och lo har under de sist förflutna åren ökat. Denna stegring

kan, såsom också björnutredningen framhållit, icke enbart tillskrivas ökningen

av björn- och lodjursstammarna. De utbetalda ersättningsbeloppen

ha givetvis till en del stigit på grund av det ändrade prisläget. Vidare har

möjligheten att överhuvud taget kunna erhålla skadeersättning först under

senare år blivit mera allmänt känd. Den av björnutredningen återgivna

statistiken över omfattningen av ifrågavarande skador kan därför knappast

i och för sig anses giva något säkert belägg för den uppfattningen, att den

faktiska skadeökningen under senaste år varit särskilt betydande. Å andra

sidan får ej heller förbises, att en hel del skador, förorsakade av björn och

lo, sannolikt förekommit, som icke komma till synes i statistiken.

Även örn jag med hänsyn till den ökning av björn- och lodjursstammarna

som med all sannolikhet ägt rum under det senaste decenniet, anser

att en minskning av dessa djurstammar nu bör komma till stånd, torde

dock särskilt svårigheten att beräkna stammarnas storlek nödvändiggöra att

försiktighet härvidlag iakttages. I likhet med björnutredningen anser jag

nämligen, att det ur naturskyddssynpunkt bör eftersträvas, att fullt livskraftiga

stammar av björn och lo bevaras i vårt land. Givet är emellertid att

förekomsten av dessa rovdjur icke får nämnvärt försvåra eller omöjliggöra

för befolkningen i de trakter där djuren uppehålla sig att driva sin näring.

Det torde ur denna befolkningsgrupps synpunkt icke alltid vara tillfyllest,

örn de skador som rovdjuren åsamka deras tamdjur bliva ekonomiskt ersatta.

Alldeles bortsett från det förhållandet, att en del dylika skador icke torde

bliva ersatta, kan förekomsten av rovdjursskador, i den mån dessa bliva

omfattande, innebära ett intrång för vederbörande, som knappast kan helt

goltgöras genom vanlig skadeersättning.

I de avgivna yttrandena över björnutredningens förslag har enighet rått

därom att en viss minskning av björn- och lodjursstammarna är önskvärd.

Beträffande omfattningen och sättet för genomförandet av denna

minskning ha meningarna åter varit delade. I vissa yttranden har sålunda

förordats långt gående åtgärder med allmän jakttid såväl å enskild som å

kronans mark. Å andra sidan ha svenska jägareförbundet och domänstyrelsen

ansett att decimeringen uteslutande bör ske genom licensjakt .med stöd

av gällande bestämmelser.

Före
draganden.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Skäl kunna anföras såväl för som emot de föreslagna olika sätten för

genomförandet av minskningen utav björn- och lodjursstammarna. Gentemot

upphävandet av fridlysningen under längre eller kortare tid kan sålunda

anföras, att en sådan åtgärd — som även skulle innefatta frihet för

fjällapp och skogslapp att inom områden, där de äga jaga, fälla björn och

lo —- kunde komma att medföra en alltför kraftig beskattning av dessa

djurstammar. Genom en allmän jakt torde vidare icke i första hand de

skadegörande djuren komma att dödas. En allmän jakt medför också i

större utsträckning än vid licensjakt den faran, att oerfarna jägare, som

måhända dessutom endast förfoga över olämpliga vapen, tillåtas utöva

jakten med risk för att villebråden endast skadskjutas, vilket när det gäller

ett sådant djur som björn kan medföra påtaglig risk icke blott för jägarna

själva utan även för andra inbyggare i den trakt, där det sårade djuret

gömmer sig undan. Licensjakten åter kan, om den anordnas på ett ändamålsenligt

sätt och med erfarna jägare, åstadkomma just den avskjutning,

som vid varje särskilt tillfälle finnes önskvärd. Det bör emellertid ej här

förbises, att den befolkningsgrupp, som utsättes för rovdjursskador, måste

ha svårt att inse, varför icke den, åtminstone i någon mån, får deltaga i jakten

efter de skadegörande djuren.

För min del kan jag i väsentliga hänseenden ansluta mig till den uppfattning

som härutinnan kommit till uttryck i björnutredningens förslag.

Fridlysningen av björn och lo torde sålunda tills vidare böra upphävas

under viss del av året huvudsakligen inom sådana delar av landet där

skador av björn och lo i någon mera betydande omfattning inträffat. I

samband med införandet av en sådan allmän jakttid bör den nu gällande

fria björnjakten å enskild mark upphävas inom de områden, där allmän

jakttid införes. Å kronomark skulle sålunda jakten få utövas, dels av fjälllapp

och skogslapp inom områden, där de äga rätt till jakt, dels ock eljest

i enlighet med särskilda tillstånd av domänstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse.

Beträffande Härjedalen och Dalarna synas däremot nu gällande

bestämmelser med rätt allenast till jakt efter björn å enskild mark tills vidare

alltjämt böra bibehållas. Så länge inga skador åsamkas av björnarna

i dessa landskap, torde någon erinran mot en sådan anordning ej heller

vara befogad.

Jag är icke beredd att helt tillstyrka ett genomförande av de jakttider

som björnutredningen närmast föreslagit. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj:t att härutinnan årligen meddela de föreskrifter, som med hänsyn

till föreliggande förhållanden, inträffade skador, uppgifter om djurstammarnas

storlek och föregående års avskjutning kunna anses lämpliga.

I fråga om björn har den föreslagna jakttiden under våren, då de under

året föddp ungarna ännu icke ha förmåga att reda sig om modern nedskjutes,

i flera yttranden ur djurskyddssynpunkt betraktats såsom mindre önsk
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Afaj:ts proposition nr i)3.

33

värd. Som skäl för en sådan jakttid kan dock angivas, att skadorna å renarnas

kalvningsland inträffa under denna tid. Enligt min uppfattning

bör dock björnen vara fridlyst under våren och den allmänna jakten begränsas

till en period under hösten, förslagsvis under tiden den 1 september—15

oktober.

För att tillgodose lapparnas intresse att skydda sina renhjordar från angrepp

av björnar särskilt under kalvningstiden anser jag en viss komplettering

erforderlig av de regler som gälla örn nödrätt. Enligt allmänna rättsgrundsatser

äger den, som anfalles av vilt djur, rätt att till sitt försvar döda

detta. Enahanda rätt lärer finnas, då tamdjur anfalles av vilt djur, i den

mån det är erforderligt för avvärjande av ett påbörjat eller omedelbart

förestående angrepp. Om björn anfaller ren, äger den renvårdande lappen

alltså rätt att skjuta björnen, örn det sker till avvärjande av angreppet å

renen. Har björnen åter redan hunnit fullborda skadegörelsen, torde det

icke vara tillåtet att döda björnen, såvida icke grundad anledning finnes

att antaga, att han omedelbart ämnar slå ytterligare djur. Enligt jaktstadgan

11 § 2 mom. föreligger möjlighet att erhålla länsstyrelsens tillstånd

att även annorledes än i nödvärn döda eller fånga björn, som förorsakar

avsevärd skada å tamdjur. Uppenbart kunna förhållandena emellertid

vara sådana att djurägarens berättigade intressen icke bliva tillgodosedda

av nödrätten och möjligheten att erhålla tillstånd till dödande av

visst skadegörande djur. Jaktstadgan torde därför lämpligen böra kompletteras

med en regel av ungefärligen den innebörd, att renvårdande lapp

må döda björn, som angripit tamdjur, i omedelbart samband med sådan

skadegörelse under förutsättning likväl att han eljest äger rätt till jakt å

området. Örn björn dödat eller skadat ren, skulle den renvårdande lappen

alltså äga att omedelbart efter skadegörelsen förfölja och döda angriparen.

Även den av björnutredningen föreslagna jakttiden för lo synes mig vara

något för omfattande. Det torde jämväl i fråga örn lodjuret böra få ankomma

på Kungl. Majit att årligen bestämma jakttidens längd under hänsyntagande

till föreliggande särskilda förhållanden. Tills vidare synes den

allmänna jakttiden böra omfatta månaderna december och januari. Som

domänstyrelsen och svenska jägareförbundet föreslagit bör en allmän jakttid

för lo icke begränsas till vissa landskap utan utsträckas till landet i

dess helhet. Beträffande lodjur, som angripit tamdjur, torde enahanda regler

böra införas i jaktstadgan, som nyss föreslagits i fråga örn björn.

I likhet med björnutredningen anser jag, att jakt efter björn och lo under

allmän jakttid bör förbindas med rätt att behålla bytet. Enligt 18 § 1 mom.

lagen örn rätt till jakt tillfaller dödad eller fångad björn eller lo kronan,

oberoende av Vern jakträtten tillkommer, där ej Kungl. Majit annorledes

förordnar. Jag förutsätter, att Kungl. Majit med stöd av detta stadgande i

samband med beslut örn tillfälligt upphävande av fridlysningsbestämmel
Dihang

till riksdagens protokoll 1043. 1 sami. Nr 03.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ls proposition nr 93.

serna för björn oell lo i enlighet med vad jag i det föregående förordat,

äger meddela de bestämmelser om jaktbytet som må finnas erforderliga.

Någon jämkning i lydelsen av nyssnämnda lagrum, såsom björnutredningen

föreslagit, torde icke vara nödvändig.

Som björnutredningen förutsatt böra nu gällande bestämmelser om anmälningsskyldighet

för fällda djur alltjämt äga bestånd. Denna skyldighet

omfattar givetvis även djur som fällts i nödvärn. Särskilda kontrollföreskrifter

örn märkning av de fällda djurens skinn m. m. i huvudsaklig

överensstämmelse med vad som föreslagits av vetenskapsakademien och

svenska naturskyddsföreningen torde lämpligen böra utfärdas.

Därest den jakt efter björn och lo, som må komma att äga rum under

den förordade allmänna jakttiden, icke åstadkommer önskvärd minskning

i djurstammarna eller avskjutning av de skadegörande djuren, förutsätter

jag att Kungl. Maj:t meddelar tillstånd för vederbörande länsstyrelse att i

samråd med överjägmästaren anställa jakt efter lämpligt antal djur. Det

torde böra sörjas för att dylika licensjakter anordnas mera effektivt än

hittills.

Den av mig föreslagna anordningen för att begränsa björn- och lodjursstammarna

måste betraktas som tillfällig. Visar sig avskjutningen bliva

allt för omfattande, torde Kungl. Majit böra inskränka eller vid behov till

och med helt borttaga den allmänna jakttiden. Ä andra sidan kan utvecklingen

komma att motivera en utsträckt jakttid.

Beträffande nationalparkerna vill jag i likhet med vetenskapsakademien

och svenska naturskyddsföreningen understryka önskvärdheten av att dessa

parker lämnas i största möjliga utsträckning orörda även i vad avser där

befintliga stammar av björn och lo. Skulle med hänsyn till renskötselns intressen

en viss avskjutning av dessa djur jämväl inom nationalparkerna visa

sig nödvändig, förutsätter jag, att Kungl. Majit vid meddelande av tillstånd

till sådan avskjutning kommer att iakttaga stor återhållsamhet. Jag vill

framhålla, att den av mig i det föregående tillstyrkta rätten för renvårdande

lapp att under viss förutsättning även annorledes än i nödvärn döda björn

eller lo, som angripit tamdjur, icke bör gälla inom nationalparkerna.

Att på sätt lappfogdarna i Norrbottens län ifrågasatt nu upphäva fridlysningen

jämväl för örn kan jag icke förorda. Jag vill erinra, att något belägg

för att örnstammarna i dessa delar av landet äro stadda i tillväxt icke

förebragts.

Nu gällande bestämmelser örn ersättning för skador av björn, lo eller örn

torde, såsom björnutredningen föreslagit, tills vidare böra bibehållas oförändrade.

De av mig i det föregående förordade förslagen föranleda vissa författningsändringar,

som synas böra meddelas av Kungl. Majit i administrativ

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 35

väg. Riksdagen bör dock beredas tillfälle att giva sin mening till känna i

fråga om förslagen.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl.

Majit måtte besluta inhämta riksdagens yttrande över de av mig här ovan

förordade förslagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Siv Schiölcr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. JoU 1943:63 Jordbruksutskottets memorial nr 63 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1943:246 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo. s. 1 i texten
  3. JoU 1943:33 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo jämte i ämnet väckta motione s. 1 i texten