Sök i Ratio Lex

Angående anslag till särskilda minskgddsanordningar inom den s. k. lejdtrafiken

1943-02-05 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:96, Angående anslag till särskilda minskgddsanordningar inom den s. k. lejdtrafiken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

1

Nr %.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till särskilda

minskgddsanordningar inom den s. k. lejdtrafiken;

given Stockholms slott den 5 februari 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av Magda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Herman Eriksson.

Ltdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

5 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther," statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

j Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

,E/ter.gemensam beredninS nied chefen för finansdepartementet anför

cheten for handelsdepartementet, statsrådet Eriksson:

1939 års urtima riksdag i skrivelse nr 35 anmält, att riksdagen, med

bifall till propositionen nr 25 i ämnet, till främjande av handelsfartygs förseende

med skyddsanordningar mot minsprängning å tilläggsstat 1 till riksstaten

för budgetåret 1930/40 under tionde huvudtiteln anvisat eli reservationsanslag

av 1,000,000 kronor, ställde Kungl. Majit den 3 november 1939anslaget

till lcommerskollegii förfogande att användas för utgivande av bidrag

till ägare av handelsfartyg med högst hälften av de kostnader, som vore förenade

med anskaffning för fartyget och anbringande å detsamma av dylika

skyddsanordningar. Samtidigt bemyndigade Kungl. Majit marinförvaltningen

att for en kostnad av högst 750,000 kronor anskaffa 300 paravaner med bogser-

och inhalningstrossar att användas till skydd för handelsfartyg.

Bihang till riksdagens protokoll 1043. 1 sami. Nr 0G.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kunni. Maj:ts proposition nr 96.

Med anledning av ali under den senaste tiden fartyg i den s. k. lejdliafiken

förlist under omständigheter, som tyda på att de stött på förankrade

minor, har fråga uppstått örn åtgärder till skydd för fartygen i denna trafik

mot dylika minor. Sålunda har kommerskollegium i skrivelse till Kungl.

Maj:t den 15 januari 1943 anfört följande:

Det har från sina håll ifrågasatts att förse samtliga lej dfartyg nied paravaner.

Iliand handelssjöfartens utövare har man emellertid ställt sig ganska

tvivlande till paravanernas effektivitet. 1 smult vatten anses paravanerna

visserligen kunna giva ett något så när gott skydd. Redan vid måttlig sjöhävning,

då fartygets förstäv lyfter sig ett par meter, ökas dock den även

i smult vatten förefintliga risken för att wiren från förstäven till paravanen

träffar själva minan och ej dess förankrings tross. Den senare blir då ej, såsom

ämnat varit, förd till paravanen och där avklippt. I stället lian minan

_ från vilken fartyget därest paravan ej använts eventuellt skulle gatt

klart — komma att explodera med en för fartyget förödande vergan. Är

sjöhävningen kraftig, blir paravanernas värde givetvis ytterligare förringat. Det

är att beakta, att smult vatten jämförelsevis sällan lär förekomma å den

del av lejdrouten, som sträcker sig från Färöarna till Norges sydkust.

Under dessa förhållanden hava, trots att statsbidrag genom Kungl. Maj:ts

beslut den 3 november 1939 ställts till förfogande för att underlätta handelsfartygs

förseende med paravanutrustning, hitintills endast två svenska handelsfartyg

försetts med dylik utrustning, vilka fartyg för övrigt icke gått i lejdtrafik.

Utrustningen har, såvitt för kollegium är bekant, ej kommit till användning

på fartygen. En orsak till att paravanskydd ej i större utsträckning

anskaffats för handelsfartygen torde dessutom vara, att paravanernas

handhavande lärer påfordra en ganska talrik besättning, som åtminstone till

viss del är förtrogen med handhavandet. 0 .

Vad särskilt lejdfartygen angår skulle det bliva förenat med vissa svårigheter

att utrusta dem med paravaner. Sålunda skulle det väl knappast bliva

möjligt att utomlands anskaffa paravaner för ändamålet och att där förse

fartygen med anordningar för paravanernas anbringande och handhavande,

utan synes så få ske i svensk hamn. Åtminstone till en början torde folden

skull endast från Sverige utgående lejdfartyg kunna erhålla paravanskydd.

Fartygens iordningställande för skyddens anbringande skulle dessutom

taga ganska lång tid i anspråk. .

På grund av ovanberörda omständigheter har det ej sjmts kollegium

lämpligt att föreskriva anskaffandet av paravaner för lejdfartygen. yid diskussion

med vederbörande marina sakkunniga på minskyddets område har

förslag väckts att i stället utrusta ett särskilt fartyg med paravaner, vilket

fartyg skulle nyttjas till att såsom ledarfartyg gå före lejdfartygen vid deras

passage genom minfälten. Det sålunda utrustade ledarfartyget skulle

stationeras i någon svensk västkusthamn, exempelvis Strömstad, men borde,

när så befunnes lämpligt för lejdfartygs inväntande, få temporärt förläggas

till Kristianssand eller annan norsk hamn. Detta förslag kan enligt

kollegii mening förordas.

Ett för ändamålet lämpat fartyg torde vara exempelvis ångfartyget »Lali»,

reg. nr 8464. I varje fall torde det fartyg som utsåges böra dels, med hänsyn

till rådande oljebrist, vara koleldat, dels göra tillräckligt hög fart (12

å 13 knop) så att det ej vid den reducering av farten, som utlagda paravaner

medföra, kommer att mera avsevärt försena lejdfartygens resor. Det

utsedda fartyget torde genom förhyrning eller pa annat sätt böra för viss

tid tagas i anspråk för Kronans räkning. På statens trafikkommission torde

böra ankomma att handlägga i samband med ianspraktagandet uppkom
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 96.

3

mande spörsmål. Kommissionen torde sålunda böra tillse, alt rederiet förser

fartyget med paravanutrustning. Det vore emellertid lämpligt, örn marinförvaltningen

kunde, få utan ersättning utlämna dylik utrustning för fartyget

tili rederiet från det förråd, som marinförvaltningen på grund av Kungl.

Maj:ts beslut den 3 november 1939 och den 12 juli 1940 upplagt. Därvid torde

marinförvaltningen böra förbehålla sig att, när fartyget ej längre användes för

ifrågavarande ändamål, 1''å utan ersättning återtaga den utlämnade utrustningen.

De kostnader, som rederiet, trots att ersättning ej skulle behöva

utgå till marinförvaltningen, måste vidkännas för paravanutrustnings anskaffning

och anbringande å fartyget, torde i vederbörlig ordning böra av

trafikkommissionen gottgöras rederiet. Det synes vidare lämpligt, att trafikkommissionen

föranstaltar om att fartyget, under den lid det tages i anspråk,

drives av rederiet. Fartyget torde därvid böra i huvudsak bibehålla

sin vanliga besättning, eventuellt kompletterad med folk, som är kunnigt i

paravanernas handhavande. Fartygets resor torde dock böra dirigeras av

chefen för marinen eller den han därtill förordnar.

Kollegium har i skrivelsen hemställt, att Kungl. Majit ville dels besluta

örn lämpligt fartygs tagande i anspråk för ändamålet, dels lämna trafikkommissionen,

marinförvaltningen och chefen för marinen de uppdrag, som

ansåges böra tillkomma dem, dels ock ställa erforderliga medel, som måhända

delvis kunde tillskjutas av statens krigsförsäkringsnämnd, till trafikkommissionens

förfogande för bestridande av uppkommande kostnader.

Över skrivelsen hava, efter remiss, yttranden avgivits av chefen för marinen,

marinförvaltningen, statens krigsförsäkringsnämnd, statens trafikkommission

och ordföranden i sjöfartskommittén 1939, vilka samtliga tillstyrkt

den av kommerskollegium föreslagna åtgärden.

Chef en för marinen har anfört:

Sedan lejdfartygen Argentina, Uddeholm och Remmaren krigsförlist under

omständigheter, som göra det sannolikt, att orsakerna lia varit förankrade

minor, har chefen för marinen i skrivelse den 2 november 1942 till

sjöfartskommittén 1939 framhållit, att ett anbringande av paravanskydd å

lejdfartygen bedömdes öka utsikterna alt undvika dylika olyckor i framtiden.

Chefen för marinen tillrådde därför bestämt, att lejdfartygen utrustades

med paravanskydd. Hittills lia emellertid inga lejdfartyg försetts med paravanskydd.

Kommerskollegium anför vissa förhållanden, vilka medfört, alt handelssjöfartens

utövare ställt sig ganska tvivlande till paravanernas effektivitet.

Det anses dock att paravanerna i smult vatten kunna giva ett något så när

gott skydd. Redan detta anser chefen för marinen utgöra tillräckligt skäl att

förse fartygen med paravanskydd.

Ehuru det inte kan anses helt uteslutet, att paravanwiren vid sjöhävning

skall kunna träffa minan i stället för dess förankringstross och därigenom

öka riskerna för minexplosion, anser chefen för marinen detta dock högst

osannolikt. En på detta sätt förorsakad minexplosion, som kan ifrågakomma

endast på kort håll ifrån förstäven, blir i vart fall mindre förstörande för

fartyget än örn minan längre akterut skulle träffa fartygssidan på ett fartyg

utan paravanskydd. Det är ojämförligt mycket mera sannolikt, att paravanwiren

skall skydda fartyget mot minor.

Från svenska flottan föreligga inga erfarenheter, sorn tyda på att paravanernas

värde nedgår vid kraftig sjöhävning. Någon erfarenhet från paravan
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

*

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

skyddets funktionerande i svår Atlantersjö förefinnes emellertid icke inom

svenska flottan. Det kan emellertid nämnas att krigförandes handelsfartyg,

enligt vad chefen för marinen har sig bekant, åtminstone i vissa fall äro utrustade

med paravaner.

Det svenska paravanskyddet fordrar, sedan det utlagts, icke någon skötsel.

Utläggandet och hemtagandet torde med ett handelsfartygs resurser i

fråga om spel m. m. icke erfordra mer än cirka 5 man. Fartygets ordinarie

besättning bör därför kunna avses för skötsel och hanterande av paravansvepet,

varvid övningar under ledning av personal från flottan kunna anordnas,

innan fartygen lämna svenskt vatten.

Ehuru anbringande av paravanskydd å lejdfartygen torde medföra den

största tryggheten mot förankrade minor, anser chefen för marinen ett med

minsvepningsanordningar utrustat ledarefartyg, som skulle medfölja lejdfartygen

under deras färd genom det ur minsynpunkt mest riskabla området,

innebära en godtagbar lösning under följande förutsättningar:

1. Fartyget förses förutom med paravanskydd med ett paravansvep akterut,

varigenom den »ränna», som svepes, blir bredare.

2. Lejdfartygen framgå i sluten formering akter om ledarefartyget.

Anordnandet av ett särskilt paravanfartyg är lämpligt framför allt med

hänsyn till f. n. utevarande lejdfartyg, vilka icke före hemfärden kunna utrustas

med paravaner.

Mot av kommerskollegium anförda synpunkter på uttagning av lämpligt

fartyg samt mot den av kollegium angivna organisationen för detta fartygs

drift har chefen för marinen intet att erinra.

Förutom av kommerskollegium anförd paravanutrustning bör — enligt

vad som ovan anförts — fartyget jämväl utrustas med aktersvep. Dylikt kan

ställas till förfogande genom försorg av marinförvaltningen, vilket kommer

att draga vissa kostnader.

Marinförvaltningen har yttrat:

Ämbetsverket delar icke den uppfattning om paravanskyddets ineffektivitet,

som kollegium framför i första delen av sin skrivelse, utan får i denna

fråga hänvisa till vad chefen för marinen härom anfört. I anslutning härtill

tillstyrker ämbetsverket det i senare delen av kollega skrivelse framförda förslaget

att förse ett särskilt fartyg med paravansvep för att härmed skydda

efter detsamma framgående lejdfartyg mot förankrade minor. Vid ett sådant

arrangement bör dock ledaren vara försedd med akterparavansvep för att

den svepta rännan skall erhålla tillräcklig bredd, men dessutom bör ledaren

vara utrustad med stävparavaner till självskydd.

Ämbetsverket vill dock framhålla, att av ledarfartygets svep uppskurna

minor kunna innebära viss risk för efterföljande fartyg, vilken risk lejdfartygen

kunde undvika, örn varje fartyg försåges med paravanskydd, då fartygen

ej tvingades framgå efter varandra.

Vid granskning av ritning över S. S. »Lali» bär ämbetsverket funnit fartyget

väl icke idealiskt men efter vissa ändringar dock användbart för här

ifrågavarande ändamål. Med såväl stäv- som akterparavaner utlagda torde

fartygets fart komma att reduceras med 2—2.5 knop.

Mot av kommerskollegium framförda synpunkter på organisationen för

detta fartyg har marinförvaltningen intet att erinra. En underofficer och

fyra man från flottan böra kommenderas ombord för handhavande av akterparavansvepet.

Marinförvaltningen kan ställa erforderlig minsvepningsmateriel till förfogande

utan kostnad. Kostnader uppstå dock genom att viss materiel (dävertar,

stoppare m. m.) måste demonteras från nuvarande uppställningsplats å

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

5

örlogsfartyg och eventuellt ersättas med ny samt för erforderliga ändringsoch

monteringsarbeten å S. S. »Lali».

Statens krigsförsäkringsnämnd har förklarat sig visserligen icke våga göra

något uttalande angående effektiviteten av det skydd, som ett på föreslaget

sätt utrustat ledarfartyg skulle lämna lejdfartygen, men har dock ansett förslaget

böra såvitt möjligt realiseras, enär lej dtrafikens fortsättande vore av

så utomordentlig betydelse, att även rätt väsentliga ekonomiska uppoffringar

måste anses synnerligen befogade, därest genom dem kunde lämnas åtminstone

något skydd för de i denna trafik sysselsatta fartygen. Då de nu ifrågasatta

anordningarna, som givetvis komme att draga icke oväsentliga kostnader,

syftade till att minska krigsrisken för de hos nämnden krigsförsäkrade

lejdfartygen och deras dyrbara laster, syntes principiella hinder icke föreligga

för att nämnden bidroge till kostnadernas täckande. Krigsförsäkring av

ledarfartyget torde komma att draga en kostnad av cirka 5 procent per månad

av fartygets värde, motsvarande cirka 125,000 kronor per månad. Då

ledarfartyget genom anordningen med paravaner torde bliva utsatt för rätt

betydliga risker för civila sjöhaverier, måste man även räkna med en icke

oväsentlig premiekostnad för fartygets civila sjöförsäkring. Det syntes nämnden

mest ändamålsenligt örn nämndens bidrag till kostnaderna för den tilltänkta

anordningen bestämdes på sådant sätt, att nämnden bemyndigades att

utan premiekostnad för statsverket hålla ledarfartyget krigs- och sjöförsäkrat,

vilket skulle innebära ett bidrag av cirka 150,000 kronor per månad.

Statens trafikkommission har uttalat, att det av kommerskollegium såsom

ledarfartyg föreslagna ångfartyget »Lali» vore lämpat för uppgiften.

I en under hand från kommissionen införskaffad kalkyl hava kostnaderna

för »Låhs» sysselsättning såsom ledarfartyg beräknats till omkring 250,000

kronor per månad, utgifterna för krigs- och civilförsäkring däri inräknade,

vartill komma kostnaderna för fartygets iordningställande och återställande.

Kalkylen lärer emellertid vara grundad å sådana förutsättningar, att de verkliga

kostnaderna måste antagas komma att understiga de i kalkylen angivna.

Sålunda har exempelvis vid beräkningen av kostnaderna för krigsriskersättning

till de ombordanställda samt för dessas försäkring mot krigsolycksfall

hänsyn icke tagits till att fartyget vissa tider torde komma att ligga i svensk

hamn.

Genom beslut tidigare denna dag har Kungl. Majit dels uppdragit åt trafikkommissionen

att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad därutinnan

föreslagits av kommerskollegium och marinförvaltningen, förhyra och utrusta

ett fartyg för att, efter av chefen för marinen i samråd med utrikesdepartementet

meddelade anvisningar, såsom ledarfartyg användas i lejdtrafiken,

dels anbefallt marinförvaltningen att kostnadsfritt ställa för fartygets

utrustning erforderlig minsvepningsmateriel till förfogande, därvid marinförvaltningen

skulle äga återfå materielen sedan fartyget upphört att användas

för ifrågavarande ändamål, dels bemyndigat krigsförsäkringsnämnden

att ulan premiekostnad för statsverket hålla fartyget krigs- och sjöförsäkrat

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

Departementschefen.

under den tid detsamma av staten användes såsom ledarfartyg, dels ock anbefallt

statskontoret att till trafikkommissionen för täckande av kostnaderna

för förhyrning och utrustning av fartyget, efter rekvisition, utbetala ett belopp

av högst 500,000 kronor från det å förskottsstat för försvarsväsendet

under sjunde huvudtiteln uppförda anslaget till Allmänna utgifter för försvarsberedskap:

Engångsanskaffn.ing av materiel för civilbefolkningens

skydd m. m.

Under de senaste månaderna ha icke mindre än tre lejdfartyg krigsförlist

utanför norska kusten under omständigheter, som tyda på att de stött på

förankrade minor. Vad sålunda inträffat gör det angeläget, att åtgärder vidtagas,

varigenom faran för att lejdfartygen skola bliva minsprängda kan

förväntas bliva minskad.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att nian inom sakkunniga

kretsar enats örn lämpligheten av att i den nu uppkomna situationen anskaffa

och utrusta ett fartyg med uppgift att såsom minsvepare biträda lejdfartygen

under färden längs norska kusten. I avbidan på den slutliga prövningen av

kommerskollegii framställning i ämnet har chefen för marinen såsom en provisorisk

åtgärd ställt en av flottans hjälpkryssare till förfogande för ändamålet.

Härefter har Kungl. Majit förut denna dag meddelat Sitt av mig nyss återgivna

beslut, enligt vilket bland annat statens trafikkommission erhållit uppdrag

att förhyra och utrusta ett fartyg för att såsom ledarfartyg användas i

lejdtrafiken samt statskontoret anbefallts att till kommissionen för täckande

av kostnaderna för förhyrning och utrustning av fartyget utbetala högst

500,000 kronor från det å förskottsstaten för försvarsväsendet under sjunde

huvudtiteln uppförda anslaget till engångsanskaffning av materiel för civilbefolkningens

skydd m. m.

Till täckande av kostnaderna för ifrågavarande ändamål, som det ansetts

nödvändigt att tillgodose snarast möjligt, bör framställning göras till

riksdagen om anvisande å tilläggsstat för innevarande budgetår av ett reservationsanslag

å motsvarande belopp, lämpligen under rubriken Särskilda

minskyddsanordningar inom den s. k. lejdtrafiken.

Då behov av att använda ett ledarfartyg såsom minskydd för lejdfartygen

kan komma att föreligga jämväl under nästkommande budgetår, förordar

jag att i detta sammanhang ett anslag för ändamålet för nämnda budgetår

likaledes äskas. Därest, såsom avsett är, krigsförsäkringsnämnden skall utan

premiekostnad för statsverket hålla ledarfartyget krigs- och sjöförsäkrat, torde

kostnaderna för fartyget kunna beräknas till omkring 100,000 kronor per

månad. Anslaget för nästa budgetår bör därför bestämmas till 1,200,000 kronor.

Åtgärden att i lejdtrafiken insätta ett särskilt minsvepningsfartyg behöver

icke innebära, att därmed tanken på att förse varje lejdfartyg med

skyddssvep avvisats. Tvärtom bör enligt min uppfattning frågan härom

bliva föremål för ytterligare övervägande. Även om det därvid skulle befinnas

lämpligt att utrusta lejdfartygen med paravaner, torde emellertid ett

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

7

beslut härom icke kunna till fullo verkställas förrän samtliga de för lejdtrafiken

avsedda fartyg hemkommit, vilka nu befinna sig utomlands. Under

tiden skulle i varje fall behov föreligga av ett ledarfartyg för de hemgående

lejdfartygen.

På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen

att till Särskilda minskyddsanordningar inom den s. k.

lejdtrafiken anvisa

dels å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43

ett reservationsanslag av ................kronor 500,000;

dels ock för budgetåret 1943/44 under tionde huvudtiteln

ett reservationsanslag av .............. kronor 1,200,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Hartvig.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:163 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskilda minskyddsa/nordningar inom den s. k. lejdtrafiken. a1 i texten
  2. SU 1943:80 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskilda minskyddsanordningar inom den s. k. lejdtrajiken. s. 38 i texten