Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 19W (nr 3) o>m vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m

8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:110, Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 19W (nr 3) o>m vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

1

Nr 110.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 19W

(nr 3) o>m vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara

m. m.; given Stockholms slott den 25 februari 19M.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9

januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

GUSTAR

Thorwald Bergquist.

1

Milano lill riksdagens protokoll 194i. 1 sami. Nr Ilo.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 110

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet ar lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa

tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel

vid krig eller krigsfara m. m.\ vilken enligt lag den 4 juni 1943 (nr 280) gäller

till och med den 30 juni 1944, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30

juni 1945; dock att från och med den 1 juli 1944 4 § i lagen skall hava följande

ändrade lydelse.

4 §•

Åtgärd, varom---avsedda ändamålet.

Har förordnande---upphäva detsamma.

Då någon med stöd av 3 § kvarhållits mer än fem dygn, skall anmälan

därom ofördröjligen göras hos justitiekanslern. Har den misstänkte ej inom

femton dagar från första dagen av kvarhållandet förklarats häktad, skall

han frigivas, där ej justitiekanslern medgiver, att han må kvarhållas under

viss ytterligare tid, högst femton dagar.

1 Senaste lydelse av 2 §, se 1941:157, och av 4 §, se 1943:280.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 11 februari 19M.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,

Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social- och kommunikationsdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bergquist, fråga örn fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 19M (nr 3)

om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. samt anför därvid följande.

Lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara

m. m. gäller enligt lag den 4 juni 1943 (nr 280) till utgången av juni 1944.

Ändringar i lagen ha vidtagits dels genom lag den 13 december 1940 (nr 997),

dels genom lag den 21 mars 1941 (nr 157) och dels genom nyssnämnda lag

den 4 juni 1943.

I anledning av lagen ha vissa tillämpningsföreskrifter utfärdats. De nu gällande

innefattas i en kungörelse av den 21 mars 1941 (nr 158).

Tvångsmedelslagen har föranletts av att det i ett allvarligt tidsläge befunnits

vara av särskild vikt att kunna hindra och uppdaga åtgärder, vilka

kunna skada rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser

med annan stat. För att tillgodose detta syfte lia vissa polis- och

därmed jämställda myndigheter utrustats med särskilda befogenheter.

Lagen är i likhet med ett flertal andra tidsbegränsade författningar av beredskapslagstiftnings

karaktär så uppbyggd att dess huvudbestämmelser (2—- 6 §§) skola äga tillämpning först sedan Kungl. Majit förordnat därom. Sådant

förordnande må meddelas endast vid krig eller krigsfara eller eljest under

utomordentliga av krig föranledda förhållanden. Samtidigt med lagens utfärdande

meddelade Kungl. Majit genom kungörelse (nr 4) dylikt förordnande.

Befogenhet att föranstalta örn de åtgärder som avses i lagen tillkommer

länsstyrelse, landsfogde och polismästare samt i Stockholm dessutom förste

stadsfiskalen och den polisintendent som är chef för kriminalavdelningen.

Kungl. Majit kan emellertid uppdraga beslutanderätten i nu förevarande fall

åt ämbets- eller tjänsteman som kan anses jämställd med de befattningshavare

inom åklagare- och polisväsendet som nyss nämnts. Även underordnade

befattningshavare äro, i den mån Konungen förordnat därom, berntti
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

gade att, då dröjsmål kan medföra fara, besluta örn användning av ifrågavarande

tvångsmedel. I sistnämnda fall skall dock anmälan om beslutet så

fort ske kan göras hos högre myndighet, som snarast möjligt har att pröva

örn åtgärden skall bestå (5 §).

De i lagen angivna tvångsmedlen få tillgripas i den mån så finnes erforderligt

för att hindra eller uppdaga brott mot 8 kap. strafflagen eller sådana

brott mot 19 kap. samma lag, vilka kunna skada rikets försvar eller folkförsörjning

eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt, eller

brott mot lagen den 13 december 1940 örn straff för sabotage. De få emellertid

även användas i den mån det är nödvändigt för att hindra, att förhållande,

vars meddelande till främmande makt kan föranleda skada som nyss

nämnts, kommer till obehörigs kännedom eller för att vinna utredning örn

obehörigt utforskande av sådant förhållande eller om överbringande till obehörig

av meddelande därom.

Under nu angivna förutsättningar kan beslut meddelas om beslag, skingringsförbud

samt hus- och kroppsrannsakan. Vidare kan beslutas, alt expediering

av post-, telegraf-, järnvägs- eller annan försändelse skall inställas

eller fördröjas eller försändelsens innehåll granskas och censureras samt att

expediering av telefonsamtal skall inställas eller fördröjas eller samtal avlyssnas

eller telefonapparat för viss tid eller tills vidare skall avstängas för

samtal, så ock att uppgift skall lämnas från telefonanstalt å utväxlade eller

beställda samtal (2 §).

Lagen bereder även möjlighet att gripa och kvarhålla personer, vilka misstänkas

för att förbereda, utöva eller främja sådan verksamhet mot vilken

lagen riktar sig (3 §).

För att inskärpa vikten av att den enskildes intressen icke utsättas för

större intrång än förhållandena föranleda har uttryckligen stadgats (4 §). att

åtgärd som beslutats med stöd av lagen icke får upprätthållas längre än som

erfordras för att vinna det med åtgärden avsedda ändamålet. Lagen innehåller

även vissa andra kontrollföreskrifter, vilka vid flera tillfällen skärpts eller

kompletterats.

I fråga örn förfarandet vid beslag och skingringsförbud sami lius- och

kroppsrannsakan, som kan komma att äga rum med stöd av lagstiftningen,

skola flertalet bestämmelser i den för vanliga förhållanden avsedda lagen

den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål äga motsvarande tillämpning.

Detta innebär bland annat, att örn brott som föranlett beslag eller

skingringsförbud ej åtalas inom en månad från åtgärdens verkställande,

beslaget eller skingringsförbudet skall hävas, såvida ej länsstyrelsen eller, efter

bemyndigande av Konungen, annan myndighet medgivit att åtgärden får bestå

under viss ytterligare tid.

I samband med den senaste prolongeringen av tvångsmedelslagen infördes

i 4 § bestämmelser rörande ökad kontroll å förordnanden örn granskning av

postförsändelser eller örn avlyssnande av telefonsamtal. Har dylikt beslut

meddelats, skall sålunda numera anmälan därom med angivande av skälen

för beslutet utan dröjsmål göras hos justitiekansiern, som har att upphäva

detsamma örn han finner att det icke bör äga bestånd. Enligt tillämpnings
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

5

föreskrifterna får vatt som inhämtats genom granskning av försändelse eller

av uppteckning av eller uppgift å telefonsamtal eller genom avlyssnande av

sådant samtal icke yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna det med

undersökningen avsedda ändamålet. Den som bryter häremot straffas med

dagsböter eller fängelse.

Enligt ursprungliga lydelsen av 4 § i lagen skulle kvarhållen person, om han

ej inom trettio dagar förklarats häktad, frigivas, såvida ej justitiekanslern

medgivit alt han finge kvarhållas under viss ytterligare tid, högst trettio dagar.

I samband med lagens prolongera^ den 21 mars 1941 skärptes denna bestämmelse.

Ändringen innebar, att den tid kvarhållande finge ske utan medgivande

av justitiekanslern förkortades till femton dagar samt att justitiekanslern

skulle äga giva tillstånd till fortsatt kvarhållande under högst femton

dagar varje gång sådant tillstånd hos honom begärdes. Den sammanlagda

längsta tiden för kvarhållande, sextio dagar, ansågs böra bibehållas.

I fråga om person, som gripits eller kvarhållits med stöd av tvångsmedelslagen,

skall vad i 19 § 29. promulgationsförordningen till allmänna strafflagen

är stadgat angående anhållen person äga motsvarande tillämpning. Enligt

tillämpningsföreskrifterna till lagen åligger det de beslutande myndigheterna

att föra noggranna anteckningar angående de personer, som kvarhållas med

stöd av lagen, med angivande av den tidpunkt då sådan person gripits samt

frigivits eller häktats. Framställning till justitiekanslern örn fortsatt förvar

bör göras så snart det kan förutses att dylikt kvarhållande erfordras. Vid

framställningen skall fogas redogörelse för vad huvudsakligen förekommit i

ärendet med angivande av skälen för kvarhållandet. Då person, som hållits i

förvar mer än femton dagar, frigives eller häktas, skall underrättelse därom

ofördröjligen lämnas justitiekanslern.

Tvångsmedelslagen, som är tillämplig vid krig eller krigsfara eller eljest Departementsunder

utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, har föranletts av be- CÄ£/CBhovet

att i ett dylikt allvarligt läge bereda ökat skydd för rikets försvar, folkförsörjning

och vänskapliga förbindelser med annan stat. Lagen har under de

år den gällt också visat sig vara av stor betydelse vid bekämpandet av spioneri

och annan landsskadlig verksamhet.

Det är uppenbarligen synnerligen angeläget att denna undantagslagstiftning

med dess långt gående ingrepp i de medborgerliga rättigheterna upphäves

så snart möjlighet därtill finnes. Lagen torde dock alltjämt icke kunna

undvaras. Med hänsyn till den stora betydelsen av att ej mera vittgående

ingripanden må äga rum än som liro oundgängligen nödvändiga har jag

emellertid låtit undersöka, i vad mån det låter sig göra att i särskilda hänseenden

inskränka de befogenheter varom stadgas i lagen. Härvid har framgått,

att en begränsning synes kunna ske av tiden för kvarhållande av misstänkt

person.

Enligt 4 § i lagen är längsta tiden för kvarhållande sextio dagar. Enligt vad

jag inhämtat har under de två senaste åren endast i ett fall inträffat att någon

kvarhållits mer än 30 dagar. I allmänhet har tiden varit jämförelsevis

kort. Framställningar lill justitiekanslern om tillstånd att kvarhålla någon

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr J 1 0.

utöver 15 dagar gjordes under år 1942 beträffande 43 personer, under år

1943 allenast beträffande en person. Även om sålunda den nu medgivna tiden

för kvarhållande i praxis ej ens tillnärmelsevis utnyttjas, synes det mig angeläget,

att den längsta tid, som någon med justitiekanslerns medgivande må

kvarhållas enligt lagen, väsentligt förkortas. Det synes dock ej tillrådligt att

sätta den sammanlagda tid, som någon må hållas i förvar, kortare än

till 30 dagar. Såsom förut nämnts fordras justitiekanslerns tillstånd för

kvarhållande längre än 15 dagar, och sådant tillstånd kommer givetvis att

lämnas endast då omständigheterna göra det nödvändigt.

Rätten alt kvarhålla personer, vilka misstänkas för brott, är under normala

förhållanden mycket begränsad i vårt land. Enligt 19 § 12. strafflagens

promulgationsförordning skall nämligen en anhållen person lösgivas

inom 24 timmar, såframt han icke förklaras häktad. Under särskilda

omständigheter kan denna tidsfrist förlängas, dock högst med fyra dygn.

Längsta tiden för kvarhållande utan att häktning- sker är sålunda enligt

nämnda förordning fem dygn.

Det synes ur rättssäkerhetssynpunkt vara önskvärt att justitiekanslern

snarast möjligt erhåller kännedom om de fall, då personer med stöd av

tvångsmedelslagen hållas i förvar längre tid än som enligt strafflagens promulgationsförordning

är medgiven i fråga om anhållna personer. Med hänsyn

härtill bör i lagens 4 § upptagas ett stadgande att, då någon med stöd

av 3 § i lagen kvarhållits mer än fem dygn, anmälan därom skall ofördröjligen

göras hos justitiekanslern. En dylik anmälningsskyldighet synes

ägnad att befrämja ökad varsamhet vid lagens tillämpning.

I övrigt har jag icke funnit möjligt att nu begränsa de befogenheter som

tvångsmedelslagen innehåller. Den tillsyn som justitiekanslern utövar å tilllämpningen

är ägnad att motverka missbruk. Av vikt är att i olika sammanhang

hos de tillämpande organen inskärpes vikten av att nämnda befogenheter

ej utnyttjas utan vägande skäl.

Tvångsmedelslagens giltighetstid torde, med nyss angivna ändringar i 4 §,

böra förlängas till och med den 30 juni 1945.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 19A0

(nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga lill detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget, har

här uteslutits.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

7

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 februari

19 AA.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 18 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 11 februari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9

januari 19A0 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Gunnar Danielson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kunni. Maj:ts proposition nr 110.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 februari IDIA.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social- och kommunikationsdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bergquist, lagrådets den 21 februari 1944 avgivna utlåtande över det

till lagrådet den 11 i samma månad remitterade förslaget till lag angående

fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel

vid krig eller krigsfara m. m.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer

föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

44 OSOS

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.