Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 19W (nr 3) o>m vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m
8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1944:110, Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 19W (nr 3) o>m vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
1
Nr 110.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 19W
(nr 3) o>m vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara
m. m.; given Stockholms slott den 25 februari 19M.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9
januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.
GUSTAR
Thorwald Bergquist.
1
Milano lill riksdagens protokoll 194i. 1 sami. Nr Ilo.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 110
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet ar lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m.\ vilken enligt lag den 4 juni 1943 (nr 280) gäller
till och med den 30 juni 1944, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30
juni 1945; dock att från och med den 1 juli 1944 4 § i lagen skall hava följande
ändrade lydelse.
4 §•
Åtgärd, varom---avsedda ändamålet.
Har förordnande---upphäva detsamma.
Då någon med stöd av 3 § kvarhållits mer än fem dygn, skall anmälan
därom ofördröjligen göras hos justitiekanslern. Har den misstänkte ej inom
femton dagar från första dagen av kvarhållandet förklarats häktad, skall
han frigivas, där ej justitiekanslern medgiver, att han må kvarhållas under
viss ytterligare tid, högst femton dagar.
1 Senaste lydelse av 2 §, se 1941:157, och av 4 §, se 1943:280.
Kungl. Maj.ts proposition nr 110.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 februari 19M.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,
Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,
Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social- och kommunikationsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Bergquist, fråga örn fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 19M (nr 3)
om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. samt anför därvid följande.
Lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara
m. m. gäller enligt lag den 4 juni 1943 (nr 280) till utgången av juni 1944.
Ändringar i lagen ha vidtagits dels genom lag den 13 december 1940 (nr 997),
dels genom lag den 21 mars 1941 (nr 157) och dels genom nyssnämnda lag
den 4 juni 1943.
I anledning av lagen ha vissa tillämpningsföreskrifter utfärdats. De nu gällande
innefattas i en kungörelse av den 21 mars 1941 (nr 158).
Tvångsmedelslagen har föranletts av att det i ett allvarligt tidsläge befunnits
vara av särskild vikt att kunna hindra och uppdaga åtgärder, vilka
kunna skada rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser
med annan stat. För att tillgodose detta syfte lia vissa polis- och
därmed jämställda myndigheter utrustats med särskilda befogenheter.
Lagen är i likhet med ett flertal andra tidsbegränsade författningar av beredskapslagstiftnings
karaktär så uppbyggd att dess huvudbestämmelser (2—- 6 §§) skola äga tillämpning först sedan Kungl. Majit förordnat därom. Sådant
förordnande må meddelas endast vid krig eller krigsfara eller eljest under
utomordentliga av krig föranledda förhållanden. Samtidigt med lagens utfärdande
meddelade Kungl. Majit genom kungörelse (nr 4) dylikt förordnande.
Befogenhet att föranstalta örn de åtgärder som avses i lagen tillkommer
länsstyrelse, landsfogde och polismästare samt i Stockholm dessutom förste
stadsfiskalen och den polisintendent som är chef för kriminalavdelningen.
Kungl. Majit kan emellertid uppdraga beslutanderätten i nu förevarande fall
åt ämbets- eller tjänsteman som kan anses jämställd med de befattningshavare
inom åklagare- och polisväsendet som nyss nämnts. Även underordnade
befattningshavare äro, i den mån Konungen förordnat därom, berntti
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
gade att, då dröjsmål kan medföra fara, besluta örn användning av ifrågavarande
tvångsmedel. I sistnämnda fall skall dock anmälan om beslutet så
fort ske kan göras hos högre myndighet, som snarast möjligt har att pröva
örn åtgärden skall bestå (5 §).
De i lagen angivna tvångsmedlen få tillgripas i den mån så finnes erforderligt
för att hindra eller uppdaga brott mot 8 kap. strafflagen eller sådana
brott mot 19 kap. samma lag, vilka kunna skada rikets försvar eller folkförsörjning
eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt, eller
brott mot lagen den 13 december 1940 örn straff för sabotage. De få emellertid
även användas i den mån det är nödvändigt för att hindra, att förhållande,
vars meddelande till främmande makt kan föranleda skada som nyss
nämnts, kommer till obehörigs kännedom eller för att vinna utredning örn
obehörigt utforskande av sådant förhållande eller om överbringande till obehörig
av meddelande därom.
Under nu angivna förutsättningar kan beslut meddelas om beslag, skingringsförbud
samt hus- och kroppsrannsakan. Vidare kan beslutas, alt expediering
av post-, telegraf-, järnvägs- eller annan försändelse skall inställas
eller fördröjas eller försändelsens innehåll granskas och censureras samt att
expediering av telefonsamtal skall inställas eller fördröjas eller samtal avlyssnas
eller telefonapparat för viss tid eller tills vidare skall avstängas för
samtal, så ock att uppgift skall lämnas från telefonanstalt å utväxlade eller
beställda samtal (2 §).
Lagen bereder även möjlighet att gripa och kvarhålla personer, vilka misstänkas
för att förbereda, utöva eller främja sådan verksamhet mot vilken
lagen riktar sig (3 §).
För att inskärpa vikten av att den enskildes intressen icke utsättas för
större intrång än förhållandena föranleda har uttryckligen stadgats (4 §). att
åtgärd som beslutats med stöd av lagen icke får upprätthållas längre än som
erfordras för att vinna det med åtgärden avsedda ändamålet. Lagen innehåller
även vissa andra kontrollföreskrifter, vilka vid flera tillfällen skärpts eller
kompletterats.
I fråga örn förfarandet vid beslag och skingringsförbud sami lius- och
kroppsrannsakan, som kan komma att äga rum med stöd av lagstiftningen,
skola flertalet bestämmelser i den för vanliga förhållanden avsedda lagen
den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål äga motsvarande tillämpning.
Detta innebär bland annat, att örn brott som föranlett beslag eller
skingringsförbud ej åtalas inom en månad från åtgärdens verkställande,
beslaget eller skingringsförbudet skall hävas, såvida ej länsstyrelsen eller, efter
bemyndigande av Konungen, annan myndighet medgivit att åtgärden får bestå
under viss ytterligare tid.
I samband med den senaste prolongeringen av tvångsmedelslagen infördes
i 4 § bestämmelser rörande ökad kontroll å förordnanden örn granskning av
postförsändelser eller örn avlyssnande av telefonsamtal. Har dylikt beslut
meddelats, skall sålunda numera anmälan därom med angivande av skälen
för beslutet utan dröjsmål göras hos justitiekansiern, som har att upphäva
detsamma örn han finner att det icke bör äga bestånd. Enligt tillämpnings
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 110.
5
föreskrifterna får vatt som inhämtats genom granskning av försändelse eller
av uppteckning av eller uppgift å telefonsamtal eller genom avlyssnande av
sådant samtal icke yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna det med
undersökningen avsedda ändamålet. Den som bryter häremot straffas med
dagsböter eller fängelse.
Enligt ursprungliga lydelsen av 4 § i lagen skulle kvarhållen person, om han
ej inom trettio dagar förklarats häktad, frigivas, såvida ej justitiekanslern
medgivit alt han finge kvarhållas under viss ytterligare tid, högst trettio dagar.
I samband med lagens prolongera^ den 21 mars 1941 skärptes denna bestämmelse.
Ändringen innebar, att den tid kvarhållande finge ske utan medgivande
av justitiekanslern förkortades till femton dagar samt att justitiekanslern
skulle äga giva tillstånd till fortsatt kvarhållande under högst femton
dagar varje gång sådant tillstånd hos honom begärdes. Den sammanlagda
längsta tiden för kvarhållande, sextio dagar, ansågs böra bibehållas.
I fråga om person, som gripits eller kvarhållits med stöd av tvångsmedelslagen,
skall vad i 19 § 29. promulgationsförordningen till allmänna strafflagen
är stadgat angående anhållen person äga motsvarande tillämpning. Enligt
tillämpningsföreskrifterna till lagen åligger det de beslutande myndigheterna
att föra noggranna anteckningar angående de personer, som kvarhållas med
stöd av lagen, med angivande av den tidpunkt då sådan person gripits samt
frigivits eller häktats. Framställning till justitiekanslern örn fortsatt förvar
bör göras så snart det kan förutses att dylikt kvarhållande erfordras. Vid
framställningen skall fogas redogörelse för vad huvudsakligen förekommit i
ärendet med angivande av skälen för kvarhållandet. Då person, som hållits i
förvar mer än femton dagar, frigives eller häktas, skall underrättelse därom
ofördröjligen lämnas justitiekanslern.
Tvångsmedelslagen, som är tillämplig vid krig eller krigsfara eller eljest Departementsunder
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, har föranletts av be- CÄ£/CBhovet
att i ett dylikt allvarligt läge bereda ökat skydd för rikets försvar, folkförsörjning
och vänskapliga förbindelser med annan stat. Lagen har under de
år den gällt också visat sig vara av stor betydelse vid bekämpandet av spioneri
och annan landsskadlig verksamhet.
Det är uppenbarligen synnerligen angeläget att denna undantagslagstiftning
med dess långt gående ingrepp i de medborgerliga rättigheterna upphäves
så snart möjlighet därtill finnes. Lagen torde dock alltjämt icke kunna
undvaras. Med hänsyn till den stora betydelsen av att ej mera vittgående
ingripanden må äga rum än som liro oundgängligen nödvändiga har jag
emellertid låtit undersöka, i vad mån det låter sig göra att i särskilda hänseenden
inskränka de befogenheter varom stadgas i lagen. Härvid har framgått,
att en begränsning synes kunna ske av tiden för kvarhållande av misstänkt
person.
Enligt 4 § i lagen är längsta tiden för kvarhållande sextio dagar. Enligt vad
jag inhämtat har under de två senaste åren endast i ett fall inträffat att någon
kvarhållits mer än 30 dagar. I allmänhet har tiden varit jämförelsevis
kort. Framställningar lill justitiekanslern om tillstånd att kvarhålla någon
6
Kungl. Maj.ts proposition nr J 1 0.
utöver 15 dagar gjordes under år 1942 beträffande 43 personer, under år
1943 allenast beträffande en person. Även om sålunda den nu medgivna tiden
för kvarhållande i praxis ej ens tillnärmelsevis utnyttjas, synes det mig angeläget,
att den längsta tid, som någon med justitiekanslerns medgivande må
kvarhållas enligt lagen, väsentligt förkortas. Det synes dock ej tillrådligt att
sätta den sammanlagda tid, som någon må hållas i förvar, kortare än
till 30 dagar. Såsom förut nämnts fordras justitiekanslerns tillstånd för
kvarhållande längre än 15 dagar, och sådant tillstånd kommer givetvis att
lämnas endast då omständigheterna göra det nödvändigt.
Rätten alt kvarhålla personer, vilka misstänkas för brott, är under normala
förhållanden mycket begränsad i vårt land. Enligt 19 § 12. strafflagens
promulgationsförordning skall nämligen en anhållen person lösgivas
inom 24 timmar, såframt han icke förklaras häktad. Under särskilda
omständigheter kan denna tidsfrist förlängas, dock högst med fyra dygn.
Längsta tiden för kvarhållande utan att häktning- sker är sålunda enligt
nämnda förordning fem dygn.
Det synes ur rättssäkerhetssynpunkt vara önskvärt att justitiekanslern
snarast möjligt erhåller kännedom om de fall, då personer med stöd av
tvångsmedelslagen hållas i förvar längre tid än som enligt strafflagens promulgationsförordning
är medgiven i fråga om anhållna personer. Med hänsyn
härtill bör i lagens 4 § upptagas ett stadgande att, då någon med stöd
av 3 § i lagen kvarhållits mer än fem dygn, anmälan därom skall ofördröjligen
göras hos justitiekanslern. En dylik anmälningsskyldighet synes
ägnad att befrämja ökad varsamhet vid lagens tillämpning.
I övrigt har jag icke funnit möjligt att nu begränsa de befogenheter som
tvångsmedelslagen innehåller. Den tillsyn som justitiekanslern utövar å tilllämpningen
är ägnad att motverka missbruk. Av vikt är att i olika sammanhang
hos de tillämpande organen inskärpes vikten av att nämnda befogenheter
ej utnyttjas utan vägande skäl.
Tvångsmedelslagens giltighetstid torde, med nyss angivna ändringar i 4 §,
böra förlängas till och med den 30 juni 1945.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 19A0
(nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga lill detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
7
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 februari
19 AA.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 18 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 11 februari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9
januari 19A0 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Gunnar Danielson.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
8
Kunni. Maj:ts proposition nr 110.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari IDIA.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social- och kommunikationsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Bergquist, lagrådets den 21 februari 1944 avgivna utlåtande över det
till lagrådet den 11 i samma månad remitterade förslaget till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m.
Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Leffler.
Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
44 OSOS
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.