Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m

1944-01-08 · 71 sidor, varav 71 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 71 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:13, Med förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

1

Nr 13.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m.; given

Stockholms slott den 8 januari 19M.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den 6

juni 1924 (nr 361); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19H 1 sami. Nr 13.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag
till
Lag
Olli

ändring i 18 och 25 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 10 § och 25 kap. 20 § strafflagen1 skola

erhålla följande ändrade lydelse samt att i förstnämnda kapitel skall införas

en ny paragraf, benämnd 10 a §, med nedan angivet innehåll.

18 kap.

10 §.

övar någon otukt med annan av samma kön, som ej fyllt femton år,

dömes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Har någon övat sådan otukt med den, som fyllt femton men ej aderton

år, och var han ej själv under aderton år, dömes till straffarbete i högst

två år eller fängelse.

Har någon, som fyllt aderton år, i annat fall än ovan sägs, övat otukt med

annan av samma kön under utnyttjande av dennes oerfarenhet eller med

grovt missbruk av hans beroende ställning, straffes med fängelse eller straffarbete

i högst två år.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

10 a §.

övar någon otukt med annan av samma kön, som är sinnessjuk eller

sinnesslö, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

Har styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman

eller vaktbetjänt vid inrättning, som avses i 6 § 2 moni., övat otukt

med där intagen person av samma kön, dömes till straffarbete i högst två

år eller fängelse.

25 kap.

20 §.

Varder ämbetsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra

ungdom, enligt 18 kap. 6 § 1 mom. eller 10 § dömd till fängelse för otukt

med ungdom som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning

eller uppfostran, eller dömes han enligt 18 kap. 13 § till ansvar för

1 Senaste lydelse av 25 kap. 20 §, se SFS 1936: 244.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

3

någon tukt och sedlighet sårande gärning därav synnerlig fara för sådan

ungdoms förförelse kom, skall tillika till avsättning eller till mistning av

ämbetet på viss tid dömas. Sådan påföljd må ock, om det med hänsyn till

hans ämbetsuppgift finnes påkallat, ådömas, där han i annat fall än nyss

sagts dömes till fängelse enligt 18 kap. 10 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Förslag*

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § harnavårdslagen den 6 joni

1924 (nr 361).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den 6

juni 19241 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden har---dess åtgärder.

Särskilt åligger det nämnden

att, i fall som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade

eller för annan fara till hälsan utsatta barn samt barn, som äro vanartade

eller i fara att bliva vanartade, ävensom ungdom, som är hemfallen

åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt eller eljest visat

svår oart;

att, på sätt i 29 § stadgas, omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa

barn, samt

att enligt bestämmelserna i 7 kap. öva kontroll över fosterbarnsvården.

Jämväl i---och handhavande.

Hurusom den---i kommunallagarna.

22 §.

Barnavårdsnämnden har---dess tillrättaförande; samt

d) person i åldern mellan aderton och tjuguelt år, som befinnes vara

hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt eller eljest

visat svår oart och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets

sida krävas för hans tillrätlaförande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Senaste lydelse, se SFS 1942: 62.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 om

behörighet att utöva läkarkonsten1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

3 §.

Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga kraft,

för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts till

straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27, 28 a

eller 33 §, 15 kap. 9, 15 a eller 25 § eller 18 kap. 6, 8, 8 a, 9, 10 eller

10 a § strafflagen, 12 § lagen örn avbrytande av havandeskap, 8 § lagen

örn sterilisering eller 8 § lagen om kastrering till fängelse

eller, där han innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas

såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott, som

han förövat under utövning av läkarkonsten, gjort sig förfallen till avsättning

från befattningen eller mistning därav på viss tid

eller fällts till ansvar enligt 7 § här nedan,

skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren finnes hava genom vad han sålunda

låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare

bör äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst, för viss tid, ej över

tio år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för läkare, som

blivit av Konungen eller av medicinalstyrelsen utnämnd till läkarbefattning,

legitimationen ej må återkallas, så länge han innehar befattningen,

samt att, där dylik läkare dömts till suspension, legitimationen må återkallas

allenast för suspensionstiden.

Där läkare---utöva läkarkonsten.

5 §.

Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straffarbete

eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27, 28 a eller 33 §,

15 kap. 9, 15 a eller 25 § eller 18 kap. 6, 8, 8 a, 9, 10 eller 10 a § strafflagen,

12 § lagen örn avbrytande av havandeskap, 8 § lagen om sterilisering

eller 8 § lagen örn kastrering till fängelse eller till ansvar för förseelse,

som i 7 § här nedan sägs, eller har innehavare av sådan läkarbefattning,

att brott i tjänsten bestraffas såsom brott av ämbetsman, gjort sig

förfallen till avsättning från befattningen eller mistning därav på viss tid,

skall domstolen till medicinalstyrelsen insända protokoll och utslag i målet.

Har någon---hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Senaste lydelse, se SFS 1942: 381.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

5

Utdrag av protokollet över justitie departementsär enden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 november 19A3.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler efter gemensam

beredning med t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Rosander,

fråga angående ändrad lagstiftning rörande homosexualitetens straffrättsliga

behandling m. m.

Föredraganden anför följande.

Inledning.

I 18 kap. 10 § strafflagen stadgas straff för den som med annan person övar

»otukt som emot naturen är». Straffet utgör straffarbete i högst två år. Brottsbeskrivningen

omfattar efter ordalagen all annan otukt än normalt könsumgänge

mellan man och kvinna, vare sig den övats mellan personer av

samma eller mellan personer av olika kön. I rättspraxis har stadgandet emellertid

ansetts tillämpligt endast beträffande sexuella förbindelser mellan personer

av samma kön, s. k. homosexuell otukt. Dess användande anses vidare

utesluta samtidig tillämpning av andra stadganden i strafflagen rörande

sedlighetsbrott. Lagrummet är tillämpligt såväl då båda parterna äro

män som då båda äro kvinnor, även örn det så gott som uteslutande är

män som blivit föremål för åtal enligt detsamma. Enligt de officiella rättsstatistiska

uppgifterna lia sålunda under 20-årsperioden 1921—1940 sammanlagt

935 män men endast en kvinna ställts under tilltal för brott emot 18 kap.

10 § strafflagen. I dessa siffror ingå åtal för otukt med djur, s. k. tidelag,

som jämväl omfattas av lagrummet. De anställda åtalen ha i stor utsträckning

lett till att den tilltalade efter rättspsykiatrisk undersökning förklarats ha varit

av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen och på grund härav

icke kunna fällas till ansvar. Av nyssnämnda under åren 1921—1940 för

brott emot 18 kap. 10 § strafflagen åtalade 936 personer blevo sålunda icke

mindre än 143 straffriförklarade. Anledningen till denna relativt höga siffra

torde väsentligen vara att söka däri att många psykiatrer liksom också medicinalstyrelsen

hysa den åsikten att homosexuell läggning såsom en biologiskt

betingad psykisk abnormitet bör föranleda omhändertagande i form av sinnessjukvård

i stället för straff. Högsta domstolen torde emellertid få anses lia

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

tagit avstånd från uppfattningen att homosexuella anlag i och för sig skulle

medföra straffrihet enligt 5 kap. 5 § strafflagen.1

Reformfrågans utveckling.

Att straffbarheten för homosexuell otukt enligt 18 kap. 10 § strafflagen är

oinskränkt har sedan länge varit föremål för kritik, särskilt från läkarhåll.

Frågan örn en ändring av lagrummet bragtes första gången under statsmakternas

prövning genom en av professorn A. V. Lundstedt vid 1933 års riksdag

väckt motion (II: 1). I denna yrkades efter ingående motivering, att riksdagen

måtte besluta att för sin del upphäva 10 § i 18 kap. strafflagen samt i dess

ställe antaga ett stadgande av innehåll, att otukt, utövad mellan personer av

samma kön, skulle beläggas med fängelse i högst 6 månader eller straffarbete

i högst 2 år, dels därest gärningen skett under omständigheter motsvarande

dem, som framginge av något av följande stadganden, nämligen

12, 13 och 15 §§ i 15 kap. samt 6—9 §§ i 18 kap. strafflagen, dels ock därest

gärningen begåtts med person mellan 15 och 18 år, i vilket senare fall straffet

dock skulle kunna bortfalla, såvitt som personexna i ålder och utveckling

vore varandra ungefärligen jämbördiga.

Första lagutskottet hemställde i utlåtande (nr 15), att motionen icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda, därvid utskottet anförde:

Utskottet vill icke göra något bestämt uttalande örn man bör hos oss liksom

i åtskilliga främmande länder i princip lämna de homosexuella handlingarna

straffria. En sådan princip förutsätter i allt fall, såsom även motionären

framhållit, att de homosexuella handlingarna lika väl som otuktshandlingarna

mellan personer av motsatta kön under särskilda omständigheter

förbli straffbelagda, och frågan, i vilken omfattning så skall vara förhållandet,

fordrar en ingående prövning.

Chefen för justitiedepartementet har i samband med sitt initiativ till

partiella reformer på strafflagstiftningens område framhållit frågan om en

inskränkning av de straffbara gärningarnas omi-åde beträffande sedlighetsbrotten.

Utskottet fönxtsätter, att frågan om de homosexuella handlingarnas

straffbarhet i detta sammanhang blir föremål för en allsidig uttydning.

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen att avgiva utlåtande i det

ämne som avsågs i nyssnämnda motion, avgav styrelsen sådant utlåtande

den 24 oktober 1935. Vid utlåtandet fogade styrelsen till belysande av naturen

av den drift, som läge till grund för otukt mellan personer av samma kön,

en av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn V. Wigert för

fattad framställning »Homosexualiteten ur medicinsk ståndpunkt». Häri anfördes

bl. a. att homosexuell i egentlig mening vore den, vilkens erotiska drift

komme honom att föredraga en sexuell förening med individer av hans eget

kön framför sådan förening med det andra könet eller komme honom att

uteslutande eftersträva förening med likkönade personer. Denna erotiska

böjelse kunde vara latent och behövde således icke giva upphov till homosexuella

handlingar. Dylika handlingar kunde emellertid förekomma oberoende

av homosexualitet i nyss angiven mening, så t. ex. bland likkönade personer,

1 NJA 1938 s. 328, 1939 s. 140 och 1940 s. 593.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

7

som under längre tid vore avstängda från det andra könet, utan att deras

driftliv vid tillgång till det andra könet företedde några avvikelser från det

normala (pseudohomosexualitet). För ett icke oväsentligt antal personer vore

det emellertid så att deras dragning till det ena eller andra könet vore ungefär

likvärdig och att sexualdriften kunde tillfredsställas såväl med likkönade som

med olikkönade personer (bisexualitet).

Medicinalstyrelsen anförde i sitt nyssnämnda utlåtande:

Enligt vad i professor Wigerts framställning utvecklas, synes man böra

tyda föreliggande fakta rörande homosexualiteten sålunda.

Samtliga människor hava, utom de organ och organkaraktärer, som bestämma

deras egenskap av man eller kvinna, rudimentära anlag till det andra

könets organ. Det är mycket sannolikt att motsvarande dubbelhet i organanläggningen

förefinnes även beträffande vissa för människans erotiska uppträdande

viktiga centra i centrala nervsystemet. Man har därför anledning

att antaga, att varje människa i fråga om sina anlag bär på en större eller

mindre grad av bisexualitet. I en viss ålder, innan ännu sexualiteten mognat,

kan den dubbla anlagstypen taga sig normalt uttryck i en psykisk dragning

till personer av samma kön, vilken ofta måste betecknas såsom i viss mån

erotisk. I och med mognaden fixeras den erotiska dragningen i flertalet fall

till personer av motsatt kön. I vissa fall uteblir denna utveckling och ersättes

med en utveckling, som blir mer eller mindre utpräglat homosexuell. Vid

denna från det vanliga avvikande utveckling torde i många kanske i flertalet

fall biologiska moment vara utslagsgivande, och dessa kunna ibland antagas

vara ärftligt betingade. I många andra fall åter spela miljöfaktorer en bestämmande

roll, och särskilt gäller detta yttre påverkan i genombrottsåldern.

Just den rudimentära bisexualiteten, som hos många visar sig vara en potentiell

homosexualitet, gör det nödvändigt att skydda den mognande ungdomen

för vanor, som kunna hindra dess känslolivs utveckling till heterosexualitet.

Samhällets åtgärder mot homosexualiteten kunna därför sägas ha inneburit

ett moment av självförsvar mot vissa biologiskt betingade,, just därför

ständigt förekommande men ur samhällets synpunkt i fortplantningsavseende

misslyckade och för den normalskapta, fortplantningsdugliga ungdomens utveckling

till nästa generation fäder och mödrar ibland farliga individer.

Homosexualiteten kan med denna grundsyn betecknas såsom en biologiskt

betingad men ändock socialt anorina! företeelse. Med denna var ändrade

uppfattning blir det enligt medicinalstyrelsens mening berättigat eller rättare

framstår det såsom det enda försvarliga att inskränka samhällets ingripande

till sådana fall, i vilka homosexualitetens yttringar kunna leda till skada för

andra personer. Detta ingripande bör därför endast avse behövligt skydd

för harn och ungdom. Skyddet bör icke ske i form av straff för handlingar,

som hos vederbörande äro uttryck för hans fysiska eller psykiska skapnad,

utan av samma åtgärd, som samhället vidtager mot andra på det psykiska

området anormala, flir andras säkerhet, liv eller hälsa tarliga personer, d. v. s.

omhändertagande, läkarbehandling och skyddsförvaring i de fall, för den tid

och på det sätt, där detta befinnes vara erforderligt.

Då könsdriftens slutliga differentiering ofta inträffar först efter den ålder,

intill vilken kvinnans sexuella integritet är skyddad av strafflagen, är det

emellertid befogat tillämpa en högre skyddsålder gentemot homosexuella

genitalaggressioner. Åldersgränsen kan diskuteras och blir i viss man villkorlig.

Medicinalstyrelsen har ansett sig böra sätta gränsen till 20 år. Då salunda

samhällets reaktion inskränkes lill genitalaggression gentemot harn och

ungdom, saknas anledning att skilja mellan de båda könen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kunni Maj:ts proposition nr 13.

På grundval av vad sålunda anförts föreslog styrelsen vissa ändringar i

sinnessjuklagen, nämligen dels ett tillägg till 6 § enligt vilket den skyldighet

att bereda vård åt sinnessjuk som åligger vissa personer och myndigheter

skulle utsträckas att gälla omhändertagande av den, som förövat otukt med

person under 20 år av samma kön, och dels en ändring i 18 § av innebörd

att utskrivning av de sålunda på sinnessjukhus intagna homosexuella skulle,

i likhet med vad nu gäller för kriminalpatienter och vissa andra samhällsfarliga

sinnessjuka, endast få ske efter beslut av sinnessjuknämnden.

Styrelsen uttalade slutligen, att om ändringar i sinnessjuklagen genomfördes

i huvudsaklig överensstämmelse med vad sålunda föreslagits straffbestämmelsen

örn otukt mot naturen i 18 kap. 10 § strafflagen borde utgå.

Genom beslut den 16 december 1932 hade chefen för justitiedepartementet

med stöd av Kungl. Maj ris samma dag givna bemyndigande tillkallat professorn

Ragnar Bergendal att i egenskap av sakkunnig inom departementet biträda

med verkställande av utredning angående partiella reformer på strafflagstiftningens

område, avseende bland annat 18 kap. 10 § strafflagen, varefter

nuvarande borgmästaren Gunnar Lindskog och överläkaren docenten Torsten

Sondén förordnades att biträda vid utredningen. Medicinalstyrelsens förenämnda

utlåtande överlämnades till de sakkunniga för att av dem beaktas

vid utredningsarbetet. De sakkunniga avlämnade den 31 december 1935 en

promemoria angående ändringar i strafflagen beträffande straffsatserna för

särskilda brott m. m. (SOU 1935: 68), i det följande benämnd 1935 års promemoria.

I denna anförde de sakkunniga bl. a.:

De senaste årtiondenas medicinska forskningar ha visat upp, att den egentliga

homosexualiteten har sin orsak i vissa, sannolikt medfödda, avvikelser

från det normala samt att just på grund härav många homosexuellt inställda

för ernående av driftstillfredsställelse av sin natur drivas till homosexuella

handlingar utan att låta sig avskräckas av ett straffhot. Då i enlighet härmed

det nuvarande straffbudet ej — även om det kunde effektivt genomföras —

kan åstadkomma ett undertryckande av homosexualiteten utan så till vida

är ändamalslöst, kan dess fortsatta upprätthållande vara motiverat endast

av hänsyn till de faror, som homosexuella handlingar kunna anses medföra.

Ur sådana synpunkter erfordras emellertid ej ett straffbeläggande av dessa

handlingar i princip; tvärtom tala åtskilliga skäl däremot. Homosexuella

handlingar, företagna mellan vuxna och ansvariga personer, äro i regel socialt

oskadliga; deras framdragande i offentlighetens ljus giver däremot näring åt

sensationslystnad och skandalhunger och kan därigenom medföra en viss

smittorisk. Härtill kommer, att straffbudet enligt erfarenhetens vittnesbörd,

i vårt och andra länder, ej låter sig effektivt genomföra; straff drabbar,

slumpvis, endast ett ringa fåtal av de många homosexuella handlingar som

ständigt begås. Detta är å ena sidan sårande för rättskänslan och i viss mån

skadligt för strafflagens allmänna auktoritet. A andra sidan innebär det hot

örn straff och därmed i mångå fall örn ekonomisk och social ruin, som vilar

över homosexuella eljest socialt välanpassade människor, ofta en avsevärd

ökning av det svåra personliga lidande, som redan medvetandet om deras

abnormitet medför, och gör dem ej sällan till offer för utpressning eller annan

brottslighet.

Då homosexualitetens yttringar rikta sig mot barn eller ungdom kunna de

emellertid, såsom även medicinalstyrelsen framhållit, leda till skada, och i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 13.

9

sådana fall måste samhället ingripa med repressiva åtgärder. Av professor

Wigerts framställning framgår, att den manliga homosexualiteten av honom

anses ha en utpräglad tendens att eftersträva yngre personer, samt att man

under alla omständigheter lärer böra räkna med att sådana upplevelser som

homosexuell förförelse under harna- och ungdomsåren kunna — åtminstone

då vissa kroppsliga och psykiska förutsättningar äro för handen — omstämma

en individ till homosexualitet eller fixera en sådan driftsriktning hos honom.

Dylika verkningar måste givetvis samhället söka i görligaste mån förebygga.

Medicinalstyrelsen har gjort sig till tolk för uppfattningen att samhällets

reaktion mot homosexuella delikter riktade mot ungdom icke borde

vara ett kriminaliserande utan ett omhändertagande å sinnessjukhus, detta

enär homosexualiteten heror på »en såväl somatiskt som psykiskt betingad

abnormitet, ett avvikande från typen, som med hänsyn till sina yttringar

under de här avsedda förhållandena torde böra jämställas med sinnessjukdom».

De sakkunniga få såsom sin mening uttala, att medicinalstyrelsens

uppfattning — vilken ej lärer representera någon övervägande läkaropinion —

i vart fall för närvarande ej torde böra läggas till grund för lagstiftning

Det skulle innebära ett alltför starkt brott mot hittills tillämpade rättspsykiatriska

principer att föreskriva att homosexuell böjelse städse skidle,

i fråga örn förevarande gärningar, föranleda att gärningsmannen hänfördes

under 5 kap. 5 § strafflagen eller behandlades såsom jämställd med därunder

hänförliga personer. Härvid måste ytterligare uppmärksammas, att homosexuella

gärningar ju även i viss utsträckning förövas av personer, vilka ej

ens äro homosexuella utan ha normal könsdrift. Och det måste möta betydande

praktiska betänkligheter att till vård å sinnessjukhusen hänvisa ett —

förmodligen ganska stort — antal personer, vilka ej uppvisa annan avvikelse

från det normala än att de förövat otillåtna homosexuella handlingar.

Det förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 10 § strafflagen som de sakkunniga

framlade innebar i huvudsak följande. Homosexuell otukt skulle vara

straffbar endast om gärningen riktade sig mot den som ej fyllt tjugu år eller

ägde rum under omständigheter motsvarande dem, som avses i 18 kap. 6 §

andra stycket strafflagen, vari stadgas straff för det fall att styresman, föreståndare

eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman eller vaktbetjänt

vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus eller annan sådan inrättning

övar otukt med kvinna, som är där intagen. Straffet skulle utgöras

av fängelse eller straffarbete i högst två år. Övades otukten med barn under

15 år, skulle straffet kunna skärpas till fyra års straffarbete. För otukt mellan

dem, som i ålder och utveckling voro nära jämställda, skidle dock kunna

frias från straff, därest omständigheterna vore synnerligen mildrande.

I promemorian fanns intagen en redogörelse för utländsk rätt i ämnet som

torde få bifogas statsrådsprotokollet i delta ärende (Bilaga A).

över 1935 års promemoria infordrades yttranden från åtskilliga ämbetsmyndigheter.

Den på grundval av promemorian utarbetade propositionen till

1937 års riksdag med förslag lill lag örn ändring i vissa delar av strafflagen

m. m. (nr 187) innehöll emellertid icke något förslag lill ändrad lydelse av

straffbudet för otukt mot naturen. Till motivering härför anförde dåvarande

chefen för justitiedepartementet, efter att lia redogjort för innehållet i inkomna

yttranden, följande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Av det törni anförda framgår att medicinalstyrelsen uppfattat homosexualiteten

såsom en biologiskt betingad företeelse och den samhälleliga reaktionen

mot homosexuella handlingar såsom en medicinsk fråga. Emellertid lärer

det icke från medicinskt håll kunna bestridas att homosexualiteten i vissa

fall kan lia sin grund i faktorer vilka icke äro av biologisk natur. Den omständigheten

att homosexualiteten under vissa lider och bland vissa folk nått

en särskilt stor spridning synes utgöra ett talande vittnesbörd om att även

sociala faktorer kunna spela en betydande roll i detta sammanhang. Enligt

min mening bör alltså spörsmålet örn den samhälleliga reaktionen mot homosexuella

handlingar icke betraktas som en enbart medicinsk fråga utan torde

även andra synpunkter böra komma under beaktande.

De sakkunniga lia till stöd för den av dem föreslagna principiella strafffriheten

främst åberopat att homosexuella handlingar företagna mellan vuxna

och ansvariga personer i regel vöre socialt oskadliga. Erfarenheten synes

emellertid giva vid handen att denna form av otukt i olika avseenden kan

medföra allvarliga sociala vådor. Sålunda kan dylik otukt, även om den äger

rum mellan vuxna och ansvariga personer, medföra skadliga psykologiska verkningar

för båda parterna eller endera av dem, liksom den även kan innebära en

fara för psykisk smitta. Det förhållandet att de homosexuella ofta för att tillfredsställa

sin drift förmå heterosexuella personer att, mot vederlag i en eller

annan form, stå dem lill tjänst kan icke heller ur samhällelig synpunkt vara likgiltigt.

Av det nu sagda framgår att jag icke kan förorda att en inskränkning av

tillämpningsområdet för ifrågavarande lagrum företages utan att man samtidigt

tillser, att samhället erhåller möjlighet att bekämpa sådana yttringar

av homosexualiteten, vilka ur olika synpunkter framstå såsom samhällsfarliga.

De sakkunnigas förslag torde emellertid icke tillgodose detta krav. I ett

flertal yttranden framhålles sålunda, att borttagandet av straffet dels kan

befaras medföra ett mera ohöljt ådagaläggande av homosexuella böjelser och

ett mera öppet inledande av homosexuella förbindelser, dels ock kan försvåra

kampen mot den manliga prostitutionen. Överståthållarämbetet finner

det nödvändigt att sådana följder av straffriheten förhindras genom lagstiftning.

De sålunda framförda invändningarna synas värda beaktande. De

sakkunniga framhålla visserligen att sådana yttringar av homosexuella böjelser.

som såra den yttre anständigheten, kunna beivras jämlikt 18 kap. 13 §

första stycket strafflagen, vari stadgas straff för gärning som sårar tukt och

sedlighet, så alt allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer,

ävensom att emot den manliga prostitutionen kan såsom hittills i svårare

fall ingripas med stöd av lösdrivarlagsliltningen. Emellertid torde det,

under förutsättning att principiell straffrihet för homosexuella handlingar

införes, uppstå betydande risker för att homosexuella förbindelser komma

att ingås eller anbud därom framställas under former, som påkalla särskilda

lagstiftningsåtgärder. Erinras må att redan reglementeringskommittén i sitt

år 1910 avgivna betänkande föreslog att straff intill sex månaders fängelse

skulle stadgas för den som genom ord, tecken eller annan gärning, på sätt

som är ägnat att väcka allmän förargelse, uppfordrar eller inbjuder till otukt.

Vad därefter angår bekämpandet av den manliga prostitutionen må framhållas

att gällande lösdrivarlagstiftning icke möjliggör ett ingripande i andra

fall än då fråga är örn helyrkesprostituerade. De personer — ofta icke själva

homosexuella — som mot ersättning i en ellin- annan form låta bruka sig

till homosexuell otukt torde emellertid i flertalet fall icke tillhöra nyssnämnda

kategori. Det kan vidare ifrågasättas örn det icke, därest homosexuella handlingar

lämnas straffria utom då de riktas mot ungdom, är nödvändigt att

kriminalisera även försök alt förleda ungdom till homosexuell otukt. Slutligen

må framhållas att ett borttagande av straffet i föreslagen omfattning

synes kräva alt möjlighet berudes att, där förhållandena det påkalla, från

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

11

tjänstgöring avstänga eller vidtaga andra lämpliga åtgärder mot personer,

vilka ha till uppgift att uppfostra eller undervisa ungdom och som ådagalagt

homosexuella böjelser, även om dessa tagit sig uttryck endast i sådana handlingar

som enligt den nya lagstiftningen skulle lämnas straffria.

Ett genomförande av principiell straffrihet för homosexuell otukt kräver

alltså enligt min mening — utöver de av de sakkunniga föreslagna kriminaliseringarna

•—■ ändringar inom andra områden av lagstiftningen. Då vissa

av dessa ändringar, såsom framgår av de förslag till vanartslag som under

det sista årtiondet framlagts, ha mycket nära samband med den större frågan

om ingripandet mot personer som äro hemfallna åt sedeslöst levnadssätt av

samhällsskadlig art, vilken fråga alltjämt väntar på sin lösning, torde desamma

icke nu kunna genomföras. Frågan örn den homosexuella otuktens

straffrättsliga behandling är alltså enligt min mening icke så färdigberedd

att jag kan förorda att den nu bör bringas till avgörande.

Vid propositionens behandling i första lagutskottet yttrade utskottet i avgivet

utlåtande (nr 45) i fråga örn reformeringen av lagbestämmelserna mot homosexuell

otukt:

Utskottet, som finner de i propositionen anförda skälen för att förslag i

frågan nu ej blivit framlagt förtjänta av allt beaktande, vill emellertid betona

att denna lagstiftningsfråga måste anses vara av trängande beskaffenhet

samt att en snar lösning av frågan i huvudsaklig överensstämmelse med

de sakkunnigas förslag synes böra eftersträvas. Ej minst angeläget är att den

föreslagna straffskärpningen beträffande homosexuella förgripelser mot barn

blir genomförd. I anledning härav vill utskottet föreslå att riksdagen till

Kungl. Majit avlåter skrivelse med anhållan att Kungl. Majit snarast måtte

låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till ändrad lagstiftning

i fråga om den homosexuella otuktens straffrättsliga behandling.

Riksdagen fattade beslut på denna punkt i enlighet med utskottets förslag.

Sedan Kungl. Majit därefter tillkallat professorn Alfred Petrén att såsom

sakkunnig inom justitiedepartementet biträda med utredning rörande åtgärder

för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar, har den

sakkunnige den 19 december 1940 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1941: 3).

Betänkandet, vartill såsom bilaga fogats redogörelse för ett av den sakkunnige

bearbetat omfattande rättspsykiatrisk! material, utmynnade bl. a. i ett

tillstyrkande av att den i 1935 års promemoria föreslagna ändringen av 13

kap. 10 § strafflagen genomfördes, men förutsatte, i viss överensstämmelse

med den uppfattning medicinalstyrelsen tidigare givit uttryck åt, att stadgandet

icke skulle komma till användning beträffande vissa homosexuella, för

vilka i stället sinnessjuk vård borde komma till stånd.

Genom remiss den 4 mars 1941 anbefalldes sträfflagberedningen att avgiva

utlåtande i ärendet, varefter beredningen den 3 november samma år avgav

utlåtande med förslag till lagstiftning angående åtgärder mot homosexualitetens

samhällsfarliga yttringar (SOU 1941:32).

över professor Petréns betänkande och strafflagberedningens utlåtande

i ämnet lia sedermera efter remiss yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter

och sammanslutningar. Jag återkommer i det följande lill en närmare redogörelse

för professor Petréns betänkande och stralflagberedningens utlåtande

samt däröver avgivna yttranden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

I en vid 1943 års riksdag väckt motion (II: 130) yrkade professor Lundstedt.

under anförande att i de avgivna yttrandena de remitterade förslagen

ansetts innebära ett så stort steg fram mot lagstiftningsfrågans lösning att

något ytterligare dröjsmål därmed icke kunde anses motiverat, att riksdagen

måtte för sin del antaga lagförslagen med de jämkningar och ändringar, som

kunde föranledas av motionens behandling i lagutskottet. Under erinran att

frågorna om kastrations tillåtlighet ägde nära samband med åtgärderna mot

homosexualitetens samhällsfarliga yttringar och att de båda lagstiftningsfrågorna

lämpligen borde lösas i ett sammanhang, framställdes i motionen enahanda

yrkande beträffande av strafflagberedningen utarbetade förslag till

lagstiftning om kastrering m. m.

Första lagutskottet, till vars behandling motionen hänvisades, yttrade i avgivet

utlåtande (nr 32) angående den homosexuella otuktens straffrättsliga bebehandling:
Utskottet

finner i likhet med motionären angeläget att denna lagstiftningsfråga

bringas till sin lösning utan ytterligare uppskov och anser strafflagberedningens

förslag i huvudsak väl ägnade att läggas till grund för en blivande

lagstiftning i ämnet. Lagstiftningen bör sålunda enligt utskottets åsikt

bygga på principen att homosexuella handlingar skola vara kriminaliserade

endast när särskilda omständigheter därtill föranleda. Av särskild vikt är

därvid att barn och ungdom i görligaste mån skyddas mot faran för homosexuell

förförelse. Likaså bör varje invit å allmän plats till homosexuellt närmande

på grund av sin anstötlighet vara underkastad straff. I lagstiftningsfrågans

nuvarande läge — innan lagrådet hörts över ett inom justitiedepartementet

granskat förslag i ämnet — har utskottet icke funnit skäl att underkasta

detaljbestämmelserna i lagförslagen en mera ingående prövning. Med

anledning av de över förslagen avgivna remissyttrandena synas emellertid

vissa av dessa bestämmelser böra underkastas ytterligare överväganden och

överarbetningar.

På hemställan av utskottet — som förklarade sig i likhet med motionären

anse att frågan om kastrering hade ett nära samband med frågan örn en reviderad

lagstiftning angående den homosexuella otukten och att de båda lagstiftningsfrågorna

borde lösas i ett sammanhang — beslöt riksdagen att i

skrivelse (nr 205) till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för nästkommande

års riksdag av förslag till ändrad lagstiftning angående homosexualitetens

straffrättsliga behandling och därmed sammanhängande ämnen i huvudsaklig

överensstämmelse med de principer som läge till grund för de av

strafflagberedningen utarbetade lagförslagen.

Ärendet har sedermera varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet.

Frågan om lagstiftning angående kastrering har därvid ansetts äga

den självständiga betydelse att jag anhåller att få upptaga densamma till

särskild behandling.

Professor Petréus förslag.

Såsom förut nämnts hemställde professor Petrén i sitt betänkande att det

i 1935 års promemoria framlagda förslaget om ändrad lydelse av 18 kap. 10 §

strafflagen genomfördes. Vidare förordade han, att den ändringen av 41 §

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

13

andra stycket sinnessjuklagen vidtoges att föreskriften om inhämtande av

läkares utlåtande bleve gällande även för den som tilltalats för brott mot 18

kap. 10 § strafflagen. I betänkandet uttalades därjämte önskvärdheten av att

5 kap. 5 § strafflagen vid en blivande omformulering finge en sådan lydelse

att den komme att omfatta icke endast sinnesslöa och sinnessjuka utan även

dem, vilka företedde abnormitet som vore att jämställa med sinnessjukdom.

Till stöd för vad sålunda uttalats anfördes i betänkandet i huvudsak följande.

Mot den av medicinalstyrelsen i dess utlåtande den 24 oktober 1935 förfäktade

principen, att straff för homosexuella handlingar som innebure skada

för andra personer borde ersättas med skyddsåtgärd, syntes ingen invändning

kunna göras, när fråga vore om en utpräglat homosexuell. Omhändertagande

å lämplig anstalt för obestämd tid vore i ett dylikt fall den enda rationella

behandlingen. Den med intagningen å sinnessjukhus följande behandlingen

vore uppenbarligen mera ändamålsenlig för bekämpande av homosexualitetens

samhällsfarliga yttringar än ett tidsbestämt straff med efterföljande fullständig

frihet. Bästa sättet att bekämpa homosexualitetens samhällsfarliga yttringar

vore alltså att icke endast sinnessjuka och sinnesslöa utan även utpräglat homosexuella

och bisexuella, som med den tilltagande åldern bleve alltmera homosexuella

eller i sig själva vore mera psykopatiskt betonade, såsom epileptoida,

hysteriska och sådana, som hade perioder av bristande psykisk jämvikt, o. s. v.,

bleve omhändertagna inom sinnessjukvården. Därvid borde beaktas att en

välordnad sinnessjukvård givetvis borde lia sådana differentieringsmöjligheter

att verkligt sinnessjuka och psykopater -— däribland homosexuella — kunde

vårdas å skilda avdelningar. Därigenom undginge man den obestridliga olägenheten

av att de homosexuella finge vistas bland egentligt sinnessjuka patienter.

Emellertid hörde visst icke alla, som beginge homosexuella handlingar, till

den utpräglat homosexuella typen. I fråga örn sådana bisexuella, som ursprungligen

varit övervägande heterosexuella men hos vilka homosexualiteten

först vid högre ålder blivit mera markerad, torde man med den fortskridande

ålderdomen ha att räkna med ett allt starkare fixerande av de homosexuella

tendenserna. Att medelst straff kunna påverka dem till avstående

från ett abnormt sexualliv torde vara lika utsiktslöst som beträffande ursprungligen

konstitutionellt homosexuella. All förhoppning härutinnan behövde däremot

icke vara utesluten i fråga om bisexuella män, vilka lika gärna hade

sexualumgänge med kvinnor som med det egna könet. Än mer funnes skäl

att låta samhällets reaktion utgöras av straff — låt vara med hänsyn till abnormiteten

med tillämpning av 5 kap. 6 § strafflagen — ifråga örn sådana

män som vore övervägande heterosexuella men dock så mycket bisexuella, att

de vid bristande tillgång på kvinnligt sexualobjekt nöjde sig med att tillfredsställa

sin könsdrift genom homosexuella handlingar. I dylika fall torde villkorlig

dom med övervakning vara den lämpligaste reaktivåtgärden. För övrigt

förekomme det ju alt även personer med normal könsdrift beginge homosexuella

handlingar och det vore ingen mening uti att intaga en sådan brottsling,

som varken vore sinnessjuk, sinnesslö eller behäftad med någon abnorm

könsdrift, å sinnessjukhus i stället för att döma honom till straff. För bestämmande

av den lämpligaste reaktivåtgärden, när en homosexuell handling blivit

begången mot ungdom under 20 år, erfordrades således att hänsyn logos lill

arten och graden av homosexualiteten hos den som begått handlingen. Den i

sinnessjuklagen intagna föreskriften örn obligatorisk rättspsykiatrisk under
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

sökning borde därför utvidgas att gälla alla för homosexuell handling tilltalade.

Strafflagberedningens yttrande över professor Petréus förslag-.

I sitt yttrande över professor Petréns betänkande bär strafflagberedningen

anfört i huvudsak följande.

Då Petréns förslag om sinnessjukvård för vissa homosexuella begränsats

till dem som begått homosexuell otukt med någon under 20 år, kunna enbart

medicinska synpunkter ej lia varit utslagsgivande. Det synes egendomligt,

att en konstitutionellt homosexuell persons behov av sinnessjukvård, bedömt

enligt sinnessjuklagen, skall vara beroende av huruvida den med vilken han

övat homosexuell otukt är över eller under 20 år. Då omhändertagandet på

sinnessjukhus av en konstitutionellt homosexuell sålunda är beroende av

att han begått den homosexuella gärningen mot en person, som det funnits

påkallat att skydda mot yttringarna av hans drift, så innebär det sålunda

föreskrivna omhändertagandet uppenbarligen en samhällelig skyddsåtgärd

av samma slag som andra i lag reglerade omhändertaganden av personer,

som förbrutit sig mot strafflagens bud. Genom de nytillkomna, ehuru ej

ikraftträdda lagarna om förvaring och internering samt s. k. kvalificerad villkorlig

dom hava möjligheter öppnats till ett rationellt omhändertagande av

även homosexuella inom fångvårdens ram.

Strafflagberedningen förordar sålunda — under erinran örn angelägenheten

av att lagarna den 18 juni 1937 örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt

och den 22 juni 1939 örn villkorlig dom snarast möjligt måtte få

träda i kraft att i det särskilda fallet domstolen bör hava att följa de

regler som i allmänhet gälla, d. v. s. att med hänsynstagande till individens

särart och till brottets beskaffenhet välja den kriminalpolitiskt lämpligaste

åtgärden.

Strafflagberedningen uttalade, att professor Petréns lösning av spörsmålet

om homosexualitetens behandling icke kunde anses tillfredsställande, samt

framlade i sitt utlåtande ett efter andra riktlinjer utarbetat förslag till lagstiftning

i ämnet.

Strafflagberedning-ens förslag.

Beträffande frågan huruvida det är påkallat att genomföra en inskränkning

av den generella straffbarheten för homosexuell

otukt har strafflagberedningen till en början uttalat, att det ur samhällets

synpunkt måste anses angeläget att förhindra att tendensen till homosexuella

handlingar utbredes. Enligt beredningens mening vore det dock icke utan vidare

klart att detta syfte främjades därigenom att homosexuella gärningar under alla

förhållanden straffades. Beredningen har härutinnan i huvudsak anfört följande.

Ett av de viktigaste skälen mot bibehållandet av 18 kap. 10 § strafflagen

i dess nuvarande gestalt är detta straffbuds bristande effektivitet. Överträdelser

av straffbudet begås i stor utsträckning, särskilt i de större städerna.

Av dessa gärningar kommer endast en bråkdel till andras kännedom, ännu

färre leda till åtal och fällande dom. Till följd av de bristande möjligheterna

att i någon mera avsevärd utsträckning tillämpa straffbudet mot homosexuell

otukt måste man befara, att dettas förmåga att verksamt bidraga

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 13.

15

lill att samhällsmedlemmarna avhålla sig från sådana gärningar som avses

med straffbudet försvagas. Vidare kan det, när homosexualiteten är organiskt

betingad och följaktligen omöjlig att förändra genom vare sig straff

eller andra inflytelser, som kunna vara ägnade att påverka vederbörandes

vilja och instinkter, synas meningslöst att ingripa med straff mot homosexuella

handlingar överhuvud. Straffet kan här icke fylla sin uppgift; det kan

icke bibringa den homosexuelle hämmande motiv i stånd att avhålla honom

trän varje gärning som innebär ett utslag av hans konstitutionella driftsinriktning.

Straffhotet kan ej åstadkomma någon radikal bot mot homosexualiteten

utan endast leda till att de homosexuella iakttaga största möjliga

hemlighetsfullhet i sina förehavanden. Även örn detta ur samhälleliga synpunkter

kan vara en fördel, leder dock detta nödvändiga hemlighetsmakeri

till nackdelar: de homosexuella drivas att uppsöka manliga prostituerade

eller barn och ungdom, som äro lättare tillgängliga än äldre. Såsom i 1935

ars promemoria anmärkts kan också ett framdragande av homosexuella

handlingar i offentlighetens ljus giva näring åt sensationslystnad och skandalhunger

och därigenom även medföra en viss smittorisk.

Man har vidare att räkna med att existensen av ett generellt straffbud

mot homosexuella handlingar kan användas och användes såsom ett medel

för utpressning och förföljelse mot personer med homosexuell läggning. Att

utpressningen mot homosexuella skulle helt upphöra genom att straffbarheten

för homosexuella handlingar upphävdes eller inskränktes är visserligen

föga troligt. Hot örn trakasserier av annan art än angivelse till åtal, såsom

yppande av vederbörandes homosexuella läggning för överordnade eller

andra, kan utpressaren alltjämt begagna sig av. Men det synes sannolikt att

de grövsta och även en del lindrigare fall av utpressning skulle hava mindre

utsikter att lyckas, därest utpressaren icke kunde motivera sina krav med

hotet om straff.

Det har slutligen också från skilda håll med ett visst fog gjorts gällande

att den medicinska forskningens rön angående homosexualitetens natur och

orsaker leda till att straffet för de konstitutionellt homosexuella måste anses

innebära en hårdhet, som är oförenlig med rättvisans och humanitetens krav:

de straffas för yttringarna av en naturdrift för vars riktning de icke kunna

göras ansvariga. Det ständiga straffhotet och de risker i ekonomiskt och socialt

hänseende, som ett straffådömande innebär, betyder en ökning av det

personliga lidande, som redan medvetandet örn att icke vara som andra utgör

för många hortiosexuella.

Med hänvisning till de olägenheter som sålunda enligt beredningens mening

äro förknippade med det generella straffbudet i 18 kap. 10 § strafflagen har

beredningen ansett att straffbarhclen borde inskränkas till fall då särskilda

skäl talade för straff. Härvid har beredningen anmärkt att, ehuru skälen mot

användandet av ett generellt straffbud ägde sin huvudsakliga tillämpning i

fråga om konstitutionellt homosexuella, det uppenbarligen icke läte sig göra

att inskränka den generella straffbarheten för dessa men bibehålla densamma

för andra som beginge homosexuella gärningar. Redan svårigheten alt

skilja mellan konstitutionell homosexualitet och bisexualitet med alla dess

skiftningar gjorde en sådan gränsdragning vansklig för att icke säga omöjlig

alt genomföra. Även därest straffbarheten inskränktes lill vissa fall, saknades

enligt beredningens mening anledning alt låta de konstitutionellt homosexuella

intaga en särställning. I detta hänseende har beredningen framhållit, all

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

liksom vissa yttringar av den normala könsdriften också yttringar av den

homosexuella driften kunde kränka vitala intressen, varför samhället även av

den konstitutionellt homosexuelle måste kräva att sådana yttringar underlätes.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts innebär förslaget, att det

nuvarande straffbudet i 18 kap. 10 § strafflagen ersättes med särskilda straffbestämmelser

rörande vissa fall av homosexuell otukt. I främsta rummet avse

dessa bestämmelser otukt med barn och ungdom. I syfte att motverka de olägenheter,

som i olika avseenden kunde inträda genom upphävandet av det generella

straffbudet, har beredningen föreslagit dels särskilda straffbestämmelser

till skydd för yttre anständighet och allmän ordning, dels åtgärder för bekämpandet

av den manliga prostitutionen dels ock föreskrifter innebärande

ökad möjlighet att avsätta eller från tjänstgöring avstänga lärare eller andra

uppfostrare som begå homosexuella handlingar.

De av strafflagberedningen utarbetade lagförslagen omfatta förslag till

lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 1 §

lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling, lag angående ändrad

lydelse av lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd

(barnavårdslag) samt lag om läkarundersökning av person misstänkt

för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen. Lagförslagen torde böra fogas såsom

bilaga till detta protokoll (Bilaga B).

I fråga om homosexuell otukt med barn och ungdom

föreslår beredningen i första hand straff för den som förmår eller söker förmå

annan person av samma kön under 21 år till otukt med sig och som därvid

utnyttjar den andres oerfarenhet eller beroende ställning. Straffet föreslås

skola utgöra fängelse eller straffarbete i högst två år. Det nu nämnda huvudstadgandet

har beredningen ansett böra kompletteras med en bestämmelse

att straffbarhet städse skall föreligga då den som är över 21 år övar homosexuell

otukt med någon som icke fyllt 18 år eller söker förmå honom till

sådan otukt med sig. I likhet med vad som skett i 1935 års promemoria har

beredningen slutligen föreslagit, att för homosexuella förgripelser mot barn

under 15 år straffet skall kunna skärpas till straffarbete i fyra år. Bestämmelser

av nu nämnd innebörd ha i förslaget upptagits i ett första stycke i

18 kap. 10 § strafflagen.

Beredningen har anfört att man borde söka förmå de homosexuella att

avhålla sig från att på något sätt inlåta sig med unga personer i sådan form,

att dessas sexualliv kunde påverkas i homosexuell riktning. Straffbarhet borde

för den skull stadgas icke blott då saken gått så långt att fullbordad homosexuell

otukt kommit till stånd utan även då åtgärderna i det enskilda fallet

stannat på ett tidigare stadium. Straffbestämmelsen borde därför omfatta

såväl fullbordad otukt som försök därtill.

Begränsningen av huvudstadgandet till att avse den som förmår eller söker

förmå barn eller ungdom till otukt genom utnyttjande av den unges oerfarenhet

eller beroende ställning har beredningen motiverat med att straffbudet

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

17

eljest kunde få olämpliga konsekvenser. Härutinnan har beredningen anfört,

att erfarenheterna från bl. a. våra större städer syntes visa, att sysslolös, brådmogen

manlig ungdom i icke ringa utsträckning läte sig utnyttjas till otukt

av äldre män. Ofta toge dessa unga själva initiativet till gärningen. Vad man

med straffbudet i första hand ville uppnå vore dock att de homosexuella avstode

från att inlåta sig med ungdomar med ett i normal utveckling statt

driftliv. Vore den yngre redan hemfallen åt homosexuella böjelser eller saknade

han eljest icke praktisk erfarenhet av homosexuella könsförbindelser,

syntes man kunna undvara straffskydd för honom, medan skydd däremot

kunde vara synnerligen påkallat i fråga om en på området oerfaren ung man

av samma ålder. Även om den unge tidigare varit med örn homosexuella

handlingar borde ett utnyttjande av hans oerfarenhet anses föreligga, så snart

handlingens karaktär av förförelse eller förledande från den äldres sida vöre

tydlig och varje provokation från den yngres sida saknades. Med oerfarenhet

hos den unge vore det nödvändigt att jämställa beroende ställning i förhållande

till den äldre. I likhet med vad som gällde örn kvinnlig ungdom mellan

15 och 18 år, för vilken ett skydd mot förförelse till heterosexuell otukt genom

grovt missbruk av överordnad ställning införts i 18 kap. 8 a § strafflagen,

borde unga personer skyddas mot att deras beroende ställning utnyttjades

i homosexuellt syfte. Detta borde gälla även om den unge icke skulle

vara helt oerfaren om homosexuella gärningar.

Rörande den föreslagna åldersgränsen 21 år i huvudstadgandet har beredningen

anfört att det syntes angeläget att skydda jämväl oerfarna ungdomar,

hos vilka den sexuella mognaden inträdde relativt sent, och att fördenskull

åldersgränsen borde sättas relativt högt. I fråga örn ungdomar, som nått myndighetsåldern,

har beredningen emellertid ansett att man hade rätt att räkna

med en mera allmän både fysisk och psykisk mognad hos den unge med

förmåga att självständigt bestämma i fråga om sitt sexuella liv, varför det

icke borde ifrågakomma att sätta skyddsåldern högre än 21 år.

I fråga om det absoluta skyddet för barn under 18 år har beredningen

anmärkt att det i dessa fall så gott som alltid förelåge en presumtion för

att den äldre utnyttjat sin större erfarenhet eller överlägsenhet i syfte att

förmå den unge till otukt. Beredningen framhåller emellertid att stadgandet

icke allenast hade karaktären av en presumtion i denna del utan även

hade ett självständigt syfte, i det att beträffande så unga män det måste anses

angelägnare än i fråga om något äldre att söka förhindra allt övande av

homosexuell otukt för att undvika en fixering av könsdriften i homosexuell

riktning.

Såsom skäl för att den absoluta skyddsåldern i förslaget icke satts högre

än 18 år har beredningen åberopat att den manliga prostitutionen och den

därmed förbundna utpressningen till en icke obetydlig del syntes vara förlagd

just till åldersgrupperna närmast över 18 år. För att icke sätta vapen i

händerna på dylika utpressare syntes det olämpligt att införa en lagregel

som obetingat kriminaliserade homosexuell otukt med personer mellan 18

Bihang lill riksdagens protokoll 10H. 1 sami. Nr 13. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

och 21 år. I detta sammanhang har beredningen anmärkt att det föreslagna

stadgandet om straff för den som förmått eller sökt förmå annan av samma

kön under 21 år till otukt med sig genom utnyttjande av dennes oerfarenhet

eller beroende ställning icke för sin tillämpning förutsatte alt förföraren

själv uppnått myndig ålder; vore det ej fråga om utnyttjande av den enes

oerfarenhet eller beroende ställning bleve emellertid enligt förslaget homosexuell

otukt mellan personer som båda vore under 21 år straffri. Beredningen

förklarar sig hava genom en dylik avfattning av straffbestämmelserna

sökt åstadkomma att sådana homosexuella handlingar mellan jämnåriga

och i utvecklingsavseende jämställda unga människor, vilka hade karaktären

av relativt oskyldiga pubertetsföreteelser, icke bleve föremål för en allt annat

än önskvärd inblandning från polis- och åklagarmyndigheternas sida.

Beträffande vad som bör anses såsom fullbordad otukt har beredningen i

detta sammanhang anfört:

Självfallet böra såsom straffbar otukt betecknas sådana åtgärder nied den

unges kropp, vilka tillfredsställa eller äro ägnade att tillfredsställa hans

könsdrift. Men härvid kan man naturligtvis icke stanna. Alldeles bortsett

från att det sagda knappast passar in på homosexuella handlingar mot barn

före pubertetsålderns annalkande, kan faran för homosexuell förförelse vara

lika stor, när åtgärderna enbart tillfredsställa den äldres könsdrift, vare sig

den yngre kan sägas ha aktivt medverkat eller förhållit sig passiv. Den distinktion,

som särskilt äldre praxis velat göra mellan aktiva och passiva medverkande

vid onaturlig otukt, bör icke tillmätas någon betydelse i detta sammanhang,

ehuru den kan vara till en viss ledning vid bedömande av spörsmålet

om förförelse föreligger. Enligt beredningens mening bör sålunda åt

otuktsbegreppet givas en ganska vid tolkning. I

I fråga örn homosexuell otukt i andra fall än då otukten

övats med barn och ungdom upptager förslaget en straffbestämmelse

för det fall att styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare,

uppsyningsman eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus,

barnhus eller annan sådan inrättning övar otukt med någon där intagen

av samma kön. Stadgandet, som i den av beredningen föreslagna lydelsen

av 18 kap. 10 § strafflagen upptagits som ett andra stycke, korresponderar

med 18 kap. 6 § andra stycket strafflagen, där straff stadgas för otukt med

kvinna under motsvarande förhållanden. Straffet föreslås skola vara detsamma

som i sistnämnda lagrum eller straffarbete i högst två år eller fängelse.

Genom det föreslagna stadgandet har beredningen ansett tillräckligt straffskydd

vinnas även mot homosexuell otukt med sinnessjuk eller sinnesslö

person. Några särskilda straffbestämmelser för homosexuell otukt under förhållanden

motsvarande dem då heterosexuell otukt eljest är straffbelagd, såsom

vid våldtäkt, blodskam m. m., har beredningen ej ansett nödigt att

föreslå.

Som ett tredje stycke i 18 kap. 10 § strafflagen har strafflagberedningen

upptagit en bestämmelse om straff för den som å allmän plats eller

eljest så att allmän förargelse kan komma därav övar

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

19

otukt med annan av samma kön eller med ord eller åtbörd inbjuder annan

av samma kön till otukt med sig. Straffet föreslås skola utgöra fängelse eller

i ringare fall böter.

Angående vad sålunda föreslagits bär beredningen anfört att det måste

betraktas som en allmänhetens oavvisliga fordran att de homosexuella avhölle

sig från att tillfredsställa sin drift eller inleda sina förbindelser på sådana

platser där deras homosexuella förehavanden kunde väcka anstöt. Beredningen

har erinrat att stadgandet i 18 kap. 13 § strafflagen — enligt vilket

lagrum böter eller fängelse kan ådömas för gärning som sårar tukt och

sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer

—• skulle, därest straffbarheten för homosexuell otukt inskränktes på

sätt beredningen föreslagit, komma att bliva tillämpligt i en del fall, som

för närvarande bedömdes efter 18 kap. 10 § strafflagen, varefter beredningen

anfört:

Då homosexuell otukt övas å allmän plats eller eljest å ställen, där andra

människor lätt kunna råka bli vittne därtill, är det enligt beredningens mening

önskvärt att normalstraffet därför blir fängelse och att bötesstraff kommer

först i andra hand. Detta synes påkallat icke minst ur allmänpreventiv

synpunkt, då erfarenheten visat att homosexuella i stor utsträckning tillfredsställa

sina drifter å avsides belägna men dock för allmänheten tillgängliga

platser, såsom urinkurar m. m. Att begränsa straffbarheten till sådana

fall då otukten övats å ställe som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs kan icke

anses tillrådligt, då enahanda skäl föreligga för en kriminalisering av homosexuell

otukt i trappuppgångar, portar och liknande lokaliteter. Det synes

vidare för här ifrågavarande fall icke vara erforderligt att såsom förutsättning

för straffbarhet kräva att allmän förargelse uppkommit utan det bör

räcka att allmän förargelse kunnat uppkomma.

Straffbestämmelsen har föreslagits skola avse jämväl den, som å sådant

ställe eller på sådant sätt som nyss angivits med ord eller åtbörd inbjuder

annan av samma kön till otukt med sig. Härmed har beredningen velat förhindra

sådana yttringar av homosexualiteten som inbjudan på allmän plats

i öppna eller förtäckta ordalag eller genom iögonenfallande uppträdande och

dylikt. Det synes av vikt att kunna ingripa med straff mot sådana handlingar,

bl. a. för att därigenom kunna hålla tillbaka den manliga prostitutionen.

Ett straffbud mot icke blott övande av homosexuell otukt utan även varje

form av inbjudan därtill å ställe där allmänheten kan taga anstöt därav bör

i varje fall vara ägnat att motverka förargelseväckande yttringar av homosexualiteten.

Självfallet blir det föreslagna stadgandet tillämpligt även å andra

än manliga prostituerade, så att en homosexuell, som på allmän plats under

sökande efter lämpligt och villigt sexualobjekt gör sig skyldig till sådan

gärning som avses med stadgandet, blir straffbar.

Vid sidan om de i 18 kap. 10 § tredje stycket föreslagna straffstadgandena

föreslår beredningen i syfte att skapa förutsättningar för ett effektivare ingripande

mot den manliga prostitutionen vissa ändringar i lösdriva rlagen

och barnavårdslagen.

Behandling såsom lösdrivare föreslås sålunda skola kunna ifrågakomma

— förutom, såsom enligt gällande rätt, för den som ulan alt äga medel till

sitt uppehälle underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och till
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

lika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet,

ordning eller sedlighet -—• för den som vanemässigt, på allmän plats eller

eljest så att allmän förargelse kan komma därav, med ord eller åtbörd inbjuder

annan av samma kön till otukt med sig och beträffande vilken särskilda

åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande.

I fråga örn barnavårdslagen föreslår beredningen att till 22 § skall fogas

ett tillägg av innebörd att person i åldern 18—21 år, vilken på allmän plats

eller eljest så att allmän förargelse kan komma därav övar otukt med eller

med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig, skall

kunna bliva föremål för skyddsuppfostran eller annan åtgärd i enlighet med

lagen.

Till stöd för dessa lagändringar har beredningen åberopat att åtgärder,

ägnade att bekämpa den böjelse för parasitärt levnadssätt, som läge till grund

för prostitutionen eller skapats av densamma, och återföra vederbörande till

ordnade levnadsförhållanden, vore påkallade icke blott mot de mera utpräglat

prostituerade utan även andra, som mera tillfälligtvis ställde sig till förfogande

för homosexuell otukt mot betalning i en eller annan form. Såvitt anginge

barn under 18 år funne beredningen behov icke föreligga av ytterligare

lagstiftning utöver stadgandet i 22 § c) barnavårdslagen, enligt vilket omhändertagande

från barnavårdsmyndighets sida kan äga rum beträffande

barn som befinnes vara så vanarta!, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas

för dess tillrättaförande. I fråga däremot om unga personer i åldern 18—

21 år ansåge beredningen, att stadgandet i barnavårdslagen 22 § d) örn åtgärder

beträffande den, som befinnes vara hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt

eller lastbart levnadssätt och beträffande vilken särskilda uppfostringsåtgärder

från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande, vöre föga effektivt

såsom ett medel i kampen mot den manliga prostitutionen bland ungdom,

då det förutsatte att det sedliga förfallet hos den som skulle omhändertagas

fortskridit så långt att utsikterna för hans tillrättaförande sannolikt

vöre små. Även örn stadgandet, på sätt 1937 års lösdriveriiagstiftningskommitté

föreslagit, erhölle en mindre restriktiv formulering så att det bleve

tillämpligt i fråga örn den, som befunnes »föra ett oordentligt, lättjefullt eller

sedeslöst liv», vore det enligt beredningens mening befogat att upptaga ett

sådant särskilt stadgande angående homosexuellt prostituerad ungdom som

beredningen föreslagit. I avsikt att förläna det nya stadgandet största möjliga

effektivitet hade beredningen underlåtit att för dess tillämplighet fordra att

den unge vanemässigt sökt inleda homosexuella förbindelser. Uttrycklig föreskrift

örn att särskilda åtgärder från samhällets sida skulle vara erforderliga

för vederbörandes tillrättaförande erfordrades ej, då så alltid måste anses vara

fallet, vare sig den unges vanart fortskridit så långt att han kunde anses

hemfallen åt ett lastbart levnadssätt eller man hade att söka orsaken till hans

uppträdande mera i lättjefullhet och en begynnande benägenhet för asocialt

levnadssätt. Däremot fordrades för tillämpning av det föreslagna tillägget till

lösdrivarlagen såväl att vederbörande skulle vanemässigt inbjuda annan av

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

21

samma kön till otukt med honom som att särskilda åtgärder från samhällets

sida vore erforderliga för hans tillrättaförande. Ett ingripande enligt lösdrivarlagen

kunde nämligen icke anses försvarligt med mindre vederbörandes

hela livsföring kännetecknades av parasitism eller annan asocialitet.

I fråga om avsättning eller suspension som påföljd för

homosexuella handlingar märkes att enligt gällande lydelse av

18 kap. 10 § strafflagen straffet för homosexuell otukt städse är straffarbete

samt att enligt 2 kap. 18 § strafflagen den som innehar ämbete, tjänst eller

annan allmän befattning i regel skall dömas befattningen förlustig därest han

dömes till straffarbete. Härutöver kan avsättning eller suspension i vissa fall

ådömas för homosexuella handlingar som icke äro straffbara enligt 18 kap.

10 § strafflagen. Enligt 25 kap. 20 § strafflagen skall sålunda, därest ämbetsman,

till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom, enligt 18

kap. 13 § strafflagen dömes till ansvar för någon tukt och sedlighet sårande

gärning, varav kommit synnerlig fara för förförelse av ungdom, som han i kraft

av sitt ämbete hade till undervisning eller uppfostran, tillika dömas till avsättning

eller mistning av ämbetet på viss tid. I fråga om prästerliga befattningshavare

gäller i detta hänseende enligt lagen den 8 mars 1889 om straff

för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål att präst, som för

brott utom ämbetet dömes till böter eller fängelse, skall, där brottet är sådant

att hans prästerliga anseende därigenom fläckas eller spilles, dömas till varning,

mistning av ämbetet på viss tid eller avsättning.

Beredningen har föreslagit att, om straffbarheten för homosexuell otukt

begränsas och fängelse införes i den normala straffskalan för de straffbara

fallen, stadgandet i 25 kap. 20 § utvidgas att avse jämväl det fall att lärare

dömes till fängelse för homosexuell otukt med ungdom som han bär till undervisning

eller uppfostran. Härjämte föreslås ett tillägg till nämnda lagrum

av innehåll att, när omständigheterna det föranleda, avsättning eller suspension

skall kunna ådömas, därest sådan ämbetsman som avses i lagrummet i

annat fall dömes till fängelse eller böter enligt 18 kap. 10 § strafflagen i dess

föreslagna lydelse.

I sin motivering för sistnämnda bestämmelse anför beredningen:

Det är visserligen riktigt, att en lärare, som beträdes med homosexuell otukt

med annan ungdom än sådan, som han själv har till undervisning, och på

grand härav blir straffbar enligt de föreslagna bestämmelserna i 18 kap. 10 §

första stycket, som regel måste anses olämplig för lärarkallet, vare sig brottet

finnes böra föranleda straffarbete eller lägre straff. Främsta anledningen

härtill är den risk som förefinnes för att hans homosexuella böjelse skall

kunna vändas mot hans elever. Men en sådan risk behöver icke alltid föreligga,

exempelvis när fråga är örn en manlig lärare som undervisar i eli flickläroverk

eller som i ett gossläroverk har hand endast om de lägsta åldersgrupperna.

Det skulle stundom innebära en obillig hårdhet att i dylika fall

ingripa med avsättning, som för den därav drabbade i allmänhet medför fullständig

ekonomisk oell social ruin, medan för andra homosexuella i ungefärligen

enahanda ställning samhällets repression stannar vid straffet. Dömes

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Mcij:ts proposition nr lii.

lärare till straffarbete, är enligt 2 kap. 18 § avsättning ej obligatorisk och ej

heller suspension. Å andra sidan torde det vara ett allmänt önskemål att lärare,

som över huvud begått homosexuella handlingar, vare sig med ungdom

eller med vuxna män, kunna avskedas eller åtminstone avstängas från tjänstgöring

tills det visat sig i vad mån några risker för den ungdom de hava hand

örn kunna förefinnas. Med hänsyn härtill synes möjlighet böra införas för

domstolarna att vid ådömande av lägre straff än straffarbete enligt 18 kap.

10 § tillika döma till avsättning eller suspension, där omständigheterna det

föranleda. Detta kan vara påkallat jämväl ur den synpunkten, att domstolarna

eljest vid straff mätningen kunna komma att påverkas av frågan huruvida

avsättning eller suspension bör följa på brottet.

I andra än sådana fall då straffbarhet föreligger bör enligt strafflagberedningens

mening det ingripande, som kan anses påkallat för att från lärår- och

liknande befattningar avlägsna personer som visat homosexuella böjelser,

regleras på disciplinär väg. Allmänna stadganden i instruktioner och liknande

författningar angående åtgärder av disciplinär natur mot funktionärer, som

visat brister i sin vandel, torde stundom kunna tillgripas (se t. ex. 9 § i 1889

års prästerliga strafflag, 32 § i 1921 års folkskolestadga; jfr ock 17 § i 1925

års polisreglemente). Vid blivande ändringar i dylika författningar synes

uppmärksamhet böra ägnas spörsmålet, på vad sätt homosexuella vanor böra

beaktas såsom en brist i vederbörandes vandel. Likaså bör enligt beredningens

mening vid en blivande revision av gällande bestämmelser om skyldighet att

avgå från tjänsten på grund av sjukdom m. m., som medför oförmåga att

bestrida densamma på ett tillfredsställande sätt, övervägas huruvida icke

homosexuell läggning i viss utsträckning bör falla under dessa bestämmelser.

Att göra de av beredningen föreslagna lagändringarna beroende av antydda

revision av de nämnda författningsbestämmelserna synes däremot icke

motiverat.

Såsom i det föregående omnämnts har beredningen tagit avstånd från tanken

att konstitutionellt homosexuella som förgripit sig mot de av beredningen

föreslagna bestämmelserna skulle i stället för straff underkastas medicinsk

vård. Beredningen uttalar att ett obligatoriskt hörande av läkare i

mål av ifrågavarande art likväl kunde anses väl motiverat med hänsyn till att

brottsligheten mycket ofta hade sin grand i sexuell abnormitet. Genom en

obligatorisk läkarundersökning skulle den homosexuelle komma

i kontakt med en sakkunnig läkare och kunna erhålla vederhäftiga råd

rörande behandlingen av sin sexuella abnormitet, något som enligt beredningens

åsikt skulle kunna ha stor betydelse för eliminerande av återfallsrisken.

Beredningen föreslår i anledning härav att i särskild lag örn läkarundersökning

av person, misstänkt för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen, upptages

bestämmelse därom att, innan åtal för sådant brott väckes, läkarundersökning

av den misstänkte skall äga rum, såvida han är villig underkasta sig sådan.

Beslut om häktning av den misstänkte skall dock kunna fattas utan att läkarundersökning

skett, därvid beredningen anför att undersökning troligen i

allmänhet ej skulle medhinnas inom den tid som den misstänkte enligt lag

finge kvarhållas innan häktning skedde. Att i andra fall undersökningen

skall ske före åtals anställande sammanhänger med beredningens förslag örn

åtalseftergift.

Beredningen har anfört att, om med anledning av läkarundersökningen

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

23

medicinsk åtgärd till förebyggande av återfall komme till stånd, förhållandena

kunde vara sådana att åtal icke vöre erforderligt. Även efter en begränsning

av straffbarbeten kunde fall icke sällan förekomma i vilka allmänpreventiva

hänsyn knappast påkallade åtals väckande, därest betryggande

skyddsåtgärd av annan art än straff vidtagits. Beredningen har fördenskull

föreslagit att eftergift av åtal skall kunna ske, då betryggande åtgärd

vidtagits till förebyggande av att den brottslige återfaller samt åtal för brottet

icke är ur allmän synpunkt påkallat. Bestämmelserna örn åtalseftergift ha i

förslaget upptagits i en ny 17 § i 18 kap. strafflagen. Prövningen av frågan

huruvida åtalseftergift skall ske föreslås för vinnande av önskvärd enhetlighet

skola läggas i händerna på överåklagarna, d. v. s. landsfogdarna och förste

stadsfiskalen i Stockholm. I konsekvens härmed föreslås sådan jämkning

av instruktionerna för landsfogdarna och för stadsfiskalerna i Stockholm,

att beslut örn anställande av åtal för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen icke

skall kunna överlåtas åt underordnad åklagare. Häktning av den för sådant

brott misstänkte skall likaledes endast kunna beslutas av Överåklagare.

Bland åtgärder, som skola kunna föranleda åtalseftergift, har beredningen

i första hand omnämnt kastrering av den homosexuelle, varefter beredningen

anfört:

I andra fall kan såsom lämplig åtgärd till förebyggande av den homosexuelles

återfall i brott ifrågakomma intagande på vårdanstalt, främst da sinnessjukhus,

när förutsättningar härför äro för handen, eller anordnande av

särskild sakkunnig, psykiatrisk tillsynsvård beträffande honom. I dylika fall

föreligga visserligen icke samma garantier för att återfallsrisken kommer

att elimineras som vid kastrering, men den brottsliges villighet att söka medverka

till att förutsättningarna för ett upprepande av den brottsliga gärningen

undanröjas eller minskas synes böra tillmätas en viss betydelse vid bedömande

av hans straffvärdhet. Slutligen kan stundom, då inflytande av alkohol

visat sig utlösa homosexuella tendenser, intagande i alkoholistanstalt vara tillräckligt

betryggande åtgärd mot den homosexuelle. Självfallet synes vara,

att möjlighet till åtalseftergift bör finnas när åtgärd mot den som begått

homosexuella handlingar vidtages enligt barnavårds- eller lösdrivarlagarna,

då dessa åtgärder i viss mån äro att betrakta som alternativ till straff enligt

18 kap. 10 § tredje stycket.

Beredningen har framhållit att stor försiktighet med åtalseftergift borde

iakttagas i sådana fall då en fällande dom vöre erforderlig för att en homosexuell

person skulle kunna skiljas fran exempelvis läraretjänst eller annan

befattning, vid vars utövande homosexuella böjelser måste anses innebära

särskilda risker. Vidare borde beaktas, att nödig varsamhet med åtalseftergifts

medgivande också krävdes för alt icke genom en dylik åtgärd likheten

inför lagen skulle åsidosättas och den allmänna rättskänslan såras.

Ur denna synpunkt vöre en obligatorisk läkarundersökning av varje för

straffbar homosexuell otukt misstänkt person av särskild betydelse, i det att

härigenom garanti vunnes leir att icke endast deri som hade intresse och

initiativ nog all själv hänvända sig lill läkare och underkasta sig vard a

sjukhus eller tillsynsvård, ulan var och en oberoende av samhällsställning

kunde komma i åtnjutande av åtalseftergift.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

De av beredningen föreslagna bestämmelserna rikta sig i första hand mot

den manliga homosexualiteten. Rörande den kvinnliga homosexualiteten

har beredningen uttalat att denna icke vore ett samhällsproblem

av samma art som den manliga, men att det dock syntes opåkallat att skilja

den kvinnliga homosexualiteten från strafflagstiftningen; flagranta fall av

exempelvis auktoritetsmissbruk från en överordnads sida för att öva otukt

med unga flickor syntes i och för sig böra straffas på samma sätt som

motsvarande övergrepp från en homosexuell manlig överordnads sida.

Yttranden över professor Petréns oell strafflagrberedntngens förslag.

över professor Petréns betänkande och strafflagberedningens utlåtande ha

efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter,

radhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län efter hörande av landsfogdarna

i länen ävensom av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö,

medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt

karolinska institutets lärarkollegium. Därvid har Överståthållarämbetet överlämnat

yttranden från polismästaren, kriminalpolisintendenten och förste

stadsfiskalen i Stockholm, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från poliskamrarna

i Malmö och Hälsingborg samt länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län yttranden från poliskammaren och kriminalpolisintendenten i

Göteborg.

Sedan tillfälle att inkomma med yttrande i ärendet beretts jämväl föreningen

Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen

Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges

advokatsamfund, svenska läkaresällskapet, svenska psykiatriska föreningen,

centralförbundet för socialt arbete och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

ha yttranden avgivits av dessa sammanslutningar. Svenska läkaresällskapet

har vid sitt yttrande fogat en av sällskapets sektioner för social

medicin samt psykiatri och neurologi utarbetad promemoria i ämnet

jämte ett föredrag av med. lic. G. Nycander. Vid det yttrande som avgivits av

centralförbundet för socialt arbete har fogats en promemoria av överläkaren

vid Långbro sjukhus docenten Sven Stenberg.

De avgivna yttrandena innehålla i allmänhet intet särskilt uttalande angående

professor Petréns betänkande utan avhandla företrädesvis det av strafflagberedningen

framlagda förslaget. Detta har i sin helhet lämnats utan någon

erinran av länsstgrelsen i \ästernorrlands län, landsfogdarna i Jönköpings och

Malmöhus län, föreningen Sveriges stadsdomare och föreningen Sveriges landsfiskaler.

I övriga yttranden har förslaget gjorts till föremål för mer eller mindre

omfattande anmärkningar.

Förslagets grundtanke, begränsningen till vissa särskilda fall

av homosexuella handlingars straffbarhet, har uttryckligen

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

25

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet av de hörda myndigheterna

och sammanslutningarna. Det sistnämnda är fallet med de yttranden,

som avgivits av länsstyrelsen i Malmöhus län, poliskamrarna i Malmö och

Hälsingborg samt svenska psykiatriska föreningen. Tillstyrkande yttranden

föreligga från majoriteten i Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,

rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, Överståthållarämbetet,

medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund, Karolinska

institutets lärarkollegium, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen

Sveriges landsfogdar, Sveriges advokatsamfund, svenska läkaresällskapet

och centralförbundet för socialt arbete. Överståthållarämbetet har i sitt

yttrande uttalat att förslagets bestämmelser syntes väl avvägda och ägnade

att åstadkomma en tillfredsställande lösning av de ömtåliga problem som

homosexualiteten medfört. Liknande uttalanden återfinnas i andra yttranden.

Medicinalstyrelsen har anfört att förslaget utginge från samma principiella

inställning som den styrelsen givit uttryck åt i sitt yttrande över

professor Lundstedts motion till 1933 års riksdag'' och representerade högst

betydande framsteg från nuvarande otillfredsställande förhållanden, varför

styrelsen i stort sett förordade detsamma trots att det betydligt avveke från

de linjer styrelsen i nyssnämnda yttrande uppdragit. Även sinnessjuknämnden

har funnit förslaget innefatta ett steg i rätt riktning samt har funnit den avgränsning

mellan straffbara och icke straffbara handlingar av homosexuell

art som beredningen föreslagit väl motiverad, varför nämnden icke velat

motsätta sig att förslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet, även om

vissa av nämnden framställda erinringar mot detsamma icke skulle vinna beaktande.

Beredningens motivering för att utsträcka den principiella strafffriheten

jämväl till andra än konstitutionellt homosexuella har uttryckligen

gillats av medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala, som därvid framhållit,

att man måste räkna med möjligheten att arvsanlag kunde betinga

en ändring i sexualitetens natur långt in i vuxen ålder.

I några yttranden har uttalats viss tveksamhet, särskilt med avseende å

frågan om straffriheten borde gälla alla homosexuella. Sålunda anför hovrätten

över Skåne och Blekinge, att allvarliga betänkligheter kunde resas

mot ett borttagande av det generella straffbudet för homosexuell otukt, vilket

säkerligen, åtminstone för de bisexuella, hade en viss moralbildande betydelse.

När hovrätten likväl tillstyrkte att beredningens förslag lades till

grund för lagstiftning i ämnet, hade detta därför skett med en viss tvekan

och i medvetandet om svårigheten att finna en bättre framkomlig väg. Även

styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat en viss tvekan

inför förslaget att inskränka straffbarheten för homosexuella handlingar,

som förövats av bisexuella personer, men har anslutit sig till beredningens

uttalande att en gränsdragning mellan straffbara och icke straffbara homosexuella

handlingar, grundad på homosexualitetens art, torde vara så gott

som omöjlig alt genomföra.

Föreningen Sveriges landsfogdar, som ävenledes ifrågasatt örn icke straff
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl, ftlcij.ts proposition nr 13.

barheten borde upphävas endast för de konstitutionellt homosexuella, har

förklarat att föreningen i valet mellan att antingen bibehålla straffbarheten

i full omfattning eller upphäva densamma i den utsträckning beredningen

föreslagit ansett sig böra ansluta sig till beredningens ståndpunkt. Ett tredje

alternativ, nämligen att bibehålla straffbarheten och endast införa rätt till

åtalseftergift, vore mindre tillfredsställande med hänsyn till att åtalseftergift

säkerligen skulle komma att tillämpas i det övervägande antalet fall.

I andra yttranden har mera bestämt hävdats att straffriheten borde begränsas

till de konstitutionellt homosexuella. I denna riktning uttala sig

Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland och länsstgrelsen i Stockholms

län.

Svea hovrätt anför:

Även om för närvarande allenast en ringa bråkdel av alla homosexuella

handlingar leda till åtal och fällande dom, får betydelsen därav att sådana

handlingar äro belagda med straff ej underskattas. Vetskapen om dessa

handlingars straffbarhet bidrager utan tvivel lill att vidmakthålla den allmänt

härskande motviljan mot homosexualitetens yttringar och därigenom

att motverka dessas spridning utanför de konstitutionellt homosexuellas

krets. Om, såsom förslaget innebär, de homosexuella handlingarna såsom

sådana fritagas från straff, kan detta medverka till att en förändrad inställning

till denna form av perversitet efter hand gör sig gällande, och har detta

en gång skett, torde föga eller intet stå att vinna genom straffhotets återupplivande.

Straffrihet bör därför ej medgivas i större utsträckning än detta

är av verkligt vägande skäl betingat. Av dem som begå homosexuella handlingar

torde jämförelsevis få vara konstitutionellt homosexuella; långt flera

äro bisexuella, och dylika handlingar begås även i stor utsträckning av personer,

som äro fullt normala i sexuellt hänseende. Visserligen torde man ej

behöva frukta, att det skulle verka förslappande på den allmänna moralen,

om personer, behäftade med utpräglade abnorma böjelser, fritagas från

straff för homosexuella handlingar, som ej äro på ett eller annat sätt kvalificerade;

för den allmänna uppfattningen torde en så begränsad straffrihet

framstå såsom ett ganska naturligt utslag av regeln att psykiska defekter

överhuvud kunna medföra straffrihet eller strafflindring. Men om samma

regler erhålla allmän giltighet, kan den meningen vinna insteg, att de homosexuella

handlingarna i och för sig ej längre äro att räkna såsom något ur

samhällets synpunkt förkastligt. I detta sammanhang förtjänar särskilt framhållas,

att enligt förslaget även en heterosexuell person, som mot betalning

övar homosexuell otukt, i regel är fritagen från straff och, särskilt om han

fyllt tjuguett år, i många fall ej heller drabbas av andra påföljder. Starka

skäl tala sålunda för att straffrihet medgives allenast beträffande de konstitutionellt

homosexuella. Det må vara sant att gränsen mellan konstitutionell

homosexualitet och bisexualitet är svår att draga. Liknande svårigheter vid

tillämpningen av gällande regler i 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen hava dock

kunnat övervinnas, och den medicinska sakkunskapen skulle vid tillämpningen

av den föreslagna bestämmelsen om åtalseftergift och av beredningens

tidigare avgivna, av hovrätten i huvudsak tillstyrkta förslag till lag om

kastrering ställas inför likartade problem. Hovrätten känner sig därför av

den på denna punkt ytterst knapphändiga motiveringen ej övertygad om

nödvändigheten att kapitulera inför svårigheterna och lämna homosexualiteten

obestraffad i långt större utsträckning än detta kan anses vara påkal
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

27

lat av de skäl beredningen anfört mot användande av ett generellt straffbud

såsom medel att bekämpa homosexualiteten.

Slutligen har i åtskilliga yttranden gjorts gällande, att den principiella

straffbarheten borde bibehållas. Med hänsyn till de konstitutionellt homosexuella

har dock i flera av dessa yttranden ifrågasatts införande av åtalseftergift.

Justitiekanslersämbetet har yttrat alt principiell straffrihet för homosexuella

handlingar mellan vuxna vore ägnad att ingiva betänkligheter

och kunde medföra fara för ökad utbredning av homosexualiteten. Betydelsen

av det starka ogillande från samhällets sida, som läge i att homosexuella

handlingar principiellt förklarades straffbara, syntes icke böra underskattas.

Ämbetet ansåge dock att för konstitutionellt homosexuella straffet skulle

kunna bortfalla och ersättas med någon form av vård eller tillsyn. Prövningen

härutinnan borde ankomma på domstol. Tänkbart vore att åtalseftergift

kunde komma till stånd genom samverkan av exempelvis överåklagarna

och medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, vilken i dylikt fall

borde förstärkas med person som vore eller hade varit innehavare av ordinarie

domarämbete. Om nämnden tillstyrkte åtalseftergift borde sådan kunna meddelas

av överåklagaren. Romme eftergift ej till stånd, skulle det alltjämt stå

domstolen öppet att förklara den tilltalade fri från straff. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län samt förste st ads fiskalen i Stockholm ha likaledes

ifrågasatt, om det icke ur samhällets synpunkt vöre att föredraga att straffbarheten

bibehölles men att för sådana fall, där utkrävande av straff framstode

sorn obilligt, det skapades möjlighet till åtalseftergift i förening med sådan

läkarundersökning som beredningen föreslagit. Länsstyrelsen i Jönköpings län

har förklarat sig icke kunna dela uppfattningen att homosexuella handlingar

mellan vuxna skulle vara ur social synpunkt likgiltiga. Faran för demoralisation,

i den mån sådana handlingar företoges mellan heterosexuella personer,

vöre uppenbar och även eljest utgjorde homosexualiteten otvivelaktigt en

smittokälla. Då det icke kunde uteslutas att den föreslagna lagändringen

skulle komma att medföra en ökning av antalet homosexuella handlingar,

borde straffbarheten bibehållas. Mot bestämmelserna örn åtalseftergift hade

emellertid'' länsstyrelsen intet att erinra. Landsfogden i Göteborgs och Bohus

län har anfört, att medicinska synpunkter borde skänkas särskilt beaktande

vid en lagstiftning av ifrågavarande slag. Obligatorisk läkarundersökning borde

fördenskull föreskrivas och i de fall där den konstitutionella särarten varit

så utpräglad och den undersöktes driftliv eller hans allmänna själsliga tillstånd

sådant att en tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen vore berättigad, borde

åtal utan vidare kunna eftergivas och förordnande örn vederbörandes omhändertagande

å sinnessjukhus träda i stället för straff. I övriga fall borde

lagförande i vanlig ordning ske oell anledning att i dylika fall eftergiva åtal

och straff funnes icke. Vid återfall borde kastrering följa oberoende av

den brollsliges medgivande.

Landsfogden i Stockholms län har avstyrkt förslaget örn upphävande av

den principiella straffbarheten men förklarat sig icke lia något att invända

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

mot att beträffande konstitutionellt homosexuella skyddsåtgärder trädde i

stället för straff, med hänsyn vartill det syntes motiverat att rättspsykiatrisk

undersökning gjordes obligatorisk beträffande alla för homosexuell handling

tilltalade. Kriminalpolisintendenten i Göteborg har likaledes avstyrkt förslaget

samt därvid åberopat bl. a. att den föreslagna straffriheten kunde få till följd

att polismyndigheten i stor utsträckning skulle sakna stöd i lag för att kunna

ingripa mot och därmed lämna sin medverkan till att lämpliga åtgärder bleve

vidtagna mot dessa socialt onormala individer. Samtidigt har dock i yttrandet

anförts att det säkerligen i många fall och beträffande utpräglat homosexuella

förvisso regelmässigt torde vara lämpligare att anlita andra åtgärder

än straff.

En skiljaktig ledamot i Göta hovrätt har yttrat att tillräckliga skäl ej syntes

föreligga att borttaga lagens straffhot som säkerligen hade stor betydelse såsom

eggelse till tämjande av naturvidrig! driftliv och därigenom i avsevärd mån

hindrade spridning av homosexualiteten. Poliskammaren i Göteborg har ansett

tillgänglig kriminalstatistik visa, att homosexuella otuktsbrott ej vore vare sig

så talrika eller upprörande att behovet av en ny lagstiftning kunde anses

dokumenterat. Intresset att skydda den homosexuelle mot utpressning kunde

ej tillmätas någon avgörande betydelse jämfört med det för den allmänna

rättskänslan påtagligt motbjudande i att yttringar av homosexualitet i de

flesta fall ej längre skulle drabbas av straff. Det socialt diffamerande i den

homosexuella handlingen torde för övrigt komma att utgöra ett fullt effektivt

påtryckningsmedel för utpressare. Fördelarna med att utbyta nuvarande

enkla straffbestämmelse mot en i hög grad komplicerad lagstiftning med

oviss och kanske rent av ogynnsam effekt syntes därför poliskammaren åtskilligt

diskutabla. Den omedelbara effekten av förslagets genomförande kunde

bli en ökning av den homosexuella otukten. Uttalanden i enahanda riktning

ha gjorts av förste stadsfiskalen i Stockholm, som anfört, att det syntes

kunna ifrågasättas huruvida icke hänsynen till det fåtal individer, vilkas

sexuella driftliv av biologiska orsaker vore uteslutande inriktat mot det

egna könet, borde väga fjäderlätt mot samhällets berättigade krav på ett

absolut fördömande av dylika gärningar. Landsfogden i Östergötlands län,

i vars yttrande länsstyrelsen i länet instämt, har avstyrkt förslaget under

åberopande av faran för ökad utbredning av homosexualiteten. Därjämte

har i yttrandet åberopats att vid tillämpning av de föreslagna reglerna till

ungdomens skydd mot homosexuella förgripelse!- det ofta torde bli svårt att

förebringa bevisning örn att den tilltalade haft vetskap örn att den angripne

icke uppnått den fastställda åldersgränsen med påföljd att många skyldiga

komme att gå fria från straff. I

I fråga om formen för samhällets reaktion mot icke önskvärda handlingar

av homosexuell natur har, såsom av det sagda framgår, i några yttranden,

i vilka ett upphävande av den generella straffbarheten för dylika handlingar

avstyrkts, antytts lämpligheten av att andra åtgärder än straff

komme till användning gent emot konstitutionellt homosexuella. I andra ytt
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 13.

29

randen, i vilka principiell straffrihet tillstyrkes, förordas härutöver att samhällets

ingripande, då sådant är påkallat, gent emot de konstitutionellt homosexuella

sker annorledes än genom straff. Medicinalstyrelsen har, under erinran

om att homosexuell i medicinsk mening vore den, vilkens könsdrift

komme honom eller henne alt uteslutande eftersträva eller föredraga sexuell

förening med likkönade personer, anfört att den medicinska forskningen

förebragt mycket starka skäl för att homosexualitet i denna mening vöre

grundad i vederbörandes psykofysiska konstitution, d. v. s. vore ett uttryck

för hans kroppsliga och därav följande psykiska skapnad, varigenom homosexualiteten

framstode såsom ett otvetydigt sjukligt tillstånd, närmare bestämt

såsom ett lyte. Styrelsen har därefter anfört:

Styrelsen vill med bestämdhet hävda, att homosexualiteten i den utsträckning,

som den är ett sjukligt tillstånd, principiellt bör behandlas så som andra

sjukliga företeelser. Den omständigheten, att homosexualiteten kan innebära

allvarliga vådor för andra (särskilt för unga personers sexualutveckling) ger

den icke någon principiell undantagsställning. Det finns flera sjukliga tillstånd,

som innebära att den sjuke kan vara vådlig för andra personer (exempelvis

smittosamma sjukdomar och sinnessjukdomar). Mot sådana sjuka ingriper

samhället örn erforderligt med tvångsbehandling och interneringsförfarande.

Styrelsen instämmer till fullo med professor Petrén, att omhändertagandet

av personer, som äro samhällsvådliga på grund av en medfödd

abnorm könsdrift, bör vara en sjukvårds- och icke en fångvårdsfråga. Vidare

kan styrelsen icke underlåta att påpeka, att tvångsåtgärder mot en med ett

sjukligt tillstånd behäftad person givetvis icke böra ifrågakomma annat än

när fara för andra (eller för den sjuke själv) synes föreligga. Det kan därför

icke anses egendomligt, att en homosexuell persons behov av sinnessjukvård,

sedan det fastslagits att samhällsfaran endast gäller ungdomen, göres beroende

av huruvida den med vilken han övar homosexuell otukt är över eller

under 20 år. — Icke tvångsmässig (frivillig) vård på sinnessjukhus kommer

dessutom givetvis i fråga dels för personer, vilka önska hjälp mot en homosexuell

drift, som riktar sig mot vuxna, dels för personer, vilka ha svårighet

att bekämpa en homosexuell böjelse för underåriga, som dock aldrig tagit

sig uttryck i homosexuell otukt.

Styrelsen har så mycket mer anledning att förorda sjukvårdsbehandling

för samhällsfarliga (konstitutionellt) homosexuella som vanlig bestraffning

visat sig ha en mycket bristande effektivitet, ett förhållande som jämväl

konstateras av strafflagberedningen och enligt denna utgör ett av de viktigaste

skälen mot bibehållandet av gällande strafflagbestämmelser i deras

nuvarande gestalt. Enligt styrelsens erfarenhet utgör sjukvård och en efterföljande,

så långt som nödigt utsträckt samhällstillsyn genom sjukvårdsorgan

ett icke blott ofta effektivt utan även synnerligen humant korrektiv mot

återfall till asociala yttringar av en homosexuell drift. Genom den vid statens

samtliga sinnessjukhus inrättade hjälpverksamheten förfogar samhället

över organ, som visat sig vara utmärkt väl skickade för utövande av erforderlig

samhällstillsyn och samhällshjälp åt många homosexuella med asociala

tendenser. De frihetsinskränkningar, som vederbörande måste underkasta

sig för sådan tillsyn, äro ofta mindre betungande (exempelvis bostad och

arbete i mindre samhälle, avhållsamhet från alkohol, sammanboende med

pålitlig anhörig eller dylikt).

Sinncssjuknämnden, som gjort sig till tolk flör uppfattningen att redan

enligt gällande rätt konstitutionellt homosexuella borde straffriförklaras för

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr 13.

homosexuella handlingar (men ej för brott i allmänhet), har hävdat att de

såvitt anginge detta brott vöre oemottagliga för straff och att det därför icke

innebure något rationellt bekämpande av homosexualiteten att döma dem till

straff. Nämnden har vidare anfört:

Mot nämndens påstående att ådömande av ett kortvarigt straff är en

irrationell behandling av konstitutionellt homosexuella kan invändas, att det

finnes andra kriminalpolitiska åtgärder att tillgripa än utdömande av ett

frihetsstraff. De nya lagarna om villkorlig dom och om förvaring och internering

i säkerhetsanstalt kunna tillämpas, och genom tillämpning av dessa

lagar kan man vinna just en tillsynsvård av ungefärligen den art, som nämnden

vill rekommendera. Härvid må först erinras om att enligt straffsystemet

dessa åtgärder böra tillgripas endast där mottaglighet för straff föreligger,

och ådömande av ett tidsbestämt straff sålunda kan ifrågakomma. Vidare

må anmärkas, att dessa lagar ännu icke trätt i kraft, under det att vi redan

äga en väl organiserad psykiatrisk hjälpverksamhet. Nämndens huvudsakliga

argument mot ovannämnda invändning är dock att med nämndens uppfattning

om den konstitutionella homosexualitetens natur tillsynsvården bör äga

rum under en sakkunnig läkares ledning. Nämnden anser sålunda, att de konstitutionellt

homosexuella, med vilka torde böra jämställas vissa bisexuella,

exempelvis äldre med begynnande arterioskleros, böra straffriförklaras. Enligt

nämndens mening är detta det enda rationella sättet att bekämpa den

konstitutionella homosexualitetens samhällsfarliga verkningar, och det är

denna homosexualitet, som är den ur samhällets synpunkt farliga. Kommer

man till rätta med denna homosexualitet, torde till exempel den manliga

prostitutionen snart försvinna.

På grund av det anförda har nämnden föreslagit en särbestämmelse av

innehåll, att konstitutionell homosexualitet skulle, såvitt anginge homosexuella

handlingar, anses lika med sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 5 § strafflagen

sägs.

Karolinska institutets lärarkollegium har likaledes förklarat att omhändertagandet

av personer, som vore samhällsvådliga på grund av en medfödd

abnorm könsdrift, borde vara en sjukvårds- och icke en fångvårdsfråga. Endast

därigenom kunde de båda önskemålen rationell medicinsk behandling

och betryggande samhällsövervakning uppnås och därigenom de bästa möjliga

garantier mot vederbörandes återfall till asociala homosexuella handlingar

skapas. Kollegiet förordade därför — liksom medicinalstyrelsen —

att bestämmelse infördes om obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning av

personer, som åtalades för homosexuella handlingar.

Sistnämnda krav har framförts jämväl av medicinska fakulteten vid universitetet

i Uppsala, som i fråga om det rättspsykiatriska bedömandet av homosexuella

anfört följande.

Enligt fakultetens mening böra lätta fall — i realiteten oftast av bisexuell

art — i likhet med de lättare formerna av psykopati icke bedömas såsom

abnorma och behandlas i enlighet därmed. Mera uttalade fall böra däremot

bedömas såsom halvabnorma med åtföljande straffminskning eller förvaring

med tillämpning av 5 kap. 6 § strafflagen. I de allra svåraste fallen slutligen,

där homosexualiteten är komplicerad med andra själsliga abnormiteter, hypersexualitet,

uttalad pedofili, karakterologisk hållningslöshet m. m., som

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

31

konstituera en högre grad av samhällsfarlighet, bör slraffriförklaring med

tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen och åtföljande vård på sinnessjukhus

komma i fråga. Ett sådant betraktelsesätt torde siå helt i överensstämmelse

med den medicinska vetenskapens uppfattning om homosexualitetens väsen.

Att medicinska vårdåtgärder få träda i stället för straff genom tillämpning

av de föreslagna reglerna om åtalseftergift tillstyrkes livligt i åtskilliga yttranden.

Medicinalstyrelsen har förklarat att styrelsen i flertalet av ifrågavarande

brottslingar måste se djupt olyckliga människor, som utan egen

skuld blivit bärare av sjukliga symtom. Det vore därför berättigat att i det

längsta söka föra dem till medicinsk vård innan ett domstolsförfarande ägde

rum. Även om läkekonstens hjälpmedel mot dessa sjukdomar för närvarande

vore begränsade till psykoterapi, medicinsk övervakning i olika former och

kastration, kunde det antagas att den moderna hormonforskningen inom överskådlig

tid skulle ställa skonsamma medel till förfogande till den patologiska

könsdriftens dämpande och korrigerande. Även sinnessjuknämnden har tillstyrkt

vad beredningen föreslagit örn läkarundersökning och principiellt funnit

åtalseftergift vara synnerligen lämplig, ehuru nämnden icke kunde godtaga

det sätt varpå enligt beredningens förslag denna fråga ordnats. I de yttranden,

som avgivits av socialstyrelsen, svenska läkaresällskapet, svenska

psykiatriska föreningen och poliskammaren i Malmö, har betonats att medicinska

synpunkter borde tillmätas stor betydelse vid ingripandet mot homosexuella

och förordats att läkarundersökning av den som misstänktes för

homosexuell gärning gjordes obligatorisk. Detta har föreslagits jämväl av

länsstyrelsen i Stockholms län och landsfogden i Uppsala län. Medicinska fakulteten

vid universitetet i Lund har anfört att möjligheten av rättsligt ingripande

mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar tedde sig som önskvärd

även med hänsyn till den medicinska sidan av de uppgifter det gällde,

exempelvis där det behövdes för att framtvinga lämplig medicinsk behandling,

ombyte av verksamhet eller vistelseort och dylikt. Från sådan synpunkt

syntes även åtalseftergift kunna försvaras. I

I fråga om skyddet för barn och ungdom mot homosexuella

förgripelse!’ har i yttrandena vikten av effektiva bestämmelser härom allmänt

framhävts. Dock har av svenska läkaresällskapets sektioner för social medicin

samt psykiatri och neurologi anmärkts, att erfarenheten rörande ligapojkar

visade att dessa ofta vore och förbleve heterosexuella trots mer eller

mindre yrkesmässiga praktiker med vuxna män. Man torde därför ha goda

skäl att antaga att i de fall där homosexuella närmanden från vuxna mäns

sida framkallade en homosexuell driftinställning det funnes vissa hormonala

rubbningar eller neurotiska tillstånd, som predisponerade för driftomkastning.

Självklart borde dock barn och uppväxande ungdom i största möjliga

utsträckning skyddas för homosexuell förförelse och homosexuella övergrepp.

Rörande de av strafflagberedningen föreslagna åldersgränserna för ungdomens

skydd mot homosexuella förgripelser uttalas i yttrandena åtskilliga avvikande

meningar. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

uttalat tvekan, om icke skyddsåldern bort sättas högre än 21 år, samt har anfört

att, även om det finge anses berättigat att skyddsåldern icke sattes högre,

tillräckliga skäl icke anförts för begränsningen av straffskyddet för den som

fyllt 18 men icke 21 år till sådana fall då utnyttjande av hans oerfarenhet

eller beroende ställning förelåge. I yttrandet anföres härom:

Otvivelaktigt äga de av beredningen anförda synpunkterna ett visst berättigande.

Den ''förledde gärningsmannen’ — om man överhuvud taget i detta

sammanhang kan tala om en sådan — är utan tvivel, från moralisk synpunkt

sett, något mindre skyldig än den förledande. Men att därav sluta att behov

av straffhot icke skulle föreligga synes knappast rikligt. Beredningen har

själv, under erinran om att den slutliga differentieringen av könsdriften sker

under utvecklingsåren, särskilt betonat, att effektiva åtgärder uppenbarligen

måste från samhällets synpunkt vidtagas för att icke den normala och sunda

gången av denna utvecklingsprocess skulle störas. Så viktigt som just av

dessa skäl statens intresse är att förhindra homosexuella handlingars utbredning

bland den ungdom, som ännu ej nått sexuell mognad, synes frågan om

vem av de agerande, som i det särskilda fallet tagit initiativet, vara av ringa

betydelse vid bedömande av behovet av straffskydd.

En så långt gående straffrihet för otukt mot ungdom, som beredningen

föreslår, synes kunna helt äventyra det mål, som dock alltjämt måste eftersträvas,

eiler skyddet för ungdomen mot de homosexuella handlingarnas

skadliga verkningar. Härtill kommer att svårigheten alt i varje fall utreda,

vem som i verkligheten är initiativtagaren, i praktiken kan komma att göra

även det straffhot, som enligt beredningens förslag skulle kvarstå, verkningslöst.

Intresset av att förhindra utpressning mot homosexuella kan säkerligen

icke motväga dessa olägenheter.

På grundval av det anförda bär i yttrandet föreslagits att straffbestämmelserna

utformades på sätt föreslagits i 1935 års promemoria. I vart fall borde

för vinnande av större överskådlighet stadgandet omredigeras så att först

angåves de fall då straffbarheten vore obetingad och därefter de som

endast under viss förutsättning vore straffbara. Kriminal polisintendenten i

Stockholm har likaledes med hänsyn till bevissvårigheterna uttalat betänkligheter

mot förslaget att såsom villkor för straffbarhet fordra utnyttjande av

den andres oerfarenhet eller beroende ställning. Göta hovrätt har för sin del

anmärkt att uttrycket »oerfarenhet» knappast täckte den tanke, som enligt

motiven bort komma till uttryck i lagtexten, och hemställt att lagtexten omarbetades

i sådant syfte. Göteborgs rådhusrätt har anfört att straffbarheten

för homosexuell otukt med personer Öyér 18 år borde göras helt beroende av

det intresse, som kunde föreligga för att stävja homosexualiteten och icke av

en sådan biomständighet som att utpressning kunde befaras. Åldersgränsen

borde i alla förekommande fall kunna bestämmas till 20 eller högst 21 år,

dock givetvis med bibehållande av den strängare straffskalan för brott mot

barn under 15 år. Länsstyrelsen i Malmöhus län och medicinska fakulteten vid

universitetet i Uppsala ha likaledes föreslagit att straff för homosexuell otukt

med person som ej fyllt 21 år borde följa oavsett under vilka omständigheter

otukten kommit till stånd. Att de föreslagna åldersgränserna kunde giva upphov

till bevissvårigheter har framhållits — förutom av landsfogden i Östergötlands

län, som på sätt förut nämnts åberopat bl. a. denna synpunkt till

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

33

grund för sitt avstyrkande av förslaget — av hovrätten över Skåne och Blekinge,

som funne det nödvändigt att, såsom skett i den danska strafflagen,

en bestämmelse infördes som stadgade straff för homosexuell otukt även då

gärningsmannen saknat vetskap om ålder hos den med vilken han övat otukt

men dock handlat oaktsamt.

Förslaget örn straffskärpning för homosexuell otukt med

barn under 15 år har uttryckligen tillstyrkts av åtskilliga av de hörda

myndigheterna. Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland och Överståthållarämbetet

lia anmärkt, att av motiveringen till strafflagberedningens förslag

syntes framgå att straffskärpningen vore avsedd att tillämpas endast i det fall

att någon som fyllt 21 år övade homosexuell otukt med barn under 15 år men

att densamma borde kunna användas även om gärningsmannen vore under

21 år eller gärningen stannat vid försök. Justitiekanslersämbetet, som förutsatt

att straffskärpningen vore avsedd att omfatta även försök, har i övrigt

icke funnit något att erinra mot den i motiveringen angivna ståndpunkten

och ansett att denna borde komma till uttryck i lagtexten. Jämväl poliskammaren

i Malmö och länsstyrelsen i Malmöhus län lia förordat ett förtydligande

av lagtexten på denna punkt. Svenska läkaresällskapets sektioner för social

medicin samt psykiatri och neurologi ha ifrågasatt, huruvida homosexuellt beteende

mot barn under 15 år vore farligare för den normala utvecklingen

av deras könsliv än homosexuella angrepp mot ungdom i åldern 15—18

år. Den större ovetskap om könsförhållandena överhuvud taget som kunde

förutsättas hos barn vore på visst sätt ett skydd mot psykologisk skadegörelse

genom sexuella handlingar. Friska och normala barn med sin utåtvända

uppmärksamhet och starka avledbarhet kunde antagas vara mindre utsatta

för att en homosexuell erfarenhet skulle bli fixerad i form av ett övervärdigt

tankeinnehåll och därigenom bli utgångspunkt för driftförvecklingar eller

andra neurotiseringar än ynglingar i pubertetsperioden, som nästan regelmässigt

företedde vissa neurotiska reaktionssätt. Minderårighetsgränsen borde

fixeras till 18 ar och någon anledning att uppställa en särskild åldersgräns vid

15 år med särskild straffskärpning torde icke finnas. Svenska läkaresällskapet

har intagit enahanda ståndpunkt. Å andra sidan har en utvidgning av den

föreslagna straffskärpningsregeln föreslagits av hovrätten över Skåne och Blekinge,

som ansett det önskvärt, att man i större utsträckning än beredningen

föreslagit vid straffmätningen kunde beakta det förhållandet, att den som

övat homosexuell otukt med ungdom samtidigt gjort sig skyldig till sådan

kränkning av familjelivets helgd, som avses i 18 kap. 1—3 §§ strafflagen,

eller missbrukat sådan auktoritetsställning, som omtalas i 18 kap. 6 § första

stycket. Hovrätten har därför föreslagit att tiden för straffarbetet skulle

kunna höjas till fyra ar ej endast da brottet förövats med barn under 15 år

utan även då omständigheterna eljest vöre försvårande.

Rörande den föreslagna lydelse.i i övrigt av straffbestämmelserna till ungdomens

skydd mot homosexuella förgripelser har hovrätten över Skåne och

Blekinge föreslagit borttagande av bestämmelsen örn straff för försök fördel

fall att någon som fyllt 21 år sökt förmå någon under 18 år till homo
Pihdng

lill riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 13. <5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

sexuell otukt. Hovrätten har därvid framhållit att de fall där gärningsmannen

endast sökt förmå den yngre till otukt torde komma att bli mycket sällsynta.

Sektionerna för social medicin samt psykiatri och neurologi inom

svenska läkaresällskapet lia funnit förslaget att straffbelägga försök att förmå

någon till homosexuell otukt ägnat att väcka synnerliga betänkligheter. Ett

par ligapojkar som beslutat sig för att anlita den bekväma utväg till utpressning,

som ett dylikt lagstadgande skulle innebära, kunde under vilken oskyldig

förevändning som helst — genom att fråga vad klockan vore eller begära

upplysning om vägen till en viss plats — på gatan inleda samtal med en man

och därpå samfällt påstå att han gjort dem förslag om homosexuell otukt samt

hota angiva honom. Ängsliga och osäkra personer skulle säkerligen ofta i en

dylik situation kunna låta skrämma sig att giva dem pengar och därefter bli

föremål för systematisk utpressning med alla därmed förknippade ödesdigra

följder. Stockholms och Göteborgs rådhusrätter ha hemställt att försök att förmå

annan till otukt i straffbarhetshänseende skulle behandlas lindrigare än

fullbordat brott.

I ett par yttranden ha erinringar framställts mot brottsbeskrivninge

n i förslaget. Socialstyrelsen har betecknat det som en allvarlig brist att

klart begränsande föreskrifter saknas om vilka beteenden som skola anses

■brottsliga. På de homosexuella känsloyttringarnas område, likaväl som på

heterosexuellas, bestode en väsentlig skillnad mellan å ena sidan grovt sexuella

handlingar och å andra sidan de lättare formerna av en erotiskt betonad

uppmärksamhet. Att som försök till homosexuell otukt straffa alla former

av manligt intresse för unga män där en homosexuell tendens vöre märkbar

kunde icke vara riktigt, utan straffbarheten borde begränsas till fall där

fråga vore om beröringar av genita! art. Om icke i själva lagtexten, borde

dessa kunna angivas i en vägledande kommentar till denna. En alltför svävande

bestämning av brottets art vore ovillkorligen ägnad att underlätta

aktioner med utpressningssyfte. Av samma skäl syntes det betänkligt att, såsom

strafflagberedningen gjort, utsträcka straffbarheten att omfatta även förberedelser

till homosexuella handlingar av visst slag. Svenska läkaresällskapets

sektioner för social medicin samt psykiatri och neurologi ha framhållit

att det sexuella beteendets skadlighet för därav berörda personer borde vara

den från praktisk social synpunkt avgörande omständigheten vid bedömning

av beteendets farlighet samt att en brottsbeskrivning, som vore så obestämd

att någon fast gräns mot kategorien sedlighetssårande handling

icke funnes, vore otillfredsställande. Det borde göras till ett oundgängligt villkor

för den nya lagstiftningen att brottsbeskrivningen bleve så tydlig att endast

otvetydigt homosexuella handlingar kunde bli föremål för rättsreaktion.

Beträffande frågan om straffbestämmelser för homosexuell

otukt i andra fall än då fråga är örn angrepp mot barn och ungdom

har i flera yttranden hemställts om utvidgning av vad strafflagberedningen

härutinnan föreslagit. Stockholms rådhusrätt har uttalat att även

andra fall av grovt maktmissbruk än de av strafflagberedningen angivna

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

35

kunde vara väl värda att straffbeläggas, ehuru rådhusrätten ej vöre beredd

att framföra något positivt förslag i sådant avseende. Göta hovrätt har anfört:
Homosexuell

otukt, övad under förhållanden, som avses i 15 kap. 12—

15 a §§ strafflagen, bör enligt hovrättens mening betraktas såsom allvarliga

frihetsbrott av särskilt slag, jämförliga med i nämnda lagrum avhandlade

brott mot kvinna, och såsom sådana straffbeläggas oberoende av objektets

ålder. Även örn, såsom beredningen framhållit, fall av våldtäktsnatur sällan

förekomma, torde man icke kunna säga detsamma örn homosexuell otukt,

som kommer till stånd genom bruk av berusande medel. Örn i dylikt fall

22 § i sistnämnda kapitel ej kan vinna tillämpning, skulle gärningen bliva

straffri, vilket icke kan vara tillfredsställande. Hovrätten kan ej heller dela

beredningens uppfattning att straffbestämmelser ej äro erforderliga i fråga

örn homosexuell otukt, övad med person över 21 år i sådana fall, som angivas

i 18 kap. 6 § första stycket och 9 § strafflagen. I fråga örn homosexuell

otukt med sinnessjuk eller sinnesslö får hovrätten särskilt framhålla, att sådana

personer ju ej endast finnas å anstalter. Även i andra fall än de nu

angivna bör straff enligt hovrättens uppfattning inträda för homosexuell

otukt, övad med person över 21 år. I dansk rätt finnes en bestämmelse örn

straff för den, som förmår annan av samma kön till otukt medelst grovt

missbruk av den andres beroende ställning i tjänsten eller i ekonomiskt avseende.

Hovrätten anser vägande skäl tala för införande i svensk rätt av en

motsvarande bestämmelse, vilken skulle utgöra en enligt hovrättens mening

behövlig komplettering av övriga föreslagna bestämmelser till skydd mot

auktoritetsmissbruk.

Med likartad motivering har hovrätten över Skåne och Blekinge förordat

bestämmelser örn straff för homosexuell otukt förövad under förhållanden

motsvarande de i 15 kap. 13 § och 18 kap. 9 § strafflagen avsedda. Även

rådhusrätten i Malmö har ifrågasatt om icke homosexuell otukt med sinnessjuk

eller sinnesslö borde generellt straffbeläggas. — Föreningen Sveriges

häradshövdingar har i fråga örn lärares och andra uppfostrares otuktsbrott

mot dem som de ha till undervisning eller uppfostran anfört att det numera

torde vara ganska vanligt att exempelvis elever vid de allmänna läroverken

överskridit 21-årsåldern. Någon anledning att behandla homosexuella handlingar

mot dem mildare än heterosexuella syntes icke finnas, snarare tvärtom.

Det kunde överhuvud taget ifrågasättas örn icke från den synpunkt,

varom här vore fråga, straffskydd krävdes för alla de fall, då någon förmådde

annan av samma kön till otukt med sig och därvid utnyttjade dennes

beroende ställning. En straffbestämmelse med sådan räckvidd vore säkerligen

även ägnad att minska den tveksamhet man eljest kunde hysa inför

förslaget örn upphävande i princip av homosexuella handlingars straffbarhet.

Central förbundet för socialt arbete har ifrågasatt huruvida ej i lagstiftningen

borde givas uttryck för att homosexuella gärningar av vissa slag av fostrare,

som icke folie under begreppet ämbetsmän eller omnämndes i 18 kap. 6 §

strafflagen men likväl intogc en position, som gåve dem auktoritet mot dem

underställda ungdomar, exempelvis ungdomsledare och övervakare av vili

korligt dömda, icke borde bedömas mildare än då gärningen begåtts av annan

fostrare.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Slutligen kan anmärkas att styrelsen för Sveriges advokatsamfund ansett

det inkonsekvent och i praktiskt avseende mindre tillfredsställande att generellt

straffbelägga försök till homosexuell otukt i samma utsträckning som

fullbordat brott men samtidigt från kriminalisering undantaga försök till

sådan handling som förövas under omständigheter som motsvara de i 18 kap.

6 § andra stycket strafflagen avsedda. Icke minst med hänsyn till att normalstraffet

för ämbetsbrott enligt 25 kap. 17 § strafflagen liksom för brott mot

18 kap. 13 § samma lag vore böter ifrågasatte samfundet, om förslaget gåve

möjlighet att i erforderlig utsträckning reagera mot ifrågavarande handlingar.

Vad angår den av beredningen föreslagna straffskalan har socialstyrelsen

hävdat att normalstraffet för straffbelagd homosexuell otukt borde

vara fängelse samt i samband därmed anfört, att straffarbete borde

ifrågakomma endast där sådana försvårande omständigheter vore för handen,

vilka föranledde straff vid heterosexuella handlingar enligt strafflagen

15 kap. 13 och 15 §§ samt 18 kap. 6—9 §§. Icke under några omständigheter

borde straffet få höjas utöver nu gällande straffmaximum av två års

straffarbete. Enahanda uttalande har gjorts av svenska läkaresällskapets sektioner

för social medicin samt psykiatri och neurologi.

Förslaget att straffbelägga homosexuell otukt och inbjudan

därtill å allmän plats har föranlett åtskilliga erinringar. Länsstyrelsen

i Uppsala lån har ifrågasatt huruvida icke straffarbete borde ingå i

straffsatsen. Även grova yttringar av homosexualitet eller av prostitution

folie under brottsbeskrivningen, och fängelsestraffet kunde för förfallna individer

vara en olämpligt lindrig strafform. Göteborgs rådhusrätt har å andra

sidan förklarat att det icke vöre motiverat att bestraffa åstadkommande

av förargelse genom övande av homosexuell otukt på annat sätt eller strängare

än då förargelse åstadkommits genom övande av annan otukt. Socialstyrelsen

har yttrat att det måste anses orimligt att straffet för förseelse

mot en ordningsföreskrift av detta slag skulle kunna bliva fängelse. Endast

homosexuella handlingar utförda på vissa allmänna platser borde avses

med stadgandet. För ingripanden mot den manliga prostitutionens klientel erbjöde

sig bättre vägar genom tillämpning av lösdriverilagstiftningen och barnavårdslagen

med de däri av strafflagberedningen föreslagna ändringarna.

Den allmänna ordningens krav kunde nöjaktigt tillgodoses med bestämmelserna

i 18 kap. 13 § strafflagen. Även svenska läkaresällskapets sektioner för

social medicin samt psykiatri och neurologi ha erinrat att inbjudan till homosexuell

otukt som skedde å allmän plats borde, om så befunnes nödigt,

kunna beivras enligt 18 kap. 13 §.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har påtalat risken för

att bestämmelsen om straff för den som med ord eller åtbörd inbjuder annan

av samma kön till otukt med sig skulle kunna komma att utnyttjas i

utpressningssyfte och på grund härav hemställt att stadgandet begränsades

att avse endast de fall då allmän förargelse verkligen uppkommit. I yttrandet

har i detta sammanhang anförts jämväl följande.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 13.

37

Åtskilliga skäl synas tala emot att, på sätt beredningen gjort, till ett särskilt

stadgande sammanföra de fall, då homosexuella handlingar böra kriminaliseras

till skydd för allmän anständighet. Utan tvivel höra de rätteligen

tillsammans med de i 18 kap. 13 § strafflagen omförmälda fall, för vilka där

straff för annan otukt stadgas från samma synpunkt. I själva verket borde

även dessa bestraffas i samma utsträckning som de homosexuella fallen. I

sådant hänseende må erinras om den ståndpunkt lagutskottet och andra

kammaren intagit vid behandling under 1918 års riksdag av förslag om ändring

i nämnda paragraf. Den skärpning av straffsatsen, som beredningen ansett

erforderlig, liksom även innehållet i övrigt i 10 § tredje stycket i förslaget,

torde utan svårighet kunna inarbetas i 13 §, särskilt om man utgår ifrån

att från här ifrågavarande synpunkt den heterosexuella otukten bör kriminaliseras

i samma utsträckning som den homosexuella. Beredningens tillvägagångssätt

synes däremot föranleda vissa olägenheter. Därest det vinner bifall

torde andra punkten i 18 kap. 13 § knappast längre kunna anses tillämplig

å homosexuella gärningar. Paragrafens första punkt däremot skulle alltjämt

avse även sådan otukt. Sammanförandet i en paragraf av de från så olika

synpunkter uppburna straffbestämmelserna, som återgivas i 10 §:ns tre

särskilda stycken, ger intryck av fullständighet. Därav skulle tvekan kunna

uppstå även örn räckvidden av 18 kap. 11 och 12 §§, vilket bör undvikas, särskilt

som förstnämnda lagrum efter den homosexuella otuktens principiella

straffriförklaring är av stor betydelse till förhindrande bl. a. av ett homosexuellt

klubbväsen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, som förutsatt att 18 kap. 11 och 12 §§

skola vara tillämpliga även å homosexuell otukt, har framhållit att de av beredningen

föreslagna bestämmelserna icke komine att förhindra uppkomsten

av homosexuella sammanslutningar eller klubbar, som hade till ändamål att

bereda medlemmarna tillfällen till homosexuell otukt med varandra. Även

om dessa klubbars verksamhet bedreves under diskreta former, finge deras

blotta existens anses stöta anständigheten i sådan grad att de borde förbjudas

genom ett straffbud. Angående utformningen av de föreslagna bestämmelserna

har hovrätten anmärkt att det kunde ifrågasättas om ordet »inbjuder»

täckte alla de handlingssätt beredningen avsett att därunder inbegripa

samt att det fördenskull borde ersättas med ett mera adekvat uttryck. I samband

med nu förevarande spörsmål har hovrätten för Övre Norrland anmärkt

att förslagets uttryck »så att allmän förargelse kan komma därav»

motsvarades av uttrycket »så att allmän förargelse — — — därav kommer» i

18 kap. 13 § strafflagen, vilket senare uttryck i praxis syntes lia föranlett

vissa svårigheter, varför detsamma måhända vore i behov av jämkning.

De av beredningen för bekämpande av den manliga prostitutionen föreslagna

ändringarna i lösdriveri- och barnavårdslagstiftn

inge n lia i åtskilliga yttranden givit anledning till anmärkningar. Kriminal

polisintendenten i Stockholm har ifrågasatt, huruvida det föreslagna tilllägget

till 1 § lösdrivarlagen vore behövligt, men förklarat sig icke hava

någon erinran att göra emot förslaget i denna del, då det icke torde vara ur

vägen att tydligt utmärka den reaktion från samhällets sida, som kunde tillgripas.

Poliskammaren i Malmö har anfört, att don som hade stadig syssel
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 13

sättning eller i varje fall hade medel för sin försörjning icke torde kunna

hänföras till lösdrivarekategorien saint föreslagit att till uttrycket »vanemässigt»

tillädes exempelvis »och för egen vinning». Länsstyrelsen i Uppsala

län finner det nödvändigt att samhället reagerar mot den manliga prostitutionen

även genom straff och har härom anfört:

Lösdriverilagen lärer icke bli tillämplig annat än i vissa fall, och detta

gäller jämväl efter den föreslagna ändringen. Någon tillrättaförande behandling

torde icke kunna äga rum i nämnvärd omfattning med nuvarande

lösdriverilagstiftning. Det föreslagna nya stadgandet i barnavårdslagen blir

icke tillämpligt annat än under vissa förutsättningar, och dessutom torde en

del av de unga manliga prostituerade vara av sådan psykisk och moralisk

beskaffenhet, att de icke utan allvarliga vådor för kamraterna kunna vårdas

på skyddshem. Om mot straff för manlig prostitution invändes, att den

kvinnliga lämnas utan sådan reaktion, torde kunna anföras, att de manliga

prostituerade äro mera enhetligt asociala än de kvinnliga. Det synes därför

som om starka skäl tala för att lagstiftningen kompletteras med bestämmelser

om straff för den som mot betalning utövar homosexuella handlingar.

Den danska strafflagen synes därvid kunna tjäna såsom förebild.

Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes ansett den föreslagna ändringen

av lösdrivarlagen icke vara tillfyllest, då denna endast kunde komma

till användning vid särskilt kvalificerad prostitution, samt har förordat en

föreskrift i huvudsaklig överensstämmelse med den danska lagens stadgande

örn straff för den som mottager betalning för otukt med person av samma

kön. Jämväl enligt Stockholms rådhusrätts mening borde den drabbas av

straff som vanemässigt utbjuder sig till homosexuell otukt och därför betingar

sig vederlag. Ett sådant straffbud skulle måhända även kunna i viss mån

avskräcka från de i dessa kretsar ej ovanliga utpressningsförsöken.

Justitiekansler sämb etet har anfört följande.

Vad angår den av strafflagberedningen föreslagna ändringen i lösdrivarlagen

vill ämbetet ifrågasätta, huruvida icke åtminstone för tiden till dess

en mera tidsenlig sådan lag kommer till stånd samhällets ingripande mot de

manliga prostituerade, som ej äro helyrkesprostituerade, bör taga formen av

straff. Det förefaller också mindre lämpligt att såsom grund för ingripande

enligt lösdrivarlagen angiva ett förfarande, vilket oftast skulle falla under

strafflagen och följaktligen såsom ett brott drabbas av straff. Romme åtalseftergift

ej till stånd, skulle vederbörande för samma sak först bliva straffad

och därefter behandlad som lösdrivare. För deni, som mot betalning låta bruka

sig till homosexuella handlingar utan att själva vara homosexuella, synes

ganska strängt straff vara på sin plats.

Beträffande personer i åldern 18—21 år torde däremot det ingripande, som

mot dem må vara påkallat ur nu ifrågavarande lagstiftnings synpunkt, åtminstone

där fråga ej är om mera utpräglat asociala personer, lämpligen

kunna ske jämlikt barnavårdslagen. Emot den i förslaget till ändring av

barnavårdslagen uppställda förutsättningen för ingripande kan emellertid

göras samma invändning som den nyss beträffande lösdriverilagen framställda.

Utan att närmare ingå på den svårlösta frågan, vilka förutsättningar

som här skola uppställas för ingripande enligt barnavårdslagen, vill ämbetet

framhålla, att envar, som mot ersättning tillhandagår homosexuella personer,

oavsett var detta äger rum, synes böra bliva föremål för åtgärd enligt lagen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

39

Införes, såsom skeft i förslaget, i 22 § barnavårdslagen ett morn. e), lärer detta

medföra även åtskilliga andra ändringar i lagen.

Enahanda synpunkter ha anförts av hovrätten över Skåne och Blekinge.

Socialstyrelsen har förklarat sig i princip intet hava att erinra mot beredningens

förslag i denna del men har anmärkt att i fråga om lösdrivarlagen uttrycket

»vanemässigt» syntes vara överflödigt vid sidan av den bestämning som läge

i orden »beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas

för hans tillrättaförande». Vidare borde 22 § d) barnavårdslagen samtidigt

med införandet av det nya mom. e) i samma paragraf erhålla den av lösdriverilagstiftningskommittén

förordade lydelsen, genom vilken ett omhändertagande

av sedeslös ungdom skulle möjliggöras i ökad utsträckning. —

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet har för sin del ifrågasatt, om

icke antagandet av lösdriverilagstiftningskommitténs ifrågavarande förslag

skulle giva tillräckliga medel till bekämpandet av homosexuell prostitution

hos ungdom mellan 18 och 21 år. Som skäl för att förbundet ställt sig tveksamt

till införande av det av strafflagberedningen föreslagna tillägget till 22 §

barnavårdslagen har förbundet, med utgångspunkt från stadgandet i mom. d)

av nämnda paragraf, anfört följande.

Vid utformandet av denna bestämmelse liksom bestämmelsen i 22 § mom. c)

torde man särskilt velat undvika, att barnavårdsnämnds ingripande skulle

få karaktären av straff för en enstaka handling, varigenom barnavårdsnämnd

i allmänhetens ögon skulle komma att framträda som ett slags domstol eller

polismyndighet. I det av strafflagberedningen föreslagna nya momentet har

man frångått de mera allmänna kriterierna på missanpassning med därav

följande behov av uppfostringsåtgärder samt i stället gjort barnavårdsnämnds

skyldighet och rätt att ingripa beroende på vissa bestämda handlingar eller

yttranden t. o. m. vid enstaka tillfällen. Då dessa handlingar eller yttranden

under liknande omständigheter samtidigt skulle vara belagda nied fängelse

eller böter, skulle barnavårdsnämnds ingripande i ett sådant fall, därvid givetvis

måste förutsättas att åtal eftergives, i särskilt hög grad komma att uppfattas

som straff för personens beteende.

Jämväl styrelsen för Sveriges advokatsamfund har funnit det föreslagna

tillägget till 22 § barnavårdslagen ägnat att väcka betänkligheter. Så som

regeln formulerats kunde den giva en barnavårdsnämnd anledning att omhändertaga

även den som mer passivt läte sig brukas till homosexuell otukt

och detta oavsett örn i övrigt skäl funnes för antagande att särskilda åtgärder

från samhällets sida vore påkallade.

Beredningens förslag beträffande avsättning eller suspension

såsom påföljd av homosexuella handlingar har givit anledning till erinringar

i olika riktningar. Länsstyrelsen i Jönköpings län har anmärkt att 2 kap. 18 §

strafflagen lämnade möjlighet öppen att underlåta att döma till avsättning och

suspension, örn ämbetsman, till vars ämbete hörde att undervisa eller uppfostra

ungdom, dömdes lill straffarbete för otukt med ungdom som han i

kraft av sitt ämbete hade till undervisning eller uppfostran. Dylik möjlighet

syntes böra undanröjas. Länsstyrelsen ville därjämte ifrågasätta, huruvida

lagstiftningen över huvud borde lämna domstolarna möjlighet att vid en

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Rlaj:ts proposition nr 13.

så svår förseelse döma till blott suspension. Anledning saknades att i lärarämbete

bibehålla en person som blivit dömd till frihetsstraff för sådan handling.

önskvärt vore vidare, att möjligheter tillskapades för att från lärarbefattning

avsätta person, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet blivit befriad

från straff för dylik handling. Överståthållarämbetet har yttrat att det

vore otillfredsställande att lärare, som för homosexuell handling mot annan

ungdom än den han hade för uppfostran eller undervisning dömdes till fängelse,

skulle undgå avsättning eller suspension, såvida icke särskilda omständigheter

föranledde ådömande av dylik påföljd. Även örn risken för att läraren

skulle företaga sexuella handlingar mot sina elever vöre utesluten,

syntes det ämbetet för undervisningsväsendets anseende i hög grad menligt,

om läraren finge fortsätta sin undervisning. Ämbetet ville för sin del förorda

att avsättning eller suspension undantagslöst skulle ådömas, så snart

någon dömdes till fängelse för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen, och att

fakultativt ådömande av sådan påföljd endast skulle få äga rum vid sådana

lindrigare förseelser mot nämnda lagrum, som endast förskyllde böter.

Svea hovrätt har i denna fråga anfört:

Nu berörda spörsmål är av stor betydelse ej blott beträffande de grupper

befattningshavare, som särskilt uppmärksammats av beredningen — lärare,

läkare och präster — utan även eljest. Officerskåren, som har så mycket

med manlig ungdoms utbildning att göra, bör här komma i betraktande, likaså

domarkåren, vars auktoritet ej bör få spillas därigenom att personer, kända

för homosexuella böjelser, ej kunna därifrån avlägsnas. Liknande synpunkter

göra sig gällande på andra områden, särskilt i fråga om chefsbefattningar.

Enligt hovrättens mening bör därför möjlighet alltid stå öppen att, då befattningshavare

enligt 18 kap. 10 § strafflagen dömes till lindrigare straff än

straffarbete, tillika döma till avsättning eller till mistning av befattningen på

viss tid, när omständigheterna det föranleda. Hovrätten delar ej heller beredningens

mening att de av beredningens förslag till ändring i i8 kap. strafflagen

betingade ändringarna i instruktioner och andra förut berörda författningar

utan olägenhet kunna ställas på framtiden. Tvärtom synes det hovrätten

vara av vikt att alla hithörande frågor prövas och avgöras i ett sammanhang.

Justitiekanslersämbetet framhåller att om beredningens förslag genomfördes

något ingripande icke skulle kunna ske mot t. ex. en officer som i sin bostad

företoge sexuella handlingar mot värnpliktiga, fyllda 21 år, eller mot en

domare, som förfore på enahanda sätt beträffande likaledes vuxna personer.

Bleve det känt, att officeren eller domaren gjort sig skyldig till sådana handlingar,

vore ett ingripande otvivelaktigt påkallat såväl av nödvändigheten att

upprätthålla domarämbetets eller officerstjänstens auktoritet som ock av

hänsyn till de kårer vederbörande tillhörde. Enligt ämbetets mening krävde

lagförslagets upphöjande till lag obetingat ett samtidigt införande av möjligheter

att från allmän tjänst eller befattning skilja personer som gjort sig

skyldiga till homosexuella gärningar. Länsstyrelsen i Uppsala län har erinrat

att 25 kap. 20 § strafflagen icke torde anses tillämplig på officerare, underofficerare

eller underbefäl vid krigsmakten, och att gällande lydelse av 29 §

strafflagen för krigsmakten icke syntes omfatta de fall som avses i 18 kap.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 13.

41

10 § allmänna strafflagen. Med anledning därav har länsstyrelsen ifrågasatt,

huruvida icke en komplettering av strafflagen för krigsmakten erfordrades.

I några yttranden ilrågasättes däremot huruvida icke de föreslagna bestämmelserna

ginge för långt. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar

har sålunda anfört:

Därest ämbetsman dömes till ansvar enligt 18 kap. 13 § förutsättes enligt

25 kap. 20 § för påföljdens inträde att av gärningen kommit »synnerlig fara»

för förförelse av ungdom, som han har till undervisning eller fostran. Enligt

förslaget skulle däremot, örn den otuktiga gärningen varit homosexuell, påföljden

kunna ådömas även örn dessa förutsättningar icke äro för handen.

Ehuru beredningen själv om de i 10 § tredje stycket omförmälda fallen

uttalar att de i själva verket i viss utsträckning äro rena ordningsförseelser,

skulle likväl enligt beredningens förslag ifråga om dem icke krävas, vare sig

att fara för förförelse uppkommit, än mindre synnerlig fara, eller att den som

utsatts för faran varit någon som ämbetsmannen hade till undervisning eller

fostran. Till en så betydande skillnad i statens reaktioner mot otuktiga homosexuella

gärningar och annan otukt torde skäl icke föreligga. Stadgandet är

även i övrigt ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter. Möjligheten av en så

allvarlig påföljd, som avsättning eller suspension dock är, kan icke anses

motiverad ifråga örn »ordningsförseelser» och skulle otvivelaktigt giva utpressare

ytterligare ett kraftigt vapen i hand. Av nu anförda skäl synes den

föreslagna nya punkten i 25 kap. 20 §, örn den ej anses kunna helt utgå, i

varje fall böra till sin räckvidd begränsas till närmare överensstämmelse med

grunderna för lagrummet i övrigt.

Svenska läkaresällskapets sektioner för social medicin samt psykiatri och

neurologi ha ifrågasatt lämpligheten av att en ämbetsman till vars ämbete

hörer att undervisa eller uppfostra ungdom skulle kunna dömas till avsättning

eller suspension även då brottet begåtts mot annan person än elev. En

sådan ämbetsman kunde vara en utmärkt lärare och örn han icke visade

sina homosexuella böjelser i förhållande till sina elever syntes det icke äga

någon förnuftig mening att genom avsättning tillfoga honom social ruin och

därmed ytterligare förstärka skadorna av det straff vartill han blivit dömd.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala har visserligen funnit det

angeläget att lärare och uppfostrare, vilka gjort sig skyldiga till förseelser av

här avsett slag, kunde skiljas från sina befattningar, men har avstyrkt de

föreslagna bestämmelserna under erinran om möjligheten att med stöd av

ett läkareintyg förtidspensionera lärare och uppfostrare i sådana fall, där

detta med hänsyn till deras läggning och föregående kunde anses påkallat.

Att beröva en person varje rätt till pension på grund av ett själslyte, som

han icke rådde för, syntes nämligen fakulteten stå i strid med den allmänna

rättsuppfattningen.

Såsom av det förestående framgår har i åtskilliga yttranden tillstyrkts att

regler örn åtalseftergift införas för att därigenom åstadkomma önskvärd

medicinsk behandling av konstilutionellt homosexuella. Införande av

möjlighet till åtalseftergift tillslyrkes jämväl i flera andra yttranden. I en

del yttranden föreslås institutet böra komma till mera vidsträckt användning

än strafflagberedningen föreslagit. Socialstyrelsen har sålunda ifrågasatt, örn

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

det borde anbefallas särskilt stor försiktighet med åtalseftergift beträffande

homosexuella lärare, i varje fall där kastrering komme till stånd. I fråga om

vissa sexualförseelser på allmänna platser borde åtalseftergift, under förutsättning

att skyddsåtgärd vidtoges, också i det hela kunna äga rum i större

utsträckning än vad strafflagberedningen syntes ha tänkt sig. Hovrätten över

Skäne och Blekinge har, med anledning av vad beredningen uttalat angående

homosexuella handlingar mellan jämnåriga och i utvecklingsavseende jämställda

unga människor, föreslagit att möjlighet till åtalseftergift skapades i

sådana fall, även örn betryggande åtgärd till förebyggande av återfall icke vidtagits.

Då en åklagares rätt till åtalseftergift uppenbarligen icke kunde betaga

en målsägande hans rätt till talan, borde det föreslagna stadgandet förtydligas

så att misstag härutinnan uteslötes. Landsfogden i Uppsala län uttalar att, då

eftergift av åtal kunde återkallas, det för möjlighet till eftergift borde

vara tillräckligt, att det på betryggande grund kunde antagas, att återfall i

brottet icke komme att ske.

Införande av möjlighet till åtalseftergift har avstyrkts av bl. a. Svea hovrätt,

som erinrat att den föreslagna bestämmelsen avsåge ett fall av helt annan

art än de i den nya rättegångsbalken åsyftade och att på sedlighetsbrottens

område även andra fall förelåge, där likartade synpunkter gjorde sig

gällande. Kravet på följdriktighet inom strafflagstiftningen talade för att

frågan om åtalseftergift upptoges till prövning i ett större sammanhang. Betänksamhet

rörande lämpligheten att införa dylika principiellt viktiga regler

på en enstaka punkt av strafflagen har anmälts även av hovrätten för

övre Norrland, som uttalat att hovrätten icke vore beredd att fatta slutlig

ståndpunkt till lämpligheten av förslaget örn åtalseftergift, vilket syntes innebära

en kompromiss mellan sådana medicinska synpunkter, som just vid

homosexualbrottet inställde sig, och mera allmänt kriminalpolitiska överväganden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har likaledes funnit del föreslagna

stadgandet om åtalseftergift diskutabelt och avstyrkt detsamma. Bortsett från

att förfarandet icke ägde någon motsvarighet beträffande andra brott, öppnade

föreskriften möjlighet alt straffriheten sträcktes längre än lämpligt

vore med hänsyn till gärningarnas farlighet för samhälle och individer. Enligt

poliskammaren i Hälsingborg skulle en bestämmelse om åtalseftergift

kunna medföra att respekten för straffbudet avtoge. Ett ytterligare skäl att

här gå fram med försiktighet vore att homosexualitet troligen förekomme i

relativt större utsträckning bland de högre samhällsklasserna och att fara

förelåge för att bestämmelserna i det allmänna medvetandet finge karaktären

av en klasslagstiftning. Poliskammaren i Göteborg har anfört att några berättigade

anmärkningar veterligen ej riktats mot polismyndigheterna för att

de icke skulle ha vid undersökningar av hithörande slag förfarit med den

takt och diskretion som brottens ömtåliga natur krävt samt att domstolspraxis

torde bestyrka, att anställda åtal ej på något sätt varit att betrakta som socialt

upprörande. Möjligheten till åtalseftergift beträffande det ytterst begränsade

straffbara området enligt beredningens förslag syntes därför vara skäligen

obehövlig. Även kriminalpolisintendenten i Göteborg har funnit möjligheten

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

43

till åtalseftergift giva anledning till betänkligheter såväl ur principiell synpunkt

som med hänsyn till de praktiska konsekvenserna.

Beträffande detaljutformningen av bestämmelserna om åtalseftergift har

Göta hovrätt uttalat önskvärdheten av att i lagtexten genom exemplifiering

angåves vad som närmast vore avsett med att »betryggande åtgärd» vidtagits

till förebyggande av återfall. Socialstyrelsen anser det erforderligt att åklagarmyndigheterna

erhålla upplysande vägledning i fråga om normerna för

institutets tillämpning. Jämväl landsfogden i Stockholms län har, under erinran

om vikten av enhetlighet i lagtillämpningen, anmärkt att närmare bestämmelser

om förutsättningarna för åtalseftergift borde meddelas. Fångvårdsstyrelsen,

enligt vars mening stor försiktighet med åtalseftergift borde

iakttagas, har anfört att enhetlighet i tillämpningen bättre syntes kunna ernås,

om prövningen förlädes till justitiekanslersämbetet. Enahanda uttalande

har gjorts av länsstyrelsen i Stockholms län, medan länsstyrelsen i Uppsala

län ansett någon särskild prövningsinstans utöver landsfogde resp. förste

stadsfiskal ej lämpligen böra anordnas, då därigenom kunde uppstå risk för

publicitet som kunde utnyttjas till utpressning. Poliskammaren i Malmö har

förklarat att rätten att eftergiva åtal i stad, som är undantagen från området

för landsfogdes polisverksamhet, borde tillkomma polismästaren därstädes

samt att denne borde kunna verkställa häktning oavsett att läkarundersökning

ej hunnit företagas. Sinnessjuknämnden, som finner åtalseftergift principiellt

vara synnerligen lämplig, förklarar sig emellertid icke kunna godtaga

det sätt, varpå enligt beredningens förslag denna fråga ordnats. Enligt

förslaget komme det att bliva åklagarens sak att bestämma vilken åtgärd

som skulle vidtagas, och han vore icke kompetent att bestämma härutinnan.

Såväl intagande å sinnessjukhus som ställande under tillsynsvård vore sa

ömtåliga åtgärder att de icke boi’de vidtagas utan ingående sakkunnig prövning

i varje särskilt fall. Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala

har uttalat önskvärdheten av att den undersökande läkaren finge sig förelagt

att yttra sig angående lämpligheten av åtalseftergift för att skapa tillräcklig

säkerhet för att den undersöktes medikopsykologiska förhållanden

vid åtalseftergiftens tillämpande vunne beaktande. Fakulteten har vidare ifrågasatt

huruvida själstillståndet hos en för homosexuell otukt misstänkt person

under pågående polisutredning vore sådant att han därunder borde förmås

att fatta ståndpunkt i en angelägenhet av sådan vikt som kastrering. En

av fakultetens ledamöter, professorn E. L. Backman, har bestämt reserverat

sig mot förslaget att uppställa kastrering såsom villkor för åtalseftergift. Inom

medicinska fakulteten vid universitetet i Lund har dess ledamot professorn

G. V. Backman gjort enahanda uttalande.

Anmärkas må slutligen att socialstyrelsen och läkaresällskapet uttalat, att

åtgärderna mot homosexualiteten jämväl borde bestå i profylaktiska åtgärder,

såsom förbättrad sexualundervisning i skolorna samt dylik undervisning

för uppfostrare, lärare och lärarinnor, ävensom en vetenskapligt lagd och

socialt inriktad upplysningsverksamhet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kunni. Maj.ts proposition ni 13.

Otukt med djur.

Såsom inledningsvis berörts, upptager 18 kap. 10 § strafflagen en straffbestämmelse

även för den som övar otukt med djur, s. k. tidelag.

Enligt det förslag till ändring av 18 kap. 10 § strafflagen, som framlades i

1935 års promemoria, skulle bestämmelsen om straff för tidelag utgå ur

strafflagen. Till stöd för den föreslagna straffriheten åberopades därvid att

straffet för tidelag ej kunde sägas fylla någon egentlig uppgift, i all synnerhet

som de, vilka beginge dylika gärningar, ofta vore mer eller mindre psykiskt

defekta. Vidare framhölls, att dylika handlingar i allmänhet företoges

i största avskildhet och att, örn förhållandet ändock skulle bli upptäckt, ett

straffrättsligt förfarande genom den uppmärksamhet som därigenom påkallades

ofta nog syntes göra mera skada än nytta. Slutligen erinrades att för

de säkerligen mycket sällsynta fall, där ett behov av straffinskridande mot

otuktiga handlingar med djur även enligt rådande rättsuppfattning kunde

anses föreligga, andra straffbestämmelser i 18 kap. (13 och 16 §§) torde

erbjuda möjligheter till erforderlig reaktion.

Strafflagberedningen har i sitt nu föreliggande förslag helt anslutit sig till

vad salunda anförts i 1935 ars promemoria. I de över beredningens förslag

avgivna yttranden, däri frågan berörts, tillstyrkes allmänt att bestämmelsen

om straff för tidelag utmönstras ur strafflagen. Landsfogdarna i Stockholms

och Östergötlands län ha dock anmält betänkligheter häremot, därvid den

förre anmärkt, att örn straffbestämmelsen upphävdes, andra bestämmelser

erfordrades för att möjliggöra omhändertagande och rättspsykiatrisk undersökning

av personer, som övat otukt med djur.

Departementschefen.

Stadgandet i 18 kap. 10 § strafflagen kvarstår oförändrat sedan tillkomsten

av 1864 års strafflag. Under straffbestämmelsen innefattas som förut nämnts

dels otukt med annan person »emot naturen», vartill hänföres homosexuell

otukt, dels ock otukt med djur, s. k. tidelag.

Beträffande homosexuell otukt ha på senare tid, under åberopande

av den medicinska forskningens rön i fråga om homosexualitetens natur

och orsaker, yrkanden framställts om en lagändring i syfte att inskränka

straffbarheten för dylika handlingar. Dessa krav ha utgått från det förhållandet

att, såsom numera torde få anses klarlagt, homosexuella handlingar

ofta äro betingade av en konstitutionell särart som yttrar sig däri att den

sexuella driften är uteslutande eller i övervägande grad riktad mot personer

av det egna könet. Det är tydligt att ett straffhot icke kan ändra den biologiskt

betingade anomali som den konstitutionellt homosexuelles böjelse för

sexuella förbindelser med personer av samma kön utgör. Erfarenheten har

också visat att straffbudet icke kunnat upprätthållas. Såsom under utredningen

framhållits sker åtal endast i ett fåtal, tämligen godtyckligt utvalda

fall.

Att ett straffbud sålunda icke efterleves och icke heller kan upprätthållas

är givetvis synnerligen betänkligt. Det är fördenskull ur allmän synpunkt

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

45

önskvärt att, såsom riksdagen hemställt, en revision av stadgandet i 18 kap.

10 § strafflagen genomföres. Ett skäligt hänsynstagande till de människor

som lida av homosexuell läggning talar likaledes för att ändrade bestämmelser

meddelas. Riksdagen har också senast innevarande år uttalat sig för en

begränsning av det straffbara området och understrukit angelägenheten av

en sådan reform. Det förslag som i detta syfte utarbetats av strafflagberedningen

synes i huvudsak ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning i

ämnet.

I fråga om grunderna för denna lagstiftning har strafflagberedningen — i

överensstämmelse med riksdagens ståndpunkt — föreslagit, att det generella

straffbeläggandet av homosexuella handlingar skulle upphävas och att straff

skulle inträda endast i vissa särskilda fall. I de över förslaget avgivna yttrandena

har denna ståndpunkt också så gott som undantagslöst vunnit anslutning

såvitt angår de konstitutionellt homosexuella. Olika meningar ha däremot

kommit till uttryck i frågan, huruvida även homosexuella handlingar

av personer vilka icke äro konstitutionellt homosexuella böra i den utsträckning

som beredningen föreslagit undandragas straff. Såsom Svea hovrätt

framhållit kan det tänkas, att det generella straffbudet bidrager till att vidmakthålla

den allmänna motviljan mot homosexualitetens yttringar och därigenom

motverkar dessas spridning utanför de konstitutionellt homosexuellas

krets. Ett upphävande av den principiella straffbarheten medför också,

såsom i ett annat yttrande påpekats, att polismyndigheten icke får samma

möjlighet som hittills att ingripa mot osunda företeelser. Å andra

sidan synes det — såsom strafflagberedningen framhållit — icke vara

möjligt att i tillämpningen draga någon bestämd gräns mellan konstitutionellt

homosexuella och andra. Det torde också vara ogörligt att

i det allmänna rättsmedvetandet finna erforderlig! stöd för en regel som

lämnar utanför straffbudets tillämpningsområde homosexuella handlingar

av dem som äro mest hemfallna däråt men däremot stadgar straff för dem

som endast mera sporadiskt göra sig skyldiga därtill. Vad åter angår synpunkten

att polisen genom den principiella straffbarhetens upphävande skulle

avsevärt inskränkas i möjligheten till ingripande torde, såsom strafflagberedningen

jämväl anmärkt, med fog kunna framhållas, att denna möjlighet

icke enbart är av godo. Det lärer icke kunna bestridas, att det mången gång

är .stötande att polis skall ingripa i personliga förhållanden av den intima

natur som här är i fråga. Såsom framhålles redan i 1935 års promemoria

kan framdragandet i offentlighetens ljus av homosexuella handlingar mellan

vuxna och ansvariga personer medföra en viss smittorisk genom att giva näring

åt sensationslystnad och skandalhunger.

Justitiekanslersämbetet har, liksom vissa andra myndigheter, uttalat sig

för att nu ifrågavarande lagstiftning borde, med bibehållande av den principiella

straffbarheten för homosexuell otukt, inskränkas till införande av möjlighet

att eftergiva åtal mot konstitutionellt homosexuella. Detta torde dock

icke vara tillfyllest. Åtal skulle säkerligen underlåtas i den utsträckning att lilllämpningen

av straffbudet — på sätt nu är förhållandet — skulle inskränka

sig till undantagsfall.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Med full insikt om nödvändigheten av att söka motverka spridningen

av homosexuella vanor finner jag övervägande skäl tala för den av strafflagberedningen

intagna ståndpunkten att homosexuella handlingar böra vara

straffbelagda endast när särskilda omständigheter därtill föranleda. Utomlands

ha också generella straffbestämmelser för homosexuell otukt i många

länder ansetts kunna undvaras. Med hänsyn härtill synas sådana icke heller

i vårt land oundgängligen nödvändiga.

Av medicinalstyrelsen har hävdats att, då den konstitutionellt betingade

homosexualiteten vöre att anse som ett lyte, samhällets reaktion mot en konstitutionellt

homosexuell, som begått en otillåten homosexuell handling, borde

utgöras av omhändertagande för medicinsk vård i stället för straff. Samma

mening har uttalats av sinnessjuknämnden liksom i vissa andra yttranden från

medicinskt håll. Den omständigheten att en person är konstitutionellt homosexuell

kan dock icke föranleda, att alla utslag av hans böjelse skola lämnas

utan straff. Såsom strafflagberedningen framhållit äro jämväl yttringarna av

den normala könsdriften i samhällsordningens intresse underkastade begränsningar.

Medicinalstyrelsens åsikt torde därför icke vara hållbar ur kriminalpolitisk

synpunkt. Jag vill således ansluta mig till beredningens uppfattning

att, om straffbarheten för homosexuella gärningar inskränkes till sådana

fall där särskilda skäl tala för straff, anledning saknas att göra skillnad

mellan konstitutionellt homosexuella och andra som begå homosexuella

handlingar. Vad nu sagts innebär emellertid icke något ståndpunktstagande i

frågan, under vilka förutsättningar en konstitutionellt homosexuell person

må förklaras otillräknelig enligt strafflagens allmänna bestämmelser härom.

Denna fråga kommer att bliva föremål för närmare överväganden i samband

med behandlingen av strafflagberedningens betänkande angående strafflagens

tillräknelighetsbeslämmelser, sinnesundersökning m. m.

I fråga örn de samhällsintressen som vid ett upphävande av den generella

straffbarheten för homosexuell otukt påkalla skydd genom särskilda lagbestämmelser

är jag i stort sett ense med strafflagberedningen. I första hand

torde sålunda straffbud vara erforderliga för att skydda barn och ungdom

mot homosexuella förgripelser. Många manliga homosexuella eftersträva företrädesvis

förbindelse nied yngre personer. Erfarenheten synes också giva vid

handen, att ungdom i genombrottsåldern kan vara särskilt mottaglig för påverkan

i homosexuell riktning. Därutöver synes i vissa fall straffbarhet böra

föreligga för homosexuella handligar, begångna under sådana förhållanden att

andra särskilda skäl tala för straff. Att sådana yttringar av homosexualitet som

kränka allmän ordning och anständighet böra vara straffbelagda synes mig

också klart. Jag är vidare ense med beredningen örn behovet av lagstiftningsåtgärder

för att hindra att manlig ungdom hemfaller åt prostitution. I likhet

med beredningen finner jag det också angeläget, att möjlighet finnes att i

större utsträckning än som följer av vanliga regler från tjänsten skilja lärare

eller andra till vilkas tjänst hör att undervisa eller uppfostra ungdom, om de

göra sig skyldiga till homosexuella handlingar.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

47

Såsom strafflagberedningen framhållit är skyddet för barn och ungdom

starkare motiverat för de yngsta åldersklasserna än för de äldre. Väl är

det möjligt att barn som ej ännu kommit i pubertetsåldern ej alltid taga djupare

intryck av ett tillfälligt homosexuellt övergrepp mot barnet. Det torde

likväl vara synnerligen välgrundat att med kraft söka avvärja alla angrepp

mot barnets integritet i nu förevarande hänseende. Beträffande heterosexuell

otukt gäller som bekant ett ovillkorligt skydd för barn under 15 år. Beredningen

har icke upptagit något motsvarande stadgande om ovillkorligt skydd

mot homosexuell otukt. Förslaget innehåller allenast stadgande örn straffskärpning

i eljest föreslagna bestämmelser örn sådan otukt, därest brottet begås mot

den som ej fyllt 15 år.

Detta synes mindre tillfredsställande. Enligt min mening bör i första hand

— i anslutning till vad som stadgas om heterosexuell otukt i 18 kap. 8 § —

meddelas ett ovillkorligt förbud mot homosexuell otukt med barn som ej fyllt

15 år. Möjligen kunde det ifrågasättas att stadga undantag för den händelse

att den som övar otukt med barnet själv är endast obetydligt över 15 år. Något

sådant undantag finnes emellertid ej stadgat beträffande heterosexuell

otukt och att göra skillnad i detta avseende mellan homosexuell och heterosexuell

otukt synes icke motiverat. Jag vill framhålla, att i sådana fall, då den

som övat otukt med barnet är under 18 år, åtalseftergift kan komma i fråga

enligt bestämmelser som jag i annat sammanhang förordat. Sådana fall, då

åldersskillnaden är mycket ringa, påkalla givetvis en mild bedömning ur

straffrättslig synpunkt.

Beträffande innebörden av att såsom förutsättning för straffbarhet skall

gälla, att gärningen begås mot någon som ej uppnått viss ålder, vill jag, med

anledning av uttalanden i vissa yttranden, erinra om den ståndpunkt som

högsta domstolen nyligen intagit i mål örn ansvar enligt 18 kap. 8 §* för otukt

med barn under 15 år. Den tilltalade dömdes av högsta domstolen till ansvar

i målet, enär det var uppenbart att, örn han än icke med säkerhet visste att

barnet ej fyllt 15 år, det likväl måste ha framstått som synnerligen tvivelaktigt

för honom huru därmed förhöll sig. Med denna tolkning torde några särskilda

svårigheter vid tillämpningen av de subjektiva rekvisiten ej behöva

uppkomma.

Jag övergår härefter till frågan om straffrättsligt skydd för barn i åldern

15—18 år mot homosexuell otukt. Strafflagberedningens förslag innebär i denna

del, att envar som övar homosexuell otukt med någon som ej fyllt 18 år eller

som söker förmå honom därtill skall fällas till straff, om han själv vid tiden

för gärningens begående fyllt 21 år.

Åldersgränsen för straffskyddet, 18 år, står i överensstämmelse med en

gränsdragning som redan skett i vissa andra lagrum i kapitlet, nämligen 2 a

och 8 a §§. Enligt 2 a § må straff ej ådömas den som vid otukt mellan släktingar

i rätt upp- och nedstigande led själv är under 18 år. I 8 a § stadgas

straff för den som, i annat fall än förut angivits i kapitlet, genom grovt missbruk

av överordnad ställning förmår kvinna som ej fyllt 18 år till otukt. Det

1 NJA 1941 s. 466; jfr även 1942 s. 420.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

synes därför vara naturligt att även i nu förevarande sammanhang anknyta

till 18-årsgränsen.

Den av beredningen föreslagna bestämmelsen om ovillkorligt skydd för

den som ej fyllt 18 år mot homosexuella handlingar gäller som nyss nämnts

allenast om gärningsmannen själv fyllt 21 år. Emellertid kan straff för den

som ej fyllt 21 år komma att inträda enligt den allmänna bestämmelsen i beredningens

förslag om straff för den som förmår eller söker förmå annan av

samma kön under 21 år till otukt med sig och som därvid utnyttjar den andres

oerfarenhet eller beroende ställning.

Mot de nu berörda bestämmelserna i förslaget kan anföras, alt de erbjuda

en ganska invecklad reglering. Enligt min mening är det av största vikt att de

nya straffbestämmelserna bliva sådana att de kunna lätt tillägnas av det allmänna

rättsmedvetandet. Reglerna måste därför vara enkla och framstå såsom

naturliga. Jag finner det mest ändamålsenliga vara att giva även ungdomen i

åldern 15—18 år ett ovillkorligt straffskydd, så snart gärningsmannen fyllt

18 år och alltså uppnått den allmänna straffmyndighetsåldern. Större fasthet

åt bestämmelserna och bättre överensstämmelse med straffsystemet i övrigt

vinnes, örn i lagen icke meddelas någon sådan straffrihetsregel som enligt

beredningens förslag i viss utsträckning skulle gälla för den som är i åldern

18—21 år. Att den som själv är i åldem 15—18 år enligt den av mig förordade

bestämmelsen blir fri från straff innebär ej annat avsteg från allmänna regler

om straffbarhet än att straffrihet medgivits i stället för att eljest straffnedsättning

bort äga rum. Denna avvikelse är allenast en naturlig följd av att

han själv tillhör den åldersgrupp som skall skyddas.

Beträffande förutsättningarna i subjektivt hänseende för att i det särskilda

fallet döma till straff för otukt med den som ej fyllt 18 år kan jag hänvisa

till vad jag anfört örn otukt med den som ej fyllt 15 år.

Såsom förut nämnts innebär strafflagberedningens förslag visst skydd mot

homosexuella närmanden även för ungdom i åldern 18—21 år, i det att beredningens

förslag innehåller en allmän bestämmelse om straff för den som

förmår eller söker förmå någon av samma kön under 21 år till otukt med sig

och därvid utnyttjar den andres oerfarenhet eller beroende ställning. Såsom

skäl för begränsningen av skyddet till dem som ej fyllt 21 år har beredningen

anfört, att man i fråga om personer som nått myndig ålder hade rätt att

räkna med en mera allmän mognad och förmåga att självständigt bestämma

om sitt sexuella liv.

Någon motsvarighet till den åldersgräns som här angivits har icke eljest

upptagits i strafflagen. Den medför ur mera formell synpunkt den mindre

tillfredsställande konsekvensen, att den som själv är under 21 år, och således

befinner sig i den skyddade åldem, enligt ordalagen kommer att straffas

för otukt med annan person under samma åldersgräns, örn de av beredningen

i övrigt angivna förutsättningarna äro för handen. Detta kan i tillämpningen

komma att förefalla egendomligt. Av större vikt är emellertid, att ett praktiskt

behov av skydd mot homosexuella närmanden otvivelaktigt före
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

49

ligger även för andra än dem som äro under 21 år. I yttrandena lia särskilt

berörts sådana fall, då lärare göra sig skyldiga till homosexuell otukt med

elever som fyllt 21 år. Man kan även nämna sådan otukt mellan föräldrar och

barn. Det är uppenbarligen av vikt att kunna inskrida med straff även i dylika

fall.

Även i vissa andra situationer torde det vara nödvändigt att kunna ingripa

med straff med anledning av otukt utan att vara bunden av en sådan åldersgräns

som beredningen föreslagit. Det torde sålunda böra finnas straff för

överordnade eller arbetsgivare, som missbruka sin ställning gentemot underordnade

eller anställda för att förmå dem till homosexuell otukt. Särskilt

inom manliga förläggningar eller vid utbildningsanstalter kan föreligga en

fara för att befäl eller lärare öva obehörig påtryckning på dem de äro satta

att leda. Viss risk föreligger också att äldre kamrater mer eller mindre systematiskt

angripa nykomlingar med homosexuella närmanden. Såsom Göta hovrätt

framhållit kunna vägande skäl åberopas för att, efter danskt mönster,

meddela en bestämmelse om straff för den som förmår annan av samma kön

till otukt medelst grovt missbruk av den andres beroende ställning i tjänsten

eller i ekonomiskt avseende.

Med hänsyn till det anförda kan jag icke finna tillrådligt att begränsa

straffskyddet till dem som ej uppnått myndig ålder. Strafflagberedningen

bär själv understrukit, att det ur samhällets synpunkt måste anses angeläget

att förhindra att tendensen till homosexuella handlingar utbredes. Till stöd

för en mera omfattande straffbestämmelse än den beredningen föreslagit talar

även att det på det straffrättsliga området är särskilt angeläget att gå

fram med försiktighet så att man icke — på grund av en alltför långtgående

ändring — efter någon tid tvingas mer eller mindre långt tillbaka mot den

tidigare ståndpunkten. Denna synpunkt har i yttrandena särskilt understrukits

av Svea hovrätt.

Såsom förutsättning för straffbarhet vid otukt med person över 18 år torde

till en början, i anslutning till strafflagberedningens förslag, böra upptagas,

att gärningen skett under utnyttjande av annans oerfarenh

e t.

För att utnyttjande av annans oerfarenhet skall kunna anses föreligga bör

givetvis förutsättas en icke alltför obetydlig skillnad i fråga örn ålder, erfarenhet

på det sexuella området eller den allmänna personliga utvecklingen.

I regel torde utnyttjande av annans oerfarenhet överhuvud icke kunna anses

föreligga gentemot den som är kommen lill myndig ålder. Den personliga

utvecklingen i varje särskilt fall måste emellertid tillmätas betydelse

och kan föranleda att utnyttjande av vederbörandes oerfarenhet måste anses

föreligga även vid en något högre ålder. Jag vill vidare med tanke på yngre

personer framhålla, att den omständigheten, alt den mot vilken handlingen

riktas tidigare kan lia deltagit i homosexuella handlingar, icke i och för sig

utesluter att han kan anses oerfaren på området. Det är sålunda tänkbart,

att en och samme person kan successivt bliva utsatt för straffbara angrepp

Bihang till riksdagens protokoll lätt. 1 sami. Nr 13.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

från två eller flera personer. Att en viss person lyckats i sitt uppsåt medför

icke, att andra skulle kunna ostraffat begagna sig av den förledde för att

tillfredsställa sina böjelser.

Med utnyttjande av annans oerfarenhet har straff lagberedningen jämställt

utnyttjande av annans beroende ställning. Detta alternativ bar i fråga

örn heterosexuell otukt en nära motsvarighet i den förut berörda straffbestämmelsen

i 18 kap. 8 a §, varest stadgas straff för den som genom grovt

missbruk av överordnad ställning förmår kvinna som ej fyllt 18 år till

otukt. Det synes lämpligt att utforma den nu ifrågasatta förutsättningen

för straffbeläggande av homosexuell otukt i nära överensstämmelse med

sistnämnda lagrum. Såsom villkor för straffbarhet torde fördenskull böra

uppställas, att gärningen skett genom grovt missbruk av annans

beroende ställning. Jag har förut anfört flera exempel på sådant

missbruk och det torde icke vara behövligt att närmare utveckla vad därmed

bör förstås. Huruvida missbruket är att anse som grovt, får givetvis bedömas

med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

I de yttranden som Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge

avgivit över strafflagberedningens förslag har blivit ifrågasatt att straffbelägga

även den som med användning av berusande medel förmår annan

till homosexuell otukt eller, efter att ha använt bedövande medel mot annan,

gör sig skyldig till homosexuell otukt med honom. Tillräcklig anledning

att vid sidan av förut angivna straffbestämmelser upptaga särskilda

bestämmelser för nu angivna fall torde emellertid icke föreligga. Användning

av bedövande medel torde kunna föranleda straff enligt 15 kap. 22 §.

Vad härefter angår strafflatituden för de homosexuella handlingar

som enligt vad jag nu anfört böra beläggas med straff torde för homosexuell

otukt med den som ej fyllt 15 år böra i nära anslutning till beredningens

förslag stadgas straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Straffmaximum

kommer i så fall att sammanfalla med maximum i 18 kap. 8 § som straffbelägger

heterosexuell otukt med den som ej fyllt 15 år. I fråga örn homosexuell

otukt med den som fyllt 15 men ej 18 år torde vara tillfyllest att

stadga straffarbete i högst två år eller fängelse. Att, såsom hovrätten över

Skåne och Blekinge ifrågasatt, införa möjlighet till straffskärpning vid försvårande

omständigheter synes knappast erforderligt. Beträffande slutligen

homosexuell otukt med den som fyllt 18 år torde straffet för de fall, då sådan

otukt enligt vad förut sagts skall vara kriminaliserad, böra bestämmas till

i första hand fängelse och i andra hand straffarbete i högst två år.

Såsom förut nämnts skall enligt beredningens förslag straff inträda även

för den som »söker» förmå annan av samma kön till otukt med sig, om

den andre är under 18 år eiler om han utnyttjat den andres oerfarenhet

eller beroende ställning och denne är under 21 år. Beredningen avsåg härmed

att straffbelägga även försök till förförelse. Efter det beredningens

förslag framlagts ha genom 1942 års lagstiftning införts nya allmänna bestämmelser

örn förutsättningarna för att straffa försök, vilka upptagits i

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

51

3 kap. 13 § strafflagen. Enligt dessa bestämmelser gäller, alt då någon påbörjat

utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan, han

skall i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet, såframt fara

förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara

endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Straff för

försök skall ej, utom i fall varom särskilt är stadgat, ådömas den som frivilligt

genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes föranlett

att brottet ej fullbordats. Straffet för försök skall i regel sättas under vad

eljest å gärningen följa bort.

Det torde få anses uteslutet att i fråga örn homosexuell otukt införa någon

särskild reglering av brottets straffbarhet på försöksstadiet. I detta sammanhang

synes därför endast böra upptagas stadgande att försök till homosexuell

otukt, som enligt vad förut sagts skall vara kriminaliserad, straffas enligt vad

som föreskrives i 3 kap. Härigenom vinnes också en betydligt mera bestämd

avgränsning av de straffbara försökshandlingarna än enligt beredningens förslag.

Det torde vid sådant förhållande icke, med hänsyn till de invändningar

som i ett pär yttranden rests mot beredningens förslag på nu ifrågavarande

punkt, möta betänkligheter att stadga straff även för lörsöksstadiet.

De bestämmelser som jag hittills ansett mig böra föreslå torde böra utgöra

10 § i 18 kap. De olika straffbestämmelserna torde böra upptagas i särskilda

stycken (moment), som vid ådömande av straff kunna åberopas vart för sig.

I vissa yttranden har påyrkats att, i analogi med vad som enligt 18 kap.

9 § gäller om heterosexuell otukt, en straffbestämmelse borde meddelas jämväl

i fråga om homosexuell otukt med den som är sinnessjuk eller

s i n n e s s 1 ö. Beredningen har icke i sitt förslag upptagit något sådant stadgande

men har, i anslutning till 18 kap. 6 § 2 morn., föreslagit ett särskilt

stadgande örn straff för funktionär på sådan inrättning som där avses, om

han övar otukt med på inrättningen intagen person av samma kön. Beredningen

har ansett att genom ett dylikt straffbud skapades tillräckligt straffskydd

även mot homosexuell otukt med sinnessjuk eller sinnesslö person.

Även örn behovet av särskilt straffskydd mot homosexuell otukt med sinnessjuka

eller sinnesslöa personer såvitt man nu kan bedöma icke är särskilt

framträdande, synes det likväl principiellt motiverat att bereda dem skydd

mot homosexuella närmanden. Då de icke själva kunna antagas lia kraft att

avvisa vederbörande, torde en straffbestämmelse vara på sin plats. Stadgande

härom synes lämpligen böra upptagas under en ny paragraf, betecknad

10 a §. Straffet torde böra utgöra fängelse eller straffarbete i högst två år.

I samma paragraf torde även böra intagas det av beredningen föreslagna

mot 18 kap. 6 § 2 mom. svarande stadgandet örn straff, därest vissa funktionärer

göra sig skyldiga till otukt med personer sorn äro intagna på

anstalt.

Då varken 18 kap. 0 8 2 mom. eller 9 § innehåller straff för försök till

heterosexuell otukt i där angivna fall, torde det icke böra komma i fråga

att i förevarande sammanhang stadga straff för försök till brott som

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

avses i den nya 10 a §. Detta är ur andra synpunkter icke helt tillfredsställande.

Frågan om straffbarheten vid försök till brott som avses

i förevarande kapitel i strafflagen torde emellertid inom kort komma att bliva

föremål för ett enhetligt bedömande i samband med en omarbetning av kapitlet

i dess helhet.

Det är givet, att homosexuella handlingar som såra allmän ordning

och anständighet icke kunna tolereras, även örn det ej är fråga om

sådan otukt som åsyftas med förut av mig förordade straffregler. Beredningen

har med hänsyn därtill i sitt förslag till ändring av 18 kap. 10 § upptagit

ett särskilt stadgande örn straff för den som å allmän plats eller eljest

så att allmän förargelse kan komma därav övar otukt med annan av samma

kön eller med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig.

I fråga om sexuella närmanden föreslog redan den s. k. reglementeringskommittén

i sitt år 1910 avgivna betänkande en straffbestämmelse för den som genom

ord, tecken eller annan gärning, på sätt sorn vöre ägnat att väcka allmän

förargelse, uppfordrade eller inbjöde till otukt. Förslaget föranledde icke något

stadgande i ämnet, till synes väsentligen av den anledningen att bestämmelserna

i 18 kap. 13 § ansågos i praxis ha erhållit en tolkning som i huvudsak

omfattade de gärningar kommittén avsett med sitt förslag. Sedermera föreslog

lösdriverilagstiftningskommiftén i sitt år 1939 avgiVna betänkande ett

tillägg till nämnda lagrum av innehåll att detsamma skulle bliva tillämpligt

beträffande den som på allmän plats och anstötligt sätt inbjöde till könsförbindelse.

Båda förslagen avsågo i första hand den kvinnliga prostitutionen. I

vad mån för dennas bekämpande ett stadgande av angiven art är önskvärt

torde i detta sammanhang icke behöva upptagas till övervägande. Såvitt angår

den manliga prostitutionen anser jag emellertid införande av ett dylikt

stadgande icke vara erforderligt. Med rådande tolkning av 18 kap. 13 § torde

behövliga ingripanden mot handlingar av ifrågavarande natur kunna äga

rum i alla praktiska fall. I detta lagrum stadgas bland annat straff — böter

eller fängelse — för den som sårar tukt och sedlighet så att allmän förargelse

eller fara för andras förförelse därav kommer. För stadgandets tillämpning

förutsättes icke att gärningen skett på »allmän plats». Lagrummet kan sålunda

tillämpas även i fråga örn handlingar som begås i sådana lokaliteter

som trappuppgångar, portar och dylikt. Rättspraxis kräver ej heller, att

handlingen i det särskilda fallet väckt förargelse hos flera personer för att

allmän förargelse skall anses föreligga, utan anser tillfyllest, att någon utomstående

iakttagit handlingen och att den lätteligen kunnat iakttagas av ett

flertal personer. I ett tidigare rättsfall ansågs lagrummet tillämpligt, då någon

vid upprepade tillfällen förövat lukt och sedlighet sårande gärningar,

vilka vid varje enstaka tillfälle iakttagits endast av en person. Även beträffande

det andra alternativet, nämligen att gärningen innebär fara för andras

förförelse har lagrummet erhållit en vidsträckt tolkning. Det torde således icke

förutsättas att handlingen inneburit fara för förförelse av flera personer.1 Att

1 Betr. tillämpningen av 18 kap. 13 § strafflagen sc bi. a. NJA 1937 s 378, 1926 s. 203, 1924

B 201.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

53

handlingen, såsom ordalagen möjligen kunde anses giva vid handen, skulle

föranleda straff, örn den inneburit fara för förförelse av två personer, men

däremot icke vara straffbar, örn fara förelegat allenast för en person, har sålunda

icke antagits. En sådan gränsdragning vore också irrationell. Ehuru lagrummet

möjligen kan sägas vara i behov av förtydligande, har jag ej funnit

anledning att i detta sammanhang låta omarbeta detsamma.

I ett yttrande har ifrågasatts att till komplettering av 18 kap. 11 § införa

ett särskilt straffbud i syfte att hindra uppkomsten av sammanslutningar

eller klubbar som lia till ändamål att främja homosexuell

otukt mellan medlemmarna. Sistnämnda lagrum stadgar bland annat straff

för den som vanemässigt eller för att därigenom bereda sig vinning förleder

till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan andra. Lagrummet

medför otvivelaktigt straff för den som ställer sig i ledningen för dylika

sammanslutningar eller klubbar liksom för den som eljest vanemässigt eller

för sin vinning stöder sammanslutningen eller klubben. Att lagrummet —

liksom 18 kap. 12 § — är tillämpligt i fråga om främjande av homosexuell

likaväl som beträffande heterosexuell otukt, är icke föremål för tvivel.

I vissa yttranden har yrkats, att i 18 kap. strafflagen borde — liksom i

den danska strafflagen — införas ett stadgande av innebörd att all medverkan

till homosexuell otukt som sker mot betalning skulle straffbeläggas.

Ett dylikt straffbud torde emellertid, även bortsett från att lösdriveri

och prostitution icke hos oss äro kriminaliserade, icke vara tillrådligt.

Tillämpningen därav skulle säkerligen bereda avsevärda svårigheter bland

annat med hänsyn till vanskligheterna att besvara frågan vad som skall

anses som betalning. Att göra skillnad mellan kontant betalning och annan

ersättning kan ej gärna komma i fråga. Jag kan icke heller finna tillräckliga

skäl att behandla homosexuell och heterosexuell prostitution olika i

nu berört hänseende.

Strafflagberedningen bar för sin del i syfte att motarbeta den manliga

prostitutionen föreslagit vissa ändringar i lösdr i v arlagen och barnavårdslagen.

Enligt den förra lagen skall såsom lösdrivare behandlas

den som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt

uppehälle liksom den vilken eljest, utan att ha medel lill sitt uppehälle, underlåter

att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant

levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller

sedlighet. Personer under 21 år må dock ej behandlas såsom lösdrivare. Enligt

beredningens förslag skall såsom lösdrivare behandlas även den som

vanemässigt på allmän plats eller eljest så ali allmän förargelse kan uppkomma

därav med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt

med sig och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas

för bans tillrättaförande.

Det är tydligt, att beredningens förslag innebär en väsentlig avvikelse från

grunderna för lösdrivarlagstiftningen. Anledningen till denna avvikelse torde

framför allt vara ali, såsom beredningen framhållit, manliga prostituerade

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 1.

ofta icke äro lielyrkesprostituerade. Det torde dock icke vara lämpligt att i

förevarande sammanhang göra någon ändring i lösdrivarlagen av den principiellt

betydelsefulla innebörd beredningen föreslagit. Beträffande möjligheten

att tillämpa lagen i dess nuvarande lydelse mot manligt prostituerade

må framhållas, att de s. k. helyrkesprostituerade helt naturligt icke utgöra

någon bestämt avgränsad grupp. Erforderliga åtgärder enligt lagen torde

kunna äga rum även i de gränsfall, där sådant ingripande av sociala skäl är

särskilt påkallat. Jag finner på grund av vad nu sagts övervägande skäl tala

för att frågan om eventuellt behov av utvidgade möjligheter att med lösdrivarlagens

hjälp ingripa mot manlig prostitution får övervägas i samband

med en mera omfattande revision av denna lagstiftning. Jag vill emellertid

påpeka att manligt prostituerade under 21 år skola kunna omhändertagas av

barnavårdsnämnd enligt vad jag i det följande vill förorda.

Beredningens förslag om ändring i barnavårdslagen innebär, att under

22 § e) skulle införas ett nytt stadgande enligt vilket barnavårdsnämnd skulle

tillerkännas befogenhet att vidtaga i lagen närmare angivna åtgärder beträffande

dem som tillhöra åldersgruppen 18—21 år, örn vederbörande gjorde

sig skyldig lill sådan handling som beredningen angivit i sitt förslag till

ändring av lösdrivarlagen, dock med den utvidgningen att vanemässighet ej

skulle krävas.

Mot införande i barnavårdslagen av en bestämmelse med syfte att tillrättaföra

ungdom som hemfallit åt homosexuella vanor synes principiellt icke

vara något att erinra. Däremot förefaller det ej lämpligt att, på sätt beredningens

förslag kan sägas göra, låta barnavårdsnämnds åtgärd följa såsom

ett slags straff med anledning av en viss handling. Den utformning beredningen

givit sitt förslag har också väckt betänkligheter i flera yttranden.

Förslaget torde böra begränsas till sådana fall, då skyddsåtgärder äro indicerade

på ett sätt som är mera jämförligt med andra i barnavårdslagen

angivna fall. Till stöd för en sådan begränsning kan även åberopas, att del

givetvis måste fordras mera vägande skäl för ingripande mot den som är

i åldern 18—21 år än i fråga örn yngre personer. Erforderlig ändring av lagen

torde lämpligen böra ske genom ett tillägg i 22 § d), som för närvarande

medgiver att barnavårdsnämnd ingriper mot person i åldern mellan 18 och

21 år som befinnes vara hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart

levnadssätt och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets

sida krävas för hans tillrättaförande. Då en person kan vara hemfallen åt

homosexuella vanor, även om hans levnadssätt icke kan sägas vara »oordentligt,

lättjefullt eller lastbart», torde härmed lämpligen böra jämställas att

hail eljest är hemfallen åt svår oart. Att detta uttryck icke uteslutande träffar

homosexuella vanor synes icke böra möta några betänkligheter. Av lagrummet

i övrigt framgår ju bland annat, att särskilda åtgärder måste anses påkallade

ur allmän synpunkt för vederbörandes tillrättaförande. Eljest må ej

ingripande äga rum. Den nya bestämmelsen kan därför icke med fog befaras

få en för vidsträckt tillämpning. Genom att tillägget införes under 22 § d) blir

det icke behövligt att, såsom eljest måst ske, vidtaga annan följdändring än

att 2 § 1 mom. bör jämkas på motsvarande sätt.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

55

Beträffande barn under 18 år kan enligt barnavårdslagen ingripande äga

rum, om barnet är vanartat eller — därest det ej fyllt 16 år — på grund

av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet dr

i fara att bliva vanartat eller i föräldrahemmet utsättes för fara till sin kroppsliga

eller andliga hälsa. Dessa bestämmelser torde vara tillfyllest. Beredningen

har icke heller föreslagit någon ändring i denna del.

Till komplettering av de förut behandlade straffbestämmelserna har beredningen

med särskild tanke på lärare föreslagit en ändring även i

25 kap. 20 § strafflagen. Enligt detta lagrum gäller, att om den, till vars

ämbete hör att undervisa eller uppfostra ungdom, enligt 18 kap. 6 § 1 mom.

dömes till fängelse för otukt med ungdom som han i kraft av ämbetet eller

eljest hade till undervisning eller uppfostran, eller om han dömes enligt

18 kap. 13 § till ansvar för någon tukt och sedlighet sårande gärning därav

kom synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse, han tillika skall dömas

till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss tid. Beträffande ämbets-

eller tjänsteman som dömes till straffarbete eller svårare straff gäller

redan enligt 2 kap. 18 §, att han i regel skall avsättas eller suspenderas.

Enligt beredningens förslag skall vad i 25 kap. 20 § stadgas även gälla,

om ämbetsman som där avses dömes till fängelse för otukt med ungdom

som han hade till undervisning eller uppfostran, vare sig enligt 18 kap.

6 § 1 mom. eller enligt den av beredningen föreslagna nya 10 § i sistnämnda

kapitel. Avsättning eller suspension må också enligt förslaget ådömas, där sådan

ämbetsman i annat fall än nyss sagts dömes till böter eller fängelse enligt

18 kap. 10 §, såframt omständigheterna föranleda därtill.

Beredningens förslag i denna del har blivit föremål för mycket delade

meningar i yttrandena. Av medicinska fakulteten i Uppsala har sålunda

gjorts gällande, att avsättning vore en orimligt hård påföljd även i fråga om

lärare som övat homosexuell otukt med någon av sina elever. Därvid har erinrats

örn möjligheten att med stöd av läkarintyg förtidspensionera lärare,

vilkas homosexuella läggning påkallar en sådan åtgärd. Denna utväg torde

dock i tillämpningen vara förenad med avsevärda svårigheter. Behovet av

att kunna undanröja varje fara för att homosexuell läggning hos en lärare

skall rikta sig mot hans elever synes mig kräva att möjlighet till avsättning

finnes såväl då han övat otukt med någon av sina egna elever, som

då han eljest begått straffbar homosexuell otukt och omständigheterna ej

föranleda till att faran för eleverna kan anses undanröjd. Jag vill alltså

ansluta mig till beredningens förslag i denna del.

Beträffande den ifrågasatta ändringen av 25 kap. 20 § vill jag i övrigt

framhålla, alt möjligheten att döma till avsättning eller suspension i samband

med fängelsestraff för homosexuell otukt torde kunna begränsas till

sådan otukt som avses i den av mig föreslagna nya 10 § i 18 kap. Beträffande

sådan otukt som skulle komma att straffas enligt 18 kap. 10 a g

torde icke i högre grad än i fråga örn heterosexuell otukt i motsvarande

fall vara påkallat att stadga möjlighet till avsättning eller suspension

när straffet stannar vid fängelse. Vad särskilt angår det fall, alt den homosexuella

otukt som avses i nyssnämnda 10 § i 18 kap. icke hogås mot ungdom

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

som ämbets- eller tjänstemannen har för uppfostran eller undervisning, synes

såsom uttrycklig förutsättning för att avsättning eller suspension skall

komma i fråga böra stadgas att sådan åtgärd finnes påkallad med hänsyn

till ämbetsuppgiften. Härav torde framgå, att avsättning ej må ådömas annat

än om vederbörande måste anses direkt olämplig att fortfarande innehava

sin befattning. Motsvarande gäller givetvis suspension. Den av mig

förordade lydelsen utmärker också tydligare, att grunden till den föreslagna

regeln om avsättning eller suspension är den att brottet i viss mån är att

likställa med tjänstefel. Örn denna synpunkt ej kan anläggas i det särskilda

fallet, bör icke heller dömas till sådan påföljd. Då beträffande fullbordat brott

böter icke ingå i latituden för någon av de av mig såsom 18 kap. 10 § föreslagna

bestämmelserna, uppkommer för sådant fall icke fråga, huruvida avsättning

eller suspension kan tänkas motiverad även när vederbörande dömes allenast

till bötesstraff. Att införa möjlighet till avsättning eller suspension, örn böter

ådömas vid försök, synes icke lämpligt.

Beträffande det fall att ämbetsman dömes till ansvar för annan tukt och

sedlighet sårande handling av homosexuell natur finner jag ej skäl att göra

något avsteg från vad nu gäller, därest ämbetsmannen dömes till straff enligt

18 kap. 13 §.

I fråga örn andra befattningshavare än lärare kan jag icke finna påkallat

att införa möjlighet till avsättning eller suspension under andra förutsättningar,

då straff ådömes befattningshavaren för homosexuell otukt, än

då straff för annat brott ådömes honom. Det förhållandet att 25 kap. 20 §

strafflagen icke i allmänhet torde kunna tillämpas på officerare eller underofficerare

vid krigsmakten, synes icke heller påkalla någon särskild åtgärd.

De vidsträckta befogenheter alt förflytta officerare och underofficerare som

tillkomma överordnade befälhavare synas innebära tillräcklig garanti att vederbörande

skall kunna erhålla en sysselsättning, där hans homosexuella

läggning icke innebär fara för att han skall förgripa sig mot underlydande.

Jag vill för övrigt erinra, att de av mig förordade straffbestämmelserna för

homosexuell otukt giva möjligheter att ingripa bland annat mot ämbets- eller

tjänstemän som göra sig skyldiga till homosexuell otukt med underordnade

utan begränsning med hänsyn till de senares ålder och att avsättning eller

suspension i regel skall ådömas enligt 2 kap. 18 §, örn brottet föranleder

straffarbete.

Vad beredningen påpekat angående önskvärdheten av att vid blivande ändringar

i instruktioner och liknande författningar uppmärksamhet ägnas

spörsmålet på vad sätt homosexuella vanor böra betraktas som en brist

i vederbörandes vandel av beskaffenhet att kunna föranleda avstängning

från tjänstgöring eller annan därmed jämförlig åtgärd synes mig värt beaktande.

Det torde däremot icke vara oundgängligen erforderligt att, såsom

Svea hovrätt påyrkat, nu söka i ett sammanhang införa bestämmelser därom.

Med hänsyn lill den utvidgning av det straffbara området som jag förordat,

jämfört med beredningens förslag, torde det ej vara förenat med betänkligheter

att genomföra nu ifrågavarande lagstiftning utan att avvakta

erforderlig genomgång och omarbetning av tillämpliga instruktioner m. m.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

57

Beträffande åtal mot den som gjort sig skyldig till brott mot den av beredningen

föreslagna 10 § i 18 kap. strafflagen bär beredningen föreslagit

en särskild bestämmelse, enligt vilken landsfogden eller, i Stockholm, förste

stadsfiskalen må eftergiva åtalet, om betryggande åtgärd vidtagits till förebyggande

av återfall och åtal icke ur allmän synpunkt är påkallat. Mot delta

förslag har bland annat Svea hovrätt invänt, att frågan örn åtalseftergift

måste upptagas i ett större sammanhang. Även jag finner det betänkligt att

för ett speciellt brott — utan att lia erhållit någon översikt över behovet av

åtalseftergift i andra fall — införa bestämmelser i detta hänseende. De av

sinnessjuknämnden framförda betänkligheterna mot alt låta åklagaren faktiskt

bestämma vilken åtgärd den misstänkte borde bliva föremål för torde

icke heller sakna fog. Jag kan därför icke ansluta mig till beredningens förslag

i denna del. Det bör emellertid framhållas, att frågan om åtal för brott

mot 18 kap. 1—12 §§ strafflagen redan enligt gällande instruktioner skall

prövas av överåklagaren, örn ej annorlunda förordnats. Därigenom torde ha

skapats viss garanti mot att utpressare kunna lyckas att med hot örn oberättigade

angivelser förmå någon att falla till föga för hans påtryckningar. En

annan sak är att redan den omständigheten att vederbörande har en homosexuell

läggning giver en utpressare möjlighet att hota honom med att yppa

förhållandet t. ex. för närstående eller överordnade.

Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, att beredningen jämväl

föreslagit en särskild lag örn läkarundersökning av person misstänkt

för brott mot 18 kap. 10 § strafflagen. Enligt huvudstadgandet i detta förslag

skall, innan allmänt åtal väckes för sådant brott, läkarundersökning av

den misstänkte äga runi, örn denne är villig att underkasta sig sådan.

Detta stadgande äger nära samband med beredningens förslag om åtalseftergift.

Därest den föreslagna bestämmelsen angående åtalseftergift i fråga

om homosexuell otukt icke upptages i nu förevarande sammanhang, torde

det väsentliga skälet för beredningens förslag om särskild läkarundersökning

bortfalla. Men även bortsett från detta samband synes det mindre lämpligt

att endast med avseende å visst slag av brott meddela speciella bestämmelser

örn förberedande läkarundersökning. Jämväl denna fråga kräver ett bedömande

i större sammanhang. Jag vill erinra alt lagen den 22 juni 1939

örn särskild förundersökning i brottmål enligt Kungl. Maj:ts beslut den 1

oktober 1943 skall träda i kraft den 1 januari 1944. Denna lag bereder domstolen

eller dess ordförande möjlighet att besluta att läkarintyg skall vid

förundersökningen införskaffas om den tilltalade. Dessutom skall givetvis

domstolen förordna örn sinnesundersökning i vanlig ordning, när anledning

därtill förekommer. Jag är icke för närvarande beredd att tillerkänna även

åklagaren någon befogenhet att föranstalta om läkarundersökning. Ifrågavarande

lagförslag torde därför icke nu böra upptagas.

Såsom förut nämnts omfattar 18 kap. 10 § strafflagen förutom otukt mot

naturen med annan person även otukt med djur, s. k. tidelag. I denna

del skulle straffbudet enligt beredningens förslag helt bortfalla. I enlighet

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

med den uppfattning, som torde vara allmänt rådande, tillstyrker jag att

straffet för otukt med djur avskaffas.

Såsom en följd av att fängelse införes i straffskalan i 18 kap. 10 och

10 a §§ strafflagen torde i 3 § lagen den 21 september 1915 om behörighet

att utöva läkarkonsten böra vidtagas sådan ändring att

förlust av legitimationen kan inträda då legitimerad läkare dömes till fängelse

för brott som han under utövning av läkarkonsten begått mot något av

förstnämnda båda lagrum. I anslutning härtill bör i 5 § samma lag föreskrivas

skyldighet för domstol att till medicinalstyrelsen insända protokoll och

utslag i mål varigenom läkare dömts till fängelse för sådant brott.

Med anledning av förslag till lag om kastrering, som jag senare kommer

att anmäla, torde 3 och 5 §§ lagen om behörighet att utöva läkarkonsten

böra jämväl kompletteras med hänvisning till en straffbestämmelse som upptagits

i nu nämnda lagförslag.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den

6 juni 1924 (nr 361); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och 3)

upptagna lagförslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen i ämnet

har här uteslutits.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

59

Bilaga A.

Utländsk rätt.

Redogörelse intagen i 1935 års promemoria (SOU 1935: <>S).

I fråga om onaturlig otukt mellan människor skilja sig lagarna i två huvudgrupper.

Den ena gruppen, vartill bland annat höra de flesta romanska lagarna

samt ett stort antal utomeuropeiska lagar, straffar -icke i något fall nämnda

otuktsform såsom sådan, d. v. s. uppställer icke ett självständigt rekvisit,

enbart byggt på otuktens egenskap av onaturlig, varemot dylik gärning regelmässigt

blir straffbar under sådana omständigheter, då även naturlig otukt

skulle straffats, t. ex. då den begåtts mot barn. I allmänhet gäller om dessa

lagar, att de vid de särskilda otuktsbrott som uppställas bestämma objektet

och handlingen så, att mer eller mindre av onaturlig otukt ingår i rekvisitet.

De till den andra huvudgruppen hörande lagarna överensstämma däri, att

ett större eller mindre område uppställes, där otukten straffas enbart därför

att den är onaturlig (av en eller annan art). Däremot skilja de sig i flera

olika typer beträffande utstakandet av det straffbara området.

1. Flera lagar göra i likhet med den svenska bokstavligen betraktat ingen

inskränkning i begreppet otukt mot naturen. Detta skulle således

kunna antagas avse även sådan otukt mellan personer av olika kön som icke

innefattar normalt könsumgänge.

2. Vissa lagar — bl. a. den finska — inskränka det i och för sig straffbara

området till otukt mellan personer av samma kön.

3. Några lagar, som inskränka det straffbara området till personer av

samma kön, införa därjämte en åldersgräns, varigenom institutet

framstår såsom en utvidgning av otukt med minderårig, så bl. a. den danska

lagen ävensom vissa strafflagsförslag, t. ex. det finska. Stundom medtages

såsom förutsättning för straffbarhet även yrkesmässighet eller ock

missbruk av nödläge eller beroende. Den uppställda åldersgränsen

angives i vissa fall genom uttrycket »minderårighet», i andra fall

genom olika ålderssiffror, högst 21 år. Ett strängare straff under viss lägre

åldersgräns stadgas genomgående.

4. En inskränkning till otukt mellan män göres bl. a. i norska och

tyska lagarna.

5. I engelsk rätt upptages till särskild strängare behandling otuktsformen

co i tus per anum, vare sig den sker med man eller kvinna. I övrigt

straffas endast otukt mellan män.

Finland. I 20 kap. 12 § första stycket strafflagen belägges »otukt med

annan av samma kön» med straff för vardera (alltså även den som eventuellt

förhåller sig passiv) av fängelse i högst 2 år. För att fullbordat brott

skall anses föreligga torde i praxis fordras, att kontrahenternas könsdelar

eller trakterna kring könsdelarna kommit i omedelbar beröring med varandra

i ett lägersmålsliknande förhållande.

Det av Serlachius år 1922 framlagda förslaget till ny strafflag stadgade

icke straff för otukt mellan personer av samma kön såsom sådan. Endast

örn den ena parten vöre myndig, men den andra minderårig eller örn tvång

kommit till användning, »då handlingen således icke begåtts av tvenne gemensamt,

utan av den ena mot den andra», skulle den enligt förslaget —

23 kap. 12 § — bliva att straffa (med fängelse eller tukthus i högst 4 år).

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Norge. Enligt § 213 i strafflagen straffas man, som övar eller medverkar

till »utuktig omgjengelse» med annan man, med fengsel i högst ett år.

Även den passiva parten är straffbar. Lagrummet avser endast otukt, som

sker under sådana omständigheter, att heterosexuell otukt skulle vara strafffri.

Har gärningsmannen däremot t. ex. med våld eller hot förmått en annan

man att med sig öva otukt eller har han övat otukt med gosse under 16 år

eller med »sinnssyk» person av mankön, straffas han jämlikt de lagrum, som

äro tillämpliga vid motsvarande förgripelse mot en kvinna. — En synnerligen

viktig inskränkning i fråga örn tillämpningen av den angivna straffbestämmelsen

i § 213 ligger däri, att gärningen åtalas endast »når det påkreves

av almene hensyn».

I ett år 1925 framlagt kommittébetänkande rörande bl. a. revision av

strafflagens bestämmelser angående sedlighetsbrott föreslogs, att straffbarheten

av homosexuell otukt skulle inskränkas till vissa fall av otukt med

person under 21 år samt till otukt som övas för vinnings skull. Emellertid blev

kommitténs förslag i denna del icke av regeringen förelagt stortinget, enär det

ansågs »overveiende betenkelig å legalisera perverse forhold av den her

nevnte art» (Ot. prp. 1927 nr. 8 s. 13).

Danmark. Frågan örn den homosexuella otuktens straffbarhet har i

strafflagen reglerats med utgångspunkt i uppfattningen att otukt mellan personer

av samma kön, utan hänsyn till otuktens art i övrigt, bör lika väl

som otukt mellan personer av olika kön falla utanför det straffbaras område,

då icke särskilda straffgrundande omständigheter äro för handen. I

§§ 225 och 230 angivas fall då sådana omständigheter föreligga att straffbarhet

inträder för den som övar otukt (»konslig Ussedelighed») med person

av samma kön.

Enligt § 225 första stycket inträder straffbarhet då gärningen begåtts under

omständigheter motsvarande dem, som jämlikt §§ 216—220 och 222

föranleda straff för samlag med person av annat kön. I de angivna lagrummen

avses följande fall: 1) kvinna tvingas till samlag genom våld, frihetsberövande

eller framkallande av fruktan för hennes eller hennes närmastes

liv, hälsa eller välfärd (§ 216); 2) samlag (utom äktenskap) sker med kvinna,

som är sinnessjuk eller »udprseget aandssvag», (§ 217 första stycket) eller

som befinner sig i eit tillstånd, i vilket hon ej är i stånd att motsätta sig

gärningen eller förstå dess betydelse, (§ 217 andra stycket) eller som är intagen

på sjukhus eller anstalt för sinnessjuka eller sinnessvaga (§ 217 tredje

stycket); 3) kvinna förmås, i annat fall än i § 216 och § 217 första och andra

styckena åsyftas, till samlag genom hot om våld, frihetsberövande eller »Sigtelse»

för straffbart eller ärerörigt förhållande (§ 218); 4) tjänsteman eller tillsyningsman

vid fängelse, fattighus, uppfostringshem, sinnessjukhus eller liknande

anstalt övar samlag med en där intagen person (g 219); 5) kvinna förmås

till samlag (utom äktenskap) genom grovt missbruk av hennes beroende

ställning i tjänsten eller i ekonomiskt avseende (§ 220); samt 6) samlag övas

med barn under 15 år (§ 222). Straffet utgör enligt § 225 första stycket faengsel

i högst 6 år. Denna straffskala är för vissa fall mildare, för andra åter strängare

än straffskalorna i de lagrum (§§ 216—220 och 222) till vilkas brottsbeskrivningar

hänvisning skett, varvid emellertid är att märka, att straff enligt

något av sistnämnda lagrum enligt särskilt stadgande (§ 224) må på visst

sätt nedsättas, därest »anden konslig Omgaengelse» än samlag skett. — I

§ 225 andra stycket stadgas straff av fsengsel i högst 4 år för otukt med person

under 18 år. Straffet kan dock bortfalla, om de ifrågavarande personerna

äro ungefärligen jämbördiga i ålder och utveckling. — Enligt § 225

tredje stycket straffas med faengsel i högst 3 år den som under missbruk av

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kanal. Maj.ts proposition nr 13.

en på ålder och erfarenhet beroende överlägsenhet förför en person under 21

år till otukt med sig.

I vissa fall då uppsåtlig! brott mot § 225 ej kan anses föreligga, t. ex. därför

att gärningsmannen saknat vetskap örn ålder eller sinnesbeskaffenhet hos

den med vilken han övade otukt, skall enligt § 226, därest gärningsmannen

dock handlat oaktsamt, »en forholdsmsessig mindre Sträf» ådömas.

I § 230 stadgas straff av flengsel i högst 2 år för mottagande av betalning

för otukt med person av samma kön. Bestämmelsen, som åsyftar att förhindra

homosexuell prostitution, förutsätter för sin tillämplighet icke yrkesmässighet.

Straffet kan bl. a. då vederbörande tidigare ådömts straff enligt

samma bestämmelse eller ock för förmögenhetsbrott blivit dömd till fängsel

höjas till fängsel i 3 år (§ 231).

Tyskland. Enligt § 175 i strafflagen av 1871 straffades med fängelse

»widernaturliche Unzucht» mellan män. Praxis krävde för straffbarhet företagande

av samlagsliknande handlingar. Straffet drabbade regelmässigt även

den eventuellt passiva parten i förhållandet, vilken kunde påräkna strafffrihet

endast örn otukt med honom övades utan lians vetskap och vilja (barn,

sovande, otillräkneliga).

I det förslag till strafflag, som förelädes riksdagen 1927, bibehölls i § 296

en mot § 175 svarande bestämmelse, däri begreppet »widernaturliche Un^ucht»

uttryckligen ersattes med företagande av en »samlagsliknande handling».

I § 297 föreslogos vissa bestämmelser angående »schwere Unzucht

z wiseli en Männern», enligt vilka strängare straff skulle inträda i vissa fall

(minst fängelse i 6 månader, i särskilt svåra fall högst tukthus i 10 år). —

Vid lagförslagets behandling i det för sådant ändamål tillsatta riksdagsutskottet

uteslöts bestämmelsen i § 296 och sänktes straffet enligt § 297.

Genom lag den 28 juni 1935 ha skärpta bestämmelser angående homosexuell

otukt genomförts. Straffet för man, som övar otukt med annan man

eller av honom låter missbruka sig till otukt, är enligt § 175 fängelse, dock

att den som ej fyllt 21 år i särskilt lindriga fall kan frias från straff. — I

§ 175 a straffbelägges, delvis i enlighet med stadganden i § 297 i 1927 års

förslag, med tukthus i högst 10 år, vid förmildrande omständigheter fängelse

i minst 3 månader, bl. a. otukt med användande av våld eller visst hot eller

med utnyttjande av annans underordnade ställning, otukt, som av man över

21 år åvägabringas genom förförelse av man under 21 år, samt slutligen

otukt eller utbjudande därtill, som sker yrkesmässigt.

England. Engelsk rätt bestraffar med frihetsstraff i högst två år

grovt oanständiga handlingar fany act of gross indecency) mellan män. —

Med högst straffarbete (penal servitude) på livstid straffbelägges »sodomi»

med man eller kvinna (coitus per anum). Även den passiva parten vid sistnämnda

brott förklaras uttryckligen straffbar (såsom principal in the first

degree) därest han eller hon uppnått 14 års ålder. Försök straffas högst med

straffarbete i 10 år. — Den som söker använda våld eller visst hot eller berövar

någon friheten i uppsåt att öva sodomi eiler som gör sig skyldig till

motsvarande angrepp mot en person av mankön i annat oanständigt syfte är

likaledes förfallen till högst straffarbete i 10 år.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Bilaga B.

Strafflagberedningens lagförslag.

Lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas att 18 kap. 10 § och 25 kap. 20 § strafflagen skola

erhålla följande ändrade lydelse samt att till 18 kap. skall fogas en ny paragraf,

betecknad 17 §, av den lydelse nedan angives:

18 KAP.

10 §.

Förmår någon eller söker någon förmå annan av samma kön under tjuguett

år till otukt med sig och utnyttjar han därvid den andres oerfarenhet eller

beroende ställning, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. övar

någon som fyllt tjuguett år otukt med annan av samma kön under aderton

år eller söker han förmå honom därtill, straffes städse som nu sagts. Förövas

brott som ovan sägs med barn under femton år, må tiden för straffarbetet

höjas till fyra år.

Övar styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman

eller vaktbetjänt vid inrättning som avses i 6 § 2 mom. otukt med där

intagen av samma kön, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Där någon, å ställe som i 11 kap. 15 § sägs eller eljest så att allmän förargelse

kan komma därav, övar otukt med annan av samma kön eller med

ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig, straffes

med fängelse eller, i ringare fall, med böter.

17 §.

Har betryggande åtgärd vidtagits till förebyggande av att någon som begått

brott varom i 10 § sägs återfaller i sådant brott, och är åtal för brottet

icke ur allmän synpunkt påkallat, må landsfogden eller, i Stockholm, förste

stadsfiskal eftergiva åtalet.

Finnas tillräckliga skäl för eftergift ej längre föreligga, må den återkallas.

25 KAP.

20 §.

Varder ämbetsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra

ungdom, enligt 18 kap. 6 § 1 mom. eller 10 § dömd till fängelse för otukt

med ungdom, som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning

eller uppfostran, eller dömes han enligt 18 kap. 13 § till ansvar för

någon tukt och sedlighet sårande gärning därav synnerlig fara för sådan

ungdoms förförelse kom, skall tillika till avsättning eller till mistning av

ämbetet på viss tid dömas. Sådan påföljd må ock, när omständigheterna det

föranleda, ådömas, där han enligt 18 kap. 10 § i annat fall än nyss sagts

dömes till fängelse eller ock till böter.

Lag om Hild rad lydelse liv 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares

behandling.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares

behandling skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §■

Var, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt

uppehälle, må, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, behandlas

såsom lösdrivare på sätt i denna lag sägs.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

63

Till enahanda behandling vare ock den förfallen, vilken eljest, utan att äga

medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja

sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän

säkerhet, ordning eller sedlighet, så ock den vilken vanemåssigt, å ställe som i

11 kap. 15 § strafflagen sägs eller eljest så att allmän förargelse kan komma

därav, med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig

och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans

tillråttaförande.

Personer under tjuguett år må ej såsom lösdrivare behandlas.

Lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samliällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas att 22 § lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård

och ungdomsskydd (barnavårdslag) skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives:

22 §.

Barnavårdsnämnden har att i enlighet med 23—25 §§ vidtaga åtgärder beträffande
a)

barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes

för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa;

b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet

eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat;

c) barn under aderton år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder

krävas för dess tillrättaförande;

d) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnes vara hemfallen

åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande

vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande;

samt

e) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, vilken, å ställe som i

11 kap. 15 § strafflagen sägs eller eljest så att allmän förargelse kan komma

därav, övar otukt med annan av samma kön eller med ord eller åtbörd inbjuder

annan av samma kön till otukt med sig.

Lag om läkarundersökning av person misstänkt för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Innan allmänt åtal för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen väckes, skall,

såvida den misstänkte är villig underkasta sig läkarundersökning, sådan undersökning

ske. Vad nu sagts utgör dock ej hinder för landsfogde eller förste

stadsfiskal i Stockholm att besluta örn häktning av den misstänkte.

2 §.

Läkarundersökning som avses i denna lag skall utföras av läkare med

rättspsykiatrisk erfarenhet, som medicinalstyrelsen därtill förordnar.

3 g.

Konungen meddelar anvisningar angående avfattningen av intyg rörande

läkarundersökning som ovan sagts och övriga bestämmelser som erfordras för

tillämpningen av denna lag.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 december

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 17 november 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 5 november 1943, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september

1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet L. G. Ohlsson.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i 18 oell 25 kap. strafflagen.

Lagrådet:

Den ingående behandling som genom ett flertal sakkunnigutredningar

ägnats frågan om homosexualitetens straffrättsliga bedömande visar enligt

lagrådets mening, att övervägande skäl tala för en reform i förslagets syfte.

Väl möta, såsom framhållits i åtskilliga yttranden över strafflagberedningens

förslag, vissa betänkligheter mot ett upphävande i princip av straffet för

homosexuella handlingar. Dessa betänkligheter kunna dock icke vara avgörande.

Med den numera vidgade kunskapen om homosexualitetens natur

och orsaker låter det sig svårligen förena att upprätthålla den principiella

straffbarheten i vad rör de konstitutionellt homosexuella. Beträffande homosexuella

förgripelser av andra personer — med en gemensam beteckning kallade

pseudohomosexuella — föreligger icke motsvarande anledning till strafffrihet.

Då det emellertid ej torde låta sig göra att i tillämpningen uppdraga

en bestämd gräns mellan de konstitutionellt homosexuella och de pseudohomosexuella,

framstå möjligheterna att nå positivt resultat starkt beskurna, och

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

65

någon annan väg än den i remissförslaget valda synes knappast framkomlig.

I fråga örn de samhällsintressen som vid ett upphävande av det generella

straffbudet kräva skydd, främst värnandet av det uppväxande släktet, torde i

huvudsak råda enighet. Angående den närmare utformningen av straffskyddet

i de särskilda fallen kunna naturligen delade meningar framträda. Ju vidare

emellertid området för straffbarheten bestämmes, desto mindre gör sig gällande

den måhända mest vägande erinringen emot lagstiftningen, nämligen

att efter dennas genomförande den samhälleliga reaktionen kunde befaras

ej bliva stark nog att motverka utbredningen av homosexualitetens samhällsfarliga

yttringar. Det föreliggande förslaget — som i förhållande till tidigare

förslag vidgar det straffbara området — synes innefatta en i det stora

hela tillfredsställande lösning och jämväl beträffande enskildheterna vara

väl avvägt. Endast på en punkt av i viss mån principiell innebörd, vilken

nedan skall beröras, synes tvekan kunna råda om den intagna ståndpunkten.

Framhållas må emellertid, att bestämda fördelar såväl i sakligt som i formellt

hänseende utan tvivel skulle stått att vinna, därest frågan om den

straffrättsliga behandlingen av de olika formerna av otukt —- den heterosexuella

och den homosexuella — kunnat bliva föremål för eif enhetligt bedömande

vid den omarbetning av 18 kap. strafflagen, som enligt remissprotokollet

torde inom en nära framtid vara att förvänta såsom ett led i den

allmänna strafflagsrevisionen.

18 kap. 10 §.

Lagrådet:

Medan enligt första momentet av förevarande paragraf ovillkorligt straffskydd

mot homosexuell otukt gives barn som ej fyllt 15 år, är det i andra

momentet för ungdom mellan 15 och 18 år stadgade straffrättsliga skyddet

såtillvida begränsat att gärningsman som själv är under 18 år går fri från

straff. Härom anföres i remissprotokollet endast, att straffriheten för sådan

gärningsman ej innebär annat avsteg från allmänna regler om straffbarhet

än att straffrihet medgivits i stället för att eljest straffnedsättning bort äga

rum, samt att avvikelsen är allenast en naturlig följd av att gärningsmannen

själv tillhör den åldersgrupp som skall skyddas.

Enligt det av strafflagberedningen framlagda förslaget skulle beträffande

ungdom i åldern mellan 15 och 18 år ett ovillkorligt skydd gälla mot homosexuella

handlingar, om gärningsmannen fyllt 21 år. Vid fall av »förförelse>

och därmed jämförliga handlingar — sådana dessa beskrivits i första momentet

första punkten i 18 kap. 10 § av beredningens förslag — inlrädde

emellertid straff även för den som var under 21 år, alltså jämväl för gärningsman

i åldern mellan 15 och 18 år.

Det synes kunna ifrågasättas huruvida tillräcklig anledning förelegat att

frångå strafflagberedningens ståndpunkt i förevarande hänseende. Om sålunda

exempelvis en försigkommen sjuttonåring mer eller mindre systematiskt

förleder yngre, oerfarna kamrater — låt vara fyllda 15 år — lill homosexuell

otukt, förefaller det knappast riktigt alt förfarandet ej skall vara straffbart.

Bihang till riksdagens protokoll 10i4. 1 sami. A r 13.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Den omständigheten att gärningsmannen själv tillhör ifrågavarande skyddade

åldersgrupp synes näppeligen böra leda till ett annat bedömande; handlingen

i och för sig vittnar om en sådan sinnesriktning och en sådan grad av farlighet

att den ej synes böra privilegieras i förhållande till andra med straff belagda

handlingar av dem som tillhöra samma åldersgrupp. Tvärtom torde

de skäl som föranlett särskild straffbestämmelse till skydd för ungdom i

förevarande ålder motivera att skydd beredes denna ungdom jämväl i nu

föreliggande fall. Framhållas må för övrigt att de i tredje momentet av förevarande

paragraf beskrivna förfarandena — vilka behandla fallen av förförelse

— ansetts vara av den allvarliga natur att skyddets inträdande

ej gjorts beroende av någon åldersgräns uppåt hos den förförde. Det synes

då följdriktigt att dylika förfaranden som begås mot ungdom i den särskilt

skyddade åldersgruppen städse skola kunna drabbas av straff. Nedsättning

av straffet kan emellertid äga rum med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen;

ej sällan torde härvid en väsentlig strafflindring ifrågakomma. Förhållandena

kunna ock stundom vara sådana att åtalseftergift må ske enligt det förslag

varö ver lagrådet den 22 november 1943 avgav utlåtande; i sådan händelse

kommer straffreaktionen att ersättas med åtgärd av barnavårdsnämnd.

På grund av det anförda vill lagrådet förorda, att undantaget från straff

i andra momentet av förevarande paragraf för den som vid otuktens övande

var under aderton år såtillvida begränsas att straffrihet ej skall föreligga där

otukten skett under utnyttjande av den andres oerfarenhet.

I anslutning härtill synes vidare begränsningen i tredje momentet till att

gälla gärningsman som fyllt aderton år såsom praktiskt betydelselös kunna

utgå; det må anmärkas att någon motsvarande begränsning ej uppställts

i 10 a §.

Vid ett beaktande av det sålunda anförda —- i samband varmed vissa redaktionella

jämkningar kunna vidtagas — skulle ytterligare tillgodoses den

enkelhet i reglernas utformning som vunnits genom remissförslaget.

På sätt i remissprotokollet angivits har i ett par yttranden ifrågasatts att

straffbelägga även den som med användning av berusande medel förmår annan

till homosexuell otukt eller, efter att ha använt bedövande medel mot

annan, gör sig skyldig till dylik otukt med honom. Departementschefen har

icke funnit tillräcklig anledning föreligga att vid sidan av övriga straffbestämmelser

upptaga särskilda sådana för nu angivna fall och därvid tillika

uttalat att användning av bedövande medel torde kunna föranleda straff

enligt 15 kap. 22 § strafflagen. Detta uttalande lärer för att rätt förstås kräva

det tillägget, att för tillämpning av nämnda lagrum städse är av nöden att

någon form av våld eller hot kommit till användning. Den omständigheten

att någon i syfte att bli i tillfälle att öva homosexuell otukt med annan t. ex.

föranlett denne att intaga bedövande medel medför således icke i och för sig

att straff kan inträda enligt lagrummet; jfr i fråga om sådana medel vid rån

straffrättskommitténs betänkande, statens offentliga utredningar 1940: 20, s.

lil. Även med beaktande härav har lagrådet dock icke ansett sig böra intaga

annan ståndpunkt än departementschefen. Därets behov av ett stadgande i

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

67

ämnet framdeles skulle yppas, lärer frågan kunna upptagas i samband med

den förestående omarbetningen av 18 kap. strafflagen.

25 kap. 20 §.

Justitieråden Alsén och Lind samt regeringsrådet Eklund:

I samband med 1936 års lagstiftning angående avskaffandet av påföljd enligt

2 kap. 19 § strafflagen jämte vissa andra straffpåföljder blev, av systematiska

grunder, till 2 kap. såsom en ny 18 § överflyttat stadgandet i 25 kap.

20 § 1 mom. Enligt sistnämnda lagrum, jämfört med 25 kap. 22 §, skulle

ämbetsman eller annan under 25 kap. hänförlig befattningshavare som

dömdes till straffarbete — vare sig för brott i eller utom tjänsten — ovillkorligen

dömas till avsättning eller, där omständigheterna voro synnerligen

mildrande, till suspension. Vid stadgandets överflyttande kompletterades

detta med bestämmelser om förlust av jämväl andra allmänna befattningar,

därvid såsom förutsättning för befattningens förlust uppställdes, vid sidan

av dom å straffarbete, att den dömde förskyllt avsättning från annan befattning.

Till vinnande av en enhetlig reglering för de olika slagen av befattningar

vidtogs därjämte den i detta sammanhang betydelsefulla ändringen,

att den ovillkorliga regeln om påföljdens inträdande frångicks och ersattes

med nu gällande bestämmelse att, därest omständigheterna det föranledde,

befattningshavare kunde bibehållas i befattningen. Uti det av lagrådet i

ärendet avgivna utlåtandet hade lagrådet förordat, att bestämmelsen så utformades,

att av stadgandet tydligt framginge, att förlust av allmänna befattningar

regelmässigt borde inträda i straffarbetsfallen, under det att i avsättningsfallen

befattningar icke i samma utsträckning skulle förloras, men

skillnaden ansågs icke vara så stor att den motiverade uppställandet av

olika presumtionsregler. Då stadgandet i 25 kap. 20 § 2 mom. (nuvarande

25 kap. 20 §) bibehölls oförändrat, uppkom den oegentligheten att, medan

avsättning eller suspension ovillkorligen skulle ådömas där avsedd ämbetsman

eller tjänsteman, såframt han dömdes till fängelse enligt 18 kap. 6 §

1 mom. för otukt med ungdom, sådan påföljd enligt ordalagen i 2 kap. 18 §

icke var obligatorisk i motsvarande fall vid dom å straffarbete. Denna

oegentlighet kvarstår vid den nu föreslagna utvidgningen av 25 kap. 20 §

till att avse jämväl fängelsestraff enligt 18 kap. 10 § i dess nya lydelse. Det

kunde synas ligga nära till hands att i 25 kap. 20 § utbyta ordet »fängelse»

mot »straffarbete eller fängelse». En dylik jämkning lärer emellertid lagtekniskt

icke vara helt invändningsfri (jfr lagtekniken vid 8 kap. 31 §). Stadgandet

i 2 kap. 18 §, jämfört med 25 kap. 20 §, torde dock i tillämpningen

knappast giva anledning till tvekan, och någon olägenhet av inadvertensen

har ej heller försports. Vid sådant förhållande och då straffrättskommittén,

enligt vad lagrådet erfarit, i sitt snart väntade betänkande med förslag

lill lagstiftning om brott mot staten och allmänheten lärer komma att

till prövning upptaga i hela dess vidd frågan örn förlust av innehavd befattning

vid brott i allmänhet — och således jämväl vid lägre straff än

straffarbete -—■ synes förslaget i denna del ej böra föranleda vidare erinran.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maurts proposition nr 13.

Justitierådet Ericsson:

Förevarande paragraf stadgade ursprungligen allenast, att om ämbetsman

beginge brott därför han till straffarbete eller svårare straff dömdes, han

skulle tillika dömas till avsättning från ämbete som han innehade, ändå att

brottet utom ämbetet begånget vöre, samt att, där omständigheterna vore synnerligen

mildrande, till mistning av ämbetet på viss tid finge dömas.

Genom lag den 17 mars 1905 fogades till paragrafen såsom ett andra moment

ett tillägg, som numera — d. v. s. efter överflyttandet genom lag den

5 juni 1936 till 2 kap. 18 § av innehållet i första momentet — ensamt

utgör paragrafens innehåll; härigenom stadgades beträffande ämbetsman,

till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom, att

därest han dömdes enligt 18 kap. 6 § 1 mom. till »fängelse» för otukt med

ungdom, som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning teller

uppfostran, eller enligt 18 kap. 13 § till »ansvar» för någon tukt och sedlighet

sårande gärning, därav synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse

kom, han skulle tillika dömas till avsättning eller till mistning av ämbetet

på viss tid.

Med hänsyn till de dåvarande straffsatserna i 18 kap. 10 § (allenast straffarbete),

18 kap. 6 § 1 mom. (straffarbete eller fängelse) och 18 kap. 13 §

(böter eller fängelse) var — med bortseende från den obegränsade straffminskning,

som kunde föranledas av stadgandet i 5 kap. 6 § — sålunda stadgat,

att ämbetsman, som på nämnda sätt ådragit sig ansvar, ovillkorligen

skulle dömas jämväl till avsättning eller till suspension.

Strafflatitudema förklara också, att i 25 kap. 20 § olika lokutioner kommo

till användning beträffande brott mot 18 kap. 6 § 1 mom. och beträffande

brott mot 18 kap. 13 §, detta ehuru det måhända kan synas anmärkningsvärt,

att avsättning eller suspension stadgades jämväl för det fall, att brottet

mot 18 kap. 13 § funnits förskylla allenast böter, allra helst då 25 kap. 20 §

såsom särskilt rekvisit uppställde att av den brottsliga gärningen kom synnerlig

fara för ungdomens förförelse. Genom de föreslagna bestämmelserna

i 18 kap. 10 § belägges jämväl försök till straffbar homosexuell otukt med

straff, som efter ty i 3 kap. 13 § stadgas skall sättas under vad å den fullbordade

gärningen följa bort, d. v. s. obegränsat straffminimum, och i samband

härmed föreslås ändring i 25 kap. 20 § första ledet, varigenom 18

kap. 10 § sättes i full paritet med 18 kap. 6 § 1 mom. Då emellertid gränsen

mellan försök till brott jämlikt 18 kap. 10 §, å ena, samt tukt och sedlighet

sårande gärning, å andra sidan, på grund av sakens natur måste bliva flytande,

synes det vara mindre följdriktigt att fortfarande upprätthålla den

skillnad som ligger däri att jämlikt 25 kap. 20 § avsättning eller suspension

kan ådömas redan vid bötesstraff för brott mot 18 kap. 13 § men allenast

vid fängelsestraff för brott mot 18 kap. 6 § 1 mom. eller 10 §. Det synes mig

fördenskull nödigt, att dessa alternativ sidoordnas, helst så att i båda fallen

fordras fängelsestraff eller ock så att det i båda fallen är tillräckligt med

bötesstraff.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

69

Den lydelse, som 2 kap. 18 § erhöll genom lagen den 5 juni 1936, innebär

att regeln örn avsättning eller suspension numera icke är ovillkorlig beträffande

ämbetsman, som dömes till straffarbete eller svårare straff (det sistnämnda,

trots dödsstraffets avskaffande i allmänna strafflagen, medtaget av

hänsyn till krigslagstiftningen, se N. J. A. II 1937 sid. 96); andra punkten av

2 kap. 18 § 1 mom. stadgar nämligen att, därest omständigheterna det föranleda,

befattningshavaren må bibehållas i befattningen, och att i sådant

fall må, där fråga är om ämbete eller tjänst, dömas till mistning av befattningen

på viss tid. För närvarande föreligger sålunda den låt vara rent teoretiska

möjligheten, att ämbetsman, som avses i 25 kap. 20 § och som ådragit

sig ansvar jämlikt 18 kap. 6 § 1 morn., kan, om han dömes till straffarbete,

undgå såväl avsättning som suspension, under det att avsättning eller suspension

är en ovillkorlig följd, örn han dömes till fängelse. De föreslagna

straffbestämmelserna i 18 kap. 10 § införa fängelse i straffskalorna och medföra

förty, sammanställda med den föreslagna ändringen av 25 kap. 20 §,

att den sålunda föreliggande inadvertensen erhåller större räckvidd och mera

praktisk betydelse.

På grund av det anförda hemställer jag, att första punkten i förslagets

25 kap. 20 § måtte undergå sådan jämkning att med avseende å det allmänna

straffet förutsättningen för ådömandet av ämbetsstraff bestämmes

lika samt att denna angives vara, i första hand »frihetsstraff» och i andra

hand »ansvar».

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21

september 1915 örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Lagrådet, som denna dag avgivit utlåtande över upprättat förslag till lag

örn kastrering, lämnar nu förevarande förslag utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Domö,

Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets den 22 december

1943 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 5 november 1943 remitterade

förslagen till

1) lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen; och

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) örn behörighet att utöva låkarkonsten.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har anfört, att på en punkt tvekan kunde råda om den ståndpunkt

i fråga om bestraffning av homosexuella handlingar som intagits i det

remitterade förslaget, nämligen i fråga om dylika handlingar mellan dem

som fyllt 15 men ej 18 år. Gentemot vad lagrådet anfört i denna del kan erinras,

att enligt vad som uppgivits homosexuella handlingar mellan ungdomar

i pubertetsåren icke äro så sällsynta och att sådana handlingar synas

vara relativt betydelselösa för den fortsatta sexuella utvecklingen. Enligt sakens

natur måste det i fråga örn sådana handlingar ofta inträffa, att den ene

av de medverkande kan sägas ha utnyttjat den andres oerfarenhet. En utvidgning

av straffbarheten i den riktning lagrådet förordat skulle fördenskull

få en icke ringa räckvidd. Enligt min mening är det föga tilltalande, att de

pubertetsföreteelser mellan i det närmaste jämnåriga ungdomar, varom här i

regel är fråga, skola falla under strafflagen. Otvivelaktigt är visserligen ett

ingripande från samhällets sida mången gång påkallat även med anledning

av homosexuella handlingar mellan ungdomar i nu ifrågavarande åldersgrupp.

Ett sådant ingripande synes emellertid lämpligen böra ske genom

barnavårdsmyndigheterna i stället för genom polis- och åklagarmyndigheterna.

På grund av det anförda ha lagrådets erinringar beträffande 18 kap. 10 §

icke föranlett någon ändring i förslaget. I fråga om 25 kap. 20 § delar jag de

synpunkter som anförts av lagrådets flesta ledamöter.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Föredraganden hemställer, att förenämnda båda lagförslag ävensom det vid

statsrådsprotokollet för den 5 november 1943 fogade förslaget till lag om ändrad

lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den 6 juni 192b (nr 361)

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:102 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Majds proposition vied förslag till lag örn ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m, dels ock i ämnet väck a1 i texten
  2. 1LU 1944:12 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten