Sök i Ratio Lex

Angående befrielse för Sture Axel Sören Sörensson m. fl. från ersättningsskyldighet

1944-02-25 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:148, Angående befrielse för Sture Axel Sören Sörensson m. fl. från ersättningsskyldighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 148.

1

Nr 148.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående befrielse

för Sture Axel Sören Sörensson m. fl. från

ersättningsskyldighet; given Stockholms slott den 25

februari 1944.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Hubbestad.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

l:o.

Natten till den 10 december 1941, då sträng kyla rådde, frös motorn å en

kronan tillhörig, av Bodens artilleriregemente disponerad terrängbil sönder.

Vid utredning har det befunnits, att dåvarande furillen vid regementet Sture

Axel Sören Sörensson efter det han kört in bilen i garage underlåtit tillse,

att kylarvattnet tappades ur kylarsystemet.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 148.

SOS 44

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Efter åtal vid regementets krigsrätt förpliktade krigsrätten genom utslag

den 6 augusti 1942 Sörensson att enligt eget medgivande ersätta kronan den

skada som uppkommit å bilen med 898 kronor 68 öre. Krigsrättens utslag

har vunnit laga kraft.

I en av arméförvaltningens tyg- och civila departement den 31 december

1943 överlämnad skrift har Sörensson anhållit att bliva befriad från den

ådömda ersättningsskyldigheten.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande. Sörenson, som varit fast

anställd vid Bodens artilleriregemente sedan den 1 november 1938, har såsom

furir åtnjutit en lön av 169 kronor i månaden. Efter avsked fran regementet

år 1943 har han sökt anställning vid polisen i Boden men icke vunnit

dylik anställning, enär han ej kunnat förete erforderligt friskintyg. Sörensson

är för närvarande anställd som extra verkstadsarbetare vid statens järnvägar

i Boden mot en lön av omkring 250 kronor i månaden. Sörensson saknar

tillgångar. Hans fader är död, och hans moder, som åtnjuter pension

med 100 kronor i månaden, är anställd som hushållerska.

Tjänsteförrättande regementschefen och militärbefälhavaren ha avstyrkt

ansökningen.

Tyg- och civila departementen ha med hänsyn till Sörenssons jämförelsevis

svaga ekonomiska ställning ansett billighetsskäl tala för att Sörensson

delvis befriades från ersättningsskyldighet. Departementen ha tillstyrkt, att

Sörensson, därest han före viss angiven tid inbetalade förslagsvis 200 kronor,

befriades från återstående betalningsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 29 januari 1944, i betraktande av Sörenssons

ekonomiska förhållanden och övriga i ärendet föreliggande omständigheter,

förklarat sig icke framställa någon erinran mot bifall till ansökningen

på sätt tyg- och civila departementen förordat.

I överensstämmelse med arméförvaltningens tyg- och civila departements

samt statskontorets förslag finner jag mig böra tillstyrka, att Sorensson

mot inbetalande inom viss tid till statsverket av 200 kronor befrias från

återstående skadeståndsskyldighet. Det torde få ankomma på Kungl. Maj .t

att bestämma den tidpunkt, inom vilken betalningsskyldigheten skall vara

fullgjord.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Sture Axel Sören Sörensson må, därest han inom tid,

som av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning

inbetalar ett belopp av 200 kronor, befrias från återstoden av den

honom jämlikt krigsrättens vid Bodens artilleriregemente utslag

den 6 augusti 1942 åliggande skadeståndsskyldigheten.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148. 3

2:o.

Under tiden den 9—29 september 1942, då värnpliktige vid Svea livgarde

nr 6321—45—1941 Olof Kahleis åtnjöt permission, förkom på obekant

sätt en av honom omhänderhavd, kronan tillhörig cykel med tillbehör, vilken

förvarats låst i ett cykelställ å regementets kaserngård.

Vederbörande krigsfiskal förde med anledning härav talan mot Kahleis

vid regementets krigsrätt samt yrkade — under framhållande att Kahleis

varit skyldig att före avresan på permission ombesörja, att cykeln blivit inlåst

— att Kahleis måtte förpliktas att till kronan utgiva ersättning för cykeln

med tillbehör.

Kahleis framhöll vid krigsrätten, att han, då han den 9 september 1942

lämnat regementet, endast varit berättigad till sex dagars skördepermission

men att permissionen sedermera förlängts till den 29 september utan ny

inställelse. Genom utslag den 3 februari 1943 prövade krigsrätten, enär Kahleis

genom underlåtenhet att lämna cykeln till förvaring i låst förvaringsrum

under permissionstiden måste anses vållande till förlusten och förty blivit ersättningsskyldig

för cykeln, rättvist förplikta Kahleis att till kronan utgiva

ersättning för den förkomna materielen med 125 kronor 15 öre. Krigsrättens

utslag har vunnit laga kraft.

I en av arméförvaltningens tyg- och civila departement överlämnad skrift

har Kahleis anhållit att bliva befriad från den ådömda ersättningsskyldigheten.

Han vore född i Tyskland och hade icke vistats i Sverige före den

15 maj 1942, då han inställt sig för fullgörande av värnpliktstjänstgöring. På

grund av valutastopp kunde han icke påräkna penningunderstöd från sina

anhöriga i Tyskland och, då han helt saknade anförvanter i Sverige, vore

han hänvisad endast till sin militära lön, som uppginge till en krona 50

öre per dag.

Sekundchefen har tillstyrkt bifall till ansökningen med hänsyn till Kahleis

ekonomiska förhållanden och det förtjänstfulla sätt, på vilket han fullgjort

sin tjänstgöring.

Militärbefälhavaren, chefen för armén samt tyg- och civila departementen

ha likaledes tillstyrkt bifall till ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 8 december 1943 uttalat, att ämbetsverket,

med hänsyn bland annat till vad sekundchefen anfört, icke ville motsätta

sig, att Kahleis delvis befriades från ersättningsskyldighet. I sådant

hänseende förordade ämbetsverket med beaktande av Kahleis ekonomiska

förhållanden och övriga i ärendet föreliggande omständigheter, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen, att Kahleis, därest han inom viss av Kungl.

Majit bestämd tid inbetalade ett belopp av 50 kronor, befriades från återstående

ersättningsskyldighet.

Med hänsyn till föreliggande förhållanden finner jag mig böra föreslå, Departementsatt

Kahleis befrias från den honom åliggande ersättningsskyldigheten mot chefen.

inbetalande av 25 kronor inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Olof Kahleis må, därest han inom tid, som av Kungl.

Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar ett

belopp av 25 kronor, befrias från återstoden av den honom jämlikt

Svea livgardes krigsrätts utslag den 3 februari 1943 åliggande

ersättningsskyldigheten.

3:o.

Den 25 september 1942 erhöll värnpliktige furiren vid Svea artilleriregemente

Erik Joel Walentin Wahlberg, som under tiden den 21 september—den.

30 november 1942 tjänstgjort såsom chef för första plutonen av fjärde lätta

ammunitionsförrådskompaniet, från befälhavaren för Örebro försvarsområde

ett förskott av 1 500 kronor att användas för utbetalningar i tjänsten.

Då förskottet den 1 oktober 1942 skulle redovisas, förmådde Wahlberg icke

redovisa ett belopp av 288 kronor 40 öre.

Vid regementets krigsrätt yrkade vederbörande krigsfiskal, att Wahlberg

måtte åläggas ersätta kronan det oredovisade beloppet.

Wahlberg framhöll vid krigsrätten bland annat följande. Wahlberg hade

icke själv tillgodogjort sig några medel ur förskottet. Han hade förvarat

förskottsmedlen i ett låst kassaskrin i en skrivbordslåda å plutonens expedition.

Skrivbordslådan hade ej hållits låst men däremot hade expeditionen

alltid varit låst, då Wahlberg ej uppehållit sig där. Han förmodade, att förlusten

uppkommit genom att han antingen gjort utbetalningar utan att ha

erhållit kvitton eller att kvitton, som han mottagit, förkommit. Han trodde,

att en del av de oredovisade medlen utbetalats som ersättning för kostnader

för inställelse vid förbandet, vilka kostnader kvitterats å en särskild lista,

som sedermera förkommit, Å förbandet hade icke funnits någon, som kunnat

biträda honom vid medelsförvaltningen, och själv hade han icke någon utbildning,

som gjort honom kompetent därtill. En annan värnpliktig å förbandet

hade tjänstgjort som kommissarie men ej velat stå risken för penningförvaltningen,

emedan han förklarat sig ej vara kompetent därtill. Såväl

Wahlberg som nämnde värnpliktige hade vänt sig till depån med anhållan

att ny kommissarie måtte tillsättas men utan resultat, Wahlberg hade ej

fört någon kassabok över inkomster och utgifter. Under tiden efter den

1 oktober 1942, från vilken dag plutonen lytt under befälhavaren för Karlstads

försvarsområde, hade någon brist icke uppstått beträffande det förskott

som Wahlberg från och med den 1 oktober 1942 erhållit från sistnämnda

försvarsområde. Från försvarsområdesstaben i Karlstad hade Wahlberg

nämligen alltid erhållit klara anvisningar angående förskottets handhavande.

— Wahlberg yrkade att av kronan utfå ersättning för sina kostnader

med anledning av rättegången med tillhopa 255 kronor 90 öre.

Krigsrätten prövade genom utslag den 21 maj 1943, enär Wahlberg icke

ådagalagt något förhållande, på grund varav han skulle kunna undgå att till

kronan utgiva ersättning med 288 kronor 40 öre, rättvist förplikta honom

att till kronan utgiva nämnda belopp. Wahlbergs yrkande örn ersättning av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr J48. 5

kronan för sina kostnader med anledning av rättegången funne krigsrätten

icke kunna bifallas. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en den 30 juni 1943 dagtecknad skrift har Wahlberg hos Kungl. Majit

anhållit att bliva befriad från den ådömda ersättningsskyldigheten samt erhålla

ersättning av kronan för sina kostnader med anledning av rättegången.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande. Wahlberg, som är född 1908,

är ogift och till yrket grovarbetare. För närvarande arbetar han såsom skogshuggare,

varvid inkomsten uppgår till omkring 35 ä 40 kronor i veckan. Han

är försörjningspliktig mot ett 7 år gammalt barn med 30 kronor i månaden.

Wahlberg lider av ledgångsreumatism och ischias samt har på grund av dessa

sjukdomar under tiden den 30 mars 1941—den 30 april 1942 varit helt arbetsoförmögen

och då erhållit ersättning från riksförsäkringsanstalten. Härjämte

har Wahlberg under flera år på grund av sjukdom eller arbetslöshet erhållit

understöd av Kacka fattigvårdsstyrelse.

Arméförvaltningens civila departement har i utlåtande den 10 augusti 1943

anfört följande.

Av handlingarna i ärendet framginge, att av åklagaren mot Wahlberg framställt

ansvarsyrkande före utslagets avkunnande återkallats, emedan Wahlberg

ej ansetts ha tillgripit det felande beloppet. Vidare framginge, att Wahlberg,

som till yrket vore grovarbetare, saknat nödiga förutsättningar för

handhavande och redovisning av förskottsmedel. Nämnda förhållande jämte

Wahlbergs svaga ekonomiska ställning måste i och för sig anses tala för

bifall till ansökningen. Emellertid framginge av befälhavarens för Örebro

försvarsområde yttrande jämte därtill fogade handlingar, att Wahlberg trots

upprepade påstötningar från överordnade militära myndigheter icke vidtagit

någon åtgärd för att utreda eller förklara den uppkomna bristen och ej ens

besvarat skrivelser i ärendet. Vad Wahlberg uppgivit därom, att han saknat

erforderliga instruktioner för förskottets handhavande, syntes —- att döma

av nyssnämnda yttrande från befälhavaren för Örebro försvarsområde —

icke vara med verkliga förhållandet överensstämmande. Under sådana förhållanden

ansåge sig departementet av principiella skäl förhindrat tillstyrka,

att Wahlberg befriades från ersättningsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 29 september 1943 i likhet med civila

departementet ansett sig icke kunna tillstyrka bifall till framställningen.

Av utredningen framgår, att Wahlberg saknat nödiga förutsättningar för

handhavande och redovisning av förskottsmedel. Han synes därför icke ha

bort betros med de uppgifter, vid vilkas utförande medelsbristen uppstått.

Med beaktande härav och med hänsyn till Wahlbergs svaga ekonomiska ställning

anser jag mig böra föreslå, att han befrias från återstående ersättningsskyldighet

mot inbetalande av 50 kronor inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes.

Däremot anser jag icke skäl föreligga, att Wahlberg, som, såvitt

handlingarna i ärendet utvisa, icke gjort framställning örn fri rättegång, må

utbekomma ersättning för kostnaderna med anledning av rättegången.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Erik Joel Walentin Wahlberg må, därest han inom tid,

som av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvalt
-

Departements
chefen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

ning inbetalar ett belopp av 50 kronor, befrias från återstående

ersättningsskyldighet till kronan enligt krigsrättens vid Svea

artilleriregemente utslag den 21 maj 1943.

4:o.

Vid inlämning den 23 juli 1941 av materielförrådet vid andra depåbrokompaniet

av Svea ingenjörkår befanns, att tygmateriel saknades.

Vid krigsrätten vid Svea ingenjörkår yrkade vederbörande krigsfiskal, att

kaptenen vid ingenjörtrupperna Hans Skule Rydén, som under tiden den

2 oktober 1940—den 23 juli 1941 varit chef för kompaniet, måtte åläggas ersätta

kronan nämnda förlust. Hydén hade nämligen icke förordnat någon

materielredogörare och vore därför själv ansvarig för den uppkomna bristen.

Hydén framhöll vid krigsrätten bland annat följande. Någon särskild

materielredogörare för förrådet hade icke förordnats i samband med att Rydén

övertagit förrådet. Rydén hade själv fungerat såsom materielredogörare.

Ett förordnande av någon person att vara uppbördsman eller materielredogörare

skulle allenast ha varit en formalitet utan någon reell innebörd. Någon

för ändamålet kompetent person, som haft tid övrig för utförande av något

nyttigt arbete i förevarande hänseende, hade nämligen icke funnits tillgänglig.

Bristen hade uppkommit genom att utlämnad materiel icke blivit i vederbörlig

ordning inlämnad samt att vid en del utlämningar och inlämningar

erforderlig kontroll icke kunnat anordnas och kvitton ej avfordrats vederbörande.

Detta hade delvis berott på det brådskande läget under denna tid.

Förrådet hade från att ursprungligen ha varit ett övningsförråd övergått till

att vara mobiliseringsförråd.

Krigsrätten har genom utslag den 18 december 1941, enär med hänsyn till

vad i målet blivit upplyst Rydén icke kunde anses ha gjort sig skyldig till

vållande i fråga örn bortkomsten av den materiel, som åsyftades med den

mot honom förda talan, samt Rydén ej heller eljest på grund av omständigheterna

i målet kunde anses ansvarig för förlusten av angivna gods, funnit

den mot Rydén förda talan icke kunna bifallas.

Krigshovrätten, där arméförvaltningens tygdepartement anfört besvär över

krigsrättens utslag, har den 29 september 1942 meddelat utslag av följande

innebörd: Rydén, som icke, på sätt bort ske, förordnat materielredogörare,

måste anses vara gentemot kronan redovisningsskyldig för ifrågavarande

materiel, som förkommit under den tid, då Rydén varit chef för kompaniet.

Rydén —• som uppgivit att under denna tid materiel i vissa fall utlämnats

från kompaniets förråd utan att kvitto avfordrats vederbörande mottagare —

hade icke ådagalagt sådana förhållanden, som kunde befria honom från skyldigheten

att ersätta kronan den uppkomna bristen. Krigshovrätten prövade

rättvist att, med ändring av krigsrättens utslag, förplikta Rydén att till kronan

utgiva 523 kronor 77 öre. Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken finge

talan icke fullföljas mot krigshovrättens utslag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

I en av arméförvaltningens tyg- och civila departement den 29 juni 1943

•överlämnad skrift har Rydén — under åberopande att gäldandet av den

-ådömda ersättningsskyldigheten komme att för honom bliva ekonomiskt mycket

kännbar — anhållit att bliva befriad från ersättningsskyldigheten. Rydén

har i samband härmed framhållit, att huvuddelen av den materiel, varom här

vore fråga, icke torde ha frånhänts kronan utan avsiktligt eller oavsiktligt

överförts till andra förråd.

Tjänstförr ättande chefen för Svea ingenjörkårs depå har med hänsyn till

de av Rydén anförda särskilda omständigheterna samt på grund av vad som

i övrigt framkommit genom utredningen tillstyrkt bifall till ansökningen.

Militärbefälhavaren har förklarat sig icke lia något att erinra mot bifall

till ansökningen.

Tyg- och civila departementen ha anfört följande.

Av handlingarna i ärendet inhämtades, att krigsrätten icke funnit Rydén

-ersättningsskyldig. Krigshovrätten hade däremot fastställt ersättningsskyldighet,

varvid utslaget syntes ha huvudsakligen grundats på Rydéns underlåtenhet

att i enlighet med gällande bestämmelser utse materielredogörare

för kompaniets förråd. Med hänsyn till såväl de skäl för sin underlåtenhet

i berörda hänseende, vilka av Rydén anförts, som ock de i övrigt fÖrebrägta

omständigheterna, hade departementen intet att erinra mot att Rydén, därest

han före viss av Kungl. Majit bestämd tidpunkt till arméförvaltningen inbetalade

förslagsvis 100 kronor, befriades från erläggandet av återstående

‘belopp.

Statskontoret har i utlåtande den 21 juli 1943 anfört följande.

Med hänsyn till de i ärendet föreliggande omständigheterna och då Rydéns

ekonomiska förhållanden enligt statskontorets mening icke kunde motivera

ett efterskänkande av kronans fordran, finge ämbetsverket — under erinran

tillika att framställningar örn befrielse från skyldighet att ersätta förkommen

materiel nära nog undantagslöst lämnats utan bifall hemställa,

att ansökningen icke måtte till någon Kungl. Majits vidare åtgärd föranleda.

Såsom jag vid behandlingen av ett delvis liknande ärende (propositionen Vcpaitements1943:

45, punkt 5) framhållit, är det ur principiell synpunkt tveksamt, huruvida chefeni

fall av denna art kronans fordran bör eftergivas. Då emellertid skäl finnes att

antaga, att en del av den materiel, varom här är fråga, fortfarande är i kronans

ägo, och de omständigheter, under vilka bristen uppkommit få anses

vara förmildrande, anser jag mig icke böra motsätta mig att Rydén, därest

han inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes, till statsverket inbetalar ett

belopp av förslagsvis 300 kronor, befrias fran åtel stående ersättningsskyldighet.

Jag hemställer därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att kaptenen vid ingenjörtrupperna Hans Skule Rydén, därest

han inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets

civilförvaltning inbetalar ett belopp av 300 kronor, befrias från

återstoden av den honom jämlikt krigshovrättens utslag den

29 september 1942 åliggande ersättningsskyldigheten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

5:o.

Fanjunkaren vid pansartrupperna Lars Olof Paulus Göransson, som från

början av november 1940 till den 30 september 1942 tjänstgjort som skvadronsadjutant

och materielredogörare vid fjärde skvadronen av Norrlands

dragonregemente, Ilar icke förmått redovisa intendenturmateriel till ett värde

av sammanlagt 1157 kronor 18 öre.

Vid särskilda sammanträden med regementets krigsrätt yrkade vederbörande

krigsfiskal, att Göransson måtte åläggas ersätta kronan nämnda belopp.

Göransson framhöll vid krigsrätten bland annat följande. Göransson hade

övertagit skvadronens förråd av sergeanten A. V. Sigås. I samband härmed

hade inventering företagits, varvid en brist till ett värde av omkring 4 509

kronor konstaterats. Med anledning härav hade kronan fört ersättningstalan

mot Sigås men kronans talan hade ogillats. Då Göransson övertog förrådet,

hade emellertid förelegat ytterligare brist, som icke upptäckts. Orsaken härtill

hade varit, att förrådet delvis redovisats medelst av Göransson godtagna

utlämningskvitton. En del av dessa kvitton hade emellertid sedermera befunnits

vara felaktiga, enär den å kvittona angivna materielen icke funnits

vid skvadronen.

Enligt ett vid krigsrätten företett utlåtande har regementsintendenten

framhållit bland annat, att vid inventeringar, företagna under sommaren

1941 vid såväl fältförband som fredsskvadroner, på ett flertal håll betydande

brister konstaterats. Emellertid hade även ett avsevärt överskott av intendenturmateriel

förelegat vid huvudförrådet. Det syntes uppenbart, att en

stor del av bristerna kunde hänföras till felaktigheter och slarv i materielredovisningen

och att den saknade materielen sannolikt funnes vid huvudförrådet.

Den 12 mars 1943 meddelade krigsrätten två särskilda utslag av i huvudsak

följande innehåll: Enär Göransson icke kunnat styrka vare sig sitt påstående

därom, att materielen i fråga bortkommit under den tid, Sigås tjänstgjort

som materielredogörare, eller att de redovisningshandlingar, han i november

1940 övertagit av Sigås, delvis varit felaktiga, och då Göransson vitsordat,

att de av honom emottagna redovisningshandlingarna upptagit ifrågavarande

materiel, funne krigsrätten Göransson icke kunna undgå att till kronan

utgiva ersättning för den förkomna materielen. I anslutning härtill förpliktade

krigsrätten Göransson att till kronan utgiva tillhopa 1157 kronor

18 öre. Krigsrättens utslag ha vunnit laga kraft.

I en den 8 juni 1943 dagtecknad skrift har Göransson anhållit att bliva befriad

från den honom ådömda ersättningsskyldigheten samt till stöd härför

framhållit följande.

Enär de omständigheter, beträffande vilka Göransson måste förete bevisning,

läge flera år tillbaka i tiden, hade han givit upp tanken på att kunna

åstadkomma en friande bevisning och därför ej fullföljt talan mot krigsrättens

utslag. Under den förstärkta försvarsberedskapen hade det emellanåt

visat sig nästan omöjligt för materielredogörare att vid utlämning av materiel

iakttaga all den försiktighet, som vore nödvändig till tryggande av att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

9

formell brist uppstode vid redovisningen. Då Göransson övertagit förrådet,

hade tydligen ordentlig räkning av ingående varuslag icke skett. En tillträdande

materielredogörare kunde icke personligen räkna all materiel utan

vore beroende av övriga i inventeringen deltagande. I maj 1941 hade Göransson

själv vid inventering upptäckt, att viss brist förelegat, som icke kunde

ha uppkommit under Göranssons redogörartid, samt anmält detta. Någon

anmärkning mot Göransson med anledning av denna brist avhördes emellertid

icke. Först senare vid avlämnandet av förrådet upptogs denna brist till

anmärkning i samband med andra konstaterade brister. I stor utsträckning

torde i själva verket den påtalade bristen finnas i form av överskott vid

huvudförrådet. Göransson hade varit i tjänst sedan år 1918 och under denna

tid aldrig gjort sig skyldig till slarv i fråga örn uppbörd. Kronan skulle genom

att indriva det utdömda beloppet göra en obehörig vinst på Göranssons

bekostnad.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Göransson är gift samt har fem

barn i åldern fem till femton år, av vilka tre gå i skola. Göransson, som

saknar förmögenhet, åtnjuter en månadslön av 580 kronor. Hans fasta månadsutgifter

— frånräknat kostnad för mat och kläder — uppgå till över 300

kronor i månaden.

Regementschefen har tillstyrkt bifall till ansökningen, enär det skulle

möta synnerligen stora svårigheter för Göransson att fullgöra den honom

ådömda ersättningsskyldigheten.

Arméförvaltningens intendentur- och civila departement ha i utlåtande

den 28 december 1943 med hänsyn till den omfattande försörjningsplikt, som

ålåge Göransson, och övriga i målet upplysta omständigheter tillstyrkt, att

Göransson befriades från återstående ersättningsskyldighet, därest han inom

viss angiven tid inbetalade 400 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 29 januari 1944 anfört följande.

Framställningar örn befrielse från skyldighet att ersätta förkommen materiel

hade nära nog undantagslöst lämnats utan bifall. Med hänsyn till de

konsekvenser, ett frånträdande av sålunda tillämpade principer kunde förutses

komma att medföra, och då Göransson på grund av sin mångåriga anställning

i kronans tjänst bort inse vikten av att noggrann kontroll utövades

vid handhavandet av den honom anförtrodda materielen, syntes enligt ämbetsverkets

mening några skäl icke föreligga för ett efterskänkande av kronans

fordran. Statskontoret finge fördenskull föreslå, att framställningen

icke måtte föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd.

Såsom jag under nästföregående punkt framhållit, har jag funnit det ur Departementsprincipiell

synpunkt tveksamt, huruvida i fall av denna art kronans fordran Zeferi.

bör eftergivas. Då det emellertid icke är osannolikt, att en del av den saknade

materielen alltjämt är i kronans besittning, och Göransson har en i förhållande

till sina inkomster omfattande försörjningsplikt, anser jag mig böra

tillstyrka, att Göransson mot inbetalande av ett belopp av 350 kronor befrias

från återstående ersättningsskyldighet. Det torde få ankomma på Kungl.

Majit att bestämma den tidpunkt, inom vilken ifrågavarande ersättningsskyldighet

skall vara fullgjord.

.Tåg hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 148.

att fanjunkaren vid pansartrupperna Lars Olof Paulus Göransson,

därest lian inom tid, som av Kungl. Maj:t bestämmes, till

försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp av 350 kronor, befrias

från återstoden av den honom jämlikt krigsrättens vid Norrlands

dragonregemente två särskilda utslag den 12 mars 1943

åliggande ersättningsskyldigheten till kronan.

6:o.

Konstituerade sergeanten Eric Wilhelm Olsson, som i slutet av år 1941

förordnats till materielredogörare vid tolfte kåringenjörkompaniet av Svea ingenjörkår,

har icke förmått redovisa intendenturmateriel till ett värde av

sammanlagt 1 959 kronor 17 öre, tillhörande kompaniet. Vidare underlät Olsson,

sedan han under kompaniets förläggning i Ljusnedal beordrats att den

10 juli 1942 företaga en tjänsteresa, att före avresan till vederbörande befäl

å kompaniet överlämna ett belopp av 706 kronor 95 öre, utgörande rest å

förskottsmedel samt telefonavgifter, som han haft i sin vårdnad. Enligt egen

uppgift lät Olsson beloppet kvarligga i ett av honom inom förläggningen

disponerat rum med påföljd att beloppet under hans bortovaro på obekant

sätt försvunnit.

Vid särskilda sammanträden med krigsrätten vid Svea ingenjörkår yrkade

vederbörande krigsfiskal, att Olsson måtte förpliktas att till kronan utgiva

ersättning för den förkomna intendenturmaterielen med 1 959 kronor 17 öre

ävensom på grund av medelsförlusten ådömas ansvar för oförstånd i tjänsten

samt förpliktas att till kronan utgiva ersättning för de förkomna förskottsmedlen

och telefonavgifterna med 706 kronor 95 öre.

Olsson framhöll vid krigsrätten bland annat följande.

En del materiel hade troligen kommit bort, medan kompaniet låg i fält,

och en del under en transport till kompaniets förläggning i fält. Under den

tid, Olsson varit materielredogörare, hade han vissa perioder varit kommenderad

på annat håll och nycklarna till förrådet hade då förvarats på kompaniexpeditionen.

Beträffande de försvunna penningmedlen har Olsson uppgivit följande.

Enär några medel utöver visst förskott, som Olssons ställföreträdare genom

kompaniets försorg utfått för utbetalning av avlöningar, icke behövts för

utbetalning vid kompaniet under Olssons tjänsteresa, hade han icke ansett

nödigt att överlämna de av honom omhänderhavda medlen till någon befälsperson

utan i stället låtit dem ligga kvar i det av honom disponerade rummet

intill kompaniexpeditionen. Han hade förvarat medlen i ett låst kassaskrin,

som han placerat i en packlåda. Packlådan hade icke gått att låsa.

Han hade låst dörren till rummet och överlämnat nyckeln till en värnpliktig

städare för att denne skulle kunna städa rummet under hans bortovaro. Någon

bank, där han kunnat inlämna skrinet, hade ej funnits på platsen. Tjänsteresan

hade ägt rum under tiden den 10—den 14 juli 1942. Då han sistnämnda

dag på morgonen återkommit, hade han upptäckt, att skrinet försvunnit

ur packlådan.

Vid företagen polisutredning har ej kunnat utrönas på vilket sätt medlen

försvunnit.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Marits -proposition nr 148.

Genom fyra särskilda utslag den 7 september 1942 förpliktade krigsrätten,

enär sådana omständigheter icke kunde anses föreligga att Olsson i egenskap

av materielredogörare å kompaniet skulle kunna undgå skyldighet att till kronan

utgiva ersättning för den förkomna materielen, Olsson att till kronan

utgiva sammanlagt 1 959 kronor 17 öre.

Vidare prövade krigsrätten genom utslag den 5 oktober 1942 — enär Olsson

under förläggningen i Ljusnedal gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten

bestående däri att, sedan han beordrats att den 10 juli 1942 göra en

resa i tjänsten, han underlåtit att till vederbörande befäl å kompaniet överlämna

beloppet å 706 kronor 95 öre, som han haft i sin vårdnad, utan i stället

låtit det kvarligga i sitt rum i en packlåda med påföljd att beloppet stulits

av okänd person — rättvist döma Olsson jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten

för oförstånd i tjänsten att hållas i vaktarrest sju dagar. Härjämte

förpliktades Olsson att till kronan utgiva ersättning med 706 kronor 95 öre.

Krigsrättens utslag ha vunnit laga kraft.

I en av arméförvaltningens intendentur- och civila departement den

7 augusti 1943 överlämnad skrift har Olsson anhållit att bliva befriad från

den av honom på grund av krigsrättens forenämnda utslag den 7 september

och den 5 oktober 1942 åliggande ersättningsskyldigheten. Till stöd för ansökningen

har Olsson, som enligt vad av handlingarna framgår är gift och

har en minderårig dotter, med bifogande av medellöshetsintyg, åberopat, att

han numera för svårartad tuberkulos vårdades på sanatorium samt att hans

ekonomi blivit synnerligen undergrävd på grund av sjukdomen.

Enligt bifogat intyg kommer Olsson efter utskrivningen från sanatoriet,

som beräknats äga rum i slutet av år 1943, under 1 å 2 år att ha avsevärt

nedsatt arbetsförmåga.

Chefen för Svea ingenjörkårs depå har, då det kunde förutsättas, att Olsson

icke torde bliva i stånd att inbetala sin skuld till kronan, tillstyrkt bifall till

ansökningen.

Intendentur- och civila departementen ha anfört, att, ehuru principiella skäl

i och för sig finge anses tala mot bifall till ansökningen, departementen med

hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter icke ville motsätta sig, att

Olsson befriades från ersättningsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 27 september 1943 anfört, att ämbetsverket

icke ansåge enbart den omständigheten, att Olsson på grund av sjukdom

och svag ekonomi kunde förutsättas äga små möjligheter gälda de belopp

— sammanlagt 2 666 kronor 12 öre —- som han ådömts att utgiva till kronan,

utgöra tillräckligt motiv för en befrielse från ersättningsskyldigheten. Med

hänsyn härtill och då i ärendet icke förebragts några andra förmildrande omständigheter,

som kunde motivera ett eftergivande — helt eller delvis — av

kronans fordran, måste statskontoret av principiella skäl avstyrka bifall till

framställningen.

I ärendet har inhämtats, att Olsson numera vistas i sitt hem men att han

alltjämt lider av forenämnda sjukdom samt är fullständigt arbetsoförmögen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Olsson Ilar inga inkomster och resterar för skatt. Hans hustru arbetar såsom

servitris och drar försorg om hans uppehälle.

Utredningen i ärendet utvisar, att avsevärda svårigheter skulle möta för

Olsson att fullgöra sin ersättningsskyldighet samt att utsikterna för kronan

att inom rimlig tid av honom utfå de utdömda beloppen, tillhopa 2 666 kronor

12 öre, äro små. Med anledning härav och oaktat det även i detta fall är ur principiell

synpunkt tveksamt, huruvida ett eftergivande av kronans fordran bör

ske, anser jag mig böra tillstyrka, att Olsson mot inbetalande av ett belopp

av 200 kronor befrias från återstående ersättningsskyldighet. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj:t att bestämma den tidpunkt, inom vilken ifrågavarande

ersättningsskyldighet skall vara fullgjord.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Eric Wilhelm Olsson, därest han inom tid, som av Kungl.

Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp

av 200 kronor, befrias från återstoden av den honom jämlikt

krigsrättens vid Svea ingenjörkår fyra särskilda utslag den

den 7 september samt utslag den 5 oktober 1942 åliggande ersättningsskyldigheten

till kronan.

7:o

Den 17 mars 1941 utlämnade fanjunkaren vid pansartrupperna Erik Valdemar

Niklasson i egenskap av uppbördsman för tunga vapen vid Skaraborgs regemente

till sergeanten Nils Åke Nilsson viss materiel för ett kompanis räkning.

Därvid erhöll Niklasson en av kompanichefen på förhand kvitterad rekvisition,

som upptog, förutom annan materiel, sex presenningar till luftvärnspjäser.

Vid tillfället framställde icke Nilsson anmärkning örn att någon del av den

i rekvisitionen upptagna materielen icke skulle lia utlämnats till honom.

Sedan nämnda antal presenningar vid återlämningen till förrådet saknats,

har med anledning härav ersättningsfrågan hänskjutits till krigsrätten vid

Skaraborgs regemente. Inför krigsrätten bestredo Niklasson och Nilsson ersättningsskyldighet.

Niklasson anförde härvid bland annat följande.

Ett bifall till Nilssons påstående att presenningarna icke utlämnats komme

att rubba själva grundprinciperna för materielens utlämning och kvittering,

därigenom att uppbördsmannen utöver det erhållna kvittot måste kunna

styrka, att materielen utlämnats, vilket för hans del vore omöjligt. För bedömandet

av förbandets ansvarighet vore det utan betydelse örn presenningarna

utlämnats eller icke. Det hade nämligen ålegat förbandet att vid

själva utlämningen kontrollera att det fått ut alla effekter som kvitterats

eller, örn detta icke varit fallet, genast påfordra rättelse. Endast under

förutsättning att Niklasson förhindrat sådan kontroll, därest den begärts

vid utlämningen, torde förbandets påstående att presenningarna ej utlämnats

tillmätas någon betydelse.

Vederbörande krigsfiskal förklarade sig icke ha något yrkande, varför

målet avskrevs från vidare handläggning.

Efter besvär av Niklasson lämnade krigshovrätten genom utslag den 15

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

maj 1942, enär krigsrättens beslut icke rörde Niklasson eller hans rätt, samt

Niklasson följaktligen icke ägde föra talan mot detsamma, hans besvär utan

vidare avseende. Jämlikt 30 kapitlet 6 § rättegångsbalken ägde Niklasson

icke fullfölja talan mot krigshovrättens utslag.

Efter framställning av arméförvaltningens tygdepartement, som ansåg att

krigsrätt borde beredas möjligheter att avgöra ersättningsskyldigheten för

ifrågavarande materiel, hänsköts målet åter till krigsrätten. Vederbörande

krigsfiskal yrkade därvid förpliktelse för Nilsson samt i andra hand för

Niklasson att ersätta kronan värdet av presenningarna med 192 kronor.

Genom utslag den 9 juli 1942 har krigsrätten utlåtit sig. Väl finge i målet

anses utrett, att Nilsson enligt kvitto erkänt sig ha av Niklasson emottagit

»8» presenningar, enligt uppgift värda tillhopa 192 kronor. Utredningen i

målet gåve emellertid vid handen, att några presenningar av angiven beskaffenhet

icke vid ifrågavarande tillfälle och icke heller senare utlämnats

till Nilsson. På grund härav funne krigsrätten Nilsson icke kunna åläggas

ersättningsskyldighet. Då det icke kunde anses tillfullo utrett, att några

presenningar förkommit för kronan eller att någon vårdslöshet från Niklassons

sida visats, lämnades det mot honom alternativt framställda yrkandet

utan bifall. Kostnaderna för i målet hörda personers inställelse skulle stanna

på statsverket.

Krigshovrätten, där kronan anfört besvär, har den 30 april 1943 meddelat

utslag av i huvudsak följande innehåll. Genom vad i målet förekommit

måste anses styrkt, att presenningarna icke utlämnats till Nilsson. Vid sådant

förhållande och då den omständigheten att Nilsson icke, såsom bort ske, vid

utlämningen den 17 mars 1941 anmält, att han ej erhållit presenningarna, icke

i och för sig vore av beskaffenhet att medföra ersättningsskyldighet för

Nilsson, funne krigshovrätten, lika med krigsrätten, den mot Nilsson förda

talan icke kunna bifallas. Vad däremot anginge den mot Niklasson förda talan,

prövade krigshovrätten — enär Niklasson såsom uppbördsman vore ansvarig

för presenningarna och han icke visat förefintligheten av sådana omständigheter,

att han ändock kunde undgå ersättningsskyldighet för presenningarna

— rättvist att med ändring av krigsrättens utslag i denna del förplikta Niklasson

att dels till kronan utgiva 192 kronor, dels ock återgälda statsverket av

allmänna medel i målet förskjutna vittneslöner. Jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken

finge talan icke fullföljas mot krigshovrättens utslag.

I en av försvarets civilförvaltning och arméförvaltningen gemensamt överlämnad

skrift har Niklasson anhållit att bliva befriad från den honom ådömda

skadeståndsskyldigheten. Han hade tretton barn, varav fem vore under

sexton år. Niklasson ägde en egnahemsvilla, taxerad till 12 000 kronor och

belånad till 8 000 kronor. Därutöver ägde han inga andra tillgångar än lönen

såsom fanjunkare. Niklassons taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

för år 1940 hade uppgått till 5 790 kronor.

Regementschefen har — under framhållande att Niklasson vore en synnerligen

dugande uppbördsman, vilken med berömvärt nit skötte sin befattning —

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 148.

Departements
chefen.

på grund av den omfattande försörjningsplikt, som ålåge Niklasson, tillstyrkt

bifall till ansökningen.

Försvarets civilförvaltning och, arméförvaltningen ha med hänsyn till i

ärendet föreliggande omständigheter samt Niklassons svaga ekonomiska ställning

ansett starka billighetsskäl tala för att Niklasson helt befriades från ersättningsskyldigheten.

Statskontoret har i utlåtande den 16 februari 1944 anfört följande.

Då Niklasson genom hovrättsdomen ålagts att till statsverket utgiva ett

så förhållandevis obetydligt belopp som 192 kronor jämte vissa av allmänna

medel förskjutna vittneslöner, ansåge statskontoret Niklassons ekonomiska

förhållanden icke med fog kunna åberopas som motiv för ett eftergivande av

ersättningsskyldigheten. Däremot funne ämbetsverket omständigheterna i

målet sådana, att dessa i och för sig utgjorde skäl för en dylik befrielse.

Statskontoret ville därför icke motsätta sig bifall till framställningen.

Omständigheterna i ärendet tala för att Niklasson bör befrias från den honom

ålagda ersättningsskyldigheten. Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva

att fanjunkaren vid pansartrupperna Erik Valdemar Niklasson

befrias från honom jämlikt krigshovrättens utslag den 30 april

1943 åliggande ersättningsskyldighet till kronan.

8:o.

Vid olika tillfällen under oktober 1941 tillgrep värnpliktige nr 591—59—

1927 Stig Olof Olsson ammunition och dynamitpatroner, allt tillhörigt kronan

och värt 10 kronor 65 öre. Vidare avlossade Olsson den 15 november 1941

under militär förläggning i en barack — sedan gräl uppkommit mellan honom

och värnpliktige nr 112—69—1932 Gunnar Andreas Bäckman samt Bäckman

rusat mot Olssons sovplats -— i hastigt mod och utan avsikt att döda ett

pistolskott mot Bäckman, vilket träffade Bäckman och orsakade dennes död.

Sedan Olsson häktats, yrkade vederbörande krigsfiskal vid fältkrigsrätten

vid Morjärvs försvarsområdes stab, att Olsson måtte fällas till ansvar för

förbrytelserna.

Sedan medicinalstyrelsen avgivit utlåtande, har fältkrigsrätten i utslag den

13 maj 1942 yttrat. Enligt fältkrigsrättens uppfattning hade omständigheterna

vid dråpets begående varit sådana, att Olsson haft rätt till nödvärn enligt 5

kap. 10 § allmänna strafflagen, men hade Olsson gjort större våld än nöden

krävt. Fältkrigsrätten ansåge, lika med medicinalstyrelsen, att Olsson vid

tiden för de olovliga tillgreppens begående befunnit sig i sådant sinnestillstånd,

som avsåges i 5 kap. 6 § allmänna strafflagen, och vid tiden för dråpets

begående i sådant sinnestillstånd, som avsåges i 5 kap. 5 § samma lag. Förty

bleve Olsson av krigsrätten dömd, jämlikt 102 § 2 och 3 mom. och 105 § 2 mom.

strafflagen för krigsmakten samt 20 kap. 1 och 8 §§ och 5 kap. 6 § allmänna

strafflagen, att för första resan snatteri till kronan böta 40 dagsböter å två

kronor ävensom förklarad icke kunna fällas till ansvar för dråpet. Olsson

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 148.

skulle icke vidare hållas häktad i målet. Då medicinalstyrelsen förklarat

Olsson vara i behov av vård å sinnessjukhus, skulle med honom så förfaras,

som i 47 § sinnessjuklagen sades. Härjämte förklarade fältkrigsrätten Olsson

genom dråpet skadeståndsskyldig gentemot Bäckmans dödsbodelägare. Då

emellertid Bäckman genom eget vållande medverkat till skadan, borde ersättningarna

till dödsbodelägarna jämkas till tre fjärdedelar av vad eljest bort

utgå. Fältkrigsrätten förpliktade, såvitt nu är fråga, Olsson att utgiva dels till

dödsboet 582 kronor 62 öre i ersättning för begravningskostnader, dels ock till

änkan Sigrid Bäckman livränta med 45 kronor i månaden, så länge hon levde

ogift, samt till ettvart av Bäckmans efterlevande barn Sigurd Georg, född

den 4 februari 1931, Bert Sivert, född den 20 maj 1934 och Bengt Gunnar,

född den 29 juli 1939, livränta med 30 kronor i månaden tills det fyllde 16 år.

Å beloppet 582 kronor 62 öre och de livräntebelopp, som vore till betalning

förfallna, skulle gäldas 5 % ränta från utslagets dag tills betalning skedde.

Från de sålunda utdömda ersättningarna skulle avräknas tre fjärdedelar av

vad som i anledning av dödsfallet kunde komma att utbetalas av riksförsäkringsanstalten,

varjämte anstalten förbehölles rätt att föra särskild talan mot

Olsson om de ersättningar, som anstalten kunde komma att utgiva i anledning

av olycksfallet. Det ålåge Olsson att återgälda statsverket kostnaden för den

Sigrid Bäckman i målet beviljade förmånen av fri rättegång.

Krigshovrätten, där Olsson anfört besvär över fältkrigsrättens utslag, fann

genom utslag den 7 juli 1942 ej skäl göra ändring i överklagade utslaget.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en den 10 mars 1943 dagtecknad skrift har Olsson genom sin fader, boktryckaren

F. Y. Olsson enligt fullmakt —- med förmälan att uppgörelse träffats

med dödsbodelägarna i fråga örn den dödsbodelägarna tillerkända ersättning,

som icke erlades av riksförsäkringsanstalten — anhållit att bliva befriad från

skyldighet att till kronan återgälda vad riksförsäkringsanstalten på grund

av utslaget utgivit eller framdeles nödgades utgiva till Bäckmans dödsbodelägare.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 20 maj 1943 anfört bland

annat.

Jämlikt bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning hade riksförsäkringsanstalten

i anledning av Bäckmans död — förutom begravningshjälp

med 216 kronor — genom beslut den 8 juni 1942 tillerkänt änkan Bäckman

en årlig livränta å för närvarande 392 kronor 72 öre, så länge hon levde

ogift, samt ettvart av Bäckmans tre barn en årlig livränta å för närvarande

261 kronor 82 öre att utgå till dess det uppnått 16 år.

Sedan riksförsäkringsanstalten den 31 december 1942 framställt ersättningskrav

mot Olsson å ett belopp av 1 193 kronor, utgörande tre fjärdedelar

av anstaltens dittillsvarande kostnader, för vilka regressrätt förelegat, hade

Olsson i skrivelse till anstalten den 11 februari 1943 under åberopande av

däri närmare angivna skäl hemställt örn befrielse från betalningsskyldighet.

I skrivelse till Olsson den 2 mars 1943 hade anstalten förklarat sig förhindrad

att avskriva sin fordran hos honom.

Med anledning av nu ifrågavarande remiss hade riksförsäkringsanstalten

genom landsfiskalen i Leksands distrikt införskaffat utredning rörande

Olssons ekonomiska förhållanden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IS

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Med hänsyn till vad däri upplysts angående Olssons ekonomiska ställning

och i betraktande av de omständigheter, varunder skadan enligt uppgifterna

i utslaget uppkommit, ansåge riksförsäkringsanstalten sig böra tillstyrka bifall

till Olssons framställning.

Av utredningen i ärendet framgår följande. Olsson, som för närvarande är

intagen å Säters sjukhus för vård, är född år 1907 samt till yrket tryckerifaktor.

Han är gift och har en minderårig dotter. Olsson äger skogsskifte,

taxerat till 1 600 kronor men intecknat för 2 000 kronor. Olssons hustru,

som är född år 1907, bor för närvarande jämte sin dotter hos en broder, som

är stenarbetare, i Leksand. Bostaden utgöres av ett litet kök och ett mindre

rum i en uthusbyggnad. Hyran, 20 kronor per månad, erlägges i den mån

fru Olsson förmår. Värdet av makarna Olssons lösa egendom överstiger ej

200 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 2 juni 1943 anfört följande.

Med hänsyn till Olssons nuvarande ekonomiska förhållanden syntes möjligheter

knappast föreligga för denne att till riksförsäkringsanstalten återbetala

de ersättningar, som anstalten kunde komma att utgiva på grund av

dödsfallet. Det torde emellertid icke vara uteslutet, att Olsson i en framtid

efter återvunnen hälsa komme i en sådan ekonomisk ställning, att riksförsäkringsanstalten

kunde återfå åtminstone en del av de belopp, för vilka enligt

krigshovrättens utslag regressrätt för anstalten förelåge. Statskontoret ansåge

sig fördenskull icke böra tillstyrka, att Olsson vunne befrielse från all

ersättningsskyldighet gentemot riksförsäkringsanstalten. Enligt ämbetsverkets

mening syntes nämnda ersättningsskyldighet skäligen böra nedsättas till

en tredjedel av det belopp, för vilket regressrätt förelåge, varigenom Olsson

skulle lia att gälda en fjärdedel av anstaltens kostnader i anledning av dödsfallet.

Slutligen har hovrättsnotarien B. Sabelström i Leksand, sedan han erhållit

del av statskontorets utlåtande, på uppdrag av Olssons fader i en den 11 juni

1943 dagtecknad skrift anfört.

Olsson hade nyligen försöksutskrivits från sjukhuset i Säter med skyldighet

för honom att intill dess annorledes av sjukhuset bestämdes kvarbliva i den

anställning, som åt honom anskaffats. På grund av den kännedom Sabelström

i egenskap av boktryckare Olssons juridiska rådgivare förskaffat sig,

vågade han uttala som sin bestämda uppfattning att, därest sonen efter återvunnen

fullständig frihet skulle ha utsikt att bliva en samhällsduglig medborgare,

det vore alldeles nödvändigt, att han icke belastades med det tryck,

som ett varje månad återkommande utkrävande av statsverkets fordran skulle

innebära. Såsom ett ytterligare skäl för riktigheten av denna sin åsikt ville

Sabelström framhålla, att ansökan örn skillnad i Olssons äktenskap under den

närmaste tiden komme att till rätten ingivas. Han ansåge det föga sannolikt,

att Olssons labila själstillstånd vore mäktigt att uthärda denna dubbla påfrestning.

Härutöver ha från Sabelström inhämtats följande upplysningar.

Enligt den med Bäckmans dödsbo träffade överenskommelsen hade Olssons

fader till dödsboet utbetalat en engångsersättning av 2 300 kronor. Härigenom

hade enligt överenskommelsen den dödsboet tillkommande ersättning,

som icke erlades genom riksförsäkringsanstalten, slutligt reglerats. Däremot

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

voro Olsson alltjämt ersättningsskyldig till riksförsäkringsanstalten på grund

av dödsfallet. Olsson vore för närvarande anställd i sin faders tryckeri mot

en kontant veckolön av 50 kronor jämte delvis fri kost. I underhåll till sin

hustru och makarnas barn betalade han i genomsnitt 100 kronor per månad.

Vad som därefter återstode vore erforderligt för hans eget nödtorftiga uppehälle.

Olsson vore för sin utkomst helt beroende av vad han kunde erhålla

från fadern.

Med hänsyn till arten av Olssons sjukdom samt hans personliga förhållanden

i övrigt anser jag mig i likhet med riksförsäkringsanstalten böra tillstyrka

befrielse för Olsson från ersättningsskyldighet till kronan för vad

anstalten utgivit eller kan komma att utgiva på grund av ifrågavarande

olycksfall.

Jag hemställer därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Stig Olof Olsson må befrias från ersättningsskyldighet till

riksförsäkringsanstalten för vad anstalten utgivit eller kan komma

att utgiva i anledning av det olycksfall varigenom Gunnar

Andreas Bäckman avlidit.

9:o.

Vid Stockholms örlogsstation liksom vid marinens förläggningar i Karlskrona

och Vaxholm utlämnades på sin tid enligt meddelade föreskrifter proviantartiklar

till viss marinens personal från en s. k. proviantbod. Denna uttog artiklarna

från proviantuppbörd mot kontant ersättning och utminuterade dem sedan

till personalen mot självkostnadspris jämte ett mindre pålägg. Enär proviantboden

i Stockholm var den enda livsmedelsaffären inom stationsområdet och

då endast ett fåtal artiklar kunde erhållas från flottans proviantförråd därstädes,

som var av betydligt mindre omfattning än i Karlskrona och Vaxholm,

utvidgades rörelsen — för att bereda personalen möjlighet till detaljinköp

av för hushållet nödvändiga förnödenheter — så småningom till att omfatta

huvudsakligen i allmänna marknaden uppköpta varor och erhöll sålunda mer

karaktär av en vanlig handelsrörelse. Jämlikt av marinförvaltningen den 30

juni 1937 meddelade föreskrifter för tillhandahållande åt enskilda av förnödenheter

m. m. från marinens förråd och inrättningar fingo emellertid -—

med de inskränkningar som betingades av bestämmelserna i reglementet för

marinen eller eljest föreskrivits —- i marinens proviantbodar endast tillhandahållas

sådana artiklar, som ingingo i marinens proviantförråd eller voro föremål

för återkommande leveranser till marinens matinrättningar. Dessa inskränkande

bestämmelser i avseende å tillhandahållandet av proviantartiklar

gåvo anledning till bildandet år 1937 vid Stockholms örlogsstation av Flottans

handelsförening i Stochholm u. p. a., med syfte att övertaga proviantbodens

vid örlogsstationen rörelse och tillgångar, varigenom den dittillsvarande

omfattningen av försäljningsverksamheten skulle kunna bibehållas

samt personalens anspråk på tillgång till en inom rimligt avstånd från boplatsen

belägen livsmedelsaffär kunna tillgodoses.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 148. sus u 2

Departements
chefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Sedan handelsföreningen till marinförvaltningen avgivit förslag till övertagande

av proviantbodens rörelse och tillgångar, gjorde ämbetsverket —

under framhållande att ämbetsverket icke hade något att erinra mot att

proviantboden nedlades och föreningen fortsatte rörelsen i kronan tillhöriga

lokaler mot erläggande av skälig hyra — i skrivelse den 7 oktober 1937 framställning

i sådant syfte och föreslog därvid tillika närmare villkor för rörelsens

överlåtande till handelsföreningen m. m.

Kungl. Maj:t beslutade den 23 december 1937 att, sedan genom marinförvaltningens

försorg proviantbodens kontanta behållning fastställts och inneliggande

varulager värderats, allt enligt förhållandet vid den avsedda tidpunkten

för avvecklingen, varulagret finge överlåtas till handelsföreningen.

Såsom villkor skulle gälla, att föreningen förbunde sig att inom tio år från

tidpunkten för överlåtelsen erlägga full likvid därför enligt värderingen, vilket

finge ske genom årliga inbetalningar enligt marinförvaltningens bestämmande.

Föreningen skulle ställa av marinförvaltningen godkänd säkerhet för fullgörande

av denna förbindelse, vilken finge löpa utan ränta. I samband härmed

medgav Kungl. Majit, att av den kontanta behållningen ett belopp av

högst 6 000 kronor finge disponeras av marinförvaltningen för utförande genom

ämbetsverkets försorg av oundgängligen nödvändiga reparationer av de till

proviantbod brukade och till förhyrning åt föreningen avsedda lokalerna.

Vidare medgav Kungl. Majit, att till handelsföreningen finge för nyanskaffning

av inventarier till lokalerna utlämnas ett räntefritt lån å högst 3 400

kronor, på villkor att föreningen ställde av marinförvaltningen godkänd säkerhet

för lånet och förbunde sig att återbetala detsamma inom tio år från utlåningsdagen

genom årliga inbetalningar enligt marinförvaltningens bestämmande.

Med anledning av dessa föreskrifter erhöll handelsföreningen av kronan

ett räntefritt lån å 8 784 kronor 27 öre, av vilket belopp 5 534 kronor 27 öre

motsvarade värdet av det till handelsföreningen överlåtna varulagret och

3 250 kronor avsågs för nyanskaffning av inventarier. Som säkerhet lämnade

föreningen ett den 15 februari 1938 dagtecknat skuldebrev, enligt vilket 504

kronor 27 öre skulle återbetalas senast den 1 februari 1939 samt 920 kronor

senast den 1 februari vart och ett av åren 1940 till och med 1948.

I skrivelse den 25 maj 1943 har handelsföreningen anfört i huvudsak

följande.

Amorteringar å lånet hade verkställts i den ordning marinförvaltningen

bestämt och för närvarande återstode en skuld av 4 600 kronor. Då emellertid

de reparationer av affärslokalerna, som enligt beslutet den 23 december 1937

utförts genom ämbetsverkets försorg, icke varit tillfyllest, hade föreningen för

åstadkommande av affärslokaler enligt nutida fordringar hittills nödgats nedlägga

en summa av 7 160 kronor på ombyggnader och komplettering m. m.

av lokalerna. Sålunda hade föreningen år 1940 måst inreda ett nytt lagerrum

för en kostnad av omkring 160 kronor, då det befintliga icke motsvarade

affärens omsättning. Samma år måste affären utvidgas med en lokal för mjölkförsäljning

för en kostnad av 3 015 kronor, sedan den å Skeppsholmen befintliga,

privata mjölkaffären nedlagts och framställning örn ordnande av mjölk
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. May.ts proposition nr 148.

försäljning gjorts från å Skepps- och Kastellholmarna boende familjer. Vid

övertagandet av proviantboden fanns i själva affärslokalen endast en mindre

kamin, vilken var otillräcklig till och med för uppvärmning av det rum, där den

var placerad. Under alla de år föreningen drivit sin verksamhet hade därför

värmefrågan varit ett svårt problem, som bristfälligt lösts på olika sätt. En

del varor hade under de senaste stränga vintrarna blivit förstörda, och för

personalen hade de provisoriska anordningarna varit otillfredsställande.

Framställning hade gjorts från föreningen till vederbörande myndighet örn

indragande av värmeledning. Framställningen hade tillstyrkts av chefen för

Stockholms örlogsvarv men icke kunnat bifallas av marinförvaltningen. Föreningen

hade därför med egna medel låtit installera värmeledning under vintern

1942—43. Kostnaden hade uppgått till 3 985 kronor. Utöver nu nämnda

kostnader tillkomme en del andra av föreningen havda mindre kostnader.

Örn samtliga dessa kostnader kunnat förutsättas och kommit till utförande

vid den ombyggnad, som verkställts vid föreningens övertagande av proviantboden,

hade kostnaderna troligen kommit att bestridas av då befintliga

överskottsmedel.

Med anledning av vad sålunda anförts har handelsföreningen hemställt, att

återstoden av skulden, 4 600 kronor, måtte såsom gottgörelse för de kostnader

föreningen sålunda måst nedlägga på lokalerna få avskrivas.

Marinförvaltningen har i utlåtande den 19 november 1943 framhållit, att

proviantbodens tillgångar vid avvecklingen, som ägde rum i februari 1938,

uppgått till 17 157 kronor 17 öre, varav, sedan vissa inventarier försålts till

handelsföreningen, 11 622 kronor 90 öre i kontanter och 5 534 kronor 27 öre i

varor, samt vidare anfört i huvudsak följande.

Proviantbodens lokaler hade då föreningen övertagit dem varit i mindre gott

skick. För oundgängligen nödvändiga reparationer enligt förenämnda beslut

hade marinförvaltningen anvisat 5 999 kronor 89 öre. Trots dessa reparationer,

hade föreningen nödgats nedlägga betydande kostnader, 7 160 kronor, för att

göra lokalerna fullt lämpade för sitt ändamål. Av värdering, som verkställts

av chefen för Stockholms örlogsvarv, framginge, att genom handelsföreningens

försorg vidtagen varmboning, golvomläggning och installation av

värmeledning m. m. höjt den disponerade byggnadens värde med omkring

5 000 kronor. Genom dessa förbättringar kunde lokalerna, om så erfordrades,

framdeles av kronan med fördel användas såsom varmförråd. Med hänsyn till

att av föreningen nedlagda kostnader och den därigenom föranledda värdestegringen

av kronans egendom väl täckte föreningens återstående skuldbelopp,

tillstyrkte marinförvaltningen bifall till framställningen. Därest

Kungl. Majit funné skäl bifalla framställningen, hade marinförvsdtningen för

avsikt att höja den av föreningen erlagda årshyran för lokalerna, 200 kronor,

med 250 kronor, motsvarande ungefär 5 % av det belopp, som ifrågasattes

bliva efterskänkt.

Av en marinförvaltningens utlåtande bifogad tablå över handelsföreningens

omsättning m. m. inhämtas, att handelsföreningens kapital år 1942 uppgick

till 22 600 kronor samt att föreningen omfattade 767 medlemmar.

Statskontoret har i utlåtande den 1 december 1943 anfört följande.

För avskrivning av skulden syntes erforderligt inhämta riksdagens medgivande.

Det ville emellertid förefalla statskontoret som örn skäl knappast kunde

anses föreligga att befria föreningen från do förpliktelser gentemot kronan,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Departements
chefen.

9

■ Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

som åvilade föreningen på grund av skuldförbindelsen av den 15 februari

1938. Visserligen hade föreningen nedlagt förhållandevis stora kostnader med

syfte att åstadkomma ändamålsenliga affärslokaler i de utrymmen, som tidigare

disponerats av flottans proviantbod men det borde beaktas, att även

staten redan gjort ekonomiska uppoffringar med samma syfte. Sålunda hade

i samband med nedläggandet av proviantboden ett belopp av 6 000 kronor

ställts till förfogande för reparation av lokalerna, varjämte det lån, som föreningen

erhållit, löpte utan ränta. Härtill komme, att föreningen ställts i ett

synnerligen gynnsamt läge på grund av den låga hyra, som föreningen hade

att erlägga för lokalerna. I detta senare hänseende torde det kunna ifrågasättas,

huruvida icke marinförvaltningen under alla förhållanden borde taga

under övervägande en reglering av ''den nu utgående hyran.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde statskontoret, att

framställningen icke måtte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Riksräkenskapsverlcet har i utlåtande den 11 januari 1944 framhållit bland

annat följande.

Riksräkenskapsverket, som vore av den uppfattningen att lokalerna trots

på kronans bekostnad verkställda reparationer icke varit fullt brukbara för

det med förhyrningen avsedda ändamålet, funne skäl tala för att föreningen

i viss utsträckning bereddes ersättning för å lokalerna nedlagda kostnader.

Riksräkenskapsverket erinrade i detta sammanhang örn i gällande hyreslag

intagna bestämmelser i berörda hänseende.

Med hänsyn härtill tillstyrkte riksräkenskapsverket, att föreningens återstående

skuld, 4 600 kronor, avskreves. Vid bifall härtill borde den nu utgående

hyran höjas med skäligt belopp, därvid hänsyn borde tagas jämväl

till hyresvärdet av den nytillkomna lokalen för mjölkförsäljning.

Såsom statskontoret framhållit torde ett bifall till föreningens hemställan

erfordra samtycke av riksdagen.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att handelsföreningen, oaktat kronan

i samband med överlämnandet av lokalerna utgivit omkring 6 000 kronor

för reparation av desamma, själv ansett sig böra bestrida en kostnad av 7 160

kronor för att lokalerna skulle bliva tillräckliga och fullt ändamålsenliga.

Av denna kostnad belöpa omkring 3 000 kronor på utvidgning med en mjölkbutik

och omkring 4 000 kronor på installation av värmeledning. Härigenom

har värdet av de staten tillhöriga lokalerna stegrats, enligt marinförvaltningens

beräkning med omkring 5 000 kronor. Med hänsyn härtill vill jag -— ehuru

det föreningen beviljade lånet varit räntefritt och hyran för lokalerna är mycket

låg — i likhet med riksräkenskapsverket förorda, att föreningen befrias från

sin återstående skuld till kronan, uppgående till 4 600 kronor. Jag förutsätter

emellertid, att föreningen i fortsättningen kommer att för lokalerna —- jämväl

för mjölkbutiken —- få erlägga en hyra, som med hänsyn till förhållandena på

hyresmarknaden och föreningens ändamål befinnes skälig.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Flottans handelsförening i Stockholm u. p. a. befrias

från återstående skuld till kronan, 4 600 kronor, enligt skuldebrev

den 15 februari 1938.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

21

10:o.

Sedan chefen för förutvarande Upplands artilleriregemente infordrat anbud

å, bland annat, 550 000 kilogram hö att under tiden den 1 oktober 1920—

den 30 juni 1921 levereras med rätt för regementschefen att med högst 10 %

öka eller minska leveransens kvantitet, avgav bland andra handelsbolaget under

firma kommanditbolaget Otto Hansson & C:o i Follingbo, innehavare Otto

Harald Hansson och Thure Eeinhold Hansson, den sistnämnde kommanditdelägare,

anbud å leverans av angivna kvantitet hö till ett pris av 11,45 öre per

kilogram. Sedermera sänkte bolaget före anbudstidens utgång i telegram till

regementschefen priset med 0,4 7 öre per kilogram. Det sålunda sänkta priset

var det lägsta, varför bolagets anbud antogs. Bolaget vägrade emellertid underteckna

kontrakt under påstående, att telegraferingsfel förelåg, i det att telegrammet,

som intelefonerats till telegrafstationen, mot vad vid telefonerandet

dikterats, kommit att innehålla, att priset per kilogram hö sänktes i stället för,

såsom förhållandet rätteligen var, höjdes med 0,4 7 öre.

Efter stämning den 31 december 1920 vid Gotlands norra häradsrätt på

handelsbolaget ävensom delägarna däri anförde kronan följande.

Bolagets påstående örn telegraferingsfel vore, enligt vad utrönts, oriktigt,

varför bolaget vore bundet av det utav bolaget enligt telegrammet avgivna

och sedermera antagna anbudet. På grund av bolagets underlåtenhet att

fullgöra den leverans, vartill bolaget sålunda förbundit sig, hade regementschefen

nödgats upphandla motsvarande kvantitet hö å annat håll till ett

pris, som med 5 346 kronor överstigit det i bolagets antagna anbud angivna

priset. Då bolaget och dess delägare måste anses vara ersättningsskyldiga för

kronan åsamkade merkostnader yrkade kronan att bolaget och dess delägare

måtte åläggas att, vilken av dem gälda gitte, till kronan utgiva 5 346 kronor

jämte ränta. Härjämte fordrade kronan ersättning för rättegångskostnaderna.

Genom utslag den 31 oktober 1921 prövade häradsrätten på anförda skäl

rättvist ogilla kronans talan.

I häradsrättens utslag sökte kronan ändring. Den 8 juni 1923 prövade

Svea hovrätt rättvist att, med ändring av häradsrättens utslag, förplikta

bolaget och dess medparter att, vilken av dem gälda gitte, Thure Hansson

dock allenast med det belopp han i bolaget insatt eller åtagit sig att insätta,

till kronan utgiva 5 346 kronor jämte ränta därå efter 5 % örn året från stämningsdagen,

den 31 december 1920, tills betalning skedde, samt att gottgöra

kronan dess utgifter i målet vid häradsrätten med 272 kronor 50 öre. Hovrättens

dom har vunnit laga kraft.

Den 29 december 1921 försattes bolaget och Otto Hansson i konkurs vid

Gotlands norra häradsrätt. Konkurserna avslutades den 18 juli 1924. Otto

Hanssons konkurs avskrevs på grund av bristande tillgångar, under det att

såsom utdelning i bolagets konkurs inflöt ett belopp av 237 kronor 39 öre å

det utdömda kapitalbeloppet. Det kronan sålunda tillgodokomna beloppet

har inlevererats till arméförvaltningens kassa.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

Enligt föreliggande utredning är bolaget att anse såsom upplöst. Den återstående

fordran hos Thure Hansson, såvitt densamma gällt detta bolag, har

numera förfallit. Däremot kvarstår fordran gentemot Otto Hansson personligen.

Vid verkställighetsförsök åren 1923, 1932 och 1942 har kronans fordran ej

kunnat uttagas, varför denna fordran numera uppgår till (5 346 — 237:39=)

5 108 kronor 61 öre jämte 5 % årlig ränta. Kronans fordran utöver kapitalbeloppet,

rättegångskostnaderna inberäknade, uppgår till inalles omkring 6 000

kronor.

I en av arméförvaltningens intendenturavdelning den 4 februari 1944

överlämnad skrift har Otto Hansson anhållit att bliva befriad från ersättningsskyldigheten

under förutsättning att han till kronan inbetalade resterande

kapitalbeloppet, 5 108 kronor 61 öre.

Hansson, som är född år 1886 samt gift och har två döttrar, varav en numera

är gift samt den andra, 19 år gammal, bedriver studier vid tandläkarinstitutet

med ekonomisk hjälp av Hansson, har i anslutning härtill framhållit följande.

Gotlands norra häradsrätt hade år 1922 dömt till boskillnad mellan makarna

Hanson. Hustrun saknade förmögenhet. Hanssons inkomster hade under de

senaste tio åren uppgått till sammanlagt omkring 72 000 kronor. Sedan skatter

och räntor å gäld, tillhopa 23 000 kronor, avgått, återstode till familjens försörjning

49 000 kronor eller 4 900 kronor per år. — Enär Hansson icke haft någon

del i att fel uppstått i telegrammet hade sålunda hans skadeståndsskyldighet

i viss mån uppkommit utan hans egen förskyllan. Skulden hade drabbat honom

hårt samt helt rubbat grunden för hans ekonomiska existens då denna

skuld jämte andra varit upphov till konkursen. För undvikande av den skada,

som en ny konkurs skulle förorsaka honom, hade några vänner lovat att

teckna borgen på ett avbetalningslån för inbetalning till kronan av hela

kapitalbeloppet. Erbjudandet hade gjorts under villkor att Hansson bleve

befriad från att erlägga den upplupna räntan. Örn detta erbjudande icke vidhölles,

såge Hansson icke någon möjlighet att inom överskådlig tid fullgöra

sin ersättningsskyldighet. Hansson ville slutligen framhålla, att skadeståndsfrågan

varit tvistig, vilket framginge av att domstolarna stannat vid olika

avgöranden.

Arméförvaltningens intendenturavdelning har med hänsyn till föreliggande

omständigheter hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Hansson, därest hail före den 1 januari 1945 till arméförvaltningen inbetalade

det oguldna kapitalbeloppet, 5 108 kronor 61 öre, befriades från erläggande

av utdömda rättegångskostnader och ränta å kapitalbeloppet.

Statskontoret har i utlåtande den 16 februari 1944 anfört följande.

Med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter ville statskontoret

icke motsätta sig, att Hansson, därest han inom viss av Kungl. Majit bestämd

tid inbetalade det oguldna kapitalbeloppet, befriades från skyldighet att utgiva

ränta samt rättegångskostnader. Då det framstode såsom synnerligen önskvärt,

att ifrågavarande ekonomiska mellanhavanden snarast möjligt reglerades,

torde såsom villkor för ett dylikt efterskänkande, vartill riksdagens

medverkan givetvis vore erforderlig, böra föreskrivas, att inbetalningen av

kapitalbeloppet skulle verkställas före den 1 juli 1944.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

I likhet med arméförvaltningens intendenturavdelning och statskontoret

vill jag icke motsätta mig, att Hansson, därest han till statsverket inbetalar

det oguldna kapitalbeloppet, 5 108 kronor 61 öre, befrias från skyldighet att

utgiva ränta samt ersättning för rättegångskostnader. Det torde få ankomma

på Kungl. Majit att bestämma den tidpunkt, inom vilken nämnda inbetalning

skall vara fullgjord.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Otto Harald Hansson må, därest han inom tid, som av

Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar

kapitalbeloppet, 5 108 kronor 61 öre, av sin skuld till kronan

enligt Svea hovrätts dom den 8 juni 1923, befrias från återstående

ersättningsskyldighet till kronan på grund av domen.

Illo.

För vård av militär personal hade år 1940 inrättats ett sjukkvarter i Långsele,

underställt befälhavaren för dåvarande Sollefteå försvarsområde. Kvarteret

förestods av en chefläkare, vilken närmast biträddes av en »ombudsman»

och en sjuksköterska. — Den 30 april 1940 utfärdades en högkvartersorder, enligt

vilken samtliga sjukkvarter skulle indragas från och med den 2 maj samma

år. Ordern tillställdes sistnämnda dag vederbörande tjänstegrenschef vid

dåvarande norra militärområdesstaben, fältläkaren Carl Otto Leonard Brodin,

som med hänsyn till ärendets brådskande natur samma dag telefonledes

vidarebefordrade ordern till cheferna för samtliga sjukkvarter inom militärområdet.

Beträffande sjukkvarteret i Långsele tillställdes meddelandet värnpliktige

läkaren Axel Dagnar Bringel, vilken, krigsplacerad såsom chefläkare

för sjukkvarteret, varit befriad från tjänstgöring och vistats i Stockholm sedan

senare delen av april 1940. Bringel har uppgivit, att han i sin tur vidarebefordrat

ordern till sjuksköterskan vid sjukkvarteret, varmed han ansåge sig

ha fullgjort vad på honom ankomme. Sjuksköterskan har å sin sida bestritt,

att hon mottagit meddelande örn ordern. Brodin har mot tjänstgöringsreglementets

för armén föreskrifter underlåtit att skriftligen delgiva vederbörande

försvarsområdesbefälhavare ordern. Detta förhållande har —- ehuru ej ensamt

avgörande — i vart fall bidragit till att sjukkvarteret varit organiserat

till den 11 november 1940. Sjukkvarteret har emellertid icke varit behövligt

under denna tid, varför statsverkets kostnader för detsamma under tiden

den 2 maj—den 11 november 1940 ■— huvudsakligen avlöning till »ombudsmannen»

vid sjukkvarteret — ansetts böra ersättas av Brodin.

På föranstaltande av riksdagens militieombudsman ställdes Brodin under

åtal vid regementskrigsrätten vid Livregementet till häst under yrkande, att

Brodin måtte ådömas ansvar för tjänstefel. I målet förde kronan ersättningstalan

mot Brodin och yrkade därvid, att Brodin måtte åläggas att till kronan

utgiva 1 812 kronor 89 öre jämte ränta. Kronan förbehöll sig rätt till den

ytterligare ersättningstalan, som kundo föranledas av att ytterligare utredning

kunde komma att förebringas i målet.

Departements
chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Genom utslag den 8 maj 1943 prövade krigsrätten rättvist döma Brodin

jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen för försummelse i tjänsten att till kronan

utgiva 10 dagsböter samt förpliktade Brodin att till kronan utgiva skadestånd

med 1 200 kronor jämte 5 % årlig ränta därå från den 10 april 1943, till

dess betalning skedde, ävensom ersätta statsverket kostnaderna för vissa vittneslöner.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Sedermera hemställde Brodin hos Kungl. Majit i en till nedre justitierevisionen

ingiven ansökning om befrielse från att gälda såväl böterna som skadeståndet.

Genom beslut den 19 juli 1943 fann Kungl. Majit anledning ej förekomma

att lämna bifall till ansökningen, såvitt den avsåge befrielse från

böterna, samt fann ansökningen i övrigt innefatta ett ämne, som icke utgjorde

föremål för nåd.

I en av arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse den

28 december 1943 överlämnad skrift har Brodin anhållit att bliva befriad från

den honom ålagda ersättningsskyldigheten eller, i förekommande fall, från

den del därav, som kunde befinnas skälig. Brodin har i anslutning härtill

framhållit, att den försummelse han begått genom underlåtenheten att delgiva

försvarsområdesstaben innehållet i högkvartersordern borde anses såsom

ringa på grund av den brådska som rådde vid ifrågavarande tillfälle samt

med hänsyn till att de formella bestämmelserna rörande ordergivningen vid

denna tid icke voro särskilt aktuella och i vart fall i praktiken föga beaktades.

Vidare har Brodin rörande sina ekonomiska förhållanden framhållit

följande.

Han vore 64 år och gift samt hade två barn i åldern åtta och tio år. Hans

inkomster hade under år 1942 uppgått till 15 000 kronor och under år 1943

till 14 100 kronor. Härav utgjorde 2 000 kronor, respektive 1 000 kronor intäkter

av privat praktik. Hessa intäkter hade alltså nedgått avsevärt under

militärtjänstgöringen år 1943. När militärtjänstgöringen upphört, vilket

kunde inträffa relativt snart, komme Brodin att vara hänvisad till sin tjänstepension

och sina inkomster av privat praktik. Tjänstepensionsunderlaget utgjorde

omkring 6 700 kronor. Att vid hans ålder utöka den alltmer minskade

praktiken ställde sig naturligtvis svårt. Skulderna uppginge till omkring 11 900

kronor. Såsom säkerhet därför läge livförsäkringar. På grund av dryga räntor,

amorteringar och försäkringspremier samt ökade utgifter för barnen och i

övrigt stegrade levnadskostnader hade Brodin under sin militärtjänstgöring

icke kunnat spara någon del av sina inkomster. Under de två å tre år som

följde efter det han slutade sin militärtjänstgöring komme skatterna att

bliva synnerligen betungande. Med hänsyn till dessa förhållanden skulle det

bereda Brodin allvarliga ekonomiska svårigheter att fullgöra sin skadeståndsskyldighet.

Civila departementet och sjukvårdsstyrelsen ha i sitt yttrande anfört bland

annat följande.

Handlingarna i målet och vissa för departementet och styrelsen i övrigt

kända förhållanden syntes tyda på att Brodins underlåtenhet att delgiva

försvarsområdesbefälhavaren ordern icke varit avgörande för att statsverket

obehörigen belastats med det Brodin till ersättande ådömda beloppet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Såsom departementets revision och chefen för dåvarande II. arméfördelningen

tidigare anfört borde sjukkvarteret, oberoende av att ordern örn nedläggandet

inkommit till Sollefteå försvarsområdesstab först den 2 november

1940, på grund av för vederbörande försvarsområdesbefälhavare — numera

avliden — och övriga befattningshavare i staben kända förhållanden ha nedlagts

långt tidigare än som nu skett. Under alla förhållanden borde meddelande

örn att kvarteret praktiskt taget icke hade någon uppgift att fylla under

sommaren och hösten 1940 ha lämnats från försvarsområdesstaben till vederbörande

överordnade myndigheter. Härigenom hade givetvis det missförhållande,

som nu förelegat, omedelbart undanröjts.

Såsom såväl Brodin som Brungel antytt, kunde det ej heller anses uteslutet,

att av sjukkvarterets tillvaro ekonomiskt beroende personer avsiktligt

underlåtit att vidtaga åtgärder för avveckling av kvarteret.

På grund av nu berörda förhållanden och av att Brodins ekonomiska ställning

särskilt med hänsyn till hans levnadsålder och försörjningsplikt icke

kunde betraktas som stark finge civila departementet och sjukvårdsstyrelsen

tillstyrka, att han befriades från ersättningsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 29 januari 1944 anfört följande.

Statskontoret hyste viss tvekan, örn någon befrielse från ersättningsskyldighet

borde ifrågakomma i fall sådana som förevarande. Med hänsyn till att,

enligt vad civila departementet och sjukvårdsstyrelsen framhållit, förutom

Brodins underlåtenhet att delgiva försvarsområdesbefälhavaren ordern, även

andra omständigheter, såsom vissa missförhållanden vid försvarsområdesstaben,

möjliggjort ett bibehållande av sjukkvarteret under en mera avsevärd

tid efter den 2 maj 1940, ville statskontoret emellertid icke motsätta sig, att

Brodin delvis befriades från ersättningsskyldighet. I sådant hänseende finge

ämbetsverket med beaktande av Brodins ekonomiska förhållanden och övriga

i ärendet föreliggande omständigheter förorda, att Kungl. Majit måtte föreslå

riksdagen, att Brodin, därest han inom viss av Kungl. Majit bestämd tid inbetalade

ett belopp av 600 kronor, befriades från återstoden av honom åliggande

ersättningsskyldighet.

Av utredningen framgår, att Brodins försummelse icke varit enda Departementsanledningen

till att statsverket belastats med det belopp, som han dömts ehefmersätta.

Härtill kommer att förhållandena vid avsedd tidpunkt voro sådana,

att Brodin i betraktande av den åtgärd, han faktiskt vidtagit för att avveckla

förutnämnda sjukkvarter, icke kan anses ha begått någon försummelse av

allvarligare beskaffenhet. Med beaktande jämväl av Brodins ålder och ekonomiska

förhållanden vill jag därför förorda, att han mot inbetalande till

statsverket av ett mindre belopp, förslagsvis 300 kronor, befrias från återstående

ersättningsskyldighet. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att

bestämma den tidpunkt, inom vilken betalningsskyldigheten skall vara fullgjord.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att fältläkaren Carl Otto Leonard Brodin må, därest han inom

tid, som av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning

inbetalar ett belopp av 300 kronor, befrias från återstående

betalningsskyldighet till kronan jämlikt krigsrättens vid Livregementet

till häst utslag den 8 maj 1943.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. May.ts proposition nr 148.

12:o.

Vid en av arméförvaltningens civila departement den 12 juli 1941 anbefalld

inventering av viss krigskassaavdelning hade framkommit, att värnpliktige

fänriken Bengt Adolf Blomquist, vilken under den tid kaptenen i intendenturkårens

reserv David Tiberg varit chef för krigskassaavdelningen tjänstgjort

såsom krigskassör å avdelningen, därunder av medel, vilka han i denna

egenskap omhänderhaft, tillägnat sig och förskingrat tillhopa 29 474 kronor

70 öre. Blomquist hade den 22 juli 1941 tagit sig av daga och icke efterlämnat

tillgångar till gäldande av någon del av det förskingrade beloppet.

Med anledning härav förde vederbörande åklagare vid särskilda krigsrätten

i Stockholm ansvarstalan mot Tiberg för att han dels eftersatt honom

enligt gällande krigskassareglemente och krigsbokföringsföreskrifter åliggande

kontroll över krigskassaärendenas handhavande, dels ock vid krigskassaavdelningens

upphörande i april 1941 underlåtit att vidtaga å honom ankommande

åtgärder för avdelningens behöriga avveckling.

Vidare yrkade civila departementet, enär Tiberg genom sin underlåtenhet

att fullgöra honom såsom chef för krigskassaavdelningen åliggande kontrollåtgärder

med avseende å avdelningens skötsel möjliggjort tillgreppen,

att Tiberg måtte åläggas ersätta kronan det förskingrade beloppet ävensom

därå gälda ränta.

Krigsrätten, där departementet tillika fordrat ersättning för kostnader å

målet, har genom utslag den 5 december 1942 utlåtit sig sålunda:

Genom vad i målet förekommit vore utrett, att Tiberg, vilken tjänstgjort

såsom chef för krigskassaavdelningen under tiden från och med april 1940

till den 2 maj 1941, under tjänstgöringen icke ställt sig till efterrättelse föreskrifterna

i 10 § 2 mom. krigskassareglementet örn skyldighet för chef för

krigskassaavdelning att, därest de lokala förhållandena så medgåve, minst

en "gång i månaden inventera krigskassan och från krigskassaavdelningen utlämnade

förskott ävensom att tillse att förskott redovisades i behörig tid

samt att Tiberg ej heller, såsom jämlikt 10 § 1 mom. och 16 § 2 mom. nämnda

reglemente ålegat honom, tillsett, att från krigskassaavdelningen utlämnade

stående förskott fylldes minst en gång i månaden. Tiberg hade härigenom

ådragit sig ansvar för tjänsteförsummelse. Val gåve utredningen tillika vid

handen, att Tiberg icke, innan han lämnade sin tjänstgöring, vidtagit de åtgärder

som på honom ankommit för att krigskassaavdelningen, vilken skolat

upphöra, skulle bliva i behörig ordning avvecklad. Med hänsyn till vad Tiberg

i målet anfört såsom förklaring till denna sin uraktlåtenhet, kunde densamma

emellertid icke anses vara av beskaffenhet att böra för honom föranleda

ansvar för tjänstefel. Krigsrätten prövade förty, jämte det krigsrätten funne

åklagarens talan i vad den grundats å Tibergs sist omförmälda underlåtenhet

icke kunna bifallas, rättvist i anledning av åklagarens talan i övrigt döma

Tiberg jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för tjänsteförsummelse att

undergå arrest utan bevakning åtta dagar. .. . ,

Vad härefter anginge den av kronan mot Tiberg förda ersättningstalan

vore upplyst, att Blomquist, vilken under den tid Tiberg varit chef för krigskassaavdelningen

tjänstgjort såsom krigskassör å avdelningen, därunder av

medel som han i denna sin egenskap omhänderhaft i olika poster tillägnat

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 148. 27

sig och förskingrat tillhopa 29 474 kronor 70 öre samt att den första av dessa

förskingringar avsett ett av Blomquist den 3 augusti 1940 å krigskassaavdelningens

postgiroutbetalningskonto uttaget belopp å 4 500 kronor, som bokiorts

per den 1 september 1940 såsom förskott åt en namngiven skvadronschef

oell soln verifierats med en av Blomquist falskeligen med skvadronschefens

namn undertecknad förskottsrevers, beträffande vilken anordningsbeslut

saknats. Av vad i målet förekommit måste anses framgå att, därest Tiberg

efter det Blomquist tillägnat sig beloppet å 4 500 kronor inventerat krigskassan

på sätt och inom tid som vederbort, varvid skulle lia upptäckts att

omförmälda uttag icke vore behörigen verifierat, de senare av Blomquist

begångna, förskingringarna å tillhopa 24 974 kronor 70 öre icke skulle kunnat

komma till stånd. Vid sadant förhållande och då Blomquists dödsbo enligt

vad utredningen gåve vid handen, saknade tillgång till gäldande äv sistnämnda

belopp eller någon del därav, kunde Tiberg icke undgå skyldighet

att ersätta kronan detta belopp. Däremot kunde Tiberg icke på grund av de

försummelser som i målet lagts honom till last anses ansvarig för den tidigare

uppkomna blåsten å 4 500 kronor. På anförda skäl prövade krigsrätten rättvist

i så måtto bifalla kronans förevarande talan, att Tiberg förpliktades att

till kronan genast mot kvitto utgiva 24 974 kronor 70 öre jämte 5 % årlig

ranta därå från den 5 september 1942 till dess betalning skedde. Härjämte för
^^erg

ersätta kronans rättegångskostnader med skäliga ansedda

175 kronor.

Krigshovrätten, där Tiberg anfört besvär, har genom utslag den 9 juli

1943 icke funnit skäl göra ändring i krigsrättens utslag. Krigshovrätten har

ålagt Tiberg att till kronan utgiva 75 kronor såsom ersättning för förklaringskostnaderna,

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en den 16 september 1943 dagtecknad skrift har Tiberg anhållit att

bliva befiiad fiån den ådömda skadestandsskyldigheten och därvid framhållit

följande.

Att domstolarna bedömt hans försummelse såsom ringa framginge av att

han icke ålagts strängare straff än arrest utan bevakning i åtta dagar. Härvid

torde domstolarna särskilt ha fäst avseende vid dels det förhållandet att

han som gammal reservofficer icke haft någon intendenturutbildning eller

militär utbildning över huvud sedan år 1917 och ej fullgjort militärtjänst

sedan år 1924, dels den förslagenhet med vilken Blomquist gått till väga

och hans enastående förmåga att dupera såväl samtliga överordnade som

ock sin övriga omgivning. Det ådömda skadeståndet måste med hänsyn till

föreliggande omständigheter framstå såsom en nedbrytande tilläggsbestraffmng.

Det vore av sådan storlek, att ett fullgörande av detsamma skulle helt

undergrava den ekonomiska ställningen för Tiberg och hans familj

Beträffande sina ekonomiska förhållanden m. m. har Tiberg, sorn är

aktuarie vid riksförsäkringsanstalten, meddelat i huvudsak följande.

Tiberg vore född år 1886 samt gift. Hans hustru vore född 1904. Makarna

hade tre barn födda åren 1930, 1935 och 1936. Som aktuarie i lönegrad A 21

åtnjöte Tiberg en lön av 11 712 kronor per år. Härtill komme pension som

reservofficer, 840 kronor per år. Han hade inga extrainkomster och hans

hustru hade inga arbetsinkomster.

För fullgörande av vissa förpliktelser hade Tiberg år 1942 nödgats upptaga

ett lån på 3 000 kronor samt uttaga det kapitaliserade värdet av en

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

större livförsäkring. Sedan denna tidpunkt, då hans ekonomi alltså befann

sig på underskott, hade han icke lyckats göra några som helst besparingar

och ej heller på annat sätt förskaffat sig något annat kapital. Hustrun hade

år 1936 ärvt cirka 50 000 kronor. Av nämnda belopp hade Tiberg år 19o <

lånat omkring 25 000 kronor för inköp av makarnas nuvarande bostad — en

år 1920 uppförd villa å ofri grund i Mörby — å vilken lagfart beviljats Tiberg

Fastigheten betingade ett pris av 35 000 kronor och vore intecknad för något

mer än 10 000 kronor. Till säkerhet för nyssnämnda lån ävensom för försäkringar,

som Tiberg tidigare erhållit av hustrun, hade inteckningar i fastigheten

lämnats och vore densamma numera intecknad för tillhopa^ 39 oOO

kronor. Senaste taxeringsvärdet vore 37 000 kronor. Någon ränta å lånet

till hustrun hade Tiberg icke förmått gälda.

På grund av familjens alltmer ökade levnadskostnader i barnens uppväxtålder

hade inkomsterna, trots att makarna fört ett mycket sparsamt liv, icke

varit tillräckliga. Detta hade medfört, att Tiberg, som icke velat för familjens

räkning utnyttja det återstående kapital, som hustrun ägde, annat an i fråga

örn ränteinkomsten, vid upprepade tillfällen fått anlita nära anhörigas

^Hustrun lede av starkt nedsatt hörsel och vore klen till hälsan. Barnen

hade varit sjuka under långa tider. Tibergs åttaårige son vöre född med

en gomdefekt för vilken han tre gånger opererats och skulle nu undergå ännu

en operation samt en omfattande tandreglering. För att lära sig tala flade

sonen under långa tidsperioder måst undergå läkarbehandling. Som parallell

till lytet förelåge en hämning i sonens psykiska utveckling av sådan art att

man måste räkna med att han finge svårt att i framtiden skaffa sig livsuppehälle.

. .

Tiberg beräknade sin inkomst till omkring 12 500 kronor. Avkastningen

av hustruns kapital uppginge till omkring 600 kronor. Makarnas sammanlagda

inkomster uppginge således till 13 100 kronor. Örn åtta år komme liberg

att inträda i pensionsåldern och hans söner vore då 14 och 16 år, d. v. s. befunne

sig i den kostsammaste åldern. Med nuvarande index bleve hans pension

från riksförsäkringsanstalten 6 712 kronor och som reservofficer 360

kronor. En avsevärd inkomstminskning komme således vid denna tidpunkt

att drabba honom.

Förvarets civilförvaltning har i utlåtande den 18 januari 1944 framhållit

följande.

Tiberg hade under sin tjänstgöring icke fullgjort honom åliggande kontrollåtgärder.

På grund härav hade Blomquist kunnat förskingra betydande ber

lopp, huvudsakligen genom att han tillgripit och själv tillgodogjort sig förskottsbelopp

i samband med slutredovisningen, varvid han underlåtit att till

vederbörande fö rskottstagare återställa av denne utfärdad för skottsrevers.

Det torde få anses ostridigt, att ifrågavarande tillgrepp i huvudsak kunnat

förhindras, därest Tiberg fullgjort honom åliggande kontrollåtgärder i fråga

om bland annat utlämnade förskott. Genom att Blomquist tagit sig av daga

hade händelseförloppet icke kunnat i sin helhet med säkerhet fastställas,

ehuru det måste anses i det väsentliga klarlagt. Enligt vad som framgått

av samfällda vittnesmål hade Blomquist ägt en mindre vanlig förmåga att

uppträda på ett vederhäftigt och förtroendeingivande sätt.

En omständighet, från vilken i detta sammanhang icke helt borde bortses,

utgjorde de svåra psykiska lidanden, vilka veterligen drabbat Tiberg i sam
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148. 29

band med bristens upptäckande och därefter följande långvarig utredning

och rättegång. Då Blomquist varit död hade det från början framstått såsom

svårt for Tiberg att styrka, att han icke haft någon del i oegentligheterna.

nn-i1 U^e(^nin8en mäste.det emellertid anses ställt utom vane tvivel, att

liberg ej haft någon del i oegentligheterna.

^siu^igen anginge Tibergs ekonomiska förhållanden syntes det uppenbart,

att ett återbetalande av hela eller en större del av det utdömda beloppet

nied hänsyn till hans försörjningsplikt måste bliva praktiskt taget omöjligt

eller högst allvarligt betungande.

Förvaltningen, som av principiella skäl icke funne sig kunna tillstyrka full

befrielse från återbetalningsskyldighet, ansåge emellertid, att med hänsyn

till såval Tibergs ekonomiska omständigheter som förhållandena i övrigt

billighet sskäl talade för att — i likhet med vad som i ett flertal liknande fall

skett — ersättningsskyldigheten till väsentlig del efterskänktes. Förvaltu111^?611

föiesloge, att Tiberg erhölle befrielse intill ett belopp av förslagsvis

2 500 kronor under förutsättning att beloppet inbetalades före den 1 juli 1945.

Statskontoret har i utlåtande den 9 februari 1944 framhållit följande.

Med hänsyn till vad försvarets civilförvaltning anfört ville statskontoret

icke motsätta sig att Tiberg delvis befriades från ersättningsskyldighet.

Da emellertid Tiberg - som sedan lång tid innehade befattning såsom

redogörare vid nksförsäkringsanstalten — bort äga ingående kännedom örn

att staten regelmässigt vidtoge omfattande åtgärder för utövande av vederbörlig

kontroll över av tjänstemän omhänderhavda medel samt därför bort

inse vikten av att den honom åliggande kontrollen över krigskassan icke

eftersattes, ansåge ämbetsverket det i hög grad tveksamt, huruvida eftergiften

borde sträckas så långt som civilförvaltningen föreslagit. Statskontoret

ville för sin del förorda, att det belopp, som det skulle åligga Tiberg att

inbetala, bestämdes till 4 000 kronor.

Med hänsyn till Tibergs ålder och försörjningsplikt torde det få anses Departement

vara i det närmaste uteslutet, att Tiberg förmår erlägga hela det utdömda chefen.

beloppet. Av straffsättningen framgår, att förseelsen bedömts vara relativt

ringa. Oaktat Tiberg åsidosatt honom åliggande kontrollskyldighet och därigenom

vållat kronan förlust, finner jag med hänsyn till det anförda i likhet

med de i ärendet hörda myndigheterna anledning föreligga att efterskänka

en del av kronans fordran. I avseende å det belopp som av Tiberg bör utkrävas

ansluter jag mig till det förslag, som framställts av försvarets civilförvaltning.

Jag förordar alltså, att Tiberg, därest han före viss tid inbetalar 2 500 kronor,

befrias från återstående ersättningsskyldighet. På Kungl. Majit torde få

ankomma att bestämma den tidpunkt inom vilken betalningsskyldigheten skall

vara fullgjord.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att kaptenen i intendenturkårens reserv David Tiberg må, därest

han inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets

civilförvaltning inbetalar ett belopp av 2 oOO kronor befrias från

återstående ersättningsskyldighet till kronan på grund av krigshovrättens

utslag den 9 juli 1943.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majda proposition nr 148.

Med bifall till vad föredragande departementschefen sålunda,

med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

under punkterna l:o—12:o hemställt förordnar Hans Majit

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erland Kock.

Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:194 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående befrielse för S. A. S. Sörensson m. fl. från ersättningsskyldighet. s. 4 i texten
  2. SU 1944:78 Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående befrielse för S. A. S. Sörensson m. fl. från ersättningsskyldighet. s. 3 i texten