Sök i Ratio Lex

Angående fortsatt statsgaranti för exportkredit

1944-07-01 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:159, Angående fortsatt statsgaranti för exportkredit

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 159.

1

Nr 159.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt statsgaranti

för exportkredit; given Stockholms slott den

3 mars 19AA.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Herman Eriksson.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 3

mars 19 AA.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för finansdepartementet anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet

Eriksson:

Med anledning av Kungl. Majlis i proposition den 17 mars 1933, nr 245,

framställda förslag medgav riksdagen (skr. nr 346), att, i huvudsaklig

överensstämmelse med vad chefen för handelsdepartementet till statsrådsprotokollet

över handelsärenden för nämnda dag anfört och med iakttagande

av de synpunkter, vilka av särskilda utskottet i dess utlåtande nr 4

framhållits, samt enligt de närmare bestämmelser, som kunde bliva av

Kungl. Majit meddelade, svenska staten finge under tiden till och med utgången

av budgetåret 1933/34 till belopp av högst 75 miljoner kronor iklädas

betalningsansvar för exportkrediter för till utlandet försålda inhemska

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 159—100.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 159-

alster av industri, jordbruk och fiske. Vidare beslöt riksdagen, att de premier,

som enligt vad i utskottets utlåtande anförts borde erläggas, skulle

överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken skulle täckas

såväl de förluster, som kunde uppkomma å ifrågavarande verksamhet,

som ock administrationskostnader för det organ, som jämlikt Kungl. Maj:ts

närmare bestämmande kunde komma att inrättas för verksamhetens handhavande.

Genom förordning den 26 juni 1933 (nr 429) meddelade Kungl. Majit i

anledning av riksdagens beslut föreskrifter angående statsgaranti för exportkredit

m. m., därvid bland annat stadgades, att prövning och avgörande

av frågor om dylik garanti skulle ankomma på en av Kungl. Majit utsedd

nämnd, exportkreditnämnden. Instruktion för denna nämnd utfärdades samma

dag (nr 430).

Efter förslag av Kungl. Majit (propositioner: 1934 nr 256; 1935 nr 189;

1936 nr 263; 1937 nr 83 och 1938 nr 83) lämnade sedermera 1934—1938 års

riksdagar fortsatta bemyndiganden för beviljande av statlig exportkreditgaranti

under budgetåren 1934/35—1938/39 på i huvudsak oförändrade villkor,

dock att sammanlagda garantibeloppet ej fick överstiga 35 miljoner

kronor.

I samband med vissa andra åtgärder till den svenska exportens främjande

föreslog Kungl. Majit i proposition den 17 februari 1939, nr 117, viss utvidgning

av den statliga exportkreditgarantiverksamheten. Med bifall till

detta förslag medgav 1939 års lagtima riksdag (skr. nr 214), att svenska

staten finge, i huvudsaklig överensstämmelse med av chefen för handelsdepartementet

i statsrådsprotokollet över handelsärenden för sistnämnda

dag angivna riktlinjer, under tiden till och med utgången av budgetåret

1941/42 iklädas exportkreditgaranti till belopp av högst 60 miljoner kronor,

däri inberäknade de belopp, vartill garantier beviljats eller kunde komma

att före utgången av budgetåret 1938/39 beviljas.

Genom kungörelse den 26 maj 1939 (nr 214) utfärdade Kungl. Majit i anslutning

till riksdagens beslut nya bestämmelser angående statsgaranti för

exportkredit.

Genom beslut vid 1941 års riksdag (prop. nr 298; r. skr. nr 426; kung. nr

528) höjdes nyssnämnda belopp till 100 miljoner kronor.

Efter förslag av Kungl. Majit vid 1942 års riksdag (prop. nr 211) har riksdagen

(skr. nr 361) lämnat fortsatt bemyndigande för beviljande av statlig

exportkreditgaranti under tiden till och med utgången av budgetåret

1943/44 på i huvudsak oförändrade villkor. Det högsta tillåtna garantibeloppet

fastställdes emellertid till 300 miljoner kronor, därvid maximeringsbestämmelsen

jämväl i övrigt erhöll en något ändrad innebörd.

Den 19 juni 1942 utfärdade Kungl. Majit kungörelse (nr 425) i anslutning

till riksdagens beslut.

Enligt de nu gällande bestämmelserna äger exportkreditnämnden att, till

den svenska exportens främjande, bevilja statsgaranti för den kredit, som av

svensk exportör eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare lämnas vid

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 159.

3

försäljning till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske.

I särskilda fall kan statsgaranti även beviljas för entreprenadarbeten, som utföras

i utlandet, i förening med industrileveranser ävensom för till utlandet

levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt då

dylik verksamhet kan bliva av betydelse för svensk export. Statsgarantien må

högst avse, att ett belopp uppgående lill 75 procent eller, i fråga örn alster

av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten, 85 procent av

den lämnade krediten kommer att inflyta, eller ock att, där slutlig förlust å

krediten uppstår, av sådan förlust ej mer än 25 procent eller, i fråga örn alster

av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten, 15 procent

skall drabba exportören eller kreditgivaren. Garantien, vars närmare omfattning

i de särskilda fallen bestämmes av exportkreditnämnden, må icke avse

utebliven betalning av annan anledning än köpares insolvens eller sådana

statliga åtgärder utomlands som allmänt moratorium, valutaspärr eller dylikt.

För beviljad garanti skall den, som erhåller garantien, erlägga en premie,

avpassad med hänsyn till olika inverkande omständigheter, såsom kredittidens

längd, förhållandena i importlandet, andra förefintliga riskmoment och

varans art. Premien skall så beräknas, att den innefattar bidrag till täckande

av administrationskostnaderna för exportkreditnämnden. I beloppet av

gällande exportkreditgarantier — vincet ej får överstiga 300 miljoner kronor

— skall inräknas vad exportkreditnämnden fått utgiva på grund av beviljad

garanti, i den mån utbetalningarna icke täckas av återbetalningar

eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna för nämndens verksamhet

guldits.

I en den 11 januari 1944 dagtecknad promemoria har exportkreditnämnden

framhållit, att fortsatt bemyndigande för nämnden att bevilja statsgaranti

för exportkredit vore av behovet påkallat. I promemorian, som icke

torde böra i sin helhet återgivas i propositionen men som i vanlig ordning

kommer att tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott, anför nämnden

bland annat:

Gällande bestämmelser angående statsgaranti för exportkredit äro till tiden

begränsade och utlöpa med utgången av innevarande budgetår. Inom exportkreditnämnden

har i anledning härav övervägts frågan, huruvida fortsatt

bemyndigande att bevilja statsgaranti för exportkredit vore av behovet påkallat,

samt, sedan nämnden funnit detta vara fallet, huruvida några ändringar

i gällande författningsbestämmelser, med hänsyn till vunna erfarenheter

av nämndens verksamhet, framstode såsom önskvärda.

Beträffande frågan huruvida behov av fortsatt statlig exportkreditgarantigivning

må anses föreligga, vill exportkreditnämnden först erinra om att

statsmakternas uppfattning rörande grunderna för detta behov undergått avsevärda

förskjutningar, sedan det statliga exportkreditgarantisystemet infördes

genom beslut vid 1933 års riksdag. Systemets tillkomst motiverades

sålunda närmast av det då föreliggande, för vår export brydsamma tidsläget

och av ett behov av statligt stöd till exportens främjande av, som man torde

hava tänkt sig, mera tillfällig karaktär, varvid exportkreditgarantigivningen

var avsedd ingå såsom ett led i åtgärderna för arbetslöshetens bekämpande.

I sistnämnda hänseende fick emellertid systemet icke någon större betydelse,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö9.

enär detsamma kom att utnyttjas i långt mindre utsträckning än man beräknat,

bland annat på grund av att under exportkreditnämndens första

verksamhetsår den allmänna situationen för flertalet exportindustrier väsentligt

förbättrades. Behov av fortsatt garantigivning ansågs likväl föreligga,

och detta motiverades under åren fram till världskriget av de i många

länder kvarstående importförbuden, konlingenteringsbestäinmelsema och valutarestriktionerna

och av de på många marknader, särskilt vid leveranser av

mera betydande omfattning, anmärkningsvärt länga kredittiderna ävensom,

och ej minst, av de i de med vårt land konkurrerande staterna införda, alltmera

utbyggda statliga exportkreditgarantisystemen. Under krigsåren har

exportindustriens behov av garanti mot förlust på grund av valutarestriktioner

ytterligare ökats och gjort sig gällande i nästan lika hög grad vid försäljningar

på kontantbasis som vid kreditavslut. Därjämte har emellertid

exportkreditgarantisystemet av staten tilldelats en ny uppgift, i det att detsamma

kommit att utnyttjas såsom ett instrument inom handelspolitiken. Sä

har skett i samband med handelsavtal med Finland och Tyska Riket.

För bibehållandet av det nuvarande exportkreditgarantisystemet kan, enligt

exportkreditnämndens mening, framföras ett flertal tungt vägande skäl.

Detsamma har sålunda i ej ringa utsträckning möjliggjort eller underlättat

exporten på sådana marknader, dit statsmakterna av olika anledningar funnit

önskvärt att svenska varor skulle utföras, vilket varit till fördel för såväl

det allmänna som näringslivet. Vidare må framhållas, att exportindustrien

knappast torde vara i stånd att efter krigets slut med önskvärd kraft, sannolikt

i ytterst skarp konkurrens, deltaga i kampen örn jordens olika marknader,

därest den icke kan erbjudas motsvarande stöd i form av exportkreditgarantier

som dess utländska konkurrenter. Slutligen torde man ej heller

böra bortse från möjligheten av att sysselsättningsgraden inom viktiga exportindustrier

inom en relativt nära framtid kan bliva sä otillfredsställande, att

exportkreditgarantisystemet kan få en uppgift att fylla som social försvarsåtgärd.

På sålunda anförda skäl har exportkreditnämnden funnit, att dess

bemyndigande alt meddela exportkreditgarantier icke bitr upphöra med utgången

av innevarande budgetår.

Vad angår eventuella ändringar i författningsbestämmelserna synas föreskrifterna

av mera allmän natur böra bibehållas. Anledning saknas sålunda,

enligt exportkreditnämndens mening, att ändra bestämmelserna om att garanti

kan ifrågakomma såväl i samband med export av svenska varor som

vid entreprenadarbeten i utlandet, att garantien kan utfärdas till förmån för

ej blott exportör eller entreprenör utan även kreditgivare, som finansierar

transaktionen, samt ait garantiprocentsatsen ej må sättas högre än att garantitagarens

självrisk med avseende å krediten icke kommer att understiga

25 °/o eller, i fråga om alster av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten

och kantsten, 15 %. Det har vidare befunnits ändamålsenligt, att nämnden

ägt möjlighet att, med hänsyn till omständigheterna, låta garantien avse antingen

att viss procentuell andel av krediten kommer att inflyta eller viss

procentuell andel i uppkommande förlust. Enligt nämndens mening bör förstnämnda

garantiform företrädesvis användas vid enstaka garantier av normal

typ, emedan densamma är ägnad att minska statens risk i jämförelse

med risken vid garantier avseende andel i uppkommande förlust, samtidigt

som garanti tagaren erhåller säkerhet för att hans förlust aldrig kan överstiga

visst belopp, medan garanti av sistnämnda ari är lämplig vid vissa

specialgarantier, såsom garanti för fabrikaiionsrisk, garanti omfattande successiva

leveranser till viss köpare eller vissi land under viss tidsperiod m. m.

Såsom synnerligen lämplig vill exportkreditnämnden framhålla bestämmelsen

om att garantien kan avse såväl risken för förlust på grund av valli fallin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

der, tor vars övertagande av stalén särskilda skäl kunna göras gällande, som

risken för förlust på grund av köparens insolvens, i vilket fall utgångspunkten

för garantifrågans prövning blir i viss mån en annan, samt att garantien

kari avse endera av dessa risker eller båda. Att däremot garanti icke lar

meddelas för risken för förlust på grund av kursfall i den valuta, vari kredit

lämnas, har visat sig vara en välbetänkt begränsning av möjligheten till

garantigivning.

Den bestämmelse i författningen, rörande vilken en ändring eventuellt

skulle kunna ifrågasättas, utgöres av stadgandet, att sammanlagda beloppet

av gällande exportkreditgarantier — däri inräknat vad exportkreditnämnden

fått utgiva på grund av beviljad garanti, i den mån utbetalningarna icke

täckas av återbetalningar eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna

för nämndens verksamhet gnidits — ej må överstiga .500 miljoner kronor.

Bestämmelserna örn ifrågavarande maximering hava under den tid exportkreditnämnden

varit i verksamhet undergått ett flertal förändringar. Vid exportkreditgarantisystemets

tillkomst den x/t 1933 utgjorde det högsta garantibeloppet

75 miljoner kronor men sänktes, med hänsyn till det förhållandevis

ringa utnyttjandet av garantimöjligheterna, påföljande år till 35 miljoner

kronor. Beloppet har därefter åter höjts, nämligen den */T 1939 till 60 miljoner,

den V7 1941 till 100 miljoner och den 1fi 1942 till nu gällande maximum

30o’ miljoner kronor, varvid samtidigt beräkningssättet ändrades. Maximeringen

har emellertid vid varje tillfälle hittills lämnat en bred mai ginal tor

ytterligare garantigivning.

Exportkreditnämnden framhåller i delta sammanhang, att det sammanlagda

beloppet av utfärdade garantier den 31 december 1943 uppgick till

i runt tal 132 miljoner kronor, varjämte garantier beviljats men ännu ej

utfärdats till belopp av 3 miljoner kronor. Av den författningsenligt möjliga

garantigivningen å 300 miljoner kronor hade följaktligen vid senaste årsskifte

utnyttjats 135 miljoner kronor. Av det maximala garantibeloppet

syntes, under den lid den nya författningen vore avsedd att gälla, minst 67

miljoner kronor behöva reserveras för nuvarande engagement. Den nya

garantigivningen under återstoden av kriget syntes kunna rymmas inom ett

garantibelopp av ett eller annat 10-tal miljoner kronor, varför alltså, örn

nuvarande maximum bibehölles, för garantigivning efter krigets slut skulle

finnas disponibelt ett garantibelopp av omkring 200 miljoner kronor.

Nämnden anför härefter bland annat följande:

I vilken utsträckning garantier komma alt efterfrågas efter krigets slut kan

icke förutses. Garanligivningens omfattning torde emellertid i hög grad bliva

beroende av de särskilda riktlinjer för exportkreditnämndens verksamhet,

vilka kunna komma att uppdragas, och väsentligen betingas av den framtida

ekonomiska politiken. Nämnden anser sig därför icke kunna framlägga

något förslag om ändring av nu gällande högsta ansvarsbelopp, utan finner

det riktigast att frågan örn ansvarsbeloppets storlek underställes statsorgan,

vilka äga bättre förutsättningar än nämnden att allsidigt bedöma garantibehovels

sannolika omfattning. Nämnden vill endast framhålla, att en mera

rik variation av garantiformer än tidigare kan komma att visa sig önskvärd,

vilket i sin tur torde föranleda en ökad efterfrågan på garanti.

Vad angår (leii tidrymd, för unken författningen skall gälla, synes det

nämnden icke föreligga några skäl att frångå nuvarande bestämmelse örn

tvåårsperiod.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Över ex por t k red il nämndens promemoria hava fullmäktige i riksbanken

den 27 och kommerskollegium den 81 januari 1944 avgivit utlåtanden. Vid

kommerskollegii utlåtande är lögat eli av Sveriges allmänna exportförening

avgivet yttrande i ämnet.

Fullmäktige i riksbanken hava anfört följande:

Det är ännu icke möjligt att bedöma arlen av de statliga stödåtgärder,

sorn etter krigets slut kunna befinnas påkallade i syfte att främja handelsutbytet

med utlandet och sysselsättningen inom det svenska näringslivet. Fullmäktige

anse det emellertid sannolikt, att bland dessa åtgärder beredande är

möjligheter till statsgaranti för exportkredit kommer att visa sig erforderligt.

Några förslag till ändring av nu gällande bestämmelser beträffande garantigivningens

art äro fullmäktige, i likhet med exportkreditnämnden, med hänsyn

till den berörda ovissheten icke beredda att framlägga. Fullmäktige vilja därför

för sin del tillstyrka en förlängning av bemyndigandet att bevilja statsgaranti

tor exportkredit, varvid enligt fullmäktiges mening det nuvarande

högsta ansvarsbeloppet av 300 miljoner kronor bör kunna bibehållas oförändrat

under förutsättning att bemyndigande! begränsas till en period av

ett år.

Fullmäktige förutsätta dock, att frågan örn riktlinjerna för och omfattningen

av garantigivningen upptages till omprövning även före utgången

av denna ettårsperiod, därest möjligheter att bättre än för närvarande överblicka

den handelspolitiska situationen skulle uppstå, exempelvis i anslutning

till de pågående utredningarna angående de ekonomiska efterkrigsproblemen.

Sveriges allmänna exportförening har uttalat i huvudsak följande:

Lxportkreditnämndens verksamhet bade varit till gagn för svensk export

och svensk entreprenadverksamhet i utlandet, ehuru av vissa skäl icke i den

utsträckning, som varit möjlig och rimlig. Föreningen finge understryka angelägenheten

av att nämndens bemyndigande att meddela exportkredit förnyades

utöver det löpande budgetåret tillsvidare för en period ej understigande

ytterligare två budgetår. Nämnden hade i praktiken endast mera undantagsvis

beviljat garanti för mer än 60 procent av kreditrisken, ehuru enligt författningen

det högsta allmänna garantibeloppet finge gå ripp till 75 procent.

Föreningen ville betona behovet av en smidig avvägning av garantisatsen i

olika fall utan att principiella betänkligheter finge stå i vägen mot ett utnyttjande

av den övre gränsen. Med en i sådan riktning ändrad praxis syntes garantisystemet

komma att i ökad utsträckning anlitas av exportnäringarna.

Detta skulle innebära, att systemet å ena sidan beredde våra exportnäringar

ett ökat stöd och å den andra vunne ett vidgat försäkringstekniskt underlag

för rörelsen. Beträffande det maximibelopp, inom vilket garantier måtte få

utställas, finge föreningen —- under hänvisning till att den internationella utvecklingen

under den av nämnden föreslagna förlängda giltighetstiden med

all sannolikhet bomme att medföra mycket stora anspråk på svenska exportkrediter

från utlandets sida — hemställa, att beloppet måtte höjas från

nuvarande 300 miljoner kronor till ett belopp icke understigande 500 miljoner

kronor. Därmed skulle, örn nämndens uppskattning av de sannolika engagemangen

per den 1 juli 1944 visade sig hållbar, ett belopp av omkring 400

miljoner kronor bli disponibelt för löpande garantigivning från och med ingången

av nästkommande budgetår. Föreningen hemställde slutligen, att

Kungl. Maj:t måtte bemyndigas att under utomordentliga förhållanden medgiva

nedsättning i särskilda fall av nu stadgade minimum av 25 procent såsom

regel för exportörens självrisk.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr löij.

Kommerskollegium, som vitsordat den betydelse, exportkreditnämndens

verksamhet haft för främjande av våra exportnäringar och underlättande av

svensk entreprenadverksamhet i utlandet, samt lörordat ett fortsatt upprätthållande

av verksamheten i huvudsak i den omfattning och efter de riktlinjer,

som för närvarande tillämpas, har beträffande de från exportföreningens

sida framförda ändringsyrkandena yttrat:

Kollegium vill med avseende å höjningen av maximibeloppet för garantierna

framhålla, att det ännu torde vara för tidigt att söka närmare^ beräkna

det behov, sorn kan komma att föreligga, när kriget i Europa en gang upphört.

Kollegium anser däi-för, att någon höjning av det nu gillande maximibeloppet

av 300 miljoner kronor icke för närvarande bör ifrågakomma, men

förutsätter, att, om behov senare skulle uppstå av en höjning av maximibeloppet,

Kungl. Majit kommer alt göra erforderlig framställning härutinnan.

Exportföreningen har föreslagit viss ändring i exportkreditnämndens

praxis, nämligen att garanti borde beviljas för en högre procentsats av kreditrisken

än den, som nämnden mera regelmässigt brukar tillämpa, nämligen

60 procent. Det torde knappast finnas anledning att i förevarande sammanhang

företa någon direkt ändring i författningsbestämmelserna, och kollegium

vill icke heller ifrågasätta, att nämnden erhåller några ändrade direktiv

forsin garantigivning. Föreningen har också ifragasatt, att Kungl. Maj.t skulle

bemyndigas att under utomordentliga förhållanden medgiva en nedsättning

av det nu stadgade minimum för exportörens självriskandel. Då denna procentsats

redan nu är så begränsad som till 25 procent och för vissa exportvaror,

bl. a. jordbruksprodukter, till allenast 15 procent, bär kollegium svart

att se, att något mera generellt bemyndigande för Kungl. Majit i berörda hänseende

skulle vara önskvärt eller av behovet pakallat savin förhallandena för

närvarande kunna bedömas.

Slutligen vill kollegium påpeka, att frågan örn utformningen av exportkreditgarantien

för efterkrigstiden borde vara ett spörsmål, som lämpligen

bör upptagas i samband med efterkrigsproblemen, och kollegium vill därför

föreslå, att detta spörsmål remitteras till den utredning, som i sådant hänseende

kan komma att vara verksam. I betraktande härav och med hänsyn till

den ovissa utvecklingen på de områden, som beröras av en statlig, exportkreditgarantiverksamhet,

vill kollegium även ifrågasätta, huruvida icke giltighetstiden

för förordningen denna gång bör begränsas till ett år.

Jag ansluter mig till den i ärendet enhälligt uttalade uppfattningen, att Departementsexportkreditnämndens

verksamhet icke bör upphöra i och med utgången av

giltighetstiden för nuvarande bestämmelser angående verksamheten samt alt

denna tid alltså bör förlängas. Om än verksamheten för närvarande bedrives

i förhållandevis ringa omfattning — något som framgår bland annat däiav

att, enligt vad jag inhämtat, sammanlagda beloppet av gällande exportkreditgarantier

under liden 1 januari—29 februari 1944 sjunkit från i runda

tal 135 lill 114 miljoner kronor — så lia dock under nämnda lid nya

garantier beviljats för tillhopa omkring 4 miljoner kronor. Redan under

nuvarande förhållanden har således statsgarantien för exportkredit en

uppgift att fylla. Såsom av nämnden framhållits och i remissyttrandena understrukits

lär nian även kunna räkna med, att elter krigstillståndets upphörande

en avsevärd intensifiering av nämndens verksamhet skall komma att

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö Kungl. May.ts proposition nr 159.

visa sig önskvärd. Emellertid lämnar det nuvarande tidsläget ingen bestämd

ledning för bedömandet av frågan vilka krav som då böra ställas på verksamheten.

Vid sådant^ förhållande finner jag mig, i likhet med nämnden,

icke nu böra föreslå någon ändring i de bestämmelser, som reglera verksamheten.

Jag förordar alltså att dessa bestämmelser, däribland föreskriften

att det på visst sätt beräknade sammanlagda beloppet av gällande garantier

icke må överstiga 300 miljoner kronor, i oförändrat skick förlänas förlängd

giltighetstid. Med hänsyn till det ovissa läge, vari frågan om handelspolitikens

framtida utformning för närvarande befinner sig, torde denna tid, på

sätt bankofullmäktige och kommerskollegium föreslagit, böra omfatta

allenast nästkommande budgetår. Därest redan före utgången av denna ettårsperiod

större klarhet örn berörda spörsmål skulle vinnas och det i anslutning

därtill skulle befinnas önskvärt, att reglerna rörande garantigivningen

snarast möjligt gåves ändrat innehåll, lärer, såsom bankofullmäktige

förutsatt, ett beslut i enlighet med vad jag nyss förordat icke hindra

att omprövningen av dessa regler företages tidigare än eljest skulle blivit

fallet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att svenska staten må, i överensstämmelse med nu gällande

bestämmelser, under tiden till och med utgången av budgetåret

1944/45 till belopp av högst 300 miljoner kronor —

dari inräknade de belopp, vartill garantier beviljats eller före

utgången av nu löpande budgetår beviljas — ildädas betalningsansvar

för till utlandet försålda inhemska alster av industri,

jordbruk och fiske.

Med bilall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Hartvig.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.