Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses, m. m

93 sidor, varav 92 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 92 av 93 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:17, Med förslag till lag om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

1

Nr 17.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om vad i allmänhet skall med polismyndighet

avses, m. m.; given Stockholms slott den 22 december

1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till

1) lag örn vad i allmänhet skall med polismyndighet avses,

2) lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen,

3) lag om ändrad lydelse av 14 och 16 §§ lagen den 25 juni 1909 (nr 56

s. 1) angående naturminnesmärkens fredande,

4) lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12

juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling,

5) lag örn ändrad lydelse av 22 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar samt

6) lag örn ändrad lydelse av 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 225)

med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

7) lag örn ändrad lydelse av 23 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn

fattigvården,

8) lag om ändrad lydelse av 27 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

9) förordning örn ändrad lydelse av § 15 förordningen den 6 augusti

1894 (nr 61) angående mantalsskrivning,

10) förordning örn ändrad lydelse av 4 § 7 mom. förordningen den 23

oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner

och rättigheter,

11) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919

(nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka samt

12) förordning örn ändrad lydelse av 9 § 1 mom. och 15 § förordningen

den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed

jämförliga drycker,

dels ock anhålla örn riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

13) förordning örn ändrad lydelse av §§ 13, 27 och 29 ordningsstadgan

för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22),

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 17. 42443

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. May.ts proposition nr 17.

14) förordning om ändrad lydelse av 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni

1919 (nr 566),

15) kungörelse om ändrad lydelse av 3 § vapenkungörelsen den 22 juni

1934 (nr 315),

16) förordning örn ändrad lydelse av 13 § 3 och 4 mom. motorfordonsförordningen

den 23 oktober 1936 (nr 561) samt

17) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 22 juni 1911

(nr 71 s. 1) angående biografföreställningar.

GUSTAF.

Gustav Mölle,r.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

3

Förslag
till
Lagom

vad i allmänhet skall med polismyndighet avses.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Där i lag eller författning uppgift ålagts polismyndighet utan att i lagen

eller författningen särskild föreskrift meddelats örn vad med polismyndighet

avses, skall uppgiften tillkomma i stad med poliskammare denna och i

övriga delar av riket polischefen i orten.

2§-

Om särskilda skäl därtill äro, äger Konungen, utan hinder av vad i 1 §

sägs, uppdraga åt annan polisman än polischef att i dennes ställe fullgöra

på polischef eljest enligt 1 § ankommande uppgift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 12 § strafflagen1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

12 §.

Till upprors---nödigt vara.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, landsfogde

samt polischefen i orten eller den, som i sådan ämbets- eller tjänstemans

ställe satt är.

Ar ej---stadgat är.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Senaste lydelse se SFS 1917: 308.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 14 och 16 §§ lagen den 25 juni 1901) (ur 56 s. 1)

angående naturminnesmärkens fredande.

Härigenom förordnas, att 14 och 16 §§ lagen den 25 juni 1909 angående

naturminnesmärkens fredande skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

14 §.

Överträder någon utan sådant medgivande, som i 12 § sägs, vad i enlighet

med denna lag till naturminnesmärkes fredande stadgats och kungjorts,

eller skadas naturminnesmärke i strid mot vad i 10 § tredje stycket sägs,

eller bryter någon mot förbud, som i 11 § sågs, eller mot förbud meddelat

enligt 13 §, vare straffet dagsböter.

Dömes någon till ansvar för överträdelse av förbud meddelat enligt 13 §,

varde tillika förelagd att inom viss tid borttaga den störande anordningen

vid äventyr att denna eljest må på hans bekostnad genom polismyndighetens

försorg borttagas.

16 §.

Av böter---vetenskapsakademiens naturskyddskassa.

Finnes särskild---åklagarens andel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

F.ö r s 1 a g

till

Lag

örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. oell 15 § 1 mom. lagen den 12 juni

1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12 juni

1885 angående lösdrivares behandling skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

2 §•

1 mom. Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av polisman eller

tillsyningsman, och skall den anhållne ofördröjligen inställas till förhör i

stad, där stadsfiskal finnes, inför denne och i övriga delar av riket inför

landsfiskalen.

Befinnes vid--— skälen därför.

I händelse---befallningshavande tillgängligt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

15 §.

1 mom. Det åligger polisman oell tillsyningsman att hålla noggrann tillsyn

å lösdrivare; och bör kommunalmyndighet samt tillsyningsman låta sig

angeläget vara att bereda lösdrivare utväg till arbete.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 22 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar skall erhålla följande ändrade lydelse.

22 §.

För verkställande av förordnande, varom i 21 § sägs, äro sundhetsinspektör

och hälsovårdsmyndighet berättigade att av polismyndighet erhålla erforderlig

handräckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 15 § 2 moni. lagen den 20 juni 1924 (nr 225)

nied särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin,

vilken lag enligt lag den 16 april 1943 (nr 177) gäller till och med den

30 juni 1948, skall erhålla följande ändrade lydelse.

15 §.

2 mom. Allmän åklagare, polisman eller person, vilken särskilt förordnats

att vaka över efterlevnaden av gällande förordningar angående tillverkning

av brännvin och angående försäljning av rusdrycker, skall, då han anträffar

spritdrycker eller vin, som skäligen kunna antagas vara förverkade jämlikt

stadgande i 2 kap. i denna lag, taga dryckerna i beslag tillika med kärl och

emballage, vari de förvaras. Beslag skall, där så ske kan, göras i två vitt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

nans närvaro, och skall innehavaren av vad som tages i beslag eller, om

han är frånvarande, hans ombud på stället eller någon av hans husfolk tillsägas

örn beslaget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag''

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

23 §.

Vill någon--— han vistas.

Anmälan må — — — i församlingen.

Har anmälan —--dess ordförande.

Polisman, läkare eller barnmorska, som finner någon vara i sådan belägenhet,

att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden, bör därom göra

anmälan hos styrelsen.

Oavsett örn--— erhåller sådan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag
till
Lag
örn

ändrad lydelse av 27 § epidemilagen den 19 juni 1919 (ur 443).

Härigenom förordnas, att 27 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla

följande ändrade lydelse.

27 §.

Det åligger polismyndighet samt tull-, lots- och hamnpersonal att biträda

vederbörande hälsovårdsnämnd vid tillsynen över iakttagandet av vad i denna

lag är stadgat ävensom av de särskilda föreskrifter, som jämlikt denna lag

av nämnden meddelas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

7

Förslag

till

Förordning

oin ändrad lydelse av § 15 förordningen den 6 augusti 1894 (nr 61)

angående mantalsskrivning.

Härigenom förordnas, att § 15 förordningen den 6 augusti 1894 angående

mantalsskrivning1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

§ 15-

Har uppgiftspliktig uraktlåtit att inom föreskriven tid och i behörig ordning

avgiva mantalsuppgift, eller har han avgivit ofullständig sadan uppgift,

bör den uppgiftsskyldige, örn han finnes inom orten, av mantalsskrivningsförrättaren

anmanas att i vederbörlig ordning och inom viss tid efter delfåendet

av anmaningen fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Anteckning om namn

och hemvist å den, vilken meddelas dylik anmaning, skall ske i protokollet.

Anmaning må genom polismyndighetens försorg tillställas den försumlige.

Infordrad uppgift må avlämnas till den, som verkställer delgivningen. Hörsammas

icke anmaning att avgiva eller fullständiga anmälan eller finnes den

försumlige icke inom orten, må för anmälans införskaffande anlitas biträde

av Konungens befallningsliavande, som äger förelägga den försumlige lämpligt

vite.

Genast efter mottagandet av den i § 8 mom. 5 omförmälda längd skall

mantalsskrivningsförrättaren förelägga en var däri upptagen person, vilken

försummat honom åliggande skyldighet att avlämna flyttningsbetyg, att inom

viss lämplig tid efter föreläggandets delfående fullgöra omförmälda skyldighet.

Delgivning av sådant föreläggande ombesörjes av polismyndigheten,

och må infordrad uppgift avlämnas till den, som verkställer delgivningen.

Polismyndigheten har att vaka Öyér att föreläggandet efterleves. Tredskas

den försumlige, har polismyndigheten att skyndsamt därom göra anmälan

till Konungens befallningskavande, som äger förelägga den försumlige vid

vite att fullgöra sin kyrkoskrivningsskyldighet.

Polisman, som verkställer delgivning av anmaning eller föreläggande, varom

i denna paragraf sägs, äger att därför av den försumlige undfå gottgörelse

med fem kronor för varje förrättning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

1 Senaste lydelse se SFS 1938. 615.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag:

till

Förordning
om

ändrad lydelse av 4 § 7 moni. förordningen den 23 oktober 1908

(nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner

och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 4 § 7 mom. förordningen den 23 oktober 1908

angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4§-

7 mom. I 6 mom. omförmäld kontroll å biljettförsäljningen ombesörjes i

Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan stad av drätselkammaren och

på landet av kommunalnämnden.

Vid varje--— kontrollant avskiljes.

Hen som —- — — behöriga utövande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag

till

Förordning
om

ändring i vissa delar av förordningen deli 11 juli 1919 (nr 406)

angående försäljning av pilsnerdricka.

Härigenom förordnas, att 17 § 3 morn., 19 § 1 morn., 25 § och 27 §

2 mom. förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka1 2

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

17 §''

3. Kvittensbok och försäljningsbok skola hållas tillgängliga för Konungens

befallningshavande, kontrollstyrelsen samt allmän åklagare, kvittensboken

under forsling jämväl för person, som särskilt för detta ändamål utsetts av

nykterhetsnämnd samt av polischefen i orten förordnats att utöva den härför

erforderliga polisverksamheten, så ock för annan polisman. Kvittensoch

försäljningsböckerna skola av partihandlaren förvaras under minst två

år efter varje boks avslutande.

Närmare föreskrifter--- — av Konungen.

1 Senaste lydelse se SFS 1920: 859.

2 Senaste lydelse av 17 § 3 morn., 19 § 1 mom. och 27 § 2 mom. se SFS 1928: 114.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

19 §.

1. Utskänkningsrörelse, vartill tillstånd erhållits enligt 13 §, må endast äga

rum i lokal eller å plats, som blivit godkänd vid besiktning. Sådan besiktning

hålles i stad, där stadsfiskal finnes, av denne och i övriga delar av

riket av landsfiskalen med biträde av två personer, av vilka den ena utses

av nykterhetsnämnden i kommunen samt den andra i Stockholm av Överståthållarämbetet,

i annan stad av magistraten och på landet av kommunalnämnden.

Besiktningsmännen skola, därest försäljningsställe godkännes, örn

besiktningen utfärda bevis, vilket skall innehålla beskrivning å den besiktigade

lägenheten.

Innan bevis--— ej börjas.

Yad i---som försäljningsställe.

Kostnad för--— Konungens befallningshavande.

25 §.

Under arbetsinställelse, vid tingssammanträde, inskrivningsförrättning,

vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, under marknad, torgdag

eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrättning,

ävensom då eljest öppethållande av försäljningsställe kan föranleda

oordningar, må Konungens befallningshavande ävensom polismyndigheten i

orten så ock kommunalnämnd för visst tillfälle förbjuda försäljningen eller

föreskriva erforderliga inskränkningar med avseende å densamma.

27 §.

2. Därest av handel, vartill tillstånd enligt denna förordning erhållits,

oordningar föranledas eller å försäljningsställe, varest dylik handel idkas,

osedlighet bedrives och sådant fortfar oaktat skedd erinran från polismyndigheten

eller kommunalnämnden, må i stad magistraten och på landet kommunalnämnden

förbjuda försäljningens fortsatta bedrivande. Beslutet därom

gånge genast i verkställighet men skall, vid äventyr att förbudet eljest går

åter, senast inom åtta dagar underställas prövning av Konungens befallningshavande,

som, därest tillståndet ej finnes böra återkallas, har att för

viss tid fastställa förbudet eller ock upphäva detsamma.

I Stockholm — — — mom. sägs.

jJDenna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 9 § 1 mom. och 15 § förordningen den 8 maj 1925

(nr 119) angående försäljning ar vissa alkoholfria och därmed

jämförliga drycker.

Härigenom förordnas, att 9 § 1 mom. och 15 § förordningen den 8 maj 1925

angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

9§-

1. I stad, köping eller municipalsamhälle må utskänkning av alkoholfria

drycker, vartill rätt förvärvats genom tillstånd eller anmälan, endast äga rum

i lokal eller å plats, som blivit godkänd vid besiktning. Sådan besiktning

hålles i stad, där stadsfiskal finnes, av denne och å annan ort av landsfiskalen

med biträde av två personer, av vilka den ena utses av nykterhetsnämnden

samt den andra i Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan stad

av magistraten och i köping eller municipalsamhälle av kommunalnämnden

eller motsvarande myndighet. Besiktningsmännen skola, därest utskänkningsställe

godkännes, örn besiktningen utfärda bevis, vilket skall innehålla

beskrivning å den besiktigade lägenheten.

Innan bevis — — — ej börjas.

Kostnad för —--av länsstyrelsen.

15 §.

Under arbetsinställelse, vid tingssammanträde, inskrivningsförrättning,

vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, under marknad, torgdag

eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrättning,

ävensom då eljest öppethållande av försäljningsställe kan föranleda

oordningar, må länsstyrelsen ävensom polismyndigheten i orten så ock

kommunalnämnd för visst tillfälle förbjuda försäljningen eller föreskriva erforderliga

inskränkningar med avseende å densamma.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

11

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av §§ 13, 27 oell 29 ordningsstadga» för rikets städer

den 24 mars 1868 (nr 22).

Härigenom förordnas, att §§ 13, 27 och 29 ordningsstadgan för rikets städer

den 24 mars 18681 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ 13.

Yar och---behörigen anmäld.

Är fråga---mottaga avgift.

Den, som — — — polismyndigheten meddelas.

Underlåter någon---100 kronor.

Yisar sig att tillställning, som i denna paragraf omförmäles, åsyftar eller

innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till

svårare oordning eller medför uppenbar fara för uppträdandes eller åskådares

liv, äger polismyndigheten förbjuda dess förnyande.

Föreligger i fråga örn tillställning fall som i nästföregående stycke sägs

eller äger tillställning rum utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse eller uppkommer

bland de närvarande oordning av svårare beskaffenhet, som ej kan

genom deltagarnas avlägsnande undanröjas, äger i stad med poliskammare

denna och i annan stad polischefen upplösa tillställningen; och vare alla, som

å stället sig församlat, pliktiga att på uppmaning av polischefen eller annan

behörig polisman därifrån sig begiva, vid bot från och med 5 till och med 100

kronor för en var, som icke ställer sig sådan uppmaning till efterrättelse.

I fråga — — — särskilt stadgat.

§ 27.

Emot sådana av Överståthållarämbetet, Konungens befallningshavande

eller magistrat fastställda eller givna påbud och beslut, som i §§ 20, 21 och

23 omförmälas, ävensom över de närmare föreskrifter eller åtgärder, som

det i övrigt enligt denna stadga tillkommer magistrat, polismyndighet eller

polischef att meddela eller vidtaga, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad

eller obehörigen inskränkt, att anföra besvär i den ordning, som

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är

bestämd; gällande dock, utan hinder av besvär, påbudet, beslutet eller föreskriften

till efterrättelse, intilldess annorlunda kan varda vederbörligen förordnat.

§ 29. •

Vad i denna stadga örn magistrat sägs galle i Stockholm för Överståthållarämbetet

och i stad, där magistrat ej finnes, för kommunalborgmästaren. Med

1 Senaste lydelse av § 13 se SFS 1913: 381.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

polismyndighet avses i denna stadga poliskammare eller polismästare i stad

där sådan finnes och i övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Härigenom förordnas, att 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 skall

erhålla följande ändrade lydelse.

56 §.

Det åligger polismyndighet att biträda vid tillsynen över ordningen med

avseende å allmänna hälsovården samt att, då anledning till anmärkning förekommer,

därom skyndsamt göra anmälan till vederbörande hälsovårdsnämnd

ävensom att lämna nämnden erforderlig handräckning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 3 § vapenkungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315).

Härigenom förordnas, att 3 § vapenkungörelsen den 22 juni 1934 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3§-

Envar som---och kaliber.

Deklarationen ingives till polismyndigheten i orten; dock må den som tillhör

lappbefolkningen i stället ingiva deklarationen till lappfogden.

Myndighet som---till länsstyrelsen.

Över verkställd —--till honom.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1945.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 17.

13

Förslag

till

Förordning’

oni ändrad lydelse av 13 § 3 och 4 moni. motorfordousförordningen

den 23 oktober 1936 (nr 561).

Härigenom förordnas, att 13 § 3 och 4 inom. motorfordonsförordningen

den 23 oktober 19361 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

13 §.

3 mom. Besiktningsskylt skall, för automobil och motorcykel i dubbla

exemplar, mot nedsättning av skäligt belopp, som fastställes av Konungen,

tillhandahållas i stad med poliskammare av denna och i rikets övriga delar

av polischefen i orten.

Besiktningsskylt för automobil eller motorcykel må icke till någon utlämnas,

med mindre denne i två exemplar ingiver försäkringsbevis enligt 6 §

lagen örn trafikförsäkring å motorfordon beträffande varje fordon, varå skylten

skall användas. Det ena exemplaret skall, försett med anteckning örn utlämnad

skylts nummer, av poliskammaren eller polischefen översändas till

den försäkringsanstalt, som meddelat försäkringen.

Besiktningsskylt må — — — nämnda stycke.

Tillverkare eller handlande må ej till annan utlämna erhållen skylt, med

mindre beträffande det fordon, å vilket skylten är avsedd att användas, företes

enahanda intyg.

Skylt skall —--försäkringen upphör.

4 mom. Länsstyrelse skall övervaka, att besiktningsskyltar finnas tillgängliga

hos poliskammare och polischef i de orter, i vilka sådana skyltar kunna

antagas bliva erforderliga.

Över utlämnade skyltar skall hos poliskammaren eller polischefen föras

förteckning, upptagande den persons namn och adress, till vilken skylt utlämnats,

dagen för utlämnandet samt skyltens nummer ävensom, beträffande

besiktningsskyltar för automobiler och motorcyklar, försäkringsanstaltens

namn och försäkringsbevisets nummer. Utlämnade skyltar skola för redovisning

uppvisas för poliskammaren eller polischefen årligen under december

månad. Brister därvid någon i redovisning, förfaller det nedsatta beloppet till

betalning i vad det belöper å saknad skylt. Varder skylt återställd, skall anteckning

därom ske i förteckningen samt det för skylten nedsatta beloppet,

efter avdrag av poliskammarens eller polischefens omkostnader, återbetalas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

1 Senaste lydelse av 13 § 3 mom. se SFS 1942: 916.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1)

.angående Mografföreställningar.

Härigenom förordnas, att § 1 mom. 1 och 3 samt §§ 2, 4, 7, 8 och 9 förordningen

den 22 juni 1911 angående biografföreställningar1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ I
1.

Yar och en, som önskar offentligen förevisa rörliga fotografiska bilder

(biograffilm), skall, där ej annat följer av vad i mom. 3 sägs, därom göra

ansökan i stad med poliskammare eller polismästare hos nämnda myndighet,

i annan stad hos magistraten eller kommunalborgmästaren samt på landet

hos polischefen. Sökanden är pliktig att, när den myndighet, hos vilken

ansökan gjorts, så påfordrar, ej mindre styrka, att den uppgivna lokalen

blivit av ägaren eller innehavaren upplåten för ändamålet, än även örn föreställningens

närmare beskaffenhet lämna de upplysningar myndigheten äskar

för att kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter.

Där hinder ej anses möta för det sökta tillståndet, har myndigheten att

meddela tillståndsbevis. Innan sådant erhållits, vare förbjudet att utlämna

inträdeskort eller att fordra, begära eller mottaga avgift.

Meddelat tillstånd — — — därtill förekommer.

3. Ansökan örn tillstånd, som i mom. 1 sägs, erfordras ej beträffande föreställning,

där endast sådan smalfilm (film med maximal bredd av 17.5 millimeter)

skall förevisas, som av tillverkaren är märkt säkerhetsfilm, Sicherheitsfilm,

Safety Film eller motsvarande. Angående sådan föreställning skall

dock anmälan göras till myndighet, som i mom. 1 sägs, senast 24 timmar

före föreställningens början. Myndigheten äger att meddela erforderliga

ordningsföreskrifter samt att förbjuda föreställning, örn den lokal, som i anmälan

avses, befinnes vara ur säkerhetssynpunkt olämplig eller eljest, när

skälig anledning förekommer.

§ 2.

Yisar sig att föreställning, som omförmäles här ovan, åsyftar eller innebär

något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till

svårare oordning eller att meddelade ordningsföreskrifter rörande tillställningen

icke åtlydas, äger den myndighet, som meddelat tillståndet, förbjuda

föreställningens förnyande.

Föreligger i fråga örn tillställning fall som i första stycket sägs eller äger

tillställning rum utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse eller i strid mot

1 Senaste lydelse se beträffande § 1 morn. 1 samt §§ 2, 4, 8 och 9 SFS 1939: 703, beträffande

§ 1 mom. 3 SFS 1941: 439 ävensom beträffande § 7 SFS 1938: 573.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

meddelat tillstånd eller uppkommer bland de närvarande oordning av svårare

beskaffenhet, som ej kan genom deltagarnas avlägsnande undanröjas, äger

i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket polischefen inställa

eller upplösa tillställningen, och vare alla, som församlat sig å stället, pliktiga

att på uppmaning av polischefen eller annan behörig polisman begiva sig

därifrån, vid bot från och med 5 till och med 100 kronor för envar, som

icke ställer sig sådan uppmaning till efterrättelse.

§ 4.

Vid föreställning--— nedan sägs.

Vad sålunda föreskrivits gäller ej, därest bilder, vilka icke beröra svenska

krigsmakten vidkommande förhållanden och icke heller upptagits från luftfartyg

(fasta och fria ballonger, motorballonger och flygplan), troget skildra

nyligen inom riket inträffade händelser och förevisas under en tid av högst

10 dagar efter det de skildrade händelserna ägt rum; dock att ej heller i

sådant fall bilderna må förevisas, innan de godkänts av myndighet, som i

§ 1 mom. 1 sägs.

§ 7.

Har film efter granskning i---bevis (förbudskort).

Har film efter granskning helt---granskningsavgift, uppgift härom.

Tillståndskort skall vid anfordran tillhandahållas myndighet, som i § 1

mom. 1 sägs, ävensom polisman.

Angående stämpelbeläggning---i stämpelförordningen.

Del, som uteslutits---av filmnegativet.

Del, som uteslutes —--beprövande av statens biografbyrå.

§ 8.

Giver någon föreställning, som avses i § 1 mom. 1, utan tillstånd eller i

strid mot föreskrifterna i meddelat tillståndsbevis eller utan att ställa sig

till efterrättelse för dylik föreställning meddelade ordningsföreskrifter eller

försummar ägare eller innehavare av lokal, som skall begagnas för sådan

föreställning, att före dess början göra sig förvissad örn att tillstånd meddelats,

straffes med dagsböter. Till enahanda ansvar vare den förfallen,

som överträder föreskrifterna i § 3 eller § 4.

§9-

Underlåter någon i fall, som omförmäles i § 1 mom. 3, att göra anmälan

örn föreställning eller att ställa sig till efterrättelse meddelade ordningsföreskrifter

eller försummar ägare eller innehavare av lokal, som skall begagnas

för sådan föreställning, att före dess början göra sig förvissad om

att förevisningen blivit vederbörligen anmäld, bote från och med 5 till och

med 100 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

26 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikations-,

finans- och ecklesiastikdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,

statsrådet Möller, väckt fråga örn lagstiftning angående innebörden i olika

författningar av begreppet polismyndighet samt anför.

I anledning av en av föreningen Sveriges kommunalborgmästare den 26

september 1941 gjord framställning uppdrog Kungl. Majit den 17 oktober 1941

åt landsfogden Erik Sjöholm att inom socialdepartementet verkställa utredning

rörande spörsmålen dels angående omfattningen av kommunalborgmästare

åliggande arbetsuppgifter, dels ock vad i skilda författningar avsåges

med begreppet polismyndighet samt att avgiva de förslag, till vilka utredningen

kunde föranleda. Utredningsmannen har med skrivelse den 12 september

1942 överlämnat betänkande (statens offentliga utredningar 1942: 40)

med förslag angående innebörden av begreppet polismyndighet i olika författningar

m. m. Sedan yttranden inhämtats över betänkandet, får jag härmed

anhålla att få upptaga ärendet till behandling.

Utredningsmannens förslag.

I de första avsnitten av betänkandet behandlar utredningsmannen politioch

polisbegreppets allmänna utveckling, polisbegreppet enligt gällande förvaltningsrätt

samt begreppet polismyndighet i allmänhet. Utredningsmannen

övergår därefter till att lämna en översikt över våra allmänna polismyndigheter.

Efter att hava berört att Kungl, Majit i statsrådet såsom utövare av

den högsta administrativa myndigheten är högsta polismyndighet i riket, att

inom länen, däri inbegripet även städerna, länsstyrelserna (i Stockholm Överståthållarämbetet)

intaga ställningen såsom högsta polismyndighet samt att

landsfogden i egenskap av länspolischef under länsstyrelsen har ansvaret för

och ledningen av polisväsendet inom området för hans polisverksamhet omnämner

utredningsmannen, att länsstyrelsen till fullgörande av den polisverksamhet,

som ankommer på länsstyrelsen, har till sitt förfogande — förutom

landsfogden i dennes egenskap av länspolischef — dels den allmänna polisen,

polischeferna med underlydande polispersonal, dels ock de rent administrativa

organen magistrat, poliskammare och kommunalborgmästare.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

17

Vad angår polischeferna erinrar utredningsmannen om de strävanden

att skapa en mera enhetlig polisehefsorganisation, som tagit sig uttryck i 1936

års landsfogdereform och 1941 års distriktsåklagarreform. Den principiella

innebörden av sistnämnda reform vore enligt utredningsmannen, att distriktsåklagaren

(landsfiskalen eller stadsfiskalen) skulle —• bortsett från de fem

största städerna — jämväl vara polischef inom distriktet. Då reformen i sin

helhet genomfördes, bomme i ett sextiotal mindre städer ävensom köpingar

stadsfiskals- och köpingsåklagartjänsterna att upphöra och göromålen å

nämnda tjänster att övertagas av vederbörande landsfiskaler. Av skilda skäl

komme emellertid att med reformens genomförande anstå i åtskilliga städer,

till följd varav hittills endast hälften av ifrågavarande stadsfiskals- och

köpingsåklagartjänster kunnat indragas.

Beträffande utövandet i olika städer av polischefskapet lämnar utredningsmannen

därefter följande redogörelse1:

Före distriktsåklagarreformen tillkom polischefskapet i stad med polismästare

denne, i annan magistratsstad borgmästaren och i fögderistad kommunalborgmästaren.

Enligt särskilda bestämmelser tillkom emellertid chefskapet

i 49 städer, därav 40 magistratsstäder och 9 fögderistäder, stadsfiskalen.

Polismästare finnas för närvarande i 17 städer, nämligen Stockholm, Uppsala,

Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Jönköping, Karlskrona, Malmö,

Lund, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås

och Gävle. I 9 av dem, nämligen Uppsala, Eskilstuna, Linköping, Jönköping,

Halmstad, Borås, Karlstad, örebro och Västerås, äro polismästar- och stadsfiskals^''änsterna

förenade.

I Stockholm, Göteborg och Hälsingborg äro till hjälp åt polismästarna anställda

polisintendenter, vilka i egenskap av föreståndare för särskilda grenar

av polisverksamheten ha ansvaret för fullgörandet av den på respektive avdelning

ankommande verksamheten.

Genom distriktsåklagarreformen har emellertid som nämnts borgmästares

och kommunalborgmästares polischefskap principiellt överflyttats å vederbörande

distriktsåklagare. I 1 § 1 mom. polisreglementet för riket heter det

sålunda numera, att chefskapet över polispersonalen tillkommer, där ej annorlunda

stadgats, i stad, där polismästare finnes, denne samt i annat polisdistrikt

distriktsåklagaren. Undantagsbestämmelser, huvudsakligen betingade

av övergångsfrågor rörande själva åklagarreformen, äro, såvitt angår vissa

städer, givna i kungörelsen den 30 augusti 1941, nr 733 (ändrad enligt kungörelserna

349/1942, 759/1942 och 21/1943). Jämlikt denna författning skall

polischefskapet i 8 magistratsstäder, nämligen Vadstena, Ronneby, Sölvesborg,

Landskrona, Åmål, Nora, Köping och Sundsvall, tills vidare utövas av

borgmästaren; dessa städer äro tills vidare undantagna från området för landsfogdens

polisverksamhet. Vidare skall i 8 fögderistäder, nämligen Djursholm,

Huskvarna, Tranås, Eksjö, Värnamo, Nybro, Kungsbacka och Trollhättan,

kommunalborgmästaren tills vidare bibehållas vid chefskapet.

Stadsfiskal är polischef i 52 städer, nämligen Södertälje, Sundbyberg,

Lidingö, Vaxholm, Nyköping, Katrineholm, Torshälla, Mariefred, Motala,

Vetlanda, Växjö, Kalmar, Oskarshamn, Västervik, Vimmerby, Visby, Karlshamn,

Kristianstad, Simrishamn, Ystad, Trelleborg, Skanör med Falsterbo,

Laholm, Falkenberg, Varberg, Mölndal, Kungälv, Uddevalla, Vänersborg

Alingsås, Ulricehamn, Mariestad, Lidköping, Skara, Skövde, Hjo, Falköping,

Kristinehamn, Filipstad, Arvika, Lindesberg, Sala, Falun, Söderhamn,

1 Redogörelsen framförd till den 1 mars 1043.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 17.

414 43 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Hudiksvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Östersund, Umeå, Skellefteå, Luleå och

Boden.

Slutligen utövar landsfiskal polischefskapet i 36 städer, nämligen Solna,

Norrtälje, Östhammar, Öregrund, Sigtuna, Enköping, Strängnäs, Trosa, Söderköping,

Skänninge, Mjölby, .Nässjö, Gränna, Ljungby, Borgholm, Ängelholm,

Hässleholm, Höganäs, Eslöv, Marstrand, Lysekil, Strömstad, Tidaholm,

Askersund, Karlskoga, Kumla, Arboga, Säter, Hedemora, Avesta, Ludvika,

Sandviken, Bollnäs, Sollefteå, Piteå och Haparanda.

Sammanfattningsvis gäller alltså att polischefskapet i samtliga 121 städer

för närvarande utövas, i 17 av polismästare, i 8 av borgmästare, i 8 av kommunalborgmästare,

i 52, därav 41 magistratsstäder, av stadsfiskal och i 36,

därav 9 magistratsstäder, av landsfiskal.

För landsbygden, inbegripet köpingar och municipalsamhällen, utövas

polischefskapet närmast under landsfogden av landsfiskal. I tre köpingar —

Stocksund, Saltsjöbaden och Nynäshamn — äro dock jämlikt särskilda kungl.

brev den 3 december 1926 och den 8 april 1932 de nuvarande innehavarna

av poliskommissarie-köpingsåklagartjänsterna polischefer. Enligt distriktsåklagarreformen

skola emellertid dessa köpingsåklagartjänster, när de bliva

lediga, indragas och polischefskapet inordnas under landsfiskalen.

Utredningsmannen påpekar härefter, att generella bestämmelser saknades

i fråga om de allmänna polisfunktioner, som ankomme å de olika kategorierna

av polischefer. Beträffande polismästarna samt stads- och landsfiskalerna

innehölle instruktionerna för nämnda befattningshavare vissa bestämmelser

därom, men dessa vore, med undantag av några av instruktionerna för polismästarna,

mycket summariska. Med avseende å borgmästares eller kommunalborgmästares

polischefskap funnes inga motsvarande föreskrifter. Frånvaron

av allmänna och fullständiga bestämmelser rörande polischefens funktioner

hade på sina håll medfört, att tvekan yppats angående polischefskapets allmänna

innebörd och omfattning. Enligt utredningsmannens uppfattning omfattade

polischefskapet tre huvuduppgifter, nämligen dels ansvaret för polisverksamhetens

behöriga upprätthållande inom distriktet, dels det närmaste

inseendet över polisväsendet därstädes, dels ock chefskapet över där anställd

polispersonal. Innebörden av dessa olika huvuduppgifter utvecklas närmare

i betänkandet, varjämte redogörelse lämnas för vad instruktionerna för polismästarna

samt stadsfiskalerna och landsfiskalerna innehålla rörande polischefernas

allmänna funktioner. Förutom nämnda allmänna åligganden och befogenheter

hade de olika polischeferna såsom administrativa organ enligt en

mångfald olika lagar och författningar att ombesörja ett betydande antal

ärenden inom politins skilda områden. Med avseende å uppgifternas allmänna

karaktär vore dessa genomgående sådana, som mer eller mindre direkt hörde

samman med polisorganens allmänna uppgifter för ordningens och säkerhetens

upprätthållande.

Örn den underordnade polispersonalen yttrar utredningsmannen i detta

sammanhang följande:

Beträffande den underordnade polispersonalens allmänna befogenheter är

polispersonalen i motsats till polischeferna och övriga polismyndigheter ej

utrustad med någon självständig beslutanderätt utan är huvudsakligen ett

övervakande och verkställande organ med uppgift att utföra vederbörande

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

polismyndighets bud och befallningar enligt gällande föreskrifter. I ganska

stor omfattning har dock även underordnad polisman i lag eller författning

eller i polisinstruktionen uttryckligen tillagts en självständig handlingsmakt.

Sålunda äger polisman att anhålla lösdrivare och överlastade personer, ävensom,

i den mån det finnes nödvändigt för den allmänna ordningens upprätthållande,

ordnings- och fridstörare samt brottslingar eller för brott misstänkta

personer. Vidare tillkommer det i vissa fall underordnad polisman att utan

förordnande av vederbörande polismyndighet verkställa beslag, skingringsförbud,

hus- och kroppsrannsakan ävensom blodundersökning. Därjämte förutsätta

åtskilliga av de uppgifter rörande den allmänna ordningens och säkerhetens

upprätthållande, som åvila polisman, ett självständigt handlande och

ingripande från dennes sida.

I fråga därefter örn magistraterna framhåller utredningsmannen, att

med utvecklingen av polisväsendet följt, att detta efter hand fått övertaga en

stor del av de bestyr, som i fråga örn allmän ordning och säkerhet förr ankom å

magistraten. Magistraten hade dock alltjämt åtskilliga funktioner inom ordningspolitin

och dessutom en mångfald andra uppgifter inom politins övriga

grenar. Tidigare utövade magistraten även ledningen av polisväsendet och

chefskapet över polispersonalen i staden. I de största städerna, där efter hand

särskilda polisorgan i form av polismästare och poliskammare tillskapades,

överflyttades emellertid å dem den omedelbara tillsynen och ansvaret över

polisväsendet ävensom chefskapet över poliskåren. Jämväl i ett stort antal

smärre och medelstora städer gled så småningom polischefskapet över från

magistraten till borgmästaren eller annan magistratsledamot. I samband med

1925 års polisreform lagfästes den praxis, som sålunda utbildats beträffande

polischefskapet i städerna. I 1 § 1 mom. polisreglementet för riket fastslogs

sålunda, att chefskapet över polispersonalen skulle, under länsstyrelsen såsom

högsta polismyndighet i länet, tillkomma i stad, där polismästare funnes,

denne, i annan stad borgmästare eller den ledamot av stadens magistrat, som

förestod dess polisväsende, eller vad anginge stad, där magistrat ej funnes,

kommunalborgmästaren eller stadsstyrelsens ordförande. Sedermera hade

genom landsfogdereformen och i anknytning till denna därefter vidtagna partiella

ändringar polischefskapet i ett större antal magistratsstäder överflyttats

från borgmästare eller annan magistratsledamot till stadsfiskalen, och enligt

distriktsåklagarreformen hade, som förut anmärkts, polischefskapet principiellt

överflyttats från borgmästare eller kommunalborgmästare till vederbörande

distriktsåklagare. Genom denna utvecklingsgång hade magistraten (kommunalborgmästaren)

förlorat ledningen av och ansvaret för polisverksamhetens

upprätthållande inom staden. Även i övrigt hade magistratens befattningstagande

med polisväsendet kringskurits. Utredningsmannen kommer därför till

den slutsatsen, att magistraten icke längre hade någon allmän befogenhet

rörande den allmänna ordningens och säkerhetens upprätthållande inom

staden. Inom denna, liksom inom andra grenar av pohtin, kunde magistraten

numera icke anses hava andra uppgifter eller befogenheter än som följde av

särskilda stadganden.

Vidkommande därefter poliskamrarna funnes enligt utredningsmannen

poliskammare i samtliga polismästarstäder utom i fyra, nämligen Uppsala,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Lund, Karlstad och Gävle. Poliskammaren hade ursprungligen utbrutits från

vederbörande magistrater för handhavande helt eller delvis av deras polisfunktioner,

huvudsakligen för att åstadkomma en effektivare ledning av polisväsendet.

Med avseende å poliskamrarnas allmänna organisation och uppgifter

saknades generella föreskrifter. Bestämmelserna därom vore att söka i de för

polismästarna i vederbörande städer utfärdade instruktionerna. Dessa företedde

även i förevarande avseende sinsemellan vissa skiljaktigheter. I organisatoriskt

hänseende gällde dock, att icke någon poliskammare numera vore

kollegial myndighet, utan polismästaren vore ensam ledamot av och beslutande

i kammaren. I Stockholm och Göteborg ägde dock även den polisintendent,

som biträdde polismästaren, att i poliskammaren handlägga de mål och ärenden,

med vilka polismästaren själv ej toge befattning. Poliskamrarnas allmänna

polismyndighet vore merendels knapphändigt angiven i de olika instruktionerna.

I flertalet instruktioner hette det sålunda endast, att poliskammaren

vore polismyndighet i staden, eller att poliskammaren utövade den

tillsyn över och ledning av stadens polisväsende, som enligt lag eller författning

tillkomme polismyndighet i stad, utan att uppgifterna närmare angivits.

I praxis syntes emellertid berörda bestämmelser allmänt tolkas på det sätt,

att poliskamrarna tillkomme alla ärenden, som enligt särskilda författningar

ankomme på »polismyndighet», även örn i författningen uttryckligen vore

stadgat, att med polismyndighet förstodes magistrat. Inskränkande bestämmelser

i detta avseende vore dock givna i instruktionerna för polismästarna i

vissa städer. Å andra sidan hade i några städer poliskammaren uttryckligen

tillagts ärenden, som eljest ankomme på magistraten.

Beträffande poliskamrarna anföres vidare i detta sammanhang följande:

Yad angår poliskammarens ställning såsom polismyndighet i förhållande

till magistraten sakna instruktionerna i allmänhet uttrycklig bestämmelse

härom. Det torde emellertid vara uppenbart, att poliskammaren intager en

självständig och sidoordnad ställning till magistraten och ej står under dess

inseende. I några instruktioner har detta också uttryckligen utsagts. Det nu

sagda gäller givetvis även med avseende å polismästarnas polismyndighet i de

städer, där poliskammare ej finnes.

Ej heller uppdragas i instruktionerna några bestämda gränslinjer mellan

poliskammarens och polismästarens funktionsområden. Detta är dock numera

icke av någon större praktisk betydelse, enär poliskamrarna över lag

utgöras endast av polismästaren. I praktiken torde frågan i allmänhet ha

lösts på det sätt, att av polismästaren handläggas huvudsakligen rena polischefsärenden,

under det att i poliskammaren handläggas alla övriga ärenden.

Till poliskammarärenden pläga merendels räknas — förutom givetvis ärenden,

som enligt uttryckliga föreskrifter tillkomma poliskammare — dels sådana

ärenden, som i särskilda författningar ankomma på »polismyndighet» utan att

begreppet närmare bestämts, och dels ärenden rörande polisväsendet och dess

behov.

Det förtjänar framhållas, att poliskammare ursprungligen även tillädes

domsrätt i vissa mål men att numera ingen poliskammare har sådan rätt, utan

utövas denna antingen av särskild polisdomare eller polisdomstol.

Körande de särskilda förhållanden, som föranledas därav att fyra polismästarstäder

sakna poliskammare, yttrar utredningsmannen:

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Beträffande de administrativa politiuppgifter, som tillkomma polismästarna

i de fyra städer — Uppsala, Lund, Karlstad och Gävle — där poliskammare

ej finnes, må till en början påpekas, att polismästarna i dessa städer

numera, sedan poliskamrarna blivit enmansorgan och ej äga utöva domsrätt,

praktiskt taget endast så tillvida skilja sig från polismästarna med poliskammare,

att de senares förevarande uppgifter äro vidsträcktare; detta sammanhänger

med att poliskammaren enligt åtskilliga författningsbestämmelser

träder i magistratens ställe. Att man i de städer, i vilka under senare år polismästarbefattning

inrättats, tillika inrättat poliskammare, torde också väsentligen

ha betingats av önskan att på detta sätt utvidga polismästarens funktionsområde.

Yad angår den närmare omfattningen av den allmänna polismyndighet,

som tillkommer polismästarna utan poliskammare, är denna angiven på olika

sätt i de särskilda instruktionerna. Beträffande Karlstad och Gävle -—- i sistnämnda

stad är polismästaren tillika rådman och ledamot av magistraten

—■ överensstämma dock bestämmelserna så tillvida som polismästaren tilllägges

de uppgifter, som enligt lag eller författning åligger polismyndighet i

stad. Aven instruktionen för polismästaren i Uppsala har väsentligen enahanda

innehåll. I dessa tre städer har också den ordningen utbildat sig, att

polismästaren handlägger i stort sett samma ärenden som polismästarna i

poliskammarstäderna. Med avseende å Lund, där polismästaren likaledes är

rådman och ledamot av magistraten, innehåller däremot den för rådhusrätten

och magistraten gällande arbetsordningen uti förevarande avseende endast

den bestämmelsen, att polismästaren har tillsyn över och ledningen av vad

som hör till stadens säkerhets-, sundhets-, sedlighets- och ordningspolis. Enligt

inhämtade upplysningar handlägger dock polismästaren enligt den praxis,

som alltsedan polismästarämbetets inrättande år 1921 tillämpas där, jämväl

åtskilliga polismyndighetsärenden av här avsett slag.

Kommunalborgmästare funnes i 46 städer. Liksom magistraten

handhade kommunalborgmästaren både kommunala och statliga uppgifter;

de kommunala funktionerna torde dock, åtminstone kvantitativt, vara

de mest framträdande. Vissa av de kommunala uppgifterna vore angivna

i lagen örn kommunalstyrelse i stad. I övrigt vore bestämmelser örn

kommunalborgmästarnas åligganden meddelade i de av Kungl. Majit, efter förslag

av stadsfullmäktige, för de särskilda befattningarna utfärdade reglementena.

Dessa innehölle dock, frånsett de kommunala bestyren, icke några detaljerade

bestämmelser i förevarande hänseende utan innehölle i allmänhet

endast en erinran örn de skyldigheter, som enligt lag eller författning ankomme

på kommunalborgmästaren. Dennes funktioner vore därför, liksom magistratens,

att sammanställa ur en mångfald olika lagar och författningar. Bortsett

från vissa kommunala funktioner, som uppdragits åt drätselkammaren, hade

kommunalborgmästaren i stort sett samma åligganden och befogenheter, som

tillkomme magistraten. I lagen den 17 juni 1932 om överflyttande å kommunalborgmästare

av magistrat eller stadsstyrelse åliggande bestyr hade nämligen

förordnats, att vad i lag eller författning vore stadgat om magistrat, ledamot

av magistrat, stadsstyrelse eller ordförande i stadsstyrelse skulle i fögderistad

gälla kommunalborgmästare, såvitt ej annat blivit stadgat. Undantag hade

meddelats endast i ett fåtal fall. I polisiärt hänseende intoge kommunalborgmästaren

i allt väsentligt samma ställning och hade samma uppgifter sig anförtrodda

som magistraten.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Större delen av utredningsmannens betänkande upptages av en detaljerad

undersökning rörande polisorganens uppgifter och innebörden av begreppet

polismyndighet enligt en mångfald olika författningar.

Utredningsmannen omnämner därvid till en början, att i de olika författningarna

såsom benämning på de olika polisorganen i stor utsträckning användes

termen polismyndighet, vederbörande polismyndighet eller polismyndigheten

i orten. I huvudsakligen äldre författningar begagnades understundom

även uttrycken kronobetjäning och kronobetjänt. I några författningar

hade tillika angivits, vilka organ eller befattningshavare, som inbegrepes

under termen polismyndighet. I allmänhet saknades dock sådan bestämning.

Innebörden av nämnda uttryck vore enligt utredningsmannen mångskiftande.

Beträffande särskilt begreppet polismyndighet kunde sålunda nämnas,

att detta i de författningar, där det närmare preciserats, bestämts på

olika sätt allt efter den olika karaktären av de uppgifter, som i varje särskilt

fall tilldelats polismyndighet. Men även i det övervägande antal författningar,

i vilka polismyndighet förekomme utan bestämning, syntes termen

användas i skilda bemärkelser.

Enligt utredningsmannen vore de författningar, i vilka termen polismyndighet

närmare preciserats, till antalet sjutton. Bland dessa kunna nämnas

ordningsstadgan för rikets städer, brandstadgan, utlänningslagen, sinnessjuklagen,

lagen örn rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga

djur, lotteriförordningen, motorfordonsförordningen, förordningen angående

yrkesmässig automobiltrafik m. m. och vägtrafikstadgan. Även den nya rättegångsbalken

innehölle dylik bestämning. Frånsett landsbygden, där landsfiskalen

eller polischefen med ett par undantag när avsåges, användes i

nämnda sjutton författningar begreppet polismyndighet i elva olika betydelser.

Beträffande spörsmålet vad som förstodes med polismyndighet i de fall,

där begreppet ej bestämts i de olika författningarna, anmärker utredningsmannen,

att det ej vore lätt att i varje särskilt fall rätt besvara denna fråga.

Varken författningarnas allmänna innebörd eller syfte lämnade nämligen

merendels någon säker ledning för tolkningen. Och vad förarbetena beträffade

innehölle dessa i mycket få fall upplysning av betydelse i detta avseende. Ej

heller syntes några vägledande, publicerade rättsfall föreligga vare sig från

judiciell eller administrativ praxis. Utredningsmannen fortsätter härefter:

Av det sagda torde framgå, att det möter svårigheter att bilda sig en

säker uppfattning om hur begreppet polismyndighet i varje enskilt fall rätteligen

bör tolkas. I brist på andra säkrare bedömningsgrunder torde avgörande

för tolkningen väsentligen få bliva karaktären av den föreliggande

uppgiften och organens allmänna ställning och funktioner, sådana dessa framträda

enligt gällande instruktioner eller andra stadganden. Härvid bör

naturligen särskilt beaktas'' den förändring, som ägt rum beträffande magistratens

och kommunalborgmästarens ställning i förhållande till polisväsendet.

Såsom förut berörts hava magistraten och kommunalborgmästaren härigenom

förlorat ledningen av och ansvaret för polisverksamhetens upprätthållande

inom staden och fullgöra numera inga andra funktioner rörande den

allmänna ordningens och säkerhetens upprätthållande än som tillkomma dem

på grund av särskilda stadganden. Denna utveckling måste självfallet spela

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

en väsentlig roll, när det gäller att besvara frågan hur begreppet polismyndighet

nu bör tolkas. Så länge såväl ledningen av polisväsendet som de rent

administrativa polisfunktionerna voro förenade hos ett och samma organ,

torde överhuvud taget någon tveksamhet ej ha yppats rörande begreppets

innebörd, utan ansågs då magistraten och stadsstyrelsen (kommunalborgmästaren)

vara polismyndighet i staden, såframt ej annorlunda var uttryckligen

stadgat. Men genom den reglering av polischefskapet, som ägde rum

i samband med 1925 års polisreform, och därigenom att polischefskapet med

åren överflyttats från de administrativa stadsmyndigheterna till särskilda,

med dem sidoordnade organ har frågan kommit i ett annat läge. Detta förhållande

har också under de senare åren alltmer börjat beaktas i lagstiftningen.

Sålunda har polischefen i vissa författningar uttryckligen tillagts

ärenden, vilka tidigare tillkommo magistrat och kommunalborgmästare (stadsstyrelsen)

i deras egenskap av polismyndighet, och beträffande åtskilliga

författningar, där termen polismyndighet förekommer utan bestämning, är det

uppenbart, att åtminstone sådana mera typiska polisärenden, som tidigare

ankommit på magistrat eller kommunalborgmästare, numera avses skola tillkomma

de egentliga polisorganen.

En viss betydelse för tolkningen måste tvivelsutan även tilläggas den bemärkelse,

vari termen polismyndighet i viss författning användes med avseende

å uppgifter, likartade med den ifrågavarande. Sålunda torde exempelvis

med polismyndighet i förordningen den 22 juni 1911 angående biografföreställningar

och kungörelsen den 31 december 1913 angående rätt för utlänning

att här i riket giva offentlig föreställning m. m. böra avses samma

myndigheter, som enligt ordningsstadgan för rikets städer utöva motsvarande

funktioner, och med polismyndighet i förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

torde böra förstås samma myndigheter som i tillämpningskungörelsen till

olycksfallsförsäkringslagen etc.

En undersökning enligt angivna tolkningsgrunder hade enligt utredningsmannen

givit vid handen, att begreppet polismyndighet endast undantagsvis

— såsom i 1 § andra stycket lagen örn förbud mot vissa sammanslutningar

samt 17 § 3 mom. förordningen angående försäljning av pilsnerdricka —

syntes inbegripa länsstyrelsen. Att länsstyrelsen icke kunde åsyftas sammanhängde

givetvis icke blott med länsstyrelsens allmänna ställning såsom

högsta polismyndighet i länet och det därav följande inseendet över länets

olika polisorgan utan även därmed att länsstyrelsen beträffade det stora

flertalet grupper av ifrågavarande ärenden vore besvärsinstans och således

hade prövningsrätt över polismyndighetens beslut.

Landsfogden syntes endast kunna inbegripas i uttrycket polismyndighet i

ett par administrativa författningar. Att landsfogden ej i vidare mån torde

kunna anses såsom polismyndighet i förevarande avseende torde enligt utredningsmannen

också hava sin förklaring i de allmänna funktioner rörande

polisväsendet och dess befattningshavare, vilka tillkomme honom i hans

egenskap av länspolischef.

Erånsett berörda fall torde begreppet polismyndighet, framhåller utredningsmannen

vidare, hänsyfta på de lokala polisorganen inom länet, vilka

utgjordes av dels polischeferna med underlydande personal (polisen), dels

ock i stad respektive poliskammaren, magistraten och kommunalborg
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. May.ts proposition nr 17.

mästaren. Då samtliga poliskamrar numera — med förut angiven modifikation

beträffande poliskamrarna i Stockholm och Göteborg — vore

enmansorgan med polismästaren såsom enda ledamot och någon principiell

skillnad ej förelåge mellan nämnda organs och polischefernas i övriga städer

administrativa politiuppgifter, syntes poliskamrarna och polischeferna i

övriga städer böra i förevarande sammanhang likställas. För städernas vidkommande

bleve alltså huvudfrågan, i vad mån ifrågavarande polismyndighetsärenden

avsåges skola tillkomma de egentliga polisorganen eller de allmänna

stadsmyndigheterna eller bådadera. På landet vore landsfiskalen

såväl polischef som allmänt administrativt organ; i köpingarna Stocksund,

Saltsjöbaden och Nynäshamn vore dock de nuvarande innehavarna av poliskommissarietjänsterna

polischefer och hade i denna egenskap att ombesörja

i stort sett samma polisverksamhet som landsfiskal. Beträffande landsbygden

inskränkte sig därför spörsmålet till i vad mån begreppet polismyndighet

även omfattade den underordnade polispersonalen.

Efter att hava berört polisorganisationen i Stockholm sådan den gestaltade

sig före den år 1942 beslutade omorganisationen av Överståthållarämbetet

behandlar utredningsmannen vissa ytterligare tolkningsspörsmål beträffande

begreppet polismyndighet samt yttrar därvid:

Angående spörsmålet i vad mån begreppet polismyndighet åsyftar den underlydande

polispersonalen må anmärkas, att termen i författningsspråket

i allmänhet användes i samma bemärkelse, i vilken begreppet myndighet

numera merendels brukas inom förvaltningsrätten, eller alltså som beteckning

på offentligt organ, utrustat med befogenhet att självständigt avgöra rättsliga

frågor. Underordnad polisman, vilken huvudsakligen har att utföra

polischefens befallningar eller andra rent faktiska handlingar, inbegripes

således i allmänhet ej under begreppet polismyndighet. I några författningar

torde dock hänsyftas även på den underordnade polispersonalen. Så synes

vara förhållandet bland annat i 56 § hälsovårdsstadgan och 27 § epidemilagen

samt kungörelsen den 9 maj 1916 angående vad militär personal har att

iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning m. m.

Då här sägs, att polismyndighet i författningsspråket ej åsyftar den underordnade

polispersonalen utan polischefen, får detta givetvis ej tolkas så,

att polischefen själv också skall utföra alla de ifrågavarande uppgifterna; med

hänsyn till uppgifternas art avses därmed i allmänhet endast att fastslå, att

polischefen är ansvarig för ärendets behöriga handläggning. Utförandet av

de olika uppgifterna ankommer i allmänhet på den underordnade polispersonalen

enligt för denna gällande instruktioner. I denna mening kan alltså polismyndighet

sägas utgöra en sammanfattande beteckning på polisen såsom

ett kollektivt organ. I vissa författningsställen, t. ex. i 10 § lagen den 28

maj 1937 örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,

synes också begreppet användas i denna bemärkelse.

Vad härefter angår frågan huruvida polismyndighet inbegriper''polisorganen

eller de administrativa stadsmyndigheterna, lärer begreppet enligt de

ovan angivna tolkningsgrunderna i det övervägande antalet författningar

användas i betydelsen poliskammare eller polischefen. I en del författningar

avses dock magistrat eller kommunalborgmästare. I ett par författningsställen

-—- §§ 6, 42 och 53 utvandrarförordningen och 159 § inskrivningsforordningen

— synes termen endast åsyfta poliskammare.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Beträffande frågan huruvida begreppet polismyndighet inbegriper såväl

de egentliga polisorganen som de administrativa stadsmyndigheterna, synes

detta numera vara förhållandet endast i någon enstaka författning; jfr rekvisitionsförordningen

den 30 juni 1942 och nöjesskattförordningen.

I detta sammanhang kan vidare nämnas, att polismyndighet även i en och

samma författning torde användas i olika bemärkelser, såsom t. ex. i barnavårdslagen,

förordningen angående försäljning av pilsnerdricka m. fl. författningar;

i barnavårdslagen synes uttrycket avse dels polisorganen och dels

stadsmyndigheterna.

Utredningsmannen har genom infordrande av uppgifter från 50 städer,

vilka ansetts representativa, sökt bilda sig en uppfattning örn det sätt, varpå

förevarande bestämmelser tillämpas i praxis. Örn resultatet härav anföres

i betänkandet:

Den allmänna bild av praxis, som erhållits genom de verkställda undersökningarna,

ger oförtydbart vid handen, att tvekan och osäkerhet i stor

utsträckning råder örn vad som i ett flertal av ifrågavarande författningar

bör förstås med begreppet polismyndighet. Detta är av förut anförda skäl

särskilt förhållandet i städerna, där bristen på enhetlighet synes vara särskilt

påfallande. En sammanställning av de gjorda undersökningarna visar sålunda

bland annat dels att i de hörda städerna i det avseende, varom här är fråga,

ingen enda av de författningar sammanställningen avser tillämpas enhetligt,

dels att väsentliga skiljaktigheter rörande tillämpningen överhuvud taget

föreligga beträffande en stor del av förevarande bestämmelser. I allmänhet

har valet stått mellan magistraten respektive kommunalborgmästaren och

polischefen (polisen). Spörsmålet örn vilkendera av dem som i de särskilda

fallen bör anses som polismyndighet torde merendels ha lösts från fall till

fall efter rent praktiska synpunkter utan anläggande av några bestämda principer.

I allmänhet synes dock polischefen ha tillagts uppgifter av verkställande

eller övervakande natur, under det att magistraten respektive kommunalborgmästaren

förbehållits ärenden, som höra samman med nämnda

organs allmänna ställning såsom administrativ myndighet. I en del städer

har emellertid någon dylik differentiering ej skett, utan handlägger där

magistraten eller kommunalborgmästaren så gott som alla polismyndighetsärenden.

Yad angår begreppen kronobetjänt och kronobetjäning framhåller utredningsmannen,

att dessa uttryck förr användes i synnerhet i betydelsen tjänstemän

på landet, vilka tillhörde landsstaten, såsom kronofogde, länsman, häradsskrivare,

fjärdingsman m. fl. Numera torde uttrycket i allmänhet avse landsfiskal;

stundom åsyftades dock även ali polispersonal på landsbygden. Ställvis

användes termen i annan och vidsträcktare bemärkelse, såsom exempelvis i

16 § 1 mom. strafflagens promulgationsförordning och 14 § lagen angående

naturminnesmärkens fredande, där kronobetjänt och kronobetjäningen torde

avse även städernas polisorgan.

Utredningsmannen behandlar därefter polismyndigheternas åligganden

och befogenheter enligt olika lagar och författningar samt angiver därvid,

hur begreppet polismyndighet enligt utredningsmannen bör i olika fall

tolkas. Undersökningen uppgives omfatta dels samtliga i f. d. justitierådet

Skarstedts edition av Sveriges rikes lag intagna eller anmärkta lagar och

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

författningar, vilka reglerade handläggning av ärenden av nu avsett slag, dels

ock ett stort antal andra i Svensk författningssamling införda författningar,

som kunde antagas äga betydelse för utredningen. Författningarna äro

efter sitt innehåll ordnade under följande grupper, nämligen allmän ordning

och säkerhet, byggnads- och brandväsen, hälsovård, socialvård, djurskydd

samt forn- och naturminnesskydd, näringsväsen och offentligt notariat, handel

med rusdrycker och utskänkningsrörelse, kommunikationsväsen, försvarsväsen

och andra uppgifter. Beträffande det närmare innehållet i utredningsmannens

undersökning hänvisas till betänkandet sid. 42—109.

Utredningsmannen finner av den gjorda undersökningen framgå, att den

nu gällande lagstiftningen rörande politiförvaltningen vore behäftad med

mycket kännbara brister av såväl formell som materiell art samt anför härom:

I det förra avseendet är den oklarhet, som i stor utsträckning vidlåder

de bestämmelser, som reglera handläggningen av ärendena, särskilt påfallande.

Såsom undersökningen visar, användes därvid i ett betydande antal författningar

som beteckning på vederbörande organ begreppen polismyndighet,

kronobetjäning eller kronobetjänt, utan att innebörden av termerna närmare

klargjorts. Följden härav har blivit, att i praktiken tvekan och osäkerhet

yppats rörande tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser. Denna

villrådighet förekommer hos såväl polisorganen själva som andra myndigheter.

Självfallet råder även hos allmänheten osäkerhet örn vem som är polismyndighet

och till vilken myndighet den alltså i förekommande ärenden har

att vända sig.

Den osäkerhet och tvekan, som frånvaron av tydliga bestämmelser i

nämnda hänseende framkallat, föranleda helt naturligt olägenheter av skilda

slag. Sålunda är det givetvis klart, att förhållandet icke är ägnat att befrämja

en enhetlig, konsekvent handläggning av ärendena. Praxis kännetecknas

också av en anmärkningsvärt stor brist på enhetlighet. Vidare må nämnas

de kompetenskonflikter, vartill bestämmelserna på sina håll givit upphov.

Att sådana icke förekommit i större utsträckning än som synes ha skett

torde sammanhänga med att vederbörande myndigheter under hand träffat

överenskommelse örn ärendenas handläggning. Härtill komma de betydande

olägenheter och besvär i form av tidsutdräkt och onödig omgång med ärendenas

behandling, som den rådande oklarheten medför såväl för myndigheterna

i allmänhet som för den enskilde.

Beträffande de materiella bristerna torde den lämnade översikten av polisuppgifterna

ge vid handen, att dessa i lagstiftningen ej fördelats mellan de

olika lokalorganen efter någon klar, enhetlig princip. I allmänhet synes man

hava löst spörsmålet från fall till fall utan att följa några bestämda linjer.

Därjämte har man genom att använda de mångtydiga begreppen polismyndighet

och kronobetjänt utan att närmare precisera deras innebörd i stor utsträckning

överlämnat åt myndigheterna att själva avgöra funktionsfördelningen.

Denna anordning, vilken i och för sig måste betecknas såsom otillfredsställande,

har i sin tur givit upphov till en praxis, som icke endast är

synnerligen skiftande utan även i fråga örn åtskilliga ärenden synes avvika

från författningarnas anda och mening.

Såsom allmänt omdöme torde alltså med fog kunna påstås, att det sätt,

varpå den lokala handläggningen av polisärendena för närvarande reglerats,

lämnar åtskilligt övrigt att önska i fråga örn såväl konsekvens och enhetlighet

som ändamålsenlighet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Vad nu sagts äger framför allt tillämpning beträffande städerna. Genom

de reformer, som under senare år vidtagits inom polis- och åklagarväsendet,

har, såsom i det föregående berörts, ledningen av polisverksamheten överflyttats

från magistraten och kommunalborgmästaren till självständiga och

med dem sidoordnade organ. Med polischefskapets överflyttning har också

följt, att magistraten och kommunalborgmästaren icke såsom tidigare omedelbart

kunna disponera över polispersonalen i staden för sina olika politiuppgifter.

Den förändring, som sålunda ägt rum med avseende å ledningen

av och ansvaret för det lokala polisväsendet, nödvändiggör helt naturligt

en omprövning av sättet för handläggningen av en stor del av de polisärenden,

som nu tillkomma magistraten och kommunalborgmästaren, i första

hand givetvis sådana, som uppdragits åt dem just på grund av den ställning

de tidigare intagit i förhållande till polisväsendet.

Berörda utveckling har också medfört, att handläggningen av ärendena

i städerna blivit omständlig och mindre ändamålsenlig. I allmänhet torde

handläggningen där tillgå på följande sätt. I de ärenden, i vilka beslut erfordras,

inhämtar magistraten respektive kommunalborgmästaren yttrande

från polischefen eller, där borgmästare eller kommunalborgmästare är polischef,

från poliskommissarien (stadsfiskalen). Sedan erforderlig utredning

verkställts, överlämnas ärendet åter till magistraten eller kommunalborgmästaren.

Efter det ärendet avgjorts — beträffande magistraten allt efter ärendets

vikt efter föredragning — överlämnas handlingarna i ärendet ofta åter

till polischefen respektive poliskommissarien för kännedom örn beslutet. Med

avseende å sådana ärenden, vilka äro av expeditionell natur och vilka icke

erfordra något beslut, såsom exempelvis delgivningar, handräckningar, mottagande

av anmälningar etc., överlämnas dessa, sedan de inkommit till magistraten

eller kommunalborgmästaren, till polischefen respektive poliskommissarien

för åtgärd och redovisas därefter av denne till stadsmyndigheten.

I båda fallen måste ärendena diarieföras i såväl nämnda myndighets som

polisens diarier. Som synes är den nuvarande ordningen för ärendenas behandling

föga praktisk och medför såväl tidsutdräkt som ock ett visst dubbelarbete.

Slutligen må nämnas, att bristen på enhetlighet i handläggningen framträder

alldeles särskilt tydligt i de landsfiskalsdistrikt, i vilka stad ingår och

där landsfiskalen även är polischef. I dessa distrikt handläggas åtskilliga

polisärenden i staden av magistraten respektive kommunalborgmästaren

men för distriktet i övrigt av landsfiskalen. Att denna splittring i handläggningen

av polisgöromålen inom ett och samma polischefsdistrikt är mindre

tillfredsställande ligger i öppen dag.

Utredningsmannen framför därefter vissa allmänna synpunkter på en

reform i syfte att dels avlägsna de brister, som i formellt avseende vidlådde

gällande författningsbestämmelser på området, dels ock över huvud söka åvägabringa

en mera rationell och enhetlig handläggning.

Yad de formella bristerna anginge borde enligt utredningsmannen främst

klarhet skapas örn vad som bör förstås med polismyndighet i de författningar,

där begreppets innebörd ej närmare preciserats. Det mest rationella

skulle måhända vara att ur författningsspråket helt utmönstra termen polismyndighet,

men utredningsmannen anser, att detta av bland annat lagtekniska

skäl ej torde låta sig göra. Spörsmålet torde i stället böra lösas på det sätt

att begreppets innebörd klargjordes, därvid uttrycket polismyndighet borde

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

reserveras för de egentliga polisorganen, nämligen poliskamrarna och polischeferna.

Därigenom torde begreppet komma att bringas i överensstämmelse

med gängse språkbruk och gällande rättsuppfattning. I sådana undantagsfall

där begreppet av författningstekniska skäl funnes böra användas i annan bemärkelse

än poliskammaren och polischefen borde uttryckligen angivas, vilket

eller vilka organ som åsyftades. Det sagda ägde enligt utredningsmannen i

allt väsentligt giltighet även i fråga örn termerna kronobetjänt och kronobetjäning.

Med hänsyn därtill och då någon anledning ej syntes föreligga att i

lagspråket använda dessa föråldrade uttryck borde de undvikas och utbytas

mot konkreta, tydliga bestämningar på de organ som avsåges.

För att åstadkomma en mera rationell och enhetlig handläggning av ärendena

förutsätter utredningsmannen i första hand en avgränsning av polisorganens

och de allmänna administrativa organens funktionsområden. Denna

fråga ägde betydelse huvudsakligen för städerna. Örn grunderna för dess lösning

yttrar utredningsmannen:

Beträffande de allmänna principer, som böra följas för att åvägabringa

rationalisering av handläggningen, må till en början förutskickas, att

det föreliggande uppdraget endast torde avse framläggande av sådana

förslag, som kunna genomföras inom ramen för den nuvarande lokala förvaltningsorganisationen.

Härav torde följa, att genom den ifrågasatta reformen

icke kan ernås en fullt tillfredsställande lösning av spörsmålet; en sådan

torde icke stå att vinna annorledes än genom vidtagande av genomgripande

organisatoriska förändringar i den kommunala förvaltningen. Vid övervägande

av frågan, vilka funktionsförändringar som böra vidtagas för att ernå det uppställda

syftet, har man alltså att beakta, att organens allmänna ställning i allt

väsentligt måste lämnas orubbad. Vidare bör naturligen uppmärksammas

icke blott att de ärenden, som finnas böra tillkomma polisorganen, äro förenliga

med dessa organs allmänna funktioner utan även att reformen icke

kommer att inverka menligt å fullgörandet av deras övriga uppgifter.

I sistnämnda hänseende bör erinras örn den pågående utredningen av frågan

rörande polisväsendets förstatligande. Med hänsyn till den betydelse, som

denna fråga har för förevarande utredning, har samråd ägt rum med 1939 års

polisutredning; det förslag, som i det följande framlägges, är så avvägt, att det

torde låta sig anpassas även efter en förstatligad polisorganisation.

I anslutning härtill må ock anmärkas, att vid en reform på förevarande

område hänsyn givetvis även bör tagas till de förändringar, som den nya

processreformen kommer att medföra med avseende å polis- och åklagarorganens

uppgifter.

Slutligen bör här omnämnas den av Kungl. Majit den 11 november 1938

beslutade utredningen rörande en allmän revision av ordningsstadgan för

rikets städer och därmed sammanhängande författningar. I dessa författningar

regleras handläggningen av åtskilliga betydelsefulla polisärenden. Denna utredning

har enligt Kungl. Majlis beslut den 30 december 1939 tills vidare nedlagts

men lärer sedermera komma att återupptagas. Med hänsyn härtill torde

ur de synpunkter utredningsmannen har att företräda ställning ej böra tagas

till eventuella ändringar i nämnda författningskomplex i vidare mån än så

finnes påkallat för åvägabringande av en rationell lösning av förevarande utredningsspörsmål.

Från sålunda angivna utgångspunkter har utredningsmannen funnit sig

böra begränsa reformen rörande ärendenas handläggning huvudsakligen till

sådana författningar, i vilka begreppet polismyndighet eller motsvarande be
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 29

nämning förekommer utan närmare bestämning; för vinnande av konsekvens

och enhetlighet påkallas dock ändringar även i en del andra författningar.

Beträffande de principer, som därvidlag böra följas, torde å polisorganen

böra ankomma dels ärenden, som äro av mera utpräglad poliskaraktär eller

alltså ärenden, vilka avse upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, och

dels andra ärenden, vilka höra samman med polisens allmänna verksamhet

och för vilkas utförande polisen därför också redan med nuvarande ordning

tages i anspråk, såsom beträffande övervakning av författningars efterlevnad,

verkställande av utredningar, handräckningar, delgivningar och dylikt. Magistraten

och kommunalborgmästaren skola liksom hittills handlägga ärenden

av mera allmän polisiär natur och vilka innebära mera förvaltningsmässiga

bedömanden och avgöranden.

Med utgångspunkt från angivna principer föreslår utredningsmannen, att å

poliskammare och polischef skola ankomma följande uppgifter:

a) rörande allmän ordning och säkerhet:

1) upplösande av tillställning enligt § 13 ordningsstadgan för rikets städer;

2) inställande eller upplösande av tillställning enligt förordningen angående

biografföreställningar, kungörelsen angående rätt för utlänning och i utlandet

bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m.

och förordningen angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m.;

3) avgivande av yttrande rörande ansökan örn tillstånd till uppförande eller

inredande av biograf eller innehav av filmförråd samt vissa andra åtgöranden

enligt förordningarna den 3 juni 1932 med vissa bestämmelser angående biografer

och filmförevisning samt film;

4) vissa åtgöranden enligt 7 och 11 §§ lagen den 22 juni 1906 angående

villkorlig frigivning, 4 § instruktionen den 12 april 1907 för tillsyningsmän

över villkorligt frigivna, 5 och 6 §§ lagen den 22 april 1927 örn tillsyn över

dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare

m. m., 7 § instruktionen den 25 november 1927 för tillsyningsmän över

dem, som utskrivits enligt sistnämnda lag, samt 31 § stadgan den 8 april 1938

angående vård och behandling av dem som ådömts ungdomsfängelse;

5) meddelande av handräckning enligt lagarna den 22 juni 1939 örn villkorlig

dom, den 13 mars 1937 örn tvångsuppfostran, den 6 juni 1924 innefattande

bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga och

den 22 juni 1939 örn särskild förundersökning i brottmål;

6) verkställande av utredning i passärenden;

7) mottagande av underrättelse från tulltjänsteman örn husrannsakan;

8) överlämnande av lik till anatomisk institution;

9) lämnande av biträde åt kraft-, kanal-, telegraf- och järnvägsmyndighet

för förhindrande av skadegörelse å vissa kraftanläggningar och telegrafanläggningar

m. m. samt järnvägarna;

b) rörande brandväsen:

10) mottagande av underrättelse från brandfogde om skogseld;

c) rörande hälsovård:

11) lämnande av biträde åt hälsovårdsorganen vid efterlevnaden av hälsovårdsstadgan

och epidemilagen;

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

12) meddelande av handräckning åt sundhetsinspektör och hälsovårdsmyndighet

för könssjuks inställande till läkarundersökning eller intagande å

sjukhus;

13) meddelande av handräckning för tuberkulossjuk persons inställande

till läkarundersökning;

14) vidtagande av efterspaningsåtgärder beträffande efterbesiktningsskyldig

enligt karantänskungörelsen den 4 maj 1934 och kungörelsen den 31 augusti

1938 örn sanitär kontroll över luftfarten samt övervakande av kungörelsernas

efterlevnad;

15) övervakande av efterlevnaden av kungörelsen den 4 maj 1934 örn råttutrotning

å fartyg;

16) mottagande av anmälan från sjukvårdsinrättnings styresman örn fall

av vårdslöshet eller försummelse vid behandling å inrättningen av uppkomna

skador m. m.;

17) mottagande av underrättelse örn länsstyrelses beslut örn tillstånd till

begagnande av fosfor eller fosformos samt anmälan örn missbruk av användning

av sådant gift;

18) förstörande av fosfortändstickor, som dömts förbrutna enligt förordningen

angående förbud mot tillverkning, införsel och försäljning av fosfortändstickor;
19)

lämnande av biträde åt medicinalstyrelsen och länsstyrelse vid övervakning

av epizootilagen;

20) tillkallande av arbetsmanskap för utförande av arbete, som ankommer

på djurägare enligt tillämpningskungörelsen den 12 april 1935 till epizootilagen;
21)

lämnande av biträde åt länsstyrelse vid övervakning av förordningen

den 20 juni 1941 angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur samt

uppsättande av anslag örn förbud mot införsel till skyddat område;

d) rörande socialvård:

22) meddelande av handräckning enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna;

23) ombesörjande av hemsändande av nödställd svensk medborgare i utlandet;
24)

meddelande av handräckning åt barnavårdsman för underhållsskyldigs

efterforskande eller hörande och för verkställande av delgivningar enligt lagen

örn barn utom äktenskap och lagen om barn i äktenskap;

25) hindrande av underhållsskyldigs avresa från riket;

26) utfärdande av intyg rörande underhållsskyldig samt vidtagande av

efterspaning av efterlyst sådan;

27) meddelande av handräckning åt skolstyrelse och skolråd för barns

hämtande till skolan;

28) lämnande av upplysningar och biträde åt yrkesinspektionen, yrkesinspektör

m. fl. samt vidtagande av anordning till säkerställande av upprätthållande

av förbud mot hälsovådligt arbete;

29) anmälan till barnavårdsnämnd örn överträdelse av förbud för barn att

idka viss försäljning;

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 17. 31

30) mottagande av anmälan örn olycksfall i arbete samt verkställande av

undersökning örn sådant olycksfall;

31) verkställande av undersökning rörande kroppsskada, ådragen under

militärt]'' änstgör ing;

32) vidtagande av vissa åtgärder enligt alkoholistlagen för alkoholmissbrukares

intagande å alkobolistanstalt samt meddelande av handräckning för

sådan persons inställelse inför nykterhetsnämnd eller läkare eller å alkoholistanstalt;
33)

meddelande av handräckning åt hyresnämnd;

e) rörande djurskydd samt forn- och naturminnesskydd:

34) inställande av förevisning av djur i menagerier;

35) omhändertagande samt försäljande av djur, som är utsatt för djurplågeri;
36)

mottagande av fornfynd enligt lagen örn fornminnen;

37) föranstaltande örn borttagande av störande anordning vid fridlyst område

enligt lagen angående naturminnesmärkens fredande;

38) meddelande av handräckning åt tillsynsmyndighet rörande fiske- och

naturskyddet;

f) rörande näringsväsen och offentligt notariat:

39) mottagande av anmälan örn inrättande eller övertagande av boktryckeri;

40) meddelande av handräckning för verkställande av kvarstad å tryckt

skrift;

41) vissa åtgöranden enligt utvandrarförordningen;

42) undersökning av affärsinnehavares lager m. m. enligt förordningarna

angående idkande av pantlånerörelse och handel med vissa begagnade föremål

m. m.;

43) vissa åtgöranden enligt förordningarna angående eldfarliga oljor och

explosiva varor;

44) omhändertagande av skjutvapen samt granskning av försäljningsbok

över vapen och ammunition;

45) övervakande av försäljning av gasskyddsmateriel;

46) övervakande av efterlevnaden av justeringskungörelsen;

47) mottagande av underrättelse örn länsstyrelses beslut örn förbud mot

kräftfångst m. m.;

48) omhändertagande i visst fall av avliden persons kvarlåtenskap och

tillkallande av dödsbodelägare eller anmälan om dödsfallet enligt lagen örn

boutredning och arvsskifte samt lagen örn internationella rättsförhållanden

rörande dödsbo;

g) rörande handel med rusdrycker och utskänkningsrörelse:

49) meddelande av underrättelse till vederbörande försäljare och kontrollstyrelsen

om förekommande missbruk av skattefri sprit;

50) meddelande av förbud tills vidare mot försäljning av vissa alkoholhaltiga

preparat;

51) meddelande av förbud för visst tillfälle mot detaljhandel med pilsnerdricka

och mot utskänkning av alkoholfria drycker;

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

h) rörande kommunikationsväsen:

52) tillhandahållande av besiktningsskyltar för motorfordon;

53) tillhandahållande av skatteskyltar för motorfordon;

54) omhändertagande av motorfordon enligt kungörelsen den 4 maj 1934

örn skatt för motorfordon, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet

införts;

55) lämnande av biträde åt fartygsinspektör vid undersökning av fartyg;

56) meddelande av handräckning åt fartygsbefälhavare för inställande i

tjänsten av påmönstrad sjöman;

57) mottagande av anmälan örn utländskt sjöfolks avmönstring;

58) mottagande av underrättelse från flygplatspersonal örn omhändertagande

av ordningsstörare;

59) hindrande av luftfartyg som framförts i strid mot meddelat förbud;

60) mottagande av brevduva;

i) rörande försvarsvapen:

61) mottagande av underrättelse från mönstringsförrättare örn värnpliktigs

av- och påmönstring a handelsfartyg samt anmälan örn värnpliktigs vägran

eller underlåtenhet att avhämta, utkvittera eller mottaga militär försändelse;

62) anmälan till inskrivningschefen eller sjömanshusombudsmannen örn

värnpliktigs avresa med utvandrarfartyg;

63) uttagande vid vägran hos vederbörande av det rekvirerade enligt rekvisitionslagen

och beredskapsförfogandelagen;

64) vissa åtgöranden enligt rekvisitionsförordningen;

65) inhämtande av upplysning örn innehav av förnödenheter enligt allmänna

förfogandelagen, maximiprislagen, prisregleringslagen och lagen örn

skyldighet att bortföra varuförråd;

66) meddelande av handräckning för persons inställelse till luftskyddstjänst

eller arbete enligt lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov och

utrymningslagen.

j) andra uppgifter:

67) mottagande av anmälan örn intagning av hemdjur;

68) meddelande av handräckning åt kommunalnämnd;

69) meddelande av handräckning åt tulltjänsteman; samt

70) infordrande av komplettering av ansökan örn svenskt medborgarskap.

Utredningsmannen framhåller, att ovan omförmälda uppgifter med några

få undantag utgjordes av sådana ärenden, som enligt författningarna tillagts

polismyndighet eller kronobetjäning (kronobetjänt) utan att begreppens innebörd

klargjorts, men vilka enligt de tolkningsresultat, till vilka utredningsmannen

kommit, ålåge poliskammare eller polischef. Undantagen utgjordes

av ärendena under punkterna 1), 2), 22), 30), 31), 34), 35), 52) och 53).

Av dessa avsåge ärendena under 2), 22), 31), 34) och 53) ärenden, vilka för

närvarande enligt utredningsmannens tolkning torde tillkomma även magistrat

eller kommunalborgmästare, och uppgifterna under 1), 30), 35) och 52) innefattade

ärenden, vilka enligt uttryckliga stadganden ankomme jämväl på

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 17. 33

annat organ än poliskammare eller polischef. Ärendena under 64) skulle

även tillkomma magistratens och kommunalborgmästarens handläggning.

Utredningsmannen upplyser, att förslaget i väsentliga delar överensstämmer

med den praxis, som utbildats i det övervägande antalet städer.

Den av utredningsmannen förordade principlösningen syntes enligt dennes

mening vara ägnad att medföra såväl enhetlighet som klarhet och reda i

handläggningen. Eftersom förevarande ärenden i städer med poliskammare

och å landsbygden redan nu handlades av polisorganen, skulle genom den

föreslagna ordningen fullständig enhetlighet vinnas. Den nuvarande splittringen

i handläggningen skulle undanröjas och klarare och mera bestämda

gränslinjer uppdragas för såväl polisorganens som stadsmyndigheternas ifrågavarande

funktionsområden. Med en centralisering av ärendena hos polisorganen

torde dessutom följa en mera praktisk handläggning än nu vore

fallet.

Utredningsmannen diskuterar även de nackdelar, med vilka förslaget kunde

vara förenat, samt anför härom:

Förslaget kan måhända bliva föremål för vissa invändningar. Sålunda torde

kunna göras gällande, att reformen vad magistratsstäderna beträffar innebär

en försämring i förhållande till nu gällande ordning, i det att den kollegiala

handläggningen bomme att försvinna och ärendena avgöras av endast

en person samt att de garantier för en omsorgsfull och noggrann prövning,

som det nuvarande systemet innebure, därmed skulle bortfalla. Denna invändning

torde emellertid icke böra tillmätas avgörande betydelse. Sålunda

må till en början nämnas, att de ärenden, som tillagts polisorganen, i allmänhet

icke påkalla någon prövning eller något avgörande utan äro av idera

expeditionsmässig natur. Dessutom är att märka, att de ärenden, som enligt

förslaget skola ankomma på polisorganen, till sin karaktär genomgående

äro sådana, som höra samman med polisens allmänna verksamhet och för

vilkas handläggning alltså polisorganen otvivelaktigt måste anses besitta de

erforderliga kvalifikationerna. Vidare förtjänar framhållas, att ifrågavarande

ärenden i poliskammarstäderna och på landsbygden redan nu tillkomma polisorganen

samt att enligt tillämpad praxis en stor del av ärendena även i

andra städer handläggas av polischefen utan att några olägenheter därav

yppats.

Därjämte skulle kunna invändas, att en del av landsfiskalema-polischeferna

icke äro bosatta inom staden och att detta skulle medföra ej oväsentliga

nackdelar. Ej heller en sådan anmärkning torde böra tilläggas någon

större betydelse. Härvid må till en början framhållas, att — örn man medräknar

även de städer, i vilka enligt 1941 års distriktsåklagarreform polischefskapet

framdeles avses skola tillkomma landsfiskalen — det sammanlagt

endast synes vara sex städer, där landsfiskalens stationeringsort är belägen

utom staden. Dessutom kan ju tänkas, att beträffande någon av de

tre av nu nämnda städer, där polischefskapets överflyttning ännu ej genomförts,

polischefen i samband därmed kan bliva stationerad i staden.

Att berörda förhållande skulle medföra några praktiska olägenheter av någon

vikt torde emellertid ej behöva befaras, och i varje fall torde icke kunna

antagas, att de bliva så stora, att för dessa städers vidkommande avsteg från

den föreslagna principen bör göras. För övrigt kan erinras, att åtskilliga

andra landsfiskaler äro stationerade utanför sina distrikt utan att detta visat

sig ha medfört några egentliga nackdelar för tjänsten.

Bihang lill riksdagens protokoll lill i. 1 sand. Nr 17.

421 4:1 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Bland de uppgifter, vilka enligt utredningsmannens förslag skola i stad

ankomma å polischef, äro, såsom av det föregående framgår, upplösande av

tillställning enligt § 13 ordningsstadgan för rikets städer samt inställande

eller upplösande av tillställning enligt förordningen angående biografföreställningar,

kungörelsen angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt

svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m. och förordningen

angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m. (punkterna

1) och 2) i uppräkningen i det föregående). Anledningen till att denna fråga

upptagits till separat lösning utan avvaktan å resultatet av en allmän revision

av nämnda författningar vore närmast den att ifrågavarande befogenhet

enligt ordningsstadgan för rikets städer tillkomme poliskammare, magistrat

och kommunalborgmästare men enligt de andra författningarna polismyndighet

utan angivande av vem som åsyftades därmed samt att en lösning av

förevarande utredningsspörsmål icke synts möjlig med mindre dessa författningar

underkastades jämkning i ifrågavarande avseende. Enligt utredningsmannens

mening torde varken ur principiell eller annan synpunkt betänkligheter

kunna med fog resas mot en fristående lösning av denna fråga.

Frånsett nyssnämnda fråga och ett detalj spörsmål, som senare skall beröras,

har utredningsmannen ansett sig ej böra ingå på frågan om eventuella

ändringar i ordningsstadgan och därmed sammanhängande författningar. Orsaken

härtill vore, att frågan örn en allmän revision av nämnda författningar

vore aktuell; såsom förut omnämnts har nämnda fråga hänskjutits till utredning,

vilken utredning emellertid tills vidare nedlagts. Utredningsmannen

berör i detta sammanhang mera utförligt frågan om tillståndsgivningen enligt

nämnda författningar och anför därom:

Denna fråga torde i övervägande grad vara en ordningsfråga, vilken hör

intimt samman med polisens allmänna uppgifter. Ur denna synpunkt ter det

sig därför såsom mest naturligt, att avgörandet tillkommer den som bär

ansvaret för ordningens och säkerhetens upprätthållande å vederbörande ort.

Vidare är att märka att ifrågavarande befogenhet för närvarande utövas av

polisorganen dels i alla städer med polismästare utom i en (Lund) och dels

på landet, samt att det måste vara ett eftersträvansvärt mål att likformighet

i förevarande hänseende åvägabringas. Detta synes ej minst viktigt med hänsyn

till den förut framhållna, till stor del också redan genomförda principen,

att landsfiskal även skall vara polischef i stad, som ingår i hans distrikt.

En annan omständighet som synes tala för en generell överflyttning av

tillståndsgivningen till polisorganen är, att härigenom torde kunna skapas

större förutsättningar att avlägsna nu förekommande ojämnheter i tillämpningen

av ifrågavarande bestämmelser och främja en mera enhetlig bedömning

av ärendena än som med den nuvarande splittringen i handläggningen

synes möjlig.

Å andra sidan kunna vissa skäl anföras mot en sådan överflyttning. Sålunda

kan bland annat med rätta göras gällande, att frågan örn anordnande

av tillställningar av förevarande slag även är av social och ekonomisk natur

och äger stor betydelse för kommunerna, samt att de synpunkter, som med

anledning därav böra vinna beaktande, kunna väntas bliva bättre tillgodosedda,

om handläggningen tillkommer de allmänna administrativa och kommunala

myndigheterna än polisorganen.

Enligt utredningsmannens uppfattning synes därför, innan slutlig ställ
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ning ingés till berörda spörsmål, detta böra göras till föremål för närmare

undersökning; denna undersökning faller emellertid utom det föreliggande

uppdraget.

Utredningsmannen fäster uppmärksamheten vid att genomförandet av förslaget

komme att medföra en viss ökning av arbetsbördan för polischeferna

i de städer, som ej hade poliskammare eller polismästare. I flertalet av dessa

städer torde emellertid enligt nuvarande ordning huvudparten av ärendena

tillkomma polischefens handläggning. Vidare framhålles, att polischeferna i

stor utsträckning finge taga befattning även med de polisärenden, som handlades

av magistraten och kommunalborgmästaren, enär ärendena ofta remitterades

till polischefen antingen för yttrande eller för annan åtgärd, vanligtvis

för verkställighet. Då vidare de nya ärenden, som tillagts polisorganen, ej

heller i kvalitativt hänseende vore av någon större betydelse, torde enligt

utredningsmannen den totala merbelastningen icke bliva nämnvärt tyngande

för polischeferna. För magistraterna och kommunalborgmästarna betydde reformen

en motsvarande arbetslättnad. För den underordnade polispersonalens

del torde reformen ej medföra någon arbetsökning, då den ej innefattade

någon utvidgning av polispersonalens nuvarande arbetsuppgifter.

Enligt utredningsmannens uppfattning komme förslaget ej att medföra

några merkostnader vare sig för vederbörande städer eller för statsverket.

Angående förslagets utformning anföres i betänkandet:

Vad härefter angår utformningen av det förslag, för vars allmänna innebörd

i det föregående redogjorts, påkallas för dess genomförande ändringar

i ett jämförelsevis stort antal författningar, såväl lagar som i administrativ

ordning utfärdade förordningar och kungörelser. De ändringar, som erfordras,

äro dock i allmänhet av relativt enkel natur och likartade.

Till övervägande del berör reformen sådana författningsbestämmelser, enligt

vilka uppgifter tilläggas polismyndighet utan angivande av vem som därmed

åsyftas. Beträffande dessa författningsändringar synas närmast två alternativ

erbjuda sig. Antingen kan erforderlig jämkning vidtagas i varje särskilt

författningsrum eller ock kan i en särskild lag upptagas bestämmelser

om att de uppgifter, som enligt lag eller författning tillkomma polismyndighet,

skola ankomma på poliskammaren respektive polischefen.

Vid övervägande av spörsmålet har utredningsmannen funnit det senare

alternativet vara att föredraga. En lösning efter den förra linjen skulle visserligen

innebära den fördelen, att i varje lagrum direkt erhölles upplysning örn

vilket organ som skulle handha den ifrågavarande funktionen. Å andra

sidan skulle därav påkallas ändringar i ett ganska stort antal författningar,

sammanlagt minst etthundratrettio. Att uteslutande av denna anledning

vidtaga ändringar i ett så betydande antal författningar synes emellertid av

praktiska skäl ej böra ifrågakomma. Genom den lösning, för vilken utredningsmannen

stannat, kan antalet författningar, vilka behöva ändras, nedbringas

högst väsentligt. Därjämte vinnes, att i en och samma författning erhålles

upplysning örn vem som i skilda författningar är polismyndighet, vilket torde

vara en fördel för såväl allmänheten som vederbörande myndigheter och

tjänstemän.

Utredningsmannen har i anslutning till de i det föregående anförda synpunkterna

upprättat dels förslag till lag med vissa bestämmelser örn polis
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

myndighet, dels ock förslag till därav föranledda ändringar i 34 särskilda författningar.

Förslagen torde — med uteslutande dock av de förslag till författningsändringar,

vilkas eventuella genomförande torde böra ske enbart i

administrativ ordning — få såsom bilaga (Bilaga B) fogas till detta protokoll.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser örn polismyndighet innehåller

sammanlagt tre paragrafer.

I 1 § första stycket stadgas, att de uppgifter, som enligt lag eller författning

ankomma på polismyndighet i orten, skola tillkomma i stad, där poliskammare

finnes, denna och å annan ort polischefen. I andra stycket har hänvisning

gjorts till särskilda stadganden örn poliskammare och polischef. Enligt

tredje stycket skall, utan hinder av vad i första stycket föreskrives, i vissa

uppräknade lag- och författningsrum med polismyndighet avses vad där finnes

stadgat. Bland de sålunda uppräknade stadgandena äro 5 § sinnessjuklagen,

53 § utlänningslagen, § 29 och § 30 första stycket ordningsstadgan för rikets

städer, 48 § 2 mom. första och andra styckena brandstadgan, 1 § 1 mom.

och 20 § 1 mom. motorfordonsförordningen, 1 § 2 mom. vägtrafikstadgan,

9 § lotteriförordningen samt 41 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m.

Enligt 2 § må länsstyrelse, örn särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga

åt annan polisman än polischef att utöva befogenheter, vilka eljest enligt- 1 §

första stycket ankomme på polischef.

I 3 § stadgas, att genom lagen ej göres ändring i de bestämmelser, som

gälla för Stockholm.

I speciell motivering till lagförslaget meddelar utredningsmannen, att anledningen

till att poliskamrarna och icke endast polischeferna upptagits såsom

polismyndighet, oaktat polischefen-polismästaren numera vore ensam ledamot

av poliskammaren i alla de städer, där sådan funnes inrättad, vöre, att

poliskamrarna med hänsyn till sin ställning och sina uppgifter vore att betrakta

såsom typiska polismyndigheter. Genom att poliskammare medtoges

gjordes ej heller någon ändring i den befogenhet, som enligt vederbörlig instruktion

tillkomme polisintendent att i poliskammaren handlägga ärende, som

eljest ankomme på polismästaren. Andare vunnes en klarare avgränsning mellan

poliskammarärenden och ärenden, som skulle handläggas av polismästaren

i hans egenskap av polischef.

Till ytterligare belysning av lagförslagets innebörd anför utredningsmannen:
Med

avsende å förslagets allmänna tillämplighetsområde må till en början

framhållas, att förslaget givetvis äger tillämpning även för sådana fall, där

någon rättslig befogenhet ej tillägges polismyndigheten, utan där denna endast

har att avge yttrande (såsom exempelvis i förordningarna med vissa bestämmelser

angående biografer och filmförevisningar samt film, förordningen

angående eldfarliga oljor m. fl. författningar) eller har en mera passiv funktion,

såsom exempelvis att mottaga anmälan eller underrättelse (lagen örn

ägofred, instruktionerna för tillsyningsmän över villkorligt frigivna m. fl.,

lagen örn straff för olovlig varuinförsel m. fl. författningar), eller att vidtaga

annan faktisk åtgärd.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Vidare är att märka, att den allmänna regeln i första stycket naturligen

skall gälla jämväl i de fall, där enligt författningarnas förarbeten begreppet

polismyndighet användes i annan bemärkelse än poliskammare respektive

polischef, såsom exempelvis i förordningen angående biografföreställningar

m. fl. författningar.

Förslaget berör däremot självfallet ej den maktbefogenhet (polismyndighet),

som enligt en del författningar samt vederbörliga polisinstruktioner i

vissa hänseenden tillkommer polispersonalen.

Enligt uttrycklig föreskrift i vissa författningar tilläggas poliskammare och

polischef olika befogenheter. Till förebyggande av missförstånd må anmärkas,

att det ej är meningen att göra någon ändring härutinnan.

Avfattningen av första stycket torde ge vid handen, att bestämmelsen endast

har avseende å de lokala polisorganen inom länet och således ej å landsfogde,

länsstyrelse eller Kungl. Majit.

Hänvisningen i andra stycket avser vem som å vederbörande ort utövar

polischefskapet samt poliskamrarnas organisation.

Det är uppenbarligen ej meningen, att polischefen själv skall utföra alla

de åtgärder, som enligt förevarande bestämmelser skola ankomma på honom,

utan äger han självfallet härför allt efter sakens beskaffenhet anlita

underordnad polispersonal. Ansvaret för ärendets behöriga handläggning

skall emellertid principiellt åligga polischefen. Sålunda förutsättes, att den

underlydande polispersonalen, liksom hittills, ombesörjer rena verkställighetsbestyr,

såsom exempelvis utförande av handräckningar åt olika myndigheter,

varom stadgas i åtskilliga författningar, verkställande av undersökning

rörande affärsrörelse, som sägs i en del författningar, såsom t. ex. i förordningarna

angående idkande av pantlånerörelse, handel med begagnade

föremål och angående gasskyddsmateriel, granskning av hundskatteregister,

förarbok etc.

Däremot äger polischefen som regel icke åt underordnad polisman överlåta

beslutanderätten i på honom ankommande ärenden. Beträffande en del

av de ärenden, som enligt förevarande förslag skola tillkomma polischefen,

synas dock praktiska skäl tala för att dylik möjlighet hålles öppen. Bestämmelse

härom har upptagits i 2 §.

I vissa författningar föreskrives skyldighet för myndighet eller enskild

att till polismyndighet göra. anmälan om vissa faktiska förhållanden eller

inlämna vissa påträffade föremål; så bland annat i kungörelsen angående

vad militär personal har att iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning

m. m. (1—4 §§), lagen örn förekommande och släckande av skogseld (18 §),

tillämpningskungörelsen till förordningen örn luftfart (§ 40), lagen örn

ägofred (52—58 §§), lagen örn fornminnen (12, 14 §§), kungörelsen angående

enskildas innehav av brevduvor vid krig eller krigsfara m. m. (2 §)

in. fl. författningar. Med anledning härav må här anmärkas, att huvudregeln

i förevarande paragraf givetvis icke får tolkas så snävt, att vederbörande i

dylika fall ovillkorligen måste vända sig till poliskammaren eller polischefen,

utan får föreskriften ifråga anses Ira fullgjorts, örn anmälan göres respektive

föremålet inlämnas till närmaste polisman, som i sin tur har att vidarebefordra

ärendet till vederbörande polisbefäl.

I ett flertal författningar användes begreppet polismyndighet uttryckligen i

annan betydelse än enligt huvudregeln. Enligt de i det föregående uppdragna

allmänna principerna för ärendenas handläggning skall emellertid med avseende

å två av berörda författningar, lagen örn rätt i vissa fall för polismyndighet

att omhändertaga djur och olycksfallsförsäkringslagen, handläggningen

tillkomma poliskammaren eller polischefen. Till följd härav skulle alltså enligt

föreliggande förslag bestämmelserna om polismyndighet i 0 § förstnämnda lag

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

och 5 § tillämpningskungörelsen till olycksfallsförsäkringslagen förlora sin

betydelse. Även beträffande de övriga ifrågavarande författningarna har givetvis

övervägts, i vad mån icke motsvarande funktionsförändringar böra genomföras,

men har undersökningen givit vid handen, att sådana, främst av praktiska

skäl, ej synas böra vidtagas. Ej heller har det — särskilt med hänsyn till

de ganska omfattande ändringar, som i så fall skulle behöva vidtagas i de olika

författningarna — synts böra ifrågakomma, att i formellt hänseende bringa

polismyndighetsbegreppet i dessa författningar i överensstämmelse med bestämmelsen

i första stycket.

Vid nu nämnda förhållanden ha de författningar, vilkas polismyndighetsbegrepp

avviker från huvudregeln, ansetts böra anmärkas i denna lag. Bestämmelse

härom har upptagits i tredje stycket.

Bestämmelsen i 2 § torde enligt utredningsmannen få sin största betydelse

för landsbygden. Sålunda torde det i köpingar och andra orter, där polischefen

ej vore stationerad och där kvalificerat polisbefäl funnes, kunna vara

lämpligt att åt sådant befäl uppdraga handläggningen av vissa ofta förekommande

ärenden. Sådan överflyttning borde dock självfallet ej medgivas utan

tvingande praktiska skäl och borde begränsas till mindre betydelsefulla ärenden.

Avgörandet av dylika frågor syntes böra tillkomma antingen Kungl. Maj :t

eller länsstyrelserna. För det förra alternativet torde enligt utredningsmannen

tala dels önskemålet att ernå en enhetlig tillämpning av stadgandet för hela

riket, dels ock att prövningen innefattade meddelande av avvikelser rörande

handläggningen av ärenden, reglerade i lagar och författningar, som utfärdats

av Kungl. Majit. Med hänsyn till de förutsättningar, vilka skulle gälla

för dispensrätten, syntes emellertid beslutanderätten böra anförtros åt länsstyrelserna

i deras egenskap av högsta polismyndighet i länet.

Enligt utredningsmannens uppfattning vore den i 1 § föreslagna principen

ej förenlig med den fördelning av polisärendena, som gällde för Överståthållarämbetet.

Med hänsyn därtill och då några praktiska olägenheter av någon betydelse

ej torde följa därmed, hade huvudstaden lämnats utanför förslaget,

varom stadgande upptagits i 3 §.

De av utredningsmannen föreslagna författningsändringarna utgöra såsom

regel en direkt tillämpning av de principer, för vilka redogörelse lämnats i

det föregående. Beträffande vissa av författningsändringarna tillkomma dock

särskilda synpunkter, vilka närmare utvecklats i betänkandet.

Enligt 10 kap. 12 § strafflagen må krigsmanskap användas till upprors

stillande. Manskapet äger dock ej bruka vapen å upprorsmän förrän den

på stället varande civilmyndigheten tre gånger ljudeligen i Konungens namn

befallt dem att genast åtskiljas, vid äventyr att vapenmakt eljest användes.

Övergå upprorsmännen så hastigt till våld, att civilmyndighet ej kan förfara

som nu sagts, äger myndigheten förordna, att upproret genast skall stillas med

vapenmakt. Ej må dock i något fall vapen brukas längre än civilmyndighet

finner det nödigt för upprorets stillande. Med civilmyndighet förstås i nämnda

paragraf Konungens befallningshavande, borgmästare eller polismästare i stad

och landsfogde å landet eller den, som i sådan ämbetsmans ställe satt är. Är

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ej civilmyndighet tillstädes och kan ej dess ankomst avbidas, äger på stället

varande högste militärbefälhavare förfara så som för civilmyndigheten är

stadgat.

Rörande den föreslagna ändringen i detta stadgande yttrar utredningsmannen:
Att

även borgmästare tillagts denna befogenhet torde sammanhänga med

att denne tidigare hade ledningen av och ansvaret för ordningens upprätthållande

inom staden. Med hänsyn därtill att varken borgmästare eller kommunalborgmästare

— frånsett det fåtal fläder, där nämnda befattningshavare

äro polischefer —- numera ha någon sådan befattning med polisväsendet, har

den ändringen ansetts böra vidtagas, att borgmästaren uteslutits och ersatts

med polischefen. På grund härav och i likhet med vad redan gäller enligt förordningen

angående användande av militär personal till upprätthållande av

allmän ordning m. m. torde förevarande befogenhet även för landet böra tillkomma

polischefen. Eftersom polismästare alltid är polischef, har polismästaren

uteslutits från de uppräknade befattningshavarna. Därjämte bör

med hänsyn till den ställning och de uppgifter, som tillkomma statspolisintendenten,

även denne tilläggas ifrågavarande funktion. Då området för

landsfogdens ordningspolisverksamhet numera omfattar icke endast landsbygden

utan jämväl i princip städerna, har även härav betingad ändring vidtagits.

Därjämte har, enär icke alla polischefer lära vara ämbetsmän i den

bemärkelse, som avses i 10 kap. 1 § strafflagen, jämväl tjänsteman tillagts.

Enligt 4 § 7 mom. förordningen den 23 oktober 1908 angående

bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter skall

i de fall då kontroll å biljettförsäljning är obligatorisk denna, verkställas i stad

genom vederbörande polismyndighet och å landet genom ordföranden i socknens

kommunalnämnd eller en eller flera av nämnden på kommunens bekostnad

särskilt antagna personer.

Utredningsmannen framhåller, att ifrågavarande kontroll syntes i stad, liksom

å landet, böra tillkomma den kommunala uppbördsmyndigheten i stället

för polisen. Utredningsmannen säger sig hava inhämtat, att redan nu kontrollen

i en del städer ombesörjes av drätselkammaren. Ansvaret för kontrollen

torde emellertid böra ankomma på den kommunala uppbördsmyndigheten såsom

sådan och icke, såsom nu vore fallet på landet, endast å ordföranden.

Enligt förordningarna angående handel med skattefri sprit,

angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m., angående tillverkning

och beskattning av brännvin samt angående försäljning

av rusdrycker ställes i vissa fall en del av de böter, som ådömas

enligt förordningarna, i Stockholm till överståthållarämbetets, i annan stad till

magistratens samt å landet till länsstyrelsens förfogande att i enlighet med

föreskrifter, som Kungl. Majit utfärdar, användas till uppmuntran av polismän,

som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller

sprithantering. Enligt rusdrycksförsäljningsförordningen ankommer dock användandet

av bötesmedlen i stad med poliskammare å denna. I stad utan

magistrat fullgör kommunalborgmästaren magistratens uppgifter.

Utredningsmannen föreslår den ändringen i dessa bestämmelser, att ifrågavarande

bötesmedel skola även vad städerna beträffar ställas till länsstyrelsens

förfogande.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Ändringen motiveras av utredningsmannen därmed att det vore önskvärt

att erhålla en mera enhetlig bedömning av belöningsfrågorna än

som vore möjlig med den nuvarande splittringen i handläggningen. Genom

en centralisering av handläggningen vunnes dessutom en bättre överblick

över ärendena, varjämte garantierna för ett objektivt och opartiskt bedömande

ökades. Utredningsmannen säger sig hava övervägt att uppdraga åt landsfogden

i dennes egenskap av länspolischef att handlägga ärendena men övergivit

denna tanke med hänsyn till att vissa städer vore undantagna från området

för landsfogdens polisverksamhet.

Såsom förut nämnts föreslår utredningsmannen, att befogenheten enligt

§ 13 femte stycket ordningsstadgan för rikets städer att upplösa

tillställning skall tillkomma polischef i stället för, såsom nu är fallet, poliskammare,

magistrat och kommunalborgmästare. Utredningsmannen framhåller,

att uppgiften med avseende å sin karaktär syntes höra intimt samman

med den egentliga polisverksamheten och därför principiellt borde ankomma

å den, som hade ansvaret för ordningens och säkerhetens upprätthållande. Det

nuvarande systemet innebure splittring i ansvaret för ordningens upprätthållande

men genom att befogenheten tillädes polischefen bleve ansvaret centraliserat

hos en och samma myndighet. Därtill bomme att såväl själva avgörandet

huruvida en tillställning skulle inställas eller avbrytas som i synnerhet

verkställigheten av ett sådant beslut merendels vore av brådskande natur samt

förutsatte medverkan från polisen.

Mellan ordningsstadgan för rikets städer, å ena, samt förordningen angående

biograf föreställningar och andra hithörande författningar, å andra sidan,

rådde enligt utredningsmannen den olikheten, att ordningsstadgan endast

talade örn upplösningsrätt, medan de andra författningarna även medgåve

polismyndigheten rätt att på förhand inställa tillställning. Denna skiljaktighet

vore ej sakligt motiverad och föreslås därför av utredningsmannen

undanröjd genom ändring av ordningsstadgan till överensstämmelse med de

övriga författningarna.

Den polismyndigheten i ordningsstadgan och andra hithörande författningar

givna rätten att förbjuda tillställnings förnyande anknöte sig enligt

utredningsmannen visserligen i viss mån till upplösningsrätten, men då den

syntes höra mera samman med tillståndsgivningen samt denna ej av utredningsmannen

upptagits till slutlig prövning, har utredningsmannen ej ansett

sig böra undersöka, huruvida någon ändring borde ske beträffande rätten att

förbjuda tillställnings förnyande.

Däremot upptages i betänkandet till behandling ett annat detaljspörsmål,

varom anföres:

I samband härmed synes emellertid den ändringen böra genomföras, att

likställighet åvägabringas i samtliga polismästarstäder rörande handläggningen

av dels dessa polismyndighetsärenden och dels de därmed sammanhängande

ärendena angående meddelande av tillstånd till föreställning, som

avses i 1913 års kungörelse angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt

svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att därvid

medverka och förordningen angående föreställningar i hypnotism även
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.

som till offentlig uppvisning eller tävling med luftfartyg enligt tilllämpningskungörelsen

den 20 april 1928 till förordningen örn luftfart.

Detta innebär med andra ord, att handläggningen av ifrågavarande ärenden,

vilka i städer med poliskammare ankomma på denna, även skall tillkomma

polismästaren i de städer, i vilka poliskammare ej finnes. Såsom förut

anmärkts är det för närvarande endast fyra polismästarstäder, i vilka poliskammare

ej inrättats, nämligen Uppsala, Lund, Karlstad och Gävle. Att denna

fråga i detta sammanhang ansetts böra lösas utan avvaktan å resultatet av

revisionen av här ifrågavarande författningar beror dels därpå, att en tillfredsställande

lösning av handläggningen av polismyndighetsärendena ej

synts möjlig, med mindre ändring i förevarande hänseende företages, och

dels därpå, att ändringen torde vara mera av formell än reell natur. För

övrigt torde enligt utredningsmannens mening med hänsyn till det förut anmärkta

förhållandet att samtliga poliskamrar numera äro enmansorgan

och att någon principiell skillnad ej föreligger mellan de olika polismästarinstitutionerna

kunna antagas, att några betänkligheter ej böra möta mot den

föreslagna likställigheten.

Körande den praxis, som beträffande här avsedda ärenden tillämpas i

polismästarstäderna utan poliskammare, har utredningsmannen inhämtat, att

samtliga polismyndighetsärenden i Uppsala, Karlstad och Gävle handläggas

av polismästaren; i Karlstad och Gävle synes dock fråga örn fördelning av

böter och vitén bland polispersonalen, varom sägs i § 28 ordningsstadgan,

ankomma på magistraten. Denna praxis, vilken i Uppsala och Gävle tilllämpas

sedan flera år tillbaka och i Karlstad efter polismästarbefattningens

inrättande, torde få anses överensstämma med innebörden i gällande instruktionsbestämmelser

rörande polismästarnas i dessa städer allmänna polismyndighet.

Beträffande de poliskammarärenden, som omförmälas i 1 och

2 §§ 1913 års kungörelse, synes någon bestämd praxis icke ha utbildats i

de ira nämnda städerna, vilket främst torde sammanhänga med att dylika

ärenden mera sällan pläga förekomma. Detsamma lär vara fallet med avseende

å ärenden angående uppvisningar och tävlingar med luftfartyg. I Lund

torde flertalet av här förevarande ärenden handläggas av magistraten, men

då polismästaren där är ledamot av magistraten och hans mening i dessa

frågor i allmänhet lärer av magistraten följas, synes den föreslagna ordningen

vad Lund beträffar i sak ej innebära någon förändring av någon egentlig

betydelse.

Yttranden.

Över betänkandet hava, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

riksdagens justitieombudsman, 1939 års polisutredning, kontrollstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,

luftskyddsinspektionen, statspolisintendenten, Överståthållarämbetet efter

hörande av polismästaren, magistraten, förste stadsfiskal samt kansli-, ordnings-

och kriminalpolisintendenterna i Stockholm, länsstyrelserna i samtliga

län efter hörande av dels landsfogden i länet, dels ock de polismästare, magistrater,

kommunalborgmästare, stadsfiskaler och landsfiskaler, vilkas yttrande

respektive länsstyrelse ansett böra inhämtas, mantalsdirektören i Göteborg,

föreningen Sveriges kommunalborgmästare, föreningen Sveriges stadsdomare,

föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen

Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, svenska polisförbundet,

riksförbundet för fjärdingsmän och polismän samt svenska stadsförbundet.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Önskvärdheten av klarläggande författningsbestämmelser

örn innebörden av begreppet polismyndighet har allmänt vitsordats

av remissmyndighetema.

Tvekan örn lämpligheten av att genomföra utredningsmannens förslag uttalas

emellertid av svenska stadsförbundet, som erinrar örn att frågan örn

förhållandet mellan magistraten och de kommunala organen i städerna ej

vunnit sin lösning. Förbundet fortsätter:

Vid ett eventuellt upphörande av magistratens nuvarande ställning i kommunalförvaltningen

blir frågan örn ett utskiftande av dennas övriga uppgifter

aktuell. Det gäller då att på olika organ fördela en rad uppgifter och därvid

också säkerligen att finna nya avgränsningar mellan polisorganen och administrativa

organ. Själv påpekar utredningsmannen, att processreformens

genomförande måste komma att medföra ändringar i avseende å polis- och

åklagarorganens funktioner. Innan statsmakterna gå att taga ställning till

frågan örn genomförande av de många lagändringar utredningsmannen har att

föreslå, synes det vara ofrånkomligen nödvändigt att noga överväga, örn

resultat av verkligt bestående värde kunna vinnas genom det föreliggande

förslagets antagande. Det kan knappast vara en rekommendabel utväg att

här gå fram etappvis med vidlyftiga författningsändringar, örn dessa bjuda

endast en lösning för kortare tid. För framförallt lekmannen inom kommunalförvaltningen

är en ändring av en mängd författningar, som skola ständigt

tillämpas, en så besvärlig sak, att man vid ett omredigeringsarbete av den

omfattning det här gäller bör göra fullt klart för sig, örn resultatet kan bliva

av mera bestående värde.

Magistraten i Trelleborg anser det vara att gå för långt att, såsom utredningsmannen

föreslagit, låta avkoppla magistraten från nästan alla densamma

nu åvilande polismyndighetsfrågor samt även i stor utsträckning från rena

förvaltningsfrågor. Magistraten hävdar den åsikten, att, så snart ett förvaltningsområde

med allmän översikt över skilda förhållanden beträffande stadens

ordningsväsende berördes, den kollegiala bestämmanderätten med prövning

av magistraten måste vara mera tillförlitlig än en prövning av en enda

person, polischefen. I allmänhet borde därför ärenden, som avgjordes av

magistraten eller där magistraten skulle avgiva yttranden till högre polismyndighet,

böra bibehållas inom magistraten, varemot ali verkställighet lämpligen

kunde överlåtas å vederbörande polischef.

Frågan örn förslagets lagtekniska utformning har berörts i några

remissyttranden.

Den i 1 § lagen med vissa bestämmelser örn polismyndighet förekommande

uppräkningen av de författningsrum, som innehålla annan bestämning

av begreppet polismyndighet än enligt huvudregeln har kritiserats i ett flertal

yttranden, varvid påpekats, bland annat, att på grund av nämnda uppräkning

riksdagens medverkan bleve erforderlig även när i administrativa författningar

funnes påkallat att bestämma begreppet polismyndighet på ett

sätt som avveke från den i polismyndighetslagen givna definitionen.

Magistraten i Hälsingborg anser syftet med lagstiftningen enklast vinnas

genom en lag, som innehölle, att den föreslagna huvudregeln skulle gälla

där ej annat stadgas. Ändring måste i så fall ske i de gällande författningar,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Mcij:ts proposition nr 17.

där ordet polismyndighet nu användes utan någon definition, därest man i

något fall önskade, att begreppet skulle hava annan innebörd än enligt huvudregeln.

Likaså borde ändring ske i de fall, där nu uttryckligen stadgades

något annat än huvudregeln och denna ordning icke ansåges böra bibehållas.

Förhållandet mellan begreppen poliskammare och polischef

beröres i några remissyttranden. Föreningen Sveriges stadsdomare anser det

vara möjligt att låta begreppet poliskammare försvinna och ersätta det med

polischefen (polismästaren) eller den som i dennes ställe bemyndigats utöva

de befogenheter, som ankomma på polischef. Ordet poliskammare gåve

enligt föreningens mening lätt anledning antaga att flera personer vore ansvariga

för fattade beslut.

Polismästaren i Uppsala och magistraten därstädes anse, att poliskammare

bör inrättas i samtliga polismästarstäder. Magistraten tillägger, att i den föreslagna

polismyndighetslagen borde införas ett stadgande av innehåll att vad

i lag och författning funnes föreskrivet örn poliskammare skulle avse polismästare.

Därigenom skulle med polismyndighet i orten, frånsett de speciella

undantagsfallen enligt vissa författningar, alltid komma att förstås polischef.

Nödvändigheten av den föreslagna hänvisningen till vad örn poliskammare

och polischef är särskilt stadgat (1 § andra stycket polismyndighetslagen

enligt utredningsmannens förslag) ifrågasättes av länsstyrelsen

och landsfogden i Västmanlands län under särskilt framhållande av att

generella bestämmelser örn poliskammare saknades.

Polismästaren i Karlstad berör frågan örn lagens räckvidd i visst avseende.

Han framhåller, att i vissa städer polisärenden på grund av stadganden

i kungl, brev och instruktioner handläggas icke av magistrat utan av

poliskammare och polismästare. Han anser det kunna ifrågasättas, huruvida

icke denna handläggning efter lagförslagets upphöjande till lag måste upphöra.

Enligt lagförslaget skulle stadgandet i § 29 ordningsstadgan för rikets

städer om magistrats upptagande av dessa ärenden utan hinder av den föreslagna

lagen gälla. Sedan lagförslaget blivit en av Kungl. Majit och riksdagen

gemensamt stiftad lag, hade därmed fastställts, att nu ifrågavarande

ärenden undandraga de i lagen nämnda polismyndigheternas handläggning.

De kungl, brev och instruktioner, som utfärdats, skulle i så fall icke i strid mot

på sådant sätt tillkommet stadgande kunna tillämpas. Följden skulle då

bliva den, att de ärenden i ordningsstadgan, som enligt stadgans bestämmelse

i § 29 skola upptagas av magistrat, städse måste handläggas av magistrat, oavsett

vad kungl, brev och instruktioner innehölle därom. Till undvikande av

nu nämnda konsekvens föreslår polismästaren ett tillägg till den föreslagna

lagen.

Remissmyndigheternas ståndpunkt i sak till de föreslagna undantagsbestämmelserna

i 1 § tredje stycket skola närmare beröras längre

fram i samband med behandlingen av de olika författningsändringsförslagen.

Yad angår lagförslagets 2 § hava riksdagens justitieombudsman, 1939

års polisutredning, magistraten i Hälsingborg, poliskammaren i Hälsingborg

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

och föreningen Sveriges stadsdomare uttryckt önskemål, att befogenheten att

meddela uppdrag enligt paragrafen måtte tilläggas Kungl. Majit och icke, såsom

utredningsmannen föreslagit, länsstyrelserna. 1939 års polisutredning

framhåller såsom skäl härför vikten av att dylika frågor tillämpas enhetligt

och föreslår, med hänsyn till betydelsen av att sådant förordnande bringas

till allmänhetens kännedom, att förordnandet kungöres medelst intagande i

Svensk författningssamling.

Landsfiskalen i Västerås distrikt däremot föreslår, att polischefen skall

erhålla befogenhet att meddela sådant uppdrag och påpekar i samband därmed,

att sådan situation kan inträda, att dylikt uppdrag måste meddelas

skyndsamt.

Landsfiskalerna i Kolbäcks och Heby distrikt avstyrka, att uppdrag lämnas

underordnad polisman att utföra polischefs åligganden. Det framhålles,

att samtliga trådar böra löpa samman hos polischefen och att behandlingen

av smärre ärenden icke vållar denne nämnvärt mera arbete.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter, huruvida icke ärendesöverflyttningen

bör i lagtexten begränsas till mindre betydelsefulla ärenden.

Beträffande frågan örn polismyndighetslagens tillämpning å

Stockholm uttalar 1939 års polisutredning, att efter den omgestaltning av

överståthållarämbetets organisation, som skulle inträda i samband med uppförandet

å riksstaten av överståthållarens avdelning för polisärenden, ärendesfördelningen

icke torde lägga hinder i vägen för att lagens bestämning av

polismyndighetsbegreppet vunne tillämpning jämväl för Stockholms vidkommande.

Vid fördelningen av ärendena mellan den statliga avdelningen

och den på kommunens stat kvarstående avdelningen, vilken skulle benämnas

poliskammare, hade följts de principer, enligt vilka ärendenas uppdelning

verkställts mellan länsstyrelse och poliskammare. Vissa av lämplighetsskäl

betingade smärre avvikelser hade dock vidtagits. Dessa torde emellertid icke

hava någon betydelse i förevarande sammanhang. På grund därav syntes det

utredningen, att lagen i princip borde göras tillämplig även vad anginge

Stockholm. Därest i ett eller annat hänseende särföreskrift skulle visa sig

erforderlig med hänsyn till att full överensstämmelse icke bleve rådande

mellan poliskammaren i Stockholm och poliskamrarna i andra städer, torde

sådan föreskrift kunna ersätta det föreslagna stadgandet i 3 § av lagen.

Ordningspolisintendenten i Stockholm anser, att örn en sådan organisation

av Överståthållarämbetet bomme att beslutas, att poliskammaren i Stockholm

erhölle befogenhet att handlägga de ärenden, som i städer med poliskammare

handlades av denna, undantaget beträffande Stockholm i 3 § förslaget

till polismyndighetslag syntes kunna utgå. Likaså torde den i vissa

andra av utredningsmannens författningsförslag förekommande bestämmelsen

att Överståthållarämbetet respektive Överståthållarämbetet för polisärenden

i Stockholm skulle fullgöra de funktioner, som annorstädes fullgjordes av

poliskammare, kunna utgå. En dylik enhetlighet skulle vara synnerligen förmånlig

för allmänheten, som lättare finge klarhet, vart ansökningar och framställningar

skulle göras. En dylik enhetlighet skulle, framhålles slutligen i

yttrandet, vara önskvärd även för myndigheterna. Det torde nämligen för

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

närvarande icke alltid vara klart ens för dem, å vilken av överståthållarämbetets

avdelningar ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden handlades.

Även i överståthållarämbetets yttrande behandlas förevarande spörsmål.

Det skulle möjligen, säger ämbetet, kunna ifrågasättas, huruvida icke den

föreslagna bestämmelsen i 3 § skulle kunna slopas med hänsyn till att å Överståthållarämbetet

ankommande polisiära ärenden efter omorganisationen av ämbetet

i huvudsak handlades antingen å den avdelning, som föreslagits skola

erhålla benämningen poliskammare, eller av polismästaren såsom polischef.

För sin del anser emellertid ämbetet den föreslagna 3 § böra kvarstå, vilket

motiveras därmed att poliskammaren alltjämt vore att anse såsom en avdelning

inom Överståthållarämbetet och att besvären över de inom poliskammaren

meddelade besluten föras direkt hos Kungl. Majit.

Beträffande förslaget till lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen

ifrågasätter justitiekansler sämb etet, huruvida rådande begränsning i

landsfogdens polisverksamhet behöver komma till uttryck i lagrummet.

Magistraten i ''Norrtälje håller före, att åtgärderna enligt 10 kap. 12 § strafflagen

vore av så allvarlig natur, att det jämväl i fortsättningen borde ankomma

på de myndigheter, som omnämndes i lagrummet, att vidtaga desamma.

I varje fall syntes enligt magistratens mening borgmästaren såsom

representant för stadens högsta civilmyndighet böra bibehållas vid ifrågavarande

uppgift. Länsstyrelsen i Stochholms län vill icke direkt motsätta

sig den föreslagna lagändringen men säger sig icke kunna helt frigöra sig

från de betänkligheter mot förslaget, åt vilka magistraten i Norrtälje givit

uttryck.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att ifrågavarande funktioner

ställde utomordentliga krav på utövarens omdömesförmåga och förmåga till

ett auktoritativt uppträdande. Oaktat polischefskåren till följd av landsfiskalsreformen

komme att höjas i kvalitativt hänseende, holle länsstyrelsen före,

att dessa funktioner icke borde genom uttryckligt lagstadgande tilläggas

annan polischef än polismästare. Däremot syntes det lämpligt, att länsstyrelserna

gåves befogenhet att i fall då skyndsamhet vore av nöden i sitt ställe

sätta annan person att utöva ifrågavarande funktioner. Därvid kunde givetvis

polischefen användas, om han ansåges lämplig därtill.

Magistraten i Hälsingborg finner förslaget att borgmästare icke längre

skall räknas till civilmyndighet enligt 10 kap. 12 § strafflagen överensstämma

med utvecklingen på detta område.

Beträffande den föreslagna ändringen i 56 § hälsovårdsstadgan

ifrågasätter riksförbundet för fjärdingsmän och polismän, om icke paragrafens

innebörd ändrades genom den föreslagna omredigeringen. För närvarande

hade polismyndigheterna och vederbörande kronobetjäning, varmed syntes avses

vederbörande polis- och fjärdingsmän, sig ålagt att biträda vid tillsynen

över ordningen med avseende å allmänna hälsovården m. m. Genom ändringsförslaget

skulle polis- och fjärdingsmännen befrias från denna skyldighet,

vilken i stället skulle läggas enbart på polischefen, som i huvudsak vore

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

bunden vid sitt kontor. Då hälsovårdsstadgan borde bibehålla sin ursprungliga

mening, föreslår förbundet, att ordet kronobet.janing utbytes mot vederbörande

polis- och fjärdingsman.

Förslaget örn ändrade bestämmelser rörande bötesfördelningen enligt rusdrycksförsäljningsförordningen

m. fl. förordningar avstyrkes av

landsfogden i Västmanlands län samt magistraterna och polismästarna i Uppsala

och Gävle under framhållande av, bland annat, att erfarenheten ej styrkt

behovet av den föreslagna ändringen, genom vilken kretsen av personer, som

skulle kunna erhålla utdelning av de i städerna ådömda böterna, skulle så

vidgas, att den uppmuntrande verkan, som åsyftades med bestämmelserna,

till stor del skulle gå till spillo.

I övrigt beröras i remissyttrandena huvudsakligen frågor örn saklig ändring

av den fördelning av ärenden mellan å ena sidan magistrat och kommunalborgmästare

samt å andra sidan polischef, som följer antingen av särskilda

bestämmelser i olika författningar eller av den bestämning av polismyndighetsbegreppet,

som skulle ske genom den föreslagna särskilda lagen. Yrkanden

framkomma därvid såväl örn överflyttningar från magistrat och kommunalborgmästare

till polischef som om överflyttningar i motsatt riktning.

Största intresset i detta hänseende ägnas i remissyttrandena åt tillståndsgivningen

enligt § 13 ordningsstadgan för rikets städer samt motsvarande bestämmelser

i de med denna stadga sammanhörande författningarna. Ett synnerligt

stort antal polischefer påyrka, att nämnda befogenhet i förevarande sammanhang

och utan avvaktan å den förut omförmälda översynen genom sakkunnig

person av ordningsstadgan överflyttas till polischefen. Bland dem,

som påyrka en omedelbar sådan överflyttning, befinner sig föreningen

Sveriges landsfogdar, vilken rörande detta spörsmål yttrar:

Enligt föreningens mening måste det anses i hög grad otillfredsställande,

att denna befogenhet skall i vissa fall vara helt undandragen den myndighet,

som har att bära ansvaret för ordningens och säkerhetens upprätthållande.

Olägenheterna härav komma särskilt till synes beträffande tillställningar,

som kräva större polisbevakning, meddelande av särskilda skydds- och säkerhetsföreskrifter,

trafikreglering etc. Såsom exempel må härvid nämnas större

nöjestillställningar, publikdragande fotbollsmatcher och andra idrottstillställningar,

särskilt örn de icke äga rum inom inhägnade områden. I samband

härmed uppkomma ofta frågor av praktisk art, som icke lära kunna tillfredsställande

ordnas av annan än den, som handhar polisväsendet, t. ex. angående

åläggande för arrangörerna att bekosta viss polisbevakning eller att

vidtaga andra särskilda åtgärder, såsom uppsättande av anslag eller avspärrningsanordningar,

ordnande av belysning m. m. Ur allmän ordningssynpunkt

kan det måhända vidare i vissa fäll visa sig nödvändigt, att den föreslagna

tiden eller platsen för en tilltänkt tillställning ändras, polisstyrkan kan redan

vara disponerad för något annat ändamål, t. ex. för en centralt beordrad

razzia. Ett beaktande av nu antydda och liknande frågor kan ofta vara av

stor betydelse för underlättande av ordningshållningen. över huvud taget

måste det vara av största vikt, att polisledningen beträffande tillställningar

av skilda slag har tillfälle att vidtaga erforderliga dispositioner i preventivt

syfte till skydd för ordningens upprätthållande. Det får nämligen icke förbises,

att större folksamlingar alltid innebära vissa risker för störningar av

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 47

den allmänna ordningen, även om sammankomsten äger rum i den fredligaste

avsikt.

Åtskilliga magistrater och kommunalborgmästare hava redan nu — ehuru

utredningsmannen ej föreslagit någon ändring beträffande tillståndsgivningen

enligt § 13 ordningsstadgan för rikets städer — framfört erinringar mot

tanken att överflytta ifrågavarande befogenheter från magistrat eller kommunalborgmästare

till polischef. Av kommunalborgmästaren i Skövde framhålles

sålunda, att kommunalborgmästaren liksom vederbörande magistratsledamot

vore i jämförelse med polisorganen en betydligt mera demokratisk

myndighet, tillsatt under avgörande medverkan av de vid allmänna val utsedda

församlingar, som utövade den kommunala självstyrelsen. Så fundamentala

institut i vårt moderna demokratiska samhälle som rätt till sammankomster

och dylikt borde icke avgöras av ett exklusivt polisorgan. På avgörandet

av sådana ärenden inverkade mycket viktigare faktorer än polisintressen,

vilka senare med hänsyn till den skedda utvecklingen och den stegrade

möteskulturen numera spelade mindre roll i förevarande avseende. —

Magistraten i Söderhamn anser, att magistraten genom sin kollegiala sammansättning

utgjorde ett förnämligare organ för handläggning av dessa ärenden

än polischefen. Även örn ärendena i regel vore av enkel och relativt

betydelselös art, kunde de dock i sig innefatta stor social och ekonomisk betydelse.

Något annat skäl än intresset av uniformitet kunde, såvitt magistraten

förstode, icke förefinnas för en ändring. Men mot detta skäl stöde sådana

synpunkter som att § 13 ordningsstadgan i sig inrymde bestämmelserna om

församlingsfrihet och att i vårt land traditionsenligt icke borde inrymmas

större befogenheter åt det egentliga polisväsendet än som vore absolut oundgängliga.

I några remissyttranden framställas även önskemål örn överflyttning till de

egentliga polisorganen av den magistrat och kommunalborgmästare nu tillkommande

befattningen med ärenden enligt vapenkungörelsen. Landsfiskalen i Karlskoga

distrikt anser det knappast kunna råda någon tvekan om att hithörande

uppgifter på grund av sin natur rätteligen hörde hemma hos polischefen och

icke hos magistraten eller kommunalborgmästaren, sedan dessas befattning

med polisväsendet upphört, och säger sig förmoda, att den i författningen

föreskrivna ordningen för dylika ärendens handläggning icke någonsin tilllämpats

i städer, som tillkommit under de senare åren. Föreningen Malmöhus

läns landsfiskaler finner ifrågavarande ärenden vara utpräglade polisärenden

och icke i någon mån förvaltningsärenden. Föreningen påpekar, att

det vore på utredningen örn en persons lämplighet ur ordnings- och säkerhetssynpunkt

att innehava skjutvapen och ammunition, som länsstyrelsens beslut

grundades. Gällande bestämmelser vore därför i högsta grad irrationella och

medförde icke obetydlig tidsförlust vid ärendenas handläggning samt onödigt

dubbelarbete. Även länsstyrelserna i Jönköpings och örebro län samt landsfiskalen

i Borgholms distrikt hemställa, att vapenkungörelsen i förevarande

sammanhang ändras på sätt nyss sagts.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Även i vissa andra avseenden föreslås i en del remissyttranden överflyttning

av uppgifter från magistrat eller kommunalborgmästare till polischef.

De viktigaste författningar, i vilka ändring i sådan riktning föreslås, äro

motorfordonsförordningen, brandstadgan och lotteriförordningen.

Förslag hava jämväl framkommit, att vissa författningar, i vilka för närvarande

termen polismyndighet användes utan närmare bestämning, skulle så

ändras, att de uppgifter, som nu enligt vissa bestämmelser i dessa författningar

åvila polismyndigheten, skulle övertagas av magistrat eller kommunalborgmästare.

Bland de uppgifter, som föreslås på så sätt överflyttade, äro

meddelande av handräckning jämlikt 72 § fattigvårdslagen och 72 § barnavårdslagen

för införande av underhållsskyldig till arbetshem, beslut örn provisoriskt

omhändertagande av alkoholist samt tillfällig inskränkning i rätten

att utskänka rusdrycker, pilsnerdricka och alkoholfria drycker.

Departementschefen.

Utöver de primära uppgifterna att upprätthålla allmän ordning och säkerhet

samt verkställa undersökningar i anledning av begångna brott har polisorganen

i en mångfald lagar och författningar inom olika förvaltningsområden

ålagts speciella uppgifter och tilldelats för uppgifternas fullgörande

erforderliga befogenheter. Utmärkandet av vilka organ som i de olika fallen

äro avsedda att vara verksamma har författningstekniskt sett ägt rum antingen

genom att de åsyftade organen direkt namngivits eller genom att i författningen

dels såsom sammanfattande benämning å organen använts ordet polismyndighet,

dels lämnats en definition å vad som i författningen avses med

polismyndighet eller slutligen genom användande av termen polismyndighet

utan närmare förklaring av dess innebörd. Sistnämnda förfaringssätt är synnerligen

ofta förekommande.

Tidigare torde användandet utan närmare bestämning av termen polismyndighet

icke hava givit upphov till tolkningssvårigheter. Såvitt gäller landsbygden

torde såsom regel ej heller nu någon tvekan behöva uppstå vem som

skall fullgöra polismyndighet ålagd uppgift. Att förhållandet är ett annat

för städernas vidkommande beror på de förändringar, som i många städer vidtagits

i fråga örn handhavandet av åtskilliga av de uppgifter, som i detta sammanhang

närmast äro av intresse. Dessa förändringar sammanhänga med att

polischefskapet i städerna i princip överflyttats från magistrat, borgmästare

eller kommunalborgmästare till polismästare, stadsfiskal eller landsfiskal.

Utvecklingsgången i de olika städerna i nu ifrågavarande hänseende har

icke varit ensartad. I en del städer har förskjutningen av de polisiära uppgifternas

handhavande från de administrativa stadsorganen till de egentliga

polismyndigheterna skett successivt och utan särskilt författningsstöd. I andra

städer har överflyttningen skett i och med inrättandet av poliskammare. På

åter andra håll har distriktsåklagarreformen utgjort den bestämmande faktorn.

På grund av nu antydda förhållanden har i många fall tvekan uppstått, huru
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

vida viss uppgift skulle handhavas av magistraten respektive kommunalborgmästaren

eller av polischefen. Även om härav icke föranletts några allvarliga

missförhållanden, har dock bristen på klarhet i de meddelade föreskrifterna ej

sällan medfört, att framställningar ingivits till orätt myndighet, varav följt

onödig omgång i ärendenas behandling. Därjämte hava på grund av denna brist

på klarhet uppgifter av samma art handhafts i en stad av magistrat eller kommunalborgmästare

och i en annan stad av polismästare eller stadsfiskal. Vidare

hava förstnämnda myndigheter i åtskilliga fall handhaft uppgifter av rent

polisiär eller expeditionell art, vilka ur praktisk synpunkt lämpligen bort handläggas

av de egentliga polisorganen.

Vid den nu av särskilt tillkallad utredningsman verkställda utredningen av

hithörande förhållanden har genomgång skett av de lagar och författningar,

som innehålla bestämmelser av intresse i förevarande sammanhang, varefter

de uppgifter, som utredningsmannen på grundval av vissa angivna principer

ansett böra ankomma å poliskammare eller polischef, blivit av honom förtecknade.

Stadgande örn att de sålunda förtecknade uppgifterna skola handhavas

av poliskammare eller polischef har förutsatts skola införas på det sätt att i

en särskild lag med vissa bestämmelser örn polismyndighet föreskreves, att de

uppgifter, som enligt lag eller författning ankomme på polismyndighet i orten,

skulle — med vissa uppräknade undantag, avseende författningar, som innehölle

sådana definitioner å begreppet polismyndighet, vilka ansetts böra bibehållas

— tillkomma i stad, där poliskammare finnes, denna och å annan ort

polischefen. Vidare hava smärre ändringar i ett trettiotal olika författningar

ansetts erforderliga för att den avsedda fördelningen av uppgifterna mellan

å ena sidan magistrat och kommunalborgmästare samt å andra sidan poliskammare

och polischef skulle bliva konsekvent genomförd.

Utredningsmannens förslag innebär huvudsakligen en i förtydligande syfte

gjord formell översyn av hithörande författningsbestämmelser. På grund av

den begränsade omfattning, som sålunda givits åt utredningen, kan förslaget

genomföras utan hinder av vare sig den pågående utredningen örn polisväsendets

förstatligande eller den ännu ej slutgiltigt lösta frågan örn kommunalförvaltningens

ordnande i städerna. På grund härav och då det synes

mig vara av värde att de påpekade bristerna i lagstiftningen på detta område

bliva avhjälpta, vill jag förorda, att utredningsmannens förslag, vilket

vunnit allmän anslutning bland remissmyndigheterna, förverkligas. Jag finner

ej heller anledning frångå det av utredningsmannen förordade sättet för genomförande

av förslaget och tillstyrker därför, att föreskrift om innebörden av

begreppet polismyndighet meddelas i särskild lag. På grundval av det i betänkandet

föreliggande förslaget till särskild sådan lag har därför inom socialdepartementet

upprättats förslag till lag orri vad i allmänhet skall med polismyndighet

avses.

Vissa med nämnda lagförslag sammanhängande spörsmål skola i det följande

närmare beröras.

Förslaget till lag örn vad i allmänhet skall med polismyndighet avses innehåller

i 1 § den bestämmelsen att örn i lag eller författning uppgift ålagts polis
Bihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Kr 17. ra is 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

myndighet utan att i lagen eller författningen särskild föreskrift meddelats

örn vad med polismyndighet avses uppgiften skall tillkomma i stad med poliskammare

denna och i övriga delar av riket polischefen.

Med hänsyn särskilt till den hävd, som poliskammarbegreppet vunnit i flertalet

polismästarstäder, synes anledning ej föreligga att, såsom i något yttrande

föreslagits, i förevarande sammanhang utmönstra nämnda begrepp.

I sin motivering till lagförslaget har utredningsmannen behandlat frågan,

i vad mån lagen är tillämplig dels å de polischeferna överordnade myndigheterna

(landsfogde, länsstyrelse, Kungl. Majit), dels å underordnad polispersonal.

Yad det förra spörsmålet beträffar ligger det i sakens natur, att lagen åsyftar

att reglera frågan, vilken av flera sidoordnade lokala myndigheter en viss uppgift

tillkommer. I den mån det ingår i överordnade myndigheters ledande polisverksamhet

att ej blott ingripa i fall då visst ärende redan varit föremål för

polischefs handläggning utan även själv taga initiativ gör dock den föreslagna

lagen självfallet ej någon ändring i detta förhållande.

Yad angår den underordnade personalens befogenheter lämna nu gällande

bestämmelser endast i ett fåtal fall direkt upplysning örn nämnda personals

behörighet. Det synes mig icke heller kunna ifrågakomma vare sig att meddela

någon allmängiltig regel i ämnet eller att i fråga örn varje särskild författning

taga ställning till frågan, utan det synes i varje enskilt fall bliva en

omdömesfråga, i vad mån viss uppgift eller befogenhet tillkommer den underordnade

personalen. Till utredningsmannens förut återgivna allmänna synpunkter

i denna fråga kan jag helt ansluta mig.

Den i 1 § andra stycket utredningsmannens förslag förekommande hänvisningen

till vad örn poliskammare och polischef är särskilt stadgat har såsom

obehövlig utgått ur departementsförslaget.

Likaså återfinnes ej i sistnämnda förslag uppräkningen av de författningar,

i vilka ett polismyndighetsbegrepp av annan innebörd än enligt huvudregeln

återfinnes. Det framstår nämligen såsom mindre lämpligt att så sammanknyta

förevarande lag med bestämmelser i administrativa författningar att

eventuella nya begreppsbestämningar i författningar av det senare slaget skulle

kräva ändring i lagen. I stället har i departementsförslaget huvudregeln

förklarats gälla för det fall att i lag eller författning begreppet polismyndighet

användes utan att i lagen eller författningen särskild föreskrift meddelats örn

vad med polismyndighet avses. Bestämmelsen örn att den särskilda föreskriften

skall hava meddelats »i lagen eller författningen» bör ej tolkas så snävt att

dylika föreskrifter, meddelade i en lag eller stadga, ej anses gälla i en tillämpningskungörelse

därtill eller i en med stöd av lagen eller stadgan utfärdad

lokal stadga. Omvänt bör en definition å begreppet polismyndighet, meddelad

i en av Kungl. Majit utfärdad tillämpningskungörelse till en lag, gälla även i

den mån begreppet polismyndighet utan särskild definition användes i själva

lagen.

I anledning av vad polismästaren i Karlstad anfört vill jag framhålla, att

lagen med den lydelse den skulle erhålla enligt departementsförslaget icke

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr, 17.

berör annat än tolkningen av begreppet polismyndighet i sådana lagar och författningar,

där begreppet icke blivit närmare bestämt. I den mån överflyttning

av ärenden enligt andra författningar än nu nämnts från magistrat till poliskammare

eller polismästare hittills lagligen må hava kunnat ske, medför därför

den nya lagen ej någon ändring i detta förhållande.

2 § departementsförslaget motsvarar paragrafen med samma ordningsnummer

i utredningsmannens förslag. Dock har den ändringen vidtagits, att befogenheten

att meddela beslut enligt nämnda paragraf tillagts Kungl. Majit i

stället för, såsom enligt utredningsmannens förslag, länsstyrelsen. Då delegationsprövningen

lagts i Kungl. Maj:ts hand, synes ej erforderligt att, såsom

justitiekanslersämbetet föreslagit i sitt remissyttrande, förklara överflyttningen

av ärenden till annan än polischef skola avse allenast ärenden av

mindre krävande art.

I 3 § utredningsmannens lagförslag stadgas, att genom den föreslagna lagen

ändring ej göres i de bestämmelser, som gälla för Stockholm. Utredningsmannen

har i detta Sammanhang anfört, att principen i 1 § lagförslaget icke

vore förenlig med den fördelning av polisärendena, som gällde för Överståthållarämbetet.

Sedan utredningsmannens förslag avgavs, har ny instruktion för Överståthållarämbetet

utfärdats den 27 november 1942 (nr 919). Enligt 2 § nämnda

instruktion handläggas till Överståthållarämbetet hörande ärenden å följande

fem huvudavdelningar: första kansliavdelningen, andra kansliavdelningen,

skatteverket, poliskammaren och polisdomstolen. Chef för poliskammaren är

polismästaren (3 §). Av instruktionens 37 § framgår vilka ärenden som höra

till handläggning å poliskammaren. Såsom av vissa remissmyndigheter framhållits

har härvid följts den principen, att poliskammaren skulle erhålla samma

arbetsområde som andra poliskamrar. Skulle jämkning uti den i instruktionen

bestämda fördelningen av ärenden undantagsvis befinnas erforderlig, må enligt

50 § överståthållaren därom förordna.

Då innebörden av begreppet polismyndighet klargöres i särskild lag, är

det givetvis önskvärt, att den vägledning lagen är avsedd att giva myndigheter

och allmänhet kan utnyttjas även såvitt angår förhållandena i Stockholm. Den

olägenhet, som ovissheten om vilken myndighet som i ett visst fall har att

handlägga ett ärende medför, torde i viss mån göra sig gällande även i förhållandet

mellan överståthållarämbetets kansliavdelningar och den enligt sakens

natur relativt självständigt arbetande poliskammaren. Såväl den nyligen fastställda

ärendesfördelningen mellan överståthållarämbetets huvudavdelningar

som den omständigheten att den polismästaren underställda huvudavdelningen

erhållit benämningen poliskammare synes underlätta en likställighet i nu

ifrågavarande avseende mellan huvudstaden och landet i övrigt.

Såsom skäl mot en dylik likställighet har av Överståthållarämbetet anförts

det förhållandet, att besvären över de inom dess poliskammare meddelade besluten

föras direkt hos Kungl. Maj :t. Då emellertid besvärsrätten icke regleras

i detta sammanhang, synes undantagsföreskriften för Stockholm icke vara ur

denna synpunkt erforderlig. Däremot torde den omständigheten böra beaktas,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

att, i händelse 3 § i utredningsmannens förslag utgår, det icke synes låta sig

göra att verkställa den i 50 § instruktionen för Överståthållarämbetet omförmälda

jämkningen i den riktningen att ärenden, som viss författning ålägger

polismyndighet att handlägga utan att lämna närmare bestämning av vad med

polismyndighet avses, överflyttas från poliskammaren till någon av kansliavdelningarna.

Något aktuellt behov av sådan jämkning lärer emellertid icke

föreligga.

Vid övervägande av nu anförda synpunkter har jag funnit mig böra stanna

vid den ståndpunkten att det föreslagna undantagsstadgandet för Stockholm

icke bör upptagas i lagen.

Den föreslagna lagen synes lämpligen böra träda i kraft den 1 januari 1944.

Vidkommande därefter de av utredningsmannen föreslagna följdändringarna

i olika lagar och författningar hava i skilda avseenden av remissmyndigheter

framförts önskemål om sakliga ändringar av innebörd att magistrat eller

kommunalborgmästare nu uttryckligen tillerkända befogenheter skulle överflyttas

till polischef eller att överflyttningar i motsatt riktning skulle vidtagas.

Med ett undantag, vilket längre fram skall närmare beröras, har jag emellertid

ansett mig böra avböja förslag av sådan innebörd, i den mån de icke

beaktats av utredningsmannen. Den huvudsakliga anledningen härtill är, att

med den verkställda utredningen icke avsetts att i sak pröva, i vad mån vissa

magistrat eller kommunalborgmästare nu åliggande uppgifter ur ändamålsenlighetens

synpunkt borde övertagas av polischef. Att på grundval av en

utredning av huvudsakligen formell karaktär vidtaga omfattande sakliga

ändringar synes mig icke böra ifrågakomma.

Utöver förslaget till lag örn vad i allmänhet skall med polismyndighet

avses hava inom socialdepartementet upprättats följande av den förordade

reformen föranledda författningsförslag:

1) Förslag till lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen. Av länsstyrelsen

i Älvsborgs län har ifrågasatts, att endast de polischefer, som vore

polismästare, skulle erhålla den i förevarande paragraf stadgade befogenheten.

Med hänsyn till de kompetenskrav, som numera gälla för landsfiskalerna,

synes anledning dock ej föreligga att icke tillerkänna landsfiskal,

där denne i ett sådant fall som i paragrafen avses är högste tillstädesvarande

civilmyndighet, nu ifrågavarande befogenhet. Myndighet, som ej har ansvar

för ordningshållningen, bör däremot icke äga ingripa i en sådan situation, som

åsyftas i paragrafen. Borgmästare torde därför böra utgå ur uppräkningen

i paragrafens andra stycke. Då nu anförda synpunkter sammanfalla med

utredningsmannens, är det uppgjorda departementsförslaget ock i sak överensstämmande

med utredningsmannens motsvarande förslag.

2) Förslag till lag örn ändrad lydelse av ld och 16 §§ lagen den 25 juni 1909

(nr 56 s. 1) angående naturminnesmärkens fredande. 14 § andra stycket

överensstämmer i sak med utredningsmannens förslag. I samband härmed

har i 14 § första stycket den ändringen vidtagits att den nuvarande bötesskalan

5—1,000 kronor ersatts med dagsböter. Då vidare den i 16 § tredje

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

stycket förekommande bestämmelsen att böter skola vid bristande tillgång förvandlas

enligt allmänna strafflagen genom tillkomsten av lagen den 9 april

1937 örn verkställighet av bötesstraff gjorts överflödig, har nämnda stycke upphävts

i departementsförslaget.

3)—5) Förslag till lag angående upphävande av 9 § lagen den 6 maj 1921

(nr 188) om rätt i vissa jall för polismyndighet att omhändertaga djur, lag

örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12 juni 1885

(nr 27) angående lösdrivares behandling samt lag örn ändrad lydelse av 22 §

lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Förslagen äro med vissa redaktionella jämkningar lika lydande

med utredningsmannens förslag.

6) Förslag till lag örn ändrad lydelse av 15 § 2 mom. lagen den 20 juni

1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin. 1924 års lag är gällande endast till och med den 30

juni 1943. Chefen för finansdepartementet kommer, enligt vad jag inhämtat,

senare denna dag att anmäla frågan örn lagens fortsatta giltighet. Förevarande

förslag, vilket helt överensstämmer med utredningsmannens förslag,

förutsätter, att lagen kommer att förlänas fortsatt giltighet.

7) —8) Förslag till lag örn ändrad lydelse av 23 § lagen den 14 juni 1918

(nr 422) örn fattigvården samt lag örn ändrad lydelse av 27 § epidemilagen

den 19 juni 1919 (nr 443). Förslagen äro lika lydande med utredningsmannens

förslag.

9) Förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 15 förordningen den 6

augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivning. I mantalsskrivningsförordningen

hava vidtagits — förutom de ändringar, som föranletts av utredningsmannens

förslag, att uppgifterna enligt § 15 förordningen skola tillkomma

poliskammare och polischef — jämväl vissa huvudsakligen formella ändringar,

därvid motsvarande bestämmelser i det av 1936 års uppbördskommitté framlagda

förslaget till folkbokföringsförordning tjänat till ledning.

10) —12) Förslag till förordning örn ändrad lydelse av 4 § 7 mom. förordningen

den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda

förmåner och rättigheter, förordning örn ändring i vissa delar av förordningen

den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka samt förordning

örn ändrad lydelse av 9 § 1 mom. och 15 § förordningen den 8 maj

1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga

drycker. Förslagen ansluta sig i sak till utredningsmannens förslag.

13) Förslag till förordning örn ändrad lydelse av §§ 13, 27 och 29 ordningsstadgan

för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22). Såsom förut nämnts

föreslår utredningsmannen, att rätten enligt § 13 ordningsstadgan för rikets

städer att upplösa tillställning skall tillkomma polischefen. För närvarande

tillkommer denna rätt i städer, där poliskammare ej finnes, magistrat eller

kommunalborgmästare. De skäl, som utredningsmannen anfört till stöd för

sitt förslag, synas mig bärande, och jag vill därför förorda nämnda ändring.

Med hänsyn till den av utredningsmannen i andra sammanhang gjorda åtskillnaden

mellan polismyndighets- och polischefsärenden torde dock den

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majlis proposition nr 17.

jämkningen böra vidtagas i utredningsmannens förslag, att rätten att upplösa

tillställning förklaras tillkomma i stad med poliskammare denna och i annan

stad polischefen; termen polismyndighet kan med hänsyn till stadgans § 29

ej komma till användning.

Enligt kungörelse den 10 juni 1932 (nr 198) skall vad i § 13 är stadgat

i fråga örn maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning eller dylikt,

akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning eller andra med dessa

jämförliga tillställningar tillämpas jämväl beträffande dylik tillställning å

ort, varest vad sålunda är stadgat icke redan är gällande, därvid landsfiskal

skall tillkomma enahanda befogenhet, som enligt nämnda paragraf är i fråga

örn stad tillagd polismyndighet därstädes. Det är utan särskilt stadgande

uppenbart, att i sådana fall landsfiskal i sin egenskap av polischef har samma

befogenheter som enligt § 13 ordningsstadgan i dess nu föreslagna lydelse

tillkomma polischef i stad.

Ett stort antal remissmyndigheter har uttalat sig rörande frågan huruvida

även rätten att meddela tillstånd enligt § 13 ordningsstadgan för rikets

städer borde överflyttas till de egentliga polisorganen. Av flera polischefer

har därvid med styrka gjorts gällande, att den myndighet, som hade ansvaret

för upprätthållande av ordningen vid en tillställning, jämväl borde äga det

avgörande inflytandet beträffande frågan, huruvida tillställningen över huvud

taget borde komma till stånd eller ej. Från andra håll har däremot framhållits,

att rätten att hålla sammankomst vore en så betydelsefull medborgerlig rättighet

att dess utövande icke borde göras beroende av beslut av ett exklusivt

polisorgan.

Utredningsmannnen har, efter framhållande av vissa synpunkter som talade

för och andra som talade mot en överflyttning av tillståndsgivningen, för

sin del ansett spörsmålet böra göras till föremål för närmare undersökning.

En sådan undersökning har utredningsmannen emellertid ansett falla utanför

det honom givna uppdraget.

Såsom i betänkandet omnämnes tillkallades den 11 november 1938 en sakkunnig

för översyn av ordningsstadgan för rikets städer. Översynen skall

enligt direktiven i första hand avse de i ordningsstadgan och med denna

sammanhängande författningar förefintliga bestämmelser, vilka reglera anordnandet

av offentliga tillställningar. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30

december 1939 skall utredningen tills vidare vila.

Den utförlighet, varmed frågan örn tillståndsgivningen enligt ordningsstadgan

för rikets städer behandlas i remissvaren, belyser i sin mån den vikt

de ansvariga myndigheterna tillmäta denna fråga. Att frågans lösning måste

föregås av en allsidig undersökning av problemet, är genom de framkomna

meningsskiljaktigheterna tydligt. Jag har därför för avsikt att låta det avbrutna

arbetet på översyn av ordningsstadgan inom kort återupptagas. Med

hänsyn härtill kan det självfallet ej ifrågakomma att i detta sammanhang till

slutligt avgörande upptaga frågan örn ordningen för meddelande av tillstånd

enligt § 13 ordningsstadgan.

Bestämmelserna i § 13 ordningsstadgan och motsvarande stadgande i för
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ordningen angående biografföreställningar förete i sak vissa skiljaktigheter.

Utredningsmannen har föreslagit, att förstnämnda författning skulle så ändras,

att likställighet mellan författningarna åvägabringades. Ändringarna innebära

vidgade befogenheter för vederbörande myndigheter. Då det synes mig lämpligt,

att även nu ifrågavarande spörsmål bliva föremål för omprövning i samband

med den allmänna revisionen av ordningsstadgan, har jag ansett mig icke

böra upptaga vad av utredningsmannen föreslagits.

I § 27 ordningsstadgan regleras rätten att anföra besvär över påbud eller

föreskrifter enligt stadgan. Besvären angivas i paragrafen kunna avse antingen

sådana av Överståthållarämbetet, Konungens befallningshavande eller

magistrat fastställda eller givna påbud och beslut, som i §§ 20, 21 och 23

ordningsstadgan omförmälas, eller de närmare föreskrifter eller åtgärder,

som det i övrigt enligt stadgan tillkommer magistrat eller polismyndighet

att meddela eller vidtaga. Enligt den föreslagna ändringen i § 13 kommer

poliskammare och polischef att erhålla vissa befogenheter. Av dessa båda

myndigheter inbegripes poliskammare men ej polischef i polismyndighetsbegreppet

sådant detta bestämts i stadgans § 29. På grund härav torde för

fullständighetens skull polischef böra i § 27 jämställas med magistrat och

polismyndighet.

I ordningsstadgans § 29 har i enlighet med utredningsmannens förslag

polismästarna i städerna utan poliskammare erhållit samma befogenheter enligt

stadgan som i övriga polismästarstäder tillkomma poliskammaren. Därjämte

har i paragrafen vidtagits en jämkning, som är föranledd av den numera

genomförda omorganisationen av Överståthållarämbetet.

14) Förslag till förordning om ändrad lydelse av 56 § hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919 (nr 566). Förslaget överensstämmer med utredningsmannens

motsvarande förslag. I anledning av vad riksförbundet för fjärdingsman

och polismän anfört vill jag allenast hänvisa till uttalandet i det föregående

örn den underordnade polispersonalens befogenheter.

15) Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 3 § vapenkungörelsen

den 22 juni 1934 (nr 315). I 3 § första stycket vapenkungörelsen föreskrives

skyldighet för envar, som den 1 juli 1934 såsom ägare eller eljest innehade

skjutvapen, att — där han ej på grund av 1927 års kungörelse i ämnet

deklarerat vapnet och därom mottagit bevis eller erhållit tillstånd till förvärv

eller införsel av vapnet — senast den 30 september 1934 deklarera

vapnet hos länsstyrelsen i det län där han hade sitt hemvist Enligt 3 §

andra stycket skulle deklarationen ingivas i Stockholm till Överståthållarämbetet

för polisärenden, i stad med poliskammare till denna, i annan stad där

magistrat finnes till magistraten och i stad utan magistrat till stadsstyrelsen

eller, om sådan ej finnes, till kommunalborgmästaren. Å landet skulle deklarationen

ingivas till landsfiskalen; dock ägde den som tillhörde lappbefolkningen

i stället ingiva deklarationen till lappfogden. Myndighet som mottagit

deklarationen skulle, där fråga ej vore örn Stockholm, enligt 3 § tredje stycket

insända densamma till länsstyrelsen. — Den som förvärvar eller lånar skjutvapen

skall enligt 4 § hos länsstyrelsen söka tillstånd att innehava vapnet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Sådan ansökan skall enligt 5 § andra stycket ingivas till myndighet som i 3 §

andra stycket sägs. Myndigheten skall, där fråga ej är örn Stockholm, insända

ansökningen jämte eget yttrande till länsstyrelsen. Vid återkallelse

av tillstånd att innehava skjutvapen ävensom under vissa andra angivna omständigheter

skall vapnet avlämnas till myndighet som i 3 § andra stycket

sägs eller till den som myndigheten bestämmer (10 § första stycket). Även

till förvärv av ammunition fordras tillstånd (12 §). Jämväl sådan ansökan

ingives. till myndighet som i 3 § andra stycket sägs, och denna skall, där

fråga ej är om Stockholm, insända ansökningen jämte eget yttrande till länsstyrelsen

(13 § andra stycket).

Såsom förut omnämts har i några remissyttranden påyrkats den ändring

i vapenkungörelsen, att nu omförmälda ansökningar skulle i stället för till

magistrat eller kommunalborgmästare ingivas till polischef. Den till grund

för detta yrkande liggande uppfattningen att hithörande ärenden äro utpräglade

polisärenden synes mig icke kunna med fog bestridas. Väl kan det

antagas, att polischefen erhåller tillfälle att yttra sig över avgivna ansökningar.

Det synes mig dock otillfredsställande, att ansökningsförfarandet är

i föi fattningen så reglerat, att ärendet enligt denna icke passerar polischefen,

vilken måste antagas besitta den bästa kännedomen örn sådana till sökandens

person hänförliga omständigheter, vilka kunna inverka på prövningen av ansökningen.

Med hänsyn till vikten av de intressen, som vapenkungörelsen

avser att tillgodose, anser jag mig därför böra i detta fall föreslå den sakliga

ändringen i vapenkungörelsen, att de förut omförmälda ansökningarna skola

ingivas till polismyndigheten i orten. Det nu gällande undantagsstadgandet

för lappbefolkningen bör dock bibehållas.

16) Förslag till förordning om ändrad lydelse av 13 § 3 och 4 mom. motorfordonsförordningen

den 23 oktober 1936 (nr 561). Förslaget är upprättat i

anslutning till vad utredningsmannen föreslagit.

17) Förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den

22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående biografföreställningar. Förslaget innehåller

dels de av utredningsmannen föreslagna ändringarna i förordningen,

åsyftande att vinna överensstämmelse med de föreslagna ändringarna i

ordningsstadgan för rikets städer, dels därutöver en ändring av 4 §; genom

sistnämnda ändring kommer godkännande enligt 4 § andra stycket att meddelas

av samma myndighet, åt vilken tillståndsgivningen enligt 1 § är anförtrodd.

Följande i bilaga B till detta protokoll medtagna förslag av utredningsmannen

hava ansetts icke böra föranleda någon åtgärd:

1) förslag till ändrad lydelse av § 4 mom. 5 tryckfrihetsförordningen;

2) förslag till förordning örn ändrad lydelse av 35 § förordningen den 15

december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i

riket;

3) förslag till förordning örn ändrad lydelse av 46 § 1 mom. förordningen

den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin;

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 17. 57

4) förslag till förordning om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. förordningen

den 1 juli 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit;

5) förslag till förordning örn ändrad lydelse av 18 § 2 mom. förordningen

den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.; samt

6) förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den

18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker.

Rörande anledningen till att förslag i dessa hänseenden icke ansetts böra

framläggas vill jag anföra.

Förslaget under 1) synes icke böra prövas förrän i samband med att fråga

kan uppkomma örn annan ändring i tryckfrihetsförordningen.

Den under 2) omförmälda förordningen torde komma att inom kort ersättas

av ny lagstiftning i ämnet.

Beträffande övriga författningar har utredningsmannen, såsom förut

nämnts, föreslagit, att den bötesandel, som jämlikt dessa författningar skall

i annan stad än Stockholm ställas till magistratens förfogande att användas

till uppmuntran av polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av

olovlig sprithantering, i stället skall, i likhet med vad fallet är å landet, för

samma ändamål ställas till länsstyrelsens förfogande. Tillräckliga skäl synas

emellertid ej föreligga för sådan ändring av författningarna. I fråga örn

rusdrycksförsäljningsförordningen har utredningsmannen dessutom föreslagit

ett par mindre jämkningar, nämligen utbyte i 3 kap. 21 § och 7 kap.

17 § av termen polischef mot polismyndighet. På grund av ändringarnas

ringa praktiska betydelse torde dock med dem kunna tills vidare anstå.

Av förslaget till lag örn vad i allmänhet skall med polismyndighet avses

föranledas jämväl ändringar i vissa författningar, som tillkommit enbart i

administrativ ordning. Förslag till dessa ändringar torde jag, i händelse lagförslaget

antages, senare få anmäla. I

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts hava inom socialdepartementet

upprättats förslag, av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta

protokoll utvisar, till

1) lag örn vad i allmänhet skall med polismyndighet avses;

2) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen;

3) lag örn ändrad lydelse av 14 och 16 §§ lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1)

angående naturminnesmärkens fredande;

4) lag angående upphävande av 9 § lagen den 6 maj 1921 (nr 188) örn rätt

i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur;

5) lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12 juni

1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling;

6) lag örn ändrad lydelse av 22 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar;

7) lag örn ändrad lydelse av 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 225)

med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin;

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

8) lag örn ändrad lydelse av 23 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om

fattigvården;

9) lag örn ändrad lydelse av 27 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443);

10) förordning örn ändrad lydelse av § 15 förordningen den 6 augusti 1894

(nr 61) angående mantalsskrivning;

11) förordning örn ändrad lydelse av 4 § 7 mom. förordningen den 23

oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner

och rättigheter;

12) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919

(nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka;

13) förordning örn ändrad lydelse av 9 § 1 mom. och 15 § förordningen

den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed

jämförliga drycker;

14) förordning örn ändrad lydelse av §§ 13, 27 och 29 ordningsstadgan

för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22);

15) förordning örn ändrad lydelse av 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni

1919 (nr 566);

16) kungörelse örn ändrad lydelse av 3 § vapenkungörelsen den 22 juni

1934 (nr 315);

17) förordning örn ändrad lydelse av 13 § 3 och 4 mom. motorfordonsförordningen

den 23 oktober 1936 (nr 561); saint

18) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 22 juni 1911 (nr

71 s. 1) angående biograf föreställningar.

De under 1)—7) upptagna författningsförslagen äro av den natur, att

lagrådets utlåtande över dem bör inhämtas.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över de under 1)—7) upptagna lagförslagen måtte, för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Jan-Erik Stenius.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

59

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om råd i allmänhet skall nied polismyndighet avses.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Där i lag eller författning uppgift ålagts polismyndighet utan att

i lagen eller författningen särskild föreskrift meddelats örn vad med polismyndighet

avses, skall uppgiften tillkomma i stad med poliskammare denna och i

övriga delar av riket polischefen.

2 §•

Örn särskilda skäl därtill äro, äger Konungen, utan hinder av vad i 1 §

sägs, uppdraga åt annan polisman än polischef att i dennes ställe fullgöra

på polischef eljest enligt 1 § ankommande uppgift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 12 § strafflagen1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

12 §.

Till upprors---nödigt vara.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, statspolisintendenten

samt landsfogde och annan polischef eller den, som i sådan

ämbets- eller tjänstemans ställe satt är.

Är ej — — — stadgat är.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944. i

i Senaste lydelse se SFS 1917: 308.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 oell 16 §§ lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1)

angående naturminnesmärkens fredande.

Härigenom förordnas, att 14 och 16 §§ lagen den 25 juni 1909 angående

naturminnesmärkens fredande skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

14 §.

Överträder någon utan sådant medgivande, som i 12 § sägs, vad i enlighet

med denna lag till naturminnesmärkes fredande stadgats och kungjorts, eller

skadas naturminnesmärke i strid mot vad i 10 § tredje stycket sägs, eller

bryter någon mot förbud, som i 11 § sägs, eller mot förbud meddelat enligt

13 §, vare straffet dagsböter.

Hörnes någon till ansvar för överträdelse av förbud meddelat enligt 13 §,

varde tillika förelagd att inom viss tid borttaga den störande anordningen

vid äventyr att denna eljest må på hans bekostnad genom polismyndighetens

försorg borttagas.

16 §.

Av böter — ---vetenskapsakademiens naturskyddskassa.

Finnes särskild ----åklagarens andel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av 9 § lagen den 6 maj 1921 (nr 188) örn rätt i

vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 6 maj 1921 örn rätt i vissa fall för

polismyndighet att omhändertaga djur skall upphöra att gälla med utgången

av år 1943.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

61

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse aT 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12 juni

1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12 juni

1885 angående lösdrivares behandling skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

2 §•

1 mom. Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av polisman eller

tillsyningsman, och skall den anhållne ofördröjligen inställas till förhör i stad,

där stadsfiskal finnes, inför denne och i övriga delar av riket inför landsfiskalen.

Befinnes vid---skälen därför.

I händelse---- befallningshavande tillgängligt.

15 §.

1 mom. Det åligger polisman och tillsyningsman att hålla noggrann tillsyn

å lösdrivare; och bör kommunalmyndighet samt tillsyningsman låta sig angeläget

vara att bereda lösdrivare utväg till arbete.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 22 § lagell den 20 juni 1918 (nr 460) angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar skall erhålla följande ändrade lydelse.

22 §.

För verkställande av förordnande, varom i 21 § sägs, äro sundhetsinspektör

och hälsovårdsmyndighet berättigade att av polismyndighet erhålla erforderlig

handräckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majlis proposition nr 17.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 15 § 2 inom. lagen den 20 juni 1924 (nr 225)

med särskilda bestämmelser angående oloylig befattning med

spritdrycker oell yin.

Härigenom förordnas, att 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 med särskilda

bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin skall

erhålla följande ändrade lydelse.

15 §.

2 mom. Allmän åklagare, polisman eller person, vilken särskilt förordnats

att vaka över efterlevnaden av gällande förordningar angående tillverkning av

brännvin och angående försäljning av rusdrycker, skall, då han anträffar spritdrycker

eller vin, som skäligen kunna antagas vara förverkade jämlikt stadgande

i 2 kap. i denna lag, taga dryckerna i beslag tillika med kärl och emballage,

vari de förvaras. Beslag skall, där så ske kan, göras i två vittnens närvaro,

och skall innehavaren av vad som tages i beslag eller, örn han är frånvarande,

hans ombud på stället eller någon av hans husfolk tillsägas om beslaget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse ay 23 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

örn fattigvården.

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

23 §.

Till någon ----han vistas.

Anmälan må — ■—- — i församlingen.

Har anmälan — — — dess ordförande.

Polisman, läkare eller barnmorska, som finner någon vara i sådan belägenhet,

att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden, bör därom göra anmälan

hos styrelsen.

Oavsett örn---erhåller sådan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 17.

63

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 27 § epideniilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 27 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla

följande ändrade lydelse.

27 §.

Det åligger polismyndighet samt tull-, lots- och hamnpersonal att biträda

vederbörande hälsovårdsnämnd vid tillsynen över iakttagandet av vad i denna

lag är stadgat ävensom av de särskilda föreskrifter, som jämlikt denna lag av

nämnden meddelas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Förordning

örn ändrad lydelse av § 15 förordningen den 6 augusti 1894 (nr 61)

angående mantalsskrivning.

Härigenom förordnas, att § 15 förordningen den 6 augusti 1894 angående

mantalsskrivning1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

§ 15.

Har uppgiftspliktig uraktlåtit att inom föreskriven tid och i behörig ordning

avgiva mantalsuppgift, eller har han avgivit ofullständig sådan uppgift, bör

den uppgiftsskyldige, örn han finnes inom orten, av mantalsskrivningsförrättaren

anmanas att i vederbörlig ordning och inom viss tid efter delfåendet

av anmaningen fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Anteckning örn namn och hemvist

å den, vilken meddelas dylik anmaning, skall ske i protokollet. Anmaning

må genom polismyndighetens försorg tillställas den försumlige. Infordrad

uppgift må avlämnas till den, som verkställer delgivningen. Hörsammas icke

anmaning att avgiva eller fullständiga anmälan eller finnes den försumlige icke

inom orten, må för anmälans införskaffande anlitas biträde av Konungens befallningshavande,

som äger förelägga den försumlige lämpligt vite.

Genast efter mottagandet av den i § 8 mom. 5 omförmälda längd skall mantalsskrivningsförrättaren

förelägga en var däri upptagen person, vilken försummat

honom åliggande skyldighet att avlämna flyttningsbetyg, att inom

viss lämplig tid efter föreläggandets delfående fullgöra omförmälda skyl
1

Senaste lydelse se SFS 1938: 615.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

dighet. Delgivning av sådant föreläggande ombesörjes av polismyndigheten,

och må infordrad uppgift avlämnas till den, som verkställer delgivningen.

Polismyndigheten har att vaka över att föreläggandet efterleves. Tredskas

den försumlige, har polismyndigheten att skyndsamt därom göra anmälan

till Konungens befallningshavande, som äger förelägga den försumlige vid

vite att fullgöra sin kyrkoskrivningsskyldighet.

Polisman, som verkställer delgivning av anmaning eller föreläggande, varom

i denna paragraf sägs, äger att därför av den försumlige undfå gottgörelse med

fem kronor för varje förrättning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 4 § 7 mom. förordningen den 23 oktober 1908

(nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner

och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 4 § 7 mom. förordningen den 23 oktober 1908

angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

7 mom. I 6 mom. omförmäld kontroll å biljettförsäljningen ombesörjes i

Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan stad av drätselkammaren och på

landet av kommunalnämnden.

Vid varje--- — kontrollant avskiljes.

Den som---behöriga utövande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 (nr 406)

angående försäljning av pilsnerdricka.

Härigenom förordnas, att 17 § 3 morn., 19 § 1 morn., 25 § och 27 § 2 mom.

förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka1 2 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse se SFS 1920: 859.

2 Senaste lydelse av 17 § 3 morn., 19 § 1 morn. och 27 § 2 morn. se SFS 1928: 114.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

17 §-

3. Kvittensbok och försäljningsbok skola hållas tillgängliga för Konungens

befallningshavande, kontrollstyrelsen samt allmän åklagare, kvittensboken

under forsling jämväl för person, som särskilt för detta ändamål utsetts av

nykterhetsnämnd samt av polischefen i orten förordnats att utöva den härför

erforderliga polisverksamheten, så ock för annan polisman. Kvittens- och försäljningsböckerna

skola av partihandlaren förvaras under minst två år efter

varje boks avslutande.

Närmare föreskrifter---av Konungen.

19 §.

1. Utskänkningsrörelse, vartill tillstånd erhållits enligt 13 §, må endast äga

rum i lokal eller å plats, som blivit godkänd vid besiktning. Sådan besiktning

hålles i stad, där stadsfiskal finnes, av denne och i övriga delar av riket av

landsfiskalen med biträde av två personer, av vilka den ena utses av nykterhetsnämnden

i kommunen samt den andra i Stockholm av Överståthållarämbetet,

i annan stad av magistraten och på landet av kommunalnämnden.

Besiktningsmännen skola, därest försäljningsställe godkännes, örn besiktningen

utfärda bevis, vilket skall innehålla beskrivning å den besiktigade

lägenheten.

Innan bevis---ej börjas.

Yad i — —- — som försäljningsställe.

Kostnad för — — — Konungens befallningshavande.

25 §.

Under arbetsinställelse, vid tingssammanträde, inskrivningsförrättning,

vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, under marknad, torgdag

eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrättning,

ävensom då eljest öppethållande av försäljningsställe kan föranleda oordningar,

må Konungens befallningshavande ävensom polismyndigheten i orten så ock

kommunalnämnd för visst tillfälle förbjuda försäljningen eller föreskriva erforderliga

inskränkningar med avseende å densamma.

27 §.

2. Därest av handel, vartill tillstånd enligt denna förordning erhållits, oordningar

föranledas eller å försäljningsställe, varest dylik handel idkas, osedlighet

bedrives och sådant fortfar oaktat skedd erinran från polismyndigheten

eller kommunalnämnden, må i stad magistraten och på landet kommunalnämnden

förbjuda försäljningens fortsatta bedrivande. Beslutet därom gånge genast

i verkställighet men skall, vid äventyr att förbudet eljest går åter, senast inom

åtta dagar underställas prövning av Konungens befallningshavande, som,

därest tillståndet ej finnes böra återkallas, har att för viss tid fastställa förbudet

eller ock upphäva detsamma.

I Stockholm --- ■— mom. sägs.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 17.

424 43

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majlis proposition nr 17.

Förslag:

till

Förordning

om ändrad lydelse av 9 § 1 moni. och 15 § förordningen den 8 maj 1925

(nr 119) angående försäljning ar vissa alkoholfria och därmed

jämförliga drycker.

Härigenom förordnas, att 9 § 1 mom. och 15 § förordningen den 8 maj 1925

angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

9§.

1. I stad, köping eller municipalsamhälle må utskänkning av alkoholfria

drycker, vartill rätt förvärvats genom tillstånd eller anmälan, endast äga rum

i lokal eller å plats, som blivit godkänd vid besiktning. Sådan besiktning hålles

i stad, där stadsfiskal finnes, av denne och å annan ort av landsfiskalen med

biträde av två personer, av vilka den ena utses av nykterhetsnämnden samt

den andra i Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan stad av magistraten

och i köping eller municipalsamhälle av kommunalnämnden eller motsvarande

myndighet. Besiktningsmännen skola, därest utskänkningsställe godkännes, om

besiktningen utfärda bevis, vilket skall innehålla beskrivning å den besiktigade

lägenheten.

Innan bevis-----ej börjas.

Kostnad för-----av länsstyrelsen.

15 §■

Under arbetsinställelse, vid tingssammanträde, inskrivningsförrättning,

vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, under marknad, torgdag

eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrättning,

ävensom då eljest öppethållande av försäljningsställe kan föranleda oordningar,

må länsstyrelsen ävensom polismyndigheten i orten så ock kommunalnämnd

för visst tillfälle förbjuda försäljningen eller föreskriva erforderliga

inskränkningar med avseende å densamma.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

67

r ■; ■: ■- .. ■'' "" > ''■ : ■■ "'' i

Förslag : v

till

Förordning •

om ändrad lydelse av §§ 13, 27 och 29 ordningsstadgan för rikets städer

deli 24 mars 1868 (nr 22).

Härigenom förordnas, att §§ 13, 27 och 29 ordningsstadgan för rikets städer

den 24 mars 18681 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ 13.

Var och — — — behörigen anmäld.

i Är fråga —---mottaga avgift. ■

Den, som —---- polismyndigheten meddelas.

Underlåter någon---100 kronor.

Visar sig att tillställning, som i denna paragraf omförmäles, åsyftar eller

innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till

svårare oordning eller medför uppenbar fara för uppträdandes eller åskådares

liv, äger polismyndigheten förbjuda dess förnyande.

Föreligger i fråga örn tillställning fall som i nästföregående stycke sägs

eller äger tillställning rum utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse eller uppkommer

bland de närvarande oordning av svårare beskaffenhet, som ej kan

genom deltagarnas avlägsnande undanröjas, äger i stad med poliskammare

denna och i annan stad polischefen upplösa tillställningen; och vare alla, som

å stället sig församlat, pliktiga att på uppmaning av polischefen eller annan

behörig polisman därifrån sig begiva, vid bot från och med 5 till och med 100

kronor för en var, som icke ställer sig sådan uppmaning till efterrättelse.

I fråga--— särskilt stadgat.

§ 27.

Emot sådana av Överståthållarämbetet, Konungens befallningshavande

eller magistrat fastställda eller givna påbud och beslut, som i §§ 20, 21 och 23

omförmälas, ävensom över de närmare föreskrifter eller åtgärder, som det i

övrigt enligt denna stadga tillkommer magistrat, polismyndighet eller polischef

att meddela eller vidtaga, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen

inskränkt, att anföra besvär i den ordning, som för överklagande av

förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; gällande dock,

utan hinder av besvär, påbudet, beslutet eller föreskriften till efterrättelse, intilldess

annorlunda kan varda vederbörligen förordnat.

§ 29.

Vad i denna stadga örn magistrat sägs gälle i Stockholm för Överståthållarämbetet

och i stad, där magistrat ej finnes, för kommunalborgmästaren. Med

1 Senaste lydelse av § 13 se SFS 1913: 381.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

polismyndighet avses i denna stadga poliskammare eller polismästare i stad

där sådan finnes och i övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Härigenom förordnas, att 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 skall

erhålla följande ändrade lydelse.

56 §.

Det åligger polismyndighet att biträda vid tillsynen över ordningen med

avseende å allmänna hälsovården samt att, då anledning till anmärkning förekommer,

därom skyndsamt göra anmälan till vederbörande hälsovårdsnämnd

ävensom att lämna nämnden erforderlig handräckning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

Förslag

till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 3 § vapenkungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315).

Härigenom förordnas, att 3 § vapenkungörelsen den 22 juni 1934 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3§-

Envar som---- och kaliber.

Deklarationen ingives till polismyndigheten i orten; dock må den som tillhör

lappbefolkningen i stället ingiva deklarationen till lappfogden.

Myndighet som---till länsstyrelsen.

över verkställd---till honom.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1944.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

69

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 13 § 3 och 4 inom. motorfordonsförordningen

den 23 oktober 1936 (nr 561).

Härigenom förordnas, att 13 § 3 och 4 mom. motorfordonsförordningen

den 23 oktober 19361 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

13 §.

3 mom. Besiktningsskylt skall, för automobil och motorcykel i dubbla

exemplar, mot nedsättning av skäligt belopp, som fastställes av Konungen,

tillhandahållas i stad med poliskammare av denna och i rikets övriga delar av

polischefen i orten.

Besiktningsskylt för automobil eller motorcykel må icke till någon utlämnas,

med mindre denne i två exemplar ingiver försäkringsbevis enligt 6 §

lagen örn trafikförsäkring å motorfordon beträffande varje fordon, varå skyltep

skall användas. Det ena exemplaret skall, försett med anteckning örn utlämnad

skylts nummer, av poliskammaren eller polischefen översändas till den försäkringsanstalt,

som meddelat försäkringen.

Besiktningsskylt må---nämnda stycke.

Tillverkare eller handlande må ej till annan utlämna erhållen skylt, med

mindre beträffande det fordon, å vilket skylten är avsedd att användas, företes

enahanda intyg.

Skylt skall---försäkringen upphör.

4 mom. Länsstyrelse skall övervaka, att besiktningsskyltar finnas tillgängliga

hos poliskammare och polischef i de orter, i vilka sådana skyltar kunna

antagas bliva erforderliga.

över utlämnade skyltar skall hos poliskammaren eller polischefen föras

förteckning, upptagande den persons namn och adress, till vilken skylt utlämnats,

dagen för utlämnandet samt skyltens nummer ävensom, beträffande

besiktningsskyltar för automobiler och motorcyklar, försäkringsanstaltens

namn och försäkringsbevisets nummer. Utlämnade skyltar skola för redovisning

uppvisas för poliskammaren eller polischefen årligen under december

månad. Brister därvid någon i redovisning, förfaller det nedsatta beloppet tili

betalning i vad det belöper å saknad skylt. Varder skylt återställd, skall anteckning

därom ske i förteckningen samt det för skylten nedsatta beloppet,

efter avdrag av poliskammarens eller polischefens omkostnader, återbetalas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

1 Senaste lydelse av 13 § 3 mom. se SFS 1942: 910.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majlis proposition nr 17.

Förslag

till

Förordning

örn ändring i vissa delar av förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1)

angående biografförestiillningar.

Härigenom förordnas, att § 1 morn. 1 och B samt §§ 2, 4, 7, 8 och 9 förordningen

den 22 juni 1911 angående biografföreställningar1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

: • §1.

1. Var och en, som önskar offentligen förevisa rörliga fotografiska bilder

(biograffilm), skall, där ej annat följer av vad i mom. 3 sägs, därom göra ansökan

i stad med poliskammare eller polismästare hos nämnda myndighet,

i annan stad hos magistraten eller kommunalborgmästaren samt på landet hos

polischefen. Sökanden är pliktig att, när den myndighet, hos vilken ansökan

gjorts, så påfordrar, ej mindre styrka, att den uppgivna lokalen blivit av ägaren

eller innehavaren upplåten för ändamålet, än även örn föreställningens närmare

beskaffenhet lämna de upplysningar myndigheten äskar för att kunna meddela

erforderliga ordningsföreskrifter.

Där hinder ej anses möta för det sökta tillståndet, har myndigheten att

meddela tillståndsbevis. Innan sådant erhållits, vare förbjudet att utlämna

inträdeskort eller att fordra, begära eller mottaga avgift.

Meddelat tillstånd---därtill förekommer.

3. Ansökan örn tillstånd, som i mom. 1 sägs, erfordras ej beträffande föreställning,

där endast sådan smalfilm (film med maximal bredd av 17.5 millimeter)

skall förevisas, som av tillverkaren är märkt säkerhetsfilm, Sicherheitsfilm,

Safety Film eller motsvarande. Angående sådan föreställning skall dock

anmälan göras till myndighet, som i mom. 1 sägs, senast 24 timmar före föreställningens

början. Myndigheten äger att meddela erforderliga ordningsföreskrifter

samt att förbjuda föreställning, örn den lokal, som i anmälan avses,

befinnes vara nr säkerhetssynpunkt olämplig eller eljest, när skälig anledning

förekommer.

: § 2.

Visar sig att föreställning, som omförmäles här ovan, åsyftar eller innebär

något, sorn strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare

oordning eller att meddelade ordningsföreskrifter rörande tillställningen icke

åtlydas, äger den myndighet, som meddelat tillståndet, förbjuda föreställningens

förnyande.

Föreligger i fråga örn tillställning fall som i första stycket sägs eller äger

tillställning rum utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse eller i strid mot

1 Senaste lydelse se beträffande § 1 mom. 1 samt §§ 2, 4, 8 och 9 SFS 1939: 703, beträffande

§ 1 mom. 3 SFS 1941: 439. ävensom beträffande § 7 SFS 1938:573.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. May.ts proposition nr 17.

meddelat tillstånd eller uppkommer bland de närvarande oordning av svårare

beskaffenhet, som ej kan genom deltagarnas avlägsnande undanröjas, äger

i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket polischefen inställa

eller upplösa tillställningen, och vare alla, som församlat sig å stället, pliktiga

att på uppmaning av polischefen eller annan behörig polisman begiva sig därifrån,

vid bot från och med 5 till och med 100 kronor för envar, som icke

ställer sig sådan uppmaning till efterrättelse.

§ 4.

Vid föreställning---nedan sägs.

Vad sålunda föreskrivits gäller ej, därest bilder, vilka icke beröra svenska

krigsmakten vidkommande förhållanden och icke heller upptagits från luftfartyg

(fasta och fria ballonger, motorballonger och flygplan), troget skildra

nyligen inom riket inträffade händelser och förevisas under en tid av högst

10 dagar efter det de skildrade händelserna ägt rum; dock att ej heller i sådant

fall bilderna må förevisas, innan de godkänts av myndighet, som i § 1

mom. 1 sägs.

§ 7.

Har film efter granskning i ----bevis (förbudskort).

Har film efter granskning helt ----granskningsavgift, uppgift härom.

Tillståndskort skall vid anfordran tillhandahållas myndighet, som i § 1

mom. 1 sägs, ävensom polisman.

Angående stämpelbeläggning -----i stämpelförordningen.

Del, som uteslutits----av filmnegativet.

Del, som uteslutes--- -— beprövande av statens biografbyrå.

§ 8.

Giver någon föreställning, som avses i § 1 mom. 1, utan tillstånd eller i

strid mot föreskrifterna i meddelat tillståndsbevis eller utan att ställa sig till

efterrättelse för dylik föreställning meddelade ordningsföreskrifter eller försummar

ägare eller innehavare av lokal, som skall begagnas för sådan föreställning,

att före dess början göra sig förvissad om att tillstånd meddelats,

straffes med dagsböter. Till enahanda ansvar vare den förfallen, som överträder

föreskrifterna i § 3 eller § 4.

§ 9.

Underlåter någon i fall, som omförmäles i § 1 mom. 3, att göra anmälan

örn föreställning eller att ställa sig till efterrättelse meddelade ordningsföreskrifter

eller försummar ägare eller innehavare av lokal, som skall begagnas

för sådan föreställning, att före dess början göra sig förvissad örn att förevisningen

blivit vederbörligen anmäld, bote från och med 5 till och med 100

kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om polismyndighet.

1 §■

De uppgifter, som enligt lag eller författning ankomma på polismyndighet

i orten, skola tillkomma i stad, där poliskammare finnes, denna och å annan

ort polischefen.

Örn poliskammare och polischef är särskilt stadgat.

Utan hinder av vad i första stycket föreskrives skall dock i följande lag- och

författningsrum med polismyndighet avses vad där finnes stadgat:

5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) ;>

53 § lagen den 11 juni 1937 (nr 344) örn utlännings rätt att här i riket vistas

(utlänningslagen) f

§ 29 och § 30 första stycket ordningsstadg an för rikets städer den 24 mars

1868 (nr 22 s. 1);

§ 49 stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse;3
48

§ 2 mom. första och andra styckena brandstadgan den 15 juni 1923

(nr 173);

18 § kungörelsen den 8 december 1933 (nr 659) angående eldbegängelse;

1 § 1 mom. och 20 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober

1936 (nr 561) ;4

1 § 2 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) ;5

9 8 lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207);

8 § kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter

örn tillsyn över utlänningar;

2 § kungörelsen den 27 oktober 1939 (nr 777) örn särskilda åligganden,

som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande

myndigheter;

3 § 6 mom. kungörelsen den 16 februari 1940 (nr 94) med vissa särskilda

föreskrifter om tillsyn över utlänningar vid krig eller krigsfara (särskilda utlänningskungörelsen);

samt

41 § förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m.

2 §.

Om särskilda skäl därtill föranleda, må länsstyrelse uppdraga åt annan

polisman än polischef att utöva befogenheter, vilka eljest enligt 1 § första

stycket ankomma på polischef.

3 §.

Genom denna lag göres ej ändring i de bestämmelser, som gälla för Stockholm.

Denna lag träder i kraft den * 1

* Senaste lydelse se 1937: 58.

« Jfr 1942:669.

1 Senaste lydelse se 1937:913.

* Senaste lydelse av 1 § 1 mom. se 1940: 874 och av 20 § 1 mom. se 1939: 351.

* Senaste lydelse se 1940: 875.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

73

Förslag

till

ändrad lydelse av § 4 morn. 5 tryckfrihetsförordningen.1

§4.

5:o. Förordnande om---i verkställighet. För kvarstadens verkstäl
lande

skall skyndsam handräckning lämnas av Konungens befallningshavande

och polismyndigheten i orten. Skriftligt bevis---är tryckt.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 12 § stralflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 12 § strafflagen skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

12 §.

Till upprors---nödigt vara.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, statspolisintendenten,

landsfogde, såvitt angår området för hans polisverksamhet, och

polischef eller den, som är satt i sådan ämbets- eller tjänstemans ställe.

Är ej---stadgat är.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1)

angående naturminnesmärkens fredande.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens

fredande skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14 §.

Överträder någon---tusen kronor.

Dömes någon till ansvar för överträdelse av enligt 13 § meddelat förbud,

varde tillika förelagd att inom viss tid borttaga den störande anordningen vid

äventyr att sådant eljest må på hans bekostnad fullgöras genom försorg av

polismyndigheten i orten.

Denna lag träder i kraft den

« Jfr 1941: G79.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag

om ändring i Tiss del av lagen den 6 maj 1921 (nr 188) om rätt

i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 6 maj 1921 örn rätt i vissa fall för

polismyndighet att omhändertaga djur skall upphöra att gälla samt att 10 §

skall betecknas såsom 9 §.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den

12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12 juni

1885 angående lösdrivares behandling skola erhålla följande ändrade lydelse.

2§-

1 morn. Den som beträdes med lösdriveri må anhållas av polisman eller

tillsyningsman och skall den anhållne ofördröjligen inställas till förhör i stad,

där stadsfiskal finnes, inför denne och eljest inför landsfiskalen.

Befinnes vid---skälen därför.

I händelse ''— --befallningshavande tillgängligt.

15 §.

1 morn. Det åligger polisman och tillsyningsman att hålla noggrann tillsyn

över lösdrivare; och bör kommunalmyndighet och tillsyningsman låta sig

angeläget vara att bereda lösdrivare utväg till arbete.

Denna lag träder i kraft den

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

75

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 22 § lagen deli 20 juni 1918 (nr 460) angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar skall erhålla följande ändrade lydelse.

22 §.

För verkställande av förordnande, varom i 21 § sägs, äga sundhetsinspektör

och hälsovårdsmyndighet att av polismyndighet erhålla erforderlig handräckning.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 225)

med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 med sär

skilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin

skall erhålla följande ändrade lydelse.

15 §■

2-mom. Allmän åklagare, polisman eller person, vilken särskilt förordnats

att ----de förvaras. Beslag skall ----örn beslaget.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Förordning

örn ändrad lydelse av 46 § 1 mom. förordningen den 11 juni 1926

(nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 46 § 1 mom. förordningen den 11 juni 1926 angående

tillverkning och beskattning av brännvin skall erhålla följande ändrade

lydelse.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

46 §.

1. Av böter----skola två tredjedelar ställas till överståthållarämbe
tets

och länsstyrelsens förfogande att i enlighet nied —--rusdrycks- eller

sprithantering. Återstoden tillfaller kronan.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

23 §

Vill någon---han vistas.

Anmälan må---i församlingen.

Har anmälan — --dess ordförande.

Polisman, läkare eller barnmorska, som finner någon vara i sådan belägenhet,

att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden, bör därom göra anmälan

hos styrelsen.

Oavsett om---erhåller sådan.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 27 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 27 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla

följande ändrade lydelse.

27 §.

Det åligger polismyndighet samt tull-, lots- och hamnpersonal att biträda

vederbörande hälsovårdsnämnd vid tillsynen över iakttagandet av vad i denna

lag är stadgat ävensom av de särskilda föreskrifter, som jämlikt denna lag

av nämnden meddelas.

Denna lag träder i kraft den

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 17.

77

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av § 15 förordningen den 6 augusti 1894 (nr 61)

angående mantalsskrivning.1

Härigenom förordnas, att § 15 förordningen den 6 augusti 1894 angående

mantalsskrivning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ 15.

Uraktlåter uppgiftspliktig att i behörig tid avlämna mantalsuppgift, äger

mantalsskrivningsförrättaren, som har att i sitt protokoll göra anteckning om

den försumliges namn och hemvist, att, där den försumlige finnes inom orten,

av poliskammare, där sådan finnes, och eljest av polischefen erhålla biträde

för uppgiftens införskaffande. Tredskas den---felande handlingen.

Genast efter —--omförmälda skyldighet. Delgivningen av beslutet

verkställes genom försorg av poliskammare, där sådan finnes, och eljest av

polischefen, vilka det även åligger att vaka över att föreläggandet efterleves.

Tredskas den försumlige, har poliskammaren eller polischefen att därom

skyndsamt göra anmälan till Konungens befallningshavande, som förelägger

den försumlige att vid vite fullgöra sin kyrkoskrivningsskyldighet.

Polisman, som verkställer infordrande av felande uppgift eller delgivning

av föreläggande som ovan sägs, äger att därför av den försumlige undfå gottgörelse

med fem kronor för varje förrättning.

Rörande indrivning av gottgörelse som nu nämnts är särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 4 § 7 morn. förordningen den 23 oktober 1908

(nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda

förmåner och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 4 § 7 mom. förordningen den 23 oktober 1908 angående

bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4§-

7 mom. Kontroll å biljettförsäljning, varom förmäles i 6 mom. första stycket,

ombesörjes i Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan stad av drätselkammaren

och på landet av kommunalnämnden.

Vid varje---kontrollant avskiljes.

Den som--------behöriga utövande.

Denna förordning träder i kraft den

Senaste lydelse se 1938: 615.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 35 § förordningen den 15 december 1914 (nr 436)

angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

Härigenom förordnas, att 35 § förordningen den 15 december 1914 angående

statsmonopol å tobakstillverkningen i riket skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

35 §.

Allmän åklagare samt de personer, vilka särskilt förordnas att vaka över

denna förordnings efterlevnad, åligger att åtala förbrytelser, som i densamma

äro med straff belagda; och åge —--- bestämmelser förbrutet.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 (nr 508)

angående handel med skattefri sprit.

Härigenom förordnas, att 32 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 angående

handel med skattefri sprit skall erhålla följande ändrade »lydelse.

32 §.

2 mom. Av böter---kronor, åklagare. Lika del---- ställas till

överståthållarämbetets och länsstyrelsens förfogande att i enlighet med —

— — rusdrycks- eller sprithantering. Återstoden tillfaller kronan.

Andel, som — — — i tjänsten.

Denna förordning träder i kraft den

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 17.

79

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 (nr 564)

angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.

Härigenom förordnas, att 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 angående

vissa alkoholhaltiga preparat m. m. skall erhålla följande ändrade

lydelse.

18 §•

2 mom. Av böter---- kronor, åklagaren. Lika del —---ställas till

överståthållarämbetets och länsstyrelsens förfogande att i enlighet med —

— — rusdrycks- eller sprithantering. Återstoden tillfaller kronan.

Andel, som — — — i tjänsten.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 (nr 406)

angående försäljning av pilsnerdricka.

Härigenom förordnas, att 17 § 3 morn., 19 § 1 morn., 25 § och 27 § 2 mom.

förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

17 §.

3 mom. Kvittensbok och försäljningsbok skola hållas tillgängliga för

Konungens befallningshavande, kontrollstyrelsen samt allmän åklagare,

kvittensboken under forsling jämväl för person, som särskilt för detta ändamål

utsetts av nykterhetsnämnd samt av polischefen i orten förordnats att

utöva den härför erforderliga polisverksamheten, så ock för annan polisman.

Kvittens- och försäljningsböckerna---- boks avslutande.

Närmare föreskrifter —--av Konungen.

19 §•

1 mom. Utskänkningsrörelse, vartill tillstånd erhållits enligt 13 §, må endast

äga rum i lokal eller å plats, som för ändamålet blivit godkänd vid besiktning,

vilken hålles i stad, där stadsfiskal finnes, av denne och eljest av landsfiskalen

med biträde av två personer, utsedda den ena av nykterhetsnämnden

i kommunen samt den andra i Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan

1 Senaste lydelse av 17 § 3 morn., 19 § 1 moni. och 27 § 2 mom. se 1928: 114.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

stad av magistraten och på landet av kommunalnämnden. Besiktningsmännen

skola — •—• -— besiktigade lägenheten.

Innan bevis---ej börjas.

Vad i —--som försäljningsställe.

Kostnad för — — ■— Konungens befallningshavande.

25 §■

Under arbetsinställelse, vid tingssammanträde, inskrivningsförrättning,

vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, under marknad, torgdag

eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrättning,

ävensom då eljest öppethållande av försäljningsställe kan föranleda oordningar

eller då försäljning visar sig föranleda sådana, må Konungens befallningshavande

ävensom polismyndigheten i orten så ock kommunalnämnden

för visst tillfälle förbjuda försäljningen eller föreskriva erforderliga inskränkningar

med avseende å densamma.

27 §■

2 mom. Därest av handel, vartill tillstånd enligt denna förordning erhållits,

oordningar föranledas eller å försäljningsställe, varest dylik handel

idkas, osedlighet bedrives och sådant fortfar oaktat skedd erinran från polismyndigheten

eller kommunalnämnden, må i stad magistraten och på landet

kommunalnämnden förbjuda försäljningens fortsatta bedrivande. Beslutet

därom---—- upphäva detsamma.

I Stockholm---mom. sägs.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

Förordningom

ändrad lydelse av 9 § 1 mom. och 15 § förordningen den 8 maj

1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och

därmed jämförliga drycker.

Härigenom förordnas, att 9 § 1 mom. och 15 § förordningen den 8 maj

1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

9 §•

1. I stad--— vid besiktning. Sådan besiktning hålles i stad, där stads
fiskal

finnes, av denne och eljest av landsfiskalen jämte två personer, utsedda

den ena av nykterhetsnämnden samt den andra i Stockholm av Överståthållarämbetet,

i annan stad av magistraten och i köping eller municipalsamhälle

av kommunalnämnden eller motsvarande myndighet. Besiktningsmännen

skola---— besiktigade lägenheten.

Innan bevis----ej börjas.

Kostnad för — — — av länsstyrelsen.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

15 §.

Under arbetsinställelse, vid tingssammanträde, inskrivningsförrättning

vapenovningsmote eller annan truppsammandragning, under marknad, torgdag

eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrättning

nin^rrpllpå,ieljrSt °PPethållallde. av försäljningsställe kan föranleda oord™g“fler

da försäljning visar sig föranleda sådana, må länsstyrelsen ävensom

polismyndigheten i orten sa ock kommunalnämnden för visst tillfälle

seende ä tjg* for“1"1™ erforderlig, inskränkningar med av
-

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1937 (nr 436)

angående försäljning av rusdrycker.

. Härigenom förordnas, att 3 kap. 21 § samt 7 kap. 17 och 22 SS förord
f®?

i*8 ^m..]L937 angående försäljning av rusdrycker skola erhålla

andrad lydelse på satt nedan angives. J

3 kap. Om rätt till detaljhandel.

21 §.

wYr?Cler ®;rbetslnsta]lclse--- — må länsstyrelsen ävensom polismyndigheten

i orten sa ock kommunalnämnden för visst tillfälle__- _ l deS

samma.

7 kap. Ansvarsbestämmelser m. m.

17 §.

Det åligger--— är stadgat.

Polismyndigheten i orten så ock kommunalnämnden skola tillse---

noga efterföljas.

~ ^or kjopi1^ ~ '' må länsstyrelsen förordna lämplig polisman att full
gora

vad enligt denna förordning åligger polismyndighet.

22 §.

MlfV"bÖw T--— kronor, åklagaren. Lika del---ställas till Överståthållarämbetet^

och länsstyrelsens förfogande att, i enlighet med___av

rusdrycker. Återstoden tillfaller kronan. K aV

Andel som---i tjänsten.

Utdömt vite tillfaller kronan.

Denna förordning träder i kraft den

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 17.

424 48 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 17.

Förslag

'' till

Kungörelse

om ändrad lydelse ay §§ 13 och 29 ordningsstadga» för rikets städer

den 24 mars 1868 (nr 22 s. 1).1

Härigenom förordnas, att §§ 13 och 29 ordningsstadgan för rikets städer

den 24 mars 1868 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ 13-

Yar och---behörigen anmäld.

Är fråga---mottaga avgift.

Den, som--— polismyndigheten meddelas.

Underlåter någon---100 kronor.

Visar sig, att tillställning, som här ovan omförmäles, åsyftar eller innebär

något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare

oordning eller medför uppenbar fara för uppträdandes eller åskådares liv,

eller att meddelade ordningsföreskrifter rörande tillställningen icke åtlydas,

äger polismyndigheten förbjuda dess förnyande. I nu nämnda fall, ävensom

då tillställningen äger rum utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse

eller i strid mot meddelat tillstånd eller bland de närvarande uppkommer

oordning av svårare beskaffenhet, som icke kan undanröjas genom deltagarnas

avlägsnande, må tillställningen av polischefen i orten inställas eller

upplösas, och vare alla, som församlat sig a stället, pliktiga att på uppmaning

av polischefen eller annan behörig polisman begiva sig därifrån, vid

bot från och med 5 till och med 100 kronor för envar, som icke ställer sig

sådan uppmaning till efterrättelse.

I fråga---särskilt stadgat.

§ 29.

Vad i denna stadga sägs örn magistrat gälle i Stockholm för Överståthållarämbetet

och i stad, där magistrat ej finnes, för kommunalborgmästaren;

och vad örn polismyndighet är stadgat skall äga tillämpning i Stockholm

å Överståthållarämbetet för polisärenden, i annan stad å poliskammare eller

polismästare, där sådan finnes, och i övriga städer å magistrat eller kommunalborgmästare.

Denna kungörelse träder i kraft den

1 Senaste lydelse av § 13 se 1913: 381.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis ''proposition nr 17.

83

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse ay 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Härigenom förordnas, att 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 skall

erhålla följande ändrade lydelse.

56§-

Het åligger polismyndighet att biträda vid tillsynen över ordningen med

avseende å allmänna hälsovården och, då anledning till anmärkning förekommer,

därom skyndsamt göra anmälan till vederbörande hälsovårdsnämnd

ävensom att lämna nämnden erforderlig handräckning.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 13 § 3 och 4 mom. motorfordonsförordningen

den 23 oktober 1936 (nr 561).

Härigenom förordnas, att 13 § 3 och 4 mom. motorfordonsförordningen

den 23 oktober 1936 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

13 §.

3 mom. Besiktningsskylt skall, för automobil och motorcykel i dubbla

exemplar, mot nedsättning av skäligt belopp, som fastställes av Konungen,

tillhandahållas i stad med poliskammare av denna och eljest av polischefen

i orten.

Besiktningsskylt för---—- skall användas. Det ena exemplaret skall, för
sett

med anteckning örn utlämnad skylts nummer, av poliskammaren eller

polischefen översändas till den försäkringsanstalt som meddelat försäkringen.

Besiktningsskylt må--- — att användas.

Tillhandahållen skylt må---stycke sägs.

Skylt skall — — — försäkringen upphör.

4 morn. Länsstyrelse skall övervaka, att besiktningsskyltar i erforderlig

utsträckning finnas tillgängliga hos poliskammare och polischef.

över utlämnade skyltar skall hos poliskammaren eller polischefen föras

förteckning — ---försäkringsbevisets nummer. Utlämnade skyltar skola

för redovisning uppvisas för poliskammaren eller polischefen årligen under

december månad. Brister därvid---saknad skylt. Varder skylt----,

efter avdrag av poliskammarens eller polischefens omkostnader, återbetalas.

Denna förordning träder i kraft den

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1)

angående biografiöreställningar.1

Härigenom förordnas, att § 1 mom. 1 och 3 samt §§ 2, 7, 8 och 9 förordningen

den 22 juni 1911 angående biografföreställningar skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

§ I
1.

Var och en, som önskar offentligen förevisa rörliga fotografiska bilder

(biograffilm), skall, där ej annat följer av vad i mom. 3 sägs, därom göra

ansökan i Stockholm hos Överståthållarämbetet, i annan stad hos poliskammare

eller polismästare, där sådan finnes, och i övriga städer hos magistraten

eller kommunalborgmästaren samt på landet hos polischefen. Sökanden

är pliktig att, när den myndighet, hos vilken ansökan gjorts, så påfordrar,

ej mindre styrka, att den uppgivna lokalen blivit av ägaren eller innehavaren

upplåten för ändamålet, än även örn föreställningens närmare beskaffenhet

lämna myndigheten de upplysningar, denna äskar för att kunna meddela erforderliga

ordningsföreskrifter.

Där hinder ej anses möta för det sökta tillståndet, skall myndighet, hos

vilken ansökan gjorts, meddela tillståndsbevis. Innan sådant erhållits, vare

förbjudet att utlämna inträdeskort eller att fordra, begära eller mottaga avgift.

Meddelat tillstånd---därtill förekommer.

3. Ansökan om---eller motsvarande. Angående sådan föreställning

skall dock anmälan göras till myndighet, som i mom. 1 sägs, senast 24 timmar

före föreställningens början. Nämnda myndighet äger att meddela erforderliga

ordningsföreskrifter samt att förbjuda föreställning, om den lokal,

som i anmälan avses, befinnes vara ur säkerhetssynpunkt olämplig eller eljest,

när skälig anledning förekommer.

§ 2‘

Visar sig, att föreställning, som omförmäles här ovan, åsyftar eller innebär

något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare

oordning, eller att meddelade ordningsföreskrifter rörande föreställningen

icke åtlydas, äger myndighet, som i § 1 mom. 1 sägs, förbjuda föreställningens

förnyande. I nu nämnda fall, ävensom då tillställningen äger

rum utan tillstånd eller anmälan, som i § 1 sägs, eller i strid mot meddelat

tillstånd eller bland de närvarande uppkommer oordning av svårare beskaffenhet,

som icke kan undanröjas genom deltagarnas avlägsnande, må föreställningen

av polischefen i orten inställas eller upplösas, och vare alla, som församlat

sig å stället, pliktiga att på uppmaning av polischefen eller annan behörig

polisman begiva sig därifrån, vid bot från och med 5 till och med 100

kronor för envar, som icke ställer sig sådan uppmaning till efterrättelse.

§ 7-

Har film — — — bevis (förbudskort).

Har film — — -—- uppgift härom.

1 Jfr 1939: 703 och 1941: 439.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 85

Tillståndskort skall vid anfordran tillhandahållas myndighet, som i § 1

mom. 1 sägs, ävensom polisman.

Angående stämpelbeläggning---i stämpelförordningen.

Del, som — — — av filmnegativet.

Del, som — — — statens biografbyrå.

§ S- .

Giver någon föreställning, som avses i § 1 mom. 1, utan tillstånd eller i

strid mot föreskrifterna i meddelat tillståndsbevis eller utan att ställa sig till

efterrättelse för dylik föreställning meddelade ordningsföreskrifter eller försummar

ägare eller innehavare av lokal, som skall begagnas för sådan föreställning,

att före dess början göra sig förvissad örn att tillstånd meddelats,

straffes med dagsböter. Till enahanda —--eller § 4.

§ 9-

Underlåter någon i fall, som omförmäles i § 1 mom. 3, att göra anmälan

om föreställning eller att ställa sig till efterrättelse meddelade ordningsföreskrifter

eller försummar ägare eller innehavare av lokal, som skall begagnas

för sådan föreställning, att före dess början göra sig förvissad om att förevisningen

blivit vederbörligen anmäld, bote från och med 5 till och med 100

kronor.

Denna förordning träder i kraft den

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

28 oktober 1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 8 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över

socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 februari

1943, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till

1) lag om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses;

2) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen;

3) lag om ändrad lydelse av 14 och 16 §§ lagen den 25 juni 1909 (nr 56

s. 1) angående naturminnesmärkens fredande;

4) lag angående upphävande av 9 § lagen den 6 maj 1921 (nr 188) om rätt

i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur;

5) lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12 juni

1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling;

6) lag örn ändrad lydelse av 22 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar; samt

7) lag om ändrad lydelse av 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 225)

med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker

och vin.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsassessorn

J. M. Wahlbäck.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om .ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen.

Justitieråden Alsén och Lind samt regeringsrådet Eklund:

Hå i andra stycket av förevarande paragraf statspolisintendenten upptagits

bland de organ vilka skola anses såsom civilmyndighet och därvid ställts vid

sidan av »landsfogde''och annan polischef», lärer det icke ha varit meningen

att statspolisintendenten skulle äga handla som civilmyndighet för annan händelse

än att han vid tillfället i fråga utövade chefskapet över vederbörande

polispersonal och hade ledningen vid ordningens upprätthållande å orten.

Till skillnad från landsfogde och övriga här avsedda befattningshavare intager

emellertid statspolisintendenten icke på grund av tjänsten såsom sådan

en dylik ställning. Det erfordras, att han därtill särskilt förordnas av läns
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

styrelsen; sådant förordnande skall meddelas honom, då han åtföljer polisstyrka

vid tjänstgöring å landsbygden eller i stad, varest polismästare ej

finnes, såvitt ej särskilda skäl föranleda till annat (se kungörelsen den 16

september 1932 angående stats- och reservpolisen, särskilt 17 §, samt instruktionen

den 2 december samma år för statspolisintendenten, särskilt 7 §). Där

statspolisintendenten erhåller förordnande som nu sagts, synes han närmast

vara att anse såsom den vilken — på sätt säges i det föreslagna lagrummet -—

i sådan ämbets- eller tjänstemans (polischefs) ställe satt är. Strängt taget

skulle det därför måhända icke vara nödigt, lika litet som hittills, att i paragrafen

särskilt omnämna statspolisintendenten. Tydligen har det emellertid

ansetts önskvärt att till undanröjande av varje tvekan direkt utsäga att

ifrågavarande ställning tillkommer denne (jfr förordningen den 31 december

1915 angående användande av militär personal till upprätthållande av allmän

ordning m. m., 2 §). Vidare märkes att, när statspolisintendenten vid sammandragande

av större polisstyrka inställer sig å platsen, av eget initiativ eller på

länsstyrelsens begäran, länsstyrelsen städse torde komma att tillägga honom

chefskapet över styrkan och ledningen vid ordningens upprätthållande å orten;

det undantag härifrån som kan ifrågakomma — när statspolis användes i en

polismästarstad — synes icke vara av något nämnvärt praktiskt intresse, alldenstund

statspolisintendentens personliga ingripande i sådana fall knappast

torde påkallas. Vid dessa förhållanden synes förslaget i denna del, örn än

begränsningen i statspolisintendentens ställning icke kommit till uttryck i lagtexten,

icke böra föranleda vidare erinran.

Emellertid kvarstår i ett annat hänseende en viss oklarhet, som sammanhänger

med innebörden av bestämningen den som i sådan ämbets- eller

tjänstemans ställe satt är. Vid statspolisens sammandragande å viss ort tillkommer

enligt förutnämnda kungörelse (17 §) chefskapet över styrkan principiellt

polischefen på platsen, vilken har befälet över ortens polispersonal

och är ansvarig för ordningens upprätthållande därstädes. Emellertid må

efter omständigheterna den omedelbara ledningen överlåtas å det åtföljande

statspolisbefälet; i motiven till kungörelsen förutsättes att, då i spetsen för

en statspolisstyrka på landsbygden står en befälsperson av kommissaries grad,

det- omedelbara befälet liksom ansvaret för ordningens upprätthållande, direkt

under länsstyrelsen, som regel tilldelas denne samt att detsamma stundom

torde komma att ske även i fråga om överkonstapel (jfr propositionen

178/1932 Bil. A sid. 44). Den frågan uppkommer då huruvida en sådan befattningshavare,

såsom satt i polischefens ställe, är att anse som civilmyndighet.

Den nyss återgivna bestämningen synes efter orden närmast leda till

att så är förhållandet. Därest med förslaget avses en dylik utsträckning av

civilmyndighetsbegreppet, torde det gå längre än som ur olika synpunkter

ter sig önskvärt. Särskilt må uppmärksammas, att ej blott länsstyrelse utan

även t. ex. landsfiskal eller stadsfiskal äger att i det föreliggande fallet

träffa avgörande örn ledningens överlåtande å statspolisbefälet. Jämväl

i andra fall och med avseende å andra befattningshavare vid polisväsen
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

det torde, med hänsyn till den betydande utvidgningen av kretsen utav de

befattningshavare som enligt förslaget äro att hänföra till civilmyndighet,

behovet av en mera bestämd avgränsning av delegationsrätten göra sig gällande.

I detta sammanhang må erinras, att förevarande spörsmål är av intresse

jämväl med hänsyn till civilmyndighetens ställning i förhållande till militärbefälet,

sedan militärhandräckning lämnats (se förutnämnda 1915 års förordning!

jfr °ck den av särskilt tillkallade utredningsmän verkställda, den 18

december 1942 överlämnade utredningen angående frågan örn polismans rätt

att bruka våld m. m., statens offentliga utredningar 1942:54). Med hänsyn

till det anförda och då det uppenbarligen, särskilt vid allvarliga tillfällen, är

av vikt att full klarhet råder örn vem som i en viss situation intager ställning

av civilmyndighet, torde det vara angeläget att frågan örn delegationsrättens

omfattning upptages till närmare övervägande.

Justitierådet Ericsson:

Som statspolisintendenten icke på grund av tjänsten såsom sådan intager

ställning av polischef, synes det mindre följdriktigt att, såsom skett i andra

stycket av förevarande paragraf, upptaga statspolisintendenten bland de

organ som vid avsett tillfälle skola anses såsom civilmyndighet och därvid

placera honom mellan Konungens befallningshavande såsom länets högsta

polismyndighet, å ena, samt »landsfogde och annan polischef», å andra sidan.

För de särskilda fall, där statspolisintendenten åtföljer polisstyrka vid tjänstgöring

å landsbygden eller i stad, varest polismästare ej finnes, samt länsstyrelsen

jämlikt 17 § sista stycket i 1932 års kungörelse angående stats- och

reservpolisen meddelar honom förordnande att direkt under länsstyrelsen

utöva chefskapet över polisstyrkan jämte den övriga polispersonal, som må

finnas å orten, samt hava ledningen vid ordningens upprätthållande därstädes,

är det uppenbart, att statspolisintendenten är att anse såsom den vilken i

civilmyndighets (»sådan ämbetsmans eller tjänstemans») ställe satt är. Jag

finner det förty onödigt och jämväl missvisande att i paragrafen särskilt omnämna

statspolisintendenten.

I fråga örn önskvärdheten av en mera bestämd avgränsning av delegationsrätten

är jag ense med lagrådets övriga ledamöter.

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokoll^:

G. Lindencrona.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

89

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott

den 22 december 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

PeHRSSON-B RAMSTORP, WIGFORSS, MÖLLER, SKÖLD, ERIKSSON, QUENSEL, BERGQUIST,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikations-,

finans- och ecklesiastikdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,

statsrådet Möller, lagrådets den 28 oktober 1943 avgivna utlåtande över

de den 26 februari 1943 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses;

2) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen;

3) lag om ändrad lydelse av 14 och 16 §§ lagen den 25 juni 1909 (nr 56

s. 1) angående naturminnesmärkens fredande;

4) lag angående upphävande av 9 § lagen den 6 maj 1921 (nr 188) örn rätt

i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur;

5) lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12 juni

1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling;

6) lag örn ändrad lydelse av 22 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar; samt

7) lag örn ändrad lydelse av 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 225)

med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Efter förmälan att lagrådet lämnat de under 1) samt 3)—7) här ovan omförmälda

lagförslagen utan erinran anför föredraganden beträffande förslaget

till lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen:

Lagrådet har framhållit, att en viss oklarhet rådde beträffande innebörden

av bestämningen den som i sådan ämbets- eller tjänstemans ställe satt är.

Lagrådet erinrar i detta sammanhang örn att vid statspolisens sammandragande

å viss ort chefskapet över styrkan enligt 17 § kungörelsen den 16

september 1932 angående stats- och reservpolisen principiellt tillkomme

polischefen på platsen, vilken hade befälet över ortens polispersonal och

vore ansvarig för ordningens upprätthållande därstädes. Emellertid kunde

efter omständigheterna den omedelbara ledningen överlåtas å det åtföljande

statspolisbefälet. Lagrådet omnämner, att i motiven till nyssnämnda kungörelse

förutsattes att, då i spetsen för en statspolisstyrka på landsbygden

stöde en befälsperson av kommissaries grad, det omedelbara befälet liksom

ansvaret för ordningens upprätthållande, direkt under länsstyrelsen, som

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

regel tilldelades denne samt att detsamma stundom torde komma att ske

även i fråga örn överkonstapel. Den frågan uppkomme då, huruvida en

sådan befattningshavare, såsom satt i polischefens ställe, vore att anse som

civilmyndighet. Den nyss återgivna bestämningen syntes efter orden närmast

leda till att så vore förhållandet. Därest med förslaget avsåges en

dylik utsträckning av civilmyndighetsbegreppet, torde det, framhåller lagrådet,

gå längre än som ur olika synpunkter tedde sig önskvärt. Särskilt

borde uppmärksammas, att ej blott länsstyrelse utan även t. ex. landsfiskal

eller stadsfiskal ägde att i det föreliggande fallet träffa avgörande örn ledningens

överlåtande å statspolisbefälet. Lagrådet anför slutligen, att det,

med hänsyn till det anförda och då det uppenbarligen, särskilt vid allvarliga

tillfällen, vore av vikt att full klarhet rådde örn vem som i en viss

situation intoge ställning av civilmyndighet, torde vara angeläget att frågan

örn delegationsrättens omfattning upptoges till närmare övervägande.

10 kap. 12 § strafflagen reglerar frågan örn tillvägagångssättet vid stillande

med vapenmakt av uppror i fall då för ändamålet krigsmanskap kommer

till användning. Avgörandet av frågan huruvida vapen skola brukas eller

ej tillkommer civilmyndighet, varmed enligt lagrummet förstås Konungens

befallningshavande, borgmästare eller polismästare i stad och landsfogde å

landet, eller den, som i sådan ämbetsmans ställe satt är. Det föreliggande

förslaget innebär härutinnan, såvitt nu är i fråga, den utvidgningen att jämväl

landsfiskal inbegripits under civilmyndighet, varför, såväl i stad som på

landet, vederbörande polischef — eller den som i polischefens ställe satt

är — skall äga de befogenheter, som enligt lagrummet tillkomma civilmyndighet.

Den av lagrådet berörda frågan avser, såsom av det föregående framgår,

vilken omfattning den delegationsrätt, som innefattas i Tittrycket den som i

sådan ämbetsmans ställe satt är, bör anses äga, därvid önskvärdheten av

en mera bestämd avgränsning av ifrågavarande begrepp framhållits. Vid

bedömande av detta spörsmål bör beaktas, att fall kunna förekomma, då en

civil polisstyrka har att utan medverkan av militärmanskap möta en upprorssituation.

Något uttryckligt stadgande finnes ej för närvarande om polisens

rätt att under dylika omständigheter bruka vapen till ordningens upprätthållande.

Under förutsättning att polisstyrkans befälhavare tillhör någon

av de kategorier av befattningshavare, som omnämnas i 10 kajs. 12 § strafflagen,

har emellertid ansetts, att han även i angivna situation äger de befogenheter,

som enligt nämnda lagrum tillkomma civilmj-ndighet. Saken ställer sig

däremot tveksam, därest befälhavaren ej tillhör de såsom civilmyndighet särskilt

betecknade befattningshavarna. Det är ej utan vidare klart, att kretsen av

de personer, åt vilka kan anförtros att ingripa med vapenmakt i en upprorssituation,

bör vara lika vidsträckt i fall då läget är så allvarligt att rekvisition

skett av krigsmanskap som då enbart en civil polisstyrka står till förfogande.

Sambandet mellan de båda frågorna är emellertid uppenbart. En reglering

av polismaktens befogenheter i en upprorssituation synes i sin tur helst

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

icke böra ske utan att samtidigt spörsmålet örn polismans rätt över huvud

att bruka våld upptages till närmare övervägande. En utredning angående

denna fråga har verkställts av särskilda, inom justitiedepartementet tillkallade

sakkunniga, vilka den 18 december 1942 framlagt förslag i ämnet.

Eörslaget är för närvarande beroende på prövning. Med hänsyn härtill

synes vad av lagrådet anförts böra upptagas i ett senare sammanhang och

alltså icke nu föranleda ändring beträffande utformningen av ifrågavarande

delegationsrätt.

Utan ändring av strafflagen synes emellertid önskemålet örn förtydligande

av den innebörd förenämnda delegationsrätt bör anses äga kunna i viss mån

tillgodoses. Enligt 17 § fjärde stycket kungörelsen angående stats- och

reservpolisen äger länsstyrelse förordna, att den, som har förmanskapet

över en av ordningsstatspolis eller reservpolis bestående styrka, som tjänstgör

utom förläggningsstaden, eller annat polisbefäl skall direkt under länsstyrelsen

utöva chefskapet över styrkan jämte den övriga polispersonal, som

må finnas å orten, samt hava ledningen vid ordningens upprätthållande därstädes.

Det torde icke behöva vara föremål för tvekan, att den, åt vilken

givits sådant förordnande, därmed bör anses vara i den mening, vari uttrycket

användes i 10 kap. 12 § strafflagen, satt i polischefens ställe. Till

utmärkande härav torde lämpligen böra i förstnämnda författningsrum införas

ett stadgande, enligt vilket länsstyrelsens förordnande jämväl bör innefatta

uppdrag att i vederbörande polischefs ställe utöva civilmyndighets befogenheter.

Genom ett dylikt tillägg till fjärde stycket torde det bliva klarlagt,

att motsvarande behörighet icke tillkommer den, åt vilken polischef jämlikt

andra stycket överlåtit ledningen vid ordningens upprätthållande å orten.

Jag torde få ånyo upptaga frågan, sedan riksdagens beslut i förevarande

ärende föreligger.

I 17 § fjärde stycket nyssnämnda kungörelse stadgas vidare, att förordnande

enligt nämnda stycke skall, såvitt ej särskilda skäl till annat föranleda,

meddelas statspolisintendenten, dill- denne åtföljer polisstyrka å landsbygden

eller i stad, varest polismästare ej finnes. Vidtages den av mig

förut föreslagna ändringen i kungörelsen, följer därav, att förordnandet för

statspolisintendenten kommer att innehålla stadgande örn hans befogenhet

att vara civilmyndighet. Vid sådant förhållande föreligger ej längre något

praktiskt behov av att i 10 kap. 12 § strafflagen medtaga statspolisintendenten

bland de organ vilka skola anses såsom civilmyndighet. Jämkning

av förslaget i nu antydd riktning torde därför böra företagas.

Kungl. Majit har den 10 december 1943 på föredragning av chefen för

justitiedepartementet beslutat inhämta lagrådets utlåtande över upprättat

förslag till lag örn djurskydd. Genom nämnda lag, vilken är avsedd att

träda i kraft den 1 januari 1945, upphäves lagen örn rätt i vissa fall för

polismyndighet att omhändertaga djur. Med hänsyn härtill torde det i nu

förevarande ärende upprättade förslaget till lag angående upphävande av

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

9 § lagen den 6 maj 1921 (nr 188) om rätt i vissa fall för polismyndighet

att omhändertaga djur böra utgå.

Tiden för den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande torde böra framflyttas

till den 1 januari 1945.

Smärre redaktionella jämkningar hava vidtagits i förslagen till lag örn

vad i allmänhet skall med polismyndighet avses och lag örn ändrad lydelse

av 10 kap. 12 § strafflagen.

Efter vidtagande av nu omförmälda ändringar i de i bilaga A till

statsrådsprotokollet den 26 februari 1943 upptagna förslagen hava nya författningsförslag

i ämnet upprättats.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga förslagen

till

1) lag orri vad i allmänhet skall med polismyndighet avses,

2) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen,

3) lag om ändrad lydelse av 14 och 16 §§ lagen den 25 juni 1909 (nr 56

s. 1) angående naturminnesmärkens fredande,

4) lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 15 § 1 mom. lagen den 12

juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling,

5) lag om ändrad lydelse av 22 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar samt

6) lag örn ändrad lydelse av 15 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 225)

med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin,

dels föreslå riksdagen att antaga förslagen till

7) lag örn ändrad lydelse av 23 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn

fattigvården,

8) lag örn ändrad lydelse av 27 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

9) förordning örn ändrad lydelse av § 15 förordningen den 6 augusti 1894

(nr 61) angående mantalsskrivning,

10) förordning om ändrad lydelse av 4 § 7 mom. förordningen den 23 oktober

1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter,

11) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919

(nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka samt

12) förordning örn ändrad lydelse av 9 § 1 mom. och 15 § förordningen den

8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga

drycker,

dels ock anhålla örn riksdagens yttrande över förslagen till

13) förordning örn ändrad lydelse av §§ 13, 27 och 29 ordningsstadgan

för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22),

14) förordning örn ändrad lydelse av 56 § hälsovårdsstadgan den 19 juni

1919 (nr 566),

15) kungörelse örn ändrad lydelse av 3 § vapenkungörelsen den 22 juni 1934

(nr 315),

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

16) förordning om ändrad lydelse av 13 § 3 och 4 mom. motorf or dons för ordningen

den 23 oktober 1936 (nr 561) samt

17) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 22 juni 1911

(nr 71 s. 1) angående biografföreställningar.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt

förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:199 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses, m. m. s. 11 i texten
  2. 1LU 1944:16 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses, fri. m. s. 1 i texten