Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent

1944-03-03 · 142 sidor, varav 133 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 133 av 142 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:176, Med förslag till lag om ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kintal. Majlis proposition nr 176.

1

Nr 176.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående

patent; given Stockholms slott den 3 mars 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändring i förordningen den 16 maj

1884 (nr 25) angående patent.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

linning till riksdagens protokoll l!)4i. 1 saini. Nr 176.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent.

Härigenom förordnas, att 1— 3 §§, 4 § 1 mom. samt 7, 8, 11, 14 och 19—

23 §§ förordningen den 16 maj 1884 angående patent1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Patent må, under de villkor här nedan stadgas, meddelas å nya uppfinningar,

som avse alster eller förfaranden och kunna utnyttjas i industriell

verksamhet.

Till patents---rättsinnehavare berättigad.

2 §.

Å uppfinning, vars utövning skulle strida mot lag eller goda seder, må ej

patent meddelas. Avser uppfinning livs- eller läkemedel eller kemisk förening,

må patent ej meddelas å själva alstret utan endast å särskilt förfarande

för dess framställning.

3 §.

Uppfinning må ej anses såsom ny, om den, innan ansökan om patent

därå inkommit till patentmyndigheten, redan blivit så beskriven i allmänt

tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utövad, att sakkunnig person kan med

ledning av därigenom vunna upplysningar utöva uppfinningen, eller om

dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster eller förfarande, som förut

blivit sålunda känt.

Har uppfinning---uppfinningen utställdes.

4 §•

1 mom. Den, som vill erhålla patent, skall till patentmyndigheten ingiva

eller i betalt brev insända skriftlig ansökan samt därvid foga

beskrivning i tre exemplar över uppfinningen och

de ritningar, som erfordras för att tydliggöra beskrivningen, jämväl i tre

exemplar, ävensom, där sådant behöves, modeller, varuprov och dylikt.

1 Senaste lydelse se betr. 3 § SFS 1897: 19, betr. 4 § 1 mom. 1893 : 36, betr. 7 och 11 §§

1934: 60, betr. 8 § 1939: 90 samt betr. 19—23 §§ 1902: 45.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

3

Ansökningen skall —--uppfinningens benämning.

Beskrivningen skall vara så tydlig och fullständig, att sakkunnig person

bör kunna med ledning därav utöva uppfinningen. Beskrivningen skall avslutas

med patentanspråk, innehållande bestämd uppgift om vad som kännetecknar

uppfinningen och sökes skyddat genom patent.

Är sökanden---- honom svara.

Sökes patent---vardera ingivna.

7 §•

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och har anledning ej förekommit

att, efter ty i 6 § sägs, avslå ansökningen, läte patentmyndigheten, efter

unden ättelse därom till sökanden på sätt i 5 § sägs, i allmänna tidningarna

införa kungörelse örn ansökningen med uppgift å dess huvudsakliga innehåll;

och skola därefter samtliga till ärendet hörande handlingar hållas tillgängliga

för en var, där ej patentmyndigheten finner särskilda skäl föreligga

att göra undantag för viss handling, som angår uppfinning å vilken patent

ej sökes i ärendet.

Sedan ansökan kungjorts, stånde en var öppet att inom två månader därefter

till patentmyndigheten inkomma med skriftlig invändning.

Före utgången av den i andra stycket angivna tid skall sökanden till patentmyndigheten

inbetala en avgift (utfärdningsavgift) av sextio kronor;

dock må denna avgift, förhöjd med tjugufem kronor, erläggas inom två månader

därefter. Sökes patent av uppfinnaren och gör han inom den i andra

stycket angivna tid framställning örn befrielse från utfärdningsavgift, må

patentmyndigheten medgiva sådan befrielse, där det finnes förenat med stor

svårighet tor honom att erlägga avgiften. Avslås framställningen, äge sökanden

städse erlägga avgiften, utan förhöjning, inom två veckor från det sökanden

underrättats örn beslutet på sätt i 5 § sägs; och må talan mot beslutet ej

föras.

Fullgör sökanden ej vad i tredje stycket stadgas, skall ansökningen avföras

såsom återtagen. I händelse patent ej varder meddelat, återbetalas vad

i utfärdningsavgift må hava erlagts.

Sedan tiden för framställande av invändning tilländagått samt utfärdningsavgift

erlagts eller den medgivna längsta tiden härför utgått eller befrielse

från avgilten medgivits, företage patentmyndigheten ärendet till avgörande.

Möler ej hinder mot bifall till ansökningen, varde under förbehåll av den

i 18 § omförmälda klanderrätt patent meddelat. Då lagakraftägande beslut

härom föreligger, skall genom patentmyndighetens försorg patentbrev utlärdas.

Patentmyndigheten skall ock göra anteckning rörande patentet i ett

lör sådant ändamål upprättat register och införa kungörelse därom i allmänna

tidningarna ävensom på lämpligt sätt genom tryck offentliggöra beskrivningen

jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga delar.

Ilar patentansökan, som kungjorts enligt vad ovan sägs, blivit slutligt behandlad

genom beslut, som vunnit laga kraft, utan att patent meddelats,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kuric/l. Mcij:ts proposition nr 176.

skall kungörelse härom genom patentmyndighetens försorg införas i allmänna

tidningarna.

8 §•

över beslut av patentmyndigheten å anmälningsavdelning, varigenom patentansökning

förklarats förfallen eller avslagits, åge sökanden att vid talans

förlust inom två månader från beslutets dag anföra besvär hos patentmyndighetens

besvärsavdelning. Vid besvären foge sökanden en avgift (besvärsavgift)

av sjuttiofem kronor, vid äventyr, örn avgiften icke erlagts före

nämnda tids utgång, att besvären icke upptagas till provning.

Har patentansökning bifallits, oaktat invändning framställts i behörig ordning,

äge den, som gjort invändningen, inom tid och under villkor, som i

första stycket angivas, påkalla besvärsavdelningens prövning av ansökningen.

Patentmyndighetens besvärsavdelning skall bestå av patentmyndighetens

chef såsom ordförande, minst tre av Konungen utsedda tekniskt kunniga ledamöter

samt en av Konungen inom patentmyndigheten utsedd rättskunmg

ledamot. Såsom ersättare för ordföranden skall, på sätt Konungen bestämmer,

tjänstgöra en av ledamöterna. Besvärsavdelningen är beslutför, när förutom

ordföranden eller dennes ersättare minst två av de tekniskt kunniga

ledamöterna äro tillstädes; i handläggning och avgörande av ärende, vars beskaffenhet

sådant påfordrar, skall dock den rättskunnige ledamoten deltaga.

Såsom besvärsavdelningens beslut gälle den mening, varom flertalet föienar

sig, eller vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. Besvärsavdelningen

äge att till utredning i ärende, som ankommer på dess

prövning, låta vid allmän domstol höra vittnen. Närmare bestämmelser om

besvärsavdelningens verksamhet meddelar Konungen.

Över besvärsavdelningens beslut må klagan föras allenast av sökanden.

Klagan skall vid talans förlust fullföljas genom besvär hos Konungen inom

två månader från beslutets dag.

Vad i 7 § första stycket stadgas örn handlingarna i ärendet hos patentmyndigheten

skall äga motsvarande tillämpning med avseende å de handUngar,

som inkomma till Konungen. m

Beslut, varom ovan förmäles, skall av patentmyndigheten på sätt i 5 §

sågs skriftligen delgivas sökanden och den, som gjort invändning. 11

11 §■

Förutom de---trehundra kronor.

Avgiften, som må i betalt brev insändas, skall för varje patentar erläggas

före det årets början; dock må avgift för patentår, som börjat innan patent

meddelats genom lagakraftägande beslut, erläggas före ingången av det patentår,

som börjar näst därefter.

Innehaves patent av uppfinnaren och gör denne, innan skyldighet att erlägga

någon årsavgift inträtt, framställning örn uppskov med sådan avgift,

må patentmyndigheten, där det finnes förenat med stor svårighet för honom

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

5

att erlägga avgiften, medgiva uppskov därmed högst intill ingången av det

patentår, som börjar näst efter två år från det patent blivit genom lagakraftägande

beslut meddelat. Avslås framställningen, äge patentliavaren städse

erlägga förfallen avgift, utan förhöjning, inom två veckor från det han underrättats

om beslutet på sätt i 5 § sägs; och må talan mot beslutet ej föras.

Årsavgift må, förhöjd med en femtedel, erläggas inom de tre första månaderna

efter utgången av den tid, inom vilken avgiften enligt andra stycket

eller tredje stycket första punkten skall gäldas, och, förhöjd med ytterligare

en femtedel, dock minst tjugufem kronor, inom därpå följande tid av tre

månader.

Fullgöres ej---patentet förfallet.

Patenthavare vare---beskrivningens offentliggörande.

14 §.

Angående inbetalda årsavgifter samt beslut om uppskov med sådan avgift

så ock angående fullgörandet av de i 12 och 13 §§ föreskrivna åtgärder läte

patentmyndigheten göra anteckning uti det i 7 § omförmälda register.

19 §.

1 mom. Patentintrång föreligger, örn någon olovligen inom riket yrkesmässigt

utnyttjar patenterad uppfinning genom att tillverka patentskyddat

alster eller använda patentskyddat förfarande eller genom att införa, använda,

utbjuda, saluhålla, överlåta eller upplåta patentskyddat alster eller alster,

som framställts medelst patentskyddat förfarande.

Är fråga örn intrång i patent, som avser förfarande för framställning av

visst nytt ämne, skall, utom såvitt angår straffansvar, sådant ämne anses

hava framställts medelst det patentskyddade förfarandet, örn ej annat visas.

Ej må annan än patenthavaren väcka talan i anledning av patentintrång.

2 mom. Den, som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår patentintrång,

vare skyldig att utgiva skälig ersättning för utnyttjandet av uppfinningen så

ock ersättning för den ytterligare skada intrånget må hava medfört. Föreligger

endast ringa oaktsamhet, må ersättningen därefter jämkas.

Begår någon eljest patentintrång och har härav uppkommit vinst för honom,

må han, om och i den mån det med avseende å omfattningen av och

ändamålet med den verksamhet, i vilken intrånget blivit begånget, hans tillgångar

och övriga omständigheter prövas skäligt, förpliktas att intill vinstens

belopp utgiva ersättning efter vad i första stycket sägs.

Talan om ersättning skall väckas inom tre år från det patenthavaren fått

vetskap om intrånget och den därför ansvarige samt senast inom fem år

från det intrånget ägde rum. Försummas det, vare rätten till ersättning förlorad.

3 mom. Den, som begått patentintrång, vare pliktig att, mot skälig lösen,

till patenthavaren avstå alster, med avseende å vilka sådant intrång föreligger,

såvitt ej annat föranledes av vad i 21 § stadgas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Om patenthavaren det yrkar, må domstolen ock förordna, att med apparater,

redskap och andra anordningar, vilka äro användbara uteslutande för

ändamål, som innebär patentintrång, skall så förfaras, att dylikt missbruk

därav ej kan äga rum.

Vad i första och andra styckena stadgas gäde dock endast föremål, vilka

finnas i den skyldiges besittning eller över vilka han eljest förfogar.

4 morn. Den, som uppsåtligen begår patentintrång, straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse. Böter tillfalla

kronan.

5 mom. Finnes i mål angående patentintrång, att patentet bör anses ogild,

inträder ej påföljd, som ovan sägs.

6 mom. Patenthavare äger, där ovisshet råder och den länder honom tid

förfång, föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av patentet åtnjuter

skydd gentemot annan.

Den, som utnyttjar eder avser att utnyttja uppfinning, äger, under enahanda

villkor, föra talan mot patenthavare om fastställelse, huruvida hinder

däremot föreligger på grund av visst patent.

20 §.

Sedan ansökan om patent och därtill hörande handlingar, efter det ansökningen

kungjorts enligt 7 §, blivit hos patentmyndigheten tillgängliga fölen

var, skall vad i 19 § 1, 2, 3 och 5 mom. stadgas örn patentintrång äga

motsvarande tillämpning, såvitt patent sedermera meddelas.

Har den, som sökt patent, medgivit, att ansökningshandlingarna skola hos

patentmyndigheten hållas tillgängliga för en var jämväl innan ansökningen

kungjorts enligt 7 §, skall patentmyndigheten i allmänna tidningarna införa

meddelande därom; och skall därefter vad i första stycket stadgas gälla mot

den, som genom sökandens försorg erhållit del av ansökningen jämte beskrivning

och erforderliga ritningar samt underrättats örn nämnda medgivande.

Ersättning med anledning av utnyttjande innan ansökningen kungjorts

enligt 7 § skall dock ej utgå i vidare mån än som följer av 19 § 2

mom. andra stycket.

Talan må i fall, som i denna paragraf avses, ej väckas förrän patent meddelats

genom lagakraftägande beslut. Ändå att tid, som i 19 § 2 mom. tredje

stycket stadgas, gått till ända, vare rätt till ersättning bevarad, om talan

anhängiggöres inom ett år från det beslutet vann laga kraft.

21 §.

1 mom. Vill ej patenthavaren lösa alster, som i 19 § 3 mom. första stycket

avses, må den, som begått intrånget, på därom framställt yrkande berättigas

att mot skälig ersättning förfoga över sådant alster under patentets

skyddstid eller viss del därav.

2 mom. Har någon börjat inom riket utnyttja uppfinning eller vidtagit

särskilda åtgärder därför utan att äga vetskap om att patent därå blivit med
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

7

delat eller sökt, och har han ej heller skäligen kunnat förskaffa sig sådan

kännedom, må han på därom framställt yrkande, om synnerliga skäl därtill

äro, berättigas att under skyddstiden eller viss del därav mot skälig ersättning

utnyttja uppfinningen i den omfattning, som domstolen bestämmer.

22 §.

Den, som genom meddelande å vara, anslag eller skylt eller annorledes, utan

att patentets eller ansökningens nummer angivits, uppgiver, att patentskydd,

varom i 19 eller 20 § sägs, här i riket åtnjutes med avseende å alster eller

förfarande, vare skyldig att lämna den, som därav kan hava olägenhet, uppgift

örn numret. Innehåller meddelande ej bestämd uppgift, att patentskydd

åtnjutes, men kan av meddelandet framkallas den uppfattningen, att så är

förhållandet, vare den, som lämnat sådant meddelande, skyldig att till den,

som därav kan hava olägenhet, uppgiva, huruvida och i så fall på vad grund

han anser sig åtnjuta patentskydd enligt 19 eller 20 §.

Underlåter någon att, efter därom framställd fråga, utan dröjsmål lämna

upplysning enligt vad i första stycket sägs, eller lämnar någon i anledning av

sådan förfrågan eller eljest i meddelande till viss person, till men för denne,

oriktig uppgift med avseende å patentskydd, straffes med dagsböter; och

vare skyldig att efter vad med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt

ersätta skada, som därav kommer. Böter tillfalla kronan.

Talan örn ansvar, som nu sagts, må väckas allenast av den, som begärt

upplysningen eller mottagit meddelandet.

23 §.

1 mom. Stockholms rådhusrätt vare rätt domstol i fall, varom i 15—

21 §§ förmäles.

När rådhusrätten handlägger mål, som i första stycket avses, skola i rätten

sitta tre lagfarna ledamöter, av vilka den ene skall föra ordet, samt tre i

tekniska förhållanden kunniga personer.

Konungen förordnar för tre år i sänder minst femton personer att tjänstgöra

såsom tekniskt sakkunniga ledamöter i rådhusrätten, bland vilka rättens

ordförande för varje särskilt mål, med hänsyn till önskvärd teknisk sakkunskap

och övriga förhållanden, utser dem, som skola inträda i rätten. Uppkommer

under nämnda tid behov av tillgång till flera tekniskt sakkunniga

personer, förordnar Konungen, på framställning av rättens ordförande, därom

för återstående del av samma tid.

De tekniskt sakkunniga ledamöterna skola åtnjuta ersättning av statsmedel

enligt grunder, som Konungen bestämmer.

2 mom. Dom eller utslag i mål, som i 1 mom. avses, skall genom domstolens

försorg i avskrift insändas till patentmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Vad i 2 § nya lagen stadgas skall ej gälla, där ansökningen inkommit före

den 1 juli 1944.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Föreskrifterna i 7 § första stycket nya lagen skola ej tillämpas, där ansökningen

kungjorts före lagens ikraftträdande.

Bestämmelserna i 7 § sista stycket och 8 § nya lagen skola ej gälla, om

beslut, som där avses, meddelats före lagens ikraftträdande.

Vad i 19 § 1, 2, 4 och 5 mom. samt 20 § nya lagen stadgas skall ej gälla

med avseende å intrång, som ägt rum före lagens ikraftträdande.

Talan om ersättning med anledning av intrång, som ägt rum före nya

lagens ikraftträdande, skall väckas inom tre år därefter eller, om patenthavaren

först efter lagens ikraftträdande fått vetskap om intrånget och den

därför ansvarige, inom tre år från det han fått sådan vetskap. Försummas

det, vare rätten till ersättning förlorad.

Å patentmål, som anhängiggjorts före nya lagens ikraftträdande, skall 23 §

1 mom. ej äga tillämpning, utom såvitt angår mål, som i 15 § avses. Stadgandet

i 23 § 2 mom. skall gälla allenast domar och utslag, som meddelas

efter nya lagens ikraftträdande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

9

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 14 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga

örn ändrade bestämmelser angående patent.

Föredraganden anför följande.

Inledning.

Av 1938 års patentutredning har avlämnats ett den 30 december 1942 dagtecknat

betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen

den 16 maj 1884 angående patent (SOU 1942: 58). Utredningsman i

patentutredningen är f. d. generaldirektören H. Hjertén. Att på kallelse av

utredningsmannen deltaga i överläggningar med denne ha utsetts civilingenjören

N. Bergling, överingenjören H. Brahmer, civilingenjören G. Dahl, direktören

K. E. Eriksson och direktören A. Hasselrot. Patentutredningen har

i enlighet med direktiven för utredningsarbetet haft gemensamma överläggningar

med representanter för Danmark, Finland och Norge, i syfte att i väsentliga

delar uppnå likformighet i patentlagstiftningens huvudgrunder de

nordiska länderna emellan. Sådana överläggningar lia hållits i Stockholm

under tiden 28 november—5 december 1938, i Köpenhamn under tiden

15—23 mars 1939 och i Helsingfors under tiden 4—13 februari 1941. Vid

överläggningen i Helsingfors var Norge ej representerat. I betänkandet uttalas,

att man under överläggningarna icke hunnit genomgå samtliga de

spörsmål, beträffande vilka samarbete planerats, och att vid överläggningen

i Helsingfors framförts önskemål örn att samarbetet måtte fullföljas. Å andra

sidan hade vid de redan hållna överläggningarna behandlats ett stort antal

viktiga patentlagstiftningsfrågor och helt eller delvis överensstämmande preliminära

utkast lill lagtext utarbetats i flera avseenden. Patentutredningen

framhåller, alt det under rådande förhållanden måste anses ovisst, huruvida

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

och i så fall när samarbetet på patentlagstiftningens område mellan de fyra

nordiska länderna skulle kunna slutföras på avsett sätt. Frågan bleve då,

bur denna ovisshet borde påverka strävandena att få till stånd ny patentlagstiftning

i Sverige.

Patenträtten i vårt land regleras huvudsakligen genom förordningen den

16 maj 1884 (nr 25) angående patent. Förordningen tillkom sålunda för

snart 60 år sedan, och ehuru den vid åtskilliga tillfällen ändrats har en fullständig

revision av densamma sedan länge varit ett önskemål. Alt få till

stånd ny patentlagstiftning utgjorde en huvuduppgift för den år 1908 tillsatta

s. k. patentlagstiftningskommittén, som den 13 juni 1919 avgav betänkande

med förslag till lag om patent m. m. (patentlagstiftningskommitténs

hetänkanden VI). Förslaget blev emellertid ej genomfört, och senare utredningsarbete

på området har ej heller lett till ny lagstiftning annat än i vissa

detaljer. I nu föreliggande betänkande uttalas, att det skulle vara beklagligt,

om icke alls någon revision av patentlagstiftningen skulle komma till stånd,

förrän det nordiska samarbetet kunnat slutföras. Från intressentkretsar hade

framhållits, att vissa brister i den nuvarande lagstiftningen vållade betydande

olägenheter. Å andra sidan syntes för Sveriges vidkommande slutförande

av det nordiska samarbetet, vilket igångsatts på svensk inbjudan, helst

böra avvaktas, innan man skrede till en fullständig revision av patentlagstiftningen.

Patentutredningen har därför ansett det lämpligaste vara att

Iramlägga ett särskilt lagförslag beträffande vissa patentlagstiftningsfrågor.

Det borde därvid främst gälla spörsmål, där dels önskemål om snar lagändring

särskilt framträtt på senaste tiden, dels antingen en grundlig behandling

redan skett vid de nordiska överläggningarna eller också nordisk enhetlighet

icke vore av större betydelse, dels ock partiella lagändringar ansåges

kunna ske utan att man behövde avsevärt rubba gällande patentlagstiftning

i övrigt.

I enlighet med dessa riktlinjer har patentutredningen framlagt förslag till

lag om ändring i vissa delar av förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående

patent, vilket torde böra fogas såsom bilaga till detta protokoll (Bilaga

A). Sedan yttranden inhämtats över förslaget, anhåller jag att nu få upptaga

denna fråga till behandling. I samband härmed torde även böra behandlas

en framställning från patent- och registreringsverket den 30 december 1943

angående sammansättningen av patentmyndighetens besvärsavdelning.

Huvuddragen i patentutredningens förslag.

I betänkandet framhålles inledningsvis, att den olägenhet med gällande

patenträttsliga bestämmelser, som under senare år mest påtalats, vore, att

utnyttjande av uppfinning, varå patent sökts men ännu ej beviljats, icke

medförde någon påföljd. Även i övrigt hade man påkallat utvidgning av

det nuvarande skyddet mot patentintrång. Vidare hade riktats kritik mot

gällande bestämmelser om rättegång i patentmål. Med patentutredningens

förslag avsåges främst att i dessa hänseenden åvägabringa rättelse. I visst

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

11

samband härmed och bl. a. för att förebygga, att det starkare skyddet mot

intrång vållade olägenheter, föresloges olika åtgärder, såsom möjlighet att i

vissa fall erhålla rätt att fortsätta utnyttjande som innebure intrång, rätt att

föra fastställelsetalan örn att intrång ej förelåge, regler mot ofullständiga

och oriktiga meddelanden om patentskydd samt minskat hemlighållande av

handlingar i patentansökningsärenden. Ytterligare tillmötesginge patentutredningens

förslag framkomna önskemål örn viss mildring av de allmänna

patenterbarhetsfordringarna samt örn ett understrykande av patentanspråks

betydelse för patentskyddet. Av andra bestämmelser, som inginge i förslaget,

kunde nämnas förändringar i förfarandet i sådana ärenden, där invändning

framställts mot patentansökning, samt lättnader i fråga om patentavgifter

för mindre bemedlade uppfinnare.

Gällande patentförordning innehåller örn de allmänna patenterbarhetsfordringarna,

att patent meddelas å nya uppfinningar av

industriella alster eller av särskilda sätt för sådana alsters tillverkning (1 §

första stycket). Enligt patentutredningens förslag skulle lagrummet ändras

därhän, att patent meddelas å nya uppfinningar, som kunna utnyttjas i näringsverksamhet,

därvid enligt särskild bestämmelse patent meddelas å alster

och förfaranden. Enligt förslaget fordras alltså icke, att uppfinningen kan

sägas vara av industriell natur, och ett förfarande skall kunna patentskyddas,

även om det icke gäller ett sätt att tillverka alster.

Patentförordningen innehåller icke för närvarande någon direkt bestämmelse

örn patentanspråk. Enligt förslaget skola i 4 § 1 mom. patentförordningen

inflyta särskilda bestämmelser om att beskrivningen skall avslutas

med patentanspråk, innehållande bestämd uppgift örn vad som sökcs

patentskyddat, och örn att patentanspråk skall vara i första hand avgörande

vid bedömande av patentskyddets omfång.

En huvuddel av patentutredningens förslag avser bestämmelserna örn

patentintrång som ersätta 22 § patentförordningen.

Förslaget innehåller särskilda bestämmelser örn vad som objektivt innebär

patentintrång (19 g 1 moni.), vilket icke för närvarande är fallet. Såvitt

gäller intrång i beviljat patent innefattar emellertid förslaget (1 mom. första

stycket) icke några större ändringar i gällande rätt sådan den tillämpats. Men

vidare stadgas i förslaget, att även utnyttjande av patentsökt uppfinning skall

anses såsom intrång, örn det sker sedan patentansökningen kungjorts för allmänheten

eller av någon, som av sökanden särskilt underrättats eller eljest

erhållit vetskap örn att dylik ansökning föreligger och om dess innehåll (l

mom. andra stycket).

Enligt nuvarande patentförordning äro påföljderna vid patentintrång straff

och skadestånd, och för sådan påföljd fordras bl. a., att gärningsmannen

haft vetskap örn att patent beviljats. Förslagets regler avvika rätt avsevärt

från vad som nu gäller. Även mot den som begått intrång i god tro skall kunna

förås förbuds- och ersättningstalan (19 g 2 mom. första stycket), men

ersättning .skall i sådant fall endast kunna utdömas, örn skäl därtill anses

föreligga, och den skall ej kunna överstiga den uppkomna vinsten. Full er
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

sättning för uppkommen skada skall däremot i regel kunna utdömas, örn

intrånget begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet (2 mom. andra stycket).

Förslaget innehåller vidare en särskild regel om beräkning av uppkommen

skada (2 mom. tredje stycket) samt en speciell presumtionsbestämmelse (2

mom. fjärde stycket), avsedd att stärka skyddet för vissa metodpatent. För

ersättningstalan skall enligt förslaget gälla särskild preskriptionstid (2 mom.

femte stycket). Straff skall enligt förslaget (3 mom.) endast kunna inträda,

när uppsåtligt intrång i beviljat patent föreligger.

Enligt nuvarande patentförordning (23 §) upptages invändning om

patents ogiltighet, som framställes i mål örn intrång i patentet, till

bedömande i detta mål, men enligt förslaget (19 § 6 mom.) skall sådan invändning

i regel hänvisas till särskild ogiltighetstalan.

I förslaget lia upptagits vissa bestämmelser örn rätt för den som

begått patentintrång att i vissa fall fortsätta sitt

utnyttjande, vilka bestämmelser ej ha någon motsvarighet för närvarande.

Sålunda skall i intrångsmål svaranden, örn domstolen anser skäl därtill

föreligga, kunna berättigas att utan hinder av patentet förfoga över alster,

som han innehar och som patenthavaren ej önskar övertaga (19 § 7 morn.).

Vidare skall den som handlat i närmare bestämd god tro kunna, även om ej

intrångstalan föres mot honom, få själv väcka talan om rätt att mot ersättning

till patenthavaren fortsätta sitt utnyttjande, örn synnerliga skäl därtill

anses föreligga (20 §).

Förslaget innehåller en bestämmelse om fastställelsetalan (21§),

vartill motsvarighet icke finnes för närvarande. När ovisshet föreligger, huruvida

ett utnyttjande är skyddat enligt annans patent, skall den i saken

intresserade kunna väcka talan örn fastställelse av att utnyttjandet icke är

skyddat.

Helt nya bestämmelser mot ofullständiga eller oriktiga meddelanden

om patentskydd ingå i förslaget (22 §). Ofullständiga

meddelanden om patentskydd skola medföra skyldighet att på anfordran

lämna kompletterande upplysningar vid äventyr av skadeståndsskyldighet

(första stycket), och oriktiga meddelanden eller upplysningar skola kunna

föranleda skyldighet att ersätta uppkommen skada, vid uppsåtligt handlande

även straff (andra stycket).

Förslaget innehåller bestämmelser, som avsevärt utvidga patentansökningshandlingars

tillgänglighet för utomståend

e. Sålunda skall, då ansökning kungjorts enligt 7 § första stycket patentförordningen,

i regel hela akten vara tillgänglig (7 § andra stycket i förslaget)

i stället för såsom nu blott den godkända beskrivningen med eventuellt tillhörande

ritningar, och även dessförinnan skall akten i regel vara tillgänglig

för den som av sökanden särskilt underrättats örn ansökningen och dess innehåll

(7 § tredje stycket). I fråga om kungjord patentansökning föreslås vidare,

att även till Kungl. Maj :t ingivna handlingar i sådant ärende skola vara

tillgängliga för allmänheten (8 § sjätte stycket) och att för allmänheten skall

kungöras, när dylik ansökning avgjorts utan att leda till patent (8 § sjunde

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

13

stycket). Enligt förslaget kan föreligga skyldighet att lämna viss person

upplysning om patentansökning, vilken ej är tillgänglig för allmänheten.

En särskild bestämmelse om att denne vid äventyr av ersättningsskyldighet

ej i oträngt mål får yppa något örn ansökningen har intagits i förslaget

(23 §).

Förslaget innebär i fråga örn laga domstol i patentmål, att

Stockholms rådhusrätt ensam skall vara behörig såsom lörsta instans i alla

mål, som avses i patentförordningen (23 b § t mom. första stycket), medan

sådan uteslutande behörighet nu blott föreligger i vissa dylika mål. Vidare

innehåller förslaget, att i rådhusrätten vid handläggning av patentmål

utom i vissa undantagsfall — skola såsom ledamöter sitta tre i tekniska förhållanden

kunniga personer, utsedda av Kungl. Maj:t (andra, tredje och

fjärde styckena). För närvarande fungera tekniska ledamöter enligt patentförordningen

endast i mål om tvångslicens.

Förslaget innebär åtskilliga förändringar beträffande invändning sförfarandet.

Dess särskilda former skola i huvudsak endast tillämpas,

örn invändning gjorts i behörig ordning, och huruvida detta skett skall kunna

nied bindande verkan avgöras av första instans i patentmyndigheten (7 §

fjärde stycket). Örn denna instans vid sin prövning kommer till det resultatet,

att ansökningen bör bifallas trots framställd invändning, skall dess beslut

för närvarande enligt gällande instruktion för patentmyndigheten alltid underställas

besvärsavdelningens prövning. Enligt förslaget däremot (8 § tredje

stycket) skall beslutet gälla, örn ej behörig invändare inom viss tid påkallar

besvärsavdelningens prövning av ansökningen och erlägger en avgift. De nu

berörda ändringarna lia även påkallat vissa andra jämkningar i patentförordningen

(7 § sista stycket samt 8 § första och femte styckena i förslaget).

Förslaget innehåller vissa bestämmelser örn lättnader i patentavgifter

för mindre bemedlade uppfinnare. Patentmyndigheten

skall under vissa förutsättningar kunna befria mindre bemedlade

uppfinnare från utfärdnings- och stämpelavgifter (7 § sjätte stycket, som

påkallat jämkningar även i femte och sjunde styckena) samt medgiva dem

uppskov med erläggande av de första årsavgifterna (11 § tredje stycket, som

medfört jämkning i fjärde stycket). Däremot har patentutredningen ej ansett

sig böra föreslå någon lagbestämmelse örn lättnad beträffande patentansökningsavgiften

men förordar, att hjälp här beredes i annan ordning.

I visst samband med de föreslagna lättnaderna i årsavgifter stå andra ändringar

i 11 § patentförordningen, vilka ingå i förslaget. Därigenom fastslås,

när avgift skall erläggas för patentår, som börjat före patents beviljande,

(andra stycket) samt när patent, för vilket stadgad årsavgift ej erlagts, förfaller

(femte stycket). I sistnämnda hänseende innebär förslaget en ändring

gentemot vad nu anses gälla.

Förslaget innehåller slutligen en ändring i 4 § 1 mom. patenlförordningen

beträffande antalet beskrivnings- och ritningsexemplar, som skola fogas vid

patentansökning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr J76.

Yttranden.

Över patentutredningens betänkande lia yttranden efter remiss inkommit

från kommerskollegium, patent- och registreringsverket, statskontoret, processlagberedningen,

hovrätterna, Stockholms rådhusrätt, Överståthållarämbetet,

statens uppfinnarnämnd, järnkontoret, Sveriges industriförbund, svenska

teknologföreningen, svenska uppfinnareföreningens styrelse, uppfinnarekontoret,

svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen, svenska föreningen

för industriellt rättsskydd, svenska patentombudsföreningen samt svenska

industriens patentingenjörers förening. Sistnämnda förening har översänt

ett yttrande, som avfattats av en inom föreningen tillsatt kommitté. Föreningens

dåvarande sekreterare, civilingenjören B. Avellan-Hultman, som reserverat

sig mot denna åtgärd, har i särskild skrivelse uttalat, att kommittén enligt

hans uppfattning icke utformat sitt yttrande i överensstämmelse med föreningens

beslut. Han har tillika såsom ett uttryck för åsikten hos en stark

minoritet inom föreningen eller sannolikt t. o. m. den verkliga majoriteten

inom densamma översänt ett yttrande, som avfattats av en annan, tidigare

inom föreningen tillsatt kommitté. Kommerskollegium har bifogat yttranden

från kooperativa förbundets styrelse samt från alla handelskamrar i

riket utom Gotlands handelskammare. Överståthållarämbetet har överlämnat

infordrade^ yttranden från stadsfullmäktige och förste stadsfiskalen i

Stockholm. Från Sveriges kemiska industrikontor har inkommit en skrift i

anledning av betänkandet.

Förslaget att nu företaga en partiell revision av patentförordningen har ej

föranlett erinran i något av yttrandena, och i allmänhet har man ansett

patentutredningens förslag ägnat att läggas till grund för en sådan revision.

Hovrätten över Skäne och Blekinge, Överståthållarämbetet, VÖstergötlands

och Norra Hallands handelskammare samt Norrbottens och Västerbottens

läns handelskammare lia lämnat patentutredningens förslag helt utan anmärkning.

Kommerskollegium har uttalat, att inom näringslivet funnes ett starkt intresse

for en partiell omarbetning av den svenska patentlagstiftningen, och

förklarar sig dela denna uppfattning. Visserligen kunde mot en dylik partiell

reform i rådande läge invändas, att det tidigare i hög grad fruktbringande

nordiska samarbetet på ifrågavarande lagstiftningsområde icke för närvarande

kunde fullföljas och läggas till grund för lagstiftningen. Att emellertid

av denna anledning uppskjuta en i och för sig önskvärd och lämplig lagreform

syntes knappast tillrådligt.

Patent- och registreringsverket, vars utlåtande avgivits av ämbetsverkets

esvarsavdelmng, har uttalat, att en genomgripande överarbetning av nu

„ lande bestämmelser på patenträttens område sedan länge utgjort ett aktueht

önskemal. Det vore därför beklagligt, ehuru under rådande förhållanden

förklarligt, att det framlagda förslaget inskränkte sig till en partiell revision

av patentforordningen. A andra sidan berörde förslaget onekligen de områden

av patentratten, som visat sig vara framför allt i behov av en revision.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

15

Besvärsavdelningen anslöte sig i huvudsak till förslaget och ansåge, att ett

genomförande av detta skulle för patentväsendet i Sverige komma att innebära

ett avsevärt framsteg. Svea hovrätt har funnit det vara välbetänkt att,

då tidsförhållandena lagt hinder i vägen för slutförande av det nordiska

samarbetet på patentlagstiftningens område, utan dröjsmål söka få till

stånd ny svensk lagstiftning i vissa hithörande frågor, beträffande vilka reformbehovet

vore särskilt trängande. Hovrätten kunde i huvudsak giva sin

anslutning till den plan för det partiella reformarbetet, som följts av patentutredningen,

och funne även de lösningar, som valts beträffande de till behandling

upptagna problemen, i stort sett tillfredsställande. Endast på några

mindre väsentliga punkter hade hovrätten funnit anledning till erinran eller

stannat i tvekan beträffande vad som föreslagits. Stockholms rådhusrätt har

uttalat, att patentutredningens förslag ur de synpunkter, rådhusrätten hade

att företräda, syntes innefatta en i huvudsak väl avvägd reglering av föreliggande

spörsmål.

Sveriges industriförbund har framhållit, att icke minst industrien hade

riklig erfarenhet av att gällande rättsregler på patenträttens område i skilda

avseenden vore föråldrade eller eljest otillfredsställande. I avbidan på den

mera fullständiga omarbetning av patentförordningen, som vore synnerligen

önskvärd och framdeles torde komma att företagas, borde en revision på de

punkter, där behovet av nya bestämmelser vore mest trängande, sättas i verket

utan dröjsmål. Det föreliggande förslaget syntes i huvudsak väl lämpa

sig att läggas till grund för åtgärder i sådan riktning. Svenska teknologiöreningen

har uttryckt sin uppskattning av patentutredningens initiativ att söka

få till stånd partiella ändringar i nu gällande patentförordning. Det framlagda

förslaget syntes föreningen i stort sett tillfredsställande men kunde

ändock i vissa avseenden giva anledning till betänkligheter. Järnkontoret har

såsom eget yttrande åberopat en skrivelse av en av kontoret tillsatt kommitté,

där det uttalas, att patentutredningens förslag innebure väsentliga förbättringar

i jämförelse med gällande patentförordning och att det i stort

sett syntes vara ägnat att tillfredsställa industriens önskemål. Svenska föreningen

för industriellt rättsskydd har uttalat, att patentutredningens förslag

i sina huvuddrag syntes väl ägnat att läggas till grund för en lagstiftning.

Svenska patentombudsföreningen har förklarat sig hälsa förslaget med

stor tillfredsställelse såsom innebärande avsevärd förbättring av gällande patenträttsliga

förhållanden. På enstaka punkter ansåge dock föreningen, att

förslaget icke borde följas.

Stockholms handelskammare har uttalat, att en fullständig revision av

1884 års patentförordning vore i hög grad behövlig men att handelskammaren

delade patentutredningens uppfattning, att med en sådan revision borde

ansta, intill dess det nordiska samarbetet på området kunde återupptagas.

De partiella ändringar, som utredningen föreslagit, syntes handelskammaren

i stort sell välmotiverade. Smålands och Blekinge handelskammare har förklarat,

att genom patentutredningens betänkande framkommit eli flertal

betydelsefulla ändringsförslag, vilka syntes kunna genomföras i avvaktan på

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

en kommande, mera genomgripande omarbetning av patenträtten. Skånes

handelskammare har uttalat, att patentutredningens förslag syntes tillgodose

de mest angelägna av de önskemål, som man inom näringslivet hyste beträffande

patentlagstiftningens gestaltning. Förslaget förefölle väl genomtänkt

och syntes komma att i olika hänseenden medföra en förbättrad ordning å

detta för näringslivet så betydelsefulla område. Med reservation för vissa

detaljer ansåge handelskammaren förslaget därför väl ägnat att läggas till

grund tor lagstiftning i ämnet. Handelskammaren delade palentutredningens

uppfattning att, oaktat en fullständig revision av patentförordningen framstode

såsom önskvärd, denna borde anstå till dess förutsättningar vore för

handen för återupptagande av det nordiska samarbetet. Handelskammaren

i Gävle har funnit det värt erkännande, att förslaget begränsats i syfte att

ej äventyra en fortsatt strävan till nordisk enhetlighet. Göteborgs handelskammare

har förklarat det vara ett allmänt önskemål från företag inom

dess distrikt, vilka hade särskilt intresse för patentlagstiftningsfrågor, att

ändringar i patentförordningen av den omfattning patentutredningen föreslagit

snarast möjligt genomfördes. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

har funnit patentutredningens förslag välgrundat och i allt väsentligt

lämpat att ligga till grund för lagstiftning i ämnet.

Kooperativa förbundets styrelse har uttalat, att styrelsen helst skulle ha

sett, att en fullständig revision av patentförordningen kunnat åstadkommas.

Med hänsyn till rådande förhållanden ville styrelsen emellertid icke opponera

mot att man nu nöjde sig med en partiell lagstiftning. Sedan kriget upphört

och kommunikationerna mellan de nordiska länderna ånyo öppnats,

borde lagstiftningsarbetet på det patenträttsliga området snarast möjligt återupptagas

och slutföras. Svenska uppfinnareföreningens styrelse har även uttalat

önskemål örn en fullständig revision av patentlagstiftningen med beaktande

av den nordiska gemensamhetssynpunkten. I avvaktan därpå borde

man dock kunna försiktigt framgå på de partiella reformernas väg. Patentutredningens

förslag vöre ägnat att undanröja vissa påtagliga, allmänt erlanda

brister i gällande patentlagstiftning, men ändring av förslaget i vissa

punkter vore oundgängligen nödvändig för att ej mycket allvarliga missförhållanden

skulle tillskapas.

Svenska industriens patentingeniörers förening har, såsom tidigare nämnts,

översänt ett yttrande, som avfattats av en inom föreningen tillsatt kommitté.

1 detta yttrande^ har uttalats uppskattning av att patentutredningen ansett

sig kunna föreslå partiella ändringar i patentlagstiftningen. Vissa av förslagets

detaljer innebure värdefulla förbättringar, medan andra kunde giva upphov

till allvarliga betänkligheter.

Svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen har uttalat, att området

för de patenterbara uppfinningarna borde begränsas och kraven på patenterbarhet

höjas, innan man vidtoge någon skärpning av påföljd och

straffbestämmelser vid eventuella patentintrång. Mot bakgrunden av de ringa

krav, som enligt nuvarande praxis ställdes på en uppfinnings patenterbarhet,

skulle vad patentutredningen föreslagit i 1 och 19 §§ komma att med
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 176.

17

föra så stor osäkerhet och ovisshet, att industriens utveckling, arbetsro och

forskningsintresse komme att i hög grad hämmas. Detta skulle kunna medföra

obotlig skada för under utveckling varande industrier, såsom den för

folkförsörjningen så oerhört betydelsefulla biprodukttillverkningen särskilt

inom cellulosaindustrien. De föreslagna ändringarna i 1 och 19 §§ borde

därför anstå, till dess 2 och 3 §§ patentförordningen även underkastats revision.

Det förefölle, som örn man vid utarbetandet av patentutredningens

förslag i hög grad tillvaratagit uppfinnarnas intressen, medan näringslivets

önskemål blivit mera styvmoderligt behandlade.

Departementschefen.

Gällande patentförordning tillkom redan 1884. Visserligen ha åtskilliga

bestämmelser i densamma ändrats, men huvuddragen i författningen ha

icke rubbats. Det är därför naturligt, att vår nuvarande patentlagstiftning

i mångt och mycket icke är lämpad efter nutidens krav. Strävandena att få

till stånd en ny patentlag började för flera decennier sedan, men det därpå

nedlagda arbetet har tyvärr icke kommit att medföra något slutligt resultat.

Utredningsarbetet har endast lett till detaljändringar vid olika tillfällen.

Även patentutredningens nu framlagda förslag avser blott partiella ändringar

av patentförordningen. Patentutredningen motiverar sitt förslag med

att det å ena sidan icke vore lämpligt att i Sverige införa en helt ny patentlag,

innan det på svenskt initiativ kort före krigsutbrottet igångsatta nordiska

samarbetet på patentlagstiftningens område blivit slutfört, medan det å andra

sidan skulle vara beklagligt att till en oviss framtid uppskjuta avhjälpandet

av vissa brister i nuvarande lagstiftning, vilka vållade betydande olägenheter.

Till denna uppfattning, som vunnit stöd i yttrandena, kan jag ansluta mig.

Jag vill nämna, att i Finland år 1943 antagits en helt ny lag om patent, därvid

hänsyn tagits till det hittillsvarande nordiska samarbetet. Detta tillvägagångssätt

förklaras av speciella förhållanden, särskilt av att i Finland vid

tiden för samarbetets igångsättande redan förelåg ett då nyligen framlagt förslag

till ny patentlag. Finland synes likväl vara intresserat av fortsatt nordiskt

samarbete på området. För vår del synes det lämpligaste vara att för

närvarande stanna vid en partiell reform. Att en sådan bör komma till stånd

utan dröjsmål understrykes livligt i yttrandena.

Det sätt på vilket patentutredningen begränsat förslaget har i stort sett

vunnit stöd i yttrandena. Även jag finner avgränsningen i huvudsak lämplig.

Vissa inskränkningar i förslaget torde dock böra vidtagas. Jag kommer i det

följande att vid behandling av de särskilda frågorna närmare redogöra för

.skälen för och emot utredningens förslag i olika hänseenden.

Inom justitiedepartementet har på grundval av patentutredningens förslag

utarbetats förslag till lag örn ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr

25) angående patent.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. t sami. Nr 176 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

De särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.

Av lagstiftning och praxis i främmande länder beröres i det följande särskilt

vad som gäller i övriga nordiska länder. Den danska patentlagen härrör

till sin huvuddel från år 1894, men den föreligger för närvarande i en

redaktion av år 1936. Den norska patentlagen tillkom år 1910 och har sedan

i vissa delar ändrats. I Finland har, som nämnts, år 1943 antagits ny lag om

patent, vilken trätt i kraft den 1 januari 1944. Vid sådant förhållande ha de

tidigare patenträttsliga bestämmelserna i Finland synts vara av mindre intresse.

Av andra patentlagar må särskilt nämnas den engelska av 1907, den franska

av 1844, den holländska av 1910, den italienska av 1934, den schweiziska

av 1907, den tyska av 1936 och den österrikiska av 1897, alla med senare

ändringar. Den i Amerikas förenta stater gällande patentlagstiftningen består

av ett stort antal vid olika tillfällen tillkomna bestämmelser, övervägande ingående

i Revised statutes.

Patentlagstiftningen i skilda stater företer vissa gemensamma drag. Härtill

bär bidragit den 1883 tillkomna internationella Pariskonventionen för

skydd av den industriella äganderätten, till vilken de allra flesta länder av

industriell betydelse anslutit sig. Konventionen innehåller åtskilliga bestämmelser

om förmåner, som ett konventionsland måste tillförsäkra medborgare

och därmed jämställda rättssubjekt i övriga konventionsländer. Konventionen

har vid flera tillfällen ändrats och utvidgats. För Sverige gäller den text, som

antagits vid en konferens i Haag år 1925. En senare konventionstext, antagen

vid en konferens i London år 1934, har vårt land hittills icke biträtt.

I. Patenterbarhetsfordringarna.

Patentutredn I n gen.

De nu gällande allmänna patenterbarhetsfordringarna

återfinnas i 1 § första stycket patentförordningen. Där stadgas, att patent

må meddelas å nya uppfinningar av industriella alster eller av särskilda sätt

för sådana alsters tillverkning.

I 1919 års förslag till ny patentlag hade de allmänna patenterbarhetsfordringarna

utformats så, att skydd medelst patent skulle kunna förvärvas för

nya tekniska uppfinningar, därvid patent skulle meddelas å alster eller å

förfarande (1 § första stycket i förslaget).

Patentutredningens förslag innebär, att i 1 § första stycket patentförordningen

skulle stadgas, att patent meddelas å nya uppfinningar, som kunna

utnyttjas i näringsverksamhet. Vidare skulle i samma stycke särskilt utsägas,

att patent meddelas å alster och förfaranden.

Enligt såväl 1919 års förslag som patentutredningens förslag skulle försvinna

den nu stadgade inskränkningen i förfarandens patenterbarhet, att det

skall vara fråga om sätt att tillverka industriella alster. I patentutredning
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

1!)

ens betänkande framhålles, alt denna begränsning, som icke överensstämde

med vad som i regel gällde i andra länder, icke syntes vara berättigad.

Visserligen hade stadgandet i praxis tolkats mycket liberalt, så att man

beviljade patent ej endast å sätt alt tillverka alster utan även å metoder,

som — stundom i ganska överförd bemärkelse — konime till användning

vid framställning av alster. Man hade sålunda ansett sig kunna bevilja patent

å metoder för konservering och rengöring, stundom även provning och

analys m. m. Men bestämmelsen hade dock ibland visat sig vara ett hinder

att meddela patentskydd i fall, då sådant synts berättigat. Vidare hade den

varit till olägenhet på det sättet, att de patentsökande ej sällan fått avfatta

sina palentanspråk på ett konstlat sätt för att uppfylla kravet att ett samband

med framställning av industriellt alster .skulle föreligga.

Mellan 1919 års förslag och patentutredningens förslag råder överensstämmelse

även däri, att det icke fordras att en uppfinning skall avse något industriellt

alster för att vara patenterbar. I patentutredningens förslag upptages

i stället krav på att uppfinning skall kunna utnyttjas i näringsverksamhet

för att kunna patentskyddas. Örn en sådan formulering nåddes enighet vid de

nordiska överläggningarna, och den har godtagits i den nya finska patentlagen.

Liknande bestämmelse finnes även i t. ex. de schweiziska och tyska

patentlagarna.

Vissa av patentutredningens sakkunniga ha förordat, att man åtminstone

för närvarande — under förutsättning att de i patentförordningen angivna

undantagen från patenterbarhet ej nu upptoges till prövning — skulle stanna

vid att såsom patenterbara angiva sådana uppfinningar, som kunna utnyttjas

i industriell verksamhet. Stadgande av denna karaktär finnes i vissa patentlagar,

t. ex. de nuvarande danska och norska.

Beträffande uttrycket »industriell» i detta sammanhang må nämnas, att

Pariskonventionen enligt 1925 års text innehåller, att industriell äganderätt

är att fatta i vidsträcktaste bemärkelse och icke blott avser industri och handel

i egentlig mening utan även området för lantbruksindustri och extraktiv

industri. I 1934 års konventionstext har tillfogats, alt den industriella äganderätten

avser alla tillverkade alster eller naturprodukter.

I patentutredningens betänkande framhålles, att uttrycket »industriell»

vid bedömande av patenterbarhet — med visst stöd av konventionen — i

praxis såväl i Sverige som i vissa andra länder tolkats vidsträckt, så att därunder

ansetts falla ej endast industri i egentlig mening utan även andra näringsgrenar.

Patentutredningen ansåge det under .sådana förhållanden olämpligt

och kunna verka vilseledande att i en ny bestämmelse använda ordet

»industri» eller därmed jämförligt uttryck. Med det i förslaget använda uttrycket

näringsverksamhet syntes liksom i lagen den 29 maj 1931 med vissa

bestämmelser mot illojal konkurrens böra förslås varje huvudsakligen på

ekonomisk vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet. Även de

fria yrkena, såsom läkares och tandläkares verksamhet, kunde alltså falla

härunder. Patentutredningen ansåge dock icke, att nian med den föreslagna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kunni. Maj.ts proposition nr 176.

formuleringen behövde befara en för vid utsträckning av det patenterbara

området. Såsom grundläggande krav för patenterbarhet komme alltjämt att

kvarstå, att det skulle vara fråga om en uppfinning. Bedömningen härav borde

liksom hittills ske i praxis, utan att man vore bunden av särskilda lagbestämmelser.

I själva uppfinningsbegreppet finge anses ligga ett krav på

att det skulle gälla något av viss teknisk karaktär. Härigenom syntes från

patenterbarhet uteslutas metoder, som endast ginge ut på manuell behandling

av den mänskliga kroppen, t. ex. massagemetoder, och undervisningsmetoder

utan teknisk karaktär. En uttrycklig bestämmelse örn att endast tekniska

uppfinningar vore patenterbara, såsom i 1919 års förslag, hade knappast motsvarighet

i andra länder och syntes icke lämplig, då den skulle kunna bli en

hämsko på utvecklingen. Så syntes det t. ex. icke vara anledning att lägga

hinder i vägen för patentering av uppfinningar, som gällde växt- och djurvarieteter

eller metoder i samband därmed.

I betänkandet uttalas, att ett krav på uppfinningshöjd redan nu uppställdes

i praxis och alltjämt borde gälla. En indirekt antydan om detta krav läge i 3 §

patentförordningen med dess fordran på att det patentsökta skulle väsentligen

skilja sig från vad som förut vore känt.

Både i 1919 års förslag och i patentutredningens förslag har liksom i gällande

patentförordning redan i den grundläggande bestämmelsen i 1 § gjorts

en uppdelning i produkt- och metodpatent. I patentutredningens

betänkande framhålles, att skäl kunde tala för att icke låta denna uppdelning

få en så framträdande plats. Även andra kategorier av patent skulle

nämligen kunna självständigt angivas, medan erfarenheten å andra sidan visade,

att de olika patentkategorierna stundom ginge över i varandra. Patentutredningen

ansåge dock, att den hävdvunna uppdelningen i produkt- och

metodpatent utan praktiska olägenheter kunde upptagas i förslaget. Med det

där ingående stadgandet, att patent meddelades å alster och förfaranden, hade

man velat uttrycka, att ett patentanspråk måste avse alster eller förfarande

men att i och för sig intet hindrade sökanden från att i samma patent i skilda

anspråk skydda såväl alster som förfarande.

Vissa speciella undantag från patenterbarhet gälla enligt 2 § patentförordningen.

Där stadgas, att patent ej må meddelas å uppfinning, vars

utövning skulle strida mot lag eller goda seder och att, om uppfinning avser

livs- eller läkemedel, patent ej må meddelas å själva varan utan endast å ett

särskilt sätt för dess tillverkning.

De allmänna bestämmelserna om patenterbarhet i 1 § patentförordningen

kompletteras även i viss mån av 3 §, där det angives vad som ligger i kravet

på att en uppfinning skall vara ny. Om innehållet i 3 § må i detta sammanhang

endast nämnas, att uppfinning ej må anses ny, örn dess föremål icke

väsentligen skiljer sig från alster eller tillverkningssätt, som före ansökan om

patent å uppfinningen blivit känt på i lagrummet närmare angivet sätt.

I patentutredningens betänkande uttalas, att den nuvarande formuleringen

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

21

av 2 och 3 §§ patentförordningen utan olägenhet syntes kunna kvarstå till

dess en fullständig revision av patentlagstiftningen komme till stånd, även om

en viss formell oegentlighet uppkomme genom att uttrycket »tillverkningssätt»

eller liknande uttryck inginge i dessa lagrum. Vid de nordiska överläggningarna

hade ifrågasatts väsentliga ändringar i vad som gällde i där behandlade

ämnen. Att nu vidtaga dessa ändringar vore icke lämpligt, enär det

delvis rörde sig örn ganska omstridda spörsmål, där en lösning icke av praktiska

skäl syntes behöva forceras.

Det må framhållas, att man vid de nordiska överläggningarna nått enighet

angående bestämmelserna örn undantag från patenterbarhet. Den därvid

formulerade lagtexten lyder i svensk version:

Patent meddelas ej å:

1) uppfinningar, vilkas utövning skulle strida mot lag, allmän ordning

eller god sed;

2) närings- eller läkemedel för människor eller kemiska föreningar; dock

kan patent givas å förfarande att tillverka sådana alster.

Denna text har i allt väsentligt följts i den nya finska patentlagen, där

det dock stadgas, alt patent kan meddelas å förfarande, som användes vid

tillverkning av kemiska föreningar eller närings- eller läkemedel för människor.

I 1919 års förslag stadgas om undantag från patenterbarhet, att uppfinning,

vars användande skulle strida mot lag eller goda seder, ej må skyddas

medelst patent och att patent ej heller må meddelas å kemisk förening utan

endast å ett särskilt sätt för framställande av sådan förening.

De nu återgivna förslagen skilja sig båda från gällande rätt däri, att produktpatent

ej skulle kunna meddelas å kemiska föreningar. Däremot skulle

det nuvarande förbudet mot produktpatent å livs- och läkemedel enligt 1919

års förslag helt utgå och enligt vad som överenskommits vid de nordiska förhandlingarna

något inskränkas. Av mera formell betydelse är, att enligt den

vid dessa förhandlingar antagna texten skulle införas uttryckligt förbud mot

patent å uppfinning, vars utövning skulle strida mot allmän ordning.

Bestämmelser om undantag från patenterbarhet finnas regelmässigt i främmande

länders patentlagar. Vanligen innehålla dessa liksom den nuvarande

svenska patentförordningen förbud mot patent å uppfinning, vars utövning

skulle strida mot lag eller goda seder (ofta även allmän ordning) samt mot

produktpatent å livs- eller läkemedel. Därutöver förbjudes i många länder

produktpatent å kemisk förening. Sådant förbud gäller i övriga nordiska

länder; i Finland och Norge enligt uttrycklig lagbestämmelse och i Danmark

enligt stadgad praxis. Av andra patentlagar, som innehålla dylikt förbud,

kunna nämnas de engelska, holländska, japanska, jugoslaviska, polska, portugisiska,

schweiziska, tjeckoslovakiska, tyska, ungerska och österrikiska. Ytterligare

undantag från patenterbarhet äro däremot mera sällsynta. I vissa

länder gäller förbud mot produktpatent å njutningsmedel, så i Danmark och

Norge, vilka länders representanter dock vid de nordiska överläggningarna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Mcij:ts proposition nr 176.

voro beredda att låta detta undantag falla. Uttryckligt förbud mot patent å

vetenskapliga läro- och grundsatser ingår i vissa länders patentlagar, särskilt

elen österrikiska och vissa av denna influerade lagar. Andra undantag finnas

i enstaka länder. Den danska patentlagen innehåller i fråga om näringsmedel

förbud även mot metodpatent, vilket man dock från dansk sida vid

de nordiska överläggningarna förklarat sig benägen uppgiva. Den holländska

patentlagen innehåller ett allmänt förbud mot produktpatent å »stoff». Den

schweiziska patentlagen, som går särskilt långt i fråga om undantag från

patenterbarhet, utesluter även metodpatent å läke- och näringsmedel samt

drycker ävensom patent å vissa uppfinningar på textilindustriens område.

Den rumänska patentlagen utesluter läro-, kontroll- och bokhållerimetoder,

och den franska patentlagen innehåller ett av historiska skäl betingat förbud

mot patentering av finansplaner.

I 1919 års betänkande lämnas en utförlig motivering till patentlagstiftningskommitténs

förslag att förbjuda produktpatent å kemiska föreningar.

Det erinras, att ett liknande undantag — dock även omfattande alster, som

framställts genom blandning av särskilda ämnen — förordats redan i det

kommittéförslag av 1878, som i huvudsak legat till grund för gällande förordning,

ehuru förslaget då ej kommit till genomförande. Patentlagstiftningskommittén

tager avstånd från den stundom framförda uppfattningen, att en

kemisk förening aldrig skulle kunna uppfinnas utan endast upptäckas, i det

varje sådan förening måste antagas förefinnas någonstädes i naturen. Kommittén

anser denna uppfattning oriktig och uttalar, att man särskilt inom den

organiska kemien icke om varje enligt en viss formel sammansatt förening

syntes kunna säga, att man på förhand kunnat teoretiskt sluta sig till dess

möjliga existens.

Kommittén ansåg emellertid, att ett patent å kemisk förening kunde lägga

en betänklig hämsko på den kemiska industriens utveckling. Om andra, eventuellt

bättre och billigare sätt för framställning av det patenterade ämnet

uppfunnes än vad i patentet angåves, bleve dessa uppfinningar beroende av

det beviljade produktpatentet. På uppfinningen av en ny kemisk förening

kunde genom finnandet av helt andra användningsområden för densamma

än de förut kända eller genom att med den patenterade föreningen såsom utgångsmaterial

framställa nya ämnen grundas en industri av en omfattning,

som den förste uppfinnaren icke alls kunnat förutse, och till ett samhälleligt

gagn, av vilket han endast till en ringa del kunde tillskriva sig förtjänsten.

Visserligen kunde ett patent även på andra områden verka hinderligt för utövningen

av värdefulla förbättringsuppfinningar. Men möjligheterna att på

olika vägar nå ett och samma resultat vore särskilt stora i fråga om framställningen

av kemiska föreningar, och dessa olika sätt kunde vara av stor

betydelse för den kemiska industriens utveckling. Kommittén påpekar också,

att kemiska föreningar i ett stort antal utländska stater vore uteslutna från

produktskydd, varigenom dessa staters undersåtar i Sverige finge större förmåner

än vad svenskar i deras hemland åtnjöte. Den som uppfunnit en ny

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

23

kemisk förening finge sina berättigade intressen tillgodosedda genom patent

å framställningssättet, särskilt med hänsyn till det därmed förbundna indirekta

skyddet för en på sådant sätt framställd produkt. Så gott som alltid torde

vid framställning av en ny kemisk förening i själva förfaringssättet ligga

så mycket av nyhet, att ett patent därå kunde förvärvas.

Kommittén ansåg icke något behov föreligga att låta undantaget omfatta

jämväl de mekaniska blandningarna. Här vore möjligheten att på flera olika

sätt ernå samma produkt avsevärt mindre än i fråga om de kemiska föreningarna.

Patentutredningen har som nämnt icke i sitt betänkande upptagit frågan

örn särskilda undantag från patenterbarhet beträffande kemiska föreningar

eller mekaniska blandningar m. m.

Även i fråga om de särskilda nyhetsbestämmelserna, som nu ingå

i 3 § patentförordningen, föreligger preliminärt förslag till ny lagtext såsom

resultat av de nordiska överläggningarna, ehuru i denna del ej full enighet

nåddes vid förhandlingarna. Åtskilliga ändringar åsyftas i förhållande lill

vad som nu gäller, därvid nuvarande nyhetskrav skulle i vissa avseenden skärpas,

i andra åter mildras.

Yttranden.

I övervägande antalet yttranden har patentutredningens förslag till ändring

i 1 § patentförordningen godtagits.

Patent- och registreringsverket har därvid uttalat, att patentutredningens

förslag om uttrycklig utvidgning av patenterbarhetsbestämmelsen i 1 § patentförordningen

måste anses befogat. Gällande bestämmelse vore icke tidsenlig

utan alltför snävt avfattad. Någon risk för att patenterbarhetsbegreppet

vid genomförande av patentutredningens förslag skulle komma att utsträckas

utöver vad som kunde anses motsvara näringslivets skäliga behov

syntes icke föreligga. Man borde därför icke begränsa den föreslagna lagtexten

genom att där inskjuta bestämningen »industriell» eller »produktiv».

Bestämmelserna i 1—3 §§ kunde icke anses ha det inbördes sammanhang,

att en ändring av 1 § oundgängligen vore beroende av en omarbetning jämväl

av de båda andra paragraferna. Svenska patentombudsföreningen har

tagit avstånd från framförda betänkligheter, att området för de patenterbara

uppfinningarna enligt förslaget blivit alltför vidsträckt och obestämt. Det

syntes kunna med förtroende överlämnas åt patentmyndigheten att utbilda

en tillfredsställande praxis i enlighet med de i patentutredningens motivering

givna anvisningarna.

Göteborgs handelskammare har funnit patentutredningens formulering tillfredsställande

ur industriens synpunkt. Det vore ett önskemål att uppnå

största möjliga enhetlighet mellan de olika patentlagarna, varför det vöre en

fördel, att patenlutredningens formulering ganska nära anslöte sig till den

tyska patentlagen. Det förefölle sannolikt, att det med den föreslagna formuleringen

av 1 § kunde komma att visa sig nödvändigt med en framtida

komplettering av 2 §. Svenska tcknologföreningcn och svenska uppfinnare
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

föreningens styrelse lia förklarat patentutredningens förslag tillfredsställande

men uttalat önskemål örn att bestämmelserna i 2 § patentförordningen

måtte upptagas till snar revision.

Å andra sidan har kommerskollegium anfört, att vissa skäl talade för att

åtminstone icke för närvarande ändra 1 § i patentförordningen. Till näringsverksamhet

finge räknas exempelvis bokförings- och revisionsverksamhet

med därav följande ej klarlagda konsekvenser beträffande patents meddelande

å exempelvis bokföringsmetoder. En ändring av 1 § borde också förutsätta

en revision av 2 §. Vidare syntes frågan om de s. k. substanspatenten,

avseende exempelvis patent å kemiska föreningar och legeringar, påkalla utredning.

Emellertid syntes patentutredningens förslag ej böra avstyrkas, då

härigenom en i viss utsträckning önskvärd utvidgning av det patenterbara

området skulle komma att uppskjutas till en oviss framtid.

I vissa uttalanden bar framhållits, att 1 och 2 §§ stöde i sådant samband,

att de borde ändras samtidigt. Detta gäller de yttranden som avgivits av

handelskammaren i Karlstad samt Smålands och Blekinge handelskammare.

Sistnämnda handelskammare har dock förklarat sig endast önska ett förtydligande

tillägg till 2 § av innehåll att förfaranden vid bl. a. undersökning

och behandling av människokroppen ej vöre patenterbara samt sådan ändring

av paragrafen, att orden »särskilt sätt för dess tillverkning» ersattes med

»särskilt förfarande vid dess tillverkning».

Sveriges industriförbund har anfört, att mot patentutredningens förslag till

1 § ur industriens synpunkt icke i och för sig vore något att erinra. Det hade

emellertid varit synnerligen önskvärt att även bestämmelserna om undantag

från patenterbarhet gjorts till föremål för patentutredningens övervägande.

En fullständig utredning härom skulle dock kunna bliva så tidskrävande, att

en välbehövlig revision icke borde anstå i avbidan på en sådan utredning.

I ett visst begränsat avseende syntes emellertid en omarbetning av 2 § kunna

företagas, enär förarbeten härför i stor utsträckning redan vore utförda

i 1919 års betänkande och vid de nordiska överläggningarna. I yttrandet har

härom anförts följande.

Förbundet syftar härvid på det från den kemiska industriens sida många

gånger framförda önskemålet, att från patenterbarhet måtte undantagas sådana

uppfinningar, som allenast utgöras av kemiska föreningar. Med den ytterligt

snabba utveckling, som kännetecknat den kemiska industrien icke

minst under de senaste åren, måste det anses synnerligen väl motiverat att

denna fråga ulan ytterligare uppskov upptages till behandling. Härvid må

endast erinras om de väsentligt ökade möjligheter att tillvarataga biprodukter

särskilt från cellulosaindustrien, som det intensiva forskningsarbetet under

krigstiden åstadkommit och som säkerligen i en nära framtid komma alf

än ytterligare utvecklas. Inom detta för folkhushållet synnerligen betydelsefulla

forskningsområde skulle det kunna verka i hög grad hämmande för

uppbyggande av inhemska förädlingsindustrier, om patent alltjämt skulle

få meddelas på kemiska föreningar. Vid sådant förhållande torde det icke

böra tillmätas nämnvärd betydelse om en allmän översyn av bestämmelserna

i 2 § får tills vidare anstå.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

25

Jämväl Sveriges kemiska industrikontor har förordat upptagande av nya

undantag från patenterbarhet i 2 § patentförordningen i samband med den av

patentutredningen föreslagna ändringen av 1 §. Kontoret instämmer i Sveriges

industriförbunds yrkande örn förbud mot produktpatent å kemiska

föreningar, vilket vöre en fråga av stor betydelse för den kemiska industrien.

Kontoret bar framhållit, att patent i talrika fall meddelats å kemiska föreningar.

Det vöre icke uteslutet, att för närvarande patent kunde meddelas

å föreningar, som vore rena konstruktioner på papperet, för vilka ej

någon framställningsmetod vore känd. Kontoret har vidare hemställt, att

från patenterbarhel måtte uteslutas diagnosticeringsförfaranden och sådana

förfaranden, som endast innebure tillämpning av i läro- och uppslagsböcker

angivna metoder på nya individer inom de grupper av ämnen, för vilka metoden

vore beskriven.

Järnkontoret har även kommit till det resultatet, att patentutredningens

förslag vore befogat men förutsatte vidgade undantagsbestämmelser. Sålunda

borde patent icke kunna meddelas på förfaranden inom läkares verksamhet

eller för förebyggande av yrkessjukdomar genom behandling av människokroppen

och eventuellt icke heller på förfaranden av icke medicinsk art

för förebyggande av skador på person eller sak inom teknisk verksamhet.

Förfaranden av rent intellektuell natur borde icke vara patenterbara, och

rena substanspatent på legeringar borde icke förekomma. De nämnda inskränkningarna

borde genomföras samtidigt som ändringen av 1 §. Skulle

det emellertid visa sig nödvändigt att tillsvidare låta frågan om undantagsbestämmelserna

anstå, borde den under inga förhållanden avföras från dagordningen.

Stockholms handelskammare anser icke patentutredningens förslag i och

för sig innebära nackdelar men har ifrågasatt, huruvida icke begreppet industriell

verksamhet borde bibehållas, intill dess även 2 § omarbetats, vilket

borde kunna äga rum snarast möjligt och utan att den fullständiga revisionen

av patentlagstiftningen avvaktades. Det vore angeläget, att icke mot varandra

stridande lagändringar tillkomme med korta tidsintervaller. Även kooperativa

förbundets styrelse har ansett lämpligt att nu avgränsa patenterbarheten till

sådana uppfinningar, som kunna utnyttjas i industriell verksamhet.

Förut bär nämnts, att svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen

hemställt, att 1 § måtte lämnas utan ändring till dess 2 och 3 §§ underkastats

revision. Även svenska industriens patentingenjörers förening har förordat,

att ändring av 1 § måtte uppskjutas, till dess den allmänna revisionen av

patentlagstiftningen kunde företagas. Det syntes sannolikt, alt den föreslagna

utvidgningen av patenlerbarhetsområdet kunde komma att nödvändiggöra en

ändring av 2 §, så att exempelvis vissa förfaranden, vilka tillhörde läkares

eller tandläkares näringsverksamhet, skulle undantagas från patenterbarhet.

Om 1 § dock ansåges böra ändras nu, borde stadgandet få följande lydelse:

»Patent meddelas å nya uppfinningar, som kunna utnyttjas i industriell verksamhet

eller annan därmed jämförbar produktiv verksamhet. Patent meddelas

å alster och förfaranden.»

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Mot det i patenlutredningens förslag ingående stadgandet, att patent meddelas

å alster och förfaranden, har anmärkning framställts endast av pcitentoch

registreringsverket, som ansett detta stadgande böra helt utgå. Det hade

i praxis ej sällan visat sig vara förenat med svårigheter att pressa in en uppfinning

under den ena eller andra av de båda kategorierna. Så kunde vara

fallet, när en uppfinning bäst kunde karakteriseras såsom ett system eller

en anläggning, innebärande exempelvis standardisering eller driftsrationalisering.

I sådana fall bleve patentanspråken missvisande, enär de icke kunde

riktas på det väsentliga i uppfinningen.

Departementschefen.

Patentutredningens förslag till ändring av 1 § palentförordningen avser de

allmänna patenterbarhetsfordringarna och rör sålunda en grundläggande

fråga inom patenträtten. Av utredningen framgår, att önskemål föreligga om

en omarbetning av det nuvarande stadgandet som ej anses tidsenligt. Några

mera anmärkningsvärda olägenheter synas dock icke ha uppkommit i tilllämpningen.

I ett stort antal yttranden betonas det nära sambandet mellan 1 och 2 §§

i patentförordningen. Vägande skäl ha därvid åberopats för att icke vidtaga

någon utvidgning av det patenterbara området enligt 1 § utöver industriell

verksamhet innan jämväl den i 2 § behandlade frågan om undantag från

patenterbarhet blivit fullständigt utredd. Även frågan örn ändring av nyhetsbestämmelserna

i 3 § patentförordningen som preliminärt behandlats

vid de nordiska överläggningarna torde vara av viss betydelse i detta sammanhang.

Det är uppenbarligen av vikt att icke på förevarande område

vidtaga någon utvidgning som framdeles icke kan vidhållas. Vid en eventuell

återgång till en mera begränsad bestämning av det patenterbara området

inträder bl. a. den olägenheten att de patent som meddelats under mellantiden

icke gärna kunna ogiltigförklaras utan måste få bibehålla sin giltighet,

ehuru lagstiftaren icke längre finner dem önskvärda. Den utvidgning

som patentutredningen förordat beträffande 1 § synes väl i princip ha biträtts

av delegerade för samtliga nordiska länder vid de preliminära överläggningarna.

I såväl Danmark som Norge är dock alltjämt möjligheten att erhålla

patent inskränkt till uppfinningar som äro av betydelse för industriell verksamhet.

Jag anser med hänsyn till nu angivna förhållanden, att den i 1 §

patentförordningen upptagna begränsningen till industriell verksamhet tills

vidare bör bibehållas. Den jämkning av innehållet i nämnda paragraf som

patentutredningen i övrigt förordat torde däremot böra genomföras.

I vissa yttranden av industriens representanter har starkt framhållits det

betänkliga i att enligt patentförordningen patent anses kunna meddelas å

kemiska föreningar. Denna fråga synes mig vara av den praktiska betydelse

att den icke lämpligen bör undanskjutas i avvaktan på en fullständig utredning

av den i 2 § reglerade frågan om undantag från patenterbarhet.

Förslag örn undantag för kemiska föreningar framställdes redan i de kom
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

27

mittébetänkanden angående patent som avgåvos 1878 och 1919, och vid de

nordiska överläggningarna blev nian ense om att ett sådant undantag borde

finnas. Dylikt undantag gäller redan, antingen på grund av lagbestämmelse

eller enligt praxis, i de övriga nordiska länderna samt dessutom i ett stort

antal andra stater. Sveriges industriförbunds yttrande utvisar, att man inom

det svenska näringslivet, där tidigare tvekan på denna punkt torde lia rått,

starkt önskar ett undantag av detta slag. Man bär därvid uttalat farhågor, att

det skulle verka hämmande för den inhemska kemiska industrien, som just

för närvarande syntes stå inför en löftesrik utveckling, om produktpatent å

kemiska föreningar alltjämt finge meddelas. I fråga örn framställandet av

kemiska föreningar anses nämligen, såsom patentlagstiftningskommittén påpekat,

möjligheterna att på olika vägar nå ett och samma resultat vara särskilt

stora, varför ett produktpatent mer än på andra områden kan verka

hinderligt. Det kan också nämnas, att ansökningar om patent å kemiska föreningar

hos oss för närvarande alldeles övervägande härröra från sådana

länder, där produktpatent å kemiska föreningar icke kan erhållas. Sådana

patent sökas däremot endast i ringa utsträckning av inhemska företag.

Det undantag som åsyftas gäller endast produktpatent med avseende

å kemiska föreningar. Däremot skulle metodpatent på det kemiska

området kunna patentskyddas enligt vanliga regler, även om de avsåge

framställning av kemiska föreningar. Den som uppfunnit en ny kemisk

förening skulle alltså alltjämt kunna erhålla visst patentskydd, ehuru det blir

knutet till viss eller vissa framställningsmetoder. Denna gränsdragning synes

mig välbetänkt och innebära ett skäligt hänsynstagande till uppfinnarens

intresse.

På grund av vad nu anförts och då en ändring av 2 § i angivna riktning

bringar den svenska patentlagstiftningen på ifrågavarande punkt till överensstämmelse

med lagstiftningen i övriga nordiska länder har jag låtit införa

ett undantag i 2 §, enligt vilket produktpatent ej må meddelas med avseende

å kemiska föreningar. Det har i yttrandena ifrågasatts att även göra

undantag för produktpatent i fråga om alla legeringar. Tillräckliga skäl härför

ha dock icke förebragts, och ett sådant undantag synes regelmässigt ej

finnas i de länder, där undantag gäller med avseende å kemiska föreningar.

Ej heller i övrigt har jag ansett lämpligt att i detta sammanhang överväga

införandet av något nytt undantag i 2 §.

Den av mig förordade ändringen i 1 § påkallar följdändringar i 2 och 3 §§.

Därvid torde orden »sätt för dess tillverkning» i 2 § böra utbytas mot »förfarande

för dess framställning». I 3 § böra orden »alster eller tillverkningssätt»

utbytas mot »alster eller förfarande». II.

II. Patentanspråk.

1’atentntredn ingen.

I 4 § 1 mom. tredje stycket palcntförordningcn stadgas, att beskrivningen

över patentsökt uppfinning skall vara så tydlig och fullständig, att sakkun
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majlis proposition nr 176

nig person bör kunna med ledning därav utöva uppfinningen. Vidare föreskrives,

att i beskrivningen skall bestämt angivas vad sökanden anser vara

det nya i uppfinningen. Enligt 3 § andra stycket kungörelsen den 31 december

1895 angående beskaffenheten av de handlingar, som i patentärenden inlämnas,

skall beskrivningen avslutas med detta angivande, och i kungörelsen

har för detsamma införts uttrycket »patentanspråkens.

I andra länder finnas i allmänhet i själva patentlagarna bestämmelser örn

att beskrivningen skall avslutas med patentanspråk och örn vad palentanspråk

skall innehålla, vilka bestämmelser bruka vara tämligen likartade.

1919 års förslag innehåller bestämmelse (13 § andra stycket) om att

beskrivningen skall avslutas med ett eller flera patentanspråk, innehållande

bestämd uppgift örn vad som kännetecknar uppfinningen. Vid de nordiska

överläggningarna enades de olika delegationerna örn en bestämmelse, enligt

vilken beskrivning skall avslutas med patentanspråk, innehållande bestämd

uppgift om vad som kännetecknar uppfinningen och sökes skyddat genom

patentet, och den nya finska patentlagen är avfattad i enlighet härmed. Patentutredningen

har emellertid ansett en uttrycklig föreskrift örn att patentanspråket

skulle innehålla bestämd uppgift örn vad som kännetecknade uppfinningen

överflödig och kunna föranleda missförstånd. Patentanspråk vore

i allmänhet så uppställda, att de först innehölle en ingress, som brukade angiva

vad som förut vore känt, och sedan efter orden »kännetecknad av» ett

angivande av det nya i den patentsökta uppfinningen. En sådan uppställning

vore emellertid ej nödvändig, och för skyddet vore icke alltid utslagsgivande,

var ett eventuellt uttryck »kännetecknad av» vore placerat.

Enligt patentutredningens förslag skall i 4 § 1 mom. fjärde stycket första

punkten patentförordningen stadgas, att beskrivningen skall avslutas med

patentanspråk, innehållande bestämd uppgift om vad som sökes patentskyddat.

Patentutredningen framhåller, att nu ifrågavarande stadgande icke innehölle

något direkt uttalande örn patenlanspråks betydelse för

patentskyddet. Stadgandet kunde visserligen sägas tala för att vad som stöde

i patentanspråken borde få en dominerande betydelse för tolkningen av patentet,

men liknande stadganden funnes i åtskilliga länder, vilkas praxis det

oaktat företedde skiljaktigheter i detta avseende.

I 1919 års betänkande uttalade man sig starkt emot en lagbestämmelse

örn den rätta tolkningen av innebörden i ett patent. Varje försök i sådan

riktning ansågs vara snarare till skada än till gagn. Patentlagstiftningskommittén

erinrade i samband härmed om att i vissa länder, främst England

och Amerikas förenta stater, rådde en strängare uppfattning om patentanspråkens

betydelse för skyddets omfattning, medan i andra länder, särskilt

Tyska riket, framträtt en liberalare uppfattning härutinnan. Kommittén förklarade,

att den anslöte sig till sistnämnda uppfattning. Det vore enligt kommitténs

mening synnerligen otillfredsställande att låta en mindre lyckad for
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

•29

mulering av patentanspråken föranleda ett ringare skydd åt patenthavaren

än det som, enligt vad av handlingarna i övrigt franninge, varit åsyftat.

I allmänhet finnas icke i främmande länders patentlagar särskilda bestämmelser

om patentanspråkens betydelse för patentskyddet. Sådana finnas

dock t. ex. i den schweiziska patentlagen, enligt vilken patentanspråk är avgörande

för uppfinningens nyhet och patentets skyddsområde. Vidare uttalas

i denna lag, att beskrivningen kan anlitas för patentanspråks tolkning.

Vid de nordiska överläggningarna enades man om att förorda ett stadgande,

enligt vilket patentanspråk i första hand skulle vara avgörande för

patentskyddets omfång. Ett sådant stadgande ingår såsom andra punkt i

4 § 1 mom. fjärde stycket av patentutredningens förslag. Stadgandet har

även intagits i den finska patentlagen, dock med tillägg av bestämmelse om

att annan del av patentbeskrivningen kan tjäna som hjälp vid tolkningen av

patentanspråk.

Patentutredningen framhåller, att i vårt land olika meningar gjort sig gällande

om patentanspråkens betydelse för skyddets omfattning. Med hänsyn

härtill hade man från skilda håll hos patentutredningen hemställt att bestämmelser

i ämnet måtte medtagas vid den nu aktuella partiella revisionen

av patentförordningen, och patentutredningen hade ansett sig böra tillmötesgå

detta önskemål. Örn innebörden av patentutredningens förslag har i betänkandet

anförts följande.

Genom det av patentutredningen föreslagna stadgandet markeras patentanspråkens

centrala plats för patentskyddet. Anspråken skola vara i första

hand avgörande. Vid tolkningen av patent skall man sålunda främst hålla

sig till anspråken. Äro dessa otvetydiga, bör skyddet ej i tolkningsväg kunna

vidgas utöver anspråkens ram, även örn patentskriften i övrigt skulle kunna

föranleda därtill. Medgiva patentanspråken olika tolkningar, bör man däremot

taga hänsyn till patentskriften i övrigt, såväl beskrivning som eventuella

ritningar. Vinnes ej heller på detta sätt klarhet, får man gå till vad

som förekommit under ansökningens behandling. Vid tolkningen bör givetvis

även tagas hänsyn till teknikens ståndpunkt vid tiden för ansökningen.

Med hänsyn till det så föreliggande materialet får avgöras, om man skall

välja en mer restriktiv eller mer extensiv tolkning av anspråken.

Det i den finska lagen ingående tilläggsstadgandet har synts patentutredningen

vara överflödigt och dessutom alltför snävt, enär även annat material

än beskrivningen kunde bliva av betydelse vid tolkningen. Patentutredningen

framhåller, att dess förslag vore mindre strängt än den schweziska patentlagen

men å andra sidan knappast i allo förenligt med den liberala uppfattning,

varåt patentlagstiftningskommittén givit uttryck. Föreskriften syntes

innebära ett fastslående av vad som finge sägas vara den övervägande

uppfattningen här i landet, och den syntes ägnad att underlätta en enhetlig

praxis.

Yttranden.

I yttrandena över patentutredningens förslag har bestämmelsen, att beskrivningen

skall avslutas med patentanspråk, innehållande bestämd

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

uppgift om vad som sökes patentskyddat, i allmänhet icke föranlett någon

erinran. Kommerskollegium har dock ansett, att orden »bestämd uppgift»

borde ändras till »bestämd och tydlig uppgift» för att ytterligare tillgodose

önskemålen om patentanspråks formulering med största möjliga klarhet.

I samma syfte har kooperativa förbundets styrelse föreslagit, att bestämmelsen

skulle få den vid de nordiska överläggningarna förordade lydelsen.

Det vore av stor vikt att tvinga den patentsökande att i patemtanspråk klart

bestämma vad han verkligen ansåge vara det relevanta och på samma gång

kännetecknande för den patentsökta uppfinningen. Å andra sidan har i det

yttrande av en inom svenska industriens patentingenjörers förening utsedd

kommitté, som inkommit genom civilingenjören Avellan-Hultman, föreslagits

en uppmjukning av bestämmelsen, i det att före slutorden »sökes patentskyddat»

skulle inskjutas »i första hand».

I två yttranden ifrågasättes stadgande i patentförordningen om att beskrivningen

skall innehålla uppgift om teknikens ståndpunkt. Svenska industriens

patentingenjörers förening har sålunda hemställt att till tredje stycket i 4 §

1 mom. måtte fogas en bestämmelse, som gåve patentmyndigheten befogenhet

att i förekommande fall påfordra intagande av sådan uppgift i beskrivningen.

I själva verket tillämpades redan nu i viss utsträckning den praxis,

att sökanden i samband med slutgranskningen av hans ansökning uppmanades

att i beskrivningen införa uppgift om teknikens ståndpunkt. Smålands

och Blekinge handelskammare har uttalat önskemål om liknande bestämmelse

för att underlätta ett bedömande av patentskyddets omfattning.

Patentutredningens förslag om införande av en särskild lagbestämmelse

angående patentanspråks betydelse för patentskyddets omfång

har väckt stort intresse i yttrandena. Olika uppfattningar om bestämmelsens

lämpliga formulering föreligga emellertid.

I flera yttranden har patentutredningens lagförslag lämnats utan erinran.

Svenska teknologföreningen har förklarat sig hälsa med tillfredsställelse, örn

på föreslaget sätt patentanspråkens centrala betydelse för skyddsomfånget

komme till uttryck i lagtexten. Då beskrivning och ritningar måste tillgripas

för tolkning av anspråken, vöre det av vikt, att frågan endast finge gälla

anspråkens rätta innebörd eller med andra ord ett fastställande av det patentföremål,

som skyddats vid patentets beviljande. Även svenska patentombudsföreningen

har uttalat, att förslaget innebure ett önskvärt fastslående

av patentanspråkens centrala betydelse vid tolkningen av patents skyddsomfång.

Svenska uppfinnareföreningens styrelse har förklarat sig intet Ira att

erinra mot förslaget. Skånes handelskammare har anfört, att förslaget förefölle

att vara en lyckligt vald medellinje mellan de motsatta åskådningarna.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län har uttalat, att förslaget

icke torde kunna föranleda några allvarligare betänkligheter, då det

med hänsyn till motiveringen kunde förutsättas, att domstolarna komme

att använda möjligheten att i tveksamma fall gå utom patentanspråkens ram

synnerligen restriktivt. Järnkontoret har anslutit sig till förslaget men fram
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

31

hållit, att man i tveksamma fall principiellt borde välja en restriktiv tolkning.

Även svenska industriens patentingenjörers förening har anslutit sig

till förslaget. Föreningen har dock meddelat, att en stark minoritet inom

densamma uttalat sig för att utbyta uttrycket »i första hand» mot »väsentligen».

Sistnämnda ändringsförslag har även framförts av patent- och registreringsverket,

som anslutit sig till patentutredningens motivering men ansett

orden »i första hand» icke på ett tillfredsställande sätt giva uttryck för denna.

Patentanspråken borde vara väsentligen avgörande, men de kunde trots

all strävan efter tydlighet vid deras avfattning lämna möjlighet till olika tolkningar,

och i så fall borde såsom hjälpmedel vid tolkningen få anlitas beskrivning,

eventuella ritningar och patentansökningsakten, varjämte självfallet

hänsyn finge tagas till teknikens ståndpunkt vid tiden för ansökningen.

Även i övrigt kunde det i undantagsfall förekomma, att en sträng tillämpning

av huvudregeln kunde komma att medföra obilligheter för patenthavaren,

t. ex. då genom uppenbart förbiseende eller misstag vid ansökningens behandling

patentanspråk erhållit en snävare formulering än som varit avsett.

I dylika fall borde en avvikelse från huvudregeln vara tillåten. Även Stockholms

handelskammare har förklarat sig anse det tveksamt, huruvida patentutredningens

förslag helt motsvarade den i motiveringen lämnade tolkningen

av stadgandet. Det kunde befaras, att orden »i första hand» toges

till intäkt för en friare tolkning än den avsedda.

I flera yttranden förordas skärpning av bestämmelsen örn patentanspråkens

betydelse för patentskyddets omfång. Kommerskollegium har sålunda

föreslagit strykning av orden »i första hand» i patentutredningens förslag.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har förordat ett stadgande

av följande lydelse: »Vid bedömande av patentskyddets omfång är

patentanspråk normgivande».

Sveriges industriförbund har uttalat, att någon efterhandsutvidgning av

patentanspråken hittills i allmänhet icke medgivits i svensk rättspraxis,

samt har vidare anfört:

På senare tid synes emellertid en viss tendens till uppmjukning av hittillsvarande

praxis lia gjort sig gällande. Enligt förbundets åsikt är en utveckling

i sådan riktning utomordentligt farlig. Förbundet hälsar därför med

största tillfredsställelse, att förslaget synes innebära en reaktion mot denna

utveckling. —• -— — Ur rättssäkerhetens synpunkt måste krävas, att ett patent

är genom patentanspråken så klart definierat, att varje fackman kail

bedöma patentets skyddsområde. Denna synpunkt får ännu större betydelse,

därest i överensstämmelse nied patentutredningens förslag patentintrång kan

ske på ett tidigare stadium och under mindre stränga villkor än vad f. n.

är fallet. I deli mån en skarp avgränsning av patentet icke förefinnes och

alltså en viss osäkerhetsmarginal föreligger, uppstår alltid den olägenheten,

att en näringsidkare, som råkar komma inom nämnda marginal, löper en

risk att bliva fälld för patentintrång. Då nian givetvis vill undvika en sådan

situation, finnes -— örn nian önskar full säkerhet oell icke vill tillgripa en

relativt kostsam och tidsödande fastställelsetalan enligt förslagets 21 § —

ingen annan utväg än alt utan vidare tillerkänna patentet räckvidd så långt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

ut som osäkerhetsmarginalen möjligen sträcker sig. Detta betyder emellertid

att många patent skulle i verkligheten få en vida större räckvidd än den

vartill patenthandlingarna berättiga och genom ansökningen avsetts. Den som

endast presterat en otydlig anspråksformulering skulle härigenom beredas en

oförtjänt förmån framför dem, som formulerat sina patentanspråk klart och

tydligt.

Från sådana utgångspunkter har det synts förbundet tveksamt om den

föreslagna lagbestämmelsen med därtill hörande motivering fått en fullt

lämplig avfattning. Uttalandena i motiven synas kunna göra en uppfinnare

benägen att med full avsikt formulera patentanspråken otydligt för att därmed

vid behov kunna motivera ett vidsträcktare skyddsområde än som i

verkligheten varit avsett. Enligt förbundets uppfattning är detta alltför liberalt

mot patenthavaren. Kravet på rättssäkerhet torde bättre tillgodoses med

en tolkningsregel av innebörd, att patentanspråken icke få ges ett vidare omfång

än vad som otvetydigt framgår av deras lydelse. Äro patentanspråken

tvetydiga eller eljest otydliga även med hänsyn tagen till patentskriften i övrigt,

bör alltså patenthavaren ensam bära följderna därav. En dylik regel

skulle kraftigt bidraga till att patentanspråken bleve så tydligt som möjligt

avfattade. Mot en sådan regel synes icke kunna med fog invändas, att uppfinnaren

skulle få ett för snävt patentskydd. Såsom patentväsendet numera

är utvecklat genom skickliga patentombud och sakkunnig nyhetsgranskning,

torde uppfinnaren ha tillfredsställande möjligheter att få sitt skyddsområde

utsträckt så långt å ena sidan hans egen uppfinningstanke verkligen sträckt

sig och å andra sidan nyhetshinder ej föreligga. Den förordade tolkningsregeln

innebär vidare icke, att uppfinnaren för att få ett verksamt patentskydd

måste hava i patentet omnämnt alla de möjliga utföringsformerna av sin

uppfinning. Patentet bör självfallet såsom hitintills omfatta alla tekniska

ekvivalenser till de utföringsformer av uppfinningen, som angivits i patentskriften.

Handelskammaren i Karlstad och svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen

ha uttalat sig för en lösning efter liknande riktlinjer.

Kooperativa förbundets styrelse har förordat införande av de bestämmelser

i ämnet, som finnas i den schweiziska patentlagen, d. v. s. att patentanspråk

är avgörande för uppfinningens nyhet och patentets skyddsområde,

medan beskrivningen kan anlitas för patentanspråks tolkning. Enligt styrelsens

uppfattning borde patentanspråk tolkas restriktivt. Det borde icke tilllåtas

patenthavaren att tänja ut skyddsområdet utöver de i anspråken angivna

gränserna. Även handelskammaren i Göteborg har uttalat, att en formulering

ungefär som den schweiziska skulle bättre överensstämma med samhällets

intressen och industriens behov än patentutredningens förslag. Med detta

komme den oklarhet beträffande ett patents skyddsomfång, som hittills kunnat

uppstå, att åtminstone till en del bliva bestående. Från industriens sida

måste det vara ett oavvisligt krav, att patentanspråket åtminstone skulle angiva

det maximala skyddet, så att man omedelbart kunde säga, att örn man

holle sig utanför anspråket så riskerade man ej heller att göra patentintrång.

Uppfinnaren hade haft möjlighet att formulera det vidast tänkbara anspråket

på sin uppfinning. Hade han icke utnyttjat denna, borde icke skyddet

tolkningsvägen utvidgas, i synnerhet där senare tillstötande omständigheter

ökat betydelsen av skyddets utsträckning. Uttrycket »i första hand» i pa
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

33

tentutredningens förslag lämnade emellertid vägen öppen för det påståendet,

att även annat än patentanspråken kunde vara direkt avgörande för patentskyddet.

Enligt detta förslag komme i vässa fall det av patentmyndigheten

noga diskuterade och undersökta patentanspråket att delvis övergivas till

förmån för något, som varit föremål för enbart sekundärt intresse under

ärendets behandling. Det vore vanskligt att komplettera patentanspråket

med uppgifter hämtade ur beskrivningen, då man icke visste, örn dessa i sig

själva vöre nya eller gamla. Svårigheterna härvidlag ökades, ju längre tid

som förflutit från ansökningsdagen för patentet. Handelskammaren i Gävle

har framställt samma yrkande som handelskammaren i Göteborg.

Smålands och Blekinge handelskammare har förordat lagbestämmelse örn

att vid bedömande av patentskyddets omfång patentanspråk borde tjäna till

vägledning, där ej andra omständigheter av beskaffenhet att kunna inverka

på skyddets omfattning förelåge. Genom patentutredningens förslag skulle

man i obehörig grad inkräkta på uppfinnarens rätt. En skärpning av nuvarande

praxis vore så mycket mera obehövlig som enligt den föreslagna 21 §

införts ett fastställelseförfarande, så att man i förväg kunde erhålla domstols

avgörande, huruvida ett visst utförande folie under ett angivet patent

eller ej. Även en reservant i patent- och registreringsverket har ansett, att

man icke borde giva alltför snäva direktiv för bedömning av ett patentskydds

innebörd och omfattning. Skulle en lagbestämmelse anses nödvändig, borde

den innehålla, att patentanspråken vid bedömande av patentskyddets innebörd

och omfattning skulle vara av grundläggande betydelse. Helst borde

emellertid icke alls någon bestämmelse i ämnet införas.

Departementschefen.

För närvarande finnes icke i palentförordningen någon särskild bestämmelse

örn patentanspråk. Enligt förenämnda tillämpningskungörelse den 31

december 1895 gäller dock, att den beskrivning över uppfinningen, som

skall ingivas vid sökande av patent, skall innehålla en särskild avslutande

del, i vilken det nya i uppfinningen angives. Detta benämnes i kungörelsen

patentanspråk. Den av patentutredningen föreslagna bestämmelsen om att

beskrivningen skall avslutas med patentanspråk innebär därför icke något

nytt i förhållande till vad som nu tillämpas, men liksom patentutredningen

anser jag det lämpligt att i patentförordningen införa en uttrycklig bestämmelse

i ämnet, varigenom patentanspråkens betydelse för patentväsendet

markeras.

I nuvarande patentförordning ingår stadgande om att i beskikningen

skall bestämt angivas vad sökanden anser vara det nya i uppfinningen.

Häremot svarar enligt patentutrednirigens förslag bestämmelse örn att beskrivningen

skall innehålla bestämd uppgift örn vad som sökes patentskyddat.

För att uppfylla detta krav måste sökanden lämna tydlig uppgift om

vad som kännetecknar uppfinningen. Patentutredningen har icke ansett behövligt

att meddela någon föreskrift härom. Ett uttryckligt stadgande har

emellertid förordats i ett yttrande och synes mig lämpligt. Sådant stadgan
Biliang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami Nr l i li.

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 176

de har även — i överensstämmelse med vad som överenskommits vid de

nordiska överläggningarna — upptagits i den nya finska patentlagen.

I fråga örn patentanspråkens betydelse synas olika uppfattningar råda i

olika länder. Patentutredningen bär i syfte att lagfästa den uppfattning

som kunde anses i allmänhet rådande hos oss föreslagit att i palentförordningen

skulle intagas bestämmelse att vid bedömande av patentskyddets

omfång patentanspråken i första hand skulle vara avgörande.

I yttrandena har den föreslagna bestämmelsen blivit föremål för delade

meningar, därvid ett flertal olika ändringsyrkanden framställts.

Redan av bestämmelsen, att beskrivningen av uppfinningen skall avslutas

med patentanspråk, innefattande bestämd uppgift bl. a. om vad som

sökes patentskyddat, måste anses följa att patentanspråken äro grundläggande

för patentskyddets omfång. Något patentskydd som går utöver patentanspråkens

ram synes icke kunna meddelas. Emellertid kan givetvis frågan

örn ett patentanspråks rätta innebörd bliva föremål för olika meningar.

Vid lösning av sådana tvister kunna skilda tolkningsmetoder användas, och

det vore helt naturligt önskvärt, att lagen kunde bestämt angiva vilken

metod som därvid skall tillämpas. Den av patentutredningen föreslagna bestämmelsen,

som icke lämnar någon upplysning örn vilket material som

må användas för att bestämma patentanspråkens närmare innehåll, synes

emellertid icke giva någon verklig ledning i frågan, huruvida en mer eller

mindre restriktiv tolkning skall iakttagas. Snarast kan den enligt min mening

sägas giva uttryck åt en alltför liberal uppfattning. Dep förut berörda

bestämmelsen örn att patentanspråken skola angivas torde utan det föreslagna

tillägget bättre tillgodose önskemålet, att en extensiv tillämpning bör motverkas.

Den av patentutredningen föreslagna lolkningsregeln synes på grund avvad

jag nu anfört icke böra upptagas. Jag är icke heller beredd att förorda

något av de alternativ som framställts i yttrandena. Spörsmålet torde böra

bliva föremål för nya överväganden, när frågan om utarbetandet av en helt

ny patentlag åter blir aktuell.

Jag vill anmärka, att de synpunkter som jag anlagt på frågan om den

rätta tolkningen av patentanspråk icke avse att utgöra något ståndpunktstagande

med avseende å den s. k. ekvivalensläran, enligt vilken patenthavarens

skydd mot intrång gäller icke blott gentemot den som utnyttjar vad

som kan anses direkt angivet i patentanspråken utan även gentemot den

som tillgodogör sig uppfinningstanken med ekvivalenta medel.

I ett par yttranden har förordats, att i patentförordningen skulle införas

befogenhet för patentmyndigheten att påfordra införande i beskrivningen

av uppgift örn teknikens ståndpunkt Någon sådan bestämmelse synes dock

icke behövlig.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176. 35

lil. Reglerna om patentintrång.

Allmänna synpunkter.

1’ateututreduingen.

Om en patenthavares befogenheter mot den som utnyttjar patentskyddad

uppfinning innehåller 1884 års patentförordning endast de i 22 § givna reglerna

örn rätt för honom att vid patentintrång under vissa förutsättningar föra

straff- och skadeståndstalan. För bifall till patenthavares intrångstalan fordras,

att någon, som icke på grund av tvångslicens, föranvändarriitt eller expropriation

är därtill berättigad, »utan patenthavares lov inom riket till avsalu

tillverkar föremål eller vid tillverkning till avsalu använder tillverkningssätt,

därå honom veterligen patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller,

för försäljning till riket inför, i utövning av yrke använder eller till annans

begagnande eller nytta emot gottgörelse upplåter här patenterat eller

efter här patenterat tillverkningssätt frambragt föremål, som honom veterligen

utan patenthavarens tillstånd åstadkommits».

Vad sålunda nu gäller i vårt land skiljer sig avsevärt från det som är regel

i utländsk patentlagstiftning. Där finnas i allmänhet fristående bestämmelser

om patents verkan i civilrättsligt hänseende. Örn patentintrång över

huvud taget straffas, brukar detta endast ske vid uppsåtlig! intrång. Så snart

intrång i beviljat patent objektivt sett begåtts, brukar däremot kunna föras

talan vid domstol om förbud mot fortsatt intrång. Regeln är, att varje intrång

medför ersättningsskyldighet, såvida det föreligger oaktsamhet, även

örn vetskap örn patentet ej är för handen; i åtskilliga länder kan även intrång

i god tro medföra ersättningsskyldighet. Vidare gäller merendels, att

även intrång före patentets beviljande kan föranleda påföljd, åtminstone örn

det skett efter det ansökningen kungjorts för allmänheten. Enligt 1919 års

förslag skulle även den svenska patentlagstiftningen i vissa hänseenden utformas

i överensstämmelse härmed.

Patentutredningen föreslår, att intrångsreglerna i patentförordningen helt

omarbetas. .Såsom allmän motivering härtill har i betänkandet anförts följande.

Det skydd, som genom den nuvarande 22 § patentförordningen gives patenthavaren,

måste sägas vara bristfälligt. En stark begränsning av skyddet

följer av att påföljd endast kan inträda vid intrång, som begåtts med vetskap

om alt patent beviljats. Sådan vetskap kan givetvis ej föreligga, förrän

patent faktiskt blivit meddelat. En person kan alltså med full vetskap om att

det gäller annans patentsökta uppfinning utan ersättningsskyldighet utnyttja

densamma under hela tiden fram till patentmeddelandet. En annan sak är,

att vederbörande, sedan patent beviljats, riskerar alt ej få fortsätta utnyttjandet

och att i detta sammanhang för utnyttjandet erforderlig utrustning m. m.

kan bli värdelös.

Att före patentets meddelande företaget utnyttjande sålunda ej medför ersättningsskyldighet

är naturligtvis en svår olägenhet för patenhavaren. I genomsnitt

dröjer det ungefär två år från patentsökandet, innan patent beviljas,

och denna tid kan stundom, just i fråga örn viktigare och mer omstridda uppfinningar,

flerdubblas. Även tiden mellan patentsökandet och patentets med
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

delande räknas in i den sjuttonåriga patenttiden. Det kan sålunda vara under

en avsevärd del av denna patenttid. som patenthavaren ej åtnjuter något

egentligt skydd mot intrång. För vissa uppfinningar är det ej sällan blott

under denna första tid, som ett utnyttjande har större värde. Sedan kan uppfinningen

ha blivit utan egentlig praktisk betydelse på grund av nya uppfinningar.

Den omständigheten, att utnyttjande före patentets beviljande ej medför

någon påföljd, torde vara den svåraste bristen i de nuvarande intrångsbestämmelserna.

Men patenthavarens skydd begränsas även för tiden efter patentmeddelandet

genom den i 22 § patentförordningen uppställda regeln, att

för påföljd fordras vetskap om att patent föreligger. En patenterad uppfinning

kan ha utnyttjats avsevärd tid, sedan patent beviljats, innan Datenthavaren

får kunskap örn intrånget och den för detta ansvarige, så att han kan

giva denne del av patentet. Och utan att sådan delgivning skett, kan det ofta

vara mycket svårt att bevisa, att vederbörande haft kännedom om patentet.

Även om lian varit i god tro, synes det för övrigt knappast riktigt, att han

alltid skall få behålla den vinst, han skördat av intrånget under tiden fram

till delgivningen, medan patenthavaren ej alls får någon ersättning för sin

skada.

Det kan över huvud taget sägas vara en brist i den nuvarande 22 §. att

icke någon gradering i påföljderna förekommer. Antingen föreligga förutsättningar

för straff och skadestånd, eller också blir utnyttjandet utan varje

rättslig påföljd. Och det anses i praxis, att straff kan inträda, så snart det visats,

att svaranden haft kännedom om att patent föreligger, även om han haft

goda skäl att antaga, att han ej gjort ingrepp i patentets skyddsområde. Hos

de sakkunniga äro ju meningarna örn vad som innebär patentintrång ofta

delade, och svaranden bär kanske haft stöd för sin uppfattning hos framstående

och opartiska experter. I ett sådant tall synes det oegentligt, alt svaranden

skall behöva riskera straffpåföljd, och detta påkallas ej heller av

hänsyn till patenthavaren. Dennes intresse är i första hand att få slut på intrånget

och att få ersättning för liden skada.

Av det nu sagda torde framgå, att starka skäl tala för vissa ändringar i

nuvarande regler om patentintrång, önskemål härom lia också framträtt j

olika former under senare år, därvid man speciellt kritiserat bristen pa

ersättningsskyldighet vid utnyttjande före patentmeddelandet. Hithörande

spörsmål ha även grundligt behandlats vid de nordiska överläggningarna örn

gemensamhet i patentlagstiftningen, och man har därvid nått fram till preliminära

utkast till lagtexter, vilka i huvudsak överensstämma. Det har i betraktande

av det anförda funnits särskilt angeläget att snabbt få till stånd en

revision av intrångsreglerna, och det har ansetts, att en sådan revision kan

ske utan att man därvid mer än i begränsad utsträckning behöver ändra patentlagstiftningen

i övrigt.

De nya intrångsreglerna, som enligt förslaget skulle sammanföras i 19 §

patentförordningen, lia föranlett eller medverkat till att jämväl vissa andra

lagändringar ansetts böra komma till stånd redan i detta sammanhang. För

att undvika missbruk av det föreslagna starkare skyddet mot intrång har

patentutredningen ansett önskvärt att genom särskilda bestämmelser motverka

ofullständiga eller oriktiga uppgifter örn patentskydd samt att i större utsträckning

än enligt gällande ordning göra patentansökningshandlingar tillgängliga

för utomstående. Vidare hade man sörjt för att den som befarade

intrångstalan skulle kunna själv bringa klarhet i rättsläget genom att väcka

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

37

negativ fastställelsetalan. Ytterligare hade det möjliggjorts för den som begått

intrång att i vissa fall fortsätta sitt utnyttjande.

Yttranden.

I yttrandena över patentutredningens betänkande har tanken att i nu

föreliggande sammanhang upptaga intrångsreglerna till allmän revision och

därvid särskilt införa ett skydd mot utnyttjande före patentbeviljandet nästan

enhälligt lämnats utan erinran. Endast svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen

har, såsom i det föregående angivits, uttalat den åsikten,

att det icke vöre lämpligt att nu på grundval av patentutredningens förslag

vidtaga en revision av intrångsbestämmelserna utan att därmed borde

anstå.

Om åtskilliga enskildheter i lagförslaget lia dock i yttrandena meningarna

varit delade.

Departementschefen.

Det lärer vara obestridligt, att de nuvarande intrångsreglerna äro synnerligen

bristfälliga. Särskilt märkes att lagligt skydd helt saknas mot att uppfinning

utnyttjas medan ansökning om patent därå är föremål för prövning.

En avsevärd brist synes också vara, att intrångspåföljd kan göras gällande

allenast mot den som visas ha haft vetskap om patentet. En revision av intrångsreglerna

är därför angelägen. I yttrandena över patentutredningens betänkande

har också förslaget om en sådan revision vunnit nästan enhälligt

stöd. Det synes icke möta några avgörande betänkligheter att vidtaga en sådan

nyreglering utan avbidan på att det nordiska samarbetet kan slutföras.

I det följande skall lämnas en närmare redogörelse för de av patentutredningen

föreslagna reglerna om patentintrång och för vad som härutinnan

framkommit i yttrandena. Därvid behandlas, liksom i patentutredningens

betänkande, först vad som skulle gälla om intrång i beviljat patent och

därefter frågan, i vad mån intrång före patents meddelande skall kunna medföra

påföljd.

A. Intrång i beviljat patent.

1. Frågan vad som objektivt sett innebär patentintrång.

Pntentutredningen.

Patentförordningen innehåller icke för närvarande någon principiell bestämmelse

om de former av utnyttjande, som patenthavaren skulle kunna

förbjuda andra, sålunda vad som objektivt sett, oberoende av eventuella påföljder,

innebär patentintrång. Såsom redan tidigare framhållits regleras i

patentförordningen endast, när patentintrång är straffbart och kan medföra

ersättningsskyldighet. Vad som därvid kräves i objektivt hänseende är enligt

22 § patentförordningen, att någon utan patenthavares lov inom riket

lill avsalu tillverkar föremål eller vid tillverkning till avsalu använder tillverkningssätt,

därå patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller, för

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

försäljning till riket inför, i utövning av yrke använder eller till annans begagnande

eller nytta emot gottgörelse upplåter här patenterat eller efter här

patentera! tillverkningssätt frambragt föremål, som utan patenthavarens tillstånd

åstadkommits.

Den svenska patentförordningens ståndpunkt i här föreliggande fråga överensstämmer

som förut antytts icke med vad som är vanligt i andra länder.

I flertalet främmande patentlagar, så bl. a. i övriga nordiska länder, finnas

fristående bestämmelser om patents verkan. Sådana ingingo också i 1919

års förslag till ny patentlag, och vid de nordiska överläggningarna 1938—

1941 rådde enighet om att stadganden av detta slag borde finnas i patentlagstiftningen.

Enligt 1919 års förslag (52 §) skulle patent medföra den verkan, att med

undantag för vissa särskilt angivna fall (för an vän dar rätt, expropriation,

tvångslicens m. m.) samt för de fall, att utövning av uppfinningen skedde uteslutande

i ändamål att anställa experiment med eller meddela undervisning

rörande densamma, ingen finge under skyddstiden utan behörigt tillstånd

av patenthavaren 1) annorledes än för sitt personliga behov nyttja den patenterade

uppfinningen genom att inom riket tillverka eller till riket införa

av patentet skyddat alster eller inom riket använda av patentet skyddat förfarande;

eller 2) inom riket till salu eller till begagnande mot gottgörelse

hålla eller annorledes än för sitt personliga behov använda av patentet skyddat

alster, som tillverkats eller införts i strid mot ifrågavarande bestämmelser.

Patent å ett förfarande att tillverka alster skulle även medföra skydd

för alster, som omedelbart framställts medelst samma förfarande.

Vid de nordiska överläggningarna nåddes ej full enighet angående bestämmelserna

om patents verkan, men de lagtexter, som därvid preliminärt

godkändes av de olika delegationerna, förete dock i sak stor överensstämmelse.

Såsom gemensam utgångspunkt under arbetet hade man den norska

patentlagens bestämmelser i ämnet.

Den text, som antogs av den norska delegationen, må här återgivas. Den

skiljer sig från gällande norsk lag endast genom att ordet »utleje» tillkommit.

Patent medforer den virkning, at ingen ilten patenthaverens samtykke

i nserings- eller driftso jerned må utove opfinnelsen ved å torf er dige, innfore,

falholde, förhandla, utleje eller bruke opfinnelsens gjenstand.

Er patent meddelt på en fremgangsmåte strekker patentets virkning sig

også til de gjennem denne fremstillede produkter.

I den danska delegationens text ingår den norska texten utan saklig ändring,

men vidare innehåller den danska texten ett tredje stycke, avsett att

berättiga den som i god tro på öppna marknaden förvärvat ett patentskyddat

alster att använda detta.

Den svenska delegationens text, som icke avsåg att i sak skilja sig från

den norska, lyder på följande sätt.

Patent medför den verkan, att ingen utan patenthavarens samtycke i näringsverksamhet

må utnyttja uppfinningen genom att tillverka, införa, salu
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 176.

39

hålla, försälja, till annans begagnande upplåta eller ock använda av patentet

skyddat alster eller förfarande.

Patent å ett förfarande medför även skydd för alster, som framställts enligt

detta förfarande.

I de nu återgivna texterna äro patenthavarens befogenheter angivna i

negativ form, såsom fallet också är i åtskilliga främmande patentlagar. I

den finska delegationens text angives däremot patents verkan positivt, såsom

t. ex. i den tyska patentlagen. Denna ståndpunkt har bibehållits i den

nya finska patentlagen, som inledes med följande föreskrifter örn patents

verkan.

Genom patent grundas för patenthavaren uteslutande rätt att yrkesmässigt

utöva uppfinning, som är föremål för patentet. Utövningen av uppfinningen

innefattar härvid tillverkning av alster, som skyddats genom patent,

så ock saluhållande, försäljning, utlegning, användning och införande av

sådant alster eller förfarande.

Patent å ett förfarande medför även skydd för alster, som framställts enligt

detta förfarande.

Vid de nordiska överläggningarna tänkte man sig sålunda särskilda bestämmelser

örn patents verkan, vilka skulle knytas samman med intrangsreglerna

genom att dessa skulle börja med ett stadgande örn att den som i

strid mot patentlagen utnyttjade uppfinning, varå patent meddelats, gjorde

sig skyldig till patentintrång.

I patentutredningens betänkande uttalas, att en fristående bestämmelse

om patents verkan icke ansetts påkallad vid den partiella revisionen av patentförordningen.

Däremot borde stadgande om vad som objektivt sett är

patentintrång inleda intrångsreglerna såsom grundval för bestämmelserna

om påföljd vid intrång. I det föreslagna stadgandet härom hade man sökt

förutse vad som i en kommande patentlag borde stadgas örn patents verkan.

Enligt patentutredningens förslag skulle i 19 § 1 morn. första stycket patentförordningen

stadgas, att patentintrång förelåge, örn någon utom i de fall,

då det enligt patentförordningen vöre särskilt medgivet, utan patenthavarens

lov inom riket yrkesmässigt utnyttjade patenterad uppfinning genom att

använda patentskyddat förfarande eller tillverka, införa, använda, saluhålla,

överlåta eller upplåta patentskyddat alster eller alster, som framställts enligt

patentskyddat förfarande. 1 betänkandet framhålles, att förslagets beskrivning

av de förbjudna handlingarna visserligen till formen skilde sig

avsevärt från vad som nu vore stadgat i motsvarande hänseende men alf de

sakliga skillnaderna knappast vore särskilt stora.

1 den föreslagna lagtexten angives uttryckligen, alt patentintrång ej förelåge

vid utnyttjande, som enligt patentförordningen vore särskilt medgivet. 1 betänkandet

framhålles, att därvid åsyftades dels vissa fall, som redan nu vöre

angivna i 22 § patentförordningen, nämligen då det förelåge tvångslicens

(15 g), föranvändarrätt m. m. (16 §) eller expropriation (17 g), dels ock

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

fall, som tillkomme genom förslaget, nämligen då rätt till utnyttjande vunnes

enligt bestämmelserna i 19 § 7 mom. eller 20 § i detsamma.

I förslaget stadgas vidare, att intrång föreligger endast om utnyttjandet

skett utan patenthavarens lov, vilket överensstämmer med vad som nu gäller

enligt 22 § patentförordningen. I betänkandet uttalas, att man icke velat

inlåta sig på någon närmare precisering i lagtexten. I detta sammanhang

erinras, att i praxis finge anses fastslaget, att samtycke till utnyttjandet

här i landet måste föreligga. Vissa av patentutredningens sakkunniga hade

ifrågasatt uttryckligt stadgande örn att alster, som inom riket tillverkats eller

hit införts med patenthavarens tillstånd, skulle få fritt utnyttjas. Patentutredningen

har däremot ansett att praxis borde med stöd av allmänna rättsgrundsatser

kunna komma till ett tillfredsställande resultat i sådana fall.

Enligt förslaget kan endast yrkesmässigt utnyttjande innebära

patentintrång, vilket i viss mån utgör en avvikelse från vad som nu gäller.

Patentlagstiftningskommittén avböjde på sin tid en begränsning till yrkesmässigt

utnyttjande och uppställde såsom huvudgrundsats, att endast utnyttjande

för eget personligt behov skulle falla utanför intrångsskyddet. Av vad i

det föregående angivits framgår, att kravet på yrkesmässighet uppställes i

den finska patentlagen och att i den norska patentlagen fordras, att utnyttjandet

skett »i merings- eller driftsojemed». Enligt den danska patentlagen

fordras förvärvssyfte. Vid de nordiska förhandlingarna anslöt man sig emellertid

från dansk sida till den norska formuleringen. Även i andra patentlagar

är vanligt, att bestämmelser örn krav på yrkesmässighet eller uttryck

av liknande innebörd föreligga. Så fordras t. ex. i den tyska patentlagen, att

utnyttjandet skett »gewerbsmässig».

I patentutredningens betänkande förklaras, att utredningen icke anset*

kravet på yrkesmässigt utnyttjande medföra några praktiskt betänkliga inskränkningar

i patenthavarens skydd mot intrång. Härvid avsåges, att uttrycket

»yrkesmässigt» skulle tagas i vidsträckt bemärkelse och sålunda

kunna innefatta bl. a. uppfinnings utnyttjande vid statligt eller kommunalt

företag av icke affärsdrivande karaktär, detta sistnämnda i strid mot vad

patentlagstiftningskommittén antagit om uttryckets tolkning men i överensstämmelse

med senare praxis i denna fråga. Vid begränsning till yrkesmässigt

utnyttjande syntes det i 1919 års förslag intagna undantaget för utnyttjande

vid experiment eller undervisning överflödigt.

Av betänkandet framgår, att vissa av patentutredningens sakkunniga velat

med yrkesmässigt utnyttjande likställa sådant, som eljest skett i förvärvssyfte,

därvid såsom exempel anförts, att en person såsom hobby tillverkade

patentskyddad radioapparat och sålde det tillverkade till bekanta. Patentutredningen

har dock icke ansett stadgande härom påkallat av något praktiskt

behov. Så snart det gällde förvärvsverksamhet av något större omfattning,

vöre denna nämligen att betrakta såsom yrkesmässig.

Enligt patentutredningens förslag skall icke allt yrkesmässigt utnyttjande

vara förbjudet, utan förbudet har inskränkts till vissa särskilt uppräknade

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176-

41

former av utnyttjande, vilket även är det vanliga i utländsk patentlagstiftning.

I betänkandet framhålles, att denna metod givetvis kan medföra risk

för luckor i skyddet. Det syntes emellertid då röra sig om rena undantagsfall,

och därav eventuellt uppkommande olägenheter finge anses mindre

tungt vägande än de vådor, som eljest uppstående rättsosäkerhet skulle medföra.

Vid uppräkningen av de former av utnyttjande, som skola vara förbjudna,

har i förslaget skillnaden mellan patent å alster (produktpatent) och

patent å förfarande (metodpatent) lagts till grund. I detta avseende överensstämmer

förslaget med gällande patentförordning liksom även med t. ex.

den finska patentlagen. Vanligt är emellertid i utländsk patentlagstiftning,

att huvudbestämmelsen om vad som är förbjudet blir åtminstone formellt

i lika mån tillämplig på båda slagen av patent, i det att förbudet hänföres

till »uppfinningens föremål», så t. ex. i de norska och tyska patentlagarna.

Vad gäller produlctpatenl förbjudes enligt förslaget att utnyttja den

patenterade uppfinningen inom riket genom att tillverka, införa, använda,

saluhålla, överlåta eller upplåta patentskyddat alster. Detta överensstämmer

nära med de texter som antogos vid de nordiska förhandlingarna. På

denna punkt rådde i sak icke någon meningsskiljaktighet vid överläggningarna.

Patentutredningens förslag innebär icke heller någon större saklig

skillnad mot vad som nu gäller härutinnan enligt 22 § patentförordningen.

I vissa hänseenden inträder dock en utvidgning av skyddet. Så påpekas i

betänkandet, att det enligt förslaget icke fordras, att tillverkning eller införsel

skett för försäljning eller att överlåtelse eller upplåtande skett mot vederlag.

Det hade ansetts, att erforderlig begränsning ändock inträdde genom

kravet på yrkesmässigt utnyttjande.

Vissa av patentutredningens sakkunniga lia förordat, att även utbjudande

av patentskyddat alster skulle förbjudas. Därmed skulle vinnas, att man

alltid kunde komma åt den som i en offert erbjöde sig att tillverka och

leverera en patentskyddad produkt eller toge upp order från privatpersoner

på leverans från utlandet av patentskyddade varor. Patentutredningen har

icke ansett tillräckliga skäl föreligga för den ifrågasatta bestämmelsen. I

vissa fall syntes angivna förfaranden kunna beivras såsom delaktighet i patentintrång

eller såsom indirekt patentintrång.

I fråga om metod patent förbjudes enligt förslaget — bortsett från

det indirekta produktskyddet — endast användande av det patentskyddade

förfarandet. Detta överensstämmer med vad som nu är stadgat i 22 § patentförordningen

och även med t. ex. den danska patentlagen. Däremot avviker

förslaget från vad som beslöts vid de nordiska förhandlingarna. Av

vad tidigare återgivits framgår, att enligt de därvid antagna danska, norska

och svenska texterna skulle uppräkningen av vad som är förbjudet formellt

gälla lika för produkt- och melodpatent. Så är det ju också, såsom nyss

nämnts, ordnat i åtskilliga patentlagar, t. ex. de norska och tyska. Vad

detta innebär för metodpatent är dock ej fyllt tydligt. Olika uppfattningar

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

ha framträtt i teori och praxis. Klart är, att förbudet mot tillverkning icke

har avseende å förfaranden, men åtminstone tysk praxis tenderar till dea

uppfattningen, att samtliga övriga former av utnyttjande, som äro förbjudna,

även avse metodpatent. Denna ståndpunkt intages uttryckligen av den

nya finska patentlagen, där det direkt förbjudes att saluhålla, försälja, utlega,

använda och införa patentskyddat förfarande.

Till de nu anförda skyddsbestämmelserna kommer det s. k. indirekta

produktskyddet. Enligt patentutredningens förslag förbjudes att tillverka,

införa, använda, saluhålla, överlåta eller upplåta alster, som framställts

enligt patentskyddat förfarande. Samma former av utnyttjande skola

alltså vara förbjudna som om det gällt direkt patentskyddat alster. Denna

princip för det indirekta produktskyddet gäller enligt nuvarande patentförordning

och t. ex. i de andra nordiska länderna. Vid de nordiska överläggningarna

var man även ense om att skyddet borde ha denna karaktär. I

vissa utländska lagar, t. ex. den tyska, gäller emellertid skyddet endast den

omedelbara produkten av ett patentera! förfarande, och 1919 års förslag

intog samma ståndpunkt. I viss anslutning härtill lia några av patentutredningens

sakkunniga förordat följande formulering av bestämmelsen örn det

indirekta produktskyddet: Är patent meddelat å förfarande, skyddar patentet

även alster, som åtminstone huvudsakligen utgör det omedelbara resultatet

av en tillverkning, vilken helt eller till väsentlig del innebär ett utnyttjande

av det patenterade förfarandet.

Patentutredningen framhåller, att metodpatent utan det indirekta produktskyddet

stundom skulle bliva av blott begränsat praktiskt värde. Särskilt

vore skyddet erforderligt för att hindra konkurrens från utlandet. Det skulle

vara mycket otillfredsställande, örn innehavaren av ett metodpatent visserligen

kunde hindra inhemska konkurrenter att använda metoden men ej

skulle kunna ingripa mot import av alster, som utomlands tillverkats enligt

denna metod. Tillräckliga skäl att beträffande skyddets utsträckning avvika

från vad som överenskommits vid de nordiska överläggningarna syntes

icke föreligga. Några praktiska olägenheter av att skyddet nu hade en

mer generell ifinebörd syntes icke ha framträtt. Skyddet gällde emellertid

endast alster, som framställts enligt patentskyddat förfarande. Redan häri

finge anses ligga t. ex. att ett patent på ett sätt att framställa järnsvamp icke

skyddade en specialmaskin, som tillverkats av götjärn, framställt av

järnsvampen. Även i övrigt syntes praxis utan utförligare lagbestämmelser

kunna komma till ett tillfredsställande resultat.

I betänkandet framhålles vidare, att genom den föreslagna lagtexten endast

bestämdes, när någon såsom gärningsman gjorde sig skyldig till patentintrång.

Men ingripande syntes även kunna ske mot den som enligt allmänna

regler vore att anse såsom delaktig i patentintrång. Tänkbart vore även, att

indirekt patentintrång kunde anses föreligga, när någon yrkesmässigt medverkat

till att patenterad uppfinning utnyttjades, fastän gärningsmannen icke

handlat yrkesmässigt och alltså ej själv begått patentintrång. Patentutredningen

ansåge icke att speciella lagbestämmelser härutinnan vore erforderliga,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

da dylika spörsmål torde kunna lösas i praxis enligt allmänna rättsgrundsatser.

Yttranden.

I flertalet yttranden över patentutredningens betänkande har ej framställts

någon erinran mot utredningens förslag till 19 § 1 mom. första stycket. I åtskilliga

yttranden lia dock anmärkningar mot vissa punkter i detsamma

framförts.

Det i förslaget uppställda villkoret, att utnyttjande för att kunna anses

såsom patentintrång skall vara yrkesmässigt, har sålunda föranlett kritik.

Flera yttranden lia anslutit sig till den av vissa av patentutredningens sakkunniga

framförda åsikten, att varje utnyttjande i förvärvssyfte borde kunna

betraktas som intrång. Svea hovrätt har intagit denna ståndpunkt under

framhållande av att man därigenom vunne större klarhet och att erfarenheten

från skilda rättsområden visade, att stor osäkerhet kunde råda vid

bedömande, huruvida en verksamhet skulle anses yrkesmässigt bedriven eller

ej. Bärande skäl syntes saknas för att från ansvar fria den som i förvärvssyfte

tillgodogjorde sig annans uppfinning. Sveriges industriförbund, svenska

teknolog}öreningen och svenska uppfinnareföreningens styrelse lia framställt

samma yrkande. Patent- oell registreringsverket har ansett det kunna ifrågasättas,

örn ej uttrycket »i förvärvssyfte» vore att föredraga framför »yrkesmässigt»,

men har ej framställt något ändringsyrkande. Kommerskollegium

har ansett det kunna befaras, att med kravet på yrkesmässigt utnyttjande vissa

förfaranden, som rätteligen borde kunna påtalas, komme att undgå vederbörlig

beivran. Stockholms handelskammare har uttalat samma åsikt samt

hemställt örn sådan formulering av stadgandet, att -—- i enlighet med den

huvudgrundsats, som patentlagstiftningskommittén uppställt i 1919 års betänkande

— endast utnyttjande för eget personligt behov komme att falla

utanför intrångsskyddet.

Mot patentutredningens förslag, att intrång skall kunna föreligga endast

vid låssa särskilt uppräknade former av utnyttjande, har ej framkommit

någon gensaga i yttrandena. I förslaget skiljes som nämnt vid uppräkningen

mellan produkt- och metodpatent. Häremot har patent- och registreringsverket

gjort erinran och hemställt, att uppräkningen i huvudbestämmelsen

borde generellt hänföras till »vad som är patentskyddat».

I flera yttranden har föreslagits, att i uppräkningen av de förfoganden beträffande

alster, som vore förbjudna, skulle medtagas ordet »utbjuda». Svea

hovrätt har anfört, att ett förbud mot utbjudande av patentskyddade alster

ej skulle lägga något obehörigt band på den allmänna samfärdseln, men väl

skulle därigenom säkrare hållpunkter vinnas för patentskyddets upprätthållande.

Ej sällan vore det vida lättare att styrka, att ett utbjudande skett

än att delta lett till åsyftat resultat. Det syntes överhuvud ligga något stötande

i att patenthavaren skulle sakna möjlighet att ingripa mot ett utbjudande

av hans uppfinning, så länge han ej kunde bevisa något därutöver.

Patent- och registreringsverket har framhållit, alt ett obehörigt utbjudande

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 176

av patentskyddad vara kunde medföra allvarligt avbräck för patenthavarens

rättmätiga intressen, varför goda skäl talade för att uttryckligen rubricera

detta som patentintrång. Ett förbud mot utbjudande bär även föreslagits av

Sveriges industriförbund, svenska teknologi öreningen, svenska uppfinnareföreningens

styrelse och Stockholms handelskammare. Svenska patentombuds

för eningen bär instämt häri samt föreslagit sådan formulering, att stadgandet

kunde bliva tillämpligt å utbjudande, även om det icke vore fråga örn

redan framställda alster. Svenska industriens patentingenjörers förening har

framhållit, att det förekommit, att utländsk firma i svensk frihamn lagrat ett

antal alster, som varit utförda enligt svenskt patent. En agent för firman hade

därefter besökt privatpersoner och förmått dem att för eget bruk direkt

från den utländska firman inköpa dylika alster, vilka sedan införts till köparna

direkt från frihamnen. I dylika fall stöde patenthavaren enligt patentutredningens

förslag helt rättslös. I det kommittéyttrande, som insänts

av föreningen, har hemställts om sådan lagbestämmelse, att intrång kunde

föreligga, när någon utbjöde patenterat alster för leverans under patentets

giltighetstid. Enligt det kommittéuttalande åter, som insänts av civilingenjören

Avellan-Hultman, borde det även kunna anses såsom intrång, därest

patentskyddat alster under patenttiden utbjudits till försäljning efter patenttidens

utgång.

Mot att enligt patentutredningens förslag vid metodpatent i första hand

endast användande av förfarandet i fråga skulle vara förbjudet har Göta

hovrätt framställt anmärkning och ifrågasatt komplettering av lagtexten, enär

själva den patenterade metoden kunde saluhållas, överlåtas eller upplåtas och

även dylika förfoganden borde anses innebära intrång. Det har redan nämnts,

att patent- och registreringsverket hemställt örn sådan ändring av patentutredningens

förslag, alt den enligt detta för alster gällande uppräkningen skulle

generellt hänföras till »vad som är patentskyddat».

I yttrandena har icke framkommit någon erinran mot patentutredningens

ståndpunkt beträffande det indirekta produktskyddet.

Enligt patentutredningens förslag är det för frågan, om objektivt sett intrång

i beviljat patent föreligger, likgiltigt huruvida gärningsmannen baft

vetskap örn patentet eller icke. Häremot har riktats anmärkning i det kommiltéyttrande,

som insänts av svenska industriens patentingenjörers förening.

Patentutredningens lagförslag borde enligt föreningens mening kompletteras

därhän, att vetskap om patentet gjordes till förutsättning för intrång i förslagets

mening. Redan med nu gällande bestämmelser löpte en näringsidkare

stora risker genom oväntat uppdykande patent på områden, där han igångsatt

en verksamhet i god tro. Dessa risker skulle ökas enligt patentutredningens

förslag. I det ojämförligt största antalet fall vore det för patenthavaren

en mycket enkel åtgärd att varna utnyttjaren. De fall, där detta icke vore så

enkelt, vore så fåtaliga, alt icke enbart för deras skull bestämmelser borde införas,

som medförde stora olägenheter i flertalet fall. Svenska pappers- och

cellulosaingen järs föreningen har intagit samma ståndpunkt, därest ej i enlighet

med föreningens i första hand gjorda yrkande frågan om ändring i in
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajAs proposition nr 176.

45

tråugsreglerna helt uppskötes. Även Göta hovrätt har uttalat, att patentutredningens

förslag ginge väl långt i att slopa kravet på vetskap om patentet såsom

förutsättning för patentintrång. Den som i god tro i allmänna handeln

inköpt ett verktyg, som sedermera befunnes patentskyddat och tillverkat utan

patenthavarens lov, borde icke genom att använda verktyget i sin yrkesutövning

anses kränka patentet. Patenthavarens berättigade intresse syntes vara

till fullo tillgodosett genom att han kunde vända sig mot tillverkaren. Patentutredningens

förslag borde ändras i angivet hänseende, exempelvis i överensstämmelse

med vad den danska delegationen föreslagit under de nordiska

överläggningarna.

Departementschefen.

Patentutredningens förslag att i patentförordningen skall införas definition

av vad som objektivt sett är patentintrång synes böra genomföras.

Beträffande patentintrång gäller enligt patentförordningen för närvarande,

att påföljd inträder endast, när intrång skett med vetskap örn att patent

beviljats. Påföljderna äro straff och skadestånd, och endast sådant intrång,

som i princip är straffbart, medför ersättningsskyldighet. Patentutredningens

förslag åter innebär en gradering av intrångspåföljderna och kräver icke vetskap

om patentet för att påföljd skall kunna inträda. Enligt förslaget är

straffbarhet icke förutsättning för civil påföljd. Vissa sammanslutningar lia

förordat, att såsom förutsättning för påföljd borde bibehållas att vederbörande

haft vetskap om patentet, enär därigenom vunnes större trygghet för allmänheten

utan att patenthavaren i allmänhet hade avsevärd olägenhet därav. Det

synes emellertid obilligt, att den som fått patent icke skall kunna ingripa mot

intrång, om han icke i varje särskilt fall underrättat vederbörande örn patentet

eller eljest är i stånd att föra bevisning om att vetskap härom föreligger.

Kravet på vetskap örn patentet har ej heller motsvarighet i övriga nordiska

länder och i allmänhet icke heller annorstädes. Patentutredningens

ståndpunkt torde därför böra godtagas. Vid utformningen av bestämmelserna

om intrångspåföljd bör dock iakttagas försiktighet, så att ursäktligt intrång

icke medför någon alltför allvarlig påföljd. Skei detta, kommer i praktiken

patenthavarens intresse av att snabbt underrätta konkurr en terna om erhållet

patent att bestå. Tillräckliga skäl att i detta sammanhang införa någon särskild

bestämmelse örn skydd för godtrosförvärv synas icke föreligga.

Vad härefter angår den närmare bestämningen av vad som är patentintrång

skall som nämnt enligt patentutredningens förslag förbudet mot olovligt utnyttjande

av patentskyddad uppfinning avse endast yrkesmässigt utnyttjande,

vilken begränsning icke bär full motsvarighet i gällande lag. Patentutredningen

har hänvisat till att en sådan begränsning är vanlig i utländsk

patentlagstiftning och anser, att den icke skulle medföra några praktiskt

betänkliga inskränkningar i patenthavarens skydd mot intrång.

I flera yttranden har påyrkats, att förbudet skulle gälla även sådant utnyttjande,

som väl icke skett yrkesmässigt men dock i förvärvssyfte. En sådan

utvidgning av förslaget kan synas grundad. De texter sorn utarbetats

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

vid de nordiska överläggningarna anslula emellertid liksom den nya

finska patentlagen till patentutredningens förslag. Med hänsyn härtill och

då det icke synes uteslutet, att en utvidgning till utnyttjande i förvärvssyfte

som ej sker yrkesmässigt skulle bliva alltför omfattande, finner jag ej

lämpligt att på denna punkt frångå patentutredningens förslag. Liksom patentutredningen

anser jag, att ett utnyttjande i detta sammanhang bör kunna

betraktas som yrkesmässigt även örn det äger rum vid ett företag — statligt,

kommunalt eller annat — av icke affärsdrivande karaktär.

Departementsförslaget liksom patentutredningens förslag förbjuder icke allt

yrkesmässigt utnyttjande utan blott särskilt uppräknade former därav. Mot

denna begränsning kan riktas anmärkning från principiell synpunkt, men hänsyn

till rättssäkerheten talar starkt för en sådan ordning, och den gäller i regel

även i andra länder.

Patentutredningen har — i likhet med gällande patentförordning — vid

uppräknande av vad som är förbjudet skilt mellan produkt- och metodpatent.

I främmande lagstiftning är däremot vanligt, att uppräkningen av vad som

är förbjudet hänför sig till uppfinningens föremål och därigenom blir åtminstone

formellt i lika mån tillämplig, vare sig det gäller produktpatent eller

metodpatent. Vid de nordiska överläggningarna uttalade sig de danska, norska

och svenska delegationerna för denna ståndpunkt och jämväl patent- och registreringsverket

har i sitt yttrande över patenlutredningens förslag anslutit

sig härtill. Då patentskyddets omfattning vid nyssnämnda båda slag av patent

framstår klarare i patentutredningens förslag, har jag emellertid ansett

dess ståndpunkt böra godtagas. I andra länder, där man har den mer generella

formuleringen, har det visat sig, att viss tvekan örn skyddets innebörd i

praxis uppstått beträffande metodpatent.

I fråga om produktpatent förbjudes enligt patentutredningens förslag att

tillverka, införa, använda, saluhålla, överlåta eller upplåta patentskyddat alster.

Beträffande metodpatent föreslås förbud att använda patentskyddat förfarande.

Förslaget överensstämmer såvitt angår produktpatent nära med vad

som överenskommits vid de nordiska överläggningarna och innebär i förhållande

till gällande patentförordning viss utvidgning av skyddet. Tillverkning

eller införsel behöver enligt förslaget icke såsom enligt gällande rätt lia skett

för försäljning, och även överlåtelse eller upplåtelse som sker utan vederlag

kommer enligt förslaget att falla under förbudet. Däremot förutsättes, att

det skett yrkesmässigt. Vad åter angår metodpatent överensstämmer förslaget

nied gällande rätt men avviker från vad man tänkt sig vid de nordiska

överläggningarna. Såsom nyss nämnts godtog den svenska delegationen därvid,

att uppräkningen av vad som är förbjudet — i anslutning till vad som är

vanligt i andra länder — skulle göras gemensam för båda slagen av patent.

Den av patentutredningen föreslagna utvidgningen av skyddet beträffande

produktpatent har icke föranlett någon erinran i yttrandena och synes lämplig.

Från flera håll har ifrågasatts att skyddet skulle ytterligare utsträckas.

Därvid har föreslagits, att även utbjudande av patentskyddat alster skulle

förbjudas.

Goda skäl synas tala för den föreslagna utvidgningen till utbjudande av

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176-

47

patentskyddat alster. I departementsförslaget har därför även utbjudande

medtagits. Utbjudande kan föreligga, även om alstret ännu ej finnes inom

landet eller ännu ej framställts. Däremot kan det icke anses föreligga ett utbjudande

av patentskyddat alster, när någon erbjuder sig att leverera ett

alster först sedan patenttiden gått till ända. Ulan särskilt stadgande lärer

även utbjudande som sker för tillverkning och leverans i land, där patentskydd

ej åtnjutes, falla utanför förbudet. Då det förutsättes att utbjudandet

sker yrkesmässigt, torde det icke behöva befaras att den nu vidtagna utvidgningen

av patentskyddet skall bliva alltför omfattande.

Någon sådan utvidgning av skyddet för metodpatent som Göta hovrätt

ifrågasatt torde icke vara behövlig.

Enligt patentutredningens förslag förbjudes — liksom enligt gällande rätt

— utnyttjande av alster, som framställts enligt patentskyddat förfarande, i

samma utsträckning som örn alstret varit patentskyddat i och för sig. Detta är

det s. k. indirekta produktskyddet, utan vilket metodpatent ofta skulle sakna

praktiskt värde, särskilt med hänsyn till möjligheten alt eljest från utlandet

införa alster som framställts enligt den patenterade metoden. Patentutredningens

förslag i denna del, som lämnats utan erinran i yttrandena, torde

böra godtagas.

Bestämmelserna i ämnet lia upptagits såsom första stycke i 19 § t morn.

Därvid lia orden »utom i de fall, då det enligt denna förordning är särskilt

medgivet, utan patenlhavarens lov» i patentutredningens förslag ersatts

med ordet »olovligen» i departementsförslaget, vilket ej lärer innebära annan

ändring än ali även medgivande som givits i annan lag inbegripits. Även i

övrigt har stadgandet redaktionellt jämkats.

2. Presumtion om viss framställningsmetod.

Patentutredningen.

Patentutredningens förslag innehåller en särskild presumtionsregel, som

innebär en utbyggnad av det indirekta produktskyddet vid metodpatent.

Enligt 19 § 2 mom. fjärde stycket skall nämligen stadgas, att om patent avser

visst förfarande att tillverka ett vid ansökningens ingivande nytt ämne,

skall sådant ämne, därest annat icke visas, vid förbuds- eller ersättningstalan

anses ha tillverkats enligt nämnda förfarande.

I nuvarande patentförordning finnes icke någon motsvarighet till den föreslagna

presumtionsregeln, men i 1919 års förslag ingick en liknande regel

(83 §), som dock avsåg ej blott ämnen utan även andra alster och skulle gälla

också vid strafftalan.

Presumtionsregler i fråga örn metodpatent finnas flerstädes i utländsk

patentlagstiftning. I allmänhet avses därvid icke alla alster utan endast

»stoff», varmed förstås icke formbundna alster, som kunna användas i valfri

mängd, längd eller yta. Så är t. ex. förhållandet i de finska och norska patentlagarna,

enligt vilka presumtionsregeln vidare endast skall gälla vid civil

talan. Vid de nordiska överläggningarna rådde enighet om alt en presumtionsregel

borde finnas och att den borde begränsas på nu angivet sätt. Patentutredningcns

förslag har utformats i enlighet härmed.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

I patentutredningens betänkande framhålles till stöd för förslaget, att det

kunde möta mycket stora, kanske oöverstigliga svårigheter för patenthavaren

att bevisa, att ett alster, som avsåges med intrångstalan, framställts enligt

patentskyddat förfarande. Alstret som sådant gåve måhända ej alls några

säkra hållpunkter för bedömande, huruvida det framställts enligt ifrågavarande

metod. Örn det gällde ett vid tiden för patenlansökningen nytt alster,

kunde därför starka skäl tala för en omkastning av bevisbördan. Behovet

härav vöre dock icke lika trängande, när det gällde formbundna alster, varför

en begränsning till »ämne», som avsåges få samma innebörd som »stoff»

i utländsk patentlagstiftning, vore berättigad.

Vissa av patentutredningens sakkunniga lia föreslagit en annan formulering

av stadgandet, enligt vilken presumtionen skulle gälla sådana ämnen, å vilka

enligt 2 § patentförordningen produktpatent ej kunde meddelas. Patentutredningen

har medgivit, att presumtionsregeln vore särskilt behövlig i dylika fall,

men har ej ansett tillräckliga skäl föreligga att begränsa regeln till dem, vilket

icke skett i andra länder. Enligt nämnda sakkunnigas förslag skulle svaranden

vidare kunna fria sig redan genom att visa, att ämnet kunde tillverkas

på annat sätt än det patenterade, utan att ens behöva göra sannolikt att

han själv använt sig av viss sådan annan metod. Detta har patentutredningen

ej ansett lämpligt. Visserligen kunde svaranden stundom ha ett berättigat

intresse av alt icke för patenthavaren behöva avslöja den av honom använda

metoden, men man kunde då förfara så, att svarandens fabrikation

granskades genom av domstolen utsedda sakkunniga, vilka sedan ej behövde

yttra sig om annat än huruvida den patenterade metoden använts eller ej.

Ytterligare skulle enligt de sakkunnigas förslag ej såsom enligt patentutredningens

förslag fordras, att det gällde ett vid patentansökningens ingivande

nytt ämne.

Yttranden.

Patent- och registreringsverket, Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen

samt kooperativa förbundets styrelse ha förordat, att presumtionsregeln

skulle begränsas att avse endast sådana ämnen, å vilka produktpatent

ej kunde erhållas. De tre sistnämnda sammanslutningarna ha även i övrigt

helt eller delvis uttalat sin anslutning till förutnämnda sakkunnigas förslag.

Å andra sidan ha svenska uppfinnarföreningens styrelse och svenska industriens

patentingenjörers förening ansett presumtionsbestämmelsen böra avse

alla alster, enär den av patentutredningen föreslagna begränsningen till ämnen

ej vore motiverad.

Svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen har helt avstyrkt en presumtionsbestämmelse

av här ifrågavarande slag, då något behov av en sådan

hittills enligt föreningens mening ej visat sig föreligga.

Departementschefen.

Det indirekta produktskyddet gäller blott alster, som framställts enligt den

patenterade metoden, och det ankommer enligt vanliga processuella regler på

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

49

patenthavaren att visa, att just denna metod använts. Då bevisning härom

ofta kan vara svår att föra, finnes otvivelaktigt ett praktiskt behov av att i

fråga om civila påföljder stärka patenthavarens ställning genom en sådan

omkastning av bevisbördan i vissa fall som patentutredningen föreslagit.

Med anledning av de erinringar som framställts i vissa yttranden vill jag

framhålla, att det föreslagna stadgandet givetvis är särskilt motiverat, när fråga

är örn sådana ämnen som ej kunna i och för sig patentskyddas, men ett behov

torde föreligga att låta det gälla även andra ämnen och detta synes ej

möta några allvarliga betänkligheter. Å andra sidan kan det icke vara anledning

att vid införande av denna för vår rätt nya regel gå längre än man i

allmänhet gjort utomlands eller tänkt sig vid de nordiska överläggningarna.

Stadgandet i fråga har upptagits såsom andra stycke i 19 § 1 mom. Det har

ej ansetts behövligt att i detta sammanhang uttryckligen angiva, att kravet på

att ämnet är nytt skall hänföras till tiden för patentansökningens ingivande.

3. Intrångspåföljder.

I patentutredningens betänkande uttalas inledningsvis, att det för patentskyddets

effektivitet ansetts erforderligt, att vissa lindrigare påföljder skulle

kunna inträda, så snart intrång objektivt sett vore för handen, även om intrånget

skett i god tro, således utan att vederbörande haft vetskap om patentet

eller ens kunde sägas ha handlat oaktsamt genom att ej ha skaffat sig

kännedom därom. Beviljade patent vore tillgängliga för envar, och det syntes

därför rimligt, att den som — låt vara i god tro — ingrepe i patents skyddsområde

finge stå en viss risk. Patenthavaren hade därför ansetts böra äga möjlighet

att föra talan om förbud mot fortsatt intrång och om viss begränsad ersättningsskyldighet,

utan att utredning om subjektiv skuld hos den som begått

intrånget behövde förebringas. Vid oaktsamt eller uppsåtligt intrång borde

mer fullständig ersättningsskyldighet inträda och vid uppsåtligt intrång därjämte

straffpåföljd.

Bestämmelserna om påföljder vid intrång ha upptagits såsom 19 § 2—4

mom. i patentutredningens förslag.

a) Förbudstalan.

Patentutredningeu.

Den som begått patentintrång skall enligt 19 § 2 mom. första stycket i patentutredningens

förslag av domstol kunna förbjudas att fortsätta eller upprepa

ifrågavarande handling. Undantag göres enligt den föreslagna lagtexten

endast för de fall, då domstolen enligt 19 § 7 mom. eller 20 § i förslaget lämnar

medgivande till fortsatt utnyttjande. Patenthavaren skall alltså regelmässigt

kunna föra en s. k. förbudstalan, så snart intrång ägt rum, vare sig

det skett i god tro eller ej.

I andra länder medgives allmänt förandet av förbudstalan vid patentintrång,

antingen enligt allmänna rättsregler, såsom i Danmark och Norge, eller

enligt uttrycklig bestämmelse i patentlagstiftningen, såsom i den nya finska

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sand. Nr 176.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

patentlagen. Vid de nordiska förhandlingarna rådde enighet om att sådan

talan borde få förnäs.

Däremot upptogs icke i 1919 års förslag till patentlag något stadgande om

förbudstalan. I betänkandet åberopades, att vid patentintrång en förbudstalan

icke skulle kunna avgöras så mycket fortare än straff- eller ersättningstalan,

då det framför allt vore utredningen, huruvida intrång objektivt sett förelåge,

som vore tidsödande. Även för interimistiska förbud skulle krävas en

ganska fullständig utredning. Ett förbud, meddelat först efter långvarig rättegång,

vore icke av stort värde för patenthavaren, vars intresse i de flesta

fall främst ginge ut på att få ersättning för liden skada. Förbudet skulle icke

i fråga om patent kunna erhålla någon allmängiltighet, enär detta skulle innebära

alltför stor stränghet, så t. ex. i det fallet, att intrånget bestode däri,

att någon utfört en för stadigvarande bruk i hans verksamhet avsedd, måhända

synnerligen dyrbar anläggning.

I patentutredningens betänkande åberopas till stöd för särskilt stadgande

örn förbudstalan, att det kunde vara av ett visst värde för patenthavaren att

vid intrång genast kunna väcka en förbudstalan och på det sättet få intrånget

fastslaget, även örn detsamma ännu ej vållat skada eller ock skett i god tro

under sådana förhållanden, att ersättningsskyldighet icke skäligen kunde

göras gällande. En förbudstalan fyllde för patenthavaren i stort sett samma

funktion som en positiv fastställelselalan, och det föreslagna stadgandet bildade

därför ett visst motstycke till bestämmelsen örn negativ fastslällelsetalan

i 21 § av förslaget.

I betänkandet framhälls, att domstols förbud borde stå i direkt relation

till redan begångna intrångshandlingar. Örn någon tillverkat en patentskyddad

maskin, borde förbudet därför visserligen kunna avse ej blott fortsatt

tillverkning utan även t. ex. försäljning av dylik maskin, men förbudet borde

vara begränsat till maskiner av det förut tillverkade slaget och ej helt allmänt

gälla maskiner inom patentets skyddsområde. Förslaget innehåller icke

särskilda stadganden, varigenom domstol bemyndigas meddela interimistiskt

beslut om förbud eller i det slutliga avgörandet förordna om tillämpning av

detsamma innan det fått laga kraft, övervägande skäl ha av patentutredningen

ansetts tala mot sådana stadganden. Den nya rättegångsbalken gåve emellertid''

domstol vissa allmänna befogenheter av här ifrågavarande slag, vilka

eventuellt kunde få användning även vid patenträttslig förbudstalan. I förslaget

ingår icke heller någon bestämmelse örn att överträdelse av förbud i och

för sig skall medföra någon påföljd. Om trots förbudet uppsåtlig! intrång

icke föreligger, skall sålunda straff ej inträda.

Yttranden.

Patentutredningens förslag till stadgande om förbudstalan har i allmänhet

ej föranlett någon erinran i yttrandena. Patent- och registreringsverket

samt kooperativa förbundets styrelse ha direkt anslutit sig till förslaget. Svea

hovrätt har även tillstyrkt, att stadganden örn förbudstalan upptagas i patentförordningen.

Hovrätten har tillika ifrågasatt, att utväg borde beredas att,

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

51

mot ställande av betryggande säkerhet för skada, erhålla interimistiskt beslut

örn förbud eller åtminstone förordnande örn tillämpning av domstols slutliga

utslag utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Den omständigheten,

att nya rättegångsbalken innehölle föreskrifter i detta ämne, syntes knappast

böra föranleda, att frågan i avbidan på balkens ikraftträdande lämnades

olöst. Stockholms rådhusrätt har ifrågasatt komplettering av stadgandet om

förbudstalan med uttrycklig föreskrift om att domstolen kunde förbinda dylika

förbud med vitespåföljd.

Stockholms handelskammare har uttalat tvekan, örn ej det med den föreslagna

förbudstalan avsedda syftet kunde vinnas genom en ren fastställelsetalan.

Skulle förbudstalan införas, borde stadgas strängare påföljder för

brott emot ett av domstol meddelat förbud än vid annat patentintrång. Att

konstruera här ifrågavarande talan såsom en positiv fastställelsetalan har

även föreslagits av svenska patentombudsjöreningen och av svenska teknologföreningen,

vilken ansett en förbudstalan oegentlig, då patentintrång redan

vore i lag förbjudet. En ledamot av Göta hovrätt har avstyrkt bestämmelser

örn förbudstalan, enär sådan talan vore överflödig.

Departementschefen.

Enligt patentutredningens förslag skall patenthavaren, när intrång ägt runi,

kunna utverka domstols förbud mot att intrånget fortsättes eller upprepas, frånsett

sådana undantagsfall, där domstolen med stöd av 19 § 7 mom. eller 20 § i

förslaget medgiver fortsatt utnyttjande. Det framhålles i patentutredningens

betänkande, att det kan vara av värde för patenthavaren att genom en förbudstalan

få intrånget fastslaget, även örn därav ännu ej kommit någon skada

eller intrånget eljest skett under sådana förhållanden att ersättningsskyldighet

icke föreligger.

Det får anses angeläget, att patenthavaren alltid, så snart intrång objektivt

sett föreligger, kan få detta förhållande fastslaget vid domstol, vare sig

intrånget giver anledning till ersättningsanspråk eller icke. I yttrandena har

också rått nästan fullständig enighet örn att delta bör medgivas. I några yttranden

har emellertid uttalats, att ifrågavarande talan icke borde lia karaktären

av en förbudstalan utan av en ren fastställelsetalan, därvid framhållits,

att den av patentutredningen valda formen med förbudstalan vore oegentlig,

enär patentintrång vore förbjudet redan genom patentförordningen. Denna anmärkning

synes befogad. Jag vill erinra, att förbudet icke lärer kunna förenas

med vitespåföljd, då patentförordningen stadgar straff för patentintrång.

Det synes fördenskull i stället böra meddelas en bestämmelse örn rätt

för patenthavare att, örn ovisshet råder och deli länder honom till förfång,

föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av patent åtnjuter skydd

gentemot annan, utan att han samtidigt gör gällande någon intrångspåföljd.

Härvid synes ej behöva uppställas såsom förutsättning, all intrång redan ägt

rum. Stadgande i ämnet har upptagits såsom första stycke i 19 § 6 mom.

Därest patenthavarens talerätt i förevarande avseende inskränkes till en

rätt att föra fastställelsetalan, lärer någon bestämmelse om rätt för domstolen

alt i målet meddela interimistiskt beslut icke kunna ifrågakomma.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

b) Ersättningsskyldighet vid oaktsam! eller uppsåtlig! intrång.

Patentutredningen.

För ersättningsskyldighet vid patentintrång fordras för närvarande enligt

patentförordningen vetskap om patentet. Föreligger ej sådan vetskap, uppkommer

icke ersättningsskyldighet, även om intrånget måste betecknas såsom

oaktsamt. Vid ett intrång, som trots erhållen vetskap om patentet ej kan

anses oaktsamt, kan å andra sidan enligt gällande rätt föreligga ersättningsskyldighet.

I patentutredningens förslag stadgas i 19 § 2 mom. andra stycket såsom

huvudregel, att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begått patentintrång

skall vara skyldig att ersätta all uppkommen skada. Detta överensstämmer

med 1919 års förslag och med vad som är vanligt i utländsk patenträtt. Vid

de nordiska överläggningarna rådde enighet om denna regel.

I betänkandet framhålles, att oaktsamhet föreligger, när gärningsmannen

brustit i den aktsamhet, som med hänsyn till hans ställning och övriga föreliggande

omständigheter bort av honom iakttagas. Beträffande spörsmålet,

när oaktsamhet är för handen, uttalas i betänkandet:

Speciellt uppkommer här frågan, i vad mån oaktsamhet kan anses föreligga

på grund av att den som begått intrånget försummat att undersöka, om

patent beviljats (resp. patentansökning kungjorts) å den uppfinning, som

han utnyttjar. Man torde därvid få taga viss hänsyn till svarandens ställning.

Exempelvis torde större företag få anses ha vidsträcktare skyldighet att följa

med beviljade patent (resp. kungjorda ansökningar) på det egna verksamhetsområdet.

De kunna kanske därför merendels icke urskulda sig med att ej

ha känt till patentet; speciellt gäller detta företag med egna patentavdelningar.

Även för sådana företag kan det dock vara ursäktligt att t. ex. ej ha reda

på ett patent, som förts på en industriklass, vilken normalt ligger utanför

företagets intresseområde.

Å andra sidan kan oaktsamhet någon gång anses utesluten, när svaranden

känt till patentet men oriktigt ansett sitt utnyttjande ej innebära intrång.

För att i sådant fall utesluta oaktsamhet fordras väl dock, att svaranden kunnat

bygga på utlåtanden från framstående och opartiska experter.

Enligt patentutredningens förslag skall vid ringa oaktsamhet domstolen

kunna jämka ersättningen efter ty skäligt prövas. Liknande regel ingår i den

nya finska patentlagen. Enligt den tyska patentlagen kan ersättningen nedsättas

vid ringa oaktsamhet, dock ej längre än till den vinst, som uppstått

genom intrånget.

Yttranden.

Mot patentutredningens förslag, att oaktsamt intrång i regel skall medföra

full ersättningsskyldighet för uppkommen skada, även om vetskap om

patentet ej förelegat, har endast i ett fåtal yttranden framförts erinran. Tidigare

har nämnts, att krav på sådan vetskap såsom villkor för patentintrång

uppställts av svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen och i det

kommittéyttrande, som insänts av svenska industriens patentingenjörers förening.

I sistnämnda yttrande har uttalats, att skada, överstigande skälig licensavgift,

endast borde ersättas, örn intrånget skett med fullt uppsåt eller av

grov oaktsamhet. Även kooperativa förbundets styrelse har ställt sig på den

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 176.

53

ståndpunkten, att ersättningsskyldighet för patentintrång endast bör föreligga

vid vetskap om patentet. Patentutredningen hade enligt styrelsens mening

här gått alltför långt i tillmötesgående mot patenthavare.

Sveriges industriförbund har uttalat, att patentutredningen i sitt betänkande

definierat begreppet oaktsamhet så vidsträckt, att detsamma inträngde

på området för god tro. Förbundet har även opponerat mot patentutredningens

uttalanden, enligt vilka oaktsamhet lättare kunde föreligga, när fråga

vore om större företag, speciellt sådana med egna patentavdelningar. Ju

större ett företag vore, desto svårare vore det i regel att överblicka patentläget.

övervakandet av patent och patentansökningar bleve icke lättare för

företag med egna patentavdelningar än för sådana, som anlitade yrkesmässigt

patentombud. I sistnämnda hänseende ha liknande synpunkter framförts

även av svenska industriens patentingenjörers förening.

Järnkontoret, svenska teknologföreningen och svenska patentombudsföreningen

ha föreslagit stadgande örn att ersättningsskyldighet även skall föreligga

för skada som patenthavarens licenstagare lidit genom intrånget. Jämväl

Sveriges industriförbund har ansett ett uttalande härom önskvärt, enär

gällande praxis icke ansåges medgiva sådan skadeståndsberäkning.

Departementschefen.

Förslaget att ej blott uppsåtlig! utan även oaktsamt intrång i regel skall

medföra full ersättningsskyldighet för uppkommen skada överensstämmer

med vad som är vanligt i utländsk patentlagstiftning och synes med den av

patentutredningen föreslagna jämkningsregeln böra godtagas. Bestämmelser

i ämnet ha upptagits i 19 § 2 mom. första stycket i departementsförslaget.

I patentutredningens betänkande har uttalats, att oaktsamhet föreligger, när

gärningsmannen brustit i den aktsamhet, som med hänsyn till hans ställning

och övriga föreliggande omständigheter bort iakttagas av honom. De uttalanden

som patentutredningen fällt angående innebörden härav torde icke behöva

upptagas till närmare övervägande. Kraven för att oaktsamhet skall

anses föreligga, när svaranden saknat vetskap örn patentet, synas mig emellertid

böra ställas jämförelsevis höga.

Frågan örn licenstagares rätt till ersättning, som ej behandlats i patentutredningens

betänkande, torde icke kunna regleras i detta sammanhang. Med

anledning av vad i vissa yttranden anförts vill jag emellertid framhålla, att

den omständigheten att endast patenthavaren må väcka talan örn patentintrång

icke torde befria från ersättningsskyldighet för intrång som närmast inkräktar

på den rätt licenstagare förvärvat av patenthavaren.

c) Begränsad ersättningsskyldighet, när intrång skor i god tro.

Patentutredningen.

Enligt patentutredningens förslag (19 § 2 mom. första stycket) skall den som

begått patentintrång vara pliktig, örn domstolen anser skäl därtill föreligga,

att intill beloppet av den vinst, som för honom uppstått genom intrånget, utgiva

ersättning för uppkommen skada. Denna bestämmelse skall äga tillämpning,

även om intrånget ej varit uppsåtlig! eller oaktsamt ulan skölt i god tro.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Enligt patentförordningen fordras som förut nämnts för ersättningsskyldighet

alltid vetskap om patentet. Enligt 1919 års förslag skulle ersättningsskyldighet

endast föreligga vid sådant patentintrång, som begåtts uppsåtligen

eller av vållande eller efter erhållen vetskap örn patentet.

I lagarna den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk samt

om rätt till verk av bildande konst finnas däremot sedan år 1931 bestämmelser

(27 a § resp. 20 a §), enligt vilka den som gjort sig skyldig till intrång

i auktorrätt och härav erhållit vinst skall vara pliktig att intill vinstens

belopp utgiva ersättning för målsäganden tillskyndat förfång, även örn intrånget

ej varit uppsåtlig! eller oaktsamt.

Enligt den norska patentlagen är den som begått patentintrång alltid skyldig

att till den förorättade utgiva uppkommen vinst, även om han handlat i

god tro. I den nya finska patentlagen stadgas, att den som utan vållande begått

intrång kan, därest det med avseende å hans tillgångar och övriga omständigheter

prövas skäligt, av domstol åläggas att till den som blivit kränkt

utgiva genom kränkning av patenträtten erhållen vinst, dock högst för de tre

senaste åren. Även i vissa andra patentlagar finnas bestämmelser om utgivande

av vinst på grund av ett i god tro begånget intrång. Vid de nordiska

överläggningarna var man ense om att stadgande i denna riktning vöre lämpligt.

Fullt överensstämmande lagtexter uppnåddes icke, men man enades om

att den uppkomna vinsten endast skulle behöva utgivas i den mån den svarade

mot uppkommen skada. Enligt den text, som antogs av den svenska

delegationen, skulle vidare finnas möjlighet för domstol att nedsätta ersättningen,

örn särskilda skäl därtill förelåge, och liknande regler ingingo i de

danska och finska texterna.

I patentutredningens betänkande framhålles, att utredningen icke föreslagit

någon generell regel örn att den uppkomna vinsten alltid skulle utgivas. De

ekonomiska konsekvenserna skulle då kunna bliva ödeläggande för den som i

helt god tro begått intrång, t. ex. om intrånget pågått under längre tid och

den uppkomna vinsten åtminstone till större delen förbrukats. Åt domstol

hade därför givits frihet att här förfara efter omständigheterna, därvid kunde

beslutas, att ingen ersättning skulle utgå eller att denna skulle jämkas. Regeln

vore härutinnan mildrad i förhållande till den vid de nordiska överläggningarna

från svensk sida antagna texten. Övervägande skäl hade vidare ansetts

tala för den begränsningen, att patenthavaren aldrig skulle kunna vara

berättigad till större del av den uppkomna vinsten än som svarade mot den

skada som uppstått. Ett primärt villkor för här ifrågavarande ersättningsskyldighet

vore, att vinst verkligen uppkommit genom intrånget, i vilket avseende

patenthavaren principiellt hade bevisbördan.

I betänkandet uttalas, att det sålunda endast vore en i olika avseenden begränsad

ersättningsskyldighet, som enligt förslaget skulle kunna inträda vid

intrång i god tro. Den patenthavare, som ville vara försäkrad örn att få full

ersättning, finge därför liksom hittills sörja för att konkurrenterna snarast

underrättades om patentet. Men det hade synts patentutredningen vara av

värde, att ersättning oberoende av sådan delgivning kunde utdömas även vid

intrång i god tro, särskilt med hänsyn till fall, där det i realiteten icke vöre

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 176. 55

så helt med den goda tron eller där den uppkomna vinsten vore verkligt avsevärd.

Yttranden.

Mot stadgande om viss ersättningsskyldighet även vid intrång i god tro lia

uttalat sig kooperativa förbundets styrelse, handelskammaren för Örebro och

Västmanlands län och en ledamot av Göta hovrätt. Vidare har, såsom tidigare

nämnts, påföljd vid intrång, som begåtts utan vetskap om patentet, avstyrkts

av svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen samt i det kommittéyttrande,

som insänts av svenska industriens patentingenjörers förening.

I flertalet yttranden har emellertid patentutredningens förslag i denna del

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I andra yttranden har uttalats, att ersättningsskyldigheten

i utredningens förslag blivit alltför kringskuren.

Patent- och registreringsverket har förklarat sig icke kunna tillstyrka, att

ersättningsskyldigheten göres beroende av att vinst uppkommit. I kanske de

flesta fall av intrång kunde lätt förebringas bevisning om att vinst icke uppkommit,

särskilt om intrånget endast pågått en kortare tid. Visserligen förekomme

en liknande sammankoppling av begreppen skada och vinst som

den nu föreslagna i 1919 års förenämnda lagar, men stadgandena härom ansåges

icke ha fått större praktisk betydelse. Det borde lämpligen stadgas, att

den som begått intrång i god tro skulle vara pliktig att utgiva ersättning för

uppkommen skada, om och i den mån domstolen ansåge skäl därtill föreligga.

På det sättet kunde domstolen förfara helt efter omständigheterna.

Mot kravet på uppkommen vinst såsom villkor för ersättningsskyldighet har

även riktats kritik från järnkontoret, svenska teknologföreningen, Smålands

och Blekinge handelskammare samt i det yttrande av en kommitté inom

svenska industriens patentingenjörers förening, som insänts av civilingenjören

Avellan-Hultman. Därvid har förordats, att även vid intrång i god tro huvudregeln

skulle vara, att ersättning skulle utgå med belopp, motsvarande skälig

licensavgift. Smålands och Blekinge handelskammare bär dock ansett höra

stadgas, alt sådan ersättning blott skulle utdömas, örn domstolen ansåge skäl

därtill föreligga, medan i övriga här ifrågavarande yttranden förordats stadgande

örn att ersättning skulle kunna nedsättas, örn skäl därtill förelåge.

Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare och svenska patentombudsföreningen

lia föreslagit en sådan formulering av ersättningsregeln,

att det skulle ankomma på svaranden i intrångsmålet att visa, att hans vinst

varit lägre än den uppkomna skadan, örn han ville undgå alt ersätta hela denna

skada.

Depnrteinentscliefen.

Förslaget örn att ersättning skall kunna utgå även vid intrång i god tro kan

med hänsyn till rättssäkerheten möta vissa betänkligheter. Möjlighet att utdöma

ersättning, även om uppsåt eller oaktsamhet ej kan styrkas, torde emellertid

vara önskvärd för att icke patenthavarens berättigade intressen skola

åsidosättas. 1 departementsförslaget har därför såsom andra stycke i 19 §

2 mom. upptagits en bestämmelse av denna innebörd. Enligt denna bestäm
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

melse kan den som gjort sig skyldig till intrång i god tro förpliktas att utgiva

ersättning till patenthavaren, om och i den mån det med avseende å omfattningen

av och ändamålet med den verksamhet, i vilken intrånget blivit begånget,

hans tillgångar och övriga omständigheter prövas skäligt. Den valda

formuleringen avser att utmärka, att ersättning ej bör utgå annat än om

det med hänsyn till omständigheterna verkligen finnes välgrundat att så

sker, t. ex. om uppfinningen utnyttjats inom ett större industriföretag. Att

enligt förslaget hänsyn skall tagas jämväl till ändamålet med verksamheten,

avser att utmärka, att det skall särskilt beaktas örn utnyttjandet skett i förvärvssyfte.

Utnyttjande t. ex. för sanitära ändamål i en kommuns förvaltning

eller därmed jämförligt ändamål eller för försvarsändamål torde sålunda,

om det sker i god tro, regelmässigt icke böra föranleda ersättningsskyldighet.

Liksom i patentutredningens förslag har i deparlementsförslaget tillika upptagits

den maximeringen att ersättningen i fall som här avses ej må överstiga

vare sig skadan eller den vinst intrånget givit den som gjort sig skyldig därtill.

Jag vill särskilt framhålla, att då krav på skadestånd kan framställas i

efterhand, kan det medföra obilliga verkningar att förplikta den som ursäktligt

gjort sig skyldig till patentintrång att avstå från all vinst han under den

gångna tiden haft av intrånget. Liksom enligt patentutredningens förslag

upptager departementsförslaget en preskriptionsregel, men även enligt denna

kan ersättning krävas för flera år tillbaka. I tillämpningen torde det därför,

i de fall då domstolen finner ersättning böra utgå, ofta vara skäligt att begränsa

ersättningsskyldigheten till viss del av vinsten.

De föreslagna begränsningarna i ersättningsrätten torde bl. a. föranleda

patenthavaren att, där han får kännedom om att hans uppfinning olovligen

utnyttjas, skyndsamt underrätta vederbörande örn att den är patentskyddad.

Att så sker är av stor betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt. Underlåtenhet

härutinnan bör självfallet beaktas vid ett senare bedömande av framställt

ersättningsanspråk. 1

(1) Presumerad skada.

Patent utred n ingen.

Patentutredningen föreslår ett särskilt stadgande (19 § 2 mom. tredje stycket),

enligt vilket genom patentintrång, om annat ej visas, skall anses ha

uppkommit skada, motsvarande skälig avgift för sådant utnyttjande av uppfinningen.

I betänkandet framliålles, att patentutredningen ansett sig böra tillmötesgå

framkomna önskemål om att patenthavarens bevisning om uppkommen

skada skulle underlättas. Det vore i två hänseenden, som patenthavarens bevisbörda

lättades genom bestämmelsen. Däri presumerades, att patentintrånget

medfört skada och att denna skada uppginge till skälig licensavgift för sådant

utnyttjande av uppfinningen, som skett genom intrånget. Den i stadgandet

uppställda presumlionen kunde dock motbevisas. Därvid kunde patenthavaren

styrka, att den uppkomna skadan vore högre än skälig licensavgift,

och omvänt kunde svaranden visa, att någon skada ej uppkommit eller att

skadan vore lägre än sådan licensavgift.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

57

Yttranden.

I flera yttranden har föreslagits sådan formulering av stadgandet, att den

där uppställda presumlionen icke skulle kunna motbevisas till patenthavarens

nackdel och att dennes skada alltid skulle anses motsvara minst skälig licensavgift.

Denna ståndpunkt har intagits av Stockholms handelskammare, som

påpekat att domstolen vid avvägningen av vad som skulle anses utgöra skälig

licensavgift ägde taga hänsyn till alla på licensavgiftens storlek inverkande

förhållanden, samt vidare av svenska teknolog!öreningen, svenska uppfinnareföreningens

styrelse, svenska patentombudsföreningen och svenska industriens

patentingenjörers förening ävensom av en reservant i patent- och

registreringsverket. Ämbetsverkets majoritet har däremot tillstyrkt stadgandet.

1 det föregående har omnämnts, att i vissa yttranden föreslagits, att samma

presumtionsregel som den av patentutredningen föreslagna även skulle

gälla beträffande frågan, örn vinst uppkommit för den som begått intrång.

Departementschefen.

Mot det av patentutredningen föreslagna stadgandet, att vid patentintrång

skall presumeras, att skada uppkommit som motsvarar skälig avgift för utnyttjandet,

synes i sak ej vara något att erinra. Stadgandet torde emellertid

böra erhålla formen av en materiell regel örn skyldighet att utgiva sådan avgift

under i övrigt samma förutsättningar som eljest skola gälla för ersättningsskyldighet.

Detta innebär bl. a. att skadan i och för sig alltid skall skattas

till minst skälig licensavgift. Domstolen har emellertid enligt förslaget möjlighet

att sätta avgiften till det belopp, som i varje särskilt fall finnes rättvist.

Stadgande av denna innebörd har upptagits i 19 § 2 mom. första stycket.

Någon bestämmelse örn att vinst skall presumeras föreligga, när patentintrång

ägt rum, torde icke böra meddelas. Det lärer emellertid ligga i sakens

natur, att en svarande, som undandrager sig att medverka till utredningen härom,

utsätter sig för risken att domstolen helt skönsmässigt uppskattar vinsten.

e) Särskild preskriptionstid för ersättningstalan.

1’ntentutredningen.

För närvarande finnes icke någon särskild bestämmelse om preskriptionstid

för ersättningstalan vid patentintrång, utan den allmänna regeln om tioårig

preskriptionstid gäller. Talan om straff måste däremot enligt 5 kap.

14 § strafflagen väckas inom två år.

Patentutredningen föreslår i 19 § 2 mom. femte stycket ett stadgande, enligt

vilket rätten till ersättning för skada på grund av patentintrång går förlorad,

om ej ersättningstalan väckes inom tre år från det patenthavaren fått

vetskap örn intrånget och den för detta ansvarige och senast inom fem år

från det intrånget begicks. Dock skall tiden för väckande av ersättningstalan

icke i något fall utgå tidigare än ett år efter del att patent blivit genom lagakraftägande

beslut meddelat.

Enligt 1919 års förslag (87 §) skulle ersättningstalan alltid väckas inom

tre år från det skadan timade. Vid de nordiska överläggningarna nåddes

i huvudsak enighet örn de bestämmelser, som patentutredningen föreslagit.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Dock förordade de finska och svenska delegationerna, att den från intrånget

räknade sekundära preskriptionstiden skulle bestämmas till tio år i stället

för fem år, och den nya finska patentlagen är utformad i överensstämmelse

härmed.

Patentutredningen uttalar i betänkandet, att en kortare tid för ersättningstalan

än den hittillsvarande finge anses önskvärd, särskilt med tanke på att

ersättning skulle kunna utgå även vid intrång i god tro. Framför allt borde

förhindras, att en patenthavare avsiktligt dröjde med att anställa talan för

att kunna utkräva så mycket större skadestånd. Preskriptionstiden avbrötes

ej genom vanligt krav utan endast genom väckande av talan vid domstol.

Det hade framhållits, att patenthavaren, när flera begått intrång under likartade

förhållanden, kunde vilja avvakta slutligt avgörande i ett första intrångsmål,

innan han väckte talan i övriga fall, och att det första målet

kanske ej hunne slutföras inom preskriptionstiden. I så fall syntes dock

patenthavaren utan större olägenhet kunna bevara sin rätt genom att före

preskriptionstidens utgång väcka talan mot samtliga, som begått intrång,

men hemställa att alla målen utom ett förklarades vilande till dess detta

sistnämnda slutligen avgjorts.

Yttranden.

Kooperativa förbundets styrelse har förklarat sig anse patentutredningens

förslag väl avvägt, och patent- och registreringsverket har, trots vissa betänkligheter,

icke ansett sig böra föreslå någon ändring däri.

I flera yttranden har emellertid påyrkats förlängning av de av patentutredningen

föreslagna preskriptionstiderna. Stockholms handelskammare har

hemställt, att preskriptionstiderna måtte så tillmätas, att det med sannolikhet

kunde antagas att en patenthavare hunne erhålla slutligt utslag även i en

invecklad mönsterrättegång och med åberopande av detta utslag träffa uppgörelse

i godo eller, därest detta icke kunde ske, väcka talan mot andra personer,

som begått intrång under likartade förhållanden. Det av patentutredningen

anvisade förfaringssättet, att patenthavaren redan dessförinnan skulle

väcka talan även mot dessa andra men begära målen vilande i avbidan på

uttallet av mönsterrättegången, skulle kunna medföra avsevärda olägenheter.

Domstolens arbetsbörda ökades och såväl patenthavaren som de personer,

vilka i god tro begått intrång, åsamkades onödiga kostnader. Under åberopande

av liknande synpunkter ha Smålands och Blekinge handelskammare,

svenska uppfinnareföreningens styrelse samt svenska industriens patentingenjörers

förening föreslagit, att de olika av patentutredningen föreslagna preskriptionstiderna

måtte förlängas med två år. I det kommittéyttrande, som

insänts av sistnämnda förening, har emellertid understrukits, att denna ändring

blott vore påkallad, örn gällande rätts krav på vetskap om patentet såsom

förutsättning för intrång bibehölles, medan i det kommittéyttrande, som

insänts av civilingenjören Avellan-Hultman, ändringen betecknats såsom under

alla förhållanden synnerligen angelägen. Sveriges industriförbund har

förordat viss förlängning av den av patentutredningen föreslagna tiden av

ett år från patentmeddelandet, om även utnyttjande före patentansöknings

kungörande skulle kunna medföra intrångspåföljd.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

59

Depart eili entseli ef en.

Patentutredningens förslag om införande av särskilda preskriptionstider

med avseende å ersättning i anledning av patentintrång synes välgrundat. I

en del yttranden har förordats förlängning av de föreslagna tiderna, därvid

särskilt åberopats önskvärdheten för patenthavaren att, då flera begått intrång

av liknande beskaffenhet, kunna avvakta utgången av talan mot en

av dessa, innan talan behövde väckas även mot de övriga. Den av patentutredningen

anvisade utvägen att i sådant fall inom preskriptionstiden väcka

talan mot samtliga, med anhållan att, intill dess det första malet slutförts, de

övriga målen förklaras vilande, synes emellertid vara tillfyllest. Ej heller i övrigt

torde tillräckliga skäl ha förebragts för en utsträckning av preskriptionstiderna.

Preskriptionsbestämmelserna ha upptagits i 19 § 2 mom. tredje stycket.

Beträffande ersättning för tid innan patent meddelats har en särskild preskriptionsregel

införts under 20 §.

f) Straffpåföljd.

Patentutredningen.

I patentutredningens förslag föreslås under 19 § 3 morn., att den som

uppsåtligen begått intrång i beviljat patent skall straffas med dagsböter eller,

där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse.

Enligt 1919 års förslag (78 §) skulle straff kunna inträda såväl vid uppsåtlig!

som vid oaktsamt intrång. Att straff endast kan ådömas den som

uppsåtligen begått intrång är emellertid stadgat i de danska, finska och

norska patentlagarna och är även i övrigt vanligt i utländsk patentlagstiftning.

I betänkandet uttalas, att av vad som förekom vid tillkomsten av 22 §

patentförordningen syntes kunna slutas, att man ansett straff för patentintrång

endast böra drabba den som haft vetskap örn sin gärnings rättskränkande

karaktär, men att i praxis övervägande ansetts, att en tillverkare kunde

straffas, så snart han ägt vetskap om patentets förefintlighet. Patentutredningen

framhåller i betänkandet, att det i dess förslag ingående kravet

på uppsåt såsom villkor för straff vore att fatta på sedvanligt sätt, d. v. s.

omfattande såväl direkt som indirekt och eventuellt uppsåt. Utredningen har

vidare ansett önskvärt, att — i motsats till gällande rätt — ett verkligt grovt

patentintrång skulle kunna föranleda frihetsstraff. 1919 års svenska förslag

stöde även på denna ståndpunkt, och det kunde framhållas, att redan för närvarande

varumärkesintrång enligt 12 § i 1884 års varumärkeslag kunde medföra

frihetsstraff.

Yttranden.

Mot 19 § 3 mom. i patentutredningens förslag har i yttrandena erinran

framförts endast av kooperativa förbundets styrelse, som uttalat, att frihetsstraff

endast borde ifrågakomma vid överträdelse av ett av domstol utfärdat

förbud mot fortsatt intrång.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Departementschefen.

För närvarande gälla i vårt land icke några enhetliga grunder i fråga om

straffbarheten vid intrång i immateriell rätt. Krav på att gärningen skall

vara uppsåtlig eller oaktsam anses gälla inom auktorrätten, ehuru uttrycklig

bestämmelse härom saknas, och enligt 1919 års förslag till ny patentlag

skulle samma villkor uppställas för patenträttens del. Inom varumärkeslagstiftningen

fordras vetskap örn att varumärket registrerats, medan firmalagstiftningen

icke alls straffbelägger intrång i firmarätt. Slutligen må nämnas,

att uppsåt att framkalla förväxling erfordras för att illojal användning

av kännetecken skall vara straffbar enligt 9 § av 1931 års lag med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens, sådant lagrummet lyder efter år 1942

genomförd lagändring.

Patentutredningens förslag om att endast uppsåtligt patentintrång skall

straffbeläggas, vilket överensstämmer med vad som är vanligt i utländsk patentlagstiftning,

har ej väckt någon gensaga i yttrandena och har upptagits i

19 § 4 mom. av departementsförslaget. Möjlighet att döma till straff även

i oaktsamhetsfall synes icke vara påkallad för att upprätthålla patentskyddets

effektivitet. Den mest kännbara påföljden är i regel ersättningsskyldigheten.

Även den föreslagna straffskärpningen vid synnerligen försvårande omständigheter

har synts mig motiverad.

g) Vissa sekundära påföljder vid patentintrång m. m.

Patentntredningen.

I 19 § 4 mom. av patentutredningens förslag upptagas bestämmelser om

vissa sekundära påföljder, som kunna inträda, när domstol dömer för patentintrång.

I första stycket föreskrives, att patenthavaren är berättigad att mot ersättning

för värdet övertaga alster, som omfattats av hans talan och över vilka

svaranden fortfarande äger förfoga. Detta överensstämmer i huvudsak med

vad nu gäller enligt 22 § patentförordningen och med 1919 års förslag (84 §).

Enligt andra stycket av ifrågavarande moment skall domstolen på yrkande

av patenthavaren äga att, om skäl därtill anses föreligga, förordna, att med

apparater, redskap och andra anordningar, vilka uteslutande äro användbara

för patentintrånget, skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske.

För närvarande gäller enligt 22 § patentförordningen, att sådan påföljd alltid

skall tillämpas, om patenthavaren yrkar det, medan enligt förslaget domstolen

får en diskretionär befogenhet härutinnan för att undvika en obillig tillämpning

av stadgandet.

Enligt tredje stycket i 4 mom. skall samma moment icke äga tillämpning,

i den mån medgivande till fortsatt utnyttjande lämnas svaranden med stöd

av 20 § i förslaget.

I visst samband med de nu behandlade bestämmelserna står 19 § 7 mom.

i förslaget, som ej har motsvarighet i gällande patentförordning men nära

överensstämmer med 1919 års förslag (85 §). I nu nämnda moment stadgas,

att örn patenthavaren vunnit bifall till en av honom förd intrångstalan men

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

61

ej begagnat sin rätt enligt första stycket i 4 morn. att övertaga svarandens

alster, domstolen på yrkande av svaranden äger att, om skäl därtill anses

föreligga, förordna att svaranden, efter erläggande av ersättning enligt 19 §

2 mom. och i förekommande fall viss ersättning därutöver, må utan hinder

av patentet förfoga över nyssnämnda alster under hela eller en del av den

återstående skyddstiden.

Yttrauden.

I yttrandena har icke mot vad patentutredningen föreslagit i 19 § 4 och

7 mom. förekommit annan erinran än att Stockholms rådhusrätt framställt

den anmärkningen, att uttrycket »äger förfoga» i 4 mom. första stycket borde

utbytas mot »förfogar».

Departementschefen.

Bestämmelser i huvudsak motsvarande 19 § 4 mom. i utredningens förslag

ha upptagits såsom 19 § 3 mom. i departementsförslaget. Därvid har patenthavaren

tillerkänts rätt att föra talan av här ifrågavarande slag även om han

icke gör gällande annan intrångspåföljd. I tredje stycket har — i anslutning

till motsvarande stadgande i bl. a. lagen den 30 maj 1919 örn rätt till

litterära och musikaliska verk — införts föreskrift, att nyssnämnda bestämmelser

skola gälla endast föremål, vilka finnas i den skyldiges besittning eller

över vilka han eljest förfogar.

Stadgande motsvarande 19 § 7 mom. i utredningens förslag har upptagits

såsom första stycke i 21 §. Jag har ej funnit behövligt att såsom förutsättning

för tillämpning av bestämmelsen uppställa, att ersättning enligt 19 §

2 mom. erlagts.

h) Målsägande.

Patentutredningen.

Enligt 19 § 5 mom. i patentutredningens förslag må ej annan än patenthavaren

föra talan i anledning av patentintrång. Stadgandet avser att i sak

överensstämma med vad som nu gäller enligt 22 § patentförordningen.

I 1919 års förslag ingick särskilt stadgande (86 §) örn rätt för innehavare

av i patentregistret antecknad uteslutandelicens att föra intrångstalan. I patentutredningens

betänkande framhålles, att det i och för sig skulle vara

önskvärt med en sådan bestämmelse men att en lagändring i denna riktning

ansetts böra anstå, till dess i en kommande patentlag patentlicenstagares

rättsställning även i övrigt bleve närmare reglerad.

Yttranden.

Patent- och registreringsverket har anslutit sig till patentutredningens ståndpunkt.

Stockholms handelskammare har jämväl ansett, att med införandet

av en självständig talerätt för licenstagare tills vidare borde anstå. Däremot

kunde ifrågasättas, huruvida icke licenstagare i vissa fall borde äga möjlighet

alt intervenera i en av patenthavarén väckt intrångsprocess och däri kräva

ersättning för sina genom intrånget lidna skador. Svenska industriens patentingenjörers

förening har föreslagit särskilt stadgande om att licenstagare finge,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

därest ej annorlunda överenskommits, förena sig nied patenthavaren i ersättningstalan.

Därmed skulle vinnas, att varje licenstagare hade att själv

bevaka sin rätt till skadestånd samt att domstolen kunde i förekommande

fall döma den som begått intrång alt till envar kärandepart utgiva rättegångskostnadsersättning

i förhållande till denna parts kostnader å målet. Skånes

handelskammare har understrukit önskvärdheten av att licenstagares rättsställning

reglerades i lagstiftningen. Det framstode såsom obilligt, att licenstagare

saknade rätt att föra ersättningstalan vid patentintrång. Svenska uppfinnareföreningens

styrelse har uttalat sig på liknande sätt.

Vidare må här erinras om vissa vid behandlingen av ersättningsreglerna i

19 § 2 mom. i patentutredningens förslag återgivna uttalanden örn patenthavares

rätt att föra talan om ersättning jämväl för skada som tillfogats licenstagare.

Departementschefen.

I likhet med patentutredningen har jag funnit, att det icke är lämpligt att

nu införa särskilt stadgande örn licenstagares rätt att föra intrångstalan. Stadgandet

örn patenthavarens talerätt har med en mindre jämkning i departementsförslaget

upptagits såsom tredje stycke i 19 § 1 mom. Bestämmelsen torde

icke utgöra hinder mot att licenstagare inträder såsom biintervenient i en

rättegång, där patenthavaren väckt intrångstalan. Härav följer dock icke, att

licenstagaren äger för egen del framställa ersättningsanspråk. Jag vill i övrigt

erinra om vad jag förut anfört angående ersättning med anledning av

patentintrång när licens upplåtits.

B. Intrång före patents meddelande.

Såsom förut nämnts är frågan om skydd för en uppfinning innan patent

meddelats av stor betydelse. För att belysa denna fråga må här i korthet

redogöras för patentansökningars handläggning.

I åtskilliga stater, däribland Frankrike och andra romanska länder, meddelas

patent till den som ansöker därom utan att dessförinnan sker annat

än en formell granskning av ansökningshandlingarna. Där råder det s. k.

anmälningssystemet. I flertalet större industriländer, t. ex. Amerikas förenta

stater, Japan, Storbritannien och Tyska riket, tillämpas däremot det s. k.

förprövningssystemet, och detsamma gäller Sverige och övriga nordiska

länder. Patentmyndigheten prövar sålunda hos oss, huruvida inkommen

patentansökning avser en ny och i övrigt patenterbar uppfinning. Ansökningsföremålet

jämföres med vad som förut är känt, därvid jämförelsematerialet

huvudsakligen består av tidigare meddelade patent i vårt land

och i vissa andra viktigare länder samt av annan teknisk litteratur. Även

örn patentmyndigheten vid sin prövning kommer till det resultatet, alt uppfinningen

bör kunna patenteras, meddelas i flertalet förprövningsländer,

däx-ibland Sverige, ej omedelbart patent, utan ansökningen kungöres då för

att allmänheten skall få tillfälle att under viss tid taga del av densamma.

Först sedan denna tid gått till ända och ingen invändning mot ansökningen

inkommit eller gjord invändning befunnits obefogad meddelas patent.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 176.

63

Genom förprövningen gallras ett stort antal obefogade ansökningar bort,

och det kan med en ganska hög grad av sannolikhet antagas, att ett meddelat

patent också är hållbart. Visserligen förekommer det, att patent vid

senare domstolsprövning befinnas ogiltiga, men det rör sig dock här örn

ett mindre antal fall. I genomsnitt är det i vårt land ungefär hälften av de

ingivna patentansökningarna, som ej leda fram till patent, och även de som

göra det lia mycket ofta dessförinnan inskränkts. Denna sovring av ansökningarna

sker till den ojämförligt största delen genom patentmyndighetens

egen granskning. Invändning från allmänhetens sida förekommer i

genomsnitt endast mot ungefär 10 procent av de kungjorda ansökningarna,

och det är långt ifrån alla invändningar som leda till att ansökningen avvisas.

Förprövningssystemet medför emellertid den nackdelen, att den patentsökande

i allmänhet får vänta ganska länge, innan han kan få patent på

sin uppfinning. Patentmyndighetens granskning kräver oftast åtskillig tid,

och den försvåras oavbrutet genom granskningsmaterialets ständiga tillväxt.

Det må nämnas, att vid utgången av 1939 i detta material ingick över

4,000,000 patentskrifter, medan motsvarande siffra vid utgången av 1919

var 1,800,000. Den tid, som de sökande anse sig behöva för att studera och

bemöta ämbetsverkets anmärkningar, är ofta ännu längre. I ärenden, där

invändning sker, blir vidare skriftväxlingen mellan invändaren och sökanden

ej sällan tidsödande. För patentansökningar, som leda till patent, var

behandlingstiden under 1890-talet i medeltal ungefär ett år, men redan på

1910-talet hade den stigit till omkring två år för att under 1920-talet uppgå

till mer än 2V2 år. Sedan ämbetsverket 1931 omorganiserats och arbetsmetoderna

därvid förenklats, kunde tiden efter hand pressas ned något, så att

den i slutet av 1930-talet åter var ungefär två år. Under de senaste åren

har den emellertid åter ökats på grund av att antalet patentansökningar starkt

stigit. Vid 1931 års omorganisation räknade man med mindre än 6,000 patentansökningar

årligen, men år 1938 hade siffran stigit till över 7,000, år

1942 till över 8,000 och år 1943 till över 9,000. Antalet inkomna patentansökningar,

som icke slutbehandlats, företer därför en kraftig stegring. Före

1931 års omorganisation var detta antal över 13,000, det sjönk under de följande

åren så småningom till ungefär 10,000 men steg 1939 åter till över

13,000 och var vid slutet av 1943 omkring 19,000. På grund av arbetsbördans

ökning förstärktes arbetskrafterna vid patent- och registreringsverket under

1943, men ämbetsverket har förklarat sig även med denna förstärkning icke

kunna avgöra mer än något över 7,000 ansökningar årligen.

Hittills har varit fråga örn den genomsnittliga tiden från det patentansökning

ingivits till dess patent beviljats. Patent- och registreringsverkets statistik

innehåller icke några direkta uppgifter örn tiden från ansökningen

fram till kungörandet. Såsom nyss nämnts, är det emellertid blott mot en

mindre del av de kungjorda ansökningarna, som invändning framställes, och

i fråga örn de övriga ansökningarna meddelas patent i regel kort tid efter

utgången av den för invändning stadgade tiden, som är två månader från

kungörandet. Med hänsyn härtill torde kunna antagas, att den genomsnitt
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

liga tiden från kungörandet till paten tbe vil jandet ligger under ett halvår.

Detta betyder, att tiden från ansökningens ingivande till dess kungörande sedan

flera årtionden i medeltal varit minst IV2 år och för närvarande förmodligen

är ej oväsentligt längre. Nämnas må i detta sammanhang, att behandlingstiden

för ansökningar, som ej lett till patent, sedan 1910-talet i medeltal

hållit sig vid ungefär l1/2—2 år.

Patentia red nili gen.

Såsom tidigare omnämnts, är det enligt gällande patentförordning endast

utnyttjande efter det patent meddelats, som kan utgöra patentintrång och

medföra påföljd. Enligt 19 § 1 mom. andra stycket i patentutredningens

förslag skall såsom patentintrång jämväl anses, att någon efter det ansökan

gjorts örn patent utnyttjar uppfinning, som senare patentskyddas, under

förutsättning att utnyttjandet sker antingen sedan patentansökningen

kungjorts enligt 7 § första stycket patentförordningen eller dessförinnan

men sedan han av sökanden särskilt underrättats örn ansökningen och om

dess innehåll eller eljest erhållit vetskap därom.

Den nu återgivna huvudregeln i patentutredningens förslag överensstämmer

i huvudsak med vad man enats om vid de nordiska överläggningarna

och med vad som redan nu gäller enligt de danska, finska och norska patentlagarna.

Vad beträffar utländsk patenträtt i övrigt må framhållas, att

frågan om utnyttjande av uppfinning under tiden för patentansöknings behandling

saknar egentlig betydelse i de länder, där patent meddelas utan

förprövning. I länder med förprövningssystem och med kungörande för allmänheten

av ansökningar, som genomgått patentmyndighetens första granskning,

gäller i allmänhet, att utnyttjande efter kungörandet betraktas såsom

intrång men icke utnyttjande dessförinnan. På denna linje stod också 1919

års svenska förslag (80 §). Emellertid må nämnas, att enligt t. ex. tysk rätt

finns möjlighet att i fråga om vissa uppfinningar utan förprövning erhålla

s. k. nyttighetsmodellskydd. Genom att samtidigt söka sådant skydd och patentskydd

kan möjlighet vinnas att snabbt ingripa mot utnyttjande.

Enligt patentutredningens förslag bliva intrångspåföljderna väsentligt olika

vid intrång före och efter patents beviljande och i förra fallet allteftersom

intrång ägt rum före eller efter ansökningens kungörande.

Av 19 § 3 mom. i förslaget framgår, att straff aldrig skall kunna inträda

annat än vid utnyttjande efter det patent meddelats. Detta skiljer sig

från vad som i allmänhet gäller i främmande länder och från 1919 års

svenska förslag men står i överensstämmelse med vad man enades om vid

de nordiska överläggningarna. Intrångstalan i övrigt skall enligt 19 § 5 mom.

i förslaget ej få väckas, förrän patent meddelats genom lagakraftägande

beslut. Samma ståndpunkt intogs i 1919 års svenska förslag och vid de nordiska

överläggningarna, men i främmande länder gäller denna regel icke

överallt.

Patentutredningen framhåller i betänkandet, att skillnaden mellan dess

förslag och gällande rätt beträffande utnyttjande före patentbeviljandet i

praktiken framför allt vore, att patenthavaren enligt förslaget, sedan patent

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

65

meddelats, kunde kräva ersättning även för intrångshandlingar under viss

föregående tid, om dessa folie inom skyddsområdet för både det beviljade

patentet och patentansökningen, sådan den kungjorts respektive svaranden

känt densamma. Vidare kunde en förbudstalan baseras jämväl på intrångshandlingar

innan patent beviljats.

Om skyddet mot utnyttjande av uppfinning efter det ansökning om patent

därå kungjorts uttalas i betänkandet, att det vöre en särskilt stor brist i gällande

patenträtt, att det ej funnes något sådant skydd. När en patentansökning

genomgått det första granskningsstadiet vid patentmyndigheten

samt därefter blivit kungjord och utlagd till allmänhetens granskning,

finge ju envar möjlighet att taga del av ansökningen. Patentutredningen har

vidare framhållit, att i och med kungörandet förelåge en hög grad av sannolikhet

för att patent komme att beviljas. Det vöre endast en förhållandevis

ringa del av kungjorda ansökningar, som ej ledde till patent.

Patentutredningen har ansett, att övervägande skäl talade för att efter

kungörandet samma civila påföljder borde inträda som vid intrång i beviljade

patent, alltså begränsad ersättningsskyldighet vid intrång i god tro och

fullständig skadeståndskyldighet vid uppsåtligt eller oaktsamt intrång. Det

läge dock i sakens natur, att ett intrång lättare kunde anses ha skett i god

tro före än efter patentmeddelandet. Mot att låta själva kungörandets faktum

medföra ersättningsrisk kunde visserligen tala, att kungörelserna i samband

med utläggning vöre ganska summariska, i det att där endast meddelades

uppfinningens benämning. Det kunde övervägas att liksom vid patents beviljande

genom patentmyndighetens försorg första patentanspråket skulle publiceras

med eventuella ritningar. En sådan publicering skulle emellertid vålla

ej oväsentliga kostnader och skulle kunna medföra, att nyhetshinder uppkomme

både inom och utom vårt eget land. För närvarande innebure enligt

svensk patenträtt icke handlingars utläggande nyhetshinder gentemot senare

patentansökningar. Patentutredningen har uttalat, att den omstridda frågan,

huruvida ändring borde göras häri, icke borde upptagas vid den nu

ifrågavarande partiella ändringen av patentlagstiftningen, och har därför ansett,

att kungörandet genom tryck icke borde utsträckas i samband med

utläggningen. Däremot skulle enligt 7 § andra stycket i förslaget kungörandet

regelmässigt medföra, att hela ansökningsakten bleve tillgänglig för allmänheten.

Beträffande utnyttjande, som skett efter patentansöknings ingivande men

innan den blivit kungjord, framhålles i patentutredningens betänkande, att

sådant skydd i regel icke borde föreligga, enär ansökningen på detta stadium

normalt icke vore tillgänglig för allmänheten. Det skulle dock icke vara tillfredsställande,

om patentsökt uppfinning alldeles riskfritt kunde utnyttjas

fram lill tiden för kungörandet även av den som fått full vetskap örn patentansökningen,

vare sig genom en särskild underrättelse från patentsökanden,

på grund av en indiskretion eller annorledes. Det kunde här vara fråga örn en

uppfinning, som icke kunde utnytljas utan att uppfinningstanken bekantgjordes

för allmänheten. Man kunde invända, att patentsökanden kunde vänta

bihang lill riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 17G. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

med utnyttjandet till dess han fått ansökningen kungjord. Detta kunde emellertid

dröja åtskillig tid, och uppfinningen kunde vara av säsongbetonad natur,

så att ett dröjsmål med utnyttjandet skulle avsevärt skada patentsökanden.

Med hänsyn till det anförda och i betraktande av att gällande bestämmelser

i våra nordiska grannländer icke syntes ha medfört olägenhet hade

patentutredningen ansett sig böra föreslå ett stadgande, enligt vilket utnyttjande

före kungörandet skulle kunna medföra intrångspåföljd. Utredningen

hade dock i olika avseenden mildrat vad som överenskommits vid de nordiska

överläggningarna och sökt åstadkomma garantier mot missbruk av regeln.

Fönitsättning för att intrång skall föreligga i dessa fall är enligt förslaget,

att den utnyttjande erhållit vetskap om att ansökan om patent å uppfinningen

ingivits och om dess innehåll. Sådan vetskap kunde endast undantagsvis uppkomma

annat än genom att kopior av själva ansökningshandlingarna delgåves

vederbörande. Enligt 7 § tredje stycket i förslaget skulle vidare den som av

sökanden särskilt underrättats örn patentansökning normalt få tillgång till

hela patentansökningsakten.

Påföljd av utnyttjande före kungörandet skulle endast vara, att den utnyttjande

riskerade att i enlighet med 19 § 2 mom. första stycket i förslaget få

utgiva den genom utnyttjandet uppkomna vinsten i vad den svarade mot liden

skada, varjämte sådana intrångshandlingar skulle kunna utgöra grund för

förbudstalan. Enligt nämnda lagrum skulle ersättning endast utdömas, om och

i den mån domstolen ansåge skäl därtill föreligga. Ersättningsskyldighet för

utnyttjande före kungörandet kunde därför antagas ej komma att åläggas i

något fall, där detta kunde verka obilligt, men möjlighet bereddes att ingripa

med anledning av ett uppenbart illojalt utnyttjande. Mot en regel om att utnyttjande

före ansöknings kungörande skulle kunna medföra ersättningsrisk

hade särskilt invänts, att mindre nogräknade patentsökande skulle kunna begagna

sig därav för att skrämma konkurrenter och deras kunder från att

utnyttja sådant som i själva verket ej vore någon ny uppfinning. För att motverka

detta innehölle förslaget — utöver vad förut nämnts — i 22 § särskilda

bestämmelser, enligt vilka ofullständiga eller oriktiga meddelanden om

patentansökning kunde föranleda kännbara påföljder för den som gjorde sig

skyldig därtill.

I betänkandet upplyses, att två av de fem sakkunniga, som ställts till patentutredningens

förfogande, avstyrkt förslaget om att intrång före kungörandet

skulle kunna medföra påföljd. I

I detta sammanhang må framhållas, att i betänkandet påpekas, att det av

patentutredningen föreslagna ökade skyddet mot intrång komme att medföra,

att allmänheten finge ett förstärkt intresse av en noggrann förprövning från

patentmyndighetens sida. Det bleve än mer önskvärt än för närvarande, att

endast hållbara patent meddelades och att oberättigade ansökningar så fullständigt

som möjligt gallrades bort under behandlingen hos patentmyndigheten,

helst redan före kungörandet. Men skärpningen i intrångsreglerna medföide

a andra sidan även, att allmänheten finge ett starkare intresse av att

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

67

handläggningen hos patentmyndigheten påskyndades i all den utsträckning,

som vöre förenlig med detta krav på noggrannhet. Det bleve i hög grad angeläget

att tillse, att behandlingstiden ej i onödan förlängdes. En viss lättnad

komme måhända att inträda därigenom, att mindre nogräknade konkurrenters

intresse av att göra s. k. okynnesinvändningar, d. v. s. invändningar i

huvudsakligt syfte att draga ut på liden och därmed uppskjuta det egentliga

patentskyddets inträde, komme att bliva mindre framträdande än för närvarande,

därest även intrång före patentbeviljandet kunde medföra ersältningspåföljd.

Men just den omständigheten, att ett visst villkorligt skydd åtnjötes

redan före patentmeddelandet, kunde tänkas medföra, att de patentsökande

stundom finge ett intresse av att fördröja behandlingen. Det hade

dock icke ansetts föreligga tillräcklig anledning att nu föreslå lagstiftningsåtgärder

i syfte att förkorta behandlingstiden hos patentmyndigheten, frånsett

vissa ändringar beträffande invändningsförfarandet. Det sagda syntes emellertid

giva speciell anledning att understryka vikten av att patentmyndigheten

utrustades på sådant sätt, att den kunde både tillförlitligt och snabbt fylla

sin förprövningsuppgift.

Yttranden.

Förslaget att ett utnyttjande efter patentansöknings kungörande men innan

den beviljats skulle kunna anses såsom intrång har tillstyrkts i flertalet yttranden,

särskilt av patent- och registreringsverket, järnkontoret, svenska uppfinnareföreningens

styrelse, svenska patentombuds föreningen ävensom handelskamrarna

i Stockholm, Göteborg, Gävle och Karlstad samt Östergötland

och Södermanland. Förslaget avstyrkes ej i något yttrande. I vissa yttranden

har emellertid uttalats åsikten, att endast sådant utnyttjande, som skett med

vetskap örn kungörandet, borde kunna föranleda intrångspåföljd. Detta är förhållandet

med de yttranden, i vilka motsvarande ståndpunkt intagits i fråga

örn intrång i beviljat patent, nämligen kooperativa förbundets styrelse, svenska

pappers- och cellulosaingenjörsföreningen och det av svenska industriens patentingenjörers

förening insända kommittéyttrandet, samt vidare yttrandena

av svenska teknologföreningen och Sveriges industriförbund. Industriförbundet

har understrukit det av patentutredningen påpekade förhållandet, att patentmyndighetens

kungörelser i samband med patentansöknings utläggning

äro ganska summariska, samt har uttalat, att det syntes vara av mindre betydelse,

att skyddets effektivitet något minskades genom kravet på vetskap

örn kungörandet, då tiden mellan detta kungörande och patentets beviljande

i regel vore relativt kort. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län

bär ansett, att intrångspåföljd endast borde ifrågakomma för den som vetat

eller bort veta, att patentansökan å uppfinningen kungjorts.

Mot förslaget att utnyttjande efter patentansöknings ingivande men före

dess kungörande skulle kunna medföra intrångspåföljd lia erinringar framställts

i ett stort antal yttranden. Bestämmelser örn skydd mot sådant utnyttjande

avstyrkas av kommerskollegium, patent- och registreringsverket, järnkontoret,

Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen, svenska pa
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

tcntombudsföreningen, hand el skamrar na i Stockholm, Göteborg, Gävle, Karlstad,

Örebro och Västmanlands län samt Östergötland och Södermanland

ävensom i det kommittéyttrande, som insänts av svenska industriens patentingenjörers

förening.

Patent- och registreringsverket har i främsta rummet åberopat, att mindre

nogräknade patentsökande skulle kunna begagna sig av de föreslagna bestämmelserna

för att ingiva mer eller mindre värdelösa ansökningar, med

tillhjälp av vilka sedan konkurrenter, särskilt sådana som saknade förutsättningar

för bedömande av värdet av de åberopade ansökningarna, skulle

kunna föranledas att avstå från en eljest samhällsnyttig produktion. Även för

mera initierade näringsidkare kunde det för övrigt mången gång vara svårt

att på ett tidigt stadium av ansökningens behandling avgöra, vad som en

gång eventuellt komme att bliva patentskyddat. Denna ovisshet kunde komma

att på ett menligt sätt verka hämmande på näringslivet. Kommerskollegium

har framfört liknande synpunkter. Sveriges industriförbund har förklarat sig

framför allt befara, att ett så vidsträckt patentskydd som det föreslagna

skulle komma att medföra en för näringslivet mycket besvärande rättsosäkerhet.

Åtskilliga patentansökningar, exempelvis på det kemiska och metallurgiska

området, tillkomme utan något verkligt tekniskt initiativ, huvudsakligen

i syfte att söka spärra utvecklingen. Då sådana ansökningar i sitt

ursprungliga skick sannolikt tedde sig ännu orimligare än sådana de efter

patentmyndighetens granskning framlades för allmänheten, skulle patentsökandena

i dessa fall kunna framkalla stor osäkerhet och förvirring. Ett

sådant förfarande ginge ut icke blott över konkurrerande företag utan även

och framför allt över den i dylika ting mindre väl orienterade kundkretsen.

Visserligen skulle enligt förslaget vetskap föreligga om patentansökningens

innehåll, och hela patentansökningsakten skulle normalt vara tillgänglig.

Vad särskilt kundkretsen beträffade kunde emellertid knappast begäras, att

denna skulle vara benägen att söka bedöma utsikterna för att en påstådd

uppfinning komme att patentskyddas. I stället komme man att inför risken

för intrång falla undan för patentsökandens påståenden. Risken för rättsosäkerhet

och missbruk har även framhållits av järnkontoret och svenska

teknolog föreningen. Stockholms handelskammare har påpekat, att före patentansökningens

kungörande funnes icke någon bestämd gentemot alla lika

gällande utgångspunkt för det villkorliga skyddet. En varning för patentintrång

kunde lika ofta tänkas vara berättigad som oberättigad. Hotet om

talan för patentintrång kunde likväl i stor utsträckning avhålla från utnyttjande

av sådant, varå det redan från början vore utsiktslöst att erhålla patent.

Göteborgs handelskammare har erinrat, att endast omkring hälften av

alla ansökningar ledde till patent. Patentsökande kunde därför i många fall

utnyttja de föreslagna bestämmelserna för att skaffa sig orättmätiga fördelar

gentemot sina konkurrenter. Anledning att införa sådana bestämmelser förelåge

desto mindre som sökandena själva i hög grad hade i sin hand att förkorta

behandlingstiden för sin ansökan fram till godkännandet. Östergötlands

och Södermanlands handelskammare har uttalat, att patentutredning
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

69

ens förslag kunde leda till att patentsökande genom skrämseltaktik hindrade

utnyttjande av sådant, som i själva verket icke vore någon uppfinning.

Då behandlingstiden i regel vore avsevärd, kunde detta medföra för näringsverksamheten

ogynnsamma påföljder, och det kunde också förutses, att

denna utsträckning av patentskyddet för vederbörande myndigheter komme

att innebära en högst väsentligt ökad arbetsbelastning och giva anledning till

ett avsevärt ökat antal patenttvister. Handelskammaren i Gävle har ifrågasatt,

om icke det åsyftade ökade skyddet i praktiken skulle bliva mer eller

mindre illusoriskt. Då förutsättningen skulle vara, att den utnyttjande verkligen

fått vetskap örn patentansökningen, uppkomme nämligen risk för att

uppfinningen på ett tidigt stadium bleve känd icke endast av denne utan

även -— trots bestämmelsen i 23 § av förslaget — av andra, vilket kunde

vara till olägenhet för patentsökanden. Liknande synpunkter ha framförts

även i andra yttranden. Av svenska patentombudsföreningen och i det kommittéyttrande

som insänts av svenska industriens patentingenjörers förening

har -— utom farhågan för missbruk från patentsökandes sida av de föreslagna

bestämmelserna — särskilt åberopats, att det skulle vara principiellt

oriktigt att låta utnyttjande före ansöknings kungörande kunna medföra intrångspåföljd.

I sistnämnda yttrande har anförts, att detta skulle innebära ett

överförande av en stor del av förprövningens börda från patentmyndigheten

på industrien, vilken icke kunde vara rustad för densamma på samma sätt

som patentmyndigheten.

I åtskilliga av de nu angivna yttrandena har dock erkänts, att vissa skäl

talade för ett skydd mot utnyttjande före kungörandet, ehuru starkare skäl

ansetts tala i motsatt riktning. Så har kommerskollegium förklarat sig ej

vilja förneka, att de av patentutredningen anförda motiven för sådant skydd

kunde verka förhållandevis övertygande. Patent- och registreringsverket har

uttalat, att sådant skydd kunde ha fog för sig och att många nu rådande

missförhållanden därigenom skulle komma att avhjälpas, särskilt i sådana

fall där uppfinningen vore av mer säsongbetonad beskaffenhet. Sveriges industriförbund

har förklarat sig medgiva, att skydd före kungörandet inom

vissa, i synnerhet säsong- eller konjunkturbetonade industrier kunde vara

av praktiskt värde. Den omständigheten, att patenttiden räknades från ansökningsdagen,

kunde också synas motivera ett visst skydd redan från denna

dag. Frågan örn sådant skydd borde upptagas till förnyat övervägande, sedan

erfarenhet vunnits örn det utvidgade patentskydd, som patentutredningen i

övrigt föreslagit. Svenska teknologjörcningen har förklarat sig väl inse, att

det särskilt inom vissa industrier kunde vara lämpligt eller fördelaktigt med

ett skydd före kungörandet. Även i andra yttranden förekomma uttalanden

i liknande riktning.

I vissa yttranden lia ifrågasatts andra utvägar, som skulle göra skydd mot

utnyttjande före kungörandet mindre erforderligt. Så har Stockholms handelskammare

förmenat, att missförhållandena i första hand borde avhjälpas

genom att större arbetskraft ställdes till patent- och registreringsverkets förfogande

samt genom att, i den mån så kunde ske, verkets arbetsmetoder effek
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

tiviserades. Rådande försening av ärendenas avgörande medförde väsentliga

olägenheter för näringslivet. Handelskammaren har endast under förutsättning

att sådana åtgärder vidtoges velat avstyrka patentutredningens förslag örn

skydd mot utnyttjande före kungörandet. Sveriges industriförbund har anfört,

att det vore synnerligen angeläget, att behandlingen av patentansökningar

påskyndades, i vilket hänseende nuvarande ordning icke kunde anses fylla

rimliga anspråk. Genomförd förstärkning av patent- och registreringsverkets

arbetskrafter syntes ej på långt när motsvara behovet. Då olägenheterna av

den långa behandlingstiden mest framträdde i fråga örn uppfinningar inom

säsong- och konjunkturbetonade industrier, borde patentansökningar å dylika

uppfinningar behandlas med viss förtursrätt. Svenska teknolog föreningen

har även påyrkat, att en snabbare behandling av ansökningsärendena skulle

möjliggöras, ehuru detta måste medföra ökade utgifter. Kooperativa förbundets

styrelse, som tillstyrkt visst skydd mot utnyttjande före kungörandet

vilket i det följande skall närmare beröras, har från denna utgångspunkt

framhållit angelägenheten av kortare behandlingstid. En del av det överskott,

som uppkomme av patent- och registreringsverkets verksamhet, borde

användas till omorganisation och utvidgning av verkets patentavdelningar. —

Patent- och registreringsverket har i sitt yttrande meddelat, att ämbetsverket

nyligen övervägt frågan om åtgärder för att nedbringa behandlingstiden,

särskilt genom att för sökandena försvåra att erhålla anstånd med behandlingen,

men att ämbetsverket icke ansett sig böra under nu rådande förhållanden

framkomma med förslag härom.

För den händelse skydd stadgades mot utnyttjande före patentansöknings

kungörande har patent- och registreringsverket uttalat, att intrång i så fall

borde föreligga endast när någon av patentsökanden särskilt underrättats örn

ansökningen och dess innehåll, medan de i patenlutredningens förslag ingående

orden »eller eljest erhållit vetskap därom» såsom alltför vaga och ägnade

att föranleda missbruk borde utgå. Vidare kunde stadgas, att sökande, som

önskade taga skyddet i anspråk, skulle vara skyldig att lämna patentmyndigheten

meddelande angående varje fall, där han underrättat tredje man om ansökningen.

Patentmyndigheten skulle då vara skyldig att behandla sådan ansökning

med förtursrätt. Bestämmelsen kunde även avfattas så, att skyddet

inträdde först från och nied den tidpunkt, då nyss angivet meddelande kommit

patentmyndigheten tillhanda.

Ett skydd mot intrång före kungörandet men med vissa ändringar i patentutredningens

förslag har förordats av två reservanter i patent- och registreringsverket,

kooperativa förbundets styrelse, svenska uppfinnareföreningens

styrelse samt i det yttrande av en inom svenska industriens patentingenjörers

förening tillsatt kommitté, som insänts av civilingenjören Avellan-Hultman.

De båda reservanterna i patent- och registreringsverket lia framhållit, att

tiden mellan en patentansöknings ingivande och dess kungörande vore jämförelsevis

lång, väsentligt längre än som ursprungligen förutsetts. I motsats til!

vad fallet vore i länder utan nyhetsgranskning komme en patentsökande därför

att i nyhetsgranskande länder sakna skydd mot intrång under en väsent
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

71

lig del av patenttiden — ofta den värdefullaste tiden — om skyddet inträdde

först nied kungörandet. Olägenheterna av att igångsatt utövning måste upphöra,

sedan patent beviljats, kunde stundom medföra ett visst skydd mot efterapning

även under tiden dessförinnan, men s. k. småuppfinningar eller

säsonguppfinningar komme i regel ej i åtnjutande av dylikt skydd. De betänkligheter,

som ämbetsverkets majoritet anfört mot lagbestämmelser örn

skydd mot intrång före kungörandet, vore ej av sådan natur, att några avsevärda

svårigheter skulle uppstå för vare sig ämbetsverket eller allmänheten

att bemästra dem. Risken för utgivande av skadestånd bleve enligt förslaget

väsentligt mindre vid intrång före kungörandet än senare. Emellertid

borde skyddet gälla först från den tidpunkt, då den patentsökande meddelat

patentmyndigheten, att dylikt skydd påfordrades, och orden »eller eljest

erhållit vetskap därom» borde utgå ur lagtexten. En bestämmelse

örn skydd mot intrång av den som särskilt underrättats örn patentansöknings

innehåll skulle i sin mån bidraga till att stävja nu florerande

missbruk av varning för intrång. Enligt förslaget finge den varnade avsevärd

möjlighet att kontrollera patentsökandens uppgifter och bedöma läget, vilket

innebure ett stort framsteg. För bestämmelse örn skydd mot intrång före

kungörandet talade även, att den svenska patenträtten därmed komme i närmare

samklang med patentlagarna i övriga nordiska länder. Kooperativa

förbundets styrelse har ansett att skydd mot intrång före kungörandet borde

tillerkännas endast sökande, som hos patentmyndigheten förklarat, att han

påfordrade sådant skydd, och skyddet borde gälla från tidpunkten för förklaringen.

Patentsökanden skulle då också vara skyldig att låta envar taga

del av handlingarna i patentärendet. Svenska uppfinnareföreningens styrelse

har bestämt avstyrkt att godtaga patentutredningens förslag oförändrat. Därmed

hjälpte man visserligen uppfinnarna inom den stora grupp av uppfinningar,

som kunde benämnas säsonguppfinningar, men genom det brytande

av ansökningarnas hemlighållande, som patentutredningen föreslagit i 7 §

tredje stycket och 22 § första stycket, kunde förorsakas än större skador i

fråga örn uppfinningar med lång livslängd. Tanken på ett skydd före kungörandet

borde emellertid ej uppgivas, utan man borde taga under övervägande

möjligheten av att göra åtnjutandet av skydd före kungörandet beroende av

att sökanden förklarat sig från viss tidpunkt avstå från allt hemlighållande.

Bestämmelser örn skydd före kungörandet i enlighet med dessa riktlinjer vore

synnerligen angelägna. I del yttrande av en inom svenska industriens patentingenjörers

förening tillsatt kommitté, som insänts av civilingenjören AvellanHultman,

lia de av patentutredningen föreslagna bestämmelserna örn skydd

mot intrång före patents beviljande betecknats såsom en synnerligen viktig

nyhet. Emellertid borde utnyttjande före ansöknings kungörande medföra

påföljd endast i mera .sällan förekommande undantagsfall, såsom då ansökningens

handläggning toge ovanligt lång tid i anspråk eller då det gällde en

uppfinning, för vilken en relativt begränsad och snart mättad marknad funnes

inom landet, eller då fråga vore om en uppfinning av alster, som kunde

väntas finna avsättning endast under en begränsad tid. Skyddet borde därför

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

endast gälla under förutsättning att i varje förekommande fall särskild underrättelse

om ansökningen och dess innehåll lämnats, därvid det förutsattes,

att underrättelsen innehölle klar uppgift om ansökningens diarienummer. Orden

»eller eljest erhållit vetskap därom» i patentutredningens lagförslag borde

därför utgå.

Patentutredningens förslag om skydd mot utnyttjande före kungörandet

har tillstyrkts av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, som

ansett det vara av stor vikt, att en uppfinnare åtnjöte skydd redan från tiden

för patentansökningen. Avvägningen mellan uppfinnarens intresse av

skydd före kungörandet och näringslivets behov av ostörd verksamhet syntes

verkställd på ett lyckligt sätt. Emot eventuella farhågor för missbruk från

uppfinnares sida stöde nämligen möjlighet för domstolen att efter omständigheterna

helt ogilla ett anspråk på skadestånd eller utdöma en ersättning,

som dock under inga förhållanden finge överstiga företagarens vinst.

Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms

rådhusrätt, Överståthållarämbetet, förste stadsfiskalen i Stockholm ävensom

Smålands och Blekinge, Skånes, Västergötlands och Norra Hallands samt

Norrbottens och Västerbottens låns handelskammare lia i princip icke framställt

någon erinran mot förslaget.

Mot patentutredningens förslag, att utnyttjande före kungörandet endast

skall kunna föranleda sådan påföljd, varom stadgas i 19 § 2 mom. första

stycket i förslaget, har anmärkning riktats av en ledamot i Göta hovrätt. Denne

har uttalat, att en person, som beginge patentintrång efter det han fått

kännedom om ansökningens innehåll, icke borde bedömas mildare än en person,

som efter kungörandet av oaktsamhet gjorde sig skyldig till sådant intrång.

Departementschefen.

Behandlingstiden för patentansökningar är såsom den lämnade redogörelsen

visar mycket lång. Åtgärder ha bl. a. genom förstärkning av patentmyndighetens

arbetskrafter flera gånger vidtagits i syfte att nedbringa densamma,

men tiden är likväl på grund av den stora tillströmningen av ansökningar för

närvarande i stigande. Enligt vad jag inhämtat pågår utredning inom patentoch

registreringsverket angående möjligheten att rationalisera arbetsmetoderna.

Det har emellertid visat sig förenat med stora svårigheter att mera avsevärt

nedskära behandlingstiden med mindre själva förprövningssystemet avskaffas

eller radikalt begränsas. Frågan om en ändring i denna riktning har

tidigare flera gånger varit föremål för utredning, men det har städse befunnits,

att en dylik omläggning skulle för näringslivet medföra betydligt större

olägenheter än fördelar.

Det är med hänsyn till dessa förhållanden angeläget att kunna giva en

patentsökande skydd även under behandlingstiden. Denna inräknas som förut

nämnts i patenttiden och kan representera den värdefullaste tiden för

uppfinningens exploatering.

Patentutredningens förslag örn att skydd skall kunna åtnjutas efter det

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts proposition nr 176.

73

ansökningen kungjorts har i huvudsak vunnit allmän anslutning i yttrandena

och överensstämmer med vad som är vanligt i andra länder. Med

kungörandet bliva ansökningshandlingarna tillgängliga för allmänheten, som

sålunda fritt kan taga del av uppfinningen, och patentmyndigheten har underkastat

ansökningen en sådan granskning att den med största sannolikhet

kommer att leda till patent. Det är som jag förut nämnt i vårt land endast

några få procent av de kungjorda ansökningarna som ej leda till patent.

Givetvis skall skyddet, såsom patentutredningen föreslagit, inträda allenast

om patent sedermera beviljas.

I några yttranden har föreslagits, att endast utnyttjande som ägt rum

med vetskap om att ansökan om patent å uppfinningen kungjorts skulle

medföra påföljd, särskilt med hänsyn till att vid ansöknings kungörande i

tryck brukar publiceras blott ett summariskt omnämnande av uppfinningen.

Den som vill ha klarhet om dess innebörd måste därför hos patentmyndigheten

taga del av ansökningshandlingarna eller rekvirera avskrift av

dem. Jag har dock icke funnit tillräcklig anledning föreligga att här uppställa

krav på vetskap om kungörandet. Örn god tro föreligger, kan det,

liksom vid vanligt patentintrång, endast bliva fråga om begränsad ersättningsskyldighet

jämte förutnämnda sekundära påföljder. Straffpåföljd skall

överhuvud ej inträda med anledning av utnyttjande som äger rum innan

patent meddelats.

Stadgande örn skydd efter kungörande enligt 7 § har i departementsförslaget

upptagits såsom första stycke i 20 §.

Vad härefter angår utnyttjande av uppfinning under tiden efter det patent

sökts men innan ansökningen kungjorts kan enighet sägas råda därom att

åtminstone i regel någon påföljd därav icke skall inträda. Under denna tid

äro ansökningshandlingarna normalt icke tillgängliga för utomstående, och

det kan redan därför i allmänhet icke vara rimligt att låta ett utnyttjande

föranleda påföljd. Enligt patentutredningens förslag skall emellertid utnyttjandet

anses såsom intrång, örn det skett av någon, som erhållit vetskap

om att patentansökning å uppfinningen föreligger och om ansökningens

innehåll, vare sig han fått denna vetskap genom särskild underrättelse av

sökanden eller på annat sätt. Civila intrångspåföljder skola då kunna inträda,

men icke full skadeståndsskyldighet utan endast sådan begränsad ersättningsskyldighet,

som kan föranledas av intrång i god tro i beviljat patent,

d. v. s. skyldighet alt, om domstolen anser skäl därtill föreligga, ersätta skadan

intill beloppet av uppkommen vinst.

Vid de nordiska överläggningarna uttalades, att utnyttjande med vetskap

örn att patent sökts borde medföra vanliga civila intrångspåföljder, och patentutredningens

förslag innebär alltså gentemot detta en begränsning av

skyddet. Mot förslaget har likväl i åtskilliga yttranden framträtt en skarp

kritik. De farhågor som därvid kommit till synes förefalla väl att vara

överdrivna men torde dock i väsentliga hänseenden lia fog för sig. Patentutredningens

förslag har fördenskull omarbetats på nu ifrågavarande punkt.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Att helt avstå från bestämmelser om skydd för patentsökande under liden

före kungörandet synes mig icke tillrådligt.

Enligt patentutredningens förslag skulle påföljd kunna ifrågakomma för

var och en, som utnyttjar patentsökt uppfinning efter att av sökanden ha

fått särskild underrättelse om ansökningens innehåll eller eljest fått vetskap

därom. Det är visserligen i förslaget sörjt för att den som erhållit

underrättelse örn att patentansökan föreligger i regel också skall få tillgång

till samtliga handlingar i ansökningsärendet, men ansökningshandlingarna

skola icke därför upphöra att vara hemliga gentemot allmänheten och

förslaget innehåller i 23 § en särskild bestämmelse i syfte att trygga detta

hemlighållande. En sådan ordning måste dock bliva svår att upprätthålla.

En ändring av förslaget i detta hänseende lärer därför böra vidtagas. Ett tillräckligt

skydd torde beredas, om möjlighet att ingripa mot fortsatt utnyttjande

gives patentsökande, vilken är villig att låta ansökningshandlingarna

bliva fritt tillgängliga för allmänheten på samma sätt som när ansökningen

kungöres efter patentmyndighetens granskning. Bestämmelse härom har upptagits

i 20 § andra stycket av departementsförslaget. Patentsökanden får härigenom

tillfälle att välja, vilken väg han vill gå. Om han helt uppgiver hemlighållandet,

vinner han en viss, ehuru begränsad möjlighet att ingripa mot

utnyttjande av uppfinningen. Gör han ej ansökningen offentligen tillgänglig,

får han avstå från denna möjlighet men bibehåller samma trygghet som

för närvarande mot att uppfinningen blir känd för utomstående, innan ansökningen

efter patentmyndighetens prövning utlägges. Jag vill här anmärka,

att jag icke kunnat godtaga patentutredningens förslag i 22 § första stycket

att ett dessförinnan lämnat ofullständigt meddelande om patentskydd skulle

kunna medföra skyldighet att upplysa utomstående om ansökningens innehåll.

Förutsättningen att ansökningshandlingarna offentliggöras synes mig utgöra

ett starkt restriktivt moment, som bör undanröja betänkligheterna mot patentutredningens

förslag, samtidigt som det är en fördel för allmänheten att

på ett tidigare skede än nu få kunskap om innehållet i ett antal patentansökningar.

Härigenom kan undvikas att komma i konflikt med blivande patent.

För att tillgodose sistnämnda synpunkt har det synts lämpligt att ålägga

patentmyndigheten att i allmänna tidningarna införa meddelande örn att patentansökningshandlingarna

äro offentligen tillgängliga.

Patentutredningen har som nyss nämnts föreslagit, att intrångspåföljd skall

i fall som här avses kunna göras gällande mot envar som erhållit vetskap

örn patentansökningen, oavsett på vilket sätt han erhållit sådan kännedom.

Även i detta hänseende torde en begränsning av förslaget vara önskvärd. I

departementsförslaget stadgas därför, att skyddet skall gälla allenast mot

den som genom sökandens försorg erhållit del av ansökningen jämte beskrivning

och erforderliga ritningar samt underrättats örn sökandens medgivande

att ansökningshandlingarna skola vara offentligen tillgängliga. Det skall sålunda

ankomma på sökanden att på detta sätt särskilt giva till känna mot vem

han anser sig vilja åberopa skydd.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

75

Liksom enligt patentutredningens förslag skall enligt departementsförslaget

ersättningsskyldighet med avseende å tiden före kungörandet ifrågakomma

allenast under de förutsättningar som stadgats beträffande ersättningsskyldighet

vid patentintrång i god tro. Ersättning skall alltså utgå allenast,

om och i den mån det med hänsyn till omfattningen av och ändamålet

med den verksamhet, i vilken intrånget blivit begånget, svarandens tillgångar

och övriga omständigheter prövas skäligt, och ej i något fall med mer än den

vinst som må ha uppkommit för svaranden genom hans förfarande.

I enlighet med 19 § 5 mom. andra punkten i patentutredningens förslag

har i tredje stycket i 20 § av departementsförslaget upptagits stadgande, att

talan om påföljd av intrång som avses i paragrafen ej må väckas förrän

patent meddelats genom lagakraftägande beslut. Å andra sidan stadgas i

departementsförslaget i anslutning till 19 § 2 morn. femte stycket i patentutredningens

förslag, att talan, varom nu är fråga, må väckas inom ett år frän

det patent meddelats genom lagakraftägande beslut, även örn tid som stadgas

i 19 § 2 mom. tredje stycket i departementsförslaget gått till ändå.

Jag vill i detta sammanhang anmärka, att det skydd under behandlingstiden

som här föreslagits berövas sökanden genom lagen den 30 juni 1942

med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar

eller folkförsörjningen m. m., i den mån det enligt denna lag är förbjudet

eller med stöd av lagen förbjudes att offentliggöra ansökningen. I så

fall inträder emellertid under vissa förutsättningar i stället skyldighet för

det allmänna att ersätta patentsökanden hans skada. IV.

IV. Invändning i intrångsmål om patents ogiltighet.

Paten t ut redilin gen.

För närvarande stadgas i 23 § patentförordningen, att örn någon är tilltalad

för patentintrång och det vid målets handläggning finnes, att patentet bör anses

ogillt eller förfallet, skall den tilltalade vara fri från ansvar. En invändning

örn patentets ogiltighet kan alltså prövas i intrångsmålet och föranleda

svarandens frikännande, men patentet kan icke i målet förklaras ogiltigt.

Patentutredningen föreslår ändring häri. Om i intrångsmål patentets ogiltighet

göres gällande av svaranden, skall enligt 19 § 6 mom. i förslaget domstolen

förelägga honom att inom viss tid väcka särskild ogiltighetstalan mot

patenthavaren, örn ej särskilda skäl däremot äro. Finnes denna talan lagligen

grundad, skall den för intrång tilltalade enligt förslaget vara fri från påföljd.

Ställer han sig ej domstolens föreläggande lill efterrättelse, har domstolen

enligt vad patentutredningen uttalat att avgöra intrångsmålet utan hänsyn

till ogiltighetsinvändningen. Till stöd för förslaget åberopar patentutredningen

önskvärdheten att få ett slutligt avgörande i ogiltighetsfrågan, så att denna

ej i ett senare intrångsmål kan upptagas till behandling med annat resultat.

Så hade i flera fall skett, varigenom stor olägenhet vållats.

En liknande reglering som den av patentutredningen ifrågasatta föreslogs

såväl i det kommittébetänkande av 1878, vilket i huvudsak ligger till grund

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

för gällande patentförordning, som i 1919 års betänkande. Bestämmelser av

sådant slag finnas i de finska och norska patentlagarna, medan den danska

patentlagen på denna punkt överensstämmer med gällande svenska patentförordning.

Yttranden.

Patentutredningens förslag har rönt anslutning från patent- och registreringsverket,

kooperativa förbundets styrelse samt handelskamrarna i Gävle

och Karlstad, medan processlagberedningen, Svea hovrätt, Sveriges industriförbund,

svenska teknologföreningen, svenska uppfinnareföreningens styrelse,

svenska industriens patentingenjörers förening, svenska patentombudsföreningen

och Stockholms handelskammare framställt erinringar mot förslaget.

Processlagberedningen har uttalat, att den föreslagna anordningen, såsom

Högsta domstolen framhållit vid granskningen av 1878 års förslag, ej stöde i

överensstämmelse med allmänna straffprocessuella grundsatser. Framför allt

skulle förslaget strida mot den i nya rättegångsbalken antagna principen om

fri bevisprövning. Enligt 35 kap. 4 § nämnda balk skulle parts underlåtenhet

att fullgöra vad som förelagts honom av domstolen rörande utredningen icke

utan vidare tolkas på det för parten mest oförmånliga sättet, utan domstolen

hade att pröva frågan med hänsyn till allt som förekommit. Processlagberedningen

har vidare hänvisat lill bestämmelserna i 32 kap. 5 § nya rättegångsbalken,

enligt vilket lagrum rätten kan förordna, att mål skall vila i avbidan

på att fråga av synnerlig vikt för prövningen av målet först avgöres i annan

rättegång. Även enligt nu gällande processuella grundsatser kunde domstol

förklara intrångsmål vilande i avbidan på utgången av särskild ogillighetstalan,

om svaranden önskade föra sådan talan. Ur processuella synpunkter

kunde det ej anses lämpligt, att en invändning örn patents ogiltighet som allmän

regel skulle hänvisas till särskild rättegång; och det vore tveksamt,

huruvida enligt gällande rätt gemensam handläggning vore medgiven av ett

tvistemål om patents ogiltighet och en brottmålstalan för patentintrång. Processlagberedningen

har på grund av det anförda hemställt, att den föreslagna

bestämmelsen icke måtte genomföras. Svea hovrätt har uttalat, att risken för

att ogiltighetsfrågan avgjordes på olika sätt i skilda rättegångar örn intrång

bleve mycket ringa, om i enlighet med patentutredningens förslag alla mål

om intrång komme att handläggas av Stockholms rådhusrätt såsom första

instans. Ett krav på särskild ogiltighetstalan kunde föranleda, att det slutliga

avgörandet i de redan nu ofta tidsödande intrångsmålen ytterligare försenades.

Enligt gällande rätt syntes väl gemensam handläggning av intrångs- och

ogiltighetsmål ej utesluten, men enligt nya rättegångsbalken stöde denna utväg

ej öppen, såframt talan örn ansvar fördes. Enligt hovrättens mening

gjorde stadgandet i 32 kap. 5 § nya rättegångsbalken specialbestämmelser

i patentlagstiftningen överflödiga. I varje fall syntes det välbetänkt att låta

erfarenheten avgöra, huruvida sådana bestämmelser verkligen kunde anses

erforderliga, sedan Stockholms rådhusrätt blivit specialforum för alla intrångsmål.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

77

I de övriga yttranden där förslaget avstyrkts har i allmänhet föreslagits,

att den nuvarande ordningen måtte bibehållas, därvid särskilt åberopats risken

för ökad tidsutdräkt i intrångsrättegångar samt framhållits, att olägenheterna

av nuvarande ordning i stor utsträckning skulle bortfalla, örn alla

intrångsmål skulle i första instans handläggas av Stockholms rådhusrätt.

Departementschefen.

Såsom processlagberedningen framhållit är patentutredningens förslag, att

i intrångsmål gjord invändning om patentets ogiltighet i regel skall hänvisas

till särskild ogiltighetstalan, ägnat att väcka betänkligheter från straffprocessuell

synpunkt. Förslaget skulle även vålla praktiska olägenheter genom

att föranleda förlängning av den tid som åtgår, innan intrångsmålet kan slutligen

avgöras. Det är visserligen sant, att nuvarande ordning ej visat sig vara

tillfredsställande, i det att i flera fall inträffat, att skilda domstolar i olika

mål örn intrång i samma patent kommit till avvikande resultat beträffande

patentets ogiltighet. En väsentlig förbättring härutinnan kommer dock att inträda,

om Stockholms rådhusrätt, såsom jag vill förorda, blir första instans

för hela landet ej blott i ogiltighetsmål utan även i intrångsmål.

Jag kan därför icke ansluta mig till patentutredningens förslag till 19 §

6 mom. utan anser, att stadgandet bör avfattas i nära anslutning till vad som

nu gäller enligt 23 § patentförordningen. Enligt 19 § 5 mom. i departementsförslaget

skall den som är svarande i intrångsmål vara fri från påföljd, om

det i intrångsmålet finnes, att patentet bör anses ogillt. Ogiltighetsinvändning

skall alltså kunna prövas i intrångsmålet, men med verkan endast för detta

mål. Å andra sidan står det svaranden i intrångsmålet fritt alt föra särskild

ogiltighetstalan.

I 23 § patentförordningen omnämnes även den möjligheten, att patentet

i intrångsmålet befinnes vara förfallet. Då det är utan vidare klart, att patentintrång

ej kan äga rum när patentet förfallit, har jag liksom patentutredningen

funnit särskilt stadgande därom överflödigt.

Y. Negativ fastställelsetalan.

Patentutredningen.

Patentutredningen föreslår under 21 § en särskild bestämmelse om s. k.

negativ fastställelsetalan mot patenthavaren. Är någon oviss, huruvida utnyttjande,

som han igångsatt eller avser att igångsätta, är skyddat enligt annans

patent, kan han enligt förslaget vid domstol föra talan mot patenthavaren

om fastställelse av att så icke är förhållandet.

Patentförordningen innehåller icke för närvarande något stadgande om

fastställelsetalan. Patentlagstiftningskommittén uttalade i 1919 års betänkande

förmodan, att sådan talan dock skulle medgivas i rättstillämpningen, men

frågan härom torde icke lia avgjorts i praxis. I åtskilliga utländska patentlagar

finnas särskilda bestämmelser om fastställelsetalan, såsom närmare

framgår av patentutredningens betänkande, medan i andra länder faststäl
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

lelsetalan är medgiven enligt allmänna processuella regler. Nya rättegångsbalken

innehåller i 13 kap. 2 § vissa allmänna bestämmelser om fastslällelsetalan

i tvistemål, enligt vilka bl. a. talan om fastställelse, huruvida visst

rättsförhållande består eller icke består, må upptagas till prövning, om ovisshet

råder om rättsförhållandet och denna länder käranden till förfång. Lagrummet

innehåller även, att om i lag eljest är stadgat, att fastställelsetalan

i visst fall må upptagas, skall det vara gällande.

Patentutredningen uttalar i sitt betänkande, att bestämmelserna i nya rättegångsbalken

icke syntes trygga rätten att mot en patenthavare föra negativ

fastställelsetalan. Det finge emellertid anses mycket angeläget, att sådan talan

finge föras.

Enligt förslaget skall icke vem som helst få besvära patenthavaren med

negativ fastställelsetalan utan blott den som igångsatt eller avsåge att sätta i

gång ett utnyttjande, som kunde befaras vara patentskyddat för annan. Sådan

talan borde kunna föras även av den som gjorde gällande, att hans utnyttjande

på grund av föranvändarrätt icke innebure intrång. Däremot skulle icke

i denna ordning kunna fastställas, att ett utnyttjande till följd av patentets

ogiltighet icke vore intrång. I sådant fall finge vederbörande föra ogiltighetstalan.

Sådan talan och fastställelsetalan kunde dock föras alternativt i samma

mål.

Det framgår av betänkandet, att två av patentutredningens sakkunniga uttalat

sig för att fastställelsetalan skulle kunna föras även i fråga örn patentansökning,

åtminstone sedan den efter patentmyndighetens prövning kungjorts.

Patentutredningen har ställt sig avvisande häremot under hänvisning

till att intrångstalan ej finge väckas förrän patent beviljats.

Av betänkandet framgår vidare, att vissa av patentutredningens sakkunniga

föreslagit särskilt stadgande om att patenthavaren alltid skulle tillerkännas

ersättning för sina kostnader i rättegången, såvida han ej genom egna

åtgärder givit anledning till denna. Patentutredningen har emellertid ansett,

att man med tillämpning av allmänna rättsregler kunde komma till ett tillfredsställande

resultat. Den som väckt fastställelsetalan i onödan, t. ex. utan att

undersöka om patenthavaren ansåge intrång föreligga, borde i regel få ersätta

patenthavarens rättegångskostnader. 18 kap. 3 § nya rättegångsbalken

innehölle stadganden i denna riktning.

Yttranden.

Bestämmelserna om negativ fastställelsetalan ha vunnit anslutning eller

lämnats utan erinran i yttrandena. Svenska patentombudsföreningen har

emellertid ifrågasatt, att bestämmelserna skulle utsträckas att gälla närhelst

det förelåge ett berättigat intresse att få fastställt, att ett visst förfarande eller

ett visst alster ej vöre patentskyddat. Stockholms handelskammare har uttalat,

att fastställelsetalan finge mindre betydelse genom att den ej finge föras,

förrän patent beviljats, men har dock ansett denna begränsning logiskt motiverad.

Handelskammaren i Göteborg har ifrågasatt, om man icke med hänsyn

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

79

till intresset att uppnå ett snabbt resultat i mål om fastställelsetalan borde

stadga, att Stockholms rådhusrätts avgörande i sådant mål icke finge överklagas.

Svenska teknologföreningen, svenska uppfinnareföreningens stgrelse,

svenska patentombudsföreningen och svenska industriens patentingenjörers

förening ha ansett särskilda bestämmelser örn ersättning för rättegångskostnaderna

i här ifrågavarande mål erforderliga, därvid man övervägande velat

uppställa såsom huvudregel, att käranden ensam skulle ha att bära dessa

kostnader, även örn hans talan bifölles. Patent- och registreringsverket har

förklarat sig utgå från att denna huvudregel skulle gälla utan särskilt stadgande.

Departementschefen.

Liksom patentutredningen finner jag det angeläget, att den som är oviss

om han riskerar intrångspåföljd på grund av utnyttjande, som han börjat eller

planerar, skall kunna föra negativ fastställelsetalan härom mot patenthavaren.

Då sådan talan varken i gällande praxis eller i 13 kap. 2 § nya rättegångsbalken

har något stöd, synes särskild bestämmelse i ämnet vara erforderlig

och har intagits såsom andra stycke i 19 § 6 mom. av departementsförslaget.

Betydelsen av bestämmelsen skulle givetvis ökas, om talan kunde

väckas redan innan patent beviljats. För den som vill ha klarhet, huruvida

visst utnyttjande skulle innebära intrång, kunde det vara av värde att få

frågan prövad redan under behandlingstiden. Detta skulle dock medföra så

stora komplikationer i tillämpningen, att det icke kan förordas. Det synes

också vara mest konsekvent, att fastställelsetalan icke må prövas tidigare än

intrångstalan, vilken ju icke skall få väckas förrän patent beviljats. Jag kan

icke heller godtaga det i ett yttrande framförda förslaget, att domstols avgörande

i första instans med anledning av negativ fastställelsetalan icke skulle

få överklagas.

I fråga om rättegångskostnaderna torde några särstadganden för nu ifrågavarande

rättegångar icke vara erforderliga.

Jag vill erinra om att ett stadgande om positiv fastställelsetalan upptagits

såsom första stycke i 19 § 6 mom. i departementsförslaget.

YL Rätt till fortsatt utnyttjande i vissa fall.

Pateututredningen.

Enligt 20 § i patentutredningens förslag skall den som begått patentintrång

i vissa fall kunna berättigas att fortsätta sitt utnyttjande. Förutsättning härför

är att någon här i riket börjat utnyttja uppfinning utan att äga och ej

heller skäligen ha kunnat förskaffa sig kännedom om huruvida patentskydd

därå blivit beviljat eller sökt. På talan av honom skall domstol, örn synnerliga

skäl därtill anses föreligga, kunna medgiva honom att mot skälig ersättning

till patenthavaren under hela eller en del av den återstående skyddstiden

fortsätta utnyttjandet med bibehållande av dettas allmänna art.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Majlis proposition nr 176.

Någon motsvarighet härtill finns icke i nuvarande patentförordning och i

allmänhet ej heller i utländsk patentlagstiftning. I den nya finska patentlagen

har emellertid intagits ett stadgande i ämnet, som i väsentliga hänseenden

utformats i anslutning till patentutredningens förslag.

Det må framhållas, att den som före patentansökningen inom riket börjat

utöva uppfinningen eller vidtagit väsentliga åtgärder därför i regel har s. k.

föranvändarrätt enligt 16 § patentförordningen, d. v. s. rätt att utan ersättning

fortsätta utövningen även efter det patent beviljats. I detta fall blir ej

alls fråga örn patentintrång.

Patentutredningen har framhållit, att det kunde vara hårt mot den som

igångsatt utnyttjande i absolut god tro och kanske lagt ned stora kostnader

på fast maskineri m. m. att behöva rasera den igångsatta rörelsen. Detta kunde

även stundom vara ett betänkligt nationalekonomiskt slöseri. Det måste

visserligen erkännas, att betänkligheter kunde anföras mot den av patentutredningen

föreslagna bestämmelsen. Den innebure en avsevärd begränsning i

patenthavarens vanliga befogenheter och kunde vara till olägenhet för honom

och för dem till vilka han upplåtit licens. Dessa betänkligheter hade dock

icke ansetts böra vara avgörande, men det hade funnits angeläget att starkt

begränsa möjligheten till fortsatt utnyttjande. Det vore att märka, att det icke

vore tillräckligt för att 20 § i patentutredningens förslag skulle vara tillämplig,

att intrånget påbörjats i god tro i vanlig mening, utan det fordrades en

kvalificerat god tro. Närmast ansåges rätt till fortsatt utnyttjande böra ifrågakomma

blott för den som ej kunnat erhålla vetskap, huruvida patent å uppfinningen

beviljats eller sökts. Man hade dock icke velat inskränka stadgandet

helt till sådana fall, där dylik vetskap varit omöjlig att erhålla. Örn vederbörande

blott genom vidlyftiga undersökningar, som icke kunde anses stå i

rimlig proportion till hans förhållanden, kunnat få erforderlig vetskap, borde

det icke vara uteslutet för honom att åberopa sig på 20 §.

Även örn intrånget påbörjats i kvalificerat god tro, skall domstolen enligt

förslaget medgiva fortsatt utnyttjande endast om synnerliga skäl därtill äro.

Patentutredningen har avsett, att stadgandet skulle tagas i bruk med stor försiktighet.

Vidare kan enligt förslaget endast medgivas fortsättande av det

tidigare utnyttjandet med bibehållande av dettas allmänna art. Normgivande

skulle därvid vara det utnyttjande som förekom medan den goda tron ännu

förelåg.

Vissa av patentutredningens sakkunniga ha även med avseende å talan enligt

20 § förordat en särskild bestämmelse om att patenthavare i regel skulle

få ersättning för sina rättegångskostnader. Patentutredningen har här liksom

i fråga om negativ fastställelsetalan ansett, att man borde kunna komma

till ett tillfredsställande resultat i frågan utan särskilt stadgande.

Yttranden.

I flera yttranden har uttalats, att de föreslagna bestämmelserna vore lämpliga.

Stockholms handelskammare har med hänsyn till de av patentutredningen

angivna betänkligheterna mot bestämmelser av detta slag ansett frå
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

81

gan tveksam, men Ilar dock stannat vid ett tillstyrkande, och en liknande

ståndpunkt har intagits av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

Mot bestämmelsens närmare utformning har i allmänhet ej framförts

någon erinran i yttrandena. Järnkontoret har dock önskat förtydligande av

uttrycket »med bibehållande av deltas allmänna art» och föreslagit stadgande

örn att det bör tillkomma domstolen att bestämma, i vilken utsträckning det

fortsatta utnyttjandet får ske.

Särskilda bestämmelser om ersättning för rättegångskostnaderna i anledning

av talan enligt 20 § ha förordats av svenska teknologiöreningen, svenska

uppfinnareföreningens styrelse, svenska patentombudsföreningen, svenska

industriens patentingenjörers förening och Stockholms handelskammare. Därvid

har liksom i fråga om negativ fastställelsetalan i allmänhet påyrkats en

regel, att patenthavaren skall få ersättning för sina rättegångskostnader.

Järnkontoret har hemställt örn ett uttalande i motiveringen om att patenthavarens

rättegångskostnader eller skälig del därav i regel borde betalas av käranden.

Patent- och registreringsverket har i denna fråga intagit samma

ståndpunkt som vid negativ fastställelsetalan.

I två yttranden har intagits en avvisande ståndpunkt till förslaget. Handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län har uttalat, att det föreslagna

stadgandet visserligen icke kunde väcka större betänkligheter men att det

dock borde utgå, om man i enlighet med handelskammarens förslag stadgade

ersätiningspåföljd endast vid uppsåtligt eller oaktsamt patentintrång. Handelskammaren

i Gävle har anfört, att de föreslagna uppmjukande bestämmelserna

vid intrång i god tro visserligen kunde synas vara rättvisa men att det

måste ställa sig synnerligen svårt för domstolen att avgöra, örn god tro förelåge.

Handelskammaren vore därför böjd att föreslå, att frågan om sådana

uppmjukande bestämmelser underkastades förnyad prövning vid fortsatt nordiskt

samarbete.

Departementschefen.

Vad patentutredningen i denna del föreslagit är något helt nytt för vår

patenträtt och saknar i regel motsvarighet i annan patentlagstiftning. Förslaget

innebär ett principiellt egenartat undantag från patenthavarens allmänna

befogenhet att förhindra fortsatt intrång och kan ur denna synpunkt

väcka vissa betänkligheter, såsom patentutredningen också erinrat. För ett

undantag av delta slag tala dock så starka skäl att en bestämmelse härom

framstår såsom motiverad.

Stadgande i ämnet har i departementsförslaget upptagits såsom andra

stycke i 21 §, därvid vissa avvikelser ansetts böra göras från patentutredningens

förslag. Den kvalificerade goda tron bär sålunda beskrivits något olika

utan att dock därmed åsyftats någon saklig ändring. Enligt patentutredningens

förslag skulle för stadgandets tillämpning fordras, att uppfinningen

verkligen börjat utnyttjas här i riket i kvalificerat god tro. I departementsförslaget

likställes med utnyttjande att väsentliga åtgärder därför vidtagits,

varigenom närmare överensstämmelse, vinnes med förutsättningarna för för
PHiang

till riksdagens protokoll lött. t sami. Nr l ie. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

användarrätt enligt 16 § patentförordningen. Uppenbarligen kunna starka

billighetsskäl tala för alt nedlagda kostnader för uppfinnings utnyttjande

icke skola vara förgäves, även om det icke kommit så långt att utnyttjandet

påbörjats. Liksom enligt patentutredningens förslag skall domstolen icke äga

medgiva fortsatt utnyttjande annat än örn synnerliga skäl därtill anses föreligga.

Enligt patentutredningens förslag skulle medgivande få lämnas allenast

till sådant utnyttjande, som till sin allmänna art överensstämde med det

utnyttjande som skett i kvalificerat god tro. Efter den utvidgning som vid

tagits i departementsförslaget har det ej ansetts möjligt att bibehålla någon

uttrycklig sådan begränsning. Det torde emellertid liksom i fråga om föranvändarrätt

ligga i sakens natur, att endast sådan användning må medgivas

som kan anses falla inom ramen för det utnyttjande eller de åtgärder som

tidigare skett i god tro. Enligt departementsförslaget skall domstolen bestämma

gränserna för det utnyttjande som må äga rum.

Beträffande frågan örn rättegångskostnadsersättning synes det icke erforderligt

att meddela något särskilt stadgande om att kostnaderna i regel skola

drabba käranden även om han vinner bifall till sin talan. Analogien från de

stadganden som eljest meddelats örn rättegångskostnader vid expropriation

torde utgöra tillräckligt stöd för en sådan tillämpning.

Såsom jag förut nämnt har stadgande örn möjlighet att tillerkänna den som

begått patentintrång rätt att förfoga över alster upptagits såsom första

stycke i 21 §.

TIL Ändrade bestämmelser angående förfarandet i patentansök
ningsärenden.

A. Antalet beskrivnings- och ritningsexemplar, som skola fogas vid

patentansökning.

Patentntreduingen.

Enligt 4 § 1 mom. patentförordningen skall vid patentansökning fogas bl.

a. beskrivning i två exemplar över den patentsökta uppfinningen jämte de ritningar

som erfordras för att tydliggöra beskrivningen, ävenledes i två exemplar.

Patentutredningen har på närmare angivna skäl föreslagit sådan ändring i

nyssnämnda lagrum, att skyldighet skulle föreskrivas att vid patentansökning

foga beskrivning och ritningar i tre exemplar.

Yttranden.

Patentulredningens förslag har ej föranlett någon erinran i yttrandena.

Patent- och registreringsverket har emellertid uttalat, att det i administrativ

ordning borde fastslås, att nya beskrivnings- och ritningshandlingar, som

ingivas under ärendets behandling, behövde inlämnas endast i två exemplar.

Svenska patentombudsföreningen har gjort liknande påpekande.

Departementschefen.

Patentutredningens förslag, att tre exemplar skola ingivas av den ursprungliga

beskrivningen över uppfinningen med tillhörande ritningar, har utan

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

83

ändring upptagits i departementsförslaget. Några särskilda bestämmelser örn

senare inkommande beskrivningar och ritningar torde icke behöva meddelas

i patentförordningen.

B. Invändningsförfarandet.

Patentutredningeu.

Patentutredningen bar föreslagit vissa ändringar i vad som nu gäller örn

sådana patentansökningar som efter patentmyndighetens förprövning utlagts

till allmänhetens granskning enligt 7 § första stycket patentförordningen och

mot vilka sedan invändning framställts. Därvid åsyftas att minska den tidsutdräkt

och arbetsbörda som det nuvarande förfarandet i invändningsärenden

medför.

I 7 § andra stycket patentförordningen är för närvarande stadgat, att det

under två månader efter ansökningens kungörande skall stå envar öppet att

till patentmyndigheten ingiva eller i betalt brev insända skriftlig invändning

mot patentansökningen.

Enligt patentutredningens förslag skall detta stadgande, vilket upptagits

som fjärde stycke i 7 §, på olika sätt kompletteras. Det utsäges sålunda i förslaget,

att rättigheten att under två månader efter kungörandet ingiva eller i

betalt brev insända skriftlig invändning endast avser den som äger föra

talan i rättegång, d. v. s. åtnjuter rättskapacitet. Vidare stadgas, att invändning

som framställes annorledes icke anses gjord i behörig ordning och att

talan ej får föras mot beslut, varigenom invändning förklarats icke vara

gjord i behörig ordning. I patentutredningens betänkande framhålles, att det

är den första instansen inom patent- och registreringsverket, nämligen anmälningsavdelningen,

som skulle få meddela beslut om att invändning ej gjorts

i behörig ordning. Principiella betänkligheter kunde måhända anföras mot

att avskära talerätten mot dylika beslut, men starka praktiska skäl bade ansetts

påkalla en sådan regel. Genom den skulle redan på ett tidigt stadium

kunna definitivt fastslås, att invändning icke gjorts i behörig ordning. Det

hade ifrågasatts, att anmälningsavdelning även skulle få befogenhet alt avvisa

invändning såsom icke gjord i behörig ordning, om invändningen ej närmare

motiverats. Det hade dock synts patentutredningen betänkligt att giva anmälningsavdelning

sådan befogenhet.

Det uttalas i betänkandet, att den svenska patenträtten sedan gammalt utginge

från att den som gjorde invändning icke vore part i egentlig mening

utan en hjälp för patentmyndigheten vid granskningen av patentansökningar.

Denna synpunkt borde även i fortsättningen vara grundläggande i

den meningen, alt allt material som inkommit medan patentansökning vöre

anhängig vid palentmyndigheten borde tagas i betraktande vid prövningen

därstädes, även om invändningen vore behäftad med formella brister, men

man borde icke i sistnämnda fall behandla patentärendet i invändningsförfarandcts

mer omständliga former, vilket nu i viss mån skedde.

För närvarande gäller, att alla patentansökningar, som patent- och registre
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

ringsverkets anmälningsavdelning funnit böra trots framställd invändning

leda till patent, skola underställas prövning av ämbetsverkets besvärsavdelning.

Stadgande härom finnes icke i patentförordningen men i ämbetsverkets

instruktion den 26 juni 1931 (nr 268), § 12 inom. 4 och § 13 mom. 1.

Patentutredningen har i 8 § föreslagit, att anmälningsavdelning själv skall

kunna bevilja patent, även där invändning förekommit. Beslutet skall då delgivas

sökanden och samtliga som framställt invändning, även den som icke

gjort invändning i behörig ordning. Den som behörigen gjort invändning skall

emellertid äga påkalla besvärsavdelningens prövning av ansökningen. Detta

skall —- liksom när sökanden överklagar anmälningsavdelnings avslagsbeslut

— ske inom två månader med skyldighet att inom samma tid erlägga en

avgift av 75 kronor. I betänkandet uttalas, att besvärsavdelningen liksom för

närvarande bör kunna taga i betraktande även sådana hinder mot bifall

i ill en ansökning, vilka icke åberopats i anmälningsavdelningen.

Enligt patentutredningens förslag skall såväl sökanden som den som framställt

invändning underrättas örn besvärsavdelningens slutliga beslut rörande

patentansökning. Liksom för närvarande skall emellertid blott sökanden

äga rätt att föra talan mot sådant beslut.

Det väsentliga i detta förslag är, att den automatiska underställningen till

besvärsavdelningen av ansökningar, som anmälningsavdelning funnit böra

trots framställd invändning leda till patent, skall upphöra. I betänkandet

framhålles, att de underställda ärendena representera en mycket avsevärd del

av besvärsavdelningens arbetsbörda. Till antalet hade de i regel utgjort omkring

hälften av hela antalet ärenden vid besvärsavdelningen. Under de senaste

åren hade årligen i genomsnitt inkommit ungefär 200 underställningsärenden,

medan antalet blott var omkring hälften vid tiden närmast efter

besvärsavdelningens tillkomst 1931. Arbetsbalans hade därigenom uppkommit

till olägenhet för såväl de patentsökande som allmänheten. Besvärsavdelningen

nödgades nu handlägga ärenden, där invändaren kanske redan under behandlingen

i anmälningsavdelningen blivit övertygad om sin invändnings

ohållbarhet eller sökanden vidtagit sådan ändring i ansökningen, att invändaren

i realiteten blivit tillfredsställd. Besvärsavdelningens prövning av sådana

ärenden, där anmälningsavdelning funnit sig böra godkänna ansökning trots

framställd invändning, vore givetvis ur kontrollsynpunkt värdefull, men

den syntes utan större olägenhet kunna inskränkas till sådana fall, där Invändaren

hade ett verkligt intresse av alt saken fullföljdes. Det läge då nära till

hands att fordra, att sådant intresse manifesterade sig genom att invändaren

inom viss tid påkallade besvärsavdelningens prövning av ansökningen och

erlade en avgift.

I patentutredningens betänkande uttalas, att genom de föreslagna ändringarna

beträffande invändningsförfarandet torde uppnås en icke oväsentlig

lindring i patentmyndighetens sammanlagda arbetsbörda med invändningsärendena

och en genomsnittlig förkortning av behandlingstiden. Även andra

ändringar i invändningsförfarandet hade ifrågasatts, men patentutredningen

hade ej ansett dem böra genomföras.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

85

Yttranden.

Någon erinran mot de av patenlutredningen föreslagna ändringarna i

fråga om avvisande av invändning, som ej gjorts i behörig ordning, har ej

framförts i yttrandena. Däremot har i några yttranden framställts önskemål

om förtydligande av den nu gällande och i patentutredningens förslag bibehållna

bestämmelsen om den tid inom vilken invändning får göras. Patentoch

registreringsverket har framhållit, att bestämmelsen ofta föranledde missförstånd

från den rättssökande allmänhetens sida. Det borde utsägas, att invändningen

måste ha kommit patentmyndigheten tillhanda inom denna tidrymd.

Liknande synpunkter ha framförts av kommerskollegium, Sveriges

industriförbund, Smålands och Blekinge handelskammare samt handelskammaren

i Göteborg. Handelskammaren i Gävle har även hemställt om en precisering,

därvid handelskammaren synes ha utgått från att det skulle vara

tillfyllest, örn invändningen kunde visas ha blivit avsänd inom två månader

från kungörandet.

Mot patentutredningens förslag örn borttagande av den automatiska underställningen

till besvärsavdelningen i invändningsärenden har ej framförts någon

gensaga i yttrandena. Framkomna erinringar ha endast avsett detaljfrågor.

Sveriges industriförbund har uttalat, att om sökanden i invändningsärende

överklagat besvärsavdelningens beslut, borde även invändare få föra

talan i ärendet hos Kungl. Majit. Järnkontoret samt Smålands och Blekinge

handelskammare ha föreslagit, att bestämmelsen i förslaget örn delgivning av

besvärsavdelningens beslut skulle utsträckas att gälla alla avdelningens beslut,

ej blott slutliga sådana.

Departementschefen.

Det torde vara ett starkt önskemål att behandlingstiden förkortas även i

sådana fall, där invändning skett mot patentansökning. Utnyttjande av patentsökt

uppfinning sedan kungörande skett enligt 7 § innebär enligt departementsförslaget

risk för intrångspåföljd, och det är med hänsyn härtill ur allmänhetens

synpunkt angeläget att nedbringa behandlingstiden efter kungörandet.

Även för sökanden, som under behandlingstiden blott får ett villkorligt

skydd och ej kan väcka intrångstalan förrän patent meddelats, är det i

regel ett önskemål att få till stånd en snabb behandling och särskilt att obefogade

invändningar ej tillåtas medföra större tidsutdräkt. Slutligen är det ett

intresse att lätta arbetsbördan för patent- och registreringsverkets besvärsavdelning.

Ärendena vid denna lia efterhand blivit avsevärt flera än man räknade

med vid avdelningens tillkomst år 1931, och en icke ringa del av arbetstiden

åtgår till behandling av invändningsärenden, som i själva verket övergivits

av vederbörande invändare.

De av patentutredningen föreslagna förenklingarna i invändningsförfarandet

lia synts mig ägnade afl i åtskilliga fall förkorta den tid som behöver åtgå

för behandling av invändningsärenden utan att medföra olägenheter från rättssäkerhetens

synpunkt. Jag har därför funnit mig kunna i huvudsak godtaga

patentutredningens förslag, vilket också i allmänhet lämnats utan erinran i

opaginerad Kontrollera mot PDF

8G

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

yttrandena. En del avvikelser från detta förslag, huvudsakligen av formell

natur, lia dock synts mig böra vidtagas.

I 7 § andra stycket har upptagits och klarare uttalats patentutredningens

lanke, att invändning sorn icke gjorts i behörig ordning skall avvisas utan

rätt att föra talan mot heslutet härom. Enligt patenlutredningens förslag skulle

i lagtexten uttryckligen utsägas, att endast den som äger rättskapacitet skall

kunna göra behörig invändning. Detta torde vara överflödigt. Med anledning

av önskemål örn ett förtydligande av vad den som gör invändning har att

iakttaga har i departementsförslaget stadgats, att invändning för att vara behörigen

framställd måste lia inkommit till patenlmyndigheten inom den föreskrivna

tiden, två månader från kungörandet. Det är således ej tillfyllest att

invändningen avsänts med posten inom nämnda tid.

Jag har även godtagit patentutredningens förslag, alt patent- och registreringsverkets

anmälningsavdelning jämväl i invändningsärenden själv skall

kunna meddela patent. Automatisk underställning till besvärsavdelningen skall

alltså icke ske, men den som framställt invändning i behörig ordning skall kunna

draga ärendet under besvärsavdelningens prövning. I likhet med vad som nu

enligt 8 § andra stycket patentförordningen gäller för sökanden har den som

gjort invändning att, örn han är missnöjd med anmälningsavdelningens beslut,

fullfölja sin talan inom två månader och därvid erlägga en avgift av

75 kronor. Jag vill anmärka, att därest den som gjort invändning anför besvär,

besvärsavdelningens prövning ej lärer vara inskränkt till de synpunkter

han åberopat.

Vad patentutredningen i övrigt föreslagit i nu föreliggande sammanhang har

med smärre jämkningar godtagits i departementsförslaget.

C. Ändrade bestämmelser örn sammansättningen av patentmyndighetens

besvärsavdelning.

Patent- och registreringsverket har såsom förut nämnts i skrivelse den

30 december 1943 hemställt om ändring i gällande bestämmelser angående

sammansättningen av patentmyndighetens besvärsavdelning. Ämbetsverket

har därvid anfört följande.

I 8 § tredje stycket förordningen den 16 maj 1884 angående patent, vilket

stadgande senast ändrats genom lag den 31 mars 1939, finnas vissa bestämmelser

om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Det är föreskrivet,

att besvärsavdelningen skall bestå av ämbetsverkets chef såsom ordförande

samt minst tre av Kungl. Majit utsedda tekniskt kunniga ledamöter,

varjämte i handläggning och avgörande av ärende, vars beskaffenhet sådant

påfordrar, skall deltaga en av Kungl. Majit inom ämbetsverket därtill förordnad

rättsinnig ledamot. Det är vidare stadgat, att besvärsavdelningen är

beslutför, när förutom ämbetsverkets chef och i förekommande fall den rättskunnige

ledamoten minst två av de övriga ledamöterna äro tillstädes. Lagrummet

innehåller ytterligare bl. a., att såsom besvärsavdelningens beslut

skall gälla den mening, varom flertalet förenar sig, eller vid lika röstetal den

mening, som biträdes av ordföranden. — I § 6 mom. 3 av ämbetsverkets instruktion

den 26 juni 1931, sådant stadgandet lyder enligt kungörelse den

15 mars 1940, är uttalat, att besvärsavdelningen skall utgöras av ämbetsverkets

generaldirektör såsom ordförande, fyra byråchefer såsom tekniska

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

87

ledamöter samt byråchefen å ämbetsverkets administrativa och varumärkesavdelning

såsom rättskunnig ledamot.

Några särskilda bestämmelser om vem som skall tjänstgöra såsom ordförande

i besvärsavdelningen, då generaldirektören åtnjuter ledighet, finnas

icke, varför detta åliggande automatiskt tillkommer den som har att uppehålla

generaldirektörsämbetet. Nu innehåller § 20 första stycket av ämbetsverkets

instruktion, att äldste tjänstgörande byråchefen hos ämbetsverket

skall, därest icke Kungl. Majit annorlunda förordnar, inträda i utövning av

generaldirektörens åligganden, då denne begagnar semester eller eljest under

kortare tid, ej överstigande femton dagar, är hindrad att uppehålla sitt ämbete.

Även byråchef, som icke är ledamot av besvärsavdelningen, kan på grund

av detta stadgande komma att fungera såsom avdelningens ordförande. Detta

kan medföra olika olägenheter. Särskilt må beträffande de byråchefer, som

förestå ämbetsverkets tre anmälningsavdelningar för patentärenden, här framhållas,

att dessa icke kunna i besvärsavdelningen deltaga i handläggningen

av ärenden, i vilka de i anmälningsavdelningen fattat beslut. 1 fråga örn byråchefen

å ämbetsverkets bolagsavdelning kan komma att inträffa, att denne

får tjänstgöra såsom besvärsavdelningens ordförande utan att vara insatt i

behandlingen av patentärenden.

Ämbetsverket anser därför önskvärt, att 8 § tredje stycket patentförordningen

kompletteras med bestämmelse om att endast ledamot av besvärsavdelningen,

antingen tekniskt kunnig ledamot eller rättskunnig ledamot, skall

kunna vara generaldirektörens ersättare såsom besvärsavdelningens ordförande.

Ett förslag till ändring av lagrummet i enlighet härmed bifogas. Enligt

förslaget skall det ankomma på Kungl. Majit att bestämma, vilken av avdelningens

ledamöter som skall tjänstgöra såsom sådan ersättare. Det torde

vara lämpligt, alt detta åliggande som regel skall tillkomma den äldste tjänstgörande

byråchefen å besvärsavdelningen, såframt det gäller sådana fall, som

avses i § 20 första stycket i ämbetsverkets instruktion.

departementschefen.

Den av patent- och registreringsverket föreslagna ändringen i 8 § tredje

stycket patentförordningen synes lämplig. I departementsförslaget har därför

lagrummet ändrats på sätt ämbetsverket hemställt.

VIII. Lättnader i fråga örn patentavgifter för mindre bemedlade

m. lii.

I patentförordningen finnas bestämmelser örn olika avgifter som skola erläggas

vid sökande av patent, medan patentansökning är föremål för behandling

och under liden efter det patent beviljats. Enligt 4 § 3 mom. patentförordningen

skall vid patentansökning fogas en ansökningsavgift av 50 kronor.

Vid försummelse ali erlägga avgiften inträder dock i första hand endast den

påföljden, att sökanden anmodas att avhjälpa bristen inom viss lid När patentansökning

kungjorts enligt 7 § första stycket patentförordningen, har sökanden

enligt 7 § tredje stycket att inom två månader erlägga 50 kronor i

utfärdningsavgift och 10 kronor till stämpel å patentbrevet. Det finns en respittid

av två månader, men utfärdningsavgiften höjes då med 25 kronor.

Örn avgifterna ej erläggas ens under respittiden, avföres ansökningen såsom

återtagen. I vissa fall skola yltcrligare avgifter erläggas för att uppnå fort
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

salt behandling av patentansökning. Har patentansökning avförts på grund

av att patentmyndighetens föreläggande ej besvarats i tid, kan ansökningen

enligt 5 § andra stycket och 6 § andra stycket patentförordningen återupplivas,

men därvid skall erläggas en återupplivningsavgift av 25 kronor. Vid

besvär mot anmälningsavdelnings beslut att avslå ansökning eller förklara

den förfallen skall enligt 8 § andra stycket patentförordningen inom besvärstiden

erläggas en besvärsavgift av 75 kronor.

Enligt 11 § patentförordningen skall från och nied andra pateutåret uigå

årsavgift för varje patent, som ej är tilläggspatent. Årsavgift utgår med för

vartannat patentår stigande belopp, nämligen 10, 30, 60, 100, 150, 200, 250

och 300 kronor. Örn årsavgift för visst patentår ej erlägges före dess början,

förhöjes avgiften under de tre första månaderna av patentåret med en femtedel

och linder de tre nästkommande månaderna med ytterligare en femtedel,

dock minst 25 kronor. Erlägges avgiften ej heller under sistnämnda period,

förfaller patentet.

För närvarande finnas icke i patentförordningen några bestämmelser örn

lättnad i här ifrågavarande avgifter för mindre bemedlade. För avgiften till

stämpel å patentbrevet gäller dock den allmänna bestämmelsen i 7 § förordningen

den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, vari stadgas avgiftsbefrielse

för medellös person, då han författningsenligt styrker sin fattigdom

eller den eljest är kunnig. Enligt vad jag inhämtat torde likväl denna

möjlighet lill avgiftsbefrielse icke i något fall ha tillämpats.

Patentlagstiftningskommittén behandlade i 1919 års betänkande frågan

örn lättnader i avgiftsskyldigheten för mindre bemedlade men fann ej skäl

att i sitt förslag intaga något stadgande härom, under framhållande särskilt

av att avgiftsfriheten sannolikt huvudsakligen komme att tillgodonjutas för

mindervärdiga ansökningar. Kommittén uttalade, alt örn staten ansåge sig

böra ekonomiskt understödja uppfinnare, som saknade tillgångar för exploaterande

av sina uppfinningar, syntes andra former därför böra anlitas. Detta

bar också i viss mån skett. Så finns numera ett år 1934 på initiativ av

svenska uppfinnareföreningen tillkommet uppfinnarekontor, som har till ändamål

att bedriva upplysnings- och rådgivningsverksamhet i frågor, som

falla inom området för uppfinningar, dessas patentskydd och tillgodogögörande.

Kontoret har från sin tillkomst åtnjutit statsbidrag, vilket sedan

budgetåret 1940/41 utgått med 20,000 kronor årligen. Såsom villkor för åtnjutande

av detta bidrag gäller bl. a., att Kungl. Maj:t äger förordna ordförande

i kontorets styrelse och suppleant för honom samt en revisor jämte

suppleant ävensom fastställa stat för kontoret. I samband med anslagshöjningen

1940 uttalade föredragande departementschefen, att de personer, som

anlitade kontoret, till mycket stor del vore obemedlade eller mindre bemedlade

och att det vore att antaga, att detta förhållande bleve oförändrat i fortsättningen

(proposition till 1940 års lagtima riksdag nr 228 s. 26). — Vidare

har år 1940 inrättats en statens uppfinnarnämnd som har till uppgift att

främja och nyttiggöra uppfinningar och tekniska uppslag av aktuell betydelse

för försvarsberedskapen och folkförsörjningen.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

1 skrivelse den 5 maj 1936 (nr 208) har riksdagen anhållit örn utredning,

huruvida och i vilken utsträckning mindre bemedlade uppfinnare borde befrias

från erläggande av ansöknings- och utfärdningsavgifter vid sökande och

beviljande av patent. I samband härmed framhöll första lagutskottet i sitt

av riksdagen godkända utlåtande i ämnet (nr 30), att det gällde att i görligaste

mån skapa betryggande garantier mot att lättnader i avgiftsskyldigheten

bomme att medföra, att patentmyndigheten bleve överhopad med mindervärdiga

patentansökningar. Vid betraktande av den långa tid som förflutit

sedan patentlagstiftningskommitténs utredning syntes en förnyad undersökning

av de på frågan inverkande omständigheterna vara motiverad. Sålunda

skulle det exempelvis vara av intresse att taga del av de erfarenheter

som kunde lia gjorts i Danmark, varest bestämmelser i ämnet under lång tid

tillämpats.

Patentutrednlngeu.

Patentutredningen, som erhållit i uppdrag att verkställa den av riksdagen

begärda utredningen, har förklarat sig anse det lämpligt att upptaga frågan

i nu föreliggande sammanhang samt att därvid behandla spörsmålet beträffande

samtliga patentavgifter, ej endast de i riksdagens skrivelse särskilt

nämnda avgifterna. I utredningens betänkande upplyses, att hithörande

spörsmål behandlats vid de nordiska överläggningarna men att man därvid

ej kunnat komma till enighet.

Om förhållandena i utlandet må nämnas, att bestämmelser örn lättnader

beträffande ansökningsavgift för mindre bemedlade saknas i det stora flertalet

patentlagar men finnas i de danska, finska, jugoslaviska, tjeckoslovakiska,

ungerska och österrikiska patentlagarna. Bestämmelser om lättnader

beträffande utfärdningsavgift eller därmed jämförlig avgift finnas i sistnämnda

lagar samt dessutom i de italienska, polska och tyska patentlagarna, därvid

dock i vissa länder endast uppskov med avgiftens erläggande medgives.

Bestämmelser örn uppskov med erläggande av vissa årsavgifter finnas i de

italienska, japanska, jugoslaviska, polska, schweiziska, tjeckoslovakiska,

tyska, ungerska och österrikiska patentlagarna, men däremot icke i t. ex.

de danska och finska patentlagarna. I allmänhet medgives blott uppskov

med de första årsavgifterna. — Enligt norsk patentlagstiftning medgivas icke

alls några lättnader beträffande patentavgifter för mindre bemedlade, och

detsamma gäller enligt t. ex. de engelska, franska och nordamerikanska patentlagarna.

I patentutredningens betänkande beröres —- i anledning av lagutskottets

nyssnämnda uttalande år 1936 — särskilt de erfarenheter av hithörande bestämmelser

som gjorts i Danmark. Den danska patentlagen innehåller beträffande

ansökningsavgift, alt patentmyndigheten kan befria från denna

avgift, »naar Ansogeren godtgor at vajre traengende». Denna bestämmelse

hade till en början tolkrfts så, att befrielse medgivits envar som visade sig

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

vara behövande. Befrielse hade då sökts för omkring 800 ansökningar om

året, av vilka så gott som alla torde ha bifallits. Under senare år hade man i

Danmark övergått till en mer restriktiv praxis, så att för befrielse jämväl ansåges

erforderligt, alt uppfinningen vid preliminär prövning befunnits ej vara

förut känd, obetydlig eller till ringa nytta för samhället. Ansökningar, för vilka

befrielse söktes, hade under senare tid uppgått till omkring 150 årligen, av vilka

ungefär hälften brukat bifallas.

Enligt patentutredningens förslag skola i 7 § patentförordningen införas särskilda

bestämmelser örn befrielse från utfärdnings- och stämpelavgifter samt

i 11 § om uppskov med erläggande av de första årsavgifterna, dock högst intill

ingången av det patentår som börjar näst efter två år från det patentet

blivit genom lagakraftägande beslut meddelat. Förutsättning för sådan

lättnad skall vara, att uppfinnaren själv är sökande eller innehavare av

patentet, att hans ekonomiska ställning är sådan att han icke utan stor olägenhet

kan erlägga de avgifter, varom fråga är, samt att framställning om

lättnaden inkommer till patentmyndigheten under den lid då avgifterna kunna

erläggas utan förhöjning, alltså innan respittid börjat löpa. Sådan framställning

skall av myndigheten avgöras inom en månad från det den inkommit,

och underrättelse örn beslutet skall utan dröjsmål lämnas sökanden.

Patentutredningen har däremot icke ansett sig böra föreslå några lättnader

beträffande ansökningsavgift, återupplivningsavgift och besvärsavgift. 1

fråga örn ansökningsavgiften ifrågasätter emellertid utredningen i sitt betänkande,

att staten på annat sätt skall komma mindre bemedlade uppfinnare

till hjälp.

I betänkandet framhålles, att erfarenheterna från Danmark syntes medgiva

vissa slutsatser beträffande verkningarna, därest en bestämmelse om

befrielse från ansökningsavgift för mindre bemedlade skulle införas här i

landet, där antalet patentansökningar brukade vara mer än dubbelt så stort

som i Danmark. Örn envar som visades vara mindx-e bemedlad skulle få sådan

befrielse, finge man räkna med att antalet patentansökningar skulle

stiga högst avsevärt. Granskningen av de nytillkomna ansökningarna, som

antagligen mest skulle gälla sådant som vore förut känt eller överhuvudtaget

värdelöst, skulle medföra en mycket betydande ökning i patentmyndighetens

arbetsbörda. Även örn befrielse endast skulle medgivas, där uppfinningen

vid preliminär prövning syntes vara av verkligt värde, skulle befrielseansökningarna

nog bliva rätt många, varjämte den preliminära prövningen bleve

besvärlig och tidsödande. Patent- och registreringsverket hade redan nu en

stor balans av oavgjorda patentansökningar, varför det skulle medföra stora

olägenheter att vidtaga en åtgärd som kunde befaras komma att avsevärt

öka arbetsbördan, örn ej samtidigt motsvarande utvidgningar i ämbetsverkets

organisation medgåves. Därmed förbundna kostnader skulle dock icke

stå i rimligt förhållande till de fördelar, som en befrielse från ansökningsavgift

kunde innebära ur samhällets synpunkt. Det vore dock i hög grad

önskvärt, att uppfinnaren ej genom fattigdom hindrades att söka patent på en

verkligt värdefull uppfinning. Statsmakterna hade under senare år i olika

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

former inskridit för att främja uppfinnare verksamheten. Genom uppfinnarekontoret

kunde mindre bemedlade uppfinnare erhålla kostnadsfri hjälp

med uppsättande av patenthandlingar m. m., och statens uppfinnarnämnd

medverkade beträffande vissa slag av uppfinningar vid utexperimentering

m. m. Normalt vore kostnaderna för att ^experimentera en uppfinning och

bringa den i sådant skick, att patent kunde erhållas, långt större än ansökningsavgiften.

Örn man i ömmande fall skulle träda emellan i fråga örn

denna avgift, syntes det lämpligaste vara att exempelvis uppfinnarekontoret

erhölle ett anslag för ändamålet. Detta kunde i så fall användas för erläggande

av ansökningsavgift i sådana fall, då en uppfinning ansåges patenterbar

och värdefull samt uppfinnaren visade sig ha verkliga svårigheter att

komma ut med avgiften. Ett anslag å 7,500 kronor örn året syntes vara fullt

tillräckligt.

I betänkandet framhålles, att i fråga örn utfärdnings- och stämpelavgifter

samt årsavgifter ej förelåge samma skäl som vid ansökningsavgift mot att

giva patentmyndigheten befogenhet att medgiva lättnader för mindre bemedlade.

När de förstnämnda avgifterna skulle erläggas, hade nämligen

uppfinningens patenterbarhet redan prövats av denna myndighet, åtminstone

preliminärt. Bestämmelser örn lättnader beträffande dessa avgifter syntes

vara på sin plats. Visserligen finge antagas, att verkliga svårigheter att erlägga

utfärdnings- och stämpelavgifter ej särskilt ofta förelåge, då en mindre

bemedlad uppfinnare merendels efter det uppfinningen blivit kungjord syntes

kunna erhålla förlagsmän, men stundom stöde kanske sådana ej till

buds eller betingade sig oskäliga förmåner. Beträffande årsavgifterna gällde

visserligen att varje sådan avgift under de första patentåren vore så låg,

att skälen för lättnader kunde synas svaga. Men ofta hade vid patents meddelande

gått så lång tid från patentansökningen, att flera årsavgifter skulle

betalas på en gång. Enligt patentmyndighetens praxis, som skulle lagfästas

i 11 § andra stycket av utredningens förslag, kunde nämligen årsavgifter för

patentår, som börjat före patentets meddelande, utan förhöjning erläggas

intill ingången av det patentår som började näst därefter. Ett rätt avsevärt

belopp kunde på det sättet stundom vara att erlägga på en gång. En restriktiv

tillämpning av de föreslagna bestämmelserna vore avsedd, så att lättnaderna

medgåves blott i verkligt ömmande fall. Särskilda föreskrifter om hur

det skulle styrkas, att uppfinnaren icke utan stor olägenhet kunde erlägga

i frågakommande avgifter, hade icke synts böra belasta patentförordningen.

De kunde vid behov meddelas i administrativ ordning. Intyg av offentlig

myndighet syntes normalt böra fordras.

Lättnaderna skola enligt förslaget bestå, beträffande årsavgifterna i uppskov

med deras erläggande men vid utfärdnings- och stämpelavgifterna i

lull avgiftsbefrielse. I betänkandet ifrågasättes, all man även i senare lallet

skulle nöja sig med uppskov nied avgiftsbetalningen. Patentutredningen har

dock icke ansett tillräckliga skäl tala för en sådan ordning, vilken skulle

medföra vissa lagtekniska och administrativa komplikationer. Av samma skäl

bär utredningen ej heller velat förorda skyldighet att senare erlägga avgif
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

terna, om uppfinnaren skulle komma i bättre ekonomisk ställning eller till

annan överlåta sin rätt tili uppfinningen.

I 11 g tredje stycket patentförordningen är nu stadgat, att patent förfaller

örn årsavgift jämte föreskriven förhöjning icke erlägges inom den medgivna

respittiden, vilken normalt är sex månader från patentårets början.

Den som utnyttjar uppfinning under löpande respittid anses därmed göra

patentintrång, som på talan av patenthavaren kan medföra påföljd. Patenthavaren

åtnjuter alltså under respittiden ett avgiftsfritt skydd.

Patentutredningen föreslår i 11 § femte stycket, att patent vid underlåtenhet

att erlägga årsavgift skall förfalla från och med ingången av det

första patentår, för vilket stadgad avgift ej erlagts. En liknande bestämmelse

finns i den danska patentlagen.

Förslaget innebär, att det avgiftsfria skyddet mot intrång under respittid

skulle borttagas. Det uttalas i utredningens betänkande, att nuvarande

ordning icke kunde anses fullt tillfredsställande. Och sakförhållandet finge

ökad betydelse genom utredningens förslag, att mindre bemedlade uppfinnare

skulle kunna få uppskov med de första årsavgifterna. Beviljades sådant uppskov,

kunde respittiden bliva högst avsevärd. En lång respittid för de första

årsavgifterna kunde också bliva följden av att förfallotiden ej började löpa

förrän från ingången av patentåret näst efter patentets beviljande. I betänkandet

påpekas dock, att den föreslagna ändringen medförde vissa olägenheter.

Det bleve nämligen en tid'', under vilken det vore ovisst, örn patentet skulle

anses gälla eller icke. Påföljd för intrång under denna tid syntes därför icke

kunna ådömas, innan det bleve klart, om vederbörlig avgift erlades. Häri kunde

alltså ligga hinder mot att avgöra ett intrångsmål under en lid, som kunde vara

ganska avsevärd. Stadgandets fördelar hade dock ansetts övervägande.

Yttranden.

Vad patentutredningen föreslagit om lättnader för mindre bemedlade har i

allmänhet helt eller i huvudsak tillstyrkts i de yttranden över förslaget, i vilka

denna fråga beröres. Patent- och registreringsverket har ansett de föreslagna

åtgärderna utgöra ett led i statsmakternas strävanden under senare

år att uppmuntra och understödja uppfinnareverksamheten. Svenska uppfinnareföreningens

styrelse har uttalat sin tillfredsställelse över de föreslagna

lättnaderna och kooperativa förbundets styrelse har i huvudsak anslutit sig

till de av patentutredningen föreslagna synpunkterna. Statens uppfinnarnämnd

och uppfinnarekontoret lia tillstyrkt de föreslagna ändringarna i patentförordningen

men föreslagit höjning av det anslag, som enligt vad patentutredningen

ifrågasatt skulle ställas till uppfinnarekontorets förfogande.

Kontoret har förklarat, att behovet av att hjälpa mindre bemedlade uppfinnare

med ansökningsavgiften vore stort. Men vidare funnes ett visst behov

av kostnadsfri hjälp med uppsättande av patenthandlingar i sådana fall, då

uppfinningen kunde bedömas bliva av större värde för det allmänna. Kontoret

hade icke kunnat lämna sådan hjälp annat än i ett fåtal fall, då detta

möjliggjorts genom privata medel som för sådant ändamål ställts till för
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

93

fogande. En ökning av det av utredningen ifrågasatta anslaget till 10,000

kronor syntes vara tillräcklig för att tillgodose samtliga behov av understöd

i de nämnda avseendena. Uppfinnarnämnden Ilar framfört liknande synpunkter,

dock utan att föreslå något visst anslagsbelopp.

A andra sidan har patentutredningens förslag avstyrkts av statskontoret,

som framhållit, att en sökande, som fört fram en uppfinning så långt som lill

ansökning örn patent, regelmässigt måste vara nödsakad att för utnyttjande av

uppfinningen anskaffa medel i sådan utsträckning att patentavgifterna i jämförelse

därmed icke vägde alltför tungt. Vid tiden för erläggande av utfärdningsavgift

och årsavgifter syntes detta så gott som undantagslöst vara fallet.

Vad anginge stämpelavgift kunde en obemedlad sökande redan enligt nu gällande

bestämmelser erhålla befrielse. Det anförda syntes tala för att något

starkare behov av de föreslagna lättnaderna knappast förelåge. Under alla

förhållanden måste ett fullständigt eftergivande av stadgade avgifter framstå

som mindre motiverat. Men frågan borde ej heller lösas genom medgivande av

uppskov med avgifternas erläggande. Häremot hade patentutredningen framfört

starka betänkligheter. Slutligen borde understrykas, att statsmakternas

insatser för att främja uppfinnareverksamheten betydligt ökats, sedan riksdagen

år 1936 begärde utredning av förevarande spörsmål.

Patent- och registreringsverket har föreslagit stadgande om att framställning

örn befrielse från utfärdnings- och stämpelavgifter skulle ske inom fjorton

dagar från kungörandet. Med utredningens förslag kunde knappast undgås,

att sådan framställning bomme att avgöras vid så sen tidpunkt att den vars

framställning icke bifallits nödgades erlägga avgifterna med förhöjning. Vidare

borde stadgas, att patentmyndighetens beslut att avslå framställning örn

lättnader beträffande erläggande av utfärdnings- och stämpelavgifter eller

årsavgifter icke skulle få överklagas. Även Smålands och Blekinge handelskammare

har föreslagit, att patentmyndighetens beslut i anledning av framställning

örn befrielse från utfärdnings- och stämpelavgifter icke skulle få

överklagas.

I två yttranden föreslås i nu föreliggande sammanhang en allmän nedsättning

av vissa patentavgifter, sålunda ej blott för mindre bemedlade. Sådan nedsättning

ansåges böra ske med hänsyn till det sedan åtskilliga år uppkommande

stora överskottet av patent- och registreringsverkets verksamhet.

Kooperativa förbundets styrelse har förordat nedsättning av nuvarande avgifter,

i den mån överskottet medgåve detta sedan en del av detsamma använts

till omorganisation och utvidgning av ämbetsverkets patentavdelningar.

Svenska uppfinnareföreningens styrelse har föreslagit nedsättning av ansökningsavgiften

till 30 kronor eller också återbetalning av halva avgiften, örn

ansökningen ej ledde till patent, samt vidare nedsättning av ulfärdningsavgiften

till 30 kronor och slopande av årsavgifterna för andra och tredje patentåren.

Bestämmelsen i 11 § femte stycket av patentutredningens förslag har endast

föranlett erinran från Stockholms handelskammare, som hemställt, att det

där behandlade spörsmålet måtte göras till föremål för förnyade överväganden

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

i syfte att finna någon annan lösning än den föreslagna. Handelskammaren

har understrukit de i betänkandet berörda olägenheterna med förslaget men

å andra sidan vitsordat, att nuvarande ordning ej heller vore tillfredsställande.

Departementschefen.

Det är givetvis angeläget att söka sörja för att mindre bemedlade uppfinnare

icke av ekonomiska svårigheter hindras från att söka, erhålla och upprätthålla

patent å uppfinningar av verklig betydelse. Att utexperimentera uppfinningen

och få ansökningshandlingarna i sådant skick, att patent kan erhållas,

är visserligen vad som brukar vålla uppfinnaren de största kostnaderna.

I jämförelse härmed äro de direkta avgifterna till det allmänna i regel

av mindre betydelse. Åtskilliga sådana avgifter skola dock erläggas, både

vid patentsökandet, under ansökningens behandling och sedan patent erhållits.

Även örn det gäller en uppfinning som senare visar sig värdefull kan det

stundom möta verkliga svårigheter för en obemedlad uppfinnare att uppbringa

medel till sådana avgifter under den första liden, innan uppfinningen

hunnit slå igenom. Jag finner det därför önskvärt, att man söker lätta dessa

svårigheter, när det gäller uppfinningar som kunna antagas vara av värde.

Vad patentutredningen i detta syfte föreslagit har i allmänhet lämnats utan

erinran i yttrandena, och jag kan i huvudsak ansluta mig därtill. Det skulle

även enligt min mening icke vara lämpligt att i patentförordningen införa

bestämmelser, varigenom patentmyndigheten skulle få befogenhet att medgiva

lättnad beträffande ansökningsavgiften för mindre bemedlade uppfinnare.

Örn befrielse från denna avgift skulle medgivas varje uppfinnare som

med hänsyn till sin ekonomiska ställning icke utan stor olägenhet kunde erlägga

avgiften, finge man räkna med ett stort tillskott av patentansökningar,

i allmänhet värdelösa sådana. Och även örn befrielse blott meddelades i sådana

fall, då patentmyndigheten funne uppfinningen sannolikt vara av värde,

skulle ansökningarna antagligen bliva många och prövningen av deras

värde medföra tidsutdräkt och svårigheter. Intresset av att uppfinnaren i verkligt

ömmande fall ej av penningbrist skall hindras att söka patent å en värdefull

uppfinning tillgodoses på ett lämpligare sätt genom att uppfinnarekontoret

-— såsom patentutredningen ifrågasatt — får ett begränsat anslag, varur

ansökningsavgifterna för ett mindre antal ansökningar kunna betalas. I

ett par yttranden har föreslagits, att uppfinnarekontoret även skulle fä använda

anslaget för att bereda uppfinnaren kostnadsfri hjälp med uppsättande av

patentansökningshandlingar och att anslaget i anledning härav skulle sättas

något högre än patentutredningen tänkt sig. Detta synes förtjänt av övervägande.

Enligt vad jag inhämtat har chefen för handelsdepartementet för avsikt

att upptaga frågan örn anslag för nu ifrågavarande ändamål.

Enligt patentförordningen skall utöver utfärdningsavgift utgå särskild

stämpelavgift till patentbrevet å 10 kronor. Det synes vara lämpligt att sammanslå

dessa avgifter till en. I departementsförslaget har därför utfärdningsavgiften

höjts till 60 kronor och den särskilda stämpelavgiften uteslutits.

Härav påkallas även ändring i förordningen den 19 november 1914 angående

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

95

stämpelavgiften. Detta spörsmål kommer att framdeles anmälas av chefen

för finansdepartementet.

I departementsförslaget har huvudsakligen av formella skäl möjligheten att

erhålla uppskov med årsavgift begränsats så att ansökan därom skall ha

gjorts innan skyldighet att erlägga någon årsavgift inträtt. Härmed tillgodoses

det praktiska behov som patentutredningen åberopat. I övrigt vill jag

nämna, att beträffande såväl utfärdningsavgift som årsavgift ansetts lämpligt

att införa en särskild respittid för erläggande av avgiften, utan förhöjning,

därest framställning om frihet från avgift eller örn uppskov ej bifalles.

Tiden har bestämts till två veckor från det sökanden underrättats örn beslutet.

Patentmyndighetens beslut skall enligt departementsförslaget ej få överklagas.

Något stadgande örn att beslutet skall meddelas inom viss tid torde icke böra

upptagas i patentförordningen men kan lämpligen införas i instruktionen för

patent- och registreringsverket.

I 14 § patentförordningen har upptagits föreskrift, att beslut om uppskov

med årsavgift skall antecknas i patentregistret, varjämte paragrafen

redaktionellt jämkats.

I ett par yttranden har förordats en allmän nedsättning av vissa patentavgifter,

sålunda ej blott för mindre bemedlade. Frågan härom synes dock icke

böra upptagas i nu föreliggande sammanhang.

Patentutredningen har föreslagit särskilt stadgande om att patent vid underlåtenhet

att erlägga årsavgift skall förfalla från och med ingången av det

första patentår, för vilket stadgad avgift ej erlagts. Därigenom skulle göras

ändring i vad nu anses gälla örn att patenthavaren under respittiden för erläggande

av årsavgift åtnjuter ett avgiftsfritt skydd. Detta förslag har jag ej

funnit mig kunna godtaga. Visserligen är den nuvarande ordningen med ett

avgiftsfritt patentskydd under respittid ej fullt tillfredsställande och denna brist

blir hädanefter givetvis större bl. a. genom att visst skydd skall gälla även före

patentets meddelande. Med patentutredningens nyssnämnda förslag följer

emellertid den olägenheten, att det under en kanske lång tid blir ovisst, huruvida

patentet skall anses gälla eller icke, vilket särskilt med hänsyn till straffbestämmelsen

för patentintrång är mindre tilltalande. Denna olägenhet har jag

ansett väga tyngre än den fördel som skulle vinnas genom att följa förslaget.

I departementsförslaget göres därför på denna punkt ej någon ändring i vad

som nu gäller.

IX. Kåtten att taga <1 el av patentansökningsliandlingar.

Patentntredningen.

Grundstadgandet om allmänhetens rätt att taga del av handlingar i palentansökningsärenden

är 23 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar. Enligt detta lagrum, sådant det lyder

efter en år 1942 vidtagen lindring, få handlingar i ärenden angående ansökan

örn patent icke utan sökandens samtycke utlämnas till annan i vidare

mån än som 1’öranledes av gällande lagstiftning rörande patent. Det tillägges,

att sådana handlingar dock skola utlämnas, i vad de angå uppfinning diirå

patent beviljats, såframt ej annat är stadgat i nyssnämnda lagstiftning.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 176

Sedan patent beviljats, skola alltså i regel alla ansökningshandlingar vara

tillgängliga för allmänheten. Om en ansökning avsett flera uppfinningar och

i följd härav måst uppdelas, äger emellertid allmänheten icke rätt att taga del

av vad som rör den eller de uppfinningar, som icke lett till patent. Vidare kan

genom särskild lagstiftning föreskrivas hemlighållande av handlingarna till

beviljat patent. För närvarande är i lagen den 30 juni 1942 med särskilda

bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen

m. m. stadgat, att staten kan erhålla hemligt patent å uppfinning

av särskild betydelse för rikets försvar.

Innan patent beviljats äro däremot ansökningshandlingarna tillgängliga

för allmänheten allenast i den mån detta är särskilt stadgat i patentlagstiftningen.

Sådan föreskrift finnes för närvarande endast i 7 § första stycket

patentförordningen. Där stadgas, att patentansökning, som patentmyndigheten

för sin del finner kunna godkännas, skall kungöras i allmänna tidningarna,

varefter det tillägges, att ansökningshandlingarna då skola hållas tillgängliga

hos patentmyndigheten för envar, som önskar därav taga kännedom.

Detta har i praxis icke ansetts avse andra ansökningshandlingar än

den godkända beskrivningen med patentanspråk samt tillhörande ritningar.

I patentutredningens betänkande framhålles, att enligt svensk rätt efter patents

beviljande tillämpades en vidsträckt offentlighetsregel, vilken torde gå

längre än i allmänhet i andra länder men örn vars inskränkande några önskemål

knappast framträtt i vårt land. Före patentbeviljandet vore ansökningshandlingarna

däremot övervägande hemliga, och hemlighållandet ginge längre

än flerstädes utomlands. Redan tidigare hade önskemål framträtt örn utsträckt

offentlighet på detta stadium, och skälen härför bleve avsevärt förstärkta,

om det bleve så, att intrång före patentets beviljande kunde medföra

ersättningspåföljd.

Enligt patentutredningens förslag skall det nyssnämnda stadgandet i 7 §

första stycket patentförordningen om ansökningshandlingarnas tillgänglighet,

sedan ansökningen efter patentmyndighetens prövning kungjorts, ersättas

med längre gående bestämmelser som upptagits i 7 § andra stycket. Enligt

dessa skola efter kungörandet samtliga till ansökningsakten hörande handlingar

hållas tillgängliga hos patentmyndigheten för allmänheten, i den mån

ej patentmyndigheten beträffande viss handling med hänsyn till föreliggande

särskilda skäl annorlunda förordnar. Även till Kungl. Maj:t ingivna handlingar

i besvärsärende örn kungjord ansökning skola, enligt 8 § sjätte stycket

i förslaget, vara tillgängliga för allmänheten. Vidare föreslås i 8 § sjunde

stycket, att det skall kungöras i allmänna tidningarna, därest kungjord ansökning

utan att patent meddelats blivit avgjord genom beslut som vunnit

laga kraft.

Enligt 1919 års förslag (28 §) skulle i samband nied patentansöknings kungörande

följande handlingar bliva tillgängliga för allmänheten, nämligen själva

ansökningen och den godkända beskrivningen med därtill hörande ritning,

modell och varuprov ävensom i förekommande fall ombudsfullmakt och

handling, som av sökanden åberopats för att visa, att han vore uppfinnarens

rättsinnehavare eller att begärd prioritetsrätt åtnjötes.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

97

Det framhålles i patentutredningens betänkande, att två skäl talade för att

handlingarna till kungjord ansökning bleve tillgängliga för allmänheten i

större utsträckning än för närvarande. För den som planerade att göra invändning

kunde det vara av värde att kunna undersöka, örn begärd prioritet

vore styrkt, samt att kunna granska den ursprungligen ingivna beskrivningen

med tillhörande ritningar, och vidare vore det för honom önskvärt att få del

av vad som förekommit under paten Imyndighetens förprövning, bl. a. för alt

ej i onödan nedlägga arbete på att draga fram material, som redan varit

uppmärksammat under förprövningen. Men av stor vikt vöre vidare, att utnyttjande

av uppfinning, sedan ansökning om patent därå kungjorts, enligt

patentutredningens förslag kunde medföra samma ersättningspåföljd som sedan

patent beviljats. Med hänsyn härtill syntes det motiverat, att den som sålunda

riskerade intrångspåföljd finge samma möjlighet att undersöka ansökningsakten

som efter patentbeviljandet.

Patentutredningen har därför kommit fram lill den huvudregeln, att efter

kungörandet alla till ansökningsakten hörande handlingar borde vara tillgängliga

för allmänheten. Regeln borde dock icke vara undantagslös. Patentmyndigheten

borde kunna förordna om undantag från offentligheten, när

verkligt allvarliga skäl talade för detta. Så kunde särskilt vara fallet i fråga

om uppfinningselement, för vilka sökanden på ett tidigare stadium av ansökningens

behandling sökt skydd vartill han icke ansetts berättigad. Om en

kungjord ansökning droges under Kungl. Maj:ts prövning, borde även de till

Kungl. Maj:t ingivna handlingarna bliva tillgängliga.

I betänkandet uttalas, att förslaget innebure, att akten förbleve offentlig

även om ansökningen slutbehandlats utan att leda till patent, vilket vore en

ändring gentemot gällande praxis. Det förelåge icke någon anledning, varför

handlingar som en gång varit tillgängliga för allmänheten icke skulle vara

detta för all framtid. Men dessutom kunde allmänheten med fog kräva offentligt

besked om ansökningens''slutliga öde i sådana fall; bestämmelse härom

hade intagits i 8 § sista stycket av förslaget.

Det framhålles i betänkandet, att 7 § andra stycket i förslaget vore tilllämpligt

även sedan ansökningen lett till patent. I denna del avsåges dock

icke någon saklig avvikelse från vad som nu ansåges gälla.

Patentutredningen har vidare föreslagit särskild bestämmelse i 7 § tredje

stycket örn att ansökningsakten även före kungörandet skulle vara tillgänglig

för den som av sökanden särskilt underrättats örn ansökningen och dess

innehåll. Detta sammanhänger med att enligt utredningens förslag dels intrångspåföljd

skulle kunna göras gällande mot den som fått sådan underrättelse,

dels ock skyldighet skulle kunna föreligga att lämna upplysningar örn

innehållet av icke kungjord ansökning. Örn den som erhållit vetskap örn

ansökningen i oträngt mål yppar något därom, skall detta enligt 23 § patentutredningens

förslag kunna medföra ersättningsskyldighet.

Yttranden.

Vad patentutredningen i 7 § andra stycket samt 8 § sjätte och sjunde styckena

föreslagit örn ökad offentlighet efter patentansöknings kungörande har

Bihang till riksdagens protokoll 19ii. 1 sami. Nr 170.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

i allmänhet ej föranlett någon erinran i yttrandena. Endast mot vad i 8 §

sjätte stycket föreslagits örn att till Kungl. Maj:t ingivna handlingar skola vara

tillgängliga för allmänheten har i ett par yttranden riktats kritik. Smålands

och Blekinge handelskammare har förordat, att detta stadgande finge

utgå. Om utomstående begagnade stadgandet till att på detta stadium av

ärendet inkomma med skrifter och bevismaterial, kunde det leda till att ansökningens

avgörande fördröjdes. I det av en kommitté inom svenska industriens

patentingenjörers förening utarbetade yttrande, som insänts av civilingenjören

Avellan-Iiultman, har föreslagits stadgande om att handlingarna

hos Kungl. Majit blott skulle vara tillgängliga för dem som kunde visa sig

äga berättigat intresse av ansökningen. Det borde vidare föreskrivas, att invändare

eller annan som sålunda bereddes tillfälle att taga del av ansökningshandlingarna

icke finge föra talan i ärendet.

Vad patentutredningen föreslagit i 7 § tredje stycket och 23 § har avstyrkts

i sådana yttranden, där en avvisande ståndpunkt intagits till patentutredningens

förenämnda förslag att jämväl utnyttjande före patentansöknings

kungörande skulle kunna medföra någon intrångspåföljd. Även i vissa yttranden,

som icke stå på denna ståndpunkt, ha jämkningar påkallats i vad patentutredningen

föreslagit.

Departementschefen.

Patentutredningen har enligt min mening förebragt goda skäl för att hela

patentansökningsakten i regel bör vara tillgänglig för allmänheten, sedan ansökningen

efter patentmyndighetens förprövning blivit kungjord. Därmed

underlättas bl. a. ett effektivt invändningsförfarande. I ett par yttranden har

förordats en begränsning av offentligheten i fråga om handlingar, som ingivits

till Kungl. Majit. Skäl härtill torde dock ej föreligga. Av förslaget i denna

del följer givetvis icke någon utvidgning av den rätt som eljest finnes att hos

Kungl. Majit föra talan i ärendet. Någon särskild föreskrift, att handlingarna

i besvärsakten höra lill handlingarna i ansökningsärendet, lärer icke vara erforderlig.

Enligt departementsförslaget må undantag från offentligheten medgivas

blott beträffande handling, som angår uppfinning därå patent ej i ärendet

sökes. Sådant undantag må beslutas allenast, när patentmyndigheten finner

särskilda skäl därtill föreligga.

De av patentutredningen föreslagna bestämmelserna om att ansökshandlingar

även före kungörandet skola kunna göras tillgängliga för utomstående

sammanhänga väsentligen med förslaget om att intrångspåföljd skall kunna

inträda redan innan patentansökning kungjorts. Såsom förut nämnts ha bestämmelser

i detta syfte upptagits under 20 § i departementsförslaget. Till

följd av vad där föreslagits utgå 7 § tredje stycket och 23 § i utredningens

förslag.

I övrigt lia de av utredningen föreslagna bestämmelserna omarbetats i redaktionellt

hänseende. I departementsförslaget har såsom sista stycke i 7 §

upptagits bestämmelse — motsvarande 8 § sista stycket i patentutredningens

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

99

förslag — av innebörd att om kungjord ansökan blivit slutligt behandlad

genom beslut, som vunnit laga kraft, utan att patent meddelats, kungörelse

härom skall genom patentmyndighetens försorg införas i allmänna tidningarna.

X. Ofullständiga eller oriktiga meddelanden om patentskydd.

Patentutredningen.

Patentutredningens förslag innehåller i 22 § vissa bestämmelser, som avse

att motverka ofullständiga eller oriktiga meddelanden örn patentskydd. I

betänkandet uttalas, att det redan för närvarande klagades över att skada

vållades näringslivet genom vilseledande eller åtminstone ofullständiga meddelanden

om patentskydd. Det bleve än mer angeläget att söka motverka

sådana missbruk örn skyddet mot intrång förstärktes och även utnyttjande

före patents beviljande skulle kunna medföra intrångspåföljd. Om dessa

missbruk anföres vidare i betänkandet följande.

Främst tänker man härvid på de olägenheter, sorn kunna vållas av obefogade

varningar för patentintrång. Sådan varning kan ha den formen, att

någon under åberopande av sökt eller beviljat patentskydd gör gällande, att

viss utpekad konkurrent begår intrång. Varningen kan då rikta sig direkt

till konkurrenten eller till andra, som stå i affärsförbindelse med honom eller

förmodas vara intresserade av att inleda sådan. Varningen kan också ha en

mer allmän karaktär, så att det icke direkt utpekas någon, som skulle ha

gjort sig skyldig till intrång.

Men det behöver icke vara fråga om någon uttrycklig varning mot intrång,

utan samma verkan kan uppnås genom ett meddelande, som endast

innehåller, att man själv — eventuellt annan, för vilken man t. ex. är

agent — på grund av sökt eller beviljat patentskydd har ensamrätt på visst

område. Ej minst farliga äro för övrigt meddelanden, vari detta ej direkt

uttalas utan endast på ett ofta svävande sätt antydes. Så kan särskilt vara

fallet, när å en vara eller dess emballage finnes uttrycket » patent» eller

»patent sökt» eller liknande, utan att några ytterligare upplysningar i samband

härmed lämnas.

Meddelanden av ifrågavarande slag kunna vara till skada dels för konkurrenterna,

vare sig direkt utpekade eller icke, vilka kunna avskräckas från

en i och för sig fri verksamhet eller lida avbräck därigenom att deras kunder

avhållas från att fortsätta eller inleda affärsförbindelser med dem, dels

ock för kunderna, som kunna avskräckas från affärsförbindelser av nyss

angivet slag eller lockas till ofördelaktiga uppgörelser med den uppgivne

innehavaren av ensamrätt.

Ett meddelande örn patentskydd kan på olika sätt giva ett oriktigt eller

vilseledande intryck. Det kan vara så, att någon uppgives ha erhållit eller

sökt patentskydd, utan att detta alls är förhållandet. Det kan också vara

så, att skyddet upphört att gälla, ehuru det framställes såsom alltjämt bestående.

Vidare kan förhållandet vara, att ett skydd visserligen gäller men

icke bär den innebörd, som meddelandet tyder på, såsom när patentet blott

gäller en underordnad detalj av den produkt, som framställes såsom patentskyddad,

eller då det utnyttjande, mot vilket man riktar sig, icke faller inom

patentets skyddsområde.

Den som bunnar ett oriktigt meddelande behöver ju icke alltid handla i

ond tro. Ilan kanske själv anser meddelandet riktigt; så t. ex. örn lian felbedömer

patentets skyddsområde. 1 ett dylikt fall kan dock läget vara så
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

dant, att han bort inse oriktigheten och alltså gjort sig skyldig till oaktsamhet.

I detta sammanhang må framhållas, att ett i och för sig riktigt meddelande

kan lämnas under sådana omständigheter, att det blir vilseledande;

så t. ex. örn någon, som meddelar, att patent sökts å viss uppfinning, gör

detta, oaktat han från patentmyndigheten fått så uppenbara nyhetshänvisningar,

att han måste ha insett, att ansökningen icke kan bifallas.

Patentförordningen innehåller icke för närvarande några bestämmelser

mot ofullständiga eller oriktiga meddelanden om patentskydd. I 1919 års

förslag till ny patentlag ingick däremot stadgande (88 §), enligt vilket det

skulle kunna föranleda straffansvar att å vara eller dess emballage eller

eljest i ett för ett större eller obestämt antal personer avsett meddelande

lämna uppgift, som kunde anses innebära, att patent å varan eller dess tillverkningssätt

blivit beviljat här i riket, såframt ej därvid angåves registernumret

å ett visst inhemskt patent.

Stundom torde oriktiga meddelanden örn patentskydd kunna straffas såsom

bedrägeri eller annan oredlighet enligt 21 kap. strafflagen, särskilt

såsom oredligt förfarande enligt 21 kap. 7 §. Sistnämnda slag av brott föreligger,

när man medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet

och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe

denne är. Även örn skada ej uppkommer, kan gärningen straffas, därest

vilseledandet sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet,

myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahålles. Försök till

oredligt förfarande är dock ej straffbart. — Beskyllning för patentintrång

kan även någon gång straffas såsom ärekränkning enligt 16 kap. strafflagen.

En före patents meddelande framställd varning för intrång kan dock aldrig

straffas såsom egentlig ärekränkning, enär det, för vilket man där varnar,

ej enligt patentförordnihgen är straffbart. Visserligen är det enligt 16 kap.

8 § strafflagen även straffbart att mot annan av arghet utsätta eller fortsprida

rykte om gärning eller last som ej är straffbar men eljest menlig för

hans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst.

Detta stadgande är ju dock, såsom framgår av dess avfattning, till

sin räckvidd begränsat i olika avseenden. —- Ett vilseledande meddelande

om patentskydd kan tänkas bliva bestraffat såsom illojal reklam enligt

1 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Det skall dock då vara fråga om ett för ett större antal personer avsett meddelande,

vari i uppenbar strid mot god affärssed lämnats oriktig uppgift,

ägnad att framkalla uppfattningen örn ett fördelaktigt anbud.

I andra länder finnas ej sällan större möjligheter att motverka oriktiga

eller ofullständiga meddelanden örn patentskydd. Särskilda straffbestämmelser

mot oriktiga sådana meddelanden finnas t. ex. i de engelska, holländska

och schweiziska patentlagarna och i den danska lagen mot illojal

konkurrens. Den norska strafflagen innehåller särskilt stadgande, riktat mot

vilseledande uppgift örn att föremål åtnjuter industriellt rättsskydd. Enligt

vissa patentlagar medför underlåtenhet att å patenterad vara angiva patentets

nummer straffansvar eller har åtminstone inverkan på patenthavarens

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

101

möjlighet alt beivra intrång. Enligt den nya finska patentlagen föranleder

användande å vara eller varuomslag eller i annons m. m. av beteckning,

som är ägnad att framkalla uppfattning om att varan inom riket åtnjuter

patentskydd, skyldighet att upplysa intresserad örn patent eller patentansökning,

som avses, och liknande stadgande finnes i t. ex. den tyska patentlagen.

Bortsett från nu berörda specialbestämmelser kan man utomlands ofta ingripa

mot onöjaktiga meddelanden om patentskydd med stöd av regler, som

äro riktade mot illojal konkurrens i allmänhet. Så gäller merendels i

andra länder en allmän regel om att konkurrenshandlingar i strid mot god

affärssed äro förbjudna, en s. k. generalklausul. Vanligt är också, att det

finns allmänna bestämmelser angående nedsättande påståenden örn annans

näringsverksamhet.

I patentutredningens betänkande uttalas, alt oriktigt meddelande örn patentskydd

visserligen stundom kunde medföra straff i vårt land men att del

vore ovisst, hur långt detta skydd sträckte sig. I betraktande av att det icke

funnes en mer omfattande lagstiftning mot illojal konkurrens hos oss, vöre

läget otillfredsställande. Det syntes icke lämpligt att upptaga sistnämnda lagstiftning

till allmän revision endast på grund av den här föreliggande specialfrågan.

Särskilda bestämmelser i ämnet borde därför intagas i patentförordningen.

Därvid borde man icke inskränka sig till stadganden mot direkt oriktiga

meddelanden utan även söka motverka meddelanden som genom sin

ofullständiga och svävande natur kunde vara till skada.

Andra stycket i 22 § av förslaget avser meddelande som lätt kan framkalla

oriktig uppfattning om förefintligheten av eller utsikterna för visst patentskydd

här i riket. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnat sådant

meddelande skall vara skyldig att ersätta uppkommen skada. Har han handlat

uppsåtligen, kan han straffas med dagsböter eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader. Denna specialbestämmelse

skall dock ej tillämpas, om gärningen enligt annat lagrum

är belagd med strängare straff, t. ex. såsom bedrägeri, oredligt förfarande

eller illojal reklam. I betänkandet uttalas, att straffbestämmelsen vore avsedd

att komma till användning, även örn meddelandet lämnats i tryckt skrift, då

det här icke kunde sägas vara fråga om något tryckfrihetsbrott.

Första stycket i 22 § avser varje meddelande som lätt kan framkalla den

uppfattningen att visst patentskydd åtnjutes eller är sökt bär i riket, sålunda

vare sig meddelandet i och för sig är oriktigt eller icke. Den som lämnat

sådant meddelande skal! vara skyldig att på anfordran lämna fullständig

upplysning örn nummer å patent eller patentansökning, varpå meddelandet

grundas, varjämte ansökningens innehåll skall angivas, örn det gäller ansökning

vars akt icke är tillgänglig för allmänheten. Skyldighet skall föreligga

att inom skälig tid lämna sådan upplysning till envar som kan anses lia ett

berättigat intresse därav. Påföljden av att detta underlåtes är enligt förslaget

skyldighet att ersätta skada som kan anses vållad av därigenom uppkommen

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

ovisshet. Därjämte uttalas i betänkandet, att den som förgäves begärt upplysningar

skulle vid sitt fortsatta utnyttjande i allmänhet få anses vara i god

tro. I betänkandet anföres, att skyldigheten att komplettera meddelanden örn

patentskydd utgjorde ett verksamt korrektiv mot att svävande och ofullständiga

sådana meddelanden släpptes ut. Icke minst komme risken att behöva

avslöja innehållet i en icke kungjord patentansökning att verka återhållande.

Båda styckena i den av patentutredningen föreslagna paragrafen avse jämväl

enskilda meddelanden till viss person.

Yttranden.

Vad patentutredningen i andra stycket av 22 § föreslagit angående oriktiga

meddelanden om patentskydd har i sak lämnats utan erinran av patentoch

registreringsverket, järnkontoret, svenska teknolog!öreningen, svenska

industriens patentingenjörers förening och kooperativa förbundets styrelse

ävensom liandelskamrarna i Karlstad, Västernorrlands och Jämtlands län

samt Norrbottens och Västerbottens län. I flera yttranden har värdet av en sådan

bestämmelse understrukits. Även Sveriges industriförbund har uttalat,

att bestämmelsen kunde bliva till viss nytta, och har därför tillstyrkt densamma.

Bestämmelsen innebure dock icke tillräckligt skydd mot illojala förfaranden.

Vilseledande meddelanden från utlandet syntes exempelvis icke

kunna åtkommas. Förbundet förutsatte, att bestämmelsen vore att tolka på

sådant sätt, att därunder inbegrepes även framkallandet av oriktig uppfattning

rörande omfattningen av visst patentskydd. Förbundet har vidare framhållit,

att god tro ofta kunde föreligga hos den som efter patenttidens utgång

saluhölle föremål, varå ordet »patent» eller liknande anbragts. Skånes handelskammare

har uttalat, alt vilseledande meddelanden örn patentskydd vore

ganska vanliga och kunde medföra påtaglig skada för konkurrerande företag,

varför lagstiftningens ingripande vore i hög grad av behovet påkallat.

Med skäl kunde dock ifrågasättas, örn icke bestämmelser i ämnet borde inflyta

i 1931 års lag mot illojal konkurrens. Därvid borde man icke inskränka

sig till vilseledande uppgifter om patent utan straffbelägga lämnandet av

dylika uppgifter inom näringslivet överhuvudtaget. Handelskammaren ville

dock icke motsätta sig patentutredningens förslag såsom en åtgärd i avvaktan

på en framtida utvidgning av lagen mot illojal konkurrens.

I andra yttranden har patentutredningens förslag att intaga bestämmelse

mot oriktiga meddelanden örn patentskydd i patentförordningen avstyrkts

med hänsyn till att det här vore fråga om ett fall av illojal konkurrens. Stockholms

handelskammare har anfört, att det visserligen vore i och för sig önskvärt,

att skydd tillskapades mot oriktiga patenlmeddelanden, och delta vore

nödvändigt, därest skydd skulle gälla redan från tiden för ansökningens ingivande.

Det syntes emellertid icke vara lämpligt att avskilja i konkurrenssyfte

lämnade vilseledande uppgifter rörande patenträtt från andra dylika

inom näringslivet förekommande meddelanden. Hela detta komplex borde

behandlas i ett sammanhang, och bestämmelser härom borde ha sin plats i

lagen mot illojal konkurrens. Kommerskollegium har anslutit sig till denna

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

ståndpunkt. Svenska patentombudsföreningen har även ansett, att bestämmelser

i ämnet borde intagas i lagen mot illojal konkurrens. Förslag till

ändring i denna lag borde framläggas samtidigt med förslaget till ändring av

patentförordningen. Svenska uppfinnareföreningens styrelse har ifrågasatt

införande i lagen mot illojal konkurrens av bestämmelser örn felaktiga eller

vilseledande uppgifter angående patent-, mönster- eller varumärkesskydd.

Vad härefter beträffar de av patentutredningen i första stycket av 22 §

upptagna föreskrifterna om skyldighet att komplettera ofullständiga meddelanden

örn patentskydd lia liandelskamrarna i Västernorrlands och Jämtlands

län samt i Norrbottens och Västerbottens län anslutit sig till förslaget.

Kooperativa förbundets styrelse har framhållit, att ofullständiga meddelanden

örn patentskydd i rätt stor utsträckning förekommit i vårt land. Det vöre

till stort gagn för näringslivet, att patentutredningen föreslagit bestämmelser

för att stävja dylika förfaranden. Den av patentutredningen föreslagna

upplysningsplikten vid ofullständigt meddelande borde lagfästas. Den föreslagna

påföljden för underlåtenhet att lämna begärd upplysning vore emellertid

icke tillfyllest, då det bleve mycket svårt att styrka storleken av uppkommen

skada. Bötesstraff vore här det rätta korrektivet. Även Svea hovrätt

har framhållit svårigheten att föra bevisning örn uppkommen skada och ansett

tillrådligt att — efter mönstret av 1919 års förslag — stadga straffansvar

i större utsträckning än som skett.

I ett stort antal yttranden har emellertid föreslagits, att första stycket i 22 §

måtte utgå eller åtminstone begränsas till sin räckvidd. Särskilt har man vänt

sig mot den föreslagna upplysningsplikten i vad avser patentansökning som

ännu icke blivit tillgänglig för allmänheten. Patent- och registreringsverket

har uttalat, att meddelanden örn patentskydd, som icke vore ägnade att vilseleda,

finge betraktas som ett fullt lojalt reklam- och affärsmannaförfarande.

Det förefölle obilligt, att den som lämnade dylikt meddelande därigenom

eventuellt skulle bliva nödsakad att blotta innehållet i patentansökningen

med ty åtföljande olägenheter. Helst borde hela stadgandet utgå, men skulle

det bibehållas, borde det under alla förhållanden icke avse varje slag av meddelanden

utan begränsas till mera preciserade och kvalificerade fall. Stockholms

handelskammare bar även ansett stadgandet böra utgå med hänsyn

till att det kunde medföra obehöriga ingrepp i sökandens intresse av uppfinningens

hemlighållande. lin sökande kunde enligt iörslagel tvingas att

lämna alla erforderliga uppgifter örn patentansökningens innehåll, även örn

han icke av eget initiativ lämnat meddelande örn sin patentsökta uppfinning

utan blott besvarat därom framställda frågor. Handelskammaren i Gävle har

framfört liknande synpunkter. Det föreslagna stadgandet kunde användas

till att framtvinga meddelande örn innehållet i praktiskt laget varje patentansökan.

Starka skäl syntes tala för att stadgandet helt borde utgå eller i

varje fall så omformuleras, att sådana konsekvenser förebyggdes. Svenska

teknolog färe ni agen har ansett första stycket i patentutredningens förslag sa

betänkligt, att det under alla omständigheter borde strykas. En patentsökande

borde nämligen lia rätt att giva en fullt riktig upplysning örn att patent sökts

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

utan att därför tvingas att avstå från hemlighållandet av ansökningens innehåll.

Svenska industriens patentingenjörers förening har uttalat sig i samma

riktning, medan svenska uppfinnareföreningens styrelse och svenska patentombudsföreningen

med liknande motivering förklarat sig i varje fall avstyrka

den föreslagna upplysningsplikten i vad den avsåge icke kungjord

patentansökning. I vissa av de nu nämnda yttrandena har även framhållitssvårigheten

att avgöra, vilka som skulle kunna anses ha ett berättigat intresse

av att erhålla kännedom om patentansöknings innehåll. Sveriges industriförbund

har anfört, att den föreslagna skyldigheten att lämna upplysning om

icke kungjord ansöknings innehåll automatiskt borde bortfalla, om sådan

ansökning i enlighet med förbundets förslag icke finge åtnjuta skydd mot

intrång. Järnkontoret och handelskammaren i Göteborg ha uttalat sig på liknande

sätt. Två reservanter i patent- och registreringsverket ha ansett upplysningsplikten

böra bibehållas även i fråga örn ej kungjord patentansökning,

åtminstone så länge lagen mot illojal konkurrens saknade generalklausul,

men ha föreslagit, att första stycket i patentutredningens förslag skulle

inskränkas till meddelanden av sådant slag som avses i straffbestämmelsen

mot illojal reklam i nämnda lag.

I en del yttranden har särskilt behandlats frågan om att godtaga den föreslagna

upplysningsplikten beträffande beviljat patent eller kungjord patentansökning.

De nyss berörda två reservanterna i patent- och registreringsverket

ha ansett någon tvekan ej böra råda om lämpligheten härav. Handelskammaren

i Göteborg har förklarat sig på det hela taget kunna rekommendera patentutredningens

förslag i fråga om beviljat patent. Svenska patentombudsföreningen

och svenska uppfinnareföreningens styrelse ha ifrågasatt upplysningsplikt

för beviljat patent och kungjord ansökning men uttalat tvekan, örn

tillräcklig anledning funnes till stadgande härom. Sveriges industriförbund

har avstyrkt sådant stadgande såsom tämligen överflödigt. Alla uppgifter örn

beviljade patent och kungjorda ansökningar kunde erhållas hos patent- och

registreringsverket, varför det icke erbjöde utomstående nämnvärd svårighet

eller kostnad att förvissa sig om huruvida patentskydd verkligen åtnjötes. Det

kunde vidare antagas, att den som erhållit patentskydd vore utan lagstadgande

angelägen att sörja för att detta snarast komme till utomståendes

kännedom. Härtill komme, att den föreslagna skadeståndspåföljden med hänsyn

till föreliggande bevissvårigheter vore skäligen värdelös men att å andra

sidan anledning knappast förefunnes att föreskriva straffansvar.

Departementschefen.

Olägenheter kunna utan tvivel vållas näringslivet genom obefogade varningar

för patentintrång eller eljest genom oriktiga eller ofullständiga meddelanden

om patentskydd, och de möjligheter att ingripa däremot som nu

finnas äro ganska begränsade. De av patentutredningen föreslagna bestämmelserna

ha därför stöd i ett praktiskt behov.

I åtskilliga yttranden har emellertid framhållits, att här är fråga om spörsmål

som rätteligen falla inom området för lagstiftningen mot illojal kon
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17G.

105

kurrens. Detta synes riktigt såvitt angår andra stycket i förslaget. Att i avbidan

på en mera omfattande revision av lagstiftningen mot illojal konkurrens

tills vidare införa en allmän bestämmelse i patentförordningen örn ingripande

mot den som lämnar oriktig uppgift med avseende å patent eller

patentansökning torde icke vara lämpligt. Patentutredningens förslag synes

därför i denna del icke böra genomföras utan en mycket avsevärd begränsning.

Även bestämmelserna i första stycket av förslaget torde böra begränsas

och närmare preciseras.

I 22 § av departementsförslaget har såsom första stycke upptagits stadgande,

varigenom den, som genom meddelande å vara, anslag eller skylt eller

annorledes — utan att patentets eller ansökningens nummer angivits — uppgiver

att patentskydd, varom i 19 eller 20 § sägs, här i riket åtnjutes med

avseende å alster eller förfarande, ålagts att uppgiva numret. Sådan skyldighet

synes böra gälla i förhållande till en var som kan lia olägenhet av att

patentskydd åtnjutes. Såsom en andra punkt har i departementsförslaget

upptagits stadgande om skyldighet att, där ett meddelande ej innehåller bestämd

uppgift örn att patentskydd åtnjutes men av meddelandet kan framkallas

den uppfattningen att så är förhållandet, lämna uppgift, huruvida och

i så fall på vad grund han anser sig åtnjuta patentskydd enligt 19 eller 20 §.

Någon skyldighet att lämna upplysning örn patentansöknings innehåll synes

icke böra stadgas.

Underlåter någon att, efter därom framställd fråga, ulan dröjsmål lämna

upplysning som avses i första stycket av departemensförslaget, skall han

enligt andra stycket i samma förslag straffas med dagsböter och efter vad

med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt ersätta skada. Tillika stadgas

straff och skadeståndsskyldighet för den som i anledning av förfrågan som

nyss sagts lämnar oriktig uppgift. Härutöver har emellertid även stadgats

samma påföljd för den vilken eljest i meddelande till viss person lämnar

oriktig uppgift med avseende å patentskydd. I båda sistnämnda fall förutsättes

dock enligt departementsförslaget att den oriktiga uppgiften länder

mottagaren till men. Att meddelandet skall vara riktat till viss person innebär,

att annonser i tidningar eller anslag å varor och dylikt, som endast utgör

en till allmänheten riktad reklam, i regel icke höra hit. Meddelandet bör

sålunda av mottagaren kunna uppfattas såsom av avsändaren riktat just

till honom. Att någon skickat samma meddelande till flera personer utgör

emellertid ej i och för sig hinder för bestämmelsens tillämplighet. Straffbestämmelsen

är icke inskränkt till uppsåtliga förseelser. Något förbehåll

för det fall att strängare straff kan inträda enligt annat lagrum torde ej

erfordras.

Enligt särskilt stadgande i departementsförslaget må talan örn ansvar enligt

förevarande paragraf väckas allenast av den som begärt upplysningen

eller mottagit den oriktiga uppgiften.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

XI. Laga domstol i patentmål m. m.

1''atentutrednlugcn.

Enligt 19 § patentförordningen är Stockholms rådhusrätt för närvarande

rätt domstol i vissa mål angående patentskydd, nämligen mål om tvångslicens,

mål örn ersättning vid expropriation och mål örn ogiltighetsförklaring

av patent. För övriga patentmål gälla däremot vanliga forumregler. Intrångsmål

upptagas sålunda vid domstolen i den ort, där intrånget begåtts. Vid behandling

av tvångslicensmål skall Stockholms rådhusrätt enligt 20 § patentförordningen

lia en särskild sammansättning. Utom domfört antal av rättens

ledamöter skola då tre i industriella förhållanden kunniga män lia säte och

stämma i rätten. Dessa särskilda ledamöter utses, jämte samma antal suppleanter,

för ett år i sänder av patentmyndigheten. De åtnjuta ersättning av

statsmedel.

Enligt 1919 års förslag till ny patentlag (91 §) skulle Stockholms rådhusrätt

i regel vara laga domstol i första instans i alla mål angående patentskydd.

Om domstolens sammansättning vid behandling av sådana mål skulle

gälla i stort sett detsamma som nu för tvångslicensmål, dock att de särskilda

ledamöterna skulle utses för tre år i stället för ett.

Enligt patentutredningens förslag skall huvudregeln vara, att Stockholms

rådhusrätt skall vara rätt domstol i första instans för alla mål, varom i patentförordningen

sägs, och att vid handläggning av sådana mål i rådhusrätten

tre i tekniska förhållanden kunniga personer skola hava säte och stämma,

utom domfört antal av rättens ledamöter (23 b § 1 mom. första och andra

styckena i förslaget).

Såsom motivering för detta förslag anföres i patentutredningens betänkande

i huvudsak följande:

Det har ofta klagats över alt intrångsmål för närvarande kunna komma

att upptagas av alla allmänna underdomstolar i landet. Det kan gälla en

domstol, som endast sällan får något patentmål till bedömande och därför

helt naturligt icke bär så goda förutsättningar att tränga in i de ofta svåra

specialproblem, som föreligga på patenträttens område. Del skulle därför

erbjuda stora fördelar, om Stockholms rådhusrätt gjordes till rätt domstol i

första instans i alla patentmål. Där skulle man då kunna få ytterligare erfarenhet

av sådana mål, och förutsättningarna för enhetlig rättstillämpning

skulle förbättras.

Genom en sådan ordning skulle också i stort sett vinnas besparingar både

ur det allmännas och ur patenthavarens synpunkt. När olika företag i skilda

delar av landet göra intrång i ett visst patent, kan det nämligen nu vara

så, att patenthavaren blir tvungen att samtidigt föra parallella rättegångar

vid flera domstolar, varigenom orsakas både besvär och kostnader. Det har

också hänt mer än en gång, att olika underdomstolar i helt likartade mål

kommit till skilda resultat, vilket förorsakar osäkerhet.

Det skulle visserligen kunna göras gällande, alt det för en svarande i intrångsmål,

som är bosatt långt från Stockholm, kan vara besvärligt och

dyrbart, att målet skall handläggas därstädes. Även en sådan svarande har

ju dock intresse av att målet blir sakkunnigt handlagt, och den angivna

synpunkten torde för övrigt knappast vara så tungt vägande. Oftast erford
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17G.

107

ras i patentmål en omfattande teknisk utredning, därvid i Stockholm bosatta

sakkunniga till stor del anlitas. Med hänsyn härtill kan även i sådana

fall, då svaranden bor å annan ort än Stockholm, totalkostnaden för honom

stundom komma att minskas genom att handläggningen sker därstädes.

Det finns vidare en synpunkt, som måste anses starkt tala för att en enda

domstol blir behörig i första instans i alla patentmål. Såsom nyss antytts,

gäller det oftast i dessa mål att klarlägga invecklade och omtvistade tekniska

förhållanden. Framför allt för att bedöma den å ömse sidor framförda

tekniska utredningen är det lämpligt, att i domstolen såsom likställda

domare finnas ej blott rättskunniga utan även tekniskt utbildade ledamöter,

önskemål härom ha ej sällan framförts från de närmast berörda intressentkretsarna.

För närvarande finnas ju sådana särskilda ledamöter i ‘tvångslicensmål,

och det skulle sålunda blott gälla att bygga vidare på något redan

bestående. De tekniska ledamöterna böra givetvis vara personer med

synnerligen framstående teknisk sakkunskap och med lämpliga kvalifikationer

i övrigt. Det skulle nog därför möta svårigheter att erhålla lämpliga

sådana ledamöter för ett flertal domstolar.

1 betänkandet frainhålles, att vad patentutredningen föreslagit i första och

andra styckena i 1 mom. av 23 b § i stort sett överensstämde med 1919 års

förslag, som i detta avseende vunnit allmänt gillande i däröver avgivna yttranden.

Det erinras i lietänkandet om alt enligt 1919 års förslag den särskilda

forumregeln skulle äga tillämpning å alla mål, som anginge patentskydd.

Patentutredningen hade dock icke ansett starkare praktiska skäl tala för att

gå så långt, vilket även kunde medföra svårigheter vid tillämpningen. Man

hade därför inskränkt forumregeln till mål, varom stadganden funnes i patentförordningen.

Från grundsatsen, att särskilda ledamöter skulle deltaga

i behandlingen av alla sådana mål hade gjorts det undantaget, att rätten

skulle kunna förordna, att särskilda ledamöter icke skulle vara med örn

handläggningen av mål, där talan endast fördes enligt 22 eller 23 § i patentulredningens

förslag (23 b § 1 mom. fjärde stycket).

Utredningen föreslår, att de .särskilda ledamöterna skola utses av Kungl.

Majit och för en tid av tre år (23 b § 1 mom. tredje stycket). Därvid skall

utses dels två sådana ledamöter att tjänstgöra i alla förekommande patentmål

samt för var och en av dem två suppleanter, dels ock minst åtta personer,

av vilka rätten för varje förekommande mål med hänsyn lill önskvärd

teknisk sakkunskap och övriga föreliggande förhållanden skall förordna en

att tjänstgöra. I betänkandet framhålles, att skäl talade både för och emot

alt göra ledamöterna fasta, varför man valt en medelväg. Fasta ledamöter

finge större förtrogenhet med sin uppgift, och garantierna för enhetlig

praxis bleve därigenom större. Ä andra sidan kunde med fasta ledamöter

icke alltid erhållas teknisk specialkunskap bland ledamöterna, och fasta

ledamöter komme att få el t ganska betungande arbete, vilket kunde minska

utsikten att få lämpliga personer att åtaga sig ledamotskap. De särskilda

ledamöterna skola enligt förslaget erhålla ersättning av statsmedel (23 b § 1

mom. femte stycket). I betänkandet uttalas, att övriga kostnader för Stockholms

rådhusrätt i patentmål däremot borde utgå på samma sätt som andra

kostnader för rådhusrätten.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Det erinras i betänkandet, att förslaget ej innehölle några särskilda bestämmelser

om patentmåls handläggning i överrätt. Från olika håll hade

betecknats såsom önskvärt, att patentmål från första inslåns skulle få fullföljas

direkt till Högsta domstolen i syfte att förkorta behandlingstiden, därvid

framhållits att alla patentmål av betydelse plägade fullföljas i högsta

instans. Patentutredningen hade dock ej velat framlägga förslag i denna

riktning, då en sådan ordning ansetts strida mot tankegångar, som läge till

grund för den nya rättegångsbalken. Utredningen hade ej heller ansett sig

böra föreslå, att i överrätterna skulle finnas särskilda tekniska ledamöter.

Patentutredningen har i 23 b § 2 mom. av förelaget intagit stadgande örn

att domar och utslag i alla mål enligt 15—21 §§ genom domstolens försorg

skola insändas till patentmyndigheten. För närvarande gäller enligt 21 §

patentförordningen, att så skall ske beträffande dom i tvångslicens- och

ogiltighetsmål. I patentutredningens betänkande uttalas, att det kunde vara

av värde för patentmyndigheten att få del av slutliga domstolsavgöranden

även i vissa andra patentmål.

Yttranden.

Patentutredningens förslag, att alla mål enligt patentförordningen skola

i första instans upptagas av Stockholms rådhusrätt, förstärkt med tre tekniska

ledamöter, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det stora flertalet

yttranden. I denna riktning ha sålunda uttalat sig samtliga hovrätter,

Stockholms rådhusrätt, patent- och registreringsverket, statskontoret, Överståthållarämbetet,

Stockholms stadsfullmäktige, järnkontoret, Sveriges industriförbund,

kooperativa förbundets styrelse samt liandelskamrarna i Göteborg,

Västernorrlands och Jämtlands län samt Norrbottens och Västerbottens

län. Skånes handelskammare har uttalat, att förslaget tillgodosåge

ett länge närt önskemål inom näringslivet och att handelskammaren

ansåge sig böra förorda förslaget, ehuru det kunde medföra vissa olägenheter

för parter i landsorten. Processlagberedningen har ansett de anförda

skälen för ett sammanförande av patentmålen till ett gemensamt

forum övertygande. Med hänsyn till patentmålens ofta invecklade tekniska

natur vöre det befogat, att rådhusrätten vid handläggning av patentmål förstärktes

med tekniskt kunniga ledamöter. Emellertid borde övervägas, om

ej de lagfarna ledamöternas antal borde minskas till två. På tal örn inrättande

av särskilda handels- och sjöfartsdomstolar hade processkommissionen

uttalat, att de handelskunniga ledamöterna för att nå tillräckligt verksamt

inflytande borde vara flera än de lagfarna ledamöterna. Samma synpunkter

hade varit bestämmande för den organisation, som givits åt ägodelningsrättema

och vattendomstolarna.

Svenska teknolog föreningen har förklarat sig hälsa förslaget med tillfredsställelse

såsom ett steg i riktning mot önskemålet att få till stånd en specialdomstol

såsom enda instans i patentmål. Liknande ståndpunkt har intagits

av handelskammaren i Karlstad, handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län samt svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen. En re
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 176.

109

servant i patent- och registreringsverket har uttalat, att en sådan specialdomstol

skulle vara en idealisk anordning. Den borde vara sammansatt av

tekniker och jurister, vilka skulle vara förbjudna att inneha andra befattningar.

Mot patentutredningens förslag ställde han sig däremot tveksam. Det

kunde ifrågasättas, örn det vore möjligt att förvärva tekniska ledamöter med

nödiga insikter och erfarenhet i patenträtt, örn de endast skulle utöva sina

funktioner i rätten som bisysslor. Kommerskollegium har i första hand förordat

ytterligare övervägande, genom vilka anordningar en snabb och samtidigt

såväl rättsligt som tekniskt tillfredsställande bedömning av patentmålen

häst skulle kunna säkras. Emellertid kunde patentutredningens förslag godtagas

såsom i varje fall innebärande en väsentlig förbättring i förhållande till

nuvarande ordning.

I de yttranden, där man i första hand förordat en specialdomstol såsom

enda instans, har man i allmänhet i andra hand förordat, att talan mot denna

domstols avgöranden skulle få fullföljas direkt till högsta instans. Sådan

direkt fullföljd från Stockholms rådhusrätt har även föreslagits av Skånes

handelskammare, handelskammaren i Göteborg och järnkontoret.

Förste stadsfiskalen i Stockholm har påpekat vissa praktiska olägenheter

av patentutredningens förslag, att Stockholms rådhusrätt skulle vara rätt

domstol i alla mål, varom i patentförordningen sägs. Om ett mål anhängiggjorts

vid annan domstol jämlikt bestämmelserna om bedrägeri och annan

oredlighet i 21 kap. strafflagen och förutsättningarna för sådan straffbarhet

icke förelåge men förfarandet fyllde rekvisiten enligt 22 § andra stycket i

patentutredningens förslag, skulle domstolen nödgas visa målet till fortsatt

handläggning vid Stockholms rådhusrätt. Möjlighet borde skapas för att den

domstol, som börjat handlägga mål av nu nämnd art, jämväl finge slutligen

pröva detsamma.

De av patentutredningen föreslagna bestämmelserna om hur de särskilda

ledamöterna skola utses lia i allmänhet ej föranlett erinran i yttrandena.

Stockholms rådhusrätt har uttalat, att vad som föreslagits utgjorde en i princip

lämplig anordning. Processlagberedningen har ansett det vara att föredraga

att beträffande samtliga tekniska ledamöter tillämpa anordningen med valrätt

för domstolen inom en krets av sakkunniga, som utsetts av Kungl. Maj:t.

Mot fasta ledamöter talade, att deras arbetsbörda åtminstone tidvis skulle bliva

så betydande, att de hästa krafterna icke skulle vilja åtaga sig uppdraget.

Huvudvikten borde läggas på alt de särskilda ledamöterna skulle äga en

allmän teoretisk och praktisk förtrogenhet med frågor av den tekniska karaktär,

varom målet rörde sig. Det kunde icke förväntas, att inom de sakkunnigas

krets alltid skulle vara företrädd den tekniska specialkunskap, som erfordrades

i målet. Mot att denna krets gjordes större än som betingades av en

lämplig arbetsfördelning mellan de sakkunniga talade för övrigt, att dessa då

icke komme att förvärva nödig domarerfarenhet. Svea hovrätt har framfört

samma förslag som processlagberedningen under åberopande av delvis enahanda

synpunkter. — Järnkontoret har framhållit önskvärdheten av att vid

utseende av de särskilda ledamöterna det bereddes de större industriorganisa
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 17G.

tionerna tillfälle att inkomma med förslag å lämpliga personer. Sveriges industriförbund

har förklarat sig förutsätta, att förbundet komrne att få tillfälle

att avgiva förslag i sådant hänseende.

I flera yttranden bär berörts frågan om tekniska ledamöter i överrätterna.

Processlagberedningen har erinrat örn att vid införande under senare tid i

vårt land av specialdomstolar avvisats önskemål örn att sakkunniga bisittare

skulle medverka även i överrätt. Denna ståndpunkt hade ansetts motiverad av

att de uppgifter, för vilka det sakkunniga elementets upptagande i domstolen

vore av betydelse, ej förelåge i samma omfattning i överrättsförfarandet. Beredningen

delade den uppfattning, som sålunda gjort sig gällande. Stora

svårigheter skulle möta att erhålla en tillfredsställande rekrytering av sakkunnigelementet

i hovrätt och Högsta domstolen. Det läge i sakens natur, att

överdomstolama iakttoge en viss varsamhet vid prövningen av sådana frågor,

vid vilkas bedömande teknisk sakkunskap vore av mera framträdande betydelse.

Skulle anledning uppkomma att få målets tekniska sidor ytterligare

belysta, syntes detta lämpligast ske genom yttrande från myndighet eller

särskild av rätten utsedd sakkunnig. Svea hovrätt har uttalat, att bristen på

teknisk sakkunskap i patentmål gjort sig i hög grad gällande även i överrätterna.

Denna brist bleve än mer framträdande, om patentmålen i första instans

skulle behandlas av domstol med tekniskt sakkunniga ledamöter, och den

borde enligt hovrättens mening på ett eller annat sätt avhjälpas. Möjligen

kunde detta ske på enklare väg än genom överrätternas förseende med tekniskt

sakkunniga ledamöter, nämligen genom att bereda domstolen tillfälle att vid

behov anlita teknisk sakkunskap till biträde vid föredragningen av patentmål.

Även Göta hovrätt har framhållit, att det borde närmare undersökas,

huruvida icke teknisk sakkunskap under en eller annan form kunde tillföras

jämväl överrätterna vid behandling av patentmål. Förslag om att tekniska

ledamöter skulle finnas även i överrätterna har framställts av kooperativa

förbundets styrelse, Skånes handelskammare samt Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare, och även Sveriges industriförbund har hemställt

örn att sådan åtgärd måtte övervägas.

Patentutredningens förslag om att de särskilda ledamöterna skola erhålla

ersättning av statsmedel har endast givit anledning till ett par uttalanden.

Statskontoret har förklarat sig icke ha något att erinra mot förslaget. För

ändamålet borde —- såsom för närvarande beträffande ersättning åt särskilda

ledamöter i tvångslicensmål — anlitas det under riksstatens andra huvudtitel

uppförda förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter.

De grunder, enligt vilka ersättningen borde beräknas, borde fastställas först

sedan noggrannare uppgifter förelåge angående tjänstgöringsförhållandena

för ifrågavarande personal. Stockholms rådhusrätt har förordat, att ersättningen

åt de tekniska ledamöterna fastställdes efter sådana grunder, att för

ledamotskap verkligt lämpade personer icke funne uppdraget ur ekonomisk

synpunkt så betungande, att de på grund härav bleve obenägna att mottaga

ett dylikt uppdrag. På det sättet skulle man kunna i hög grad befrämja säkerställandet

av tekniskt högt kvalificerad sakkunskap inom domstolen. Det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 176-

lil

syntes knappast behöva påpekas, att de grunder, elter vilka ersättning för

närvarande utginge åt särskild ledamot i mål örn tvångslicens, vore i det nu

åsyftade hänseendet allt annat än tillfredsställande.

Stockholms rådhusrätt Ilar i samband härmed framhållit, att det antal

patentmål, som rådhusrätten finge att handlägga efter genomförande av patentutredningens

förslag, med säkerhet komme alt högst betydligt stegras.

Dels skulle rådhusrätten få taga befattning med alla patentmål, som för närvarande

i första instans handlades av andra domstolar, och dels innebure

förslaget, att möjligheterna till rättsligt ingripande i väsentliga avseenden

vidgades. Då härtill komme, att patentmålen merendels vore av synnerligen

vidlyftig och invecklad beskaffenhet, komme den avsevärt ökade arbetsbördan

att med nödvändighet kräva en utökning av rådhusrättens arbetskrafter

för dessa mål. Svea hovrätt har uttalat, att de tidskrävande patentmålens

sammanförande till Stockholms rådhusrätt och till hovrätten komme att

medföra behov av ökade arbetskrafter i dessa domstolar.

I ett av stadsfullmäktige i Stockholm åberopat yttrande av borgarrådsberedningen

därstädes har upptagits frågan om fördelningen av domstolskostnaderna

i patentmål mellan staten och Stockholms stad. Det har framhållits,

att man, särskilt på grund av de av rådhusrätten berörda omständigheterna,

med säkerhet kunde räkna med en avsevärd ökning av antalet patentmål vid

rådhusrätten. Då emellertid kostnaderna för en så utpräglat statlig angelägenhet

som förbättrande av rättsskipningen på ifrågavarande område icke

rimligen borde bestridas av staden, borde ersättning från staten utgå för de

ökade kostnader, som staden eventuellt finge vidkännas på grund av rådhusrättens

utvidgade befattning med patentmålen. Överståthållarämbetet

har vitsordat det principiellt berättigade i vad stadsfullmäktige anfört. Det

kunde emellertid sättas i fråga, örn i det nu föreliggande speciella fallet borde

föreskrivas skyldighet för statsverket att gälda för staden uppkommande

extra kostnader, då rådhusrätten jämlikt en mångfald författningar redan

vore forum i fall, då lokal anknytning på motsvarande sätt saknades, och

ersättning ej utginge i dessa fall. Skulle emellertid till prövning upptagas de

av staden vid olika tillfällen och med visst fog framförda påpekandena, att

kommunalförvaltningen ålagts icke oväsentliga kostnader, som rörde förhållanden

utanför Stockholms stad eller som föranleddes av att till staden

förlagts rikets styrelse och centrala förvaltning, så borde detta ske i samband

med ett övervägande av i vad mån staden bereus ökade förmåner i

form av ökat skatteunderlag m. m., varvid även borde tagas i betraktande

det sammanförande till huvudstaden även av den centrala ledningen av

större industriföretag m. m., som ägt rum. Statskontoret har förklarat sig

förutsätta, att ett koncentrerande av patentmål från hela riket till Stockholms

stads domvärjo —- i likhet med vad som redan ägt rum beträffande ett flertal

andra mål —- läte sig genomföras utan särskild ersättning från statsverkets

sida för härav eventuellt föranledd ökning av göromålen vid rådhusrätten.

Med anledning av patentutredningens förslag örn insändande av domar

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

och utslag till patentmyndigheten har svenska industriens patentingenjörers

förening förklarat, att det skulle vara önskvärt, om samtliga till patentmyndigheten

inkomna domar och utslag genom myndighetens försorg publicerades

i för allmänheten lättillgänglig form. Då emellertid detta syntes bliva

alltför kostsamt, hemställde föreningen örn föreskrift i 23 b § 2 mom. örn

att sedan dom eller utslag, varom här vöre fråga, vunnit laga kraft, kungörelse

härom skulle införas i allmänna tidningarna. Svenska teknolog föreningen

har framlagt liknande förslag, och även svenska patentombudsföreningen

har uttalat önskemål örn att meddelande måtte lämnas allmänheten om ifrågavarande

domar och utslag.

Departementschefen.

Förslaget att till Stockholms rådhusrätt sammanföra de mål som avses i

patentförordningen synes mig i huvudsak välgrundat.

I några yttranden har förordats, att denna domstol skulle göras till en specialdomstol,

mot vars beslut talan ej skulle få föras. Detta kan jag dock icke

tillråda. Ej heller bär jag kunnat godtaga det i några yttranden framförda

förslaget, att talan mot rådhusrättens beslut skulle få fullföljas direkt hos

Högsta domstolen.

I anslutning till det nu sagda har i departementsförslaget under 23 §

stadgats såsom huvudregel, att Stockholms rådhusrätt skall vara rätt domstol

i fall, varom i 15—21 §§ förmäles. Däremot har jag ansett, att vanliga

forumregler böra äga tillämpning när talan föres enligt 22 § i departementsförslaget.

Dessa mål torde icke vara av den karaktär att de behöva handläggas

vid en gemensam domstol.

Enligt patentutredningens förslag skall rådhusrätten vid handläggning av

patentmål beslå av domfört antal d. v. s. tre lagfarna ledamöter samt tre

i tekniska förhållanden kunniga personer. Processlagberedningen har erinrat,

att man i fråga om vissa andra domstolar under senare tid ansett de lagfarna

ledamöterna böra utgöra minoritet för att trygga ett tillräckligt verksamt

inflytande åt de övriga ledamöterna. Det synes dock åtminstone för

närvarande ej föreligga tillräckliga skäl att frångå patentutredningens förslag

på denna punkt. Denna fråga torde emellertid böra bliva föremål för förnyat

övervägande i samband med förslag till följdförfattningar till nya rättegångsbalken.

Liksom i patentutredningens förslag har i departementsförslaget stadgats,

att de särskilda ledamöterna skola utses av Kungl. Maj:t för en tid av tre år.

I anslutning till vad bl. a. processlagberedningen förordat har vidare föreskrivits,

att minst femton personer skola utses, bland vilka rättens ordförande

för varje förekommande mål med hänsyn till önskvärd teknisk sakkunskap

och övriga förhållanden skall förordna de tre som skola tjänstgöra.

På det sättet uppnås större smidighet än om två av ledamöterna skulle tjänstgöra

i alla patentmål, såsom patentutredningen föreslagit. Lämpliga industriorganisationer

torde böra erhålla tillfälle att yttra sig innan Kungl. Majit

utser de sakkunniga.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 176.

113

I vissa yttranden har föreslagits, att tekniskt sakkunniga ledamöter i patentmål

skulle finnas även i överrätterna. Detta har emellertid avstyrkts av

processlagberedningen och tillräckliga skäl för en sådan anordning torde icke

föreligga. Däremot är det lämpligt, att överrätterna, på sätt i viss utsträckning

skett i Högsta domstolen, vid behov anlita teknisk sakkunskap till biträde

vid föredragningen av patentmål. Denna fråga torde böra regleras i

administrativ ordning.

De särskilda ledamöterna i rådhusrätten skola erhålla ersättning av statsmedel.

Grunderna för ersättningen torde böra meddelas genom föreskrifter

som utfärdas av Konungen.

Stadsfullmäktige i Stockholm ha ansett, att ersättning av statsverket borde

utgå även för de ökade kostnader som Stockholms stad eventuellt finge

vidkännas på grund av rådhusrättens utvidgade befattning med patentmål.

Jag kan dock ej finna anledning att på denna speciella punkt upptaga till

övervägande fråga om skyldighet för statsverket att bidraga till avlönandet

av stadsdomare. Såsom Överståthållarämbetet och statskontoret framhållit

finns det redan ett flertal mål, där det bestämts att Stockholms rådhusrätt

skall vara forum för hela landet utan att fördenskull någon ersättning ifrågakommit.

I anslutning till patentutredningens förslag har i departementsförslaget

även stadgats, att dom eller utslag i mål, där den särskilda forumregeln

enligt 1 mom. gäller, skall insändas till patentmyndigheten. I några yttranden

har påyrkats, att denna myndighet skulle sörja för att sådana domar eller

utslag komme till allmänhetens kännedom. Något stadgande härom har jag

dock icke ansett påkallat.

XII. De nya bestämmelsernas ikraftträdande.

Patentutredningen utgick från att den nya lagen skulle kunna träda i kraft

den 1 januari 1944.

Kooperativa förbundets styrelse, svenska teknoloyföreningen, svenska uppfinnareföreningens

styrelse och svenska patentombuds föreningen ha uttalat

sig för att de nya bestämmelserna skulle genomföras så snart som möjligt. Patentombudsföreningen

har därvid framfört förhoppningen, att lagen komme

att träda i kraft den 1 juli 1944.

Enligt patentutredningens förslag skall huvudregeln vara, att de nya bestämmelserna

skola tillämpas även å vid lagens ikraftträdande gällande patent

och anhängiga patentansökningar, men åtskilliga jämkningar i huvudregeln

ha ansetts erforderliga. I utredningens betänkande framhålles sålunda

bl. a., att ett före lagens ikraftträdande företaget utnyttjande av uppfinning

påtagligen icke borde kunna föranleda strängare påföljd på grund av de nya

bestämmelserna. Dessa skulle enligt förslaget icke alls tillämpas i sådana fall.

Principiella skäl kunde visserligen tala för att nämnda bestämmelser skulle

tillämpas i den mån man därigenom komme lill ett för svaranden mildare

resultat, men detta komme alt föranleda praktiska svårigheter. Däremot

Bihang till riks^aqens protokoll 19ii. 1 sami. Nr 176.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

skulle de nya bestämmelserna om rätt för den som begått intrång att fortsätta

sitt utnyttjande i regel tillämpas även å äldre intrång.

Beträffande de av patentutredningen föreslagna övergångsbestämmelserna

i övrigt får jag hänvisa till betänkandet.

De av patentutredningen föreslagna övergångsbestämmelserna ha icke föranlett

några uttalanden i yttrandena över utredningens förslag.

Departementschefen.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari 1945. Med

avseende å de särskilda bestämmelserna vill jag framhålla följande.

Det i 2 § av departementsförslaget införda undantaget för kemiska föreningar

torde icke böra gälla, där patentansökan inkommit före viss dag då

den nya lagen kommit till allmänhetens kännedom, förslagsvis den 1 juli 1944.

Beträffande de i 4 § föreslagna ändringarna torde vara självfallet, att vad

där sägs om det antal exemplar i vilket ansökningshandlingar skola ingivas ej

skall äga tillämpning, där ansökan inkommit till patentmyndigheten före nya

lagens ikraftträdande. Vad i paragrafen stadgas örn angivande av patentanspråk

lärer icke innebära någon nyhet i förhållande till vad som nu tillämpas.

Stadgandena om ansökningshandlingarnas offentlighet i 7 § första stycket

i departementsförslaget och de nya bestämmelserna i 7 § andra stycket örn

invändningsförfarandet torde ej böra gälla, när ansökan kungjorts enligt

äldre lag. Föreskrifterna i 7 § tredje stycket om utfärdningsavgift och möjligheten

att erhålla befrielse därifrån synas lämpligen kunna gälla, även om

ansökningen kungjorts enligt äldre lag. Vad i 7 § sista stycket stadgas om

kungörande av patentmyndighetens beslut, när kungjord ansökan ej leder

till patent, torde ej böra gälla beslut som meddelats före nya lagens ikraftträdande.

De ändringar i 8 § som avse invändningsförfarandet böra ej gälla i fråga

örn beslut som meddelats före nya lagens ikraftträdande.

I fråga om de förmåner som medgivits genom de nya bestämmelserna i 11 §

torde ej vara något att erinra mot att de bliva tillämpliga även när patent

beviljats enligt äldre lag.

De nya bestämmelserna örn patentintrång i 19 § 1, 2, 4 och 5 morn., liksom

föreskrifterna i 20 § om intrång innan patent meddelats, torde icke kunna

göras tillämpliga på intrång som ägt rum före nya lagens ikraftträdande. Det

synes emellertid angeläget att införa en kortare preskriptionstid än den tioåriga

även med avseende å ersättning i anledning av patentintrång som skett

före nya lagens ikraftträdande. Talan härom synes böra väckas inom tre år

från nya lagens ikraftträdande eller, om patenthavaren först därefter fått

vetskap örn intrånget och den därför ansvarige, inom tre år från det han fått

sådan vetskap.

Bestämmelserna i 19 § 3 mom. torde kunna tillämpas även med avseende

å intrång som skett före nya lagens ikraftträdande, och stadgandena i 21 §

om rätt att utnyttja patentskyddad uppfinning synas böra gälla oavsett om

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

115

patent beviljats eller utnyttjandet skett eller åtgärder därför vidtagits före

eller efter nya lagens ikraftträdande.

Bestämmelserna i 22 § bliva enligt paragrafens lydelse och allmänna principer

ej tillämpliga med avseende å tiden före nya lagens ikraftträdande.

De nya bestämmelserna i 23 § 1 mom. om laga domstol böra ej vara tilllämpliga

i mål som anhängiggjorts före nya lagens ikraftträdande, med undantag

för tvångslicensmål som avses i 15 §. Föreskriften i 2 mom. örn insändande

av domar och utslag till patentmyndigheten bör gälla allenast domar eller

utslag som meddelas efter nya lagens ikraftträdande.

I departementsförslaget ha upptagits de övergångsbestämmelser som påkallas

av vad jag nu anfört. Jag vill i detta sammanhang anmärka, att lagförslaget

föranleder vissa jämkningar i lagen den 1 november 1940 med särskilda

bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. och lagen den

30 juni 1942 med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för

rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. Jag torde få anledning att senare

återkomma till dessa frågor.

Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över det inom justitiedepartementet

upprättade förslaget till lag om ändring i förordningen den 16

maj 1884 (nr 25) angående patent, av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent.

Härigenom förordnas, att 1—3 §§, 4 § 1 mom. samt 7, 8, 11, 14 och 19—

23 §§ förordningen den 16 maj 1884 angående patent1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

1 §.

Patent må, under de villkor här nedan stadgas, meddelas å nya uppfinningar,

som avse alster eller förfaranden och kunna utnyttjas i industriell

verksamhet.

Till patents---rättsinnehavare berättigad.

2 §■

Å uppfinning, vars utövning skulle strida mot lag eller goda seder, må ej

patent meddelas. Avser uppfinning livs- eller läkemedel eller kemisk förening,

må patent ej meddelas å själva alstret utan endast å särskilt förfarande

för dess framställning.

3 §•

Uppfinning må ej anses såsom ny, om den, innan ansökan om patent

därå inkommit till patentmyndigheten, redan blivit så beskriven i allmänt

tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utövad, att sakkunnig person kan med

ledning av därigenom vunna upplysningar utöva uppfinningen, eller om

dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster eller förfarande, som förut

blivit sålunda känt.

Har uppfinning---uppfinningen utställdes.

4 §.

1 mom. Den, som vill erhålla patent, skall till patentmyndigheten ingiva

eller i betalt brev insända skriftlig ansökan samt därvid foga

beskrivning i tre exemplar över uppfinningen och

de ritningar, som erfordras för att tydliggöra beskrivningen, jämväl i tre

exemplar, ävensom, där sådant behöves, modeller, varuprov och dylikt.

1 Senaste lydelse, se betr. 3 § SFS 1897: 19, betr. 4 § 1 mom. 1893 : 36, betr. 7 och 11 §§

1934 : 60, betr. 8 § 1939 : 90 samt betr. 19—23 §§ 1902: 45.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

117

Ansökningen skall---uppfinningens benämning.

Beskrivningen skall vara så tydlig och fullständig, att sakkunnig person

bör kunna med ledning därav utöva uppfinningen. Beskrivningen skall avslutas

med patentanspråk, innehållande bestämd uppgift om vad som kännetecknar

uppfinningen och sökes skyddat genom patent.

Är sökanden---honom svara.

Sökes patent---vardera ingivna.

7 §•

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och har anledning ej förekommit

att, efter ty i 6 § sägs, avslå ansökningen, läte patentmyndigheten, efter

underrättelse därom till sökanden på sätt i 5 § sägs, i allmänna tidningarna

införa kungörelse om ansökningen med uppgift å dess huvudsakliga innehåll;

och skola samtliga till ärendet hörande handlingar hållas tillgängliga

för en var, där ej patentmyndigheten finner särskilda skäl föreligga att

göra undantag för viss handling, som angår uppfinning å vilken patent ej

sökes i ärendet.

Sedan ansökan kungjorts, stånde en var öppet att inom två månader därefter

till patentmyndigheten inkomma med skriftlig invändning, vilken må

i betalt brev insändas. Invändning, som framställes annorledes än nu är sagt,

varde avvisad; och må talan mot beslutet ej föras.

Före utgången av den i andra stycket angivna tid skall sökanden till patentmyndigheten

inbetala en avgift (utfärdningsavgift) av sextio kronor;

dock må denna avgift, förhöjd med tjugufem kronor, erläggas inom två månader

därefter. Sökes patent av uppfinnaren och gör han inom den i andra

stycket angivna tid framställning örn befrielse från utfärdningsavgift, må

patentmyndigheten medgiva sådan befrielse, där det finnes förenat med stor

svårighet för honom att erlägga avgiften. Avslås framställningen, åge sökanden

städse erlägga avgiften, utan förhöjning, inom två veckor från det sökanden

underrättats om beslutet på sätt i 5 § sägs; och må talan mot beslutet ej

föras.

Fullgör sökanden ej vad i tredje stycket stadgas, skall ansökningen avföras

såsom återtagen. I händelse patent ej varder meddelat, återbetalas vad

i utfärdningsavgift må hava erlagts.

Sedan tiden för framställande av invändning tilländagått samt utfärdningsavgift

erlagts eller den medgivna längsta tiden härför utgått eller befrielse

från avgiften medgivits, företage patentmyndigheten ärendet till avgörande.

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, varde under förbehåll av den

i 18 § omförmälda klanderrätt patent meddelat. Då lagakraftägande beslut

härom föreligger, skall genom patentmyndighetens försorg patentbrev utfärdas.

Patentmyndigheten skall ock göra anteckning rörande patentet i ett

för sådant ändamål upprättat register och införa kungörelse därom i allmänna

tidningarna ävensom på lämpligt sätt genom tryck offentliggöra beskrivningen

jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga delar.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Har kungjord patentansökan blivit slutligt behandlad genom beslut, som

vunnit laga kraft, utan att patent meddelats, skall kungörelse härom genom

patentmyndighetens försorg införas i allmänna tidningarna.

8 §.

Då genom beslut av patentmyndigheten, vilket ej givits å patentmyndighetens

besvärsavdelning, patentansökning förklarats förfallen eller avslagits

eller trots framställd invändning bifallits, skall underrättelse om beslutet med

skälen därför på sätt i 5 § sägs skriftligen delgivas sökanden ävensom den,

som i behörig ordning gjort invändning.

Den av dem, som är missnöjd med beslutet, äger att vid talans förlust

inom två månader från beslutets dag hos patentmyndighetens besvärsavdelning

anföra besvär. Vid besvären foge klaganden en avgift (besvärsavgift)

av sjuttiofem kronor, vid äventyr, om avgiften icke erlagts före nämnda tids

utgång, att besvären icke upptagas till prövning.

Patentmyndighetens besvärsavdelning skall bestå av patentmyndighetens

chef såsom ordförande, minst tre av Konungen utsedda tekniskt kunniga ledamöter

samt en av Konungen inom patentmyndigheten utsedd rättskunnig

ledamot. Såsom ersättare för ordföranden skall, på sätt Konungen bestämmer,

tjänstgöra en av ledamöterna. Besvärsavdelningen är beslutför, när förutom

ordföranden eller dennes ersättare minst två av de tekniskt kunniga ledamöterna

äro tillstädes; i handläggning och avgörande av ärende, vars beskaffenhet

sådant påfordrar, skall dock den rättskunnige ledamoten deltaga.

Såsom besvärsavdelningens beslut gälle den mening, varom flertalet förenar

sig, eller vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. Besvärsavdelningen

åge att till utredning i ärende, som ankommer på dess

prövning, låta vid allmän domstol höra vittnen. Närmare bestämmelser om

besvärsavdelningens verksamhet meddelar Konungen.

Angående underrättelse om besvärsavdelningens slutliga beslut rörande

patentansökning gälle vad i första stycket sägs.

Över sådant beslut åge sökanden, örn han är missnöjd med beslutet, att

vid talans förlust inom två månader från beslutets dag hos Konungen anföra

besvär.

11 §•

Förutom de---trehundra kronor.

Avgiften, som må i betalt brev insändas, skall för varje patentår erläggas

före det årets början; dock må avgiften för patentår, som börjat innan patent

meddelats genom lagakraftägande beslut, erläggas före ingången av det

patentår, som börjar näst därefter.

Innehaves patent av uppfinnaren och göi denne, innan skyldighet att erlägga

någon årsavgift inträtt, framställning om uppskov med sådan avgift,

må patentmyndigheten, där det finnes förenat med stor svårighet för honom

att erlägga avgiften, medgiva uppskov därmed högst intill ingången av det

patentår, som börjar näst efter två år från det patent blivit genom lagakraft
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

ägande beslut meddelat. Avslås framställningen, äge patenthavaren städse

erlägga förfallen avgift, utan förhöjning, inom två veckor från det han underrättats

om beslutet på sätt i 5 § sägs; och må talan mot beslutet ej förås.

Årsavgift må, förhöjd med en femtedel, erläggas inom de tre första manaderna

efter utgången av den tid, inom vilken avgiften enligt andra stycket

eller tredje stycket första punkten skall gäldas, och, förhöjd med ytterligare

en femtedel, dock minst tjugufem kronor, inom därpå följande tid av tre

månader.

Fullgöres ej inbetalning av den förhöjda avgiften inom sistnämnda tid, vare

patentet förfallet.

Patenthavare vare---beskrivningens offentliggörande.

14 §.

Angående inbetalda årsavgifter samt beslut om uppskov med sådan avgift

så ock angående fullgörandet av de i 12 och 13 §§ föreskrivna åtgärder läte

patentmyndigheten göra anteckning uti det i 7 § omförmälda register.

19 §.

1 mom. Patentintrång föreligger, om någon olovligen inom riket yrkesmässigt

utnyttjar patenterad uppfinning genom att tillverka patentskyddat alster

eller använda patentskyddat förfarande eller genom att införa, använda, utbjuda,

saluhålla, överlåta eller upplåta patentskyddat alster eller alster, som

framställts medelst patentskyddat förfarande.

Är fråga om intrång i patent, som avser förfarande för framställning av

visst nytt ämne, anses sådant ämne, utom såvitt angar straffansvar, hava

framställts medelst det patentskyddade förfarandet, örn ej annat visas.

Ej må annan än patenthavaren väcka talan i anledning av patentintrång.

2 mom. Den, som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår patentintrång,

vare skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande skälig avgift för

utnyttjandet av uppfinningen och gottgörelse för den skada, som intrånget

därutöver medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet, ma ersättningen jämkas

efter vad som prövas skäligt.

Begår någon eljest patentintrång, må han, om och i den mån det med

avseende å omfattningen av och ändamålet med den verksamhet, i vilken intrånget

blivit begånget, hans tillgångar och övriga omständigheter prövas

skäligt, förpliktas att utgiva ersättning, som i första stycket sägs, intill beloppet

av den vinst, som må hava uppkommit för honom genom patentintrånget.

Talan örn ersättning skall väckas inom tre år från det patenthavaren fått

vetskap örn intrånget och den därför ansvarige samt senast inom fem år

från det intrånget ägde rum. Försummas det, vare rätten till ersättning förlorad.

3 mom. Den, som begått patentintrång, vare pliktig att, mot skälig ersätt
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

ning, till patenthavaren avstå alster, med avseende å vilka sådant intrång

föreligger, såvitt ej annat föranledes av vad i 21 § stadgas.

Om patenthavaren det yrkar, må domstolen ock förordna, att med apparater,

redskap och andra anordningar, vilka äro användbara uteslutande för

ändamål, som innebär patentintrång, skall så förfaras, att dylikt missbruk

därav ej kan äga rum.

Vad i första och andra styckena stadgas gäde dock endast föremål, vilka

finnas i den skyldiges besittning eller över vilka han eljest förfogar.

4 mom. Den, som uppsåtligen begår patentintrång, straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse. Böter tillfalla

kronan.

5 mom. Finnes i mål angående patentintrång, att patentet bör anses ogillt,

inträder ej påföljd, som ovan sägs.

6 mom. Patenthavare äger, där ovisshet råder och den länder honom till

förfång, föra talan örn fastställelse, huruvida han på grund av patent åtnjuter

skydd gentemot annan, utan att göra påföljd gällande.

Den, som utnyttjar eller avser att utnyttja uppfinning, äger, under enahanda

villkor, föra talan mot patenthavare örn fastställelse, huruvida hinder

däremot föreligger på grund av visst patent.

20 §.

Sedan ansökan örn patent och därtill hörande handlingar, efter det ansökningen

kungjorts enligt 7 §, blivit hos patentmyndigheten tillgängliga för

en var, skall vad i 19 § 1, 2, 3 och 5 mom. stadgas om patentintrång äga

motsvarande tillämpning, såvitt patent sedennera meddelas.

Har den, som sökt patent, medgivit, att ansökningshandlingarna skola hos

patentmyndigheten hållas tillgängliga för en var jämväl innan ansökningen

kungjorts enligt 7 §, skall patentmyndigheten i allmänna tidningarna införa

meddelande därom; och skall därefter vad i första stycket stadgas gälla mot

den, som genom sökandens försorg erhållit del av ansökningen jämte beskrivning

och erforderliga ritningar samt underrättats om nämnda medgivande.

Ersättning med anledning av utnyttjande innan ansökningen kungjorts enligt

7 § skall dock ej utgå i vidare mån än som följer av 19 § 2 mom. andra

stycket.

Talan må i fall, som i denna paragraf avses, ej väckas förrän patent meddelats

genom lagakraftägande beslut. Ändå att tid, som i 19 § 2 mom. tredje

stycket stadgas, gått till ända, vare rätt till ersättning bevarad, om talan

anhängiggöres inom ett år från det beslutet vann laga kraft.

21 §.

Vill ej patenthavaren lösa alster, som i 19 § 3 mom. första stycket avses,

må den, som begått intrånget, på därom framställt yrkande berättigas att mot

skälig ersättning förfoga över alstren under patentets skyddstid eller viss del

därav.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

121

Har någon börjat inom riket utnyttja uppfinning eller vidtagit särskilda

åtgärder därför utan att äga vetskap om att patent därå blivit meddelat eller

sökt, och har han ej heller skäligen kunnat förskaffa sig sådan kännedom,

må han på därom framställt yrkande, om synnerliga skäl visas, berättigas att

under skyddstiden eller viss del därav mot skälig ersättning utnyttja uppfinningen

i den omfattning, som domstolen bestämmer.

22 §.

Den, som genom meddelande å vara, anslag eller skylt eller annorledes, utan

att patentets eller ansökningens nummer angivits, uppgiver, att patentskydd,

varom i 19 eller 20 § sägs, här i riket åtnjutes med avseende å alster eller

förfarande, vare skyldig att lämna den, som därav kan hava olägenhet, uppgift

örn numret. Innehåller meddelande ej bestämd uppgift, att patentskydd

åtnjutes, men kan av meddelandet framkallas den uppfattningen, att så är

förhållandet, vare den, som lämnat sådant meddelande, skyldig att lill den,

som därav kan hava olägenhet, uppgiva, huruvida och i så fall på vad grund

han anser sig åtnjuta patentskydd enligt 19 eller 20 §.

Underlåter någon att, efter därom framställd fråga, utan dröjsmål lämna

upplysning enligt vad i första stycket sägs, eller lämnar någon i anledning av

sådan förfrågan eller eljest i meddelande till viss person, till men för denne,

oriktig uppgift med avseende å patentskydd, straffes med dagsböter; och

vare skyldig att efter vad med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt

ersätta skada, som därav kommer. Böter tillfalla kronan.

Talan om ansvar, som nu sagts, må väckas allenast av den, som begärt

upplysningen eller mottagit meddelandet.

23 §.

1 mom. Stockholms rådhusrätt vare rätt domstol i fall, varom i 15—

21 §§ förmäles.

När rådhusrätten handlägger mål, som i första stycket avses, skola i rätten

sitta tre lagfarna ledamöter, av vilka den ene skall föra ordet, samt tre i

tekniska förhållanden kunniga personer.

Konungen förordnar för tre år i sänder minst femton personer att tjänstgöra

såsom tekniskt sakkunniga ledamöter i rådhusrätten, bland vilka rättens

ordförande för varje särskilt mål, med hänsyn till önskvärd teknisk sakkunskap

och övriga förhållanden, utser dem, som skola inträda i rätten. Uppkommer

under nämnda tid behov av tillgång till flera tekniskt sakkunniga personer,

förordnar Konungen, på framställning av rättens ordförande, därom

för återstående del av samma tid.

De tekniskt sakkunniga ledamöterna skola åtnjuta ersättning av statsmedel

enligt grunder, som Konungen bestämmer.

2 mom. Dom eller utslag i mål, som i 1 mom. avses, skall genom domstolens

försorg i avskrift insändas till patentmyndigheten.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Vad i 2 § nya lagen stadgas skall ej gälla, där ansökningen inkommit före

den 1 juli 1944.

Föreskrifterna i 7 § första och andra styckena nya lagen skola ej tillämpas,

där ansökningen kungjorts före lagens ikraftträdande.

Bestämmelserna i 7 § sista stycket och 8 § nya lagen skola ej gälla, om

beslut, som där avses, meddelats före lagens ikraftträdande.

Vad i 19 § 1, 2, 4 och 5 mom. samt 20 § nya lagen stadgas skall ej gälla

med avseende å intrång, som ägt rum före lagens ikraftträdande.

Talan om ersättning med anledning av intrång, som ägt rum före nya

lagens ikraftträdande, skall väckas inom tre år därefter eller, örn patenthavaren

först efter lagens ikraftträdande fått vetskap örn intrånget och den

därför ansvarige, inom tre år från det han fått sådan vetskap. Försummas det,

vare rätten till ersättning förlorad.

Å patentmål, som anhängiggjorts före nya lagens ikraftträdande, skall 23 §

1 mom. ej äga tillämpning, utom såvitt angår mål, som i 15 § avses. Stadgandet

i 23 § 2 mom. skall gälla allenast domar och utslag, som meddelas efter

nya lagens ikraftträdande.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

123

Bilaga A.

Patentutredningens förslag

till

lag om ändring i vissa delar av förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)

angående patent.

Härigenom förordnas, dels att 1, 4, 7, 8, 11 och 19—23 §§ förordningen

den 16 maj 1884 angående patent skola erhålla den ändrade lydelse nedan

angives, dels ock att i nämnda förordning skola införas följande paragrafer,

nämligen 23 a och 23 b §§, av nedan angivna lydelse.

1 §•

Patent meddelas å nya uppfinningar, som kunna utnyttjas i näringsverksamhet.

Patent meddelas å alster och förfaranden.

Till patents erhållande vare endast uppfinnare, svensk eller främmande,

eller uppfinnares rättsinnehavare berättigad.

4 §.

1 mom. Den, som vill erhålla patent, skall till patentmyndigheten ingiva

eller i betalt brev insända skriftlig ansökan samt därvid foga

beskrivning i tre exemplar över uppfinningen och

de ritningar, som erfordras för att tydliggöra beskrivningen, jämväl i tre

exemplar, ävensom, där sådant behöves, modeller, varuprov och dylikt.

Ansökningen skall innehålla uppgift om sökandens namn, yrke och postadress

samt uppfinningens benämning.

Beskrivningen skall vara så tydlig och fullständig, att sakkunnig person

bör kunna med ledning därav utöva uppfinningen.

Beskrivningen skall avslutas med patentanspråk, innehållande bestämd

uppgift örn vad som sökes patentskyddat. Vid bedömande av patentskyddets

omfång år patentanspråk i första hand avgörande.

Är sökanden ej boende inom riket, foge han vid ansökningen jämväl fullmakt

för ett inom riket bosatt ombud att i allt vad patentet angår för honom

svara.

Sökes patent å flera uppfinningar, varde särskilda ansökningshandlingar

för vardera ingivna.

2 mom. Uppgiver sökanden annan såsom uppfinnare, skall sökanden förete

handling, som visar, att han är dennes rättsinnehavare.

3 mom. Därjämte åligge sökanden att bifoga en avgift (ansökningsavgift)

av femtio kronor.

7 §.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och har anledning ej förekommit

att, efter ty i 6 § sägs, avslå ansökningen, läte patentmyndigheten, efter un
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 176-

derrättelse därom till sökanden på sätt i 5 § sägs, i allmänna tidningarna införa

kungörelse om ansökningen med uppgift å dess huvudsakliga innehåll.

Sedan sådan kungörelse utfärdats, skola samtliga till ansökningsakten hörande

handlingar hållas tillgängliga hos patentmgndigheten för en var, som

önskar därav taga kännedom, i den mån ej patentmgndigheten beträffandeviss

handling med hänsyn till föreliggande särskilda skäl annorlunda förordnar.

Även örn dylik kungörelse icke utfärdats, skola de till ansökningsakten hörande

handlingarna med i nästföregående stycke angivet undantag vara tillgängliga

för den, som av sökanden särskilt underrättats örn ansökningen och

dess innehåll.

Under två månader efter kungörandet stånde en var, som äger föra talan

i rättegång, öppet att till patentmyndigheten ingiva eller i betalt brev insända

skriftlig invändning mot patentansökningen. Invändning, som framställes

annorledes än nu är sagt, anses icke vara gjord i behörig ordning. Mot beslut,

varigenom invändning förklarats icke vara gjord i behörig ordning, må

talan ej föras.

Före utgången av den i fjärde stycket nämnda tid skall sökanden till patentmyndigheten

inbetala en avgift (utfärdningsavgift) av femtio kronor ävensom

till stämpel å patentbrevet tio kronor. Dock må dessa avgifter, den

förra förhöjd med tjugufem kronor, erläggas inom två månader därefter.

Fullgöres icke vad sålunda föreskrivits och har ej befrielse från avgiftsskyldigheten

erhållits i enlighet med vad nedan sägs, skall ansökningen såsom

återtagen avföras. I händelse patent ej varder meddelat, återbetalas vad i

utfärdnings- och stämpelavgifter må hava erlagts.

Sökes patent av uppfinnaren och är dennes ekonomiska ställning sådan,

att han icke utan stor olägenhet kan erlägga utfärdnings- och stämpelavgifterna,

må patentmyndigheten, därest framställning härom inkommer inom

två månader från kungörandet, meddela honom befrielse från skyldigheten

härtill. Sådan framställning skall avgöras inom en månad från det den inkommit,

och underrättelse örn beslutet skall utan dröjsmål lämnas sökanden

på sätt i 5 § sägs.

Sedan tiden för framställande av invändning tilländagått samt de stadgade

avgifterna erlagts eller den medgivna längsta tiden härför utgått eller

befrielse från avgiftsskyldigheten erhållits, företage patentmyndigheten ärendet

till avgörande.

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, varde, under förbehåll av den

i 18 § omförmälda klanderrätt, patent meddelat. Då lagakraftågande beslut

härom föreligger, skall genom patentmyndighetens försorg rörande patentet

anteckning göras i ett för sådant ändamål upprättat register och kungörelse

införas i allmänna tidningarna samt beskrivningen jämte erforderliga bilagor

i huvudsakliga delar på lämpligt sätt genom tryck offentliggöras, varjämte

patentbrev skall utfärdas.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

125

8 §•

Då genom beslut av patentmyndigheten, vilket ej givits å patentmyndighetens

besvärsavdelning, patentansökning förklarats förfallen eller blivit avslagen

eller trots framställd invändning bifallits, skall underrättelse om beslutet

med skälen därför på sätt i 5 § sägs delgivas sökanden ävensom invåndare,

där sådan finnes.

Är sökanden missnöjd med beslutet, åge han att vid talans förlust inom två

månader från beslutets dag hos patentmyndighetens besvärsavdelning anföra

besvär. Vid besvären foge sökanden en avgift (besvärsavgift) av sjuttiofem

kronor, vid äventyr, om avgiften icke erlagts före nämnda tids utgång,

att besvären icke upptagas till prövning.

Den, som i behörig ordning gjort invändning, åge, dår beslutet gått honom

emot, inom tid och under motsvarande villkor i övrigt, som i föregående

stycke angivas, påkalla besvärsavdelningens prövning av ansökningen.

Patentmyndighetens besvärsavdelning skall bestå av patentmyndighetens

chef såsom ordförande samt minst tre av Konungen utsedda tekniskt kunniga

ledamöter; i handläggning och avgörande av ärende, vars beskaffenhet

sådant påfordrar, skall deltaga en av Konungen inom patentmyndigheten

därtill förordnad rättskunnig ledamot. Besvärsavdelningen är beslutför, när

förutom patentmyndighetens chef och i förekommande fall den rättskunnige

ledamoten minst två av de övriga ledamöterna äro tillstädes. Såsom besvärsavdelningens

beslut gäde den mening, varom flertalet förenar sig, eller vid

lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. Besvärsavdelningen

åge att till utredning i ärende, som ankommer på dess prövning, låta vid allmän

domstol höra vittnen. Närmare bestämmelser om besvärsavdelningens

verksamhet meddelar Konungen.

Angående underrättelse om besvärsavdelningens slutliga beslut rörande patentansökning

gäde vad i första stycket sägs.

över sådant beslut åge sökanden, örn detsamma gått honom emot, att vid

talans förlust inom två månader från beslutets dag hos Konungen anföra besvär.

Till Konungen ingivna handlingar i sådant ärende skola, därest ansökningen

kungjorts enligt 7 § första stycket, vara tillgängliga för en var, som

önskar därav taga kännedom.

örn kungjord patentansökning blivit genom beslut, som vunnit laga kraft,

avgjord utan att patent meddelats, skall genom patentmyndighetens försorg

härom införas kungörelse i allmänna tidningarna.

11 §•

Förutom de avgifter, som omförmälas i 4 och 7 §§, skall för meddelat patent,

som icke är tilläggspatent, tid patentmyndigheten för varje patentår från

och med det andra erläggas en årsavgift, utgörande för vart och ett av det

andra och tredje året tio kronor, av det fjärde och femte året trettio kronor,

av det sjätte och sjunde året sextio kronor, av det åttonde och nionde året

etthundra kronor, av det tionde och elfte året etthundrafemtio kronor, av det

tolfte och trettonde året tvåhundra kronor, av det fjortonde och femtonde

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

året tvåhundrafemtio kronor samt av det sextonde och sjuttonde året trehundra

kronor.

Avgiften, som må i betalt brev insändas, skall för varje patentår erläggas

före det årets början. Såvitt gäller patentår, som börjat innan lagakraftågande

beslut om patents meddelande föreligger, skall avgift erläggas före

ingången av det patent år, som börjar näst därefter.

Innehaves patent av uppfinnaren och är dennes ekonomiska ställning sådan,

att han icke utan stor olägenhet kan fullgöra vad honom sålunda åligger,

må patentmgndigheten, därest framställning härom inkommer inom tid, varom

i nästföregående stycke sägs, medgiva honom uppskov med erläggande av

årsavgift högst intill ingången av det patentår, som börjar näst efter två dr

från det patentet blivit genom lagabro/tåg ande beslut meddelat. Sådan framställning

skall avgöras inom en månad från det den inkommit, och underrättelse

örn beslutet skall utan dröjsmål lämnas sökanden på sätt i 5 § sågs.

Årsavgift må, förhöjd med en femtedel, erläggas inom de tre första månaderna

efter utgången av den tid, inom vilken avgiften enligt vad ovan sagts

skall gäldas, och, förhöjd med ytterligare en femtedel, dock minst tjugufem

kronor, inom därpå följande tid av tre månader.

Fullgöres ej inbetalning av den förhöjda avgiften inom sistnämnda tid, vare

det erhållna patentet förfallet från och med ingången av det första patentår,

för vilket stadgad avgift ej erlagts.

Patenthavare vare ej pliktig att utöver nämnda avgifter vidkännas kostnad

för kungörelser om patentet eller för beskrivningens offentliggörande.

19 §.

(Denna paragraf har helt ny lydelse, jfr 22 och 23 §§ i nuvarande patentförordning.

)

1 mom. Till patentintrång gör sig den skyldig, som utom i de fall, då det

enligt denna förordning är särskilt medgivet, utan patenthavarens lov inom

riket yrkesmässigt utnyttjar patenterad uppfinning genom att använda

patentskyddat förfarande eller tillverka, införa, använda, saluhålla, överlåta

eller upplåta patentskyddat alster eller alster, som framställts enligt patentskyddat

förfarande.

Såsom patentintrång anses även när någon sålunda utnyttjar uppfinning,

som senare skyddas genom patent, därest utnyttjandet sker

a) sedan ansökning om patent därå kungjorts enligt 7 § första stycket,

eller

b) före sådant kungörande men sedan han av sökanden särskilt underrättats

om att dylik ansökning föreligger och om dess innehåll eller eljest

erhållit vetskap därom.

2 mom. Den, som begått patentintrång, må av domstol, i den mån ej medgivande

lämnas enligt 7 mom. eller 20 §, förbjudas att fortsätta eller upprepa

ifrågavarande handling samt vare, örn domstolen anser skäl därtill föreligga,

pliktig att intill beloppet av den vinst, som för honom uppstått genom

intrånget, utgiva ersättning för uppkommen skada.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

127

Har intrång, varom i 1 mom. första stycket eller andra stycket a) sägs,

begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, vare den skyldige dock pliktig att utgiva

ersättning för all uppkommen skada. Föreligger endast ringa oaktsamhet,

må domstolen jämka ersättningen efter ty skäligt prövas.

Genom patentintrång skall, om annat ej visas, anses hava uppkommit skada,

motsvarande skälig avgift för sådant utnyttjande av uppfinningen.

Avser patent visst förfarande att tillverka ett vid ansökningens ingivande

nytt ämne, skall sådant ämne, därest annat icke visas, vid talan enligt detta

moment anses hava tillverkats enligt nämnda förfarande.

Talan om ersättning skall väckas inom tre år från det patenthavaren fått

vetskap om intrånget och den för detta ansvarige och senast inom fem år

från det intrånget begicks, dock att tiden för väckande av sådan talan icke

i något fall utgår tidigare än ett år efter det att patent blivit genom lagakraftägande

beslut meddelat. Väckes ej talan inom nu stadgad tid, vare

rätten till ersättning förlorad.

3 mom. Den, som uppsåtligen begår patentintrång, varom i 1 mom. första

stycket förmäles, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, med fängelse.

A mom. Vid bifall till talan i anledning av patentintrång skall domstolen

på yrkande av käranden förordna, att alster, som omfattats av denna talan

och över vilka svaranden fortfarande äger förfoga, skola mot ersättning för

värdet övertagas av käranden.

På yrkande av käranden skall domstolen, om skäl därtill anses föreligga,

jämväl kunna förordna, att med apparater, redskap och andra anordningar,

vilka uteslutande äro användbara för patentintrånget, skall så förfaras, att

missbruk därmed ej kan ske.

Vad ovan i detta moment är stadgat skall ej äga tillämpning, i den mån

medgivande enligt 20 § lämnas.

5 mom. Ej må annan än patenthavaren föra talan i anledning av patentintrång.

Sådan talan må icke väckas, förrän patent meddelats genom lagakraftägande

beslut.

6 mom. Vill den, mot vilken talan föres i anledning av patentintrång, göra

gällande, att patentet bör anses ogild, skall domstolen, om ej särskilda skäl

däremot äro, förelägga honom att inom viss tid väcka talan härom mot

patenthavaren. Finnes sådan talan lagligen grundad, vare den för intrång

tilltalade fri från påföljd.

7 mom. Om vid bifall till talan i anledning av patentintrång stadgandet i

4 mom. första stycket ej vinner tillämpning, åge domstolen, örn skäl därtill

anses föreligga, på yrkande av svaranden förordna, att denne, efter erläggande

av ersättning enligt 2 mom. och i förekommande fall viss ersättning därutöver,

må utan hinder av patentet under hela eller en del av den återstående

skyddstiden förfoga över alster, som avses i förstnämnda stadgande.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

20 §.

(Denna paragraf har helt ny lydelse.)

På talan mot patenthavaren av den, som här i riket börjat utnyttja uppfinning

utan att äga och ej heller skäligen må anses hava kunnat förskaffa

sig kännedom örn huruvida patentskydd därå blivit beviljat eller sökt, må

domstol, om synnerliga skäl därtill anses föreligga, medgiva honom att mot

skälig ersättning till patenthavaren utan hinder av patentet under hela eller

en del av den återstående skyddstiden fortsätta det utnyttjande, som ägt rum

under ovan angivna förhållanden, med bibehållande av dettas allmänna art.

21 §.

(Denna paragraf har helt ny lydelse.)

Föreligger ovisshet, huruvida utnyttjande, som någon igångsatt eller avser

att igångsätta, är skyddat enligt annans meddelade och fortfarande bestående

patent, må den förstnämnde vid domstol föra talan mot patenthavaren

örn fastställelse av att så icke är förhållandet.

22 §.

(Denna paragraf har helt ny lydelse.)

Den, som å vara eller dess emballage eller annorledes lämnar meddelande,

som lätt kan framkalla den uppfattningen, att visst patentskydd åtnjutes eller

är sökt här i riket, vare skyldig att på anfordran lämna en var, som kan anses

hava ett berättigat intresse att erhålla kännedom därom, fullständig upplysning

om nummer å patent eller patentansökning, varpå meddelandet grundas,

med angivande av ansökningens innehåll, därest meddelandet avser ansökning,

vars akt icke är tillgänglig för allmänheten. Lämnas ej sådan upplysning

inom skälig tid efter anfordran, vare den skyldige pliktig att ersätta

skada, som kan anses vållad av därigenom uppkommen ovisshet.

Är meddelande eller upplysning, varom i första stycket sägs, av sådan

beskaffenhet, att därav lätt kan framkallas oriktig uppfattning örn förefintligheten

av eller utsikterna för visst patentskydd här i riket, vare den, som

uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnat meddelandet eller upplysningen, skyldig

att ersätta uppkommen skada. Har han handlat uppsåtligen, straffes därjämte

med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,

med fängelse i högst sex månader, så framt ej strängare straff inträder

enligt annat lagrum.

23 §.

(Denna paragraf har helt ny lydelse.)

Den, som enligt 7 § tredje stycket eller 22 § erhåller vetskap örn patentansökning,

vilken enligt denna förordning ej är tillgänglig för allmänheten,

må ej i oträngt mål yppa något därom. Bryter någon uppsåtligen eller av

oaktsamhet häremot, vare han skyldig att ersätta uppkommen skada.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 176.

129

23 a §.

(Denna paragraf är ny.)

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

23 b §.

(Denna paragraf är ny; jfr 19—21 §§ i nuvarande patentförordning.)

1 mom. Rätt domstol i mål, varom i denna förordning sägs, vare Stockholms

rådhusrätt.

När rådhusrätten handlägger sådant mål, skola, utom domfört antal avrättens

ledamöter, tre i tekniska förhållanden kunniga personer hava säte

och stämma i rätten.

Konungen utser för en tid av tre år dels två sådana ledamöter att tjänstgöra

i alla förekommande dylika mål samt för var och en av dem två suppleanter,

dels ock minst åtta personer, av vilka rätten för varje förekommande

mål med hänsyn till önskvärd teknisk sakkunskap och övriga föreliggande

förhållanden förordnar en att tjänstgöra. Uppkommer under den angivna tiden

behov av ny ledamot eller suppleant, har rätten att göra anmälan härom,

och Konungen utser då sådan för den återstående tiden.

Föres talan endast enligt 22 eller 23 §, åge rätten förordna, att särskilda

ledamöter icke skola deltaga i handläggningen.

De särskilda ledamöterna åtnjuta ersättning av statsmedel efter grunder,

som Konungen bestämmer.

2 mom. Dom eller utslag i mål enligt 15—21 §§ skall genom domstolens

försorg insändas till patentmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den.................., med undantag dock i de

hänseenden, varom nedan förmäles:

Nuvarande lydelse av 4 § 1 mom. första stycket skall tillämpas i fråga örn

patentansökning, som inkommit till patentmyndigheten före lagens ikraftträdande.

I stället för de nya bestämmelserna i 7 § andra och fjärde styckena samt

8 § sjätte stycket skall vad nu i motsvarande hänseenden är stadgat äga tilllämpning,

såvitt fråga är örn patentansökning, som kungjorts före lagens

ikraftträdande. Bestämmelsen i 7 § tredje stycket skall icke äga tillämpning,

så framt underrättelse, varom där förmäles, lämnats innan lagen trätt

i kraft.

8 § tredje stycket skall icke äga tillämpning å patentansökning, som i enlighet

med nu gällande bestämmelser underställts prövning av patentmyndighetens

besvärsavdelning, och 8 § sjunde stycket skall icke gälla patentansökning,

som före lagens ikraftträdande avgjorts genom lagakraftägande beslut.

I stället för bestämmelserna i 11 § femte stycket skall vad nu i motsvarande

hänseende gäller äga tillämpning i fråga örn patent, som förfallit före lagens

ikraftträdande.

Bihang till riksdagens protokoll 194t. 1 sami. Nr 170.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Såvitt angår utnyttjande av uppfinning, vilket ägt rum före lagens ikraftträdande,

skall i stället för bestämmelserna i 19 § 1—4 mom. gälla vad nu är

stadgat örn patentintrång.

Stadgandena i 22 och 23 §§ skola icke äga tillämpning, när gärning, varom

där förmäles, begåtts före lagens ikraftträdande.

Å patentmål, som anhängiggjorts före lagens ikraftträdande, skola 19 §

7 mom. och 20 § icke äga tillämpning och i stället för bestämmelserna i 19 §

6 mom. och 23 b § gälla vad i motsvarande hänseenden nu är stadgat.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

131

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 mars

1944.

Närvarande: *

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 1 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 14 januari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i förordningen den 16 maj 1884

(nr 25) angående patent.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen Å. C. von Zweigbergk.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

1 §•

Lagrådet:

Uttrycket i förevarande paragraf »industriell verksamhet» måste anses

vara mindre tillfredsställande. Såsom patentutredningen framhållit, tolkas i

praxis — i överensstämmelse med innehållet i gällande Pariskonvention

— begreppet industriell i den nuvarande bestämningen »industriella alster»

så vidsträckt att därunder anses falla ej endast industri i egentlig mening

utan även andra näringsgrenar. Emellertid har det icke funnits låta sig göra att

nu, utan en allmännare översyn av undantagen från patenterbarheten i 2 §,

föreslå en så vid utsträckning av det patenterbara området som skulle följa

av patentutredningens förslag, vari användes, i stället för industriell verksamhet,

bestämningen »näringsverksamhet». Vid sådant förhållande och då någon

annan lämpligare avgränsning icke synes stå att finna, anser sig lagrådet,

som utgår från att åt begreppet industriell i den nya bestämningen i

varje fall icke kommer att givas en snävare tolkning än för närvarande, böra

lämna paragrafen utan anmärkning.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

7 och 8 §§.

Regeringsrådet Eklund med instämmande av justitieråden Lind och

Ericsson:

I likhet med departementschefen anser jag att patentansökningsakten, såsom

föreslagits i 7 § första stycket, i regel bör vara tillgänglig för allmänheten

sedan ansökningen kungjorts. Någon erinran synes ej heller vara att

göra mot remissförslagets ståndpunkt att undantag från offentligheten

skall få medgivas blott beträffande handling, som angår uppfinning å vilken

patent ej sökes i ärendet, och att sådant undantag må beslutas allenast när

patentmyndigheten finner särskilda skäl därtill föreligga.

Enligt patentutredningens förslag ha hithörande bestämmelser i 7 § andra

stycket avseende endast å handlingar som höra till »ansökningsakten», d. v. s.

handlingar som i ärendet åberopats hos patentmyndigheten. Beträffande

handlingar som i besvärsärende ingivits till Kungl. Maj:t har särskilt stadgande

upptagits i 8 § sjätte stycket, och enligt detta skola ifrågavarande

besvärshandlingar, därest ansökningen kungjorts, städse vara offentliga.

Från vad sålunda förordats avviker remissförslaget i så måtto att däri

saknas motsvarighet till sistnämnda stadgande men att i stället åt bestämmelserna

i 7 § första stycket givits en vidare formulering i syfte att därunder

skola inbegripas även besvärshandlingar. Dessa komma härigenom jämväl

att omfattas av undantagsregeln i sistnämnda lagrum.

Därest såsom med remissförslaget sålunda lärer vara avsett även besvärshandlingar

under vissa förutsättningar skola kunna undantagas från offentligheten,

torde det vara erforderligt att särskild bestämmelse meddelas örn

den myndighet å vilken det skall ankomma att meddela beslut härom. Med

»patentmyndigheten» synes svårligen, såsom får antagas vara avsett, kunna

förstås besvärsmyndigheten, d. v. s. regeringsrätten. Emellertid torde utsträckningen

av undantagsregelns tillämpningsområde knappast vara av

omständigheterna påkallad. Patentutredningens förslag på denna punkt båticke

heller i de avgivna yttrandena ur de synpunkter varom nu är fråga rönt

någon gensaga. Dessutom må erinras att 7 § överhuvud endast reglerar förfarandet

hos patentmyndigheten och att det förty, rent lagtekniskt sett, knappast

kan anses tillfredsställande att där meddela stadganden i avseende å

handlingar som ingivas till överordnad myndighet. På grund av det anförda

förordar jag att i nu förevarande avseende en återgång sker till vad patentutredningen

föreslagit.

Justitierådet Alsén:

Jag är ense med lagrådets övriga ledamöter om behovet, i förekommande

fall, av föreskrift om den myndighet å vilken det skall ankomma att meddela

beslut örn undantagande från offentligheten såvitt avser till Kungl. Majit i

besvärsärende ingivna handlingar, men har stannat i tvekan om lämpligheten

att, på sätt nämnda ledamöter förorda, låta regeln om dessa handlingars

offentlighet vara ovillkorlig. Försiktigheten synes mig närmast bjuda att

viss möjlighet till undantagande hålles öppen jämväl beträffande ifrågava
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

133

lande handlingar, helst dessa för närvarande äro hemliga och erfarenhet således

saknas, huruvida icke behov därav kan komma att yppas.

Lagrådet:

I syfte att minska den tidsutdräkt och arbetsbörda som det nuvarande förfarandet

i invändningsärenden medför ha vissa ändringar föreslagits i avseende

å detta förfarande. Den viktigaste är den, att anmälningsavdelning

själv skall kunna bevilja patent även där invändning förekommit och att således

den s. k. automatiska underställningen skall upphöra. Ehuru härigenom

brytes med en ordning som infördes så sent som 1931 och som i och

för sig måste anses välgrundad, synes med hänsyn till den arbetsbelastning

för besvärsavdelningen, institutet visat sig medföra, någon erinran mot dess

avskaffande icke böra resas. Naturligen bör dock, såsom även föreslagits,

invändare äga att då anmälningsavdelnings beslut gått honom emot påkalla

omprövning av beslutet hos besvärsavdelningen.

Enligt såväl patentutredningen som det remitterade förslaget skall allenast

den invändare som framställt sin invändning i behörig ordning äga föra talan

hos besvärsavdelningen. Båda förslagen överensstämma ock därutinnan,

att det skall ankomma å anmälningsavdelning att pröva frågan huruvida invändning

gjorts i föreskriven ordning; och mot beslut av anmälningsavdelning

i sådan fråga skall talan ej få förås. Regler härom återfinnas i remissförslagets

7 § andra stycket. Patentutredningen har på denna punkt gjort allenast

det uttalandet, att principiella betänkligheter måhända kunde anföras mot

att på det föreslagna sättet avskära talerätten men att starka praktiska skäl

hade ansetts påkalla en sådan regel.

Det synes lagrådet som örn en principiellt riktigare väg skulle kunna följas

utan åsidosättande av praktiska hänsyn. Enligt lagrådets mening torde sålunda

prövningen av den nyss behandlade frågan icke böra ankomma å anmälningsavdelning

utan tillhöra besvärsavdelningen. Den viktigaste rättsverkningen

av att invändningen gjorts i behörig ordning är att invändaren

därigenom erhållit möjlighet att föra talan hos besvärsavdelningen. Det förefaller

vid sådant förhållande mest sakenligt och med allmänna rättsgrundsatser

bäst överensstämmande att denna avdelning, innan den i anledning

av en invändares talan ingår i prövning av ärendet, skall hava att avgöra

huruvida talerätt för invändaren överhuvud föreligger. Till förmån för att anförtro

den ifrågavarande prövningen åt besvärsavdelningen talar även denna

avdelnings sammansättning. Bland annat innefatta bestämmelserna härom

större garanti för att juridisk sakkunskap skall vara representerad, och behov

av sådan synes kunna uppstå exempelvis då det gäller att avgöra huruvida

viss invändare äger rättskapacitet eller örn giltighet kan tillerkännas

åberopat laga förfall.

Gentemot den här förordade ordningen synas ur praktisk synpunkt knappast

kunna göras några vägande erinringar. Arlxdsbördan för bcsvärsavdelningen

kan näppeligen i nämnvärd mån påverkas av att avdelningen i enstaka

fall — att invändare icke iakttager stadgade formaliteter lärer ej ofta

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

inträffa kan få till behandling företaga klagomål av invändare utan talerätt;

handläggningen av dylika klagomål blir uppenbarligen mestadels högst

summarisk. Såvitt lagrådet kan finna bör ej heller uppkomma någon egentlig

olägenhet för anmälningsavdelning genom att den ej äger möjlighet att

genom formligt beslut omedelbart avvisa obehörigen framställd invändning.

Enligt vad patentutredningen framhållit betraktas invändaren icke som part

i egentlig mening. Allt material som i ett patentärende inkommer till patentmyndigheten

— och således jämväl en invändning som är behäftad med formella

brister — bör tagas i beaktande vid ansökningens prövning. Under

den förberedande granskningen torde sålunda en dylik invändning böra behandlas

med hänsyn till det värde den kan äga för ärendets fortsatta handläggning.

Därest särskilda bestämmelser härutinnan erfordras, lära sådana

kunna meddelas i instruktionen eller arbetsordningen för patentmyndigheten.

Ett omedelbart avvisande av en obehörigen framställd invändning synes

således snarast mindre egentligt. Större avseende kunde måhända fästas vid

det förhållandet att en exempelvis för sent inkommen invändning skulle — i

likhet med en behörigen gjord sådan — föranleda att anmälningsavdelnings

beslut örn meddelande av patent icke finge anses lagakraftvunnet förrän tiden

för väckande av talan hos besvärsavdelningen gått till ända. Anses betydelse

böra tillmätas jämväl en så ringa tidsutdräkt, må erinras att enligt remisstörslaget

patentskydd i princip skall inträda redan i och med patentansökningens

kungörande och att sökandens intresse av att slutgiltigt besked i

patentfrågan snabbt kan meddelas därför synes bliva väsentligen mindre

enligt den föreslagna lagstiftningen än enligt den nu gällande. Å andra sidan

får, såsom patentutredningen anfört, allmänheten genom den nya lagstiftningen

ett förstärkt intresse av att tiden mellan kungörandet och patentärendets

slutliga avgörande förkortas. I betraktande särskilt av att, såsom förut

antytts, de fall med säkerhet komma att bliva högst fåtaliga, då dröjsmål

föranledes av en uti icke behörig ordning gjord invändning, synes ej heller

vad patentutredningen här anfört böra hindra genomförandet av lagrådets

förslag på denna punkt.

På grund av vad sålunda anförts förordar lagrådet att sista punkten i 7 §

andra stycket utgår.

Då för närvarande i patentförordningen på åtskilliga ställen användes uttrycket

»inkomma till patentmyndigheten» i betydelsen av att dit »ingiva

eller i betalt brev insända» utan något förklarande tillägg, torde i 7 § andra

stycket orden »vilken må i betalt brev insändas» böra utgå (jfr ock förordningen

den 8 april 1925 angående rätt för parter i mål och ärenden, som tillhöra

statsdepartements och förvaltande myndigheters handläggning, att med

posten insända handlingar).

Då i förevarande 7 § endast behandlas ansökningar som lett till kungörande

och det således framstår såsom mindre egentligt samt i viss mån missledande

att i 7 § sista stycket särskilt framhäva att ansökningen skall vara

kungjord, synes stadgandet böra redaktionellt jämkas.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition ur 176.

135

Bifall till lagrådets förslag att å besvärsavdelningen skall ankomma att

pröva huruvida invändning gjorts i behörig ordning föranleder att i 8 §

bör vidtagas den ändringen, att skyldighet att delgiva i första stycket omförmälda

beslut skall avse ej blott den som i behörig ordning framställt invändning

utan jämväl annan invändare.

Till undvikande av varje tvekan att invändare ej skall äga hos Kungl.

Majit söka ändring i besvärsavdelningens beslut (jfr instruktionen för patentoch

registreringsverket § 40), synes kunna ifrågasättas huruvida icke föreskrift

därom bör upptagas i förevarande paragraf.

I patentutredningens förslag till lagtext har uppfattningen att invändare ej

är part kommit till uttryck bland annat därigenom, att i det särskilda stadgandet

om invändares rätt till talan (8 § tredje stycket) denna betecknas

icke såsom rätt att anföra besvär utan som rätt att påkalla besvärsavdelningens

prövning av ansökningen. Invändarens särställning framlialles även

i remissprotokollet såtillvida att däri uttalas att, då invändare dragit anmälningsavdelnings

beslut under besvärsavdelningens prövning, denna prövning

icke syntes vara inskränkt till de synpunkter invändaren åberopat. Ifrågavarande

skillnad mellan invändares och sökandes ställning i förevarande hänseende

synes lagrådet med fördel böra upprätthållas vid utformningen av

reglerna i 8 §. Hithörande frågor torde alltså böra regleras särskilt beträffande

sökanden och särskilt beträffande invändaren. Därigenom lärer ock vinnas

ökad överskådlighet. I sammanhang härmed torde tillika i stället för uttrycket

»beslut av patentmyndigheten, vilket ej givits å patentmyndighetens

besvärsavdelning», numera kunna användas »beslut av patentmyndigheten å

anmälningsavdelning».

19 § 1 mom.

Justitierådet Lind med instämmande av justitierådet Ericsson:

Enligt förslaget kan endast det yrkesmässiga utnyttjandet av uppfinning

innebära patentintrång. Detta är en inskränkning i patenthavarens skydd i

jämförelse med 22 § gällande patentlag, enligt vilken ett utnyttjande i förvärvssyfte

torde kunna utgöra patentintrång ändå att det ej skett yrkesmässigt.

Av stadgandets tillkomsthistoria framgår, att man varit angelägen att

upprätthålla grundsatsen att endast utnyttjande för eget personligt behov

skulle falla utanför intrångsskyddet. En i 1878 års betänkande angående

patentskydd uppställd fordran på yrkesmässighet för patentintrång avvisades

sålunda av statsmakterna. Kommerskollegium, som yttrade sig över förslaget,

framhöll att nämnda fordran lämnade tillfälle öppet eller rum för

möjlighet att i ej oväsentlig mån för patenthavare förringa värdet av hans

patent. I högsta domstolen, vars samtliga (granskande) ledamöter voro emot

användandet av uttrycket »yrkesmässigt», anförde fyra justitieråd, att den

av kommitterade uttalade, såsom det syntes riktiga asikt att patentskyddet

ej borde utgöra hinder att för eget bruk tillverka vara eller använda tillverkningssätt,

varå annan erhållit patent, ej vore klart återgiven genom det i för
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

slaget begagnade uttrycket »yrkesmässigt», att förslaget även kunde giva anledning

till det missförstånd i motsatt riktning, att hemslöjd av patenterad

vara eller med begagnande av patentera! tillverkningssätt vore medgiven även

till avsalu, blott den ej skedde i stor omfattning, samt att vad som i förevarande

avseende borde uttryckas syntes vara, att tillverkningen ej finge

ske till avsalu. Nämnda ledamöters förslag till lydelse av förevarande stadgande

upptogs, såvitt nu är i fråga, i propositionen till 1884 års riksdag och

bifölls av denna. Enligt 22 § i dess sålunda antagna skick förelåg patentintrång

där någon utan patenthavares lov inom riket till avsalu tillverkar vara

eller vid tillverkning till avsalu använder tillverkningssätt, därå honom veterligen

patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller eller för försäljning

till riket inför här patenterad eller efter här patentera! tillverkningssätt frambragt

vara, som honom veterligen utan patenthavarens tillstånd åstadkommits.

I skrivelse den 14 maj 1889 (nr 77) anhöll riksdagen att förslag måtte

framläggas till ändring i 22 § av huvudsakligen den innebörd som sedermera

kom till uttryck genom en den 12 juni 1891 i paragrafen vidtagen

ändring av innehåll att patentintrång föreligger också när någon i utövning

av yrke använder eller till annans begagnande eller nytta emot gottgöreise

upplåter patenterat eller efter patentera! tillverkningssätt frambragt föremål.

I berörda riksdagsskrivelse framhölls såsom lämplig princip för lagändringen,

att tillverkning och användning av patenterad vara eller patenterat tillverkningssätt

icke i något fall finge utan patenthavarens tillstånd äga rum annat

än för eget bruk. Och i den för 1891 års riksdag framlagda propositionen,

som ledde till lagändringen, uttalades att denna borde gå ut därpå

att varje tillgodogörande, utom för personligt bruk, av en patenterad uppfinning

utan patenthavarens lov skulle vara förbjudet.

Den begränsning av patentskyddet till yrkesmässigt utnyttjande som, enligt

vad ovan anförts, med styrka avvisats vid tillkomsten av 22 §, avböjdes

även av patentlagstiftningskommittén i dess år 1919 avgivna betänkande, i

vilket såsom huvudgrundsats uppställdes att endast utnyttjande för eget personligt

behov skulle falla utanför intrångsskyddet. 1938 års patenlutredning

upptager däremot, i likhet med remissförslaget, kravet på yrkesmässigt utnyttjande.

Detta medförde enligt patentutredningen icke några praktiskt betänkliga

inskränkningar i patenthavarens skydd mot intrång. Vid de nordiska

förhandlingarna i ämnet vanns också enighet örn detta krav. Vissa av

utredningens sakkunniga ha emellertid med yrkesmässigt utnyttjande velat

likställa sådant som eljest skett i förvärvssyfte.

I remissprotokollet åberopas till stöd för den intagna ståndpunkten, förutom

den nordiska enigheten, att det icke synes uteslutet att patentskydd vid utnyttjande

i förvärvssyfte som ej sker yrkesmässigt skulle bliva alltför omfattande.

Såsom av remissförslaget framgår, har villkoret att utnyttjandet för att

kulma anses såsom patentintrång skall vara yrkesmässigt föranlett kritik i

åtskilliga av de avgivna yttrandena, nämligen av Svea hovrätt, Sveriges industriförbund,

svenska teknologföreningen, svenska uppfinnareföreningens

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 176. 137

styrelse, patent- och registreringsverket, kommerskollegium och Stockholms

handelskammare.

Enligt min mening måste denna kritik anses befogad. Till stöd för förslaget

— som innebär en begränsning av patenthavarens skydd i jämförelse

med vad nu gäller — synes ej ha åberopats något sakligt skäl som bör föranleda

ett i och för sig betänkligt och i praktiken ej betydelselöst avsteg

från grundsatsen örn patenthavarens skydd mot utnyttjande av hans uppfinning

i förvärvssyfte, en grundsats om vars riktighet enighet hittills synes

ha rått hos såväl statsmakterna som näringslivets representanter. Med den

principiellt riktiga uppfattningen att varje utnyttjande i förvärvssyfte bör

betraktas såsom patentintrång vinnes dessutom, såsom Svea hovrätt anfört,

en klarare gräns mellan straffbart och icke straffbart tillgodogörande.

Jag hemställer förty, att förevarande lagrum måtte så ändras att patentintrång

skall föreligga örn någon på sätt som angives i lagrummet yrkesmässigt

eller eljest i förvärvssyfte utnyttjar patenterad uppfinning.

19 § 2 mom.

Justitierådet Alsén, regeringsrådet Eklund och justitieråd^ Ericsson:

Då uttrycket »avgift för utnyttjandet av uppfinningen» med fördel bör förbehållas

det fall, att nyttjanderätt till uppfinning efter överenskommelse upplåtits

till annan (licens), synes första stycket i förevarande moment böra

något jämkas, förslagsvis så att ersättningsskyldigheten bestämmes till »skälig

ersättning för utnyttjandet av uppfinningen så ock ersättning för den

ytterligare skada intrånget må hava medfört». Till en dylik jämkning föreligger

så mycket större anledning som, där enligt licensavtal viss avgift är

överenskommen, denna i allmänhet icke lärer kunna utan vidare läggas till

grund för ersättningens bestämmande enligt förevarande lagrum; departementschefen

erinrar ock, att domstolen äger möjlighet att sätta »licensavgiften»

till det belopp som i varje särskilt fall finnes rättvist.

Lagrådet:

Med hänsyn därtill, att redan huvudregeln i sig innesluter en skälighetsprövning,

synas i andra punkten av första stycket orden »jämkas efter vad

som prövas skäligt» böra ersättas med »därefter jämkas» såsom uttryck för

att jämkningen skall ske efter graden av oaktsamhet.

I andra stycket av samma moment skulle ersättningsskyldighetens begränsning

till uppkommen vinst bliva bättre framhävd, därest på sätt skett i lagarna

örn rätt till litterära och konstnärliga verk såsom en förutsättning för

ersättningsregelns tillämpning direkt utsädes, atl vinst uppkommit för den

som begått intrånget.

21 §.

Lagrådet:

Det lärer kunna ifrågasättas, huruvida icke stadgandet i första stycket

örn möjlighet för den som begått patentintrång att under vissa förhållanden

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 d
-

bliva tillerkänd rätten att förfoga över alster, med avseende å vilka intrång

föreligger, ur systematisk synpunkt hör närmare samman med frågan om

patenthavarens rätt att vid intrång lösa samma alster (19 § 3 mom.) än med

det fristående spörsmål som regleras i andra stycket av förevarande paragraf

och som har viss anknytning till den s. k. föranvändarrätten i teknisk

mening (16 §). Ett sammanförande av bestämmelserna i 19 § 3 mom. första

stycket och 21 § första stycket — i viss anslutning till vad patentutredningen

föreslagit — torde alltså, jämväl i förenklingssyfte, böra övervägas.

22 §.

Justitierådet Alsén, regeringsrådet Eklund och justitierådet Ericsson:

I denna paragraf upptagas vissa bestämmelser, som avse att motverka ofullständiga

eller oriktiga meddelanden örn patentskydd. Mot de av patentutredningen

i detta hänseende föreslagna, längre gående stadgandena riktades

från ett stort antal av de hörda myndigheterna en skarp kritik. Denna har

föranlett att de i remissförslaget upptagna bestämmelserna till sin räckvidd

närmare preciserats och framför allt begränsats. Härigenom ha visserligen

de tidigare anmärkningarna kommit att delvis bortfalla, men i stället göra

andra sig gällande.

Vad angår den föreslagna upplysningsplikten vid ofullständiga meddelanden

örn patentskydd vände sig kritiken i första hand mot skyldigheten att

lämna upplysningar jämväl om ansökningar som ej kungjorts och således

ännu ej blivit tillgängliga för allmänheten. Sedan i anledning härav upplysningsplikten

funnits icke lämpligen kunna omfatta andra än beviljade

patent och kungjorda ansökningar, framträder ur patenträttslig synpunkt

behovet av en reglering utav detta spörsmål långt mindre. Den uppfinnare,

som redan efter kungörande får patentskydd, lärer merendels finna med sin

fördel förenligt att snarast möjligt, självmant eller på förfrågan, sörja för att

de som kunna därav ha intresse bliva underrättade om skyddet; på kännedomen

om detta beror ju i hög grad patenthavarens möjlighet att få sin skada

för intrång ersatt. För övrigt torde nödiga upplysningar ofta stå att få hos

patentmyndigheten. I den mån ett ofullständigt meddelande icke innefattar

vilseledande eller eljest oriktiga uppgifter, synes sålunda värdet av ett stadgande

om upplysningsplikt i angivet hänseende icke bliva av någon större

praktisk betydelse. Oberoende härav lärer det kunna ifrågasättas, huruvida

i dessa fall ett framtvingande av upplysningspliktens fullgörande genom

straff — varom patentutredningen icke upptog något förslag — är tillräckligt

grundat.

Vidkommande oriktiga uppgifter är läget i viss mån ett annat. De härutinnan

i remissförslaget upptagna stadgandena örn ansvar och skadestånd lia

sålunda funnits böra väsentligt begränsas, i det att de avse allenast meddelande

till viss person och icke — såsom var förhållandet enligt patentutredningens

förslag — exempelvis annons i tidning, anslag å vara eller dylikt

som endast utgör en till allmänheten riktad reklam. Efter den sålunda vidtagna

begränsningen skulle möjlighet till ingripande i de praktiskt viktigaste

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

139

fallen icke vidare föreligga. Begränsningen står tydligen i samband med att

längre gående stadganden ansetts falla utom ramen för patentlagstiftningen

Ifrågavarande bestämmelser syfta, vare sig de avse ofullständiga eller oriktiga

meddelanden, i själva verket ytterst till att stävja osunda konkurrens- och

reklammetoder inom näringslivet. Såsom sådana tillhöra de helt området för

lagstiftningen mot illojal konkurrens (jfr 1942 års lagstiftning om illojal användning

av kännetecken). Inom detta lagstiftningsområde kunna de erhålla

den omfattning och den utformning i övrigt som påkallas för att de skola

kunna rätt fylla det praktiska livets behov. Det synes då naturligt, såsom ock

framhållits från flera håll, att hithörande spörsmål upptagas i ett sammanhang

vid en översyn av lagstiftningen mot illojal konkurrens. Att så sker

förefaller så mycket lämpligare som en sådan översyn redan funnits böra

komma till stånd, i det att 1943 års riksdag i sin framställning till Kungl.

Majit om en allmän revision av varumärkes- och firmalagstiftningen uttalade

sig för en allsidig utredning berörande jämväl den illojala konkurrensen (se

riksdagens skrivelse 1943, nr 206). För förberedande av denna revision har

under hösten 1943 särskild sakkunnig tillkallats.

På grund av vad sålunda anförts förordas att 22 § utgår. Vinner detta

beaktande torde 19 § 6 mom. angående fastställelsetalan med fördel kunna

upptagas som en särskild paragraf och betecknas såsom 21 §, varvid 21 §

andra stycket upptages som 22 §.

23 §.

Lagrådet:

I anledning av vissa yttranden över patentutredningens förslag att tekniskt

sakkunniga ledamöter i patentmål borde finnas även i överrättema har departementschefen

funnit tillräckliga skäl för en sådan anordning icke föreligga

men ansett lämpligt att överrättema vid behov anlitade teknisk sakkunskap

till biträde vid föredragning av sådana mål. Denna fråga syntes departementschefen

böra regleras i administrativ ordning. Det lärer emellertid ur

olika synpunkter kunna ifrågasättas huruvida en lösning i angiven riktning

är i allo tillfredsställande. Såsom ett lämpligare sätt för beredande åt

överrättema av den tekniska sakkunskap, varav de kunna vara i behov, synes

framstå att åt dem i lag — såsom skett beträffande vattenöverdomstolen

enligt 11 kap. 107 § vattenlagen (se 1918 års proposition nr 128 s. 319—321,

497—498) — tillerkännes rätt att till biträde åt sig tillkalla tekniskt sakkunnig

person. Denna fråga lärer därför, liksom vissa andra processuella spörsmål,

böra bliva föremål för ytterligare överväganden i samband med förslag

till följdförfattningar till nya rättegångsbalken.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 3 mars 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets

den 2 mars 1944 avgivna utlåtande över det den 14 januari 1944 till

lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i förordningen den 16 maj

1884 (nr 25) angående patent.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Med avseende å 7 § första stycket i det remitterade förslaget ha tre av lagrådets

ledamöter uttalat, att handlingar som i besvärsärende angående meddelande

av patent ingivits till Kungl. Majit borde städse vara offentliga,

därest patentansökningen blivit kungjord. Den fjärde ledamoten har däremot

funnit försiktigheten bjuda att, på sätt följde av det remitterade förslaget,

viss möjlighet till undantagande från offentligheten borde hållas öppen

jämväl beträffande nu nämnda handlingar. Jag delar sistnämnde ledamots

uppfattning. Det synes emellertid vara lämpligt att meddela ett särskilt

stadgande härom i 8 §, enligt vilket vad i 7 § första stycket stadgas om

handlingarna i ärendet hos patentmyndigheten skall äga motsvarande tilllämpning

med avseende å de handlingar som inkomma till Konungen. Utan

särskild bestämmelse lärer härav få anses följa, att frågan om undantag prövas

av regeringsrätten som enligt regeringsrättslagen har att pröva besvär i

mål om meddelande av patent.

I fråga örn 7 § andra stycket har lagrådet förordat, att där upptagna bestämmelser

om avvisande av invändning, som ej framställts i behörig

ordning, och om förbud mot att hos patentmyndighetens besvärsavdelning

fullfölja talan mot beslutet måtte utgå. Då det dröjsmål som emellanåt kan

föranledas av att det skulle tillkomma besvärsavdelningen att avgöra huruvida

vederbörande har talerätt ej är av alltför stor betydelse, anser jag mig

kunna biträda vad lagrådet sålunda förordat. De smärre ändringar varom lagrådet

i övrigt hemställt beträffande 7 och 8 §§ synas mig likaledes böra vid
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

141

tagas, dock att i 7 § sista stycket för tydlighets skull synes alltjämt böra, med

en jämkning av ordalagen, angivas att fråga är allenast örn ansökan som

kungjorts enligt vad i paragrafen är stadgat.

Två av lagrådets ledamöter ha hemställt, att 19 § 1 mom. i det remitterade

förslaget måtte så ändras att patentintrång skall föreligga örn någon på

sätt som angives i lagrummet i förvärvssyfte utnyttjar patenterad uppfinning,

även örn det ej sker yrkesmässigt. Vad dessa ledamöter anfört synes

mig dock ej böra föranleda någon ändring i det remitterade förslaget. De

redaktionella jämkningar som lagrådet förordat beträffande 19 § 2 mom.

liksom ytterligare en redaktionell ändring, för vilken tre av lagrådets ledamöter

uttalat sig i fråga om samma moment, torde böra vidtagas.

Med anledning av vad lagrådet anfört rörande 21 § synas de båda stycken

som upptagits under denna paragraf lämpligen böra betecknas såsom särskilda

moment för att tydligare utmärka deras olika karaktär.

Tre av lagrådets ledamöter ha ansett, att 22 § i det remitterade förslaget

borde utgå på grund av bestämmelsernas sammanhang med frågan om en

översyn av lagstiftningen mot illojal konkurrens. De i paragrafen upptagna

stadgandena torde dock, även örn deras räckvidd är relativt begränsad, vara

av praktiskt värde i avvaktan på en sådan översyn, vilken bland annat torde

böra avse frågan om införande av en s. k. generalklausul. Om en sådan klausul

införlivas med vår lagstiftning, bör givetvis tagas under övervägande i

vad mån sådana särbestämmelser som 22 § i det remitterade förslaget upptager

böra kvarstå. De i paragrafen föreslagna bestämmelserna äro ej ägnade

att försvåra lösningen av nämnda för näringslivet betydelsefulla fråga.

I övrigt torde vissa smärre redaktionella jämkningar böra vidtagas i det

remitterade förslaget.

Föredraganden hemställer, att förslaget, efter de ändringar som föranledas

av det anförda, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj-.t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Majlis proposition nr 176.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen.......................................................... 1

Lagförslag............................................................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 14 januari 1944.

Inledning............................................................. 9

Huvuddragen i patentutredningens förslag............................... 10

Yttranden............................................................ 14

Departementschefen.................................................... 17

De särskilda bestämmelserna i departementsförslaget...................... 18

I. Patenterbarhetsfordringarna....................................... 18

II. Patentanspråk................................................... 27

III. Reglerna örn patentintrång....................................... 35

Allmänna synpunkter.......................................... 35

A. Intrång i beviljat patent.................................... 37

1. Frågan vad som objektivt sett innebär patentintrång....... 37

2. Presumtion örn viss framställningsmetod................... 47

3. Intrångspåföljder......................................... 49

a) Förbudstalan......................................... 49

b) Ersättningsskyldighet vid oaktsamt eller uppsåtligt intrång 52

c) Begränsad ersättningsskyldighet, när intrång sker i god tro 53

d) Presumerad skada..................................... 56

e) Särskild preskriptionstid för ersättningstalan............. 57

f) Straffpåföljd.......................................... 59

g) Vissa sekundära påföljder vid patentintrång m. m........ 60

h) Målsägande........................................... 61

B. Intrång före patents meddelande............................. 62

IV. Invändning i intrångsmål örn patents ogiltighet.................... 75

V. Negativ fastställelsetalan........:................................ 77

VI. Rätt till fortsatt utnyttjande i vissa fall.......................... 79

VII. Ändrade bestämmelser angående förfarandet i patentansökningsärenden 82

A. Antalet beskrivnings- och ritningsexemplar.................... 82

B. Invändningsförfarandet...................................... 83

C. Ändrade bestämmelser om sammansättningen av patentmyndighetens

besvärsavdelning..................................... 86

VIII. Lättnader i fråga om patentavgifter för mindre bemedlade m. m...... 87

IX. Rätten att taga del av patentansökningshandlingar................. 95

X. Ofullständiga eller oriktiga meddelanden örn patentskydd........... 99

XI. Laga domstol i patentmål m. m................................... 106

XII. De nya bestämmelsernas ikraftträdande........................... 113

Bilagor:

Det till lagrådet remitterade lagförslaget............................... 116

Patentutredningens lagförslag......................................... 123

Utdrag av lagrådets protokoll den 2 mars 1944 ............................ 131

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 mars 1944 ............................ 140

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

134910

Doktrin (1)

  1. Eskil Persson, Patentprocess i omvandling, SvJT 1981 s. 673, på s. 676, 677 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:371 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i förordningen den 16 maj 1884 s. 1 i texten
  2. 1LU 1944:46 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i förordningen den 16 maj 1884 s. 1 i texten
  3. 1LU 1944:49 Memorial angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitat biträde. För behandling av dels Kungl. Maj:ts propositioner, nr 176 med för a1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar i 1 dokument.

  1. SvJT 1981 s. 673 Eskil Persson, Patentprocess i omvandling s. 676 · s. 677 i texten