Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet, m. m

1944-03-10 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:204, Med förslag till lag angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

1

Nr 204.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

behörighet för militär befälhavare att ålägga

ersättningsskyldighet, m. m.; given Stockholms slott

den 10 mars 19AA.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

lag angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet;

och

lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914

(nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 204

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Förslag

till

Lag

angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Genom beslut av militär befälhavare må, i den ordning som i denna lag

sägs, ersättningsskyldighet till kronan åläggas för förlust av eller skada å

egendom, som tillhör eller nyttjas av krigsmakten, såframt ersättningsbeloppet

ej överstiger etthundra kronor.

Ersättningsskyldighet må åläggas den som, då förlusten eller skadan inträffar,

lyder under strafflagen för krigsmakten eller eljest för brott med

avseende å den förlorade eller skadade egendomen är underkastad straff

efter nämnda lag.

Innan fråga örn ersättningsskyldighet upptages till prövning skall undersökning

rörande förlusten eller skadan ske i enlighet med vad därom är

stadgat.

2 §■

Behörighet att ålägga ersättningsskyldighet tillkommer befälhavare som

i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över den ersättningsskyldige.

Har ersättningsskyldighet ej ålagts medan ersättningsskyldig lydde under

strafflagen för krigsmakten och är ej tillika fråga om straffansvar, tillkomme

sådan behörighet jämväl befälhavare som ägde bestraffningsrätt över den

ersättningsskyldige vid den tid, då förlusten eller skadan skedde.

3 §.

Innan ersättningsskyldighet ålägges, skall befälhavaren inhämta yttrande

av vederbörande auditör rörande ersättningsskyldigheten och ersättningens

belopp. Godkänner icke befälhavaren auditörens yttrande, äger denne anteckna

sin mening till det i målet förda protokollet; har sådan anteckning icke

skett, vare auditören jämte befälhavaren för beslutet ansvarig.

Där i fält, på sjötåg eller eljest auditör ej finnes vid ifrågavarande avdelning

av krigsmakten, må dock ersättningsskyldighet åläggas utan att yttrande

från auditören blivit inhämtat.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

4 §.

Finner befälhavaren att vad den ersättningsskyldige har att gälda överstiger

etthundra kronor, skall målet överlämnas till krigsdomstol. Om någon är

ersättningsskyldig i flera avseenden, skall hänsyn tagas till ersättningens

sammanlagda belopp.

Ej heller må beslut om ersättningsskyldighet av befälhavare meddelas,

därest den ersättningsskyldige upphört att tillhöra krigsmakten eller fråga

tillika är om straffansvar och målet därom överlämnas till krigsdomstol.

5 §•

Befälhavares beslut enligt denna lag skall delgivas den ersättningsskyldige.

Beslutet skall innehålla underrättelse om vad denne har att iakttaga i

händelse han icke åtnöjes med beslutet.

Vad som är stadgat om klagan i disciplinmål skall äga motsvarande tilllämpning

beträffande klagan över befälhavares beslut om ersättningsskyldighet.

Besvärstiden räknas från det klaganden erhöll del av beslutet; om han

tillika belagts med disciplinstraff dock ej från tidigare dag än den då straffet

avslutades.

Befälhavares beslut örn ersättningsskyldighet må icke verkställas innan det

vunnit laga kraft. I övrigt skall angående verkställigheten av sådant beslut

gälla vad som är föreskrivet beträffande utslag av krigsdomstol.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944. Vad i lagen stadgas skall tillämpas,

ändå att förlust eller skada som där avses inträffat före sagda dag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914

(nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar

och rättegången därstädes1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

39 §.

Till krigsdomstol----sjöss; samt

7 :o) besvär över befälhavares beslut, varigenom disciplinstraff eller ersättningsskyldighet

ålagts någon.

Då förhållandena---- det gällande.

46 §.

Krigsöverdomstol åge —---rätta förstånd.

Krigsöverdomstol skall -——-— i underdomstol;

2:o) mål, som röra åtal för fel eller försummelse vid disciplinmåls handläggning,

vid verkställighet av disciplinstraff eller vid utövning av befälhavares

rätt att ålägga ersättningsskyldighet;

3:o) mål, som---omedelbart dömer.

Krigsöverdomstol döme ock:

över besvär, som anförts emot krigsrätts utslag eller emot beslut, varigenom

befälhavare ålagt disciplinär bestraffning eller ersättningsskyldighet; samt

i mål----krigsöverdomstol överlämnats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Senaste lydelse, se beträffande 39 § SFS 1940: 211 och beträffande 46 § SFS 1937:127.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 204.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 februari 1944.

N ärvar ande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning nied chefen för försvarsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga örn förenklad

handläggning av ärenden rörande förlust av eller skada å krigsmaktens

egendom.

Föredraganden anför följande.

Den 4 juni 1943 uppdrog Kungl. Maj:t åt militära expeditionstjänstkommittén

att skyndsamt verkställa utredning angående förenklad handläggning

av ärenden rörande förlust av eller skada å kronans egendom. Kommittén,

som bestått av översten Sven Ryman, ordförande, samt direktören

Yngve Beckman, kommendörkaptenen Martin Allander, löjtnanten Victor

Schedin och revisionskommissarien Arvid Stenström, avlämnade den 12

juli 1943 utredning i ämnet med därvid fogade författningsförslag, nämligen

förslag till lag örn militär befälhavares rätt att ålägga ersättningsskyldighet

för förlorad eller skadad materiel, förslag till lag angående ändring i

vissa delar av lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes samt förslag

till kungörelse örn undersökningsförfarande vid krigsmakten.

Yttranden över kommitténs utredning ha efter remiss avgivits av krigshovrätten,

statskontoret, chefen för försvarsstaben, cheferna för armén och

marinen, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, arméförvaltningen, marinförvaltningen,

riksdagens militieombudsman, föreningen Sveriges krigsdomare

och auditörer, svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet

och försvarsväsendets underbefälsförbund. Chefen för marinen har

jämte eget utlåtande även ingivit yttranden av chefen för kustflottan och

chefen för Karlskrona örlogsvarv.

Gällande bestämmelser.

De bestämmelser som gälla beträffande handläggning av ärenden rörande

förlust av eller skada å krigsmaktens egendom återfinnas i ett flertal av Kungl.

Majit utfärdade reglementen jämte i anslutning därtill av centrala förvalt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 204-

ningsmyndigheter utfärdade instruktioner. Enligt dessa bestämmelser skall

undersökning i viss angiven ordning verkställas rörande skadan eller förlusten.

över undersökningen skall i regel uppsättas protokoll eller rapport. Ärendet

underställes därefter förvaltningsmyndighet. Beträffande dennas handläggning

av dylikt ärende gälla i viss mån olika bestämmelser för de särskilda

försvarsgrenarna.

Vid armén upptages ärendet under fredstid i regel av regementschef. Dennes

beslut kan innebära att undersökning skall äga rum vid krigsrätt. Vid

avgörandet härav skall regementschefen taga hänsyn även till det skadades

eller förlorades värde. Anser sig regementschefen icke böra hänskjuta ärendet

till krigsrätt, äger han i vissa fall besluta om avskrivning av den förlorade

eller skadade materielen men skall eljest underställa ärendet central

förvaltningsmyndighet. Regementschefens rätt att själv meddela beslut om

avskrivning är begränsad att gälla endast vissa slag av materiel och blott då

nyanskaffningsvärdet icke överstiger 200 kronor, i vissa fall 100 kronor.

De för marinen gällande bestämmelserna skilja sig från de nu berörda

bland annat därigenom, att, om ärendet ej hänskjutes lill krigsrätt, vederbörande

förvaltningsmyndighet har att meddela resolution i vilken angives,

huruvida ersättningsskyldighet anses föreligga eller icke samt, om någon

befinnes ansvarig för skadan eller förlusten, med vilket belopp han skall

ersätta denna. Sålunda i administrativ ordning meddelat beslut angående

ersättningsskyldighet har emellertid icke samma betydelse som domstols

avgörande. Det kan t. ex. i regel icke verkställas mot den som ej fullgör

tjänstgöring vid krigsmakten. Utan hinder av resolutionen äger såväl förvaltningsmyndighet

som den, vilken befunnits ansvarig, påkalla ärendets

hänskjutande till krigsrätt. Dessutom äger den, som är missnöjd med resolutionen,

att i vanlig ordning anföra besvär däröver hos högre central förvaltningsmyndighet

och vidare hos Kungl. Maj:t.

För flygvapnet gälla i huvudsak liknande bestämmelser som för armén.

I mål som hänskjutes till krigsrätt kan talan föras mot viss person om

ansvar eller ersättningsskyldighet eller bådadera. Därjämte kan saken göras

till föremål för utredning vid krigsrätt utan att därvid föres talan mot någon

viss person. Härom finnes i 39 § sista stycket i krigsdomstolslagen en särskild

bestämmelse som innehåller, att om i särskild författning är stadgat, att undersökning

i mål eller ärende skall äga rum inför krigsdomstol, detta skall vara

gällande. Bland de författningar som här åsyftas märkas framförallt de nyss

omnämnda reglementena. Med avseende å undersökningsmål rörande förlust

av eller skada å krigsmaktens egendom innehåller krigsdomstolslagen vissa

särskilda föreskrifter beträffande krigsrättens sammansättning, bland annat

stadgas i 59 § att sådant mål, där talan om ansvar ej föres, må handläggas

av krigsrätten även örn krigsdomaren ej är tillstädes och att i dylikt fall auditören

skall vara ordförande i krigsrätten. Undersökningen kan utmynna i att

på talan av krigsfiskalen ersättningsskyldighet ålägges viss person. Beträffande

talan mot sådant avgörande gälla vanliga regler.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

7

Reformförslag.

I berättelse över den år 1942 verkställda granskningen av statsförvaltningen

anförde riksdagens revisorer att de vid granskning av krigsrätternas

protokoll uppmärksammat, att av de vid krigsrätterna handlagda målen och

ärendena ett betydande antal varit betingat av förlust av eller skada a kronans

egendom. Med hänsyn till de kostnader och den tidsutdräkt som \ore

förenade med förfarande vid krigsrätt ville revisorerna ifrågasätta, huruvida

icke utredning borde ske i syfte att begränsa antalet hithörande ärenden,

som hänskötes till krigsrätt.

En av revisorerna lämnad sammanställning utvisar, att antalet av regements-

och stationskrigsrätterna handlagda ärenden, som avsett förlust av

eller skada å kronans egendom uppgått till 396 år 1940 och 2 042 ar 1941

ävensom att vid dessa domstolar -sammanlagt handlagts år 1940 603 mål

och 436 ärenden samt år 1941 4 325 mål och 2 315 ärenden.

Revisorerna anförde vidare:

Revisorerna hava jämväl uppmärksammat, att krigsfiskalerna i hithörande

ärenden i de flesta fall icke framställa något ersättningsyrkande samt att

krigsrätternas utslag i det övervägande anialet fall är friande. Såsom exempel

härå må nämnas, att av 42 ärenden angående förlust av eller skada å

kronans egendom, som under tiden januari—maj 1940 handlagts vid en viss

regementskrigsrätt, talan av krigsfiskalen endast framställdes i 3 ärenden.

Krigsrättens utslag i berörda ärenden var friande utom i ett fall, där regementskrigsrätten

biföll den av krigsfiskalen förda ersättningstalan å 69 kronor

50 öre. Vidare har uppmärksammats, att i vissa fall krigsrätt sammanträtt

endast för behandling’ av hithörande ärenden. Sålunda har år 1940 vid

en viss fältkrigsrätt sammanträde hållits allenast för handläggning av ett

ärende angående en förkommen hjälm, uppskattad till ett värde av 9 kronor.

Krigsfiskalen förde icke någon ersättningstalan i berörda ärende och

fältkrigsrättens utslag var friande. Revisorerna hava slutligen uppmärksammat,

att ärenden angående förkommen materiel till så obetydligt värde som

omkring 10 kronor varit föremål för handläggning vid upprepade tillfällen.

Härefter gjorde revisorerna följande uttalande:

Såsom av det anförda framgår överlämnas i mycket stor utsträckning ärenden

angående förlust av eller skada å kronans egendom till handläggning

vid krigsrätt. Detta har enligt vad revisorerna vid sin granskning uppmärksammat

i avsevärd utsträckning varit fallet jämväl då värdet av den förlorade

eller skadade egendomen varit ringa. Viss begränsning finnes likväl

redan nu föreskriven genom det stadgandet i gällande reglementen, att ifrågavarande

ärenden skola hänskjutås till krigsrätt, därest vederbörande chef

finner detta påkallat av i saken yppade omständigheter eller med hänsyn

till det skadades eller förlorades värde. Revisorerna hava uppmärksammat,

att krigsrätternas utslag i berörda ärenden i allmänhet varit friande.

Utan alt fatta ståndpunkt till frågan om vilka åtgärder, som böra vidtagas

för att genomföra en begränsning av antalet hithörande ärenden som komma

under krigsrätts prövning, vilja revisorerna erinra, att en möjlighet häitill

står till buds genom att föreskriva, att dylika ärenden icke få hänskjulas till

krigsrätt, försåvitt icke det beräknade värdet å egendomen uppgår till visst

bestämt belopp. Revisorerna vilja i detta sammanhang jämväl erinra om den

enligt disciplinstadgan för personalen vid statens järnvägar ät järnvägsstyrelsen,

distriktsförvaltning, distriktschef m. fl. myndigheter givna bestraff
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

ning-srätten. Jämlikt disciplinstadgan kan befattningshavare, som är vållande

till skada å eller förlust av järnvägen tillhörig egendom, efter förhör i

närvaro av befäl ådömas böter, motsvarande 1—10 dagars lön.

Yttranden över vad revisorerna anfört avgåvos av arméförvaltningen, marinförvaltningen

och flygförvaltningen.

I anledning av revisorernas uttalande anhöll riksdagen i skrivelse den 28

juni 1943 (nr 417), att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning av frågan

om begränsning av krigsrättsförfarandet i vissa ärenden. Till stöd härför anfördes

i skrivelsen:

Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att ärenden angående

förlust av eller skada å kronans egendom i mycket stor utsträckning

överlämnas till handläggning vid krigsrätt. Uppenbart är att handläggningen

av dylika mål måste bliva synnerligen betungande för krigsdomstolarna

ävensom förorsaka statsverket kostnader, som i många fall icke stå i rimlig

proportion till de ofta ringa belopp, målen avse. Riksdagen har därför funnit

önskvärt, att på ifrågavarande område införes ett smidigare och framförallt

billigare förfarande än vad som nu är rådande, dock givetvis utan att

därmed beivrandet av vårdslöshet vid handhavandet av kronans persedlar

eller rättssäkerheten överhuvud taget äventyras. Riksdagen har därför i likhet

med revisorerna funnit, att omhandlade fråga bör göras till föremål för

utredning.

Såsom förut nämnts uppdrog Kungl. Majit den 4 juni 1943 åt militära

expeditionstjänstkommittén att verkställa utredning angående förenklad

handläggning av ärenden rörande förlust av eller skada å kronans egendom.

För att tagas under övervägande vid utredningen överlämnades till kommittén

en den 12 juni 1943 dagtecknad framställning i ämnet av föreningen

Sveriges krigsdomare och auditörer. Däri anfördes i huvudsak följande.

Vid marinen hade vederbörande förvaltningsmyndighet befogenhet att, i

stället för att hänskjuta ärendet till krigsrätt, själv ålägga den ansvarige ersättningsskyldighet.

Ett dylikt beslut kunde emellertid icke verkställas såsom

ett av domstol meddelat utslag örn det än förekommit att skadeståndsbelopp^

efter medgivande avdragits å den ersättningsskyldige tillkommande, innestående

lön. Hinder borde icke anses möta mot införande av rätt för regementschef

och motsvarande befälhavare att, då fråga vore örn utlämnad

personlig utrustning, pa grundval av den inom vederbörande förband verkställda

undersökningen ålägga den ansvarige skyldighet att ersätta kronan

förlusten. Dylika beslut borde få fattas endast efter vederbörande auditörs

hörande i enahanda omfattning som funnes föreskrivet beträffande åläggande

av disciplinstraff. Den som förklarats ersättningsskyldig borde givetvis äga

påkalla ärendets hänskjutande till krigsrätt. Örn så funnes lämpligt kunde

rätten att ålägga betalningsskyldighet inskränkas till att gälla visst belopp,

förslagsvis 200 kronor.

Kommittéförslaget.

Inledningsvis framhåller kommittén, att det vöre av stor betydelse att förfarandet

vid skada å kronans egendom eller förlust av densamma förenklades

så långt det vore möjligt utan att vårdslöshet med kronans egendom uppmuntrades

eller rättssäkerheten minskades. De förslag i detta syfte som kom
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 204.

9

mitten framlägger innebära dels förbättring av den undersökning, som skall

företagas inom vederbörande förband i anledning av inträffad förlust eller

skada, dels vidgad avskrivningsrätt för regementschefer och motsvarande

myndigheter och dels införande av rätt för befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet.

I fråga om undersökningen anföres, att en väl utförd första undersökning

medförde att den fortsatta behandlingen kunde försiggå snabbare

och med större sannolikhet ledde till ett riktigt resultat, medan en ofullständig

undersökning lätt nog medförde ett omständligare arbete hos regementschefen

och vid krigsrätten, måhända avbrutet genom att ärendet måste återförvisas

för ytterligare utredning. I syfte att göra den första undersökningen

tillförlitligare föreslår kommittén bl. a. fastställande av ett nytt formulär till

förhörsprotokoll, avsett att innehålla alla relevanta upplysningar i ärendet.

Kommitténs förslag beträffande avskrivningsrätten innebär att

skada eller förlust kan avskrivas av regementschefen såvitt gäller utlämnad

materiel med högst 500 kronors värde och i förråd förvarad materiel med

högst 200 kronors värde, dock att i fråga om materiel av vissa slag, som med

hänsyn till rikets säkerhet äro särskilt betydelsefulla (vissa vapen, sprängmedel

m. m.), avskrivning må ske endast av central förvaltningsmyndighet. Därjämte

föreslås avskrivningsrätt med enahanda undantag för regementschefen

underlydande tjänstegrenschef i klara fall rörande utlämnad materiel med

högst 100 kronors värde.

Beträffande rätt för befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet

anför kommittén, att det syntes vara i princip riktigt att rätten

att besluta om avskrivning kompletterades med rätt att jämväl fatta beslut

i motsatt riktning, d. v. s. att ålägga betalningsskyldighet för skadat eller

förlorat gods, åtminstone därest det icke gällde alltför stora värden. En sådan

lösning skulle enligt kommitténs mening innebära den verksammaste åtgärden

för att nedbringa krigsrätternas arbetsbörda i hithörande avseenden.

Förslaget avsåge i denna del att få till stånd exigibla utslag utan medverkan

av krigsrätt och ginge därför längre än det undersökningsförfarande som nu

tillämpades vid marinen.

Det a.v kommittén framlagda förslaget till lag örn militär befälhavares

rätt att ålägga ersättningsskyldighet för förlorad eller skadad materiel innebär

i huvudsak följande. Enligt 1 § skall regementschef eller därmed i

förvaltningshänseende likställd befälhavare, örn ansvaret för förlust eller

skada finnes böra åvila någon som lyder under strafflagen för krigsmakten

och står under hans befäl, förplikta denne att till kronan utgiva det

belopp, vartill skadan eller förlusten skäligen kan skattas. Ärendet skall

dock hänskjutas till krigsrätt dels om skadan eller förlusten, beräknad på

visst angivet sätt, överstiger 100 kronor och dels örn i ärendet uppkommen

fråga örn ansvar finnes vara av den art att den ej lämpligen bör avgöras

såsom disciplinmål eller ärendet finnes icke kunna tillbörligen utredas utan

att behandlas av domstol. I 2 § föreskrives alt befälhavaren, innan förpliktande

enligt 1 § belutes, skall inhämta yttrande i ärendet av veder
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

börande auditör, såvida befälhavaren finner skäl därtill och yttrandet kan

inhämtas utan oskälig omgång. Den som ålagts ersättningsskyldighet skall

enligt 3 § äga föra talan mot beslutet hos krigsöverdomstol.

I fråga örn det närmare innehållet i nämnda lagförslag får jag, i den

mån redogörelse därför ej lämnas i fortsättningen, hänvisa till förslaget, som

torde få fogas såsom bilaga till protokollet (Bilaga A).

Enligt kommitténs förslag till lag angående ändring i vissa delar av krigsdomstolslagen

skall dels såsom en ny 4 a § i lagen upptagas en bestämmelse

rörande befälhavares domsrätt, innehållande hänvisning till vad därom

är särskilt stadgat, dels i 46 § införas bestämmelser, enligt vilka krigsöverdomstol

har att döma i mål, som röra åtal för fel eller försummelse

vid åläggande av ersättningsskyldighet för förlorad eller skadad materiel,

samt över besvär, som anförts emot beslut varigenom befälhavare ålagt

sådan ersättningsskyldighet, dels ock till 103 § fogas ett nytt stycke, vari stadgas

att vad som föreskrives örn verkställighet av krigsdomstols utslag jämväl

skall gälla sådant beslut av befälhavare som nyss sagts.

Med avseende å omfattningen av befälhavares rätt att

ålägga ersättningsskyldighet uttalar kommittén j motiven

till förslaget, att i detta hänseende samma bestämmelser borde gälla beträffande

utlämnad materiel och i förråd förvarad materiel. Däremot föreslår

kommittén, såsom förut nämnts, att i fråga om avskrivningsrätten skilda

regler skola gälla för dessa materielslag. I fråga örn skillnaden mellan olika

slag av persedelärenden anför kommittén i huvudsak följande:

Å ena sidan stöde de talrika ärenden, däri skadan eller förlusten avsåge

materiel, som utlämnats till personligt bruk, och däri det i allmänhet rörde

sig om tämligen obetydliga värden. Å andra sidan förekomme de ärenden,

däri fråga vore om materiel som förvarades i förråd. Dessa senare ärenden

vore färre till antalet men rörde i gengäld regelmässigt större värden.

Såsom en mellangrupp kunde uppställas de ärenden, däri skadan eller förlusten

anginge materiel, som utlämnats till chefen för ett förband av lägsta

ordning till förbandets gemensamma bruk, t. ex. en artilleripjäsavdelnings

forldonsmateriel. Kommittén hade emellertid funnit att även sistnämnda

ärenden borde likställas med de förstnämnda, vilka därför borde benämnas

ärenden angående till bruk utlämnad materiel. Slutligen kunde nämnas

byggnader och annan fast egendom, vilket allt syntes böra behandlas

lika nied materiel, som förvarades i förråd.

Påtalade missförhållanden hade skarpast trätt i dagen beträffande ärenden

avseende utlämnad materiel. De flesta sådana ärenden vore av så enkel

beskaffenhet, att de borde kunna avgöras utan krigsrätt.

I fråga om den föreslagna värdegränsen anför kommittén efter att ha

behandlat motsvarande spörsmål beträffande avskrivningsrätten:

Örn regementschefens avskrivningsrätt begränsas, följer därav icke, att

hans rätt att ålägga betalningsskyldighet bör begränsas i motsvarande mån.

Fråga är, om det överhuvud taget är lämpligt att stadga ett högsta belopp

för regementschefens behörighet i detta avseende. Det torde väl kunna tänkas

fall, där skadeståndsskyldighet till avsevärda belopp klart föreligger

eller t. o. m. medgivits, men där ansvarstalan uppenbarligen icke kan kom
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

11

ma i fråga. Erfarenheterna från marinen tala för att en värdegräns här

icke är av behovet påkallad. Regementscheferna torde dock vara benägna

att till krigsrätt hänskjuta de ärenden, där större belopp stå på spel. Dessa

ärenden äro också förhållandevis fåtaliga. Det synes även böra beaktas, att

ett allt större antal av ärendena säkerligen skulle komma att överklagas,

ju större belopp, som blivit utdömda. Det torde huvudsakligen vara i fråga

om de mindre betydelsefulla ärendena, där regementschefens beslut i allmänhet

kan beräknas vinna laga kraft, som krigsdomstolarnas arbetsbörda

kan lättas. Skall regementschefens rätt begränsas, synes därför gränsen

böra sättas förhållandevis lågt. Kommittén har stannat för detta sista alternativ

och föreslår, att regementschef icke skall äga ålägga ersättningsskyldighet

till större belopp än 100 kronor.

Beträffande befälhavarens skyldighet att pröva ersättningsfrågan

yttrar kommittén:

Riksdagens revisorer hava omnämnt, att det vore möjligt att begränsa antalet

ärenden, som hänskötes till krigsrätt, genom att föreskriva, att sådant

hänskjutande icke finge ske, försåvitt icke det beräknade värdet å egendomen

uppginge till visst bestämt belopp. Kommittén ansluter sig till denna

tanke såtillvida, att det bör vara regementschef förbjudet att till krigsrätt

hänskjuta ärende angående förlust av eller skada å kronans egendom,

därest nyanskaffnings- eller reparationskostnaden icke överstiger ett visst

lägre belopp, förslagsvis 100 kronor. Det synes dock böra vara regementschefen

obetaget att hänskjuta ett sådant ärende till krigsrätt, antingen

därest uppkommen fråga örn ansvar finnes vara av den beskaffenhet, att

den ej lämpligen bör avgöras såsom disciplinmål, eller ock om ärendet finnes

vara av den art, att den slutliga utredningen bör äga rum vid krigsrätt.

Till dessa sistnämnda ärenden skulle höra främst vissa ärenden rörande

sådan materiel, som regementschefen icke äger avskriva på grund

av materielens art, nämligen de ärenden, som regementschefen icke ansett

sig böra underställa vederbörande central förvaltningsmyndighet. Då kommittén

vidare anser, att den eventuellt skadevållande icke skall hava rätt att

begära, att ärendet hänskjutes till krigsrätt, utan endast äga att överklaga

regementschefens beslut, kommer för hans del någon sådan gränsdragning

icke i fråga, såvida det ej skulle gälla att inskränka hans besvärsrätt i de

obetydligaste målen. En sådan lösning vill dock kommittén bestämt avvisa.

Rörande den föreslagna bestämmelsen om hörande av auditör

anför kommittén:

Skulle regementschefen få rätt att ålägga ersättningsskyldighet efter allenast

tjänstgrenschefens föredragning, skulle rättsskipning komma att utövas

av en enmansdomstol, bestående av en icke rättsbildad domare. Föreningen

Sveriges krigsdomare och auditörer har därför föreslagit, att regementschefen

icke skulle få ålägga betalningsskyldighet utan auditörens hörande och

kontrasignation, såsom nu finnes föreskrivet beträffande disciplinstraffs

åläggande. För ett sådant förslag talar naturligen, att rättssäkerheten därmed

skulle bliva bättre tillgodosedd. Denna synpunkt synes dock icke böra överskattas,

helt oavsett att förslaget endast torde kunna genomföras beträffande

fredsförhållanden. De flesta ärenden, som bär komma i fråga, torde vara av

enkel beskaffenhet och hänförliga till vissa, ofta återkommande typfall.

Regementschefen synes därför mycket väl kunna avgöra fallen med samma

säkerhet utan auditörens hörande. Fråga är lill och med örn icke regements
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

chefens större militära insikter göra honom bättre skickad att bedöma dessa

enklare ärenden. Därest regementschefen finge rättighet att hänskjuta alla

ärenden till krigsrätt, torde det vara att förvänta, att praktiskt taget alla de

ärenden, däri auditörens åsikt skulle hava större betydelse, skulle dragas under

krigsrättens prövning. Om åter regementschefen icke tillerkändes rätt

att på grund av en tveksam rättsfråga lämna ett ärende angående ett lågt värde

ifrån sig, måste man emellertid anse det värdefullt, om auditörens mening

kunde inhämtas. Måhända skulle föreningens förslag även vara ägnat att

skapa större auktoritet för regementschefens beslut och därigenom nedbringa

antalet fall, då sådana beslut överklagades. Kommittén finner emellertid

denna synpunkt icke kunna tillmätas nämnvärd betydelse.

Mot auditörens hörande i dessa ärenden tala två skäl. Det ena är att väl

krigsrätten men icke auditören skulle få en minskad arbetsbörda. Då auditören

torde vara krigsrättens mest arbetstyngde ledamot, synes det vara av

vikt att söka nedbringa omfånget även av hans åligganden. Någon befattningshavare,

som lämpligen skulle kunna ersätta auditören i dessa ärenden,

synes icke vara att påräkna. Det torde dock böra framhållas, att regementscheferna

— om de lämnades utan biträde av auditören vid beslutens fattande

—- säkerligen ofta skulle dessförinnan rådgöra med de .juridiskt utbildade

biträden och assistenter, som nu i stor utsträckning tjänstgöra vid krigsmakten.

Det andra skälet mot auditörens hörande består däri, att ärendenas

handläggning enligt vad erfarenheten från disciplinmålen giver vid handen,

mången gång skulle fördröjas i avsevärd mån, örn regementschefen i vart

fall skulle behöva inhämta yttrande från auditören.

Vid avvägande av de olika omständigheterna har kommittén funnit, att

rättssäkerheten icke kan anses kräva auditörens medverkan i alla dessa ärenden.

Bl. a. är det ju här — i motsats till vad som gäller i fråga om disciplinmål

—- icke fråga om verkställighet av annat än sådana utslag, som vunnit

laga kraft. Vidare förutsätter kommittén, att regementschefens beslut skall

vara åtföl.jt av tydlig och fullständig besvärshänvisning, som underlättar den

eventuellt missnöjdes bevakande av sin klagorätt. Då kommittén emellertid

anser regementschef icke böra utan särskilda skäl äga rätt att till krigsrätt

hänskjuta de ärenden, som röra de lägsta beloppen, föreslår dock kommittén,

att regementschef, när han finner skäl därtill vara för handen, bör inhämta

auditörens yttrande i ärendet, såframt det kan ske utan oskälig omgång.

Kommittén har vid sitt förslag särskilt beaktat, att 203 § strafflagen för krigsmakten

giver befälhavare rätt att ålägga disciplinstraff utan yttrande från

auditören icke blott där i fält, på sjötåg eller eljest auditör ej finnes vid ifrågavarande

avdelning av krigsmakten, utan även där auditörens hörande

.skulle medföra avsevärt uppskov med målets avgörande och det för krigslydnadens

eller ordningens upprätthållande finnes nödigt, att den felande

skyndsamt varder bestraffad. Kommittén uttalar den förvissningen, att även

den föreslagna bestämmelsen bör kunna utgöra en värdefull garanti för en

god rättsskipning i dessa ärenden.

Angående ordningen för överklagande av befälhavares

beslut varigenom ersättningsskyldighet ålagts yttrar kommittén:

Uti det vid marinen tillämpliga förfarandet betraktas förvaltningsmyndighetens

beslut örn åläggande av ersättningsskyldighet som ett beslut i förvaltningsärende,

vilket kan överklagas i administrativ ordning. Endast på

grund av särskilda stadganden i reglementet för marinen kan ärendet hänskjutas

till krigsrätt. Marinförvaltningen har i sitt utlåtande framhållit,

hurusom praxis här skiljer sig vid olika förband. Vid örlogsstationerna går

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

13

det överväldigande antalet ärenden den administrativa vägen, medan vid

Vaxholms kustartilleriregemente de flesta ärenden, där den som ålagts ersättningsskyldighet

önskar ändring i beslutet, hänskjutas till krigsrätt. Marinförvaltningen

har föreslagit, att rätten att hänskjuta ärendena till krigsrätt

måtte inskränkas, så att den administrativa vägen skulle bliva den enda

tillämpliga, såvida icke ärendet vore särskilt svårutrett eller ansvarstalan

väcktes.

Det av marinförvaltningen här uppställda förslaget synes kommittén förtjänt

av att noggrant övervägas. Uppenbart är, att krigsrätternas arbetsbörda

skulle minskas, om de av regementscheferna avgjorda ärendena icke finge

hänskjutas eller överklagas till krigsrätt, såvida ej särskilda förhållanden

vore för handen. I så fall finge man dock förutsätta, att ofta nog överordnad

förvaltningsmyndighet i stället finge syssla med ärendet. Fråga är, örn nämnvärd

tid eller arbetskraft skulle inbesparas därmed.

Vid avgörandet av detta spörsmål synes åt rättssäkerhetens krav böra tillmätas

den största betydelse. Frågor örn skadestånd äro rättsfrågor, och de

böra därför enligt kommitténs mening behandlas av judiciella myndigheter.

Rättssäkerhetens krav få icke sättas åsido genom ett av bekvämlighetsskäl

tillkommet stadgande, som skulle förhindra, att dessa för enskilda medborgare

mer eller mindre betydelsefulla frågor överlämnades till avgörande

av de myndigheter, som äro särskilt inrättade för sådana frågors behandling

och som lättare än administrativa myndigheter kunna fullständiga ett

ärendes utredning. Skall någondera vägen stängas, måste det fördenskull

bliva den administrativa vägen. Då det synes kommittén oegentligt, att det

skall bero på en tillfällighet, om ett ärende kommer att överklagas den ena

eller den andra vägen, vill kommittén därför föreslå en fast instansordning

genom att föreskriva, att regementschefernas beslut att ålägga ersättningsskyldighet

skola få överklagas endast hos krigsdomstol. Kommittén föreslår

en sådan lösning med insikt örn att detta skulle innebära en ökad belastning

för dessa domstolar, jämfört med hur förhållandena skulle gestalta sig, om

den administrativa besvärsvägen valdes. Anställes åter jämförelsen med nu

rådande förhållanden, måste även den föreslagna lösningen anses innebära

en avsevärd besparing av tid och arbetskraft.

Örn således regementschefens beslut att ålägga ersättningsskyldighet skall

överklagas till krigsdomstol, gäller det att avgöra, om regementschefen i

detta fall liksom vid ådömande av disciplinstraff skall vara jämställd med

krigsrätt eller örn regementschefen skall utgöra en instans under krigsrätten.

I förra fallet skola besvären förås till krigshovrätten eller överkrigsrätt, i det

senare till krigsrätten. Kommittén finner hänsyn till krigshovrättens arbetsbörda

starkt tala för den senare lösningen. Emellertid torde böra beaktas, att

krigsrätt sammanträder enligt regementschefens order och att däri — i undersökningsmål

— sitta allenast auditören och två av regementschefen beordrade

officerare. Det synes bl. a. ur disciplinär synpunkt icke lyckligt, om

ett av regementschefen fattat beslut skulle kunna undanröjas av en av honom

sammankallad domstol. Även om krigsdomaren skulle åläggas att närvara

jämväl vid undersökningskrigsrätt, skulle dessa betänkligheter kvarstå.

Kommittén föreslår därför, att talan mot regementschefens beslut i hithörande

ärenden skall få föras genom besvär till krigshovrätten eller annan krigsöverdomstol.

Därest regementschefens myndighet i dessa ärenden lämpligt

avväges, torde man kunna förvänta, att hans beslut sällan bomme att överklagas

och att krigshovrättens arbetsbörda ej nämnvärt skulle okas.

Kommittén behandlar slutligen viss a s ä eskild a s p ö r s m å I som

uppkommit i samband med utredningen. Sålunda beröres frågan örn på vad

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

sätt kronans rätt lämpligen bör bevakas, därest ett beslut eller utslag i persedelmål

skulle gå kronan emot. I detta hänseende föreslår kommittén på

anförda skäl, att den nuvarande skyldigheten för regementschef alt underrätta

central förvaltningsmyndighet om utgången av persedelmål skall avskaffas.

Vidare uttalar sig kommittén om förenkling av krigsrättsförfarandet, anlitande

av rättegångsombud samt tillämpligheten i tiden av kommitténs förslag.

I dessa hänseenden anföres:

Såsom en utväg att minska krigsrätternas ai’betsbörda i fråga om dessa

undersökningsärenden har nämnts, att själva krigsrättsförfarandet skulle

kunna förenklas. Kommittén ställer sig tvivlande till möjligheten att genom

föreskrifter härvidlag åstadkomma någon förbättring. Erfarenheten torde giva

vid handen, att allt här ytterst beror på domstolens ordförande och protokollförare.

Gällande bestämmelser synas icke hindra en snabb handläggning

av persedelärendena, därest den grundläggande undersökningen är väl utförd.

Kommittén förmenar, att den encia utvägen att väsentligt förenkla själva förfarandet

vid krigsrätten ligger uti ett förbättrat undersökningsförfarande.

Särskilt har satts i fråga, om icke tillfälle borde uttryckligen beredas den,

för vilken materiel förkommit eller skadats, att underteckna en fullmakt för

exempelvis personalvårdsassistent. Därest kommitténs förslag genomföras,

skulle detta icke hava nämnvärd betydelse annat än i de fall, där vederbörande

medgivit betalningsskyldighet men ärendet det oaktat måste behandlas

av krigsrätt, eller de fall, där vederbörande visserligen bestrede betalningsskyldighet

men icke befunne sig i tjänstgöring och med hänsyn till sin civila

verksamhet icke såge sig i tillfälle att personligen föra sin talan. Vad beträffar

de förstnämnda fallen, måste dessa ärenden handläggas av krigsrätten på

grund av sin större vikt. Det synes då olämpligt att uppmuntra den presumtivt

ersättningsskyldiges inställelse genom ombud, varigenom möjligheterna

till en allsidig utredning skulle förminskas. Vid de sistnämnda fallen åter

synes vederbörandes intresse att sätta annan i sitt ställe vara mera beaktansvärt

men icke heller här i den grad, att särskilda föreskrifter borde utfärdas.

Kommittén föreslår därför, att detta spörsmål utan särskilt stadgande överlämnas

att lösas enligt allmänna regler för rättegångsfullmäktige.

Enligt uttalande av arméförvaltningen i dess yttrande över statsrevisorernas

utlåtande skulle åtgärder till förenkling av förfarandet vid skada å eller förlust

ay kronans egendom vara påkallade allenast för tid, varunder råder krig,

mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap. Kommittén vill icke ansluta

sig till denna tanke. Det av kommittén föreslagna förfarandet synes erbjuda

ali erforderlig rättssäkerhet och fördenskull räcka till även för lugnare förh.

f^nclen sådana, som nu råda. När fredligare förhållanden inträda, torde

för övrigt ärendena kunna behandlas med större omsorg än vad som kanske

nu många gånger är möjligt.

Yttranden över kommitténs förslag.

Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av chefen för armén, svenska

officersförbundet och svenska underofficersförbundet samt har i huvudsak

vunnit gillande även i flertalet övriga yttranden. Åtskilliga erinringar ha dock

fiamställts i särskilda avseenden. Beträffande de frågor som äga samband

med den föreslagna lagen om befälhavares rätt att ålägga ersättningsskyldighet

för förlorad eller skadad materiel innehålla yttrandena i huvudsak följande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 204.

15

Behovet och lämpligheten av en lagstiftning om rätt

för befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet vitsordas

i allmänhet i yttrandena. Krig shov rutten yttrar, att de skäl, som i kommitténs

utredning anfördes till stöd för behovet av en förenklad handläggning

av ersättningsärendena och ett lättande av krigsrätternas arbetsbörda syntes

övertygande. Krigshovrätten kunde även av egen erfarenhet vitsorda önskvärdheten

av åtgärder till lättnad av det särskilt under nuvarande förhållanden

tyngande arbetet för krigsrätterna. Vid övervägande av de möjligheter som

härvidlag erbjöde sig hade krigshovrätten funnit den enda framkomliga vägen

vara att stadga rätt och skyldighet för vederbörande befälhavare att under

vissa förutsättningar fatta beslut om ersättningsskyldighet, vilka beslut skulle

vara exigibla i likhet med domstols utslag. Krigshovrätten, som tillstyrker att

det av kommittén upprättade formuläret till protokoll i undersökningsärenden

fastställes, understryker i detta sammanhang vikten av att, därest de

föreslagna förändringarna genomfördes, den första undersökningen gjordes

så tillförlitlig som möjligt.

Jämväl statskontoret finner åtgärder vara påkallade till förhindrande av

att kostsamt och tidsödande arbete vid krigsdomstolarna nedlades på persedelmål

av ytterst ringa betydelse. Statskontoret vore därför berett att i huvudsak

tillstyrka förslaget om införande av rätt för militära chefer att i viss

utsträckning och under vissa förutsättningar ålägga underlydande personal

ersättningsskyldighet till kronan.

Chefen för försvarsstaben, som i huvudsak lämnar förslaget utan erinran,

framhåller att införandet av domsrätt för regementschef komme att innebära

en ökning av dennes arbetsbörda men att olägenheten därav icke borde överskattas,

eftersom flertalet ärenden komme att bliva av enkel beskaffenhet och

hänförliga till vissa, ofta förkommande tämligen klara typfall.

Arméförvaltningen förklarar, att de grundläggande synpunkter, som varit

vägledande för kommittén, icke föranledde någon erinran. Ej heller marinförvaltningen

framför någon erinran mot förslagets huvudgrunder. Som en

allmän anmärkning framhålles, att förslaget syntes avpassat främst efter

förhållandena vid armén och att förhållandena vid marinen icke tillräckligt

beaktats. Med hänsyn härtill hemställer marinförvaltningen att förslaget

göres till föremål för överarbetning innan bestämmelser i ämnet utfärdas.

Liknande anmärkning framställes av chefen för marinen, som i övrigt anför

att han, ehuru inga ogynnsamma erfarenheter av de nuvarande föreskrifterna

framkommit vid marinen, i princip anslöte sig till kommitténs förslag. För

marinen syntes detta komma att skänka bättre stadga åt redan gällande system.

Särskilt betydelsefullt vore att myndighets beslut om ersättningsskyldighet

gjordes exigibelt i likhet med utslag som meddelats av krigsdomstol.

Olägenheten av att så hittills icke varit fallet hade tydligt framträtt.

Militieombudsmannen, som ej har något att erinra mot de allmänna grunderna

i förslaget, förklarar att ur principiell synpunkt vissa invändningar

kunde resas mot tanken att berättiga befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet.

Med hänsyn till de praktiska fördelar som vore förknippade med en

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Matids proposition nr 204.

dylik domsrätt ansåge sig militieombudsmannen likväl kunna biträda förslaget

i denna del. I samband härmed påpekar militieombudsmannen, att i

utredningen icke närmare berörts efter vilka grunder befälhavaren skulle

ålägga ersättningsskyldighet, samt framhåller, att ersättningsskyldighet icke

syntes kunna ifrågakomma i andra fall än då vederbörande vore vållande till

förlust eller skada genom underlåtenhet att iakttaga normal aktsamhet eller

då uppbördsmannaansvar åvilade honom. Vidare anmärkes att en nödvändig

förutsättning för att förenklad handläggning av ifrågavarande ärenden skulle

kunna fungera på ett tillfredsställande sätt vore att undersökningen vid förbanden

vore tillförlitlig och i görligaste mån fullständig. Den av kommittén

anvisade utvägen för att härutinnan ernå bättre resultat, nämligen fastställande

av ett nytt, mera fullständigt formulär till undersökningsprotokoll,

syntes vara lämpligt.

Styrelsen för föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer giver uttryck

åt sin stora tillfredsställelse över att åtgärder vidtoges för åstadkommande

av förenklad handläggning av ifrågavarande ärenden. De vid krigsrätterna

handlagda målen utgjordes till ett mycket betydande antal av dylika ärenden,

och ur skilda synpunkter måste det anses vara av stor betydelse, att

antalet mål av sådan beskaffenhet minskades. Huruvida förslagen, därest

de genomfördes, komme att verka till minskning i den arbetsbörda, som

åvilade personalen vid krigsdomstolarna, berodde på huru de i praktiken

bleve tillämpade.

I två yttranden avstyrkes förslaget att tillägga befälhavare domsrätt och

förordas i stället det vid marinen nu tillämpade förfarandet, enligt vilket

befälhavare i administrativ väg ålägger betalningsskyldighet. Denna uppfattning

göres sålunda gällande i yttrandet av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen.

Efter erinran att tillämpningen av de ingalunda enkla rättsreglerna

om skadestånd hittills förbehållits åt domstol anföres i detta yttrande:

Tillräcklig anledning synes icke föreligga att, såsom föreslagits, utrusta

vissa militära befälhavare, som äga disciplinär bestraffningsrätt, jämväl med

domsrätt i fråga örn skadestånd. En sådan domsmyndighet torde för dem

komma att te sig både främmande och tyngande och skulle kunna giva upphov

till komplikationer särskilt med hänsyn till grundsatsen om laga kraftvunnen

doms orubblighet.

I följd härav avstyrkes förslagen om tillägg till och ändring av gällande

krigslagstiftning.

Emellertid finna chefen för flygvapnet och flygförvaltningen i likhet med

kommittén den nuvarande ordningen icke vara lämplig, att militär befälhavare

vid armén och flygvapnet skall vara skyldig att även i bagatellmål

hänskjuta skadeståndsfråga till krigsrätt. Han bör, liksom nu befälhavare

vid marinen, hava befogenhet att i administrativ väg ålägga vederbörande

betalningsskyldighet. Sådant beslut skulle således, i likhet med beslut i lönefrågor,

icke utesluta att frågan därefter göres till föremål för domstols prövning.

I rättsligt hänseende blir sådant beslut bindande inom försvarsväsendet, så

att utdömt belopp kan uttagas genom kvittning mot den dömdes tillgodohavande

i löneförmån. Vad beträffar indrivning gentemot person, som lämnat

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition nr 204.

17

f örsvars väsende t, torde utmätningsmyndigheterna kulina anlitas för anställande

av krav. Därjämte står i sista hand domstolsvägen öppen såväl folden

myndighet, som har att bevaka fordringen, som även för den dömde, i

det fall att fordringen uttages av hans innestående lönemedel. Erfarenheten

från marinen visar även att förfarandet innefattar en effektiv avlastning av

krigsrätternas arbetsbörda. Det kan således icke med fog påstås att de praktiska

skälen nödvändiggöra skapande av andra utvägar än de vid marinen

anlitade.

Chefen för Karlskrona örlogsvarn åberopar en vid hans yttrande fogad

promemoria, vari bland annat anföres:

Undersökningsförfarandet vid flottan synes vara tillfredsställande reglerat

genom nu gällande bestämmelser. Vid flottan gå förhållandevis få undersök - ningsmål till krigsrätt, varför för flottans vidkommande något större behov av

avlastning av krigsrätternas arbetsbörda icke föreligger. Emellertid är nuvarande

förfarande behäftat med brister i andra avseenden. För det första blir

icke den militära myndighetens beslut om åläggande av ersättningsskyldighet

exigibelt, ej ens om det fastställes i kammarrätten. För det andra är det icke

tillfredsstäilande, att ett ärende efter den första myndighetens beslut kan gå

två vägar, antingen till marinförvaltningen genom överklagande eller till

krigsrätt genom yrkande om målets upplagande vid domstol.

Dessa brister medföra dock i det stora flertalet fall icke någon olägenhet.

Vederbörande, som fått ersättningsskyldighet sig ålagd, betalar i regel godvilligt

och i de fåtal fall, som gå till indrivning, kan exekutionstitel lätt vinnas.

Att ett ärende, som är eller varit anhängig! vid marinförvaltningen eller kammarrätten,

går till domstols prövning är så sällsynt, att en författningsändring

enbart för att råda bot på denna olägenhet icke synes påkallad.

Kommittéförslagets förtjänster för flottans vidkommande ligga däri, att

nämnda båda brister bortarbetats. Det av kommittén föreslagna förfarandet

synes emellertid i gengäld behäftat med brister av mera betydande omfattning.

När kommittén sålunda föreslår, att vederbörande befälhavares beslut

örn åläggande av betalningsskyldighet skall kunna taga åt sig laga kraft

och utgöra exekutionstitel, synes kommittén ej tillräckligt hava beaktat

de särskilda förhållandena vid flottan. Den dömande myndigheten skulle

där i många fall komma att utgöras av fartygschef av underofficers eller

lägre grad. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida dylik befälhavare kan

antagas besitta de kvalifikationer, som böra fordras av domare i en enmansdomstol.

För vinnande av tillfredsställande ordning i förevarande avseende

bör den i förslaget befälhavare tillagda rätten ej göras tillämplig å andra

än lägst befälhavare å fartyg med egen kassa.

Avsikten med reformförslaget är i första hand att minska krigsrätternas

arbetsbörda. Som auditören är krigsrättens mest arbetstyngde ledamot,

skulle reformen bliva endast skenbar, därest krigsrättens arbete genom reformen

överflyttades på auditören. Genom den föreslagna skyldigheten för

befälhavare att inhämta auditörens yttrande, såvida han finner skäl därtill,

synes en dylik överflyttning bliva följden.

Varvschefen yttrar:

.Tåg instämmer i de synpunkter och betänkligheter, som kommit till uttryck

i promemorian, och varav framgår, att något behov av ändring av

nu gällande bestämmelser för flottans vidkommande ej föreligger.

Jag vill särskilt understryka det förhållandet, ali, örn befälhavares be
Bihang

till riksdagens protokoll 19M. 1 sinni. Sr 201.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

slut i undersökningsmål kommer att göras exigibelt och därigenom givas

bindande verkan, detta sannolikt kommer att lägga hinder i vägen för den

granskning, som å örlogsvarvet utövas av insända undersökningsdokument,

såväl i formellt avseende som ock med avseende på undersökningens fullständighet

och saklighet. Man måste därvid besinna, att befogenhet att

fatta beslut i undersökningsmål för närvarande åvilar befälhavare av de

mest skilda kvalifikationer från fartygschef, med tillgång till sakkunnig

personal, till sådan chef å hjälpfartyg m. m., som icke vare sig själv eller

bland sin besättning förfogar över sakkunskap eller insikt i skadans omfattning

eller ens beträffande undersökningsinstitutets rätta tillämpning.

På grund därav måste ofta nog varvschefen föranstalta om rättelse både

i vad avser undersökningsförrättningens sammansättning, dess rapport och

fartygschefens beslut.

Denna möjlighet måste även hållas öppen för framtiden, men det finns

därför icke något skäl, att i princip centralisera beslutanderätten i undersökningsmål

till chef för örlogsvarv.

Enär det framlagda förslaget icke fyller någon funktion i vad angår flottan,

utan tvärtom innebär en förtyngande och förvirrande faktor i ett prövat

system, får jag avstyrka dess tillämpning i vad angår flottan.

De önskemål man med förslaget avser att tillgodose för arméns vidkommande

torde sålunda böra genomföras, utan att flottans beprövade arbetssätt

skall behöva ändras.

Beträffande auditörs medverkan i mål örn ersättningsskyldighet

har i flera yttranden påyrkats sådan ändring av förslaget, att befälhavaren

regelmässigt skall vara skyldig höra auditör innan ersättningsskyldighet

ålägges. Yrkanden i denna riktning göras av krig shov rätt en, militieombudsmannen,

statskontoret, arméförvaltningen, styrelsen för föreningen

Sveriges krigsdomarc och auditörer samt försvarsväsendets underbefälsförbund.

I dessa yttranden anföres i huvudsak följande. Kravet på största möjliga

rättssäkerhet påkallade att auditörens yttrande inhämtades. Den föreslagna,

synnerligen summariska skadeståndsprocessen innebure ett bestämt avsteg

från gällande grundsatser på domstolsväsendets område. Rättsskipningen

komme att utövas av en enmansdomstol, bestående av en icke rättsbildad

domare, vilken samtidigt på grund av sin ställning också komme

att få bevaka kronans intressen. Även med hänsyn till prövningens art kunde

kommitténs uttalande, att regementschefen syntes kunna avgöra fallen

med samma säkerhet utan auditörens hörande, icke godtagas. Den erforderliga

prövningen komme i flertalet fall att röra frågan om vederbörande

vore vållande till skada eller icke, en prövning som ofta förutsatte juridisk

erfarenhet. — I fråga om auditörens arbetsbörda framhålles, att auditören

visserligen skulle betungas mera om hans hörande bleve obligatoriskt men

att denna arbetsökning skulle uppvägas av lättnader så till vida som han,

därest den föreslagna reformen genomfördes, uppenbarligen skulle undgå

åtskilligt av den protokollsskrivning som persedelärendenas passage genom

krigsrätten medförde. Vidare erinras, att auditören enligt förslaget finge en

minskad arbetsbörda redan därigenom, att åtskilliga mål komme att avskrivas

av befälhavaren utan att auditören behövde höras. — Med avseende

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

19

å risken för att persedelärendena skulle avsevärt fördröjas genom auditörens

hörande erinras, att faran för sådant dröjsmål icke borde tillmätas alltför

stor betydelse. Ifrågavarande ärenden vore ju i regel ej av så brådskande

natur som disciplinmålen, i vilka auditören regelmässigt hördes och där

förfarandet måste anses i det hela fungera tillfredsställande. Bland annat

påpekas, att det icke vore ovanligt att till trupp utlämnad materiel, som

konstaterats vara förkommen, senare komme till rätta och att därför regelmässigt

någon tid finge förflyta innan en ersättningsfråga vore mogen för

avgörande. — Med anledning av kommitténs påpekande, att regementscheferna

säkerligen ofta komme att rådgöra med de juridiskt utbildade biträden

och assistenter som tjänstgjorde vid krigsmakten, framhålles att denna

möjlighet icke ens för närvarande stöde alla förbandschefer till buds

samt att under fredsförhållanden biträde av dylika befattningshavare i

nämnvärd utsträckning icke torde kunna påräknas. Vidare anmärkes, att

ifrågavarande värnpliktiga finge antagas i allmänhet sakna erfarenhet örn

den militära rättsskipningen och att det med hänsyn till deras ställning icke

vore lämpligt att låta dem fungera såsom rådgivare åt befälhavaren i dylika

frågor. I samband med sådan anmärkning uttalar styrelsen för föreningen

Sveriges krigsdomare och auditörer, att enligt dess övertygelse befälhavare

icke skulle komma att i någon större utsträckning fatta beslut om ersättningsskyldighet

utan att höra auditören.

Statskontoret yttrar, att auditörens medverkan kunde förväntas medföra att

ersättningsbesluten erhölle ökad auktoritet och att antalet besvär till krigshovrätten

skulle i motsvarande mån minskas. Sistnämnda synpunkt borde

enligt ämbetsverkets mening tillmätas avsevärd vikt med hänsyn till att enligt

dess uppfattning en ökning av krigshovrättens arbetsbörda under alla

förhållanden vore att förvänta örn förslaget genomfördes. Liknande erinringar

göres av underbefälsförbundet.

Såsom ett särskilt skäl av praktisk art för auditörens hörande anför

krigshovrätten:

Det är givet och förutsättes också av kommittén, att befälhavarens beslut

i ett ärende av ifrågavarande art bör kunna överklagas. I sådant fall kommer

uppenbarligen den myndighet, dit talan mot beslutet fullföljes, att som

regel inhämta yttrande i ärendet från befälhavaren. Därest auditören medverkat

vid beslutets tillkomst, bör befälhavaren uppenbarligen få god hjälp

av auditören vid yttrandets avfattande, och således en lättnad i befälhavarens

arbetsbörda ernås. Även i händelse av att ärendet av den myndighet,

dit talan fullföljts, skulle för ytterligare utredning återförvisas till befälhavaren,

torde auditörens bistånd kunna visa sig värdefullt för såväl

fullföljdsmyndigheten som befälhavaren.

Från regeln om auditörs hörande föreslås emellertid i två ytfranden vissa

undantag. För att i görligaste mån undvika olägligt dröjsmål, t. ex. under

fältförhållanden, föreslår sålunda krigshovrätten att, i analogi med vad nu

gäller beträffande disciplinmål, ersättningsbeslut skall kunna meddelas utan

auditörens hörande i fall då inhämtande av hans yttrande skulle vara förenat

med tidsutdräkt som medför avsevärd olägenhet. Militicombudsmannen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

anser att yttrande av auditör skall inhämtas i alla hithörande mål utom i fall

då i fält, på sjötåg eller eljest auditör ej finnes vid ifrågavarande avdelning

av krigsmakten. Arméförvaltningen däremot anför:

Med hänsyn till önskvärdheten av att regementschefen fattar sitt avgörande

i ersättningsfrågan först efter en skolad jurists hörande, anser arméförvaltningen

att auditörens hörande bör vara obligatoriskt åtminstone i fredstid,

därest bestämmelserna örn regementschefs befogenhet att fastställa ersättningsskyldighet

även då skola äga tillämpning. Under förstärkt försvarsberedskap,

mobilisering och krig hava många chefer, som äro utrustade med

ifrågavarande befogenhet, icke någon auditör knuten till sitt förband. Beträffande

nämnda förband skulle i stället yttrande närmast inhämtas från vederbörande

fältkrigsdomare, vilket understundom torde kunna vara förenat med

viss omgång. Emellertid torde ärenden av ifrågavarande art endast sällan

vara av så brådskande natur, att icke handläggningen av desamma utan våda

kan anstå under tid, då auditör eller civil ledamot av fältkrigsrätt icke står

till vederbörande förbandschefs omedelbara disposition. Med hänsyn härtill

finner sig arméförvaltningen böra ifrågasätta, huruvida icke hörande av jurist

bör vara obligatorisk även under nyssnämnda förhållanden.

Slutligen påpekar militieombudsmannen, att det syntes vara nödvändigt att

beträffande auditörens ansvar och rätt att anteckna avvikande mening meddela

bestämmelse motsvarande stadgandet i 203 § första stycket strafflagen

för krigsmakten.

En i viss mån avvikande uppfattning angående medverkan av auditör har

kommit till uttryck i yttrandena från vissa militära myndigheter. Chefen för

försvarsstaben har sålunda yttrat, att frågan, huruvida i rättssäkerhetens

intresse regementschef borde inhämta auditörens yttrande vid utövande av

den föreslagna domsrätten, icke med tillförlitlighet kunde bedömas förrän

någon erfarenhet vunnits. Det vore därför välbetänkt, att regementscheferna

i förslaget beretts tillfälle att därest de så ansåge nödvändigt höra auditörerna.

Avfattningen av bestämmelsen härom anslöte sig emellertid så nära

till 203 § strafflagen för krigsmakten att det syntes kunna befaras att regementscheferna

ej komme att beakta, att hörande av auditören i ersäitningsmål

borde ske allenast i undantagsfall. Jämväl chefen för Karlskrona örlogsvarv

finner en omformulering av bestämmelsen i sist angivna riktning vara

erforderlig.

Beträffande omfattningen av befälhavares domsrätt

anför styrelsen för föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, att det

icke syntes lämpligt att medtaga även i förråd förvarad materiel. Frågan

huruvida ersättningsskyldighet i sådana fall föreläge vore i allmänhet icke

av så enkel eller klar beskaffenhet att den kunde avgöras endast med stöd av

den vid förbandet företagna utredningen utan vore i det stora flertalet fall

av rätt så invecklad och därjämte betydligt mera ömtålig beskaffenhet än

då fråga vore om till personligt bruk utlämnad materiel. Mestadels uppginge

också värdet å förlorad eller skadad, i förråd förvarad materiel till icke oväsentligt

belopp och redan på grund härav skulle det endast i undantagsfall

kunna ifrågakomma, att befälhavaren skulle komma i tillfälle att ålägga er
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kung’,. Majus proposition nr 204.

sättningsskyldighet beträffande dylik materiel. Det syntes icke vara nödvändigt

att för dessa enstaka fall medgiva befälhavaren dylik befogenhet. Styrelsen

avstyrkte därför förslaget i denna del men hade ej något att erinra

mot att befälhavarens befogenhet även skulle omfatta till ett förband av

lägsta ordning, till förbandets gemensamma bruk utlämnad materiel. Krigshovråtten

yttrar att, därest auditörens hörande bleve obligatoriskt, det icke

syntes behövligt att befälhavarens rätt alt ålägga ersättningsskyldighet begränsades

till utlämnad personlig utrustning.

Den föreslagna värdegränsen har föranlett några uttalanden i yttrandena.

Krigshovrätten förklarar sig icke lia något att erinra häremot. Chefen för

försvarsstaben anser det kunna ifragasåttas, huruvida icke begränsningen

gjorts väl snäv, samt framhåller, att intresset av enkla bestämmelser starkt

talade för enhetlighet i detta hänseende beträffande regementschefs domsrätt

och hans rätt till avskrivning gentemot kronan. Jämväl chefen för marinen

finner begränsningen väl snäv. Styrelsen för föreningen Sveriges lcrigsdomare

och auditörer anför, att då befälhavarens befogenhet enligt styrelsens

åsikt endast skulle avse utlämnad materiel samt bedömandet i sådant fall

vöre enklare än beträffande i förråd förvarad materiel, gränsen utan olägenhet

kunde sättas högre, i vart fall till 200 kronor. Härvid borde beaktas,

att man icke såsom kommittén gjort borde med avseende å förlorad materiel

räkna med nyanskaffningsvärde utan med den förlorade materielens beräknade

värde vid tidpunkten för förlusten.

Med anledning av att enligt förslaget befälhavares behörighet att ålägga

ersättningsskyldighet begränsats att gälla personer, som vid tiden för beslutet

i ärendet stå under hans befäl, framhåller krigshovrätten, att på grund

härav befälhavarens beslutanderätt ej skulle omfatta å hans förband krigsplacerad

men på obestämd tid hempermitterad personal. Till undanröjande

av sådana mindre gynnsamma konsekvenser föreslår krigshovrätten att, örn

beslut i ersättningsfråga icke meddelats medan vederbörande befann sig i

militärtjänst, den befälhavare skall vara behörig att besluta i ärendet under

vars befäl vederbörande stod omedelbart före upphörandet av den militärtjänstgöring,

under vilken förlusten eller skadan inträffade. Till stöd härföl

anför krigshovrätten ytterligare:

Största delen av alla förluster av och skador å materiel upptäckas vid de

inlämningar av materielen till de militära förråden, som ske i samband med

utryckning från militärtjänst och hempermittering eller hemförlovning av

vederbörande personal. Följden av en bestämmelse som den nu ifrågavarande

skulle då uppenbarligen bliva den, att en befälhavare icke skulle kunna hempermittera

eller hemförlova personalen, innan undersökning skett och beslut

fattats i alla ärenden rörande skadade eller förkomna persedlar. Att detta

ofta skulle medföra olägenhet för personalen och brådska vid ifrågavarande

ärendens handläggning till men för utredningens fullständighet ligger i öppen

dag. Det kan tydligen understundom också inträffa, alt skadan eller förlusten

upptäckes först efter det vederbörande liempermitlerats eiler hemförlovats.

I sådant fall skulle icke befälhavaren vara behörig att fatta beslut i ersättningsfrågan,

med mindre vederbörande ånyo inkallades till militärtjänst.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Militieombudsmannen anför:

En värnpliktig, som hempermitteras tillsvidare eller på ej alltför kort tid,

anses icke såsom krigsman och lyder med undantag för vissa fall icke under

strafflagen för krigsmakten (se prop. nr 306 till 1943 års riksdag; ang. befälsrätten

i sådana fall se generalorder nr 409/1942). Det framgår ej klart

av utredningen huruvida kommittén beaktat detta förhållande. Att döma av

ordalydelsen i författningsförslagen synes som örn kommittén velat inskränka

befälhavares domsrätt att avse allenast dem som vid tiden för beslutets meddelande

äro krigsmän eller lyda under strafflagen för krigsmakten. Detta

torde icke vara tillfredsställande. Så t. ex. skulle i de ej sällsynta fall, då

befälhavare ej medhunne fatta beslut före hempermiHering, bliva nödvändigt

hänskjuta målen till krigsrätt. Hinder synes emellertid ej föreligga att i

likhet med vad som gäller i fråga om disciplinmål tillerkänna befälhavare

domsrätt även i fall där värnpliktig på grund av hempermittering upphört

att vara krigsman såvida den påtalade handlingen skett under tid då han var

krigsman. Tydliga bestämmelser i detta hänseende erfordras.

Erinringar beträffande de av krigshovrätten anmärkta förhållandena göras

även av chefen för försvarsstaben och chefen för marinen. Marinförvaltningen

anmärker, att förvaltningsmyndighet underlydande personal icke kunde anses

stå under myndighetens befäl.

Anmärkningar ha också gjorts angående det sätt, varpå kommittén angivit

den befälhavare som det tillkommer att pröva ersättningsfrågan. I sådant''hänseende

framhålles, att vid marinen åtskilliga förvaltningsmyndigheter varken

vore regementschefer eller därmed i förvaltningshänseende likställda.

Arméförvaltningen framhåller att lagförslaget borde avse ej blott kronan

tillhörig egendom utan även inlejd eller förhyrd egendom. I ett annat yttrande

påpekas, att förslaget icke syntes avse egendom i allmänhet utan endast

materiel, vartill penningar ej räknades.

Beträffande den av kommittén föreslagna bestämmelsen, enligt vilken ärende

skall hänskjutas till krigsrätt om däri uppkommen fråga om

ansvar funnes vara av den art att den ej lämpligen borde avgöras såsom disciplinmål,

anmärker krigshovrätten, att ärendet också borde hänskjutas till

krigsrätt för det fall att ansvarsfrågan vore sådan att den ej finge behandlas

i disciplinmålsväg. I fråga örn stadgandet att ärende skall hänskjutas till

krigsrätt, om det finnes icke kunna tillbörligen utredas utan att behandlas av

domstol, anför styrelsen för föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer:

Ifrågavarande stadgande syntes vara alltför vagt avfattat och motsvarade

uppenbarligen icke heller vad kommittén avsett med sitt förslag. Fastmera

syntes därigenom upphävas verkan av den föreskrivna skyldigheten för befälhavaren

att ålägga vederbörande ersättningsskyldighet. Stadgandet lämnade

nämligen befälhavaren möjlighet att hänskjuta snart sagt varje ärende angående

förkommen eller skadad materiel till krigsrätt — det lärer väl nämligen

nästan i varje fall kunna sägas, att ärendet icke kunnat tillbörligen utredas

utan att behandlas av domstol.

Till förebyggande av en sådan utveckling vore det enligt styrelsens åsikt

oundgängligen nödvändigt, att ifrågavarande bestämmelse i 1 § i lagförslaget

gåves en sådan lydelse, att det klart framginge, att densamma endast avsåge

att medgiva undantag för särskilda fall.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kunut. Maj.ts proposition nr 204.

Kommitténs förslag beträffande ordningen för överklagande

av befälhavares beslut örn ersättningsskyldighet tillstyrkes

av krigsliovrätten som anför:

Vad beträffar frågan om sättet för fullföljande av talan mot befälhavarens

beslut om ersättningsskyldighet anser krigshovrätten i likhet med kommittén,

att sådan fullföljd icke bör ske hos administrativ myndighet utan hos kngsdomstol.

Huruvida instansordningen bör bliva den, att talan skall fullföljas

hos krigsrätt eller direkt hos krigshovrätten, respektive överkrigsrätt, är enligt

krigshovrättens mening mera tveksamt. Efter övervägande av denna fråga

har krigshovrätten emellertid stannat i den uppfattningen, att fullföljd av

talan — i likhet med vad som sker i disciplinmålen — bör ske direkt hos

krigsöverdomstolen, det vill säga i regel krigshovrätten. I detta sammanhang

anser sig dock krigshovrätten böra framhålla, att allvarliga nackdelar äro

förbundna med en sådan instansordning. Enligt krigshovrättens mening ligger

också härutinnan den egentliga svagheten hos den ifrågasatta reformen. Densamma

tar ju sikte på att åstadkomma en minskning i arbetsbördan för krigsdomstolarna.

Så kommer säkerligen också att ske för dessa domstolar i första

instans, vilka komma att befrias från ett stort antal mål rörande mindre belopp.

För krigshovrättens del kommer emellertid av allt att döma motsatsen

att inträffa. Dessa mål rörande smärre belopp komma säkerligen att öka i

hög grad hos krigshovrätten, bland annat beroende därpå, att sådana smärre

ersättningsmål från marinen, som för närvarande fullföljas den administrativa

vägen, i stället komma att fullföljas hos krigshovrätten. Det finns vidare

anledning antaga, att utredningen i de mål, som salunda från befälhavaren

komma till krigshovrätten, ofta skall visa sig bristfälligare än vad fallet

skulle varit, om ärendet handlagts vid krigsrätt. Även detta är ägnat att öka

krigshovrättens arbetsbörda, som för närvarande är synnerligen stor och mahanda

bäst åskådliggöres genom det förhållandet, att antalet inkommande

mål nu är ungefär tolv gånger så stort som under år 1939. Örn krigshovrätten

ändock tillstyrker kommitténs förslag i denna del, sker det dels i den förvissningen,

att större olägenheter skulle följa, därest instansordningen bleve sadan,

att talan över befälhavares beslut skulle upptagas av krigsrätt, och dels med

det förbehåll, att det även efter inträdande av fredliga förhållanden kan visa

sig nödvändigt att bibehålla en viss förstärkning av krigshovrättens arbetskrafter

utöver den personal som ursprungligen härför avsetts.

Mititieombudsmannen anför i fullföljdsfrågan:

I likhet med kommittén anser jag att överklagande av regementschefens

beslut örn åläggande av betalningsskyldighet bör ske hos krigsöverdomstol.

Det av kommittén härför anförda skälet att det ur disciplinär synpunkt icke

vore lyckligt om ett av regementschefen fattat beslut skulle kunna undanröjas

av en av honom sammankallad domstol synes mig dock icke bärande. Den

omständigheten alt regementschefen föranstaltat om sammankallande av

krigsrätten saknar nämligen enligt min mening i detta sammanhang betydelse.

Däremot är det ur disciplinär synpunkt mindre tilltalande att ett beslut av

regementschefen skulle kunna undanröjas av en krigsrätt, vari tva honom

underlydande kaptener sitta som ledamöter. Och framför allt blir en sådan

ordning mindre lämplig, emedan auditören — särskilt örn lian, som jag föreslår,

skall medverka i alla mål vari regementschef ålägger ersättningsskyldighet

— icke bör deltaga i krigsrättens handläggning av sådana mål, i vilka

lian förut redan tagit ståndpunkt.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

I fråga om besvärstidens bestämmande anför militieombudsmannen:

Då den som av befälhavare ålagts ersättningsskyldighet önskar överklaga

beslut härom, skola besvär enligt förslaget anföras senast å tjugonde dagen

från den dag, då beslutet delgavs honom. Då någon av befälhavare ålagts

disciplinstraff, är besvärstiden annorlunda bestämd. I dylikt fall skola besvär

nämligen anföras senast å tjugonde dagen från den dag, då straffet avslutades.

Örn någon samtidigt ålagts disciplinstraff och ersättningsskyldighet,

kan det icke vara rimligt med två olika besvärsiider. Åtminstone i de fall

då besvären avse både straff och ersättningsskyldighet synes det nödvändigt

att besvärstiden i båda hänseendena räknas från den dag då straffet avslutades.

Krig skov rätten anför vidare beträffande klagorätten:

Kommittén har tydligen tänkt sig besvärsförfarandet anordnat på samma

sätt som i disciplinmålen. Följden härav skulle, bland annat, bliva, att endast

den ersättningsförpliktade men ej kronan kunde anföra besvär över befälhavarens

beslut, som således omedelbart skulle vinna laga kraft gentemot

kronan. Fall kunna emellertid tänkas, i vilka kronan har ett intresse av att

ärende i far fullföljas till högre instans. Detta är exempelvis händelsen, örn

befälhavaren väl ålägger ersättningsskyldighet men bestämmer ersättningen

efter en lägre värdeklass än som rätteligen bort ske. Krigshovrätten vill likväl

icke föreslå, att kronan medgives rätt till fullföljd mot befälhavarens beslut,

detta med hänsyn till att den praktiska utformningen av ett sådant institut

torde stöta på svårigheter, varjämte det i dessa fall ju är fråga allenast om

smärre belopp.

Slutligen erinrar krigshovrätten, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke

tydliga övergångsbestämmelser borde meddelas.

Beträffande förslaget till lag angående ändring i vissa

delar av krigsdomstolslagen yttrar krigshovrätten angående

4 a §, att denna borde utgå och beträffande den nya bestämmelsen i 103 §

att densamma, som i sak ej föranledde erinran, icke avsåge krigsdomstolar

och rättegången därstädes utan befälhavares beslut om ersättningsskyldighet

och att bestämmelsen därför i stället borde intagas i lagen örn rätt för befälhavare

att ålägga ersättningsskyldighet.

Vad angår giltighetstiden för den nya lagstiftningen ifrågasätter

arméförvaltningen, huruvida de nya bestämmelserna icke tillsvidare endast

borde avse tid varunder förstärkt försvarsberedskap, mobilisering eller krigvore

rådande. Ehuru arméns materielbestånd vid inträdande fredsförhållanden

bomme att bliva av en så väsentligt mycket större omfattning än det

tidigare haft, att behovet av en förenklad handläggning av ifrågavarande

ärenden fortfarande kunde tänkas förekomma, ansåge arméförvaltningen att

frågan om bestämmelsernas tillämplighet under fredstid likväl borde få stå

öppen tills vidare. Chefen för försvarsstaben uttalar, att det föreslagna förfaiandel

borde tillämpas jämväl under fredstid, och styrelsen för föreningen

Sveriges krigsdomare och auditörer framhåller, att den i sitt yttrande utgått

fran att förfarandet huvudsakligen komme att kunna tillämpas endast under

fredsförhållanden. I samband härmed må nämnas att chefen för marinen ifrå
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

25

gasatt, huruvida icke redan nu ett enklare undersökningsförfarande borde

fastställas att gälla vid krig, enär i varje fall vid då uppkommande krigsskador

mera summariska åtgärder komme att erfordras.

Departementschefen.

Av statsrevisorernas redogörelse framgår, att antalet av krigsrätt handlagda

ärenden angående förlust av eller skada å krigsmaktens egendom är betydande.

Med hänsyn till krigsrätternas arbetsbörda måste det anses önskvärt

att åstadkomma en begränsning i hänskjutandet till krigsrätt av dylika

ärenden, i den män detta är möjligt utan men för rättssäkerheten och utan

att kronans ekonomiska intressen åsidosättas. Genom den utredning som ägt

rum i anledning av statsrevisorernas anmärkning ha framlagts förslag i

detta syfte. Sålunda ha föreslagits åtgärder för att förbättra den undersökning

rörande förlust eller skada som skall ske inom vederbörande förband.

Då denna undersökning tjänar som grundval för ärendets fortsatta

handläggning och avgörande, är det givetvis av synnerlig vikt, att den är

fullständig och omsorgsfullt utförd. Vidare lia föreslagits nya regler beträffande

rätten för militär befälhavare att avskriva förlust eller skada. Dessa

regler innebära, att befälhavare i större utsträckning än för närvarande skall

äga besluta att förlust eller skada skall bäras av kronan. Slutligen har framlagts

förslag örn att militär befälhavare i vissa fall skall äga förplikta underlydande

att till kronan utgiva ersättning för förlust eller skada för vilken

han bär ansvaret.

Av utredningens förslag torde i detta sammanhang till behandling endast

böra upptagas det sistnämnda, vilket är av beskaffenhet att böra genomföras

genom allmän lag. Övriga av utredningen berörda frågor kunna regleras

i administrativ ordning och torde senare komma att anmälas av chefen för

försvarsdepartementet.

Det förslag som nu är i fråga innebär, att befälhavare skall erhålla domsrätt

i viss utsträckning så att av honom meddelat beslut om ersättningsskyldighet

kan gå i verkställighet i samma ordning som utslag av domstol. Otvivelaktigt

skulle härigenom ett stort antal av de ärenden som nu måste behandlas

av krigsdomstol i stället kunna avgöras av befälhavare. De avsevärda

praktiska fördelar som skulle vara förenade härmed synas, på sätt militieombudsmannen

uttalat, överväga de erinringar som eljest ur allmän synpunkt

kunde resas mot förslaget. Med avseende å rättssäkerheten må särskilt

framhållas, att enligt förslaget endast ärenden rörande jämförelsevis ringa

belopp skola kunna avgöras av befälhavare och att dessa ärenden i allmänhet

torde vara av enkel beskaffenhet. Vidare är att märka, att befälhavare redan

nu äga domsrätt i disciplinmål och sålunda äga viss vana vid rättsskipningsuppgifter.

Behovet och lämpligheten av den föreslagna anordningen har, med vissa

undantag, vitsordats i de över förslaget avgivna yttrandena. I två avvikande

yttranden har emellertid förordats det förfarande som för närvarande till
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

lämpas vid marinen och som består däri att ersättningsskyldighet ålägges genom

beslut i förvaltningsväg. Detta förfarande lider dock av den olägenheten

att besluten icke äro exigibla utan, där ej betalning frivilligt erlägges, på sin

höjd kunna utgöra grundval för kvittning av skadestånd mot medel som vederbörande

har innestående. Mot den som icke betalar frivilligt och ej har

något innestående tillgodohavande kan därför någon verkställighet icke komma

till stånd. För att i sådant fall erhålla ett verkställbar ersättningsbeslut

måste ärendet överlämnas till krigsrätt. Med hänsyn till att förlust eller skada,

såsom i andra yttranden påpekats, ofta uppdagas först i samband med hemlörlovning

eller hempermiHering måste vad nu anmärkts anses vara av

betydelse. En annan olägenhet sammanhänger därmed, att enligt angivna

förfarande två vägar finnas för beslutets överklagande. Den som är missnöjd

med beslutet kan nämligen antingen anföra besvär hos högre myndighet eller

också påkalla sakens hänskjutande till krigsdomstol. Att talrika ärenden

rörande obetydliga belopp på detta sätt skulle kunna bliva föremål för handläggning

i såväl förvaltnings- som domstolsväg kan knappast anses tillfredsställande.

Med hänsyn till dessa olägenheter synes det åsyftade förfarandet

icke böra utsträckas till nya områden, och att bibehålla detsamma enbart för

marinen synes ej böra ifrågakomma.

I princip är jag därför beredd att tillstyrka, att befälhavare erhåller viss

domsrätt rörande förlust av eller skada å krigsmaktens egendom. Härvid

förutsätter jag dock att frågan om medverkan av auditör regleras i enlighet

med vad som angives i det följande.

Beträffande den närmare innebörden av en lagstiftning örn rätt att ålägga

ersättningsskyldighet torde kommittéförslaget i huvudsak kunna godtagas.

Åtskilliga sakliga jämkningar synas dock vara påkallade och i formellt

hänseende torde förslaget böra undergå omarbetning.

I 1 § torde böra angivas de allmänna förutsättningarna för lagens tillämplighet.

I fråga om den egendom, för vilken ersättning bör kunna utdömas,

synas tillräckliga skäl ej föreligga att härvidlag inskränka lagens tillämplighet

till att gälla endast utlämnad egendom utan torde lagen böra avse all

egendom som tillhör krigsmakten och därjämte även egendom som nyttjas

av krigsmakten. Jämte bestämmelser härom bör i 1 § även upptagas föreskrift

att befälhavare ej äger ålägga ersättningsskyldighet då förlusten eller

skadan överstiger ett visst högsta belopp, som torde kunna bestämmas till

100 kronor. Beträffande den närmare tillämpningen av denna föreskrift synas

vissa bestämmelser böra upptagas i en senare paragraf (4 §). Under 1 §

torde vidare böra angivas vilka som kunna få ersättningsskyldighet sig

ålagd. I detta hänseende torde böra gälla, att ersättningsskyldighet må åläggas

den som, då förlust eller skada sker, lyder under strafflagen för krigsmakten.

Detta torde i sak överensstämma med förslaget, vari dock icke kommit

till tydligt uttryck att den avgörande tidpunkten bör vara tiden för

förlusten eller skadan. Jämte den som lyder under strafflagen för krigsmakten

synes lagen även böra avse den som -—• ehuru han icke lyder under

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

27

strafflagen för krigsmakten — likväl för brott med avseende å den ifrågavarande,

förlorade eller skadade egendomen är underkastad straff efter

nämnda lag. Enligt 101 § strafflagen för krigsmakten i dess lydelse enligt

lag den 30 juni 1943 äro värnpliktiga, krigsmaktens reservpersonal, hemvärnspersonal

m. fl. för brott beträffande åt dem till förvaring anförtrodd

egendom underkastade straff enligt strafflagen för krigsmakten, ändå att

de icke lyda under denna lag. Bestraffning för sådant brott må, örn det är

att bedöma såsom s. k. persedelförseelse enligt 100 §, åläggas av befälhavare

i disciplinmål, och det synes vara ändamålsenligt att befälhavare må ålägga

jämväl ersättningsskyldighet på grund av förlust av eller skada å dylik

persedel.

Det synes icke vara erforderligt att i lagtexten beröra de allmänna förutsättningarna

för skadeståndsskyldighet. I 33 § strafflagen för krigsmakten

hänvisas härom till allmän lag.

Enligt kommitténs förslag skulle befälhavare vara icke blott behörig utan

jämväl pliktig att ålägga ersättningsskyldighet, därest i lagen angivna förutsättningar

därför förelåge. Med anledning härav hade ock i förslaget upptagits

en bestämmelse, att ersättningsärende skulle hänskjutas till krigsrätt

örn det funnes icke kunna tillbörligen utredas utan att behandlas av domstol.

Med hänsyn bland annat till det nära samband som föreligger mellan

befälhavares domsrätt och den avskrivningsrätt, som skall tillkomma befälhavare

eller högre förvaltningsmyndighet och som avses skola regleras i

administrativ ordning, synes det emellertid icke vara lämpligt att i lagen

stadga skyldighet för befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet. Sålunda

må påpekas att om, såsom kommittén föreslagit, från befälhavares avskrivningsrätt

uteslutes materiel av viss farlig beskaffenhet, det möjligen också

torde vara motiverat att stadga en motsvarande begränsning av hans domsrätt.

Även i vissa andra fall synes det kunna ifrågakomma att föreskriva

eller åtminstone medgiva hänskjutande till krigsdomstol av sådant ersättningsärende

som lagen avser. Frågan i vad mån befälhavare själv bör upptaga

ärende angående ersättningsskyldighet synes därför böra regleras i administrativ

ordning, och lagen bör i enlighet härmed blott avse att förläna

befälhavare behörighet i sådant avseende. Detta bör komma till uttryck i 1 §.

Till följd av denna ändring torde den nyssnämnda bestämmelsen i förslaget

om ärendes hänskjutande till krigsrätt för utredning kunna uteslutas. Däremot

synas i lagen böra upptagas vissa andra föreskrifter örn ersättningsmåls

överlämnande till krigsrätt. Dessa ha införts i 4 §.

Utöver vad förut angivits torde i 1 § böra intagas erinran att, innan fråga

örn ersättningsskyldighet av befälhavare upptages till prövning, undersökning

rörande förlusten eller skadan skall ske i enlighet med vad därom är

stadgat.

I 2 § torde böra meddelas bestämmelse om vilken befälhavare som är behörig

att ålägga ersättningsskyldighet. Enligt förslaget skulle behörighet tillkomma

regementschef eller därmed i förvaltningshänseende likställd befäl
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

havare under vilken den ersättningsskyldige lyder. Denna bestämning synes

emellertid icke vara tillräckligt tydlig, och i yttrandena har därjämte anmärkts,

att den ej vore anpassad efter förhållandena vid marinen. Ur dessa

synpunkter skulle det uppenbarligen vara lämpligare, om behörigheten tillädes

den befälhavare som över den ersättningsskyldige har bestraffningsrätt

i disciplinmål. Utförliga bestämmelser om de befälhavare som äga sådan

bestraffningsrätt äro meddelade i eller med stöd av 17 kap. strafflagen för

krigsmakten. Om förevarande lag ansluter sig till dessa bestämmelser, torde

någon tvekan om vilken befälhavare som är behörig icke komma att råda.

Därigenom skulle ock vinnas den fördelen att, då förlusten eller skadan

härrör av förseelse för vilken bestraffning kan åläggas av befälhavare,

ansvars- och ersättningsfrågorna kunna prövas i ett sammanhang. Jag

vill emellertid erinra, att den disciplinära bestraffningsrätten kan vara begränsad

i olika avseenden. Det synes vara påkallat, att endast befälhavare, som

äger disciplinär bestraffningsrätt utan särskild inskränkning, må ålägga

ersättningsskyldighet. På grund härav synes alltså såsom allmän regel böra

gälla att beslut om ersättningsskyldighet meddelas av den befälhavare som

över den ersättningsskyldige utan inskränkning äger bestraffningsrätt i disciplinmål.

I sak torde detta icke innefatta någon större avvikelse från kommittéförslaget.

Sålunda må framhållas att vad armén angår såväl den nu förordade

bestämmelsen som kommittéförslaget innebär, att behörigheten i regel tillkommer

vederbörande regementschef.

I 2 § synes vidare böra upptagas en särskild föreskrift för det fall att ersättningsskyldig

då ärendet skall avgöras ej längre lyder under strafflagen

för krigsmakten. Såsom förut nämnts inträffar det ofta att förlust eller skada

uppdagas först vid utryckning från militärtjänst i samband med hemförlovning

eller hempermiHering. Ej sällan måste det bliva omöjligt att avgöra ersättningsfrågan

före utryckningen, men efter utryckningen tillkommer bestraffningsrätten

ofta en annan militär befälhavare än förut. För sådana fall

synes det vara ändamålsenligt att behörighet att ålägga ersättningsskyldighet

jämväl tillkommer den befälhavare som hade bestraffningsrätt vid den tid då

förlusten eller skadan skedde. En bestämmelse härom synes emellertid böra

begränsas så att, då det jämte ersättningsskyldighet tillika är fråga om straffansvar,

endast den befälhavare som äger ålägga bestraffningen må utdöma ersättning.

Under 3 § i lagen böra införas bestämmelserna om medverkan av auditör.

Enligt 203 § strafflagen för krigsmakten är befälhavare skyldig att, innan han

ålägger disciplinstraff, inhämta yttrande av vederbörande auditör rörande

brottets beskaffenhet och det straff som bör åläggas. Härifrån medgives undantag

dels om auditörens hörande skulle medföra avsevärt uppskov med

målets avgörande och skyndsam bestraffning finnes nödig för krigslydnadens

eller ordningens upprätthållande, dels örn, såsom i fält eller på sjötåg, auditör

ej finnes vid ifrågavarande avdelning av krigsmakten. Beträffande åläggande

av ersättningsskyldighet innebär kommittéförslaget, att auditörs yttrande

skall inhämtas endast om befälhavaren finner skäl därtill och vttrandet kan

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

29

inhämtas utan oskälig omgång. Såsom skäl för denna begränsning hänvisas

till auditörens arbetsbörda och angelägenheten att undvika dröjsmål. På sätt

i flera yttranden erinrats torde emellertid dessa skäl icke få vara avgörande.

Andra skäl tala med styrka för att auditör i regel skall medverka. Främst påkallas

detta av hänsyn till rättssäkerheten. Liksom i fråga örn disciplinmål

bör därför även beträffande ersältningsärenden såsom huvudregel gälla att

auditör alltid skall höras. Såsom föremål för hans yttrande torde böra angivas

ersättningsskyldigheten och skadeståndets storlek. Något undantag för det

fall att auditörens hörande medför avsevärt dröjsmål synes icke vara erforderligt,

då ersättningsåren den endast undantagsvis torde vara av särskilt

brådskande natur. Däremot lärer, liksom beträffande disciplinmål, böra stadgas

undantag för de fall då auditör ej finnes vid ifrågavarande avdelning av

krigsmakten. Mest tillfredsställande vore måhända att ej heller medgiva detta

undantag men det synes vara oundvikligt. Jag vill emellertid anmärka, att vid

avdelningar i fält, vid vilka auditör ej finnes, befälhavarna vid utövningen av

sin disciplinära bestraffningsrätt i stor utsträckning samråda med den civile

ledamoten av vederbörande fältkrigsrätt, och det är att förvänta att detsamma

kommer att iakttagas även i ersättningsärenden. Såsom av kommittén erinrats

kunna befälhavarna även ha tillfälle att rådgöra med juridiskt utbildade

biträden och assistenter.

I anslutning till nu nämnda bestämmelser om hörande av auditör synes,

på sätt militieombudsmannen erinrat, även böra upptagas föreskrifter, motsvarande

de i 203 § strafflagen för krigsmakten intagna, om auditörs ansvar

och rätt att anteckna avvikande mening.

Lagens 4 § torde böra upptaga bestämmelser om de fall då frågan om ersättningsskyldighet

av befälhavare skall hänskjutas till krigsdomstol. Enligt

vad förut anförts bör befälhavarens domsrätt icke avse högre ersättningsbelopp

än 100 kronor. De närmare regler om beräkningen av värdegränsen

som kommittén föreslagit torde icke böra upptagas, da de lätteligen

torde kunna missförstås såsom avseende grunderna för skadeståndets bestämmande

och ej allenast en reglering av befälhavarens behörighet. Däi - emot synes lämpligen böra stadgas att, örn någon är ersättn.ingsskyldig i

flera avseenden, hänsyn skall tagas till ersättningens sammanlagda belopp.

Örn befälhavaren finner att vad den ersättningsskyldige enligt vad nu sagts

bär att gälda överstiger 100 kronor, skall han alitsa överlämna malet till

krigsdomstol.

Härjämte torde i 4 § även böra upptagas föreskrifter örn vissa särskilda

fall då ersättningsskyldighet cj bör få åläggas av befälhavare. Enligt 187 §

strafflagen för krigsmakten gäller alt den som upphört alt tillhöra krigsmakten

ej må åläggas bestraffning av befälhavare i disciplinmål. En liknande

bestämmelse synes böra gälla i fråga örn åläggande av ersättningsskyldighet.

I nära överensstämmelse med kommitténs förslag torde vidare

böra stadgas, att befälhavare ej äger ålägga ersättningsskyldighet örn i sakel)

tillika är fråga örn straffansvar och målet därom överlämnas till krigsdom
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

stol. I sådant fall synes det nämligen vara mest tillfredsställande att krigsdomstolen

får pröva även skadeståndsfrågan.

Befälhavares beslut, varigenom ersättningsskyldighet ålagts, torde böra

delgivas den ersättningsskyldige. Det synes även böra stadgas, att beslutet

skall innehålla underrättelse om vad den ersättningsskyldige har att iakttaga

i händelse han är missnöjd med beslutet. Bestämmelser i dessa hänseenden

böra införas i 5 §. Däri torde även böra upptagas stadganden örn besvärsförfarandet

och verkställigheten av beslutet. I fråga om besvärsförfarandet ansluter

jag mig till kommitténs, i yttrandena tillstyrkta förslag, att talan mot

befälhavares beslut i ersättningsärende, i likhet med vad som gäller beträffande

beslut i disciplinmål, skall fullföljas hos krigsöverdomstol. Även i övrigt

synes vad kommittén i ifrågavarande hänseende föreslagit vara lämpligt.

Dock torde, med anledning av vad som påpekats i militieombudsmannens

yttrande, en jämkning vara påkallad beträffande besvärstidens beräkning

i fall då den ersättningsskyldige tillika belagts med disciplinstraff. I

fråga om bestraffningsbeslutet skall enligt 209 § strafflagen för krigsmakten

besvärstiden räknas från den dag då straffet avslutades, och det synes icke

vara lämpligt att beträffande ersättningsbeslutet räkna besvärstiden från tidigare

dag. I formellt hänseende synas bestämmelserna rörande fullföljden

lämpligen böra givas i form av en hänvisning till stadgandena i nyssnämnda

lagrum om klagan i disciplinmål, därvid dock bör stadgas att beslut om ersättningsskyldighet

icke må verkställas innan det vunnit laga kraft samt att

besvärstiden, utom i det nyss åsyftade fallet, skall räknas från det klaganden

erhöll del av beslutet. Beträffande verkställigheten av sådant beslut torde i

övrigt böra stadgas, att därom skall gälla vad som är föreskrivet rörande

utslag av krigsdomstol i 82 § krigsdomstolslagen.

I rubriken till den nya lagen torde böra angivas, att lagen avser behörighet

för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet. Dagen för ikraftträdandet

synes kunna bestämmas till den 1 juli 1944. Lagen lärer böra erhålla

tillämpning, även om förlusten eller skadan inträffat före sagda dag.

Tillräckliga skäl att giva lagen begränsad giltighetstid synas icke föreligga,

Frågan örn hur undersöknings- och ersättningsförfarandet bör vara anordnat

under krigstid torde ej böra upptagas i detta sammanhang.

Vad härefter angår de av kommittén föreslagna ändringarna i och tilläggen

till krigsdomstolslagen synes det, såsom i vissa yttranden anmärkts, icke

vara erforderligt att i sagda lag intaga någon hänvisning till den nya lagen

om åläggande av ersättningsskyldighet. Den föreslagna nya 4 a § torde därför

icke böra upptagas. Då bestämmelse angående verkställighet av befälhavares

beslut upptagits i 5 § i den nya lagen, blir också det föreslagna tillägget

till 103 § krigsdomstolslagen överflödigt. I 39 och 46 §§ samma lag torde

däremot böra vidtagas vissa följdändringar. I

I enlighet med vad sålunda anförts ha upprättats förslag till

1) lag angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet;

samt

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

31

2) lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914

(nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sven Leffler. 1

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med de vid

propositionen fogade lagförslagen, Ilar här uteslutits.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Bilaga A.

Förslag till lag örn militär befälhavares rätt att ålägga ersättningsskyldighet

för förlorad eller skadad materiel.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har kronan tillhörig, krigsmakten tilldelad egendom förlorats eliel tillfogats

skada, som ej är att hänföra till normal förslitning, åligger det regementschef

eller därmed i förvaltningshänseende likställd befälhavare att

efter föregången undersökning pröva, huruvida ansvaret för förlusten eller

skadan bör åvila enskild krigsman eller annan, som lyder under strafflagen

för krigsmakten.

Finner befälhavaren därvid sådant ansvar böra åvila någon, som står under

hans befäl, skall befälhavaren förplikta denne att till kronan utgiva det

belopp, vartill skadan eller förlusten skäligen kan skattas. Överstiger kostnaden

för skadans iståndsättande eller nyanskaffningsvärdet av förlorad materiel

eller, därest ärendet rörer såväl skada som förlust, summan av iståndsättningskostnad

och nyanskaffningsvärde ett belopp om etthundra kronor,

eller finnes i ärendet uppkommen fråga örn ansvar vara av den art, att den

ej lämpligen bör avgöras såsom disciplinmål, eller finnes ärendet icke kunna

tillbörligen utredas utan att behandlas av domstol, skall dock befälhavaren

hänskjuta ärendet till krigsrätt.

2 §•

Innan förpliktande, varom sägs i 1 §, beslutes, skall befälhavaren inhämta

yttrande i ärendet av vederbörande auditör, såvida han finner skäl därtill

och yttrandet kan inhämtas utan oskälig omgång.

3 §.

Den, som av befälhavare ålagts ersättningsskyldighet för förlorad eller skadad

materiel, äger att före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då

beslutet delgavs honom, ingiva sina besvär till krigshovrätten eller, om överkrigsrätt

trätt i verksamhet vid den avdelning av krigsmakten, dit befälhavaren

hör, till överkrigsrätten; dock stånde det klaganden öppet att i stället

inom nämnda tid avlämna sina besvär till den befälhavare, som ålagt ersättningsskyldigheten

eller är satt i hans ställe; åliggande det befälhavaren

att ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med påteckning om tiden

för dess avlämnande till honom, jämte övriga besvärshandlingar till krigsöverdomstolen.

Möter under fält- eller sjötåg, då avdelning av krigsmakten är detacherad,

laga hinder för besvärens ingivande inom tid, som här ovan sägs, beräknas

tiden, inom vilken besvären skola ingivas, från den dag hindret upphörde.

Försummar den missnöjde vad sålunda är föreskrivet, havé förlorat sin

talan.

4 §■

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller den myndighet Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

33

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 mars

19U.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 2 mars 1944 tillhandakommet protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 25

februari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till lag angående behörighet för militär befälhavare att ålägga

ersättningsskyldighet samt till lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§

lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Nils Regner.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 204.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majds proposition nr 204.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 mars 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler, efter gemensam

beredning med chefen för försvarsdepartementet, lagrådets den 7

mars 1944 avgivna utlåtande över de den 25 februari 1944 till lagrådet remitterade

förslagen till lag angående behörighet för militär befälhavare att

ålägga ersättningsskyldighet och lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§

lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Föredraganden hemställer att förslagen, som av lagrådet lämnats utan erinran,

måtte, efter vissa jämkningar av redaktionell innebörd, jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

440923

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:333 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.-Maj:ts proposition med förslag till lag angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldigh a1 i texten
  2. 1LU 1944:35 Första lagutskottets utlåtande nr 35 s. 1 i texten