Med förslag till lag angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet, m. m
1944-03-10 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1944:204, Med förslag till lag angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
1
Nr 204.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
behörighet för militär befälhavare att ålägga
ersättningsskyldighet, m. m.; given Stockholms slott
den 10 mars 19AA.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
lag angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet;
och
lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914
(nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.
GUSTAF.
Thorwald Bergquist.
Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 204
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
Förslag
till
Lag
angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Genom beslut av militär befälhavare må, i den ordning som i denna lag
sägs, ersättningsskyldighet till kronan åläggas för förlust av eller skada å
egendom, som tillhör eller nyttjas av krigsmakten, såframt ersättningsbeloppet
ej överstiger etthundra kronor.
Ersättningsskyldighet må åläggas den som, då förlusten eller skadan inträffar,
lyder under strafflagen för krigsmakten eller eljest för brott med
avseende å den förlorade eller skadade egendomen är underkastad straff
efter nämnda lag.
Innan fråga örn ersättningsskyldighet upptages till prövning skall undersökning
rörande förlusten eller skadan ske i enlighet med vad därom är
stadgat.
2 §■
Behörighet att ålägga ersättningsskyldighet tillkommer befälhavare som
i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över den ersättningsskyldige.
Har ersättningsskyldighet ej ålagts medan ersättningsskyldig lydde under
strafflagen för krigsmakten och är ej tillika fråga om straffansvar, tillkomme
sådan behörighet jämväl befälhavare som ägde bestraffningsrätt över den
ersättningsskyldige vid den tid, då förlusten eller skadan skedde.
3 §.
Innan ersättningsskyldighet ålägges, skall befälhavaren inhämta yttrande
av vederbörande auditör rörande ersättningsskyldigheten och ersättningens
belopp. Godkänner icke befälhavaren auditörens yttrande, äger denne anteckna
sin mening till det i målet förda protokollet; har sådan anteckning icke
skett, vare auditören jämte befälhavaren för beslutet ansvarig.
Där i fält, på sjötåg eller eljest auditör ej finnes vid ifrågavarande avdelning
av krigsmakten, må dock ersättningsskyldighet åläggas utan att yttrande
från auditören blivit inhämtat.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
4 §.
Finner befälhavaren att vad den ersättningsskyldige har att gälda överstiger
etthundra kronor, skall målet överlämnas till krigsdomstol. Om någon är
ersättningsskyldig i flera avseenden, skall hänsyn tagas till ersättningens
sammanlagda belopp.
Ej heller må beslut om ersättningsskyldighet av befälhavare meddelas,
därest den ersättningsskyldige upphört att tillhöra krigsmakten eller fråga
tillika är om straffansvar och målet därom överlämnas till krigsdomstol.
5 §•
Befälhavares beslut enligt denna lag skall delgivas den ersättningsskyldige.
Beslutet skall innehålla underrättelse om vad denne har att iakttaga i
händelse han icke åtnöjes med beslutet.
Vad som är stadgat om klagan i disciplinmål skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande klagan över befälhavares beslut om ersättningsskyldighet.
Besvärstiden räknas från det klaganden erhöll del av beslutet; om han
tillika belagts med disciplinstraff dock ej från tidigare dag än den då straffet
avslutades.
Befälhavares beslut örn ersättningsskyldighet må icke verkställas innan det
vunnit laga kraft. I övrigt skall angående verkställigheten av sådant beslut
gälla vad som är föreskrivet beträffande utslag av krigsdomstol.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944. Vad i lagen stadgas skall tillämpas,
ändå att förlust eller skada som där avses inträffat före sagda dag.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914
(nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.
Härigenom förordnas, att 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar
och rättegången därstädes1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
39 §.
Till krigsdomstol----sjöss; samt
7 :o) besvär över befälhavares beslut, varigenom disciplinstraff eller ersättningsskyldighet
ålagts någon.
Då förhållandena---- det gällande.
46 §.
Krigsöverdomstol åge —---rätta förstånd.
Krigsöverdomstol skall -——-— i underdomstol;
2:o) mål, som röra åtal för fel eller försummelse vid disciplinmåls handläggning,
vid verkställighet av disciplinstraff eller vid utövning av befälhavares
rätt att ålägga ersättningsskyldighet;
3:o) mål, som---omedelbart dömer.
Krigsöverdomstol döme ock:
över besvär, som anförts emot krigsrätts utslag eller emot beslut, varigenom
befälhavare ålagt disciplinär bestraffning eller ersättningsskyldighet; samt
i mål----krigsöverdomstol överlämnats.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.
1 Senaste lydelse, se beträffande 39 § SFS 1940: 211 och beträffande 46 § SFS 1937:127.
Kungl. Majlis proposition nr 204.
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1944.
N ärvar ande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning nied chefen för försvarsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga örn förenklad
handläggning av ärenden rörande förlust av eller skada å krigsmaktens
egendom.
Föredraganden anför följande.
Den 4 juni 1943 uppdrog Kungl. Maj:t åt militära expeditionstjänstkommittén
att skyndsamt verkställa utredning angående förenklad handläggning
av ärenden rörande förlust av eller skada å kronans egendom. Kommittén,
som bestått av översten Sven Ryman, ordförande, samt direktören
Yngve Beckman, kommendörkaptenen Martin Allander, löjtnanten Victor
Schedin och revisionskommissarien Arvid Stenström, avlämnade den 12
juli 1943 utredning i ämnet med därvid fogade författningsförslag, nämligen
förslag till lag örn militär befälhavares rätt att ålägga ersättningsskyldighet
för förlorad eller skadad materiel, förslag till lag angående ändring i
vissa delar av lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes samt förslag
till kungörelse örn undersökningsförfarande vid krigsmakten.
Yttranden över kommitténs utredning ha efter remiss avgivits av krigshovrätten,
statskontoret, chefen för försvarsstaben, cheferna för armén och
marinen, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
riksdagens militieombudsman, föreningen Sveriges krigsdomare
och auditörer, svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet
och försvarsväsendets underbefälsförbund. Chefen för marinen har
jämte eget utlåtande även ingivit yttranden av chefen för kustflottan och
chefen för Karlskrona örlogsvarv.
Gällande bestämmelser.
De bestämmelser som gälla beträffande handläggning av ärenden rörande
förlust av eller skada å krigsmaktens egendom återfinnas i ett flertal av Kungl.
Majit utfärdade reglementen jämte i anslutning därtill av centrala förvalt
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 204-
ningsmyndigheter utfärdade instruktioner. Enligt dessa bestämmelser skall
undersökning i viss angiven ordning verkställas rörande skadan eller förlusten.
över undersökningen skall i regel uppsättas protokoll eller rapport. Ärendet
underställes därefter förvaltningsmyndighet. Beträffande dennas handläggning
av dylikt ärende gälla i viss mån olika bestämmelser för de särskilda
försvarsgrenarna.
Vid armén upptages ärendet under fredstid i regel av regementschef. Dennes
beslut kan innebära att undersökning skall äga rum vid krigsrätt. Vid
avgörandet härav skall regementschefen taga hänsyn även till det skadades
eller förlorades värde. Anser sig regementschefen icke böra hänskjuta ärendet
till krigsrätt, äger han i vissa fall besluta om avskrivning av den förlorade
eller skadade materielen men skall eljest underställa ärendet central
förvaltningsmyndighet. Regementschefens rätt att själv meddela beslut om
avskrivning är begränsad att gälla endast vissa slag av materiel och blott då
nyanskaffningsvärdet icke överstiger 200 kronor, i vissa fall 100 kronor.
De för marinen gällande bestämmelserna skilja sig från de nu berörda
bland annat därigenom, att, om ärendet ej hänskjutes lill krigsrätt, vederbörande
förvaltningsmyndighet har att meddela resolution i vilken angives,
huruvida ersättningsskyldighet anses föreligga eller icke samt, om någon
befinnes ansvarig för skadan eller förlusten, med vilket belopp han skall
ersätta denna. Sålunda i administrativ ordning meddelat beslut angående
ersättningsskyldighet har emellertid icke samma betydelse som domstols
avgörande. Det kan t. ex. i regel icke verkställas mot den som ej fullgör
tjänstgöring vid krigsmakten. Utan hinder av resolutionen äger såväl förvaltningsmyndighet
som den, vilken befunnits ansvarig, påkalla ärendets
hänskjutande till krigsrätt. Dessutom äger den, som är missnöjd med resolutionen,
att i vanlig ordning anföra besvär däröver hos högre central förvaltningsmyndighet
och vidare hos Kungl. Maj:t.
För flygvapnet gälla i huvudsak liknande bestämmelser som för armén.
I mål som hänskjutes till krigsrätt kan talan föras mot viss person om
ansvar eller ersättningsskyldighet eller bådadera. Därjämte kan saken göras
till föremål för utredning vid krigsrätt utan att därvid föres talan mot någon
viss person. Härom finnes i 39 § sista stycket i krigsdomstolslagen en särskild
bestämmelse som innehåller, att om i särskild författning är stadgat, att undersökning
i mål eller ärende skall äga rum inför krigsdomstol, detta skall vara
gällande. Bland de författningar som här åsyftas märkas framförallt de nyss
omnämnda reglementena. Med avseende å undersökningsmål rörande förlust
av eller skada å krigsmaktens egendom innehåller krigsdomstolslagen vissa
särskilda föreskrifter beträffande krigsrättens sammansättning, bland annat
stadgas i 59 § att sådant mål, där talan om ansvar ej föres, må handläggas
av krigsrätten även örn krigsdomaren ej är tillstädes och att i dylikt fall auditören
skall vara ordförande i krigsrätten. Undersökningen kan utmynna i att
på talan av krigsfiskalen ersättningsskyldighet ålägges viss person. Beträffande
talan mot sådant avgörande gälla vanliga regler.
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
7
Reformförslag.
I berättelse över den år 1942 verkställda granskningen av statsförvaltningen
anförde riksdagens revisorer att de vid granskning av krigsrätternas
protokoll uppmärksammat, att av de vid krigsrätterna handlagda målen och
ärendena ett betydande antal varit betingat av förlust av eller skada a kronans
egendom. Med hänsyn till de kostnader och den tidsutdräkt som \ore
förenade med förfarande vid krigsrätt ville revisorerna ifrågasätta, huruvida
icke utredning borde ske i syfte att begränsa antalet hithörande ärenden,
som hänskötes till krigsrätt.
En av revisorerna lämnad sammanställning utvisar, att antalet av regements-
och stationskrigsrätterna handlagda ärenden, som avsett förlust av
eller skada å kronans egendom uppgått till 396 år 1940 och 2 042 ar 1941
ävensom att vid dessa domstolar -sammanlagt handlagts år 1940 603 mål
och 436 ärenden samt år 1941 4 325 mål och 2 315 ärenden.
Revisorerna anförde vidare:
Revisorerna hava jämväl uppmärksammat, att krigsfiskalerna i hithörande
ärenden i de flesta fall icke framställa något ersättningsyrkande samt att
krigsrätternas utslag i det övervägande anialet fall är friande. Såsom exempel
härå må nämnas, att av 42 ärenden angående förlust av eller skada å
kronans egendom, som under tiden januari—maj 1940 handlagts vid en viss
regementskrigsrätt, talan av krigsfiskalen endast framställdes i 3 ärenden.
Krigsrättens utslag i berörda ärenden var friande utom i ett fall, där regementskrigsrätten
biföll den av krigsfiskalen förda ersättningstalan å 69 kronor
50 öre. Vidare har uppmärksammats, att i vissa fall krigsrätt sammanträtt
endast för behandling’ av hithörande ärenden. Sålunda har år 1940 vid
en viss fältkrigsrätt sammanträde hållits allenast för handläggning av ett
ärende angående en förkommen hjälm, uppskattad till ett värde av 9 kronor.
Krigsfiskalen förde icke någon ersättningstalan i berörda ärende och
fältkrigsrättens utslag var friande. Revisorerna hava slutligen uppmärksammat,
att ärenden angående förkommen materiel till så obetydligt värde som
omkring 10 kronor varit föremål för handläggning vid upprepade tillfällen.
Härefter gjorde revisorerna följande uttalande:
Såsom av det anförda framgår överlämnas i mycket stor utsträckning ärenden
angående förlust av eller skada å kronans egendom till handläggning
vid krigsrätt. Detta har enligt vad revisorerna vid sin granskning uppmärksammat
i avsevärd utsträckning varit fallet jämväl då värdet av den förlorade
eller skadade egendomen varit ringa. Viss begränsning finnes likväl
redan nu föreskriven genom det stadgandet i gällande reglementen, att ifrågavarande
ärenden skola hänskjutås till krigsrätt, därest vederbörande chef
finner detta påkallat av i saken yppade omständigheter eller med hänsyn
till det skadades eller förlorades värde. Revisorerna hava uppmärksammat,
att krigsrätternas utslag i berörda ärenden i allmänhet varit friande.
Utan alt fatta ståndpunkt till frågan om vilka åtgärder, som böra vidtagas
för att genomföra en begränsning av antalet hithörande ärenden som komma
under krigsrätts prövning, vilja revisorerna erinra, att en möjlighet häitill
står till buds genom att föreskriva, att dylika ärenden icke få hänskjulas till
krigsrätt, försåvitt icke det beräknade värdet å egendomen uppgår till visst
bestämt belopp. Revisorerna vilja i detta sammanhang jämväl erinra om den
enligt disciplinstadgan för personalen vid statens järnvägar ät järnvägsstyrelsen,
distriktsförvaltning, distriktschef m. fl. myndigheter givna bestraff
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
ning-srätten. Jämlikt disciplinstadgan kan befattningshavare, som är vållande
till skada å eller förlust av järnvägen tillhörig egendom, efter förhör i
närvaro av befäl ådömas böter, motsvarande 1—10 dagars lön.
Yttranden över vad revisorerna anfört avgåvos av arméförvaltningen, marinförvaltningen
och flygförvaltningen.
I anledning av revisorernas uttalande anhöll riksdagen i skrivelse den 28
juni 1943 (nr 417), att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning av frågan
om begränsning av krigsrättsförfarandet i vissa ärenden. Till stöd härför anfördes
i skrivelsen:
Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att ärenden angående
förlust av eller skada å kronans egendom i mycket stor utsträckning
överlämnas till handläggning vid krigsrätt. Uppenbart är att handläggningen
av dylika mål måste bliva synnerligen betungande för krigsdomstolarna
ävensom förorsaka statsverket kostnader, som i många fall icke stå i rimlig
proportion till de ofta ringa belopp, målen avse. Riksdagen har därför funnit
önskvärt, att på ifrågavarande område införes ett smidigare och framförallt
billigare förfarande än vad som nu är rådande, dock givetvis utan att
därmed beivrandet av vårdslöshet vid handhavandet av kronans persedlar
eller rättssäkerheten överhuvud taget äventyras. Riksdagen har därför i likhet
med revisorerna funnit, att omhandlade fråga bör göras till föremål för
utredning.
Såsom förut nämnts uppdrog Kungl. Majit den 4 juni 1943 åt militära
expeditionstjänstkommittén att verkställa utredning angående förenklad
handläggning av ärenden rörande förlust av eller skada å kronans egendom.
För att tagas under övervägande vid utredningen överlämnades till kommittén
en den 12 juni 1943 dagtecknad framställning i ämnet av föreningen
Sveriges krigsdomare och auditörer. Däri anfördes i huvudsak följande.
Vid marinen hade vederbörande förvaltningsmyndighet befogenhet att, i
stället för att hänskjuta ärendet till krigsrätt, själv ålägga den ansvarige ersättningsskyldighet.
Ett dylikt beslut kunde emellertid icke verkställas såsom
ett av domstol meddelat utslag örn det än förekommit att skadeståndsbelopp^
efter medgivande avdragits å den ersättningsskyldige tillkommande, innestående
lön. Hinder borde icke anses möta mot införande av rätt för regementschef
och motsvarande befälhavare att, då fråga vore örn utlämnad
personlig utrustning, pa grundval av den inom vederbörande förband verkställda
undersökningen ålägga den ansvarige skyldighet att ersätta kronan
förlusten. Dylika beslut borde få fattas endast efter vederbörande auditörs
hörande i enahanda omfattning som funnes föreskrivet beträffande åläggande
av disciplinstraff. Den som förklarats ersättningsskyldig borde givetvis äga
påkalla ärendets hänskjutande till krigsrätt. Örn så funnes lämpligt kunde
rätten att ålägga betalningsskyldighet inskränkas till att gälla visst belopp,
förslagsvis 200 kronor.
Kommittéförslaget.
Inledningsvis framhåller kommittén, att det vöre av stor betydelse att förfarandet
vid skada å kronans egendom eller förlust av densamma förenklades
så långt det vore möjligt utan att vårdslöshet med kronans egendom uppmuntrades
eller rättssäkerheten minskades. De förslag i detta syfte som kom
-
Kunell. Maj:ts proposition nr 204.
9
mitten framlägger innebära dels förbättring av den undersökning, som skall
företagas inom vederbörande förband i anledning av inträffad förlust eller
skada, dels vidgad avskrivningsrätt för regementschefer och motsvarande
myndigheter och dels införande av rätt för befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet.
I fråga om undersökningen anföres, att en väl utförd första undersökning
medförde att den fortsatta behandlingen kunde försiggå snabbare
och med större sannolikhet ledde till ett riktigt resultat, medan en ofullständig
undersökning lätt nog medförde ett omständligare arbete hos regementschefen
och vid krigsrätten, måhända avbrutet genom att ärendet måste återförvisas
för ytterligare utredning. I syfte att göra den första undersökningen
tillförlitligare föreslår kommittén bl. a. fastställande av ett nytt formulär till
förhörsprotokoll, avsett att innehålla alla relevanta upplysningar i ärendet.
Kommitténs förslag beträffande avskrivningsrätten innebär att
skada eller förlust kan avskrivas av regementschefen såvitt gäller utlämnad
materiel med högst 500 kronors värde och i förråd förvarad materiel med
högst 200 kronors värde, dock att i fråga om materiel av vissa slag, som med
hänsyn till rikets säkerhet äro särskilt betydelsefulla (vissa vapen, sprängmedel
m. m.), avskrivning må ske endast av central förvaltningsmyndighet. Därjämte
föreslås avskrivningsrätt med enahanda undantag för regementschefen
underlydande tjänstegrenschef i klara fall rörande utlämnad materiel med
högst 100 kronors värde.
Beträffande rätt för befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet
anför kommittén, att det syntes vara i princip riktigt att rätten
att besluta om avskrivning kompletterades med rätt att jämväl fatta beslut
i motsatt riktning, d. v. s. att ålägga betalningsskyldighet för skadat eller
förlorat gods, åtminstone därest det icke gällde alltför stora värden. En sådan
lösning skulle enligt kommitténs mening innebära den verksammaste åtgärden
för att nedbringa krigsrätternas arbetsbörda i hithörande avseenden.
Förslaget avsåge i denna del att få till stånd exigibla utslag utan medverkan
av krigsrätt och ginge därför längre än det undersökningsförfarande som nu
tillämpades vid marinen.
Det a.v kommittén framlagda förslaget till lag örn militär befälhavares
rätt att ålägga ersättningsskyldighet för förlorad eller skadad materiel innebär
i huvudsak följande. Enligt 1 § skall regementschef eller därmed i
förvaltningshänseende likställd befälhavare, örn ansvaret för förlust eller
skada finnes böra åvila någon som lyder under strafflagen för krigsmakten
och står under hans befäl, förplikta denne att till kronan utgiva det
belopp, vartill skadan eller förlusten skäligen kan skattas. Ärendet skall
dock hänskjutas till krigsrätt dels om skadan eller förlusten, beräknad på
visst angivet sätt, överstiger 100 kronor och dels örn i ärendet uppkommen
fråga örn ansvar finnes vara av den art att den ej lämpligen bör avgöras
såsom disciplinmål eller ärendet finnes icke kunna tillbörligen utredas utan
att behandlas av domstol. I 2 § föreskrives alt befälhavaren, innan förpliktande
enligt 1 § belutes, skall inhämta yttrande i ärendet av veder
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
börande auditör, såvida befälhavaren finner skäl därtill och yttrandet kan
inhämtas utan oskälig omgång. Den som ålagts ersättningsskyldighet skall
enligt 3 § äga föra talan mot beslutet hos krigsöverdomstol.
I fråga örn det närmare innehållet i nämnda lagförslag får jag, i den
mån redogörelse därför ej lämnas i fortsättningen, hänvisa till förslaget, som
torde få fogas såsom bilaga till protokollet (Bilaga A).
Enligt kommitténs förslag till lag angående ändring i vissa delar av krigsdomstolslagen
skall dels såsom en ny 4 a § i lagen upptagas en bestämmelse
rörande befälhavares domsrätt, innehållande hänvisning till vad därom
är särskilt stadgat, dels i 46 § införas bestämmelser, enligt vilka krigsöverdomstol
har att döma i mål, som röra åtal för fel eller försummelse
vid åläggande av ersättningsskyldighet för förlorad eller skadad materiel,
samt över besvär, som anförts emot beslut varigenom befälhavare ålagt
sådan ersättningsskyldighet, dels ock till 103 § fogas ett nytt stycke, vari stadgas
att vad som föreskrives örn verkställighet av krigsdomstols utslag jämväl
skall gälla sådant beslut av befälhavare som nyss sagts.
Med avseende å omfattningen av befälhavares rätt att
ålägga ersättningsskyldighet uttalar kommittén j motiven
till förslaget, att i detta hänseende samma bestämmelser borde gälla beträffande
utlämnad materiel och i förråd förvarad materiel. Däremot föreslår
kommittén, såsom förut nämnts, att i fråga om avskrivningsrätten skilda
regler skola gälla för dessa materielslag. I fråga örn skillnaden mellan olika
slag av persedelärenden anför kommittén i huvudsak följande:
Å ena sidan stöde de talrika ärenden, däri skadan eller förlusten avsåge
materiel, som utlämnats till personligt bruk, och däri det i allmänhet rörde
sig om tämligen obetydliga värden. Å andra sidan förekomme de ärenden,
däri fråga vore om materiel som förvarades i förråd. Dessa senare ärenden
vore färre till antalet men rörde i gengäld regelmässigt större värden.
Såsom en mellangrupp kunde uppställas de ärenden, däri skadan eller förlusten
anginge materiel, som utlämnats till chefen för ett förband av lägsta
ordning till förbandets gemensamma bruk, t. ex. en artilleripjäsavdelnings
forldonsmateriel. Kommittén hade emellertid funnit att även sistnämnda
ärenden borde likställas med de förstnämnda, vilka därför borde benämnas
ärenden angående till bruk utlämnad materiel. Slutligen kunde nämnas
byggnader och annan fast egendom, vilket allt syntes böra behandlas
lika nied materiel, som förvarades i förråd.
Påtalade missförhållanden hade skarpast trätt i dagen beträffande ärenden
avseende utlämnad materiel. De flesta sådana ärenden vore av så enkel
beskaffenhet, att de borde kunna avgöras utan krigsrätt.
I fråga om den föreslagna värdegränsen anför kommittén efter att ha
behandlat motsvarande spörsmål beträffande avskrivningsrätten:
Örn regementschefens avskrivningsrätt begränsas, följer därav icke, att
hans rätt att ålägga betalningsskyldighet bör begränsas i motsvarande mån.
Fråga är, om det överhuvud taget är lämpligt att stadga ett högsta belopp
för regementschefens behörighet i detta avseende. Det torde väl kunna tänkas
fall, där skadeståndsskyldighet till avsevärda belopp klart föreligger
eller t. o. m. medgivits, men där ansvarstalan uppenbarligen icke kan kom
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
11
ma i fråga. Erfarenheterna från marinen tala för att en värdegräns här
icke är av behovet påkallad. Regementscheferna torde dock vara benägna
att till krigsrätt hänskjuta de ärenden, där större belopp stå på spel. Dessa
ärenden äro också förhållandevis fåtaliga. Det synes även böra beaktas, att
ett allt större antal av ärendena säkerligen skulle komma att överklagas,
ju större belopp, som blivit utdömda. Det torde huvudsakligen vara i fråga
om de mindre betydelsefulla ärendena, där regementschefens beslut i allmänhet
kan beräknas vinna laga kraft, som krigsdomstolarnas arbetsbörda
kan lättas. Skall regementschefens rätt begränsas, synes därför gränsen
böra sättas förhållandevis lågt. Kommittén har stannat för detta sista alternativ
och föreslår, att regementschef icke skall äga ålägga ersättningsskyldighet
till större belopp än 100 kronor.
Beträffande befälhavarens skyldighet att pröva ersättningsfrågan
yttrar kommittén:
Riksdagens revisorer hava omnämnt, att det vore möjligt att begränsa antalet
ärenden, som hänskötes till krigsrätt, genom att föreskriva, att sådant
hänskjutande icke finge ske, försåvitt icke det beräknade värdet å egendomen
uppginge till visst bestämt belopp. Kommittén ansluter sig till denna
tanke såtillvida, att det bör vara regementschef förbjudet att till krigsrätt
hänskjuta ärende angående förlust av eller skada å kronans egendom,
därest nyanskaffnings- eller reparationskostnaden icke överstiger ett visst
lägre belopp, förslagsvis 100 kronor. Det synes dock böra vara regementschefen
obetaget att hänskjuta ett sådant ärende till krigsrätt, antingen
därest uppkommen fråga örn ansvar finnes vara av den beskaffenhet, att
den ej lämpligen bör avgöras såsom disciplinmål, eller ock om ärendet finnes
vara av den art, att den slutliga utredningen bör äga rum vid krigsrätt.
Till dessa sistnämnda ärenden skulle höra främst vissa ärenden rörande
sådan materiel, som regementschefen icke äger avskriva på grund
av materielens art, nämligen de ärenden, som regementschefen icke ansett
sig böra underställa vederbörande central förvaltningsmyndighet. Då kommittén
vidare anser, att den eventuellt skadevållande icke skall hava rätt att
begära, att ärendet hänskjutes till krigsrätt, utan endast äga att överklaga
regementschefens beslut, kommer för hans del någon sådan gränsdragning
icke i fråga, såvida det ej skulle gälla att inskränka hans besvärsrätt i de
obetydligaste målen. En sådan lösning vill dock kommittén bestämt avvisa.
Rörande den föreslagna bestämmelsen om hörande av auditör
anför kommittén:
Skulle regementschefen få rätt att ålägga ersättningsskyldighet efter allenast
tjänstgrenschefens föredragning, skulle rättsskipning komma att utövas
av en enmansdomstol, bestående av en icke rättsbildad domare. Föreningen
Sveriges krigsdomare och auditörer har därför föreslagit, att regementschefen
icke skulle få ålägga betalningsskyldighet utan auditörens hörande och
kontrasignation, såsom nu finnes föreskrivet beträffande disciplinstraffs
åläggande. För ett sådant förslag talar naturligen, att rättssäkerheten därmed
skulle bliva bättre tillgodosedd. Denna synpunkt synes dock icke böra överskattas,
helt oavsett att förslaget endast torde kunna genomföras beträffande
fredsförhållanden. De flesta ärenden, som bär komma i fråga, torde vara av
enkel beskaffenhet och hänförliga till vissa, ofta återkommande typfall.
Regementschefen synes därför mycket väl kunna avgöra fallen med samma
säkerhet utan auditörens hörande. Fråga är lill och med örn icke regements
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
chefens större militära insikter göra honom bättre skickad att bedöma dessa
enklare ärenden. Därest regementschefen finge rättighet att hänskjuta alla
ärenden till krigsrätt, torde det vara att förvänta, att praktiskt taget alla de
ärenden, däri auditörens åsikt skulle hava större betydelse, skulle dragas under
krigsrättens prövning. Om åter regementschefen icke tillerkändes rätt
att på grund av en tveksam rättsfråga lämna ett ärende angående ett lågt värde
ifrån sig, måste man emellertid anse det värdefullt, om auditörens mening
kunde inhämtas. Måhända skulle föreningens förslag även vara ägnat att
skapa större auktoritet för regementschefens beslut och därigenom nedbringa
antalet fall, då sådana beslut överklagades. Kommittén finner emellertid
denna synpunkt icke kunna tillmätas nämnvärd betydelse.
Mot auditörens hörande i dessa ärenden tala två skäl. Det ena är att väl
krigsrätten men icke auditören skulle få en minskad arbetsbörda. Då auditören
torde vara krigsrättens mest arbetstyngde ledamot, synes det vara av
vikt att söka nedbringa omfånget även av hans åligganden. Någon befattningshavare,
som lämpligen skulle kunna ersätta auditören i dessa ärenden,
synes icke vara att påräkna. Det torde dock böra framhållas, att regementscheferna
— om de lämnades utan biträde av auditören vid beslutens fattande
—- säkerligen ofta skulle dessförinnan rådgöra med de .juridiskt utbildade
biträden och assistenter, som nu i stor utsträckning tjänstgöra vid krigsmakten.
Det andra skälet mot auditörens hörande består däri, att ärendenas
handläggning enligt vad erfarenheten från disciplinmålen giver vid handen,
mången gång skulle fördröjas i avsevärd mån, örn regementschefen i vart
fall skulle behöva inhämta yttrande från auditören.
Vid avvägande av de olika omständigheterna har kommittén funnit, att
rättssäkerheten icke kan anses kräva auditörens medverkan i alla dessa ärenden.
Bl. a. är det ju här — i motsats till vad som gäller i fråga om disciplinmål
—- icke fråga om verkställighet av annat än sådana utslag, som vunnit
laga kraft. Vidare förutsätter kommittén, att regementschefens beslut skall
vara åtföl.jt av tydlig och fullständig besvärshänvisning, som underlättar den
eventuellt missnöjdes bevakande av sin klagorätt. Då kommittén emellertid
anser regementschef icke böra utan särskilda skäl äga rätt att till krigsrätt
hänskjuta de ärenden, som röra de lägsta beloppen, föreslår dock kommittén,
att regementschef, när han finner skäl därtill vara för handen, bör inhämta
auditörens yttrande i ärendet, såframt det kan ske utan oskälig omgång.
Kommittén har vid sitt förslag särskilt beaktat, att 203 § strafflagen för krigsmakten
giver befälhavare rätt att ålägga disciplinstraff utan yttrande från
auditören icke blott där i fält, på sjötåg eller eljest auditör ej finnes vid ifrågavarande
avdelning av krigsmakten, utan även där auditörens hörande
.skulle medföra avsevärt uppskov med målets avgörande och det för krigslydnadens
eller ordningens upprätthållande finnes nödigt, att den felande
skyndsamt varder bestraffad. Kommittén uttalar den förvissningen, att även
den föreslagna bestämmelsen bör kunna utgöra en värdefull garanti för en
god rättsskipning i dessa ärenden.
Angående ordningen för överklagande av befälhavares
beslut varigenom ersättningsskyldighet ålagts yttrar kommittén:
Uti det vid marinen tillämpliga förfarandet betraktas förvaltningsmyndighetens
beslut örn åläggande av ersättningsskyldighet som ett beslut i förvaltningsärende,
vilket kan överklagas i administrativ ordning. Endast på
grund av särskilda stadganden i reglementet för marinen kan ärendet hänskjutas
till krigsrätt. Marinförvaltningen har i sitt utlåtande framhållit,
hurusom praxis här skiljer sig vid olika förband. Vid örlogsstationerna går
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
13
det överväldigande antalet ärenden den administrativa vägen, medan vid
Vaxholms kustartilleriregemente de flesta ärenden, där den som ålagts ersättningsskyldighet
önskar ändring i beslutet, hänskjutas till krigsrätt. Marinförvaltningen
har föreslagit, att rätten att hänskjuta ärendena till krigsrätt
måtte inskränkas, så att den administrativa vägen skulle bliva den enda
tillämpliga, såvida icke ärendet vore särskilt svårutrett eller ansvarstalan
väcktes.
Det av marinförvaltningen här uppställda förslaget synes kommittén förtjänt
av att noggrant övervägas. Uppenbart är, att krigsrätternas arbetsbörda
skulle minskas, om de av regementscheferna avgjorda ärendena icke finge
hänskjutas eller överklagas till krigsrätt, såvida ej särskilda förhållanden
vore för handen. I så fall finge man dock förutsätta, att ofta nog överordnad
förvaltningsmyndighet i stället finge syssla med ärendet. Fråga är, örn nämnvärd
tid eller arbetskraft skulle inbesparas därmed.
Vid avgörandet av detta spörsmål synes åt rättssäkerhetens krav böra tillmätas
den största betydelse. Frågor örn skadestånd äro rättsfrågor, och de
böra därför enligt kommitténs mening behandlas av judiciella myndigheter.
Rättssäkerhetens krav få icke sättas åsido genom ett av bekvämlighetsskäl
tillkommet stadgande, som skulle förhindra, att dessa för enskilda medborgare
mer eller mindre betydelsefulla frågor överlämnades till avgörande
av de myndigheter, som äro särskilt inrättade för sådana frågors behandling
och som lättare än administrativa myndigheter kunna fullständiga ett
ärendes utredning. Skall någondera vägen stängas, måste det fördenskull
bliva den administrativa vägen. Då det synes kommittén oegentligt, att det
skall bero på en tillfällighet, om ett ärende kommer att överklagas den ena
eller den andra vägen, vill kommittén därför föreslå en fast instansordning
genom att föreskriva, att regementschefernas beslut att ålägga ersättningsskyldighet
skola få överklagas endast hos krigsdomstol. Kommittén föreslår
en sådan lösning med insikt örn att detta skulle innebära en ökad belastning
för dessa domstolar, jämfört med hur förhållandena skulle gestalta sig, om
den administrativa besvärsvägen valdes. Anställes åter jämförelsen med nu
rådande förhållanden, måste även den föreslagna lösningen anses innebära
en avsevärd besparing av tid och arbetskraft.
Örn således regementschefens beslut att ålägga ersättningsskyldighet skall
överklagas till krigsdomstol, gäller det att avgöra, om regementschefen i
detta fall liksom vid ådömande av disciplinstraff skall vara jämställd med
krigsrätt eller örn regementschefen skall utgöra en instans under krigsrätten.
I förra fallet skola besvären förås till krigshovrätten eller överkrigsrätt, i det
senare till krigsrätten. Kommittén finner hänsyn till krigshovrättens arbetsbörda
starkt tala för den senare lösningen. Emellertid torde böra beaktas, att
krigsrätt sammanträder enligt regementschefens order och att däri — i undersökningsmål
— sitta allenast auditören och två av regementschefen beordrade
officerare. Det synes bl. a. ur disciplinär synpunkt icke lyckligt, om
ett av regementschefen fattat beslut skulle kunna undanröjas av en av honom
sammankallad domstol. Även om krigsdomaren skulle åläggas att närvara
jämväl vid undersökningskrigsrätt, skulle dessa betänkligheter kvarstå.
Kommittén föreslår därför, att talan mot regementschefens beslut i hithörande
ärenden skall få föras genom besvär till krigshovrätten eller annan krigsöverdomstol.
Därest regementschefens myndighet i dessa ärenden lämpligt
avväges, torde man kunna förvänta, att hans beslut sällan bomme att överklagas
och att krigshovrättens arbetsbörda ej nämnvärt skulle okas.
Kommittén behandlar slutligen viss a s ä eskild a s p ö r s m å I som
uppkommit i samband med utredningen. Sålunda beröres frågan örn på vad
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
sätt kronans rätt lämpligen bör bevakas, därest ett beslut eller utslag i persedelmål
skulle gå kronan emot. I detta hänseende föreslår kommittén på
anförda skäl, att den nuvarande skyldigheten för regementschef alt underrätta
central förvaltningsmyndighet om utgången av persedelmål skall avskaffas.
Vidare uttalar sig kommittén om förenkling av krigsrättsförfarandet, anlitande
av rättegångsombud samt tillämpligheten i tiden av kommitténs förslag.
I dessa hänseenden anföres:
Såsom en utväg att minska krigsrätternas ai’betsbörda i fråga om dessa
undersökningsärenden har nämnts, att själva krigsrättsförfarandet skulle
kunna förenklas. Kommittén ställer sig tvivlande till möjligheten att genom
föreskrifter härvidlag åstadkomma någon förbättring. Erfarenheten torde giva
vid handen, att allt här ytterst beror på domstolens ordförande och protokollförare.
Gällande bestämmelser synas icke hindra en snabb handläggning
av persedelärendena, därest den grundläggande undersökningen är väl utförd.
Kommittén förmenar, att den encia utvägen att väsentligt förenkla själva förfarandet
vid krigsrätten ligger uti ett förbättrat undersökningsförfarande.
Särskilt har satts i fråga, om icke tillfälle borde uttryckligen beredas den,
för vilken materiel förkommit eller skadats, att underteckna en fullmakt för
exempelvis personalvårdsassistent. Därest kommitténs förslag genomföras,
skulle detta icke hava nämnvärd betydelse annat än i de fall, där vederbörande
medgivit betalningsskyldighet men ärendet det oaktat måste behandlas
av krigsrätt, eller de fall, där vederbörande visserligen bestrede betalningsskyldighet
men icke befunne sig i tjänstgöring och med hänsyn till sin civila
verksamhet icke såge sig i tillfälle att personligen föra sin talan. Vad beträffar
de förstnämnda fallen, måste dessa ärenden handläggas av krigsrätten på
grund av sin större vikt. Det synes då olämpligt att uppmuntra den presumtivt
ersättningsskyldiges inställelse genom ombud, varigenom möjligheterna
till en allsidig utredning skulle förminskas. Vid de sistnämnda fallen åter
synes vederbörandes intresse att sätta annan i sitt ställe vara mera beaktansvärt
men icke heller här i den grad, att särskilda föreskrifter borde utfärdas.
Kommittén föreslår därför, att detta spörsmål utan särskilt stadgande överlämnas
att lösas enligt allmänna regler för rättegångsfullmäktige.
Enligt uttalande av arméförvaltningen i dess yttrande över statsrevisorernas
utlåtande skulle åtgärder till förenkling av förfarandet vid skada å eller förlust
ay kronans egendom vara påkallade allenast för tid, varunder råder krig,
mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap. Kommittén vill icke ansluta
sig till denna tanke. Det av kommittén föreslagna förfarandet synes erbjuda
ali erforderlig rättssäkerhet och fördenskull räcka till även för lugnare förh.
f^nclen sådana, som nu råda. När fredligare förhållanden inträda, torde
för övrigt ärendena kunna behandlas med större omsorg än vad som kanske
nu många gånger är möjligt.
Yttranden över kommitténs förslag.
Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av chefen för armén, svenska
officersförbundet och svenska underofficersförbundet samt har i huvudsak
vunnit gillande även i flertalet övriga yttranden. Åtskilliga erinringar ha dock
fiamställts i särskilda avseenden. Beträffande de frågor som äga samband
med den föreslagna lagen om befälhavares rätt att ålägga ersättningsskyldighet
för förlorad eller skadad materiel innehålla yttrandena i huvudsak följande.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 204.
15
Behovet och lämpligheten av en lagstiftning om rätt
för befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet vitsordas
i allmänhet i yttrandena. Krig shov rutten yttrar, att de skäl, som i kommitténs
utredning anfördes till stöd för behovet av en förenklad handläggning
av ersättningsärendena och ett lättande av krigsrätternas arbetsbörda syntes
övertygande. Krigshovrätten kunde även av egen erfarenhet vitsorda önskvärdheten
av åtgärder till lättnad av det särskilt under nuvarande förhållanden
tyngande arbetet för krigsrätterna. Vid övervägande av de möjligheter som
härvidlag erbjöde sig hade krigshovrätten funnit den enda framkomliga vägen
vara att stadga rätt och skyldighet för vederbörande befälhavare att under
vissa förutsättningar fatta beslut om ersättningsskyldighet, vilka beslut skulle
vara exigibla i likhet med domstols utslag. Krigshovrätten, som tillstyrker att
det av kommittén upprättade formuläret till protokoll i undersökningsärenden
fastställes, understryker i detta sammanhang vikten av att, därest de
föreslagna förändringarna genomfördes, den första undersökningen gjordes
så tillförlitlig som möjligt.
Jämväl statskontoret finner åtgärder vara påkallade till förhindrande av
att kostsamt och tidsödande arbete vid krigsdomstolarna nedlades på persedelmål
av ytterst ringa betydelse. Statskontoret vore därför berett att i huvudsak
tillstyrka förslaget om införande av rätt för militära chefer att i viss
utsträckning och under vissa förutsättningar ålägga underlydande personal
ersättningsskyldighet till kronan.
Chefen för försvarsstaben, som i huvudsak lämnar förslaget utan erinran,
framhåller att införandet av domsrätt för regementschef komme att innebära
en ökning av dennes arbetsbörda men att olägenheten därav icke borde överskattas,
eftersom flertalet ärenden komme att bliva av enkel beskaffenhet och
hänförliga till vissa, ofta förkommande tämligen klara typfall.
Arméförvaltningen förklarar, att de grundläggande synpunkter, som varit
vägledande för kommittén, icke föranledde någon erinran. Ej heller marinförvaltningen
framför någon erinran mot förslagets huvudgrunder. Som en
allmän anmärkning framhålles, att förslaget syntes avpassat främst efter
förhållandena vid armén och att förhållandena vid marinen icke tillräckligt
beaktats. Med hänsyn härtill hemställer marinförvaltningen att förslaget
göres till föremål för överarbetning innan bestämmelser i ämnet utfärdas.
Liknande anmärkning framställes av chefen för marinen, som i övrigt anför
att han, ehuru inga ogynnsamma erfarenheter av de nuvarande föreskrifterna
framkommit vid marinen, i princip anslöte sig till kommitténs förslag. För
marinen syntes detta komma att skänka bättre stadga åt redan gällande system.
Särskilt betydelsefullt vore att myndighets beslut om ersättningsskyldighet
gjordes exigibelt i likhet med utslag som meddelats av krigsdomstol.
Olägenheten av att så hittills icke varit fallet hade tydligt framträtt.
Militieombudsmannen, som ej har något att erinra mot de allmänna grunderna
i förslaget, förklarar att ur principiell synpunkt vissa invändningar
kunde resas mot tanken att berättiga befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet.
Med hänsyn till de praktiska fördelar som vore förknippade med en
16
Kungl. Matids proposition nr 204.
dylik domsrätt ansåge sig militieombudsmannen likväl kunna biträda förslaget
i denna del. I samband härmed påpekar militieombudsmannen, att i
utredningen icke närmare berörts efter vilka grunder befälhavaren skulle
ålägga ersättningsskyldighet, samt framhåller, att ersättningsskyldighet icke
syntes kunna ifrågakomma i andra fall än då vederbörande vore vållande till
förlust eller skada genom underlåtenhet att iakttaga normal aktsamhet eller
då uppbördsmannaansvar åvilade honom. Vidare anmärkes att en nödvändig
förutsättning för att förenklad handläggning av ifrågavarande ärenden skulle
kunna fungera på ett tillfredsställande sätt vore att undersökningen vid förbanden
vore tillförlitlig och i görligaste mån fullständig. Den av kommittén
anvisade utvägen för att härutinnan ernå bättre resultat, nämligen fastställande
av ett nytt, mera fullständigt formulär till undersökningsprotokoll,
syntes vara lämpligt.
Styrelsen för föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer giver uttryck
åt sin stora tillfredsställelse över att åtgärder vidtoges för åstadkommande
av förenklad handläggning av ifrågavarande ärenden. De vid krigsrätterna
handlagda målen utgjordes till ett mycket betydande antal av dylika ärenden,
och ur skilda synpunkter måste det anses vara av stor betydelse, att
antalet mål av sådan beskaffenhet minskades. Huruvida förslagen, därest
de genomfördes, komme att verka till minskning i den arbetsbörda, som
åvilade personalen vid krigsdomstolarna, berodde på huru de i praktiken
bleve tillämpade.
I två yttranden avstyrkes förslaget att tillägga befälhavare domsrätt och
förordas i stället det vid marinen nu tillämpade förfarandet, enligt vilket
befälhavare i administrativ väg ålägger betalningsskyldighet. Denna uppfattning
göres sålunda gällande i yttrandet av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen.
Efter erinran att tillämpningen av de ingalunda enkla rättsreglerna
om skadestånd hittills förbehållits åt domstol anföres i detta yttrande:
Tillräcklig anledning synes icke föreligga att, såsom föreslagits, utrusta
vissa militära befälhavare, som äga disciplinär bestraffningsrätt, jämväl med
domsrätt i fråga örn skadestånd. En sådan domsmyndighet torde för dem
komma att te sig både främmande och tyngande och skulle kunna giva upphov
till komplikationer särskilt med hänsyn till grundsatsen om laga kraftvunnen
doms orubblighet.
I följd härav avstyrkes förslagen om tillägg till och ändring av gällande
krigslagstiftning.
Emellertid finna chefen för flygvapnet och flygförvaltningen i likhet med
kommittén den nuvarande ordningen icke vara lämplig, att militär befälhavare
vid armén och flygvapnet skall vara skyldig att även i bagatellmål
hänskjuta skadeståndsfråga till krigsrätt. Han bör, liksom nu befälhavare
vid marinen, hava befogenhet att i administrativ väg ålägga vederbörande
betalningsskyldighet. Sådant beslut skulle således, i likhet med beslut i lönefrågor,
icke utesluta att frågan därefter göres till föremål för domstols prövning.
I rättsligt hänseende blir sådant beslut bindande inom försvarsväsendet, så
att utdömt belopp kan uttagas genom kvittning mot den dömdes tillgodohavande
i löneförmån. Vad beträffar indrivning gentemot person, som lämnat
Kung!. Maj.ts proposition nr 204.
17
f örsvars väsende t, torde utmätningsmyndigheterna kulina anlitas för anställande
av krav. Därjämte står i sista hand domstolsvägen öppen såväl folden
myndighet, som har att bevaka fordringen, som även för den dömde, i
det fall att fordringen uttages av hans innestående lönemedel. Erfarenheten
från marinen visar även att förfarandet innefattar en effektiv avlastning av
krigsrätternas arbetsbörda. Det kan således icke med fog påstås att de praktiska
skälen nödvändiggöra skapande av andra utvägar än de vid marinen
anlitade.
Chefen för Karlskrona örlogsvarn åberopar en vid hans yttrande fogad
promemoria, vari bland annat anföres:
Undersökningsförfarandet vid flottan synes vara tillfredsställande reglerat
genom nu gällande bestämmelser. Vid flottan gå förhållandevis få undersök - ningsmål till krigsrätt, varför för flottans vidkommande något större behov av
avlastning av krigsrätternas arbetsbörda icke föreligger. Emellertid är nuvarande
förfarande behäftat med brister i andra avseenden. För det första blir
icke den militära myndighetens beslut om åläggande av ersättningsskyldighet
exigibelt, ej ens om det fastställes i kammarrätten. För det andra är det icke
tillfredsstäilande, att ett ärende efter den första myndighetens beslut kan gå
två vägar, antingen till marinförvaltningen genom överklagande eller till
krigsrätt genom yrkande om målets upplagande vid domstol.
Dessa brister medföra dock i det stora flertalet fall icke någon olägenhet.
Vederbörande, som fått ersättningsskyldighet sig ålagd, betalar i regel godvilligt
och i de fåtal fall, som gå till indrivning, kan exekutionstitel lätt vinnas.
Att ett ärende, som är eller varit anhängig! vid marinförvaltningen eller kammarrätten,
går till domstols prövning är så sällsynt, att en författningsändring
enbart för att råda bot på denna olägenhet icke synes påkallad.
Kommittéförslagets förtjänster för flottans vidkommande ligga däri, att
nämnda båda brister bortarbetats. Det av kommittén föreslagna förfarandet
synes emellertid i gengäld behäftat med brister av mera betydande omfattning.
När kommittén sålunda föreslår, att vederbörande befälhavares beslut
örn åläggande av betalningsskyldighet skall kunna taga åt sig laga kraft
och utgöra exekutionstitel, synes kommittén ej tillräckligt hava beaktat
de särskilda förhållandena vid flottan. Den dömande myndigheten skulle
där i många fall komma att utgöras av fartygschef av underofficers eller
lägre grad. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida dylik befälhavare kan
antagas besitta de kvalifikationer, som böra fordras av domare i en enmansdomstol.
För vinnande av tillfredsställande ordning i förevarande avseende
bör den i förslaget befälhavare tillagda rätten ej göras tillämplig å andra
än lägst befälhavare å fartyg med egen kassa.
Avsikten med reformförslaget är i första hand att minska krigsrätternas
arbetsbörda. Som auditören är krigsrättens mest arbetstyngde ledamot,
skulle reformen bliva endast skenbar, därest krigsrättens arbete genom reformen
överflyttades på auditören. Genom den föreslagna skyldigheten för
befälhavare att inhämta auditörens yttrande, såvida han finner skäl därtill,
synes en dylik överflyttning bliva följden.
Varvschefen yttrar:
.Tåg instämmer i de synpunkter och betänkligheter, som kommit till uttryck
i promemorian, och varav framgår, att något behov av ändring av
nu gällande bestämmelser för flottans vidkommande ej föreligger.
Jag vill särskilt understryka det förhållandet, ali, örn befälhavares be
Bihang
till riksdagens protokoll 19M. 1 sinni. Sr 201.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
slut i undersökningsmål kommer att göras exigibelt och därigenom givas
bindande verkan, detta sannolikt kommer att lägga hinder i vägen för den
granskning, som å örlogsvarvet utövas av insända undersökningsdokument,
såväl i formellt avseende som ock med avseende på undersökningens fullständighet
och saklighet. Man måste därvid besinna, att befogenhet att
fatta beslut i undersökningsmål för närvarande åvilar befälhavare av de
mest skilda kvalifikationer från fartygschef, med tillgång till sakkunnig
personal, till sådan chef å hjälpfartyg m. m., som icke vare sig själv eller
bland sin besättning förfogar över sakkunskap eller insikt i skadans omfattning
eller ens beträffande undersökningsinstitutets rätta tillämpning.
På grund därav måste ofta nog varvschefen föranstalta om rättelse både
i vad avser undersökningsförrättningens sammansättning, dess rapport och
fartygschefens beslut.
Denna möjlighet måste även hållas öppen för framtiden, men det finns
därför icke något skäl, att i princip centralisera beslutanderätten i undersökningsmål
till chef för örlogsvarv.
Enär det framlagda förslaget icke fyller någon funktion i vad angår flottan,
utan tvärtom innebär en förtyngande och förvirrande faktor i ett prövat
system, får jag avstyrka dess tillämpning i vad angår flottan.
De önskemål man med förslaget avser att tillgodose för arméns vidkommande
torde sålunda böra genomföras, utan att flottans beprövade arbetssätt
skall behöva ändras.
Beträffande auditörs medverkan i mål örn ersättningsskyldighet
har i flera yttranden påyrkats sådan ändring av förslaget, att befälhavaren
regelmässigt skall vara skyldig höra auditör innan ersättningsskyldighet
ålägges. Yrkanden i denna riktning göras av krig shov rätt en, militieombudsmannen,
statskontoret, arméförvaltningen, styrelsen för föreningen
Sveriges krigsdomarc och auditörer samt försvarsväsendets underbefälsförbund.
I dessa yttranden anföres i huvudsak följande. Kravet på största möjliga
rättssäkerhet påkallade att auditörens yttrande inhämtades. Den föreslagna,
synnerligen summariska skadeståndsprocessen innebure ett bestämt avsteg
från gällande grundsatser på domstolsväsendets område. Rättsskipningen
komme att utövas av en enmansdomstol, bestående av en icke rättsbildad
domare, vilken samtidigt på grund av sin ställning också komme
att få bevaka kronans intressen. Även med hänsyn till prövningens art kunde
kommitténs uttalande, att regementschefen syntes kunna avgöra fallen
med samma säkerhet utan auditörens hörande, icke godtagas. Den erforderliga
prövningen komme i flertalet fall att röra frågan om vederbörande
vore vållande till skada eller icke, en prövning som ofta förutsatte juridisk
erfarenhet. — I fråga om auditörens arbetsbörda framhålles, att auditören
visserligen skulle betungas mera om hans hörande bleve obligatoriskt men
att denna arbetsökning skulle uppvägas av lättnader så till vida som han,
därest den föreslagna reformen genomfördes, uppenbarligen skulle undgå
åtskilligt av den protokollsskrivning som persedelärendenas passage genom
krigsrätten medförde. Vidare erinras, att auditören enligt förslaget finge en
minskad arbetsbörda redan därigenom, att åtskilliga mål komme att avskrivas
av befälhavaren utan att auditören behövde höras. — Med avseende
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
19
å risken för att persedelärendena skulle avsevärt fördröjas genom auditörens
hörande erinras, att faran för sådant dröjsmål icke borde tillmätas alltför
stor betydelse. Ifrågavarande ärenden vore ju i regel ej av så brådskande
natur som disciplinmålen, i vilka auditören regelmässigt hördes och där
förfarandet måste anses i det hela fungera tillfredsställande. Bland annat
påpekas, att det icke vore ovanligt att till trupp utlämnad materiel, som
konstaterats vara förkommen, senare komme till rätta och att därför regelmässigt
någon tid finge förflyta innan en ersättningsfråga vore mogen för
avgörande. — Med anledning av kommitténs påpekande, att regementscheferna
säkerligen ofta komme att rådgöra med de juridiskt utbildade biträden
och assistenter som tjänstgjorde vid krigsmakten, framhålles att denna
möjlighet icke ens för närvarande stöde alla förbandschefer till buds
samt att under fredsförhållanden biträde av dylika befattningshavare i
nämnvärd utsträckning icke torde kunna påräknas. Vidare anmärkes, att
ifrågavarande värnpliktiga finge antagas i allmänhet sakna erfarenhet örn
den militära rättsskipningen och att det med hänsyn till deras ställning icke
vore lämpligt att låta dem fungera såsom rådgivare åt befälhavaren i dylika
frågor. I samband med sådan anmärkning uttalar styrelsen för föreningen
Sveriges krigsdomare och auditörer, att enligt dess övertygelse befälhavare
icke skulle komma att i någon större utsträckning fatta beslut om ersättningsskyldighet
utan att höra auditören.
Statskontoret yttrar, att auditörens medverkan kunde förväntas medföra att
ersättningsbesluten erhölle ökad auktoritet och att antalet besvär till krigshovrätten
skulle i motsvarande mån minskas. Sistnämnda synpunkt borde
enligt ämbetsverkets mening tillmätas avsevärd vikt med hänsyn till att enligt
dess uppfattning en ökning av krigshovrättens arbetsbörda under alla
förhållanden vore att förvänta örn förslaget genomfördes. Liknande erinringar
göres av underbefälsförbundet.
Såsom ett särskilt skäl av praktisk art för auditörens hörande anför
krigshovrätten:
Det är givet och förutsättes också av kommittén, att befälhavarens beslut
i ett ärende av ifrågavarande art bör kunna överklagas. I sådant fall kommer
uppenbarligen den myndighet, dit talan mot beslutet fullföljes, att som
regel inhämta yttrande i ärendet från befälhavaren. Därest auditören medverkat
vid beslutets tillkomst, bör befälhavaren uppenbarligen få god hjälp
av auditören vid yttrandets avfattande, och således en lättnad i befälhavarens
arbetsbörda ernås. Även i händelse av att ärendet av den myndighet,
dit talan fullföljts, skulle för ytterligare utredning återförvisas till befälhavaren,
torde auditörens bistånd kunna visa sig värdefullt för såväl
fullföljdsmyndigheten som befälhavaren.
Från regeln om auditörs hörande föreslås emellertid i två ytfranden vissa
undantag. För att i görligaste mån undvika olägligt dröjsmål, t. ex. under
fältförhållanden, föreslår sålunda krigshovrätten att, i analogi med vad nu
gäller beträffande disciplinmål, ersättningsbeslut skall kunna meddelas utan
auditörens hörande i fall då inhämtande av hans yttrande skulle vara förenat
med tidsutdräkt som medför avsevärd olägenhet. Militicombudsmannen
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
anser att yttrande av auditör skall inhämtas i alla hithörande mål utom i fall
då i fält, på sjötåg eller eljest auditör ej finnes vid ifrågavarande avdelning
av krigsmakten. Arméförvaltningen däremot anför:
Med hänsyn till önskvärdheten av att regementschefen fattar sitt avgörande
i ersättningsfrågan först efter en skolad jurists hörande, anser arméförvaltningen
att auditörens hörande bör vara obligatoriskt åtminstone i fredstid,
därest bestämmelserna örn regementschefs befogenhet att fastställa ersättningsskyldighet
även då skola äga tillämpning. Under förstärkt försvarsberedskap,
mobilisering och krig hava många chefer, som äro utrustade med
ifrågavarande befogenhet, icke någon auditör knuten till sitt förband. Beträffande
nämnda förband skulle i stället yttrande närmast inhämtas från vederbörande
fältkrigsdomare, vilket understundom torde kunna vara förenat med
viss omgång. Emellertid torde ärenden av ifrågavarande art endast sällan
vara av så brådskande natur, att icke handläggningen av desamma utan våda
kan anstå under tid, då auditör eller civil ledamot av fältkrigsrätt icke står
till vederbörande förbandschefs omedelbara disposition. Med hänsyn härtill
finner sig arméförvaltningen böra ifrågasätta, huruvida icke hörande av jurist
bör vara obligatorisk även under nyssnämnda förhållanden.
Slutligen påpekar militieombudsmannen, att det syntes vara nödvändigt att
beträffande auditörens ansvar och rätt att anteckna avvikande mening meddela
bestämmelse motsvarande stadgandet i 203 § första stycket strafflagen
för krigsmakten.
En i viss mån avvikande uppfattning angående medverkan av auditör har
kommit till uttryck i yttrandena från vissa militära myndigheter. Chefen för
försvarsstaben har sålunda yttrat, att frågan, huruvida i rättssäkerhetens
intresse regementschef borde inhämta auditörens yttrande vid utövande av
den föreslagna domsrätten, icke med tillförlitlighet kunde bedömas förrän
någon erfarenhet vunnits. Det vore därför välbetänkt, att regementscheferna
i förslaget beretts tillfälle att därest de så ansåge nödvändigt höra auditörerna.
Avfattningen av bestämmelsen härom anslöte sig emellertid så nära
till 203 § strafflagen för krigsmakten att det syntes kunna befaras att regementscheferna
ej komme att beakta, att hörande av auditören i ersäitningsmål
borde ske allenast i undantagsfall. Jämväl chefen för Karlskrona örlogsvarv
finner en omformulering av bestämmelsen i sist angivna riktning vara
erforderlig.
Beträffande omfattningen av befälhavares domsrätt
anför styrelsen för föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, att det
icke syntes lämpligt att medtaga även i förråd förvarad materiel. Frågan
huruvida ersättningsskyldighet i sådana fall föreläge vore i allmänhet icke
av så enkel eller klar beskaffenhet att den kunde avgöras endast med stöd av
den vid förbandet företagna utredningen utan vore i det stora flertalet fall
av rätt så invecklad och därjämte betydligt mera ömtålig beskaffenhet än
då fråga vore om till personligt bruk utlämnad materiel. Mestadels uppginge
också värdet å förlorad eller skadad, i förråd förvarad materiel till icke oväsentligt
belopp och redan på grund härav skulle det endast i undantagsfall
kunna ifrågakomma, att befälhavaren skulle komma i tillfälle att ålägga er
-
21
Kung’,. Majus proposition nr 204.
sättningsskyldighet beträffande dylik materiel. Det syntes icke vara nödvändigt
att för dessa enstaka fall medgiva befälhavaren dylik befogenhet. Styrelsen
avstyrkte därför förslaget i denna del men hade ej något att erinra
mot att befälhavarens befogenhet även skulle omfatta till ett förband av
lägsta ordning, till förbandets gemensamma bruk utlämnad materiel. Krigshovråtten
yttrar att, därest auditörens hörande bleve obligatoriskt, det icke
syntes behövligt att befälhavarens rätt alt ålägga ersättningsskyldighet begränsades
till utlämnad personlig utrustning.
Den föreslagna värdegränsen har föranlett några uttalanden i yttrandena.
Krigshovrätten förklarar sig icke lia något att erinra häremot. Chefen för
försvarsstaben anser det kunna ifragasåttas, huruvida icke begränsningen
gjorts väl snäv, samt framhåller, att intresset av enkla bestämmelser starkt
talade för enhetlighet i detta hänseende beträffande regementschefs domsrätt
och hans rätt till avskrivning gentemot kronan. Jämväl chefen för marinen
finner begränsningen väl snäv. Styrelsen för föreningen Sveriges lcrigsdomare
och auditörer anför, att då befälhavarens befogenhet enligt styrelsens
åsikt endast skulle avse utlämnad materiel samt bedömandet i sådant fall
vöre enklare än beträffande i förråd förvarad materiel, gränsen utan olägenhet
kunde sättas högre, i vart fall till 200 kronor. Härvid borde beaktas,
att man icke såsom kommittén gjort borde med avseende å förlorad materiel
räkna med nyanskaffningsvärde utan med den förlorade materielens beräknade
värde vid tidpunkten för förlusten.
Med anledning av att enligt förslaget befälhavares behörighet att ålägga
ersättningsskyldighet begränsats att gälla personer, som vid tiden för beslutet
i ärendet stå under hans befäl, framhåller krigshovrätten, att på grund
härav befälhavarens beslutanderätt ej skulle omfatta å hans förband krigsplacerad
men på obestämd tid hempermitterad personal. Till undanröjande
av sådana mindre gynnsamma konsekvenser föreslår krigshovrätten att, örn
beslut i ersättningsfråga icke meddelats medan vederbörande befann sig i
militärtjänst, den befälhavare skall vara behörig att besluta i ärendet under
vars befäl vederbörande stod omedelbart före upphörandet av den militärtjänstgöring,
under vilken förlusten eller skadan inträffade. Till stöd härföl
anför krigshovrätten ytterligare:
Största delen av alla förluster av och skador å materiel upptäckas vid de
inlämningar av materielen till de militära förråden, som ske i samband med
utryckning från militärtjänst och hempermittering eller hemförlovning av
vederbörande personal. Följden av en bestämmelse som den nu ifrågavarande
skulle då uppenbarligen bliva den, att en befälhavare icke skulle kunna hempermittera
eller hemförlova personalen, innan undersökning skett och beslut
fattats i alla ärenden rörande skadade eller förkomna persedlar. Att detta
ofta skulle medföra olägenhet för personalen och brådska vid ifrågavarande
ärendens handläggning till men för utredningens fullständighet ligger i öppen
dag. Det kan tydligen understundom också inträffa, alt skadan eller förlusten
upptäckes först efter det vederbörande liempermitlerats eiler hemförlovats.
I sådant fall skulle icke befälhavaren vara behörig att fatta beslut i ersättningsfrågan,
med mindre vederbörande ånyo inkallades till militärtjänst.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
Militieombudsmannen anför:
En värnpliktig, som hempermitteras tillsvidare eller på ej alltför kort tid,
anses icke såsom krigsman och lyder med undantag för vissa fall icke under
strafflagen för krigsmakten (se prop. nr 306 till 1943 års riksdag; ang. befälsrätten
i sådana fall se generalorder nr 409/1942). Det framgår ej klart
av utredningen huruvida kommittén beaktat detta förhållande. Att döma av
ordalydelsen i författningsförslagen synes som örn kommittén velat inskränka
befälhavares domsrätt att avse allenast dem som vid tiden för beslutets meddelande
äro krigsmän eller lyda under strafflagen för krigsmakten. Detta
torde icke vara tillfredsställande. Så t. ex. skulle i de ej sällsynta fall, då
befälhavare ej medhunne fatta beslut före hempermiHering, bliva nödvändigt
hänskjuta målen till krigsrätt. Hinder synes emellertid ej föreligga att i
likhet med vad som gäller i fråga om disciplinmål tillerkänna befälhavare
domsrätt även i fall där värnpliktig på grund av hempermittering upphört
att vara krigsman såvida den påtalade handlingen skett under tid då han var
krigsman. Tydliga bestämmelser i detta hänseende erfordras.
Erinringar beträffande de av krigshovrätten anmärkta förhållandena göras
även av chefen för försvarsstaben och chefen för marinen. Marinförvaltningen
anmärker, att förvaltningsmyndighet underlydande personal icke kunde anses
stå under myndighetens befäl.
Anmärkningar ha också gjorts angående det sätt, varpå kommittén angivit
den befälhavare som det tillkommer att pröva ersättningsfrågan. I sådant''hänseende
framhålles, att vid marinen åtskilliga förvaltningsmyndigheter varken
vore regementschefer eller därmed i förvaltningshänseende likställda.
Arméförvaltningen framhåller att lagförslaget borde avse ej blott kronan
tillhörig egendom utan även inlejd eller förhyrd egendom. I ett annat yttrande
påpekas, att förslaget icke syntes avse egendom i allmänhet utan endast
materiel, vartill penningar ej räknades.
Beträffande den av kommittén föreslagna bestämmelsen, enligt vilken ärende
skall hänskjutas till krigsrätt om däri uppkommen fråga om
ansvar funnes vara av den art att den ej lämpligen borde avgöras såsom disciplinmål,
anmärker krigshovrätten, att ärendet också borde hänskjutas till
krigsrätt för det fall att ansvarsfrågan vore sådan att den ej finge behandlas
i disciplinmålsväg. I fråga örn stadgandet att ärende skall hänskjutas till
krigsrätt, om det finnes icke kunna tillbörligen utredas utan att behandlas av
domstol, anför styrelsen för föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer:
Ifrågavarande stadgande syntes vara alltför vagt avfattat och motsvarade
uppenbarligen icke heller vad kommittén avsett med sitt förslag. Fastmera
syntes därigenom upphävas verkan av den föreskrivna skyldigheten för befälhavaren
att ålägga vederbörande ersättningsskyldighet. Stadgandet lämnade
nämligen befälhavaren möjlighet att hänskjuta snart sagt varje ärende angående
förkommen eller skadad materiel till krigsrätt — det lärer väl nämligen
nästan i varje fall kunna sägas, att ärendet icke kunnat tillbörligen utredas
utan att behandlas av domstol.
Till förebyggande av en sådan utveckling vore det enligt styrelsens åsikt
oundgängligen nödvändigt, att ifrågavarande bestämmelse i 1 § i lagförslaget
gåves en sådan lydelse, att det klart framginge, att densamma endast avsåge
att medgiva undantag för särskilda fall.
23
Kunut. Maj.ts proposition nr 204.
Kommitténs förslag beträffande ordningen för överklagande
av befälhavares beslut örn ersättningsskyldighet tillstyrkes
av krigsliovrätten som anför:
Vad beträffar frågan om sättet för fullföljande av talan mot befälhavarens
beslut om ersättningsskyldighet anser krigshovrätten i likhet med kommittén,
att sådan fullföljd icke bör ske hos administrativ myndighet utan hos kngsdomstol.
Huruvida instansordningen bör bliva den, att talan skall fullföljas
hos krigsrätt eller direkt hos krigshovrätten, respektive överkrigsrätt, är enligt
krigshovrättens mening mera tveksamt. Efter övervägande av denna fråga
har krigshovrätten emellertid stannat i den uppfattningen, att fullföljd av
talan — i likhet med vad som sker i disciplinmålen — bör ske direkt hos
krigsöverdomstolen, det vill säga i regel krigshovrätten. I detta sammanhang
anser sig dock krigshovrätten böra framhålla, att allvarliga nackdelar äro
förbundna med en sådan instansordning. Enligt krigshovrättens mening ligger
också härutinnan den egentliga svagheten hos den ifrågasatta reformen. Densamma
tar ju sikte på att åstadkomma en minskning i arbetsbördan för krigsdomstolarna.
Så kommer säkerligen också att ske för dessa domstolar i första
instans, vilka komma att befrias från ett stort antal mål rörande mindre belopp.
För krigshovrättens del kommer emellertid av allt att döma motsatsen
att inträffa. Dessa mål rörande smärre belopp komma säkerligen att öka i
hög grad hos krigshovrätten, bland annat beroende därpå, att sådana smärre
ersättningsmål från marinen, som för närvarande fullföljas den administrativa
vägen, i stället komma att fullföljas hos krigshovrätten. Det finns vidare
anledning antaga, att utredningen i de mål, som salunda från befälhavaren
komma till krigshovrätten, ofta skall visa sig bristfälligare än vad fallet
skulle varit, om ärendet handlagts vid krigsrätt. Även detta är ägnat att öka
krigshovrättens arbetsbörda, som för närvarande är synnerligen stor och mahanda
bäst åskådliggöres genom det förhållandet, att antalet inkommande
mål nu är ungefär tolv gånger så stort som under år 1939. Örn krigshovrätten
ändock tillstyrker kommitténs förslag i denna del, sker det dels i den förvissningen,
att större olägenheter skulle följa, därest instansordningen bleve sadan,
att talan över befälhavares beslut skulle upptagas av krigsrätt, och dels med
det förbehåll, att det även efter inträdande av fredliga förhållanden kan visa
sig nödvändigt att bibehålla en viss förstärkning av krigshovrättens arbetskrafter
utöver den personal som ursprungligen härför avsetts.
Mititieombudsmannen anför i fullföljdsfrågan:
I likhet med kommittén anser jag att överklagande av regementschefens
beslut örn åläggande av betalningsskyldighet bör ske hos krigsöverdomstol.
Det av kommittén härför anförda skälet att det ur disciplinär synpunkt icke
vore lyckligt om ett av regementschefen fattat beslut skulle kunna undanröjas
av en av honom sammankallad domstol synes mig dock icke bärande. Den
omständigheten alt regementschefen föranstaltat om sammankallande av
krigsrätten saknar nämligen enligt min mening i detta sammanhang betydelse.
Däremot är det ur disciplinär synpunkt mindre tilltalande att ett beslut av
regementschefen skulle kunna undanröjas av en krigsrätt, vari tva honom
underlydande kaptener sitta som ledamöter. Och framför allt blir en sådan
ordning mindre lämplig, emedan auditören — särskilt örn lian, som jag föreslår,
skall medverka i alla mål vari regementschef ålägger ersättningsskyldighet
— icke bör deltaga i krigsrättens handläggning av sådana mål, i vilka
lian förut redan tagit ståndpunkt.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
I fråga om besvärstidens bestämmande anför militieombudsmannen:
Då den som av befälhavare ålagts ersättningsskyldighet önskar överklaga
beslut härom, skola besvär enligt förslaget anföras senast å tjugonde dagen
från den dag, då beslutet delgavs honom. Då någon av befälhavare ålagts
disciplinstraff, är besvärstiden annorlunda bestämd. I dylikt fall skola besvär
nämligen anföras senast å tjugonde dagen från den dag, då straffet avslutades.
Örn någon samtidigt ålagts disciplinstraff och ersättningsskyldighet,
kan det icke vara rimligt med två olika besvärsiider. Åtminstone i de fall
då besvären avse både straff och ersättningsskyldighet synes det nödvändigt
att besvärstiden i båda hänseendena räknas från den dag då straffet avslutades.
Krig skov rätten anför vidare beträffande klagorätten:
Kommittén har tydligen tänkt sig besvärsförfarandet anordnat på samma
sätt som i disciplinmålen. Följden härav skulle, bland annat, bliva, att endast
den ersättningsförpliktade men ej kronan kunde anföra besvär över befälhavarens
beslut, som således omedelbart skulle vinna laga kraft gentemot
kronan. Fall kunna emellertid tänkas, i vilka kronan har ett intresse av att
ärende i far fullföljas till högre instans. Detta är exempelvis händelsen, örn
befälhavaren väl ålägger ersättningsskyldighet men bestämmer ersättningen
efter en lägre värdeklass än som rätteligen bort ske. Krigshovrätten vill likväl
icke föreslå, att kronan medgives rätt till fullföljd mot befälhavarens beslut,
detta med hänsyn till att den praktiska utformningen av ett sådant institut
torde stöta på svårigheter, varjämte det i dessa fall ju är fråga allenast om
smärre belopp.
Slutligen erinrar krigshovrätten, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke
tydliga övergångsbestämmelser borde meddelas.
Beträffande förslaget till lag angående ändring i vissa
delar av krigsdomstolslagen yttrar krigshovrätten angående
4 a §, att denna borde utgå och beträffande den nya bestämmelsen i 103 §
att densamma, som i sak ej föranledde erinran, icke avsåge krigsdomstolar
och rättegången därstädes utan befälhavares beslut om ersättningsskyldighet
och att bestämmelsen därför i stället borde intagas i lagen örn rätt för befälhavare
att ålägga ersättningsskyldighet.
Vad angår giltighetstiden för den nya lagstiftningen ifrågasätter
arméförvaltningen, huruvida de nya bestämmelserna icke tillsvidare endast
borde avse tid varunder förstärkt försvarsberedskap, mobilisering eller krigvore
rådande. Ehuru arméns materielbestånd vid inträdande fredsförhållanden
bomme att bliva av en så väsentligt mycket större omfattning än det
tidigare haft, att behovet av en förenklad handläggning av ifrågavarande
ärenden fortfarande kunde tänkas förekomma, ansåge arméförvaltningen att
frågan om bestämmelsernas tillämplighet under fredstid likväl borde få stå
öppen tills vidare. Chefen för försvarsstaben uttalar, att det föreslagna förfaiandel
borde tillämpas jämväl under fredstid, och styrelsen för föreningen
Sveriges krigsdomare och auditörer framhåller, att den i sitt yttrande utgått
fran att förfarandet huvudsakligen komme att kunna tillämpas endast under
fredsförhållanden. I samband härmed må nämnas att chefen för marinen ifrå
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
25
gasatt, huruvida icke redan nu ett enklare undersökningsförfarande borde
fastställas att gälla vid krig, enär i varje fall vid då uppkommande krigsskador
mera summariska åtgärder komme att erfordras.
Departementschefen.
Av statsrevisorernas redogörelse framgår, att antalet av krigsrätt handlagda
ärenden angående förlust av eller skada å krigsmaktens egendom är betydande.
Med hänsyn till krigsrätternas arbetsbörda måste det anses önskvärt
att åstadkomma en begränsning i hänskjutandet till krigsrätt av dylika
ärenden, i den män detta är möjligt utan men för rättssäkerheten och utan
att kronans ekonomiska intressen åsidosättas. Genom den utredning som ägt
rum i anledning av statsrevisorernas anmärkning ha framlagts förslag i
detta syfte. Sålunda ha föreslagits åtgärder för att förbättra den undersökning
rörande förlust eller skada som skall ske inom vederbörande förband.
Då denna undersökning tjänar som grundval för ärendets fortsatta
handläggning och avgörande, är det givetvis av synnerlig vikt, att den är
fullständig och omsorgsfullt utförd. Vidare lia föreslagits nya regler beträffande
rätten för militär befälhavare att avskriva förlust eller skada. Dessa
regler innebära, att befälhavare i större utsträckning än för närvarande skall
äga besluta att förlust eller skada skall bäras av kronan. Slutligen har framlagts
förslag örn att militär befälhavare i vissa fall skall äga förplikta underlydande
att till kronan utgiva ersättning för förlust eller skada för vilken
han bär ansvaret.
Av utredningens förslag torde i detta sammanhang till behandling endast
böra upptagas det sistnämnda, vilket är av beskaffenhet att böra genomföras
genom allmän lag. Övriga av utredningen berörda frågor kunna regleras
i administrativ ordning och torde senare komma att anmälas av chefen för
försvarsdepartementet.
Det förslag som nu är i fråga innebär, att befälhavare skall erhålla domsrätt
i viss utsträckning så att av honom meddelat beslut om ersättningsskyldighet
kan gå i verkställighet i samma ordning som utslag av domstol. Otvivelaktigt
skulle härigenom ett stort antal av de ärenden som nu måste behandlas
av krigsdomstol i stället kunna avgöras av befälhavare. De avsevärda
praktiska fördelar som skulle vara förenade härmed synas, på sätt militieombudsmannen
uttalat, överväga de erinringar som eljest ur allmän synpunkt
kunde resas mot förslaget. Med avseende å rättssäkerheten må särskilt
framhållas, att enligt förslaget endast ärenden rörande jämförelsevis ringa
belopp skola kunna avgöras av befälhavare och att dessa ärenden i allmänhet
torde vara av enkel beskaffenhet. Vidare är att märka, att befälhavare redan
nu äga domsrätt i disciplinmål och sålunda äga viss vana vid rättsskipningsuppgifter.
Behovet och lämpligheten av den föreslagna anordningen har, med vissa
undantag, vitsordats i de över förslaget avgivna yttrandena. I två avvikande
yttranden har emellertid förordats det förfarande som för närvarande till
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
lämpas vid marinen och som består däri att ersättningsskyldighet ålägges genom
beslut i förvaltningsväg. Detta förfarande lider dock av den olägenheten
att besluten icke äro exigibla utan, där ej betalning frivilligt erlägges, på sin
höjd kunna utgöra grundval för kvittning av skadestånd mot medel som vederbörande
har innestående. Mot den som icke betalar frivilligt och ej har
något innestående tillgodohavande kan därför någon verkställighet icke komma
till stånd. För att i sådant fall erhålla ett verkställbar ersättningsbeslut
måste ärendet överlämnas till krigsrätt. Med hänsyn till att förlust eller skada,
såsom i andra yttranden påpekats, ofta uppdagas först i samband med hemlörlovning
eller hempermiHering måste vad nu anmärkts anses vara av
betydelse. En annan olägenhet sammanhänger därmed, att enligt angivna
förfarande två vägar finnas för beslutets överklagande. Den som är missnöjd
med beslutet kan nämligen antingen anföra besvär hos högre myndighet eller
också påkalla sakens hänskjutande till krigsdomstol. Att talrika ärenden
rörande obetydliga belopp på detta sätt skulle kunna bliva föremål för handläggning
i såväl förvaltnings- som domstolsväg kan knappast anses tillfredsställande.
Med hänsyn till dessa olägenheter synes det åsyftade förfarandet
icke böra utsträckas till nya områden, och att bibehålla detsamma enbart för
marinen synes ej böra ifrågakomma.
I princip är jag därför beredd att tillstyrka, att befälhavare erhåller viss
domsrätt rörande förlust av eller skada å krigsmaktens egendom. Härvid
förutsätter jag dock att frågan om medverkan av auditör regleras i enlighet
med vad som angives i det följande.
Beträffande den närmare innebörden av en lagstiftning örn rätt att ålägga
ersättningsskyldighet torde kommittéförslaget i huvudsak kunna godtagas.
Åtskilliga sakliga jämkningar synas dock vara påkallade och i formellt
hänseende torde förslaget böra undergå omarbetning.
I 1 § torde böra angivas de allmänna förutsättningarna för lagens tillämplighet.
I fråga om den egendom, för vilken ersättning bör kunna utdömas,
synas tillräckliga skäl ej föreligga att härvidlag inskränka lagens tillämplighet
till att gälla endast utlämnad egendom utan torde lagen böra avse all
egendom som tillhör krigsmakten och därjämte även egendom som nyttjas
av krigsmakten. Jämte bestämmelser härom bör i 1 § även upptagas föreskrift
att befälhavare ej äger ålägga ersättningsskyldighet då förlusten eller
skadan överstiger ett visst högsta belopp, som torde kunna bestämmas till
100 kronor. Beträffande den närmare tillämpningen av denna föreskrift synas
vissa bestämmelser böra upptagas i en senare paragraf (4 §). Under 1 §
torde vidare böra angivas vilka som kunna få ersättningsskyldighet sig
ålagd. I detta hänseende torde böra gälla, att ersättningsskyldighet må åläggas
den som, då förlust eller skada sker, lyder under strafflagen för krigsmakten.
Detta torde i sak överensstämma med förslaget, vari dock icke kommit
till tydligt uttryck att den avgörande tidpunkten bör vara tiden för
förlusten eller skadan. Jämte den som lyder under strafflagen för krigsmakten
synes lagen även böra avse den som -—• ehuru han icke lyder under
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
27
strafflagen för krigsmakten — likväl för brott med avseende å den ifrågavarande,
förlorade eller skadade egendomen är underkastad straff efter
nämnda lag. Enligt 101 § strafflagen för krigsmakten i dess lydelse enligt
lag den 30 juni 1943 äro värnpliktiga, krigsmaktens reservpersonal, hemvärnspersonal
m. fl. för brott beträffande åt dem till förvaring anförtrodd
egendom underkastade straff enligt strafflagen för krigsmakten, ändå att
de icke lyda under denna lag. Bestraffning för sådant brott må, örn det är
att bedöma såsom s. k. persedelförseelse enligt 100 §, åläggas av befälhavare
i disciplinmål, och det synes vara ändamålsenligt att befälhavare må ålägga
jämväl ersättningsskyldighet på grund av förlust av eller skada å dylik
persedel.
Det synes icke vara erforderligt att i lagtexten beröra de allmänna förutsättningarna
för skadeståndsskyldighet. I 33 § strafflagen för krigsmakten
hänvisas härom till allmän lag.
Enligt kommitténs förslag skulle befälhavare vara icke blott behörig utan
jämväl pliktig att ålägga ersättningsskyldighet, därest i lagen angivna förutsättningar
därför förelåge. Med anledning härav hade ock i förslaget upptagits
en bestämmelse, att ersättningsärende skulle hänskjutas till krigsrätt
örn det funnes icke kunna tillbörligen utredas utan att behandlas av domstol.
Med hänsyn bland annat till det nära samband som föreligger mellan
befälhavares domsrätt och den avskrivningsrätt, som skall tillkomma befälhavare
eller högre förvaltningsmyndighet och som avses skola regleras i
administrativ ordning, synes det emellertid icke vara lämpligt att i lagen
stadga skyldighet för befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet. Sålunda
må påpekas att om, såsom kommittén föreslagit, från befälhavares avskrivningsrätt
uteslutes materiel av viss farlig beskaffenhet, det möjligen också
torde vara motiverat att stadga en motsvarande begränsning av hans domsrätt.
Även i vissa andra fall synes det kunna ifrågakomma att föreskriva
eller åtminstone medgiva hänskjutande till krigsdomstol av sådant ersättningsärende
som lagen avser. Frågan i vad mån befälhavare själv bör upptaga
ärende angående ersättningsskyldighet synes därför böra regleras i administrativ
ordning, och lagen bör i enlighet härmed blott avse att förläna
befälhavare behörighet i sådant avseende. Detta bör komma till uttryck i 1 §.
Till följd av denna ändring torde den nyssnämnda bestämmelsen i förslaget
om ärendes hänskjutande till krigsrätt för utredning kunna uteslutas. Däremot
synas i lagen böra upptagas vissa andra föreskrifter örn ersättningsmåls
överlämnande till krigsrätt. Dessa ha införts i 4 §.
Utöver vad förut angivits torde i 1 § böra intagas erinran att, innan fråga
örn ersättningsskyldighet av befälhavare upptages till prövning, undersökning
rörande förlusten eller skadan skall ske i enlighet med vad därom är
stadgat.
I 2 § torde böra meddelas bestämmelse om vilken befälhavare som är behörig
att ålägga ersättningsskyldighet. Enligt förslaget skulle behörighet tillkomma
regementschef eller därmed i förvaltningshänseende likställd befäl
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
havare under vilken den ersättningsskyldige lyder. Denna bestämning synes
emellertid icke vara tillräckligt tydlig, och i yttrandena har därjämte anmärkts,
att den ej vore anpassad efter förhållandena vid marinen. Ur dessa
synpunkter skulle det uppenbarligen vara lämpligare, om behörigheten tillädes
den befälhavare som över den ersättningsskyldige har bestraffningsrätt
i disciplinmål. Utförliga bestämmelser om de befälhavare som äga sådan
bestraffningsrätt äro meddelade i eller med stöd av 17 kap. strafflagen för
krigsmakten. Om förevarande lag ansluter sig till dessa bestämmelser, torde
någon tvekan om vilken befälhavare som är behörig icke komma att råda.
Därigenom skulle ock vinnas den fördelen att, då förlusten eller skadan
härrör av förseelse för vilken bestraffning kan åläggas av befälhavare,
ansvars- och ersättningsfrågorna kunna prövas i ett sammanhang. Jag
vill emellertid erinra, att den disciplinära bestraffningsrätten kan vara begränsad
i olika avseenden. Det synes vara påkallat, att endast befälhavare, som
äger disciplinär bestraffningsrätt utan särskild inskränkning, må ålägga
ersättningsskyldighet. På grund härav synes alltså såsom allmän regel böra
gälla att beslut om ersättningsskyldighet meddelas av den befälhavare som
över den ersättningsskyldige utan inskränkning äger bestraffningsrätt i disciplinmål.
I sak torde detta icke innefatta någon större avvikelse från kommittéförslaget.
Sålunda må framhållas att vad armén angår såväl den nu förordade
bestämmelsen som kommittéförslaget innebär, att behörigheten i regel tillkommer
vederbörande regementschef.
I 2 § synes vidare böra upptagas en särskild föreskrift för det fall att ersättningsskyldig
då ärendet skall avgöras ej längre lyder under strafflagen
för krigsmakten. Såsom förut nämnts inträffar det ofta att förlust eller skada
uppdagas först vid utryckning från militärtjänst i samband med hemförlovning
eller hempermiHering. Ej sällan måste det bliva omöjligt att avgöra ersättningsfrågan
före utryckningen, men efter utryckningen tillkommer bestraffningsrätten
ofta en annan militär befälhavare än förut. För sådana fall
synes det vara ändamålsenligt att behörighet att ålägga ersättningsskyldighet
jämväl tillkommer den befälhavare som hade bestraffningsrätt vid den tid då
förlusten eller skadan skedde. En bestämmelse härom synes emellertid böra
begränsas så att, då det jämte ersättningsskyldighet tillika är fråga om straffansvar,
endast den befälhavare som äger ålägga bestraffningen må utdöma ersättning.
Under 3 § i lagen böra införas bestämmelserna om medverkan av auditör.
Enligt 203 § strafflagen för krigsmakten är befälhavare skyldig att, innan han
ålägger disciplinstraff, inhämta yttrande av vederbörande auditör rörande
brottets beskaffenhet och det straff som bör åläggas. Härifrån medgives undantag
dels om auditörens hörande skulle medföra avsevärt uppskov med
målets avgörande och skyndsam bestraffning finnes nödig för krigslydnadens
eller ordningens upprätthållande, dels örn, såsom i fält eller på sjötåg, auditör
ej finnes vid ifrågavarande avdelning av krigsmakten. Beträffande åläggande
av ersättningsskyldighet innebär kommittéförslaget, att auditörs yttrande
skall inhämtas endast om befälhavaren finner skäl därtill och vttrandet kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
29
inhämtas utan oskälig omgång. Såsom skäl för denna begränsning hänvisas
till auditörens arbetsbörda och angelägenheten att undvika dröjsmål. På sätt
i flera yttranden erinrats torde emellertid dessa skäl icke få vara avgörande.
Andra skäl tala med styrka för att auditör i regel skall medverka. Främst påkallas
detta av hänsyn till rättssäkerheten. Liksom i fråga örn disciplinmål
bör därför även beträffande ersältningsärenden såsom huvudregel gälla att
auditör alltid skall höras. Såsom föremål för hans yttrande torde böra angivas
ersättningsskyldigheten och skadeståndets storlek. Något undantag för det
fall att auditörens hörande medför avsevärt dröjsmål synes icke vara erforderligt,
då ersättningsåren den endast undantagsvis torde vara av särskilt
brådskande natur. Däremot lärer, liksom beträffande disciplinmål, böra stadgas
undantag för de fall då auditör ej finnes vid ifrågavarande avdelning av
krigsmakten. Mest tillfredsställande vore måhända att ej heller medgiva detta
undantag men det synes vara oundvikligt. Jag vill emellertid anmärka, att vid
avdelningar i fält, vid vilka auditör ej finnes, befälhavarna vid utövningen av
sin disciplinära bestraffningsrätt i stor utsträckning samråda med den civile
ledamoten av vederbörande fältkrigsrätt, och det är att förvänta att detsamma
kommer att iakttagas även i ersättningsärenden. Såsom av kommittén erinrats
kunna befälhavarna även ha tillfälle att rådgöra med juridiskt utbildade
biträden och assistenter.
I anslutning till nu nämnda bestämmelser om hörande av auditör synes,
på sätt militieombudsmannen erinrat, även böra upptagas föreskrifter, motsvarande
de i 203 § strafflagen för krigsmakten intagna, om auditörs ansvar
och rätt att anteckna avvikande mening.
Lagens 4 § torde böra upptaga bestämmelser om de fall då frågan om ersättningsskyldighet
av befälhavare skall hänskjutas till krigsdomstol. Enligt
vad förut anförts bör befälhavarens domsrätt icke avse högre ersättningsbelopp
än 100 kronor. De närmare regler om beräkningen av värdegränsen
som kommittén föreslagit torde icke böra upptagas, da de lätteligen
torde kunna missförstås såsom avseende grunderna för skadeståndets bestämmande
och ej allenast en reglering av befälhavarens behörighet. Däi - emot synes lämpligen böra stadgas att, örn någon är ersättn.ingsskyldig i
flera avseenden, hänsyn skall tagas till ersättningens sammanlagda belopp.
Örn befälhavaren finner att vad den ersättningsskyldige enligt vad nu sagts
bär att gälda överstiger 100 kronor, skall han alitsa överlämna malet till
krigsdomstol.
Härjämte torde i 4 § även böra upptagas föreskrifter örn vissa särskilda
fall då ersättningsskyldighet cj bör få åläggas av befälhavare. Enligt 187 §
strafflagen för krigsmakten gäller alt den som upphört alt tillhöra krigsmakten
ej må åläggas bestraffning av befälhavare i disciplinmål. En liknande
bestämmelse synes böra gälla i fråga örn åläggande av ersättningsskyldighet.
I nära överensstämmelse med kommitténs förslag torde vidare
böra stadgas, att befälhavare ej äger ålägga ersättningsskyldighet örn i sakel)
tillika är fråga örn straffansvar och målet därom överlämnas till krigsdom
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
stol. I sådant fall synes det nämligen vara mest tillfredsställande att krigsdomstolen
får pröva även skadeståndsfrågan.
Befälhavares beslut, varigenom ersättningsskyldighet ålagts, torde böra
delgivas den ersättningsskyldige. Det synes även böra stadgas, att beslutet
skall innehålla underrättelse om vad den ersättningsskyldige har att iakttaga
i händelse han är missnöjd med beslutet. Bestämmelser i dessa hänseenden
böra införas i 5 §. Däri torde även böra upptagas stadganden örn besvärsförfarandet
och verkställigheten av beslutet. I fråga om besvärsförfarandet ansluter
jag mig till kommitténs, i yttrandena tillstyrkta förslag, att talan mot
befälhavares beslut i ersättningsärende, i likhet med vad som gäller beträffande
beslut i disciplinmål, skall fullföljas hos krigsöverdomstol. Även i övrigt
synes vad kommittén i ifrågavarande hänseende föreslagit vara lämpligt.
Dock torde, med anledning av vad som påpekats i militieombudsmannens
yttrande, en jämkning vara påkallad beträffande besvärstidens beräkning
i fall då den ersättningsskyldige tillika belagts med disciplinstraff. I
fråga om bestraffningsbeslutet skall enligt 209 § strafflagen för krigsmakten
besvärstiden räknas från den dag då straffet avslutades, och det synes icke
vara lämpligt att beträffande ersättningsbeslutet räkna besvärstiden från tidigare
dag. I formellt hänseende synas bestämmelserna rörande fullföljden
lämpligen böra givas i form av en hänvisning till stadgandena i nyssnämnda
lagrum om klagan i disciplinmål, därvid dock bör stadgas att beslut om ersättningsskyldighet
icke må verkställas innan det vunnit laga kraft samt att
besvärstiden, utom i det nyss åsyftade fallet, skall räknas från det klaganden
erhöll del av beslutet. Beträffande verkställigheten av sådant beslut torde i
övrigt böra stadgas, att därom skall gälla vad som är föreskrivet rörande
utslag av krigsdomstol i 82 § krigsdomstolslagen.
I rubriken till den nya lagen torde böra angivas, att lagen avser behörighet
för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet. Dagen för ikraftträdandet
synes kunna bestämmas till den 1 juli 1944. Lagen lärer böra erhålla
tillämpning, även om förlusten eller skadan inträffat före sagda dag.
Tillräckliga skäl att giva lagen begränsad giltighetstid synas icke föreligga,
Frågan örn hur undersöknings- och ersättningsförfarandet bör vara anordnat
under krigstid torde ej böra upptagas i detta sammanhang.
Vad härefter angår de av kommittén föreslagna ändringarna i och tilläggen
till krigsdomstolslagen synes det, såsom i vissa yttranden anmärkts, icke
vara erforderligt att i sagda lag intaga någon hänvisning till den nya lagen
om åläggande av ersättningsskyldighet. Den föreslagna nya 4 a § torde därför
icke böra upptagas. Då bestämmelse angående verkställighet av befälhavares
beslut upptagits i 5 § i den nya lagen, blir också det föreslagna tillägget
till 103 § krigsdomstolslagen överflödigt. I 39 och 46 §§ samma lag torde
däremot böra vidtagas vissa följdändringar. I
I enlighet med vad sålunda anförts ha upprättats förslag till
1) lag angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet;
samt
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
31
2) lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914
(nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Sven Leffler. 1
1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med de vid
propositionen fogade lagförslagen, Ilar här uteslutits.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 204.
Bilaga A.
Förslag till lag örn militär befälhavares rätt att ålägga ersättningsskyldighet
för förlorad eller skadad materiel.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Har kronan tillhörig, krigsmakten tilldelad egendom förlorats eliel tillfogats
skada, som ej är att hänföra till normal förslitning, åligger det regementschef
eller därmed i förvaltningshänseende likställd befälhavare att
efter föregången undersökning pröva, huruvida ansvaret för förlusten eller
skadan bör åvila enskild krigsman eller annan, som lyder under strafflagen
för krigsmakten.
Finner befälhavaren därvid sådant ansvar böra åvila någon, som står under
hans befäl, skall befälhavaren förplikta denne att till kronan utgiva det
belopp, vartill skadan eller förlusten skäligen kan skattas. Överstiger kostnaden
för skadans iståndsättande eller nyanskaffningsvärdet av förlorad materiel
eller, därest ärendet rörer såväl skada som förlust, summan av iståndsättningskostnad
och nyanskaffningsvärde ett belopp om etthundra kronor,
eller finnes i ärendet uppkommen fråga örn ansvar vara av den art, att den
ej lämpligen bör avgöras såsom disciplinmål, eller finnes ärendet icke kunna
tillbörligen utredas utan att behandlas av domstol, skall dock befälhavaren
hänskjuta ärendet till krigsrätt.
2 §•
Innan förpliktande, varom sägs i 1 §, beslutes, skall befälhavaren inhämta
yttrande i ärendet av vederbörande auditör, såvida han finner skäl därtill
och yttrandet kan inhämtas utan oskälig omgång.
3 §.
Den, som av befälhavare ålagts ersättningsskyldighet för förlorad eller skadad
materiel, äger att före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då
beslutet delgavs honom, ingiva sina besvär till krigshovrätten eller, om överkrigsrätt
trätt i verksamhet vid den avdelning av krigsmakten, dit befälhavaren
hör, till överkrigsrätten; dock stånde det klaganden öppet att i stället
inom nämnda tid avlämna sina besvär till den befälhavare, som ålagt ersättningsskyldigheten
eller är satt i hans ställe; åliggande det befälhavaren
att ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med påteckning om tiden
för dess avlämnande till honom, jämte övriga besvärshandlingar till krigsöverdomstolen.
Möter under fält- eller sjötåg, då avdelning av krigsmakten är detacherad,
laga hinder för besvärens ingivande inom tid, som här ovan sägs, beräknas
tiden, inom vilken besvären skola ingivas, från den dag hindret upphörde.
Försummar den missnöjde vad sålunda är föreskrivet, havé förlorat sin
talan.
4 §■
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller den myndighet Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.
Kungl. Maj.ts proposition nr 204.
33
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 mars
19U.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 2 mars 1944 tillhandakommet protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 25
februari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till lag angående behörighet för militär befälhavare att ålägga
ersättningsskyldighet samt till lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§
lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Nils Regner.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 204.
3
34
Kungl. Majds proposition nr 204.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 mars 1944.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för försvarsdepartementet, lagrådets den 7
mars 1944 avgivna utlåtande över de den 25 februari 1944 till lagrådet remitterade
förslagen till lag angående behörighet för militär befälhavare att
ålägga ersättningsskyldighet och lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§
lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.
Föredraganden hemställer att förslagen, som av lagrådet lämnats utan erinran,
måtte, efter vissa jämkningar av redaktionell innebörd, jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
440923
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1944:333 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.-Maj:ts proposition med förslag till lag angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldigh a1 i texten
- 1LU 1944:35 Första lagutskottets utlåtande nr 35 s. 1 i texten