Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 16 förordningen den 6 juni 1929 (nr 129) angående Svenska skeppshypotekskassan

1944-03-10 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:221, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 16 förordningen den 6 juni 1929 (nr 129) angående Svenska skeppshypotekskassan

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

1

Nr 221.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av § 16 förordningen den 6

juni 1929 (nr 129) angående Svenska skeppshypotekskassan;

given Stockholms slott den 10 mars 19AA.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av § 16 förordningen

den 6 juni 1929 (nr 129) angående Svenska skeppshypotekskas
san.

GUSTAF.

Herman Eriksson.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 221.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av § 16 förordningen den 6 juni 1929 (ur 128)

angående Svenska skeppshypotekskassan.

Härigenom förordnas, att § 16 förordningen den 6 juni 1929 angående

Svenska skeppshypotekskassan skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

§ 16.

Fartyget skall vara i sin helhet kaskoförsäkrat mot såväl totalförlust som

partiell skada och kostnad till minst det värde, som av styrelsen åsättes fartyget;

styrelsen dock obetaget att, i den mån så finnes kunna ske utan åsidosättande

av nödig trygghet för kassan såsom inteckningshavare, i stället

för sådan kaskoförsäkring godlaga s. k. intresseförsäkring i fartyget ävensom

medgiva, att fartygsägaren står självrisk till högst tio procent av nämnda

värde. Dessutom skall finnas särskild försäkring, som i sedvanlig utsträckning

bereder i kaskoförsäkringen icke innefattat skydd (protection and

indemnity) mot den ersättningsskyldighet, som kan uppkomma för fartygets

ägare.

Såväl kasko- som---skadans inträffande.

I övrigt---omständigheterna påkallad.

Försäkringsgivaren skall---försäkringens upphörande.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1944.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

3

Utdrag av protokollet över handelsår enden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

10 mars 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Eriksson, anmäler uppkommen

fråga örn ändring av § 16 förordningen den 6 juni 1929 (nr 129) angående

Svenska skeppshgpotekskassan samt anför därvid följande.

Svenska skeppshypotekskassan har till ändamål att stödja den svenska

sjöfartsnäringen genom att lämna lån mot säkerhet av inteckning i svenska

maskindrivna fartyg. Närmare bestämmelser om kassans verksamhet finnas

meddelade i förordningen den 6 juni 1929 (nr 129) angående kassan

(ändrad den 19 juni 1936, nr 314) samt i ett av Kungl. Maj:t den 22

november 1929 (nr 364) fastställt reglemente för kassan (ändrat den 31

januari 1930, nr 18). Som grundfond för kassan har staten genom fullmäktige

i riksgäldskontoret ställt till förfogande svenska statens 4 V2 procent

obligationer till ett nominellt belopp av 10 miljoner kronor. Medel till rörelsens

bedrivande anskaffas genom att kassan upptager lån mot räntebärande,

till innehavaren ställda obligationer. Sammanlagda beloppet av kassans

utelöpande obligationer må icke uppgå till mera än 10 gånger beloppet

av grundfonden. Såsom säkerhet för obligationerna skola pantförskrivas

bos kassan belånade reverser med tillhörande hypotek. Lån ur kassan må

icke beviljas till högre belopp än 50 procent av det värde, till vilket det intecknade

fartyget av kassans styrelse uppskattas. Till minst det belopp, till

vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet av inteckning eller inteckningar i

fartyget liggande inom 50 procent av fartygets värde. Vidare fordras, att fartyget

skall vara på visst angivet sätt försäkrat. Härom stadgas i § 16 förordningen

bland annat följande.

Fartyget skall vara i sin helhet kaskoförsäkrat mot såväl totalförlust som

partiell skada och kostnad till minst det värde, som av styrelsen åsättes fartyget;

dock må i stället för sådan kaskoförsäkring godtagas s. k. intresseförsäkring

i fartyget, i den mån det finnes kunna ske utan åsidosättande av

nödig trygghet för kassan såsom inteckningshavare. Dessutom skall finnas

särskild försäkring, som i sedvanlig utsträckning bereder i kaskoförsäkringen

icke innefattat skydd (protection and indemnity) mot den ersättningsskyldighet,

som kan uppkomma för fartygets ägare. Såväl kasko- som intresse
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

försäkringen skall gälla till förmån för kassan såsom innehavare av inteckning

i fartyget samt medföra rätt för inteckningshavaren att, ändå att hans

fordran ej är förfallen, framför fartygets ägare njuta betalning ur utfallande

försäkringsbelopp, såvida icke -— vid partiell skada — ägaren genom att låta

reparera fartyget eller på annat sätt bereder inteckningshavaren samma säkerhet

som före skadans inträffande.

Mot säkerhet av inteckning i fartyg, som är avsett att huvudsakligen nyttjas

i fart mellan Sverige och utlandet eller mellan orter i utlandet och som är

belånat i Svenska skeppshypotekskassan, kan ytterligare lån erhållas från

statens sekundärlånefond för rederinäringen. Enligt de allmänna villkor och

bestämmelser för lån ur denna fond, vilka meddelats genom kungörelsen den

19 juni 1936, nr 312, gäller bland annat, att lånerörelsen handhaves av en

nämnd, vars ledamöter och suppleanter utgöras av ledamöterna och suppleanterna

i styrelsen för skeppshypotekskassan, samt att i fråga om lånerörelsens

bedrivande stadgandena i förordningen angående kassan skola äga motsvarande

tillämpning, dock med iakttagande av att lån från fonden må beviljas

till belopp motsvarande högst 20 procent av fartygets värde och att

inteckningssäkerheten, vilken, där omständigheterna därtill föranleda, bör

stärkas med annan pant eller borgen, skall ligga inom 70 procent av nämnda

värde.

För erhållande av lån från sekundärlånefonden fordras således, bland

annat, att fartyget är försäkrat enligt bestämmelserna i § 16 förordningen

angående skeppshypotekskassan.

Rörande den huvudsakliga innebörden av de i sistnämnda författningsrum

omnämnda försäkringsformerna lämnade föredragande departementschefen

i den till 1929 års riksdag avlåtna propositionen nr 160 med förslag

till förordning angående Svenska skeppshypotekskassan m. m. följande redogörelse.

En vanlig försäkring å ett fartyg (kaskoförsäkring) avser i första hand

att bereda ägaren ersättning för skada, som kan drabba själva fartyget. Om

annat icke angives i försäkringspolisen, skall ersättning utgå såväl vid total

förlust av fartyget som vid partiell skada därå. Det förekommer emellertid

ej sällan, att vanlig kaskoförsäkring tages för en del av fartygets värde, medan

återstoden försäkras endast mot totalförlust. För en försäkring av sistnämnda

slag brukar användas den något oegentliga benämningen intresseförsäkring.

Är ett fartyg, värt 1 000 000 kronor, försäkrat genom vanlig kaskoförsäkring

för 800 000 kronor och genom intresseförsäkring för 200 000 kronor,

skola sålunda vid total förlust båda försäkringsbeloppen utbetalas. Vid

partiell skada kan däremot endast kaskoförsäkringen tagas i anspråk; och

beror det därvid på försäkringsvillkorens innehåll, huruvida ersättning skall

utgå till fullo (försäkring för helt kasko) eller allenast efter förhållandet mellan

försäkringsbeloppet och fartygets värde, d. v. s. i det valda exemplet med

fyra femtedelar av skadan.

Av bestämmelserna i lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal följer, att

om i försäkrat fartyg finnes inteckning, försäkringen gäller till förmån för

inteckningshavaren. Denne äger framför fartygets ägare njuta betalning ur

utfallande ersättningsbelopp utan hänsyn till huruvida fordringen är för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2:21.

5

fallen eller icke. Endast om ägaren genom att reparera fartyget eller på annat

sätt bereder inteckningshavaren samma säkerhet som före skadans inträffande,

äger han lyfta ersättningen hos försäkringsgivaren.

Förutom skyldighet att ersätta skada å själva fartyget åligger vid kaskoförsäkring

försäkringsgivaren att utgiva ersättning för kostnader för bärgning

av fartyget ävensom att gälda dels fartygets bidrag till gemensamt haveri

dels ock å fartyget belöpande ersättning till tredje man för skada, som

uppkommit genom fartygs sammanstötning. Samtliga dessa tre slag av fordringar

(bärgarlön, bidrag till gemensamt haveri och ersättning för sammanstötning)

äro förenade med sjöpanträtt i fartyget och skola vid bristande betalning

utgå framför inteckningar. Genom den möjlighet, som sålunda finnes

att låta betalningsskyldigheten övertagas av ett försäkringsbolag, kan inteckningshavaren

bereda sig ett effektivt skydd mot att sjöpanträtt för dylika

fordringar äventyrar inteckningssäkerheten.

Framhållas må dessutom, att det numera är vanligt, att ägaren av ett

fartyg genom en särskild försäkring i viss utsträckning skapar sig skydd

(»protection and indemnity») mot förlust därigenom, att rederirörelsen ådrager

honom ersättningsskyldighet gent emot tredje man i andra fall än deni,

som täckas av kaskoförsäkringen. Även en sådan protection-and-indemnityförsäkring

länder merendels inteckningshavaren till nytta, i det att därigenom

betalningsansvaret för ytterligare en del med sjöpanträtt förenade fordringar

överflyttas å ett försäkringsbolag och fartygets värde såsom kreditunderlag

i motsvarande mån höjes.

Till motivering av bestämmelserna i § 16 propositionsförslaget, vilka voro

likalydande med motsvarande bestämmelser i gällande förordning, framhöll

departementschefen bland annat, att det såsom en ovillkorlig förutsättning

för att en fartygsägare skulle kunna erhålla lån i kassan måste uppställas,

att fartyget vöre i sin helhet försäkrat mot totalförlust till minst det

värde, som av kassans styrelse åsattes fartyget. Att en del av detta värde

täcktes genom s. k. intresseförsäkring borde, med hänsyn till den stora omfattning

användningen av denna försäkringsform erhållit, icke vara utan

vidare uteslutet. Åt kassans styrelse borde kunna överlämnas att efter noggrann

prövning av omständigheterna i det särskilda fallet avgöra, i vilken

utsträckning en intresseförsäkring skulle kunna godtagas utan att den erforderliga

säkerheten för kassan åsidosattes.

Bankoutskottet meddelade i sitt i anledning av propositionen avgivna, av

riksdagen sedermera godkända utlåtande nr 33, att det inom utskottet ifrågasatts,

huruvida det skulle vara erforderligt att kräva försäkring av fartyget

till dess fulla värde, eller örn icke för låntagaren skulle kunna lämnas öppet

att ikläda sig viss självrisk. Härvid hade gjorts gällande, att en sådan självrisk

skulle vara ägnad att stegra låntagarens intresse för att i möjligaste mån

skydda det belånade fartyget från skada. Även örn denna synpunkt måhända

kunde i viss mån vara berättigad, ansåge utskottet likväl försiktigheten bjuda,

att i enlighet med Kungl. Majlis förslag såsom lånevillkor stadgades, att

fartyget skulle i sin helhet vara försäkrat. Det torde nämligen vara uppenbart,

att därest en lindring härutinnan medgåves, detta skulle komma att

av obligationsmarknaden uppfattas såsom ett försvagande av säkerheten för

kassans obligationer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

0 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

I skrivelse den 4 februari 1944 har styrelsen för Svenska skeppsta] potekskassan

— under erinran att enligt § 16 förordningen angående kassan fartygsägare

icke kan siå självrisk för fartyg, som han belånat hos kassan —

anfört följande.

Det har emellertid under senare år blivit allt vanligare att större rederiföretag,

som äro ägare till flera fartyg, önska stå viss självrisk. För rederiföretaget

självt medför detta bland annat förmånen av en minskad premieutgift.

För försäkringsgivaren innebär det, förutom en mindre risk, visserligen

också en minskad premieinkomst, men denna senare uppväges i viss

mån av att rederiet får ett om möjligt mera direkt intresse av att fartyget

icke lider haveri.

För skeppshypotekskassan och därmed för innehavare av dess obligationer

torde det ur säkerhetssynpunkt vara av mindre betydelse om låntagaren

står viss självrisk för det belånade fartyget, blott denna självrisk i

förhållande till försäkringsvärdet är till beloppet liten och låntagarens ekonomiska

ställning är god. Detta gäller även i de fall, där sekundärlån finnes

i fartyget. Därest självrisken skulle vara exempelvis 10 procent av försäkringsvärdet,

är en dylik självrisk, i fall av det belånade fartygets totalförlust,

betydelselös, enär kassans och sekundärlånefondens fordringar aldrig

få överstiga 70 procent av det värde kassan åsatt det belånade fartyget,

och försäkringsbeloppet i så fall skulle utgöra minst 90 procent av samma

värde. I fall av partiellt haveri har låntagaren själv att betala 10 procent

av haverikostnaden. Även i dylikt fall torde kassans intressen icke komma

att beröras under andra förutsättningar än att dels låntagarens ekonomiska

ställning skulle vara så ansträngd, att han icke kunde erlägga sin andel av

kostnaden för att få fartyget reparerat, och dels dessutom fartyget vid en

eventuell försäljning i skadat skick icke skulle inbringa så stort belopp, att

detta tillsammans med de 90 procent av haverikostnaden, som försäkringsgivaren

har att erlägga, kommer att täcka kassans och, där sekundärlån

finnes, sekundärlånefondens fordran. Att bägge dessa förhållanden skulle

föreligga är praktiskt sett icke troligt.

De stora rederiföretagens princip att på hela sin flotta stå viss självrisk

kan i framtiden komma att medföra, att sådana rederiföretag, hellre än att

bryta principen, avstå från att för lån anlita kassan och i stället vända sig

till banker. Då ett sådant förhållande framdeles kan bliva menligt för kassans

rörelse, anser styrelsen, att det skulle vara mycket önskvärt att § 16 i

förordningen angående kassan ändrades därhän, att styrelsen tillerkändes

rätt att godkänna att låntagare får stå självrisk, dock med högst 10 procent

av försäkringsvärdet, i den mån det finnes kunna ske utan åsidosättande

av nödig trygghet för kassan och, där sekundärlån finnes, för sekundärlånefonden.

Därest kassans styrelse erhölle en dylik rätt, skulle medgivande till självrisk

uppenbart icke lämnas för hela lånetiden utan endast för ett år i sänder,

så att styrelsen hade tillfälle att med hänsyn till rederiets ekonomiska

ställning under lånetiden fatta de beslut, som denna ställning kunde föranleda.

Under åberopande av det anförda hemställde styrelsen, att § 16 förordningen

angående kassan måtte ändras i enlighet med vad styrelsen sålunda

angivit.

Över framställningen lia, efter remiss, yttranden avgivits av kommerskollegium,

statskontoret och fullmäktige i riksgäldskontoret. Kommerskollegium,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

7

som lämnat Sveriges redareförening och Stockholms rederiförening tillfälle

att yttra sig i ärendet, har härjämte överlämnat yttranden från nämnda föreningar.

I samtliga yttranden har förslaget i och för sig tillstyrkts eller lämnats utan

erinran.

Sålunda har kommerskollegium anfört:

Frågan om eftergift å det såsom förutsättning för lån från kassan angivna

kravet, att ifrågakommande fartyg skall vara i sin helhet försäkrat mot total

förlust till minst det värde som kassans styrelse åsatt detsamma, var föremål

för uppmärksamhet under riksdagsbehandlingen av förslaget om kassans inrättande.

Försiktigheten ansågs då bjuda att utrymme icke lämnades för

någon låntagarens självrisk, emedan det befarades, att en lindring i sådant

hänseende skulle komma att av obligationsmarknaden uppfattas såsom ett

försvagande av säkerheten för kassans obligationer. Denna försiktiga hållning

förefaller att ha varit väl motiverad vid sagda tidpunkt, då all varsamhet

måste iakttagas i syfte att från början förvärva vederbörligt förtroende åt

kassans obligationer. Som dessa papper numera äro väl kända på marknaden

och otvivelaktigt åtnjuta den goodwill de äro värda, torde detta skäl icke

längre utgöra hinder för medgivande av en måttlig självrisk, om sådant

eljest befinnes lämpligt.

Vad sistberörda fråga beträffar, kan kollegium icke finna annat än alt styrelsens

föreliggande förslag i och för sig är av beskaffenhet att kunna godtagas.

Enligt vad kollegium inhämtat, beräknas far tygs värdena försiktigt under

hänsynstagande till normala prisförhållanden. Ben omsorg som från styrelsens

sida ägnas prövningen av lånsökandenas lånvärdighet torde också få

anses betryggande. Yttermera har styrelsen förklarat sig hava för avsikt att,

i händelse av bifall till förslaget, lämna medgivande beträffande självrisk

allenast för ett år i sänder för att fortlöpande kunna ägna vederbörande låntagares

ekonomiska ställning uppmärksamhet och alltså under lånetiden bliva

i tillfälle att fatta de beslut som kunna föranledas av förändringar däri.

I detta sammanhang får kollegium anmärka, att självrisken är avsedd att

beräknas proportionellt i förhållande till varje särskild skada, så att låntagaren

jämväl vid partiellt haveri svarar för allenast den andel av skadan som

motsvarar den för självrisken angivna procentsatsen. Det är sålunda icke

meningen att låntagaren vid mindre skada skall svara för hela kostnaden.

Statskontoret har ansett någon reell ökning av lånerisken för kassan i praktiken

icke behöva befaras, därest det begärda medgivandet lämnades.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka sagt sig förutsätta alt den föreslagna

rätten att medgiva låntagare att stå självrisk skulle av kassans styrelse begagnas

med stor försiktighet och att sådant medgivande bomme alt lämnas

för endast ett år i sänder, lia vid sådant förhållande icke haft något att erinra

mot bifall till förslaget.

I ett par av yttrandena har emellertid yppats viss tvekan rörande möjligheten

alt genomföra förslaget med hänsyn till rättsförhållandet mellan

skeppshypotekskassan och innehavarna av de av kassan hittills utfärdade

obligationerna.

Härom har kommerskollegium yttrat:

Med hänsyn till lydelsen av redan utlämnade obligationsbrev (vari beträffande

säkerheten för obligationerna hänvisas till för kassans rörelse gällande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mattts proposition nr 221.

Departements
chefen.

bestämmelser) torde det få särskilt övervägas, huruvida de föreslagna ändringarna

kunna anses innebära sådana förändringar i obligationsvillkoren att

innehavarnas medgivande därtill kan erfordras, eller om hänvisningen till de

för kassan gällande bestämmelserna icke behöver anses utgöra hinder för

Kungl. Maj:t att vid behov ändra bestämmelserna. För egen del finner kollegium

tveksamt, om ändring av föreslagen innebörd i den för kassan gällande

förordningen kan vidtagas utan att detta formellt sett inverkar på rättsförhållandet

mellan kassan och obligationsinnehavarna.

Även statskontoret har, med hänsyn till att innehavarna av kassans nu utelöpande

obligationer förvärvat dessa under förutsättning att säkerheten prövats

enligt bestämmelserna i de för kassan gällande författningarna, ansett

vissa principiella betänkligheter kunna hysas mot den föreslagna lindringen

av försäkringsvillkoren.

Såsom framgår ,av den tidigare lämnade redogörelsen blev frågan, huruvida

ett i Svenska skeppshypotekskassan belånat fartyg bör vara försäkrat

till fulla värdet eller örn ägaren bör tillåtas stå viss självrisk för fartyget,

tämligen ingående behandlad i samband med förslaget om kassans inrättande.

Föredragande departementschefen fann därvid, att försäkring till fulla

värdet måste utgöra en ovillkorlig förutsättning för lån i kassan, och riksdagen

ansåg försiktigheten bjuda, att sådan försäkring tagits. Gällande bestämmelser

i ämnet äro avfattade i enlighet med dessa uttalanden. Enär lån ur

statens sekundärlånefond för rederinäringen endast meddelas mot inteckning

i fartyg, som belånats jämväl i skeppshypotekskassan, äga bestämmelserna

i fråga numera tillämpning även beträffande sådana lån.

Styrelsen för skeppshypotekskassan har nu — jämväl i egenskap av den

nämnd, som har att bevilja lån från sekundärlånefonden — hemställt örn

sådan ändring i förevarande bestämmelser, att ägare av belånat fartyg må

medgivas rätt att stå självrisk till högst 10 procent av fartygets värde, dock

endast i den mån så finnes kunna ske utan åsidosättande av nödig trygghet

för skeppshypotekskassan och, där sekundärlån finnes, för sekundärlånefonden.

Såsom motivering till sitt förslag har styrelsen framhållit, att större rederiföretag

numera ofta önska stå viss självrisk för sina fartyg, att dylika

företag därför kunna befaras framdeles, till men för skeppshypotekskassans

rörelse, avstå från att för lån anlita kassan och i stället vända sig till banker

samt att det för kassan och innehavarna av dess obligationer ävensom för sekundärlånefonden

torde ur säkerhetssynpunkt vara av mindre betydelse örn

låntagaren står viss självrisk för det belånade fartyget, blott självrisken avser

allenast en ringa del av fartygets värde samt låntagarens ekonomiska ställning

är god. Styrelsen har förklarat sig ämna, i händelse av bifall till framställningen,

lämna medgivande till självrisk endast för ett år i sänder och endast

till rederiföretag med god ekonomisk ställning.

I likhet med styrelsen för skeppshypotekskassan samt de i ärendet hörda

myndigheterna och sammanslutningarna finner jag ur saklig synpunkt betänkligheter

icke kunna resas mot ett genomförande av styrelsens förslag, enligt

vilket lån i kassan eller från sekundärlånefonden fortfarande kommer att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Metias proposition nr 221.

9

nied betryggande marginal vara täckt av försäkring. Vid sistnämnda förhållande

torde icke, såsom i ett par yttranden ifrågasatts, hänsynen till innehavarna

av kassans obligationer kunna anses lägga hinder i vägen för förslagets

realiserande.

På grund av det sålunda anförda, och då de större rederiernas intresse

av att kunna samtidigt stå viss självrisk för sina fartyg samt använda dem

som säkerhet för lån i skeppshypotekskassan och hos sekundärlånefonden

synes värt beaktande, har jag i enlighet med den nu föreliggande framställningen

låtit inom handelsdepartementet upprätta förslag till förordning om

ändrad lydelse av § 16 förordningen den 6 juni 1929 (nr 129) angående

Svenska skeppshypotekskassan.

Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda författningsförslag måtte

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Forssberg.

bihang till riksdagens protokoll 19ii. 1 samt. Nr 221.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BU 1944:38 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 16 förordningen den 6 juni 1929 s. 15 i texten