Sök i Ratio Lex

Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m

21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:252, Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

1

Nr 252.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse

för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m.; given Stockholms slott

den 28 april 19U.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 april

19U.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, följande.

I skrivelse den 30 mars 1944 lia fullmäktige i riksbanken hemställt, att

riksbanken måtte för tiden från och med den 1 juli 1944 till och med den

30 juni 1945 befrias från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken

utgivna sedlar med guld efter deras lydelse. Fullmäktige i riksgäldskontoret

ha, efter remiss, tillstyrkt bifall till denna hemställan.

I en särskild, till nämnda framställning anknuten skrivelse ha bankofullmäktige

vidare behandlat frågan örn riktlinjerna för den statliga penningpolitiken.

Denna skrivelse, varöver utlåtande avgivits av kommissionen för

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 252. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

ekonomisk efterkrigsplanering, utgår från den utredning i ämnet som förra

hösten framlades av sakkunniga inom riksbanken och som fogats till årets

statsverksproposition såsom bihang (Inkomsterna, bihang B).

Jag torde inledningsvis få erinra om de sakkunnigas uttalanden angående

målsättningen för penningpolitiken för att därefter övergå till bankofullmäktiges

skrivelse och det utlåtande som avgivits över denna av kommissionen

för ekonomisk efterkrigsplanering.

Valutasakkunniga.

Huvudparten av sakkunnigutredningen omfattar en redogörelse för utgångspunkterna

för diskussionen av penningpolitikens inriktning efter kriget.

Med hänsyn till ovissheten både örn vissa grundläggande ekonomiska data

och örn det politiska läge, som kan föreligga efter ett vapenstillestånd, har

framställningen fått begränsas till en översikt över sannolika alternativ i

fråga örn utvecklingen av de förhållanden som äro av särskild vikt i förevarande

sammanhang.

Avslutningsvis ha de sakkunniga angivit de slutsatser, till vilka en tillämpning

av den hittills godtagna målsättningen för penningpolitiken synes leda

i den situation, som kan väntas råda i Sverige efter ett vapenstillestånd. De

sakkunniga framhålla, att dessa slutsatser icke innefatta en rekommendation

av en viss, av den faktiska utvecklingen oberoende målsättning för den ekonomiska

politiken. Här berörda del av sakkunnigutlåtandet — den som i

detta sammanhang närmast är av intresse — är av följande innehåll.

Om den penningpolitiska målsättningen efter kriget formuleras i anslutning

till det från år 1931 tillämpade, allmänna programmet för penningpolitiken,

sådant detta under årens lopp utbyggts och nyanserats, innebär

detta att såsom norm för penningpolitiken uppställes en stabilisering av

prisnivån inom de gränser, som betingas av fluktuationerna i varuförsörjningen

i den mån dessa sammanhänga med växlingar i den inhemska produktiviteten

eller i bytesrelationerna med utlandet. Det kan emellertid ifrågasättas,

om detta program bör anknytas till läget vid krigets slut, vilket

skulle innebära att den prisstegring, som betingats av inkomstnivåns höjning

under kriget, skulle tillåtas fortbestå. Alternativt kunde man genom en

parallell sänkning av inkomster och priser genomföra en sådan reduktion

av inkomstvolymen, att prisnivån från tiden före kriget återställdes örn varuförsörjningen

åter nådde förkrigsläget. Kompromisser mellan dessa alternativ

äro givetvis tänkbara.

En med monetära medel dirigerad och genom en lönesänkning underbyggd

deflationsprocess, åsyftande att i högre grad än vad som sker genom

förbättringen av varuförsörjningen återställa förkrigstidens penningvärde,

skulle vara förbunden med en omställning av arbetsmarknaden med åtföljande

arbetslöshet, vars omfattning bleve beroende av den intensitet, med

vilken deflationspolitiken skulle bedrivas. Den skulle därigenom komma i

konflikt med kravet på vidmakthållande av full sysselsättning, vilket ingår

som ett väsentligt led i det penningpolitiska programmet sådant detta under

det förflutna årtiondet utvecklats.

Från angivna utgångspunkter kan i prispolitiskt hänseende hävdas, att en

konsekvent tillämpning av den hittillsvarande allmänna målsättningen för

penningpolitiken —- med bortseende från de internationella komplikationer

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kiinc/1. Maj:ts proposition nr 252.

3

som kunna föreligga oell vilka behandlas nedan —leder till att en till följd av

förändringar av produktiviteten inom landet eller gynnsammare bytesrelationer

med utlandet förbättrad varuförsörjning borde helt få slå igenom i

prisbildningen men att å andra sidan tills vidare inga åtgärder borde vidtagas,

som syftade till att eliminera den prisstegring i jämförelse med förkrigsläget,

som vid den förhöjda inkomstnivån kunde väntas komma att

kvarstå även sedan varuförsörjning och importkostnader eventuellt återgått

till förkrigsläget. Den härav följande förskjutningen i relationen mellan gäldenärer

och borgenärer skulle sålunda få godtagas. Med hänsyn till svårigheten

att vid den praktiska tillämpningen av detta program utgå från distinktionen

mellan sådana prisförändringar som sammanhänga med varutillgångens

växlingar och sådana som betingas av fluktuationer i inkomstnivån,

blir det för politikens utformning i det konkreta fallet avgörande

kriteriet, huruvida prissänkningen utlöser sådana depressiva tendenser inom

näringslivet som hota att leda till en mera allmän arbetslöshet. Skulle så

vara förhållandet framstår det som motiverat att tillgripa åtgärder i syfte

att förebygga ett vidare prisfall.

I lönepolitiskt avseende bleve innebörden närmast, att förändringar i den

vid tidpunkten för vapenstilleståndet rådande nominallönenivån icke skulle

eftersträvas av penningpolitiska skäl; detta omdöme innefattar tydligen icke

något ståndpunktstagande till frågan, huruvida en ändring av lönesättningen

eller av löneavvägningen olika grupper emellan kan motiveras ur andra

synpunkter än de här berörda. En förbättring av försörjningen skulle under

sådana förhållanden giva upphov till motsvarande höjning av reallönenivån.

Av vad som tidigare anförts framgår, att försök att under den första tiden

efter kriget genom en nominallönehöjning påskynda en förbättring av reallönenivån

— liksom strävanden att sänka nominallönema i syfte att reducera

produktionskostnaderna —■ lia en oviss inverkan på den faktiska utvecklingen

av reallönerna och sysselsättningen.

I den mån den angivna inriktningen av penningpolitiken skulle medföra,

att den svenska kronan internationellt komme att framstå såsom under- eller

övervärderad, skulle en förändring av växelkurserna behöva vidtagas för

att åstadkomma en normal relation mellan priserna på de varor som ingå i

utrikeshandeln och priserna på de egentliga hemmamarknadsvarorna. Om

en dylik växelkursändring av förut antydda grunder icke skulle kunna genomföras,

ställes man inför valet att antingen modifiera målsättningen och

låta den inhemska prisnivån anpassa sig efter den internationella prisrörelsen,

varvid en motsvarande förskjutning av den inhemska nominallönenivån

skulle framstå som befogad, eller att söka nå det för prispolitiken uppställda

målet genom att tillgripa andra medel, som äro förenliga med Sveriges valutapolitiska

åtaganden. I sistnämnda fall kan en reglering av bytesförhållandena

med utlandet bli oundviklig. Skulle eli dylikt val aktualiseras, måste

olägenheterna av en sådan reglering — som lätt .skulle kunna få en mera

permanent karaktär — vägas mot de ogynnsamma verkningarna av en allmän

förskjutning av den svenska pris- och lönenivån, vare sig denna förskjutning

ginge i inflatorisk eller deflatorisk riktning.

Bankofullinäktigc.

Bankofullmäktige behandla till en början frågan örn målsätt ningen för

penningpolitiken och uppmärksamma därvid särskilt inkomstpolitikens betydelse

för realiserandet av denna. De anföra i detta sammanhang följande.

Riktpunkten för den penningpolitik, sorn förts under krigsåren, har varit

att söka förhindra en .stegring av priserna utöver vad som svarade mot den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kunell. Maj.ts proposition nr 252

försämring som inträtt i försörjningsläget. Denna politik, som för sin framgång

väsentligen varit beroende av de varu- och prisregleringar som genomförts,

har för riksbankens del kommit till uttryck i olika åtgärder på penningoch

kapitalmarknaderna. Huvudsakligen till följd av de inkomstökningar, som

av olika skäl kommit till stånd, har politiken blott delvis krönts med framgång.

Den prisstegring, som ägt rum sedan krigets början, torde blott till

knappt halva sin omfattning svara mot en nedgång i försörjningen. I övrigt

faller den utom den ram, som det penningpolitiska programmet angivit.

Sedan hösten 1942, då en skärpning av prisregleringen genomfördes, har

prisnivån kunnat hållas i huvudsak konstant. Samtidigt har emellertid spänningen

mellan köpkraft och varutillgång blivit bestående. Prissituationen måste

därför betecknas som labil. Fullmäktige vilja i detta sammanhang understryka

det av chefen för finansdepartementet i årets statsverksproposition

gjorda uttalandet angående angelägenheten under dessa förhållanden av

återhållsamhet i fråga om det allmännas utgiftspolitik och neutralisering av

köpkraftsöverskottet genom ett på längre sikt bundet sparande. Riksbanken

bör med de medel som stå banken till buds och i samverkan med riksgäldskontoret

söka åstadkomma en sådan neutralisering. Närmast ifrågakommaförsäljning

i öppna marknaden av värdepapper erhållna bland annat genom

rekvisition av statspapper från riksgäldskontoret. Till räntepolitikens utformning

återkomma fullmäktige i det följande.

Om under det kommande året krigsförhållandena i Europa fortsätta och

försörjningsläget icke undergår någon mera avsevärd förändring, måste målet

för penningpolitiken vara detsamma som hittills. Särskilt med hänsyn till att

prisstegringen gått utöver vad som motsvarar nedgången i försörjningen, bör

såvitt möjligt varje ytterligare höjning av prisnivån förhindras. En förutsättning

för att detta skall kunna ske är att den restriktiva pris- och inkomstpolitik,

som hävdats sedan något år tillbaka, vinner fortsatt tillämpning under den

tid varom här är fråga.

Emellertid torde man även böra räkna med den möjligheten, att fientligheterna

i Europa upphöra under det närmaste året och att möjligheter åter

uppstå till en mera normal handel med de länder, från vilka Sverige nu är i

stort sett avspärrat. Fullmäktige ha med hänsyn härtill ansett sig böra i detta

sammanhang taga ställning även till penningpolitikens inriktning vid den

förändring av läget, som i så fall skulle uppkomma. Därvid ha fullmäktige

kunnat utgå från den översikt över problemställningen, som lämnats av dc

inom riksbanken tillkallade sakkunniga i deras utlåtande örn utgångspunkter

för penningpolitiken efter kriget.

I sitt utlåtande anknyta de sakkunniga till de hittills godtagna normerna

för penningpolitiken och draga upp de riktlinjer för efterkrigspolitiken, som

en tillämpning av dessa normer skulle leda till. De sakkunniga betona emellertid,

att de slutsatser de härvid komma till icke innefatta en rekommendation

av en viss, av den faktiska utvecklingen oberoende målsättning för den

ekonomiska politiken.

Enligt de sakkunnigas mening innebär det nuvarande penningpolitiska

programmet, att en stabilisering av prisnivån bör eftersträvas inom de gränser,

som betingas av fluktuationer i varuförsörjningen sammanhängande med

växlingar i den inhemska produktiviteten eller i bytesrelationerna med utlandet.

Denna tolkning överensstämmer med vad fullmäktige i det föregående

anfört och torde icke behöva föranleda några meningsskiljaktigheter.

Konsekvenserna av denna målsättning bli beroende av det ekonomiska läge,

som kommer att råda under kortare eller längre tid efter det europeiska krigets

slut, och komma att förskjutas allt eftersom förändringar i detta läge

inträffa. Om en varuknapphet av nu rådande typ skulle fortsätta och några

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

tendenser till kostnadsminskning icke skulle framträda, finnes tydligen icke

anledning att modifiera den under krigsåren hittills tillämpade penningpolitiken.

Det är sålunda av vikt att under en dylik övergångsperiod den nuvarande

restriktiva pris- och lönepolitiken vidmakthålles. Det bör erinras om att

de penningpolitiska åtgärderna under angivna förhållanden ha en begränsad

räckvidd, och att det sålunda för att målet skall kunna nås är nödvändigt att

de penningpolitiska strävandena erhålla fortsatt stöd av sådana åtgärder som

priskontroll och varuransoneringar, vilka det ansetts nödvändigt tillgripa under

krigsåren.

Om åter i ett läge, karakteriserat av fortsatt varuknapphet importkostnaderna

skulle nedgå, innebär enligt fullmäktiges mening den angivna målsättningen

för penningpolitiken, att de minskade importkostnaderna böra komma till

uttryck i prisutvecklingen inom landet. Den fortsatta varuknappheten, vilken

kan innefatta inflationsrisker inom vissa sektioner av näringslivet, kan påkalla

särskilda åtgärder från statens sida för att dessa önskvärda prissänkningar

skola realiseras.

Emellertid bär man att räkna med att en förbättring av varuförsörjningen

förr eller senare kommer till stånd. Skulle härvid den pristryckande inverkan,

som den rikligare varutillgången normalt borde utöva, icke göra sig gällande till

följd av en internationell undervärdering av den svenska kronan på grund av

prisstegringar utomlands, blir det av särskild vikt, att en viss rörelsefrihet

i valutapolitik! avseende kan hävdas. De åtgärder, vilka i detta fall erfordras

för att förverkliga den prisutveckling, som förutsättes i det penningpolitiska

programmet, få utformas med hänsyn till att det gäller att hindra att en

inflatorisk utveckling på de marknader, med vilka Sverige måste stå i förbindelse,

sprides till Sverige genom exporten eller importen.

Även örn utifrån kommande impulser till prisstegringar skulle utebliva,

kan det inträffa, att en förbättrad varuförsörjning icke medför en omedelbar

prissänkning inom landet utan att i stället de inflationsrisker, som det nuvarande

läget inrymmer, utlösas och bliva dominerande i den ekonomiska

utvecklingen. Fullmäktige vilja betona, att ett fullföljande av den penningpolitiska

målsättningen kräver, att en dylik intern inflationsprocess förhindras

genom åtgärder som framkalla den avsedda prissänkningen. Har man

misslyckats härmed torde det bliva mycket svårt att undvika en höjning av

de nominella inkomsterna som syftar till att ge den realinkomstförbättring,

som en rikligare försörjning hör medföra. Då emellerid en höjning av nom

inål inkomsterna i ett läge, där inflationstendenser göra sig gällande, skulle

vara ägnad att ytterligare förstärka dessa tendenser, måste tydligen alla ansträngningar

inriktas på att förebygga uppkomsten av en sådan situation

som den fair ifrågavarande.

Den utveckling, som de sakkunniga funnit påkalla en närmare diskussion

örn programmets innebörd, är den som möter örn och när tendenser till prissänkning

bliva förhärskande i samband med en förbättring av varuförsörjningen.

Från sin tidigare angivna utgångspunkt komma de sakkunniga till

den slutsatsen, att en dylik förbättring bör få taga sig uttryck i en motsvarande

sänkning av priserna inom landet. Även om principiell enighet örn ett dylikt

program är för handen, kunna emellertid svårigheter uppsta vid den praktiska

tillämpningen. De sakkunniga framhålla, att det avgörande blir, örn

prissänkningen utlöser depressiva tendenser inom näringslivet och därigenom

risk för en allmän arbetslöshet uppstår. Skulle detta vara fallet, kan det bli

nödvändigt alt söka förebygga ett vidare prisfall. Det är även enligt fullmäktiges

åsikt önskvärt, att den bär diskuterade prissänkningen icke får ett sådant

förlopp, att svårigheterna vid näringslivets anpassning efter del ändradi''

läget därigenom ökas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

En oklarhet vid tillämpningen av den förordade målsättningen efter krigets

slut uppstår därigenom att prisstegringen under kriget, såsom tidigare

påpekats, gått utöver vad som motsvarats av försörjningens försämring. En

konsekvent tillämpning av programmet kunde därför anses böra föranleda,

att prisnivån före kriget borde återställas, om varuförsörjningen åter nådde

förkrigsläget. De sakkunniga avvisa denna tolkning därför att den med en

inkomstsänkning förbundna deflationsprocess, som vöre erforderlig för att

återställa förkrigstidens prisnivå, skulle innebära risker för sysselsättningen

inom näringslivet. Den skulle följaktligen strida mot ett väsentligt led i det

penningpolitiska programmet sådant detta under det förflutna årtiondet utbyggts.

Detta ståndpunktstagande bygger tydligen på två förutsättningar,

vilka båda kunna ge anledning till diskussion. Dels anse de sakkunniga, att

vid genomförandet av det penningpolitiska programmet avgörande hänsyn

bör tagas till önskemålet örn bibehållen sysselsättning. Dels förutsätta de,

att en inkomstreduktion i det angivna läget, då prisnivån pressas nedåt genom

ökad varutillgång, skulle inrymma risker för allvarliga störningar av

produktionen.

Vid utformningen och tillämpningen av det gällande penningpolitiska programmet

har man ansett, att en stabilisering av sysselsättningen bör ingå

som ett led i de penningpolitiska strävandena. Den vikt man tillmätt detta

förhållande framträder icke minst däri, alt medan kravet på en stabilisering

av penningvärdet vid övergången till fri valuta hösten 1931 avsåg en fixering

av konsumtionsprisnivån inom trånga gränser, detta krav därefter kommit

att gälla en stabilisering blott inom de gränser som på tidigare angivet sätt

betingas av förändringar i försörjningen.

Stora svårigheter föreligga att bedöma arten och omfattningen av det prisfall,

som kan komma att utlösas av en förbättring av varuförsörjningen. Den

möjligheten kan emellertid icke uteslutas, att redan detta prisfall kan medföra

depressionsartade störningar inom vissa delar av näringslivet. I varje

fall kan förutses, alt prisfallet, i likhet med varje sådan allmän prisrörelse, är

i viss utsträckning självförstärkande och därför i och för sig kan visa en tendens

att gå längre än till den nivå, som motsvarar det förändrade försörjningsläget.

De depressionsrisker, som kunna komma att föreligga, kunna förstärkas,

örn man samtidigt skulle söka genomföra en sänkning av inkomstnivån.

Med hänyn till det anförda och med åberopande av vad som nyss uttalats

angående sysselsättningssynpunktens betydelse vid tillämpningen av det penningpolitiska

programmet finna fullmäktige i likhet med de sakkunniga, att

man icke med stöd av detta program på förhand kan uttala sig för att inkomstnivån

bör sänkas, om priserna falla.

Den ståndpunkt fullmäktige intagit till inkomstpolitiken i den föregående

diskussionen av penningpolitikens inriktning med hänsyn till olika utvecklingsmöjligheter

innefattar tydligen icke ett ställningstagande till lämpligheten

av nuvarande inkomstavvägning olika grupper emellan. Med de gjorda uttalandena

har ställning icke heller tagits till frågan, vilken inkomstpolitik

som vid en senare tidpunkt och på längre sikt kan vara motiverad ur penningpolitiska

synpunkter eller nied hänsyn till det svenska näringslivets internationella

konkurrenskraft.

En modifiering av det penningpolitiska programmet, sådant det här i anslutning

till de sakkunnigas framställning tolkats, av andra skäl än de ovan

behandlade kan ifrågasättas men bör enligt fullmäktiges mening ej ske. Vad

som närmast kunde giva upphov till tveksamhet vore önskvärdheten att återställa

realvärdet av fordringar och tillgodohavanden uppkomna före kriget

—■ eller eventuellt under de första krigsåren, då prisnivån ännu var lägre

än nu — genom ett så fullständigt återställande av förkrigstidens penning
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

7

värde som möjligt. Mot detta intresse stå emellertid de risker för depression,

som kunna vara förbundna med den reduktion av inkomstnivån, som härvid

skulle erfordras. Överhuvud torde det icke vara lämpligt att nu såsom

mål för penningpolitiken uppställa en återgång till någon viss prisnivå.

Fullmäktige anse sålunda, att penningpolitikens utformning — med fasthållande

av kravet alt en förbättring av försörjningen hör föranleda en motsvarande

förbättring av penningvärdet — bör bestämmas av den faktiska

utvecklingen under beaktande av å ena sidan att åtgärder undvikas som utlösa

sådana depressiva tendenser inom näringslivet vilka hota att leda till

en mera allmän arbetslöshet, å andra sidan att en så fullständig återgång

av den under kriget inträdda prisstegringen som möjligt är önskvärd.

Fullmäktige övergå därefter lill en behandling av de valutupolitiska spörsmål,

som aktualiseras av programmet, samt uttala därvid följande.

I det föregående har icke närmare beaktats de gränser tor genomförandet

av ett sålunda utformat penningpolitiskt program, som kunna uppdragas

av hänsyn till de internationella valutaförhållandena. Olika förslag lia framlagts

för en reglering av valutornas inbördes förhållanden, innefattande en

relativt fast bindning av de internationella växelkurserna. Även om något

dylikt förslag icke skulle realiseras kan man måhända förvänta, att en viss

stabilisering av de mera betydande valutornas inbördes värdeförhållanden

kommer till stånd.

Fullmäktige vilja understryka den betydelse för världsekonomien, som

det skulle äga örn stabiliseringssträvandena kröntes med framgång. Sverige

bör enligt fullmäktiges mening lämna stabiliseringssträvandena sitt stöd

även örn detta skulle medföra, att det uppställda önskemålet beträffande

pris-, inkomst- och konjunkturutvecklingen inom landet i någon mån finge

eftersättas. Emellertid vilja fullmäktige framhålla angelägenheten av att en

internationell valutastabilisering lämnar utrymme dels för fastställandet av

initialkurser som avspegla det relativa pris- och kostnadsläget i olika länder,

dels för den rörlighet hos växelkurserna efter stabiliseringens genomförande,

som kan bliva erforderlig för att förhindra att inflations- eller deflationstendenser

i ett visst land eller en viss grupp av länder erhålla internationell

spridning. . .

Ett behov av valutarörlighet kan sålunda enligt fullmäktiges mening for

Sveriges del tänkas komma att föreligga under två olika förutsättningar. Den

ena kan bestå i en inflationsvåg mera omedelbart efter fientligheternas upphörande

till följd av att den betydande köpkraftsreserven i skilda lander

mobiliseras innan varutillgången förbättrats. Den andra förutsättningen kan

tänkas bli en depression i förbindelse med prisfall för den händelse konjunkturläget

icke skulle visa sig möjligt att stabilisera på de marknader av

vilka Sverige är beroende. Trots det stora värde, som lasta växelkurser äger,

anse fullmäktige alt strävan efter intern stabilitet i båda dessa lägen gör en

växelkursjustering berättigad. Fullmäktige räkna däremot icke med en växelkursanpassning

såsom medel i konkurrensen på de internationella marknaderna.

Slutligen behandlas även räntepolitiken under den närmaste framtiden.

Fullmäktige anföra därvid följande.

Utvecklingen på krediImarknaden har under de senaste åren kännetecknats

av en viss stabilisering av ränteläget. Denna räntestabilitet bär hittills

kunnat bevaras trots en fortgående stegring av likviditeten, orsakad bland

annat av inströmningen av valutor. Med hänsyn till att tillflödet av fria

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

valutor under den kommande tiden kan tänkas få en ökad omfattning, bland

annat i samband med valutatransaktioner företagna i kurssäkringssyfte, anse

fullmäktige det ur beredskapssynpunkt erforderligt, att öka möjligheten att

övervaka och hindra dylika kapitalrörelser. Fullmäktige få därför hemställa,

att Kungl. Majit måtte begära riksdagens bemyndigande att komplettera nu

gällande valutaförordning med sådana bestämmelser, som kunna befinnas

erforderliga härför. De bestämmelser, som härvid närmast komma i fråga,

framgå i huvudsak av den vid proposition nr 290 till 1939 års lagtima riksdag

fogade valutaförordningen avseende fall av kapitalinströmning. Frågan

örn utformandet av dessa bestämmelser torde inom valutakontorets styrelse

vara under övervägande.

Örn en tendens till åtstramning av penningmarknaden skulle uppkomma

efter ett vapenstillestånd, exempelvis på grund av ökade valutaanspråk från

allmänhetens sida, anse fullmäktige i likhet med de sakkunniga, att denna

tendens hör motverkas genom åtgärder från riksbankens sida. På grund av

den förskjutning i sammansättningen av kreditinstitutens utlåning som ägt

runi under kriget, torde dessa icke i samma utsträckning som tidigare varit

fallet komma att vid behov anskaffa erforderliga medel genom rediskontering

av växlar eller belåning av obligationer och inteckningar. I stället torde

de komma alt i första hand underlåta att förnya till betalning förfallande

obligationer och skattkammarväxlar eller försälja korta statspapper. Om

riksbanken i en dylik situation direkt från riksgäldskontoret eller i marknaden

övertager statspapper, vilket kan komma att visa sig erforderligt, bör

detta ur penningspolitisk synpunkt betraktas som en åtgärd, vilken träder

i stället tor den vid tidigare tillfällen förekommande rediskonteringen och

belåningen i riksbanken av värdepapper.

Såsom de sakkunniga framhålla, bör efter krigets slut en i huvudsak bibehållen

räntestabilitet på den långfristiga marknaden eftersträvas. Skulle

depressionslendenser framträda under omställningen efter fientligheternas

upphörande i Europa, kan räntepolitikens utformning bli av väsentlig betydelse

för övervinnandet av dessa. Enligt fullmäktiges mening böra eventuella

tendenser till åtstramning på kapitalmarknaden icke få leda till en höjning

av den langa räntan. Däremot kan en viss höjning av de korta räntesatserna

tänkas böra godtagas.

Vad angar nuvarande ränteläge saknas enligt fullmäktiges mening skäl

tor en förskjutning av detta med hänsyn till den framtida utvecklingen eller

på grund av de ekonomiska tendenser, som nu göra sig gällande. Bland anföljd

att en nu företagen räntesänkning skulle försvåra den ovan

såsom önskvärd angivna räntepolitiken under efterkrigstiden, bör enligt fullmäktiges

mening penningpolitiken tills vidare alltjämt inriktas på en räntestabilisering.

I skrivelsen meddelas, att valutakontorets styrelse deltagit i behandlingen

av frågan angående en komplettering av valutaförordningen samt att jämte

iullmäktiges samtliga ledamöter suppleanterna herrar Bergvall och Johansson

deltagit i handläggningen av ärendet i dess helhet.

Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering.

Kommissionen uttalar inledningsvis, att vid dess förberedande överläggningar

rörande den ekonomiska politiken under den övergångstid, som kommer

att följa avslutandet av kriget på den europeiska kontinenten, den grundläggande

betydelsen av penningpolitiken och handläggningen av vissa där
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

9

med nära förbundna frågor för möjligheten att stabilisera produktionen och

sysselsättningen i Sverige på en hög nivå i olika samband framträtt. Beträffande

de allmänna utgångspunkterna för kommissionens ståndpunktstagande

anföres i övrigt följande.

Allmänt kan kommissionen ansluta sig till de riktlinjer fullmäktige uppdragit

i nära anslutning till det betänkande örn utgångspunkter för penningpolitiken

efter kriget, som tidigare avgivits av inom riksbanken tillkallade

sakkunniga. Jämlikt sitt särskilda utredningsuppdrag kommer emellertid

kommissionen dels alt något mera ingående behandla pris- och inkomstbildningen

samt räntepolitiken och vissa andra medel att reglera prisbildningen,

dels att skärskåda valutapolitiken, särskilt ur utrikeshandelns och närmast

exportens synpunkt.

Kommissionen vill inledningsvis understryka den uppfattning, som flerstädes

framskymtar i fullmäktiges skrivelse, att det icke låter sig göra att nu

fastlägga en alldeles bestämd penningpolitik, som skall tillämpas oberoende

av den faktiska utvecklingen, då denna under de närmaste åren kan komma

att bjuda många överraskningar av skilda slag. Målsättningen bör dock såtillvida

vara klar, att penningväsendet skall skänka stabilitet och trygghet

åt de ekonomiska uppgörelserna och dispositionerna. Det finnes i själva verket

en desto större anledning att redan vid denna tidpunkt bestämma riktlinjerna

för penningpolitiken och att öppet deklarera dessa, som en sådan

deklaration utan tvivel i skilda hänseenden kan komma att utöva inflytande

på den faktiska utvecklingen genom att påverka olika samhällsgruppers

förväntningar inför och inställning till framtiden. Men i fråga örn sina medel

och sina åtgöranden i detalj måste penningpolitiken kunna i viss mån anpassas

till situationens krav, sådana dessa te sig vid olika framtida tidpunkter,

med det syftet för ögonen att underlätta näringslivets omställning från

nuvarande krigsekonomi till ett mera normalt tillstånd. Den härmed uttryckta

reservationen bör hållas i minnet vid läsningen av den fortsatta framställningen.

I likhet med fullmäktige vill kommissionen icke i detta sammanhang taga

ställning till frågan, vilken inkomstpolitik som vid en senare tidpunkt och

på längre sikt kan vara motiverad ur pennin,gpolitiska synpunkter eller med

hänsyn lill det svenska näringslivets internationella konkurrenskraft. Kommissionen

inskränker för sin del sin diskussion om den närmare innebörden

av det penningpolitiska programmet, särskilt med avseende på inkomstutvecklingen,

till att gälla tiden för krigets fortsättning och den övergångstid

omedelbart efter dess slut, varunder de olika processer försiggå, som gradvis

leda lill den extraordinära varuknapphetens avveckling och jämviktens successiva

återställande inom pris- och kostnadssystemet.

Inom kommissionen har från skilda håll särskilt framhållits, att, även om

under den nyss angivna tidsperioden penningpolitikens lyckliga genomförande

förutsätter stor återhållsamhet i alla slags löne- och inkomströrelser,

det likväl är ett allmänt önskemål, att såväl å den genom kollektivavtal reglerade

arbetsmarknaden som inom andra delar av inkomstbildningen snarast

möjligt därefter en återgång sker till förkrigslidens friare former för prisbildningen.

I fråga örn de direkta regleringar av varumarknaden, som på

grund av den extraordinära varuknappheten under kriget tillgripits, är det

kommissionens mening, att sådana regleringar böra redan under övergångstiden

successivt avvecklas, i den mån de ej äro nödvändiga för alt stödja

prispoliliken, och att de böra helt avskaffas, så snart varuförsörjningen kan

anses i huvudsak normal.

Kommissionen har för avsikt att senare under sitt arbete upptaga lill örn
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kung1 Maj:ts proposition nr 252.

prövning eventuella åtgärder för motverkande på längre sikt av skadlig monopolprisbildning.

Kommissionen övergår därefter till en behandling av penningpolitikens

mål och anför därvid följande.

Fullmäktiges primära målsättning för penningpolitiken under nyss angivna

period anknyter till prisnivån och anges böra inriktas på en stabilisering av

denna inom de gränser, som betingas av de förändringar i varuförsörjningen,

vilka sammanhänga med växlingar i den inhemska produktionen eller i bytesrelationerna

med utlandet. Denna målsättning, vilken närmast innefattar önskemålet

örn en stabilisering av penninginkomsterna och som i sin allmänna

form har viss hävd i tidigare programuttalanden från fullmäktiges och statsmakternas

sida, erkännes av fullmäktige blott hava delvis uppfyllts under

kriget, i det att den prisstegring, som ägt rum, endast till knappt halva sin

omfattning kan anses motsvaras av en nedgång av försörjningen, medan den

i övrigt berott på inkomststegring.

Efter kriget bör man förr eller senare kunna påräkna ett förbättrat försörjningsläge

i samband med att importkostnaderna nedgå och den extraordinära

varuknappheten upphör. Hur snabbt denna utveckling kommer att

förlöpa, därom kan man tills vidare ingenting veta med större säkerhet. Den

nu rådände knapphets- och kostnadssituationen kan komma att i sina huvuddrag

fortbestå under en viss tid efter kriget. Det förbättrade försörjningsläget

kan även till en början taga sig uttryck huvudsakligen i sänkta importkostnader,

medan importkvantiteterna tills vidare icke okas. I den mån kostnadssänkningar

uppkomma, vare sig med eller utan åtföljande stegring av importkvantiteterna,

uppkommer frågan om vilken utveckling av prisnivån, som

penningpolitiken bör söka främja. Det skulle uppenbarligen strida mot den

ovan angivna penningpolitiska målsättningen, till vilken kommissionen ansluter

sig, att då tillåta prisnivån att kvarstanna i det läge, den nått på grund

av bland annat varuknapphet och kostnadsökning. En sådan utveckling skulle

icke förrän efter genomförandet av omfattande stegringar av penninginkomsterna

giva inkomsttagarna den realinkomstökning, som bör följa det förbättrade

försörjningsläget, och kunde tänkas även på andra vägar verka inflationsdrivande.

I den mån en automatisk anpassning av priserna efter den sänkta

kostnadsnivån icke sker, böra därför positiva åtgärder för anpassningens genomförande

vidtagas, en fråga, till vilken kommissionen återkommer i det

följande.

Frågan blir emellertid då, hur långt prissänkningen bör gå. Ett strikt fasthållande

av det uppställda allmänna penningpolitiska programmet kunde

tänkas leda till kravet att prisnivån före kriget borde vara återställd, så snart

varuförsörjningen åter nått förkrigsläget. Detta måste i sin tur antagas förutsätta

en nedpressning även av penninginkomsterna. En sådan tolkning kunde

närmast motiveras av önskvärdheten att återställa realvärdet av fordringar

och tillgodohavanden, uppkomna före kriget eller eventuellt under de första

krigsåren, då prisnivån ännu icke hade stigit till sin nuvarande höjd. Fullmäktige

liksom före dem nyssnämnda sakkunniga, avvisa emellertid denna

tolkning, emedan den med en inkomstsänkning förbundna deflationsprocess,

som vore erforderlig för att återställa förkrigstidens prisnivå, skulle innebära

risker för sysselsättningen inom näringslivet. Fullmäktige anföra bl. a.,

att den möjligheten icke kunde uteslutas, att redan ett prisfall, som endast

motsvarades av en förbättring av varuförsörjningen, kunde medföra depressionsartade

störningar inom vissa delar av näringslivet. Det kunde nämligen

förutses att prisfallet, i likhet med varje allmän prisrörelse vore i viss utsträckning

självförstärkande och därför i och för sig kunde visa tendens att gå

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

11

längre än till den nivå, som motsvarade det förändrade försörjningsläget. De

depressionsrisker, som kunde komma att föreligga, kunde förstärkas, örn man

samtidigt skulle försöka genomföra en sänkning av inkomstnivån. Med åberopande

av sysselsättningssynpunktens betydelse vid tillämpningen av det

penningpolitiska programmet funno fullmäktige därför, att man icke med

stöd av detta program kunde på förhand uttala sig för, att inkomstnivån borde

sänkas, örn priserna folio. Överhuvud taget torde det enligt fullmäktiges mening

icke vara lämpligt, att nu såsom mål för penningpolitiken uppställa en

återgång till någon viss prisnivå.

Kommissionen — som är medveten om att en prisfallsrörelse kan tänkas

gå längre än som motsvarar förändringarna i försörjningsläget och produktiviteten,

och därigenom kan leda till situationer, vilka kräva en omprövning

av ståndpunktstagandet till inkomstpolitikens utformning — vill instämma i

fullmäktiges allmänna slutsats, att vid en prisrörelse nedåt en inkomstsänkning

icke bör användas i syfte att åstadkomma en ytterligare förbättring av

penningvärdet. För egen del vill kommissionen tillfoga följande reflexioner.

Om staten av hänsyn till rättvisa i egendomsfördelningen genom penningpolitiska

åtgärder pressat prisnivån på ett sådant sätt, att en depression därigenom

föranleddes eller förstärktes, men staten samtidigt, i syfte bl. a. att stödja

köpkraften, skapade arbetstillfällen och understödde de arbetslösa m. m.,

skulle ett sådant handlingsprogram betänkligt åsidosätta kraven på rationalitet

och samordning inom den ekonomiska politiken. Det skulle även innebära en

tendens till utvidgning av volymen av samhällsingripande utöver vad statsmakterna

av andra skäl kunde finna påkallat. Kommissionen instämmer emellertid

i den uppfattning, som kan utläsas ur fullmäktiges skrivelse, att det

med hänsyn till egendomsfördelningen i landet dock i och för sig är önskvärt,

att en så fullständig återgång sker av den under kriget inträdda prisstegringen,

som är förenlig med kravet på ali en depressionsskapande deflation icke

föranledes.

Kommissionen delar således den uppfattning, som sammanfattningsvis kan

slutas från fullmäktiges analys av olika tänkbara alternativ beträffande utvecklingen

av försörjningsläget, nämligen att å ena sidan penninginkomsterna

i regel varken böra sänkas eller höjas under krigets fortsättning eller

den därefter följande övergångstiden, men att å andra sidan priserna, i den

mån så kan ske utan skadliga depressionsverkningar, böra sänkas i takt med

varuförsörjningens förbättring. Lika vikt bör enligt kommissionens mening

läggas vid båda dessa rekommendationer, vilka icke äro av varandra oberoende.

Skulle nämligen penninginkomsterna börja röra sig uppåt, bleve

det icke möjligt att nedbringa priserna i proportion till varuförsörjningens

förbättring. Örn åter prisnedsättningen icke skulle förverkligas, torde det

bli omöjligt förhindra de olika inkomsttagargrupperna att framdriva höjningar

av penninginkomsterna, i syfte att nå den realinkomststegring, som en bättre

försörjning bör medföra. Detta skulle emellertid betyda en utveckling till

inflation.

Kommissionen har funnit anledning att särskilt uppmärksamma frågan om

inkomstavvägningen olika grupper emellan och utrymmet för justeringar av

denna inom ramen av det uppställda programmet.

Fullmäktige lia framhållit, att deras ståndpunkt till inkomstpolitiken icke

innefattar ett ställningstagande till lämpligheten av nuvarande inkomstavvägning

olika grupper emellan. Kommissionen vill härtill knyta den anmärkningen

att, diirest denna inkomstavvägning mera allmänt skulle under

här ifrågavarande period komma att lili föremål för försök til! ändring, detta

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr

läll kunde leda lill en pris- och lönekonkurrens olika yrkesgrupper emellan,

som skulle kunna vara inflationsdrivande och förhindra det penningpolitiska

programmets lyckliga genomförande. En väsentlig del av de inkoms tstegringar,

som vissa grupper därvid förskaffade sig, skulle då gå förlorad i en förminskad

prissänkning eller rentav i en ytterligare prisstegring. Kommissionen

anser sig därför böra understryka vikten av att under denna period

försiktighet iakttages vid rörelser uppåt av penninginkomsterna. Samtidigt

vill kommissionen dock ånyo framhålla, alt detta krav, vilket måste framstå

som hårt för stora samhällsgrupper med låga inkomster, icke rimligtvis kan

hävdas, såvida icke en konsekvent politik med kraft genomföres i syfte att,

i den takt den förbättrade försörjningen medgiver, bringa ned kostnader och

priser, närmast de priser, som äro avgörande för reaiinkomsterna.

Redan under här ifrågavarande period kunna ökningar i räntabilitet och

produktivitet på vissa områden uppstå, som lämna utrymme för höjning

av penninglönerna, liksom å andra sidan förskjutningar i motsatt riktning

kunna föranleda lönesänkningar. För vissa företagargrupper kan marginalen

under kriget lia pressats ned under den nivå, som är nödvändig för att

på längre sikt säkerställa produktionen, och då kan en marginalförbättring,

vunnen genom produktivitetsökning eller kostnadssänkning, godtagas.

Det bör dock understrykas, att kostnadssänkningar av nyss angiven art

i regel böra komma samtliga inkomsttagare till del genom en sänkning av

priserna. I likhet med vad som skett under kriget, måste man vidare räkna

med inkomststegringar för vissa särskilt svårt ställda samhällsgrupper. Det

bör emellertid till slut framhållas, att, om inkomstjusteringar under här ifrågavarande

period skulle tendera att bli allmänna och väsentligt förlöpa i en

och samma riktning, liela det penningpolitiska programmets fullföljande

kunde komma att vedervågas.

I den följande behandlingen av penningpolitikens medel uppehåller sig

kommissionen särskilt vid frågan örn priskontrollens utformning.

Fullmäktiges behandling av frågan örn de medel, varigenom det uppställda

målet för penningpolitiken och närmast den förutsatta prisutvecklingen skall

kunna uppnås, är mera knapphändig. Kommissionen vill för sin del framhålla

vikten av att statsmakterna effektivt utnyttja de medel, som stå dem

till buds för att genomföra det uppställda programmet i fråga om prisutvecklingen,

enär i annat fall förtroendeunderlaget för de rekommendationer i

fråga örn inkomstbildningen, som fullmäktige framlagt och kommissionen i

det föregående biträtt, i hög grad försvagas.

Fullmäktige framhålla inledningsvis, att den penningpolitik, som förts

under kriget, för sin framgång väsentligen varit beroende av varu- och prisregleringarna

och tydligen i mindre grad av riksbankens åtgärder på penningoch

kapitalmarknaden. Såsom redan nämnts, har penningpolitikens framgång

icke varit fullständig, och fullmäktige hänföra det partiella misslyckandet

till de inkomstökningar, som ägt ruin. Sedan hösten 1942, då en

skärpning av prisregleringen företogs, har prisnivån kunnat hållas i huvudsak

konstant. Till den ökning av prispolitikens effektivitet, som efter prisregleringens

skärpning inträtt, har dock i väsentlig mån bidragit vissa gynnsamma

omständigheter, i första hand det samtidigt genomförda inkomststoppet,

men jämväl bindningen av industriens och handelns marginaler samt

den relativa förbättringen i varuförsörjningen i förening med stabiliseringen

av importpriser och statlig varuefterfrågan.

Beträffande den framtida utvecklingen under här ifrågavarande period

rekommendera fullmäktige, såsom redan sagts, en restriktiv inkomstpolitik.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kunut. Maj:ts proposition nr 252.

I fråga om prispolitiken framhålla fullmäktige, att de penningpolitiska åtgärderna,

så länge en varuknapphet av nu rådande typ fortsätter, ha en

begränsad räckvidd, och förutsätta därför under sådana förhållanden fortsatt

stöd av priskontroll och varuransoneringar för att hålla nere prisnivån.

Därom torde heller ingen meningsskiljaktighet göra sig gällande. Det finnes

anledning att i likhet med fullmäktige framhålla, att ur den penningpolitiska

synpunkt, som kommissionen i detta sammanhang anlägger, kraven på

återhållsamhet i fråga om det allmännas utgifter måste hävdas, så länge en

spänning mellan varatillgång och köpkraft kvarstår, som på antytt sätt

motiverar bibehållandet av direkta varumarknadsregleringar.

Problemet gäller, genom vilka medel en prissänkning skall kunna åvägabringas,

då förutsättningar härför uppstå. Även i detta fall torde de penningpolitiska

medlen numera ha en begränsad räckvidd (kommissionen bortser

därvid tills vidare från möjligheten av en höjning av den svenska valutans

internationella värde; valutapolitiken skall upptagas i ett senare avsnitt

av kommissionens utlåtande). Under sådana förhållanden torde, i den

mån konkurrensen på marknaden icke automatiskt medför en tillräckligt

snabb och fullständig nedsättning av priserna, fortsatta direkta ingrepp å

varumarknaden bli nödvändiga under här ifrågavarande övergångsperiod.

Behovet av sådana ingrepp blir givetvis särskilt framträdande om ett läge

uppkommer, i vilket importkostnaderna nedgå men fortsatt varuknapphet

räder. Det finnes anledning antaga, att, även då varuknappheten i viss mån

viker, färdigprodukternas priser följa kostnadsförändringarna med större

eftersläpning vid ett prisfall för råvarorna än vid en prisstegring för dessa.

Det ligger nämligen i såväl företagarnas som arbetarnas intresse att bevara

den marginal, som kan uppstå, för egen räkning i form av ökade vinster

eller höjda löner. I all synnerhet kan benägenheten för en dylik inställning

väntas vara stor efter en period av restriktiv pris- och lönepolitik. I ett knapphetsläge

ökas givetvis möjligheterna att driva intressepolitik av detta slag.

Fullmäktige, vilka peka på de inflationsrisker inom vissa sektioner av näringslivet,

som i ett sådant läge kunna uppkomma, anföra också, att varuknappheten

kan påkalla särskilda åtgärder från statens sida, för att de önskvärda

prissänkningarna skola komma till stånd. Därmed avses tydligen fortsatt

priskontroll och varuransonering.

Inom kommissionen har vid diskussionen av denna fråga framhållits, att

statsmakterna vid genomförandet av den uppställda prispolitiken kunna lita

på lojal medverkan från såväl de enskilda som de kooperativa företagen

inom produktion och handel, samt på dessas konkurrens på åtskilliga områden.

Kommissionen vill i anslutning härtill understryka, att de olika företagargruppernas

beredvillighet att vid sjunkande kostnader sänka sina priser,

kommer att lia en avgörande betydelse för möjligheten att stabilisera

inkomstnivån under här ifrågavarande övergångstid och att fullfölja det

penningpolitiska programmet. Emellertid torde man icke helt kunna bygga

på det enskilda initiativet i detta avseende, i synnerhet i det fall, då varuknappheten

kvarstår, medan kostnaderna nedgå. Den fortsatta centralisering

av näringslivet, som ägt rum under krigsåren, har å ena sidan varit av

stor betydelse genom den medverkan organisationerna lämnat vid regleringarnas

och den statliga kontrollens genomförande. Men den kan å andra sidan

bereda möjligheter till en monopolprissättning, som icke i erforderlig grad

följer kostnaderna nedåt. Särskilt örn varuknapphet fortsätter att råda, fastän

kostnaderna nedgå, men även då varuknappheten börjat vika, måste det

därför befaras, att på vissa områden prisnivån icke kommer att anpassas

tillräckligt hastigt nedåt.

Kommissionen, sorn inledningsvis uttalat sig för en successiv avveckling re
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.

dan under ifrågavarande övergångsperiod av de direkta regleringarna på

varumarknaderna, vill därför med anledning av vad ovan anförts understryka

vikten av att varuransoneringarna icke avskaffas på de olika områdena,

förrän den extraordinära knappheten försvunnit eller upphört att utgöra

en fara för den allmänna prisnivån, och att priskontrollen bibehålies, så

länge som en anpassning av priserna till de fallande kostnaderna icke på

annat sätt åstadkommes eller kan påräknas.

Vad gäller priskontrollen vill kommissionen ytterligare framhålla, att dess

uppgift under övergångstiden efter krigets slut blir en i viss mån annan och

sannolikt svårare än under krigsåren. Hittills har priskontrollen väsentligen

haft till uppgift att bromsa och så småningom stoppa en allmän prisstegring.

När importkostnaderna nedgå, blir uppgiften i stället att bringa ned priserna.

Rent praktiskt möter denna uppgift den svårigheten, alt företagen, som

vid en kostnadsstegring äro angelägna att erhålla tillstånd att vidtaga en

prishöjning och därför hänvända sig till priskontrollnämnden, icke ha anledning

att taga kontakt med nämnden vid en kostnadssänkning. Risker

kunde med andra ord tänkas uppstå för att de av nämnden fastställda priserna,

särskilt om kostnadssänkningen ginge snabbt, bomme att verka som minimipriser,

vilket vore direkt stridande mot priskontrollens uppgift och som

därför under alla förhållanden måste förhindras. Under de första krigsåren

har nämnden till stor del inskränkt sig till en granskning av kostnadsstegringarna

i jämförelse med kostnads- och prissituationen för tiden före krigets

utbrott, men senare och särskilt efter prisstoppets genomförande har

i regel en granskning skett av de totala kostnaderna. Under kriget ha möjligheterna

att förhindra prishöjningar varit begränsade på grund av önskemålet

att undvika en prissättning, som vöre ägnad att framdriva strukturförändringar

inom näringslivet. Under omställningsperioden efter kriget

måste priskontrollen, i den mån så erfordras för att bedöma förutsättningarna

för prissänkningar, liksom tidigare under kriget, ha möjlighet att verkställa

en realprövning av kostnadernas absoluta storlek. Därvid bör i större

utsträckning än som skett under kriget ledning hämtas av kostnaderna vid

de effektivast arbetande företagen. Allteftersom knappheten försvinner, så

att konkurrensen kan göra sig gällande och prisnivån sålunda anpassas till

kostnadsnivån, bör dock denna priskontroll avvecklas.

Priskontrollnämnden har i ett yttrande till riksdagens andra kammares

andra tillfälliga utskott över motionen II: 421 också framhållit, att den nuvarande

prisregleringslagen ej torde vara tillfyllest i en sådan period av vikande

priser, och har meddelat, att den räknar med att bli i tillfälle att

framdeles inför Kungl. Majit få framlägga förslag till sådana prisreglerande

åtgärder, som kunna påfordras i detta läge. Kommissionen hemställer, att

den herodes tillfälle att deltaga i denna planläggning av priskontrollen under

övergångsperioden efter krigets slut.

Beträffande räntepolitiken gör kommissionen följande uttalande.

Den diskussion, som fullmäktige i avslutningen av sin skrivelse fört rörande

kredit- och räntepolitiken, bygger uppenbarligen på den tidigare berörda

uppfattningen, som kommissionen delar, att de penningpolitiska medlen

numera icke äga en högre grad av effektivitet för den kortsiktiga penningpolitikens

genomförande och särskilt för prisutvecklingens bestämning. Denna

uppfattning innebär emellertid icke, att räntefot och övriga kreditvillkor

skulle vara av ringa betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Det är tvärtom

kommissionens mening, att en skicklig och aktiv politik irån riksbankens

sida är ett oundgängligt led i statsmakternas strävan att efter kriget stabilisera

produktionen och sysselsättningen inom näringslivet på en hög nivå. Örn

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

15

inflationstendenser skulle uppkomma inom landet, är det av vikt, alt riksbanken

genom lämpliga monetära åtgärder eftersträvar kontroll över kreditmarknaden.

Kommissionen beaktar den deklaration fullmäktige avgiva, att, örn en

tendens till åtstramning av penningmarknaden skulle uppkomma omedelbart

efter ett vapenstillestånd, exempelvis på grund av ökade valutaanspråk från

näringslivets sida, denna tendens bör motverkas genom ingripanden från riksbanken

på penning- och kreditmarknaden av sådan natur, att en höjning

av den långa räntan undvikes, även örn en viss höjning av de korta räntesatserna

kan tänkas böra godtagas.

Kommissionen anser sig böra understryka fullmäktiges yttrande, att, örn

under omställningen efter stridshandlingarnas upphörande depressionstendenser

skulle framträda, räntepolitikens utformning kan bli av väsentlig betydelse

för övervinnandet av dessa. Kommissionen vill framhålla, att, örn produktionen

och sysselsättningen skulle visa tendenser att nedgå, en räntesänkning

är det första medel, som på penningpolitikens område bör övervägas.

Fastän en räntesänknings omedelbara verkningar på prisutvecklingen icke äro

betydelsefulla, kunna nämligen dess verkningar på produktionens och investeringarnas

räntabilitet vara avsevärd, särskilt inom vissa områden.

Det är antagligt, att under övergångsperioden extraordinära anspråk på

krediter komma att ställas från andra länder, vilket nödvändiggör noggranna

överväganden både med hänsyn till kreditvillkoren och sättet för finansieringen

i syfte att kontrollera inflationstendenser. Till dessa frågor återkommer

kommissionen under sitt senare arbete.

Dessa uttalanden innebära icke något ståndpunktstagande till räntepolitiken

på längre sikt, vartill kommissionen kan få anledning att återkomma

i annat sammanhang.

I senare delen av sitt ullåtande diskuterar kommissionen valutapolitiken.

Den anför därvid följande.

I fråga örn valutakursernas höjd vili kommissionen till en början anföra,

att en stegring av den svenska kronans internationella värde i och för sig

under många förhållanden sannolikt skulle vara ett relativt effektivt penningpolitiskt

medel för att bringa ned prisnivån vid förbättrat försörjningsläge.

Därest valutakurserna före denna åtgärd skulle ha legat på en nivå,

som vid beaktande av prisförhållandena inom och utom landet samt beskaffenheten

av vår internationella handel på lång sikt icke innebure risk vare

sig för under- eller övervärdering av den svenska kronan, skulle stegringen

av kronans värde blott kunna avse alt vara av tillfällig karaktär och närmast

innebära en på kort sikt tillskapad förstärkning av den tendens till prissänkning

inom landet, som sjunkande importpriser i och för sig framkalla. Ett

sådant användande av valutapolitiken i den inre penningpolitikens tjänst

måste kommissionen emellertid bestämt avstyrka, enär det skulle kunna ofördelaktigt

påverka exporten, vilkens utveckling är av primär betydelse för

Sveriges möjligheter att efter kriget uppehålla en hög produktion och sysselsättning.

Även ur allmänna internationella synpunkter anser kommissionen, att den

ordning för valutaförhållandena i världen, till vars befordrande även Sverige

i män av sina krafter bör bidraga, i främsta rummel bör innefatta, alt de

enskilda staterna avstå från att främja inre penningpolitiska syften genom

valutapolitiska åtgärder av antytt slag. Kommissionen vill härtill anmärka, att

örn riksbanken av dessa skill avstår frän delta i och för sig effektiva medel

alt påverka prisutvecklingen inom landet, och då riksbankens kredit- och

räntepolitik, sorn nyss nämnts, blott i begränsad måll kan väntas påverka

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

prisutvecklingen på kort sikt, kravet på direkt priskontroll i syfte att under

övergångstiden nå den åsyftade sänkningen av prisnivån skarpes.

Kommissionen vill härefter taga upp valutafrågan ur utrikeshandelns synpunkt.

Med den dominerande betydelse utrikeshandeln har för vår folkförsörjning,

är det en väsentlig förutsättning för uppehållandet av en tillfredsställande

produktion och sysselsättning inom vårt lands näringsliv, att man

tämligen omedelbart efter det europeiska krigets upphörande kan räkna med

en ökning av exporten och att denna därefter så snabbt som möjligt kan uppbringas

till vad som med hänsyn till produktionskapaciteten kan anses utgöra

en normal exportvolym. Även om man för kanske flertalet av de mera

betydande exportvarorna bör kunna under övergångsperioden förvänta en

avsevärd efterfrågan från utlandet, komma emellertid stora svårigheter att

möta för exportkapacitetens fulla utnyttjande. I första hand måste de hinder,

som kunna möta för införskaffande på vissa områden av råvaror, bränsle,

halvfabrikat och maskiner övervinnas. I andra hand kunna transportproblemen

och i utlandet rådande knapphet på betalningsmedel bereda avsevärda

svårigheter.

Kommissionen har tillsatt särskilda delegationer med uppdrag alf utreda,

vilka åtgärder som kunna vidtagas för att i möjligaste mån övervinna dessa

exportsvårigheter, och bortser i fortsättningen av här föreliggande utlåtande

från dessa problem.

Ur begränsad valutasynpunkt kunde exportens huvudintresse synas vara

en låg internationell värdering av den svenska kronan, vilken skulle stegra

exportöremas ersättning i svensk valuta. Men i beaktande både av sådana

skyddsåtgärder i andra länder, som kunna väntas möta en undervärdering

av den svenska kronan, och av den relativt snabba anpassning av kostnadsnivån

inom exportindustrien, vilken vore att vänta och som korinne att göra

förmånerna av relativt kortsiktig natur, torde det kunna fastställas, att exporten

icke har ett bestående intresse av ett lägre internationellt värde på

den svenska kronan, än som motsvarar ett långsiktigt jämviktsläge i handelsoch

betalningsbalansen.

Exporten har framförallt intresse av alt det blir ordnade och möjligast

stabila valutaförhållanden i världen. Detta intresse, som även delas av importen,

är enligt kommissionens mening så stort, att kommissionen oreserverat

kan instämma i fullmäktiges yttrande, att Sverige bör lämna stabiliseringssträvandena

sitt stöd, även örn detta skulle medföra att det uppställda

önskemålet beträffande pris-, inkomst- oell konjunkturutvecklingen inom landet

i någon mån finge eftersättas. Därmed åsyftas de gradvis skeende konjunkturella

och strukturella förändringar i de internationella bytesrelationerna

mellan olika länder, som vid fasta valutakurser tid efter annan förutsätta

vissa mindre justeringar uppåt eller nedåt av de olika ländernas pris- och

inkomstsystem.

Grundvalen för en sådan ordning är givetvis att energiska förenade mternationella

ansträngningar göras för att förhindra uppkomsten av sådana

kraftiga allmänna konjunkturrörelser uppåt eller nedåt, som skulle för vissa

länder medföra en så stor intressekonflikt med hänsyn till önskemålen om

stabilt yttre, respektive inre värde på valutan, att det internationella valutasystemet

hotade att brytas sönder. Valutastabiliteten underlättas vidare genom

internationella överenskommelser i syfte att frigöra världshandeln och lämna

de internationella kapitalrörelserna friare spelrum. En sådan genomgripande

reformering av de internationella förhållandena efter kriget ligger i hög grad

i Sveriges intresse. I likhet med fullmäktige vill kommissionen därtill särskilt

understryka angelägenheten av att, även om många praktiska svårigheter

föreligga, valutorna från början ges sådana relationer, som avspegla det reia
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

17

liva pris- och kostnadsläget i olika länder. Iakttages icke denna regel, lärer eli

försök lill internationell valutastabilisering redan av denna grund komma

att misslyckas oell möjligheterna att inom rimlig tid tillgodose önskemålet

örn valutakontrollens upphävande förminskas.

Förhållandena omedelbart efter kriget torde icke bliva gynnsamma för

en sådan internationell ordnings grundande och således ej heller för valutakursernas

fastlåsande. Det är emellertid kommissionens uppfattning, att,

vare sig internationell valutastabilisering kommer lill stånd eller icke under

denna tid, det ligger i Sveriges intresse att snarast nå sådana valutakurser,

som för en så stor del av våra import- och exportmarknader som möjligt

beteckna ett läge, vilket varken innebär övervärdering eller undervärdering

av den svenska kronan. Genom en sådan inriktning av vår valutapolitik tjäna

vi även i vår mån det allmännare intresset att nå fram till en stabil internationell

valutaordning.

Även örn den svenska valutapolitiken inriktas på stabilitet i valutakurserna

på sätt som ovan angivits, kan det inträffa situationer, då denna politik

kan behöva tagas under omprövning. Fullmäktige beröra särskilt det

lall, då, närmast på grund av prisstegringar utomlands, den svenska valutan

skulle bli undervärderad. Del kan icke anses uteslutet, att en inflation uppslår

i de större länderna mera omedelbart efter stridshandlingarnas upphörande.

till följd hl. a. av att den betydande köpkraftsreserven i skilda länder

mobiliseras, innan varutillgången förbättrats. Följden bleve för Sveriges del

att den prissänkande inverkan, som den rikligare varutillgången normalt borde

utöva, förhindrades att göra sig gällande. Hade prisstegringen utomlands

gått långt, kunde i vårt land rentav en tendens till prisstegring i stället för

prissänkning uppstå. I ett sådant fall stå principiellt tvenne vägar för svensk

penningpolitik öppna. Vi kunde tänkas godtaga en anpassning av det inre

ekonomiska systemet till prisstegringen utomlands, vilket .skulle innefatta

en allmän stegring av penninginkomsterna i landet, framdriven av de olika

inkomsttagargrnppernas strävan att nå den levnadsstandard, som då icke

framkallas genom prissänkning. En sådan handlingslinje strider emot det

ovan uppställda och motiverade penningpolitiska programmet. Enligt detta

program skulle vi i stället nödgas stegra den svenska kronans internationella

värde till dess jämviktsnivå och därigenom borttaga det speciella hinder

för prissänkningens genomförande, som ligger i de för höga växelkurserna

på utlandet.

Emellertid kunna måhända under krigets fortsättning och efter dess avslutande

motsatta tendenser göra sig gällande, vilka i så fall .skulle innebära,

att den svenska kronan komrne att stå övervärderad. Detta skulle kunna bli

fallet, om de ekonomiskt mera betydande länderna misslyckades i sina strävanden

att stabilisera konjunkturerna, så att en allmän depression i förbindelse

med ett starkt prisfall uppstode. Örn i en sådan situation valutastabiliseringen

vidmakthölles, bleve den blott ett medium leir depressionens spridning

från de länder, där den uppstått. För alt undvika en depressionsskapande

deflation i vårt land, skulle vi då nödgas sänka värdet av den svenska

kronan.

Kommissionen har icke funnit anledning upptaga tdl behandling det lall.

då en övervärdering kunde uppstå genom en valutadepreciering i andra länder.

Primärt ligger det emellertid i Sveriges intresse alf, som tidigare framhållits,

i mån av sina krafter stödja de internationella strävanden som inriktas

på önskemålet att förhindra uppkomsten efter kriget av en förödande

konkurrens i valutadepreciering.

Ehuru kommissionen av skäl som tidigare framhållits, såsom det primär:!

önskemålet för svensk valutapolitik uppställer en stabilisering simi ast möj
Bihang

till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 252. 4

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 252.

ligt av valutakurserna, måste kommissionen dock på nyss anförda grunder

instämma i fullmäktiges uttalande, alt ett behov av valutarörlighet för Sveriges

del kan tänkas komma alf föreligga framförallt under två olika förutsättningar.

Den ena kan bestå i en intlationsvåg i de större länderna mera

omedelbart efter stridsliandlingarnas upphörande, varvid vårt behov bleve en

viss höjning av den svenska valutans yttre värde. Den andra förutsättningen

kan tänkas vara en allmän depression i förbindelse med ett starkt prisfall.

Det kan därvid bli ett tvingande behov att sänka den svenska valutans värde.

Av fullmäktiges .skrivelse synes framgå, att fullmäktige tänkt sig att såsom

resultat av krigstidens pris- och valutarörelser omedelbart efter kriget

i första hand en undervärdering av den svenska kronan vore den sannolikare

jämviktsrubbningen. Kommissionen håller ävenledes före, att de nu rådande

tendenserna närmast peka i denna riktning.

En riktig anpassning av den svenska valutapolitiken efter krigets slut blir

en av riksbankens mest maktpåliggande uppgifter. Kommissionen vill därför

till slut för sin del rekommendera, att förberedande undersökningar igångsättas

inom riksbanken, vilka kunna ge så intensiv belysning som möjligt

åt pris- och valutarörelserna inom olika länder, valutakursernas framtida

jämviktslägen, våra import- och exportvarors priselasticitet, våra valutabehov

under olika betingelser samt andra spörsmål av vikt för valutapolitikens

riktiga uppläggning.

Avslutningsvis upplyser kommissionen, att .samtliga dess ledamöter med

undantag av herr Ohlin, som på offentligt uppdrag vistas utomlands, samt —

såsom experter enligt särskilt förordnande av chefen för finansdepartementet

— bankdirektörerna E. Browaldh, E. Erson Herslow och .T. Wallenberg deltagit

i ärendets behandling.

Departementschefen.

I sin skrivelse angående penningpolitikens inriktning lia bankofullmäktige

först uttalat sig rörande läget under förutsättning att krigsförhållandena i

Europa fortsätta och försörjningen icke undergår någon mera avsevärd

förändring. Målet för penningpolitiken måste då vara detsamma som hittills.

Särskilt med hänsyn till att prisstegringen gått utöver vad som motsvarar

nedgången i försörjningen betyder detta, att varje ytterligare höjning av prisnivån

såvitt möjligt bär förhindras, vilket förutsätter, alt den nuvarande

restriktiva pris- och inkomstpolitiken vinner fortsatt tillämpning.

Till vad fullmäktige sålunda anfört kan jag ansluta mig.

Huvudintresset knytes emellertid i detta sammanhang till frågan örn penningpolitikens

inriktning under de ändrade förhållanden som kunna väntas

inträda, örn fientligheterna upphöra i Europa. Även detta spörsmål har

behandlats av bankofullmäktige, vilkas synpunkter ytterligare utvecklats och

kompletterats av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering i utlåtande

över fullmäktiges skrivelse i ämnet. Diskussionen av frågan utgår från den

utredning som förra hösten verkställdes av sakkunniga inom riksbanken såsom

ett led i de förberedande undersökningarna rörande olika efterkrigsproblem.

Utan att själva framlägga ett förslag till program för penningpolitiken under

efterkrigstiden sökte de sakkunniga angiva, hur ett sådant program i sina

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 25:2.

19

huvuddrag borde utformas, om man fortsättningsvis utginge från de principer

som hittills varit vägledande för penningpolitiken i vidare mening.

De sakkunniga kommo därvid till att en förbättring i försörjningen borde

föranleda ett motsvarande prisfall men att intet försök borde göras att återställa

förkrigstidens prisnivå i vidare mån än som följde härav. Denna

ståndpunkt blev i den allmänna diskussionen föremål för kritik. En viss

reduktion av penninginkomsterna ansågs sålunda böra ske i syfte att pressa

ned prisnivån längre än som följde av de sakkunnigas uttalanden trots

de risker för sysselsättningen med vilka en sådan deflationspolitik vore förbunden.

Man ville på detta sätt skydda realvärdet för penningfordringar uppkomna

före kriget eller under de första krigsåren. Den målsättning för penningpolitiken

som de sakkunniga ansågo följa av de hittills godtagna principerna

för denna politik har emellertid sedermera enhälligt godtagits såsom

riktlinje för penningpolitiken under efterkrigstiden av såväl bankofullmäktige

som kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering.

Med hänvisning i övrigt till den ingående diskussion av de penningpolitiska

problemen som framlagts av fullmäktige och kommissionen torde jag

här få inskränka mig till att ange de huvudpunkter i fråga örn penningpolitikens

inriktning efter kriget örn vilka enighet sålunda vunnits linder

ärendets förberedande behandling. Den tid efter krigets slut, som avses, omfattar

den period, varunder de olika processer försiggå, som gradvis leda till

den extraordinära varuknapphetens avveckling och jämviktens återställande

inom pris- och kostnadssystemet.

1. En stabilisering av penningvärdet bör eftersträvas inom de gränser,

som betingas av fluktuationer i varuförsörjningen sammanhängande med

växlingar i den inhemska produktiviteten eller i bytesrelationerna med utlandet.

I enlighet härmed bör en förbättring i försörjningen efter kriget föranleda

en motsvarande förbättring av penningvärdet.

2. Penninginkomsterna böra i regel varken höjas eller sänkas. Vid en

prisfallsrörelse bör en inkomstsänkning icke eftersträvas av penningpolitiska

skäl i syfte att åstadkomma en höjning av penningvärdet utöver vad

som svarar mot den förbättring av försörjningsläget som prisfallet återspeglar.

önskvärdheten av en sådan höjning utgör alltså icke ett tillräckligt

skäl för en sänkning av inkomstnivån, örn priserna falla. Överhuvud bör

icke såsom inål för penningpolitiken uppställas en återgång till någon viss

prisnivå.

3. Vid tillämpningen av prissänkningsprogrammet bör tillses, att depressionsverkningar,

som hota att leda till en mera allmän arbetslöshet, undvikas,

samtidigt som det emellertid bör iakttagas, att en så fullständig återgång

av den under kriget inträdda prisstegringen som möjligt är önskvärd.

4. Valutastabilitet bör eftersträvas, även örn detta skulle innebära, att

den interna målsättningen för penningpolitiken i någon mån finge eftersättas.

1 händelse Sverige skulle utsättas för ett kraftigare inflytande i depressiv

eller inflatorisk riktning från utlandet, bör dock en justering av växelkur
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.

serna tillgripas suni medel att möta detta inflytande, i den nian en dylik

justering är förenlig med Sveriges internationella åtaganden. En växelkursanpassning

som medel i konkurrensen på dc internationella marknaderna

bör däremot icke ifrågakomma.

5. Den nuvarande räntestabiliseringen bör tills vidare fullföljas. I ett depressionsläge

blir emellertid en omprövning av räntepolitiken nödvändig.

Därvid bedömes räntan närmast ur sysselsättningssynpunkt. Vid en eventuell

inflatorisk utveckling bör ökad kontroll över penningmarknaden eftersträvas

genom lämpliga monetära åtgärder. En höjning av den långa räntan bör

emellertid icke ske.

Kommissionen har särskilt uppmärksammat frågorna örn utrymmet för

och behovet av ändringar i fråga örn inkomstavvägningen olika grupper emellan

inom ramen av det här angivna programmet samt örn priskontrollens

betydelse och utformning vid programmets genomförande. Jag saknar anledning

att i detta sammanhang gå närmare in på dessa frågor men vill understryka

vad kommissionen framhållit, nämligen dels att örn inkomstjusteringar

under här ifrågavarande period skulle tendera att bli allmänna och väsentligt

förlöpa i samma riktning, kunde hela det penningpolitiska programmets

fullföljande komma att vedervågas, dels också att rationaliseringar och

andra kostnadsreduktioner i regel böra komma samtliga inkomsttagare tillgodo

genom en sänkning av priserna.

Till slut må tillfogas att det här sammanfattade programmet icke avser

att fastlägga en penningpolitik som skall tillämpas oberoende av den faktiska

utvecklingen. Inom ramen av de allmänna principer sorn programmet

angiver måste denna utveckling tvärtom bli bestämmande för penningpolitikens

utformning. Det må vidare understrykas, att programmet icke innefattar

ett ståndpunktstagande till frågan vilken inkomstpolitik som vid en

senare tidpunkt och på längre sikt kan vara motiverad ur penningpolitiska

synpunkter eller med hänsyn till det svenska näringslivets internationella

konkurrenskraft.

Det program för efterkrigstidens penningpolitik varom enighet nätts under

frågans förberedande behandling synes även mig utgöra en lämplig ram, när

det gäller att i anslutning till den faktiska marknadsutvecklingen utforma

den ekonomiska politiken. Jag kan även ansluta mig till vad bankofullmäktige

och kommissionen anfört till motivering och förklaring av programmets

olika delar.

I anledning av bankofullmäktiges förslag om fortsatt befrielse för riksbanken

från sedelinlösningsskyldigheten bör sedvanlig framställning i ämnet

nu göras till riksdagen. I samband därmed bör ställning tagas till fullmäktiges

förslag om komplettering av nu gällande valutaförordning med

sådana bestämmelser som kunna befinnas erforderliga för att hindra en

kapitalinströmning (jfr prop. nr 290/1939, bilaga E, valutaförordning I). På

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

21

av fullmäktige anförda skäl tillstyrker jag, att framställning nu göres till

riksdagen örn bemyndigande för Kungl. Majit att meddela sådana bestämmelser.

Med åberopande av det anförda får jag hemställa, alt Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen att

dels medgiva, att riksbanken må för tiden från och med

den 1 juli 1944 till och med den 30 juni 1945 vara fritagen

från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna

sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock

för riksbanken att, örn förhållandena därtill giva anledning,

före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen avbankens

sedlar,

dels ock medgiva, alt Kungl. Majit må meddela förordnande

som avses i 1 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)

i huvudsaklig anslutning till bestämmelserna angående kapitalinströmning

i det vid propositionen nr 290 till 1939 års

riksdag såsom bilaga E fogade förslaget till valutaförordning I.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Birger Öhman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.