Angående allmänna grunder för pensionering av vissa f. d. anstållningslxavare vid vägvåsendet
11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1944:260, Angående allmänna grunder för pensionering av vissa f. d. anstållningslxavare vid vägvåsendet
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
1
Nr 260.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående allmänna grunder
för pensionering av vissa f. d. anstållningslxavare
vid vägvåsendet; given Stockholms slott den 28 april
19U.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars aviåtande till riksdagen föredraganden hemställt.
GUSTAF.
K. G. Ewerlöf.
Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 april
19U.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf, Rubbestad.
Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anmäler statsrådet Ewerlöf frågor om allmänna grunder för pensionering
av vissa f. d. anställningshavare vid vägväsendet samt anför därvid.
I samband med förstatligandet från och med den 1 januari 1944 av den
allmänna väghållningen på landet uppkommo olika spörsmål örn pensionering
av personal, som innehaft anställning hos vägdistrikt. Spörsmålen avsågo
både personal, som erhöll anställning i statens tjänst, och personal,
som blev övertalig i anledning av förstatligandet. I viss omfattning hade
vägdistrikten anordnat pensionering av ifrågavarande personal. Detta hade
i allmänhet skett beträffande den tekniska personalen, i vissa fall beträffande
Bihang lill riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 260.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
för kamerala ändamål anställda befattningshavare och i undantagsfall beträffande
arbetarpersonal. För pensioneringen hade vägdistrikten tillämpat skiftande
lonner. Viss personal hade bereus delaktighet i statens pensionsanstalt.
I andra fall hade vägdistrikten anordnat pensionsförsäkring i enskild pensionsinrättning
eller ock utfäst sig att själva svara för utbetalningen av pensionerna.
Ett vägdislrikt hade anordnat pensionering av arbetarpersonal genom
pensionsstyrelsens frivilliga försäkring.
Av ifrågavarande pensionsspörsmål har flertalet i enlighet med beslut vid
1943 års riksdag (prop. nr 286, punkt 13; r. skr. nr 466) reglerats genom
kungörelser den 24 september 1943, nr 710 och 711. Angående innebörden
av de meddelade bestämmelserna må nämnas följande.
Vad först angår personal, som erhållit statsanställning, lia allmänna tjänsteoch
familjepensionsreglementena respektive 1942 års tjänste- och familjepensionsreglementen
för arbetare erhållit tillämpning under i allmänhet gällande
förutsättningar, vilket emellertid beträffande arbetarpensionsreglementena
innebär, att de icke tillämpas å den, som vid statsanställningen uppnått
den såsom pensionsålder för arbetare i statens tjänst gällande levnadsåldern
av 60 år. För pensionsreglementenas tillämpning i nu avsedda fall ha dessutom
meddelats särskilda bestämmelser, genom vilka bland annat hänsyn
tages till huruvida och på vad sätt pensionering anordnats vid anställningen
hos vägdistrikt.
I förekommande fall tillämpas vidare kungörelsen den 30 juni 1942 (nr
696) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens
tjänst — den s. k. summariska pensionskungörelsen — likaledes i förening
med vissa särskilda bestämmelser. Ej heller denna kungörelse är tilllämplig
på den, som uppnått en levnadsålder av 60 år, innan han efter vägväsendets
förstatligande vunnit anställning i statens tjänst. Även de till denna
pensionsförfattning hänförliga särbestämmelserna innebära, att hänsyn
tages till huruvida och på vad sätt pensionering anordnats vid anställningen
hos vägdistrikt. I övrigt innebära de, liksom de till arbetarpensionsreglementena
hörande särbestämmelserna, att med tid för anställning i statens tjänst
må i pensionshänseende likställas tid för anställning hos väghållningsdistrikt
eller vägdistrikt ävensom, i den mån eljest beräknad anställningstid understiger
25 år, tid för anställning hos entreprenör för vägunderhåll.
Erhålles sådan anställning i statens tjänst, vid vilken ej är anordnad pensionering
med avgiftsplikt, bestridas i förekommande fall av statsmedel de
pensionsförmåner, som vägdistrikt kan ha utfäst sig att självt bereda anställningshavaren,
därvid förmånerna beräknas på sätt enligt vägdistriktets utfästelse
skolat ske för det fall, att anställning i statens tjänst ej erhållits.
Beträffande pensionsfrågan för den personal, som blivit övertalig genom
vägväsendets förstatligande, innebär 1943 års riksdagsbeslut i huvudsak följande.
Där pensionsrätt i statens pensionsanstalt förelegat på grund av anställning
hos vägdistrikt, har vederbörande med utgången av år 1943 upphört
att vara underkastad det för pensionsanstalten gällande reglementet, i
följd varav tjänstårsberäkningen avbrutits men vederbörande äger rätt att
komma i åtnjutande av uppskjuten tjänstepension, när han uppnått pensionsåldern
eller dessförinnan blivit varaktigt arbetsoförmögen. Av vägdästrikt
tecknade försäkringar i enskild pensionsinrättning ha uppsagts i anslutning
till avvecklingen av vägdistriktens verksamhet och vidmakthållas
ej av statsverket. På motsvarande sätt har i de fall, där vägdistrikt anordnat
pensionering genom anslutning till pensionsstyrelsens frivilliga försäkring,
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
3
premiebetalningen från arbetsgivarens sida upphört i och med avvecklingen
av vägdistriktens verksamhet. Vad slutligen angår de fall, där vägdistrikt
utfäst sig att självt pensionera anställningshavare, bestridas de utfästa pensionsförmånerna
från och med den tidpunkt, som av vägdistriktet fastställts
såsom pensionsålder, av statsmedel.
Pensionsförhållandena ha sålunda blivit reglerade för de anställningshavare
hos vägdistrikt, som erhålla anställning i statens tjänst, utom i det fall,
att arbetaranställning vinnes efter uppnådd ålder av 60 år. Beträffande detta
fall framhölls i propositionen nr 286/1943, att anställning, som avsåges i den
summariska pensionskungörelsen, enligt meddelad föreskrift finge innehavas
efter 60-årsåldern allenast efter särskild prövning att vederbörande arbetare
med hänsyn till arten och omfattningen av de arbetsuppgifter, som tillhörde
anställningen, kunde anses äga tillfredsställande tjänstduglighet i denna. Om
arbetare, som redan uppnått 60 års ålder, erhölle mera stadigvarande anställning
i statens tjänst och på grund därav skäl förelåge att bereda honom
understöd i någon form, borde frågan därom lämpligen göras till föremål
för särskilt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen.
I propositionen uttalades även, att understöd i lämplig form i särskilt fall
borde kunna beredas övertalig tjänsteman eller arbetare. Det förutsattes närmast,
att dylika frågor skulle från fall till fall underställas riksdagens prövning.
I skrivelse den 11 april 1944 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagt
förslag till grunder för understöd av statsmedel åt vissa hos vägdistrikt
tidigare anställda arbetare, nämligen dels arbetare, som erhållit anställning
i statens tjänst efter uppnådd ålder av 60 år, dels ock vissa äldre arbetare,
som blivit övertaliga i anledning av vägväsendets förstatligande. Styrelsen
har härom anfört i huvudsak följande.
Vid statens övertagande av vägväsendet den 1 januari 1944 fanns hos vägdistrikten
ett stort antal arbetare, som voro över 60 år och som enligt gällande
bestämmelser icke komma i åtnjutande av pension vare sig enligt 1942
års tjänstepensionsreglemente för arbetare eller enligt de summariska pensionsbestämmelserna.
För att icke låta vägförstatligandet i och för sig avbryta
dessa arbetares förvärvsmöjligheter har styrelsen i största möjliga utsträckning
behållit arbetarna i tjänst. På grund av åldersskäl och minskad
arbetsförmåga torde detta emellertid icke i längden vara möjligt. Enligt styrelsens
mening synas vägande skäl tala för att de arbetare, som under en
längre tid varit anställda hos vägdistrikt eller väghållningsdistrikt, vid sitt
entledigande erhålla understöd i någon form. Med utgångspunkt från den i
de summariska arbetarpensionsbestämmelserna angivna minimitiden av 15
tjänstår för erhållande av pension torde antalet av de arbetare, som erhållit
statlig anställning efter fyllda 60 år och som före anställningen innehaft
en sådan minsta anställningstid hos vägdistrikt eller väghållningsdistrikt,
kunna beräknas till omkring 300.
Det finnes jämväl ett flertal arbetare med lika lång anställningstid, vilka
till följd av vägarbetets säsongartade beskaffenhet permitterats av vägdistrikten
i slutet av år 1943 och som icke kunnat beredas sysselsättning
vid den statliga vägorganisationen. Det synes skäligt, att siven dessa arbetare,
som blivit övertaliga genom vägförstatligandet, beredas understöd.
4
Kungl. Majlis proposition nr 260.
På grund av sin höga ålder torde de nämligen endast i undantagsfall kunna
skaffa sig medel till uppehället genom övergång till annat arbete. Den omständigheten,
att de icke kunnat erhålla statlig sysselsättning, bör icke föranleda,
att de komma i en sämre ställning än de, som erhållit sådan anställning.
Enligt uttalande i propositionen nr 286/1943 synes avsikten ha varit, ati
fråga örn understöd åt övertaliga f. d. anställningshavare hos vägdistrikten
skulle underställas riksdagens prövning från fall till fall. Så torde ock
bliva fallet vad beträffar vägdistriktens tekniska och kamerala personal,
där antalet pensionsframställningar kan beräknas bliva relativt begränsat.
Med hänsyn till det stora antal, som den övertaliga vägarbetarpersonal, för
vilken pension kan ifrågakomma, räknar, vill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förorda, att riksdagen vad denna personal beträffar endast fastställer
de grunder, som böra gälla för pensioneringen.
Beträffande de grunder för pensioneringen, som borde komma till användning
i förevarande fall, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört
följande.
Pensioneringsgrunderna synas böra utformas i nära anslutning till bestämmelserna
i 1934 års summariska arbetarpensionskungörelse, kungörelsen
den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering
av viss arbetarpersonal i statens tjänst. Förutsättningen för erhållande av
understöd bör således vara den, att arbetaren efter fyllda 60 år antingen
vunnit arbetaranställning vid den statliga vägorganisationen eller ock under
år 1943 på grund av arbetsbrist permitterats av vederbörande vägdistrikt
samt att han vid anställningens upphörande under en tid av sammanlagt
minst 15 år efter fyllda 18 år innehaft anställning i statens tjänst, hos väghållningsdistrikt,
vägdistrikt eller entreprenör för vägunderhållet och därvid
under anställningen inom vägväsendet haft vägarbete såsom huvudsaklig
sysselsättning och förvärvskälla.
Understödsbeloppen synas också lämpligen böra ansluta sig till de pensionsbelopp,
som gälla enligt nämnda summariska arbetarpensionskungörelse.
Bestämmandet av beloppen bör dock ske med beaktande av att rörligt
tillägg och kristillägg, på motsvarande sätt som styrelsen i annat sammanhang
föreslagit beträffande de pensioner, som äro avsedda att utgå till den
övertaliga tekniska och kamerala personalen hos vägdistrikten, icke skola
utgå. Därest såsom utgångspunkt vid fastställandet av understödsbeloppen
tågås de pensionsbelopp, som utgå med tillämpning av den i förenämnda
kungörelse angivna normalskalan, böra dessa skäligen uppräknas, förslagsvis
med 10 procent.
Det torde förekomma, att bland den personal, som kan ifrågakomma till
erhållande av understöd, finnas förmän, vilka åtnjuta högre lön än för
arbetare i^ allmänhet. Ifrågasättas kan, huruvida icke dessa arbetare böra
komma i åtnjutande av ett något högre understödsbelopp än övriga arbetare.
Med hänsyn till vad sålunda anförts får styrelsen föreslå, att till arbetare
och förmän skola kunna utgå följande belopp:
Örn anställningstiden understiger 20 år........
Örn anställningstiden uppgår till 20 men ej till
25 år....................................
Om anställningstiden uppgår till 25 men ej lill
30 år....................................
Om anställningstiden uppgår lill 30 år eller mera
Arbetare
Förman
kronor
600
768
»
768
948
»
948
1 116
»
1 116
1 308
Kungl. Maj.ts proposition nr 260.
5
Frågor om beviljande av understöd synas lämpligen böra prövas av statens
pensionsanstalt. Vid behandlingen i övrigt av nu ifrågavarande understödsfrågor
torde bestämmelserna i den summariska arbetarpensionskungörelsen
i tillämpliga delar kunna lända till efterrättelse.
I ärendet ha infordrade utlåtanden avgivits av statens pensionsanstalt den
15 och av statskontoret den 17 april 1944.
Statens pensionsanstalt har icke framställt någon erinran mot väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag att möjlighet att erhålla understöd bereddes
sådan förutvarande arbetare hos vägdistrikt, som först efter fyllda 60
år vunnit anställning vid vägförvaltning och till följd därav ej kunde författningsenligt
erhålla pension eller som, på grund av vägarbetets säsongartade
karaktär, av vägdistrikt permitterats under år 1943 men till följd
av hög ålder icke kunnat erhålla sysselsättning vid den statliga vägorganisationen.
Ej heller hade pensionsanstalten något att erinra mot att generella
bestämmelser härom meddelades i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
förevarande framställning förordats. Emellertid syntes den möjligheten icke
kunna uteslutas, att arbetare kvarstått i anställning hos vägdistrikt fram till
tiden för vägväsendets förstatligande och likväl på grund av hög ålder icke
kunnat erhålla anställning vid vägförvaltning. Sådan arbetare syntes icke
böra bliva sämre ställd i fråga örn möjlighet att erhålla understöd än den,
som permitterats före förstatligandet, och syntes därför böra inbegripas bland
dem, som skulle kunna få understöd. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen syntes
lia förutsatt, att såsom villkor för att av vägdistrikt permitterad arbetare
skulle kunna få understöd skulle gälla, att arbetaren permitterats efter
fyllda 60 år. Pensionsanstalten ansåge lämpligare, att nämnda gränsålder
hänfördes till tidpunkten för förstatligandet, då anställning vid vägförvaltning
tidigast kunnat förekomma.
Pensionsanstalten har vidare föreslagit vissa jämkningar i de av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen förordade grunderna för understöd. Härom bär anstalten
anfört följande.
Understödsgrunderna lia av väg- och v a t ten!) y gg n a d s s tyr elsen föreslagits
skola utformas i nära anslutning till bestämmelserna i den summariska arbetarpensionskungörelsen
nr 585/1934. Enligt pensionsanstaltens mening böra
emellertid berörda grunder anpassas efter bestämmelserna i nu gällande
motsvarande kungörelse nr 696/1942 samt de bestämmelser rörande tillämpning
av sistnämnda kungörelse å förutvarande arbetare hos vägdistrikt, som
meddelats i 6 § av kungörelsen nr 710/1943. Därav skulle följa bland annat,
att såsom förutsättning för att understöd skulle kunna beviljas skulle gälla,
att anställningstiden uppgår till sammanlagt minst 15 år efter fyllda 18 år,
därav minst 12 år före fyllda 60 år.
De av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för arbetare i allmänhet föreslagna
understödsbeloppen, å vilka tilläggsförmåner ej skulle utgå, ha icke
givit pensionsanstalten anledning till erinran. Dessa belopp motsvara i stort
sett 70 procent av de i kungörelsen nr 696/1942 fastställda pensionsbeloppen
jämte därå vid nuvarande levnadskostnader belöpande tilläggsförmåner.
Förslaget att förmännen skulle erhålla högre understödsbelopp än övriga
arbetare kan anstalten däremot icke biträda, detta med hänsyn till bland
annat, att någon motsvarande särställning icke bereus förmän, som pensio
-
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
neras enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare eller de summariska pensionsbestämmelsema.
Ett inom statens pensionsanstalt i anslutning härtill uppgjort utkast till
bestämmelser rörande ifrågavarande understöd torde få såsom bilaga fogas
vid statsrådsprotokollet i detta ärende.
Statskontoret hav tillkännagivit samma uppfattning som statens pensionsanstalt.
Statskontoret hade sålunda icke i och för sig något att erinra mot
att åtgärder vidtoges för att bereda pension av statsmedel åt de förutvarande
arbetare hos vägdistrikt, som avsåges i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens föreliggande
förslag. Vad beträffade de föreslagna grunderna för pensioneringen
biträdde statskontoret pensionsanstaltens uppfattning, att pensioneringsgrunderna
borde anpassas efter 1942 års summariska tjänstepensionsbestämmelser
för arbetare samt de föreskrifter i kungörelsen nr 710/1943, som
hade avseende å den summariska arbetarpensioneringen. Vidare ansåge statskontoret
i likhet med pensionsanstalten, att förmännen icke borde komma i
åtnjutande av högre understödsbelopp än övriga arbetare.
I fråga örn kostnaderna för understöden har statens pensionsanstalt anfört,
att storleksordningen av dessa kostnader i viss mån helystes av det
förhållandet, att årskostnaden för enbart de arbetare, vilka efter fyllda 60
år vunnit anställning vid vägförvaltning och vilka i framställningen antagits
utgöra omkring 300, skulle — under antagande att den tillgodoräkningsbara
anställningstiden i varje fall understege 20 år — till en början uppgå till
omkring 300 X 600 = 180 000 kronor.
Vad beträffar den andra här ifrågavarande arbetargruppen, nämligen de
av vägdistrikt permitterade arbetare, som före utgången av år 1943 fyllt 60 år,
föreligga ej några direkta uppgifter örn antalet, men detta har antagits kunna
utgöra 100—200.
Fråga har uppkommit jämväl örn fastställande av enhetliga riktlinjer för
prövning av spörsmål örn utfyllnad i vissa hänseenden av pension, som på
grund av tidigare anställning hos vägdistrikt tillkommer övertaliga tjänstemän.
Fråga örn sådan utfyllnad har uppkommit i ett tiotal fall. Det har
framhållits, dels att den pension, som på grund av de tillämpade pensionsbestämmelserna
skulle utgå från pensionsåldern, i vissa fall bleve minskad
till följd av anställningens upphörande i förtid, dels ock att pension av
statsmedel borde utgå under tiden från anställningens upphörande till pensionsåldern.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statskontoret, vilka avgivit
utlåtanden i vissa här avsedda fall, äro ense om att den från pensionsåldern
utgående pensionen i förekommande fall bör genom statens försorg
uppbringas till det belopp, varmed den skulle ha utgått, örn ej anställningen
upphört före pensionsåldern, samt att pension av statsmedel bör under tiden
mellan anställningens upphörande och pensionsåldern utgå efter samma beräkningsgrund
som den från pensionsåldern utgående pensionen. Rörliga
tilläggsförmåner böra härvid enligt ämbetsverkens utlåtanden utgå allenast i
den mån sådana skulle ha utgått vid kvarstående i anställningen intill pensionsålderns
inträde.
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
7
Till belysande av innebörden av vad sålunda iöreslagits må nämnas följande.
I samtliga hittills underställda läll är fråga örn vägmästare eller schaktmästare.
Två övertaliga anställningshavare, vilka på grund av sin anställning hos
vägdistrikt ägt pensionsrätt i statens pensionsanstalt och uppnå pensionsåldern
den 17 februari 1945 respektive den 4 april 1952, skulle, om anställningen
fortgått intill pensionsåldern, från och med den 1 mars 1945 respektive
1 maj 1952 lia erhållit genast börjande pension till belopp av 847 resp.ektive
953 kronor jämte rörliga tilläggsförmåner. På grund av att de med
utgången av år 1943 upphört att vara underkastade pensionsanstaltens reglemente,
beräknas de i stället vid pensionsåldern erhålla uppskjuten pension
till belopp av 812 respektive 796 kronor jämte rörliga tilläggsförmåner. Deras
rätt att uppbära lön på grund av anställningen upphör från och med
den 1 augusti 1944. Myndigheternas förslag innebär, att tjänstemännen från
och med sistnämnda dag skola erhålla pension av 847 respektive 953 kronor
jämte rörliga tilläggsförmåner. Skulle vederbörande på grund av inträffad
varaktig arbetsoförmåga få från statens pensionsanstalt uppbära uppskjuten
pension före uppnådd pensionsålder, borde nedsättning med motsvarande
belopp vidtagas i den därefter och intill pensionsåldern utgående pension,
som här avses.
I ett fall, där en övertalig tjänsteman genom vägdistrikts försorg blivit tillförsäkrad
en pension från enskild pensionsinrättning å 3 000 kronor, utgående
från pensionsåldern den 10 augusti 1948, borde i princip av statsmedel
få utgå dels pension med nämnda belopp under tiden från anställningens
upphörande den 1 augusti 1944 intill pensionsåldern, dels ock för tiden därefter
med belopp motsvarande skillnaden mellan 3 000 kronor och det belopp,
vartill pensionen från pensionsinrättningen minskats på grund av premiebetalningens
avbrytande i förtid; rörliga tilläggsförmåner skulle ej utgå.
1 detta fall har emellertid den försäkrade träffat överenskommelse med försäkringsinrättningen
om att pensionen skall utgå redan från anställningens
upphörande den 1 augusti 1944 men med ett till omkring 1 590 kronor reducerat
belopp. Detta har föranlett myndigheterna att här föreslå en tilläggspension
av statsmedel å (3 000 — 1 590 =) 1 410 kronor, varå rörliga tillläggsförmåner
ej skulle utgå.
I tre fall lia vägdistrikt utfäst sig att själva bereda tjänstemän pension
med respektive 2 109 kronor 60 öre, 2 800 kronor och 1 500 kronor från
pensionsåldern, som inträder respektive den 1 december 1944, 3 mars 1949
och 13 maj 1945, och i ett fall har vägdistrikt utfäst sig att självt bereda en
tjänsteman med pensionsrätt i statens pensionsanstalt en tilläggspension å
73 kronor från oell med pensionsåldern den 4 april 1952; rörliga tilläggsförmåner
skulle ej utgå å beloppen. Med tillämpning av 1943 års riksdagsbeslut
skola ifrågavarande pensionsbelopp bestridas av statsmedel utan reduktion
på grund av förtidsavgång, då sådan reduktion icke varit föreskriven
av vägdistrikten. Det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statskontoret
framlagda förslaget innebär, att nämnda pensionsbelopp — utan rörliga
tilläggsförmåner — skola få utgå alltifrån anställningens upphörande
eller i det första fallet från den 1 juli 1944 och i de tre senare fallen från
den 1 augusti 1944.
Såsom i det föregående framhållits avsågs i propositionen nr 286 till 1943
års riksdag närmast, att vissa med vägväsendets förstatligande sammanhängande
pensionsfrågor skulle från fall till fall underställas riksdagens pröv
-
jFöredraganden.
8
Kungl. Metias proposition nr 260.
ning. Väg- och vatlenbyggnadsstyrelsen har emellertid numera föreslagit,
att för pensionering av arbetare, vilka efter uppnåendet av 60 års ålder vunnit
mera stadigvarande anställning i statens tjänst, samt av vissa äldre arbetare,
som blivit övertaliga i anledning av vägväsendets förstatligande, skulle
fastställas vissa grunder, vilka det skulle ankomma på Kungl. Maj:t eller
Kungl. Maj:t underställd myndighet att tillämpa. Då antalet sådana arbetare
är stort och pensionsfallen äro av tämligen ensartad beskaffenhet, kan jag
biträda nämnda förslag. Därest pensioneringsgrunder fastställas i nu avsedd
omfattning, torde det vara lämpligt, att enhetliga riktlinjer beslutas
jämväl för behandling av ärenden rörande utfyllnad av pensioner till övertaliga
tjänstemän, som ägt pensionsrätt på grund av anställning hos vägdistrikt.
De av statens pensionsanstalt föreslagna bestämmelserna om pensionering
av arbetarpersonal anknyta till 1942 års summariska pensionskungörelse jämte
de särskilda bestämmelser för tillämpning av denna kungörelse å f. d. personal
hos vägdistrikten, vilka meddelats med stöd av beslut vid 1943 års
riksdag. Avvikelser skulle i huvudsak endast gälla i fråga örn pensionsbeloppens
storlek. I detta hänseende har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagt
förslag till två särskilda pensionsskalor, en lägre att tillämpas å arbetare
i egentlig mening och en högre att tillämpas å förmän. Den lägre pensionsskalan
har utformats med utgångspunkt från pensionerna enligt 1934
års summariska pensionskungörelse, vilkas belopp emellertid höjts med i
runt tal 10 procent med hänsyn till att rörliga tilläggsförmåner ej skulle utgå
i här avsedda fall. Statens pensionsanstalt och statskontoret lia icke framställt
någon erinran i fråga om de belopp, som skulle ingå i den lägre skalan.
Remissmyndigheterna lia emellertid under hänvisning till utformningen
av gällande bestämmelser om pensionering av arbetare i statens tjänst förordat,
att nämnda pensionsskala jämväl tillämpas å förmän. Även jag finner
mig av enahanda skäl böra förorda, att en gemensam pensionsskala i
förevarande fall tillämpas. Vad angår de belopp, som skola ingå i pensionsskalan,
anser jag i likhet med myndigheterna, alt ifrågavarande arbetare, vilka
antingen allenast kort tid eller ock ej alls innehaft anställning i statens
tjänst, icke böra erhålla med rörliga tilläggsförmåner förenade pensioner enligt
den normalskala, som enligt 1942 års summariska pensionskungörelse
är tillämplig på arbetare med långvarig statsanställning. Med beaktande jämväl
av det sätt, varpå pensioneringsfrågan för nu avsedda arbetare kan antagas
ha gestaltat sig, därest vägväsendet icke blivit förstatligat, böra pensionerna
bestämmas till lägre belopp än som i form av fasta och rörliga
förmåner utgå enligt nämnda kungörelse. Skäl tala också för att pensionerna
icke förses med rörliga tilläggsförmåner. Beloppen böra emellertid
skäligen undergå någon höjning i förhållande till dem, som av myndigheterna
föreslagits för den lägre pensionsskalan. Å andra sidan synes det med
hänsyn till föreliggande förhållanden icke påkallat att upptaga särskilt högre
normalbelopp vid anställningstid av 30 år eller däröver. Jag föreslår alltså,
att såsom normalbelopp för pensionerna tillämpas 700 kronor, där anställ
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
9
rings tiden understiger 20 år, 900 kronor, där anställningstiden uppgår till
20 men ej till 25 år, samt 1 100 kronor, där anställningstiden uppgår till
25 år eller mera, dock att nämnda belopp av 700 och 1 100 kronor för vinnande
av delbarhet med 12 böra jämkas till 708 respektive 1 104 kronor.
1 fråga om pensioneringens anordnande i övriga hänseenden synas de av
statens pensionsanstaii förordade grunderna utgöra en i huvudsak godtagbar
lösning.
Det förslag, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statskontoret framlagt
rörande utfyllnad av pension, som på grund av anställning hos vägdistrikt
tillförsäkrats tjänsteman, vilken sedermera blivit övertalig i anledning
av vägväsendets förstatligande, innebär, att vederbörande av statsmedel
erhåller gottgörelse för den försämring i pensionsförhållandena, som eljest
skulle bliva en följd av att anställningen upphört före pensionsåldern. Härigenom
skulle från pensionsåldern erhållas en pension, som ej vöre reducerad
i anledning av tjänstgöringens och, i förekommande fall, premiebetalningens
avbrytande i förtid. Vidare skulle pension med oavkortat belopp
jämväl få utgå för tiden mellan anställningens upphörande och pensionsåldern.
Rörliga tilläggsförmåner skulle få utgå, i den mån detta skulle ha
blivit fallet vid anställningens bibehållande intill pensionsåldern. För min
del är jag beredd att i huvudsak tillstyrka vad sålunda föreslagits. Någon
rättslig skyldighet att vidtaga åtgärder i nu avsett syfte kan visserligen icke
anses åvila staten, lika litet som detta är fallet beträffande de åtgärder för
pensionering av arbetarpersonal, varom i det föregående varit tal. I det begränsade
antal fall, varom här är fråga, synas emellertid — främst i betraktande
av vederbörandes ålder — billighetsskäl tala för att staten tillser, att
befattningshavarnas levnadsvillkor efter anställningens upphörande icke bli
sämre än vad befattningshavarna haft att räkna med som pensionärer hos
vägdistrikten, örn ej förstatligandet kommit emellan. Det nu sagda torde äga
sin giltighet oavsett föreliggande olikheter i de tidigare utfästa pensionsförmånerna.
Tillräcklig anledning att nu justera vägdistriktens pensioneringsgrunder
i detta avseende synes nämligen icke föreligga. Icke heller torde tillräckliga
skäl vara för handen att för tiden mellan anställningens upphörande
och pensionsålderns inträde tillerkänna vederbörande ersättning av statsmedel
för mislad löneinkomst utöver den nu förordade pensionsförmånen.
I sådant fall där pensionering anordnats genom försäkring i enskild pensionsinrättning
måste självfallet förutsättas, att icke den försäkrade ensidigt
eller i samverkan med försäkringsgivaren må förfoga över försäkringen
med den verkan, alt staten därigenom åsamkas ökad pensionskostnad; såsom
förutsättning för åtnjutande av pensionsutfyllnaden bör även gälla, att
den försäkrade skall vara skyldig att på därom av vederbörande myndighet
gjord anmodan till statsverket överlåta sin rätt enligt pensionsförsäkringen
mot rätt att erhålla motsvarande pensionsförmån från staten. Erhåller vederbörande
ny sysselsättning, sedan anställningen hos vägdistrikt upphört,
bör möjlighet finnas alt i anledning därav minska eller indraga pensionsutfyllnaden,
såframt ej fråga är örn befattning i statens tjänst och vid avlöli
i hang till riksdagens protokoll Witt. 1 samt. Sr 2G0. ^
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
ningens bestämmande tagits hänsyn till att vederbörande åtnjuter tjänstepension
av statsmedel. I sistnämnda fall torde i allmänhet avlöningen böra
minskas med belopp motsvarande av statsmedel utgående pensionsförmån.
Kostnaderna för de pensioner, som beviljas jämlikt de av mig i det föregående
tillstyrkta pensioneringsgrundema, torde tills vidare böra bestridas
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m„ vilket anslag jämväl
i förekommande fall bör tillgodoföras medel, som inflyta vid avvecklingen
av försäkringar övertagna av statsverket.
Det bemyndigande att i huvudsaklig överensstämmelse med nu angivna
grunder reglera förevarande, med vägväsendets förstatligande sammanhängande
pensionsfrågor, som Kungl. Majit i anslutning till det anförda torde
böra utverka av riksdagen, synes böra gälla räknat från och med den 1 januari
1944.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen,
att bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående förordats meddela bestämmelser
angående pensioner åt vissa f. d. anställningshavare
vid vägväsendet.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Birger Öhman.
Kunell. Maj.ts proposition nr 260.
11
Bilaga.
Inom statens pensionsanstalt upprättat utkast till bestämmelser angående
understöd åt vissa förutvarande arbetare hos vägdistrikt.
1. Där så finnes skäligt, må understöd i enlighet med vad här nedan sägs
kunna beredas
dels arbetare i statens tjänst, som före den 1 januari 1944 innehaft anställning
hos vägdistrikt och sedermera efter fyllda 60 år vunnit mera stadigvarande
arbetaranställning vid vägförvaltning,
dels ock hos vägdistrikt före ovannämnda dag anställd arbetare, som är
född före den 1 januari 1884 samt kvarstått i anställningen till 1943 års utgång
eller på grund av arbetsbrist permitterats av vägdistriktet under år
1943 och som sedermera ej vunnit arbetaranställning som nyss sagts.
2. Understöd må beviljas under förutsättning, att arbetaren vid anställningens
upphörande eller, i fråga örn arbetare, som permitterats av vägdistrikt,
vid tiden för permitteringen under en tid av sammanlagt minst 15 år
efter fyllda 18 år, därav minst 12 år före fyllda 60 år, innehaft sådan anställning
i statens tjänst, hos väghållningsdistrikt eller vägdistrikt, som utgjort
hans huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla, eller ock sådan arbetaranställning
hos entreprenör för vägunderhållet, i vilken vägarbete utgjort
hans huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla.
3. Fråga örn understöd prövas av statens pensionsanstalt. Ansökning om
understöd ställes till pensionsanstalten och ingives till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som har att med eget utlåtande till pensionsanstalten överlämna
ansökningen jämte erforderlig utredning.
4. Beloppet av understödet, varå tilläggsförmåner ej må utgå, bestämmes,
där ej annat följer av vad i 5 och 7 punkterna sägs, i förhållande till den
sammanlagda tid arbetaren efter fyllda 18 år haft sådan anställning, som i
2 punkten avses, till nedan angivna belopp för år räknat:
Örn anställningstiden understiger 20 år ...................... 600 kronor
» » uppgår till 20 men ej till 25 år ........ 768 »
» » » » 25 » » » 30 » ........ 948 »
» » * » 30 år eller mera............ 1 116 »
Vid tillämpning härav iakttages, att hänsyn må tagas till tid för arbetaranställning
hos entreprenör för vägunderhållet allenast i den mån annan
anställningstid, som må tillgodoräknas, understiger 25 år.
5. Är arbetaren berättigad att av statsmedel utbekomma av vägdistrikt
utfästa pensionsförmåner eller äger han uppbära pension från enskild pensionsinrättning
på grund av försäkring tagen genom vägdistrikts försorg eller
sådan pension från pensionsförsäkringsfonden, till vilken bidrag lämnats
av vägdistrikt, bör hänsyn härtill tågås vid bestämmande av understödets
belopp.
6. Kostnaderna för understöd bestridas från det anslag å riksstaten, varifrån
kostnaderna för pension enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696)
med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens
tjänst bestridas.
7. I fråga om understöd skola i övrigt bestämmelserna i den i 6 punkten
omförmälda kungörelsen i tillämplig:! delar lända till efterrättelse.
8. Ovan meddelade bestämmelser skola lända till efterrättelse från och
med den 1 januari 1944.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.