Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 268

1944-05-12 · 357 sidor, varav 352 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 352 av 357 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:268, Kungl. Maj:ts proposition nr 268

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

1

Nr 268.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

civilförsvarslaq, m. m.; alven Stockholms slott den

12 maj 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till

1) civilförsvarslag;

2) lag örn skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom

civilförsvaret;

3) lag örn ändring i strafflagen för krigsmakten;

4) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn viss panträtt

i spannmål;

5) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) örn viss panträtt

i spånadslin och hampa;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310)

örn sjukhusvård vid krig eller krigsfara;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr

934) örn tjänsteplikt; samt

8) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar;

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

''t9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121)

örn vapenfria värnpliktiga; samt

10) förordning angående ändring i förordningen den 13 april 1940 (nr 215)

örn utrymningslijälp;

dels ock anhålla örn riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

11) kungörelse örn ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr

364).

GUSTAF.

Axel Hubbestad

Bihang lill riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

691 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Förslag

till

Civilförsvarslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Civilförsvaret kar till uppgift att i de hänseenden Konungen bestämmer

utöva sådan verksamhet för rikets försvar som icke åvilar krigsmakten, så

ock annan i samband därmed stående verksamhet.

För olika slag av civilförsvarets verksamhet skola finnas särskilda tjänstegrenar.

2 §•

Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna, att inom

riket eller del därav civilförsvaret skall intaga förstärkt beredskap (civilförsvar

sier edskap).

Närmare bestämmelser angående olika grader av civilförsvarsberedskap

(bereclsJcapsgrader) meddelas av Konungen.

2 kap.

Grunddragen av civilförsvaret.

3§-

Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Konungen av civilförsvarsstyrelsen.

4 §•

Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret.

5 §•

Riket indelas i civilförsvarsområden. Varje landsfiskalsdistrikt och stad,

som ej ingår i landsfiskalsdistrikt, utgör ett civilförsvarsområde, där ej

Konungen för visst fall annorlunda förordnar. Ingå i civilförsvarsområde

delar av skilda län, bestämmer Konungen till vilket län området i civilförsvar

shänseende skall anses höra.

6 §.

Inom civilförsvarsområde utövas den omedelbara ledningen av civilförsvaret

av en civilforsvarschefFör civilförsvarschefen skall finnas en eller

flera ställföreträdare.

Civilförsvarschef och ställföreträdare utses av länsstyrelsen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Befattningshavare viel polis- och brandväsendet äro skyldiga mottaga

uppdrag att vara civilförsvarschef eller ställföreträdare.

7 §•

Inom varje civilförsvarsområde skall finnas allmänt civilförsvar.

Särskilt civilförsvar skall, i den mån så är påkallat med hänsyn till bebyggelsens

täthet eller eljest, vara organiserat för särskilda byggnader och

anläggningar. Det benämnes hemskydd, örn det är avsett för byggnad som

väsentligen användes för bostadsändamål, och eljest verkskydd.

8§-

Civilförsvaret må, till avvärjande av betydande skada och enligt grunder

som Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen

bestämmer, under högsta civilförsvarsberedskap tagas i anspråk för uppgifter,

som ej röra det egna civilförsvarsområdet eller den egna byggnaden eller

anläggningen.

9§-

Där det för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten prövas

oundgängligt, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, överbefälhavaren

förordna, att under högsta civilförsvarsberedskap militär myndighet

må för särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet föreskrift örn

fullgörandet av civilförsvaret åvilande uppgifter.

10 §.

De grundläggande bestämmelserna rörande civilförsvarets omfattning och

beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde skola upptagas i en organisationsplan.

Organisationsplan så ock ändring däri fastställes av länsstyrelsen.

3 kap.

Civilförsvarsplikt.

11 §•

I riket boende svensk medborgare är från och med det kalenderår, varunder

han fyller femton år, till och med det kalenderår, varunder han fyller

sextiofem år, skyldig att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret som

hans kroppskrafter oell hälsotillstånd medgiva (civilförsvarsplikt).

Konungen äger i den utsträckning som befinnes lämplig förordna, att

vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning å utlänning här i

riket.

12 §.

Civilförsvarsplikt skall fullgöras i den omfattning som är nödig med

hänsyn till pågående eller befarad fientlig verksamhet samt till behovet

av utbildning och övning i civilförsvarstjänst. Är civilförsvarsberedskap

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

icke anbefalld inom någon del av riket, må civilförsvarspliktig icke utan

eget åtagande kunna tagas i anspråk för annat ändamål än utbildning och

övning, ej heller under längre tid för varje kalenderår än sextio timmar.

Den som enligt 17 § inskrivits för tjänstgöring i viss befälsbefattning

skall utan hinder av vad i första stycket sägs vara skyldig att medverka

vid förberedelsearbetet inom civilförsvaret i den omfattning som prövas nödig.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående civilförsvarspliktens

omfattning vid olika tider och för olika grupper av civilförsvarspliktiga,

så ock örn de befälsbefattningar med vilka följer skyldighet att

medverka vid förberedelsearbetet.

13 §.

Ej må utan tillstånd av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

av överbefälhavaren tjänstgöring i civilförsvaret åläggas någon å sådan tid,

att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller eljest

åvilande skyldighet att tjänstgöra vid krigsmakten.

14 §.

Örn befrielse från fullgörande av civilförsvarsplikt meddelar Konungen

bestämmelser.

15 §.

Civilförsvarspliktig är skyldig att på anmaning av civilförsvarscliefen inom

tid denne föreskriver lämna erforderliga upplysningar rörande personliga

förhållanden av betydelse för frågan örn den civilförsvarspliktiges tjänstgöring

i civilförsvaret.

16 §.

Den som kallas till tjänstgöring i civilförsvaret är skyldig att efterkomma

kallelsen, dock att, där han vid mottagandet vistas utom civilförsvarsområdet

och icke utan avsevärd olägenhet kan inställa sig å utsatt tid, han i stället

skall anmäla förhindret.

I avseende å tjänstgöringen skall han ställa sig till efterrättelse de föreskrifter

som meddelas honom av vederbörande befäl.

17 §.

Personal som är avsedd att under civilförsvarsberedskap fullgöra viss

tjänst i civilförsvaret må på förhand uttagas därtill genom inskrivning i den

ordning Konungen bestämmer.

Inskrivning må kunna avse, förutom civilförsvarspliktig, jämväl annan

som förklarat sig därtill villig och är för tjänsten lämpad, minderårig

likväl icke utan målsmans samtycke.

Har annan än civilförsvarspliktig inskrivits, skall å honom i tillämpliga

delar gälla vad förut i detta kapitel stadgas beträffande civilförsvarspliktig.

18 §.

Civilförsvarspliktig åligger att, då fråga uppkommer örn hans inskrivning

i civilförsvaret, efter kallelse personligen inställa sig å utsatt tid och plats

inom det civilförsvarsområde där han vistas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 268.

5

19 §.

Under högsta civilförsvarsberedskap må ej den, som är inskriven i civilförsvaret,

utan medgivande av civilförsvarschefen eller den lian bestämmer

lämna civilförsvarsområdet.

Vad sålunda stadgas skall icke utgöra hinder för den som har sin arbetsplats

eller stadigvarande bostad utom civilförsvarsområdet att, då hans tjänstgöring

i civilförsvaret det tillåter, begiva sig till arbetsplatsen eller bostaden.

20 §.

Där hos kommun eller municipalsamhälle anställd personal blivit inskriven

i det allmänna civilförsvaret för fullgörande av uppgift av samma

eller liknande slag som i den kommunala anställningen, skall personalens

tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret, örn den sker under civilförsvarsberedskap,

anses fullgjord i nämnda anställning.

21 §.

Varder någon genom fullgörande av civilförsvarsplikt hindrad att utföra

åtaget arbete, må det icke åberopas mot honom såsom grund för skadestånd

eller eljest.

Angående förbud för arbetsgivare att av skäl som i första stycket sägs

skilja någon från anställning ävensom angående rätt för arbetstagare att ej

av dylik anledning behöva vidkännas minskning i de med anställningen förenade

förmånerna i vidare mån än som följer av uppehållet i arbetet är

särskilt stadgat.

4 kap.

Anordnande av skyddsrum.

22 §. .

Inom stad och köping samt inom annat tättbebyggt område, som icke

är av endast ringa omfattning och betydelse, skola i mån av behov finnas

skyddsrum, i vilka vid fientlig verksamhet skydd kan beredas åt personal

som har att leda eller fullgöra tjänst i allmänna civilförsvaret, åt dem

som omhändertagas vid hjälpplats, härbärge och annan av allmänna civilförsvaret

anordnad anstalt, eller åt vägfarande och andra som uppehålla

sig på allmän plats (allmänt skyddsrum).

Jämväl annorstädes skall, diir särskilda förhållanden det påkalla, allmänt

skyddsrum finnas.

Den omfattning, vari allmänna skyddsrum skola finnas, bestämmes i

organisationsplanen.

23 §.

Allmänt skyddsrum skall vara så beskaffat, att det åtminstone skyddar

mot splitter från bomber och mot andra vid explosion kringkastade föremål

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

ävensom mot rök- oell stridsgaser samt jämväl i övrigt erbjuder skäligt skydd

mot andra verkningar av bomber än omedelbar träffverkan. Särskilt skall

iakttagas, att allmänt skyddsrum, som är beläget inom eller i omedelbar

närhet av byggnad, skall hava sådan hållfasthet, att det motstår den belastning

som kan uppkomma, örn byggnaden sammanstörtar. De byggnadstekniska

anordningarna i allmänt skyddsrum skola vara av stadigvarande

natur. Allmänt skyddsrum skall vara försett med reservutgång.

24 §.

1 mom. Inom område eller å plats, där enligt organisationsplanen särskilt

civilförsvar skall vara organiserat, skola följande anläggningar och

byggnader förses med skyddsrum (enskilt skyddsrum):

1. hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning som är av vikt

för allmänna samfärdseln;

2. industriell anläggning vid vilken i regel minst tjugufem personer samtidigt

äro sysselsatta;

3. anläggning som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller

pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer;

4. byggnad med mer än två våningar som till väsentlig del är avsedd

till bostad eller till kontors- eller affärslokal; samt

5. annan anläggning eller byggnad inom vilken människor bo eller eljest

vanligen vistas, såframt länsstyrelsen finner skyddsrum erforderligt med

hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge.

Vind anses i denna lag såsom våning, örn mer än hälften därav är

inredd till bostads- eller arbetsrum.

2 mom. För två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader skall

gemensamt skyddsrum vara anordnat, där anläggningarna eller byggnaderna

ej lämpligen kunna var för sig förses med skyddsrum.

25 §.

Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus, skall kunna hysa minst så

många personer som beräknas under fredstid i allmänhet vara bosatta inom

byggnaden.

I fråga örn annan anläggning eller byggnad än bostadshus skall enskilt

skyddsrum beräknas för minst så många personer som kunna antagas under

krig i allmänhet samtidigt besöka eller vara sysselsatta eller bosatta eller

eljest vistas inom anläggningen eller byggnaden eller den del därav, för

vilken skyddsrummet är avsett. Vid tillämpning av vad sålunda stadgas är

dock ej erforderligt att i fråga örn skyddsrum för hamn, järnvägsstation

eller därmed jämförlig anläggning taga i beräkning trafikanter, vilka kunna

antagas erhålla skydd i allmänt skyddsrum som finnes i närheten, ej heller

att i fråga örn skyddsrum för byggnad, där teater, biograf, restaurang eller

annan samlingslokal finnes, taga hänsyn till besökande i lokalen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

7

26 §.

Enskilt skyddsrum skall vara så beskaffat som i 23 § sägs samt i övrigt

utföras på det sätt som med hänsyn till anläggningens eller byggnadens

beskaffenhet och läge är mest ändamålsenligt.

Enskilt skyddsrum, avsett för högst tio personer, må dock anordnas utan

att det erbjuder skydd mot rök- och stridsgaser, såvida icke länsstyrelsen

i särskilt fall med hänsyn till belägenheten av anläggning eller byggnad,

för vilken skyddsrummet är avsett, annorlunda förordnar.

27 §.

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat på sådan plats inom eller i närheten

av anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, att det utan

tidsutdräkt kan uppnås av dem som vistas i anläggningen eller byggnaden.

28 §.

Därest anordnande av skyddsrum jämlikt bestämmelserna i 22—27 §§

prövas medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen medgiva undantag från

bestämmelserna. Dylikt undantag må ock eljest av länsstyrelsen medgivas,

i den mån det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk på skydd mot

skada av fientlig verksamhet.

29 §.

Då synnerliga skäl därtill äro, äger Konungen för särskilda fall förordna,

att skyddsrum skall fylla större krav på skyddsförmåga och utrymme än

vad som följer av bestämmelserna i detta kapitel.

Örn rätt i vissa fall till ersättning av statsmedel stadgas i 70 §.

30 §.

Ej må i vidare mån än civilförsvarsstyrelsen medgiver skyddsrum nyttjas

eller de tekniska anordningarna däri ändras på sätt som inkräktar å utrymmet

eller gör skj''ddsrummet mindre tjänligt för sitt ändamål.

31 §.

Finnes skyddsrum lämpligen böra anordnas å allmän plats eller annat

område, som enligt gällande byggnadsbestämmelser ej får bebyggas eller

är avsett för särskilt ändamål, må länsstyrelsen medgiva undantag från byggnadsbestämmelserna.

32 §.

Där på grund av föreskrift i denna lag skyddsrum anordnats i källare

till byggnad eller byggnader, som utgöra eller tillhöra sluten kvartersbebyggelse

eller ock annan sammanhängande bebyggelse av minst fyrtio meters

längd, samt i bebyggelsen finnes byggnad med mer än två våningar, må civilförsvarschefen,

därest föreskrivna reservutgångar prövas icke säkerställa de för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

bindelser utåt, som äro nödiga i händelse av byggnadsras, förordna, att

öppning skall upptagas i källarmur mellan olika delar av bebyggelsen (Jcällarmursgenombrott).

33 §•

I ort, för vilken byggnadsnämnd finnes, ankommer det på denna att vid

prövning av ansökan örn byggnadslov tillse, att byggnadsföretaget överensstämmer

med bestämmelserna i detta kapitel och med stöd därav meddelade

föreskrifter. I fråga örn anläggning eller byggnad, som avses i 24 §

1 mom. 1—3, skall av byggnadsnämnd meddelat lov till nybyggnad av

nämnden underställas länsstyrelsens prövning i de hänseenden nyss sagts.

Vill någon å ort, där byggnadsnämnd ej finnes, utföra nybyggnad beträffande

vilken gäller skyldighet att anordna skyddsrum, åligger det honom

att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande av byggnadsföretaget i

omförmälda hänseenden, dock ej i fråga örn allmän byggnad vartill ritningar

prövas av statlig myndighet.

Vad i denna paragraf sägs örn nybyggnad skall ock gälla örn sådan

förändring av befintlig byggnad som efter ty därom av Konungen stadgats

är att hänföra till nybyggnad.

5 kap.

JSärskilda civilförsvarsätgärcler vid krig eller krigsfara.

Utrymning och inkvartering.

34 §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen eller den

myndighet Konungen bestämmer uppmana eller ålägga invånare inom område,

som blivit eller kan antagas bliva utsatt för fientlig verksamhet eller

inom vilket eljest militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtagas eller

kunna förväntas, att lämna sin bostad och taga uppehåll utom angivet område

under den tid, för vilken uppmaningen eller åläggandet gäller (utrymning).

Ej må uppmaning eller åläggande som nu sagts meddelas i vidare

mån än det prövas erforderligt för befolkningens skyddande mot följderna

av fientlig verksamhet eller eljest hänsynen till rikets försvar det kräver.

35 §.

I den mån det prövas nödigt för vinnande av det med utrymning avsedda

syftet, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer

meddela föreskrifter rörande uppehållsplats för dem som på grund av beslutet

örn utrymning lämna sin bostad.

36 §.

Inom civilförsvarsområde skola vidtagas åtgärder för inkvartering och ut

spisning av samt annat bistånd åt dem, som blivit i behov härav i anledning

av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara

sammanhängande förhållanden.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

9

Bortflyttningsförbud och bortfly tt ning stills tand.

37 §.

Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer äger vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, meddela förbud för dem som uppehålla

sig inom visst område att lämna detsamma (bortflyttningsförbud).

Myndighet, som beträffande visst område beslutat örn utrymning, äger

utan särskilt bemyndigande meddela dem inom området, vilka icke omfattas

av utrymningsbeslutet, förbud som i första stycket sägs.

38 §.

Bortflyttningsförbud må meddelas allenast,

a) då det kan befaras, att militära åtgärder av synnerlig betydelse, vilka

vidtagas eller kunna förväntas inom området, eljest skulle bliva väsentligt

försvårade;

b) då tillgängliga transportmedel äro nödvändiga för transporter som

böra äga företräde framför bortflyttningen;

c) då bortflyttning är förenad med uppenbar livsfara; eller

d) då behovet i orten av arbetskraft för civilförsvarets verksamhet eljest

icke skulle bliva tillgodosett.

39 §.

Enskilt näringsföretag må, sedan högsta civilförsvarsberedskap anbefallts,

icke förflytta sin verksamhet till annan ort utan tillstånd av civilförsvarsstyrelsen

eller, enligt dennas bemyndigande, av länsstyrelsen eller civilförsvarschefen

[bortflyttningstillstånd).

Bortflyttningstillstånd må icke vägras, med mindre hinder mot bortflyttningen

möter med hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen eller eljest

till det allmänna.

Undanförsél och förstöring.

40 §.

I ändamål att förhindra, att varuförråd, maskiner, boskap, fordon, fartyg

och annan egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller

eljest för det allmänna genom fiendens åtgöranden förstöras eller annorledes

gå förlorade, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer vid

krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, föreskriva, antingen att egendomen

skall bortföras till civilförsvarsområde med mindre utsatt läge [bortförande]

eller ock att egendomen skall inom civilförsvarsområde flyttas till

annan förvaringsplats eller fördelas å flera sådana [utspridning). Bortförande

och utspridning benämnas gemensamt undanförsél.

Beslut örn undanförsél må ock avse vad som tillverkas eller eljest framvinnes

efter beslutets meddelande.

Till undanförsél hänföres i denna lag jämväl förflyttning från ort till

annan av viss industriell eller annan verksamhet av betydelse som förut sagts.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

41 §.

Bortförd egendom må ej flyttas från det civilförsvarsområde, dit egendomen

enligt beslutet örn bortförande förts, utan tillstånd av Konungen eller av den

myndighet Konungen bestämmer eller på andra villkor än dem som angivas

i tillståndet.

42 §.

För ändamål som i 40 § sägs äger Konungen eller den myndighet Konungen

bestämmer vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, föreskriva,

att egendom av beskaffenhet som avses i nämnda lagrum ej må föras till

visst område av riket eller ock må föras till visst område allenast efter tillstånd

och på villkor som angivas i tillståndet.

43 §.

Föreligger trängande fara för att egendom av beskaffenhet, att fiendens

innehav därav skulle väsentligen underlätta hans krigsansträngningar, skall

falla i fiendens hand och tillåter ej tiden att egendomen undanföres eller

möter hinder häremot till följd av egendomens beskaffenhet eller på grund

av brist på transportmedel eller andra därmed jämförliga förhållanden, äger

Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer föreskriva, att egendomen

skall förstöras eller eljest försättas ur brukbart skick [förstöring).

Allmänna ''påbud.

44 §.

Örn alarmering och mörkläggning, så ock örn trafiken samt den allmänna

ordningen och säkerheten under civilförsvarsberedskap äger Konungen meddela

särskilda bestämmelser.

Länsstyrelsen äger förordna, att sålunda utfärdade bestämmelser skola

äga tillämpning jämväl under civilförsvarsövning, och därvid tillika meddela

föreskrifter, i vad mån allmänheten samt industrier och andra företag skola

medverka vid övningen; dock skall, där denna är avsedd att pågå längre tid

än en vecka, Konungens medgivande härtill inhämtas.

Under högsta civilförsvarsberedskap äger länsstyrelsen förordna örn förbud

mot användande av samlingslokal, såvitt för besökande i lokalen beräknat

skyddsrum icke finnes att tillgå.

6 kap.

Kommunerna och civilförsvaret.

45 §.

1 mom. Det åligger kommun att, i enlighet med gällande organisationsplan,

ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållande av det allmänna

civilförsvaret, däri inbegripet anordnande av allmänna skyddsrum och källarmursgenombrott

för sådana.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Där två eller flera kommuner helt eller delvis ingå i samma civilförsvarsområde,

skola kommunerna gemensamt svara för civilförsvarets upprätthållande,

i vad det enligt planen hänför sig till civilförsvarsområdet i dess helhet, och

i övrigt var för sig. De gemensamma kostnaderna skola förskjutas av den

kommun, inom vilken civilförsvarschefen enligt planen under högsta civilförsvarsberedskap

skall hava sin uppehållsort.

1 den mån de gemensamma kostnaderna icke enligt 47 § täckas av statsmedel,

skola de årligen fördelas mellan kommunerna i förhållande till det antal

skattekronor och skatteören, som inom varje kommun eller del av kommun

påförts de skattskyldiga vid nästföregående års taxering till allmän kommunalskatt.

Finnas särskilda skäl för annan fördelningsgrund, såsom att vidtagen

åtgärd kan antagas bliva till särskilt gagn för viss kommun, äger länsstyrelsen

efter framställning därom förordna. Sådan framställning skall göras

sist inom tre månader efter det kommun anmodats erlägga sin kostnadsandel

eller, där framställningen göres av kommun som förskjutit kostnaden, efter

utgången av det kalenderår, under vilket kostnaden förskjutits.

2 mom. I fråga örn det särskilda civilförsvaret inom kommunen har denna

att, i den mån skyldighet härutinnan icke åvilar ägare eller innehavare av

anläggning eller byggnad, sörja för att personalen i erforderlig omfattning

utbildas och övas, så ock att anordna källarmursgenombrott för enskilda

skyddsrum.

3 mom. Kommun har att i avseende å civilförsvarsområde, till vilket kommunen

helt eller delvis hör, genom sina myndigheter lämna civilförsvarschefen

biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret som hava samband med de särskilda

myndigheternas verksamhetsområden.

46 §.

1 mom. I varje kommun skola de kommunen med avseende å civilförsvaret

åvilande uppgifterna handhavas av en civilförsvarsnämnd. Denna har därjämte

att ombesörja de övriga uppgifter, som enligt lag eller författning skola

ankomma på sådan nämnd.

Kommun skall tillsätta särskild civilförsvarsnämnd; dock må kommun,

som har ett invånarantal understigande 5 000 eller erhållit länsstyrelsens tillstånd

därtill, kunna uppdraga i stad åt drätselkammaren och på landet åt

kommunalnämnden att vara civilförsvarsnämnd. Har kommunalförbund bildats

för handhavande av civilförsvaret, må förbundsdirektionen utgöra civilförsvarsnämnd

för de i förbundet ingående kommunerna.

2 mom. Särskild civilförsvarsnämnd utses av dem, som i allmänhet utöva

kommunens beslutanderätt, samt består av tre eller fem ledamöter, av vilka

minst en skall vara kvinna.

Uppdraget att vara ledamot av särskild civilförsvarsnämnd gäller för fyra

år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, anställes

fyllnadsval; och skall den sålunda valde tjänstgöra under den tid som

för den avgångne återstått.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i första och andra styckena

stadgas, utses en ersättare.

Ledamot eller ersättare i särskild civilförsvarsnämnd kan ej vara

a) den som icke uppnått tjugufem års ålder;

b) den som icke råder över sig och sitt gods.

Ledamot eller ersättare i särskild civilförsvarsnämnd må kunna avsäga sig

uppdraget,

a) om han icke är boende inom kommunen;

b) örn han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att

fullgöra uppdraget;

c) örn han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i tur att

därifrån avgå;

d) örn han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av

den väljande myndigheten godkännes.

3 mom. Särskild civilförsvarsnämnd utser inom sig ordförande och vice

ordförande för ett år i sänder. Äro både ordföranden och vice ordföranden

hindrade att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället.

Nämnden sammanträder så ofta göromålens omfattning och beskaffenhet

därtill föranleda.

Består nämnden av fem ledamöter, må ärende ej av nämnden företagas till

avgörande, där ej minst tre ledamöter eller ersättare äro tillstädes samt, för

det fall att de närvarande äro allenast tre, dessa tillika äro örn beslutet ense.

Består nämnden av tre ledamöter, må ärende icke företagas till avgörande,

med mindre samtliga ledamöter eller ersättare äro tillstädes. Vid val inom

nämnden så ock vid tillsättande av tjänstebefattning sker omröstning med

slutna sedlar, där så begäres, och skilje lotten mellan dem som erhållit lika

antal röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, därvid den mening blir

gällande, varom de flesta röstande förena sig. Äro vid öppen omröstning

rösterna på vardera sidan lika många, gäller den mening som biträdes av

ordföranden.

Vid nämndens sammanträde skall föras protokoll, vars riktighet granskas

genast eller sist vid nästa sammanträde. Nämnden äger uppdraga åt en eller

flera av sina ledamöter att verkställa denna granskning.

4 mom. Vid civilförsvarsnämnds sammanträde äger civilförsvarschefen, även

om han ej är ledamot, att närvara och deltaga i överläggningarna men ej i

besluten ävensom att, där han så önskar, få sin mening antecknad till protokollet.

Länsstyrelsen äger kalla civilförsvarsnämnd att sammanträda med länsstyrelsen

eller dess representant. Civilförsvarschefen äger ock påkalla sammanträde

av nämnden för behandling av uppgiven fråga.

47 §.

1 mom. För kostnad, som kommun fått vidkännas på grund av 45 § 1 och

2 morn., äger kommunen erhålla statsbidrag med två tredjedelar av kostnadens

belopp, därest icke nedan i detta kapitel annorlunda stadgas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

2 mom. Statsbidrag utgår icke för kostnad, som avser

a) avlöning och annan ersättning för tjänstgöring, som enligt 20 § skall

anses fullgjord i den kommunala anställningen;

b) anskaffande av materiel, utrustning och annan egendom, som kommunen

ställt till förfogande, i den mån densamma anskaffats eller kan förväntas

komma att huvudsakligen användas för annat ändamål än för civilförsvaret;

c) administration av andra åtgärder inom civilförsvaret än sådana som

avse inkvartering och därmed sammanhängande sociala uppgifter;

d) förvaring, underhåll och kontroll av materiel, utrustning och annan

egendom;

e) rese- och traktamentsersättning, som under tid, då civilförsvarsberedskap

icke råder, utgår till annan än civilförsvarschef eller ställföreträdare och ej

avser deltagande i utbildningskurs, som för flera civilförsvarsområden anordnas

av civilförsvarsstyrelsen eller länsstyrelsen eller på dessa myndigheters

föranstaltande;

f) lokaler för annan utbildning än sådan, som anordnas av civilförsvarsstyrelsen

eller länsstyrelsen.

3 mom. Kommun äger erhålla statsbidrag med kostnadens hela belopp i

vad avser

a) avlöning och annan ersättning, enligt vad därom är särskilt föreskrivet,

till civilförsvarschef och ställföreträdare ävensom under civilförsvarsberedskap

till annan civilförsvarspliktig personal än sådan vars tjänstgöring skall enligt

20 § anses fullgjord i den kommunala anställningen;

b) inkvartering och därmed sammanhängande uppgifter av social natur, i

den mån kostnaderna icke äro av beskaffenhet som i 2 mom. under b), d), e)

eller f) sägs, med rätt likväl för Konungen att, såframt åtgärderna avse allenast

civilförsvarsområdets egna invånare, bestämma statsbidraget till endast två

tredjedelar.

48 §.

Statsbidrag enligt 47 § fastställes för varje kalenderår av länsstyrelsen,

där ej Konungen annorlunda förordnar. Statsbidraget må ej i något fall beräknas

å högre belopp än det vartill kostnaden i varje särskilt fall skäligen

kan skattas.

Ansökan örn statsbidrag för visst kalenderår skall göras före utgången av

nästa kalenderår, med rätt likväl för Konungen att medgiva prövning av ansökan

ändå att den göres senare.

Länsstyrelsen äger att till kommun utgiva förskott å statsbidrag i enlighet

med de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

49 §.

Där särskilda omständigheter det föranleda, äger Konungen medgiva, att

kommun må erhålla statsbidrag för sina kostnader jämlikt 45 § jämväl i andra

fall eller med högre belopp än förut stadgats.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

50 §.

Har hos kommun anställd personal, tillhörande det allmänna civilförsvaret,

jämlikt 8 § tagits i anspråk för tjänstgöring utom det egna civilförsvarsområdet,

äger kommunen av statsmedel erhålla skälig gottgörelse för avlöning

och annan ersättning, som kommunen på grund av 20 § utgivit för tjänstgöringen.

Här under högsta civilförsvarsberedskap till allmänt civilförsvar hörande

materiel eller annan egendom avsevärt skadats på grund av fientlig verksamhet

eller ock under användning utom det egna civilförsvarsområdet, äger den

kommun, som anskaffat materielen eller egendomen, att av statsmedel erhålla

skälig gottgörelse.

Gottgörelse enligt denna paragraf bestämmes av länsstyrelsen i det län,

där den ersättningsberättigade kommunen är belägen.

51 §.

Ingår municipalsamhälle eller del därav i civilförsvarsområde skola följande

särskilda bestämmelser gälla:

1. Yad i 45 § 3 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning å municipalsamhället.

2. Municipalsamhället är skyldigt att till förfogande för allmänna civilför
svaret

inom området ställa materiel, utrustning och annan egendom, som

är behövlig för civilförsvaret och tillhör eller innehaves av municipalsamhället.

tf.

3. Municipalsamhället äger enahanda rätt till gottgörelse av statsmedel

som beträffande kommun stadgas i 50 §.

7 kap.

Fastighetsägarna och civilförsvaret, ni. lii.

Hemshy dd oell verkskydd.

52 §.

Ägare av byggnad, för vilken hemskydd skall vara organiserat, är pliktig

att anskaffa, förvara och underhålla materiel och utrustning, som erfordras

för hemskyddets verksamhet.

53 §.

Ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organiserat,

är pliktig

a) att verkställa erforderlig planläggning av verkskyddet;

b) att anskaffa, förvara och underhålla materiel, utrustning och andra

förnödenheter, som erfordras för verkskyddets verksamhet;

c) att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och

andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen;

d) att enligt bestämmelser som Konungen utfärdar sörja för utbildning

av verkskyddspersonalen; samt

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

e) att i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder, som äro

erforderliga för verkskyddets verksamhet.

Den som driver verksamhet inom anläggning eller byggnad, för vilken

veikskydd finnes, är pliktig att utgiva ersättning för tjänstgöring i verkskyddet

till de i hans tjänst anställda. Ersättningen skall utgå enligt de

grunder Konungen bestämmer.

54 §''

Är anläggning eller byggnad i sin helhet upplåten till någon med nyttjanderätt,

skall vad i 52 och 53 §§ stadgas örn ägare i stället gälla nyttjanderättshavaren,

där ej länsstyrelsen för visst fall annorlunda förordnar; dock

att, där nyttjanderätten avser kortare tid än två år, det allenast skall åligga

nyttjanderättshavaren att planlägga verkskyddet, sörja för utbildningen av

dess personal samt vårda hemskyddets eller verkskyddets materiel.

55 §.

Länsstyrelsen äger, där överenskommelse ej kan träffas, förordna, att för

två eller flera byggnader eller anläggningar gemensamt hemskydd eller verkskydd

skall organiseras, samt bestämma de grunder, enligt vilka kostnaden

skall fördelas.

56 §.

Har jämlikt 8 § verkskydd tagits i anspråk utom anläggning eller byggnad,

för vilken det är avsett, skall skälig ersättning av statsmedel utgå dels för

vad som utgivits till verkskyddspersonalen enligt 53 § andra stycket, dels för

skada å materiel eller annan egendom, där skadan ej är ringa.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande

rekvisition för krigsmaktens behov.

57 §.

Bedrives inom anläggning eller byggnad industriell eller annan verksamhet

av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen och påkallas av

hänsyn till fara för fientlig verksamhet särskilda åtgärder till förhindrande

av spioneri och sabotage eller eljest till säkerställande av driften och förebyggande

av skada, såsom anordnande av bevakning, inhägnad, maskinskydd

eller reservförråd, äger länsstyrelsen ålägga den som driver verksamheten eller,

örn särskilda skäl därtill äro, anläggningens eller byggnadens ägare att vidtaga

sådana åtgärder.

I den mån driften är avsedd att fortgå även då platsen för verksamhetens

bedrivande omedelbart hotas av fientligt anfall, skola för personalen vidtagas

härav betingade särskilda skyddsanordningar.

Örn rätt i vissa fall till ersättning av statsmedel stadgas i 70 §.

58. §.

Ägare eller innehavare av byggnad eller anläggning, så ock den vilken i

fråga örn tillsyn å byggnaden eller anläggningen företräder ägaren eller inne

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

havaren är pliktig att tillhandagå civilförsvarschefen eller annan, som verkställer

inskrivning i civilförsvaret, med införskaffande av upplysningar rörande

dem som bo eller hava sin verksamhet inom byggnaden eller anläggningen

samt att till dem förmedla ålägganden och andra meddelanden från civilförsvarschefen.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning å arbetsgivare eller den

som företräder honom i avseende å de i arbetsgivarens tjänst anställda.

Skyddsrum och andra anordningar.

59 §.

Ägare av anläggning eller byggnad är pliktig att inrätta, utrusta och underhålla

enskilt skyddsrum, som jämlikt 24 § skall finnas för anläggningen eller

byggnaden.

Innehar någon med nyttjanderätt fastighet eller byggnad eller del därav,

inom vilken ägaren avser att inrätta skyddsrum, äger nyttjanderättshavarén ej

motsätta sig åtgärden.

60 §.

Kan ej överenskommelse träffas örn anordnande av gemensamt skyddsrum

efter vad i 24 § 2 mom. sägs, ankommer det på länsstyrelsen att förordna örn

sådant skyddsrum och dess belägenhet, så ock att bestämma grunderna för

kostnadens fördelning.

Finnes ägare icke skäligen kunna inrätta erforderligt skyddsrum i

egen fastighet eller byggnad och kan behovet av skyddsrum icke lämpligen

tillgodoses genom anordnande av gemensamt skyddsrum, äger länsstyrelsen

medgiva ägaren rätt att inrätta skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller

byggnad.

61 §.

För skada eller intrång, som genom inrättande av gemensamt skyddsrum

eller av skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller byggnad åsamkas ägaren

till den fastighet eller byggnad i vilken skyddsrummet inrättas, må ägaren,

örn skadan eller intrånget icke är att anse såsom allenast ringa, erhålla skälig

ersättning. Motsvarande rätt till ersättning tillkommer jämväl nyttjanderättshavare.

Hos länsstyrelsen skall i förväg ställas pant eller borgen för ersättningens

gäldande; dock skall vad sålunda stadgas icke gälla kronan eller kommun.

62 §.

Ägare av anläggning eller byggnad är ytterligare pliktig

a) att vidtaga de särskilda anordningar som äro erforderliga för alarmering

under civilförsvarsberedskap av dem som vistas i eller vid anläggningen eller

byggnaden;

b) att vidtaga nödiga anordningar för anläggningens eller byggnadens

mörkläggning under civilförsvarsberedskap; samt

c) att, där det finnes vara av särskild betydelse att anläggningen eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

byggnaden maskeras, under civilförsvarsberedskap tåla eller vidtaga sådan

härför erforderlig åtgärd, som av länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens bemyndigande,

av civilförsvarschefen anbefalles.

Är anläggningen eller byggnaden helt eller delvis upplåten till annan,

skall i fråga örn skyldighet som under b) sägs ägaren vara ansvarig för anskaffande

och tillpassande av mörkläggningsmateriel ävensom för anskaffande

och uppsättande av anordningar för dess anbringande, medan innehavaren

skall svara för materielens anbringande och övriga åtgärder för mörkläggningen.

Yad under c) stadgas skall jämväl gälla innehavare.

Örn rätt i vissa fall till ersättning av statsmedel för åtgärd under c) stadgas

i 70 §.

63 §.

Har byggnad, som användes eller lämpligen kan användas för bostadsändamål,

skadats genom fientlig verksamhet, är byggnadens ägare eller innehavare,

där högsta civilförsvarsberedskap råder, pliktig att ställa sig till efterrättelse

de föreskrifter i fråga örn byggnadens iordningställande, som meddelas

av länsstyrelsen eller civilförsvarschefen. Ej må dock på grund härav

någon åläggas skyldighet att själv ombesörja åtgärd, örn härigenom oskälig

kostnad eller väsentlig olägenhet skulle åsamkas honom.

Utrymning, undanfÖrset och förstöring.

64 §.

Har beträffande viss ort beslut örn utrymning meddelats, åligger det envar

som omfattas av beslutet att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter

som må hava utfärdats.

Hen som å nu nämnd ort driver barnhem, sjukhus, ålderdomshem eller

annan vårdanstalt, är skyldig att utan ersättning ställa utrustning, som under

utrymningen icke är behövlig för någon av anstalten i sagda ort utövad

verksamhet, till förfogande för förläggning i vilken personer från anstalten

skola inkvarteras.

65 §.

Där till följd av utrymning förläggning anordnats för dem, som äro elever

vid eller intagna å undervisnings- eller vårdanstalt, skall vid förläggningen

anställd personal med arbetsuppgifter, för vilkas fullgörande särskild personal

redan före utrymningen var anställd vid anstalten, avlönas av den som före

utrymningen svarade för avlöningen till sådan personal.

66 §.

Har beslut meddelats örn undanförsel av viss egendom, åligger det ägare

eller innehavare av sådan egendom att, örn det i beslutet angivits eller av

civilförsvarsmyndighet påfordras, själv ombesörja undanförseln och därvid

ställa sig till efterrättelse de bestämmelser beträffande undanförseln, som må

hava meddelats. Möter hinder att ombesörja undanförseln, skall anmälan

härom ofördröjligen göras.

Ägaren eller innehavaren är skyldig att, örn myndighet ombesörjer undanförseln,

lämna nödigt biträde.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

692 44 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

På anfordran av civilförsvarsmyndighet är ägaren eller innehavaren skyldig

att medverka vid förberedande åtgärder för undanförseln.

67 §.

För transport av egendom, som dess ägare eller innehavare verkställt till

fullgörande av beslut örn undanförsel, så ock för biträde som lämnats myndighet

med undanförsel eller med förberedande åtgärder härför, utgår ersättning

av statsmedel, i den mån ej omständigheterna annat föranleda. Har

kostnad eljest åsamkats ägaren eller innehavaren till följd av undanförsel

och står kostnaden i uppenbart missförhållande till den nytta åtgärden kan

medföra för honom, är han jämväl för sådan kostnad berättigad till ersättning

av statsmedel efter vad som finnes skäligt.

Har egendom undanförts genom myndighets försorg och föreligga sådana

omständigheter att, därest ägaren verkställt transporten, han själv skolat svara

för kostnaden härför, är han pliktig att återgälda myndigheten samma kostnad.

Yad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn kostnad, som myndighet

haft för vård av undanförd egendom. Till säkerhet för fordran som

här avses äger myndigheten att av egendomen kvarhålla så mycket som svarar

mot fordringen.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande

rekvisition för krigsmaktens behov.

68 §.

Yad i 66 § är stadgat i fråga örn undanförsel skall i tillämpliga delar gälla

beträffande förstöring av egendom, med iakttagande att vad som sägs örn

civilförsvarsmyndighet skall hava avseende jämväl å militär myndighet.

För biträde med vidtagande av förberedande åtgärder för egendoms förstöring

skall ersättning av statsmedel utgå efter vad i 67 § sägs.

Gemensamma bestämmelser.

69 §.

Där länsstyrelsen i fråga örn viss egendom finner annan åtgärd än förut i

detta kapitel sägs oundgänglig för tillgodoseende av ändamål, som civilförsvaret

har att ombesörja, äger länsstyrelsen ålägga egendomens ägare eller

innehavare att tåla eller vidtaga åtgärden.

Örn rätt i vissa fall till ersättning av statsmedel stadgas i 70 §.

70 §.

Har någon med stöd av 29 § ålagts att anordna enskilt skyddsrum av särskild

beskaffenhet eller med stöd av 57 §, 62 § första stycket under c) eller

69 § att vidtaga eller tåla åtgärd som i nämnda lagrum avses, är han för

kostnad eller skada som åsamkats honom berättigad till ersättning av statsmedel

efter vad skäligt finnes. Yid ersättningens bestämmande skall hänsyn

tagas till den nytta åtgärden kan medföra för honom. Är kostnaden eller skadan

ringa, utgår icke ersättning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 19

Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande

rekvisition för krigsmaktens behov.

71 §.

Om anläggning eller byggnad eller del därav innehaves med nyttjanderätt

vid fullbordandet av sådan särskild anordning eller åtgärd, som jämlikt denna

lag eller med stöd därav lämnad föreskrift åligger ägaren, är nyttjanderättshavaren,

såframt därefter minst två år återstå av tiden för nyttjanderätten och

det finnes uppenbart obilligt, att ägaren skall vidkännas hela kostnaden,

pliktig att på yrkande av ägaren utgiva skäligt bidrag härtill.

72 §.

Skall för byggnad som tillhör bostadsrättsförening hemskydd organiseras

eller särskild anordning eller åtgärd vidtagas, som jämlikt denna lag byggnadens

ägare har att ombesörja, äro bostadsrättshavarna, utan hinder av vad

i föreningens stadgar bestämts, pliktiga att tillskjuta det belopp, som erfordras

för bestridande av kostnaden. Å beslut örn tillskott för sådant ändamål skall

vad i 60 § 1 lagen örn bostadsrättsföreningar är stadgat ej äga tillämpning.

73 §.

För utrönande av de åtgärder, som vidtagits eller böra vidtagas till skydd

mot spioneri, sabotage eller skada i övrigt av fientlig verksamhet, så ock i

vad mån anläggningen eller byggnaden lämpligen kan användas för civilförsvaret

äger civilförsvarsmyndighet besiktiga anläggningen eller byggnaden.

74 §.

Det åligger envar att vid förfrågan av vederbörlig myndighet lämna upplysning,

huruvida och till vilken myckenhet han innehar egendom som kan

komma att erfordras för civilförsvaret eller bliva föremål för åtgärd enligt

denna lag.

Yägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning

misstänka, att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden varom

upplysning begärts, må under civilförsvarsberedskap undersökning verkställas

av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet varöver han förfogar, så ock granskning

ske av hans handelsböcker och affärshandlingar. I fråga örn befogenhet

att besluta angående undersökning eller granskning som nu nämnts samt

beträffande tid då undersökning må äga rum och förfarandet därvid skola

bestämmelserna angående husrannsakan äga tillämpning.

75 §.

Såsom ägare av anläggning, byggnad eller annan egendom anses i denna

lag jämväl den, som innehar egendomen med fri förfoganderätt eller fideikommissrätt

eller därmed jämförlig rätt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts proposition nr 268.

8 kap.

Förfoganderätt för civilförsvarets behov.

76 §.

I den mån det prövas nödigt för fullgörande av sådan uppgift i avseende

å civilförsvaret som åvilar kommun, äger vederbörande civilförsvarschef,

därest behovet icke med tillräcklig skyndsamhet kan tillgodoses genom

frivillig överenskommelse, att för kommunens räkning, i enlighet med vad i

detta kapitel närmare stadgas, under civilförsvarsberedskap taga i anspråk

markområden, byggnader, utrymmen, livsmedel, transportmedel, utrustningspersedlar,

materiel och annan egendom, som finnes inom civilförsvarsområdet

och innehaves av annan än staten.

Yad nu stadgats skall i fråga örn anordnande av allmänt skyddsrum samt

källarmursgenombrott i tillämpliga delar gälla jämväl under tid, då civilförsvarsberedskap

icke råder; dock att vad som sägs örn civilförsvarschef skall

hava avseende å länsstyrelsen.

77 §.

Då egendom tages i anspråk, skall såvitt möjligt hänsyn tagas till ägarens

eller innehavarens tillgång å egendom, varom fråga är, och behov därav för

sin näring. Vad som oundgängligen erfordras för någons näring må ej utan

tvingande skäl tagas i anspråk.

78 §.

1 mom. Har ägare eller innehavare av byggnad som tages i anspråk

stadigvarande bostad i byggnaden, skall på anfordran nödigt bostadsutrymme

där anvisas honom och hans familj.

2 mom. Tages byggnad eller del därav i anspråk för inkvartering av personer

vilka till följd av beslut örn utrymning lämna sin bostad och tillhör

byggnadens ägare eller innehavare eller medlem av hans familj befolkningsgrupp

som omfattas av sådant beslut, äge han, örn han vill taga bostad i

byggnaden, få åt sig där anvisat nödigt bostadsutrymme.

Har den, som själv tillhör nu nämnd befolkningsgrupp eller i vars familj

finnes någon som tillhör sådan grupp med ägare eller innehavare av byggnad

som tagits i anspråk för angivna ändamål träffat avtal örn upplåtande av

nyttjanderätt till byggnaden eller del därav, äge nyttjanderättshavaren och

hans familj, i den mån vederbörande tillhör nyssnämnda befolkningsgrupp,

få åt sig anvisat nödigt bostadsutrymme i byggnaden.

Där genom anvisande av bostadsutrymme efter vad nu sagts allvarligt

hinder skulle uppkomma för byggnadens användande till förläggning i enlighet

med förefintlig plan, skall bostadsutrymme i stället anvisas inom

annan byggnad i samma civilförsvarsområde.

79 §•

Markområden, byggnader och utrymmen, så ock transportmedel, vilka icke

stadigvarande erfordras för civilförsvarets behov, tagas i anspråk med nyttjanderätt.

Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

komma att väsentligt minska i värde, tages i anspråk med äganderätt. Annan

egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke civilförsvarschefen

finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen övertages med äganderätt.

8° §.

Ägare eller innehavare av egendom, som tagits i anspråk med nyttjanderätt,

är skyldig att, i den mån det påfordras, tåla eller vidtaga ändring eller förflyttning

av inredning eller utrustning, som hör till egendomen, samt att i

övrigt tåla de åtgärder beträffande egendomen, som civilförsvarschefen finner

erforderliga.

81 §.

1 mom. Har egendom tagits i anspråk jämlikt 76 § eller åtgärd vidtagits

jämlikt 80 §, är egendomens ägare eller innehavare berättigad till ersättning

efter vad nedan sägs. Ersättning gäldas av den kommun, som har att i första

hand svara för tillgodoseende av det behov för vilket egendomen tages i

anspråk.

För egendom, som övertages med äganderätt, lämnas ersättning med belopp,

som prövas skäligt med hänsyn till nödiga kostnader vid produktion eller

återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt

inverkande förhållanden. Övertages med äganderätt egendom, som på grund

av tidigare tagande i anspråk innehaves med nyttjanderätt, skall vid ersättningens

bestämmande skälig hänsyn tagas till den ersättning, som utgått för

egendomens nyttjande.

Då egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, lamnas ersättning efter enahanda

grund för den för ägaren eller innehavaren förlorade avkastningen eller

nyttan. Har egendomen i fall som nu sagts lidit skada eller avsevärd försämring,

lämnas skälig ersättning härför.

Har åtgärd som i 80 § sägs vidtagits, må efter vad skäligt finnes ersättning

lämnas för den kostnad ägaren eller innehavaren till följd därav fått vidkännas

samt för skada eller avsevärd försämring, som åsamkats egendomen

genom åtgärden.

2 mom. För transport till avlämningsplats av egendom som tagits i anspråk,

för transport till hemorten av egendom som efter nyttjande avhämtas,

så ock för sådan inställelse å avlämningsplats som föranletts av egendomens

tagande i anspråk utgår ersättning enligt de grunder Konungen bestämmer.

82 §.

Har genom frivillig överenskommelse nyttjanderätt till egendom för det

allmänna civilförsvarets behov upplåtits till kommun och lider egendomen

skada eller avsevärd försämring, vartill hänsyn ej tagits vid överenskommelsen,

äger upplåtaren påkalla ersättningsfrågans prövning.

83 §.

Anspråk på ersättning prövas i den ordning, som är stadgad beträffande

rekvisition för krigsmaktens behov, med iakttagande att efter taxa utgå
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ende ersättning till beloppet fastställes av civilförsvarschefen. Ändå att egendom

som tages i anspråk är avsedd att tillhandahållas endast vid särskilda

tillfällen, må ersättningen bestämmas en gång för alla, dock att inskränkning

härigenom icke sker i rätten till ersättning för skada som ej förutsetts.

84 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom som tagits i anspråk

med äganderätt, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen,

framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall

ock gälla i fråga om den, som har rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet för

förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för egendom som är utmätt skall, örn borgenären det

yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet egendom som

satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part det

äskar, utgivas till överexekutor, och har denne att med beloppet förfara på

sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

85 §.

I den mån det prövas oundgängligt för fullgörande av annan uppgift i avseende

å civilförsvaret än i 76 § sägs, äger civilförsvarsmyndighet, i enlighet

med vad Konungen därom närmare förordnar, under civilförsvarsberedskap

taga i anspråk egendom, som innehaves av annan än staten. Härvid skola i

tillämpliga delar bestämmelserna i 76—84 §§ lända till efterrättelse; dock med

iakttagande att ersättning för egendom som tagits i anspråk eller för åtgärd

som vidtagits skall utgå av statsmedel samt att ersättning, som skall utgå

efter taxa, skall till beloppet fastställas av den civilförsvarsmyndighet, som

utövat förfoganderätten.

86 §.

Yägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla

civilförsvarsmyndighet egendom som myndigheten beslutat taga i anspråk,

äger polismyndighet att hos vederbörande uttaga egendomen i fråga. Kan

dröjsmålet medföra våda och är polismyndighet icke att tillgå, tillkommer

samma rätt civilförsvarsmyndighet.

9 kap.

Straff, vite, besvär m. lii,

87 §.

Uteblir någon utan anmält laga förfall från tjänstgöring i civilförsvaret,

som jämlikt denna lag åvilar honom och vartill han blivit i vederbörlig

ordning kallad, eller avviker han olovligen därifrån, må han på framställning

av civilförsvarschefen genom polismyndighetens försorg omedelbart

på egen bekostnad hämtas. Samma lag vare, örn civilförsvarspliktig

utan anmält laga förfall underlåter att efterkomma jämlikt 18 § utfärdad

kallelse till personlig inställelse.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

88 §•

Ar någon jämlikt bestämmelse i 6 eller 7 kap. eller föreskrift som meddelas

med stöd av dylik bestämmelse skyldig att något fullgöra och brister

vederbörande härutinnan, äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite. Länsstyrelsen

må ock i sådant fall lämna erforderlig handräckning eller ombesörja

föreskriven åtgärd samt uttaga kostnaden härför av den försumlige,

i den män denne icke på grund av stadgande i denna lag är berättigad

till ersättning för kostnaden.

89 §.

1 mom. Den som underlåter att i enlighet med 15 § lämna upplysningar

om där avsedda förhållanden bote tio kronor.

Varder någon fälld till ansvar för förseelse som i förstastycket sägs, äge

ock domstolen vid vite förelägga honom att fullgöra sin upplysningsskyldighet.

2 mom. Civilförsvarspliktig, som jämlikt 18 § kallats att inställa sig personligen

men utan laga förfall uteblir bote högst femtio kronor.

Har den civilförsvarspliktige laga förfall för sin utevaro men underlåter

han att, så snart ske kan, anmäla förfallet hos civilförsvarsmyndighet, bote

tio kronor.

3 morn. Underlåter någon att tillhandagå med införskaffande av upplysningar

eller att förmedla ålägganden och andra meddelanden efter vad i 58 § sägs,

straffes med dagsböter.

90 §.

Den som underlåter att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande i

fall, då så enligt 33 § skall ske, straffes med dagsböter.

Det åligger den, vilken gör sig skyldig till underlåtenhet som i första

stycket sägs, att i enlighet med länsstyrelsens anvisningar ändra vad som

redan utförts. Samma lag vare beträffande den, vilken åsidosätter föreskrift

som meddelats av länsstyrelsen vid prövning enligt 33 §.

91 §.

Med dagsböter eller fängelse eller, örn omständigheterna äro synnerligen

försvårande och brottet begås under högsta civilförsvarsberedskap, med

straffarbete i högst två år straffes

1. den som är civilförsvarspliktig eller eljest inskriven i civilförsvaret och

i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter underlåter att efter vederbörlig

kallelse inställa sig till tjänstgöring i civilförsvaret eller eljest olovligen

undanhåller sig därifrån;

2. den som under tjänstgöring i civilförsvaret vägrar åtlyda vad vederbörande

befäl under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom

befallt eller eljest gör sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse vid

fullgörande av sin tjänsteplikt;

3. den som i fall varom i 15 § förmäles mot bättre vetande lämnar

oriktig uppgift om förhållande som i samma paragraf avses;

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. May.ts proposition nr 268.

4. den som i strid mot föreskriften i 19 § eller särskilt meddelat bortflyttningsförbud

lämnar sin vistelseort, så ock den som bryter mot stadgandet

i 39 §;

5. den som med vetskap örn att föreskrift örn undanförsel meddelats

verkställer undanförsel i strid mot därom givna bestämmelser eller bryter

mot det i 41 § stadgade förbudet eller underlåter att iakttaga villkor, som

uppställts med stöd av sistnämnda paragraf, så ock den som underlåter att

iakttaga honom jämlikt 66 § åliggande anmälningsskyldighet;

6. den som med vetskap örn att föreskrift meddelats jämlikt 42 § bryter

mot förbud, som genom föreskriften meddelats, eller underlåter att iakttaga

villkor, som jämlikt nämnda lagrum uppställts;

7. den som uppenbarligen vanvårdar materiel, utrustning eller annan

egendom, som han till förvaring mottagit av civilförsvarsmyndighet;

8. den som utan skälig anledning vägrar att låta anläggning eller byggnad

besiktigas efter vad i 73 § sägs;

9. den som vid förfrågan jämlikt 74 § vägrar att lämna upplysning eller

ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning eller granskning

som avses i sistnämnda paragraf söker vilseleda myndighet rörande förhållanden

som avses i 74 § första stycket;

10. den som med vetskap örn att civilförsvarsmyndighet jämlikt 8 kap.

beslutat taga. i anspråk egendom, vilken av honom innehaves, vägrar eller

försummar att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla myndigheten egendomen

eller genom att avhända sig egendomen eller på annat sätt omöjliggör

egendomens tagande i anspråk; samt

11. den som eljest åsidosätter föreskrift eller föreläggande, som meddelats

med stöd av denna lag eller av Konungen meddelade tillämpningsbestämmelser

till lagen och ej avser åliggande, beträffande vilket vite enligt 88 §

kan stadgas.

Pälles någon till straff jämlikt denna paragraf, må domstolen efter ty

skäligt finnes förklara egendom, som undanhållits, förverkad eller, örn den

ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning för egendomens

värde.

92 §.

Har någon gjort sig skyldig till förseelse som avses i 91 § första stycket

under 1 eller 2, må civilförsvarsmyndighet, i stället för att vidtaga åtgärd

för anställande av åtal, meddela den felande tillrättavisning i enlighet med

de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

93 §.

Vad som inhämtats vid besiktning jämlikt 73 § eller vid sådan förfrågan,

undersökning eller granskning som i 74 § sägs må ej yppas i vidare mån

än som erfordras för vinnande av det avsedda syftet. Bryter någon häremot,

straffes med dagsböter eller fängelse.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

94 §.

Åtal för förseelse som i 89 § sägs anhängiggöres vid polisdomstol, där

sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 90, 91 eller 93 § anhängiggöres vid allmän domstol.

Förseelse som i 93 § sägs må av allmän åklagare åtalas endast efter

angivelse av målsäganden.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, ävensom förverkad egendom

och utdömd ersättning, varom i 91 § sista stycket förmäles, tillfalla

kronan.

95 §.

Över civilförsvarschefs beslut i ärende, som avses i denna lag, må besvär

anföras hos länsstyrelsen inom tre veckor från det klaganden erhållit del

av beslutet.

Beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse eller civilförsvarsstyrelsen,

må överklagas hos Konungen inom tid, som i allmänhet är bestämd

för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Talan må icke föras mot beslut, som meddelats enligt 19, 34, 35, 37, 39,

40, 41, 42, 43, 63, 66, 68 eller 92 §.

Under högsta civilförsvarsberedskap så ock eljest när särskilda skäl därtill

äro må myndighet, som meddelat beslut enligt denna lag, förordna, att

beslutet skall omedelbart lända till efterrättelse.

96 §.

Yad i denna lag stadgas äger icke tillämpning, i den mån motsvarande

förhållanden regleras i lagen örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Örn förhållanden, som avses i denna lag, äger Konungen meddela särskilda

föreskrifter, såvitt angår anläggningar eller byggnader som äro avsedda

för krigsmaktens behov, kommunikationsverk eller andra verk, företag

eller inrättningar av större omfattning eller särskild beskaffenhet samt fartyg.

97 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser med avseende å tillämpningen

av denna lag. _

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Genom denna lag upphävas:

1) luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504);

2) lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets

behov;

3) lagen den 1 mars 1940 (nr 119) örn skyldighet för ägare av anläggningar

och byggnader att anordna skyddsrum m. m.;

4) utrymningslagen den 28 juni 1941 (nr 582); samt

5) lagen den 28 juni 1941 (nr 587) med vissa bestämmelser angående omhändertagande

av flyktingar m. m.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Följande övergångsbestämmelser skola gälla:

1. Vad i lag eller särskild författning är stadgat örn luftskyddschef skall

efter denna lags ikraftträdande i stället gälla örn civilförsvarschef. Där i lag

eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället gälla sådan

bestämmelse.

2. Intill dess organisationsplan blivit fastställd skola såsom sådan gälla

de planer, vilka vid lagens ikraftträdande lända till efterrättelse i ämnen,

som äro avsedda att upptagas i organisationsplanen.

3. Har jämlikt de före denna lags ikraftträdande gällande bestämmelserna

för anläggning eller byggnad inrättats enskilt skyddsrum, som blivit i vederbörlig

ordning godkänt, må ej, med mindre särskilda skäl därtill äro, på

grund av vad i 25 § stadgas anläggningens eller byggnadens ägare åläggas

att inrätta nytt skyddsrum eller att utöka det godkända skyddsrummet, ej

heller på grund av stadgandet i 26 § åläggas att vidtaga förändringar beträffande

sådant skyddsrum eller dess byggnadstekniska anordningar.

4. Förordnande som meddelats jämlikt 2 eller 3 § lagen den 21 juni 1940

(nr 645) örn skyldighet att bortföra varuförråd skall gälla som örn det meddelats

med stöd av 40 eller 42 § denna lag.

5. Luftskyddsnämnd, där sådan finnes, samt eljest drätselkammare eller

kommunalnämnd må utan hinder av vad i 46 § sägs intill den 1 oktober

1944 vara civilförsvarsnämnd.

Tjänstgöringstiden för sådana ledamöter och suppleanter i särskild civilförsvarsnämnd,

som tillsättas före den 1 januari 1945, utgår med år 1948.

6. Har kommun före denna lags ikraftträdande anskaffat materiel, utrustning

eller annan egendom för civilförsvarsändamål, skola bestämmelserna i

47 § örn rätt till statsbidrag icke äga tillämpning, såvitt Konungen ej annorlunda

förordnar.

7. Där anläggning eller byggnad vid tiden för denna lags ikraftträdande

helt eller delvis innehaves med nyttjanderätt, skall den i 62 § första

stycket under b) stadgade skyldigheten för ägaren att vidtaga nödiga anordningar

för anläggningens eller byggnadens mörkläggning i stället åvila

innehavaren, så länge nyttjanderättsförhållandet består. Det åligger ägaren

att, då nyttjanderättsförhållandet upphör, på anfordran av innehavaren

inlösa dennes mörkläggningsmateriel med belopp som, därest överenskommelse

icke kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens

beslut i sådant hänseende må talan föras hos Konungen i enlighet med vad

som stadgas i 95 §.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

27

Förslag

till

Lag

om skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra

utom civilförsvaret.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen äger med riksdagens samtycke förordna, att civilförsvarslagens

bestämmelser örn skyldighet att fullgöra tjänstgöring i civilförsvaret (civilförsvarsplikt)

skola äga motsvarande tillämpning beträffande viss i förordnandet

angiven tjänstgöring vid krigsmakten.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej

är samlad, meddela förordnande, som i första stycket sägs, utan att inhämta

riksdagens samtycke; dock må så ej ske, med mindre Konungen låtit riksdagskallelse

utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom en månad.

Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom en månad

från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid

upphöra att lända till efterrättelse.

2 §■

Konungen äger meddela närmare bestämmelser örn tillämpningen av

denna lag. _

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 1, 7, 61 och 101 §§ strafflagen för krigsmakten1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §■

Till krigsmän---av krigsmakten.

Under l:o)---vid krigsmakten.

Till krigsmän hänföras ock, under tid då de fullgöra tjänstgöringsskyldighet

vid krigsmakten, de som tillhöra hemvärnet eller eljest tagit anställ
-

1 Senaste lydelse av 1 oell 61 §§ se SFS 1940: 642 samt av 7 oell 101 §§ se SFS 1943: 461.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ning vid krigsmakten såsom frivilliga i egenskap av befäl eller manskap eller

som med stöd av lagen örn skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att

tjänstgöra utom civilförsvaret ålagts tjänstgöring vid krigsmakten, även örn

de icke på grund av ovan givna stadganden äro att anse såsom krigsmän.

7 §•

Att värnpliktige, reservpersonal samt vid lots- och fyrinrättningarna anställda

personer ävensom hemvärnspersonal och annan personal, varom i

1 § 3 mom. förmäles, ändå att de icke, enligt vad ovan är sagt, lyda under

denna lag, i vissa fall äro underkastade straff efter densamma, därom stadgas

i 61, 97, 101, 130, 132 och 157 §§.

61 §.

Vad i 48—54 och 59 §§ finnes stadgat örn krigsmän skall i tillämpliga

delar gälla beträffande dels värnpliktige, dels officerare, underofficerare och

manskap, hörande till krigsmaktens reservpersonal, dels vid lots- och fyrinrättningarna

anställda personer, dels ock hemvärnspersonal och annan

personal, varom i 1 § 3 mom. sägs, ändå att de icke skulle vara att hänföra

till krigsmän. Likaledes skall vad i 56 § är stadgat örn vissa ämbetsoch

tjänstemän, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, äga motsvarande

tillämpning å till krigsmaktens reservpersonal hörande civila ämbetsoch

tjänstemän, som äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning,

ehuru denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig.

101 §.

Yad i 98 och 100 §§ är stadgat skall äga tillämpning jämväl å värnpliktige,

krigsmaktens reservpersonal samt hemvärnspersonal och annan

personal, varom i 1 § 3 mom. förmäles, ändå att de icke lyda under denna

lag, där någon av dem begår brott som i nämnda §§ sägs beträffande åt

honom till förvaring anförtrodd egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

29

Förslag

till

Lågan

gående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss

panträtt i spannmål.

Härigenom förordnas, att i lagen den 20 juni 1924 örn viss panträtt i

spannmål skall införas en ny paragraf, betecknad 18 a §, av följande lydelse.

18 a §.

Vad ovan i 12 § stadgas skall ej utgöra hinder mot undanförsel enligt 40 §

civilförsvarslagen av pantförskriven spannmål; och skall, där undanförsel

sker, pantförskrivningen ändock förbliva gällande.

Upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit hans förpliktelser

enligt pantavtalet, skall tillse, att den undanförda spannmålen, örn

så erfordras enligt 3 §, varder avskild på sätt där stadgas. Han skall ock

omedelbart meddela såväl registerföraren som panthavaren uppgift örn undanförseln

samt örn den fastighet, varå spannmålen upplagts, och örn upplagsplatsen.

I fråga örn spannmålens bortflyttning från den plats dit den undanförts

skall vad som finnes stadgat i avseende å bortflyttning från den ursprungliga

upplagsplatsen äga motsvarande tillämpning.

Registerföraren skall verkställa anteckning örn undanförseln i registret

samt därefter till registerföraren i det tingslag eller i den stad, dit spannmålen

förts, överlämna avskrift av samtliga i registret verkställda anteckningar

örn pantförskrivningen. Sistnämnda registerförare skall införa anteckningarna

i det av honom förda registret.

Underlåter någon att fullgöra vad enligt andra stycket åligger honom

eller lämnar någon medvetet oriktig uppgift i meddelande som där avses,

straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om Tiss panträtt

i spänadslin och hampa

Härigenom förordnas, att i lagen den 30 juni 1942 om viss panträtt i

spånadslin och hampa skall införas en ny paragraf, betecknad 18 a §, av

följande lydelse.

18 a §.

Vad ovan i 12 § stadgas skall ej utgöra hinder mot undanförsel enligt

40 § civilförsvarslagen av pantförskriven vara; och skall, där undanförsel

sker, pantförskrivningen ändock förbliva gällande.

Upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit hans förpliktelser

enligt pantavtalet, skall tillse, att den undanförda varan, örn så erfordras

enligt 3 §, varder avskild på sätt där stadgas. Han skall ock omedelbart

meddela såväl registerföraren som panthavaren uppgift örn undanförseln

samt örn den fastighet, varå varan upplagts, och örn upplagsplatsen.

I fråga örn varans bortflyttning från den plats dit den undanförts skall

vad som finnes stadgat i avseende å bortflyttning från den ursprungliga

upplagsplatsen äga motsvarande tillämpning.

Registerföraren skall verkställa anteckning örn undanförseln i registret

samt därefter till registerföraren i det tingslag eller i den stad, dit varan

förts, överlämna avskrift av samtliga i registret verkställda anteckningar örn

pantförskrivningen. Sistnämnda registerförare skall införa anteckningarna

i det av honom förda registret.

Underlåter någon att fullgöra vad enligt andra stycket åligger honom

eller lämnar någon medvetet oriktig uppgift i meddelande som där avses,

straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

31

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om

sjukhusvård vid krig eller krigsfara.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 jani 1939 örn sjukhusvård vid

krig eller krigsfara1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

9§-

Kostnaderna för---till förfogande.

Yad nu sagts gälle ock i fråga om civila sjukhus, som upprättas i anledning

av krig eller krigsfara, dock att beträffande kostnaderna för hjälpplatser,

som anordnas av civilförsvaret, civilförsvarslagens bestämmelser

skola äga tillämpning.

Beträffande civila —--i fredstid.

Med krigsskadade förstås dels sådana sjuka eller sårade, vilkas sjukdom

eller skada förorsakats av fienden eller eljest föranletts av eller inträffat

under deras tjänstgöring vid krigsmakten eller civilförsvaret eller uppehåll

där med vederbörligt tillstånd, dels ock sjuka eller sårade krigsfångar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Senaste lydelse se SFS 1941: 563.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr 934)

örn tjänsteplikt.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 30 december 1939 örn tjänsteplikt

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

Den som är---än tvångsförlängning.

Den som fullgör militärtjänst är undantagen från tjänsteplikt, så ock den

som är inskriven i civilförsvaret, dock endast i den mån tjänstgöringen i

civilförsvaret utgör hinder för tjänstepliktens fullgörande.

I övrigt---från tjänsteplikt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Härigenom förordnas, att 4, 9, 15 ock 16 §§ lagen den 12 juni 1942 om

särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

4§>

Ägare av befintlig, i denna lag avsedd anläggning vare pliktig att, i den

mån det ej tidigare skett, med avseende å anläggningen och driften vid

densamma vidtaga erforderliga åtgärder för att minska faran för och begränsa

verkningarna av sådan skada, varom i 1 § förmäles. Han skall sålunda,

bland annat, verkställa nödig förstärkning av anläggningens skydd

mot brand- och annan bombskada, utföra skyddsrum och andra erforderliga

skyddsanordningar åt personal för anläggningens skötsel och skydd

samt lämpligt förvaringsrum för förråd, ombesörja erforderlig utbildning

och övning av personal, avsedd att vid anläggningen fullgöra till civilförsvaret

hörande uppgifter, samt vidtaga nödiga åtgärder för snabbt avhjälpande

av driftavbrott.

Nyttjas anläggningen---vid anläggningen.

Anskaffning av---nyttjanderättshavarens förpliktelser.

Örn skyldighet--— förordnar Konungen.

9 §■

Krigsskyddsnämnden består av en lagfaren ordförande, en representant

för försvarsstaben, en för civilförsvarsstyrelsen, en för vattenfallsstyrelsen

och en för kommunala och enskilda kraftföretag. För var ledamot skall

finnas minst en suppleant.

Ledamöter och — — — sådana företag.

Nämnden äger — — — enkel beskaffenhet.

15 §.

Envar, som äger eller innehar i denna lag avsedd anläggning, vare pliktig

tåla, att myndighet, vilken har att utöva ledningen av civilförsvaret vid

anläggningen, krigsskyddsnämnden eller den nämnden därtill utser besiktigar

anläggningen för utrönande, vilka skyddsåtgärder som vidtagits eller böra

vidtagas.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

33

16 §.

Krigsskyddsnämnden äger---sin skyldighet.

Underlåter den, som enligt nämndens beslut skall utföra viss åtgärd, att

utan dröjsmål vidtaga densamma, må den myndighet, som har att utöva

ledningen av civilförsvaret vid anläggningen, utföra åtgärden på den försumliges

bekostnad.

Krigsskyddsnämnden och den i andra stycket avsedda myndigheten vare

berättigade att erhålla nödig handräckning av länsstyrelsen. Denna må ock

i fall, som avses i andra stycket, uttaga kostnaden för åtgärden av den försumlige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Förslag;

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121)

örn vapenfria värnpliktiga.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 26 mars 1943 örn vapenfria värnpliktiga

skall hava ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2§-

Vapenfri värnpliktig skall uttagas till

a) sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller

b) tjänstgöring vid civilförsvaret.

Utan hinder —--kommuns räkning.

Vapenfri värnpliktig---eller ammunition.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

692 44

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Förslag

till

Förordning
angående

ändring i förordningen den 13 april 1940 (nr 215)

om utrymningshjälp.

Härigenom förordnas, att 13—22, 30, 36 och 40 §§ förordningen den 13 april

1940 om utrymningshjälp 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs.

13 §.

Den centrala---därtill utser.

De lokala åtgärderna med avseende å utrymningshjälpens förberedande

och handhavande ombesörjas inom varje civilförsvarsområde av civilförsvarschefen

under närmare tillsyn av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen må i den utsträckning, som finnes lämplig, å vederbörande

tjänstegrenschef eller, örn civilförsvarsområde består av flera kommuner, å

särskild av länsstyrelsen för viss kommun därtill utsedd person överlåta de

befogenheter, som enligt andra stycket tillkomma civilförsvarscliefen.

14 §.

Den, som önskar erhålla resa in natura eller resebidrag, eller som för

de fjorton första dagarna efter ankomsten till inkvarteringskommunen önskar

erhålla annan utrymningshjälp, har att därom göra anmälan i den ordning,

som bestämmes, beträffande anmälan som sker innan vederbörande bortflytta!,

av civilförsvarschefen i det civilförsvarsområde, till vilket utrymningskommunen

hör, och eljest av civilförsvarschefen i det område, till vilket

inkvarteringskommunen hör.

Den i 13 § första stycket angivna myndigheten må på framställning av

civilförsvarschef medgiva förlängning av den i första stycket angivna tid av

fjorton dagar, under vilken utrymningshjälp må meddelas allenast efter

anmälan.

15 §.

Den, som i annat fall än i 14 § sägs önskar erhålla utrymningshjälp, har

att därom göra ansökan hos civilförsvarschefen i det civilförsvarsområde, till

vilket inkvarteringskommunen hör. För personer, som i inkvarteringskommunen

tillhöra samma hushåll, må ansökan göras av den, som förestår

hushållet.

Ansökan skall---av barnavårdsnämnd.

Ansökan och---avsedda myndigheten.

1 Senaste lydelse av 13 och 36 §§ se SFS 1941 : 585.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majus proposition nr 268.

16 §.

Civilförsvarschef må utan särskild ansökan eller anmälan meddela utrymningshjälp,

som ej utgår fortlöpande och ej heller i fråga örn varje särskild

hjälptagare är av större ekonomiskt värde.

17 §•

Då utrymning anbefalles eller då den i 13 § första stycket avsedda myndigheten

eljest det föreskriver, skall civilförsvarschefen utfärda kungörelse

om vad den som önskar erhålla sådan hjälp har att härför iakttaga.

18 §.

Beslut örn meddelande av utrymningshjälp, som i 15 § avses, skall, där

ej omständigheterna prövas föranleda, att hjälpen skall utgå för viss bestämd

tid eller för bestridande av viss engångskostnad, innefatta, att hjälpen skall

utgå tills vidare, så länge utrymningen varar eller till dess civilförsvarschefen

annorlunda bestämmer.

19 §.

Underhållsbidrag och---en vecka.

Civilförsvarschef äger bestämma, att hyresbidrag skall utbetalas direkt

till hyresvärden. Är hjälptagaren inackorderad hos enskild, äger civilförsvarschefen,

när betalningsförsummelse av hjälptagaren därtill giver anledning,

bestämma, att jämväl viss del av underhållsbidraget skall utbetalas

till den, hos vilken han är inackorderad.

Avser ansökan---förestår hushållet.

20 §.

Har den, som åtnjuter utrymningshjälp, eller gentemot denne försörjningspliktig

person erhållit avlönat arbete eller eljest högre inkomster eller hava

hjälptagarens ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, är

hjälptagaren skyldig att till civilförsvarschefen anmäla förhållandet inom en

vecka efter därom erhållen kännedom. Enahanda anmälningsskyldighet

åligger honom vid ombyte av bostad eller vid intagning å sjukvårds- eller

annan anstalt.

Har den---avsedda personer.

21 §.

Har civilförsvarschef genom anmälan enligt 20 § eller eljest erhållit kännedom

örn eller skälig anledning antaga, att väsentlig ändring ägt rum i hjälptagarens

ekonomiska förhållanden, åligger det civilförsvarschefen att efter

den utredning i ärendet, som må vara erforderlig, snarast möjligt företaga

omprövning av hjälpbehovet.

Civilförsvarschef må, där det finnes påkallat, förelägga hjälptagare att inkomma

med ny deklaration.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

22 §.

Därest hjälptagare gör sig skyldig till olämpligt uppträdande mot myndigheter,

anstaltspersonal, inkvarteringsvärdar eller andra, med vilka han i anledning

av utrymningen kommer i förbindelse, vårdslöshet vid handhavande

av annans egendom, liknöjdhet i fråga om tillsyn över minderåriga familjemedlemmar

eller annan därmed jämförlig försummelse, må civilförsvarschef

minska de förmåner hjälptagaren genom utrymningshjälpen åtnjuter.

Har mellan inkvarteringsvärd och inkvarterad uppkommit allvarlig misssämja,

bör civilförsvarschef söka anvisa annan inkvartering.

36 §.

Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna förordning meddelats

av civilförsvarschef, må klagan däröver föras hos länsstyrelsen.

Besvär enligt---till besvärsmyndigheten.

Över beslut av länsstyrelse jämlikt denna förordning må klagan icke föras.

För medlemmar---förestår hushållet.

40 §.

Yad i denna förordning stadgas örn utrymningshjälp vid bortflyttning

skall i tillämpliga delar gälla vid omflyttning inom viss kommun.

Konungen äger---är sagt.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1944.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

37

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

Härigenom förordnas, dels att 108 § fjärde stycket byggnadsstadgan den

20 november 19311 skall upphöra att gälla, dels att 13, 54 och 110 §§,

120 § 1 mom. samt 122 § samma stadga skola erhålla ändrad lydelse på sätt

av det följande framgår, dels ock att i stadgan skola införas tre nya paragrafer,

betecknade 53 a, 108 a och 115 a §§, av nedan angivna innehåll.

13 §.

Stadsarkitekt skall — — — hans verksamhet.

Länsarkitekten, förste provinsialläkaren, provinsial- eller stadsläkaren,

civilförsvarschefen och brandchefen äga likaledes att vara närvarande vid

byggnadsnämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i

besluten ävensom att, där de så önska, få sin mening till protokollet antecknad.

53 a §.

''~1 mom. Uppföres byggnad i tre eller flera våningar eller däröver, skola

vertikala bärverk, bjälklag över källare samt översta på mur eller därmed

likvärdigt bärverk vilande bjälklag utföras brandsäkert. Uppföres byggnad

i flera än fyra våningar, skola jämväl övriga bjälklag utföras brandsäkert.

Undergår byggnad, som i första stycket avses, till nybyggnad hänförlig

ändring eller ändras annan byggnad så att den kommer att bestå av tre

eller flera våningar, skall brandbotten, där sådan saknas, anordnas å översta

på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag.

Vid tillämpning av första och andra styckena skall vind räknas som våning,

om den är inredd till mer än hälften.

2 mom. Vid uppförande av stationsbyggnad till järnväg eller av därmed

jämförlig byggnad, som är av vikt för allmänna samfärdseln, byggnad för

industriellt ändamål, i vilken i regel minst tjugufem personer samtidigt äro

sysselsatta, eller byggnad, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt,

hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer, skola,

oavsett antalet våningar, vertikala bärverk och samtliga bjälklag utföras

brandsäkert.

Undergår byggnad, som i första stycket avses, till nybyggnad hänförlig

ändring, skall vad i 1 mom. andra stycket sägs äga motsvarande tilllämpning.

3 mom. Skulle tillämpning av de i 1 och 2 mom. meddelade bestämmelserna

medföra oskälig kostnad eller föreligga eljest särskilda skäl för

undantag från sagda bestämmelser, må sådant undantag medgivas av Konungens

befallningsliavande.

1 Senaste lydelse se beträffande 13, 54 och 108 §§ SFS 1940: 121.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

4 mom. Angående anordnande av skyddsrum oell källarmursgenombrott

i byggnad är särskilt stadgat.

54 §.

I byggnadsordningen---brandsäkra väggar.

1 byggnadsordningen må även särskilda bestämmelser meddelas örn takets,

vindens och källarens brandsäkra skiljande från byggnaden i övrigt samt föreskrivas,

att bjälklag och andra bärande konstruktioner skola i andra fall än

i 53 a § sägs skyddas mot eld eller göras brandsäkra.

108 a §.

Bestämmelserna i 53 a § skola äga motsvarande tillämpning å landsbygden.

Yad nu sagts skall gälla även inom område, för vilket byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser icke fastställts, dock ej i fråga örn ekonomibyggnad

till jordbruksfastighet.

110 §.

Nybyggnad å ort, där byggnadsnämnd finnes, må ej företagas utan nämndens

lov.

115 a §.

1 mom. Vill någon inom ort, där byggnadsnämnd ej finnes, uppföra

byggnad, som jämlikt 108 a § andra stycket omfattas av bestämmelserna i

53 a §, eller verkställa till nybyggnad hänförlig ändring av sådan byggnad,

skall Konungens befallningshavandes tillstånd till företaget i förväg inhämtas,

såvitt angår i nämnda paragraf avsedda åtgärder för brandskyddet. Tillstånd

erfordras dock icke till bygg cad, som i 115 § avses.

2 mom. Underlåter någon att ställa sig Konungens befallningshavandes

föreskrifter till efterrättelse, äge Konungens befallningshavande enahanda

befogenhet som byggnadsnämnd i stad.

120 §.

1 mom. Vidtager någon — — — sådant förordna.

Underlåter någon i fall, som i 115 a § avses, att i förväg inhämta Konungens

befallningshavandes tillstånd eller att ställa sig till efterrättelse av

Konungens befallningshavande i samband med sådant tillstånd meddelade

föreskrifter, skall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Förlägges byggnad---berörda förfarande.

122 §''

Ar i fall, som avses i 120 § 1 morn., uppenbart, att påbörjat byggnadsarbete

strider mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

eller övriga för byggnadsföretaget gällande bestämmelser, äger

byggnadsnämnden eller, därest 115 a § är tillämplig, Konungens befallningshavande

rätt att förbjuda arbetets fortsättande.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1944.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

39

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 21 april 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bbamstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

statsrådet Rubbestad frågan örn gemensam lagstiftning för de i hemortsförsvaret

ingående verksamhetsgrenarna samt anför.

Med skrivelse den 13 februari 1941 överlämnade luftskyddsinspektionen ett

i samråd med särskilt utsedda sakkunniga upprättat förslag till ny luftskyddslag

och ny luftskyddskungörelse. Över förslaget inhämtades yttranden från

samtliga länsstyrelser ävensom ett flertal andra myndigheter och sammanslutningar.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 juni 1941 tillkallade

chefen för socialdepartementet samma dag nio sakkunniga att inom departementet

biträda med fortsatt utredning av frågan örn samordning av hemortsförsvarets

olika grenar samt örn revision av gällande luftskyddslagstiftning.

De sakkunniga, som antogo benämningen 1941 års hemortsförsvarssakkunniga,

avgåvo den 17 juni 1943 ett betänkande med förslag till lag örn folkskyddsväsendet

(folkskyddslag) m. m. (SOU 1943:27)4

över de sakkunnigas betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av

överbefälhavaren, chefen för armén efter hörande av samtliga militärbefälhavare,

vilka i sin tur inhämtat yttranden av dem underställda försvarsområdesbefälhavare,

chefen för marinen, hemvärnsrådet, arméförvaltningen, riksvärderingsnämnden,

krigsmaterielverket, organisationschefen för byggnads- och

reparationsberedskapen, statens informationsstyrelse, medicinalstyrelsen, statens

arbetsmarknadskommission, luftskyddsinspektionen, statens utrymningskommission,

statspolisintendenten, byggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen,

järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statskontoret, allmänna lönenämnden, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen,

skogsstyrelsen efter hörande av skogsvårdsstyrelserna, statens

livsmedelskommission, statens industrikommission, statens bränslekommission,

statens reservförrådsnämnd, Överståthållarämbetet efter hörande av

Stockholms stad, poliskammaren och luftskyddschefen i Stockholm, länsstyrelserna

i samtliga län efter hörande av dels landsfogden i länet, dels ock de 1

1 Betänkandet är undertecknat av expeditionschefen Å. Natt och Dag, ordförande, numera

översten B. F. Bengtsson, hovrättsassessorn E. Göransson, överstelöjtnanten I. Göthberg,

kommunalborgmästaren H. Hjelmberg, statskommissarien E. Johnsson, majoren

~V. Lange, direktören F. Thunborg och polisintendenten A. Zetterquist.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 368.

kommuner och luftskyddschefer, vilkas yttrande respektive länsstyrelse ansett

böra inhämtas, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges landsfiskaler,

svenska polisförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet, kvinnoföreningarnas

beredskapsorganisations centralkommitté, riksluftskyddsförbundet,

svenska brandskyddsföreningen, svenska brandkårernas riksförbund,

svenska brandbefälsförbundet, hemvärnsområdesbefälhavarnas riksförbund,

chefen för sjövärnskåren, centralförbundet för befälsutbildning, riksförbundet

Sveriges lottakårer, skytteförbundens överstyrelse, överstyrelsen för föreningen

svenska röda korset, centralstyrelsen för föreningen svenska blå stjärnan, arbetarnas

samaritförbund, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i

Sverige, svenska kommunalarbetareförbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges

fastighetsägareförbund, hyresgästernas riksförbund, Sveriges skogsägareförbund

samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Därefter tillkallade jag, sedan en överarbetning av hemortsförsvarssakkunnigas

förslag befunnits erforderlig, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 15 oktober 1943 samma dag fyra sakkunniga1 att inom socialdepartementet

biträda med fortsatt utredning örn hemortsförsvarets samordnande. Dessa sakkunniga,

som antogo benämningen 1943 års civilförsvarsutredning, avgåvo den

25 februari 1944 betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. (SOU

1944:5).

över sistnämnda betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av

överbefälhavaren efter försvarsgrenschefernas, militärbefälhavarnas, hemvämschefens,

försvarets sjukvårdsförvaltnings och arméns fortifikationsförvaltnings

hörande, samtliga länsstyrelser — i några fall efter hörande av vissa

statliga eller kommunala myndigheter eller av särskilda sammanslutningar

inom länet — bevakningsinspektören, riksvärderingsnämnden, medicinalstyrelsen,

statens arbetsmarknadskommission, statens utrymningskommission,

luftskyddsinspektionen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, stadsplaneutredningen

1942, statskontoret, allmänna lönenämnden, skogsstyrelsen, statens

industrikommission, statens livsmedelskommission, statens reservförrådsnämnd,

statens trafikkommission, centrala undanförselbyrån, krigsmaterielverket,

krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, landsorganisationen i Sverige, svenska

arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,

hyresgästernas riksförbund, svenska brandskyddsföreningen,

svenska brandbefälsförbundet, centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet,

hemvärnsrådet, riksförbundet Sveriges lottakårer, överstyrelsen för

föreningen svenska röda korset, kvinnoföreningarnas beredskapsorganisations

centralkommitté, riksluftskyddsförbundet, föreningen Sveriges polismästare,

föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler och svenska

polisförbundet. 1

1 Landshövdingen K. Sandler, ordförande, generalmajoren greve C. A. Ehrensvärd, hovrättsassessorn

E. Mossberg och polisintendenten A. Zetterquist.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Den inom socialdepartementet tillkallade 1943 års bevalcningsutredning1 avgav

den 28 oktober 1943 till chefen för socialdepartementet betänkande med

förslag angående särskilda skyddsåtgärder för vissa anläggningar.

Över sistnämnda betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av chefen

för försvarsstaben, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,

försvarets fabriksstyrelse, krigsmaterielverket, luftskyddsinspektionen, byggnadsstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, kommerskollegium efter hörande av samtliga

handelskamrer, statskontoret, generaltullstyrelsen, statens livmedelskommission,

statens industrikommission, Överståthållarämbetet efter hörande av polismästaren

i Stockholm, samtliga länsstyrelser efter landsfogdarnas hörande,

föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges polismästare, föreningen

Sveriges stadsfiskaler, Sveriges industriförbund, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, svenska järnvägsföreningen,

svenska vattenkraftföreningen, svenska elektricitetsverksföreningen och svenska

hamnförbundet.

De spörsmål, som nu nämnda utredningar omfattat, ha numera bragts i det

skick, att ett definitivt ställningstagande till desamma bör äga rum. Jag vill

därför nu anmäla desamma, därvid jag dock i detta sammanhang begränsar

mig till de frågor, som kräva reglering i lag. De anslagsfrågor, som bliva

aktuella vid ett genomförande av lagstiftningen, ämnar jag senare anmäla.

Den redogörelse för de verkställda utredningarna, som jag i det följande

skall lämna, kommer att beröra det av luftskyddsinspektionen avgivna förslaget

till ny luftskyddslag och de över detta förslag avgivna yttrandena allenast

i de fall, då särskild anledning därtill finnes.

I. Civilförsvarets organisation.

A. Gällande bestämmelser.

a) Luftskyddet. De grundläggande bestämmelserna rörande luftskyddets

organisation återfinnas i luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504; ändrad

1939:298; 1940:81, 217; 1941:583; 1942:336) och luftskyddskungörelsen den

13 april 1940 (nr 239; ändrad 1941:589; 1942:856; 1943:130; 1944:11, 59)

ävensom i lagen den 31 mars 1938 om förfoganderätt för luftskyddets behov

(nr 90; ändrad 1939:294; 1940:219; 1941:584), vilken sistnämnda lag dock är

tillämplig endast då Konungen på grund av krig eller krigsfara anbefallt luftskj7ddstillstånd.

Luftskyddet definieras i luftskyddslagen (1 §) såsom åtgärder av icke militär

natur, vilka åsyfta att försvåra anfall från luften eller begränsa verkningarna

av sådant anfall. I luftskyddskungörelsen (2 §) angivas närmare de

åtgärder, varom här är fråga, nämligen befolkningens varnande, då luftanfall

hotar, åtgärder i syfte att försvåra fientliga flygares orientering, åtgärder för

1 T. f. kanslirådet A. Tottie, ordförande, civilingenjören N. Laurin, kaptenen S. Melin,

statspolisintendenten G. Thulin och direktören Hj. Aselius.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

beredande av kollektivt skydd mot verkningar av bomber och stridsgaser, befolkningens

förseende med gasmasker, genomförande av skydds- och reservanordningar

för att säkerställa driften vid tekniska verk, anordnande av hjälpplatser

och beredande av sjukhusutrymme för vård av skadade, organiserande

av luftskyddstjänst, omfattande luftskyddets ledning, ordnings-, brand-, röjnings-,

räddnings-, reparations-, gasskydds-, sjukvårds-, observations- och rapporttjänst

samt utspridning av varuförråd.

I organisatoriskt hänseende bygger luftskyddet principiellt på gällande

civil-administrativa indelning av riket och på därinom redan befintliga civila

organ. Sålunda skall enligt 3 § luftskyddslagen inom varje län länsstyrelsen

handha ledningen av luftskyddet. För den omedelbara ledningen av luftskyddet

indelas riket enligt 4 § luftskyddslagen i luftskyddsområden. Varje

stad och varje landsfiskalsdistrikt utgör ett luftskyddsområde, där ej Kungl.

Maj:t för visst fall annorlunda förordnar. Beslut örn dylik avvikelse har meddelats

i ett förhållandevis stort antal fall, därvid i allmänhet landskommuner

av förstadskaraktär eller delar av sådana kommuner förenats med vederbörande

stad till ett luftskyddsområde. Beträffande städer, som ingå i landsfiskalsdistrikt,

har därjämte i åtskilliga fall förordnats, att de skola bilda ett

luftskyddsområde tillsammans med landsfiskalsdistriktet. Ledningen av luftskyddet-

inom ett luftskyddsområde utövas jämlikt 5 § luftskyddslagen av en

luftskyddschef. I luftskyddsområde, som utgöres av stad eller landsfiskalsdistrikt,

är vederbörande polischef luftskyddschef med rätt dock för länsstyrelsen

att i särskilt fall förordna annan person. För annat luftskyddsområde

utser länsstyrelsen luftskyddschef. Länsstyrelsen äger även för luftskyddsområde

eller del därav utse ställföreträdare för luftskyddschefen samt uppdraga

åt honom att i de hänseenden länsstyrelsen bestämmer fullgöra luftskyddschefs

åligganden och utöva dennes befogenheter. Skyldighet föreligger

för befattningshavare vid polisväsendet att mottaga uppdrag som luftskyddschef

och ställföreträdare för sådan. I det långt övervägande flertalet luftskyddsområden

är polischefen luftskyddschef.

Kommunerna lia i luftskyddslagstiftningen ålagts omfattande skyldigheter

i fråga örn luftskyddet. Ur organisatorisk synpunkt viktigast är den i 9 §

luftskyddsförfogandelagen stadgade skyldigheten att i enlighet med planerna

för luftskyddet på anfordran av länsstyrelsen ställa kommunala kårer ävensom

annan hos kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst.

Härigenom ha sådana kommunala kårer som polis, brandkår etc. kommit att

utgöra en väsentlig del av luftskyddet.

Tillsyn å luftskyddet inom riket utövas enligt 2 § luftskyddslagen av luftskyddsinspektionen,

som jämlikt 7 § samma lag har att verka för att luftskyddets

förberedande sker ändamålsenligt, planmässigt och enhetligt och att

för sådant ändamål utfärda anvisningar till ledning för myndigheter, enskilda

sammanslutningar, vilka önska medverka vid luftskyddet, och allmänheten.

Någon chefsmyndighet i förhållande till länsstyrelserna utgör icke

luftskyddsinspektionen.

Enligt 2 § luftskyddskungörelsen skall vid luftskyddets planläggning över
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

vägas, i vilken utsträckning planläggningen bör omfatta åtgärder, som avse ett

samhälle i dess helhet (allmänt luftskydd), åtgärder beträffande särskilda anläggningar

och företag (industriluftskydd) samt åtgärder i övrigt för beredande

av luftskydd (enskilt luftskydd).

Från länsstyrelses och luftskyddschefs handläggning äro jämlikt 35 § luftskyddskungörelsen

undantagna dels, i den mån Kungl. Majit ej annorlunda

förordnar, frågor rörande luftskyddet vid försvarsväsendet tillhörande etablissement

och anläggningar ävensom vid telegrafverket, järnvägarna, statens

vattenfallsverk samt under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning eller

tillsyn stående kanaler och flygplatser, dels ock frågor örn luftskyddet vid

sådana enskilda kraftverk eller andra företag, beträffande vilka Kungl. Majit

förordnat örn sådant undantag. Vederbörande militära myndigheter, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skola, envar såvitt myndighetens verksamhetsområde rörer, utöva

ledningen av luftskyddet för nyssnämnda etablissement, anläggningar och

verk, varvid enskilda järnvägar skola lyda under järnvägsstyrelsen och enskilda

kraftverk under vattenfallsstyrelsen. — Även vissa frågor rörande sjöfarten

äro undantagna från länsstyrelses och luftskyddschefs handläggning och skola

i allmänhet handläggas av lotsstyrelsen.

Med anledning av det nyss påpekade förhållandet att polisväsendet och

brandförsvaret utgöra en väsentlig del av den nuvarande luftskyddsorganisationen

må dessas organisation här något närmare beröras. Vad först angår

polisväsendet utövas högsta polismakten i riket av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Inom länen intaga länsstyrelserna och i Stockholm Överståthållarämbetet ställningen

såsom högsta polismyndighet. Under länsstyrelserna ha landsfogdarna

i egenskap av länspolischefer ansvaret för och ledningen av polisväsendet

inom länet, dock med undantag av vissa städer, som i förevarande hänseende

lyda direkt under vederbörande länsstyrelse utan landsfogden som mellanhand.

Den omedelbara ledningen av polisväsendet utövas av polischeferna.

På landet äro landsfiskalerna polischefer, var inom sitt distrikt. Vad städerna

beträffar äro förhållandena växlande. Enligt de principer, som lågo till grund

för 1941 års distriktsåklagarreform, skulle städerna lia egna polischefer allenast

i den mån de hade tillräcklig storlek för att kunna utgöra självständiga

åklagardistrikt, medan i övriga fäll staden skulle ingå i det landsfiskalsdistrikt,

inom vilket den var belägen. Jämlikt särskilda övergångsbestämmelser

ha dock för närvarande även vissa mindre städer egna polischefer. —

Polischefen har till sitt förfogande kommunalanställda polismän eller fjärdingsmän.

Vissa av de större städernas polismän ingå dock i särskilda polisavdelningar

(statspolisavdelningar), som äro avsedda för upprätthållande av

allmän ordning och säkerhet utom staden och äro direkt underställda landsfogden

i länet, överinseendet över statspolisens verksamhet utövas av statspolisintendenten.

Såsom förut framhållits är polischefen i det övervägande antalet fall jämväl

luftskyddschef. Är detta icke händelsen, äger jämlikt 22 § luftskyddskungörelsen

länsstyrelsen utfärda med anledning härav erforderliga föreskrifter

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

angående befälet över polispersonal under luftskyddstillstånd. Dylika föreskrifter

torde emellertid hittills icke lia lämnats annat än i något enstaka

undantagsfall.

Under förstärkt försvarsberedskap utvidgas väsentligt de bevaknings- och

ordningshållningsuppgifter, som böra fullgöras av polispersonal. På grund härav

har på statens bekostnad särskild polisverksamhet för olika ändamål anordnats.

Bland annat skall enligt landstormspoliskungörelsen den 25 april 1941

(nr 221) inom krigsmakten särskild landstormspolis vara avdelad för att vid

krig eller krigsfara under de civila polischefernas ledning biträda polisen vid

bevakning av viktigare anläggningar såsom kommunikationsverksanläggningar,

kraftverk och industrier. För planläggning av och tillsyn över landstormspolisens

verksamhet finnes en för hela riket förordnad bevakningsinspektor,

vilken jämväl skall öva tillsyn över den bevakning vid nyssnämnda

anläggningar, vilken vid krig eller krigsfara ankommer å civil myndighet. Omfattningen

av den bevakning, som skall utövas av landstormspolisen, fastställes

av överbefälhavaren.

Yad brandförsvaret angår gälla för närvarande olika bestämmelser för å

ena sidan by gdebr andförsvar et och å andra sidan skogsbrandförsvaret. Bygdebrandförsvaret

regleras för närvarande genom brandstadgan den 15 juni

1923 (nr 173). Enligt 1 § denna stadga åligger det stad att vidmakthålla ett

brandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada

av brand, för vilket ändamål bland annat skall finnas en brandstyrka. Närmaste

inseendet över stadens brandväsen utövas jämlikt 6 § av en brandchef nied en

vice brandchef som ställföreträdare. Brandstyrkan skall enligt 5 § vara sammansatt

dels av avlönad personal och dels av personal, som inträder på grund av medborgerlig

plikt. Avlönad brandstyrka är yrkesbrandkår, när medlemmarna äro

anställda med skyldighet att för avtalad tid odelat ägna sig åt brandtjänsten,

och borgarbrandkår, när medlemmarna äro för avtalad tid förbundna att vid

sidan av sin borgerliga sysselsättning ägna viss tid åt brandtjänst. Den på medborgerlig

plikt grundade brandstyrkan utgör allmän brandkår. Där avlönad

brandstyrka finnes av sådan storlek, att stadens trygghet mot skada av brand

kan anses tillfredsställande, äger länsstyrelsen på framställning medgiva, att

allmän brandkår ej skall upprättas. I stad, där frivillig brandkår — varmed här

tolde avses brandstyrka, som står under ledning av brandkårsförening, annan

enskild sammanslutning eller enskilt företag — finnes, må denna efter länsstyrelsens

beprövande helt eller delvis kunna ersätta annan brandstyrka.

Närmare bestämmelser örn brandstyrkans sammansättning meddelas i den för

staden gällande brandordningen.

Nu anförda bestämmelser gälla i tillämpliga delar jämlikt 23 § även för

köping, så ock för annan tätare befolkad ort, då länsstyrelsen därom förordnar

genom beslut, som skall underställas Kungl. Maj:ts prövning (municipalsamhälle)

.

I brandstadgan finnas även vissa föreskrifter angående landsbygden, vilka

jämlikt 24 § skola, helt eller delvis, äga tillämpning inom viss kommun å

landet eller del därav, då länsstyrelsen därom förordnar på framställning av

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

kommun eller på grund av att länsstyrelsen med hänsyn till byggnadstäthet

eller befintligheten av eldfarliga inrättningar finner sådant erforderligt för

beredande av trygghet mot skada av brand. Enligt dessa föreskrifter skall

kommun upprätthålla en brandstyrka av tillfredsställande storlek och sammansättning

(28 §), och närmaste inseendet över kommuns brandväsen skall utövas

av en brandchef med en vice brandchef som ställföreträdare (29 §). Närmare

bestämmelser härom meddelas i brandordningen för kommunen.

Länsstyrelserna äga jämlikt 37 § en allmän övervakningsskyldighet över

brandväsendet i respektive län.

Det aktiva bygdebrandförsvaret ingår såsom tjänstegren i luftskyddet, varvid

brandchefen eller, örn inom luftskyddsområde finnas flera brandchefer,

någon av dessa är tjänstegrenschef.

Skogsbrandförsvaret regleras väsentligen genom lagen den 7 maj 1937

(nr 222) örn förekommande och släckning av skogseld. Enligt 5 § i denna lag skall

i allmänhet varje kommun på landet, som ej är köping, utgöra en brandrote. Länsstyrelsen

kan dock på framställning besluta, att flera kommuner skola sammanslås

till en brandrote eller att kommun ej behöver ingå i brandroteindelningen.

Vidare äger länsstyrelsen efter vederbörandes hörande förordna, att kommun

skall uppdelas på flera brandrotar, så ock att stads icke planlagda område eller

dylikt område inom köping, som utgör egen kommun, skall utgöra en eller flera

brandrotar. Brandrote skall enligt 6 § vidmakthålla ett skogsbrandväsen,

som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld.

För varje brandrote skola enligt 9 § finnas en brandfogde och en vice

brandfogde. Närmare bestämmelser skola finnas i den för brandroten gällande

skogsbrandordningen. Länsstyrelserna skola jämlikt 7 §, var inom sitt län,

vaka över att skogsbrandväsendet är tillfredsställande ordnat.

Vid sidan av skogsbrandlagens bestämmelser har, särskilt med tanke på

krigsförhållanden, en viss utbyggnad av skogsbrandförsvaret ägt rum. Sålunda

har inom varje län utsetts en länsskogbrandchef (i vissa fall länsbrandfogde)

med uppgift att biträda länsstyrelsen vid fullgörandet av dess

uppgift med avseende på skogsbrandförsvaret. I allmänhet ha länen därjämte

indelats i brandrotedistrikt, inom vilka tillsynen över skogsbrandförsvaret

utövas av distriktsskogsbrandchefer (distriktsbrandfogdar).

Skogsbrandförsvaret var tidigare helt organiserat vid sidan av luftskyddet

och har därför i hemortsförsvarssakkunnigas betänkande betraktats som en

självständig gren av det civila hemortsförsvaret. Numera har dock skogsbrandförsvaret

för krigsförhållanden närmare anknutits till luftskyddet. Sedan

Kungl. Majit genom beslut den 7 maj 1943 anbefallt luftskyddsinspektionen

och länsstyrelsen att vidtaga förberedande åtgärder i sådant syfte, har luftskyddsinspektionen

utfärdat anvisningar härom. Enligt dessa skall skogsbrandförsvaret

under de två högsta beredskapsgraderna av luftskyddstillstånd

vara inordnat under det allmänna luftskyddet och utgöra en tjänstegren benämnd

skogsbrandtjänst. Inom luftskyddsområde skall finnas en särskild

tjänstegrenschef för denna tjänst, vartill bör förordnas distriktsskogsbrandchef,

brandfogde eller annan lämplig person. I luftskyddsområde med ringa

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skogstillgång, likt utvecklat vägnät ock god vattentillgång anses dock skogse

brandtjänsten kunna ledas av tjänstegrenschefen för brandtjänsten, i vilket

fall alltså särskild tjänstegrenschef för skogsbrandtjänsten icke behöver utses.

Den förefintliga brandroteorganisationen bör i största möjliga utsträckning

bibehållas, varvid dock länsstyrelser, i de fall då luftskyddsområdes gräns

delar en blindrote i två eller flera delar, förutsättas skola tillse, att brandrotens

omfattning under krigsförhållanden ändras på sådant sätt, att dylik

delning icke uppkommer.

I detta sammanhang bör slutligen anmärkas, att Kungl. Maj:t den 20

november 1942 till lagrådet remitterat ett på grundval av brandförsvarsutredningen

den 7 mars 1942 avgivna betänkande utarbetat förslag till

brandlag, över vilket förslag lagrådet den 16 december samma år avgivit

utlåtande. Förslaget, vilket är kompletterat av förslag till ny

brandstadga, syftar till, bland annat, dels en förstärkning av brandförsvaret,

särskilt på landsbygden, dels ock ett sammanförande av bygdebrandförsvaret

och skogsbrandförsvaret. I förstnämnda hänseende märkes, att

inom varje kommun eller, örn två eller flera kommuner bildat kommunalförbund

för handhavande av brandförsvaret, inom varje sådant förbund skola

finnas en brandchef med en eller flera vice brandchefer samt en brandstyrka

av betryggande storlek och sammansättning. Beträffande den sistnämnda föreslås,

att den i stad skall bestå av yrkesbrandkår, borgarbrandkår eller båda

dessa slag av kårer ävensom reservstyrka (i huvudsak motsvarande nuvarande

allmänna brandkår) samt i kommun å landet av borgarbrandkår eller frivillig

brandkår, som enligt avtal är skyldig att verkställa brandsläckning inom kommunen,

eller båda dessa slag av kårer ävensom reservstyrka. Länsstyrelsen äger

emellertid medgiva kommun befrielse från skyldighet att hålla brandstyrka,

därest kommunen träffat avtal örn släckningshjälp från kommunal eller frivillig

brandkår i annan kommun, dock att reservstyrka alltid skall upprättas.

De beträffande stad givna föreskrifterna skola även tillämpas å köping samt,

därest länsstyrelsen så förordnar genom beslut som skall underställas Kungl.

Marits prövning, å annan tätare befolkad ort (municipalsamhälle). Sådan ort

liksom även köping, som icke utgör egen kommun, betraktas enligt lagen som

kommun.

Länsstyrelserna förutsättas skola vid tillsynen över brandförsvaret äga tillgång

till statsavlönade, brandtekniskt sakkunniga biträden, därvid Kungl.

Majit skall efter omständigheterna besluta, i vilken utsträckning och på vad

sätt dylika biträden skola ställas till länsstyrelsernas förfogande. Tillsynen

över brandförsvaret inom riket föreslås skola utövas av en riksbrandinspektör.

Beträffande sammanförandet av bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret

innehåller förslaget, att en kommuns brandorganisation principiellt

skall avse även skogsbrandförsvaret, dock att kommun äger besluta, att detta

skall organiseras för sig. Sådant beslut skall för att vara gällande godkännas

av länsstyrelsen, vilken även själv må upptaga frågan örn skogsbrandförsvarets

utbrytande ur den allmänna brandorganisationen med rätt att efter kommunens

hörande besluta därom. I dessa fall skall i kommun finnas skogsbrandfogde,

som skall handha den närmaste ledningen av skogsbrandförsvaret. Allt
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

jämt skall kommun, där länsstj7relsen så finner lämpligt, kunna indelas i flera

skogsbrandrotar, därvid särskild skogsbrandfogde skall förordnas för varje

brandrote.

Enligt vad jag inhämtat har chefen för kommunikationsdepartementet för

avsikt att föreslå, att förslaget till brandlag genom proposition förelägges innevarande

års riksdag till antagande.

b) Utrymningsorganisationen. De huvudsakliga bestämmelserna om denna

finnas i utrymningslagen den 28 juni 1941 (nr 582) och utrymningskungörelsen

av samma dag (nr 588).

Utrymning kan enligt 1—2 §§ utrymningslagen vara av två slag, nämligen

luftskyddsutrymning, som avser att bereda befolkningen ökat skydd mot verkningarna

av anfall från luften, och milit är utrymning, som äger rum från område,

inom vilket militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtagas eller kunna

förväntas, och som vidtages för det fall att åtgärden prövas oundgängligen

erforderlig av hänsyn till rikets försvar eller för skyddande av befolkningens

liv. Luftskyddsutrymning är planlagd för ett betydande antal orter. Särskild

planläggning av militärutrymning finnes i vissa gräns- och kusttrakter. Beslut

örn luftskyddsutrymning meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen

därtill bemyndigar och beslut örn militärutrymning av Konungen, som dock

i vissa fall kan bemyndiga militär befälhavare att besluta därom.

Anmärkas bör i detta sammanhang, att jämlikt 34 § utrymningslagen möjlighet

även finnes att meddela förbud att lämna visst område. Dylikt bortflyttningsförbud

meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen

därtill bemyndigar. Har beslut meddelats örn utrymning, äger dock myndighet,

som meddelat beslutet, jämväl utan särskilt bemyndigande meddela

dem, vilka icke omfattas av utrymningen, förbud att lämna den ort, som skall

utrymmas. För att bortflyttningsförbud skall kunna meddelas erfordras, att

vissa i 35 § utrymningslagen närmare angivna förutsättningar äro uppfyllda.

Utrymningsorganisationen står under central ledning av statens utrymningskommission.

Beslutanderätten rörande företagande av luftskyddsutrymning

avses i regel skola tillkomma utrymningskommissionen. I fråga om militärutrymning

torde däremot motsvarande befogenhet komma att utövas av

militära myndigheter.

Den lokala utrymningsorganisationen är olika gestaltad i de kommuner,

inom vilka luftskyddsutrymning är planlagd, utrymningskommuner, och i

andra kommuner, inkvarteringskommuner.

Inom utrymningskommun utövas jämlikt 8 § utrymningslagen den omedelbar

ledningen av utrymning och planläggning därför av luftskyddschefen med

biträde av en av länsstyrelsen utsedd utrymningschef.

I inkvarteringskommun skola jämlikt 9 § utrymningslagen de arbetsuppgifter,

vilka vid utrymning eller planläggning därför erfordras för att ordna

inkvartering, handha frågor örn utrymningshjälp samt i övrigt bistå dem, vilka

i anledning av utrymning lämnat sin bostad och tagit uppehåll inom kommunen

eller tillfälligt befinna sig därstädes under resa från eller till utrymningskommunen,

utövas av en kommunal inkvarteringsnämnd. I flertalet fall är

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

denna en för uppgiften särskilt tillsatt nämnd, men möjlighet finnes att åt

annan kommunal myndighet, dock icke fattigvårdsstyrelse, uppdraga att vara

inkvarteringsnämnd.

Inkvarteringsnämnderna äro jämlikt 10 § underställda särskilda inkvarteringschefer,

vilka utöva sin verksamhet var inom sitt inkvarteringsområde.

Antalet inkvarteringsområden är för närvarande 43.

Länsstyrelserna ingå icke i utrymningsorganisationen, men enligt 11 § utrymningslagen

skall samråd med länsstyrelse äga rum i ärende av sådan vikt,

att länsstyrelsen på grund av sin allmänna ämbetsbefattning bör vara förtrogen

med ärendet. Vidare äger länsstyrelse under krig, örn på grund av

krigsförhållandena beslut av utrymningskommissionen i visst fall icke kan

avvaktas utan att det med utrymning avsedda syftet äventyras, på framställning

av luftskyddschef eller inkvarteringschef utöva befogenhet, som tillkommer

utrymningskommissionen, dock icke utan särskilt bemyndigande av

Konungen beslut örn eller uppmaning till utrymning.

Utrymningskommissionen handhar, på grund av särskilt av Kungl. Majit

den 13 februari 1942 meddelat uppdrag, ledningen av socialtjänsten, som

har till huvuduppgift att omhändertaga utbombade personer och bereda dem

bostad, utspisning m. m. Lokalt har socialtjänsten anknutits till utrymningsoch

inkvarteringsorganisationen, varvid i utrymningskommuner utrymningschefen

och i andra kommuner, där socialtjänst upprättats, inkvarteringsnämndens

ordförande i regel fungerar som socialtjänstchef.

c) Skyddstjänst för järnvägarna m. fl. För järnvägarna, telegrafverket, kraftoch

kanalverken samt vägväsendet och vissa under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

tillsyn stående kanaler och flygplatser är upprättad viss skyddstjänst,

omfattande skyddsbevakning, luftskydd och reparationsberedskap. Bestämmelser

härom äro utfärdade dels i särskilda av Kungl. Majit utfärdade

kungörelser, de s. k. skadekungörelserna (för järnvägsstyrelsen den 29 augusti

1939, nr 585, för telegrafstyrelsen den 20 oktober 1939, nr 761, och för vattenfallsstyrelsen

den 29 augusti 1939, nr 584), dels ock i särskilda av vederbörande

centrala myndigheter utfärdade instruktioner av hemlig natur. För kraftverkens

del gäller dessutom lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar. Beträffande sistnämnda lag må

nämnas, att enligt densamma frågor örn skyldighet att tåla och vidtaga skyddsåtgärder

prövas av ett särskilt organ, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar.

Ifrågavarande skyddstjänst i vad den avser reparationsberedskap är avsedd

att inordnas i en överbefälhavaren underställd organisation för byggnads- och

reparationsberedskap, som är under upprättande och som i princip skall handha

samtliga sådana byggnads- och reparationsarbeten, som vid krig eller krigsfara

betraktas som nödvändiga ur rikssynpunkt och för höjande av landets

krigspotential.

Någon närmare redogörelse för nu nämnda organisationer anser jag icke i

förevarande sammanhang erforderlig.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

d) Undanförseln. Till det civila lokalförsvaret är även att hänföra den

verksamhet, som brukar benämnas undanförsel, d. v. s. utspridning eller bortförande

av varuförråd i syfte att i görligaste mån förhindra, att de i händelse

av krig genom fiendens åtgöranden förstöras eller eljest gå förlorade. Jag

återkommer i det följande till en närmare redogörelse för gällande förhållanden

på detta område.

För sammanhangets skull böra här något beröras den militärterritoriella

indelningen och hemvärnets organisation.

Riket är, såvitt angår arméstridskrafterna med tillhörande anstalter, indelat

i sju militärområden, vart och ett under en militärbefälhavare med stab. Samtliga

militärområden utom sjunde militärområdet, vilket omfattar Gotland, äro

indelade i försvarsområden. Antalet lantmilitära försvarsområden inom

första—sjätte militärområdena är 31, vartill komma 4 marina försvarsområden.

De lantmilitära försvarsområdena lia så långt detta ur strategiska synpunkter

varit möjligt bestämts på sådant sätt, att länsgräns och försvarsområdesgräns

icke skulle skära varandra. I flertalet fall utgör alltså försvarsområde ett län

eller del av ett län. I några fall har det emellertid icke kunnat undvikas, att försvarsområde

kommit att omfatta delar av två och i ett fall — Göteborgs försvarsområde

— tre län.

För varje försvarsområde skall i krig finnas en försvarsområdesbefälhavare

med stab. I fred förenas däremot i vissa fall två angränsande försvarsområden

under gemensam försvarsområdesbefälhavare med stab, varvid dock särskild

stabschef skall finnas för vartdera försvarsområdet. Under försvarsområdesbefälhavarna

lyder, förutom vissa andra militära förband och försvarsanstalter,

jämväl hemvärnet.

Hemvärnet utgör enligt hemvärnskungörelsen den 31 maj 1940 (nr 408;

ändrad 1942: 201, 566) en del av lantförsvaret och består av militärt organiserade,

på frivillighetens väg rekryterade förband, vilkas framtida uppgift är

att verka för det omedelbara tryggandet av den egna hemorten. Högsta ledningen

av hemvärnet under chefen för armén utövas av hemvärnschefen med

hemvämsstaben. Inom varje militärområde åligger det militärbefälhavaren

att utöva överinseendet över hemvärnet. Under denne utövas ledningen av

hemvärnet inom varje försvarsområde av försvarsområdesbefälhavaren.

Riket är indelat i hemvärnskretsar, för närvarande till antalet 100. För

varje hemvärnskrets finnes en hemvärnskretsbefälhavare med uppgift att leda

och övervaka organisationen och utbildningen av hemvärnet inom kretsen.

Hemvärnskretsarna i sin tur äro indelade i hemvärnsområden, vanligen bestående

av en eller flera hela kommuner — de större städerna äro dock i allmänhet

uppdelade på flera hemvärnsområden. Antalet hemvärnsområden är

för närvarande 1 192. Den omedelbara ledningen av hemvärnet inom varje

hemvärnsområde utövas av en hemvärnsområdesbefälhavare, som under sig

har ett antal hemvärnsmän och reservhemvärnsmän, fördelade på förband

(grupper, plutoner och i vissa fall kompanier).

För att åstadkomma ordnad samverkan mellan det militära och det civila

lokalförsvaret har Kungl. Majit, första gången den 30 december 1941, för
Bihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. C92 u 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majlis proposition nr 268.

ordnat vissa personer att såsom hemortsförsvarsassistenter, envar inom visst

verksamhetsområde, biträda den eller de länsstyrelser, inom vilkas län området

helt eller delvis vore beläget, med vidtagande av de förberedande åtgärder,

som kunde vara erforderliga för att i krig ändamålsenlig samverkan i operativt

hänseende skulle kunna äga rum dels mellan olika grenar och enheter av det

civila försvaret, dels ock mellan det civila och det militära lokalförsvaret, varvid

åtgärder i sistnämnda hänseende skulle vidtagas i nära samarbete

med vederbörande försvarsområdesbefälhavare. Hemortsförsvarsassistenternas

verksamhetsområden ha bestämts i nära anslutning till försvarsområdesindelningen,

så att i allmänhet en hemortsförsvarsassistent finnes för varje försvarsområde.

I vissa fall finnas dock flera hemortsförsvarsassistenter för samma

försvarsområde, var och en för viss del av området. Undantagsvis omfattar

verksamhetsområdet för hemortsförsvarsassistent två försvarsområden.

Enligt de bestämmelser, som utfärdats i samband med förordnande av hemortsförsvarsassistenter,

åligger det dessa, bland annat,

att taga kännedom örn förutsättningarna för försvaret inom verksamhetsområdets

olika delar, såsom terrängförhållanden, förbindelseleder, bebyggelse,

industri- och kommunikationsanläggningar;

att taga kännedom örn de i lokalförsvaret ingående organisationerna och

dessas kapacitet, särskilt deras tillgång på personal och materiel samt personalens

utbildning och lämplighet för olika uppgifter;

att personligen lära känna personalen i ledande ställning inom lokalförsvarets

olika organisationer;

att planlägga det civila lokalförsvarets verksamhet i krig, i vad avser operativ

samverkan;

att föranstalta örn övningar med det civila lokalförsvarets olika grenar under

nyssnämnd samverkan; samt

att i övrigt vidtaga förberedelser för att i krig enhetlig ledning av lokalförsvaret

skall kunna utövas.

Sedermera —- i samband med förordnande av hemortsförsvarsassistenter för

budgetåret 1942/43 — har Kungl. Maj:t föreskrivit, att hemortsförsvarsassistenterna

vid det fortsatta planläggningsarbetet skulle utgå från att länsstyrelse

tillkommande befogenhet att besluta örn användning såväl inom luftskyddsområde

som utom sådant område av personal och materiel, tillhörande

annan del av det allmänna luftskyddet inom området än ordningstjänsten, i

händelse av krigstillstånd kunde komma att överflyttas på vederbörande försvarsområdesbefälhavare.

Dessutom har Kungl. Majit den 7 augusti 1942 förordnat,

att hemortsförsvarsassistent under krigstillstånd skall tjänstgöra vid

den försvarsområdesstab, som Kungl. Majit i kommandoväg bestämmer.

För samarbete i operativt hänseende mellan det militära försvaret och utrymningsorganisationen

äro ytterligare vissa organisatoriska åtgärder vidtagna

eller planlagda; med operativa ärenden avses därvid ärenden angående beslut

örn utrymning och bortflyttningsförbud, ärenden rörande utrymningstransporter

samt beslut örn vilka kommuner som skola tagas i anspråk för inkvartering.

Sålunda är avsikten, att den civila utrymningsledningen i operativa

ärenden skall handhas av en delegation från utrymningskommissionen, vilken

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

anknytes till högkvarteret. Under denna centrala instans skall den operativa

ledningen ankomma på särskilda av utrymningskommissionen utsedda representanter,

stabsutrymningschefer, vilka förordnats för första—sjätte militärbefälsstaberna.

Under dem skola luftskyddscheferna å utrymningsorterna och inkvarteringscheferna

lyda i operativt hänseende. De militära cheferna (överbefälhavaren

och militärbefälhavarna) skola äga direktivrätt gentemot den

civila utrymningsledning, som är placerad i deras staber.

B. Tidigare förslag till omorganisation av det civila försvaret och samordning

mellan detta oell det militära försvaret.

Luftskyddsinspektionens förslag. I luftskyddsinspektionens förut omnämnda

förslag av den 13 februari 1941, vilket bland annat innefattade förslag till ny

luftskyddslag, väsentligen utgörande en sammanarbetning av luftskyddslagen,

lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov och lagen den 1 mars 1940

(nr 119) örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna

skyddsrum m. m. (skyddsrumslagen), har den nuvarande luftskyddsorganisationen

med vissa smärre jämkningar lämnats oförändrad. Av dessa jämkningar

må följande här nämnas.

1. Luftskyddsinspektionen anser, att dess ställning bör göras starkare, så

att inspektionen äger utöva en verklig central ledning av luftskyddet i riket

och i mån av behov själv handlägga sådana frågor, vilka såsom gemensamma

för hela riket eller större del därav eller av annan anledning äro av särskild

vikt. Som följd härav har inspektionen i lagen intagit ett stadgande av innehåll,

att länsstyrelse vid handhavandet av ledningen av luftskyddet skall följa

de anvisningar och föreskrifter, som utfärdas av inspektionen.

I vissa av yttrandena över förslaget har gjorts gällande, att luftskyddsinspektionen

härigenom skulle erhålla för stora befogenheter i förhållande till

länsstyrelserna och att därför bestämmelsen att länsstyrelse skall följa de

anvisningar och föreskrifter, som utfärdas av luftskyddsinspektionen, bör utgå

eller uppmjukas.

2. Den i gällande luftskyddslag stadgade principen, att i luftskyddsområde,

som utgöres av landsfiskalsdistrikt eller stad, polischefen skall vara luftskyddschef,

har i förslaget frångåtts. I stället har i princip befogenhet tilllagts

länsstyrelse att till luftskyddschefer utse de personer, som i varje särskilt

fall kunna anses mest lämpade för uppdraget, företrädesvis dock befattningshavare

vid polis- eller brandväsendet, vilka befattningshavare skola vara

skyldiga att mottaga sådant uppdrag. Som motivering härför har inspektionen

anfört bland annat följande:

Den i luftskyddslagen fastslagna huvudprincipen, att i vederbörande polischefs

tjänsteåligganden regelmässigt skall ingå att vara luftskyddschef, synes

vid tidpunkten för luftskyddslagens tillkomst ha varit den närmast till hands

liggande och tillika mest ändamålsenliga lösningen av frågan örn lokal myndighet

för luftskyddet. Det ansågs nämligen, att luftskyddet väsentligen omfattade

åtgärder, vilka redan delvis ålåge polischeferna att handhava. Vid sagda

tidpunkt fanns emellertid icke någon möjlighet att överblicka mångfalden och

storleken av de arbetsuppgifter för luftskyddet, som skulle komma att åvila

polischefen-luftskyddschefen. Den gångna tiden har starkt framhävt den

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

mångfald arbetsuppgifter, som äro förbundna med uppdraget att vara luftskyddschef.

Den ständiga utvecklingen på luftskyddets område bär medfört,

att nlanläggningsåtgärdema fått en sådan omfattning att polischefen-luftskyddschefen

i ett stort antal fall måste eftersätta antingen sina polisiära

arbetsuppgifter eller sina uppgifter såsom luftskyddscbef. Visserligen torde

de flesta luftskyddschefer till sitt förfogande ha ställföreträdare av olika slag

men ansvaret för luftskyddets planläggning och förberedande åvilar dock

ytterst luftskyddschefen.

Två av de i luftskyddsinspektionens utredning deltagande uttalade sig

emellertid i avgiven reservation mot inspektionens förslag i denna del och

förordade bibehållande av den nuvarande ordningen. Som motivering därför

anfördes, att genom att luftskyddsuppgifterna hänförts till polischefs tjänsteåligganden

stadga vunnits i luftskyddsorganisationen samtidigt som garantier

skapats mot att befogenhetskonflikter kunde uppkomma mellan luftskyddschef

och polischef, vilkas arbetsuppgifter i många avsenden måste ingripa i

varandra.

I yttrandena över inspektionens förslag ha meningarna på denna punkt varit

delade. Medan vissa myndigheter och sammanslutningar tillstyrkt förslaget,

ha andra avstyrkt detsamma, i huvudsak på de av reservanterna anförda grunderna.

Bland de förslag, som i detta sammanhang framställts, må här följande omnämnas.

Svenska brandbefälsförbundet, som anser sig icke böra motsätta sig förslaget

örn skyldighet för befattningshavare inom brandväsendet att mottaga

uppdrag som luftskyddschef, anför vidare:

Då brandcheferna äro befälspersoner som i sitt dagliga handlande äro utbildade

för och vana att under förhållanden, som stundom kunna vara kritiska,

fatta snabba beslut för avhjälpandet av skador — den väsentligaste delen av

luftskyddet — då vidare röjningsarbete som regel förekommer vid varje större

eldsvåda och slutligen då sjuktransportväsendet under fredstid som regel

omhänderhaves av brandkårerna, ifrågasättes örn icke det allmänna luftskyddet

borde uppdelas i en organisationsavdelning under polischefens befäl,

utövande i stort sett den verksamhet, som nu omhänderhaves av luftskyddsbyråerna,

och en operativ avdelning under brandchefens befäl med uppgift att

leda det skadeavvärjande arbetet.

Föreningen Sveriges landsfiskaler föreslår följande lösning av frågan örn

luftskyddets organisation på landsbygden. Landsfiskalerna borde såsom

polischefer erhålla befogenhet att utöva inseendet över och ledningen av luftskyddets

planläggning och organisation i fredstid. Ledningen av luftskyddet

i krigstid borde däremot ordnas så, att på varje luftskyddsort på landsbygden

borde finnas en särskilt förordnad luftskyddschef, som under landsfiskalens

ledning biträdde vid luftskyddets organisation och som vid krigstillstånd övertoge

den närmaste ledningen av luftskyddets olika organ på luftskyddsorten.

Denne luftskyddschef borde lämpligen icke uttagas bland befattningshavare

vid polis- eller brandväsendet.

Överbefälhavarens samordnings!örs/ag. En av överbefälhavaren tillsatt kommitté

avgav den 5 mars 1941 en promemoria med förslag till samordning

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

av hemvärn, luftskydd, brandskydd samt viss bevakning och ordningshållning.

Som allmänna principer angavs bland annat, att ansvaret för och ledningen av

dessa lokalförsvarsgrenar, även de civila, borde åvila militära myndigheter,

vilket dock icke borde och behövde medföra ett militariserande av i lokalförsvaret

ingående civila organ, samt att nu befintliga organisationer borde i

möjligaste mån bibehållas i oförändrat skick. Promemorian innehöll utkast

till såväl krigs- som fredsorganisation.

I fråga örn krigsorganisationen innebar förslaget följande. Försvarsområde

indelas i kretsar på sådant sätt att kretsindelningen sammanfaller med

indelningen i landsfiskalsdistrikt, varvid stad, som icke ingår i landsfiskalsdistrikt,

bör utgöra egen krets. Som chef inom kretsen tjänstgör en särskilt

förordnad kretschef, vartill som regel förordnas chefen för någon av organisationerna

inom kretsens lokalförsvar (hemvämsområdesbefälhavare, luftskyddschef,

distriktsbrandfogde e. d.), dock att inom stad med ordinarie militärförläggning

den militäre platsbefälhavaren såsom den för ortens försvar ansvarige

jämväl bör vara kretschef. Inom krets av särskild betydelse bör kunna förordnas

särskild person, som icke samtidigt representerar viss gren inom lokalförsvaret.

I kretschefens stab böra ingå tjänstegrenschefer för respektive

grenar inom lokalförsvaret, därvid kretschefen samtidigt bör vara tjänstegrenschef

för den gren han själv representerar. Kretscheferna underställas försvarsområdesbefälhavarna,

vilkas staber utökas med personal, som är sakkunnig

i luftskydd, skogsbrandskydd och ordningshållning. Centrala ledningen

av lokalförsvaret utövas inom högkvarteret av en hemortsstab, vars chef,

hemorts chef en, lyder omedelbart under överbefälhavaren. I sistnämnda stab

ingå hemvärnsstaben och luftskyddsinspektionen med i huvudsak oförändrad

organisation, varjämte bevakningsinspektören lämpligen bör företräda frågor

rörande bevaknings- och ordningspolis.

Fredsorganisationen föreslås skola utgöra densamma som den nu

gällande, dock att högsta ledningen jämväl i fred skall representeras av hemortschefen

med stab, vilken därvid förutsättes vara organiserad på samma sätt

som under krig. Som skäl härför anföres, att örn den föreslagna fredsorganisationen

snabbt och friktionsfritt skall kunna övergå till krigsorganisation, den

högsta ledningen måste vara enhetlig.

I promemorian uttalas vidare önskvärdheten av att spörsmålet örn ett närmare

samordnande av utrymningskommissionens verksamhet med övrigt lokalförsvar

vid en ytterligare utredning upptoges till behandling.

Den ledamot i kommittén, vilken närmast representerade luftskyddsinspektionen,

framförde i särskilt yttrande allvarliga betänkligheter mot kommittémajoritetens

förslag, enär den civila lokalförsvarspersonalen därigenom skulle

militariseras, samt förordade, att med bibehållande av nuvarande organisation

tillfredsställande samverkan mellan militära och civila myndigheter skulle

skapas genom instruktionsföreskrifter o. d.

Överbefälhavaren inhämtade yttranden över förslaget från samtliga länsstyrelser.

Flertalet länsstyrelser vitsordade behovet av samordning och tillstyrkte

i princip, att även civilt lokalförsvar under krig ställdes under militär ledning.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

I åtskilliga av yttrandena förordades större eller mindre ändringar i förslaget

eller betonades vikten av att frågan bleve föremål för ytterligare utredning.

Särskilt anförde flera länsstyrelser betänkligheter mot den skillnad mellan

lokalförsvarets organisation i fred och krig, som enligt förslaget skulle komma

att föreligga. Fyra länsstyrelser yttrade sig principiellt avstyrkande örn förslaget.

Länsstyrelsen i örebro län förordade i sitt yttrande i stället följande organisation,

som dock förutsatte, att försvarsområde och län överensstämde. Liksom

det militära lokalförsvaret hade en försvarsområdes (läns-) ledning, skulle

liknande ledning inrättas för luftskydd, brandskydd och skogsbrandskydd med

en länsluftskyddschef, en länsbrandchef och en länsskogsbrandchef, anknutna

till länsstyrelsen såsom föredragande. Samtliga dessa chefer för det militära

och det civila lokalförsvaret skulle ingå i en länsstat där varje chef i fred

självständigt skulle representera sin gren av lokalförsvaret, men där vid krig

försvarsområdesbefälhavaren vid olika meningar skulle ha den slutliga bestämmanderätten.

Länet skulle indelas i distrikt och distrikten i kretsar med

särskilda chefer för samma grenar av lokalförsvaret som i länsstaben.

Länsstyrelsen i Västmanlands län förklarade i sitt yttrande, att kommun i

princip borde vara den organisatoriska grunden för lokalförsvaret, vilket dock

icke borde hindra, att två eller flera smärre kommuner sammanfördes till ett

lokalförsvarsområde eller att en större kommun delades i två eller flera dylika

områden. Chefen för detta område skulle ansvara för lokalförsvaret därstädes,

samordna de tre tjänstegrenarna luftskydd, skogsbrandskydd och hemvärn samt

särskilt ansvara för rekryteringen därav. Det syntes ej lämpligt att uppdraga

denna chefsbefattning åt någon av tjänstegrenscheferna. Länsstyrelsen vore

mindre övertygad örn nödvändigheten eller t. o. m. lämpligheten av att lokalförsvarsområdena

såsom sådana sammanfördes till större enheter, kretsar.

Däremot torde samarbete av flera kommuners lokalförsvar av likartad natur

ofta bliva nödvändigt. Länsstyrelsen funne det därvid lämpligast, att de

myndigheter (personer), som i fredstid handhade de olika tjänstegrenarna

inom försvarsområde och län, hemvärnsofficer i försvarsområdesstab, försvarsassistent

eller vederbörande föredragande i länsstyrelse och länsskogsbrandchef,

även i krig närmast under försvarsområdesbefälhavaren handhade

hithörande ärenden, men att, där så — på grund av försvarsområdets storlek

och mängden av lokalförsvarsområden — erfordrades, lokalförsvarsområdena

sammanfördes till kretsar med en kretsbefälhavare för envar av de

tre grenarna. Kretsindelningen skulle vara av blott taktisk betydelse. Den

kretsindelning, som kunde anses erforderlig för lokalförsvaret i övrigt, syntes

icke böra äga tillämpning för ordningshållningspersonalen, landstormspolis,

statspolis samt lokal ordnings- och kriminalpolis, som enligt länsstyrelsens

förmenande alltjämt, även i krigstid, borde vara underställda landsfogden och

länsstyrelsen.

Övriga förslag. Förslag till provisoriska åtgärder för samordning av lokalförsvaret

i mellaninstansen (län respektive försvarsområde) lia avgivits av sta
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

tens arbetsmarknadskommission den 30 juni 1941 och av hemortsförsvarssakkunniga

den 2 augusti samma år. Då dessa förslag — med vissa modifikationer

— blivit genomförda genom Kungl. Majits beslut örn förordnande av

hemortsförsvarsassistenter, torde någon närmare redogörelse för dessa förslag

jämte över desamma avgivna yttranden icke vara erforderlig.

Ytterligare må här omnämnas hemortsjörsvarssakkunnigas förslag den 14

mars 1942 angående utövande under krig av vissa befogenheter i avseende å

luftskydd, skogsbrandskydd och utrymning. Förslaget angavs vara föranlett

av att det syntes de sakkunniga med hänsyn till det utrikespolitiska läget

under förvåren 1942 påkallat, att frågan örn operativ samverkan inom lokalförsvaret

erhölle en nöjaktig lösning tills vidare utan avvaktan å den tidpunkt,

då det bleve möjligt och lämpligt att genomföra en mera allsidig, för såväl

freds- som krigsförhållanden avsedd samordning inom lokalförsvaret. Förslaget

gick ut på att, med stöd av lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser

angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet

vid krig eller krigsfara m. m. en kungörelse skulle utfärdas av innebörd att

under tid, som Kungl. Majit med hänsyn till krigsförhållanden kunde komma

att särskilt bestämma, vissa befogénheter i avseende å luftskydd, skogsbrandskydd

och utrymning skulle överflyttas från civil till militär myndighet. Sålunda

skulle av den länsstyrelse tillkommande befogenheten att handhava ledningen

av luftskyddet följande befogenheter i stället tillkomma vederbörande försvarsområdesbefälhavare,

nämligen att besluta örn användning utom luftskyddsområde

av personal och materiel, tillhörande allmänna luftskyddet inom området,

samt att i den mån särskilda skäl därtill föranledde giva luftskyddschef föreskrift

örn användning inom luftskyddsområdet av personal och materiel, tillhörande

dess allmänna luftskydd, såsom för skyddande av viss anläggning e. d.; dock

att vad nu sagts icke skulle äga tillämpning på allmänna luftskyddets ordningstjänst.

Vidare skulle länsstyrelses nuvarande befogenhet jämlikt skogsbrandlagen

att förordna befälhavare vid släckning av skogseld, som tagit eller hotade

taga större omfattning, i stället tillkomma försvarsområdesbefälhavaren. Slutligen

skulle å honom överflyttas jämväl den rätt, som jämlikt utrymningslagen

tillkomme länsstyrelse att under krigsförhållanden i vissa fall utöva befogenhet,

som eljest tillkomme utrymningskommissionen.

Vidare innehöll kungörelseförslaget, att, där försvarsområdets omfattning

eller andra skäl det föranledde, Kungl. Majit skulle kunna särskilt uppdraga

åt annan myndighet än försvarsområdesbefälhavaren att för viss del av försvarsområdet

under försvarsområdesbefälhavaren utöva befogenheter, som

enligt förslaget kunde tillkomma försvarsområdesbefälhavaren. Uppkomme

genom avbrott i förbindelserna eller annorledes svårighet för försvarsområdesbefälhavaren

att utöva dylika befogenheter och kunde Kungl. Majlis beslut i

frågan ej utan våda avvaktas, borde försvarsområdesbefälhavaren äga lämna

underlydande militär befälhavare eller luftskyddschef sådant uppdrag som

nyss nämnts. Beslut härom skulle emellertid, så snart förhållandena tilläte,

anmälas för Kungl. Majit.

Förslaget har varit föremål för remiss till överbefälhavaren, luftskyddsin
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

spektionen, utrymningskommissionen och länsstyrelserna men har därutöver

icke föranlett annan åtgärd än att bland föreskrifterna för hemortsförsvarsassistenternas

verksamhet intagits den förut omförmälda bestämmelsen örn

att hemortsförsvarsassistentema vid sitt fortsatta planläggningsarbete skola

äga utgå från att vissa befogenheter kunna komma att överflyttas på försvarsområdesbefälhavarna.

C. Hemortsforsvarssakkunnigas slutförslag.

I sitt betänkande ha hemortsförsvarssakkunniga föreslagit tillskapandet av

en ny försvarsorganisation, folkskyddet, av blandat civil och militär karaktär

samt framlagt förslag till lag örn folkskyddsväsendet (folkskyddslag), avsedd

att ersätta luftskyddslagen, lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov,

utrymningslagen, skyddsrumslagen och lagen den 21 juni 1940 (nr 645) örn

skyldighet att bortföra varuförråd. Enligt detta lagförslag och enligt de sakkunnigas

motivering för bestämmelserna i förslaget voro grunddragen av omorganisationen

i huvudsak följande.

Folkskyddet angives i 1 § lagförslaget utgöra en statlig-kommunal försvarsorganisation,

vars verksamhet avser

1) sådana militära uppgifter, företrädesvis av lokal och mera tillfällig art,

vilka lämpligen kunna utföras av folkskyddets organ;

2) vidtagande av särskilda anordningar och åtgärder för den hemmavarande

befolkningens samt anläggningars, byggnaders och annan egendoms skyddande

mot fientlig verksamhet, särskilt luftanfall, ävensom för förhindrande

eljest av att egendom i användbart stånd faller i fiendehand;

3) ingripande mot sådan brand och sådana skador å personer och egendom,

som förorsakats av fientlig verksamhet, ävensom begränsande eller lindrande

på annat sätt av följderna av dylik verksamhet; samt

4) sådan försvaret gagnande verksamhet, som eljest enligt särskild lag eller

författning tillkommer folkskyddet.

Folksk}-ddet skall bildas genom sammanslagning av hemvärnet, luftskyddet,

skogsbrandskyddet för krig och utrymningsorganisationen. Dess verksamhet

skall helt vara inriktat på krigsförhållanden, och dess uppgifter i fred skola

utgöra de för verksamheten i krig erforderliga förberedelserna, däri inbegripet

utbildning och övning. Det fredsmässiga brandförsvaret, såväl bygdebrandförsvaret

som skogsbrandförsvaret, faller alltså utanför folkskyddets ram. Polisväsendet

avses skola i såväl fred som krig organisatoriskt stå helt utanför

folkskyddet, ehuruväl enskilda polismän skola kunna tagas i anspråk därför.

Hemvärnet bibehåller sin militära karaktär. De i folkskyddet ingående

civila grenarna behålla sin civila karaktär och sammanföras till civilskyddet.

Folkskyddet består alltså av två huvuddelar, hemvärnet och civilskyddet (5 §).

Folkskyddet är underställt överbefälhavaren utom i de hänseenden

Konungen bestämmer (2 §). De uppgifter, beträffande vilka folkskyddet icke

skulle vara underställt överbefälhavaren, äro uppgifter av övervägande social

karaktär eller eljest av sådan natur, att de ha ringa samband med den rent

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 57

militära verksamheten. Folkskyddet föreslås skola förläggas under försvars

departementet.

Den centrala ledningen av folkskyddet utövas av riksfollcskyddschefen, som

biträdes av en riksfolkskyddsstab (6 §). Riksfolkskyddschefen skall vara utrustad

med sådana befogenheter, att han kan utöva en verklig ledning av folkskyddet,

och bör i krig med stab ingå i högkvarteret. Riksfolkskyddsstaben

bildas genom sammanslagning av hemvärnsstaben, luftskyddsinspektionen och

utrymningsorganisationen, varjämte till densamma anknytes den av brandförsvarsutredningen

föreslagna riksbrandinspektören.

Folkskyddet anknyter i territoriellt hänseende till den gällande militärterritoriella

indelningen i militärområden och försvarsområden. I fråga örn folkskyddets

ledning föreslås i denna instans skilda regler beträffande hemvärnet

och civilskyddet.

Hemvärnet skall såsom nu vara underställt militärbefälhavare och försvarsområdesbefälhavare

(7 § 1 mom. första stycket).

Beträffande ledningen och övervakningen av civilskyddet avses principiellt

skola gälla, att desamma inom varje försvarsområde utövas av en civilskyddschef

(7 § 1 mom. andra stycket). Tre mindre försvarsområden avses dock jämväl

i krig skola ha gemensam civilskyddschef med angränsande försvarsområde,

varemot två försvarsområden avses i krig skola uppdelas på vartdera två civilskyddschef

er. I fred skiljes mellan två grupper civilskyddschef er, nämligen

dels sådana, som stadigvarande skola ha full tjänstgöring, och dels sådana,

som skola träda i full tjänstgöring endast under vissa tider (biträdande civilskyddschef

er). Varje civilskyddschef med stadigvarande tjänstgöring tilldelas

för fred ett verksamhetsområde, bestående av ett eller flera försvarsområden,

därvid samtliga försvarsområden fördelas på dessa civilskyddschefer. I den

mån flera civilskyddschefer under krig skola tjänstgöra inom sådant försvarsområde,

förordnas biträdande civilskyddschefer till det antal, som erfordras

för fyllande av antalet civilskyddschefer i krig.

Försvarsområdesbefälhavare och civilskyddschef skola .nära samverka för

att bibringa folkskyddsväsendet inom försvarsområdet största möjliga effektivitet

(7 § 1 mom. tredje stycket).

Under folkskyddsberedskap —- varmed förstås förstärkt beredskap, som

folkskyddet jämlikt Konungens förordnande intager vid krig eller krigsfara

-—- skall försvarsområdesbefälhavaren under militärbefälhavaren från och

med den tidpunkt och i de hänseenden Konungen bestämmer utöva ledningen

jämväl av civilskyddet (7 § 2 morn.). Denna ledning anges i motiveringen

i allmänhet böra omfatta dels rätt att avgöra, huruvida personal eller

materiel av civilskyddet skall användas utom det folkskyddsdistrikt, för vilket

den i första hand är avsedd, dels ock befogenhet att giva lägre folkskyddsmyndighet

direktiv i fråga örn inriktande av civilskyddets verksamhet på visst

eller vissa bestämda ändamål.

Länsstyrelserna avses icke skola ingå i folkskyddsorganisationen och skola

alltså icke ha befattning med ledningen av folkskyddet. Däremot skola de

jämlikt 3 § 1 mom i lagförslaget medverka vid tillsynen över att kommuner

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

och enskilda fullgöra vissa skyldigheter beträffande folkskyddsväsendet och

även i vissa andra hänseenden taga befattning nied detsamma. Därutöver har

landshövdingen i 3 § 2 mom. ålagts att medverka till att hos länets befolkning

skapa och vidmakthålla förståelse för betydelsen av folkskyddsväsendet samt

att vaka över att vid dess upprättande och vidmakthållande hänsyn i görligaste

mån tages till förhållandena inom länet med rätt att hos folkskyddsmyndigheterna

framställa härav betingade förslag och erinringar.

Det har förutsatts, att länsstyrelserna vid fullgörandet av sina uppgifter

beträffande folkskyddsväsendet skulle biträdas av befattningshavare inom

folkskyddet, främst civilskyddscheferna med full tjänstgöring, vilka skulle ha

ställning av föredragande för dessa ärenden.

Försvarsområde skall i regel för upprätthållande av folkskyddets verksamhet

vara uppdelat i folkskyddsdistrikt. Dylikt distrikt skall bestå av kommun

eller ock, där det på grund av gemenskap i fråga örn brandförsvar eller med

hänsyn till andra omständigheter finnes lämpligt, två eller flera kommuner

(8 § 1 morn.). Indelningen i folkskyddsdistrikt fastställes av Kungl. Majit (8 §

2 morn.).

Inom varje folkskyddsdistrikt skall finnas distriktsfolkskydd, bestående

av allmänt folkskydd samt, där så anses nödvändigt, verkskydd och hemskydd

(9 § 1 morn.). Allmänt folkskydds verksamhet avser folkskyddsdistriktet i dess

helhet, medan verkskydd och hemskydd angivas vara avsedda, verkskydd för

viss eller vissa i närheten av varandra belägna byggnader, vilka väsentligen

användas till annat ändamål än bostadsändamål, med därvarande personer och

egendom samt hemskydd för viss eller vissa i närheten av varandra belägna

byggnader, vilka väsentligen användas till bostadsändamål, med därvarande

personer och egendom (9 § 2 morn.). Verkskydd och hemskydd skola vara

organiserade inom tättbebyggda delar av städer och köpingar samt inom andra

tättbebyggda områden, som icke äro av endast ringa omfattning och betydelse.

Där så finnes särskilt påkallat, skall verkskydd eller hemskydd dock vara organiserat

även för annorstädes belägen anläggning eller byggnad (9 § 3 morn.).

Den omedelbara ledningen av ett distriktsfolkskydd skall utövas av en

folkskyddschef (11 §). Skyldighet att mottaga sådant uppdrag föreligger principiellt

för envar (12 §). I polischefernas tjänsteåligganden skall icke ingå att

vara folkskyddschef, men hinder bör icke föreligga för polischef att inneha

sådant uppdrag.

Distriktsfolkskydds omfattning och beskaffenhet angives till sina grunddrag

i den för folkskyddsdistriktet gällande organisationsplanen (99 §). Sådan

plan fastställes av Konungen på förslag av folkskyddschefen (100 §).

Under folkskyddsberedskap skall möjlighet förefinnas att enligt grunder,

som närmare bestämmas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande

riksfolkskyddschefen, taga i anspråk dels allmänt folkskydds personal

och materiel för uppgifter, som icke avse det egna folkskyddsdistriktet, dels

ock verkskydds eller hemskydds personal och materiel för uppgifter utom den

eller de anläggningar eller byggnader, för vilka verkskyddet eller hemskyddet

är upprättat (10 §).

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Slutligen föreslås möjlighet att inom försvarsområde sammanföra två eller

flera distriktsfolkskydd till en folkskyddskrets under gemensam ledning av en

kretsfolkskyddschef (13 §). Beslut härom meddelas av Konungen.

I motiveringen till det sålunda framlagda förslaget till organisation av

folkskyddet framhålla hemortsförsvarssakkunniga till en början, att frågan örn

det civila lokalförsvarets ändamålsenliga anordnande i vad rörde bundenheten

vid nuvarande ordning borde bedömas principiellt förutsättningslöst. Upporganiserandet

av det civila lokalförsvaret hade i väsentliga delar utgjort ett

förstagångsarbete, som måst utföras på jämförelsevis kort tid, och det pressande

läget hade föranlett, att de olika myndigheterna måst sätta sitt löpande

arbete i främsta rummet. Enhetligheten beträffande organisationen av det

civila lokalförsvaret hade därför förklarligt nog blivit eftersatt, och förhållandet

mellan det militära och det civila lokalförsvaret hade ej blivit vederbörligen

beaktat. De sakkunnigas förslag åsyftade en principiell lösning av lokalförsvarets

samordningsproblem, varvid de sakkunniga sökt att tillgodose såväl

krigets krav som behovet av en ändamålsenlig ordning jämväl för fred. Det

syntes härvid särskilt angeläget, att organisatoriska förutsättningar skapades

för lokalförsvarets tillbörliga omvårdnad jämväl under en fredsperiod.

De sakkunniga framhålla vidare som en nödvändig följd av 1942 års försvarsbeslut,

att åtgärder jämväl vidtoges, varigenom garanti i möjligaste mån

vunnes för ett framtida uppehållande av det civila lokalförsvaret på en nivå,

som stöde i proportion till den för försvaret i övrigt tillämpade. Därvid framstode

det som ett oeftergivligt villkor, att även det civila lokalförsvaret förbereddes

på sådant sätt, att det kunde träda i full funktion så snart som möjligt.

Vid uppgörandet av sitt organisationsförslag hade de sakkunniga därför sökt

säkerställa en lätt och smidig övergång från freds- till krigsförhållanden. Till

följd därav företedde de föreslagna freds- och krigsorganisationerna största

möjliga likhet med varandra. Förefintliga skillnader, som vore betingade av

särskilda skäl, vore ej av beskaffenhet att behöva föranleda några olägenheter.

Efter dessa allmänna synpunkter övergå de sakkunniga till att behandla

lokalförsvarets operativa ledning, vilken enligt de sakkunniga avser att

med beaktande av taktiska synpunkter allt efter lägets krav disponera de personella

och materiella resurserna för olika uppgifter — även andra än sådana för

vilka den ifrågavarande lokalförsvarsgrenen närmast är avsedd — samt att i

övrigt besluta örn härmed sammanhängande åtgärder. De sakkunniga hänvisa

härvid till de erfarenheter, som vunnits vid vissa genom överbefälhavarens försorg

anordnade s. k. lokalförsvarskrigsspel samt till erfarenheter från andra

länder. Vad särskilt angår luftskyddet betona de sakkunniga, att luftkriget

tagit sådan utveckling, att luftangreppen i de särskilda fallen medfört skadegörelser

av en ofantligt mycket större omfattning än man vid luftskyddslagens

tillkomst gjort sig en föreställning om. De sakkunniga anföra härefter bland

annat följande:

Det låter sig icke göra att överallt skapa cn luftskyddsorganisation av sådan

omfattning och styrka, att den under alla förhållanden är tillräcklig för be
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

mästrande av skadeverkningar av bombanfall mot den egna orten. Åtgärder

för att kunna bereda en ort hjälp från annat håll måste därför komma att utgöra

ett viktigt led i luftskyddets organiserande. Dylik hjälp bör kunna lämnas

bland annat av luftskyddet å annan ort eller ock av särskilda för sådant ändamål

avsedda avdelningar, örn vilkas upprättande förslag utarbetats av luftskyddsinspektionen

i samråd med de sakkunniga.

För att bedöma frågan om beordrandet av hjälpstyrkor till en ort, som

varit utsatt för bombanfall, kräves självfallet kännedom örn skadeläget därstädes.

Men det är icke nog härmed. Frågan örn hjälpstyrkors insättande

kan ej ses isolerad. Dess prövning är av beskaffenhet att i olika hänseenden

influeras av rådande militära läge. I den mån så är fallet måste därför den,

som har att besluta i här förevarande hänseende, jämväl vara ingående orienterad

örn de aktuella militära förhållandena.

Det är sålunda nödvändigt för honom att beträffande område, som må

ifrågakomma för genomfart av hjälpstyrkorna, äga vetskap om pågående eller

nära förestående militära operationer — t. ex. luftlandsättningar i större eller

mindre skala och stridshandlingar i anslutning därtill — örn militära och andra

landsvägstransporter, som äro under utförande eller väntas inom den närmaste

tiden, örn militära spärranordningar m. m. Dylika omständigheter måste allvarligt

beaktas såväl vid utväljandet av ort, varifrån hjälpstyrkor skola beordras,

som ock vid det närmare bestämmandet av deras färdvägar. Sker icke

så, löpes allvarlig risk, att hjälpstyrkorna kunna bliva försenade, slutgiltigt

hindrade att fortsätta eller kanske tillintetgjorda. Luftskyddets eget intresse

kräver alltså sådant hänsynstagande, som här avses. Men saken har även en

annan lika viktig och under vissa förhållanden ännu betydelsefullare sida. Det

måste sålunda också skapas säkerhet för att transporter av hjälpstyrkor ej över

hövan försvåra militära dispositioner av ena eller andra slaget.

Örn flera orter ungefär samtidigt utsättas för mera omfattande bombanfall,

kan fråga uppstå örn företrädesrätt dem emellan med avseende å erhållande

av hjälp från annat håll. En avvägning måste då ske med beaktande av

betydelsen av att en ort hjälpes tidigare eller i relativt större omfattning än

en annan. Sociala och därmed jämförliga skäl kunna göra sig gällande. Men

hänsyn till försvarsberedskapen i övrigt, både den civila och militära, måste

i förekommande fall väga tungt i vågskålen. Det totala försvarets intressen

kunna tänkas påfordra, att hjälpverksamheten mer eller mindre koncentreras

till viss ort med eftersättande av annan eller andra orter.

Beträffande förhållandena inom en för bombanfall utsatt ort må framhållas

följande. Inom en dylik ort kan det likaledes, oavsett örn dess luftskydd arbetar

ensamt eller understödjes från annat håll, vara nödvändigt, att luftskyddsverksamheten

i första hand inriktas på sådana uppgifter, som i den aktuella situationen

finnas vara ur allmän försvarssynpunkt viktigast. För räddandet av

en direkt eller mera indirekt militärt betydelsefull anläggning måste måhända

stora styrkor insättas, även örn härigenom annan, ur rent civil synpunkt värdefullare

egendom behöver offras.

Av erfarenheten från främmande länder kan för Sveriges del dragas den

säkra slutsatsen, att vid katastrofskador eller eljest mera omfattande skador

luftskyddets egna resurser ofta bliva otillräckliga. I sådana fall uppstår behov

av att militära styrkor, såsom hemvärn eller andra lokalförsvarsförband, in

gripa till luftskyddets understöd. Så t. ex. kan detta tänkas erforderligt för

eldsläckning och utförandet av röjnings- och räddningsarbeten i större skala.

Prövning av frågan örn insättande av militära styrkor för här ifrågavarande

ändamål måste likaledes grundas å kännedom örn såväl skadeläget som det

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 61

militära läget. Till båda måste tagas den hänsyn, som förhållandena i de särskilda

fallen påkalla.

I fråga örn skogsbrandväsendet framhålla de sakkunniga — under hänvisning

till att anläggandet av skogsbränder genom anfall med brandbomber

eller på annat sätt måste förutsättas kunna bliva ett flitigt använt stridsmedel

i ett så skogrikt land som Sverige — att den fredsmässiga skogsbrandorganisationen

torde bliva otillräcklig för krigsförhållanden och att det därför blir

nödvändigt att anlita andra organisationers resurser. Ett efter förhållandena

i de särskilda fallen avpassat beslut örn insättande av militära styrkor eller

luftskyddsavdelningar för skogseldsläckning kunde icke fattas utan erforderlig

kännedom örn både det militära läget, luftskyddsläget och skogsbrandläget.

De sakkunniga framhålla vidare att vid större skogseldar militära skäl även

kunde påfordra beaktande vid bedömande av inom vilket område tillgängligt

manskap i första hand borde insättas för skogseldens bekämpande.

Beträffande den operativa sidan av utrymningen anföra de sakkunniga

— efter framhållande av att utrymning i stor utsträckning måste verkställas

under tiden närmast omkring ett krigsutbrott ■— bland annat följande:

Under den tid, varom här är fråga, kan eller bör utrymning ej äga rum

annat än i begränsad omfattning. Särskilt vid denna tidpunkt löpa för övrigt

utrymningstransporterna risk att utsättas för flyganfall. Olika skäl kunna

likväl starkt tala för utförande av viss utrymning även omkring krigsutbrottet.

Är anledningen närmast att skydda civilbefolkningen för luftanfall, måste dock

beslut, huruvida utrymningen skall genomföras eller icke, fattas under största

hänsynstagande till de militära förhållandena. Frågorna örn disponerandet av

tillgänglig rullande materiel och om landsvägarnas begagnande träda härvid

i förgrunden. Pågående eller nära förestående stridshandlingar spela självfallet

jämväl stor roll i förevarande hänseende. En avvägning måste ske.

Ytterst torde dock i regel den synpunkten få väga tyngst, att utrymningen ej

kan tillåtas att i otillbörlig grad verka hindrande för militära transporter eller

stridsverksamhet. De utrymmande få ej heller utsättas för alltför stora faror.

Finnes utrymningen böra komma till stånd, är av nyss anförda skäl det när

mare bestämmandet av transportvägarna även i hög grad en militär angelägenhet.

Det militära inflytandet härvid påkallas i de utrymmandes intresse särskilt

vid landsvägstransporter med fordon av olika slag liksom ock vid förflyttningar

till fots å landsväg. Möjligheterna för de utrymmande att välbehållna

nå sina bestämmelseorter försvinna eller minskas, örn de möta militära

transporter eller råka in i stridsområden. Det är vidare av vikt, att utrymningen

sker å vägar, där vederbörande ej hindras av den militära vägregleringen,

vägspärrar av olika slag, krigsskador eller utförda förstöringsarbeten.

Såväl beslut om det omedelbara igångsättandet av utrymningen som ock densammas

dirigering äro alltså åtgärder med stark militär anstrykning.

Yad nyss framhållits har knutits särskilt till fall, att utrymning närmast

för civilbefolkningens skyddande mot luftanfall ifrågakommer under mobilisering.

Sedan mobilisering och därmed sammanhängande transporter slutförts,

kunna förutsättningarna för sådan utrymning bliva större. De anförda

synpunkterna i övrigt äga emellertid jämväl därvid sin giltighet.

De sakkunniga framhålla ytterligare, att för utövandet av en operativ ledning

av lokalförsvaret krävdes en underrättelse- och or dort jäns t, som måste

vara icke blott lokalt utan även interlokalt organiserad. För den interlokala

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

tjänsten, som kunde bliva av betydande omfattning, avsåges att i möjligaste

mån utnyttja det permanenta telefonnätet. Yid krigsspelen bade det visat sig,

att med den nuvarande organisationen med flerhövdad operativ ledning inom

lokalförsvaret telefonnätets kapacitet för ifrågavarande ändamål vore otillräcklig.

Dubbelrapportering i förening med behovet av att jämväl i övrigt på

grund av splittringen i ledningen giva orienteringar och order i synnerligen

stort antal hade åstadkommit stockningar i förbindelsetjansten. Därigenom

hade många gånger de för utövande av en effektiv operativ ledning erforderliga

underrättelserna uteblivit. I andra fall hade uppstått betydande tidsförluster

med allvarliga följder för handhavandet av dylik ledning.

De sakkunniga anföra därefter:

I den mån hitintills utfärdats särskilda bestämmelser, syftande till operativ

samverkan mellan det militära och civila lokalförsvaret, äro de i stort

sett grundade på den principen, att vederbörande civila respektive militära

myndighet (befälhavare) bevarar sin bestämmanderätt och att således den

ene ej underställes den andre. Det avses, att i den aktuella situationen begäran

örn understöd skall i mån av behov framställas. Men avgörandet huruvida

och i vilken omfattning framställningen skall bifallas tillkommer ytterst

den, hos vilken framställningen göres. Han kan även i princip när som helst

återkalla lämnad hjälp. I övrigt må berörda befälhavare emellan givas råd

och anvisningar, örn vilkas efterföljd mottagaren själv beslutar. Befallningar

äro således uteslutna, Till stor del har detta system sin motsvarighet beträffande

samverkan mellan olika grenar inom civila lokalförsvaret.

Det synes de sakkunniga, att den sålunda tillämpade ordningen är synnerligen

otillfredsställande. För smärre, enkla och lättuppredda situationer kan

densamma vara godtagbar. Men organisationen bör självfallet anpassas för

de helt säkert mycket talrika fall, som av olika anledningar äro svåra att

bemästra. I sakens natur ligger, att med nuvarande ansvarsfördelning mellan

den civile och den militäre befälhavaren ävensom mellan de civila befälhavarna

inbördes envar av dem sätter sin egen verksamhet, sin egen ort i

främsta rummet. Tinna över huvud taget vidare synpunkter beaktande, Hudet

i regel ej förrän i andra hand. Ingen som helst säkerhet finnes för att

de för tillfället av olika skäl mest betydelsefulla ändamålen bliva tillbörligen

tillgodosedda eller att eljest åtgärderna rättas i enlighet med sådana allsidiga

överväganden, som av förhållandena under krig påkallas.

Enligt de sakkunnigas mening är därför ett grundvillkor, att ansvaret för

och därmed också befogenheterna med avseende å det civila och militära

lokalförsvarets operativa verksamhet koncentreras. Endast då kunna i olika

situationer tillgängliga resurser utnyttjas och åtgärder över huvud taget äga rum

på för tillfället mest effektiva och eljest ändamålsenliga sätt. Krigsspelen

ha till alla delar bestyrkt riktigheten av denna ståndpunkt. De sakkunniga

förorda alltså i princip, att en enhetlig operativ ledning av det civila och

militära lokalförsvaret införes. Avvikelse från denna enhetslinje bör ske blott

i den män alldeles speciella skäl finnas böra föranleda därtill.

I den mån civilt och militärt lokalförsvar anses böra erhålla gemensam

operativ ledning, lär detta få förverkligas därigenom, att det civila lokalförsvaret

i ifrågakommande hänseende underställes militär chef.

De sakkunniga tillägga, att örn en gemensam militär operativ ledning infördes,

möjlighet uppkomme att så ordna underrättelse- och ordertjänsten inom

ett sådant enhetligt system, att en betydande avlastning av telefonnätet

kunde ske.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts •proposition nr 268.

Även i fråga om förberedelsearbetet beträffande totalförsvaret

betona de sakkunniga den nära samhörigheten mellan det civila lokalförsvaret

och den militära verksamheten. Planläggningen för det civila lokalförsvaret

måste i mångt och mycket lämpas efter militära faktorer, men förhållandet kunde

jämväl vara omvänt. Till viktiga intressen, vilkas tillgodoseende i första hand

ankomme på det civila lokalförsvaret, borde vid den rent militära planläggningen

tagas sådan hänsyn, som omständigheterna rimligen medgåve. För att förberedelsearbetet

för det civila och militära försvaret skulle fylla högsta måttet

av ändamålsenlighet måste av detsamma krävas, att därigenom försvarsberedskapen

såsom helhet betraktad bleve tillbörligen tillgodosedd. Nuvarande organisation

syntes icke innefatta nöjaktiga möjligheter härför. Tillräckliga organisatoriska

förutsättningar behövde skapas för säkerställande av den erforderliga

växelverkan och träffande av förberedelser efter det totala krigets krav. En

ständig och fast samverkan mellan vederbörande planläggningsmyndigheter

vore påkallad. I anslutning därtill förordade de sakkunniga, att de militära

myndigheterna erhölle sådana skyldigheter och befogenheter med avseende å

förberedelsearbetet, vilka föranleddes av det dem åvilande ansvaret för det

civila lokalförsvarets operativa verksamhet under krig.

Beträffande förhållandet mellan hemvärnet, luftskyddet och

skogsbrandväsendet för krigstid framhålla de sakkunniga till en

början, att å ena sidan markerade olikheter förelåge mellan hemvärnet och det

militära lokalförsvaret i övrigt, medan å andra sidan hemvärnet och det civila

lokalförsvaret uppvisade gemensamma drag av betydelse i organisatoriskt avseende.

Sålunda borde hemvärnet även fortsättningsvis i första hand byggas

å frivillig grund. Vidare vore hemvärnet för rekryteringen ytterst hänvisat till

att taga i anspråk personal, som ej på grund av värnpliktslagen eller fast anställning

vid krigsmakten vore krigstjänstskyldig. Ytterligare vore hemvärnsmilitären,

till skillnad från vanligt militärmanskap, avsedd att under krig

inträda i tjänstgöring endast i den mån aktuellt behov därav uppstode. Slutligen

torde under krig det civila lokalförsvaret ofta behöva hjälp av militära

lokalförsvarsförband för begränsande av uppkomna skador och vidtagande av

andra mera omedelbara skyddsåtgärder. I sakens natur läge, att därvidlag tillgängligt

hemvärn i första hand hade en viktig uppgift att fylla.

De sakkunniga beröra utförligt motsättningen i rekryteringshänseende mel

lan hemvärnet, å ena, samt luftskyddet och skogsbrandväsendet, å andra sidan,

ävensom den allmänna knappheten på arbetskraft under krigsförhållanden samt

framhäva nödvändigheten av att värnkraften hos personal, som kan i anspråktagas

för ifrågavarande lokalförsvarsgrenar åvilande uppgifter, i möjlig män

nyttiggöras allt efter de i de aktuella fallen varierande behoven. De sakkunniga

fortsätta:

Härvid intresserar särskilt frågan örn hemvärnets användning jämväl för

åtgärder i anledning av bränder och skador, som förorsakats av fientlig verksamhet.

Dylika åtgärder åvila luftskyddet och skogsbrandväsendet. Men uppenbarligen

blir i stor utsträckning erforderligt med ingripanden också av hemvärnet.

Hemvärnet har i ej oväsentlig mån spridning å landsbygden. De sakkunniga

finna ej osannolikt, att under krig landsbygdens hemvärn på vissa

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

håll mera sällan kommer att tagas i anspråk för stridsverksamhet. Det synes

antagligt, att inom många områden på landet skogsbrandsläckning kommer

att visa sig vara en huvuduppgift för hemvärnet i krigstid. Bebyggelsecentra

torde komma att under krig förete stora växlingar med avseende å omfattningen

av hemvärnets användning för militära ändamål. Örn luftskyddet därstädes,

kanske till följd av rekrytering till hemvärnet, är påtagligt svagt, blir

hemvärnets betydelse för luftskyddsuppgifter desto större. Men även städer

och samhällen, där luftskyddet är starkare, måste förutsättas bliva mycket

beroende av hemvärnet för åtgärder i anledning av bränder och skador. Icke

blott för verkliga katastroftillfällen gäller detta. För åtgärder, som nyss sagts,

fordras i stor utsträckning fysiskt kraftfull personal. I detta hänsende är på

det hela taget hemvärnet bättre ställt än luftskyddet.

De sakkunniga framhålla slutligen, att det samband mellan hemvärnet och

luftskyddet ävensom skogsbrandväsendet, som under krig torde påkallas

av då rådande förhållanden, måste skänkas beaktande, så att dels inom ramen

för tillgången å personal, som stöde till förfogande för ifrågavarande uppgifter,

en viss inbördes avvägning av grenarnas storlek ägde rum, dels vid

själva rekryteringen till grenarna lämplighetssynpunkten finge göra sig gällande,

dels och utbildning, övning, materielanskaffning m. m. skedde så, att

under krig både de militära och civila uppgifterna kunde ändamålsenligt

lösas. För åstadkommande av en sådan genomgående och fast samverkan mellan

grenarna, erfordrades ett sammanförande av grenarna i en organisation.

En sådan sammanslagning torde vara ägnad att på sina håll medgiva en minskning

i grenarnas nuvarande totala personalbestånd.

Av liknande skäl förorda de sakkunniga att jämväl utrymningen med

vad därtill hörde hänfördes till den nya organisationen.

Beträffande förhållandet mellan folkskyddet och polisväsendet

framhålla de sakkunniga — efter att ha nämnt åtskilliga exempel på av krigsförhållanden

föranledda åtgärder för upprätthållande av allmän ordning och

säkerhet — att med tillkomsten av folkskyddet det spörsmålet uppställde sig,

huruvida polisväsendet eller snarare någon del därav borde under krigsförhållanden

vara formligen inordnat i den nya organisationen. De sakkunniga

anföra härom:

Börande sagda spörsmål må till en början anmärkas, att vissa polisuppgifter

måste anses utan vidare uteslutna från att kunna eller böra uppdragas

åt folkskyddet. Bland annat är detta fallet med utredningarna av brott.

Härvidlag måste dock skänkas visst beaktande åt följande synpunkt. Att

vid ett sådant inrangerande i folkskyddet, som nyss antytts, göra undantag

för sistnämnda uppgifter kan sålunda stundom visa sig mer eller mindre

vanskligt. I nästan samtliga polisdistrikt på landsbygden ävensom i några

städer är polispersonalen på det hela taget gemensam för all polisverksamhet.

Därvid torde ur personalsynpunkt vissa svårigheter uppstå för

brottsutredningarnas undantagande i berörda hänseende. I de flesta städer

och jämväl i enstaka polisdistrikt på landsbygden är visserligen polispersonalens

arbete uppdelat mellan kriminalpolis och ordningspolis, därvid i princip

brottsutredningarna förlagts till den förra och polisverksamheten i övrigt

till den senare. Till en del råder dock ett sådant samband mellan de båda

tjänstegrenarna, som försvårar, örn också icke hindrar ett avskiljande av

kriminalpolistjänsten på sätt här berörts.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G5

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

De sakkunniga ha närmare övervägt, om oavsett vad nu framhållits polisuppgifter

för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet böra under

krigsförhållanden åvila folkskyddet i den formen, att någon del av polisväsendet

ingår i folkskyddet. För en sådan anordning talar, att dylika uppgifter

i mångt och mycket anknyta till folkskyddets egentliga verksamhet och

komplettera denna. Skall emellertid under krigsförhållanden folkskyddet i

angiven form betros med allmänna ordnings- och säkerhetsuppgifter av

polisiär art, synes påkallat att därvid i princip dit överlämna samtliga dylika

uppgifter, oberoende av örn de närmare sammanhänga med nämnda förhållanden

eller icke. Ett motsatt förfarande synes svårgenomförbart särskilt av

den anledningen, att polispersonalen måste efter behov kunna utnyttjas för

ingripanden, antingen dessa föranledas av omständigheter, mera direkt framkallade

av kriget, eller bero av andra orsaker. Ett sådant allmänt inordnande

i folkskyddet av den till ordningens och säkerhetens upprätthållande hänförliga

polisverksamheten finna sig de sakkunniga likväl ej kunna tillstyrka. Därigenom

skulle komma att åt folkskyddet, som skall stå under militär operativ

ledning, överantvardas jämväl uppgifter utan samband med försvarsverksamheten.

Ett kanske än mer vägande skäl mot anordningen är dock, att

densamma skulle innebära ett djupt ingrepp i länsstyrelsens ämbetsbefattning

och väsentligen förändra länsstyrelsens ställning inom administrationen.

De sakkunniga komma, trots vissa betänkligheter i anledning av det nu

föreliggande sambandet mellan polisväsendet och luftskyddet, till det resultatet,

att polisväsendet som sådant bör lämnas utanför folkskyddet. Samtidigt

framhålles, att denna omständighet icke i och för sig utgör hinder för att polischefen

jämväl kan vara folkskyddschef. De sakkunniga uttala emellertid, att

ett dylikt förenande av dessa båda sysslor i en hand icke torde bliva så vanligt.

Det måste förutsättas, att indelningen i folkskyddsdistrikt i allmänhet

komme att förete tämligen stora avvikelser från polischefernas verksamhetsområden.

Redan på grund därav torde det icke böra ifrågakomma att på motsvarande

sätt som nu vore fallet i fråga örn polischefs- och luftskyddschefsbefattningarna

upptaga en principbestämmelse om automatiskt förenande av

befattningarna som polischef och folkskyddschef. Därtill komme emellertid,

att en dylik bestämmelse ej vore förenlig med folkskyddets hela karaktär.

Beträffande länsstyrelsernas ställning framhålla de sakkunniga, att

den omständigheten, att länsstyrelserna icke inrangerats bland de myndigheter,

som hade att taga befattning med själva ledningen av folkskyddet, sammanhängde

med att folkskyddet vore ämnat som en organisation med en i

avseende å ledningen bestämmande central chefsmyndighet för landet i dess

helhet. Det syntes knappast förenligt med länsstyrelsernas allmänna administrativa

ställning att inordna dem som organ, formligen underställda en dylik

riksmyndighet. Beträffande en hel del angelägenheter rörande folkskyddet,

nämligen i stort sådana, som vore att hänföra till folkskyddets upprätthållande

i vidsträckt mening, folie sig dock medverkan av länsstyrelserna såsom självständiga

myndigheter lämplig och naturlig.

I fråga örn folkskyddets territoriella indelning i botteninstansen

anföra de sakkunniga — efter redogörelse för den territoriella indelning,

som ligger till grund för de olika lokal försvarsgrenarna — bland annat följande:
Bihang

till riksdagens protokoll, 1944. 1 sand. Nr 268.

GUS 41 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

För att få till stånd en effektiv lokal organisation av folkskyddet måste den

territoriella indelningen förenhetligas.

De sakkunniga anse, att folkskyddets lokala territoriella indelning bör

grundas på kommunindelningen. I princip bör varje kommun utgöra ett folkskyddsdistrikt.

Kommunerna äro av synnerligen växlande storlek. Många

kommuner äro ytterst små, lia blott ett eller annat hundratal invånare. Att

låta dessa kommuner var för sig bilda folkskyddsdistrikt kan knappast komma

ifråga, utan flera kommuner måste i sådant fall sammanslås till ett folkskyddsdistrikt.

Andra kommuner äro synnerligen vidsträckta, och det kan

då vara lämpligt att uppdela en kommun i flera distrikt. En dylik uppdelning

synes dock endast böra förekomma i alldeles särskilda fall. Möjlighet

bör även stå öppen att låta viss del av en kommun tillsammans med en eller

flera andra kommuner bilda ett folkskyddsdistrikt och återstoden av förstnämnda

kommun för sig eller gemensamt med annan kommun ett folkskyddsdistrikt.

Eftersom brandväsendet utgör en mycket väsentlig del av folkskyddet,

måste vid indelningen i folkskyddsdistrikt stort avseende fästas vid kommunernas

förhållande ur brandsynpunkt. Ha två eller flera kommuner bildat

kommunalförbund för handhavande av brandförsvaret, böra dessa kommuner

även ur folkskyddssynpunkt utgöra en enhet. Enligt det föreliggande brandlagsförslaget

skall länsstyrelse äga medgiva kommun befrielse från att upprätta

annan brandkår än reservstyrka, örn kommunen träffat avtal om släckningshjälp

från kommunal eller frivillig brandkår i annan kommun. Två eller

flera kommuner, som träffat avtal örn utnyttjande av samma brandkår, böra,

örn detta ur territoriell synpunkt låter sig göra, bilda ett folkskyddsdistrikt,.

Viss hänsyn vid bestämmandet av indelningen i folkskyddsdistrikt bör

även tagas till polisdistriktsindelningen, även fastän folkskyddet och polisen,

såsom de sakkunniga föreslagit, skola vara organisatoriskt åtskilda. Det

synes nämligen vara angeläget att överhuvud eftersträva större enhetlighet i

territoriell indelning än för närvarande föreligger. Den territoriella indelningen

i brand-, polis- och folkskyddshänseende bör därför göras så överensstämmande

som möjligt.

Indelningen i folkskyddsdistrikt skall enligt de sakkunnigas förslag fastställas

av Kungl. Majit. Vissa skäl tala visserligen för att denna befogenhet i

stället bör läggas på länsstyrelserna, framför allt det skälet, att hänsynen till

lokala förhållanden i stor utsträckning kommer att spela den avgörande rollen.

Trots detta ha de sakkunniga stannat vid att centralisera bestämmanderätten

härutinnan. Härigenom vinnes garanti att i fråga örn folkskyddsdistriktsindelningen

enhetliga principer i stort sett komma att följas över hela riket.

Beträffande folkskyddskretsar anföra de sakkunniga bland annat följande.

Åtskilliga försvarsområden kunna antagas komma att bestå av ett förhållandevis

stort antal folkskyddsdistrikt. Örn inom sådant försvarsområde varje

folkskyddschef vore skyldig att rapportera till försvarsområdesbefälhavaren

och omvänt all ordergivning från försvarsområdesbefälhavaren i folkskyddsfrågor

skulle gå direkt till folkskyddscheferna, komme försvarsområdesbefälhavaren

att vara i behov av en avsevärt större förbindelseapparat än vad som

för närvarande står till hans förfogande eller som lämpligen kan utbyggas. Förbindelsetjänsten

skulle dessutom vara tvungen att i alltför stor utsträckning

begagna iånglinjesamtal. Slutligen skulle försvarsområdesbefälhavaren komma

att överhopas med ett avsevärt större antal rapporter än han rätteligen skulle

behöva för att fullgöra sina uppgifter. Arbetet på försvarsområdesstaberna,

skulle härigenom onödigt betungas.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 67

.. av nu anförda förhållanden ha de sakkunniga ansett möjlighet

bora föreligga att sätta in en befälsinstans inom folkskjddet mellan försvarsområdesbefälhavaren—civilskyddschefen

och folkskyddschefen.

Folkskyddskretsar behöva inrättas främst för den operativa ledningen av

folkskyddet. Har så skett, bör all rapportering från vederbörande folkskyddschefer

ske till kretsfolkskyddschefen. Henne bör äga att, i den mån inom

kretsen behov av understöd från ett distriktsfolkskydd till ett annat uppstår,

besluta därom. Vidare bör han vara skyldig att sovra inkomna rapporter och

att vidarebefordra till försvarsområdesbefälhavaren allenast sådana rapporter,

som äro av_ vikt för bedömande av läget inom försvarsområdet i stort eller

som ligga till grund för begäran om understöd från folkskyddsdistrikt utom

folkskyddskretsen.

Till kretsfolkskyddschef bör i allmänhet förordnas en av folkskyddscheferna

inom kretsen, helst folkskyddschefen i det distrikt, där den ort,

som ur förbindelsesynpunkt kan betraktas som centralort för kretsen, är belägen.

I de flesta fall torde denna folkskyddschef kunna utöva uppdraget

som kretsfolkskyddschef jämsides med sin folkskyddschefsbefattning.

En av de sakkunniga, polisintendenten A. Zetterquist, har i ett särskilt

yttrande reserverat sig mot vissa delar av de sakkunnigas förslag. Sålunda uttalar

han sig mot ett sammanförande av hemvärnet, luftskyddet och skogsbrandväsendet

till en organisation och anser icke heller nödvändigt eller ens

lämpligt att ställa det civila lokalförsvaret eller stora delar därav under militär

ledning i operativt hänseende. Härom anför Zetterquist bland annat följande:

Oavsett örn det civila lokälfors var et i angivna hänseende ställes under

militär ledning, måste nämligen de militära synpunkterna bli bestämmande

för ifrågavarande försvarsoperativa verksamhet. Men det synes mig icke

nödvändigt att för uppnående av det avsedda ändamålet -—• en enhetlig operativ

ledning — i viktiga avseenden inordna det civila lokalförsvaret under

viss militär chef. Detta ändamål kan uppnås utan att göra större våld på den

bestående organisationen. Under mitt praktiska arbete i luftskyddets och utrymningens

tjänst har jag blivit övertygad om dels att ett friktionsfritt och

effektivt samarbete med de militära myndigheterna är möjligt att upprätthålla,

och dels att de militära myndigheterna — framförallt försvarsområdesbefälhavarna

— äro så tyngda av militära uppgifter, att en ytterligare belastning

av den storleksordning, som i betänkandet förutsättes, måste komma att högst

menligt inverka på det civila lokalförsvarets effektivitet och rättidiga funktionerande.

Det kan enligt min mening icke vara rimligt att av en försvarsområdesbefälhavare

kräva den kunskap örn och ingående förtrogenhet med det

civila lokalförsvarets uppgifter, att han kan anses kompetent att utöva militär

ledning över detsamma i den mening, som i betänkandet åsyftas. Den befogenhet,

som tillägges den militäre chefen, kommer med största sannolikhet att

verka hämmande på det civila lokalförsvarets ledning. Genom den föreslagna

koncentrationen av denna ledning synes för övrigt vara väl sörjt för möjligheterna

att tillhandahålla den fjärrhjälp, som utgör det yttersta motivet för

förslaget om en militär ledning av civilförsvarets operativa verksamhet.

De i betänkandet påtalade bristerna i fråga örn ledningen av lokal försvaret

synas mig icke vara av den natur, att de påkalla så radikala förändringar i den bestående

organisationen som de föreslagna. För att den operativa verksamheten

i nödig utsträckning skall kunna lämpas efter militära hänsyn och en enhetlig

operativ ledning garanteras torde det vara tillräckligt att säkerställa förbindel

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

serlia mellan de militära och civila försvarsorganen samt sörja för en instruktionsmässigt

reglerad samverkan mellan dessa organ. Härigenom torde de

brister, som må anses vidlåda samarbetet mellan militära och civila försvarsorgan,

kunna utan större svårigheter avhjälpas.

Zetterquist uttalar sig för att giva länsstyrelserna större inflytande på det

civila lokalförsvarets verksamhet och att inlemma polisväsendet i folkskyddet

och åberopar därvid, att länsstyrelsernas och polisens auktoritet utgjorde en

tillgång för det civila lokalförsvaret, som detsamma icke hade råd att avvara.

Såsom ytterligare skäl mot utbrytning av polisen ur folkskyddet framhåller

Zetterquist, att stora svårigheter med säkerhet komme att uppstå, då det

gällde att utse lämpliga och för uppgiften kvalificerade innehavare till befattningarna

såsom folkskyddschefer. Det syntes vara möjligt att införa en lagbestämmelse

örn att polisen skulle tillhöra folkskyddet i den omfattning och

i de hänseenden, Kungl. Maj:t bestämde, i likhet med vad av särskilda utredningsmän

föreslagits beträffande polisens förhållande till krigsmakten.

Slutligen ifrågasätter Zetterquist, örn det icke vore lämpligt att efter

engelskt mönster inrätta ett särskilt departement för det civila försvaret, under

vilket skulle komma att sortera även de statliga organen för arbetsmarknaden

och det industriella civilförsvaret.

D. Yttrandena över hemortsförsvarssakknnnigas förslag.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag har i vad angår de organisatoriska åtgärderna

i de avgivna yttrandena bemötts med utförligt motiverade invändningar.

Framför allt framhålles olämpligheten av att under rådande utrikespolitiska

förhållanden genomföra en helt ny organisation på ifrågavarande

område. I stället föreslås att man inriktar sig på att på den bestående organisationens

grund bota rådande brister och väntar med en mera genomgripande

omorganisation, till dess man bättre kan tillgodogöra sig erfarenheterna

från det nu pågående kriget.

Sålunda framhåller luftskyddsinspektionen, att en så genomgripande omorganisation,

som de sakkunniga föreslagit, för närvarande skulle medföra ett

betänkligt eftergivande av beredskapen på området. De sakkunnigas förslag

innebure ju icke endast en omorganisation av den centrala ledningen av lokalförsvaret

utan även en helt ny territoriell indelning, medförande i stort en

nybesättning av alla de mera ansvarsfulla posterna inom luftskyddet ute i

landet, vartill komme, att själva genomförandet av en organisation av den

storleksordning, som de sakkunniga föreslagit, måste taga relativt lång tid.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Sedan de sakkunniga begynte sitt arbete har en grundväsentlig förskjutning

ägt rum beträffande uppfattningen örn civilbefolkningens och de civila myndigheternas

ställning under krig. Denna nya uppfattning inrymmer åt samhällets

civila element och organ en betydande roll i det totala försvaret och

har av statsmakterna kodifierats genom kungl, brevet den 5 mars 1943 angående

vissa bestämmelser rörande civila myndigheters verksamhet under krig och

handledningen Örn kriget kommer. Denna förändrade inställning har icke

tillgodogjorts i sakkunnigförslagets grundlinjer. I stället för att avkoppla

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

civila organ från dem redan tillagda uppgifter inom civilförsvaret hade det bort

vara en ledande grundsats att göra dem bättre skickade att fylla dem. Detta

äger i synnerhet tillämpning beträffande länsstyrelsernas funktion i det totala

försvarets tjänst. Jämsides med denna grundsats bör de sakkunnigas ledande

synpunkt •—• enhetlighet i den operativa ledningen — komma till uttryck i

organisationen av civilförsvaret. Detta kräver obetingat, att fredsorganisationen

är så anordnad, att den låter sig snabbt och smidigt underordna den

i krig nödvändiga militära direktivgivningen. Detta kan ej ske med mindre

vederbörande militära instanser i fred bliva tillräckligt förtrogna med civilförsvarets

resurser och funktioner. I detta syfte är en lokal samordning inom

försvarsområdets ram av militära och civila försvarsanordningar och fortgående

trimning av förbindelsetjänsten av det största värde, vilket länsstyrelsen

får vitsorda från sin medverkan vid ett stort antal krigsspel. Ett fortgående

på denna praktiska väg, med ökad självständighet och ökat ansvar hos mellaninstanserna

— länsstyrelse och försvarsområde — finner länsstyrelsen vara

att föredraga framför en nyorganisation sådan de sakkunniga föreslagit, vars

genomförande sannolikt skulle innebära en i nuvarande läge föga tillrådlig

svaghetspériod. Dock är länsstyrelsen övertygad, att jämväl organisatoriskt

en förstärkning av samordningen mellan civila och militära försvarsgrenar är

behövlig och bör kunna genomföras utan sönderbrjdning av den nu utbyggda

organisationen och dess avlösande genom en helt ny, som i avseende å den

kommunala basorganisationen sannolikt kommer att i stor utsträckning såsom

varje överorganisation mala tomt.

Överbefälhavaren yttrar:

Det nutida totala kriget ställer krav på att krigsförberedelse och krigsdeltagande

göres till en hela samhällets angelägenhet. Förberedelserna på det

civila försvarets vida områden äro förvisso icke tillfredsställande. Man åstadkommer

emellertid icke ett bättre tillstånd enbart genom att överflytta dessa

förberedelser till de militära myndigheterna. Den militära organisationen är

redan nu hårt ansträngd och torde icke ytterligare kunna belastas med en

mångfald rent civila försvarsuppgifter. I stället böra vederbörande civila myndigheter

organiseras så, att de verkligen kunna lösa sina försvarsuppgifter,

vilka också måste klart preciseras. Att ställa folkskyddet med alla dess mångskiftande

civila frågor under försvarsdepartementet och militära myndigheter,

medan däremot länsstyrelser och polisväsende med deras erfarenhet på bland

annat luftskyddets område endast i ringa omfattning skulle kunna öva inflytande

på detta, synes av dessa skäl icke vara lämpligt.

Ledningen av folkskyddet bör därför principiellt åvila civila myndigheter.

Statens utrymning skommission yttrar:

Eftersom civilbefolkningens möjligheter att fullgöra sina uppgifter äro av

väsentlig betydelse för försvarsmaktens förmåga att avvärja ett angrepp mot

riket, kan folkskyddets uppgift sägas innebära en försvarsuppgift. Detta ändrar

dock icke det förhållandet, att det övervägande rör sig om en civil uppgift,

vilken måste utföras i nära samarbete icke blott med de militära myndigheterna

utan även — och detta kanske i än större omfattning — med övriga civila

myndigheter. Det torde vara tillräckligt att erinra örn den samverkan, som

måste äga rum med skilda myndigheter och organ på sjukvårdens, livsmedelsförsörjningens,

arbetsmarknadens, socialvårdens m. fl. områden. Enligt kommissionens

uppfattning böra dessa civila arbetsuppgifter vara bestämmande för

folkskyddets allmänna utformning. Folkskyddet bör därför så långt möjligt

är förlänas karaktären av en självständig civil organisation. Avsteg från denna

princip böra göras endast om så befinnes oundgängligen nödvändigt.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Landsorganisationen i Sverige anser en effektivisering av hemortsförsvaret

vara en naturlig och nödvändig komplettering till 1942 års försvarsordning

men finner det svårt att bedöma, huruvida förhållandena efter kriget motiverade

upprätthållandet av en beredskapsorganisation av den avsedda omfattningen.

Tidpunkten för omorganisationen — i krigets slutskede och först

sedan den befintliga organisationen intrimmats — vore icke lämplig. Den

önskvärda effektiviseringen av hemortsförsvaret borde i nuvarande läge eftersträvas

genom en förstärkning av den befintliga organisationen, speciellt

genom en fastare samverkan mellan de civila och militära myndigheterna,

genom en klarare fixering av befälslinjer och kompetensregler, genom intensifierad

utbildning samt genom en fortlöpande och öppen information om vårt

politiska och militära läge med klargörande av de faror och risker detta alltjämt

inneslöte.

Länsstyrelsen i Malmöhus län är av den principiella uppfattningen, att hemortsförsvaret

bör inlemmas i den militära försvarsorganisationen för att där

utgöra en fjärde försvarsgren. I varje fall torde det under krigsförhållanden

vara nödvändigt, att ledningen av hemortsförsvaret tillkomme de militära myndigheterna.

Härav följde emellertid att dessa myndigheter redan i fred borde

deltaga i planläggningen och vara ansvariga för att denna bleve sådan, att

den motsvarade de fordringar, som borde ställas på hemortsförsvaret vid krig.

Mot de av de sakkunniga härutinnan föreslagna anordningarna vore intet att

erinra, men länsstyrelsen ansåge steget böra tagas fullt ut genom att hemortsförsvaret

inrymdes i landets militära organisation. Härför erfordrades emellertid

ytterligare utredning. I avbidan på denna borde den nuvarande organisationen

förstärkas.

Förslaget örn hemvärnets organisatoriska sammanförande med

de civila försvarsgrenarna har avstyrkts i ett mycket stort antal yttranden,

bland annat av överbefälhavaren, chefen för armén, det övervägande antalet

länsstyrelser m. fl. Därvid har framför allt åberopats, att hemvärnet äten

militär organisation med rent militära uppgifter och såsom sådan bör hållas

helt skild från det civila försvarets organ.

Luftskyddsinspelctionen, som heller icke kan finna, att någon bärande motivering

anförts för hemvärnets inlemmande i folkskyddet, anför härom:

Det huvudsakliga skälet för en sådan anordning är enligt de sakkunniga,

att den s. k. »striden örn själarna» i viss mån skulle kunna undvikas. Konkurrensen

örn personalen synes emellertid kunna mildras, utan att en direkt sammanslagning

av hemvärnet med övriga lokalförsvarsgrenar behöver äga rum.

Det kan ifrågasättas, huruvida en sådan åtgärd verkligen skulle medföra en

minskning av svårigheterna på detta område. Även örn ett sammanförande av

såväl militära som civila lokalförsvarsgrenar till en enda organisation i och för

sig kan förefalla tilltalande ur enhetlighetssynpunkt, medför dock en sådan

samordning åtskilliga olägenheter i olika avseenden. Sålunda är en av de

största nackdelarna i det föreliggande förslaget, nämligen oklarheten i befälslinjerna,

i första hand att hänföra till hemvärnets inordnande i folkskyddet.

Hemvärnets rent militära natur nödvändiggör vidare undantagsbestämmelser

i flera avseenden. Hemvärnet skiljer sig sålunda i väsentlig grad från övriga

lokalförsvarsgrenar i fråga örn uppgifter, utbildning och utrustning m. m.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Statens utrymningskommission anser sannolikt, att en anknytning mellan

hemvärn och civilskydd, som säkrar det nödvändiga sambandet dem emellan,

kan åstadkommas utan att hemvärnet ingår i folkskyddet.

Hemvärnsrådet däremot är av den uppfattningen, att åtskilliga fördelar vore

att vinna med hemvärnets infogande i folkskyddsorganisationen, och framhåller,

att hemvärnet på grund av sin lokalbundenhet och sin primärt frivilliga

karaktär hörde organisatoriskt sett närmare ihop med de i folkskyddet ingående

civila försvarsorganisationerna än med den på allmän värnplikt uppbyggda

arméorganisationen. Utöver de av de sakkunniga framhållna skälen för hemvärnets

inlemmande i folkskyddet påpekar hemvärnsrådet bland annat, att i

broschyren »Örn kriget kommer» förutsattes, att stora delar av den civila befolkningen

skulle i frikårsförband samverka med hemvärnet. I stor utsträckning

komme kärnan av dessa förband att utgöras av personal i luftskyddsoch

skogsbrandskyddsorganisationerna. Den samverkan, som här förutsattes,

kunde näppeligen bliva effektiv utan omsorgsfull planläggning och förberedelse.

Denna verksamhet främjades genom hemvärnets organisatoriska samhörighet

med det civila lokalförsvaret.

De sakkunnigas förslag på denna punkt har dessutom i huvudsak tillstyrkts

av länsstyrelserna i Kalmar och örebro län, luftskyddschefen i Stockholm,

militärbefälhavarna i andra, fjärde och sjunde militärområdena, flertalet försvarsområdesbefälhavare

samt centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet.

Sammanförandet av luftskyddet, skogsbrandväsendet för krig och utrymningsorganisationen

till en organisation har vunnit allmänt bifall.

Frågan om polisväsendets ställning i förhållande till folkskyddet

har i yttrandena blivit föremål för delade meningar.

I ett stort antal yttranden — bland annat av överbefälhavaren, chefen för

armén och flertalet länsstyrelser — förklaras, att polisväsendet ej bör organisatoriskt

skiljas från folkskyddet. Luftskyddsinspektionen, som intager samma

ståndpunkt, anför som motivering härför, att många av de skäl, som de sakkunniga

anfört för hemvärnets inlemmande i folkskyddet, i lika hög grad eller

— emedan den nuvarande luftskyddsorganisationen helt byggde på polisorganisationen

-—- i ännu högre grad kunde åberopas, när det gällde ordningspolisen.

Polispersonalen över huvud taget — således icke endast luftskyddschefer

och dylika — hade under de senare åren förvärvat ingående kännedom

örn luftskyddsorganisationen och genom deltagande i luftskyddsövningar erhållit

betydande rutin på detta arbetsområde. Det måste därför anses synnerligen

betänkligt att utbryta polisen ur den blivande organisationen. Därtill

komme att det för närvarande icke torde vara möjligt att anskaffa erforderligt

antal ersättare för den personal, som skulle tagas från luftskyddsuppgifterna.

Rilcsluftsky dds förbundet befarar, att med den nya organisationen en stor

del av de nuvarande luftskyddscheferna komme att utbytas mot personer, vilka

saknade den auktoritet, personkännedom, kunskap och erfarenhet om luft
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skyddet och dess praktiska tillämpning, som de nuvarande befattningshavarna

besutte, samt anför vidare:

Luftskyddet är i hög grad en ordningstjänst. Det synes även med hänsyn

därtill vara en inkonsekvens att ställa polisväsendet utanför folkskyddsorganisationen,

vilket näppeligen kan motiveras med att polisen även har uppgifter

utanför folkskyddet. Även örn en polischef skulle bliva folkskyddschef inom

den av de sakkunniga föreslagna organisationen, komrne likväl den honom

underordnade polispersonalen att stå utanför folkskyddet. Svårigheter kunna

därför uppkomma för honom att vid behov använda polispersonalen för folkskyddsuppgifter

i allmänhet på sätt som hittills på flertalet håll skett. Förbundet

anser det förslag rörande polisväsendets ställning och utseende av

luftskyddschefer (folkskyddschefer), som luftskyddsinspektionen i dess 1941

avgivna förslag till ny luftskyddslag framfört, vara lämpligare än det av de

sakkunniga förordade förslaget.

Statens utrymningsleommission framhåller, att polispersonalen för närvarande

å ett mycket stort antal orter bland annat genom sin fasta sammanhållning

utgjorde en omistlig stomme i luftskyddet, varför kommissionen bestämt

avstyrkte, att polisen utskildes ur folkskyddet.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser det utgöra en betänklig brist i förslaget,

att de sakkunniga icke räknat med polisens medverkan. Länsstyrelsen framhåller

såväl den erfarenhet, som särskilt polischeferna under de gångna åren

förvärvat på folkskyddets skilda områden, som svårigheten att finna lämpliga

ledare för det lokala folkskyddet. Då polischefs befattning med luftskyddet

för närvarande vore att anse som ett tjänsteåliggande, borde dessa befattningshavares

inordnande i folkskyddsorganisationen med i stort sett samma befogenheter

som hittills kunna ske utan ökad kostnad. I de fall då polischefsdistrikt

och folkskyddsdistrikt sammanfölle, syntes det naturligt och lämpligt,

att polischefen i regel samtidigt vore folkskyddschef. Omfattade polischefens

distrikt två eller flera folkskyddsdistrikt, borde polischefen lia överinseendet

över samtliga distriktsfolkskydd inom sitt distrikt.

Jämväl i åtskilliga andra yttranden göres gällande, att polischeferna principiellt

böra vara folkskyddschefer. I några yttranden betonas därvid, att de

polischefer, som vore folkskyddschefer, måste förses med kompetenta biträden.

I ett pär yttranden framhålles, att även polischef bör lia rätt till särskilt

arvode för fullgörande av uppdrag som folkskyddschef.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som visserligen finner polisväsendet

böra ingå i folkskyddet, anser dock icke lokal polischef böra obligatoriskt

åläggas att tjänstgöra som folkskyddschef, eftersom uppgiften vore av sådan

beskaffenhet, att den icke kunde anses primärt ankomma på polischef, och de

lokala polischeferna i regel vore så belastade av rent polisiära uppgifter, att

de skäligen icke borde belastas med uppgifter, som delvis läge vid sidan av

deras egentliga arbetsuppgifter.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner de av de sakkunniga anförda

skälen för att polisväsendet som sådant ställdes utanför folkskyddet bärande

vad beträffade landsbygden men framhåller, att i större städer polispersonalen

syntes kunna och böra tagas i anspråk därför. Även länsstyrelsen i örebro län

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 73

anser, att landsfiskal ej kan vara folkskyddschef men att däremot polischef i

stad i regel bör förordnas därtill.

Bland dem som dela de sakkunnigas mening att polisväsendet principiellt

bör skiljas från folkskyddet, befinna sig föreningen Sveriges polismästare, poliskammaren

i Stockholm och luftskyddschefen i Stockholm. Jämväl föreningen

Sveriges landsfiskaler understryker riktigheten av denna uppfattning och

framhåller såsom ytterligare skäl härför, att landsfiskal av omständigheternas

makt kunde tvingas att byta stationeringsort eller enligt givna direktiv lämna

distriktet och därigenom bliva urståndsatt att utöva ledningen av luftskyddet.

Ett stort antal landsfiskaler, som tillika äro luftskyddschefer, uttala även sin

tillfredsställelse med de sakkunnigas förslag på denna punkt. Länsstyrelsen i

Gävleborgs län anser länsstyrelserna böra anbefallas att söka frigöra polischeferna

från uppdrag som luftskyddschefer, i den mån andra lämpliga personer

stöde till buds.

I ett stort antal yttranden betonas, att länsstyrelserna enligt de sakkunnigas

förslag alltför mycket avkopplats från befattning med folkskyddet. Sålunda

framhåller Överståthållarämbetet, att civilskyddscheferna måste bliva underlägsna

länsstyrelserna i avseende å erfarenhet och skicklighet och att de aldrig

kunde erhålla den auktoritet, som tillkomme länsstyrelserna och som vore

av väsentlig betydelse, när det gällde att hålla förståelsen för civilförsvarets

betydelse vid makt hos såväl de kommunala myndigheterna som allmänheten.

Länsstyrelsen i Uppsala län gör gällande, att de sakkunniga underskattat länsstyrelsernas

betydelse för verksamheten inom folkskyddet och att länsstyrelserna

borde erhålla större befogenheter vid folkskyddets uppbyggande, särskilt

som verksamheten inom folkskyddet komme att nära sammanfalla med upprätthållandet

av allmän ordning och säkerhet, varför länsstyrelsen alltjämt

måste vara ansvarig. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att anordningen

att överflytta vissa av länsstyrelsernas uppgifter på civilskyddschefen

medförde orimliga konsekvenser, då ärenden rörande sjukvård och brandskydd

ej kunde tänkas undantagna från länsstyrelsernas verksamhet. Länsstyrelsen i

Kalmar län framhåller, att länsstyrelsernas ställning inom respektive verksamhetsområden,

deras genom samarbete på skilda områden skapade kontakt

med kommuner och enskilda såväl som deras hittillsvarande befattning med

organiserandet och upprätthållandet av luftskyddet gjorde, att ett överflyttande

på annat organ av hithörande uppgifter måste te sig icke blott onödigt

utan som ett försvagande på en betydelsefull punkt av det civila folkskyddet.

Liknande synpunkter som de nu berörda anföras även i andra yttranden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför, att ehuru det kunde ifrågasättas,

om det vore lämpligt att undandraga länsstyrelsen folkskyddsärendena, torde

vad de sakkunniga anfört därom, att länsstyrelsernas administrativa ställning

vore oförenlig med deras inordnande såsom organ under en central chefsmyndighet

för folkskyddet, göra den av de sakkunniga föreslagna anordningen

ofrånkomlig. Länsstyrelsen i Uppsala län anser denna synpunkt icke sakna

sitt berättigande men anser frågan kunna lösas på det sättet, att överbefäl
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

havaren av Kungl. Maj.-t bemyndigas att beträffande folkskyddet meddela

direktiv även till länsstyrelserna och att verkställa inspektioner hos dem. Länsstyrelsen

i Kristianstads län har ingenting att erinra mot att även med bibehållande

av länsstyrelserna vid ledningen av folkskyddet inom länen, detta

ställes under central ledning i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas

förslag. Ej heller länsstyrelsen i Örebro län finner uteslutet, att en

försvarsavdelning eller försvarsbyrå inom länsstyrelse ställes under överbefälhavaren

och hans stab i sådana frågor angående det civila lokalförsvaret, som

krävde sådan anordning.

Beträffande den operativa ledningen av folk skyddet under

krig göra sig olika uppfattningar gällande i remissyttrandena.

I vissa yttranden framhålles, att ifrågavarande ledning bör tillkomma länsstyrelserna.

Sålunda säger sig luftskyddsinspektionen icke kunna dela de sakkunnigas

uppfattning, att den operativa ledningen av lokalförsvaret måste vara

av rent militär natur. Självfallet måste militära hänsyn i vissa lägen bliva

avgörande, men i flertalet fall torde rent civila synpunkter träda i förgrunden.

Den bästa lösningen syntes vara, att den operativa ledningen av det civila

lokalförsvaret gåves erforderlig fasthet genom en utvidgning av befälsrätten

och ett stärkande av sambandet mellan den civila och den militära ledningen

på sådant sätt, att den civila ledningen fortlöpande hölles underrättad örn

det militära läget och den militära ledningen tillförsäkrades erforderligt inflytande

på besluten. Svårigheterna i fråga örn underrättelse- och ordertjänsten

vore av den art, att de kunde övervinnas utan omorganisation. De militära

förbindelserna torde kunna utnyttjas av det civila lokalförsvaret i större

utsträckning än hittills förutsatts.

Länsstyrelsen i Värmlands län avstyrker militär operativ ledning och anför,

att det med hänsyn till de uppgifter, som enligt landshövdinginstruktionen tillkomme

länsstyrelse med avseende å allmän ordning och säkerhet, syntes riktigare

att bibehålla länsstyrelse vid ledningen av det civila lokalförsvaret. Ett

oeftergivligt villkor därför måste dock vara, att varje länsstyrelse genom utbyggnad

av den nuvarande försvarsassistentinstitutionen tillfördes erforderlig

sakkunskap och nödiga arbetskrafter och att rapport- och ordercentral organiserades.

Rätten att besluta örn ömsesidigt understöd borde tillkomma länsstyrelse.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser visserligen ett visst samordnande

av lokalförsvarets olika grenar nödvändigt men är icke övertygad örn att detta

borde ske på sådant sätt, att det civila lokalförsvaret i ifrågavarande hänseende

underställdes militär chef. Möjligheterna att bota nuvarande brister genom ett

förbättrat samrådssystem borde undersökas. Länsstyrelsen i Skaraborgs län

anför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser samarbetet mellan militära och

civila myndigheter kunna säkerställas genom direktiv. Länsstyrelsernas personal

på försvarsdetaljen borde stärkas, varvid hemortsförsvarsassistenterna

borde tagas i anspråk i större utsträckning. Liknande uttalande göres av

luftskyddschefen i Örebro.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj: Is proposition nr 268.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser länsstyrelsen böra utöva den operativa

ledningen av civilskyddet, dock med direktivrätt för militär myndighet.

Organisationen borde dock vid krig möjliggöra ledningens överflyttning å de

militära myndigheterna, örn länsstyrelsen förflyttades till annan ort eller eljest

särskilda omständigheter sådant påkallade.

Överståthållarämbetet anser svagheterna i länsstyrelsernas ställning i operativt

hänseende kunna avhjälpas genom att länsstyrelserna förläde sin verksamhet

i vad anginge civilskyddet till samma lokaler som försvarsområdesbefälhavarna

eller också hos dessa placerade lämpliga förbindelsemän.

överbefälhavaren — liksom även chefen för armén och militärbefälhavarna

i första och tredje militärområdena — synes anse att den operativa ledningen

av civilskyddet även i krig skall åvila de civila organen. Överbefälhavaren

framhåller emellertid, att för säkerställande av samverkan mellan militärt och

civilt försvar de militära myndigheterna måste tillförsäkras erforderligt inflytande

såväl i vad rörde planläggningsarbetet i fred som verksamheten i

krig. För att i krig underlätta samverkan borde den personal ur folkskyddsmyndigheterna,

som vore närmast avsedd att handlägga frågor av operativ

natur, välja uppehållsplats vid vederbörliga militära myndigheter. Därigenom

underlättades den ömsesidiga orienteringen och bereddes militär chef möjlighet

att snabbt avgiva direktiv, något som i kritiska lägen vore nödvändigt, varjämte

gemensamma order- och rapportförbindelser kunde anordnas. Vidare borde

lokal militär myndighet, t. ex. försvarsområdesbefälhavare, få åt sig tillförsäkrad

befogenhet att, där läget så fordrade, utöva befälsrätt även över det

civila lokalförsvaret. Liknande uttalanden göras av statens utrymningskommission.

Flertalet länsstyrelser har emellertid, i likhet med de sakkunniga, ansett, att

den operativa ledningen av det civila försvaret i krig bör utövas av militär

myndighet. Samma uppfattning kommer till uttryck i åtskilliga andra yttranden,

bland annat i dem, som avgivits av militärbefälhavarna i andra, fjärde,

femte, sjätte och sjunde militärområdena, flertalet försvarsområdesbefälhavare

samt centralkommittén för det frivilliga försvars arbetet. I vissa yttranden

har därvid förordats, att försvarsområdesbefälhavarna redan i fred böra. erhålla

befogenheter i fråga om civilskyddets planläggning.

Beträffande centralmyndigheten för folkskyddet lia i yttrandena

många olika förslag framställts. Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår sålunda

inrättande av en civil överbefälhavare, som skulle ytterst ansvara för

att de beslut, som fattades av de olika under honom lydande myndigheterna,

läte sig förena. Liknande tanke uttalas av statens utrymningskommission, som

anser, att på civilförsvarets område en motsvarighet borde finnas till den militära

ledningen, överbefälhavaren och försvarsstaben. Denna ledning borde

vara målsman för civilförsvaret i alla dess aspekter och överhuvud taget ha

till uppgift att tillse dels att civilförsvaret oavlåtligen anpassades efter utvecklingen

på övriga områden av det civila och militära livet, dels och att utvecklingen

på det civila livets olika områden skedde även med tanke på verksamheten

under krigsförhållanden.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majlis proposition nr 268.

länsstyrelsen i Jönköpings län anser överbefälhavaren böra ha ledningen

jämväl av civilförsvaret och försvarsstaben utrustas med erforderlig sakkunskap

i de civila grenarna av lokalförsvaret, varvid den tillämnade riksfolkskyddschefen

skulle bortfalla. Länsstyrelsen i Gävleborgs län och luftskyddschefen

i Västerås ha uttalat sig i samma riktning, varvid dock länsstyrelsen

som alternativ föreslår förläggning av den centrala ledningen till det departement,

under vilket lantregeringen hörde, vilket skulle aktualisera utbrytningen

av ett inrikesdepartement ur det nuvarande socialdepartementet.

Även länsstyrelserna i Stockholms och Göteborgs och Bohus län samt

luftskyddschefen i Linköping förorda, att den centrala ledningen av det civila

försvaret förlägges hos socialdepartementet eller ett särskilt inrikesdepartement.

Sistnämnda länsstyrelse ställer sig tveksam till behovet av ett särskilt

ämbetsverk för dessa ärenden.

De flesta myndigheterna förorda inrättande av en central folkskyddsstyrelse,

vari luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen borde uppgå.

I allmänhet anses, att denna myndighet bör ha befogenhet att utfärda bindande

direktiv för underlydande myndigheter. Överståthållarämbetet och länsstyrelsen

i Älvsborgs län synas dock hålla före, att myndigheten endast bör ha rätt

att utfärda råd och anvisningar.

Yad därefter angår utformningen av organisationen i mellaninstansen

framhålles i ett stort antal yttranden, att länsstyrelserna

måste utbyggas med en särskild avdelning för handläggning av civilskyddsärenden

och andra försvarsärenden. I denna avdelning borde vara företrädd

militär, administrativ, brandteknisk och byggnadsteknisk sakkunskap, överbefälhavaren

anser chefen för avdelningen böra vara militär, medan i de flesta

andra yttranden förutsättes, att avdelningen förestås av civil chef. Åtskilliga

av dem, vilka anse det senare alternativet böra givas försteg, förorda, att den

militära sakkunskapen blir företrädd av en aktiv officer, eventuellt en representant

från vederbörande försvarsområdesstab. I flera yttranden föreslås, att

försvarsavdelningen skall organiseras på sådant sätt, att den i krig kan flyttas

över till vederbörande försvarsområdesstab eller, örn flera sådana äro berörda,

uppdelas på dessa.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar inrättande vid länsstyrelserna av försvarsavdelningar,

i vilka civilförsvarets olika grenar samordnades och som i

fred organiserades så, att de i krig kunde ingå i vederbörande försvarsområdesstaber.

Civilskyddschefen borde bliva chef för avdelningen. I denna egenskap

borde han vara föredragande i länsstyrelsen i de folkskyddsfrågor, som

ankomme på länsstyrelse, men borde i övrigt vara självständig folkskyddsmyndighet.

De göromål, som tillkomme de nuvarande inkvarteringscheferna,

borde åvila försvarsavdelningen under civilskyddschefens ansvar. Därest han

ägde tillfredsställande utbildning i brand- och skogsbrandsfrågor, borde han

även fullgöra den blivande brandinspektörens åligganden.

länsstyrelsen i Gävleborgs län, som förutsätter, att länsstyrelsen blir mellaninstans

även i frågor om utrymning och undanförsel, föreslår, att i läns
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

styrelsens försvarsavdelning skall ingå försvarsassistenten, en av landskansliets

jurister ock en ny tjänsteman, närmast motsvarande hemortsförsvarsassistenten,

varjämte vid bekov landsfogden samt länsbrandckefen och länsbrandfogden

kunde dit anknytas. Tjänstemännen på avdelningen borde vara

skyldiga att på anfordran vara föredragande i försvarsområdesstaben ock att

periodiskt informera försvarsområdesbefälkavaren, på vilken det borde ankomma

att hålla länsstyrelsen underrättad örn sådana dispositioner, örn vilka

länsstyrelsen såsom utövare av ledningen av civilskyddet borde äga kännedom
Länsstyrelsen

i Stockholms län föreslår en förstärkning av länsstyrelsens

försvarsdetalj, som i län, vilket keit sammanfölle med försvarsområde, borde

ske så, att försvarsassistenten till sitt biträde erkölle en arbetskraft för utrymnings-

och inkvarteringsärenden ock en för brandskyddet, i första kand skogsbrandskyddet.

I de fall då län och försvarsområde icke sammanfölle, gällde

det att erhålla en personalstab, tillräcklig för att fördelas på samtliga försvarsområdesstaber

i länet.

Yad slutligen angår organisationen i botteninstansen kar från

många håll påyrkats att för folkskyddet skulle gälla samma indelning som för

luftskyddet, nämligen efter städer och landsfiskalsdistrikt. Sålunda framhåller

länsstyrelsen i Kronobergs län, att den av de sakkunniga förordade lösningen

föregrepe den nya kommunindelning, örn vilken utredning påginge.

Vid sådant förhållande syntes återstå att välja mellan antingen ett bibehållande

av nuvarande indelningsgrund (städer och landsfiskalsdistrikt) eller ock

att primärkommunerna bleve folkskyddsdistrikt. Därest den lokala indelningen

grundades på primärkommunerna, skulle vissa fördelar kunna tänkas

vara för handen. Intresset för folkskyddet skulle bättre hållas uppe, örn varje

kommun finge ordna sitt folkskydd för sig, och kostnaderna skulle nog, enligt

vad erfarenheten utvisade, kunna hållas inom en snävare ram. Emellertid

kunde det kommunala inflytandet i besparingssyfte gå så långt, att verksamheten

förlamades. Ur luftskyddssynpunkt vore även åtskilliga landskommuner

väl små och hade så obetydliga uppgifter i luftskyddshänseende, att den

föreslagna organisationen komme att innebära en överorganisation. Det kunde

jämväl ifrågasättas, huruvida den fasthet i organisationen, som man tänkt sig,

skulle erhållas. Den största nackdelen med primärkommunema som indelningsgrund

vore dock svårigheten att där finna kompetenta krafter, vilka ville

åtaga sig de maktpåliggande uppgifter, som åvilade folkskyddscheferna, mot

den av de sakkunniga föreslagna ersättningen. Mot tanken att basera det

civila lokalförsvaret på primärkommunerna talade även den omständigheten,

att en så genomgripande ändring av nuvarande indelningsgrund skulle taga

en avsevärd tid att genomföra. Länsstyrelsen vore fördenskull mest benägen

att förorda bibehållande av städer och landsfiskalsdistrikt som indelningsgrund

och detta även örn landsfiskalerna ej skulle tjänstgöra som folkskyddschefer.

Länsstyrelsen hade i varje fall intet att erinra mot att landsfiskalerna

beträffande folkskyddsväsendets organisation och kontroll över luftskyddet

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

bleve skyldiga att ställa sig till efterrättelse de direktiv i fråga om verksamheten

inom folkskyddet, som meddelades av försvarsområdesbefälhavaren.

Liknande synpunkter komma till uttryck i åtskilliga andra yttranden.

Luft sky dds chef en i Storfors landsfiskalsdistrikt anser, att större effektivitet

beträffande folkskyddets beredskap skulle ernås, örn åt folkskyddsdistrikten

gåves sådan omfattning, att folkskyddschefen vore fullt sysselsatt

av sitt arbete. Bäst avpassade för detta ändamål vore distrikt av ett härads

storleksordning. Liknande ståndpunkt intages av drätselkammaren och luftskyddschefen

i Skövde samt luft sky dds chef en i Linköping.

I vissa andra yttranden tillstyrkes i princip de sakkunnigas förslag, att indelningen

i folkskyddsdistrikt bör grundas på kommunindelningen. Länsstyrelsen

i Örebro län framhåller därvid, att lämpliga folkskyddsc-hefer å landsbygden

borde kunna erhållas bland cheferna för brandkårerna.

Beträffande kretsindelningen framhåller statens utrymningskommission,

att en folkskyddskretsindelning inom större delen av landet vore nödvändig

för att den operativa ledningen av folkskyddets verksamhet skulle

kunna utövas med önskvärd smidighet och rapportverksamheten fortgå utan

alltför stor belastnig å telefonnätet. Kommissionen ansåge emellertid uteslutet,

att indelningen skulle kunna förlänas den fasta karaktär, som de sakkunniga

tydligen tänkt sig, när de föreslagit, att indelningen skulle vara beroende

av Konungens beslut. Kommissionen hade för inkvarteringsorganisationens

del över hela landet föranstaltat örn en indelning i underområden motsvarande

folkskyddskretsarna. Indelningen i underområden kunde under krig

snabbt få ändras. Örn en telefonlinje bleve obrukbar, kunde detta sålunda föranleda,

att en eller flera kommuner måste överföras från ett underområde

till ett annat. Kommissionen ville föreslå, att indelningen i folkskyddskretsar

förlänades samma karaktär och att det alltså ankomme på riksfolkskyddschefen

eller enligt hans bemyndigande på civilskyddschefen att besluta i frågor örn

kretsindelningen.

E. Civilförsvarsutredningeiis förslag.

I de direktiv, som jag avgav för civilförsvarsutredningens arbete, anförde

jag, efter att lia framhållit behovet av en överarbetning av hemortsförsvarssakkunnigas

förslag, bland annat följande:

En sådan överarbetning bör enligt min mening taga sikte på att i större

utsträckning än vad enligt de sakkunnigas förslag är fallet för det framtida

arbetet inom hemortsförsvaret bevara de nu inom detsamma verkande organen.

Vid bedömandet av de organisatoriska problemen bör nämligen en avvägning

ske mellan å ena sida kravet på effektivitet och samordning och å andra sidan

intresset av att icke i nuvarande läge utan tvingande skäl företaga omgestaltningar

som kunna skapa förvirring för den händelse verkställighet av planerna

skulle påbjudas innan åtgärderna blivit genomförda.

Med utgångspunkt från vad nu anförts bör en ny hemortsförsvarsorganisation

förlänas civil karaktär, och i densamma böra icke ingå militära försvarsuppgifter

av det slag som nu åvilar hemvärnet. Däremot böra de militära

organen erhålla det inflytande och de befogenheter, som erfordras för att den

med hänsyn till nutida krigföring nödvändiga samordningen av resurserna

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S. 79

inom det militära och civila försvaret skall kunna åvägabringas på ett ändamålsenligt

sätt.

Under planläggningsarbetet för de civila myndigheternas verksamhet under

krig har allt tydligare framträtt hur nära avhängiga av varandra de olika civila

förvaltningsgrenarna äro under krig. Allvarliga olägenheter kunna därför följa,

om myndigheterna vidtaga sina dispositioner oberoende av varandra. Lokalt

sett äro länsstyrelserna det organ, hos vilka utan rubbning av deras allmänna

uppgifter kunna koncentreras de befogenheter, som äro erforderliga för att

vinna den i ett sådant läge erforderliga överblicken över den samhälleliga

verksamheten. Både med hänsyn härtill och till länsstyrelsernas nuvarande

ställning inom hemortsförsvaret bör en ny hemortsförsvarsorganisation bygga

på deras medverkan. För ändamålet erforderlig sakkunskap bör tillföras länsstyrelserna,

varjämte sådana organisatoriska åtgärder böra föreslås, som befinnas

oundgängliga för utövandet av en handlingskraftig ledning i nära samarbete

med de militära myndigheterna.

Yid en överarbetning av de sakkunnigas förslag aktualiseras givetvis även

såväl frågan örn den centrala ledningen av hemortsförsvaret som spörsmålet

huru det nu på grundval av luftskyddsdistrikten uppbyggda hemortsförsvaret

bör organiseras. Därvid bör undersökas i vad mån den nuvarande särställningen

i fråga örn handläggningen av utrymningsärendena bör bibehållas.

Yad angår polisväsendet bör detsamma i princip fortfarande förbliva inordnat

i hemortsförsvaret.

Civilförsvarsutredningen framhåller i sitt betänkande till en början, att det

totala kriget och dess hemortsbekämpning ställt det civila samhället inför nya

problem. Det fordrades, att varje gren av det civila samhället under krig arbetade

på grundval av det faktum, att det civila livets lamslående vore ett fientligt

angreppsmål.

Utredningen forsätter:

Den civila sidan av det totala försvaret måste sålunda omfatta det väsentliga

av det civila samhällslivet under krig och är icke inskränkt till de civila

hemortsförsvarsorganen i begränsad bemärkelse. Örn emellertid de civila

hemortsförsvarsorganen skola kunna fullgöra sina uppgifter och örn erforderlig

samordning mellan de olika organen skall kunna uppnås samt den tillgängliga

personalen utnyttjas på ändamålsenligt sätt, måste i den utsträckning

så är möjligt de olika verksamhetsgrenarna samordnas i en enhetlig

organisation. Denna bör utgöra den kärna, kring vilken andra civila verksamhetsgrenar

av betydelse för försvaret vid behov kunna grupperas. Utredningen

finner det angeläget att organisationens ställning inom det totala

försvaret kommer till uttryck även i dess benämning. Utredningen föreslår

därför att organisationen benämnes civilförsvaret. Härmed avser utredningen

att ge uttryck åt dels att organisationen utgör en del av rikets totala försvar

och dels att organisationens målsättning icke är begränsad på det sätt,

som kan utläsas ur det i termerna luftskydd, folkskydd och civilskydd ingående

ordet »skydd».

Utredningen betonar, att organisationen borde förlänas civil karaktär. Detta

motiveras med, att de militära uppgifterna under krig bleve av sådan omfattning

och betydelse, att de militära ledningsorganen måste beredas möjlighet

att ägna sina krafter så gott som helt åt att lösa dessa uppgifter. Civila myndigheter

borde under krig vara ansvariga för att deras verksamhet då

bedreves med hänsynstagande till de på kriget grundade förhållandena och

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

med inriktning på den då viktigaste uppgiften för samhällsverksamheten, rikets

försvar. Ansvaret för civilförsvarets verksamhet och ledningen av detsamma

borde därför under såväl fred som krig vila på civila myndigheter. Denna

verksamhet borde samordnas med det militära försvaret genom en oavbruten

ömsesidig samverkan, som för civilförsvarets del borde ta sig uttryck både

däri, att civilförsvarets organ vore de militära myndigheterna behjälpliga i den

utsträckning, som vore erforderlig och möjlig, och däri, att de militära myndigheterna

understödde civilförsvarets verksamhet enligt samma grundsats.

Då varje ort icke kunde förses med ett civilförsvar, som vore tillräckligt för

bemästrande av mycket svåra anfall, finge civilförsvaret ej vara lokalbundet

utan dess formationer måste i stor utsträckning vara operativt rörliga. Detta

förutsatte en gemensam ledning av civilförsvaret inom större områden i och

för utövande av den operativa ledningen. I princip borde även denna operativa

ledning ankomma på de civila organen och icke på de militära. De militära

myndigheterna måste dock ha befogenhet att i viss omfattning bestämma civilförsvarets

inriktning, så att militära intressen bleve till båtnad för det totala

försvaret tillgodosedda. Denna de militära myndigheternas befogenhet, deras

direktivrätt, ifrågakomme dock endast med avseende på särskilda delar av

civilförsvarets verksamhet. Direktivrätten samt övriga detaljer rörande samordningen

mellan det militära försvaret och civilförsvaret borde bestämmas

i instruktioner, vilka lätt kunde ändras i enlighet med den aktuella situationens

krav.

Utredningen framlägger i sitt betänkande, bland annat, förslag till civilförsvarslag,

som i organisatoriskt hänseende dock endast innehåller några få

grundläggande bestämmelser. Av dessa jämte den av utredningen framlagda

motiveringen framgår följande.

Civilförsvaret skall enligt förslaget bildas genom sammanslagning av luftskyddet

och dess tjänstegrenar — däribland såväl allmänna brandförsvaret

som skogsbrandförsvaret samt utrymningsorganisationen jämte inkvartering

och socialtjänst. Hemvärnet skall alltså icke ingå i organisationen.

Civilförsvarets uppgift är enligt 1 § i lagförslaget att i de hänseenden

Konungen bestämmer utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som icke

åvilar krigsmakten. Såsom huvuduppgifter nämner utredningen luftskyddets

och utrymningsorganisationens hittillsvarande uppgifter samt undanförsel och

förstöring. Utredningen fortsätter:

Utredningen anser sig icke kunna framlägga något förslag till definitiv

och noggrann avgränsning av civilförsvarets verksamhetsområde gentemot

områdena för andra civila myndigheters och organisationers verksamhet.

Förutsättningar för en sådan gränsdragning föreligga enligt utredningens uppfattning

för närvarande icke. Förhållandet mellan civilförsvarets verksamhet

och annan civil verksamhet är emellertid ett spörsmål av stor vikt. Härom

vill utredningen anföra följande.

Hela det civila samhällslivet måste såsom förut anförts under krig betraktas

som en sida av det totala försvaret. Den civila verksamheten omfattar ett stort

antal områden, som direkt eller indirekt och i större eller mindre utsträckning

äro av betydelse för försvaret. Vissa av dessa områden äro av en betydelse,

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

som fullt ut tål jämförelse med civilförsvarets huvuduppgifter. Så är

förhållandet med kommunikationsväsende, sjukvårdsväsendet och livsmedelsförsörjning

m. m. Organisationen av det totala försvarets civila sida

företer för närvarande en betydande splittring. Inom viktiga avsnitt finnes

ännu icke någon ur försvarsberedskapssynpunkt tillfredsställande organisation

uppbyggd. Det är i hög grad angeläget, att denna samhällets allmänna

civila beredskap för krig är sådan, att det för försvaret viktiga civila livets

funktionsduglighet under krig i möjligaste mån säkras och att goda förutsättningar

skapas för samarbete dels med de militära myndigheterna dels

ock mellan de civila myndigheterna inbördes. Sistnämnda samarbete är enligt

utredningens mening icke av mindre vikt än samarbetet med de militära

myndigheterna. På den civila sidan av det totala försvaret bör därför i organisatoriskt

hänseende eftersträvas en koncentrering så att en så långt möjligt

enhetlig organisation erhålles. Härigenom vinnes ett effektivare utnyttjande

av personal och materiel. Ju färre civila organisationer, med vilka de

militära myndigheterna ha att uppehålla direkt kontakt, desto mera underlättas

samarbetet mellan försvarets militära och civila sidor o. s. v. Organisationsfrågan

för det civila samhället under krig innefattar sålunda icke bara den

förutnämnda sammanslagningen av vissa organisationer och uppgifter till

en organisation, civilförsvaret. Den innebär också ett problem rörande

samordning mellan civilförsvaret å ena sidan och övrig civil verksamhet av

betydelse för försvaret å andra sidan. Den effektivaste samordningen skulle

otvivelaktigt vinnas genom att all civil verksamhet av större betydelse för

försvaret sammanfördes hos en enhetlig organisation, motsvarande den militära.

Så långt gående åtgärder ligga emellertid uppenbarligen utanför de praktiska

möjligheternas gräns. "Utredningen anser däremot, att en mindre genomgripande

men tillräcklig samordning i vissa fall låter sig genomföra med relativt

enkla medel och har därför framlagt förslag örn sådana åtgärder rörande

transportväsendet, sjukvårdsväsendet, arbetsmarknadsorganisationen och folkförsörjningsmyndigheterna.

Principen har härvid varit att söka ernå en samordning

med civilförsvaret i olika instanser genom att göra de olika organisationernas

territoriella indelning i möjligaste mån överensstämmande och

därmed skapa förutsättningar för ett lokalt samarbete. Härvid har utredningen

tänkt sig, att civilförsvarets lokala organ skola utgöra centrum vart

och ett i sin instans, samt att övriga nu ifrågavarande civila organ skola i

viss omfattning anknytas till civilförsvarsorganen för samarbetets underlättande.

Utredningen har sålunda funnit sig böra tillerkänna civilförsvaret

en central samordnande ställning inom samhällets allmänna civila krigsberedskap.

Denna civilförsvarets centrala ställning anser utredningen böra

taga sig uttryck däri, att åt civilförsvarsorganen gives ett allmänt uppdrag att

inom den civila samhällsverksamheten företräda beredskapssynpunkterna i

den mån dessas företrädande icke uppdragits åt annan organisation. Särskilt

under fredstid synes det vara ett allvarligt önskemål, att krigsberedskapen

tillgodoses på detta sätt.

Beträffande civilförsvarets verksamhet under en fredsperiod anger utredningen

såsom princip, att då civilförsvaret bör betraktas som en med det militära

försvaret jämställd del av det totala försvaret civilförsvarets allmänna

beredskap bör vid varje tillfälle ligga på samma nivå som den militära oell

att den avsevärda begränsning av civilförsvarets organisation, som uppenbar

ligen måsto äga rum under en utpräglad fredsperiod, icke bör få leda till att

de hittills vunna resultaten av planläggningsarbotet gå örn intet och sålunda

kilning till riksdagens protokoll lilli. 1 sami. Nr 268.

GU2 u 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

icke kunna omedelbart utnyttjas för den händelse att den utrikespolitiska

situationen blir mera ogynnsam.

Yad därefter angår civilförsvarets organisation i botteninstansen

finner utredningen övervägande skäl tala för att den för luftskyddet

gällande territoriella indelningen bör gälla för hela civilförsvaret. Utredningen

föreslår därför, att varje landsfiskalsdistrikt och stad, som ej ingår i sådant

distrikt, skall utgöra ett civilförsvarsområde, där ej Konungen för visst fall

annorlunda förordnar. Som motivering för sitt förslag anför utredningen bland

annat följande:

Det är av stor vikt att de lokala territoriella enheterna inom civilförsvaret

erhålla sådan omfattning, att ett ur taktisk synpunkt ändamålsenligt utnyttjande

av personal- och materieltillgångama ernås. Örn de resurser i fråga

örn personal och utrustning för civilförsvarets behov, som finnas inom ett

större område, sammanhållas i en taktisk enhet, erhåller civilförsvaret inom

detta område större effektivitet och slagkraft än om de olika kommunerna

inom området utgöra självständiga operativa verksamhetsområden för civilförsvaret.

I förra fallet har ledaren av civilförsvarsverksamheten som regel

större möjligheter att å varje skadeplats insätta den med hänsyn till skadornas

omfattning, art och betydelse lämpligaste personalen och materielen.

Å andra sidan bör den taktiska enheten icke göras så stor att svårigheter

uppstå för områdets chef att utöva en omedelbar ledning över honom underställd

personal och materiel. Ur denna synpunkt synes polischefsdistriktet

utgöra en lämplig territoriell enhet.

Vidare måste stort avseende fästas vid den synpunkten, att civilförsvarets

organisation bör erhålla sådan utformning, att den hittills uppbyggda organisationens

funktionsduglighet icke nedsättes under övergångstiden intill

dess att den nya organisationen fullständigt genomförts. Med hänsyn härtill

böra — såsom också förutsättes i direktiven för utredningen — förändringarna

i den nu bestående organisationen på civilförsvarets område begränsas

till vad som befinnes oundgängligt med hänsyn till kravet på effektivitet

och samordning. Från denna utgångspunkt framstår en territoriell

indelning av civilförsvaret efter samma grunder, som gälla för luftskyddets

indelning i luftskyddsområden, såsom önskvärd.

Slutligen må i förevarande sammanhang åberopas, att såvitt utredningen

kunnat finna luftskyddets nuvarande indelning icke visat sig vara förknippad

med några mera avsevärda olägenheter. Den omständigheten att kommunen

utgör territoriell enhet i fråga örn det fredsmässiga brandförsvaret och den

nuvarande inkvarteringsorganisationen torde icke innebära något hinder för

dessa verksamhetsgrenars inordnande i en civilförsvarsorganisation, som i

territoriellt hänseende grundas på polischefsdistrikten.

Utredningen föreslår vidare, att ledningen av civilförsvaret inom varje

civilförsvarsområde skall utövas av en civilförsvars chef, som förordnas av

länsstyrelsen. Utredningen förutsätter, att polischefen i regel skall vara civilförsvarschef.

Bestämmelse härom har emellertid icke intagits i förslaget till

civilförsvarslag i annan män än att det stadgats, att befattningshavare vid polisväsendet

är skyldig mottaga uppdrag att vara civilförsvarschef eller ställföreträdare

för civilförsvarschef. Som motivering för att polischefen såsom regel

bör vara civilförsvarschef framhåller utredningen, att det enligt dess mening

vore nödvändigt, att befattningarna som civilförsvarschefer besattes med per
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. May.ts proposition nr 268.

söner, vilka redan på grund av sin verksamhet under fred besutte erforderlig

auktoritet bland befolkningen. Civilförsvarscheferna måste vidare äga vana

att föra befäl samt borde därjämte ha god kännedom örn den statliga och kommunala

förvaltningen inom civilförsvarsområdet. Då polischeferna som regel

kunde förväntas fylla de krav, som sålunda måste ställas på civilförsvarscheferna,

samt enligt hittills gjorda erfarenheter svårigheterna att utanför polisorganisationen

uppbringa för dessa befattningar lämpliga personer i allmänhet

visat sig vara betydande, hade utredningen kommit till den uppfattningen, att

polischefernas medverkan i civilförsvaret icke kunde undvaras.

Utredningen fortsätter:

Enligt utredningens mening är det av största värde, om man åt civilförsvaret

kan bevara den auktoritet och erfarenhet, som polischeferna mestadels

besitta, även i de fall då polischefsbefattningen är så betungande, att vederbörande

icke kan i full utsträckning fullgöra civilförsvarschefens åligganden.

För civilförsvarschef skall alltid finnas av länsstyrelsen förordnad ställföreträdare

(vice civilförsvarschef), med uppgift att inträda i civilförsvarschefens

ställe, då denne är hindrad att utöva befattningen. I de fall varom nu är fråga

bör åt ställföreträdaren uppdragas att, även örn förfall i egentlig mening icke

föreligger för civilförsvarschefen, i den utsträckning som prövas erforderlig

själv handlägga på denne ankommande ärenden. Härigenom torde erforderlig

lättnad kunna beredas polischefer, som tillika äro civilförsvarschefer. Utredningen

vill emellertid betona angelägenheten av att polischef, som i sin egenskap

av civilförsvarschef erhållit ställföreträdare med nu angivna befogenheter,

fortfarande i största möjliga utsträckning leder och övervakar planläggnings-

och utbildningsarbetet inom civilförsvaret. Endast härigenom kan han

förvärva den insikt som erfordras för att under krigsförhållanden kunna utöva

ledningen av civilförsvarets verksamhet.

Utredningen föreslår vidare, att polischef, som tillika utövar chefskapet för

civilförsvaret inom sitt distrikt, bör komma i åtnjutande av skälig ersättning

för den ökade arbetsbörda, som därigenom pålägges honom.

Inom varje civilförsvarsområde skall enligt utredningens förslag finnas

allmänt civilförsvar och, i den mån förhållandena därtill giva anledning, särskilt

civilförsvar, omfattande verlcskydd och hemskydd. Yad angår definitionerna

på verkskydd och hemskydd och de områden, inom vilka de skola förekomma,

överensstämmer utredningens förslag i stort sett med hemortsförsvar

ssakkunnigas.

Utredningen förutsätter, att viss lokal indelning inom civilförsvarsområde

skall kunna finnas för vissa tjänstegrenars behov (brandförsvaret, inkvarteringen)

men att möjlighet dessutom bör finnas, att uppdela civilförsvarsområde

på underområden, civilförsvarsdistrikt. Utredningen anser vidare, att,

i syfte att minska belastningen å det interlokala telefonnätet eller giva länsstyrelserna

tillfälle att delegera sina befogenheter med avseende å den operativa

ledningen av civilförsvaret inom kretsen, möjlighet bör skapas att inom

län, som omfattade ett större antal civilförsvarsområden, sammanföra civilförsvarsområdena

till civilförsvarskretsar.

Kretsindelning bör endast komma i fråga inom län, som omfattar ett större

antal civilförsvarsområden. En anledning till sådan indelning är att man

därigenom kan, på det sätt som hemortsförsvarssakkunniga tänkt sig, minska

opaginerad Kontrollera mot PDF

£4 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

belastningen å det interlokala telefonnätet i vad avser vidarebefordrandet a''\

order och rapporter. Ett annat syfte nied en kretsindelning kan vara, att

länsstyrelsen skall kunna i viss omfattning delegera sina befogenheter med

avseende å den operativa ledningen av civilförsvaret inom kretsen. I likhet

med vad som föreslagits gälla vid distriktsindelningen förutsätter utredningen

att frågan örn kretsindelning — vilken indelning icke behöver omfatta

hela länet — bör prövas vid den krigsplanläggning av civilförsvaret

som utföres vid länsstyrelsens försvarsavdelning. Ett nära samråd med

vederbörande militärbefälhavare eller den militäre chef denne bestämmer bör

därvid äga rum. Av länsstyrelse fattat beslut örn kretsindelning bör underställas

centralmyndigheten för godkännande.

Den som utövar ledningen inom en civilförsvarskrets bör benämnas leretsehef.

Denne bör förordnas av länsstyrelsen. Till kretschef torde i regel

lämpligen kunna utses den civilförsvarschef, vilken i krig kan beräknas ha

sin uppehållsplats på den ort, som ur förbindelsesynpunkt kan anses vara

centralort för kretsen. Det torde i regel icke möta svårigheter för kretschefen

att jämsides med sina uppgifter i denna sin egenskap jämväl fungera

som civilförsvarschef.

I analogi med vad hemortsförsvarssakunniga föreslagit förordar utredningen,

att huvuddragen av civilförsvarets omfattning och beskaffenhet vid

krig eller krigsfara inom varje civilförsvarsområde borde fastställas i en för

området gällande organisationsplan.

Beträffande sättet för mellaninstansens organiserande uttalar

utredningen, att civilförsvarets ledning bör förankras hos länsstyrelserna,

vilkas organisation med hänsyn härtill bör i viss omfattning utbyggas. Omfattningen

av denna organisation måste kunna anpassas efter rådande förhållanden.

I fredstid borde den hållas nere till vad som oundgängligen fordrades

för att vidmakthålla planläggnings- och utbildningsarbetet. Då laget

påkallade civil försvarsberedskap, måste den kunna utökas och, då riket vore i

krig, övergå i en på förhand planerad krigsorganisation. För att de på länsstyrelserna

vidkommande civilförsvars- och militärförsvarsärendena skulle

få en mot deras vikt svarande handläggning, ansåge utredningen oundgängligt

att organisera en särskild försvarsavdelning. Denna borde förläggas inom

landskansliet. Att den borde vara organiserad som en särskild avdelning med

bestämt avgränsat arbetsområde, vore motiverat bland annat därav, att dess

chef borde tilläggas självständig beslutanderätt beträffande vissa ärendesgrupper.

Utredningen uttalar, att under nu rådande beredskap försvarsavdelningen

normalt borde bestå av, förutom kansli- och skrivbiträdespersonal, en chefstjänsteman,

förslagsvis benämnd c i vil f örsv ar selir eli tor, en i landskanslit jänst

utbildad juridiskt-administrativ tjänsteman, förslagsvis en länsnotarie, samt

en statofficer, benämnd militär assistent. Dessutom skulle i försvarsavdelningen

ingå den i länsstyrelsen stationerade länstrafikledaren och under vissa

perioder inkvarteringschefen i länet.

Beträffande civilförsvarsdirektörerna anför utredningen:

På civilförsvarsdirektören bör ankomma, förutom ledningen av hela avdelningens

arbete, civilförsvarsärenden av större vikt som icke enligt landshövdingens

bestämmande skola handläggas av juristen eller militärassistenten.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Som exempel på ärenden, vilka civilförsvarsdirektören själv bör handlägga,

kan nämnas organisationsplanernas granskning och fastställande, utbildningsoch

övningsverksamhetens bedrivande samt civilförsvarsstyrkornas användning

utanför de områden, för vilka de närmast äro avsedda. Han skall även

öva tillsyn över att underlydande civilförsvarsorgan och kommunerna fullgöra

vad på deni ankommer för att möjliggöra ett snabbt och effektivt genomförande

av de åtgärder, som gällande organisations- och specialplaner förutsätta, ävensom

i regel själv planlägga och leda större övningar inom civilförsvaret.

Av synnerligen stor vikt är att till civilförsvarsdirektör utses person,

som utöver allmän insikt örn civilförsvarets angelägenheter äger administrativ

erfarenhet och har förmåga att med initiativkraft utöva ledning av civilförsvaret.

Några speciella kompetenskrav böra icke uppställas. Till befattningen

bör exempelvis kunna ifrågakomma en försvarsassistent eller hemortsförsvarsassistent,

en luftskyddschef, en brandchef, en officer eller en landsstatstjänsteman.

Den personliga lämpligheten som ledare av en försvarsavdelning samt

av organisations- och utbildningsarbetet inom civilförsvaret i länet bör vara

utslagsgivande. I landshövdinginstruktionen bör regleras, i vilka ärenden

självständig beslutanderätt skall tillerkännas civilförsvarsdirektören (som

närmast liggande exempel må nämnas ärenden angående utbildning och övningar)

och i vilka han skall vara föredragande inför landshövdingen eller vid

förfall för denne inför landssekreteraren.

Beträffande försvarsavdelningens jurist framhålles, att han borde handlägga

ärenden rörande den eller de tjänstegrenar, som landshövdingen bestämde,

och vissa administrativa ärenden, samt därjämte med viss administrativ

sakkunskap i allmänhet biträda avdelningschefen. Tjänsten borde besättas

genom att någon av kansliets länsnotarie!’ placerades i avdelningen, men

utredningen ansåge ofrånkomligt, att kompensation bereddes landskansliet

genom en ny länsnotarie^ änst för de vanliga kansligöromålen.

Yad angår militärassistenter anför utredningen:

Militärassistenten bör hålla länsstyrelsen fortlöpande orienterad örn den

militära planläggningen inom länet och i första hand anlitas som sambandsman

för föredragning inom militärbefälsstab, försvarsområdesstab eller annan

ifrågakommande militär stab av ärenden rörande civilförsvaret inom länet.

Han bör särskilt ha att bereda ärenden rörande förstöring, (vissa ärenden

rörande skydd mot sabotage och spioneri), civilförsvarsövningar och krigsspel.

Därjämte bör det även åligga honom att bereda ärenden rörande förbud mot

skogsavverkning och bebyggelse i närheten av militära anläggningar, på länsstyrelsen

ankommande uppskovs- och mobiliseringsärenden samt militära

ärenden i övrigt ävensom, jämte kansli juristen, biträda med beredningen av

krigsplacering- och personalrekryteringsärenden. Civilförsvarsdirektören bör

kunna åt honom uppdraga viss inspektionstjänst. Därjämte bör han kunna

tagas i anspråk såsom sekreterare och föredragshållare i civilförsvarssammanslutningar.

Beträffande förhållandena under krig framhåller utredningen till en början,

att försvarsavdelningen uppenbarligen måste avsevärt förstärkas. Utredningen

anför vidare, att beslutanderätten i egentliga civilförsvarsärenden då måste

tillkomma civilförsvarsdirektören, därest icke landshövdingen åtföljde försvarsavdelningen

och själv helt eller delvis övertoge ledningen av civilförsvaret.

En intim samverkan måste upprätthållas mellan avdelningen och de

militära staber, som uppträdde inom länet. Denna torde lämpligast uppnås

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

genom att avdelningen valde samma uppehållsplats som den militära stab, med

vilken den närmast hade att samarbeta.

Den fredsmässiga organisationen finner utredningen icke böra göras mera

omfattande än nödvändigt men böra såtillvida fixeras, att däri bör ingå de

båda befattningarna civilförsvarsdirektör och militärassistent. I fred syntes

länsstyrelse böra uppehålla kontinuerlig kontakt med militärbefälhavare.

Uppenbart vore emellertid, att samarbete i detaljfrågor regelmässigt borde

bedrivas med försvarsområdesbefälhavaren. Det vore ej heller uteslutet, att

med hänsyn till lokala och andra förhållanden försvarsområdesbefälhavaren

borde vara den, som i den största omfattningen samarbetade med länsstyrelsens

försvarsavdelning.

Yad angår behovet av en centralmyndighet samt denna myndighets allmänna

ställning och befogenheter anför utredningen:

Utredningen anser, att civilförsvaret på samma sätt som hemortsförsvarssakkunniga

tänkt sig i fråga örn den av dem föreslagna folkskyddsorganisationen

måste utgöra en enhetlig, fast uppbyggd organisation. En effektiv

ledning av denna organisation i fred och alldeles särskilt i krig förutsätter

en stark mellaninstans, som möjliggör att ledningen kan i erforderlig utsträckning

decentraliseras. I överensstämmelse härmed vill utredningen tillerkänna

länsstyrelserna vidsträckta befogenheter med avseende å civilförsvarets

ledning inom länen. Härutöver erfordras emellertid också en stark

central ledning. En huvuduppgift för denna centrala ledning blir under fred

att utfärda allmänna anvisningar för verksamheten i mellaninstansen och botteninstansen.

Sådana centralt utfärdade anvisningar äro nödvändiga för åstadkommande

av enhetlighet i arbetet inom olika delar av landet. Genom dessa

anvisningar skola också till de lokala organen förmedlas resultaten av centralt

bedriven försöksverksamhet. Icke minst viktig blir vidare uppgiften för

en centralmyndighet att insamla och för svenska förhållanden bearbeta det

rika erfarenhetsmaterial från de krigförande länderna, som finnes och efter

krigets avslutning i ännu större omfattning kommer att finnas tillgängligt.

En bearbetning av detta material torde få utslagsgivande betydelse för frågan

örn den lämpliga utformningen och organisationen av ett framtida civilförsvar.

Centralmyndigheten måste vara utrustad med verklig befälsmyndighet över

civilförsvarsorganisationen i dess helhet. På annat sätt kan icke säkerhet vinnas

för att de av centralmyndigheten utfärdade anvisningarna verkligen genomföras.

Den centrala ledningen måste alltså kunna ingripa med order i det särskilda

fallet. Som regel torde det vara tillräckligt att befogenheten finns och

kan utnyttjas i de undantagsfall, då så erfordras, medan civilförsvarets verksamhet

i övrigt på eget ansvar ledes av länsstyrelserna.

Det arbete, som sålunda måste utföras av centralmyndigheten, företer

stora likheter med de militära stabernas arbete. Alldeles särskilt gäller detta

den del av centralmyndighetens arbetsuppgifter, som har avseende på civilförsvarets

operativa ledning. Såsom framgår av vad i det föregående anförts är

civilförsvarets verksamhet i stor utsträckning av den naturen, att planläggningsarbetet

måste äga rum nied hänsynstagande till förhållandena inom

större områden än länen eller inom hela riket. På samma sätt är det under

krig omöjligt att begränsa ledningen i dessa delar inom länens ram. Uppgifter

av denna art äro utrymning och undanförsel,i fråga örn vilka ledningen

som regel måste sammanhållas för hela riket. Men även för övriga delar av

civilförsvaret gör sig behovet av en central operativ ledning gällande. I det

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

föregående har talats om den utomordentliga vikten av att inom länen finnes

en enhetlig ledning, som möjliggör att personal och materiel från ett större

område kan insättas å en ort, som blivit utsatt för svår skadegörelse. Allt

eftersom förstörelsemedlen utvecklas blir det emellertid tydligare, att man icke

inom varje län kan åstadkomma resurser, vilka äro tillräckliga för bemästrande

av verkningarna vid svårare luftangrepp. Man måste alltså dessutom skapa

möjligheter för en samordning av de tillgängliga personal- och materielresurserna

inom större områden än länen. Överförande av materiel och personal

från ett län till ett annat måste kunna äga rum. En sådan samordning förutsätter

ytterst ett beslutande organ, som har överblick över läget i landet i dess

helhet och vars behörighetsområde omfattar hela landet.

Utredningen övergår härefter till att diskutera det sätt, på vilket en centralmyndighet

för civilförsvaret bör inplaceras i statsförvaltningen. Utredningen

finner tre alternativ möjliga, nämligen 1) att Kungl. Majit i vederbörande

statsdepartement handhar hela den centrala ledningen, 2) att ledningen uppdrages

åt en departemental avdelning med självständig beslutanderätt inom

fastställda gränser samt 3) att ledningen förlägges till ett centralt verk, som

tillerkännes all den befogenhet civilförsvarslagen ger centralmyndigheten. Utredningen

kommer till den slutsatsen att, i varje fall i nuvarande läge, det

tredje alternativet vore det enda möjliga. Utredningen förordar därför, att i

och med civilförsvarslagens ikraftträdande en centralmyndighet organiseras

i form av ett centralt verk nied provisorisk karaktär lydande under socialdepartementet

samt tillägger, att de mera principiella övervägandena rörande

centralmyndighetens ställning i statsförvaltningen hänförde sig till den icke

föreliggande situationen, då frågan örn rationalisering av den departementala

indelningen kunde upptagas.

I detta sammanhang förklarar utredningen, att den utgått från att länsstyrelserna

i fråga örn civilförsvaret borde kunna underordnas en centralmyndighet.

Härom anför utredningen bland annat:

För att ett effektivt civilförsvar skall kunna åstadkommas måste oavvisligen

i organisationen ingå både en centralmyndighet utrustad med befälsbefogenhet

och länsstyrelserna som ledningsorgan med förmåga av självständigt handlande.

Då båda dessa instanser äro nödvändiga, måste man också acceptera

den underordning, som är erforderlig för att civilförsvarsorganisationen som

helhet skall bli fullt funktionsduglig. Omfattningen och graden av denna underordning

angives i civilförsvarslag, civilförsvarskungörelse och instruktionsbestämmelser.

Genom dessa föreskrifter bör inskärpas icke allenast skyldigheten

att rätta sig efter de anvisningar, som endast ett centralt organ med

ansvar för rikets hela civilförsvar kan ge, utan i icke mindre grad att till envar

länsstyrelse är decentraliserat ledningsansvaret inom respektive län. Det bör

då också av dessa föreskrifter kunna framgå, att länsstyrelsernas allmänna

ställning icke i vidare mån påverkas än som nödvändiggöres av att de skola

fylla sin uppgift på civilförsvarets område enligt de krav det totala kriget

ställer. Håller man denna synpunkt för ögonen framstår det som en långt

mindre olägenhet, att en av det nutida krigets hårda krav föranledd jämkning

sker i ett traditionellt betraktelsesätt, än att detta upprätthålles till förfång

för det totala försvarets uppenbara intressen. Utredningen är övertygad örn

att en anordning grundad på detta betraktelsesätt icke kan vara ägnad att

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

förminska den allmänna auktoritet som Konungens Befallningshavande åtnjuter.

För ifrågavarande centrala verk, som skulle uppstå genom sammanslagning

av luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen, föreslår utredningen

benämningen civilförsvarsstyrelsen. Att närmare ingå på den föreslagna

organisationen av denna torde icke i detta sammanhang vara erforderligt.

Beträffande civilförsvarsstyrelsens verksamhet i krig framhåller utredningen,

att den borde samordnas med högkvarteret, så att den del av styrelsen,

som skulle handha den operativa ledningen av civilförsvarets verksamhet

anslötes till högkvarteret. Den till högkvarteret anslutna civilförsvarsledningen

skulle svara för att överbefälhavaren och försvarsstaben hölles underrättade

örn civilförsvarets verksamhet. Härigenom möjliggjordes för överbefälhavaren

att lämna föreskrifter rörande civilförsvarets operativa ledning i den mån så

befunnes erforderligt ur militär synpunkt. Civilförsvarsledningen skulle inrikta

civilförsvarets verksamhet i enlighet med de erhållna direktiven men

skulle i övrigt själv svara för ledningen.

Slutligen böra i detta sammanhang upptagas två av civiiförsvarsutredningen

särskilt berörda spörsmål, nämligen dels örn polisväsendet och civilförsvaret,

dels ock örn order- och rapporttjänsten.

Vad polisväsendet beträffar framhåller utredningen, att polisens verksamhet

under krig måste samordnas med civilförsvaret på sådant sätt, att detta

kunde fungera med den effektivitet, som vore nödvändig. Detta förutsatte,

att i kritiska situationer polisväsendet och civilförsvaret i övrigt stöde under

gemensam ledning. I denna mening måste polisväsendet vara inordnat i civilförsvaret,

örn detta skulle kunna fullgöra sina uppgifter under krigstid.

Efter att ha påpekat vissa bevaknings- och ordningshållningsuppgifter,

vilkas lösande direkt påverkades av civilförsvarschefens bedömande av det

uppkomna läget, framhåller utredningen, att för civilförsvarschefen måste föreligga

rättighet att, då förhållandena så påfordrade, helt eller delvis taga polispersonalen

i anspråk för fullgörande av ordningshållningsuppgifter eller andra

uppgifter, som sammanhängde med civilförsvarsverbsamheten. Därest detta

skulle medföra, att polisens arbetsuppgifter i övrigt i väsentlig mån måste

eftersättas, måste uppenbarligen en avvägning ske av de olika uppgifterna

efter deras vikt. I fall då polischefen icke vore civilförsvarschef borde vid

dylika intressekollisioner bestämmanderätten tillkomma civilförsvarschefen,

då endast denne i en kritisk situation kunde till fullo överblicka, vilka åtgärder

som borde givas företräde framför andra. Liknande befogenhet borde

i fråga örn polisstyrka, som avdelats för tjänstgöring å skadeplatser,

tillkomma befälhavaren å skadeplatsen. Som huvudregel borde galla, att

civilförsvarschefen (skadeplatsbefälhavaren) ägde bestämma örn de platser,

där polispersonalen skulle tjänstgöra och örn de uppgifter, som polisen hade

att fylla därstädes, men att han däremot icke ägde att öva inflytande på det

sätt, varpå polispersonalen ginge tillväga för att fullgöra de åt densamma anvisade

polisuppgifterna.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

Utredningen framhåller vidare, att behovet av en effektiv länspolisledning

bomme att göra sig starkare gällande inom civilförsvaret än vad fallet

varit inom luftskyddet, varför utredningen föresloge, att landsfogdarna under

krigstid skulle ingå i länsstyrelsernas försvarsavdelningar för att tillföra dessa

erforderlig sakkunskap i frågor, som rörde allmän ordning och säkerhet. Utredningen

erinrar därjämte örn att något centralt polisorgan under Kungl.

Maj:t icke finnes och ifrågasätter därför att civilförsvarsstyrelsen skall äga

avgöra ärenden rörande polisstyrkors förflyttning från ett län till ett annat

under krig.

Beträffande order- och rapporttjänsten framhåller utredningen, att

hemortsförsvarssakkunnigas uppfattning, att av en delad operativ ledning nödvändigt

följde dubbelrapportering med åtföljande stockningar i förbindelsetjänsten,

icke vore så bindande, att den utgjorde något avgörande skäl mot

utredningens förslag att även den operativa ledningen av civilförsvaret lädes

hos civil myndighet. Det vore enligt utredningens mening först i och med

att en och samma befattningshavare rapporterade till två eller flera myndigheter

eller två eller flera befattningshavare avgåve rapport örn samma sak,

som sådana stockningar bomme att göra sig mest svårartat gällande. Förutsatt

att befälslinjer samt order- och rapportvägar vore klart reglerade, så att dubbelrapportering

undvekes, innebure en delad operativ ledning ingen ökad belastning

på det interlokala telefonnätet. Förutsättning härför vore emellertid,

att ledningsorganen i den högre instansen valde sina uppehållsplatser så nära

varandra, att det interlokala telefonnätet icke belastades med trafik mellan

dem.

F. Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag.

I de flesta yttrandena tillstyrkes utredningens förslag i princip och hemställes

örn dess genomförande snarast möjligt. Sålunda framhåller överbefälhavaren,

att förslaget, som innebure en påbyggnad och sammanslagning av

redan nu befintliga organ, underlättade en smidig övergång från nuvarande

till föreslagen organisation. Av särskilt värde med hänsyn till nutida krigföring

syntes vara, att enligt utredningens förslag en fast och decentraliserad

ledning av civilförsvaret åstadkommes genom länsstyrelsernas ledande ställning

och förseende med en ändamålsenlig försvarsavdelning. Länsstyrelsen i

Kalmar län anser förslaget vara en synnerligen god lösning av folkskyddsproblemet,

varigenom syntes kunna vinnas såväl effektivitet som samordning

mellan folkskyddets olika grenar utan att alltför stora organisatoriska ändringar

behövde vidtagas. Förslaget syntes jämväl tillbörligen tillgodose behovet

av enhetlighet i fråga örn såväl planläggningen under fredstid som

ledningen av civilförsvaret under krig. Landsorganisationen finner, att

förslaget — särskilt ur synpunkten av dess omedelbara genomförbarhet i

rådande läge — hade avgjorda fördelar framför hemortsförsvarssakkunnigas

förslag och att mot dess omedelbara förverkligande inga betänkligheter kunde

anföras av det slag, som landsorganisationen hyste mot en omedelbar om
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

läggning i enlighet med sistnämnda förslag. Genom att utredningens förslag,

baserat på den befintliga organisationen, utbyggde denna med ett genomfört

sambandssystem mellan å ena sidan civilförsvaret och å andra sidan dels de

militära myndigheterna, dels den civila krigsberedskapen inom arbetsmarknaden,

folkförsörjningen, sjukvården och transportväsendet syntes förslaget

väl ägnat att så effektivt som i nuvarande läge vore möjligt råda bot på den

hittillsvarande desorganisationen på detta område.

I åtskilliga yttranden framhålles dock vanskligheten att bedöma samordningen

mellan civilförsvaret och krigsmakten, innan närmare uppgifter lämnats

rörande den militära direktivrättens innebörd, samt uttalas beklagande

av att denna fråga lämnats öppen i betänkandet. Överståthållarämbetet förut

sätter, att den militära direktivrätten icke göres generell utan i instruktionerna

uttryckligen begränsas till att avse åtgärder för vinnande av militära syften.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser önskvärt, att länsstyrelsen under

fred och beredskap hade att göra med allenast en militär myndighet och att

länsstyrelsen icke finge mottaga motstridiga direktiv från olika befälhavare.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller såsom nödvändig förutsättning för

godkännande av utredningens förslag i förevarande hänseende att i praktiken

fullständig trygghet skapades för att länsstyrelserna finge tillgång till

det militära förbindelsenätet i hela den utsträckning, som vore erforderlig för

order- och rapportverksamheten.

Hemvärnsrådet förklarar sig i princip föredraga hemortsförsvarssakkunnigas

förslag och framhåller, att civilförsvarsutredningens förslag lämnade

frågan örn en effektiv samordning av det militära och det civila hemortsförsvaret

i väsentliga delar olöst. Då emellertid förslaget för civilförsvarets del

innebure vissa påtagliga förbättringar, ansåge sig hemvärnsrådet med hänsyn

till nu rådande förhållanden böra tillstyrka dess genomförande. Skogsstyrelsen

— som säger sig ha biträtt hemortsförsvarssakkunnigas förslag örn militär

operativ ledning, emedan en sådan ordning väntades medföra bättre möjligheter

att vid behov få för skogsbrandsläckning disponera personal och materiel

från civilförsvarets övriga grenar och från militära förband, främst hemvärnet

— finner utredningens förslag ur dessa synpunkter innebära en för

svagning av skogsbrandförsvaret under krig. Detta torde dock i viss mån

motverkas därav, att den minsta taktiska enheten i civilförsvaret enligt utredningens

förslag komme att omfatta ett större område än hemortsförsvarssakkunniga

avsett. Utredningens förslag tillstyrktes i princip.

Från några håll har kritik framförts. Länsstyrelsen i Blekinge län anser

den ifrågasatta organisationen av de olika myndigheter, som skulle handha

ärendena, icke erbjuda nöjaktig garanti för att handläggningen under krig

komme att ske med erforderlig snabbhet och effektivitet. Länsstyrelsen i

Örebro län finner den för förslaget grundläggande principen, att civil myndighet

skulle stå och bära ansvar för beslut, som militär myndighet givit direktiv

till, vara uppenbart orimlig och felaktig. Klara linjer för beslutanderätt och

ansvar såväl i fred som i krig måste uppdragas, innan förslaget bragtes till

verkställighet. Skulle förslaget genomföras så som det nu framlagts, vore det

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

fara värt, att civilförsvaret bleve en improvisation efter olika militära myndigheters

direktiv och icke den fasta organisation, som krävdes för att det skulle

vinna folkets förtroende, ett förtroende, som vore nödvändigt för organisationens

effektivitet. Landsfogden i Örebro län finner likaledes egendomligt,

att de militära myndigheterna, då de icke skulle ombesörja den operativa ledningen

av civilförsvaret och sålunda icke bure ansvaret för vidtagna dispositioner,

skulle kunna meddela direktiv. Statskontoret kritiserar ingående den

militära direktivrätten och anför som en allmän anmärkning mot den i betänkandet

därför givna redogörelsen, att det lämnades osagt, huruvida och i

vad mån denna rätt skulle vara förhanden även under tid, då riket ej befunne

sig i krig. Om en militär direktivrätt gentemot civilförsvarsorganen funnes

böra medgivas, borde bestämmelse härom inflyta i civilförsvarslagen.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser i lagen böra upptagas en klar och uttömmande

definition på civilförsvarets verksamhet. Liknande önskemål framföres

av länsstyrelserna i Kronobergs och Kristianstads län.

Krigsmaterielverket påtalar, att i förslaget icke beröres frågan örn den ställning

och de uppgifter, som för framtiden avsåges skola tillkomma den nu före

fintliga organisationen för byggnads- och reparationsberedskap (BEB). Då

denna organisations arbetsuppgifter i och för sig torde ha karaktären av en

typisk civilförsvarsuppgift, ville verket uttala såsom ett önskemål, att frågan

om organisationens inordnande inom civilförsvaret närmare övervägdes i samband

med den fortsatta beredningen av hithörande spörsmål. Vattenfallsstyrelsen

ifrågasätter likaledes, örn icke vid inträdande av fredliga förhållanden

BRB borde inordnas i civilförsvaret. Som skäl härför anföres dels att

personaldispositionema för nämnda organisation intimt sammanhängde med

den uttagning eller fördelning av personal, som måste verkställas för civilförsvarets,

arbetsmarknadens och frivilliga försvarsorganisationers behov,

varför det borde vara en fördel att få till stånd gemensam uttagning, dels ock

att de genom organisationen uppsatta avdelningarna även i stor utsträckning

komme att utnyttjas i fall, där civilförsvarets tekniska avdelningar icke försloge

för behövliga reparationer eller nybyggnader.

Beträffande organisationen i botteninstansen har i fråga örn den

territoriella indelningen utredningens förslag i allmänhet tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Uppsala län anser dock den nuvarande

indelningen i luftskyddsområden böra i största möjliga utsträckning bibehållas,

även om den avveke från indelningen i polischefsdistrikt. Länsstyrelsen

i Jämtlands län framhåller nödvändigheten av att söka åstadkomma den

mest rationella indelningen. Jämkningar i huvudregeln måste därför kunna

genomföras, örn en bättre indelning än den normala administrativa indelningen

därigenom kunde åstadkommas. Praktiska synpunkter måste därvid

göra sig gällande. Om en stad vore helt omgiven av en landskommun och

polischefen bodde i andra delen av det landsfiskalsdistrikt, till vilket landskommunen

hörde, syntes anledning föreligga att överföra landskommunen till

stadens civilförsvarsområde. Även hänsyn till skogsbrandbekämpningen

kunde motivera .undantag från huvudregeln.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. May.ts proposition nr 268.

I en till länsstyrelsens i Jönköpings län yttrande fogad promemoria av föredraganden

uttalas, att stad, som ingår i landsf iskalsdistrikt, det oaktat normalt

borde utgöra eget civilförsvarsområde. Länsstyrelsen i Västmanlands län

förordar en övergångsbestämmelse, enligt vilken städer, som inginge i landsfiskalsdistrikt

och som redan hade ett välorganiserat civilförsvar, kunde bibehållas

som självständiga civilförsvarsområden. Beträffande det fall, att stad

visserligen inginge i landsfiskalsdistrikt men landsfiskalen det oaktat icke

vore polischef i staden, uttalar länsstyrelsen i Blekinge län, att staden icke

borde ingå i landsfiskalsdistriktets civilförsvarsområde, för så vitt icke Kungl.

Majit så bestämde.

Beträffande frågan om polischefen skall vara civilförsvarschef eller icke,

råda alltjämt olika meningar. I flertalet yttranden har civilförsvar sutredningens

ståndpunkt godtagits. Det framhålles emellertid som oeftergivlig förutsättning

härför, dels att lämpliga ställföreträdande civilförsvarschefer förordnas,

dels ock att polischeferna erhålla ökade möjligheter till biträden och

vikarier å sina ordinarie befattningar. Sålunda framhåller länsstyrelsen i

Kalmar län, att åtgärder borde vidtagas för att tillgodose behovet av vikarier

för polischeferna under de tider, då dessa helt eller till övervägande del

måste ägna sig åt civilförsvarsuppgifterna. Förslaget att civilförsvarschefen

skulle ha ställföreträdare för de fall. då han måste ägna sig åt polis- och

åklagaruppgifterna, kunde icke anses ägnat att helt tillgodose de krav, vilka

såväl civilförsvaret som polischefs- och åklagartjänsterna ställde på nödig

personaltillgång för en tillfredsställande lösning av de skilda uppgifterna.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller som en nödvändig förutsättning för

att landsfiskalerna skola kunna nöjaktigt sköta civilförsvarschefskapet, att de

av staten försåges med särskilda, allt i förhållande till omfattningen av civilförsvarsgöromålen

inom de olika landsfiskalsdistrikten mer eller mindre heltidsanställda

biträden. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att det vore

nästan lika betydelsefullt, att posterna som ställföreträdande civilförsvarschefer

besattes med personer med den auktoritet hos befolkningen, den vana

vid befälsföring samt den kännedom örn den statliga och kommunala förvaltningen,

som både utredningen och länsstyrelsen ansåge, att civilförsvarscheferna

borde besitta. Polismästaren i Norrköping betonar, att civilförsvarschefens

behov av administrativ personal ej finge bliva en alltför avgränsad

kommunal angelägenhet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att polischefs- och civilförsvarschefsbefattningarna

i största möjliga utsträckning borde förenas på en

hand. Endast i undantagsfall, där lokala förhållanden bestämt påkallade sådant,

borde avvikelse äga rum.

länsstyrelsen i Kristianstads län, som i princip tillstyrker civilförsvarsutredningens

förslag på denna punkt, hänvisar till bristen på vikarier för

landsfiskaler och framhåller, att örn man räknade med att polischeferna vore i

behov av tjänstledighet för att under längre eller kortare tid kunna odelat

ägna sig åt civilförsvarsuppgifter, detta måste leda till att länsstyrelserna

under förhandenvarande förhållanden måste söka att till civilförsvarschefer i

första hand förvärva andra personer än polischefer.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

I åtskilliga yttranden uttalas emellertid stor tveksamhet om utredningens

förslag, särskilt i vad angår lämpligheten av att landsfiskalerna skola vara

skyldiga att mottaga uppdrag som luftskyddschefer. Länsstyrelsen i örebro

län anser sålunda ohållbart att ålägga landsfiskal att vid sidan av sin tjänst

vara luftskyddschef. Härvid hänvisar länsstyrelsen till yttrande av landsfogden

i länet, som framhåller, att för polischeferna, som redan i fred vore

hårt belastade, i krig tillkomme viktiga åligganden, vilka icke kunde eftersättas,

örn samhällsmaskineriet skulle kunna hållas i gång. Även för civilförsvarschefen

bleve uppgifterna så mångahanda, att de helt krävde sin man.

Enligt förslaget skulle civilförsvarschefen i största möjliga utsträckning utöva

ledningen av civilförsvarets verksamhet. För att landsfiskalens åligganden i

egenskap av polischef, åklagare, utmätningsman och handräckningsorgan m. m.

icke skulle bliva eftersatta, erfordrades att ställföreträdande polischef funnes

till hands. Den teoretiska möjligheten därtill funnes därigenom att länsstyrelsen

tilldelats befogenhet att, då så prövades oundgängligen erforderligt, förordna

extra landsfiskalsassistenter. I praktiken ställde det sig dock annorlunda, då

tillgång saknades till därför kvalificerad personal. Med hänsyn till bristen på

färdigutbildade aspiranter å landsfiskalstjänst kunde någon större förbättring

i läget icke förväntas inträda under de närmaste åren. Polischef borde därför

icke vara skyldig att mottaga uppdrag såsom civilförsvarschef. Hinder borde

visserligen icke föreligga att till civilförsvarschef förordna polischef, örn så

befunnes lämpligt, men denna kombination borde höra till undantagen och

icke till regeln.

I stort sett samma synpunkter framföras av länsstyrelsen i Jämtlands län

och föreningen Sveriges landsfiskaler.

Mot utredningens förslag på denna punkt uttalar sig vidare, bland andra,

luftskyddschef en i Stockholm, som anser länsstyrelsen böra äga full befogenhet

att utse lämplig person utan hänsyn till anställning inom polisväsendet

och framhåller olämpligheten av att vidhålla en anordning, vilken hittills bevisligen

fungerat otillfredsställande på många håll. Hemortsförsvarsassistenten

i Ystads försvarsområde, tillika landsfiskal, framhåller såsom särskilt lämpliga

civilförsvarschefer brandcheferna i städer och stadsliknande samhällen,

vilka omhänderhade den viktigaste grenen inom civilförsvaret, brandtjänsten,

samt vore särskilt vana vid att utbilda och föra befäl över personal.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser skyldigheten att mottaga uppdrag som

civilförsvarschef och ställföreträdare böra utsträckas till alla kommunala

befattningshavare, framför allt vid brandväsendet.

Luftslcyddsinspektionen anser lagen böra erhålla sådan formulering, att

därav framgår, att flera ställföreträdare kunna förordnas. Drätselkammaren

i Uppsala uttalar, att kommunerna borde få stort inflytande vid tillsättandet

av ställföreträdare, eventuellt på sådant sätt, att dessa utsåges av länsstyrelsen

på förslag av civilförsvarsnämnden.

I fråga om mellaninstansen har utredningens förslag allmänt tillstyrkts.

Överbefälhavaren understryker vikten av att till militärassistenter utses aktiva

officerare och anger detta som en förutsättning för en civil operativ ledning i

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

krig. Vtrymningskommissionen framhåller nödvändigheten av att länsstyrelserna

erhölle personalförstärkning, vilket vore en förutsättning för att civilförsvarets

uppgifter ej bleve eftersatta. — På åtskilliga håll framhålles, att

eivilförsvarsdirektörstjänsterna måste besättas med synnerligen kvalificerade

innehavare.

Trafikpolisintendenten i Stockholm ifrågasätter för Stockholms del en sammanslagning

av mellaninstansen och underinstansen, varigenom civilförsvarschefen

tillika skulle bliva civilförsvarsdirektör eller på annat sätt inlemmas i

överståthållarämbetets försvarsavdelning. Luftskydds chef en i Stockholm uttalar,

att örn båda befattningarna ansåges nödvändiga, en annan gränsdragning

mellan deras verksamhetsområden torde bliva nödvändig än som föreslagits

i fråga örn länsstyrelserna i övrigt. Överståthållarämbetet utgår dock

från att båda befattningarna skola finnas men att den operativa ledningen

i dess helhet skall ligga hos civilförsvarschefen.

Beträffande centralmyndigheten framhåller Överståthållarämbetet, att

densamma borde ha fast befälsmyndighet endast i krig. I fred syntes den

centrala ledningen liksom hittills varit fallet beträffande luftskyddet kunna

utövas genom meddelande av råd och anvisningar. Eljest måste betänkligheter

resas mot den för Konungens befallningshavandes ställning främmande

underordning, som utredningens förslag innebure. I den förut nämnda, till

länsstyrelsens i Jönköpings län yttrande fogade promemorian ifrågasätta

även nödvändigheten av att giva centralmyndigheten befälsrätt. Länsstyrelsen

i Jämtlands län framhåller, att enligt förslaget ledningen av civilförsvaret

komme att ligga såväl hos centralmyndigheten som hos länsstyrelserna. Det

vore på grund härav av stor vikt, att det av centralmyndigheten klart angåves,

när fråga vore örn order. I dessa fall komme nämligen ansvaret för vidtagen

åtgärd icke att drabba länsstyrelserna utan centralmyndigheten. Då order icke

förelåge hade länsstyrelserna möjlighet att på eget ansvar pröva den åtgärd,

som borde vidtagas. Med denna reservation ansåge sig länsstyrelsen kunna

godtaga förslaget att länsstyrelsernas försvarsavdelningar skulle underordnas

centralmyndigheten.

Länsstyrelsen i Örebro län understryker nödvändigheten av en fast central

ledning för civilförsvaret men framhåller, att en sådan befälsrätt av ett centralt

ämbetsverk vore helt oförenlig med länsstyrelsernas hävdvunna förvaltnings

rättsliga ställning, vartill komme, att den myndighet, som utfärdat direktiven,

även borde utåt bära ansvaret för besluten. Länsstyrelsen ville därför föreslå,

att i vad avsåge fredstid en uppdelning av civilförsvarsärendena företoges i

två grupper med hänsyn till dessas handläggning i mellaninstansen. Beträffande

den ena gruppen, som skulle handläggas av civilförsvarsdirektören ensam

utan utnyttjande av länsstyrelsens namn, skulle centralmyndigheten tilldelas

obetingad direktivrätt. I den andra gruppen skulle ingå ärenden ay

mera utpräglat lokaladministrativ natur, framför allt ärenden angående fastställande

av organisationsplanerna. Denna ärendesgrupp skulle behandlas av

länsstyrelsen som sådan dels å vanligt sätt och dels såsom enmansärenden,

handlagda av civilförsvarsdirektören. Beträffande denna grupp skulle cen
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 268.

95

tralmyndigheten äga lämna vägledande ehuru ej för länsstyrelsen bindande

direktiv. Vidkommande vissa i denna grupp ingående ärenden skulle dessutom

stadgas, att länsstyrelsens beslut, innan det finge gå i verkställighet,

skulle underställas centralmyndigheten. Därest länsstyrelsen och centralmyndigheten

därvid stannade i skiljaktiga beslut, skulle ärendet överlämnas till

Kungl. Maj:ts avgörande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter, örn icke det fredsmässiga

brandväsendet borde erhålla en mera självständig ställning och icke inordnas

i ett verk, vars chef och övriga ledamöter ej kunde förväntas ha den sakkunskap

i fråga om brandskyddet, som kunde vara erforderlig. Liknande uttalande

göres i flera andra yttranden.

I detta sammanhang må framhållas, att i ett stort antal yttranden starkt

betonas angelägenheten av att det uppgjorda förslaget till ny brandlag

samtidigt med civilförsvarslagen underställes riksdagens prövning.

Beträffande förhållandet mellan polisväsendet och civilförsvaret

uttalar ordningspolisintendenten i Stochholm, att inordnande av

polisen i civilförsvaret icke vore av betydelse för civilförsvaret men däremot

komme att medföra stora olägenheter för polisen. Örn ett fast inordnande

av polisväsendet i civilförsvaret ansåges vara önskvärt, vore det nödvändigt

att polisväsendet erhölle den personalförstärkning, som för uppbyggandet

och vidmakthållandet av civilförsvarets ordningstjänst vore ofrånkomlig.

Samma mening uttalas av landsfogden i örebro län.

Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att

det för båda organisationerna, åtminstone på landsbygden, vore lyckligast,

örn polisväsendet i sin helhet kunde lämnas utanför civilförsvaret. Örn en

sådan lösning icke vore möjlig, måste hela civilförsvaret infogas i själva polisorganisationen.

Polischeferna borde då i och med sin tjänst vara civilförsvarschefer,

och såsom biträden åt polischefen vid planläggningen och ledningen

av civilförsvaret borde anställas särskilda polismän, vilka skulle ha speciell

utbildning för detta arbete. De förutsattes som regel böra kunna tilldelas

förordnande som ställföreträdande civilförsvarschefer med egen beslutanderätt

i viss omfattning.

Poliskammaren i Stockholm, länsstyrelsen i Stockholms län och polismästaren

i Norrköping resa invändning mot att civilförsvarsstyrelsen skulle ha

rätt att besluta örn polispersonals överförande från ett län till ett annat.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser landsfogdens befogenhet inom försvarsavdelningen

som regel endast böra avse handläggning av frågor rörande

polispersonalens utnyttjande inom civilförsvaret, däremot icke ordningstjänsten

i övrigt.

Landsfogden i örebro län tillstyrker förslaget att landsfogden skall tjänstgöra

i försvarsavdelningen men framhåller svårigheten att erhålla kvalificerade

ställföreträdare för honom. Bristen å kvalificerade vikarier å landsfogdetjänsterna

vore nämligen mycket stor. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser

ofrånkomligt att redan under civilförsvarsberedskap lämpliga personer måste

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

utbildas för att kunna tjänstgöra som ställföreträdare för landsfogden, då

denne tjänstgjorde i för svar sa vdelningen.

Överståthållarämbetet anser i Stockholm böra till polischefens direkta förfogande

ställas endast de polismän, som enligt uppgjorda planer skulle ingå i

civilförsvarets ordningstjänst. Framställning om ytterligare personal borde

genom tjänstegrenschefen för ordningstjänsten ske hos polischefen. Funne

polischefen framställningen icke kunna bifallas borde avgörandet tillkomma

överståthållaren.

Landsfiskalen i Asarums distrikt yttrar, att högsta befälet över ali polispersonal

inom landsfiskalsdistrikt borde tillkomma polischefen. Den för civilförsvaret

avsedda personalen borde av honom ställas till civilförsvarschefens

förfogande och icke, utom för särskilt angelägna uppgifter, användas för andra

polisiära uppgifter än dem som ålåge civilförsvaret.

Luftskyddschefen i Lund anser i organisationsplanen böra bestämmas det

antal polismän, som skulle inlemmas i civilförsvaret, varvid civilförsvarschefen

borde äga omedelbart befäl över den i civilförsvaret inlemmade organisationen

samt direktivrätt beträffande den övriga polispersonal, som kunde frigöras

från egentligt polisarbete.

Landsfogden i örebro län anser polischefer i civilförsvarsområde böra erhålla

en ställning liknande den, som föreslagits för landsfogden i försvarsavdelningen.

Det borde vara tillräckligt, att tjänstegrenschefen för ordningshållningen

av civilförsvarschefen bleve underrättad om tilldragelser, som enligt

hans bedömande krävde ingrepp av polispersonal. Åt polischefen borde

kunna överlåtas att därefter handla på eget ansvar.

Föredra- Den moderna krigföringen har i långt högre grad än tidigare motståndagandeii.

reng heja territorium såsom mål för sin verksamhet. Det främsta medlet härför

utgöra flyganfallen mot området bakom den egentliga fronten. Men även

luftlandsättningar samt spioneri- och sabotageverksamhet äro led i hemortsbekämpningen.

Nu angivna utveckling har nödvändiggjort ett civilt försvar

vid sidan av det aktiva militära försvaret. Genom den intensitet

hemortsbekämpningen erhållit har detta civila försvar kommit att få sådan

omfattning, att det på ett eller annat sätt berör envar medborgare, även

dem, vilka icke ha kraft och förmåga att själva deltaga i detsamma. Målet

måste vara att i största möjliga utsträckning mobilisera fram den del av

civilbefolkningen, som är i stånd att fylla någon funktion inom det civila

försvaret, och göra den skickad att fylla dessa sina eventuella uppgifter. Det

totala kriget måste mötas med ett totalt försvar. Begreppet försvar får i

detta sammanhang givas en synnerligen vidsträckt innebörd och inbegriper

exempelvis även rent sociala åtgärder, som bliva nödvändiga med hänsyn

till att genom bombskadorna många människor torde bliva husvilla eller på

annat sätt få de ekonomiska betingelserna för sin tillvaro helt rubbade.

Uppenbarligen kan det civila försvaret icke betraktas som en isolerad företeelse.

För att det skall nå största möjliga verkningsgrad fordras dels att det

på lämpligt sätt samverkar med det militära försvaret, dels även, och kanske

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 97

viktigast, att det ses mot bakgrunden av hela samhällslivet under krig samt

organiseras och driver sin verksamhet på sådant sätt att landets försvarskraft

såsom helhet betraktad far största möjliga styrka. Behov föreligger alltså

av samordning av det civila försvaret med å ena sidan det militära försvaret

och å andra sidan samhällslivet i övrigt.

På grund av de civila försvarsuppgifternas art har en anknytning synts

naturlig till två särskilda för fredsmässiga ändamål och på civil grund uppbyggda

organisationer, nämligen brandväsendet och polisväsendet. Båda

dessa organisationer i deras fredsmässiga utformning ha kommit att utgöra

stommen i det civila försvarets kadrer. Till brandförsvarsorganisationen förefinnes

därjämte den anknytningen att såväl bygdebrandförsvaret som skogsbrandförsvaret

ytterst bygga på en allmän medborgerlig plikt att biträda med

släckning.

Då utvecklingen under 1930-talet ledde fram till upporganiserandet från och

med den 1 juli 1937 av ett civilt luftskydd i vårt land, anslöts luftskyddsorganisationen

till polisväsendet. I enlighet härmed lades ledningen av luftskyddets

verksamhet i princip i händerna på länsstyrelserna såsom länets högsta

polismyndighet samt på polischeferna. Härjämte tillskapades ett centralorgan,

luftskyddsinspektionen, som dock erhöll endast konsultativ befogenhet.

I luftskyddets uppgifter ingick från början även att handha planläggningen

av utrymning från större städer och andra samhällen ävensom inkvartering

av evakuerade. Efter krigsutbrottet 1939 befanns emellertid nödvändigt att

utbryta denna planläggning och lägga den under ett särskilt centralt organ,

statens utrymningskommission. Under dess ledning och med stöd av vissa

år 1940 utfärdade författningar utbildades nu successivt en ny civil försvarsorganisation,

utrymningsorganisationen, som i vad rörde inkvarteringen helt

byggde på särskilda kommunala organ, inkvarteringsnämnderna, och särskilt

tillskapade tillsynsorgan, inkvarteringscheferna. Inkvarteringsnämnder och inkvarteringschefer

underställdes direkt kommissionen utan länsstyrelserna såsom

mellaninstans. Däremot behölls den dittillsvarande organisationen i de

orter, som skulle utrymmas, dock att utrymningskommissionen och ej luftskyddsinspektionen

utgjorde centralmyndighet även för denna del av verksamheten.

Tillkomsten av en särskild utrymningsorganisation kan betraktas som en

i dåvarande läge nödvändig improvisation, vars författningsmässiga reglering

emellertid var ofullständig. Behov ansågs därför föreligga av en översyn av

denna reglering, i samband varmed även de materiella ändringar i luftskyddslagstiftningen

borde vidtagas, vilka påkallades av de praktiska erfarenheter

som gjorts särskilt efter inträdet av det i april 1940 anbefallda luftskyddstillståndet.

Luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen erhöllo därför i uppdrag

att verkställa denna översyn, vardera såvitt dess verksamhetsområde

rörde. Förslagen, vilka utarbetades jämsides, förelågo färdiga i februari 1941,

Efter remissbehandling befanns emellertid, att, såvitt anginge förslaget till luft
Bihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. osa u 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skyddslag, vilket innefattade en sammanarbetning av luftskyddslagen, luftskyddsförfogandelagen

och skyddsrumslagen, vissa särskilda spörsmål borde

bliva föremål för ytterligare utredning. Då de flesta av dessa spörsmål icke

berörde de frågor, som behandlades i det förslag till utrymningslag, som utgjorde

det viktigaste resultatet av utrymningskommissionens utredningsarbete,

men det i dåvarande läge syntes vara av intresse att snarast möjligt få avhjälpt

den brist, som bestod däri att frågorna örn militärutrymning, förbud

mot utrymning och utrymningstjänsteplikt ej vore reglerade i lag, framlades

förslaget till utrymningslag separat i proposition till 1941 års riksdag, som

antog detsamma.

Under denna utveckling hade skogsbrandförsvaret i stort sett förblivit en

för sig bestående försvarsorganisation, som i viss utsträckning effektiviserats

genom särskilda åtgärder. Vissa andra åtgärder, som voro att hänföra till

civila försvarsåtgärder — främst bortförande av varuförråd, som reglerades

genom särskild lagstiftning — folio även utanför de egentliga civila försvarsorganisationernas

kompetensområde.

I detta läge befanns det nödvändigt att taga upp till översyn ej blott frågan

örn revision av luftskyddslagstiftningen utan även spörsmålen örn samordning

dels de olika civila försvarsgrenarna inbördes, dels ock med det

militära försvaret. Från militärt håll framhölls starkt behovet av åtgärder i

sistnämnda hänseende. Med anledning härav tillsattes 1941 års hemortsförsvarssakkunniga.

På förslag av dessa sakkunniga vidtogos provisoriskt vissa samordningsåtgärder.

Särskilda befattningshavare, hemortsförsvarsassistenter, tillsattes,

främst med syfte att åstadkomma en samordning mellan det militära och det

civila försvaret, och — till stor del genom deras förmedling — främjades

samarbetet mellan de olika civila och militära hemortsförsvarsgrenarna genom

anordnande av krigsspel m. m.

I juni 1943 avgåvo hemortsförsvarssakkunniga betänkande med förslag till

folkskyddslag, m. m. I organisatoriskt hänseende innebar nämnda förslag, att

hemvärnet, luftskyddet, skogsbrandväsendet för krig och utrymningsorganisationen

med vad därtill hörde skulle sammanslås till en organisation, vilken

även skulle handha vissa uppgifter rörande undanförsel och förstöring. Denna

nya organisation, som av de sakkunniga benämndes folkskyddet, skulle bestå

av två huvuddelar, nämligen hemvärnet och civilskyddet, vilken sistnämnda

beteckning sålunda användes för att utmärka de i folkskyddet ingående civila

grenarna. Folkskyddet skulle enligt de sakkunnigas förslag såväl för fred

som för krig vara underställt överbefälhavaren. Såvitt avsåge vissa av folkskyddets

uppgifter, vilka vore av övervägande social karaktär eller eljest ägde

ringa samband med den militära verksamheten, skulle folkskyddet emellertid

vara direkt underställt Kungl. Maj:t. I spetsen för folkskyddet skulle närmast

under överbefälhavaren eller i vissa avseenden Kungl. Majit stå en

riksfolkskyddschef, vilken skulle i sitt arbete biträdas av en riksfolkskyddsstab.

I territoriellt hänseende föreslogs folkskyddet bliva anslutet till den militärterritoriella

indelningen i militärområden och försvarsområden. Hemvärnet

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

och civilskyddet inom nämnda områden skulle emellertid ej stå under samma

iedning. Sålunda skulle hemvärnet inom varje militärområde vara underställt

militärbefälhavaren. Under honom skulle ledningen och övervakningen av hemvärnet

inom varje försvarsområde utövas av försvarsområdesbefälhavaren. Ledningen

och övervakningen av civilskyddet inom varje försvarsområde skulle

däremot med vissa modifikationer utövas av en civilskyddschef. Under krigsförhållanden

förutsattes emellertid försvarsområdesbefälhavaren skola utöva

den operativa ledningen av jämväl civilskyddet inom försvarsområdet.

Beträffande folkskyddets lokala territoriella indelning föreslogo de sakkunniga,

att försvarsområde skulle indelas i folkskyddsdistrikt, i regel bestående av en

eller flera kommuner. Inom varje folkskyddsdistrikt skulle finnas distriktsfolkskydd

(allmänt folkskydd, verkskydd och hemskydd). Den omedelbara ledningen

av distriktsfolkskydd föreslogs skola utövas av en folkskyddschef, vilken

skulle utses av riksfolkskyddschefen. På grund av folkskyddets egenskap

av försvarsorganisation och dess nära samhörighet med försvaret i övrigt

borde det enligt de sakkunnigas mening lyda under försvarsdepartementet.

Hinder borde dock ej möta för att vissa folkskyddsärenden med hänsyn till

sin beskaffenhet handlades inom annat departement. Polisväsendet skulle

enligt de sakkunnigas förslag icke i någon form ingå i eller anknytas till folkskyddet.

Under remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag framställdes i olika

hänseenden invändningar mot den av de sakkunniga tilltänkta organisationen.

I fråga örn ledningen av folkskyddet kom den meningen allmänt till uttryck

att denna borde åvila civila myndigheter. Förutom av det övervägande antalet

länsstyrelser företräddes denna ståndpunkt jämväl av överbefälhavaren, vilken

framhöll, att den militära organisationen redan nu vore hårt ansträngd och

icke torde kunna ytterligare belastas med en mångfald rent civila försvarsuPP£>ifter.

I stället borde enligt överbefälhavarens mening vederbörande civila

myndigheter organiseras så, att de verkligen kunde lösa sina försvarsuppgifter.

Att ställa folkskyddet med alla dess mångskiftande civila frågor under försvarsdepartementet

och militära myndigheter, medan däremot länsstyrelser och

polisväsende med deras erfarenhet på bland annat luftskyddets område endast

i ringa omfattning skulle kunna öva inflytande på detta, syntes av dessa skäl

icke vara lämpligt. Hemvärnet, som vore en militär organisation, avsedd att

lösa militära lokalförsvarsuppgifter, borde enligt överbefälhavarens mening

icke inlemmas i folkskyddsorganisationen. Särskilt mot den del av de sakkunnigas

förslag, som innebar, att länsstyrelserna icke skulle annat än i vissa

speciella hänseenden lia att taga befattning med ledningen av folkskyddet, anfördes

betänkligheter i remissyttrandena. I detta sammanhang åberopades

dels den speciella erfarenhet och lokalkännedom, som länsförvaltningen representerade,

dels ock att länsstyrelserna hade att fullgöra uppgifter inom brandoch

byggnadsväsende samt trafikreglering. Civilskyddscheferna ansåges icke

kunna skaffa sig den auktoritet, som de nu å området arbetande myndigheterna

ägde. Vidare påpekades, att verksamheten inom folkskyddet komme att nära

sammanfalla med upprätthållandet av ordning och säkerhet, för vilka uppgifter

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

länsstyrelserna alltjämt måste vara ansvariga. Analoga synpunkter åberopades

jämväl mot förslaget att organisatoriskt åtskilja polisväsendet och folkskyddet.

I ett mycket stort antal remissyttranden betonades riskerna av att i nuvarande

utrikespolitiska läge vidtaga så vittgående organisatoriska förändringar

som de av de sakkunniga föreslagna. Även örn dessa på lång sikt kunde befinnas

lämpliga, kunde de under det relativt långa övergångsskedet innan den

nya organisationen hunnit bliva helt genomförd åstadkomma allvarliga rubbningar

för det under en följd av år genom stora ansträngningar uppbyggda

luftskyddet. I stället borde den önskvärda effektiviseringen av hemortsförsvaret

i nuvarande läge ske genom en förstärkning av den befintliga organisationen,

speciellt genom en fastare samverkan mellan de civila och militära

myndigheterna och genom ett klarare fastställande av befälslinjer och kompot

tensregler.

Vid den beredning inom socialdepartementet av hemortsförsvarssakkunnigas

förslag, som företogs efter det remissbehandlingen av detsamma avslutats, befanns

en överarbetning av de sakkunnigas förslag vara erforderlig. Genom

Kungl. Maj :ts beslut den 15 oktober 1943 bemyndigades jag att för ändamålet

tillkalla sakkunniga. I det anförande till statsrådsprotokollet, som föregick

nämnda beslut, anförde jag, att en sådan överarbetning borde taga sikte på

att i större utsträckning än vad enligt hemortsförsvarssakkunnigas förslag vore

fallet för det framtida arbetet inom hemortsförsvaret bevara de nu inom detsamma

verkande organen. Vid bedömandet av de organisatoriska problemen

borde en avvägning ske mellan a ena sidan kravet pa effektivitet och samordning

och å andra sidan intresset av att icke i nuvarande läge utan tvingande

skäl företaga omgestaltningar, som kunde skapa förvirring för den händelse

verkställighet av planerna skulle påbjudas innan åtgärderna blivit genomförda.

Med utgångspunkt därifrån borde en ny liemortsförsvarsorganisation förlänas

civil karaktär, och militära försvarsuppgifter av det slag som nu åvilade hemvärnet

borde icke ingå i densamma. Däremot borde de militära organen erhålla

det inflytande och de befogenheter, som erfordrades för att den med

hänsyn till nutida krigföring nödvändiga samordningen av resurserna inom

det militära och civila försvaret skulle kunna avägabringas på ett ändamålsenligt

sätt. Efter att ha konstaterat att hos länsstyrelserna kunde utan rubbning

av deras allmänna uppgifter koncentreras de befogenheter, som vore erforderliga

för att vinna den under krig erforderliga lokala överblicken över

den samhälleliga verksamheten anförde jag, att både med hänsyn härtill och

till länsstyrelsernas nuvarande ställning inom hemortsförsvaret borde en ny

liemortsförsvarsorganisation bygga på deras medverkan. För ändamalet erforderlig

sakkunskap borde tillföras länsstyrelserna, varjämte sådana organisatoriska

åtgärder borde föreslås, som befunnes oundgängliga för utövandet av en

handlingskraftig ledning i nära samarbete med de militära myndigheterna.

Vidare framhölls att överarbetningen av hemortsförsvarssakkunnigas förslag

även borde omfatta såväl frågan örn den centrala ledningen av hemortsförsvaret

som spörsmålet huru det nu på grundval av luftskyddsdistrikten uppbyggda

hemortsförsvaret borde organiseras. Därvid borde undersökas i vad mån den

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

nuvarande särställningen i fråga om handläggningen av utrymningsärendena

borde bibehållas. Vad anginge polisväsendet borde detsamma i princip förbliva

inordnat i hemortsförsvaret.

Den efter sålunda angivna riktlinjer igångsatta överarbetningen har av de

för ändamålet tillkallade sakkunniga — 1943 års civilförsvarsutredning — slutförts

genom avlämnande av ett den 25 februari 1944 dagtecknat betänkande

med förslag till civilförsvarslag, m. m. Innebörden av de sakkunnigas förslag,

såvitt rörer organisationen, kan sammanfattningsvis angivas sålunda.

Enligt civilförsvarsutredningens mening måste det civila försvaret omfatta

det väsentliga av det civila samhällslivet under krig och icke vara inskränkt

till de civila hemortsförsvarsorganen i begränsad bemärkelse. Om emellertid

de civila hemortsförsvarsorganen skulle kunna fullgöra sina uppgifter och örn

erforderlig samordning mellan de olika organen skulle kunna uppnås samt den

tillgängliga personalen utnyttjas på ändamålsenligt sätt, måste i den utsträckning

som vore möjligt de olika verksamhetsgrenarna samordnas i en enhetlig

organisation. Denna borde utgöra den kärna, kring vilken andra civila verksamhetsgrenar

av betydelse för försvaret vid behov kunde grupperas. Till utmärkande

av denna organisationens ställning föreslogs den skola benämnas

civilförsvaret.

I enlighet med de lämnade direktiven har utredningen upprättat sitt förslag

med utgångspunkt från att ansvaret för planläggningen av civilförsvaret samt

ledningen av detsamma såväl under fred som krig skola åvila civila myndig

heter. Vid utformningen av förslaget har utredningen utgått från de nu bestående

förhållandena men i syfte att åstadkomma en enhetlig organisation föreslagit

en sammanslagning av de nu verksamma huvudorganisationerna inom

civilförsvaret, nämligen luftskyddet och utrymningsorganisationen. Den sålunda

tillskapade civilförsvarsorganisationen skulle även få övertaga vissa

andra uppgifter än luftskydd och utrymning, främst sådana som avsåge undanförsel

och förstöring. Vissa anordningar ha föreslagits för att säkerställa ett

nära samarbete mellan civilförsvaret och det militära försvaret. Principen örn

civilförsvarets civila ledning har begränsats så till vida att de militära myndigheterna

förutsatts skola i viss omfattning äga direktivrätt gentemot civilförsvarsmyndigheterna.

En följd av civilförsvarets utformande som en helt civil

organisation är att hemvärnet lämnats utanför civilförsvarsorganisationen. Vad

angår polisväsendet betonar utredningen, att en förutsättning för att polisens

verksamhet under krig skall kunna samordnas med civilförsvaret på sådant

sätt att civilförsvaret skall kunna vinna nödig effektivitet vore, att polisväsendet

och civilförsvaret i övrigt under kritiska situationer stöde under gemensam

ledning. I sådan bemärkelse borde polisväsendet vara inordnat i civilförsvaret.

Den centrala ledningen av civilförsvaret skulle enligt utredningens förslag

under Kungl. Maj:t utövas av en genom sammanslagning av luftskyddsinspektionen

och utrymningskommissionen bildad civilförsvarsstyrelse. Denna centralmyndighet

föreslås bliva utrustad med befälsmyndighet över civilförsvarsorganisationen

i dess helhet.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. May.ts proposition nr 268.

I enlighet med de utfärdade direktiven bygger utredningens förslag på

uppfattningen att länsstyrelsen bör vara civilförsvarets ledande organ i mellaninstansen

och besitta en sådan ställning i civilförsvarshänseende att den vid

avbrott i förbindelserna med centralmyndigheten självständigt skall kunna leda

civilförsvaret inom länet. För ändamålet föreslås en utbyggnad av länsstyrelsernas

organisation genom inrättande inom varje länsstyrelse av en särskild

försvarsavdelning under ledning av en civilförsvarsdirektör.

I fråga örn organisationen i botteninstansen innebär utredningens förslag,

att den territoriella grundenheten skall utgöras av civilförsvarsområden, i regel

bestående av landsfiskalsdistrikt eller stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt.

Civilförsvarsområdena komma sålunda i stort sett att motsvara de nuvarande

luftskyddsområdena. Civilförsvarsområdena skola icke — såsom var fallet med

folkskyddsdistrikten enligt hemortsförsvarssakkunnigas förslag — utgöra någon

kommunal enhet med självständiga kommunala organ och självständig förvaltning,

utan skola inom civilförsvarsområdena kommunerna utgöra enheterna

för civilförsvarets ekonomiska upprätthållande. Civilförsvaret i varje civilförsvarsområde

föreslås skola stå under ledning av en civilförsvarschef. För befattningshavare

vid polisväsendet föreslås skyldighet att mottaga uppdrag att

vara civilförsvarschef. I varje civilförsvarsområde skola finnas allmänt civilförsvar

och särskilt civilförsvar, det sistnämnda bestående av verkskydd och

hemskydd.

En given följd av den föreslagna organisationens civila karaktär är, att

frågan örn dess eventuella inordnande under försvarsdepartementet förfaller.

Utredningen ger å andra sidan uttryck för den meningen att civilförsvarets intressen

skulle bäst tillgodoses, örn ett inrikesdepartement inrättades, under

vilket, förutom civilförsvaret, landsstaten, polisväsendet och brandvasendet

skulle höra.

I de flesta remissyttrandena över civilförsvarsutredningens förslag tillstyrkes

detsamma i princip och hemställes örn dess genomförande snarast

möjligt.

Sedan remissbehandlingen av civilförsvarsutredningens förslag numera avslutats,

torde från statsmakternas sida slutlig ställning böra tagas till frågan

örn den framtida organisationen av luftskyddet, utrymningsväsendet och därmed

sammanhörande verksamhetsgrenar ävensom till de övriga frågor, som

regleras i de framlagda lagförslagen.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har utredningsarbetet

på förevarande område pågått sedan flera år. Behov av en omorganisation

på det civila försvarets område har sålunda sedan länge gjort sig gällande.

Den kraftigast pådrivande faktorn härvidlag torde ha varit insikten örn att

den nuvarande organisationen icke förmår i tillräcklig grad tillgodose kravet

på samordning dels inbördes de olika hemortsförsvarsgrenarna emellan, dels

ock mellan dessa, å ena, samt de militära myndigheterna, å andra sidan.

Heinortsförsvaret eller civilförsvaret har blivit ett begrepp, som alltefter

krigsutvecklingens gång kommit att i sig innesluta en mångfald verksamhets
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

grenar. Något gemensamt organ härför finnes emellertid icke, utan civilförsvarsuppgifterna

äro fördelade på ett flertal organ. De olika uppgifterna

gripa emellertid in i varandra. Ofta måste en avvägning ske mellan olika

åtgärder med hänsyn till deras aktuella betydelse. Finnes icke något organ

med samlad överblick över civilförsvarets olika verksamhetsgrenar, riskeras

lätt att de speciella åtgärder, som olika självständigt arbetande myndigheter

vidtaga, i realiteten motverka varandra. Vid ett genomförande av hemortsförsvarssakkunnigas

eller civilförsvarsutredningens lagförslag skulle åtgärderna

för luftskydd, utrymning, undanförsel och förstöring samlas på en

hand. Såsom jag längre fram torde få tillfälle närmare utveckla böra enligt

min mening även de av 1943 års bevakningsutredning i betänkande den 28

oktober 1943 föreslagna skyddsåtgärderna mot spioneri och sabotage handhavas

av samma organ, som handhava luftskyddsåtgärderna. Även andra likartade

verksamhetsgrenar kunna i den utsträckning som befinnes lämplig anförtros

åt folkskydds- eller civilförsvarsorganen.

Detraktas av anförda skäl behovet av en ny organisation på hithörande

område såsom styrkt, återstår frågan hur nyorganisationen bör åvägabringas.

För egen del har jag redan i samband med civilförsvarsutredningens tillkallande

haft tillfälle framföra min mening härom. Frågeställningen är, såsom

av det föregående torde framgå, huruvida organisationen bör bygga på

militär eller på civil grund. Med hänsyn till den redogörelse jag nyss lämnat

för ståndpunktstagandena härvidlag torde jag kunna inskränka mig till att i

korthet angiva de viktigaste faktorer, som tala för det senare alternativet.

För det första inrymma hemortsförsvarsuppgifterna en sådan mångfald problem

av rent civil karaktär, att det såväl rent sakligt sett som med hänsyn

till de militära myndigheternas arbetsbelastning framstår såsom vanskligt

att i den utsträckning hemortsförsvarssakkunniga föreslagit överlåta ansvaret

för desamma å militära organ. Med hänsyn till den befattning länsstyrelserna

haft nied hithörande frågor och på grund av länsstyrelsernas allmänna ställning

inom länen, ter det sig vidare som en svaghet hos en organisation, om

länsstyrelserna icke äro inlemmade däri. Vid en omorganisation i nuvarande

läge måste därjämte noga beaktas, att icke ett övergångsskede uppstår, under

vilket organisationen besitter minskad effektivitet; då hemortsförsvarssakkunnigas

förslag innebär betydligt större rubbningar i den nuvarande organisationen

än civilförsvarsutredningens, är ur nu anförda synpunkt det senare att

föredraga. Slutligen bör också uppmärksammas att en organisation på civil

grund icke behöver innebära, att de militära myndigheterna sakna möjlighet

att få sina befogade intressen tillgodosedda.

Främst på grund av vad nu anförts finner jag det förslag, som civilförsvarsutredningen

framlagt, böra i princip godtagas. Jag finner mig styrkt i

denna uppfattning därav att förslaget blivit i fråga örn sina grunddrag tillstyrkt

i det övervägande antalet remissyttranden.

I de följande avdelningarna kommer att till närmare behandling upptagas

vissa särskilda frågor som beröra den nya civilförsvarsorganisationen och dess

verksamhet. I nu förevarande sammanhang skola endast rent organisatoriska

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

frågor avhandlas. Till ett flertal dylika spörsmål, vilka civilförsvarsutredningen

upptagit till behandling, är jag emellertid ännu icke beredd att taga

ställning. Då den föreslagna civilförsvarslagen, vars snara ikraftträdande är

ur många synpunkter angeläget, icke är omedelbart avhängig av nyssnämnda

spörsmål, torde med det slutliga ställningstagandet till desamma kunna

anstå så lång tid att civilförsvarsstyrelsen får tillfälle upptaga desamma till

närmare övervägande och avgiva de förslag, som därav kunna föranledas.

Till en början vill jag framhålla, att jag i fråga örn organisationens benämning

instämmer med civilförsvarsutredningen och alltså förordar benämningen

civilförsvaret såsom varande mera adekvat än såväl den nuvarande

benämningen luftskyddet som den av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna

benämningen folkskyddet.

I vissa yttranden över civilförsvar sutredningens förslag har påyrkats, att

civilförsvarets uppgifter och verksamhetsområde skulle närmare preciseras

i civilförsvarslagen. Förhållandena på ifrågavarande område äro emellertid

stadda i en ständig utveckling, vilken kan hämmas genom att ramen för

verksamheten fastlåses i lagen. Jag vill härvid särskilt understryka den centrala

samordnande ställning inom samhällets allmänna civila krigsberedskap,

som civilförsvaret skall intaga enligt civilförsvarsutredningens förslag, vilket

härutinnan biträdes av mig. Emellertid må erinras örn att, i den mån en utökning

av civilförsvarets verksamhet medför ökade kostnader, frågan om beviljande

av anslag för ändamålet kommer under prövning i vanlig ordning.

I detta sammanhang anser jag mig böra något beröra det av krigsmaterielverket

och vattenfallsstyrelsen i dess yttranden över civilförsvarsutredningens

förslag framställda yrkandet att jämväl den byggnads- och reparationsberedskap

(BRB), som är under upprättande, skall inordnas i civilförsvaret. Ur ren

principiell synpunkt finnas uppenbarligen vissa skäl för detta yrkande. Emellertid

har denna organisations administrativa ställning redan varit föremål

för prövning vid innevarande års riksdag, varvid organisationen underställts

överbefälhavaren. Med hänsyn därtill torde förslag örn dess inordnande i civilförsvaret

i varje fall icke för närvarande böra framläggas. Spörsmålet örn

organisationens framtida ställning torde emellertid komma under övervägande

vid den fortsatta utredning rörande organisationen av fortifikations- och byggnadsförvaltningen

inom försvaret som inom den närmaste tiden lärer komma

att igångsättas.

Frågan om civilförsvarets samordnande med det militära försvaret är ett

svårlöst problem. Civilförsvarsutredningen har icke gått närmare in på problemet

utan endast helt allmänt framhållit, att de militära myndigheterna

måste ha befogenhet att i viss omfattning bestämma civilförsvarets inriktning.

Den närmare innebörden av den direktivrätt, som sålunda tillagts de

militära myndigheterna, har icke angivits. Avsaknaden av närmare uppgifter

i detta hänseende har påtalats i åtskilliga yttranden. För min del anser jag

nödvändigt, att en militär direktivrätt förefinnes. Civilförsvaret ingår som

ett led i det totala försvaret, och ledningen av detta måste till mycket väsentlig

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

del tillkomma de militära myndigheterna. Direktivrätten synes emellertid böra

begränsas till att avse allenast verksamheten under krig. Under fred torde

nämligen möjligheten att i sista hand hänskjuta uppkomna meningsskiljaktigheter

till Kungl. Maj:ts avgörande vara tillfyllest. Vidare synes direktivrätten

icke böra innefatta rätt att meddela allmänna föreskrifter örn civilförsvarets

verksamhet utan endast befogenhet att för särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet

föreskrifter örn fullgörandet av civilförsvaret åvilande uppgifter.

Dylika föreskrifter böra få avse allenast frågor, som otvetydigt äro

att hänföra till den operativa ledningen av civilförsvaret. Närmare bestämmelser

örn direktivrätten synas böra utfärdas i administrativ ordning. För att

dessa bestämmelser icke skola kunna anses stå i strid mot civilförsvarslagens

allmänna föreskrifter örn civilförsvarets ledning, bör i lagen givas en allmän

erinran örn direktivrätten. Bestämmelser härom torde böra innehålla, att där

det för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten prövas oundgängligt,

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, .överbefälhavaren må

förordna, att under högsta civilförsvarsberedskap militär myndighet må för

särskilda fall meddela civilförsvarsmyndighet föreskrift örn fullgörandet av

civilförsvaret åvilande uppgifter.

Yad angår civilförsvarets organisation i botteninstansen vill jag beträffande

indelningen i civilförsvarsområden framhålla, att jag visserligen liksom civilförsvarsutredningen

i princip anser varje stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt

och varje dylikt distrikt böra utgöra ett civilförsvarsområde. Denna

huvudregel kan emellertid i åtskilliga fall behöva frångås. Det synes lämpligt

att i nuvarande situation så långt som möjligt bibehålla den nu gällande indelningen

i luftskyddsområden och frångå denna endast när särskilda skäl påkalla

detta. Är stad, som ingår i landsfiskalsdistrikt, för närvarande eget

luftskyddsområde, synes den alltså även i fortsättningen böra bilda eget civilförsvarsområde,

såvida icke stadens ringa storlek, polischefens bostadsort eller

andra därmed jämförliga omständigheter tala däremot.

Beträffande frågan örn vem som bör vara civilförsvarschef är jag principiellt

ense med civilförsvarsutredningen, att polischefen i första hand bör

ifrågakomma. De synpunkter, som i åtskilliga yttranden anförts därom, att

landsfiskalerna ha svårt att med sin tjänst förena uppdraget att vara civilförsvarschef,

särskilt som brist på kompetenta landsfiskalsbiträden föreligger,

äro emellertid av den natur, att de böra beaktas vid utseende av civilförsvarschefer

i särskilt arbetstyngda landsfiskalsdistrikt. I detta sammanhang vill

jag såsom min åsikt uttala, att när i landsfiskalsdistrikt finnes luftskyddsort

men landsfiskalen, såsom mången gång händer, är bosatt i stad, som icke

ingår i landsfiskalsdistriktet och är belägen på större avstånd från luftskyddsorten,

det knappast kan vara lämpligt att landsfiskalen är civilförsvarschef.

För att underlätta rekryteringen i fall, då annan än polischefen anses böra

förordnas till civilförsvarschef, finner jag i lagen böra intagas bestämmelse

om att jämväl befattningshavare inom brandväsendet bör vara skyldig att

åtaga sig uppdrag som civilförsvarschef eller ställföreträdare för denne.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Brandcheferna kunna i många fall — såsom även framhållits — vara lämpliga

som civilförsvarschefer eller ställföreträdare.

Jag finner självfallet, att för civilförsvarschef flera ställföreträdare böra

kunna förordnas. Uttrycklig bestämmelse härom torde böra införas i lagen.

Ställföreträdare bör även kunna förordnas att fullgöra civilförsvarschefens

åligganden inom viss del av civilförsvarsområdet eller ock i vissa hänseenden.

Särskilt stadgande härom torde dock icke behöva inflyta i lagen.

Till organisationen i botteninstansen beträffande utrymningsfrågor återkommer

jag i nästa avdelning.

Beträffande den närmare utformningen av civilförsvarsorganisationen i

övrigt finner jag såsom förut nämnts de av civilförsvarsutredningen angivna

huvudlinjerna böra följas. Härvid uppkommande detaljspörsmål anser jag

mig i allmänhet här icke böra närmare beröra men har för avsikt att återkomma

därtill i sammanhang med anslagsäskandena till förevarande ändamål. Blott

några frågor skola här upptagas.

Utredningen har föreslagit, att länsstyrelsernas försvarsavdelningar skola

vara underställda den centrala civilförsvarsmyndigheten, civilförsvarsstyrelsen,

som alltså skall äga rätt att utfärda bindande direktiv för länsstyrelserna.

Häremot ha invändningar rests, framförallt från länsstyrelsen i Örebro län, som

vill ha en uppdelning av ärendena i sådana som skola avgöras av civilförsvarsdirektören

i enlighet med direktiv från civilförsvarsstyrelsen och sådana

som skola avgöras av länsstyrelsen, vilken därvid icke skall vara bunden av

direktiv. Oavsett att någon tillfredsställande sådan gränsdragning knappast

synes möjlig — civilförsvarsutredningens förslag jävar enligt min mening

icke denna uppfattning — framstår det materiellt sett som ett önskemål att

med civilförsvarsstyrelsens centrala ledning av civilförsvaret skall följa befogenhet

att i alla frågor inom dess verksamhetsområde utfärda bindande

direktiv till länsstyrelserna. Yäl innebär detta ett avsteg från vad som, i varje

fall under normala förhållanden, är en för länsstyrelsernas ställning inom förvaltningen

utmärkande princip. Grunden till att en sådan avvikelse måste

göras är måhända ytterst att söka däri att civilförsvaret, örn än uppbyggt på

civil grund, ar en f ör svar so rgani sa tio n, varav följer, att det militära försvarets

krav på effektiv ledning måste i viss utsträckning äga analog tillämplighet

inom civilförsvaret. Uppenbarligen bör emellertid civilförsvarsstyrelsen så

lägga sin verksamhet, att den huvudsakligen tager sig uttryck i anvisande av

allmänna föreskrifter och endast i undantagsfall tager sikte på ingripande i

individuella fall.

Riksbrandinspektören torde i vad avser det fredsmässiga brandväsendet

böra förlänas självständiga inspektionsbefogenheter men i övrigt ingå som

tjänsteman i civilförsvarsstyrelsen.

Yad slutligen angår förhållandet mellan civilförsvaret och polisväsendet

finner jag lämpligt att, såsom civilförsvarsutredningen ifrågasatt, bevakningsinspektören

ingår i civilförsvarsstyrelsen. Härför talar även den omständigheten,

att verksamhet för bekämpande av sabotage och spioneri bör ingå

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

bland civilförsvarets uppgifter, såsom kominer att närmare beröras i en följande

avdelning. Mot vad civilförsvarsutredningen föreslagit örn landsfogdens

förhållande till civilförsvaret och örn civilförsvarschefs rätt i vissa fall att,

även örn han icke är polischef, förfoga över polispersonal finner jag heller

icke anledning till erinran. Däremot kan jag icke förorda, att åt civilförsvarsstyrelsen

medgives rätt att besluta örn förflyttning av polisstyrkor mellan

länen.

II. Verksamhetsgrenar, som böra ingå i civilförsvaret eller

samordnas med detta.

A. Utrymning, inkvartering oell socialtjänst.

Beträffande gällande förhållanden hänvisas till den redogörelse, som lämnats

i det föregående.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag innebär i hithörande frågor bland annat

följande.

1. Den nuvarande skillnaden mellan luftskyddsutrymning och militärutrymning

slopas. Såsom skäl härför anföres, att skillnaden mellan ifrågavarande

slag av utrymning icke vore av någon större betydelse ur det totala

försvarets synpunkt och att det vore svårt att upprätthålla någon bestämd

gräns mellan dem. I fråga örn båda slagen måste hänsyn tagas till såväl militära

som civila intressen, varvid de militära synpunkterna ofta måste spela

den avgörande rollen, såväl när det gällde bestämmandet av tidpunkten för

utrymnings vidtagande som i vad anginge sättet för dess genomförande.

2. Med hänsyn till att utrymning städse ingår som ett led i det totala försvaret,

skall enligt de sakkunnigas förslag rätt att besluta om utrymning av

Kungl. Majit kunna uppdragas endast åt överbefälhavaren eller denne underställd

myndighet, varvid erinras om att folkskyddsmyndigheterna skola vara

överbefälhavaren underställda myndigheter och att därför rätt att besluta örn

utrymning kommer att kunna uppdragas åt exempelvis riksfolkskyddschefen.

3. Skillnaden i organisatoriskt hänseende mellan utrymningskommuner och

inkvarteringskommuner bortfaller, så att inkvarteringsverksamheten inom

samtliga folkskyddsdistrikt skall handhavas under ledning närmast av tjänstemän

inom folkskyddet, icke såsom nu i inkvarteringskommunerna av kommunala

inkvarteringsnämnder.

4. Beträffande inkvarteringscheferna framhålla de sakkunniga, att de, i den

mån de skulle bibehållas, såsom ingående i folkskyddet bleve underställda

vederbörande civilskyddschefer. Det kunde ifrågasättas, huruvida i fred dylika

särskilda befattningshavare erfordrades för planläggning av inkvartering. De

sakkunniga holle närmast före, att så icke skulle behöva vara fallet utan att

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Majlis proposition nr 268.

dessa göromål skulle kunna utföras av civilskyddsckefema själva. Under nuvarande

förhållanden torde emellertid inkvarteringscheferna alltjämt vara behövliga

och syntes då närmast böra erhålla ställningen av assistenter eller biträden

till civilskyddscheferna.

5. Särskild indelning av riket i inkvarteringsområden finna de sakkunniga

icke erforderlig.

6. I fråga örn omfattningen och beskaffenheten av den sociala verksamhet,

som skall åvila folkskyddet, erinra de sakkunniga till en början örn att särskilda

sakkunniga (krigshjälpssakkunniga) tillsatts med uppdrag att dels avgiva

förslag till rättslig reglering av hjälpverksamheten till förmån för dem,

vilka blivit hemlösa till följd av att deras bostäder genom krigsåtgärd förstörts

eller eljest blivit obeboeliga, dels ock överväga de åtgärder, som kunde

vara erforderliga för samordning och förenkling av socialvården i krig. Som

princip uttala hemortsförsvarssakkunniga, att folkskyddets verksamhet, såvitt

anginge direkta aktiva åtgärder för undanröjande eller begränsande av följderna

av fientlig verksamhet, borde avse huvudsakligen uppgifter, som krävde

ett omedelbart ingripande, medan åtgärder, som vore inställda mera på lång

sikt borde åvila andra organ. Härefter anföra de sakkunniga:

I fråga örn sociala åtgärder synes denna princip särskilt böra gälla inom

vederbörande folkskyddsdistrikt bosatta personer. Så t. ex. böra de, som

blivit hemlösa till följd av bombanfall, örn så erfordras, omhändertagas av

folkskyddsorganen i orten och av dem erhålla den första hjälpen. Genom folkskyddsorganens

försorg bör även ny bostad eller inkvartering anskaffas dem.

Sedan så skett, synes folkskyddet såsom sådant icke böra ha att taga befattning

med social omvårdnad av ifrågavarande personer, utan bör det ankomma

på de ordinarie socialorganen.

Yad gäller den sociala vården av personer, som omhändertagas av folkskyddet

inom annat folkskyddsdistrikt än det, där de ha sin bostad,

skulle den ovan angivna principen innebära, att folkskyddet skulle svara

för de utrymdas fördelning å och transport till inkvarteringsorterna ävensom

det första omhändertagandet därstädes, medan efter inkvarteringens ordnande

därutöver erforderliga åtgärder skulle ankomma på andra organ. För närvarande

ligger emellertid ansvaret för omhänderhavandet av de utrymda på

utrymningsorganisationen under hela den tid, utrymningen avser. Det synes

de sakkunniga, att organisatoriska skäl tala för bibehållandet av en dylik ordning,

särskilt i vad angår drivandet av internat.

Hemortsförsvarssakkunniga utgå från att ovan omförmälda särskilda sakkunniga

framlägga närmare förslag rörande gränsen mellan folkskyddets och

andra organs sociala verksamhet. I

I yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag lia hithörande frågor

ingående behandlats av statens utrymningskommission. Denna anser i likhet

med de sakkunniga att i lagen ingen skillnad bör göras mellan luftskydds- och

militärutrymning, emedan erfarenheten av planläggningsarbetet under den tid

utrymningslagen varit i kraft givit vid handen, att skillnaden mellan de båda

arterna av utrymning icke vore av den beskaffenhet att den borde intagas i

lagtexten.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 109

Beträffande befogenhet att besluta om utrymning anför kommissionen däremot:
Beslut

örn utrymning bör i princip ankomma på civil myndighet, varvid

emellertid de militära myndigheterna måste äga befogenhet att hindra företagande

av utrymning örn militära skäl föranleda därtill. Inom stridsområde

måste även militära befälhavare äga befogenhet att påbjuda utrymning. Kommissionen

anser sålunda, att bestämmelserna i förevarande hänseende böra

utformas i närmare anslutning till nu gällande bestämmelser än de sakkunniga

föreslagit. I enlighet härmed bör paragrafen formuleras så att befogenheten

att besluta örn utrymning — liksom utfärdande av bortflyttningsförbud —

skall tillkomma Konungen eller den myndighet Konungen därtill bemyndigar.

Närmare regler angående i vilka fall bemyndigande skall lämnas militär respektive

cival myndighet torde icke behöva intagas i lagtexten utan avgränsningen

av bemyndigandena torde böra ankomma på Kungl. Maj:t med hänsynstagande

till det aktuella lägets krav.

Beträffande frågan örn inkvarteringsuppgifternas överflyttning på andra

organ framhåller kommissionen såsom en fördel, att en enhetlig organisation

skulle komma till stånd i utrymnings- och inkvarteringskommuner. Olikheten

i organisatoriskt hänseende mellan dessa två slag av kommuner hade

nämligen under det dittills bedrivna planläggningsarbetet visat sig medföra

vissa olägenheter. Luftskyddscheferna hade sålunda i viss omfattning måst

taga hand örn inkvarteringsuppgifter, medan å andra sidan inkvarteringsnämnderna

i vissa fall måst åläggas utrymningsuppgifter. Olägenheterna av ifrågavarande

uppdelning hade även framträtt i samband med planläggningen av

socialtjänsten. Kommissionen finner därför vissa skäl tala för den av de sakkunniga

föreslagna organisationen, men anser, att nämndformen vore den enda

riktiga, när det gällde handhavande av understödsfrågor, där behovsprövning

skulle äga rum. Med hänsyn därtill förklarar kommissionen, att ställningstagandet

till organisationsspörmålen tills vidare måste anstå i avvaktan på det

resultat, vartill krigshjälpssakkunniga komme beträffande den närmare innebörden

av hjälpverksamheten för evakuerade och utbombade.

Kommissionen framhåller ytterligare, att avsaknaden i fråga om utrymningsorterna

av ett mellanled mellan de lokala organen och centralmyndigheten

visat sig vara förenad med vissa olägenheter, bland annat i fråga örn samordning

mellan planläggningen i luftskyddsorterna och å den omgivande

landsbygden. Kommissionen tillstyrker därför, att såväl socialtjänsten i luftskyddsorterna

som inkvarteringsorganen i landsbygdskommunerna ställas under

gemensam ledning av civilskyddscheferna. Tillika understryker kommissionen

behovet av inkvarteringschefer även efter civilskyddschefernas tillsättande,

enär det vore nödvändigt att räkna med att omvårdnaden örn de evakuerade

genom de kommunala organen måste bli föremål för noggrann övervakning.

För ett ändamålsenligt ordnande av inkvarteringen fordrades därjämte en

kännedom om inkvarteringsförutsättningama, som för närvarande endast inkvarteringscheferna

besutte. Kommissionen håller före, att inkvarteringschefer

borde vara utsedda även under fredstid, ehuru deras uppgifter då

kunde väsentligt begränsas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 2<J8.

Civil förs vars utredningen anser i likhet med liemortsförsvarssakkunniga skillnaden

mellan luftskyddsutrymning och militärutrymning böra bortfalla

men framhåller, att någon begränsning i lag av Kungl. Majlis rätt att delegera

befogenheten att besluta örn utrymning icke bör förekomma. Det torde böra tillkomma

Kungl. Majit att bestämma de myndigheter, som skulle äga besluta örn

utrymning, och dem emellan fördela befogenheten härutinnan på det sätt

rådande läge krävde.

Beträffande organisationen i b otten instan sen förordar utredningen

borttagande av skillnaden mellan utrymnings- och inkvarteringskommuner.

Civilförsvarscheferna föreslås alltså skola taga befattning med inkvarteringsspörsmål

även på landsbygden. Efter att ha framhållit att skillnaden

mellan utrymnings- och inkvarteringskommuner i praktiken icke kunnat upprätthållas

i avsedd utsträckning anför utredningen:

Det har i regel ansetts medföra en överorganisation att, såsom enligt bestämmelserna

bort ske, tillsätta en under luftskyddschefen lydande utrymningschef

för planläggning av militärutrymning av landsbygdskommunerna i de fall,

då någon längre förflyttning av de utrymmande icke avses komma i fråga, utan

utrymningen inskränkes till en omflyttning inom samma kommun eller i

dennas omedelbara närhet. Iukvarteringsnämnden har i sådana fall därför

vanligen fått handha planläggningen såväl för befolkningens uppbådande och

transport som för dess inkvartering. En dylik överorganisation kan faktiskt

sägas föreligga, när det gäller omflyttning av befolkning inom vissa mindre

luftskyddsorter. I sådana fall har utrymningskommissionen icke ansett sig

böra frångå den föreskrivna organisationen. Detta har medfört, att luftskyddschef

och utrymningschef få svara för befolkningens uppbådande och avtransport

medan inkvarteringsnämnden svarar för dess inkvartering även om inkvarteringen

äger rum i samma kommun.

Främst är det emellertid spörsmålet örn de utbombades omhändertagande,

som gör en enhetlig organisation önskvärd. Att socialtjänsten bör vara underställd

civilförsvarschefen i orter, där särskild socialtjänstorganisation finnes,

synes ställt utom allt tvivel. Omhändertagandet av utbombade samt dessas

förseende med bostäder och mat kommer sannolikt att bli en civilförsvarsuppgift

av den allra största betydelse. Det är nödvändigt, att verksamheten

härför skall kunna samordnas med den övriga civilförsvarsverksamheten under

civilförsvarschefens ledning. Men omhändertagande av utbombade kommer

icke att bli en uppgift endast inom de större orterna, där särskild socialtjänst

nu finnes. Man måste räkna med skador å bostadsbebyggelsen även i

mindre orter och på rena landsbygden. Utrymning kan vidare komma att

äga rum både före och efter luftangrepp. Sannolikt kommer den omständigheten,

att bostadsbebyggelsen i en ort blivit utsatt för svårare skador, ej sällan

att bli anledning till företagande av utrymning. I en kommun kunna sålunda

finnas utbombade både från den egna kommunen och från andra kommuner.

Särskilt torde detta bli fallet i närheten av de större städerna. En samordning

av hjälpverksamheten för de utbombade befrämjas, örn civilförsvarschefen

har ledningen jämväl av inkvarteringsorganisationen. Inkvarteringen

av utbombade bör kunna äga rum uteslutande med hänsynstagande till vad

som är lämpligt utan avseende på administrativa gränser. Detta underlättas

örn organisationen är enhetlig i utrymningskommunema och på landsbygden.

Såsom ytterligare skäl för en enhetlig organisation framhåller utredningen

fördelen att ha enhetliga order- och rapportvägar för civilförsvarets olika

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

grenar samt den omständigheten, att ett effektivt utnyttjande av tillgänglig

personal i hög grad underlättas örn inkvarteringsorganisationen helt infogas i

civilförsvaret.

Med anledning av utrymningskommissionens framhållande av att nämndformen

vore den enda riktiga, när det gällde handhavande av understödsfrågor,

där behovsprövning skulle äga rum, anför utredningen:

Krigshjälpssakkunniga torde enligt vad utredningen inhämtat komma att

föreslå, att det beträffande utbombade skall ankomma på socialtjänsten och

i fråga örn evakuerade på inkvarteringsorganen att lämna den första hjälpen,

däri inbegripet vissa kontanta understöd till bostad, mat och småutgifter,

vilka understöd skola utgå med fastställda belopp utan behovsprövning. Efter

en kortare tid (en vecka—fjorton dagar) skall hjälpverksamheten övertagas

av de ordinarie socialvårdsorganen, därvid de sakkunniga ha för avsikt att

föreslå särskilda, med tanke jämväl på understödsverksamheten för utbombade

och evakuerade avpassade anordningar för kommunernas socialvårdande

verksamhet under krig. Anledningen till att de kommunala socialvårdsorganen

ansetts böra taga befattning med frågorna örn understöd till utbombade

och evakuerade är närmast, att det i längden icke torde vara möjligt att särskilja

de utbombade från andra grupper av hjälpbehövande. Personer, som

lidit egendomsförluster till följd av krigshandlingar och därigenom blivit i

behov av samhällets hjälp, böra sålunda behandlas på samma sätt örn hjälpbehovet

uppkommit genom att vederbörande fått bostaden förstörd eller

genom att exempelvis vederbörandes arbetslokal och arbetsredskap eller

affärslokal förstörts.

Örn angivna förslag skulle vinna bifall torde ur den av utrymningskommissionen

anförda synpunkten hinder icke föreligga mot att avskaffa inkvarteriugsnämnderna.

Deras uppgift att efter behovsprövning bevilja understöd

skulle då i stället ankomma på de organ, som enligt krigshjälpssakkunnigas

förslag skola handha dessa uppgifter.

Utredningen framhåller ytterligare, att ett önskvärt folkligt inflytande på

inkvarteringsfrågorna torde kunna bevaras genom de särskilda kommunala

civilförsvarsnämnder, som utredningen föreslår, ävensom att anledning icke

torde finnas till antagande, att nämndformen skulle innebära några särskilda

fördelar, så vitt anginge de rent organisatoriska inkvarteringsuppgifterna, enär

den övervägande delen av arbetet i verkligheten torde utföras av inkvarteringsnämndens

ordförande, vilken också enligt uttrycklig författningsbestämmelse

vore nämndens verkställande ledamot.

Beträffande organisationens detaljer uttalar utredningen, att civilförsvarschefen

borde vid sin sida ha en tjänstegrenschef för den sammanslagna tjänstegrenen,

utrymnings- och socialtjänsten. Inginge flera kommuner i ett civilförsvarsområde,

borde härjämte i varje kommun finnas en inkvarteringsledare,

för vilken uppgift de nuvarande ordförandena i inkvarteringsnämnderna borde

anlitas.

Yad angår organisationen i mellaninstanscn uttalar utredningen

som sin mening, att det främst med hänsyn till vikten och omfattningen av

de socialvårdande uppgifter, som omhändertagandet av utbombade och evakuerade

innebure, vore en angelägenhet av största vikt, att länsstyrelserna

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

erhölle den lokala ledningen av utrymnings-, inkvarterings- och socialtjänstverksamheten.

Utredningen föreslår, att även dessa uppgifter skola handläggas

av länsstyrelsernas försvarsavdelningar. Inkvarteringschefen borde

vara tjänstegrenschef hos försvarsavdelningens chef. I varje län borde endast

finnas en inkvarteringschef. Denne borde under krig eller förstärkt försvarsberedskap

till sitt förfogande ha biträdande inkvarteringschefer till erforderligt

antal.

Utredningen anför slutligen:

Uppmärksamheten torde böra fästas på vissa särskilda arbetsuppgifter,

som sammanhänga med inkvarteringen. Den första av dessa är inventeringen

av förläggningsutrymmen. Av inkvarteringsnämnder och inkvarteringschefer

har ett mycket omfattande inventeringsarbete utförts. Inkvarteringsnämnderna

ha sålunda förtecknade de utrymmen inom kommunen, som kunna användas

för enskild inkvartering (huvudsakligen i bebodda lägenheter). Vidare

ha större fastigheter, vilka äro användbara som internatförläggningar, inventerats

särskilt noggrant. Utförliga upplysningar rörande sådana fastigheter

finnas upptagna på särskilda internatuppgifter. Upprätthållandet av denna

inventering torde bli den huvudsakliga arbetsuppgiften under fredstid såvitt

angår inkvarteringen. Länsstyrelserna ha för närvarande hand örn registreringen

av militära och civila myndigheters fastighetsdispositioner för

krigstid, varvid länsstyrelserna skola fungera som det förmedlande organet.

Angivna båda uppgifter synas böra sammanknytas. Redan nu anlitas utrymningskommissionen

i allt mera ökad utsträckning av civila och militära

myndigheter, som söka efter fastigheter för sina ändamål. Örn länsstyrelserna

erhålla tillgång till inkvarteringsorganens material, kunna de icke blott

fungera som registreringsorgan för fastighetsdispositioner utan även lämna

faktiska upplysningar angående lokaltillgång m. m. Genom att civila och militära

myndigheter på detta sätt kunna vända sig till länsstyrelserna torde icke

oansenliga besparingar i tid och pengar kunna vinnas för myndigheter, som

eljest skulle lia varit nödsakade att själva rekognoscera fastigheter.

Då länsstyrelserna på angivet sätt övertaga fastighetsfrågorna kan centralmyndighetens

befattning med desamma till största delen upphöra.

En annan nytillkommande uppgift, som under krig torde bli av mycket

stor omfattning, är övervakningen av de utbombades och evakuerades omhändertagande.

Denna övervakning måste bli en huvuduppgift för inkvarteringschefer

och biträdande inkvarteringschefer.

I fråga örn den operativa ledningen av utrymning framhåller utredningen,

att densamma även efter länsstyrelsernas inkopplande i organisationen måste

utövas på samma sätt som nu vore tänkt, d. v. s. ledningen måste ligga i instanser

med större verksamhetsområde än länen.

Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag. TJtrymningsTcommissionen

framhåller som sin uppfattning, att fördelarna av att erhålla en enhetlig

civilförsvarsorganisation mer än väl uppvägde olägenheterna av den omorganisation,

som följde härav, under förutsättning att kontinuitetens

bevarande eftersträvades på det av utredningen föreslagna sättet, d. v. s.

genom utnyttjande av de nu inom inkvarteringsorganisationen arbetande

personerna. -— Kommissionen understryker, att den operativa ledningen

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 113

av utrymning och inkvartering i princip icke kunde ligga hos länsstyleisenia

utan måste tillkomma civilförsvarsstyrelsen ävensom denna mvndighets

i militärstaberna placerade representanter. Granskningen och fastställandet

av planerna för utrymning och inkvartering måste enligt kommissionens

uppfattning i framtiden liksom nu väsentligen ske centralt.

Statskontoret ifrågasätter, örn icke den militära direktivrätten i fråga örn

utrymning och inkvartering borde begränsas till krigsskådeplats. I övrigt

syntes civilförsvarsmyndigheterna böra ha beslutanderätten, varvid den av utredningen

rekommenderade ömsesidiga samverkan mellan militära och civila

försvarsorgan torde böra erhålla den formen, att de militära myndigheterna

ålades att på begäran lämna de civila myndigheterna nödiga informationer.

I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen

finner jag lämpligt, att vid den lagliga regleringen av utrymningen skillnaden

mellan luftskyddsutrymning och militärutrymning utgår. Härigenom vinnes

bland annat den fördelen, att möjlighet gives att fastställa enhetliga principer

i fråga örn kostnadernas fördelning.

En följd av den civila karaktär, som civilförsvaret är avsett att erhålla,

blir, att anledning icke finnes att bibehålla den inskränkning i fråga örn Kungl.

Majts delegationsrätt, som hemortsförsvarssakkunniga föreslagit. Såväl militära

som civila myndigheter böra kunna erhålla bemyndigande att besluta örn

utrymning och inkvartering.

Jämväl beträffande de organisatoriska frågorna finner jag civilförsvarsutredningens

förslag väl grundat. Het torde vara en naturlig följd av den sammanslagning

av luftskydds- och inkvarteringsorganisationerna, som bildandet

av civilförsvaret innebär, att hela civilförsvaret även lokalt ställes under civilförsvarschefens

ledning. En följd härav blir, att man måste avstå från den

kommunala förankring av inkvarteringsangelägenheterna, som kännetecknas

därav att desamma handhavas av de av kommunalmän eller andra personer

med ortsbefolkningens förtroende sammansatta inkvarteringsnämnderna. I

viss mån bliva emellertid de intressen man velat tillgodose genom att inkvartenngsbestyren

lagts hos kommunala nämnder tillgodosedda genom att utredningen

föreslår inrättande av kommunala civilförsvarsnämnder för liandhavande

av de uppgifter inom civilförsvaret, som åvila kommunerna. Till detta

utredningens förslag återkommer jag i det följande.

Frågan om länsstyrelsernas ställning inom utrymningsorganisationen kommer

i ett helt annat läge än tidigare genom att å ena sidan det mellanled mellan

det centrala organet och de kommunala nämnderna som inkvarteringscheferna i

deras egenskap av organ med särskilda lagstadgade befogenheter nu utgöra

bortfaller i och med den nya organisationen samt å andra sidan länsstyrelserna

genom tillkomsten av särskilda försvarsavdelningar bliva bättre rustade att

handhava uppgifter inom civilförsvaret. Det ligger därför helt i linje med den

tilltänkta organisationens allmänna uppläggning i övrigt att länsstyrelserna

utgöra mellaninstans jämväl i fråga örn utrymnings- och lnkvartenngsäronden.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

Föredra
ganden.

692 44 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

B) Tlndanförsel och förstöring.

Gällande bestämmelser. Enligt kungörelsen den 8 januari 1944 (nr 10) om

skyddsplacering av varuförråd m. m. avses med skyddsplacering av varuförråd

eller annan egendom uppläggande av egendomen å sådan ort eller plats, som

erbjuder önskvärd trygghet mot att egendomen i händelse av krig genom

fiendens åtgöranden förstöres eller eljest går förlorad. Med bortförande avses

sådan skyddsplacering, som innebär förflyttning av egendomen från den ort,

där den förvaras, till viss ort eller visst område med mindre utsatt läge.

Med utspridning avses enligt gällande luftskyddskungörelse fördelning av

ett å en ort befintligt varuförråd å flera förvaringsplatser inom samma ort och

omflyttning av varuförråd från en förvaringsplats till en annan inom orten.

Bortförande och utspridning sammanfattas under det gemensamma begreppet

undanfÖrset.

Vad först angår utspridning åligger det enligt lufskyddskungörelsen luftskyddsinspektionen

att efter samråd med överbefälhavaren och vederbörande

centrala kristidsmyndighet bestämma vilka varuförråd, som skola utspridas.

Härom meddelade bestämmelser skola delgivas vederbörande länsstyrelser,

som skola meddela närmare föreskrifter för arbetet med planläggning av anbefalld

utspridning. Vid planläggningsarbetet äger luftskyddschefen enligt

närmare bestämmelser av livsmedelskommissionen anlita biträde av kristidsstyrelse

och kristidsnämnd. I övrigt gälla för utspridningen i tillämpliga delar

samma bestämmelser som för annan luftskyddsmyndigheterna åliggande verksamhet.

Beträffande bortförande gällde vid tiden för avgivandet av hemortsförsvarssakkunnigas

betänkande kungörelsen den 23 februari 1940 (nr 113) med vissa

bestämmelser angående undanförsel av varuförråd. Enligt denna ålåg det

försörjningskommissionerna, envar beträffande dess verksamhetsområde, att

planlägga bortförande i erforderlig omfattning av staten tillhöriga förråd samt

att i erforderlig utsträckning uppgöra planer jämväl för bortförande av förråd

tillhöriga annan än staten ävensom att verka för att dessa planer i största

möjliga utsträckning genomfördes på frivillighetens väg.

Sistnämnda kungörelse har emellertid numera ersatts av ovannämnda kungörelse

den 8 januari 1944. Enligt denna, som avser jämväl annan egendom

än varuförråd, om den i anseende till sin beskaffenhet kan bliva föremål för

bortförande eller annan skyddsplacering, skola frågor rörande samordning av

åtgärderna för skyddsplacering centralt handhavas av den myndighet Kungl.

Majit bestämmer (centrala undanförselmyndigheten). Denna skall vid fullgörande

av sina uppgifter samråda — förutom med försörjningskommissionerna

— med chefen för försvarsstaben, luftskyddsinspektionen, utrymningskommissionen

och trafikkommissionen. På centrala undanförselmyndigheten

skall ankomma att i erforderlig män planlägga bortförande av varuförråd

under krig. Under krig skall det därjämte ankomma på denna myndighet att

förordna om bortförande av varuförråd. Med den inskränkning som föijer

av vad nu sagts örn centrala undanförselmyndighetens befogenhet att plan
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 115

lagga och förordna örn verkställighet av bortförande under krig skall det åligga

försörjningskommissionerna, envar kommission beträffande varor som falla

inom kommissionens verksamhetsområde, att verka för skyddsplacering av

sådana varuförråd som med hänsyn till sin storlek och varans art kunna ha

betydelse för folkförsörjningen. Örn sådan skyddsplacering icke kan genomföras

på frivillighetens väg ankommer det på Kungl. Maj:t att meddela beslut.

Genom beslut den 8 januari 1944 har Kungl. Majit förordnat, att för fullgöiande

av de uppgifter, som ankomma å centrala undanförselmyndigheten,

skall tills vidare finnas en särskild myndighet, benämnd centrala undanförselbyrån,

bestående av ledamöter till det antal, högst sju, som bestämmes av

chefen för folkhushållningsdepartementet. Nämnda departementschef har

genom beslut samma dag förklarat, att antalet ledamöter i centrala undanförselbyrån

tills vidare skall vara sex samt till ledamöter i byrån utsett vissa

personer, vilka få anses representera den sakkunskap som finnes företrädd

inom industrikommissionen, livsmedelskommissionen, bränslekommissionen,

reservförrådsnämnden, trafikkommissionen, luftskyddsinspektionen och försvarsstaben.

Tvångsbestämmelser i fråga örn bortförande av varuförråd finnas i lagen

den 21 juni 1940 (nr 645) örn skyldighet att bortföra varuförråd, vilken ''för

närvarande gäller till och med den 30 juni 1944. Enligt 2 § denna lag äger

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat, när det finnes erforderligt

till föi hindi ande av att förråd av vara, som är av vikt för befolkningen eller produktionen

eller behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för

det allmänna, i händelse av krig genom fiendens åtgöranden förstöres eller

eljest går förlorat, föreskriva, att förrådet skall bortföras från den ort, där det

förvaras, till viss ort eller visst område med mindre utsatt läge. För samma

ändamål äger Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat jämlikt 3 §

föreskriva, att dylik vara eller särskilt parti av sadan vara icke alls eller endast

efter särskilt tillstånd må föras till visst område av riket.

Enligt nyssnämnda kungörelse den 8 januari 1944 tillkommer det under

krig centrala undanförselmyndigheten att meddela föreskrift jämlikt 2 och

3 §§ nyssnämnda lag.

Beträffande planläggande och verkställande av förstöringsåtgärder under

krig finnas för närvarande inga bestämmelser utfärdade i lag eller författning.

Genom beslut av Kungl. Majit har emellertid åt Överbefälhavaren uppdragits

att i samråd med industri- och livsmedelskommissionerna utfärda föreskrifter

om förstöring under krig av vissa anläggningar och förråd m. m. I fråga om

drivmedel har uppdragits åt bränslekommissionen att enligt anvisningar av

överbefälhavaren förbereda förstöring vid krig av flytande bränslen. På grund

härav har överbefälhavaren utfärdat föreskrifter i förevarande hänseende.

Enligt dessa föreskrifter ankomma i stor utsträckning åtgärderna för förstöring

på de militära myndigheterna. Dessa ha sålunda att planlägga och

vidtaga förstöringsåtgärder icke allenast beträffande förbindelseleder och

andra anläggningar av direkt betydelse för de militära operationerna utan även

beträffande viktigare civila industrianläggningar, större civila förråd o. s. v.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Enligt särskilt utfärdade anvisningar för kristidsstyrelser och kristidsnänmder

åligger det dessa organ att efter samråd med angivna militära myndigheter

vidtaga åtgärder och meddela föreskrifter för förstöring av förråd, anläggningar,

redskap och viss annan egendom, som icke omfattas av den militära

planläggningen.

Vad sedan beträffar verkställighetsstadiet, så är det militär befälhavare, som

äger att meddela beslut örn att förstöring skall äga rum, oavsett örn planläggningen

skett av civil eller av militär myndighet. Själva förstöringsåtgärderna

skola i princip utföras av egendomens ägare eller innehavare. Endast i fråga

örn vissa förråd, som bevakas av militär eller landstormspolis, gäller en särskild

föreskrift örn att förstöringen skall verkställas av bevakningspersonalen.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag. De sakkunniga föreslå, att undanförseloch

förstöringsåtgärder skola tillhöra folkskyddets verksamhetområde. Efter

att ha framhållit att undanförseln såsom civil lokalförsvarsgren utgjorde

ett synnerligen betydelsefullt led i det totala försvaret och att man därför i

lika hög grad som i fråga örn förberedelsearbetet beträffande andra lokalförsvarsgrenar

måste eftersträva en ändamålsenlig ordning för undanförselplanläggningen,

anföra de sakkunniga:

För en dylik ordning kräves enligt de sakkunnigas mening en koncentrering

av ansvaret för allt planläggningsarbete av hithörande art. Såsom framgått

talar starkt den hittillsvarande erfarenheten för åtgärder i dylik riktning.

För uppnående av bästa möjliga resultat av planläggningen för undanförseln

i dess helhet finna de sakkunniga det praktiskt taget oeftergivligt,

att det yttersta ansvaret för planläggningen av såväl bortförande som utspridning

klart och tydligt lägges i en och samma hand. På annan väg lär

erforderlig enhetlighet i planläggningen ej kunna uppnås. Icke heller synes

eljest bliva möjligt att verkställa den rationella avvägning av uppkommande

undanförselbehov, som ofta påkallas av förhållandena. Om ansvaret i sista

hand för undanförselplanläggningen sammanföres hos en myndighet, torde

för vinnande av det härmed avsedda syftet också själva utförandet av planläggningsarbetet

böra göras till föremål för motsvarande omläggning. Hela

detta arbete bör förläggas till en, nämnda myndighet underställd organisation.

De faktorer, till vilka vid planläggning av undanförsel hänsyn i vederbörlig

mån måste tagas, äro av skilda slag. Sådana områden, från eller till vilka

bortförande må ifrågakomma, få bestämmas bland annat med ledning av var

större militära markoperationer kunna förväntas. Vid dylika bestämmanden

spelar även den större eller mindre sannolikheten för mera omfattande

bombanfall från luften mot ett område roll. Frågan örn för vilka orter utspridning

bör planläggas är i stort sett ett luftskyddsspörsmål. Militära

hänsyn måste dock även beaktas. Vad angår behoven av undanförsel av

den eller den egendomen, föranledas desamma i och för sig i stor utsträckning

av angelägenheten att trygga försörjningen med livsmedel och bränsle.

Andra primära skäl till uppkomsten av dylika behov framställa sig även. Dit

höra bland annat anledningar av mera direkt militär beskaffenhet. Beträffande

frågor örn utsikterna att kunna genomföra undanförsel, varav behov anses

föreligga, måste vid bedömandet härav beaktande skänkas åt särskilt transportmöjligheter

och tillgång å lämpliga förvaringslokaler. I dessa hänseenden

uppstår i stor utsträckning konkurrens med andra civila lokalförsvarsgrenar

ävensom med det militära försvaret.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 117

Det synes de sakkunniga, att förutsättningar måste skapas för ett rationellt

uppehållande av undanförselplanläggningen jämväl under tid, när någon

verksamhet av kriskommissioner ej förekommer.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vilja de sakkunniga förorda, att undanförselplanläggningen

skall handhavas av den förut omförmälda nya lokalförsvarsorganisationen.

Karaktären av denna organisation synes göra densamma

lämplig för här förevarande ändamål. Medverkan vid arbetet kräves självfallet

från kriskommissionernas eller, när dessa ej finnas, andra vederbörande

myndigheters sida. Sådan samverkan syntes böra instruktionsmässigt regleras.

Beträffande förstöring anföra de sakkunniga:

Vid en fientlig invasion är nödvändigt att söka bereda fienden så stort

avbräck som möjligt. Det gäller härvid bland annat att i görligaste mån hindra

och försvåra hans utnyttjande av egendom inom ockuperade områden. För

sådant ändamål ifrågakommer beträffande lös egendom i första hand bortförande.

Men omständigheterna kunna vara sådana, att de ej medgiva

genomforande härav. Icke heller kan fast egendom bortföras. I stället för

bortförande återstår för här förevarande syfte intet annat än att förstöra

egendomen eller att eljest försätta densamma ur brukbart skick (förstöring).

Det synes de sakkunniga, att även förstöring utgör ett viktigt led i det

totala försvaret och att därför erforderliga reglerande föreskrifter böra meddelas

om förstöring. På grund av det nära samband, som i mångt och

mycket råder mellan bortförande och förstöring, anse de sakkunniga, att

jämväl förstöringsplanläggningen bör tillhöra den nya lokalförsvarsorganisationen.

Även verkställande av förstöringsåtgärder torde i viss mån komma

att åvila denna.

De grundläggande bestämmelserna örn undanförsel och förstöring äro upptagna

i 59—61 §§ i förslaget till folkskyddslag. Bestämmelserna äro — i

olikhet mot vad som gäller enligt lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd

— icke tidsbegränsade, enär undanförseln måste planläggas redan i

fred och erforderliga lagbestämmelser därför icke borde ha allenast provisorisk

karaktär.

59 § i lagförslaget är utformad i huvudsaklig anslutning till 2 § lagen örn

skyldighet att bortföra varuförråd, dock med bland annat den skillnaden att

bestämmelsen utsträckts att gälla dels maskiner, boskap, fordon, fartyg och

annan lös egendom, dels även utspridning.

60 § motsvarar 3 § lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd.

I 61 §, som icke har motsvarighet i gällande lag, föreslås stadgande av

innehåll, att örn trängande fara föreligger för att anläggning eller byggnad

skall falla i fiendens hand och fiendens innehav av anläggningen eller byggnaden

i oskadat skick skulle väsentligen underlätta hans krigsansträngningar,

Konungen eller, jämlikt Konungens bemyndigande, överbefälhavaren eller

honom underställd myndighet äger föreskriva, att anläggningen eller byggnaden

skall förstöras eller eljest sättas ur brukbart skick, att motsvarande

skall gälla beträffande annan egendom än anläggning eller byggnad därest

tiden eller förhållandena i övrigt icke medgiva dess bortförande, samt att

dessa åtgärder benämnas förstöring.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag. Kr/gsmaterielverket anför:

Med undanförsel av maskiner sammanhänger även frågan örn industrievakuering,

d. v. s. uppgörande och verkställande av fullständiga planer för en

tillverknings överflyttning från en ort till en annan. Verket vill som sin uppfattning

framhålla nödvändigheten av att industrievakuering inbegripes i

undanförseln. Planer för sådan evakuering måste anses vara en väsentlig del

av krigsförberedelsearbetet beträffande industrien, enär sådan industrievakuering

i stor utsträckning torde komma att bliva nödvändig i av krigshandlingar

särskilt hotade delar av landet. För krigsmaterieltillverkningen pågår för närvarande

genom krigsmaterielverkets — och i vissa fall försvarsgrensförvaltningamas

—- försorg ett arbete, syftande till att på frivillighetens väg överenskomma

med berörda industriföretag örn förberedelser för tillverkningens eventuella

förflyttning till annan ort. Något motsvarande arbete synes för närvarande

icke i nämnvärd utsträckning pågå inom det civila tillverkningsområdet.

Även luftskyddsinspektionen finner det angeläget, att den nya organisationens

handläggning av undanförseln utökas till att omfatta jämväl utredning

och planläggning av evakuering av sådan industriell produktion, som eljest

helt kan gå förlorad för försörjningen. Inspektionen föreslår vidare, att begreppen

utspridning och bortförande icke skola upptagas i lagtexten. Det

moderna bombvapnet hade under rådande krig utvecklats på ett sådant sätt,

att större varuförråd i allt mindre omfattning kunde skyddas genom utspridning

inom en och samma ort. Vidare omöjliggjorde i allmänhet den rådande

bristen på lämpliga magasinsutrymmen, speciellt i industri- och trafikcentra,

en effektiv utspridning av förråden. Åtgärderna för utspridning och bortförande

måste därför i de flesta fall planläggas gemensamt, varvid en avgränsning

av åtgärderna ofta bleve svår att fastställa.

I motsats härtill framhåller livsmedelskommissionen den principiella skillnaden

mellan utspridning, vars planläggning och framför allt genomförande

måste handhavas av lokala myndigheter enligt centralt utfärdade direktiv, och

å andra sidan bortförande, i fråga om vilket nödvändigheten av ett centralt

handhavande av frågan trädde i förgrunden.

Beträffande formerna för undanförselns planerande och verkställande vitsordas

i flera yttranden behovet av samordning. Beträffande frågan åt vilken

myndighet planläggningen och verkställandet böra anförtros och det sätt, på

vilket vederbörande härvid i skilda fall bör förfara, uttalas dock i remissyttrandena

olika meningar. Då meningsutbytet emellertid rör sig örn huvudsakligen

organisatoriska frågor, som icke äro avsedda att fastställas i form äv

lag, torde jag ej nu behöva uppehålla mig vid vad remissmyndigheterna i dessa

hänseenden yttrat.

Yad beträffar förstöring framhåller luftskyddsinspektionen, att erfarenheterna

från samarbetet med de militära organ, som för närvarande

handlade ärenden rörande förstöring, pekade på önskvärdheten av ett samordnande

av undanförsel och förstöring, varigenom den uppenbara risk för

dubbelarbete, som nu vore rådande, skulle kunna elimineras. Även krigsmaterielverket

anser förstörings- och undanförselfrågornas handläggning böra

samordnas.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Industrikommissionen däremot anser erfarenheterna från kommissionens

egen verksamhet starkt tala för ett bibehållande av den nuvarande organisationen

i fråga örn förstöringsåtgärder. Ej heller livsmedelskommissionen

finner sig böra förorda någon ändring av gällande anordningar bland annat

därför, att någon säker erfarenhet av det hittills under relativt kort tid tilllämpade

systemet beträffande planläggning för förstöring av varuförråd icke

vunnits.

Civilförsvarsutredningen. I utredningens framställning rörande hithörande

spörsmål avses med begreppet undanförsel bortförande och utspridning, som

sker enligt åläggande av myndighet eller genom dess försorg, och med begreppet

skyddsplacering sådan verksamhet, som utan att innebära undanförsel

i nyss angiven mening går ut på att åstadkomma en med hänsyn till krigsförhållanden

ändamålsenlig fördelning av varuförråd m. m. inom olika delar

av riket.

Utredningen framhåller till en början, att under krigstid åtgärderna för

bortförande och för utspridning måste vara väl samordnade med varandra

samt att planläggningen för bortförande av mera betydelsefull egendom

från utsatta orter eller områden måste vara samordnad även med planläggningen

av förstöringsverksamheten, enär vid invasion egendom, som av en

eller annan anledning ej kunde bortföras, i viss omfattning måste förstöras

för att därigenom undandragas fienden. Ytterligare betonar utredningen, att

transportfrågorna i olika hänseenden komme att framstå som mycket svårlösta,

att planläggningen beträffande dessa frågor måste huvudsakligen inriktas

på att tillskapa en handlingskraftig organisation, som i varje läge kunde

utnyttja de tillgängliga transportmedlen för att genomföra den undanförsel,

som i den aktuella situationen framstode som mest önskvärd, samt att vid

avgörandet av de prioritetsspörsmål, som därvid uppkomme, hänsyn även

måste tagas till genomförandet av planlagd eller eljest önskad evakuering av

civilbefolkningen. Utredningen tillägger, att även såtillvida samband förefunnes

mellan undanförsel- och evakueringsåtgärder, att det vid en evakuering,

som företoges innan undanförseltransporterna påbörjats eller hunnit genomföras,

måste tillses, att tillräckligt med arbetskraft måste kvarhållas i området

för att biträda vid undanförseln. Utredningen fortsätter:

För att tillräckligt snabbt kunna erhålla tillgång till den arbetskraft, som

erfordras för att genomföra en undanförsel under krigstid torde det i vissa

situationer vara nödvändigt att undanförselmyndigheterna kunna tillgripa

någon art av tjänsteplikt. Det torde även i ett sådant läge vara erforderligt

att de kunna med förfoganderätt taga i anspråk hästfordon, motorfordon

och fartyg, som icke stå under direkt kontroll av trafikledningen i länen.

Verkställandet av undanförseltransporter under krigstid måste vidare äga

rum under ett nära samarbete med de militära myndigheterna. Detta samarbete

måste snabbt och friktionsfritt kunna etableras mellan såväl de centrala

som de lokala organen. Nödvändigheten härav framstår som uppenbar,

eftersom såväl undanförselns omfattning som tidpunkten för dess verkställande

måste nära sammanhänga med utvecklingen av de militära operationerna

och huvudsakligen vara beroende av de militära chefernas bedömande

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

av det aktuella läget. Verkställandet av själva undanförseltransporterna

måste vidare äga rum i samråd med de militära myndigheterna såväl med hänsyn

till behovet att anpassa undanförseltransporter på landsvägarna efter den

militära trafikregleringen som på grund av den militära ledningens inverkan

på järnvägstrafiken. Vid mera omfattande motorfordonstransporter torde det

vidare vara nödvändigt att söka anknytning till den militära underhållstjansten

för att ernå en tillfredsställande drivmedelsförsörjning och repax-ationstjänst.

Möjligheterna att inom militära operationsområden utnyttja återgående

tomma transportkolonner och militärtåg måste även kunna tillvaratagas.

Utredningen kommer på grund av dessa överväganden till den slutsatsen,

att undanförselåtgärderna under krigstid i vad anginge egendom, som icke

tillhörde försvarsväsendet eller icke avsatts för dess räkning, borde vara anförtrodda

åt en organisation, som i alla instanser hade förutsättningar att upprätthålla

ett nära samai*bete med de militära myndigheterna. Kristidsstyrelser

och kristidsnämnder kunde, framför allt i kritiska lägen, icke förutsättas äga

möjligheter härtill eller äga tillgång till de förbindelsemedel, som erfordrades

för att utöva en effektiv ledning. Med hänsyn härtill föreslår utredningen,

att planläggande och verkställande av den undanförsel, som kunde bliva erforderlig

under krigstid, som regel skulle ankomma på civilförsvarsorganen. I

den omfattning så vore möjligt borde det fortfarande åligga vederbörande ägare

eller innehavare att utföra transporterna i enlighet med civilförsvarsorganens

anvisningar. Utredningen fortsätter:

Då luftskyddsorganisationen, som redan nu omhänderhar utspridningsplanläggningen,

skall ingå i civilförsvaret, ei''hålles genom utredningens

förslag ökade möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt samordna bortförandeoch

utspridningsåtgärderna. Dessa åtgärder kunna vidare lättare samordnas

med civilbefolkningens evakuering, vilken jämväl ombesörjes av civilförsvaret.

Civilförsvarsorganen kunna för genomförande av sina uppgifter tillgripa

såväl förfogande som civilförsvarsplikt. Deras organisation är därjämte

direkt anpassad för samarbetet med de militära myndigheterna. Genom utredningens

förslag vinnes slutligen den fördelen att de militära myndigheterna,

i fall då ur militär synpunkt visst bortförande bör äga ram framför andra åtgärder

som kräva personal eller transportmedel, under alla förhållanden kunna

rikta sina direktiv till en och samma organisation.

Enligt utredningens förslag skall däremot icke bortförande, som äger rum

under fred eller beredskap, liksom ej heller skyddsplacering ankomma på

civilförsvarsorgan utan på andra organ — i nuvarande läge föi’sörjningskommissionerna.

och reservförrådsnämnden. Civilförsvarsstyrelsen borde emellertid

äga rätt att, då den så funne erforderligt, till dessa myndigheter göra framställningar

beträffande skyddsplacering och därmed sammanhängande frågor

ävensom, örn gjord framställning icke bifölles, underställa ärendet Kungl.

Maj:ts prövning.

Efter att ha framhållit att civilförsvaret såsom ansvarigt för den krigsmässiga

undanförseln vore i behov av medverkan från försörjningskommissionernas

sida — det måste sålunda som regel åligga kommissionerna att ange,

vilka varuförråd som i första hand borde ifrågakomma till bortförande samt

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 268. 121

till vilka orter eller områden förråden ur försörjningssynpunkt borde toras

— föreslår utredningen, att vid handläggningen av frågor rörande undanförsel

skulle i civilförsvarsstyrelsen ingå en delegation, representerande

de myndigheter, som ägde särskild kunskap på förevarande område. Utredningens

förslag i denna del innebure i praktiken, att den nuvarande centrala

undanförselbyrån inflyttades i civilförsvarsstyrelsen och att chefen för denna

styrelse bleve ordförande i delegationen. Sedan den nuvarande krisorganisationen

inom försörjningsområdet avvecklats, borde i stället det särskilda planeringsorgan,

som kunde komma att handha ärenden rörande den ekonomiska

försvarsberedskapen, på motsvarande sätt vara representerat i civilförsvarsstyrelsen

vid behandling av de planläggningsärenden, som avsåge undanförsel

av egendom under krigstid.

Utredningen understryker vidare nödvändigheten av att under begreppet

undanförsel inbegripes jämväl industrievakuering och framhåller, att till förmån

för uppfattningen att industrievakueringen under krigstid borde ombesörjas

av civilförsvaret talade även den omständigheten, att en industrievakuering

jämväl innefattade ett bortflyttande, helt eller delvis, av den vid respektive

företag sysselsatta arbetskraften; åtgärderna härför måste vara samordnade

med evakueringsplanläggningen. Enär frågorna örn industrievakuering

måste anses i särskilt hög grad beröra krigsmaterielverket och dess planläggning

borde i nyssnämnda delegation ingå representanter för krigsmaterielverket.

Beträffande förstöring anför utredningen:

Enligt utredningens mening måste man vid övervägande av den lämpligaste

organisationen på förevarande område utgå från att —■ bortsett från vissa fall,

då beslutanderätten bör tillkomma Kungl. Majit — i princip alla förstöringsåtgärder,

även örn de planlagts och skola verkställas av civila organ, få genomföras

allenast efter direktiv från vederbörande militäre chef. Beslut angående

omfattningen av och tidpunkten för den förstöring, som bör tillgripas, måste

nämligen under alla förhållanden fattas av myndigheter, som äga överblick

över det militära läget och kunna bedöma dess sannolika utveckling. Förstöringsåtgärderna

måste sålunda vara nära samordnade med de militära

operationerna och förstöring av egendom bör uppenbarligen icke tillgripas

förrän i ett så sent stadium som möjligt, då det framstår som säkert att egendomen

eljest i användbart skick kommer att falla i fiendens hand. Detta

leder i sin tur till att, sedan beslutet örn förstöring väl fattats, detsamma som

regel måste verkställas med största skyndsamhet. I den mån förstöringsåtgärderna

skola ankomma på civila organ måste sålunda en förutsättning vara,

att en nära och fortlöpande kontakt är etablerad mellan dessa organ och de

militära chefer, som skola besluta örn förstöringens verkställande. De civila

organen måste vidare vara organiserade på sådant sätt, att de snabbt kunna

bringa en order om förstöring i verkställighet. — Yad nu sagts innebär icke

att de militära direktiven om förstöringens verkställande under alla förhållanden

måste lämnas genom förmedling av det civila organet. I alla de fall

då så är erforderligt måste direktiv i sådant avseende kunna lämnas direkt

till den civila personal, som är stationerad vid förstöringsobjektet.

Enligt utredningens mening tala starka skäl för att förstöringsåtgärdernas

planläggande och verkställande allt fortfarande böra vara uppdelade på militära

och civila myndigheter. I detta hänseende må endast hänvisas till den

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

omständigheten, att dessa åtgärder under krigstid i avsevärd omfattning måste

utföras av civil personal, som äger förtrogenhet med de anläggningar, varom

är fråga, eller som eljest har sin verksamhet förlagd till den plats, där förstöringsobjektet

är beläget. Utredningen föreslår, att förstöringsåtgärdernas

planläggande och verkställande på den civila sidan överflyttas från kristidsorganen

till civilförsvaret. Förstöringsåtgärderna måste nämligen vara samordnade

med den verksamhet som avser bortförande av egendom. Härtill

kommer, att örn förstöringsåtgärderna anförtros åt civilförsvaret, åtgärdernas

planläggande och verkställande vid större anläggningar eller företag kan ingå

bland de uppgifter som åvila verkskydden, varigenom en ökad stadga vinnes

i organisatoriskt hänseende. Vid andra företag kommer vidare personal för

ändamålet att i mån av behov kunna uttagas med civilförsvarsplikt. Inom

civilförsvarets ram kunna därjämte, örn så skulle visa sig erforderligt, organiseras

särskilda rörliga förstöringspatruller. Ett inordnande av dessa uppgifter

under civilförsvaret medför även den fördelen, att åtminstone vid större anläggningar

och företag det direkta ansvaret för åtgärdernas företagande kommer

att avlyftas från ägarna, något som ur effektivitetssynpunkt i vissa fall

säkerligen är att föredraga.

I utredningens förslag till civilförslagslag är 30 § utformad i huvudsaklig

överensstämmelse med 59 § förslaget till folkskyddslag. Såtillvida föreligger

dock skillnad, som bestämmelsen även avser dels fast egendom, dels ock

egendom, som utan att vara av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen

eller eljest för det allmänna likväl i fiendens hand skulle väsentligen underlätta

hans krigsansträngningar. •—■ 32 § civilförsvarslagen motsvarar 60 § folkskyddslagen.

— I 33 § civilförsvarslagen stadgas, att örn trängande fara föreligger

för att egendom av beskaffenhet, som avses i 30 §, skall falla i fiendens

hand och tiden ej tillåter, att egendomen bortföres, eller örn hinder möter

häremot till följd av egendomens beskaffenhet eller på grund av brist på

transportmedel eller andra därmed jämförliga förhållanden, Konungen eller

den myndighet, Konungen bestämmer, äger föreskriva, att egendomen skall förstöras

eller eljest sättas ur brukbart skick.

Utredningen framhåller i motiveringen till bestämmelsen, att beslutanderätten

i fråga örn förstöring bör, där ej Kungl. Majit förbehållit sig densamma,

tillkomma militär chef. Enär det emellertid uppenbarligen icke läte sig göra

att i lagtexten med någon grad av fullständighet fastslå vilka militära chefer,

som kunna komma i fråga, föreslår utredningen, att åt Kungl. Majit gives valfrihet

i fråga örn till vilken myndighet beslutanderätten skall kunna delegeras.

Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag. Centrala undanförselbyrån

ansluter sig i princip till utredningens förslag men ifrågasätter sådan

ändring i fråga örn begreppet utspridning, att därmed skulle förstås egendomens

fördelning på flera förvaringsplatser inom det civilförsvarsområde,

där egendomen funnes. Erfarenheterna hade givit vid handen, att

den rådande bristen på magasinsutrymmen flerstädes krävde ianspråktagande

av lagerlokaler inom ett vidare område än vad lagringsorten utgjorde.

Därigenom skulle man erhålla en mera klart motiverad gränsdragning mellan

utspridning och bortförande. Även livsmedels- och industrikommissionerna

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ansluta sig till förslaget. Jämväl Sveriges industriförbund tillstyrker detsamma

och framhåller såsom önskvärt, att undanförselbyrån försåges med en

representant för industriföretagen, vilken då lämpligen torde böra utses efter

förslag av förbundet. Beträffande förstöring framhåller förbundet lämpligheten

av att planläggningen av förstöring av civila anläggningar och annan

civil egendom generellt anförtroddes verkskydden, då dessa och de dem överordnade

civilförsvarsorganen vore bättre skickade än militärmyndigheterna

att bedöma såväl vilken egendom som borde förstöras, som hur förstöringen

lämpligen borde ske.

Krigsmaterielverket framhåller att planering av evakuerings- och förstörelseåtgärder

i avseende å krigsindustrien borde åvila krigsmaterielverket och att

civilförsvarsstyrelsens uppgifter på detta område väsentligen borde inskränkas

till att omfatta en sammanhållning av nyssnämnda evakuering i förhållande

till övrig evakuering, överbefälhavaren anser förstöring av järnvägar, kraftanläggningar,

telegraf-, telefon och radioanläggningar icke böra inordnas i

civilförsvarets verksamhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner frågan örn organisationen för undanförsel

och förstöring intimt sammanhänga med frågan örn ordnandet av den

ekonomiska krigsberedskapen för framtiden. Länsstyrelsen i Blekinge län

uttalar, att enär kristidsstyrelserna och de militära myndigheterna torde vara

de som vore bäst insatta i frågor örn undanförsel och förstöring, dessa frågor

borde överlåtas åt dem, möjligen med den inskränkningen, att det skulle tillkomma

länsstyrelserna att på begäran av sagda myndigheter eller när länsstyrelsen

eljest funne omständigheterna det påkalla, lämna sådana anvisningar

för undanförandet, att en eventuell evakuering icke därigenom förhindrades

eller försvårades, samt att lämna anvisning på eventuellt behövlig personal för

åtgärdernas utförande.

Civilförsvarsutredningens förslag till lösning av frågorna rörande undanförsel

och förstöring finner jag mig i huvudsak kunna biträda. Som undanförsel-

och förstöringsfrågorna utgöra civila försvarsåtgärder av stor vikt,

överensstämmer det bäst med det samordningssyfte, som utmärker utredningens

förslag, att civilförsvaret får det avgörande inflytandet på åtgärdernas

utformning under krig. Ett intimt samband måste emellertid etableras med

de organ, som handhava försörjningsproblemen. Sistnämnda synpunkt synes

bliva, såvitt avser topporganisationen, tillgodosedd genom att hithörande ärenden

inom civilförsvarsstyrelsen handläggas av en delegation, i vilken försörjningsorganen

och krigsmaterielverket äro företrädda. Jag kan emellertid åtminstone

för närvarande icke förorda insättande av särskild representant för

industrien i denna delegation. Industriens intressen torde få anses tillräckligt

företrädda genom representanterna för industrikommissionen och krigsmaterielverket.

Av sistnämnda verks ställning i förhållande till krigsindustrien följer, att

verket måste ha stort inflytande på undanförsel- och förstöringsspörsmålen,

i vad angår krigsindustriföretag. Fördelningen av befogenheterna härutinnan

Föredra
ganden.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

mellan civilförsvarsstyrelsen och krigsmaterielverket torde böra bliva föremål

för närmare överväganden de båda verken emellan, varefter härpå grundat

förslag torde böra underställas Kungl. Maj:t.

Liksom överbefälhavaren anser jag förstöring av järnvägar, kraftanläggningar,

telegraf-, telefon- och radioanläggningar böra falla utanför civilförsvarets

verksamhetsområde.

I de i lagen intagna definitionerna å bortförande, utspridning och förstöring

anser jag vissa modifikationer i utredningens förslag — vilket i övrigt

kan av mig godtagas — böra göras. I enlighet med vad centrala undanförselbyrån

föreslagit torde utspridning böra avse fördelning av egendom å flera

förvaringsplatser inom det civilförsvarsområde, där den finnes, ävensom omflyttning

av egendom från en förvaringsplats till en annan inom samma civilförsvarsområde.

Bortförande skulle då avse förflyttning av egendom från ett

civilförsvarsområde till ett annat. Andra stycket i 30 § civilförsvarsutredningens

förslag synes kunna utgå, eftersom egendom, som i fiendens hand

skulle väsentligen underlätta dennes krigsansträngningar, alltid torde vara av

betydelse för vårt eget försvar och på den grund kunna inbegripas under paragrafens

första stycke. I sammanhang härmed föreslås viss ändring beträffande

den grundläggande bestämmelsen om förstöring av innebörd att förstöring

skall avse egendom av beskaffenhet att fiendens innehav av densamma skulle

väsentligen underlätta hans krigsansträngningar. Slutligen har till undanförsel

ansetts uttryckligen böra hänföras jämväl förflyttning av industriell eller annan

verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller

eljest för det allmänna.

Vad industriförbundet anfört örn verkskyddens befattning med förstöring

synes mig värt beaktande. Jag är dock icke nu beredd att definitivt taga ställning

till detta spörsmål.

C) Övriga verksamhetsgrenar.

I det föregående har redogörelse lämnats för den huvudsakliga innebörden

av brandförsvarsutredningens förslag till brandlag.

Såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen förutsätta,

att det nuvarande fredsmässiga brandförsvaret skall falla utanför folkskyddets

(civilförsvarets) ram. Däremot skola enligt såväl sakkunnigas som utredningens

förslag både bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret, i vad rör deras

på krigsförhållanden inriktade verksamhet, ingå i folkskyddet (civilförsvaret).

Både hemortsförsvarssakkunniga och civilförsvarsutredningen understryka

betydelsen av att brandlagförslaget, genom vilket brandväsendet särskilt på

landsbygden skulle avsevärt förstärkas, blir till sina huvuddrag genomfört.

I civilförsvarsutredningens förslag behandlas i övrigt vissa spörsmål örn

samordning mellan bygde- och skogsbrandförsvar ävensom andra organisatoriska

frågor, som röra brandförsvaret. Det torde icke vara nödvändigt att i

detta sammanhang närmare ingå på desamma.

Civilförsvarsutredningen har i sitt betänkande utförligt behandlat frågan

om civilförsvarets samordnande med anstalter för samhällets allmänna civila

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 125

krigsberedskap på arbetsmarknadens, folkförsörjningens, sjukvårdens och

transportväsendets område. Det sammanhang, som i åtskilliga hänseenden

råder mellan civilförsvaret, å ena, samt nämnda verksamhetsgrenar, å andra

sidan, har föranlett utredningen att föreslå olika åtgärder i syfte att dels få

till stånd en klar avgränsning av de civila och militära myndigheternas befogenheter,

dels ock etablera ett nära samarbete de civila myndigheterna emellan

och giva deras handlande, såvitt avser krigsförhållanden, den mera enhetliga

inriktning, som bedömes vara nödvändig med hänsyn till det nutida krigets

karaktär.

Jag är icke beredd att nu taga ställning till de förslag, som utredningen

framlagt i omförmälda avseenden. Ett sådant ställningstagande torde icke

heller för närvarande erfordras, då det här huvudsakligen rör sig örn förhållanden,

som kunna fastställas instruktionsmässigt eller som eljest kunna

av Kungl. Majit ordnas i administrativ väg. Vid sådant förhållande torde jag

kunna nu förbigå vad i ifrågavarande hänseende anföres av utredningen och

av remissmyndigheterna.

lil. Civilförsvarsplikten.

Gällande bestämmelser.

Kekryteringen till luftskyddet är i princip frivillig. Under luftskyddstillstånd

finnas dock vissa möjligheter till tvångsuttagning jämlikt lagen om

förfoganderätt för luftskyddets behov. Sålunda stadgas i 9 § nämnda lag, att

kommun är pliktig att i enlighet med planerna för luftskyddet på anfordran

av länsstyrelsen utan ersättning ställa kommunala kårer ävensom annan hos

kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst; dock att

kommun ej är skyldig att för något slag av luftskyddstjänst tillhandahålla

större personal än som, då luftskyddstillstånd inträdde, var anställd inom

vederbörande kår eller annan mot luftskyddstjänsten svarande gren av kommunens

förvaltning. Jämlikt 10 § samma lag äger länsstyrelsen uttaga erforderlig

personal för att fullgöra luftskyddstjänst, varvid dock icke må uttagas

män under 18 år eller över 60 år eller kvinnor, såvida de icke frivilligt åtaga

sig den tjänstgöring, varom fråga är, eller ock behovet av personal icke annorledes

kan på tillfredsställande sätt fyllas. Enligt 11 § samma lag äger länsstyrelsen

för tillfälligt utförande av arbete för luftskyddet, som är av synnerligen

brådskande art och ej är att hänföra till luftskyddstjänst, uttaga varje

för sådant arbete lämpad person. Länsstyrelsen äger jämlikt 14 § uppdraga

åt luftskyddschef att inom luftskyddsområde utöva de befogenheter, som tillkomma

länsstyrelsen.

\ issa kompletterade bestämmelser äro givna i 32 § luftskyddskungörelsen.

Här stadgas, att till luftskyddstjänst icke må uttagas någon, som inkallats till

tjänstgöring vid krigsmakten, att den, som på grund av annan civil tjänstgöring

än luftskyddstjänst enligt uppskovskungörelsen är berättigad till upp
-

Föredra
ganden.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller utför

sådant arbete, att lian, därest lian varit värnpliktig, bort erhålla dylikt uppskov,

icke må utan medgivande av chefen för verk eller företag, varest han är

anställd, uttagas till annan luftskyddst jaust än sådan, som avser verket eller

företaget, samt att till tjänstgöring vid det allmänna luftskyddet icke må

tvångsvis uttagas annan än svensk medborgare. Vidare stadgas, att till arbete

jämlikt 11 § luftskyddsförfogandelagen icke må uttagas någon som inkallats

till tjänstgöring vid krigsmakten eller eljest utför arbete av betydelse för försvarsberedskapen.

I fråga örn bygdebrandförsvaret är jämlikt 5 § 3 mom. och 28 § brandstadgan

stadgad skyldighet att tjänstgöra i allmän brandkår för envar i staden eller

kommunen boende arbetsför man från och med det år, under vilket han fyller

20 år, till och med det, under vilket han fyller 50 år.

För skogsbrandförsvaret gäller enligt 17 § skogsbrandlagen, att envar i

trakten, å landet eller i stad, bosatt arbetsför man, som fyllt 18 men icke 60

år, är skyldig deltaga i släckning av skogseld.

För utrymningsorganisationen finnes i 12 § utrymningslagen föreskrifter

om utrymningstjänsteplikt. Personer, som under kalenderåret fylla lägst 16

och högst 70 år, må åläggas att under utrymning utföra sådant arbete, som är

för genomförandet av utrymningen och för ordnandet av inkvarteringen oundgängligen

erforderligt. Uttagning härför skall verkställas i utrymningskommun

av luftskyddschefen samt eljest av inkvarteringschefen. Av luftskyddschef

verkställd uttagning må omfatta dem, vilka hava sitt hemvist i luftskyddsområdet,

och skall avse tjänstgöring för verkställande av utrymning som berör

området, eller tjänstgöring vid förläggning, i vilken personer från området

skola inkvarteras. Uttagning till tjänstgöring av sistnämnda slag må dock

icke ske efter det de, som utrymningsmyndigheterna bistått med anordnande

av reselägenhet, lämnat utrymningskommunen. Uttagning, som inkvarteringschef

verkställer, skall avse tjänstgöring inom det inkvarteringsområde, i vilket

den tjänstepliktige har sitt hemvist eller i anledning av utrymningen tagit

uppehåll. Ingen må på grund av sådan uttagning åläggas fullgöra tjänsteplikt

under mera än en vecka av utrymningstiden.

I 26 § utrymningskungörelsen äro stadgade vissa undantag från utrymningstjänsteplikt

i huvudsak motsvarande de i 32 § luftskyddskungörelsen angivna.

Tidigare förslag.

I sitt förslag till ny luftskyddslag har luftskyddsinspektionen föreslagit bestämmelser

örn luftsky dds tjänsteplikt av i huvudsak följande innehåll.

Länsstyrelsen skall under tid, då förordnande örn luftskyddsberedskap

gäller, äga uttaga envar därtill lämpad person att fullgöra arbete för luftskyddet

(luftskyddstjänsteplikt). Till utförande av arbete, för vilket ett

stadigvarande behov av personal föreligger, må dock inom varje luftskyddsområde

icke utan frivilligt åtagande uttagas andra personer än de, som under

kalenderåret fylla lägst 16 och högst 70 år samt antingen hava sitt hemvist

inom området eller eljest uppehålla sig där.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Den, som är i luftskyddsplan upptagen såsom avsedd att uttagas till luftskyddstjänsteplikt,

är pliktig att på anmodan av luftskyddschefen undergå för

det avsedda luftskyddsarbetets fullgörande erforderlig utbildning och övning,

dock icke under mera än 30 timmar för kalenderår. Kungl. Majit skall emellertid

äga att, där synnerliga skäl det påkalla, förordna, att till det allmänna luftskyddet

hörande personal skall underkastas utbildning och övning under

ytterligare högst 30 timmar för kalenderår.

Liksom nu skall enligt luftskyddsinspektionens förslag länsstyrelses befogenhet

att uttaga personal kunna delegeras på luftskyddschef. Vidare ha

föieslagits i stort sett motsvarande bestämmelser om inskränkning i rätten att

uttaga personal, som finnas i gällande luftskyddskungörelse.

Luftskyddsinspektionen anför till motivering av nämnda bestämmelser:

Den inom luftsskyddet planlagda personalorganisationen innebär, att för de

olika luftskyddsgöromålen erforderlig personal redan i fredstid preliminärt

uttages. Denna personalorganisation måste självfallet mer eller mindre bliva

en organisation på papperet, örn den för luftskyddstjänstgöring avsedda personalen

icke kan erhålla erforderlig utbildning och övning. I gällande författningar

beröras knappast frågorna härom utan deltagandet i utbildningskurser

och luftskyddsövningar är helt beroende av frivilligt åtagande. Även

örn luftskyddspersonalens utbildning och övning i vad avser det allmänna

luftskyddet och industriluftskyddet kunnat bedrivas med viss framgång, förekomma

alltjämt inom ett stort antal orter allvarliga brister härutinnan. Beträffande

hemskyddet äro bristerna i personalens utbildning och övning på

många håll ännu mera påfallande. Den nutida luftkrigföringen har tillfullo

utvisat, att luftskyddsuppgifterna vid ett större anfall måste fördelas sålunda,

att det allmänna luftskyddet koncentreras på att avvärja katastrofer,

medan det första ingripandet vid skador på enskilda hus och byggnader i de

flesta fall helt måste överlämnas till hemskyddet. För att kunna fylla sina uppgifter

härutinnan måste hemskyddet därför bygga på medverkan av praktiskt

taget varje arbetsför person på platsen. Personalkadrerna inom hemskyddet

ha emellertid varit långt ifrån fyllda och även bland dem, som frivilligt åtagit

sig att tjänstgöra inom hemskyddet, ha funnits många, som icke kunnat förmås

att underkasta sig erforderlig utbildning och övning.

För åstadkommande av en nöjaktig beredskap överlag i fråga örn luftskyddets

personalorganisation, på vilken effektiviteten av de planlagda åtgärderna

i främsta hand beror, torde införandet av luftskyddst jäns teplikt, omfattande

utbildning och övning redan i fredstid, vara den enda möjligheten. De resultat,

som hittills uppnåtts på frivillighetens väg, få i största utsträckning tillskrivas

dels den omständigheten, att under de senaste åren det utrikespolitiska läget

varit ägnat att stimulera de frivilliga krafterna för skapande av en ändamålsenlig

luftskyddsorganisation, och dels att vi sedan snart ett år tillbaka

lia luftskyddstillstånd med därav följande tjänstgöringsplikt. Jämväl efter

luftskyddstillståndets inträdande ha dock yppat sig svårigheter att erhålla tillräckligt

kvalificerad personal för hemskyddsuppgifterna.

Enligt vad för närvarande kan bedömas torde en tillfredsställande grundutbildning

av luftskyddspersonalen i medeltal kräva för det allmänna luftskyddet

omkring 15 timmar, för industriluftskyddet omkring 12 timmar och

för hemskyddet omkring 10 timmar. Grundutbildad personal torde årligen

böra underkastas en repetitionsutbildning av minst 2 timmar. Årliga övningar

för att vidmakthålla och förkovra bibragta färdigheter samt för att samöva

personalen och de olika luftskyddsformationerna synas under fredstid böra

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

bedrivas under omkring 10 timmar med det allmänna luftskyddets personal

samt omkring 5 timmar med personalen inom industriluftskyddet och heniskyddet.

Den sammanlagda tid, som luftskyddspersonal enligt ovanstående

årligen skulle behöva tagas i anspråk för utbildning och övning, skulle sålunda

utgöra, det år den första fullständiga utbildningen genomgås, för det allmänna

luftskyddet 25 timmar, för industriluftskyddet 17 timmar och för hemskyddet

15 timmar samt övriga år respektive 12 timmar, 7 timmar och 7 timmar. I den

lagstadgade tiden för tjänsteplikten under fred är emellertid önskvärt med en

relativt bred marginal på grund av att nya stridsmedel eller metoder eller ett

skärpt politiskt läge kunna påkalla en intensifierad utbildning och övning.

I de över luftskyddsinspektionens förslag avgivna yttrandena ha ifrågavarande

bestämmelser i allmänhet tillstyrkts. Dock föreslår luftskyddschefen i

Stockholm i sitt yttrande, att tjänsteplikten i hemskyddet under såväl fred som

krig skall bliva en allmän medborgerlig skyldighet utan samband med förutgången

uttagning av myndighet, och i samband därmed anföres:

Enligt luftskyddsinspektionens lagförslag göres luftskyddstjänsteplikten,

alltså i fredstid utbildningsplikten, alltjämt beroende av att vederbörande

person är av länsstyrelsen namneligen uttagen för luftskyddstjänst. Detta

gäller även hemskyddspersonalen. Då jag emellertid blivit övertygad örn

ohållbarheten i längden av det nuvarande systemet med namnelig uttagning

av hemskyddspersonalen genom länsstyrelsen eller luftskyddschefen, har jag

funnit nödvändigt föreslå, att luftskyddsmyndigheterna avlastas det ansvar

och arbete, som denna uttagning och därmed förbunden registrering medför.

Blockledare och hemskyddsledare, örn möjligt med ställföreträdare, böra enligt

min mening dock alltjämt namneligen uttagas och förordnas genom myndigheternas

försorg, och denna uttagning bör hållas aktuell för framtiden. Örn

emellertid myndigheterna befrias från skyldighet att uttaga den egentliga

hemskyddspersonalen, torde genom särskilda lagbestämmelser hemskyddsledare

böra åläggas dels att i fredstid för utbildning och övning i luftskydd

uttaga och anmäla inom vederbörande fastighet eller fastigheter boende personer,

dels att under luftskyddstillstånd (luftskyddsberedskap) uttaga och till

hemskyddstjänst indela sådana personer. Slutmålet för hemskyddet är att en

val arbetsför tillägnar sig de elementära kunskaperna i luftskydd och vid krigstillfälle

är beredd och pliktig att under hemskyddsledarens befäl göra tjänst i

hemskyddet.

Vid upprepade tillfällen ha i riksdagen väckts motioner angående utredning

örn införande av försvarsplikt för icke krigstjänstskyldiga män och för

kvinnor. Sålunda framställdes i två likalydande motioner vid höstsessionen

av 1941 års riksdag (I: 254 och II: 345) förslag örn skyndsam utredning i syfte

att med hänsyn till det totala krigets krav skapa väsentligt ökade möjligheter

för medborgarnas deltagande i försvarsarbetet. I anledning av motionerna

föreslog sammansatta stats- och andra lagutskottet riksdagen att i skrivelse

till Kungl. Majit hemställa örn skyndsam utredning av frågan, örn och i vad

mån åläggande för svenska medborgare bör givas att, därest skyldighet att

fullgöra värnplikt icke föreligger, undergå utbildning för och deltaga i försvarsarbete.

Utskottets förslag bifölls av första kammaren men avslogs av

andra kammaren, i följd varav frågan förföll.

Vid 1942 års riksdag upptogs spörsmålet ånyo genom två likalydande

motioner (1:246 och 11:325). Motionerna utmynnade i en hemställan i över
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 129

Bestämmelse med sammansatta stats- och andra lagutskottets nyssnämnda

förslag. Biksdagen beslöt anhålla, att motionerna skulle överlämnas till hemortsförsvarssakkunniga

för den prövning, som de sakkunniga i samband med

sitt arbete kunde finna motionerna påkalla.

Slutligen ha vid 1943 års riksdag väckts två likalydande motioner (1:129

och II: 203) med hemställan, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

anhålla örn en skyndsam utredning av frågan örn sådan revision av lagen örn

tjänsteplikt och eventuellt andra hithörande författningar, att tjänstgöring

inom särskilda militära arbetsområden, företrädesvis inom luftbevakningen,

skall kunna åläggas icke krigstjänstskyldiga medborgare. Med hänsyn till att

vid tidpunkten för frågans behandling hemortsförsvarssakkunniga beräknades

komma att inom den allra närmaste tiden framlägga resultaten av sitt

utredningsarbete, ansågs anledning ej föreligga att till särskild utredning upptaga

den i motionerna berörda frågan, varför desamma ej föranledde någon

riksdagens åtgärd.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

I hemortsförsvarssakkunnigas förslag till civilskyddslag äro bestämmelser

örn folkskyddsplikt m. m. intagna i 4 kap. (39—53 §§). Innebörden av dessa

bestämmelser är följande. I riket boende svensk medborgare är från och med

det kalenderår, varunder han fyller 15 år, till och med det kalenderår, varunder

han fyller 65 år, skyldig att i enlighet med lagens bestämmelser fullgöra sådan

tjänstgöring inom folkskyddet, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd

medgiva (folkskyddsplikt). Skyldiga att såsom folkskyddsplikt utföra vapentjänst

äro dock endast män, vilka under det kalenderår tjänstgöringen avser

uppnå minst 17 och högst 51 års ålder (39 §). Tjänstgöring inom folkskyddet

må ej utan tillstånd av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, överbefälhavaren

åläggas någon å sådan tid, att han därigenom hindras fullgöra

honom på grund av värnplikt eller eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra vid

armén, marinen eller flygvapnet. Örn befrielse från fullgörande av folkskyddsplikt

meddelar Konungen bestämmelser (40§). Uttagning av personal, som

är avsedd att under folkskyddsberedskap fullgöra tjänst inom folkskyddet,

sker genom inskrivning i den ordning Konungen bestämmer. Inskrivning må

kunna avse såväl folkskyddspliktig som annan för tjänsten i fråga lämpad

svensk medborgare, vilken förklarat sig därtill villig (41 §). I den mån

Konungen förordnar skola nu återgivna bestämmelser äga motsvarande tilllämpning

å andra personer här i riket än svenska medborgare (44 §). Inskriven

person är pliktig fullgöra tjänstgöring inom folkskyddet i den omfattning,

som är nödig med hänsyn till förekomsten av eller faran för fientlig verksamhet

eller föreliggande behov för honom att undergå utbildning och övning.

Under tid då folkskyddsberedskap icke är anbefalld inom någon del av riket,

må dock. med visst undantag, ingen utan eget åtagande åläggas annan tjänstgöring

än för egen utbildning och övning under sammanlagt högst 60 timmar

för kalenderår. Detsamma skall, såvitt angår skyldighet att undergå utbildning

och övning för andra uppgifter än militära, äga motsvarande tillämpning

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 268. eili 44 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. May.ts proposition nr 268.

å den, som utan att vara inskriven i folkskyddet är folkskyddspliktig. Det

tillkommer Konungen att meddela närmare bestämmelser angående omfattningen

vid olika tider och för olika grupper av personer av dylik tjänstgöring

(45 §). Oavsett vad eljest stadgats är under folkskyddsberedskap envar

skyldig att i vistelseorten och trakten däromkring, i den mån hans kroppskrafter

och hälsotillstånd medgiva, på anmaning av vederbörande befäl tillfälligt

fullgöra sådana uppgifter inom folkskyddet, vilka äro av synnerligen

brådskande eller eljest angelägen natur (51 §).

I motiveringen betona de sakkunniga till en början, att folkskyddets personalrekrytering

i första hand bör äga rum på frivillighetens väg. De sakkunniga

fortsätta:

Emellertid torde rekryteringen till folkskyddet, som är ett nödvändigt

och synnerligen viktigt led i det totala försvaret, ej ytterst kunna helt vara

beroende av frivillighet. Enligt erfarenheten är den frivilliga tillströmningen

till försvarsorganisationer mycket växlande i omfattning olika orter emellan

och vid skilda tider. Eolkskyddet mäste besitta stadga bland annat såtillvida,

att detsamma, i den mån så är möjligt, vid behov har till sitt förfogande vederbörligen

utbildad personal i erforderlig utsträckning. Skapas icke sådan

säkerhet härutinnan, som förhållandena rimligen medgiva, kan en allvarlig

svaghet komma att vidlåda folkskyddet. Nödvändig effektivitet hos folkskyddet

under krig kräver ett rationellt förberedelsearbete. För båda delarna

utgör en i görligaste grad jämn och i övrigt tillfredsställande personalrekrytering

en oundgänglig förutsättning. Av skäl, som nu anförts, anse alltså

de sakkunniga, att man ej kan stanna vid att basera rekryteringen till folkskyddet

på frivillig grund. Sociala rättvisekrav synas för övrigt tala för att

så icke bör ske. Det torde nämligen i princip ej böra lämnas rum för någon,

vilkens medverkan påkallas, att utan giltig orsak undandraga sig denna. De

sakkunniga föreslå därför införande av skyldighet att fullgöra tjänstgöring

inom folkskyddet. Sådan skyldighet synes lämpligen böra benämnas foll''- skyddsplikt.

Efter att ha betonat angelägenheten av att kvinnor toges i anspråk inom

folkskyddet för att möjliggöra reserverande av manlig arbetskraft för krigsviktig

produktion och dylikt framhålla de sakkunniga beträffande de åldersklasser,

som folkskyddsplikten skall gälla, att det måhända vore ur principiell

synpunkt riktigast, örn folkskyddsplikten omfattade samma åldersklasser sorn

den allmänna tjänsteplikten, men att vissa skäl föranlett de sakkunniga att

förorda avvikelser därifrån. Härom anföra de sakkunniga:

Sålunda föreslå de sakkunniga, att folkskyddsplikt skall inträda från och

med det kalenderår, varunder vederbörande fyller 15 år. Erfarenheten har

visat, att gossar och flickor omkring 15 år och däröver kunna uträtta, mycket

gagneligt arbete i lokalförsvarets tjänst. Härtill kommer, att utrymning, som

är planlagd särskilt med hänsyn till risken för luftanfall, ej är ämnad att i

allmänhet omfatta äldre ungdom än i 14-årsåldern. Avsikten är alitsa, att

vid dylik utrymning från en ort ungdomen från och med den ålder, då enligt

de sakkunnigas förslag folkskyddsplikt inträder, som regel skall kvarstanna

därstädes. Självfallet böra de folkskyddsuppgifter, som anförtros åt gossar

och flickor, väljas med sådan urskiljning, att uppgifterna motsvara veaerbörandes

fysiska och psykiska förutsättningar.

Vidare vilja de sakkunniga föreslå, att folkskyddspliktens översta gräns

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

131

sattes; till utgången av det kalenderår, varunder den folkskyddspliktige fyller

OD ar. Det torde blott vara mera sällan, som män och kvinnor i högre ålder

aro lampliga för folkskyddsuppgifter av mera stadigvarande natur. I varje

tad synas de icke bora mot sin vilja åläggas dylika uppgifter. Att övre gränsen

ioi allman tjänsteplikt dragits vid 70-årsåldern lär hava särskilt berott på

önskan att nied tillämpning av denna tjänsteplikt kunna använda olika pensionerade

befattningshavare i åldern mellan 65 och 70 år för utförande av

deras förutvarande eller liknande uppgifter. Dylik synpunkt kan knappast

anlaggas i fråga örn folkskyddsplikten.

De sakkunniga motivera härefter utförligt, varför folkskyddsplikt föreslagits

jämväl för hemvärnet, ehuru detta för närvarande helt vore grundat

på frivillighet. Sedan därefter berörts bland annat frågan om inskrivning,

behandla de sakkunniga frågan om folkskydd spliktens omfattning

och anföra därvid:

Vad krigstid beträffar kan uppenbarligen ej i förväg fastställas någon

maximigräns for omformalda tjänstgöringsskyldighet. Då måste en stor del av

olkskyddspersonalen helt eller så gott som helt ägna sig åt tjänstgöringen i

tolkskyddet medan annan folkskyddspersonal kan mera få sin tid fördelad

melian tolkskyddstjanstgonngen och annan verksamhet. Det bör framhållas,

att aven i krigstid föreligger behov av utbildning och övning, sannolikt som

regel i intensifierad grad.

Det föiut för fredstid angivna antalet utbildnings- och övningstimmar utgör

en ärlig maximitid, som avses skola uttagas endast i mån av behov. Vad angår

trugan örn i vilken närmare omfattning så under olika år skall ske, torde dem

bora bedömas under hänsynstagande till bland annat vid respektive

tillfallen radande utrikespolitiska läge. Tillkomsten av nya stridsmedel och

metoder tor motåtgärder kunna skärpa utbildningsbehovet vid viss tid Vidare

stalla sig förhållandena olika för skilda delar av folkskyddet. På det hela ta^et

torde i förevarande hänseende fordras längre tid för personal, som är inskriven

i allmänna folkskydden, än för verkskydds- och hemskyddspersonal. Särskilt

hemvarnstjansten — även inom verkskydden — kräver en jämförelsevis omfattande

utbildning. För vissa tjänstegrenar inom civilskyddet kan tänkas

erfordras längre utbildnings- och övningstid än för andra sådana grenar.

Under krigsförhållanden niåste nian räkna nied talrika situationer, då folkskyddet

i sin verksamhet blir i behov av biträde av jämväl annan arbetskraft

än den inskiivna personalen. Så kan exempelvis bliva påkallat för uppröjning

av en trafikled, som raserats genom ett bombanfall. Vidare måste det förutsättas

ofta bliva nödvändigt, att envar, som uppehåller sig i eller i närheten

av en bombskadad byggnad, efter sin förmåga deltager i sådana brandsläcknings-

eller röjningsarbeten eller andra brådskande arbeten, som erfordras i

anledning av skadorna. Det kan jämväl mången gång befinnas påkallat att för

vakthållmngsuppgifter tillfälligt taga i anspråk andra än inskrivna personer.

Flera exempel i här förevarande avseende kunna framdragas. Med hänsyn

till vad sålunda anförts föreslå de sakkunniga införande av ett stadgande

om att under krigsförhållanden envar skall, oavsett om han är inskriven

eller överhuvud taget folkskyddspliktig, vara skyldig att i vistelseorten

och trakten däromkring, i den män hans kroppskrafter och hälso

tillstånd medgiva, tillfälligt fullgöra sådana uppgifter inom folkskyddef.

■vilka äro av synnerligen brådskande eller eljest angelägen natur. Genom ett

dylikt stadgande berndes möjlighet att tillgodose det från olika håll fram
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ställda önskemålet att särskilt i arbetsbesparande syfte kunna reducera för

hemskydden i förväg uttagen personal. Det synes dock erforderligt, att Kungl.

Maj :t utfärdar normerande bestämmelser angående vederbörande folkskyddsbefäls

rätt att tillämpa här omförmälda stadgande.

För att emellertid den sålunda för krigsförhållanden föreslagna, särskilda

skyldigheten skall kunna leda till avsedd nytta i praktiken synes nödvändigt,

att det i princip blir en medborgerlig skyldighet för envar att förvärva och

underhålla ett visst minimum av kunskaper och färdigheter beträffande sådana

ingripanden, varom här är fråga. På grund härav föreslå de sakkunniga, att

i princip varje folkskyddspliktig, som icke är inskriven, likväl skall vara underkastad

de för inskrivna personer gällande bestämmelserna örn skyldighet att

undergå utbildning och övning för andra uppgifter än militära. De sakkunniga

lia haft under övervägande att med avseende å fredstid förorda, att den lagstadgade

årliga, maximala utbildnings- och övningstiden göres kortare tor icke

inskrivna än för inskrivna personer. Emellertid har etet synts lämpligare att

i lag intaga allenast en maximitidsbestämmelse och överlamna åt Kungl. Maj:t

att giva närmare föreskrifter örn dess tillämpning. Icke blott längden av de

särskilda utbildnings- och övningsperioderna för icke inskrivna personer utan

ock omfattningen av de grupper sådana personer, som visst år skola undergå

utbildning eller övning, blir beroende av särskilda avgöranden av Kungl.

Maj t Härvidlag gäller i än högre grad än i fråga om inskriven personal att

under normala förhållanden skyldigheten överhuvud taget bor mskrankas.

De sakkunniga föreslå vidare utfärdande av en särskild lag örn utvidgad

tillämpning av folkskyddsplikt, enligt vilken folkskyddslagens bestämmelser

örn folkskyddsplikt och vad därmed äger samband skola, i den män Konungen

med riksdagens samtycke därom förordnar, äga motsvarande tillämpning beträffande

viss angiven tjänstgöring inom armén, marinen eller flygvapnet. Den

inskränkningen göres dock, att dylikt förordnande icke må avse tjänstgöring,

som är att hänföra till vapentjänst. Vid krig eller krigsfara eller eljest under

utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, nar riksdagen

ej är samlad, meddela förordnande, som här avses, utan att inhämta riksdagens

samtycke, dock endast örn riksdagskallelse utgått eller riksdagen ändock skall

sammanträda inom 30 dagar.

I motiveringen till denna lag omnämna de sakkunniga till en början, att

trenom en på initiativ av överbefälhavaren företagen utredning uppgift erhållits

å det ungefärliga antalet personer, vilka enligt gällande sammansattningsplaner

och andra föreskrifter i krig avsetts för sådan tjänstgöring, vartill

icke krigstjänstskyldig personal lämpligen kunde tagas i anspråk. De sak
-

kunniga yttra i detta sammanhang:

Av de i nämnda utredning lämnade sifferuppgifterna — vilka äro av hemlin

natur — samt andra av de sakkunniga mhamtade upplysningar ar man berättigad

draga den slutsatsen, att det otvivelaktigt skulle bliva av stort varde

för såväl försvarsmakten som arbetsmarknaden, örn icke krigstjanstskyldig

personal kunde i större utsträckning än nu är fallet komma till användning

för sådana uppgifter, varom här är fråga. Därigenom skulle lmgstj anstskyldiga

kunna frigöras t. ex. för vapentjanst eller vad särskilt angar icke

vapenföra värnpliktiga, för viktiga civila arbetsuppgifter vartill vederbörande

icke kriustiänstskvldiga ej eller endast mindre val lampa sig. hor jordbrukets

och skogsbrukets del-lär visst arbetskraftstillskott utöver vad nyss

sagts vara att räkna med, därest i vidgad omfattning personal funnes dispo
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

nibel för luftbevakningstjänst. Luftbevakningsstationerna äro nämligen i ett

stort antal fall så belägna, att nian är hänvisad till att för tjänsten därstädes,

om ej andra krafter komma till anlitande för ändamålet, söka på frivillighetens

väg binda särskilt jordbruksfolk och skogsavverkare. Ur allmän synpunkt

är det emellertid självfallet ett starkt önskemål, att nämnda kategorier

i görligaste mån reserveras för sina egentliga sysslor. Bidragande härtill

skulle vara, örn andra personer, t. ex. yngre kvinnor från städer och samhällen,

toges i anspråk för luftbevakning i högre grad än hittills. Det må

anmärkas, att kvinnorna i allmänhet visat sig mycket lämpliga för luftbevakning

och att behovet av personal härför är jämförelsevis stort och svårtillgodosett.

Erfarenheten visar, att det icke låter sig göra att på frivillig väg förvärva

icke krigstjänstskyldiga för här förevarande ändamål i den omfattning, som

påkallas av nyss anförda synpunkter och det totala försvarets krav.

Efter att ha avvisat tanken att alla icke krigstjänstskyldiga skulle undergå

sådan utbildning, varom här vore fråga, uttala de sakkunniga, att lagen örn

tjänsteplikt icke vore lämplig såsom grundval för här ifrågavarande ändamål

dels emedan den knappast ginge att tillämpa, då fråga vore allenast örn utbildning,

dels ock emedan den vore och borde vara avsedd allenast för utomordentliga

förhållanden. De sakkunniga anföra slutligen:

Nu föreslagen anordning synes vara av både den fasthet och den smidighet,

som i praktiken erfordras för en tillfredsställande reglering av hithörande

förhållanden. Det närmare slaget av ifrågakommande utbildning och tjänstgöring

vid olika tider bör bestämmas med hänsyn till dåvarande omständigheter.

Motsvarande gäller i fråga örn omfattningen av utbildning och tjänstgöring.

Under fredsförhållanden skall längden av utbildning bestämmas

inom ramen av den förut angivna maximitiden av 60 timmar för år. Under

samma förhållanden torde för uttagen person ej böra ifrågakomma mera än

en eller annan utbildningsperiod. Vilka och huru stora grupper av män

och kvinnor som vid olika tider skola inkallas för utbildning eller tjänstgöring

bör bestämmas med hänsyn till bland annat det aktuella behovet. Kraven på

arbetskraft för uppgifter inom andra områden måste även beaktas vid avgörandet

av spörsmålet örn den omfattning, i vilken personer skola tagas i anspråk

för tjänstgöring av här avsett slag. De särskilda frågor, som här berörts, och

andra liknande kunna, om så anses lämpligt, delvis regleras genom ovan

nämnt förordnande örn folkskyddspliktbestämmelsernas tillämpning. I den

män så ej sker, ankommer på Kungl. Majit att i annan ordning besluta därom.

Yttrandena över liemortsförsvars
sakkunnigas

förslag.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag örn folkskyddsplikt har överlag tillstyrkts

i de inkomna yttrandena, även om man i allmänhet betonat, att rekryteringen

i första hand borde ske på frivillighetens väg. I några yttranden tillstyrkes

dock folkskyddsplikt allenast beträffande civilskyddet, medan man

anser hemvärnet liksom nu böra helt vara grundat på frivillighet.

Landsorganisationen anför, att hemortsförsvaret för sin personalförsörjning

i krig vore principiellt hänvisat till den icke aktivt krigstjänstgörande

befolkningen. Denna del av befolkningen vore samtidigt i största utsträckning

rekryteringskälla för näringslivets behov av arbetskraft, ett behov,

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

som inom näringsgrenar av särskild vikt för försvarsberedskapen eller folkförsörjningen

i första liand måste tillgodoses. Till följd av dessa näringslivets

oavvisliga anspråk, i sista liand tillgodosedda i tjänstepliktens form, vore

det uppenbart att hemortsförsvarets personalbehov och därmed dess funktionsduglighet

lätt skulle kunna äventyras, även om möjligheter förefunnes att

täcka behovet genom lagstadgad tjänstgöringsskyldighet. Så mycket mer måste

detta vara fallet, därest rekrytering, utbildning och tjänstgöring endast kunde

ske efter frivilligt åtagande. Örn sålunda den frivilliga rekryteringsformen

redan under kriget visat sig ur stånd att garantera en tillfredsställande personalförsörjning,

vore det självklart att detta i än högre grad kunde befaras

bli fallet efter kriget. I varje fall under tiden omedelbart efter krigets slut

finge man, vid bibehållen frivillighet, sannolikt räkna med en betydande avfolkning

av kadrerna inom hemortsförsvaret. Det moderna kriget vore icke

endast totalt; ej mindre karakteristisk vore dess egenskap av blixtkrig. I särskilt

hög grad gällde ju detta om den form av krigföring, vilken hemortsförsvaret

främst hade att möta, nämligen luftkriget. Det moderna krigets anfallsmetoder

medgåve icke att hemortsförsvarets upporganisation uppskötes i avbidan

och förlitande på någon självutlösning av den frivilliga insatsen. Och

även örn tid skulle givas för en rekrytering av kadrerna, skulle tiden knappast

vara tillräcklig att medge den erforderliga utbildningen av dessa. Införande

av folkskyddsplikt skulle icke betyda någon principiell nyhet. Utvecklingen

hade redan framtvungit en rad speciella tjänsteplikter, vilka ansetts självklara.

Folkskyddsplikten trädde i stället för samtliga dessa speciella former

men ginge därutöver i vad den avsåge hemvärnet respektive civilskyddet i fred.

I sistnämnda hänseende åsyftade den att garantera en elementär utbildning.

Häremot kunde rimligen intet vara att erinra.

Svenska arbetsgivareföreningen understryker starkt det sociala rättvisekrav,

enligt vilket i princip rum ej borde lämnas för någon, vilkens medverkan

i folkförsvaret påkallades, att utan starkt vägande orsak undandraga sig densamma.

Även örn man kunde riskera, att folkskyddet komme att i sig upptaga

åtskilliga personer, som icke komme att med entusiasm omfatta de dem ålagda

uppgifterna, torde i stället vinnas, att i större utsträckning än nu vore fallet

de folkskyddspliktiga placerades på uppgifter, för vilka de vore särskilt lämpade.

Erfarenheterna under det nu pågående kriget hade dessutom givit vid

handen, att den börda, som utkrävdes av lojala medborgare i frivilligt försvarsarbete,

många gånger vore alltför betungande och nödgade dessa att eftersätta

andra för samhället som helhet viktiga uppgifter.

Från några håll har emellertid gjorts gällande, att bestämmelserna örn folkskyddsplikt

borde givas karaktären av beredskapslagstiftning, avsedd att tilllämpas

allenast örn och i den mån personalbehovet ej kunde tillgodoses på

frivillig väg. Sålunda anför länsstyrelsen i Örebro län följande:

En folkskyddsplikt måste finnas i lag stadgad, men länsstyrelsen ställer

sig tveksam inför nödvändigheten att låta den omedelbart träda i kraft och

ifrågasätter att göra dess ikraftträdande fakultativt på det sätt, att Kungl.

Maj:t skulle äga att, örn nödig personal icke på frivillighetens väg stått att

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

vinna inom visst försvarsområde eller visst folkskyddsdistrikt, efter förslag

av länsstyrelse och försvarsområdesbefälhavare förklara, att folkskyddsplikt

enligt lagen skall för sådant område eller distrikt inträda. Länsstyrelsen förmenar

att förefintligheten av en dylik eventualitet skulle i hög grad stärka

viljan och ambitionen hos befolkningen att frivilligt anmäla sig till tjänstgöring

i folkskyddet. Att ett på frivillighet grundat folkskydd, särskilt vad

det gäller hemvärn men även civilskydd, blir högst väsentligt mera effektivt

och kampdugligt än ett tvångsrekryterat torde ligga utom ali tvekan.

I några yttranden ha förordats andra åldersgränser för folkskyddsplikten

än de av de sakkunniga föreslagna. Sålunda föreslå länsstyrelserna i Malmöhus

och Värmlands län, att samma åldersgränser skola gälla som enligt lagen örn

tjänsteplikt.

De föreslagna bestämmelserna örn utvidgad tillämpning av folkskyddsplikt

lia berörts i ett förhållandevis litet antal yttranden men ha i dessa i allmänhet

tillstyrkts. Sålunda framhåller landsorganisationen, att bestämmelserna syntes

på ett rationellt och väl avvägt sätt lösa ifrågavarande, ej minst ur näringslivets

synpunkt betydelsefulla arbetskraftproblem. Svenska arbetsgivareföreningen

anför, att det föreslagna tillvägagångssättet vore en betydligt smidigare

form än det såsom alternativ härtill ifrågasatta systemet med utvidgning

av tjänstepliktslagens tillämpning till normala fredsförhållanden.

Arbetsmarknadskommissionen anför i denna fråga följande:

Uppenbart är, att lagen örn tjänsteplikt icke kan användas för uttagning,

som endast gäller utbildning. Emellertid förefaller det arbetsmarknadskommissionen

här i huvudsak vara fråga örn redan utbildad arbetskraft, i den mån

uttagningen gäller ingenjörer, verkmästare och annan personal i ren yrkesbefattning.

Beträffande uttagning för civilt arbete inom försvarsväsendet av

dylik redan utbildad personal ävensom beträffande den ersättning, som bör

tillkomma personalen, hyser kommissionen den principiella uppfattningen, att

tjänstepliktslagen bör tillämpas. Härigenom får arbetsmarknadskommissionen

möjlighet att mellan försvarsväsendet och den civila arbetsmarknaden fördela

den särskilt inom vissa här nämnda yrkesområden i krig starkt begränsade tillgången

på utbildad, icke krigstjänstskyIdig personal. I detta samband kan

erinras örn att enligt arbetsmarknadskommissionens instruktion överbefälhavaren

i krig kan utöva inflytande på ärenden rörande arbetsmarknadens

reglering. Frågan örn uttagning av icke krigstjänstskyldiga för att giva dessa

särskild utbildning för vissa befattningar inom försvarsväsendet bör enligt

arbetsmarknadskommissionens mening samordnas med spörsmålet örn uttagning

för utbildning av reservarbetskraft för arbetsmarknaden i allmänhet.

Därest lagbestämmelser i detta avseende påkallas, bör spörsmålet sålunda upptagas

till behandling i ett större sammanhang.

Beträffande uttagning av icke krigstjänstskyldiga till luftbevakning framhåller

kommissionen •— som i motsats till dg sakkunniga anser uteslutet att

tjänstepliktslagen i nuvarande lydelse skulle kunna tillämpas för dylik uttagning

—- att det jämväl vore tvivelaktigt, om den av de sakkunniga föreslagna

lagen med hänsyn till innehållet i lagens 2 §, enligt vilken skyldigheten icke

finge avse tjänstgöring, som vore att hänföra till vapentjänst, skulle kunna äga

tillämpning vid uttagning av personal för luftbevakningstjänst. Principiellt

hade kommissionen emellertid intet att erinra mot en i beredskapssyfte genom
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

förd lagstiftning, som gjorde det möjligt att till bevakningstjänst uttaga icke

krigstjänstskyldiga. Syftet med en sådan lagstiftning borde vara att bereda

möjlighet att vid behov frigöra ur arbetsmarknadssynpunkt värdefull arbetskraft.

Kvinnoföreningarnas beredskapsorganisation anför:

En viss förvirring har redan gjort sig gällande ifråga örn tolkningen av § 2 i

lagen örn utvidgad tillämpning av folkskyddsplikt. Paragrafen talar örn, att

tjänstgöring, som är att hänföra till vapentjänst, icke må kunna åläggas folkskyddspliktig.

I specialmotiveringen har frågan om vad som menas med

vapentjänst tyvärr synnerligen knapphändigt utvecklats, något som lett till,

att man på sina håll velat hänföra luftbevakningstjänsten till vapentjänst, enär

ju luftbevakarna innehava vapen. Här hade mera klart bort utsägas, att med

vapentjänst förbindes skyldighet att aktivt använda sig av vapen till anfall

mot fienden och icke blott -—- såsom för luftbevakarnas del — rättighet att

använda vapen till skydd mot fridstörare.

Civilförsvarsutredningens förslag.

I direktiven till utredningen anförde jag, att vad anginge den av de sakkunniga

föreslagna folkskyddsplikten borde övervägas, huruvida sådan plikt

borde förefinnas och, därest sådan befunnes nödvändig, huruvida icke dess

ikraftträdande kunde göras på det sätt fakultativt, att Kungl. Majit skulle

äga att, örn personalbehovet icke kunde inom visst distrikt fyllas på frivillighetens

väg, efter förslag av länsstyrelsen förklara, att folkskyddsplikt enligt

lagen skulle inträda för distriktet.

Utredningen fastslår till en början, att det icke vore tillrådligt att helt

grunda tillgodoseendet av civilförsvarets personalbehov på frivillig rekrytering

utan att en lagligen reglerad skyldighet att fullgöra tjänstgöring inom

civilförsvaret — emilior sv ars plikt — måste förefinnas vid krig eller krigsfara,

d. v. s. under tid då civilförsvarsberedskap vore rådande. Ehuru utredningen

ur viss synpunkt funne tänkbart, att civilförsvarsplikten under fredstid gjordes

fakultativ, avvisar utredningen dock denna tanke och föreslår, att civilförsvarsplikten

blir allmänt gällande även under fredstid. Utredningen anför härom:

Enligt utredningens mening måste starka betänkligheter möta mot att

göra civilförsvarspliktens inträdande beroende av vissa särskilda omständigheter.

Redan det förhållandet, att en föreskrift örn införande av civilförsvarsplikt

inom ett särskilt område säkerligen skulle komma att i

viss mån uppfattas såsom en bestraffning eller åtminstone som en prickning

av befolkningen inom området, synes tala emot att civilförsvarspliktens

inträdande göres beroende av särskilt beslut. Det kan med hänsyn

härtill befaras, att den länsstyrelse, som har att avge förslag om införande av

civilförsvarsplikt, kommer att i det längsta uppskjuta sitt ställningstagande

till frågan, med påföljd att större eller mindre vakanser inom personalkadrerna

komma att tolereras till förfång för civilförsvarets effektivitet och funktionsduglighet.

För att undvika att civilförsvarsplikt skulle finnas föreskriven

allenast i vissa delar av landet är det även tänkbart att göra civilförsvarspliktens

inträde fakultativt på det sätt, att Kungl. Majit skulle äga att efter framställning

från någon eller några länsstyrelser fatta beslut örn tillämpning av

civilförsvarsplikt inom riket i dess helhet. Utredningen finner det emellertid

mindre sannolikt, att Kungl. Majit skulle vidtaga en så ingripande åtgärd utan

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

att verkligen allvarliga brister i civilförsvarets personalrekrytering förelåge.

Risken för en nedsättning av civilförsvarsorganisationens allmänna effektivitet

skulle alltså enligt utredningens mening även med denna lösning komma att.

vara framträdande. Härtill kommer, att — oavsett vilken av de angivna lösningarna

som skulle väljas — det synes vara svårt att se under vilka omständigheter

civilförsvarsplikten skulle kunna hävas sedan den väl en gång blivit

införd. Att ett upphävande icke kan äga rum så snart personalkadern blivit

fylld synes uppenbart, enär detta säkerligen skulle få till följd, att en

stor del av den uttagna personalen skulle komma att lämna civilförsvarsorganisationen

med påföljd att vakanser åter skulle uppstå. Örn således för undvikande

av ett sådant läge civilförsvarsplikten skulle behöva bibehållas under

en längre tidrymd, synes enligt utredningens mening föga vara vunnet genom

en fakultativ utformning av densamma.

Härutöver kunna vissa andra skäl anföras mot en fakultativ tillämpning

av civilförsvarsplikten. Frågan örn civilförsvarets personalrekrytering

utgör nämligen en del av det väsentligt större spörsmålet om ett ändamålsenligt

utnyttjande under krig av folkets samlade personella tillgångar.

Därvid måste principen örn rätt man på rätt plats tillmätas avgörande betydelse.

Civilförsvarets rekrytering är icke allenast en fråga örn huruvida vederbörande

person är villig att stå till civilförsvarets förfogande under krigstid samt underkasta

sig härför erforderlig utbildning och övning. Även det spörsmålet måste

beaktas, huruvida han icke, för att ur det samlade riksförsvarets synpunkt

kunna göra största möjliga nytta, i stället bör fullgöra någon annan arbetsuppgift

utanför civilförsvarets verksamhetsområde. Då civilförsvarets organisation

under krigstid är mycket personalkrävande skulle en rekrytering, som

principiellt vore grundad på frivillighet, kunna medföra allvarliga rubbningar

i möjligheterna att under krigstid åstadkomma en ändamålsenlig fördelning

mellan olika uppgifter av den icke krigstjänstgöringsskyldiga befolkningen.

Civilförsvarets rekrytering måste i stället vara utformad på sådant sätt, att å

ena sidan personer, som frivilligt anmäla sig, kunna avvisas om de under krigstid

istället anses böra fullgöra annan arbetsuppgift, medan å andra sidan personer,

som speciellt lämpa sig för tjänstgöring inom civilförsvaret eller som

icke kunna komma ifråga för någon annan viktig beredskapsuppgift, vid behov

mot sin vilja böra kunna inlemmas i civilförsvaret.

Utredningen tillägger, att en säkrare grund för civilförsvaret erhölles, om

genom själva lagstiftningen inpräglades i befolkningens medvetande, att

civilförsvarsplikten vore att uppfatta som ett komplement till den allmänna

värnplikten.

I fråga om civilförsvarspliktens utformning har utredningen i stort sett

följt hemortsförsvarssakkunnigas förslag. Vissa avvikelser föreligga dock. Sålunda

har den övre åldersgränsen höjts från 65 till 70 år. Utredningen säger

sig ha funnit en sådan anordning nödvändig med hänsyn till angelägenheten

av att under krigstid kunna för mindre krävande civilförsvarsuppgifter taga i

anspråk personer, som visserligen uppnått en relativt hög ålder men som fortfarande

ägde kroppskrafter och arbetsförmåga i behåll.

Vidare bör enligt utredningens förslag tjänstgöringsskyldigheten —- med

de begränsningar bland annat med hänsyn till vederbörandes ordinarie arbetsuppgifter,

vilka förutsättas komma att bestämmas i administrativ ordning —- under beredskap principiellt åvila varje civilförsvarspliktig person, som kallas

att fullgöra sådan tjänstgöring, och ett särskilt uttagningsförfarande genom

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

inskrivning tillämpas allenast beträffande personal, som är avsedd att fullgöra

tjänst i viss befattning inom civilförsvaret. Utredningen anför härom:

Utredningens förslag i förevarande del kommer att erhålla sin största betydelse

såvitt angår hemskyddspersonalen. För närvarande uttages i stor utsträckning

hemskyddspersonal med tillämpning av luftskyddsförfogandelagen.

Detta medför, framför allt i större orter, ett ganska omfattande administrativt

arbete. Hemskyddspersonalen kan emellertid som regel stå till förfogande

för tjänstgöring inom hemskydden allenast i den mån vederbörande

icke därigenom åsidosätter sina ordinarie arbetsuppgifter. Denna inskränkning

i tjänstgöringsskyldigheten är nödvändig på grund av det stora antalet i

hemskyddet ingående personer. Vad nu sagts innebär, att man icke genom ett

på förhand verkställt inskrivningsförfarande av hemskyddspersonal kan erhålla

någon garanti för att vederbörande verkligen kommer att stå till förfogande viel

behov. Oavsett örn inskrivning ägt rum eller icke, måste alltså i realiteten

tjänstgöringen inom hemskydden fullgöras av dem, som vistas i fastigheten

under de tider på dygnet då ett tjänstgöringsbehov föreligger. Tjänstgöringsskyldigheten

inom hemskydden bör därför enligt utredningens mening i

princip vara utformad på sådant sätt att alla, som äro boende inom en fastighet,

under civilförsvarsberedskap skola vara skyldiga att utan föregående

inskrivning på kallelse av hemskyddsledaren eller ställföreträdare för denne

fullgöra tjänst inom fastighetens hemskydd, under tid då vederbörande icke

är upptagen av sitt ordinarie arbete. Det är uppenbart, att hemskyddsledarens

befogenheter i angivna hänseende måste vara underkastade vissa begränsningar,

varom föreskrifter böra lämnas i administrativ ordning. Under tid då

krigstillstånd icke råder bör han sålunda vara befogad att kalla till tjänstgöring

inom hemskyddet allenast i enlighet med föreskrifter av överordnat

organ inom civilförsvaret. Vissa personer måste därjämte på grund av vikten

av sina ordinarie arbetsuppgifter vara befriade från skyldighet att annat än

efter frivilligt åtagande fullgöra tjänst i hemskydd.

Utredningen föreslår vidare en lag örn utvidgad tillämpning av civilförsvarsplikt,

i huvudsak överensstämmande med hemortsförsvarssakkunnigas förslag

till motsvarande lag. Dock har i utredningens förslag utgått den i de sakkunnigas

lagförslag intagna bestämmelsen att förordnande enligt lagen icke må

avse tjänstgöring till vapentjänst. Utredningen anför härom:

Utredningen förutsätter för sin del, att lagen icke skall tillämpas för egentlig

vapentjänst. Detta ligger enligt utredningens mening i sakens natur. Å

andra sidan synes det rimligt, att exempelvis luftbevakningspersonal på sätt

som nu sker utrustas med eldhandvapen till försvar mot enstaka fiender eller

mindre fiendeavdelningar samt att personalen erhåller viss utbildning i vapnens

handhavande. Den omständigheten att vederbörande beväpnas på detta

sätt bör icke utgöra hinder för lagens tillämpning. Till undvikande av missförstånd

på denna punkt har utredningen ansett lämpligast, att något särskilt

förbud mot personalens uttagande till vapentjänst icke intages i lagtexten.

Enligt lagförslaget skall Konungen angiva den tjänstgöring inom krigsmakten,

till vilken uttagning skall kunna äga rum med användande av civilförsvarsplikt.

Yttrandena över civilförsvarsutred
ningens

förslag.

Yad utredningen föreslagit har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att, för att civilförsvaret

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

skall kunna upprätthållas, det måste inpräglas i befolkningens medvetande,

att civilförsvarsplikten vore att uppfatta som ett komplement till den allmänna

värnplikten. Erfarenheten hade visat, att det ej ginge att bygga rekryteringen

av den för civilförsvaret erforderliga personalen endast på frivillighet. Rilcsluftskyddsförbundet

framhåller, att civilförsvarsplikt borde lagligen stadgas

och att dennas inträdande icke borde bliva beroende av vissa särskilda omständigheter.

Liknande uttalanden göras i åtskilliga andra yttranden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som i princip ej har något att erinra mot

den föreslagna civilförsvarsplikten, framhåller emellertid, att då det under

en kommande fredsperiod måste antagas, att intresset för civilförsvaret bland

gemene man bomme att sjunka till ett minimum, det vore av största betydelse,

att Kungl. Maj:t vid utfärdandet av bestämmelser angående omfattningen av

civilförsvarstjänstgöringen beaktade, att denna icke gjordes alltför tyngande.

En utbildningstid av 60 timmar örn året under tid, då civilförsvarsberedskap

icke vore rådande, måste anses alltför långvarig. Fara förelåge att, därest

tjänstgöringstiden gjordes alltför lång, syftet med civilförsvarsplikten motverkades

och att missnöje uppstode med fullgörandet av densamma.

Länsstyrelsen i örebro län vidhåller däremot sin tidigare intagna ståndpunkt,

att civilförsvarsplikten borde göras fakultativ.

Luftskydds chef en i Hälsingborg och landsfiskalen i Asarums distrikt förorda

en högsta civilförsvarspliktsålder av 65 år, den förstnämnde dock endast

i vad angår allmänna civilförsvaret. Luftskyddschefen i Lund anser det

.icke vara tillfyllest med en allmän brandutbildning, utan därtill måste

komma en allmän kännedom örn det civila försvarets organisation och förbindelsetjänst.

I fråga örn hemskyddssamariterna borde den nuvarande ordningen

bibehållas. Landsorganisationen föreslår, att den av hemortsförsvarssakkunniga

angivna förutsättningen, att de tjänstepliktiga ej skulle åläggas utbildning

och övning varje år, på något sätt borde komma till uttryck i lagtexten.

Hemvärnsrådet hemställer, att frågan örn tjänsteplikt för hemvärnet blir

föremål för förnyat övervägande, eventuellt med tillämpning först vid förstärkt

försvarsberedskap. Erivilligheten vore utan tvivel en styrka för hemvärnet,

men man finge ej heller bortse från att organisationens fortbestånd i önskvärd

omfattning kunde komma att äventyras, örn ej åtgärder funnes förberedda, som

möjliggjorde att i kritiska lägen tvångsvis snabbt bringa organisationen till

den styrka, som ansåges erforderlig.

Bevakningsinspektören hemställer även örn införande av tjänsteplikt för

hemvärnet, särskilt vid de vid kommunikations- och kraftverksföretagen, viktigare

industrier m. m. för stärkande av skyddet mot bland annat sabotörer inrättade

verkshemvärnen. Av kostnadsskäl vore de bevakningsstyrkor, som

avdelats för dessa företag, oftast till antalet bestämda i underkant. Ett verkshemvärn

vore därför som stödorganisation av stor betydelse. Intresset för

dylika hemvärn vore åtminstone på vissa håll dock ganska ringa.

Svenska arbetsgivareföreningen tillstyrker förslaget om utvidgad civilförsvarsplikt,

då det för näringslivets del förelåge ett stort intresse att bredast

möjliga rekryteringsbas ernåddes för alla slag av försvarsuppgifter. Därigenom

s. 140 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

utökades möjligheten att i form av mobiliseringsuppskov reservera för produktionen

nödvändig arbetskraft. Även landsorganisationen tillstyrker förslaget.

Det vore uppenbarligen ur många synpunkter en stor fördel, om civilförsvaret

helt kunde grunda sin personalrekrytering på frivillig medverkan. De

som frivilligt ställa sin arbetskraft till förfogande kunna antagas göra detta

av intresse för saken, och ett dylikt intresse främjar givetvis ett gott arbetsresultat.

I många situationer kan ett mindre uppbåd av frivillig arbetskraft

uträtta mera än ett större uppbåd tvångskommenderad sådan.

Det oaktat anser jag mig —- i likhet med både hemortsförsvarssakkunniga

och civilförsvarsutredningen — böra tillstyrka införandet av en tjänsteplikt

för civilförsvaret, en civilförsvarsplikt, av viss omfattning. Orsaken härtill är

framförallt, att garanti måste finnas för att civilförsvaret är tjänstedugligt

såväl under krig som under fred. Det är ej troligt, att en tillräcklig tjänsteduglighet

för civilförsvaret kan vinnas enbart med frivilliga krafters bistånd.

Man har ock rätt att hysa förhoppning örn att en lämpligt avvägd civilförsvarsplikt

kan ■— jämsides med en under hänsynstagande till psykologiska

faktorer arbetande upplysningsverksamhet -— få tjänstgöringen i civilförsvaret

att i det allmänna föreställningssättet framstå såsom en med värnplikten jämförbar

allmän medborgerlig plikt. De positiva värden, som därigenom skulle

kunna vinnas åt civilförsvaret, torde ligga i öppen dag.

Yad civilförsvarsutredningen anfört som skäl mot att göra civilförsvarsplikten

fakultativ synes mig bärande, och jag kan därför icke förorda förslaget

härom.

Beträffande åldersgränserna för civilförsvarsplikten torde den undre åldersgränsen

i likhet med vad som i båda kommittéförslagen ifrågasatts böra bestämmas

till ingången av det år, under vilket vederbörande fyller 15 år. Den

övre åldersgränsen torde böra i överensstämmelse med vad hemortsförsvarssakkunniga

föreslagit böra sättas till utgången av det år, varunder vederbörande

uppnår 65 år. De motiv hemortsförsvarssakkunniga anfört för denna

åldersgräns synas bärande.

I fråga örn civilförsvarspliktens omfattning torde i enlighet med vad i båda

kommittéförslagen ifrågasatts något maximum icke böra gälla för de tider då

civilförsvarsberedskap råder, men däremot i övrigt böra stadgas ett maximum

av 60 timmar per kalenderår. Det bör dock framhållas, att detta timantal är

ett maximum, inom vilket Kungl. Majit skall äga meddela närmare bestämmelser

örn civilförsvarspliktens omfattning i olika fall. Härvid torde kunna

förutsättas, att det maximala antalet timmar under normala tider icke behöver

årligen uttagas av de civilförsvarspliktiga i gemen utan endast för långvarigare

övningar eller av personal, som måste underkastas speciell utbildning av

mera kvalificerad art. I sådana delar av landet, närmast den egentliga landsbygden,

där civilförsvarets uppgifter äro av relativt obetydlig omfattning och

av sådan art, att utbildning och övning knappast behöva förekomma, torde

under normala fredsförhållanden civilförsvarsplikten behöva tillämpas endast

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

141

i ringa utsträckning. I städer och andra samhällen, främst de nuvarande luftskyddsorterna,

bör man däremot även under fred sträva efter att dels upprätthålla

en fast kader med relativt god utbildning, dels ock bibringa samhällets

invånare i gemen och hos dem vidmakthålla sådant mått av kunskaper och

färdigheter, att de vid krigsfall kunna oförtövat sättas att fullgöra de uppgifter

av olika slag som åvila den icke befäls- eller specialistutbildade delen

av civilförsvarspersonalen. Lämpligen torde i den blivande civilförsvarskungörelsen

böra givas uttryck för den skillnad beträffande omfattningen av civilförsvarsplikten,

som sålunda i praktiken bör råda mellan å ena sidan den

egentliga landsbygden och å andra sidan städer och andra samhällen.

I detta sammanhang må framhållas, att ett verksamt medel att bibringa

stora grupper medborgare kännedom örn och utbildning beträffande civilförsvaret

är att dylika utbildnings- och övningsmoment inläggas i skolornas

värntjänst och i militärutbildningen.

Beträffande inskrivningsförfarandet och rekryteringen till hemskydden instämmer

jag i vad civilförsvarsutredningen anfört.

Civilförsvarsutredningen föreslår utfärdande av en särskild lag örn utvidgad

tillämpning av civilförsvarsplikt av innebörd att bestämmelserna örn civilförsvarsplikt

i civilförsvarslagen skulle jämlikt gemensamt beslut av Kungl.

Majit och riksdagen kunna utsträckas till att gälla jämväl tjänstgöring vid

krigsmakten. Det är otvivelaktigt att till vissa uppgifter inom krigsmakten,

främst luftbevakning, med fördel kan användas icke värnpliktig personal, såsom

ungdom och kvinnor. I vissa situationer, främst i tider av knapphet på

arbetskraft, har det visat sig önskvärt att kunna tvångsvis uttaga icke värnpliktig

personal till dylika uppgifter, bland annat för att därigenom frigöra

i militärtjänst inkallad arbetskraft av betydelse för produktionen. Möjlighet

härtill har hittills icke förelegat, eftersom lagen örn tjänsteplikt knappast går

att tillämpa i sådant fall. Då den föreslagna särskilda lagen torde kunna utgöra

ett smidigt instrument för nu angivna syften, anser jag mig böra tillstyrka

densamma.

Det bör framhållas, att lagen örn utvidgad tillämpning av civilförsvarsplikt

enligt civilförsvars utredningens förslag icke angiver någon begränsning i

fråga örn arten av den tjänstgöring inom krigsmakten, som skall kunna komma

i fråga. I motiveringen angiver dock utredningen, att den förutsätter, att lagen

icke skall tillämpas för egentlig vapentjänst. Huruvida, såsom hemvärnsrådet

och bevakningsinspektören ifrågasatt, tjänsteplikt bör införas för hemvärnet,

är en fråga, som i detta sammanhang icke synes böra upptagas till provning.

IV. Organiserandet av personaluttagningen för civilförsvaret.

Civilförsvarsutredningen behandlar i sitt betänkande utförligt flugan örn

organiserandet av personaluttagningen för civilförsvaret. Utredningen

framhåller, att denna fråga utgjorde en del av ett väsentligt mera

omfattande frågekomplex, nämligen det som berör utnyttjandet under krig av

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

folkets samlade personella tillgångar. De otillfredsställande förhållandena

på detta område utgjorde en av de viktigaste anledningarna till att spörsmålen

rörande det civila försvarets organisation gjordes till föremål för utredning.

Tillgången till personal för militära och civila för riksförsvaret betydelsefulla

uppgifter komme under krig att bliva i hög grad begränsad i förhållande till

behovet. Genom mobilisering rycktes en betydande del av den manliga arbetsföra

befolkningen bort från sina fredsmässiga uppgifter. Den återstående

arbetsföra befolkningen skulle tillgodose behovet av arbetskraft dels för vissa

militära uppgifter, vilka icke fordrade krigstjänstduglig personal, dels för

civilförsvaret, dels för den egentliga krigsindustrin och dels för övrig civil

verksamhet (exempelvis livsmedelsproduktion och transportväsen). Frågan

örn en rationell ordning för fördelning av den sammanlagda tillgången på

arbetskraft mellan dessa olika verksamhetsområden under olika skeden av ett

krig utgjorde enligt utredningens mening ett av de mest betydelsefulla problem

rörande det civila försvaret som nu väntade på sin lösning.

Utredningen konstaterar, att ett fastställande av regler för civilförsvarets

personaluttagning innefattade två särskilda spörsmål, nämligen dels bestämmandet

av ramen för organisationen (personalram), d. v. s. antalet personer,

som skola ingå i civilförsvaret, och dels uttagningen av de personer, som erfordras

för ramens fyllande. Personalramen avsåge endast att begränsa antalet

av de personer, som finge varaktigt bindas för civilförsvarets räkning, medan

frågan örn utnyttjandet även av den mera tillfälligt tjänstgörande personalen

reglerades genom organisationsplan.

Förslag till personalram bör enligt utredningens förslag upprättas av civilförsvarschefen

samt därefter underställas vederbörande länsarbetsnämnd för

prövning ur arbetsmarknadssynpunkt och med samtidigt beaktande av anspråken

på personal för andra beredskapsuppgifter. Örn förslaget av länsarbetsnämnden

bedömes vara alltför personalkrävande, bör frågan prövas av

ett särskilt för länet tillsatt organ, benämnt personalprövning snämnd. Civilförsvarschefen

och länsarbetsnämnden böra äga möjlighet att hos Kungl.

Majit söka ändring i personalprövningsnämndens beslut.

I fråga örn personaluttagningen under fred föreslår utredningen, att

själva uttagningen verkställes av civilförsvarschefen eller den han därtill utser.

Uppgift på de personer civilförsvarschefen önskar taga ut föreslås skola av

civilförsvarschefen underställas länsarbetsnämnden. Finner nämnden icke

något vara att erinra mot den av civilförsvarschefen ifrågasatta uttagningen,

kan denna ske utan vidare. Skulle däremot nämnden finna, att föreslagen

person på grund av sin civila sysselsättning eller på grund av att han tagits

i anspråk för annan beredskapsuppgift icke bör komma i fråga, skall civilförsvarschefen

underrättas härom och har då att föreslå annan person. Örn civilförsvarschefen

mot länsarbetsnämndens mening anser sig böra vidhålla, att

av honom föreslagen person bör tagas ut, underställes frågan personalprövningsnämnden.

Personalprövningsnämndens beslut kan dragas under Kungl.

Majits prövning.

För personaluttagningen under krig bör enligt utredningen i princip

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

gälla samma uttagningsförfarande som i fred. Vid sidan härav tillerkännes emellertid

civilförsvarschef möjlighet att i kritiska situationer för tillfälliga arbetsuppgifter

inom det allmänna civilförvaret taga i anspråk personal utan den

omgång prövningsförfarandet innebär. Civilförsvarschefen skall emellertid

så snabbt som möjligt underrätta länsarbetsnämnden örn de av honom vidtagna

åtgärderna. Anser nämnden, att arbetskraften genom civilförsvarschefens

åtgöranden blir felaktigt utnyttjad, är nämnden skyldig att ofördröjligen

påkalla ändring. Även i detta fall bör länsarbetsnämnden, om civilför

svarschefen icke delar länsarbetsnämndens mening, ha att vända sig till

personalprövningsnämnden.

Motsvarande regler för personaluttagningen föreslås av utredningen skola

gälla även i fråga örn andra organisationer än civilförsvaret, i första hand beträffande

de organisationer, som utgöras av eller tillhandahålla krigs frivilliga.

Personairamen bör emellertid i dessa fall fastställas av Kungl. Majit.

Civilförsvarsutredningen har i förslaget till civilförsvarslag (18 §) intagit

en bestämmelse örn inskrivning av personal för civilförsvaret. Några närmare

bestämmelser örn faställande av personalram, ordningen för lösande av konkurrenstvister

m. m. ha däremot icke upptagits i lagförslaget. Enligt utredningens

mening böra överhuvudtaget endast de grundläggande reglerna rörande

personaluttagningen intagas i författning. I övrigt böra erforderliga bestämmelser

utfärdas instruktionsvägen.

Det har med hänsyn till de svårigheter, som under rådande beredskapsläge

mött att på ett tillfredsställande sätt komma till rätta med personalrekryteringsproblemet

inom hemortsförsvarets olika grenar, synts mig påkallat att

redogöra för huvuddragen av civilförsvarsutredningens förslag härutinnan.

I princip torde detsamma kunna godtagas. Såsom nämnts föranleder förslaget

emellertid — utöver bestämmelse att uttagning av personal skall ske genom

inskrivning i den ordning Konungen bestämmer — icke några i lagform givna

föreskrifter. Det torde därför icke vara nödvändigt att i detta sammanhang

taga ställning till de närmare detaljerna beträffande personalrekryteringens

ordnande. Yid sådant förhållande synes icke heller vara erforderligt att för

närvarande mera utförligt än vad i det föregående skett uppehålla sig vid de

synpunkter, som i olika sammanhang framkommit å ifrågavarande problem.

V. Enskilda skyddsrum och källarmursgenombrott.

A. Den omfattning, vari enskilda skyddsrum skola inrättas.

Gällande bestämmelser.

Hithörande bestämmelser återfinnas i lagen den 1 mars 1940 (nr 119;

ändrad 1942:337; 1943:818) om skyldighet för ägare av anläggningar och

byggnader att anordna skyddsrum m. m. (skyddsrumslagen) och kungörelsen

den 1 mars 1940 (nr 120) angående inrättande av skyddsrum för anläggningar

och byggnader m. m. (skyddsrumskungörelsen).

Föredra
ganden.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Enligt 1 § första stycket och 2 § första stycket skyddsrumslagen skola

inom områden, som av Konungen bestämmas, följande anläggningar och

byggnader förses med skyddsrum:

1. hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning, som är av

vikt för allmänna samfärdseln,

2. , industriell anläggning, vid vilken i regel minst tjugufem personer

samtidigt äro sysselsatta,

3. anläggning, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller

pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer,

4. byggnad med mer än två våningar, som till väsentlig del är avsedd

till bostad eller till kontors- eller affärslokal, samt

5. annan anläggning eller byggnad, inom vilken människor bo eller eljest

vanligen vistas, såframt skyddsrum är erforderligt med hänsyn till anläggningens

eller byggnadens beskaffenhet och läge.

Konungen äger ock jämlikt 1 § andra stycket nämnda lag, i den mån

det prövas erforderligt, förordna, att lagens föreskrifter skola äga tillämpning

jämväl i fråga örn anläggningar och byggnader, som ej äro belägna

inom område, som Konungen enligt vad nyss sagts bestämt.

Enligt 5 § skyddsrumslagen må gemensamt skyddsrum anordnas, örn

två eller flera närbelägna fastigheter ej lämpligen kunna var för sig förses

med skyddsrum. Föreskrift härom meddelas, när så erfordras, av länsstyrelsen,

som äger att, där ej överenskommelse träffas, bestämma de grunder,

efter vilka kostnaden skall fördelas mellan fastigheterna.

Enligt 1 § skyddsrumskungörelsen skola reglerna örn enskilda skyddsrum

tillämpas inom samtliga luftskyddsorter. I 4 § samma kungörelse stadgas,

att länsstyrelsen skall meddela närmare föreskrifter beträffande den omfattning,

i vilken skyddsrum böra inom luftskyddsort inrättas för anläggningar

och byggnader, som avses i 2 § första stycket under 5. skyddsrumslagen,

samt att länsstyrelsen därvid i första hand bör tillse, att skyddsrum anordnas

inom område med tät bebyggelse, förstads- och därmed jämförlig bebyggelse

inbegripen.

Länsstyrelsernas tillämpning av 4 § skyddsrumskungörelsen har varit

mycket växlande. Enligt en inom luftskyddsinspektionen verkställd utredning

har ett flertal länsstyrelser bestämt skyldigheten att inrätta skyddsrum

till att gälla praktiskt taget alla inom luftskyddsorter belägna anläggningar

och byggnader, där människor bo eller eljest vanligen vistas och för vilka

hemskyddsplan upprättats. Andra länsstyrelser ha förordnat örn liknande

generell skyldighet för anläggningar och byggnader inom de viktigare luftskyddsorterna

(A- och B örter), medan i fråga örn övriga luftskyddsorter

ringa eller ingen utvidgning av de i skyddsrumslagen direkt stadgade skyldigheterna

skett. Återstående länsstyrelser ha låtit utvidgad skyldighet att inrätta

skyddsrum vara beroende av antalet rum och lägenheter.

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Lufts kyddsinspektionens förslag

till ny luftskyddslag.

I 9 § av detta förslag har intagits en bestämmelse, enligt vilken inom

rikets luftskyddsorter varje anläggning eller byggnad, inom vilken människor

bo eller eljest vanligen vistas, skall vara försedd med skyddsrum. Undantag

har dock gjorts beträffande undervisningsanstalt samt — i vissa fall —

beträffande spårvägs- och busstationer.

Enligt samma paragraf i förslaget skall Konungen äga förordna, att vad

i paragrafen stadgas skall gälla jämväl inom ort, som icke är luftskyddsort.

Bestämmelserna örn gemensamt skyddsrum ha i inspektionens förslag

upptagits oförändrade i 12 §.

I sin motivering framhåller luftskyddsinspektionen bl. a. följande. Erfarenheterna

från senaste tidens krigshändelser syntes på ett uppenbart sätt tala

för att begränsningen i gällande lagstiftning i fråga örn skyldighet att inrätta

skyddsrum icke kunde anses tillfredsställande utan att jämväl mindre företag

och anläggningar samt mindre fastigheter inom luftskyddsorter borde hava

tillgång till skyddsrum av något slag. Principen för anordnande av enskilda

skyddsrum borde vara, att såvitt möjligt skyddsrum inrättades i varje fastighet

inom luftskyddsort. Under vissa förhållanden kunde dock skyddsrum lämpligen

anordnas gemensamt för två eller flera smärre fastigheter. För den

händelse befolkningen i mindre företag, anläggningar och fastigheter måste

söka skydd på annat håll, t. ex. i angränsande fastigheters skyddsrum eller

i offentliga skyddsrum, uppstode en överbelastning, av dessa skyddsrum.

Yad anginge hamnar, järnvägsstationer och därmed jämförliga anläggningar

hade även den nuvarande begränsningen — att anläggningen skulle vara

av vikt för allmänna samfärdseln — ansetts böra borttagas. Med hänsyn

till de primärmål, som dylika anläggningar utgjorde, syntes här avsedda

skyldighet böra utvidgas att omfatta varje inom luftskyddsort befintlig anläggning

av ifrågavarande slag.

Som motivering för borttagandet av skyldigheten att inrätta skyddsrum

för undervisningsanstalter har inspektionen anfört, att den under sina överväganden

kommit till den uppfattningen, att frågan örn ägare till undervisningsanstalt

skulle kunna åläggas skyldighet att förse anstalten med skyddsrum

vore helt avhängig av den omständigheten, huruvida undervisningen

vore avsedd att pågå vid anstalten under krig och luftskyddsberedskap.

Inspektionen ansåge emellertid erfarenheterna från den senaste tidens krigshändelser

utvisa, att man under ett krig måste inrikta sig på att hålla skoleleverna

borta från de för luftanfall utsatta orterna, så länge kriget varade.

Då skyddsrum alltså icke erfordrades för lärare och elever, hade undervisningsanstalterna

undantagits från ifrågavarande skyldighet.

Beträffande orter, som icke äro luftskyddsorter, anför inspektionen:

De erfarenheter, som vunnits från krigshändelserna, speciellt i Finland och

Norge, utvisa, att luftanfallen även riktas mot större och viktigare anläggningar

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. ess u 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

oell företag, vilka äro belägna inom samhällen, som icke gjorts till luftskyddsorter,

varvid omgivande bebyggelse utsättes för stora risker. Det har därför

ansetts önskvärt att bereda möjlighet utsträcka skyldigheten att anordna

skyddsrum till företag och fastigheter, som äro belägna utom luftskyddsort.

Framförallt torde behov av skyddsrum föreligga, där bebyggelsen är mera

koncentrerad, och för företag, fastigheter o. s. v., inom vilka tjugofem eller

flera personer vanligen vistas.

Yttrandena över luftskyddsinspek
tionens

förslag.

Den föreslagna utvidgningen av skyldigheten att inrätta skyddsrum har i

allmänhet godtagits. Från vissa håll ha dock erinringar framställts.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län ifrågasätta sålunda, örn

den föreslagna utvidgningen är möjlig att genomföra med den småstugebebyggelse,

som finnes inom många luftskyddsorter. Förstnämnda länsstyrelse

anser nu gällande bestämmelser möjligen tillfyllest. Luftshyddschefen

i Malmö finner utvidgningen alltför vittomfattande och ifrågasätter modifiering

i den föreslagna bestämmelsen i fråga örn mindre hus med ett fåtal invånare,

vilka hus ofta äro dåligt byggda och i avsaknad av källare och gårdsplats.

Liknande synpunkter anföras av luftsJcyddschefen i Eslöv. Länsstyrelsen i

Västernorrlands län, som anser principen för anordnande av enskilda skyddsrum

böra vara den, att så vitt möjligt skyddsrum inrättas i varje fastighet

inom luftskyddsort, anser sig likväl böra ifrågasätta, om icke av praktiska

skäl samma bestämmelser, som finnas intagna i 2 § första stycket under

4. och 5. skyddsrumslagen samt 4 § skyddsrumskungörelsen, borde bibehållas,

gärna med en lämpligt avvägd skärpning av 2 § första stycket under

4. i lagen. Samma länsstyrelse befarar, att den föreslagna utvidgningen

komme att medföra, att beträffande redan befintliga bostadsbyggnader dispens

komme att bliva regel och ej undantag. Länsstyrelsen i Stochholms län anser

det böra övervägas, huruvida icke den generella bestämmelsen i 9 § i luftskyddsinspektionens

förslag skulle kunna modifieras, så att en väsentlig del

av de befrielsefall, som eljest vore att emotse, redan genom lagbudets

avfattning bleve eliminerade. Även länsstyrelsen i Ostergötlands län anser

ifrågavarande skyldighet böra underkastas en mera exakt begränsning.

Stochholms stad betonar, att en nödvändig konsekvens av skyddsrumspliktens

utsträckande torde vara en utvidgning av statens låneverksamhet

för finansieringen av skyddsrumsbyggandet och att därvid torde böra beaktas,

att särskilt egnahemsinnehavarna i regel knappast hade möjlighet att ställa

förstklassig inteckningssäkerhet för sådana lån. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län anser, att i varje fall ägare av mindre fastigheter böra genom

statens försorg beredas ökade kreditmöjligheter, exempelvis genom tillhandahållande

i ömmande fall av förslagsvis till 500 kronor maximerade amorteringslån

i riksbanken utan fordringar på borgens- eller inteckningssäkerhet.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län finner det nödvändigt, att det allmänna

i vissa fall trädde hjälpande emellan i fråga örn skyddsrumsbyggandet.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

I fråga om anordnande av gemensamt skyddsrum föreslår länsstyrelsen

i Göteborgs och Holms län, att formuleringen av 9 § i inspektionens förslag

så andras, att därav tydligt franninge, att även utan särskild dispens från

länsstyrelsens sida gemensamt skyddsrum för två eller flera intill varandra

belägna byggnader finge inrättas, om den lokala luftskyddsmyndigheten godkände

anordningen. Länsstyrelsen i Uppsala län anser det böra tillåtas

att anordna gemensamt skyddsrum jämväl för flera byggnader inom samma

fastighet. Länsstyrelsen i Blekinge län gör gällande, att även i sådana fall,

då flera fastigheter lämpligen var för sig kunde förses med skyddsrum,

hinder mot att anordna gemensamt skyddsrum ej borde möta, örn så lämpligen

kunde ske och örn kostnaderna därigenom skulle avsevärt nedbringas

och annan fördel vinnas. Moholms municipalsamhälle anser generell rätt för

mindre fastigheter att anordna gemensamma skyddsrum böra föreligga.

Heinoi-tsförsvarssakkunnigas förslag.

De sakkunniga ha i 67 § av sitt lagförslag upptagit én bestämmelse av innehåll

att örn anläggning eller byggnad, inom vilken människor bo eller eljest

vanligen vistas, är belägen inom område, där verkskydd och hemskydd skola

vara organiserade eller om verkskydd eller hemskydd skall vara organiserat

för annorstädes belägen dylik anläggning eller byggnad, skyddsrum för beredande

av skydd mot fientlig verksamhet skall finnas för anläggningen eller

byggnaden, att för två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader

gemensamt skyddsrum må vara anordnat, där anläggningarna eller byggnaderna

ej lämpligen kunna var för sig förses med skyddsrum, samt att Konungen,

där särskilda omständigheter det föranleda, äger förordna örn skyldighet att

anordna enskilt skyddsrum jämväl beträffande annan anläggning eller byggnad

än förut sagts.

Paragrafen kompletteras dels av bestämmelsen i 87 § första stycket under

a), enligt vilken ägare av anläggning eller byggnad är pliktig att inrätta, utrusta

och underhålla enskilt skyddsrum, som jämlikt 67 § skall finnas för anläggningen

eller byggnaden, dels ock av bestämmelsen i 133 §, enligt vilken

länsstyrelsen, örn det erfordras, äger förordna, att inom viss anläggning eller

byggnad enskilt skyddsrum skall anordnas, som skall vara gemensamt för anläggningen

eller byggnaden samt en eller flera närbelägna anläggningar eller

byggnader.

I motiveringen anföra de sakkunniga:

De sakkunniga anse i likhet med luftskyddsinspektionen, att skyldigheten

att inrätta enskilda skyddsrum bör utvidgas utöver vad nu gäller så

tillvida, att dylik skyldighet bör inom tättbebyggda områden principiellt

föreligga beträffande varje anläggning eller byggnad, där människor bo eller

eljest vanligen vistas. Yad som härvid framför allt spelar in, är intresset

att under luftanfall få befolkningen utspridd på så många ställen som möjligt.

Skyddsrum böra därför inrättas även inom förhållandevis små byggnader.

Därvid kunna visserligen icke så stora fordringar uppställas på skyddsrummens

effektivitet. Å andra sidan vinnas emellertid avsevärda fördelar.,-1 en inom

s. 148 Kontrollera mot PDF

148 Kungl. May.ts proposition nr 268.

luftskyddsinspektionen hösten 1942 verkställd utredning ha dessa fördelar

sammanfattats i följande sex punkter.

1. Vid fullträff uppstå skador i endast begränsad omfattning, d. v. s. katastrofrisken

är liten för såväl människor som materiel.

2. Förflyttningsvägen till skyddsrummet blir den kortast tänkbara, vilket

är en fördel ur såväl skyddssynpunkt som hälso- och trevnadssynpunkt.

3 Värme- och belysningsproblemen bliva lättlösta.

4. Trevnad i skyddsrummet är lätt att åstadkomma dels med hänsyn till

värme och belysning, dels med hänsyn till att skyddsrummet ligger inom det

egna hemmet.

5. Sovplatser kunna i allmänhet anordnas utan extra åtgärder.

6. Sociala och sanitära olägenheter undvikas, enär skyddsrummet avses

för relativt begränsat antal personer. _

En särskild orsak till att lägga vikt vid skyldigheten att inrätta enskilda

skyddsrum är det förut berörda förhållandet, att utrymning i vissa fall icke

går att genomföra eller måste inskränkas till en ytterst ringa del av ortens

befolkning.

En utvidgning av skyddsrumsskyldigheten, på sätt har föreslagits, kommer

självfallet att medföra vissa kostnader för ägare av mindre fastigheter.

Emellertid blir sådan kostnad praktiskt taget av blott engångskaraktär och

kommer, såvitt kan bedömas, att i varje särskilt fall bliva av tämligen

begränsad omfattning. Tillika bör i mån av behov fastighetsägarnas borda

i förevarande hänseende lättas genom möjlighet att på förmånliga villköl

erhålla lån av statsmedel för skyddsrumsbyggande samt, örn så finnes särskilt

påkallat, genom dispensgivning jämlikt 71 § i föreliggande förslag.

I detta sammanhang kan anföras, att hösten 1940 utredning verkställts

inom luftskyddsinspektionen rörande kostnaderna för byggande av skyddsrum

i olika fall. Utredningen gav till resultat bl. a. de medelkostnadsbelopp

per person, som framgå av nedanstående tabell, i vilken Ns betecknar

normalskyddsrum med sängplatser, N normalskyddsrum med sittplatser och

S splitterskyddsrum.

Skyddsrummets läge och omfång * I

Ns

N

S

Anm.

Kr.

Kr.

Kr.

180

60

50

120

40

30

120

40

30

120

40

30

\ Avser merkostnaden

90

30

25

> för skyddsrummets

75

25

20

j anordnande.

I befintlig byggnad.

Skyddsrum för mer än 25 personer

ö » » » 10 c

» » högst 10 »

I nybyggnad.

Skyddsrum för mer än 25 personer

» ii ii ii 10 »i

ii ii högst 10_n

De här angivna kostnadsbeloppen äro endast approximativa och torde med

nuvarande prisläge böra höjas med åtminstone 20 %. Ett visst begrepp örn

de kostnader, det här rör sig örn, torde tabellen dock giva.

Skyldigheten att anordna enskilda skyddsrum har av de sakkunniga

knutits i första hand till de områden, där jämlikt 9 § verkskydd och hemskydd

skola vara organiserade, alltså tättbebyggda delar av städer och köpingar

samt andra tättbebyggda områden, som icke äro av endast ringa omfattning

och betydelse. Även häri ligger en viss utvidgning av skyldigheten att an
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ordna skyddsrum utöver vad nu gäller, eftersom enligt berörda bestämmelse

verkskydd och hemskydd måste förutsättas skola finnas ej blott å nuvarande

luftskyddsorter utan även i vissa andra orter, t. ex. på åtminstone en del

av de nuvarande luftskyddsplatserna. Bestämmelser örn de områden, inom

vilka enskilda skyddsrum skola vara inrättade, böra ingå i organisationsplanen

för varje folkskyddsdistrikt.

Jämlikt 9 § kan skyldighet att organisera verkskydd eller hemskydd föreligga

även beträffande anläggning eller byggnad, belägen utanför område,

där sådan skyldighet eljest gäller. I sådant fall bör jämväl skyldighet att

anordna enskilt skyddsrum föreligga. Bestämmelse härom har givits i förevarande

paragraf. Närmare föreskrifter böra inflyta i organisationsplanen.

Förutsättning för skyldighet att anordna enskilt skyddsrum skall vara, att

fråga är om anläggning eller byggnad, inom vilken människor bo eller eljest

vanligen vistas. Härigenom uteslutes från skyddsrumsskyldigheten exempelvis

kyrka eller annan byggnad, som i allmänhet står tom och endast vid

särskilda tillfällen tages i bruk. Beträffande undervisningsanstalt bör skyddrumsskyldighet

föreligga, i den mån människor under krig komma att vistas

inom densamma, vare sig undervisningen skall fortgå eller anstalten användas

för annat ändamål, t. ex. för omhändertagande av hemlösa. I sistnämnda

fall blir dock skyddsrummet allmänt skyddsrum, och kostnaderna

skola bestridas i enlighet härmed. Att i fråga örn undervisningsanstalterna

— såsom luftskyddsinspektionen föreslår ■—- göra generellt undantag från

skyddsrumsskyldigheten anse sig de sakkunniga icke böra tillstyrka.

Fall kunna tänkas, då skyldighet att anordna enskilt skyddsrum bör föreligga,

oaktat ovan angivna villkor ej äro uppfyllda. Är så förhållandet, bör

det ankomma på Kungl. Maj:t att meddela särskilt förordnande örn skyldighet

att inrätta skyddsrum.

Även örn i princip värjo anläggning och byggnad, varom här är fråga,

bör vara försedd med skyddsrum, kan detta dock i vissa fall vara olämpligt,

varför gemensamt skyddsrum för två eller flera anläggningar eller

byggnader, som äro belägna i närheten av varandra, bör anordnas. Främst

kan detta vara fallet, då på samma fastighet finnas två eller flera byggnader.

Men även i andra fall kunna särskilda omständigheter motivera en anordning

med gemensamt skyddsrum.

Äro ägarna av två eller flera anläggningar eller byggnader ense örn anordnande

av gemensamt skyddsrum, bör det i första hand ankomma på

vederbörande folkskyddsmyndighet att bedöma, om så får ske. Länsstyrelsens

prövning måste dock påkallas, örn folkskyddsmyndigheten anser

föreläggande böra meddelas dem att bygga särskilda skyddsrum. Omvänt

är länsstyrelsens prövning erforderlig jämväl i det fall, att folkskyddsmyndigheten

finner gemensamt skyddsrum böra anordnas men överenskommelse

härom icke kunnat träffas mellan vederbörande ägare. De sakkunniga hänvisa

i detta sammanhang till 133 och 136 §§. Yad nu sagts äger motsvarande

tillämpning, när anläggningarna eller byggnaderna tillhöra en och samma

ägare, vilken önskar respektive ej är villig anordna gemensamt skyddsrum.

Yttrandena över heniortsförsvarssakkunnigas

förslag.

Här avsedda bestämmelser ha i yttrandena i allmänhet tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser dock med hänsyn

till svårigheterna att anordna skyddsrum inom alla tättbebyggda samhällen

eller områden, som icke äro av allenast ringa omfattning och betydelse, en mo
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

difiering av förslaget härutinnan lämplig. Drätselkammaren i Karlskrona uttalar,

att skyddsrumsskyldigheten gjorts alltför betungande och framhåller, att

dylik skyldighet i allt fall ej borde påfordras i fastigheter, vilka vore upptagna

till utdömning. Även luftskyddscheferna i Orsa och Mora äro tveksamma örn de

föreslagna utvidgningarna av skyddsrumsplikten kunde genomföras. Vaxholms

stad anser bestämmelserna böra uppmjukas i fråga örn samhällen av

Vaxholms karaktär. Luftskyddsinspektionen finner skyldigheten principiellt

böra begränsas till de nuvarande luftskyddsorterna.

I några yttranden ifrågasattes, örn icke skyddsrumsskyldighet i viss utsträckning

borde införas för åtminstone vissa slag av offentliga lokaler, då

det under krig torde vara nödvändigt att bereda befolkningen tillfälle att i

dylika lokaler sammanträffa för förströelse, andlig uppbyggelse eller av andra

skäl.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det städse böra ankomma på vederbörande

länsstyrelse att bedöma, huruvida gemensamt skyddsrum skall anordnas

för två eller flera närbelägna områden eller byggnader. Länsstyrelsen

i Blekinge län anser, att även i sådana fall, då flera fastigheter lämpligen var

för sig kunde förses med skyddsrum, gemensamt skyddsrum skulle få anordnas,

örn kostnaderna därigenom skulle avsevärt nedbringas eller andra fördelar

vinnas.

I några yttranden anses hithörande bestämmelser böra överflyttas till byggnadsstadgan.

Civilförsvarsutredningens förslag.

Utredningen har i 36 § upptagit bestämmelser, som med viss redaktionell

jämkning motsvara bestämmelserna i 67 § folkskyddslagen, dock med det

undantaget, att bestämmelsen örn gemensamt skyddsrum överflyttats till en

särskild paragraf, 41 §. Enligt sistnämnda paragraf äger länsstyrelsen, där två

eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader icke kunna lämpligen var

för sig förses med skyddsrum, på framställning av ägarna till anläggningarna

eller byggnaderna förordna, att gemensamt skyddsrum skall inrättas. Vidare

äger länsstyrelsen, när särskilda skäl därtill äro, meddela förordnande om inrättande

av gemensamt skyddsrum.

Beträffande bestämmelsernas överflyttning till byggnadsstadgan anför utredningen:
Utredningen

har för sin del funnit, att skyddsrumsfrågorna äga sådant

samband med och sådan betydelse för civilförsvaret, att bestämmelserna

därom böra finnas i civilförsvarslagen. Endast såvitt angår bestämmelserna

örn skyddsrums beskaffenhet synes ett överförande till byggnadsstadgan möjligt.

En uppdelning av bestämmelserna örn skyddsrum på två olika författningar

synes emellertid utredningen mindre lämplig. Utredningen har

därför intagit samtliga bestämmelser i förslaget till civilförsvarslag. Enligt

utredningens mening är det tillräckligt att i byggnadsstadgan finnes tydlig

hänvisning till dessa bestämmelser.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Yttrandena över civilförsvarsutred
ningens

förslag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter lämpligheten av att sammankoppla

frågorna örn hemskydd och skyddsrum och framhåller, att fall

kunna tänkas, där länsstyrelsen skulle vilja förordna örn organiserande av

hemskydd, men där det rimligen icke kan uppställas krav på anordnande av

skyddsrum. Länsstyrelsen i Kronobergs län har samma åsikt och framhåller,

att frågan örn inrättande av skyddrum i dylika fall borde prövas med hänsyn

till i sådant avseende föreliggande behov och möjligheter. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län ställer sig betänksam till förslaget örn utvidgad skyldighet

att anordna skyddsrum, helst som egnahemsägare och andra mindre fastighetsägare

därigenom skulle komma att förorsakas dryga kostnader för inredande

av skyddsrum, särskilt i redan uppförda bostadshus.

Byggnadsstyrelsen ansluter sig till utredningens mening, att bestämmelserna

rörande omfattningen och beskaffenheten av skyddsrum borde intagas i

civilförsvarslagen och icke i byggnadsstadgan, varvid styrelsen säger sig ha

beaktat dessa bestämmelsers speciella art, deras nära samband med civilförsvarets

verksamhetsområde och sannolikheten av att de torde behöva revideras

i den mån utrednings- och forskningsarbetet på området fortskrede. Även

stadsplaneutredningen 1942 anser föreskrifterna örn skyddsrum och källarmursgenombrott

vara av så speciell luftskyddskaraktär, att deras naturliga

plats syntes vara i civilförsvarslagen.

B. Skyddsrummens storlek.

Gällande bestämmelser.

Enligt 3 § skyddsrumslagen skall enskilt skyddsrum såvitt möjligt kunna

hysa så många människor, som i allmänhet kunna antagas samtidigt besöka

eller vara sysselsatta eller bosatta eller eljest vistas inom anläggningen eller

byggnaden.

Luftskyddsinspektionens förslag till ny

luftskydd,slag.

Luftskyddsinspektionens förslag upptager (10 §) samma bestämmelse

som 3 § skyddsrumslagen med den modifikationen, att beräkningen av antalet

människor inom anläggningen eller byggnaden uttryckligen hänförts till krigstid,

varjämte gjorts det tillägget, att i fråga om bostadshus skyddsrum skall

beräknas för minst två tredjedelar av det antal personer, som under fredstid

vistas i byggnaden.

I motiveringen anför luftskyddsinspektionen, efter att ha redogjort för

innehållet i 3 § skyddsrumslagen, följande:

Det är uppenbart, att vid bedömandet av frågan örn utrymmet hänsyn bör

tagas till förhållandena under krig. Det refererade lagrummet har framför

allt beträffande bostadshus föranlett meningsskiljaktigheter mellan luftskyddsmyndigheterna

och fastighetsägarna, då det har gällt att bestämma

skyddsrummets storlek. Att redan i fredstid kunna exakt beräkna, hur många

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

personer som i händelse av krig komma att kvarstanna inom en fastighet,

torde icke vara möjligt. Sålunda kan föreligga risk för luftanfall redan innan

en eventuellt påbjuden evakuering hunnit ske. Vidare torde man under ett

mera långvarigt krigstillstånd ha att räkna med förekomsten av en viss återflyttning

av från en ort en gång bortflyttade personer. Då det sålunda i

fråga örn bostadshus icke låter sig göra att beräkna skyddsrums storlek

efter det antal personer, som kan komma att kvarstanna inom fastigheten

under krigstillstånd, har under 10 § första stycket införts en minimigräns,

vilken på grundval av vissa beräkningar fastställts till minst 2/s av det antal

personer, som under fredstid vistas i byggnaden. Den sålunda angivna beräkningsgrunden

torde stå i överensstämmelse med av luftskyddsmyndigheterna

redan i praktiken uppställda krav å utrymmet i skyddsrum.

Yttrandena över luftskyddsinspektionens

förslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att lagen räknade med för knappa

skyddsrumsutrymmen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen

ifrågasätta, huruvida ej i samband med nybyggnad utrymmet i skyddsrum

borde beräknas för hela det antal personer, som under fredstid vistades

i byggnaden. Vattenfallsstyrelsen motiverar denna ståndpunkt med dels

att flyganfallen vanligen företoges örn natten, varför liggplats måste beredas

i skyddsrummen, dels ock att även evakuerade bostadshus och

tomma våningar måste tagas i anspråk för utbombade. Länsstyrelsen i

Orebro län anser hotell i förevarande hänseende böra jämställas med

bostadshus. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner särskild bestämmelse

örn minimiantalet skyddsrumsplatser böra fastställas även för andra byggnader,

särskilt för kontors- och affärshus samt för industriella anläggningar.

Göteborgs stads sjukhusdirektion anför, att beträffande skyddsrum

vid sjukhus borde gälla, att skyddsrum skulle kunna hysa så många människor,

som kunde beräknas vara i tillfälle att vid behov taga sin tillflykt

till detsamma.

Å andra sidan framhåller länsstyrelsen i Uppsala län, att örn den föreslagna

regeln skulle tillämpas även å sjukhus, så att där skulle finnas

skyddsrum för samtliga de personer, som vistades inom sjukhuset, regeln

torde komma att medföra synnerligen stora svårigheter i sådana fall, där

sjukhuset icke vore avsett att till någon del evakueras utan kanske tvärtom

komme att överbeläggas i händelse av krigstillstånd. Luftskyddschefen i

Malmö gör gällande, att minimiutrymmet för bostadshusens skyddsrum

icke borde sättas högre än till att avse 60 % av det antal personer, som

i fredstid vistades i byggnaden.

Luftskyddschefen i Lund anser, att regeln för beräkning av skyddsrums

storlek borde anknytas till antalet rum eller normaleldstäder, vilket skulle

giva en avsevärt säkrare beräkningsgrund än den föreslagna.

Luftskyddschefen i Göteborg meddelar, att för Göteborgs vidkommande

50 % av de personer, som under fredstid bodde eller vistades inom fastighet,

avsåges skola beredas skyddsplatser och att de flesta skyddsrummen

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 268.

153

redan färdigställts enligt denna grund, samt ifrågasätter med hänsyn härtill

det rimliga i att påfordra en utökning av skyddsutrymmena, på sätt

lagförslaget avsåge. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner önskvärt,

att där skyddsrum godkänts av vederbörande luftskyddsmyndighet före den

nya lagens ikraftträdande detta godkännande skulle få utan ytterligare

dispensbeslut äga giltighet, även örn de i den nya lagen uppställda fordringarna

på skyddsrummens storlek icke vore uppfyllda. Sveriges fastighetsägareförbund

föreslår, att i lagen inrymdes ett stadgande av innebörd,

att örn skyddsrum utförts i enlighet med plan, som av vederbörande luftskyddsmyndighet

lämnats utan erinran, ytterligare anordningar i samma

hänseende icke skulle behöva vidtagas, försåvitt icke länsstyrelsen, efter

prövning av omständigheterna i det särskilda fallet och efter att ha berett

den för skyddsrummets anordnande ansvarige tillfälle att yttra sig,

funne sådant erforderligt. Liknande synpunkter ha framförts av luftsky

dd.schef erna i Linköping och Lund.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

Förslaget upptager i 68 § bestämmelse av innehåll, att enskilt skyddsrum

skall kunna hysa minst så många personer, som kunna antagas under krig i

allmänhet samtidigt besöka eller vara sysselsatta eller bosatta eller eljest

vistas inom anläggningen eller byggnaden eller den del därav, för vilken

skyddsrummet är avsett. Vid tillämpningen av vad sålunda stadgats skall

dock ej vara erforderligt att i fråga örn skyddsrum för hamnanläggning eller

för järnvägs-, spårvägs- eller busstation medräkna trafikanter, vilka jämlikt

överenskommelse mellan anläggningens eller stationens ägare, å ena, samt

folkskyddsdistriktet, å andra sidan, anses kunna erhålla skydd i allmänt

skyddsrum, som må finnas i närheten, ej heller att i fråga örn skyddsrum för

anläggning eller byggnad, där teater, biograf eller annan samlingslokal finnes,

taga hänsyn till besökande i lokalen. I fråga örn bostadshus skall dock enskilt

skyddsrum i varje fall beräknas för minst två tredjedelar av antalet personer,

vilka under fredstid i allmänhet äro bosatta inom byggnaden.

Jämlikt 74 § i lagförslaget skall Konungen för visst fall äga förordna, att

skyddsrum skall fylla större krav på utrymme än vad som följer av nyss anförda

bestämmelse.

I övergångsbestämmelse till lagen har intagits stadgande, att om jämlikt

de före folkskyddslagens ikraftträdande gällande bestämmelserna för

anläggning eller byggnad inrättats enskilt skyddsrum, som blivit i vederbörlig

ordning godkänt, utökad skyldighet i sådant hänseende ej finge på grund av

stadgandena i 68 § åläggas anläggningens eller byggnadens ägare, för så vitt

icke särskilda skäl det föranledde.

I motiveringen anföra de sakkunniga:

Den allmänna norm för beräknande av de enskilda skyddsrummens

storlek, som nu gäller, anse de sakkunniga riktig i och för sig, därvid dock

de sakkunniga i likhet med luftskyddsinspektionen finna det böra uttryckligen

angivas, att uppskattningen av antalet personer skall hänföra sig

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

till krigsförhållanden. Mera tveksamt synes vara, huruvida man i enlighet

med luftskyddsinspektionen för underlättande av utrymmesberäkningen bör

i lagen införa en särbestämmelse örn beräknande av storleken av skyddsrum

i bostadshus. Även örn de sakkunniga finna vissa skäl tala för att en dylik

särskild norm icke skall lagfästas, ha de sakkunniga emellertid ansett sig

böra, med några smärre jämkningar i huvudsakligen förtydligande syfte, upptaga

bestämmelsen i sitt lagförslag. Orsaken härtill är angelägenheten för

vederbörande fastighetsägare att något så när lätt kunna bedöma omfattningen

av deras skyldigheter i förevarande hänseende, särskilt då det gäller

nybyggda fastigheter. 1 fråga örn redan befintliga fastigheter torde det vara

nödvändigt att genom övergångsbestämmelser tillse, att örn skyddsrumsanordningar

en gång godkänts, ökad skyddsrumsskyldighet icke utan särskilda skäl

ålägges vederbörande fastighetsägare.

Beträffande skyddsrum för hamnanläggning samt järnvägs-, spårvägs- och

busstation yttra de sakkunniga:

Inom område, där skyldighet att anordna enskilda skyddsrum föreligger,

bör enligt de sakkunnigas mening skyldighet att anordna skyddsrum vid anläggningar

av här ifrågavarande art principiellt vara beroende av, huruvida

det kan anses vanligt, att människor vistas där. Emellertid kan det mången

gång framstå såsom ganska orimligt, att skyddsrum för trafikanter skall anordnas

vid dylik trafikanläggning, örn nära intill densamma finnes allmänt

skyddsrum, till vilket trafikanterna lämpligen kunna taga sin tillflykt. För

den skull har beträffande samtliga här ifrågavarande anläggningar stadgats,

att vid beräkning av skyddsrummets storlek hänsyn icke behöver tagas till

trafikanterna, i den mån de anses kunna erhålla skydd i allmänt skyddsrum.

De sakkunniga ha dock ansett, att avtal i sistberörda hänseende bör

vara träffat mellan folkskyddsdistriktet samt anläggningens ägare. Är beträffande

viss station det förhållandet förhanden, att samtliga trafikanter

kunna inrymmas i dylikt offentligt skyddsrum och finnes ingen vid stationen

anställd personal, bör någon skyldighet att inrätta skyddsrum för stationen

icke föreligga.

Yttrandena över hemortsförsvarssak
kunnigas

förslag.

Luftskyddsinspektionen anför:

Enligt nu gällande anvisningar skall till utgångspunkt för beräkningarna

av skyddsrummens storlek tagas det antal personer som i fredstid vistas i

byggnaden. I de över inspektionens förslag till ny luftskyddslag avgivna

yttrandena ha flera myndigheter uttalat sig för en utvidgning av skyddsutrymmena,

så att dessa inrymma hela det antal personer som under fredstid

vistades inom byggnaden. Denna ståndpunkt har motiverats med önskvärdheten

av att bereda de skyddssökande liggplats i skyddsrummen, ävensom

den synpunkten att befintliga bostäder i stor utsträckning komma att tagas

i anspråk av genom bombanfall husvilla personer. Inspektionen ansluter sig

till nyssnämnda synpunkter, som äga stöd av de senaste erfarenheterna från

stormaktskriget. Skyldigheten att i fråga örn bostadshus uppföra skyddsrum

för hela det antal personer, som i fredstid äro bosatta inom byggnaden, torde

dock skäligen böra begränsas till att gälla nybyggnader. För redan befintliga

byggnader böra däremot de i 68 § andra stycket föreslagna bestämmelserna

tillämpas.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

155

Utrymningskommissionen yttrar:

Enligt kommissionens uppfattning bör skyddsrumsbehovet icke i något avseende

beräknas med utgångspunkt från den förutsättningen, att viss del av

befolkningen under krig till följd av utrymning icke längre vistas i sina hemorter.

Luftskyddsutrymning, vilken är den enda form av utrymning, som i

förevarande hänseende skulle kunna tänkas vara av betydelse, finnes för

närvarande planlagd i 84 av de cirka 380 luftskyddsorterna. Det är emellertid

fullt klart, att alla de angivna 84 luftskyddsorterna icke samtidigt komma att

bli föremål för utrymning. Planläggningen är endast att betrakta som en

beredskapsåtgärd för det fall att förhållandena under krig skulle bli sådana

att luftskyddsutrymning av någon av de ifrågakommande orterna skulle visa

sig nödvändig eller önskvärd. Endast i fråga örn några få av de största städerna

framstår det som sannolikt att luftskyddsutrymning kommer att visa sig lämplig

i varje krigsfall.

Luftskyddsutrymning planlägges endast för vissa befolkningsgrupper inom

de av planläggningen berörda orterna. Dessa grupper kunna beräknas utgöra

i regel 25—30 % av befolkningen å varje ort. Örn luftskyddsutrymningen

blir frivillig, vilket kommissionen av olika skäl anser sig böra räkna med

åtminstone för den första tiden, blir antalet personer, som vid utrymningen

lämna orten, sannolikt lägre än angivna procenttal. Hur stor minskning av

invånarantalet i viss byggnad, som kan åstadkommas genom luftskyddsutrymning,

låter sig sålunda icke på förhand beräkna.

Det är icke sannolikt att luftskyddsutrymning hinner verkställas före ett

krigsutbrott. Troligen kunna verkställighetsåtgärderna påbörjas först i samband

med krigsutbrottet. Detta betyder emellertid, att åtminstone under den

första tiden utrymningsmöjligheterna komma att vara begränsade. Militära

behov av transportmedel, svårigheter att bedöma vart transporterna lämpligen

kunna dirigeras m. fl. omständigheter kunna verka fördröjande eller

hindrande på utrymningsåtgärderna. Under alla omständigheter måste man

räkna med att utrymning av de större städerna kommer att taga relativt lång

tid i anspråk på grund av den ringa tillgången på transportmedel.

På grund av anförda omständigheter bör man vid beräkning av skyddsrumsbehovet

utgå ifrån att vid ett överraskande krigsutbrott hela civilbefolkningen

finnes kvar i luftskyddsorterna. På grund härav bör skyldigheten

att inrätta skyddsrum i bostadshus icke såsom de sakkunniga föreslagit begränsas

till 2/3 av varje byggnads invånarantal. En viss begränsning —- dock

icke så stor som med Vs av detta invånarantal —- skulle möjligen kunna

motiveras av den omständigheten, att alla krigstjänstskyldiga personer vid

ett krigsutbrott kunna förutses omedelbart bli inkallade till militärtjänst.

Även en sådan begränsning är dock enligt kommissionens uppfattning oriktig.

Det måste nämligen tagas med i beräkningen att genom skador å bostadsbebyggelsen

en mycket stor del av luftskyddsorternas befolkning kan bli

hemlös. För dessa hemlösa måste inkvartering huvudsakligen ordnas genom

inkvartering i oskadade bostadslägenheter. Då någon reserv av bostadslägenheter

icke kan beräknas stå till förfogande måste bebodda lägenheter sannolikt

i de flesta fall tagas i anspråk för inkvarteringen. Detta innebär, att

antalet invånare i bostadshusen under krig i talrika fall kommer att överstiga

invånarantalet under fred.

Kommissionen vill sålunda föreslå, att skyddsrumsskyldigheten icke begränsas

till */* av det antal personer, som under fred äro bosatta i viss fastighet.

Även i fråga örn äldre fastigheter bör viss möjlighet finnas att föreskriva

utbyggnad av skyddsrummen örn dessa beräknats för allt för ringa

antal personer.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Sveriges fastighetsägareförbund anser det icke vara rationellt att ställa behovet

av skyddsrumslokaler i relation till »boendeförhållandena» i fred, enär

det ju vore under krig, som skyddsrummen skulle fylla sitt ändamål, och storleken

av skyddsrummen syntes böra anpassas efter det antal personer, som

kunde beräknas komma att under krig och icke under fred vistas i byggnaden.

Den praktiska erfarenheten inom förbundet syntes utvisa, att en mycket stor

del av hyresgästerna, däribland alla äldre personer och mödrar med småbarn,

utginge från att de vid krig begåve sig från de orter, som ansåges hotade. Den

föreslagna två tredjedelsgränsen syntes därför vara tilltagen i överkant.

Skyddsbehovet syntes i stället böra bedömas från fall till fall. I alla händelser

vore det förkastligt att låsa fast tillämpningen på sätt som skedde

genom att ordet minst kommit till användning.

Civil försvarsutred n ingens förslag.

I 37 § i förslaget till civilförsvarslag har skillnad gjorts mellan bostadshus

och andra anläggningar och byggnader. I fråga örn de förra

skall enligt förslaget gälla, att enskilt skyddsrum skall kunna hysa

minst så många personer, som under fredstid i allmänhet äro bosatta inom

byggnaden. I fråga örn annan anläggning eller byggnad än bostadshus skall

gälla samma regel som den av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna huvudregeln,

varjämte gjorts motsvarande tillägg beträffande skyddsrum för hamnanläggning

eller för järnvägs-, spårvägs- eller busstation ävensom beträffande

samlingslokaler som i hemortsförsvarssakkunnigas förslag, dock med den skillnaden

att hänvisningen till överenskommelse mellan anläggningens eller stationens

ägare, å ena, samt folkskyddsdistriktet, å andra sidan, borttagits. I förslaget

finnes därjämte i 42 § motsvarighet till 74 § i hemortsförsvarssakkunnigas

förslag samt även liknande övergångsbestämmelse som i sistnämnda

förslag

I motiveringen anför civilförsvarsutredningen:

Utredningen ansluter sig för sin del till den principiella syn på skyddsrumsfrågan

för bostadsfastigheter, som luftskyddsinspektionen och utrymningskommissionen

givit uttryck åt. Det är enligt utredningens mening av

väsentlig betydelse för vårt lands förmåga att motstå fientliga angrepp att

bostadsfastigheterna i de tättbebyggda orterna äro försedda med skyddsrum

i en omfattning, som med någorlunda stor säkerhet kan beräknas förslå för

samtliga invånare i fastigheten under krigstid. Vid beräkningen av hur stort

detta behov är får man, såsom framgår av utrymningskommissionens yttrande,

icke förutsätta, att någon som helst utrymning kommit till stånd när skyddsrummen

behöva tagas i anspråk. Beräkningarna av utrymmesbehovet böra

över huvud taget icke grundas på någon uppskattning av hur många personer,

som av olika anledningar under krig komma att lämna sina bostäder. Sådana

beräkningar torde i regel leda till att skyddsrumsbehovet uppskattas

alltför lågt. Två särskilda omständigheter tala nämligen för att detta behov

principiellt bör uppskattas relativt högt. Den ena av dessa omständigheter

är den, att man enligt erfarenheterna från det pågående kriget måste räkna

med att luftangrepp, som upprepas med korta mellantider, kunna tvinga befolkningen

att under längre tider tillbringa hela nätterna i skyddsrummen.

Detta medför, att skyddsrummen böra beräknas med tanke på att liggplatser

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 157

måste anordnas för de skyddssökande. Ju drägligare förhållanden dessa kunna

beredas i skyddsrummen, desto bättre bevaras deras arbetsförmåga och därmed

deras förmåga att göra sin insats inom det totala försvaret. Den andra

omständighet, som i förevarande hänseende måste beaktas, är behovet av

skyddsrum för utbombade. Det är att förutse, att förstörelse av bostadshus

under krig kommer att tvinga till ett väsentligt hårdare utnyttjande av de

oskadade bostadsutrymmena än under fred, varigenom också behovet av

skyddsrumsplatser för de oskadade bostadshusen ökas. Visserligen måste den

utvägen utnyttjas, att genom utrymning tunna ut befolkningen i de för luftangrepp

mest utsatta orterna, men nödvändigheten av att hålla produktionen

i gång sätter en gräns härför. Beräknas utrymmena i skyddsrummen

alltför snävt löper man alltså risken att dessa, efter det att delar av bostadsbebyggelsen

förstörts, icke förslå.

Starka skäl tala tydligen för att ifrågavarande regel bör gälla såväl redan

befintliga hus som nybyggnader. Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser,

som bestämmelsens utsträckande till den befintliga bebyggelsen skulle

ha för den, som redan inrättat skyddsrum i den omfattning myndigheterna

tidigare bestämt, har utredningen icke ansett sig kunna föreslå, att bestämmelsen

skall gälla annat än vid nybyggnader. På grund härav har utredningen

i övergångsbestämmelserna till civilförsvarslagen föreslagit en föreskrift av

det innehåll, att därest jämlikt de före lagens ikraftträdande gällande bestämmelserna

för anläggning eller byggnad inrättats enskilt skyddsrum, som blivit

i vederbörlig ordning godkänt, skyldighet att bygga nytt skyddsrum eller

utöka det godkända skyddsrummet icke på grund av stadgandena i 37 § må

åläggas byggnadens eller anläggningens ägare, för såvitt icke särskilda skäl

det föranleda. Utredningen vill dock framhålla, att det enligt utredningens

mening bör tågås i övervägande att i fråga örn orter, där behovet av enskilda

skyddsrum hittills beräknats särskilt lågt, föranstalta örn en viss utbyggnad

av skyddsrummen. Dessutom må anmärkas att örn skyldigheten att inrätta

enskilda skyddsrum utsträckes till ort eller område, där sådan skyldighet

icke tidigare gällt, den i 37 § första stycket intagna bestämmelsen givetvis

skall gälla.

Yttrandena över civilförsvarsutred
ningens

förslag.

Luftskyddschefen i Stockholm instämmer i vad utredningen åberopat

till förmån för ökade krav på skyddsrumskapaciteten i bostadshus men

ifrågasätter, örn icke tungt vägande skäl förelåge att tillämpa de för

bostadshus gällande reglerna jämväl på andra byggnader. Det måste anses

ligga en allvarlig svaghet däri, att frågan örn skyddsrummens storlek skulle

vara beroende av en så osäker faktor som evakuering. Omständigheterna

kunde i händelse av allvar lätteligen bliva sådana, att byggnader och lokaler,

som ursprungligen ansetts böra helt eller delvis utrymmas, komme att i oförminskad

utsträckning utnyttjas för sitt ändamål eller tagas i anspråk för

andra uppgifter. Ett anfall från luften kunde mycket väl komma så överraskande,

att utrymning ännu icke hunnit igångsättas eller genomföras, och

ett långvarigt krig kunde tänkas medföra sådana växlingar i anfallsintensiteten,

att lugnare perioder följde på mera oroliga med påföljd, att en återflyttning

i större eller mindre grad ägde rum. Icke minst i fråga om under
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Marits proposition nr 268.

visningsanstalter och restauranger vore det av största vikt, att tillräckliga

skyddsutrymmen funnes. Det vore nämligen att räkna med att skolorna i

stor utsträckning behövde tagas i anspråk som härbärgen, och det bomme

med all säkerhet att visa sig nödvändigt att i betydande omfattning utnyttja

restaurangerna för utspisning av utbombade. Även om genom en planläggning

lämpliga lokaler undantoges för nu angivna ändamål, kunde verkligheten

bjuda på sådana överraskningar, att ett stort antal av de planerade

utrymmena icke längre vore användbara efter ett förödande bombanfall. Av

stort värde vore det att i ett sådant läge ha tillgång till reserver. Sedan

numera såväl kommunala som vissa enskilda skolor kunde erhålla statsbidrag

i anledning av skyddsrumsbyggen, syntes skyddsrumsfrågan ligga tämligen

väl till beträffande undervisningsanstalter men med restaurangerna torde det

vara sämre ställt i detta avseende.

Luftskyddsinspektionen framhåller, att skyddsrum hittills endast i begränsad

omfattning ordnats för restauranggäster. Detta torde vid krig medföra,

att de restauranger, som icke vore försedda med tillräckliga skyddsrum,

komme att få inställa sin rörelse, vilket syntes betänkligt, särskilt med hänsyn

till behovet av dylika lokaler för utspisning efter större bombanfall.

Skyddsrumsplikt borde uttryckligen stadgas för restauranger och dylika

näringsställen, varvid skyddsrummets storlek förslagsvis kunde inskränkas

till att motsvara besöksfrekvensen i krig.

Byggnadsstyrelsen är tveksam, huruvida den i övergångsbestämmelserna

föreslagna eftergiften i fråga örn skyddsrummens storlek borde utan vidare

godtagas. Därest ej särskilda förhållanden förelåge, borde någon skillnad

i sådant hänseende icke ifrågakomma mellan skyddsrum inom befintliga byggnader

och nybyggnader. Uppenbart syntes vara, att beträffande de inom

äldre fastigheter boende personer, vilka icke kunde få plats i redan färdigställda

skyddsrum, särskilda åtgärder måste vidtagas för att bereda dem

nödigt skydd. Funnes icke annan utväg, måste de allmänna skyddsrummen

tagas i ansjuåk för ändamålet.

C. Skyddsrummens läge och beskaffenhet.

Gällande bestämmelser.

Jämlikt 3 § andra stycket skyddsrumslagen skall skyddsrum anordnas

på sådan plats inom eller invid anläggning eller byggnad, för vilken det

är avsett, att det utan tidsutdräkt kan uppsökas av dem, som vistas i anläggningen

eller byggnaden.

Enligt 4 § samma lag skall skyddsrum utföras på det sätt, som med hänsyn

till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet är mest ändamålsenligt och

skall erbjuda skydd åtminstone mot splitter från bomber och andra vid explosion

kringkastade föremål ävensom mot stridsgaser. Skyddsrum, som är beläget

inom eller i omedelbar närhet av byggnad, skall ha sådan hållfasthet,

att det kan beräknas motstå den belastning, som kan uppkomma, örn byggnaden

sammanstörtar. Skyddsrum vid industriell anläggning, som enligt av

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 159

Konungen meddelade föreskrifter hänförts till anläggningar av krigsviktig

natur, skall så långt möjligt erbjuda skydd jämväl mot direkt bombträff.

Hemortsförsvarssakkunuigas förslag.

I fråga örn enskilt skyddsrums läge är i 69 § förslaget till folkskyddslag

motsvarande bestämmelse upptagen som i 3 § andra stycket skyddsrumslagen.

Beträffande skyddsrums beskaffenhet ha hemortsförsvarssakkunniga, i

överensstämmelse med den terminologi, som kommit till uttryck i luftskyddsinspektionens

anvisningar, infört begreppen normalskyddsrum och splitterskyddsrum.

Som normalskyddsrum betecknas skyddsrum, som i alla riktningar

skyddar mot splitter från bomber och andra vid explosion kringkastade

föremål ävensom mot stridsgaser samt, örn det är beläget inom eller

i omedelbar närhet av byggnad, har sådan hållfasthet, att det motstår den belastning,

som kan uppkomma, örn byggnaden sammanstörtar. Som splitterskyddsrum

betecknas skyddsrum, som fyller dessa fordringar utom i fråga örn

skyddet mot stridsgaser.

Jämlikt 70 § skall enskilt skyddsrum, som är avsett för mer än tio personer,

uppfylla kraven på normalskyddsrum. Enskilt skyddsrum av mindre

storlek må anordnas som splitterskyddsrum, för så vitt icke länsstyrelsen i

särskilt fall med hänsyn till belägenheten av anläggning eller byggnad, för

vilken skyddsrummet är avsett, förordnar, att detsamma skall uppfylla kraven

på normalskyddsrum. I motiveringen framhålla de sakkunniga, att sådant

förordnande vore tänkbart framför allt i tättbebyggda områden, där gas

hade tendens att kvarligga.

Vidare bör i detta sammanhang nämnas stadgandet i 72 §, enligt vilket

skyddsrum och där vidtagna byggnadstekniska anordningar skola vara av

stadigvarande natur, dock att örn skyddsrum inrättas i redan färdigställd

byggnad och stadigvarande anordningar skulle medföra oskälig kostnad, anordningar

av provisorisk natur må vara tillräckliga. I samma paragraf är

därjämte intagen bestämmelse av innehåll, att förändringar av de byggnadstekniska

anordningarna i skyddsrum eller sådant utnyttjande av skyddsrum,

som inkräktar på utrymmet därstädes, må ske allenast i enlighet med de

föreskrifter, som Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksfolkskyddschefen

därom utfärdar. I motiveringen nämna de sakkunniga såsom

anordningar av provisorisk natur sandsäckar eller sandlådor till skydd för

fönster, lösa stöttor till hinder mot ras och dylikt.

Slutligen stadgas i 74 § att, där särskilda omständigheter det föranleda,

Konungen äger för visst fall förordna, att skyddsrum skall fylla större krav

på skyddsförmåga och utrymme än vad av kapitlets bestämmelser eljest följer.

Yttrandena över hemortsförsvars
sakkunnigas

förslag.

Luftskyddsinspektionen anser, att då själva byggnadskroppen ofta utgjorde

det största skyddet vid bombnedslag, det borde i lagtexten föreskrivas,

att skyddsrummen i nybyggnader generellt skulle förläggas inom byggnaden.

Inspektionen anför vidare:

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. May.ts proposition nr 268.

Yad beträffar definitionen på normalskyddsrum vill inspektionen föreslå,

att orden »i alla riktningar» utgå såsom överflödiga. Inspektionen vill i detta

sammanhang upplysningsvis meddela, att enligt nu gällande anvisningar skyddet

mot splitter ovanifrån icke behöver vara lika starkt som skyddet mot

splitter från sidorna.

De skadeverkningar som orsakas av en bombbrisad äro bland annat i hög

grad beroende av den s. k. detonationsvågen. Det måste anses minst lika

angeläget, att skydd beredes mot verkningarna från detonationsvågor som

mot splitterverkan. Orsaken till att detta begrepp tidigare icke medtagits

i lagtexten beror på att kännedomen örn detonationsvågornas verkningar

varit tämligen begränsad.

Sundsvalls stad anser, att även skyddsrum avsedda för mera än tio personer

icke behövde utföras gastäta, enär det i stället vore billigare att förse

befolkningen med effektiva gasmasker. Krigets utveckling hade snarast gått

i den riktningen, att det skydd, som skulle erhållas därigenom, att skyddsrummen

gjordes gastäta, hade ännu mindre betydelse än tidigare. Östersunds

stad ifrågasätter likaledes, örn icke splitterskydd, eventuellt friliggande, borde

få anordnas i större utsträckning i stället för normalskyddsrum, detta särskilt

när bebyggelsen utgjordes av trähus.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och luftskyddschejen i Göteborg anföra

beträffande 72 §, att dispens från skyldigheten att göra de byggnadstekniska

anordningarna i skyddsrum i redan färdigställd byggnad stadigvarande syntes

böra medgivas icke blott om kostnaden skulle bliva oskälig utan även

i de fall, där stadigvarande anordningar skulle medföra synnerlig olägenhet.

Sveriges fastighetsägareförbund anser 72 § böra utgå och anför härom.

Käckvidden och innebörden av detta stadgande är synnerligen oklar. Den

knapphändiga motiveringen kan icke heller sägas lämna någon tillfyllestgörande

vägledning. I själva verket ha de sakkunniga undvikit att söka

närmare bestämma vad som utmärker att en skyddsrumsanordning är av

stadigvarande natur. Inför det nu framlagda förslaget ha de fastighetsägare,

som anordnat sina skyddsrum i enlighet med myndigheternas _ anvisningar

och fått rummen godkända, anledning att med viss oro fråga sig, huruvida

de byggnadstekniska anordningar som vidtagits skulle kunna, såsom de sakkunniga

föreslå, underkännas och nya anordningar påfordras på grund av

bestämmelser, som icke ha lags natur utan som meddelas av Kungl. Majit

eller riksfolkskyddschefen. Det är ju nämligen att observera, att den föreslagna

övergångsbestämmelsen, enligt vilken redan förefintliga och godkända

skyddsrum icke skulle behöva förändras utan att särskilda skäl därtill föranledde,

icke avser skyldigheterna enligt 72 § utan allenast skyldigheterna

enligt 68 §. Paragrafen tycks innebära, att skyddsrumsanordningarna skola

bibehållas även efter inträdd fred och sålunda utgöra skydd mot fientlig verksamhet

under ett kommande krig. Förslaget i vad det avser förbud mot att

utnyttja skyddsrum på ett sätt, som inkräktar på utrymmet därstädes, skulle

sålunda vara att tolka så att förbudet skulle gälla jämväl sedan fred slutits i

det nu pågående kriget och fastighetsägarna sålunda för framtiden vara

beroende av Konungens eller riksfolkskyddschefens medgivande för att

exempelvis få låta en hyresgäst disponera skyddsrummet eller del därav.

Förbundet håller före att dylika bestämmelser, hur förutseende de än må

vara, gripa för långt.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Civilförsvarsutreilningens förslag.

Beträffande skyddsrummens läge har utredningen i 39 § föreslagit ett

stadgande av innehåll, att enskilt skyddsrum skall vara anordnat inom den

anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett. I andra stycket av paragrafen

stadgas, att enskilt skyddsrum skall vara så beläget, att det utan tidsutdräkt

kan uppnås av dem, som vistas i den anläggning eller byggnad, för

vilken det är avsett, och i övrigt anordnas på det sätt, som med hänsyn till

anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge är mest ändamålsenligt.

Yad angår skyddsrummens beskaffenhet har utredningen föreslagit, att

skyddsrum skall vara så beskaffat, att det åtminstone skyddar mot splitter

från bomber och mot andra vid explosion kringkastade föremål ävensom mot

rök- och stridsgaser samt jämväl i övrigt erbjuder skäligt skydd mot andra

verkningar av bomber än omedelbar träffverkan. Särskilt skall iakttagas, att

skyddsrum, som är beläget inom eller i omedelbar närhet av byggnad, skall

ha sådan hållfasthet, att det motstår den belastning, som kan uppkomma, örn

byggnaden sammanstörtar. Skyddsrum skall vara försett med reservutgång

och må, örn det är avsett för högst tio personer, anordnas utan att det erbjuder

skydd mot rök- och stridsgaser, för så vitt icke länsstyrelsen i särskilt fall med

hänsyn till belägenheten av anläggningen eller byggnaden annorlunda förordnar.

I 42 och 43 §§ äro upptagna bestämmelser av i stort sett samma innehåll

som 74 respektive 72 § förslaget till folkskyddslag.

I motiveringen framhåller utredningen, att på skyddsrummen som regel

måste ställas det kravet, att de skulle erbjuda visst skydd jämväl mot

lufttryckverkningarna av bomber, som briserade vid sidan av skyddsrummen.

Å andra sidan vore det enligt utredningens mening över huvud taget icke

möjligt att annat än i rent tekniska termer objektivt angiva kraven på skyddsförmåga

i förevarande hänseende.

Utredningen finner erforderligt att det, på motsvarande sätt som föreslagits

i fråga om skyddsrumsutrymmets storlek, föreskreves, dels att

bestämmelsen i 39 § örn att skyddsrum skulle anordnas inom anläggning

eller byggnad icke förpliktade den som tidigare anordnat godkänt

skyddsrum att inrätta nytt skyddsrum, dels ock att bestämmelserna i

43 § första stycket örn skyddsrums och byggnadstekniska anordningars natur

icke skola förplikta någon att vidtaga förändringar i dessa hänseenden i

redan godkänt skyddsrum. Dock har utredningen jämväl i dessa fall velat

bereda länsstyrelsen möjlighet att tillämpa de nya bestämmelserna då särskilda

skäl därtill vore.

Yttrandena över civilförsvarsutred
ningens

förslag.

Byggnadsstyrelsen anser föreskriften att skyddsrum skall bereda skydd

mot lufttryckverkan vid bombbrisad vara överflödig i fråga om skyddsrum

i källarutrymmen eller helt under mark, då sådana skyddsrum i vart fall

torde vara skyddade för dylik skadegörelse. Beträffande skyddsrum ovan

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. 09* 44 ] 1

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

mark torde intet vara att erinra mot föreskriften, förutsatt att erfarenheterna

från de krigförande länderna bekräftat, att dessa anordningar vore behövliga

och kunde göras fullt effektiva. Kostnaderna för dylika anordningar ställde

sig synnerligen höga, och det vore ännu ovisst, om kostnaderna stöde i rimlig

proportion till den ökade säkerhetsgraden. — Anordnandet av skyddsrum

av tillräcklig storlek inom den anläggning eller byggnad, för vilken det vore

avsett, kunde i vissa fall medföra oöverkomliga svårigheter. Med hänsyn

därtill syntes lämpligt medgiva, att skyddsrum finge anordnas i omedelbar

anslutning till byggnad såsom friliggande skyddsrum eller tunnelskyddsrum.

De särskilda fordringar, som borde ställas på dylika skyddsrum, kunde lämpligen

angivas i tillämpningsföreskrifterna. Därigenom undvekes det av utredningen

föreslagna dispensförfarandet, vilket syntes medföra en tidskrävande

och enligt styrelsens mening överflödig omväg.

Sveriges industriförbund framhåller, att förordnande enligt 42 § örn att

skyddsrum skulle fylla större krav på skyddsförmåga och utrymme än enligt

huvudreglerna torde meddelas endast då ett viktigt allmänt intresse påkallade

det. De extra kostnader, som med stöd av bestämmelsen i fråga

ålades någon, borde därför bäras av det allmänna.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ställer sig betänksam till skyldigheten

att inreda gastäta skyddsrum, då många fastigheter vöre av sådan beskaffenhet,

att stora svårigheter uppstode att i dem inrätta gastäta skyddsrum samt

erfarenheterna från det pågående kriget icke kunde anses ha givit stöd

för uppfattningen, att behov förelåge av gastäta skyddsrum, åtminstone icke i

mindre fastigheter. För många mindre kapitalstarka fastighetsägare kunde

skyldigheten att bygga skyddsrum medföra oöverstigliga ekonomiska svårigheter.

1). Källarmursgenombrott.

I framställningar den 31 augusti 1942 och den 7 september 1943 har luftskyddsinspektionen

hemställt örn medel till anordnande av källarmursgenombrott

med ändamål att i fastighet i sammanhängande kvartersbebyggelse åstadkomma

förbindelse till bredvidliggande fastighets källare. I anledning härav

har Kungl. Majit i proposition nr 2 till innevarande års riksdag föreslagit

anvisande å tilläggsstat II för budgetåret 1943/44 av ett anslag å 500 000 kronor

för planläggning av källarmursgenombrott i sammanhängande kvartersbebyggelse.

Riksdagen har bifallit Kungl. Majits förslag.

Gällande lagstiftning innehåller icke några bestämmelser örn källarmursgenombrott.

Ej heller hemortsförsvarssakkunnigas förslag upptager något stadgande

i detta hänseende.

Civilt!) rsvarsutredningens förslag.

I civilförsvarsutredningens förslag är stadgande härom upptaget i 45 §.

Jämlikt första stycket i denna paragraf skall ifrågavarande skyldighet föreligga

inom område, där enligt fastställd organisationsplan verkskydd och

hemskydd skola vara organiserade och där sålunda skyldighet att inrätta en
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skilda skyddsrum gäller. Källarmursgenombrott skola anordnas för byggnad

med minst tre våningar samt för sammanhängande bebyggelse, vari ingår

sådan byggnad, så framt byggnaden eller bebyggelsen har en längd av minst

fyrtio meter. Källarmursgenombrotten ha definierats så att i nyssnämnda

byggnad eller bebyggelse källarmurarna skola vara försedda med de öppningar,

som utöver reservutgångar erfordras för att skyddsrum i källare under

byggnaden eller bebyggelsen skola erhålla de förbindelser utåt, vilka äro

påkallade av hänsyn till möjligheten att byggnad till följd av luftanfall helt

eller delvis sammanstörtar. Den omfattning, vari källarmursgenombrott skola

vara anordnade, skall enligt 45 § andra stycket bestämmas av länsstyrelsen.

I motiveringen yttrar utredningen:

Tillgängliga uppgifter rörande verkningarna av luftangrepp mot större

samhällen under det pågående kriget utvisa med all tydlighet, att särskilt vid

sammanhängande kvartersbebyggelse luftangreppen ofta få till resultat, att

personer, som vistas i skyddsrummen, bli instängda genom att rasmassor

blockera utgångarna. Örn möjlighet finnes att från källaren i ett nedrasat hus

vinna tillträde till källaren i ett angränsande hus, ökas väsenligt möjligheterna

för de innestängda att taga sig ut eller, örn de icke kunna göra detta

på egen hand, för hjälpmanskapet att taga sig in till dem.

Utredningen finner det därför vara i hög grad angeläget, att bestämmelserna

örn skyddsrum kompletteras med föreskrifter örn anordnande av dylika

förbindelser mellan källarna i sammanhängande bebyggelse. Utredningen kan

för sin del icke ansluta sig till en sådan tanke som att källarmursgenombrott

nu endast skola planeras men att med genomförandet av åtgärderna skall

anstå intill dess att ett krigsutbrott är omedelbart förestående eller eljest

högre beredskap intages. Möjligheterna att i ett läge av antydd art verkställa

de planlagda genombrotten synas mycket små. Utredningen anser sålunda,

att åtgärderna böra genomföras så snart som möjligt och att därför

en allmän skyldighet att verkställa källarmursgenombrott i sammanhängande

bebyggelse av viss typ bör föreskrivas.

Utredningen säger sig ha övervägt att i lagen mera exakt angiva, i vilken

omfattning källarmursgenombrott skulle anordnas, men kommit till den uppfattningen

att en dylik bestämmelse skulle bliva ohanterlig på grund av de

många alternativ i fråga örn byggnadernas och skyddsrummens anordning,

som måste beaktas. Bestämmelserna borde avse såväl befintlig bebyggelse

som nybyggnader.

Jämlikt 60 § sista stycket skall ifrågavarande skyldighet åvila fastighetsägaren.

Utredningen anför härom, att skyldigheten principiellt vore att betrakta

som en utvidgning av skyldigheten att inrätta enskilda skyddsrum.

I överensstämmelse med det betraktelsesätt, som alltid varit rådande med

avseende på skyddsrumskostnaderna, borde därför även kostnaderna för källarmursgenombrotten

bestridas av fastighetsägarna.

Yttrandena över eivilförsvarsutred
ningens

förslå#.

Luftslcyddsinspektionen finner den föreslagna principen att kostnaderna

för källarmursgenombrott i befintliga fastigheter skola åvila fastighetsägarna

icke vara tillfredsställande ur rättvisesynpunkt. Äldre och ekonomiskt mindre

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

bärkraftiga fastigheter hade i regel grundmurar av granit, vilka ofta vore metertjocka,

medan moderna och ekonomiskt mera bärkraftiga fastigheter hade

grundmurar av betydligt klenare dimensioner. Kostnaderna i förra fallet

krun me. därför genomsnittligt att med säkerhet bliva avsevärt större än i det

senare fallet. Kostnadsfördelningen mellan fastigheterna komme även att

medföra vissa svårigheter. Kostnadsfördelningen kunde ske antingen genom

att kostnaden för varje genombrott delades lika mellan de två berörda fastigheterna,

eller i proportion till antalet personer, som berördes av åtgärden

eller i förhållande till fastigheternas taxeringsvärde. Inspektionen fortsätter:

Överståthållarämbetets luftskyddsbyrå har tillsammans med byggnadsnämnden

i Stockholm i detalj rekognoscera! källarmursgenombrott för 15

fastigheter på Östermalm, vilka tillsammans utgöra kvarteret Rådjuret. I 11

fall utgöres grunden av granitmurar av betydande tjocklek.

En sammanställning av kostnaderna ger följande tablå:

Kostnad per fastighet1

» » lägenhet

» - eldstad1 2 * 4

» » person ..

Medeltal

Maximum

Minimum

kr.

kr.

kr.

1 200: —

3 1 500: —

4 565: —

47: —

210: —

9:90

15: —

68: —

3:50

18: —

245: —

4:05

Yad nu sagts bör dock på intet vis tagas såsom anledning till ytterligare

dröjsmål med källarmursgenombrottens utförande, då betydelsen av desamma

på sista tiden ytterligare bestyrkts genom rapporter från konkreta fall i Tyskland,

där ett stort antal människoliv kunnat räddas tack vare källarmursgenombrotten.

Byggnadsstyrelsen understryker kraftigt behovet av källarmursgenombrott

och åberopar därvid, att erfarenheterna från Tyskland utvisat det oundgängliga

behovet av att utgången till det fria från skyddsrum förlädes så långt som

möjligt från dessa, till undvikande av att den bombskadade byggnadens nedrasade

murverk tilltäppte utgångarna från byggnadens i källaren belägna

skyddsrum. En väsentlig förbättring av utrymnings- och räddningsmöjligheterna

kunde vinnas genom källarmursgenombrotten.

Sveriges fastighetsägareförbund har ej någon principiell erinran mot att

källarmursgenombrott komme till utförande. Som förutsättning för skyldighet

att företaga genombrott bör enligt förbundets mening angivas, att byggnaden

vore sammanbyggd med en eller flera byggnader. Förbundet bestrider

emellertid, att ur skyldigheten att anordna skyddsrum kunde härledas någon

som helst skyldighet att bestrida kostnaderna härför. Enligt den i Danmark

gällande förordningen ålåge det fastighetsägarna att föranstalta örn källarmursgenombrott,

där sådana enligt förordningen skulle ske samt att bestrida

de därmed uppkomna kostnaderna mot att ersättning senare erhölles av statsmedel.

Ersättningen utginge därvid enligt en i förordningen fastställd taxa

1 Halva kostnaden av de två genombrott sorn beröra fastigheten.

2 Eldstad = bostadsrum eller kök.

8 Dubbla granitmurar, sammanlagt 2,5 rn.

4 Dubbla betongmurar, sammanlagt 0,80 m.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 165

för varje genombrott. Ersättningen vore så beräknad, att den i genomsnitt

praktiskt taget fullständigt borde kunna täcka fastighetsägarnas utgifter.

Förbundet framhåller, att källarmursgenombrotten utgjorde en allmän försvarsåtgärd,

vars kostnader borde täckas av allmänna medel.

Jämväl i åtskilliga andra yttranden påpekas, att statsbidrag borde utgå

till källarmursgenombrotten, så att kostnaderna helt eller delvis täcktes med

statsmedel.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser föreskrifterna örn källarmursgenombrott

böra erhålla sådan formulering, att därav tydligt framginge, att skyldighet

att vidtaga anordningen i fråga förelåge jämväl beträffande sammanhängande

kvartersbebyggelse, även örn kvarterssida icke holle den i bestämmelsen angivna

längden. Länsarkitekten i Örebro län finner källarmursgenombrott böra

komma till utförande även i byggnader med mindre än tre våningar, så snart

bebyggelsen vore sammanhängande till större längd än 40 å 50 meter.

I likhet med civilförsvarsutredningen anser jag bestämmelserna örn skyddsrum

och källarmursgenombrott böra upptagas i civilförsvarslagen.

Beträffande omfattningen av skyldigheten att inrätta skyddsrum ha både

hemortsförsvarssakkunniga och civilförsvarsutredningen så till vida föreslagit

en utvidgning av vad i sådant hänsende nu gäller, att skyddsrumsskyldighet

inom område, där verkskydd och hemskydd skola vara organiserade, principiellt

skulle föreligga beträffande samtliga byggnader, inom vilka människor

bodde eller eljest vanligen vistades. Även örn skäl tala för en sådan utvidgning

främst i fråga örn nya byggnader anser jag mig dock —- med hänsyn

till att i många fall en alltför tung ekonomisk börda därigenom skulle

läggas på vederbörande fastighetsägare, vilka ofta torde utgöras av innehavare

av egna hem — icke böra förorda densamma utan i stället föreslå att

i detta hänseende nu gällande bestämmelser alltjämt skola tillämpas. Mot en

utvidgning av skyddsrumsskyldigheten kan för övrigt även anföras, att densamma

skulle fördyra produktionskostnaderna för nya fastigheter. Redan enligt

nu gällande bestämmelser finnes dessutom möjlighet för länsstyrelserna att utöka

skyddsrumsskyldigheten, därest detta med hänsyn till särskilda förhållanden

skulle befinnas påkallat.

Yad angår inrättande av gemensamma skyddsrum omfattar jag samma ståndpunkt

som hemortsförsvarssakkunniga, vilken i sin tur torde överensstämma

med gällande lag. Jag anser sålunda länsstyrelsens beslut örn inrättande av

dylika skyddsrum endast böra vara erforderligt, när parterna icke kunna enas

eller när överenskommelse bör förlänas gällande kraft mot tredje man. Tillräcklig

kontroll över att gemensamma skyddsrum icke användas i fall, där

detta icke bör sko, torde kunna utövas av de lokala civilförsvarsmyndigheterna

i samarbete med byggnadsnämnderna. I fråga örn viktigare anläggningar och

byggnader har för övrigt länsstyrelsen direkt prövningsrätt.

I fråga örn skyddsrummens storlek finner jag mig böra tillstyrka civilförsvarsutredningens

förslag, främst med hänsyn till den intensitet, som luftkrigföringen

numera tagit. Att, såsom i ett par yttranden ifrågasatts, ytter
-

Föredra
ganden.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Ma]:ls proposition nr 268.

ligare genom lagbestämmelse utvidga den av utredningen i fråga om bostadshus

föreslagna principen till att gälla jämväl andra anläggningar och byggnader,

anser jag mig emellertid icke böra föreslå. Principen synes här böra vara

den, att skyddsrummens storlek skall vara beroende av det antal personer, som

kan antagas komma att under krig vistas i vederbörande anläggning eller byggnad.

Givetvis kan detta vara mycket svårt att förutse, och man får säkerligen

mången gång stanna vid ett sannolikhetsantagande, som kanske ganska nära

överensstämmer med det antal personer, som vistas i anläggningen eller byggnaden

under fred. Såsom civilförsvarsutredningen föreslagit bör vid bestämmande

av enskilt skyddsrums storlek bland annat det undantaget från huvudregeln

gälla, att hänsyn icke behöver tagas till besökande i teater, biograf

eller annan samlingslokal, som finnes i den byggnad, varom fråga är. Såsom

samlingslokal torde även restauranger eller andra offentliga näringsställen

vara att anse. Ur vissa synpunkter — främst den att offentliga näringsställen

under krig ha en mycket viktig uppgift att fylla — skulle det visserligen vara

lämpligt att låta det senast omförmälda undantaget från huvudregeln icke gälla

restauranger och liknande näringsställen, varav skulle följa skyldighet att beräkna

skyddsrum jämväl för restauranggäster. Emellertid torde en generell

föreskrift härom komma att innebära en skärpning av skyddsrumsskvldigheten,

vilken knappast kan anses skälig. I den mån jämväl för restauranggäster beräknat

skyddsrum i särskilt fall anses böra anordnas, bör Kungl. Majit ha

möjlighet att förordna därom med stöd av bestämmelse motsvarande 42 § civilförsvarsutredningens

förslag till civilförsvarslag.

Att såsom civilförsvarsutredningen föreslagit i lagen införa föreskrift örn

att skyddsrum skall vara beläget inom den anläggning eller byggnad, för vilket

det är avsett, kan jag icke förorda. En sådan generell bestämmelse synes icke

väl rimma med vad som här föreslagits beträffande gemensamt skyddsrum.

Vidare är att märka, att skyddsrummen skola vara så belägna, att de utan tidsutdräkt

kunna nås av dem, för vilka skyddsrummen äro avsedda.

Övergångsbestämmelsen örn skyddsrummens storlek anser jag böra bibehållas,

särskilt som den giver möjlighet att i särskilda fall tillämpa de nya bestämmelserna

även å befintliga byggnader.

Bestämmelserna örn skyddsrummens beskaffenhet föranleda ingen annan

erinran från min sida än att förordnande av Kungl. Majit örn större krav på

skyddsrums skyddsförmåga och utrymme än enligt huvudregeln (42 § civilförsvarsutredningens

förslag) bör kunna erhålla generell karaktär. Orden »för

visst fall» synas därför böra utgå och ersättas med »för särskilda fall». Byggnadsstyrelsens

anmärkning beträffande skyddsrummens beskaffenhet synes icke

behöva föranleda annat uttalande än att örn det visar sig medföra oskäliga kostnader

att göra skyddsrum ovan jord skyddande mot detonationsvågor, dispens

från detta krav kan beviljas. Till bestämmelserna om skyddsrums beskaffenhet

bör även överföras föreskriften i 43 § civilförsvarsutredningens förslag till

civilförsvarslag om att skyddsrum och däri vidtaga byggnadstekniska anordningar

skola vara av stadigvarande natur.

Mot de principer, som ligga till grund för civilförsvarsutredningens förslag

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition m 268.

om anordnande av källarmursgenombrott, har jag intet att erinra. Jag

har dock ansett mig med bibehållande av bestämmelsens principiella innehåll

böra låta densamma undergå en redaktionell omarbetning i syfte att tydligare

angiva såväl innebörden av begreppet som de fall, då källarmursgenombrott

skola anordnas. Beslutanderätten härutinnan torde dock böra läggas på civilförsvarschefen.

Källarmursgenombrott torde endast böra föreskrivas i sådana

fall, där de kunna genomföras för rimliga kostnader.

Skyldigheten att anordna källarmursgenombrott synes mig böra helt åvila

det allmänna. Det synes nämligen icke under nuvarande förhållanden skäligt

att ens till någon del låta fastighetsägarna bära kostnaden härför. Framhållas

bör att med källarmursgenombrott här avses allenast genombrytande av redan

färdiga källarmurar. I byggnader, som framdeles uppföras, böra naturligen

motsvarande anordningar vidtagas örn så är erforderligt. Ansvaret härför bör

givetvis åvila fastighetsägaren. En sådan anordning är emellertid icke källarmursgenombrott

i den mening som här angivits, utan närmast att anse såsom

tillbehör till skyddsrum, ett särskilt slag av reservutgång.

Det synes lämpligt att alla källarmursgenombrott inom ett samhälle genomföras

i enlighet med en enhetligt uppgjord plan i gemensam regi eventuellt

som beredskapsarbete. Skyldighet att svara härför synes böra åvila vederbörande

kommun, som även synes böra i första hand bestrida härav föranledda

kostnader med rätt för kommunen att erhålla statsbidrag. Jag återkommer

till denna fråga under avdelning Yl.

VI. Kommunerna och civilförsvaret.

Gällande förhållanden.

Upprätthållandet av luftskyddet betraktas visserligen principiellt som en

statlig uppgift, men kommunerna ha i gällande luftskyddslagstiftning ålagts

vissa förpliktelser i förevarande hänseende.

Luftskyddslagen innehåller härom följande stadganden:

1. Jämlikt 10 § 1 mom. åligger det kommun med avseende å planläggningen

av luftskyddet inom kommunen att ställa erforderlig personal till luftskyddschefens

förfogande; att tillhandhahålla lokal, som erfordras för planläggningsarbetet;

att i övrigt lämna luftskyddschefen erforderligt biträde; samt att tillhandahålla

luftskyddschefen medel för nödiga expenser.

2. I 11 § 1 mom. stadgas, att örn Konungen beträffande viss ort finner

erforderligt, att inom orten inrättas skyddsrum, i vilka vid luftanfall skydd kan

beredas åt personal, som har att leda eller fullgöra luftskyddstjänst berörande

orten i dess helhet, åt personer, som omhändertagas vid hjälpplatser,

eller åt vägfarande och andra, som uppehålla sig utomhus på allmänna platser.

Konungen må ålägga vederbörande kommun att inom nämnda ort anordna

dylika skyddsrum. Med stöd av denna bestämmelse har Kungl. Maj:t den

16 oktober 1942 förordnat, att det skall åligga kommun, inom vilken luftskyddsort

är belägen, att inom sådan ort anordna allmänna skyddsrum i den

omfattning, som vederbörligen granskade planer för luftskyddet inom kom
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

munen närmare angiva. För anordnande av allmänna skyddsrum ha kommunerna

tillerkänts statsbidrag med i regel 2h av kostnaderna.

3. I sistnämnda lagrum stadgas vidare, att Konungen, där det finnes nödigt,

att invånarna inom viss ort äro försedda med gasmasker, må ålägga kommunen

att anskaffa och på betryggande sätt i lager förvara gasmasker till det

antal Konungen bestämmer, för den del av befolkningen, som icke är avsedd

att fullgöra luftskyddstjänst. Något sådant åläggande har dock hittills icke

givits.

4. Jämlikt 11 § 2 mom. kan länsstyrelsen, örn med utförandet av sådan luftskyddsåtgärd

icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå och åtgärden

icke betingar oskälig kostnad, ålägga kommun

att inom kommunens anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga

åtgärder för att varna personalen, då luftanfall hotar;

att verkställa sådana anordningar beträffande gatubelysningen, som erfordras

för att åstadkomma mörkläggning inom kommunen;

att i den mån det lämpligen kan ske genomföra nödiga skydds- och reservanordningar

för att säkerställa driften vid kommunens tekniska verk;

att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftspersonalen vid nämnda

verk samt

att sörja för utbildning och övning av sådan hos kommunen anställd personal,

som i följd av sin anställning är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst.

5. Jämlikt samma lagrum åligger det vidare kommun att på betryggande

sätt förvara den för luftskyddstjänsten inom vederbörande luftskyddsområde

avsedda gasskyddsmaterielen.

I lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov äro intagna bestämmelser,

som innebära ytterligare förpliktelser för kommunerna.

1. Jämlikt 3 § 1 mom. nämnda lag äger länsstyrelsen för luftskyddsändamål

taga i anspråk markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel, utrustningspersedlar,

materialier och annan egendom, som tillhör eller innehaves av

bland annat kommuner. Enligt 5 § 1 mom. samma lag är visserligen ägare

eller innehavare av ianspråktagen egendom berättigad till ersättning av kronan,

men jämlikt 5 § 2 mom. gäller därvid den inskränkningen, att ersättning

icke utgår till kommun för materiel, som inom luftskyddsområde, vartill kommunen

hör, tages i anspråk för ordnings- eller vakttjänst, brandtjänst, indikerings-,

sanerings- eller röjningstjänst, reparationstjänst, sjukvårdstjänst eller

annan dylik luftskyddstjänst, ej heller för mistad avkastning eller nytta av

annan kommunen tillhörig egendom, som tages i anspråk med nyttjanderätt.

2. Såsom under avdelningen örn civilförsvarsplikt anmärkts är kommun

enligt 9 § pliktig att i enlighet med planerna för luftskyddet på anfordran

av länsstyrelsen ställa kommunala kårer ävensom annan hos

kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst; dock att

kommun ej är skyldig att för något slag av luftskyddstjänst tillhandahålla

större personal än som, då luftskyddstillstånd inträdde, var anställd inom

vederbörande kår eller annan mot luftskyddstjänsten svarande gren av kommunens

förvaltning. För fullgörande härav utgår icke ersättning till kommunen.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Under de senare åren ha förhållandena framtvingat vidtagandet i stor omfattning

av åtgärder inom luftskyddets område, beträffande vilka ansvaret

för kostnaderna är oreglerat. Därvid ha kostnaderna omedelbart bestritts

i vissa fall av staten och i andra fall av kommunerna. Statens ifrågavarande

utgifter ha delvis ägt rum i den formen, att statsverket anskaffat viss

materiel, som tilldelats kommunerna. I en del fall har därvid ersättning utkrävts

av dessa, medan i de flesta fall så ej har skett. Hänsyn har därvid

i vissa fall tagits till kommunernas ekonomiska bärkraft. Några av de kommuner,

som sett sig föranledda till sådana utgifter för luftskyddet, vilka ej

på grund av uttryckliga författningsbestämmelser ålegat dem, ha sökt

ersättning för dessa kostnader av staten. Sådana ansökningar torde ha avgjorts

enligt den principen, att staten funnit sig böra ersätta kostnaderna,

i den mån de varit nödiga för luftskyddet såsom sådant. Enär emellertid

vissa kostnader ansetts böra stanna å vederbörande kommun såsom bärare

av brandförsvaret, har ersättning av statsmedel ej beviljats för desamma.

Enligt en genom hemortsförsvarssakkunnigas försorg verkställd utredning

ha kommunernas sammanlagda nettoutgifter för luftskyddet intill den 1

oktober 1941 utgjort cirka 35,5 miljoner kronor, varav 33 miljoner belöpa på

kommuner, som beröras av luftskyddsort, samt 2,5 miljoner på övriga kommuner.

För de förstnämnda kommunerna avser omkring 1/s av utgifterna kostnader

för anordnande av allmänna skyddsrum och cirka r/s kostnader för anskaffande

av brandmateriel. För kommunerna av den senare kategorien äro

motsvarande andelar omkring V20 respektive 2/s.

Som jämförelse kan nämnas, att statens utgifter för luftskyddet under

samma tid utgjort omkring 65,5 miljoner kronor.

Hemortsförsvarssakkunniga ha jämväl sökt utröna luftskyddskostnadernas

relativa betydelse i de 526 kommuner och municipalsamhällen, som den 30

september 1941 ingingo i luftskyddsort och dessförinnan haft kostnader för

luftskyddet. För detta ändamål ha hemortsförsvarssakkunniga uträknat den

årliga medelkostnaden för luftskyddet i envar av nämnda kommuner under

tiden 1 januari 1938—30 september 1941, varvid dock utgifter för anordnande

av allmänna skyddsrum ej medtagits. Denna medelkostnad, fördelad på antalet

skattekronor till kommunalskatt enligt 1940 års taxering, har visat

sig per skattekrona i medeltal utgöra i städer med högst 20 000 invånare

10 öre, i städer med mer än 20 000 invånare 14 öre, i köpingar 8 öre

samt i landskommuner i övrigt 7 öre. Medelårskostnaden per skattekrona

utgjorde i 232 kommuner högst 5 öre, i 161 kommuner mer än 5 men högst 10

öre, i 71 kommuner mer än 10 men högst 15 öre, i 29 kommuner mer än 15 men

högst 20 öre, i 11 kommuner mer än 20 men högst 25 öre, i 12 kommuner mer

än 25 men högst 30 öre samt i 10 kommuner mer än 30 öre.

Jämlikt 6 § luftskyddslagen äger kommun besluta, att luftskyddsnämnd

skall tillsättas för att följa luftskyddets planläggning och därvid företräda

kommunens intressen. Luftskyddsnämnd utses av dem som i allmänhet utöva

kommunens beslutanderätt samt består av tre eller fem med den kommunala

förvaltningen förtrogna personer jämte suppleanter till lika antal.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 268.

Brandförsvaret, såväl bygdebrandförsvaret som skogsbrandförsvaret

vilar, såsom av det förut anförda framgår, principiellt på kommunerna. Staten

har dock i avsevärd utsträckning ekonomiskt understött främst anskaffningen

av sådan brandmateriel, som ansetts nödvändig med hänsyn till luftkrigets utveckling.

Beträffande utrymningsorganisationen gälla olika bestämmelser i

utrymnings- och inkvarteringskommun.

Beträffande utrymningskommun gäller enligt 23 § utrymningslagen, att

örn utrymningschef i och för planläggning av luftskyddsutrymning från kommunen

betungas med arbete av sådan omfattning, att det icke skäligen kan

fordras, att arbetet utföres utan ersättning, det åligger kommunen att bestämma

skäligt arvode till honom för tiden innan beslut om luftskyddsutrymning

meddelas. Jämlikt 24 § samma lag är kommun, inom vilken planläggning

av luftskyddsutrymning äger rum, skyldig att — för tiden innan beslut örn

luftskyddsutrymning meddelats — i erforderlig omfattning tillhandahålla luftskyddschefen

och utrymningschefen biträdespersonal och lokaler samt bestrida

övriga i utrymningskommunen uppkommande planläggningskostnader.

Örn planläggningsarbetet avser två eller flera kommuner och överenskommelse

icke kan träffas, i vad mån envar av dem skall bidraga till fullgörandet

av ifrågavarande åligganden, ankommer tvistens avgörande på centrala utrymningsmyndigheten.

I 25 § stadgas, att de förpliktelser med avseende å personal

och lokaler, som åvila kommunen enligt nu berörda bestämmelser, skola av

kommunen i oförändrad omfattning fullgöras jämväl under den tid, för vilken

beslut örn luftskyddsutrymning från kommunen gäller, medan övriga under

samma tid inom utrymningskommunen uppkommande kostnader skola bestridas

av statsverket. — Kostnaderna för planläggning och verkställande av

militärutrymning bestridas däremot jämlikt 26 § helt av statsverket. Enligt

27 § tillkommer det den centrala utrymningsmyndigheten (utrymningskommissionen),

att i fall då i samma kommun planlägges såväl luftskyddsutrymning

som militärutrymning för varje månad bestämma, i vilken ordning kostnaderna

skola bestridas.

Yad angår inkvarteringskommun gäller enligt 9 § utrymningslagen, att kommun

är skyldig att genom kommunal inkvarteringsnämnd fullgöra de arbetsuppgifter,

vilka vid utrymning eller planläggning därför erfordras för att ordna

inkvartering, handhava frågor örn utrymningshjälp samt i övrigt bistå dem,

vilka i anledning av utrymning lämnat sin bostad och tagit uppehåll inom

kommunen eller tillfälligt befinna sig därstädes under resa från eller till utrymningskommunen.

Kostnader för arvode till ledamot av inkvarteringsnämnd

för deltagande i nämndernas sammanträden skola enligt 30 § bestridas av inkvarteringskommunen,

men övriga kostnader för planläggning och verkställande

av utrymning, vilka uppkomma i inkvarteringskommunen, skola —

med ett par undantag, som icke äro av betydelse i detta sammanhang — jämlikt

31 § bestridas av statsverket. Enligt 32 § är kommun, inom vilken inkvarteringsnämnd

är verksam, berättigad att av statsverket erhålla förskott å de

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

utgifter, för vilka kommunen ej själv skall svara, men örn erhållet förskott ej

förslår för verksamhetens uppehållande åligger det kommunen att i avvaktan

på vederbörlig utanordning förskottsvis ställa egna medel till förfogande för

gäldande av de erforderliga kostnaderna.

Beträffande socialtjänsten föreligga icke några författningsbestämmelser.

Det har emellertid av utrymningskommissionen förutsatts, att dessa kostnader

— i den mån de icke täckas av för ändamålet till disposition ställda

statsanslag — skola bestridas med kommunala medel, intill dess frågan örn

den slutliga kostnadsfördelningen mellan stat och kommun blivit klarlagd.

Luftskyddsinspektionens förslag till

ny luftskyddslag.

Luftskyddsinspektionens förslag åsyftar icke i förevarande hänseende

någon principiell ändring i förhållande till nu gällande regler. Vissa utvidgningar

av kommunernas skyldigheter föreslås dock, varvid inspektionen framhåller,

att örn kommun under fredstid vore skyldig ekonomiskt svara för vissa

detaljer av luftskyddet, dessa detaljer borde fortbestå under luftskyddsberedskap.

De föreslagna utvidgningarna innebära i huvudsak följande:

1. Örn i kommunens tjänst anställd befattningshavare vid polis- eller

brandväsendet utsetts till luftskyddschef eller ställföreträdande luftskyddschef,

skall kommunen vara skyldig att i enlighet med av Kungl. Majit utfärdade

särskilda bestämmelser bestrida arvode och annan ersättning, som

för nämnda uppdrag må utgå till befattningshavaren.

2. Kommun skall tillhandahålla den biträdespersonal och de lokaler, som

erfordras för den lokala luftskyddsledningen, samt bestrida de kostnader, som

utöver kostnader för personal och lokaler äro förenade med den lokala luftskyddsledningens

administration.

3. Inom luftskyddsort skall föreligga skyldighet för kommun att inrätta

allmänna skyddsrum, vartill hänföras jämväl skyddsrum för dem, som blivit

husvilla till följd av krigsskador.

4. Kommun skall ombesörja vård och förvaring av den för luftskyddet

inom luftskyddsområdet avsedda, av allmänna medel bekostade luftskyddsmaterielen.

5. Kommun skall bestrida kostnaderna för drift, underhåll och kontroll av

de för alarmeringen inom kommunen avsedda anläggningarna.

6. Kommun skall sörja för och bekosta utbildning och övning av hela den

personal, som är avsedd för det allmänna luftskyddet inom kommunen.

Enligt förslaget skall, om kommun i anledning av föreskrift i lagen vidtagit

eller förpliktats vidtaga åtgärd, som kan beräknas komma att i väsentlig

mån gagna luftskyddet jämväl inom luftskyddsområdet, kostnaden för åtgärden

fördelas mellan de olika kommunerna efter graden av det gagn, som

beredes dem genom åtgärden, samt att, om överenskommelse härom icke kan

träffas, tvistens avgörande ankommer på länsstyrelsen.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Yttrandena över Inftskyddsinspelvtionens

förslag.

I yttrandena över luftskyddinspektionens förslag ha från många håll erinringar

gjorts mot förslaget i avseende å kostnadsansvaret. Sålunda har anmärkts,

att några klarare gränser för kostnadsfördelningen mellan stat och

kommun icke skapats genom förslaget och att en överflyttning på kommunerna

av vissa kostnader, som nu åvilade statsverket, föreslagits skola ske

utan att tillräckligt bärande skäl därför anförts.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför sålunda:

Inspektionen använder i princip samma otillfredsställande metod som nu

gällande lag, nämligen att uppräkna vissa skyldigheter för kommuner och enskilda,

vilka icke täcka alla förekommande åtgärder och kostnader, och att i

övrigt lämna fältet öppet för meningsskiljaktigheter och strider. Länsstyrelsen

anser det vara absolut nödvändigt, att det uttryckligt i lag fastslås, vem

som i princip är skyldig bekosta det enskilda luftskyddet, industriluftskyddet

och det allmänna luftskyddet. Inspektionen torde icke avse, att alla tänkbara

kostnader för luftskyddets genomförande, vilka icke uttryckligen ålagts kommuner

och enskilda, skola gäldas av statsmedel. I så fall borde detta ha utsagts

i lagtexten. En sådan lösning torde emellertid icke vara rimlig. Den

skulle medföra, att statsverket komme att belastas med en mångfald småutgifter

av skilda slag, vilkas erforderlighet och skälighet i de särskilda fallen

skulle bliva synnerligen svårkontrollerbar. Den rätta vägen torde vara att

låta kommunen svara för allt vad som icke enligt särskilda bestämmelser skall

bekostas av de enskilda eller av staten.

Luftskyddschefen i Stochholm, som anser att staten bör vara ekonomiskt

huvudansvarig för luftskyddet och med utgångspunkt härifrån funnit två vägar

framkomliga för åstadkommande av en praktiskt genomförbar kostnadsfördelning

mellan stat och kommun, anför härom:

Enligt den första fastslås punkt efter punkt, efter rent praktiska överväganden,

vilka olika luftskyddsuppgifter, som skola bekostas av kommunerna, varefter

bekräftas, att alla utgifter för luftskyddet, som sålunda icke uppräknas,

skola belasta statsverket. En uppräkning sådan som den antydda är emellertid

ytterst vansklig och kan förmodligen icke bli fullständig eller konsekvent.

Göres åter icke det sist omnämnda konstaterandet, synes uppräkningen bliva

tämligen meningslös och effekten motsatt den åsyftade. Kommunen skulle då

tilläventyrs få betala alla luftskyddskostnader, utom sådana, örn vilka måhända

i ett annat sammanhang förklarats, att desamma skola belasta statsverket.

Det andra tillvägagångsättet, vilket i längden synes bliva det enda

hållbara, är att kommunen ålägges att inom den ram, som uppdrages av statliga

myndigheter, ombesörja och förskottera kostnaderna för allt luftskydd,

som berör kommunens område, samt att viss från början bestämd andel i dessa

totala kostnader därefter återbetalas av staten. Denna utväg, som en gång för

alla löser de ekonomiska avgörandena för luftskyddet, skulle samtidigt i hög

grad befordra den kommunala självverksamheten på detta område och därigenom

gynnsamt inverka på luftskyddsberedskapen i riket.

Stockholms stad yttrar:

Enligt den princip, som ostridigt ansetts böra läggas till grund för det civila

luftskyddets organisation, är luftskyddet en statsangelägenhet, som följaktligen

också skall ombesörjas och bekostas av staten. Kommunal medverkan i luft
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

173

skyddet skulle alltså endast vara att betrakta som ett undantag från huvudregeln.

I verkligheten ha emellertid, i allt fall för Stockholms del, undantagen

från huvudregeln, att staten skall bekosta luftskyddet, blivit mycket omfattande.

Att verkligheten kommit att så väsentligt avvika från luftskyddslagstiftningens

grundläggande princip visar med all tydlighet, att denna lagstiftning

i sin utformning icke varit tillfredsställande.

Vid övervägande av olika metoder att bestämma kostnadsfördelningen mellan

stat och kommun synes i första hand tydligt, att den hittills följda —

vilken i huvudsak anknyter sig till »planläggningen» av luftskyddet såsom den

egentliga kommunala uppgiften — icke leder till ett tillfredsställande resultat.

Överhuvudtaget torde varje försök att på de allmänna begreppsbestämningarnas

väg nå en i praktiken otvetydig delningsgrund möta stora svårigheter.

Ej heller lär det vara möjligt att genom en konkret uppräkning sortera de

olika uppgifterna efter deras art och därmed nå ett tillfredsställande resultat.

Man torde böra gå den enklare och, sådana förhållandena gestaltat sig, med

verkligheten bättre överensstämmande vägen att ålägga kommunerna att inom

av statliga myndigheter uppdragen ram ombesörja och förskott-era kostnaderna

för det allmänna luftskyddet inom kommunens område, med skyldighet föi

staten att bidraga till samtliga dessa kostnader med viss bestämd andel, förslagsvis

den kvot av två tredjedelar, som hittills varit bestämmande för statsbidragen

till skyddsrumsbyggena.

Den naturligaste och i en storstad som Stockholm sannolikt enda praktiskt

möjliga lösningen torde nämligen vara att anknyta det lokala luftskyddet till

den befintliga kommunala organisationen. Luftskyddets chefsbefattningar lära

alltid, huru än lagbestämmelserna utformas, komma att tillsättas inom den

högre polisledningen och alltså avlönas av kommunala medel. Och den lokala

luftskyddsledningens personal i övrigt torde också i stor omfattning komma

att tillhöra polisen. De viktigaste tjänstegrenarna, brandskyddet och. sjukvården,

måste organiseras med stöd av befintliga kommunala kårer. Röjnings- och

saneringstjänstens ledning och kader måste stödjas på gatuförvaltningen.

Likaså lärer övrig teknisk och kameral personal regelmässigt komma att tillhandahållas

av de kommunala verken. Örn den lokala luftskyddsledningens

organisation sålunda grundas på den befintliga kommunala administrationen,

är det å andra sidan självfallet, att kommunen icke kan tillhandahålla denna

personal utan att härigenom merkostnader för förvaltningen uppstå. För de

tjänstemän, som avdelas att tjänstgöra inom den lokala luftskyddsledningen.

måste vikarier anskaffas. Läggas nya uppgifter av den omfattning, varom här

är fråga, på en särskild förvaltningsgren, så kunna de icke lösas utan en förstärkning

av personalen.

Enahanda är förhållandet med övriga utgifter för luftskyddets räkning, såsom

för lokaler, materiel och dylikt, vilka anknytas till redan befintliga kommunala

förvaltningsgrenar. Nödgas de kommunala verken i luftskyddsberedskapens

intresse förstärka sina förråd — exempelvis för skvddsrumsbyggen.

reparationstjänsten å gator, broar och viadukter, sjukvård eller andra uppgifter

— så måste denna förstärkta förrådshållning föranleda måhända icke obetydliga

kostnader.

I den mån sålunda för kommunen särskilda kostnader uppstå på grund av

dess skyldighet att tillhandahålla för luftskyddsledningen erforderlig personal,

material eller lokaler, så bör kommunen enligt grundprincipen för det civila

luftskyddet vara berättigad att härför erhålla ersättning av statsmedel. Dessa

statsbidrag synas, såsom nämnts, böra sättas till samma andel, som befunnits

skälig för skyddsrumsbyggena.

Yad här sagts gäller givetvis icke de luftskyddsuppgifter, som enligt sakens

natur och redan vedertagna grunder holt ombesörjas centralt och bekostas av

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. May.ts proposition nr 268.

staten. Så synes böra vara fallet exempelvis med anläggningarna för alarmeringen,

vilka bäst underhållas och skötas av de firmor, som efter avtal med

luftskyddsinspektionen levererat apparaterna.

Den princip, som här hävdats, innebär givetvis icke, att kommunen skulle

kräva ersättning för sina kostnader för sådan fackutbildad, kommunalanställd

personal, som ställes till förfogande för luftskyddstjänstgöringen. Men i den

mån för luftskyddets räkning påkallas utvidgning av sådan personal samt an

skaffning av material och redskap utöver vad som kan erfordras för normala

fredsförhållanden, synes staden hava berättigade anspråk på att staten skall

deltaga i sålunda uppkommande merkostnader.

Heniortsförs varssakku nil i gas förslag.

De sakkunniga föreslå, att folkskyddsdistrikten skola göras ej blott till

territoriella enheter i inskränkt bemärkelse utan även till sådana kommunaladministrativa

enheter, som erfordras för kommunernas medverkan inom folkskyddsväsendet.

Örn folkskyddsdistrikt består av kommun eller del av kommun, skall enligt

förslaget kommunen utöva de rättigheter och fullgöra de skyldigheter, som

enligt vad i folkskyddslagen eller eljest är stadgat tillkomma folksky ddsdistriktet.

Består folkskyddsdistrikt av område från mer än en kommun, skola

de i distriktet helt eller delvis ingående kommunerna bilda follcslcyddsförbund

för utövandet av folkskyddsdistriktets rättigheter och fullgörandet av dess

skyldigheter. Örn särskilda omständigheter därtill föranleda, äger dock länsstyrelsen

besluta örn undantag från skyldigheten att bilda folkskyddsförbund.

I sådant fall ankommer det på vederbörande kommuner att sinsemellan träffa

sådana avtal, som i följd av den föreliggande gemenskapen må erfordras. Inom

varje folkskyddsdistrikt skall finnas en folksky ddsnämnd med uppgift främst

att ombesörja sådana folkskyddsdistriktets angelägenheter, som äro att hänföra

till förvaltning och verkställighet. Upprättandet av organisationsplan

skall därjämte ske i samråd med folkskyddsnämnden. I folkskyddsförbund

skall folkskyddsnämnden tillika vara direktion för förbundet och såsom sådan

utöva förbundets beslutanderätt.

Beträffande bestämmelserna örn folkskyddsförbund anföra de sakkunniga:
I

flertalet fall kommer folkskyddsdistrikt säkerligen att bestå av områden

från mer än en kommun.

Kommuner, som helt eller delvis ingå i samma folkskyddsdistrikt, böra

bilda förbund för utövandet av folkskyddsdistriktets rättigheter och fullgörandet

av dess skyldigheter. Det skall icke ankomma på kommunerna själva

att bestämma, huruvida sådant förbund skall bildas, utan skyldighet därtill

föreligger, såvida länsstyrelsen icke medgiver undantag.

De sakkunniga ha icke ansett lämpligt att låta bestämmelserna i lagen

örn kommunalförbund till större eller mindre delar bliva direkt tillämpliga

å förbund för här ifrågavarande ändamål. I stället föreslås tillskapande av

ett särskilt slag av kommunalförbund för folkskyddsändamål, kallat folkskvddsförbund.

Orsaken härtill är bland annat, att förfarandet vid bildande av

förbund för berörda ändamål i vissa hänseenden måste bliva ett annat än

enligt nyssnämnda lag, som bygger på frivillighet från kommunernas sida i

fråga örn förbunds bildande. Men härtill kommer, att för regleringen över
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

huvud taget av den kommunala medverkan inom folkskyddsväsendet krävas

alldeles speciella föreskrifter. I folkskyddslagen ha intagits de viktigaste av

de bestämmelser, som äro erforderliga för kommunalförbund. Yad de sakkunniga

i denna del föreslå saknar för övrigt icke motsvarighet. Kristidsförbunden

utgöra sålunda ett slag av kommunalförbund, som regleras genom särskilda

bestämmelser.

I fråga örn folkskyddsnämnderna anföra de sakkunniga:

Med hänsyn till folkskyddsdistriktens ställning och betydelse inom folkskyddet

är nödvändigt tillse, att en rationell ordning tillskapas för det förvaltningsmässiga

handhavandet av distrikten åvilande uppgifter. De sakkunniga

anse ej, att denna funktion vare sig obligatoriskt eller fakultativt

bör uppdragas åt någon redan befintlig kommunal nämnd eller styrelse. I

stället föreslå de sakkunniga, att ett särskilt organ, benämnt folkshyddsnämnd,

inrättas för ändamålet inom varje folkskyddsdistrikt.

Skälen för att i det hänseende, varom här ar fråga, ej taga i anspråk

något nuvarande kommunalt organ äro flera. Sålunda torde i det övervägande

antalet fall komma att i folkskyddsdistrikten ingå områden från olika

kommuner. Men även då bör finnas blott en, för distriktet i dess helhet gemensam

folkskyddsnämnd. En ordning med två eller flera sådana nämnder —

en för varje ifrågakommande kommun — inom ett folkskyddsdistrikt skulle

omöjliggöra erforderlig enhetlighet och smidighet i ärendenas handläggning.

Vidare måste särskilda krav ställas på folkskyddsnämndens sammansättning.

Härvid märkes, att folkskyddsnämndens uppgifter komma att utgöra led i

ett större sammanhang, präglat av statliga intressen. Dessa senare böra därför

vara representerade i nämnden. Ytterligare anse de sakkunniga, att vissa

personliga kvalifikationer äro nödvändiga eller önskvärda för ledamotskap i

folkskyddsnämnden. Slutligen må framhållas, att här ifrågavarande uppgifter

beröra flera kommunala organs verksamhetsområden. Det synes då vara

mindre lämpligt att göra något av dessa organ till gemensamt forum för

nämnda ärenden.

Folkskyddsnämnden skall alltså vara folkskyddsdistriktets förvaltningsorgan.

I denna egenskap är nämnden avsedd att i princip intaga samma ställning,

som tillkommer i kommunallagarna åsyftade förvaltande nämnder och

styrelser. De nuvarande luftskyddsnämnderna ha däremot icke en sådan

karaktär.

Med hänsyn till folkskyddets egenskap av försvarsorganisation och till att

i följd härav starka statliga intressen äro förknippade med folkskyddets verksamhet

ha de sakkunniga ansett, att staten bör ha en representant i varje

folkskyddsnämnd. Denna representant bör utses av länsstyrelsen. I fråga

örn hans ställning inom folkskyddsnämnden kan tänkas, att han ingår antingen

såsom ordförande eller ock såsom ledamot. Då det synes vara angeläget, att

den statliga representantens ställning inom folkskyddsnämnden blir så stark

som möjligt, ha de sakkunniga stannat vid det förstnämnda alternativet.

Utgöres folkskyddsdistrikt av område från allenast en kommun, bör kommunen

själv äga bestämma antalet ledamöter i nämnden. Högre antal än sex

synes dock i sådant fall knappast vara erforderligt.

Består folkskyddsdistrikt av område från mer än en kommun, blir frågan

örn antalet ledamöter i nämnden vanskligare att lösa. Eftersom nämnden i

flertalet folkskyddsdistrikt av detta slag jämväl kommer att utöva distriktets

beslutanderätt, böra i nämnden ingå representanter för samtliga de till

distriktet helt eller delvis hörande kommunerna. Detta har även uttryckligen

stadgats i lagen. Däremot har i lagen icke givits några bestämmelser därom,

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

efter vilken eller vilka grunder ledamotsantalet för varje kommun skall bestämmas.

Det stadgas blott, att länsstyrelsen, efter vederbörande kommuners

hörande, skall bestämma antalet ledamöter för varje kommun.

Yad angår folkskyddsdistriktens åligganden beträffande folkskyddsväsendet

anföra de sakkunniga:

Folkskyddsväsendet utgör ett led i det totala försvaret. Dess upprätthållande

är således ett statsintresse, och staten bör följaktligen i väsentlig utsträckning

bära det yttersta ekonomiska ansvaret därför.

Emellertid är folkskyddet en starkt decentraliserad, landets alla delar berörande

organisation med nära anknytning till olika kommunala verksamhetsområden.

Vissa av folkskyddsuppgifterna äro sålunda identiska med eller

likna uppgifter, som under normala förhållanden åvila kommunerna. Kommunalanställd

personal kommer mångenstädes att utgöra grundstomme inom

vissa av det allmänna folkskyddets tjänstegrenar, och en betydande del av

den materiel och de anordningar, som behöva tagas i anspråk för folkskyddsändamål,

användes redan i fredstid vid utövandet av den kommunala verksamheten.

Med hänsyn härtill synes det de sakkunniga naturligt, att kommunerna

starkt engageras i verksamheten för folkskyddsväsendets upprätthållande.

Härför talar även önskvärdheten av att stimulera kommunernas

intresse för att folkskyddsåtgärderna på de särskilda orterna vidtagas på ett

ändamålsenligt sätt. Slutligen synes det vara av värde, att befolkningen i

olika delar av landet beredes tillfälle att genom sina lokala organ utöva ett

mera direkt inflytande på hithörande anordningar och åtgärder, vilka avse

att främst skydda den egna hemorten.

Huvudregeln angående folkskyddsdistriktens skyldigheter är intagen i 80 §

i lagförslaget, enligt vilken det åligger folkskyddsdistriktet att — i den måll

annat icke följer av vad i följande paragrafer stadgas — sörja för att ekonomiska

och materiella betingelser för upprätthållandet av distriktets folksky

ddsväsen äro för handen. Av den därefter följande uppräkningen av särskilda

uppgifter, jämförd med de följande paragraferna och de sakkunnigas

motivering, framgår, att skyldigheterna avse de allmänna folkskyddens verksamhet

ävensom sådana till folkskyddsväsendet hörande anordningar och åtgärder

i övrigt, som ha mera allmän karaktär. De sakkunniga framhålla,

att vissa slag av utrustning, materiel eller förnödenheter borde ställas till

förfogande av statsverket utan kostnad för kommunerna. Dylikt tillhandahållande

borde enligt de sakkunnigas mening ske särskilt i fråga örn sådana utrustningspersedlar

och sådan materiel, som för nedbringande av anskaffningskostnaderna

eller av annan anledning ansåges lämpligen böra centralt upphandlas,

exempelvis vapen, ammunition, uniformer, gasskyddsmateriel, viss

sjukvårdsutrustning, anordningar för utomhusalarmering m. m. Undantag

från folkskyddsdistriktens principiella skyldighet borde vidare göras för hemvärnets

militära utbildning, för vilken staten borde helt draga försorg. Det

måste förutsättas att jämväl eljest vissa anordningar eller åtgärder borde med

hänsyn till omständigheterna undantagas i här förevarande hänseende på liknande

sätt som hemvärnets militära utbildning.

De sakkunniga ha föreslagit vissa regler örn statsbidrag till folkskyddsdistrikten,

vilka finnas intagna i 102—106 §§ i de sakkunnigas förslag till folkskyddslag.

Reglerna innebära i huvudsak följande.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

Rätt till full ersättning av statsmedel tillkommer jämlikt 102 § folkskyddsdistrikt

för dess kostnader för dels avlöning och annan ersättning för tjänstgöring

under folkskyddsberedskap till folkskyddschef och biträdande folkskyddschef

jämte ersättare ävensom annan personal inom allmänna folkskyd

det, dels ock inkvartering och andra till folkskyddets verksamhet hörande åtJ

gärder av social natur, i vad angår personer från annat folkskyddsdistrikt,

vilka till följd av utrymning stadigvarande eller tillfälligt taga uppehåll inom

distriktet. I den mån dessa regler icke äro tillämpliga äger folkskyddsdistriktet

jämlikt 103 § erhålla ersättning med två tredjedelar av sina kostnader

för dels avlöning och annan ersättning till folkskyddschef och biträdande

folkskyddschef ävensom till den befälspersonal i övrigt, som Konungen

bestämmer, dels anskaffande av materiel, utrustning och andra förnödenheter

för allmänna folkskyddets verksamhet, dels inrättande och utrustande av allmänna

skyddsrum, så ock eljest av ledningscentraler och andra uppehållsplatser

för allmänna folkskyddets personal eller för personer, som omhändertagas

av folkskyddet, dels ock understöd -—- kontant eller in natura — som

folkskyddet har att utgiva. Där särskilda omständigheter det föranleda äger

Konungen jämlikt 106 § medgiva folkskyddsdistrikt ersättning av statsmedel

jämväl i andra fall eller med högre belopp än nu sagts.

I motiveringen anföra de sakkunniga:

Det är ur praktisk synpunkt mindre lämpligt, att kommunerna erhålla

rätt till ersättning av statsmedel för sådana kostnader, som äro förhållandevis

obetydliga men vilkas erforderlighet och skälighet äro svåra att

kontrollera. Örn statsbidrag skulle utgå i dessa fall, komme ett omständligt

gransknings- och revisionsförfarande att bliva nödvändigt, vilket icke skulle stå

i rimlig proportion till kostnadernas omfattning. Till dylika kostnader äro att

räkna bland annat de flesta utgifter för folkskyddsväsendets administration,

folkskyddsutbildningen samt vård, förvaring, underhåll och kontroll av folkskvddsmateriel.

-— Ersättning av statsmedel bör icke heller i allmänhet utgå

för ianspråktagande inom folkskyddet av kommunalanställd personal och sådan

egendom, som kommun innehar för sin vanliga verksamhet. En ersättningsrätt

i dessa fall skulle i viss utsträckning innebära ett icke motiverat av

lyftande av en börda, som under fredstid normalt åvilar kommunerna.

Somliga kostnader åter äro av sådan beskaffenhet, att staten regelmässigt

bör helt vidkännas det slutliga ansvaret för dem. Hit höra kostnader för sådana

folkskyddsåtgärder, av vilka de kommuner, som ombesörjt åtgärderna, icke

haft något direkt gagn, såsom åtgärder för omhändertagande av eller eljest

hjälp åt evakuerade från andra kommuner. Även utgifter för avlöningar och

andra ersättningar under folkskyddsberedskap till folkskyddschefer och annan

personal inom allmänna folkskyddet synas böra i sin helhet slutligen belasta

statsverket. För avlöning m. m. till kommunalanställd personal bör dock

ersättning av statsmedel i regel icke utgå.

Av kommunernas kostnader för folkskyddsväsendet synas alltså enligt

ovan angivna principer vissa böra slutligen helt stanna å kommunerna men

andra helt ersättas av statsmedel. Beträffande återstoden, som åtminstone i

fred torde utgöra huvudparten av ifrågavarande kostnader i deras helhet, anse

de sakkunniga, att — där ej för särskilda fall av Kungl. Majit större del

bestämmes — viss lagstadgad del härav bör ersättas kommunerna av staten.

Vad angår storleken av denna del ha de sakkunniga anslutit sig till vad

Bihang lill riksdagens ''protokoll /Odd. 1 sami. Nr 268. 67* 44 12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 268.

Stockholms stad föreslagit i motsvarande hänseende, såvitt angår luftskyddskostnaderna.

Statsbidraget skulle alltså utgå med två tredjedelar av kostnaderna.

Den kvarstående ekonomiska medansvarigheten för kommunerna bör

enligt de sakkunnigas mening vara tillräcklig för att stimulera dessa att planera

och utföra på dem ankommande åtgärder med tillbörlig ekonomisk omsorg.

Ett ytterligare skäl för denna avvägning av den statliga ersättningsskyldigheten

är, att överensstämmelse härigenom vinnes med de grunder,

sorn hittills i regel tillämpats i fråga örn fördelningen mellan stat och kommun

av kostnaderna för inrättande av allmänna skyddsrum. Såsom Damgar

av den av de sakkunniga företagna utredningen om luftskyddskostnaderna

överensstämmer nämnda statsbidragskvot även nära med storleken av statens

andel i de av utredningen omfattade kostnaderna för luftskyddet intill den

1 oktober 1941.

Det kunde möjligen ifrågasättas att göra det lagstadgade statsbidragets

storlek beroende av kostnadernas omfattning i förhållande till vederbörande

kommuners ekonomiska bärkraft. De sakkunniga ha dock icke ansett detta

erforderligt. Den av de sakkunniga verkställda utredningen av luftskyddskostnadernas

relativa betydelse för de kommuner, som den 30 september

1941 helt eller delvis ingingo i luftskyddsort, visar nämligen, att luftskyddskostnaderna,

såvitt avser det ojämförligt största antalet kommuner med luft

skyddsorter, i stort sett drabbat dessa kommuner tämligen jämnt i förhållande

till deras respektive skatteunderlag. Det finnes knappast anledning antaga,

att de folkskyddskostnader, som enligt den av de sakkunniga forordade kostnadsre<deringen

skola bestridas med kommunala medel, komma att i fred toi

anleda''”mera betydande relativ ojämnhet ifrågavarande kommuner emellan.

Skulle emellertid kostnaderna i något fall ställa sig särskilt- betungande, har

Kungl. Majit möjlighet att lämna ersättning med mer än två tredjedelar av

kostnaderna.

I specialmotiveringen till lagförslaget anföres ytterligare:

I 102 § äro upptagna kostnader för avlöning och annan ersättning till folkskyddschef

och biträdande folkskyddschef jämte ersättare ävensom annan personal

inom allmänna folkskyddet för tjänstgöring under folkskyddsberedskap.

Med hänsyn till den stora omfattning dessa kostnader komma att erhålla

särskilt under krig och till att motsvarande kostnader enligt nu gällande regler

så gott som helt bestridas av statsmedel, ha de sakkunniga ansett rimligt, att

full ersättning skall utgå för kostnaderna i fråga, detta så mycket mera som

avlöningsförmånerna äro normerade genom allmänna regler och folkskyddsdistrikten

bland annat på grund härav ha mycket ringa möjlighet att inverka

på deras storlek.

Vidare äro i denna paragraf upptagna kostnader för sociala åtgärder beträffande

personer, som evakuerats från andra folkskyddsdistrikt. Det är

icke billigt, att folkskyddsdistriktet, som ju icke kan anses ha nämnvärd

direkt nytta av dessa kostnader, skall till ens någon del slutligen vidkännas

desamma. Tänkbart vore visserligen, att folkskyddsdistriktet skulle ha möjlighet

att få gottgörelse helt eller delvis för kostnaderna av det distrikt,

varifrån evakuering skett. En sådan ordning skulle emellertid medföra be

tydande praktiska olägenheter, varför de sakkunniga icke velat förorda densamma.

Vissa svårigheter kunna visserligen understundom uppkomma, i vad

angår särskiljande av här ifrågavarande kostnader från andra kostnader för

distriktets folkskyddsväsen, särskilt sådana för motsvarande åtgärder för

distriktets egna invånare. En åtminstone i stort sett riktig uppskattning av

kostnaderna för de ena och de andra åtgärderna torde dock vara möjlig, i syn
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

Helhet som i flertalet fall ett oell samma folkskyddsdistrikt icke kommer att

bedriva verksamhet till förmån för såväl evakuerade från annat distrikt som

utbombade från det egna distriktet. Full ersättning bör utgå för samtliga kost

nader för denna del av folkskyddets verksamhet.

Beträffande 103 § vilja de sakkunniga — utöver vad i allmänna motiveringen

anförts — ytterligare framhålla följande.

För avlöning och annan ersättning till folkskyddspersonal under tid, då

folkskyddsberedskap icke är anbefalld, bör enligt de sakkunnigas mening

folkskyddsdistriktet i allmänhet slutligen helt svara. De kostnader, som här

komma i fråga, bliva säkerligen av ganska liten storleksordning, örn, såsom

de sakkunniga ifrågasatt, avlöning eller annan ersättning i regel icke skall

utgå för sådan utbildning och övning, som faller inom den marginal av 60

timmar per år, som stadgas i 45 §.

Att visst undantag från här avsedda princip skall föreligga i fråga örn kostnader

för ersättning, vilka äro betingade av sociala åtgärder beträffande evakuerade

personer från andra folkskyddsdistrikt, framgår av 102 §.

Emellertid anse de sakkunniga skäligt, att dylika undantag jämväl ske

i fråga örn dels folkskyddschef och biträdande folkskyddschef, dels ock

enligt Kungl. Maj:ts bestämmande viss annan befälspersonal. Härvid syfta

de sakkunniga på sådant befäl, vilket, såsom under 80 § anförts, bör er

hålla arvode med visst belopp per månad eller år. Ersättning har i detta fall

föreslagits skola utgå med två tredjedelar av kostnadsbeloppet.

Jämväl till anskaffande av materiel, utrustning och andra förnödenheter

för allmänna folkskyddets verksamhet samt till inrättande och utrustande

av allmänna skyddsrum, så ock eljest av ledningscentraler och andra uppe

hållsplatser för allmänna folkskyddets personal eller för personer, som omhändertagas

av folkskyddet, bör ersättning av statsmedel enligt de sakkunnigas

mening utgå med två tredjedelar. Dessa kostnader, som kunna uppgå "till

ganska höga belopp, äro jämförelsevis lätta att bestämma och kontrollera.

Att märka är att det här blott är fråga örn anskaffningskostnader eller

kostnader för inrättande och utrustande. För kostnader för vård och underhåll

bör däremot enligt de sakkunnigas mening ersättning icke utgå. Sistnämnda

kostnader höra nämligen till den kategori av kostnader av mera svårkontrollerbar

art, vilka enligt allmänna motiveringen böra helt bekostas av

folkskyddsdistriktet. Av vad ovan anförts framgår emellertid, att för vissa

av här ifrågavarande kostnader, nämligen för sådana, som avse evakuerade personer

från främmande folkskyddsdistrikt, full ersättning av statsmedel skall

utgå.

För kommuns kostnader för egendom, som jämlikt 82 § 1 mom. ställes

till distriktsfolkskydds förfogande, bör ersättning av här ifrågavarande slag

icke utgå.

Ersättning av statsmedel med två tredjedelar bör slutligen utgå för folk

skyddsdistrikts kostnader för understöd åt utbombade och andra, som på

grund av krigsåtgärder blivit i behov av hjälp. Även här gäller dock, att ersättning

av statsmedel utgår med kostnadernas fulla belopp, om fråga är örn

understöd till personer från främmande folkskyddsdistrikt.

Uppräkningen i 102 och 103 §§ av de kostnader, för vilka ersättning av

statsmedel skall utgå, har uppenbarligen icke kunnat göras fullständig. Möj

lighet bör finnas för Kungl. Majit att bevilja dylik ersättning för andra folkskyddsdistriktens

kostnader än i nämnda paragrafer sagts. Härom stadgas

i 106 §. De sakkunniga ha härvid tänkt på bland annat vissa större anord

ningar — såsom observationstorn, radioanläggningar och branddammar —

vilka folkskyddet har att besörja. Såvitt icke särskilda omständigheter annat

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

föranleda, bör ersättningen i dylika fall utgöra två tredjedelar av kostnaderna.

I den mån folkskyddsdistrikt åsamkas kostnader för undanförsel och

förstöring, synes även ersättning härför böra beviljas. Därvid torde ersättningen

med hänsyn till åtgärdernas natur i regel böra utgå med kostnadernas

fulla belopp.

Vissa skyldigheter beträffande folkskyddsväsendet skola jämlikt 82 § i de

sakkunnigas förslag till civilförsvarslag åvila kommunerna såsom sådana. Sålunda

är kommun skyldig att till förfogande för allmänna folkskyddet inom

folkskyddsdistrikt, till vilket kommun helt eller delvis hör, ställa materiel, utrustning

eller annan egendom, vilken är behövlig för ändamål, som skall tillgodoses

av distriktsfolkskyddet och vilken tillhör eller innehaves av kommunen.

Vidare skall i den mån tjänstgöring inom allmänt folkskydd av kommunalanställd

personal skall anses fullgjord i den kommunala anställningen

avlöning för tjänstgöringen gäldas av den kommun, hos vilken vederbörande

är anställd. Kommun har ytterligare att i avseende å folkskyddsdistrikt, till

vilket kommunen helt eller delvis hör, genom sina organ lämna folkskyddschefen

biträde i sådana frågor rörande distriktets folkskyddsväsen, som lia

omedelbart samband med de särskilda organens verksamhetsområden. Slutligen

skall kommun, där allmän gatu- eller vägbelysning finnes, sörja för att

sådana anordningar beträffande belysningen verkställas, som erfordras för

att åstadkomma mörkläggning inom kommunen, så ock att nödiga åtgärder

vidtagas för underlättande av trafik inom kommunen under mörkläggning. För

kommuns kostnader i anledning av dessa skyldigheter skall i allmänhet icke

något statsbidrag utgå.

Vad i 82 § stadgas örn kommun skall jämlikt 83 § äga motsvarande tillämpning

å municipalsamhälle, för så vitt Konungen ej annorlunda förordnar. Dessutom

kan jämlikt 112 § länsstyrelsen förordna, att folkskyddsdistrikt åvilande

kostnader för åtgärd, som uteslutande eller till övervägande del kommer invånare

inom municipalsamhälle tillgodo, skola helt eller delvis återgäldas

distriktet av municipalsamhället.

Beträffande fördelning av hithörande kostnader på flera kommuner, som

tillhöra samma folkskyddsdistrikt, är i 113 § i de sakkunnigas lagförslag intagen

en bestämmelse av innehåll, att sådan fördelning, där ej annat overenskommes,

skall principiellt för varje år ske i förhållande till det antal skattekronor

och skatteören, som inom varje kommun eller del av kommun påforts

de skattskyldiga vid nästföregående års taxering till allmän kommunalskatt.

Örn viss åtgärd uteslutande eller till övervägande del kommer viss kommun

till godo, skall dock länsstyrelsen enligt samma paragraf äga föreskriva, att

större del av kostnaderna för åtgärden skall åvila kommunen i fråga. Även

eljest skall länsstyrelsen, örn särskilda skäl föranleda därtill, äga förordna om

annan grund för fördelning av kostnaderna.

Yttrandena över liemortsförsvars
sakkunnigas

förslag.

I åtskilliga yttranden uttalas betänkligheter mot förslaget örn folkskyddsdistrikten

såsom kommunaladministrativa enheter, främst i vad

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

181

angår folkskyddsförbunden. Det framhålles, att förslaget på denna punkt innebure

alltför starkt ingrepp i den kommunala självstyrelsen och att erfarenheterna

från kommunalförbund och kristidsförbund icke talade för ytterligare

steg i denna riktning. Folkskyddsnämnden såsom direktion för förbundet anses

även få alltför stor bestämmanderätt. Slutligen hänvisas i vissa yttranden

till den pågående utredningen örn den kommunala indelningen, vilken icke

borde föregripas.

Även i övrigt framställas anmärkningar mot de föreslagna bestämmelserna

örn folkskyddsnämnd. Sålunda anser drätselkammaren i Karlskrona folkskyddsnämnden,

örn den över huvud vore erforderlig, böra bliva ej en beslutande

utan allenast en kontrollerande myndighet. Länsstyrelsen i Malmöhus

län anser folkskyddsnämnd icke böra vara obligatorisk i folkskyddsdistrikt,

som bestå av allenast en kommun. Luftskyddsnämnden och drätselkammaren

i Norrköping anse folkskyddsnämnden bör ha i stort sett samma sammansättning

som den nuvarande luftskyddsnämnden.

Svenska stadsförbundet konstaterar med tillfredsställelse, att folkskyddsnämnden

enligt de sakkunnigas förslag skulle bliva ett verkligt kommunalt förvaltningsorgan,

men anser, att det statliga inflytandet fått göra sig alltför starkt

gällande. Motiveringen för anknytningen av folkskyddet till kommunalförvaltningen

vore, att administrationen förenklades, örn man kunde utnyttja de lokala

organen. Det vore då icke förmätet att vänta sig, att man från statsmakternas

sida utginge från att de kommunala förvaltningsorganen för uppgiften hade

nödig effektivitet utan att deras verksamhetsformer behövde på alla möjliga

sätt förstärkas för de nya uppgifterna. Så skedde emellertid icke. I stället

sökte man omvandla det kommunala organet till ett halvstatligt organ.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det uppenbart lämpligare, framför

allt i byggnadsärenden, att överlåta verkställigheten åt de ordinarie verkställighetsorganen

i kommunen i stället för åt folkskyddsnämnd och folkskyddschef.

Liknande synpunkter framföras av luftskyddschefen i Göteborg.

Mot de sakkunnigas förslag beträffande kostnadsfördelningen mellan

stat och kommun ha i åtskilliga yttranden anmärkningar framförts.

Svenska stadsförbundet anser, att samtliga kostnader för den av de sakkunniga

föreslagna försvarsorganisationen i princip böra bäras av staten, och

framhåller till stöd härför bland annat att en viss kommuns folkskydd icke

skulle vara till gagn allenast för kommunen utan skulle inordnas i de allmänna

försvarsåtgärderna och att kommunerna icke hade annat inflytande på organisationens

utformande än att vid organisationsplanernas fastställande samråd

skulle äga rum med folkskyddsnämnden. Den omständigheten att man ville

räkna med kommunernas medverkan för att organisationen skulle kunna göras

mindre tungrodd, kunde i och för sig icke motivera en kostnadsöverflyttning

på kommunerna. Även med anlitande av kommunerna som folkskyddsdistrikt

stöde möjligheter öppna att betrakta folkskyddet som en statens ekonomiska

angelägenhet med ersättning åt kommunerna för deras utgifter. Skulle något

avsteg göras från den naturliga och riktiga ståndpunkten, att ifrågavarande

kostnader bures av staten, hävdade förbundet den meningen, att kostnaderna

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

för hemvärnet som en rent militär organisation borde i sin helhet betalas av

staten, medan kommunerna kunde tänkas helt bära kostnaderna i fråga örn

kommunal personal, som tjänstgjorde inom folkskyddet, samt med högst en

fjärdedel bidraga till övriga kostnader för folkskyddet.

Svenska landskommunernas förbund anför:

Även örn kommunerna kunna och böra tagas i anspråk för uppbyggande

av folkskyddet, böra kostnaderna för försvaret principiellt läggas på staten.

Detta gäller icke minst kostnaderna för folkskyddet. Utöver de principiella

skälen komma därvid skäl av praktisk art. Dels komma kostnaderna att drabba

olika orter högst väsentligt olika allt efter orternas olika behov av folkskydd,

och kostnaderna skulle därför, örn de till betydande del utginge i form av kommunala

utgifter, drabba kommunerna högst ojämnt. Dels kan ett effektivt och

för alla orter likvärdigt folkskydd icke komma till stånd, örn dess uppbyggnad

skall göras beroende av de beslut, som varje särskild kommun har att fatta.

Förbundet har i yttrande över luftskyddsinspektionens förslag till ny luftskyddslagstiftning

icke velat motsätta sig en ganska avsevärd utvidgning av

kommunernas ekonomiska medverkan vid luftskyddet, men förbundet har därvid

betonat, att tillstyrkandet av de ifrågasatta åtgärderna hänförde sig till

rådande extraordinära förhållanden. Då det nu icke är fråga örn att lagstifta

för extraordinära förhållanden utan att ordna organisationen på längre sikt,

måste också mera principiella synpunkter läggas på organisations- och kostnadsfrågorna.

Från denna utgångspunkt har förbundet kommit till den uppfattningen, att

de av de sakkunniga föreslagna reglerna för utgifternas fördelning i princip

icke äro tillfredsställande, varjämte de synas bliva ganska invecklade i tillämpningen.

Om kommunernas kostnader i stället för att fastslås till viss procentandel

av vissa kostnader avgränsades till att omfatta dels kostnaderna för sådana

prestationer, som kommunala institutioner även under fredstid fullgöra

inom sitt område och under arbetstid, som kan anses fullgjord i den kommunala

anställningen —- i likhet med vad de sakkunniga i detta hänseende föreslå

— dels kostnaderna för folkskyddsnämndernas och folkskyddsförbundens verksamhet,

synes en rättvis och ej alltför invecklad fördelning av kostnaderna

mellan stat och kommun kunna ernås.

Till förmån för tanken att kostnaderna för folkskyddet helt skola bäras av

staten uttala sig ytterligare, bland andra, Uppsala stad — som anser, att statsverket

åtminstone i allt väsentligt bör åläggas svara för de kostnader kommunerna

ha för genomförande av sådana åtgärder, vilka omfattas av organisationsplan

eller åläggas av folkskyddsmyndighet — samt städerna Linköping,

Hälsingborg, Borås, Skövde, Falun och Boden. Städerna Västerås och Karlstad

avstyrka i princip alla fordringar på ekonomisk medverkan från kommunens

sida, som syftade längre än vad man redan i detta avseende hunnit. Länsstyrelsen

i Uppsala län finner tvivelaktigt, örn annan del av kostnaderna borde

läggas på kommunerna än sådana mindre belopp, som vore svåra att granska

och kontrollera och därför av sparsamhetsskäl borde bestridas av kommunerna,

Luftskyddsnämnden i Stockholm förordar generell tillämpning av regeln,

att, därest annat icke föreskreves, samtliga kostnader, som kommunen hade

att vidkännas för det allmänna luftskyddet, skulle till två tredjedelar ersättas

av statsverket. Undantag från denna regel borde gälla allenast i den utsträckning

staten på grund av anordningarnas tekniska beskaffenhet helt borde vid
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

kännas kostnaderna, samt i den utsträckning kommunen jämlikt lag hade att

helt svara för dessa kostnader. Kommunernas åligganden borde härvid begränsas

till att avse skyldighet att ställa de för fredstid dimensionerade kommunala

kårerna kostnadsfritt till luftskyddets förfogande.

Drätselkammaren i Norrköping anför, att örn kommunerna, utöver vad som

stadgades i 82 § av de sakkunnigas förslag, skulle åläggas bestrida kostnaderna

för folkskyddet, principiellt alla av folkskyddet föranledda utgifter borde göras

bidragsgilla och statsbidraget fastställas att utgå med belopp, som icke understege

tre fjärdedelar av kostnaderna. Det finansiella ansvar, som likväl skulle

kvarstå för kommunerna, vore fullt tillräckligt för att garantera nödig aktsamhet.

Även drätselkammaren i Göteborg anser, att i den mån staten icke

borde helt svara för kostnaderna för folkskyddet, statsbidragen rimligen borde

höjas att utgå med tre fjärdedelar av kostnaderna. Samma åsikt uttalas även

av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Sundbybergs stad och Vaxholms stad föreslå, att statsbidrag skall utgå med

fyra femtedelar av kostnaderna. Även länsstyrelsen i Kronobergs län och

Eskilstuna stad anse skäligt, att staten övertoge större del av kostnaderna för

folkskyddet än vad enligt förslaget vore fallet.

Östersunds stad anser staten böra helt svara för ersättning och annan avlöning

till folkskyddschef och biträdande folkskyddschef ävensom till den

biträdespersonal i övrigt, som Kungl. Maj:t bestämde, samt därjämte helt bekosta

materiel, utrustning och andra förnödenheter för allmänna folkskyddets

verksamhet. Sundbybergs stad anser likaledes kostnader för folkskyddschef

och biträdande folkskyddschef böra helt bekostas av staten liksom även arvode

till ordförande i folkskyddsnämnd och suppleant för denne. Kommun borde

vidare vara berättigad till statsbidrag för vissa administrationskostnader (hyra

för särskild administrationslokal, lön ät folkskyddschefens personal, anskaffande

av skrivmaskin och kassaskåp m. m.) liksom även för abonnemangskostnader

för telefonanläggningar ävensom anläggnings- och inträdeskostnader beträffande

telefonanläggningar å andra platser än skyddsrum. Mindre och svårkontrollerbara

administrationskostnader borde däremot helt bestridas av kommunens

medel. Jämväl luftskyddschefen i Stockholm anser till behandling

böra upptagas frågan örn statsbidrag för anläggnings- och inträdesavgifter för

telefonanläggningar, som icke placeras i skyddsrum, ävensom för samtliga

abonnemangskostnader. Växjö stad finner staten böra helt ersätta kostnaderna

för folkskyddets administration.

Åtvids kommun anser bestämmelsen örn befogenhet för länsstyrelse att

ålägga municipalsamhälle att återgälda folkskyddsdistriktet kostnader för

åtgärder, som till övervägande del kommit samhället till godo, böra utgå.

Som medlemmar i landskommunerna finge inunicipalsamhällets invånare

erlägga skatt för luftskyddsåtgärderna i kommunen, och det syntes ej riktigt,

att de dessutom skulle erlägga särskild skatt för ändamålet i municipalsamhället.

Samma yrkande framställes av Moholms, Tidans och Gullspångs

municipalsamhällen samt luftskyddschefen i Gällivare.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Civil fö rs vars u tre (1 n lii gen s förslag.

Utredningen anser, att civilförsvarets allmänna verksamhet bör grundas på

samverkan mellan stat och kommun. Kommunernas åliggande i detta hänseende

uttryckes i 47 § 1 mom. i utredningens förslag till civilförsvarslag på

det sättet, att kommun har att sörja för att ekonomiska och materiella betingelser

föreligga för upprätthållandet i enlighet med gällande organisationsplan

av det allmänna civilförsvaret inom det civilförsvarsområde, till vilket

kommunen helt eller delvis hör. Ansvaret bör enligt utredningen direkt åvila

primärkommunerna (municipalsamkällena) men däremot icke särskilda specialkonnnuner,

motsvarande de av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna folkskyddsdistrikten.

Där två eller flera kommuner helt eller delvis ingå i samma

civilförsvarsområde, skall det emellertid åligga den kommun, inom vilken

civilförsvarschefen enligt organisationsplanen skall ha sin uppehållsort under

högsta civilförsvarsberedskap, att förskjuta kostnaderna för personal, materiel,

åtgärder och anordningar, som enligt planen äro att hänföra till området i dess

helhet. Utredningen utvecklar denna sin ståndpunkt sålunda:

Utredningen har uppbyggt civilförsvarets territoriella bottenorganisation

i princip efter gällande indelning i polischefsdistrikt. I större delen av riket,

d. v. s. i mindre städer och på landsbygden, komma härigenom svårigheter att

uppstå vid genomförandet från kommunernas sida av den del av civilförsvarsverksamheten,

som kommer att åvila dem i vad gäller åtgärder och anordningar,

varav de i samma civilförsvarsområde ingående kommunerna ha

gemensamt gagn. Dessa olägenheter, som för övrigt redan föreligga enligt

nu gällande luftskyddslagstiftning, synas dock utredningen kunna i väsentlig

grad nedbringas genom införande av föreskrift örn skyldighet för viss kommun

att förskjuta kostnaderna för personal, materiel, åtgärder och anordningar,

som enligt den för civilförsvarsområdet gällande organisationsplanen

äro att hänföra till området i dess helhet.

Utredningen framhåller ytterligare, att den omständigheten att i lagförslaget

ej upptagits någon motsvarighet till 81 § i de sakkunnigas förslag

(skyldighet för statsverket att, i den mån Konungen därom förordnar, kostnadsfritt

tillhandahålla materiel m. m.) icke innebure något frånträdande av

de sakkunnigas mening i förevarande hänseende. Utredningen förutsatte alltså,

att staten skulle tillhandahålla sådana utrustningspersedlar och sådan

materiel, som för nedbringande av anskaffningskostnaderna eller av annan

anledning ansåges böra anskaffas genom central upphandling. Omfattningen

av materielförsörjningen från statens sida vore att bedöma som varje annan

fråga örn anslag av statsmedel.

I 47 § 2 mom. har utredningen upptagit bestämmelse örn att kommun har

att i avseende å civilförsvarsområde, till vilket kommunen helt eller delvis

hör, genom sina organ lämna civilförsvarschefen erforderligt biträde i frågor

rörande civilförsvaret.

Utredningen föreslår vidare, att i varje kommun skall finnas en edvilf örsvarsnämnd

för handhavande av de kommunen åliggande uppgifterna i fråga

örn civilförsvaret. Nämnden skall ombesörja de övriga uppgifter, som enligt

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

lag eller författning skola ankomma på sådan nämnd. Föreskrift härom gives

i 48 § i utredningens förslag. Kommun å landet äger besluta, att kommunalnämnden

tillika skall vara civilförsvarsnämnd.

I motiveringen anför utredningen:

Det viktigaste skälet till utredningens förslag är att det åtminstone i

större städer och större landskommuner med hänsyn till arbetsuppgifternas

omfattning och särart torde vara erforderligt att kommunen tillsätter ett

särskilt organ för handhavandet av de på kommunen ankommande uppgifterna.

Civilförsvarsnämnden bör enligt utredningens mening icke blott bevaka

kommunens ekonomiska intressen och sålunda tillse, att kommunen

icke belastas med större kostnader än som är oundgängligt. Nämnden bör

också se som sin uppgift att företräda det kommunala intresset av att ett

betryggande civilförsvar upprätthålles. Utredningen är icke obekant med

det förhållandet, att de nuvarande luftskyddsnämndernas verksamhet i detta

hänseende blivit föremål för i hög grad växlande omdömen. I en del fall

synes denna sida av luftskyddsnämndernas verksamhet lia kommit i bakgrunden.

Utredningen anser icke desto mindre, att här föreligger en betydelsefull

kommunal uppgift. Möjligheten att fullgöra denna uppgift torde

ökas, därest som utredningen föreslår särskilda civilförsvarsnämnder kunna

utses. Kommunerna kunna härigenom i dessa insätta för civilförsvaret speciellt

intresserade personer.

Civilförsvarets verksamhet kommer att djupt ingripa i befolkningens

dispositionsrätt över tid, bostad och egendom. Civilförsvarsplikten utgör

sålunda ett ingrepp i den medborgerliga friheten. Vid inkvartering av

evakuerade och utbombade inskränkes betydligt inkvarteringsvärdarnas förfoganderätt

över bostäderna o. s. v. Med hänsyn härtill är det angeläget,

att civilförsvarsnämnden inför civilförsvarschefen och civilförsvarets övriga

ledning kan företräda befolkningens intressen. Örn den enskilde vet, att en

viss garanti på detta sätt finnes för att han icke ålägges oskäliga bördor,

torde hans villighet att underkasta sig de ofrånkomliga uppoffringarna ökas.

I fråga örn civilförsvarsnämnds sammansättning, ordningen för besluts

fattande och övriga formella föreskrifter beträffande nämndens verksamhet

förordar utredningen att gällande bestämmelser örn luftskyddsnämnd bibe

hållas i allt väsentligt oförändrade. I vad angår landskommuner är dock

utredningen av den åsikten att ett tillskapande av en från övriga kommunala

organ fristående civilförsvarsnämnd i många fall skulle komma att innebära

en överorganisation. Med anledning härav vill utredningen föreslå att kommunalnämnden

tillika skall utgöra civilförsvarsnämnd, för såvitt ej kommunen

finner lämpligt att inrätta en särskild civilförsvarsnämnd. Även i stad skulle

tillsättandet av en särskild civilförsvarsnämnd i vissa fall kunna framstå som

en överorganisation. Det är emellertid lätt att i realiteten undvika denna

olägenhet genom att t. ex. utse ledamöter i drätselkammaren till ledamöter i

en sådan nämnd.

I fråga örn kommunernas rätt till statsbidrag intager utredningen väsentligen

samma ståndpunkt som hemortsförsvarssakkunniga. De härom i 49 § i

utredningens förslag intagna bestämmelserna skilja sig dock i följande hänseenden

från motsvarande stadganden i förslaget till folkskyddslag:

1. Utredningen föreslår, att statsbidrag skall utgå med två tredjedelar av

kostnadernas belopp, för såvitt det icke särskilt i lagen angivits, antingen att

statsbidrag skall utgå med hela beloppet eller att icke något statsbidrag skall

utgå. Rätt till statsbidrag föreligger, enligt 49 § 2 morn., icke i fråga örn kostnader

för

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

a) avlöning, som jämlikt stadgandet i 22 § utbetalas till hos kommunen

anställd personal för tjänstgöring i civilförsvaret;

b) anskaffande av materiel, utrustning och annan egendom, som kommunen

ställt till förfogande, i den män densamma anskaffats eller kan förväntas

komma att huvudsakligen användas för annat ändamål än för civilförsvaret;

c) civilförsvarets administration;

d) vård, underhåll, förvaring och kontroll av materiel, utrustning och annan

egendom;

e) andra rese- och traktamentsersättningar än sådana, vilka avse deltagande

i utbildningskurs, som för flera civilförsvarsområden anordnas av centralmyndigheten

eller länsstyrelsen eller på dessa myndigheters föranstaltande;

samt

f) lokaler för sådan utbildning, som icke anordnas av centralmyndigheten

eller länsstyrelsen.

I motiveringen till nämnda stadgande anför utredningen:

Utredningen är till fullo medveten örn svårigheten att i lag uppräkna alla

de kostnader, som på grund av sin relativa obetydlighet och sin svårkontrollerbarhet

böra helt gäldas av kommunerna. Icke desto mindre har utredningen

ansett sig böra genom en så långt möjligt uttömmande uppräkning ange de

kostnader, för vilka kommunerna enligt angivna princip helt böra svara. Härigenom

har den av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna kostnadsfördelningsregeln,

enligt vilken två tredjedelar av kostnaderna skola bestridas av staten

och en tredjedel av kommunen, erhållit en mera påtaglig karaktär av huvudregel.

Genomförandet av vad här förordats kommer visserligen att medföra någon

belastning i administrativt-kameralt hänseende därigenom, att ett särskilt

kontroll- och redovisningsförfarande erfordras i fråga om vissa kostnader,

vilket skulle ha undvikits vid en lösning i enlighet med det av hemortsförsvarssakkunniga

utformade förslaget. Att utredningen trots nu angivna

olägenhet förordar det ovan föreslagna systemet bottnar i hänsyn till kommunernas

intresse av att i möjligaste mån redan före vidtagandet av en civilförsvarsåtgärd

kunna beräkna de därmed förknippade ekonomiska konsekvenserna.

För effektiviteten hos ett civilförsvar, som till stor del är uppbyggt på

kommunal grund, är det enligt utredningens förmenande av väsentlig betydelse

att största möjliga klarhet erhålles rörande kommunernas ekonomiska

förpliktelser. Den hittills rådande oklarheten på förevarande område har i

alltför hög grad verkat hämmande på det civila försvarets beredskap.

2. Utredningen har ansett sig böra på staten lägga hela kostnaden för avlöning

och annan ersättning åt civilförsvarschefer och ställföreträdare för dem

även under normala fredsförhållanden. Utredningen säger sig nämligen hysa

den meningen, att det innebure en obillighet mot kommunerna att ålägga dem

ens någon del av kostnadsansvaret för dessa ersättningar.

3. Utredningen föreslår, att fullt statsbidrag skall utgå för kostnader för

inkvartering och andra till civilförsvaret hörande åtgärder av social natur,

försåvitt icke Kungl. Maj:t, där verksamheten uppenbarligen avser allenast

civilförsvarsområdets egna invånare, förordnar, att statsbidrag skall utgå med

allenast två tredjedelar av kostnadens belopp. Utredningen anför härom:

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

187

Detta sammanhänger med att planläggningen av inkvartering och andra

sociala åtgärder inom en mycket stor del av landet beträffande det klientel

som skall omhändertagas är mycket skiftande från tid till annan. Den planläggning,

som inom ett civilförsvarsområde i dag avser hjälpåtgärder av nu

avsedd art åt områdets egna invånare, kan i morgon komma att behöva omläggas

så, att den istället inriktas på mottagandet av utrymningsberättigade

från annat civilförsvarsområde. Även på verkställighetsstadiet kunna motsvarande

förändringar inträffa. Det är uppenbart, att örn kostnadsansvaret

göres beroende av dylika förändringar icke obetydliga olägenheter uppstå.

Det kommer att i många fall överhuvudtaget icke kunna avgöras, örn kostnader

för ifrågavarande hjälpverksamhet skola slutligen gäldas helt eller allenast till

två tredjedelar av statsverket. Vidare uppstå även — såsom också hemortsförsvarssakkunniga

angivit — vissa svårigheter med avseende å kostnadsfördelningen

då de åtgärder, kostnaderna hänföra sig till, avse omhändertagande

inom samma civilförsvarsområde av såväl områdets egna invånare som personer

från annat håll. — Undantagsvis bör dock den av hemortsförsvarssakkunniga

förordade fördelningen av ifrågavarande kostnader bibehållas oförändrad.

Det har nämligen synts utredningen mindre tilltalande att landets

största städer, vilka under inga förhållanden kunna tänkas bli inkvarteringsorter

för utrymningsberättigade, skola erhålla full ersättning av staten för

åtgärder av ifrågavarande art. Utredningen ifrågasätter därför, att Kungl.

Maj:t skall tilläggas befogenhet bestämma att i de fall, då förevarande hjälpverksamhet

uppenbarligen allenast är och kan bli till gagn för civilförsvarsområdets

egna invånare, statsbidraget skall inskränkas i enlighet med huvudregeln

till två tredjedelar av kostnaderna.

Eegeln att kostnaderna för inkvartering och andra åtgärder av social natur

skola helt ersättas av statsmedel lider av undantag, nämligen såvitt gäller

avlöning till hos kommunen anställd personal för tjänstgöring i civilförsvaret

samt i fråga om anskaffande av materiel, utrustning och annan egendom.

Sådan egendom, som är avsedd att användas för nu ifrågavarande ändamål,

skall visserligen regelmässigt helt ersättas av statsmedel men om egendomen

anskaffats eller kan förväntas komma att huvudsakligen användas för annat

ändamål utgår icke statsbidrag till någon del. Ej heller utgår någon ersättning

för vård, underhåll, förvaring och kontroll av materiel, utrustning eller annan

egendom, oavsett för vilket ändamål den anskaffats.

Någon ytterligare exemplifiering på tänkbara kostnader för inkvarteringsoch

socialåtgärder anser utredningen ej erforderlig. Det må här blott anmärkas,

att örn det undantagsvis skulle förekomma att allmänt skyddsrum

bygges uteslutande för evakuerade eller utbombade — något som i så fall skall

vara angivet i organisationsplanen — statsbidrag för dessa skyddsrum utgår

enligt nu förevarande stadgande.

Bland annat av statsfinansiella skäl säger sig utredningen icke ha föreslagit

en höjning av statens kostnadsandel.

Beträffande fördelningen av kostnader mellan flera kommuner inom samma

civilförsvarsområde skall denna jämlikt 54 § årligen verkställas av länsstyrelsen

efter ty prövas skäligt. Utredningen uttalar, att någon särskild norm för

fördelningen ej borde angivas i lagen men att fördelningen i princip borde bestämmas

efter graden av det gagn, som kommunerna bereddes genom de vidtagna

åtgärderna. Detta vore dock ganska svårbedömbart, och utredningen

räknade därför med att, där graden av det gagn, kommunerna haft, icke läte

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

sig uppställa med någon bestämdhet, stor och kanske i många fall avgörande

betydelse vid kostnadsfördelningen tillmättes förhållandet mellan antalet

skattekronor i de särskilda kommunerna. Utredningen fortsätter:

Utredningen har vidare icke ansett det påkallat att inskränka länsstyrelsens

prövningsrätt till allenast de fall, då kommunerna icke kunnat komma överens.

Självfallet är att detta icke betager kommunerna rätten att träffa överenskommelse.

Denna bör då regelmässigt bli vägledande för länsstyrelsens prövning.

Men en överenskommelse allenast mellan några men icke alla kommuner

beträffande vissa kostnader bör icke betaga länsstyrelsen rätten att pröva

fördelningen av kostnaderna i deras helhet under hänsynstagande till alla på

denna prövning inverkande omständigheter.

Municipalsamhällenas ställning regleras i 55 §. Här stadgas bland annat

att den i 47 § 2 mom. omförmälda skyldigheten för de kommunala organen

skall gälla även municipalsamhällets organ. Vidare föreskrives skyldighet för

municipalsamhälle, att till förfogande för allmänna civilförsvaret inom civiiförsvarsområdet

ställa materiel, utrustning eller annan egendom, vilken är

behövlig för civilförsvaret och vilken tillhör eller innehaves av municipalsamhället.

Ytterligare är intagen en bestämmelse örn bidragsskyldighet i vissa

fall för municipalsamhälle, motsvarande 112 § i hemortsförsvarssakkunnigas

förslag. Slutligen föreskrives, att skyldigheten att sörja för att ekonomiska och

materiella betingelser föreligga för upprätthållandet av civilförsvaret kan av

länsstyrelsen förordnas skola beträffande viss del av municipalsamhällets

verksamhet ankomma på samhället. I sådant fall skall i fråga örn statsbidrag

och fördelning av kostnader för municipalsamhället gälla detsamma som för

kommun, varjämte stadgandena i 48 § örn folkskyddsnämnd skola äga motsvarande

tillämpning å municipalsamhället och municipalnämnden. I motiveringen

härför anföres, att det ansetts lämpligt, att exempelvis ett municipalsamhälle

med egen brandkår skulle kunna åläggas att anskaffa den ytterligare

brandmateriel, som kunde erfordras för civilförsvarsändamål.

Det bör slutligen anmärkas, att enligt övergångsbestämmelse i utredningens

lagförslag, där intagna bestämmelser örn statsbidrag icke skola äga

tillämpning beträffande materiel, utrustning eller annan egendom, som kommun

eller municipalsamhälle anskaffat för civilförsvarsändamål före lagens

ikraftträdande, för så vitt Kungl. Majit ej annorlunda förordnar. Utredningen

anför härom:

Beträffande den av utredningen föreslagna övergångsbestämmelsen rörande

redan anskaffad materiel m. m. förbiser utredningen icke, att denna kan medverka

till att kommunernas intresse att vidtaga kostnadskrävande åtgärder på

civilförsvarets område före den nya lagstiftningens ikraftträdande försvagas.

Av statsfinansiella skäl synes emellertid en annan lösning knappast möjlig.

I de fall då det för en kommun måste anses uppenbart obilligt, att densamma

skall stå för det slutliga kostnadsansvaret för en åtgärd, som — örn den vidtagits

efter civilförsvarslagens ikraftträdande — helt eller delvis skulle bekostats

av statsmedel, förutsätter utredningen att Kungl. Majit skall begagna

sig av sin i övergångsbestämmelsen angivna befogenhet att förordna att lagens

bestämmelser skola bli helt eller delvis tillämpliga jämväl beträffande sådana

åtgärder.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

189

Yttrandena över civilförsvarsutred
ningens

förslag.

Bestämmelserna i 47 § 1 mom. förslaget till civilförsvarslag örn kommunernas

skyldigheter i förhållande till civilförsvaret ha i allmänhet

icke mött någon erinran. Luftskyddschefen i örebro uttalar dock, att då

civilförsvaret hade till huvudsakligt ändamål att i största möjliga utsträckning

i statsnyttans intresse lindra och eliminera verkningarna av luftkriget, borde

man åtminstone kunna fastslå den principen, att staten borde betala kostnaderna

för civilförsvaret, för såvitt icke kommunerna av särskilda skäl borde

jämte staten deltaga i dessa kostnader. Svenska stadsförbundet uttalar, att

kostnader av nu förevarande slag borde åtminstone i det väsentliga bäras av

staten, som i första hand hade att svara för försvarskostnader. Stadsförbundet

påtalar därjämte, att den föreslagna kostnadsfördelningen alltjämt saknade den

klarhet örn kommunernas utgifter på området, som vore önskvärd för att stimulera

intresset för civilförsvaret.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att en civilförsvarschef för att

med kraft kunna planera och sedermera leda utbildningen icke borde vara

beroende av i vad mån frivillig medverkan vore att påräkna. Kommun borde

därför vara skyldig lämna civilförsvarschefen nödigt biträde med personal och

penningar även till utbildning av personalen i det särskilda civilförsvaret. Den

nuvarande förutsättningen av luftskyddsföreningarnas medverkan vid utförande

av de åligganden, som lagligen ankomme på luftskyddschefema, borde

upphöra, åtminstone under beredskapstillstånd. Även riksluftskyddsförbundet

anser ansvaret för luftskyddsutbildningens ordnande böra åvila kommunerna.

Luftskyddschefen i Stockholm anser föreskrifter bora givas örn kommuns skyldighet

att bidraga till utbildningsverksamheten även i det fall, att frivillig

organisation funnes. Luftskyddsföreningarna hade stora svårigheter att reda

sig utan ekonomiskt och annat stöd från kommunens sida.

Beträffande civilförsvarsnämnderna påtalar svenska stadsförbundet,

att handläggning av frågor örn civilförsvaret i stad enligt förslaget icke skulle

kunna ske t. ex. inom drätselkammaren. Den omständigheten att en särskild

nämnd behövdes i större städer och landskommuner, kunde dock svårligen utgöra

en bärande motivering för en generell fordran på dylika förvaltningsorgan.

Att nämnden borde lia den rent positiva uppgiften att verka för ett

gott civilförsvar inom kommunen kunde i och för sig knappast med nödvändighet

förutsätta en obligatorisk särskild nämnd. Erfarenheter från luftskyddsnämndernas

verksamhet i vissa städer hade givit vid handen, att dessa nämnder

för utredningar och verkställighet måst anlita drätselkamrarnas tjänsteorganisation.

Utan en sådan organisation torde civilförsvarsnämnderna bliva

av mindre betydelse. Att under alla förhållanden framtvinga en egen tjänsteorganisation

för nämnden kunde icke vara ekonomiskt försvarligt. Utredningen

själv medgåve, att en särskild nämnd kunde synas innebära överorganisation

i vissa fall, men föresloge utvägen att utse drätselkammarens ledamöter till

ledamöter i en civilförsvarsnämnd. Länsstyrelsen i Blekinge län anser civilför
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. May.ts proposition nr 268.

svarsnämnderna i städerna böra utgöras av drätselkamrarna eller delegationer

därav. I varje fall borde civilförsvarsnämnderna erhålla sådan befogenhet och

sådana uppgifter, att de verkligen bleve av den betydelse, som avsåges. Landsfiskalen

i Kävlinge distrikt är av den meningen att särskild civilförsvarsnämnd

bör finnas i luftskyddsorterna. Erfarenheten hade visat, att kommunalnämnder

icke hade något större intresse för luftskyddet utan endast tillgodosåge

synpunkten att spara så mycket som möjligt. Om civilförsvarsnämnd utsåges,

hade civilförsvarschefen betydligt större möjligheter att intressera dess ledamöter

för kommunens skyldigheter i avseende å civilförsvaret. Utrymningskommissionen

anser kommunalnämnd och drätselkammare ofta mindre lämpade

för befattning med inkvarteringsfrågor och ifrågasätter därför meddelande av

befogenhet för länsstyrelse att föreskriva, att särskild civilförvarsnämnd skall

tillsättas i kommun, där mera betydande inkvartering kan beräknas ifrågakomma.

Vidare syntes det kommissionen fördelaktigt, att de önskemål örn en

allsidig sammansättning av särskild inkvarteringsnämnd, som kommit till uttryck

i bestämmelsen i 12 § utrymningskungörelsen, också i görligaste mån

beaktades, när det gällde särskild civilförsvarsnämnd, bland annat med tanke

på att det vid inkvartering till stor del gällde omvårdnaden av blivande mödrar

och barn. Sålunda syntes det lämpligt, att en av ledamöterna i särskild civilförsvarsnämnd

skulle vara kvinna. Svenska landskommunernas förbund hemställer,

att hänvisningen i 48 § till byggnadsnämnd måtte ersättas med återgivande

av de bestämmelser, till vilka hänvisades.

Luftskyddschefen i Lund anser det i lagen uttryckligen böra stadgas, att i

nämnden endast finge inväljas person, som gjort sig känd för att vara intresserad

för det civila försvaret. Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar, att civilförsvarschef

borde äga närvara vid civilförsvarsnämnds sammanträden med

rätt att yttra sig och få sin mening antecknad till protokollet. Därigenom

skulle ett närmare samarbete mellan de kommunala organen och civilförsvarsmyndigheterna

underlättas.

Vad angår frågan örn kommunernas rätt till statsbidrag anser svenska

landskommunernas förbund, att statsbidrag böra graderas icke blott efter

storleken av kommunernas kostnader för ändamålet utan även efter skatteunderlaget

i kommunerna. Ansåges likväl två tredjedelsregeln böra bibehållas,

vore det enligt förbundets åsikt av vikt, att Kungl. Maj :t vid utövningen av sin

rätt enligt 52 § i förslaget beaktade både de kostnader, som kommun i eget och

annans intresse haft för det allmänna civilförsvaret, och skatteunderlaget.

Drätselkammaren i Uppsala anser, att statsbidraget i allmänhet borde utgöra

tre fjärdedelar av kostnaderna och att statsbidrag borde utgå även för civilförsvarets

administration. Luftskyddschefen i örebro uttalar, att en differentiering

av statsbidraget borde göras på sådant sätt, att kommuner, inom

vilka för försvar och folkförsörjning viktiga anläggningar och inrättningar

funnes och där det följaktligen gällde att med ett kraftigt civilförsvar på skilda

sätt främst i statsnyttans intresse försvåra anfall från luften och begränsa verkningarna

av sådana anfall, borde erhålla större statsbidrag än kommuner av

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

mindre betydelse ur anförda synpunkter. Det vore även obilligt, att statsbidrag

ej utginge till avlöning åt kommunalanställd personal i luftskyddstjänst och

till vård, underhåll och kontroll av materiel, utrustning och annan egendom.

Kostnaderna för inkvartering och socialtjänst borde under alla förhållanden

helt ersättas av staten. I sistnämnda uttalande instämmer länsstyrelsen i

Örebro län. Luftskyddschefen i Göteborg framhåller bland annat, att statsbidrag

med -/* borde utgå för ali personal, även den inom luftskyddets administration,

att staten helt borde svara för vård, underhåll och förvaring av civilförsvarets

materiel samt att kostnader för resor till centralt anordnade utbildningskurser

borde helt betalas av staten.

Riksluftskyddsförbundet anser, att varje kommun, som anordnade luftskyddsutbildning,

borde äga åtnjuta statsbidrag för kostnaderna och att dylikt

bidrag borde utgå, vare sig kommunen anordnade utbildningen i egen regi

eller kommunen efter avtal lämnade i uppdrag åt befintlig luftskyddsorganisation

att anordna utbildningen och anvisade erforderliga medel för ändamålet.

I sistnämnda fall borde det anslag kommunen ställde till organisations förfogande

utgöra underlag för kommunen tillkommande statsbidrag. Liknande

uttalande göres av polismästaren i Norrköping.

Beträffande kostnadsfördelningen mellan kommunerna förordar

länsstyrelsen i örebro län bibehållande av vad hemortsförsvarssakkunniga härutinnan

föreslagit. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser länsstyrelse ej behöva

ingripa, örn kommunerna vore överens. Länsstyrelsen i Västmanlands län

befarar svårigheter vid tillämpningen och uttalar önskemål örn klarare regler,

eventuellt i form av tillämpningsföreskrifter.

Stockholms stad anser skäligt, att övergångsbestämmelserna örn statsbidrag

erhålla retroaktiv verkan från och med den 1 januari 1943, efter vilken tid

sådana nya luftskyddsanordningar aktualiserats, beträffande vilka någon

statsbidragspraxis icke utvecklats. I

I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen

anser jag kommunerna böra i första hand ekonomiskt och materiellt svara

för det allmänna civilförsvarets upprätthållande men samtidigt erhålla

rätt till bidrag av statsmedel i viss omfattning. I det allmänna civilförsvarets

åligganden ingå åtskilliga uppgifter av samma och liknande art

som dem, vilka i fredstid handhas av kommunerna, varför det synes

rationellt att den utvidgade verksamhet för dessa ändamål, som är erforderlig

under krigsförhållanden, jämväl bedrives i kommunal regi. I likhet

med civilförsvarsutredningen anser jag icke erforderligt, att särskilda kommunal-administrativa

rättssubjekt i enlighet med hemortsförsvarssakkunnigas

förslag tillskapas för ändamålet, utan torde skyldigheten böra åvila de

borgerliga primärkommunerna såsom sådana, envar såvitt rörer allmänna civil

försvaret inom kommunen. Den föreskrift, som civilförsvarsutredningen härvid

ifrågasatt, nämligen att inom varje av flera kommuner bestående civilförsvarsområde

den kommun, i vilken civilförsvarschefen i krig komme att lia

sin uppehållsort, skulle åläggas att förskjuta kostnaderna för sådana uppgifter,

Föredra
ganden.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

som avsåge civilförsvarsområdet i dess helhet, torde innefatta den mest praktiska

lösningen. Den har icke heller föranlett erinringar i remissyttrandena,

varför jag tillstyrker densamma.

I upprätthållande av det allmänna civilförsvaret ingår även inrättande av

allmänna skyddsrum ävensom av därtill hörande källarmursgenombrott. Lämpligen

synes i lagtexten böra intagas uttrycklig erinran härom.

T ett pär hänseenden anser jag mig emellertid böra ifrågasätta en utvidgning

av kommunernas skyldigheter utöver vad 47 § 1 mom. i civilförsvarsutredningens

förslag till civilförsvarslag angiver. Enligt denna bestämmelse åligger det kommun

att sörja för att ekonomiska och materiella betingelser föreligga för upprätthållandet

av det allmänna civilförsvaret. Samtidigt framhålla de sakkunniga

i motiveringen, att i kommun, där utbildning av civilförsvarets personal ej sker

genom frivillig organisations försorg, kommunen bör vara skyldig att efter

anmaning av civilförsvarschefen föranstalta örn att utbildningsverksamheten

ordnas. Den utbildning utredningen närmast torde åsyfta är den grundläggande

utbildningen för hemskyddspersonal. För egen del finner jag det med hänsyn

till den för civilförsvarets effektivitet viktiga faktor som nämnda utbildning

utgör icke tillrådligt att låta kommunerna vara fria från ansvar för densamma.

Dock böra kommunerna äga rätt att med frivillig organisation, luftskyddsförening,

sluta avtal örn att utbildningen skall handhas av organisationen. Sådant

avtal synes emellertid böra godkännas av länsstyrelsen, dels för att denna skall

erhålla kontroll över att den luftskyddsförening, som skall övertaga ansvaret,

verkligen är i stånd att tillfredsställande fullgöra den åtagna uppgiften, dels

för att pröva den ersättning, som föreningen kan lia betingat sig. Har sådant

avtal godkänts av länsstyrelsen, bör kommunen ha rätt till statsbidrag för

dylik ersättning. Skyldigheten för kommunerna att svara för ifrågavarande utbildning

torde böra komma till uttryck i lagtexten.

Såsom anförts under avdelning Y böra kommunarna vidare svara för anordnande

av källarmursgenombrott jämväl för enskilda skyddsrum. Även denna

skyldighet bör komma till uttryck i lagtexten.

Då det synes angeläget att förekomma, att de kommunala organen av civilförsvarschefen

utnyttjas för ändamål, som ligga utanför deras verksamhetsområde,

anser jag mig i fråga örn 47 § 3 mom. i förslaget till civilförsvarslag

böra föreslå en återgång till i huvudsak den formulering, som i förslaget till

folkskyddslag givits motsvarande stadgande.

Förslaget att i varje kommun skall finnas en civilförsvarsnämnd finner jag

mig böra tillstyrka. Emellertid torde den i förslaget till civilförsvarslag

lämnade möjligheten för landskommun att besluta, att kommunalnämnden tilllika

skall vara civilförsvarsnämnd, böra gälla även för stad, såvitt avser drätselkammaren.

Är staden eller landskommunen av viss storleksordning, bör

tillsättande av särskild civilförsvarsnämnd vara obligatoriskt såvida länsstyrelsen

icke medgiver undantag.

Såsom utrymningskommissionen påpekat gäller beträffande sammansättningen

av särskild inkvarteringsnämnd bland annat den bestämmelsen att

minst en av ledamöterna skall vara kvinna. Samma bestämmelse bör ock —-

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 193

med hänsyn till de betydelsefulla sociala uppgifter som ingå i civilförsvaret —

gälla för de särskilda civilförsvarsnämnderna, Till underlättande av tillämpningen

av lagen från de kommunala myndigheternas sida bör den i 48 § förslaget

till civilförsvarslag förekommande hänvisningen till vad som gäller örn

byggnadsnämnd ersättas med direkta bestämmelser angående vad som i fråga

örn civilförsvarsnämnd skall gälla beträffande valbarhet m. m.

Vidkommande statsbidragsbestämmelserna finner jag de av civilförsvarsutiedningen

föreslagna reglerna i stort sett lämpliga. Fullständig otvetydighet

i fråga örn bestämmelsernas innebörd torde knappast vara möjlig att ernå. Det

är givet, att det kan vara svårt att bedöma, huruvida i visst fall en åtgärd

är av social natur eller örn i annat fall en kostnad är att hänföra till civilförsvarets

administration. Det är dock att antaga, att en fast praxis tämligen

snart kommer att utbildas, varför eventuella tolkningssvårigheter komma att

göra sig gällande endast under ett tämligen kort övergångsskede.

Rätt till statsbidrag enligt huvudregeln bör uppenbarligen föreligga i fråga

örn kommuns kostnader för den grundläggande utbildningen för hemskyddspersonal

och för källarmursgenombrott.

Beti äffande reglerna i 54 § förslaget till civilförsvarslag örn fördelning

av kostnaderna mellan kommunerna finner jag mig böra föreslå återgång i

huv udsak till den av hemortsförsvarssakkunniga förslagna huvudregeln för

fördelningen. Därmed vinnes att länsstyrelsen icke behöver belastas med

prövningen av andra fall än dem, där från någon kommuns sida göres gällande

att särartade förhållanden föreligga beträffande graden av det gagn kommunerna

ha av vidtagna åtgärder. Någon anledning, varför länsstyrelsen

skulle behöva ingripa, örn kommunerna kommit överens, synes mig icke

föreligga. Jag utgår därvid från att överenskommelsen icke blir bindande

utan länsstyrelsens prövning, i den mån den äger sådan räckvidd, att den kan

inverka på storleken av en i överenskommelsen ej deltagande kommuns

bidragsskyldighet.

Yad slutligen angår municipalsamhällenas ställning föreslår civilförsvarsutredningen

i 55 § bland annat att länsstyrelsen skall äga förordna örn skyldighet

för municipalsamhälle att helt eller delvis återgälda kommun dess

kostnad för civilförsvarsåtgärd, som uteslutande eller till övervägande del

kommer invånare inom municipalsamhället till godo, samt att svara för uppehållandet

av viss del av det allmänna civilförsvarets verksamhet. De skyldigheter,

som härigenom skulle läggas på municipalsamhället, torde få anses falla

utom lämen för sådana angelägenheter, som det jämlikt 87 § lagen örn kommunalstyrelse

på landet kan ankomma på municipalsamhälle att själv vårda.

Civilförsvarsutredningens förslag i förevarande hänseende skulle alltså nöd\ändiggöia

sadan ändring av detta lagrum, att möjlighet öpjmades att skapa

municipalsamhälle jämväl för civilförsvarsändamål. Då emellertid frågan örn

rikets kommunala indelning för närvarande är under utredning och i samband

därmed även torde komma att upjitagas frågan örn municipalsamhällenas ställning,

anser jag mig icke nu böra förorda sådan lagändring. Jag finner mig

därför icke böra tillstyrka civilförsvarsutredningens förslag i denna del.

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 1 sami. Nr 268.

692 44 ] 3

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. May.ts •proposition nr 268.

Under remissbehandlingen har den övergångsbestämmelse påtalats, som av

civilförsvarsutredningen föreslagits beträffande statsbidragen. Jag anser emellertid

bestämmelsen böra bibehållas. Då säkerhet icke finnes för att de av kommunerna

för luftskjdds- eller utrymningsändamål frivilligt gjorda anskaffningarna

skett på mest ändamålsenliga sätt och alltså ej föranlett större kostnader

än örn anskaffningen skett efter anvisningar av statlig myndighet, bör

någon automatisk rätt till statsbidrag icke tillkomma kommunerna för dylika

fall. Givetvis vill jag härmed ej uttala annat än att en välvillig prövning bör

ägnas bidragsansökningar från kommuner, vilka av intresse för luftskyddets,

utrymningsorganisationens eller socialtjänstens effektivitet anvisat medel till

åtgärder, vilka enligt gällande lagstiftning ej kunnat åläggas dem att ombesörja.

Ju närmare i tiden medelsanvisningen skett desto större skäl föreligga

att antaga, att kommunens medelsanvisning gjorts under förväntan örn gottgörelse

av statsbidrag enligt de regler, som framdeles komme att fastställas.

Någon övervältring på statsverket av utgifter, som ligga flera år tillbaka i tiden,

bör däremot det Konungen i övergångsbestämmelserna givna bemyndigandet

ej giva anledning till.

VII. Fastighetsägarna och civilförsvaret, m. m.

Gällande bestämmelser.

Jämlikt 10 § 1 mom. luftskyddslagen är ägare eller innehavare av anläggning,

inrättning, fastighet eller annan egendom, som beröres av luftskyddets

planläggning, skyldig att därvid lämna erforderligt biträde. Enligt 3 morn. i

samma paragraf är ägare eller innehavare av egendom pliktig tåla åtgärd beträffande

egendomen, som länsstyrelsen finner erforderlig för beredande av

luftskydd, såvida åtgärden för honom medför allenast ringa kostnad eller

olägenhet.

Såsom förut omnämnts kan länsstyrelsen, örn med utförandet av luftskyddsåtgärd

icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå och åtgärden

icke betingar oskälig kostnad, enligt 11 § 2 mom. luftskyddslagen

ålägga kommun att i den mån lämpligen kan ske genomföra nödiga

skydds- och reservanordningar för att säkerställa driften vid kommunens

tekniska verk och att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftspersonalen

vid nämnda verk. I 3 mom. av samma paragraf stadgas, att annan

ägare eller innehavare av viss anläggning eller inrättning än kommun må av

Konungen åläggas att med avseende å driften vid anläggningen eller inrättningen

vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande av luftskyddet kan

anstå och icke för ägaren eller innehavaren medför oskälig kostnad. Jämlikt

4 mom. av samma paragraf är ägare eller innehavare av fastighet eller annan

egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts, skyldig att anskaffa och underhålla

sådan brandredskap, som länsstyrelsen prövar erforderlig for fastighetens

eller egendomens behov.

Skyldighet att anordna enskilt skyddsrum åvilar enligt 11 § forsta stycket

skyddsrumslagen anläggningens eller byggnadens ägare.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 195

Enligt 4 § lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov är ägare eller

innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, för vilken

luftskyddsplan uppgjorts eller luftskydd eljest erfordras, pliktig att tåla eller

vidtaga de åtgärder med avseende å egendomen ävensom dess inredning och

utrustning, som av länsstyrelsen prövas erforderliga för luftskyddets genomförande.

För dylika åtgärder är enligt 5 § 1 mom. egendomens ägare eller

innehavare berättigad till ersättning av kronan, men jämlikt 2 mom. av samma

paragraf gäller den inskränkningen i ersättningsrätten, att om åtgärden huvudsakligen

avser beredande av skydd för viss egendom eller dess ägare eller innehavare

eller för personer, som vid tid, då luftskyddstillstånd inträdde, bodde

eller vistades inom egendomen eller eljest nyttjade denna, ersättning utgår

allenast örn och i den mån det med avseende å storleken av kostnad eller

skada, som föranledes av åtgärden, samt omständigheterna i övrigt prövas

skäligt.

Beträffande vissa anläggningar, nämligen sådana anläggningar, som äro av

väsentlig betydelse för kraftförsörjningen i riket, gäller lagen örn särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar (kraftverksskyddslagen), i vilken

meddelas bestämmelser örn anläggningarnas skyddande mot skada genom

luftanfall eller annan krigshandling eller sabotage.

Örn skyldighet för ägare och innehavare av varuförråd, som skall bliva föremål

för bortförande, att taga befattning därmed meddelas bestämmelser i lagen

örn skyldighet att bortföra varuförråd.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

Be sakkunniga uttala, att det bör ankomma på ägare eller, i vissa fall, innehavare

av anläggning eller byggnad att sörja för de ekonomiska och materiella

betingelserna för upprätthållande av verkskydd eller hemskydd, som skall

finnas för anläggningen eller byggnaden, ävensom för anordningar och

atgärdei i övrigt, som främst ha avseende å skyddet av anläggningen eller

byggnaden samt därvarande personer och egendom. I enlighet därmed stadgas i

förslaget till folkskyddslag, att ägare av anläggning eller byggnad, för vilken

verkskydd skall vara organiserat, ar pliktig att anskaffa, förvara och underhålla

materiel, utrustning och andra förnödenheter, som erfordras för verkskyddets

verksamhet [84 § under a)], att i mån av behov inrätta, utrusta

och underhålla ledningscentral och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen

[84 § under b)], att enligt bestämmelser, som Konungen därom

utfärdar, sörja för att ekonomiska och materiella betingelser för utbildning

av verkskyddspersonalen äro för handen [84 § under c)] samt att i övrigt vidtaga

de särskilda anordningar och åtgärder, som äro erforderliga för verkskyddets

verksamhet [84 § under d)]. Vidare stadgas i 85 §, att ägare av byggnad,

för vilken hemskydd skall vara organiserat, är pliktig att anskaffa, förvara

och underhålla materiel och utrustning, som erfordras för hemskyddets

verksamhet. Enligt 86 § skola nu omförmälda skyldigheter i det fall, att anläggning

eller byggnad i sin helhet är upplåten åt annan person och upplåtelsen

avser minst ett år, åvila innehavaren i stället för ägaren.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 268.

Jämlikt 93 § i lagförslaget är arbetsgivare pliktig att enligt vad därom är

särskilt föreskrivet utgiva ersättning till i hans tjänst anställda för tjänstgöring

i verkskydd, som är organiserat för anläggning eller byggnad, vilken

helt eller delvis innehaves av arbetsgivaren. De sakkunniga anföra i motiveringen,

att verkskyddspersonalen komme att sa gott som uteslutande utgöras

av personer, vilka vore anställda hos arbetsgivare, som bedreve verksamhet

inom den anläggning eller byggnad, för vilken verkskyddet vore avsett, och att

det synts de sakkunniga rimligt och praktiskt sett lättast genomförbart, att

dylik arbetsgivare jämväl svarade för den särskilda ersättning, som borde utgå

för tjänstgöring i verkskyddet, antingen fråga vore örn civilskyddspersonal

eller hemvärnspersonal. Närmare bestämmelser örn dylik ersättning borde intagas

i särskild avlöningsförfattning.

I 87 § i lagförslaget ha intagits följande bestämmelser om de ytterligare

skyldigheter i förevarande hänseende, som skola åvila ägare eller innehavare

av anläggning eller byggnad:

a) Ägare är skyldig att inrätta, utrusta och underhålla enskilt skyddsrum,

som skall finnas för anläggningen eller byggnaden. Beträffande den närmare

innebörden härav hänvisas till avdelning Y [87 § första stycket under a) ].

b) Ägare skall vidtaga sådana särskilda anordningar, som äro erforderliga

för att vid fientligt anfall varna dem, som vistas i eller vid anläggningen eller

byggnaden [87 § första stycket under b)].

c) Ägare skall vidtaga nödiga anordningar för anläggningens eller byggnadens

mörkläggning under folkskyddsberedskap [87 § första stycket under

c)]. Är anläggningen eller byggnaden helt eller delvis upplåten till annan,

skall ägaren vara ansvarig för anskaffande av mörkläggningsmateriel, medan

innehavaren skall svara för materielens anbringande och övriga åtgärder (87 §

andra stycket) för mörkläggningen. I motiveringen anföra de sakkunniga:

I fråga örn skyldighet att svara för mörkläggning föreligger för närvarande

inga klara bestämmelser örn huruvida sådan skyldighet skall åvila ägare eller

innehavare av byggnad. Då mörkläggningsanordningarna i mångå fall äro av

sådan beskaffenhet, att de måste anpassas efter den anläggning eller byggnad,

för vilken de äro avsedda, anse de sakkunniga-, att det bör åvila anläggningens

eller byggnadens ägare att tillhandahålla för mörkläggningen erforderlig materiel,

även örn anläggningen eller byggnaden helt eller delvis innehaves av

annan. För mörkläggningsmaterielens anbringande och för mörkläggningen i

övrigt bör dock innehavaren ansvara.

Beträffande mörkläggningsmaterielens beskaffenhet böra särskilda bestämmelser

utfärdas av Kungl. Maj:t eller riksfolkskyddschefen. De sakkunniga

vilja här rekommendera användning i större utsträckning än vad nu är fallet

av träfiberplattor eller liknande anordningar, detta med hänsyn till att dylika

plattor även kunna användas såsom fönsterersättningsmedel. De sakkunniga

lia hösten 1942 låtit verkställa utredning angående de kostnader, som härigenom

skulle föranledas. Enligt denna utredning skulle kostnaden för dylika

plattor uppgå till omkring 2: 10 kr. per m2, vartill komme kostnad för plattornas

tillskärning med 50 öre för platta. Beräkning har gjorts beträffande ett antal

fastigheter av olika slag i Stockholm. Kesultatet av utredningen utvisar, att

kostnaderna bliva förhållandevis små.

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

d) Ägare och innehavare skall, där det finnes vara av särskild betydelse,

att anläggningen eller byggnaden maskeras, under folkskyddsberedskap vara

skyldig tåla eller vidtaga härför erforderlig åtgärd, som av folkskyddsmyndighet

anbefalles [87 § första stycket under d)].

e) Ägare och innehavare skall i övrigt, när det av folkskyddsmyndighet anbefalles,

vara skyldig att i avseende å anläggningen eller byggnaden tåla eller

vidtaga sådan åtgärd, vilken, utan att för ägaren eller innehavaren medföra

större olägenhet än som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt,

innebär tillgodoseende av ändamål, som folkskyddet har att besörja [87 §

första stycket under e)]. Härom anföra de sakkunniga:

Yid utformandet av här förevarande bestämmelse i folkskyddslagen ha de

sakkunniga ansett det icke i lagtexten böra göras skillnad mellan tid, då folkskyddsberedskap

råder, och tid, då detta icke är fallet. I stället har stadgats,

att den åtgärd, varom fråga är, icke får för ägaren eller innehavaren medföra

större olägenhet, än som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.

Yid tillämpningen härav måste givetvis hänsyn tagas till förhållandena vid

den tidpunkt, då åtgärden vidtages. Båda då lugna förhållanden, böra endast

jämförelsevis ringa krav ställas på anläggningens eller byggnadens ägare eller

innehavare i förevarande hänseende, medan å andra sidan under krigstider

olägenheter, som absolut taget måste anses stora, ändock med hänsyn till förhållandena

böra anses skäliga. En avvägning mellan allmänt och enskilt intresse

måste alltid äga rum.

Enligt 94 § i lagförslaget skall motsvarande skyldighet, som angives under

e), åligga ägare eller innehavare av annan egendom än anläggning eller byggnad.

Ägare eller innehavare av egendom har jämlikt 110 § första stycket rätt till

skälig ersättning av statsmedel för kostnad eller skada, som åsamkats honom

genom åtgärd beträffande egendomen, som vidtagits på grund av bestämmelserna

i 87 § d) eller e) eller 94 §. Örn åtgärden huvudsakligen avser beredande

av skydd för egendomen i fråga eller dess ägare eller innehavare eller för person,

som vid tid, då folkskyddsberedskap inträdde, bodde eller vistades inom

egendomen eller eljest nyttjade denna, utgår dock ersättning av statsmedel allenast

örn och i den mån det med avseende på storleken av kostnaden eller

skadan samt omständigheterna i övrigt prövas skäligt (110 § andra stycket).

Är kostnaden eller skadan att betrakta som ringa föreligger icke rätt till ersättning

(110 § tredje stycket). I motiveringen härtill anföra de sakkunniga:

Åtgärd, som någon för tillgodoseende av folkskyddsändamål fått tåla eller

vidtaga till följd av åläggande jämlikt 87 § d) eller'' e) eller 94 §, kan uppenbarligen

för honom medföra avsevärd kostnad eller skada, varför det måste

anses skäligt, att han erhåller ersättning. Något tveksamt torde vara, om dylik

ersättning bör gäldas av staten eller folkskyddsdistriktet. Rätteligen borde

det vara så, att om åtgärden innebär tillgodoseende av ändamål, som faller

inom ramen för folkskyddsdistriktets verksamhet, ersättning gäldas av distriktet

men eljest av statsmedel. Av praktiska skäl ha de sakkunniga stannat vid

att låta ersättning av här förevarande slag i samtliga fall utgå direkt av statsmedel.

Åtgärd, som här avses, är emellertid ofta huvudsakligen av betydelse för

egendomens ägare eller innehavare. I sådant fall bör givetvis nedsättning i

motsvarande grad av det ersättningsbelopp, vartill han eljest skulle lia varit

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

berättigad, ske. Bestämmelsen härom, som gives i andra stycket, är utformad

i nära överensstämmelse med 5 § 3 mom. luftskyddsförfogandelagen.

Ersättning bör dock över huvud icke utgå för kostnad eller skada, som

är att betrakta såsom ringa. Att här angiva någon bestämd gräns är icke möjligt.

Skälighetssynpunkter måste vara avgörande.

I fråga om byggnad, som användes eller lämpligen kan användas för bostadsändamål

är i 88 § i lagförslaget intagen en bestämmelse av innebörd, att

om sådan byggnad under högsta folkskyddsberedskap skadats genom krigsåtgärd,

byggnadens ägare eller innehavare är pliktig att ställa sig till efterrättelse

de föreskrifter i fråga örn byggnadens iståndsättande, som kunna vara

meddelade av folkskyddsmyndighet. Det tillägges dock, att icke någon må

på grund härav åläggas att själv ombesörja åtgärd, örn härigenom oskälig kostnad

eller väsentlig olägenhet skulle åsamkas honom. I motiveringen anföra

de sakkunniga:

Det är uppenbart av stor vikt, att under en krigssituation hus, som endast

i ringa utsträckning skadats vid bombanfall, snabbt sättas i stånd, för att desamma

skola bliva beboeliga för sina invånare eller ock kunna användas för

inkvartering av utbombade från andra hus eller av evakuerade.

Det måste anses tillhöra folkskyddets uppgifter att vidtaga härför erforderliga

åtgärder. Vederbörande husägare bör härvid vara skyldig att medverka

genom att lämna tillträde till fastigheten samt tillhandahålla byggnadsmateriel

m. m., som må erfordras för åtgärdernas genomförande och varav han är i

besittning. Ägaren bör även själv kunna åläggas att ombesörja åtgärd av här

ifrågavarande slag; dock med iakttagande av att han icke därigenom oskäligt

betungas. Även annan innehavare av byggnad än ägaren bör kunna åläggas att

medverka vid vidtagande av dylik åtgärd.

Bestämmelser härom ha intagits i förevarande paragraf. Av lämplighetsskäl

har dock icke arten av de skyldigheter, varom här är fråga, ansetts böra

närmare angivas i lagen. I stället har allmänt stadgats skyldighet för byggnadens

ägare eller innehavare att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i

fråga örn byggnadens iståndsättande, som må vara meddelade av folkskyddsmyndighet.

Slutligen stadgas i lagförslaget, att den som driver industriell verksamhet

av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest

för det allmänna är skyldig att genomföra sådana skydds- och reservanordningar

för säkerställande av driften under folkskyddsberedskap, som med

hänsyn till faran för fientliga anfall kunna anses påkallade och skäliga (91 §

första punkten), samt att, i den mån driften är avsedd att i största möjliga utsträckning

fortgå, även då platsen för verksamhetens bedrivande omedelbart

hotas av fientligt anfall, särskilt skall iakttagas, att härav betingade skyddsanordningar

för den vid rörelsen anställda personalen bliva vidtagna (91 §

andra punkten).

I motiveringen härtill anföra de sakkunniga, efter att ha erinrat örn innehållet

i 11 § 2 och 3 mom. luftskyddslagen, följande:

I ungefärlig överensstämmelse härmed ha de sakkunniga funnit lämpligt

att i folkskyddslagen intaga uttrycklig bestämmelse om skyldighet att i fråga

om viss industriell verksamhet genomföra skydds- och reservanordningar

för säkerställande av driften under folkskyddsberedskap. Förpliktelsen har av

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

praktiska skäl ansetts böra läggas på den, som bedriver den verksamhet, varom

fråga är, oberoende av vem som är ägare till anläggningen eller byggnaden.

Enligt de sakkunnigas mening bör skyldigheten föreligga automatiskt utan

särskilt åläggande av Kungl. Majit eller myndighet. Denna omedelbart i lag

stadgade skyldighet har dock ansetts böra begränsas till sådan industriell

verksamhet, beträffande vilken det kan anses såsom ett väsentligt allmänt intresse,

att driften blir säkerställd. Till industriell verksamhet hänföres givetvis

även driften vid kommuns tekniska verk.

Bestämmelsen i andra punkten har avsende på sådana synnerligen viktiga

industrier, vilka i krig måste vara i fortlöpande verksamhet i det längsta även

under flyglarm. Inom dessa industrier erfordras särskilda anordningar för

personalens skydd, exempelvis skyddskurar och stockmattor. Uttryckligt stadgande

om skyldighet att vidtaga sådana anordningar har ansetts lämpligt att

intaga i lagen.

Beträffande skyldigheten för ägare och innehavare av egendom, som skall

undanföras, att verkställa eller medverka vid undanförseln föreslå de sakkunniga

i 95 och 109 §§ motsvarande bestämmelser som de nu gällande, dock

att bestämmelserna skola gälla all undanförsel, således även utspridning. Yad

förstöring angår stadgas i 96 § i förslaget, att om beslut meddelats örn förstöring

av viss egendom dess ägare eller innehavare är pliktig att, i den mån

det påfordras, verkställa förstöringen eller eljest medverka vid dess genomförande.

De sakkunniga anse, att genom denna bestämmelse viss garanti vinnes

för att förstöringen kommer att ske under vederbörlig hänsyn till ägarens

och innehavarens intressen samt på sådant sätt att större skada ej göres än

nöden kräver.

Kraftverksskyddslagen skall enligt de sakkunnigas förslag gälla vid sidan

av folkskyddslagen. Enligt 149 § första stycket i förslaget till folkskyddslag

skall nämligen sistnämnda lag icke äga tillämpning, i den mån motsvarande

förhållanden regleras i kraftverksskyddslagen.

Yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas

förslag.

Yad de sakkunniga i hithörande delar föreslagit har i allmänhet icke mött

någon erinran i de inkomna yttrandena. I några yttranden ha dock anmärkningar

framställts.

Sveriges fastighetsägareförbund förklarar såsom sin principiella ståndpunkt,

att kostnaderna för åtgärder till skydd mot fientlig verksamhet borde

bäras av samhället och icke av vissa grupper av enskilda medborgare. Ur dessa

synpunkter kunde förbundet icke i princip godtaga en lagstiftning, vars grunduppfattning

vore att man kunde på ägare av fast egendom lägga skyldigheter

utöver dem, som åvilade samma personer som skattedragare. Den nu föreslagna

lagstiftningen icke blott knäsatte den enligt förbundets mening helt

oriktiga principen utan ginge ännu längre än gällande lagstiftning, i det den i

betydelsefulla avseenden utvidgade de skyldigheter som nu ålåge fastighetsägarna.

Det sätt, på vilket hyresregleringslagen hittills praktiserats, utgjorde

ännu ett skäl att bestämt avvisa varje lagstiftning, som innebure en utökning

s. 200 Kontrollera mot PDF

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

av de skyldigheter att bära kostnader, som för närvarande åvilade fastighetsägarna.

Sveriges industriförbund framhåller, att med hänsyn till den betydelse,

som upprättade planer för industriluftskyddet ägde, bestämmelserna i 84 § örn

de skyldigheter, som ålåge ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd

skulle vara organiserat, borde kompletteras med en uttrycklig föreskrift

örn skyldighet för ägaren att upprätta sådan plan. Svenska arbetsgivareföreningen

framhåller, att bestämmelserna i 84 § lade betydande kostnader på innehavare

av industriell anläggning och att industriens beredvillighet att åtaga sig

dylika kostnader i högre grad än redan skett torde menligt påverkas av stadgandet

i 10 § i förslaget, vari förutsattes, att verkskydds eller hemskydds personal

och materiel kunde tagas i anspråk för uppgifter utom den eller de anläggningar,

för vilka verkskyddet eller hemskyddet vore upprättat. Föreningen

förutsatte, att bestämmelser utfärdades, varigenom ett företag, vars verkskydd

onormalt utbyggdes, erhölle viss gottgörelse av allmänna medel för sådana

anordningar, som med hänsyn till omfattningen finge anses sträcka sig vida

över det enskilda verkskyddets uppgifter.

Beträffande 85 § — vilken, såsom förut nämnts, reglerar frågan örn skyldigheten

att anskaffa, förvara och underhålla materiel och utrustning, som erfordras

för hemskyddets verksamhet — framhåller Sveriges fastighetsägareförbund.

att bestämmelsen syntes ha fått sin vidsträckta omfattning i syfte att

erhålla möjlighet att ålägga fastighetsägaren förpliktelser, som kunde komma

att gå över vad som nu gällde. Förbundet fortsätter:

Yad som enligt förslaget är avsett att ifrågakomma är för den utomstående

svårt att bedöma, men man kan konstatera, att de sakkunniga själva icke synas

vara främmande för att för hemskyddets verksamhet kan komma att krävas

särskilda anordningar även utöver skyddsrum. Självfallet skulle det i hög grad

bidraga till trygghet i fastighetsförvaltningen, om lagstiftningen klart gåve

vid handen, att fastighetsägarens skyldighet att medverka vid hemskyddets

verksamhet vore inskränkt till vad för närvarande gällde. Förbundet finner

sig sålunda under alla förhållanden böra avböja en bestämmelse av det vittomfattande

innehåll som förevarande paragraf har fått.

Hyresgästernas riksförbund anser den i 86 § föreskrivna tiden av ett år

vara för kort. En nyttjanderättshavare borde icke träda i ägarens ställe med

mindre upplåtelsetiden vore avsevärt längre, exempelvis 5 år.

Beträffande ersättningen till verkskyddspersonal framhåller svenska arbetsgivareföreningen,

att föreningen väl ansåge skäligt, att dylik personal erhölle

viss ersättning. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida det vore rimligt,

att kostnaden för verkskyddet åvilade verkets innehavare. Skyddet av krigsviktig

eller ur samhällelig synpunkt i övrigt viktig produktion vore i första

hand ett. samhälleligt intresse. Principiellt borde därför huvuddelen av kostnaderna

för verkskyddet bäras av det allmänna. I den mån verkskyddet skulle

helt ombesörjas av vid verket anställda, syntes dock frågan om ersättning till

dessa för deltagande i verkskyddet närmast ankomma på arbetsgivarna och

arbetstagarna själva. Föreningen ville i detta sammanhang erinra örn, att

föreningen efter överenskommelse med representanter för landsorganisationen

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

utformat anvisningar för ersättning i vissa fall till inom industriluftskyddet

verksamma personer, vilka anvisningar i form av en rekommendation tillställts

sådana delägare i föreningen, som vore berörda av industriluftskyddet, och

även delgivits luftskyddsinspektionen. Föreningen hade funnit detta system

fungera tillfredsställande och ville därför bestämt motsätta sig, att särskilda

lagbestämmelser utfärdades rörande verkskyddspersonalens ersättning.

Liknande synpunkter anföras av Sveriges industriförbund. Landsorganisationen

anser däremot att — med hänsyn till att tjänsgöringen för

ifrågavarande personal är grundad på tjänsteplikt — särskilda författningsbestämmelser

böra utfärdas rörande verkskyddspersonalens ersättning. Vattenfallsstyrelsen

finner på grund av vunna erfarenheter nödvändigt att enhetliga

bestämmelser utfärdades rörande avlöning åt verkskyddspersonalen, så att

icke olika grunder för avlöningens beräknande kunde komma att gälla inom

olika statliga verk eller inom de kraftföretag, som i luftskyddsliänseende vore

underställda styrelsen. Generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen framföra

beträffande sin personal liknande synpunkter som vattenfallsstyrelsen.

I fråga örn skyldigheterna jämlikt 87 § framhåller Sveriges fastighetsägareförbund,

att de sakkunniga i fråga örn fastighetsägarnas befattning med mörkläggningåtgärder

föresloge bestämmelser, som innebure en betydande utvidgning

av ägarnas hittillsvarande skyldigheter. Förbundet fortsätter:

Detta sker utan att de sakkunniga samtidigt föreslå någon generell rätt

för ägaren att av hyresgästerna utbekomma bidrag till kostnaderna därför.

Redan på grund av förbundets principiella inställning måste förbundet därför

avböja förslaget i denna del. Samtidigt som förbundet sålunda hävdar att

förslaget icke är skäligt, håller förbundet emellertid också före att det icke

heller är oomtvistligt lämpligt. Vid de mörkläggningar, som hittills ägt rum,

torde det allenast i mycket få undantagsfall ha förekommit, att hyresvärden

bekostat mörkläggningsmaterielen. Det har sålunda i hus med hyresgäster

varit dessa som haft att svara för och utfört mörkläggningsanordningarna. Att

dessa anordningar icke skulle ha varit tillfyllest har, såvitt förbundet kunnat

finna, icke på allvar gjorts gällande, och man måste därför fråga sig, varför

icke samma system även i fortsättningen skulle kunna praktiseras. Vill man

ernå sparsamhet med materiel, är det säkerligen lämpligast att på hyresgästerna

lägga materielanskaffningsskyldigheten. Hyresgästen kan då bedöma

vilka åtgärder som i hans särskilda fall äro erforderliga; han kan t. ex.

föredraga att efter mörkrets inbrott icke uppehålla sig i visst eller vissa ruin

och sålunda undvika att till sådana utrymmen anskaffa mörkläggningsmateriel.

Det är vidare anledning befara, att många hyresgäster komma att ställa

överdrivet stora anspråk på materielens beskaffenhet, om det är hyresvärden

som skall bekosta anskaffningen. Man kan icke heller bortse från att hyresgästerna

säkerligen mycket ofta komma att iakttaga avsevärt mindre varsamhet

med den materiel som icke är deras egen.

Det synes sålunda uppenbart, att redan praktiska skäl avgjort tala för att

man icke bör göra någon ändring i hittills gällande förhållanden. Därtill kommer

emellertid också, att de kostnader, som enligt de sakkunnigas förslag

skulle komma att åvälvas fastighetsägarna, icke med fog kunna, såsom sker

i betänkandet, betecknas såsom små. Tvärtom har man uppenbarligen att

räkna med många tiotal miljoner kronor. På grundval av den av de sakkunniga

företagna stockliolmsutredningen och om man utgår ifrån ett kostnadsmedeltal

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

per fastighet av 1 000 kronor så torde kostnaderna enbart för Stockholms vidkommande

röra sig örn ett belopp med en storleksordning av 5 miljoner

kronor. Det är icke rimligt att låta fastighetsägarna bära dylika kostnader

för genomförande av åtgärder, örn vilka det med fog kan sägas, att de företagas

icke främst i fastighetsägarnas intresse utan snarare i hyresgästernas. Åtgärderna

syfta ju dock ytterst till att åt hyresgästerna bevara tillgången till

de bostäder och de lokaler för näringarna som de förhyrt.

Sveriges industriförbund anser likaledes, att detta åliggande för fastighetsägaren

icke är tillräckligt motiverat, utan håller före, att innehavaren skäligen

bör svara även för anskaffningskostnaden, vilket i varje fall borde gälla för

den händelse ägaren icke enligt därom gällande bestämmelser ägde höja hyran

för att täcka kostnaden i fråga.

Hyresgästernas riksförbund anser däremot fördelningen mellan hyresvärd

och hyresgäst av skyldigheterna med avseende å mörkläggning vara lämpligt

avvägd.

I fråga örn bestämmelserna i 91 § i de sakkunnigas förslag framhåller

svenska arbetsgivareföreningen, att bestämmelserna syntes kunna medföra, att

innehavare av industriell verksamhet kunde åläggas vidtaga sådana skyddsoch

reservanordningar för säkerställande av driften under folkskyddsbered- *

skap, att därigenom betydande kostnader komme att åsamkas företagarna.

Föreningen ansåge påkallat, att mera bestämda regler utfärdades rörande företagens

förpliktelser i detta hänseende.

Sveriges industriförbund framhåller, att med den allmänna avfattning bestämmelserna

i 91 § erhållit följden torde kunna bliva att långt gående åtgärder

av olika slag ålades ett industriföretag. Det syntes fördenskull skäligt, att för

åtgärden erforderliga kostnader, åtminstone i den mån de överstege vad som

kunde anses normalt vid ett företag av ifrågakommande slag, bestredes av

statsmedel.

Krigsmaterielverket anser 91 § böra kompletteras med en föreskrift örn att

den som dreve industri av här avsett slag även skulle vara skyldig att på anfordran

av folkskyddsmyndighet vidtaga sådana förberedelser för förflyttning

av tillverkningen till annan ort, som med hänsyn till faran för driftstörningar

ansåges påkallade och skäliga.

Sveriges fastighetsägareförbund anför beträffande det föreslagna stadgandet

örn förstöring:

Denna bestämmelse synes betänklig bland annat därför, att syftet med densamma

synes vara att i viss mån göra ägaren ansvarig för att förstöringen kommer

att ske under vederbörlig hänsyn till ägarens och innehavarens intressen

samt på sådant sätt, att större skada ej göres än nöden kräver. Det bör vara

klart att, örn förstöring blivit beslutad, ägaren respektive innehavaren icke

skall behöva åtaga sig något ansvar för att förstöringen icke blir större än som

är nödvändigt. Att döma av de sakkunnigas motivering synes emellertid åt

stadgandet ha givits den innebörden, att en omkastning av bevisbördan äger

rum, så att, när frågan uppkommer örn ersättning för den förstörda egendomen,

det skall vara ägarens sak att visa, att förstöringen var nödvändig i den

omfattning den fått. Detta är uppenbarligen i hög grad obilligt. Förstöringen

måste ju för övrigt komma att bli en åtgärd av militär natur och det är vid

sådant förhållande långt ifrån självklart, att ägaren eller innehavaren kan

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

anses vara nära till att verkställa förstöringen. Härförutom måste beaktas, att

det, särskilt under krigstid, kan visa sig omöjligt för fastighetsägaren att anskaffa

nödig arbetshjälp, varförutom det ju icke kan begäras av honom, att

han skall underkasta sig kostnaderna för de ofta mycket omfattande åtgärder,

som här kunna komma ifråga. Förbundet föreslår med hänsyn till vad sålunda

anförts att den i 96 § föreslagna regeln måtte utgå.

Krigsmaterielverket anser nödvändigt, att 96 § kompletteras med bestämmelse

örn skyldighet för vederbörande ägare att verkställa eller medverka till

sådana förberedande åtgärder för förstöring, som påkallades av folkskyddsmyndighet.

Bevakningsutredningens förslag.

I sitt i det föregående omförmälda betänkande har bevakningsutredningen

framlagt förslag till lag örn särskilda skyddsåtgärder för vissa anläggningar

jämte tillämpningskungörelse. Lagförslaget torde få som bilaga fogas till

detta protokoll (bilaga B). I sina huvuddrag innebär förslaget följande.

Lagen avser sådana åtgärder vid anläggningar av väsentlig betydelse för

försvaret eller folkförsörjningen, vilka ha till ändamål att skydda anläggningarna

mot spioneri eller sabotage. Lagen äger dock icke tillämpning å

militära anläggningar eller å anläggningar, som avses i kraftverksskyddslagen

(1 §). — De anläggningar, som avses i lagen, skola upptagas i

en plan, upprättad i den ordning Konungen bestämmer (2 §). I kungörelsen

stadgas härom, att planen skall fastställas av chefen för försvarsstaben

efter förslag av bevakningsinspektören, som därvid i erforderlig

utsträckning har att samråda med myndigheter och enskilda sammanslutningar,

vilkas verksamhet äger samband med planläggningen. — Anläggning,

som avses i lagen, skall utföras på ett med hänsyn till förhållandena i

varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt. Detsamma skall gälla ombyggnad,

ändring eller utvidgning av sådan anläggning (3 §). — Ägare av

befintlig, i lagen avsedd anläggning är pliktig att, i den mån det ej tidigare

skett, med avseende å anläggningen och driften vid densamma vidtaga erforderliga

åtgärder för att förhindra spioneri och sabotage. Han skall sålunda

bland annat ombesörja nödig bevakning och inhägnad av anläggningen, erforderlig

förstärkning av anläggningens skydd mot skada genom brand eller explosion,

erforderligt förrådsrum av lämplig beskaffenhet samt vidtaga åtgärder

för snabbt avhjälpande av driftavbrott. Nyttjas anläggningen av annan

än ägaren, är nyttjanderättshavaren pliktig att i ägarens ställe vidtaga sådana

åtgärder, som med hänsyn till deras art och förhållandena i övrigt böra ankomma

på nyttjanderättshavaren. I ägarens eller nyttjanderättshavarens förpliktelser

ingår även att anskaffa erforderlig utrustning åt annan bevakningspersonal

än polis- eller militärpersonal (4 §). -—- På grund av vad i 3 och 4 §§

stadgas får ej föreskrivas skyldighet att vidtaga åtgärder, som med hänsyn till

anläggningens omfattning och andra omständigheter i avseende å denna skulle

vara oskäligt betungande (5 §). Ägare eller innehavare av anläggning, som

avses i lagen, är emellertid skyldig att beträffande anläggningen tåla eller

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

vidtaga skyddsåtgärd, ändå att lian icke själv är pliktig att bekosta densamma.

Medför åtgärden skada eller förlust för honom och är denna ej att anse såsom

ringa, är han berättigad till ersättning därför av statsmedel efter vad

som finnes skäligt (6 §}. ■— Frågor, som avses i 3—6 §§, prövas av länsstyrelsen,

dock att fråga örn ersättning av statsmedel enligt 6 § skall

underställas Konungen (7 §). Enligt kungörelsen undantagas dock från

länsstyrelsens prövning dels anläggningar tillhörande försvarsväsendet,

telegrafverket och statens järnvägar ävensom under vattenfallsstyrelsens

respektive väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående kraftoch

kanalverk samt kanaler och anläggningar för luftfartsändamål, dels

enskilda järnvägar och kraftanläggningar, och skall prövningen i fråga

örn sådana anläggningar i stället handhas av den myndighet, under vilken

anläggningen lyder i luftskyddshänseende. — Nyttjas anläggningen av

annan än ägaren, må kostnad, som ägaren eljest skolat vidkännas, fördelas

mellan honom och nyttjanderättshavaren efter vad som finnes skäligt (8 §). —

Innan byggnadsnämnd meddelar beslut med anledning av ansökan örn byggnadslov

beträffande anläggning, som avses i lagen, skall nämnden överlämna

handlingarna till länsstyrelsen för prövning, vilka skyddsåtgärder som skola

vidtagas. Vill någon i ort, där byggnadsnämnd ej finnes, utföra sådan anläggning

eller verkställa väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning därav,

skall han inhämta länsstyrelsens godkännande av förslaget, såvitt angår

skyddsåtgärder enligt lagen (10 §). Jämlikt kungörelsen skall byggnadsnämnd,

örn den finner ansökan örn byggnadslov avse anläggning, som är av

väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, därest anläggningen

ej är upptagen i planen, överlämna handlingarna i ärendet till chefen för försvarsstaben

för prövning av frågan örn anläggningens upptagande i planen. I

kungörelsen stadgas vidare, att chefen för försvarsstaben skall i samråd med

bevakningsinspektören utfärda erforderliga allmänna anvisningar rörande tilllämpningen

av lagen till ledning för de mydigheter, som handha prövningen

av i lagen avsedda skyddsfrågor.

I motiveringen anför utredningen — efter att lia hänvisat till att spionerioch

sabotageverksamheten erhållit en allt vidsträcktare användning genom det

nutida krigets totala karaktär — till en början följande:

Såsom en betydande brist i gällande lagstiftning måste betecknas, att spörsmålet

rörande de skyldigheter, som i förevarande hänseende åvila de särskilda

företagarna, lämnats öppen. Det oaktat har emellertid det stora flertalet företagare

frivilligt vidtagit vissa skyddsåtgärder mot spioneri och sabotage. Fall

lia dock förekommit, där företagsledningarna avvisat skäliga krav på dylika

skyddsåtgärder. Frånvaron av en laglig reglering av nyssnämnda spörsmål

medför ävenledes, enligt vad erfarenheten givit vid handen, en onödig tidsutdräkt

med skyddsåtgärdernas utförande, vilket särskilt i mera kritiska lägen

kan leda till avsevärda olägenheter. Att enbart lita på frivilligt åtagande torde

för övrigt ej vara lämpligt med hänsyn till här förevarande anläggningars betydelse.

Vidare kan man icke med säkerhet räkna med, att det intresse och

den beredvillighet, som företagen under nu rådande extra ordinära förhållanden

visat, kommer att fortfara allt framgent. Att uteslutande på frivillighetens

grund bygga en lösning av den föreliggande frågan kan därför enligt utredningens

mening ej anses betryggande.

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Införande av allmängiltiga tvingande bestämmelser örn vidtagande av erforderliga

skyddsåtgärder mot spioneri och sabotage skulle därjämte bidraga till

skapande av enhetlighet och rättvisa mellan olika företagare inbördes. Avsaknaden

av sådana bestämmelser kan nu medföra icke endast att en och annan

företagare helt slipper ifrån att vidtaga skyddsåtgärder, som den lojale företagaren

med större eller mindre uppoffringar underkastat sig, utan även att

ägare av ensartade anläggningar belastas olika hårt.

Vidare torde riskerna för skadegörelse kunna i icke ringa utsträckning

reduceras, örn redan vid en anläggnings planering och utförande vederbörlig

hänsyn tages till skyddssynpunkterna. Jämväl kostnaderna för skyddsåtgärderna

bliva i allmänhet lägre, örn åtgärderna komma till utförande redan vid

anläggningens tillkomst än örn de vidtagas först därefter. Även ur företagarens

synpunkt är det således önskvärt, att de krav, som ur skyddssynpunkt kunna

ställas på en anläggning, bliva tillgodosedda redan i samband med anläggningens

utförande.

Utredningen betonar dock, att skyddsfrågorna böra såvitt möjligt liksom

hittills lösas på frivillighetens väg och i samförstånd med berörda företag.

Tvångsingripande borde ifrågakomma först när förhandlingsvägen visat sig

resultatlös.

Vidare förklarar utredningen sig ha funnit att de frågor, som vore förknippade

med här åsyftade anläggningars skyddande mot spioneri och sabotage, i

flera hänseenden vore av så speciell art, att en särlagstiftning angående dem

vore påkallad jämväl efter den allmänna revisionen av hemortsförsvaret.

I fortsättningen framhåller utredningen, att det ej kunde komma i fråga

att låta lagstiftningen äga tillämpning å alla anläggningar, beträffande vilka

risk för spioneri eller sabotage kunde föreligga utan tillämpningsområdet

borde begränsas till sådana anläggningar, som vore av väsentlig betydelse för

försvaret eller folkförsörjningen. Att i lagtexten giva en uttömmande beskrivning

eller uppräkning av dylika anläggningar vore emellertid ej möjligt. Urvalet

av dessa anläggningar måste enligt utredningens mening merendels bliva

beroende på prövning i varje särskilt fall. Skyldigheten att vidtaga skyddsåtgärder

borde omfatta icke blott redan befintliga anläggningar utan även nya

anläggningar. Det vore nämligen uppenbarligen ur såväl ekonomisk som prat

tisk synpunkt mest ändamålsenligt, att skyddsåtgärderna komme till utförande

redan i samband med anläggningarnas tillkomst. Möjligheterna att på bästa

sätt tillgodose de krav, som ur skyddssynpunkt borde ställas på en anläggning,

vore större vid anläggningens planering och utförande än när den färdigställts.

Likaså bleve kostnaderna för skyddsåtgärderna i allmänhet lägre, örn

de vidtoges redan vid anläggningens tillkomst än senare. Att i lagen närmare

angiva, vilka åtgärder som alltid borde vidtagas vore ej möjligt. Därför syntes

ingen annan avgränsning av skyldigheten stå till buds än den, som komme till

uttryck i den allmänna principen, att skyddsåtgärderna skulle anpassas efter

omständigheterna i varje särskilt fall.

Utredningen övergår härefter till att behandla organisationsfrågan. Beträf

tande spörsmålet, vilket eller vilka organ, som det lämpligen borde tillkomma

att pröva, huruvida en anläggning vore av väsentlig betydelse för försvaret

eller folkförsörjningen, säger sig utredningen ha stannat vid att föreslå, att

s. 206 Kontrollera mot PDF

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 268''.

prövningen borde anförtros åt chefen för försvarsstaben. Härom anför utredningen:
Denna

lösning bär synts utredningen mest ändamålsenlig särskilt därför att

det övervägande antalet här åsyftade anläggningar äro av direkt eller indirekt

betydelse för försvaret samt försvarsstabschefen genom sin ställning inom

den militära organisationen torde lia god möjlighet att fortlöpande hålla sig

underrättad jämväl örn de företag, som fullgöra leveranser till försvarsväsendet.

Vidare äger ifrågavarande uppgift nära samband med markbevakningen

av viktigare anläggningar, vars planläggning ankommer på försvarsstaben och

överbefälhavaren.

Beträffande den föreslagna planen framhåller utredningen, att med hänsyn

bland annat till de rättsverkningar, som den enligt förslaget skulle medföra,

det vore angeläget att frågan, huruvida en anläggning vore av sådan beskaffenhet,

att den folie under lagen, underkastades en så ingående och allsidig prövning

som möjligt, varför planläggningen borde ske i samråd icke blott med

vederbörande militära och civila myndigheter utan jämväl i erforderlig utsträckning

med enskilda sammanslutningar (exempelvis Sveriges industriförbund),

med vars verksamhet frågan ägde samband.

Beträffande det föreslagna underställningsförfarandet i fråga örn nyanläggningar

framhåller utredningen, att någon svårighet för vederbörande att avgöra,

huruvida en anläggning vore av sådan beskaffenhet, att frågan borde

hän skjutas till försvarsstabschefens prövning, i allmänhet ej torde kunna anses

möta. Mot förfarandet kunde möjligen invändas, att detsamma vore ägnat

att fördröja byggnadsärendets avgörande. Såväl underställningen som försvarsstabschefens

prövning förutsattes emellertid skola ske med största möjliga

skyndsamhet, och förfarandet torde som regel icke taga lång tid i anspråk.

Utredningen anför vidare:

Vad härefter angår spörsmålet angående det lämpligaste sättet för plöjningen

av frågor rörande förevarande skyddsverksamhet synas närmast två

lösningar stå till buds. Antingen kan, efter förebild av kraftverksskyddslagen,

handläggningen anförtros åt något centralt organ eller ock kan prövningen

uppdragas åt redan befintliga lokala myndigheter. Om förstnämnda alternativ

skulle föredragas, kan man tänka sig antingen att för ändamålet tillskapa ett

nytt centralorgan eller att anförtro uppgiften åt något redan förefintligt sådant.

Bland de senare synes försvarsstaben (industriskyddsdetaljenj som genom sm

mångåriga verksamhet på området bland annat förvärvat en ingående kännedom

örn hithörande förhållanden, ligga närmast till hands. Med hänsyn till

det samband, som ifrågavarande skyddsverksamhet äger med det civila luftskyddet

och hemortsförsvaret överhuvud, kunna dock vissa skäl även tala för

att prövningen uppdrages åt luftskyddsinspektionen eller, därest en ny hemortsförsvarsorganisation

tillskapas, dess topporgan. _ .

Vid övervägande av spörsmålet har utredningen funnit en decentralisering

av prövningen vara att föredraga och stannat vid att denna bör tillkomma länsstyrelserna.

Genom en lösning efter den förra linjen skulle visserligen det

förut framhållna önskemålet örn enhetlighet i bestämmelsernas tillämpning

bättre kunna tillgodoses. Å andra sidan skulle en centralisering av handläggningen

medföra en betydande omgång och tidsutdräkt, vilket måste innebära

en allvarlig olägenhet. Genom den lösning, som utredningen förordar, tolde

förutsättningar skapas för en snabb och samtidigt effektiv handläggning.

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Med hänsyn särskilt till de ekonomiska konsekvenser, som förslaget innebär

för berörda företagare, är det av stor vikt, att prövningen blir allsidig och

omsorgsfull samt att företagarnas berättigade intressen bliva beaktade. Härför

förutsättes bland annat en ingående förtrogenhet med de olika anläggningarnas

tekniska och ekonomiska förhållanden, en förtrogenhet, som länsstyrelsen i

allmänhet ej torde .besitta. På grund härav bör enligt utredningens uppfattning

länsstyrelserna tillföras erforderlig expertis i sådant hänseende. Detta

kan ske antingen på det sätt, att länsstyrelserna bland ledningarna för industriföretagen

inom varje län utse en eller i de största länen eventuellt två personer,

som i förekommande fall skola stå till länsstyrelsens förfogande såsom

rådgivande sakkunniga i dylika frågor, eller ock att länsstyrelsen anlitar den

sakkunskap, som i varje särskilt fall kan erfordras. Enligt vad utredningen

inhämtat torde några svårigheter icke möta. att i varje län erhålla därtill lämpliga

och intresserade personer. Utseendet av dylika sakkunniga synes böra

ske i samråd med Sveriges industriförbund, till vilket förbund det övervägande

flertalet industriföretag i landet äro anslutna.

Beträffande kostnaderna för åtgärderna förklarar sig utredningen anse, att

detta spörsmål borde lösas efter samma principer som enligt kraftverksskyddslagen,

samt fortsätter:

Grunderna för dessa regler synas nämligen i allt väsentligt äga giltighet

även i förevarande fall. Genom att företagen i skälig omfattning själva få bestrida

kostnaderna för skyddsåtgärderna torde sålunda kunna antagas, att åtgärderna

komma att utföras på ett mera ekonomiskt sätt än örn detta skulle

ankomma på de statliga organen. Skyddsåtgärderna avse ju vidare att bevara

anläggningen, varför det icke kan anses annat än riktigt och rimligt att anläggningens

ägare bör bära det ekonomiska ansvaret för åtgärderna, även örn

dessa enligt hans uppfattning icke i allo skulle anses ekonomiskt motiverade.

En del av åtgärderna torde kunna medföra vissa besparingar för anläggningens

ägare i form av minskad personalåtgång för bevakning samt nedsättning av för

säkringsavgifter. Slutligen ha industriella och en del andra här avsedda anläggningar

i viss utsträckning möjlighet att överföra kostnaderna på sina avnämare.

När det gäller att bedöma, huruvida viss åtgärd i det konkreta, fallet är

skälig eller ej, måste hänsyn tagas bland annat till företagets räntabilitet, och

självfallet få sådana åtgärder icke föreskrivas, vilka hindra ett företags tillkomst

eller utveckling.

Utredningen tillägger, att omfattningen av de skyddsåtgärder, som vidtagits

vid olika företag, varierat högst väsentligt. Med hänsyn till att förhållandena

vore så olikartade vore det icke möjligt att lämna några närmare uppgifter an

gående kostnaderna för de skyddsåtgärder, som skulle erfordras, därest utred

ningens förslag genomfördes. För det övervägande antalet ägare av anlägg

ningar torde dock utgifterna icke bliva betungande eller oöverkomliga, och i

förhållande till företagens utgifter för luftskyddet torde förevarande kostnader

kunna anses såsom obetydliga.

Yttrandena över bevakn i tins ut redningens

förslag''.

Det övervägande antalet av de myndigheter och sammanslutningar, som uttalat

sig angående förslaget, har vitsordat behovet av lagstiftning under fram
-

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

hållande av att man visserligen hunnit långt på frivillighetens väg men att

dock med hänsyn till hithörande åtgärders allmänna betydelse möjlighet till

utövande av tvång borde föreligga.

I vissa yttranden avstyrkes emellertid den ifrågasatta lagstiftningen direkt

eller uttalas tveksamhet rörande behovet därav. Sålunda anför exempelvis

Sveriges industriförbund följande:

Industriförbundet vill ifrågasätta såväl nödvändigheten som lämpligheten

av den föreslagna lagstiftningen. Någon övertygande motivering för behovet

därav har ej förebragts. Enligt vad förbundet kunnat utröna, är det endast

i sällsynta undantagsfall som någon företagare avvisat framställda krav på

skyddsåtgärder, och även i dessa fall lära förordade åtgärder ha vidtagits,

sedan vederbörande övertygats örn att desamma varit av behovet påkallade.

Mot bakgrunden härav förefaller det ej erforderligt att för undantagsfallen

införa ett vidlyftigt och tidsödande administrativt förfarande.

Erfarenheten ger vid handen, att en författning av ifrågasatt slag lätt blir

en maximilagstiftning. Den enskilde känner lagen som ett onus och vidtar i

regel ej flera eller andra åtgärder än sådana, som lagligen påtvingas honom.

Det enskilda initiativet, som här är av väsentlig betydelse, bortfaller, och

skyddsarbetet råkar in i en byråkratisk återvändsgränd.

Utredningen framhåller, att vidtagandet av erforderliga skyddsåtgärder

kan medföra vissa besparingar för anläggningens ägare i form av minskad

personalåtgång för bevakning samt nedsättning av försäkringsavgifter. I den

mån detta antagande är riktigt, synes även ur denna synpunkt en lagstiftning

obehövlig, alldenstund det för företagarna helt visst skulle bliva ett ekonomiskt

intresse att på lämpligt sätt avväga skyddsåtgärdernas omfattning mot

kostnaderna för bevakning och försäkring.

Vad som först och främst erfordras på förevarande område är en effektiv

och ständigt fortgående upplysningsverksamhet. Sålunda böra industriledningarna

orienteras örn spioners och sabotörers arbetsmetoder och åtgöranden,

anvisningar lämnas örn hur man lämpligen kan skydda sig mot sådan verksamhet,

råd givas angående skyddstjänstens ordnande inom företagen, personalkontrollen

effektiviseras samt intresset för hithörande frågor stimuleras

genom lämpliga initiativ från sakkunnig myndighet. Den verksamhet, som i

detta avseende utövats av försvarsstabens industriskyddsdetalj, är erkännansvärd,

ehuru denna verksamhet på grund av personalbrist haft sin givna begränsning.

— Industriförbundets luftskyddsavdelning har i dagarna ombildats

till industriens luftskyddsinstitut med representanter jämväl för intresserade

statliga myndigheter. Då institutets verksamhet har nära samband med nu

ifrågavarande skyddsfrågor, torde institutet komma att på sitt arbetsprogram

upptaga jämväl dessa. I så fall skulle institutet kunna etablera ett fruktbärande

samarbete med det statliga organ, som lämpligen kunde anförtros

upplysningsverksamheten på hithörande område.

Handelskammaren i Norrköping uttalar, att vad som erfordrades syntes

vara möjlighet för den beslutande myndigheten att, där frivillig överenskommelse

icke kunde träffas, genom vitesföreläggande framtvinga efterföljd av

lämnade anvisningar.

Kommerskollegium yppar farhågor för att till följd av lagen de övervakande

myndigheterna i mindre utsträckning än hittills skulle söka att på frivillighetens

väg nå en uppgörelse. I varje fall hade en blivande lagstiftning bort

få karaktär av beredskapslagstiftning, med vars ikraftträdande skulle anstå,

tills Kungl. Majit i fall av verkligt behov därom förordnade.

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl.-Maj:ts proposition nr 268.

I åtskilliga yttranden betonas sambandet mellan ifrågavarande skyddsåtgärder

och luftskyddsåtgärderna och anses lagstiftningen böra sammanarbetas

med lagstiftningen örn civilförsvaret. Denna ståndpunkt intages sålunda av

luftskyddsinspektionen, statskontoret, länsstyrelserna i Gotlands och Älvsborgs

län samt chefen för försvarsstaben. I de båda sistnämnda yttrandena

tillstyrkes särlagstiftning endast örn lagstiftningen örn civilförsvaret drager

ut på tiden.

I fråga örn lagstiftningens tillämpningsområde anser chefen för försvarsstaben

lagen icke böra gälla statliga anläggningar, beträffande vilka förhållandena

borde regleras instruktionsvis. Luftskyddsinspektionen och några länsstyrelser

anse däremot lagens tillämpningsområde böra utsträckas till att gälla

även sjukhus och andra civila offentliga institutioner av synnerlig betydelse

för samhällslivet och förvaltningen.

Sveriges industriförbund understryker vikten av att de åtgärder, som påbjödes,

begränsades till vad som vore oundgängligen nödvändigt, så att de

icke bleve tekniskt störande för de dispositioner och utbyggnader, som industrien

ur sin synpunkt önskade vidtaga. Företagen borde även äga rätt att

begära ändring eller lättnad i meddelade föreskrifter, då anledning därtill

förelåge. EU flertal handelskamrar framför liknande synpunkter, varvid av

handelskamrarna i Malmö och Jönköping framhålles, att lagstiftningen vore

alltför allmänt hållen och överlämnade åt praxis att reglera hithörande frågor

inom en alltför vid ram. Även försvarets fabriksstyrelse finner närmare riktlinjer

erforderliga rörande åtgärdernas art och omfattning, då eljest myndigheterna

erhölle alltför vittgående befogenheter gentemot industrien.

Yad utredningen föreslagit i organisatoriskt hänseende har tillstyrkts i

många yttranden, men anmärkningar ha även framställts från åtskilliga håll.

Å ena sidan anse chefen för försvarsstaben och krigsmaterielverket, att

chefen för försvarsstaben borde utrustas med sådana befogenheter, att en

verklig ledning av verksamheten kunde utövas. Luftskyddsinspektionen,

statskontoret och svenska stadsförbundet uttala, att ledningen av verksamheten

borde anförtros åt centralmyndigheten för civilförsvaret, dit försvarsstabens

industriskyddsdetalj borde överföras. Landsfogden i Södermanlands

län är av den meningen, att ledningen av verksamheten borde anförtros åt

bevakningsinspektören med biträde av statspolisen.

"V ad angår den i 2 § i lagförslaget omnämnda planen anser länsstyrelsen i

Malmöhus län, att planen bör fastställas av Kungl. Majit. Luftskyddsinspektionen

och statskontoret föreslå, att planen fastställes av civilförsvarets centralmyndighet

efter samråd med chefen för försvarsstaben. Sveriges industriförbund

uttalar, att i den mån planen skulle upptaga en nominativ förteckning

å företagen avgörandet borde anförtros åt en särskild nämnd, bestående av

tre ledamöter, representerande respektive försvarsstaben, krigsmaterielverket

och Sveriges industriförbund. Beslut örn företags upptagande i planen borde

kunna överklagas hos Kungl. Majit.

Statens livsmedelskommission finner bevakningsinspektören icke kompetent

att träffa avgörande rörande urvalet av de företag, som borde hos chefen

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. 692 11 14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

för försvarsstaben föreslås skola ingå i planen. De tre försörjningskommissionerna

borde i stället gemensamt uppgöra och till chefen för försvarsstaben

överlämna förslag till planer i vad avsåge kommissionernas verksamhetsområden.

I fredstid kunde dessa uppgifter uppdragas åt rikskommissionen för

ekonomisk försvarsberedskap. På liknande sätt syntes övriga berörda myndigheter

böra direkt till chefen för försvarsstaben överlämna förslag till bevaka

ningsplan för myndighetens verksamhetsområde. Stockholms handelskammare

anser planen böra uppgöras av någon civil, med näringslivet förtrogen

myndighet, t. ex. kommerskollegium, eller i varje fall i samråd med detta

ämbetsverk. Även kommerskollegium anser kollegiets medverkan nödvändig

vid planens uppgörande.

Beträffande prövningen av åtgärderna har i flertalet yttranden utredningens

förslag tillstyrkts, varvid såsom skäl för en decentraliserad prövning framhållits

dels näringslivets intresse av ett skyndsamt avgörande, dels ock att

kännedom örn de lokala förhållandena är nödvändig för frågornas prövning. I

ett par yttranden vill man gå ännu längre i decentralisation. Sålunda anser

länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län länsstyrelserna böra ha rätt att åtminstone

i de större städerna delegera sin prövningsrätt till den lokala polismyndigheten.

Länsstyrelsen i öster götlands län finner de ifrågasatta allmänna

anvisningarna böra erhålla sådant innehåll, att prövningen av skyddsåtgärderna

kunde å ort, där byggnadstekniskt biträde stöde till förfogande, anförtros

åt byggnadsnämnden.

Av vissa remissmyndigheter förordas emellertid en centraliserad prövning,

bland annat av luftskyddsinspektionen, flygförvaltningen, försvarets fabriksstyrelse

och länsstyrelsen i Blekinge län. Som skäl härför åberopas behovet

av enhetlig tillämpning av bestämmelserna och tillgång till för dessa uppgifter

speciellt lämpad personal.

Mot den i 10 § i lagen föreslagna förprövningen ha invändningar rests bland

annat från kommerskollegium och handelskammaren i Norrköping, vilka befara.

att ifrågavarande bestämmelser bomme att medföra dröjsmål vid behandling

av byggnadsärenden.

Beträffande kostnaderna föreslår länsstyrelsen i Skaraborgs län införande

i lagen av uttryckligt stadgande, att för bevakningsåtgärder av här ifrågavarande

slag statsbidrag skulle utgå även till direkta kostnader för positiva

åtgärder. Industrikommissionen anser företag icke böra belastas med kostnader

för skyddsanordningar, som måste företagas därför, att anläggningen

komme att nyttjas för ändamål, för vilka den ursprungligen ej vore avsedd,

samt ifrågasätter, örn ej i fråga örn andra anläggningar än kraftverk undantag

borde göras beträffande förpliktelserna för ägare och innehavare av sadan

anläggning, som endast på grund av statliga planläggningsåtgärder kunde

tänkas komma att falla inom lagens tillämpningsområde. Liknande synpunkter

framföras av Sveriges industriförbund samt handelskamrarna i Jönköping och

Malmö.

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Ci vil för sv ars u t red ningens förslag.

Utredningen intager i de hänseenden, om vilka här är fråga, principiellt

samma ståndpunkt som hemortsförsvarssakkunniga, vilkas förslag i denna del

utredningen finner på det hela taget väl avvägt, Följande avvikelser föreslås

dock av utredningen.

1. I fråga örn upprätthållande av verkskydd och hemskydd inträder, där

ej länsstyrelsen för visst fall annorlunda förordnar, nyttjanderättshavare i

stället för ägare, om anläggning eller byggnad i dess helhet är upplåten till

honom, oberoende av den tid upplåtelsen avser. Detta skall dock ej gälla

i fråga örn de skyldigheter, vilka, enligt vad vid redogörelsen för hemortsförssvarssakkunnigas

förslag omnämndes, upptagits i 84 § under c) och e) förslaget

till folkskyddslag (59 §).

2. Utredningen anser frågan örn bestämmande av storleken av ersättning

till verkskyddspersonalen böra ankomma på arbetsgivarna och arbetstagarna

själva (57 §).

3. Utredningen anser ägare av byggnad jämväl böra vara skyldig vidtaga

åtgärder för källarmursgenombrott (60 §).

4 Utredningen anser ägare av anläggning eller byggnad även böra vara

ansvarig för tillpassande av mörkläggningsmateriel ävensom för anskaffande

och upprättande av anordningar för dess anbringande (60 §). Utredningen

framhåller, att utredningens bestämda mening vore, att skyldigheten att svara

för mörkläggningsmaterielen borde läggas på fastighetsägarna.

5. De av hemortsförsvarssakkunniga under 91 § upptaga skyldigheterna för

vissa företagare ha något utvidgats. Sålunda skall bestämmelsen enligt utredningens

förslag avse även den, som driver annan än industriell verksamhet,

blott den är av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller

eljest för det allmänna, varjämte bestämmelsen även skall avse anordningar

till förhindrande av skada å egendom under civilförsvarsberedskap. Vidare

har tillagts ett stadgande, att vederbörande skall vara skyldig att enligt de närmare

föreskrifter centralmyndigheten utfärdar vidtaga de förberedande åtgärder,

som erfordras för verksamhetens förflyttning till annan ort (67 §).

Har i sistnämnda hänseende kostnad eller skada åsamkats den, som driver

verksamheten, skall han, där ej kostnaden eller skadan är ringa, äga erhålla

skälig ersättning av statsmedel (74 § 3 morn.).

6. Bestämmelserna örn skyldighet för ägare och innehavare av egendom att

medverka vid undanförsel ha omarbetats (69 §). Utredningen anför härom:

Utredningen har icke ansett det lämpligt att generellt lägga skyldigheten

att verkställa beslut örn undanförsel på ägaren eller innehavaren av den

egendom, som skall undanföras. Principen bör i stället vara den, att, då

beslut örn undanförsel meddelas, skola myndigheterna ha såväl befogenhet

som skyldighet att verkställa undanförseln. Mången gång kan det emellertid

vara mest ändamålsenligt att bortförande av egendom sker genom ägarens

eller innehavarens försorg. Detta blir särskilt fallet i fråga örn bortförande

som skall verkställas under mera fredsmässiga former efter beslut av Kungl!

Maj:t eller exempelvis en försörjningskommission. Utredningen föreslår därför,

att ägare eller innehavare av egendom, som skall bortföras, skall vara

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skyldig att verkställa bortförandet, om det i sådant beslut angles. Men

även bortförande under krig bör i många fall verkställas av ägaren eller

innehavaren liksom ock utspridning. Prövning av huruvida så skall ske torde

böra ankomma på vederbörande civilförsvarsmyndighet, och ägaren eller innehavaren

av den egendom, som skall undanföras, bör vara skyldig att efterkomma

civilförsvarsmyndighetens anfordran att verkställa undanförseln.

I regel är den, som innehar viss egendom, jämväl ägare till densamma.

Då så undantagsvis icke är fallet, uppstår frågan huruvida skyldigheten att

undanföra egendomen, där undanförandet ej anses böra ankomma på myndigheterna,

skall läggas på ägaren eller innehavaren. I gällande lagstiftning

har denna fråga lösts på det sätt, att skyldigheten i princip skall ankomma

på ägaren och på innehavaren allenast då någon till säkerhet för fordran

nar panträtt i egendomen eller innehavaren har rätt att kvarhålla egendomen

till säkerhet för fordran. Berörda undantag från den uppställda principen

ha förestavats av hänsyn till panträtts- och retentionsrättshavare, då ju panträtten

eller retentionsrätten skulle upphöra, örn egendomen på grund av

beslutet örn undanförsel måste omhändertagas av ägaren.

Utredningen anser väl, att de gällande bestämmelserna kunde bibehållas

örn det gällde allenast en undanförsel i fredsmässiga former. Men under

krigsförhållanden måste skyldigheten att ombesörja undanförsel kunna läggas

på ägaren eller innehavaren allteftersom den ene eller den andre har möjlighet

att snabbt verkställa undanförseln. Utredningen har därför icke velat

medverka till att denna valfrihet inskränkes genom lagbestämmelser. Därmed

avser utredningen emellertid ingalunda, att icke största möjliga hänsyn skall

tagas till möjligheten att rättsförluster av den art, som ovan nämnts, kunna

uppkomma. Detta kan såvitt angår bortförande under fredstid ske så, att

i beslutet örn bortförandet angives, att skyldigheten att verkställa bortförandet

skall åvila ägaren men att, i den mån egendom innehaves av annan

än ägaren och någon har panträtt i egendomen eller innehavaren har rätt

att kvarhålla egendomen till säkerhet för fordran, skyldigheten i stället skall

åvila innehavaren. Är åter fråga örn utspridning eller bortförande under krig

böra civilförsvarsmyndigheterna, innan de ålägga en ägare att verkställa undanförsel

av egendom, som innehaves av annan, såvitt möjligt söka förvissa sig

örn att därigenom någons rätt icke kränkes. Uppenbart torde vara att detta

under krigsförhållanden icke låter sig göra i någon större utsträckning. Å

andra sidan torde under sådana förhållanden skyldigheten att verkställa

undanförseln merendels komma att åläggas den som har egendomen örn

hand — det synes regelmässigt böra ligga närmare till att denne också

ombesörjer egendomens undanförande. Rättsförluster av ovan antydd art

— som i jämförelse med andra förluster, som kunna uppkomma till följd av

undanförsel under krigsförhållanden, te sig tämligen ringa — torde följaktligen

kunna förväntas förekomma allenast i synnerligen obetydlig omfattning.

Vidare har utredningen ansett det erforderligt att stadga skyldighet för

ägare eller innehavare av egendom, som är av beskaffenhet att kunna bliva

föremål för undanförsel, att medverka till förberedande åtgärder härför, ändå

att beslut om undanförsel ej meddelats (69 § 4 mom.). Rätt till skälig ersättning

av statsmedel för härigenom åsamkad kostnad eller skada, som ej är ringa,

stadgas i 74 § 3 mom.

7. Även beträffande förstöring föreslår utredningen skyldighet för ägare

eller innehavare av egendom, som är av beskaffenhet att kunna bliva föremål

för förstöring, att, ändå att beslut härom ej meddelats, på anfordran av civil
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

försvarsmyndighet medverka till förberedande åtgärder för egendomens förstöring

(70 §). Kätt till skälig ersättning av statsmedel för härigenom åsamkad

kostnad eller skada, som ej är ringa, stadgas i 74 § 3 mom.

Till slut anför utredningen:

De skyldigheter, som med utredningens ståndpunktstagande komma att

åläggas enskilda, kunna i vissa fall leda till att de enskilda betungas med

större kostnader än som skäligen böra av dem bestridas. Som exempel kunna

nämnas utgifter för anordnande av skyddsrum eller källarmursgenombrott i

fastigheter, vilka kunna beräknas under krig komma att disponeras mindre

till båtnad för fastighetsägaren än för det allmänna. Ett annat exempel avser

inrättande av skyddsrum i hamnar, som äro av särskilt stor betydelse, sett ur

hela samhällets synpunkt. Utredningen förutsätter att statsbidrag skall kunna

utges i sådana fall. Då det i regel icke torde låta sig göra att uppställa någon

allmän norm för sådana bidrag, synes det böra få ankomma på Kungl. Majit

att överväga i vad mån statsbidrag bör utgå i varje särskilt fall.

Utredningen säger sig ha tagit del av bevakningsutredningens förslag samt

övervägt, huruvida icke de här omförmälda åtgärderna borde samordnas med

eller ingå i civilförsvaret. Utredningen har emellertid icke tagit ställning härtill

i betänkandet, utan låtit frågan örn ett sammanförande av sitt eget och

bevakningsutredningens förslag tills vidare anstå. Därvid har utredningen

uttalat, att det torde ställa sig tämligen lätt att sammanarbeta bevakningsutredningens

och civilförsvarsutredningens förslag.

Yttrandena över civilförsvarsutredningens

förslag.

I ett flertal yttranden uttalas, att fastighetsägarna enligt förslaget betungats

alltför hårt. Särskilt vidhåller Sveriges fastighetsägareförbund den principiella

ståndpunkt, som förbundet intagit redan i yttrandet över hemortsförsvarssakkunnigas

förslag, och betonar, att det icke vore förenligt med den likställighet

medborgare emellan, som borde utmärka ett demokratiskt samhälle, att en viss

grupp medborgare betungades med omfattande ålägganden av ekonomisk räckvidd

för att skydda allmänmedborgerliga intressen. I samband härmed utvecklar

förbundet ytterligare sina redan i nyssnämnda yttrande anförda synpunkter

på den inverkan hyresregleringslagen och det sätt, varpå denna tillämpades,

hade i förevarande fall. Enligt luft shy dds chef en i Lund är den ökade

börda, som i vissa hänseenden Indes på fastighetsägarna, ägnad att hos

denna grupp av medborgare utlösa ovilja mot hela verksamheten. Det borde

därför sökas en utväg att på ett rimligt sätt dela bördan mellan ägaren och

nyttjanderättshavarna. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att i de fall,

då ökade skyldigheter medförde ett kännbart belastande av vederbörande fastighetsägares

ekonomi och särskilt ömmande omständigheter förelåge, statsbidrag

borde utgå i någon form. Liknande synpunkter anföras i flera andra

yttranden, varvid betonas, att detta förhållande borde regleras i lagen.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att huvuddelen av kostnaderna för

verkskydden borde bäras av det allmänna, eftersom skyddet av krigsviktig eller

ur samhällelig synpunkt i övrigt viktig produktion vore i första hand ett sam
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

hälleligt intresse. Polismästaren i Norrköping yttrar, att frågan om materielanskaf

bringen till gemensamma verkskydd och hemskydd borde lösas. Skyldigheten

för de olika objekt, som inginge i ett gemensamt verkskydd eller hemskydd,

att anskaffa och underhålla materiel måste klart angivas. Så borde

även ske i fråga örn den inbördes skyldigheten inom ett gemensamt verkskydd

att avlöna personer vid tjänstgöring och övning inom detsamma. Liknande

synpunkter anföras av luftskyddschefen i Göteborg.

Beträffande frågan örn avlöning till verkskyddspersonalen betonar landsorganisationen,

att denna fråga, då tjänstgöringen i verkskyddet vore grundad

på tjänsteplikt, borde erhålla författningsmässig reglering. Arbetsgivareföreningens

anvisningar till medlemmarna örn avlöning till verkskyddspersonal

hade icke utfärdats efter överenskommelse med landsorganisationen, utan

landsorganisationen hade endast beretts tillfälle att taga del av och diskutera

anvisningarna men icke godkänt och icke kunnat godkänna desamma. Just på

grund av tjänsteplikten stöde icke, såsom beträffande arbetslön, möjligheter

till buds för arbetarparten att öva inflytande över frågans reglering. Arbetarparten

vore nödsakad att finna sig i vad arbetsgivaren efter förgottfinnande

kunde medgiva. Även luftskyddschefen i Göteborg finner svårt att få till stånd

överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare örn ersättning till arbetare

för tjänstgöring i verkskydd. Luftskyddschefen i Lund anser i detta hänseende

den regeln böra gälla, att för verkskyddstjänstgöring under fritid icke borde

utbetalas annan eller högre ersättning än som utginge för tjänstgöring i allmänna

civilförsvaret med den begränsningen, att under fred ersättning icke

skulle utgå för tjänstgöring, som ej överstege två timmar. Vattenfallsstyrelsen

vidhåller sitt i remissyttrandet över hemortsförsvarssakkunnigas förslag framförda

yrkande örn enhetliga bestämmelser i förevarande hänseende.

Sveriges fastighetsägareförbund erinrar örn sina i yttrandet över hemortsförsvarssakkunnigas

förslag uttalade betänkligheter mot föreskrifterna örn

fastighetsägarnas skyldigheter i fråga örn hemskydden.

Beträffande mörkläggningsmaterielen framhåller länsstyrelsen i Östergötlands

län, att det i fråga örn redan uppförda fastigheter torde vara en oskälig

belastning av fastighetsägaren att ålägga honom att anskaffa och bekosta mörkläggningsanordningar,

då han för närvarande ej kunde erhålla kompensation

genom hyreshöjning. Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att det bör åläggas

hyresgäster och andra innehavare av äldre anläggningar att efter vissa grunder

bidraga till kostnaden för materielen och anordningarna för dess anbringande.

Det borde tillkomma centralmyndigheten att utfärda närmare föreskrifter

rörande beskaffenheten av denna materiel och dessas anordningar.

Sveriges fastighetsägareförbund vidhåller sin tidigare i denna fråga intagna

ståndpunkt och utvecklar densamma ytterligare. Härvid framhåller förbundet

bland annat, att det i praktiken torde komma att föra med sig olyckliga konsekvenser

att uppdela ansvaret för å ena sidan anskaffandet och tillpassandet

av mörkläggningsmateriel och å andra sidan anbringandet därav. De som

åtalades för underlåtenhet att anbringa mörkläggningsmaterielen torde komma

att i stor utsträckning söka falla tillbaka på påstådda brister i fråga örn den

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

av fastighetsägaren tillhandahållna materielen. Förutom onödiga kostnader

och besvär skulle fastighetsägaren därigenom åläggas bevisskyldigheten för

att materielen i varje särskilt fall varit fullgod. — Luft stey dds chef en i Göteborg

anser bestämmelser böra meddelas örn mörkläggningsanordningar för

fordon.

Beträffande bestämmelserna örn skyldighet för idkare av industriell verksamhet

att genomföra skydds- och reservanordningar för säkerställande av

driften framhåller luftskyddschefen i Göteborg, att en förklaring av

industriidkare, att han hade för avsikt att i händelse av krig inställa driften

ej borde få föranleda, att företagaren befriades från skyldigheten att vidtaga

skyddsåtgärder, då det ej kunde beräknas, i vilken utsträckning företagen kunde

komma att från krigsmaterielverket eller annan central myndighet för krigföringen

eller folkförsörjningen erhålla föreläggande att uppehålla driften.

Beträffande bestämmelsen i 70 § förslaget till civilförsvarslag örn medverkan

vid förstöringsåtgärder vidhåller Sveriges fastighetsägareförbund sitt

tidigare framställda yrkande örn att bestämmelsen härom måtte utgå. överbefälhavaren

framhåller, att militär myndighet måste äga befogenhet att lämna

direktiv örn verkställighet av förstöring direkt till den civila personal, som

vore stationerad vid förstörelseobjektet, och att detta borde komma till uttryck

i lagtexten.

Yad slutligen angår åtgärderna mot spioneri och sabotage tillstyrka krigsmaterielverket,

vattenfallsstyrelsen och bevakningsinspektören, att denna verksamhet

inordnas under civilförsvaret, varvid dock den sistnämnde framhåller,

att örn polisväsendet framdeles skulle förstatligas och komma under central

ledning, dessa uppgifter borde handhas av den blivande centrala polisledningen.

Svenska polisförbundet säger sig däremot icke kunna biträda förslaget

örn inordnande av hithörande åtgärder under civilförsvaret, enär ifrågavarande

uppgifter syntes vara av rent polisiär natur och därför borde handhas

av polismyndighet. Icke heller polismästaren i Borås anser dessa ärenden

böra tillhöra försvarsavdelningens inom länsstyrelsen kompetensområde.

Civilförsvaret måste med nödvändighet vara starkt decentraliserat även inom

civilförsvarsområdena, och civilförsvarets effektivitet är ofta helt beroende

av att vid de särskilda skyddsobjekten, främst anläggningar och byggnader

av olika slag, särskilda åtgärder äro vidtagna för skyddet av därvarande personer

och egendom. De för de särskilda skyddsobjekten organiserade industriluftskydden

— enligt civilförsvarsutredningens terminologi verkskydden —

och hemskydden ha under utvecklingens gång kommit att spela en allt viktigare

roll för luftskyddets samlade effektivitet. De bestämmelser, som för

närvarande reglera frågan vem som skall vara ansvarig för dessa åtgärder

måste emellertid betecknas såsom bristfälliga. Det synes naturligt att

som princip knyta skyldigheten att svara för åtgärderna till ägarna av respektive

anläggningar och byggnader. Jag finner därför, att den av såväl hemortsförsvarssakkunniga

som civilförsvarsutredningen föreslagna principen, att

ägare av anläggningar och byggnader skola vara skyldiga att svara för uppehål
-

Föredra
ganden.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Majlis proposition nr 268.

landet av verkskydd och hemskydd ävensom för sådana särskilda anordningar,

som erfordras för skyddet av anläggningarna och byggnaderna och därvarande

personer och egendom, bör vara vägledande vid bestämmandet i särskilda

fall av ansvaret för olika åtgärders vidtagande.

I åtskilliga fall måste gemensamt verkskydd eller hemskydd upprättas för

flera anläggningar eller byggnader med olika ägare. I allmänhet torde dessa

förhållanden kunna ordnas av de lokala civilförsvarsmyndigheterna genom frivilliga

överenskommelser mellan de därav berörda. Möjlighet synes dock böra

förefinnas för länsstyrelse att förordna örn bildande av gemensamt verkskydd

eller hemskydd.

Från den nyss angivna huvudregeln örn ansvaret för uppehållande av

verkskydd och hemskydd måste vissa undantag göras. Jag har redan

i föregående avdelning förordat, att det allmänna — kommunerna med

bidrag av statsmedel -—- skall svara för den utbildning av personal, som

erfordras för hemskyddens verksamhet. Då emellertid ersättning icke torde

böra utgå till personalen vare sig för deltagande i dylik utbildning eller för

tjänstgöring i hemskydd, kommer denna tunga i själva verket att till stor del

drabba den enskilde. Vidare anser jag, i likhet med civilförsvarsutredningen,

att örn byggnad i sin helhet upplåtits med nyttjanderätt förpliktelserna i

fråga om verkskydds och hemskydds upprätthållande ■—- vad angår kontrakt

för två år eller därutöver helt och eljest i viss utsträckning — böra åvila

nyttjanderättshavarén i stället för ägaren. Slutligen bör skyldigheten att

genomföra sådana skydds- och reservanordningar, som erfordras för säkerställande

av driften vid industriell verksamhet, åvila den, som driver den

verksamhet, varom fråga är, även örn denne icke är ägare av anläggningen

eller byggnaden.

I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen

anser jag arbetsgivare principiellt böra vara pliktig att utgiva

ersättning till i hans tjänst anställda för tjänstgöring i verkskydd, som

är organiserat för anläggning eller byggnad, vilken helt eller delvis innehaves

av arbetsgivaren. I hemortsförsvarssakkunnigas förslag förutsattes, att särskilda

föreskrifter skulle utfärdas angående grunderna för sådan ersättning.

Civilförsvarsutredningen däremot - - närmast med anledning av remissuttalanden

av svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund — förmenar,

att det borde överlämnas åt arbetsgivare och arbetare att fritt avtala

örn dessa grunder. Landsorganisationen genmäler mot utredningens förslag,

att det vore fråga örn tjänsteplikt, varför ersättningen borde författningsmässigt

regleras. Jag delar i denna fråga närmast hemortsförsvarssakkunnigas

och landsorganisationens ståndpunkt. Personalen kan icke vägra att

ställa sig till förfogande,och då synas även de grunder, efter vilka utgående

ersättning skall bestämmas, böra regleras genom allmänna föreskrifter. Härtill

kommer, att enligt min åsikt ifrågavarande personal, liksom annan civilförsvarspersonal,

bör i viss utsträckning vara skyldig att utan ersättning å

fritid ställa sig till förfogande för utbildning och övning. Med den formulering

hithörande stadgande i civilförsvarsutredningens förslag (57 §) erhållit,

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

torde arbetsgivare lagligen icke kunna vägra anställd ersättning i sådant fall.

Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att bestämma grunderna härför.

Vad beträffar mörkläggningsmaterielen ha från fastighetsägarhåll invändningar

rests mot förslaget, att skyldighet att anskaffa sådan materiel

skulle åläggas fastighetsägarna. På denna punkt finner jag mig böra intaga

samma ståndpunkt som civilförsvarsutredningen. Som skäl härför vill jag

framhålla, att mörkläggningsmaterielen i största möjliga utsträckning bör

bestå av träfiberplattor eller dylikt, så att den tillika kan tjäna som fönsterersättningsmateriel.

Då denna materiel bör anpassas efter förhållandena i

den byggnad, varom fråga är, synes den böra betraktas som tillbehör till densamma.

Förslaget att hyresgästerna skulle åläggas anskaffa mörkläggningsmateriel

är praktiskt mindre lämpligt ur den synpunkten att det förutsätter,

att vid byte av hyresgäst uppgörelse träffas mellan den tillträdande och avträdande

örn övertagande av materielen. För att emellertid i någon mån

mildra skyldigheterna för ägarna till redan befintliga fastigheter föreslås en

övergångsbestämmelse av innebörd, att örn anläggning eller byggnad vid

tiden för denna lags ikraftträdande helt eller delvis innehaves med nyttjanderätt

skyldigheten att vidtaga nödiga anordningar för anläggningens eller

byggnadens mörkläggning i stället skall åvila innehavaren, så länge nyttjanderättsförhållandet

består, varvid fastighetsägaren dock skall vara skyldig att

när hyresförhållandet upphör inlösa mörkläggningsmaterielen med belopp

som, där parterna icke kunna komma överens, fastställes av länsstyrelsen.

Att, såsom luftskyddschefen i Göteborg påyrkat, i lagen meddela särskilda

föreskrifter örn mörkläggning av fordon torde icke vara erforderligt. I lagen

torde böra intagas bestämmelse, som giver Kungl. Majit rätt att utfärda särskilda

föreskrifter bland annat rörande mörkläggning under civilförsvarsberedskap.

I samband härmed torde även föreskrifter örn mörkläggning av fordon

kunna meddelas.

Beträffande frågan örn åtgärder mot spioneri och sabotage må följande

framhållas. Det är uppenbart, att i ett stort antal fall samma åtgärd kan

tjäna till skydd såväl mot spioneri och sabotage som mot verkningar av

flyganfall, artilleribeskjutning och dylikt. Med hänsyn härtill är det naturligt,

att hithörande åtgärder i största möjliga utsträckning samordnas. Samma

myndigheter böra alltså ha bestämmanderätten rörande omfattningen av åtgärderna

i såväl det ena som det andra hänseendet. Det synes lämpligt att

jämväl denna uppgift anförtros åt civilförsvaret, och att bestämmelserna härom

införas i civilförsvarslagen.

Bevakningsutredningen föreslår — efter mönster av kraftverksskyddslagen

— ett stadgande av innehåll, att anläggning av väsentlig betydelse för försvaret

eller folkförsörjningen skall utföras på ett med hänsyn till förhållandena

i varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt, och att motsvarande

skyldighet skall föreligga vid ombyggnad, ändring eller utvidgning

av sådan anläggning. Någon motsvarighet härtill finnes icke i civilförsvarsutredningens

förslag.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Med ifrågavarande stadgande i kraftverksskyddslagen har — såsom av

förarbetena till lagen framgår —- åsyftats att få till stånd, att vattenkraftstationerna

i terrängen förläggas på sådant sätt att största möjliga skydd

mot luftanfall och sabotage erhålles. Yattenkraftstationerna borde sålunda

förläggas så, att de icke lätt kunde upptäckas från luften, och på tillräckligt

avstånd från andra anfallsmål. De borde ej ligga intill allmän väg och byggnadsenhetema

borde vara spridda, så att ej flera delar skadades samtidigt.

Terrängens skyddande egenskaper borde utnyttjas. Men stadgandet tar sikte

även på kraftstationsbyggnadernas konstruktion. Byggnadskonstruktionerna

borde sålunda göras brandsäkra och så kraftiga att de kunde motstå splitter

och smärre bomber. Fönster och dörrar borde göras små och placeras så,

att skadegörelse å maskineriet förhindrades.

dag anser väl, att berörda stadgande beträffande kraftverksanläggningar

är motiverat. Däremot synes det icke nödvändigt att föreslå motsvarande

stadgande för andra industrianläggningar. Skälen härtill äro flera. I fråga om

kraftverksanläggningar synas regelmässigt möjligheter finnas för vederbörande

att utan alltför stort inkräktande på andra synpunkter tillgodose de uppställda

kraven på anläggningens läge. Så lärer dock allenast undantagsvis bliva fallet

med andra industrianläggningar, som i regel uppföras i tättbebyggda orter, och

vilkas läge måste bestämmas under väsentligt hänsynstagande till andra faktorer,

däribland vikten av goda transportmöjligheter. I en tättbebyggd ort

torde också valfriheten i fråga örn anläggningens läge faktiskt vara tämligen

begränsad. Detta utesluter givetvis icke, att största möjliga hänsyn bör tagas

till skyddssynpunkter vid en industrianläggnings uppförande, men jag anser

mig icke kunna föreslå, att obetingat företräde åt dessa synpunkter gives

genom ett lagstadgande. Annorlunda ligger saken givetvis till i fråga örn åtgärder

mot den städse aktuella brandfaran; åtgärder i nämnda avseende äro

emellertid avsedda att regleras genom byggnadsstadgan. Äro de tekniska eller

ekonomiska krav, vilka stå emot skyddssynpunkterna, icke av mera väsentlig

betydelse, torde vederbörande företagare utan stöd av uttrycklig lagbestämmelse

vara villiga tillgodose skyddssynpunkterna.

Däremot anser jag bestämmelse motsvarande 4 § bevakningsutredningens

förslag böra inarbetas i civilförsvarslagen. Lagtekniskt sett torde detta lämpligast

ske genom att bestämmelsen sammanföres med stadgandet örn åtgärder

till skyddande av driften vid viktiga industriella anläggningar (67 §

civilförsvarsutredningens förslag). I sistnämnda bestämmelse föreligger visserligen

den skillnaden i förhållande till 4 § bevakningsutredningens förslag,

att enligt bevakningsutredningen skyldigheten principiellt skulle åvila fastighetsägaren,

medan den jämlikt civilförsvarsutredningen skulle åvila den som

driver verksamheten, även örn han icke är fastighetsägare. Enär skyddsåtgärderna

mot spioneri och sabotage — utom i de fall, då de lämpligen kunna

vidtagas i samband med en anläggnings utförande — regelmässigt icke behöva

företagas under normala fredsförhållanden utan först vid ett skärpt läge,

ligger det enligt min mening närmast till hands, att skyddsåtgärdernas utförande

åvilar den, som i det skärpta läget driver verksamheten. I princip

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

är det verksamhetens fortsatta utövande, som skall skyddas, och icke i och för

sig själva anläggningen. I särskilda fall bör dock länsstyrelsen kunna förordna,

att skyldigheten skall åvila ägaren.

I ett annat hänseende torde jämkning böra göras i civilförsvarsutredningens

förslag till överensstämmelse med bevakningsutredningens, nämligen så tillvida,

att ifrågavarande bestämmelse bör gälla allenast industriell eller annan

verksamhet, som är av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, däremot

icke sådan verksamhet, som eljest är av betydelse för det allmänna. Civilförsvarsutredningens

formulering torde möjligen kunna bliva föremål för en

alltför extensiv tolkning.

Tillsynen över ifrågavarande åtgärder bör åvila civilförsvarsorganen, och

det bör tillkomma civilförsvarsstyrelsen, i vilken bevakningsinspektören bör

ingå, att utfärda anvisningar rörande åtgärderna. Till de organisatoriska anordningar,

som härav kunna föranledas, har jag för avsikt att återkomma i samband

med anslagsäskandena till civilförsvaret.

Oavsett huruvida sådan plan, som omförmäles i 2 § bevakningsutredningens

förslag, är erforderlig eller ej, synes någon lagbestämmelse därom icke

böra givas. Emellertid torde böra uttryckligen stadgas att skyldigheten att

vidtaga åtgärder för bevakning och inhägnad är beroende av länsstyrelsens

förordnande därom. Av vad i det föregående anförts framgår att någon motsvarighet

till stadgandet örn prövning enligt 10 § bevakningsutredningens

förslag icke bör upptagas i civilförsvarslagen.

Mot vad civilförsvarsutredningens förslag i övrigt innehåller i fråga örn

skyldighet för ägare eller innehavare av anläggning, byggnad eller annan

egendom att vidtaga eller tåla åtgärder har jag i stort sett intet annat att

erinra än att jag i likhet med överbefälhavaren anser ägare eller innehavare

av egendom, som skall förstöras, böra vara skyldig att verkställa förstöringen

eller medverka vid densammas genomförande jämväl på anmodan av militär

myndighet.

Vad jag hittills anfört har endast haft avseende å skyldighet för ägare och

innehavare av egendom att tåla och vidtaga åtgärder. Därav följer emellertid

icke, att de skola helt bära de ekonomiska konsekvenserna av åtgärderna.

Till en början bör fastighetsägare i vissa fall kunna utfå ersättning av

nyttjanderättshavare. Jag återkommer till detta spörsmål.

Vidare ha såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen

ansett skäligt, att ägare och innehavare av egendom skall äga rätt att i vissa

fall uppbära ersättning av statsmedel för kostnad eller skada, som åsamkats

honom genom åtgärd för civilförsvarsändamål. Vad civilförsvarsutredningen

härutinnan föreslagit beträffande undanförsel och förstöring föranleder icke

någon erinran från min sida.

Däremot anser jag rätten till ersättning av statsmedel för kostnad och

skada, som ägare eller innehavare av egendom åsamkas till följd av skyldighet

att tåla och vidtaga åtgärder med civilförsvarssyfte, böra erhålla annan utformning

än civilförsvarsutredningen föreslagit. Rätten i fråga synes, såvitt

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

angår de kategorier av åtgärder, som rätten skall avse, böra något utvidgas i

förhållande till civilförsvarsutredningens förslag, dock med begränsning till

sådana fall, då för skyldighetens inträde erfordras särskilt åläggande av Kungl.

Maj:t eller civilförsvarsmyndighet med stöd av viss bestämmelse i civilförsvarslagen.

De ersättningsberättigade fallen böra enligt min mening vara

följande, nämligen dels när Kungl. Majit meddelat särskilda strängare föreskrifter

i fråga örn enskilt skyddsrums beskaffenhet, dels då länsstyrelsen

meddelat den, som driver industriell eller annan verksamhet av betydelse för

försvaret eller folkförsörjningen, åläggande att vidtaga åtgärder för säkerställande

av driften och förebyggande av skada eller för skydd mot spioneri

eller sabotage, dels då länsstyrelsen eller civilförsvarschefen ålagt ägare eller

innehavare av egendom att tåla eller vidtaga maskeringsåtgärd och dels då

länsstyrelsen förordnat om skyldighet för ägare eller innehavare av egendom

att tåla eller vidtaga i lagen icke särskilt omförmäld åtgärd, vilken prövas

oundgänglig för tillgodoseende av ändamål, som civilförsvaret har att besörja.

Ersättning synes böra utgå efter vad som finnes skäligt. Vid bedömande härav

måste hänsyn tagas till det intresse ägaren eller innehavaren kan ha av åtgärdens

vidtagande. Avser åtgärden väsentligen ändamål, som icke direkt anknyter

till skyddet av den egendom, varom fråga är, bör full ersättning för

kostnad eller skada utgå, blott kostnaden eller skadan har sådan omfattning,

att den ej kan betraktas som ringa. I motsatt fall bör vid ersättningsbeloppets

bestämmande hänsyn tagas till nyttan av åtgärden på sådant sätt, att ersättning

utgår endast i den mån kostnaden eller skadan överstiger vad med hänsyn

härtill ägaren eller innehavaren skäligen kan anses böra vidkännas.

VIII. Departementsförslagen.

De av civilförsvarsutredningen framlagda lagförslagen ha undergått överarbetning

inom socialdepartementet, därvid, i den mån jag i det föregående

förklarat mig vara av annan uppfattning i sak än den som kommit till uttryck

i utredningens förslag, däremot svarande ändringar vidtagits i desamma. Jag

har nu för avsikt att paragrafvis genomgå förslagen och därvid till närmare

behandling upptaga de detaljspörsmål, vilka icke berörts i det föregående.

För att underlätta en jämförelse intagas i början av varje paragraf texterna

till hemortsförsvarssakkunnigas och civilförsvarsutredningens förslag. Därvid

ha de delar av texten i sistnämnda förslag, i vilka saklig eller formell ändring

gjorts i förhållande till hemortsförsvarssakkunnigas förslag, kursiverats.

Remissyttranden återgivas vid de olika paragraferna allenast i de fall då

uttalanden rörande desamma uttryckligen gjorts i yttrandena.

A. Departementsförslaget till civilförsvarslag.

Dispositionen till ifrågavarande förslag har av systematiska skäl gjorts

något avvikande från civilförsvarsutredningens förslag till civilförsvarslag.

Sålunda ha bestämmelserna i 34—46 §§ civilförsvarsutredningens förslag i

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 221

departementsförslaget hänförts till ett särskilt kapitel under rubriken »Anordnande

av skyddsrum» och placerats såsom 4 kap. omedelbart efter kapitlet

örn civilförsvarsplikt. Bestämmelserna i 24—33 §§ civilförsvarsutredningens

förslag ha jämte 92 och 93 §§ samma förslag införts såsom 5 kap. under

rubriken »Särskilda civilförsvarsåtgärder vid krig eller krigsfara». 5 kap.

civilförsvarsutredningens förslag — »Kommuns och municipalsamhälles skyldigheter

med avseende å civilförsvaret» — ingår i departementsförslaget såsom

6 kap. under rubriken »Kommunerna och civilförsvaret». 6 kap. civilförsvarsutredningens

förslag — »Skyldigheter med avseende å civilförsvaret för

ägare av anläggning eller byggnad eller annan egendom samt för företagare

m. m.» — ingår i departementsförslaget såsom 7 kap. under rubriken »Fastighetsägarna

och civilförsvaret, m. m.», varvid paragraferna sammanförts under

vissa underrubriker. 7 kap. civilförsvarsutredningens förslag ingår i departementsförslaget

såsom 8 kap. under oförändrad rubrik »Förfoganderätt för civilförsvarets

behov». 8 kap. civilförsvarsutredningens förslag — »övriga bestämmelser»

— med undantag av 92 och 93 §§ ingår såsom 9 kap. i departementsförslaget

under rubriken »Straff, vite, besvär m. m.». Genom dessa dispositionsändringar

torde större överskådlighet ha vunnits.

1 §•

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

1 §■

1 mom. Folkskyddet utgör en statligkommunal

försvarsorganisation, vars

verksamhet avser:

1) sådana militära uppgifter, företrädesvis

av lokal och mera tillfällig

art, vilka lämpligen kunna utföras av

folkskyddets organ;

2) vidtagande av särskilda anordningar

och åtgärder för den hemmavarande

befolkningens samt anläggningars,

byggnaders och annan egendoms

skyddande mot fientlig verksamhet,

särskilt luftanfall, ävensom för förhindrande

eljest av att egendom i användbart

stånd faller i fiendehand;

3) ingripande mot sådan brand och

sådana skador å personer och egendom,

som förorsakats av fientlig verksamhet,

ävensom begränsande eller

lindrande på annat sätt av följderna

av dylik verksamhet; samt

4) sådan försvaret gagnande verksamhet,

som eljest enligt särskild lag

eller författning tillkommer folkskyddet.

Om folkskyddets befattning med

upprätthållande av allmän ordning och

säkerhet vid krig eller krigsfara förordnar

Konungen.

Civilförsvarsutredningens förslag:

1 §•

Civilförsvaret åligger att i de hänseenden

Konungen bestämmer utöva

sådan verksamhet för rikets försvar,

som icke åvilar krigsmakten.

För olika slag av denna verksamhet

skall inom civilförsvaret finnas särskilda

tjänstegrenar.

105 §.

Konungen äger meddela närmare

bestämmelser med avseende å tillämpningen

av denna lag så ock att åt civilförsvaret

uppdraga lösandet av särskild

uppgift, som icke avser rikets

försvar men som sammanhänger med

civilförsvarets verksamhet.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Föredra
ganden.

Hemortsför svar ssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredningens förslag:

2 mom. I den mån Konungen därom

förordnar, skall vid krig eller

krigsfara — utan hinder av vad i lag

eller särskild författning må vara däremot

stridande -— folkskyddets verksamhet

avse släckning av brand eller

ingripande mot skada, även örn branden

eller skadan icke föranletts av

fientlig verksamhet.

Civiltörsvarsutredningen angiver såsom exempel på de i 105 § dess

förslag omförmälda uppgifterna omhändertagandet av en större flyktingström

från utlandet.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i det föregående

under avdelning I.

Genom bestämmelsen att civilförsvaret har att utöva jämväl verksamhet,

som ej avser rikets försvar, tillgodoses i främsta rummet det behov, som nu

fylles genom lagen den 28 juni 1941 (nr 587) med vissa bestämmelser angående

omhändertagande av flyktingar m. m. Med hänsyn till att nämnda uppgift

är synnerligen maktpåliggande, har nyssnämnda bestämmelse synts böra

intagas redan i den inledande paragrafen.

2 §-

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

4 §- .

Befinner sig riket i krig eller krigsfara,

äger Konungen förordna, att inom

riket eller del därav folkskyddet

skall intaga förstärkt beredskap (folkskyddsberedskap

).

Närmare bestämmelser angående

olika grader av folkskyddsberedskap

(ber edskaps gr ader) meddelas av Konungen.

Civilförsvarsutredningens förslag:

2§-_

Befinner sig riket i krig eller krigsfara,

äger Konungen förordna, att inom

riket eller del därav civilförsvaret

skall intaga förstärkt beredskap (civilförsvar

sberedskap ).

Närmare bestämmelser angående

olika grader av civilförsvar sberedskap

(beredskapsgrader) meddelas av Konungen.

Enligt 13 § luftskyddslagen äger Konungen, örn riket befinner sig i krig

eller krigsfara, förordna, att riket eller del därav skall försättas i luftskyddstillstånd

och att planerna för luftskyddet helt eller delvis skola verkställas.

Sedan luftskyddstillstånd i april 1940 anbefallts, har cirkulär angående beredskapsgrader

inom det civila luftskyddet under luftskyddstillstånd utfärdats,

varav det nu gällande är dagtecknat den 27 februari 1942 (nr 61).

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag är utformat efter mönster

av en i luftskyddsinspektionens förslag till ny luftskyddslag intagen bestämmelse.

I motiveringen framhålla de sakkunniga, att uttrycket »beredskap»

torde vara ett mera adekvat uttryck för vad som verkligen åsyftades än det

nu använda uttrycket »tillstånd».

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 223

Jag finner ej anledning till erinran mot civilförsvarsutredningens förslag.

3-4 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

2 §■

Folkskyddet är underställt överbefälhavaren

utom i de särskilda hänseenden,

Konungen förordnar.

Beträffande andra militära myndigheters

befattning med folkskyddsväseendet

gäller vad därutinnan följer

av bestämmelserna nedan i denna lag

eller eljest av Konungen särskilt bestämmes.

Civilförsvarsutredningens förslag:

3 §•

Den centrala ledningen av civilförsvaret

utövas under Konungen av den

myndighet, som Konungen bestämmer

( centralmyndigheten ).

4 §•

Inom varje län handhar länsstyrelsen

ledningen av civilförsvaret.

3 §•

1 mom. Länsstyrelserna, var inom

sitt län, medverka på sätt nedan i

denna lag stadgas vid tillsynen över

att kommuner och enskilda fullgöra

sina skyldigheter beträffande folkskyddsväsendet

samt taga i övrigt den

befattning med detsamma, som av bestämmelserna

i denna lag föranledes.

1 den mån Konungen därom förordnar,

biträdas länsstyrelserna vid

fullgörandet av sina uppgifter enligt

första stycket av befattningshavare inom

folkskyddet.

2 mom. Landshövdingen har att

medverka till att hos länets befolkning

skapa och vidmakthålla förståelse

för betydelsen av folkskyddsväsendet

samt att vaka över att vid dess

upprättande och vidmakthållande hänsyn

i görligaste mån tages till förhållandena

inom länet. Landshövdingen

äger att hos folkskyddsmyndigheterna

framställa härav betingade förslag och

erinringar.

Yad i första stycket är stadgat örn

landshövding skall beträffande Stockholm

gälla överståthållaren.

5 §•

Folkskyddet är indelat i hemvärnet

och civilskyddet.

Hemvärnet, som tillhör rikets

krigsmakt, avses främst för uppgifter

av militär art. Civilskyddet avses

främst för andia folkskyddet tillkommande

uppgifter.

Föredra
ganden.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Föredra
ganden.

Hemortsför svar ssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredningens förslag:

6 §■

Den centrala ledningen och övervakningen

av folkskyddet utövas av

riksfolkskyddschefen. Denne biträdes

i sitt arbete av riksfolkskyddsstaben.

7 §.

1 mom. Hemvärnet inom varje militärområde

är underställt militärbefälhavaren.

Under honom utövas ledningen

och övervakningen av hemvärnet

inom varje försvarsområde av försvarsområdesbefälhavaren.

Ledningen och övervakningen av

civilskyddet inom varje försvarsområde

utövas av en civilsky dds chef. Örn

särskilda omständigheter därtill föranleda,

må dock för två eller flera försvarsområden

finnas gemensam civilskyddschef

eller ock inom ett försvarsområde

finnas två eller flera civilskyddschefer,

envar för viss del av

området.

Försvarsområdesbefälha varén och

civilskyddschef skola nära samverka

för att bibringa folkskyddsväsendet

inom försvarsområdet största möjliga

effektivitet.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till vad som anförts under avdel
-

ning I.

5

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

8 §•

1 mom. För upprätthållande av folkskyddets

verksamhet skall försvarsområde

vara indelat i folkskyddsdistrikt.

Är försvarsområde av ringa

omfattning, må detsamma utgöra ett

folkskyddsdistrikt.

Folkskyddsdistrikt skall bestå av

kommun eller ock, där det på grund

av gemenskap i fråga örn brandförsvar

eller med hänsyn till andra omständigheter

finnes lämpligt, två eller

flera kommuner.

Skäres kommun av gräns mellan

försvarsområden, skall envar av de

härigenom bildade kommundelarna

utgöra eller ingå i olika folkskyddsdistrikt.

Örn särskilda skäl därtill för
-

§•

Civilförsvarsutredningens förslag:

5 §. ''

Riket indelas i civilförsvarsområden.

Varje landsfiskalsdistrikt och

stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt,

utgör ett civilförsvarsområde,

där ej Konungen för visst fall annorlunda

förordnar. Ingå i civilförsvarsområde

delar av skilda län, bestämmer

Konungen, till vilket län området

i civilförsvarshänseende skall anses

höra.

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

anleda, må dock kommundelarna hänföras

till samma folkskyddsdistrikt.

Undantagsvis må jämväl i annat fall

än i första punkten sägs del av kommun

tillhöra annat folkskyddsdistrikt

än kommunen i övrigt.

2 mom. Örn folkskyddsdistrikts omfattning

beslutar Konungen. Finnas

därvid delar av skilda försvarsområden

böra ingå i samma folkskyddsdistrikt,

bestämmer Konungen, till

vilket försvarsområde distriktet i avseende

å folkskyddsväsendet skall anses

höra.

Beträffande denna paragraf hänvisas

ning I.

6 §•

IIemortsförsvarssakkunnigas förslag:

11 §•

1 mom. Den omedelbara ledningen

av distriktsfolkskydd utövas av en

folkskyddschef.

Riksfolkskyddschefen äger förordna,

att för folkskyddsdistrikt eller del

därav skall finnas biträdande folkskyddschef

med uppgift att i de hänseenden,

riksfolkskyddschefen bestämmer,

under folkskyddschefen självständigt

fullgöra dennes åligganden

och utöva hans befogenheter.

För folkskyddschef och biträdande

folkskyddschef skola finnas ersättare.

Biträdande folkskyddschef må jämväl

vara ersättare för folkskyddschef.

2 mom. Folkskyddschef och biträdande

folkskyddschef jämte ersättare

för dem utses av riksfolkskyddschefen.

12 §.

Ej må annan avsäga sig uppdrag

att vara folkskyddschef, biträdande

folkskyddschef eller ersättare för dem

än:

a) den som uppnått sextio års

ålder;

b) den som icke är bosatt inom det

folkskyddsdistrikt, varom fråga är;

c) den som eljest uppgiver hinder,

Bihang till riksdagens protokoll 1944.

Civiltörsvarsutredningens förslag:

till vad som anförts under avdel
-

Civilförsvarsutredningens förslag:

6 §•

Inom civilförsvarsområde utövas

ledningen av civilförsvaret av en civilförsvarschef.

För civilförsvarschef skall finnas

ställföreträdare.

Befattningshavare vid polisväsendet

är skyldig mottaga uppdrag att

vara civilförsvarschef eller ställföreträdare

för civilförsvarschef.

1 sami. Nr 268. 6*s 44 15

Föredra
ganden.

s. 226 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

vilket godkännes av riksfolkskyddschefen;

eller

d) den som de senaste fyra åren

tjänstgjort såsom folkskyddschef eller

biträdande folkskyddschef.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under avdelning

I. I departementsförslaget har angivits, att förordnande av civilförsvarschef

och ställföreträdare meddelas av länsstyrelsen.

7 §-

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

9 §•

1 mom. Inom varje folkskyddsdistrikt

skall finnas distriktsfolkskydd,

som består av allmänt folkskydd samt,

i den mån så följer av bestämmelserna

i 2 och 3 morn., verkskydd och hemskydd.

2 morn. Allmänt folkskydds verksamhet

avser folkskyddsdistriktet i

dess helhet.

Yerkskydd är avsett för viss eller

vissa i närheten av varandra belägna

anläggningar eller byggnader, vilka

väsentligen användas till annat ändamål

än bostadsändamål, med dåvarande

personer och egendom.

Hemskyddet är avsett för viss eller

vissa i närheten av varandra belägna

byggnader, vilka väsentligen användas

till bostadsändamål, med därvarande

personer och egendom.

3 mom. Yerkskydd och hemskydd

skola vara organiserade inom tättbebyggda

delar av städer och köpingar

samt inom andra tättbebyggda områden,

som icke äro av endast ringa omfattning

och betydelse. Där så finnes

särskilt påkallat, skall verkskydd eller

hemskydd vara organiserat även för

annorstädes belägen anläggning eller

byggnad.

4 mom. I allmänt folkskydd och

verkskydd kan ingå såväl hemvärnssom

civilskyddspersonal. I hemskydd

ingår allenast civilskyddspersonal.

Civilförsvarsutredningens förslag:

7 §•

1 mom. I varje civilförsvarsområde

skall finnas allmänt civilförsvar samt

i den mån så följer av bestämmelserna

i 2 och 3 mom. särskilt civilförsvar för

anläggningar och byggnader.

2 mom. Särskilt civilförsvar utgöres

av verkskydd och hemskydd.

Verkskydd är avsett för viss eller

vissa i närheten av varandra belägna

anläggningar eller byggnader, vilka

väsentligen användas för annat ändamål

än bostadsändamål, jämte därvarande

personer och egendom.

Hemskydd är avsett för viss eller

vissa i närheten av varandra belägna

byggnader, vilka väsentligen användas

för bostadsändamål, jämte därvarande

personer och egendom.

3 mom. Yerkskydd och hemskydd

skola vara organiserade inom tättbebyggda

delar av städer och köpingar

samt inom andra tättbebyggda områden,

som icke äro av endast ringa omfattning

och betydelse. Där så finnes

särskilt påkallat, skall verkskydd eller

hemskydd vara organiserat även för

annorstädes belägen anläggning eller

byggnad.

Hernörtsförsvarssakkunniga anföra, att indelningen i allmänt folkskydd,

verkskydd och hemskydd kunde anses i stort sett motsvara den gäl
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

lande indelningen i allmänt luftskydd, industriluftskydd och enskilt luftskydd.

De av de sakkunniga använda beteckningarna verkskydd och hemskydd syntes

mer adekvata än de nu gällande. Hemskydd och verkskydd skulle främst vara

organiserade inom städer och andra samhällen. På rena landsbygden torde

det endast i undantagsfall vara nödvändigt att upprätta verkskydd och hemskydd.

Sådant undantagsfall förelåge exempelvis beträffande en på landsbygden

belägen fabrik av större betydelse ur allmän synpunkt. Hemskyddens

sammanförande till block under särskilda blockledare borde bibehållas. Då

blockledares uppgifter säkerligen bleve av mycket stor betydelse för folkskj^ddsverksamheten

i dess helhet, ville de sakkunniga föreslå, att blockledarna

skulle hänföras till allmänna folkskyddet.

I sitt yttrande över hemortsf örsvarssakkunnigas förslag

framhåller luftskyddsinspektionen, att i paragrafen borde intagas bestämmelser

angående hemskyddets indelning i block och personalens sammanförande

i blockgrupper.

Civ ilförsvar sutredningen föreslår, att till allmänna civilförsvaret

även skola räknas blockgrupperna, vilkas ställning för närvarande icke syntes

nöjaktigt reglerad. Den senare tidens erfarenhet hade visat vikten av att

denna del av organisationen förlänades en stark ställning, framför allt i materielhänseende,

vilket icke torde kunna ske utan att den inginge i det allmänna

civilförsvaret.

I yttrande över civiltörsvarsutredningens förslag framhåller

luftskyddsinspektionen, att förslaget att till det allmänna civilförsvaret skulle

räknas även blockgrupperna (och blockledarna) syntes innebära en tillfredsställande

lösning av frågan örn blockgruppernas förseende med materiel. Inspektionen

ville dock betona, att blockgruppernas inordnande i det allmänna

civilförsvaret icke finge medföra sådan ändring i principen för blockgruppernas

utnyttjande, att desamma finge samma operativa karaktär som det allmänna

civilförsvarets rörliga avdelningar. De borde sålunda i första hand

utnyttjas inom blocket såsom en förstärkning av hemskyddet. Liknande synpunkter

anföras av luft sky dds chef en i Stockholm. Riksluftskyddsförbundet

däremot anser väl, att det kunde vara befogat, att blockledare inginge i det

allmänna civilförsvaret, men finner icke motiverat, att blockgruppemas personal

i övrigt överfördes dit. Vad materielen för blockgrupperna beträffade

syntes utan hinder härav sådana stadganden böra utfärdas, att det åvilade

kommunen att svara för anskaffandet. Även polismästaren i Norrköping är

tveksam, örn blockgrupperna borde överföras till allmänna civilförsvaret.

Förevarande paragraf, mot vars innehåll jämlikt civilförsvarsutredningen

i princip icke torde vara något att erinra, har i departementsförslaget till

vinnande av förenkling omredigerats.

Frågan huruvida blockgrupperna böra räknas till allmänna civilförsvaret

eller till hemskyddet har betydelse för bedömande av bland annat räckvidden

av stadgandet om kommunens skyldigheter med avseende å det allmänna civilförsvaret.

Jag anser mig därför böra här beröra frågan.

Föredra
ganden.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

Det synes mig å ena sidan uppenbart, att blockgrupperna lia en viktig uppgift

att fylla inom civilförsvaret. Den sannolika utvecklingstendensen är, att

civilförsvaret nödgas i högre grad än hittills bygga på blockgruppernas insatser.

A andra sidan synes man icke rimligen kunna utvidga fastighetsägarnas

skyldigheter i avseende å anskaffande av materiel till hemskydden därhän, att

det skall åläggas dem att gemensamt bidraga till anskaffandet av exempelvis

grövre brandmateriel, avsedd för samtliga fastigheter inom ett block (kvarter).

En konsekvens av det sagda blir, att materielen till blockgrupperna måste

anskaffas på samma sätt som materielen till det allmänna civilförsvaret, d. v. s.

av kommunen med bidrag av statsmedel. Detta torde knappast låta sig göra

annorledes än genom att blockgrupperna hänföras till allmänna civilförsvaret.

Det torde icke vara nödvändigt att av den anledningen ändra lydelsen av

den av civilförsvarsutredningen föreslagna definitionen å hemskydd.

Frågan örn avlöningen till personalen inom blockgrupperna torde lämpligen

böra behandlas samtidigt med övriga frågor örn avlöning till civilförsvarspersonal,

vilken sistnämnda fråga jag har för avsikt att anmäla vid ett

senare tillfälle. Jag vill nu endast uttala som min uppfattning att prövningen

av frågan örn avlöning till blockgruppspersonal bör ske helt oberoende av den

omständigheten, att blockgrupperna äro avsedda att hänföras under det allmänna

civilförsvaret.

8 §•

Hemortsför svar ssakkunnigas förslag:

10 §.

Örn under folkskyddsberedskap

särskilda förhållanden det påkalla, må

enligt grunder, som av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande,

riksfolkskyddschefen närmare bestämmas,

dels allmänt folkskydds

personal och materiel kunna tagas i

anspråk för uppgifter, som icke avse

det egna folkskyddsdistriktet, dels ock

verkskydds eller hemskydds personal

och materiel kunna tagas i anspråk för

uppgifter utom den eller de anläggningar

eller byggnader, för vilka verkskyddet

eller hemskyddet är upprättat.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

9 §■

Örn under civilförsvar sberedskap

särskilda förhållanden det påkalla

eller örn för övningsändamål så finnes

erforderligt, må enligt grunder, som

av Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, centralmyndigheten

närmare bestämmas, dels allmänt

civilförsvar kunna tagas i anspråk för

uppgifter, som icke avse det egna civilförsvarsområdet,

dels ock verkskydd

eller hemskydd kunna tagas i anspråk

för uppgifter, som icke sammanhänga

med det omedelbara skyddet av den

eller de anläggningar eller byggnader,

för vilka verkskyddet eller hemskyddet

är upprättat.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra i sin motivering:

Av allmänna motiveringen framgår vikten av att folkskydd på olika orter

ömsesidigt understödja varandra för att på sådant sätt förhöja effektiviteten

av folkskyddet betraktat såsom helhet. Det har ansetts nödvändigt att i lagen

giva uttrycklig bestämmelse örn skyldighet för allmänt folkskydd inom ett

folkskyddsdistrikt att enligt överordnad folkskyddsmyndighets bestämmande

ingripa till annat distriktsfolkskydds hjälp. Bestämmelsen återfinnes i förevarande

paragraf.

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Vidare har det funnits erforderligt att i lagen stadga om möjlighet att

ålägga verkskydd och hemskydd uppgifter utom den anläggning eller byggnad,

för vilken verkskyddet eller hemskyddet i första hand är avsett. En industris

brandkår måste exempelvis vid ett flyganfall kunna insättas för att förstärka

det allmänna folkskyddets brandtjänst, och industriägaren bör icke kunna

'' agra att ställa brandkåren till förfogande. Även härom stadgas i förevarande

paragraf.

Rätt att besluta örn användande av personal eller materiel, som ingår i

visst distriktsfolkskydd, utom vederbörande folkskyddsdistrikt torde i allmänhet

i krig böra tillkomma försvarsområdesbefälhavaren. Såsom i motiveringen

till 13 § närmare omförmäles, bör dock denna beslutanderätt i viss

utsträckning kunna överlåtas å lägre folkskydcfsmyndighet. Behöver förflyttning

ske från ett försvarsområde till ett annat, bör avgörandet tillkomma

högre militär myndighet.

Rätt att besluta örn användning av verkskydds eller hemskydds personal

eller materiel för annat ändamål inom folkskyddsdistriktet bör tillkomma

folkskyddschefen eller, efter hans bemyndigande, honom underlydande befäl.

Riktlinjer för utövandet av här berörda befogenheter torde böra utfärdas

av Kungl. Majit eller riksfolkskyddschefen.

I yttranden över hernortsförsvarssakkunnigas förslag framhålla

länsstyrelserna i Värmlands och Västmanlands län, att rätten att besluta

om användning av personal och materiel utom vederbörande folkskyddsdistrikt

i regel borde tillkomma länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att det endast i undantagsfall

borde få förekomma att dirigera personal och materiel utanför vederbörande

distrikt, detta särskilt med hänsyn till att folkskyddet i första hand vore en

kommunal angelägenhet, för vilken kostnaderna till stor del komme att åvila

kommunerna.

Luftsky ddsinspch tion en framhåller, att det vore av synnerlig vikt, att bestämmelserna

bleve tillämpliga jämväl under större övningar. Ytterligare föreslår

inspektionen sådan omformulering, att utnyttjande av verkskydds- och

hemskyddspersonal endast finge äga rum i nödfall. Befogenheten syntes eljest

lätt kunna missbrukas genom att folkskyddschefen redan vid planläggningen i

alltför hög grad räknade med möjligheterna att utnyttja särskilt de olika verkskydden

för uppgifter, som närmast borde åvila allmänna folkskyddets enheter.

Luftskyddschefen i Stockholm anser det böra framgå, att ianspråktagande av

personal och materiel, tillhörande verkskydd eller hemskydd, icke finge ske

för uppgifter, avseende annat folkskyddsdistrikt. Det måste anses ligga i

hemskyddsverksamhetens natur, att densamma skulle utövas allenast inom

hemorten och trakten närmast däromkring och förhållandet torde vara detsamma

beträffande verksamheten inom verkskyddet.

Civilförsvarsutredningen anför beträffande hithörande bestämmelse:

Förevarande paragraf motsvarar 10 § i hemortsförsvarssakkunnigas förslag

med deri jämkningen, att utredningen anser ifrågavarande stadganden böra

kunna tillämpas jämväl för att tillgodose övningsändamål. Dessutom ha

vissa redaktionella ändringar vidtagits i syfte att ernå större tydlighet i ett

pär hänseenden. Sålunda torde av paragrafens lydelse klart framgå, att

till allmänt civilförsvar hörande personal, som på grund av paragrafens be
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

stämmelser tjänstgör utom det egna civilförsvarsområdet, likväl skall anses

tjänstgöra i det allmänna civilförsvar, till vilket personalen lior. Detta blir

av betydelse i fråga om kommuns skyldighet jämlikt 22 och 47 §§ att utgiva

avlöning till personalen. Beträffande verkskydd gäller detsamma vid tolkningen

av 57 § örn arbetsgivares skyldighet att utgiva ersättning till verkskyddspersonal.

— Vidare har paragrafen avfattats på det sätt, att därav tydligt

framgår, att ianspråktagande av verkskydd eller hemskydd enligt paragrafens

bestämmelser anses ske allenast då det gäller uppgifter, som icke kunna

anses ankomma på verkskyddet eller hemskyddet, men icke exempelvis det

fallet, att ett verkskydds brandmateriel och brandpersonal måste utnyttjas

för släckning av brand i närliggande byggnad, som hotar den byggnad, för

vilken verkskyddet är avsett.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag framhåller

polismästaren i Göteborg, att ifrågavarande bestämmelse måste kringgärdas

med synnerligen noggranna villkor. Det kunde icke vara riktigt, att de samhällen,

som nedlagt större omsorg och större utgifter på sitt civilförsvar och

som därför i första hand tvingades att avstå styrkor för hjälp åt andra samhällen,

i farans stund skulle vara berövade en del av sina egna styrkor. De

väldiga värden, som kunde spolieras för hemortssamhället genom att en del

av dess styrkor tjänstgjorde på annan ort, kompenserades icke tillnärmelsevis

av utfästelsen, att staten skulle svara för kostnaden för hjälporganisationens

insats i det främmande samhället. Frågan om hjälp åt beträngda samhällen

syntes tillfredsställande kunna lösas genom att särskilda civilförsvarsstyrkor

upprättades för gemensamt behov inom respektive län. Luftskyddsinspektionen

förutsätter, att ett sådant ianspråktagande, varom här vore fråga, icke

finge ske regelmässigt utan endast i nödfall. Inspektionen erinrar örn att vissa

brandförsäkringsvillkor vore så avfattade, att försäkringspremiernas storlek

vore beroende av att brandmaterielen icke flyttades från försäkringsobjektet.

Detta torde kunna medföra vissa svårigheter särskilt i de fall, då materielen

disponerades utanför anläggningen eller byggnaden för övningsändamål.

Föredra- Bestämmelser, som möjliggöra användande av allmänt civilförsvar utom

granden, ^et egna området eller av verkskydd eller hemskydd utanför den anläggning

eller byggnad, för vilken verkskyddet eller hemskyddet är avsett, medföra

en viss risk så till vida att de kunna minska vederbörande kommuns, företagares

eller fastighetsägares intresse ajfct anskaffa materiel, som ökar skyddet

för den egna kommunen, anläggningen eller byggnaden utöver det normala.

Å andra sidan kunna situationer uppstå, då så stora värden stå på spel, att

det icke framstår såsom försvarligt att ej utnyttja samtliga tillgängliga resurser

för avvärjande av skador av betydande örn. ritning. Anförda synpunkter

leda enligt min mening till att bestämmelser örn ömsesidigt understöd icke

kunna helt undvaras men att bestämmelsernas tillämpning bör begränsas till

katastrofsituationer. Det synes däremot icke erforderligt att här intaga särskild

föreskrift örn bestämmelsens tillämpning jämväl för övningsändamål.

Även utan en sådan föreskrift torde hinder icke möta att taga personal eller

materiel i anspråk för övningar, som äro gemensamma för det egna området

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 288. 231

eller den egna byggnaden och andra områden eller byggnader. Jag återkommer

till detta spörsmål under 44 §.

8 § departementsförslaget har avfattats i överensstämmelse med de av

mig nu framförda synpunkterna.

9 §•

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

1 §■

2 mom. Under folkskyddsberedskap

inom försvarsområde skall från

och med den tidpunkt och i de hänseenden,

Konungen bestämmer, försvarsområdesbefälhavaren

under militärbefälhavaren

utöva ledningen jämväl

av civilskyddet. Härvid biträdes

försvarsområdesbefälhavaren av civilskyddschef.

15 §.

Örn under högsta folkskyddsberedskap

avvikelse från vad i denna lag

stadgas örn folkskyddets organisation

och ledning erfordras för åvägabringande

av effektiv samverkan mellan

folkskyddet och försvaret i övrigt

eller eljest för behörigt fullgörande av

folkskyddets uppgifter, äger Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande,

överbefälhavaren förordna därom.

Civilförsvarsutredningens förslag:

Ingen motsvarighet.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under avdel
-

ning I.

10

IIemortsförsvarssakkunnigas förslag:

98 §.

Folkskyddsväsendet inom de särskilda

folkskyddsdistrikten skall vara

av den omfattning och beskaffenhet,

som skäligen påkallas med hänsyn till

distriktets läge, storlek, natur, bebyggelse

och befolkningsförhållanden

ävensom dess betydelse för det civila

och militära försvaret, folkförsörjningen

samt eljest för det allmänna.

Allmänna bestämmelser rörande

tillämpningen av stadgandet i första

stycket utfärdas av Konungen eller, i

den mån Konungen så förordnar, riksfolkskyddschefen.

§•

Civilförsvarsutredningens förslag:

8 §•

Grundläggande bestämmelser rörande

civilförsvaret inom varje civilförsvarsområde

skola upptagas i en

organisationsplan.

Organisationsplan fastställes av

länsstyrelsen i enlighet med de anvisningar

centralmyndigheten utfärdar.

Beslut örn ändring i fastställd organisationsplan

meddelas i enahanda

ordning.

Föredra
ganden.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

99 §.

För varje folkskyddsdistrikt skall

finnas en organisationsplan för folksky

ddsväsendet, vilken skall innehålla

grundläggande bestämmelser rörande

omfattningen och beskaffenheten av

distriktets folkskyddsväsen vid högsta

folkskyddsberedskap.

100 §.

Med ledning av de jämlikt 98 §

andra stycket utfärdade allmänna bestämmelserna

samt de närmare föreskrifter,

som därutöver må hava meddelats,

upprättar folkskyddschefen i

samråd med folkskyddsnämnden förslag

till organisationsplan.

Organisationsplan fastställes av

Konungen.

101 §.

Örn ändring av organisationsplan

beslutar Konungen. Ej må sådan ändring

beslutas, utan att folkskyddschefen

och folkskyddsnämnden erhållit

tillfälle att yttra sig i frågan.

Örn luftskyddsplaner stadgas i luftskyddslagen, att luftskyddsplan uppgöres

av luftskyddschefen (9 §), att länsstyrelsen med ledning av luftskyddsinspektionens

anvisningar meddelar erforderliga bestämmelser örn planläggningen

av luftskyddet inom länet och granskar de för varje luftskyddsområde

uppgjorda planerna (8 §) samt att Kungl. Majit, örn riket befinner sig i krig

eller krigsfara, äger förordna, att planerna för luftskyddet helt eller delvis

skola verkställas (13 §).

Kompletterande bestämmelser givas i luftskyddskungörelsen, av vilka bland

annat framgår, att länsstyrelsen skall bestämma planläggningens huvudsakliga

omfattning för varje luftskyddsområde under hänsynstagande till de

lokala förhållandena samt att luftskyddsplan skall revideras minst en gång

årligen av luftskyddschefen, vilken, örn under tiden mellan revideringarna

förändring inträffar i något avseende av störrre betydelse för planläggningen,

tillika så snart ske kan skall vidtaga den åtgärd med planerna som föranledes

därav.

Örn utrymningsplaner givas bestämmelser i utrymningskungörelsen, där

det stadgas, att dylik plan skall upprättas av luftskyddschefen i enlighet med

utrymningskommissionens föreskrifter, att planen skall granskas och godkännas

av kommissionen, att utrymningsplan skall underkastas revidering, så

snart ändrade förhållanden giva anledning därtill, samt att ändring av utrymningsplan

skall underställas kommissionen i den utsträckning, kommissionen

föreskriver, för godkännande.

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

233

Heino lotsför svar ssakkunniga framhålla, att organisationsplanerna

vore avsedda att få större normerande betydelse än de nuvarande luftskyddsplanerna

i allmänhet torde haft i praktiken. Genom att organisationsplanerna

skulle bliva betydligt mera summariska än luftskyddsplanerna och fastställas

av Kungl. Majit skulle skapas förutsättningar för en effektiv granskning från

vederbörande myndigheters sida och planerna erhålla en verkligt normativ

karaktär.

De sakkunniga anföra härefter:

Örn organisationsplanernas innehåll stadgas i lagförslaget endast, att

planerna skola innehålla grundläggande bestämmelser rörande omfattningen

och beskaffenheten av distriktets folkskyddsväsen vid högsta folkskyddsberedskap.

I administrativ ordning torde närmare föreskrifter örn organisationsplans

innehåll böra meddelas. Enligt de sakkunnigas mening bör i

organisationsplan angivas bland annat följande:

1) folkskyddsdistriktets omfattning och kommunal-administrativa struktur;

2) antal och storlek av förband och avdelningar av olika slag, som

skola ingå i distriktets allmänna folkskydd, samt omfattningen av övrig

till allmänna folkskyddet hörande personal, varvid särskilt bör angivas storleken

av den personal, som vid högsta folkskyddsberedskap skall kunna helt

tagas i anspråk för allmänna folkskyddets räkning;

3) omfattningen av den utrustning och materiel av olika slag, som skall

stå till allmänna folkskyddets förfogande eller tillhandahållas dess personal,

varvid bör särskilt angivas, örn utrustningen eller materielen skall ställas

till förfogande av kommun eller municipalsamhälle, som ingår i distriktet,

eller skall tillhandahållas av statsverket eller skall anskaffas genom folkskyddsdistriktets

försorg;

4) de orter eller områden inom distriktet, för vilka utrymning skall planläggas;
5)

bestämmelser örn inkvarterings- och socialtjänsten inom distriktet med

uppgift örn antal, storlek och beskaffenhet av härbärgen, internat, utspisningsanordningar

m. m.;

6) allmänna skyddsrum;

7) särskilda anordningar och åtgärder i övrigt, vilka stå i samband med

distriktsfolkskyddets verksamhet och skola vidtagas genom folkskyddsdistriktets

försorg; samt

8) områden, inom vilka verkskydd eller hemskydd skola vara organiserade,

så ock utom dessa områden förefintliga anläggningar eller byggnader, där

detsamma skall vara fallet.

De sakkunniga föreslå, såsom ovan nämnts, att organisationsplanerna skola

fastställas av Kungl. Majit. Orsaken härtill är främst behovet av en enhetlig

reglering i stort med hänsyn särskilt till planernas betydelse ur allmän synpunkt.

Det må framhållas, att uppgörandet av de första organisationsplanerna

visserligen kan komma att medföra ett omfattande arbete från folkskyddsmyndigheternas

sida. Anmärkas bör dock, att härvid ledning erhålles

av bland annat nuvarande luftskydds- och utrymningsplaner. Sedan organisationsplanerna

en gång fastställts, torde arbetet med erforderlig revidering

därav bliva av betydligt mindre omfattning.

Beträffande ordningen för organisationsplanernas uppgörande och granskning

framhålla de sakkunniga, att förslag skulle uppgöras med ledning av utfärdade

bestämmelser av vederbörande folkskyddschef i samråd med folk
-

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skyddsnämnden, varvid den sistnämnda finge representera distriktet även i

de fall, då den icke vore distriktets beslutande organ. Förslaget skulle därefter

underkastas granskning av civilskyddschef och försvarsområdesbefälhavare

i samråd med länsstyrelse och länsarbetsnämnd.

I yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag lia hithörande

spörsmål blivit föremål för åtskilliga uttalanden.

Länsstyrelsen i Örebro län anför:

Örn man jämför de sakkunnigas förslag till organisationsplans innehåll

med deras uppräkning av länsstyrelses befattning med folkskyddet, finner

man, att åtskilliga av de uppgifter, som även enligt de sakkunnigas förslag

skulle tillkomma länsstyrelse, grunda sig å föreskrifter i organisationsplanen.

Det måste enligt länsstyrelsens mening vid sådant förhållande anses anmärkningsvärt,

att vid organisationsplanens tillkomst länsstyrelse icke skall få

på annat sätt göra sin mening gällande än att samråd med länsstyrelse skall

sökas i den utsträckning de granskande myndigheterna må finna erforderlig.

Visserligen är länsstyrelsen väl medveten örn att det måste ur operativ synpunkt

i första hand ställas militära krav på organiserandet. Man får emellertid

icke därför glömma, att dessa planer innehålla bestämmelser, som bliva bindande

för folkskyddsdistriktens ekonomiska förpliktelser för folkskyddet. Det

synes därför vara rimligt, att de synpunkter, som kommunrepresentationen

genom folkskyddsnämnden därutinnan framfört, bliva prövade ur andra än

militära synpunkter. Länsstyrelse bör givas möjligheter att låta sin mening

därutinnan komma till uttryck i annan ordning än det samråd, som kan komma

i fråga. Länsstyrelsen anser fördenskull, att av folkskyddschef uppgjort förslag

till organisationsplan skall ingivas till länsstyrelse och försvarsområdesbefälhavare

samt efter erforderlig ytterligare utredning av dessa myndigheter med

egna yttranden överlämnas till riksfolkskyddschefen samt underställas Kungl.

Majit, allenast för det fall att länsstyrelse och riksfolkskyddschef ej kunna

enas om planen. Det synes länsstyrelsen vidare synnerligen betydelsefullt, att

utarbetandet sker i största möjliga utsträckning i samarbete och samförstånd

med de kommuner, för vilka planerna skola gälla och vilka skola deltaga i

kostnaderna för deras genomförande och vilka kommuners innevånare skola

vara de, som få svara för all den tjänstgöring i olika- avseenden, som kräves

för att organisationen skall träda i funktion.

Ett flertal länsstyrelser förorda, att organisationsplanerna skola fastställas

av länsstyrelserna med ledning av centralt utfärdade direktiv. Länsstyrelsen

i Uppsala län framhåller därvid, att ändring i nu gällande planer icke borde

vidtagas utan särskilda skäl samt ifrågasätter behovet av organisationsplaner

på landsbygden.

Luftskyddsinspektionen liksom även chefen för sjunde militärområdet anser

organisationsplanerna kunna fastställas av riksfolkskyddschefen.

Luftskyddsnämnden i Stockholm framhåller, att kommunernas uppgifter

inom folkskyddet borde regleras i enlighet med den kommunala självstyrelsens

principer och med den frihet att inom klart uppdragna gränser pröva,

besluta och handla, som utgjorde grunden för vår kommunallagstiftning.

Kommun borde pröva och antaga organisationsplan för folkskyddet, varefter

fastställelse å planen borde ankomma på Kungl. Majit.

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts proposition nr :J68.

Civilförs var sutr edni ligen anför beträffande organisationsplan:

Denna plan avser att ange den allmänna ramen för de skyldigheter, som

skola åvila kommunerna inom civilförsvarsområdet.

I planen bör enligt utredningens mening bland annat anges

1) krets- och distriktsindelning, som berör civilförsvarsområdet;

2) huvud- och eventuella distriktscentraler för det allmänna civilförsvaret;

3) de civilförsvarstjänstegrenar, som skola vara företrädda inom området;

4) antal och storlek av förband och avdelningar av olika slag inom varje

tjänstegren i områdets allmänna civilförsvar samt omfattningen av övrig till

allmänna civilförsvaret hörande personal;

5) omfattningen av den utrustning och materiel av olika slag, som dels

skall finnas inom varje tjänstegren, dels härutöver skall stå till det allmänna

civilförsvarets förfogande, dels ock är avsedd att vid krig eller krigsfara utdelas

till personligt skydd åt befolkningen, såsom gasmasker, första förband

etc.;

6) de orter inom eller de delar av civilförsvarsområdet, för vilka utrymning

skall planläggas;

7) allmänna skyddsrums kapacitet och deras ungefärliga fördelning inom

civilförsvarsområdet;

8) särskilda, mera betydande anordningar i övrigt, vilka stå i samband med

det allmänna civilförsvarets verksamhet, såsom t. ex. alarmeringsanordningar,

radioanläggningar, observationsplatser, branddammar, reservanordningar för

brand- och dricksvattenledningar etc.; samt

9) områden, inom vilka verkskydd och hemskydd skola vara organiserade,

så ock utom dessa områden förefintliga anläggningar eller byggnader, för

vilka verkskydd eller hemskydd skola vara organiserade.

Av organisationsplanen bör vidare framgå storleken av den personal, som

vid högsta civilförsvarsberedskap skall kunna helt tagas i anspråk för det allmänna

civilförsvarets räkning, ävensom den ungefärliga storleken av den hos

var och en av områdets kommuner anställda personal, som avses skola utnyttjas

inom det allmänna civilförsvaret. —- Ytterligare bör i organisationsplanen

anges, i vad mån i planen avsedd utrustning och övrig materiel skall

tillhandahållas av staten, samt för vilken utrustning eller materiel eller för

vilka anordningar statsbidrag jämlikt 49 § i förslaget till civilförsvarslag kan

beräknas utgå.

Om civilförsvarsområde omfattar två eller flera kommuner bör av planen

åtminstone i stort framgå vilka anordningar eller åtgärder, som äro avsedda

för hela civilförsvarsområdet. Detta har sin betydelse för avgörandet örn

vilken kommun som enligt 47 § förslaget till civilförsvarslag skall i första

hand svara för de därmed förknippade kostnaderna.

Förslag till organisationsplan förutsättes skola upprättas av civilförsvarschefen

efter samråd med vederbörande civilförsvarsnämnd. Efter granskning

inom länsstyrelsens försvarsavdelning skall förslaget fastställas av länsstyrelsen.

Väsentlig avvikelse må därvid icke göras från det upprättade förslaget utan

att därav berörd civilförsvarschef och civilförsvarsnämnd fått tillfälle att yttra

sig. — Till ledning för såväl upprättande som fastställande av organisationsplan

bör centralmyndigheten utfärda anvisningar. Detta innefattar också,

att centralmyndigheten skall vara befogad att i särskilda hänseenden göra förbehåll

om sitt godkännande före fastställelse.

Då civilförsvarschef finner, att den fastställda organisationsplanen behöver

ändras, har han skyldighet att efter samråd med civilförsvarsnämnden

inkomma med därav föranledda förslag till länsstyrelsen, på vilken det ankommer

att fatta beslut i frågan. Länsstyrelsen bör självfallet liksom även

s. 236 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

236 Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

civilförsvarsnämnd inom civilförsvarsområdet kunna ta initiativ till ändring.

Civilförsvarschefen ock civilförsvarsnämnden i varje kommun, som beröres

av den ifrågasatta ändringen, böra innan länsstyrelsen fattar beslut angående

ändringen ha beretts tillfälle att avge yttrande.

Ovan har nämnts, att planen skall innehålla uppgift örn den utrustning

eller materiel ävensom de anordningar, för vilka statsbidrag kunna beräknas

utgå. Det är uppenbart, att planen i vad angår sådan materielanskaffning eller

sådant utförande av anordningar, som nu sagts, icke kan i verkställighetshänseende

göras bindande för vederbörande kommun förrän och i vidare mån

än statsmedel ställts till förfogande för ändamålet. Detta bör vid fastställelsen

av organisationsplanen komma till uttryck på det sätt, att därvid anges att

fastställelsen icke skall medföra skyldighet för kommun att verkställa vad

i planen förutsättes i nu angivna delar i vidare mån än tillgängliga statsmedel

medge, att därför kan utgå lagstadgat statsbidrag. I den män detta villkor

för kommuns skyldighet uppfyllts, bör länsstyrelsen bringa detta till kommunens

och civilförsvarschefens kännedom. Den sistnämnda bör förse organisationsplanen

med anteckning härom.

Under de senaste åren har det i betydande utsträckning förekommit, att

kommunerna anskaffat utrustning och verkställt kostsamma anläggningar för

att tillgodose olika civilförsvarsändamål utan att rätt att utfå statsbidrag för

därmed förknippade kostnader förelegat, redan då nämnda åtgärder företagits.

Detta har i hög grad främjat landets beredskap på luftskyddets och andra

civilförsvarsgrenars område. Utredningen vill framhålla det angelägna i att

även i fortsättningen kommun, som har möjlighet därtill, så snart ske kan,

verkställer i organisationsplanen förutsatta åtgärder utan att avvakta den tidpunkt,

då statsmakterna anslå medel till bestridande av de statsbidrag, som

jämlikt civilförsvarslagen skola utgå för åtgärderna. En förutsättning för att

kommunerna skola kunna förväntas handla på detta sätt är, att de kunna

räkna med att förr eller senare erhålla statsbidrag så snart åtgärd är upptagen

i fastställd organisationsplan.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag påyrkar

drätselkammaren i Uppsala, att kommunerna skola erhålla ett väsentligt

ökat inflytande vid organisationsplanens tillkomst. Civilförsvarsområdets

d. v. s. kommunens i ekonomiska frågor ansvariga och beslutande organ måste

få tillfälle att yttra sig över förslag till organisationsplan, som framlagts av

civilförsvarschefen. Stadsfullmäktige och drätselkammaren borde lika väl som

civilförsvarsnämnden lia intresse av att tillse, att förutsättningarna för ett

betryggande civilförsvar för orten komme att finnas. Civilförsvarsnämnden

finge sedan följa verksamheten i detalj, komma med initiativ och förslag samt

företräda befolkningen gentemot civilförsvarschefen och civilförsvarets övriga

ledning. Liknande synpunkter anföras av olika myndigheter inom Stockholms

stad samt av luftskyddskommittén i Göteborg.

De i förevarande paragraf omförmälda organisationsplanerna äro av stor

betydelse för civilförsvaret, såväl ur ekonomisk synpunkt som ur personalrekryteringssynpunkt.

Fördenskull finner jag — i likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga

som civilförsvarsutredningen —- att organisationsplanerna

till skillnad från de nuvarande luftskyddsplanerna böra bliva föremål för

formliga fastställelsebeslut. Organisationsplanerna torde, såsom civilförsvars
-

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

utredningen föreslagit, böra fastställas av länsstyrelsen, därvid civilförsvarsstyrelsen

emellertid bör äga meddela anvisningar till ledning för fastställandet.

Av bestämmelsen i 3 § departementsförslaget att civilförsvarsstyrelsen

utövar den centrala ledningen av civilförsvaret följer att civilförsvarsstyrelsen

äger meddela länsstyrelserna bindande anvisningar. Det synes ej nödvändigt

att i förevarande paragraf giva särskilt uttryck åt denna jämväl i fråga örn

andra bestämmelser i lagförslaget gällande befogenhet för civilförsvarsstyrelsen.

Vad civilförsvarsutredningen i övrigt anfört beträffande organisationsplanerna

föranleder ingen erinran från min sida. Det torde dock böra framhållas,

att då det här gäller frågor, som kunna vara av stor ekonomisk betydelse för

kommunerna, dessas beslutande organ vid organisationsplanernas första uppgörande

och sedermera, när det utan olägenhet kan ske, böra erhålla tillfälle

att yttra sig över förslag till planer och ändringar däruti. Föreskrift härom

torde böra inflyta i tillämpningskungörelsen.

11-12 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

39 §.

I riket boende svensk medborgare

är från och med det kalenderår, varunder

han fyller femton år, till och

med det kalenderår, varunder han

fyller sextiofem år, skyldig att i enlighet

med vad härefter stadgas fullgöra

sådan tjänstgöring inom folkskyddet,

som hans kroppskrafter och hälsotillstånd

medgiva. Skyldighet, som nu

sagts, benämnes folksky dds plikt.

Skyldiga att såsom folkskyddsplikt

utföra vapentjänst äro dock endast

män, vilka under det kalenderår,

tjänstgöringen avser, uppnå minst

sjutton och högst femtioett års ålder.

44 §.

I den mån Konungen förordnar,

skola bestämmelserna i 39—43 §§ äga

motsvarande tillämpning å andra personer

här i riket än svenska medborgare.

45 §.

Inskriven person är pliktig fullgöra

tjänstgöring inom folkskyddet i den

omfattning, som är nödig med hänsyn

till förekomsten av eller faran för

Civilförsvarsutredningens förslag:

10 §.

Skyldighet att tjänstgöra i civilförsvaret

(civilförsvarsplikt) åligger envar

i riket boende svensk medborgare

från och med det kalenderår, varunder

han fyller femton år, till och med det

kalenderår, varunder han fyller sjuttio

år.

Konungen äger förordna, att stadgandet

i första stycket skall äga motsvarande

tillämpning å andra personer

här i riket än svenska medborgare.

11 §•

Civilförsvars plikti g är skyldig fullgöra

tjänstgöring i civilförsvaret i den

omfattning, som är nödig med hänsyn

till förekomsten av eller faran för fientlig

verksamhet eller föreliggande

behov för honom att undergå utbildning

och övning. Under tid, då civilförsvar

sberedskap icke är anbefalld

inom någon del av riket, må dock, med

det undantag, varom i 12 § förmäles,

icke någon utan eget åtagande åläggas

annan tjänstgöring än för egen utbildning

och övning under sammanlagt

högst sextio timmar för kalenderår.

Konungen tillkommer att meddela

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

H e mort sförsvars sakkunnigas förslag:

fientlig verksamhet eller föreliggande

behov för honom att undergå utbildning

och övning. Under tid, då folkskyddsberedskap

icke är anbefalld inom

någon del av riket, må dock, med

det undantag, varom i 46 § förmäles,

ingen utan eget åtagande åläggas annan

tjänstgöring än för egen utbildning

och övning under sammanlagt

högst sextio timmar för kalenderår.

Yad i första stycket stadgas skall,

såvitt angår skyldighet att undergå

utbildning och övning för andra uppgifter

än militära, äga motsvarande

tillämpning å den, som utan att vara

inskriven i folkskyddet är folkskyddspliktig.

Konungen tillkommer att meddela

närmare bestämmelser angående omfattningen

vid olika tider och för olika

grupper av personer av tjänstgöring,

som förut i denna paragraf sägs.

46 §.

Konungen äger i fråga örn befälsbefattning

inom folkskyddet meddela

föreskrift om i vad mån den som är inskriven

för befattningen, skall vara

skyldig att utöver tjänstgöring, som

i 45 § sägs, medverka vid det för folkskyddets

verksamhet erforderliga förberedelsearbetet.

51 §.

Oavsett vad ovan i detta kapitel

stadgas, är under folkskyddsberedskap

envar skyldig att i vistelseorten

och trakten däromkring, i den mån

hans kroppskrafter och hälsotillstånd

medgiva, på anmaning av vederbörande

befäl tillfälligt fullgöra sådana

uppgifter inom folkskyddet, vilka äro

av synnerligen brådskande eller eljest

angelägen natur. Beträffande den, som

erhållit dylik anmaning, skola bestämmelserna

i 49 § äga motsvarande tillämpning.

Civilförsvarsutredningens förslag:

närmare bestämmelser angående omfattningen

vid olika tider och för olika

grupper av personer av tjänstgöring,

som förut i denna paragraf sägs.

12 §.

Konungen äger i fråga örn befälsbefattning

inom civilförsvaret meddela

föreskrift örn i vad mån den som i enlighet

med stadgandet i 18 § inskrivits

för befattningen, skall var skyldig att

utöver tjänstgöring, som i 11 § sägs,

medverka vid det för civilförsvarets

verksamhet erforderliga förberedelsearbetet.

13 §.

Tjänstgöring i civilförsvaret må

icke åläggas någon i vidare mån än

som svarar mot hans kroppskrafter

och hälsotillstånd.

Beträffande förevarande paragrafer kan i huvudsak hänvisas till vad som

anförts under avdelning III. Några detaljspörmål må dock här beröras.

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförs var ssakkunniga anföra:

Folkskyddsplikten bör enligt de sakkunnigas mening i första hand åvila

svenska medborgare, som vistas här i riket. Att folkskyddsplikten icke kan

tillämpas på den, som bor utom riket, ligger i sakens natur. Inskränkningen

till i första hand svenska medborgare återfinnes visserligen icke vare sig i

luftskyddsförfogandelagen eller i utrymningslagen. De sakkunniga anse dock

en sådan inskränkning böra gälla. Enär folkskyddet är en försvarsorganisation,

böra utländska medborgare i allmänhet icke tagas i anspråk för tjänstgöring

i folkskyddet. De sakkunniga ha dock velat låta viss möjlighet därtill

stå öppen genom bestämmelsen i 44 §, enligt vilken Kungl. Maj:t skall

äga förordna om folkskyddspliktens tillämpning jämväl å andra än svenska

medborgare. Särskilt bör detta gälla beträffande hemskydden.

Enligt förslaget skall folkskyddsplikten innebära skyldighet att fullgöra

sådan tjänstgöring i folkskyddet, som vederbörandes kroppskrafter och hälsotillstånd

medgiva. Bestämmelsen har utformats i nära anslutning till motsvarande

stadgande i lagen örn tjänsteplikt. Tillämpningen av bestämmelsen

erfordrar närmare föreskrifter från Kungl. Maj:ts eller riksfolkskyddschefens

sida. Dessa föreskrifter böra å ena sidan garantera, att den, vars kroppskonstitution

eller hälsotillstånd verkligen lägger hinder i vägen för tjänstgöring

i folkskyddet eller visst slag därav, också blir befriad därifrån, men å andra

sidan förhindra, att någon undandrager sig sådan tjänstgöring i folkskyddet,

som vederbörande skulle vara i stånd att utföra. Erfarenheterna inom luftskyddet

hava visat, att fall av sistnämnda art icke äro ovanliga.

Sedan de sakkunniga utvecklat skälen för sin ståndpunkt att folkskyddsplikten

endast bör omfatta utbildning och övning under högst 60 timmar per

kalenderår anföra de vidare:

Likväl synes tjänstgöringsskyldigheten för inskrivna personer ej kunna

överlag inskränkas på sätt här förut sagts. De sakkunniga tänka härvid särskilt

på angelägenheten av att under fred inom folkskyddsdistrikten behövligt

planläggnings- och övrigt förberedelsearbete, bland annat sådant av organisatorisk

art, vederbörligen omhänderhaves. Inskrivet folkskyddsbefäl måste i

erforderlig utsträckning anlitas härför. Med hänsyn härtill föreslå de sakkunniga,

att Kungl. Maj:t skall äga att i fråga örn befälsbefattning inom folkskyddet

meddela föreskrift örn i vad mån den, som är inskriven för befattningen,

skall vara skyldig att utöver tjänstgöring, som ovan nämnts, medverka

vid det för folkskyddets verksamhet erforderliga förberedelsearbetet.

I yttranden över hemortsförsvarssakkunnigas förslag uttala

luftskyddsinspelctionen och militärbefälhavaren i fjärde militärområdet, att

utländska medborgare som regel böra vara skyldiga tjänstgöra i hemskyddet.

Civilförsvar sutredningen framhåller beträffande 11 § andra stycket

i utredningens förslag, att i de bestämmelser, som i enlighet därmed utfärdades,

borde föreskrivas bland annat, att tjänstgöring i liemskydd icke borde

åläggas någon å sådana tider, att han måste eftersätta viktigt arbete. Utredningen

framhåller vidare, att utredningen ansett ett stadgande, motsvarande

51 § i hemortsförsvarssakkunnigas förslag överflödigt med hänsyn till att

varje civilförsvarspliktig enligt utredningens förslag skulle vara skyldig att

s. 240 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

240 Kungl. Majda proposition nr 268.

under civilförsvarsberedskap tjänstgöra i civilförsvaret, oavsett om han inskrivits

eller ej.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag framhåller

länsstyrelsen i Blekinge län, att i 13 § borde angivas, på vad sätt, exempelvis

med läkarintyg, oförmåga med hänsyn till kroppskrafter och hälsotillstånd att

tjänstgöra i civilförsvaret skulle styrkas.

Vattenfallsstyrelsen framhåller, att det vore nödvändigt att med yttersta

urskillning och först efter noggrann prövning och undersökning i varje särskilt

fall taga i anspråk icke svenska medborgare för sådan tjänstgöring inom

civilförsvaret, varigenom han finge tillträde till kraftstationer och andra viktiga

anläggningar.

Yad angår frågan örn civilförsvarsplikt för andra än svenska medborgare

vill jag framhålla, att med hänsyn till civilförsvarets karaktär av försvarsorganisation

stor försiktighet måste iakttagas vid användande av andra än svenska

medborgare till tjänstgöring inom civilförsvaret. I viss utsträckning bör detta

dock utan olägenhet kunna ske, t. ex. till tjänstgöring i hemskydd inom byggnad,

där utlänningen är bosatt, eller i verkskydd inom anläggning eller byggnad,

där han har anställning. Till tjänstgöring inom allmänt civilförsvar bör

däremot utlänning användas endast efter sorgfällig prövning.

Innehavare av befälsbefattning inom civilförsvaret kan enligt hemortsförsvarssakkunnigas

och civilförsvarsutredningens förslag under fred åläggas en

mera omfattande civilförsvarsplikt än andra medborgare. En förutsättning

härför är emellertid enligt förslagen, att Kungl. Majit meddelat särskild föreskrift

därom.

Obestridligen kunna med stöd av denna bestämmelse vissa personer komma

att drabbas av en kännbar pålaga allenast av den anledningen att de äga speciella

insikter av värde för civilförsvaret eller under nu rådande beredskapsläge

frivilligt fullgjort arbete inom civilförsvaret, som kvalificerat dem till

befälsbefattningar. Såväl ur rättvisesynpunkt som med hänsyn till psykologiska

faktorer kan värdet av en dylik bestämmelse diskuteras. Med hänsyn

till att en dylik anordning i vissa fall kan vara nödvändig för att civilförsvaret

skall nå avsedd funktionsduglighet och då bestämmelsen icke föranlett

erinran i remissyttrandena vill jag icke motsätta mig densamma. Av

paragrafens lydelse bör emellertid framgå, att föreskriften om utökning av

civilförsvarsplikten icke bör få avse befälsbefattning i allmänhet inom civilförsvaret

utan endast viss befälsbefattning. Vidare torde vara lämpligt att

sammanföra ifrågavarande bestämmelse med huvudbestämmelsen i 12 §.

Att i lagen giva något stadgande örn sättet för styrkande av oförmåga till

civilförsvar stjänst, har jag icke ansett nödvändigt.

Vad utredningen åberopat som skäl för att icke medtaga någon motsvarighet

till 51 § i hemortsförsvarssakkunnigas förslag föranleder icke någon erinran

från min sida.

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis •proposition nr 268.

241

13-14 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

40 §.

Tjänstgöring inom folkskyddet må

ej utan tillstånd av Konungen eller,

efter Konungens bemyndigande, överbefälhavaren

åläggas någon å sådan

tid, att han därigenom hindras fullgöra

honom på grund av värnplikt

eller eljest åvilande skyldighet att

tjänstgöra vid armén, marinen eller

flygvapnet.

Örn befrielse från fullgörande av

folkskyddsplikt meddelar Konungen

bestämmelser.

Civilförsvarsutredningens förslag:

14 §.

Ej må utan tillstånd av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande,

överbefälhavaren tjänstgöring i civilförsvaret

åläggas någon å sådan tid,

att han därigenom hindras fullgöra

honom på grund av värnplikt eller

eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra

vid krigsmakten.

15 §.

Örn befrielse från fullgörande av

civilförsvar splikt meddelar Konungen

bestämmelser.

H

emortsförsvarssakkunniga anföra:

Tjänstgöring inom folkskyddet måste i princip stå tillbaka för sådan tjänstgöring

inom armén, marinen eller flygvapnet, vartill skyldighet föreligger.

Ilen omständigheten att någon är värnpliktig eller fast anställd vid nämnda

delar av krigsmakten bör emellertid icke i och för sig hindra tillämpning å

honom av folkskyddsplikt. Krigstjänstskyldighet bör alltså, där icke för

särskilda fall annorlunda bestämmes, endast under tid för militärtjänstgöringens

fullgörande utesluta från skyldighet till tjänstgöring inom folkskyddet.

I enlighet härmed föreslå de sakkunniga införande av ett stadgande, att tjänstgöring

inom folkskyddet ej må utan tillstånd av Kungl. Majit eller, efter

Kungl. Maj:ts bemyndigande, överbefälhavaren åläggas någon å sådan tid, att

han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller eljest

åvilande skyldighet att tjänstgöra vid armén, marinen eller flygvapnet.

Såsom exempel på fall, då det kan vara lämpligt att meddela viss befrielse

från fullgörande av folkskyddsplikt, kan nämnas det, att vederbörande av samvetsbetänkligheter

icke vill bära vapen och fördenskull icke lämpligen bör uttagas

till vapentjänst. Jämväl mödrar med spädbarn torde i allmänhet böra

befrias från fullgörande av folkskyddsplikt.

Befrielse från fullgörande av folkskyddsplikt bör kunna meddelas för viss

tid eller tills vidare och bör kunna avse all eller blott viss folkskyddstjänstgöring.

De sakkunniga anföra vidare, att enligt deras mening bestämmelser borde

utfärdas örn förbud mot uttagning till tjänstgöring i allmänt folkskydd av

vissa grupper befattningshavare, arbetare eller andra. Förbudet borde avse

antingen all tjänst inom allmänt folkskydd eller ock endast sådan tjänst, som

skulle föranleda, att uttagen person komme att i krig tagas i anspråk helt

eller så gott som helt för folkskyddets räkning. Grupperna borde hänföras till

hela riket eller viss eller vissa delar därav eller ock vissa verk eller företag.

Bestämmelserna borde utfärdas av Kungl. Majit på förslag av arbetsmark
Bihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

«92 44 1 6

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

nadskommissionen eller för vissa fall annan statlig myndighet (järnvägsstyrelsen,

telegrafstyrelsen, generalpoststyrelsen, vattenfallsstyrelen, medicinalstyrelsen

etc.) och efter hörande av riksfolkskyddschefen. I fråga örn aftagning

till tjänstgöring inom verkskydd och hemskydd torde icke böra utfärdas

bestämmelser motsvarande de här föreslagna. De sakkunniga förutsätta, att

i den mån det erfordrades, att vederbörande med hänsyn till arten av sitt

arbete undantoges från uttagning till verkskydd, samförstånd härom uppnåddes

mellan folkskyddsbefälet och verks- eller företagsledning.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag framhåller

arbetsmarknadskommissionen, att det icke vore möjligt annat än undantagsvis

att i grupper precisera vilka som borde undantagas från inskrivning

i folkskydd och att det normala i stället måste vara, att en prövning bomme

till stånd från fall till fall.

Ett flertal centrala ämbetsverk ha i sina yttranden betonat angelägenheten

av att folkskyddstjänsten icke tillätes inkräkta på arbetstiden i sådan omfattning

att de respektive verk åvilande uppgifterna bleve eftersatta. I detta syfte

har i flera yttranden påyrkats införande i lagen örn undantagande av vissa

speciella personalgrupper från folkskyddsplikten.

Civilförsvars utredningen framhåller, att för personaluttagningen till

civilförsvaret måste utfärdas vissa allmänna direktiv, i vilka -—- i den begränsade

utsträckning detta kunde vara möjligt — borde fastslås bland annat vilka

personalgrupper, som uteslutande skulle reserveras för viss uppgift och vilka

sålunda icke skulle komma i fråga för uttagning till andra uppgifter. Lämpligast

syntes vara, att direktiven gaves formen av vissa av överbefälhavaren,

den centrala civilförsvarsmyndigheten och arbetsmarknadskommissionen i

samråd utfärdade anvisningar. Kunde enighet icke uppnås mellan myndigheterna

borde avgörandet hänskjutas till Kungl. Majit.

Föredra- I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen

granden. anger jag) att civilförsvarsplikten principiellt bör få stå tillbaka för värnplikten

liksom även för skyldighet på annan grund att tjänstgöra vid krigsmakten.

Jag finner dock i detta sammanhang angeläget betona, att detta gäller endast

den tid då vederbörande faktiskt är ianspråktagen för krigsmaktens räkning.

Under annan tid bör skyldighet föreligga att vid behov ställa sig till förfogande

för civilförsvarsändamål. Om civilförsvarets effektivitet ej skall äventyras,

kan inskrivning av värnpliktig personal till viss befattning inom civilförsvaret

ifrågakomma endast i undantagsfall.

Även vissa civila anställningar äro under krigstid av den betydelse att

civilförsvarsplikten icke bör göras tillämplig å deras innehavare. Det förutsattes

därför i lagförslaget, att Konungen utfärdar bestämmelser örn befrielse

från fullgörande av civilförsvarsplikt. Det torde lämpligen böra ankomma på

civilförsvarsstyrelsen att efter samråd med vederbörande verksmyndigheter

utarbeta förslag till dylika bestämmelser och därefter underställa förslaget

Kungl. Maj:ts prövning.

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

243

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

48 § första stycket.

Folkskyddspliktig är skyldig att på

anfordran lämna folkskyddsmyndighet

erforderliga upplysningar rörande

personliga förhållanden av intresse

för fråga örn hans tjänstgöring i

folkskyddet. F olkskyddsmyndighets

skriftliga förfrågan örn sådana förhållanden

skall, på sätt Konungen bestämmer,

av folkskyddspliktig besvaras

ofördröjligen och senast inom åtta

dagar.

15 §.

Civilförsvarsutredningens förslag:

16 §.

Civilförsvarspliktig är skyldig att

på anfordran lämna civilförsvar smyndighet

erforderliga upplysningar rörande

personliga förhållanden av intresse

för fråga örn hans tjänstgöring

i civilförsvaret. Civilförsvar smyndighets

skriftliga förfrågan örn sådana

förhållanden skall, på sätt Konungen

bestämmer, av civilförsvarspliktig besvaras

ofördröjligen och senast inom

åtta dagar.

Ifrågavarande bestämmelse, som saknar motsvarighet i gällande luftskydds-

och utrymningslagstiftning, är i kommittéförslagen utformad efter

mönster av 35 § värnpliktslagen. I departementsförslaget har bestämmelsen

något omredigerats. Det har nämligen icke ansetts nödvändigt föreskriva,

att svaren skola lämnas »på sätt Konungen bestämmer», d. v. s. enligt visst

formulär. Vidare har det ansetts lämpligt att i paragrafen angiva, att svar

skall avgivas inom i anmaningen utsatt tid.

16

HemortsfÖrsvarssakkunnigas förslag:

49 §.

Den, som inkallas till tjänstgöring

i ^ folkskyddet eller eljest till undergående

av utbildning eller övning i

folkskyddstjänst, är skyldig att efterkomma

kallelsen samt att i avseende å

tjänstgöringen, utbildningen eller övningen

ställa sig till efterrättelse de

föreskrifter, som meddelas honom av

vederbörande befälhavare.

Under denna paragraf intagna bestämmelser motsvaras delvis av stadgandena

i 12 § första stycket andra punkten lagen örn förfoganderätt för luftskyddets

behov och 13 § andra stycket utrymningslagen.

Då enligt 12 § departementsförslaget tjänstgöring i civilförsvaret innefattar

jämväl utbildning och övning, bör begreppet tjänstgöring förutsättas

äga samma innebörd i förevarande paragraf.

Deri grundläggande bestämmelsen i 11 § departementsförslaget om civilförsvarsplikt

är icke försedd med någon begränsning i lokalt hänseende. Att

§.

Civilförsvarsutredningens förslag:

17 §.

Den som kallas till tjänstgöring i

civilförsvaret eller till utbildning eller

övning i civilförsvarstjänst, är skyldig

att efterkomma kallelsen samt att i

avseende å tjänstgöringen, utbildningen

eller övningen ställa sig till efterrättelse

de föreskrifter, som meddelas

honom av vederbörande befäl.

Föredra
ganden.

Föredra
ganden.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

någon dylik begränsning icke upptagits i hemortsförsvarssakkunnigas motsvarande

bestämmelser beror, enligt vad som framgår av de sakkunnigas

motivering, därpå att det enligt deras uppfattning i vissa fall kan vara nödvändigt

att inskriva andra personer än dem som äro bosatta eller eljest stadigvarande

vistas i folkskydds distriktet samt att sådan möjlighet därför hållits

öppen.

I samband med nu förevarande paragraf uppkommer frågan huruvida skyldigheten

att inställa sig till tjänstgöring bör vara på något sätt beroende av

vistelseorten. Att civilförsvaret i personalhänseende bör bygga på civilförsvarsområdets

egen befolkning torde ligga, i sakens natur. Fråga är emellertid

hur sådana fall skola bedömas, där den som inkallas till tjänstgöring avflyttat

från orten utan att ha avförts från civilförsvarets personalförteckning eller

ock tillfälligt vistas på annan ort. För egen del anser jag det bäst överensstämma

med civilförsvarspliktens karaktär, att plikten som regel anses omfatta

allenast dem som vid pliktens aktualiserande vistas inom civilförsvarsområdet.

Ett tillfälligt vistande utom civilförsvarsområdet bör dock icke

utesluta civilförsvarspliktens tillämpning, örn vederbörande utan olägenhet

eller med endast ringa olägenhet kan efterkomma kallelse till inställelse.

Nu angivna principer i förevarande paragraf komma till uttryck på sådant

sätt, att örn någon vid mottagandet av kallelse till tjänstgöring i civiförsvaret

vistas utom civilförsvarsområdet och icke utan avsevärd olägenhet kan

inställa sig å utsatt tid, han i stället skall anmäla förhindret.

17 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

41 §.

intagning av personal, som är avsedd

att under folkskyddsberedskap

fullgöra tjänst inom folkskyddet, sker

genom inskrivning i den ordning,

Konungen bestämmer.

Inskrivning må kunna avse såväl

folkskyddspliktig som annan för tjänsten

i fråga lämpad svensk medborgare,

vilken förklarat sig därtill villig.

Sådan inskrivning av omyndig, för

vilken fordras hans eget åtagande,

må ej äga rum utan målsmans samtycke

samt ej avse fullgörande av

vapentjänst, innan den omyndige fyllt

16 år.

42 §.

I fråga örn inskrivning i distriktsfolkskydd

iakttages följande:

1. För tjänst inom allmänt folkskydd

inskrivas i första hand perso
-

Civilförsvarsutredningens förslag:

18 §.

Uttagning av personal, som är avsedd

att under civilförsvarsberedskap

fullgöra tjänst i viss angiven befattning

inom civilförsvaret, sker genom

inskrivning i den ordning Konungen

bestämmer.

Inskrivning må kunna avse såväl

civilförsvars pliktig som annan för

tjänsten i fråga lämpad person, vilken

förklarat sig därtill villig.

Inskrivning av omyndig, som ej är

civilförsvarspliktig, må ej äga rum

utan målsmans samtycke.

Ilar annan än civilförsvarspliktig

inskrivits, skall å honom vad förut i

detta kapitel stadgas beträffande civilförsvarspliktig

äga motsvarande tilllämpning.

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsför svar ssakkunnig as förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

ner, som för uppgift av samma eller

liknande slag äro anställda hos kommun

eller municipalsamhälle, som helt

eller delvis ingår i folkskyddsdistriktet.

Yad sålunda stadgats äger motsvarande

tillämpning beträffande personal

i frivillig brandkår med uppgift

att verkställa brandsläckning i kommun

eller municipalsamhälle, som

nyss sagts.

2. Härutöver böra i allmänt folkskydd

inskrivas företrädesvis personer,

som äro bosatta eller eljest stadigvarande

vistas i folkskyddsdistriktet.

3. I verkskydd och hemskydd böra

inskrivas företrädesvis personer, som

hava sin arbetsplats eller äro bosatta

eller eljest mera stadigvarande vistas

inom eller i närheten av anläggning

eller byggnad, för vilken verkskyddet

eller hemskyddet är avsett.

43 §.

Örn upphävande av inskrivning

meddelar Konungen bestämmelser.

Beträffande denna paragraf hänvisas

ningarna III och IV.

18 §.

Hemortsförsvarssaklcunnigas förslag:

48 § andra stycket.

För ändamål, som i första stycket

sågs, så ock eljest för inskrivning

åligger folkskyddspliktig att efter

kallelse personligen inställa sig å utsatt

tid och plats inom det folkskyddsdistrikt,

där han vistas. Beträffande

rätt till ersättning för resa i anledning

härav gäller vad därom är särskilt

bestämt.

till vad som anförts under avdel
-

Civilförsvarsutredningens förslag:

19 §.

Civilförsvarsplildig åligger att, då

fråga uppkommer om hans inskrivning

i civilförsvaret, efter kallelse personligen

inställa sig å utsatt tid och

plats inom det civilförsvarsområde,

där han har sitt hemvist.

Förevarande stadgande motsvaras av 12 § första stycket första punkten

lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov och 13 § första stycket utrymningslagen.

Hemortsförsvarssakkunniga framhålla, att det vid inskrivning av

folkskyddspliktiga i många fall icke vore tillräckligt med skriftliga upplysningar

utan att det vore lämpligare att kalla den folkskyddspliktige till det

folkskyddsdistrikt, där den folkskyddspliktige vistades.

Föredra
ganden.

s. 246 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

I yttrande över hemortsf örsvarssakkunnigas förslag förordar

länsstyrelsen i örebro län, att orden »där han vistas», vilka kunde giva upphov

till en alltför vidsträckt tolkning, utbytas mot uttrycket »där han har sitt

hemvist». Landsorganisationen anser, att det borde i särskild bestämmelse

angivas, att inställelse hos folkskyddsmyndighet skulle förläggas så, att

minsta möjliga förlust åsamkades den folkskyddspliktige.

Jag har icke någon annan erinran mot civilförsvarsutredningens förslag än

att den i denna paragraf föreskrivna inställelseskyldigheten enligt min uppfattning

bör knytas till det civilförsvarsområde, där vederbörande vistas. I

departementsförslaget har därför i sagda hänseende en återgång ägt rum till

hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

19

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

47 §.

Är inom folkskyddsdistrikt högsta

folkskyddsberedskap anbefalld, må ej

den, som är inskriven i därvarande

distriktsfolkskydd, utan medgivande

av folkskyddschefen eller den folkskyddschefen

bemyndigar taga uppehåll

inom annat folkskyddsdistrikt,

för såvitt icke den inskrivne där har

sin arbetsplats eller bostad.

§•

Civilförsvarsutredningens förslag:

20 §.

Är inom civilförsvarsområde högsta

civilförsvar sberedskap anbefalld, må

ej den som är inskriven i områdets

civilförsvar, utan medgivande av civilförsvarschefen

eller den civilförsvarschefen

bemyndigar lämna civilförsvarsområdet.

Vad sålunda stadgas skall icke utgöra

hinder för den som har sin arbetsplats

eller bostad utom civilförsvarsområdet,

att, då hans tjänstgöringsförhållanden

det tillåta, begiva sig till

arbetsplatsen eller bostaden.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande lagstiftning.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra:

Det är av synnerligen stor vikt, att ett distriktsfolkskydd, sedan högsta

folkskyddsberedskap anbefallts, är fullt organiserat och att dess personal står

beredd att vid förefallande behov omedelbart träda i tjänstgöring. Fördenskull

måste folkskyddschefen hava kontroll över att den personal, som är inskriven

i distriktsfolkskyddet, icke lämnar orten, utan att vägande skäl därtill föreligga.

I denna paragraf har därför givits bestämmelse örn förbud för den, som

är inskriven i distriktsfolkskydd, att under högsta folkskyddsberedskap utan

medgivande av folkskyddschefen lämna distriktet. Rätten att lämna sådant

medgivande bör dock folkskyddschefen kunna delegera å annan, t. ex. å

tjänstegrenschef, verkskyddsledare eller annat befäl.

Nu omnämnda princip bör dock icke göras undantagslös. Örn någon har

stadigvarande bostad inom annat folkskyddsdistrikt än det, där han är inskriven,

bör icke särskilt tillstånd erfordras för honom att fara till bostaden.

Motsvarande synes böra gälla, örn någon har sin arbetsplats inom annat folkskyddsdistrikt

än det, inskrivningen gäller. Fall, som nu sagts, torde vara

ganska ofta förekommande. Det är icke ovanligt, att en person har sin bostad

inom ett folkskyddsdistrikt och sin arbetsplats inom ett annat.

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

I yttrande över hemortsförsv&rssakkunnigas förslag framhåller

landsorganisationen, att, såframt ej ifrågavarande beredskapsgrad reserverades

endast för krigstillstånd, det kanske borde vara tillräckligt med rätt

för folkskyddschefen att i särskilda situationer meddela reseförbud. Luftskyddschefen

i Östersund anser förbudet böra gälla även vid lägre beredskapsgrad

än den högsta. Vattenfallsstyrelsen påpekar, att driftledningarna vid

kraftföretagen måste ha generell befogenhet att fritt disponera personalen i

reparationslagen för överföringsledningarna.

Yad civilförsvarsutredningen under denna paragraf föreslagit föranleder

icke någon erinran i sak från min sida. I anledning av vad vattenfallsstyrelsen

anfört må framhållas lämpligheten av att, där personer, som ofta måste företaga

tjänsteresa, inskrivas i civilförsvaret, frågan örn deras rätt enligt förevarande

paragraf att lämna civilförsvarsområdet regleras redan i samband med inskrivningen.

I förevarande sammanhang må anmärkas, att någon motsvarighet till 21 §

civilförsvarsutredningens förslag icke upptagits i departementsförslaget. Det

är emellertid avsett att i administrativ ordning meddela bestämmelser örn

skyldighet att anmäla flyttning.

20

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

52 §.

Tjänstgöring inom allmänt folkskydd

av sådan däri inskriven, i 42 §

1. omförmäld personal, som har anställning

hos kommun eller municipalsamhälle,

skall anses fullgjord i samma

anställning, i den mån tjänstgöringen

faller inom vad för anställningen

kan anses utgöra normal arbetstid.

Beträffande förmåner i övrigt i

samband med inskriven persons tjänstgöring

i folkskyddet eller eljest vid

någons undergående av utbildning

eller övning i folkskyddstjänst eller

fullgörande av uppgifter inom folkskyddet

så ock beträffande ersättning

i anledning av skada, som vederbörande

ådragit sig härunder, gäller

vad i dessa hänseenden är särskilt

stadgat.

§•

Civilförsvarsutredningens förslag:

22 §.

Hos kommun eller municipalsamhälle

anställd personal äger tillgodoräkna

sig tjänstgöring inom allmänt

civilförsvar, som hör till civilförsvarsområde,

i vilket kommunen eller

municipalsamhället helt eller delvis

ingår, såsom fullgjord i den kommunala

anställningen, dock allenast i den

mån tjänstgöringen avser sådana uppgifter,

för vilka anställningen skett,

eller liknande uppgifter.

Såsom förut nämnts gäller jämlikt 9 § lagen örn förfoganderätt för luftskyddets

behov att kommun är pliktig att i enlighet med planerna för luftskyddet

på anfordran av länsstyrelsen utan ersättning ställa kommunala kårer

ävensom annan hos kommunen anställd personal till förfogande för luftskyddstjänst.

Föredra
ganden.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

H ernortsförsvarssakkunniga anföra:

Distriktsfolkskydds verksamhet i krig kommer i viss utsträckning att omfatta

uppgifter, som i fred handhavas av kommunala kårer och inrättningar

av olika slag. Därför är det naturligt, att den personal, som är för dylika uppgifter

anställd hos kommuner, vilka helt eller delvis ingå i folkskyddsdistriktet,

i första hand tages i anspråk för distriktsfolkskyddet.

De sakkunniga anse, att ianspråktagande för distriktsfolkskyddet av ifrågavarande

personal icke bör ske i den formen, att kommunen ställer personalen

till distriktsfolkskyddets förfogande. I stället böra de enskilda personerna

inskrivas i distriktsfolkskyddet på samma sätt som all annan folkskyddspersonal.

Bestämmelse härom återfinnes i 42 § folkskyddslagen. Självfallet är,

att bestämmelsen icke har avseende å sådan krigstjänstskyldig personal, som

vid ett krigsutbrott omedelbart eller efter mycket kort tid kan antagas komma

att bliva ianspråktagen av den egentliga krigsmakten.

Den kommunalanställda personal, varom här är fråga, bör enligt de sakkunnigas

mening ur viss synpunkt intaga en särställning inom folkskyddet. Personal,

som jämlikt 9 § luftskyddsförfogandelagen av kommun ställes till luftskyddets

förfogande, måste anses fullgöra luftskyddstjkusten i sin kommunala

anställning och alltså hava rätt till ersättning av kommunen för tjänstgöringen

i luftskyddet efter samma grunder, som eljest gälla för anställningen.

De sakkunniga anse denna princip — med visst undantag, varom mera nedan

■—• alltjämt böra gälla. Personalen i fråga utför nämligen mången gång identiskt

samma uppgifter, vare sig den rent formellt sett handlar i egenskap av

folkskyddspersonal eller i egenskap av kommunalanställd personal. Principen

har i 52 § första stycket i förevarande lagförslag uttryckts på sådant

sätt, att tjänstgöring i allmänt folkskydd av personal, varom här är fråga,

skall anses fullgjord i den kommunala anställningen.

De sakkunniga anse emellertid, att ett visst undantag från denna princip

bör göras — ett undantag, som innebär en nyhet i förhållande till vad som nu

gäller. Det är att förvänta, att under krigstid arbetsuppgifterna inom folkskyddet

för ifrågavarande kommunalanställda personal komma att avsevärt

öka i omfattning och att därför arbete å övertid i stor utsträckning får lov

att tillämpas. Örn de vanliga avlöningsvillkoren skulle gälla, skulle härav i

många fall följa rätt till övertidsersättning med avsevärda belopp. En sådan

konsekvens synes orimlig. För att förekomma detta har i 52 § första stycket

stadgats, att tjänstgöring av här ifrågavarande slag i allmänt folkskydd skall

anses fullgjord i vederbörande kommunala anställning, endast i den män

tjänstgöringen faller inom vad som för samma anställning kan anses utgöra

normal arbetstid. För folkskyddstjänstgöring utöver sådan arbetstid skall

alltså ifrågavarande kommunalanställda personal äga uppbära ersättning efter

samma grunder som gälla för annan folkskyddspersonal. Måhända komma i

somliga fall svårigheter att möta vid avgörandet av vad som skall anses utgöra

normal arbetstid. Tillräcklig ledning vid bedömandet av denna fråga

torde dock i allmänhet föreligga i de lönereglementen eller kollektivavtal,

som reglera anställningsförhållandena. För underlättande av tillämpningen

kan det vara lämpligt, att anvisningar utfärdas av Kungl. Majit.

I den mån tjänstgöring i distriktsfolkskydd enligt vad nu sagts skall anses

fullgjord i den kommunala anställningen, skall avlöningen för tjänstgöringen

gäldas icke av distriktet såsom sådant utan av vederbörande kommun. Stadgande

härom har intagits i 82 § 2 mom. För sådan avlöningskostnad utgår

icke ersättning av statsmedel.

Gottgörelse till den kommunalanställda personalen för folkskyddstjänstgöring

utöver normal arbetstid bör däremot gäldas av folkskyddsdistriktet.

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 249

Ersättning av statsmedel utgår därvid, i den mån rätt därtill finnes jämlikt

bestämmelserna i 8 kap.

Yad här sagts örn viss kommunalanställd personal, bör gälla även motsvarande

personal, som är anställd hos municipalsamhälle, vilket är beläget inom

folkskyddsdistriktet.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag framhåller

landsorganisationen, att de sakkunnigas motivering för särbestämmelsen

örn de kommunalanställdas övertidsersättning vid tjänstgöring i folkskyddet

visserligen i och för sig vore riktig men knappast i vidare mån än såvitt

jämförelsen avsåge grupper, vilka i samma grad som de kommunalanställda

toges i anspråk för folkskyddstjänst. Sådana grupper torde icke finnas.

Svårighet förelåge att skilja mellan ifrågavarande anställdas civila uppgifter

och deras uppgifter inom folkskyddet. Skäligheten av övertidstjänstgöringens

betalning enligt samma grunder som för annan folkskyddspersonal måste

bedömas med hänsyn till den relativa belastning tjänstgöringen innebure.

Det eljest såsom förutsättning för folkskyddslön av de sakkunniga uppställda

villkoret, att tjänstgöringen omfattade minst två timmar av samma

dygn kunde ej heller anses skäligt beträffande nu ifrågavarande övertidstjänst.

Det f dref olle rimligt, att dessa synpunkter beaktades vid utfärdandet

av bestämmelser örn folkskyddslön.

Luftskyddschefen i Göteborg påpekar, att betydande svårigheter uppstått,

då det gällt att fastställa avlöningsförmåner för i luftskyddstjänst verksam

kommunalanställd personal, som vore kollektivavlönad. Samma svårighet

hade yppat sig inom industrien. Detta mycket viktiga spörsmål syntes icke

ha blivit tillräckligt reglerat av de sakkunniga. Luftskyddschefen påpekar

även, att det vore förenat med vissa svårigheter att bestämma vad som avsåges

med uppgift av samma eller liknande slag.

Luftskyddsinspektionen framhåller, att örn den kommunalanställda personalen

i enlighet med vad de sakkunniga förordat endast erhölle folkskyddslön

för tjänstgöring utöver sin ordinarie arbetstid denna personalgrupp ändock

komme att erhålla väsentligen förmånligare avlöningsvillkor än annan personal

inom det allmänna folkskyddet i den mån denna åtnjöte daglön.

Civiltörsvarsutredningen anför, att svårigheten att skilja mellan

den tjänstgöring, som under krigsförhållanden utfördes av kommunalanställd

personal i den vanliga kommunala tjänsten och sådan som fullgjordes för folkskyddets

räkning föranlett utredningen att lägga hela avlöningskostnaden för

dylik personal, alltså även i den mån densamma avsåge sistnämnda slag av

tjänstgöring, på kommunen.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag framhåller

landsorganisationen, att uttrycket »liknande» i 22 § kunde vålla svårigheter och

oenhetlighet i tillämpningen, särskilt i avseende å frågan om kommunernas

skyldighet att utgiva ersättning åt sina i allmänna civilförsvaret tjänstgörande

anställda. Det saknades anledning att i ersättningshänseende göra skillnad efter

tjänstgöringsuppgiftens art. Oberoende av denna borde ali tjänstgöring inom

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

det allmänna civilförsvaret, till vilken de kommunalanställda uttagits i denna

sin egenskap, anses fullgjord i anställningen, i vad tjänstgöringen folie inom

den normala arbetstiden. I fråga örn ersättningen vid tjänstgöringens förläggning

till annan tid borde hänsyn tagas till den belastning tjänstgöring inom

det allmänna civilförsvaret i allmänhet innebure. — överbefälhavaren anser

förevarande paragraf otymplig och oklar. — Luftskyddschefen i Stockholm

anser principiellt felaktigt att beröva kommunen möjlighet att bestämma, att

annan avlöning skulle utgå i sådana fall, då det vore fråga örn annan tjänstgöring

än ordinarie. Paragrafen borde omarbetas på sådant sätt, att möjligheter

bereddes kommuner att föreskriva tillämpning av särskilda ersättningsregler

beträffande civilförsvarstjänstgöringen. Det borde klargöras, örn paragrafen

avsåge sådan å luftskyddsbyrån under civilförsvarsberedskap heltidsanställd

personal — tjänstegrenschefer, assistenter, ingenjörer m. fl. — med

andra uppgifter än rent administrativa, vilka uteslutande sysslade med civilförsvarsfrågor.

Stockholms stads kammarkontor betonar, att ifrågavarande

kommunala personal bomme i en betydligt gynnsammare ställning än övrig

civilförsvarspersonal, dels därigenom att den tillförsäkrades avsevärt högre

ersättning för civilförsvar stjänst, dels därigenom att endast denna personal

tillerkändes lagstadgad rätt att tillgodoräkna sig civilförsvarstjänsten som

fullgjord i den fredsmässiga anställningen. Kammarkontoret kunde icke

finna skäl föreligga, att staden skulle påföras andra kostnader föi ifrågavarande

personals tjänstgöring inom civilförsvaret än de, som motsvarade personalen

tillkommande avlöning under normal arbetstid. Därest staden likväl

skulle ha att i full omfattning ersätta denna personal för utförd civilförsvarstjänst,

borde staden i varje fall äga att själv bestämma avlöningsgrunderna

för den tid, som överstege den normala arbetstid, som reglerades i arbetsavtal

eller dylikt. Kammarkontoret förordade, att 22 § civilförsvarsutredningens

förslag ersattes med en bestämmelse av innebörd, att det ankomme på kommunen

att utgiva ersättning med belopp, motsvarande den fredsmässiga avlöningen,

åt den kommunala personal, som utförde sådan civilförsvarstjänst,

som motsvarade eller vore nära jämförlig med den, varför anställning skett,

dock endast för tid, som motsvarade den normala fredsmässiga arbetstiden.

Alternativt borde lagförslaget ändras därhän, att i lagen endast stadgades

skyldighet för kommun att svara för avlöningskostnaderna beträffande den

kommunala civilförsvarspersonal, varom nu vore fråga, varvid kommunen själv

skulle äga besluta örn avlöningens storlek.

Föredra- Vid bedömande av förevarande spörsmål bör beaktas dels att den kom
ganden.

munalanställda personal, varom här är fråga, kommer att utgöra stommen i

vissa tjänstegrenar i det allmänna civilförsvaret och alltså kommer att under

krig tagas i anspråk i relativt betydligt större omfattning än andra, dels ock

att de uppgifter, som denna personal kommer att få sig ålagda inom civilförsvaret,

bliva av i stort sett samma slag som deras fredsmässiga uppgifter,

varför det i allmänhet torde bliva svårt att avgöra, örn viss tjänstgöring är

fullgjord inom civilförsvaret eller ej. Med anledning härav har jag funnit

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

den principiella lösning, som civilförsvarsutredningen förordat, vara den enda

praktiskt möjliga. Jag vill emellertid betona, att jag därmed icke tagit ställning

till frågan örn storleken av den ersättning, som den kommunalanställda

personalen skall uppbära av kommunen för sin tjänstgöring i civilförsvaret.

Departementsförslaget företer dock på ett par punkter skiljaktigbeter i förhållande

till civilförsvarsutredningens förslag. För tillämpning av bestämmelsen

är sålunda enligt departementsförslaget avgörande, huruvida inskrivningen

i civilförsvaret skett för fullgörande av samma eller liknande uppgifter

som i den kommunala anställningen och ej huruvida tjänstgöringen faktiskt

omfattat sådant slag av uppgifter. Enligt departementsförslaget är bestämmelsen

vidare tillämplig allenast under civilförsvarsberedskap. I fråga örn

tjänstgöring, som avses i 12 § första stycket andra punkten, är sålunda den

kommunalanställda personalen likställd med övriga civilförsvarspliktiga.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

53 §.

Där någon genom fullgörande av

folkskyddsplikt eller skyldighet jämlikt

51 § hindras att utföra åtaget

arbete, må det icke åberopas mot

honom såsom grund för skadestånd

eller eljest.

Angående förbud för arbetsgivare

att av skäl, som i första stycket sägs,

skilja någon från anställning ävensom

angående rätt för innehavare av anställning

att ej av dylik anledning behöva

vidkännas minskning i de med

anställningen förenade förmånerna är

särskilt stadgat.

21 §.

Civilförsvarsutredningens förslag:

23 §.

Där någon genom fullgörande av

civilförsvarsplilct hindras att utföra

åtaget arbete, må det icke åberopas

mot honom såsom grund för skadestånd

eller eljest.

Angående förbud för arbetsgivare

att av skäl, som i första stycket sägs,

skilja någon från anställning ävensom

angående rätt för innehavare av anställning

att ej av dylik anledning behöva

vidkännas minskning i de med

anställningen förenade förmånerna är

särskilt stadgat.

Hernortsförsvarssakkunniga anföra:

Första stycket i denna paragraf saknar motsvarighet i nu gällande luftskydds-

och utrymningslagstiftning men återfinnes i 41 § lagen örn tjänsteplikt.

Bestämmelsen i fråga är uttryck för en allmän rättsgrundsats, som

måhända skulle vara gällande utan särskilt stadgande. De sakkunniga ha

dock ansett principen så viktig, att den bör komma till direkt uttryck i folkskyddslagen.

Regeln avser icke enbart skadestånd utan även förverkande av

särskilda tillgodohavanden, intjänad rätt till pension o. s. v.

Andra stycket syftar närmast på bestämmelserna i lagen den 14 oktober

1939 örn förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring

m. m., vilken lag avser tjänstgöring, som åligger någon enligt

värnpliktslagen eller som någon eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig att

utföra åt det allmänna. Enligt vad i motiven till förstnämnda lag uttryckligen

angives, avses härvid bland annat luftskyddstjänst. Att samma lag kommer

att äga tillämpning även i fråga om tjänstgöring i folkskyddet synes utan

vidare klart.

s. 252 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

252 Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

Civilförsvarsutredningens förslag till förevarande paragraf, som i sak överensstämmer

med hemortsförsvarssakkunnigas förslag, har med visst förtydligande

upptagits i departementsförslaget.

22 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

65 §.

Inom stad och köping samt inom

annat tättbebyggt samhälle, som icke

är av endast ringa omfattning och betydelse,

skola i mån av behov finnas

skyddsrum, i vilka vid fientlig verksamhet

skydd kan beredas åt personal,

som har att leda eller fullgöra

tjänst inom allmänna folkskyddet, åt

personer, som omhändertagas vid distriktsfolkskyddets

hjälpplatser eller

andra av distriktsfolkskyddet anordnade

anstalter, eller åt vägfarande och

andra, som uppehålla sig utomhus på

allmänna platser (allmänna skyddsrum).

Där särskilda förhållanden det påkalla,

skall allmänt skyddsrum inrättas

jämväl annorstädes än i första

stycket sägs.

Civilförsvarsutredningens förslag:

34 §.

Inom stad och köping samt inom

annat tättbebyggt samhälle, som icke

är av endast ringa omfattning och betydelse,

skola i den mån så prövas

erforderligt finnas skyddsrum, i vilka

vid fientlig verksamhet skydd kan beredas

åt personal, som har att leda

eller fullgöra tjänst inom allmänna

civilförsvaret, åt personer, som omhändertagas

vid allmänna civilförsvarets

hjälpplatser och andra anstalter,

eller åt vägfarande och andra, som

uppehålla sig utomhus på allmänna

platser (allmänna skyddsrum).

Därest särskilda förhållanden det

påkalla, skall allmänt skyddsrum inrättas

jämväl annorstädes än i första

stycket sägs.

Den omfattning, vari allmänna

skyddrum skola inrättas, jämlikt första

och andra styckena, fastställes i

organisationsplanen.

Såsom förut framhållits äger Kungl. Maj:t jämlikt 11 § 1 mom. luftskyddslagen,

om det beträffande viss ort finnes erforderligt, att inom orten inrättas

skyddsrum, i vilka vid luftanfall skydd kan beredas åt personal, som har att

leda eller fullgöra luftskyddstjänst berörande orten i dess helhet, åt personer,

som omhändertagas vid hjälpplatser, eller åt vägfarande och andra, som uppehålla

sig utomhus på allmänna platser, ålägga vederbörande kommun att inom

nämnda ort anordna dylika skyddsrum.

Skyddsrum, som omförmälas i nämnda paragraf, bruka benämnas allmänna

skyddsrum. Såsom förut nämnts har Kungl. Maj:t den 16 oktober 1942 förordnat,

att det skall åligga kommun, inom vilken luftskyddsort är belägen,

att inom sådan ort anordna allmänna skyddsrum i den omfattning, som vederbörligen

granskade planer för luftskyddet inom kommunen närmare angiva. I

I det av luftskyddsinspektionen avgivna förslaget till ny luftskyddslag har

i 26 § intagits en bestämmelse, enligt vilken det åligger kommun, inom

vilken luftskyddsort är belägen, ävensom, efter Kungl. Maj:ts förordnande,

annan kommun, att ombesörja, att inom kommunen finnas skyddsrum, i vilka

vid luftanfall skydd kan beredas åt personal, som har att leda eller fullgöra

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

tjänst inom det allmänna luftskyddet, åt personer, som omhändertagas vid

hjälpplatser eller som blivit husvilla till följd av att deras bostäder skadats

vid luftanfall, eller åt vägfarande och andra, som uppehålla sig utomhus på

allmänna platser.

I motiveringen till ifrågavarande bestämmelse anför luftskyddsinspektionen,

att med hänsyn till att så småningom ganska fasta normer utbildat sig rörande

de minimikrav, som borde uppställas i fråga örn anordnandet av allmänna

skyddsrum, skyldigheten härutinnan för kommun, inom vilken luftskyddsort

vore belägen, gjorts oberoende av att Kungl. Majit utfärdat åläggande i saken.

Beträffande förslaget örn inrättande av skyddsrum jämväl för personer, som

blivit husvilla till följd av att deras bostäder skadats vid luftanfall, anför luftskyddsinspektionen

bland annat följande:

För omhändertagande av personer, vilka blivit hemlösa till följd av att

deras bostäder mer eller mindre förstörts vid luftanfall, torde behov av reservlokaler

med tillgång till skyddsrum uppkomma. Dessa reservlokaler skulle

nämligen tjäna såsom upptagningsplatser, till vilka ifrågavarande hemlösa

kunde söka sig, och där de fingo tvärstanna till dess andra bostäder kunnat

anvisas. För det nu angivna ändamålet torde undervisningsanstalterna i regel

vara lämpliga. De skyddsrum, som äro avsedda för ovannämnda »utbombade»

personer, torde böra hänföras till kategorien offentliga skyddsrum och anordnandet

av desamma alltså åligga vederbörande kommun.

Inspektionen förutsätter vidare, att-genom vederbörande myndighets försorg

i varje fall en prövning sker rörande det föreliggande behovet inom orten

av reservlokaler med skyddsrum. Vid sagda behovsprövning bör undersökas

bland annat möjligheten att för ändamålet utnyttja utrymmen i redan befintliga

offentliga skyddsrum samt hotell, pensionat och privatbostäder, vilka kunna

komma att utrymmas. Här omförmäld prövning torde lämpligen handhavas

av luftskyddsinspektionen. Inspektionen får slutligen framhålla, att det jämväl

för annat än här omförmält ändamål kan vara värdefullt att äga tillgång till

reservlokaler med skyddsrum, t. ex. för omhändertagande av flyktingar.

En av de i inspektionens utredning deltagande förklarade sig ej kunna ansluta

sig till den motivering, som inspektionen åberopat för inrättande i skolhus

av allmänna skyddsrum, samt anförde:

Kommuner, som redan sörjt för allmänna skyddsrum i den utsträckning,

som luftskyddsmyndigheterna föreskrivit, böra icke åläggas att till någon

del med egna medel bestrida kostnaderna för skyddsrum i sina skolhus. Ett

sådant åläggande skulle vara så mycket mindre skäligt som de kommuner, som

i detta sammanhang kunna komma ifråga, inte vid ett krigsfall kunna få något

undervisningsbehov av sina skolhus. De ingå samtliga i luftskyddsorter, från

vilka skolbarnen vid ett krigsutbrott komma att evakueras. »Utbombade» familjer

bör man inte hopgyttra i skolhus, som med sin mera öppna och markerade

belägenhet bli lockande bombmål från luften. Då synes det mig mera

tillrådligt att överföra sådana familjer till bostadslägenheter, som blivit lediga

därigenom att civilbefolkningen evakuerats. Man bör nämligen kunna förutsätta,

att på utsatta orter under eventuellt krig evakuering sker av civilbefolkning,

som inte blir absolut erforderlig för de begränsade arbets- och samhällsuppgifterna.

Vad till sist beträffar behovet av skolhusen för upptagning

och härbärgering av flyktingar bör man kunna få räkna med, att myndigheterna

under ett krig sörja för att flyktingsskaror dirigeras till mindre riskfyllda

samhällen än luftskyddsorterna.

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. May.ts proposition nr 268.

Hemortsf örsvarssakk unniga framhålla i anledning av den av de

sakkunniga föreslagna utvidgningen av skyldigheten att inrätta allmänna

skyddsrum att avse jämväl personer, som omhändertagits även vid andra av

distriktsfolkskyddet anordnade anstalter än hjälpplatser, följande:

Den sålunda föreslagna utvidgningen anse de sakkunniga av behovet påkallad

och synes stå i överensstämmelse med den princip, som kommit till

uttryck i statsmakternas beslut, att statsbidrag såsom för allmänna skyddsrum

får utgå till kostnaderna för skyddsrum i undervisningsanstalter, bland

annat därför att skyddsrummen i många fall komma att bereda skydd för hemlösa

personer, som inkvarterats i dylika anstalter.

Behov av allmänna skyddsrum torde föreligga inom städer och köpingar,

åtminstone inom deras tättbebyggda delar, samt inom vissa andra tättbebyggda

samhällen. De sakkunniga ha ansett det böra i lagen direkt utsägas,

att allmänna skyddsrum skola finnas inom dylika orter. Ehuru de flesta av

dem torde vara att hänföra till den nuvarande kategorien luftskyddsorter, anse

de sakkunniga dock, att skyldighet att inrätta allmänna skyddsrum bör föreligga

även inom vissa mindre orter. Erfarenheten har visat, att dylika orter

ingalunda förskonas från fientliga anfall.

Särskilda förhållanden kunna emellertid föranleda behov av allmänna

skyddsrum även annorstädes än nu sagts. Inom ett icke tättbebyggt område

skall exempelvis vara inrättat ett internat för evakuerade, för vilket skyddsrum

behöver anordnas.

Allmänna skyddsrum finnas redan i stor utsträckning inrättade inom luftskyddsorterna.

Yad på förevarande område redan är gjort torde dock knappast

vara tillräckligt. Dels bör, såsom ovan nämnts, skyldigheten utsträckas till

att gälla vissa orter, som icke äro luftskyddsorter, dels torde förhållandena

kunna göra det nödvändigt att så mycket som möjligt inskränka antalet av

de personer, som skola evakueras. Yad sist sagts kan föranleda större krav

på allmänna skyddsrum för utbombade.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag tillstyrker

utrymningskommissionen förslaget att skyldigheten att inrätta allmänna

skyddsrum även skall avse »andra av distriktsfolkskyddet anordnade anstalter»,

t. ex. härbärgen för utbombade. — I många fall vore det svårt att

avgöra, huruvida viss undervisningsanstalt bomme att användas för undervisningsändamål

eller som reservlokal för hemlösa eller såsom exempelvis beredskapssjuhlius

eller för hur lång tid militärförläggning behövde anordnas

i byggnaden. Därför funne kommissionen det angeläget, att samtliga undervisningsanstalter

i princip försåges med skyddsrum i sådan utsträckning, att

byggnaderna kunde användas för hemlösa. Som regel borde skyddsrummet

ordnas såsom allmänt skyddsrum. — Kommissionen förutsatte slutligen, att

skyldigheten att ordna skyddsrum för personalen vid folkskyddets ledningscentraler

skulle avse även reservlokaler för sådana centraler, i den, mån dylika

lokaler befunnes böra uttagas.

Luftskyddschefen i Stockholm anför, att för stadens del bestämmelserna

i förevarande paragraf örn skyldighet att inrätta allmänna skyddsrum jämväl

i anslutning till härbärgén visserligen medförde ökade ekonomiska förpliktelser,

men att å andra sidan de skäl, som talade för en ökad skyddsrumsplikt

i enlighet med de sakkunnigas förslag, vägde så tungt, att berättigad invändning

icke torde kunna framställas.

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Majlis proposition nr 268.

I jämförelse med nu gällande bestämmelser innebära hemortsförsvarssakkunnigas

och civilförsvarsutredningens förslag rörande allmänna skyddsrum

utvidgningar i två hänseenden, nämligen dels därutinnan att skyldigheten

att inrätta allmänna skyddsrum icke gjorts beroende av förordnande av Kungl.

Majit utan gäller i den omfattning, som fastställes i vederbörlig organisationsplan,

dels ock så till vida att skyddsrum skola finnas för skydd åt personer,

som omhändertagits ej blott vid hjälpplatser utan även vid andra av allmänna

civilförsvaret anordnade anstalter, exempelvis härbärgen för utbombade. Dessa

utvidgningar, mot vilka erinringar ej framställts i remissyttrandena, ha upptagits

i departementsförslaget, som överensstämmer med de föreliggande förslagen

även därutinnan att inrättande av allmänt skyddsrum kan vara obligatoriskt

jämväl annorstädes än inom tättbebyggt område.

Föredra
ganden.

23

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

66 §.

Allmänt skyddsrum skall vara så

beskaffat, att det i alla riktningar

skyddar mot splitter från bomber och

andra vid explosion kringkastade föremål

ävensom mot stridsgaser, samt

skall, örn det är beläget inom eller i

omedelbar närhet av byggnad, hava

sådan hållfasthet, att det motstår den

belastning, som kan uppkomma om

byggnaden sammanstörtar. Skyddsrum

av beskaffenhet som nu sagts benämnes

i denna lag normalskyddsrum.

Skulle det i särskilt fall vara förbundet

med oskälig kostnad eller

eljest med avsevärd olägenhet att anordna

allmänt skyddsrum såsom normalskyddsrum,

må allmänt skyddsrum

inrättas såsom splitter skyddsrum,

varmed i denna lag förstås skyddsrum,

som fyller de i första stycket angivna

fordringarna utom i fråga om skyddet

mot stridsgaser.

72 § första stycket.

Skyddsrum, som jämlikt denna lag

skall anordnas, ävensom i sådant

skyddsrum vidtagna byggnadstekniska

anordningar skola vara av stadigvarande

natur. Inrättas skyddsrum i redan

färdigställd byggnad och skulle

stadigvarande anordningar medföra

oskälig kostnad, må dock anordningar

av provisorisk natur vara tillräckliga.

§•

Civilförsvarsutredningens förslag:

35 §.

Allmänt skyddsrum skall vara så

beskaffat, att det åtminstone skyddar

mot splitter från bomber och mot

andra vid explosion kringkastade föremål

ävensom mot rök- och stridsgaser

samt jämväl i övrigt erbjuder skäligt

skydd mot andra verkningar av bomber

än omedelbar träffverkan. Särskilt

skall iakttagas, att allmänt skyddsrum,

som är beläget inom eller i omedelbar

närhet av byggnad, skall hava sådan

hållfasthet, att det motstår den belastning,

som kan uppkomma, örn byggnaden

sammanstörtar. Allmänt skyddsrum

skall vara försett med reservutgång.

Befinnes det i särskilt fall vara förbundet

med oskälig kostnad eller

eljest med avsevärd olägenhet att anordna

allmänt skyddsrum så att det

erbjuder skydd mot rök- och stridsgaser,

må länsstyrelsen eftergiva denna

fordran.

43 § första stycket.

Skyddsrum jämte däri vidtagna

byggnadstekniska anordningar skola

vara av stadigvarande natur. Inrättas

skyddsrum i redan färdigställd byggnad

och skulle stadigvarande anordningar

medföra oskälig kostnad eller

eljest avsevärd olägenhet, må dock

länsstyrelsen tillåta anordningar av

provisorisk natur.

opaginerad Kontrollera mot PDF

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Om allmänna skyddsrums beskaffenhet finnas icke några bestämmelser i

gällande lagstiftning.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra, att de ansåge lämpligt, att i

lagen infördes bestämmelser örn allmänna skyddsrums beskaffenhet samt därvid

upptoges beteckningarna normalskyddsrum och splitterskyddsrum. Att

allmänna skyddsrum i regel minst borde ha karaktären av normalskyddsrum

torde vara självfallet. Mången gång kunde det emellertid vara förenat med

jämförelsevis stora kostnader att göra allmänt skyddsrum gastätt. Kravet på

gastäthet, särskilt i fråga örn mindre skyddsrum, torde i sådant fall kunna

eftergivas.

Beträffande yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag

ävensom civilförsvarsutredningens förslag och däröver avgivna

yttranden hänvisas till vad beträffande enskilda skyddsrum anförts

under avdelning V.

Föredra- I likhet med såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen

ganden. finner jag lämpligt att i civilförsvarslagen införa bestämmelse örn allmänt

skyddsrums beskaffenhet. Yad civilförsvarsutredningen härutinnan föreslagit

föranleder — såsom jag redan i allmänna motiveringen framhållit — ingen

saklig erinran från min sida. Av systematiska skäl har jag emellertid ansett

lämpligt att till denna paragraf överföra bestämmelsen i 43 § första stycket

första punkten civilförsvarsutredningens förslag. Då länsstyrelsen, såsom

under 28 § kommer att närmare framhållas, enligt min mening bör erhålla

allmän befogenhet att meddela dispens jämväl från föreskrifterna örn allmänt

skyddsrums beskaffenhet, har någon motsvarighet till 35 § andra

stycket och 43 § första stycket andra punkten civilförsvarsutredningens förslag

icke upptagits i departementsförslaget.

24-27 §§.

Civilförsvarsutredningens förslag:

36 §.

Är anläggning eller byggnad, inom

vilken människor bo eller eljest vanligen

vistas, belägen inom område,

där enligt fastställd organisationsplan

verkskydd och hemskydd skola

vara organiserade, eller skall enligt

sådan plan verkskydd eller hemskydd

vara organiserat för annorstädes belägen

dylik anläggning eller byggnad,

skall för densamma finnas skyddsrum

för beredande av skydd mot fientlig

verksamhet (enskilda skyddsrum).

Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, centralmyndigheten

äger, där särskilda omständigheter

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

67 §.

Är anläggning eller byggnad, inom

vilken människor bo eller eljest vanligen

vistas, belägen inom område,

där jämlikt 9 § verkskydd och hemskydd

skola vara organiserade, eller

skall enligt samma paragraf verkskydd

eller hemskydd vara organiserat för

annorstädes belägen dylik anläggning

eller byggnad, skall för densamma

finnas skyddsrum för beredande av

skydd mot fientlig verksamhet (enskilda

skyddsrum). För två eller flera

närbelägna anläggningar eller byggnader

må gemensamt skyddsrum vara

anordnat, där anläggningarna eller

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

byggnaderna ej lämpligen kunna var

för sig förses med skyddsrum.

Konungen äger, där särskilda omständigheter

det föranleda, förordna

om skyldighet att anordna enskilt

skyddsrum jämväl beträffande annan

anläggning eller byggnad än i första

stycket sågs.

68 §.

Enskilt skyddsrum skall kunna

hysa minst så många personer, som

kunna antagas under krig i allmänhet

samtidigt besöka eller vara sysselsatta

eller bosatta eller eljest vistas inom

anläggningen eller byggnaden eller

den del därav, för vilken skyddsrummet

är avsett. Vid tillämpning av vad

sålunda stadgats är dock ej erforderligt

att i fråga örn skyddsrum för

hamnanläggning eller för järnvägs-,

spårvägs-, eller busstation medräkna

trafikanter, vilka jämlikt överenskommelse

mellan anläggningens eller stationens

ägare, å ena, samt folkskyddsdistriktet,

å andra sidan, anses kunna

erhålla skydd i allmänt skyddsrum,

som må finnas i närheten, ej heller att

i fråga örn skyddsrum för anläggning

eller byggnad, där teater, biograf eller

annan samlingslokal finnes, taga hänsyn

till besökande i lokalen.

I fråga om bostadshus skall enskilt

skyddsrum i varje fall beräknas för

minst två tredjedelar av antalet personer,

vilka under fredstid i allmänhet

äro bosatta inom byggnaden.

70 §.

Enskilt skyddsrum, som är avsett

för mer än tio personer, skall uppfylla

kraven på normalskyddsrum.

Bihang till riksdagens protokoll 1944.

Civilf ör sv ar sutredning ens förslag:

det föranleda, förordna örn skyldighet

att anordna enskilt skyddsrum jämväl

beträffande annan anläggning eller

byggnad än i första stycket sägs.

41 §-

Där två eller flera närbelägna anläggningar

eller byggnader icke kunna

lämpligen var för sig förses med

skyddsrum, må länsstyrelsen på framställning

av ägarna till anläggningarna

eller byggnaderna förordna, att gemensamt

skyddsrum skall inrättas.

Ändå att sådan framställning icke

göres, äger länsstyrelsen, när särskilda

skäl därtill äro, meddela förordnande

örn inrättande av gemensamt

skyddsrum.

37 §.

Enskilt skyddsrum, avsett för bostadshus,

skall kunna hysa minst så

mångå personer, som under fredstid

i allmänhet äro bosatta inom byggnaden.

I fråga örn annan anläggning eller

byggnad än bostadshus skall enskilt

skyddsrum beräknas för minst så

många personer, som kunna antagas

under krig i allmänhet samtidigt besöka

eller vara sysselsatta eller bosatta

eller eljest vistas inom anläggningen

eller byggnaden eller den del

därav, för vilken skyddsrummet är avsett.

Vid tillämpning av vad sålunda

stadgas är dock ej erforderligt att i

fråga örn skyddsrum för hamnanläggning

eller för järnvägs-, spårvägseller

busstation medräkna trafikanter,

vilka kunna antagas erhålla skydd i

allmänt skyddsrum, som finnes i närheten,

ej heller att i fråga om skyddsrum

för anläggning eller byggnad, där

teater, biograf eller annan samlingslokal

finnes, taga hänsyn till besökande

i lokalen.

38 §

Enskilt skyddsrum skall fylla de i

35 § första stycket angivna kraven.

Enskilt skyddsrum, avsett för högst

1 sami. Nr 268. cs2 44 17

s. 258 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

258

H emortsför svar ssakkunnigas förslag:

Enskilt skyddsrum av mindre storlek

än nu sagts må anordnas såsom splitterskyddsrum,

för så vitt icke länsstyrelsen

i särskilt fall med hänsyn

till belägenheten av anläggning eller

byggnad, för vilken skyddsrummet är

avsett, förordnar, att detsamma skall

uppfylla kraven på normalskyddsrum.

69 §.

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat

på sådan plats inom eller i

närheten av anläggning eller byggnad,

för vilken det är avsett, att det utan

tidsutdräkt kan uppnås av dem, som

vistas i anläggningen eller byggnaden.

Civilförsvarsutredningens förslag:

tio personer, må dock anordnas utan

att det erbjuder skydd mot rök- och

stridsgaser, för såvitt icke länsstyrelsen

i särskilt fall med hänsyn till belägenheten

av anläggning eller byggnad,

för vilken skyddsrummet är avsett,

annorlunda förordnar.

39 §.

Enskilt skyddsrum skall vara anordnat

inom den ,cinläggning eller

byggnad, för vilken det är avsett.

Enskilt skyddsrum skall vara så

beläget, att det utan tidsutdräkt kan

uppnås av dem som vistas i den anläggning

eller byggnad, för vilken det

är avsett, och skall i övrigt anordnas

på det sätt, som med hänsyn till anläggningens

eller byggnadens beskaffenhet

och läge är mest ändamålsenligt.

Beträffande ifrågavarande paragrafer hänvisas till vad som anförts under

avdelning Y.

I fråga örn 24 § må har tilläggas, att vad i 1 mom. stadgas beträffande de

slag av anläggningar och byggnader, för vilka skyddsrumsskyldighet skall

föreligga, överensstämmer med motsvarande bestämmelse i skyddsrumslagen

med den modifikationen, att i punkt 5 direkt utsagts, att beslutanderätten tillkommer

länsstyrelsen. — Då behov knappast kan tänkas föreligga av enskilt

skyddsrum för anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd eller hemskydd

ej behöver vara organiserat, har någon motsvarighet till 67 § andra

stycket förslaget till folkskyddslag och 36 § andra stycket civilförsvarsutredningens

förslag till civilförsvarslag icke upptagits i departementsförslaget.

Hänvisningen i 26 § departementsförslaget till 23 § samma förslag avser

på grund av den ändrade lydelse sistnämnda paragraf erhållit jämväl stadgandet

att de byggnadstekniska anordningarna skola vara av stadigvarande

natur.

28

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

71 §.

Därest anordnande av enskilt

skyddsrum jämlikt bestämmelserna i

67 § första stycket och 68—70 §§ prövas

medföra oskälig kostnad, äger

länsstyrelsen medgiva undantag från

bestämmelserna. Dylikt undantag må

§•

Civilförsvarsutredningens förslag:

40 §.

Därest anordnande av enskilt

skyddsrum jämlikt bestämmelserna i

36 § första stycket och 37—39 §§ prövas

medföra oskälig kostnad, äger

länsstyrelsen medgiva undantag från

bestämmelserna. Dylikt undantag må

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

ock eljest av länsstyrelsen medgivas,

i den mån det kan ske utan eftergivande

av skäliga anspråk på skydd

mot fientlig verksamhet.

Vad i första stycket sägs örn länsstyrelsen,

skall i fråga örn skyddsrum,

som avses i 67 § andra stycket, i stället

gälla Kungl. Maj:t.

Civilförsvarsutredningens förslag:

ock eljest av länsstyrelsen medgivas,

i den mån det kan ske utan eftergivande

av skäliga anspråk på skydd

mot fientlig verksamhet.

Vad i första stycket sågs om länsstyrelsen

skall i fråga örn skyddsrum,

som avses i 36 § andra stycket, i stället

gälla Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, centralmyndigheten.

Enligt 14 § första stycket skyddsrumslagen äger länsstyrelsen helt eller

delvis medgiva befrielse från vidtagande av åtgärd, som avses i lagen, örn åtgärden

prövas medföra oskälig kostnad eller ock sådan befrielse kan medgivas

utan eftergivande av skäliga anspråk på luftskydd. Enligt andra stycket

av samma paragraf kan länsstyrelsen uppdraga åt byggnadsnämnd att i enlighet

med länsstyrelsens anvisningar utöva denna dispensbefogenhet.

Hernörtsförsvarssakkunniga finna uppenbart, att möjlighet till dispens

från bestämmelserna örn enskilda skyddsrum måste förefinnas. Med

hänsyn till att det här vore fråga örn reglering av kommuners och enskildas

skyldigheter i fråga örn folkskyddsväsendet samt dessutom länsstyrelserna

genom länsarkitekterna hade tillgång till sakkunskap på ifrågavarande område,

ansåge de sakkunniga befogenheten att meddela dispens alltjämt böra

ligga h°s länsstyrelserna. Det borde därvid finnas möjlighet för länsstyrelserna

att utfärda generella bestämmelser örn befrielse från eller lindring i

skyddsrumsskyldigheten för vissa kategorier anläggningar och byggnader. För

att gaiantera en så långt möjligt likformig tillämpning av länsstyrelsernas

ifrågavarande dispensbefogenhet, syntes normerande bestämmelser för densamma

böra utfärdas av Kungl. Maj:t. — Det syntes icke lämpligt att överlämna

avgörandet av hithörande frågor åt byggnadsnämnderna, I och med

att länsstyrelserna kunde meddela generella dispenser, komme det emellertid

att ligga i folkskyddsmyndigheternas och byggnadsnämndernas tillsynsskyldighet

att i de särskilda fallen pröva, huruvida av länsstyrelsen föreskrivna

villkor för befrielse från eller lindring i skyddsrumsskyldighet vore för handen.

Civilförsvarsu t redningen intager samma ståndpunkt som hemortsförsvarssakkunniga.

Jag finnér ej anledning till erinran mot vad sålunda föreslagits. Då någon

motsvarighet till 36 § andra stycket civilförsvarsutredningens förslag icke upptagits

i departementsförslaget, bortfaller behovet av den i 40 § andra stycket

civilförsvarsutredningens förslag upptagna bestämmelsen.

Det synes emellertid lämpligt att utsträcka länsstyrelsens dispensrätt jämlikt

denna paragraf till att avse även allmänna skyddsrum. I praktiken kan

det vara nödvändigt att meddela eftergift i ett eller annat hänseende i fråga

om föreskrifterna örn allmänt skyddsrums beskaffenhet.

Föredraga

julen.

s. 260 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Enligt departementsförslaget kommer dispensrätten enligt förevarande paragraf

att avse jämväl förhållanden, som angivas i 43 § första stycket civilförsvarsutredningens

förslag. Andra punkten i sistnämnda stycke har därför

icke upptagits i departementsförslaget.

29-30 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

74 §.

Där särskilda omständigheter det

föranleda, äger Konungen för visst

fall förordna, att skyddsrum, som jämlikt

detta kapitel skall inrättas, skall

fylla större krav på skyddsförmåga

och utrymme än vad av kapitlets bestämmelser

eljest följer.

72 § andra stycket.

Förändringar av de byggnadstekniska

anordningarna i skyddsrum,

som i första stycket sägs, eller sådant

utnyttjande av dylikt skyddsrum, som

inkräktar på utrymmet därstädes, må

ske allenast i enlighet med de föreskrifter,

Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, riksfolkskyddschefen

därom utfärdar.

Civilförsvar sutredningens f örslag:

42 §.

Där särskilda omständigheter det

föranleda, äger Konungen för visst

fall förordna, att skyddsrum skall

fylla större krav på skyddsförmåga

och utrymme än vad av detta kapitels

bestämmelser eljest följer.

43 § andra stycket.

Förändringar av de byggnadstekniska

anordningarna i skyddsrum eller

sådant utnyttjande av skyddsrum,

som inkräktar på utrymmet därstädes,

må ske allenast i enlighet med de

föreskrifter centralmyndigheten utfärdar.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till vad som anförts under avdel
nmi

fråga örn 29 § må tilläggas, att Kungl. Maj:t med stöd av denna paragraf

bör kunna såväl meddela förordnande för visst fall som utfärda föresknf er

beträffande viss kategori anläggningar och byggnader (jfr 4 § skyddsrumslagen

i dess nu gällande lydelse).

31 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

73 §. 44 §•

Finnes skyddsrum lämpligen böra Samma lydelse,

anordnas å allmän plats eller annat

område, som enligt gällande byggnadsbestämmelser

ej får bebyggas

eller skall vara avsatt för särskilt ändamål,

må länsstyrelsen medgiva undantag

från byggnadsbestämmelserna.

Förevarande paragraf motsvarar 6 § skyddsrumslagen.

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 268.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag framhåller

luftskyddschefen i Göteborg, att i Göteborg även reservutgång i gäsmark

utanför skyddsrum ansetts hänförlig till bebyggelse, för vilken länsstyrelsen

kunde medgiva undantag från byggnadsbestämmelserna. Detta hade

medfört ett remissförfarande, som finge anses onödigt med hänsyn till att

skäl städse torde föreligga för sådant medgivande. Det syntes önskvärt, att

bestämmelsen kompletterades med en föreskrift av innehåll, att reservutgång

av nämnt slag finge efter byggnadsnämndens prövning anordnas utan länsstyrelsens

medgivande.

I yttrande över civilförsvarsberedningens förslag vidhåller

luftskyddschefen i Göteborg detta uttalande.

Civilförsvarsutredningens förslag torde kunna godtagas med en mindre

justering av formell natur. Yad angår luftskyddschefens i Göteborg önskemål

må här endast anföras, att hinder icke torde möta för länsstyrelsen att under

särskilda förutsättningar giva generellt medgivande av den innebörd, som här

avses. Det bör sedan ankomma på byggnadsnämnden att vid beviljande av

byggnadslov bedöma, huruvida dessa förutsättningar äro för handen.

32 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

45 §.

Ingen motsvarighet. Inom område, där enligt fastställd

organisationsplan verkskydd och hemskydd

skola vara organiserade, skola

i byggnad med minst tre våningar

eller sammanhängande bebyggelse,

vari ingår sådan byggnad, så framt

byggnaden eller bebyggelsen har en

längd av minst fyrtio meter, källarmurarna

vara försedda med de öppningar

(källarmursgenombrott), som

utöver föreskrivna reservutgångar erfordras

för att skyddsrum i källare

under byggnaden eller bebyggelsen

skola erhålla de förbindelser utåt,

vilka äro påkallade av hänsyn till möjligheten

att byggnad till följd av luftanfall

helt eller delvis sammanstörtar.

Den omfattning, vari källarmursgenombrott

skola vara anordnade, bestämmes

av länsstyrelsen.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under avdelning

Y D).

Föredra
ganden.

Föredra
ganden.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Majus proposition nr 268.

33 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

131 §.

Det åligger bygnadsnämnd att, innan

byggnadslov meddelas för nybyggnad,

pröva, vilka byggnadstekniska

åtgärder till skydd mot fientlig

verksamhet som skola vidtagas. I

fråga örn hamn, station för järnvägseller

lufttrafik eller för mer betydande

spårvägs- eller busstrafik ävensom

sådan undervisningsanstalt, vårdanstalt

och industriell anläggning

samt sådant hotell eller pensionat,

vari minst tjugufem personer kunna

beräknas komma att i regel vistas,

skall byggnadsnämnden underställa

meddelat beslut örn sådant byggnadslov,

som nyss sagts, länsstyrelsens

prövning, såvitt angår byggnadstekniska

åtgärder med angivet syfte.

Vill någon inom område, där skyldighet

att inrätta enskilda skyddsrum

eller att iakttaga i 5 kap. föreskrivna

brandtekniska bestämmelser föreligger

men där byggnadsnämnd ej finnes,

utföra anläggning eller byggnad,

som i första stycket andra punkten

sägs, eller eljest byggnad, som omfattar

mer än två våningar och till

väsentlig del är avsedd till bostad

eller till kontors- eller affärslokal,

åligger det honom att i förväg inhämta

länsstyrelsens godkännande av

företaget, såvitt angår byggnadstekniska

åtgärder till skydd mot fientlig

verksamhet.

Vad i första och andra styckena

sägs skall äga motsvarande tillämpning

i fråga örn verkställande av väsentlig

ombyggnad, ändring eller utvidgning

av anläggning eller byggnad.

Civilförsvarsutredningens förslag:

46 §.

I ort, för vilken byggnadsnämnd

finnes, ankommer det på byggnadsnämnden

att vid prövning av ansökan

örn byggnadslov för nybyggnad tillse,

att byggnadsföretaget överensstämmer

med bestämmelserna i detta kapitel

eller med stöd därav meddelade föreskrifter.

I fråga örn hamn, station för

järnvägs- eller lufttrafik eller för mer

betydande spårvägs- eller _ busstrafik

ävensom sådan undervisningsanstalt,

vårdanstalt och industriell anläggning

samt sådant hotell eller pensionat,

vari minst tjugufem personer kunna

beräknas komma att i regel vistas,

skall dock byggnadsnämndens beslut

örn meddelande av byggnadslov underställas

länsstyrelsens prövning i

de hänseenden nyss sagts.

Vill annan än staten å ort, där

byggnadsnämnd ej finnes, utföra

byggnad eller anläggning, för vilken

skyddsrum skall vara anordnat, eller

byggnad, i vilken källarmursgenombrott

skall finnas, åligger det honom

att i förväg inhämta länsstyrelsens

godkännande av byggnadsföretaget i

nämnda hänseenden.

Vad i första och andra styckena

sägs skall äga motsvarande tillämpning

i fråga örn verkställande av väsentlig

ombyggnad, ändring eller utvidgning

av anläggning eller byggnad.

Enligt 12 § skyddsrumslagen åligger det byggnadsnämnd att, innan byggnadslov

meddelas, pröva, vilka åtgärder till skydd mot skador genom luftanfall

som skola vidtagas. I fråga örn vissa anläggningar eller byggnader,

nämligen dels hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning,

som är av vikt för allmänna samfärdseln, dels industriell anläggning, vid

vilken i regel minst tjugufem personer samtidigt äro sysselsatta, dels ock

anläggning, som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller pensionat

och är avsedd att hysa minst tjugufem personer, skall byggnadsnämn
-

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 263

den underställa meddelat beslut om byggnadslov länsstyrelsens prövning,

såvitt angår luftskyddet. Med stöd av 22 § i skyddsrumslagen — enligt vilken

Kungl. Maj:t dels äger förordna, att fråga, i vilken enligt skyddsrumslagen

beslut meddelas av byggnadsnämnd eller länsstyrelse, skall prövas i särskild

ordning, dels ock må medgiva undantag från vad gällande bestämmelser örn

byggnadsverksamheten innehålla angående tillstånd till åtgärd, som kräves

för anordnande av skyddsrum — har i 6 § första stycket skyddsrumskungörelsen

stadgats, att beträffande inrättande av skyddsrum för befintliga

anläggningar och byggnader länsstyrelsen må, i den mån det är påkallat och

finnes lämpligen kunna ske, uppdraga åt luftskyddschefen att pröva fråga

angående byggnadslov i fall, då sådant erfordras, samt att därvid vad enligt

byggnadsstadgan gäller örn byggnadsnämnds beslut i ärende angående byggnadslov

i stället tillämpas å luftskyddschefs beslut.

I 13 § skyddsrumslagen stadgas, att örn byggnadsnämnd ej finnes i ort,

där åtgärder till skydd mot skador genom luftanfall skola vidtagas, länsstyrelsens

godkännande, såvitt angår luftskyddet, skall i förväg inhämtas beträffande

utförande av sådan anläggning eller byggnad, som tillhör någon av

nyss angivna kategorier eller som omfattar mer än två våningar och till

väsentlig del är avsedd till bostad eller till kontors- eller affärslokal, så ock

beträffande verkställande av väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning

av sådan anläggning eller byggnad.

Slutligen har i 15 § andra stycket skyddsrumslagen anmärkts, att örn byggnadsnämnds

tillsyn å byggnadsföretag är särskilt stadgat.

Hemortsför svar ssakkunniga anföra:

Byggnadsnämnd inom stad och stadsliknande samhälle har enligt 4 och

5 §§ byggnadsstadgan att inom sitt lokala verksamhetsområde bland annat

övervaka efterlevnaden av de för området gällande författningarna angående

dess byggnadsväsen, _ följa byggnadsverksamheten, tillse att byggnadsarbete

eller annan åtgärd icke företages utan nämndens tillstånd, där sådant erfordras,

och att öva noggrann tillsyn över byggandet. Byggnadsnämnd på

landet har enligt 96 § samma stadga att utöva närmaste inseendet över byggnadsverksamheten

inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts, samt att därvid bland annat övervaka efterlevnaden

av vad som gäller beträffande områdets bebyggande. I den mån åtgärder till

skydd mot fientlig verksamhet äro att hänföra till byggnadsåtgärder, avser

självfallet byggnadsnämndens tillsynsskyldighet även dem. Härå torde den

ovan omförmälda bestämmelsen i 15 § andra stycket skyddsrumslagen syfta.

Det synes emellertid de sakkunniga knappast erforderligt att intaga en sådan

erinran i folkskyddslagen.

Folkskyddsmyndigheternas, särskilt folkskyddschefernas, tillsynsskyldighet

bör givetvis avse även byggnadsåtgärder, varvid folkskyddsmyndigheterna

måste samarbeta med byggnadsnämnderna. De sakkunniga anse det emellertid

icke nödvändigt att i folkskyddslagen införa motsvarighet till den nu

föreliggande rätten för länsstyrelsen att uppdraga åt luftskyddschef att meddela

byggnadslov beträffande skyddsrum. Ett dylikt uppdrag måste betraktas

som en nödfallsåtgärd, som kunde vara berättigad vid tiden för skyddsrumslagens

tillkomst, då skyddsrumsbyggandet måste forceras. Även om enligt

de sakkunnigas förslag skyddsrumsskyldigheten utsträckes utöver vad nu

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

gäller, är det dock icke att vänta, att skyddsrumsbyggandet kommer att taga

en sådan omfattning, att tillgripandet av dylik nödfallsåtgärd blir erforderligt.

I folkskyddslagen torde emellertid — på liknande sätt som skett i skyddsrumslagen

— böra intagas bestämmelse örn skyldighet för byggnadsnämnd

att vid meddelande av byggnadslov pröva, vilka byggnadstekniska åtgärder

till skydd mot fientlig verksamhet som skola vidtagas. De sakkunniga anse

dock icke bestämmelsen såsom nu böra gälla alla byggnadslov. Det synes

nämligen olämpligt, att byggnadsnämnderna skola vara skyldiga att, även då

fråga är örn byggnadsåtgärd av ringa omfattning, såsom upptagande av

fönster eller liknande, undersöka, örn exempelvis tillfredsställande skyddsrum

för byggnaden finnes anordnat. På grund härav och med hänsyn till

lydelsen av 75 och 76 §§ hava de sakkunniga ansett, att byggnadsnämndens

prövningsskyldighet bör hänföra sig till endast nybyggnad samt väsentlig

ombyggnad, ändring eller utvidgning av anläggning eller byggnad.

De sakkunniga anse det icke erforderligt att i lagen intaga föreskrift örn

folkskyddschefens hörande i ärenden örn byggnadslov. En sådan föreskrift

skulle innebära risk för dröjsmål vid byggnadsärendenas behandling utan

motsvarande nytta. Folkskyddschefens medverkan torde bliva tillräckligt

garanterad genom att den rätt, som jämlikt 13 § byggnadsstadgan tillkommer

luftskyddschef att vara närvarande vid byggnadsnämnds sammanträden och

deltaga i överläggningarna ävensom att få sin mening antecknad till protokollet,

överflyttas å folkskyddschefen.

Enligt skyddsrumslagen föreligger skyldighet i vissa fall för byggnadsnämnd

att underställa beslut örn byggnadslov länsstyrelsens prövning, såvitt

angår luftskyddet. De sakkunniga anse motsvarande skyldighet böra stadgas

i folkskyddslagen och bestämmas att avse samma slag av anläggningar eller

byggnader, som angivits i 37 § andra stycket luftskyddsinspektionens förslag,

med tillägg dock av undervisningsanstalter, beträffande vilka, i motsats till

vad inspektionen föreslagit, skyddsrumsskyldighet skall föreligga enligt de

sakkunnigas förslag.

Jämväl motsvarighet till bestämmelsen i skyddsrumslagen om skyldighet

att inhämta länsstyrelsens godkännande, såvitt angår luftskyddet, beträffande

vissa byggnadsföretag inom ort, där byggnadsnämnd ej finnes, synes böra

införas i folkskyddslagen. Skyldigheten i fråga bör enligt de sakkunnigas

mening föreligga allenast inom område, där skyldighet att inrätta enskilda

skyddsrum eller att iakttaga i 5 kap. föreskrivna brandtekniska bestämmelser

föreligger. Vilka områden det här är fråga örn, bör för varje folkskyddsdistrikt

framgå av organisationsplanen, som på denna punkt bör bringas till allmän

kännedom. De sakkunniga anse, att här förevarande skyldighet bör hänföra

sig till sådana byggnadsföretag, beträffande vilka, där byggnadsnämnd

finnes, nämndens beslut örn byggnadslov enligt de sakkunnigas förslag skola

underställas länsstyrelsens prövning, ävensom eljest till byggnader, som omfatta

mer än två våningar och till väsentlig del äro avsedda till bostad eller

till kontors- eller affärslokal.

I yttrande över hemortsf örsvarssakkunnigas förslag förklarar

luftskyddsinspektionen, att den ansåge hörandet av luftskyddschefen

i ärenden örn byggnadslov vara av så stort värde, att bestämmelse därom borde

inflyta i denna paragraf. Sundsvalls stad anser bestämmelsen örn att byggnadslov

skulle underställas länsstyrelsen innebära en alltför omständlig procedur,

som bomme att verka fördröjande på ärendenas behandling. Omvägen

över länsstyrelsen vore onödig, i all synnerhet som t. ex. hotell och pensionat

i alla fall skulle godkännas av länstyrelsen, innan de finge tagas i bruk. Då

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

det gällde rena landsbygden eller samhälle, som hade byggnadskonsulent,

torde bestämmelsen vara befogad.

Civilförsvar sutredningen anför:

Utredningen anser, att skyldighet att inhämta länsstyrelsens godkännande

av bygggnadsföretag å ort, där byggnadsnämnd ej finnes, skall gälla varje

fall, då skyddsrum skall vara anordnat för byggnaden eller källarmursgenombrott

skall finnas i densamma. Prövning av fråga örn sådant godkännande

synes böra förbehållas länsstyrelsen och sålunda icke kunna uppdragas åt

civilförsvarschefen. Bestämmelser örn prövning av kronans byggnadsföretag

torde böra utfärdas i administrativ ordning.

I yttrande över civiltörsvarsutredningens förslag föreslår

länsarkitekten i Västmanlands län att ärenden om byggnadslov för hamnar

och därmed jämställda anläggningar skola före byggnadslovs meddelande

underställas länsstyrelsens prövning i nu förevarande hänseenden.

Stadsplaneutredningen 1942 framhåller, att enligt 70 § byggnadsstadgan

byggnadslov icke erfordrades vare sig för staten tillhörig byggnad eller för

annan allmän byggnad, vartill ritningar prövades av byggnadsstyrelsen eller

Kungl. Majit, samt att enligt 115 § byggnadsstadgan, som avsåge den egentliga

landsbygden, byggnadsnämnden icke hade att utan särskilt uppdrag taga

befattning med allmän byggnad, vartill ritningarna enligt gällande författning

skulle prövas av statens myndighet. Eftersom anledning icke förelåge att

göra länsstyrelsens prövningsrätt i fråga örn allmänna byggnader mera omfattande,

då byggnadsnämnd funnes, än i motsatt fall, föreslår utredningen,

att i 46 § andra stycket civilförsvarsutredningens förslag vidtages sådan ändring,

att där stadgade undantag från skyldigheten att inhämta länsstyrelsens

godkännande till vissa byggnadsföretag skulle gälla icke endast statens byggnader

utan jämväl annan allmän byggnad, vartill ritningar skulle enligt gällande

författning prövas av statlig myndighet. Med uttrycket nybyggnad i

46 § första stycket civilförsvarsutredningens förslag torde avses allenast uppförande

av ny byggnad. Då begreppet nybyggnad i byggnadsförfattningarna

regelmässigt hade en annan och vidare innebörd, syntes i nämnda lagrum böra

användas uttrycket uppförande av ny byggnad. I förtydligande syfte torde

därjämte i samma stycke böra föreskrivas, att byggnadsnämndens beslut örn

meddelande av sådant byggnadslov, d. v. s. lov för uppförande av ny byggnad,

skulle underställas länsstyrelsens prövning.

Bestämmelsen om byggnadsnämnds skyldighet att vid prövning av ansökan

örn byggnadslov tillse, att byggnadsföretaget överensstämmer med bestämmelserna

i detta kapitel och med stöd därav meddelade föreskrifter, har i anslutning

till vad nu gäller i departementsförslaget angivits skola avse samtliga

byggnadslov. Ur här förevarande synpunkt bör prövningen föranleda vägran

av byggnadslov endast i det fall, att företaget som sådant innebär åsidosättande

av skyldighet jämlikt detta kapitel. Skulle byggnadsnämnden i samband

med denna prövning finna, att sådan skyldighet eljest åsidosatts, torde byggnadsnämnden

böra underrätta civilförsvarschefen om förhållandet.

Underställning hos länsstyrelsen synes däremot böra förekomma endast i

Föredra
ganden.

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

fråga om byggnadsföretag, som jämlikt 117 § byggnadsstadgan är att hänföra

till nybyggnad och endast i fråga örn byggnader, som avses i 24 § 1 mom.

1.—3. departementsförslaget. Förslaget att länsstyrelsens prövning skulle

verkställas före meddelande av byggnadslov anser jag mig icke böra tillstyrka,

ehuruväl en sådan ändring i förhållande till vad nu gäller skulle ansluta

sig till vad som föreskrives i 68 § byggnadsstadgan. Min ståndpunkt härutinnan

sammanhänger med att länsstyrelsen är besvärsinstans för ärenden örn

byggnadslov. Med hänsyn till intresset av en snabb behandling av byggnadsärendena

anser jag det icke heller böra i lag föreskrivas, att civilförsvarschefens

yttrande skall inhämtas.

Länsstyrelsens prövning av åtgärd jämlikt andra stycket av förevarande

paragraf torde böra äga rum i fråga örn byggnadsföretag, som enligt byggnadsstadgan

äro hänförliga till nybyggnad och avse byggnad, för vilken skyldighet

att inrätta skyddsrum föreligger. Bestämmelsen omfattar även det

fall, att befintlig byggnad tillbygges och först genom tillbyggnaden skyldighet

att inrätta skyddsrum uppkommit.

Förslaget att underställningsskyldigheten enligt första stycket och länsstyrelsens

prövning enligt andra stycket skall avse samtliga de fall, som enligt

byggnadsstadgan äro hänförliga till nybyggnad innebär en viss skärpning

i förhållande till såväl gällande bestämmelser som de föreliggande kommittéförslagen.

I likhet med stadsplaneutredningen finner jag i andra stycket uttryckligt

undantag böra göras för anläggning eller byggnad, vartill ritningar enligt

gällande författningar skola prövas av statlig myndighet.

34-38 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

54 §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket

befinner sig, äger Konungen eller,

jämlikt Konungens bemyndigande,

överbefälhavaren eller honom underställd

myndighet ålägga eller uppmana

invånare inom område, som blivit

eller kan antagas bliva utsatt för

fientlig verksamhet eller inom vilket

eljest militära åtgärder av synnerlig

betydelse vidtagas eller kunna förväntas,

att lämna sin bostad och taga

uppehåll utom angivet område under

den tid, för vilken åläggandet eller

uppmaningen gäller (utrymning). Ej

må åläggande eller uppmaning, som

nu sagts, meddelas i vidare mån, än

det prövas erforderligt för befolkningens

skyddande mot följderna av

fientlig verksamhet eller eljest hänsynen

till rikets försvar det kräver.

Civilförsvarsutredningens förslag:

24 §.

Vid krig eller krigsfara, vari riket

befinner sig, äger Konungen eller

den myndighet Konungen bestämmer

ålägga eller uppmana invånare inom

område, som blivit eller kan antagas

bliva utsatt för fientlig verksamhet

eller inom vilket eljest militära åtgärder

av synnerlig betydelse vidtagas

eller kunna förväntas, att lämna sin

bostad och taga uppehåll utom angivet

område under den tid, för vilken

åläggandet eller uppmaningen gäller

(utrymning). Ej må åläggande eller

uppmaning, som nu sagts, meddelas i

vidare mån än det prövas erforderligt

för befolkningens skyddande mot

följderna av fientlig verksamhet eller

eljest hänsynen till rikets försvar det

kräver.

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civil för sv ar sutredning ens förslag:

Utrymning, som sker till ort inom

annat folkskyddsdistrikt, benämnes

bortflyftning. Tages vid utrymning

uppehåll inom det folkskyddsdistrikt,

där den utrymda bostaden är belägen,

benämnes utrymningen omflyttning.

55 §.

I den mån det prövas nödvändigt

för vinnande av det med viss utrymning

avsedda syftet, äger Konungen

eller, jämlikt Konungens bemyndigande,

myndighet, som i 54 § första

stycket sägs, meddela föreskrifter

rörande uppehållsplatser för dem,

vilka på grund av beslutet om utrymning

lämna sin bostad.

56 §.

Inom folkskyddsdistrikt skola vidtagas

åtgärder för inkvartering och utspisning

av samt lämnande av annat

bistånd åt personer, som blivit i behov

härav i anledning av krigsskador inom

distriktet eller utrymning eller andra

med krig eller krigsfara sammanhängande

förhållanden.

57 §.

Konungen eller, jämlikt Konungens

bemyndigande, myndighet, som i 54 §

första stycket sägs, äger vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, meddela

förbud för personer, som uppehålla

sig inom visst område, att

lämna detsamma (bortflyttningsförbud).

Myndighet, som beträffande

visst område beslutat örn utrymning,

äger utan särskilt bemyndigande meddela

sådana personer inom området,

vilka icke omfattas av utrymningen,

förbud som nyss sagts.

58 §.

Bortflyttningsförbud må meddelas

allenast:

a) då det kan befaras, att militära

åtgärder av synnerlig betydelse, vilka

vidtagas eller kunna förväntas inom

området, eljest bliva väsentligt försvårade;
-

25 §.

I den mån det prövas nödvändigt

för vinnande av det med viss utrymning

avsedda syftet, äger Konungen

eller den myndighet Konungen bestämmer

meddela föreskrifter rörande

uppehållsplatser för dem, vilka på

grund av beslutet örn utrymning lämna

sin bostad.

26 §.

Inom civilförsvarsområde skola vidtagas

åtgärder för inkvartering och utspisning

av samt lämnande av annat

bistånd åt personer, som blivit i behov

härav i anledning av krigsskada

eller utrymning eller andra med krig

eller krigsfara sammanhängande förhållanden.

27 §.

Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer äger vid krig

eller krigsfara, vari riket befinner sig,

meddela förbud för personer, som

uppehålla sig inom visst område, att

lämna detsamma (bortflyttningsförbud).

Myndighet, som beträffande

visst område beslutat örn utrymning,

äger utan särskilt bemyndigande meddela

sådana personer inom området,

vilka icke omfattas av utrymningen,

förbud som nyss sagts.

28 §.

Bortflyttningsförbud må meddelas

allenast:

a) då det kan befaras, att militära

åtgärder av synnerlig betydelse, vilka

vidtagas eller kunna förväntas inom

området, eljest bliva väsentligt försvårade;
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Föredra
ganden.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

b) då tillgängliga transportmedel

icke förslå för transport av andra än

dem, vilka må hava ålagts eller uppmanats

att bortflytta;

c) då bortflyttning är förenad med

uppenbar livsfara;

d) då behovet på orten av arbetskraft

för folkskyddets verksamhet

eljest icke skulle bliva tillgodosett;

eller

e) i ändamål att förhindra bortflyttning

av näringsföretag, vars kvarblivande

i orten är av synnerlig vikt

för försvarets eller befolkningens förseende

med förnödenheter eller eljest

för det ekonomiska livet därstädes.

Under avdelning II A) har redogjorts för innebörden av hemortsförsvarssakkunnigas

och civilförsvarsutredningens förslag i fråga örn utrymning och

inkvartering. Då 34—38 §§ departementsförslaget i sak överensstämma med

24—28 §§ civilförsvarsutredningens förslag kan jag inskränka mig till att

hänvisa till den tidigare lämnade redogörelsen för hithörande frågor.

39 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

Ingen motsvarighet. 29 §.

Enskilt näringsföretag må, sedan

högsta civilförsvarsberedskap anbefallts,

icke förflytta sin verksamhet till

annan ort utan tillstånd (bortflyttningstillstånd)

av centralmyndigheten

eller, enligt dennas bemyndigande, av

länsstyrelse eller civilförsvarschef.

Bortflyttningstillstånd må icke vägras

med mindre hinder mot bortflyttningen

möter med hänsyn till försvaret

eller folkförsörjningen eller

eljest med hänsyn till det allmänna. I

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag framhåller

utrymningskommissionen, att den planläggning för luftskyddsutrymning,

som funnes upprättad å de viktigaste luftskyddsorterna, avsåge endast

bortflyttning av barn, blivande mödrar samt åldringar och andra arbetsoförmögna.

Däremot fasthölles strängt vid att arbetsföra personer vid luftskyddsutrymning

skulle stanna kvar i utrymningsorten och fortsätta med sina arbetsuppgifter.

Detta vore enligt kommissionens åsikt en oavvislig förutsättning

för att det nödvändiga produktionslivet skulle kunna fortgå under krig. Med

angivna grundsats överensstämde icke att enskilda näringsföretag — örn icke

Civilförsvarsutredningens förslag:

b) då tillgängliga transportmedel

icke förslå för transport av andra än

dem, vilka hava ålagts eller uppmanats

att bortflytta;

c) då bortflyttning är förenad med

uppenbar livsfara; eller

d) då behovet på orten av arbetskraft

för civilförsvarets verksamhet

eljest icke skulle bliva tillgodosett.

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

269

särskilda skäl förelåge — lämnade sina verksamhetsorter i samband med luftskyddsutrymning.

En utflyttning i större omfattning av näringsföretag till

landsbygden skulle även medföra en svår belastning av förbindelsenätet, som

å de ifrågakommande inkvarteringsorterna i regel icke vore utbyggt för den

vid en dylik utflyttning uppkommande trafiken. Kommissionen hade sig bekant,

att åtskilliga företag avsåge att under krig flytta sin verksamhet till

landsbygden eller till mindre orter. Kommissionen räknade även med att

ytterligare företag vid ett krigsutbrott skulle söka förflytta sin verksamhet.

För att få sådana förflyttningar under kontroll funnes för närvarande icke

annan möjlighet än att utfärda bortflyttningsförbud jämlikt 35 § utrymningslagen,

som i förevarande hänseende överensstämde med de sakkunnigas förslag.

Kommissionen funne det emellertid icke lämpligt att bortflyttningsförbud

skulle behöva utfärdas för att man skulle kunna förhindra ifrågavarande

förflyttningar. Näringsföretag borde i stället under krig vara generellt förbjudna

att utan tillstånd bortflytta från sin verksamhetsort.

Civiltörsvarsutredningen anför:

Utredningen delar i huvudsak den av kommissionen uttalade uppfattningen.

Emellertid bör vid tillämpningen av ett förbud som det förevarande

icke förbises, att förbudet riktar sig mot näringsföretaget såsom sådant.

Örn det sålunda ur det allmännas synpunkt icke är erforderligt att företagets

verksamhet fortsättes å samma ort, bör tillstånd, till bortflyttning

meddelas, därest bortflyttningen kan ordnas så, att den icke drar med sig

andra för det allmänna skadliga konsekvenser, varpå exempel lämnats i utrymningskommissionens

yttrande, och ej heller personal medföljer, mot vars

bortflyttning hinder möter med hänsyn till sådana förhållanden, som angivas

i 28 §.

För vissa företag måste bortflyttningstillstånd lämnas utan hänsynstagande

till de omständigheter som ovan antytts. Så är t. ex. fallet med krigsindustriföretag.

Bestämmanderätten i fråga örn sådana företags bortflyttande

måste i realiteten tillkomma krigsmaterielverket eller annan vederbörlig militär

förvaltning efter vars direktiv centralmyndigheten har att lämna bortflyttningstillstånd.

Förbud mot bortflyttning enligt denna paragraf torde icke behöva stadgas

för andra än enskilda näringsföretag men synes beträffande dessa böra träda

i tillämpning under högsta civilförsvarsberedskap.

Jag finner ej skäl till annan erinran mot civilförsvarsutredningens förslag Föredraän

att i första stycket uttrycket centralmyndigheten bör utbytas mot civil- ganden.

försvarsstyrelsen.

40 §.

Hemor t sförsvar ssakkunnigas förslag:

Civilförsvarsutredningens förslag:

59 §.

30 §.

I ändamål att i görligaste mån förhindra,

att varuförråd, maskiner, boskap,

fordon, fartyg och annan lös

egendom av betydelse för försvaret

eller folkförsörjningen eller eljest för

I ändamål att förhindra, att varuförråd,

maskiner, boskap, fordon, fartyg

och annan egendom av betydelse

för försvaret eller folkförsörjningen

eller eljest för det allmänna genom

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

det allmänna genom fiendens åtgöranden

förstöras eller eljest gå förlorade,

äger Konungen eller, jämlikt Konungens

bemyndigande, myndighet, som

i 54 § första stycket sägs, vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, föreskriva,

antingen att egendomen skall

bortföras från den ort, där den finnes,

till viss ort eller visst område med

mindre utsatt läge (bortförande) eller

ock att egendomen inom ort, där den

finnes, skall fördelas å flera förvaringsplatser

(utspridning). Med utspridning

jämställes omflyttning av

egendom från en förvaringsplats till

en annan inom samma ort. Åtgärder,

som nu sagts, benämnas i denna lag

med det gemensamma uttrycket undanfÖrset.

Beslut örn undanförsel må avse

jämväl vad som tillverkas eller eljest

framvinnes efter beslutets meddelande.

Civilförsvarsutredningens förslag:

fiendens åtgöranden förstöras eller

eljest gå förlorade, äger Konungen

eller den myndighet Konungen bestämmer

vid krig eller krigsfara, vari

riket befinner sig, föreskriva, antingen

att egendomen skall bortföras från den

ort, där den finnes, till viss ort eller

visst område med mindre utsatt läge

(bortförande) eller ock att egendomen

inom ort, där den finnes, skall

fördelas å flera förvaringsplatser (utspridning).

Med utspridning jämställes

omflyttning av egendom från

en förvaringsplats till en annan inom

samma ort. Åtgärder, som nu sagts,

benämnas i denna lag med det gemensamma

uttrycket undanförsel.

Vad i första stycket stadgas om

bortförande skall äga tillämpning jämväl

å egendom, som utan att vara av

där angiven betydelse likväl i fiendens

hand skulle väsentligen underlätta

dennes krigsansträngningar.

Beslut örn undanförsel må avse

jämväl vad som tillverkas eller

eljest framvinnes efter beslutets meddelande.

Föredra
ganden.

Beträffande förevarande paragraf hänvisas till vad som anförts under avdelning

II B).

41 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

63 §.

Bortförd egendom må flyttas från

den ort eller det område, dit egendomen

enligt beslutet örn bortförandet

skall föras, allenast efter tillstånd av

Konungen eller av den myndighet,

som meddelat beslutet örn bortförandet,

och under iakttagande av de villkor,

som må hava angivits i tillståndet.

31 §•

Bortförd egendom må flyttas från

den ort eller det område, dit egendomen

enligt beslutet örn bortförandet

skall föras, allenast efter tillstånd av

Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer och under iakttagande

av de villkor, som angivas i

tillståndet.

Ifrågavarande paragraf motsvarar 8 § lagen örn skyldighet att bortföra

varuförråd.

Beträffande den av civilförsvarsutredningen föreslagna jämkningen

av paragrafen i förhållande till hemortsförsvarssakkunnigas förslag framhåller

utredningen, att myndighet på den plats, dit egendomen förts, mestadels måste

ha större förutsättningar att bedöma frågan, örn ett vidareförande vore lämpligt

— ett återförande torde icke kunna ifrågakomma annat än i undantagsfall.

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. May.ts proposition nr 268.

Utredningen förutsatte, att tillstånd enligt denna paragraf regelmässigt skulle

lämnas, då icke särskilda skäl föranledde, att egendomen borde kvarhållas.

Civilförsvarsutredningens förslag har upptagits i departementsförslaget utan

annan saklig ändring än att som följd av den ändring beträffande begreppet

utspridning, som föreslagits i 40 §, orden »den ort eller det område» utbytts

mot »det civilförsvarsområde».

42-43 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

60 §. 32 §.

För ändamål, som avses i 59 §

första stycket, äger Konungen eller,

jämlikt Konungens bemyndigande,

myndighet, som i 54 § första stycket

sägs, vid krig eller krigsfara, vari

riket befinner sig, föreskriva, att egendom,

som i förstnämnda lagrum avses,

eller viss sådan egendom ej må föras

till visst område av riket eller ock må

föras till visst område allenast efter

tillstånd och på villkor, som må hava

angivits i tillståndet.

61 §.

Föreligger trängande fara för att

anläggning eller byggnad skall falla i

fiendens hand och skulle fiendens

innehav av anläggningen eller byggnaden

i oskadat skick väsentligen

underlätta hans krigsansträngningar,

äger Konungen eller, jämlikt Konungens

bemyndigande, myndighet, som

i 54 § första stycket sägs, föreskriva,

att anläggningen eller byggnaden skall

förstöras eller eljest försättas ur

brukbart skick.

Yad i första stycket stadgas skall

äga motsvarande tillämpning beträffande

annan egendom än där sägs,

därest tiden eller förhållandena i

övrigt icke medgiva dess bortförande.

Åtgärder, som i denna paragraf avses,

benämnas i denna lag förstöring.

Beträffande förevarande paragrafer

avdelning II B).

44

IIemortsförsvarssakkunnigas förslag:

135 §.

Länsstyrelsen äger, i enlighet med

vad Konungen därom närmare före
-

För ändamål, som avses i 30 §, äger

Konungen eller den myndighet Konungen

bestämmer vid krig eller krigsfara,

vari riket befinner sig, föreskriva,

att egendom av beskaffenhet,

som i nämnda lagrum avses, ej må

föras till visst område av riket eller

ock må föras till visst område allenast

efter tillstånd och på villkor, som

angivas i tillståndet.

33 §.

Föreligger trängande fara för att

egendom av beskaffenhet, som avses i

30 §, skall falla i fiendens hand, och

tillåter ej tiden, att egendomen bortföres,

eller möter hinder häremot till

följd av egendomens beskaffenhet eller

på grund av brist på transportmedel

eller andra därmed jämförliga förhållanden,

äger Konungen eller den

myndighet Konungen bestämmer föreskriva,

att egendomen skall förstöras

eller eljest försättas ur brukbart skick.

Åtgärd, som i denna paragraf avses,

benämnes i denna lag förstöring.

hänvisas till vad som anförts under

§.

Civilförsvarsutredningens förslag:

93 §.

Länsstyrelsen äger, i enlighet med

vad Konungen därom närmare före
-

Föredra
ganden.

Föredra
ganden.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Majda proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

skriver, meddela förordnande, att särskilda

bestämmelser örn alarmering,

mörkläggning, trafik samt allmän ordning

och säkerhet i övrigt skola äga

tillämpning under folkskyddsövning,

så ock utfärda föreskrifter, i vad mån

allmänheten samt inom övningsområdet

befintliga industrier och andra

företag eljest skola medverka vid övningen.

Är övningen avsedd att pågå

längre tid än en vecka, må dock icke

sådant förordnande meddelas eller

dylika föreskrifter utfärdas, i annan

mån än Konungen särskilt medgiver.

134 §.

Länsstyrelsen äger under högsta

folkskyddsberedskap meddela förbud

mot användande av offentlig samlings-,

lokal, i den mån skyddsrum av erforderlig

storlek icke är tillgängligt för

personer i lokalen.

Civilförsvar sutredningens förslag:

skriver, meddela förordnande, att särskilda

bestämmelser örn alarmering,

mörkläggning, trafik samt allmän ordning

och säkerhet i övrigt skola äga

tillämpning under civilförsvarsövning,

så ock utfärda föreskrifter, i vad mån

allmänheten samt inom övningsområdet

befintliga industrier och andra

företag eljest skola medverka vid övningen.

Är övningen avsedd att pågå

längre tid än en vecka, må dock icke

sådant förordnande meddelas eller

dylika föreskrifter utfärdas, i annan

mån än Konungen särskilt medgiver.

92 §.

Länsstyrelsen äger under högsta

civilförsvar sberedskap meddela förbud

mot användande av offentlig samlingslokal

i den mån skyddsrum av

erforderlig storlek icke är tillgängligt

för personer i lokalen.

I 12 § luftskyddslagen stadgas, att länsstyrelsen äger i samband med luftskyddsövning

meddela erforderliga föreskrifter med avseende å anordnandet

av belysning, signalering med ljudsignalapparater samt allmän ordning och

säkerhet i övrigt. Därvid ankommer det dock på Konungen att förordna örn

undantag från bestämmelser i allmänna författningar angående trafiken. I

samma paragraf stadgas vidare, att luftskyddsövning, örn vars hållande

Konungen ej förordnat, icke må, där allmänhetens medverkan påkallas, anordnas

utan tillstånd av länsstyrelsen.

Bestämmelsen örn förbud mot användande av samlingslokaler saknar motsvarighet

i gällande luftskyddslagstiftning. Kätt att meddela dylikt förbud

torde dock ingå i de befogenheter, som länsstyrelsen äger jämlikt 6 § 1 mom.

1 landshövdinginstruktionen.

Hemortsför svar ssakkunniga anföra:

Yad angår allmänhetens medverkan vid folkskyddsövning, lia de sakkunniga

ansett behov föreligga av en något ändamålsenligare formulering än

den i luftskyddslagen och inspektionens förslag beträffande luftskyddsövning

använda. De sakkunniga ha sålunda velat klart konstituera en skyldighet för

allmänheten i förevarande hänseende. Kör allmänhetens medverkan i de särskilda

fallen bör enligt de sakkunnigas mening alltid erfordras beslut av

länsstyrelsen (Kungl. Maj:t).

En motsvarande skyldighet kan enligt de sakkunnigas förslag jämväl

läggas å industrier och andra företag inom övningsområdet. Under luftskyddsövningar,

som hittills hållits, har i stor utsträckning behov av medverkan

från visst eller vissa företags sida uppstått. Ofta har emellertid dylik medverkan

ej kunnat komma till stånd, enär vederbörande företag ställt sig avvisande

och något tvingande medel ej funnits att tillgå för myndigheterna.

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Ålägganden enligt förevarande paragraf för industrier och andra företag att

medverka vid folkskyddsövningar måste emellertid givas med mycket stor

varsamhet och under iakttagande av att företagen åsamkas minsta möjliga

ekonomiska förlust genom driftstopp eller annorledes.

Beträffande samlingslokalerna anföra hemortsförsvarssakkunniga:

Denna paragraf saknar motsvarighet i nu gällande lagstiftning och har

icke heller tagits upp i luftskyddsinspektionens förslag till ny luftskyddslag.

I ett par av yttrandena över nämnda förslag har emellertid frågan

berörts. Sålunda föreslår länsstyrelsen i Blekinge län, att föreskrifter skola

meddelas angående skyddsrum i samlingslokaler samt den beredskapsgrad,

vid vilken dylika lokaler icke må användas, med mindre vederbörliga

skyddsrum anordnats. Länsstyrelsen i Örebro län finner oklarhet föreligga

örn i vilken utsträckning skyddsutrymmen skola finnas tillgängliga för kyrkor

och andra samlingslokaler, samt anför härom bl. a. följande: Skulle dylika

samlingslokaler begagnas under luftskyddstillstånd, borde skyddsrum finnas.

Det bleve dock alltför betungande att förse samtliga sådana lokaler med

skyddsrum. Härutinnan ville länsstyrelsen föreslå, att frivilliga överenskommelser

träffades å varje luftskyddsort därom, att någon eller några av dessa

lokaler på gemensam bekostnad försåges med skyddsutrymme och denna

lokal vid luftskyddstillstånd begagnades av de intresserade församlingarna

och sammanslutningarna, samt att förbud utfärdades mot användande under

samma tid av övriga lokaler.

Såsom framgår av 67 och 68 §§ skall enligt de sakkunnigas ''förslag icke

föreligga skyldighet att inrätta skyddsrum för skyddande av dem, som besöka

kyrkor, teatrar, biografer och andra liknande offentliga samlingslokaler.

Uppenbarligen skulle i följd härav besökandet i krigstid av dylika lokaler

kunna vara förbundet med särskilda risker. Ur allmän säkerhetssynpunkt

synes därför rätten att hålla dylika lokaler öppna vara i behov av reglering.

Den rätt, som jämlikt 13 § ordningsstadgan för rikets städer tillkommer polismyndigheten

i fråga örn offentliga föreställningar och andra sådana tillställningar,

synes här icke vara tillfyllest. De sakkunniga ha av nu anförda skäl

ansett nödvändigt att i lagen införa stadgande örn möjlighet att meddela förbud

mot användning av offentlig samlingslokal, i den mån den saknar skyddsrum

av erforderlig storlek. Denna möjlighet har dock inskränkts till högsta

graden av folkskyddsberedskap. Med hänsyn till att dylikt förbud i praktiken

kommer att medföra inskränkning i församlingsfriheten, ha de sakkunniga

ansett lämpligt att förbehålla länsstyrelserna rätten att besluta därom.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag förutsätter

vattenfallsstyrelsen, att samråd komme att föregå förordnande jämlikt denna

paragraf i vad rörde styrelsen i civilförsvarshänseende underställda anläggningar.

Brådskande reparationsarbeten för avhjälpande av driftstörningar

kunde pågå vid en av övningen berörd anläggning, varvid ett deltagande

skulle förminska eller genom mörkläggningen fördröja driftens återupptagande

icke blott inom den ort, där övning ordnades, utan jämväl inom

andra av övningen icke berörda orter, varför ett deltagande sålunda måste

anses olämpligt. I

I den förutnämnda promemorian, som fogats till länsstyrelsens i Jönköpings

län yttrande, har framhållits, att svårigheter kunde uppstå för länsstyrelsen

att delgiva förbud med envar ägare eller innehavare av offentlig

samlingslokal.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

«92 44 ]8

s. 274 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Luftsicyddsinspektionen framhåller, att det kunde visa sig önskvärt att

meddela förbud mot användande av andra samlingslokaler, som saknade

skyddsrum. Det kunde t. ex. tänkas, att vissa större föreningar eller sällskap

förfogade över samlingslokaler, vilka icke kunde betraktas såsom offentliga

Inspektionen ville därför föreslå, att ordet offentlig strökes i lagtexten.

Här ifrågavarande bestämmelser har jag ansett lämpligen böra sammanföras

i en paragraf och införas i förevarande kapitel av lagförslaget under en

särskild underrubrik: allmänna påbud.

I hemortsförsvarssakkunnigas och civilförsvarsutredningens förslag förutsättes,

att Kungl. Majit kommer att meddela särskilda bestämmelser — att

gälla under civilförsvarsövning — örn alarmering, mörkläggning, trafik samt

allmän ordning och säkerhet i övrigt. Behovet av dylika enhetliga särbestämmelser

framträder dock i första hand under civilförsvarsberedskap. Huvudsakligen

torde därvid avvikelser komma att ske från trafikbestämmelser, som

utfärdats av Kungl. Majit efter riksdagens hörande. Tänkbart är emellertid

att jämväl bestämmelser, som tillkommit genom samfällt beslut av Kungl.

Majit och riksdagen, måste tillfälligt sättas åt sidan under civilförsvarsberedskap.

Förevarande paragraf synes mig därför böra såsom första stadgande

lämna Konungen bemyndigande att meddela dylika avvikelser. Stadgande

härom har upptagits i första stycket i förevarande paragraf.

I paragrafens andra stycke föreskrives, att länsstyrelse äger förordna örn

tillämpning av de i första stycket omförmälda bestämmelserna jämväl under

civilförsvarsövning. Vidare har i samma stycke upptagits de från hemortsförsvarssakkunnigas

och civilförsvarsutredningens förslag hämtade bestämmelserna

att länsstyrelse äger meddela föreskrifter, i vad mån allmänheten samt

industrier och andra företag skola medverka vid civilförsvarsövning samt att

övning, vid vilken särskilda bestämmelser örn alarmering m. m. skola gälla

och allmänheten eller företag skola medverka, icke må utan Konungens medgivande

pågå längre tid än en vecka.

Det torde böra framhållas, att länsstyrelsen med stöd av förevarande bestämmelse

torde kunna föreskriva, att inom övningsområdet befintligt industriellt

eller annat företag, som skall medverka vid övningen, skall ställa personal

och materiel till förfogande för tjänstgöring utom den anläggning eller

byggnad, för vilken den är avsedd. Omfattar övningsområdet flera civilförsvarsområden

torde även förflyttning av personal och materiel mellan civilförsvarsområdena

kunna ske.

De önskemål, som framförts av vattenfallsstyrelsen, torde kunna tillgodoses

i administrativ ordning.

Det torde vara lämpligt att i lagen införa uttrycklig bestämmelse örn rätt

för länsstyrelse att under högsta civilförsvarsberedskap meddela förbud mot

användande av samlingslokal utan skyddsrum, även om sadan rätt enligt

landshövdinginstruktionen redan föreligger. I likhet med luftskyddsinspektionen

anser jag dock bestämmelsen böra äga tillämpning även beträffande

andra samlingslokaler än offentliga, t, ex. föreningslokaler. Bestämmelsen

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 275

bör av länsstyrelsen handhavas med varsamhet och under avvägning mellan

å ena sidan de i olika lägen aktuella riskerna för anhopning av människor i

en lokal, som är bristfälligt utrustad med skyddsrum, och å andra sidan behovet

jämväl under krigstid av samlingslokaler utöver dem, för vilka tillräckliga

skyddsrum finnas. Till samlingslokaler torde, såsom förut anförts, böra

räknas även restauranger och näringsställen. Självfallet böra civilförsvarsmyndigheterna

verka för att särskilt i tätorterna tillräckligt antal samlingslokaler

med skyddsrum av erforderlig storlek finnes. Bestämmelse av angivet

innehåll har upptagits såsom tredje stycke i förevarande paragraf.

I övrigt finner jag intet skäl till erinran mot bestämmelsen. Vid delgivningssvårigheter

med ägare eller innehavare torde det vara tillräckligt att anslå

förbudet å dörren till lokalen eller på annan lätt synlig plats vid ingångarna

till lokalen.

45 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

80 §.

Folksk)-ddsdistrikt åligger att —

i den mån annat icke följer av vad

nedan i detta kapitel stadgas —- sörja

för att ekonomiska och materiella betingelser

för upprätthållandet av distriktets

folkskyddsväsen äro för handen,

särskilt i vad angår

a) folkskyddsväsendets administration;
b)

avlöning och annan ersättning

— enligt vad därom är särskilt föreskrivet

-— till folkskyddschef och biträdande

folkskyddschef jämte ersättare

ävensom annan personal inom allmänna

folkskyddet;

c) anskaffande, förvaring och underhåll

av materiel, utrustning och

andra förnödenheter för allmänna

folkskyddets verksamhet;

d) inrättande, utrustande och underhåll

av allmänna skyddsrum, så ock

eljest av ledningscentraler och andra

uppehållsplatser för allmänna folkskyddets

personal;

e) utrymning, inkvartering och andra

till folkskyddets verksamhet hörande

åtgärder av social natur;

f) anordningar för allmänhetens

varnande, då fientligt anfall hotar;

g) folkskyddsutbildningens bedrivande;

samt

h) förvaring och vård av gasmasker

och annan för skydd mot fientlig verk
-

Civilför svar sutredningens förslag:

47 §.

1 mom. Kommun åligger att sörja

för att ekonomiska och materiella betingelser

föreligga för upprätthållandet

i enlighet med gällande organisationsplan

av det allmänna civilförsvaret

inom det civilförsvars område, till

vilket kommunen helt eller delvis hör.

Där två eller flera kommuner helt

eller delvis ingå i samma civilförsvarsområde,

åligger det dock den

kommun, inom vilken civilförsvarschefen

enligt organisationsplanen

skall hava sin uppehållsort under högsta

civilförsvarsberedskap, att förskjuta

kostnaderna för personal, materiel,

åtgärder och anordningar, som

enligt planen äro att hänföra till området

i dess helhet.

Örn skyldighet för kommun att till

annan kommun i samma civilförsvarsområde

utgiva ersättning för kostnader

för det allmänna civilförsvarets

upprätthållande stadgas i 54 §.

2 mom. Kommun har att i avseende

å civilförsvarsområde, till vilket

kommunen helt eller delvis hör, genom

sina organ lämna civilförsvarschefen

erforderligt biträde i frågor

rörande civilförsvaret.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Majlis proposition nr 268.

H einor t sför svar ssakkunnigas f örslag:

samhet avsedd personlig utrustning,

som vid behov skall utdelas till befolkningen.

S2 §.

1 mom. Kommun är skyldig att till

förfogande för allmänna folkskyddet

inom folkskyddsdistrikt, till vilket

kommunen helt eller delvis hör, ställa

materiel, utrustning eller annan egendom,

vilken är behövlig för ändamål,

som skall tillgodoses av distriktsfolkskyddet,

och vilken tillhör eller innehaves

av kommunen. Yad sålunda

stadgats skall dock icke gälla egendom,

som är avsedd för kommunalt

verk eller kommunal inrättning, där

verkskydd eller hemskydd skall vara

organiserat, i den mån egendomen

lämpligen bör tagas i anspråk för

verkskyddet eller hemskyddet.

2 mom. I den mån tjänstgöring inom

allmänt folkskydd av kommunalanställd

personal jämlikt 52 § skall

anses fullgjord i den kommunala anställningen,

skall avlöning för tjänstgöringen

gäldas av den kommun, hos

vilken vederbörande är anställd.

3 mom. Kommun har att i avseende

å folkskyddsdistrikt, till vilket

kommunen helt eller delvis hör, genom

sina organ lämna folkskyddschefen

biträde i sådana frågor rörande

distriktets folkskyddsväsen, som hava

omedelbart samband med de särskilda

organens verksamhetsområden.

4 mom. Kommun, där allmän gatueller

vägbelysning finnes, tillkommer

att sörja för att sådana anordningar

beträffande samma belysning verkställas,

som erfordras för att åstadkomma

mörkläggning inom kommunen,

så ock att nödiga åtgärder vidtagas

för underlättande av trafik inom

kommunen under mörkläggning.

113 §.

Består folkskyddsdistrikt av område

från mer än en kommun, skola

distriktets kostnader för folkskyddsväsendet,

i den mån de icke ersättas

med statsmedel eller täckas av bidrag,

som i 112 § avses, där ej annat överens
-

Civilför svar sutredningens förslag:

54 §.

Där två eller flera kommuner helt

eller delvis ingå i samma civilförsvarsområde,

skola de kostnader kommunerna

fått vidkännas för områdets

allmänna civilförsvar, i den mån de

icke täckas av statsbidrag, av läns
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. May.ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

kommes eller ock bestämmes efter vad

nedan sägs, för varje år fördelas å

de i distriktet helt eller delvis ingående

kommunerna i förhållande till

det antal skattekronor och skatteören,

som inom varje kommun eller del av

kommun påförts de skattskyldiga vid

nästföregående års taxering till allmän

kommunalskatt.

Kommer viss åtgärd uteslutande

eller till övervägande del viss kommun

till godo, äger länsstyrelsen efter

framställning av distriktet eller annan

i distriktet ingående kommun efter

ty skäligt finnes föreskriva, att större

del av kostnaderna för åtgärden, än

den i första stycket angivna grunden

föranleder, skall åvila förstnämnda

kommun. Finnes eljest särskilt skäl

att fördela kostnaderna efter annan

grund än nu nämnts, äger länsstyrelsen

efter framställning av distriktet

eller i detsamma ingående kommun

därom förordna.

styrelsen årligen fördelas mellan kommunerna

efter ty prövas skäligt.

Det åligger kommun, som vid

sådan fördelning befunnits ersättningsskyldig

till annan kommun, att

till denna utgiva ersättning i enlighet

med vad vid fördelningen stadgats.

Under avdelning VI har redogjorts för omfattningen av de skyldigheter i

avseende å civilförsvaret, som synts böra åläggas kommunerna. I 45 § departementsförslaget,

där kommunernas allmänna åligganden i detta hänseende kommit

till uttryck, ha de av mig i det föregående gjorda uttalandena beaktats.

Emellertid har en formell omarbetning av hithörande bestämmelser ansetts

påkallad.

J 45 § 1 mom. ha reglerna rörande ansvaret för det allmänna civilförsvarets

upprätthållande samlats. Första stycket innehåller huvudregeln att kommunerna

skola ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållande i enlighet med

organisationsplanerna av det allmänna civilförsvaret. Ingå två eller flera kommuner

helt eller delvis i samma civilförsvarsområde, skola enligt andra stycket

kommunerna gemensamt svara för sådant civilförsvar, som hänför sig till området

i dess helhet — därvid förskjutandet av kostnaderna regleras i den av civilförsvarsutredningen

föreslagna ordningen — varemot kommunerna var för sig

svara för civilförsvarets upprätthållande i övrigt. I tredje stycket ha upptagits

kostnadsfördelningsbestämmelser motsvarande de i 54 § civilförsvarsutredningens

förslag upptagna. Såsom under avdelning Yl omnämnts har

därvid föreslagits återgång till den av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna

huvudregeln för fördelningen, med rätt likväl för länsstyrelsen att, där för

annan fördelningsgrund finnas särskilda skäl, såsom att vidtagen åtgärd

kan antagas bliva till särskilt gagn för viss kommun, efter framställning

förordna därom. De olika kommunerna — i främsta rummet den som förskjutit

kostnaderna — kunna dock uppställa skäliga anspråk på att inom

Föredra
ganden.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

rimlig tid få definitiv klarhet beträffande kostnadsfördelningen. Fördenskull

har i departementsförslaget bestämts att framställning till länsstyrelsen örn

annan kostnadsfördelning skall göras inom viss tid, nämligen inom tre månader

efter det kommun anmodats erlägga sin kostnadsandel eller, där framställningen

göres av kommun, som förskjutit kostnaden, efter utgången av det kalenderår,

under vilket kostnaden förskjutits.

Under avdelning Yl har anförts, att det icke vore tillrådligt att låta kommunerna

vara fria från ansvar för utbildning av personal för hemskydden.

Denna fråga regleras i 45 § 2 morn., som stadgar, att i fråga örn särskilt civilförsvar

inom kommun denna har att, i den man skyldighet härutinnan icke

åvilar ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, sörja för att personalen

i erforderlig omfattning utbildas och övas. Omnämnas må i anledning

av detta stadgande, att enligt civilförsvarsutredningens förslag ägare avanläggning

eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organiserat, är

pliktig att enligt bestämmelser, som Konungen därom utfärdar, sörja för utbildning

av verkskyddspersonalen, medan motsvarande skyldighet ej ålagts

ägare av byggnad, för vilken hemskydd skall vara organiserat.

I 45 § 2 mom. har vidare införts föreskrift örn skyldighet för kommun att

anordna källarmursgenombrott för enskilda skyddsrum. Beträffande denna

fråga hänvisar jag till vad som anförts under avdelning Yl.

45 § 3 mom. departementsförslaget motsvarar 82 § 3 mom. förslaget till

folkskyddslag och 47 § 2 mom. förslaget till civilförsvarslag. Av skäl som

anförts under avdelning Yl innebär departementsförslaget en återgång till

i huvudsak formuleringen enligt förslaget till folkskyddslag.

46 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

20 §.

1 mom. Inom varje folkskyddsdistrikt

skall finnas en folkskyddsnämnd

med uppgift

1) att i enlighet med vad Konungen

närmare bestämmer ombesörja sådana

folkskyddsdistriktets angelägenheter,

som äro att hänföra till förvaltning

och verkställighet; samt

2) att fullgöra de uppgifter i övrigt,

som enligt 38 och 100 §§ eller eljest

enligt lag eller särskild författning

skola tillkomma nämnden.

Yad sålunda stadgas må ej medföra

inskränkning i folkskyddsmyndigheternas

skyldigheter och befogenheter

i avseende å ledningen av distriktsfolkskyddet.

2 mom. Har folkskyddsförbund bildats,

skall folkskyddsnämnden tillika

Civilförsvarsutredningens förslag:

48 §.

För handhavande av de i 47 § angivna

uppgifterna skall i varje kommun

finnas en civilförsvar snämnd.

Civilförsvarsnämnd åligger ock att

ombesörja de övriga uppgifter, som

enligt lag eller författning skola ankomma

på sådan nämnd.

Civilförsvarsnämnd utses av dem

som i allmänhet utöva kommunens

beslutanderätt, samt består av tre

eller fem med den kommunala förvaltningen

förtrogna personer. Jämte

ledamöterna utses suppleanter till

lika antal. Därvid bestämmes tillika i

vilken ordning suppleanterna skola

inkallas. Med avseende å valbarhet, rätt

att avsäga sig uppdraget, tjänstgöringstid,

fyllnadsval, val av ordförande

och vice ordförande, ordningen för

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssalckunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

Tara direktion för förbundet och såsom

sådan utöva folkskyddsdistriktets

beslutanderätt. I sådant hänseende

åligger det nämnden bland annat att

fastställa årlig inkomst- och utgiftsstat

för distriktet samt bestämma beloppet

av bidrag, som förbundsmedlem

har att på grund av föreskrifterna

i denna lag utgiva till bestridande av

kostnaderna för distriktets verksamhet.

Utan förbundsmedlemmarnas

samtycke må dock icke nämnden, där

ej i förbundsordningen annat bestämmes,

avyttra förbundet tillhörig fast

egendom.

22 §.

1 mom. Folkskyddsnämnd består

av ordförande och jämnt antal ledamöter.

Utgöres folkskyddsdistrikt av

kommun eller del av kommun, skall

antalet ledamöter, efter kommunens

bestämmande, vara två, fyra eller sex.

Består folkskyddsdistrikt av område

från mer än en kommun, skall för

varje i distriktet helt eller delvis ingående

kommun finnas minst en ledamot

i folkskyddsnämnden. I sådant

fall bestämmer länsstyrelsen, efter

vederbörande kommuners hörande,

antalet ledamöter för varje kommun.

Länsstyrelse förordnar ordförande.

Kommunerna utse ledamöter, envar

kommun till det för densamma

gällande antalet. Ordförande och ledamöter

utses för en tid av två kalenderår.

Då nämnd första gången tillsättes,

skall detta ske allenast för tiden intill

utgången av näst därefter följande

kalenderår. Avgår ordförande eller

ledamot under den för honom bestämda

tjänstgöringstiden, utses efterträdare

för den tid, som för den avgångne

återstått. Om förrättat val

skall kommunen ofördröjligen underrätta

länsstyrelsen.

Beträffande folkskyddsdistrikt, vars

område genom beslut av Konungen

ökas eller minskas, äger Konungen,

om förhållandena därtill föranleda, förordna,

att uppdragen såsom ordförande

och ledamöter i folkskyddsnämnden

skola upphöra, då beslutet

besluts fattande samt förande av protokoll

skall i fråga örn civilförsvarsnämnd

i tillämpliga delar gälla vad

som finnes stadgat angående byggnadsnämnd.

Utan hinder av vad i andra stycket

stadgas äger kommun å landet besluta,

att kommunalnämnden tillika skall

vara civilförsvar snämnd.

Länsstyrelsen äger kalla civilförsvarsnämnd

att sammanträda med

länsstyrelsen eller dess representant.

Givilförsvarschef och civilförsvarsnämnd

skola ock sammanträda på kallelse

av endera av dem.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

träder i tillämpning, samt för tiden

därefter nytt förordnande av ordföförande

meddelas och ledamöter nyväljas

i den ordning, som är stadgad

för det fall, att nämnd tillsättes första

gången.

Underlåter kommun att utse ledamot,

äger länsstyrelsen utse sådan i

kommuns ställe.

2 mom. För ordförande och envar

av ledamöterna i folkskyddsnämnden

skola finnas suppleanter. Yad i 1

mom. sägs örn ordförande och ledamöter

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande deras suppleanter.

Suppleanten för ordföranden skall

vara vice ordförande i nämnden.

23 §.

Till innehavare av uppdrag, som i

22 § sägs, utses inom folkskyddsdistriktet

boende svenska medborgare,

som fyllt tjugufem år och råda över

sig och sitt gods samt kunna antagas

vilja främja folkskyddets verksamhet.

Därvid böra i första hand utses personer,

vilka hava praktisk erfarenhet

i folkskyddsfrågor eller därmed sammanhängande

spörsmål.

Landshövding, landssekreterare,

landskamrerare, länsassessor, försvarsområdesbefälhavare

och civilskyddsehef

må icke innehava dylikt

uppdrag.

24 §.

1 mom. Ej må annan avsäga sig

uppdrag att vara ordförande, ledamot

eller suppleant i folkskvddsnämnd än:

a) den som uppnått sextio års

ålder;

b) den som eljest uppgiver hinder,

vilket godkännes av uppdragsgivaren;

eller

c) den som de senaste fyra åren

tjänstgjort såsom ordförande eller

ledamot i folkskyddsnämnd.

2 mom. Förordnande som ordförande

eller ordförandes suppleant i

folkskyddsnämnd må av länsstyrelsen

återkallas, när skäl därtill äro.

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Hernortsförsvarssakkunnigas förslag: Givilförsvarsutredningens förslag:

25 §.

1 mom. Folkskyddsnämncl sammanträder

så ofta ordföranden finner det

nödigt eller folkskyddschefen det

begär, ävensom då länsstyrelsen,

försvarsområdesbefälha varén, civilskyddschefen,

i folkskyddsdistriktet

belt eller delvis ingående kommun

eller minst halva antalet av nämndens

ledamöter för uppgivet ändamål det

äskar.

2 mom. Ärende må ej av folkskyddsnämnden

företagas till avgörande,

såvida icke ordföranden eller

hans suppleant och minst halva antalet

av ledamöterna eller deras suppleanter

äro tillstädes. I folkskyddsdistrikt,

som består av område från

mer än en kommun, må folkskyddsnämnden

ej besluta i ärende, vilket

huvudsakligen rör viss kommun, utan

att minst en ledamot för denna kommun

eller suppleant för sådan ledamot

är tillstädes.

Inom folkskyddsnämnden äger envar

i beslut deltande en röst. Vid omröstning

bestämmes utgången genom

enkel pluralitet av de avgivna rösterna,

där ej enligt stadgande i förbundsordning

eller avtal, som i 19 § sägs,

för visst beslut eller visst slag av beslut

fordras annan röstövervikt.

Infinna sig efter kallelse icke så

många ledamöter eller suppleanter,

att nämnden är beslutför, äga de närvarande

det oaktat fatta beslut i trängande

ärenden.

Råder inom folkskyddsdistrikt högsta

folksltyddsberedskap och kan det

dröjsmål, som föranledes av nämndens

sammankallande, medföra synnerlig

olägenhet, må ordföranden besluta

å nämndens vägnar.

3 mom. Omröstning till beslut sker

öppet, där ej vid val eller tillsättande

av tjänst sluten omröstning äskas.

Äro i fråga, som avgöres genom enkel

röstpluralitet, rösterna å båda sidor

lika delade, skiljer lotten vid sluten

omröstning, men gäller eljest den mening,

ordföranden biträder.

s. 282 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

282 Kungl. Maj:ts -proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

4 mom. Yid folkskyddsnämndens

sammanträden skall föras protokoll,

vars riktighet granskas antingen genast

eller sist vid nästa sammanträde.

Nämnden äger uppdraga åt en eller

flera av sina ledamöter att jämte ordföranden

verkställa denna granskning.

Såvitt avser bestämmelserna örn civilförsvarsnämnd, vilka upptagits i

46 § departementsförslaget, hänvisas till avdelning VI. Där anfördes

bland annat, att stad och landskommun borde vara jämställda beträffande

rätten att uppdraga åt drätselkammare respektive kommunalnämnd att vara

civilförsvarsnämnd men att, örn staden eller landskommunen vore av viss

storleksordning tillsättandet av särskild civilförsvarsnämnd borde vara obligatoriskt

där ej länsstyrelsen medgåve undantag. Gränsen mellan större och

mindre kommuner har i departementsförslaget satts vid ett invånarantal av

5 000. Måhända bör emellertid grunden till vad sålunda föreslås något närmare

utvecklas.

Såsom civilförsvarsutredningen anfört skulle tillskapandet av en från

övriga kommunala organ fristående civilförsvarsnämnd i många fall innebära

en överorganisation. Av civilförsvarsutredningen har å andra sidan också betonats,

att det i större städer och större landskommuner med hänsyn till arbetsuppgifternas

omfattning och särart torde vara erforderligt att kommunen

tillsatte ett särskilt organ för ändamålet. Får kommunen själv fritt bestämma,

huruvida särskild civilförsvarsnämnd skall finnas eller ej, kan befaras

att åt drätselkammare respektive kommunalnämnd lämnas i uppdrag

att vara civilförsvarsnämnd jämväl inom kommuner, där civilförsvaret får

sådan omfattning att med hänsyn till dess intressen särskild nämnd är påkallad.

Att i dylika fall låta länsstyrelsen ingripa och mot kommunens vilja

påtvinga den särskild nämnd, skulle skapa en psykologiskt oförmånlig utgångspunkt

för samarbetet mellan nämnden och civilförsvar smyndigheterna.

Det synes mig då bättre med en i själva lagen fastslagen regel, även örn densamma

givetvis måste lida av en viss stelhet. Det torde dock mera sällan

förekomma, att kommuner med minst 5 000 invånare sakna tätbebyggelse och

därför kunna sägas icke vara i behov av särskild nämnd. Skulle emellertid

så vara förhållandet, bör möjlighet stå öppen för länsstyrelse att medgiva

befrielse från skyldigheten att utse särskild civilförsvarsnämnd även för kommun

med mer än 5 000 invånare.

Ytterligare en bestämmelse i departementsförslaget, vartill motsvarighet

saknas i civilförsvarsutredningens förslag, må anmärkas, nämligen föreskriften

att, om kommunalförbund bildats för handhavande av civilförsvaret,

förbundsdirektionen må utgöra civilförsvarsnämnd för i förbundet ingående

kommuner. Av ordalagen framgår, att det står kommunerna fritt att utse

civilförsvarsnämnd för varje särskild kommun. Därest kommunerna av praktiska

skäl så önska, har det emellertid synts icke böra förmenas dem att på

sätt som nämnts utvidga förbundsdirektionens befogenheter.

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

283

47

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

iö2 §.

Folkskyddsdistrikt äger erhålla full

ersättning av statsmedel för sina kostnader

på grund av 80 § för

a) avlöning och annan ersättning

för tjänstgöring under folkskyddsbeberedskap

till folkskyddschef och biträdande

folkskyddschef jämte ersättare

ävensom annan personal inom allmänna

folkskyddet; samt

b) inkvartering och andra till folkskyddets

verksamhet hörande åtgärder

av social natur, i vad angår personer

från annat folkskyddsdistrikt,

vilka till följd av utrymning stadigvarande

eller tillfälligt taga uppehåll

inom distriktet.

Under b) inbegripas jämväl, såvitt

avser där åsyftade ändamål, utgifter

för administration, avlöning och annan

ersättning till personal för tid,

när folkskyddsberedskap icke råder,

materiel, utrustning och andra förnödenheter

samt allmänna skyddsrum,

så ock andra uppehållsplatser för allmänna

folkskyddets personal.

103 §.

Folkskyddsdistrikt äger, i den mån

icke jämlikt 102 § högre ersättning utgår,

erhålla ersättning av statsmedel

med två tredjedelar av sina kostnader

på grund av 80 § för

a) avlöning och annan ersättning

till folkskyddschef och biträdande

folkskyddschef ävensom till den befälspersonal

i övrigt, som Konungen

bestämmer;

b) anskaffande av materiel, utrustning

och andra förnödenheter för allmänna

folkskyddets verksamhet;

c) inrättande och utrustande av allmänna

skyddsrum, så ock eljest av

ledningscentraler och andra uppehållsplatser

för allmänna folkskyddets

personal eller för personer, som omhändertagas

av folkskyddet; samt

d) understöd — kontant eller in

natura — som folkskyddet har att utgiva.

§.

Civilförsvarsutredningens förslag:

49 §.

1 mom. För kostnad, som kommun

fått vidkännas på grund av stadgandena

i 4!7 § 1 moni., äger kommunen

erhålla statsbidrag med kostnadens

hela belopp i vad avser

a) avlöning och annan ersättning —

enligt vad därom är särskilt föreskrivet

—- till civilförsvarschef och

ställföreträdare för denne, ävensom

under civilförsvarsberedskap till annan

personal inom civilförsvaret;

samt

b) inkvartering och andra till civilförsvaret

hörande åtgärder av social

natur, för såvitt icke Konungen, där

verksamheten uppenbarligen avser

allenast civilförsvarsområdets egna invånare,

förordnar, att statsbidrag skall

utgå med allenast två tredjedelar av

kostnadens belopp.

Yad i detta moment stadgas skall

icke gälla kostnader av den beskaffenhet,

som avses i 2 mom. a), b) och d).

2 mom. För kostnad, som kommun

i andra hänseenden än i 1 mom. a)

och b) sägs fått vidkännas på grund

av stadgandena i 47 § 1 morn., äger

kommunen erhålla statsbidrag med

två tredjedelar av kostnadens belopp,

dock att statsbidrag icke utgår för

kostnad för

a) avlöning, som jämlikt stadgandet

i 22 § utbetalas till hos kommunen

anställd personal för tjänstgöring i

civilförsvaret;

b) anskaffande av materiel, utrustning

och annan egendom, som kommunen

ställt till förfogande, i den mån

densamma anskaffats eller kan förväntas

komma att huvudsakligen användas

för annat ändamål än för civilförsvaret;
c)

civilförsvarets administration;

d) vård, underhåll, förvaring och

kontroll av materiel, utrustning och

annan egendom;

e) andra rese- och traktamentsersättningar

än sådana, vilka avse deltagande

i utbildningskurs, som för flera

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Föredra
ganden.

Hemortsförsvar ssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredningens förslag:

civilförsvarsområden anordnas av centralmyndigheten

eller länsstyrelsen

eller på dessa myndigheters föranstaltande;

samt

f) lokaler för annan utbildning än

sådan, som anordnas av centralmyndigheten

eller länsstyrelsen.

Frågan om utformningen av de närmare reglerna rörande kostnadsfördelningen

mellan stat och kommun har behandlats under avdelning VI.

Beträffande förhållandet mellan organisationsplanen och kommunernas

rätt till gottgörelse av staten anför civiltörsvarsutredningen:

Hänvisningarna till 47 § 1 mom. i ingresserna till de båda momenten

i denna paragraf innebära, att statsbidrag till kommun för kostnader för allmänna

civilförsvaret utgår allenast i den mån kommunen jämlikt 47 § 1 mom.

varit skyldig vidkännas kostnaderna, d. v. s. kostnaderna skola ha avsett

åtgärder och anordningar, som äro upptagna i fastställd organisationsplan.

För andra kostnader utgår icke statsbidrag (ett stadgande av motsvarande

innebörd är i hemortsförsvarssakkunnigas förslag intaget i 104 §). En organisationsplan

kan fastställas villkorligt i visst avseende. Detta innebär, att

planen till den del den fastställts villkorligt ej blir bindande för kommunen,

förrän fastställelsen blivit definitiv; kommunen blir med andra ord icke

skyldig att dessförinnan vidtaga i denna del avsedda åtgärder och anordningar.

Härav följer emellertid icke, att kommun, som vidtagit dessa anordningar

och åtgärder innan skyldighet därtill inträtt, skulle bliva berövad sin

rätt till statsbidrag utan blott att statsbidraget icke utbetalas förrän den definitiva

fastställelsen skett.

Jag bar ansett förevarande paragraf böra undergå en formell omredigering,

främst i syfte att framhäva huvudregeln, att statsbidrag skall utgå med två

tredjedelar. I visst hänseende har saklig ändring vidtagits. Sålunda kommer

enligt departementsförslaget — i motsats till vad som föreslagits av civilför

svarsutredningen — gottgörelse av statsmedel icke att utgå för de i 2 mom. e)

och f) angivna ändamålen, även örn kostnaderna avse inkvartering eller därmed

sammanhängande åtgärder av social natur, t. ex. utbildningslokaler för

socialtjänstpersonal. De kostnader, örn vilka härutinnan kan vara fråga, torde

vara förhållandevis obetydliga, och det skulle i tillämpningen medföra svårigheter

att särskilja dem från vissa andra kostnader, vilka skola fördelas mellan

stat och kommun enligt huvudregeln.

48 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

104 §.

Kostnadsersättning jämlikt 102 och

103 §§ må utgå, endast i den mån

kostnaden har stöd i fastställd organisationsplan

eller tillämpningsföreskrifter

för sådan plan eller andra ut
-

Civilförsvarsutredningens förslag:

50 §.

B ef innes kostnad, för vilken statsbidrag

sökes, med hänsyn till föreliggande

omständigheter oskälig, må

statsbidraget beräknas allenast efter

skäligt belopp.

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 268.

285

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

över denna lag vederbörligen meddelade

bestämmelser samt kostnadens

belopp i och för sig med hänsyn till

föreliggande omständigheter ej finnes

oskäligt.

105 §.

Ersättning, som må utgå på grund

av bestämmelserna i 102—104 §§, fastställes

för det senast förflutna kalenderåret

av riksfolkskyddschefen.

Till folkskyddsdistrikt må utgå förskott

å sådan ersättning i enlighet

med de närmare föreskrifter, Konungen

därom meddelar.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

51 §.

Statsbidrag enligt 49 och 50 §§

fastställes för det senast förflutna

kalenderåret av länsstyrelsen, där ej

Konungen annorlunda förordnar.

Länsstyrelsen äger att till kommun

utgiva förskott å sådant statsbidrag i

enlighet med de närmare föreskrifter

Konungen därom meddelar.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i gällande lagstiftning.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra, att det syntes lämpligt, att

de ersättningar av statsmedel, som enligt vad nu sagts skulle utgå, till beloppet

fastställdes i efterhand, sedan utgifterna gjorts, alltså beräknades på

de faktiska kostnaderna. Emellertid vore det givet, att särskilt mindre folkskyddsdistrikt

kunde ha svårigheter att anskaffa likvida medel till mötande

av alla kostnader för folkskyddsväsendet. Möjlighet till erhållande av förskott

å ersättning borde därför föreligga för folkskyddsdistrikten. Generella

regler härom torde böra meddelas av Kungl. Maj:t.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag anför

Sveriges industriförbund.

Enligt 104 § förutsättes för kommuns rätt till statsbidrag, att av kommunen

erlagd kostnad har stöd i fastställd organisationsplan eller tillämpningsföreskrifter

för sådan plan eller andra bestämmelser samt att kostnadens belopp

icke finnes oskäligt. I 105 § stadgas vidare, att statsbidraget fastställes

årligen i efterskott. Med dessa bestämmelser torde knappast kunna undgås,

att möjlighet att erhålla statsbidrag ofta kommer att te sig ganska osäker

för kommunerna och att detta menligt inverkar på deras beredvillighet att

ikläda sig kostnader för folkskyddet. Visserligen lämnar 106 § möjlighet för

kommun att i särskilda fall erhålla högre statsbidrag än det i allmänhet stadgade,

men det synes önskvärt, att kommunerna därutöver beredas möjlighet att

i förväg förvissa sig om, huruvida en viss tillämnad utgift för folkskyddet klav

den beskaffenhet, att statsbidrag enligt därom gällande bestämmelser

kommer att beviljas.

Civilförsvar sutredningen anför:

Vad angår fastställandet av ifrågakommande statsbidrag skulle detta enligt

hemortsförsvarssakkunnigas förslag ankomma på riksfolkskyddschefen. Utredningen

håller däremot före, att denna befogenhet bör tillkomma länsstyrelserna.

Visserligen kommer härigenom ej att vinnas lika stora garantier för

en enhetlig tillämpning av grunderna för kostnadsfördelningen som örn fastställelseprövningen

komme att åvila centralmyndigheten. Å andra sidan torde

denna tillämpning, för vilken givetvis i mån av behov skall utfärdas anvisningar

av centralmyndigheten, ej möta större svårigheter än behandlingen av

flera andra statsbidragsärenden, som handläggas av länsstyrelserna, i syn
-

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

nerhet som länsstyrelserna föreslås komma att förses med större expertis på

detta område än som för närvarande i allmänhet torde förefinnas. Sakgranskningen

bör nämligen enligt utredningens mening ske inom länsstyrelsens försvarsavdelning,

medan landskontoret endast bör ombesörja ifrågakommande

utbetalningar. För övrigt torde vid bedömandet av huruvida statsbidrag skall

utgå och storleken av ett eventuellt statsbidrag den kännedom örn de lokala

förhållandena, som länsstyrelserna besitta, i många fall ha stor betydelse.

Oavsett vad nu sagts förmenar utredningen, att en till centralmyndigheten förlagd

prövning skulle i alltför hög grad betunga denna myndighet. Under

krig torde en dylik ordning överhuvudtaget icke kunna upprätthållas.

Utredningen har emellertid såsom av paragrafens lydelse framgår, velat

lämna den möjligheten öppen att annan myndighet skall kunna efter Kungl.

Maj:ts förordnande ombesörja fastställelseprövningen. Utredningen har därvid

närmast haft i tanke, att prövningen av statsbidrag för kostnader för

allmänna skyddsrum kan ifrågasättas åtminstone tills vidare böra ankomma

på centralmyndigheten huvudsakligen på den grunden, att den tekniska

expertis, som står till länsstyrelsernas förfogande, måhända ej kan förutsättas

redan vid civilförsvarslagens ikraftträdande ha förvärvat erforderlig

speciell sakkunskap.

I yttrande över civiltörsvarsutredningens förslag framhåller

luftsicyddschefen i Göteborg, att det vore ett bestämt önskemål, att bindande

förhandsbesked örn statsbidrag kunde lämnas; avsaknaden av bestämmelser

härom vore säkerligen en av de främsta anledningarna till att utbyggandet

av luftskyddet i stora delar av landet fördröjts och alltjämt icke slutförts.

Föredra- Förevarande paragraf innefattar en sammanarbetning av 50 och 51 §§ i

gauden. civilförsvarsutredningens förslag, varvid förutom vissa ändringar av redaktionell

natur bestämmelse införts därom, att ansökan om statsbidrag för kostnader

under visst kalenderår skall göras före utgången av nästa kalenderår.

Kungl. Maj:t bör dock äga rätt att medgiva prövning av senare inkommen

ansökan.

Vad angår frågan örn förhandsbesked rörande statsbidrag må framhållas,

att det torde vara nödvändigt att så snart som möjligt efter civilförsvarslagens

ikraftträdande direktiv centralt utfärdas rörande organisationsplanernas utformning.

Av dessa direktiv, som böra tjäna till ledning för civilförsvarscheferna

vid deras upprättande av förslag till organisationsplaner, torde även

böra i stora drag framgå, i vilken utsträckning statsbidrag kan påräknas.

49 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

106 §. 52 §.

Där särskilda omständigheter det Där särskilda omständigheter det

föranleda, ''äger Konungen medgiva, föranleda, äger Konungen medgiva,

att folkskyddsdistrikt må erhålla er- att kommun må erhålla statsbidrag

sättning av statsmedel för sina kost- för sina kostnader för allmänna civilnader

på grund av 80 § jämväl i försvaret jämväl i andra fall eller

andra fall eller med högre belopp, än med högre belopp än förut stadgats.

som stadgas i 102—104 §§.

Föredra- Beträffande denna paragraf hänvisas till avdelning VI.

ganden.

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Majlis proposition nr 268.

50

H emortsför svar ssakkunnigas förslag:

107 §.

Om personal och materiel, tillhörande

allmänt folkskydd, med stöd

av 10 § tagits i anspråk för uppgifter,

som icke avse det egna folkskyddsdistriktet,

är detta berättigat till

skälig ersättning av statsmedel för

kostnad eller skada, som därigenom

åsamkats distriktet. Motsvarande rätt

till ersättning av statsmedel tillkommer

jämväl kommun eller municipalsamhälle,

som jämlikt 82 eller 83 §

har att avlöna personalen eller tillhandahållit

materielen.

108 §.

Har i annat fall, än i 107 § första

stycket sägs, för allmänt folkskydd

ianspråktagen materiel eller utrustning

lidit skada eller avsevärd försämring

till följd av fientlig verksamhet,

skall skälig ersättning av statsmedel

utgå därför.

lil §.

Anspråk på ersättning av statsmedel

jämlikt 107—110 §§ prövas i den

ordning, som är stadgad beträffande

rekvisition för krigsmaktens behov.

§.

Civilförsvarsutredningens förslag:

53 §.

1 mom. Har hos kommun anställd

personal, tillhörande allmänt civilförsvar,

under civilförsvarsberedskap

jämlikt 9 § tagits i anspråk för tjänstgöring

utom civilförsvarsområdet,

äger kommunen att av statsmedel erhålla

skälig ersättning för avlöningsförmåner,

som kommunen på grund

av stadgandet i 22 § utgivit till personalen

för denna tjänstgöring.

2 mom. Därest till allmänt civilförsvar

hörande materiel eller annan

egendom under civilförsvarsberedskap

jämlikt 9 § tagits i anspråk för uppgifter

utom civilförsvarsområdet och

därunder förbrukats eller skadats,

äger kommun, som anskaffat materielen

eller egendomen, att av statsmedel

erhålla skälig ersättning.

Har i annat fall än i första stycket

sägs till allmänt civilförsvar hörande

materiel eller annan egendom skadats

och har skadan vållats av fientlig

verksamhet, skall ock till kommun,

som anskaffat materielen, utgå skälig

ersättning av statsmedel.

3 mom. Ersättning, som avses i

denna paragraf, bestämmes av länsstyrelsen

i det län, där den ersättningsberättigade

kommunen är belägen.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet

Hernö rtsför svar ssakkunniga anföra:

nu gällande lagstiftning.

t ii im,iV ,-r^x M11 5i mant folkskydd åläggas tjänstgöring utom det egna

imkskyddsdistnktet. Härigenom uppkomma givetvis i många fall kostnader

or nämnda distrikt, såsom för avlöning till personal samt för drivmedel

och annan förbrukningsmateriel. Folkskyddsdistriktet kan även lida direkt

statia genom dylikt åläggande, exempelvis genom att materiel förstöres

Het synes uppenbart, att folkskyddsdistriktet bör ha rätt till ersättning

tor sådan kostnad och skada. Tankbart vore, att ersättningen skulle lik

aX det folkskyddsdistrikt, till vilket hjälpen lämnats. Med hänsyn till

att dylik hjälpverksamhet bedrives i det totala försvarets intresse och det

ofta kan vara en ren tillfällighet, örn erforderlig förstärkning sker på detta

satt eller genom ett statligt folkskyddsförband, anse dock de sakkunniga det

riktigare, att ersättningen utgives av statsmedel. Härigenom torde även föriarandet

vid ersättningens bestämmande bliva enklare.

Aven örn för allmänt folkskydd ianspråktagen materiel eller utrustning

“■rivandes inom det egna folkskyddsdistriktet och därvid lider skada eller av

sevard försämring till följd av fientlig verksamhet, bör skälig ersättning av

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Majrts proposition nr 268.

statsmedel utgå därför. Rätt till ersättning föreligger givetvis såväl för folk

skyddsdistrikt som för annat kommunalt eller enskilt rättssubjekt, vilket

åsamkats förlust, varom bär är fråga.

Civilförsvarsutredningen anför:

2 mom. andra stycket motsvarar 108 § i hemortsförsvarssakkunnigas förslag.

I motiveringen till sistnämnda paragraf anförde hemortsförsvarssakkunniga,

att rätt till ersättning givetvis förelåge jämväl för enskilt rättssubjekt,

vilket åsamkats förlust, varom i paragrafen vore fråga. Utredningen

anser emellertid, att frågor örn statsbidrag för kostnader för allmänna civilförsvaret

bör vara en sak uteslutande mellan statsverket och vederbörande

kommun. Om enskild ställt egendom till allmänna civilförsvarets förfogande

med nyttjanderätt, bör alltså den enskilde vända sig till kommunen för att

få ersättning för skada som vållats egendomen — vid jämförelse med 85 §

andra stycket framgår, att överenskommelse härom ej behöver ha träffats i

förväg för att ersättning skall lämnas. Kommunen äger därefter i fall som

avses i denna paragraf erhålla ersättning av statsmedel för vad den sålunda

utgivit till den enskilde i den man sådan ersättning skäligen bör utgå.

Utredningen har ansett, att ersättning enligt denna paragraf bör utgå

allenast under civilförsvarsberedskap och icke då fråga är örn ett ianspråktagande

allenast för fredsmässiga övningar.

I 3 mom. stadgas, att ersättning, varom i denna paragraf sägs, skall bestämmas

av länsstyrelsen i det län, där den ersättningsberättigade kommunen

är belägen. Enligt hemortsförsvarssakkunnigas förslag — lil § — skulle

motsvarande ersättning bestämmas i den ordning, som är stadgad beträffande

rekvisition för krigsmaktens behov. Utredningen anser det emellertid

lämpligare, att alla ersättningsfrågor mellan staten och kommunen ifråga

örn allmänna civilförsvaret regleras av länsstyrelserna.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag förklarar

sig länsstyrelsen i Jämtlands län anse, ersättning jämlikt denna paragraf böra

fastställas av allmän lokal värderingsnämnd.

Föredra
ganden.

I förevarande paragraf har i förhållande till civilförsvarsutredningens förslag

den ändringen vidtagits, att de båda styckena i 2 mom. sammanslagits.

I samband härmed har den modifikationen gjorts, att gottgörelse utgår endast

för skadad materiel eller annan egendom, däremot icke för förbrukad

egendom, t. ex. bensin. Jag anser vidare gottgörelse böra utgå endast vid

avsevärd skada. Genom dessa ändringar undvikes, att de statliga myndigheterna

belastas med prövning av ersättningsanspråk på grund av allenast

smärre egendomsförluster.

Liksom civilförsvarsutredningen anser jag länsstyrelsen böra bestämma

gottgörelse varom här är fråga. Erfordras särskild sakkunskap vid bedömande

av dylikt spörsmål, bör länsstyrelsen kunna inhämta yttrande från

vederbörande allmänna lokala värderingsnämnd eller annan sakkunnig myndighet.

51 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

83 §.

Yad i 82 § stadgas örn kommun

äger motsvarande tillämpning å municipalsamhälle,

för så vitt Konungen

ej annorlunda förordnar.

Civilförsvarsutredningens förslag:

55 §.

Ingår municipalsamhälle eller del

därav i civilförsvarsområde skola

följande särskilda bestämmelser gälla.

1. Yad i 47 § 2 mom. stadgas skall

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 268.

289

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

112 §.

Finnes inom folkskyddsdistrikt

municipalsamhälle eller del därav,

äger länsstyrelsen förordna, att distriktet

jämlikt denna lag åvilande

kostnader för viss åtgärd, som uteslutande

eller till övervägande del

kommer invånare inom municipalsamhället

till godo, skola, i den mån

de icke täckas av ersättning av statsmedel,

som utgå för kostnaderna i

fråga, helt eller till viss del återgäldas

distriktet av municipalsamhället.

Civilförsvarsutredningens förslag:

äga motsvarande tillämpning å municipalsamhället.

2. Municipalsamhället är skyldigt

att till förfogande för allmänna civilförsvaret

inom området ställa materiel,

utrustning eller annan egendom, vilken

är behövlig för civilförsvaret, och

vilken tillhör eller innehaves av

municipalsamhället.

3. Municipalsamhället äger enahanda

rätt till ersättning av statsmedel

som beträffande kommun stadgas

i 53 §.

4. Länsstyrelsen äger förordna, att

kommuns kostnad för viss kornmunnen

enligt denna lag åvilande åtgärd,

som uteslutande eller till övervägande

del kommer invånare inom municipalsamhället

till godo, skall i den mån

den icke täckes av statsbidrag, helt

eller till viss del återgäldas kommunen

av municipalsamhället, och

skall i sådant fall vid tillämpningen

av 54 § hänsyn tagas jämväl till nu

avsedd ersättningsskyldighet.

5. Länsstyrelsen äger förordna, att

sådan skyldighet, som i 47 § 1 mom.

första stycket avses, skall beträffande

viss del av allmänna civilförsvarets

verksamhet ankomma på municipalsamhället;

och skall i sådant fall i

fråga örn statsbidrag och fördelning

av kostnader beträffande municipalsamhället

gälla vad förut i detta

kapitel stadgats beträffande kommun,

varjämte stadgandena i 48 § skola

äga motsvarande tillämpning å municipalsamhället

och municipalnämnden.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under avdelning

Yl.

Föredra
ganden.

52-54 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

84 §.

Ägare av anläggning eller byggnad,

för vilken verkskydd skall vara organiserat,

är, i den mån ej annat följer

av 81 §, pliktig

a) att anskaffa, förvara och under
-

Civilför svar sutredningens förslag:

56 §.

Ägare av anläggning eller byggnad,

för vilken verkskydd skall vara organiserat,

är pliktig

a) att verkställa erforderlig planläggning

av verkskyddet:

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268.

692 44 19

s. 290 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

290 Kungl. Maj:ts

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

hålla materiel, utrustning och andra

förnödenheter, som erfordras för verkskyddets

verksamhet;

b) att i mån av behov inrätta, utrusta

och underhålla ledningscentral

och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen;
c)

att enligt bestämmelser, som

Konungen därom utfärdar, sörja för

att ekonomiska och materiella betingelser

för utbildning av verkskyddspersonalen

äro för handen; samt

d) att i övrigt vidtaga de särskilda

anordningar och åtgärder, som äro

erforderliga för verkskyddets verksamhet.

93 §.

Arbetsgivare är pliktig att, enligt

vad därom är särskilt föreskrivet, utgiva

ersättning till i hans tjänst anställda

för tjänstgöring i verkskydd,

som är organiserat för anläggning

eller byggnad, vilken helt eller delvis

innehaves av arbetsgivaren.

proposition nr 268.

Civilförsvar sutredning ens f örslag:

b) att anskaffa, förvara och underhålla

materiel, utrustning och andra

förnödenheter, som erfordras för verkskyddets

verksamhet;

c) att i mån av behov inrätta, utrusta

och underhålla ledningscentral

och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen;
d)

att enligt bestämmelser, som

Konungen därom utfärdar, sörja för

utbildning av verkskyddspersonalen;

samt

e) att i övrigt vidtaga de särskilda

anordningar och åtgärder, som äro

erforderliga för verkskyddets verksamhet.

57 §.

Arbetsgivare är pliktig att utgiva

ersättning till i hans tjänst anställda

för tjänstgöring i verkskydd, som är

organiserat för anläggning eller byggnad,

vilken helt eller delvis innehaves

av arbetsgivaren.

85 §.

Ägare av byggnad, för vilken hemskydd

skall vara organiserat, är, i den

mån ej annat följer av 81 §, pliktig att

anskaffa, förvara och underhålla materiel

och utrustning, som erfordras för

hemskyddets verksamhet.

58 §.

Ägare av byggnad, för vilken hemskydd

skall vara organiserat, är pliktig

att anskaffa, förvara och underhålla

materiel och utrustning, som

erfordras för hemskvddets verksamhet.

86 §.

Är anläggning eller byggnad i sin

helhet upplåten åt någon, som ej är

ägare därtill, och avser upplåtelsen en

tid av minst ett år, skall vad i 84 och

85 §§ stadgas örn ägare i stället gälla

innehavaren.

59 §.

Är anläggning eller byggnad i sin

helhet upplåten till någon med nyttjanderätt,

skall vad i 56 § a), b) och

d) samt 58 § stadgas örn ägare i stället

gälla nyttjanderättshavaren, där ej

länsstyrelsen för visst fall annorlunda

förordnar.

Utöver vad som anförts under avdelning VII må följande framhållas.

För vinnande av större överskådlighet har jag låtit kapitlet örn fastighetsägares

m. fl. skyldigheter i civilförsvarsutredningens förslag undergå en omarbetning

av huvudsakligen formell natur. Därvid ha bestämmelserna sammanförts

under följande särskilda underrubriker, nämligen hemskydd och verkskydd,

skyddsrum och andra anordningar, utrymning, undanförsel och förstöring

samt gemensamma bestämmelser.

s. 291 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 291

I 54 § ha vissa sakliga ändringar vidtagits. Sålunda har det ansetts lämpligast,

att den som med nyttjanderätt innehar hel anläggning eller byggnad

skall i princip helt träda i ägarens ställe i fråga örn upprätthållandet av verkskydd

eller hemskydd, som skall finnas för byggnaden, dock endast örn nyttjanderättsavtalet

avser minst två år. Skulle därvid i särskilt fall anses skäligt,

att ägaren skall i stället svara för viss anordning eller åtgärd har länsstyrelsen

möjlighet att förordna därom. — Avser nyttjanderätten kortare tid än två år,

kan det knappast vara skäligt att ålägga nyttjanderättshavaren ansvaret för

anskaffning av materiel eller för vidtagande av särskilda anordningar. Däremot

bör han lämpligen vara skyldig att vårda hemskyddets eller verkskyddets

materiel liksom även, vad angår verkskydd, att planlägga detsamma samt att

sörja för utbildning och övning av verkskyddspersonal.

55

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

114 §.

Har gemensamt verkskydd eller

hemskydd organiserats eller gemensamt

skyddsrum anordnats för två

eller flera anläggningar eller byggnader

med olika ägare, skola härav betingade,

ägarna jämlikt 84, 85 eller 87

§ åvilande kostnader fördelas mellan

dem efter ty skäligt finnes, varvid

särskild hänsyn bör tågås till anläggningarnas

eller byggnadernas storlek

och betydelse ävensom antalet av de

personer, som bo eller vanligen vistas

i anläggningarna eller byggnaderna.

Kan överenskommelse icke träffas, ankommer

tvistens avgörande på länsstyrelsen.

Vad i första stycket sägs om ägare,

skall, såvitt angår verkskydd eller

hemskydd, äga motsvarande tillämpning

beträffande innehavare, som avses

i 86 §.

§•

Civilförsvar sutredningens förslag:

77 §.

Har gemensamt verkskydd eller

hemskydd organiserats eller gemensamt

skyddsrum anordnats för anläggningar

eller byggnader med

olika ägare, eller hava källarmursgenombrott

anordnats för sammanhängande

bebyggelse, i vilken ingå byggnader

med olika ägare, äger länsstyrelsen,

där överenskommelse ej träffas,

bestämma de grunder, efter vilka

kostnaden skall fördelas. Härvid skall

särskild hänsyn tagas till anläggningarnas

eller byggnadernas storlek och

betydelse ävensom till antalet personer,

som bo eller vanligen vistas i anläggningarna

eller byggnaderna.

Vad i första stycket sägs örn ägare

skall, såvitt angår verkskydd eller

hemskydd, äga motsvarande tillämpning

beträffande innehavare, som avses

i 59 §.

Såsom antytts under avdelning VII bör länsstyrelsen äga, där överenskommelse

ej kan träffas, meddela förordnande örn inrättande av gemensamma hemskydd

och verkskydd. Bestämmelse härom synes lämpligen kunna intagas i

förevarande paragraf, som jämväl, i enlighet med kommittéförslagen, stadgar,

att länsstyrelsen äger bestämma de grunder, enligt vilka kostnaden skall fördelas.

56 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

107 § andra stycket.

Har personal och materiel, tillhörande

verkskydd, med stöd av 10 §

Civilförsvar sutredningens förslag:

73 §.

Har verkskydd under civilförsvarsberedskap

jämlikt 9 § tagits i anspråk

Föredra
ganden.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Föredra
ganden.

Civilförsvarsutredningens förslag:

för uppgifter, som icke sammanhänga

med det omedelbara skyddet av den

eller de byggnader, för vilka verkskyddet

är avsett, skall vad i 53 § 1

mom. och 2 mom. första stycket stadgas

örn rätt för kommun att i där angivna

hänseenden erhålla ersättning

av statsmedel äga motsvarande tilllämpning

beträffande den som jämlikt

57 § utgivit avlöning tili verkskyddets

personal eller som tillhandahållit till

verkskyddet hörande materiel eller

annan egendom.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i gällande lagstiftning.

Hemortsförsvarssakkunniga framhålla, att det kunde ifrågasättas, att

ersättningen skulle utgå av vederbörande folkskyddsdistrikts medel. De sakkunniga

hade emellertid ansett skäligt, att staten borde träda emellan. Rätt

till ersättning borde föreligga icke blott för den, som hade att svara för verkskvddets

upprätthållande, utan även för arbetsgivare, som hade att utgiva avlöning

till verkskyddspersonalen.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag framhåller

luftskyddsinspéktionen, att då det torde kunna förväntas, att även hemskyddspersonalen

— särskilt blockgrupperna — komme att tagas i anspråk för

uppgifter utom respektive hemskydd och block, här ifrågavarande bestämmelser

borde så avfattas, att de jämväl reglerade de ersättningsanspråk, som för

sådana fall kunde uppstå. Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter, om icke paragrafens

avfattning medgåve den tolkningen att ersättning kunde utgå även för skador

som exempelvis vid flyganfall förorsakats anläggning, vars verkskydd disponerats

på annat håll och därför icke kunnat skydda den egna anläggningen,

vilket dock icke torde vara avsikten.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag framhåller

svenska arbetsgivareföreningen, att uttrycket »avlöning» borde utbytas mot

ordet »ersättning» som närmare korresponderande med uttryckssättet i 57 §

och dessutom mera motsvarande den gratifikationskaraktär, som beloppen

egentligen hade.

Förevarande paragraf har undergått viss redaktionell omarbetning.

Bestämmelsen är alltjämt inskränkt till verkskydden. Jag har därvid förutsatt,

att blockgrupperna skola anses tillhöra allmänna civilförsvaret. Hemskvddspersonalen

har icke rätt till avlöning, varför i sådant hänseende ersättning

av statsmedel icke kan ifrågakomma. Kvar står då ersättning för förbrukning

av och skada å egentlig hemskyddsmateriel. Då det emellertid här närmast

blir fråga örn ömsesidig hjälp i grannskapsförhållanden — några större

förflyttningar av hemskydd kunna icke gärna ifrågakomma — har jag ansett

något behov av särskilda ersättningsbestämmelser icke föreligga.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

tagits i anspråk för uppgifter utom

anläggning eller byggnad, för vilken

verkskyddet är upprättat, äro anläggningens

eller byggnadens ägare och i

förekommande fall dess innehavare

berättigade till skälig ersättning av

statsmedel för kostnad eller skada,

som därigenom åsamkats dem.

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. May.ts proposition nr 268.

Den av vattenfallsstyrelsen mot hemortsförsvarssakkunnigas förslag gjorda

anmärkningen har beaktats vid avfattningen av paragrafen i departementsförslaget.

57 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

91 §.

Den, som driver industriell verksamhet

av väsentlig betydelse för försvaret

eller folkförsörjningen eller

eljest för det allmänna, är skyldig att

genomföra sådana skydds- och reservanordningar

för säkerställande av

driften under folkskyddsberedskap,

som med hänsyn till faran för fientliga

anfall kunna anses påkallade och

skäliga. I den mån driften är avsedd

att i största möjliga utsträckning fortgå,

även då platsen för verksamhetens

bedrivande omedelbart hotas av fientligt

anfall, skall särskilt iakttagas, att

härav betingade skyddsanordningar

för den vid rörelsen anställda personalen

bliva vidtagna.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

67 §.

Den som driver industriell eller

annan verksamhet av väsentlig betydelse

för försvaret eller folkförsörjningen

eller eljest för det allmänna,

är skyldig att genomföra sådana

skydds- och reservanordningar för

säkerställande av driften ävensom till

förhindrande av skada å egendom

under civilförsvar sberedskap, vilka

med hänsyn till faran för fientliga anfall

skäligen kunna anses påkallade.

I den mån driften är avsedd att i

största möjliga utsträckning fortgå

även då platsen för verksamhetens

bedrivande omedelbart hotas av fientligt

anfall, skall därjämte iakttagas,

att härav betingade särskilda skyddsanordningar

för den vid rörelsen anställda

personalen bliva vidtagna.

Den som driver verksamhet, som i

första stycket avses, är ock skyldig att

enligt de närmare föreskrifter centralmyndigheten

utfärdar vidtaga de förberedande

åtgärder, som erfordras för

verksamhetens förflyttning till annan

ort.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under avdelning

VII. Därutöver må framhållas, att paragrafen överarbetats även ur

formell synpunkt. Det har ansetts lämpligt, att de i paragrafen omförmälda

skyldigheterna skola inträda först efter åläggande av länsstyrelsen. Det torde

nämligen understundom vara svårt för den enskilde att avgöra, örn hans verksamhet

är av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen.

Någon motsvarighet till 67 § andra stycket civilförsvarsutredningens förslag

har icke upptagits i departementsförslaget, enär förflyttning av industriell

verksamhet jämlikt 40 § sistnämnda förslag är att anse såsom undanförsel.

58 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

89 §.

Ägare eller innehavare av byggnad,

som användes till bostad, så ock per
-

Civilför svar sutredning ens förslag:

65 §.

Ägare eller innehavare av byggnad,

som användes till bostad, så ock per
-

Föredra
frandén.

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

son, vilken i fråga om tillsyn å byggnaden

företräder ägaren eller innehavaren

är pliktig att tillhandagå folkskyddsohefen

eller annan, som verkställer

inskrivning i folkskyddet, med

införskaffande av upplysningar rörande

de inom byggnaden boende, att

till dessa förmedla ålägganden och

andra meddelanden från folkskyddschefen

samt att lämna biträde vid uttagningen

av arbetskraft jämlikt 51 §.

Skyldigheter, som i första stycket

omförmälas, åvila jämväl arbetsgivare

i fråga om de i hans tjänst anställda.

Civilförsvar sutredning ens f örslag:

son, vilken i fråga örn tillsyn å byggnaden

företräder ägaren eller innehahavaren,

är pliktig att tillhandagå

civilförsvarschefen eller annan, som

verkställer inskrivning i civilförsvaret,

med införskaffande av upplysningar

rörande de inom byggnaden boende

samt att till dessa förmedla

ålägganden och andra meddelanden

från civilförsvarschefen.

Skyldigheter, som i första stycket

omförmälas, åvila jämväl arbetsgivare

i fråga örn de i hans tjänst anställda.

Enligt 11 § andra stycket luftskyddsförf ogan delagen äro ägare eller innehavare

av fastighet eller annan egendom, som upplåtits till bostäder, samt personer,

vilka i fråga om tillsyn å egendomen företräda ägaren eller innehavaren,

ävensom arbetsgivare skyldiga att lämna biträde vid uttagning av personal för

tillfälligt utförande av arbete för luftskyddet. Bestämmelsen har upptagits i

22 § 2 mom. i luftskyddsinspektionens förslag till ny luftskyddslag.

H emortsförsvarssakkunniga anföra:

De sakkunniga anse, att ifrågavarande bestämmelse bör utsträckas till att

gälla även dels medverkan vid inskrivning i folkskyddet genom införskaffande

av upplysningar rörande de i byggnaden boende dels ock förmedlande till dem

av ålägganden och andra meddelanden fran folkskyddschefen. En dylik utvidgning

av hithörande skyldigheter, vilken icke torde komma att bliva särskilt

betungande, är enligt de sakkunnigas mening påkallad för underlättande av

folkskyddsmyndigheternas arbete.

Föredra- Det har ansetts lämpligt att utsträcka den skyldighet att biträda med inganden.

förskaffande av upplysningar och vidarebefordrande av meddelanden, varom

stadgas i denna paragraf till att avse samtliga anläggningar eller byggnader,

vare sig de äro avsedda för bostadsändamål eller för annat ändamål. Det är

här fråga örn föga betungande skyldigheter, som emellertid kunna vara alster

betydelse, när civilförsvaret skall träda i verksamhet. Skyldigheten har

därför ansetts kunna erhålla förhållandevis vidsträckt omfattning.

Skyldigheten synes vidare böra avse icke blott arbetsgivare utan även den

som företräder honom, arbetsföreståndare eller liknande.

59-62 §§.

Hemort sförsvar ssakkunnigas förslag:

87 §.

Ägare av anläggning eller byggnad

är ytterligare pliktig

a) att inrätta, utrusta och underhålla

enskilt skyddsrum, som jämlikt

67 § skall finnas för anläggningen

eller byggnaden;

Civilförsvar sutredning ens förslag:

60 §.

Ägare av anläggning eller byggnad

är ytterligare pliktig

a) att inrätta, utrusta och underhålla

enskilt skyddsrum, som jämlikt

36 § skall finnas för anläggningen

eller byggnaden;

s. 295 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

295

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

b) att vidtaga sådana särskilda anordningar,

som utöver de i 80 § f)

omförmälda äro erforderliga för att

vid fientligt anfall varna dem, som

vistas i eller vid anläggningen eller

byggnaden;

c) att vidtaga nödiga anordningar

för anläggningens eller byggnadens

mörkläggning under folkskyddsberedskap;
d)

att, där det finnes vara av särskild

betydelse, att anläggningen eller

byggnaden maskeras, under folkskyddsberedskap

tåla eller vidtaga sådan

härför erforderlig åtgärd, som av

folkskyddsmyndighet anbefalles; samt

e) att i övrigt, när det av folkskyddsmyndighet

anbefalles i avseende

å anläggningen eller byggnaden

tåla eller vidtaga sådan åtgärd, vilken,

utan att för ägaren medföra större

olägenhet än som med hänsyn till omständigheterna

kan anses skäligt, innebär

tillgodoseende av ändamål,

som folkskyddet har att besörja.

Är anläggningen eller byggnaden

helt eller delvis upplåten till annan,

gäller vad under d) och e) stadgas

jämväl innehavaren. I fråga örn skyldighet,

som under c) sägs, är i dylikt

fall ägaren ansvarig för anskaffande

av mörkläggningsmateriel, medan innehavaren

svarar för materielens anbringande

och övriga åtgärder för

för mörkläggningen.

132 §.

Då särskilda skäl därtill föranleda,

äger länsstyrelsen på framställning av

folkskyddsmyndighet eller av någon,

som jämlikt denna lag är pliktig inrätta

skyddsrum, förordna, att allmänt

eller enskilt skyddsrum må inrättas å

område eller inom byggnad, som tillhör

eller innehaves av annan än den

för skyddsrummets inrättande ansvarige.

För skada eller intrång, som förorsakas

av åtgärd, som i första stycket

sägs, skall, där ej åtgärden medför allenast

ringa kostnad eller olägenhet,

skälig ersättning lämnas. Är fråga om

Civ ilförsvars utredningens förslag:

b) att vidtaga de särskilda anordningar,

som äro erforderliga för att

vid fientligt anfall varna dem, som

vistas i eller vid anläggningen eller

byggnaden;

c) att vidtaga nödiga anordningar

för anläggningens eller byggnadens

mörkläggning under civilförsvar sberedskap;

samt

d) att, där det finnes vara av särskild

betydelse, att anläggningen eller

byggnaden maskeras, under civilförsvar

sberedskap tåla eller vidtaga såhärför

erforderlig åtgärd, som av

civilförsvarsmyndighet anbefalles.

Är anläggningen eller byggnaden

helt eller delvis upplåten till annan,

gäller vad under d) stadgas jämväl

innehavaren. I fråga örn skyldighet,

som under c) sägs, är i dylikt fall

ägaren ansvarig för anskaffande oell

tillpassande av mörkläggningsmateriel

ävensom för anskaffande och uppsättande

av anordningar för dess anbringande,

medan innehavaren svarar för

materielens anbringande och övriga

åtgärder för mörkläggningen.

Ägare av byggnad, för vilken källarmursgenombrott

jämlikt 45 § skall

finnas, är dock skyldig vidtaga sådan

anordning.

61 g.

Vill någon, som det åligger att inrätta

skyddsrum, inrätta skyddsrummet

inom anläggning, byggnad eller

område, som icke tillhör honom, och

finnas särskilda skäl därtill, äro anläggningens,

byggnadens eller områdets

ägare samt i förekommande fall

innehavare skyldiga att, då länsstyrelsen

så förordnar, tåla, att skyddsrummet

inrättas inom anläggningen, byggnaden

eller området.

Innehar någon med nyttjanderätt

anläggning, byggnad eller område

eller del därav, och vill ägaren till

fullgörande av honom åvilande skyl
-

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Marits proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredning ens förslag:

allmänt skyddsrum, skall ersättningen,

där överenskommelse ej kan träffas,

bestämmas i den ordning, som i 124 §

sägs. Är fråga örn enskilt skyddsrum,

må den, som fordrar ersättning, väcka

talan'' därom vid rätten i den ort, där

området är beläget eller byggnaden

finnes.

Innan arbetet påbörjas, skall hos

länsstyrelsen ställas pant eller borgen

för ersättningens gäldande; dock skall

vad sålunda stadgats icke gälla kronan,

folkskyddsdistrikt eller kommun.

133 §.

Länsstyrelsen äger, örn det erfordras,

förordna, att inom viss anläggning

eller byggnad enskilt skyddsrum

skall anordnas, som skall vara gemensamt

för anläggningen eller byggnaden

samt en eller flera närbelägna

anläggningar eller byggnader.

(Jfr ock 114 §, återgiven under 55 §

departementsf örslaget.)

dighet inrätta skyddsrum mom anläggningen,

byggnaden eller området,

är innehavaren skyldig tåla inskränkning

i nyttjanderätten, som föranledes

härav.

För skada eller intrång, som förorsakas

av åtgärd, som i första och

andra styckena sägs, skall, där ej åtgärden

medför allenast ringa kostnad

eller olägenhet, skälig ersättning lämnas.

Är fråga om allmänt skyddsrum,

skall ersättningen, där överenskommelse

ej kan träffas, bestämmas i den

ordning, som är stadgad beträffande

rekvisition för krigsmaktens behov.

Är fråga örn enskilt skyddsrum, må

den som fordrar ersättning, väcka talan

därom vid rätten i den ort. där

anläggningen eller byggnaden finnes

eller området är beläget.

Innan arbetet påbörjas, skall hos

länsstyrelsen ställas pant eller borgen

för ersättningens gäldande; dock skall

vad sålunda stadgats icke gälla kronan

eller kommun.

41 §.

Bär en eller flera närbelägna anläggningar

eller byggnader icke kunna

lämpligen var för sig förses med

skyddsrum, må länsstyrelsen på framställning

av ägaren till anläggningarna

eller byggnaderna förordna, alt gemensamt

skyddsrum skall inrättas.

Ändå att sådan framställning icke

göres, äger länsstyrelsen, när särskilda

skäl därtill äro, meddela förordnande

örn inrättande av gemensamt

skyddsrum.

62 §.

Har länsstyrelse jämlikt dl § andra

stycket förordnat, att gemensamt

skyddsrum skall inrättas för två eller

flera anläggningar eller byggnader, är

sådan anläggnings eller byggnads

ägare pliktig stidla sig till efterrättelse

föreskrift, som länsstyrelsen

meddelat örn att skyddsrummet skall

inrättas i hans anläggning eller byggnad

eller å honom tillhörigt område.

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredning ens förslag:

För skada eller intrång, som härigenom

åsamkas någon ägare, må

denne av de övriga erhålla skälig ersättning,

där ej fråga är örn allenast

ringa skada eller intrång. Kan överenskommelse

härom ej träffas, ankommer

tvistens avgörande på domstolen

i den ort, där skyddsrummet

inrättas.

(Jfr ock 77 §, återgiven under 55 §

departementsförslaget.)

I 5 § skyddsrumslagen stadgas att föreskrift om gemensamt skyddsrum

meddelas, när så erfordras, av länsstyrelsen, som ock äger, där överenskommelse

ej kan träffas, bestämma grunderna för kostnadsfördelningen.

I 10 § 2 mom. första stycket luftskyddslagen stadgas, att örn någon

vill i enlighet med gällande plan för luftskyddet inom visst luftskyddsområde

anordna skyddsrum inom fastighet eller byggnad eller del av fastighet

eller byggnad, som tillhör eller innehaves av annan, länsstyrelsen må

på framställning föreskriva, att tillfälle skall lämnas till utförande av arbete,

som erfordras för ändamålet. I andra och tredje styckena äro intagna föreskrifter

motsvarande andra och tredje styckena i hemortsförsvarssakkunnigas

förslag; dock återfinnes där ej bestämmelsen örn allmänt skyddsrum i bestämmelsens

andra punkt, ej heller stadgandet örn befrielse för folkskyddsdistrikt

eller kommun att ställa pant eller borgen.

Beträffande förordnande örn gemensamt skyddsrum anföra hemortsförsvarssalckunniga,

att behov av föreskrift från länsstyrelsens sida främst

förelåge i det fall, att det vore olämpligt, att för två eller flera byggnader med

olika ägare skilda skyddsrum anordnades men å andra sidan ägarna icke

kunde komma överens om att inrätta gemensamt skyddsrum. Förhållandet

vore exempelvis det, att i en byggnad funnes mycket goda skyddsrumsmöjligheter,

medan däremot inrättande av skyddsrum i den ena eller de andra

byggnaderna skulle medföra stora olägenheter.

C ivilförsvar sutredning en yttrar i denna fråga:

Förevarande paragraf har ansetts erforderlig som komplement till 41 §

andra stycket, vari stadgas, att länsstyrelse kan förordna örn inrättande av

gemensamt skyddsrum för två eller flera anläggningar eller byggnader utan

att ägarna gjort framställning härom.

Genom att gemensamt skyddsrum inrättas, kan ägaren av den fastighet,

vari skyddsrummet inrättas, lida intrång därigenom, att större utrymme

tages i anspråk än som skulle ha skett, därest skyddsrummet inrättas allenast

för hans fastighet. För skada eller intrång, som härigenom åsamkas denne

ägare, bör han kunna få skälig ersättning av de övriga, där ej fråga är örn

allenast ringa skada eller intrång. Bestämmelse härom har upptagits i paragrafens

andra stycke. I händelse av tvist har frågan om huruvida ersättning

skall utgå och om dess storlek ansetts böra avgöras av domstol. Därvid

är att märka, att i 77 § föreslagits ett stadgande av innehåll, bland annat,

s. 298 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

298 Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

att länsstyrelse skall äga bestämma de grunder, efter vilka kostnaderna för

gemensamt skyddsrum skola fördelas, där ej överenskommelse träffas. Domstolen

synes följaktligen icke böra yttra sig örn fördelningen på flera fastighetsägare

av skyldigheten att utgiva ersättning enligt förevarande paragraf

med mindre överenskommelse därom träffats eller länsstyrelsen meddelat

bestämmelse, som nj^ss sagts.

Någon reglering av i denna paragraf avsedda frågor för det fall, som avses

i 41 § första stycket, har icke ansetts erforderlig. Örn fastighetsägare gemensamt

gjort framställning örn inrättande av gemensamt skyddsrum, måste de

dessförinnan hava överenskommit örn var skyddsrummet skall förläggas, och

det torde därjämte få förutsättas, att de jämväl avtalat i frågan örn och i

vilken mån ersättning skall utgå till ägaren av den fastighet, vari skyddsrummet

skall inrättas.

Yad därefter angår frågan örn rätt att anordna skyddsrum i byggnad,

som äges eller innell aves av annan, anföra hemorts för svar ssakkunniga:
I

förslaget till folkskyddslag har stadgande motsvarande 10 § 2 mom. första

stycket luftskyddslagen upptagits i 132 § första stycket. För tydlighetens

skull har i bestämmelsen direkt utsagts, att densamma avser såväl allmänt

som enskilt skyddsrum. I fråga om allmänna skyddsrum föreligger behov

av dylik bestämmelse främst under tider, då folkskyddsberedskap icke är

anbefalld. Råder sådan beredskap, kunna bestämmelserna örn förfoganderätt

tillämpas. För att länsstyrelsen skall utöva sin befogenhet enligt denna

paragraf, böra särskilda skäl föreligga. Här som eljest enligt lagen böra

tvångsåtgärder anlitas, endast när andra utvägar icke stå öppna.

Länsstyrelsens förordnande jämlikt denna paragraf måste uppenbarligen

ha giltighet även mot ny ägare av vederbörande område eller byggnad.

Med anledning härav kan övervägas, örn icke föreskrift bör givas örn anteckning

rörande dylikt förordnande i fastighetsbok och om skyldighet att

införa uppgift därom i gravationsbevis. Motsvarande bör i så fall gälla även

förordnanden av liknande slag, som må hava utfärdats med stöd av nu gällande

lag.

Civilförsvar sutredningen yttrar rörande ifrågavarande spörsmål:

Utredningen har ansett, att krav på särskilda skäl och prövning av länsstyrelsen

icke böra uppställas för att en fastighetsägare skall få rätt att, till

fullgörande av honom åvilande skyldighet, inrätta skyddsrum i fastigheten,

även örn därigenom intrång sker i hyresgästs eller annans nyttjanderätt. Däremot

synas sådana krav böra uppställas, då någon vill inrätta skyddsrum i

annans fastighet. Genom den uppdelning av 132 § första stycket i hemortsförsvarssakkunnigas

förslag, som utredningen på grund härav vidtagit, torde

ock med större klarhet framgå vad med bestämmelsen åsyftas.

Det må anmärkas, att ägaren måste anses fullgöra honom åliggande

skyldighet att inrätta skyddsrum i sin fastighet även i det fall, då länsstyrelsen

i samband med förordnande enligt 41 § örn inrättande av gemensamt

skyddsrum föreskrivit, att skyddsrummet skall inrättas i hans fastighet.

Detta bör gälla oavsett om länsstyrelsens förordnande tillkommit på fram

ställning av vederbörande fastighetsägare eller icke.

Såsom förut nämnts har ett avsnitt av förevarande kapitel underrubriken

Skyddsrum och andra anordningar. Av nämnda avsnitt, vilket omfattar 59—-

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

63 §§, handla 59—61 §§ om skyddsrum, medan 62 § innehåller bestämmelser

örn alarmering, mörkläggning och maskering. 63 § behandlas separat närmast

efter de fyra paragrafer, varom nu är fråga.

59 § departementsförslaget omfattar två stycken. I första stycket fastslås

skyldigheten för ägare av anläggning eller byggnad att inrätta, utrusta och

underhålla enskilt skyddsrum.

Vid fullgörandet av skyldigheten att anordna enskilt skyddsrum kunna

olika alternativ uppställa sig för ägaren. Det första och enklaste är, när

skyddsrummet inrättas i sådan del av ägarens fastighet, som ej är uthyrd.

Någon förhandsprövning av civilförsvarsmyndighet erfordras i sådant fall ej;

däremot kunna sådana anordningar visa sig nödvändiga att ärendet måste ur

byggnadsteknisk synpunkt granskas av byggnadsnämnden. Emellertid kan

det ligga i ägarens eget intresse att på förhand försäkra sig örn civilförsvarsorganens

godkännande för att ej behöva riskera, att vid efterföljande inspektion

av skyddsrummet detta icke godtages. — Ett andra alternativ för fastighetsägaren

är det att skyddsrummet visserligen kan anordnas i hans egen

fastighet men det utrymme, som ägaren ur olika synpunkter finner lämpligast

att avskilja till skyddsrum är uthyrt. I visst fall — såsom då fastighetens

källarlokaler äro i dess helhet uthyrda till en hyresgäst — torde utan

vidare följa, att hyresgästen ej kan motsätta sig lokalernas användande för

skyddsrumsändamål. Är så däremot ej fallet torde — med hänsyn till att

något påbud örn skyddsrummets belägenhet icke givits — böra i lagen uttryckligen

angivas, att nyttjanderättshavarén icke äger motsätta sig åtgärden.

Sådant stadgande har upptagits i andra stycket. Därest nyttjanderättshavaren

på grund härav gör gällande anspråk på nedsatt hyra eller skadestånd, torde

sådan fråga få lösas enligt allmänna rättsregler.

Ett tredje fall är det, att skyddsrumsskyldigheten synes kunna bäst fullgöras

genom anordnande av gemensamt skyddsrum; i 24 § 2 mom. departementsförslaget

förutsättes att skyddsrumsfrågan kan lösas på sådant sätt.

För den händelse de fastighetsägare, som beröras därav, icke skulle kunna

enas beträffande någon med skyddsrummets anordnande sammanhängande

fråga, måste tvisten lösas genom myndighets försorg. I anledning härav stadgas

i 60 § första stycket departementsförslaget, att länsstyrelsen för sådant

fall äger förordna örn skyddsrummets inrättande och örn dess belägenhet så

ock bestämma grunderna för kostnadens fördelning.

Slutligen kan praktiskt taget endast det alternativet stå ägaren till buds

att inrätta skyddsrummet i annan tillhörig fastighet eller byggnad. Denna

fråga regleras i 60 § andra stycket departementsförslaget, som föreskriver, att

länsstyrelsen i sådant fall äger medgiva ägaren rätt att inrätta skyddsrummet

i annan tillhörig fastighet eller byggnad.

Förordnande av länsstyrelse jämlikt 60 § örn inrättande av skyddsrum måste

anses gällande även mot ny ägare eller innehavare av fastigheten eller byggnaden

och medför alltså uppkomsten av ett legalservitut. Hemortsförsvarssakkunniga

ha ifrågasatt införande av föreskrift om anteckning rörande förord
-

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ilandet i fastighetsbok. Med hänsyn till att under en fredsperiod en vidsträckt

rätt torde komma att lämnas fastighetsägarna att så disponera skvddsrumsutrymmena,

att dessa kunna ekonomiskt nyttiggöras torde den omständigheten,

att dylikt förordnande meddelats beträffande viss fastighet icke spela större

roll för fastighetsvärdet eller ur kreditsynpunkt. Det synes därför icke vara

nödvändigt att belasta fastighetsböckerna med anteckningar av här ifrågavarande

slag.

61 § departementsförslaget reglerar de ersättningsanspråk, som kunna uppkomma

genom inrättande av gemensamt skyddsrum eller genom inrättande

av skyddsrum i annan tillhörig fastighet eller byggnad. Enligt nämnda paragraf

är ägare eller nyttjanderättshavare berättigad erhålla skälig ersättning

härför, där skadan eller intrånget icke är att anse såsom allenast ringa. Uppstår

tvist härom får saken prövas av domstol. Annan än kronan eller kommun

är skyldig att hos länsstyrelsen i förväg ställa pant eller borgen för ersättningens

gäldande.

62 § departementsförslaget, vilken såsom nämnts behandlar frågorna om

ägares skyldigheter i fråga örn alarmering, mörkläggning och maskering, överensstämmer

i stort sett med motsvarande stadganden i civilförsvarsutredningens

förslag (60 § första stycket under b), c) och d) samt andra stycket)

utom därutinnan att anbefallandet av åtgärd för maskering förklarats tillkomma

länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens bemyndigande, civilförsvarschef

(enligt utredningens förslag civilförsvarsmyndighet).

Då skyldigheten att anordna källarmursgenombrott enligt departementsförslaget

skall i första hand åvila kommunerna, har något motsvarighet till de

av civilförsvarsutredningen i detta sammanhang föreslagna bestämmelserna

örn källarmursgenombrott icke upptagits i departementsförslaget.

63

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

88 §.

Har under högsta folkskyddsberedskap

byggnad, som användes eller

lämpligen kan användas för bostadsändamål,

skadats genom krigsåtgärd,

är byggnadens ägare eller innehavare

pliktig att ställa sig till efterrättelse

de föreskrifter i fråga örn byggnadens

iståndsättande, som må vara meddelade

av folkskyddsmyndighet. Ej må

dock på grund härav någon åläggas

skyldighet att själv ombesörja åtgärd,

om härigenom oskälig kostnad eller

väsentlig olägenhet skulle åsamkas

honom.

§•

Civiltörsvarsutredningens förslag:

64 §.

Har under högsta edvilf försvarsberedskap

byggnad, som användes eller

lämpligen kan användas för bostadsändamål,

skadats genom krigsåtgärd,

är byggnadens ägare eller innehavare

pliktig att ställa sig till efterrättelse

de föreskrifter i fråga örn byggnadens

iståndsättande, som meddelats av

civilförsvarsmyndighet. Ej må dock

på grund härav någon åläggas skyldighet

att själv ombesörja åtgärd, örn

härigenom oskälig kostnad eller väsentlig

olägenhet skulle åsamkas honom.

Föredra- Under hänvisning i övrigt till den under avdelning YII lämnade redogörelganden.

sen för hemortsförsvarssakkunnigas motivering till ifrågavarande stadgande

må framhållas, att paragrafens andra punkt enligt min mening bör anses örn
-

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

fatta främst de fall då antingen privatekonomiska skäl tala mot ett iordningställande

av byggnad eller ägarens kapital- eller materielresurser icke förslå.

Vid bedömande av storleken av kostnaden bör hänsyn tagas till den krigsskadeersättning,

som kan beräknas utgå. Har kostnaden för iordningställandet bestritts

av allmänna civilförsvaret, bör detta också tillgodoföras utgående krigsskadeersättning.

64-65 §§.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

92 §.

1 mom. Den, som å ort, beträffande

vilken beslut örn utrymning meddelats,

driver barnhem, sjukhus, ålderdomshem

eller annan vårdanstalt, är

skyldig att utan ersättning ställa sådan

utrustning, som under utrymningen

icke är behövlig för någon av

anstalten i nämnda ort utövad verksamhet,

till förfogande för förläggning,

i vilken personer från anstalten

skola inkvarteras.

2 mom. Vid intematförläggning anställd

personal med arbetsuppgifter,

för vilkas fullgörande särskild personal

redan före utrymningen var anställd

i den ort, varifrån utrymning

skett, skall avlönas av den, som före

utrymningen svarade för avlöningen

till sådan personal.

Civilförsvarsutredningens förslag:

68 §.

Samma lydelse.

Mot förevarande paragraf i civilförsvarsutredningens förslag, vilken motsvarar

28 och 29 §§ utrymningslagen, synes i sak anledning till erinran icke

föreligga. Emellertid har paragrafen i departementsförslaget uppdelats på

två paragrafer, därvid vissa formella jämkningar vidtagits. Därjämte har i

64 § departementsförslaget intagits en särskild bestämmelse örn skyldighet

för den, som omfattas av utrymningsbeslut, att ställa sig till efterrättelse de

särskilda föreskrifter, som må hava utfärdats.

66—68 §§.

IIemortsförsvarssakkunnigas förslag:

95 §.

1 mom. Har i den ordning, som i

59 § stadgas, beslut meddelats om undanförsel

av viss egendom och är ej i

beslutet angivet, att undanförseln

skall ske genom myndighets försorg,

ankommer det på egendomens ägare

att ombesörja undanförseln. Ägaren

skall därvid ställa sig till efterrättelse

Civilförsvarsutredningens förslag:

69 §.

1 mom. Har jämlikt 30 § beslut

meddelats örn undanförsel av viss

egendom, åligger det ägare eller innehavare

av sådan egendom att, örn det

i heslutet angivits eller av civilförsvar

smyndighet påfordras, själv ombesörja

undanförseln. Ägaren skall

därvid ställa sig till efterrättelse de

Föredra
ganden.

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

de bestämmelser beträffande undanförseln,

som må hava meddelats.

Innehaves egendom av annan än

ägaren och har någon till säkerhet för

fordran panträtt i egendomen eller har

innehavaren rätt att kvarhålla egendomen

till säkerhet för fordran, skall

det ankomma på innehavaren i stället

för ägaren att verkställa undanförseln.

2 mom. Möter hinder för den, å vilken

det enligt 1 mom. ankommer att

undanföra egendom, att ombesörja

undanförseln, skall han ofördröjligen

göra anmälan därom hos den, som

meddelat beslutet örn undanförseln.

Har anmälan som nu sagts skett eller

har undanförseln, utan att sådan anmälan

skett, icke verkställts inom

föreskriven tid, må undanförseln verkställas

genom myndighets försorg.

3 mom. Verkställes undanförsel

genom myndighets försorg, är egendomens

ägare eller innehavare skyldig

att därvid lämna det biträde, som påkallas

av myndigheten.

96 §.

Har i den ordning, som i 61 § stadgas,

beslut meddelats örn förstöring

av viss egendom, är egendomens ägare

eller innehavare pliktig att, i den mån

det påfordras, verkställa förstöringen

eller eljest medverka vid densammas

genomförande.

109 §.

1 mom. För sådan transport av

egendom, som dess ägare eller innehavare

verkställt till fullgörande av

beslut örn undanförsel, ävensom för

biträde, som lämnats jämlikt 95 § 3

morn., utgår ersättning av statsmedel,

örn och i den mån ej omständigheterna

annat föranleda.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

bestämmelser beträffande undanförseln,

som må hava meddelats.

2 mom. Möter hinder för någon att

efterkomma åläggande att ombesörja

undanförsel av egendom, skall han

därom ofördröjligen göra anmälan

hos den myndighet, som meddelat

åläggandet.

3 mom. Verkställes undanförsel genom

myndighets försorg, är egendomens

ägare eller innehavare skyldig

att vid undanförseln lämna det biträde,

som påkallas av myndigheten.

4 mom. Ägare eller innehavare av

egendom, som är av beskaffenhet att

kunna bliva föremål för undanförsel,

är, ändå att beslut härom ej meddelats,

skyldig att på anfordran av civilförsvar

smyndighet medverka till förberedande

åtgärder för egendomens

undanförsel.

70 §.

Har jämlikt 33 § beslut meddelats

örn förstöring av viss egendom, är

ägare eller innehavare av sådan egendom

skyldig att efter civilförsvarsmyndighets

anmaning verkställa förstöringen

eller medverka vid densammas

genomförande.

Ägare eller innehavare av egendom,

som är av beskaffenhet att kunna

bliva föremål för förstöring, är, ändå

att beslut härom ej meddelats, skyldig

att på anfordran av civilförsvar smyndighet

medverka till förberedande åtgärder

för egendomens förstöring.

74 §.

1 mom. För sådan transport av

egendom, som dess ägare eller innehavare

verkställt till fullgörande av

beslut örn undanförsel, ävensom för

biträde, som lämnats jämlikt 69 § 3

morn., utgår ersättning av statsmedel,

örn och i den mån ej omständigheterna

annat föranleda.

s. 303 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

303

IIemortsförsvarssakkunnigas förslag:

Har kostnad eljest åsamkats ägaren

eller innehavaren till följd av undanförseln,

må han för sådan kostnad,

där denna står i uppenbart missförhållande

till den nytta, åtgärden kan

anses medföra för honom, erhålla ersättning

av statsmedel efter vad som

finnes skäligt.

2 mom. Då egendom undanförts

genom myndighets försorg, är ägaren

skyldig återgälda myndigheten dess

kostnad för undanförandet, om och i

den mån ägaren, därest han verkställt

undanförseln, jämlikt 1 mom. skolat

själv svara för nämnda kostnad.

Har myndighet tagit vård örn undanförd

egendom, skall vad i nästföregående

stycke är stadgat äga motsvarande

tillämpning beträffande kostnad,

som myndigheten fått vidkännas

för vården.

Till säkerhet för sådan fordran,

som i detta moment avses, äger myndighet

kvarhålla egendomen eller så

mycket därav, som svarar mot'' fordringen.

C ivilför sv ar sutredning ens förs lag:

Har kostnad eljest åsamkats ägaren

eller innehavaren till följd av undanförsel,

må han för sådan kostnad,

där denna står i uppenbart missförhållande

till den nytta, åtgärden kan

anses medföra för honom, erhålla ersättning

av statsmedel efter vad som

finnes skäligt.

2 mom. Då egendom undanförts

genom myndighets försorg, är ägaren

skyldig ersätta myndigheten dess

kostnad för undanförseln allenast örn

och i den mån ägaren, därest han verkställt

undanförseln, jämlikt 1 mom.

skolat själv svara för nämnda kostnad.

Har myndighet tagit vård örn undanförd

egendom, skall vad i nästföregående

stycke är stadgat äga motsvarande

tillämpning beträffande kostnad,

som myndigheten fått vidkännas

för vården.

Till säkerhet för sådan fordran,

som i detta moment avses, äger myndigheten

kvarhålla egendomen eller så

mycket därav, som svarar mot fordringen.

3 mom. Har på grund av åläggande

att medverka till förberedande åtgärder

för egendoms undanförsel eller

förstöring kostnad eller skada åsamkats

egendomens ägare eller innehavare,

äger denne, där ej kostnaden

eller skadan är ringa, att av statsmedel

erhålla skälig ersättning.

Vad i första stycket sågs skall äga

motsvarande tillämpning på den som

på grund av stadgandet i 67 § andra

stycket vidtagit förberedande åtgärder

för industriell eller annan verksamhets

förflyttning.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till vad som anförts under avdelning

VII. Därutöver må följande framhållas.

Ifrågavarande bestämmelser ha i departementsförslaget undergått en redaktionell

omarbetning utan annan saklig ändring än att, såsom under avdelning

VII framhållits, skyldighet att medverka vid förstöring skall föreligga jämväl

efter anmodan av militär myndighet. Någon motsvarighet till 74 § 3 mom.

andra stycket civilförsvarsutredningens förslag har icke upptagits i departementsförslaget,

enär där omförmäld förflyttning av verksamhet enligt samma

förslag är att anse såsom undanförsel.

Föredra
ganden.

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Ersättning för skada, förorsakad genom verkställande av förstöringsåtgärd,

torde, såsom under avdelning YII antytts, icke böra bestämmas i här föreslagen

ordning. Skada på grund av förstöring torde nämligen utgöra krigsskada

och därför, i likhet med andra krigsskador, böra regleras i enlighet med

bestämmelserna i lagen örn krigsskadeersättning.

69-70 §§.

Civilförsvar sutredningens förslag:

94 §.

Ägare eller innehavare av annan

egendom än anläggning eller byggnad

är pliktig att, när det av folkskyddsmyndighet

anbefalles, i avseende å

egendomen tåla eller vidtaga sådan

åtgärd, vilken, utan att för ägaren

eller innehavaren medföra större olägenhet

än som med hänsyn till omständigheterna

kan anses skäligt, innebär

tillgodoseende av ändamål,

som folkskyddet har att ombesörja.

[Jämför ock 87 § första stycket under

e) (under 59—62 §§ departementsförslaget).

]

110 §.

Har på grund av bestämmelserna i

87 § d) eller e) eller 94 § åtgärd vidtagits

beträffande viss egendom samt

kostnad eller skada därigenom åsamkats

egendomens ägare eller innehavarare,

är han, därest icke nedan i

denna paragraf annorlunda stadgas,

berättigad till skälig ersättning av

statsmedel därför.

Avser åtgärd, som i första stycket

sägs, huvudsakligen beredande av

skydd för egendomen i fråga eller

dess ägare eller innehavare eller för

person, som vid tid, då folkskyddsberedskap

inträdde, bodde eller vistades

inom egendomen eller eljest nyttjade

denna, utgår ersättning av statsmedel,

allenast örn och i den mån det med avseende

å storleken av kostnad eller

skada, som föranledes av åtgärden,

samt omständigheterna i övrigt prövas

skäligt.

Är kostnad eler skada, som i första

stycket avses, att betrakta såsom

ringa, föreligger icke rätt till ersättning.

H emortsför svar ssakkunnigas förslag:

72 §.

Utöver vad som följer av vad förut

i detta kapitel stadgats, är ägare eller

innehavare av anläggning eller byggnad

eller annan egendom pliktig att,

när det av civilförsvar smyndighet anbefalles,

i avseende å egendomen tåla

eller vidtaga sådan åtgärd, vilken utan

att för ägaren eller innehavaren medföra

större olägenhet än som med hänsyn

till omständigheterna kan anses

skäligt, innebär tillgodoseende av

ändamål, som civilförsvaret har att

ombesörja.

75 §.

Har på grund av bestämmelserna i

60 § d) eller 72 § åtgärd vidtagits

beträffande viss egendom samt kostnad

eller skada därigenom åsamkats

egendomens ägare eller innehavarare,

är han, därest icke nedan i

denna paragraf annorlunda stadgas,

berättigad till skälig ersättning av

statsmedel därför.

Avser åtgärd, som i första stycket

sägs, huvudsakligen beredande av

skydd för egendomen i fråga eller

dess ägare eller innehavare eller för

person, som vid tid, då civilförsvarsberedskap

inträdde, bodde eller vistades

inom egendomen eller eljest nyttjade

denna, utgår ersättning av statsmedel

allenast örn och i den mån det

med avseende å storleken av kostnad

eller skada, som föranledes av åtgärden,

samt omständigheterna i övrigt

prövas skäligt.

Är kostnaden eller skadan ringa,

utgår icke ersättning.

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

lil §.

(Jfr under 50 § departementsförslaget-)
-

Civilförsvar sutredning ens förslag:

76 §.

Anspråk på ersättning jämlikt 73—

75 §§ prövas i den ordning, som är

stadgad beträffande rekvisition för

krigsmaktens behov.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till redogörelsen under avdelning VII.

71

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

115 §.

Örn vid tidpunkten för fullbordande

av sådan särskild anordning

eller åtgärd beträffande anläggning

eller byggnad, som jämlikt denna

lag åligger anläggningens eller byggnadens

ägare, anläggningen eller

byggnaden eller del därav innehaves

med nyttjanderätt, är nyttjanderättshavaren,

så framt därefter minst

ett år återstår av tiden för nyttjanderätten

och det finnes uppenbart

obilligt, att ägaren skall vidkännas

hela kostnaden, pliktig att på

yrkande av ägaren utgiva skäligt bidrag

därtill. Kan överenskommelse om

sådant bidrag icke träffas, må den, som

fordrar bidrag, väcka talan därom vid

rätten i den ort, där anläggningen

eller byggnaden är belägen.

§.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

. 78 §’

Om vid tidpunkten för fullbordande

av sådan anordning eller åtgärd

beträffande anläggning eller byggnad,

som jämlikt denna lag åligger anläggningens

eller byggnadens ägare, anläggningen

eller byggnaden eller del

därav innehaves med nyttjanderätt,

är nyttjanderättshavaren, så framt

därefter minst två år återstå av tiden

för nyttjanderätten och det finnes

uppenbart obilligt, att ägaren skall

vidkännas hela kostnaden, pliktig att

på yrkande av ägaren utgiva skäligt

bidrag därtill. Talan därom instämmes

till rätten i den ort, där anläggningen

eller byggnaden är belägen.

Jämlikt 11 § andra stycket skyddsrumslagen gäller, att örn anläggning eller

byggnad eller del därav innehaves med nyttjanderätt, då åtgärd, som i skyddsrumslagen

avses, vidtages och ägaren yrkar, att nyttjanderättshavaren skall

bidraga till kostnaden, denne är pliktig att utgiva skäligt bidrag till amortering

och ränta för den återstående tiden för nyttjanderätten, såframt minst

ett år återstår av samma tid och det finnes uppenbart obilligt, att ägaren

skall vidkännas hela kostnaden.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra:

Jämlikt bestämmelserna i 6 kap. åvilar ägare av anläggning eller byggnad

en hel del skyldigheter beträffande folkskyddsväsendet, vilka kunna för

honom medföra ganska dryga kostnader. Örn anläggningen eller byggnaden

helt eller delvis upplåtits med nyttjanderätt till annan och vid bestämmandet

av hyra eller annan ersättning för nyttjanderätten hänsyn uppenbarligen

icke kunnat tagas till dessa kostnader, kan det i många fall framstå såsom

obilligt, att de helt skola bäras av ägaren, särskilt örn nyttjanderättshavaren

har kontrakt för längre tid. Fördenskull ha de sakkunniga genom bestämmelsen

i förevarande paragraf velat hålla möjlighet öjipen för ägaren

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. 692 44 20

Föredra
ganden.

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

att i dylika fall erhålla skäligt bidrag av nyttjanderättshavaren. Förutsättning

för bestämmelsens tillämpning bör dock alltid vara, att minst ett

år återstår av den avtalade tiden för nyttjanderätten. I annat fall får ägaren,

örn han finner skäl därtill, säga upp nyttjanderättshavaren och bestämma

ersättningen för en framtida kontraktstid med hänsyn till sådan kostnad,

varom nu är fråga. Är hyresregleringslagen alltjämt gällande, hör kostnad

av dylikt slag kunna motivera en hyreshöjning.

Är fråga örn anordning, som drager förhållandevis stor engångskostnad

och som samtidigt är av ganska stor varaktighet, bör i allmänhet bidrag,

som nu sagts, utgå allenast till amortering och ränta och beräknas för den

återstående tiden av nyttjanderätten. I andra fall kan vara skäligt, att bidrag

utgår med viss andel av hela kostnaden.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag framhåller

hyresgästernas riksförbund, att skyddsrum närmast kommit att betraktas

som naturlig detalj i en fastighet och att kostnaderna härför i princip

borde jämställas med övriga byggnadskostnader och vid behov influera på

hyrorna i blivande eller förlängda hyresavtal. Avgörande för hyresgästs särskilda

bidragsskyldighet borde enligt förbundets uppfattning icke vara, att

ett år av hyrestiden återstode vid tidpunkten för skyddsrummets fullbordande

utan den omständigheten, att skyldigheten att inrätta skyddsrum inträtt

efter hyresavtalets slutande eller efter den senaste tidpunkt, vid vilken

avtalet kunnat av hyresvärden genom uppsägning bringas till upphörande.

Civilförsvarsutredningen motiverar den av utredningen föreslagna

höjningen av tiden från ett till två år med att paragrafen borde äga tillämpning

allenast då fråga vore örn verkliga långtidskontrakt.

I yttrande över civilt örs varsutredningens förslag motsätter

sig Sveriges fastighetsägareförbund bestämt den av civilförsvarsutredningen

föreslagna ändringen, eftersom den innebure en avsevärd försämring för

fastighetsägarna i förhållande till vad nu gällde.

Föredra- Förutsättning för ifrågavarande bestämmelses tillämpning är, att det framganden.

gtår såsom uppenbart obilligt för anläggningens eller byggnadens ägare, att

den kostnad, varom fråga är, skulle drabba honom ensam. Häri måste bland

annat anses ligga, att rätt till gottgörelse av nyttjanderättshavare jämlikt

förevarande paragraf icke bör beviljas, örn ägaren vid den tidpunkt, då nyttjanderättsavtalet

slöts eller senast kunde av honom uppsägas, haft kännedom

örn sin skyldighet att vidtaga den ifragakomna åtgärden. Han har ju da haft

möjlighet att taga hänsyn härtill vid bestämmande av hyresbeloppet. Härav

följer, att ifrågavarande bestämmelse även i dess nuvarande lydelse knappast

kan komma att äga tillämpning annat än i fråga örn egentliga långtidskontrakt,

icke i fråga örn kontrakt, som slutas endast för ett år i sänder. Med

hänsyn härtill synes mig den av civilförsvarsutredningen föreslagna ändringen

motiverad, och jag tillstyrker därför utredningens förslag allenast med

viss ändring av innebörd att göra paragrafen tillämplig även i det fall, att

anordningens eller åtgärdens vidtagande har sin grund i föreskrift, som utfärdats

med stöd av civilförsvarslagen.

s. 307 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 307

Yad i det föregående sagts om ägares möjlighet att vid bestämmande av

hyresbelopp taga hänsyn till honom ålagda skyldigheter enligt denna lag

bör, såvitt avser tid, under vilken den nuvarande hyresregleringslagen gäller,

modifieras så till vida, att sådan möjlighet föreligger allenast i den mån de

hyresreglerande organen lämna medgivande till hyreshöjning. Den nuvarande

hyresregleringen synes även i det avseendet böra inverka på tillämpningen

av förevarande paragraf, att ersättning enligt paragrafen bör ifrågakomma

allenast i det fall, att de kostnader, till vilka nyttjanderättshavaren

skulle bidraga, äro av den storleksordning, att med tillämpning av hyresregleringslagens

bestämmelser hyreshöjning skulle kunna medgivas.

72 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

116 §.

Skall för byggnad, som tillhör bostadsrättsförening,

hemskydd organiseras

eller särskild anordning eller åtgärd

vidtagas, som jämlikt denna lag

byggnadens ägare har att ombesörja,

äro bostadsrättshavarna, utan hinder

av vad i föreningens stadgar bestämts,

pliktiga att tillskjuta det belopp, som

erfordras för bestridande av kostnad,

som skall gäldas av byggnadens ägare.

Å beslut örn tillskott för sådant ändamål

skall vad i 60 § 1. lagen om bostadsrättsföreningar

är stadgat ej äga

tillämpning.

Civilförsvarsutredningens förslag:

79 §.

Samma lydelse.

Förevarande bestämmelse motsvarar 11 § tredje stycket skyddsrumslagen

men är i här föreliggande förslag utvidgad till att avse även andra anordningar

och åtgärder än inrättande av skyddsrum.

Bestämmelsen i 60 § 1. lagen örn bostadsrättsföreningar innehåller föreskrift

örn kvalificerad majoritet för beslut om särskilt tillskott.

79 § civilförsvarsutredningens förslag — motsvarande 116 § hemortsförsvarssakkunnigas

förslag — har i huvudsak oförändrad upptagits i departements
-

förslaget.

73

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

129 §.

Envar, som äger eller innehar anläggning

eller byggnad eller del därav,

är pliktig tåla, att anläggningen

eller byggnaden av folkskyddsmynhet

besiktigas för utrönande av vilka

åtgärder till skydd mot skador av

§.

Civilförsvarsutredningens förslag:

63 §■

Envar, som äger eller innehar anläggning

eller byggnad eller del därav,

är pliktig tåla, att anläggningen

eller byggnaden av civiIförsvar smyndighet

besiktigas för utrönande av

vilka åtgärder till skydd mot skador

Föredra
ganden.

s. 308 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

308 Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

fientlig verksamhet som vidtagits av fientlig verksamhet, som vidtagits

eller böra vidtagas eller i vad mån an- eller böra vidtagas, eller i vad mån

läggningen eller byggnaden lämpligen anläggningen eller byggnaden lämpkan

tagas i anspråk inom folkskydds- ligen kan tagas i anspråk inom civilväsendet.

försvaret.

Förevarande paragraf motsvarar 16 § skyddsrumslagen och 21 § utrymningslagen.

Hemortsförsvarssak kunnig a framhålla, att paragrafen erhållit vidgad

innebörd, i det att besiktning varom här är fråga enligt de sakkunnigas mening

även bör kunna ha till ändamål att utröna, i vad mån anläggningen eller byggnaden

lämpligen kunde tagas i anspråk inom folkskyddsväsendet. De sakkunniga

hade därvid särskilt tänkt på behovet av inventering av lokaler, som vore

lämpliga för härbärgen eller bostäder åt hemlösa eller evakuerade.

De sakkunniga fortsätta:

I sammanhang härmed kan nämnas, att de sakkunniga haft under övervägande

att utsträcka denna i lagen angivna skyldighet att tåla besiktning av

folkskyddsmyndighet till att avse även annan egendom än anläggning eller

byggnad. De sakkunniga ha dock ansett behov därav icke föreligga, då erforderliga

besiktningsåtgärder säkerligen kunna verkställas utan att särskild lagbestämmelse

därom föreligger. Stadgandet i 130 § utgör för övrigt visst komplement

härutinnan.

Jag finner ej skäl till annan erinran mot förevarande paragraf än att med

hänsyn till att civilförsvaret även bör handha åtgärder rörande spioneri och

sabotage, besiktningen bör kunna avse jämväl åtgärder mot dylik verksamhet.

74 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

130 §.

Det åligger envar att vid förfrågan

av folkskyddsmyndighet lämna upplysning,

huruvida och i vilken myckenhet

han innehar viss egendom,

som kan behöva tagas i anspråk inom

folkskyddsväsendet eller bliva föremål

för undanförsel- eller förstöringsåtgärd.

Vägrar någon att lämna begärd

upplysning eller finnes skälig anledning

misstänka, att han söker vilseleda

folkskyddsmyndighet rörande

förhållanden, varom upplysning begärts,

må under folkskyddsberedskap

undersökning verkställas av kontor,

lagerlokal eller annan lägenhet, varöver

han förfogar, så ock granskning

Civilf örsvarsutredningens förslag:

71 §.

Det åligger envar att vid förfrågan

av vederbörlig myndighet lämna upplysning,

huruvida och i vilken myckenhet

han innehar egendom, som kan

behöva tagas i anspråk inom civilförsvaret

eller bliva föremål för undanförsel

eller förstöringsåtgärd.

Vägrar någon att lämna begärd

upplysning eller finnes skälig anledning

misstänka, att han söker vilseleda

myndighet rörande förhållanden,

varom upplysning begärts, må under

civilförsvar sberedskap undersökning

verkställas av kontor, lagerlokal eller

annan lägenhet, varöver han förfogar,

så ock granskning ske av hans handelsböcker

och affärshandlingar. I

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 268.

309

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

ske av hans handelsböcker och affärshandlingar.

I fråga om befogenhet att

besluta angående undersökning eller

granskning, som nu nämnts, samt beträffande

tid, då undersökning må äga

rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna

angående husrannsakan

äga tillämpning.

Civilförsvarsutredningens förslag:

fråga om befogenhet att besluta angående

undersökning eller granskning,

som nu nämnts, samt beträffande tid,

då undersökning må äga rum, och förfarandet

därvid skola bestämmelserna

angående husrannsakan äga tillämpning.

Förevarande paragraf motsvarar 8 § lagen örn förfoganderätt för luftskyddets

behov, 22 § första och andra styckena utrymningslagen samt 14 § lagen

örn skyldighet att bortföra varuförråd.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra, att utformningen av ifrågavarande bestämmelse

i deras förslag skett i anslutning till sistnämnda lagrum. Stadgandet

i första stycket föresloges skola gälla även i fredstid. Instruktionsmässigt

syntes dock böra bestämmas, att under tid, då folkskyddsberedskap icke vore

anbefalld, folkskyddsmyndighet icke finge tillämpa bestämmelsen utan tillstånd

av riksfolkskyddschefen.

Jag finner ej skäl till erinran mot civilförsvarsutredningens förslag i denna

del.

75 §.

Hemortsför svar ssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

90 §. 66 §.

Såsom ägare av anläggning eller Samma lydelse,

byggnad anses i denna lag jämväl den,

som innehar egendomen med fri förfoganderätt

eller fideikommissrätt

eller därmed jämförlig rätt.

Förevarande paragraf, som motsvarar bestämmelsen i 11 § första stycket

skyddsrumslagen, har utsträckts att gälla jämväl annan egendom än anläggning

eller byggnad.

76 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

lil §.

I den mån det prövas nödvändigt

för fullgörande av sådan skyldighet i

avseende å folkskyddsväsendet, som

åvilar folkskyddsdistriktet, äger folkskyddschefen,

därest behovet icke

med tillräcklig skyndsamhet kan tillgodoses

genom frivillig överenskommelse,

att, i enlighet med vad i detta

kapitel närmare stadgas, under folkskyddsberedskap

taga i anspråk mark
-

Civilförsvarsutredningens förslag:

80 §.

I den mån det prövas nödvändigt

för fullgörande av sådan uppgift i

avseende å det allmänna civilförsvaret,

som åvilar kommun eller municipalsamhälle,

äger vederbörande civilförsvarschef,

därest behovet icke med

tillräcklig skyndsamhet kan tillgodoses

genom frivillig överenskommelse,

att för kommunens eller municipalsamhällets

räkning, i enlighet med vad

Föredra
ganden.

Föredra
ganden.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Majlis proposition nr 268.

H emortsför svar ssakkunnigas förslag:

områden, byggnader, utrymmen, livsmedel,

transportmedel, utrustningspersedlar,

materiel och annan egendom,

som finnes inom distriktet och

innehaves av annan än staten.

Yad i detta kapitel stadgas äger

icke tillämpning i det fall, att egendom

jämlikt 82 eller 83 § skall ställas

till allmänt folkskydds förfogande av

kommun eller municipalsamhälle.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

i detta kapitel närmare stadgas, under

civilfförsvarsberedskap taga i anspråk;

markområden, byggnader, utrymmen,

livsmedel, transportmedel, utrustningspersedlar,

materiel och annan

egendom, som finnes inom civilförsvarsområdet

och innehaves av annan

än staten.

Den grundläggande förfoganderättsbestämmelsen i fråga örn luftskyddet

finnes i 3 § 1 mom. lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov,

enligt vilken länsstyrelsen äger, då det prövas nödvändigt för luftskyddsändamål,

taga i anspråk markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel,

utrustningspersedlar, materialier och annan egendom, som tillhör eller innehaves

av kommuner eller enskilda. Utrustningspersedlar eller materialier,

som någon innehar för beredande av luftskydd åt sig eller sin familj eller

hos honom anställda personer eller för skyddande av egendom, vilken av

honom innehaves, må dock icke tagas i anspråk i vidare mån än persedlarna

eller materialierna finnas vara obehövliga för sådant ändamål. Jämlkt 14 §

äger länsstyrelsen i den utsträckning, som finnes lämplig, uppdraga åt luftskyddschef

att inom luftskyddsområde utöva förevarande befogenhet.

Beträffande förfogande i anledning av utrymning stadgas i 16 § första

stycket utrymningslagen, att, då det prövas nödvändigt för genomförande

av utrymning eller för ordnande i samband därmed av inkvartering, i utrymningskommun

luftskyddschefen och i inkvarteringskommun inkvarteringschefen

äger taga i anspråk markområden, byggnader, transportmedel, livsmedel

och annan egendom, som tillhör eller innehaves av kommuner eller

enskilda. Jämlikt 36 § utrymningslagen kan luftskyddschefen delegera sin

befogenhet å utrymningschefen.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra bland annat följande:

De sakkunniga anse självfallet, att en rätt till tvångsuttagning av egendom,

som är erforderlig för folkskyddsväsendets behov, måste vara för

handen. I olikhet med vad som nu gäller i fråga örn luftskydd och utrymning,

bör dock enligt de sakkunnigas mening i lagen uttryckligen angivas,

att denna tvångsuttagningsrätt bör hava supplementär karaktär eller

att den sålunda bör tillgripas, endast när man icke med tillräcklig skyndsamhet

kan vinna vad man åsyftar genom överenskommelse på frivillig väg.

Sådant kan bero på att ägaren eller innehavaren icke vill ställa egendomen

till disposition eller att enighet icke kan vinnas örn ersättningsbeloppet.

Den omständigheten, att folkskyddsdistrikten äro kommunala rättssubjekt,

föranleder en väsentlig skillnad vid utformandet av hithörande förfogandebestämmelser

i förhållande till de nu gällande bestämmelserna. Enligt de

sistnämnda innebär förfoganderätten, att staten övertager äganderätten till

egendom eller att nyttjanderätt till egendom upplåtes till staten. På grund

härav skall den ersättning, som lämnas, utgå av statsmedel och skall principiellt

utbetalas av statliga myndigheter. De av de sakkunniga här före
-

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

slagna bestämmelserna innebära däremot, att egendomen övertages med

ägande- eller nyttjanderätt av folkskyddsdistriktet och att ersättningen i

första hand utgår av folkskyddsdistriktets medel. Det har synts de sakkunniga

lämpligast att konstruera förfoganderätten på sådant sätt. Härigenom

kommer folkskyddsdistriktets ställning i ekonomiskt hänseende i förhållande

till statsverket att vara helt oberoende av örn viss egendom förvärvats genom

frivillig överenskommelse eller uttagits med tvång. I båda fallen kan rätt

för folkskyddsdistriktet till ersättning av statsmedel föreligga i enlighet med

de föreskrifter, som äro givna i 102—106 §§.

Några principiella hinder mot att på detta sätt tillerkänna ett kommunalt

rättssubjekt förfoganderätt torde icke förefinnas. En dylik rätt har i viss

mån samma karaktär som en expropriationsrätt och sådan kan enligt gällande

bestämmelser i vissa fall föreligga även för kommunala rättssubjekt.

Förfoganderättens handhavande torde böra anförtros åt folkskyddschefen.

Häri kommer visserligen formellt men icke faktiskt ändring att äga rum

i vad nu gäller i fråga örn luftskyddet. Länsstyrelserna ha nämligen i

ett stort antal fall delegerat sin tvångsuttagningsrätt på luftskyddscheferna.

Full överensstämmelse kommer däremot att råda med gällande utrymningslagstiftning,

såvitt angår utrymningskommuner.

Förfoganderätten bör enligt de sakkunnigas mening vara begränsad till

tid, då folkskyddsberedskap råder inom distriktet. Under andra tider torde

åsyftat resultat kunna nås med frivilliga överenskommelser. Intet bör dock

hindra folkskyddschefen att redan i fred bestämma, att viss egendom kommer

att tagas i anspråk för distriktsfolkskyddets räkning, örn folkskyddsberedskap

kommer till stånd. Särskilt i vad rör lokaler kan detta mången gång

vara nödvändigt.

Uppräkningen i 117 § av egendom av olika slag, som kan tagas i anspråk,

överensstämmer med den i luftskyddsförfogandelagen lämnade med tillägg

av »livsmedel», som hämtats från utrymningslagen.

Folkskyddschefen bör icke äga taga i anspråk annan egendom än den, som

finnes inom distriktet.

Endast egendom, som innehaves av kommun, landsting, municipalsamhälle

eller annat kommunalt rättssubjekt eller av enskild, bör få tagas i

anspråk jämlikt bestämmelserna i detta kapitel. Det nuvarande uttrycket

»kommuner eller enskilda» har emellertid ansetts icke böra bibehållas utan

lämpligen böra utbytas mot uttrycket »annan än staten». Begreppet kommun

har nämligen i förevarande lag konsekvent använts endast i betydelsen stadseller

landskommun; under begreppet faller alltså icke andra kommunala rättssubjekt.

Frågan huruvida folkskyddschef med stöd av bestämmelserna i detta

kapitel skall äga taga i anspråk jämväl statens eller av statlig myndighet

innehavd egendom har varit föremål för de sakkunnigas särskilda övervägande.

Detta spörsmål har erhållit större betydelse än tidigare, enär den

förfoganderätt, varom här är fråga, skall utövas till förmån för ett kommunalt

rättssubjekt. Vissa skäl tala onekligen för att folkskyddschef i trängande

fall skall kunna taga i anspråk även egendom, som nu nämnts. Frågan har

här lösts så, att, om statlig egendom innehaves av kommunalt rättssubjekt

eller av enskild, egendomen bör kunna tagas i anspråk av folkskyddschefen.

Disponeras åter egendom av statlig myndighet, böra här förevarande bestämmelser

icke vara tillämpliga, även örn egendomen tillhör kommun eller enskild.

Möjlighet för folkskyddschef att taga i anspråk dylik egendom kan,

om så anses lämpligt, tillskapas på andra vägar, exempelvis genom instruktion

till den myndighet, som disponerar egendomen.

s. 312 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

312 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Beträffande bestämmelsen i lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov

att viss egendom icke får tagas i anspråk anföra de sakkunniga:

De sakkunniga ha ansett sig icke böra ifrågasätta någon motsvarighet

till nu nämnda bestämmelse i folkskyddslagen. Förfoganderätten utövas av

folkskyddschefen, som har ansvaret även för enskilda personers och egendoms

skyddande mot fientlig verksamhet, och det torde utan större risk

kunna överlämnas åt folkskyddschefen att bedöma, hur egendom, som är

avsedd för dylikt ändamål, lämpligen bör disponeras. För förekommande

av missbruk och till ledning för folkskyddschefernas handlande härvid torde

böra utfärdas direktiv av Kungl. Majit eller riksfolkskyddschefen.

Folkskyddschefs utövande av förfoganderätten torde vidare böra begränsas

i så måtto, att detsamma får ske, allenast i den mån de behov, som skola

tillgodoses, äro grundade på fastställd organisationsplan och angående dylik

plans tillämpning meddelade föreskrifter. Uttrycklig bestämmelse härom bör

ingå i tillämpningskungörelsen.

I yttranden över hemortsförsvarssakkunnigas förslag ifrågasätta

länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län lämpligheten av att

lägga folkskyddets förfoganderätt i händerna på folkskyddscheferna, vilka

med all sannolikhet i stor utsträckning komme att sakna allmän administrativ

förfarenhet och erforderlig förmåga att tillämpa författningen.

Vattenfallsstyrelsen anser den nyssnämnda, för luftskyddets del gällande

inskränkningen i förfoganderätten böra bibehållas jämväl i folkskyddslagen

och framhåller som motivering härför bland annat, att det vore förenat med

vissa risker, örn en folkskyddschef skulle äga rekvirera exempelvis motorfordon,

som vore avsedda för kraftföretagens lokala reparationsberedskap för

överföringsledningarna, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillhöra folkskyddet.

I civilförsvarsutredningens förslag ha de i förevarande kapitel

givna bestämmelserna, i jämförelse med motsvarande föreskrifter i hemortsförsvarssakkunnigas

förslag — förutom vissa redaktionella ändringar —

undergått allenast de ändringar, som betingats därav, att ansvaret för det allmänna

civilförsvaret föreslagits skola åvila kommuner och municipalsamhällen

och icke särskilt bildade folkskyddsdistrikt.

I yttrande över civilf örsvarsutredningens förslag framhåller

statens trafikkommission vikten av att civilförsvarschefs ianspråktagande av

transportmedel i största möjliga utsträckning komme att avse endast sådana

fordon, som enligt gällande bestämmelser på förhand uttagits för ändamålet,

samt ifrågasätter, huruvida icke civilförsvarslagens bestämmelser angående

civilförsvarschefens rekvisitionsrätt borde givas sådan formulering, att sambandet

mellan desamma och föreskrifterna i kungörelsen den 18 februari 1944

(nr 57) med vissa bestämmelser om utnyttjande vid krig eller krigsfara av

landets motorfordonspark m. m. fastsloges på ett mera otvetydigt sätt.

De skäl, som anförts för vidtagande av vissa sakliga ändringar i förhållande

till nu gällande förfoganderättsbestämmelser, synas godtagbara. Förevarande

paragraf i departementsförslaget överensstämmer därför med civilförsvarsut
-

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

redningens förslag, utom så till vida att — med hänsyn till den inskränkning

som enligt 51 § skett i municipalsamhälles skyldigheter beträffande civilförsvaret

— förfogande enligt paragrafen kan ske endast för kommuns men ej

för municipalsamhälles räkning. I den mån särskilda hänsyn påkalla begränsning

i civilförsvarschefens förfoganderätt, torde dylika spörsmål kunna regleras

genom föreskrifter i administrativ ordning.

Såsom under 59—62 §§ omnämnts innehåller 7 kap. departementsförslaget

icke något stadgande, som giver befogenhet att taga i anspråk annan tillhörig

fastighet för inrättande av allmänt skyddsrum, utan har det ansetts lämpligt

att för ändamålet tillämpa bestämmelserna i detta kapitel. Emellertid kan

sådant förfogande vara av nöden jämväl under fredstid. Även för anordnande

av källarmursgenombrott kan i fredstid förfoganderätt behöva tillämpas. I

anledning härav har andra stycket i förevarande paragraf tillkommit. Lämpligen

bör dock under sådan tid beslutanderätten tillkomma länsstyrelsen.

77 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

118 §.

Vid ianspråktagande av egendom

jämlikt 117 § skall, så vitt möjligt,

hänsyn tagas till ägarens eller innehavarens

tillgång å egendom, varom

fråga är, och behov därav för sin näring.

Yad som oundgängligen erfordras

för någons näring må ej utan

tvingande skäl tagas i anspråk.

Civilt Örsö ar sutredning ens förslag:

81 §.

Då egendom tages i anspråk jämlikt

80 §, skall, så vitt möjligt, hänsyn

tagas till ägarens eller innehavarens

tillgång å egendom, varom

fråga är, och behov därav för sin näring.

Yad som oundgängligen erfordras

för någons näring må ej utan

tvingande skäl tagas i anspråk.

Förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i gällande luftskydds- och

utrymningslagstiftning, har utformats efter mönster av 4§ rekvisitionslagen.

78 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

119 §.

1 morn. Har ägare eller innehavare

av byggnad, som jämlikt 117 § tages

i anspråk, stadigvarande bostad i

byggnaden, skall, i den mån ägaren

eller innehavaren det påfordrar, nödigt

bostadsutrymme inom byggnaden

anvisas honom och hans familj.

2 mom. Vid ianspråktagande jämlikt

117 § av byggnad eller del därav

för inkvartering av personer, vilka till

följd av utrymning lämnat sin bostad,

skola, utöver vad i 1 mom. stadgas,

följande bestämmelser gälla.

1. I den mån ägare eller innehavare

av byggnaden eller medlem av hans

Civilt ör svar sutredning ens förslag:

82 §.

1 mom. Har ägare eller innehavare

av byggnad, som jämlikt 80 § tages

i anspråk, stadigvarande bostad i

byggnaden, skall, i den mån ägaren

eiler innehavaren det påfordrar, nödigt

bostadsutrymme inom byggnaden

anvisas honom och hans familj.

2 mom. Då jämlikt 80 § byggnad

eller del därav tages i anspråk för inkvartering

av personer, vilka till följd

av utrymning lämnat sin bostad,

skola, utöver vad i 1 mom. stadgas,

följande bestämmelser gälla.

1. I den mån ägare eller innehavare

av byggnaden eller medlem av hans

Föredra
ganden.

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Föredra
ganden.

H enior t s för svar ssakkunnig as förslag:

familj tillhör befolkningsgrupp, som

ålagts eller uppmanats till utrymning,

skall åt ägaren eller innehavaren

och hans familj, därest så påfordras,

anvisas nödigt bostadsutrymme i

byggnaden, även om de icke hava

stadigvarande bostad därstädes.

2. Har den, vilken själv tillhör befolkningsgrupp,

som ålagts eller uppmanats

till utrymning, eller i vars

familj finnes person, som tillhör sådan

grupp, med ägare eller innehavare

av byggnaden träffat avtal örn upplåtande

av nyttjanderätt till byggnaden

eller del därav och har ägaren eller

innehavaren sist en månad före åläggandet

eller uppmaningen fullgjort

den skyldighet att anmäla upplåtelsen,

som må vara föreskriven, skall

nyttjanderättshavaren och hans familj,

i den mån vederbörande tillhör

nyssnämnda befolkningsgrupp, anvisas

nödigt bostadsutrymme i byggnaden.

3. Därest i fall, som under 1. eller

2. omförmäles, genom anvisande av

bostadsutrymme, på sätt där stadgas,

allvarligt hinder skulle uppkomma för

användande enligt förefintlig plan av

byggnaden till internatförläggning,

skall bostadsutrymme i stället anvisas

i annan byggnad inom samma folkskyddsdistrikt.

Civilförsvar sutredningens förslag:

familj tillhör befolkningsgrupp, som

ålagts eller uppmanats till utrymning,

skall åt ägaren eller innehavaren

och hans familj, därest så påfordras,

anvisas nödigt bostadsutrymme i

byggnaden, även örn de icke hava

stadigvarande bostad därstädes.

2. Har den, vilken själv tillhör befolkningsgrupp,

som ålagts eller uppmanats

till utrymning, eller i vars

familj finnes person, som tillhör sådan

grupp, med ägare eller innehavare

av byggnaden träffat avtal örn upplåtande

av nyttjanderätt till byggnaden

eller del därav och har ägaren eller

innehavaren sist en månad före åläggandet

eller uppmaningen fullgjort

den skyldighet att anmäla upplåtelsen,

som må vara föreskriven, skall

nyttjanderättshavaren och hans familj,

i den mån vederbörande tillhör

nyssnämnda befolkningsgrupp, anvisas

nödigt bostadsutrymme i byggnaden.

3. Därest i fall, som under 1. eller

2. omförmäles, genom anvisande av

bostadsutrymme, på sätt där stadgas,

allvarligt hinder skulle uppkomma för

användande enligt förefintlig plan av

byggnaden till internatförläggning,

skall bostadsutrymme i stället anvisas

i annan byggnad inom samma civilförsvarsområde.

Hemortsförsvarssakkunnigas och civilförsvarsutredningens förslag motsvara

16 § tredje och fjärde styckena utrymningslagen, som emellertid uteslutande

avser ianspråktagande av byggnad för inkvarteringsändamål. Bestämmelsen

har undergått en redaktionell överarbetning för vinnande av större

överskådlighet. Sådana föreskrifter örn skyldighet att anmäla upplåtelse,

varom förmäles i 2 mom. 2. i civilförsvarsutredningens förslag, finnas ej numera,

varför det härtill knutna villkoret torde kunna utgå.

79

Hemortsförsvarssaklcunnigas förslag:

120 §.

Markområden, byggnader och utrymmen,

så ock transportmedel, vilka

icke stadigvarande erfordras för distriktsfolkskyddets

räkning, tagas i an
-

Civilförsvarsutredningens förslag:

83 §.

Markområden, byggnader och utrymmen,

så ock transportmedel, vilka

icke stadigvarande erfordras för civilförsvarets

räkning, tagas i anspråk

s. 315 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

315

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

språk med nyttjanderätt. Egendom,

som kan antagas bliva förbrukad eller

förstörd eller komma att väsentligt

minska i värde, tages i anspråk med

äganderätt. Annan egendom tages i

anspråk med nyttjanderätt, såvida

icke folkskyddschefen finner lämpligt

eller ägaren påfordrar, att egendomen

övertages med äganderätt

med nyttjanderätt. Egendom, som kan

antagas bliva förbrukad eller förstörd

eller komma att väsentligt minska i

värde, tages i anspråk med äganderätt.

Annan egendom tages i anspråk med

nyttjanderätt, såvida icke civilförsvarschefen

finner lämpligt eller ägaren

påfordrar, att egendomen övertages

med äganderätt.

Mot förevarande paragraf, som i huvudsak överensstämmer med 3 § 2 mom.

lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov och 16 § andra stycket utrymningslagen,

finner jag icke anledning till erinran.

Föredra
ganden.

80

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

121 §.

Ägare eller innehavare av egendom,

som jämlikt 117 § tagits i anspråk

med nyttjanderätt, är skyldig

att, i den mån så påfordras, tåla eller

vidtaga ändring eller förflyttning av

inredning eller utrustning, som hör

till egendomen, samt att i övrigt tåla

de åtgärder beträffande egendomen,

som folkskyddschefen finner erforderliga.

§.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

84 §.

Ägare eller innehavare av egendom,

som jämlikt 80 § tagits i anspråk

med nyttjanderätt, är skyldig att, i

den mån så påfordras, tåla eller vidtaga

ändring eller förflyttning av inredning

eller utrustning, som hör till

egendomen, samt att i övrigt tåla de

åtgärder beträffande egendomen, som

civiltörsv arschefen finner erforderliga.

Förevarande paragraf saknar numera motsvarighet i luftskyddsförfogandelagen

men motsvarar 17 § första stycket utrymningslagen, där den dock avser

allenast det fall, att byggnad tages i anspråk för att bereda bostad åt den, som

vid utrymning ålagts eller uppmanats taga uppehåll utom sin bostad.

Paragrafen står i överensstämmelse med 7 § rekvisitionslagen. Dess upptagande

i lagen tillstyrkes.

Föredra
ganden.

81-82 §§.

H emart s för svar ssakkunnig as förslag:

122 §.

Har egendom tagits i anspråk jämlikt

117 § eller åtgärd vidtagits jämlikt

121 §, är ägare eller innehavare

av den egendom, varom fråga är, berättigad

till ersättning av folkskyddsdistriktet

enligt de i 123 § angivna

grunderna. Avser ianspråktagandet

eller åtgärden huvudsakligen beredande

av skydd för viss egendom eller

Civilförsvar sutredningens förslag:

85 §.

Har egendom tagits i anspråk jämlikt

80 § eller åtgärd vidtagits jämlikt

84 §, är ägare eller innehavare av den

egendom, varom fråga är, berättigad

till ersättning enligt de i 86 § angivna

grunderna. Ersättningen skall

gäldas av den kommun eller det municipalsamhälle,

som enligt de i 5 kap.

givna bestämmelserna har att svara

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

H emort sförsvars sakkunnigas förslag:

dess ägare eller innehavare eller för

person, som vid tid, då folkskyddsberedskap

inträdde, bodde eller vistades

inom egendomen eller eljest nyttjade

denna, utgår dock ersättning, allenast

örn och i den mån det med avseende

å storleken av kostnad eller skada,

som föranledes av åtgärden, samt omständigheterna

i övrigt prövas skäligt.

Har nyttjanderätt till egendom

upplåtits till folkskyddsdistrikt genom

frivillig överenskommelse och

lider egendomen skada eller avsevärd

försämring, vartill hänsyn ej tagits

vid överenskommelsen, äger upplåtaren

påkalla, att ersättningsfrågan prövas

i den ordning i detta kapitel

stadgas.

123 §.

För egendom, som övertages med

äganderätt, lämnas ersättning med belopp,

som prövas skäligt med hänsyn

till nödvändiga kostnader vid produktion

eller återförsäljning, normal handelsvinst

eller andra på prissättningen

regelmässigt inverkande förhållanden.

Övertages med äganderätt

egendom, som på grund av tidigare

ianspråktagande innehaves med nyttjanderätt,

skall vid ersättningens bestämmande

skälig hänsyn tagas till

den ersättning, som utgått för egendomens

nyttjande.

Då egendom tages i anspråk med

nyttjanderätt, lämnas ersättning efter

enahanda grund för den för ägaren

eller innehavaren förlorade avkastningen

eller nyttan. Har egendomen

i fall som nu sagts lidit skada eller

avsevärd försämring, lämnas skälig

ersättning härför.

Har åtgärd, som i 121 § sägs, vidtagits,

må efter vad skäligt finnes ersättning

lämnas för den kostnad, äga
-

Civilförsvarsutredningens förslag:

för tillgodoseende av det behov, för

vilket ianspråktagandet skett. Avser

ianspråktagandet av viss egendom

eller åtgärd beträffande densamma

huvudsakligen beredande av skydd

för egendomen eller dess ägare eller

innehavare eller för person, som vid

tid, då civilförsvarsberedskap inträdde,

bodde eller vistades inom

egendomen eller eljest nyttjade denna,

utgår dock ersättning allenast örn

och i den mån det med avseende å

storleken av kostnad eller skada, som

föranledes av åtgärden, samt omständigheterna

i övrigt prövas skäligt.

Har nyttjanderätt till egendom för

det allmänna civilförsvarets behov

upplåtits till kommun eller municipalsamhälle

genom frivillig överenskommelse

och lider egendomen skada

eller avsevärd försämring, vartill hänsyn

ej tagits vid överenskommelsen,

äger upplåtaren påkalla, att ersättningsfrågan

prövas i den ordning i

detta kapitel stadgas.

86 §.

För egendom, som övertages med

äganderätt, lämnas ersättning med belopp,

som prövas skäligt med hänsyn

till nödvändiga kostnader vid produktion

eller återförsäljning, normal handelsvinst

eller andra på prissättningen

regelmässigt inverkande förhållanden.

Övertages med äganderätt

egendom, som på grund av tidigare

ianspråktagande innehaves med nyttjanderätt,

skall vid ersättningens bestämmande

skälig hänsyn tagas till

den ersättning, som utgått för egendomens

nyttjande.

Då egendom tages i anspråk med

nyttjanderätt, lämnas ersättning efter

enahanda grund för den för ägaren

eller innehavaren förlorade avkastningen

eller nyttan. Har egendomen

i fall, som nu sagts, lidit skada eller

avsevärd försämring, lämnas skälig

ersättning härför.

Har åtgärd, som i 84 § sägs, vidtagits,

må efter vad skäligt finnes ersättning

lämnas för den kostnad, äga
-

s. 317 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

317

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

ren eller innehavaren till följd därav

fått vidkännas, samt för skada eller

avsevärd försämring, som egendomen

kan hava åsamkats genom åtgärden.

Ersättning för transport av ianspråktagen

egendom till avlämningsplats,

för transport till hemorten av

egendom, som efter nyttjande avhämtas,

så ock för sådan inställelse

å avlämningsplats, som föranletts av

ianspråktagande jämlikt detta kapitel,

utgår enligt de grunder, som gälla vid

rekvisition för krigsmaktens behov.

Civilförsvar sutredningens förslag:

ren eller innehavaren till följd därav

fått vidkännas, samt för skada eller

avsevärd försämring, som åsamkats

egendomen genom åtgärden.

Ersättning för transport av ianspråktagen

egendom till avlämningsplats,

för transport till hemorten av

egendom, som efter nyttjande avhämtas,

så ock för sådan inställelse

å avlämningsplats, som föranletts av

ianspråktagande jämlikt detta kapitel,

utgår enligt de grunder, som gälla vid

rekvisition för krigsmaktens behov.

Av systematiska skäl har en omflyttning av ifrågavarande bestämmelser

skett i förhållande till civilförsvarsutredningens förslag.

81 § 1 mom. departementsförslaget motsvarar 5 § 1 mom. lagen örn förfoganderätt

för luftskyddets behov och 18 § utrymningslagen. Andra stycket

första punkten saknar motsvarighet i dessa lagar men överensstämmer med 11 §

rekvisitionslagen.

81 § 2 mom. departementsförslaget återfinnes ej i luftskydds- eller utrymningslagstiftningen

men motsvarar 13 § 1 mom. rekvisitionslagen.

82 § saknar likaledes motsvarighet i luftskydds- och utrymningslagstiftningen

men är utformad i nära överensstämmelse med 12 § sista stycket rekvisitionslagen.

Departementsförslaget överensstämmer i sak med civilförsvarsutredningens

förslag dock med jämkningar i två hänseenden. För det första har till följd av

den ståndpunkt departementsförslaget intagit beträffande municipalsamhälles

skyldigheter i fråga örn civilförsvaret bestämmelsen örn att ersättning skall

kunna gäldas av sådant samhälle utgått. Vidare har någon motsvarighet till

85 § första stycket tredje punkten ansetts icke behöva upptagas. En dylik

bestämmelse torde nämligen sakna praktisk betydelse i förevarande sammanhang.

Föredra
ganden.

83 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

124 §. 87 §.

Anspråk på ersättning jämlikt 122 § Anspråk på ersättning jämlikt 85 §

prövas i den ordning, som är stadgad prövas i den ordning, som är stadgad

beträffande rekvisition för krigsmak- beträffande rekvisition för krigsmaktens

behov, med iakttagande av att tens behov, med iakttagande av att

efter taxa utgående ersättning till be- efter taxa utgående ersättning till beloppet

fastställes av folkskyddschefen. loppet fastställes av civil försvarsÄndå

att egendom, som tages i an chefen. Ändå att egendom, som tages

språk, är avsedd att tillhandahållas i anspråk, är avsedd att tillhandahållas

s. 318 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

Föredra
ganden.

Kungl. Majlis proposition nr 268.

318

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

endast vid särskilda tillfällen, må ersättningen

bestämmas en gång för

alla, dock att inskränkning därigenom

icke sker i rätten till ersättning för

skada, som ej förutsetts.

125 §•

Ersättning jämlikt 122 § skall gäl

das i den ordning, Konungen bestämmer.

Civilförsvarsutredningens förslag:

endast vid särskilda tillfällen, må ersättningen

bestämmas en gång för

alla, dock att inskränkning därigenom

icke sker i rätten till ersättning för

skada, som ej förutsetts.

88 §''

Ersättning jämlikt 85 § skall gäldas

i den ordning Konungen bestämmer.

Förevarande paragraf motsvarar 6 § lagen om förfoganderätt för luftskyddets

behov och 19 § utrymningslagen, i vilka lagrum dock ej återfinnes bestämmelsen

örn att ersättning efter taxa till beloppet fastställes av civilförsvarschefen.

I nämnda lagar hänvisas dessutom även beträffande formerna för ersättningens

gäldande till vad i rekvisitionslagen stadgas örn likvid för fullgjord

rekvisition.

Mot 87 § civilförsvarsutredningens förslag finnes ej anledning till erinran.

Någon motsvarighet till 88 § samma förslag har ej ansetts erforderlig. Kungl.

Maj:ts rätt att utfärda bestämmelser om sättet för ersättningens gäldande torde

nämligen här ej behöva särskilt angivas.

84 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

126 §.

Har någon till säkerhet för fordran

panträtt i egendom, som med äganderätt

tagits i anspråk, äger han, ändå att

fordringen ej är till betalning förfallen,

framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet

utfå sin fordran. Samma

skall ock gälla i fråga örn den,

som har rätt att kvarhålla egendomen

till säkerhet för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för egendom,

som är utmätt, skall, örn borgenären

det yrkar, utgivas till utmätningsman,

nen. Avser ersättningsbeloppet egendom,

som satts i kvarstad eller under

skingringsförbud, skall beloppet, där

part det äskar, utgivas till överexekutor,

och har denne att med beloppet

förfara på sätt i 186 § utsökningslagen

är för där avsett fall stadgat.

Civilförsvarsutredningens förslag:

89 §.

Samma lydelse.

Mot ifrågavarande paragraf, som i det närmaste överensstämmer med 7 §

lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov och 20 § utrymningslagen,

finner jag ingen anledning till erinran.

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

85 §.

319

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvarsutredningens förslag:

127 §. 90 §.

I den mån det prövas nödvändigt I den mån det prövas nödvändigt

för annat folkskyddsändamål, än i för fullgörande av annan uppgift i avil7

§ sägs, äger folkskyddsmyndighet, seende å civilförsvaret än i 80 § sägs,

i enlighet med vad Konungen därom äger civilförsvar smyndighet, i enlighet

närmare förordnar, taga i anspråk med vad Konungen därom närmare

egendom, som innehaves av annan än förordnar, taga i anspråk egendom,

staten. Härvid skola i tillämpliga som innehaves av annan än staten,

delar bestämmelserna i 117—126 §§ Härvid skola i tillämpliga delar belända

till efterrättelse; dock med iakt- stämmelserna i 80—89 §§ lända till

tagande av att ersättning för egen- efterrättelse; dock med iakttagande av

dom, som tagits i anspråk, eller för att ersättning för egendom, som tagits

åtgärd, som vidtagits, skall utgå av i anspråk, eller för åtgärd, som vidstatsmedel

samt att ersättning, som tagits, skall utgå av statsmedel samt

skall utgå efter taxa, skall till belop- att ersättning, som skall utgå efter

pet fastställas av den folkskyddsmyn- taxa, skall till beloppet fastställas av

dighet, som utövat förfoganderätten, den civilförsvar smyndighet, som utövat

förfoganderätten.

Förevarande paragraf saknar direkt motsvarighet i gällande luftskydds- och

utrymningslagstiftning.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra:

De förut i detta kapitel givna bestämmelserna avse endast förfoganderätt

för folkskyddsdistrikt, i den mån sådan rätt erfordras för fullgörande av deras

skyldigheter. Därutöver synas emellertid även bestämmelser örn förfogande

för andra folkskyddsändamål vara erforderliga. Härom stadgas i förevarande

paragraf. Berättigad att utöva förfoganderätten bör i sådant fall bliva den folkskyddsmyndighet,

som har närmaste ansvaret för tillgodoseende av det behov,

varom fråga är. Det är även denna myndighet, som bör bestämma ersättningsbelopp,

som skall utgå efter taxa. Ersättningen bör utgå av statsmedel.

Civilförsvarsutredningens förslag beträffande nu ifrågavarande paragraf har

synts mig böra godtagas. Erinras må att, såsom under 76 § anförts, det är avsett

att begränsningar i den civilförsvarsmyndigheterna enligt lagförslaget tillkommande

förfoganderätten skola ske i administrativ ordning.

86 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

137 §.

Vägrar eller försummar någon att

behörigen eller i rätt tid tillhandahålla

folkskyddsmyndighet egendom,

som myndigheten jämlikt 9 kap. beslutat

taga i anspråk, äger polismyndighet

att hos vederbörande uttaga

egendomen i fråga. Kan dröjsmålet

medföra våda och är polismyndighet

icke att tillgå, tillkommer samma rätt

folkskyddsmyndighet.

Civilförsvarsutredningens förslag:

91 §.

Vägrar eller försummar någon att

behörigen eller i rätt tid tillhandahålla

civilförsvarsmyndighet egendom,

som myndigheten beslutat taga i an

språk, äger polisnryndighet att hos

vederbörande uttaga egendomen i

fråga. Kan dröjsmålet medföra våda

och är polismyndighet icke att tillgå,

tillkommer samma rätt civilf örsvarsmyndighet.

Föredra
ganden.

s. 320 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

Föredra
ganden.

320 Kungl. Maj:ts proposition n? 268.

Förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i gällande luftskydds- och

utrymningslagstiftning men som utformats i anslutning till 23 § 1 mom. rekvisitionslagen,

har upptagits i departementsförslaget i den avfattning civilförsvarsutredningen

föreslagit.

87

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

138 §.

1 mom. Utebliver någon utan anmält

laga förfall från sådan tjänstgöring

eller sådant arbete inom folkskyddet

eller sådan utbildning eller

övning i folkskyddstjänst, som jämlikt

denna lag åligger honom och vartill

han blivit i vederbörlig ordning

kallad, eller avviker han olovligen därifrån,

må han på framställning av folkskyddsmyndighet

genom polismyndighetens

försorg omedelbart på egen bekostnad

hämtas. Lag samma vare, örn

folkskyddspliktig utan anmält laga

förfall underlåtit att efterkomma jämlikt

48 § andra stycket vederbörligen

utfärdad kallelse till personlig inställelse.

2 mom. Har kallelse jämlikt 1 mom.

skett genom personlig order, vilken

befordrats med posten, må vederbörande

ej anses vara i laga ordning

kallad, örn ordern återkommit till avsändaren

såsom obeställbar. Därest

ordern avsänts under den hos avsändaren

senast anmälda adressen, må

dock, där med hänsyn till beredskapen

skyndsam inställelse är av nöden, förordnas

örn hämtning utan hinder därav

att ordern ej delgivits.

§•

Civilförsvar sutredningens förslag:

95 §.

Utebliver någon utan anmält laga

förfall från tjänstgöring eller arbete

inom civilförsvaret eller utbildning

eller övning i civilförsvarstjänst, som

jämlikt denna lag åligger honom och

vartill han blivit i vederbörlig ordning

kallad, eller avviker han olovligen därifrån,

må han på framställning av

civilförsvar smyndighet genom polismyndighetens

försorg omedelbart på

egen bekostnad hämtas. Lag samma

vare, om civilförsvarspliktig utan anmält

laga förfall underlåter att efterkomma

jämlikt 19 § vederbörligen utfärdad

kallelse till personlig inställelse.

Förevarande paragraf motsvarar i stort sett 13 § lagen örn förfoganderätt

för luftskyddets behov och 14 § utrymningslagen. Dock har i paragrafen, i

motsats till vad nu är fallet, utsagts, att hämtning skall ske på bekostnad av

den, som hämtas.

I civilförsvarsutredningens förslag har allenast den jämkningen vidtagits,

att enär enligt 3 kap. departementsförslaget begreppet tjänstgöring i civilförsvaret

inbegriper såväl utbildning och övning som annat »arbete» inom

civilförsvaret, det ej ansetts behövligt att särskilt angiva, att paragrafen är

tillämplig å uteblivande från arbete inom civilförsvaret eller utbildning eller

övning i civilförsvarstjänst.

s. 321 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

321

88 §.

11 emortsförsvarssakkunnigas förslag:

136 §■

Är annan än staten jämlikt bestämmelse

i 5, 6 eller 7 kap. eller med stöd

av dylik bestämmelse meddelad föreskrift

skyldig att något fullgöra och

brister vederbörande härutinnan, äger

länsstyrelsen på begäran av folkskyddsmyndighet

förelägga lämpligt

vite och, där fråga är örn folkskyddsdistrikt,

kommun eller municipalsamhälle,

till sådant vite fälla. Länsstyrelsen

må ock i sådant fall lämna erforderlig

handräckning eller ombesörja

föreskriven åtgärd samt uttaga

kostnaden därför av den försumlige.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

94 §‘

Är annan än staten jämlikt bestämmelse

i 5 eller 6 kap. eller med stöd

av dylik bestämmelse meddelad föreskrift

skyldig att något fullgöra och

brister vederbörande härutinnan, äger

länsstyrelsen förelägga lämpligt vite

och, där fråga är om kommun eller

municipalsamhälle, till sådant vite

fälla. Länsstyrelsen må ock i sådant

fall lämna erforderlig handräckning

eller ombesörja föreskriven åtgärd

samt uttaga kostnaden därför av den

försumlige.

Enligt 14 § luftskyddslagen kan den, som åsidosätter bestämmelse i 10

eller 11 § samma lag vari behandlas vissa åligganden beträffande luftskyddet

för kommuner och enskilda — eller föreskrift eller åläggande, som

där avses, av länsstyrelsen föreläggas lämpligt vite. Därjämte äger länsstyrelsen

lämna erforderlig handräckning eller ombesörja föreskriven åtgärd

samt uttaga kostnaden därför av den försumlige.

Enligt 4 § 2 mom. lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov äger

länsstyrelsen, örn någon underlåter att vidtaga åtgärd, som avses i 4 § 1 mom.

samma lag, vidtaga åtgärden, varjämte stadgas, att kostnaden härför må, efter

prövning av domstolen i den ort, där åtgärden ägt rum, uttagas av den försumlige,

i den mån han icke på grund av stadgande i lagen eller eljest är berättigad

till ersättning för åtgärden.

Jämlikt 17 § skyddsrumslagen gäller i stort sett motsvarande i fråga örn

skyldighet att vidtaga i lagen föreskriven skyddsåtgärd. Länsstyrelses befogenhet

att lämna erforderlig handräckning är här dock icke omnämnd.

Hemortsförsvarssakkunniga yttra:

De sakkunniga anse ifrågavarande tvångsmedel alltjämt böra stå till förfogande.

Med den ställning, som länsstyrelserna enligt de sakkunnigas förslag

skulle komma att intaga i förhållande till folkskyddsväsendet, synes det

stå i god överensstämmelse att låta tvångsmedlens handhavande tillkomma

dem.

Föreskrifter örn dylika tvångsåtgärder äro intagna i här förevarande paragraf,

som avser såväl kommunala som enskilda rättssubjekt.

I yttrande över luftskyddsinspektionens förslag till ny luftskyddslag har

föreningen Sveriges stads fiskaler efterlyst bestämmelse, huru förfaras skulle

i sådant fall, då vederbörande saknade ekonomiska resurser för bestridande

a,v kostnaderna för de åtgärder, som länsstyrelsen ägde att på den försumliges

bekostnad vidtaga. De sakkunniga ha ansett sig icke böra upptaga någon

särskild bestämmelse på denna punkt. Länsstyrelserna få avväga sina åtgöranden

efter de föreliggande förhållandena. Är den försumliges ekonomiska

ställning sådan, att han uppenbarligen icke kan bekosta den åtgärd,

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 268. S9S u 21

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

varom fråga är, bör länsstyrelsen knappast ombesörja åtgärdens vidtagande

på hans bekostnad utan andra utvägar få sökas för att nå det med åtgärden

avsedda syftet.

I yttranden över hemortsförsvarssakkunnigas förslag ha

länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands och Örebro län uttalat sig för att

länsstyrelsen borde erhålla befogenhet att utdöma förelagt vite, jämväl då

fråga vore örn enskild person. Luftskyddschefen i Karlskoga, med vilken

länsstyrelsen i örebro län härutinnan instämmer, framhåller, att frågan, hur

förfaras skulle i sådant fall, då vederbörande saknade ekonomiska resurser

för bestridande av kostnaderna för de åtgärder, som länsstyrelsen ägde att

på den försumliges bekostnad vidtaga, alltjämt kvarstode olöst, samt gör

gällande, att frågan hade större räckvidd än de sakkunniga måhända tänkt sig.

Sistnämnda problem har utförligt behandlats av länsstyrelsen i Uppsala

län, som i yttrande över bevakningsutredningens förslag anför:

Det skulle för länsstyrelserna vara värdefullt, örn de spörsmål, som sammanhänga

med tillämpningen av 12 §, kunde närmare regleras. I varje fall

synas medel böra ställas till länsstyrelsernas förfogande att disponeras för

ifrågavarande ändamål. Yäl finnas icke, såvitt länsstyrelsen har sig bekant,

medel för motsvarande åtgärder enligt skyddsrumslagen anslagna, och avsikten

torde måhända vara att de skola särskilt utverkas av Kungl. Majit, men

uppenbarligen kunna förhållandena vara sådana, att en åtgärd av ifrågavarande

art bör av länsstyrelsen självständigt och utan dröjsmål kunna påbörjas

och avslutas.

Efter att ha återgivit hemortsförsvarssakkunnigas uttalande i denna fråga

fortsätter länsstyrelsen:

Därest bevakningsutredningens nu förevarande förslag är avsett att tilllämpas

på samma sätt, måste det konstateras, att en sådan ståndpunkt icke är

helt tillfredsställande. Den skulle sannolikt innebära att tillräckligt effektiva

skyddsåtgärder i vissa fall över huvud taget icke kunde komma till stånd. Det

kunde förefalla, som örn med hänsyn till beskaffenheten och storleksordningen

av de anläggningar, som avses med den föreslagna lagstiftningen, samt deras

ägares respektive innehavares förmodade ekonomiska bärkraft det nu avhandlade

spörsmålet bomme att sakna praktisk betydelse och att det på den

grund kunde lämnas åsido. Det skulle emellertid, om förslaget icke fullständigades

på denna punkt, stundom kunna vålla osäkerhet och tvekan vid tilllämpningen

av stadgandet, som ju dock måste anses som kärnpunkten i lagstiftningen.

I yttrande över civiltörsvarsutredningens förslag lia Överståthållarämbetet

samt länsstyrelserna i Östergötlands och Värmlands län förklarat

sig anse, att länsstyrelserna borde erhålla befogenhet att utdöma vite

jämväl mot enskilda. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller svårigheterna

vid tillämpningen av bestämmelserna i sista punkten.

Föredra- Hemortsförsvarssakkunniga ha uttalat, att örn den försumliges ekonomiska

ganden. ställning är sådan, att han uppenbarligen icke kan bekosta den åtgärd, varom

fråga är, länsstyrelsen knappast bör ombesörja åtgärdens vidtagande på hans

bekostnad. Emellertid leder denna ståndpunkt, såvitt avser hyreshus, till

den konsekvensen att hyresgästerna bliva i avsaknad av det skydd, som stats
-

s. 323 Kontrollera mot PDF

323

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

makterna ansett nödvändigt att genom förevarande lag tillförsäkra andra

hyresgäster med motsvarande bostadsförhållanden. En sådan konsekvens

synes ur beredskapssynpunkt betänklig. Den av hemortsförsvarssakkunniga

angivna begränsningen synes mig därför knappast kunna förordas såsom allmän

norm. En tillämpning av andra punkten i förevarande paragraf förutsätter

å andra sidan, att medel, i varje fall förskottsvis, stå till länsstyrelsernas

förfogande för bestridande av kostnaderna för vidtagande av den åtgärd, som

underlåtits. Ehuru skäl finnas att antaga, att bestämmelsen endast sällan

skall behöva tillämpas, torde något av de anslag, som komma att anvisas för

civilförsvaret, böra göras disponibelt för nu ifrågavarande ändamål. I den

mån fastigheten icke är belånad till sitt fulla värde bör givetvis den fordran

hos fastighetsägaren, som uppkommer genom åtgärdens vidtagande, uttagas

ur fastigheten.

Vad angår den i allmänhet mest kostnadskrävande av de åtgärder, varom i

detta sammanhang kan vara fråga, nämligen inrättande av skyddsrum, må

erinras örn att statsmakterna vidtagit åtgärder för att fastighetsägarna skola

kunna erhålla lån av statsmedel för ändamålet (kungörelse den 17 april 1940,

nr 232). Beträffande fordringarna på säkerhet för lånen har riksbanken, som

beviljar lånen, tillämpat en för låntagarna förmånlig praxis. I den mån en

fastighetsägare, som icke uppenbarligen är ur stånd att erbjuda säkerhet för

lånet, underlåter att utnyttja nämnda lånemöjlighet, synes underlåtenheten

att anordna skyddsrum böra anses bero på tredska. För sådant fall synes

vitesföreläggande böra i första hand ifrågakomma.

I likhet med vad som gäller enligt luftskydds- och skyddsrumslagarna

torde länsstyrelsen, där den verkställt åtgärd för annans räkning, direkt

kunna uttaga kostnaden av den försumlige utan att först vända sig till domstol.

Härvid bör givetvis hänsyn tagas till den ersättning av statsmedel, vartill

vederbörande jämlikt denna lag kan vara berättigad.

Utdömande av vite såväl mot enskilda som mot kommuner torde böra ske

av domstol.

89 §.

Hemortsför svar ssakkunnigas förslag:

140 §.

1 mom. Den, som underlåter att i

enlighet med 48 § första stycket på

anfordran lämna upplysningar örn där

avsedda förhållanden eller att fullgöra

honom enligt 50 § åliggande skyldighet

att anmäla flyttning, bote tio

kronor.

På anmälan av folkskyddsmyndighet

må den försumlige tillika av länsstyrelsen

i det län, där han är kyrkobokförd,

vid vite tillhållas att fullgöra

upplysnings- eller anmälningsskyldighet,

som i första stycket sägs.

2 mom. Folkskyddspliktig, som

Civiltörsvarsutredningens förslag:

97 §.

1 mom. Den som underlåter att i

enlighet med 16 § på anfordran lämna

upplysningar örn där avsedda förhållanden

eller att fullgöra honom

enligt 21 § åliggande skyldighet att

anmäla flyttning, straffes med böter

från och med tio till och med etthundra

kronor.

På anmälan av civilförsvarsmyndighet

må den försumlige tillika av länsstyrelsen

i det län, där han är kyrkobokförd,

vid vite tillhållas att fullgöra

upplysnings- eller anmälningsskyldighet,

som i första stycket sägs.

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Föredra
ganden.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

jämlikt 48 § andra stycket kallats att

inställa sig personligen men utan laga

förfall utebliver därifrån, bote, första

gången femton kronor och varje gång,

han ånyo beträdes därmed, femtio

kronor.

Har den folkskyddspliktige laga

förfall för sin utevaro men underlåter

han att, så snart ske kan, anmäla förfallet

hos folkskyddsmyndighet, bote

tio kronor.

3 mom. Har den, som är folkskyddspliktig

eller eljest inskriven i folkskyddet,

örn rekommenderad postförsändelse

mottagit avi, av vilken framgår

att försändelsen avsänts av folkskyddsmyndighet,

och underlåter han

utan laga förfall att avhämta försändelsen

eller vägrar han, då försändelse

från folkskyddsmyndighet tillhandahålles

honom, att utkvittera eller

mottaga försändelsen, dömes till dagsböter.

Civilförsvar sutredning ens förslag:

2 mom. Civilförsvarspliktig, som

jämlikt 19 § kallats att inställa sig

personligen men utan laga förfall utebliver

därifrån, straffes med böter från

och med tio till och med tvåhundra

kronor.

Har den civilförsvarspliktige laga

förfall för sin utevaro, men underlåter

han att, så snart ske kan, anmäla förfallet

hos civilförsvarsmyndighet,

straffes med böter från och med tio

till och med etthundra kronor.

3 mom. Har den som är civilförsvarspliktig

eller eljest inskriven i

civilförsvaret, örn rekommenderad

postförsändelse mottagit avi, av vilken

framgår, att försändelsen avsänts

av civilförsvarsmyndighet, och underlåter

han utan laga förfall att avhämta

försändelsen eller vägrar han, då försändelse

från civilförsvarsmyndighet

tillhandahålles honom, att utkvittera

eller mottaga försändelsen, straffes

med böter från och med tio till och

med tvåhundra kronor.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i gällande luftskvddslagstiftning

men överensstämmer i sin utformning enligt hemortsförsvarssakkunnigas

förslag nära med 36—39 §§ värnpliktslagen.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag framhåller

generalpoststyrelsen beträffande 3 morn., att uppgift om avsändare icke

lämnades å avier rörande rekommenderade postförsändelser. Visserligen hade

styrelsen beträffande rekommenderade försändelser med beteckningen »militärärende»

föreskrivit, att samma beteckning skulle angivas överst å avien,

men styrelsen avstyrkte bestämt, att en dylik anordning utvidgades till andra

försändelser än sådana, som avsåges i 38 § värnpliktslagen.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag påtalar

stadsplaneutredningen 1942 att 1 mom. förevarande paragraf innefattade ett

avsteg från regeln, att vite ej finge föreläggas, då straff vore utsatt.

Jag anser bötessatserna för här ifrågavarande förseelser icke böra sättas

högre än enligt hemortsförsvarssakkunnigas förslag, dock att i 2 mom. första

stycket gemensam böteslatitud av högst femtio kronor torde böra stadgas.

Till förekommande av att stadgandet i 15 § departementsförslaget fullgöres

först efter vitesföreläggande torde underlåtenheten att ställa sig stadgandet

till efterrättelse böra vara förenad med bötesansvar. Det synes lämpligt

att åt den domstol, som ådömer bötesansvaret, inrymma befogenhet att

för utkrävande av upplysningsskyldigheten fortsättningsvis lita till vitesföre
-

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 268.

325

läggande. Genom en dylik kombination av böter och vite motverkas den

tendens, som eljest möjligen skulle kunna göra sig märkbar, nämligen att

besvara anmaningar att giva upplysningar först sedan vitesföreläggande meddelats.

89 § 1 mom. departementsförslaget är avfattat i enlighet med vad

nu sagts.

Stadgandet i 97 § 3 mom. civilförsvarsutredningens förslag har av skäl,

som generalpoststyrelsen åberopat, icke upptagits i departementsförslaget.

Däremot har såsom 3 mom. införts bestämmelse örn straff för den som underlåter

iakttaga honom jämlikt 58 § åvilande skyldigheter.

90 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

145 §.

Den, som underlåter att i förväg

inhämta länsstyrelsens godkännande

i fall, varom i 131 § andra stycket förmäles,

straffes med dagsböter.

Det åligger den, vilken gör sig

skyldig till underlåtenhet, som i första

stycket sägs, att i enlighet med

länsstyrelsens anvisningar ändra vad

som redan utförts. Lag samma vare

beträffande den, vilken åsidosätter

föreskrift, som meddelats av länsstyrelsen

vid prövning enligt 131 § andra

stycket.

Civilförsvarsutredningens förslag:

101 §.

Den, som underlåter att i förväg

inhämta länsstyrelsens godkännande

i fall, då så enligt 46 § skall ske,

straffes med dagsböter.

Det åligger den, vilken gör sig

skyldig till underlåtenhet, som i första

stycket sägs, att i enlighet med

länsstyrelsens anvisningar ändra vad

som redan utförts. Lag samma vare

beträffande den, vilken åsidosätter

föreskrift, som meddelats av länsstyrelsen

vid prövning enligt 46 §.

Förevarande paragraf motsvarar i stort sett 18 § första stycket skyddsrums
-

lagen.

91

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

141 §.

Med dagsböter eller fängelse eller,

örn omständigheterna äro synnerligen

försvårande och brottet begås under

folkskyddsberedskap, med straffarbete

i högst två år straffes

1) den, som är folkskyddspliktig

eller eljest inskriven i folkskyddet och

i avsikt att undandraga sig sina skyldigheter

underlåter att efter vederbörlig

kallelse inställa sig till tjänstgöring

inom folkskyddet eller utbildning

eller övning i folkskyddstjänst

eller eljest olovligen undanhåller sig

därifrån;

2) den, som jämlikt 51 § ålagts tillfälligt

arbete för folkskyddets räkning

och med vetskap om åläggandet olovligen

undanhåller sig från arbetet;

3) den, som under tjänstgöringen

inom folkskyddet eller under utbild
-

§.

Civilförsvarsutredningens förslag:

98 §.

Med dagsböter eller fängelse eller,

örn omständigheterna äro synnerligen

försvårande och brottet begås under

civil för svarsb er edskap, med straffararbete

i högst två år straffes

1) den som är civilförsvarspliktig

eller eljest inskriven i civilförsvaret

och i avsikt att undandraga sig sina

skyldigheter underlåter att efter vederbörlig

kallelse inställa sig till

tjänstgöring inom civilförsvaret eller

utbildning eller övning i civilförsvar stjänst

eller eljest olovligen undanhåller

sig därifrån;

2) den som under tjänstgöring inom

civilförsvaret eller under utbildning

eller övning i civilförsvarstjänst

vägrar åtlyda vad vederbörande befäl

under tjänstens utövning och i vad

som angår tjänsten honom befallt eller

Föredra
ganden.

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

liing eller övning i folkskyddstjänst

vägrar åtlyda vad vederbörande befäl

under tjänstens utövning och i vad

som angår tjänsten honom befallt eller

eljest gör sig skyldig till vårdslöshet

eller försummelse vid fullgörande av

sin tjänsteplikt;

4) den, som under fullgörande av

honom jämlikt 51 § ålagt arbete för

folkskyddets räkning vägrar åtlyda

vad vederbörande befäl i avseende å

arbetet anbefallt;

5) den, som i fall, varom i 48 §

förmäles, mot bättre vetande lämnar

oriktig uppgift örn förhållande, som i

samma lagrum avses;

6) den, som i strid med 47 § eller

särskilt meddelat bortflyttningsförbud

lämnar sin vistelseort;

7) den, som med vetskap örn att

föreskrift örn undanförsel meddelats

jämlikt 59 § verkställer undanförsel i

strid nied därom givna bestämmelser

eller bryter mot det i 63 § stadgade

förbudet eller underlåter att iakttaga

villkor, som uppställts med stöd av

sistnämnda lagrum;

8) den, som med vetskap örn att

föreskrift meddelats jämlikt 60 § bryter

mot förbud, som genom föreskriften

meddelats, eller underlåter att

iakttaga villkor, som jämlikt nämnda

lagrum uppställts;

9) den, som uppenbarligen vanvårdar

materiel, utrustning eller annan

förnödenhet, som han för förvaring

mottagit av folkskyddsmyndighet;

10) den, som med vetskap örn att

folkskyddsmyndighet jämlikt 9 kap.

beslutat taga i anspråk egendom, vilken

av honom innehaves, vägrar eller

försummar att behörigen eller i rätt

tid tillhandahålla myndigheten egendomen

eller genom att avhända sig

egendomen eller på annat sätt omöjliggör

ianspråktagandet;

11) den, som utan skälig anledning

vägrar att låta anläggning eller byggnad

besiktigas enligt vad i 129 § sågs;

12) den, som vid förfrågan jämlikt

130 § vägrar att lämna upplysning

eller ock vid sådan förfrågan eller i

Civilförsvar sutredningens förslag:

eljest gör sig skyldig till vårdslöshet

eller försummelse vid fullgörande av

sin tjänsteplikt;

3) den som i fall, varom i 16 § förmäles,

mot bättre vetande lämnar

oriktig uppgift örn förhållande, som i

samma lagrum avses;

4) den som i strid med 20 § eller

särskilt meddelat bortflyttningsförbud

lämnar sin vistelseort, så ock den

som bryter mot stadgandet i 29 §;

5) den som med vetskap örn att föreskrift

örn undanförsel meddelats jämlikt

30 §, verkställer undanförsel i

strid med därom givna bestämmelser

eller bryter mot det i 31 § stadgade

förbudet eller underlåter att iakttaga

villkor, som uppställts med stöd av

sistnämnda lagrum, så ock den som

underlåter att iakttaga honom •jämlikt

69 § 2 mom. åliggande anmälningsskyldighet;
6)

den som med vetskap örn att

föreskrift meddelats jämlikt 32 §,

bryter mot förbud, som genom föreskriften

meddelats, eller underlåter

att iakttaga villkor, som jämlikt nämnda

lagrum uppställts;

7) den som uppenbarligen vanvårdar

materiel, utrustning eller annan

förnödenhet, som han för förvaring

mottagit av civilförsvar smyndighet;

8) den som med vetskap om att

civilförsvarsmyndighet jämlikt 7 kap.

beslutat taga i anspråk egendom, vilken

av honom innehaves, vägrar eller

försummar att behörigen eller i rätt

tid tillhandahålla myndigheten egendomen

eller genom att avhända sig

egendomen eller på annat sätt omöjliggör

ianspråktagandet;

9) den som utan skälig anledning

vägrar att låta anläggning eller byggnad

besiktigas enligt vad i 63 § sägs;

10) den som vid förfrågan jämlikt

71 § vägrar att lämna upplysning eller

ock vid sådan förfrågan eller i samband

med undersökning eller granskning,

som avses i sistnämnda paragraf,

söker vilseleda myndighet rörande

i första stycket i samma paragraf

angivna förhållanden; samt

s. 327 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

327

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

samband med undersökning eller

granskning, som avses i sistnämnda

paragraf, söker vilseleda myndighet

rörande i första stycket i samma paragraf

angivna förhållanden; samt

13) den, som eljest åsidosätter

föreskrift eller föreläggande, som meddelats

med stöd av denna lag eller

enligt 150 § utfärdade bestämmelser

och ej avser fullgörande av åliggande,

varom i 136 § förmäles.

Fälles någon till straff jämlikt

denna paragraf, må domstolen, i förekommande

fall och efter ty skäligt

finnes, förklara egendom, som undanhållits,

förverkad eller, örn den ej kan

tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva

ersättning för egendomens värde.

Civilförsvar sutredningens förslag:

11) den som eljest åsidosätter föreskrift

eller föreläggande, som meddelats

med stöd av denna lag eller enligt

105 § utfärdade bestämmelser och

ej avser fullgörande av åliggande, varom

i 94 § förmäles.

Fälles någon till straff jämlikt denna

paragraf, må domstolen i förekommande

fall och efter ty finnes skäligt

förklara egendom, som undanhållits,

förverkad eller, om den ej kan tillrättaskaffas,

förplikta honom att utgiva

ersättning för egendomens värde.

I såväl luftskyddsförfogandelagen (16 §) som utrymningslagen (37 §) ha

straffbestämmelserna — med vissa speciella undantag — erhållit en generell

avfattning, i det att straff stadgas för åsidosättande av föreskrift eller föreläggande,

som meddelats med stöd av vederbörande lag eller för dess tilllämpning

av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser. Luftskyddslagen innehåller

endast viss straffbestämmelse (15 §), som står i samband med luftskyddsövningar.

I lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd (15 §) ha däremot

direkt i lagen angivits de särskilda brottsrekvisiten.

Hemortsförsvarssakkunniga anföra, att de ansåge lämpligt att i

förevarande paragraf direkt angiva de viktigaste av de fall, som borde föranleda

straffansvar, och att komplettera de sålunda utformade bestämmelserna

med en mera generell sådan. Därvid hade de sakkunniga följt den principen,

att örn föreskrift eller föreläggande kunde förbindas med vitesbestämmelse,

straffansvar icke borde föreligga.

Beträffande de särskilda punkterna anföra de sakkunniga bland annat: Yad

under 7)—8) upptagits motsvarade i stort sett andra och tredje styckena i 15 §

lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd. Första stycket och viss del av

andra stycket av sistnämnda paragraf avsåge förhållanden, varom vitesföreläggande

kunde meddelas, och straffansvar därför borde fördenskull ej gälla.

— Under 9) upptaget förhållande vore icke straffbelagt i gällande luftskyddsoch

utrymningslagstiftning. Emellertid hade genom det allmännas försorg

icke obetydliga mängder luftskyddsmateriel, särskilt gasskyddsmateriel, anskaffats

och överlämnats till enskilda personer. Jämlikt 84—86 §§ ålåge det

vederbörande ägare elior i vissa fall innehavare av anläggning eller byggnad

att ansvara för vården av sådan materiel. Gjorde någon, som dylikt ansvar

åvilade, sig skyldig till uppenbar vårdslöshet, borde detta föranleda straffansvar.

Erfarenheten hade tydligt visat, att behov av straffbestämmelse i

s. 328 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

328 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

detta hänseende förelåge. — Stadgandet under 10) hade utformats i nära anslutning

till 23 § 2 mom. rekvisitionslagen. — Vad under 11) upptagits motsvarade

18 § sista stycket skyddsrumslagen men innebure viss straffskärpning.

— Under 12) infört stadgande motsvarades av vissa delar av 16 §

lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov, 37 § utrymningslagen och

15 § lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd. Formuleringen anslöte sig

till sistnämnda lagrum.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag förklarar

sig luftskyddschefen i Lund anse straffmaximum för lågt vid förbrytelser

under krig, medan länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter, örn icke ifrågavarande

straffbestämmelser borde uppmjukas därhän, att dagsböter såsom

lägsta straff ersattes med vanliga böter. Länsstyrelsen fortsätter:

Det torde många gånger leda till mindre önskvärda konsekvenser, örn

under en kommande fredstid personer, som göra sig skyldiga till förseelser

mot 98 § civilförsvarslagen, på grund härav ådömas stränga straff. Då det

under en fredsperiod torde bliva svårt att bland den stora massan av medborgare

uppehålla intresset för civilförsvaret, ifrågasätter länsstyrelsen, huruvida

det kan anses lämpligt att med alltför kännbara straff söka tvinga medborgarna

att fullgöra sin civilförsvarsplikt. Bättre resultat torde nås genom

lämpor och genom en klok upplysning och en effektiv propaganda. Stränga

straff torde endast böra anlitas såsom en yttersta utväg att nå målet.

Landsorganisationen anser oegentligt att i förevarande paragraf vårdslöshet

eller försummelse sammanfördes med uppsåtlig lydnads vägran. Det vore

säkerligen psykologiskt klokt att genomgående särskilja uppsåtliga brott och

förseelser av vårdslöshet eller försummelse i olika paragrafer och reservera

de nu i 98 § föreslagna strängare straffsatserna för de förra.

Jag anser mig i allt väsentligt kunna tillstyrka civilf örsvarsutredningens

förslag i förevarande hänseende. Sålunda anser jag varken straffmaximum

böra ökas eller straffminimum nedsättas. Yad särskilt angår den under 1)

omförmälda förseelsen torde erfarenheten hittills icke ha givit vid handen, att

motsvarande straffbestämmelse använts i oträngt mål. Även då civilförsvarsberedskap

ej råder torde möjlighet böra finnas att anpassa böterna efter

vederbörandes ekonomiska ställning, vilket ej kan ske i samma utsträckning,

örn böterna, såsom länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslagit, utdömes ej i

dagsböter utan omedelbart i penningar. — Enär gränserna mellan uppsåtlig

brottslighet och vårdslöshet äro flytande, torde en uppdelning av paragrafen

i enlighet med landsorganisationens yrkande i tillämpningen möta svårigheter.

Eftersom strafflatituden är vid, torde hänsynen till subjektiva omständigheter

kunna göra sig fullt ut gällande vid straffmätningen.

Förevarande paragraf har i departementsförslaget därjämte på ett parpunkter

undergått formell jämkning. Angående anledningen till borttagandet

i punkterna 1 och 2 av orden »eller utbildning eller övning i civilförsvarstjänst»

hänvisas till vad som anförts under 87 §.

s. 329 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

329

92 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

143 §.

Har någon blivit förvunnen till

brott mot bestämmelse i 141 § 1)—4),

må i stället för straff tillrättavisning

kunna meddelas i enlighet med vad

Konungen därom närmare förordnar.

Civilförsvarsutredningens förslag:

99 §.

Har någon blivit förvunnen till

brott mot bestämmelse i 98 § 1) eller

2), må i stället för straff tillrättavisning

kunna meddelas i enlighet med

vad Konungen därom närmare förordnar.

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i gällande luftskydds- och utrymningslagstiftning.

Hernörtsförsvarssakkunniga anföra:

I 141 § 1)—4) stadgas örn straff för tjänsteförbry telse av folksky ddspersonal

m. fl. Mången gång kan det emellertid vara lämpligare att för mindre

dylika förbrytelser meddela den skyldige tillrättavisning i någon form i stället

för straff. Möjlighet härtill står öppen jämlikt här förevarande paragraf. Tillrättavisning

bör kunna meddelas av vederbörande folkskyddsmyndighet i

stället för att befordra den försumlige till åtal. Tänkbara former för tillrättavisning

äro bl. a. varning, förlust av ersättning och för kasernerad personal

permissionsförbud.

övervägas bör, örn icke för varje folkskyddsdistrikt bör inrättas en motsvarighet

till den disciplinnämnd, som jämlikt 15 § hemvämskungörelsen skall

finnas för varje hemvärnsområde.

Jag finner förslaget örn införande av möjlighet att meddela civilförsvarspersonal

tillrättavisning i stället för att åtala och döma till straff lämpligt.

Föreliggande skiljaktigheter mellan civilförsvarsutredningens förslag och

departementsförslaget hänföra sig endast till den formella avfattningen.

93 §.

Hemort sförsvar ssakkunnigas förslag:

144 §.

Vad som inhämtats genom svar å

sådan förfrågan eller vid sådan undersökning

eller granskning, som i 130 §

sägs, må ej yppas i vidare mån än som

erfordras för vinnande av det med

förfrågningen, undersökningen eller

granskningen avsedda ändamålet.

Bryter någon häremot, straffes med

dagsböter eller fängelse.

Civilförsvarsutredningens förslag:

100 §.

Vad som inhämtats genom svar å

sådan förfrågan eller vid sådan undersökning

eller granskning, som i 71 §

sägs, må ej yppas i vidare mån än som

erfordras för vinnande av det med

förfrågningen, undersökningen eller

granskningen avsedda ändamålet.

Bryter någon häremot, straffes med

dagsböter eller fängelse.

Mot utformningen av förevarande paragraf, som motsvarar 17 § lagen om

förfoganderätt för luftskyddets behov, 22 § tredje stycket och 38 § utrymningslagen

samt 16 § lagen om skyldighet att bortföra varuförråd, synes annan

anledning till erinran ej föreligga än att bestämmelsen bör utsträckas till att

gälla jämväl vad som inhämtas vid besiktning.

Föredra
ganden.

Föredra
ganden.

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Föredra
ganden.

94 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

146 §.

Brott, som i 144 § sägs, må av allmän

åklagare åtalas endast efter angivelse

av målsäganden.

Om utdömande av böter jämlikt

140 § 1 och 2 mom. samt vad med

sådant utdömande äger samband skola

bestämmelserna i 43 § värnpliktslagen

äga motsvarande tillämpning.

Böter och vitén, som ådömas enligt

denna lag, ävensom förverkad egendom

och utdömd ersättning, varom i

141 § sista stycket förmäles, tillfalla

kronan.

Civilförsvar sutredningens förslag:

102 §.

Åtal för förseelse, som i 97 § sägs,

anhängiggöres vid polisdomstol, där

särskild sådan är inrättad, men eljest

hos poliskammaren eller, där sådan ej

finnes, vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 98, 100 och 101 §§ anhängiggöres

vid allmän domstol.

Förseelse, som i 100 § sägs, må av

allmän åklagare åtalas endast efter

angivelse av målsägaren.

Böter och vitén, som ådömas enligt

denna lag, ävensom förverkad egendom

och utdömd ersättning, varom i

98 § sista stycket förmäles, tillfalla

kronan.

Tredje och fjärde styckena i 102 § civilförsvarsutredningens förslag motsvara

18 § lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov, 39 § utrymningslagen

och 17 § lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd.

Civilförsvar sutredningen framhåller, att utredningen icke föreslagit

någon motsvarighet till andra stycket av förevarande paragraf enligt hemortsförsvarssakkunnigas

förslag, enär där avsedda förseelser ansetts böra beivras

genom vanligt domstolsförfarande.

94 § departementsförslaget överensstämmer med 102 § civilförsvarsutredningens

förslag utom därutinnan att enär någon poliskammare med domsrätt

ej längre finnes vad örn åtals anliängiggörande vid poliskammare stadgats

utgått.

95 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

148 §.

Över byggnadsnämnds beslut i

fråga, som avses i denna lag, må besvär

anföras hos länsstyrelsen inom

en månad från det klaganden erhöll

del av beslutet. Kätt att anföra besvär

tillkommer jämväl folkskyddsmyndighet.

Talan mot beslut enligt denna lag,

som i andra fall, än som avses i 146 §

andra stycket, meddelas av länsstyrelsen,

må föras hos Konungen i

vederbörande statsdepartement i den

ordning, som för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks

beslut är bestämd. Kätt att föra

Civilförsvarsutredningens förslag:

103 §.

Över byggnadsnämnds beslut i

fråga, som avses i denna lag, må besvär

anföras hos länsstyrelsen inom

en månad från det klaganden erhöll

del av beslutet. Rätt att anföra besvär

tillkommer jämväl centralmyndigheten

och vederbörande civil} ör sv arschef.

Över beslut, som länsstyrelsen

meddelat på besvär, som avses i första

stycket, eller enligt 35, 38, 40, 41, 43,

44, 45, 46, 51, 53, 54, 55, 59,61,77,92,93,

94 eller 97 § må talan föras hos Konungen

i vederbörande statsdepartement

i den ordning, som för överklä
-

s. 331 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

331

Civilförsvar sutredningens förslag:

gande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut är bestämd.

I fråga örn beslut, som länsstyrelsen

meddelat på besvär, som avses i första

stycket, eller enligt 35, 38, 40, 41, 43,

44, 45 eller 46 §, tillkommer rätt att

föra talan jämväl centralmyndigheten.

När synnerliga skäl därtill äro,

äger länsstyrelsen förordna att beslut,

som avses i andra stycket, skall omedelbart

lända till efterrättelse.

Över beslut, som länsstyrelsen enligt

denna lag meddelat i andra fall än

i andra stycket avses, må klagan ej

föras.

I 20 § första stycket skyddsrumslagen finnes intaget motsvarande stadgande

som i första stycket av förevarande paragraf enligt hemortsförsvarssakkunnigas

och civilförsvarsutredningens förslag, varvid dock stadgas, att rätt

att anföra besvär tillkommer jämväl luftskyddschefen.

Enligt 17 § luftskyddslagen må klagan över beslut, som enligt samma lag

meddelas av länsstyrelse, föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement

i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och

ämbetsverks beslut är bestämd. Liknande stadganden finnas i 15 § 1 mom.

lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov, 20 § andra stycket skyddsrumslagen

och 40 § andra stycket utrymningslagen. Enligt 21 § skyddsrumslagen

äger länsstyrelsen, när särskilda skäl därtill äro, förordna, att dess

beslut omedelbart skall lända till efterrättelse.

I 15 § 1 mom. lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov stadgas därjämte,

att över luftskyddschefs beslut i ärende, som avses i lagen, besvär må

anföras hos länsstyrelsen inom tjugu dagar från det klaganden erhållit del

av beslutet. Enligt 40 § utrymningslagen gäller, att över luftskyddschefs,

utrymningschefs, inkvarteringsnämnds och inkvarteringschefs beslut i ärende,

som avses i samma lag, besvär må anföras hos centrala utrymningsmyndigheten

inom samma tid, som nyss sagts.

Mot vissa beslut enligt utrymningslagen (utrymning, bestämmande av inkvarteringsort,

bortflyttningsförbud) må talan icke föras.

Hemortsförsvar ssak kunniga anföra:

Folkskyddets egenskap av försvarsorganisation föranleder, att något formbundet

förfarande för fullföljd av folkskyddsmyndighets beslut hos högre

folkskyddsmyndighet icke bör förefinnas. Är någon missnöjd med exempelvis

beslut av folkskyddschef, bör han dock givetvis kunna göra en vanlig

framställning hos civilskyddschefen eller i förekommande fall försvarsområdesbefälhavaren

om rättelse. Erinras bör därom, att i rekvisitionslagen ingen

klagorätt finnes stadgad över militär myndighets rekvisitionsbeslut.

Att märka är i detta sammanhang, att folkskyddsmyndigheterna, då det

gäller åligganden för folkskyddsdistrikt, kommuner, municipalsamliällen och

enskilda jämlikt 6 kap., icke själva ha medel till förfogande att framtvinga

Hemortsförsvar ssakkunnigas förslag:

talan tillkommer jämväl riksfolkskyddschefen.

När synnerliga skäl därtill äro,

äger länsstyrelsen förordna, att dess

beslut omedebart skall lända till efterrättelse.

s. 332 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

332 Kungl. Marits proposition nr 268.

skyldigheternas fullgörande. Härför erfordras länsstyrelsens medverkan, och

länsstyrelsen bär givetvis viss självständig prövningsrätt i fråga om riktigheten

av vederbörande folkskyddsmyndighets anspråk. Över länsstyrelsens

beslut bör klagan kunna föras.

Emellertid synes möjlighet till klagan över beslut av riksfolkskyddschefen

böra i vissa fall föreligga, nämligen åtminstone såvitt angår tillsättande av

folkskyddschef m. fl. jämlikt 11 § och fastställande av ersättning av statsmedel

till folkskyddsdistrikt jämlikt 105 §. Föreskrift örn sådan klagorätt

torde emellertid icke behöva intagas i lagen utan bör ingå i den instruktion

för riksfolkskyddschefen, som måste utfärdas.

Civilförsvarsutredningen anför:

Enligt utredningens förslag skall länsstyrelsen ingå i civilförsvarsorganisationen.

En följd härav blir att vad hemortsförsvarssakkunniga anfört beträffande

klagorätt över folkskyddsmyndighets beslut — i vilket utredningen instämmer

— får tillämpning jämväl på åtskilliga beslut av länsstyrelsen. Denna

kommer nämligen med utredningens förslag att beträffande civilförsvaret bli

underställd centralmyndigheten och skyldig ställa sig dess föreskrifter till

efterrättelse, varför, som nyss sagts, något utrymme för ett formbundet fullföljdsförfarande

icke skulle finnas. Det sagda kan dock gälla allenast den

del av länsstyrelsens verksamhet, som omfattar planläggning och upprätthållande

av civilförsvaret, d. v. s. länsstyrelsens befattning med ledningen av

civilförsvaret, men icke den administrativa beslutanderätt länsstyrelsen utövar

i civilförsvarsärenden. Sådan beslutanderätt skall enligt utredningens förslag

tillkomma länsstyrelsen jämlikt åtskilliga bestämmelser örn anordnande av

enskilda skyddsrum och källarmursgenombrott (35, 38, 40, 41, 43, 44, 45 och

46 §§). Vidare skall länsstyrelsen fastställa statsbidrag enligt 51 § och ersättning

av statsmedel jämlikt 53 § samt företaga kostnadsfördelning jämlikt

54 och 77 §§ ävensom meddela förordnande som i 55 § 4. och 5. avses. Länsstyrelsen

tillkommer ock att meddela vissa ytterligare förordnanden av administrativ

natur (59, 61, 92 och 93 §§) ävensom meddela förelägganden och utdöma

vitén enligt 94 § samt meddela vitesbeslut enligt 97 § 1 mom. I de uppräknade

fallen synes besvärstalan böra kunna föras i vanlig ordning hos

Kungl. Majit.

I hemortsförsvarssakkunnigas förslag stadgades, att rätt att anföra besvär

över länsstyrelsens beslut skulle tillkomma jämväl riksfolkskyddschefen. Beträffande

frågan örn motsvarande rätt för centralmyndigheten synes sådan

rätt icke behöva förekomma annat än beträffande ovan angivna bestämmelser

örn enskilda skyddsrum och källarmursgenombrott, ifråga om vilka centralmyndighetens

besvärsrätt är ägnad att främja en enhetlig rättstillämpning.

T yttrande över civiltörsvarsutredningens förslag ifrågasätter

luftskyddschefen i Göteborg nödvändigheten av att i tredje stycket av förevarande

paragraf stadga »synnerliga skäl», då det i praktiken visat sig, att

den, som velat undkomma ett föreläggande att inrätta skyddsrum, begagnat

sig av möjligheten att överklaga luftskyddschefens beslut till synes endast

i akt och mening att förhala tiden.

Föreskrift örn besvärsrätt över byggnadsnämnds beslut synes mig icke

böra intagas i förevarande lag. De beslut, varom här är fråga, äro beslut örn

byggnadslov. Hur klagan över dylika beslut må fullföljas, regleras och bör

regleras i byggnadsstadgan och icke i civilförsvarslagen.

Yad angår frågan om besvärsrätt över länsstyrelsens beslut i ärenden, som

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

avses i denna lag, må följande framhållas. Liksom civilförsvarsutredningen

anser jag, såsom under avdelning I framhållits, länsstyrelsen böra vara i

fråga örn civilförsvaret underställd civilförsvarsstyrelsen och skyldig efterkomma

dess direktiv. Detta synes böra gälla ej blott i vissa begränsade hänseenden

utan beträffande samtliga de hithörande åtgärder, varom länsstyrelsen

äger besluta. Då emellertid de beslut, varom här är fråga, i allmänhet

äro av väsentlig betydelse för dem, som besluten närmast avse, torde möjlighet

böra stå öppen att erhålla omprövning av besluten enligt vanliga besvärsregler.

Eullföljdsförbud torde dock böra stadgas för vissa åtgärder, huvudsakligen

sådana, som kunna beräknas förekomma blott under krig eller under

ett skärpt utrikespolitiskt läge.

Tillräcklig anledning torde icke finnas att frångå civilförsvarsutredningens

förslag, att besvären skola anföras hos Kungl. Majit.

Vad civilförsvarsutredningen föreslagit därom, att civilförsvarsstyrelsen i

vissa fall skulle äga föra talan mot länsstyrelsens beslut kan jag icke tillstyrka.

En sådan rätt skulle innebära, att civilförsvarsstyrelsen skulle ha två

vägar till sitt förfogande nämligen att antingen utnyttja sin direktivrätt eller

anföra besvär hos Kungl. Majit över beslutet. En sådan valrätt synes i förevarande

fall knappast lämplig. Då den förstnämnda utvägen synes vara den

närmast till hands liggande, ha bestämmelser örn klagorätt för civilförsvarsstyrelsen

icke upptagits i departementsförslaget.

Som följd av vad nu anförts torde i lagen böra intagas bestämmelse om

sättet för talans fullföljande jämväl mot civilförsvarschefs och civilförsvarsstyrelsens

beslut enligt lagen. Mot civilförsvarschefs beslut bör talan föras hos

länsstyrelsen och mot civilförsvarsstyrelsens beslut hos Kungl. Majit.

Såsom en följd av den utvidgade besvärsrätten enligt departementsförslaget

ha i samma förslag förutsättningarna för förordnande om att beslut

omedelbart skall lända till efterrättelse mildrats.

90 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

149 §.

Vad i denna lag stadgas äger icke

tillämpning, i den mån motsvarande

förhållanden regleras i lagen örn särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Örn förhållanden, som i denna lag

avses, äger Konungen meddela särskilda

föreskrifter, såvitt angår anläggningar

eller byggnader, som äro

avsedda för arméns, marinens eller

flygvapnets behov kommunikationsverk

eller andra verk, företag eller inrättningar

av större omfattning eller

särskild beskaffenhet eller ock fartyg.

Enligt 18 § tredje stycket luftskyddslagen äger Konungen meddela särskilda

föreskrifter örn luftskyddets organisation i fråga örn fartyg samt kom
-

Civilförsvarsutredningens förslag:

104 §. ''

Samma lydelse.

s. 334 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

334 Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

mumkationsverk och andra verk, företag eller inrättningar av större omfattning

eller särskild beskaffenhet ävensom beträffande fästnings försvarsområde

eller krigsskådeplats.

I skyddsrumslagen stadgas dels i 22 §, att Konungen äger förordna, att

fråga, i vilken enligt denna lag beslut meddelas av byggnadsnämnd eller

länsstyrelse, skall prövas i särskild ordning, dels ock i 24 §, att lagen ej

äger tillämpning å anläggningar och byggnader för militära ändamål eller

anläggningar, som avses i lagen örn särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Med stöd av dessa bestämmelser ha, såsom omnämnts under avdelning I,

jämlikt stadganden i luftskydds- och skyddsrumskungörelserna vissa anläggningar,

byggnader, verk och inrättningar m. m. undantagits från de egentliga

luftskyddsmyndigheternas verksamhetsområde.

Hemortsförsvarssakkunniga ha i specialmotiveringen till 149 § i

sitt förslag ingående behandlat frågan örn de bestämmelser, som med stöd

av förevarande paragraf borde utfärdas beträffande folkskyddets befattning

med militära anläggningar och byggnader samt dess förhållande till kommunikationsverk

och andra verk och inrättningar. I samband härmed har även

berörts frågan örn organisation BBB:s ställning gentemot folkskyddet.

Mot vad hemortsf örsvarssakkunniga sålunda anfört har i yttrandena

över deras förslag rests invändningar främst av järnvägsstyrelsen, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen samt organisationschefen för BRB.

Civiltörsvarsutredningen förklarar sig icke kunna ingå på spörsmålen

örn civilförsvarslagens tillämplighet i dessa speciella fall. Frågan härom

syntes böra! upptagas till prövning av centralmyndigheten för att underställas

Kungl. Maj:ts prövning. I avbidan på denna prövning syntes hittills

gällande föreskrifter alltjämt böra äga tillämpning.

Mot civilförsvarsutredningens utformning av förevarande paragraf finner

jag i och för sig ingen annan anledning till erinran än latt i andra stycket uttrycket

»arméns, marinens och flygvapnets behov» synes mig böra utbytas

mot »krigsmaktens behov».

Till frågan, i vilken utsträckning med stöd av denna paragraf särskilda bestämmelser

böra utfärdas, är jag icke för närvarande beredd att taga ställning.

Hithörande spörsmål torde böra regleras i administrativ ordning.

97 §.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

150 §.

Konungen äger meddela närmare

bestämmelser med avseende å tillämpningen

av denna lag.

Civilförsvarsutredningens förslag:

105 §.

Konungen äger meddela närmare

bestämmelser med avseende å tillämpningen

av denna lag så ock att åt civilförsvaret

uppdraga lösandet av särskild

uppgift, som icke avser rikets

försvar men som sammanhänger med

civilförsvarets verksamhet.

s. 335 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 335

Med den formulering 1 § civilförsvarslagen erhållit i departementsförslaget

erfordras ej det tillägg till paragrafen i hemortsförsvarssakkunnigas

avfattning, som civilförsvarsutredningen föreslagit.

Övergångsbestämmelser.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

Denna lag träder i kraft den

, Konungen dock obetaget

att beträffande särskilda bestämmelser

i lagen förordna, att de skola träda

i kraft vid tidigare tidpunkt.

Genom denna lag upphävas:

1) luftskyddslagen den 11 juni 1937

(nr 504);

2) lagen den 31 mars 1938 (nr 90)

örn förfoganderätt för luftskyddets

behov;

3) lagen den 1 mars 1940 (nr 119)

örn skyldighet för ägare av anläggningar

och byggnader att anordna

skyddsrum m. m.;

4) lagen den 21 juni 1940 (nr 645)

örn skyldighet att bortföra varuförråd;

5) utrymningslagen den 28 juni

1941 (nr 582); samt

6) lagen den 28 juni 1941 (nr 587)

med vissa bestämmelser angående omhändertagande

av flyktingar m. m.

Yad i lag eller särskild författning

är stadgat örn luftskyddschef skall

efter denna lags ikraftträdande i stället

gälla folkskyddschef. Där i lag

eller särskild författning förekommer

hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall

hänvisningen i stället gälla sådan bestämmelse.

Har, jämlikt de före denna lags

ikraftträdande gällande bestämmelserna

för anläggning eller byggnad inrättats

enskilt skyddsrum, som blivit

i vederbörlig ordning godkänt, må ej

på grund av stadgandena i 68 § denna

lag utökad skyldighet i sådant hänseende

åläggas anläggningens eller

byggnadens ägare, försåvitt icke särskilda

skäl det föranleda.

För denna lags ikiafträdande erforderliga

närmare föreskrifter meddelas

av Konungen.

Civilförsvarsutredningens förslag:

Denna lag träder i kraft den

Vid lagens ikraftträdande gällande

luftskydds-, utrymnings- eller socialtjänstplan

skall därefter gälla som

organisationsplan enligt denna lag,

till dess sådan blivit fastställd.

Genom denna lag upphävas:

1) luftskyddslagen den 11 juni 1937

(nr 504);

2) lagen den 31 mars 1938 (nr 90)

örn förfoganderätt för luftskyddets

behov;

3) lagen den 1 mars 1940 (nr 119)

örn skyldighet för ägare av anläggningar

och byggnader att anordna

skyddsrum m. m.;

4) lagen den 21 juni 1940 (nr 645)

örn skyldighet att bortföra varuförråd;

5) utrymningslagen den 28 juni

1941 (nr 582); samt

6) lagen den 28 juni 1941 (nr 587)

med vissa bestämmelser angående omhändertagande

av flyktingar m. m.

Yad i lag eller särskild författning

är stadgat örn luftskyddschef skall

efter denna lags ikraftträdande i stället

gälla civilförsvarschef. Där i lag

eller särskild författning förekommer

hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall

hänvisningen i stället gälla sådan bestämmelse.

Har, jämlikt de före denna lags

ikraftträdande gällande bestämmelserna

för anläggning eller byggnad inrättats

enskilt skyddsrum, som blivit

i vederbörlig ordning godkänt, må ej,

med mindre särskilda skäl därtill äro,

på grund av stadgandena i 37 § och

39 § första stycket anläggningens eller

byggnadens ägare åläggas att inrätta

nytt skyddsrum eller att utöka det

godkända skyddsrummet, ej heller på

grund av stadgandet i 43 § första

stycket åläggas att vidtaga förändringar

beträffande sådant skyddsrum

eller de byggnadstelcniska anordningarna

där.

Föredra
ganden.

s. 336 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

336 Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag: Civilförsvar sutredning ens förslag:

Har kommun eller municipalsamhälle

före denna lags ikraftträdande

anskaffat materiel, utrustning eller

annan egendom för civilförsvarsändamål,

skall denna lags bestämmelser

örn rätt till statsbidrag icke äga tilllämpning,

för såvitt Konungen ej annorlunda

förordnar.

Hemortsförsvarssakkunniga framhålla, att de uppgifter, som avsåges

i lagen den 28 juni 1941 (nr 587) med vissa bestämmelser angående

omhändertagande av flyktingar m. m. kunde av Kungl. Maj:t uppdragas åt

folkskyddet med stöd av 1 § 4) folkskyddslagen.

Civilförsvar sutredningen anför:

Utredningen anser det mest ändamålsenligt att civilförsvarslagen till alla

delar träder i kraft vid en och samma tidpunkt, förslagsvis den 1 juli 1944,

varvid de i övergångsbestämmelserna angivna äldre lagarna böra upphöra

att gälla.

Emellertid medför detta, att innan organisationsplaner enligt den nya

lagen blivit fastställda, gällande luftskydds-, utrymnings- och socialtjänstplaner

böra fungera såsom organisationsplaner och få de rättsverkningar

sådana planer ha enligt den nya lagen. Stadgande härom har upptagits i

övergångsbestämmelserna andra stycket. Skulle något tillägg till de äldre

planerna behöva göras, innan fullständig organisationsplan hinner fastställas,

kan tydligen sådant tillägg fastställas såsom del-organisationsplan i avbidan

på den fullständiga planen.

I likhet med civilförsvarsutredningen anser jag den föreslagna civilförsvarslagen

böra träda i kraft den 1 juli 1944. Då giltigheten av den nuvarande

lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd utlöper med den 30 juni

1944, erfordras ej någon bestämmelse örn upphävande av nämnda lag.

Departementsförslaget upptager övergångsbestämmelser under sex särskilda

punkter.

Punkten 1 innehåller, i samma avfattning som enligt civilförsvarsutredningens

förslag, bestämmelser örn att vad i lag eller särskild författning

stadgas örn luftskyddschef efter lagens ikraftträdande i stället skall gälla örn

civilförsvarschef samt att hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse

i förevarande lag, i stället skall gälla det nya lagrummet

I punkten 2 föreslås, i saklig överensstämmelse med civilförsvarsutredningens

förslag, att intill dess organisationsplan blivit fastställd skola såsom

sådan gälla de planer, vilka vid lagens ikraftträdande lända till efterrättelse

i ämnen, som äro avsedda att upptagas i organisationsplanen.

Punkten 3 motsvarar näst sista stycket i civilförsvarsutredningens förslag

till övergångsbestämmelser.

I övergångsbestämmelse till lagen örn skyldighet att bortföra varuförråd

stadgas, att förordnande, som meddelats jämlikt lagen, ej skall gälla längre

än lagen äger giltighet. Uppenbart är emellertid, att dylikt förordnande bör

s. 337 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 337

utan särskilt beslut gälla även efter civilförsvarslagens ikraftträdande. Föreskrift

härom har införts i punkt 4 av övergångsbestämmelserna.

Med hänsyn till att civilförsvarslagen torde komma att utfärdas allenast

kort tid före ikraftträdandet den 1 juli 1944, kunna svårigheter uppkomma

för kommunerna att medhinna att före nämnda dag besluta örn tillsättande av

särskild civilförsvarsnämnd eller örn lämnande av uppdrag åt drätselkammare

respektive kommunalnämnd att vara civilförsvarsnämnd. Den tid, inom

vilken beslut härom bör fattas, torde därför böra utsträckas till den 1 oktober

1944. Under mellantiden bör luftskyddsnämnd, där sådan finnes, samt eljest

drätselkammare eller kommunalnämnd vara civilförsvarsnämnd såväl i kommuner

med minst 5 000 invånare som — utan särskilt uppdrag -— i mindre

kommuner. — Då mandattiden för ledamöter i särskild civilförsvarsnämnd

lämpligen bör utlöpa vid årsskifte, bör vidare stadgas, att de ledamöter och

suppleanter i särskild civilförsvarsnämnd, som tillsättas före den 1 januari

1945, skola utses för tiden till och med år 1948. — Nu angivna bestämmelser

rörande civilförsvarsnämnd ha i departementsförslaget upptagits i punkten 5

i övergångsbestämmelserna.

Punkten 6 i departementsförslagets övergångsbestämmelser motsvarar

sista stycket av övergångsbestämmelserna i civilförsvarsutredningens förslag.

Beträffande tillämpningen av bestämmelsen hänvisas till vad som anförts

under avdelning Yl.

Stadgandet under punkten 7 har berörts under avdelning VII, vartill

hänvisas.

B. Departementsförslaget till lag om skyldighet i vissa fall för

civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret.

Hemortsförsvarssakkunnigas förslag:

1 §■

I den mån Konungen, med riksdagens

samtycke, därom förordnar, skola

folkskyddslagens bestämmelser örn

skyldighet att fullgöra tjänstgöring

inom folkskyddet (folkskyddsplikt)

och vad med sådan skyldighet har

samband äga motsvarande tillämpning

beträffande viss angiven tjänstgöring

inom armén, marinen eller

flygvapnet.

Vid krig eller krigsfara, vari riket

befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden

äger Konungen, när riksdagen

ej är samlad, meddela förordnande,

som i första stycket sägs, utan att inhämta

riksdagens samtycke; dock må

så ej ske, med mindre Konungen låtit

riksdagskallelse utgå eller riksdagen

ändock skall sammanträda inom tret
Bihang

till riksdagens protokoll 1944.

Civilförsvarsutredningens förslag:

1 §• ''

I den mån Konungen, med riksdagens

samtycke, därom förordnar,

skola civilförsvarslagens bestämmelser

om skyldighet att fullgöra tjänstgöring

inom civilförsvaret (civilförsvarsplikt)

och vad med sådan skyldighet

har samband äga motsvarande

tillämpning beträffande viss angiven

tjänstgöring inom krigsmakten.

Vid krig eller krigsfara, vari riket

befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden

äger Konungen, när riksdagen

ej är samlad, meddela förordnande,

som i första stycket sägs, utan att inhämta

riksdagens samtycke; dock må

så ej ske, med mindre Konungen låtit

riksdagskallelse utgå eller riksdagen

ändock skall sammanträda inom trettio

dagar. Varder ej meddelat förord1

sami. Nr 268. esa u 22

s. 338 Kontrollera mot PDF

Föredra
ganden.

Föredralf

an dea.

Föredra
ganden.

Kungl. May.ts proposition nr 268.

338

H emort sförsvars sakkunnig as förslag:

tio dagar. Varder ej meddelat förordnande

av nästföljande riksdag inom

trettio dagar från riksdagens början

gillat, skall detsamma efter utgången

av nämnda tid upphöra att lända till

efterrättelse.

2 §■

Förordnande, som i 1 § sägs, må icke

avse tjänstgöring, som är att hänföra

till vapen tjänst.

3§.

Konungen äger meddela närmare

bestämmelser örn tillämpningen av

denna lag.

Civilförsvarsutredningens förslag:

nande av nästföljande riksdag inom

trettio dagar från riksdagens början

gillat, skall detsamma efter utgången

av nämnda tid upphöra att lända till

efterrättelse.

2 §.

Konungen äger meddela närmare

bestämmelser om tillämpningen av

denna lag.

Denna lag träder i kraft den Denna lag träder i kraft den

Beträffande denna lag, vars rubrik i departementsförslaget givits annan

lydelse, hänvisas till vad som anförts under avdelning III.

C. Departementsförslaget till ändring i strafflagen för krigsmakten

m. fl. lagar.

Strafflagen för krigsmakten.

Civilförsvarsutredningen har i överensstämmelse med vad hemortsförsvarssakkunniga

förordat framlagt förslag till ändring av ifrågavarande lag, innebärande

att lagen i motsvarande mån, som beträffande hemvärnspersonal och

andra frivilliga, göres tillämplig å den, som med stöd av lagen örn utvidgad

tillämpning av civilförsvarsplikt ålagts tjänstgöring vid krigsmakten.

Förslaget föranleder ingen erinran från min sida.

Lagen den 20 juni 1924 (nr 298)

om viss panträtt i spannmål.

Civilförsvarsutredningen har i överensstämmelse med vad hemortsförsvarssakkunniga

förordat i förevarande lag inarbetat de bestämmelser, som äro

givna i lagen den 21 juni 1940 (nr 647) med vissa tillfälliga bestämmelser

angående panträtt enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn viss panträtt i

spannmål. Bestämmelserna ha utsträckts till att gälla även utspridning och

ha icke gjorts tidsbegränsade. Sistnämnda förhållande motiveras med att

civilförsvarslagens bestämmelser örn undanförsel enligt utredningens förslag

icke skola vara tidsbegränsade.

Med hänsyn till den säregna karaktären av de bestämmelser varom här är

fråga, torde det vara lämpligast att upptaga dem i en särskild paragraf i

lagen, avsedd att reglera förhållandena vid krig eller krigsfara. Nyssnämnda

lag av den 21 juni 1940 är enligt lag den 16 april 1943 (nr 190) tidsbegränsad

till den 1 juli 1944. Då den sedermera icke förlängts, behöver den icke upphävas.

s. 339 Kontrollera mot PDF

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss

panträtt i spftnadslin och hampa.

Civilförsvarsutredningen har i förevarande lag inarbetat de bestämmelser,

som äro givna i lagen den 30 juni 1942 (nr 480) med vissa tillfälliga bestämmelser

angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt i spånadslin och

hampa. Bestämmelserna ha utsträckts till att gälla även utspridning och ha

icke gjorts tidsbegränsade.

Yad jag beträffande lagen örn viss panträtt i spannmål anfört äger här

motsvarande tillämpning.

Lagen den 22 juni 1939 (nr 310) örn sjukhusvård

vid krig eller krigsfara.

Civilförsvarsutredningen har i överensstämmelse med vad hemortsförsvarssakkunniga

förordat framlagt förslag till ändring av här ifrågavarande lag,

innebärande i huvudsak att civilförsvarslagens bestämmelser skola äga tilllämpning

beträffande civilförsvarets hjälpplatser.

Förslaget tills ty rkes.

Lagen den 30 december 1939 (nr 934)

om tjänsteplikt.

Civilförsvarsutredningen har i överensstämmelse med vad hemortsförsvarssakkunniga

förordat framlagt förslag till ändring av 18 § här ifrågavarande

lag, innebärande att den som är inskriven i civilförsvaret skall vara undantagen

från tjänsteplikt, dock endast i den mån tjänstgöringen i civilförsvaret

utgör hinder för tjänstepliktens fullgörande.

Förslaget föranleder ej erinran. Anmärkas må, att förevarande lag i dess

oförändrade form genom beslut av 1944 års riksdag förlängts till och med den

30 juni 1945.

Lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Civilförsvarsutredningen har i överensstämmelse med vad hemortsförsvarssakkunniga

förordat framlagt förslag till vissa formella jämkningar av här

ifrågavarande lag.

Jag finner ej anledning till annan ändring i civilförsvarsutredningens förslag

än att i 9 § uttrycket civilförsvarets centralmyndighet bör utbytas mot

civilt örsvarsstyrelsen.

Lagen den 26 mars 1943 (nr 121)

om vapenfria värnpliktiga.

Civilförsvarsutredningen har i överensstämmelse med vad hemortsförsvarssakkunniga

förordat framlagt förslag till ändring av här ifrågavarande lag,

innebärande att föreskriften örn att vapenfri värnpliktig skall kunna uttagas

till tjänstgöring vid luftskyddet ersättes med bestämmelse om motsvarande

skyldighet beträffande civilförsvaret.

Förslaget tillstyrkes.

Föredra
ganden.

Föredra
ganden.

Föredra
ganden.

Föredra
ganden.

Föredra
ganden.

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Föredra
ganden.

I). Departemeutsförslaget till förordning angående ändring i förordningen

den 13 april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp.

Såsom framgår av vad som anförts under avdelning II skola de kommunala

inkvarteringsnämnderna i och med civilförsvarslagens ikraftträdande upphöra

med sin verksamhet samt deras uppgifter inom varje civilförsvarsområde

övertagas av civilförsvarschefen.

Civilförsvarsutredningen har beträffande de uppgifter, som skulle tillhöra

civilförsvaret i förevarande hänseende, förutsatt, att en uppdelning skulle ske

mellan å ena sidan de lokala civilförsvarsmyndigheterna och å andra sidan de

ordinarie kommunala socialvårdsorganen, varvid på de förra skulle ankomma

att lämna den första hjälpen, däri inbegripet vissa kontanta understöd till

bostad, mat och småutgifter, vilka understöd skulle utgå med fastställda

belopp utan behovsprövning, medan uppgiften att efter behovsprövning bevilja

understöd skulle i stället ankomma på socialvårdsorgan.

Utredningen framhåller vidare, att civilförsvarschef borde vid sin sida ha

en tjänstegrenschef för den sammanslagna tjänstegrenen utrymnings- och

socialtjänsten samt att därjämte, örn flera kommuner inginge i ett civilförsvarsområde,

i varje kommun borde finnas en inkvarteringsledare.

Frågan örn socialvården under krig är, såsom förut framhållits, för närvarande

under utredning av krigshjälpssakkunniga, vilka även torde komma

att framlägga förslag till gränsdragning mellan civilförsvarsmyndigheternas

och socialvårdsorganens uppgifter i förevarande hänseende. I avvaktan på

resultatet av denna utredning torde handhavandet av utrymningshjälpen i

dess helhet böra åligga civilförsvarsorganen, främst civilförsvarschefen med

biträde av tjänstegrenschefen för utrymnings- och socialtjänsten samt av inkvarteringsledarna.

Av denna anledning har jag på grundval av ett inom hemortsförsvarssakkunniga

framlagt förslag låtit utarbeta förslag till de ändringar

i förordningen örn utrymningshjälp, som i följd härav bliva nödvändiga. De

föreslagna ändringarna äro till största delen av den beskaffenhet, att någon

redogörelse för desamma icke erfordras. Framhållas bör blott, att med den

ställning länsstyrelserna äro avsedda att intaga inom civilförsvaret, besvär

över civilförsvarschefs beslut jämlikt denna förordning synas böra anföras

hos vederbörande länsstyrelse. Med hänsyn till att förordningen kommer att

tillämpas endast under krig eller krigsfara, anser jag någon besvärsrätt över

länsstyrelses beslut icke böra stadgas. Erforderlig enhetlighet i tillämpningen

torde kunna vinnas genom anvisningar från civilförsvarsstyrelsen. Därutöver

må tilläggas att de lokala civilförsvarsmyndigheterna vid utrymningshjälpens

handhavande böra stå i nära kontakt med vederbörande kommunala myndigheter,

främst civilförsvarsnämnderna. Den närmare regleringen härav torde

kunna ske i administrativ ordning.

s. 341 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

341

E. Departementsförslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan

den 20 november 1931 (nr 364).

Om brandskyddsåtgärder innehåller skyddsrumslagen bland annat följande

bestämmelser. Enligt 7 § skola vid uppförande av byggnad, som avses i 2 §,

i mer än två våningar vertikala bärverk, bjälklag över källare samt översta på

mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag utföras brandsäkert.

Vidare stadgas i förstnämnda paragraf, att örn sådan byggnad uppföres i

mer än fyra våningar, samtliga bjälklag, skola utföras brandsäkert. I 8 § första

stycket stadgas, att örn byggnad, som avses i 2 § och som är uppförd i mer

än två våningar, undergår sådan ombyggnad, ändring eller utvidgning, att den

kommer att i väsentliga delar framstå i nytt skick och i avsevärd män öka i

värde, brandbotten skall, örn sådan saknas, anordnas å översta på mur eller

därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag. I 8 § andra stycket stadgas, att,

ändå att ombyggnaden, ändringen eller utvidgningen är av mindre omfattning,

brandbotten skall anordnas enligt vad nu sagts, örn kostnaden därför är ringa

i jämförelse med kostnaden för byggnadsarbetet i dess helhet. I 9 § stadgas,

att då byggnad, som avses i 2 §, uppföres med mindre än tre våningar,

bärande konstruktioner skola utföras brandsäkert, i den mån det prövas

skäligt, samt att vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl vid väsentlig

ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan byggnad. Jämlikt 10 §

gäller, att örn i annat hänseende än tidigare i lagen nämnts i fråga örn anläggning

eller byggnad till minskande av brandskador genom luftanfall kan vidtagas

åtgärd, som utan kostnad av någon betydenhet medför väsentlig fördel,

länsstyrelsen må föreskriva sådan åtgärd. I 23 § slutligen finnes upptagen

bestämmelse, att örn i byggnadsordning föreskrivits brandskyddsåtgärder,

utöver vad i lagen stadgas eller med stöd därav föreskrivits, byggnadsordningens

bestämmelser skola gälla, såframt de ej strida mot lagen eller med

stöd därav meddelade föreskrifter.

Jämlikt 7 § skyddsrumskungörelsen skola dessa bestämmelser tillämpas

inom hela riket, alltså icke blott inom luftskyddsorter.

Hemortsförsvarssakkunniga lia i 75—79 §§ förslaget till folkskyddslag

upptagit motsvarande bestämmelser som de nu angivna, dock med

vissa avvikelser. Sålunda skola bestämmelserna direkt i lagen angivas

gälla allenast inom de områden, där verkskydd och hemskydd skola vara

inrättade, medan det i övrigt skall ankomma på Konungen att förordna om bestämmelsernas

tillämpning. Någon ändring av bestämmelsernas nuvarande

tillämpningsområde åsyftas dock ej. — Bestämmelserna skola vidare icke vara

inskränkta till sådana byggnader, som avses i 2 § skyddsrumslagen — en utvidgning,

som sammanhänger med den av de sakkunniga föreslagna utvidgningen

av skyddsrumsskyldigheten. — Någon bestämmelse motsvarande 10 §

skyddsrumslagen har ej upptagits, beroende på att syftet med bestämmelsen

synts bliva tillgodosett genom föreskrifterna i 87 § d) och e) förslaget till

folkskyddslag.

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 2K8.

De sakkunniga anföra:

De sakkunniga hålla visserligen före, att det rent principiellt sett vore

riktigare, att bestämmelser av det slag, varom här är fråga, infördes i

byggnadsstadgan. Då så emellertid icke skett vid skyddsrumslagens tillkomst,

ha de sakkunninga icke ansett sig böra föreslå, att en sådan åtgärd nu vidtages.

I överensstämmelse härmed förorda de sakkunniga, att skyddsrumslagens

hithörande bestämmelser med vissa modifikationer åtminstone tills

vidare upptagas i folkskyddslagen. Eventuellt kan frågan om föreskrifternas

överflyttande till byggnadsstadgan tagas under omprövning i samband med en

framtida revision av den senare.

I yttrande över hemortsförsvarssakkunnigas förslag göra

länsstyrelserna i Örebro och Älvsborgs län, byggnadsnämnden i Stockholm

svenska brandskyddsföreningen och svenska brandbefäls förbundet gällande,

att hithörande bestämmelser borde införas i byggnadsstadgan. Sistnämnda

båda sammanslutningar liksom även luftskyddsinspektionen och länsstyrelsen

i Västernorrlands län anse generell föreskrift böra givas örn bestämmelsernas

giltighet i hela riket. Sammanslutningarna påyrka därvid omarbetning av bestämmelserna

i samråd med sakkunniga på området. Svenska brandbefälsförbundet

tillägger, att det vore byggnadens storlek och dess betydelse för landet

i dess helhet, som borde vara avgörande, örn stränga brandskyddsföreskrifter

skulle gälla eller ej. Bestämmelser borde därjämte givas örn skyldighet att

använda brandsäkra konstruktioner, då byggnadsyta uppnådde viss storlek,

örn vertikal sektionering av byggnad med brandsäkra väggar och dörrar utöver

brandmur i tomtgräns samt örn obligatoriskt uppdragande av brandmur

upp över tak till en höjd av 0,5 meter. Luftsky ddsinspektionen instämmer i

kraven på vertikal sektionering av byggnad och uppdragande av brandmur.

Sveriges industriförbund avstyrker den utvidgning i förhållande till gällande

bestämmelser, som 75 § innebär, under framhållande av att utvidgningen medförde,

att exempelvis byggnader, inrymmande endast lagerlokaler eller dylikt,

kunde få lov att uppföras dyrbarare än byggnadens användning påkallade.

Civilförsvarsutredningen anser hithörande bestämmelser böra inarbetas

i byggnadsstadgan, varvid härav föranledda ändringar i stadgan borde

bliva gällande från samma tidpunkt som ändringarna i civilförsvarslagen.

Utredningen, som anser det formella överarbetandet böra överlämnas åt stadsplaneutredningen

1942, har emellertid upprättat förslag till bestämmelsernas

materiella innehåll.

Utredningen upptager de föreslagna bestämmelserna, vilka anses skola

äga generell giltighet över hela riket, under följande punkter:

1. Uppföres byggnad i mer än två våningar skola vertikala bärverk, bjälklag

över källare och översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande

bjälklag utföras brandsäkert. Uppföres byggnad i mer än fyra våningar,

skola samtliga bjälklag utföras brandsäkert.

Undergår byggnad, som är uppförd i mer än två våningar, sådan ombyggnad,

ändring eller utvidgning, att den kommer att i väsentliga delar framstå

i nytt skick och i avsevärd mån öka i värde, eller tillbygges annan byggnad

så att den kommer att bestå av mer än två våningar, skall, därest brandbotten

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. May.ts proposition nr 268.

saknas, sådan anordnas å översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk

vilande bjälklag. Ändå att ombyggnad, ändring eller utvidgning av byggnad,

uppförd i mer än två våningar, är av mindre omfattning, skall brandbotten

anordnas enligt vad nu sagts, örn kostnaden därför är ringa i jämförelse med

kostnaden för byggnadsarbetet i dess helhet.

Vind anses såsom våning, allenast örn mer än hälften är inredd eller avsedd

att inredas till bonings- eller arbetsrum.

Yad i första och andra styckena sagts skall icke gälla i fråga örn sådana till

jordbruk hörande åbyggnader, som icke användas till bostad. (Utredningen

har visserligen ansett det i och för sig önskvärt att låta ifrågavarande brandskyddsföreskrifter

gälla jämväl nämnda åbyggnader. Med hänsyn till den

fördyring av byggnadskostnaderna på landet, som ofta torde komma att uppstå

örn bestämmelserna erhölle allmängiltig karaktär, har emellertid utredningen

ansett sig böra göra ett generellt undantag för ifrågavarande byggnader.

)

2. Då järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning, som är av vikt för

allmänna samfärdseln, industriell anläggning, vid vilken i regel minst tjugufem

personer samtidigt äro sysselsatta, samt anläggning, som inrymmer undervisnings-

eller vårdanstalt, hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst

tjugufem personer, uppföres med mindre än tre våningar, skola bärande konstruktioner

utföras brandsäkert.

Vad nu sagts skall jämväl äga tillämpning vid väsentlig ombyggnad, ändring

eller utvidgning av byggnad, som i föregående stycke avses.

3. Där tillämpning av de i 1. och 2. meddelade bestämmelserna skulle medföra

oskälig kostnad eller eljest särskilda skäl föreligga till avvikelse från

sagda bestämmelser, äger länsstyrelsen medgiva tillstånd till sådan avvikelse.

Civilförsvarsutredningen fortsätter:

Föreskrifter böra även ges örn

a) att beslut örn byggnadslov beträffande de ovan under 2. angivna byggnaderna,

oavsett våningsantalet, skall av byggnadsnämnd underställas länsstyrelsens

prövning, såvitt angår under 1. och 2. angivna brandskyddsåtgärder,

(jfr 12 § andra stycket skyddsrumslagen);

b) att å ort, där byggnadsnämnd ej finnes, länsstyrelsens godkännande

skall inhämtas, innan i 1. och 2. avsedda byggnadsföretag utföras, försåvitt

fråga ej är örn byggnad, som i 70 § byggnadsstadgan anges;

c) att besvärsrätt över beslut, som meddelas i anledning av ovan berörda

i 1. och 2. intagna bestämmelser skall tillkomma civilförsvarschefen eller, såvitt

rör länsstyrelsens beslut i ämnet, civilförsvarets centralmyndighet (jfr

20 § första stycket 2 punkten och 20 § andra stycket 2 punkten skyddsrumslagen);

samt

d) att beträffande byggnads förseende med skyddsrum och källarmursgenombrott

skall gälla vad särskilt är stadgat; därvid förutsättes att bestämmelserna

i sista stycket i såväl 54 § som 108 § byggnadstadgan utgå.

I yttrande över civilförsvarsutredningens förslag framlägger

stadsplaneutredningen 1942 ett utformat förslag till de ändringar i byggnadsstadgan,

som föranledas av överföring till stadgan av de nu i skyddsrumslagen

intagna bestämmelserna om brandtekniska åtgärder. Förslaget följer

i stort sett de av civilförsvarsutredningen angivna riktlinjerna. Vissa modifikationer

ha dock föreslagits, såsom framgår av stadsplaneutredningens

motivering.

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Stadsplaneutredningen framhåller, att då i byggnadsstadgan hittills icke

upptagits några regler angående byggandet på den egentliga landsbygden

utanför sådana områden, för vilka byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts, intagandet i stadgan av ifrågavarande allmängiltiga brandskyddsbestämmelser

innebure en principiell nyhet. Måhända hade det med hänsyn

härtill varit önskvärt att starkare än som skett framhäva den utvidgning av

byggnadsstadgans tillämpningsområde, som förslaget innebure. Ett dylikt

förfaringssätt skulle emellertid ha medfört en genomgripande omarbetning

av stadgan, vilken ansetts böra undvikas i detta sammanhang. Stadsplaneutredningen

torde i sitt slutbetänkande få anledning att återkomma till frågan

örn byggnadsstadgans uppställning och de ifrågavarande bestämmelsernas

infogande däri. Även i fråga om bestämmelsernas sakliga innehåll kunde

jämkningar möjligen komma att visa sig påkallade i samband med den allmänna

översyn av byggnadslagstiftningen, som stadsplaneutredningen hade

att verkställa.

I stadsplaneutredningens förslag ha de från skyddsrumslagen överflyttade

bestämmelserna inarbetats i en ny paragraf, betecknad 54 a §. I motiveringen

till nämnda paragraf anför utredningen.

54 a § 1 mom. Enligt civilförsvarsutredningens förslag skulle vind anses

såsom våning allenast örn mer än hälften vore inredd. Detta innebure en

avvikelse från vad som i allmänhet gällde enligt byggnadsstadgan. Stadsplaneutredningen

funne en sådan avvikelse i detta fall välbetänkt. Med

trevåningsbyggnaderna jämställdes därför i förevarande moment byggnad i

två våningar jämte till mer än hälften inredd vindsvåning. — Då hithörande

bestämmelser nu skulle överflyttas till själva den författning, som innehölle

beskrivning på nybyggnadsbegreppet, syntes det stadsplaneutredningen

ofrånkomligt att anknyta beskrivningen på de ändringsåtgärder, som skulle

medföra skyldighet att anordna brandbotten, till detta begrepp. Därest i

förevarande fall skulle användas ett annat uttryckssätt än i 117 § byggnadsstadgan,

torde detta medföra oklarhet och praktiska olägenheter. Stadsplaneutredningen

föresloge fördenskull, att skyldighet att utföra brandbotten

föreskreves vid varje sådan ändring av hithörande slag, som vore att hänföra

till nybyggnad. En viss utvidgning av fastighetsägarnas nuvarande skyldigheter

uppkomme härigenom. Denna syntes dock icke vara av mera avsevärd

betydelse. Någon fara för att önskvärda moderniseringar av äldre fastigheter

genom skärpningen hämmades torde ej föreligga. Oskäliga resultat kunde

undvikas genom ett ändamålsenligt dispensförfarande. — Av civilförsvarsutredningen

föreslaget stadgande, att hithörande brandskyddsåtgärder icke

skulle vidtagas beträffande sådana till jordbruk hörande åbyggnader, som ej

användes till bostad, ansåge stadsplaneutredningen onödigt, enär det torde

vara mycket ovanligt, både i städer och på landsbygden, att byggnad av

detta slag uppfördes i tre våningar eller däröver. I den mån sådana byggnader

förekomme, torde undantag från bestämmelsen kunna enligt 3 mom.

medgivas antingen generellt för visst område eller varje byggnad för sig.

54a § 2 mom. Stadsplaneutredningens ifrågavarande förslag skilde sig

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

från det av civilförsvarsutredningen framlagda bl. a. genom att skyldigheten

att vidtaga berörda brandskyddsåtgärder konsekvent anknutits till uppförande

av byggnad. Örn uppförande av anläggning talades däremot — i olikhet mot

vad fallet vore i civilförsvarsutredningens betänkande — icke i stadsplaneutredningens

förslag. Även örn mer än tjugufem personer regelmässigt beräknades

bliva sysselsatta inom exempelvis en industriell anläggning, förelåge

enligt sistnämnda förslag skyldighet att utföra vertikala bärverk m. m.

brandsäkert endast i den mån varje särskild byggnad inom området kunde

antagas komma att hysa ett sådant personantal. Att påfordra dylika brandskyddsåtgärder

även för andra byggnader inom området, oberoende av deras

storlek, skulle kunna leda till uppenbart oskäliga resultat. En viss skillnad

komme sålunda att föreligga mellan byggnadsstadgans brandskyddsföreskrifter

och bestämmelserna örn skyddsrum i civilförsvarslagen. Sistnämnda

bestämmelser innebure nämligen, att vid anordnande av skyddsrum inom

industriell eller därmed jämställd anläggning hänsyn skulle tagas till anläggningen

i dess helhet och ej endast till varje särskild, till anläggningen

hörande byggnad. — Förslaget att föreskriva skyldighet att utföra bärande

konstruktioner brandsäkert jämväl vid väsentlig ombyggnad, ändring eller

utvidgning av hithörande byggnader torde vara för strängt, då en ändring

av samtliga bärande konstruktioner i realiteten måste framtvinga total ombyggnad.

Stadsplaneutredningen föresloge, att brandskyddsåtgärderna skulle

begränsas till anordnande av brandbotten. Å andra sidan skulle denna skyldighet

avse varje till nybyggnad hänförlig ändring.

54 a § 3 mom. Enligt stadsplaneutredningens mening borde rätten att medgiva

generell dispens tillkomma endast länsstyrelsen. För särskilt fall däremot

torde undantag böra få medgivas av byggnadsnämnden. En förutsättning

därför borde emellertid vara, att nämnden till sitt biträde hade stadsarkitekt

och att denne tillstyrkt åtgärden. En liknande föreskrift om rätt för byggnadsnämnden

att medgiva avvikelse från bland annat stadsplan hade år 1943 införts

i 118 § 2 mom. byggnadsstadgan. — Vid prövning av fråga örn befrielse

från skyldigheten att anordna brandbotten vid sådant byggnadsarbete,

som vore att hänföra till nybyggnad, syntes särskilt böra beaktas, huruvida

ändringen berörde sådana delar av byggnaden, som måste ändras även vid

utförande av brandbotten. Örn t. ex. en ny våning tillbyggdes, torde brandbotten

böra anordnas, örn ej alldeles särskilda skäl till undantag förelåge.

Bestode ändringen däremot av en ombyggnad av husets bottenvåning, kunde

det stundom vara oskäligt att fordra anordnande av brandbotten, och dispens

borde då medgivas. I möjligaste mån borde dispensrätten dock böra tilllämpas

restriktivt.

Stadsplaneutredningen anför vidare, att enligt utredningens mening det

av civilförsvarsutredningen föreslagna underställningsförfarandet i fråga om

byggnadsnämnds beslut örn byggnadslov saklöst kunde undvaras, varför

någon bestämmelse därom ej upptagits i förslaget. Någon särskild besvärsrätt

för civilförsvarsmyndigheterna hade icke heller stadgats. Utredningen

fortsätter:

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Såsom stadsplaneutredningen inledningsvis anfört, äro de ifrågavarande

brandskyddsbestämmelserna enligt utredningens mening främst motiverade

ur allmän brandsäkerhetssynpunkt. Någon anledning att, då det gäller tilllämpningen

av dessa bestämmelser, bereda civilförsvarsmyndigheterna större

befogenhet än andra, av hithörande spörsmål intresserade myndigheter synes

ej föreligga. Dylik särskild besvärsrätt är tidigare icke medgiven i byggnadsstadgan.

Med samma fog kunde sådan rätt anses böra tillerkännas exempelvis

brand- och hälsovårdsmyndigheter samt länsarkitekt. Den i skyddsrumslagen

stadgade besvärsrätten för luftskyddsmyndigheten har, såvitt stadsplaneutredningen

har sig bekant, icke haft någon praktisk betydelse ur brandskyddssynpunkt.

Bestämmelsen är däremot till olägenhet för vederbörande

fastighetsägare. Byggnadsnämndens beslut örn byggnadslov vinner nämligen

icke laga kraft förrän viss tid förflutit från det de till klagomål berättigade

erhållit del av detsamma. Har civilförsvarschefen icke närvarit, då beslutet

meddelades, kan det alltså dröja obegränsad tid, innan detta vinner laga kraft

gentemot honom. Härigenom uppstår rättsosäkerhet. Denna kan undanröjas

allenast genom att fastighetsägaren låter delgiva civilförsvarschefen beslutet,

vilket emellertid i sin ordning föranleder besvär och kostnader. Även såvitt

angår av länsstyrelsen meddelat motsvarande beslut kunna liknande synpunkter

anläggas.

Vice brandchefen i Stochholm anför, att revisionen av byggnadsstadgan

borde upptaga jämväl följande föreskrifter, nämligen dels att brandmur i

sluten bebyggelse eller eljest mellan motbyggda hus borde uppdragas genom

yttertaket och, då det gällde träbyggnader, jämväl utdragas genom fasaderna,

så att allt trävirke på ena sidan örn brandmuren bleve fullständigt avskilt

från träkonstruktionerna på den andra sidan dels och att taklist och taksprång

å stenbyggnad utformades i murverk, att burspråk å stenbyggnad förträdesvis

utfördes av sten men finge, då vederbörande byggnadsnämnd i undantagsfall

så medgåve, byggas av trä, vars yttre sidor försåges med åtminstone

brandhärdig beklädnad.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter, huruvida det vore lämpligt eller behövligt

att i synnerhet beträffande industriell anläggning samt anläggning, som inrymde

undervisnings- eller vårdanstalt av viss minimistorlek, generellt

fordra, att i byggnad med mindre än tre våningar bärande konstruktioner

skulle utföras brandsäkert. Fordringarna i detta avseende syntes lämpligen

böra göras beroende av anläggningens art. Byggnadsstyrelsen ville för sin

del framhålla, att dessa restriktioner syntes alltför stränga och ägnade att

åsamka företagare och huvudmän obehövliga kostnader. Genom föreskrifterna

skulle det sålunda icke tillåtas å landsbygden uppföra exempelvis

mindre verkstäder, skolhus och sjukstugor i en och två våningar av trä.

Åtminstone för byggnader, där bostäder icke vore inrymda, syntes kraven

kunna väsentligt reduceras.

Svensha brandshyddsföreningen anser ifrågavarande bestämmelsers materiella

innehåll vara i behov av omarbetning samt uttalar som sin åsikt, att

länsstyrelsen ej borde tillerkännas generell dispensrätt från brandskyddsföreskrifterna

utan att bestämmelsen örn dispensrätten borde avfattas så, att det

av densamma klart framginge, att dispensrätt allenas förelåge för särskilt

fall.

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Då byggnadstadgan utfärdats efter riksdagens hörande, har jag ansett

lämpligt att inhämta riksdagens yttrande rörande här ifrågavarande ändringar

i nämnda stadga.

Departementsförslaget företer vissa såväl formella som sakliga avvikelser

från stadsplaneutredningens förslag. Yad först angår de formella avvikelserna

har det ansetts lämpligare att införa huvudbestämmelsen i avdelning I i byggnadsstadgan

såsom 53 a §. I byggnadsstadgans avdelning örn den egentliga

landsbygden synes motsvarande bestämmelse böra införas såsom 108 a §, vilken

paragraf uttryckligen bör angivas skola gälla jämväl inom område, för

vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser icke fastställts.

I sakligt hänseende avviker departementsförslaget från stadsplaneutredningens

förslag därutinnan att dispensrätten förbehållits länsstyrelsen samt

att civilförsvarsutredningens förslag örn undantag för sådan jordbrukets

åbyggnad, som ej användes till bostad, upptagits i vad angår område på

landet, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser icke fastställts.

Yad beträffar dispensrätten är att märka, att enligt stadsplaneutredningens

förslag den besvärsrätt, som nu tillkommer luftskyddschef och annan luftskyddsmyndighet,

liksom även bestämmelsen örn att beslut örn byggnadslov

rörande vissa byggnader skola underställas länsstyrelsens prövning i vad

anginge brandskyddsåtgärderna, skulle bortfalla. Jag finner de skäl, som

stadsplaneutredningen härutinnan anfört bärande. Då emellertid civilförsvarsmyndigheterna,

örn jämväl dispensrätten överlämnades till byggnadsnämnderna,

skulle komma att helt sakna möjlighet att inverka på hithörande

frågor, som dock äro av stor betydelse ur civilförsvarssynpunkt, anser jag

dispensrätten böra helt förbehållas länsstyrelsen.

Det förekommer ofta på landsbygden, att vissa jordbruksåbyggnader,

magasinsbyggnader och dylikt äro uppförda i tre våningar. Att på den egentliga

landsbygden här uppehålla kravet på brandsäkra konstruktioner synes

mig icke skäligt. Det av civilförsvarsutredningen härutinnan föreslagna

undantaget, mot vilket eljest någon anmärkning i yttrandena icke framställts,

Ilar därför införts i byggnadsstadgan, dock med den begränsning, som nyss

sagts.

I vissa yttranden har framhållits behov av generella brandskyddsföreskrifter

i ytterligare vissa hänseenden. Då emellertid varken civilförsvarsutredningen

eller stadsplaneutredningen framlagt förslag härom och hithörande

spörsmål tarva ytterligare utredning, är jag icke nu beredd att taga ställning

till desamma. Jag förutsätter, att de bliva föremål för övervägande i samband

med den allmänna revision av byggnadsstadgan, som ingår i stadsplaneutredningens

uppdrag.

Byggnadsstyrelsens anmärkning, som visserligen icke saknar fog, anser jag

dock icke böra föranleda ändring i stadsplaneutredningens förslag. De flesta

olägenheterna torde kunna undanröjas genom dispensförfarande. I motsats

till brandskyddsföreningen anser jag hinder icke böra möta för länsstyrelse

att meddela generella dispenser.

Föredra
ganden.

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Föredragandens hemställan.

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts ha inom socialdepartementet

upprättats förslag, av den lydelse bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll

utvisar, till

1) civilförsvar slag;

2) lag om skyldighet i vissa fall för civilförsvars plikti g att tjänstgöra utom

civilförsvaret;

3) lag om ändring i strafflagen för krigsmakten;

4) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn viss panträtt

i spannmål;

5) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) örn viss panträtt

i spånadslin och hampa;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) örn

sjukhusvård vid krig eller krigsfara;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr 934)

örn tjänsteplikt;

8) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) om särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar;

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121) örn

vapenfria värnpliktiga;

10) förordning angående ändring i förordningen den 13 april 1940 (nr 215)

örn utrymningshjälp; samt

11) kungörelse örn ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931

(nr 364).

De under 1)—8) upptagna förslagen äro av den natur, att lagrådets utlåtande

över dem bör inhämtas.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över de under

1)—8) upptagna lagförslagen måtte, för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

N. 0. Aurelius.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade förslagen, har här

uteslutits.

s. 349 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

349

Bilaga B.

Bevaknings u t redningens förslag

till

Lag

om särskilda skyddsåtgärder för vissa anläggningar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

... beträffande anläggningar av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen

skola i fråga örn åtgärder för anläggningarnas skyddande mot

spioneri eller sabotage gälla de särskilda bestämmelser, som angivas i

denna lag.

Örn åtgärder till skyddande av anläggning mot luftanfall är särskilt stadgat.

Denna lag äger icke tillämpning å militära anläggningar eller å anläggningar,

sorn avses i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda skyddsåtgärder för

vissa kraftanläggningar.

2§-

De anläggningar, som avses i denna lag, skola upptagas i en plan, upprättad

i den ordning Konungen bestämmer.

'' 3§.

Anläggning, som avses i denna lag, skall utföras på ett med hänsyn till

forhållandena i varje särskilt fall ur skyddssynpunkt lämpligt sätt. Vad nu

sagts gäller ock ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning.

4 §''

Ägare av befintlig, i denna lag avsedd anläggning är pliktig att, i den

mån det ej tidigare skett,. med avseende å anläggningen och driften vid

densamma vidtaga erforderliga åtgärder för att förhindra verksamhet, varom

i l § första stycket förmäles, samt begränsa verkningarna av skada genom

sådan verksamhet. Han skall salunda, bland annat, ombesörja nödig bevakning

och inhägnad av anläggningen, erforderlig förstärkning av anläggnmgens

skydd mot skada genom brand eller explosion, erforderligt förrådsrum

av lämplig beskaffenhet samt vidtaga nödiga åtgärder för snabbt avhjälpande

av driftavbrott.

Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, är nyttjanderättshavaren pliktig

att i ägarens ställe vidtaga sådana i första stycket avsedda åtgärder, som

med hänsyn till deras art och förhållandena i övrigt böra ankomma på

nyttjanderättshavaren. 1

I ägarens eller nyttjanderättshavarens förpliktelser ingår även att anskaffa

erforderlig utrustning åt annan bevakningspersonal än polis- eller militärpersonal.

5 §''

Ej må på grund av vad i 3 och 4 §§ stadgas föreskrivas skyldighet att

vidtaga åtgärder, som med hänsyn till anläggningens omfattning och andra

omständigheter i avseende å denna skulle vara oskäligt betungande.

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Majlis proposition nr 268.

6 §•

Ägare eller innehavare av anläggning, som avses i denna lag, vare skyldig

att beträffande anläggningen tåla eller vidtaga skyddsåtgärd, ändå att han

icke själv är pliktig att bekosta densamma. Medför åtgärden skada eller

förlust för honom och är denna ej att anse såsom ringa, vare han dock

berättigad till ersättning därför av statsmedel efter vad som finnes skäligt.

7 §•

Frågor, som avses i 3—6 §§, prövas av länsstyrelsen, dock att fråga örn

ersättning av statsmedel enligt 6 § skall underställas Konungen.

8§-

Nyttjas anläggningen av annan än ägaren, må kostnad, som ägaren eljest

skolat vidkännas, fördelas mellan honom och nyttjanderättshavaren efter vad

som finnes skäligt. Kan överenskommelse icke träffas, ankommer det på

länsstyrelsen att bestämma de grunder, efter vilka kostnaden skall fördelas

mellan ägaren och nyttjanderättshavaren.

9§-

Länsstyrelsen äger, när det erfordras, utan hinder av vad den förut bestämt

meddela nya eller ändrade föreskrifter.

10 §.

Innan byggnadsnämnd meddelar beslut med anledning av ansökan örn

byggnadslov beträffande anläggning, som avses i denna lag, skall nämnden

överlämna handlingarna till länsstyrelsen för prövning, vilka skyddsåtgärder

som skola vidtagas.

Vill någon i ort, där byggnadsnämnd ej finnes, utföra anläggning som

nyss sagts eller verkställa väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av

sådan anläggning, skall han inhämta länsstyrelsens godkännande av företaget

såvitt angår skyddsåtgärder enligt denna lag.

Påbörjas ej i fall, som i andra stycket sågs, arbetet inom tva år från det

länsstyrelsens prövning ägde rum, skall förhållandet anmälas till länsstyrelsen

för förnyad prövning.^

11 §•

Envar, som äger eller innehar i denna lag avsedd anläggning, är pliktig

tåla att den besiktigas för utrönande, vilka skyddsåtgärder som vidtagits

eller böra vidtagas.

12 §.

Länsstyrelsen äger vid vite tillhålla den, som är pliktig att vidtaga

skyddsåtgärd enligt denna lag, att fullgöra sin skyldighet och till sådant

vite fälla.

Underlåter den, som enligt länsstyrelsens beslut skall vidtaga viss åtgärd,

att utföra densamma, må länsstyrelsen ombesörja åtgärden samt uttaga

kostnaden av den försumlige.

13 §.

Talan mot länsstyrelsens beslut må föras hos Konungen genom besvär,

vilka skola hava inkommit till socialdepartementet före klockan tolv å tret
-

s. 351 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 268. 351

tionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet. Rätt att föra

talan tillkommer jämväl chefen för försvarsstaben.

Örn synnerliga skäl därtill äro, äger länsstyrelsen förordna, att dess beslut

omedelbart skall lända till efterrättelse.

14 §.

Den, som utför i denna lag avsedd anläggning eller verkställer väsentlig

ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning i strid mot länsstyrelsens

föreskrifter, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex

månader.

Samma lag vare, där någon underlåter att inhämta länsstyrelsens godkännande

i fall, varom i 10 § andra stycket förmäles.

Den, som utan skälig anledning vägrar att låta anläggning besiktigas

enligt vad i 11 § sägs, straffes med dagsböter.

Det åligger den, vilken gör sig skyldig till underlåtenhet, som i andra

stycket sägs, att i enlighet med länsstyrelsens anvisningar ändra vad som

redan utförts. Samma lag vare beträffande den, vilken åsidosätter föreskrift,

som av länsstyrelsen meddelats vid prövning enligt 10 § andra stycket.

15 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

16 §.

Konungen äger förordna, att fråga, vilken enligt denna lag ankommer på

länsstyrelsens prövning, skall prövas i särskild ordning.

17 §.

Närmare föreskrifter örn tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den

12 maj 1944.

Närvarande:

justitieråd en Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 10 maj 1944 tillliandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 21

april 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) civilförsvarslag:

2) lag om smidighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom

civilförsvaret ;

3) lag om ändring i strafflagen för krigsmakten;

4) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt

i spannmål;

5) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) örn viss panträtt

i spånadslin och hampa;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) örn

sjukhusvård vid krig eller krigsfara;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr

934) om tjänsteplikt; samt

8) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn E. W. Z. Göransson. Före remissprotokollets

överlämnande hade lagrådet emellertid haft tillfälle att taga del av förarbetena

till lagstiftningen ävensom av preliminära lagförslag i ämnet.

Justitieråden Alsén och Lind samt regeringsrådet Eklund lämnade de remitterade

förslagen utan erinran.

Justitierådet Ericsson hemställde beträffande förslaget till civilförsvarslag,

att — med hänsyn till den principiella och grundläggande skillnad som måste

gälla och jämväl enligt förslaget kommer att gälla mellan civilförsvaret och dess

verksamhet under normala förhållanden d. v. s. i fredstid, å ena, samt civilförsvarets

verksamhet sedan på grund av krig eller krigsfara förordnande

örn förstärkt beredskap måst meddelas, å andra sidan — vad som upptagits

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kungl. Marits proposition nr 268.

under 1 kap. och 2 kap. måtte så omdisponeras, att civilförsvarets uppgifter

(1 §) och allt som hänför sig till normala förhållanden (motsvarande

innehållet i 3 7 §§ samt bestämmelserna örn organisationsplan i 10 §)

sättes först, under det att vad som hänför sig till krig och krigsfara, d. v. s.

bestämmelserna örn civilförsvarsberedskap och beredskapsgrader (2 §), örn

civilförsvarets tagande i anspråk utom eget civilförsvarsområde m. m. (8 §)

samt örn den militära direktivrätten (9 §), samordnas och sättes sist,

att ratten enligt 32 § att förordna örn källarmursgenombrott måtte uppdragas

åt länsstyrelsen i stället för åt civilförsvarschefen (jfr 76 8 andra

stycket),

samt att bestämmelsen i 69 § örn viss befogenhet för länsstyrelsen måtte

— i likhet med stadgandet i 85 § — begränsas till att gälla allenast under

civilförsvarsberedskap.

Övriga lagförslag lämnades utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

23

Bihang till riksdagens protokoll .1941

1 sami. Nr 268.

092 44

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Utdrag av protokollet över socialärenden hållet inför Hans

Maj;t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

12 maj 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärenden Gunther, statsråden

Pehrsson-Brahstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf, Hubbestad.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet

Rubbestad lagrådets denna dag avgivna utlåtande över de den 21 april

1944 till lagrådet remitterade förslagen till

1) civilförsvar slag;

2) lag örn skyldighet i vissa fall för civilförsvars pliktig att tjänstgöra utom

civilförsvaret;

3) lag om ändring i strafflagen för krigsmakten;

4) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn viss panträtt

i spannmål;

5) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) örn viss panträtt

i spånadslin och hampa;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) örn

sjukhusvård vid krig eller krigsfara;

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr 934)

örn tjänsteplikt; samt

8) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) örn särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Efter förmälan att från lagrådets sida annan erinran mot de remitterade

förslagen icke framställts än att en av lagrådets ledamöter beträffande förslaget

till civilförsvarslag — jämte det lian gjort viss anmärkning av formell

natur — hemställt, att rätten enligt 32 § att förordna örn källarmursgenombrott

måtte uppdragas åt länsstyrelsen i stället för åt civilförsvarschefen samt

att bestämmelsen i 69 § örn viss befogenhet för länsstyrelsen måtte — i likhet

med stadgandet i 85 § — begränsas till att gälla allenast under civilförsvars
beredskap,

anför föredraganden följande:

Vad angår befogenheten att förordna örn källarmursgenombrott synes det

med hänsyn till de många fall, i vilka dylika förordnanden torde komma att

meddelas, lämpligare att låta densamma tillkomma civilförsvarschefen. Erforderlig

enhetlighet torde kunna erhållas genom direktiv från länsstyrelsen, till

vilken dessutom finnes klagorätt över civilförsvarschefens beslut.

Bestämmelsen i 69 § har genom sin lydelse erhållit begränsad räckvidd

genom att den avser allenast åtgärder, som oundgängligen erfordras. Det synes

icke lämpligt att inskränka bestämmelsens giltighet till civilförsvarsbered
-

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

skap, enär oundgängligt behov av särskilda åtgärder av hithörande slag kan

tänkas uppkomma även under annan tid. Den enskildes intresse synes tillräckligt

garanterat dels genom ersättningsrätten jämlikt 70 §, dels genom fullföljdsrätten

jämlikt 95 §.

Den av samme ledamot framställda formella anmärkningen synes mig icke

böra föranleda ändring i det remitterade förslaget.

De till lagrådet remitterade förslagen torde därför böra föreläggas riksdagen

i oförändrat skick.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga förslagen till

1) civilförsvarslag,

2) lag om, skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom

civilförsvaret,

3) lag om ändring i strafflagen för krigsmakten,

4) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt

i spannmål,

5) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) örn viss panträtt

i spånadslin och hampa,

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om

sjidchusvård vid krig eller krigsfara,

7) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 december 1939 (nr 934)

örn tjänsteplikt, samt

8) lag angående ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr 335) om särskilda

skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,

dels föreslå riksdagen att antaga förslagen till

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121) örn

vapenfria värnpliktiga, samt

10) förordning angående ändring i förordningen den 13 april 1940 (nr 215)

om utrymningshjälp,

dels ock anhålla örn riksdagens yttrande över förslaget till

11) kungörelse örn ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364).

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

N. O. Aurelius.

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen .................................................................... |

Förslag- till civil försvarslag, ni. lii. .......................................... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 21 april 1944 ................................ 39

I. Civilförsvarets organisation............................................... 41

A. Gällande bestämmelser ............................................ 41

B. Tidigare förslag till omorganisation av det civila försvaret och

samordning mellan detta och det militära försvaret .......... 51

C. Hemortsförsvarssakkunnigas slutförslag............................ 56

D. Yttrandena över hemortsförsvarssakkunnigas förslag ............ 68

E. Civilförsvarsutredningens förslag .................................. 78

F. Yttrandena över civilförsvarsutredningens förslag ................ 89

Föredraganden...................................................... 96

II. Verksamhetsgrenar, som böra ingå i civilförsvaret eller samordnas med detta 107

A. Utrymning, inkvartering och socialtjänst.......................... 107

Föredraganden...................................................... 113

B. Undanförsel och förstöring ........................................ 114

Föredraganden ...................................................... 123

C. Övriga verksamhetsgrenar.......................................... 124

Föredraganden ...................................................... 125

lil. Civilförsvarsplikten ...................................................... 125

Föredraganden...................................................... 140

IV. Organiserandet av personaluttagningen för civilförsvaret .................. 141

Föredraganden...................................................... 143

V. Enskilda skyddsrum och källarmursgenombrott............................ 143

A. Den omfattning, vari enskilda skyddsrum skola inrättas ........ 143

B. Skyddsrummens storlek............................................ 151

C. Skyddsrummens läge och beskaffenhet............................ 158

D. Källarmursgenombrott.............................................. 162

Föredraganden...................................................... 165

VI. Kommunerna och civilförsvaret............................................ 167

Föredraganden ...................................................... 191

VII. Fastighetsägarna och civilförsvaret, m. m................................. 194

Föredraganden...................................................... 215

VIII. Departementsförslagen.................................................... 220

A. Departementsförslaget till civilförsvarslag ........................ 220

s. 357 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268. 357

Sid.

B. Departementsförslaget till lag om skyldighet i vissa fall för

civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret.......... 337

C. Departementsförslaget till ändring i straff lagen för krigsmakten

m. fl. lagar ...................................................... 338

D. Departementsförslaget till förordning angående ändring i förord
ningen

den 13 april 1940 (nr 215) örn utrymningshjälp...... 340

E. Departementsförslaget till kungörelse om ändring i byggnads
stadgan

den 20 november 1931 (nr 364) ...................... 341

Föredragandens hemställan ........................................ 348

Bilaga till statsrådsprotokollet den 21 april 1944................................ 349

Bevakningsutredningens förslag till lag örn särskilda skyddsåtgärder för

vissa kraftanläggningar .................................................. 349

Utdrag av lagrådets protokoll den 12 maj 1944....................j............. 352

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 maj 1944.................................. 354

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:474 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till civilförsvarslag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 16 i texten
  2. 2LU 1944:69 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående ändrad Igdelse av 2 § 16:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909 s. 1 i texten
  3. 2SärU 1944:5 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till civilförsvar slag, rn. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  4. 2SärU 1944:9 Andra särskilda utskottets utlåtande nr 9 s. 1 i texten
  5. 2SärU 1944:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till civilförsvarslag, rn. m. s. 1 i texten

Visa alla 6