Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) örn villkorlig frigivning

1944-10-27 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:300, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) örn villkorlig frigivning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 300.

1

Nr 300.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 18 september 1943 (nr

691) örn villkorlig frigivning; given Stockholms slott

den 27 oktober 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september

1943 (nr 691) om villkorlig frigivning.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 194i. 1 sami. Nr 300.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts preposition nr 300.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig

frigivning.

Härigenom förordnas, att 1, 14 och 20 §§ lagen den 18 september 1943 om

villkorlig frigivning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex månader, eller ock

fängelse på minst lika lång tid skall villkorligt frigivas, då han avtjänat

fem sjättedelar av strafftiden.

Har jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt straff ådömts den som till fullo

avtjänat det honom förut ådömda straffet, må villkorlig frigivning som i

första stycket sägs ej ske, med mindre istraffet efter avräkning av vad han

tidigare utstått uppgår till minst sex månader och ej heller förrän den dömde

ånyo avtjänat minst fem månader.

14 §.

Förklaras den--—- till ända.

Varder jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt straff ådömt den frigivna,

gäde i fråga om ny villkorlig frigivning enligt 1 § vad i andra stycket samma

paragraf stadgas.

20 §.

Då från gemensamt straff som bestämts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen

avräknas vad den dömde utstått av förut ådömt straff, skall vid tillämpning

av denna lag såsom strafftid räknas tiden för det gemensamma straffet.

Såsom strafftid skall jämväl räknas tid under vilken straffet skall anses

verkställt på grund av domstols förordnande som i 4 kap. 12 § strafflagen

sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 oktober 19M.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Bagge, Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler fråga angående

ändring i lagen den 18 september 19A3 örn villkorlig frigivning samt

anför därvid följande.

I 1 § lagen den 18 september 1943 om villkorlig" frigivning, som skall avlösa

1906 års lag i ämnet och träder i kraft den 1 januari 1945, stadgas, att

den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex månader, eller fängelse

på minst lika lång tid skall villkorligt frigivas, då fem sjättedelar av strafftiden

förflutit. Vid sidan av denna bestämmelse om obligatorisk villkorlig

frigivning upptager lagen i 2 § bestämmelser om fakultativ villkorlig frigivning.

Enligt sistnämnda lagrum må den som undergår straffarbete på viss tid eller

fängelse och som avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst 8 månader,

under vissa förutsättningar villkorligt frigivas tidigare än som följer av

1 §. I beslut örn villkorlig frigivning skall fastställas viss prövotid. Om den

frigivne under denna tid åsidosätter något som till följd av frigivningen åligger

honom eller ånyo lagföres för brott, kan den villkorligt medgivna friheten

förklaras förverkad. Under prövotiden skall den frigivne i allmänhet

stå under tillsyn och vara underkastad särskilda föreskrifter angående vistelseort,

bostad, arbetsanställning m. m.

Enligt kungörelsen den 10 december 1909 angående förordnande om verkställighet

av utslag, varigenom frihetsstraff ådömts, sådan denna kungörelse

lyder enligt ändringar som vidtagits i samband med utfärdandet av 1943 års

lag om villkorlig frigivning, åligger det tillsyningsman vid fängelse eller länsstyrelse

att vid meddelande av förordnande om verkställighet av ådömt frihetsstraff

å utslaget göra anteckning om dagen för straffets början och dagen

för dess slut eller, örn obligatorisk villkorlig frigivning ifrågakommer,

den dag då sådan skall äga rum. Meddelas före den 1 januari 1945 förordnande

om verkställighet av straff, som skall sluta efter nämnda dag, skall

å utslaget anteckning göras om den dag, då obligatorisk villkorlig frigivning

skall ske, såframt sådan skall äga rum enligt den nya lagens bestämmelser,

jämförda med övergångsbestämmelserna till densamma. Beträffande fånge,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

vilken på grund av tidigare meddelat förordnande undergår straff som skall

sluta efter den 1 januari 1945, har verkställighetsmyndigheten ålagts att före

den 1 oktober 1944 utsätta dag, då obligatorisk villkorlig frigivning skall ske.

Nyssnämnda övergångsbestämmelser lill 1943 års lag innehålla bl. a., att villkorlig

frigivning enligt 1 § ej må äga rum beträffande den, för vilken den

1 januari 1945 av strafftiden återstår mindre än en månad eller, om straffet

utgör ett år eller däröver men understiger tre år, mindre än två månader eller,

örn straffet utgör tre år eller däröver, mindre än tre månader.

Det har kommit till min kännedom att vid förordnande om verkställighet

av straff, som skall sluta efter den 1 januari 1945, verkställighetsmyndigheterna

i visst hänseende hyst skilda åsikter örn innebörden av den nya lagstiftningen.

Jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen gäller, att om någon, som genom

lagakraftvunnet utslag för brott dömts till fängelse eller straffarbete på viss

tid, därefter övertygas örn brott som förövats innan verkställighet av nämnda

straff börjat, domstolen skall, örn den brottslige jämväl för det nya brottet

finnes förskylla straffarbete eller fängelse, ådöma gemensamt straff för brotten,

vilket skall bestämmas så som örn han på en gång hade lagförts för dem.

Från det gemensamma straffet skall avräknas vad den dömde kan hava utstått

av det förut ådömda straffet. Vid förordnande örn verkställighet av ett

med stöd av dessa bestämmelser ålagt straff uträknas enligt vedertagen praxis

strafftiden så, att tiden för det gemensamma straffet utlägges efter kalendern

från den dag då den dömde återintages för fortsatt verkställighet. Från den

sålunda preliminärt bestämda slutdagen räknas härefter bakåt så lång tid

som den dömde förut avtjänat, varigenom slutdagen erhålles. Med detta beräkningssätt

ligger det nära till hands att vid tillämpning av 1 § i 1943 års

lag om villkorlig frigivning bestämma, huruvida och när obligatorisk villkorlig

frigivning skall ske med hänsyn till det gemensamma straffet. Enligt

vad jag erfarit ha också vissa myndigheter förfarit på detta sätt.

Andra myndigheter ha ansett en annan beräkningsmetod vara den riktiga.

Denna utgår från att man vid prövning av fråga örn villkorlig frigivning

icke äger att i strafftiden inräkna tiden för straff som redan till fullo avtjänats,

även om detta straff ingår i ett med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen

ådömt gemensamt straff. Enligt den senare metoden skall sålunda frågan

om och när obligatorisk villkorlig frigivning skall ske bedömas med hänsyn

endast till den straffåterstod som den dömde har att avtjäna.

Lagen lämnar icke säker ledning för avgörande vilkendera beräkningsmetoden

som i det angivna fallet är den riktiga. Däremot har i lagen uttryckligen

reglerats förfaringssättet för det fall att den som villkorligt frigivits enligt

lagen ådömes förhöjt straff med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen.

1 14 § andra stycket lagen om villkorlig frigivning stadgas nämligen, att i dylikt

fall frågan om ny villkorlig frigivning skall bedömas med hänsyn till det

för brotten gemensamma straffet, dock att ny villkorlig frigivning enligt 1 §

i lagen ej må ske, med mindre straffet efter avräkning av vad den dömde

förut utstått uppgår till minst sex månader och ej heller förrän han ånyo avtjänat

minst fem månader.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

Sistnämnda bestämmelse tillkom i anledning av vissa av lagrådet framställda

erinringar mot det till lagrådet remitterade förslaget i ämnet. I 15 §

av detta förslag hade upptagits ett stadgande av innehåll att, därest den

frigivne ådömdes förhöjt straff jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen, vad på

grund av den villkorliga frigivningen förordnats skulle vara utan verkan.

Lagrådet anmärkte, att någon regel örn huru tiden för ny villkorlig frigivning

för detta fall skulle beräknas icke upptagits, medan däremot, då villkorligt

medgiven frihet eljest förklarades förverkad, frågan örn ny villkorlig frigivning

enligt 14 § i förslaget skulle bedömas med hänsyn till det vid frigivningen

återstående straffet eller det längre straff, som den frigivne hade att

undergå till följd av att han jämväl ådömts straff för brott som begåtts efter

den tidigare straffverkställighetens början.

Beträffande det fall att jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt straff ådömdes

anförde lagrådet följande.

Förslaget kan lämna rum för två skilda tolkningar, medförande väsentligt

olika resultat. Enligt den ena, som bygger på den uppfattning som kommit till

uttryck i sakkunnigbetänkandet, skulle vad av det gemensamma straffet

återstår att verkställa anses såsom nytt straff med avseende å frågan om

ny villkorlig frigivning. Örn t. ex. det först ådömda straffet utgör straffarbete

i tre år och den dömde frigives sedan °/e därav eller tva ar sex mannder

verkställts samt det gemensamma straffet är tre år sex månader, varifrån

skall avräknas den avtjänade strafftiden, skulle enligt denna tolkning

villkorlig frigivning enligt 1 § ske sedan D/e av återstoden, ett år, eller tio

månader avtjänats. Den dömde får alltså avtjäna sammanlagt tre år fyra

månader eller således nästan hela det gemensamma straffet. Hade han däremot

på en gång dömts för båda brotten till tre ar sex manader, skulle frigivningen

ha skett efter 5/e av nämnda strafftid eller två år elva månader.

Detta resultat av att lagföring skett vid skilda tillfällen strider mot grundtanken

i 4 kap. 3 § strafflagen, nämligen att tillfälligheter av denna art ej

böra inverka på bestraffningen. Den andra tolkningen åter innebär, att

frågan örn ny villkorlig frigivning skall bedömas med hänsyn till det gemensamma

straffet. I anförda exempel skall då frigivningen ske sedan 5/6 av tre år

sex månader eller två år elva manader verkställts. Da därav förut avtjänats

två år sex månader, skall den dömde frigivas sedan han ytterligare avtjänat

fem månader eller 5/0 av straffhöjningen. En regel i enlighet med denna

tolkning står i god överensstämmelse med nämnda grundtanke i 4 kap. 3 §

strafflagen. Det" förhållande att en dom enligt nämnda lagrum formellt sett

innebär ådömande av eif nytt odelbart straff talar också till förmån för

denna tolkning. Möjligen kan den även anses motsättningsvis framgå av att,

såsom förut påpekats, motsvarighet saknas till bestämmelsen i 14 §.

Oavsett vad med förslaget kan hava åsyftats, lärer sistnämnda tolkning

böra tagas till utgångspunkt vid frågans reglering, och uttrycklig bestämmelse

i ämnet bör meddelas i lagtexten. En sådan regel kräver emellertid modifikation

i riktning mot en lösning enligt den andra tolkningen av 15 §. Regeln

kan nämligen leda till resultat, som icke kunna anses förenliga med de allmänna

förutsättningarna för villkorlig frigivning. Såvitt gäller frigivning

enligt 1 §, medför regeln på sätt det anförda exemplet visar att verkställigheten

efter den nya domen blott motsvarar % av straffhöjningen och att

därefter ny frigivning skall ske. Är straffhöjningen obetydlig, resulterar den

nya domen i att den dömde intages på straffanstalt för en mycket kortvarig

verkställighet. Därest på sätt lagrådet förordat föreskrift meddelas, att sträf
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

fet skall anses till fullo verkställt sedan prövotiden gått till ända utan att

fråga om förverkande uppkommit, kan det till och med inträffa att någon

ny verkställighet ej skall ske, ändå att förhöjt straff ådömts. Då obligatorisk

villkorlig frigivning eljest ej ifrågakommer, med mindre strafftiden uppgår

till minst sex månader och den dömde därav undergått minst fem månader,

synes nämnda resultat icke vara tillfredsställande. Den modifikation som

med hänsyn härtill bör vidtagas lärer böra innefatta att ny villkorlig frigivning

ej må ske med mindre vad av det för brotten gemensamma straffet återse1"

att verkställa uppgår till minst sex manader och ej heller förrän den

dömde ånyo avtjänat minst fem månader. Med hänsyn till att villkorlig

frigivning enligt 2 § är beroende på Kungl. Maj:ts prövning synes det icke

vara erforderligt att den åsyftade modifikationen gäller i fråga om sådan

vdlkorlig frigivning.

Lagrådet tilläde, att den föreslagna modifikationen tydligen borde gälla

även det fall att den frigivne ådömdes förhöjt straff jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen

i mål som anhängiggjorts först efter det prövotiden gått till ända.

De synpunkter lagrådet anfört i sitt nyss återgivna yttrande äro i allt väsentligt

tillämpliga även då det tidigare ådömda straffet till fullo avtjänats. Under

en övergångstid efter den nya lagens ikraftträdande har man att räkna med

att vid tdlämpningen av 4 kap. 3 § strafflagen ett tidigare ådömt straff, vilket

enligt den nya lagen bort medföra obligatorisk villkorlig frigivning, avtjänats

till full», därför att verkställigheten avslutats så tidigt att 1943 års lag ej

blivit tillämplig. Avgöres i ett sådant fall frågan om villkorlig frigivning med

hänsyn endast till straffhöjningen, kommer resultatet att strida mot den av

lagrådet åberopade grundtanken för 4 kap. 3 § strafflagen, att det icke bör

inverka på bestraffningen att lagföring för brotten skett vid skilda tidpunkter.

Avgöres åter frågan örn villkorlig frigivning med hänsyn till det gemensamma

straffa ^an det särskilt om den tidigare ådömda strafftiden är lång i

förhållande till det gemensamma straffet — inträffa att den straffåterstod

som den dömde har att avtjäna blir mycket kort eller att någon ny verkställighet

över huvud ej skall äga rum. Det kan ifrågasättas att till undvikande av

sistnämnda olägenhet analogivis tillämpa bestämmelserna i 14 § andra stycket

lagen om villkorlig frigivning. En sådan analogisk tillämpning av detta lagrum,

som enligt sin lydelse förutsätter att den dömde redan tidigare villkorligt

frigivits, torde dock icke vara säkert grundad.

Det berörda spörsmålet är av betydelse ej blott under en övergångstid efter

den nya lagens ikraftträdande utan även i den fortsatta tillämpningen, nämligen

— förutom i vissa sällsynta undantagsfall — då det först ådömda straffet

ej uppgår till sex månader.

Frågan när villkorlig frigivning skall ske i här förevarande fall synes böra

regleras i överensstämmelse med föreskrifterna i 14 § andra stycket lagen om

villkorlig frigivning. Ett särskilt skäl härför är att detta lagrum enligt vad lagrådet

anfört bör tillämpas även då den villkorligt frigivne ådömes förhöjt

straff jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen i mål som anhängiggjorts först efter det

prövotiden gått till ända. I så fall får den dömde tillgodoräkna sig hela det

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

7

förut ådömda straffet såsom avtjänat och icke endast den del därav som

faktiskt verkställts. Det synes då vara inkonsekvent att den som till fullo

avtjänat ett honom tidigare ådömt straff icke skall få tillgodonjuta förmånen

att frågan om villkorlig frigivning bedömes med hänsyn till det gemensamma

straffet. Den regel i detta hänseende som upptagits i 14 § andra stycket

lagen om villkorlig frigivning bör fördenskull äga generell giltighet.

Såsom förut nämnts upptager sistnämnda lagrum en nödvändig modifikation

i regeln, att frågan om villkorlig frigivning skall bedömas med hänsyn till

det gemensamma straff som ådömts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen. Villkorlig

frigivning må sålunda ej ske, med mindre straffet efter avräkning av vad

den dömde förut utstått uppgår till minst sex månader och ej heller förrän

han ånyo avtjänat minst fem månader. Vid en utvidgning av stadgandets

tillämplighetsområde leder nämnda modifikation till att den som till fullo

avtjänat det tidigare ådömda straffet får avtjäna större del av det gemensamma

straffet än om verkställigheten av det tidigare ådömda straffet avslutats

med villkorlig frigivning. Om t. ex. en person, som avtjänat tre års straffarbete,

därefter med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen dömes till ett

gemensamt straff av straffarbete i tre år sex månader, kommer han att få

avtjäna fem månader av straffhöjningen eller sålunda tillhopa tre år fem

månader av det gemensamma straffet. Därest verkställigheten av det tidigare

ådömda straffet avslutats med obligatorisk villkorlig frigivning, hade

han däremot behövt avtjäna sammanlagt endast två år elva månader, eller

samma tid som om han dömts för brotten i ett sammanhang eller det förhöjda

straffet ådömts honom, medan verkställigheten av det tidigare ådömda

straffet alltjämt pågick. Förändras exemplet därhän, att det gemensamma

straffet antages vara fyra år, kommer alltjämt den sammanlagda strafftid

som den dömde får avtjäna att utgöra tre år och fem månader. Detta kan

synas innebära en orättvisa gent emot den vars gemensamma straff bestämts

till kortare tid. Ojämnheter av det slag som nu antytts äro emellertid

endast en följd av att det tidigare ådömda straffet avtjänats före den

nya lagstiftningens ikraftträdande och kunna ej anses mera stötande än

att den, som före den 1 januari 1945 till fullo undergått honom ådömt straff,

fått avtjäna längre strafftid än fallet blir för den som ådömts ett lika långt

straff, vilket slutar först efter den 1 januari 1945.

Det nya stadgandet, vilket bör omfatta jämväl de i 14 § andra stycket avsedda

fallen, torde böra innehålla, att örn jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt

straff ådömes den, som villkorligt frigivits eller lill fullo avtjänat honom

förut ådömt straff, obligatorisk villkorlig frigivning ej må ske, med mindre

straffet efter avräkning av vad han tidigare utstått uppgår till minst sex månader

och ej heller förrän den dömde ånyo avtjänat minst fem månader.

Stadgandet synes böra införas såsom ett andra stycke i 1 §. Av den föreslagna

avfattningen lärer framgå att den utgår från att frågan örn villkorlig frigivning

alltid skall bedömas med hänsyn till det gemensamma straffet. Denna

princip skall givetvis iakttagas även vid tillämpning av bestämmelsen i

2 § om fakultativ villkorlig frigivning. Införes ett stadgande av nyss angiven

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 300.

innebörd i 1 §, bör 14 § andra stycket utgå ur lagen. I samband med det föreslagna

tillägget till 1 § torde den nuvarande bestämmelsen i denna paragraf

böra i redaktionellt hänseende jämkas något.

Beträffande den som före den 1 januari 1945 villkorligt frigivits enligt

äldre lag skall enligt övergångsbestämmelserna till den nya lagen äldre

lag alltjämt tillämpas. Förklaras den villkorligt medgivna friheten förverkad

i samband med ny straffdom, böra emellertid reglerna i den nya lagen

tillämpas med avseende å frågan om ny villkorlig frigivning. Detta torde

dock följa av en riktig tolkning av bestämmelserna, varför någon uttrycklig

föreskrift i sådant hänseende icke synes vara erforderlig.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) om

villkorlig frigivning.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

9

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig

frigivning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 18 september 1943 örn villkorlig

frigivning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 14 §

andra stycket samma lag skall utgå.

1 §•

Den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex månader, eller

ock fängelse på minst lika lång tid skall villkorligt frigivas, då han avtjänat

fem sjättedelar av strafftiden.

Varder jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förflöjt straff ådömt den som villkorligt

frigivits eller till fullo avtjänat honom förut ådömt straff, må villkorlig

frigivning som i första stycket sägs ej ske, med mindre straffet efter

avräkning av vad han tidigare utstått uppgår till minst sex månader och

ej heller förrän den dömde ånyo avtjänat minst fem månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

linning till riksdagens protokoll 19ii. I sami. Nr 300.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. M<aj:ts lagråd den 27 oktober

1944.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 27 oktober 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 20 oktober 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943

(nr 691) om villkorlig frigivning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet L. G. Ohlsson.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

För det fall, som behandlas i 1 § andra stycket, skall såsom strafftid räknas

tiden för det gemensamma straffet. I nuvarande andra stycket av 14 g

är denna princip för där avsett fall uttryckligen fastslagen. Något motsvarande

stadgande har icke upptagits i förslaget med hänsyn till avfattningen

av andra stycket i 1 §. Emellertid synes det ömkligt, att den angivna principen

kommer till tydligt uttryck i lagtexten. Då enahanda beräkning av strafftiden

skall iakttagas vid tillämpningen av lagen i övrigt, synes stadgande i

ämnet böra erhålla sin plats såsom ett första stycke i 20 §. Såsom ett andra

stycke i sistnämnda paragraf bör ingå paragrafens nuvarande innehåll.

Enligt förslaget skall 14 § andra stycket utgå. Detta synes med hänsyn till

sambandet mellan denna paragraf och 13 § mindre lämpligt. Lagrådet hemställer,

att det föreslagna andra stycket i 1 § inskränkes till att avse den som

till fullo avtjänat det honom förut ådömda straffet samt att såsom ett andra

stycke i 14 § upptages föreskrift att, örn jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt

straff ådömes den som villkorligt frigivits, i fråga örn ny villkorlig frigivning

enligt 1 § skall gälla vad i andra stycket samma paragraf stadgas.

Iakttages vad här ovan föreslagits, föranledes därav viss ändring i förevarande

lags ingress.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 300.

11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 27 oktober 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Bagge, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler lagrådets

denna dag avgivna utlåtande över det till lagrådet den 20 oktober 1944 remitterade

förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943

(nr 691) örn villkorlig frigivning.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har föreslagit, att i 20 § införes ett uttryckligt stadgande att

frågan om villkorlig frigivning av den som jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen

ådömts förhöjt straff alltid skall bedömas med hänsyn till det gemensamma

straffet. Jag har ansett mig böra biträda detta förslag.

I enlighet med vad lagrådet vidare hemställt torde därjämte 1 § andra

stycket i förslaget böra inskränkas till att avse den som till fullo avtjänat honom

förut ådömt straff samt i 14 § andra stycket böra upptagas föreskrift att,

örn jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt straff ådömes den som villkorligt

frigivits, i fråga om ny villkorlig frigivning enligt 1 § skall gälla vad i andra

stycket samma paragraf stadgas. Såsom lagrådet anmärkt, föranleda de angivna

ändringarna viss jämkning i lagförslagets ingress.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad sålunda anförts ändrade

lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:480 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 s. 1 i texten
  2. 1LU 1944:57 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 s. 1 i texten