Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om djurskydd, m. m

1944-01-28 · 88 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 68 av 88 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:43, Med förslag till lag om djurskydd, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

1

Nr 43.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

djurskydd, m. m.; given Stockholms slott den 28 januari

1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade

förslag till

1) lag om djurskydd; och

2) lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över bilagda förslag till förordning

om ändrad lydelse av 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr

566).

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Billarm lill riksdagens protokoll 19M. 1 sand. Nr 43.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

Förslag

till

Lag

om djurskydd.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1 §•

Denna lag avser vård och behandling av husdjur och av andra djur som

hållas i fångenskap.

Allmänna bestämmelser.

2 §.

Djur skall behandlas väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande.

Stall eller annat förvaringsrum för djur skall erbjuda tillräckligt utrymme

och skydd samt skall hållas tillfredsställande rent.

Djur skall förses med erforderligt foder och vatten.

3 §■

När djur användes i arbete, skall såvitt möjligt iakttagas, att det icke

överanstränges.

Djur må ej pådrivas eller agas med redskap som lätt kan sarga eller på

annat sätt skada djuret.

4 §.

Djur må icke hållas bundet eller tjudrat på ett för djuret plågsamt sätt

eller så att det icke kan få behövlig vila.

5 §•

Djur som blivit sjukt eller skadat skall utan dröjsmål omhändertagas för

erforderlig omvårdnad, där ej sjukdomen eller skadan är så svårartad att

djuret bör dödas.

6 §.

Med avseende å transport av djur skall särskilt iakttagas, att transportmedlet

är lämpat för ändamålet och att djuret såvitt möjligt skyddas mot stötar,

skavning och dylikt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 43.

3

Närmare bestämmelser angående transport av djur meddelas av Konungen

eller den myndighet Konungen bestämmer.

7 §•

Örn slakt av husdjur är särskilt stadgat.

Om förevisning av djur.

8 §.

Djur må icke övas för eller användas vid filminspelning, offentlig föreställning

eller annan förevisning på sådant sätt att det utsättes för ångest

eller annat lidande.

Närmare föreskrifter örn offentlig förevisning av djur meddelas av Konungen.

Örn kastrering och kupering m. m.

9 §.

Kastrering av häst må utföras endast av veterinär.

Samma lag vare i fråga om annat djur som uppnått fyra månaders ålder,

där ej Konungen annorlunda förordnar.

10 §.

Kupering av svansen på häst må, såframt ej Konungen medgiver undantag,

företagas allenast för att bota sjukdom, skada eller oart samt skall utföras

av veterinär.

Kupering av svansen på annat djur må, där djuret uppnått två månaders

ålder, utföras endast av veterinär.

Öronen på hund må ej kuperas.

11 §.

För annan särskild behandling av djur än ovan sägs i syfte att bota sjukdom

eller skada skall veterinär anlitas, därest behandlingen är förenad med

operativt ingrepp av någon betydelse eller avsevärt lidande för djuret.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, om anlitandet av veterinär skulle medföra

oskälig kostnad eller vålla tidsutdräkt som äventyrar ändamålet med behandlingen.

Om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m.

12 §.

Djur må ej utan medicinalstyrelsens tillstånd användas för vetenskaplig

forskning eller undervisning, sjukdomsdiagnos, framställning av läkemedel

eller annat härmed jämförligt ändamål, därest användningen är förenad med

operativt ingrepp, insprutning eller blodavtappning eller ock eljest medför

ångest eller annat lidande för djuret. Konungen äger medgiva undantag från

vad nu sagts med avseende å viss institution eller inrättning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Majlis proposition nr 43.

Närmare bestämmelser angående tillstånd som avses i första stycket meddelas

av Konungen.

13 §.

Vid operativt ingrepp eller annan åtgärd som avses i 12 § må ej större lidande

tillfogas djuret än som är oundgängligt. Kan det antagas att avsevärt

lidande åsamkas djuret jämväl sedan ingreppet eller åtgärden slutförts, skall

djuret därefter dödas snarast möjligt.

Örn tillsyn å lagens efterlevnad.

14 §.

Hälsovårdsnämnden i orten har att, i samverkan med läns- och distriktseller

stadsveterinären, öva tillsyn över djurens vård och behandling. För sådant

ändamål äger nämnden, om erforderliga medel äro anslagna därtill,

anställa tillsyningsman.

Åsidosätter någon vad i 2—6 §§ stadgas, äger hälsovårdsnämnden, i den

mån ej särskilda bestämmelser äro gällande, meddela erforderlig föreskrift

örn vad han jämlikt nämnda paragrafer har att iakttaga. Den som är missnöjd

med nämndens beslut äger däröver anföra besvär hos länsstyrelsen

inom tid som i allmänhet gäller om klagan över hälsovårdsnämnds beslut.

Länsstyrelsen äger förordna, att dess beslut omedelbart skall lända till efterrättelse.

Vid nämndens handläggning av ärende som rör vården eller behandlingen

av djur äger länsveterinären så ock distrikts- eller stadsveterinären vara tillstädes

och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

15 §.

Den som har djur i sin vård är skyldig att låta hälsovårdsnämnden eller

någon dess ledamot eller suppleant som nämnden utser eller tillsyningsman

varom i 14 § förmäles så ock länsveterinären eller distrikts- eller stadsvelerinären

besiktiga djuret och stall eller annat förvaringsrum för djuret.

Polismyndigheten meddelar erforderlig handräckning för dylik besiktning.

16 §.

Vad i 14 och 15 §§ stadgas skall icke gälla med avseende å djur som användas

inom försvarsväsendet.

Om rätt att omhändertaga eller döda djur i vissa fall.

17 §.

Är djur utsatt för djurplågeri och sker ej på tillsägelse av polismyndigheten

rättelse, äger denna omhändertaga djuret samt, där sådant med hänsyn

till kostnaden för djurets vård eller andra omständigheter finnes nödvändigt,

efter värdering låta försälja eller döda det. Den som är missnöjd med att djuret

omhändertagits äger att hos länsstyrelsen påkalla rättelse.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av vad i första stycket

stadgas meddelas av Konungen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. ö

18 §.

Har ej talan om ansvar för djurplågeri blivit väckt eller svaranden nied

stämning sökt inom en vecka från det djur omhändertagits enligt 17 §, skall

djuret återlämnas, örn det ej dessförinnan försålts eller dödats.

Har ansvarstalan blivit anliängiggjord och yrkar svaranden, i fall då

djuret icke blivit försålt eller dödat, att vidtagen åtgärd skall upphävas eller

ändras, har domstolen att så snart ske kan besluta i frågan. Domstolens

beslut skall omedelbart lända till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas,

över beslutet må klagan föras särskilt.

19 §.

Kostnad som föranledes av åtgärd enligt 17 § skall förskjutas av allmänna

medel.

Har talan väckts örn ansvar för djurplågeri, skall domstolen i slutliga utslaget

pröva, huruvida nämnda kostnad skall till statsverket återgäldas av

åklagaren eller av svaranden. Ej må åklagaren därtill förpliktas i annat

fall än då den åtgärd som föranlett kostnaden blivit av honom utan skäl

vidtagen.

Har djuret av polismyndigheten försålts, skall polismyndigheten, i avbidan

på domstolens beslut i kostnadsfrågan, av försäljningssumman innehålla ett

belopp som svarar mot vad av allmänna medel förskjutits.

20 §.

Påträffas djur så svårt sjukt eller skadat att det uppenbarligen bör omedelbart

dödas, må veterinär eller polisman så ock i synnerligen trängande fall

envar annan genast föranstalta örn djurets dödande, örn så kan ske, bör

ägarens eller innehavarens mening inhämtas.

Den som låter döda djuret skall genast underrätta ägaren eller innehavaren

eller, örn hinder därför möter, polismyndigheten.

Om straff.

21 §.

Den som bryter mot vad i 9, 10, 11 eller 12 § stadgas, eller av tredska underlåter

att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats jämlikt 14 §

andra stycket, eller åsidosätter honom åvilande skyldighet enligt 15 § första

stycket eller underlåter att fullgöra vad honom åligger enligt 20 § andra

stycket, straffes med dagsböter.

örn straff för djurplågeri stadgas i allmänna strafflagen.

22 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Härigenom upphäves lagen den 0 maj 1921 (nr 188) örn rätt i vissa fall

för polismyndighet alt omhändertaga djur.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

Förslag

till

Lag

Olli ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 16 § strafflagen1 skall erhålla följande

ändrade lydelse.

18 KAP.

16 §.

Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes,

utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller

fängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919

(nr 566).

Härigenom förordnas, att 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 19192

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Varje stad---annan myndighet.

Om hälsovårdsnämnds befattning med åtgärder för smittsamma sjukdomars

bekämpande och i samband därmed stående sjukvård samt med tillsyn

å djurs vård och behandling är särskilt stadgat.

35 §.

Varje kommun — — •—- annan myndighet.

Om hälsovårdsnämnds befattning med åtgärder för smittsamma sjukdomars

bekämpande samt med tillsyn å djurs vård och behandling är särskilt

stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

1 Senaste lydelse se SFS 1921: 187.

2 Senaste lydelse se SFS 1941: 655.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 43.

i

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 december 19A3.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations- och

jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bergquist, fråga om ny lagstiftning angående djurskydd.

Föredraganden anför följande.

Inledning.

I skrivelse den 4 mars 1935 (nr 61) har riksdagen anhållit, att Kungl. Majit

ville föranstalta om utredning angående en särskild lag om djurskydd och

vad därmed ägde samband samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kunde föranleda. Med anledning härav tillkallade chefen för justitiedepartementet,

jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 april 1937,

den 5 maj 1937 revisionssekreteraren numera expeditionschefen Gustaf Adolf

Bouveng att verkställa den begärda utredningen, varjämte professorn vid veterinärhögskolan

Vilhelm Sahlstedt, vice ordföranden i de svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbund, f. d. professorn Harry Stålfors och ledamoten

av riksdagens andra kammare Nestor Hammarlund i Errarp förordnades

att i egenskap av sakkunniga deltaga i överläggningar med utredningsmannen.

Den 22 mars 1938 tillkallades sekreteraren i nyssnämnda förbund majoren

Max Schimer von Waldheim såsom ytterligare sakkunnig.

Utredningsmannen avgav den 1 november 1938 betänkande med förslag

rörande djurskyddslagstiftning (SOU 1938: 36). Sedan yttranden inhämtats

över betänkandet, har däri upptaget förslag till lag om okynnes och skadegörande

hundar föranlett lagstiftning vid riksdagen innevarande ar. Jag

anhåller att nu få upptaga till behandling de lagförslag som i övrigt framlagts

i betänkandet.

Gällande rätt.

Den centrala lagbestämmelsen till skydd för djur återfinnes i 18 kap. 16 §

strafflagen, som har följande lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Visar någon i behandling av djur uppenbar grymhet, genom misshandel,

överansträngning, vanvård eller annorledes, straffes för djurplågeri med böter.

Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna eljest

synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.

Straff för djurplågeri infördes i svensk rätt genom en förordning den 21

december 1857 angående ansvar för misshandling av djur. Enligt denna förordning

skulle den som i behandling av egna eller andras kreatur visade uppenbar

grymhet straffas med böter från fem till och med ett hundra riksdaler

riksmynt. Förordningen var alltså icke tillämplig beträffande andra djur än

husdjur. Stadgandet upptogs oförändrat uti 18 kap. 16 § i 1864 års strafflag.

Genom lag den 20 juni 1890 höjdes straffmaximum i paragrafen till 500 kronors

böter och genom lag den 29 juni 1900 erhöll densamma ett tillägg, enligt

vilket straffet, därest omständigheterna vore synnerligen försvårande, kunde

bestämmas till fängelse i högst sex månader. I syfte att straffbelägga misshandel

av varje slag av djur ersattes genom lag den 12 juli 1907 uttrycket

»egna eller andras kreatur» av ordet »djur».

I en till 1921 års riksdag avlåten proposition (nr 6) föreslogs ändrad lydelse

av 18 kap. 16 § strafflagen. Enligt förslaget skulle den, som gjorde sig skyldig

till oförsvarlig misshandel eller överansträngning av djur eller genom vanvård

tillfogade djur lidande, straffas för djurplågeri med böter. Vore djurplågeriet

av svår beskaffenhet eller omständigheterna synnerligen försvårande, skulle

straffet kunna bestämmas till fängelse i högst sex månader.

Detta förslag blev emellertid icke antaget av riksdagen som i stället på hemställan

av första lagutskottet (uti. nr 11) antog den lydelse lagrummet alltjämt

har.

I samband härmed tillkom lagen den 6 maj 1921 örn rätt i vissa fall för polismyndighet

att omhändertaga djur. I denna lag stadgas, att om djur är utsatt

för djurplågeri av svår beskaffenhet och rättelse ej sker på tillsägelse av

polismyndighet, denna äger att i viss i lagen närmare angiven ordning omhändertaga

djuret och föranstalta örn veterinärbesiktning av detsamma samt,

där sådant finnes påkallat av omständigheterna, låta avliva eller försälja del.

Enligt förordningen den 30 december 1916 angående förbud mot förevisning

av djur i s. k. menagerier är det förbjudet att mot betalning förevisa

eller låta förevisa djur som i menagerier föras från ort till annan. Förbudet

skall dock icke utgöra hinder mot förevisande av djur vid cirkus- eller

liknande föreställning, där huvudsakligen avses att visa djuren bibragt dressyr.

I lagen den 4 juni 1937 angående slakt av husdjur föreskrives, att vid

sådan slakt djuret skall bedövas omedelbart före blodets avtappande; dock

må fjäderfä och kaniner utan föregående bedövning avlivas därigenom att

huvudet hastigt skiljes från kroppen.

Ytterligare ett antal författningar innehålla — jämte huvudsakligen andra

föreskrifter —- enstaka bestämmelser som äro av betydelse ur djurskyddssynpunkt.

Bland dessa författningar märkes skogshärbärgeslagen den 21 maj

1937. Däri stadgas, att det vid skogsavverknings-, väg-, vattenavlednings- och

flottledsbyggnadsarbete åligger arbetsgivaren att sörja för att å eller i närhe
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl■ Maj:ts proposition nr 43.

9

ten av arbetsstället tillgång finnes till lämpligt stall för de hästar, som användas

vid arbetet. Stall skall ej mindre erbjuda tillräckligt utrymme samt

tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd än även i övrigt, med tillbörlig

hänsyn tagen till den tid och de förhållanden, under vilka stallet kan

förväntas komma till användning, motsvara skäliga fordringar på ett tillfälligt

stall. Tillsyn å efterlevnaden av lagen utövas, under överinseende och ledning

av yrkesinspektionens chefsmyndighet, av befattningshavare vid yrkesinspektionen

samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal.

I hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 finnas vissa föreskrifter om huru

stall, fähus och svinhus skola vara inrättade. Syftet med dessa föreskrifter

torde enbart ha varit att förebygga uppkomsten av sanitära olägenheter, men

de ha givetvis viss betydelse även ur djurskyddssynpunkt. Föreskrifterna

gälla emellertid endast städers planlagda områden och vissa andra tättbebyggda

områden.

Angående transport av djur innehåller järnvägstrafikstadgan den 12 juni

1925 vissa bestämmelser som gälla för samtliga för allmän trafik öppnade

svenska järnvägar.

I detta sammanhang må även erinras om förekomsten av åtskilliga föreskrifter

rörande yrkesmässig befordran av levande djur med motorfordon,

vilka föreskrifter meddelats av Överståthållarämbetet samt länsstyrelser, vanligen

i form av länskungörelser. Dessa föreskrifters betydelse har emellertid

minskats därigenom att sedermera från bestämmelserna angående yrkesmässig

automobiitrafik undantagits bland annat fall, där automobil användes

för transport uteslutande av slaktdjur till slakteri. Föreskrifterna äro dessutom

i stor utsträckning av olika innehåll i de skilda länen.

Av betydelse ur djurskyddssynpunkt äro slutligen gällande bestämmelser

i fråga örn metoder och redskap för bedrivande av jakt och fiske, vilka huvudsakligen

återfinnas i jaktstadgan den 3 juni 1938 och fiskeristadgan den

17 oktober 1900.

I betänkandet har lämnats en redogörelse för utländsk lagstiftning å djurskyddets

område (sid. 58—68).

Framställningar om ny lagstiftning.

Under årens lopp ha åtskilliga mera speciella djurskyddsfrågor motionsvägen

gjorts till föremål för riksdagens behandling eller ock förts fram genom

framställningar till Kungl. Majit. Här må nämnas frågor om kupering

av vissa kroppsdelar å djur, kastrering av djur, användande av levande djur

för vetenskapliga ändamål (vivisektion), transport av djur, handel med och

utförsel av hästar samt förevisning av djur. Närmare redogörelse lämnas i

betänkandet (sid. 41—55).

Reformsträvandena inom djurskyddets område ha inriktats på en ändring

av 18 kap. 16 § strafflagen i syfte att utsträcka dess tillämplighetsområde

samt på genomförandet av en särskild mera omfattande djurskyddslag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Vid 1934 års riksdag väcktes en motion (I: 12), i vilken framställdes flera

förslag i djurskyddsfrämjande syfte. Bland annat hemställdes om sådan ändring

av 18 kap. 16 § strafflagen, att uttrycket »uppenbar grymhet» bleve

utbytt mot »grymhet» samt att den i lagrummet intagna straffskalan bleve

skärpt.

Första lagutskottet hemstälide i avgivet utlåtande (nr 34), att förslaget

till ändring av 18 kap. 16 § strafflagen icke måtte av riksdagen bifallas, samt

att övriga i motionen upptagna yrkanden, bortsett från däri framställt yrkande

om en human slaktlag, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet anförde därvid att med uttrycket »uppenbar grymhet» i nämnda

lagrum förstodes, att förfarandet enligt en inom samhället allmänt härskande

uppfattning otvetydigt framstode såsom otillbörligt. Det syntes utskottet

som örn man knappast skulle kunna underlåta att såsom förutsättning

för straff uppställa ett dylikt villkor, och utskottet kunde således icke

för sin del förorda någon ändring i denna del. Vad anginge den i lagrummet

intagna straffskalan gåve densamma domstolarna befogenhet att döma till

fängelse i högst sex månader, så snart djurplågeriet vore av svår beskaffenhet

eller omständigheterna eljest vore synnerligen försvårande. Utskottet

funne den möjlighet att ådöma frihetsstraff som sålunda förelåge fullt tillräcklig.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

I en motion (II: 130) vid 1935 års riksdag yrkades, att riksdagen för sin

del ville besluta skärpning av straffet för djurplågeri. I en annan motion vid

samma riksdag (11:340) hemställdes, att riksdagen ville besluta örn en ingående

och förutsättningslös utredning i syfte att åstadkomma en mera human

behandling av djuren.

Första lagutskottet, som behandlade motionerna, anförde i sitt utlåtande

(nr 13) — efter att ha lämnat statistiska uppgifter angående djurplågeriparagrafens

tillämpning samt en redogörelse för viss utländsk lagstiftning — i

huvudsak följande.

När utskottet vid 1934 års riksdag senast behandlade frågan om ändring

av 18 kap. 16 § strafflagen, uttalade utskottet bland annat, att den möjlighet

att döma till frihetsstraff som redan föreligger syntes fullt tillräcklig.

De statistiska uppgifter som utskottet anfört torde även visa, att domstolarna

vid tillämpning av lagrummet i icke så få fall utmäta fängelse. Ä andra sidan

vill utskottet icke bestrida, att objektivt sett svårartade fall av djurplågeri

mången gång till synes bedömas milt. Av större betydelse är emellertid

enligt utskottets mening, att många fall där djuren åsamkas onödigt lidande

icke bli föremål för beivran, och det förefaller icke antagligt att ett mera

effektivt ingripande därutinnan skulle avsevärt främjas med en straffskärpning.

På sätt utskottet framhöll i sitt utlåtande i ämnet sistförflutna år har definitionen

å djurplågeri i 18 kap. 16 § strafflagen så avfattats, att därunder

icke faller annat förfarande än det som enligt en inom samhället allmänt

härskande uppfattning otvetydigt framstår såsom otillbörligt. Enligt utskottets

mening måste det också anses riktigt, att, där lagstiftaren icke närmare

än hos oss är fallet anger den rättsstridiga handlingen, straff icke bör in
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

11

träda i andra fall än där förfarandet står i sådan motsättning till den allmänna

uppfattningen som nyss nämnts. Den ståndpunkt som utmärker den

svenska lagen i förevarande avseende torde jämväl ända till senaste tid lia

stått i huvudsaklig överensstämmelse med lagstiftningen i andra länder. Det

kan för övrigt ifrågasättas, huruvida en bestämmelse om djurplågeri i allmän

strafflag överhuvud lämpligen kan givas ett innehåll som mera väsentligt

avviker från den svenska strafflagens.

Den av utskottet lämnade redogörelsen för utländsk lagstiftning synes

emellertid ge vid handen att i andra länder lagstiftaren ansett sig böra beträda

nya vägar för att mera effektivt bidraga till att åstadkomma en human

behandling av djuren. Sålunda ha nyligen i Finland och Tyskland antagits

omfattande särskilda lagar om djurskydd, varjämte i Norge föreligger ett förslag

i samma riktning. Dessa lagar och lagförslag utmärka sig för stor utförlighet,

innehållande bland annat kategoriska förbud att behandla djuren på

vissa angivna sätt, förbud för annan än veterinär att företaga operativa ingrepp

m. m. Detsamma gäller, ehuru ej i lika hög grad, den något äldre lagen

om djurskydd i Danmark. Det är uppenbart, att man genom en sådan

lagstiftningsmetod vinner stora möjligheter att leda det allmänna tänkesättet

i förevarande ämne in på nya banor. I detta hänseende lärer själva

uppräkningen i lagen av vissa förb radna handlingar i och för sig vara av stor

betydelse. Därjämte synes särskilt i norska förslaget omförmäld djurskyddsnämnd

— en för varje kommun — vara ägnad att hos befolkningen införa

nya och förbättrade seder vid behandlingen av djuren. Såsom en stor fördel

måste betecknas att den allmänna opinionen på sådant sätt lärer kunna kraftigt

påverkas utan att man behöver tillgripa den straffsanktion som lagförslaget

jämväl innehåller.

Någon dylik opinionsbildande verkan tillkommer uppenbarligen icke en

sådan straffbestämmelse som 18 kap. 16 § i den svenska strafflagen. På sätt

förut erinrats tager lagrummet sikte allenast på sådana handlingar, som otvetydigt

strida mot den gängse uppfattningen. Det har emellertid synts utskottet

påkallat att i vårt land söka härutöver ingripa i huvudsak på sätt som

skett i våra grannländer. Även hos oss förekomma många av de förfaringssätt

som där med rätta ansetts böra förbjudas, och vad särskilt beträffar husdjuren

råda otvivelaktigt på talrika orter inrotade seder och bruk i fråga örn

deras behandling vilka äro ägnade att orsaka djuren onödigt lidande. Ej sällan

hållas djuren instängda i mörka och osunda stall, svältfödas eller missskötas

på annat sätt.

På grund av vad sålunda anförts vill utskottet förorda, att frågan om en

genomgripande djurskyddslagstiftning blir föremål för utredning. Huruvida

därvid kan befinnas nödvändigt att i anslutning till en ny lag om djurskydd

underkasta 18 kap. 16 § strafflagen någon omarbetning kan uppenbarligen

icke nu avgöras.

Den föreslagna utredningen lärer bland annat böra omfatta jämväl frågan

örn nya bestämmelser angående omhändertagande av djur, i vilket ämne nu

stadgas i lagen den 6 maj 1921, varförutom en omarbetning av menageriförordningen

den 30 december 1916 lärer böra tagas under övervägande.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville med beaktande av vad utskottet anfört föranstalta

örn utredning angående en siirskild lag örn djurskydd och vad därmed

ägde samband samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, därvid dock andra kammaren

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

av utskottets motivering uteslöt vad utskottet anfört om rådande otillfredsställande

seder och bruk vid behandling av djur.

Slutligen må nämnas, att vid 1938 års riksdag väcktes en motion (II: 321),

vari hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning

och förslag angående möjligheten att åstadkomma en lagstiftning örn skyldighet

för försäljare av hästkreatur att tillhandahålla intyg om deras ålder.

Jordbruksutskottet, som behandlade motionen, hemställde i avgivet utlåtande

(nr 58), att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit

ville taga under övervägande, huruvida och i vad mån åtgärder kunde vara

påkallade för att vid handel med hästar vinna större säkerhet örn djurens ålder.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. Sedan Kungl. Majit härefter i

juni 1938 uppdragit åt lantbruksstyrelsen att verkställa utredning i frågan,

inkom lantbruksstyrelsen med sådan utredning i december 1938. Närmare

redogörelse härför skall lämnas i ett senare sammanhang.

Huvuddragen i utredningsmannens förslag.

I utredningsmannens betänkande antoius beträffande behovet av ny djurskyddslagstiftning,

att man i stort sett syntes vara berättigad till det omdömet,

alt svenskarna utmärkte sig för djurvänlighet. Det övervägande antalet av

de svenska djurägarna sökte behandla sina djur väl. Utvecklingen på detta

område hade på senare tider gått märkbart framåt. Djurens behandling

hade förbättrats såväl därigenom att det stigande välståndet i landet kommit

djuren till godo i form av bättre stallar och bättre utfodring som på

den grund att genom den andliga kulturens utveckling ett allt större antal

människor kommit till insikt om att dålig behandling av djur, vare sig tama

eller vilda, vore oförenlig med sann mänsklighet.

Sedan utredningsmannen härefter under åberopande av vissa statistiska

uppgifter framhållit, att under senare år tendensen varit sjunkande såväl beträffande

antalet för djurplågeri åtalade och dömda personer som i fråga

om antalet fall, där fängelsestraff utmätts för sagda brott, uttalar utredningsmannen,

att trots dessa glädjande företeelser förhållandena inom landet

på detta område måste sägas ännu lämna mycket övrigt att önska. Långt

talrikare än åtalen och domarna för djurplågeri av ett eller annat slag vore

de fall av grym eller på tanklöshet, okunnighet eller slentrian beroende dålig

behandling av djur, vilka på grund av att gärningsmannen kunnat försvinna

eller av andra skäl icke blivit föremål för lagföring. Och ett stort antal fall

av den ena eller andra hithörande kategorien komrne aldrig till allmänhetens

kännedom.

Utredningsmannen anför vidare, att i ett icke ringa antal fall för djurplågeri

tilltalade personer icke blivit sakfällda. Det syntes icke uteslutet, att denna

omständighet bland andra orsaker även hade sin grund i att de rättslilllämpande

myndigheterna befunnit sig så att säga något i efterhand i förhållande

till utvecklingen av rättsuppfattningen. Förutom denna omständighet,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 43.

13

att friande utslag förekommit i en omfattning, vars överensstämmelse med

rådande rättsuppfattning kunde ifrågasättas, hade det ofta framförts klagomål

däröver, att olika djurplågerifall icke blivit bestraffade strängare än som

skett. Det vore visserligen icke uteslutet, att någon förbättring skulle kunna

ernås därigenom att åt brottsbegreppet i 18 kap. 16 § strafflagen gåves ett

annat oell något vidare innehåll. På så sätt skulle det bliva möjligt att genom

straff motarbeta en hel del förfaranden, som nu folie utom det straffbelagda

området. Därigenom skulle emellertid lagrummets opinionsbildande

verkan icke nämnvärt förstärkas. Utredningsmannen delade till fullo den

uppfattningen, att örn man genom ny lagstiftning skulle kunna åstadkomma

ett väsentligt bättre skydd för djuren, måste denna lagstiftning vara så beskaffad,

att den direkt eller indirekt motverkade förekommande olämpliga

seder och bruk i fråga om djurens behandling och även i övrigt påverkade

den allmänna opinionen till ett humanare handhavande av djur. En annan

väg att erhålla förbättrade förhållanden på ifrågavarande område än ett utbyggande

av 18 kap. 16 § strafflagen måste därför sökas. En anvisning härom

syntes kunna erhållas av det sätt, varpå våra grannländer och vissa andra

stater löst motsvarande lagstiftningsproblem, då de nämligen antagit djurskyddslagar,

innefattande serier av föreskrifter angående ej mindre behandlingen

av djur i olika i det dagliga livet allmänt förekommande situationer

eller i vissa nödfall än även offentlig myndighets rätt att övervaka

djurens förhållanden och vid behov ingripa rättande däri. Utredningsmannen

hade funnit övervägande skäl tala för att denna väg beträddes även i

vårt land på så sätt, att en enhetlig, uttömmande djurskyddslag tillskapades.

I denna lag borde först och främst med största möjliga fullständighet regleras

olika förhållanden angående behandling och användande av djur. Men

däri borde vidare intagas bestämmelser, motsvarande nu gällande föreskrifter

angående rätt för polismyndighet att omhändertaga djur samt angående

förevisning av djur i s. k. menagerier. Åtskilliga av de lagbud, som sålunda

borde inflyta i djurskyddslagen, krävde tillämpnings- och detaljföreskrifter.

Dessa borde dock icke lämpligen infogas i själva djurskyddslagen utan erhålla

sin plats i särskilda följdförfattningar.

Med utgångspunkt från vad utredningsmannen sålunda yttrat har han

framlagt förslag till djurskyddslag, lag örn ändring i 18 kap. strafflagen och

lag angående tillägg till lagen den 8 april 1927 (nr 77) örn försäkringsavtal

ävensom förslag till vissa följdförfattningar. Jag kommer nu närmast att

lämna en översikt över huvudförslagens innehåll. Rörande de av utredningsmannen

anförda motiven till de särskilda stadgandena får jag hänvisa till

betänkandet.

Förslaget till djurskyddslag inledes med en allmän bestämmelse

om djurs behandling. I denna stadgas, att djur skall behandlas med omtanke

och på sådant sätt, alt det icke onödigtvis tillfogas lidande.

I fråga örn djurs hysande, utfodring och skötsel stadgas i förslaget i huvudsak,

alt stallrum eller annat utrymme, vari djur förvaras, skall vara till
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mcij:ts proposition nr 43.

räckligt rymligt och tätt, hållas tillfredsställande rengjort ävensom i övrigt

vara av lämplig beskaffenhet samt att djur skall förses med foder, vatten och

strö i tillräcklig myckenhet och av tillfredsställande beskaffenhet så ock i

övrigt erhålla skälig omvårdnad. Utredningsmannen föreslår vidare förbud

mot att binda och tjudra djur på vissa angivna sätt ävensom mot bruket att

inskränka djurs rörelsefrihet under betesgång genom att spänna en rem eller

dylikt mellan djurets huvud eller hals och något av dess ben (s. k. nickhällning).

Förslaget upptager också en bestämmelse, att hundar som hållas bundna

eller innestängda skola erhålla tillfälle till nödig motion. Slutligen föreslås

i detta sammanhang, att åt Konungen överlämnas att meddela sådana

föreskrifter angående stängsels beskaffenhet som kunna erfordras för att förebygga

skada å betesdjur.

Genom särskilda stadganden i förslaget förbjudes vidare användandet av

vissa redskap vid ägande av djur och — med vissa undantag — upphängning

av levande djur vid någon kroppsdel.

Utredningsmannen har härefter i förslaget infört stadgande, att djur ej

må användas till arbetsprestation, vars utförande överstiger djurets krafter

eller vilken medför överansträngning för djuret.

I fråga om förevisning av djur o. d. föreslår utredningsmannen, att 1916

års menageriförordning upphäves och att dess huvudbestämmelser i stället

intagas i djurskyddslagen. Vidare föreslås förbud mot att öva djur för eller

använda djur till förevisning och dylikt, därest detta medför avsevärd smärta,

ångest eller därmed jämförligt lidande för djuret.

Förslaget innehåller även vissa bestämmelser om handel med och export

av hästar. Sålunda föreslås att häst, som på grund av ålderdom, sjukdom,

lyte eller oart icke lämpligen kan användas såsom avels- eller bruksdjur, icke

må utan polischefens tillstånd säljas eller bortbytas till annat ändamål än

slakt, såvida det icke sker i samband med överlåtelse av rörelse. I samband

därmed föreslås, att häst skall förses med åldersmärke före utgången av det

kalenderår, då den uppnår två års ålder. I ett särskilt förslag till kungörelse

angående åldersmärkning av häst lämnas närmare föreskrifter rörande tillvägagångssättet.

Enligt dessa skall åldersmärkningen verkställas genom

brännmärkning. Utredningsmannen föreslår vidare förbud mot att utan Konungens

tillstånd från riket utföra häst av beskaffenhet som nyss sagts.

Beträffande transport av djur föreslår utredningsmannen dels i djurskyddslagen

vissa allmänna bestämmelser om all slags transport av djur dels

ock i en särskild kungörelse synnerligen detaljerade föreskrifter om djurs

transporterande med motorfordon. Dessutom föreslås vissa ändringar i järnvägstrafikstadgans

bestämmelser rörande djur.

I förslaget följa härpå vissa bestämmelser örn djurs kastrering och kupering.

Frågan om kastrering har reglerats på så sätt, att i fråga om häst så ock

beträffande andra djur efter uppnådd ålder av tre månader kastrering må

företagas endast av veterinär efter bedövning. Från denna reglering har dock

ren helt undantagits. Vidare har Konungen bemyndigats förordna om inskränkning

i stadgandets tillämplighetsområde. I fråga örn kupering av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

15

kroppsdelar å djur föreslås, att kupering av svansen å häst skall utföras av

veterinär och under användande av bedövning samt må företagas allenast

där operationen sker till hävande av sjukdom eller oart hos djuret eller, beträffande

häst av ardenner- eller därmed jämförlig ras, där djuret är avsett

till avel eller utförsel ur riket. Kupering av svansen på annat djur än häst

må, där djuret uppnått två månaders ålder, utföras endast av veterinär och

under bedövning. Kupering av öronen å hund må icke företagas.

Utredningsmannens förslag innehåller vidare bestämmelser rörande skyldighet

att anlita veterinär vid viss behandling av djur för sjukdom m. m.

Operationer av nämnvärd betydelse å djur skola sålunda få företagas endast

av veterinär. Mindre betydande operationer och annan behandling av djur

för sjukdom eller skada må, där avsevärt lidande kan befaras uppstå till

följd av behandlingen, utföras endast av veterinär eller efter dennes anvisningar.

Från dessa regler göras undantag för fall, där reglernas tillämpande

skulle medföra oskälig kostnad eller ödesdiger tidsutdräkt. Härutöver bemyndigas

Konungen att förordna örn inskränkning i stadgandenas tillämpningsområde.

I fråga örn levande djurs användande för vetenskapliga ändamål föreslår

utredningsmannen en serie nya bestämmelser. Medicinalstyrelsens tillstånd

skall i regel inhämtas, då användandet är förenat med operativt ingrepp, insprutning

eller blodavtappning eller ock eljest ägnat att medföra lidande för

djuret. Från denna regel undantagas dock universitet, högskolor och vissa

andra uppräknade institutioner av mer eller mindre offentlig karaktär. Beträffande

vissa ingrepp å varmblodiga djur angivas särskilda förutsättningar

för att de skola få utföras för forskningsändamål och i undervisningssyfte.

Rörande själva utförandet av de för djurets användande erforderliga åtgärderna

stadgas, att djuret skall tillfogas så litet lidande som ändamålet medgiver,

varjämte meddelas en särskild bestämmelse för sådant användande av

djur, vars syfte är vinnande av teknisk färdighet. Tillika har givits en föreskrift

om att djuret, då ändamålet uppnåtts, i vissa fall skall avlivas till förhindrande

av fortsatt lidande.

I utredningsmannens förslag återfinnas vidare bestämmelser, enligt vilka

kalv eller får, som införes till slakteri, skall nedslaktas snarast möjligt samma

dag samt annat djur så snart sig göra låter.

I fråga örn övervakningen av lagens efterlevnad föreslår utredningsmannen

dels att inom varje kommun hälsovårdsnämnden skall utse en eller flera

nämnden underställda djurskyddsinspektörer, dels ock att länsstyrelse skall

äga på begäran av djurskyddsorganisation godkänna lämplig person att vara

djurskyddskonsulent inom länet eller del därav. I förslaget lämnas närmare

föreskrifter örn inspektörernas och konsulenternas verksamhet. Däri stadgas

bland annat skyldighet för en var som har befattning med djur att

underkasta sig viss inspektion från inspeklionsorganens sida. Utredningsmannen

har dessutom föreslagit en bestämmelse örn rätt i vissa fall för polisman

att meddela vissa förbud eller annan föreskrift i fråga örn djur och dess

behandling.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kunut. Maj:ts proposition nr 4o.

Förenämnda lag den 6 maj 1921 om rätt i vissa fall för polismyndighet

att omhändertaga djur skall enligt utredningsmannens förslag — med några

ändringar — ingå delvis i djurskyddslagen delvis i en av utredningsmannen

föreslagen förordning angående djurs omhändertagande eller avlivande i vissa

fall. Utredningsmannen föreslår i samband härmed rätt i vissa fall för polismyndighet

och veterinär att till förhindrande av onödigt lidande för djur

ombesörja dess avlivande även örn djurplågeri i strafflagens mening icke

föreligger.

Utredningsmannens förslag innehåller slutligen vissa ansvarsbestämmelser

m. m. Den som överträder bestämmelse i djurskyddslagen om djurs vård

och behandling straffas med dagsböter, där förseelsen icke är straffbar såsom

djurplågeri enligt strafflagen.

Utredningsmannens förslag till lag örn ändring i 18 kap. strafflagen

åsyftar dels en straff skärpning i 16 § dels ock införande av en ny

bestämmelse såsom 17 §, vilken giver domstol möjlighet att i vissa fall meddela

den som gjort sig skyldig till djurplågeri förbud att syssla med djur.

Förslaget till lag angående tillägg till lagen om försäkringsavtal

innehåller stadgande, att förbehåll i försäkringsavtal, enligt

vilket försäkringshavarens rätt skall vara underkastad särskilda regler för

det fall, att djur dödas i den ordning som stadgas i djurskyddslagstiftningen,

skall vara utan verkan, därest vederbörlig uppgift om försäkringens bestånd

lämnats vid föregånget prövningsförfarande eller skadat djur dödats utan

särskilt sådant förfarande.

Yttranden.

Utlåtanden över betänkandet ha infordrats från medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser och veterinärhögskolans

lärarekollegium. Överståthållarämbetet har vid sitt utlåtande

fogat yttrande från polismästaren, tillförordnade kriminalpolisintendenten

och förste stadsfiskalen i Stockholm ävensom Stockholms stads hälsovårdsnämnd.

Länsstyrelserna ha bifogat dels yttranden från vederbörande hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, dels ock i åtskilliga fall yttranden

från länsveterinärer, landsfogdar, enskilda organisationer m. fl.

Tillfälle att yttra sig över betänkandet har bereus statspolisintendenten,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, de svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbund — efter hörande av de till förbundet

anslutna föreningar, vilkas mening förbundet önskade inhämta — svenska

allmänna djurskyddsföreningen, Göteborgs djurskyddsförening, nordiska

djurskyddsföreningen, svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd,

nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet,

svenska veterinärläkareföreningen, Sveriges slakteriförbund, avelsföreningarna

för svenska varmblodiga hästen och svenska ardennerhästen, förening
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

17

en nordsvenska hästen, svenska fåravelsföreningen, svenska kennelklubben,

svenska sällskapshundklubben samt svenska hundskyddsföreningen. I anledning

härav lia yttranden inkommit från statspolisintendenten samt nyssnämnda

organisationer utom svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens

skydd, avelsföreningen för svenska varmblodiga hästen och svenska sällskapshundklubben.

Några organisationer ha dock yttrat sig endast över vissa delar

av betänkandet.

Järnvägsstyrelsen har inkommit med infordrat utlåtande över betänkandet,

såvitt angår bestämmelser angående transport av djur. Tillfälle att yttra

sig över betänkandet i samma avseende har bereus Sveriges trafikbilägares

riksorganisation, som vid sitt i anledning därav avgivna yttrande fogat ett

av svenska lasttrafikbilägareförbundet avgivet utlåtande.

Från kommerskollegium har infordrats utlåtande över betänkandet, såvitt

angår bestämmelser angående handel med och export av hästar samt åldersmärkning

av häst. Kollegiet har vid sitt utlåtande fogat yttranden från åtskilliga

handelskamrar.

över betänkandets bestämmelser i fråga om vetenskapliga försök å levande

djur ha utlåtanden infordrats från medicinska fakulteterna och matematisk-naturvetenskapliga

sektionerna av filosofiska fakulteterna vid universiteten

i Uppsala och Lund ävensom från lärarekollegiet vid karolinska

mediko-kirurgiska institutet och från vetenskapsakademien, varjämte matematisk-naturvetenskapliga

avdelningen vid Stockholms högskola, som därtill

beretts tillfälle, inkommit med yttrande i nu nämnt hänseende.

Slutligen har svenska försäkringsbolags riksförbund avgivit yttrande över

betänkandet, såvitt angår bestämmelser angående omhändertagande och avlivande

av djur samt i anslutning därtill föreslagen ändring i försäkringsavtalslagen.

Vid riksförbundets yttrande har fogats ett av husdjursförsäkringsföretagens

förening avgivet utlåtande.

De framlagda lagförslagen tillstyrkas helt eller ha lämnats utan erinran

av länsstyrelsen i Västernorrlands län, Kopparbergs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, t. f. länsveterinären och landsfogden i Norrbottens

län samt Växjö och Gävle djurskyddsföreningar. I flertalet av övriga utlåtanden,

som avse betänkandet i dess helhet, har lagstiftningen i princip tillstyrkts

eller godtagits, därvid dock detaljanmärkningar och ändringsförslag

framställts i större eller mindre omfattning. Detta är fallet med de yttranden

som avgivits av medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands,

örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, polismästaren, t. f. kriminalpolisintendenten och förste

stadsfiskalen i Stockholm, statspolisintendenten, landsfogdarna i Malmöhus

och Västerbottens län, magistraten i örebro, förvaltningsutskotten i Uppsala

läns, Södermanlands läns, Östergötlands läns, Jönköpings läns, Kronobergs

läns, Kalmar läns norra och södra, Gotlands läns, Kristianstads läns, Göte
Bihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 43.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

borgs och Bohus läns, Värmlands låns, örebro läns, Gävleborgs läns, Västernorrlands

läns, Jämtlands låns, Västerbottens läns och Norrbottens läns hushållningssällskap,

veterinärhögskolans lärarekollegium, länsveterinärerna i

Östergötlands och Kronobergs län, t. f. länsveterinären i Blekinge län, länsveterinärerna

i Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands och Västerbottens län, Värmlands länsavdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, de svenska

djurskyddsföreningarnas centralförbund, svenska allmänna djurskyddsföreningen,

Göteborgs djurskyddsförening, nordiska djurskyddsföreningen,

Karlskrona och Värmlands allmänna djurskyddsföreningar, Dalarnes och

Norra Hälsinglands djurskyddsföreningar, svenska landskommunernas förbund

-— som dock huvudsakligen ägnat uppmärksamhet åt de föreslagna

bestämmelserna om djurskyddsinspektion — svenska veterinårläkareföreningen,

avelsföreningen för svenska ardennerhästen, föreningen nordsvenska

håsten och svenska kennelklubben.

Beträffande behovet av lagstiftning på ifrågavarande område

anför medicinalstyrelsen följande.

Styrelsen finner en ny lagstiftning i ämnet synnerligen befogad. Hithörande

redan förefintliga fåtaliga bestämmelser i svensk rätt tarva otvivelaktigt

en mera tidsenlig utformning, liksom även en komplettering av desamma

efter moderna krav är erforderlig. Endast genom att göra djurskyddslagstiftningen

tillräckligt omfattande kan man påverka den allmänna

opinionen till ett humanare handhavande av djur och motverka olämpliga

seder och bruk i fråga om djurens behandling. Beträffande planen för ifrågavarande

lagstiftning anser medicinalstyrelsen denna vara i stort sett tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

Av det föreliggande betänkandet framgår, att djurskyddssträvandena i ett

flertal europeiska länder och bland annat i samtliga våra nordiska grannländer

resulterat i en särskild lagstiftning örn djurskydd. Enligt länsstyrelsens

mening är det icke blott önskligt utan även behövligt, att vårt land

följer dessa exempel och alltså genom särskilda lagbestämmelser fastslår,

vad en human omvårdnad om och behandling av djuren anses påfordra enligt

nutida åskådning. Då i betänkandet nu framlagts förslag i sådant hänseende,

kan länsstyrelsen följaktligen utan reservation giva sin anslutning

till själva syftet med den lagstiftning, som här ifrågasatts.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför följande.

Allmänhetens inställning i fråga om behandling av djur, särskilt hemdjuren,

har under senare tid undergått märkbar förändring till det bättre. I ej

oväsentlig grad torde härtill hava bidragit det energiska och målmedvetna arbete,

som från de frivilliga djurskyddsorganisationernas sida nedlagts för

inskärpande av människans ansvar gent emot djuren. Gällande lagar och

författningar i ämnet äro emellertid ofullständiga och mindre väl anpassade

efter nutida rättsåskådning, varför tillkomsten av reglerande bestämmelser

rörande sättet för behandling av djur bör hälsas med tillfredsställelse.

Föreliggande förslag till djurskyddslag med tillhörande följdförfattningar

finner länsstyrelsen i stort sett väl avvägda och motsvara de krav, som

böra ställas på en modern djurskyddslagstiftning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr IS
-

IS

Även länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus och Kopparbergs län, Östergötlands och Göteborgs och

Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, landsfogden i Malmöhus

lån samt länsveterinären i Västernorrlands län understryka behovet av

lagstiftningen. Förvaltningsutskottet i Göteborgs och Bohus låns hushållningssällskap

tillägger:

Det bör icke förglömmas att med lagstiftning allena icke alltid uppnås

de önskvärda förbättringarna i fråga örn djurens rätt. Härtill erfordras, att

insikten om vad denna rätt kräver förefinnes hos en var, som i något avseende

har med djur att göra. Vid sidan av lagstiftningen måste sålunda

en effektiv upplysningsverksamhet bedrivas, varvid särskilt bör framhållas

lämpligheten av dylik verksamhet såväl vid folkskolor som icke minst vid

de olika undervisningsanstalterna på jordbrukets område. Genom dylik upplysningsverksamhet

böra givetvis även gällande lagar och förordningar på

området bringas till allmänhetens kännedom. Även om förvaltningsutskottet

sålunda finner en särskild djurskyddslagstiftning önskvärd, torde vid

dess utformande hänsyn böra tagas icke allenast till vad som ur ren djurskyddssynpunkt

kan anses vara lämpligt och erforderligt att föreskriva. Av

stor vikt synes förvaltningsutskottet jämväl vara, att dylik lagstiftning icke

gives sådan omfattning och innebörd, att densamma ur ekonomisk synpunkt

blir alltför betungande för den enskilde.

Veterinärhögskolans lärarekollegium yttrar, att den inledande bestämmelsen

i den av utredningsmannen föreslagna djurskyddslagen, enligt vilken

djur skall behandlas med omtanke och på sådant sätt, att det icke onödigtvis

tillfogas lidande, uttryckte en god, svensk uppfattning om hur djur bör behandlas,

samt uttalar sin tillfredsställelse över att denna uppfattning nu

syntes komma att giva upphov till en i detalj utbyggd djurskyddslagstiftning

i vårt land.

Länsveterinären i Gävleborgs lån framhåller, att en djurskyddslag vore

efterlängtad, och fortsätter i anslutning härtill:

Hittills har det gått att komma till rätta med fall av grovt, av argt uppsåt

vållat djurplågeri, vilket i vårt land är mera sällsynt, men däremot lia de

många missförhållanden rörande skötseln av djur, som berott på slöhet,

okunnighet, likgiltighet eller ekonomiska svårigheter, ofta liktydigt med missriktad

sparsamhet, icke kunnat beivras. Å andra sidan måste lagstiftningen

taga hänsyn till det praktiska livets krav som tillåter människan att bruka

och utnyttja djuren. Ämnet är svårt, icke minst på grund av den ofullständiga

kännedom vi äga om djurens förmåga att känna och uppfatta lidande,

men förslaget synes mig väl avvägt och ägnat att tillfredsställa modernare

rättsuppfattning.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Värmlands

länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler finna de föreslagna bestämmelserna

i stort sett sammanfalla med nu vederlaget bruk angående

vård och behandling av djur samt giver uttryck åt den uppfattningen, att

förslaget för jordbrukarna och djurägarna i allmänhet icke skulle åstadkomma

nämnvärd ökning av arbete och kostnader för djurvården. Även

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar, att lagstiftningens

genomförande på det hela taget icke syntes behöva medföra

några svårare olägenheter för den praktiska husdjursskötsel^

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund uttalar sin tacksamhet

för de framsteg i svensk djurskyddslagstiftning, varom förslaget enligt

förbundets uppfattning vittnade, men framhåller, att detsamma i många avseenden

icke så som sig borde tillgodosåge djurens rätt. Även svenska allmänna

djurskyddsföreningen konstaterar med glädje och tillfredsställelse,

att frågan örn införande av ett effektivare djurskydd genom det framlagda

förslaget kommit ett steg närmare målet, men anser, att de av utredningsmannen

anförda allmänna synpunkterna icke blivit konsekvent genomförda

vid utformandet av en del detaljbestämmelser.

Å andra sidan betecknas den föreslagna lagstiftningen i vissa yttranden

såsom obehövlig eller alltför långt gående.

Lantbruksstyrelsen hänvisar till vad utredningsmannen anfört angående

svenskarnas allmänna djurvänlighet och den sjunkande tendensen för brottsligheten

på området samt fortsätter:

Lantbruksstyrelsen finner vad sålunda anförts befogat och vill ytterligare

framhålla, att utvecklingen på jordbrukets område efterhand föranlett en

starkt ökad produktivitet hos husdjuren samt att såväl åstadkommande som

vidmakthållande av en förhållandevis hög produktivitet förutsätter en synnerligen

omsorgsfull vård av husdjuren. Husdjursinnehavarnas ekonomiska

intresse i förening med deras allmänna inställning till djurvården torde sålunda

i vanliga fall vara ägnat att i större utsträckning och på ett effektivare

sätt än författningsbestämmelser på ifrågavarande område utgöra en borgen

för att husdjuren bliva väl behandlade. Ur de synpunkter, lantbruksstyrelsen

har att företräda, vill det därför närmast synas, som om utöver redan i olika

sammanhang givna föreskrifter i förevarande avseende nya författningsbestämmelser

icke skulle vara erforderliga. Skulle det oaktat bestämmelser av

ifrågavarande art anses behövliga, vill lantbruksstyrelsen dock icke motsätta

sig, att sådana komma till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens

förslag i ämnet.

Hallands hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars yttrande även åberopas

av länsstyrelsen i länet, finner den föreslagna lagstiftningen obehövlig,

enär missförhållandena på ifrågavarande område icke syntes vara särskilt

svåra, samt framhåller, att en effektiv undervisning i alla våra skolor

och en saklig upplysning örn djurskydd och djurvård syntes vara det bästa

sättet att skapa bättre förhållanden, där så eventuellt skulle erfordras. Liknande

synpunkter framföras av förvaltningsutskotten i Älvsborgs läns norra

och södra hushållningssällskap, med instämmande av länsstyrelsen i lånet,

samt av Skaraborgs och Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Riksförbundet landsbygdens folk anför:

Förståelsen för vad en god djurvård rent privatekonomiskt betyder har i

och med den alltmer utvidgade lantbruksundervisningen betydligt förbättrats

inom jordbrukarleden, och i stort sett måste man säga, att djurvården

här i Sverige står — i jämförelse med andra länder — på ett mycket högt

plan. Man har också all anledning förmoda, att utvecklingen även i fortsättningen

kommer att gå i samma riktning. Något allmänt behov av en

skärpt djurskyddslagstiftning torde av denna anledning, åtminstone för jordbrukarnas

del, knappast föreligga. Det skulle i så fall vara för att effektivt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

21

kunna bekämpa de få undantagsfall, som kunna förekomma, liksom även de

förhållanden, som beröras i hithörande förslag men som falla utanför jordbrukets

egentliga intressesfär. Mot denna bakgrund anse vi oss böra framföra,

att de av utredningsmannen framlagda förslagen synas oss i stort sett väl

avvägda och lämpade efter praktiska förhållanden. Endast i vissa enstaka

fall har utredningsmannen framlagt förslag, vilka kanske emanera från

extremt teoretiskt djurskyddsintresse och därför icke alltid stå i tillbörlig

samklang med det praktiska livet.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner

en så detaljerad lagstiftning som den föreslagna knappast vara av behovet

påkallad samt uttalar farhågor för att densamma skulle kunna leda till hinder

och intrång i såväl husdjursskötseln som slakterirörelsen samt förorsaka ett

allmänt osäkerhetstillstånd. Även länsstyrelsen i Stockholms län, vilken —

såsom tidigare nämnts — givit sin anslutning till syftet med lagstiftningen,

anmärker, att den föreslagna djurskyddslagen innehölle mera detaljerade bestämmelser

än som kunde anses behövligt samt att vissa av bestämmelserna

fått en alltför svävande avfattning, vilket kunde dels ingiva vederbörande

djurägare en viss osäkerhetskänsla dels ock föranleda opåkallade ingripanden

av alltför nitiska övervakare.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att förslaget

icke bör läggas till grund för lagstiftning, och anför till utveckling av

sin uppfattning följande.

Utskottet kan icke finna den föreslagna lagstiftningen påkallad och gagnelig.

Detta är icke att förstå så, att utskottet icke finner det angeläget, att

djur skötas och vårdas väl, men utskottet hyser den uppfattningen och finner

densamma av utredningen bestyrkt, att så i stort sett redan sker i vårt

land, som i detta avseende ingalunda kan anses intaga någon ogynnsam

ställning i förhållande till andra länder. Vad utskottet principiellt har att invända

mot den föreslagna lagstiftningen är emellertid icke blott, att densamma

icke kan anses av behovet påkallad, utan även att dess genomförande

kommer att innebära ett allmänt osäkerhetstillstånd samt kan medföra betydande

hinder och intrång i husdjursskötseln och därtill knuten slakterirörelse.

Särskilt djurskyddslagens bestämmelser äro synnerligen vagt hållna,

vilket på ett område som detta möjligen icke kan undvikas. Utskottet vill

emellertid påpeka, att strafflagens bestämmelse om uppenbar grymhet blott

omfattar en svårare del av vad som allmänt anses såsom klandervärd och

olämplig behandling av djur, under det att den föreslagna djurskyddslagen

går så nära vad som mångenstädes anses naturligt och är brukligt, att bristande

pregnans i brottsrekvisitet i senare fallet kan väntas få betydligt svårare

verkningar än i det förra.

Länsstyrelsen i Malmöhus län säger sig icke ha något att invända i princip

mot syftet med lagstiftningsförslaget men tillägger:

Om det befinnes angeläget att söka genomföra en bättre behandling av

djur genom en utvidgad lagstiftning, där strängare fordringar ställas på människorna

än alt de blott icke få tillåtas alt bedriva djurplågeri, är det å andra

sidan av vikt att en skälig avvägning sker mellan de intressen, som stå på

spel. I vissa fall kunna avsevärda ekonomiska intressen framträda med anspråk

på beaktande. En annan ej oväsentlig synpunkt är den att lagstiftningen

i viss mån avser att ingripa på ett nytt område, där det åsyftas att örn
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

stöpa hela befolkningslagers uppfattning om vad som är rätt eller orätt i

deras dagliga handlande med djur och där det kan hända att handlingar,

som tidigare ansetts såsom helt naturliga och ändamålsenliga, helt plötsligt

förbjudas vid straffhot. Med hänsyn till det sistnämnda torde det vara av

betydelse, att lagstiftaren går varligt fram och att ett mycket starkt krav

måste resas på att lagtexten tydligt och klart angiver de fordringar, som ställas

på medborgaren, eller räckvidden av de förbud som meddelas.

Även Överståthållarämbetet har uttalat vissa betänkligheter mot förslaget:

För att bereda ett bättre skydd för djuren än den nuvarande lagstiftningen

medgiver, torde sådana bestämmelser böra tillskapas, som direkt eller indirekt

motverka förekommande olämpliga seder och bruk i fråga om djurens

behandling och som även i övrigt påverka den allmänna opinionen till ett

humanare handhavande av djuren. Emellertid kan Överståthållarämbetet

ej undgå att hysa de allvarligaste betänkligheter mot så långt gående ingripande

i de enskilda djurägarnas handlingsfrihet, som det föreliggande förslaget

innebär. Även skulle kostnaderna på grund av den ökade skyldigheten

att anlita veterinär komma att i många fall ställa sig jämförelsevis betungande

i första hand för landets jordägare.

Beträffande den föreslagna djurskyddslagens omfattning

har från några håll framhållits, att begreppet djur borde däri närmare klargöras.

Sålunda finner medicinalstyrelsen det nödvändigt, att lagen innehåller

definitioner å begreppen »djur», »hemdjur» och »husdjur». Länsstyrelserna

i Kristianstads och Malmöhus län anse, att bestämmelserna icke böra

utformas lika för högre och lägre stående djur. Länsveterinären i Gävleborgs

län ifrågasätter, örn det icke vore bäst att inskränka djurskyddslagens

tillämplighetsområde till att avse enbart djur, som människan har i

sin vård, samt låta skyddet av övriga djur regleras genom jakt-, fiske- och

naturskyddslagstiftningen.

Mot föreskrifterna örn djurs hysande, utfodring, transport

och skötsel i övrigt samt örn förbud att företaga

vissa åtgärder med djur har icke framställts någon mera principiell

erinran, frånsett de tidigare omnämnda anmärkningarna mot den

föreslagna lagens alltför stora detaljrikedom och dess i vissa avseenden

alltför vagt hållna bestämmelser, vilka anmärkningar särskilt synas avse

ifrågavarande del av lagförslaget. Däremot har här ett stort antal detaljanmärkningar

framkommit.

I fråga örn djurs användande till förevisning ha flera

djurskyddsorganisationer framställt kritik mot menageriförordningens av

utredningsmannen i det väsentliga godtagna stadgande rörande djurs förevisning

i cirkus. Organisationerna önska förbud, helt eller i viss utsträckning,

att i cirkus eller liknande inrättning förevisa djur.

Beträffande den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen rörande

handel med otjänstbara hästar inom riket har handelskammaren

i Karlstad uttalat, att bestämmelsen vore önskvärd och ej

syntes medföra någon olägenhet för den legitima hästhandeln. De svenska

djurskyddsföreningarnas centralförbund har ansett, att det i stadgandet upptagna

förbudet borde göras ovillkorligt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 43.

23

Å andra sidan Ira lantbruksstyrelsen, Malmöhus läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, Skånes handelskammare och förste stadsfiskalen i Stockholm

intagit en avvisande ställning till den föreslagna regleringen. Lantbruksstyrelsen

anför:

Beträffande ifrågavarande bestämmelse vill lantbruksstyrelsen såsom sin

mening framhålla, att densamma utan tvivel skulle medföra, att den legitima

hästhandeln bleve utsatt för trakasserier och obehag av varjehanda

slag. Ytterligare må erinras därom, att det ofta händer, att en häst ganska

snabbt tillägnar sig en oart genom oförsiktig eller felaktig behandling. Det

är sålunda icke ovanligt att en häst, som byter ägare och vid bytet är fullt

tjänstbar, relativt kort tid efter bytet i den nye ägarens hand har förvärvat

en oart, som gör den mindre lämplig såsom avels- eller bruksdjur Skulle

oart hänföras till de egenskaper hos häst, varom här närmast är fråga,

skulle detta i alldeles särskild grad vålla besvärligheter för den legitima

hästhandeln.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner den föreslagna

bestämmelsen olämplig samt påpekar i likhet med lantbruksstyrelsen,

att det mången gång inträffade, att fullt användbara hästar, om de

bomme på annan plats och erhölle annan behandling, kunde helt förändra

lynne och bliva ytterst svårhanterliga. Om sådant inträffade, kunde säljaren,

som kanske vore alldeles oskyldig, riskera icke blott att nödgas återtaga

hästen utan även att få erlägga dagsböter. Skånes handelskammare

förklarar sig till fullo gilla det behjärtansvärda syftet med ifrågavarande

stadgande, men avstyrker dess genomförande med den motiveringen, att förbudet

på grund av svårigheten att kontrollera dess efterlevnad måste bli

skäligen illusoriskt. En liknande inställning intager förste stadsfiskalen

i Stockholm i sitt yttrande, där han framhåller, att mestadels vederbörande

landsfiskal hade att giva tillstånd enligt stadgandet, samt fortsätter:

Även om denne i viss mån äger kännedom om distriktets befolkning,

torde det vara omöjligt för honom att övervaka, att en för uppgiven slakt

såld eller bortbytt häst verkligen slaktas. Kontroll härutinnan skulle säkerligen

bli av så omständlig art, att den aldrig skulle kunna verksamt uppehållas.

Föres djuret utanför distriktet, blir kontrollen givetvis ännu tyngre,

örn den skall bliva verkligt effektiv. Även om vissa skäl möjligen tala för

önskvärdheten av den föreslagna bestämmelsen, synes ett genomförande av

densamma stöta på oöverkomliga svårigheter.

I några utlåtanden föreslås införandet av en viss åldersgräns, över vilken

en häst oavsett sitt tillstånd skulle vara underkastad regleringen. Länsstyrelsen

i Kristianstads län och Karlskrona allmänna djurskyddsförening ha

i detta avseende föreslagit en åldersgräns av 20 år, medan de svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbund såsom gräns nämner 18 års ålder.

Landsfogden i Malmöhus län anför:

Stadgandet kommer enligt min mening icke att effektivt omöjliggöra det

fortfarande allmänt florerande »hästskojeriet». Jag anser det ingalunda opåkallat,

att det blir en absolut bestämmelse om att hästar icke få försäljas

utan att försäljaren medför veterinärintyg. En häst har i allmänhet så stort

ekonomiskt värde, att kostnaden för läkareundersökningen blir jämförelsevis

obetydlig. Intyget kunde lämpligen föreskrivas gälla en icke alltför kort

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

tid, förslagsvis tre månader. I alla händelser bör polischefen skiljas från den

i paragrafen pålagda uppgiften som sakkunnig på ett område, där han i allmänhet

saknar varje kompetens. En samvetsgrann polischef kommer med

säkerhet att före intygsgivandet verkställa undersökning av djuret genom veterinär.

Därför är omgången över polischefen onödig, ty själv vill säkerligen

ingen polischef med sitt intyg ha sagt, att en häst är fri från sådana oarter

som krubbitning, kvärk, istadighet eller partiell blindhet, vilka brister för

det mesta äro de, som föranleda tvist.

I några uttalanden har även föreslagits en reglering i fråga örn uthyrning

av hästar.

De föreslagna stadgandena rörande åldersmärkning av häst

äro föremål för mycket skiftande meningar i yttrandena. Å ena sidan ha de

i princip gillats eller lämnats utan erinran i ett stort antal yttranden. Från

flera håll uttryckes särskild tillfredsställelse med denna del av förslaget såsom

ägnad att åvägabringa bättre ordning inom hästhandeln. I några uttalanden

förordas dock en på annat sätt än genom bränning utförd åldersmärkning,

t. ex. klippning av hästens öron eller dessas förseende med årtalsplomb.

Å andra sidan har införandet av bestämmelser om åldersmärkning

helt avstyrkts i åtskilliga yttranden .Lantbruksstyrelsen hänvisar till sin förut

omförmälda, år 1938 verkställda utredning. I denna ställde sig styrelsen

helt avvisande till åldersmärkning av häst, dels på grund av de därmed förenade

praktiska svårigheterna dels ock med hänsyn därtill, att nyttan för

dien enskilde hästägaren kunde befaras icke stå i rimlig proportion till uppkommande

olägenheter och kostnader. Bland annat framhölls, att det möjligen

kunde dragas i tvivelsmål, huruvida ett å huden inbränt märke bevarade

sin tydlighet under någon längre tid, samt att det ej vore uteslutet, att det en

gång inbrända märket senare kunde ändras med tämligen enkla medel. Styrelsen

föreslog i stället införandet av skyldighet för hingstägare att föra

språngrulla och utlämna språngsedel vid alla betäckningar samt för stoets

ägare att omedelbart efter fölets födelse ifylla ett å språngsedeln befintligt

formulär till födelsebevis. Språngsedeln med födelsebeviset skulle sedan alltid

åtfölja hästen vid överlåtelse. — I de övriga yttranden, i vilka den föreslagna

åldersmärkningen avstyrkes, åberopas i huvudsak, att densamma vore

onödig och smärtsam för hästarna samt att den kunde ändras och vöre betungande

för jordbrukarna.

Det föreslagna förbudet att utan Konungens tillstånd exportera

otjänstbara hästar har av kommerskollegium och de hörda handelskamrarna

tillstyrkts eller lämnats utan erinran, därvid dock i några av yttrandena

understrukits vikten av att exportkontrollen handhades på sådant

sätt, att den legitima exporten av slaktdjur ej bleve onödigtvis försvårad.

Handelskammaren för örebro och Västmanlands lån tillägger:

Följden av förbudet blir att nedslaktning av hästar inom riket kommer att

öka. Det torde emellertid knappast behöva befaras, att några egentliga avsättningssvårigheter

härigenom skola uppstå. De numera starkt organiserade

och med varandra samarbetande andelsslakterierna, hos vilka nedslaktningen

merendels komme att äga rum, äro säkerligen fullt kapabla att omhändertaga

de ökade hästköttmängderna och finna placering av eventuellt överskott

i utlandet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

Flera djurskyddsorganisationer hemställa att utförselförbudet göres ovillkorligt.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att förbudet måste leda till krav

på veterinärintyg beträffande varje för export avsedd häst. Sveriges slakteriförbund

finner förbudet onödigt och förmenar, att man ej genom lagbestämmelser

borde försvåra möjligheterna att exportera levande slakthästar i de

fall, där betryggande garantier kunde vinnas för att de nedslaktas omedelbart

efter framkomsten. Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

anser, att förbudet kunde befaras bliva skadligt för våra exportintressen.

De föreslagna bestämmelserna till reglering av djurs kastrering

ha icke mötts av någon erinran av principiell natur. En hel del ändringsförslag

ha dock framförts, huvudsakligen åsyftande fastställandet beträffande

vissa djurslag av andra åldersgränser för bestämmelsernas tillämplighet än

den av utredningsmannen — för andra djur än hästar — föreslagna tremånadersåldern.

Ej heller mot införandet av föreskrifter rörande k u p e r i n g

av vissa kroppsdelar av djur ha framställts några mera principiella

anmärkningar. Även här förekomma dock åtskilliga erinringar mot de

särskilda stadgandenas utformning.

Att levande djurs användning för vetenskapliga ändamål

underkastats reglering i djurskyddslagen har mött gillande i praktiskt

taget alla yttranden, i vilka denna fråga berörts. Flera djurskyddsorganisationer

anse dock de föreslagna bestämmelserna otillräckliga ur djurskyddssynpunkt.

I övrigt framställas i de flesta yttrandena mer eller mindre

långtgående detaljanmärkningar mot de olika stadgandena.

De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna till förhindrande av

uppkomsten av alltför lång väntetid å slakterier för djur, som skola

slaktas, ha avstyrkts av medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna

i Kronobergs, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län,

förvaltningsutskotten i Stockholms läns och stads, Östergötlands låns, Kronobergs

läns, Kalmar låns norra och södra, Malmöhus läns, Hallands läns,

Älvsborgs läns södra, Västmanlands läns och Gävleborgs läns hushållningssällskap,

veterinärhögskolans lårarekollegium, länsveterinären i Göteborgs

och Bohus lån, Stockholms stads hälsovårdsnämnd, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,

svenska veterinårläkaref öreningen, Sveriges slakteri förbund

och svenska fåravelsföreningen.

Medicinalstyrelsen anmärker, att ur födoämnessynpunkt nedslaktning av

djur omedelbart efter dess ankomst till slakteriet absolut icke borde ske med

hänsyn till de serösa utgjutningarna i vävnaderna, vilka följde av den med

transporten förenade ansträngningen.

Lantbruksstyrelsen anför:

Behandlingen vid slakterier av djur är numera så välordnad, att särskilda

föreskrifter i detta hänseende icke kunna anses påkallade. Slakterierna äro

sålunda i allmänhet utrustade med stallar av god kvalitet, där djuren vårdas

av vid djurvård vana personer. Vidare må framhållas, att djur, däribland

även kalv och får, ofta införas till slakteri så sent på dagen, att slakt av

djuren samma dag omöjligen kan ske. Härtill kommer, att man vid släkte
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

lierna numera söker ordna slakten så, att olika slag utav djur slaktas antingen

vid olika tider på dagen eller på olika dagar. De föreslagna bestämmelserna

synas således ej endast obehövliga utan jämväl ägnade att i hög

grad försvåra rationaliseringssträvandena inom slakterinäringen.

De av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen anmärkta förhållandena

åberopas även i åtskilliga av de övriga avstyrkande yttrandena. Svenska veterinårläkareföreningen

påpekar tillika, att ej så få djur av olika slag sammanföras

till slakterier för att senare i levande tillstånd försäljas till annan

ort i Sverige eller utlandet.

Från flera håll har föreslagits uppmjukning av bestämmelserna i andra

avseenden. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i

Jämtlands län anse, att bestämmelserna böra ersättas med föreskrifter avseende

slaktdjurs vård och utfodring i de fall, där de kvarstå till en följande

dag.

Frågan örn övervakningen av lagens efterlevnad och i synnerhet

förslaget örn särskilda organ för djurskyddsinspektion har

varit föremål för mycken diskussion i yttrandena. Omdömena örn sådan

inspektions behövlighet äro ytterst skiftande. I många yttranden godtagas

de av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna helt eller i huvudsak. Å

andra sidan avstyrkes i åtskilliga utlåtanden den föreslagna inspektionen

såsom obehövlig och ägnad att framkalla trakasserier. Från flera håll föreslås

förenkling av den föreslagna organisationen.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen örn straff för överträdelse

av föreskrift om djurs vård och behandling anför

landsfogden i Västerbottens län, att densamma borde så formuleras, att

endast mera påtagliga fall av bristande hänsyn mot djur bleve straffbelagda.

Från andra håll har framhållits, att ett tillfälligt överträdande av vissa av

föreskrifterna stundom kunde bero av sådana omständigheter, t. ex. arbetsbrådska,

att bestraffning skulle te sig orättvis.

Med avseende å utredningsmannens förslag till lag örn ändring i 18

kap. strafflagen har landsfogden i Malmöhus lån uttalat, att i 16 § borde

införas straff även för djurplågeri som skett av vårdslöshet, såframt därav

förorsakades uppenbart lidande eller obehag för djuret. I övrigt ha inga

erinringar av större betydelse framställts beträffande denna paragraf.

Den föreslagna nya 17 § i 18 kap. strafflagen har avstyrkts i åtskilliga uttalanden.

Närmare redogörelse för de särskilda yttrandenas innehåll i denna

del kommer att lämnas i den speciella motiveringen. I

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund i flera skrivelser hemställt, att Kungl. Majit måtte

framlägga proposition rörande djurskyddslagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse

med utredningsmannens förslag. Hemställan om slutgiltig behandling

av förslaget har vidare gjorts av svenska allmänna djurskyddsföreningen,

Mölndals natur- och djurskyddsförening, nordiska samfundet till

bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet och styrelsen för Göteborgs

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

djurskyddsförening. Dessutom ha inkommit några framställningar, vilka beröra

mera speciella frågor å djurskyddets område.

Departementschefen.

De bestämmelser till djurens skydd som finnas i vårt land äro mycket ofullständiga.

De inskränka sig i huvudsak till straffbestämmelsen för djurplågeri

i 18 kap. 16 § strafflagen samt lagen örn rätt i vissa fall för polismyndighet

att omhändertaga djur och lagen angående slakt av husdjur. Bland dessa är

straffbestämmelsen för djurplågeri det enda stadgandet av mera principiell

räckvidd. Såsom riksdagen framhållit, ha flerstädes utomlands genomförts

mera fullständiga lagar om djurskydd som äro ägnade att på ett helt annat

sätt verka för en human behandling av djuren. Med anledning av riksdagens

framställning har genom nu ifrågavarande utredning upprättats förslag till

en sådan mera ingripande djurskyddslagstiftning.

Ehuru i vårt land djur i regel torde behandlas väl, förekomma helt naturligt

många undantag. Att i sådana fall kunna ingripa i huvudsak allenast

med straff för djurplågeri kan icke anses tillfredsställande. Jag vill särskilt

framhålla såsom angeläget, att frågorna örn kastrering och kupering av djur

och om vivisektion bliva föremål för en närmare reglering. Det torde också

vara behövligt att införa möjlighet till övervakning av att de som ha vård örn

djur ej missköta eller misshandla dem. Det kan eljest befaras, alt ingripande

ofta nog ej kommer till stånd annat än vid svårartat djurplågeri.

I de yttranden som avgivits över utredningsmannens förslag har behovet

av en ny djurskyddslagstiftning vitsordats. De betänkligheter som i vissa fall

uttalats synas närmast avse, att utredningsmannens förslag blivit alltför detaljerat

och ingripande. Dessa anmärkningar torde icke sakna fog. Den verkställda

utredningen torde emellertid, jämte däröver avgivna yttranden, kunna

tjäna såsom grundval för ett överarbetat förslag.

Med avseende å den huvudsakliga utformningen av en ny lagstiftning i ämnet

finner jag i likhet med utredningsmannen lämpligt, att en allmän straffbestämmelse

för djurplågeri bibehålies i strafflagen. Denna bestämmelse bör

liksom nu är fallet avse alla djur. Mera utförliga bestämmelser örn djurens

vård och behandling som vid sidan av straffbestämmelsen för djurplågeri

äro önskvärda torde böra upptagas i en särskild lag om djurskydd. Denna

lag torde lämpligen kunna begränsas till husdjur och vilda djur som hållas i

fångenskap. Att i lagen göra skillnad mellan högre och lägre stående djur

torde icke vara erforderligt. Det ligger i sakens natur att lagens bestämmelser

i allmänhet kunna vinna tillämpning endast å högre stående djur.

På sätt utredningsmannen förutsatt torde det icke vara lämpligt att i djurskyddslagen

giva uttömmande föreskrifter i alla de hänseenden, som kunna

ifrågakomma. I speciella avseenden torde alltså erforderliga tillämpningsföreskrifter

böra meddelas i administrativ ordning. Vilka bestämmelser som skola

anses lia denna karaktär kan vara föremål för delade meningar. Djurskyddslagen

torde emellertid vinna avsevärt i överskådlighet örn åtskilliga detaljer

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr å3.

som upptagits i utredningsmannens förslag till sådan lag uteslutas därur och

i mån av behov meddelas genom särskilda kungörelser.

I en djurskyddslag torde i enlighet med vad nu anförts böra upptagas vissa

grundläggande bestämmelser om djurens vård och behandling i allmänhet

ävensom vissa bestämmelser om förevisning av djur, om kastrering, kupering

och vissa andra ingrepp, om levande djurs användning för vetenskapligt ändamål

o. d., örn tillsyn å lagens efterlevnad, om rätt att omhändertaga och

döda djur i vissa fall samt om straff för vissa förseelser. Däremot har jag ansett

övervägande skäl tala för att icke upptaga några särskilda bestämmelser

om handel med samt åldersmärkning och export av hästar. Till motivering

härav vill jag framhålla följande.

Det är otvivelaktigt ett starkt önskemål, att otjänstbara hästar icke säljas

till annat ändamål än slakt. Ett förbud häremot skulle emellertid helt visst

vålla betydande svårigheter i tillämpningen. En häst, som icke lämpligen kan

användas till skogskörsler eller andra tyngre arbeten, kan t. ex. ofta nyttjas

för en del lättare körslor. Då man vid bedömandet av försäljningens tillåtlighet

knappast kan taga hänsyn till om köparen har för avsikt att använda

hästen för det ena eller andra arbetet, torde följden bliva, att stadgandet

måste begränsas till sådana fall, då hästen är olämplig för varje slag av arbete.

Förbudet skulle i så fall komma att erhålla en mycket begränsad räckvidd.

Det torde också ofta nog bliva svårt att efteråt styrka hästens tillstånd

vid försäljningstillfället eller att vederlägga invändningar från säljarens sida,

att han ej känt till hästens tillstånd. Man bör även uppmärksamma det förhållandet,

att en häst som behandlas illa mycket snart kan bliva fördärvad

och mer eller mindre otjänlig för arbete. Samma betänkligheter som nu anförts

i fråga om försäljning av hästar torde göra sig gällande mot en reglering

av uthyrning av hästar.

I några yttranden har föreslagits införandet i djurskyddslagen av en bestämmelse,

att hästar som uppnått viss ålder icke skulle få försäljas till annat

ändamål än slakt. En sådan gränsdragning torde emellertid vara alltför schematisk

för att lämpligen kunna läggas till grund för en förbudsbestämmelse

av ifrågavarande slag. Jag finner mig ej heller kunna förorda föreskrift om

att veterinärintyg städse skall företes vid försäljning av hästar.

Beträffande förslaget att införa en bestämmelse om obligatorisk åldersmärkning

av häst genom bränning ha mycket skiftande meningar kommit till

uttryck i de avgivna yttrandena. Sedan utredningsmannen avgivit sitt förslag

har lantbruksstyrelsen, som bestämt avstyrkt åldersmärkning av häst, föreslagit

införandet av ett system med födelseintyg, som skall åtfölja hästen vid

varje överlåtelse. Även detta förslag torde emellertid kräva ytterligare övervägande.

Med hänsyn härtill synes det nu föreliggande spörsmålet icke

lämpligen böra avgöras i detta sammanhang. Det kan för övrigt ifrågasättas,

huruvida ett stadgande i ämnet har sin plats i en djurskyddslag.

Fragan örn förbud mot att ur riket utföra otjänstbara hästar torde lämpligare

böra regleras i samband med andra bestämmelser som avse export av

djur än i en djurskyddslag. Nu gällande bestämmelser om export av djur

torde även i övrigt vara i behov av överarbetning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Med hänsyn till de invändningar som framförts i yttrandena torde icke

heller böra upptagas några bestämmelser rörande väntetid på slakteri.

Vad slutligen angår det av utredningsmannen föreslagna tillägget till lagen

örn försäkringsavtal torde detta av skäl som jag i det följande vill närmare

angiva icke vara behövligt.

I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om djurskydd och lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 §

strafflagen. Jag övergår nu till behandling av de särskilda bestämmelserna i

de inom departementet upprättade förslagen.

Speciell motivering.

Förslaget till lag om djurskydd.

Inledande bestämmelse.

1 §•

Såsom i den allmänna motiveringen anförts bör lagen omfatta endast

djur i människans vård, d. v. s. husdjur och vilda djur i fångenskap. Stadgande

härom har införts i förevarande paragraf, vilken saknar motsvarighet

i utredningsmannens förslag.

Allmänna bestämmelser.

2—5 §§.

Utredningsmannens förslag.

1 § i utredningsmannens förslag innefattar den förut berörda bestämmelsen,

att djur skall behandlas med omtanke och på sådant sätt att det

icke onödigtvis tillfogas lidande. I 2 § föreskrives, att djur, när omständigheterna

därtill föranleda, skall förvaras i eller hava tillgång till stallrum eller

annat utrymme samt att stallrummet eller utrymmet skall vara tillräckligt

rymligt och tätt ävensom i övrigt av beskaffenhet som med hänsyn till

rådande förhållanden kan anses lämplig. Enligt 3 § skall djur förses med

foder, vatten och strö i tillräcklig myckenhet och av tillfredsställande beskaffenhet

ävensom i övrigt erhålla skälig omvårdnad, varjämte stadgas

att stallrum eller annat förvaringsrum för djur skall hållas tillfredsställande

rengjort.

I 4 § meddelas vissa bestämmelser rörande djurs bindning och annan inskränkning

av djurs rörelsefrihet. I ett första stycke stadgas sålunda förbud

mot att binda eller tjudra djur på ett plågsamt sätt eller så, att djuret

icke kan komma i åtnjutande av erforderlig vila, ävensom mot att inskränka

djurs rörelsefrihet under betesgång genom att med rem eller dylikt

förbinda något av djurets ben med dess hals eller huvud, s. k. nickhällning.

I ett andra stycke bemyndigas Konungen att meddela sådana före
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

skrifter angående stängsels beskaffenhet, som kunna erfordras i syfte att

förebygga skada å djur som hållas å bete. Slutligen föreskrives i ett tredje

stycke, att hund som hålles bunden eller innestängd skall genom tillgång till

rymlig hundgård, genom rastning eller på något annat lämpligt sätt dagligen

erhålla tillfälle till nödig motion.

Vid ägande av djur må enligt 5 § icke användas piska, rem, spö eller

dylikt, därest den del av föremålet som vid slaget träffar djuret är försedd

med metallbeslag, tagg, större knut eller liknande inrättning. I 6 § stadgas,

att levande djur ej må upphängas vid någon kroppsdel, såvida det icke

dessförinnan fullständigt bedövats eller fråga är örn företagande av operativt

ingrepp eller annan behandling för sjukdom. Förbud meddelas vidare i

7 § mot att använda djur till arbetsprestation, vars utförande överstiger

djurets krafter eller som medför överansträngning för djuret. Vid bedömandet

skall hänsyn tagas jämväl till en av ålderdom, trötthet, sjukdom eller annan

orsak beroende kraftnedsättning hos djuret.

I anslutning till nyss återgivna bestämmelse i 4 § andra stycket har utredningsmannen

framlagt förslag till en kungörelse innehållande vissa föreskrifter

rörande taggtrådsstängsel.

Yttrandena.

Mot formuleringen av den utav utredningsmannen föreslagna 1 § har

länsstyrelsen i Västmanlands län anmärkt, att ordet »omtanke» borde utgå,

enär det kunde bliva svårt att i det särskilda fallet bevisa förekomsten eller

frånvaron därav. Från flera djurskyddsorganisationer har hemställts, att i

paragrafen uttryckligen bleve utsagt, att djur skall behandlas väl, samt att

ordet »onödigtvis» måtte få bortfalla, enär särskilda undantag meddelades i

lagen för de fall där lidande finge tillfogas djur.

Beträffande bestämmelserna om stallrums beskaffenhet har föreskriften

om att detsamma skall vara tätt gjorts till föremål för åtskilliga anmärkningar

av innebörd att kravet pa täthet icke finge lägga hinder i vägen för

god ventilation. Erinringar i sådant hänseende ha framställts av länsstyrelserna

i Blekinge, Jämtlands och Västerbottens län, förvaltningsutskotten i Stockholms

läns och stads, Östergötlands, Blekinge, Malmöhus, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens läns hushållningssällskap ävensom flera länsveterinärer

och djurskyddsorganisationer.

Svenska fåravelsföreningen anför:

Det harmonierar föga med en rationell fårskötsel att tala örn ett tätt fårhus,

med utelämnande av så viktiga egenskaper hos fårhuset som att det

skall vara ljust och luftigt. Endast under lamningstiden samt vid sjukdom

äro fåren i behov av elt någorlunda tätt och dragfritt hus, medan alla ungfår

och baggar samt tackor och lamm under största delen av året föredraga en

mera primitiv byggnad med ganska tunna väggar samt öppna fönster och

dörrar. Om fåren själva få välja, så lägga de sig mitt för de öppna dörrarna,

eller helst ute på gården, även örn det är 15 å 20 grader kallt. En

lagstiftning bör icke vara främmande för detta förhållande. Ett pälsbärande

djur är av naturen hänvisat att vistas ute, och en missriktad ömsinthet

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

31

från en mindre grupp av människor bör i detta fall ej få tillåtas att bli bestämmande.

Djurskyddet borde ha mycket större anledning att ingripa mot

de talrika fall här i landet, då fårägarna under alldeles för lång tid av året

instänga sina djur i varma, trånga och mörka boxar.

Malmöhus låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott erinrar örn att

alla våra egentliga husdjur ursprungligen vöre utegångsdjur samt framhåller,

att en uppfödning och behandling, som avsåge att härda djuren, icke

borde hindras genom lagstiftning.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars

mening biträdes av länsstyrelsen i länet, godkänner i princip de av utredningsmannen

föreslagna bestämmelserna rörande stallrum men framhåller,

att de icke finge tagas såsom utgångspunkt för krav på en alltför hastig

eller genomgripande ombyggnad av äldre djurstallar, vilka måhända icke

fyllde långtgående krav ur djurvårdssynpunkt men vilkas omedelbara ombyggnad

skulle kunna medföra ekonomiska svårigheter för ägaren.

Å andra sidan anför de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund:

Storleken av det för förvaring av djur avsedda utrymmet torde behöva

närmare angivas, då eljest likgiltighet och bristande kunskap härom få för

stort spelrum.---Orden »med hänsyn till rådande förhållanden» torde

böra utgå, då de skulle kunna motivera bibehållandet av allt för dåliga

stallrum. Till paragrafen torde även böra fogas ett nytt stycke av följande

lydelse: »Det är förbjudet att i butiksfönster el. dyl. utställa levande djur,

t. ex. hundvalpar, fåglar, tvättbjörnar, fiskar o. s. v.» Även om lagförslaget

i sin nuvarande lydelse avser dylikt förbud, så måste det tydligt formuleras

för att av allmänheten förstås.

Norra Hälsinglands djurskyddsförening önskar särskilda regler örn fågelburars

storlek.

I fråga om föreskrifterna rörande djurs utfodring och skötsel i övrigt anför

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott:

Det är varje djurägare bekant, att omständigheterna mången gång kunna

tvinga till åsidosättande av dessa föreskrifter. Att det förhållandet, att skadat

foder eller strö under vissa omständigheter måst användas eller rengöringen

på grund av arbetsbrådska eller personalbrist måst eftersättas, skulle

medföra dagsböter även i sådana fall, då uppenbar grymhet vid behandlingen

av djur icke därigenom kan anses ådagalagd, måste utskottet finna ytterst

olämpligt.

Veterinärhögskolans lärarekollegium anmärker, att foder, som är ur näringsfysiologisk

synpunkt fullt tillfredsställande, stundom icke står att erhålla

i orten, samt föreslår med anledning härav, att uttrycket »av tillfredsställande

beskaffenhet» ersättes med uttrycket »av efter ortens förhållanden

godtagbar beskaffenhet». Kollegiet framhåller vidare, att i begreppet »skälig

omvårdnad» borde innefattas jämväl skyldighet att anlita veterinärhjälp vid

sjukdomsfall av betydenhet hos djur.

I detta sammanhang må nämnas, att de svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbund påyrkat införande av förbud att tvångsmata fjäderfä.

Lantbruksstyrelsen anser, att särskilt stadgande om djurs förseende med

strö icke bör meddelas, enär djur stundom ha tillgång till värmeisolerad ligg
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

plats, varvid strö ofta med fördel kan undvaras. Styrelsen tillägger, att enligt

dess förmenande kravet på att djur försåges med strö i samtliga de fall,

där så vore behövligt, komme till fullt tillräckligt uttryck genom den föreslagna

lydelsen av 3 § i övrigt.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner

föreskriften, att stallrum skall hållas tillfredsställande rengjort, alltför

sträng, enär vid förekommande arbetsbrådska eller brist på arbetskraft renhållningen

stundom måste eftersättas, utan att därmed någon vanvård vöre

för handen.

Föreskrifterna om bindning och tjudring av djur anses av Skaraborgs läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott alltför kategoriska. Utskottet anför

härom närmare:

Varje ingripande i djurens frihet torde vara i någon mån plågsamt, och

fästandet av ring i tjur till och med avsevärt plågsamt men dock nödvändigt

för att möjliggöra handhavandet av tjuren. Stadgandet torde därför böra

modifieras och givas sådan innebörd, att bindandet eller tjudrandet ej får

ske på ett för djuret avsevärt plågsamt sätt, såframt ej tvingande skäl därtill

föreligga.

Länsveterinären i Västernorrlands län säger sig förutsätta, att föreskriften

icke skulle utgöra hinder mot t. ex. uppbindning av en häst efter vissa

operationer för att förhindra infektioner eller försvåra rörelser, som kunde

ogynnsamt påverka läkningsförloppet, men tillägger, att i föreskriften eventuellt

kunde inskjutas ett liknande undantagsstadgande som i 6 § av utredningsmannens

förslag.

Norra Hälsinglands djurskyddsförening önskar en tilläggsbestämmelse av

innehåll, att tjur ej får hållas bunden vid nosringen, medan de svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbund hemställer örn ett stadgande, att tjur ej

får hållas bunden vid nosringen, örn han ej samtidigt är bunden med annat

och kortare bindsle från grimma eller halsrem.

Det föreslagna förbudet mot nickhällning avstyrkes av lantbruksstyrelsen,

som härom anför:

Ifrågavarande inskränkning av djurs rörelsefrihet användes i ganska omfattande

utsträckning — särskilt i västra Sverige — i stenig eller backig terräng,

där den av utredningsmannen omtalade s. k. klubbängen icke gärna

kan användas i stället för nickhällningen, eftersom klubborna lätt fastna

uti ojämnheter i terrängen. Att införa förbud mot nickhällning skulle enligt

lantbruksstyrelsens mening åsamka ägare utav betesmark i terräng av nämnd

beskaffenhet betydande olägenhet, ity att betesmarkerna i fråga skulle behöva

förses med ganska kostsamma påbyggnader på befintliga stängsel — i regel

stengärdesgårdar — eller andra anordningar i syfte att hindra djuren att avlägsna

sig från betesmarkerna. Då därjämte en varsamt anordnad nickhällning

icke synes vålla djuret smärta eller nämnvärt obehag, anser lantbruksstyrelsen,

att förbud mot nickhällning icke bör komma i fråga. I stället synes

böra föreskrivas, att densamma icke får utföras på sådant sätt, att djurets

rörelsefrihet i synnerlig grad förhindras.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund hemställer om förbud

jämväl mot annan hällning än nickhällning, medan Göteborgs djur
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 43.

33

skyddsförening, vilken anser det icke vara ur praktisk synpunkt lämpligt

med förbud mot den på västkusten mycket vanliga fårhällningen, bestående

i sammanbindning av djurets båda ben å samma sida av kroppen, önskar

särskilda föreskrifter rörande sådan hällning.

De i den föreslagna kungörelsen upptagna föreskrifterna rörande taggtrådsstängsel

lia i det övervägande antalet yttranden antingen helt avstyrkts

eller gjorts till föremål för mer eller mindre vittgående ändringsförslag. Lantbruksstyrelsen

framhåller att, enligt vad erfarenheten syntes giva vid handen,

risken för att betesdjur skadade sig på taggtrådsstängsel på sådant sätt

att de därav vållades nämnvärt lidande i allmänhet vore relativt liten.

Bestämmelsen om skyldighet att dagligen bereda vissa hundar tillfälle till

nödig motion har föranlett erinringar från flera håll. Hallands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, vars yttrande även åberopas av länsstyrelsen

i länet, anser bestämmelsen obehövlig. Länsveterinären i Stockholms

län gör gällande, att stadgandet skulle kunna läggas till grund för åtal mot

de flesta ägare av sällskapshundar. Veterinärhögskolans lärarekollegium finner

stadgandet onödigt betungande för ägare av mindre sällskapshund, för

vilken hygieniska anordningar träffats inom bostadslägenheten. Kennelklubben

hemställer, att ordet »dagligen» må utgå, och anför i anslutning härtill,

att det föreslagna stadgandet eljest, vad beträffar t. ex. stövare, bomme

att strida mot hundens egen natur. Samma hemställan göres av magistraten i

Örebro.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner värt beaktande vad länets hushållningssällskaps

förvaltningsutskott anför därom, att föreskriften sannolikt komme

att förorsaka otaliga lagbrott och att det vore bättre med ett förbud mot att

hålla bandhund. Sådant förbud påyrkas också av de svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbund och Norra Hälsinglands djurskyddsförening.

Nämnda båda organisationer önska vidare förbud mot att hålla hundvalpar

under sex månaders ålder bundna i kort bindsle samt föreskrift, att när

hund under kortare tid måste hållas bunden, detta bör ske på sådant sätt,

att den kedja eller lina, varmed hunden är bunden, fästes medelst en lätt

löpande ring vid en minst 10 meter lång löplina. De sist anförda båda önskemålen

biträdas även i en skrivelse som inkommit från svenska hundskyddsföreningen.

Stadgandet rörande djurs ägande beröres endast i ett fåtal yttranden.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner det direkt

olämpligt med förbud mot att använda piska med större knut. Landssekreteraren

i Jönköpings län, som anmält skiljaktig mening till länsstyrelsens

utlåtande, anser, att det borde närmare klarläggas, huruvida användande av

sporre inbegrepes under lagstadgandet. Länsveterinären i Göteborgs och Bohus

län och Göteborgs djurskyddsförening önska förbud mot att använda

hålskeppet med taggar, vilka vid ryckning i kopplet tränga in i djurets hals.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund hemställer, att i 5 §

införes stadgande örn förbud jämväl mot att aga djur med stör och vissa

andra föremål, mot att sparka djur eller att slå häst eller annat djur på

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 saini. Nr 43. 8

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

huvudet, benen eller buken samt mot att vid körning konstant rycka i tömmarna.

Norra Hälsinglands djurskyddsförening föreslår liknande tillägg.

Med anledning av det föreslagna förbudet mot att upphänga djur vid någon

kroppsdel förklarar veterinärhögskolans lärarekollegium, att tveksamhet förekommit

inom kollegiet rörande förbudets räckvidd, samt framhåller, att det

icke borde förbjudas att för kortare tid på angivet sätt upphänga djur i

sådana fall, då dylik behandling — t. ex. vid vägning av får eller handskande

med grisar — finge anses utgöra den ur alla synpunkter lämpligaste metoden.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap förutsätter, att stadgandet icke

komme att lägga något hinder i vägen för att såsom hittills tillämpa metoden

att under ett kortare tidsmoment vid vägning av smågrisar upphänga

dem i bakbenen eller vid vägning av lamm (ungfår) upphänga dem i en

gördel om bålen. Även i åtskilliga andra yttranden framhålles, att kontrollvägning

av smågrisar, upphängda i en kring ena bakbenet fäst rem eller

snara, måste förbliva tillåten. Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

anför dessutom, att den föreslagna bestämmelsen skulle innebära

förbud mot den nu i stor utsträckning använda slaktningsmetoden beträffande

kalvar, vilken metod utskottet för sin del icke funne vara förkastlig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar, att förbudet skulle kriminalisera

det nu vanliga bruket att väga levande fisk med hetsman, samt

framhåller såsom sin åsikt, att även örn försäljning av fisk i slaktat tillstånd

borde uppmuntras, tiden dock ännu icke vore mogen för att straffbelägga

denna gamla form för fiskvägning, Överståthållarämbetet anser stadgandet

kunna tolkas så, att ett användande av levande fisk eller mask som

bete icke skulle vara tillåtet, samt finner, enär detta icke syntes vara förslagets

avsikt, en omarbetning av bestämmelsen påkallad. Några djurskyddsorganisationer

hemställa å andra sidan om uttryckligt förbud mot att använda

levande fisk såsom agn samt anse, att det för större klarhets skull borde

tilläggas, att levande fisk ej finge vägas eller forslas på sådant sätt, att krok,

snöre, spö eller ståltråd eller dylikt föremål träddes in i fiskens gälar eller

annan kroppsdel.

Vad slutligen beträffar stadgandena rörande djurs användande till arbetsprestation

anser länsveterinären i Stockholms län, att desamma böra helt

utgå, enär deras tillämpning gåve rum för alltför godtyckligt bedömande.

Landsfogden i Malmöhus län anför:

Enligt min mening bör paragrafens räckvidd inskränkas till arbetsprestation,

som uppenbarligen överstiger djurets krafter eller som för djuret medför

allvarlig eller varaktig överansträngning. Genom ett krav på uppenbart

oskälig arbetsprestation kommer stadgandet i praktiken säkerligen att bliva

till större nytta, enär bedömandet annars blir alltför svårt; exempelvis hava

vissa djur, såsom hästar, icke sällan typiska arbetschoser, som lätt kunna

tydas som om djuret gåve prestationsöverskott. Av samma skäl bör begreppet

överansträngning inskränkas på nu föreslaget sätt. I det praktiska livet

kunna ofta fall förekomma, där en överansträngning av övergående natur,

som icke kan hänskjutas under nödfallsbegreppet, kompenseras av erforderlig

vila. Detta kan icke anses vara dålig djurvård.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 43.

35

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund och Dalarnes djurskyddsförening

föreslå, att till ordet »överansträngning» fogas orden »eller

uppenbart lidande», varigenom möjlighet skulle öppnas att till laga beivran

anmäla personer, vilka körde med selbrutna hästar. Förbundet föreslår härjämte

en mera detaljerad formulering av stadgandet.

Departementschefen.

I huvudsaklig anslutning till 1 § i utredningsmannens förslag har under

2 § upptagits stadgande, att djur skall behandlas väl och såvitt möjligt skyddas

mot lidande. I det följande utföres till sina huvuddrag vad vårdnadsskyldigheten

innebär. I den mån ej särskilda föreskrifter givas griper nyssnämnda

stadgande in. Det har icke ansetts erforderligt att för olika situationer närmare

angiva, huruvida vårdnadsskyldigheten åvilar ägaren eller annan eller

bådadera.

Beträffande stall och andra förvaringsrum för djur synes tillräckligt att

stadga att de skola erbjuda tillräckligt utrymme och skydd samt hållas

rena och snygga. En bestämmelse av denna innebörd har jag låtit upptaga

såsom andra stycke i 2 §. Jag vill nämna, att i skogshärbärgeslagen och hälsovårdsstadgan

finnas särskilda föreskrifter i detta ämne, som meddelats

delvis ur andra synpunkter. Att särskilt utsäga att djur, när omständigheterna

föranleda därtill, skall förvaras i eller ha tillgång till stall eller annat förvaringsrum

synes ej behövligt.

Från 3 § i utredningsmannens förslag har i 2 § tredje stycket i departementsförslaget

upptagits stadgande att djur skall förses med erforderligt foder

och vatten. Däremot har det icke ansetts behövligt att särskilt föreskriva

att djur även skall förses med strö, där det erfordras. Att i paragrafen införa

föreskrift örn att djur i övrigt skall erhålla skälig omvårdnad synes

icke heller påkallat. Detta följer med erforderlig tydlighet redan av 2 § första

stycket i departementsförslaget. Endast för det fall att djur blivit sjukt eller

skadat har det ansetts lämpligt att, i en senare paragraf, upptaga en särskild

föreskrift om att djuret skall omhändertagas för erforderlig omvårdnad.

I stället för de av utredningsmannen under 7 § upptagna bestämmelserna

örn förbud att överanstränga djur har i departementsförslaget såsom första

stycke i 3 § upptagits stadgande, att när djur användes i arbete skall såvitt

möjligt iakttagas att djuret icke överanstränges. Under särskilda omständigheter—

t. ex. örn det gäller att rädda människoliv — måste det anses tilllåtet

att överskrida den gräns som eljest bör iakttagas vid utnyttjande av

djurets krafter. Att i övrigt hänsyn skall tagas till en av ålderdom, trötthet,

sjukdom eller annan orsak beroende lcraftnedsättning hos djuret, lärer vara

tydligt utan uttrycklig föreskrift.

Såsom andra stycke i 3 g har jag, i överensstämmelse med grundtanken

i 5 g av utredningsmannens förslag, intagit bestämmelse att djur ej må pådrivas

eller agas med redskap som lätt kan sarga eller på annat sätt skada

djuret. Denna bestämmelse innebär bland annat, att användning av sporrar

som äro försedda med vassa spetsar ej är tillåten.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr 43.

I nära anslutning till 4 § första punkten i utredningsmannens förslag har

såsom 4 § i departementsförslaget intagits bestämmelse, alt djur icke må

hållas bundet eller tjudrat på ett för djuret plågsamt sätt eller så att det

icke kan få behövlig vila. Något ovillkorligt förbud mot att inskränka djurs

rörelsefrihet under betesgång genom att med rem eller dylikt förbinda något

av djurets ben med dess hals eller huvud torde icke böra meddelas.

Av nyssnämnda stadgande om att djur ej må hållas bundet på ett plågsamt

sätt följer emellertid, att en s. k. nickhällning som verkligen kan sägas

innebära plåga för djuret ej är tillåten. Är olägenheten för djuret ej så stor

att den kan anses plågsam, kan tillvägagångssättet likväl strida mot stadgandet

i 2 § första stycket försåvitt det med hänsyn till omständigheterna

måste anses onödigt att använda förfarandet i fråga och djurägaren alltså

icke kan sägas behandla djuret så väl som man skäligen kan fordra.

Härefter har under 5 § i departementsförslaget föreskrivits, att djur som

blivit sjukt eller skadat skall utan dröjsmål omhändertagas för erforderlig

omvårdnad, där ej sjukdomen eller skadan är så svårartad att djuret bör

dödas. Att i detta sammanhang uttryckligt stadga, att djur under vissa förutsättningar

skall dödas, har icke ansetts erforderligt. Möjlighet till ingripande

i svårartade fall följer av vissa senare paragrafer i departementsförslaget.

Såsom förut nämnts innehåller utredningsmannens förslag under 6 § en

bestämmelse, att levande djur ej må upphängas vid någon kroppsdel såvida

det icke dessförinnan fullständigt bedövats eller fråga är om företagande av

operativt ingrepp eller annan behandling för sjukdom. Något motsvarande

stadgande har icke upptagits i departementsförslaget. Detta sammanhänger

delvis med att förslaget avser endast vård eller behandling av husdjur eller

vilda djur som hållas i fångenskap. Enligt vad som uttalas i betänkandet avses

med nämnda bestämmelse huvudsakligen vägning av fisk eller uppliängning

av djur som skall slaktas. Fisk som fångats för att konsumeras faller

enligt 1 § i departementsförslaget i allmänhet icke in under lagens bestämmelser.

Att stadga förbud mot upphängning av fisk synes för övrigt knappast

lämpligt. Beträffande åter förfarandet vid slakt torde detta lämpligen i sin

helhet böra regleras i slaktlagen. Tillräckliga skäl att i detta sammanhang

införa en bestämmelse av angiven innebörd i slaktlagen synas mig emellertid

icke föreligga.

Någon sådan bestämmelse örn rätt för Konungen att meddela föreskrifter

angående stängsel som utredningsmannen upptagit i andra stycket av 4 §

synes icke böra upptagas i djurskyddslagen. Utredningen synes ej heller

giva tillräckligt stöd för införande av något dylikt stadgande i lagen om

ägofred, där det eljest närmast hör hemma. — Att, såsom utredningsmannen

föreslagit under 4 § tredje stycket, införa en särskild lagbestämmelse

örn skyldighet att bereda hund tillfälle till motion synes icke erforderligt.

Någon bestämmelse örn förbud mot att hålla bandhund eller särskild föreskrift

om bindsle för hund torde icke heller böra meddelas.

Överträdelse av nu berörda ävensom övriga av utredningsmannen föreslag
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

37

na bestämmelser om djurs vård och behandling har i utredningsmannens

förslag belagts med straff, som skall tillämpas där ej förseelsen är straffbar

såsom djurplågeri enligt 18 kap. 16 § strafflagen. Det torde med skäl kunna

ifrågasättas, huruvida icke förslaget i detta hänseende går för långt. De allmänna

bestämmelser som jag ansett böra upptagas till vägledning för vad

som bör beaktas vid djurens behandling torde i första hand icke böra ha till

ändamål annat än att framhäva vissa huvudsynpunkter, som böra ihågkommas

vid djurens vård. De kunna därjämte utgöra ett lämpligt stöd för en

övervakande myndighet vid andra ingripanden än genom åtal och straff, i

det myndigheten kan åberopa sig på att vården eftersatts i något av de särskilda

hänseenden som i lagen angivits. Men att generellt straffbelägga varje

handling som avviker från vad som ansetts vara en lämplig behandling av

djur kan, enligt min mening, icke komma i fråga. En annan sak är, att den

som efter ett ingripande av myndighet underlåter att ställa sig dess beslut

till efterrättelse bör kunna fällas till ansvar, även om förseelsen ej är så grov

att djurplågeri anses föreligga.

Tydligt är även, att de allmänna bestämmelserna i lagen komma att tjäna

till vägledning vid bedömande av vad som är djurplågeri. I anslutning till

vad riksdagens första lagutskott anfört år 1934 finner jag emellertid, att

ansvar för djurplågeri icke bör inträda annat än när djur behandlats på

ett sätt som otvetydigt avviker från det tillåtna. En viss utvidgning av det

straffbara området i 18 kap. 16 § strafflagen torde likväl kunna vidtagas

utan att den kommer i strid med nu angivna ståndpunkt. Jag återkommer till

denna fråga i det följande.

6 §•

Utredningsmannens förslag.

I 12 § i utredningsmannens förslag stadgas, att vid transport av djur

skall, vare sig djuret befordras med järnväg, automobil, fartyg eller annat

fortskaffningsmedel, iakttagas dels att transportmedlet är lämpligt för den

ifrågavarande transporten samt utrustat med erforderliga anordningar för

underlättande av djurets lastning eller lossning ävensom för dess skyddande

under transporten mot stötar, skavning eller dylikt, mot onödiga ansträngningar

samt mot ogynnsamma väderleksförhållanden, dels att djuret inlastas

på lämpligt sätt samt under färden erhåller tillräckligt med foder,

vatten och luft jämte nödig vård och, där så lämpligen kan ske, tillfälle till

erforderlig vila dels ock att transporten utföres med nödig försiktighet. Tilllika

innehåller paragrafen ett stadgande, att Konungen äger meddela närmare

föreskrifter rörande transport av djur.

Yttrandena.

Järnvägsstyrelsen har lämnat ifrågavarande bestämmelser utan erinran.

Svenska lasttrafikbilägareförbundet uttalar sin fulla anslutning till förslaget

i denna del, och svenska trafikbilägares riksorganisation förklarar sig

biträda förbundets synpunkter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 43.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars yttrande

åberopas även av länsstyrelsen i länet, anmärker att bestämmelserna vore alltför

detaljerade och att det därför bleve svårt att övervaka deras efterlevnad.

Departementschefen.

Det torde vara tillfyllest att i lagen stadga, att med avseende å transport

av djur skall särskilt iakttagas att transportmedlet är lämpat för ändamålet

och att djuret såvitt möjligt skyddas mot stötar, skavning och dylikt. Att

djuret skall förses med foder och vatten samt jämväl i övrigt behandlas

väl följer av 2 och 4 §§ i departementsförslaget. Närmare bestämmelser angående

transport av djur har jag ansett böra meddelas av Konungen eller

den myndighet Konungen bestämmer.

7 §•

I denna paragraf har intagits en erinran om slaktlagen.

Om förevisning av (ljur.

8 §•

Utredningsmannens förslag.

I 8 § av utredningsmannens förslag stadgas förbud mot att använda djur

till förevisning, filminspelning eller dylik tillställning, då användandet medför

avsevärd smärta, ångest eller därmed jämförligt lidande för djuret, ävensom

mot att dressera djur för sådan tillställning, då därav följer lidande som

nyss sagts. Enligt 9 § må förevisning av djur i cirkus eller annan sådan

inrättning, som föres från ort till ort, äga rum allenast i det fall, att förevisningen

huvudsakligen avser att ådagalägga djuret bibragt dressyr och äger

rum å därför avsedd arena eller annan därmed jämförlig, särskild plats.

Detta skall dock icke utgöra hinder mot att i anslutning till dylik uppvisning

förevisa sådant djur jämväl i stall eller annat förvaringsrum.

Yttrandena.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund anser, att de båda av

utredningsmannen föreslagna paragraferna strida mot varandra, enär sådan

dressyr som bibringas cirkusdjur alltid vöre förenad med smärta eller hunger.

Även länsveterinären i Skaraborgs län finner lagrummen i viss mån motsäga

varandra och anser, att de böra sammanarbetas till ett stadgande.

Förbundet anför vidare:

Vi anse det ur många synpunkter mest önskvärt, om cirkusar och menagerie

kunde helt förbjudas och om det likaledes kunde förbjudas att i zoologiska

trädgårdar förevisa andra djur än sådana, som där kunna beredas så

naturliga livsbetingelser och lämpliga stora utrymmen, att de utan tvekan

kunna trivas.---Om de vilda djurens utseende och levnadsvanor får

man numera bättre upplysning genom litteraturen samt avbildningar och filmer

än i institutioner, där sådana (Ljur tvingas att framsläpa sitt liv under

onaturliga förhållanden och i ständigt obehag och saknad av friheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 43,

Svenska allmänna djurskyddsföreningen hemställer om förbud mot att förevisa

vilda djur i cirkus eller annan sådan inrättning, som föres från ort till

ort, medan Göteborgs djurskyddsförening önskar förbud mot sadan förevisning

av rovdjur.

Departementschefen.

I denna paragraf har jag låtit intaga föreskrift, att djur icke må övas för

eller användas vid filminspelning, offentlig föreställning eller annan förevisning

på sådant sätt att det utsättes för ångest eller annat lidande. Jag vill anmärka,

att uttrycken »ångest» och »lidande» enligt sin språkliga innebörd förutsätta

en viss intensitet i det obehag som åsamkas djuret. Ett lättare slag med

ridspö kan t. ex. icke anses innebära lidande även örn det medför någon

smärta. Är ett obehag varaktigt, kan dock lidande anses föreligga även örn

det momentana obehaget är ganska ringa. Överträdelse av nu ifrågavarande

stadgande lärer komma att innefatta djurplågeri enligt den ändrade lydelse jag

vill förorda för 18 kap. 16 § strafflagen.

Det synes böra överlämnas till Konungen att meddela närmare föreskrifter

örn offentlig förevisning av djur. Enligt min mening torde i detta hänseende

menageriförordningens bestämmelser kunna för närvarande upptagas

i huvudsak oförändrade.

Om kastrering och kupering m. m.

9 §•

Utredningsmannens förslag.

Enligt 13 § i utredningsmannens förslag må kastrering av häst utföras endast

av veterinär och under bedövning. Vad sålunda stadgas örn häst skall äga

tillämpning jämväl i fråga om kastrering av annat djur över tre månaders

ålder med undantag för ren. I 17 § meddelas bemyndigande för Konungen

att förordna, att vad i 13 § stadgas icke eller blott i vissa avseenden skall

äga tillämpning inom viss del av riket.

Yttrandena.

De föreslagna bestämmelserna om kastrering av häst ha icke mött någon

erinran i de avgivna yttrandena. Beträffande föreskrifterna rörande övriga

djur ha en del ändringar föreslagits. I några yttranden framställes önskemål

om en allmän höjning av den föreslagna åldersgränsen. Östergötlands och Hallands

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom länsstyrelserna

i Hallands och Kalmar län föreslå sålunda en åldersgräns av fyra månader.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund anser däremot, att all

kastrering bör utföras av veterinär och under bedövning.

I andra yttranden ha föreslagits ändrade bestämmelser beträffande vissa

djurslag. Beträffande ren anser de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund

det i paragrafen meddelade undantaget böra utgå. Medel borde ställas

till förfogande för renarnas kastrering. Veterinärhögskolans lärarekollega

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

um och länsveterinären i Västernorrlands län finna däremot undantaget befogat

tills vidare men framhålla samtidigt vikten av att en ny kastrationsmetod

snarast utprövas, enär den nu tillämpade metoden vöre mycket smärtsam

för djuren. • - Stockholms läns och stads, Malmöhus låns och Skaraborgs läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott anse, att fjäderfä borde helt undantagas

från regleringen för att icke försvåra produktionen av kapuner och

poularder. Sveriges allmänna lantbrukssällskap hemställer, att åldersgränsen

beträffande fjäderfä höjes till fyra eller fem månader, emedan de flesta kastreringar

av sådana djur skedde vid tre månaders ålder eller strax därefter. Dc

svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund åter föreslår förbud mot

kastrering av fjäderfä. — Veterinärhögskolans lärarekollegium sätter även i

fråga, huruvida icke kanin i ålder under fem månader borde undantagas

från regleringen. Sveriges allmänna lantbrukssällskap vill likaledes höja åldersgränsen

beträffande detta djur, nämligen till fyra eller fem månader,

samt framhåller, att det i fråga örn kanin ofta inträffade, att kastrering av

praktiska skäl knappast ginge att genomföra, innan djuret uppnått tre månaders

ålder.

Landsfogden i Malmöhus län anser tjur alltid böra kastreras av veterinär-

Malmöhus låns och Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott

hålla före, att åldersgränsen beträffande svin bör höjas till åtminstone

fyra månaders ålder. Stockholms läns och stads hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och Sveriges allmänna lantbrukssällskap nämna såsom

lämplig åldersgräns för oreglerad svinkastrering en ålder av fyra eller fem

månader och motivera sin ståndpunkt med att det slutliga utväljandet av

avelsgaltar skedde först sedan galtgrisarna uppnått minst tre månaders ålder.

Behovet att kunna utvälja avelsgaltar även efter det de uppnått tre månaders

alder har även aberopats i några av de yttranden, där en allmän höjning av

åldersgränsen föreslagits. Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

har därvid även åberopat behovet att kunna utan omgång kastrera

bagglamm senare än vid tremånadersåldern. Svenska fåravelsföreningen

har däremot uttryckligen förklarat sig icke hava något att erinra mot bestämmelserna

i vad de röra får.

I ett flertal yttranden — därav åtskilliga från norrländskt håll — anser man

det vara obehövligt att lämna möjlighet att inskränka kastreringsbestämmelsernas

tillämpning inom viss del av riket. Sveriges allmänna lantbrukssällskap

vill icke godtaga något undantag från huvudregeln beträffande kastrering av

hästar.

Departementschefen.

I likhet med utredningsmannen och den allmänna meningen i yttrandena

anser jag lagen böra innehålla stadgande örn kastrering av djur enligt vilket

sadant ingrepp i viss utsträckning må utföras allenast av veterinär. Enligt

13 § i utredningsmannens förslag skall regeln härom gälla i fråga örn häst

sa ock beträffande annat djur över tre månaders ålder med undantag för

ren. Såvitt angår häst har förslaget icke mött gensaga i yttrandena och det

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

41

synes härutinnan böra godtagas. Beträffande däremot andra djur har i yttrandena

uttalats önskemål örn höjning av den angivna åldersgränsen antingen

generellt eller för vissa slag av djur. Vad i detta hänseende anförts

synes giva vid handen att särbestämmelser i viss utsträckning äro påkallade.

Det torde emellertid icke böra komma i fråga att i lag fastställa de modifikationer

som kunna vara erforderliga i fråga örn visst eller vissa djurslag.

Lagen synes böra upptaga bestämmelse örn vad i allmänhet skall gälla, varemot

särbestämmelserna böra meddelas i administrativ ordning. Vid övervägande

av innehållet i en sådan huvudregel har jag funnit lämpligt att höja

den av utredningsmannen föreslagna åldersgränsen till fyra månader. I enlighet

härmed torde i förevarande paragraf böra stadgas att kastrering av

häst må utföras allenast av veterinär samt att detsamma skall gälla annat

djur över fyra månaders ålder, där ej Konungen annorlunda förordnar. Enligt

sistnämnda förbehåll torde Kungl. Majit äga såväl att göra bestämmelsen

om anlitande av veterinär undantagslös beträffande vissa djur eller härutinnan

fastställa en lägre åldersgräns som ock att höja åldersgränsen eller från

bestämmelsens giltighet helt undantaga visst djurslag. Med hänsyn till sistnämnda

möjlighet synes det icke vara erforderligt att i lagen upptaga det

av utredningsmannen föreslagna undantaget för ren.

Jämte föreskrift om anlitande av veterinär innehåller förslagets 13 §

även bestämmelse att kastrering skall utföras under bedövning. Vad i detta

hänseende bör iakttagas synes med trygghet kunna anförtros åt veterinären

att bedöma, och stadgandet har därför ej ansetts böra bibehållas i lagen.

Enligt 17 § i förslaget skall Kungl. Majit äga förordna att, bland andra,

bestämmelserna om kastrering icke eller blott i vissa avseenden skola äga

tillämpning inom viss del av riket. Bestämmelsen har motiverats med att

det — främst i de glesast befolkade delarna av vårt land, där veterinärernas

distrikt ibland vore mycket omfattande -— i vissa fall kunde vara oskäligt

besvärligt eller dyrbart att tillkalla veterinär. Vad angår häst synes dock

någon avvikelse från tvånget att anlita veterinär icke böra medgivas. I fråga

om andra djur torde någon särskild bestämmelse i nämnda syfte icke vara

erforderlig, därest Kungl. Majit, såsom nu föreslagits, erhåller rätt att stadga

undantag från föreskrifterna örn kastrering.

10 §.

Utredningsmannens förslag.

Enligt 14 § i förslaget må kupering av svansen å häst företagas allenast

där operationen sker till hävande av sjukdom eller oart hos djuret eller, beträffande

häst av ardenner- eller därmed jämförlig ras, där djuret är avsett

till avel eller utförsel ur riket. Operationen skall utföras av veterinär och

under bedövning. Kupering av svansen å annat djur än häst må, där djuret

uppnått två månaders ålder, utföras endast av veterinär och under bedövning.

Kupering av öronen å hund må ej ske.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Yttrandena.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar, med instämmande

av länsstyrelsen i länet, att paragrafens förbud mot kupering

tillmötesgår djurskyddsintresset utan att träda djuruppfödarnas önskemål i

detta stycke för nära. Å andra sidan anser Stockholms läns och stads hushållningssällskaps

förvaltningsutskott de föreslagna bestämmelserna i viss mån

mindre väl avvägda, dock utan att utskottet därvid framställer någon särskild

anmärkning. Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

anmärker, att den enligt lagrummet obligatoriska bedövningen borde utgöras

av lokalbedövning.

I fråga örn de särskilda bestämmelserna i paragrafen avstyrker Malmöhus

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreskrifterna om kupering av

svansen å häst såsom inkonsekventa och onödiga. Utskottet anför härom

närmare:

Kuperingen är vedertagen inom aveln av hästar av belgiskt slag och oldenburgsk

ras. Varken dess utförande eller dess verkningar uppfattas av djurägarna

i allmänhet såsom djurplågeri eller ens olämplig behandling av djur.

Det kan då icke vara riktigt, att dess utförande straffbelägges. Bestämmelse»

att kupering tillåtes beträffande häst av ardenner- eller därmed jämförlig

ras, där djuret är avsett till avel eller utförsel ur riket, kan utskottet icke

finna annat än svävande och till sina verkningar olämplig. Innebär med ardenner

jämförlig ras annan kallblodig ras, såsom t. ex. Clydesdale, eller innebär

det annan ras, där kupering allmänt förekommer, såsom exempelvis

oldenburgsrasen? Hur skall det konstateras, om djuren äro avsedda till avel

eller utförsel ur riket? De flesta djuruppfödare torde gärna sälja för utförsel

ur riket, varvid de förvänta högre betalning än vid annan försäljning.

Örn då kupering verkställes under uppgift att framtida export avses, torde

det mången gång bliva vanskligt att avgöra, om dagsböter skola utdömas.

Länsstyrelsen i Hallands län och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott

finna det kunna ifrågasättas, huruvida förbud mot hästsvanskupering

bör stadgas.

Medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, Östergötlands och Norrbottens

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, veterinärhögskolans

lårarekollcgium, länsveterinärerna i Stockholms, Östergötlands, Kopparbergs

och Västernorrlands län, förste stadsfiskalen i Stockholm, riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska veterinärläkare

föreningen, föreningen nordsvenska hästen samt åtskilliga djurskyddsorganisationer

hemställa, att det föreslagna undantaget beträffande häst av

ardenner- eller därmed jämförlig ras måtte utgå. Veterinårhögskolans lärarekollegium

anför härom:

Det torde icke vara lämpligt att vid införande av kuperingsförbud undantaga

de praktiskt taget enda hästar, nämligen ardennerhästar, på vilka

svanskupering fortfarande plägar utföras. Nordsvenska hästar kuperas aldrig

och varmblodiga hästar mycket sällan. I stället för att genom lagförslagets

stadgande svanskupering skulle bliva mindre ofta förekommande än vad

som för närvarande är fallet, torde detta stadgande sålunda komma att

legalisera den svanskupering hos häst som alltjämt utföres. Den föreslagna

begränsningen i undantagsbestämmelserna för svanskupering av häst av

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

43

ardenner- eller därmed jämförlig ras torde nämligen till sin effektivitet bliva

illusorisk, då djurägare alltid kan, t. o. m. för tillfället i god tro, uppgiva

att djuret skall användas till avel eller utföras ur riket. De i utredningsmannens

motivering anförda skälen för bibehållande av rätt till svanskupering

å ardennerhästar, som avses för export, finner kollegiet icke övertygande.

Sedan kuperingsförbud inför Is i Norge, Finland och Tyskland och i sistnämnda

land t. o. m. importförbud mot kuperade hästar synes komma lill

stånd, återstår endast den relativt obetydliga hästexporten till övriga länder

och denna export torde icke bliva lidande på svenskt totalförbud mot svanskupering.

Priset å okuperade hästar är icke lägre än för kuperade. Kollegiet

anser, att inga bärande skäl för bibehållande av svanskupering hos avelsdjur

av ardennerras anförts.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap andrager:

Betesgången omfattar numera en betydligt större del av året än förr och

det är framför allt under betesgången, som olägenheterna av kuperingen framträda.

På hemmamarknaden torde utvecklingen också lia gått i den riktningen,

att icke kuperade brukshästar äro minst lika starkt efterfrågade

som kuperade. Samma utveckling uppvisar i stort sett också exportmarknaden.

Därest ett fullständigt förbud mot kupering nu icke lämpligen kan

genomföras, torde kupering böra tillåtas, förutom för hävande av sjukdom

eller oart hos djuret, endast då det gäller ardennerhingstar, som äro premierade

för avelsändamål.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vilket — såsom

tidigare nämnts -— önskar att ifrågavarande undantagsbetämmelse utgår,

anser dock att beträffande hingst av ardennerras bör stadgas viss övergångstid,

under vilken det ifrågasatta kuperingsförbudet ej skall gälla. Under

övergångstiden borde kupering ej få ske, förrän hingst blivit två år gammal,

och operationen borde få företagas endast av veterinär och under bedövning.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott hyser i fråga

örn undantagsbestämmelsen principiellt samma inställning som framkommer

i de yttranden, i vilka densamma avstyrkts, men vill dock undantaga hingstar

över två och ett halvt år, enär dessa icke i nämnvärd utsträckning vistades

på bete. Även Överståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida de av utredningsmannen

anförda skälen för undantagsbestämmelsen kunde anses bärande.

Den föreslagna bestämmelsen rörande kupering av svansen å annat djur

än häst tillstyrkes av svenska veterinärläkare föreningen och svenska hundskyddsföreningen.

Svenska fåravelsföreningen finner bestämmelsen skälig såvitt

angår fåravelns behov.

Däremot anse länsveterinären i Göteborgs och Bohus län samt Göteborgs

djurskyddsförening, att åldersgränsen beträffande hundar borde sänkas till

två veckors ålder. Länsveterinären i Östergötlands län anser kupering av

svansen på hund, som uppnått denna aidel’, icke böra få företagas av vare sig

veterinär eller annan person, såvida operationen icke vöre motiverad av

sjukdom. De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund uttalar samma

uppfattning men önskar i första hand helt förbud mot sådan kupering som

avses med ifrågavarande bestämmelse.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Vad slutligen angår det föreslagna förbudet mot kupering av öronen å

hund lia länsveterinärerna i Gävleborgs och Västernorrlands läns, svenska

veterinärläkare föreningen, Noria Hälsinglands djurskyddsförening och svenska

hundskyddsföreningen uttalat sin anslutning därtill.

Svenska kennelklubben åter anser endast viss reglering av hundöronkuperingen

böra förekomma och yttrar härom bland annat:

öronkuperingen står väl i överensstämmelse med de biologiska förhållandena,

i ty att med några få undantag samtliga i vilt tillstånd levande däggdjur

ha uppstående öron. Från veterinär-medicinsk synpunkt bör icke finnas

anledning att förbjuda öronkuperingen, enär densamma är ägnad att förskona

hundarna från en del mer eller mindre svårartade och smärtsamma

öronsjukdomar. Erfarenheten från stora såväl in- som utländska kliniker visar

att öronsjukdomarna grassera väsentligt mycket mera bland hundar med

okuperade öron än bland sådana, som hava normalt uppstående eller kuperade

öron. Den ringa smärta, som förefinnes under den korta läkningsperioden,

uppväges mer än väl av det skydd mot smärtsamma och långvariga öronlidanden,

som kuperingen innebär. —- — -—• Härtill kommer den estetiska

synpunkten, som ingalunda får avfärdas såsom något lyxbetonat. 1 betänkandet

anföres utländsk lagstiftning på detta område i Tyskland, Danmark, Finland

och Norge, varav framgår, att kupering av öron å hund är tillåten i

samtliga anförda länder. Örn det föreliggande förslaget blir lag, skulle det alltså

bli möjligt för dem, som lia råd och lägenhet, att låta utföra kuperingen i

utlandet. Detta skulle naturligtvis kunna stävjas genom importförbud av

hundar med kuperade öron. Men därmed blir hela vårt lovande avelsarbete

med hithörande hundraser — schnauzer, pinscher, boxer, grand danois, grafön

m. fl. — förlamat. Även om licenser för import av avelsdjur skulle beviljas,

så skulle vi ändå aldrig som hittills kunna utställa i Tyskland. Då det

är ett livsvillkor för vår svenska hundavel, att särbestämmelser undvikas,

som alltför markerat inverka på hundens utseende, få vi avstyrka det föreliggande

lagförslaget i den punkt, som här avses. I stället för förbud mot

öronkupering bör bestämmas, att kupering endast får utföras av sakkunnig

person (veterinär) och under bedövning samt innan hunden uppnått en ålder

av 8 veckor.

Departementschefen.

I huvudsaklig överensstämmelse med den av utredningsmannen föreslagna

huvudregeln har i förevarande paragraf upptagits stadgande, att kupering

av svansen på häst i regel må företagas allenast för att bota sjukdom, skada

eller oart samt skall utföras av veterinär. Enligt förslaget skall undantag från

huvudregeln i viss omfattning gälla beträffande häst av ardenner- eller därmed

jämförlig ras. Mot detta undantag ha erinringar framställts i åtskilliga

yttranden, övervägande skäl torde dock föreligga för att bibehålla en möjlighet

att medgiva kupering av svansen på häst av sådan ras som nyss nämnts.

Jag har härvid funnit den lämpligaste formen vara att införa rätt för Konungen

att medgiva undantag från huvudregeln. Liksom beträffande kastrering har

jag ansett den föreslagna bestämmelsen att kupering skall utföras under bedövning

kunna uteslutas ur lagen.

I fråga om kupering av svans å annat djur än häst har förslaget synts böra

godtagas utan annan avvikelse än att föreskriften om bedövning uteslutits.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

45

Beträffande slutligen kupering av öronen på hund har vad svenska kennelklubben

härutinnan anfört ej förmått övertyga mig örn att sådant ingrepp

bör få ske. Då eventuellt bortopererande av någon del av örat för att bota

sjukdom eller skada icke lärer betecknas som kupering, utgör förbudet icke

hinder för en sådan åtgärd.

11 §•

Utredningsmannens förslag.

Enligt 15 § i utredningsmannens förslag må annat operativt ingrepp av

nämnvärd betydelse än kastrering eller kupering, vilket icke avser vetenskapligt

försöksändamål, företagas endast av veterinär, såvida icke anlitande

av sådan skulle medföra oskälig kostnad eller tidsutdräkt som kan äventyra

operationens resultat. I 16 § stadgas, att sådan behandling av djur, vilken företages

i avsikt att bota sjukdom eller skada hos djuret och ej består i operativt

ingrepp av nämnvärd betydelse, må, där behandlingen kan befaras

medföra avsevärt lidande för djuret, utföras endast av veterinär eller efter

dennes anvisningar. Tillkallande eller rådfrågande av veterinär skall dock icke

vara nödvändigt, därest detta skulle medföra kostnad eller tidsutdräkt som

sägs i 15 §. I 17 § lämnas bemyndigande för Konungen att förordna, att vad

i 15 eller 16 § stadgas icke eller blott i vissa avseenden skall äga tillämpning

inom viss del av riket.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jönköpings län och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ställa sig tveksamma till 15 och 16 §§ i utredningsmannens förslag,

enär det förefölle dem som örn undantagsbestämmelserna i vardera paragrafen

vore så stora att det generella stadgandet därigenom förlorade sin kraft

och verkan.

Det föreslagna undantaget från huvudregeln för den händelse att det skulle

föranleda oskälig kostnad att anlita veterinär har föranlett en del erinringar.

Veterinär högskolans lärarekollegium yttrar:

Operationer av nämnvärd betydelse å djur böra enligt kollegiets mening

utföras av veterinär såvida icke tillkallandet av veterinär skulle medföra sådan

tidsutdräkt, att djurets återställande därigenom äventyras. Däremot anser

kollegiet det icke böra tillåtas, att lekman inlåter sig på dylika operationer

enbart under motivering, att anlitandet av veterinär skulle medföra

ur ägarens synpunkt och efter hans omdöme oskälig kostnad.

Även flera djurskyddsorganisationer anse, att denna undantagsbestämmelse

borde utgå.

Ett annat ändringsförslag härrör från Hallands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, som med instämmande av länsstyrelsen i länet finner det

böra kunna medgivas även åt annan än veterinär, t. ex. utbildad ladugårdsföreståndare

som erhållit vitsord av veterinär, att företaga behandling som

avsåges i 16 §.

Stadgandet i 17 § örn bemyndigande för Konungen att inskränka nu berör
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

da bestämmelsers tillämplighetsområde avstyrkes såsom obehövligt av veterinär

hög skolans lärarekollegium, länsveterinären i Västernorrlands län, svenska

veterinärläkareföreningen, föreningen nordsvenska hästen och flera djurskyddsorganisationer.

Departementschefen.

I huvudsaklig överensstämmelse med 15 och 16 §§ i utredningsxnannens

förslag har i 11 § av departementsförslaget intagits stadgande av innehåll,

att för annan särskild behandling av djur än i 9 och 10 §§ avses i syfte att

bota sjukdom eller skada hos djuret skall anlitas veterinär, därest behandlingen

är förenad med operativt ingrepp av någon betydelse eller med avsevärt

lidande för djuret. Vad nu sagts skall dock ej gälla, örn anlitandet av

veterinär skulle medföra oskälig kostnad eller vålla tidsutdräkt som äventyrar

ändamålet med behandlingen.

Med bestämmelsen att veterinär skall anlitas för behandlingen avses, att

denna skall utföras antingen av veterinären själv eller efter hans anvisningar.

När det gäller operativa ingrepp torde det mera sällan böra förekomma,

att annan än veterinären verkställer ingreppet. Däremot synes det

i fråga om annan behandling stundom kunna vara tillräckligt, att veterinären

lämnar anvisningar rörande dess utförande till den som omhänderhar

djuret.

Då i departementsförslaget utsäges, att anlitande av veterinär ej behöver

ske om det skulle medföra oskälig kostnad, avses därmed givetvis icke frågan

om skäligheten i och för sig av den ersättning som skolat utgå till veterinär

utan kostnadens skälighet med hänsyn till djurets värde och det erforderliga

ingreppets eller behandlingens art.

Något stadgande, varigenom Konungen bemyndigas förordna om undantag

från paragrafen för viss del av riket, torde icke vara erforderligt.

Om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m.

12—13 §§.

Utredningsmannens förslag.

I 18 § av utredningsmannens förslag stadgas, att användande av levande

djur till vetenskapligt försök, vilket består i operativt ingrepp, insprutning

eller blodavtappning eller eljest är sådant, att det kan befaras medföra lidande

för djuret, må äga rum vid universitet, högskola eller därmed jämställt

forskningsinstitut, som drives av staten eller understödes med statsmedel,

samt vid sjukhus, drivet av staten, landsting eller kommun, och laboratorium,

inrättat av hushållningssällskap. Sådant försök skall utföras under

överinseende av ledaren för vederbörande institution eller den avdelning därav,

där försöket företages, och på hans ansvar. Efter beprövande av ledaren

för institutionen må försök företagas även utanför dennas lokaler. Vill någon

eljest utföra försök som avses i 18 §, har han enligt 19 § att söka medicinalstyrelsens

tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall angiva försökens ända
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

■17

mål, plats för försökens utförande ävensom art och antal av de djur, som få

användas. Tillstånd meddelas för viss tid, högst två år, och må när skäl därtill

äro återkallas. Har tillståndet meddelats åt en institution, skall försöket

utföras under ledarens överinseende och på hans ansvar. I 20 § lämnas härefter

vissa föreskrifter rörande sättet för försökens utförande. Försök skall

utföras så, att därvid använt djur tillfogas så litet lidande som försökets syfte

medgiver. Innebär försöket operativt ingrepp av nämnvärd betydelse eller

kan det eljest befaras medföra avsevärt lidande för djuret, skall detta dödas,

så snart ändamålet med försöket uppnåtts, såvida icke de menliga verkningarna

därav vid denna tidpunkt huvudsakligen upphört. Innebär försöket operativt

ingrepp av nämnvärd betydelse å varmblodigt djur, må försöket, därest

det sker för forskningsändamål, företagas endast till utrönande av något

för vetenskapen okänt eller osäkert förhållande, och, om det sker i undervisningssyfte,

företagas blott i sådant fall, där dess ändamål icke lämpligen

kan uppnås på annan väg, såsom genom användande av plansch, film, modell

eller preparat. Försök, vars syfte är uppnående av teknisk skicklighet,

må företagas å varmblodigt djur allenast där djuret genom bedövning försatts

i medvetslöst tillstånd.

I detta sammanhang må även redogöras för innehållet i 25 § i utredningsmannens

förslag. Enligt nämnda lagrum åligger det den, som utför försök

varom förmäles i 18 eller 19 §, att föra särskild bok angående inköp av därtill

avsedda varmblodiga djur, i vilken bok skall angivas säljarens namn och

adress samt inköpta djurs antal, art och, i den mån sådan kan angivas, ras.

I paragrafen lämnas vidare föreskrifter om tiden för bokens förvaring, vilken

bestämts till tio ar, samt örn skyldighet att förete den för polismyndighet.

Yttrandena.

Medicinska fakulteten i Lund finner ifrågavarande bestämmelser ägnade

att tillgodose å ena sidan djurskyddsintresset och å andra sidan vetenskapens

intresse av vivisektionen som hjälpmedel vid utforskandet och bekämpandet

av sjukdomar hos människor och djur.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionerna vid universiteten i Uppsala och

Lund förklara sig icke ha någon erinran mot de av utredningsmannen föreslagna

18—20 §§.

Några djurskyddsorganisationer ha framställt anmärkningar av mera allmän

karaktär. Sålunda finner de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund

stadgandena otillräckliga i sa matto, att de icke gåve verksam garanti

mot onödigt lidande för djuren. Förbundet framställer bland annat

begäran om tillsättande av en särskild inspektionsnämnd och möjliggörande

av kontroll därigenom, att över försöken skulle föras en noggrant uppställd,

för allmänheten tillgänglig liggare, innefattande även de i 25 § av förslaget

omnämnda fakta beträffande använda djur. Även nordiska samfundet

till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet anser lagstiftningen i allmänhet

otillräcklig och föreslår bland annat ytterligare föreskrifter om

bedövning av försöksdjuren, örn dessas dödande innan bedövningen upphört

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

att verka, om licens i vissa fall för användande av högre stående varmblodiga

djur, om en på noggrann protokollföring grundad kontroll över försöken,

om särskild inspektion samt om begränsning av rätten att inköpa

försöksdjur.

Vad härefter beträffar de särskilda stadgandena i utredningsmannens förslag

anser veterinärhögskolans lärarekollegium bestämmelsen, att med högskola

jämstäilt forskningsinstitut skall vara understött med statsmedel för att

utan tillstånd få utföra djurförsök, icke fylla något särskilt ändamål, då det

funnes med statliga forskningsinstitut fullt jämställda men med enskilda

donationsmedel drivna institutioner, vilka icke borde vara undandragna rätten

att utan vidare omgång få utföra sådana försök. Samma rätt bör enligt

kollegiets mening tillkomma även under statlig kontroll stående köttbesiktningsanstalter.

Slutligen föreslår kollegiet, att legitimerad läkare och legitimerad

veterinär tillerkännes rätt att utföra ympningar för ställande av sjukdomsdiagnos.

Länsveterinären i Stockholms län framhåller, att det bör stå

varje läkare och veterinär fritt att på eget ansvar genom ympningar å mindre

försöksdjur berika sitt vetande örn infektionssjukdomarna och säkra sina

diagnoser på sätt det kan stå var och en till buds.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala anser, att då läkare eller

veterinär företager djurförsök vid sådan institution som avses i 18 §, läkaren

eller veterinären bör själv bära ansvaret och sålunda icke institutionens ledare.

Fakulteten finner vidare 19 § vara i behov av fullständig omarbetning,

främst med hänsyn till läkemedelsfabrikernas förhållanden, samt anför närmare

härom:

Beträffande 19 § medgives i betänkandet att paragrafen i den föreslagna

avfattningen blir tillämplig på så olika kategorier som enskilda sjukhus och

enskilda kliniker, läkemedelsfabriker och enskilda personer, för vilka samtliga

föreskrives ansökan om tillstånd att utföra sådana djurexperiment som

i 18 § närmare definieras. Fakulteten anser det knappast lämpligt att till

någon av dessa kategorier meddela kollektivt tillstånd att använda levande

djur till vetenskapliga försök utan finner det mera ändamålsenligt att tillgodose

förefintligt behov att utföra sådana försök genom tillstånd åt bestämda

personer. Varken läkemedelsfabrikerna eller de enskilda sjukhusen

kunna utan vidare förutsättas äga personal med nödig utbildning för att

genomföra vetenskapliga försök på levande djur. Även ledaren av dessa

företag torde i många fäll sakna nödig utbildning härför.---Fakul
teten

föreslår alltså, att tillstånd att använda levande djur för vetenskapliga

försök såväl vid läkemedelsfabriker som vid enskilda sjukhus och enskilda

kliniker endast tilldelas viss person eller vissa personer, vilka av den tillståndsutdelande

myndigheten, d. v. s. medicinalstyrelsen, befunnits äga nödvändiga

förkunskaper och nödig teknisk utbildning för att på ett sakkunnigt

och hänsynsfullt sätt bedriva denna verksamhet.---Slutligen sy
nes

fakulteten för läkemedelsfabrikernas vidkommande en föreskrift, som

skulle ålägga dem att på förhand angiva de särskilda ändamålen för sina

djurförsök, plats för deras utförande ävensom art och antal av de djur, som

skulle få användas, icke vara befogad eller rimlig. Det är nämligen ofta icke

möjligt att ens tillnärmelsevis exakt angiva antalet djur, stundom icke heller

begränsa arten av djur, som kunna behövas för utprövningen av farmakas

verkningssätt. Alltför många omständigheter av tillfällig natur, sjukdomar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

49

bland djuren m. m., kunna väsentligt förrycka den uppgjorda planen, nya

omständigheter kunna framträda under prövningen, vilka erfordra tillgripandet

av andra försöksdjur än de urspungligen avsedda o. s. v.

Även Karolinska institutets lärarekollegium anser det omöjligt för den som

söker medicinalstyrelsens tillstånd att på förhand för en tid av två år i detalj

angiva försökens ändamål, plats för utförandet ävensom art och antal av

de djur som skola användas. Kollegiet föreslår i stället införandet av ett

stadgande, enligt vilket medicinalstyrelsen äger rätt att när så påfordras låta

inspektera tillståndsinniehavarens verksamhet. Veterinärhögskolans lärarekollegium

anmärker likaledes på sist ifrågakomna bestämmelsers alltför detaljerade

utformning.

I fråga om sättet för utförandet av ingreppen å djuren har från flera

djurskyddsorganisationer ■— utom de redan nämnda — påyrkats strängare

föreskrifter i olika avseenden.

Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola har

intet att erinra mot de föreslagna inskränkningarna i friheten att utföra djurförsök,

under förutsättning att det är ledaren för vederbörande institution eller

avdelning, där försöket företages, som äger avgöra när försök å levande

djur må företagas. Karolinska institutets lärarekollegium anser begränsningen

i rätten att företaga försök i undervisningssyfte olämplig, bland annat av

det skälet att avgörandet, huruvida sådant försök må företagas eller icke,

alltför lätt kunde giva upphov till meningsskiljaktigheter. Kollegiet hävdar

bestämt vikten av att den akademiske läraren erhölle rätt att såsom förut utföra

djurförsök i undervisningssyfte, där han så funne lämpligast, och erinrar

därom, att undervisningens offentliga karaktär i och för sig innebure

en kontroll. Samma ståndpunkt intages av medicinska fakulteten vid universitetet

i Uppsala. Slutligen framhålla veterinärhögskolans lärarekollegium och

matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola, att försök

för uppnående av teknisk färdighet borde få utföras även under lokalbedövning.

Kollegiet påpekar därvid, att allmän bedövning i vissa fall vore

olämplig och stundom förenad med mera obehag än lokalbedövning.

Den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen om bokföringsskyldighet

i 25 § har mötts av många erinringar av olika slag. Karolinska institutets

lärarekollegium, som helt avstyrker dess införande, anför följande.

Kollegiet finner det högst tvivelaktigt, örn denna föreskrift kommer att

medföra verklig nytta. De varmblodiga djur, som användas i vetenskapligt

syfte, utgöras till ojämförligt största delen av smärre däggdjur, såsom vita

möss, råttor, marsvin och kaniner, för vilka risken, att »djur frånstulits sina

ägare», torde vara fullständigt betydelselös. I fråga örn hundar och kattor synes

den föreslagna bestämmelsen tämligen värdelös, då det torde vara praktiskt

omöjligt att på grundval av de föreslagna uppgifterna angående »säljarens

namn och adress samt inköpta djurs antal, art och, i den mån sådant kan

angivas, ras» identifiera redan använda djur. I fråga om ännu icke använda

djur torde det vara vida bättre, att allmänheten framdeles som hittills

genom att vända sig till polisen får tillfälle att på ort och ställe bese djuren.

Detta system har funktionerat tillfredsställande och inga berättigade klagomål

lia försports. Då utredningsmannen i sin motivering framhåller, att den

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 43. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

föreslagna bokföringsskyldigheten icke behöver medföra nämnvärt besvär,

vill kollegiet uttala en avvikande mening. På vissa institutioner användas årligen

flera tusen varmblodiga djur, och en fortlöpande registrering av de ifrågasatta

data rörande dessa skulle innebära ett ganska avsevärt extra besvär,

som med hänsyn till de mycket begränsade resurserna i fråga om arbetskrafter

förefaller kollegiet icke önskvärt.

Vetenskapsakademien avstyrker likaså införandet av bestämmelser om

bokföring av inköpta försöksdjur. Under alla förhållanden borde enligt akademiens

mening från sådan bokföring befrias verksamhet, som helt enkelt

avsåge rutinmässigt arbete att med användande av djur ställa diagnos på

sjukdomar hos människor och djur, framställa ympämnen och vacciner samt

låke- och skyddssera.

Även matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid universitetet i Lund avstyrker

införandet av ifrågavarande stadgande, enär det enligt sektionens

mening saknade praktisk betydelse.

Medicinska fakulteten i Uppsala framhåller, att den föreslagna bokföringsskyldigheten

skulle komma att medföra ett högst betydande och enligt fakultetens

mening alldeles onödigt besvär. Då varje statlig eller kommunal institution

måste redovisa sina utgifter, vore det tillfyllest, att djurens art och

antal samt säljarens namn infördes i vederbörande anstalts kassabok eller,

i händelse djuren inköptes för anslag från fonder, i redovisningslistan till

den fond, från vilken anslag erhållits. I ena som andra fallet funnes dessutom

betryggande föreskrifter att verifikationerna bevarades. Fakulteten avstyrkte

därför bokföringsskyldighet angående inköp av varmblodiga djur

för sådana försök, som avsåges i 18 §, men ville dock icke motsätta sig,

att bok fördes över inköp av kattor och hundar för vivisektionella försök,

för den händelse stor vikt fästes vid den av utredningsmannen anförda motiveringen

för lagstadgandet i fråga. Även i flera andra yttranden föreslås

inskränkning av bokföringsskyldigheten.

I andra yttranden förordas ett utbyggande av den föreslagna bokföringsskyldigheten.

Överståthållarämbetet samt polismästaren och t. f. kriminalpolisintendenten

i Stockholm påpeka, att tiden för inköpet även borde antecknas.

Länsstyrelsen i örebro län och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott

önska, att bokföringen skall omfatta även djurets ålder och

namn samt, å ort där hundskatt upptages, nummer å hundskattekvitto. Svenska

hundskyddsföreningen anser, att säljare skall styrka sin äganderätt medelst

hundskattekvitto eller intyg av två trovärdiga personer.

Veterinärhögskolans lårarekollegium anser det vara tillräckligt, om bok

över inköpta djur förvaras ett år, medan Sveriges allmänna lantbrukssällskap

föreslår tre års förvaringstid.

Slutligen föreslår veterinärhögskolans lärarekollegium såsom lämpligt tilllägg

till 25 § stadgande av innehåll, att inköpt hund eller katt icke finge

användas till vetenskapligt försök förrän tidigast tre dagar efter inköpet,

vilket tillägg enligt kollegiets mening skapade en säkerhetsmarginal för de

fall, då säljaren till äventyrs icke varit rätter ägare. Nordiska samfundet till

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

51

bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet föreslår en motsvarande

väntetid av fem dagar.

Departementschefen.

Såsom jag förut framhållit synes det ur djurskyddssynpunkt vara angeläget

att frågan om vivisektion, liksom viss annan därmed jämförlig användning

av levande djur, regleras.

I utredningsmannens förslag avses endast »vetenskapliga försök». Denna

bestämning torde emellertid vara för trång. Därunder faller t. ex. icke djurs

användning för framställning av kända sera. I 12 § av departementsförslaget

angives i stället, att det skall vara fråga om djurs användning för vetenskaplig

forskning eller undervisning, sjukdomsdiagnos, framställning av läkemedel

eller annat härmed jämförligt ändamål. I huvudsaklig anslutning till

utredningsmannens förslag förutsättes vidare för paragrafens tillämplighet,

att användningen är förenad med operativt ingrepp, insprutning eller

blodavtappning eller ock eljest medför ångest eller annat lidande för

djuret.

Enligt utredningsmannens förslag må försök som där avses utan särskilt

tillstånd äga rum vid universitet, högskola eller därmed jämförligt forskningsinstitut

som drives av staten eller understödes med statsmedel, vid av staten,

landsting eller kommun drivet sjukhus eller vid av hushållningssällskap

inrättat laboratorium. I övrigt skulle erfordras särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen.

Då det kan vara lämpligt att medicinalstyrelsen kan meddela föreskrifter

örn vad som skall iakttagas vid ifrågavarande försök m. m. även för vissa

av de institutioner som nyss nämnts, har i departementsförslaget såsom huvudregel

stadgats, att medicinalstyrelsens tillstånd städse erfordras. Kungl.

Majit kan dock medgiva undantag från huvudregeln med avseende å viss

institution eller inrättning. Vid meddelande av tillstånd har medicinalstyrelsen

— liksom Kungl. Majit vid medgivande av undantag från stadgandet

— möjlighet att uppställa de villkor som i varje särskilt fall finnas erforderliga.

Närmare bestämmelser angående vad medicinalstyrelsen därvid skall

iakttaga förutsättes i förslaget komma att utfärdas av Kungl. Majit. Departementsförslaget

utgör icke hinder för medicinalstyrelsen att med avseende

å vissa förfaranden, såsom ympning å vissa slags djur, meddela generellt

tillstånd för legitimerade läkare eller veterinärer.

Några särskilda bestämmelser örn vem som skall ha inseende över djurens

användning eller var behandlingen skall utföras torde icke böra intagas

i lagen. Även i fråga örn längsta tiden för tillstånd och om återkallelse därav

synas erforderliga bestämmelser böra införas i tillämpningsföreskrifterna.

Jag finner icke heller behövligt att i lagen upptaga något stadgande,

som särskilt begränsar det syfte för vilket djuren må användas på sätt bär

är i fråga eller någon föreskrift örn bedövning. Även dessa spörsmål böra

beaktas vid utarbetande av tillämpningsföreskrifter. I samband därmed bör

även övervägas i vad mån bokföringsskyldighet bör stadgas. Föreskrift bär
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

om lärer vara önskvärd men torde böra begränsas avsevärt i förhållande till

utredningsmannens förslag.

Vid meddelande av undantag från 12 § eller utfärdande av tillstånd

som där avses bör även, i den mån så finnes påkallat, meddelas föreskrift

örn skyldighet för vederbörande att underkasta sig särskild inspektion.

I huvudsaklig anslutning till 20 § första stycket i utredningsmannens förslag

upptager 13 § i departementsförslaget stadgande, att vid operativt ingrepp

eller annan åtgärd som avses i 12 § större lidande ej må tillfogas djuret

än som är oundgängligt samt att, om det kan antagas att avsevärt lidande

åsamkas djuret jämväl sedan ingreppet eller åtgärden slutförts, djuret därefter

skall dödas snarast möjligt. Underlåtenhet att iakttaga detta torde kunna

straffas som djurplågeri enligt den lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen

som jag kommer att föreslå. Sådan underlåtenhet har därför icke särskilt

straffbelagts i förslaget till djurskyddslag.

Om tillsyn å lagens efterlevnad.

14 §.

Utredningsmannens förslag.

I 22 § av utredningsmannens förslag stadgas, att inom varje kommun

hälsovårdsnämnden eller, där särskild sådan ej finnes tillsatt, kommunalnämnden

skall till djurskyddsinspektör utse en eller flera bland nämndens

ledamöter eller, där så befinnes lämpligare, bland övriga till ledamot av

nämnden valbara personer. Djurskyddsinspektören, vilkens uppdrag gäller

för fyra år, skall enligt nämndens anvisningar inom kommunen vaka däröver,

att de till djurens skydd meddelade bestämmelserna, särskilt i fråga

om djurstallars beskaffenhet samt djurs behandling och utfodring, vederbörligen

efterlevas. Han skall till nämnden meddela av honom iakttagna

missförhållanden ävensom av honom i anledning därav eller i övrigt vidtagna

åtgärder.

Enligt 23 § i förslaget äger länsstyrelsen på begäran av djurskyddsorganisation

godkänna lämplig person att vara djurskyddskonsulent inom länet

eller del därav. Vid behov må två eller flera djurskyddskonsulenter godkännas

för verksamhet inom samma område. Godkännande meddelas för

viss tid, högst fyra år, och må återkallas när skäl därtill äro. Djurskyddskonsulent

skall gå allmänheten till handa med råd och anvisningar angående

djurs vård och behandling. Han skall ock vaka över att de till djurens

skydd meddelade föreskrifterna efterlevas. Han bör vid utövandet av

sin verksamhet samverka med vederbörande djurskyddsinspektörer.

Finner polisman, att djur är utsatt för djurplågeri av allvarlig beskaffenhet

eller behandling som strider mot bestämmelserna i djurskyddslagen och

som kan befaras medföra sådant djurplågeri, och sker ej på tillsägelse

av honom omedelbar rättelse, äger polismannen enligt 26 § skriftligen meddela

förbud att använda stallrum, foder, transportmedel, bindsle, sele eller

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

annat som kan förutsättas vara eller bliva orsak till djurets lidande, så ock

meddela annan föreskrift för djurets vård och behandling. Förbud eller föreskrift

som sålunda meddelats skall omedelbart lända till efterrättelse ändå

att däröver föres klagan. Väckes ej åtal inom viss tid, skall enligt 28 § förbud

eller föreskrift ej längre gälla.

Yttrandena.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna örn djurskyddsinspektörer och

djurskyddskonsulenter har länsstyrelsen i Kristianstads län framhållit, att

man icke finge vänta sig särdeles betydande resultat av djurskyddsinspektörernas

verksamhet. Det gällde här som beträffande kommunala förtroendedeuppdrag

i allmänhet att till uppdraget kunna förvärva personer som

hade både tid och intresse för uppgiften samt dessutom besutte initiativlust

och oräddhet. Genom sin lokalkännedom kunde emellertid de kommunala

inspektörerna sannolikt vara till viss nytta för de föreslagna djurskvddskonsulenterna.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund ifrågasätter, huruvida

hälsovårdsnämnderna i allmänhet vore lämpade alt övervaka djurskyddet

inom kommunerna, och finner det under alla förhållanden önskligt, att

djurskyddsorganisationerna, där sådana funnes, finge något inflytande på

valet av inspektörer. Förbundet förordar skapandet av särskilda djurskyddsnämnder

i kommunerna och en överordnad central inspektionsmyndighet i

varje län. Länsveterinären i Kronobergs län föreslår, att i veterinärinstruktionen

införes bestämmelse, enligt vilken länsveterinärerna förklaras vara

den högsta djurskyddsmyndigheten var inom sitt län. Landsfogden i Västerbottens

län anser, att i lagtexten borde intagas ett stadgande därom, att

inspektörer och konsulenter i första hand skulle utses bland personer, som

ägde praktisk erfarenhet angående vård och behandling av djur. Norrbottens

län hushållningssällskaps förvaltningsutskott önskar en bestämmelse

om att till inspektör endast finge utses den som ägde för uppgiften nödiga

insikter i husdjursskötsel. Svenska kennelklubben föreslår, alt valet av inspektör

underslälles länsstyrelsens prövning.

Landsfogden i Malmöhus län framhåller, att den kommunala myndigheten

borde erhålla rätt att med förelägganden och vitén söka få dålig djurvård

stävjad.

I åtskilliga yttranden intages en helt eller i väsentliga delar avvisande hållning

till förslaget örn särskild djurskyddsinspektion.

Lantbruksstyrelsen anför:

God djurvård utgör en förutsättning för att husdjursskötseln skall bliva

lönsam. Alla organ och organisationer på husdjursskötselns område bedriva

också en intensiv verksamhet i syfte att på olika sätt förbättra husdjurens

livsbetingelser. Med hänsyn härtill och då det icke torde kunna förutsättas,

att till djurskyddsinspektör alltid komme att utses person med de jordbruksekonomiska

kvalifikationer, som kunna anses oundgängligen nödvändiga för

utövande av en djurskyddsinspektörs verksamhet utan att jordbruksnäring
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

ens frihet trades för nära, får lantbruksstyrelsen avstyrka bifall till förslaget

om utseende av djurskyddsinspektörer. Av samma skäl anser lantbruksstyrelsen

sig ej heller kunna biträda förslaget om befogenhet för länsstyrelse att

godkänna djurskyddskonsulent. Skulle förslaget ändock komma lill genomförande,

tarvas enligt lanibruksstyrelsens förmenande föreskrift, att länsstyrelses

godkännande må utfärdas först efter hörande av vederbörande hushållningssällskap,

som härvid särskilt skall yttra sig om vederbörande persons

jordbruksekonomiska kvalifikationer för uppdraget.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför följande.

Behovet ay djurskyddsinspektör och djurskyddskonsulent har enligt utskottets

mening överdrivits och betydelsen av den i detta hänseende åsyftade

verksamheten har överskattats. Den inspekterande respektive rådgivande

verksamhet, varom här är fråga, torde vara tillgodosedd genom redan

befintlig verksamhet utövad genom hushållningssällskapens konsulenter och

vandringsrättare samt veterinärerna. I de fall rättelse ej sker efter tillsägelse

av någon av de nämnda, synes polisanmälan vara att påräkna. Betydelsen

ur ekonomisk synpunkt av en god och ändamålsenlig djurvård torde

numera vara så allmänt insedd, att redan häri ligger en garanti mot förekomsten

av vanvård annat än i rena undantagsfall, vilka böra bliva föremål

för polisanmälan, en åtgärd som numera, efter polisväsendets organisation

på landsbygden, kan ske snabbare och med mindre besvär än förr. På

anförda skäl anser utskottet, att inspektionsverksamhet genom särskilda inspektörer

ävensom rådgivning genom djurskyddskonsulenter icke äro av

behovet påkallade.

Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Södermanlands län samt av magistraten i örebro.

Förvaltningsutskotten i Malmöhus och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap,

vilka jämväl avstyrka förslaget i denna del, åberopa bland annat

risken för trakasserier av varjehanda slag.

Även länsstyrelserna i Hallands, Älvsborgs och Jämtlands län, förvaltningsutskotten

i Stockholms låns och stads, Östergötlands, Hallands, Västmanlands

och Jämtlands läns hushållningssällskap, riksförbundet landsbygdens

folk samt svenska fåravelsföreningen finna ifrågavarande bestämmelser opåkallade.

En liknande inställning har också Sveriges allmänna lantbrukssällskap,

som avstyrker stadgandet om utseende av djurskyddsinspektörer men — under

framhållande att de föreslagna djurskyddskonsulenterna måhända kunde

få en viss betydelse för att bringa lagstiftningen till full effektivitet — godtager

dessa under förutsättning att vederbörande hushållningssällskap erhålla

rätt att yttra sig över valet. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län och Älvsborgs

läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrka förslaget

i vad det avser djurskyddsinspektörer.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån hemställer om någon minskning av kontrollorganens

antal, exempelvis på det sätt, att man avstode från djurskyddsinspektörer

eller åtminstone gjorde kommunernas skyldighet att utse sådana

fakultativ. Även länsstyrelsen i Kalmar län och svenska veterinärlåkareföreningcn

ifrågasätta, huruvida det vore påkallat att göra tillsättandet av kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

munala djurskyddsinspektörer obligatoriskt. Veterinärhögskolans lärarekollegium

föreslår, att inspektörer och konsulenter sammanslås till en befattning,

vars innehavare kallas djurskyddskonsulenter såsom ägande en båttre klang

i allmänhetens öron än inspektörer. Dessa konsulenter skulle förordnas av

länsstyrelsen på begäran av kommunalnämnd eller djurskyddsorganisation.

I andra utlåtanden föredragas åter kommunala djurskyddsinspektörer

framför de föreslagna djurskyddskonsulenterna. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Jönköpings län, Gävleborgs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och Stockholms stads hälsovårdsnämnd

anse sålunda, att endast de föreslagna inspektörerna böra förekomma. Sistnämnda

förvaltningsutskott anför:

Utskottet förmenar, att inspektionen bäst tillgodoses genom de kommunala

hälsovårdsmyndigheterna men hyser stor tveksamhet beträffande djurskyddskonsulenternas

möjligheter att kunna åstadkomma någon större nytta. Utskottet

vill icke underlåta framhålla, att okunnigheten på landsbygden numera

icke är så stor, alt de kommunala myndigheterna skulle sakna tillgång

på personer nied erforderliga kvalifikationer för bedömande av sådana saker

som t. ex. stallrummens beskaffenhet, djurens utfodring och lämpliga behandling.

Dessutom hava de kommunala myndigheterna möjlighet att genom

distriktsveterinärerna erhålla bästa möjliga sakkunniga råd. Någon hänsyn

synes också böra tagas till de kostnader, som anställandet av särskilda djurskyddskonsulenter

skulle innebära. Det frivilliga djurskyddsarbete, som de

lokala djurskyddsföreningarna med framgång utövat, synes man också kunna

räkna med i fortsättningen. En samverkan mellan detta frivilliga djurskydd

och kommunernas inspektionsverksamhet på området borde därför kunna

medföra synnerligen stora förbättringar inom djurskyddsverksamheten.

Behovet av de föreslagna djurskyddskonsulenterna ifrågasättes även av

länsstyrelserna i Malmöhus och Skaraborgs län samt förvaltningsutskottet i

sistnämnda läns hushållningssällskap.

Slutligen yttrar svenska stadsförbundet beträffande kostnaderna för inrättandet

av inspektörstjänsterna:

Djurskyddsinspektörens uppgift skulle avse övervakandet av en lagstiftning,

som icke har någon med den kommunala verksamheten direkt sammanhängande

innebörd. Även örn, som i utredningen göres gällande, inspektörerna

såsom hälsovårdsnämndernas organ skulle få en mera auktoritativ

ställning, torde denna omständighet knappast kunna anses utgöra en bärande

motivering för att ikläda kommunerna utgifter för verksamheten i fråga. I

den mån en särskild inspektion i avseende å efterlevnaden av gällande författningar

på detta område synes påkallad, torde statsmakterna icke sakna

möjlighet att utrusta därför erforderlig personal med tillräcklig makt och

myndighet. Ett vidgat samarbete från statens sida med djurskyddsorganisationerna

synes vara en naturligare utväg. Förbundet finner sig sålunda på

denna punkt böra avstyrka förslaget.

Mot den av utredningsmannen föreslagna 26 § ha vissa anmärkningar

framställts. Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott sätter

i fråga, örn ej den befogenhet, som enligt förslaget tillagts polisman, blivit

väl stor, samt framhåller, att det vore sällsynt, att en polisman besutte behövliga

kvalifikationer för att kunna träffa rättvist avgörande med hänsyn

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

till alla de olika omständigheter, som enligt 26 § kunde ifrågakomma till bedömande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län intager en liknande ståndpunkt och

anser nämnda befogenhet i stället kunna anförtros vederbörande polismyndighet.

Även landsfogden i Malmöhus län, vars invändning understrykes av

länsstyrelsen i länet, anser att polismans befogenhet enligt ifrågavarande

paragraf gjorts alltför vidsträckt samt anför härom:

Den befogenhet, som i förslaget tillagts den enskilde polismannen, bör enligt

min mening inskränkas, lämpligen på så sätt, att, örn rättelse icke omedelbart

sker på polismannens tillsägelse, denne har att tillkalla veterinär, som

sedan har att yttra sig, varefter polismannen på grundval av detta yttrande

skall besluta örn förbud. Befogenhet att föreskriva dylikt bör möjligen förbehållas

polischef eller annan polisman i befälsställning. Då det i vissa delar

av landet kan erbjuda svårigheter att tillkalla veterinär eller polisbefäl, bör

emellertid frågan om förbud kunna avgöras av polismannen efter samråd

med djurskyddsinspektören i trakten, då det är att förmoda, att hos denne

skall finnas någon sakkunskap, även om den icke blir medicinsk.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län hyser tvekan örn lämpligheten av att polisman

erhåller så vidsträckt befogenhet, som här avsåges. Bestämmelsen syntes,

därest den skulle kvarstå, böra kompletteras med föreskrift om skyldighet

för polisman att ofördröjligen insända rapport till polischefen, som hade

att skyndsamt pröva, huruvida polismannens beslut skulle gälla.

T. f. kriminalpolisintendenten i Stockholm anför, med huvudsakligt instämmande

av polismästaren samt Överståthållarämbetet, följande.

Den i 26 § stadgade rätten och skyldigheten för polisman att meddela

skriftligt förbud i vissa angivna hänseenden torde icke böra utövas av patrullerande

polisman utan synes det ur praktiska synpunkter lämpligare, att

denne, liksom enligt hittills tillämpad praxis, giver tillsägelse om rättelse och

därefter snarast möjligt rapporterar förhållandet till vederbörande befäl å

polisstationen, a vilket det därefter bör ankomma att vidtaga erforderliga

åtgärder. Stadgandets avfattning synes emellertid ej utgöra hinder mot att

ett dylikt förfarande instruktionsmässigt fastställes.

Förste stadsfiskalen i Stockholm sätter i fråga, örn icke djurskyddsinspektör

och djurskyddskonsulent vore vida mera lämpade än polisman att utöva

den funktion, som i paragrafen uppdragits åt den sistnämnde, särskilt med

hänsyn till att inspektören och konsulenten hade betydligt större möjligheter

att erhålla kännedom om samt tillfälle att konstatera förekomsten av djurplågeri

än en polisman.

Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola anser

bestämmelserna i 26 § icke lämpa sig för djur tillhörande vetenskaplig

institution.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån anmärker, att föreskrifter syntes böra

lämnas rörande tid och sätt för klagan över beslut av polisman uti ifrågavarande

hänseende. I

I detta sammanhang må erinras om en av Värmlands allmänna djurskyddsförening

den 25 november 1939 till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse

jämte vissa däröver avgivna yttranden.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

57

I skrivelsen framhåller föreningen, att frågan om åtgärder till förhindrande

av djurplågeri vid skogskörsler hade tilldragit sig en allt större uppmärksamhet.

På grundval av officiella siffror kunde man beräkna, att omkring en

sjättedel av landets hela häststock, utgörande i runt tal 600,000 hästar, mer

eller mindre varaktigt varje vinter sysselsattes i skogsarbete. Att i sådant arbete

djurplågeri i stor omfattning förekomme i form av överansträngning, körning

med selbrutna och halta hästar m. m., för att icke tala örn ren misshandel

och uppenbar vanvård, syntes vara ställt utom allt tvivel, övervakningen

av strafflagens nuvarande föreskrift örn djurplågeri tillkomme i första

hand polismyndigheten. Denna övervakning vöre emellertid icke tillfyllest.

Med utgångspunkt härifrån hade i betänkandet med förslag rörande djurskyddslagstiftning

föreslagits tillsättandet av kommunala djurskyddsinspektörer

med uppgift att — jämte polismyndigheten — vaka över, att till djurens

skydd meddelade bestämmelser vederbörligen efterlevdes. I betänkandet

hade emellertid framhållits, att de kommunala djurskyddsinspektörerna

icke rimligen annat än i enstaka fall eller åtminstone icke systematiskt kunde

övervaka vissa förhållanden, och därvid nämndes särskilt vården av de i

skogsbruket sysselsatta hästarna. För egen del vore föreningen övertygad

om att en sådan kommunal inspektion ingalunda skulle komma att visa

sig tillräckligt effektiv och i varje fall skulle verka synnerligen ojämnt på

olika orter. Föreningen ville erinra om att det enligt skogshärbärgeslagen av

den 21 maj 1937 ålåge arbetsgivaren att vid skogsawerkningsarbete sörja för

att å eller i närheten av arbetsstället funnes tillgång till lämpligt stallrum folde

hästar som användes vid arbetet. I samma lag funnes även föreskrift örn,

hur sådant stallrum skulle vara beskaffat för att anses tillfredsställande. Tillsyn

å efterlevnaden av skogshärbärgeslagen utövades, under överinseende och

ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet, av skogs- och flottledsinspektören

jämte assistenter, skogsunderinspektören och biträdande slcogsunderinspektörer

samt jägmästare och länsjägmästare med biträde av underlydande

personal. Härigenom finge väl anses vara på ett nöjaktigt sätt sörjt för

vården av de vid skogskörsler använda hästarna, såvitt anginge för hästarna

avsedda stallrum. Emellertid hade chefsmyndigheten, med öppen blick för

angelägenheten av en god hästvård även i övrigt, i samband med utfärdande

av anvisningar angående här ifrågavarande härbärgen m. m. meddelat »råd

och anvisningar rörande hästvård vid skogskörsler». Såsom förut antytts, hade

denna allmänna hästvård vid skogskörsler — frånsett alltså den vård, som

ett tillfredsställande stallrum innebure — icke inordnats under den tillsyn,

som enligt skogshärbärgeslagen utövades av skogs- och flottledsinspektören

m. fl. och funnes ej heller omnämnd i denna lag. Givet vöre därför, att de

råd och anvisningar som sålunda så att säga vid sidan av lagen meddelats

för den allmänna hästvården icke kunde förväntas erhålla önskvärd effektivitet.

Så skulle emellertid enligt föreningens mening bliva fallet, därest även

denna del av hästvården ställdes under tillsyn av enahanda slag som den, vilken

avsåge hästarnas stallrum. Föreningen ifrågasatte emellertid, huruvida

icke befattningshavarna vid inspektionen borde i lämplig form bibringas visst

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

mått av veterinär utbildning. I allt fall borde det enligt föreningens mening

vara erforderligt, att inspektionen meddelades befogenhet att anlita länsoch

distriktsveterinärerna i de olika orterna. I en blivande djurskyddslag syntes

i samband därmed böra föreskrivas, att det ålåge vederbörande hästägare

att svara för kostnaden. Den sålunda föreslagna anordningen med utsträckt

befogenhet för skogs- och flottledsinspektionen i fråga om övervakning av

vården av de i skogsbruket använda hästarna syntes — utan ändring av

skogshärbärgeslagen — kunna genomföras genom ett tillägg till 6 § i kungörelsen

den 21 maj 1937 om tillsyn å härbärgen för arbetare, sysselsatta med

skogsavverknings- m. fl. arbeten, av innehåll att det skulle åligga skogs- och

flottledsinspektören att övervaka efterlevnaden av djurskyddslagstiftningen

och att i övrigt verka för en god hästvård beträffande vid skogsarbete sysselsatta

hästar. Föreningen hemställde, att ett tillägg av angivet innehåll måtte

fogas till 6 § i nämnda kungörelse. I samband därmed syntes i den blivande

djurskyddslagen böra införas bestämmelse om att befogenhet att utöva ifrågavarande

övervakning tillkomme skogs- och flottledsinspektören.

över föreningens framställning lia yttranden avgivits av riksförsäkringsanstalten,

länsstyrelserna i Jämtlands och Kopparbergs län, svenska allmänna

djurskyddsföreningen samt Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.

Riksförsäkringsanstalten har bifogat utlåtande av skogs- och flottledsinspektören,

varjämte länsstyrelsen i Kopparbergs län bilagt yttranden av länsveterinären

och landsfogden i länet.

Skogs- och flottledsinspektören tillstyrker den gjorda framställningen till

alla delar och anför, att en utvidgning av den skogliga yrkesinspektionens

verksamhet på ifrågavarande område syntes väl ägnad att befordra vården

av de vid skogskörsler använda hästarna. Ett genomförande av en sådan ordning

förtjänade beaktande även ur ekonomisk synpunkt. Några särskilda arvoden

eller nämnvärda resekostnader behövde icke ifrågakomma för utövandet

av en på föreslaget sätt ordnad tillsyn, enär skogs- och flottningsinspektionens

befattningshavare givetvis komme att utöva sådan tillsyn huvudsakligen

i samband med sina resor för tillsyn av härbärgen och skogsslätt

samt för åstadkommande av förbättrade arbets- och levnadsförhållanden

å arbetsplatserna i skogarna. Riksförsäkringsanstalten biträder skogsoch

flottledsinspektörens synpunkter men anser, att man med hänsyn till

den skogliga yrkesinspektionens nuvarande arbetsuppgifter ej borde gå längre

än att det uppdroges åt dess befattningshavare att verka för förhindrande

av djurplågeri samt för åstadkommande av förbättrad vård i allmänhet i

fråga om hästar som sysselsattes med arbeten, där skogs- och flottledsinspektören

hade att utöva tillsyn. Enligt anstaltens mening skulle sålunda djurskyddstillsynen

på detta område ej helt övertagas av dessa befattningshavare,

utan de skulle utöva tillsynen vid sidan av övriga tillsynsorgan för

djurskyddet.

I övriga yttranden över skrivelsen har det föreslagna tillägget till 6 § i 1937

års kungörelse tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund hemställer i samband därmed, att i skogshärbärgesla
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

gen måtte intagas bestämmelser till åstadkommande av betryggande skydd,

vård och utfodring av hästar som användas vid skogskörsler och att i djurskyddslagen

herde lämnas vissa föreskrifter rörande hästars uthyrning till

timmer- eller annan tung körning. Det borde vidare åläggas polismyndigheterna

att årligen på statsverkets bekostnad företaga inspektioner å skogsavverkningsplatsema

och därvid beivra alla förekommande fall av djurplågeri,

vanvård och svältutfodring. Läns- och distriktsveterinärerna borde erhålla

uppdrag att verkställa årliga inspektioner av de vid timmerdrivningarna

använda hästarna och därvid till beivrande anmäla sådana missförhållanden

som borde komma till polisens kännedom.

Departementschefen.

Såsom redogörelsen visar har från flera håll gjorts gällande, att den verksamhet

till husdjursskötselns förkovran som bedrives genom hushållningssällskapens

och olika jordbruksorganisationers försorg skulle göra det onödigt

att för övervakningen av att djurskyddslagen efterlevdes skapa särskilda

organ vid sidan av polismakten. Att helt utesluta alla särskilda bestämmelser

om tillsyn å lagens efterlevnad synes dock icke lämpligt. Den föreslagna

tillsynsorganisationen torde emellertid kunna i hög grad inskränkas.

Då det otvivelaktigt är önskvärt att något organ i varje särskild ort ägnar

erforderlig uppmärksamhet åt djurskyddet, synes det lämpligt att ställa

djurskyddet under kommunal tillsyn. Att för detta ändamål inrätta en särskild

djurskyddsnämnd torde icke vara påkallat. Av redan befintliga kommunala

organ torde hälsovårdsnämnden vara den som närmast bör komma

i fråga för den nya uppgiften. Hälsovårdsnämndens verksamhet omfattar

redan nu flera uppgifter som röra djurs behandling, även örn bestämmelserna

härom huvudsakligen tillkommit av sanitära skäl. Såsom jag tidigare

nämnt åligger det sålunda enligt hälsovårdsstadgan hälsovårdsnämnd i stad

och därmed jämställda samhällen att utöva viss tillsyn över stall, fähus

och svinhus, och enligt epizootilagen skola alla hälsovårdsnämnder biträda

vid tillsynen över åtgärder till bekämpande av sådan husdjurssjukdom som

avses i lagen. Örn på landet särskild hälsovårdsnämnd ej finnes, är enligt

hälsovårdsstadgan kommunalnämnden tillika hälsovårdsnämnd.

Vid utövningen av den tillsyn å djurens vård och behandling som nu torde

böra tilläggas hälsovårdsnämnden bör denna samverka med vederbörande

läns- och distrikts- eller stadsveterinärer, vilka enligt sina instruktioner ha

att verka för god vård av husdjuren.

I enlighet med vad nu sagts har i 14 § av departementsförslaget upptagits

stadgande, enligt vilket det åvilar hälsovårdsnämnderna att, i samverkan

med nämnda veterinärer, öva tillsyn över djurens vård och behandling.

Då det kan visa sig lämpligt att hälsovårdsnämnden för denna tillsyn

anlitar särskilt biträde har nämnden i paragrafen även erhållit befogenhet

att, om erforderliga medel finnas anslagna därför, anställa tillsyningsman

för ändamålet. En motsvarighet till denna befogenhet meddelas i hälsovårds
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

stadgan såvitt angår den där avsedda sanitära tillsynen. Något hinder att anlita

en och samma person för tillsyn enligt hälsovårdsstadgan och för tillsyn

enligt djurskyddslagen torde icke föreligga. Särskilda kompetensvillkor för

tillsyningsman synas icke böra uppställas.

I departementsförslaget har icke upptagits det av utredningsmannen föreslagna

stadgandet om att länsstyrelsen skulle kunna, på begäran av djursskyddsorganisation,

godkänna lämplig person att vara djurskyddskonsulent.

Någon sådan auktorisation av den enskilda tillsynsverksamhet som bedrives

av djurskyddsorganisationerna synes mig icke erforderlig.

De av utredningsmannen under 26 § föreslagna bestämmelserna örn befogenhet

för polisman att meddela förbud m. m. synas icke böra upptagas.

Polismaktens befogenheter att ingripa mot djurplågeri torde böra regleras

av vad som i allmänhet gäller örn förekommande av brott.

Enligt utredningsmannens förslag skall den som överträder någon i förslaget

meddelad bestämmelse örn djurs vård och behandling straffas med

dagsböter, där ej förseelsen är straffbar såsom djurplågeri enligt allmänna

strafflagen. Någon sådan allmän straffbestämmelse för överträdelse av de

olika stadganden som upptagits i departementsförslaget har, som jag förut

antytt, icke synts lämplig. I allmänhet torde straff för åsidosättande av de

under 2—6 §§ upptagna allmänna bestämmelserna böra inträda allenast,

där gärningen innefattar djurplågeri enligt den ändrade lydelse av 18 kap.

16 § strafflagen som jag ämnar föreslå. Denna princip torde emellertid icke

böra upprätthållas, när hälsovårdsnämnden vid den tillsyn som enligt förslaget

åligger nämnden funnit anledning till ingripande, t. ex. med anledning

av att stall är mycket undermåligt eller alt djur svältfodras. Det synes

nämligen böra föreligga en möjlighet för nämnden att framtvinga rättelse.

Nämnden skall därför enligt 14 § andra stycket i förslaget, där någon åsidosätter

vad i 2—6 §§ stadgas, äga alt meddela erforderlig föreskrift örn vad

han jämlikt nämnda paragrafer har att iakttaga. Örn Kungl. Majit meddelat

särskilda föreskrifter örn vad som skall iakttagas vid offentlig förevisning

av djur eller vid transport av djur, skall dock nämnden givetvis icke kunna

göra ändring häri. Vidare må erinras örn skogshärbärgeslagens föreskrifter

angående tillsyn å stall för hästar sorn användas i skogsarbete. I den mån

sådana särbestämmelser äro gällande är hälsovårdsnämnden enligt departementsförslaget

icke behörig att meddela föreskrift. Nämndens beslut må enligt

departementsförslaget överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut

må enligt vanliga regler överklagas hos Kungl. Majit. Jag har emellertid ansett

nödvändigt alt tillerkänna länsstyrelsen befogenhet att förordna, att dess

beslut omedelbart skall lända till efterrättelse utan hinder av besvär. Den

som tredskas att ställa sig meddelad föreskrift till efterrättelse, sedan den

vunnit laga kraft eller eljest skall lända till efterrättelse, straffas enligt 21 §

i departementsförslaget med dagsböter.

Med anledning av Värmlands allmänna djurskyddsförenings framställning

vill jag framhålla, att det torde böra övervägas att åt de inspektionsorgan

som omförmälas i skogshärbärgeslagen uppdraga att jämväl utöva tillsyn

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43. 01

över behandlingen av djuren och ej blott över stallen. Någon beslutanderätt

torde dock ej böra tilläggas dem utöver vad som följer av sistnämnda lag.

Såsom tredje stycke i 14 § har i departementsförslaget upptagits bestämmelse,

att vid hälsovårdsnämndens handläggning av ärende som rör vardén

eller behandlingen av djur länsveterinären så ock distrikts- eller stadsveterinären

äger att vara tillstädes. Med kännedom örn det starka djurskyddsintresse

som finnes inom veterinärkåren har man anledning förvänta

att veterinärerna skola begagna nämnda möjlighet att personligen deltaga

i hälsovårdsnämndens verksamhet till djurskyddets fromma. Vederbörande

veterinär äger ej enligt departementsförslaget deltaga i nämndens beslut.

Däremot skall han självfallet äga rätt att deltaga i överläggningarna. Någon

särskild föreskrift härom har ej ansetts erforderlig.

I Stockholm fullgör förste stadsveterinären länsveterinärens funktioner.

15 §.

Utredningsman nejls förslag.

Enligt 24 § i utredningsmannens förslag åligger det envar som äger, vårdar

eller befordrar djur att vid anfordran lämna polisman, djurskyddsinspektör,

djurskyddskonsulent och med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt

för djurtillsyn ävensom veterinär tillträde till stallrum, inhägnad

eller annat ställe, där djur förvaras, jämte tillfälle att besiktiga varje av honom

ägt eller omhänderhaft djur, foderparti, fordon eller annat transportmedel,

varmed djur befordras, samt bindsle, sele eller redskap, som användes

vid djurs skötsel, utnyttjande, uppfostran eller dressyr.

Yttrandena.

Veterinärhögskolans lärarekollegium anser, att 24 § i förslaget skulle i

den föreslagna formuleringen kunna medföra betänkliga konsekvenser. Enligt

stadgandet skulle icke endast polisman utan även djurskyddskonsulent

utan polismans befogenhet och veterinär, även i fall då intet som helst särskilt

skäl härtill förelåge, kunna påfordra tillträde till t. ex. hundägares privatbostad

för att därstädes företaga ingående besiktning. Kollegiet ansåge en

omformulering av lagrummet vara en tvingande nödvändighet. Den ifrågavarande

besiktningsrätten borde förbehållas polismän, med polismans befogenhet

utrustade djurskyddskonsulenter och ordningsvakter för djurtillsyn

samt tjänsteveterinärer. Skriftlig, motiverad anfordran borde företes för

att tillträde skulle behöva lämnas.

Riksförbundet landsbygdens folk och Skaraborgs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott framhålla risken för smittsamma husdjurssjukdomars

spridande genom de besiktigande funktionärerna, medan länsstyrelserna

i Västmanlands och Kopparbergs län påpeka, att stadgandet i 24 § icke

vore förenligt med de bestämmelser örn förbud mot tillträde till stallrum,

s. k. ladugårdsförbud, som brukade utfärdas vid utbrott av sådana sjukdomar.

s. 2 Kontrollera mot PDF

02

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Ifrågavarande stadgande har även berörts i två av de utlåtanden, som avgivits

över förslaget i vad anginge bestämmelserna rörande vetenskapliga

försök å levande djur. Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund tillstyrker

förslaget även i denna del, medan matematisk-naturvetenskapliga avdelningen

vid Stockholms högskola understryker vikten av att den, som ägde

att besiktiga djurstall med mera tillhörande vetenskaplig institution, ägde

sakkunskap rörande det arbete som där bedreves. Enligt avdelningens uppfattning

borde antingen vetenskapliga institutioner vara undantagna från

den i 24 § omnämnda besiktningen och ansvaret för föreskrifternas efterlevande

ligga på institutionsföreståndaren eller — örn särskild anledning till

sådan besiktning skulle föreligga — denna uppdragas åt exempelvis av medicinalstyrelsen

utsedd medicinskt sakkunnig eller därför särskilt kvalificerad

veterinär.

Departementschefen.

Några särskilda bestämmelser örn rätt för polisman att företaga undersökning

torde icke behöva meddelas i detta sammanhang. I fråga om polismyndighets

befogenheter i denna del torde allmänna bestämmelser om husrannsakan

m. m. böra gälla.

I departementsförslaget har däremot upptagits en bestämmelse om rätt

för hälsovårdsnämnd, någon dess ledamot eller suppleant som nämnden

utser, av nämnden tillsatt tillsyningsman som avses i förslaget, länsveterinär

och distrikts- eller stadsveterinär att verkställa besiktning. Denna rätt skall

enligt förslaget avse besiktning av djuret och stall eller annat förvaringsrum

för djuret. Någon befogenhet att i andra lokaler efterforska redskap

och dylikt har icke upptagits. Där så erfordras för att besiktning skall

kunna verkställas, ma enligt departementsförslaget handräckning påkallas

hos polismyndigheten. Finnes djuret ha varit utsatt för djurplågeri, äger

polismyndigheten fullfölja undersökningen i den för undersökning örn brott

i allmänhet stadgade ordning.

Stadgandet innebär givetvis icke att besiktning må företagas i strid mot

eljest givna föreskrifter till skydd mot sjukdomars spridande o. d.

16 §.

Från bestämmelserna i 14 och 15 §§ om tillsyn å lagens efterlevnad har

i denna paragraf gjorts undantag för djur som användas inom försvarsväsendet.

Det torde nämligen icke vara lämpligt att hälsovårdsnämnd skall

äga att ingripa mot militärmyndighet eller att utomstående skola äga tillträde

till militära stallar.

Om rätt att omhändertaga eller döda djur i vissa fall.

17—20 §§.

Gällande rätt.

I 1 § av lagen den 6 maj 1921 om rätt i vissa fall för polismyndighet att

omhändertaga djur stadgas, att om djur är utsatt för djurplågeri av svår be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

03

skaffenhet och rättelse ej sker på tillsägelse av polismyndighet, denna äger

att i den ordning som i de följande paragraferna sägs omhändertaga djuret

samt, där sådant finnes av omständigheterna påkallat, låta avliva eller försälja

det. — Finner polismyndighet anledning föreligga till ingripande som

nyss sagts, är polismyndigheten enligt 2 § skyldig att tillkalla legitimerad veterinär

för att anställa besiktning å djuret. Finner veterinären, att djuret bör

avlivas, skall enligt 3 § värdering av djuret i närvaro av polismyndigheten

verkställas av veterinären och tillkallad, i husdjursskötsel kunnig, trovärdig

person. Sedan besiktning och värdering ägt rum, skall enligt 4 § polismyndigheten

ofördröjligen besluta, huru med djuret skall förfaras. Prövas

djuret ej höra avlivas, och kan det ej vårdas utan oskälig kostad, må djuret

av polismyndigheten försäljas. I 5 § föreskrives, att polismyndighet, som

vidtager åtgärd som i 1 § omförmäles, har att ofördröjligen väcka åtal för

djurplågeri eller, där polismyndigheten ej själv äger anhängiggöra åtal, hos

allmän åklagare göra angivelse örn brottet. Har ej talan om ansvar blivit

väckt eller svaranden blivit med stämning sökt inom åtta dagar från åtgärdens

vidtagande, skall den gå åter där så kan ske. Infaller ej dag, till vilken

målet instämts, sist å fjortonde dagen från den, då polismyndigheten meddelat

beslut som i 4 § sägs, må enligt stadgande i 6 § svaranden påkalla

länsstyrelsens prövning av polismyndighetens beslut, såframt ej djuret blivit

avlivat eller försålt. Har talan örn ansvar för djurplågeri blivit anhängiggjord,

och yrkar svaranden att vidtagen åtgärd skall upphävas eller ändras,

har domstolen enligt 7 § att så snart ske kan meddela beslut i frågan, över

beslutet må klagan föras allenast av svaranden. Meddelas beslutet under rättegången,

skall klagan däröver föras särskilt. I 8 § föreskrives, att ersättning

till veterinär för besiktning, så ock övriga kostnader, vilka föranledas av åtgärder

enligt ifrågavarande lag, skola förskjutas av allmänna medel. I slutliga

utslaget i målet angående djurplågeri skall domstolen pröva, huruvida

nämnda kostnader skola återgäldas till statsverket av allmän åklagare eller

av den tilltalade. Har djuret av polismyndigheten försålts, skall polismyndigheten,

i avbidan på domstolens beslut i kostnadsfrågan, av försäljningssumman

innehålla belopp, svarande mot vad av allmänna medel förskjutits.

Utrednings mini nons förslag.

I 27 § av utredningsmannens förslag till djurskyddslag stadgas, att örn

djur är utsatt för djurplågeri av allvarlig beskaffenhet och omedelbar rättelse

ej sker på polismans tillsägelse, polischefen i orten äger att i den ordning

Konungen bestämmer omhändertaga djuret och föranstalta örn veterinärbesiktning

å detsamma samt, där sådant finnes påkallat av omständigheterna,

låta efter värdering avliva djuret eller försälja det. Den som vidtagit sådan

åtgärd skall enligt 28 § ofördröjligen väcka åtal för djurplågeri eller, där

han ej själv äger anhängiggöra åtal, hos allmän åklagare göra angivelse örn

brottet. Ilar ej ansvarstalan blivit väckt eller svaranden med stämning sökt

inom åtta dagar efter det åtgärden vidtagits, skall åtgärden gå åter, där så

kan ske. Infaller ej dag, till vilken målet instämts, sist å fjortonde dagen, ina

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

enligt 29 § den, mot vilken talan väckts, påkalla länsstyrelsens prövning av

det föreliggande beslutet, såframt icke djuret redan blivit avlivat eller sålt.

I 30 § föreskrivcs, att därest talan om ansvar för djurplågeri blivit anhängiggjord

och svaranden i fall, då djuret icke redan blivit avlivat eller försålt,

yrkar, att vidtagen åtgärd skall upphävas eller ändras, domstolen har

att så snart kan ske meddela beslut i frågan. Vidare stadgas, att klagan över

domstolens beslut må föras allenast av svaranden samt att, där beslutet

meddelas under rättegången, klagan däröver skall föras särskilt.

I utredningsmannens förslag stadgas vidare i 31 §, att örn veterinär fimier,

att sjukt eller skadat djur, som vårdas av honom, icke kan beräknas bliva

nöjaktigt återställt och att det skulle medföra onödigt lidande för djuret att

låta det leva, och ägaren vägrar att låta avliva detsamma, veterinären skall

omedelbart göra anmälan om förhållandet till polischefen i orten. I 32 §

första stycket föreskrivcs, att polischefen, örn han på grund av sådan anmälan

eller eljest finner anledning antaga, att djur befinner sig i omständigheter,

som avses i 31 §, äger att efter veterinärbesiktning, där ej skriftligt

utlåtande av veterinär angående djurets tillstånd ändock finnes att tillgå, och

värdering samt i övrigt i den ordning Konungen bestämmer ombesörja djurets

avlivande. Befinnes djur vara så svårt skadat, att det uppenbarligen

måste avlivas, äger enligt 32 § andra stycket polischefen samt i särskilt uppenbara

och trängande fäll annan polisman eller veterinär att utan iakttagande

av nyssnämnda bestämmelser genast draga försorg om djurets

dödande.

I förslaget till förordning angående djurs omhändertagande eller avlivande

i vissa fall har utredningsmannen upptagit vissa tillämpningsföreskrifter i

dessa hänseenden.

I 1 § av förordningen stadgas, att om anledning finnes föreligga till ingripande

som avses i 27 g av förslaget till djurskyddslag, polischefen skall

vara skyldig att tillkalla veterinär för att anställa besiktning å djuret. Skall

sådant ingripande företagas som avses i 32 g första stycket av förslaget till

djurskyddslag, har polischefen enligt 2 g i förordningen likaledes i regel att

föranstalta örn besiktning. I 3 g föreskrives, att örn veterinären i fäll som avses

i 1 eller 2 § finnér att djuret bör avlivas, värdering av djuret skall företagas

av veterinären och tillkallad, med värdet å djur av ifrågavarande slag

kunnig trovärdig person. I 4 g stadgas, att polischefen sedan besiktning och

värdering ägt rum skall ofördröjligen besluta, huru med djuret skall förfaras.

Prövas i fall varom förmäles i 1 g djuret ej böra avlivas och kan det ej

vårdas ulan oskälig kostnad, må polischefen låta försälja djuret. Enligt föreskrift

i 5 g skall ersättning till veterinär för besiktning så ock övriga kostnader,

vilka föranledas av åtgärd varom fråga är i förordningen, förskjutas

av allmänna medel. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla kostnad som

uppstår för försäkringsgivaren, djurets ägare eller den som eljest har hand

om djuret. Har åtal för djurplågeri blivit anställt, skall domstolen i slutliga

utslaget i målet pröva, huruvida förskjutna kostnader enligt närmare angivna

regler skola återgäldas till statsverket, vare sig av allmän åklagare eller

av den tilltalade. I 6 g stadgas slutligen, att om djuret försålts av polischefen,

denne skall i avbidan på domstolens beslut i kostnadsfrågan av försäljningssumman

innehålla belopp, svarande mot vad av allmänna medel

förskjutits.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

65

1 utredningsmannens förslag till lag angående tillägg till lagen den 8 april

1927 om försäkringsavtal upptages ett såsom 90 a § betecknat stadgande,

vari föreskrives, att om försäkringsavtal innehåller förbehåll, enligt vilket

försäkringshavarens rätt till ersättning skall vara underkastad särskilda regler

för det fall att djur dödas i den ordning varom finnes särskilt stadgat,

sådant förbehåll skall vara utan verkan, därest vederbörlig uppgift örn försäkringens

bestånd lämnats vid föregående prövningsförfarande eller skadat

djur dödats utan särskilt sådant förfarande.

Yttrandena.

Beträffande de i förslaget till djurskyddslag upptagna bestämmelserna anser

de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund, att 27 § borde gälla

även örn djurplågeriet ej vore av allvarlig beskaffenhet samt att den i 28 §

angivna tidsfristen av åtta dagar borde med hänsyn till de långa avstånden i

vissa delar av landet utsträckas till tio dagar. Länsstyrelsen i Värmlands län

ifrågasätter, huruvida tillräckliga skäl förelåge att, såsom skett i 29 §, bibehålla

länsstyrelsen såsom instansmyndighet i en angelägenhet, där avgörandet

vilade hos domstol, samt förklarar sig finna övervägande skäl tala för att

prövningen i stället förlädes till landsfogden.

I fråga om föreskriften i 31 § anför länsveterinären i Västernorrlands län,

att densamma väl endast sällan skulle komma till praktisk användning men

detta oaktat kunde fylla ett behov. Veterinär högskolans lärarekollegium finner

den föreslagna formuleringen kunna medföra betänkliga konsekvenser,

särskilt för sådana fall, där djurägaren under hot om polisanmälan icke vägrade

efterkomma veterinärens anvisningar och fallet därför icke bleve föremål

för prövning. Kollegiet hemställde, att skyldighet för veterinär att göra

polisanmälan skulle inskränkas till de fall, där veterinären funne, att sjukt

eller skadat djur icke kunde beräknas bliva till användbarhet återställt och

att det skulle medföra uppenbart djurplågeri att låta det leva, ändock att

det ej användes till arbete.

Även svenska veterinårlälcareföreningen förordar •— i varje fall för den

händelse veterinärens underlåtenhet att göra polisanmälan skulle, på sätt

föreslagits, särskilt straffbeläggas — att orden »onödigt lidande» utbytas mot

»uppenbart djurplågeri».

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund önskar sådan ändring

av 32 §, att veterinär i likhet med polischefen i orten tillägges rätt att draga

försorg om djurs dödande, även där fallet icke vore särskilt uppenbart och

trängande. Förste stadsfiskalen i Stockholm ifrågasätter, huruvida icke djurskyddskonsulent

och allmän åklagare lämpligen borde äga samma befogenhet

som polischefen.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför:

Det måste anses utgöra en avsevärd brist i lagen att under alla förhållanden

endast polischef samt i särskilt uppenbara och trängande fall annan polisman

eller veterinär äga att utan särskilda formaliteter genast draga försorg

örn djurets dödande. En dylik föreskrift kan under vissa förhållanden

legalisera svårt djurplågeri, mot vilket åsyna vittnen icke äga befogenhet att

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 13. 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

G6

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

ingripa. Utskottet syftar närmast på svårare akuta sjukdomar och olycksfall,

benbrott eller likvärdiga skador, som kunna drabba t. ex. vid skogskörsler

använda hästar där det är miltals obanad väg till närmaste polisman

eller veterinär. För dylika och jämförbara förhållanden bör finnas någon

föreskrift så att icke ett svårt skadat eller sjukt djur måste tillåtas bliva

liggande timtal ute i skogen i stark kyla endast för att veterinär eller polisman

icke finnes tillgänglig.

Med anledning av innehållet i 5 § av förslaget lill förordning angående

djurs omhändertagande eller avlivande i vissa fall påpeka länsstyrelsen i

Västmanlands län och stadsfiskalen i Stockholm, att åklagaren i målet icke

alltid är samma person, vilken beslutat den kostnadsvållande åtgärden. Länsstyrelsen

föreslår med anledning härav sådan ändring i stadgandet, alt statsverket

berättigas söka sitt åter av den, som utan skäl vidtagit åtgärden i fråga.

Beträffande det föreslagna tillägget till försäkringsavtalslagen finna länsstyrelsen

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län bestämmelsen

tillmötesgå ett ofta framfört önskemål från såväl djurägare som

djurskyddsintresserade och tillstyrka den livligt. Även Sveriges allmänna lantbrukssällskap

uttalar sin tillfredsställelse med lagrummet i fråga samt förordar,

att i djurskyddslagen intages en hänvisning till detsamma för att giva

det större publicitet.

Husdjursförsäkringsföretagens förening, till vars yttrande svenska försäkringsbolags

riksförbund hänvisar, anför i denna fråga:

De förbehåll, som närmast äro av betydelse, hava enligt de av föreningen

år 1938 utarbetade »normalförsäkringsvillkor för husdjursförsäkring» erhållit

huvudsakligen följande innehåll: »Sjukt eller skadat djur skall under hela

sjukdomstiden ställas under veterinärvård. Veterinärens föreskrifter med avseende

på det sjuka djurets behandling skall under hela sjukdomstiden ovillkorligen

lända till efterrättelse; så ock de ytterligare föreskrifter, som förförsäkringsgivaren

kan komma att lämna.» (Villkorens § 24.) »Vid långsamt

förlöpande sjukdom, då veterinär förklarat nedslagning av djuret nödvändig.

skall försäkringsgivarens medgivande inhämtas innan djuret dödas, såvida

icke veterinär skriftligen intygar, att djurplågeri följer av ett uppskov,

då nedslagning av djuret omedelbart kan äga ruin.» (Villkorens § 29.i

»Åsidosättes enligt avtalet meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat

att förebygga eller begränsa skada, är, där ej särskilda omständigheter till

annat föranleda, försäkringsgivaren fri från ansvarighet.» (Villkorens § 25.)

De omständigheter, som häri åsyftas, finnas närmare angivna i försäkringsavtalslagen

51 §, som är av tvingande beskaffenhet. I enlighet därmed är

försäkringsgivaren, oaktat meddelade föreskrifter blivit åsidosatta, likväl

ersättningsskyldig örn och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle

hava inträffat även om föreskriften blivit iakttagen. Om underlåtenheten

icke kan läggas den till last, som haft att tillse att föreskriften iakttogs, är

den utan inverkan på försäkringsgivarens ersättningsskyldighet. Med hänsyn

till dessa bestämmelser i berörda försäkringsvillkor och i försäkringsavtalslagen

synes det föga sannolikt att ett avlivande av försäkrat djur i den ordning

förslaget angiver skulle kunna i och för sig av försäkringsgivaren åberopas

såsom skäl för vägran att utbetala ersättning. För de försäkringsavtal,

vilka upprättas enligt ovanberörda, av föreningen rekommenderade normalförsäkringsvillkor,

torde därför det föreslagna tillägget till försäkringsavtalslagen

vara obehövligt. Skulle emellertid en bestämmelse i försäkringsavtals
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

G7

lagen i det syfte, som framgår av förslaget till 90 a §, likväl anses erforderlig,

särskilt då med hänsyn till de försäkringsgivare, vilka tillämpa villkor

med strängare innehåll än normalförsäkringsvillkoren, synes någon erinran

i huvudsak ej vara att anföra mot lagförslagets avfattning. Möjligen kunde

ifrågasättas att orden »försäkringens bestånd» ersattes med »att försäkring

föreligger», varigenom stadgandets innebörd bleve mera lättillgängligt.

Veterinärhögskolans lärårekollegium framställer önskemål örn bestämmelsens

förtydligande samt framhåller vidare, att enär en sådan bestämmelse

som den föreslagna icke torde bryta avtal med mindre särskilt stadgades,

att den vore av tvingande natur, stadgande härom måtte intagas i lagrummet.

Värmlands läns hushulliungssällskaps förvaltningsutskott hemställer, att

bestämmelsen göres mera omfattande, och anför härom närmare:

Ersättning för försäkrat djur, som på grund av olycksfall eller akut sjukdom

avlivats jämlikt 32 §, bör utbetalas oavsett örn den, som ombesörjde

djurets avlivande, ägde vetskap om förekomsten av försäkringsavtal eller

icke. Vid svåra olycks- och sjukdomsfall gäller väl i främsta rummet att befria

ett djur från onödigt lidande. Utredning rörande de ekonomiska konsekvenserna,

däri inbegripet djurets värdering, torde utan olägenhet kunna

verkställas i efterhand genom vittnesförhör i vanlig ordning. Ersättningsskyldighet

för försäkringsgivare bör sålunda föreligga, där ett försäkrat djur på

grund av olycksfall eller därmed jämförlig orsak skäligen måste anses hava

dödats enbart av humanitära skäl.

Till sist må i detta sammanhang nämnas, att de svenska djurskyddsföreningarnas

centralförbund anser, att djur borde få försäkras endast till två

tredjedelar av värdet, något som enligt förbundets förmenande skulle bidraga

till en förbättrad djurvård, samt att veterinär icke borde få vara agent för

försäkring av djur, enär han då lätt kunde råka ut för svåra intressekomplikationer.

Departementschefen.

I 17 § av departementsförslaget har upptagits stadgande, enligt vilket polismyndighet,

örn djur är utsatt för djurplågeri och rättelse ej på tillsägelse

sker, äger att omhändertaga djuret samt, där sådant med hänsyn till kostnaden

för djurets vård eller andra omständigheter finnes nödvändigt, efter

värdering låta försälja eller döda det. Innan djuret må försäljas eller dödas

bör i regel veterinärbesiktning äga rum. Föreskrift härom torde emellertid

lämpligen kunna meddelas i administrativ ordning. Jag vill erinra, att enligt

1921 års lag såsom förutsättning för att omhändertagande skall få äga

mm gäller att djurplågeriet skall finnas vara av svår beskaffenhet. Även utredningsmannen

har upptagit en motsvarande begränsning. Enligt min mening

är det icke lämpligt att uppställa någon sådan förutsättning. Det synes

nämligen icke vara tillfredsställande att polismyndigheten skall vara nödsakad

att låta djurplågeri fortgå, örn det icke är av svår beskaffenhet. Ett sådant

villkor är ägnat ali motverka ingripande i väl motiverade fall. Å andra sidan

synes det ej lämpligt alt, såsom enligt utredningsmannens förslag, giva polis
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

myndigheten rätt att ingripa så snart rättelse ej sker omedelbart. Vid vissa

fall av vanvård kan det vara befogat att giva visst rådrum för rättelse.

I stället för 6 § i 1921 års lag har i departementsförslaget införts en bestämmelse

om rätt för den, som är missnöjd med att djur omhändertagits,

att hos länsstyrelsen påkalla rättelse. Utan särskild föreskrift gäller att länsstyrelsens

beslut i ärenden av nu ifrågavarande natur omedelbart går i verkställighet.

Närmare bestämmelser angående förfarandet vid omhändertagande av djur

skola enligt departementsförslaget liksom enligt utredningsmannens förslag

meddelas av Kungl. Maj:t.

I 18 § av departementsförslaget har såsom första stycke upptagits stadgande,

att därest ej talan om ansvar för djurplågeri blivit väckt eller svaranden

med stämning sökt inom en vecka från det djur omhändertagits enligt

17 §, djuret skall återlämnas, såframt det ej dessförinnan försålts eller

dödats. Stadgandet motsvarar 5 § andra stycket i 1921 års lag. Någon särskild

bestämmelse örn att åtal ofördröjligen skall väckas, sådan som nu finnes

i 5 § första stycket i 1921 års lag, torde icke vara erforderlig.

Från 7 § i 1921 års lag har såsom andra stycke i 18 § av departementsförslaget

upptagits stadgande, att om ansvarstalan blivit anhängiggjord och

svaranden, i fall då djuret icke blivit försålt eller dödat, yrkar att vidtagen

åtgärd skall upphävas eller ändras, domstolen har att så snart ske kan besluta

i frågan. Tillika föreskrives, att rättens beslut omedelbart skall lända

till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas, samt att klagan över rättens

beslut må föras särskilt. Den i 1921 års lag och utredningsmannens förslag

upptagna bestämmelsen, att allenast svaranden må föra klagan över domstolens

beslut, har ansetts böra utgå, enär det kan tänkas att, frånsett åklagaren,

även annan än den tilltalade kan ha intresse av att klaga, så t. ex.

ägaren, örn särskild vårdare åtalats för djurplågeriet.

Enligt 19 § i departementsförslaget skall kostnaden för åtgärd som avses

i 17 §, liksom enligt 8 § i 1921 års lag, förskjutas av allmänna medel.

Har talan väckts örn ansvar för djurplågeri, skall domstolen i slutliga utslaget

pröva, huruvida nämnda kostnad skall till statsverket återgäldas av

allmän åklagare eller av svaranden. Åklagaren må ej förpliktas därtill i

annat fall än då den åtgärd som föranlett kostnaden blivit av honom utan

skäl vidtagen. Har djuret försålts av polismyndigheten, skall denna, i avbidan

på domstolens beslut i kostnadsfrågan, av försäljningssumman innehålla

ett belopp som svarar mot vad av allmänna medel förskjutits. Även

dessa bestämmelser ha sin motsvarighet i 8 § av 1921 års lag.

I ett yttrande har för det fall att den som omhändertagit djuret är annan

än åklagaren ifrågasatts att meddela en föreskrift, enligt vilken den förre

skulle kunna förpliktas att återgälda statsverkets kostnad. Det är givetvis icke

möjligt att i målet ålägga någon som ej är part däri ersättningsskyldighet.

Däremot lärer utan särskild föreskrift finnas möjlighet att i mål mot vederbörande

örn ansvar för tjänstefel vinna förpliktande att ersätta statsverket

dess kostnad.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition m 13.

69

Den av utredningsmannen under 31 § införda bestämmelsen örn skyldighet

för veterinär att göra anmälan till polismyndighet synes icke böra upptagas.

I fråga örn tjänsteveterinärer torde icke behöva förutsättas att de skola underlåta

att, när det är påkallat, ingripa på lämpligt sätt. Försummelse härutinnan

torde innefatta tjänstefel. Tillräcklig anledning att föreskriva skyldighet

för annan veterinär att göra polisanmälan mot sin uppdragsgivare synes

icke föreligga.

Under 20 § i departementsförslaget har upptagits ett stadgande om rätt att

i särskilda fall döda djur, som avser att ersätta de av utredningsmannen under

32 § föreslagna bestämmelserna. Stadgandet har begränsats till det fall, att

djur påträffas så svårt sjukt eller skadat att det uppenbarligen bör omedelbart

dödas. I sådant fall skall enligt förslaget veterinär eller polisman äga att genast

låta döda djuret. Samma befogenhet har ansetts böra tillkomma envar

annan i synnerligen trängande fall. Örn så kan ske, bör ägarens eller innehavarens

mening inhämtas. De angivna förutsättningarna torde utgöra en

tillräcklig garanti mot missbruk, överhuvud torde faran för obefogade ingripanden

vara ytterst ringa. Den som utan tillräcklig anledning dödar djuret

ådrager sig nämligen skadeståndsskyldighet.

I departementsförslaget stadgas vidare, att den som dödar djuret skall genast

underrätta ägaren eller innehavaren eller, om hinder därför möter, polismyndigheten.

Något sådant tillägg till lagen om försäkringsavtal som utredningsmannen

ifrågasatt torde icke vara behövligt, örn försäkringshavaren gjort sig skyldig

till djurplågeri och därigenom föranlett att det försäkrade djuret måste dödas,

är det givetvis berättigat att försäkringsgivaren må åberopa hans förfarande

till befrielse från skyldighet att utgiva ersättning. Därest försäkringshavaren

är fri från vållande, bör försäkringsgivaren däremot icke kunna

bliva fri från den ansvarighet, som eljest skolat åvila honom, på den grund

att djuret dödas i den ordning som stadgas i djurskyddslagen. Skulle i försäkringsavtalet

ha intagits förbehåll som strider häremot, lärer det jämlikt

34 § i lagen om försäkringsavtal ej kunna åberopas mot försäkringshavaren,

enär det leder till uppenbar obillighet. Detsamma torde gälla, örn försummelse,

som försäkringshavaren låtit komma sig till last, är ringa. Även 51 § nämnda

lag torde, såsom i yttrandena nämnts, kunna föranleda att försäkringsvillkor

som här avses förklaras ogiltigt. Att vid sidan härav meddela ytterligare föreskrifter

i samma syfte synes icke vara behövligt.

Om straff.

21—22 §§.

Utredningsmannens förslag.

Enligt 33 § i utredningsmannens förslag straffas den, som överträder någon

i djurskyddslagen meddelad bestämmelse örn djurs vård och behandling,

med dagsböter, där ej förseelsen är straffbar såsom djurplågeri enligt

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

allmänna strafflagen. Till samma straff skall den dömas som vägrar att

lämna tillträde eller tillfälle till besiktning varom förmäles i 24 §. I 38 §

stadgas, att åtal för förseelse mot djurskyddslagen anhängiggöres vid allmän

domstol samt att böter, som ådömas enligt samma lag, tillfalla kronan.

I detta sammanhang må även redogöras för 34—37 och 39 §§ i utredningsmannens

förslag, vilka sakna motsvarighet i departementsförslaget.

Straffbestämmelser meddelas i 34 § för underlåtenhet av veterinär att fullgöra

honom enligt 31 § åvilande anmälningsskyldighet samt i 35 § för

försummelse i fråga om åldersmärkning av häst enligt 10 § ävensom för överträdelse

av föreskrifterna om förande, förvarande eller uppvisande av bok

varom förmäles i 25 §. I 36 § stadgas straff för den, som säljer, bortbyter,

giver, pantsätter, lånar eller leger djur till sådan person, för vilken meddelats

förbud enligt den av utredningsmannen föreslagna 17 § i 18 kap. strafflagen,

ävensom för den, som nied vetskap örn förbudet anställer sådan person till

att sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur. Begår barn under femton

år förseelse mot djurskyddslagen, svarar enligt 37 § den, vilken vården örn

barnet åvilar, för förseelsen, där det ej visas, att den skett utan hans vetskap

eller att han gjort vad på honom ankommit för att förhindra densamma. 39 §

slutligen innehåller ett stadgande, att polischefen i orten äger inställa förevisning

av djur, vilken strider mot de i djurskyddslagen meddelade föreskrifterna.

Yttrandena.

Beträffande straffbestämmelserna i 33 § har landsfogden i Västerbottens

län uttalat, att förslaget utsträckt det straffbaras område alltför långt, samt

ansett önskvärt, att endast mera påtagliga fall av bristande hänsyn vid vård

och behandling av djur belädes med straff.

Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län föreslår sådan ändring av sista

stadgandet i 33 §, att endast den skall straffas, som vägrar att, »där s. k.

ladugårdsförm! icke är stadgat», lämna tillträde eller tillfälle till besiktning

varom förmäles i 24 §.

Svenska allmänna djurskyddsföreningen har i en särskild framställning

hemställt om införande i djurskyddslagen av en bestämmelse, enligt vilken

ägare av djur, vilken lämnat dem i annans vård, ålägges utöva tillsyn

över deras skötsel samt straffas, om djuren åsamkas lidande genom att de

anförtrotts åt olämplig person eller eljest till följd av bristande tillsyn.

Stadgandet i 37 § har, i vad det innefattar bestämmelse om omkastning av

bevisbördan, från flera håll gjorts till föremål för anmärkningar. Medicinalstyrelsen

och länsstyrelsen i Västmanlands län anse, att vanliga bevisregler

böra gälla, medan länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Gävleborgs

län förorda en uppmjukning i så måtto, att orden »där det ej visas» utbytas

mot orden »där ej omständigheterna göra det sannolikt».

Norra Hälsinglands djurskyddsförening hemställer, att lagrummet i fråga

utökas med en bestämmelse om aga av barn som begå djurplågeri.

opaginerad Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Samma förening föreslår med avseende å 38 §, att ådömda böter skola

tillfalla en statlig fond för djurskyddsändamål.

Beträffande åtal har de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund

ansett, att varje djurskyddsförening eller enskild person borde erhålla rätt

att väcka åtal för överträdelse av djurskyddslagen.

I fråga om 39 § uttalar länsstyrelsen i Västmanlands län, att paragrafen

kunde utgå med hänsyn till innehållet i § 13 ordningsstadgan för rikets städer.

Departementschefen.

1 21 § ha upptagits straffbestämmelser. Däri stadgas, att den som bryter

mot vad som föreskrives i 9, 10, 11 eller 12 § av departementsförslaget eller

av tredska underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats

jämlikt 14 § andra stycket, eller underlåter att lämna tillträde för besiktning

enligt 15 § eller att göra anmälan om dödande av djur enligt 20 §, skall straffas

med dagsböter. Överträdelse av bestämmelserna i 8 och 13 §§ torde, på sätt

tidigare nämnts, innefatta djurplågeri och böra bestraffas enligt 18 kap. 16 §

strafflagen. Överträdelse av bestämmelserna i 9, 10, 11 eller 12 § kan givetvis

även innefatta djurplågeri som bestraffas enligt sistnämnda lagrum. Någon

utvidgning av åtalsrätten synes icke påkallad.

I 22 § av departementsförslaget stadgas — i överensstämmelse med föreskrift

i 38 § av utredningsmannens förslag — att böter som ådömas enligt

djurskyddslagen skola tillfalla kronan. Jag har icke funnit anledning att biträda

det av en djurskyddsorganisation väckta förslaget, att böterna skulle

tillfalla en statlig fond för djurskyddsändamål. Det under 38 § i utredningsmannens

förslag upptagna stadgandet, att åtal för förseelse mot lagen skall

anhängiggöras vid allmän domstol, torde vara överflödigt.

Av utredningsmannen under 34—36 §§ upptagna straffbestämmelser sakna

motsvarighet i departementsförslaget. Jag har ej heller funnit skäl att

upptaga den av utredningsmannen under 37 § föreslagna bestämmelsen, att

den som har vård om barn under femton år skulle kunna straffas för förseelse

mot djurskyddslagen som begåtts av barnet. Tillräcklig anledning till särbestämmelser

i detta hänseende synes mig icke föreligga.

Den under 39 § i utredningsmannens förslag upptagna föreskriften örn inställande

av förevisning av djur torde icke heller vara erforderlig.

Ikraftträdandet.

Den föreslagna lagen örn djurskydd synes böra träda i kraft den 1 januari

1945. Något hinder för medicinalstyrelsen att redan dessförinnan meddela

tillstånd som avses i 12 § för liden efter lagens ikraftträdande torde

icke föreligga. I och med alt djurskyddslagen träder i kraft, skall lagen den

6 maj 1921 om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur

upphöra att gälla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Gällande rätt.

Enligt gällande lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen skall den som i behandling

av djur visar uppenbar grymhet, genom misshandel, överansträngning,

vanvård eller annorledes, straffas för djurplågeri med böter. Är

djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna eljest synnerligen

försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Utredningsmannens förslag.

I utredningsmannens förslag har brottsbeskrivningen bibehållits oförändrad.

Straffet för normalfall av djurplågeri föreslås däremot skärpt till böter

eller fängelse i högst sex mannder. Finnes brottet vara att tillskriva synnerlig

råhet hos gärningsmannen eller äro omständigheterna eljest försvårande,

må enligt förslaget till straffarbete i högst ett år dömas.

Utredningsmannen har vidare i sitt förslag upptagit en ny paragraf i 18

kap. strafflagen, betecknad 17 §. Enligt denna må domstolen, där någon

begär gärning som i 16 § sägs samt kan antagas vara för framtiden uppenbart

olämplig att handhava djur, meddela honom förbud för viss tid, minst

ett och högst fem år, eller för alltid att äga, sköta, köra, slakta eller eljest

syssla med djur. överträder någon honom meddelat förbud, skall han straffas

med böter eller fängelse i högst sex månader.

Yttrandena.

Den av utredningsmannen föreslagna lydelsen av 16 § har i allmänhet lämnats

utan erinran. De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund hemställer

dock, att ordet »uppenbar» måtte utgå ur brottsbeskrivningen. Älvsborgs

läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars yttrande åberopas

av länsstyrelsen i lånet, ifrågasätter, om det icke vore för strängt att

ådöma ett års straffarbete jämte förbud för alltid att äga eller syssla med

djur. Landsfogden i Malmöhus län anser, såsom tidigare nämnts, att även

djurplågeri som sker av vårdslöshet borde vara straffbart, därest det medförde

uppenbart lidande eller obehag för djuret.

Den föreslagna nya 17 § i 18 kap. strafflagen avstyrkes i åtskilliga yttranden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför följande.

Eeträffande det föreslagna stadgandet i 17 §---har utredningsman
nen

själv raknat med, att efterlevnaden i vissa fall icke kunde tillförlitligen

övervakas. Enligt länsstyrelsens förmenande torde det under sådana förhåltenden

kunna starkt ifrågasättas, om ett sådant stadgande bör upptagas i

strafflagen. Med hänsyn jämväl därtill, att de personer, som få antagas vara

varaktigt olämpliga att handhava vården av djur, ofta äro straffria på grund

av sin sinnesbeskaffenhet, synes ifrågavarande stadgande ock vara meningslöst.

Följden härav blir nämligen den, att en överträdelse av förbudet från

en sådan människas sida kommer att sätta den föreslagna straffbestämmelsen

i 17 § ur kraft.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 43. 73

De sålunda anförda synpunkterna ha åberopats även av länsstyrelserna i

Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus samt örebro län, magistraten i

örebro och förste stadsfiskalen i Stockholm. Stockholms läns och stads hushållningssällskaps

förvaltningsutskott avstyrker stadgandet, enär detsamma

kunde medföra ej avsedda konsekvenser.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser det föreslagna

förbudet vara ett alltför stort ingrepp i människornas försörjningsmöjlighet

och framhåller särskilt, att införandet av en sådan påföljd i strafflagen

skulle vara olämpligt, då tidigare där förekommande påföljder av varjehanda

slag numera borttagits.

Departementschefen.

Såsom förut nämnts har utredningsmannen förordat, att åsidosättande av

de i förslaget till djurskyddslag upptagna bestämmelserna om djurs vård och

behandling skulle föranleda straff enligt en särskild bestämmelse i samma

lag, örn det ej innefattar djurplågeri. Straff för djurplågeri skulle liksom för

närvarande inträda allenast där någon visar uppenbar grymhet i behandling

av djur.

Att på sätt utredningsmannens förslag innebär i olika lagar bestraffa så

att säga två grader av djurplågeri synes icke vara lämpligt. Såsom förut

nämnts har jag därför i förslaget till lag om djurskydd icke upptagit något

stadgande om straff för den som åsamkar djur lidande genom åsidosättande

av där angivna föreskrifter. Därest någon särskild straffbestämmelse

icke upptages i djurskyddslagen för den som åsamkar djur lidande,

synes det emellertid med skäl kunna ifrågasättas, huruvida straffbestämmelsen

i 18 kap. 16 § strafflagen är tillräckligt omfattande i sin nuvarande

lydelse. Jag har därför ansett mig böra undersöka frågan örn en utvidgning

av densamma.

Enligt vad den inledningsvis lämnade redogörelsen visar har första lagutskottet

i samband med behandling av en år 1934 väckt motion om ändring

i sistnämnda paragraf framhållit, att enligt utskottets mening straff för

djurplågeri icke borde inträda i andra fall än där förfarandet enligt en inom

samhället allmänt härskande uppfattning otvetydigt framstode såsom otillbörligt.

Utskottet avstyrkte fördenskull i motionen framställt förslag att ur

brottsbeskrivningen utesluta kravet på att gärningsmannen skall ha gjort sig

skyldig till uppenbar grymhet. I huvudsaklig anslutning härtill uttalade

utskottet med anledning av en motion vid 1935 års riksdag, att det måste

anses riktigt att, där lagstiftaren icke närmare än hos oss vore fallet angåve

den rättsstridiga handlingen, straff icke borde inträda i andra fall än där

förfarandet stöde i sådan motsättning till den allmänna uppfattningen som

nyss nämnts. Enligt min mening har denna fråga kommit i ett delvis annat

läge, därest det av mig förordade förslaget till lag örn djurskydd genomföres.

1 detta upptagas åtskilliga bestämmelser örn vad som skall iakttagas angående

djurs vård och behandling. Med hänsyn härtill synas mig ordalagen i 18 kap.

16 § strafflagen kunna jämkas något i syfte att undanröja den starkt restrik
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

tiva prägel som nu utmärker lagrummet. Med den uppfattning örn människans

skyldigheter mot djuren som ligger till grund för djurskyddslagen kan det

knappast anses förenligt att såsom djurplågeri bestraffa endast handling som

visar uppenbar grymhet mot djur. Även en lägre grad av otillbörlig behandling

synes numera böra hänföras under detta brott.

Vid utformandet av en brottsbeskrivning med något vidare omfattning

har det synts mig lämpligare att direkt anknyta brottsbegreppet till effekten,

nämligen djurets lidande, än till det av gärningsmannen ådagalagda sinnelaget.

Givetvis kunna icke alla handlingar, som förorsaka lidande för djur,

bestraffas såsom djurplågeri. Vissa sådana handlingar äro påkallade av fullt

legitima intressen. Till en del ha de intressekollisioner som härvidlag kunna

uppkomma uttryckligen reglerats i den föreslagna lagen om djurskydd. Så

är t. ex. fallet beträffande djurs användande för vetenskapliga ändamål.

Med hänsyn till sådana fall har såsom förutsättning för straff i departemcntsförslaget

upptagits ett krav, att det lidande för vilket djuret utsättes är »otillbörligt».

Detta uttryck torde innebära, att gärningen skall lia otvetydigt överskridit

gränsen för det tillåtna.

Det har synts lämpligt att — liksom i gällande lag — i lagtexten exemplifiera

de förfaranden örn vilka det oftast är fråga då djur tillfogas otillbörligt

lidande. I förslaget nämnas sålunda särskilt misshandel, vanvård och

överansträngning.

Liksom i gällande lag förutsättes i departementsförslaget att gärningen är

uppsåtlig. Detta innebär enligt förslaget ett krav på att gärningsmannen skall

ha insett att djuret åsamkades lidande. Det är emellertid tillfyllest med s. k.

eventuellt uppsåt. Ådagalagd likgiltighet för djurets vård kan fördenskull

bliva föremål för straff enligt förslaget.

Straffskalan för djurplågeri upptager för närvarande i första hand böter.

I andra hand må dömas till fängelse i högst sex månader, om djurplågeriet

är av svår beskaffenhet eller omständigheterna eljest äro synnerligen försvårande.

En skärpning av straffskalan synes, såsom utredningsmannen föreslagit,

vara motiverad. För detta ändamål torde vara tillfyllest att i den

ordinära strafflatituden införa fängelse. Någon särskild straffskala för grovt

djurplågeri synes icke behövlig.

Utredningsmannen har även föreslagit införandet av elt stadgande, enligt

vilket domstol skulle kunna i vissa fall ådöma den, som gjort sig skyldig till

djurplågeri, förbud att syssla med djur. Detta förslag kan jag icke biträda.

I och för sig torde behovet av en sådan bestämmelse vara ganska ringa, och

det är sannolikt att den komme att tillämpas mycket sällan. Därtill kommer

den i yttrandena och för övrigt jämväl av utredningsmannen påpekade omständigheten,

att de flesta fall, där förutsättningarna för bestämmelsens tilllämpande

komme att föreligga, förmodligen skulle gälla personer, vilka vore

straffria på grund av sin sinnesbeskaffenhet. En överträdelse från deras sida

av meddelat förbud skulle sålunda icke kunna medföra straffansvar för dem.

Såsom även framhållits har man dessutom att räkna med att förbudets efterlevnad

icke skulle kunna nöjaktigt övervakas.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

75

Den av mig föreslagna ändringen i 18 kap. 16'' § strafflagen torde liksom

lagen om djurskydd böra träda i kraft den 1 januari 1945.

I hälsovårdsstadgan torde böra intagas erinran örn hälsovårdsnämnds åligganden

enligt den föreslagna lagen om djurskydd. I enlighet härmed har inom

departementet upprättats förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och

35 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

De inom justitiedepartementet upprättade förslagen till lag örn djurskydd

och lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen ävensom förslaget till

förordning om ändrad lydelse av 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan torde böra

fogas såsom bilaga till detta protokoll.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över nämnda lagförslag

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Förslag

till

Lag

om djurskydd.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1 §•

Denna lag avser vård och behandling av husdjur och av vilda djur som

hållas i fångenskap.

Allmänna bestämmelser.

2 §•

Djur skall behandlas väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande.

Stall eller annat förvaringsrum för djur skall erbjuda tillräckligt utrymme

och skydd samt skall hållas rent och snyggt.

Djur skall förses med erforderligt foder och vatten.

3 §.

När djur användes i arbete, skall såvitt möjligt iakttagas, att det icke

överanstränges.

Djur må ej pådrivas eller agas med redskap som lätt kan sarga eller på

annat sätt skada djuret.

4 §•

Djur må icke hållas bundet eller tjudrat på ett för djuret plågsamt sätt

eller så att det icke kan få behövlig vila. 5 6

5 §•

Djur som blivit sjukt eller skadat skall utan dröjsmål omhändertagas för

erforderlig omvårdnad, där ej sjukdomen eller skadan är så svårartad att

djuret bör dödas.

6 §•

Med avseende å transport av djur skall särskilt iakttagas, att transportmedlet

är lämpat för ändamålet och att djuret såvitt möjligt skyddas mot stötar,

skavning och dylikt.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

77

Närmare bestämmelser angående transport av djur meddelas av Konungen

eller den myndighet Konungen bestämmer.

7 §•

Örn slakt av husdjur är särskilt stadgat.

Om förevisning av djur.

8 §•

Djur må icke övas för eller användas vid filminspelning, offentlig föreställning

eller annan förevisning på sådant sätt att det utsättes för ångest

eller annat lidande.

Närmare föreskrifter örn offentlig förevisning av djur meddelas av Konungen.

Om kastrering och kupering m. m.

9 §•

Kastrering av häst må utföras endast av veterinär.

Samma lag vare i fråga örn annat djur som uppnått fyra månaders ålder,

där ej Konungen annorlunda förordnar.

10 §.

Kupering av svansen på häst må, såframt ej Konungen medgiver undantag,

företagas allenast för att bota sjukdom, skada eller oart samt skall utföras

av veterinär.

Kupering av svansen på annat djur må, där djuret uppnått två månaders

ålder, utföras endast av veterinär.

öronen på hund må ej kuperas.

11 §•

För annan särskild behandling av djur än ovan sägs i syfte att bota sjukdom

eller skada skall veterinär anlitas, därest behandlingen är förenad med

operativt ingrepp av någon betydelse eller avsevärt lidande för djuret.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, om anlitandet av veterinär skulle medföra

oskälig kostnad eller vålla tidsutdräkt som äventyrar ändamålet med behandlingen.

Örn användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m.

12 §.

Djur må ej utan medicinalstyrelsens tillstånd användas för vetenskaplig

forskning eller undervisning, sjukdomsdiagnos, framställning av läkemedel

eller annat härmed jämförligt ändamål, därest användningen är förenad med

operativt ingrepp, insprutning eller blodavtappning eller ock eljest medför

ångest eller annat lidande för djuret. Konungen äger medgiva undantag från

vad nu sagts med avseende å viss institution eller inrättning.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Närmare bestämmelser angående tillstånd som avses i första stycket meddelas

av Konungen.

13 §.

Vid operativt ingrepp eller annan åtgärd som avses i 12 § må ej större lidande

tillfogas djuret än som är oundgängligt. Kan det antagas att avsevärt

lidande åsamkas djuret jämväl sedan ingreppet eller åtgärden slutförts, skall

djuret därefter dödas snarast möjligt.

Örn tillsyn å lagens efterlevnad.

14 §.

Hälsovårdsnämnden i orten har att, i samverkan med läns- och distriktseller

stadsveterinären, öva tillsyn över djurens vård och behandling. För sådant

ändamål äger nämnden, om erforderliga medel äro anslagna därtill,

anställa tillsyningsman.

Åsidosätter någon vad i 2—6 §§ stadgas, äger hälsovårdsnämnden, i den

mån ej särskilda bestämmelser äro gällande, meddela erforderlig föreskrift

örn vad han jämlikt nämnda paragrafer har att iakttaga. Den som är missnöjd

med nämndens beslut äger däröver anföra besvär hos länsstyrelsen

inom tid som i allmänhet gäller örn klagan över hälsovårdsnämnds beslut.

Länsstyrelsen äger förordna, att dess beslut omedelbart skall lända lill efterrättelse.

Vid nämndens handläggning av ärende som rör vården eller behandlingen

av djur äger länsveterinären så ock distrikts- eller stadsveterinären vara tillstädes.

15 §.

Den som har djur i sin vård är skyldig att låta hälsovårdsnämnden eller

någon dess ledamot eller suppleant som nämnden utser eller tillsyningsman

varom i 14 § förmäles så ock länsveterinären eller distrikts- eller stadsveterinären

besiktiga djuret och stall eller annat förvaringsrum för djuret.

Polismyndigheten meddelar erforderlig handräckning för dylik besiktning.

16 §.

Vad i 14 och 15 §§ stadgas skall icke gälla med avseende å djur som användas

inom försvarsväsendet.

Om råttkatt omhändertaga eller döda djur i vissa fall.

17 §.

Är djur utsatt för djurplågeri och sker ej på tillsägelse rättelse, äger polismyndigheten

omhändertaga djuret samt, där sådant med hänsyn till kostnaden

för djurets vård eller andra omständigheter finnes nödvändigt, efter

värdering låta försälja eller döda det. Den som är missnöjd med alt djuret

omhändertagits äger att hos länsstyrelsen påkalla rättelse.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av vad i första stycket

stadgas meddelas av Konungen.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

79

18 §.

Har ej talan om ansvar för djurplågeri blivit väckt eller svaranden med

stämning sökt inom en vecka från det djur omhändertagits enligt 17 §, skall

djuret återlämnas, om det ej dessförinnan försålts eller dödats.

Har ansvarstalan blivit anhängiggjord och yrkar svaranden, i fall då

djuret icke blivit försålt eller dödat, att vidtagen åtgärd skall upphävas eller

ändras, har domstolen att så snart ske kan besluta i frågan. Domstolens

beslut skall omedelbart lända till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

Över beslutet må klagan föras särskilt.

19 §.

Kostnaden för åtgärd enligt 17 § skall förskjutas av allmänna medel.

Har talan väckts örn ansvar för djurplågeri, skall domstolen i slutliga utslaget

pröva, huruvida nämnda kostnad skall till statsverket återgäldas av

allmän åklagare eller av svaranden. Ej må åklagaren därtill förpliktas i

annat fall än då den åtgärd som föranlett kostnaden blivit av honom utan

skäl vidtagen.

Har djuret av polismyndigheten försålts, skall polismyndigheten, i avbidan

på domstolens beslut i kostnadsfrågan, av försäljningssumman innehålla ett

belopp som svarar mot vad av allmänna medel förskjutits.

20 §.

Påträffas djur så svårt sjukt eller skadat att det uppenbarligen bör omedelbart

dödas, må veterinär eller polisman så ock i synnerligen trängande fall

envar annan genast döda djuret, örn så kan ske, bör ägarens eller innehavarens

mening inhämtas.

Den som dödar djuret skall genast underrätta ägaren eller innehavaren eller,

om hinder därför möter, polismyndigheten.

Om straff.

21 §.

Den som bryter mot vad i 9, 10, 11 eller 12 § stadgas, eller av tredska underlåter

att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats jämlikt 14 §

andra stycket, eller underlåter att fullgöra vad honom åligger enligt 15 §

första stycket eller 20 § andra stycket straffes med dagsböter.

Om straff för djurplågeri stadgas i allmänna strafflagen.

22 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Härigenom upphäves lagen den 6 maj 1921 (nr 188) örn rätt i vissa fall

för polismyndighet att omhändertaga djur.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 16 § strafflagen1 skall erhålla följande

ändrade lydelse.

18 KAP.

16 §.

Den som genom misshandel, vanvård, överansträngning eller annorledes

utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller

fängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919

(nr 566).

Härigenom förordnas, att 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 19192

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Varje stad---annan myndighet.

Om hälsovårdsnämnds befattning med åtgärder för smittsamma sjukdomars

bekämpande och i samband därmed stående sjukvård samt med tillsyn

å djurs vård och behandling är särskilt stadgat.

35 §.

Varje kommun---annan myndighet.

Örn hälsovårdsnämnds befattning med åtgärder för smittsamma sjukdomars

bekämpande samt med tillsyn å djurs vård och behandling är särskilt

stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1945.

1 Senaste lydelse, se SFS 1921:187.

2 Senaste lydelse, se SFS 1941: 655.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 43.

81

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 24 januari

1944.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Erigsson.

Enligt lagrådet den 3 januari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 10 december 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till lag om djurskydd samt till lag om ändrad

lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet B. Unger.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda

ledamöter.

Förslaget till lag om djurskydd.

Lagrådet:

Enligt den föreslagna lagstiftningen har, jämte det en allmän straffbestämmelse

för djurplågeri bibehållits i strafflagen, mera utförliga bestämmelser

örn djurs vård och behandling upptagits i en särskild lag om djurskydd. I

nämnda lag givas emellertid ej uttömmande föreskrifter i ämnet, utan sådana

skola i avsevärd omfattning meddelas i administrativ ordning.

Med ett system sådant som det föreslagna måste uppstå vissa svårigheter

som ej helt torde stå att bemästra. Avgörandet i vilken omfattning bestämmelser

överhuvud böra meddelas och huruvida sådana böra upptagas i djurskyddslagen

eller i särskilda författningar måste ofta bliva en lämplighetsfråga.

Med avseende å det närmare innehållet i åtskilliga av de föreskrifter

som givas i djurskyddslagen kan också tvekan råda. Då förevarande förslag

emellertid enligt lagrådets mening på ett i det stora hela tillfredsställande

sätt övervunnit de föreliggande vanskligheterna, har lagrådet, ehuru det på

åtskilliga punkter förefaller tvivelaktigt örn den valda lösningen varit den

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 43.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

lämpligaste, ansett förslaget ej föranleda andra erinringar än som framgå

av vad nedan yttras angående några av förslagets detaljer.

1 §•

Lagrådet:

Denna paragraf, som angiver lagens tillämpningsområde — en bestämning

som med fördel torde kunna komma till användning som underrubrik i stället

för den i förslaget valda — synes lämpligen böra erhålla den ändrade avfattningen

att lagen äger tillämpning å husdjur och å andra djur som hållas

i fångenskap. Uttrycket »vilda djur» torde sålunda helst böra undvikas, då

i fångenskap hållas djur som enligt gängse språkbruk icke pläga betecknas

vare sig som husdjur elier som vilda djur.

2 §.

Lagrådet:

Första stycket av denna paragraf innehåller en allmän bestämmelse örn

djurs behandling. I de två följande styckena samt i 3—6 §§ utföres till sina

huvuddrag vad den allmänna bestämmelsen innebär. Det synes på den grund

sakenligt att nämnda bestämmelse upptages i en särskild paragraf (2 §), vilken

sålunda skulle komma att inleda den avdelning som avser djurs vård

och behandling — en avdelning som lämpligen torde kunna rubriceras »Om

djurs vård och behandling i allmänhet». Åt paragrafen kunde därvid givas

förslagsvis den avfattningen, att djur skall erhålla god vård och jämväl i övrigt

behandlas väl; den til! synes något inskränkande bestämningen »och såvitt

möjligt skyddas mot lidande» skulle då kunna undvaras. Andra och

tredje styckena av 2 § skulle i sådant fall bilda 3 §, varjämte paragraferingen

i övrigt ävensom de i vissa paragrafer gjorda hänvisningarna finge underkastas

härav föranledd jämkning.

Bestämmelsen i andra stycket att stall eller annat förvaringsrum för djur

skall hållas rent och snyggt synes efter orden ställa strängare krav å vårdnadshavaren

än som ur djurskyddssynpunkt kan anses påkallat eller lämpligt.

Uti ifrågavarande hänseende torde vara tillräckligt om stallrummet hålles

i ett skick som med avseende å de särskilda djurslagen kan anses rimligt

och överensstämmande med ortens sed. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen

jämkas till exempelvis att stallet eller förvaringsrummet skall

hållas tillfredsställande rent.

5 och 11 §§.

Justitierådet Alsén, regeringsrådet Eklund och justitierådet Ericsson:

Medan utredningsmannens förslag, utöver stadgandet i 3 § att djur skulle

erhålla skälig omvårdnad, icke upptog någon bestämmelse örn behandlingen

i allmänhet av sjukt djur utan inskränkte sig till att i 15—17 §§ meddela

föreskrifter angående anlitande av veterinär i sådana fall där behandlingen

kunde befaras medföra avsevärt lidande för djuret — i främsta rummet operativa

ingrepp — stadgas i remissförslaget som allmän regel dels under de

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

83

allmänna bestämmelserna (5 §), att djur som blivit sjukt eller skadat skall

utan dröjsmål omhändertagas för erforderlig omvårdnad, och dels under bestämmelserna

örn kastrering och kupering m. m. (11 § första stycket), att

veterinär skall anlitas, därest behandlingen är förenad med operativt ingrepp

av någon betydelse eller avsevärt lidande för djuret, överträdelse av

sistnämnda föreskrift är belagd med dagsböter. Lämpligheten härav torde

kunna ifrågasättas. I förhållande till övriga hithörande bestämmelser i djurskyddslagen,

vilkas åsidosättande äro förbundna med straff — kastrering,

kupering och vivisektion — synes ifrågavarande föreskrift, i förening med de

undantag därifrån som funnits nödiga, vara alltför obestämd för att läggas till

grund för en straffbestämmelse. Men härtill kommer, att i den mån ett överträdande

av berörda föreskrift icke hemfaller under straffbudet angående

djurplågeri i den vidgade omfattning detta brottsbegrepp föreslås skola erhålla

— ett operativt ingrepp av betydenhet, utan bedövning, lärer så gott

som undantagslöst få antagas vara förenat med avsevärt lidande för djuret —

något utrymme för särskilt straffansvar knappast torde föreligga. I fråga örn

den allmänna efterlevnaden av föreskriften om veterinärs anlitande i förevarande

fall synes man framför allt kunna lita till den stigande upplysningen på

detta område och det ökade ansvar för djurens vård som därav följer. Den

allmänna tillsyn över djurskyddet som nu föreslås torde ock i förevarande

hänseende bliva av visst värde. På grund härav och då stadgandet ur systematisk

synpunkt närmast är att hänföra till de allmänna bestämmelserna

om djurs vård och behandling torde bestämmelserna i 5 och 11 §§ böra sammanföras

samt upptagas under 5 §, därvid åt desamma kan givas en enklare

avfattning. Vidare synes det kunna ifrågasättas huruvida icke begränsningen

i 5 § av vårdnadsskyldiglieten för det fall att sjukdomen eller skadan

är så svårartad att djuret bör dödas lämpligen må, såsom liggande i-sakens

natur, kunna utgå (jfr 17 och 20 §§ angående möjlighet till ingripande i

mera svårartade fall för annan än vårdnadshavare^. Härjämte torde av de

föreslagna ändringarna betingad jämkning böra ske beträffande underrubriken

till 9—11 §§ samt hänvisningen i 21 §.

10 §.

Lagrådet:

Med hänsyn bland annat till önskvärdheten alt undanröja varje tvekan

att jämväl öron på hund må kuperas, där så påkallas av sjukdom eller

skada, synes 10 § böra på det sätt jämkas att, sedan frågan om kupering

å friska djur i ett första stycke reglerats, i särskilt stycke stadgas att vad

förut sagts ej skall utgöra hinder mot kupering som på grund av sjukdom,

skada eller oart företages av veterinär.

12 §.

Lagrådet:

Enligt utredningsmannens förslag skulle försök som avses i denna paragraf

utan tillstånd kunna äga rum vid universitet, högskola eller därmed järn
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kunell. Maj:ts proposition nr 43.

ställt forskningsinstitut som drives av staten eller understödes med statsmedel

ävensom vid vissa andra institutioner och inrättningar. I övrigt skulle erfordras

särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen. Remissförslaget åter uppställer

såsom huvudregel fordran på att sådant tillstånd städse meddelas; Kungl.

Maj:t skall dock kunna medgiva undantag från huvudregeln med avseende

å viss institution eller inrättning. Med förslaget lärer avses att i allt fall sådana

forskningsinstitut som ovan nämnts ej skola vara beroende av medicinalstyrelsens

tillstånd, något som uppenbarligen ej heller bör ifrågakomma. Förslaget

föranleder från lagrådets sida ej vidare yttrande än att, därest åsyftade

forskningsinstitut lämpligen icke kunna undantagas genom uttryckligt stadgande

i lagen, innehållet i förevarande paragraf synes böra så jämkas att

däri angives att tillståndet skall lämnas av Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer, samt att i anslutning härtill sista punkten i första stycket

ävensom andra stycket utgå.

Den avdelning som inledes med förevarande 12 § synes lämpligen kunna

erhålla rubriken »Om vivisektion».

16 §.

Lagrådet:

Då det kan ifrågasättas huruvida icke även andra inrättningar än de som

höra till försvarsväsendet böra undantagas från tillsyn enligt 14 och 15 §§,

synes böra övervägas att till 16 § foga ett stadgande av förslagsvis det innehåll

att från tillämpningen av bestämmelserna i 14 och 15 §§ ytterligare undantag

må medgivas av Konungen beträffande viss institution eller inrättning.

17 §.

Lagrådet:

Enligt 1921 års lag (2 §) fordras att veterinär skall anställa besiktning å

omhändertaget djur, innan polismyndigheten beslutar huru med djuret skall

förfaras. På sätt framgår av remissprotokollet har föreskrift i förevarande

hänseende ansetts kunna meddelas i administrativ ordning. Fordran på sakkunnig

besiktning synes dock vara av den vikt att bestämmelse härom icke

bör saknas i lagen.

18 §.

Lagrådet:

Den från 1921 års lag (7 § andra stycket) hämtade, i utredningsmannens

förslag upptagna bestämmelsen, att allenast svaranden må föra klagan över

domstolens beslut, har enligt remissprotokollet ansetts böra utgå, enär det

kunde tänkas att, frånsett åklagaren, även annan än den tilltalade hade intresse

av att klaga, så t. ex. ägaren om särskild vårdare åtalats för djurplågeriet. I

anslutning härtill har föreskrivits, att rättens beslut omedelbart skall lända

till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.

Nämnda bestämmelse i 1921 års lag torde i och för sig icke utgöra hinder

för annan enskild sakägare än svaranden att framställa yrkande att vid
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

85

tagen åtgärd skall upphävas eller ändras samt att föra klagan över rättens

i anledning av sådant yrkande meddelade beslut. Lagen lärer nämligen reglera

allenast normalfallet, då ägaren och den tilltalade är samma person.

Förslaget innebär däremot i sak den olikheten i förhållande till nuvarande

lag att jämväl åklagaren skall äga föra talan mot beslut som här avses. Någon

motivering härför har ej lämnats i remissprotokollet. Det vill synas, såsom

ock framhölls av lagrådet vid lagens tillkomst, att med åtgärdens karaktär

häst överensstämmer, att klagorätt icke tillerkännes åklagaren (jfr även stadgandet

i 16 kap. 11 § rättegångsbalken). Lagrådet hemställer förty om återgång

till nu gällande förbud för åklagaren att föra talan mot ifrågavarande

beslut och att som följd därav verkställighetsregeln utgår. Skulle på grund

av gällande lags avfattning att »klagan må föras allenast av svaranden» någon

tvekan kunna anses föreligga i fråga om rätt för annan enskild sakägare

än svaranden att föra talan, kan föreskriften i ämnet uttryckas så, att klagan

över beslutet ej må föras av åklagaren.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Justitieråden Alsén och Ericsson:

Den ändrade utformning av brottsbegreppet som föreslås i förevarande lagrum

— därvid gärningen knutits mera till effekten, djurets lidande, än till

det av gärningsmannen ådagalagda sinnelaget —- har enligt remissprotokollet

tillkommit i syfte att undanröja den starkt restriktiva prägel som ansetts

nu utmärka lagrummet. Det lider intet tvivel att en ändring av brottsbeskrivningen

i föreslagen riktning skulle, vid ett genomförande av förslaget till

lag om djurskydd, komma att bättre än den nuvarande angiva syftet med

straffskyddet och omfattningen av detsamma. Mot lagtexten kunde möjligen

erinras, att ordet »otillbörligt» rent språkligt icke skulle vara ägnat att utmärka

graden av lidandet utan endast att lidandet eller rättare dess tillskyndande

icke vöre uppburet av något berättigat intresse; ordet borde sålunda

anknyta till handlingen, icke till effekten. En närmare bestämning

av lidandet skulle till synes ej heller vara nödig, då redan i detta ord såsom

sådant ligger, att det onda som tillfogas skall ha en viss, ej allför ringa intensitet

och varaktighet. Det torde emellertid vara oemotsägligt, att uttrycket

»otillbörligt lidande» till sin språkliga valör leder tanken på ett visst, högre

mått av lidande, ett mått jämväl bestämt i förhållande till den intressekollision

som föreligger, att uttrycket med andra ord, såsom departementschefen

framhåller, utmärker att gärningen skall ha otvetydigt överskridit gränsen

för det tillåtna. Invändas kunde måhända vidare, att av de i lagbudet såsom

exempel nämnda handlingarna åtminstone »vanvård» efter vanlig uppfattning

i sig städse innebure något otillbörligt. Till den del däri får anses

ligga ett visst berättigande skulle oegentligheten framträda mindre, därest

den förtydligande exemplifikationen, såsom nu är fallet, sättes efter själva

brottsbeskrivningen. På grund av det anförda föranleder förslaget icke vida
-

re erinran.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Justitierådet Lind:

Den jämkning som föreslagits i förevarande lagrum har föranletts av att

den nuvarande avfattningen ansetts medföra en alltför restriktiv tolkning

i tillämpningen. Då gällande lydelse emellertid i och för sig måste anses

giva en lämplig definition å begreppet djurplågeri samt de närmare bestämmelser

örn djurs vård och behandling som meddelas i djurskyddslagen lära

verksamt bidraga till en riktig uppfattning av nämnda begrepp, synes det

kunna ifrågasättas huruvida ej fara för en ej önskvärd tillämpning i restriktiv

riktning i erforderlig mån skulle undanröjas därest i gällande avfattning

ej annan ändring göres än att fordran på att grymheten skall vara »uppenbar»

eftergives.

Regeringsrådet Eklund:

Enligt min mening bör en jämkning ske i den föreslagna avfattningen av

förevarande paragraf. Ordet »otillbörligt» torde nämligen, rent språkligt sett,

icke böra komma till användning för att, på sätt här synes vara avsett, utmärka

graden av ett lidande. En närmare bestämning av »lidande» torde

för övrigt knappast vara nödig. Redan i detta ord såsom sådant lärer nämligen

ligga att den smärta eller plågsamma behandling varom är fråga skall

äga en sådan grad av intensitet och varaktighet att den som utan tillräckliga

skäl utsätter djuret därför bör kunna drabbas av straff. Däremot synes

det vara sakenligt att i lagtexten gives en antydan örn att, på sätt anföres i

remissprotokollet, vissa handlingar som förorsaka djur lidande äro påkallade

av fullt legitima intressen. Detta torde lämpligen kunna ske genom att

paragrafen så utformas att den som genom misshandel, överansträngning,

vanvård eller annorledes otillbörligen utsätter djur för lidande, dömes för

djurplågeri till böter eller fängelse.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

87

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 28 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Hubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikationsoch

jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bergquist, lagrådets den 24 januari 1944 avgivna utlåtande över den

10 december 1943 till lagrådet remitterade förslag till

1) lag om djurskydd; och

2) lag örn ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Beträffande förslaget till lag om djurskydd har jag funnit lämpligt att på

sätt lagrådet förordat i 1 § utbyta uttrycket »vilda djur» mot »andra djur»

samt i 2 § utbyta orden »rent och snyggt» mot orden »tillfredsställande rent».

1 fråga örn 5 och 11 §§ ha tre av lagrådets ledamöter ansett, att dessa bestämmelser

borde sammanföras samt upptagas under 5 §. Det synes emellertid

vara lämpligare att i enlighet nied det remitterade förslaget upptaga föreskriften

i 11 § örn anlitande av veterinär näst efter 9 och 10 §§, i vilka meddelas

bestämmelser om veterinärs anlitande i vissa andra fall. Beträffande den

straffrättsliga frågan vill jag framhålla, att örn någon utan anlitande av veterinär

opererar ett djur, det av subjektiva skäl kan möta svårigheter att straffa

honom för djurplågeri, även örn operationen utförts på eli okunnigt sätt. I

sådant fall synes det ändamålsenligt att såsom enligt det remitterade förslaget

kunna låta straff inträda för uraktlåtenhet att iakttaga föreskriften att

veterinär skall anlitas. Vad angår 10 § synes något sådant förtydligande som

lagrådet föreslagit icke vara erforderligt. Jag har ej heller i övrigt funnit

skäl att med anledning av vad lagrådet anfört ändra förslaget utöver vad jag

förut nämnt.

I fråga örn förslaget till lag örn ändrad lydelse av 18 kap. 10 § strafflagen

har vad inom lagrådet anförts icke synts mig föranleda att frångå den vid

remissen till lagrådet intagna ståndpunkten.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 43.

Vissa redaktionella jämkningar torde böra vidtagas i lagförslagen. Sålunda

har bl. a. i 14 § uttryckligen angivits, att veterinär, som där sägs, äger deltaga

i hälsovårdsnämnds överläggningar men ej i besluten.

Föredraganden hemställer, att de sålunda ändrade lagförslagen måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande samt att riksdagens

yttrande måtte inhämtas över det vid protokollet för den 10 december

1943 fogade förslaget till förordning om ändrad lydelse av 1 och 35 §§

hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

434204

Doktrin (1)

  1. Katarina Alexius Borgström, Argument för och emot inrättandet av en Djurombudsman, SvJT 1999 s. 968, på s. 978 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:249 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om djurskydd m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. 1LU 1944:28 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om djurskydd, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Myndighetsavgöranden (1)

1 koppling.

  1. JO 2004-05-12 dnr 3601-2002 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1999 s. 968 Katarina Alexius Borgström, Argument för och emot inrättandet av en Djurombudsman s. 978 i texten