Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj.ts proposition nr 53

1944-01-08 · 34 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:53, Kungl. Maj.ts proposition nr 53

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

1

Nr 53.

Kungl. Maj.ts proposition tili riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, m. m.;

given Stockholms slott den 28 januari 1954.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige; och

2) lag om ändrad lydelse av 8 § lagen den 7 januari 1926 (nr 1) innefattande

bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan

Sverige och Finland angående renar i gränsområdena.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 53.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas, att 1, 13, 14 och 59 §§ lagen den 18 juli 1928 örn de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan sägs.

1 §•

1. Rätt till---renskö tande lapp.

2. Rätt till---vård (skötesrenar).

3. Renskötande lapp må icke utan Konungens befallningshavandes tillstånd

äga eller innehava renar till högre antal än sexhundra eller, där han

är gift och makarna icke leva åtskilda, åttahundra; dock att härutöver må

för varje annan medlem av hushållet innehavas, för medlem som är under

tjuguett år högst etthundra renar, för medlem som fyllt tjuguett men icke

tjugufem år högst etthundrafemtio renar samt för medlem som uppnått tjugufem

års ålder högst tvåhundra renar. I sålunda angivna renantal inbegripas

icke års- och fjolårskalvar. Tillstånd för renskötande lapp att innehava

flera renar än nu sagts må endast meddelas när särskilda skäl därtill äro

och det prövas kunna ske utan olägenhet. Sådant tillstånd lämnas för viss

tid.

Dör renskötande lapp, har dödsboet under en tid av tre år från dödsfallet

den rätt att äga eller innehava renar, som enligt första stycket tillkommit

den döde, dock att häri ej inbegripas skötesrenar som den döde haft i sin

vård. Är dödsbodelägare, som jämlikt 1 mom. äger rätt till renskötsel, under

tjuguett år, må nämnda tid av tre år räknas från det han eller, om flera

sådana dödsbodelägare finnas, den yngste av dem uppnått tjuguett års ålder.

Hava renar vid bodelning eller genom arv, testamente eller gåva tillfallit

renskötande lapp eller medlem av hans hushåll och överstiger antalet av

dessa renar jämte de renar lappen förut äger eller innehar det enligt första

stycket tillåtna högsta antalet, må han dock under en tid av tre år behålla

även det överskjutande antalet renar. Dör han, övergår hans rätt härutinnan

å dödsboet.

Äger eller innehar renskötande lapp eller dödsbo efter sådan lapp renar

till större antal än som är medgivet, må Konungens befallningshavande förordna,

att de renar, som olagligen hållas, skola levande eller slaktade försäljas

för renägarens räkning; och skall kostnaden för renarnas omhändertagande

och försäljning gäldas av köpeskillingen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

3

13 §.

1. I lappby —--entlediga ordningsman.

2. Ordningsman åligger---särskilt stadgas.

3. Konungens befallningshavande äger, såframt särskilda förhållanden

därtill föranleda, förordna att i lappby en eller flera vice ordningsmän skola

finnas; och gäde i avseende å vice ordningsman vad örn ordningsman är

stadgat.

14 §.

1. Lapp är berättigad att hava renar i vård hos renskötande lapp till samma

antal, som enligt 1 § 3 mom. må ägas eller innehavas av sådan lapp, dock

icke utan Konungens befallningshavandes samtycke hos lapp inom annan

lappby än den han själv tillhör.

2. Tillhör lapp —--renskötande lapp.

59 §.

1. Med dagsböter straffas:

a) lapp, som —--eller skadas;

f) den som i strid mot vad i denna lag är stadgat underlåter att hålla hund

i band eller instängd eller försedd med klubba;

g) den som uppsåtligen förhindrar eller stör renräkning, varom i denna

lag sägs;

h) renskötande lapp, som äger eller innehar renar till högre antal än som

angives i 1 § 3 morn.; samt

i) den som har renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till

större antal än denna lag medgiver eller som vid begagnande av rättighet

att hava renar i lapps vård åsidosätter något av vad som föreskrivits i avseende

å rättighetens utövande.

2. Med böter — — — av renlängd.

3. Med böter---meddelat förbud;

e) lapp, som vid avverkning uppenbart åsidosätter föreskrift, som meddelats

jämlikt 53 §; samt

f) den som i strid mot stadgandet i 37 § eller med stöd därav meddelad

föreskrift underlåter att hålla hund försedd med halsband.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Äger eller innehar lapp nämnda dag renar till större antal än jämlikt 1 §

3 mom. första stycket eller 14 § 1 mom. är medgivet, skall han inom en tid

av tre år från lagens ikraftträdande minska sitt renantal till det jämlikt

sagda bestämmelser medgivna högsta antalet.

Dödsbo efter renskötande lapp, vilket vid lagens ikraftträdande äger renar,

skall inom en tid av tre år därefter hava avhänt sig renarna. Är dödsbodelägare,

som äger rätt till renskötsel, under tjuguett år, må dock nämnda tid

räknas fran det han eller, örn flera sådana dödsbodelägare finnas, den yngste

av dem uppnått tjuguett års ålder.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § lagen den 7 januari 1926 (nr 1) innefattande

bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925

mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena.

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 7 januari 1926 innefattande bestämmelser

i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och

Finland angående renar i gränsområdena skall erhålla följande ändrade lydelse.

8 §•

Länsstyrelsen har — — — anses förbrutet.

Betesavgift och förbrutet belopp skola enligt bestämmelser, som givas av

Konungen, användas till åtgärder, som stå i samband med renskötseln.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

8 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

statsrådet Domö fråga örn ändring i vissa delar av lagen om de svenska lapparnas

rätt till renbete i Sverige, m. m. samt anför därvid följande.

Inledning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 april 1939 tillkallade chefen

för jordbruksdepartementet samma dag expeditionschefen E. Falk att inom

departementet verkställa överarbetning av 1930 års lapputrednings betänkande

(stat. off. utr. 1936: 23) ävensom den utredning i övrigt rörande lappväsendet,

som sammanhängde med i betänkandet omhandlade spörsmål.

Med stöd av samma bemyndigande förordnades därjämte den 27 juni 1939

ledamöterna av riksdagens andra kammare O. W. Lövgren i Boden och U.

R. Jacobson i Vilhelmina samt t. f lappfogden K. E. Kangas i Luleå, jordbrukskonsulenten

W. L. Wanhainen i Luleå, kyrkoherden G. L. Park i Stensele

och lappmannen P. L. Andersson-Juuso i Luokta lappby att såsom särskilda

experter med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet.

Efter det expeditionschefen Falk avlidit, förordnades den 14 december 1939

generaldirektören L. Berglöf att såsom sakkunnig inom departementet fullfölja

ifrågavarande utredning.

1930 års lapputredning omhänderhades på grund av Kungl. Maj:ts beslut

den 30 maj 1930 av länsstyrelsen i Norrbottens län jämte vissa särskilt

tillkallade personer och avsåg undersökning av de åtgärder, som borde vidtagas

för avhjälpande av de inom vissa delar av lappmarken i nämnda län

yppade missförhållandena, samt rörande de kostnader, som därav kunde

föranledas. Utredningen, som i det följande benämnes Noirbottensutredningen,

avgav den 29 december 1935 betänkande i ämnet. Samtidigt med ali

Kungl. Maj:t gav berörda uppdrag åt länsstyrelsen i Norrbottens län, anbefalldes

länsstyrelserna i Västerbottens och Jämtlands län var för sig att i erforderlig

omfattning verkställa utredning angående de åtgärder, som för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

överskådlig tid kunde behöva vidtagas till renskötselns ändamålsenliga

bedrivande i vederbörande län, och rörande de kostnader, som därav kunde

föranledas. Med anledning härav ha av länsstyrelsen i Västerbottens län avgivits

två särskilda den 26 maj 1939 dagtecknade utlåtanden (Västerbottensutredningen).

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som av Kungl. Majit bemyndigats

tillkalla särskild sakkunnig att deltaga i länsstyrelsens utredning, bär

i skrivelse den 15 juni 1940 framlagt resultatet av sitt arbete (Jämtlandsutredningen).

I de nämnda utredningarna avhandlas en mångfald frågor, som

beröra de renskötande lapparna och deras näring, ävensom förutvarande

renskötande lappars förhållanden.

Den senast tillkallade utredningsmannen fann, att det skulle draga allt

för långt ut på tiden att vid den anbefallda överarbetningen samtidigt upptaga

till behandling alla de omfattande frågor, som berörts i nämnda utredningar.

Utredningsmannen upptog därför först till behandling spörsmålet

om nya grunder för upplåtelse av lägenheter å kronans mark åt de lappar,

som nödgats lämna renskötseln, och avgav den 27 november 1940 betänkande

med förslag i ämnet (stat. off. utr. 1940:37). Denna fråga erhöll sin

lösning vid 1941 års riksdag (prop. nr 156; r. skr. nr 246), varefter Kungl.

Majit den 6 juni 1941 utfärdade kungörelse (nr 484) angående upplåtelse

åt lappar av lägenheter å kronomark m. m.

Utredningsmannen upptog därefter till behandling åtskilliga spörsmål av

vikt för de renskötande lapparna och deras näring. Den 30 september 1942

har utredningsmannen avgivit betänkande angående åtgärder till stöd för

de renskötande lapparna m. m. (slät. off. utr. 1942: 41). över betänkandet

ha yttranden avgivits av statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt nomadskolinspektören.

Vid domänstyrelsens utlåtande funnos fogade yttranden från överjägmästarna

i övre Norrbottens, nedre Norrbottens, Skellefteå, Umeå, mellersta

Norrlands och Gävle-Dala distrikt samt jägmästarna i Arjeplogs, Sorsele,

Renbetesfjällens och Idre revir, varjämte egnahemsstyrelsen låtit höra egnahemsnämnderna

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt

lantbruksstyrelsen hushållningssällskapen i samma län. Länsstyrelserna ha

inhämtat yttranden av vederbörande lappfogdar. Vidare lia representanter

för lappbyarna i riket givits tillfälle att yttra sig över de i betänkandet framlagda

förslagen vid ett i Arvidsjaur i oktober 1942 hållet möte.

I proposition till 1943 års riksdag (nr 110) angående åtgärder till stöd

för de renskötande lapparna m. m. framlades förslag i vissa av de frågor,

som behandlades i betänkandet nr 41/1942. I propositionen yttrade jag, bland

annat, att utredningsmannens i betänkandet framlagda förslag angående

ändring i vissa delar av lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige (renbeteslagen) med hänsyn till att

en ändring av denna lag skulle underställas lagrådets granskning torde

få anmälas vid senare tillfälle. Jag torde nu få upptaga denna lagfråga till

behandling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Jag torde vidare få anmäla, att utredningsmannen med skrivelse den 27

oktober 1943 överlämnat utredning och förslag beträffande vissa med lappväsendets

administration sammanhängande spörsmål, avseende bland annat

ytterligare en ändring i renbeteslagen. Även denna fråga torde jag nu få

underställa Kungl. Maj:ts prövning.

över utredningsmannens sistberörda skrivelse ha yttranden avgivits av

bland andra statskontoret, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län samt lappfogdarna.

Gällande bestämmelser.

Innan jag närmare ingår på utredningsmannens ifrågavarande förslag,

torde jag få redogöra för vissa av de lagbestämmelser, som gälla beträffande

lapparna och deras renskötsel. Lapparnas privilegium att å vissa områden

driva renskötsel samt att därvid till underhåll av sig och renarna begagna

sig av land och vatten är närmare bestämt genom renbeteslagen. De svenska

lapparnas rätt till renbete i Norge är numera reglerad genom konventionen

den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt

till renbetning och de i anledning av denna konvention utfärdade författningarna,

nämligen lagen den 20 juni 1919 (nr 445) — ändrad genom lagen den

18 juli 1928 (nr 311) — och kungörelsen den 15 december 1922 (nr 602).

Beträffande de svenska lapparnas rätt till renbete i Finland gälla konventionen

den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena

samt den i anledning därav utfärdade lagen den 7 januari 1926

(nr 1).

Renbeteslagen bestämmer de områden i riket, inom vilka de renskötande

lapparna äga föra sina renar på bete, samt de tider av året, då betning av

renar inom de särskilda områdena får äga rum, varjämte den meddelar bestämmelser

angående lapparnas flyttningar och flyttningsvägar. Lappar, som

driva fjällrenskötsel (fjällappar), äro berättigade att under varje tid av året

uppehålla sig med sina renar dels inom Norrbottens och Västerbottens läns

lappmarker å trakterna ovan odlingsgräns^!, dels ock inom Jämtlands län å

renbetesfjällen. Under månaderna oktober—april må fjällapparna uppehålla

sig med sina renar även å vissa andra, i renbeteslagen närmare angivna

trakter. Lappar, som driva skogsrenskötsel (skogslappar), äro berättigade

att under varje tid av året uppehålla sig med sina renar inom Norrbottens

och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen samt å viss angiven

sådan mark nedom samma gräns. Härutöver må skogslappar under månaderna

oktober—april uppehålla sig med sina renar å annan mark inom

Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som av ålder användes för

skogsrenskötsel, samt även å vissa trakter utom lappmarkerna. Å trakter

i Norrbottens län nedom lappmarksgränsen, där renskötsel året örn av ålder

förekommer, må lapp efter särskilt tillstånd av Konungens befallningsha
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

vande driva skogsrenskötsel (koncessionsområden). I renbeteslagen regleras

vidare lapparnas rätt att för eget behov taga erforderligt virke såsom till

kåtor, bostadshus, bodar och stängsel ävensom deras rätt att jaga och fiska.

Härjämte lämnar lagen bestämmelser i fråga om de renskötande lapparnas

förhållande till den bofasta befolkningen, främst deras skyldighet att ersätta

skador, som genom renarna förorsakats å den bofasta befolkningens egendom.

Lagen innehåller dessutom föreskrifter beträffande ordningen bland

de renskötande lapparna inbördes. Lapparna skola för renskötselns drivande

vara indelade i lappbyar, för vilka finnas särskilda byordningar.

I 1 § renbeteslagen stadgas, att rätt till renskötsel tillkommer den som är

av lapsk härkomst, såframt hans fader eller moder eller någon av dessas

föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri eller

ock Konungens befallningshavande medgiver honom rätt därtill. Sådant medgivande

må lämnas endast när särskilda skäl därtill äro. Rätt till renskötsel

tillkommer ock kvinna, som är eller varit gift med man med dylik rätt. Ingår

kvinna, som har rätt till renskötsel, äktenskap med man, som saknar dylik

rätt, går hon rätten förlustig. Det är dock obetaget för Konungens befallningshavande

att, där i något fall synnerliga skäl föreligga, medgiva, att hon, med

de begränsningar i fråga om tid och renantal som kunna finnas lämpliga,

må bibehållas vid rättigheten.

Med lapp avses i renbeteslagen envar som enligt vad förut är sagt äger

rätt till renskötsel. Den lapp, som själv eller genom medlemmar av sitt hushåll

driver renskötsel, kallas i lagen renskötande lapp.

Någon begränsning av de renskötande fjällapparnas och skogslapparnas

rätt att inneha egna renar stadgas icke i renbeteslagen. För annan lapp, som

tillhör samma lappby, är lappen jämväl berättigad att inneha obegränsat

antal renar (skötesrenar). För innehav av skötesrenar tillhörande lapp från

annan lappby fordras emellertid samtycke av Konungens befallningshavande

(14 § 1.).

Beträffande innehav av skötesrenar för lapp som ej tillhör lappby och för

den som ej är lapp gälla särskilda regler. Sålunda må lapp, som ej tillhör

lappby, i regel ej lämna flera än tjugu renar (års- och fjolårskalvar häri ej

inbegripna) i vård hos renskötande lapp (14 § 2.).

Endast inom Norrbottens län må tills vidare den som ej är lapp lämna

renar i vård hos renskötande lapp. Som förutsättning härför gäller, att renägaren

skall ha sitt hemvist inom länets lappmarker ävensom där äga eller

bruka jordbruksfastighet samt att den renskötande lappen ej är i annans

tjänst. Antalet sådana renar må för hushåll i regel icke överstiga tjugu, årsoch

fjolårskalvar häri ej inbegripna. För sådana skötesrenar skall av djurägaren

till den renvårdande lappen årligen erläggas viss sköteslega. (15 §.)

Beträffande koncessionsområdena föreskrives i 57 § renbeteslagen, att Konungens

befallningshavande i samband med meddelande av tillstånd till

drivande av renskötsel skall föreskriva det högsta antal renar lappen må föra

på bete samt, därest lian avser alt ha skötesrenar i sin vård, huru stor del

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

9

av renhjorden som lappen och hans husfolk högst må inneha för egen räkning.

1 58 § renbeteslagen stadgas bland annat att, örn tillstånd att driva renskötsel

innefattar rätt för lappen att ha skötesrenar, den som är bosatt inom

lappbyn och där äger eller brukar jordbruksfastighet må på de närmare

villkor och i den utsträckning Konungens befallningshavande bestämmer lia

renar i vård hos lappen, dock ej flera för hushåll räknat än tjugu, års- och

fjolårskalvar häri ej inbegripna.

I fråga om renantalet i lappby finnas vissa bestämmelser intagna i 39 §

renbeteslagen. I denna paragraf stadgas, att Konungens befallningshavande

må — därest inom lappby antalet renar befinnes vara så stort, att bete kan

befaras bliva otillräckligt eller skada eller andra olägenheter förorsakas eller

svårigheter annorledes yppas för renskötselns ändamålsenliga drivande inom

lappbyn — efter lapparnas hörande vidtaga åtgärder för renantalets minskning

enligt följande regler.

1) Finnas inom lappbyn renar, tillhörande andra än lappar, må Konungens

befallningshavande förordna, att så stort antal av dessa renar, som prövas

för ändamålet nödigt, inom viss förelagd tid skall från lappbyn avlägsnas,

vid äventyr att renarna av lappfogden eller ordningsmannen omhändertagas

och levande eller slaktade för ägarnas räkning försäljas.

2) Befinnes, sedan renar, tillhörande andra än lappar, avlägsnats från lappbyn,

de återstående renarnas antal ändock vara för stort och finnes utrymme

inom annan lappby, till vilken inflyttning utan avsevärd olägenhet kan ske,

äger Konungens befallningshavande, efter det jämväl lapparna i sistnämnda

lappby blivit höi''da, dit hänvisa en eller flera lappar; och skall i sådant fall

bestämmas viss tid, inom vilken flyttningen skall hava verkställts. Härvid

skall Konungens befallningshavande tillse, att lapp, som själv eller vars förfäder

länge tillhört lappbyn eller inom dess område haft rätt till bete för sina

renar, icke utan synnerliga skäl mot sin vilja hänvisas till annan lappby.

3) Kan hänvisning i behövlig omfattning icke lämpligen ske, äger Konungens

befallningshavande förordna, att lappbyns renantal skall inom viss av

Konungens befallningshavande bestämd tid genom nedslaktning, försäljning

eller annorledes nedbringas till viss storlek. Kan enighet mellan lapparna ej

vinnas angående verkställandet av sålunda föreskriven åtgärd, må Konungens

befallningshavande förordna, huru minskningen skall verkställas. Därvid

skall iakttagas, att i första hand de renägare, vilka med hänsyn tagen jämväl

till antalet hushållsmedlemmar hava det största renantalet, ålägges att minska

sina renhjordar.

Vad i punkterna 1)—3) stadgats beträffande den inbördes ordning, i vilken

de i samma punkter angivna åtgärderna må komma till användning,

skall icke utgöra hinder för Konungens befallningshavande att, då särskilda

skäl därtill föreligga, annorlunda bestämma.

Närmare bestämmelser rörande verkställigheten av föreskriven åtgärd meddelas

av Konungens befallningshavande, som därvid har att tillse, såväl att

de särskilda renägarnas rätt och bästa i görligaste mån iakttages som ock att

renskötande lapp icke i oskälig grad kringskäres i sin näring.

Där i fall, som i punkterna 2) och 3) avses, renarnas ägare eller den, vilken

vården örn renarna åligger, enligt Konungens befallningshavandes bestämmande

skall vidtaga åtgärd, må Konungens befallningshavande förelägga

honom vile samt i fall av tredska utdöma vild och antingen förelägga honom

nytt vite eller ock låta vidtaga ågården på den tredskandes bekostnad.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 53

I 18 och 26 §§ renbeteslagen lia vidare föreskrifter meddelats om huru vid

överträdelse av vissa lagstadganden eller vid försummelse i renskötseln enskild

renägares renantal kan nedbringas. Jämlikt 18 § kan sålunda Konungens

befallningshavande, om någon har renar i vård hos renskötande lapp i annat

fall eller till större antal än som medgivits i lagen eller örn någon åsidosatt

vad som stadgats i fråga örn utövandet av rätten att äga skötesrenar, förordna,

att de renar, som olagligen hållas, skola levande eller slaktade försäljas

för renägarens räkning. I 26 § föreskrives att, om lapp ådagalägger försumlighet

i renskötseln, så att därigenom förorsakas skada eller annan olägenhet,

Konungens befallningshavande äger, om försumligheten anses vara av svårare

beskaffenhet eller lappen icke låter sig rätta av meddelad varning, föreskriva,

att renantalet skall minskas genom försäljning av renar, levande eller slaktade.

Närmare bestämmelser om verkställigheten av de föreskrivna åtgärderna meddelas

av Konungens befallningshavande, som därvid kan förelägga vite samt

i fall av tredska utdöma vitet och antingen förelägga nytt vite eller låta vidtaga

åtgärderna på den tredskandes bekostnad.

I renbeteslagen finnas upptagna ett flertal bestämmelser om lappby. Enligt

13 § skall i sådan by finnas en ordningsman, vilken de till lappbyn hörande,

renskötande lapparna äga inom sig utse vid sammanträde, som efter Konungens

befallningshavandes förordnande hålles inför lappfogde eller landsfiskal.

Om sådant val skall Konungens befallningshavande genast underrättas

genom den, inför vilken sammanträdet hållits. Det ankommer därefter på

Konungens befallningshavande att pröva den valdes lämplighet för befattningen

samt, därest han finnes lämplig, meddela honom förordnande men i

annat fall föreskriva nytt val. Ordningsman skall utses för en tid av sex år

med rätt för honom att efter två år eller, därest giltig ursäkt visas, dessförinnan

av Konungens befallningshavande erhålla entledigande från befattningen.

Han skall dock vara skyldig att bestrida densamma, intill dess Konungens

befallningshavande utfärdat förordnande för annan ordningsman.

Konungens befallningshavande äger ock eljest, när skäl därtill är, före tjänstgöringstidens

utgång entlediga ordningsman. Ordningsman åligger att vaka

över efterlevnaden av gällande lagar rörande renskötseln och av den för

lappbyn utfärdade byordningen samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse

den instruktion Konungens befallningshavande utfärdar för honom. Ordningsman

åtnjuter det skydd'' och är underkastad det ansvar, som i lag stadgas

beträffande tjänsteman. Till ordningsman skall av allmänna medel utgå ersättning

enligt vad därom särskilt stadgas.

Ordningsman i lappby inom koncessionsområdena skall utses av Konungens

befallningshavande [58 § 1)].

Enligt 59 § renbeteslagen straffas överträdelse av vissa i denna paragraf

angivna förseelser med böter. För några förseelser är påföljden böter från

och med 5 till och med 500 kronor (dagsböter), för andra förseelser böter

från och med 5 till och med 300 kronor samt för en tredje grupp förseelser

böter från och med 5 till och med 100 kronor.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 53-

11

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen har föreslagit, att renbeteslagen skall ändras sålunda att

dels lapps reninnehav maximeras, dels straffpåföljden för den som har renar

i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till större antal än lagen medgiver

skärpes, dels ock möjlighet öppnas, att i lappby vid sidan av ordningsmän

i vissa fall utse en eller flera vice ordningsmän. Härjämte har utredningsmannen

i anslutning till ett i betänkandet nr 41/1942 framlagt förslag om sammanförande

av jämtländska renbetesfjällens skogsfond, jämtländska lappväsendets

fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder till en gemensam

fond, benämnd'' statens lappfond, föreslagit en redaktionell jämkning i 8 §

lagen den 7 januari 1926 (nr 1) innehållande bestämmelser i anledning av

konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i

gränsområdena.

En av de tillkallade experterna, lappmannen P. L. Andersson-Juuso, har

uttalat avvikande mening i fråga om utredningsmannens förslag om maximering

av lapps reninnehav och avstyrkt dylik maximering.

Maximering av lapps reninnehav.

Utredningsmannen har i sitt betänkande (sid. lil—114) lämnat en historik

rörande frågan om maximering av lapps reninnehav.

Det må erinras, att Norrbottensutredningen ansåg stadgandena i 39 § renbeteslagen

icke vara tillfyllest för att lösa frågan om betesmarkernas lämpliga

utnyttjande. Utredningen föreslog därför, att bestämmelser skulle meddelas

rörande maximering av det antal renar, som en lapp finge äga eller ha i sin

vård. Enligt utredningens mening borde bestämmelserna införas i en ny

paragraf, betecknad 39 a §, och erhålla följande lydelse.

Lapp må icke äga eller hava i sin vård större antal renar än 1,000, årets

kalvar häri icke inräknade. Konungens befallningshavande dock medgivet att,

där sådant prövas kunna utan olägenhet tillåtas, lämna tillstånd att för viss

tid och med angivet tal överskrida detta antal. Därest icke lapp inom skälig

tid som av Konungens befallningshavande förelägges avlägsnar överskjutande

renantal, må minskningen åvägabringas på lämpligt sätt genom lappfogdens

försorg.

I yttrandena över Norrhottensutredningens förslag berördes frågan om

maximering av lapps reninnehav av lappfogden i Jämtlands län samt lappfogden

och länsstyrelsen i Västerbottens län.

Lappfogden i Jämtlands län ansåg förslaget om begränsning av reninnehav

vara välbetänkt. Enligt lappfogdens mening vore det påtagligt, att olägenheter

lätt uppstode när en renägares hjord fått växa till över 1,000-talet

djur.

Lappfogden i Västerbottens län, i vars yttrande länsstyrelsen i länet instämde,

fann förslaget icke vara av större betydelse för länets vidkom
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

mande. Skulle emellertid förslaget upphöjas till lag vore det enligt lappfogdens

förmenande att befara, att osunda bulvanförhållanden kunde uppkomma.

Vid det år 1937 hållna allmänna lappmötet i Arvidsjaur upptogs frågan

till behandling och efter diskussion antogs enhälligt en resolution av följande

lydelse.

Landsmötet vill biträda framlagt förslag om maximering av renantalet

och uttalar sålunda härmed som sin önskan, att renantalet för varje renägare

måtte i lag bestämmas beträffande fjällapparna så, att äkta makar som

maximum må få äga tillsammans 800 renar och för varje barn t. o. m. 19

år dessutom 100, ogift kvinna och man fr. o. m. 20 år vardera 400 och

oskiftat bo 600 renar, samt beträffande skogslapparna så, att äkta makar

som maximum måtte få äga 600 renar, ogift kvinna fr. o. m. 20 år 150

renar, ogift man fr. o. m. samma ålder 300 samt oskiftat bo 400 renar, men

i övrigt lika med förslaget för fjällapparna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förklarade sig i yttrande över lappmötets

beslut icke ha något att erinra mot det framlagda förslaget om begränsning

av reninnehav, oaktat länsstyrelsen ansåge sig ha skälig anledning förmoda

att missnöje komme att uppstå bland nomaderna själva, örn det genomfördes.

Lappfogdarna i Norrbottens län och länsstyrelsen därstädes hade icke

heller något att erinra mot förslaget.

Jämtlandsutredningen framhöll i sitt betänkande, att en bestämmelse, som

på föreslaget sätt begränsade reninnehavet, skulle ha föga eller ingen betydelse

för länets vidkommande. Den å mötet i Arvidsjaur förordade maximigränsen

uppnåddes sålunda för det dåvarande knappast av någon lappfamilj

inom länet. Att sätta maximum lägre för Jämtlands län skulle ej heller

vara lyckligt. Enligt utredningens mening borde man beträffande maximeringen

ihågkomma att, om den skulle bliva till nytta för renskötseln och lapparna,

den borde komma till användning endast såsom en nödfallsutväg. Man

finge icke beröva renskötseln den lockelsen, att en duglig lapp kunde ha

möjlighet att förvärva en god förmögenhetsställning och detta just i den

form, som han framförallt uppskattade, nämligen en betydande renhjord.

För egen del har utredningsmannen erinrat, att frågan om reglering av

renantalet avsåge dels begränsning av antalet renar inom lappby, så att

detta icke bleve högre än betesmarkerna kunde bära eller förhållandena

eljest medgåve, dels ock en sådan fördelning av renantalet inom byn, att

största möjliga antal husbönder där kunde finna utkomst och ordningen

inom byn i övrigt bevarades. Regleringen i förra avseendet vöre av mera

administrativ karaktär och påkallade totalminskning av renantalet, därvid i

vissa fall kunde ifrågakomma överföring av lappar och renar till annan

lappby. Den senare avsåge i främsta rummet förhållandena de enskilda lapparna

emellan och vöre delvis av social natur. En tredje fråga, som enligt

utredningsmannens mening uppkomme i detta sammanhang, vöre begräns
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

13

ningen av de bofaslas -—- även de bofasta lapparnas — rätt att lia renar i

vård hos de renskötande lapparna. Genom en begränsning härutinnan möjliggjordes

dels en minskning av renantalet i byn och dels beredande av utkomst

genom renskötsel för ett ökat antal nomader. Utredningsmannen har

i anslutning härtill anfört i huvudsak följande.

Även i en lappby, där renantalet för närvarande är normalt eller jämförelsevis

lågt, kail efter några goda år hjordarna så snabbt ökas att markerna

utbetas. Detta gäller framför allt lavmarkerna, där återväxten försiggår

långsamt och en överbeläggning kan lång tid framåt medföra vådor för

renarnas underhåll.

En reducering kan påkallas även av inträdande särskilda förhållanden. I

detta hänseende må erinras om att lapparna i de fyra nordligaste fjälllappbyarna

sommartid föra sina renar på bete i Troms och Nordlands fylken

i Norge. Enligt den mellan Sverige och Norge gällande renbeteskonventionen

är det sammanlagda antalet renar de därvid få medtaga begränsat till

vissa maximisiffror. Dessa ha beräknats i anslutning till det antal renar,

som kunna födas på de områden i Sverige, där renarna uppehålla sig under

återstående delen av året. I byarna få sålunda icke finnas flera renar än

inflyttningssiffran för Norge angiver nied det tillägg allenast, som följer

därav att ett mindre antal renar i byarna ansetts kunna erhålla även sommarbete

i Sverige. Vid ikraftträdandet av nämnda ordning förelåg en väsentlig

överbelastning av ifrågavarande svenska betesområden, och en överflyttning

framtvingades av ett stort antal lappfamiljer och renar till sydligare

belägna lappbyar.

Utredningsmannen har framhållit, att det icke kunde ifrågasättas, att lapparna

själva skulle kunna ingripa för ordnande av de svårigheter, som uppkomme

vid tillfällen av förut av utredningsmannen angiven karaktär. Lagbestämmelser

i ämnet ha därför synts utredningsmannen vara erforderliga.

Nu gällande föreskrifter vore i och för sig ganska vittgående och torde

kunna betecknas såsom effektiva ur administrativ synpunkt. De reglerade

emellertid endast fall, då renantalet bleve större än byns betesmarker kunde

bära eller då svårigheter eljest yppades för renskötselns ändamålsenliga bedrivande

eller ingripande krävdes mot en försumlig renskötare. Däremot

avsåge de ej olägenheter, som på grund av en ojämn fördelning av renarna

kunde uppstå lapparna emellan. Härom har utredningsmannen vidare yttrat

följande.

Det bär påpekats, att regler saknas, vilka möjliggöra begränsning av enskilda

lappar tillhörande hjordar med påfallande höga renantal för att bereda

plats inom lappbyn för ett större antal renskötande husbönder, eventuellt genom

överflyttning dit från andra byar, där utrymmet är för knappt. Under

nuvarande förhållanden, då förefintliga betesmarker måste på bästa sätt

tillvaratagas för att bereda utkomst åt så många lappar som möjligt, är detta

en fråga av ej ringa betydelse. Det har tillika framhållits, att vid den numera

allmänt tillämpade s. k. extensiva renskötseln de lappar, som ha små hjordar,

lätt påföras en väsentligt större del av bevakningsbördan än som motsvarar

deras hjordar i förhållande till storhjordarna i byn. Vid den extensiva

renskötseln beta byns alla renar tillsammans eller äro de särskilda hjordarna

sammanförda i några få större grupper. Möjlighet gives därigenom ägarna

av storhjordarna att tillsläppa färre antal renvaktare än dem åligger, då

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

de mindre renägarna ofta ha lägre renantal än vad som enligt byordningarnas

bestämmelser motsvara det antal renvaktare de tillhandahålla. Utan att de

stora renägarna hålla fullt antal renvaktare, finnes härigenom ändock tillräckligt

med vaktare. De mindre renägarna komma på detta sätt att användas

även för vården av storhjordarna. Detta lärer väl vara svårt att helt undvika

vid användning av ifrågavarande renskötselmetod, men talrika klagomål

ha framkommit från de mindre renägarna, att deras arbetskraft på ett otillbörligt

sätt exploaterats. En maximering av renantalet kan till förebyggande

av dylika orättvisor vara av värde. Tillika må ej förbises, att jättehjordarna

lätt kunna giva upphov till en försämrad renskötsel.

Med de jämförelsevis begränsade renantal, som lapparna numera i allmänhet

inneha, kunna bestämmelser om reglering av renantalet ur nu angivna

synpunkter måhända synas mindre av behovet påkallade. Med avseende härå

märkes emellertid, att redan nu förekomma så höga renantal i en och samma

husbondes ägo, att de kunna erbjuda betydande olägenheter. Tillika kunna

förhållandena snabbt växla. Erfarenheten visar att hjordar lätt springa

upp till renantal, som under numera rådande förhållanden måste anses för

höga på en lapps hand. Såsom en säkerhetsåtgärd för framtiden kunna bestämmelser

i ämnet vara av betydelse och ägnade särskilt att bereda lappar

med små renhjordar en viss säkerhetskänsla.

Renarnas fördelning å de renskötande husbönderna inom de olika lappfogdedistrikten

framgår av följande på grundval av uppgifter från 1940 års renräkning

uppgjorda tablå.

Distrikt

Antal hushåll med följande renantal

Samt-

liga

under

200

20n—

399

400-

599

600—

799

800—

999

1,000

eller över

1

2

3

4

5

6

7

8

Norrbottens norra fjälldistrikt

128

58

17

8

—

—

211

Norrbottens södra fjälldistrikt

46

33

12

1

—

3

95

Norrbottens skogsdistrikt ....

118

11

2

1

—

—

132

Västerbottens distrikt.......

25

16

17

2

1

7

68

Jämtlands distrikt...........

48

11

7

3

—

3

72

Summa

365

129

55

15

1

13

578

Hushållens storlek och reninnehav belyses i följande uppställning.

Hushållens storlek

Antal hushåll med följande renantal

Samt-

liga

under

200

200—

399

400-

599

600-

799

800-

999

1,000

eller över

1

2

3

4

5

6

7

8

1— 2 personer..............

97

18

3

1

—

—

119

3-4 > ..............

123

36

17

2

1

1

180

5—6 » ..............

80

39

18

6

—

3

146

7—10 t ..............

61

33

15

4

—

8

121

11 eller flera personer.......

4

3

2

2

—

1

12

Samtliga

365

129

55

15

1

13

578

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

15

I anslutning till tablån och uppställningen har utredningsmannen erinrat,

att år 1940, som läge till grund för de lämnade uppgifterna, hade att uppvisa

ett jämförelsevis ringa renantal emot vad som i allmänhet ansetts såsom det

normala. Genom dåliga betesår och andra olyckor hade renantalet särskilt

i Norrbottens län gått katastrofalt tillhaka under mitten av 1930-talet. Först

under de senaste åren hade renstammen åter börjat kraftigare stiga. Trots

nedgången av renantalet visade det sig, att i några fal! förekomme högst betydande

hjordar i en familjs ägo.

Enligt vad utredningsmannen framhållit hade såsom skäl mot ingripande

för begränsning av lappens renantal anförts, att lappen i medvetande att

hjorden finge ökas enbart till viss storlek kunde komma att förlora den sporre

till arbetsamhet och skötsamhet, som läge i glädjen att, utan tanke på att

något hinder skulle förekomma däremot, se sin renhjord alltmer förkovras

och sin rikedom växa med därav följande känsla av säkerhet. Lappen vore

emellertid icke i tillräcklig grad inriktad på att söka systematiskt uppbygga

sin ekonomi genom att under de goda åren och i tider av högre pris på renprodukter

förvandla en större del av hjordarnas avkastning i penningar och

placera dessa i bank eller eljest i betryggande, räntebärande värden. En inskränkning

av renantalet, om denna hölles inom skäliga gränser, skulle vid

tillämpning av en dylik ekonomisk ordning icke behöva bliva ett hinder för

den skötsamme lappen att komma sig upp utan i stället bidraga till att trygga

hans ställning. Det bleve en säkrare form för kapitalplacering än hjordarnas

uppdrivande i storlek. Väl kunde tänkas, att någon mindre nogräknad renägare

gjorde försök att genom bulvanförhållande eller dylikt kringgå en bestämmelse

om maximering av reninnehavet. Delta vore en svårighet, som vid

maximeringsföreskrifter alltid förelåge. I förevarande fall har det synts utredningsmannen

som örn tillfredsställande möjlighet till kontroll kunde vinnas

genom de ofta förekommande renräkningarna och den kännedom, som

lappfogdar, lapptillsynsmän och lappordningsmän hade om de enskilda lapparnas

förmögenhetsförhållanden. Utredningsmannen har med hänsyn till

det anförda ansett, att en lagstiftning på området borde prövas. Ett särskilt

stöd för en reglering förelåge i de önskemål, som från lapparnas egen sida

framställts. Vid Arvidsjaurmötet år 1937 hade sålunda förelegat enighet om

lämpligheten av att en maximering av renantalet infördes. Redan nu vore

principen örn skyldighet för de största renägarna att finna sig i reducering

av sina hjordar jämlikt bestämmelserna i 39 § renbeteslagen för visst fall erkänd.

Beträffande det närmare innehållet i de bestämmelser

örn maximering av antalet renar, som skulle få innehavas av renskötande

lapp, har utredningsmannen anfört följande.

Vid införandet av maximian tal för renhjord synes en enhetlig regel böra

fastställas för såväl fjällapparna som skogslapparna. Alt bestämma ett lägre

maximital för de senare torde vara utan praktisk betydelse och i övrigt mindre

tillfredsställande. Vad angår renantalen inom de s. k. koncessionsområdena,

kunna dessa redan nu regleras i samband med länsstyrelsens tillstånd till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Majlis proposition nr 53-

dylik renskötsels bedrivande och påkallas sålunda ej beträffande dem särskilda

bestämmelser.

Maximiantalet bör icke sättas alltför lågt. Sker detta blir även risken för

uppkomsten av bulvanförhållanden större. Tillika bör hänsyn tagas till antalet

medlemmar i den familj, som innehar och vårdar renarna. I renbeteslagen

användes redan nu i samband med fråga om begränsning av antalet

skötesrenar, som må sättas i vård hos lapp, begreppet »hushåll» såsom utgångspunkt

vid fastställandet av maximum (jfr 14 och 15 §§ renbeteslagen).

Samma uttryck synes kunna användas även när det gäller maximering av lapparnas

renantal, så att maximum hänföres till lappens hushåll med de tillägg

för särskilda medlemmar däri, som må finnas skäliga. Viktigt är nämligen i

sistnämnda avseende, bland annat, att genom reglerna om maximering hinder

icke lägges för ungdomen i lappens familj att, såsom redan i gamla tider

skett, tidigt börja samla renar till förberedande av ställningen såsom självständiga

renskötare. Till hushållet torde räknas icke allenast därvarande barn

och tjänare utan även exempelvis barnbarn eller andra anhöriga, vilka stadigvarande

bo tillsammans. I antalet för bushållets renar böra ingå även de skötesrenar,

som äro i därvarande lappars vård.

Såsom högsta antal för renskötande makar föreslås 800 renar, vari ingå

hushållets skötesrenar. 1 anslutning till renbeteslagens bestämmelser rörande

beräknande i andra fall av renantal synas i maximisiffran för lapps reninnehav

icke böra ingå årskalvar och fjolårskalvar. Härigenom underlättas

även räkningen av renarna i lappens hjord. Antager man att antalet årskalvar,

som erhålles i en hjord, utgör 20 procent av de vuxna renarnas totalsiffra och

fjolårskalvarna 15 procent därav, skulle fastställandet av ett högsta renantal

av 800 fullvuxna djur innebära, att hjorden sammanlagt skulle kunna uppgå

till omkring 1,100 renar.

För ogift lapp, som självständigt bedriver renskötsel, d. v. s. ensam husbonde,

synes skäligen böra för hushållet beräknas ett maximital av 600 renar,

års- och fjolårskalvar häri ej inbegripna. Denna siffra må i och för sig vara

ganska hög. Men hänsyn bör tagas bland annat därtill, att en dylik husbonde

kan komma att bilda familj.

Utöver sålunda angivna renantal bör för de till hushållet hörande medlemmarna

få innehavas högst 100 renar för medlem, som är under 21 år,

150 renar för medlem, som fyllt 21 men icke 25 år, samt 200 renar för medlem,

som är 25 år eller däröver, allt oberäknat års- och fjolårskalvar.

Hushållets reninnehav bör räknas såsom en enhet efter nämnda grunder,

vare sig alla renarna äro upptagna i husbondens märke eller en eller flera av

medlemmarna ha eget märke.

Dödsbo efter en renskötande lapp bör under viss tid, förslagsvis tre år,

med avseende å renantalet ha samma rätt som förut tillkommit den avlidnes

hushåll. Under denna tid bör boets reninnehav ha avvecklats. Finnas

renskötselberäitigade delägare i boet, som äro under 21 år, torde dock nämnda

tid av tre år böra räknas från det den yngste av dem uppnått 21 års

ålder. Dylikt medgivande synes i främsta rummet betingat av den förut påpekade

betydelsen av att reninnehavet för barn, som kunna komma att ägna

sig åt renskötsel, skyddas.

Emellertid kunna särskilda omständigheter tänkas, då en maximering av

renantalet på sätt förut föreslagits skulle vara ett obehövligt band på renskötseln

i viss lappby. Ett sådant fall är, då det antal renar, som enligt maximeringsreglerna

må finnas i byn, mera betydligt understiger det antal, som

kan födas å byns renbetesmarker. Länsstyrelsen torde under dylika förhållanden

och därest veterligen lappar i andra byar icke behöva vidgade mar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts proposition nr 53

17

ker för sina renar böra äga alt medgiva byns egna lappar rätt att ha högre

renantal än reglerna medgiva. Dylik rätt bör givas allenast för viss tid. Tilllika

bör tillses att en rättvis fördelning sker av det renantal byns marker ytterligare

kunna tåla. Såsom ett annat undantag från huvudreglerna bör gälla

att, där genom bodelning, arv, testamente eller gåva renar tillfallit lapp och

dessa renar jämte dem lian förut innehar skulle överstiga det medgivna maximum,

han under en tid av tre år må behålla det överskjutande antalet. En

dylik rätt torde vara nödvändig för att bereda lappen tillfälle att reglera

hushållets reninnehav.

Reglerna örn maximering av renantalet skulle givetvis innebära, att lappen

ej må uppdela sina renar på flera hushåll och därigenom möjliggöra innehav

av större renantal än lagen medgiver. I hans hushåll böra fördenskull anses

ingå samtliga honom tillhöriga renar samt skötesrenar ävensom liushållsmedlemmarnas

renar. I renantalen inräknas däremot icke renar, som av lappen

eller hushållsmedlemmarna må innehavas i oskiftat dödsbo. Dylikt dödsbo

bör även i förevarande hänseende utgöra en självständig enhet.

I fråga örn den påföljd, som bör inträda i händelse bestämmelserna

örn högsta reninnehav överträdas, har utredningsmannen yttrat.

I anslutning till vad som enligt 18 § renbeteslagen gäller beträffande olagligen

hållna skötesrenar bör jämväl vid överträdelse av nu föreslagna bestämmelser

örn maximiantal överskjutande antal renar avhändas ägaren.

De böra för dennes räkning försäljas, därvid de medel, som återstå sedan

kostnaderna guldits, överlämnas till honom. Enär det bör åligga den, som

ansvarar för renskötseln, att i varje fall vaka över att hushållets renantal

icke överstiger det tillåtna, torde härutöver straffansvar böra drabba den,

som i sådant hänseende visar sig försumlig. Den ekonomiska vinst, som kan

bliva förenad med ett överskridande av det fastställda högsta renantalet,

kan uppgå till jämförelsevis betydliga summor. Det bötesbelopp, som må

föreskrivas för överträdelse av reglerna örn maximering, torde därför böra

sättas någorlunda högt, så att utsikten till vinst icke är alltför stor i förhållande

till risken. Renbeteslagens högsta straffskala synes med hänsyn härtill

böra komma till användning.

Beträffande de föreslagna bestämmelsernas inplacering i

renbeteslagen har utredningsmannen framhållit följande.

Det har ifrågasatts att de bestämmelser i ämnet, som kunde komma att

utfärdas, skulle intagas under en ny paragraf i den avdelning i renbeteslagen,

som avhandlar frågor »om minskning av renantalet inom lappby».

Det spörsmål det här gäller avser emellertid mindre att medverka till en

dylik minskning utan är av mera allmänt grundläggande karaktär beträffande

lappens rätt att driva renskötsel och den hänsyn han därvid bör

vara skyldig att visa andra lappar för att bereda dem möjlighet alt idka dylik

näring. Föreskrifterna torde därför mera böra hemma i den i lagen intagna

avdelningen upptagande »allmänna bestämmelser». Den nya paragrafen

synes kunna sättas sist i avdelningen och givas beteckningen 6 a §.

Införandet av maximibestämmelser för det renantal, som skulle få finnas i

renskötande lapps bushåll påkallade enligt vad utredningsmannen framhållit

viss ändring även i bestämmelserna örn skötesrenar. Härom innehåller

betänkandet följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1!)44. / sami. Nr 53.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

Man har att utgå från, att samtliga de lappar, vilka enligt 14 § renbeteslagen

medgivits rätt att äga skötesrenar, äro sådana som icke själva driva renskötsel

utan upphört därmed eller i övrigt äro bofasta. Renar tillhörande lappar,

vilka äro medlemmar i renskötande lapps hushåll, äro i lagens mening ej att

anse såsom av husbonden innehavda skötesrenar. För de lappar, vilka ej

längre tillhöra lappby, är rätten att ha skötesrenar redan begränsad till vissa

angivna tal. Någon ändring av reglerna härutinnan är ej påkallad. De lappar

däremot, vilka väl själva ej bedriva renskötsel men alltjämt tillhöra lappby,

äga för närvarande att inneha obegränsat antal renar i vård hos renskötande

lapp, vilken dock så framt ej länsstyrelsen annorlunda medgiver, skall tillhöra

samma lappby som renägaren. Föreskrives en begränsning av de renskötande

lapparnas renantal, måste en sådan införas även för nyssnämnda lappar.

Dessa lappar och de renskötande lapparna äro för närvarande likställda

därutinnan, att de äga inneha ett obegränsat renantal. Anledning synes

knappast förefinnas att, även i händelse av en maximering av renantalen,

frångå principen för denna jämställdhet. I praktiken torde någon olägenhet

härav icke vara att befara. Deltager icke lappen i renskötseln, kan han

ej själv övervaka sina renar; och det lärer då vara att förutse, att han snart

väsentligt reducerar det eventuellt betydande renantal han må inneha. Däremot

kan för en lapp, som kanske helt hastigt måste lämna renskötseln,

vara av betydelse att för en kortare tid kunna uppdraga åt annan lapp i

byn att omhändertaga hans renar i avbidan på deras avhändande. I anslutning

härtill bör ändring vidtagas i 14 § 1 mom.

Utredningsmannen har föreslagit att till de av honom förordade bestämmelserna

angående maximeringen av reninnehavet skulle fogas övergångsbestämmelser

av innehåll, att, därest lapp vid de nya bestämmelsernas

ikraftträdande ägde eller innehade mera renar än som enligt dessa bestämmelser

vore medgivet, han skulle få viss tid på sig, förslagsvis tre år, att

minska sitt renantal så att det stöde i överensstämmelse med lagens föreskrifter.

Dödsbo efter renskötande lapp, som avlidit före bestämmelsernas ikraftträdande

borde inom tre år efter ikraftträdandet eller, där renskötselberättigade

dödsbodelägare funnes som vore under 21 år, efter det den yngsta av dem

uppnått 21 års ålder ha avhänt sig renarna.

Rätten att inneha skötesrenar.

Beträffande tidigare framlagda förslag rörande den icke-lapska befolkningens

rätt att inneha skötesrenar har redogörelse lämnats i utredningsmannens

betänkande å sid. 127—130, till vilken redogörelse jag torde få hänvisa.

Enligt 1940 års renräkning uppgick antalet renar med kända ägare till

163,112 i hela riket. Av dessa tillhörde 128,726 eller 79 procent renskötande

lappar, under det att 34,386 eller 21 procent utgjordes av skötesrenar, fördelade

med 22,320 å Norrbottens län, 10,172 å Västerbottens län och 1,894 å

Jämtlands län. Som förut berörts må endast inom Norrbottens län den jordbruksidkande

befolkningen av annan än lapsk härkomst tills vidare inneha

skötesrenar. Vid 1940 års renräkning voro skötesrenarna inom Norrbottens län

fördelade på lappar, å ena, samt icke-lappar, å andra sidan, på följande sätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

19

Inom fjällappbyarna

Inom skogslappbyarna

Inom koncessions- områdena

Summa

lappar

icke-lappar

lappar

icke-lappar

lappar

icke-lappar

6,201

1,648

1,952

3,599

643

8,277

22,320

Vid ett inför utredningsmannen i december 1940 hållet möte i Arvidsjaur

med representanter för lappbyarna berördes bland annat frågan om de bofastas

rätt att inneha skötesrenar. En av representanterna för skogslappbyarna

yrkade därvid, att statsmakterna skulle taga under övervägande, huruvida

icke de bofasta — varmed avsågs den jordbrukande befolkningen av annan

än lapsk härkomst — borde helt fråntagas rätten att ha renar i vård hos

lapparna. Såsom skäl härför anfördes, att många av de jordbrukare, som uppgivits

såsom ägare till skötesrenar, i verkligheten icke vore detta, utan renarna

ägdes av tjänstemän, handlande m. fl. Förbudet för andra än sådana,

som ägde eller brukade jordbruksfastighet, att ha skötesrenar kringginges

genom jordbrukare, som ställde sig såsom bulvaner. I strid mot gällande bestämmelser

hade även en och samma bofasta renägare ofta flera renmärken.

Dessa innehades till formen av jordbrukare, och renarnas rätta ägare vore

därför praktiskt taget oåtkomliga. För lapparnas hela existens kunde det

medföra verkliga nackdelar att vårda andras renar. Sköteslegan vore sålunda

alldeles för låg. Det hade mången gång gått så långt, att renskötaren kommit

i fullständigt beroende ställning till renägaren.

Utredningsmannen har för egen del inledningsvis anfört följande.

Mot gällande bestämmelser angående rätten alt lämna renar i vård hos

renskötande lapp lia vissa erinringar framkommit gentemot de medgivanden,

som i sådant hänseende givits den jordbrukande befolkningen av annan än

lapsk härkomst. Dessa erinringar torde överhuvud ej beröra förhållandena

inom koncessionsområdena.

Frågan lärer helt avse rätten för den icke-Iapska befolkningen att ha renar

hos lapparna inom fjäll- och skogslappbyarna inom Norrbottens lappmarker.

För alt erhålla närmare kännedom örn behovet av en ändring av

bestänrmelserna har förfrågan i ämnet förmedlats till åtskilliga kommunala

förtroendemän samt tjänstemän och andra med förhållandena i lapptrakterna

förtrogna personer. Av de 42 personer, som inkommit med svar, har

det övervägande antalet uttalat, att det numera icke torde förekomma -— i

varje fall icke i någon nämnvärd utsträckning — att samma hushåll ägde

flera renmärken och därigenom kunde inneha mer än det i lagen angivna

högsta renantalet eller att bestämmelserna på annat sätt kringginges. Jordbrukarnas

intresse av att ha skötesrenar hade på de flesta orter minskat, och

antalet renägare hade undan för undan gått tillbaka. Av de tillfrågade hade

38 hållit före, att någon inskränkning av de bofastas rätt att lia skölesrenar

för närvarande icke vore påkallad. Endast 4 hade den uppfattningen, att

rätten borde helt upphävas eller begränsas till att avse ett mindre antal renar

än vad nu vöre fallet.

Utredningsmannen har — under hänvisning till det anförda och vad han

i förevarande hänseende inhämtat — förklarat, att han icke funnit förhål
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

landena sådana att ett upphävande eller ytterligare inskränkande av den

icke-lapska jordbrukande befolkningens rätt att ha skötesrenar vöre påkallat.

Skulle överhuvud de icke-lapska jordbrukarnas rätt att inneha skötesrenar

för dem vara av något praktiskt värde, torde den enligt utredningsmannens

uppfattning näppeligen kunna kringskäras mera än som redan skett. Att för

närvarande helt borttaga denna rätt syntes å andra sidan vara mindre välbetänkt.

Ännu torde möjligheten för de bofasta att själva kunna ha någon fördel

av den renskötsel, som bedreves på deras marker, vara ägnad att göra

dem mera välvilligt inställda mot lapparna och deras näring. För lapparna

kunde de av dem omhänderhavda skötesrenarna, särskilt när de först började

sitt arbete såsom självständiga husbönder och ofta icke själva ägde

större antal renar, medföra ett gott ekonomiskt stöd.

Beträffande kontrollen över efterlevnaden av bestämmelserna om skötesrenar

har utredningsmannen yttrat följande.

Nuvarande kontroll över bestämmelsernas efterlevnad är mångsidig. Vid

de ofta förekommande renräkningarna inhämtas noggranna uppgifter rörande

antalet renar och dessas fördelning på olika ägare. Härvid antecknas

skötesrenarnas antal, under vilkas vård dessa renar stå samt vem de tillhöra.

I de renlängder, som årligen skola för lappby upprättas vid sammanträde

inför lappfogden eller landsfiskalen, upptages envar, som i byn har renar i

vård hos därvarande lapp, samt det antal renar han äger. Längden skall bestyrkas

av ordningsmannen och två vid sammanträdet närvarande lappar.

I anslutning till erläggande på föreskrivet sätt till lappen av sköteslega för

det löpande kalenderåret skall renägaren vidare hos lappfogden anmäla antalet

skötesrenar ävensom renskötarens namn, och skall därvid för varje

ren erläggas en särskild avgift att användas till vissa ändamål i renskötselns

intresse. Enligt vad som upplysts plägar emellertid de uppgifter, som lämnas

för de årliga renlängderna, läggas till grund jämväl för ifrågavarande

anmälan. Enligt lagen om renmärken må, liksom annan renägare, ägaren

av skötesrenar icke ha mera än ett renmärke. Detta skall i vederbörlig ordning

vara registrerat.

En omfattande kontroll och motkontroll över de lapska vårdarna och de

bofasta renägarna finnes sålunda anordnad. Denna kontroll stärkes ytterligare

därav, att lappfogden och tillsynsmännen ävensom ordningsmännen

i lappbyarna torde äga god kännedom örn de särskilda lapparnas reninnehav

samt överblick i övrigt över hithörande förhållanden. Förekomsten av olagliga

skötesrenar har ibland konstaterats med åtföljande förelägganden om

dessa renars försäljande genom myndigheternas försorg.

Utöver nu angivna kontroll har utredningsmannen erinrat om straffpåföljden

jämlikt 59 § 3. g) renbeteslagen för den, som har renar i vård hos renskötande

lapp i annat fall eller till större antal än lagen medgåve eller som

vid begagnandet av rättighet att ha renar i lapps vård åsidosatte något av

vad som föreskrivits i avseende å rättighetens utövande. Mot straffbestämmelsen

kunde emellertid den anmärkningen framställas, att ett maximistraff

av 100 kronors böter vore alltför lågt. Härom har utredningsmannen

vidare yttrat följande.

Den inkomst den bofaste kan bereda sig genom att hålla större antal

renar än lagen medgiver kan vara av den betydenhet, alt ett belopp av

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 53-

100 kronor utgör endast en jämförelsevis liten del därav. Risken kan fördenskull

synas liten i jämförelse med den förmån, som står att vinna. En

skärpning av straffet torde därför vara önskvärd. Straff bör åsättas enligt

den i lagen förekommande strängaste straffskalan. I samband med de föreslagna

nya bestämmelserna om maximering av lapparnas reninnehav har

ifrågasatts, att renskötande lapp, som i sin vård innehar flera renar än som

i varje särskilt fall medgives, skulle kunna straffas enligt sistnämnda straffskala.

De i viss mån likartade förhållandena torde lämpligen i båda fallen

böra medföra samma möjlighet till straffmätning. Visserligen avse de nuvarande

bestämmelserna om straff för överträdelse av reglerna om skötesrenar

icke blott den jordbrukande icke-lapska befolkningen, varom i nu förevarande

sammanhang är fråga, utan även bofasta lappar, som lia renar i

vård hos renskötande lapp och bryta mot de härom gällande stadgandena.

Även beträffande dylika lappars innehav av skötesrenar torde emellertid

kunna såsom skäl för skärpning av straffet åberopas i stort sett detsamma

som förut anförts, när det gäller bofasta icke-lappars skötesrenar. Även här

synes en skärpning av straffet böra ske.

Vice ordningsman i lappby.

Norrbottensutredningen föreslog i sitt betänkande, att jämte ordningsmannen

skulle för fjällappbyarna i Norrbottens län kunna utses en biträdande

befattningshavare. Enligt utredningen skulle lappby, i anslutning till vad

för närvarande förekomme, under vår, sommar och höst kunna, där så påkallades,

uppdelas i flera särskilda betesområden. Då ordningsmannen komme

att själv tillhöra ett dylikt område, ifrågasattes, att en befattningshavare,

benämnd förman, skulle tillsättas för fullgörande av ordningsmannens tjänst

inom betesområde, där denne ej vore hemmahörande. Då ordningsmannen allt

fortfarande hade att fullgöra de uppdrag, som enligt lag och instruktion

ålåge honom, skulle förmannen närmast bliva att anse såsom en andra

ordningsman med begränsat tjänstgöringsområde och tjänsteåliggande. Förmannen

borde utses av lapparna inom det betesområde, där han hade sin

verksamhet förlagd.

Det dr 1937 hållna lappmötet i Arvidsjaur, som motsatte sig Norrbottensutredningens

förslag att vissa lappbyar skulle indelas i särskilda betesområden

(betesland), där varje grupp av lappar ovillkorligen under angiven tid

hade att vårda sina renar, ansåg det vara fullkomligt obehövligt att några

särskilda förmän utsåges å de svenska betesområdena.

Vid möte i Arvidsjaur år 1943 med representanter för lappbyarna underställdes

mötet förslaget örn utseende av förmän samt av utredningsmannen

upprättat förslag att i stället för förmän förordna vice ordningsmän i de

lappbyar, som kunde lia behov av biträde åt ordningsmannen. De av de närvarande

ombuden, som uttalade sig i ämnet, tillstyrkte bifall till sistnämnda

förslag. Ett av ombuden framhöll, att inom den lappby han tillhörde säkerligen

skulle komma att erfordras två vice ordningsmän.

Utredningsmannen har för egen del rörande förevarande fråga anfört följande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Ordningsmannatjänsternas betydelse torde ha väsentligt ökats sedan den

tid, då de först tillkommo. Under de mindre utvecklade förhållanden, som

då rådde, voro ordningsmannens uppgifter icke av samma omfattning och

beständighet som i våra dagar. Bland annat må erinras, hurusom den utvidgade

jordbruksbebyggelsen kräver större uppmärksamhet från lapparnas

sida och ordningsmannen är den, som i första hand har att vaka häröver.

Ordningsmannens biträde behöves vidare vid alla de anordningar till renskötselns

stöd, vartill bidrag numera utgår av statsmedel. Likaså föranleder

den extensiva renskötseln mera arbete för ordningsmannen än då varje lappfamilj

vårdade sina renar i en för sig avskild hjord. Numera blir ordningsmannen

på helt annat sätt ledare för byns renskötsel och uppbär ansvaret

för denna, vare sig fråga är om renarnas bevakning, flyttningarnas utförande

och renskiljningar eller andra för byn gemensamma arbeten.

Med hänsyn till det ökade arbetet synes påkallat ej mindre att särskilt

biträde ställes vid sidan av ordningsmannen än även att denne erhåller något

högre ersättning än som utgår för närvarande.

Beträffande frågan om biträde åt ordningsmannen har utredningsmannen

yttrat:

Det kan väl vara lämpligt att, där större lappby är uppdelad i särskilda

betesområden (betesland), även lapparna i sådant betesland som ordningsmannen

ej tillhör erhåller en ledare, vilken kan vaka över ordningen inom

renskötseln och vid behov vara lapparna behjälplig i deras angelägenheter.

En dylik ledare skulle emellertid erhålla endast en begränsad uppgift avseende

allenast visst arbete inom det särskilda beteslandet. Enligt vad som

upplysts har något större behov av en offentligen utsedd ledare av ifrågavarande

slag knappast gjort sig gällande. I praktiken lärer denna fråga ofta

ha ordnats av lapparna själva, i det efter överenskommelse med ordningsmannen

uppdragits åt en av husbönderna inom renbeteslandet att lia inseende

över renskötseln därstädes. Beträffande det föreslagna namnet »förmän» på

dylika biträdande lappar kan erinras, att detta namn synes mindre lämpligt,

då enligt renbeteskonventionen med Norge lapparna ha att utse en »förman»

och en »andre förman» för varje distrikt därstädes dit de inflytta. En förväxling

med dessa förmän skulle lätt kunna uppstå.

Det har synts utredningsmannen vara av större betydelse, att en eller möjligen

flera lappar skulle kunna utses att vid behov inträda i ordningsmannens

ställe i alla dennes befogenheter. Så kan tarvas när ordningsmannen av sjukdom,

bortvaro eller annat förfall är hindrad att sköta sin tjänst. Även därest,

såsom i de större byarna torde kunna inträffa, arbetet för ordningsmannen

hopar sig så, att han ensam ej medhinner detsamma, kan vara önskvärt att

han erhåller biträde av en person med samma befogenhet som han själv.

Givet är att, där uppdelning i olika betesland förekommer, även kan vara

lämpligt, att en vikarie av ifrågavarande slag för ordningsmannen finnes

inom betesland, som ordningsmannen ej tillhör. Men huvudsaken synes vara,

att tillgång finnes till en vikarie, som äger befogenhet att utföra det ordningsmannen

åliggande arbetet.

Dylika vice ordningsmän torde behöva förekomma allenast i de större

lappbyarna. Enär det ej må vara uteslutet, att förhållandena i viss lappby

kan påkalla behovet av mera än en dylik befattningshavare, synes möjlighet

därtill böra stå öppen.

Erinras må att i varje distrikt i Norge, dit svenska lappar med stöd av renbeteskonventionen

med nämnda land äga inflytta sommartid, skola finnas en

förman och en andre förman. Ettvart av de norska distrikten motsvarar vad

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. May.ts proposition nr 53.

angår såväl lapparnas och renarnas antal som areal endast en mindre del av

en större svensk lappbys område. „ , , .. ....

Rörande vice ordningsmans tillsättande och avgang torde bora galla samma

ordning som beträffande ordningsman. Sålunda bör även vice ordningsman

utses av husbönderna i hela lappbyn. , .

På länsstyrelsen bör ankomma att avgöra, om behov av vice ordningsman

må föreligga liksom huruvida mera än en sådan är erforderlig.

Till en början synes förordnande av vice ordningsman bora betraktas såsom

ett försök; och torde tillsättandet av vice ordningsman jämväl med hänsyn

till därav föranledda kostnader böra ifrågakomma endast nar sa paka - las av särskilda i lappbyn rådande förhållanden såsom byns omfattning

antalet lappar och renar m. m.

Utredningsmannen har tillika föreslagit, att det nu utgående högsta årsarvodet

till ordningsman skulle höjas från 350 till 500 kronor samt att till vice

ordningsman skulle utgå ett årsarvode om högst 250 kronor.

Lagen den 7 januari 1926 innehållande bestämmelser i anledning av

konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående

renar i gränsområdena.

Som förut nämnts har utredningsmannen i sitt betänkande föreslagit utom

annat, att jämtländska renbetesfjällens skogsfond, jämtländska lappväsendets

fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder skulle sammanföras

till en gemensam fond, benämnd statens lappfond.

Skulle en dylik fond komma till stånd, påkallades enligt vad utredningsmannen

framhållit en ändring av 8 § lagen den 7 januari 1926 innefattande

bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige

och Finland angående renar i gränsområdena. Föreskriften att där avsedda

betesavgift samt förbrutet belopp skulle tillfalla Norrbottens lappfond borde

i enlighet med vad utredningsmannen föreslagit utbytas mot en bestämmelse

som, i anslutning till vad som gällde liknande medel, som ifrågakomme enligt

renbeteskonventionen med Norge, helt allmänt angåve, att dylik avgift och

förbrutet belopp skulle tillfalla statskassan och enligt bestämmelser, som

meddelades av Konungen, användas till åtgärder, som ägde samband med

renskötseln.

Enligt beslut av 1943 års riksdag (prop. nr 110; r. skr. nr 249) har i huvudsaklig

anslutning till utredningsmannens förslag från och med den 1 juli 1943

de förut omnämnda fondema sammanslagits till en gemensam fond, benämnd

statens lappfond.

Yttrandena.

I de avgivna yttrandena har förslaget örn maximering av lapparnas

reninnehav i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Endast

nomadskolinspektören har avstyrkt förslaget och såsom skäl härför

framhållit att, örn detsamma bleve genomfört, lappungdomen kunde bliva

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

avskräckt från att ägna sig åt renskötseln. Därjämte lia lappfogdarna i

Norrbottens fjälldistrikt och länsstyrelsen i länet framfört vissa erinringar

mot förslagets utformning.

Lappfogdarna i Norrbottens fjälldistrikt ha framhållit, att behovet av en

maximering av reninnehavet framträdde särskilt starkt under senare hälften

av 1920-talet och förra hälften av 1930-talet. Länets renstam hade under

denna tidsperiod varit långt större än vad betesmarkerna kunde bära, varigenom

markerna utsatts för varaktig förstörelse. Därtill hade kommit att

den arbetskraft, som kunnat insättas i renskötseln, visat sig alldeles otillräcklig

för att fylla det genom renstammens ansvällning uppkomna ökade

behovet av renvaktare. Allt detta hade givit upphov till allvarliga missförhållanden

i renskötseln, vilka myndigheterna sökt avhjälpa bland annat genom

att ålägga ägare till större renhjordar att genom nedslaktning nedbringa

sitt renantal lill lämplig storlek. En sådan procedur hade emellertid

visat sig vara förenad med betydande svårigheter, särskilt när det gällt att

avväga den omfattning i vilken de olika hushållen skulle drabbas av åtgärden.

Det hade därför visat sig önskvärt, att myndigheterna i första hand

skulle kunna reglera den enskilde lappens reninnehav efter sådana allmängiltiga

normer, att någon avvägning icke behövde komma i fråga rörande

minskningens fördelning mellan olika av åtgärden drabbade hushåll. Detta

skulle kunna ske, därest bestämmelser funnes om maximering av det renantal,

varje enskild lapp eller lapphushåll finge inneha. Förefintligheten av

sådana bestämmelser skulle för övrigt vara ägnad att förhindra uppkomsten

av en icke önskvärd ansvällning av renhjordarna, och ingripanden i reglerande

syfte skulle kunna vidtagas på ett tidigare stadium än vad som medgåves

med stöd av nu gällande bestämmelser. Man borde icke heller förbise

den nytta, bestämmelser om maximering skulle medföra genom att lappen

manades att tillämpa en mera rationell ekonomisk ordning i sin näring än

vad eljest mången gång bleve fallet.

Lappfogdarna ha vidare framhållit, att den av utredningsmannen föreslagna

graderingen av reninnehavet efter hushållens olika storleksordning

givetvis vore fullt berättigad, men att utmätningen av de högsta tillåtna

talen syntes vara sa frikostig, att bestämmelserna i det närmaste komme

att förlora all praktisk betydelse. Genom att års- och fjolårskalvar icke

skulle inbegripas i de angivna maximitalen komme man upp till renhjordar

av sådan storleksordning, som blott sällan förekomme i verkligheten,

men som när de någon gång funnes -— tämligen säkert verkade upplösande

pa ordningen i renskötseln. En lappfamilj kunde mången gång vara

sammansatt exempelvis pa följande sätt, nämligen man, hustru och fyra

andra till hushållet hörande medlemmar över 25 år. En sådan familj finge

enligt de föreslagna bestämmelserna inneha ungefär 2,300 renar, års- och

fjolårskalvarna inräknade. En så stor familjehjord skulle dock sällan kunna

skötas med den omsorg, som god renskötsel fordrade. Med hänsyn till vad

sålunda anförts ifrågasatte lappfogdarna, örn icke de föreslagna bestäm
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 53.

25

melserna borde jämkas i snävare riktning, åtminstone så att förbehållet om

års- och fjolårskalvarna bortfölle.

Länsstgrelsen i Norrbottens län har anfört, att bestämmelserna borde

stramas åt högst väsentligt, eljest kunde med lagens sanktion uppkomma

renhjordar av sådan storlek och ohanterlighet, som man just i renvårdens

intresse velat förhindra. Ett hushåll med föräldrar och sex minderåriga

barn skulle exempelvis enligt utredningsmannens förslag vara berättigat att

inneha omkring 2,000 renar. Maximeringsbestämmelserna vore så rikligt

tillmätta att det praktiska syftet kunde bliva helt förfelat. Förslaget att fjolårskalvarna

icke skulle medräknas i maximitalen borde därför utgå. Länsstyrelsen

vore med hänsyn till tidsutvecklingen — bland annat den synnerliga

stegringen i renpriserna — mest benägen att sätta maximisiffran för

renar som lapp finge äga eller ha i sin vård till 1,000, vilket vore den siffra

som det år 1918 hållna lappmötet i Östersund uttalat sig för.

Lappfogden i Västerbottens län, i vilkens yttrande länsstgrelsen i länet instämt,

har visserligen förklarat sig anse, att den föreslagna begränsningen

icke komme att få någon större praktisk betydelse och ali den kunde tänkas

leda till uppkomsten av osunda bulvanförhållanden. Då förslaget förefölle

att omfattas av en rätt stor majoritet bland lapparna, borde dessa betänkligheter

emellertid enligt lappfogdens uppfattning icke få hindra maximeringsbestämmelsernas

genomförande.

Av de vid 1942 års lappmöte närvarande ombud för lappbyarna har utredningsmannens

förslag avstyrkts av vissa ombud, medan övriga eller det

övervägande antalet ombud tillstyrkt detsamma.

Utredningsmannens förslag i fråga örn skärpning av straffpåföljden

för den som har renar i vård hos renskötande

lapp i annat fall eller till större antal än renbeteslagen

medgiver har lämnats utan erinran i yttrandena.

Ej heller beträffande förslaget örn inrättande av befattning som vice

ordningsman i lappby har någon invändning framställts i yttrandena.

Vad angår förslaget rörande statens lappfond har statskontoret

ifrågasatt, huruvida icke renbeteslagen borde ändras på sådant sätt att av

lagen franninge, att de medel, som skulle användas till förmån för lapparna,

komme att tillföras statens lappfond.

Som förut framhållits innehåller renbeteslagen icke någon annan inskränkning

i fråga örn antalet renar, som renskötande fjällapp och skogslapp äga

inneha, än vissa stadganden örn minskning under särskilda förhållanden av

renantalet inom lappby. Dessa bestämmelser lia emellertid endast till syfte

att åstadkomma en reduktion av renantalet med hänsyn till betesmarkerna

eller på grund av att skada eller andra olägenheter annorledes yppas för renskötselns

ändamålsenliga drivande inom lappbyn. Fråga örn införande av

bestämmelse örn maximering av det renantal, som renskötande lapp må äga

Föredrag

anden.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

eller inneha, har vid flera tillfällen varit under övervägande. Utredningsmannen

har nu framlagt förslag i sådant avseende.

Av den föregående redogörelsen framgår, att antalet renar är ojämnt fördelat

på de olika renägarna. Även arn möjligheten för den enskilde lappen

att låta sin renhjord utökas utan hinder av någon i lag angiven gräns kan

utgöra en sporre för honom till ökad företagsamhet, måste å andra sidan

framhållas, att förekomsten av stora reninnehav på ett fåtal händer kan

bliva till verklig olägenhet för ägarna av mindre renhjordar och verka

försämrande på renskötseln inom orten. De stora renhjordarna, vilka icke

för ägarens existens behöva skattas lika hårt som de mindre, växa till följd

därav hastigare. Härigenom uppstå svårigheter för ägarna till de mindre hjordarna

att bedriva sin näring. Tillåtas så de enskilda reninnehaven få obegränsat

tillväxa, blir därav lätt följden, att antalet renägande husbönder nedgår.

Från det allmännas intresse sett framträder en sådan utveckling såsom

mindre lycklig. Som utredningsmannen erinrat medför den numera allmänt

tillämpade s. k. extensiva renskötseln, alt de lappar som ha små renhjordar

lätt påföres en väsentligt större del av bevakningsbördan än som motsvarar

deras hjordar i förhållande till storhjordarna i byn. Då många renskötande

lappar ofta inneha ett lägre renantal än vad som enligt byordningarnas bestämmelser

motsvarar det antal renvaktare de tillhandahålla, blir det nämligen

möjligt för ägarna av storhjordarna att tillsläppa färre antal renvaktare

än som åligger dem.

Vid den senaste renräkningen, år 1940, funnos visserligen endast några få

verkligt stora renhjordar, varför de angivna olägenheterna för närvarande

torde ha endast begränsad omfattning. Men antalet renar var vid denna

tidpunkt överhuvud taget relativt lågt och som utredningsmannen framhållit

kan ett pär goda renår medföra betydande och snabba förändringar härutinnan.

Det förut anförda talar enligt min uppfattning för att i renbeteslagen bör,

på sätt utredningsmannen föreslagit och flertalet av de hörda myndigheterna

tillstyrkt, införas bestämmelser om maximering av lapps reninnehav. Sådana

föreskrifter torde i väsentligt hänseende kunna förhindra uppkomsten

av de olägenheter som förut framhållits. Jag anser mig alltså böra tillstyrka,

att regler av nu ifrågavarande innebörd intagas i renbeteslagen. I fråga om

det närmare innehållet vill jag i likhet med utredningsmannen förorda, att

den i lagen angivna maximigränsen för reninnehavet, för att icke mer än

som är absolut nödvändigt hindra lappen vid utövandet av hans näring,

sättes ganska högt. Likaledes biträder jag den av utredningsmannen föreslagna

möjligheten för länsstyrelse att i särskilda fall kunna medgiva tillstånd

till större reninnehav än det enligt lagen medgivna. Sådant tillstånd bör

emellertid meddelas endast för viss tid och under förutsättning att det med

hänsyn till särskilda förhållanden prövas kunna ske utan olägenhet. Även

om, som länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit, den av utredningsmannen

föreslagna maximigränsen kan anses hög, torde försiktigheten bjuda att åtminstone

tills vidare icke införa en längre gående begränsning i reninne
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

27

havet än utredningsmannen ansett sig böra tillstyrka. I det i lagen angivna

renantalet synas därför icke böra inbegripas vare sig års- eller fjolårskalvar.

Jämväl vad utredningsmannen i övrigt föreslagit om högsta reninnehav för

renskötande lapp kan jag godtaga. Det antal renar utom års- och fjolårskalvar,

en renskötande lapp högst bör få äga eller inneha, torde alltså böra bestämmas

till 600. Härutöver synes emellertid lapp böra få äga eller inneha

ytterligare ett antal renar för varje annan medlem i sitt hushåll. Sålunda bör

han för sin make och medlem som uppnått 25 års ålder få inneha högst

200 renar, för medlem som fyllt 21 men icke 25 år högst 150 renar samt för

medlem som är under 21 år högst 100 renar.

I sådana fall, då reninnehavet kommer att överskrida angivet maximital

till följd av att renar tillfallit renskötande lapp eller medlem av hans hushåll

vid bodelning eller genom arv, testamente eller gåva, bör lappen under en tid

av tre år få behålla även det överskjutande antalet renar. Dödsbo efter renskötande

lapp synes likaledes under en tid av tre år böra ha rätt att äga eller

inneha det antal renar, som tillkommit den avlidne lappen. Däremot torde

dödsboet ej böra få behålla de skötesrenar, som den avlidne må ha haft i sin

vård. Örn dödsbodelägare, som äger rätt till renskötsel, är under 21 år, synes

nämnda tid av tre år böra räknas från det han eller, om flera sådana dödsbodelägare

finnas, den yngste av dem uppnått 21 års ålder.

Beträffande ifrågavarande bestämmelsers inplacering i renbeteslagen är

jag ense med utredningsmannen därom att dessa med hänsyn till sin principiella

innebörd icke lämpligen böra intagas i den avdelning, som avhandlar

frågor om minskning av renantalet inom lappby. Då föreskrifterna innefatta

en inskränkning i privilegiet att driva renskötsel, synas de böra hänföras till

lagens allmänna bestämmelser. Enligt min uppfattning böra de intagas som

ett nytt moment i 1 §.

De av utredningsmannen föreslagna påföljderna vid överträdelse av ifrågakomna

stadganden om högsta tillåtna reninnehav anser jag mig böra godtaga.

Sådan överträdelse bör sålunda straffas enligt den i renbeteslagen intagna

strängaste straffskalan, 59 § 1 mom. I samband härmed bör i nämnda lagrum

verkställas även den redaktionella jämkningen att i lagrummet direkt utsäges,

att straffet skall utgöra dagsböter. I enlighet med vad som enligt 18 § renbeteslagen

gäller beträffande olagligen hållna skötesrenar bör vidare överträdelse

av nu ifrågavarande bestämmelse medföra, att förordnande kan meddelas

örn att de renar, som olagligen hållas, skola levande eller slaktade försäljas

för renägarens räkning, därvid kostnaden för renarnas omhändertagande

och försäljning gäldas av köpeskillingen. Då avyttringen av det överskjutande

renantalet örn möjligt bör ske å tidpunkt som är tjänlig för slakt,

synes förordnandet därom icke böra meddelas av domstol i samband med utdömande

av straff. En smidigare tillämpning lärer vinnas, örn förordnande,

i överensstämmelse med vad redan nu jämlikt renbeteslagen gäller för likartade

fall, i stället meddelas av länsstyrelsen. Jag förordar alltså en sådan

ordning.

Vad jag nu föreslagit örn införande av bestämmelser rörande maximering

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. May.ts proposition nr 53.

av renskötande lapps reninnehav bör föranleda ändring jämväl av bestämmelsen

i 14 § 1 mom. renbeteslagen om rätt för lapp, som tillhör lappby, att

äga ett obegränsat antal skötesrenar. Den begränsning i renantalet, som

enligt vad jag förut tillstyrkt bör gälla för renskötande lapp, torde även böra

avse lappar som icke själva idka renskötsel. Beträffande rätten för lapp som

icke tillhör lappby och den som ej är lapp att i vissa fall ha skötesrenar i vård

hos renskötande lapp har något ändrat stadgande icke ifrågasatts vare sig av

utredningsmannen eller av de hörda myndigheterna. Ej heller jag finner mig

böra tillstyrka någon ändring i renbeteslagen i sist berörda hänseende.

Jämlikt utredningsmannens förslag bör i samband med införande av särskilda

bestämmelser örn maximiantal för lapps reninnehav den ändringen genomföras

i 59 § renbeteslagen, att straffpåföljden för den som har renar i

vård hos renskötande lapp i annat fall eller till större antal än denna lag

medgiver eller som vid begagnande av rättigheten att ha renar i lapps vård åsidosätter

något av vad som föreskrivits i avseende å rättighetens utövande sättes

till dagsböter i stället för böter från och med 5 till och med 100 kronor.

De nu föreslagna ändrade bestämmelserna i renbeteslagen torde böra träda

i kraft den 1 juli 1944. I enlighet med vad utredningsmannen föreslagit bör

såsom övergångsbestämmelse gälla, att lapp, som vid bestämmelsernas ikraftträdande

äger eller innehar större antal renar än som enligt bestämmelserna

är medgivet, skall inom tre år minska renantalet till det medgivna högsta antalet.

I fråga om dödsbo torde böra gälla, att boet skall avhända sig sitt reninnehav

inom tre år från det lagen trätt i kraft. Är dödsbodelägare, som äger

rätt till renskötsel, under 21 år, synes dock nämnda tid böra räknas från det

han eller, om flera sådana dödsbodelägare finnas, den yngste av dem uppnått

21 års ålder. Då länsstyrelsen enligt de föreslagna föreskrifterna skall

äga möjlighet att lämna tillstånd till innehav av högre antal renar än lagen

medgiver, lärer det utan särskilt stadgande i övergångsbestämmelserna

stå öppet för länsstyrelsen, att, där så finnes lämpligt, utsträcka den tidsfrist

om tre år inom vilken reduceringen skall ha genomförts.

Utredningsmannens förslag att i lappby vid sidan av ordningsman i vissa

fall skall finnas även en eller flera vice ordningsmän att vid förfall inträda

i ordningsmannens ställe har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna

yttrandena. Även jag ansluter mig till detta förslag. Det bör, såsom utredningsmannen

förordat, ankomma på länsstyrelsen att med hänsyn till särskilda

förhållanden som råda i lappby bestämma, när vice ordningsman skall

utses. Behov av särskilda vice ordningsmän inom de s. k. koncessionsområdena,

där antalet självständiga renskötare inom varje by endast utgör några

få lappar, synes emellertid icke föreligga. Bestämmelserna örn utseende och

entledigande av ordningsman torde böra givas motsvarande tillämpning beträffande

vice ordningsman. De närmare föreskrifter i fråga om vice ordningsmännens

uppgifter och tillfällen då de skola inträda i tjänstgöring, som

kunna bliva erforderliga, böra utfärdas av länsstyrelserna i form av särskilda

instruktioner.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

29

I årets statsverksproposition har jag för riksdagen framlagt förslag om att

särskilt arvode av allmänna medel hädanefter skall utgå jämväl till vice ordningsman

i lappby samt beräknat medel för detta ändamål avseende nästa

budgetår.

Även bestämmelserna om vice ordningsmän synas böra träda i kraft den 1

juli 1944.

Den av riksdagen beslutade sammanföringen av vissa fonder berörande

lappväsendet till en gemensam fond, benämnd statens lappfond, torde, som

utredningsmannen ansett, påkalla en redaktionell ändring av 8 § lagen den

7 januari 1926 innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den

9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena.

Denna lagändring synes böra träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt

därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Att på sätt statskontoret ifrågasatt vidtaga den ändringen i renbeteslagen,

att i själva lagen stadgas, att de medel som enligt lagen skola användas till

förmån för lapparna ovillkorligen komma att tillföras statens lappfond, anser

jag mig icke kunna förorda.

I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juli

1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige samt förslag

till lag om ändrad lydelse av 8 § lagen den 7 januari 1926 (nr 1) innefattande

bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och

Finland angående renar i gränsområdena.1

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av den

''lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Härdén.

1 Det sist upptagna lagförslaget, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget

i samma ämne, Ilar här utelämnats.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kunc/L Majlis proposition nr 53.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juli 1928 (nr 809)

om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas, att 1, 13, 14 och 59 §§ lagen den 18 juli 1928 om de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan sägs.

1 §•

1. Rätt till--— renskötande lapp.

2. Rätt till----vård (skötesrenar).

3. Renskötande lapp må icke utan Konungens befallningshavandes tillstånd

äga eller innehava renar till högre antal än sexhundra eller, där han

är gift och makarna icke leva åtskilda, åttahundra; dock att härutöver må

för varje annan medlem av hushållet än lappen och hans make innehavas, för

medlem som är under tjuguett år högst etthundra renar, för medlem som

fyllt tjuguett men icke tjugufem år högst etthundrafemtio renar samt för

medlem som uppnått tjugufem års ålder högst tvåhundra renar. I sålunda

angivna renantal inbegripas icke års- och fjolårskalvar. Tillstånd för renskötande

lapp att innehava flera renar än nu sagts må meddelas endast

för viss angiven tid och då det med hänsyn till särskilda förhållanden prövas

kunna ske utan olägenhet.

Hava renar vid bodelning eller genom arv, testamente eller gåva tillfallit

renskötande lapp eller medlem av hans hushåll och överstiger antalet av

dessa renar jämte de renar lappen förut äger eller innehar det enligt första

stycket tillåtna högsta antalet, må han dock under en tid av tre år behålla

även det överskjutande antalet renar.

Dör renskötande lapp, har dödsboet under en tid av tre år från dödsfallet

den rätt att äga eller innehava renar, som enligt första och andra styckena

tillkommit den avlidne, dock att häri ej inbegripas skötesrenar som den avlidne

haft i sin vård. Är dödsbodelägare, som jämlikt 1 mom. äger rätt till

renskötsel, under tjuguett år, må nämnda tid av tre år räknas från det han

elier, örn flera sådana dödsbodelägare finnas, den yngste av dem uppnått

tjuguett års ålder.

Äger eller innehar renskötande lapp eller dödsbo efter sådan lapp renar

till större antal än som är medgivet, må Konungens befallningshavande för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

31

ordna, att de renar, som olagligen hållas, skola levande eller slaktade försäljas

för renägarens räkning; och skall kostnaden för renarnas omhändertagande

och försäljning gäldas av köpeskillingen.

13 §.

1. I lappby skola finnas en ordningsman samt, där Konungens befallningshavande

med hänsyn till särskilda förhållanden som råda i lappbyn därom

förordnar, en eller flera vice ordningsmän. De till lappbyn hörande, renskötande

lapparna äga vid sammanträde, som efter Konungens befallningshavandes

förordnande hålles inför lappfogde eller landsfiskal, inom sig utse

ordningsman och vice ordningsman.

Om valet — —- — nytt val.

Ordningsman och vice ordningsman utses för en tid av sex år med rätt för

befattningshavare alt efter två år eller, därest giltig ursäkt visas, dessförinnan

av Konungens befallningshavande erhålla entledigande från befattningen;

vare befattningshavare dock skyldig att bestrida densamma, intill dess

Konungens befallningshavande utfärdat förordnande för annan ordningsman

eller vice ordningsman.

Konungens befallningshavande äger ock eljest, när skäl därtill är, före

tjänstgöringstidens utgång entlediga ordningsman eller vice ordningsman.

2. Ordningsman och vice ordningsman åligger att i enlighet med den instruktion

Konungens befallningshavande utfärdar vaka över efterlevnaden

av gällande lagar rörande renskötseln och av den för lappbyn utfärdade byordningen

samt i övrigt fullgöra de uppdrag som angivas i instruktionen.

Ordningsman och vice ordningsman åtnjuta det skydd och äro underkastade

det ansvar, som i lag stadgas beträffande tjänsteman. Till dem skall av

allmänna medel utgå ersättning enligt vad därom särskilt stadgas.

14 §.

1. Lapp är berättigad att hava renar i vård hos renskötande lapp till samma

antal, som enligt 1 § 3 mom. må ägas eller innehavas av sådan lapp, dock

icke utan Konungens befallningshavandes samtycke hos lapp inom annan

lappby än den han själv tillhör.

2. Tillhör lapp---renskötande lapp.

59 §.

1. Med dagsböter straffas:

a) lapp, som---eller skadas;

f) den som i strid mot vad i denna lag är stadgat underlåter att hålla hund

i band eller instängd eller försedd med klubba;

g) den som uppsåtligen förhindrar eller stör renräkning, varom i denna

lag sägs;

li) renskötande lapp, som äger eller innehar renar lill högre antal än som

angives i 1 § 3 morn.; samt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

i) den som har renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till

större antal än denna lag medgiver eller som vid begagnande av rättighet

att hava renar i lapps vård åsidosätter något av vad som föreskrivits i avseende

å rättighetens utövande.

2. Med böter — — — av renlängd.

3. Med böter--— meddelat förbud;

e) lapp, som vid avverkning uppenbart åsidosätter föreskrift, som meddelats

jämlikt 53 §; samt

f) den som i strid mot stadgandet i 37 § eller med stöd därav meddelad föreskrift

underlåter att hålla hund försedd med halsband.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Äger eller innehar lapp nämnda dag renar till större antal än jämlikt 1 §

3 mom. första stycket eller 14 § 1 mom. är medgivet, skall han inom en tid

av tre år från lagens ikraftträdande minska sitt renantal till det jämlikt sagda

bestämmelser medgivna högsta antalet.

Dödsbo efter renskötande lapp, vilket vid lagens ikraftträdande äger renar,

skall inom en tid av tre år därefter hava avhänt sig renarna. Är dödsbodelägare,

som äger rätt till renskötsel, under tjuguett år, må dock nämnda tid

räknas från det han eller, örn flera sådana dödsbodelägare finnas, den yngste

av dem uppnått tjuguett års ålder.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 53.

33

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 januari

1944.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 18 januari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

8 januari 1944, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juli

1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige samt till

lag om ändrad lydelse av 8 § lagen den 7 januari 1926 (nr 1) innefattande

bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige

och Finland angående renar i gränsområdena.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av t. f. byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet hovrättsrådet

P. O. Palmquist.

Den föreslagna lagstiftningen föranledde ej annan erinran från lagrådets

sida än att, då det ej torde vara avsett att den rätt, som enligt 1 § 3 mom.

tredje stycket i förslaget till lag örn ändring i renbeteslagen tillkommer dödsbo

efter renskötande lapp att under tre år från dödsfallet äga eller innehava

renar, skall medföra någon förlängning av den treårsperiod som avses i andra

stycket, erforderlig jämkning i avfattningen syntes böra vidtagas.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 53.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28

januari 19Ai.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

statsrådet Domö lagrådets den 21 januari 1944 avgivna utlåtande över de

den 8 januari 1944 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juli 1928 (nr 309)

om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige; och

2) lag örn ändrad lydelse av 8 § lagen den 7 januari 1926 (nr 1) innefattande

bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan

Sverige och Finland angående renar i gränsområdena.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

I anledning av vad lagrådet yttrat har 1 § 3 mom. förslaget till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 18 juli 1928 (nr 309) örn de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige underkastats viss jämkning, varigenom

lagrådets önskemål beträffande detta lagrum torde tillgodoses. Härutöver

har i samma lagförslag skett smärre jämkningar av redaktionell art.

Föredraganden hemställer, att ifrågavarande lagförslag — förslaget till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige efter ändringar i angivna hänseenden

— måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Maj:t Konungen bifall och förordnar,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ulf Berglöf.

139357. .Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1944.

Doktrin (1)

  1. Eivind Torp, Högsta tillåtna renantal - Ekologiska och rättsliga aspekter på renskötsel, FT 2005 nr 3 s. 341, på s. 347 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 2005 s. 341 Eivind Torp, Högsta tillåtna renantal - Ekologiska och rättsliga aspekter på renskötsel s. 347 i texten