Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, m. m

73 sidor, varav 72 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 72 av 73 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:8, Med förslag till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

I

Nr 8.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

eftergift av åtal mot vissa underåriga, m. m.; given

Stockholms slott den 17 december 19&3.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924

(nr 361); samt

3) lag örn ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931

(nr 233).

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll loit. 1 sami. Nr 8.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

om eftergift av Åtal mot vissa underårig.!.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Allmänt åtal må enligt vad nedan stadgas eftergivas, därest brottet begåtts

av någon som därvid ej fyllt aderton år.

Vad i lagen stadgas gäller allenast åtal, som skolat upptagas av allmän

underrätt eller polisdomstol.

2 §•

Eftergift av åtalet må äga rum,

om den underårige omhändertages för skyddsuppfostran eller blir föremål

för annan därmed jämförlig åtgärd samt denna måste anses vara tillfyllest

med hänsyn till brottets beskaffenhet,

om han utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning

och gärningen ej är av svårare beskaffenhet samt det med skäl kan

antagas att han skall avhålla sig från att ånyo begå brott, eller

om brottet är ringa och det uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat med hänsyn till den allmänna

laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt.

3 §•

Frågan örn eftergift av åtal skall, såframt svårare straff än böter kan

följa å brottet, prövas av landsfogden eller, i Stockholm, av förste stadsfiskal.

Konungen äger förordna, att frågan om eftergift av åtal må, i den omfattning

Konungen bestämmer, prövas av underordnad åklagare ändå att

brottet är sådant som avses i första stycket.

4 §.

Är skälig anledning att åtalet bör eftergivas, skall åklagaren, innan han

beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun, där den under
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

3

årige vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller kommer att

vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens

mening åtalet bör eftergivas.

Nämndens yttrande skall, örn åklagaren det begär eller nämnden tillstyrker

eftergift av åtal, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga

utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Är brottet ringa, må åtalet eftergivas utan att barnavårdsnämndens yttrande

inhämtats.

5 §•

Har brottet medfört skada av någon betydelse, skall åklagaren, där så

kan ske, bereda målsäganden tillfälle att yttra sig innan åtalet må eftergivas.

6 §.

Beslut om eftergift av åtal skall på lämpligt sätt delgivas den underårige.

Underrättelse om beslutet skall ock tillställas barnavårdsnämnden samt,

därest åtgärd av nämnden förutsättes, statens inspektör för fattigvård och

barnavård.

7 §•

Eftergift av åtal må återkallas, såframt skäl därtill äro ur allmän synpunkt.

8 §.

Angående eftergift av åtal mot den som dömts till tvångsuppfostran eller

ungdomsfängelse eller som för skyddsuppfostran intagits i skyddshem eller

allmän uppfostringsanstalt eller som intagits å allmän alkoholistanstalt*finnes

särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924

(nr 361).

Härigenom förordnas, att 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 19241

skall hava följande ändrade lydelse.

2 §.

3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden eller dess ordförande ankommande

åtgärder är stadgat i lagarna örn äktenskaplig börd, örn barn i äktenskap,

om adoption, om barn utom äktenskap, om förbud för vissa underhållsskyldiga

ätt avflytta från riket, om förmynderskap, om förskottering av

underhållsbidrag till barn samt om socialregister ävensom i 14 kap. 45 §

strafflagen, i lagarna om särskild förundersökning i brottmål och örn eftergift

av åtal mot vissa underåriga samt i förordningarna om moderskapspenning

och om mödrahjälp.

t

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 SenastefJydelse, se 1940 : 789.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 8.

5

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931 (nr 233).

Härigenom förordnas, att 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 19311 skall

hava följande ändrade lydelse.

49 a §.

Misstänkes den, som enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholistanstalt,

att hava före utskrivning från anstalten begått brott, varå enligt lag

icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader; hör detta

under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer

det, där brottet är begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest å

landsfogden att efter hörande av anstaltens styrelse avgöra, huruvida åtal

lämpligen bör ske. Har brottet begåtts innan den intagne fyllt aderton år,

skall frågan om åtal prövas i nämnda ordning ändå att högre straff än nyss

sagts kan följa å brottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Se 1939: 325.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 oktober 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler, efter gemensam

beredning med chefen för socialdepartementet, fråga angående eftergift

av åtal mot vissa underåriga.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 6 oktober 1938, varigenom strafflagberedningen

tillsattes och dess allmänna arbetsuppgifter bestämdes, förordnade

dåvarande chefen för justitiedepartementet den 19 mars 1942 att

beredningen skulle upptaga frågan rörande lagstiftning örn åtalseftergift

såvitt angår ungdomliga lagöverträdare. Till att vid utredningen samråda

med beredningen, som bestod av presidenten K. Schlyter, förordnades samtidigt

häradshövdingen G. A. Eriksson, överdirektören H. Göransson, borgmästaren

M. Heuman och professorn I. Agge, varjämte sekreteraren hos ungdomsfängelsenämnden

T. Lindberg förordnades att såsom sekreterare biträda

beredningen vid utredningsarbetet.

Den 30 maj 1942 avlämnade beredningen promemoria med förslag till lag

örn eftergift av åtal mot minderåriga m. m. (S.O.U. 1942: 28). Över promemorian

ha yttranden infordrats från justitiekanslersämbetet, hovrätterna, fångvårdsstyrelsen,

socialstyrelsen, Överståthållarämbetet efter hörande av förste

stadsfiskalen i Stockholm, samtliga länsstyrelser efter hörande av landsfogdarna,

statens inspektör för fattigvård och barnavård, skyddshemsinspektören,

fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna, ungdomsvårdskommittén, styrelsen

för statens uppfostringsanstalt å Bona samt barnavårdsnämnderna i Stockholm,

Göteborg och Malmö. Tillfälle att avgiva yttrande över promemorian

har därjämte bereus föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare,

Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskal

samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska diakonissällskapet

och centralförbundet för socialt arbete. Yttranden ha inkommit från

samtliga myndigheter, föreningar och sammanslutningar med undantag av de

två sistnämnda. Statens inspektör för fattigvård och barnavård har såsom

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

7

eget utlåtande åberopat vad som anförts i socialstyrelsens yttrande, i vilket

han såsom ledamot av styrelsen tagit del. Vissa myndigheter lia bifogat yttranden

från underordnade tjänstemän m. fl.

Nuvarande bestämmelser örn åtal för brott m. lii.

I princip är allmän åklagare skyldig alt verkställa åtal i fråga örn alla

brott, förutsatt naturligen att tillräckliga skäl föreligga att anse den misstänkte

skyldig till brottet. Beträffande vissa särskilda brott gäller dock antingen

att de endast kunna åtalas av målsäganden eller att för allmänt åtal

fordras angivelse av målsäganden. En mellanform har införts genom 1942

års lagstiftning örn förmögenhetsbrott. Vissa mindre svåra förmögenhetsbrott

— oredligt förfarande, olovligt förfogande och olovligt brukande — få i regel

endast åtalas av målsäganden men allmänt åtal må äga rum därest sådant

av överåklagaren finnes påkallat ur allmän synpunkt, och i fråga örn samtliga

brott mot 20—22 kap. strafflagen med undantag av grov stöld, rån, grovt

bedrägeri och grov förskingring gäller att, om brotten förövats mot make,

tro-.ovad eller vissa andra närstående personer, allmänt åtal endast under liknande

förutsättning må ske ulan angivelse av målsäganden. Genom lag den

28 maj 1943 har en sådan begränsad åtalsrätt även fastställts beträffande

vissa misshandelsbrott som tidigare endast efter angivelse fått åtalas av allmän

åklagare.

Jämte dessa regler rörande omfattningen av åklagarens åtalsrätt och åtalsplikt

finnas vissa bestämmelser om eftergift av allmänt åtal i fall då sådant

eljest skolat anställas.

Enligt en kungörelse av den 18 december 1823 må ingen, som för mord,

rån, stöld eller annat grovt brott insatts å fästning eller allmän arbetsinrättning

på längre eller kortare tid, utlämnas till rannsakning för tidigare förövat

brott, med mindre målsäganden det fordrar eller det befinnes, att hans fällande

till ansvar för det nyupptäckta brottet skulle medföra förhöjt ansvar för

honom, eller det är troligt, att rannsakningen skulle medföra upptäckt av

andra i brottet invecklade personer. Prövningen av huruvida åtal i dylika

fall skall ske tillkom enligt samma bestämmelse alltid Kungl. Maj:ts befallningshavande

men har genom lag den 24 april 1936 överflyttats till landsfogde,

när brottet förövats annorstädes än i Stockholm. I 1823 års kungörelse

givas även vissa bestämmelser om åtal mot den som av domstol ansetts saker

till »högsta kroppsplikt».

Lagstiftningen innehåller vidare stadganden som innebära möjlighet till

åtalseftergift beträffande förseelser av ämbets- och tjänstemän. Enligt 3 § i

instruktionen den 14 mars 1941 för riksdagens justitieombudsman må denne,

när han finner att någon, vars ämbetsutövning står under hans tillsyn, felat

endast av ovarsamhet och utan vrång avsikt, låta bero vid vunnen rättelse

eller avgiven förklaring eller vad eljest förekommit i saken. Motsvarande bestämmelse

finnes i 4 § instruktionen för riksdagens militieombudsman.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Härjämte innehålla instruktionerna för polismästarna i vissa större städer

bestämmelser, som medgiva dessa att vid lindriga förseelser låta saken förfalla

eller bero vid en varning till vederbörande.

Bestämmelser om åtalseftergift ha även meddelats i vissa lagar om särskilda

behandlingsformer. När någon som ådömts tvångsuppfostran misstänkes

att hava före slutlig utskrivning begått brott, tillkommer det enligt

14 § lagen om tvångsuppfostran landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskal

att avgöra huruvida allmänt åtal lämpligen bör ske. Motsvarande

bestämmelse finnes för den som ådömts ungdomsfängelse i 19 § lagen om

ungdomsfängelse. Stadgandet i lagen om tvångsuppfostran har genom bestämmelse

i 44 § 3 mom. lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård

och ungdomsskydd (barnavårdslagen) utsträckts att gälla även för den som

för skyddsuppfostran intagits å allmän uppfostringsanstalt eller dit överförts

från skyddshem. Före sitt avgörande i åtalsfrågan skall överåklagaren inhämta

yttrande från styrelsen för uppfostringsanstalten respektive ungdomsfängelsenämnden.

I samband med 1939 års lagstiftning om villkorlig dom ha liknande stadganden

beslutats i fråga om dem som intagits å skyddshem eller alkoholistanstalt,

vilka bestämmelser skola träda i kraft den 1 januari 1944. Om den

som för skyddsuppfostran intagits i skyddshem misstänkes att hava före slutlig

utskrivning begått brott, skall enligt 44 § 4 mom. barnavårdslagen överåklagaren

efter hörande av skyddshemmets styrelse avgöra huruvida allmänt

åtal lämpligen bör ske. Enligt 49 a § alkoholistlagen skall överåklagaren på

samma sätt pröva frågan om åtal när någon, som enligt meddelat beslut

intagits å allmän alkoholistanstalt, misstänkes att hava före utskrivning från

anstalten begått brott, varå enligt lag icke kan följa högre straff än böter

eller fängelse i sex månader; yttrande skall i detta fall inhämtas från alkoholistanstaltens

styrelse.

Slutligen har genom den nya rättegångsbalken vissa nya stadganden örn

åtalseftergift införts i svensk rätt. Bestämmelserna äro intagna i 20 kap. 7 §

och avse två grupper av fall. Enligt den ena bestämmelsen må allmänt åtal

eftergivas om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är

uppenbart att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt.

Den andra bestämmelsen, som i viss mån motsvarar den nyssnämnda kungörelsen

av år 1823, innehåller att allmänt åtal må eftergivas om brottet förövats

innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller

tillfullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är

uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till

påföljden utan nämnvärd betydelse. Eftergift må återkallas om tillräckliga

skäl för densamma finnas ej längre föreligga. Målsäganden äger väcka åtal

för brott som avses med eftergiften; en av processlagberedningen bl. a. för

detta fall föreslagen preklusionsfrist av sex månader, räknat från åklagarens

beslut, återfinnes ej i den antagna lagen.

Rörande motiven tili de nämnda bestämmelserna i rättegångsbalken må

följande nämnas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

9

Beträffande den s. k. opportunitetsprincipen — som innebär att allmän

åklagare äger underlåta åtal då utkrävandet av straff ej finnes påkallat ur

det allmännas synpunkt — anfördes i processkommissionens betänkande angående

rättegångsväsendets ombildning: Otvivelaktigt förefunnes ett visst

behov att i speciella fall avvika från en strikt tillämpning av ett straffbud

men allvarsamma betänkligheter mötte mot att giva åklagaren befogenhet

att underlåta åtal. Betänkligheterna ökades i den mån brottet vore av svårare

beskaffenhet. Det material, som vid avgörandet av frågan komme att stå

till buds och som i regel icke kunde vara annat än polismyndighetens protokoll

vid förberedande undersökning, skulle ofta icke vara av beskaffenhet

att utgöra fullt tillfredsställande grund för frågans bedömande. Det vore

en synnerligen allvarlig och krävande uppgift som härigenom ålades åklagaren,

och det kunde vara tvivel om huruvida åklagarna skulle vara vuxna

uppgiften. Det kunde befaras att tillämpningen skulle bliva ganska ojämn, så

att i väsentligen likställda fall åtal emellanåt anställdes och emellanåt underlätes,

även om åklagarna icke kunde beskyllas för godtycke eller varit utsatta

för obehörig påverkan. Fullt betryggande korrektiv mot nu angivna olägenheter

skulle knappast kunna vinnas genom den anordningen, att frågan alltid

skulle underställas prövning av högre åklagare än den på vilken åtalet närmast

berodde. Ty på grund av beskaffenheten av det material, på vilket

den högre åklagaren skulle grunda sitt beslut, komme hans prövning helt

säkert ofta att i det väsentliga bestämmas av den underordnades uppfattning.

Den överordnade myndigheten skulle för övrigt icke kunna komma i tillfälle

att pröva frågan med mindre den underordnade åklagaren funne underlåtande

av åtal vara påkallat och därför hemställde därom. Även örn objektiva

och fullt giltiga grunder alltid bleve bestämmande för åklagarens beslut,

skulle det ej kunna undgås, att misstanke om ett motsatt förhållande

uppkomme, då det visade sig att ett notoriskt brott i ena fallet åtalades, i

andra fallet lämnades obeivrat. En konsekvent tillämpning av opportunitetsprincipen

borde slutligen föranleda därtill att målsägandens subsidiära åtalsrätt

skulle vara utesluten då åklagaren beslutat underlåta åtal. Det korrektiv

mot att åklagarna obehörigen underläte att anställa åtal som utgjordes av

målsägandens åtalsrätt skulle vid sådant förhållande försvinna. Med avseende

å de betänkligheter, som sålunda gjorde sig gällande mot införandet

av en diskretionär rätt för åklagaren att underlåta åtal, ansåge processkommissionen

sig icke böra föreslå densammas upptagande som allmän grundsats

i vår rätt.

Processlagberedningen anslöt sig i sitt förslag till rättegångsbalk i stort

sett till processkommissionens ståndpunkt. Att medgiva åklagare en diskretionär

rätt att underlåta åtal stöde enligt beredningens mening säkerligen

icke i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen och skulle

lätt kunna leda till missbruk. Ehuru legalitetsprincipen, enligt vilken åklagaren

är skyldig att väcka åtal, således borde gälla såsom allmän regel, ansåg

beredningen dock skäl föreligga att i de numera i lagen angivna undantagsfallen

medgiva åklagaren rätt att eftergiva åtal. I fråga om stadgan
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 8-

det rörande bötesbrott framhöll beredningen att vid ringare brott, särskilt

smärre förseelser mot ordningsbestämmelser o. d., stundom förelåge

omständigheter som bomme brottet att framstå såsom ursäktligt och att

därför ett undantagslöst beivrande av varje sådant brott ej kunde anses betingat

av straffrättsskipningens ändamål. Beredningen uttalade vidare, att

vissa skäl talade för att, utöver vad som föreslagits, eftergift av åtal borde

kunna ske beträffande vissa grupper av förbrytare, särskilt ungdomsbrottslingar,

men att denna fråga ansetts böra närmare undersökas i samband med

utredningen angående den särskilda behandling som borde ägnas sådana

förbrytare.

Med avseende å de föreslagna bestämmelserna erinrade beredningen vidare,

att det läge i sakens natur att eftergift i allmänhet icke borde förekomma

i annat fall än då den misstänkte erkänt brottet. Ej heller borde

eftergift ske, örn han motsatte sig detta. Målsägande^ samtycke utgjorde

icke något villkor för att åtal skulle kunna eftergivas. Tydligt vore emellertid,

att en viss betydelse måste tillmätas målsägande^ ställning till frågan

liksom ock den misstänktes beredvillighet att ersätta målsäganden den genom

brottet uppkomna skadan. Att målsäganden motsatte sig eftergift kunde

i många fall innebära ett starkt skäl mot att åtalet eftergåves. Åklagarens

beslut om eftergift utgjorde icke hinder för målsäganden att åtala brottet.

Att eftergift beslutats borde ej heller utgöra hinder mot att allmänt åtal för

brottet sedermera anställdes. Beslutet borde kunna återkallas, om på grund

av nya omständigheter tillräckliga skäl för eftergift ej längre funnes föreligga,

t. ex. om den misstänkte gjorde sig skyldig till nytt brott. Eftergift

av åtal skulle beslutas av den åklagare som hade att åtala brottet. Då befogenheten

tillkomme distriktsåklagare borde det för vinnande av nödig

kontroll åligga sådan åklagare att till landsfogden göra anmälan rörande

av honom meddelade beslut om eftergift; i tveksamma fall borde han underställa

frågan landsfogdens prövning.

Frågan om eftergift av åtal har tidigare i flera sammanhang varit föremål

för behandling. I detta hänseende må här endast nämnas det uttalande

som gjordes av första lagutskottet vid 1942 års riksdag i utlåtande (nr 18)

rörande den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott. Utskottet framhöll att

den föreslagna regleringen av åtalsrätten beträffande förmögenhelsbrotten

ej hade avseende å frågan örn eftergift av åtal. Denna fråga finge emellertid

en ökad aktualitet genom den utsträckning av det straffbara området som

propositionen innebure. Framför allt syntes straffbeläggandet av försök till

snatteri och liknande lindriga brott, vilka ofta förövades av ungdom utan

mera utpräglade brottsliga anlag, såsom komplement kräva införande av en

vidgad möjlighet att underlåta allmänt åtal och i stället anlita andra samhälleliga

åtgärder för den felandes tillrättaförande. Särskilt beträffande ungdom

i åldern 15—18 år måste det i många fall anses lämpligare att den som

begått ett kanske helt ringa förmögenhetsbrott bleve förmål för ingripande

från barnavårdsmyndighet än att åtal väcktes mot honom inför domstol.

Vore fallet av den art att ett omhändertagande för uppfostran funnes på
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 8.

11

kallat, torde sålunda mången gång en av barnavårdsnämnden ombesörjd

skyddsuppfostran vara att föredraga framför en av domstol ådömd tvångsuppfostran.

I samband med den nya lagstiftningen om villkorlig dom, vilken

skall träda i kraft den 1 januari 1944, genomfördes sådan ändring i barnavårdslagen

att åtal kunde eftergivas beträffande den som för skyddsuppfostran

intagits å skyddshem. Emellertid kunde de ifrågakommande brotten

ofta vara av så ringa beskaffenhet eller omständigheterna eljest vara sådana,

att ett intagande å skyddshem vore en onödigt stark reaktion från det allmännas

sida med anledning av brottet. Anstaltsvård borde ju icke tillgripas, om

den kunde undvikas. Barnavårdslagen erbjöde också andra former för ingripanden,

vilka kunde vara tillräckligt effektiva. Beträffande minderårig kunde

det sålunda, även då denne uppnått straffbarhetsåldern, stundom vara tillräckligt

att påkalla strängare tillsyn i hem eller skola i förening med en allvarlig

varning för vad han låtit komma sig till last. Det syntes därför föreligga

behov av möjlighet till åtalseftergift beträffande ungdomliga lagöverträdare,

särskilt i åldern 15—18 år, även i andra än de fall som avsåges med

nämnda ändring i barnavårdslagen. I anslutning härtill uttalade utskottet

önskemålet att utredningen angående åtalseftergift i fråga om ungdomliga

lagöverträdare, vilken utredning tillhörde strafflagberedningens arbetsuppgifter,

måtte fullföljas utan dröjsmål och förslag i ämnet snarast föreläggas

riksdagen.

Förslagets huvudgrunder.

Strafflagberedningen framhåller att det genom lagstiftningen örn villkorlig

dom, tvångsuppfostran och ungdomsfängelse vore väl sörjt för att de

kortvariga, för unga brottslingar ofta verkningslösa frihetsstraffen kunde utbytas

mot mera verksamma åtgärder av fostrande natur. Emellertid vöre det

åtminstone beträffande de yngsta lagöverträdarna uppenbart, att redan själva

lagförandet i många fall vore både onödigt och skadligt.

I sistnämnda hänseende anför beredningen, att det offentliga konstaterandet

av brottet ofta hade ett ogynnsamt inflytande på den unge brottslingen

och skapade svårigheter av social art för hans fortsatta utkomst.

Domstolsförfarandet vore också ofta förenat med de unga tilltalades förvaring

å fängelser och häkten innan de bleve dömda, och sådana förberedande

åtgärder vore av minst lika ogynnsam natur som själva lagförandet.

I samband härmed uttalar beredningen, att det måste vara olämpligt att

genom tillgripande av samhällsmaskineriets mest solenna former giva en ung

pojke eller flicka det intrycket att de vore jämförbara med äldre brottslingar

och att samhället måste mobilisera alla sina resurser av ordningsmakt,

domstolar etc. för att reagera mot deras handlingar. Det krävdes varsamhet

i bruket av samhällets dömande funktioner; örn domstolsproceduren i alltför

stor utsträckning tillämpades mot unga brottslingar komme detta sannolikt

att medföra en avtrubbning av respekten för lagföring och straff.

Vidare anför beredningen, att det syntes meningslöst att tillgripa samhäl
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

lets snarast med tanke på vuxna förbrytare konstruerade straffprocess om

det från början vore klart att den unge brottslingen bäst kunde räddas åt

samhället genom andra åtgärder än sådana som förutsatte straffprocessuellt

förfarande. Domstolsförfarande och omhändertagande av barnavårdsnämnd

utmynnade nästan alltid i likartade åtgärder för den brottsliges tillrättaförande.

I detta hänseende erinrar beredningen bland annat att den

som lagfördes ofta erhölle villkorlig dom och ställdes under övervakning

samt att den som icke bragtes inför domstol ställdes under övervakning av

barnavårdsnämnden. Vore omständigheterna av allvarligare beskaffenhet,

dömde domstolen till tvångsuppfostran medan förfarandet inför barnavårdsnämnden

resulterade i skyddshemsvård.

Beredningen framhåller även att det vore tydligt att barnavårdsnämnderna

i talrika fall nöjde sig med de åtgärder barnavårdslagen erbjöde och underläte

att bringa begångna brott till polisens kännedom. Detta förhållande

anser beredningen stå i god överensstämmelse med motiven till barnavårdslagstiftningen,

men beredningen anmärker att barnavårdsnämnderna i detta

hänseende icke tillämpade någon enhetlig praxis, varför det ofta berodde på

en slump örn den brottslige åtalades eller omhändertoges enligt barnavårdslags

tiftningen.

Sammanfattningsvis uttalar beredningen, att den funne starka skäl föreligga

för att möjlighet till åtalseftergift öppnades i fråga örn unga brottslingar,

dock med det viktiga förbehållet att det icke gällde att lämna brottet

utan påföljd men att ersätta lagförandet med andra åtgärder, som ulan att

tillskynda den skyldige och hans anhöriga onödigt lidande vore bättre ägnade

för hans tillrättaförande. Åtalseftergift borde icke betraktas som en

processuell fråga utan som ett straffrättsligt institut.

Såsom förutsättningar för eftergift av åtal uppställes i förslagets 1 §, att

fråga är örn brott som någon begått innan han fyllt 18 år och för vilket åtal

skall väckas vid allmän underrätt, att enligt lag å brottet eller, där flera

brott förövats, å något av dem kan följa fängelse eller straffarbete, att den

brottsliges karaktär och personliga förhållanden i övrigt giva skälig anledning

antaga, att han skall låta sig rättas genom åtgärd av barnavårdsnämnd

eller eljest utan att åtal väckes samt att åtal ej är påkallat med hänsyn till

brottets beskaffenhet eller eljest ur allmän synpunkt.

I fråga om förutsättningen att brottet skall vara begånget av person i åldern

mellan 15 och 18 år anför beredningen att skäl talade för införande i

begränsad utsträckning av möjlighet till åtalseftergift även för personer i åldern

18—21 år men att institutet ansetts åtminstone till en början böra begränsas

till de yngsta lagöverträdarna. Beredningen uttalar emellertid såsom

önskvärt att även brottslingar mellan 18 och 21 år i möjligaste mån besparades

de skadliga verkningarna av rättegångarnas nuvarande offentlighet och

föreslår därför att lagen den 22 juni 1939 med vissa bestämmelser om mål

rörande brott av underårig snarast får träda i kraft. Enligt denna lag —

vilken skall ersätta de i lag den 6 juni 1924 upptagna bestämmelserna om

begränsning av offentligheten vid domstolarna i brottmål mot den som ej fyllt

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

18 år — äger domstolen förordna alt mål om ansvar å den som ej fyllt 21 år

skall handläggas inom stängda dörrar om förhandlingarnas offentlighet är till

uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vilken den underårige

kan antagas bliva föremål.

Till stöd för förslaget att icke medgiva åtalseftergift då brottet eller brotten

ej kan medföra fängelse eller straffarbete har beredningen i huvudsak

anfört, att det i fråga om lindriga förseelser icke förelåge samma intresse av

möjlighet till eftergift, att straffet icke kunde ersättas med någon annan

brottsförebyggande åtgärd och att det därför vore möjligt att införandet av

ett kanske ojämnt tillämpat eftergiftsinstitut skulle minska straffhotets avskräckande

inverkan.

Beslut om eftergift av åtal skall enligt förslaget ankomma på överåklagare

d. v. s. landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen. Bestämmelsen

härom i 1 § har, för att överåklagaren skall få tillfälle att i alla fall pröva

huruvida eftergift bör ske, givits den lydelsen att det, i fall då förutsättningar

för eftergift föreligga i fråga om brottslingens ålder och brottets beskaffenhet,

ankommer å överåklagaren att avgöra huruvida allmänt åtal skall

ske. Enligt 2 § i förslaget äger Konungen förordna annan åklagare att i överåklagarens

ställe besluta i frågor om åtalseftergift.

I fråga örn målsägandens åtalsrätt innehåller förslaget ej någon bestämmelse.

Detta innebär att målsäganden, oberoende av att allmänt åtal eftergivits,

äger mot den brottslige föra talan om ansvar för brottet.

Utredningen angående de omständigheter som äro av betydelse för frågan

om åtalseftergift skall enligt förslaget verkställas av barnavårdsnämnden

i den ort där den brottslige är bosatt. I 3 § föreskrives härom, att yttrande

från barnavårdsnämnden skall inhämtas innan åtal eftergives samt att

sådant yttrande skall innefatta redogörelse för den brottsliges personliga utveckling,

vandel och levnadsomständigheter i övrigt ävensom upplysning örn

de åtgärder som nämnden kan finna erforderliga för hans rättande. Med

anledning av de nya uppgifter barnavårdsnämnderna enligt förslaget skola

erhålla föreslår beredningen, att lagen örn åtalseftergift medtages i uppräkningen

i 2 § barnavårdslagen av de lagar som innehålla stadganden om

åtgärder av barnavårdsnämnd.

I fall åtalseftergift medgives skall beslutet därom enligt 4 § av åklagaren

eller den han därtill förordnar muntligen delgivas den brottslige. Härjämte

skall beslutet tillställas dels barnavårdsnämnden och dels statens inspektör

för fattigvård och barnavård, vilken avses skola utöva en central kontroll över

barnavårdsnämndernas verksamhet i fråga örn personer som erhållit åtalseftergift.

Åtalseftergift skall kunna återkallas av åklagaren, örn den brottslige förövar

nytt brott varå kan följa fängelse eller straffarbete eller örn alal eljest,

i samband med hans lagförande lör annat brott, finnes pakallat ur allmän

synpunkt. Bestämmelse härom har införts i förslagets 5 §. I samband härmed

bör nämnas att beredningen icke funnit straffprocessuella skäl motivera

att central registrering sker av personer som erhållit åtalseftergiit.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kunell. Maj:ts proposition nr 8.

Såsom förut nämnts finnas redan vissa bestämmelser om eftergift av åtal

mot den som dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller som

för skyddsuppfostran intagits i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt.

Med hänsyn till den särskilda ordning som därvid gäller rörande prövningen

av åtalsfrågan föreslår beredningen, att dessa fall undantagas från den föreslagna

nya lagen genom en bestämmelse i dess 6 §.

Av de utav beredningen utarbetade lagförslagen — förslag till lag om eftergift

av åtal mot minderåriga och förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 §

3 mom. barnavardslagen — torde det förstnämnda få åtfölja protokollet

såsom bilaga (Bilaga A).

Beträffande den närmare motiveringen för förslagen får jag hänvisa till

beredningens promemoria.

Yttrandena över förslaget.

Strafflagberedningens förslag har i allo eller i huvudsak lämnats utan

erinran av hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Värmlands,

örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län, landsfogdarna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Värmlands, örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands

och Västerbottens län, föreningen Sveriges landsfiskaler, länsavdelningarna av

landsfiskalsföreningen i Stockholms, Kronobergs och Skaraborgs län, stadsfiskalerna

i Göteborg, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i andra,

sjätte och sjunde distrikten samt barnavårdsnämnderna i Malmö och Växjö.

Tillstyrkande yttranden ha även avgivits av Svea och Göta hovrätter, hovrätten

över Skåne och Blekinge, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs

och Bohus samt Gävleborgs län, landsfogdarna i Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Blekinge, Skaraborgs, Västmanlands och Norrbottens län,

stadsfiskalen i Gävle, poliskammaren i örebro, kriminalpolisintendenten i

Göteborg, skyddshemsinspektören, fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna

i första, tredje, fjärde, femte, åttonde och nionde distrikten, styrelsen för statens

uppfostringsanstalt å Bona, barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg,

föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges

landsfogdar och Sveriges stadsfiskaler samt svenska fattigvårds- och

barnavårdsförbundet. ,

Allvarligare betänkligheter mot förslaget lia framförts i yttrandena från

justitiekanslersämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs

och Västmanlands län, polismästaren och förste stadsfiskalen i Stockholm,

poliskammaren i Göteborg, landsfogden i Gävleborgs län samt Östergötlands

och Blekinge länsavdelningar av landsfiskalsföreningen. I fråga om

flertalet av dessa yttranden gäller dock att förslaget icke däri blivit avstyrkt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kunni. Mcij.ts proposition nr S.

Av de allmänna omdömen örn förslaget som uttalats i yttrandena

må följande återgivas.

Svea hovrätt yttrar att vad beredningen anfört till stöd för reformen syntes

vara välgrundat och alt hovrätten vore beredd att tillstyrka en lagstiftning

av den innebörd förslaget hade. I fråga om förutsättningarna för åtalseftergift

funne hovrätten förslaget väl avvägt. I likhet med beredningen ville

hovrätten understryka vikten av att de nya bestämmelserna handhades med

varsamhet och åtminstone till en början främst komme till användning för

dem som vore nära 15-årsåldern. Hovrätten över Skäne och Blekinge anser

det angeläget att möjlighet öppnas till eftergift av åtal mot minderåriga och

har ingen erinran mot förslaget i avseende å den omfattning, vari åtalseftergift

avsetts skola ske, och de förutsättningar som stadgats för åtalseftergift.

Justitiekanslersåmbetet framhåller att förslaget innefattade en nyhet av

stor principiell betydelse. Hittills hade den regeln med relativt obetydliga

undantag gällt i lagstiftningen, att, där åklagaren konstaterat tillvaron av ett

brott, den därför skäligen misstänkte städse skulle lagforas för detsamma.

En sådan regel, som hade gammal hävd för sig i vårt land, vore tydligen

ur flera synpunkter av stort värde. Den största vinningen vore väl lättheten

att upprätthålla en av de viktigaste grundsatserna i rättsskipningen,

den om allas likhet inför lagen. A andra sidan vore det klart, att många

fall gåves, då det skulle vara önskvärt att kunna undvika ett åtal. Det funnes

nog ingen åklagare som icke vid olika tillfällen haft känslan av att ett

åtal kunnat eftergivas utan olägenhet för det allmänna men till stort gagn

för den enskilde, som skulle drabbas av åtalet, och hans närmast anhöriga.

Det framlagda lagförslaget vore därför till sitt syfte tilltalande. Ett försök

till lagstiftning på detta område, även med den begränsade räckvidd som

förslaget hade, gåve emellertid tämligen snart vid handen, att stora vanskligheter

här mötte.

Ämbetet ifrågasätter, om det icke vore lämpligt att innan förslaget genomfördes

avvakta verkningarna av den nya lagen örn villkorlig dom med

däri föreskrivna olika möjligheter att tillrättaföra de unga brottslingarna,

avseende bl. a. anstånd med ådömande av straff samt den tilltalades överlämnande

till barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran. Måhända vore det

ock riktigare vid införande av ett sådant institut som åtalseftergift att låta

institutet först avse förseelser och ej verkliga brott. Med denna uppfattning

borde den nya rättegångsbalkens regler om generell åtalseftergift beträffande

bagatellförseelser först vinna tillämpning, innan åtalseftergift i lag

medgåves i fråga örn brott av minderåriga. Ett uppskov med förevarande

förslags genomförande skulle lia den fördelen med sig, att barnavårdsnämnderna

efter ett dylikt uppskov kanske erhållit en sådan organisation,

att de vöre i stånd alt fylla de nya funktioner som borde tillkomma dem i ett

förfarande, avseende eftergift av åtal mot minderåriga brottslingar. Möjligen

kunde det befinnas önskvärt att under mellanliden i lag reglera frågan om

eftergift av åtal för de yngsta minderåriga, de som befunne sig i åldern 15—16

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kunql. Maj.ts proposition nr 8.

år. I sådant fall torde förslaget kunna läggas till grund för lagstiftning i

ämnet.

Överståthållarämbetet vitsordar — efter det ämbetet framfört vissa erinringar

rörande motiven för införande av åtalseftergift och institutets verkningar

å laglydnaden — behovet av den föreslagna lagstiftningen under framhållande

av den synnerliga vikten av att eftergiftsbestämmelserna tillämpades

med största varsamhet. Även länsstyrelserna i Östergötlands samt Göteborgs

och Bohus län, vilka i princip ansluta sig till förslaget, framhålla vikten

av en varsam tillämpning så att icke den uppfattningen vunne insteg att

risk för åtal icke förelåge vid en första förbrytelse. Länsstyrelsen i Kronobergs

län finner reformen fylla ett verkligt behov. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län ifrågasätter, huruvida det icke vore tillfyllest med reformer i fråga örn

häktningsbestämmelserna och reglerna rörande offentligheten vid domstolarna.

I motsatt fall ville länsstyrelsen icke avstyrka införandet av åtalseftergift

för minderåriga lagöverträdare men med hänsyn till de brister som vidlådde

förslaget borde detta omarbetas innan det upphöjdes till lag. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län uttalar, att förslagets genomförande innebure vittgående

konsekvenser av olika slag och att de spörsmål som härvid uppkomme

vore så ömtåliga och betydelsefulla att saken i dess helhet borde bliva

föremål för ytterligare överväganden. Länsstyrelsen i Västmanlands län förklarar

att, även om länsstyrelsen icke i och för sig hade något att erinra mot

införande av åtalseftergift, länsstyrelsen likväl såge sig förhindrad tillstyrka

att förslaget i oförändrat skick lades till grund för lagstiftning. Härvid anföres

att länsstyrelsen ställde sig betänksam både mot att den föreslagna

lagen givits så vid omfattning och mot att frågan om eftergift alltid skulle

prövas enbart av överåklagare.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar finner förslaget väl ägnat

att ligga till grund för lagstiftning. Stadsdomarföreningens styrelse däremot

anser sig endast med tvekan kunna tillstyrka förslaget och anför att

det syntes kunna ifrågasättas, huruvida det ur allmänpreventiv synpunkt

kunde vara tillrådligt att för närvarande, då ungdomsbrottsligheten företedde

en synnerligen allvarlig stegring, öppna möjlighet till eftergift av åtal mot

sådana brottslingar. Emellertid talade dock övervägande skäl för reformen,

och åberopades härvid att det icke gällde att lämna brottet utan påföljd men

att ersätta lagförandet med åtgärder som vore bättre ägnade för den skyldiges

tillrättaförande.

Med hänsyn till ungdomsbrottsligheten ifrågasätter jämväl en ledamot av

Göta hovrätt lämpligheten av att nu genomföra en lagstiftning om åtalseftergift,

och polismästaren i Stockholm finner av liknande skäl en begränsning

av förslaget nödvändig. Landsfogdeföreningen tillstyrker varmt förslaget med

tillkännagivande att föreningen i allt väsentligt delade de synpunkter som

kommit till uttryck i motiven och som måste tillmätas stor betydelse vid lagens

tillämpning. Landsfogden i Göteborgs och Bohus län yttrar att de allmänpreventiva

synpunkterna vunnit tillbörligt beaktande genom att förslaget

begränsats till de yngsta brottslingarna.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

17

Poliskammaren i Göteborg uttalar att den, ehuru reformen på visst sätt

måste anses strida mot principen örn allas likhet inför lagen, likväl icke vålle

motsätta sig förslaget då erfarenheten ådagalagt behovet av åtalseftergift.

Socialstyrelsen och statens inspektör för fattigvård och barnavård, vilka

funnit de skäl övertygande som av strafflagberedningen anförts för det föreslagna

institutets införlivande med svensk rätt, anse reformen motiverad

jämväl med hänsyn till de erfarenheter som styrelsen gjort under sin verksamhet

inom ungdomsskyddet och till det gynnsamma utfallet av lagstiftningen

på berörda område inom våra skandinaviska grannländer. Även

skyddshemsinspektören tillstyrker förslagets genomförande men anser det

oundgängligen nödvändigt, att det dessförinnan klarlägges huru barnavårdsnämnderna

på bästa sätt skola förstärkas. Svenska fattigvårds- och barnavårds}

örbundet hälsar förslaget med den livligaste tillfredsställelse.

Beträffande den föreslagna reformens inverkan på den allmänna laglydnaden

framhålles i ett flertal yttranden, såsom delvis redan omnämnts,

att en vidsträckt eller slentrianmässig tillämpning av åtalseftergift, liksom

av villkorlig dom, kan medföra skadliga verkningar, i all synnerhet

med hänsyn till den starkt ökade ungdomsbrottsligheten. Vidare påpekas

faran av att institutet erhåller en ojämn tillämpning. I förra hänseendet anför

justitiekanslersämbetet:

Redan nu torde hos mången ungdom -— liksom sannolikt även hos en del

äldre — den föreställningen råda, att ett brott första gången ej är så farligt;

det anses ej medföra annan påföljd än villkorlig dom, och för en sådan

straffdom hyses föga respekt. Även om åtalseftergift naturligen ej skulle brukas,

då allmänpreventiva hänsyn tala däremot, och även om den omständigheten

beaktas att åtalseftergiften skulle förenas med erforderlig åtgärd av

barnavårdsnämnd, synes den faran icke kunna uteslutas, att blotta införandet

av institutet kan verka avtrubbande på de minderårigas ansvarskänsla.

Särskilt betänkligt bleve det, om den uppfattningen vunne insteg, att den

som första gången beginge ett brott kunde påräkna åtalseftergift, att då han

återkomme andra gången annan påföljd än villkorlig dom ej inträdde^ samt

att först då han tredje gången beträddes med brott ett verkligt straff ålades

honom. Den rådande kristiden med därav följande i hög grad ökade ungdomsbrottslighet

är föga lämpad för sådana lagstiftningsåtgärder, som kunna

befaras minska ansvarskänslan hos ungdomen.

Vidare framhåller ämbetet vådan av att principen örn allas likhet inför

lagen åsidosattes eller att den uppfattningen i allt fall gjorde sig gällande, att

nämnda princip icke städse upprätthölles. Härom anföres:

Redan den ojämnhet i tillämpningen olika överåklagare emellan som näppeligen

går att undvika är ur nu ifrågavarande synpunkt oläglig. Men än

menligare skulle det vara, örn samma överåklagares beslut i olika ärenden

icke framslode såsom grundade, så att exempelvis den föreställningen med

eller utan fog uppkomme att större hänsyn visades i ett fall än i elt annat.

Det är här att märka, att överåklagarnas efter icke offentlig handläggning

meddelade beslut i frågor örn åtalseftergift icke kunna förväntas ålnjuta

samma auktoritet i folkmeningen som tillkommer de allmänna domstolarnas

avgöranden.

Bihang lill riksdagens protokoll 1 sanik Nr 8. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Även Överståthållarämbetet framhåller faran ur allmänpreventiv synpunkt

av en ordning enligt vilken åtalseftergift regelmässigt beviljades samt anför

beträffande villkorlig dom:

Den föreslagna lagstiftningen lärer icke medföra något hinder för att en

person, mot vilken åtal en gång eftergivits, sedermera, om han begår nytt

brott, erhåller villkorlig dom. Att sedan åtal eftergivits, villkorlig dom meddelas,

synes enligt gällande lagstiftning örn villkorlig dom framför allt kunna

tänkas beträffande den, vilkens brottslighet vid prövningen av frågan örn

åtalseftergift ansetts vara av sådan art, att det funnits tillfyllest tilldela den

brottslige varning eller ställa honom under övervakning. Skulle därefter den

villkorliga domen icke medföra annan påföljd än förnyad övervakning, kunde

lätt den uppfattningen vinna insteg, att unga personer utan risk för mera ingripande

åtgärder från samhällets sida kunna begå brott, icke bara en utan

två gånger. Att ett sådant tänkesätt skulle kunna få en oförmånlig inverkan

ifråga om ungdomskriminaliteten torde vara uppenbart.

Av nu angivna skäl förordar Överståthållarämbetet att i lagen örn villkorlig

dom införes ett stadgande som likställer åtalseftergift med villkorlig dom

i fråga om möjligheten att senare medgiva samme person ny villkorlig dom.

Förslag av denna innebörd göres även av förste stadsfiskalen i Stockholm

och landsfogden i Gävleborgs län. Den förre yttrar att mycket vöre vunnet

örn den brottslige, samtidigt med att han vid meddelande av åtalseftergift erhölle

varning, finge veta att han vid förnyad brottslighet icke kunde påräkna

villkorlig dom. Landsfogden tillägger, att åtalseftergift borde likställas

med straffdom även i fråga om skärpt straff för återfall i brott.

Polismästaren i Stockholm, som finner förslaget innebära att åtalseftergift

i regel skall medgivas, ifrågasätter örn icke den undervärdering av straffets

allmänpreventiva uppgift som häri bomme till synes kunde få till följd att

ungdomsbrottsligheten ytterligare ökades. I yttrandet anföres härutinnan:

Av den av fångvårdsstyrelsen på uppdrag av Kungl. Majit år 1939 verkställda

utredningen om ungdomsbrottslighetens omfattning, dess orsaker

samt utveckling under senare år framgår, att år 1922 (minimiår) sakfälldes

333 15—18-åringar och år 1924 (minimiår) 608 18—21-åringar för

straffregisterbrott; motsvarande siffror för år 1937 voro 1,050 respektive

842. Av dessa siffror framgår icke endast ungdomsbrottslighetens betydande

ökning utan även en klar förskjutning av brottslighetens tyngdpunkt mot

den yngsta åldersklassen 15—18 år. Det finnes starka skäl för att antaga,

att motsvarande siffror för närvarande betydligt ökats. Erfarenheten från

tidigare krigs- och efterkrigsperioder giver icke anledning till antagande, att

någon minskning härutinnan skall inträda utan snarare tvärtom.

Jag tror, att vid bedömandet av orsaken till den påvisbara stegringen av

ungdomsbrottsligheten icke kan bortses från det förhållandet, att förstagångsförbrytaren

i åldern 15—18 år som regel kan påräkna villkorlig dom.

Att förneka kausalsammanhanget mellan den ökade ungdomsbrottsligheten

och den villkorliga domen genom att förklara, att den unga brottslingen i

manga fall varken före eller vid brottets begående tänker på följderna, anser

jag felaktigt med hänsyn till den motsatta erfarenhet, kriminalpolisen

gjort på detta område.

Denna erfarenhet anser jag att man i detta sammanhang icke kan bortse

ifrån, även på grund av den omfattning, ligabrottsligheten fått för Stockholms

vidkommande under de senare åren. Enligt den utredning, som verkställts

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

19

av Centralförbundet för socialt arbete i samverkan med fångvårdsstyrelsen,

framgår, att ligabrottsligheten, varvid avses en sammanslutning i brottsligt

syfte av tre eller flera personer, vilka tillhopa begått minst tre brott,

i Stockholm uppgått till för åren 1938, 1939 och 1940 respektive 27, 33 och

56 ligor med respektive 160, 243 och 280 medlemmar. Det ungdomliga inslaget

i dessa ligor är betydande.

De nu anförda siffrorna giva enligt mitt förmenande vid handen, att största

försiktighet måste iakttagas vid avfattningen av reglerna för åtalseftergift.

Det torde vara uppenbart, att fall av ungdomsbrottslighet kan förekomma,

där det vöre obilligt att lagföra brottslingen och där det icke heller

påkallas ur allmänpreventiv synpunkt. Detta lär särskilt vara fallet, när en

brottslig gärning kan hänföras till brottslingens ungdom, oförstånd och även

okynne. Härigenom skulle vinnas, att den åtalseftergift, som redan nu förekommer

utan direkt stöd av lagen, legaliserades, vilket vore till uppenbar

fördel. Enligt mitt förmenande borde reglerna för åtalseftergift givas den

innebörden, att åtalseftergift endast finge ifrågakomma, när i det särskilda

fallet vore uppenbart att endast en brottslig gärning förelåge samt att denna

hade sin grund i orsaker, som kunde hänföras till ungdomligt överdåd

eller okynne och icke indicerade brottslig vilja. Även i dessa fall skulle åtal

anställas, därest det vore påkallat ur allmän synpunkt.

Poliskammaren i Göteborg finner av liknande skäl alt möjligheten till

åtalseftergift, varav ett verkligt behov funnes, borde förbehållas särskilt kvalificerade

undantagsfall och icke få en så allmän användning som strafflagberedningen

avsett.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att man icke kunde bortse

från att ungdomsbrottsligheten visade en ganska skrämmande ökning och

att fördenskull en reform, som kunde väcka tanken att samhället skulle

reagera mindre för brott förövade av ungdom, kunde leda till en viss avtrubbning

av ansvarskänslan hos de unga. Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker

att det avgörande i ifrågavarande hänseende måste bliva huruvida

åtal jämte därmed inträdande påföljder av brott kunde utbytas mot lika

eller mera effektiva reaktioner mot brottsligheten. Länsstyrelsen anser det

icke vara uteslutet att användningen i stor utsträckning av villkorlig dom

försvagat straffets generalpreventiva verkan. Länsstyrelsen i Gävleborgs län

framhåller likaledes vikten av att garantier skapades för att åtalseftergift

icke komme att verka därhän, att de unga brottslingarna förtoges respekten

för lagens bud samt att de åtgärder eller ingripanden, som skulle vidtagas

i stället för åtal, bleve av sådan art, att samhällets intresse av att brottsliga

gärningar förebyggdes på ett effektivt sätt tillgodosåges.

Skyddshcmsinspektören yttrar, att man med hänsyn till den alltmera stegrade

asocialiteten bland ungdomen, måste djupt beklaga, örn den samhällets

reaktion som förefunnes skulle avtrubbas och den slentrianmässiga behandling

av liknande problem, som förekomme på en del håll, skulle få utbreda

sig även till de ungdomar, som bleve föremål för åtalseftergift.

Barnavårdsnämnden i Göteborg åberopar gentemot farhågorna i fråga örn

reformens allmänpreventiva verkningar de erfarenheter som man gjort i

Norge, där möjlighet till åtalseftergift infördes redan år 1896. Uttalanden

örn dessa erfarenheter innebure ali man icke kunde finna något belägg för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

antagandet att åtalseftergift försvagade allmänpreventionen och att institutets

verkningar varit välsignelsebringande både för individen och samhället.

I anslutning härtill erinrar barnavårdsnämnden att i förslaget givits

utrymme även för beaktande av allmänpreventiva synpunkter.

I justitiekanslersämbetets utlåtande framställas även anmärkningar rörande

det förhållandet att jämte den föreslagna i lag reglerade möjligheten

till åtalseftergift alltjämt skulle komma att bestå en av barnavårdsnämnderna

utövad och av lagbestämmelser obunden eftergift av åtal. Härom yttrar

ämbetet:

Enligt beredningens förslag förefaller någon egentlig ändring icke vara

åsyftad i barnavårdsnämndernas nuvarande praxis att icke till polismyndighetens

kännedom bringa brott av minderåriga som kommit till deras vetskap.

Beredningen yttrar, att i den mån denna praxis är förnuftig och värdefull

ändring därutinnan ej synes böra ske. Enligt anförda uttalande skall

alltså vid sidan av den i lag reglerade åtalseftergiften finnas en av barnavårdsnämnderna

utövad, av lagbestämmelser obunden »åtalseftergift». Även

om, såsom beredningen uttalar, statens barnavårdsinspektion skulle giva

barnavårdsnämnderna direktiv i hithörande frågor och kontrollera föreskrifternas

efterlevnad, vore det enligt justitiekanslersämbetets förmenande

principiellt olämpligt, om ett slags åtalseftergift faktiskt alljämt komme att

tillämpas från barnavårdsnämndernas sida, sedan institutet i lag reglerats

och dess handhavande uppdragits åt överåklagare. Omnämnda direktiv och

kontroll av barnavårdsinspektionen torde för övrigt ej heller kunna utgöra

betryggande garanti för en ändamålsenlig eller enhetlig tillämpning av institutet.

Erinringar rörande det av justitiekanslersämbetet åsyftade förhållandet

framställas även av landsfogdarna i Stockholms och Norrbottens län samt

poliskammaren i Göteborg. Landsfogdarna föreslå stadgande om skyldighet

för barnavårdsnämnd att till åklagarmyndigheten anmäla brott varom

nämnden får kännedom, därvid dock enligt det ena yttrandet anmälningsskyldigheten

skulle begränsas till brott som kunde bliva föremål för åtalseftergift.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län angiver såsom tänkbart att barnavårdsnämnderna,

sedan institutet eftergift av åtal blivit infört, skulle anse

sig böra i väsentlig utsträckning till åklagarmyndigheten hänskjuta frågan

örn eftergift. Barnavårdsnämnden i Stockholm förmäler, att den icke i något

fall hos åklagarmyndigheten gjort anmälan om brott, samt yttrar att

det skulle vara av betydelse att lagen lämnade barnavårdsnämnderna ledning

angående anmälningsplikten så att en enhetlig tillämpning kunde komma

till stånd.

De av strafflagberedningen anförda allmänna skälen för reformen

ha i flertalet av de yttranden vari uttalanden därom förekomma funnits

övertygande. Det framhålles sålunda att ett lagförande av unga brottslingar

ofta är onödigt med hänsyn till att domstolsförfarandet i allmänhet

utmynnar i åtgärder likartade med dem som barnavårdsnämnderna kunna

vidtaga samt att lagförandet understundom kan medföra skadliga verkningar.

Uttalanden i denna riktning göras av Svea och Göta hovrätter, styrelsen för

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

21

föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges landsfogdar och

några landsfogdar, ungdomsvårdskommittén, flera fattigvårds- och barnavårdskonsulenter

m. fl. I några av nu avsedda yttranden erinras, att det redan

förekomma eftergift av åtal såtillvida att barnavårdsnämnderna underläte

att för åklagarmyndigheterna anmäla brott som begåtts av omhändertagna

ungdomar, och det uppgives även att åklagarna ibland avstått från att

åtala i fall då brottet föranlett åtgärd av barnavårdsnämnd. Ur landsfogdeföreningens

yttrande må återgivas följande:

En allt starkare tendens förekomme att lämna ökat utrymme åt sociala

vårdnadssynpunkter vid behandlingen av unga brottslingar. I praktiken hade

den rena socialvården genom barnavårdsnämnderna kommit att konkurrera

med vedertagna straffrättsliga reaktionsformer, i det att skyddsuppfostran

eller andra åtgärder som stöde barnavårdsnämnderna till buds vunnit tilllämpning

även beträffande ungdom som begått brott. Denna utveckling hade

inneburit betydande fördelar och erfarenheten syntes tala för en legalisering

och en vidgad tillämpning av denna form för behandlingen av de

unga brottslingarna. Förslaget om införande av åtalseftergift utgjorde

ett nytt led i utvecklingen i angiven riktning och vöre av värde även ur

andra synpunkter. Ofta framstode domstolsförfarandet såsom en alltför vidlyftig

apparat för unga lagöverträdares bestraffning och tillrättaförande.

Många belysande och beklämmande fall kunde anföras där ungdomar måst

tilltalas vid domstol på grund av obetänksamma handlingar som icke skett

av brottsligt uppsåt i egentlig mening. Oftast inskränkte sig visserligen domstolsbehandlingen

till ett konstaterande av brottet, men med skäl kunde då

ifrågasättas örn det vore nödvändigt att detta konstaterande ägde rum med

den omständliga procedur som ett domstolsförfarande innebure. Icke sällan

förekomme fall då såväl samhällets som den enskildes intressen skulle bäst

kunna tillgodoses genom en allvarlig varning till den felande utan tillgripande

av åtal.

Ungdomsvårdskommittén anför beträffande de skadliga verkningarna av en

lagföring att häktning, domstolsförfarande och bestraffning ofta betydde

svåra psykiska lidanden för de ungdomar som drabbades därav och för deras

närmaste anhöriga samt ej sällan medförde djupgående och till en tidig förhärdning

ledande skadeverkningar å unga och mottagliga sinnen, samtidigt

som åtgärderna vanligen även medförde allvarliga hinder för de därav drabbade

i deras försök att för framtiden söka sin utkomst på ärligt sätt och i

övrigt föra en hederlig vandel.

I det av skyddshemsinspektören avgivna yttrandet omtalas vissa erfarenheter

från den tid då han var föreståndare vid Stockholms stads skyddshem

Skrubba:

Det förekom ofta, att åtalade elever intogos i skyddshemmet, innan domstolen

tagit ställning till deras straffrättsliga behandling. Ofta skedde detta i

samråd med de dömande myndigheterna. Ehuru sålunda betryggande och av

domstolen godtagna åtgärder vidtagits av annan myndighet för vederbörande

elevs tillrättaförande, måste denne ändock inställas inför domstolen för erhållande

av villkorlig dom. Denna omgång framstod icke bara som oformlig

och onödig utan även som olämplig och ibland rent av skadlig för eleven.

Även om förseelserna mången gång voro av tämligen allvarlig natur, måste det

dock beaktas, att de begåtts av barn i 15—16 årsåldern, vilka ofta på grund

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

av försenad intellektuell utveckling förståndsmässigt lågo långt under den

nivå, som för straffmyndighetsåldern får anses normal. För åtskilliga av dessa

blev en inställelse inför domstol endast en spännande upplevelse, som efteråt

föreföll ofarlig och verkade avtrubbande på respekten för det rättsliga förfaringssättet.

För andra mera känsliga individer kunde inställelsen bliva till ett

oproportionerligt och ganska meningslöst lidande. Slutligen var förfaringssättet

alltid anledning till mycket obehag för de ungas anhöriga.

Oftast hade såväl eleverna som deras anförvanter svårt att förstå, varför

två myndigheter skulle besluta örn behandlingen. I synnerhet blev det förvirrande

att domstolen dömde exempelvis til! ett par månaders fängelse villkorligt,

men att detta straff utan synligt samband av annan myndighet ersattes

med omhändertagande under obestämd tid, som kunde utsträckas

kanske under flera år.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, som meddelar att styrelsen

vid tillämpningen av lagen örn tvångsuppfostran haft en rik erfarenhet

angående åtalseftergift, vitsordar att möjligheten därtill visat sig vara av synnerligt

värde för det vid anstalten bedrivna fostringsarbetet, vilket därigenom

kunnat ostört fullföljas.

Barnavårdsnämnden i Stockholm gör gällande att inom barnavårdskretsar

den meningen vore ganska allmän att straffbarhetsåldern borde framflyttas.

De skäl som plägade anföras härför sammanfölle i stort sett med dem som

beredningen åberopat för sitt förslag, och en åtalseftergift bomme också att

verka på samma sätt som om straffmyndighetsåldern vore höjd.

De av strafflagberedningen anförda motiven för reformen lia i andra yttranden

upptagits till mera kritisk granskning. Sålunda uttalas i flera yttranden

tvivel angående lagförandets skadliga verkningar, varvid även framhålles

att lagförandet och därmed sammanhängande åtgärder mången gång

kunde innebära en nyttig läxa. Justitiekanslersämbetet anför härom:

Ett av de viktigaste motiverna till förslaget torde vara önskan att undanröja

den skada lagförandet i och för sig anses medföra för de minderåriga.

Enligt strafflagberedningen har det offentliga konstaterandet av brottet ofta

ett ogynnsamt inflytande på de unga och skapar svårigheter av social art för

deras fortsatta utkomst. I sistnämnda del torde detta uttalande icke böra

möta gensagor. Huruvida det offentliga konstaterandet av ett brott har ett

ogynnsamt inflytande på den unge brottslingen, synes emellertid tvivelaktigt

för de normala fallen. I dessa fall torde tvärtom ett lagförande mången gång

i så måtto kunna vara till direkt nytta för den, som är föremål härför, att

han får ett så kraftigt och varaktigt intryck av huru starkt samhället ogillar

hans handlingssätt att han därav påverkas att avhålla sig från nya brott. Att

»samhällsmaskineriets mest solenna former» igångsättas, även när det gäller

en ung brottsling, synes i verkligheten blott vara på sin plats, naturligen

förutsatt att det är fråga om brott av någon betydenhet. De med ett domstolsförfarande

förenade åtgärder som föregå handläggningen inför domstolen,

främst häktning, kunna emellertid, åtminstone beträffande de allra yngsta,

vara olägliga. Alldeles säkert är kanske dock icke detta, ty en så allvarlig

åtgärd som häktning kan innebära en kraftig läxa för den unge brottslingen,

så att han härigenom förmås leva laglydigt, medan å andra sidan häktningstiden

merendels torde vara alltför kortvarig för att medföra några egentliga

risker för hans andliga eller fysiska hälsa. De olägenheter, som emellertid

må vara förbundna med lagföring och därmed förenade åtgärder, torde

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr S.

23

kulina i väsentliga delar elimineras genom ändrade regler för förfarandet i

inål mot minderåriga och häktning av dem.

Överståthållarämbetet erinrar att man i fråga örn lagförandets verkningar

bör skilja mellan ungdomar vilkas brott ej lia sin grund i vanart samt de unga

brottslingar beträffande vilka omhändertagande för uppfostringsåtgärd anses

påkallad. Ämbetet yttrar härutinnan:

Det torde icke kunna bestridas, att det i många fall skulle vara till fördel

om domstolsförfarandet mot unga brottslingar kunde undvikas. Särskilt synas

starka skäl tala för att lagföring icke sker, när det gäller ungdomsförbrytare,

vilkas brottslighet icke anses ha sin grund i vanart och vilka därför

enligt den föreslagna lagstiftningen torde kunna undslippa utan annan påföljd

än varning eller övervakning. Lagföringen i och för sig synes för denna

kategori av brottslingar innebära ett onödigt lidande; och dessutom kail lagföringen

leda till att brottet till allvarligt men för den tilltalade erhåller en

publicitet, som eljest skulle kunna undvikas, eftersom ju i dessa fall samhällets

reaktion mot brottet icke kommer till synes utåt. De nu anförda synpunkterna

äga emellertid knappast tillämpning i fråga om unga brottslingar

av den kategori, att omhändertagande för uppfostringsåtgärd anses påkallad.

Här gäller uppenbarligen icke påståendet, att lagföringen skapar särskilda

svårigheter för de lagfördas fortsatta utkomst, eftersom på grund utav uppfostringsåtgärdernas

ari brottet ändå knappast torde kunna hemlighållas. Och

vad angår de psykiska verkningarna av lagföringen så synas dessa bliva

av övervägande positiv art. Lagföringen torde nämligen beträffande denna

brottslingskategori snarast vara till gagn, då domstolsförfarandet lärer vara

ägnat att hos den tilltalade inskärpa allvaret av hans brottsliga handlande.

Att den unge brottslingen, innan han omhändertages för uppfostringsåtgärder,

får detta ordentligt klargjort för sig, synes endast kunna befordra resultatet

av uppfostringsåtgärderna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län säger sig icke vilja bestrida att lagförandet

kunde vara olämpligt och skadligt, men länsstyrelsen vore benägen att tro

att olägenheterna icke vore så stora som beredningen syntes förmoda. Länsstyrelsen

anser sålunda farhågan, att straffprocessen skulle öka svårigheterna

för den unge lagöverträdarens fortsatta utkomst, vara överdriven samt anför:

För den arbetsgivare, som överväger att i sin tjänst anställa en minderårig,

som gjort sig skyldig till en lagöverträdelse, ter det sig nog tämligen

likgiltigt, huruvida vederbörande lagförts för förseelsen och erhållit villkorlig

dom eller allmänne åklagaren eftergivit åtalet för samma förseelse. Länsstyrelsen

vill i detta sammanhang erinra om att även åtalseftergift anses vara

ett straffrättsligt institut och att domstolsförfarandet och omhändertagandet

av barnavårdsnämnd nästan alltid utmynnar i likartade åtgärder för den

brottsliges tillrättaförande.

Länsstyrelsen ifrågasätter, örn det icke läte sig göra ali med bibehållande

av domstolsförfarandet modifiera detta för de ålderskategorier varom här är

fråga så, att de moment i detsamma som kunna medföra för ungdomen

skadliga biverkningar avlägsnas. Härom anföres:

Ett lagstadgande örn att alla brottmål rörande person som ej fyllt 18 år

skulle handläggas inför stängda dörrar skulle säkerligen vara tillfyllest för

alt råda bot på de olägenheter, sorn kunna vara förenade med alt känsliga

unga brottslingar måste träda fram för domarskranket i allmänhetens närvaro.

Långt skadligare verkningar än det nuvarande domstolsförfarandet har

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

på den unge brottslingens personliga utveckling utöva säkerligen de förberedande

åtgärder som föregå domstolsförfarandet och vilka ofta taga sig uttryck

i de tilltalades förvaring å fängelser och häkten. Dessa skadeverkningar,

vilka man icke heller kommer ifrån vid tillämpning av åtalseftergiftsinstitutet,

böra enligt länsstyrelsens förmenande i görligaste mån elimineras genom

införande av ett lagstadgande, att ungdomliga förbrytare endast i undantagsfall

borde kunna häktas samt att häktningsfrågan i dylika fall skulle

anförtros, förutom domstol, endast överåklagare.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån ifrågasätter huruvida förfarandet vid åtalseftergift

— i regel polisförhör inför distriktsåklagaren jämte ytterligare utredning

av landsfogden och undersökning av barnavårdsnämnd hos arbetsgivare

m. fl. — gjorde saken mindre känd eller vore mindre påfrestande för

brottslingen än lagförandet vid domstol, som för övrigt vore oförhindrad

handlägga mål av denna art inom lyckta dörrar.

Även länsstyrelsen i Uppsala län finner de skadliga verkningarna av inställelse

inför rätta kunna i all huvudsak undvikas genom målets handläggning

inom stängda dörrar.

Med hänsyn till att rättegångarna ofta hållas inom stängda dörrar anser

jämväl förste stadsfiskalen i Stockholm det vara uteslutet att den brottslige

genom lagföringen tillfogas något större lidande. Han tillägger att, enligt

överenskommelse mellan de större tidningarna, pressen i mycket ringa omfattning

sysselsatte sig med ifrågavarande rannsakningar.

Poliskammaren i Göteborg, som med hänsyn till arten av ungdomsbrottsligheten,

till stor del bestående av liga- och seriestölder, ej anser sannolikt, att

de unga förbrytarna skulle vara så psykiskt spröda, att det offentliga konstaterandet

av brottet hade ett ogynnsamt inflytande eller skapade svårigheter

av social art, ifrågasätter på grundval av sin kännedom om såväl brottslingarnas

natur som arten av deras brott, huruvida icke de befarade verkningarna

av offentligheten vid domstolarna vore något överdriven. Vidare erinras

att den nu som skadlig ansedda offentligheten eljest brukat betecknas som

demokratiens mest oumbärliga kontroll å rättsskipningen. Utan att poliskammaren

ville dela de längst gående kraven i denna riktning syntes det dock

poliskammaren som om starkare skäl kunde åberopas till stöd för principen

örn rättegångarnas offentlighet än för dess inskränkning i nu ifrågavarande

avseende.

I fråga om häktning av unga brottslingar anför länsstyrelsen i Uppsala län:

Såsom den främsta processuella olägenheten av nuvarande förfarande framstår

häktningsfrekvensen i jämförelse med de ådömda frihetsstraffen. Man

torde dock få utgå ifrån att av dem, som lagförts för brott mot 20, 21 och 22

kap. strafflagen och häktats för sådant brott, ett stort antal dömts till ungdomsfängelse

eller tvångsuppfostran och således till ett frihetsberövande

straff. Härtill kommer att häktningsreglerna enligt förslaget skulle förbli

oförändrade. Det kan därför tänkas att åklagaren även efter genomförandet

av den föreslagna åtalseftergiften finner sig nödsakad att verkställa häktning,

innan utredningen är så klar, att han anser sig kunna besluta åtalseftergift.

Särskilt torde detta kunna inträffa i avseende å ligabrottslingar eller andra

fall, där utredning angående en sammanhängande brottslighet skall verkställas

eller eljest risk för kollusion föreligger.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8. -;J

Eli delvis motsatt uppfattning om häktningens betydelse göres gällande i

yttrandet av förste stadsfiskalen i Stockholm, som anför:

I Stockholm har särskilt beträffande de unga flickorna åklagarna varit

mycket sparsamma med att meddela häktningsbeslut och har i de fall, da ett

omhändertagande i avvaktan på rannsakningen ansetts nödvändigt, barnavårdsnämnden

ofta tagit hand om flickorna och placerat dem å Vita Bandets

upptagningshem eller å Frälsningsarméns räddningshem. Någon möjlighet

att få pojkarna omhändertagna på liknande sätt har icke funnits, men har

det vid flera tillfällen förekommit, att barnavårdsnämnden föranstaltat örn

pojkarnas intagning å skyddshemmet Skrubba, varigenom man även kunnat

undvika att tillgripa häktning. Det har emellertid ofta varit förenat med stora

svårigheter att i hast ordna ett omhändertagande å skyddshem, varför det

skulle vara synnerligen önskvärt örn Frälsningsarmén eller någon annan

social institution kunde taga hand även om pojkarna. I de fall då ungdomarna

hava häktats, har det antingen gällt svårare brott, vanligen ett flertal

inbrottsstölder, eller också har den tilltalade tidigare dömts villkorligt. Jag,

som sedan 1937 tjänstgjort som ungdomsåklagare, har under dessa år gjort

den erfarenheten, att i de fall, då jag på grund av brottets svårighetsgrad,

ansett mig böra tillgripa häktning för en icke tidigare straffad ung brottsling,

vilken icke på ett betryggande sätt kunnat förvaras å annan plats, denna åtgärd

i många fall varit till största nytta för den brottslige, då han därigenom

till fullo insett allvaret i sin belägenhet. De villkorliga domar, som följt på en

sådan häktning, ha visat sig medföra mycket ringa återfallsprocent, och flera

övervakare och föräldrar hava efteråt uttryckt sin tillfredsställelse över att

de unga tack vare denna allvarliga varning bringats att komma på andra tankar.

Under dessa fem år känner jag icke något enda fall, då den häktade tagit

skada av inspärrningen, och med den vakna kritik, som åklagaren alltid är

utsatt för, skulle ett sådant fall säkerligen hava kommit till min kännedom.

Tillgripes häktningen endast i rena undantagsfall och då den brottslige begått

ett mycket svårt brott eller ett flertal grövre brott, torde den drabba ungdom,

som väl tål denna allvarliga reaktion från samhällets sida och som i många

fall behöver den för att kunna börja ett nytt liv.

Vad angår beredningens uttalande om lagförandets onödighet i fall då det

från början vore klart att den unge brottslingen bäst kunde räddas åt samhället

genom andra åtgärder än sådana som förutsatte straffprocessuellt förfarande,

anmärker justitiekanslersämbetet att domstolsprövningen för närvarande

erbjöde större trygghet för ett riktigt bedömande av frågan örn den

unges behandling än det i förslaget upptagna förfarandet med åtalseftergift

under samverkan mellan överåklagare och barnavårdsnämnder.

I fråga örn antagandet att man med ett enklare förfarande skulle kunna

åstadkomma samma förebyggande och tillrättaförande verkningar som efter

åtal erinrar länsstyrelsen i Uppsala län att för riktigheten härav borde förutsättas

såväl att materialet för bedömandet vore likvärdigt som ock att de åtgärder,

vilka påkallades i det ena eller det andra fallet, också bleve vidtagna.

I båda dessa hänseenden framställer länsstyrelsen erinringar, vilka omtalas

i fortsättningen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län åberopar såsom skäl för domstolsbehandling

att domstolen hade vidare möjligheter än åklagaren att välja med

avseende å olika utvägar att tillrättaföra brottslingen genom instituten vill
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

forlig dom, tvångsuppfostran, ungdomsfängelse o. s. v., varjämte kunde ifrågasättas

införande av ytterligare former av straff eftergift, såsom varning

m. m. Vidare tillkomme, att i domstolen merendels funnes ledamöter, som

besutte direkt lokal- och personkännedom, medan överåklagaren i stor utsträckning

måste bliva hänvisad till pappersprövning.

Överåklagares lämplighet såsom beslutande organ ifrågasättes i

åtskilliga yttranden, vari bl. a. framhålles, att prövningen komme att bliva

ömtålig och att den vore av annan art än den som eljest ankonnne på överåklagarna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förklarar att hovrätten endast

med stor tvekan tillstyrkte att beslutanderätten lades hos överåklagarna; för

förebyggande av ojämn rättstillämpning hade det varit vida lämpligare att

uppgiften handhafts av justitiekanslern, vilket dock av praktiska skäl vöre

ogörligt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att det alltid vore vanskligt för en

enda person att träffa ett riktigt avgörande i en ren omdömesfråga och att

det därför vore att föredraga örn avgörandet kunde anförtros åt ett kollegialt

organ. Länsstyrelsen delade därjämte processkommissionens uppfattning, att

det vore att befara att rättstillämpningen komme att bliva ganska ojämn,

därest åtalseftergiftsinstitutet skulle handhavas av överåklagarna. Det läge

nära till hands att denna ojämnhet i rättstillämpningen av den stora allmänheten

tolkades som utslag av godtycke eller bristande oväld.

Liknande erinringar göras av länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands

län.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar uttalar däremot tvivelsmål

angående betydelsen av de invändningar som brukade anföras mot

åtalseftergift. Föreningen yttrar:

Bland skälen mot en lagstiftning örn åtalseftergift har anförts att det material

som utan domstolsförhandling skulle stå till buds för prövning av

frågan om åtal eller icke åtal skulle bliva otillräckligt, att åklagarna icke

skulle vara vuxna uppgiften att verkställa denna prövning och att misstanke

lätt skulle kunna uppstå om att fullt giltiga skäl ej alltid bleve bestämmande

för åklagarens beslut. Visserligen bör betydelsen av dessa och

övriga invändningar icke underskattas, men rättsskipningen i de länder, där

åtalseftergift är medgiven, synes giva vid handen att de uttalade farhågorna

äro överdrivna. De synas ock huvudsakligen hava framförts mot införandet

av en mera allmän rätt för åklagaren att pröva önskvärdheten av åtal och

äga ej samma giltighet, då fråga är allenast örn unga förbrytare. Särskilt

torde i fråga örn dem faran för att allmänheten skulle finna skälen för åtalseftergift

otillräckliga vara synnerligen ringa. De garantier mot fel i bedömandet

som beredningens förslag innebär, torde på ett fullt tillfredsställande

sätt undanröja de olägenheter, som eljest otvivelaktigt skulle kunna följa av

rätten till åtalseftergift.

Justitiekcinslersämbetet anför beträffande denna fråga:

Det torde. vara befogat att hävda, att genom 1936 års landsfogdereform

goda förutsättningar skapats för erhållande av en högt kvalificerad överaklagarkår.

Landsfogdarna, liksom förste stadsfiskalen i Stockholm, äro

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

27

emellertid åklagare. Uppgiften att eftergiva ett åtal måste anses främmande

för deras egentliga värv. Prövningen av de olika omständigheter som skola

vara avgörande är en helt annan än den som hittills ankommit å dem vilka

haft att bedöma åtalsfrågor. Denna prövning erbjuder ock stora svårigheter

såväl beträffande omständigheterna i det enskilda fallet som med hänsyn

till kravet å nödig konsekvens i avgörandena. Enligt förslaget skall överåklagaren

ensam taga ställning till sådana med avseende å bedömningen

grannlaga frågor som huruvida den brottsliges karaktär och personliga förhållanden

i övrigt giva skälig anledning antaga, att han skall låta sig rätta

genom åtgärd av barnavårdsnämnd eller eljest utan att åtal väckes, samt

om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Den i och för sig vanskliga prövningen

måste ock ske på ett material, som icke alltid kan förväntas bilda

en tillfyllestgörande grundval för avgörandet.

Överåklagarna äro som bekant icke mindre än tjugufem till antalet. Det

torde ock vara nödvändigt, att beslut i åtalsfrågor rörande minderåriga i

viss utsträckning fattas under de tider överåklagare åtnjuta ledighet. Kretsen

av de personer, som hava att besluta örn åtalseftergift, kommer därigenom

att än ytterligare ökas. Den bristande enhetlighet vid prövningen av

hithörande frågor, som med denna organisation icke kan undvikas, bör visserligen

justitiekanslersämbetet i största möjliga mån söka motverka. Svårigheterna

att effektivt råda bot härför ligga emellertid i öppen dag, och

en rätt stor ojämnhet i tillämpningen måste därför tagas i beräkning.

En synpunkt, som väl icke bör helt frånkännas betydelse vid bedömningen

av överåklagarnas möjligheter just nu att tillfredsställande fullgöra prövningen

av frågor om åtalseftergift, avser det förhållandet, att sex landsfogdar

för närvarande äro tjänstlediga för offentligt uppdrag. I nu ifrågavarande

län skulle således prövningen för närvarande och under en obestämd

tid framåt ankomma å yngre krafter med ringare erfarenhet än de

ordinarie landsfogdarna.

I de yttranden som avgivits av föreningarna Sveriges landsfiskaler och

Sveriges stadsfiskaler samt länsavdelningar av landsfiskalsföreningen föreslås

att prövningen skall ankomma på vederbörande distriktsåklagare med skyldighet

för denne att alltid eller i tveksamma fall underställa överåklagaren

beslutet. Till stöd härför åberopas i huvudsak att distriktsåklagarna i regel

komme att handhava förundersökningen rörande brottet, att de genom sin

orts- och personkännedom ofta hade bättre förutsättningar att bedöma

brottet ur motiv- och miljösynpunkt samt att deras uppfattning i åtalsfrågan

ofta måste bliva bestämmande för överåklagaren. Jämväl åberopas hänsyn

till överåklagarnas arbetsbörda.

Tanken att överflytta beslutanderätten till distriktsåklagarna avvisas i de

övriga yttranden som innehålla uttalande i frågan.

Beträffande arbetsbördan för överåklagarna lia flera landsfogdar gjort uttalanden

enligt vilka införandet av åtalseftergift kunde förväntas medföra

en väsentlig ökning av landsfogdarnas arbetsuppgifter, varför en ökning av

biträdeshjälpen bleve erforderlig. I

I samband med frågan om överåklagarnas lämplighet har i åtskilliga

yttranden behandlats spörsmålet örn kontroll över tillämpningen

av åtalseftergift. Därvid lia skilda förslag framställts. I vissa yttranden för
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

ordas att överåklagarnas beslut skola underställas justitiekanslerns prövning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, huruvida icke sådan

underställning under någon tid, varunder en fast praxis kunde utbildas, borde

ske i tveksamma fall. En ledamot av Göta hovrätt, som framhåller betydelsen

av en auktoritativ och enhetlig prövning, ifrågasätter att överåklagarens

beslut örn eftergift skulle underställas prövning av justitiekanslern eller av

en särskild nämnd, så sammansatt att dess beslut finge auktoritativ karaktär.

Göta hovrätt yttrar:

I likhet med beredningen anser hovrätten det icke lämpligt, att beslut om

åtalseftergift för att äga giltighet skall underställas justitiekanslersämbetets

prövning. Däremot anser hovrätten, som delar beredningens åsikt alt justitiekanslerns

åtalsrätt icke bör beskäras, det vara lämpligt, att justitiekanslern

får underrättelse om eftergivna åtal. En dylik underrättelseplikt skulle

även innebära en viss garanti för enhetlig tillämpning. Förebild till det sålunda

ifrågasatta förfarandet finnes å andra områden, t. ex. i sinnessjuklagen

i fråga om utlåtanden angående sinnesundersökningar, vilka utlåtanden

skola insändas till medicinalstyrelsen. Det synes lämpligt, att i lagen införes

en bestämmelse, vari erinras örn att justitiekanslerns åtalsrätt icke beröres

av en utav vederbörande åklagare meddelad åtalseftergift.

Överståthållarämbetet förordar bestämmelser av innebörd dels att åtal

icke skulle få eftergivas i fall barnavårdsnämnden avstyrkt eftergift och dels

att åklagaren skulle vara skyldig att till vederbörande länsstyrelse anmäla

varje fall av eftergift. Ämbetet anför:

Innan överåklagarna fatta sina beslut skall utlåtande inhämtas från vederbörande

barnavårdsnämnd, men åklagaren skall icke på något sätt vara bunden

av barnavårdsnämndens ställningstagande och ej heller vara underkastad

någon kontroll i efterhand. Överståthållarämbetet har icke kunnat undgå att

finna, att med denna ordning betryggande garantier komma att saknas för att

eftergiftsinstitutet handhaves med önskvärd återhållsamhet.

För att råda bot på denna brist vill Överståthållarämbetet i första hand

förorda en bestämmelse om att, i de fall barnavårdsnämnden avstyrkt åtalseftergift,

åtal icke får av åklagaren eftergivas. Härigenom synes åtminstone

en viss säkerhet kunna skapas för att icke åtalseftergift beviljas utan att tillräckliga

skäl därtill föreligga. Att åklagaren på detta sätt blir bunden av

barnavårdsnämndens ställningstagande torde icke behöva väcka några betänkligheter.

Man torde nämligen hava all anledning antaga, att de uttalanden,

som barnavårdsnämnden enligt förslaget skall avgiva angående den

unge brottslingens behandling, skola vara uttryck för erfarenhet och klokt

omdöme. Och särskilt i de fall, då nämnden avstyrker åtalseftergift, har man

rätt räkna med, att verkligt bärande skäl för nämndens ståndpunkt skola vara

för handen.

Vidare vill Överståthållarämbetet förorda, att det stadgas skyldighet för

åklagaren att till vederbörande länsstyrelse göra anmälan om varje fall, då

han beslutat örn eftergift av åtal mot minderårig. Länsstyrelsen skulle visserligen

icke hava någon möjlighet att åvägabringa ändring i beslutet, men

den omständigheten att länsstyrelsen, för den händelse åtalseftergift synes

hava skett i uppenbar strid med lagstiftningens mening, lärer komma att

fästa justitiekanslerns uppmärksamhet på förhållandet, synes kunna utgöra

en starkt återhållande faktor mot beviljandet av åtalseftergift i strid mot lagstiftarens

syfte.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 8

Socialstyrelsen, med instämmande av statens inspektör för fattigvård och

barnavård, påpekar behovet av att en central ledning och kontroll möjliggöres

men förklarar sig icke kunna angiva på vilket sätt en dylik instans

lämpligen borde införas. Styrelsen anför att det icke syntes vara utan vidare

klart, att överåklagarna alltid ägde fullt tillräckliga kvalifikationer för ifrågavarande

betydelsefulla uppgifter av ömtåligt slag och att i varje fall frånvaron

av en central instans lätt ledde till en ojämn tillämpning av hela institutet.

Även ungdomsvård skommittén finner en överprövning önskvärd men avser

därvid fall då överåklagaren nekat åtalseftergift. Överprövningen borde

enligt kommittén anförtros åt underrätten eller domaren. Kommittén anför:

Det torde enligt ungdomsvårdskommitténs mening kunna ifrågasättas, om

icke en i sak onödig och för den unge individen skadlig rättsprocedur mången

gång skulle kunna undvikas därest åt underrätten (eller domhavande!! på landet

eller ledamot av rätten i stad) anförtroddes en överprövning av de fall,

i vilka vederbörande överåklagare nekat åtalseftergift. Något bärande skäl

synes knappast ha åberopats emot ett sådant förfarande. En dylik anordning

borde enligt kommitténs mening vara ägnad att motverka uppkomsten av

mindre önskvärda resultat i de olika fallen, bland annat i fråga om unga

brottslingar i åldern nära 18 år, samtidigt som en sådan överprövning kunde

verka vägledande för den beslutande åklagarmyndigheten innan en mera fast

praxis å området hunnit utbildas. Rättens eller domarens överprövning av

de tveksamma fallen borde måhända i regel kunna försiggå utan personlig

inställelse av den skyldige. Skulle inställelse av den skyldige behöva förekomma,

borde proceduren kunna försiggå utan offentlighet samt i en form

som icke är ägnad att lända den skyldige till skada. Möjligen fordrar konsekvensen,

att endast domare eller domstol som beslutat om åtalseftergift

skall äga återkalla ett dylikt beslut, då fråga örn sådan återkallelse uppkommer.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har i vissa yttranden ifrågasatts

huruvida utredningen i atalsfrägan komme att bliva tillfredsställande.

Därvid uttalas tvivel angående barnavårdsnämndernas förmåga

att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sin skyldighet enligt förslaget att

i yttrande till åklagaren lämna redogörelse för den brottsliges personliga utveckling,

vandel och levnadsomständigheter ävensom uppgift å de åtgärder

sorn nämnden kan finna erforderliga för hans rättande. Justitiekanslersämbetet

anför sålunda, att många barnavårdsnämnder säkert vore fullt skickade

alt lämna en objektiv och fullständig, för överåklagarens prövning vägledande

redogörelse men att det syntes ganska ovisst huruvida ett sådant omdöme

kunde gälla om flertalet barnavårdsnämnder. Skyddshemsinspektören

uttalar, i samband med frågan örn barnavårdsnämndernas kompetens att

i övrigt fullgöra de uppgifter som enligt förslaget skulle ankomma å dem, att

ett fullgott utredningsmaterial, på vilket ett beslut örn åtalseftergift kunde

grundas, i regel icke torde kunna förväntas från andra barnavårdsnämnder än

dem i de större städerna. Liknande erinringar göras av länsstyrelserna i Uppsala

och Älvsborgs län samt landsfogdarna i Södermanlands och Skaraborgs län.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

I några yttranden göres jämförelse med den utredning genom förundersökning

som sker innan villkorlig dom meddelas. Justitiekanslersämbetet erinrar

att sådan förundersökning ganska allmänt, i synnerhet i domsagorna,

torde handhavas av någon socialt verksam person eller av en lärare, prästman

eller yngre jurist samt anser det, örn ej särskilda åtgärder vidtagas,

kunna befaras att barnavårdsnämndernas redogörelser i många fall skulle erbjuda

ett sämre underlag för överåklagarens prövning än den nuvarande

förundersökningen erbjöde domstolarna. Länsstyrelsen i Uppsala län och

landsf ogden i Södermanlands län yttra sig i enahanda riktning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar att det säkerligen vore att föredraga

om utredningen kunde anförtros åt ett organ med större erfarenhet och sakkunskap

i hithörande frågor än barnavårdsnämnderna i de små kommunerna,

antingen åt barnavårdskonsulenten eller åt en i varje särskilt fall förordnad

lämplig person. Landsfogden i Södermanlands län ifrågasätter likaledes,

huruvida icke undersökningen borde verkställas av särskild tjänsteman eller

förordnad person inom socialvården.

Anmärkningar riktas vidare mot att förslaget ej innehåller någon bestämmelse

örn att överåklagaren skall höra den brottslige personligen. En annan

anmärkning avser att det icke uttryckligen stadgats att barnavårdsnämnden,

såsom i motiven förutsatts skola ske, skall inhämta upplysningar från den

brottsliges föräldrar, lärare och arbetsgivare. I motsatt riktning uttalar sig

däremot styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar som anför:

Då redan den utredning, som enligt sakens natur bör föregå barnavårdsnämnds

yttrande i ärende angående åtalseftergift, i vissa fall kan vara ägnad

att förorsaka brottslingen allvarlig skada av den art, eftergiften just avser

alt undvika, vill föreningen ifrågasätta, om utredningens omfattning lämpligen

bör så kategoriskt beskrivas, som i motiveringen till förslaget skett, då

däri utsäges, att »självklart är att barnavårdsnämnden vid sin utredning bör

inhämta upplysningar från de brottsligas föräldrar, lärare och arbetsgivare».

I vissa lindrigare fall synes inhämtande av upplysningar från arbetsgivare

och understundom kanske även från lärare kunna underlåtas.

Frågan örn barnavårdsnämndernas kompetens i övrigt

har upptagits till behandling i ett flertal yttranden, vari i allmänhet mer eller

mindre starkt ifrågasättes huruvida de äro i stånd att fylla de uppgifter som

förslaget ålägger dem. 1 all synnerhet avse tvivlen, huruvida barnavårdsnämnderna

sedan åtal eftergivits kunna förväntas vidtaga tillräckliga och

vid beslutet örn eftergift förutsatta åtgärder mot den brottslige. Uttalanden

av nu angiven innebörd göras av bland andra justitiekanslersämbetet, länsstyrelserna

i Uppsala, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län, styrelsen för

föreningen Sveriges stadsdomare, poliskammaren i Göteborg och ungdomsvårdskommittén.

Justitiekanslersämbetet anför:

Den reaktion från samhällets sida, som skall inträda för den som kommer

i åtnjutande av åtalseftergift, skall beslutas av barnavårdsnämnd, och nämnden

har även att vaka över verkställigheten av beslutade åtgärder. Betydelsen

av barnavårdsnämndernas uppgifter framhäves av strafflagberedningen

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

31

själv, som härutinnan bl. a. yttrar: »Endast därest barnavårdsnämnderna

med särskild uppmärksamhet följa de fall där åtalseftergift ägt rum och vidtaga

alla erforderliga åtgärder, kan institutet komma att fungera på ett sådant

sätt, att det innebär en verklig kriminalpolitisk vinst.» Det synes tvivelaktigt,

om berörda förutsättning faktiskt kommer att uppfyllas av barnavårdsnämnderna

i alla de små och medelstora kommunerna. Det torde i

verkligheten förhålla sig så att barnavårdsnämnderna i stor utsträckning

sakna resurser för ett rätt fullgörande av de nya uppgifterna. Att märka är

också, att vissa åtgärder t. ex. skyddsuppfostran äro förenade med kostnader

för kommunen och att det icke kan uteslutas, att ekonomiska synpunkter

kunna spela in för en barnavårdsnämnd, då den har att taga ställning

till frågan örn den åtgärd som från nämndens sida hör vidtagas.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker att barnavårdsnämndernas ingripanden

utmärktes av ojämnheter samt fortsätter:

Beredningen framhåller, att barnavårdsnämnderna i stor utsträckning underlåta

att bringa brott av minderåriga till polisens kännedom. Denna anmärkning

är säkerligen riktig, men den torde kunna skärpas på det sätt, att

barnavårdsnämnderna ingalunda alltid äga kännedom om kriminaliteten

bland de minderåriga inom vederbörande nämnds verksamhetsområde och

att de understundom medvetet underlåta att vidtaga åtgärder enligt barnavårdslagen.

Det är icke uteslutet, att detta i små kommuner kan bero på ekonomiska

motiv. I övrigt har man nog att räkna med att barnavårdsnämnderna

på många håll ledas av uppfattningen, att ungdom i åldern lö—18 år

bör försörja sig själv och icke ligga samhället till last.

Länsstyrelsen befarar därför, att barnavårdsnämndernas verksamhet såväl

beträffande materialanskaffningen som ingripandet kommer att brista i

effektivitet i åtskilliga fall. 1 avseende å barnavårdsnämndernas organisation

torde icke någon åtgärd för närvarande kunna vidtagas för att bota

denna brist, då man torde få avvakta ett förslag till omorganisation, som i

större omfattning åsyftar att erhålla starkare socialt lokalorgan. Såvitt länsstyrelsen

kan finna, innefattar förslaget således i detta avseende icke tillräckliga

garantier.

Ungdomsvårdskommitlén yttrar i förevarande fråga:

Det måste enligt ungdomsvårdskommitténs förmenande befaras, att ett

försök till rationellt genomförande av åtalseftergiften på många håll i vårt

land kommer att möta stora svårigheter, enär åtskilliga barnavårdsnämnder

ute i bygderna med sin nuvarande organisation knappast äro i stånd att

fylla de ökade krav som det nya systemet ställer på dem. Kommittén stöder sig

därvid på tidigare vunnen erfarenhet rörande barnavårdsmyndigheternas förmåga

att i förekommande fall verkställa ett snabbt och effektivt ingripande.

Man torde kunna befara, att många barnavårdsnämnder, trots den bästa vilja,

skola komma att kämpa med betydande svårigheter då det för dem gäller

att i förekommande ärenden angående åtalseftergift tillhandahålla ett fullgott

utredningsmaterial och lämna uppgift å de åtgärder som kunna linnas

erforderliga för den brottsliges rättande.

Kommittén tillägger, att vad som anförts pekade på den av förslaget starkt

aktualiserade önskvärdheten av åtgärder för en effektiv förstärkning av barnavårdsnämndernas

organisation, önskvärdheten härav framhålles även av

skgddshemsinspektören som i huvudsak anför följande:

Barnavårdsnämnderna hade alltsedan den nya barnavårdslagens ikraftträdande

år 1926 haft alt vidtaga åtgärder beträffande barn i åldern mellan

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

15—18 år, vilken åldersgrupp förslaget avsåge. De hade härvid tagit befattning

ej blott med ungdom, som företett lindriga eller mera allmänna tecken

på vanart, utan även med sådana som begått brottsliga gärningar.

Nämnderna i de större städerna torde under årens lopp ha förvärvat sådan

erfarenhet att de kunde levandegöra bestämmelser av föreslagen innebörd.

De hade, ofta genom utbildade och erfarna tjänstemän, möjlighet att konsekvent

fullfölja beslut om övervakning och placering av omhändertagna i arbetsanställning

m. m.

Svårare ställde det sig för barnavårdsnämnderna i övriga kommuner. De

stöde ofta ganska hanöfailna inför sådana fall som fordrade ett snabbt ingripande

och deras tillämpning av barnavårdslagen syntes vara mycket varierande.

De alltmera omfattande uppgifter som tillagts nämnderna under senare

år hade medfört att ledamöterna icke kunde tillräckligt sätta sig in i de

olika slagen av åtgärder. På grund av dessa förhållanden uppkomme en beklaglig

benägenhet att underlåta eller förhala ingripanden.

I fråga örn barn som skulle intagas i skyddshem hade det visat sig nödvändigt

icke blott att lämna barnavårdsnämnderna handledning med uppställandet

av den erforderliga utredningen utan även att bibringa dem kännedom

örn förefintliga vårdformer.

Det måste befaras att nämnderna i sina utlåtanden rörande åtalseftergift

onödigtvis komme att tillråda sådana åtgärder varom domstolen ensam kunde

besluta. Likaså förefunnes risk att då någon anförtroddes åt nämnden

denna visade sig sakna resurser att åstadkomma en effektiv behandling.

Socialstyrelsen, i vars utlåtande statens inspektör för fattigvård och barnavård

instämt, framhåller till en början att det föreslagna institutets framgång

till mycket stor del berodde på barnavårdsnämndernas förmåga att

fullgöra de uppgifter som skulle tilläggas dem. Jämte det åklagarens prövning

skulle ske på grundval av barnavårdsnämndens yttrande förutsatte förslaget,

att nämnderna skulle bliva organ för de betydelsefulla sociala skyddsåtgärder

vilka skulle ersätta en kriminalpolitisk behandling. Det vore ej anledning

betvivla att nämnderna skulle göra sitt bästa, men i vissa fall kunde

tvekan råda, huruvida de skulle vara i stånd att göra en verkligt effektiv

insats. I större städer torde nämnderna ha en .icke ringa insikt och erfarenhet

på hithörande områden. Så vore emellertid ofta icke fallet i fråga om

mindre kommuner. Det oaktat ville styrelsen tillstyrka, att barnavårdsnämnderna

tillädes de föreslagna uppgifterna. Såsom skäl för denna ståndpunkt

anför socialstyrelsen i huvudsak följande:

I första hand kan erinras om r.tt den samhälleliga barnavårdens organisation

nyligen erhållit en betydelsefull förstärkning i och med det att barnavårdsombuden

enligt för dem utfärdade nya instruktioner ha inordnats i den

statliga barnavårdsinspektionen. Denna anordning, som har motiverats av

kraven på en intensifiering av tillsyns- och rådgivningsverksamheten på barnavårdens

område, förutsätter en organiserad samverkan mellan ombuden

och fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna. Ombuden äga vidare bland

annat att företaga utredningar i barnavårdsärenden. Det synes lämpligt, att

de i den utsträckning, förhållandena påkalla, anlitas även för de utredningar,

som skulle erfordras sedan en lag om åtalseftergift i enlighet med det remitterade

förslaget trätt i kraft. Även såsom tillsynsorgan kunde barnavårdsombuden

lämna en betydelsefull medverkan. Dessutom komma statens barnavårdskonsulenter

alltjämt att lämna bistånd åt barnavårdsnämnderna, icke

minst i form av vägledning och rådgivning.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

33

Det är vidare att beakta, att enligt strafflagberedningens förslag varje beslut

om åtalseftergift skall tillställas statens inspektör för fattigvård och barnavård

för att möjliggöra en erforderlig central kontroll över nämndernas

verksamhet samt konsulenternas och barnavårdsombudens rådgivning och

vägledning i samband med lagens tillkomst.

En ytterligare förutsättning för att barnavårdsnämndernas medverkan

skall giva åsyftat resultat torde emellertid vara, att en planmässig, mera allmänt

lagd upplysningsverksamhet anordnas i syfte att giva barnavårdsnämnderna

erforderlig vägledning vid fullgörandet av de nya uppgifterna. Självfallet

kommer fattigvårds- och barnavårdsinspektionen härvid att lämna sin

medverkan; man har också skäl att antaga, att barnavårdsförbunden skola

ägna denna fråga stort intresse.

Styrelsen vill slutligen erinra örn att frågan om barnavårdens organisation

för närvarande är föremål för utredning genom socialvårdskommittén. Det

kan förväntas, att kommitténs förslag skall vara ägnat att ytterligare väsentligt

öka barnavårdsnämndernas möjligheter att tillfredsställande fullgöra sina

uppgifter i nu ifrågavarande sammanhang.

Enligt styrelsens förmenande föreligger emellertid icke skäl att uppskjuta

genomförandet av ifrågavarande reform j avvaktan på socialvårdskommitténs

blivande förslag. I det föregående åberopade omständigheter torde, som

redan antytts, motivera en mera positiv inställning till det nu föreliggande

förslaget.

Viss tvekan angående barnavårdsnämndernas förmåga uttalas även av

fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna i första och femte distrikten. Den

förre erinrar att nämndernas ordförande i de små kommunerna ej sällan

vore föga kompetenta och att det varit önskvärt att nya åligganden tilldelats

nämnderna först i samband med en omläggning av kommunindelningen och

införandet av en ny metod för utseende av ordförande. Något annat lämpligt

kommunalt organ för ifrågavarande uppgifter funnes emellertid icke,

och örn betryggande garantier skapades för att nämnderna erhölle sådan

ledning och sammansättning att någorlunda likformig behandling av ärendena

kunde förväntas, syntes intet vara att invända mot förslaget som sådant.

Barnavårdsnämnden i Göteborg vänder sig i sitt utlåtande mot ett uttalande

av beredningen att förslaget, bortsett från avgivande av yttrande till

överåklagaren, icke på barnavårdsnämnderna lade annat arbete än som redan

enligt lag ankomme på dem. I utlåtandet anmärkes, att nämndernas

ökade arbetsuppgifter komme att bestå i åtgärder vilka såväl skulle föregå

som följa på ett beslut örn åtalseftergift. Efter erinran att barnavårdsnämndernas

verksamhetsområde under senare år oupphörligt utvidgats och att

det i de mindre kommunerna varit svårt att gå i land med dessa uppgifter,

anföres i utlåtandet:

Skall förevarande lagstiftning bliva effektiv och syftemålet med densamma

uppnås ligger all makt uppå att barnavårdsnämnderna som skyddsorgan

givas hög funktionsduglighet. Skyddsåtgärderna mot den brottslige måste,

som strafflagberedningen själv framhåller i den allmänna motiveringen, fullföljas

konsekvent och utan slapphet. Det fordras att barnavårdsnämnderna

med nit och intresse verkligen gripa sig an med de nya uppgifterna. Särskilt

gäller detta beträffande barnavårdsnämndens åtgärder efter beslutet örn

åtalseftergift. Endast därest barnavårdsnämnderna noga övervaka de fall,

Bihang till riksdagens protokoll I saini. Xr S. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

där åtalseftergift skett, och vidtaga erforderliga åtgärder för den brottsliges

tillrättaförande, finnes utsikt till att lagens syftemål uppnås. Det är på barnavårdsnämnderna

det ytterst beror om lagen verkligen blir en kriminalpolitisk

vinst och ett framsteg för socialvården. Man har intryck av att strafflagberedningen

med något för lätt hand vidrört denna viktiga sida av institutets

tillämpning.

I vissa yttranden erinras att ekonomiska hänsyn kunna påverka

barnavårdsnämndernas ställningstagande. Socialstyrelsen anför:

En erinran må göras beträffande ett förhållande, som kan spela en viss

roll, örn det också icke är av avgörande betydelse. Enligt gällande bestämmelser

skall kommun i viss utsträckning svara för kostnaderna för omhändertaget

barns skyddshemsvistelse, medan däremot inga kostnader drabba kommunen

för den som vistas på uppfostringsanstalt. Det kan otvivelaktigt föreligga

en viss frestelse för en barnavårdsnämnd att i det aktuella fallet förorda

den behandlingsform, som ställer sig ekonomiskt fördelaktigast för kommunen,

alltså förordnande örn tvångsuppfostran, med bortseende från vad

som för den unge lagöverträdarens del kunde vara lämpligast. En sådan

möjlighet är för handen särskilt beträffande små och ekonomiskt svaga kommuner,

och det är givetvis icke önskvärt, att risken aktualiseras ens i enstaka

fall. Det är icke möjligt att nu förutse, i vad mån någon dylik tendens

skulle kunna göra sig gällande vid lagens tillämpning, men det är enligt stylelsens

förmenande påkallat, att denna fråga i fortsättningen ägnas uppmärksamhet.

Endast vunnen erfarenhet örn lagens tillämpning kan här fälla

ett avgörande utslag.

Liknande uttalanden göras av ungdomsvårdskommittén, skyddshemsinspektören

samt fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i första distriktet.

Vidare framhålles att förslaget även i övrigt komme att medföra ökade

kostnader för barnavården i kommunerna. Svenska fattigvårds- och barnavardsförbundet

anser förslaget medföra en väsentlig ökning av barnavårdsnämndernas

redan högst avsevärda arbetsbörda och ifrågasätter gottgörelse

av statsmedel för de stegrade kostnaderna. Barnavårdsnämnden i Stockholm

gör likaledes gällande, att förslaget komme att för barnavårdsnämnderna

medföra en arbetsökning, som i större kommuner säkerligen bleve både omfattande

och krävande, samt anmärker att strafflagberedningen syntes ha

tagit allt för lätt på denna sak. Särskilt framhåller nämnden, att det för avgivande

av yttrande till överåklagaren bleve nödvändigt verkställa en ingående

personundersökning genom kvalificerade undersökare samt att barnavårdsnämnd

då åtal eftergåves finge att taga befattning med en mycket stor

del av den ungdom som nu lagfördes och därigenom ginge barnavårdsnämnden

helt förbi. Det syntes naturligt och riktigt att barnavårdsnämnderna i

skattemedel erhölle gottgörelse åtminstone för arvoden till övervakare samt

ersättning eller större bidrag än för närvarande för kostnader då ungdom

omhändertoges för skyddsuppfostran men icke intoges i skyddshem.

Strafflagberedningens förslag att anordna central kontroll över

barnavårdsnämnderna genom statens inspektör för fattigvård och

barnavård har berörts i några yttranden. Justitiekanslersämbetet anmärker

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

35

att beredningen icke angivit huru denna till synes betydelsefulla sak i praktiken

skulle anordnas. Med hänsyn till det avsevärda antal personer som

kunde erhålla åtalseftergift tarvade denna fråga enligt ämbetets mening ett

ingående övervägande.

Socialstyrelsen och statens inspektör för fattigvård och barnavård tillstyrka

beredningens förslag örn kontroll genom den statliga barnavårdsinspektionen.

Styrelsen tillägger:

Därest lagförslaget genomföres, har styrelsen för avsikt att i detta sammanhang

föranstalta örn att barnavårdsnämnderna till inspektören lämna

meddelanden angående arten av vidtagna åtgärder samt dessas resultat. Härigenom

skulle inspektören få större möjligheter att utöva en effektiv dylik

kontroll samt att -—- själv eller genom barnavårdskonsulent eller barnavårdsombud

—- ingripa, när detta befinnes erforderligt.

Med hänsyn till de nya uppgifter, som efter förslagets genomförande skulle

tilläggas statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion, vill styrelsen framhålla

behovet av en förstärkning av dess redan förut hårt ansträngda arbetskrafter.

I övrigt komma härutinnan skilda åsikter till synes i yttrandena. Länsstyrelsen

i Uppsala län anser det icke tillfredsställande att i huvudsak lita till

barnavårdsinspektörens kontroll samt erinrar att 21 § barnavårdslagen icke

lämnade tillfälle till den rättelse som kunde vara av nöden, bortsett från att

inspektören i regel komme att alltför sent erhålla kännedom om ett förevarande

fall. Ett korrektiv vore att tillerkänna åklagaren besvärsrätt i fråga om

barnavårdsnämndens åtgärder. Länsstyrelsen ville emellertid ifrågasätta örn

icke den erforderliga garantien kunde vinnas genom användning av den befogenhet

som ankomme på länsstyrelserna enligt 20 § och 81 § 2 mom. barnavårdslagen.

Härför förutsattes dock att åklagaren höljes underrättad örn

barnavårdsnämndens åtgöranden och att åklagaren gjorde anmälan hos länsstyrelsen

om vad som kunde anses brista.

Även skyddshemsinspektören anser skäl kunna anföras för att anförtro

kontrollen åt länsstyrelserna, som vore närmaste tillsynsmyndighet över barnavårdsnämnderna.

Då emellertid länsstyrelserna torde ha svårt att åstadkomma

en över hela landet enhetlig tillämpning, syntes i avvaktan på organisatoriska

reformer det lämpligaste vara att tillsynen i en eller annan form

förlädes till socialstyrelsen, som torde lia möjlighet att utöva ett visst inflytande

över barnavårdsnämnderna och främja en likformig praxis. Beträffande

det av beredningen föreslagna kontrollsystemet anför skyddshemsinspektören,

att det syntes tveksamt om det komme att visa sig effektivt. Såsom rådgivande

myndighet kunde inspektören utöva viss kontroll av nämndernas

verksamhet men någon utökad befogenhet för honom att ingripa vid försummelser

hade icke föreslagits. Effektiviteten av barnavårdsnämndernas

arbete vore främst beroende av deras sammansättning och av den utsträckning,

i vilken de kunde disponera personal till hjälp med utredningar och

verkställighet av beslut. Central kontroll av ett så omfattande verksamhetsområde

kunde icke bliva så grundlig att den ensam utgjorde en fullgod garanti

för ett gott resultat.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Mcij:ts proposition nr 8.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i tredje distriktet erinrar, att den

föreslagna kontrollen syntes påkalla vissa av beredningen endast helt flyktigt

eller icke alls berörda åtgärder. Bamavårdsinspektionens arbetsbörda

komme att betydligt utökas och förmodligen måste inspektionen i stor utsträckning

anlita barnavårdskonsulenterna såsom mellanhänder. Konsulenterna

behövde därför höjda anslag till resor och biträden. Deras arbetsbörda

vore åtminstone på vissa håll redan alltför stor. Till vart tredje eller fjärde

år begränsade möjligheter att på platsen göra sig underrättad om förhållandena

och tillse att rättelse, där sådan befunnes påkallad, verkligen vidtoges,

innebure ingalunda någon kontroll i den mening beredningen syntes anse erforderlig.

Beredningens förslag om central kontroll av barnavårdsnämnderna avstyrkes

såsom obehövligt av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i åttonde

distriktet. Han erinrar, att det ökade klientel som enligt förslaget komme att

tillföras barnavårdsnämnderna till karaktären vöre lika med det som nämnderna

redan hade under sin uppsikt och att även behandlingsformerna vore

desamma. Att för det nya klientelet, som sannolikt vore lätthanterligare och

till antalet vore mindre, inrätta en central kontroll vore därför opåkallat och

skulle öka nämndernas arbete utan att några påvisbara fördelar därav vunnes.

Det funnes ej heller anledning antaga, att nämnderna komme att ägna

mindre omsorg och uppmärksamhet åt det nya klientelet. Visserligen borde

garantier finnas för att nämnderna vidtoge lämpliga åtgärder mot dem, som

erhölle åtalseftergift. Dylika garantier funnes emellertid redan genom den

kontroll som utövades av barnavårdskonsulenterna och bamavårdsombuden.

Denna kontroll bestode bl. a. i granskning av nämndernas protokoll och de

förteckningar vilka skulle föras över ungdom som vöre föremål för nämndernas

verksamhet. Vidare kontrollerades att nämndernas beslut om övervakning

verkställdes, och då tillfälle därtill funnes sökte man genom personliga

besök vinna kännedom örn verkningarna av de vidtagna åtgärderna. Om

konsulenten vid sin inspektion funne att en barnavårdsnämnd icke fullgjorde

sina åligganden tillfredsställande, skulle han, om rättelse på annat

sätt ej vunnes, anmäla detta hos vederbörande myndighet.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet uttalar tveksamhet om det

sätt, varpå den kontroll som uppenbarligen erfordrades borde ordnas. Den

föreslagna centrala kontrollen medförde vissa fördelar men skulle föranleda

en icke obetydlig skriftväxling och en mycket stor ökning i inspektionens

arbetsbörda. Det hade därför inom förbundet ifrågasatts att i första hand

lägga kontrollen på fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna som vid besök

eller inspektioner hos nämnderna kunde kontrollera att dessa fullgjorde sina

åligganden.

Vidkommande förutsättning a‘r na för åtalseftergift har

strafflagberedningens förslag att åtminstone för närvarande begränsa institutets

tillämpning till ungdomar sorn ej fyllt 18 år vid brottets be
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

KungI. Majlis proposition nr S.

37

gående i allmänhet ej föranlett erinran. I en del yttranden föreslås emellertid

en utsträckning av tillämpningsområdet.

En höjning av åldersgränsen till 21 år förordas av landsfogden i Södermanlands

lån, fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i femte distriktet samt

barnavårdsnämnden i Stockholm. En ledamot av Göta hovrätt ifrågasätter en

begränsad tillämpning av åtalseftergift beträffande brottslingar i åldern 18

—21 år. Socialstyrelsen uttalar, att det vore påkallat att undersöka frågan örn

åtalseftergiftens användbarhet beträffande lagöverträdare i åldern 18—21 år

saint att det vore önskvärt att 1939 års lag om villkorlig dom snarast sattes

i kraft. I samband därmed borde 22 § d) barnavårdslagen, i enlighet med

vad lösdriverilagstiftningskommittén föreslagit, ändras så att förutsättningen

för ingripande mot person i åldern 18—21 år angåves vara att han befunnes

föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv, medan för närvarande

fordrades att han vore hemfallen åt ett dylikt levnadssätt.

Utsträckning för speciella fall av åtalseftergift till brottslingar i åldern 18

—21 år föreslås i två yttranden. Poliskammaren i Örebro anser sålunda eftergift

böra medgivas örn den brottslige på grund av efterblivenhet eller andra

omständigheter är att anse såsom förminskat tillräknelig, och fattigvårdsocli

barnavårdskonsulenten i fjärde distriktet ifrågasätter eftergift av åtal

mot kvinna som vore hemfallen åt prostitution och därvid innan hon fyllt 21

år beginge tjuvnadsbrott.

Vidare anför socialstyrelsen att institutet borde komma till användning

jämväl i fråga örn vissa andra kategorier av lagöverträdare än ungdomar,

nämligen de manifest sinnessjuka och dem som bleve lagöverträdare för

första gången vid en relativt hög ålder. Frågan om en utsträckning av institutet

till dessa och möjligen även andra speciella kategorier borde övervägas

vid det fortsatta reformarbetet på straffrättens område.

Poliskammaren i Göteborg ifrågasätter, huruvida icke möjlighet till åtalseftergift

borde stå öppen för alla ålderskategorier, särskilt för äldre personer.

Landsfogden i Blekinge län uttalar sig i enahanda riktning.

I samband med förevarande fråga har ungdomsvårdskommittén ifrågasatt,

huruvida icke tiden vore mogen för en ändring av straffbarhetsåldern,

och för sin del förordat en höjning därav till 16 år. Svea hovrätt framhåller

att införandet av åtalseftergift i själva verket innebure en höjning av straffbarhetsåldern

på sådant sätt, att i varje särskilt fall kunde individuellt bestämmas

om straff borde ifrågakomma eller ej.

Vad härefter angår frågan örn förutsättningarna för åtalseftergift såvitt

angår brottets beskaffenhet har förslaget, som avser brott varå

kan följa fängelse eller straffarbete, föranlett önskemål dels örn undantag

beträffande alla eller vissa grövre brott dels ock om utvidgning av den föreslagna

lagen att omfatta även brott varå endast böter kunna följa.

I det förra hänseendet anför Göta hovrätt:

Visserligen uppställes såsom förutsättning för åtalseftergift, alt »åtal ej

är påkallat med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest ur allmän synpunkt»,

men den allmänna avfattningen av detta stadgande utesluter icke,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

att åtal eftergives även vid grövre brott. Beredningen nämner visserligen i

motiven, att eftergift icke bör förekomma vid t. ex. grova vålds- och förmögenhetsbrott,

men beredningen framhåller även, att någon gräns uppåt

för åtalseftergift icke bör i lagen fixeras, utan att det bör överlämnas åt vederbörande

åklagare att efter prövning av omständigheterna i det konkreta

fallet avgöra, om åtalseftergift bör komma till användning eller icke. Enligt

hovrättens uppfattning bör åtalseftergift icke under några förhållanden få

förekomma vid gröva brott. Den omständigheten att domstol kan döma till

tvångsuppfostran vid alla slags brott, utan undantag för grövre brott, kan

icke åberopas till stöd för att åtal må eftergivas vid alla slags brott. Det är

dock en väsentlig skillnad mellan å ena sidan, att åtal vid domstol följer,

varvid till domstolens förfogande står straff enligt lagbudet, ovillkorligt eller

villkorligt, eller tvångsuppfostran, samt å andra sidan att varje domstolsförfarande

helt inställes. Det skulle säkerligen verka stötande för den allmänna

rättskänslan, om åtal skulle eftergivas vid sådana grova brott som t. ex. mord,

dråp, rån eller grova sedlighetsbrott. Enligt hovrättens uppfattning bör

lagen därför innehålla en bestämmelse, som från åtalseftergift undantar brott

av viss svårighetsgrad. Till stöd härför kan åberopas dels att villkorlig dom

icke må tillämpas över en viss straffgräns, dels ock att ungdomsfängelse

icke må komma till användning vid grövre brott. Var gränsen uppåt för

åtalseftergift skall dragas bör närmare utredas. Gränsdragningen bör lämpligast

ansluta sig till gällande straffsatser.

Fångvårdsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke eftergift borde uteslutas beträffande

vissa svårare brott, såsom mord, rån, våldtäkt m. m. Med hänsyn

till den reaktion som vid ett uteblivet domstolsförfarande kunde tänkas uppstå

från såväl målsägande som det allmänna, därest även i enstaka fall åtal

ej ägde rum beträffande ett svårare brott, vore det enligt styrelsens mening

lämpligt att uttryckligen stadga att åtalseftergift ej finge äga rum beträffande

brott, som avsåges i 8—10, 13—16 och 19 kap. strafflagen, därest å

brottet kunde följa straffarbete över två år.

Med hänsyn till risken för att ungdomsbrottsligheten komme att ökas i

oroväckande grad anser förste stadsfiskalen i Stockholm att åtalseftergift

borde inskränkas till de brottstyper å vilka ej kunde följa svårare straff än

fängelse. I fråga örn svårare brott framhålles, att ett domstolsförfarande ur

generalpreventiv synpunkt syntes vara nödvändigt och att man genom den

villkorliga domen, som i många fall kunde komma till användning, och det

ingripande, som i sådana fall ofta skedde från barnavårdsnämndernas sida,

nådde det bästa resultatet och även bäst gagnade den ungdom, som av en

eller annan anledning givit sig in på brottets bana.

Beträffande bötesbrotten erinrar en ledamot av Göta hovrätt om afl den

nya rättegångsbalken medgåve eftergift för alla brottslingar om å brottet icke

kunde följa svårare straff än böter. Det syntes honom vid sådant förhållande

mindre lämpligt att för tiden till dess den nya rättegångsbalken trädde

i kraft för de unga brottslingarnas vidkommande utesluta möjligheten av

åtalseftergift vid nämnda brott. Även vid många av dessa förelåge skäl att

för den unge brottslingen undvika domstolsförfarande och i stället tillgripa

den varning, som enligt förslaget förutsattes kunna användas, då en åtals
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

39

eftergift delgåves den brottslige. Landsfogden i Gotlands län yttrar, att det

syntes angeläget att bestämmelserna örn åtalseftergift i rättegångsbalken

trädde i tillämpning samtidigt med den föreslagna lagen. Poliskammaren i

Göteborg anför, att det kunde förefalla inkonsekvent att medge eftergift

i fråga om verkliga brott men icke när det gällde bötesförseelser; begränsningen

vore emellertid motiverad av praktiska skäl.

Ungdomsvårdskommittén finner de skäl som anförts för undantaget beträffande

bötesbrott icke helt övertygande samt yttrar vidare:

Visserligen kan ett bötesstraff ha betydelse såsom korrektiv då det gäller

ungdomar med egen arbetsförtjänst, men under normala förhållanden torde

det ofta kunna inträffa, att unga individer som bötfällts sakna medel till

böternas gäldande, och att dessa böter därför i stället erläggas av föräldrarna.

I fall av sistnämnda slag medför bötesstraffet givetvis icke till fullo den

verkan som därmed avses. Å andra sidan kvarstå de för den unge skadliga

verkningarna av rättsproceduren, låt vara att dessa verkningar då^ det gäller

bötesbrott sällan ha samma genomgripande betydelse som då fråga är örn

grövre brott. Helt utesluten är ju icke heller den möjligheten att oguldna

böter, oavsett om den dömde tredskats eller ej, förvandlas till fängelse utan

att villkorlig dom därvid meddelas. Principen örn möjlighet till åtalseftergift

då det gäller bötesbrott har numera lagfästs i den nya rättegångsbalken, och

därvarande bestämmelser örn åtalseftergift komma givetvis även att få betydelse

då det gäller förseelser av minderåriga. Emellertid torde det komma

att dröja, innan detta lagkomplex kan träda i kraft. För den händelse särskilda

regler om åtalseftergift då det gäller bötesbrott av minderåriga icke

skulle befinnas erforderliga, vill ungdomsvårdskommittén härigenom framhålla

angelägenheten av alt minderåriga som åtalas för dylika brott åläggas

personlig inställelse vid rätten allenast då brottets natur och omständigheterna

i övrigt verkligen motivera ett sådant förfarande. I övrigt torde det vara

önskvärt, ej blott att mål angående brott av minderåriga handläggas inom

stängda dörrar, utan även att dessa mål i största möjliga utsträckning sammanföras

å särskild uppropslista och handläggas utan sammanhang med

handläggningen av mål rörande äldre brottslingar.

Även barnavårdsnämnden i Stockholm uttalar sig mot undantaget för

bötesbrott. Åtskilliga sådana förseelser kunde vara utslag av ganska grov

vanart och nämnden kunde icke undgå att fråga sig, varför en pojke eller

flicka, som gjorde sig skyldig till ett svårare brott, alltid skulle kunna räkna

med åtalseftergift, under det att en till synes lindrigare förseelse, som endast

förskyllde böter, icke skulle kunna göras till föremål för sådan eftergift.

Från beredningens egen principiella ståndpunkt, alt de unga borde undandragas

domstolsproceduren, syntes detta innebära en egendomlig inkonsekvens.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som finner beredningens ståndpunkt beträffande

bötesbrott befogad, erinrar att sedan den nya rättegångsbalken trätt

i kraft viss kompetenskonflikt kunde komma alt uppstå till följd därav,

att beslut om eftergift enligt denna ankomme å distriktsåklagarna men enligt

beredningens förslag å överåklagarna.

I fråga örn förutsättningarna för åtalseftergift i avseende på den brottsliges

person riktas i två yttranden anmärkningar mot förslagets stånd
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

punkt att medgiva åtalseftergift även då åtalet icke ersättes av annan åtgärd

mot den brottslige. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare uttalar

sålunda att den icke kunde dela beredningens mening, att åtal finge

underlåtas även utan att annan reaktion skulle förekomma än varning. Ur

skilda synpunkter syntes det angeläget, att åtalseftergift endast finge ifrågakomma

örn i stället för straff vidtoges lämplig åtgärd enligt barnavårdslagen,

för såvitt icke särskild annan vård funnes påkallad. Göta hovrätt hemställer

om sådan ändring i förslaget, att åtalseftergift icke medgåves i andra

fall än då åtgärd av barnavårdsnämnd kunde vidtagas och skälig anledning

funnes att antaga, att brottslingen skulle låta rätta sig genom dylik åtgärd.

Till stöd för denna hemställan anför hovrätten:

Enligt hovrättens uppfattning är det av synnerlig vikt, att om åtal efterges,

i stället för det straff, som därvid skulle hava följt, alltid kommer

någon annan åtgärd, vilken, samtidigt som den är ägnad att tillrättaföra

den unge brottslingen, kan framstå som en reaktion från samhällets sida

mot det begångna brottet. Åtgärd av barnavårdsnämnd enligt barnavårdslagen

fyller en dylik fordran. Örn förutsättning för dylik åtgärd ej föreligger,

bör åtalseftergift ej förekomma. Beredningen har till stöd för sin ståndpunkt

bland annat åberopat, att förutsättning för ingripande enligt barnavårdslagen

kanske ej föreligger. Om barnavårdslagen innehåller en alltför

sträng fordran i detta hänseende, synes det ligga närmare till hands att

något utvidga möjligheten till ingripande från barnavårdsnämndens sida.

Även om en sådan ändring i barnavårdslagen vidtages, kunna kanske fall

förekomma,^ där åtgärd av barnavårdsnämnd lämpligen ej bör ske. Att i

dylika fall åtal i stället följer synes icke olämpligt i betraktande av att vid

alla brott, för vilka frihetsstraff icke ingår i strafflatituden, åtalseftergift

ju icke skulle förekomma enligt beredningens förslag. Beredningen har i

detta sammanhang även framhållit, att åtalseftergift bör kunna förekomma

i sådana fall, där epileptikervård, sinnesslövård eller sanatorievård anordnas.

Med anledning härav vill hovrätten framhålla, att det synes mindre

lämpligt att jämställa sjukhusvård med åtgärd av barnavårdsnämnd, samt

att frågan hur man skall förfara med brottslingar, som kräva dylik vård, är

ett problem, som icke särskilt gäller unga brottslingar och som därför icke

kräver en lösning i detta sammanhang. Man torde därför kunna bortse härifrån.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter lämpligheten av att, ehuru åtalseftergift

i regel skulle förknippas med åtgärd av barnavårdsnämnd, sådan åtgärds

företagande icke kunde uppställas såsom villkor för beslut örn eftergift.

Ämbetet erinrar att det ofta torde kunna inträffa, att åtal icke borde

eftergivas, med mindre viss åtgärd av barnavårdsnämnden vidtoges, måhända

ej sällan exempelvis skyddsuppfostran. Enligt motiven till förslaget

torde åklagaren i sådana fall, där nämnden i sitt yttrande funnit att åtgärd

enligt barnavårdslagen borde vidtagas, klart böra i beslutet angiva att åtgärd

av barnavårdsnämnden förutsattes skola vidtagas. Om sedan den avsedda

åtgärden ej komme till stånd, vöre åtalseftergiften icke desto mindre

oåterkallelig. Enda korrektivet vore en anmälan till barnavårdsinspektören.

Även örn i praktiken en förtroendefull samverkan mellan åklagare och barnavårdsnämnd

kunde avägabringas och allvarligare konfliktanledningar så
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

41

ledes utebli, syntes dock lagstiftningen, när det gällde korrektiv mot begångna

brott, böra äga större fasthet än vad som skulle bliva fallet, örn förslaget

genomfördes. Länsstyrelsen i Uppsala län förklarar däremot att, på

grund av de administrativt processuella bestämmelserna i barnavårdslagen,

vissa olägenheter onekligen syntes vara förenade med den motsvarande

danska lagens anordning att i regel förbinda eftergiften med villkor örn

behandling av den skyldige efter vissa lagrum eller med särskilt angiven

åtgärd. Ej heller länsstyrelsen i Gävleborgs län har något att erinra mot

förslagets ståndpunkt i detta hänseende, men länsstyrelsen påpekar att enligt

uttalande i motiveringen till förslaget åklagaren i sitt beslut klart borde

angiva, att åtgärder av barnavårdsnämnd förutsattes skola vidtagas. Detta

uttalande syntes länsstyrelsen vara av beskaffenhet att vålla osäkerhet och

missförstånd vid lagens tillämpning. Såsom en liknande motsättning mellan

förslagets innehåll och motivering framhåller poliskammaren i Örebro beredningens

uttalanden, att åklagaren icke ägde uppställa villkor men kunde

— vilket beredningen förmodade vanligen skulle bliva fallet — vänta med

beslutets meddelande till dess han i samråd med barnavårdsnämnden fått

full klarhet i frågan vilka åtgärder som komme att tillämpas, eventuellt invänta

att åtgärderna redan inletts.

Vidare ha erinringar framställts beträffande den olikhet som enligt förslaget

komme att råda i fråga örn behandlingen av vanartade och andra

ungdomar. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför härom:

Enligt den av beredningen uttalade uppfattningen skulle som främsta indikation

för tillämpning av åtalseftergift uppställas, att den brottsliges karaktär

och personliga förhållanden i övrigt giva skälig anledning antaga

att han skall låta sig rätta genom åtgärd av barnavårdsnämnd. Förutsättningen

för barnavårdsnämndens ingripande gentemot en minderårig som

begått en brottslig handling är emellertid att denna handling indicerar vanart.

Föreligger icke vanart, kan ett ingripande från barnavårdsnämndens

sida icke äga rum. Vid lindrigare fall av brottslighet har beredningen därför

föreslagit åtalseftergift även i sådana fall, där ett ingripande från barnavårdsnämndens

sida av ovan angivna skäl ej kan äga rum, därest det

ändock funnes skälig anledning antaga att den brottslige skall låta sig rätta

utan åtal eller ingripande från barnavårdsnämnds sida. Då det däremot rör

sig örn allvarliga brott, som icke indicera vanart, har beredningen såsom

sin åsikt uttalat, att åtalseftergift över huvud icke bör ifrågakomma. Den

av beredningen intagna ståndpunkten synes kunna leda till otillfredsställande

konsekvenser. Därest t. ex. ett likartat brott av mera svårartad beskaffenhet

skulle begås av tvenne minderåriga, kunde det tänkas, att i det

ena fallet den brottsliga handlingen ansågs indicera vanart, med ty åtföljande

ingripande från barnavårdsnämndens sida, medan i det andra fallet

vanart icke ansågs föreligga och åtgärder från barnavårdsnämndens sida

följaktligen icke komme att vidtagas mot den brottslige. Med den av beredningen

till synes omhuldade åsikten, att överåklagaren bör avvakta barnavårdsnämndens

åtgöranden, innan han fattar ståndpunkt i åtalsfrågan, skulle

i det senare fallet vederbörande åklagare förmodligen se sig nödsakad att

ej eftergiva åtal, medan han i del förra fallet sannolikt skulle eftergiva åtalet

med hänsyn lill barnavårdsnämndens ingripande. Ett sådant förfaringssätt

skulle näppeligen te sig tilltalande för den allmänna rättskänslan. När

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr S.

man genom införande av institutet åtalseftergift velat undvika själva lagförandet

såsom skadligt för den unge brottslingens personliga utveckling,

borde det vara särskilt angeläget att åtalseftergiften i första hand skulle

kunna påräknas av ej vanartade lagöverträdare, då det väl kan förmodas

att dessa äro mera mottagliga för lagförandets skadliga biverkningar än

de vanartade brottslingarna.

Ungdomsvårdskommittén yttrar:

Då det gäller unga brottslingar som stå nära adertonårsåldern finner

strafflagberedningen åtalseftergift i regel ej böra tillämpas annat än när

omhändertagande för skyddsuppfostran anses böra äga rum. Ungdomsvårdskommittén

finner det svårt att helt förlika en sådan uppfattning med

de synpunkter som ligga till grund för lagförslaget. Enligt kommitténs mening

skulle det även kunna verka stötande för rättskänslan, att en sjuttonårig

som företedde så grov vanart att skyddsuppfostran erfordrades finge

åtnjuta åtalseftergift, medan en annan sjuttonåring som ej givit prov på

sådan vanart måste åtalas och dömas av domstol. Angelägenheten av att

undvika den rättsliga proceduren då det gäller unga lagöverträdare har

varit en viktig orsak till det nu förevarande lagförslagets tillkomst. Det synes

icke stå i samklang med förslagets anda och intentioner, därest, såsom

med beredningens uppfattning skulle kunna inträffa, en sjuttonårig brottsling

ej erhölle åtalseftergift men dock efter rannsakning och dom bleve

föremål för en behandling av samma art som skulle kommit honom till

del om åtalseftergift tillämpats. En brottslig sjuttonåring som givit prov på

någorlunda goda karaktärsanlag skulle med andra ord, i likhet med en

jämnårig som företett grövre vanart, visserligen erhålla en med hänsyn till

hans individualitet lämplig behandling, men han skulle icke, såsom den

mera vanartade kamraten, kunna undgå den för honom skadliga rättsproceduren.

Enahanda skulle med beredningens tolkning kunna bli fallet då

det gäller unga brottslingar som vid tiden för beslut i frågan om åtalseftergift

fyllt 18 år. På skäl som anförts finner ungdomsvårdskommittén det

önskvärt att en lagtillämpning enligt ovan antydda riktlinjer undvikes.

Vidare har föreningen Sveriges landsfogdar anfört reservation beträffande

beredningens ståndpunkt att icke vilja förorda sådan ändring i barnavårdslagen,

att omhändertagande för skyddsuppfostran kunde ske även efter

det vederbörande fyllt aderton år, örn nämnden dessförinnan vidtagit

åtgärd mot honom. Beredningen uttalade, att en sådan åtgärd icke borde

aktualiseras av den föreslagna lagstiftningen under framhållande av att sådana

gränsfall borde beaktas vid tillämpningen av åtalseftergift. I enlighet

härmed skulle dylik eftergift i regel ej tillgripas mot dem som stöde nära

adertonårsåldern annat än när omhändertagande för skyddsuppfostran ansåges

böra äga rum. Denna ståndpunkt syntes emellertid mindre tillfredsställande

såtillvida som för skyddsuppfostran kvalificerade individer skulle

komma i en förmånligare ställning med avseende å möjligheten att få åtnjuta

åtalseftergift än andra, som i moraliskt hänseende vöre bättre rustade.

I detta sammanhang må även nämnas att i några yttranden berörts spörsmålet

örn tillämpningen av åtalseftergift vid fleras deltagande i brott, t. ex.

då en vuxen och en minderårig tillsammans begått brott eller då brott förövats

av en liga av minderåriga.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

43

Rörande förutsättningarna i övrigt för åtalseftergift framhåller

Svea hovrätt vikten av att tillmäta största betydelse åt det förhållandet,

huruvida gärningsmannen — och hans föräldrar — till fullo erkänna det

orätta i handlingssättet och visa beredvillighet att ersätta uppkommen skada.

Göta hovrätt hemställer örn uttryckligt stadgande att eftergift endast borde

förekomma där vederbörande erkänt brottet. Yrkanden örn sådan ändring

av lagtexten framställas vidare av bland andra länsstyrelserna i Östergötlands

samt Göteborgs och Bohus län.

Poliskammaren i Göteborg ifrågasätter att medgivande av den för brottet

misstänkte skall utgöra förutsättning för åtalseftergift samt anför därom:

Då åtalseftergiften skall resultera i vissa skyddsåtgärder, torde det vara

möjligt att åtminstone i några fall den brottslige utsättes för svårare påföljder

än ådömandet av exempelvis ett bötesstraff, som ju med hänsyn till

hans ungdom eljest bort utmätas, även om å brottet normalt skolat följa

urbota straff. Mot en dylik åtalseftergift, som i realiteten kan framstå som

mycket strängare än ett bestämt straff, skulle något rättsmedel icke finnas

för den benådade. Hänsyn till den brottsliges intressen synas dock fordra,

att han efter eget val skall ha möjlighet att bliva åtalad inför domstol, vilket

kan vara särskilt viktigt i sådana fall, då bevisningen är tvivelaktig eller

gärningens straffbara karaktär oklar. Ett åtal med oviss utgång skall icke

godtyckligt kunna ersättas med skyddsåtgärder i fråga om vilkas berättigande

någon egentlig klagorätt icke finnes.

Frågan örn målsägandens åtals rätt har berörts i ett flertal

yttranden.

Göta hovrätt föreslår att en kort preskriptionstid stadgas för målsägandens

rätt att yrka ansvar och att i samband därmed åklagaren ålägges att

underrätta målsäganden örn beslutad åtalseftergift. Enahanda förslag framställes

i andra yttranden, därvid flera skäl åberopas. Sålunda framhåller

hovrätten över Skåne och Blekinge, att åtalseftergift regelmässigt skulle vara

förknippad med åtgärd av barnavårdsnämnd och att ingripandet mot den

brottslige bomme att dubbleras om målsäganden begagnade sin åtalsrätt

först en längre tid efter åklagarens prövning av åtalsfrågan. Länsstyrelsen i

Kristianstads län yttrar att det syntes vara helt i överensstämmelse med

förslagets andemening, att när åklagarmyndigheten med hänsyn tagen till

den brottsliges karaktär och personliga förhållanden i övrigt funnit skäl för

meddelande av beslut om åtalseftergift föreligga, den unge lagöverträdaren

icke under hela den tid, som utmättes av gällande preskriptionsbestämmelser,

skulle vara utsatt för det psykiska tryck, som möjligheten av att den

privata talerätten kunde komma att begagnas obestridligen utgjorde. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län anför att man icke kunde helt bortse

från att i enstaka fall målsägande funnes, vilka i trakasserings- eller i utpressningssyfte

utnyttjade det övertag över den ungdomlige brottslingen som

möjligheten att åtala beredde dem.

Med hänsyn till farorna i sistnämnda hänseende ifrågasättes i några yttranden

att målsäganden helt skulle uteslutas från rätten att yrka ansvar

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majda proposition nr S.

i fall då åklagaren eftergivit åtal. Uttalande i denna riktning göres av styrelsen

för föreningen Sveriges stadsfiskaler som tillägger att målsägandens tillbörliga

intresse borde anses tillgodosett genom hans möjlighet att underställa

åtalsfrågan högre myndighets prövning. Landsfogden i Norrbottens län förklarar

att det, om målsäganden icke vore nöjd med åtalseftergiften, ur alla

synpunkter vore lyckligare om åklagaren under sitt tjänsteansvar utförde

åtalet än att frågan om åtal skulle bero på målsägandens godtycke.

I fråga om målsäganden erinrar vidare poliskammaren i Göteborg att denne

vid eftergift av allmänt åtal ginge miste örn förmånen att kunna anknyta

sin skadeståndstalan till åklagarens ansvanstalan. Härjämte anmärkes att

strafflagberedningen, som uttalat att normalt något slags uppgörelse borde

ha träffats med målsäganden innan åtal eftergåves, icke berört huru detta

skulle ske.

De av beredningen föreslagna bestämmelserna om återkallelse av

åtalseftergift ha i allmänhet ej föranlett erinran i yttrandena. Länsstyrelsen

i Uppsala län ifrågasätter emellertid huruvida icke i förslaget borde

upptagas den i 20 kap. 7 § nya rättegångsbalken angivna grundsatsen att

återkallelse kunde ske örn tillräckliga skäl för eftergift ej längre förelåge.

I samband med frågan örn återkallelse av eftergift beröres i flera yttranden

spörsmålet örn registrering av beslut örn åtalseftergift.

I åtskilliga yttranden, särskilt i sådana som avgivits av landsfogdar, uttalas

önskvärdheten av att centralt register upprättas som möjliggör för åklagarna

att erhålla uppgift, huruvida en brottsling förut medgivits åtalseftergift.

I detta hänseende ifrågasättes från några håll, bl. a. av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, att ett dylikt register borde föras hos fattigvårds- och

barnavårdsinspektionen. Barnavårdsnämnden i Stockholm förordar att anteckningar

om eftergiftsbeslut intagas i socialregistret. En landsfogde förutsätter

att registrering komme att ske genom att besluten meddelas genom

tidningen Polisunderrättelser, varemot ungdomsvårdskommittén avböjer en

dylik publicering. I

I yttrandena beröras även vissa särskilda frågor som sammanhänga med

förslaget. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter att åklagare borde

beredas möjlighet att nedlägga allmänt åtal i händelse förutsättningarna

för åtalseftergift visa sig föreligga först efter det att domstolsförfarande

inletts. Såsom exempel på dylikt fall anföres att åklagaren instämt den brottslige

med yrkande om ansvar enligt lagrum som stadgar endast bötesstraff

och att det sedermera visar sig att brottet hemfaller under strängare straffbestämmelse.

Hovrätten ifrågasätter vidare, om icke sekretesskydd

borde lämnas handlingarna i ärende angående åtalseftergift och åklagarens

beslut i dylika ärenden, samt erinrar därvid att handlingar i ärenden rörande

samhällets barnavård och ungdomsskydd i viss mån vore undantagna från

offentliggörande enligt 14 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8-

45

Förhållandet mellan skyddshem och uppfostringsanstalter

uppmärksammas i några yttranden. Socialstyrelsen erinrar att

det stränga formella särskiljandet av dessa institutioner komme att te

sig ännu mindre sakligt grundat än hittills i och med det att åtal mot

minderåriga kunde eftergivas. Den radikala organisationsförenkling, som här

vöre påkallad, syntes dock böra anstå i avvaktan på den konsolidering av

barnavårdsnämndernas organisation, som erfordrades med hänsyn till dessas

alltmera krävhnde sociala arbetsuppgifter och som bland annat vore beroende

av resultatet av socialvårdskommitténs arbete. Tillsvidare komme i stället

kravet på en förbättrad samverkan mellan organen för tvångsuppfostran

och för skyddsuppfostran i syfte att möjliggöra en rationell differentiering

av vårdfallen i förgrunden.

Ungdomsvärdskommittén har för sin del förordat att i och med införandet

av åtalseftergift institutet tvångsuppfostran såsom av domstol ådömd

kriminalitetspåföljd utmönstrades ur det straffrättsliga systemet, i allt fall

i samband med att 1939 års lag örn villkorlig dom trädde i kraft. Därest

i ett givet fall uppfostringsåtgärd ansåges erforderlig i stället för straff, borde

ju åtalseftergift beviljas och barnavårdsnämnd omhändertaga den brottslige

för skyddsuppfostran. Denna form av uppfostran vore rikare nyanserad

än tvångsuppfostran och uteslöte ej att han för strängare fostran intoges å

anstalt som enligt nuvarande system begagnades vid tvångsuppfostran. Jämväl

enligt den nya lagen om villkorlig dom kunde unga brottslingar överlämnas

åt barnavårdsnämnderna för skyddsuppfostran. Endast i undantagsfall

kunde därför av domstol ådömd tvångsuppfostran komma att spela någon

roll. Liknande synpunkter framhållas av skyddshemsinspektören.

Ungdomsvärdskommittén anför ytterligare att, för den händelse åtalseftergiften

skulle komma att fungera på åsyftat sätt, torde i ett större antal fall

än hittills mera genomgripande åtgärder av barnavårdsnämnderna behöva

vidtagas. Då unga lagöverträdare i sådana fall behövde flyttas från sin tidigare

miljö, komme emellertid ökad svårighet att visa sig att bereda plats för

fortsatt fostran i de många fall då skyddshemsvård icke vöre av nöden. Det

borde enligt kommitténs mening allvarligt övervägas, huruvida icke åtgärder

kunde vidtagas till avhjälpande även av denna svårighet. Socialstyrelsen

och skyddshemsinspektören, som även framhålla svårigheterna i nämnda

hänsende, ifrågasätta inrättande av särskilda upptagningshem som kunde

mottaga ungdomar för observation m. m.

Departementschefen.

Ett grundläggande drag i vår rättsordning har av ålder varit, att samhällets

ingripande mot brott skett genom åtal vid domstol. Åtalsrätt tillkommer

åklagare och målsägande. I fråga om åklagaren har hos oss rått den s. k.

legal itet sprincipen, vilken innebär att skyldighet att väcka åtal föreligger,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

om tillräckliga skäl finnas till antagande att den misstänkte begått brottet.

Åtalsfrågan må således ej prövas efter lämplighetshänsyn.

Det lider intet tvivel, att denna princip —- särskilt om man ser frågan på

lång sikt — alltjämt är av värde för lagarnas upprätthållande liksom för

myndigheternas anseende för oväld. Därest åklagarmyndigheterna erhålla

fria händer att pröva huruvida åtal bör äga rum, kan utvecklingen gå därhän

att de faktiskt i stor utsträckning komma att bestämma, vilka rättsregler som

skola upprätthållas. Denna uppgift bör givetvis tillkomma lagstiftaren. För

svensk rättsuppfattning torde också legalitetsprincipen framstå såsom ett

viktigt uttryck för grundsatsen om allas likhet inför lagen.

Ehuru legalitetsprincipen fördenskull bör värnas, synes hinder icke föreligga

att göra avsteg därifrån i särskilda fall. Bestämmelser av sådan innebörd

ha förut meddelats i olika sammanhang. Särskilda skäl finnas obestridligen

att, på sätt nu föreslagits, även göra undantag från legalitetsprincipen

när det gäller dem som begått brott vid mycket unga år.

Som bekant är straffbarhetsåldern enligt svensk lag för närvarande 15 år.

Den har i äldre tider varit lägre men efter hand höjts till den nuvarande gränsen

som gällt alltsedan år 1902. Förslag har på senare tid och även i detta

sammanhang väckts om en ytterligare höjning av straffbarhetsåldern. Därvid

har åberopats bland annat att samhället har andra former än åtal och

straff för ingripande mot unga lagöverträdare. Å andra sidan är det ställt

utom allt tvivel, att åtal i många fall är en nödvändig form för ingripande

även mot dem. Jag är fördenskull icke beredd att nu förorda en höjning av

straffbarhetsåldern.

Innan jag går närmare in på frågan örn eftergivande av åtal mot unga lagöverträdare

vill jag erinra, att särskilda regler för behandlingen av dem,

som gjort sig skyldiga till brott vid unga år, förut meddelats i viktiga hänseenden.

Sålunda gäller bland annat, att örn den som fyllt 15 men ej 18 år

. begår brott, straffet må nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen.

Brott som någon begått innan han fyllt 18 år må ej heller tillräknas

honom till sådan förhöjning av straff för återfall som stadgas i 4 kap. 14 §

strafflagen. Härjämte märkes, att om någon efter det han fyllt 15 år begått

brott varå enligt lag kan följa fängelse eller straffarbete, domstolen må döma

honom till tvångsuppfostran om han vid domens meddelande ej fyllt 18 år.

I fråga örn användningen av villkorlig dom finnas ej särbestämmelser för

underåriga, men det ligger i sakens natur att användningen därav är särskilt

befogad när någon begått brott i unga år.

Vid övervägande av frågan om särskilda åtalsregler beträffande underåriga

är det självfallet av största intresse att taga i betraktande de huvudsakliga

orsaker som kunna tänkas föranleda brottsligheten. Detta spörsmål är föremål

för ingående undersökning av ungdomsvårdskommittén, som torde komma

att belysa det kvantitativa förhållandet mellan olika orsaker till ungdomsbrottsligheten.

Även utan en sadan utredning lärer man kunna våga antyda

huvudorsakerna till denna brottslighet.

Uppenbarligen äro lagöverträdelser av unga personer ofta utslag av en

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

47

allmän vanart som kan bero på antingen dåliga anlag eller miljöförhållanden

eller bådadera. Sådana fall omfattas av bamavårdslagen, enligt vilken åtgärder

skola av barnavårdsnämnderna vidtagas mot bland andra vanartade barn

under 18 år och barn under 16 år som äro i fara att bliva vanartade.

Åtgärderna kunna bestå i att barnet erhåller en allvarlig varning, ställes

under övervakning eller hålles till lämplig sysselsättning. Föreskrift kan också

meddelas om anlitande av lämplig anstalt som inrättats till stöd för hemuppfostran.

Flera av dessa åtgärder kunna samtidigt vidtagas. Anses sådana

lindrigare åtgärder gagnlösa eller ha de prövats utan framgång, kan barnet

omhändertagas för skyddsuppfostran. För sålunda omhändertagna barn

finnes ett flertal behandlingsformer. Barn som icke är vanartat men på grund

av omgivningen är i fara att bliva det utackorderas i regel i enskilt hem eller

överlämnas till barnhem. Vanartat barn kan intagas i skyddshem eller

allmän uppfostringsanstalt eller ock i enskilt hem, barnhem, arbetshem eller

annan därmed jämförlig anstalt.

Kontrollerande och rådgivande uppgifter med avseende å barnavårdsnämndernas

verksamhet lia ålagts fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna,

barnavårdsombuden, länsstyrelserna samt socialstyrelsen, som till sitt

biträde har statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Med hänsyn till barnavårdsnämndernas uppgifter och deras förtrogenhet

med uppfostringsfrågorna synes det naturligt att ställa dem i främsta rummet

även när det gäller att ingripa mot minderåriga brottslingar. Det borde

icke anses påkallat att, på sätt nu gäller som huvudregel, barnavårdsnämndens

ingripande ersättes eller kompletteras med åtal vid domstol, så

snart vanarten tagit sig uttryck i en eller flera lagöverträdelser. I många fall

är det uppenbarligen en tillfällighet, huruvida vanarten tagit sig dylika uttryck

eller ej. Vissa lagöverträdelser — såsom snatterier, smärre bedrägerier,

mindre skadegörelser -—- äro typiska uttryck för en sådan vanart som lämpligen

bör föranleda uppfostrande åtgärder av barnavårdsnämnd. Detsamma

torde gälla sedlighetsbrott som väsentligen lia samband med pubertetsåldern

och ej äro av svårare beskaffenhet. Å andra sidan kunna unga personer begå

grova brott — såsom mordbrand, rån, våldtäkt, svår misshandel — vilka otvivelaktigt

ha sin orsak i vanart men där frågan örn samhällets reaktion är så

allvarlig att den bör prövas av domstol.

Såsom strafflagberedningen påpekat råder även en viss parallellitet mellan

domstolarnas och barnavårdsnämndernas åtgärder, i det att mot villkorlig

dom jämte övervakning samt tvångsuppfostran svara övervakning enligt

bamavårdslagen och intagning i skyddshem. På sätt beredningen framhållit

utmynnar därför domstolsförfarandet ofta i åtgärder som äro likartade

med dem som barnavårdsnämnderna tillämpa. Åtal och handläggning

inför domstol måste därför i många fall synas vara en onödigt omständlig

väg att nå fram till ett resultat likartat med det som kan ernås i barnavårdens

enklare former. Det torde ej heller råda tvivel om att i praktiken åtgärder

enligt barnavårdslagen i allt större utsträckning kommit att ersätta

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

lagförandet inför domstol. Enligt en av beredningen återgiven uppgift skulle

av de gossar i åldern 15—18 år som intagits i yrkeshem icke mindre än omkring

65 procent ha förövat brott som kunnat medföra fängelse eller straffarbete.

Det är även i övrigt känt att, såsom beredningen anmärker, barnavårdsnämnderna

i talrika fall nöja sig med de åtgärder bamavårdslagen erbjuder

och underlåta att bringa begångna brott till polisens kännedom. Ej

minst talande härutinnan är barnavårdsnämndens i Stockholm upplysning i

dess yttrande över beredningens förslag, att nämnden icke i något fall hos

åklagarmyndigheten gjort anmälan örn brott.

Vad nu anförts innefattar enligt min mening starka skäl för att med vår

straffrätt införliva ett institut som medger åklagarmyndigheten att underlåta

åtal då åtgärd av barnavårdsnämnd skäligen kan anses vara tillfyllest med

hänsyn till brottets beskaffenhet. Beredningens förslag åsyftar också i främsta

rummet dessa fall.

Förslaget inrymmer emellertid möjlighet till eftergift av åtal även då åtgärd

av barnavårdsnämnd ej ifrågakommer. Jämväl i denna del finner jag

beaktansvärda skäl tala för förslaget. Erfarenheten säger, att unga personer

— utan att likväl förete någon mera utpräglad vanart — kunna likaväl som

äldre begå olika brott av tillfälliga orsaker. För de ungas del tillkommer att

överträdelsen oftare än eljest har sin grund i obetänksamhet elier okynne.

I själva verket torde tillfälliga förseelser av denna art lämnas utan beivran

i långt större utsträckning än man i allmänhet föreställer sig. Många handlingar,

som därest de begåtts av äldre skulle föranlett åtal och straff, betraktas

över huvud ej såsom brott när det gäller unga. Man begär ej av den

vars uppfostran ännu ej är avslutad att han skall kunna skicka sig såsom

en fullvuxen person. Men även om gränsen för det tolerabla överskridits är

det uppenbart, att åtal mången gång framstår såsom en onödig åtgärd mot

en eljest välartad ung människa. Andra och enklare medel för den skyldiges

tillrättaförande äro tillfyllest. Tydligt är emellertid, att det ur samhällets

synpunkt är nödvändigt att ingripa genom åtal med anledning av grövre

överträdelser.

Någon bestämd gräns för sådana brott eller förseelser som efter nu angivna

grunder icke böra föranleda åtal kan av flera skäl svårligen angivas.

Om åtal kan ersättas med annan kännbar reaktion, är det givetvis lättare att

eftergiva det än om åtal är det enda medel som praktiskt står till buds.

Vidare kan åtal snarare eftergivas då den som begått brottet nyss fyllt 15

år än då han är nära 18 år eller om hans utveckling är försenad. En annan

synpunkt som förtjänar beaktande är, att i fråga om vissa förseelser eftergift

av åtal ej kan äga rum utan fara för att förseelserna skola avsevärt tilltaga

i antal och vålla allvarliga olägenheter. Detta gäller t. ex. trafikförseelser

där överdådiga ungdomar lätt kunna vålla svåra olyckor, ej minst

för sig själva. Därest en minderårig i undantagsfall driver egen näringsverksamhet,

måste överträdelser i denna verksamhet också beivras. Likaså

torde det under nuvarande tider i fråga örn förseelser mot ransoneringsför
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 8.

49

fattningar vara nödvändigt att ingripa jämväl mot nnderåriga. I samtliga

dessa fall torde åtal regelmässigt vara den lämpligaste formen för samhällets

reaktion.

Strafflagberedningen har särskilt framhävt, att åtal mot unga lagöverträdare

skulle vara skadligt för dem. Om åtalet anhängiggöres genom häktning,

torde detta ofta nog vara riktigt. Ehuru garantier mot missbruk av

häktning kunna skapas på annat sätt än genom åtalseftergift, är det en given

fördel, därest bestämmelserna härom i sin mån motverka att underåriga bliva

föremål för häktning. I de fall då häktning ej äger rum är jag däremot ej

övertygad, att strafflagberedningens nämnda synpunkt bär så långt. I fråga

om vissa brott är det visserligen otvivelaktigt, att det för den unge lagöverträdaren

är menligt att kännedom örn hans överträdelse sprides till en större

krets, och en rättegång måste, även om den hålles inom lyckta dörrar, alltid

i viss mån sprida en sådan kännedom. Själva lagföringen som sådan torde

däremot i vårt land försiggå i samtidigt så värdiga och fria former att den

är ägnad att jämte trygghetskänsla ingiva respekt utan att verka alltför stel

och högtidlig. Vid övervägande i vilka fall åtal må eftergivas mot underårig

synes man därför icke böra tillmäta påståendet att själva lagföringen skulle

vara skadlig för stor betydelse. Avgränsningen bör i stället ske efter prövning,

huruvida åtal är behövligt eller ej.

I vissa yttranden ha riktats erinringar mot den föreslagna lagstiftningen.

Särskilt har framhållits risken av att eftergift av åtal erhåller en ojämn tilllämpning.

Med hänsyn till de starka skäl som tala för reformen anser jag

dock dess genomförande icke böra hindras av farhågor i detta hänseende.

Betänkligheter ha även uttalats med hänsyn till den föreslagna reformens

verkningar på den allmänna laglydnaden. Det har sålunda framhållits, att

eftergift av åtal kan vara ägnad att minska strafflagens allmänpreventiva

verkan och leda till avtrubbning av ansvarskänslan hos de unga. Med erinran

om den alltmer tilltagande brottsligheten bland ungdomen har ifrågasatts,

huruvida den nuvarande tiden är lämpad för införandet av ett institut som

kan lia dylika följder. Härvid har man ibland gjort jämförelse med villkorlig

dom. En slentrianmässig tillämpning därav hade medfört olägenheter

och detsamma skulle kunna inträffa i fråga örn åtalseftergift.

Man har även framhållit faran i allmänpreventivt hänseende av en ordning

enligt vilken det första brottet föranleder åtalseftergift, det andra villkorlig

dom och först det tredje någon mera kännbar reaktion. För att hindra en sådan

utveckling har föreslagits att en åtalseftergift skall i händelse av nytt brott

utesluta användning av villkorlig dom på samma sätt som en sådan dom

utgör hinder mot ny villkorlig dom.

Det synes icke uteslutet att den vidsträckta användningen av villkorlig dom

i dess nuvarande form kan lia försvagat straffhotets allmänpreventiva verkan.

En alltför vidsträckt tillämpning av åtalseftergift skulle, även då den

begränsas att gälla minderåriga brottslingar, otvivelaktigt kunna få liknande

följder. Enligt min mening finnes emellertid all anledning att antaga att så

icke skall bliva förhållandet. Såsom förut framhållits äro åtgärder enligt
Bihang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sand. Nr 8. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

barnavårdslagen i regel det bästa sättet att komma tillrätta med vanartig

ungdom. Det torde också vara befogat att räkna med att åklagarmyndigheterna

icke skola vara benägna att medverka till en praxis enligt vilken åtalseftergift

beviljas i alltför stor omfattning.

I anledning av kritiken beträffande användningen av villkorlig dom vill

jag i detta sammanhang tillägga, att enligt den nya lagstiftning härom som

tillkom år 1939 domstolarna erhålla betydligt större möjligheter än enligt den

nuvarande lagen att ålägga den brottslige förpliktelser av olika slag som

skänka större innehåll åt den villkorliga domen och därigenom utesluta att

den blir betraktad endast som en mer eller mindre formell reaktion Sedan

årets riksdag numera beviljat medel för anställande av erforderligt antal

skyddskonsulenter från och med 1944 års ingång, har den 1 innevarande

oktober förordnats att den nya lagen örn villkorlig dom skall träda i kraft

den 1 januari 1944.

Vad angår den speciella frågan huruvida åtalseftergift skall utgöra hinder

mot en senare villkorlig dom vill jag erinra, att medan villkorlig dom för närvarande

icke kan medgivas om den brottslige under de senaste tio åren erhållit

sådan dom, har i 1939 års lag dels den angivna tiden förkortats till

fem år, dels stadgats att ny villkorlig dom även om denna tid ej förflutit

kan meddelas om synnerliga skäl föreligga. I enlighet härmed torde det ej

böra ifrågakomma att åtalseftergift alltid skall utesluta villkorlig dom. Det

synes ej heller lämpligt att meddela någon uttrycklig bestämmelse om den

betydelse i detta hänseende som bör tillmätas det förhållandet att en tilltalad

förut erhållit eftergift. Det bör nämligen beaktas att åtalseftergift enligt

förslaget även kan avse brott av lindrig art som av domstol endast

skulle belagts med böter, och det får antagas att eftergift i många fall kommer

att tillämpas beträffande sådana brott. Då en bötesdom ej skulle förhindrat

att den dömde senare erhölle villkorlig dom, synes det knappast vara

riktigt att utesluta sådan dom därför att bötesdomen ersatts med åtgärd av

barnavårdsnämnd. Den ändrade karaktär som den villkorliga domen erhållit

genom 1939 års lagstiftning är givetvis också av betydelse i detta sammanhang.

Om åtalseftergiften avsett något allvarligare brott, komma domstolarna

säkerligen att iakttaga återhållsamhet i fråga om villkorlig dom.

En betydelsefull fråga är vilken myndighet som skall lia beslutanderätten

rörande åtalseftergift. I några yttranden ha uttalats betänkligheter

mot att denna uppgift anförtros åt överåklagarna. Främst har därvid erinrats

att prövningen skulle bliva av annan art än den som eljest ankommer på åklagarmyndigheterna.

Vidare har framhållits att bedömandet vore av ömtålig

natur och att en ojämn tillämpning kunde befaras. I denna riktning uttalar

sig bl. a. justitiekanslersämhetet. Anvisning om någon annan godtagbar möjlighet

innehålla yttrandena emellertid ej. Det synes nämligen ej kunna ifrågakomma

att, såsom i ett yttrande förordats, för denna prövning skapa något

nytt organ, och redan av praktiska skäl låter det sig ej heller göra att förlägga

beslutanderätten till jusfitiekanslersämbetet. Det må även anföras att

prövningen av åtalseftergift enligt bestämmelserna i nya rättegångsbalken fun
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

51

nits kunna anförtros distriktsåklagare. I överensstämmelse härmed har i

vissa yttranden förordats att åt dessa åklagare uppdraga att jämväl besluta

om eftergift enligt förevarande lagförslag. Till skillnad från detta avse emellertid

rättegångsbalkens regler om åtalseftergift — bortsett från den eftergift

som kan ske i vissa konkurrenssituationer — endast brott varå icke kan

följa svårare straff än böter. Det torde vara nödvändigt att beslutanderätten

enligt den nu föreslagna lagstiftningen i regel ankommer på högre åklagarmyndighet.

Av skäl som angivas i fortsättningen torde det emellertid vara

påkallat att i vissa fall låta underordnad åklagare pröva frågan om åtalseftergift.

En viss kontroll torde böra anordnas i fråga om både överåklagarnas och

underåklagarnas tillämpning av eftergiftsinstitutet. Denna fråga skall senare

närmare beröras.

Såsom förut nämnts skall enligt förslaget en av barnavårdsnämnd verkställd

utredning rörande den brottsliges person utgöra den huvudsakliga

grundvalen för åklagarens beslut. Vidare skall det, om eftergift sker, ankomma

på barnavårdsnämnd att tillse att erforderliga åtgärder enligt barnavårdslagen

vidtagas. I båda dessa hänseenden ha yppats tvivelsmål huruvida barnavårdsnämnderna

för närvarande kunna förväntas fylla sina åligganden

på ett tillfredsställande sätt. Erinringar av denna innebörd ha framförts

från olika håll, bl. a. av justitiekanslersämbetet, flera länsstyrelser, ungdoms

vårdskommittén samt vissa fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. I

allmänhet lia betänkligheterna särskilt avsett barnavårdsnämnderna i de

mindre kommunerna. Med undantag blott för barnavårdsnämnderna i de

större städerna har sålunda skyddshemsinspeklören funnit förslagets genomförande

nödvändiggöra en förstärkning av barnavårdsnämnderna.

Trots de erinringar som sålunda kunna anföras har socialstyrelsen förklarat

sig vilja tillstyrka att de föreslagna uppgifterna tillädes barnavårdsnämnderna.

Styrelsen har därvid framförallt åberopat dels den förstärkning

som barnavårdens organisation erhållit genom att barnavårdsombuden inordnats

i den statliga barnavårdsinspektionen, dels den centrala kontroll som

enligt beredningens förslag skulle anordnas över nämndernas verksamhet.

Härjämte har styrelsen förutsatt, att en planmässig upplysningsverksamhet

anordnas i syfte att giva nämnderna erforderlig vägledning vid fullgörandet

av de nya uppgifterna. Beträffande ytterligare förstärkning av organisationen

har styrelsen erinrat, att socialvårdskommitténs förslag kunde förväntas

medföra en ökning av nämndernas möjligheter att tillfredsställande fullgöra

sina uppgifter. Styrelsen har dock icke ansett skäl föreligga att i avvaktan

därpå uppskjuta genomförandet av beredningens förslag. I detta yttrande

hav statens inspektör för fattigvård och barnavård instämt.

Med hänsyn till vad de sistnämnda myndigheterna yttrat har jag för min

del kommit till den uppfattningen att de framförda betänkligheterna icke

böra hindra förslagets genomförande. Jag vill därvid särskilt understryka,

att förslaget icke innebär att barnavårdsnämnderna skola taga befattning

nied andra minderåriga än dem som redan nu tillhöra nämndernas verksam
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

hetsområde. Vad i yttrandena anförts gör det angeläget att fasthålla denna

ståndpunkt och att i övrigt söka i möjlig mån begränsa nämndernas upp

gifter. Vidare synes det vara nödvändigt, att särskilda åtgärder vidtagas i

syfte att vinna kontroll över att barnavårdsnämnderna icke underlåta att

fullgöra vad dem åligger i fall då åtal eftergivits. Såsom socialstyrelsen anfört

kan det även bliva erforderligt att anordna upplysningsverksamhet rörande

det nya institutet till ledning för barnavårdsmyndighetenias tillämpning

av detsamma. Frågan härom bör emellertid ej upptagas i detta sammanhang.

Vidkommande kostnaderna för barnavården har i yttrandena framhållits,

att åtgärder enligt barnavårdslagen i många fall åsamka kommunerna kostnader

och att hänsyn härtill kan påverka barnavårdsnämndernas beslut.

Härjämte har gjorts gällande, att reformens genomförande skulle medföra

en betydande arbetsökning för barnavårdsnämnderna och att gottgörelse

härför borde beredas kommunerna av statsmedel. Det synes emellertid icke

vara möjligt att nu bedöma huru förhållandena i dessa hänseenden komma

att gestalta sig. Ej heller torde det böra komma i fråga att enbart med hänsyn

till förevarande reform vidtaga åtgärder för att undanröja de svårigheter av

ekonomisk art som framträtt vid tillämpningen av barnavårdslagstiflningen.

Av vad nu anförts rörande skälen för en lagstiftning örn eftergift av åtal

mot minderåriga och de viktigaste förutsättningarna för genomförandet därav

framgår, att enligt min mening en sådan lagstiftning bör komma till stånd

i huvudsaklig överensstämmelse med strafflagberedningens förslag.

Även i fråga om de förutsättningar för eftergift av åtal som

böra uppställas i lagen kan jag i stort sett biträda förslaget. Vad sålunda angår

brottslingarnas ålder synes åtalseftergiften icke böra utsträckas

längre än till ungdomar som vid brottets begående äro under 18 år. Beträffande

brottslingar mellan 18 och 21 år, som enligt yrkanden i vissa yttranden

även borde omfattas ay lagen, torde skäl icke föreligga att i allmänhet

undantaga dem från domstolsförfarandet. Vidare märkes att barnavårdslagen

endast i mera begränsad utsträckning kan tillämpas i fråga örn denna

åldersgrupp. Det oaktat förekomma givetvis fall då åtalseftergift kan anses

motiverad icke blott för dessa utan även, såsom i andra yttranden erinrats,

för äldre brottslingar. Försiktigheten bjuder emellertid att reformen åtminstone

tillsvidare begränsas till de yngsta lagöverträdarna.

Den föreslagna lagen bör således avse personer som vid brottets begående

äro i åldern 15—18 år. I fråga om dem kan förslaget, såsom Svea hovrätt

framhållit, sägas innebära en höjning av straffbarhetsåldern på sådant sätt

att i varje särskilt fall kan individuellt bestämmas om straff bör ifrågakomma

eller ej. Vid tillämpningen bör, på sätt förut erinrats, även inom den ifrågavarande

åldersgruppen viss hänsyn tagas till åldern, i det att skälen för

eftergift i regel måste anses starkare ju yngre den brottslige är.

I fråga om den brottsliges ålder vill jag tillika erinra att vid tillämpning

av åtalseftergift jämväl måste beaktas de begränsningar med hänsyn till åldern

som enligt 27 § barnavårdslagen gälla beträffande verkställighet av harna
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

53

vårdsnämnds beslut om omhändertagande av barn för skyddsuppfostran. Såsom

beredningen framhållit föranleda bestämmelserna härom att varsamhet

bör iakttagas beträffande eftergift av åtal då den brottslige är nära 18 års

ålder. Det synes ej böra ifrågakomma att i detta sammanhang vidtaga någon

ändring i de åsyftade bestämmelserna.

Beträffande brottets beskaffenhet ha i yttrandena dels påyrkats

att vissa grövre brott böra undantagas från tillämpningen av åtalseftergift,

dels föreslagits att institutet utvidgas att jämväl avse brott varå endast böter

kunna följa. Såsom även beredningen framhållit ligger det i sakens natur att

åtalseftergift måste tillämpas med stor varsamhet och i regel icke bör ifrågakomma

vid grövre brott eller då gärningen eljest är av svårare beskaffenhet.

I enlighet härmed bör det uppenbarligen anses vara uteslutet att eftergiva

åtal för sådana brott som mord, rån, våldtäkt o. d. Givetvis är det av värde

att detta kommer till uttryck i lagtexten men det torde icke lämpligen kunna

ske i form av någon mera preciserad bestämmelse. Det torde nämligen knappast

vara tillfredsställande att bestämma en övre gräns med hänsyn till de

olika straffskalornas minima, eftersom dessa enligt 5 kap. 2 § strafflagen

icke gälla för den som ej fyllt 18 år. Utvägen att angiva gränsen efter skalornas

maxima synes ej heller vara tillfredsställande. Då det ej torde vara lämpligt

att från eftergift utesluta t. ex. inbrottsstöld, för vilket maximum enligt

20 kap. 4 § strafflagen är straffarbete i sex år, skulle gränslinjen behöva

dragas mycket högt, och uppställandet av en så hög gräns är ägnat att ingiva

den oriktiga föreställningen att åtal skulle kunna eftergivas då brottet

i det särskilda fallet är förtjänt av ett mycket allvarligt straff, som dock ligger

under den valda gränsen. Att, såsom kunnat ske i fråga om villkorlig dom

enligt 1939 års lag, uppdraga en gräns efter vad brottet i det särskilda fallet

finnes förskylla torde knappast vara genomförbart. Jag har på grund härav

stannat vid att i ifrågavarande hänseende föreslå en huvudsakligen redaktionell

omarbetning av förslaget så att därav tydligare framgår att den åtgärd

som i stället för åtal vidtages mot den skyldige skall kunna anses utgöra en

tillräcklig reaktion.

Vad angår frågan om bötesbrotten synas goda skäl tala för att inbegripa

dem under lagen. I och för sig måste det framstå såsom föga tilltalande

att i lagen uppställa som villkor för åtalseftergift att brottet skall

vara av viss svårare beskaffenhet. Man kan ej heller bortse från att straffskalorna

ingalunda alltid äro så anordnade att man genom att utesluta

bötesbrotten erhåller en lämplig indelning av brotten. Vissa brott, som

kunna föranleda fängelse, torde sålunda vara av sådan art att de regelmässigt

blott bestraffas med böter och därför böra jämställas med bötesbrott. Särskilt

gäller detta i fråga örn brott som kunna straffas med fängelse endast då omständigheterna

äro försvårande. Ä andra sidan finnas bötesbrott av sådan art

att möjlighet till åtalseftergift lämpligen bör finnas. Så l. ex. torde åtal för

fylleri böra kunna eftergivas örn barnavårdsnämnden vidtagit åtgärd mot

den skyldige. Det må ock erinras att den genom 1939 års lagstiftning i barnavårdslagen

införda bestämmelsen örn eftergift av åtal mot den som för skydds
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

KungL Maj.-ts proposition nr 8.

uppfostran intagits i skyddshem även gäller beträffande bölesbrott. Av nu

nämnda skäl och med hänsyn till vad i yttrandena anförts torde förslaget

böra undergå sådan ändring, att däri icke såsom förutsättning för eftergift

upptages att brottet skall kunna medföra fängelse eller straffarbete. Det bör

emellertid betonas att härmed icke åsyftas att eftergift av åtal i större utsträckning

skall ske i fråga om förseelser för vilka ett lågt bötesstraff brukar

ådömas. Uppfostringsåtgärder enligt barnavårdslagen äro endast undantagsvis

motiverade vid dylik brottslighet medan däremot ett lågt bötesstraff mången

gång kan innebära en lämplig reaktion.

Övriga förutsättningar för åtalseftergift angivas i beredningens

förslag genom den allmänna bestämmelsen att åtal må eftergivas när den

brottsliges karaktär och personliga förhållanden i övrigt giva skälig anledning

antaga, att han skall låta sig rätta genom åtgärd av barnavårdsnämnd eller

eljest utan att åtal väckes. Särskilt för de fall då åtgärd av barnavårdsnämnd

ej ifrågakommer synes denna bestämmelse lämna alltför obestämd vägledning

för tillämpningen. Det torde därför vara att föredraga att, i anslutning

till de skäl som ligga till grund för föx-slaget, skilda bestämmelser meddelas

rörande de olika fall då eftergift bör kunna ske.

I första hand må uppmärksammas de fall, där åtal må eftergivas med

hänsyn till att straffet ersättes av åtgärder enligt barnavårdslagen. Mot beredningens

förslag i denna del har justitiekanslersämbetet erinrat, att åklagaren

icke ägde såsom villkor för eftergift fordra, att åtgärd av barnavårdsnämnd

vidtoges, och att, örn sådan åtgärd ej komme till stånd, åtalseftergiften

likväl vore oåterkallelig. Den anmärkning om bristande fasthet i förslaget

som ämbetet i anslutning härtill framställer torde, med hänsyn till farhågorna

för att barnavårdsnämnderna icke alltid komma att vidtaga på dem

ankommande åtgärder, i viss mån vara befogad. Det torde emellertid, såsom

beredningen framhållit, vara mindre lämpligt att åklagaren skulle äga meddela

beslut om eftergift på villkor att barnavårdsnämnden vidtager åtgärd. Däremot

synes det i regel icke vara förenat med någon olägenhet att åklagaren,

då han finner eftergift böra ske i händelse åtgärd mot den brottslige i stället

vidtages av barnavårdsnämnden, väntar med att meddela sitt beslut till dess

nämnden ingripit. Den samverkan mellan åklagaren och barnavårdsnämnden

som förslaget förutsätter gör ett sådant förfaringssätt naturligt, och det

anvisas även av beredningen, som uttryckt en förmodan att förfaringssättet

vanligen skulle användas. Barnavårdsnämnden å sin sida kan emellertid behöva

veta att åtal ej skall äga rum innan den för sin del beslutar om åtgärd.

Med hänsyn härtill synes det icke böra meddelas någon bestämmelse som

förhindrar åklagaren att meddela beslut örn åtalseftergift utan att behöva

avvakta nämndens åtgöranden. Intager man denna ståndpunkt torde det

emellertid vara påkallat att åklagaren beredes större möjlighet än enligt

Strafflagberedningens förslag att återkalla meddelat beslut om åtalseftergift.

Åklagaren kan i så fall fatta sitt beslut utan hänsyn till risken att det sedermera

visar sig att tillräckliga och vid beslutets meddelande förutsatta åtgärder

ej vidtagits.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts proposition nr 8.

55

Vad härefter angår de fall då åtgärd enligt barnavårdslagen icke vidtages

har i två yttranden riktats särskilda anmärkningar mot förslaget att medgiva

åtalseftergift utan att straffet ersättes av annan reaktion. 1 det ena yttrandet

har ifrågasatts att i stället utvidga möjligheten till ingripande enligt

barnavårdslagen. Av vad förut anförts framgår att jag i dessa hänseenden

ansluter mig till beredningens ståndpunkt. Det är emellertid uppenbart

att eftergift i dessa fall måste tillämpas med än större varsamhet än eljest.

Såsom jag nyss framhållit synes det därför vara påkallat att till ledning för

tillämpningen närmare angiva de förutsättningar som böra gälla för eftergift

av åtal i ifrågavarande fall.

Med avseende å den närmare utformningen av förslaget i nu förevarande

del torde de olika fall, då åtalseftergift bör komma i fråga, lämpligen kunna

indelas i tre grupper. 1 första rummet synas böra upptagas sådana fall

då den underårige blir föremål för skyddsuppfostran eller annan därmed

jämförlig åtgärd. Av skäl som tidigare anförts bör enligt min mening såsom

ytterligare förutsättning för åtalseftergift i dessa fall angivas att åtgärden

skäligen må anses tillfyllest med hänsyn till brottets beskaffenhet. Härav

framgår att åtgärden icke får stå i sådan disproportion till brottet att den ter

sig såsom en alltför obetydlig reaktion. Någon uttrycklig föreskrift att brottet

ej får vara av svårare beskaffenhet lärer vid nu nämnda förhållande ej erfordras

för här ifrågavarande fall.

Såsom strafflagberedningen erinrat kan det förekomma, att unga lagöverträdare

icke omhändertagas för skyddsuppfostran men väl för annan vård

som är lika effektiv ur samhällets synpunkt, jag tänker närmast på sinnesslövård.

Sådant omhändertagande torde med hänsyn till frågan om åtalseftergift

få anses likvärdigt med omhändertagande för skyddsuppfostran.

Till en andra grupp, för vilken åtalseftergift kan komma i fråga, synes

böra hänföras de fall, då den underårige genom ingripande av barnavårdsnämnd

eller i annan ordning erhåller sådan sysselsättning och övervakning

att det med skäl kan antagas att han skall avhålla sig från att ånyo begå brott.

Med avseende å denna grupp finner jag det önskvärt att i lagtexten särskilt

framhäva, att åtalseftergift må ifrågakomma allenast örn brottet ej är av

svårare beskaffenhet.

Slutligen bör stadgas alt åtalseftergift även må medgivas, därest brottet

eljest är ringa och uppenbarligen skett av ungdomligt okynne eller förhastande.

Svea hovrätt har framhållit att största betydelse måste tillmätas det förhållandet,

huruvida gärningsmannen — och hans föräldrar — till fullo erkänna

det orätta i handlingssättet och visa beredvillighet att ersätta uppkommen

skada. Att detta iakttages är även enligt min mening av stor vikt. Med

hänsyn till fall då den brottslige blir föremål för skyddsuppfostran eller därmed

jämförlig åtgärd torde det emellertid icke vara lämpligt alt, såsom i andra

yttranden påyrkats, i lagtexten såsom ett oeftergivligt krav uppställa alt den

misstänkte skall hava erkänt brottet. Uppenbart är emellertid att beslut örn

eftergift icke heller i sådant fall som nyss sagts bör meddelas utan att den

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

misstänktes brottslighet är klart utredd. Den brottsliges egen inställning till

frågan om åtalseftergift torde, såsom beredningen framhållit, böra tillmätas

viss betydelse.

Såsom gemensam förutsättning för åtalseftergift i de nu berörda fallen

stadgas i strafflagberedningens förslag, att åtal ej må eftergivas då det med

hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest ur allmän synpunkt är påkallat

att åtal sker. Jag finner emellertid att syftet med denna bestämmelse kommer

till bättre uttryck om, i anslutning till uttryckssättet i lagen om villkorlig dom,

det stadgas att åtal skall äga rum om det finnes påkallat med hänsyn till den

allmänna laglydnaden. Härtill bör enligt min mening fogas, att åtal skall

väckas örn det erfordras för utredning i saken.

Beslut örn eftergift av åtal bör, såsom förut anförts, i regel ankomma

på överåklagaren d. v. s. landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskal.

Enligt beredningens förslag ankommer det alltid på överåklagaren att avgöra

huruvida åtal skall ske när någon som ej fyllt 18 år begått brott varå

kan följa fängelse eller straffarbete. Härvid framhåller beredningen, att det

icke vore tillräckligt att blott sådana fall underställdes överåklagaren då den

underordnade åklagaren ansåge åtalseftergift böra ifrågakomma, enär detta

i realiteten skulle innebära att prövningen av förutsättningarna för åtalseftergift

i viktiga hänseenden konime att bero på den underordnade åklagaren.

Denna ståndpunkt torde i princip böra godkännas.

I fråga om mindre förseelser skulle det emellertid uppenbarligen vara förenat

med avsevärda praktiska olägenheter om till överåklagarens prövning

skulle hänskjutas varje ärende angående åtal mot underåriga. Det är också

anledning att befara att den skriftväxling som detta skulle föranleda i varje

än så ringa mål kan giva upphov till en icke önskvärd praxis att underlåta

åtal utan att frågan örn åtalseftergift prövats i stadgad ordning. Det synes

därför påkallat att distriktsåklagaren beträffande sådana förseelser anförtros

att pröva frågan, om åtal skall väckas eller eftergivas. I överensstämmelse med

nya rättegångsbalkens regler torde en bestämmelse härom böra avse åtminstone

alla fall då brottet ej är belagt med strängare straff än böter. I fråga

om brott som angivas i allmänna strafflagen synes nian ej böra gå längre

än nu sagts. Beträffande förseelser som avses i specialstraffrätten torde det

däremot vara nödvändigt att ytterligare utvidga distriktsåklagarens behörighet

något. Frågan om åtal för sådana förseelser är i allmänhet ej av samma ömtåliga

beskaffenhet som när det gäller brott mot allmänna strafflagen. Distriktsåklagaren

synes därför kunna erhålla befogenhet att pröva åtalsfrågan

beträffande förseelser som ej äro belagda med strängare straff än fängelse.

Såsom exempel på sådana förseelser må nämnas de som avses i 38 § vägtrafikstadgan.

I tveksamma fall bör distriktsåklagare underställa frågan om

eftergift överåklagarens prövning.

Bestämmelser om vederbörande åklagares behörighet att pröva frågan örn

åtal och eftergift därav såvitt gäller minderåriga synes lämpligen böra införas

i landsfogde-, landsfiskals- och stadsfiskalsinstruktionerna. Nu ifrågavarande

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

57

lag torde icke böra innehålla andra föreskrifter i detta hänseende än dels ett

stadgande att frågan om eftergift av åtal skall prövas av överåklagaren därest

svårare straff än böter kan följa å brottet dels ock en bestämmelse om rätt

för Kungl. Majit att göra avvikelse från vad sålunda i regel skall gälla.

Till grund för åklagarens prövning bör jämte polisrapporten finnas en

särskild utredning rörande den brottsliges person. I fråga

örn den sistnämnda utredningen har jag tidigare förklarat att det, såsom

beredningen föreslagit, bör ankomma på barnavårdsnämnden att verkställa

densamma. Med hänsyn till vad förut anförts synes det emellertid vara av

nöden att i möjlig mån begränsa och underlätta barnavårdsnämndens arbete.

Det torde icke vara erforderligt att nämnden höres i andra fall än då åklagaren

anser skälig anledning finnas till att åtalet bör eftergivas. Härjämte

torde även böra stadgas att i fråga om mindre förseelser åtal må eftergivas

utan att nämndens yttrande inhämtats. Vidare torde det ej vara erforderligt

att nämndens yttrande alltid innefattar en fullständig redogörelse rörande

den brottsliges person. Det synes ej sällan kunna inträffa att åklagaren anser

åtal böra eftergivas endast örn det tillstyrkes av nämnden. Med hänsyn härtill

synes det vara lämpligt att i första hand föreskriva att åklagaren skall inhämta

yttrande huruvida nämnden vidtagit eller kommer att vidtaga någon

åtgärd mot den brottslige och huruvida enligt nämndens mening åtalet bör

eftergivas. I andra hand bör stadgas att, örn åklagaren det begär eller nämnden

tillstyrker eftergift av åtal, yttrandet även skall innefatta redogörelse för den

brottsliges personliga utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter

i övrigt. För sådan redogörelse torde särskilda formulär med frågor och

anvisningar böra upprättas. Härigenom icke blott underlättas arbetet för

nämnden utan vinnes även en viss säkerhet för utredningens fullständighet.

Vid utarbetandet av sådana anvisningar bör beaktas vad som av beredningen

och i vissa yttranden uttalats om det sätt varpå utredningen bör verkställas.

I enlighet med vad beredningen föreslagit torde underrättelse om beslutad

åtalseftergift böra tillställas barnavårdsnämnden.

Vid tillämpningen bör såsom beredningen framhåller ett gott samarbete

mellan överåklagaren och barnavårdsnämnd eftersträvas. Överåklagarna böra

även söka hålla kontakt med de myndigheter som ha att göra med barnavården.

Skulle överåklagaren finna alt en barnavårdsnämnd brister i fullgörandet

av sina skyldigheter, t. ex. därigenom att nämnden underlåter att vidtaga

erforderliga åtgärder, lärer överåklagaren böra fästa barnavårdskonsulentens

uppmärksamhet härpå eller anmäla förhållandet till länsstyrelsen eller

barnavår dsi nspektionen.

I fråga om barnavårdsnämndernas samarbete med överåklagarna har i vissa

yttranden berörts spörsmålet örn skyldighet för barnavårdsnämnderna att

anmäla brott som komma till deras kännedom. Tidigare har framhållits att

barnavårdsnämnderna i stor utsträckning torde underlåta att bringa begångna

brott till polisens kännedom och i stället nöja sig med att vidtaga

åtgärder enligt barnavårdslagen. Beredningen har uttalat alt det av principiella

skäl vore olämpligt att ålägga en barnavårdande myndighet att göra

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

dylika anmälningar. Till detta uttalande vill jag ansluta mig under framhållande

att, såsom jämväl beredningen antytt, dylik anmälan dock bör ske

när det synes påkallat med hänsyn till brottets beskaffenhet och att barnavårdsnämnderna

torde böra genom barnavårdsinspektionen erhålla vägledning

i hithörande frågor.

Vad nu sagts om överåklagare äger i förekommande fall motsvarande tilllämpning,

när distriktsåklagare äger besluta om åtalseftergift.

Såsom beredningen föreslagit torde i 2 § 3 mom. barnavårdslagen böra

intagas en erinran om de uppgifter som enligt lagstiftningen om åtalseftergift

ankomma på barnavårdsnämnderna.

Vad angår målsäga uden har beredningen anfört att, om målsäganden

erhölle vetorätt mot åtalseftergift, fall kunde tänkas förekomma där

han skulle missbruka sin ställning. Av detta skäl har beredningen ansett

åtalseftergift icke böra begränsas till sådana fall där målsäganden samtyckt

därtill eller icke för ersättningstalan. Denna ståndpunkt synes böra

godkännas. Emellertid måste, såsom beredningen framhållit, viss betydelse

tillmätas målsägandens ställning till frågan om åtalseftergift. Med hänsyn

härtill synes föreskrift böra meddelas att, örn brottet medfört skada av någon

betydelse, målsäganden såvitt möjligt skall beredas tillfälle att yttra sig innan

beslut om eftergift meddelas. Huruvida målsäganden i andra fall bör höras,

bör vara beroende på om det kan vara till nytta för prövningen.

Beträffande målsägandens åtalsrätt har beredningen avvisat

tanken att föreslå någon ändring i gällande lag. Så länge målsäganden hade

en principiellt obegränsad rätt att jämte åklagaren föra ansvarstalan, borde

denna enligt beredningens mening icke rubbas genom lagstiftning på ett speciellt

område, så mycket mindre som vissa skäl talade för att åtalsrätten kunde

innebära ett korrektiv mot missbruk av åklagarens lämplighetsprövning.

Vad beredningen föreslagit i denna del torde böra godtagas. Att hell beröva

målsäganden hans åtalsrätt synes icke lämpligt. Ej heller vill jag förorda införandet

av en kort frist för åtalsrättens utövning, enär en sådan frist kan

verka som ett icke önskvärt incitament lill åtals anställande.

Överåklagarens beslut örn eftergift av åtal skall enligt förslaget delgivas

den brottslige av överåklagaren eller den han därtill förordnar. Härvid

framhåller beredningen att denna delgivning borde få karaktären av en

allvarlig varning, äga rum i målsmans närvaro, ske muntligen och verkställas

av myndighet med tillräcklig auktoritet. Vad härutinnan anförts synes

vara ändamålsenligt. I lagtexten torde ej erfordras närmare bestämmelse än

att beslutet skall på lämpligt sätt delgivas den brottslige.

Rörande återkallelse av åtalseftergift upptager förslaget

en bestämmelse enligt vilken åtalseftergift må av åklagaren återkallas,

därest den brottslige förövar nytt brott varå kan följa fängelse eller straffarbete

eller åtal eljest, i samband med hans lagföring för annat brott, finnes

påkallat ur allmän synpunkt. Av skäl som tidigare angivits bör emellertid möjligheten

till återkallelse av eftergift göras något vidare. Dessutom märkes, att

den av beredningen föreslagna bestämmelsen avviker från motsvarande före
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 8.

59

skrift i nya rättegångsbalken och i vissa hänseenden är snävare än de i lagstiftningen

om villkorlig dom upptagna stadgandena örn förverkande. Lämpligast

torde vara att upptaga en föreskrift liknande den i nya rättegångsbalken,

enligt vilken eftergift må återkallas om tillräckliga skäl för eftergift ej längre

föreligga. En sådan bestämmelse gör det möjligt att återkalla eftergift t. ex.

örn högre myndighet upphäver del beslut av barnavårdsnämnd som varit

en förutsättning för åtalseftergiften eller örn den underårige eljest icke erhåller

den tillsyn som åklagaren förutsatt. Bestämmelsen om återkallelse av

eftergift torde därför böra innehålla, att om tillräckliga skäl för eftergift

finnas ej längre föreligga, den må återkallas.

Beträffande tillämpningsområdet för den föreslagna lagstiftningen

synes, såsom beredningen föreslagit, frågan örn eftergift av åtal mot den

som dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller som för skyddsuppfostran

intagits å skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt böra handläggas

och avgöras i enlighet med de särskilda stadganden som därom finnas

meddelade i 14 § lagen örn tvångsuppfostran, 19 § lagen örn ungdomsfängelse

samt 44 § 3 och 4 mom. barnavårdslagen. Med avseende å bestämmelsen

om eftergift av åtal i 49 a § alkoholistlagen har beredningen däremot

icke föreslagit någon motsvarande undantagsbestämmelse. Ett visst skäl

härför utgör det förhållandet, alt sistnämnda paragraf endast avser brott

varå icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i högst sex månader.

Det synes emellertid vara lämpligare att denna begränsning undanröjes såvitt

avser minderåriga och att jämväl de fall som avses i sagda paragraf undantagas

från förslagets tillämpningsområde. I enlighet härmed torde dels ifrågavarande

hänvisning till särskilt meddelade stadganden även böra avse den

som intagits å allmän alkoholistanstalt, dels ock till 49 a § alkoholistlagen

fogas ett tillägg enligt vilket åtal mot den som vid brottets begående ej fyllt

18 år må eftergivas ändå att högre straff än nyss sagts kan följa å brottet.

Beredningens förslag är begränsat att avse brott för vilket åtal skall väckas

vid allmän underrätt. Beträffande polisdomstol uttalar beredningen endast

att den förutsätter att åtal mot minderårig för brott vara kunde följa fängelse

undantages från polisdomstols behörighet, där i undantagsfall sådan behörighet

nu föreligger. Vidare anföres att åtalseftergift ej borde ifrågakomma

när undantagsvis mål mot någon, som förövat brott töre 18 ars alder,

skulle hänskjutas till krigsrätt och att olägenheter ej torde vållas av att reglerna

örn åtalseftergift ej gällde i de sällsynta fall där mal mot minderåriga

skulle anhängiggöras vid andra särskilda domstolar. Såvitt gäller polisdomstol

måste emellertid frågan örn lagstiftningens giltighet lösas i detta

sammanhang, och med hänsyn till att eftergift skall kunna avse även hötesbrott

torde anledning ej föreligga att från lagens tillämpning undantaga brott

vilka åtalas vid sådan domstol. Med godkännande i övrigt av beredningens

förslag synes därför böra stadgas, att lagen endast gäller åtal som skolat upptagas

av allmän underrätt eller polisdomstol.

Såsom förut anmärkts finnas för närvarande i instruktionerna för polismästarna

i vissa städer bestämmelser om eftergift av åtal. Enligt instruktio
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

nen för Överståthållarämbetet äger sålunda, där fråga är om överträdelser

av andra bestämmelser än dem som meddelats i den i § 87 regeringsformen

stadgade ordning eller eljest blivit av Kungl. Maj :t med riksdagen meddelade,

polismästaren låta saken förfalla eller bero vid varning, därest det visar sig

att överträdelsen är av ringare beskaffenhet och enskild person därigenom

icke blivit förnärmad. Liknande regler finnas i instruktionerna för polismästarna

i Göteborg, Malmö och Örebro. Det synes icke föreligga hinder att låta

denna befogenhet för polismästarna bestå orubbad vid sidan av den åklagarna

enligt förslaget tillkommande rätten att eftergiva åtal. Något uttryckligt

stadgande härom torde icke vara erforderligt.

Tidigare har anförts att kontroll över tillämpningen bör

anordnas. Såvitt angår barnavårdsnämnderna har jag i detta hänseende anslutit

mig till beredningens förslag att tillsynen bör utövas av barnavårdsinspektionen.

På sätt beredningen föreslagit böra därför åklagarna åläggas

att till statens inspektör för fattigvård och barnavård översända underrättelse

om beslut varigenom åtal eftergivits. Uppgiftsskyldigheten torde dock

behöva avse endast de fall då åtgärd av barnavårdsnämnden förutsättes skola

vidtagas. Vad angår kontrollen över åklagarna synes det lämpligaste vara att

såvitt överåklagarna beträffar uppdraga denna åt justitiekanslersämbetet, som

för sådant ändamål jämväl bör få del av meddelade beslut om eftergift. Såsom

Göta hovrätt framhållit innebär denna anordning en viss garanti för en enhetlig

tillämpning, örn underrättelsen, i de fall då barnavårdsnämnden hörts,

även innehåller upplysning om nämndens åsikt i ärendet, erhåller justitiekanslern

möjlighet att särskilt ägna uppmärksamhet åt de fall då nämnden

och åklagaren haft olika mening. Anmärkas må att justitiekanslerns ställning

såsom överordnad åklagare dessutom alltid medgiver att särskilt tveksamma

fall underställas hans prövning. Beträffande distriktsåklagarna torde kontrollen

närmast böra utövas av överåklagarna.

Det torde vara anledning förutsätta, att sedan åklagarna vunnit erfarenhet

rörande lagens tillämpning och en fast praxis utbildats, den föreslagna

särskilda tillsynen över åklagarna kan inskränkas. Med hänsyn härtill

torde föreskrifter om insändande till justitiekanslersämbetet eller vederbörande

överåklagare av underrättelse om åtalseftergift böra meddelas i administrativ

ordning. Motsvarande föreskrift rörande barnavårdsinspektionen

synes däremot böra upptagas i lagen.

I den i vissa yttranden berörda frågan örn registrering av beslut

om åtalseftergift delar jag beredningens mening att särskilda anordningar i

detta hänseende icke böra träffas. Såsom beredningen erinrat torde hos barnavårdsinspektionen

komma att föras register över inkomna meddelanden

om eftergiftsbeslut, och i särskilda fall kan sålunda upplysning ofta vinnas

huruvida beträffande viss person åtal eftergivits, därest sådan upplysning ej

på annat sätt står att få.

Yrkandet i ett yttrande om utvidgning av förslaget att avse även nedläggande

av allmänt åtal synes ej böra upptagas. Någon större praktisk

betydelse skulle en bestämmelse härom näppeligen få och det synes även

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

vara föga tillfredsställande att tillåta åtals nedläggande utan att motsvarande

befogenhet tilldelas domstolen, något som i detta sammanhang icke torde

böra ifrågakomma. Ej heller det i samma yttrande uttryckta önskemålet om

sekretesskydd för handlingarna i ärende om åtalseftergift torde böra

föranleda någon åtgärd. Redan nu kunna, enligt 10 § lagen om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar, handlingar rörande polismyndighets

eller allmän åklagares verksamhet till beivrande av brott undanhållas

offentliggörande, såvida skäligen kan befaras att deras utlämnande skulle

vara menligt för enskild person. Det synes icke vara tillrådligt att i detta

hänseende meddela någon mera vittgående undantagsbestämmelse.

Vad slutligen angår det i några yttranden uppmärksammade förhållandet

mellan skyddshem och uppfostringsanstalter

må anmärkas att, såsom beredningen framhållit, förslagets genomförande troligen

kommer att medföra någon minskning i tillämpningen av lagen om

tvångsuppfostran. Frågan om att på grund härav upphäva sagda lagstiftning

kan emellertid ej upptagas i detta sammanhang, och jag vill härvid erinra

att verkställigheten av tvångsuppfostran är föremål för utredning av 1942 års

skyddshemsutredning i samråd med strafflagberedningen.

Rubriken till den nya lagen torde böra lyda: lag örn eftergift av åtal

mot vissa underåriga.

De föreslagna bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1944.

I enlighet med vad i det föregående anförts lia upprättats bilagda1 förslag

till

1) lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga;

2) lag om ändracl lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924- (nr 361); samt

3) lag örn ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931 (nr

233).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och 3)

upptagna förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

1 De under 2) och 3) upptagna lagförslagen vilka äro lika lydande med motsvarande vid

propositionen fogade lagförslag, ha här uteslutits.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Förslag

till

Lag

om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Allmänt åtal må enligt vad nedan stadgas eftergivas, därest den som är

misstänkt för brottet ej vid tiden för dess begående fyllt aderton år.

Vad i lagen stadgas gäller allenast åtal, som skolat upptagas av allmän underrätt

eller polisdomstol.

2 §.

Eftergift av åtalet må äga rum,

om den underårige blir föremål för skyddsuppfostran eller annan därmed

jämförlig åtgärd samt denna skäligen må anses tillfyllest med hänsyn

till brottets beskaffenhet,

om han utan dylik åtgärd erhåller sådan sysselsättning och övervakning,

att det med skäl kan antagas att han skall avhålla sig från att ånyo begå

brott, samt gärningen ej är av svårare beskaffenhet, eller

om brottet är ringa och uppenbarligen skett av ungdomligt okynne eller

förhastande.

Ändå att sådant fall är för handen som nu sagts, skall åtal väckas, om

det finnes påkallat med hänsyn till den allmänna laglydnaden eller för erforderlig

utredning i saken.

3 §•

Frågan örn eftergift av åtal skall, såframt svårare straff än böter kan följa

å brottet, prövas av landsfogden eller, i Stockholm, av förste stadsfiskalen.

Konungen äger förordna, att frågan om eftergift av åtal må, i den omfattning

Konungen bestämmer, prövas av underordnad åklagare ändå att

brottet är sådant som avses i första stycket.

4 §.

Är skälig anledning att åtalet bör eftergivas, skall åklagaren, innan han

beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun, där den under
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 8.

63

årige vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller kommer att

vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens

mening åtalet bör eftergivas.

Nämndens yttrande skall, om åklagaren det begär eller nämnden tillstyrker

eftergift av åtal, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga

utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Är brottet ringa, må åtalet eftergivas utan att barnavårdsnämndens yttrande

inhämtats.

5 §.

Har brottet medfört skada av någon betydelse, skall åklagaren, där så kan

ske, bereda målsäganden tillfälle att yttra sig innan åtalet må eftergivas.

6 §■

Beslut om eftergift av åtal skall på lämpligt sätt delgivas den underårige.

Underrättelse om beslutet skall ock tillställas barnavårdsnämnden samt,

därest åtgärd av nämnden förutsättes, statens inspektör för fattigvård och

barnavård.

7 §•

Finnes, sedan beslut om eftergift av åtal meddelats, tillräckliga skäl därför

ej längre föreligga, må eftergiften återkallas.

8 §.

Angående eftergift av åtal mot den som dömts till tvångsuppfostran eller

ungdomsfängelse eller som för skyddsuppfostran intagits på skyddshem eller

allmän uppfostringsanstalt eller som intagits på allmän alkoholistanstalt

finnes särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Bilaga A.

Strafflagberedningens förslag

till

Lag

om eftergift ay åtal mot minderåriga.

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Har någon innan han fyllt aderton år begått brott för vilket åtal skall väckas

vid allmän underrätt och kan enligt lag å brottet eller, där flera brott

förövats, å något av dem följa fängelse eller straffarbete, ankommer det på

landsfogden eller, i Stockholm, på förste stadsfiskalen att avgöra huruvida

allmänt åtal skall ske.

Allmänt åtal må eftergivas när den brottsliges karaktär och personliga förhållanden

i övrigt giva skälig anledning antaga, att han skall låta sig rätta

genom åtgärd av barnavårdsnämnd eller eljest utan att åtal väckes, samt

åtal ej är påkallat med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest ur allmän

synpunkt.

2 §.

Konungen äger förordna annan åklagare att i landsfogdens eller förste stadsfiskals

ställe besluta i frågor enligt denna lag.

3 §.

Innan åtal eftergives skall yttrande inhämtas från barnavårdsnämnden i

den ort där den brottslige är bosatt. Sådant yttrande skall innefatta redogörelse

för den brottsliges personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter

i övrigt ävensom uppgift å de åtgärder som nämnden kan finna erforderliga

för hans rättande.

4 8.

Beslut örn åtalseftergift skall av åklagaren eller den han därtill förordnar

muntligen delgivas den brottslige, varjämte beslutet skall tillställas barnavårdsnämnden

och statens inspektör för fattigvård och barnavård.

5 8.

Åtalseftergift må av åklagaren återkallas, därest den brottslige förövar nytt

brott varå kan följa fängelse eller straffarbete eller åtal eljest, i samband med

hans lagförande för annat brott, finnes påkallat ur allmän synpunkt.

6 §.

Angående eftergift av åtal mot den som dömts till tvångsuppfostran eller

ungdomsfängelse eller som för skyddsuppfostran intagits å skyddshem eller

allmän uppfostringsanstalt gäller vad särskilt är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1943.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

65

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 november

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 27 oktober 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 8 oktober 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag om eftergift av åtal mot vissa underånga; samt

2) lag örn ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den 12 juni 1931 (nr

233).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Nils Regner.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Justitieråden Alsén och Ericsson:

De betänkligheter som ur skilda synpunkter ansetts möta mot att, med avsteg

från den s. k. legalitetsprincipen, medgiva åklagaren en diskretionär rätt

att underlåta åtal, då en gärning är belagd med straff, ha genom antagandet

av den nya rättegångsbalken såtillvida fått vika att i denna balk en dylik befogenhet

tillagts åklagarmyndigheten, förutom i vissa fall av brottskonkurrens,

vid bötesbrott i allmänhet. Väl yppades vid rättegångsbalkens genomförande

tvekan i fråga om lämpligheten alt även i en sålunda begränsad omfattning

med vår rätt införliva institutet åtalseftergift (se första särskilda utskottets

utlåtande nr 2 vid 1942 års riksdag s. lil). Denna tvekan torde

dock icke hava gällt institutets tillämpning beträffande dem som vid mycket

unga år begått brott; fastmera framhölls att stadgandet i rättegångsbalken

ej avsågs skola vara uttömmande, i anslutning vartill erinrades örn den ut
Bihang

till riksdagens protokoll 19i4. 1 sami. Nr 8• 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

redning av strafflagberedningen rörande eftergift av åtal mot underåriga som

ligger till grund för det nu remitterade förslaget.

Med detta förslag, som avser lagöverträdare mellan 15 och 18 år, åsyftas

dels, och i främsta rummet, att skapa möjlighet att ersätta åtal och straff med

annan för den unges tillrättaförande mera lämpad reaktion, med andra ord

att i kriminalvårdens ställe sätta socialvård, dels ock att i samband därmed,

utan avbidan på rättegångsbalkens ikraftträdande, bringa dennas bestämmelser

om åtalseftergift vid ringare brott i tillämpning å ifrågavarande underåriga,

därvid rätten till eftergift dock vidgats.

I den mån förslaget möjliggör att utbyta straff mot fostrande åtgärder

ligger det helt i linje med den fortgående utvecklingen på det kriminalpolitiska

området i riktning mot en mera individuell behandling av den brottslige. Den

betänksamhet inför lagstiftningen som på sina håll kommit till synes gäller ock

mindre formen för samhällets ingripande, straff eller annan åtgärd. Kritiken

täger närmast sikte på att domstolsförfarandet erbjuder större trygghet; det

befaras att eftergiftsinstitutet kan leda till ojämnhet i tillämpningen och att

effektiva åtgärder mot den underårige, till men för den allmänna laglydnaden,

ej bliva vidtagna. Även om ett visst berättigande icke kan frånkännas framställda

erinringar, synas dessa dock icke vara av beskaffenhet att böra

hindra en eljest önskvärd reform i förslagets syfte. I den mån det kan brista

något i institutets anordnande, torde utvägar böra sökas att råda bot härför.

De synpunkter departementschefen, i anslutning till strafflagberedningen, funnit

böra läggas å lagstiftningsfrågan och de riktlinjer som i samband därmed

uppdragits för institutets tillämpning föranleda, utom på ett par punkter som

skola beröras vid 3 och 7 §§, i allt väsentligt icke någon erinran.

i avseende å de särskilda förutsättningarna för åtalseftergift möta uppenbarligen

betydande vanskligheter då det gäller att i lagen uppdraga närmare

gränser för de olika fall vari eftergift må äga runi. Svårigheterna ökas

av att fallen spänna över större delen av brottsområdet samt att lagen i

själva verket inrymmer så att säga två slag av åtalseftergift: den kriminalpolitiska

eftergiften vilken utgör ett led i anordnandet av den lämpligaste

samhällsreaktionen — alltifrån den unges intagande i skyddshem till hans

hållande under tillsyn i det egna hemmet — samt den straffprocessuella

eftergiften vid vilken ingen som helst åtgärd från samhällets sida är avsedd

att träda i straffets ställe. Den allmänna bestämmelse strafflagberedningens

förslag innehöll har i det remitterade förslaget, till ledning för tilllämpningen,

ersatts med en reglering däri angivas de skilda förutsättningar

som för olika grupper av fall skola gälla. Bestämmelserna synas hava erhållit

en i det stora hela tillfredsställande utformning, varigenom åt lagen givits

större fasthet.

Hur noggrant bestämmelserna än utformas, kräva de emellertid för att

leda till gynnsamt resultat en omdömesgill och varsam tillämpning. Säkerligen

skulle det vara önskvärt, om till främjande av enhetlig praxis viss vägledning

i fråga örn normerna för institutets tillämpning kunde i en eller annan

form lämnas åklagarna. Behovet härav framträder starkare allt efter den

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

67

omfattning vari prövningen av eftergiftsfrågan anförtros underordnad åklagare.

Av vikt är vidare att föreskrifter, såsom ock synes vara avsett, meddelas

i fråga om kontroll å såväl handhavandet av institutet som vidtagandet

av erforderliga skyddsåtgärder.

2 §.

Lagrådet:

En allmän förutsättning för åtalseftergift är att brottets beivran icke betingas

av straffrättsskipningens ändamål. I anslutning härtill stadgas i sista

stycket att, ändå att sådant fall är för handen som i första stycket sagts, åtal

skall väckas, om det finnes påkallat med hänsyn till den allmänna laglydnaden

eller för erforderlig utredning i saken. Det synes kunna ifrågasättas,

huruvida icke stadgandet blivit väl snävt avfattat; även andra allmänna hänsyn

kunna möjligen komma i betraktande. Framhävandet, på sätt som skett,

av utredningsintresset kan ock komma att undanskymma det såsom självfallet

ansedda — och ur vissa synpunkter längre gående — kravet att den

misstänkte som regel skall hava erkänt brottet. Vid dessa förhållanden och

då det torde framstå såsom klart, att eftergift ej må ske utan att den misstänktes

brottslighet blivit utredd, torde orden »eller för erforderlig utredning

i saken» med fördel kunna utbytas mot förslagsvis »eller eljest ur allmän

synpunkt» (jfr nya rättegångsbalken 20 kap. 7 § 1). I övrigt synes stadgandet

— som närmast ger uttryck för allenast en i sakens natur liggande begränsning

i åtalseftergiftens tillämpning — kunna avfattas kortare och därvid

måhända böra sättas i början av paragrafen.

I fråga om förutsättningarna för åtalseftergift i de särskilda fallen torde,

till vinnande av en om möjligt fastare utformning, innehållet i första stycket

nied fördel kunna något jämkas, huvudsakligen i redaktionellt hänseende.

Särskilt synes beträffande den första gruppen fall avvikelse icke böra ske

från barnavårdslagens terminologi.

3 §.

Justitierådet Alsén och regeringsrådet Eklund:

Av innehållet i första stycket av förevarande paragraf följer, att det skall

ankomma på överåklagaren att avgöra huruvida åtal mot underårig skall

ske, så snart å brottet kan följa frihetsstraff. I denna huvudregel föreslås i

andra stycket den viktiga modifikationen att även i dessa fall underordnad

åklagare — som eljest enligt förslaget må tala endast å bötesbrott — skall

efter Kungl. Maj:ts förordnande få väcka åtal. Någon begränsning i det

Kungl. Majit givna bemyndigandet är ej föreskriven. Enligt remissprotokollet

har bemyndigandet funnits erforderligt av huvudsakligen praktiska hänsyn.

Dessa lia ansetts böra leda till alt de lägre åklagarna erhålla behörighet att

pröva åtalsfrågan även beträffande förseelser som avses i specialstraffrätten

och ej äro belagda med strängare straff än fängelse. Frånsett att denna

gränsdragning i viss mån ter sig godtycklig möta betänkligheter framförallt

mot att i så vid omfattning å nämnda åklagare överflytta prövningsrätten i

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

hithörande frågor. En bärande grund för strafflagberedningens förslag liksom

ock för dess tillstyrkande i flertalet remissyttranden torde ha varit att

särskilt kvalificerad åklagare —- praktiskt taget överåklagaren — städse

skulle pröva åtalsfrågan; bötesbrotten berördes ej av förslaget. Denna ståndpunkt

synes ha goda skäl för sig. Är brottet sådant att därå kan följa frihetsstraff

torde frågan om eftergift av åtal för detsamma i allmänhet vara

av ömtåligare beskaffenhet än eljest. På ett så grannlaga område som förevarande

måste det ock tillmätas stor betydelse, desto större ju allvarligare

brottet är, att tillämpningen blir så enhetlig som möjligt; att ojämnheterna

komma att framträda än mera, därest prövningen anförtros rikets cirka

femhundra underåklagare, torde ligga i öppen dag. Vid angivna förhållanden

synes försiktigheten bjuda att större varsamhet iakttages i fråga om behörigheten

för underordnad åklagare att pröva eftergiftsfrågan, i allt fall

intill dess erfarenhet vunnits rörande lagens tillämpning och en viss praxis

utbildats. Ett ytterligare övervägande härutinnan synes alltså böra komma till

stånd. Oberoende härav torde, med hänsyn jämväl till frågans i viss mån principiella

innebörd, det Kungl. Majit i förevarande lagrum givna bemyndigandet

böra i så måtto inskränkas att förordnande som där avses må meddelas allenast

i den omfattning vartill särskilda skäl föranleda.

Justitierådet Lind var ense med justitierådet Alsén och regeringsrådet

Eklund beträffande den av dem ifrågasatta jämkningen i andra stycket av

förevarande paragraf.

Justitierådet Ericsson:

En jämförelse mellan bestämmelsen i förevarande paragraf därom, att

frågan om eftergift av åtal skall prövas av viss åklagare, å ena sidan, samt

strafflagberedningens förslag att det ankommer på viss åklagare att avgöra

huruvida allmänt åtal skall ske d. v. s. att pröva åtalsfrågan i hela dess vidd,

å andra sidan, kan lätt föranleda den tolkningen, att det remitterade förslaget

medgiver underordnad åklagare rätt att, utan att underställa överåklagaren

frågan örn åtalseftergift, väcka ansvarstalan. Till förhindrande

av en sådan tolkning, som enligt motiven icke är avsedd, och då härtill

kommer, att remissförslaget i motsats till strafflagberedningens förslag saknar

föreskrift örn vilken åklagare, som skall äga återkalla meddelad eftergift

(i princip den åklagare som beslutat eftergiften), hemställes att paragrafen

i nu förevarande del måtte erhålla en avfattning, som klart angiver,

att åtalsfrågan skall i hela dess vidd (förslagsvis »frågan om åtal») prövas av

angiven åklagare.

Den regel, som framgår av första stycket i förevarande paragraf, nämligen

att det skall ankomma på överåklagaren att avgöra huruvida åtal mot

underårig skall väckas, såframt å brottet kan följa svårare straff än böter,

och att i följd härav underordnad åklagare är behörig att pröva åtalsfrågan

allenast beträffande bötesbrott, är otvivelaktigt principiellt riktig; åtal mot

underårig för brott, varå kan följa frihetsstraff, bör nämligen icke utom i

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

enstaka undantagsfall (jfr härom 2 § i strafflagberedningens förslag, varmed

enligt motiven avsågs att bereda möjlighet att anförtro åtalseftergiften

i Stockholm åt åklagaren vid rådhusrättens ungdomsrotel samt beträffande

annan större stad undantagsvis åt annan åklagare) få väckas utan överåklagarens

förordnande. Det är förty ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter,

då det remitterade förslaget i paragrafens andra stycke modifierar

huvudregeln genom att, utan någon begränsning, bemyndiga Kungl. Maj:t

att förordna underordnad åklagare att pröva åtalsfrågan jämväl beträffande

annat än bötesbrott och då departementschefen förklarar avsikten vara

att genom stadgande i åklagareinstruktionerna förläna distriktsåklagare generell

åtalsbehörighet beträffande »mindre förseelser», varunder skulle hänföras

— utom bötesbrotten — sådana förseelser, som avses i specialstraffrätten

(däremot ej brott som angivas i allmänna strafflagen) och ej äro

belagda med strängare straff än fängelse. Även med erkännande av bärigheten

i de rent praktiska överväganden, som vid den enhetliga regleringen av

eftergiftsfrågan ansetts föranleda en annorlunda bestämd gränsdragning än

den principiellt riktiga, synes man hava gått alldeles för långt genom att

förläna distriktsåklagaren kompetens att pröva åtalseftergiften beträffande

en i specialstraffrätten upptagen förseelse, för vilken maximistraffet är så

relativt högt som fängelse två år. Försiktigheten och jämväl det förhållandet,

att brottens placering i allmänna strafflagen eller i specialstraffrätten

icke bestämmes efter mera enhetliga grunder, synes bjuda att — om det

av praktiska skäl skulle vara alldeles nödvändigt att utsträcka distriktsaklagarens

kompetens utöver förseelser, som kunna förskylla fängelse i högst sex

månader (ett åtminstone tidigare vanligt straffmaximum för lagstiftning

jämlikt § 89 regeringsformen) — stanna åtminstone vid förseelser, som vid

försvårande omständigheter kunna bestraffas med fängelse i högst ett år.

Det bör ej heller förbises, att den enhetlighet i tillämpningen, som särskilt

beträffande en lag av förevarande beskaffenhet är av största betydelse, skulle

i stor utsträckning prisgivas genom den valda gränsdragningen och att vådorna

härav växa ju vidare distriktsåklagarens kompetens bestämmes.

Det kan också med fog ifrågasättas, särskilt då den utökade kompetensen

är avsedd att vara generell, huruvida icke gränsdragningen — huru denna nu

än må bestämmas — har sin rätta plats i lagen i stället för i aklagareinstruktionerna

samt huruvida icke under alla förhållanden förevarande paragraf

bör erhålla en avfattning, som angiver åtminstone huvudgrunderna

för gränsdragningen.

Det i förslaget givna bemyndigandet för Kungl. Majit torde i allt fall

lämpligen böra begränsas på sätt lagrådets övriga ledamöter förordat.

7 §■

Lagrådet:

I denna paragraf stadgas, i nära överensstämmelse med motsvarande föreskrift

i nya rättegångsbalken 20 kai). 7 § andra stycket, att eftergiften må

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

återkallas, om tillräckliga skäl därför finnas ej längre föreligga. Enligt strafflagberedningens

förslag var möjligheten att återkalla eftergiften betydligt

snävare: återkallelse finge ske endast därest den brottslige förövade nytt

brott varå kunde följa fängelse eller straffarbete eller åtal eljest, i samband

med hans lagförande för annat brott, funnes påkallat ur allmän synpunkt.

Som motivering för den föreslagna ändringen har departementschefen framhållit,

att en vidare möjlighet vore påkallad därest åklagaren, såsom borde

stå honom fritt, meddelade beslut om åtalseftergift utan att avvakta barnavårdsnämndens

åtgöranden; visade det sig sedermera att tillräckliga och vid

beslutets meddelande förutsatta åtgärder ej vidtagits, borde åklagaren kunna

återkalla eftergiften. Denna möjlighet borde ock stå honom öppen t. ex. om

högre myndighet upphävde ett beslut som varit en förutsättning för eftergiften.

Det synes lagrådet kunna ifrågasättas huruvida återkallelse i angivna

fall står i god överensstämmelse med den — helt visst med rätta — intagna

ståndpunkten, att åtalseftergift icke bör förbindas med villkor. Om åklagaren

av en eller annan anledning icke förlitar sig på att erforderliga åtgärder verkligen

bli vidtagna och jämväl ståndande, torde enligt lagrådets mening eftergift

i allmänhet icke böra ske. I dylika fall bör saken genom åtal hänskjutas

till domstol, å vilken det ankommer att i samband med villkorlig dom, därest

sådan ifrågakommer, föreskriva de villkor som kunna vara påkallade.

Örn åter eftergift skett och barnavårdsmyndighet brister i förutsatta åtgöranden,

framstår det som naturligast att åklagaren på lämpligt sätt söker få

rättelse till stånd. Den nu antydda ordningen synes icke blott principiellt utan

jämväl praktiskt vara att föredraga; åklagaren föranledes till större återhållsamhet

vid eftergiftens användande och barnavårdsmyndighetens känsla av

ansvar för åtgärdens vidtagande stärkes. Endast försåvitt skäl till åtal föreligga

ur allmän synpunkt, såsom vid lagföring för något nytt mera allvarligt

brott eller eljest i något stötande fall, torde alltså återkallelse böra få ske.

Är, såsom lagrådet förmenar, denna principiella ståndpunkt riktig, synes

den ock böra komma till uttryck i lagtexten. Visserligen bleve därigenom frågan

om återkallelse i förevarande lag reglerad något annorlunda än som skett

i nya rättegångsbalken. Härvid må emellertid erinras, att denna avser allenast

eftergift vid ordningsförseelser och att en återkallelse där sålunda är av

jämförelsevis underordnad betydelse.

8 §•

Lagrådet:

Av remissprotokollet framgår att den befogenhet, som enligt gällande instruktioner

tillkommer polismästare i vissa större städer att vid lindrigare

förseelser låta saken förfalla eller bero vid en varning, avses skola tills vidare

bestå. Något uttryckligt stadgande härom har ej ansetts erforderligt. Uppenbarligen

skulle det ha varit önskvärt, därest denna i administrativ ordning

meddelade rätt till åtals eftergivande nu kunnat bringas att upphöra och ersättas

med en mera ändamålsenlig reglering i lag. Då emellertid så torde

komma att ske senast i och med ikraftträdandet av den nya rättegångsbalken

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

71

(se 20 kap. 7 § och processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II s.

260), lärer den i förevarande fråga intagna ståndpunkten icke böra föranleda

vidare erinran.

Ehuru följdriktigheten strängt taget bort kräva, att i promulgationslagen

till strafflagen 19 § — däri under punkterna 1 och 3 den s. k. legalitetsprincipen

fastslås — intagits erinran, att i vissa fall åtalseftergift må äga rum,

synes dock frånvaron av sådan erinran i en författning av promulgationslagens

natur och innehåll icke böra giva anledning till anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen den

12 juni 1931.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 17 december 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist.

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad,

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet

Rosander, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist,

lagrådets den 22 november 1943 avgivna utlåtande över de till lagrådet

den 8 oktober 1943 remitterade förslagen till lag örn eftergift av åtal mot

vissa underåriga samt lag örn ändrad Igdelse av 49 a § alkoholistlagen den 12

juni 1931 (nr 233).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

I anledning av vad lagrådet anfört ha 2 och 7 §§ i förslaget till lag örn

eftergift av åtal mot vissa underåriga underkastats vissa ändringar, varigenom

lagrådets önskemål beträffande dessa lagrum i huvudsak torde tillgodoses.

Sålunda har i 2 § dels avfattningen av de där angivna förutsättningarna för

eftergift av åtal jämkats något dels ock i bestämmelsen örn de fall då åtal

skall väckas orden »för erforderlig utredning i saken» utbytts mot »eljest

ur allmän synpunkt». I 7 § har såsom villkor för återkallelse av eftergift

upptagits, att sådan åtgärd skall vara motiverad ur allmän synpunkt. Vad

lagrådet eller enskilda ledamöter därav i övrigt anfört har ej synts böra föranleda

avvikelse från förslaget. I fråga örn behörigheten för underordnad

åklagare att medgiva eftergift av åtal har inom lagrådet uttalats att denna

bör givas en snävare omfattning än som förutsatts i remissprotokollet. De

synpunkter lagrådet därvid framhållit torde böra beaktas vid utfärdande i

administrativ ordning av bestämmelser i ämnet. Därvid torde — frånsett sådan

underåklagare som undantagsvis bör erhålla samma befogenhet som

överåklagare att beträffande underårig besluta om åtalseftergift — vara lämpligast

att genom uppräkning angiva vissa brott beträffande vilka sådan behörighet

finnes kunna tilläggas underordnad åklagare. En sådan uppräkning

kan med fördel begränsas till vissa förseelser, som äro så vanliga att det

skulle vålla beaktansvärda praktiska olägenheter att kräva att åtalsfrågan

städse prövas av överåklagaren, huvudsakligen trafikförseelser. I samband

med utfärdande av sådana föreskrifter torde också bliva tillfälle att överväga

att lämna åklagarna vägledning vid tillämpning av eftergiftsinstitutet.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

73

Utöver vad nu anmärkts ha i förslaget till lag om eftergift av åtal mot

vissa underåriga skett smärre jämkningar av redaktionell art. Förslaget till

lag örn ändrad lydelse av 49 a § alkoholistlagen har av lagrådet lämnats

utan erinran.

Föredraganden hemställer, att ifrågavarande lagförslag — förslaget till lag

om eftergift av åtal mot vissa underåriga efter ändringar i angivna hänseenden

— ävensom det vid statsrådsprotokollet för den 8 oktober 1943 fogade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen

den 6 juni 1924 (nr 361) måtte genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

(Uhlin# tilt riksdagen» protokoll 1944. I sami. Nr 8.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1944:11 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten