Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om redovisning smedel, m. m

1944-02-11 · 50 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 47 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:81, Med förslag till lag om redovisning smedel, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 81.

1

Nr 81.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

redovisning smedel, m. m.; given Stockholms slott den

11 februari 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag örn redovisningsmedel;

2) lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbalken; samt

3) lag om ändring i konkurslagen.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Hiliana lill riksdagens protokoll 191 A. 1 sami. Nr 81.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl Maj.ts proposition nr 81.

Förslag

till

Lag

om redovisningsmedel.

Härigenom förordnas som följer.

Vad den som mottagit medel för annan, med skyldighet att redovisa för

dem, för sådant ändamål har innestående på räkning i bank eller annorledes

håller avskilt skall vara förbehållet huvudmannen, såvitt beloppet avskilts

utan dröjsmål. Samma lag vare i fråga om belopp som avskilts senare,

om den redovisningsskyldige ej var på obestånd, när beloppet avskildes.

Vad den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängligt för att avskiljas

vare ock förbehållet huvudmannen, såvitt dröjsmål med avskiljandet ej föreligger.

Är bankräkning eller kassa avsedd för flera huvudmäns medel, njute de

inbördes lika rätt, envar i förhållande till sin redovisningsfordran.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SL

3

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbaden.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 2 § handelbalken1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

17 kap.

2 §.

Vad i gäldenärs bo finnes, som hörer annan till, det skall först uttagas, såsom:

inlagsfä; eller det, som satt är under bolag, eller till salu; stulet, rövat,

lånt eller legt gods; pantsatt gods, då lösen därföre gives; faddergåva och annat

dylikt.

Sedan njute — — — sjölagen stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Senaste lydelse se SFS 1930:416.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 194 § konkurslagen skall erhålla ändrad lydelse

på sätt i det följande angives samt att i samma lag skall införas en ny paragraf,

betecknad 194 a §, med nedan angivet innehåll.

194 §.

Örn kommittents — —- — särskilt stadgat.

Har i---skulle förnärmas.

Vad nu sagts om rätt att erhålla redovisning av förvaltaren skall ock gälla,

där eljest till konkursboet inflyta medel, för vilka gäldenären skolat redovisa

till annan.

194 a §.

Innehade gäldenären, då beslutet om egendomsavträde meddelades, redovisningsmedel,

vilka skola vara förbehållna annan, åligge det förvaltaren att

omhändertaga medlen och därefter redovisa dem jämte ränta som upplupit

från den dag, då nämnda beslut meddelades. Med avseende å fastställandet

av vad som sålunda tillkommer redovisningsborgenär samt dennes rätt i övrigt

i konkursen så ock i fråga om skyldighet att vidkännas kostnad med anledning

av förfarandet skall vad i denna lag är stadgat örn borgenär, som till

säkerhet för sin fordran har panträtt, äga motsvarande tillämpning, dock att

kostnad som nu sagts skall åvila redovisningsborgenären allenast i den mån

boet eljest ej lämnar tillgång därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945. Lagen skall ej äga tillämpning,

där beslutet om egendomsavträde meddelats före lagens ikraftträdande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr SI.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 31 december 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga örn lagstiftning

angående skydd för redovisningsmedel.

Föredraganden anför härvid följande.

Inledning.

Genom de vid 1942 års riksdag beslutade ändringarna i strafflagen ha

straffbestämmelserna örn förskingring utformats på annat sätt än tidigare.

Enligt den nya lydelsen av 22 kap. 1 § strafflagen skall för förskingring

straffas den som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik

ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva egendomen

eller redovisa för denna, och som genom att tillägna sig egendomen

eller annorledes åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra

sin skyldighet, såframt gärningen innebär vinning för honom och skada för

den berättigade. I motsats till vad som tidigare gällt kan alltså den som mottagit

penningmedel med redovisningsskyldighet, men utan förpliktelse att

hålla dem avskilda, dömas för förskingring, örn han sammanblandar medlen

med sina egna så att den redovisningsberättigades äganderätt går förlorad

och han därvid är eller senare blir insolvent.

Under förarbetena till den nu återgivna bestämmelsen berördes frågan om

möjligheterna för den redovisningsskyldige att avskilja medel nied verkan

mot sina borgenärer. Önskemål örn utredning av denna fråga framställdes sålunda

från flera håll i remissyttrandena över det förslag som ligger till grund

för nämnda bestämmelse. Då förslaget remitterades till lagrådet, framhöll

föredragande departementschefen, att eftersom penningförskingring även enligt

då gällande rätt vore straffbar, i den mån bestämmelserna om trolöshet

mot huvudman vore tillämpliga, något nytt behov icke uppstode att med

rättslig verkan avskilja medel som omhänderhades för annans räkning. Departementschefen

tilläde emellertid, att hithörande frågor, vilka icke vore av

slraffrättslig utan av privaträttslig natur, vore föremål för utredning inom

justitiedepartementet. Första lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

utlåtande (nr 18) i anledning av förslaget, att enligt vad utskottet inhämta 1

utredning verkställts inom justitiedepartementet angående möjligheten för redovisningsskyldig

att med sakrättslig verkan avskilja redovisningsmedel som

han mottagit. Utskottet, som icke ansett sig böra såsom villkor för tillstyrkande

av den nya konstruktionen av begreppet förskingring uppställa att en

lagstiftning av ifrågavarande art bomme till stånd, ville dock understryka

önskvärdheten av att så skedde.

Sedan den förberedande utredningen slutförts, utverkade chefen för justitiedepartementet

den 14 september 1942 Kungl. Majits bemyndigande att tillkalla

sakkunniga för att inom departementet verkställa närmare utredning

av frågan om skydd för anförtrodd egendom. Till sakkunniga utsågos samma

dag dåvarande byråchefen för lagärenden, numera statssekreteraren Gösta

Walin, tillika ordförande, advokaten Sven Salmonson och bankombudsmannen

Axel Åström. De sakkunniga avlämnade den 13 april 1943 betänkande

med förslag till lag örn redovisningsmedel m. m. (statens offentl. utredn.

1943:24). Sedan yttranden inhämtats över betänkandet, anhåller jag att få

upptaga denna lagstiftningsfråga till behandling.

Gällande rätt.

Enligt 17 kap. 2 § handelsbaden skall ur gäldenärs bo uttagas vad som

hörer annan till, såsom inlagsfä; eller det som är satt under bolag eller till

salu; stulet, rövat, lånt eller legt gods; pantsatt gods, då lösen därför gives,

faddergåva och annat dylikt. Är det förvandlat och ej i behåll, hänvisas ägaren

att bevaka skadeståndsfordran. Utsökningslagen innehåller i 68 § en motsvarande

föreskrift, enligt vilken i gäldenärs bo ej må tagas i mät något som

finnes höra annan till.

Nyssnämnda regel i 17 kap. 2 § handelsbaden örn att endast skadeståndsfordran

kvarstår, då den ursprungliga egendomen förvandlats, upprätthålles

icke i full utsträckning. Den som innehar annans gods kan nämligen, enligt

vad som framhålles i de sakkunnigas betänkande, stundom med direkt stöd

av lag och otvivelaktigt även i många andra fall byta ut en sak mot en annan

eller ersätta den med ett samäganderättsanspråk eller ock i den ursprungliga

sakens ställe sätta en fordringsrätt hos viss person, t. ex. en köpare, med

verkan att det nya godset, samäganderättsanspråket eller fordringsrätten kan

separeras i hans konkurs eller vid utmätning hos honom.

Beträffande förutsättningarna för att någon skall kunna göra gällande

äganderätt till pengar i gäldenärens bo finnas icke några särskilda bestämmelser.

Om skyldighet för konkursförvaltare att, när konkursgäldenären avyttrat

annans egendom, redovisa till ägaren vad som inflyter efter konkursens

början meddelas föreskrifter dels i 60 § kommissionslagen och dels i

194 § konkurslagen.

Frågan om möjlighet att separera pengar i gäldenärens bo är i övrigt —

liksom i fråga om fungibla varor — beroende av om de hållits avskilda. Det

är ej nog, att de äro avskilda just i det ögonblick, då äganderättsanspråket

göres gällande. Gäldenären kan ej, sedan annans äganderätt gått förlorad, på

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

7

egen hand i sitt bo utan tradition avskilja viss penningsumma med verkan

att äganderätten därtill övergår å annan. Det fordras således i princip kontinuitet.

Vad detta krav innebär kan emellertid vara föremål för tvekan. I

betänkandet uttalas, att det torde finnas möjlighet att bevara annans äganderätt

till pengar, även örn de utbytas mot andra, t. ex. genom växling, åtminstone

då detta sker för ägarens räkning.

I ett flertal författningar finnes uttrycklig föreskrift om skyldighet för den,

som mottager tillgångar för annan, att hålla dem avskilda. Dylik skyldighet

har sålunda stadgats bl. a. för kommissionär, konkursförvaltare, förmyndare

och boutredningsman, och detsamma skall enligt 8 kap. 4 § nya rättegångsbalken

gälla för advokat. Även utan lagstadgande kan det föreligga skyldighet att

hålla redovisningsmedel avskilda på grund av avtal eller beskaffenheten av

ett uppdrag.

Några allmänna lagbestämmelser, som reglera sättet att bålla annans egendom

avskild, finnas icke. Rättspraxis ger ej heller mycken ledning. Klart är

emellertid att, då det är fråga örn individualiserad egendom, inga särskilda

åtgärder erfordras. Kan blott föremålet identifieras, är äganderätten bevarad.

Pengar och fungibla varor kunna hållas avskilda på många olika sätt. Särskilt

beträffande pengar föreligger emellertid ofta stor svårighet att bevisa,

att sammanblandning ej skett med innehavarens egen förmögenhet.

Örn någon innehar fungibla varupartier av samma slag, tillhöriga olika

personer, och han visserligen håller dessa varor avskilda från sitt eget gods

men icke har skilt ut vad som tillhör var och en av ägarna, lära dessa likväl

ha separationsrätt till de gemensamt avskilda varorna. De torde få anses ha

erhållit samäganderätt till dem. Motsvarande rättsläge kan, enligt vad som

framhålles i betänkandet, uppkomma, om någon förvarar annans varor tillsammans

med viss begränsad del av sina egna varor, som kan sägas vara

avskild från hans övriga tillgångar. Vad nu sagts synes i princip kunna tilllämpas

även beträffande pengar.

I fråga om vad som skall anses vara gällande rätt må här i övrigt hänvisas

till betänkandet (s. 7—17) jämte där åberopade rättsfall och litteratur, över

utländsk rätt på hithörande områden har en redogörelse, som författats av

hovrättsfiskalen B. G. Larson, fogats såsom bilaga till de sakkunnigas betänkande.

Itc sakkunniga.

Såsom allmänna utgångspunkter för sina överväganden lia de

sakkunniga framhållit, att pengar, som oavlåtligt hållits klart avskilda för

annan, ostridigt tillkomme denne och att de framställda önskemålen örn

lagstiftning avsåge erkännande av möjligheten att. sedan sammanblandning

ägt rum, avskilja pengar för annan med sakrättslig verkan. Av praktisk betydelse

vore dessutom alt få fastslaget, huruvida medel, som innestode på

redovisningsskyldigs räkning i bank eller annan penninginrättning, kunde

anses avskilda för annan. Även örn önskemålen närmast I ramsprungit ui den

redovisningsskyldiges intresse och haft straffrättslig bakgrund, vore spärs
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

målet uppenbarligen av civilrättslig natur. De intressenter som därvid stöde

mot varandra vore den eller de redovisningsberättigade å ena samt den redovisningsskyldiges

övriga borgenärer å andra sidan. Reglerna måste utformas

med hänsyn till vad som vöre rimligt dessa intressenter emellan. Ur den redovisningsskyldiges

synpunkt hade man att tillse, att man icke av honom

krävde åtgärder som vore oskäligt betungande. Vidare måste beaktas, att tvist

kunde uppkomma mellan två eller flera redovisningsberättigade inbördes.

I fråga om lagstiftningens allmänna utformning ha de

sakkunniga förklarat, att de ansett sig böra inrikta förslaget på penningmedel,

för vilka frågan vore mest praktisk, men att de funnit önskvärt, att en

analogisk tillämpning i viss utsträckning ägde rum beträffande andra fungibla

ting. Ehuru den som mottagit medel för annan i allmänhet vore syssloman,

ha de sakkunniga icke funnit anledning att begränsa den föreslagna

lagstiftningen till sysslomannaskap. I sin motivering ha de sakkunniga likväl

för bekvämlighets skull använt ordet syssloman som allmän beteckning.

Beträffande förslagets närmare avgräns ning ha de sakkunniga

framhållit, att lagen borde bliva tillämplig, oavsett om sysslomannen

vore skyldig att hålla huvudmannens medel avskilda eller ej. Däremot skulle

lagen icke omfatta sådana fall, då ett vanligt skuldförhållande förelåge. Den

skulle endast gälla medel som någon fått om händer med redovisningsskyldighet

eller under ännu strängare förpliktelse.

Av olika sätt att avskilja redovisningsmedel ha de sakkunniga särskilt behandlat

insättning i bank, varmed jämställts annan penninginrättning.

Härvid åsyftas dock endast sådana insättningar som skedde på sysslomannens

egen räkning, varunder de sakkunniga inbegrepe jämväl insättning

i annans namn men med förbehåll örn uteslutande dispositionsrätt för sysslomannen.

Något behov av lagstiftning förelåge däremot icke för sådana fall,

där en syssloman insatte medlen i huvudmannens namn utan förbehåll om

dispositionsrätt. Detta innebure en överflyttning av medlen i huvudmannens

besittning. Detsamma torde gälla, då t. ex. en konkursförvaltare eller förmyndare

insatte medel i konkursboets eller myndlingens namn.

Enligt de sakkunnigas mening borde det icke uppställas krav på att bankräkningen

skulle vara försedd med särskild beteckning eller att banken eljest

erhållit kännedom örn räkningens ändamål. Härom lia de sakkunniga anfört,

att det i vissa fall kunde bliva uppenbart stötande, om separationsrätt icke

skulle medgivas till följd av bristfällighet i fråga om en bankräknings beteckning.

Det kunde t. ex. vara fråga om en person, som haft ett enstaka

uppdrag och ansett sig kunna hålla mottagna medel vederbörligen avskilda

enbart genom att insätta dem på en särskild räkning. Till stöd för sin ståndpunkt

ha de sakkunniga därjämte erinrat om andra fall, där utan hänsyn

till publicitetsprincipen äganderätt bevarats till egendom som funnits hos annan

än ägaren och där innehavet sålunda kunnat missleda eventuell kreditgivare.

De sakkunniga ha framhållit, att det måste givas möjlighet att med rättslig

verkan avskilja pengar efter sammanblandning, om redovis
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

9

ningsborgenärerna i någon mera avsevärd utsträckning skulle kunna åtnjuta

sakrättsligt skydd. Av praktiska skäl borde enligt de sakkunnigas mening separationsrätt

medgivas, oberoende av bevislig eller presumerad kontinuitet

i fråga om redovisningsmedlen, såframt vissa särskilda fakta vore för handen.

Olika förutsättningar skulle gälla, örn medlen avskildes relativt snart och

örn avskiljandet ägde rum först efter en längre tidrymd.

I det förra fallet borde rättslig verkan kunna tillerkännas avskiljandet,

även om sysslomannen vöre insolvent, när det gjordes. För att möjliggöra anpassning

efter växlande förhållanden hade de sakkunniga icke uppställt någon

bestämd tidsfrist, inom vilken avskiljandet måste ske för att sålunda

godtagas, utan de hade ansett tillräckligt, att beloppet blivit avskilt utan

dröjsmål.

Huruvida och under vilka förutsättningar ett senare avskiljande borde få

ske nied samma verkan, vore enligt de sakkunnigas mening tveksamt. Det

borde minst krävas, att sysslomannen vöre s o 1 v e n t, när det försenade avskiljandet

ägde rum. Under denna förutsättning hade han ju kunnat fullgöra

en oangriplig betalning av redovisningsskulden. Kravet på solvens kunde

måhända synas hårt i de fall, då sysslomannens dröjsmål varit oavsiktligt,

men det syntes vara uteslutet att låta en dylik subjektiv omständighet

bliva avgörande.

När en syssloman använt gemensam klienträkning för flera särskilda

uppdragsgivare, lia de sakkunniga ansett, att huvudmännens inbördes

rätt måste regleras för de fall, då klienträkningen icke stämde nied bokföringen.

De sakkunniga lia avvisat möjligheten att i dylika fall låta bokföringen

bliva avgörande. En dylik metod skulle nämligen leda till att en syssloman,

som tillgodogjort sig medel ur en för flera huvudmän gemensam förmögenhetsmassa,

skulle genom en bokföringsåtgärd kunna bestämma, att beloppet

skulle anses förskingrat för viss huvudman. Enligt de sakkunnigas

mening borde frågan ej heller lösas genom att dag för dag rekonstruera förhållandena

och uträkna varje redovisningsberättigads andel samma dag eller

genom att avräkna uppkommen brist på de äldsta insättningarna. De sakkunniga

lia i stället kommit till den slutsatsen att de uppdragsgivare, för vilka

räkningen avsetts, borde lia inbördes lika rätt. Örn sysslomannen öppnat

särskild räkning för viss huvudman och använt gemensam räkning för de

övriga, borde emellertid den förstnämnda komma i särställning. Under alla

förhållanden skulle dock icke vad som stöde på en särskild räkning tillkomma

den, för vilken räkningen vore avsedd. Sålunda borde en åtgärd med avseende

å dylik räkning, som skett i illojalt syfte eller av misstag, icke tillmätas

någon betydelse. En allmän klienträkning finge i princip anses avsedd för

alla sysslomannens klienter med redovisningsrätt, men under särskilda förhållanden

kunde anledning föreligga att ej inbegripa viss klient eller vissa

medel. De uppdragsgivare, för vilka en räkning befunnes vara avsedd, skulle

taga del däri envar i förhållande till sin redovisningsfordran. Därmed

ha de sakkunniga avsett, att fördelningen i regel skulle ske i förhållande

till storleken av de mottagna beloppen utan att avdrag gjordes för eventuell

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

motfordran, t. ex. för arvode. Vad som sedermera i konkurs avdroges för

sysslomannens motfordran skulle tillkomma de oprioriterade borgenärerna.

De sakkunniga lia framhållit, att vid sidan av insättning på bankräkning

det även förekomme and ra sätt att hålla redovisningsmedel

avskilda, t. ex. genom förvaring i särskild kassa, i ett kuvert eller hos

tredje man. I samtliga dessa fall borde vad som föreslagits i fråga om bankräkning

äga motsvarande tillämpning.

För tiden innan avskiljande hunnit äga rum lia de sakkunniga

funnit ett stadgande böra meddelas till skydd för huvudmannen. Såsom

villkor för detta skydd borde enligt de sakkunnigas mening stadgas, att

dröjsmål med avskiljandet ej förelåge. Skyddet skulle bestå däri, att tillgängliga

medel skulle kunna vara förbehållna huvudmannen, även örn

han enligt vanliga regler icke kunde göra gällande äganderätt eller samäganderätt

därtill. Dock borde denna förmån gälla allenast i medel, som sysslomannen

hade omedelbart tillgängliga, t. ex. kontanter, checker och tillgodohavande

på checkräkning eller postgiroräkning, men däremot ej värdehandlingar

som först måste realiseras, växlar o. dyl. Därjämte borde krävas, att

medlen skulle vara omedelbart tillgängliga för att avskiljas, vai-med

avsåges, att de skulle finnas tillgängliga på ett sådant sätt, att de kunde anses

avsedda att komplettera kassan.

På grundval av de överväganden, vilkas huvuddrag nu återgivits, ha de

sakkunniga framlagt följande förslag till lag om redovisningsmedel.

Vad den som mottagit medel med skyldighet att redovisa därför har för

sådant ändamål innestående på räkning i bank eller annan penninginrättning

skall vara förbehållet huvudmannen, såvitt beloppet avskilts utan dröjsmål.

Samma lag vare i fråga örn belopp som avskilts senare, såframt den redovisningsskyldige,

när det avskildes, ej var på obestånd. Är räkningen avsedd för

två eller flera huvudmän, njute de inbördes lika rätt, envar i förhållande till

sin redovisningsfordran.

Har den redovisningsskyldige medel för ändamålet avskilda på annat sätt,

skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Vad den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängligt för att avskiljas

vare ock förbehållet huvudmannen, såvitt dröjsmål med avskiljandet ej föreligger.

Därjämte ha de sakkunniga utarbetat två kompletterande lagförslag. Det

ena utgör ett förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbanken.

Detta förslag innebär, att regeln i första stycket av paragrafen om att endast

skadeståndsfordran återstår, då den ursprungliga egendomen förvandlats, har

uteslutits för att undanröja tvekan om möjligheten att sätta annan egendom i

den ursprungligas ställe.

Det andra av sistnämnda båda lagförslag är ett förslag till lag örn ändring

i vissa delar av konkurslagen. Enligt detta förslag skall i 194 § nämnda lag

införas uttrycklig föreskrift att, örn medel, för vilka gäldenären skolat redovisa

till annan, inflyta till konkursbo, konkursförvaltaren skall vara skyldig

redovisa medlen till vederbörande. Vidare föreslås, att i konkurslagen skall

införas en ny paragraf, betecknad 194 a §. Enligt denna skall, om gäldenär

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

11

vid konkursutbrottet innehar redovisningsmedel sora äro förbehållna annan,

förvaltaren omhändertaga medlen och därefter redovisa dem jämte ränta som

upplupit från den dag, då nämnda beslut meddelades. Med avseende å fastställandet

av vad som sålunda tillkommer redovisningsborgenär samt dennes

rätt i övrigt i konkursen så ock i fråga om skyldighet att vidkännas arvode

eller annan särskild kostnad med anledning av förfarandet skall vad i konkurslagen

är stadgat om borgenär, som till säkerhet för sin fordran bär panträtt,

äga motsvarande tillämpning. Dock skall sådan kostnad, som nu sagts,

åvila redovisningsborgenären, allenast i den mån boet eljest ej lämnar tillgång

därtill.

En av de sakkunniga, advokaten Salmonson, har avgivit reservation

mot det förut återgivna förslaget till lag om redovisningsmedel. Han har

framlagt ett särskilt förslag till lagtext, som i sakligt hänseende avser att

avvika från majoritetens förslag väsentligen blott i fråga om förutsättningarna

för att försenat avskiljande av medel skall medföra separationsrätt.

Härom har reservanten anfört, att majoritetens förslag i så måtto vore alltför

snävt, som det endast under förutsättning av den redovisningsskyldiges

solvens beredde skydd för medel, som av misstag kommit att vara sammanblandade

med dennes egna tillgångar så länge, att avskiljandet ej skett utan

dröjsmål. Därigenom skulle det praktiska värdet av den föreslagna lagstiftningen

i ett väsentligt avseende förringas. Ä andra sidan ginge majoritetens

förslag alltför långt genom att medgiva skydd för redovisningsmedel, som den

redovisningsskyldige avsiktligt och under lång tid låtit uppgå i den egna

förmögenheten, under förutsättning endast att beloppet sedermera blivit avskilt

vid en tidpunkt, då han varit solvent. Resultatet av ett sådan medgivande

skulle enlig reservantens uppfattning säkerligen bliva, att i ett stort antal fall

redovisningsskyldiga bomme att, av lättja och i förlitande på sin solvens,

vänta med att avskilja redovisningsmedel och göra det först när insolvens

inträtt.

På grund av dessa skäl och övriga i reservationen anförda synpunkter har

reservanten förordat, att såsom förutsättning för godkännande av ett försenat

avskiljande skulle krävas, att underlåtenheten att tidigare avskilja varit oavsiktlig

och att avskiljandet verkställts utan dröjsmål efter det den redovisningsskyldige

kommit till insikt om underlåtenheten.

Yttranden.

Över de sakkunnigas betänkande lia yttranden infordrats från rikets hovrätter,

kommerskollegium —- som i sin tur inhämtat utlåtanden från handelskamrarna

i riket, Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund —

generalpoststyrelsen, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, vilka

även i vissa fall hört underlydande eller lokala organ, samt överexekutorerna

i Göteborg, Malmö och Norrköping.

Vidare lia yttranden över betänkandet avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskal,

föreningen Sveriges landsfiskaler, svenska exekutionsmännens riks
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr SI.

förbund, Sveriges advokatsamfund, svenska bankföreningen, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges redareförening, Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening,

svenska fondhandlareföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,

svenska revisorsamfundet och föreningen auktoriserade revisorer.

I fråga om behovet av den föreslagna lagstiftningen

har det icke framträtt några delade meningar i yttrandena. Där detta behov

icke direkt vitsordats, synes det likväl ha varit förutsättning för de gjorda uttalandena.

I ett flertal yttranden har önskvärdheten av rättslig reglering på detta område

starkt understrukits. Sålunda har kommerskollegium yttrat, att avsaknaden

av lagbestämmelser innebure en brist, vilken framträdde desto påtagligare,

som rättspraxis icke lämnade någon entydig ledning i detta hänseende.

Det måste därför enligt kollegiets mening vara ett ur den allmänna samfärdselns

synpunkt angeläget önskemål, att särskilda lagbestämmelser tillkomme

för reglerande av möjligheten att skapa skydd för redovisningsmedel under

hänsynstagande jämväl till andra berättigade intressen, Även advokatsamfundet

har särskilt framhållit, att rättspraxis för närvarande icke lämnade någon

klar vägledning.

Bankföreningen har anfört, att en lagstiftning på förevarande område länge

framstått såsom ett ur den ekonomiska samfärdselns synpunkt angeläget

önskemål, vilket ytterligare aktualiserats genom den nyligen antagna lagstiftningen

på förmögenhetsbrotlens område. Den för närvarande rådande ovissheten

om en redovisningsborgenärs separationsrätt i den redovisningsskyldiges

konkurs medförde helt naturligt avsevärda olägenheter. Det måste därför hälsas

med tillfredsställelse, att bindande rättsregler på området vore avsedda att

komma till stånd.

De sakkunnigas förslag till lag om redovisningsmedel har

i sina allmänna huvudgrunder tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i samtliga yttranden.

Svea hovrätt har anfört, att de nyligen antagna bestämmelserna örn förskingring

syntes erhålla sitt åsyftade civilrättsliga komplement genom den

tillämnade lagstiftningen örn redovisningsmedel, sådan den utformats i de

sakkunnigas förslag. — Huvudgrunderna i detta förslag ha vidare uttryckligen

biträtts av bland andra advokatsamfundet.

Länsstyrelsen i Örebro län, som även i princip tillstyrkt förslaget, har dock

givit uttryck åt en viss betänksamhet och därvid anfört följande.

De sakkunnigas förslag synes — vad avser rättsverkningarna av avskiljande

av penningar och andra fungibla ting — innefatta en tämligen djärv nyskapelse,

ity att ett dylikt avskiljande efter det en sammanblandning av uppdragsgivarens

och sysslomannens tillgångar i vart fall mera definitivt skett,

hittills saknat rättslig betydelse, under det att samma åtgärd — under vissa

förutsättningar — enligt förslaget skulle grunda sakrättsligt skydd för uppdragsgivarens

rätt.

Enär så stora rättsverkningar enligt förslaget skola anknytas till avskiljandet,

samlar spörsmålet angående vilka krav, som skola ställas å ett sådant

avskiljande, stort intresse. Närmast för tanken synes därvid ligga att kräva

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

13

viss obligatorisk grad av publicitet och påvisbarhet. De skäl, som de sakkunniga

anfört, finner dock länsstyrelsen övertygande för att i dylikt avseeende

icke kräva mer än att av omständigheterna framgår, att beloppet ifråga verkligen

är avsett alt redovisas.

Länsstyrelsen kan dock icke underlåta framhålla att detta ringa krav å påvisbart

avskiljande föranleder viss betänksamhet. Tydligt är nämligen, att utmätningsman

i händelse av utmätning enligt 68 § utsökningslagen har att

ex officio pröva, örn penningmedel hava i den ordning, som nuvarande lagförslaget

stadgar, avskilts och till följd därav böra från utmätning undantagas

såsom tillkommande viss redovisningsberättigad. Vid den summariska

utredning, som vid utmätningstilifället är för förrättningsmannen och sedermera

— efter eventuella besvär — för överexekutor möjlig, kan det uppkomma

fall då det blir mycket vanskligt att avgöra, huruvida ett avskiljande

i laga ordning skett, vid det förhållande att kravet å yttre, i tiden angivbar

manifestation av avskiljandet är så ringa. En följd härav torde bliva, att dylika

fall komma att av utmätningsman och överexekutor jämlikt 69 § hänvisas

till domstol såsom tvistiga, vilket kan avsevärt fördröja realiserandet

av en genom laga dom eller annan utmätningsurkund fixerad rätt; en konsekvens,

som ur det praktiska rättslivets synpunkt måste te sig betänklig.

Länsstyrelsen utgår emellertid från att som regel ett påvisbart avskiljande

föreligger och att, då så ej är förhållandet, fråga, huruvida avskiljande skett,

kommer att uppstå endast i undantagsfall och då särskilda omständigheter

föreligga.

Beträffande lagstiftningens omfattning har häradshövdingeföreningen

erinrat örn att förslaget endast avsåge penningmedel, men att detsamma

givits sådan utformning, att dess bestämmelser skulle i viss mån kunna

analogisk! tillämpas även på fungibla ting i allmänhet. Visserligen kunde

det beräknas, att därigenom rättstillämpningen i fall som läge inom det sålunda

från lagstiftningen undantagna området komme alt avsevärt underlättas.

Enligt föreningens mening hade det dock varit önskvärt, att lagens räckvidd

ej på föreslaget sätt begränsats. Då emellertid något tekniskt hinder mot

det föreslagna tillvägagångssättet icke syntes möta, funne föreningen nämnda

önskemål ej böra föranleda uppehåll i den fortsatta behandlingen av det föreliggande

förslaget.

Samma förening har även berört frågan örn förhållandet mellan

redovisningsmedel och den redovisningsskyldiges egna

tillgångar. Föreningen har därvid framhållit, att av förslagets ordalydelse

närmast syntes framgå, att den föreslagna lagen icke skulle avse att

reglera det fall, då en sammanblandning ägt runi mellan redovisningsmedel

och den redovisningsskyldiges egna medel, men det sammanlagda beloppet

dock avskilts från dennes övriga tillgångar. Även örn vad de sakkunniga anfört

örn möjligheten att för sådana fall anse en samäganderätt till beloppet

föreligga i och för sig kunde anses riktigt, torde dock endast sällan kunna

förväntas, att domstolarna vid rättstillämpningen skulle finna huvudmannens

rätt till medlen skyddade under denna rättstitel. Då vid dylik sammanblandning

av redovisningsmedel och egna medel förhållandena ofta vöre fullt

analoga med dem som förelåge vid sammanblandning av medel tillkommande

flera huvudmän, ansåge föreningen kunna ifrågasättas, örn ej rättsför
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kund!. Maj.ts proposition nr 81.

hållandet mellan huvudmannen, gäldenären och hans borgenärer även i fall

av förstnämnda art bäst reglerades på samma sätt som enligt förslaget skulle

gälla för de sistnämnda.

Advokatsamfundet har anfört följande.

Då förutsättningen för separationsrätt enligt förslaget i första hand är, att

beloppet avskilts, utgår samfundet ifrån, att de sakkunniga icke avsett, att

redovisningsmedel skola vara förbehållna huvudmannen, även örn de innestå

å en bankräkning, som i obegränsad utsträckning jämväl anvandes av den

redovisningsskyldige själv såsom privat bankräkning. Samfundet finner det

emellertid angeläget att betona, att klienträkningen icke får skötas på ett sadant

sätt, att den förlorar sin karaktär av särskild räkning för redovisningsmedel.

Skulle den redovisningsskyldige även insätta egna medel å räkningen,

torde man snart komma till den punkt, där det kan ifrågasättas, huruvida

redovisningsmedlen längre kunna anses avskilda. I vilken utsträckning

rättspraxis skulle vara benägen att i nu åsyftade fall antaga existensen av en

samäganderätt, synes samfundet tveksamt. Med hänsyn härtill framstår det

såsom ett önskemål, att lagstiftningen erhåller en sådan utformning, att icke

bankinsättningen i och för sig utan avskiljandet framstar såsom det väsentliga.

Lagen bör icke kunna av de redovisningsskyldiga uppfattas sa, att densamma

medger separationsrätt, även om sysslomannen så till vida behandlar

klienträkningen såsom en privat bankräkning, att han mer eller mindre

regelmässigt även har egna medel innestående därå. Av dessa skäl vill samfundet

ifrågasätta, huruvida det icke vore lämpligt att, på sätt i den av reservanten

föreslagna lagtexten skett, inrycka en uttrycklig bestämmelse om att

räkningen för att bereda huvudmannen det åsyftade skyddet skall användas

endast för redovisningsmedel. Självfallet menar samfundet icke, att exempelvis

en sådan omständighet som att ett enstaka belopp, som tillhör den redovisningsskyldige

själv, av misstag kommit att insättas a den för redovisningsmedel

avsedda räkningen, eller att överskottsmedel i form av upplupen ränta

innestå å räkningen skulle beröva huvudmannen separationsrätten. En dylik

tillämpning av stadgandet lärer emellertid icke behöva befaras.

Beträffande det viktigaste sättet för avskiljande av redovisningsmedel, nämligen

insättning i bank, ha olika meningar framträtt örn de sakkunnigas

ståndpunkt att godkänna avskiljandet, även örn bankräkningen icke

försetts med särskild beteckning och banken ej heller eljest fått kännedom

om räkningens ändamål.

Kommerskollegium, som enligt vad förut nämnts i sin tur hört vissa organisationer.

bär anfört följande rörande dessa organisationers uttalanden och

sin egen ståndpunkt i denna fråga.

Enligt grossistförbundets förmenande kan det starkt ifrågasättas, huruvida

icke en syssloman bör åläggas att i förekommande fall angiva, att en

bankräkning är avsedd att utgöra klientkonto. Förbundet framhåller betydelsen

av en sådan åtgärd för upprätthållande av en tillförlitlig kreditupplysningsverksamhet

från bankernas sida samt understryker, att genom en

sådan förpliktelse för sysslomannen uppdragsgivaren gives möjlighet att

effektivare kontrollera handhavandet av de anförtrodda medlen. Även handelskammaren

i Gävle anser, att banken skall äga kännedom örn kontots

rätta karaktär och framhåller, att för den händelse banken äger förfallen

motfordran hos sysslomannen, man ej kan förmena banken rätt att såsom

sysslomannens egna betrakta sådana medel, som utan förbehåll insatts i syss
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 81. 15

lomannens namn, och banken följaktligen har rätt till kvittning beträffande

dylika medel.

Ehuru de sålunda framförda synpunkterna icke äro ulan praktisk betydelse,

synes det kollegium likväl i enlighet med vad de sakkunniga framhålla

icke böra i lag krävas publicitet vid insättning å särskild räkning av redovisningsmedel.

En formulering av lagtexten, som medgiver att medel, som insatts

på särskild räkning, kunna anses avskilda även utan att det för banken

är känt, att räkningen är avsedd för redovisningsmedel, synes vara att föredraga.

Vad de sakkunniga här ur straffrättslig synpunkt anföra motiverar väl

att sysslomannen i detta hänseende icke ålägges någon lagstadgad förpliktelse.

I regel torde dock i praktiken böra tillgå så, att klientmedlen insättas på

ett för dem avsett bankkonto, betecknat så att därav framgår, att medlen insatts

på klienternas räkning, ehuru sysslomannen äger disponera över dem.

Denna fråga bar även övervägts av advokatsamfundet, som förklarat, att

till förmån för att banken borde få kännedom örn räkningens ändamål talade

å ena sidan önskvärdheten av att redovisningsmedel placerades så, att huvudmannens

rätt icke kunde äventyras genom kvittningsanspråk från banken,

och å andra sidan angelägenheten av att redovisningsmedel, i den mån

så praktiskt kunde ske, verkligen behandlades som ett främmande värde,

vilket mottagaren icke ägde sätta i fara. Då emellertid, såsom de sakkunniga

framhållit, en dylik regel kunde i vissa fall, särskilt beträffande redovisningsskyldiga

som icke vore yrkesutövare, leda till stötande konsekvenser,

anslöte sig samfundet i detta hänseende till de sakkunnigas förslag.

Häradshövdingeföreningen har funnit det tveksamt, huruvida förslaget i

denna del vöre fullt tillfredsställande. Visserligen kunde det förekomma fall,

då särskild beteckning för räkningen icke ovillkorligen skulle behöva krävas

för att avskiljandet skulle anses hava ägt rum, men det kunde dock ifrågasättas,

örn man ej måste fordra åtminstone att det, rent objektivt sett, av

omständigheterna uppenbarligen franninge, att ett avskiljande av redovisningsmedel

varit avsett, något som då även lämpligen borde komma till uttryck

i lagtexten. Detta syntes särskilt vara av betydelse i fråga om de i

andra stycket av lagförslaget omförmälda fall, då den redovisningsskyldige

hade medel för ändamålet avskilda på annat sätt än genom insättning i bank.

Genom hänvisningen om motsvarande tillämpning av första stycket skulle

då även vinnas, att dessa andra sätt att avskilja finge en något klarare bestämning.

I det yttrande, som magistraten i Gävle avgivit på anmodan av länsstyrelsen

i Gävleborgs län, har anförts följande.

Enligt de sakkunnigas förslag erfordras icke, afl banken erhållit kännedom

om medlens egenskap av redovisningsmedel. De sakkunniga framhålla

val lämpligheten av att så sker genom anteckning i motbok, genom räkningens

rubricering eller pa annat sätt. Iden för den redovisningsberättigades

separationsrätt skall detta icke vara nödvändigt. Det torde vara den

svenska rättens ståndpunkt, att en dylik lagbestämmelse icke betager banken

dess rätt att kvittningsvis göra gällande sina eventuella motfordringar hos

den redovisningsskyldige, så länge banken är i god tro i fråga örn dennes rätt

lill medlen. Samma kviltningsrätt lärer också föreligga för banken efter det

dess goda tro upphört, såvitt den kvittningsgilla fordringen förvärvats ine
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

dan den goda tron varade. (Jämför kommissionslagens bestämmelser örn

tredje mans rätt mot kommissionär i fråga örn penningfordran, som rätteligen

tillkommer kommittent.) Särskilt när det gäller redovisningsskyldig, som

yrkesmässigt har andras medel örn händer för redovisning i egenskap av advokat,

kommissionär eller inkasserare, kan frågan om bankens goda tro

bliva tvistig. Örn den föreslagna lagstiftningen genomföres, kan väl banken

kräva räkningshavarens förklaring om de insatta medlens karaktär. Men

förmodligen skall banken i flertalet fall draga sig för att ställa en sådan

fråga till en affärskund. På så sätt kan bankens i god tro förvärvade kvittningsanspråk

göra den redovisningsberättigades separationsrätt värdelös.

Även örn de sakkunnigas uttalande örn den redovisningsberättigades förstahandsrätt

har mycket starka skäl för sig, kan det därför ifrågasättas, örn det

ej skulle skapa större reda och föranleda mindre tvistigheter att för separationsrätten

fordra bankens kännedom örn de insatta medlens karaktär av

redovisningsmedel. Av den vid lagförslaget fogade redogörelsen för utländsk

lagstiftning på området framgår, att man i flera länder uppställt dylikt villkor

för den redovisningsberättigades separationsrätt. Att detta är den rätta

ordningen har ju också av de sakkunniga framhållits. Men fråga är, örn en

sådan ordning kan förväntas bliva mera allmänt genomförd, med mindre

lagen uppställer en bestämd fordran härpå.

För att i görligaste mån skydda den redovisningsberättigade torde dock

nämnda villkor, örn det lagfästes, böra kompletteras med att separationsrält

i undantagsfall kan föreligga utan att banken direkt underrättats om medlens

karaktär av redovisningsmedel. Separationsrätten torde i sådant fall böra

förutsätta, att det av den redovisningsskyldiges bokföring eller på annat sätt

uppenbart framgår, att denne själv avsett att behörigen avskilja medlen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har givit sin anslutning till de nu återgivna

synpunkterna.

Enligt föreningen auktoriserade revisorer borde lämpligen av lagtexten

framgå, att en bankräkning, avsedd för redovisningsmedel, skulle förses med

tydlig anteckning om ändamålet, varigenom bland annat den av de sakkunniga

berörda faran för oriktiga soliditetsupplysningar skulle komma att

minskas.

De speciella problem för bankerna, som lagstiftningen kan

medföra, ha behandlats av bankföreningen i följande uttalande.

Den föreslagna regeln om avskiljande av redovisningsmedel genom insättning

i bank lärer icke bliva tillämplig på bankerna, då dessa i egenskap av

syssloman uppbära andras medel, något som i stor omfattning sker. Om en

bank för en kunds räkning, exempelvis genom sin notariatavdelning, uppbär

förfallen utdelning eller betalning för försålda värdepapper, intager banken

otvivelaktigt en sysslomans ställning. Då banken därefter krediterar kunden

beloppet genom insättning å en dennes räkning i banken, vilket är det vanligaste

tillvägagångssättet, bli medlen emellertid icke enligt förslagets mening

avskilda, eftersom de onekligen sammanblandas med bankens övriga medel,

låt vara till sitt belopp identifierade genom en synnerligen noggrann bokföring.

Rättsligen äger huvudmannen därefter icke annat än en oprioriterad

fordran hos banken. Transaktionen torde emellertid böra betraktas på så sätt,

att banken, vilken såsom rättssubjekt icke äger förfoga över den tillgång som

representeras av huvudmannens sålunda uppkomna fordran hos banken, genom

insättningen avslutar sitt svsslomannauppdrag; sysslomannaansvaret

upphör m. a. o. i och med medlens kreditering å huvudmannens konto. I

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr St.

17

den mån genom krediteringen uppstår en fordran hos banken, övergår bankens

ansvar sålunda till att bliva uteslutande gäldenärens. Detta ansvar är

emellertid för bankernas del omgärdat med kontroll- och säkerhetsbestämmelser

av sådan betryggande art, att särskilda regler därutöver icke ifrågasatts

för bevarande av den enskildes rätt.

Icke heller såsom emottagare av insättningar av redovisningsmedel synas

bankerna komma att i nämnvärd mån påverkas av den föreslagna huvudregeln

rörande förutsättningarna för separationsrätt. Spörsmålet huruvida insatta

dylika medel tillkomma sysslomannen eller huvudmannen kommer alltjämt

att innebära en fråga, som i vissa fall kail erbjuda svårigheter att avgöra,

men av vars utgång banken icke har något eget intresse; sådana svårigheter

förekomma även med nu gällande rättsgrunder. Bankföreningen är

ense med de sakkunniga därom, att bankerna icke torde kunna vägra att utbetala

insatta kapitalmedel från ett såsom klienträkning betecknat konto på

grund av motfordran hos sysslomannen. I detta hänseende kunna emellertid

naturligen vissa gränsfall uppkomma, där tveksamhet kan råda, om icke

kvittningsrätt föreligger. Denna konsekvens torde emellertid icke kunna undvikas

och den torde icke heller komma att bereda bankerna alltför allvarliga

bekymmer.

De sakkunnigas förslag ali lagfästa separationsrätt till redovisningsmedel,

som avskilts genast eller efter kort frist, har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran i samtliga yttranden.

Sålunda har bland andra kommerskollegium uttryckligen framhållit, att

någon erinran mot nämnda förslag icke syntes vara befogad. Härvid har

kommerskollegium även biträtt de sakkunnigas mening, att det icke borde

uppställas någon bestämd tidsfrist utan endast krävas, att avskiljandet skett

utan dröjsmål. Kommerskollegium har därom i sitt yttrande anfört följande.

Hur den tillåtna tidsfristen skall bestämmas i lagtexten kan givetvis vara

föremål för delade meningar. Handelskamrarna i Karlstad och Borås finna

i denna punkt anledning till enman. Handelskammaren i Karlstad anför

sålunda gentemot de sakkunniga, som framhållit de i viss mån skiftande förhållanden,

vilka kunna föreligga beträffande olika redovisningsskyldiga, att

förhållandena dock icke synas vara så olikartade, att beträffande dem en gemensam

tidsfrist i detta avseende icke skulle kunna utan olägenhet bestämmas.

Ett utbytande av uttrycket »utan dröjsmål» mot viss frist, förslagsvis

en vecka, skulle icke blott underlätta domstolarnas tillämpning utan även

skänka trygghet åt bl. a. sådan redovisningsskyldig, som är angelägen att

verkligen skydda huvudmannens rätt.

Även örn de anförda synpunkterna icke kunna frånkännas ett visst berättigande,

finner likväl kollegium de sakkunnigas motivering för användande

av det mera obestämda uttrycket »utan dröjsmål» mera övertygande. Med

hänsyn till alla de olika alternativ, som skola rymmas onder lagregeln, synes

det föreslagna uttrycket mer ägnat att medgiva en tillämpning anpassad efter

omständigheterna i det särskilda fallet.

En motsatt ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Malmöhus län, som

förklarat, att den föreslagna tidsbestämningen vöre för vagt avfattad. Det

syntes länsstyrelsen otillfredsställande, att frågan om huvudmannen skulle

erhålla äganderätt lill avskilda medel eller ej kunde komma att bero på, örn

sysslomannen gjort en riktig tolkning av uttrycket »utan dröjsmål». Såvitt

Mimny till riksdagens protokoll 1 sami. Nr SI. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

länsstyrelsen kunde finna, borde den tid, som finge förflyta mellan emottagandet

av pengarna och deras insättande i bank, vara så tydligt angiven i lagtexten

att tvekan ej kunde uppstå på denna punkt. Fördenskull ville länsstyrelsen

föreslå, att villkoret för att redovisningsmedel skulle förbehållas

huvudmannen skulle vara, att medlen insattes senast å den närmast efter

mottagandet följande dag för öppethållande av bank eller annan penninginrättning,

vari medlen vore avsedda att insättas. Med god sedvänja vore nog

överensstämmande att medlen insattes under påföljande dag, men å landsbygden

förekomme del å vissa ställen, att sparbanker ej liölles öppna dagligen,

varför längre tidsintervall kunde bliva nödvändig.

Föreningen auktoriserade revisorer har även funnit, att fördelarna med en

bestämt angiven tid, som kunde objektivt fastställas i varje särskilt fall, vore

så stora, att de väl uppvägde de skäl mot en sådan lösning, som de sakkunniga

angivit. Vad nu sagts borde enligt föreningens mening gälla desto mera

som ett senare avskiljande likväl under vissa omständigheter förutsattes vara

möjligt.

Förslaget, att även ett försenat avskiljande i vissa fall skulle kunna

tillerkännas sakrättslig verkan, har mött invändningar endast i de yttranden,

som avgivits av länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län. Förstnämnda

länsstyrelse bar närmare utvecklat de betänkligheter, som detta förslag

väckt, och har därvid huvudsakligen anfört följande.

Redovisningsskyldighet får anses medföra åliggande att kontinuerligt handhava

den anförtrodda egendomen såsom ett främmande värde och att icke

vid någon tidpunkt under rättsförhållandets bestånd sätta den berättigades

rätt i fara. Därtill hör, att den redovisningsskyldige skall, om han icke alltid

har ekonomiska förutsättningar att betala sin redovisningsskuld, hålla de anförtrodda

medlen avskilda från sina egna. Huruvida en förmögenhetsöverföring

konstituerar brott enligt 22 kap. strafflagen skall bedömas efter förhållandena

vid handlingens begående, i följd varav brottsligheten icke undergår

förändring, om gärningsmannen sedermera ersätter beloppet.

Även de sakkunniga synas ansluta sig till denna tolkning, och, såvitt länsstyrelsen

kan finna, är det nödvändigt att uppehålla en sådan ståndpunkt,

framför allt med hänsyn till de icke sällsynta fall, då förskingring uppstår

genom spekulation med huvudmannens medel. Med tanke på dylika fall synes

det knappast vara riktigt, såsom de sakkunniga uttala, att försenat avskiljande

endast undantagsvis skulle stå sig (civilrättsligt) enligt de sakkunnigas

förslag. Tvärtom är det väl jämförelsevis vanligt vid spekulationer av

syssloman med anförtrodda medel att läget växlar och att således solvens vid

någon tidpunkt kan föreligga. De subjektiva och objektiva förutsättningarna

för förskingringsbrott kunna däremot vara uppfyllda.

Om således den föreslagna lagstiftningen icke må inverka på innebörden

av strafflagens 22 kap., torde den viktigaste synpunkten beträffande belopp,

som avskiljas senare, vara att rätt avväga mellan huvudmannens och övriga

borgenärers intressen. De av de sakkunniga åberopade svårigheterna, då sysslomannen

råkat ut för misstag eller av underordnade begångna fel, torde endast

undantagsvis förekomma. De kunna botas genom att sysslomannen

redovisar till huvudmannen; en åtgärd som väl knappast kan anses menlig

för hans anseende. Sysslomannen har då gjort vad han kunnat för att

fullgöra sin förpliktelse i förhållande till huvudmannen, och verkan därav

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 81. 19

kommer i händelse av sysslomannens konkurs att bedömas efter återvinningsreglema.

Vid ett långvarigt uppdrag, där en syssloman har att fortlöpande uppbära

räntor eller hyror, föreställer sig länsstyrelsen, att sysslomannen undan för

undan bör redovisa de influtna medlen. Örn en syssloman uppbär engångsbelopp

för huvudmannens räkning t. ex. på grund av inkassering eller försäljning,

torde han böra förfara på motsvarande sätt, och till dess redovisning

skett lärer den fordran höra uppställas att medlen hållas avskilda från sysslomannens

förmögenhetsmassa. Sker icke någon åtgärd, vare sig av det ena

eller andra slaget, synes det svårligen vara riktigt att låta huvudmannen undgå

de menliga följderna av sysslomannens förfarande genom att denne efteråt

får avskilja medlen. I regel synes huvudmannen då icke böra lia annan ställning

än andra borgenärer.

Bibehålies förslaget beträffande senare avskilda belopp, torde bestämmelsen

äga motsvarande tillämpning beträffande avskiljande på annat sätt än

genom bankräkning och därmed jämförlig räkning. Ett sådant förfaringssätt

synes kunna lämna vägen öppen för gynnande av vissa borgenärer på åtskilliga

sätt. Det torde också böra framhållas, att, örn strafflagens innehåll

bibehålies oförändrat, reservantens önskemål att för sysslomannen underlätta

att frigöra sig från verkningarna av försummelser gå förlorade i det viktigaste

avseendet.

I övriga yttranden, där alltså möjligheten att på ett senare stadium avskilja

redovisningsmedel har godtagits, äro meningarna mycket delade örn de

förutsättningar, under vilka detta borde få ske.

Det förslag, som i detta hänseende framlagts av de sakkunnigas

majoritet, nämligen krav på solvens hos den redovisningsskyldige vid

tiden för det försenade avskiljandet, har uttryckligen tillstyrkts av Svea hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Stockholms län samt

häradshövdingeföreningen. Vidare har detta förslag lämnats utan erinran av

generalpoststyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands,

Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens

län, överexekutorerna i Göteborg och Malmö, landsfogdarna i Södermanlands,

Kristianstads, Värmlands, Örebro och Kopparbergs län, stadsfogdarnas

och landsfiskalernas föreningar, exekutionsmännens riksförbund,

skeppsklarerare- och skeppsmäklareföreningen, fastighetsägareförbundet och

revisor samfundet.

Svea hovrätt har motiverat sitt nyssnämnda ståndpunklstagande på följande

sätt.

Enligt hovrättens mening kräver hänsynen till sysslomannens borgenärer

icke att ett avsiktligt uppskov med avskiljandet utesluter separationsrätt även

för det fall att avskiljandet skett vid en tidpunkt då sysslomannen var solvén!,

och en regel av denna innebörd skulle medföra, att straffbestämmelserna

örn förskingring kunde drabba hårdare än avsett varit. Den frågan framställer

sig då, huruvida det icke kunde förtjäna övervägas att tillerkänna ett

försenat avskiljande verkan, förutom i det fall då sysslomannen vid tillfället

var solvent, jämväl då han ej var solvent men dröjsmålet med avskiljandet

var oavsiktligt. En regel av sistnämnda innebörd är väl ej påkallad såsom

komplement till de nya bestämmelserna om förskingring, då ju fråga är om

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

en oavsiktlig underlåtenhet och förskingring är ett uppsåtligt brott. Men huvudmannens

rätt skulle onekligen bliva bättre tillgodosedd genom tillfogandet

av en sådan regel. I den av reservanten föreslagna formen lärer den

emellertid vara oförenlig med gällande rättsregler i övrigt. Sålunda synes det

orimligt att i detta fall låta avskiljandet obetingat medföra separationsrätt,

då en till huvudmannen verkställd betalning är underkastad konkurslagens

återvinningsregler. Och att komplicera rättssystemet genom regler om återvinning

även av avskilda medel vill hovrätten ej förorda. Den blotta omständigheten

att dröjsmålet med avskiljandet varit oavsiktligt hör sålunda ej

få verka rubbning av det rättsläge som uppstått därigenom att redovisningsmedlen

ingått i sysslomannens förmögenhet. Endast för sådana fall, då det

kunde anses utrett att rättsläget för den insolvente sysslomannens borgenärer

efter medlens försenade avskiljande ej i något hänseende vore sämre än örn

avskiljandet skett utan dröjsmål, kunde det ifrågasättas att erkänna en separationsrätt.

Emot en regel av denna innebörd möta emellertid betänkligheter

på grund av den osäkerhet vartill den kunde leda i tillämpningen.

I det av håradshövdingeföreningen avgivna yttrandet har nied anledning

av reservantens kritik mot majoritetsförslaget anförts följande.

Att berättiga en insolvent gäldenär att »rätta till» ett misstag, måste alltid

komma att te sig som ett missgynnande av hans övriga borgenärer, då för

misstagets rättande i regel måste komma att användas medel som ingå i de

tillgångar, om vilka samtliga borgenärer konkurrera. Särskilt anstötligt skulle

det väl också te sig för den borgenär som skulle finna, att det sannolikt vore

just de medel han helt nyligen försträckt som givit gäldenären möjligheten

till att rätta misstaget. Huruvida underlåtenheten att tidigare avskilja varit

oavsiktlig eller icke, är väl också en omständighet, som vid det bedömande

av fordringsägarnas inbördes rätt, varom här är fråga, saknar betydelse och

som icke skäligen kan givas annan verkan än del inflytande den har på frågan

örn den redovisningsskyldiges straffansvar. Det kan vidare ej heller vara

berättigat att endast för att undvika att den redovisningsskyldige avsiktligt

eller av vårdslöshet uppskjuter avskiljandet och frestas till oordentighet i

stället förhindra den omvändelse till ordentlighet som det försenade avskiljandet

innebär. Frånsett att ingens rätt trädes för nära om ett dylikt försenat

avskiljande skulle anses grunda separationsrätt för huvudmannen, synes det

ligga i sakens natur att, om man överhuvud taget grundar hithörande bestämmelser

på den uppfattningen att redovisningsmedien principiellt alltid böra

hållas avskilda, alldeles särskilda skäl måste kunna åberopas för att man

icke skulle godkänna avskiljandet när helst det sker, blott det icke sker i

strid med någon annans berättigade intresse. Även örn det är sant, att såsom

reservanten påpekar den solvente redovisningsskyldige alltid har möjlighet

att fullgöra betalning till huvudmannen, kan dock förefintligheten av denna

möjlighet icke härutinnan göra någon skillnad, särskilt i de många fall då

redovisningsuppdraget är fortlöpande och icke avser inbetalning förrän efter

uppdragets avslutning huvudmannens slutliga tillgodohavande bestämts. Att

tvinga den redovisningsskyldige, som vill övergå till ordentlighet, att först avsluta

alla sina uppdrag med betalning till huvudmannen för att sedan omedelbart

ta medlen tillbaka, synes allt för opraktiskt för att kunna åberopas

som skäl att bryta mot vad eljest måste anses som naturligt och riktigt. På

dessa och av de sakkunnigas majoritet anförda skäl vill föreningen obetingat

tillstyrka lagförslaget i vad det avser verkan av senare avskiljande av ) edovisningsmedel
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

21

Enligt vad förut angivits har i reservationen uppställts krav på att

underlåtenheten att tidigare avskilja varit oavsiktlig och att avskiljandet verkställts

utan dröjsmål efter det den redovisningsskyldige kommit till insikt om

underlåtenheten. Denna ståndpunkt har helt eller i huvudsak vunnit anslutning

av kommerskollegium, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Blekinge,

Skaraborgs, örebro, Västmanlands och Gävleborgs län, överexekutor i

Norrköping, landsfogden i Skaraborgs län, stadsfiskalernas förening, advokatsamfundet,

bankföreningen, köpmannaförbundet, redareföreningen, fondhandlare

föreningen och föreningen auktoriserade revisorer.

Kommerskollegium har i sitt yttrande sammanfattat vad de av kollegium

hörda organisationerna anfört i denna fråga och därtill anknutit sitt eget

ståndpunktstagande på väsentligen följande sätt.

Vid bedömande av frågan om rättsverkningarna av ett försenat avskiljande

ha industriförbundet och handelskammaren i Sundsvall biträtt majoritetens

förslag medan handelskamrarna i Göteborg, Gävle, Örebro och Luleå helt

anslutit sig till reservantens linje. Stockholms, Skånes samt Smålands och

Blekinge handelskamrar förorda likaledes reservantens förslag, ehuru de i

vissa avseenden, vilka skola i det följande närmare behandlas, anföra avvikande

meningar. Grossistförbundet anser, att avskiljande av redovisningsmedel

i princip icke bör kunna ske, efter det sysslomannen blivit insolvent,

men vill dock ifrågasätta, huruvida icke hänsyn kunde tågås till den omständigheten,

huruvida ett dröjsmål med avskiljandet från sysslomannens

sida är avsiktligt eller ej.

Vad i första hand angår reservantens förslag, att möjlighet skall givas att

med laga verkan avskilja medel, som av misstag för längre tid blivit sammanblandade

med sysslomannens egna, även örn sysslomannen vid avskiljandet

icke är solvent, anför Stockholms handelskammare särskilt, att misstaget

exempelvis kan bero på att en kassörska eller annan hos sysslomannen

anställd missuppfattat givna direktiv eller själv tillgodogjort sig medlen. Att

det i ett sådant fall icke skall finnas någon möjlighet även för en insolvent

syssloman att rätta misstaget, synes handelskammaren icke vara tillfredsställande.

Denna uppfattning motiverar handelskammaren med det förhållandet,

att redovisningsmedel icke kunna betraktas som vilken annan som

helst av gäldenärens tillgångar utan äga speciell karaktär. De utgöra ett

»främmande värde» i gäldenärens bo. Handelskammaren anser i likhet med

reservanten, att det i de praktiska fall, som kunna tänkas förekomma, utan

svårighet med ledning av föreliggande omständigheter torde kunna avgöras,

huruvida dröjsmålet är avsiktligt eller ej.

Med instämmande i vad sålunda av Stockholms handelskammare anförts

får kollegium för egen del ansluta sig lill den av reservanten föreslagna ordningen.

Det torde, även om sysslomannen vid avskiljandet skulle vara insolvent,

vara alltför hårt att betaga honom möjligheten att — sedan han uppmärksammat

misstaget — genom insättning av redovisningsmedlen i bank

giva sin klient erforderligt skydd för medlen i fråga.

Emellertid förordas av såväl Stockholms, Skånes samt Smålands och Blekinge

handelskamrar som grossistförbundet en bestämd begränsning av den

sålunda föreslagna separalionsrätlen vid försenat avskiljande. Man anser,

att intresset att tillgodose jämväl de vanliga borgenärernas berättigade anspråk

bör medföra, att ett försenat avskiljande bör medföra separationsrätt

endast för det fall, att det äger rum en viss icke alltför kort tid före konkurs
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

ansökan, som leder till sysslomannens konkurs. Analogi för en dylik bestämmelse

erbjuda reglerna om återvinning i konkurs. Stockholms handelskammare

anför härom närmare, att en tidsbegränsningsregel sådan som den i

30 § konkurslagen stadgade snarast skulle tjäna som presumtionsregel till

förebyggande av att de vanliga borgenärernas rätt trädes för nära genom att

en konkursmässig syssloman genom avskiljandet avhänder konkursboet tillgångar.

Det skulle enligt handelskammarens mening innebära ett väl stort

avsteg från vad som hittills varit gällande rätt, om man skulle godtaga reservantens

uppfattning, att även ett misstag, som först under konkursutredningens

förlopp upptäckes, skulle kunna få rättas till genom ett då vidtaget

avskiljande. Detta skulle innebära tillskapandet av en ny och mycket effektiv

förmånsrätt i konkurs. Då redovisningsskulden alltid är att betrakta som

förfallen, föreslår handelskammaren, att den i 30 § konkurslagen angivna

tidsfristen även tillämpas här.

Ehuru analogien med konkurslagens återvinningsregler är bristfällig, synes

det även kollegium nödvändigt att på sätt som här föreslagits skapa garanti

för att en syssloman, som är på obestånd, icke skall kunna obehörigen gynna

redovisningsberättigade på andra borgenärers bekostnad. Det ifrågavarande

stadgandet skulle sålunda få den innebörden, att även om oavsiktligt

dröjsmål med avskiljandet föreligger, avskiljande dock icke med laga verkan

må företagas senare än 30 dagar före konkursansökan, som lett till sysslomannens

försättande i konkurs. Därest det visas, att sysslomannen vid avskiljandet

varit solvent, lärer emellertid även ett avskiljande, som skett senare,

böra få medföra separationsrätt.

Vad beträffar spörsmålet, huruvida en solvent gäldenär skall äga även

efter ett avsiktligt dröjsmål med redovisningsmedlens avskiljande vidtaga

rättelse därutinnan, ansluta sig i detta hänseende Stockholms, Göteborgs,

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskamrar uttryckligen till reservantens

mening. Ehuru åtskilliga omständigheter förvisso tala för majoritetens

uppfattning, anser Stockholms handelskammare det vara av ett utomordentligt

intresse, att det fastslås som en regel, att en syssloman alltid skall

utan dröjsmål avskilja reaovisningsmedel. Ur huvudmännens synpunkt synes

det nämligen vara angeläget, att lagstiftningen så utformas, att den tvingar

den redovisningsskyldig^ att konsekvent behandla redovisningsmedlen som

ett främmande värde. Såväl Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare

som handelskammaren i Göteborg understryka de psykologiska

och moraliska verkningarna av en lagregel, som inskärper, att det åligger

en syssloman att alltid utan dröjsmål avskilja redovisningsmedel från egna

tillgångar. Samma tankegang återkommer även i de yttranden, som avgivits

av handelskamrarna i Gävle och Luleå.

Den av majoriteten företrädda meningen innefattar ett hävdande av den solvente

sysslomannens intresse att när som helst tillgodose sin redovisningsborgenär.

Denna uppfattning biträdes även av grossistförbundet, som i och

nied kravet på sysslomannens solvens anser, att även vanliga borgenärers

intressen måste anses tillbörligt tillgodosedda.

Ehuru vissa skäl kunna sägas tala för vardera av de båda föreslagna lösningarna,

finner kollegium dock reservantens snarast vara att föredraga. Om

också denna kan synas oläglig för den solvente sysslomannen, har han dock

alltid möjlighet att genom ställande av säkerhet eller fullgörande av betalning

trygga den redovisningsberättigades rätt.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands lån kunde man ställa sig tveksam till

den av majoriteten föreslagna regeln, att jämväl belopp, som avskilts på ett

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 81.

23

senare stadium, skulle vara förbehållet huvudmannen, därest den redovisningsskyldige,

när beloppet avskildes, ej varit på obestånd. Ehuru denna bestämmelse

syntes vara utan nämnvärd praktisk betydelse i det fall, att sysslomannen

i all framtid förbleve solvent, innebure den likväl vissa vådor. En

regel av dylik innebörd bomme nämligen enligt länsstyrelsens förmenande

att innebära ett avsteg från principen, att en noggrann syssloman väl alltid

borde hålla huvudmannens medel avskilda. Det kunde ock befaras, att en

syssloman med svag ekonomi av en sådan bestämmelse lockades att använda

huvudmannens medel för främmande ändamål i den förhoppningen, att

han sedermera, då han icke vore på obestånd, skulle kunna redovisa medlen.

En sådan regel skulle ock enligt länsstyrelsens förmenande ur straffprocessuell

synpunkt bliva mindre tilltalande, då vid ett eventuellt åtal frågan om

en persons solvens eller icke-solvens vid en viss förfluten tidpunkt kunde vara

svår att bevisligen konstatera. Även i fråga örn reservantens förslag hyste

länsstyrelsen vissa betänkligheter. Det kunde nämligen vid en senare tidpunkt

bliva svårt att bevisa, alt sammanblandningen varit oavsiktlig. Likväl

syntes reservantens förslag böra framför majoritetens läggas till grund för

lagstiftning i ämnet.

Advokatsamfundet, som ingående behandlat dessa frågor, har därom i huvudsak

anfört följande.

Vid sitt ställningstagande har samfundet icke förbisett, att vissa i och för

sig beaktansvärda invändningar kunna framställas mot den av reservanten

förordade lösningen.

Vad först angår de fall, där reservantens förslag är strängare mot redovisningsborgenärerna,

d. v. s. de fall, där den redovisningsskyldige väl är solvent

men dröjsmålet med avskiljandet varit avsiktligt, kan det möjligen sägas innebära

en inkonsekvens, örn lagstiftningen skulle innefatta hinder för den redovisningsskyldige

att med sakrättslig verkan avskilja medel, när han kan

åstadkomma samma ekonomiska resultat genom att i stället betala beloppet

till huvudmannen, utan att möjlighet till återvinning föreligger. Denna invändning

är emellertid enligt samfundets mening icke av avgörande betydelse.

Den föreslagna lagstiftningen innebär lagfästande av en särskild typ

av salcrätt, innefattande sakrättsligt skydd för penningmedel, som befinna sig

i den redovisningsskyldiges besittning. I viss mån måste man därvid göra

avsteg från gängse civilrättsliga föreställningar örn besittningens och traditionens

betydelse. Detta är nu i och för sig nödvändigt, eftersom ett praktiskt

användbart sätt att skapa sakrättsligt skydd för redovisningsmedel icke på

annat sätt kan åstadkommas. Det synes emellertid vara av vikt, att man därvid

icke går längre än som för det åsyftade ändamålets tillgodoseende är

oundgängligen nödvändigt. Lagstiftningens syfte är icke att giva redovisningsborgenärerna

en förbättrad rättsställning oberoende av hur den redovisningsskyldige

handskats med medlen. Ville man vinna detta resultat, vore det

enklast att i stället i 17 kap. handelsbaden införa elt stadgande örn allmän

förmånsrätt för redovisningsfordringar. Den nu föreslagna lagstiftningen gör

i stället — enligt samfundets mening med all rätt — redovisningsborgenärernas

separationsrält beroende av vissa positiva åtgärder från den redovisningsskyldiges

sida. Denne måste ha verkställt ett avskiljande. Begränsar man nu

separationsrätten till sådana fall, där den redovisningsskyldige verkställt avskiljandet

utan dröjsmål, torde detta icke vara något långt gående avsteg från

gällande rätt, och ser man saken ur den redovisningsskyldiges borgenärers

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

(d. v. s. icke redovisningsborgenärers) synpunkt, framstår det som rimligt, att

de få finna sig i en separationsrätt för redovisningsborgenärerna, där den

redovisningsskyldige utan dröjsmål avskilt redovisningsmedlen. Han har då,

med iakttagande av vad som är praktiskt möjligt, konsekvent behandlat redovisningsmedlen

såsom ett främmande värde. Går man däremot längre och

medger separationsrätt även efter ett försenat avskiljande, under förutsättning

blott att den redovisningsskyldige är solvent, innebär detta utan tvivel

ett klart avsteg från gällande rätt. Att införa en dylik, mot allmänna civilrättsliga

principer stridande regel bör enligt samfundets mening icke ifrågakomma

i vidare mån än viktiga praktiska skäl motivera detta. Något större

praktiskt behov av att kunna med sakrättslig verkan avskilja medel, som

den redovisningskyldige avsiktligt underlåtit att utan dröjsmål avskilja, föreligger

emellertid icke. En redovisningsskyldig, som avsiktligt sammanblandat

redovisningsmedel med egna medel under så lång tid, att dröjsmål med avskiljande

måste anses föreligga, kan, så länge han är solvent, säkerställa redovisningsborgenärerna

på annat sätt, nämligen genom betalning. Därest man

inom vissa grupper av redovisningsskyldiga till äventyrs skulle hysa den uppfattningen,

att man utan att sätta redovisningsborgenärernas rätt i fara kan

underlåta att avskilja redovisningsmedel så länge man blott är solvent, så är

detta en uppfattning, som icke förtjänar stöd eller uppmuntran från lagstiftarens

sida. En dylik uppfattning kan nämligen, såsom reservanten framhållit,

leda till att avskiljande icke sker förr än den redovisningsskyldige i

verkligheten redan är insolvent.

Vad åter angår den andra sidan av problemet, nämligen lagstiftningens

verkan i sådana fall, där ett oavsiktligt dröjsmål med avskiljande föreligger,

leda de sakkunnigas och reservantens förslag till samma praktiska resultat,

när den redovisningsskyldige är solvent. Är han däremot insolvent, kan enligt

de sakkunnigas förslag avskiljande med sakrättslig verkan ej ske, medan

detta enligt reservantens förslag under vissa förutsättningar är möjligt. Att

över huvud ej erkänna möjligheten av ett försenat avskiljande vore emellertid

enligt samfundets mening att gå för långt. Ilar dröjsmålet med avskiljande

varit oavsiktligt, skulle det till en början te sig som en obillig hårdhet

mot den redovisningsskyldige, örn denne ej skulle kunna rätta till misstaget,

så snart han upptäckt detsamma, även om en dylik regel icke skulle lända till

straffrättsliga konsekvenser för den redovisningsskyldige. Denna synpunkt är

emellertid ej avgörande. Viktigare är, att det måste framstå som irrationellt,

örn de vanliga borgenärerna på en redovisningsborgenärs bekostnad skulle

profitera av ett rent misstag, som den redovisningsskyldige velat rätta till, så

snart han upptäckt detsamma. Samfundet anser följaktligen, att lagstifiningen

bör erkänna möjligheten av ett försenat avskiljande med sakrättslig verkan

i sådana fall, där dröjsmålet med avskiljande varit oavsiktligt. Att därvid

uppställa en regel, som leder till olika resultat allt efter som sysslomannen

är solvent eller icke, skulle leda till det föga tilltalande resultatet, att

möjlighet till avskiljande bleve erkänd för den syssloman, som på grund av

sin solvens kunde rätta till misstaget genom att betala, medan samma möjlighet

frånkändes den, som på grund av sin insolvens icke kunde rätta till

misstaget.

Någon konflikt med konkurslagens återvinningsregler skulle, såvitt samfundet

kunnat finna, icke uppkomma genom de av samfundet förordade reglerna.

Var tidsgränsen för ett verksamt avskiljande än sättes, har såväl enligt

majoritetens som reservantens förslag den redovisningsberättigade före avskiljandet

en sakrätt i de medel, som användas för avskiljandet; i annat fall

kan verksamt avskiljande ej ske. Vare sig dessa medel användas till en direkt

betalning eller till ett förberedande avskiljande bör därför återvinning vara

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SJ.

25

utesluten. Redan enligt gällande rätt torde återvinning, trots saknad av uttryckligt

stadgande, icke kunna komma i fråga där betalning verkställts med

medel, på vilka borgenären haft ett sakrättsligt anspråk därför att de kontinuerligt

varit särhållna för hans räkning. Örn det sakrättsliga skyddet utsträckes

till andra medel än dem, som redan enligt gällande rätt äro borgenären

förbehållna, bör även utan särskilt stadgande härav följa, att skyddet mot

återvinning i motsvarande mån utsträckes.

I det yttrande, som bankföreningen avgivit, lia majoritetens och reservantens

ståndpunkter vägts mot varandra på följande sätt.

Vad beträffar frågan om en solvent syssloman skall kunna med laga verkan

avskilja redovisningsmedel även efter ett avsiktligt dröjsmål föreligga

uppenbarligen starka skäl för bägge lösningarna. Majoritetens ståndpunkt innebär

ett hävdande av den solventes intresse att kunna när som helst tillgodose

sina redovisningsborgenärer likaväl som han när som helst kan betala

en vanlig skuld. Reservanten å andra sidan lägger största vikten vid angelägenheten

ur allmän synpunkt att få fastslaget som regel, att medel som mottagits

för redovisning alltid skola hållas åtskilda. Efter att hava mot varandra

vägt fördelarna och olägenheterna hos de olika ståndpunkterna, har

bankföreningen för sin del kommit till den uppfattningen, att den av reservanten

hävdade meningen snarast är att föredraga. Att det rent allmänt sett

skulle vara ägnat att tillgodose redovisningsborgenärers intressen, örn den regeln

uppehölles, att avskiljande skall ske utan dröjsmål vare sig sysslomannen

är solvent eller ej, synes vara oemotsägligt. Den olägenhet som en sådan

regels upprätthållande skulle vålla för solventa syssloman synes å andra sidan

icke vara alltför stor, då ju möjligheten till redovisningsborgenärens

förnöjande genom betalning alltid står den solvente öppen.

Vidkommande därefter frågan, huruvida möjlighet bör förefinnas även

för en insolvent syssloman att, i fall av oavsiktligt dröjsmål med avskiljandet,

med laga verkan verkställa avskiljandet senare, inbjuder även denna fråga

till tveksamhet. Majoritetens ståndpunkt, att sådan möjlighet icke bör finnas,

torde bottna i den uppfattningen, att eftersom den insoivente icke kan fullgöra

en i konkurs oangriplig betalning, han heller icke bör kunna tillgodose

en viss borgenärs rätt genom avskiljande. Reservantens motsatta ståndpunkt

är en konsekvens av hans stränga urgerande av kravet på att redovisningsmedel

skola betraktas och behandlas som ett främmande värde. Bankföreningen

finner för sin del åtskilliga skäl tala för att möjligheten för en insolvent

redovisningsskyldig att rätta till ett rent oavsiktligt misstag med redovisningsmedels

avskiljande icke bör vara helt utesluten; detta skulle i vissa fall

innebära påtagliga nackdelar för såväl den redovisningsskyldige som den redovisningsberättigade

utan motsvarande fördel för övriga borgenärer. A andra

sidan är bankföreningen icke beredd att med reservanten draga den konsekvensen

av satsen örn redovisningsmedlens egenskap av främmande värde,

att eli förelupet misstag med avskiljandet skulle få rättas till loir sent sorn

helst, t. o. m. sedan konkurs utbrutit. Detta vore alt alltför mycket bryta mot

vad som hittills ansetts vara gällande rätt. Var gränsen bör sättas kan vara

tveksamt, men principen synes böra vara den, alf örn vanlig betalning av en

förfallen skuld icke är oangriplig i sysslomannens konkurs, icke heller ett

avskiljande till förmån för viss redovisningsberättigad bör kunna ske med

laga verkan. Bakom denna tanke ligger givetvis den uppfattningen, att tesen

örn redovisningsmedlens egenskap av att utgöra ett främmande värde icke

får pressas därhän, att de ligga helt utom varje anspråk från vanliga borgenärers

sida i sysslomannens konkurs. Ilar konkursen redan utbrutit eller står

den för dörren, synes icke en sådan förändring böra få vidtagas med gäldenä
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

rens bo, som ett avskiljande av redovisningsmedel innebär, även om det beror

på ett misstag att de icke förut blivit avskilda. Bankföreningen vill sålunda

för sin del ifrågasätta huruvida icke en framkomlig väg för lösande av

förevarande spörsmål vore att tillskapa en regel av innehåll, att därest oavsiktligt

dröjsmål med avskiljandet föreligger, avskiljandet med separationsverkan

må ske omedelbart efter det misstaget upptäckts, under förutsättning

antingen att sysslomannen vid avskiljandet är solvent eller ock, därest han

är insolvent, att avskiljandet sker senast 30 dagar före konkursansökning

som leder till sysslomannens konkurs.

Slutligen har i vissa yttranden förordats en kombination av majoritetens

och reservantens förslag. Sålunda har Göta hovrätt yttrat följande.

Enligt hovrättens uppfattning böra medel, som avskilts senare — således

icke »utan dröjsmål» från det medlen mottagits och sammanblandats — under

vissa omständigheter vara sakrättsligt skyddade, även örn det icke skulle

vara klart, att den redovisningsskyldige vid tiden för avskiljandet var solvent.

Örn t. ex. på grund av felräkning, förbiseende eller misstag huvudmannens

tillgodohavande blivit uträknat till felaktigt belopp, men den redovisningsskyldige,

så snart felet upptäckes, genom insättning i bank av det felande

beloppet eller på annat sätt avskiljer detta för huvudmannens räkning,

bör enligt hovrättens uppfattning avskiljandet få sakrättslig verkan, oberoende

av den omständigheten huruvida den redovisningsskyldige vid tiden för

avskiljandet är solvent eller icke. Detsamma bör vara förhållandet, örn huvudmannens

tillgodohavande på grund av pågående tvist icke är till beloppet

fastslaget och den redovisningsskyldige först sedan detta skett men utan

dröjsmål därefter insätter i bank eller på annat sätt för huvudmannens räkning

avskiljer det ytterligare belopp, som enligt det träffade avgörandet tillkommer

huvudmannen men tidigare av den redovisningsskyldige uppburits.

Avskiljandet av mottagna medel står i dessa fall i full överenssstämmelse med

den redovisningsskyldiges betraktelsesätt och föregående handlande, och det

skulle enligt hovrättens uppfattning framstå som obilligt mot huvudmannen,

örn han icke skulle åtnjuta samma sakrättsliga skydd för belopp, avskilt

under angivna omständigheter, som för medel, avskilda utan dröjsmål efter

det de mottagits och sammanblandats med den redovisningsskyldiges egna

medel. Hovrätten får därför hemställa, att huvudregeln i lagförslaget kompletteras

med en bestämmelse av innehåll att, örn medel, som enligt huvudregeln

avskilts, på grund av felräkning, förbiseende eller misstag beräknats till felaktigt

belopp, eller örn huvudmannens tillgodohavande på grund av pågående

tvist eiler annan dylik omständighet icke kunnat till beloppet bestämmas,

jämväl belopp, som med anledning av förhållande, som nu sagts, senare avskiljes,

skall vara förbehållet huvudmannen, oberoende av huruvida den

redovisningsskyldige vid avskiljandet var solvent eller icke. Såsom förutsättningar

härför böra dock gälla, att det senare avskilda beloppet endast utgör

ett mindre väsentligt tillägg till förut enligt huvudregeln avskilt belopp, samt

alt avskiljandet sker utan dröjsmål — eventuellt omedelbart — efter det felet

upptäckts eller tillgodohavandet kunnat till beloppet bestämmas. Hovrätten

vill framhålla, att mot en bestämmelse av nu angivet, mera begränsat innehåll

icke behöver hysas några betänkligheter av det slag, som anförts mot

reservantens förslag i ämnet. Enligt det sistnämnda skulle avgörande betydelse

tillmätas subjektiva omständigheter hos den redovisningsskyldige, vilket

torde vara mindre lämpligt.

Hovrätten för övre Norrland har funnit övervägande skäl tala för reservantens

uppfattning i de fall, då underlåtenheten att avskilja tidigare varit

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

27

oavsiktlig och avskiljandet verkställts utan dröjsmål efter det den redovisningsskyldige

kommit till insikt om underlåtenheten. Att en förutsättning för

huvudmannens skydd här skulle hänföra sig till ett subjektivt förhållande

hos den redovisningsskyldige, nämligen att hans underlåtenhet varit oavsiktlig,

borde knappast medföra avgörande betänkligheter, enär, såsom reservanten

framhållit, det i flertalet praktiska fall icke skulle möta större svårigheter

att avgöra, huruvida den redovisningsskyldiges påstående om oavsiktlighet

förtjänade avseende eller ej. Emellertid syntes det böra fordras — och

komma till uttryck i lagtexten — att den redovisningsskyldiges underlåtenhet

skulle vara ej blott »oavsiktlig» utan med hänsyn till samtliga omständigheter

»ursäktlig». Vad sedan anginge de fall, då den redovisningsskyldige

avsiktligt och under lång tid låtit redovisningsmedel uppgå i den egna förmögenheten

men sedermera avskilt dem vid en tidpunkt, då han varit solvent,

syntes det hovrätten, som om reservanten vid angivande av skälen för att

eJ godtaga avskiljandet väl mycket anlagt straffrättsliga synpunkter och något

underskattat värdet av de privaträttsliga. Ur privaträttsliga synpunkter

syntes vid avvägande av redovisningsborgenärens och sysslomannens övriga

borgenärers intressen det knappast möta betänkligheter att i det förutsatta

tallet tillerkänna den förre det skydd varom vore fråga. Det vore väl sant,

att man även genom föreskrifter i lag borde söka föranleda syssloman till att

iakttaga goda vanor vid handhavandet av huvudmännens medel; och därtill

hörde otvivelaktigt att avskiljande av sistnämnda medel alltid ägde rum. Denna

uppfostrande verksamhet borde dock ej äga rum under uppgivande av

privaträttsligt berättigade intressen. Strafflagens bestämmelser om ansvar

för olovligt förfogande och, vad särskilt advokaterna anginge, disciplinära

åtgärder inom advokaternas organisation syntes kunna vara tillräckliga medel

för att befordra goda vanor hos dem som över huvud vore påverkbara.

Helt olämpligt syntes i vart fall vara att, såsom fallet bleve enligt reservantens

förslag, även en person som, utanför varje yrkesutövning såsom syssloman

och kanske rent tillfälligt, omhänderhade annans medel med redovisningsskyldighet,

.skulle vara förhindrad alt, efter avsevärd tid men då han

fortfarande vore solvent, med skyddande verkan för huvudmannen avskilja

redovisningsmedlen. I vart fall syntes sålunda en bestämmelse i enlighet med

reservantens förslag på denna punkt böra begränsas att gälla dem, som yrkesmässigt

omhänderhade sysslomannaskap eller därmed likställda uppdrag

Även landsfogden i Kronobergs län har ansett, att ett försenat avskiljande

borde få ske, såväl då den redovisningsskyldige vid avskiljandet var solvent,

som ock eljest då underlåtenheten att tidigare avskilja uppenbarligen berott

på förbiseende och avskiljandet skett utan dröjsmål sedan förbiseendet upptäckts.

I

I fråga örn fördelningen av medel å gemensam klienträkning

har skeppsklarerare- och skeppsmäklare föreningen framställt erinran mot

de sakkunnigas förslag, att de redovisningsberättigade inbördes skulle njuta

lika rätt, envar i förhållande till sin redovisningsfordran. Föreningen har härom

bl. a. anfört följande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Om medel ordentligt insatts på gemensam bankräkning för en redovisningsberättigad,

som måhända underrättats därom men av någon anledning icke

önskat omedelbart disponera över medlen, skulle det onekligen te sig stötande

för rättskänslan, om den redovisningsberättigade icke skulle äga utfå sitt

tillgodohavande därför att flera redovisningsberättigade sedermera uppträda,

för vilka vederbörligt avskiljande icke skett.

Det står för föreningen klart, att man här har att göra med ett avvägningsproblem,

som bör lösas efter något så när enkla linjer. Det bör icke stå den

redovisningsskyldige fritt att, då ett ekonomiskt sammanbrott är omedelbart

förestående, på räkningen insätta -— senare än som bort ske —- medel för någon

viss huvudman och därigenom skydda denne framför andra, men å andra

sidan bör en insättning, som skett antingen »utan dröjsmål» eller senare,

men medan den redovisningsskyldige bevisligen var solvent, i sin helhet tillgodokomma

den eller dem, för vilka insättningen gjorts.

Föreningen vill i detta sammanhang erinra, att de sakkunniga i betänkandet

anfört: »Om avskiljande sker relativt snart, torde det kunna tillerkännas

rättslig verkan, även om sysslomannen är insolvent när avskiljandet äger

runi.» Om man läser detta uttalande i samband med den av de sakkunniga

föreslagna fördelningsregeln finner man att konsekvensen kan bliva rätt

egendomlig. Om en redovisningsskyldig för en kunds eller klients räkning

uppburit 10,000 kronor, varav han på den gemensamma bankräkningen insatt

1,000 kronor, för en annan 5,000 kronor, varav han insatt 300 kronor,

och för en tredje 15,000 kronor, vilket belopp han i dess helhet insatt på räkningen

omedelbart före det ekonomiska sammanbrottet, måste den tredje enligt

fördelningsregeln finna sig i att dela det för hans räkning inkasserade

beloppet med de båda övriga. Han skulle endast få 10,650 kronor i stället

för 15,000 kronor, som de sakkunniga genom huvudregeln velat tillförsäkra

honom. Det skydd, som man velat bereda en redovisningsberättigad gentemot

en insolvent redovisningsskyldig, kan sålunda genom fördelningsregeln, sådan

den utformats i förslaget, bliva alldeles illusoriskt.

Härad skov ding ef öreningen har förklarat, att varje huvudmans rätt borde

bestämmas icke på sätt i förslaget skett i förhållande till de för honom avskilda

redovisningsmedlens belopp utan endast i förhållande till den del av

detta belopp, som motsvarade hans verkliga fordran. Kunde han icke i förhållande

till den redovisningsskyldige kräva, att av de avskilda medlen utfå

mer än viss del, kunde den återstående delen ej anses vara honom förbehållen

gentemot denne. Ej heller skulle han, om han skulle vilja göra rätten gällande

att utfå sina medel, kunna begära mera än sin verkliga fordran. Han

borde då uppenbarligen ej heller kunna i förhållande till övriga redovisningsberättigade

kräva större anpart än vad han kunde fordra av gäldenären.

Samma uppfattning har av advokatsamfundet utvecklats på följande sätt.

De sakkunnigas ståndpunkt leder, trots att visst teoretiskt stöd därför kan

anföras, till ett resultat, vilket samfundet måste beteckna som oriktigt. Förhållandet

klargöres enklast genom en komplettering av ett av de sakkunniga

angivet exempel. (Detta var av följande innehåll. På gemensam klienträkning

innestå 9,000 kr., som äro behörigen avskilda, när sysslomannen går i konkurs.

Redovisningsfordringarna uppgå till 10,000 kr., varav A. har en redovisningsfordran

å 1,000 kr. och B. en redovisningsfordran å 500 kr. Mot A.

har sysslomannen en motfordran å 200 kr., mot B. en motfordran å 100 kr.)

Örn man antager, att medel innestå å räkningen för ytterligare endast en

klient C., vars redovisningsfordran följaktligen uppgår till 8,500 kr., samt att

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

29

sysslomannen hos C. har en motfordran för arvode å 500 kr., skulle C. enligt

den av de sakkunniga föreslagna regeln erhålla 90 % av 8,500 kr. =

7,650 kr. Något ytterligare avdrag för motfordran skall här ej göras, enär C.,

om brist ej förelegat, skulle ägt uppbära 8,000 kr. (8,500 kr. — 500 kr.) Fördelningen

skulle alltså bliva: 800 kr. till A., 400 kr. till B., 7,650 kr. till C.

och återstoden, 150 kr., lill konkursboet för övriga borgenärer.

Sistnämnda belopp å 150 kr. borde emellertid rätteligen tillfalla C. Ehuru

det i regel torde höra till god ordning, att den redovisningsskyldige icke

gottgör sig arvode förrän i samband med redovisning (för viss tid eller för

uppdraget i dess helhet), torde det i det angivna fallet för såväl redovisningsborgenärer

som övriga borgenärer te sig mest naturligt att se saken så, att

sysslomannen genom att från räkningen uttaga 1,000 kr., redan gottgjort sig

för sina arvodesfordringar hos A., B. och C. å tillhopa 800 kr. och därutöver

tillgodogjort sig 200 kr. Det framstår då såsom oriktigt, att konkursboet för

övriga borgenärers räkning skall tillgodoföras 150 kr. på grund av sysslomannens

motfordringar hos A. och B.

Naturligast synes vara att låta A., B. och C. konkurrera efter förhållandet

mellan vars och ens nettofordran enligt upprättad redovisningsräkning,

d. v. s. redovisningsfordran med avdrag av sysslomannens motfordran. Dessa

nettofordringar äro för A. 800 kr., för B. 400 kr. och för C. 8,000 kr., tillhopa

9,200 kr. Var och en erhåller 90/02 av sin nettofordran och tillsammans

dela de alltså hela det avskilda beloppet, 9,000 kr.

Samfundet hemställer alltså, att lagstiftningen i förevarande avseende gives

sådant innehåll, att fördelningen skall ske i relation till varje redovisningsborgenärs

redovisningsfordran minskad med eventuell motfordran.

Beträffande förhållandet mellan olika klienträkninga

r har häradshövdingeföreningen erinrat om de sakkunnigas uttalande, att då

den redovisningsskyldige öppnat särskild räkning för viss huvudman och använt

gemensam räkning för de övriga, den förstnämnde skulle komma i en

särställning. Örn det uppstode brist på en sådan särskild räkning, vore det

enligt föreningens mening klart, att denna brist ej borde kunna drabba någon

annan än den huvudman räkningen avsåge, liksom varje anledning syntes

saknas att låta denne huvudman taga någon del i brist, som tilläventyrs

uppstått å de andras räkning. Föreningen kunde däremot icke finna skäl

att från denna regel göra några undantag på sätt de sakkunniga i betänkandet

för vissa fall tänkt sig. Den huvudman, vars medel avskilts icke blott

från gäldenärens övriga tillgångar utan även från övriga redovisningsmedel,

syntes under alla förhållanden böra vara oberoende av hur gäldenären förfore

med övriga redovisningsmedel.

Advokatsamfundet har i denna fråga anfört följande.

De sakkunniga torde lia åsyftat, att eventuell brist å en separat klienträkning

uteslutande bör drabba den huvudman, för vilken räkningen är avsedd,

medan denne å andra sidan icke skall bära någon del av den förlust, som

kan uppstå genom eventuell brist å den gemensamma räkningen. Samfundet

finner denna uppfattning riktig men vill å andra sidan påpeka, att den

knappast står i full överensstämmelse med den ståndpunkt de sakkunniga

intagit med avseende å fördelningen av de å en gemensam räkning innestående

medlen, när brist å denna räkning uppstått genom förskingring. För

sistnämnda fall frånkänna de sakkunniga sysslomannens bokföring av insättningar

och uttag varje betydelse, med den motiveringen, att syssloman
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

nen ej kan få bestämma, att medlen skola anses förskingrade för viss huvudman.

Samfundet ifrågasätter, huruvida de sakkunnigas ståndpunkt härutinnan

är principiellt riktig, men medger, att praktiska skäl tala för den av

de sakkunniga föreslagna lösningen, enligt vilken samtliga uppdragsgivare,

för vilka räkningen är avsedd, inbördes få lika rätt.

Ehuru, med den ståndpunkt de sakkunniga intagit i fråga om fördelningen

av de å gemensam räkning innestående medlen, vissa skäl kunde tala för

att man vid beräkningen av redovisningsborgenäi ernns andel i bankräkningarna

borde slå tillsammans de separata klienträkningarna med varandra och

med eventuellt tillika använd gemensam klienträkning, ansluter sig samfundet

till den av de sakkunniga föreslagna lösningen av sistnämnda fråga. Samfundet

vill dock ifrågasätta, huruvida från principen om särbehandling av

de separata räkningarna böra göras sådana undantag, som av de sakkunniga

angivits. Vad särskilt angår ett dylikt fall har samfundet fattat innebörden

därav så, att de sakkunniga tänkt på den situationen, att en redovisningsskyldig

öppnar särskild räkning för viss uppdragsgivare i syfte att sedan förskingra

medel från just denna räkning. Sysslomannen räknar kanske med

att denna huvudman skall visa sig särskilt välvillig, i den händelse förskingringen

icke hinner ersättas utan blir uppdagad. Att sätta denna huvudman

i bättre läge än enligt den av de sakkunniga skisserade principen om särställning

för separaträkningar av den anledningen, att sysslomannen velat

behandla honom sämre än de redovisningsborgenärer, som ha del i den gemensamma

klienträkningen, synes samfundet egendomligt. Hade medlen insatts

å den särskilda räkningen utan sådant syfte, som de sakkunniga angivit,

skulle ju denna huvudman enligt de sakkunnigas mening ha kommit

i en särställning, d. v. s. fått ensam bära förlusten, om sysslomannen tillgripit

å denna räkning insatta medel. Varför han nu skulle komma i ett

bättre läge därför att sysslomannen åsyftat att sätta honom i en sämre ställning,

synes svårförståeligt.

Slutligen ha i vissa yttranden framställts formella erinringar

mot det nu behandlade lagförslaget. Sålunda ha bland andra Göta hovrätt

och hovrätten för övre Norrland funnit den föreslagna lagtexten vara väl

mycket sammanträngd. Hovrätten över Skåne och Blekinge har särskilt förordat

vissa ändringar i bestämmelsernas inbördes ordningsföljd.

De sakkunnigas förslag till lag om ändrad lydelse av

17 kap. 2 § handelsbaden har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i samtliga yttranden.

I allmänhet har även de sakkunnigas förslag till lag örn ändring

i vissa delar av konkurs lagen godtagits i yttrandena.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har emellertid vänt sig mot förslaget, att de

redovisningsberättigade borgenärerna icke skulle vara skyldiga att gälda den

på redovisningsmedlen belöpande konkurskostnaden i annat fall, än då konkursboet

eljest ej lämnade tillgång därtill. Härom har länsstyrelsen anfört,

att dessa borgenärer skulle vinna en avsevärt förbättrad ställning genom möjligheten

att efter sammanblandning avskilja pengar med sakrättslig verkan.

Det syntes länsstyrelsen vid sådant förhållande icke vara mer än rätt och billigt,

att ifrågavarande borgenärer helt finge vidkännas de särskilda kostnader,

som föranleddes av fastställandet av deras rätt i konkursen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition ni 81.

31

Departementschefen.

Det förekommer i många olika sammanhang, att någon får hand om en

viss summa pengar eller en viss mängd varor, som tillhöra en annan, med

skyldighet att redovisa till denne. Advokater och andra slag av yrkesutövare

få sålunda i sin dagliga verksamhet mottaga pengar för olika klienters räkning.

Den som rent tillfälligt utför ett uppdrag åt annan kommer i motsvarande

situation, örn han på grund därav uppbär pengar, som tillkomma huvudmannen.

Då någon innehar en individualiserad sak, som tillhör en annan, är denna

sak i piäncip skyddad mot att tillgripas för innehavarens gäld. Om innehavaren

råkar i konkurs eller utmätning äger rum hos honom, skall alltså

den andres äganderätt respekteras. Samma rättsläge kan föreligga beträffande

pengar och fungibla varor, men genom sammanblandning med innehavarens

egna pengar eller varor kan i dylika fall den redovisningsberättigades

äganderätt lätt gå förlorad. Han får då nöja sig med en fordran mot innehavaren

utan sakrättsligt skydd vid utmätning eller konkurs.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande rätt är

det tveksamt, under vilka förutsättningar pengarna eller varorna skola anses

behörigen avskilda från innehavarens egendom. Lagbestämmelser härom

finnas icke, och frågan har ej heller blivit uttömmande besvarad i rättspraxis.

I de förut återgivna remissyttrandena ha särskilt näringslivets målsmän

lramhållit de praktiska olägenheterna av detta osäkra rättsläge. Det

föreligger sålunda ett påtagligt behov av en legal reglering. Såsom inledningsvis

angivits har detta behov särskilt aktualiserats genom de nya lagbestämmelserna

om förskingring.

Det förslag till lag om redovisningsmedel, som framlagts av särskilda

sakkunniga, avser att tillgodose det nu angivna behovet. De allmänna principer,

på vilka förslaget är uppbyggt, synas också vara väl ägnade att läggas

till grund för den erforderliga lagstiftningen.

Den föreslagna lagen omfattar enligt sin ordalydelse icke varor, men de

sakkunniga ha framhållit, att en analogisk tillämpning i viss utsträckning

kunde äga rum beträffande andra fungibla ting än pengar och övriga betalningsmedel.

Även örn vissa skäl tala för att utsträcka lagens direkta

räckvidd att omfatta även varor, såsom häradshövdingeföreningen

ifrågasatt, torde dock de sakkunnigas förslag vara att föredraga. Det skulle

komplicera lagtexten att reglera olika fall, som röra fungibla varor, och

eftersom dessa fall förekomma mindre ofta, synes det tillräckligt med den

ledning, som rättstillämpningen kan hämta ur en lagstiftning rörande penningmedel.

För att lagen skall bliva tillämplig fordras enligt förslaget, att det skall

vara fråga om sådana medel, som någon mottagit med skyldighet att redovisa

därför. Härigenom undantagas vanliga skuldförhållanden. Gränsdragningen

är gjord efter den princip, som tillämpats i de nya bestämmelserna

om ansvar för förskingring, och det synes lämpligt, att samma regel gäller

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

i nu föreliggande hänseende. Om det i något fall skulle uppkomma tvekan,

huruvida den angivna förutsättningen är uppfylld, torde bevisbördan åligga

den som gör gällande, att medlen mottagits med redovisningsskyldighet.

Den föreslagna lagen omfattar såväl sysslomannaskap som andra fall, där

redovisningsplikt föreligger. Liksom i betänkandet användes dock för enkelhetens

skull uttrycket syssloman i det följande som allmän beteckning.

Såsom förut framhållits kan redan enligt gällande rätt en penningsumma

i främmande persons besittning vara skyddad mot dennes borgenärer genom

att äganderätten till pengarna blivit bevarad. Det är visserligen tveksamt,

under vilka närmare förutsättningar denna rättsliga situation skall anses

vara för handen, men otvivelaktigt är detta fallet, då pengarna oavbrutet

hållits avskilda från innehavarens egna medel. Enligt förslaget skall nu det

sakrättsliga skyddet för redovisningsmedel under vissa förutsättningar utsträckas

till sådana fall, då sammanblandning skett med sysslomannens

förmögenhet, men därefter ett motsvarande belopp blivit avskilt. Denna utsträckning

av det sakrättsliga skyddet skall gälla oberoende av kontinuitet

beträffande pengarna och äganderätten till dem. Förslaget har väckt vissa

principiella betänkligheter i det yttrande som avgivits av länsstyrelsen i

Örebro län. Det är emellertid tydligt, att den tillämnade lagstiftningen ej

skulle kunna fylla sitt praktiska syfte, örn skyddet bundes vid nyss berörda

villkor. Nämnda länsstyrelse har också, i likhet med övriga som

yttrat sig, godtagit de sakkunnigas ståndpunkt, varvid länsstyrelsen dock

påpekat, att förslaget icke uppställer något krav på publicitet till upplysning

vid kreditgivning o. dyl. Naturligtvis kommer det också att finnas

en viss möjlighet, att den som bedömer en persons ekonomiska ställning

blir vilseledd genom att denne innehar redovisningsmedel, vilka tillkomma

en annan. Såsom de sakkunniga framhållit kan emellertid detsamma inträffa

i andra liknande situationer, där det dock ej ansetts erforderligt att föreskriva

någon form av publicitet. Dessutom torde kreditupplysningar och

andra prövningar av kreditvärdighet numera i regel bygga på andra och

mera tillförlitliga grunder än det direkta egendomsinnehavet.

I förslaget har såsom redan angivits det sakrättsliga skyddet i första hand

grundats på den yttre förutsättningen att ett belopp är på något sätt avskilt

från sysslomannens övriga tillgångar. I detta hänseende anknyter förslaget

alltså till en allmänt gällande civilrättslig princip. För att ett avskilt belopp

skall vara skyddat, bör vidare i enlighet med förslaget krävas, att beloppet

skall vara avsett för ett eller flera bestämda redovisningsändamål. Det är

alltså icke tillfyllest, att en klumpsumma avskilts för blivande redovisningsskulder

i allmänhet. Ej heller kunna medel, som insatts på en bankräkning,

anses behörigen avskilda, om sysslomannen genom insättningar och uttag

för egen del använder räkningen som ett vanligt privat bankkonto. Härvid

måste ganska stränga krav upprätthållas. Dock behöver en bankräkning

med redovisningsmedel icke förlora sin speciella karaktär, så snart ett

belopp, som tillhör sysslomannen, finnes på kontot. Att ett dylikt belopp

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr XI.

33

genom tillfälligt förbiseende placerats där eller att upplupen ränta, som tillkommer

sysslomannen, kvarstår på kontot eller att tillgodohavande eljest

uppkommit för sysslomannen genom att han underlåtit att göra uttag, bör

sålunda ej medföra denna verkan. Slutligen kan i detta sammanhang påpekas,

att förhållandena — oberoende av den nu ifrågavarande lagstiftningen

— stundom kunna vara sådana, att den redovisningsberättigade och sysslomannen

böra anses ha samäganderätt till ett belopp, som är avskilt från

sysslomannens övriga förmögenhet.

På vad sätt avskiljande av redovisningsmedel skall kunna ske har i förslaget

reglerats endast genom angivande av den i praktiken viktigaste metoden,

nämligen insättning i bank eller annan penninginrättning. Det är härvidlag

ej fråga om sådan insättning, som göres på huvudmannens konto utan

något förbehåll om rätt för sysslomannen att fortfarande få disponera över

de insatta medlen; en dylik insättning medför ju att medlen överlämnas till

huvudmannen. Ej heller åsyftas insättning, som förmyndare eller konkursförvaltare

gör på myndlingens eller konkursboets bankräkning. Genom det

föreslagna stadgandet blir däremot klarlagt, att ett avskiljande med sakrättslig

verkan kan ske genom insättning på sysslomannens egen räkning

eller eljest med förbehåll om dispositionsrätt för denne.

I vissa yttranden har förordats, att avskiljande av medel på nu angivet

sätt icke skulle godtagas, om ej bankräkningen försetts med beteckning, som

utvisar dess ändamål, eller banken eljest fått kännedom därom. Ett tydligt

angivande av räkningens ändamål är otvivelaktigt ägnat att undanröja risker

för bevisningssvårigheter. Ur kreditgivningssynpunkt skulle upplysning örn

dylika räkningars natur också vara av viss betydelse, även örn publicitetsprincipen,

såsom nyss angivits, härvidlag icke bör tillmätas alltför stor vikt.

Slutligen skulle en dylik regel betaga banken möjlighet att kvitta med en

motfordran hos sysslomannen. Dessa skäl göra det uppenbarligen önskvärt,

att räkningens ändamål tydligt angives. Dock torde det ej vara lämpligt att

göra rättsskyddet beroende av att så sker. Detta skulle nämligen kunna medföra

mycket obilliga verkningar. Såsom de sakkunniga framhållit kan det

exempelvis lätt inträffa, att en person, som på grund av ett enstaka uppdrag

fått hand örn redovisningsmedel, anser sig ha hållit dem vederbörligen

avskilda genom att insätta dem på en särskild bankräkning utan att underrätta

banken örn räkningens ändamål. Att underkänna detta avskiljande synes

knappast vara rimligt. De sakkunnigas ståndpunkt torde också stå i

överensstämmelse med rådande praxis, i den mån en sakrätt erkännes till

penningmedel som annan innehar. Övervägande skäl tala för att det bör betraktas

som en vanlig bevisfråga, huruvida det av omständigheterna kan anses

framgå, att medlen äro avsedda för redovisningsändamål.

I fråga örn den speciella situation, som uppkommer, då en bank är syssloman,

har bankföreningen påpekat, att något avskiljande icke sker genom ali

huvudmannen goltskrives ett belopp å räkning hos banken. Såsom föreningen

Bihang till riksdagens protokoll 19bb. 1 sami. Nr SI. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

framhållit torde detta förhållande emellertid icke påkalla några särskilda

rättsregler.

Enligt de sakkunnigas förslag skall ett giltigt avskiljande kunna ske även

på andra sätt än genom insättning i bank. Som nyss nämnts innehåller förslaget

icke någon reglering av förfarandet i dessa fall. I de sakkunnigas motivering

nämnes emellertid förvaring i särskild kassa, i ett kuvert eller hos

tredje man såsom exempel på olika sätt att avskilja medel. En beskrivning av

de åtgärder, som i olika fall skola anses tillfyllest, kan ej lämpligen införas i

lagtexten.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att den, som gör gällande, att

medel äro behörigen avskilda för honom, enligt allmänna regler är skyldig

visa att förutsättningarna härför äro uppfyllda.

Vid övervägandet av de övriga förutsättningar, under vilka ett avskiljande

av redovisningsmedel kunde tillerkännas sakrättslig verkan, ha de sakkunniga

först behandlat de fall, då avskiljandet ägt rum genast eller kort tid efter det

pengarna mottagits, och därefter de fall, då en längre tidrymd hunnit förflyta,

innan beloppet blivit avskilt.

De sakkunniga lia förordat, att ett avskiljande, som gjorts relativt snart,

skall tillerkännas sakrättslig verkan, även örn sysslomannen var insolvent,

när avskiljandet ägde rum. Om endast en tillfällig sammanblandning skett

med hans egna tillgångar, bör det enligt de sakkunnigas mening framstå såsom

naturligt, att vad som aldrig varaktigt införlivats med sysslomannens

förmögenhet skall kunna bevaras åt huvudmannen. Dessa synpunkter ha icke

mött någon gensaga i yttrandena. Uppenbarligen motsvarar förslaget också

det praktiska livets krav. Icke minst i de fall då redovisningsmedel yrkesmässigt

mottagas skulle det vålla onödigt besvär, örn varje tillfällig sammanblandning

måste förhindras. Det bör t. ex. vara möjligt att på ett kontor

använda en gemensam kassa för medel som inflyta för olika klienters räkning

och medel som inbetalas till sysslomannen själv, i avvaktan på att senare

särskilja de olika beloppen med ledning av bokföringen.

Det har emellertid framträtt olika meningar, hur man borde bestämma den

korta tidsfrist inom vilken ett avskiljande utan vidare skulle godtagas. De

sakkunniga ha icke ansett det lämpligt att fastställa en bestämd tidsperiod

utan ha föreslagit, att avskiljandet skall tillerkännas giltighet, örn det skett

utan dröjsmål. I vissa yttranden har denna bestämning ansetts vara alltför

vag. Emellertid möter det uppenbarligen stora svårigheter att närmare fixera

en frist, som skulle passa för de växlande förhållandena i städer och på

landsbygd, vid yrkesmässig verksamhet av skilda slag och vid tillfälliga privata

uppdrag. En regel som medger en skälig bedömning efter olika förhållanden

torde vara att föredraga. De sakkunnigas förslag lärer i allmänhet ej

behöva vålla någon tvekan i tillämpningen och torde böra godtagas.

örn redovisningsmedel icke blivit avskilda utan dröjsmål, uppkommer frågan,

huruvida och under vilka förutsättningar ett senare avskiljande bör

kunna erhålla sakrättslig verkan. Det är framför allt i denna fråga som me
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SL

35

ningsskiljaktigheler rörande den föreslagna lagstiftningen gjort sig gällande.

Två av de sakkunniga ha ansett, att ett försenat avskiljande borde tillerkännas

giltighet i de fall, då sysslomannen vid avskiljandet var solvent. Den tredje

sakkunnige, som reserverat sig mot detta majoritetens förslag, har i stället

velat godtaga de fall, där underlåtenheten att i rätt tid avskilja varit oavsiktlig

och avskiljandet sedan verkställts utan dröjsmål efter det att sysslomannen

kommit till insikt om underlåtenheten.

I yttrandena ha betänkligheter av två länsstyrelser anförts mot att överhuvud

taget låta ett senare avskiljande få sakrättslig verkan. Majoritetens

förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av bl. a. två hovrätter, flertalet

länsstyrelser samt häradshövdingeföreningen och vissa andra sammanslutningar,

medan reservantens mening har biträtts av bl. a. kommerskollegium,

åtskilliga länsstyrelser och vissa sammanslutningar, däribland advokatsamfundet

och flera av näringslivets organisationer. De båda återstående hovrätterna

och en annan myndighet kunna sägas i huvudsak lia förordat, att ett

försenat avskiljande skulle godkännas både i de fall som majoriteten angivit

och i de som reservanten avsett.

Såsom de sakkunniga framhållit innebär det säkerligen ett klart avsteg från

gällande rätt att låta ett försenat avskiljande av redovisningsmedel bliva gällande

mot sysslomannens borgenärer. Det måste också i regel anses höra till

god ordning, att en syssloman icke låter dylika medel vara sammanblandade

med hans egna tillgångar efter den korta frist, som kan vara erforderlig för

att på ett praktiskt sätt ordna med avskiljandet. Med hänsyn härtill kunde

det ifrågasättas att icke under några förhållanden godtaga ett försenat avskiljande.

En sådan ståndpunkt synes dock vara alltför sträng och lärer, på

sätt Svea hovrätt framhållit, strida mot vad som förutsattes vid genomförande

av den nya straffbestämmelsen för förskingring. Det är önskvärt, att avskiljande

av redovisningsmedel icke förhindras, även om avskiljandet sker

på ett sent stadium, såframt ej någons berättigade intresse trädes för nära.

Jag vill erinra, att den föreslagna lagen är avsedd att gälla även i sådana

fall, då det icke föreligger någon rättslig skyldighet för sysslomannen att

hålla mottagna medel avskilda.

Om det sålunda bör finnas möjlighet att med sakrättslig verkan avskilja

medel, även örn varaktig sammanblandning ägt rum med sysslomannens förmögenhet,

gäller det att avgöra, under vilka förutsättningar detta skall kunna

ske. Såsom de sakkunniga framhållit måste härvid de redovisningsberättigades

skyddsbehov vägas mot de intressen som representeras av sysslomannens

övriga borgenärer. Då sysslomannen är solvent, kan han betala sin redovisningsskuld

ulan alt hans andra borgenärer kunna få betalningen att återgå.

Dessa borgenärers intresse bör därför icke utgöra något hinder för sysslomannen

att i stället för betalning verkställa ett giltigt avskiljande av beloppet.

De sakkunnigas majoritet har också på grund härav velat godkänna avskiljandet

i dylika fall. Mot en regel av detta innehåll har särskilt anmärkts, att

den kunde medföra risker för att sysslomän skulle underlåta alt omedelbart

avskilja redovisningsmedel i förlitande på framtida solvens och möjlig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

heten att senare vid behov verkställa avskiljandet. Denna invändning kan

icke frånkännas en viss betydelse, men synes knappast böra bliva avgörande.

Det är som nyss nämnts önskvärt att kunna godkänna avskiljande —

även på ett sent stadium — så länge det kan ske utan att något berättigat

intresse kränkes. Önskemålet att främja ett omedelbart avskiljande tillgodoses

genom sådana bestämmelser, som redan finnas inom ett flertal områden,

örn skyldighet att städse hålla andras medel avskilda. Underlåtenhet

att iakttaga detta medför, även om förskingring ej föreligger, straff

enligt 22 kap. strafflagen, nämligen för olovligt förfogande. Gentemot majoritetens

förslag har vidare framhållits, att en solvent syssloman icke skulle ha

behov av att avskilja redovisningsmedel, då han i stället hade möjlighet att

betala beloppet. En betalning i förtid kan emellertid vålla praktiska olägenheter,

särskilt i sådana fall, då det är fråga om ett fortlöpande redövisningsuppdrag.

Slutligen har anmärkts, att det efter en tids förlopp skulle föreligga

stora svårigheter att utreda, om sysslomannen var solvent eller ej vid varje

tidpunkt, då medel avskildes. Härvidlag lärer dock ofta sysslomannens bokföring

kunna lämna tillräckliga upplysningar. I regel torde det också bliva

onödigt att efterforska en sysslomans ställning vid alla olika tillfällen, då belopp

blivit avskilda. Det är nämligen tillfyllest att konstatera, att han varit

solvent intill en viss tidpunkt. I tvivelaktiga fall får den som vill åberopa avskiljandet

styrka, att sysslomannen var solvent vid tiden därför. På grund av

det anförda vill jag ansluta mig till majoritetens förslag, att ett försenat avskiljande

av redovisningsmedel tillerkännes sakrättslig verkan, då sysslomannen

var solvent vid tiden för avskiljandet.

Vad sedan angår de fall, då sysslomannen är på obestånd, när ett försenat

avskiljande äger rum, har de sakkunnigas majoritet funnit det oförenligt med

hans övriga borgenärers intressen att likväl godkänna avskiljandet. Reservanten

däremot, som överhuvud taget icke velat bygga lagbestämmelserna på

sysslomannens solvens eller obestånd, har ansett ett försenat avskiljande böra

få giltighet under förutsättning, att dröjsmålet varit oavsiktligt.

De sakkunnigas majoritet har uttalat, att kravet på solvens måhända kunde

synas hårt, örn dröjsmålet vöre oavsiktligt från sysslomannens sida, t. ex

om någon hans medhjälpare honom ovetande förskingrat beloppet. De ha

emellertid ansett det uteslutet att här göra skillnad allt efter den subjektiva

omständigheten, örn dröjsmålet från sysslomannens sida vore avsiktligt eller

ej. En mera framkomlig väg vore att medgiva rättelse, när de oprioriterade

borgenärerna skulle njuta en oberättigad förmån genom att beloppet ansåges

införlivat med sysslomannens tillgångar, i det att deras ställning skulle

bliva bättre än förut, men att införa någon bestämmelse örn obehörig vinst

på detta speciella område syntes olämpligt. Svea hovrätt har i denna fråga

uttalat, att den av reservanten föreslagna regeln syntes oförenlig med gällande

rättsregler i övrigt. Sålunda vore det orimligt att i nu ifrågavarande fall

låta avskiljandet obetingat medföra separationsrätt, under det att en till huvudmannen

verkställd betalning vore underkastad konkurslagens återvinningsregler,

och att komplicera rättssystemet genom regler om återvinning

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

37

även av avskilda medel ville hovrätten ej förorda. Endast för sådana fall, då

det kunde anses utrett att rättsläget för den insolvent sysslomannens borgenärer

efter medlens försenade avskiljande ej i något hänseende vöre sämre

än örn avskiljandet skett utan dröjsmål, kunde det ifrågasättas att erkänna

en separationsrätt. Emot en regel av denna innebörd mötte emellertid enligt

hovrättens mening betänkligheter på grund av den osäkerhet vartill den

kunde leda i tillämpningen.

Det är uppenbarligen av synnerlig vikt att på en så central punkt inom

civillagstiftningen som den nu ifrågavarande icke införa några regler som

komma i strid med eljest gällande rättsregler. Jag finner därför icke möjligt

att godtaga en så långt gående bestämmelse, som reservanten bland de sakkunniga

föreslagit. Vad åter angår tanken att upptaga en dylik bestämmelse

med ett tillägg som möjliggör återvinning av avskilda medel vill jag, utöver

vad Svea hovrätt anfört, framhålla att det föreligger en väsentlig skillnad

mellan betalning å ena samt avskiljande av medel å andra sidan. Den

förra åtgärden innebär en överflyttning av medlen från den enes besittning

till den andres och fyller sålunda det traditionskrav som enligt svensk

rätt i allmänhet gäller för att sakrättsligt skydd skall vinnas. Den senare åtgärden

är tills vidare endast en omflyttning inom sysslomannens egen maktsfär.

Att betalning efter viss tid kan stå sig, även örn den länt övriga borgenärer

till förfång, sammanhänger givetvis med det krav på säkerhet i den

ekonomiska samfärdseln som bestämmelserna om godtrosförvärv och därmed

likartade stadganden avse att tillgodose. Detta krav saknar motsvarighet,

när det är fråga om överflyttning av medel som en syssloman gör från

sin privata kassa till en särskild av honom disponerad räkning eller kassa.

Gentemot vad advokatsamfundet uttalat vill jag framhålla, att sakkunnigförslaget

icke förutsätter att den redovisningsberättigade redan före avskiljandet

har en sakrätt i de medel, som användas härför.

Den av reservanten förordade regeln skulle måhända lia sin största praktiska

betydelse för det fall, att någon sysslomannens medhjälpare förskingrat

redovisningsmedel. Det synes emellertid stötande, att en insolvent syssloman

i en dylik situation skulle kunna använda sina privata tillgångar för

att fylla bristen utan hänsyn till övriga borgenärer. Enligt reservantens förslag

skulle rättelse lill förfång för övriga borgenärer få äga rum, även örn

sysslomannen eller någon av hans medhjälpare gjort sig skyldig till grov

vårdslöshet. Jämväl i sådana fall synes den av reservanten föreslagna regeln

olämplig.

Svea hovrätt har som förut nämnts, i huvudsaklig anslutning till ett uttalande

av de sakkunnigas majoritet, ansett, att godkännande av ett försenat

avskiljande, som äger rum när sysslomannen är insolvent, icke kunde ifrågasättas

annat än örn det vore utrett, att den insolvente sysslomannens borgenärer

efter medlens försenade avskiljande ej i något hänseende vore sämre

ställda än örn avskiljandet skett utan dröjsmål. Såsom hovrätten uttalat möta

emellertid betänkligheter mot alt i detta sammanhang införa en regel av

nu angiven innebörd på grund av den osäkerhet vartill den kunde leda i till
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 81.

Iämpningen. Hovrätten torde härvid syfta på svårigheten att vid utmätning

eller konkurs verkligen utreda, att dröjsmålet ej länt övriga borgenärer till

förfång. I vissa fall är det väl tänkbart att detta skulle kunna lyckas, men

när sysslomannen, såsom här förutsättes, är insolvent och alltså »icke kan

rätteligen betala sin gäld», torde emellertid regelmässigt föreligga en viss

oklarhet i hans ekonomiska förhållanden. Härtill kommer, att en regel som

godkänner försenat avskiljande, örn detta ej länt övriga borgenärer till förfång,

otvivelaktigt är särskilt ägnad att fresta sysslomannen att vara mindre

noga med avskiljandet.

De sakkunnigas majoritet har fäst uppmärksamheten vid de möjligheter

som i tillämpningen rymmas i den förut behandlade regeln örn att avskiljande,

som sker utan dröjsmål, skall gälla, även om sysslomannen är insolvent,

när avskiljandet äger rum. Uttrycket »utan dröjsmål» avser att möjliggöra

ett skäligt hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall.

Därest vid en med kortare mellanrum återkommande kontroll upptäckes,

att ett eller annat mindre belopp blivit felfört och omständigheterna äro sådana

att man regelmässigt måste räkna med vissa dylika felföringar inom

rörelsen i fråga, torde man kunna anse att beloppet blivit avskilt utan dröjsmål,

om omedelbar rättelse sker i samband med upptäckten av felet. Å andra

sidan är det praktiska behovet av att kunna godkänna rättelse ej så framträdande

i fråga om smärre belopp, enär det enligt sakens natur knappast

lärer uppkomma någon tvist örn dem. Vanskligare är frågan, när det är större

belopp som felförts. Vid bedömande, huruvida dröjsmål måste anses föreligga,

måste man helt naturligt vara strängare, när det gäller ett större belopp

än när det gäller ett mindre. Den löpande kontrollen bör vara så organiserad,

att åtminstone större felföringar snabbt upptäckas. En viss möjlighet

till rättelse ligger emellertid, även när större felföring skett, i regeln att avskiljande,

som ägt rum utan dröjsmål, skall godkännas.

På grund av vad nu anförts finner jag ej skäl att avvika från majoritetens

förslag på förevarande punkt. Enligt min mening är det icke något orimligt,

att lagen förutsätter att den insolvente sysslomannen iakttager särskild noggrannhet

i fråga om avskiljandet av andras medel. Detta synes mig tvärtom

vara en ovillkorlig förutsättning för att man över huvud skall kunna medgiva

sakrättsligt skydd och separationsrätt till penningmedel, som en sådan

syssloman innehar vid utmätning eller konkurs.

Speciella problem uppkomma, då en syssloman använder gemensam bankräkning

för flera klienter eller då eljest medel äro gemensamt avskilda för

flera redovisningsberättigades räkning. Särskilt för yrkesutövare med många

klienter kan det uppenbarligen bliva nödvändigt att förfara på sådant sätt.

Lagstiftningen bör ej hindra, att de på ett dylikt konto insatta medlen betraktas

såsom behörigen avskilda för klienternas gemensamma räkning. I de

fall, då brist föreligger på ett gemensamt konto, uppkommer frågan om klienternas

inbördes rätt, d. v. s. om bristens fördelning dem emellan. Efter

att lia övervägt flera olika möjligheter ha de sakkunniga förordat, att de

klienter, för vilka kontot är avsett, inbördes skola ha lika rätt. Skeppsklarerare-

och skeppsmäklareföreningen har anmärkt på denna fördelningsprincip

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

89

och påyrkat, att de klienter, vilkas medel blivit behörigen avskilda, skola utbekomma

dem oavkortade. En sådan regel kan förefalla principiellt grundad,

men den lärer knappast kunna upprätthållas i praktiken. När det uppstått

brist på ett gemensamt klientkonto, är det ofta svårt eller omöjligt att avgöra,

vilken klients medel som tillgripits. Och även i de fall, då detta eventuellt

skulle kunna fastställas, skulle en fördelning av medlen på denna

grundval lätt kunna bliva godtycklig. Såsom de sakkunniga påpekat, kan

det nämligen bero på en slump, att sysslomannen t. ex. underlåtit att insätta

en viss klients medel i stället för att uttaga samma belopp från kontot. Det

behöver ej heller ligga något stötande i att de klienter, för vilka en gemensam

räkning är avsedd, underkastas inbördes lika behandling.

Vid bestämmande av de olika klienternas andelar i ett gemensamt konto,

som utvisar brist, skall enligt de sakkunnigas förslag den proportionella fördelningen

göras med utgångspunkt från varje klients redovisningsfordran. Med

sistnämnda uttryck ha de sakkunniga velat utmärka, att fördelningen i regel

skall ske på grundval av de belopp som sysslomannen mottagit, utan att

något avdrag skall göras för eventuella motfordringar, t. ex. för sysslomannens

arvode. Den nu angivna principen har kritiserats av häradshövdingeföreningen

och advokatsamfundet, vilka ansett att klienternas andelar

borde bestämmas i förhållande till deras nettofordringar, d. v. s. vad som

återstår efter avdrag för sysslomannens motfordringar. Härigenom skulle vid

konkurs hela behållningen på det gemensamma kontot fördelas mellan de

redovisningsberättigade, under det att enligt de sakkunnigas förslag konkursförvaltaren

efter att lia uttagit vad som belöpte på viss redovisningsborgenär

kunde avräkna en motfordran och därigenom tillgodoföra konkursboet

visst belopp.

Med anledning av vad häradshövdingeföreningen och advokatsamfundet

anfört må framhållas, att deras ståndpunkt leder till den egendomliga konsekvensen,

alt de redovisningsberättigades andelstal i ett gemensamt konto

under i övrigt lika förhållanden skulle bestämmas olika vid utmätning och

konkurs, enär någon kvittning med motfordringar svårligen kan förutsättas

äga rum i det förra fallet. Ur praktisk synpunkt förtjänar påpekas, att örn

häradshövdingeföreningens och advokatsamfundets ståndpunkt godtoges, andelstalen

i ett gemensamt konto ej kunde fastställas förrän alla motfordringar

mot de redovisningsberättigade, som konkursboet kunde vilja göra

gällande, blivit till beloppet fixerade. Detta skulle lätt kunna vålla olägenheter.

Häradshövdingeföreningen och advokatsamfundet lia ej heller ingått på

frågan, när konkursboets motfordran måste ha uppkommit för alt kunna få

avräknas eller örn skillnad holde göras mellan s. k. konnexa motfordringar

och andra. Jag vill nied hänsyn till nu angivna förhållanden biträda de sakkunnigas

ståndpunkt. Denna innebär, att de avskilda pengarna skola konsekvent

behandlas såsom annans egendom, på samma sätt som örn konkursgäldenären

innehar varor för annans räkning. Sedan andelstalen för ett visst konto

fixerats och medlen fördelats, skall visserligen utbetalandet av medlen av praktiska

skäl ankomma på konkursförvaltaren, ett uppdrag som i och för sig i

stället kunnat anförtros en särskild god man. Att konkursförvaltaren fått denna

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr SI.

befogenhet och därigenom också har faktisk möjlighet att vid utbetalandet

avräkna motfordran skall icke inverka på storleken av de andelar, som olika

redovisningsberättigade ha i de genom avskiljandet sakrättsligt skyddade

medlen.

Det må anmärkas, att om sysslomannen har utlägg i anledning av uppdraget,

han i regel torde vara berättigad att använda de mottagna medlen härför.

Huvudmannens redovisningsfordran, som enligt vad nu angivits skall ligga

till grund för beräkningen av andelstalen, får i sådant fall anses lia minskats

med utläggets belopp.

De sakkunniga ha framhållit, att örn en syssloman vid sidan av ett allmänt

klientkonto öppnat en särskild räkning för viss huvudman, denne bör

komma i särställning. Denna uppfattning synes i princip vara riktig. Sålunda

bör den klient, för vilken den särskilda räkningen är avsedd, ensam

få vidkännas en där uppkommen brist, liksom han ej skall behöva deltaga

i en förlust, som uppstår på det allmänna klientkontot. Frågan i vad mån

undantag från denna regel bör medgivas av särskilda skäl, såsom då sysslomannen

ej haft något lojalt syfte med att öppna särskild räkning för viss

person, torde lämpligen böra ankomma på rättspraxis att avgöra med hänsyn

till omständigheterna i de särskilda fallen.

Om en syssloman, som mottagit redovisningsmedel, ännu ej verkställt något

avskiljande, skall enligt de sakkunnigas förslag huvudmannen likväl erhålla

sakrättsligt skydd under förutsättning att dröjsmål med avskiljandet ej

föreligger. Skyddet skall bestå däri att medel, som sysslomannen har omedelbart

tillgängliga för att avskiljas, skola vara förbehållna huvudmannen. Denna

bestämmelse har icke givit anledning till någon erinran i yttrandena och

synes böra godtagas. Jag vill i detta sammanhang erinra, att — såsom de sakkunniga

framhållit — lagförslaget icke avser att göra intrång i äganderätt som

finnes enligt allmänna regler. Detta innebär bl. a., att om det visas att viss

huvudmans individualiserade medel finnas i behåll, de äro hans egendom

och ej må användas för att tillgodose andra redovisningsborgenärer.

I formellt hänseende torde böra vidtagas den ändringen i de sakkunnigas

förslag till lag om redovisningsmedel, att andra stycket, som handlar om medel,

avskilda på annat sätt än genom insättning på räkning i bank eller annan

penninginrättning, sammanföres med första stycket. Det torde vara överflödigt

att vid sidan av räkning i bank särskilt nämna räkning i annan penningsinrättning.

Vidare torde sista punkten i första stycket, som handlar örn

gemensamma klienträkningar, böra med en sådan omformulering, att den

avser såväl gemensam klienträkning som gemensam kassa, upptagas såsom

tredje stycke. Frågan i vad mån denna bestämmelse skall erhålla analogisk

tillämpning med avseende å annat sätt att förvara redovisningsmedel torde

lämpligen böra överlämnas åt rättspraxis.

Såsom tidigare angivits ha de sakkunniga framlagt ytterligare två lagförslag,

vilka utgöra komplement till det nu behandlade. Förslaget till lag om

ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbaden avser endast att ur detta lagrum

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

41

utesluta en bestämmelse, som icke är behövlig men möjligen kan vålla missförstånd.

Detta förslag, mot vilket ingen anmärkning framställts i yttrandena,

torde böra genomföras.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen innebär i huvudsak,

att konkursförvaltare skall omhändertaga och redovisa sådana medel

som konkursgäldenären skulle varit skyldig att redovisa, samt att de redovisningsberättigade

skola få samma ställning i konkursen som borgenärer

med panträtt. Den sålunda föreslagna regleringen, som ävenledes lämnats

utan erinran i yttrandena, synes vara praktisk och ändamålsenlig.

De sakkunniga lia vidare föreslagit, att en redovisningsberättigad skall

vara pliktig att vidkännas sådana konkurskostnader som avse redovisningsmedlen,

liksom en borgenär med avseende å panten. Dock skall enligt förslaget

den redovisningsberättigades skyldighet att vidkännas kostnader endast

gälla under förutsättning, att det ej finns någon annan tillgång i konkursboet,

som kan tagas i anspråk för ändamålet.

De sakkunnigas förslag, som på denna punkt föranlett erinran allenast i ett

yttrande, utgår från den ståndpunkten att det är konkursboets sak att utreda

vad som hör till boet. Konkursboet har icke i andra fall rätt att debitera

den, som har separationsrätt till egendom i gäldenärens bo, några kostnader

för fastställandet av denna rätt. Skulle konkursboet efter process förklaras

pliktigt att utlämna annans egendom, lärer det ej blott få självt vidkännas

sina egna kostnader utan även förpliktas att gälda motpartens kostnader.

Jag finner på grund härav de sakkunnigas förslag välgrundat. En motsatt

ståndpunkt skulle leda till att var och en av redovisningsborgenärerna erhölle

en fordran — motsvarande hans andel i konkurskostnaderna — som

han ägde bevaka i konkursen. Detta skulle givetvis komplicera förfarandet.

Syftet med medlens avskiljande komme också att förfelas, i det att redovisningsborgenären

ej erhölle det skydd som avsetts.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om redovisningsmedel;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbalken; samt

3) lag örn ändring i konkurslagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

1 De under 2) och 3) upptagna lagförslagen, vilka äro likalydande med de vid propositionen

fogade lagförslagen i samma ämnen, ha här uteslutits.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Förslag

till

Lag

om redovisningsmedel.

Härigenom förordnas som följer.

Vad den som mottagit medel för annan, med skyldighet att redovisa därför,

har för detta ändamål innestående på räkning i bank, eller eljest i särskilt

förvar, skall vara förbehållet huvudmannen, såvitt beloppet avskilts utan

dröjsmål. Samma lag vare i fråga om belopp som avskilts senare, örn den redovisningsskyldige

ej var på obestånd, när beloppet avskildes.

Vad den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängligt för att avskiljas

vare ock förbehållet huvudmannen, såvitt dröjsmål med avskiljandet ej föreligger.

Är bankräkning eller kassa avsedd för flera huvudmäns medel, njute de

inbördes lika rätt, envar i förhållande till sin redovisningsfordran.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

43

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 februari

1944.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 14 januari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 31 december 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om redovisningsmedel;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbalken; samt

3) lag örn ändring i konkurslagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet H. Zetterberg.

Förslaget till lag om redovisningsmedel.

Justitierådet Alsén anförde:

I vad förslaget tillerkänner sakrättslig verkan åt ett avskiljande av redovisningsmedel

från egna tillgångar, då avskiljandet ägt rum omedelbart eller

kort tid efter det medlen mottagits, synes anledning till erinran icke föreligga.

Däremot känner jag mig icke helt övertygad om nödvändigheten att i lagen

upptaga till reglering de fall, då en längre tidrymd hunnit förflyta innan

medlen blivit avskilda. Redan de sakkunniga funno det tveksamt, huruvida

ett avskiljande som äger rum på ett jämförelsevis sent stadium borde medföra

samma verkan som ett avskiljande vilket sker utan dröjsmål. Med hänsyn

till de betänkligheter som syntes kunna anföras mot en sådan lösning lia

de sakkunniga övervägt olika möjligheter att begränsa de fall, då ett försenat

avskiljande borde godkännas. Därvid har en av de sakkunniga stannat vid

att icke under några förhållanden godtaga ett dylikt avskiljande, såframt detta

beror på avsiktlig underlåtenhet att i tid särskilja medlen, medan de två

övriga ansett sig icke böra göra skillnad .nelian avsiktligt och oavsiktligt

dröjsmål utan i stället, i motsats till reservanten, uppställt krav på att den

redovisningsskyldige städse skall vara solvent, när det försenade avskiljandet

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

äger runi. Den tveksamhet på förevarande punkt som sålunda från början

yppades har under ärendets fortsatta beredning icke blivit mindre; meningsmotsättningarna

lia fastmera ytterligare skärpts. Av särskilt intresse är att därvid

den i angivet hänseende strängare, av reservanten hävdade meningen omfattats,

förutom av åtskilliga myndigheter, av nära nog samtliga näringslivets

målsmän som yttrat sig över förslaget. Även om motsättningarna till någon

del härröra av att de möjligheter till en smidig anpassning efter skiftande

förhållanden som lagreglerna erbjuda icke tillräckligt beaktats, står det dock

klart att den avgörande skillnaden i åskådning sammanhänger därmed, att

den av sakkunnigmajoriteten förordade, i remissförslaget upptagna lösningen

av det praktiska livets män ansetts komma att fresta ett stort antal redovisningsskyldiga

att i förlitan på sin solvens uppskjuta avskiljandet till dess de

se sin ekonomiska ställning hotad och i verkligheten kanske blivit insolventa,

att således lösningen långt ifrån att främja redovisningsborgenärernas intressen

i gemen snarast skulle lända dem till förfång samt att strävandena i

syfte att inskärpa angelägenheten av att hålla anförtrodda medel avskilda,

evad rättslig skyldighet därtill föreligger eller ej, mer eller mindre skulle

komma att motverkas. De framhållna synpunkterna kunna icke frånkännas

berättigande. Det är tydligt att i denna praktiskt betydelsefulla fråga största

möjliga hänsyn bör tagas till den uppfattning som gör sig gällande särskilt

bland dem, som yrkesmässigt omhänderha medel för annan, så mycket mer

som lagstiftningen till dels har sin grund i en önskan hos dessa att få till

stånd en bättre ordning på förevarande område.

Den i remissförslaget upptagna särskilda regeln beträffande ett försenat

avskiljande torde få ses mot bakgrunden av de nyligen ändrade bestämmelserna

om straff för förskingring samt straffrättskommitténs i anslutning därtill

gjorda uttalande, att en komplettering av straffskyddet skulle kunna beredas

genom att civilrättsligt reglera och utvidga möjligheten att verkställa ett

efterföljande avskiljande av främmande medel och därigenom förläna ökat

värde åt förskingringsbestämmelsen. Med det innehåll regeln fått lärer den

visserligen i och för sig vara oangriplig men å andra sidan knappast komma

att fylla någon större praktisk uppgift. Vad till en början angår redovisningsskyldig,

som på grund av lag eller eljest är pliktig att hålla andras medel

avskilda, saknas utrymme för regeln, förutsatt att han iakttager denna sin

skyldighet. Gör han det ej, medför detta även om förskingring ej föreligger

straff enligt 22 kap. 4 § strafflagen för olovligt förfogande. Anledning

att räkna med att denne trots ådraget straffansvar, i eget eller redovisningsborgenärernas

intresse, självmant skulle ändra sig och från egna tillgångar

avskilja de medel som redan sammanblandats är tydligen icke så stor. Under

alla omständigheter torde han veta med sig alt, örn han är fullt solvent,

han kan i förtid redovisa och genomföra ett rättsligt avskiljande, i förekommande

fall med bibehållen dispositionsrätt. För övriga redovisningsskyldiga

skulle regeln möjligen få ett något stöl re värde. Men även i fråga

örn dem torde regelns praktiska betydelse bliva jämförelsevis ringa. Uppställes

såsom skett krav på solvens hos sysslomannen vid tiden för avskiljandet och

skall det, på sätt förutsättes, ankomma på huvudmannen att visa sorensen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

45

lärer överhuvud ett avskiljande, såsom de sakkunniga ock synas mena, endast

undantagsvis komma att civilrättsligt stå sig emot sysslomannens konkursborgenärer,

allt naturligtvis såframt ej konkurs inträffat först lång tid efter

avskiljandet. Även örn vid t. ex. spekulation med anförtrodda medel sysslomannens

ekonomiska läge växlar och således solvens vid något tillfälle kan

föreligga, lärer det dock ofta bliva svårt för att icke säga omöjligt för huvudmannen

att vid utmätning eller i konkurs visa att solvens förelegat vid den

kritiska tidpunkten. Härvid må erinras dels att förändringar i förmögenheten,

som bero av tillgångarnas växlande värde, icke återspeglas i bokföringen,

dels att privata redovisningsskyldiga i allmänhet icke äro pliktiga

att föra liandelsböcker.

Såsom exempel å praktiska fall vari den särskilda regeln skulle kunna

komma till användning nämnas av de sakkunniga, att i samband med bokslut

en brist visat sig lia uppkommit eller att eljest felräkning, förbiseende

eller annat misstag kan ha yppats. Med en klok tillämpning redan av huvudregeln

torde i dessa fall de möjligheter som rymmas därunder visa sig vara

tillfyllest. Såsom departementschefen framhållit, avser uttrycket »utan dröjsmål»

att möjliggöra ett skäligt hänsynstagande till omständigheterna i varje

särskilt fall. Det torde sålunda ligga i linje med lagstiftningen, att dröjsmålet

skall åtminstone i uppenbara fall kunna räknas från det misstaget upptäckts

eller bort upptäckas och att i överensstämmelse därmed, örn rättelse omedelbart

sker, ett fyllande av bristen skall komma att anses som ett behörigt

avskiljande. — Ytterligare ett exempel lia de sakkunniga nämnt, nämligen

att en förskingring av underordnad uppdagas och alt sysslomannen vill av

egna medel omedelbart täcka bristen. Har sysslomannen i sin rörelse städse

hållit andras medel avskilda och således betraktat dem som främmande egendom,

torde det liksom i fråga om fallen av misstag kunna antagas, att sålunda

tillskjutna medel i allmänhet skulle komma att anses såsom i lagens mening

avskilda. Att göra skillnad mellan dessa medel och dem som dessförinnan

under kanske lång tid regelbundet och utan dröjsmål avskilts skulle helt visst

le sig främmande.

Härmed är jag inne på den avgörande frågan, huruvida för det utan tvivel

fåtal fall då solvensregeln skulle behöva åberopas uttryckligt stadgande härom

är oundgängligen nödigt. Lagstiftningen är icke avsedd att vara uttömmande.

Åtskilliga spörsmål av grannlaga natur lia överlämnats åt rättstilllämpningen

att lösa. Erkännes, såsom föreslagits, möjligheten att för visst

fall — utan dröjsmål—-avskilja pengar för annan och fastslås jämväl det

praktiskt betydelsefullaste sätt varpå detta kan ske, en regel som uppenbarligen

gäller vare sig den redovisningsskyldige är solvent eller icke, borde lagstiftningen

få anses lia lämnat öppet, huru ett avskiljande i enahanda ordning—-ehuru

senare — skall bedömas för det fall att den redovisningsskyldige

vid tiden för avskiljandet uppenbarligen var i stånd att rätteligen betala

all sin gäld; till dessa fall synes den upptagna särregeln med fördel kunna

inskränkas. Av konkursrättsliga grundsatser — enligt vilka en åtgärd som

ej lant borgenärerna lill förfång icke kan angripas — skulle då följa att jämväl

ett försenat avskiljande komme alt under angivna förutsättning, utan ut
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

tryckligt stadgande, erhålla sakrättslig verkan. Det må nämnas att någon särskild

regel motsvarande den här ifrågasatta veterligen icke förekommer

i främmande rätt. Till förebyggande att huvudregeln skulle komma att uppfattas

såsom i förevarande hänseende uttömmande torde den kunna redaktionellt

jämkas.

Under åberopande av det sålunda anförda och främst de psykologiska grunder

som berörts synes det mig böra tagas under övervägande, huruvida

icke ifrågavarande särskilda regel skulle kunna undvaras och åt rättstillämpningen

överlåtas att lösa de spörsmål som avsetts skola med densamma

regleras.

Justitierådet Lind och regeringsrådet Eklund lämnade förslaget utan erinran.

Justitierådet Ericsson yttrade:

Såsom i remissprotokollet angivits stadgas i ett flertal författningar uttryckligen

skyldighet för den, som mottager tillgångar för annan, att hålla

dem avskilda och även utan lagstadgande kan, på grund av avtal eller beskaffenheten

av ett uppdrag, skyldighet föreligga att hålla redovisningsmedel avskilda.

Till denna senare grupp torde, intill dess nya rättegångsbalken träder

i kraft, städse böra hänföras medlemmar av Sveriges advokatsamfund; detta

intog nämligen år 1936 i sina stadgar bestämmelse därom, att ledamot principiellt

är skyldig att på sätt god advokatsed fordrar hålla penningmedel och

andra tillgångar, som tillhöra hans huvudman, skilda från vad honom tillhörer.

Jag anser det ur allmän synpunkt vara att beklaga, att lagförslaget icke

byggt vidare på denna rationella grund och, örn möjligt, inskränkts till att

reglera huru ett giltigt avskiljande av penningmedel kan ske i nära samband

med medlens mottagande. En reglering av denna beskaffenhet skulle otvivelaktigt

hava varit vägledande, om än icke helt uttömmande, för den grupp redovisningsskyldiga,

för vilken rättslig förpliktelse att hålla huvudmannens

medel avskilda icke föreligger.

Att denna väg icke valts vare sig i de sakkunnigas förslag eller i remissförslaget

utan det ansetts nödvändigt att enhetligt behandla samtliga redovisningsskyldiga,

så att den föreslagna lagen skulle bliva tillämplig oavsett

om sysslomannen vöre skyldig att hålla huvudmannens medel avskilda eller

icke, sammanhänger uppenbarligen framförallt med den reglering i straffrättsligt

hänseende som beträffande anförtrodd egendom kom till stånd genom

1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten.

Vid dessa förhållanden är det icke ägnat att väcka förvåning att frågan,

huruvida och i så fall under vilka förutsättningar sakrättslig verkan skall

kunna tillerkännas jämväl ett försenat avskiljande, kommit att bliva det

spörsmål, som under remissbehandlingen varit mest föremål för meningsskiljaktighet

och som jämväl nu ådrager sig den största uppmärksamheten.

Då lagförslaget helt allmänt stadgar, att avskiljande med sakrättslig verkan

föreligger såväl då beloppet avskilts utan dröjsmål efter medlens mottagande

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

47

som ock i fråga om belopp, som avskilts senare, om blott den redovisningsskyldige

ej var på obestånd när beloppet avskildes, och ställer de båda alternativen,

under förutsättning av solvens, såsom fullt likvärdiga vid sidan av

varandra, kan det nämligen icke undvikas, att dessa bestämmelser hava en

annan innebörd och giva en annan aspekt, då de ställas i relation till en

syssloman, som är skyldig att hålla huvudmannens medel avskilda, än då de

sättas i samband med en syssloman, för vilken sådan skyldighet icke föreligger.

Första punkten i lagförslagets folsta stycke torde utgå från att, då endast

tillfällig sammanblandning skett med sysslomannens egna tillgångar, vad som

aldrig varaktigt införlivats med sysslomannens förmögenhet skall kunna bevaras

åt huvudmannen och att sålunda huvudmannens sakrätt — trots bristande

faktisk identitet mellan mottagna medel och avskilt belopp -— allt fortfarande

består, under det att samma styckes andra punkt måste anses innebära,

att genom det försenade avskiljandet ny sakrätt skapas.

Beträffande den grupp redovisningsskyldiga, för vilken rättslig förpliktelse

att hålla huvudmannens medel avskilda föreligger, synes det anmärkningsvärt,

att lagförslaget meddelar bestämmelse därom, att jämväl sådan redovisningsskyldig,

som brustit i sin rättsliga förpliktelse, kan med sakrättslig

verkan avskilja senare, om blott han vid avskiljandet ej var på obestånd. Det

kan visserligen till förmån för stadgandet göras gällande, att den syssloman,

som genom underlätet rättidigt avskiljande tillintetgjort huvudmannens äganderätt

och därigenom gjort sig skyldig till olovligt förfogande enligt 22 kap. 4

§ strafflagen, bör hava rättslig möjlighet, under förutsättning av solvens, att

genom senare avskiljande restituera förhållandet genom att skapa ny äganderätt

för huvudmannen och att det i förevarande avseende närmast gäller att

tillgodose den lederade huvudmannens intresse. Men på grunder, vilka anförts

i det övervägande flertalet av de yttranden som avgivits av det praktiska livets

män, håller jag bestämt före, att förefintligheten av stadgandet kommer att

åstadkomma mera skada än nytta såväl beträffande denna grupp sysslomän

som också i det långa loppet för deras huvudmän.

Då i fråga örn denna grupp redovisningsskyldiga lagen ansetts böra reglera

det försenade avskiljande, som följer på en rättsstridig underlåtenhet att utan

dröjsmål avskilja mottagna medel, kunde det ifrågasättas, huruvida icke, såsom

reservanten bland de sakkunniga gjort gällande, lagen borde innehålla

bestämmelser jämväl för det fall, att det för sena avskiljandet, såsom beroende

av misstag eller någon av den redovisningsskyldige oberoende händelse, var

oavsiktligt men skett efter inträdd insolvens. En stor del av dessa fall torde

emellertid, såsom departementschefen ock framhållit, kunna tillrättaläggas

genom en vidsynt extensiv tolkning av bestämningen »utan dröjsmål» under

skäligt hänsynstagande lill omständigheterna i varje särskilt fall. Det bör bemärkas,

att det här städse varit mot den redovisningsskyldiges vilja som medlen

icke blivit i vederbörlig ordning rättidigt avskilda; det torde då vara

berättigat alt anse, ali dröjsmålet, åtminstone i uppenbara fall, må räknas

från det misstaget upptäckts eller bort upptäckas, och alt i överensstämmelse

härmed ett fyllande av bristen skall, örn rättelsen skett omedelbart, komma

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

att anses som ett avskiljande utan obehörigt dröjsmål. Då vidare den föreslagna

lagen i allt fall icke lämpligen bör belastas med regler för annat än

ordinära förhållanden, avstår jag från att framställa någon anmärkning mot

förslaget i denna del, helst som det enligt min mening, såsom framgår av det

föregående, vore lyckligast, örn lagen helt avstode från att beträffande denna

grupp redovisningsskyldiga reglera fall av försenat avskiljande.

Helt annorlunda är förhållandet beträffande sådana redovisningsskyldiga,

för vilka rättslig förpliktelse att hålla mottagna medel avskilda icke

föreligger. Dessa hava valrätt mellan att utan dröjsmål avskilja medlen och

sålunda bibehålla huvudmannen vid äganderätten samt att städse hålla sig

solventa och således likvida för mottagna belopp. För dem innebär underlåtenheten

att iakttaga bestämmelserna i första styckets första punkt aldrig en

rättsstridig mora. För en sådan redovisningsskyldig, som från början valt

att ej avskilja medlen men senare av någon anledning anser med sina intressen

mera förenligt att göra detta, måste det anses vara en påtaglig fördel, att

lagstiftningen erbjuder rättslig möjlighet härtill; detta sker genom bestämmelsen

i första styckets andra punkt, då däri fastslås, att den redovisningsskyldiges

ensidiga åtgärd att avskilja medel, t. ex. medlens insättning i bank

på huvudmannens konto med bibehållen rätt för den redovisningsskyldige att

förfoga över medlen, under förutsättning av solvens medför sakrättslig verkan

till förmån för huvudmannen. Det torde dock med fog kunna ifrågasättas,

örn ej fordringarna på detta avskiljande lämpligen borde i någon mån skärpas,

förslagsvis sålunda, att den redovisningsskyldige vid tiden för avskiljandet

uppenbarligen var i stånd att rätteligen betala all sin gäld.

Då jag alltså anser, att första punkten i lagförslagets första stycke i

främsta rummet har avseende på de redovisningsskyldiga, som hava rättslig

förpliktelse att hålla huvudmannens medel avskilda, under det att andra

punkten i samma stycke snarast borde gälla allenast för annan redovisningsskyldig,

synes lagförslaget böra så utformas, att därav på något sätt

framgår, att de håda alternativen icke äro i allo likställda.

I fråga om förslagets övriga detaljer vill jag allenast framhålla önskvärdheten

av att det med skärpa understrykes, att lagförslagets ståndpunkt

att godkänna avskiljandet även örn bankräkningen icke försetts med särskild

beteckning och banken ej heller eljest fått kännedom örn räkningens

ändamål förestavats uteslutande av hänsynen till den icke yrkesmässige sysslomannen;

för övriga syssloman och särskilt dem, som hava rättslig förpliktelse

att hålla mottagna medel avskilda, borde det vara en undantagslös regel,

att det av anteckning i utfärdad motbok eller av meddelande till banken

otvetydigt framgår, att räkningen är avsedd för redovisningsmedel.

övriga lagförslag.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

49

Utdrag av protokollet över justitiedepartemenlsärendcn, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms

slott den 11 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,

Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets den 8 februari

1944 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 31 december 1943 remitterade

förslagen till

1) lag om redovisningsmedel;

2) lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbalken; samt

3) lag örn ändring i konkurslagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Två av lagrådets ledamöter ha lämnat förslagen utan erinran. De båda övriga

ledamöterna ha framfört vissa betänkligheter i fråga örn den bestämmelse

i förslaget till lag om redovisningsmedel, enligt vilken ett försenat avskiljande

av dylika medel skulle tillerkännas sakrätlslig verkan under förutsättning

att den redovisningsskyldige var solvent vid avskiljandet. Med anledning

härav vill jag framhålla följande.

Godtagandet av ett dylikt försenat avskiljande kan tänkas medföra en viss

risk för att mindre samvetsgranna personer komma att uppskjuta avskiljandet

av anförtrodda medel. De farhågor som uttalats härom synas emellertid

överdrivna. Såsom jag tidigare framhållit finnas inom ett flertal områden

bestämmelser som tjäna till att framdriva ett omedelbart avskiljande. I den

mån redovisningsskyldiga personer likväl underlåta att så snart som möjligt

avskilja anförtrodda medel torde den väsentliga orsaken vara att söka i en

sådan läggning hos vederbörande, som ej nämnvärt påverkas av den rättsliga

regleringen av frågan om verkan av ett försenat avskiljande, och andra omständigheter.

Jag vill ytterligare understryka, att något berättigat intresse ej kränkes genom

ett försenat avskiljande i de fall som avses med förslaget. Dessa fall loide

ej sakna praktisk betydelse, och det synes därför vara av värde att de kunna

inbegripas under det sakrättsliga skyddet, något som knappast torde kunna

ske utan en uttrycklig lagbestämmelse. Såsom förut nämnts är förslaget i

denna del byggt på den förutsättningen, att den redovisningsskyldige var sol
Bihang

till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr SI
-

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

vent vid avskiljandet. Det synes icke påkallat att skärpa denna förutsättning,

som har nära samband med den nya straffbestämmelsen för förskingring. Vid

lagförslagets utformning har det befunnits nödvändigt att låta rättsreglerna

omfatta inbördes ganska olikartade förhållanden, såsom vid yrkesmässigt omhänderhavande

av klientmedel, då sysslomannen ofta är skyldig att hålla

medlen avskilda, och vid tillfälliga privata uppdrag. Att giva skilda regler för

olika grupper av redovisningsskyldiga skulle från såväl straffrättslig som

civilrättslig synpunkt medföra påtagliga olägenheter.

I anslutning till vad en av lagrådets ledamöter anfört vill jag vitsorda angelägenheten

av att bankräkningar som äro avsedda för redovisningsmedel

förses med särskild beteckning rörande ändamålet. Detta önskemål är naturligtvis

särskilt framträdande, då det är fråga om dem som yrkesmässigt omhänderhava

klientmedel, men gör sig även eljest gällande. Emellertid torde

det få överlämnas åt rättspraxis att i varje särskilt fall avgöra, när medel

på en bankräkning skola anses avskilda, oaktat räkningen icke försetts med

dylik beteckning och banken ej heller eljest fått kännedom om räkningens

ändamål.

Föredraganden hemställer härefter, att lagförslagen, förslaget till lag om

redovisningsmedel med en redaktionell jämkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:! Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt å Sänd'';

Doktrin (2)

  1. Mikael Mellqvist, Insolvens — ett ansikte med skiftande mimik (Del 2 av 3), SvJT 2025 s. 390, på s. 406 · Fritt tillgänglig
  2. Förhållandet mellan 10 kap. 1 § brottsbalken och lagen om redovisningsmedel, SvJT 1988 s. 509, på s. 519, 520, 524, 531 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

8 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:225 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om redovisningsmedel, m. m. s. 1 i texten
  2. 1LU 1944:27 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om redovisningsmedel, m. m. s. 1 i texten

Doktrin (6)

6 kopplingar i 3 dokument.

  1. SvJT 1988 s. 509 Förhållandet mellan 10 kap. 1 § brottsbalken och lagen om redovisningsmedel s. 519 · s. 520 · s. 524 · s. 531 i texten
  2. SvJT 2025 s. 390 Mikael Mellqvist, Insolvens — ett ansikte med skiftande mimik (Del 2 av 3) s. 406 i texten
  3. JT 1994/95 s. 500 s. 500 i texten · dokumentnivå