Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935 (nr 17 7) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet

1944-01-28 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1944:88, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935 (nr 17 7) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet

Dokumentets text

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

23

Nr 88.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17

maj 1935 (nr 17 7) angående grunderna för stadshypoteksföreningars

bildande och verksamhet; given Stockholms

slott den 28 januari 1944.

Kungl Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen

den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars

bildande och verksamhet.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935

(nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande

och verksamhet.

Härigenom förordnas, att § 8 förordningen den 17 maj 1935 angående

grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ 8.

Amorteringslån må av hypoteksförening beviljas intill högst hälften av

uppskattningsvärdet, med iakttagande därav att lånebeloppet icke får överstiga

hälften av fastighetens vid taxering enligt kommunalskattelagen åsätta

värde; dock må i fråga örn större städer eller vissa delar av dem sådana lån,

därest hypotekskassans styrelse det medgiver, kunna meddelas intill ett belopp,

ej överstigande sex tiondelar av vare sig uppskattningsvärdet eller taxeringsvärdet.

Fasta lån kunna meddelas intill samma belopp, som må utlämnas såsom

amorteringslån; dock må fasta lån å längre tid än tio år meddelas endast intill

två tredjedelar av nämnda belopp, där den belånade fastighetens huvudbyggnad

icke är av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne.

I intet---ettusen kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1944.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

25

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 januari

1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Frösander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om utvidgad

rätt för stadshgpoteksföreningarna att bevilja fasta lån m. m. samt

anför därvid följande.

I § 5 första stycket förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående

konungariket Sveriges stadshypotekskassa stadgas, att hypotekskassan må till

hypoteksföreningarna utlämna lån att återbetalas antingen genom viss årlig

amortering (amorteringslån) eller utan amortering efter förloppet av viss

tid, minst tio och högst tjugu år (fasta lån).

Bestämmelser rörande stadshypoteksföreningarnas utlåningsrörelse äro intagna

i förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars

bildande och verksamhet. Sålunda stadgas i § 6, att

hypoteksförening må meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning i

bebyggd, huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler avsedd

nöjaktigt brandförsäkrad fastighet, som är belägen inom föreningens verksamhetsområde.

I samma paragraf föreskrives vidare, att för förenings utlåning

skola de bestämmelser, som gälla utlåning från hypotekskassan till

föreningarna, äga motsvarande tillämpning. Enligt § 7 skall fastighet, varå

lån sökes, besiktigas och värderas av ojäviga värderingsmän, och vid värderingen,

som avser att till ledning för belåningen bestämma fastighetens varaktiga

värde (uppskattningsvärde), skall hänsyn tagas till alla föreliggande

och beräkneliga omständigheter, som kunna påverka detta värde.

Beträffande amortering slån stadgas vidare i § 8 första stycket, att sådant

lån må av hypoteksförening beviljas intill högst hälften av uppskattningsvärdet,

med iakttagande därav, att lånebeloppet icke får överstiga hälften av

fastighetens senast fastställda taxeringsvärde; dock må i fråga om större städer

eller vissa delar av dem sådana lån, därest hypotekskassans styrelse det

medgiver, kunna meddelas intill ett belopp, ej överstigande sex tiondelar av

vare sig uppskattningsvärdet eller taxeringsvärdet.

Enligt § 8 andra stycket må fasta lån kunna meddelas, då den belånade

fastighetens huvudbyggnad är av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

intill tre fjärdedelar av det belopp, som må utlämnas såsom amorteringslån,

saint, då huvudbyggnaden är av mindre hållbart ämne, intill två tredjedelar

av nämnda belopp; dock må hela det för amorteringslån tillåtna lånebeloppet

utlämnas såsom fast lån å tio år, där den belånade fastighetens huvudbyggnad

är av sten eller annat lika hållbart ämne och avsevärd nedgång i

fastighetens värde under lånetiden icke synes vara att befara.

Framställning från styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

I en den 11 januari 1943 dagtecknad, till Kungl. Majit ställd skrift har styrelsen

för konungariket Sveriges stadshypotekskassa — under åberopande av en

den 30 oktober 1942 dagtecknad skrift från stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd

— gjort framställning örn vissa ändringar rörande hypoteksföreningarnas

rätt att utlämna lån. Sålunda har stadshypotekskassans styrelse hemställt,

att hypoteksföreningarna måtte erhålla rätt dels att vid belåning av

fastighet, vars huvudbyggnad vore av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne,

utlämna hela det för amorteringslån tillåtna lånebeloppet såsom fast

lån å tjugu år dels ock att vid belåning av annan fastighet bevilja hela lånebeloppet

såsom fast lån, dock såsom fast lån å tjugu år endast intill två tredjedelar

av detta belopp. Vidare har stadshypotekskassans styrelse hemställt,

att det i § 8 upptagna stadgandet, att beloppet av beviljat lån icke finge överstiga

viss del av fastighetens senast fastställda taxeringsvärde, måtte ändras

på så sätt, att högsta belåningsgränsen i stället bestämdes i förhållande till

fastighetens av taxeringsnämnd åsätta värde.

Vad först angår framställningen om utvidgad rätt för stadsflypoteksföreningarna

att bevilja fasta lån har stadshypotekskassans

styrelse uttalat, att frågan om tjuguårslånens ökade användning

då det gällde stenhusfastigheter hade aktualiserats under de senaste åren,

bland annat genom de åtgärder staten vidtagit för understödjande av byggnadsverksamheten.

I detta hänseende har styrelsen åberopat följande av stadshypoteksföreningarnas

förtroenderåd i dess skrift den 30 oktober 1942 framförda

synpunkter.

Statens understöd erhålles delvis i form av räntegaranti på primärlånen för

en tid av tio år, under vilken tid staten erlägger den del av räntan å dessa

lån, som överstiger 3,5 procent. Det är då av vikt för fastighetsägaren, att han

redan vid den första låneplaceringen kan ordna det så, att ränteutgiften för primärlånet

vid utgången av de tio år, statens räntegaranti omfattar, icke behöver

stiga med större belopp än som betingas av räntegarantiens bortfallande,

utan att han ändock går miste om möjligheten till nedsättning av räntan därest

den allmänna räntenivån efter denna tid skulle nedgå, önskar fastighetsägaren

placera primärlånet hos stadshypoteksföreningen för att vinna nyss

angivna fördelar, är han emellertid för närvarande hänvisad att beträffande en

fjärdedel av lånebeloppet ikläda sig amorteringsskyldighet, något som särskilt

under nu inträdda förhållanden kan ställa sig synnerligen betungande för

honom.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SS.

27

Staten meddelar vidare tertiiirlån, vilka skola amorteras och vara slutbetalda

efter trettio år. Härutöver kunna av statsmedel utgå tilläggslån, vilka

även under vissa förutsättningar skola återgäldas till slaten genom årliga

amorteringar.

Om fastighetsägaren sålunda placerar sina primär- och sekundärlån hos

stadshypoteksförening och bostadskreditförening samt därjämte erhållit tertiärlån

(och eventuellt tilläggslån) av statsmedel, blir han för att erhålla betryggande

bindningstid på sitt primärlån enligt nu gällande bestämmelser

nödsakad att verkställa amortering å samtliga dessa lån, varvid i allmänhet

outnyttjat överhypotek kommer att kvarligga för de särskilda lånen.

Den befrielse från amorteringsskyldighet på primärlånet, som, med bibehållen

lång bindningstid, skulle vinnas genom en utsträckning av gränsen

för användningen av fasta lån å tjugu år, skulle därför vara av stor betydelse

för fastighetsägarna. För staten såsom tertiärlångivare skulle därjämte

vinnas en ökad trygghet, därest en utvidgning kunde ske beträffande stadshypoteksföreningarnas

rätt att utlämna fasta lån på sådant sätt, att dessa lån

från att delvis avse endast tio år i stället helt skulle kunna omfatta tjugu år.

Stadshypotekskassans styrelse har vidare anfört.

Vad angår andra fastigheter än sådana, vilkas huvudbyggnad är av sten

eller annat lika hållbart byggnadsämne, är det önskvärt, att möjlighet herodes

hypoteksföreningarna att såsom fast lån å tio år utlämna även den del

av länet, som för närvarande endast må utlämnas såsom amorteringslån. Till

stöd för en sådan ändring av bestämmelserna kan i tillämpliga delar åberopas

vad som förtroenderådet uttalat beträffande utsträckningen av användningen

av tjuguårslånen. Härtill kommer, att det, i motsats till vad tidigare

synes ha antagits, ur säkerhetssynpunkt knappast torde vara mindre betryggande

att, i de fall, då fastighetens värdebeständighet icke kan tillförlitligt

bedömas, å fastigheten utlämna ett lån, som i sin helhet förfaller till betalning

efter tio år, än ett amorteringslån, som efter tio år till övervägande delen

kvarstår och först successivt nedbetalas. Även om, då det gäller sådana trähusfastigheter,

vilkas värde kunna överblickas för en längre tid, förhållandena

ofta torde motivera, att viss del av lånet beviljas såsom amorteringslån,

synes dock möjlighet höra finnas för hypoteksföreningarna, att då så kan befinnas

lämpligt och i den mån hypotekskassan ej meddelar inskränkande

föreskrifter, bevilja även sistnämnda del av lånet såsom fast lån.

I sin framställning har stadshypotekskassans styrelse ytterligare anfört, att

ett skäl, som tidigare motiverat en delvis till tio år minskad bindningstid

för de fasta lånen, men som numera bortfallit, hade varit, att kassan för

kreditgivningen till hypoteksföreningarna upplagt obligationslån med mycket

lång löptid, å vilka kassan sedan tio år förflutit i regel haft att verkställa årliga

amorteringar. Under senaste tiden hade kassan emellertid övergått till att

utgiva obligationer med kortare löptid, cirka trettio år, och utan amorteringsskyldighet.

Vidare kunde det enligt styrelsens mening numera anses vara allmänt

erkänt, att den egentliga primärkrediten, såvitt gällde fastigheter av

mera varaktig beskaffenhet, vore att betrakta såsom en i regel under en längre

tid kvarliggande amorteringsfri kredit. Denna uppfattning hade nyligen

kommit till uttryck i den ändring, vilken genom förordning den 27 mars 1942

(nr 133) vidtagits av § 14 i förordningen den 16 maj 1890 angående grunderna

vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet, genom vil
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

ken ändring landshypoteksföreningarna erhållit möjlighet att utlämna fasta

lån på trettio år.

Beträffande härefter förslaget om ändring av det för belåning sgränsen

normerande taxeringsvärdet har stadshypotekskassans

styrelse i fråga örn innebörden av den nu gällande bestämmelsen omnämnt,

att det under förarbetena till ifrågavarande stadgande ansetts, att

belåningsgränsen borde dragas vid viss kvotdel av fastighetens senast fastställda

taxeringsvärde, varmed avsåges av prövningsnämnd fastställt eller

därmed likställt taxeringsvärde. Styrelsen har vidare uttalat, att anledningen

till att endast av prövningsnämnd fastställt värde ansetts böra godkännas

hade varit, att man därmed velat erhålla garantier mot att till grund vid belåning

lades ett värde, vilket kunde komma att ändras av prövningsnämnd.

I anslutning härtill har styrelsen anfört ytterligare följande.

Något praktiskt behov av sådana garantier synes likväl knappast föreligga,

då i praktiken väl så gott som undantagslöst någon nedsättning av

taxeringsvärde, som åsatts av taxeringsnämnd, icke torde ske av prövningsnämnd

med mindre yrkande härom framställes av fastighetsägaren, ett yrkande,

som icke torde ha utsikt att vinna bifall utan att synnerligen starka

skäl för detsamma framläggas.

Då det vid fastighetstaxering icke är möjligt att komma fram till ett exakt

riktigt värde av fastigheten och då belåningsgränsen skall bestämmas icke

endast i förhållande till fastighets taxeringsvärde utan jämväl i förhållande

till det uppskattningsvärde, som i föreskriven ordning åsättes av hypoteksföreningens

värderingsman, synas några avgörande betänkligheter icke böra

möta mot godkännande av ett av taxeringsnämnd åsatt värde, även örn det

icke prövats av högre instans.

Med avseende å bostadskreditföreningarna gäller jämlikt § 23 i förordningen

den 3 augusti 1929 örn svenska bostadskreditkassan och bostadskreditföreningarna,

att inteckning, som av bostadskreditförening mottages såsom

säkerhet för lån, skall vara belägen inom viss del av fastighetens vid

taxering enligt kommunalskattelagen åsätta värde. Sistnämnda uttryck har

i tillämpningen ansetts innefatta även sådant av taxeringsnämnd åsatt värde,

som icke prövats av prövningsnämnd.

Såsom ytterligare skäl för ändringsförslaget får styrelsen framhålla, att

det torde vara principiellt oriktigt och för samarbetet mellan stadshypoteksföreningarna

och bostadskreditföreningarna olämpligt, att inom de båda hypoteksinrättningarna

olika regler gälla med avseende å taxeringsvärde, som

lägges till grund vid fastighetsbelåning.

Remissyttranden.

Över framställningen från styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa

ha, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken,

fullmäktige i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen.

Vad först angår förslaget om utvidgad rätt att bevilja fasta lån

ha fullmäktige i riksgäldskontoret förklarat, att fullmäktige icke hade något

att erinra mot framställningen härutinnan.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

29

Fullmäktige i riksbanken lia däremot framhållit, att fullmäktige icke ansåge

de av stadshypotekskassans styrelse anförda skälen för en utvidgning av

rätten att utlämna fasta lån vara av den art, att de motiverade ett bifall till

förevarande framställning. Visserligen vore förhållandena delvis olika för

skilda slag av fastigheter, men enligt fullmäktiges mening vore i nuvarande

läge en utvidgning av den amorteringsfria bottenkredilen icke nödvändig

eller lämplig.

Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande anfört följande.

Enligt § 8 i förordningen angående grunderna för stadshypoteksföreningars

bildande och verksamhet må hypoteksförening utlämna antingen amorteringslån

eller också fasta lån. För utlämnandet av fasta lån gälla vissa mera

restriktiva bestämmelser än för amorteringslån. I § 10 stadgas, att den årliga

avbetalningen å amorteringslån skall utgöra minst en halv och i vissa

fall minst en procent. Avfattningen av dessa lagrum lämnar knappast utrymme

för annan tolkning, än att det finnes två skilda lånetyper mellan

vilka intressenterna ha att välja, därvid amorteringslån kunna utlämnas till

högre belopp än fasta lån med hänsyn till att de förras belopp genom avbetalning

nedbringas minst med de i § 10 angivna procentsatserna. Enligt vad

som inspektionen inhämtat från stadshypotekskassan ha emellertid bestämmelserna

allt ifrån verksamhetens tillkomst tillämpats så, alt lasta lån utlämnas

till den för dessa föreskrivna maximigränsen och därutöver amorteringslån

intill den för amorteringslån gällande gränsen. Vid belåning t. ex.

av fastighet, där huvudbyggnaden är av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne,

utlämnas alltså 3U av lånet såsom fast lån och V4 såsom amorteringslån.

Amorteringen på hela lånesumman blir härigenom endast 1u av

den, som lagrummens ordalydelse antyder. På 20 år kan amorteringen komma

att understiga 4 procent av hela lånebeloppet, det vill säga amorteringen

blir ur säkerhetssynpunkt praktiskt taget betydelselös. Numera förekommer

även, enligt vad inspektionen inhämtat, att mot säkerhet av inteckningar i

samma fastighet utlämnas dels fast lån på 20 år dels fast lån på 10 år.

Inspektionen anser sig böra understryka, att det är ett allmänt intresse

av synnerlig vikt att utlåningsreglerna äro så klara, att några olika tolkningar

av desamma icke kunna förekomma. Ett förtydligande av dessa lagrum

måste alltså anses önskvärt, därvid, örn man icke anser sig kunna

rubba nuvarande praxis, det tydligt bör angivas, att för samma fastighet må

utlämnas såväl fast lån som amorteringslån som ock fasta lån på olika löptid.

Bank- och fondinspektionen har uttalat, att med hänsyn till det sätt, varpå

stadshypotekskassans styrelse ansett sig kunna tillämpa gällande bestämmelser,

hade de begärda ändringarna i praktiken en ganska oväsentlig räckvidd.

Örn en hypoteksförening utlämnade ett fast lån på tjugu år eller konstruerade

lånet så, alt under nämnda tid infordrades amorteringar på 3 a

4 procent av hela lånesummans ursprungliga belopp, vore skäligen likgiltigt.

Det vore nämligen uppenbart, att en fastighet under 20 års tid på grund

av ändringar i penningvärdet eller tomtvärdet, på grund av utvecklingen

eller tillbakagången av det samhälle eller den stadsdel, där fastigheten vore

belägen, samt på grund av förslitning kunde undergå värdeförändringar av

helt annan storleksordning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Vidare har bank- och fondinspektionen anfört.

Då inspektionen ställer sig tveksam till det nu framförda förslaget örn

ytterligare lättnader i fråga om de, såsom de i praktiken tillämpas, redan

nu ganska liberala utlåningsbestämmelserna, beror detta på följande överväganden.

Även örn en fastighet underhålles väl, undergår densamma på grund av

ålder och slitning en ständig värdeminskning. Detta förhållande kan visserligen

och har under gångna tider i stor utsträckning uppvägts av en värdestegring,

föranledd av penningvärdets fall och samhällenas tillväxt. En dylik

värdestegring, som ur vissa synpunkter är mindre önskvärd, kan emellertid

uppenbarligen icke för framtiden påräknas med sådan säkerhet, att

hänsyn till densamma kan tagas vid en långfristig placering av inteckningslån.

Utgångspunkten måste alltså vara, att en fastighet som regel under en så

lång period som tjugu år undergår en påtaglig värdeminskning. Det är otvivelaktigt

förenat med betydande svårigheter att närmare fixera storleksordningen

av denna värdeminskning. Det kan icke anses uteslutet att de byggnader,

som nu uppföras och som för närvarande ofta på grund av materialbrist

äro av lägre kvalitet än normalt, på grund av kommande teknisk utveckling

samt eventuellt stigande levnadsstandard hos befolkningen med därav

följande höjda fordringar på större bostadsutrymme komma att få en ekonomisk

livslängd av endast 60 å 70 år. Det torde därför icke vara särskilt pessimistiskt

räknat, om man utgår från en årlig värdeminskning motsvarande

1 procent av fastighetens hela värde. Efter 20 år skulle fastighetens värde

i så fall, under förutsättning att detsamma icke förändrats av andra faktorer,

endast utgöra 80 procent av det ursprungliga värdet och ett lån, som

meddelats till 60 procent av sistnämnda värde, skulle således ligga inom

75 procent av fastighetens verkliga värde, vilket måste betraktas som högt

för en primärbelåning.

Under senare år lia åtskilliga samhällen undergått en mycket snabb utveckling,

beroende på att till samhällena förlagts stora militärförläggningar

eller för upprustningen verksamma industrier. I sådana samhällen har helt

naturligt framdrivits en forcerad bostadsproduktion. Det kan emellertid,

sedan fred inträtt, tänkas inträffa en befolkningsminskning i en del av

dessa samhällen, vilket i sin tur skulle kunna medföra en utpräglad depression

å fastighetsmarknaden. Även för andra samhällen ter sig den kommande

utvecklingen mera oöverskådlig än vanligt. Allt talar alltså för att

en långfristig fastighetsbelåning bör ske med största försiktighet.

Trots sina anförda betänkligheter vill inspektionen med hänsyn till det

väckta förslagets relativt obetydliga omfattning och till att gällande bestämmelser

i allt fall äro i behov av förtydligande icke avstyrka förslagets

genomförande.

Inom bank- och fondinspektionen anförde byråchefen Tondén avvikande

mening i förevarande fråga. Enligt dennes åsikt borde inspektionen ha uttalat,

att då förslaget syntes vara försiktigt avvägt och då ett genomförande

av detsamma skulle bereda stadshypoteksorganisationen fördelen av en

kortare kreditgivningstid än om amorteringslån skulle utlämnas, hade inspektionen

ansett sig icke böra göra någon erinran mot förslaget; dock ali

inspektionen förutsatte, att stadshypoteksföreningarna med försiktighet och

endast då avsevärd nedgång i fastighetens värde under lånetiden icke syntes

vara att befara utnyttjade den möjlighet att i utsträckt omfattning bevilja

fasta lån, som förslagets genomförande skulle medföra.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr SS.

31

Beträffande förslaget om ändring av det för belåningsgränsen

normerande taxeringsvärdet har förslaget i denna del lämnats

utan erinran av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.

I detta hänseende har bank- och fondinspektionen uttalat, att förslaget

skulle innebära, att redan ett av taxeringsnämnd åsatt taxeringsvärde skulle

kunna läggas till grund vid belåningsgränsens beräknande. Bank- och fondinspektionen

har vidare anfört.

I fråga om förslaget i denna del ställer sig inspektionen tveksam. Nu gällande

bestämmelse i ämnet innebär, att belåningsgränsen skall beräknas i

relation till av prövningsnämnd fastställt taxeringsvärde eller till s. k. preliminärt

taxeringsvärde. I fråga örn av prövningsnämnd fastställt taxeringsvärde

står denna tolkning i överensstämmelse med den princip, som var gällande

före tillkomsten av den nuvarande år 1935 tillkomna lagstiftningen

för stadshypoteksorganisationen. I den äldre före år 1935 gällande lagstiftningen

var den högsta belåningsgränsen angiven i förhållande till fastighetens

bevillningstaxeringsvärde. I denna del har förslaget avfattats efter

mönster från de för bostadskreditföreningarna gällande, i förordning den 3

augusti 1929 givna föreskrifterna. Bostadskreditsakkunniga, å vilkas förslag

sistnämnda förordning är grundad, hade emellertid, i likhet med vad som

då gällde för stadshypoteksföreningar, angivit belåningsgränsen i förhållande

till bevillningstaxeringsvärdet och då begränsningen sedermera kom att ske

i förhållande till fastighets vid taxering enligt kommunalskattelagen åsätta

värde skedde detta utan annan motivering än att nya skatte- och taxeringsförfattningar

trätt i kraft och att det gällde allenast utbyte av ett uttryck

mot ett annat. Då därigenom uppenbarligen icke någon saklig ändring var

avsedd att genomföras, ifrågasätter inspektionen, huruvida man från de för

bostadskreditföreningarna gällande föreskrifterna kan hämta stöd för en

uppfattning, att den nu föreslagna ändringen skulle i fråga om stadshypoleksföreningarna

kunna anses vara avsedd att innebära, att redan ett av

taxeringsnämnd åsatt taxeringsvärde skulle kunna läggas till grund för beräknande

av en fastighets högsta belåningsvärde.

Sakligt sett är inspektionen icke heller övertygad om behovet av den ifrågasatta

ändringen. Syftet med densamma med den innebörd man avsett att

giva den föreslagna bestämmelsen skulle givetvis vara, att belåning av en

fastighet skulle kunna ske redan då taxeringsnämnd åsatt fastigheten ett

taxeringsvärde. I den nu gällande avfattningen av bestämmelsen lämnas

emellertid möjlighet att när som helst efter erhållande av s. k. preliminärt

taxeringsvärde — vilket kan erhållas när som helst, även då beskattningsnämnd

icke är i ordinarie verksamhet — söka belåning av fastigheten. Såvitt

inspektionen kan finna, bör det vara av betydelse, att till grund för belåningsvärderingen

vid sidan av ett av stadshypoteksförening åsatt uppskattningsvärde

lägges ett av prövningsnämnd fastställt taxeringsvärde.

Enligt inspektionens mening synas sålunda övervägande .skäl tala för att

man i nu förevarande hänseende bibehåller relationen till »fastighetens senast

fastställda taxeringsvärde».

I sin förevarande framställning har stadshypotekskassans styrelse hemställt

om sådan ändring i 1935 års förordning angående grunderna för stadshypoteksföreningars

bildande och verksamhet alt det för stadshypoteksföreningarna

bleve möjligt alt i större utsträckning än hittills meddela fasta

Departements
chefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 88

32

lån. Kassans styrelse har sålunda bland annat påyrkat, att stadshypoteksföreningarna

skulle erhålla rätt dels att vid belåning av fastighet, vars huvudbyggnad

vöre av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne, utlämna hela

det för amorteringslån tillåtna lånebeloppet såsom fast lån å tjugu år och

dels att vid belåning av annan fastighet bevilja hela lånebeloppet såsom fast

lån, dock såsom fast lån å längre tid än tio år endast intill två tredjedelar av

detta belopp.

Såsom motivering för en dylik utvidgning av rätten att bevilja fasta lån

har kassans styrelse hänvisat till att tjuguårslånen erhållit ökad aktualitet

genom de åtgärder staten vidtagit för understödjande av byggnadsverksamheten.

Styrelsen har vidare åberopat det förhållandet, att kassan, som tidigare

upplagt obligationslån med mycket lång löptid men med årliga amorteringar

sedan tio år förflutit från lånets upptagande, under senaste tid

övergått till att utgiva obligationer med kortare löptid, omkring trettio år,

och utan amorteringsskyldighet. Enligt styrelsens mening kunde dessutom såsom

skäl för en utvidgning av möjligheterna att bevilja fasta lån anföras, att

det numera vore allmänt erkänt, att den egentliga primärkrediten, såvitt

anginge fastigheter av mera varaktig beskaffenhet, vöre att betrakta såsom

en i regel under en längre tid kvarliggande amorteringsfri kredit, vilken uppfattning

kommit till uttryck i den under år 1942 genomförda utvidgningen

med avseende å landshypoteksföreningarnas rätt att utlämna s. k. stående

lån.

Av remissinstanserna ha fullmäktige i riksgäldskontoret tillstyrkt det föreliggande

förslaget. Även bank- och fondinspektionen har uttalat sin anslutning

till samma förslag under motivering bland annat, att de begärda ändringarna

— med hänsyn till det sätt, på vilket författningsbestämmelserna

tolkades — i praktiken hade en ganska oväsentlig räckvidd, och att gällande

bestämmelser i allt fall vore i behov av förtydligande. Däremot ha fullmäktige

i riksbanken avstyrkt förslaget under hänvisning till att en utvidgning

av den amorteringsfria bottenkrediten i nuvarande läge icke vore nödvändig

eller lämplig.

Såsom bank- och fondinspektionen uttalat innebär det av kassans styrelse

framlagda förslaget i förhållande till nuvarande praxis en blott obetydlig

utvidgning av rätten att bevilja fasta lån. Som ett förtydligande av de nu

gällande bestämmelser i allt fall är påkallat, finner jag mig under dessa

omständigheter kunna tillstyrka förslaget, trots tveksamhet om bärigheten av

de av styrelsen till stöd för detta åberopade skälen.

Jag tillstyrker sålunda, att i § 8 andra stycket i 1935 års förordning angående

stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet införes den ändrade

bestämmelsen rörande beviljandet av fasta lån, att dylika lån kunna

meddelas intill samma belopp, som må utlämnas såsom amorteringslån, dock

att fasta lån å längre tid än tio år må meddelas endast intill två tredjedelar

av nämnda belopp, där den belånade fastighetens huvudbyggnad icke är av

sten eller annat lika hållbart byggnadsämne.

I anslutning härtill vill jag emellertid erinra örn att jag — såsom fram
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

33

går av propositionen nr 69 till 1942 års riksdag — i samband med att jag

tillstyrkte en höjning av den legala gränsen för av landshypoteksföreningarna

beviljade stående lån uttalade, att sådana lån upp till denna gräns endast

borde beviljas i undantagsfall, samt att överhuvud taget en restriktiv

hållning mot hypotekskredit i form av enbart stående lån borde iakttagas,

då en allmännare övergång till dylika lån skulle innebära, att man, åtminstone

för en hel del fall, minskade det incitament till sparande, som amorteringskravet

i och för sig innebure. Dessa uttalanden äga enligt min mening

full giltighet även i förevarande fall.

Stadshypotekskassans styrelse har vidare hemställt om sådan ändring av

bestämmelserna rörande stadshypoteksföreningarnas utlåningsrörelse, att det

för belåningsgränsen normerande taxeringsvärdet skulle utgöras av det vid

taxering enligt kommunalskattelagen åsätta värdet i stället för, såsom för

närvarande, det av prövningsnämnden senast fastställda taxeringsvärdet.

Mot förslaget i denna del har jag icke något att erinra. Därest s. k. preliminärt

taxeringsvärde åsatts fastigheten skall, enligt lagen den 14 juni 1933

(nr 359) angående vad med fastighets taxeringsvärde i vissa fall skall förstås,

detta värde i stället vara normerande för belåningsgränsen.

De sålunda förordade nya bestämmelserna rörande stadshypoteksföreningarnas

utlåningsrörelse torde böra träda i kraft den 1 juli 1944. Några särskilda

övergångsbestämmelser synas icke erforderliga.

I enlighet med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet upprättats

förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17

maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande

och verksamhet.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda förslag

måtte föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ivar Löfqvist.

Mildrig lill riksdagens protokoll 19W. I mini. AV S7—S8.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1944:207 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 19 s. 1 i texten
  2. BU 1944:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935 s. 10 i texten