Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935 (nr 17 7) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet
1944-01-28 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1944:88, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935 (nr 17 7) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
23
Nr 88.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17
maj 1935 (nr 17 7) angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet; given Stockholms
slott den 28 januari 1944.
Kungl Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935
(nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande
och verksamhet.
Härigenom förordnas, att § 8 förordningen den 17 maj 1935 angående
grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
§ 8.
Amorteringslån må av hypoteksförening beviljas intill högst hälften av
uppskattningsvärdet, med iakttagande därav att lånebeloppet icke får överstiga
hälften av fastighetens vid taxering enligt kommunalskattelagen åsätta
värde; dock må i fråga örn större städer eller vissa delar av dem sådana lån,
därest hypotekskassans styrelse det medgiver, kunna meddelas intill ett belopp,
ej överstigande sex tiondelar av vare sig uppskattningsvärdet eller taxeringsvärdet.
Fasta lån kunna meddelas intill samma belopp, som må utlämnas såsom
amorteringslån; dock må fasta lån å längre tid än tio år meddelas endast intill
två tredjedelar av nämnda belopp, där den belånade fastighetens huvudbyggnad
icke är av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne.
I intet---ettusen kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1944.
Kungl. Maj.ts proposition nr 88.
25
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 januari
1944.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Frösander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om utvidgad
rätt för stadshgpoteksföreningarna att bevilja fasta lån m. m. samt
anför därvid följande.
I § 5 första stycket förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående
konungariket Sveriges stadshypotekskassa stadgas, att hypotekskassan må till
hypoteksföreningarna utlämna lån att återbetalas antingen genom viss årlig
amortering (amorteringslån) eller utan amortering efter förloppet av viss
tid, minst tio och högst tjugu år (fasta lån).
Bestämmelser rörande stadshypoteksföreningarnas utlåningsrörelse äro intagna
i förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet. Sålunda stadgas i § 6, att
hypoteksförening må meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning i
bebyggd, huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler avsedd
nöjaktigt brandförsäkrad fastighet, som är belägen inom föreningens verksamhetsområde.
I samma paragraf föreskrives vidare, att för förenings utlåning
skola de bestämmelser, som gälla utlåning från hypotekskassan till
föreningarna, äga motsvarande tillämpning. Enligt § 7 skall fastighet, varå
lån sökes, besiktigas och värderas av ojäviga värderingsmän, och vid värderingen,
som avser att till ledning för belåningen bestämma fastighetens varaktiga
värde (uppskattningsvärde), skall hänsyn tagas till alla föreliggande
och beräkneliga omständigheter, som kunna påverka detta värde.
Beträffande amortering slån stadgas vidare i § 8 första stycket, att sådant
lån må av hypoteksförening beviljas intill högst hälften av uppskattningsvärdet,
med iakttagande därav, att lånebeloppet icke får överstiga hälften av
fastighetens senast fastställda taxeringsvärde; dock må i fråga om större städer
eller vissa delar av dem sådana lån, därest hypotekskassans styrelse det
medgiver, kunna meddelas intill ett belopp, ej överstigande sex tiondelar av
vare sig uppskattningsvärdet eller taxeringsvärdet.
Enligt § 8 andra stycket må fasta lån kunna meddelas, då den belånade
fastighetens huvudbyggnad är av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne,
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
intill tre fjärdedelar av det belopp, som må utlämnas såsom amorteringslån,
saint, då huvudbyggnaden är av mindre hållbart ämne, intill två tredjedelar
av nämnda belopp; dock må hela det för amorteringslån tillåtna lånebeloppet
utlämnas såsom fast lån å tio år, där den belånade fastighetens huvudbyggnad
är av sten eller annat lika hållbart ämne och avsevärd nedgång i
fastighetens värde under lånetiden icke synes vara att befara.
Framställning från styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa.
I en den 11 januari 1943 dagtecknad, till Kungl. Majit ställd skrift har styrelsen
för konungariket Sveriges stadshypotekskassa — under åberopande av en
den 30 oktober 1942 dagtecknad skrift från stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd
— gjort framställning örn vissa ändringar rörande hypoteksföreningarnas
rätt att utlämna lån. Sålunda har stadshypotekskassans styrelse hemställt,
att hypoteksföreningarna måtte erhålla rätt dels att vid belåning av
fastighet, vars huvudbyggnad vore av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne,
utlämna hela det för amorteringslån tillåtna lånebeloppet såsom fast
lån å tjugu år dels ock att vid belåning av annan fastighet bevilja hela lånebeloppet
såsom fast lån, dock såsom fast lån å tjugu år endast intill två tredjedelar
av detta belopp. Vidare har stadshypotekskassans styrelse hemställt,
att det i § 8 upptagna stadgandet, att beloppet av beviljat lån icke finge överstiga
viss del av fastighetens senast fastställda taxeringsvärde, måtte ändras
på så sätt, att högsta belåningsgränsen i stället bestämdes i förhållande till
fastighetens av taxeringsnämnd åsätta värde.
Vad först angår framställningen om utvidgad rätt för stadsflypoteksföreningarna
att bevilja fasta lån har stadshypotekskassans
styrelse uttalat, att frågan om tjuguårslånens ökade användning
då det gällde stenhusfastigheter hade aktualiserats under de senaste åren,
bland annat genom de åtgärder staten vidtagit för understödjande av byggnadsverksamheten.
I detta hänseende har styrelsen åberopat följande av stadshypoteksföreningarnas
förtroenderåd i dess skrift den 30 oktober 1942 framförda
synpunkter.
Statens understöd erhålles delvis i form av räntegaranti på primärlånen för
en tid av tio år, under vilken tid staten erlägger den del av räntan å dessa
lån, som överstiger 3,5 procent. Det är då av vikt för fastighetsägaren, att han
redan vid den första låneplaceringen kan ordna det så, att ränteutgiften för primärlånet
vid utgången av de tio år, statens räntegaranti omfattar, icke behöver
stiga med större belopp än som betingas av räntegarantiens bortfallande,
utan att han ändock går miste om möjligheten till nedsättning av räntan därest
den allmänna räntenivån efter denna tid skulle nedgå, önskar fastighetsägaren
placera primärlånet hos stadshypoteksföreningen för att vinna nyss
angivna fördelar, är han emellertid för närvarande hänvisad att beträffande en
fjärdedel av lånebeloppet ikläda sig amorteringsskyldighet, något som särskilt
under nu inträdda förhållanden kan ställa sig synnerligen betungande för
honom.
Kungl. Maj.ts proposition nr SS.
27
Staten meddelar vidare tertiiirlån, vilka skola amorteras och vara slutbetalda
efter trettio år. Härutöver kunna av statsmedel utgå tilläggslån, vilka
även under vissa förutsättningar skola återgäldas till slaten genom årliga
amorteringar.
Om fastighetsägaren sålunda placerar sina primär- och sekundärlån hos
stadshypoteksförening och bostadskreditförening samt därjämte erhållit tertiärlån
(och eventuellt tilläggslån) av statsmedel, blir han för att erhålla betryggande
bindningstid på sitt primärlån enligt nu gällande bestämmelser
nödsakad att verkställa amortering å samtliga dessa lån, varvid i allmänhet
outnyttjat överhypotek kommer att kvarligga för de särskilda lånen.
Den befrielse från amorteringsskyldighet på primärlånet, som, med bibehållen
lång bindningstid, skulle vinnas genom en utsträckning av gränsen
för användningen av fasta lån å tjugu år, skulle därför vara av stor betydelse
för fastighetsägarna. För staten såsom tertiärlångivare skulle därjämte
vinnas en ökad trygghet, därest en utvidgning kunde ske beträffande stadshypoteksföreningarnas
rätt att utlämna fasta lån på sådant sätt, att dessa lån
från att delvis avse endast tio år i stället helt skulle kunna omfatta tjugu år.
Stadshypotekskassans styrelse har vidare anfört.
Vad angår andra fastigheter än sådana, vilkas huvudbyggnad är av sten
eller annat lika hållbart byggnadsämne, är det önskvärt, att möjlighet herodes
hypoteksföreningarna att såsom fast lån å tio år utlämna även den del
av länet, som för närvarande endast må utlämnas såsom amorteringslån. Till
stöd för en sådan ändring av bestämmelserna kan i tillämpliga delar åberopas
vad som förtroenderådet uttalat beträffande utsträckningen av användningen
av tjuguårslånen. Härtill kommer, att det, i motsats till vad tidigare
synes ha antagits, ur säkerhetssynpunkt knappast torde vara mindre betryggande
att, i de fall, då fastighetens värdebeständighet icke kan tillförlitligt
bedömas, å fastigheten utlämna ett lån, som i sin helhet förfaller till betalning
efter tio år, än ett amorteringslån, som efter tio år till övervägande delen
kvarstår och först successivt nedbetalas. Även om, då det gäller sådana trähusfastigheter,
vilkas värde kunna överblickas för en längre tid, förhållandena
ofta torde motivera, att viss del av lånet beviljas såsom amorteringslån,
synes dock möjlighet höra finnas för hypoteksföreningarna, att då så kan befinnas
lämpligt och i den mån hypotekskassan ej meddelar inskränkande
föreskrifter, bevilja även sistnämnda del av lånet såsom fast lån.
I sin framställning har stadshypotekskassans styrelse ytterligare anfört, att
ett skäl, som tidigare motiverat en delvis till tio år minskad bindningstid
för de fasta lånen, men som numera bortfallit, hade varit, att kassan för
kreditgivningen till hypoteksföreningarna upplagt obligationslån med mycket
lång löptid, å vilka kassan sedan tio år förflutit i regel haft att verkställa årliga
amorteringar. Under senaste tiden hade kassan emellertid övergått till att
utgiva obligationer med kortare löptid, cirka trettio år, och utan amorteringsskyldighet.
Vidare kunde det enligt styrelsens mening numera anses vara allmänt
erkänt, att den egentliga primärkrediten, såvitt gällde fastigheter av
mera varaktig beskaffenhet, vore att betrakta såsom en i regel under en längre
tid kvarliggande amorteringsfri kredit. Denna uppfattning hade nyligen
kommit till uttryck i den ändring, vilken genom förordning den 27 mars 1942
(nr 133) vidtagits av § 14 i förordningen den 16 maj 1890 angående grunderna
vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet, genom vil
-
28 Kungl. Maj.ts proposition nr 88.
ken ändring landshypoteksföreningarna erhållit möjlighet att utlämna fasta
lån på trettio år.
Beträffande härefter förslaget om ändring av det för belåning sgränsen
normerande taxeringsvärdet har stadshypotekskassans
styrelse i fråga örn innebörden av den nu gällande bestämmelsen omnämnt,
att det under förarbetena till ifrågavarande stadgande ansetts, att
belåningsgränsen borde dragas vid viss kvotdel av fastighetens senast fastställda
taxeringsvärde, varmed avsåges av prövningsnämnd fastställt eller
därmed likställt taxeringsvärde. Styrelsen har vidare uttalat, att anledningen
till att endast av prövningsnämnd fastställt värde ansetts böra godkännas
hade varit, att man därmed velat erhålla garantier mot att till grund vid belåning
lades ett värde, vilket kunde komma att ändras av prövningsnämnd.
I anslutning härtill har styrelsen anfört ytterligare följande.
Något praktiskt behov av sådana garantier synes likväl knappast föreligga,
då i praktiken väl så gott som undantagslöst någon nedsättning av
taxeringsvärde, som åsatts av taxeringsnämnd, icke torde ske av prövningsnämnd
med mindre yrkande härom framställes av fastighetsägaren, ett yrkande,
som icke torde ha utsikt att vinna bifall utan att synnerligen starka
skäl för detsamma framläggas.
Då det vid fastighetstaxering icke är möjligt att komma fram till ett exakt
riktigt värde av fastigheten och då belåningsgränsen skall bestämmas icke
endast i förhållande till fastighets taxeringsvärde utan jämväl i förhållande
till det uppskattningsvärde, som i föreskriven ordning åsättes av hypoteksföreningens
värderingsman, synas några avgörande betänkligheter icke böra
möta mot godkännande av ett av taxeringsnämnd åsatt värde, även örn det
icke prövats av högre instans.
Med avseende å bostadskreditföreningarna gäller jämlikt § 23 i förordningen
den 3 augusti 1929 örn svenska bostadskreditkassan och bostadskreditföreningarna,
att inteckning, som av bostadskreditförening mottages såsom
säkerhet för lån, skall vara belägen inom viss del av fastighetens vid
taxering enligt kommunalskattelagen åsätta värde. Sistnämnda uttryck har
i tillämpningen ansetts innefatta även sådant av taxeringsnämnd åsatt värde,
som icke prövats av prövningsnämnd.
Såsom ytterligare skäl för ändringsförslaget får styrelsen framhålla, att
det torde vara principiellt oriktigt och för samarbetet mellan stadshypoteksföreningarna
och bostadskreditföreningarna olämpligt, att inom de båda hypoteksinrättningarna
olika regler gälla med avseende å taxeringsvärde, som
lägges till grund vid fastighetsbelåning.
Remissyttranden.
Över framställningen från styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa
ha, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken,
fullmäktige i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen.
Vad först angår förslaget om utvidgad rätt att bevilja fasta lån
ha fullmäktige i riksgäldskontoret förklarat, att fullmäktige icke hade något
att erinra mot framställningen härutinnan.
Kungl. Maj:ts proposition nr SS.
29
Fullmäktige i riksbanken lia däremot framhållit, att fullmäktige icke ansåge
de av stadshypotekskassans styrelse anförda skälen för en utvidgning av
rätten att utlämna fasta lån vara av den art, att de motiverade ett bifall till
förevarande framställning. Visserligen vore förhållandena delvis olika för
skilda slag av fastigheter, men enligt fullmäktiges mening vore i nuvarande
läge en utvidgning av den amorteringsfria bottenkredilen icke nödvändig
eller lämplig.
Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande anfört följande.
Enligt § 8 i förordningen angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet må hypoteksförening utlämna antingen amorteringslån
eller också fasta lån. För utlämnandet av fasta lån gälla vissa mera
restriktiva bestämmelser än för amorteringslån. I § 10 stadgas, att den årliga
avbetalningen å amorteringslån skall utgöra minst en halv och i vissa
fall minst en procent. Avfattningen av dessa lagrum lämnar knappast utrymme
för annan tolkning, än att det finnes två skilda lånetyper mellan
vilka intressenterna ha att välja, därvid amorteringslån kunna utlämnas till
högre belopp än fasta lån med hänsyn till att de förras belopp genom avbetalning
nedbringas minst med de i § 10 angivna procentsatserna. Enligt vad
som inspektionen inhämtat från stadshypotekskassan ha emellertid bestämmelserna
allt ifrån verksamhetens tillkomst tillämpats så, alt lasta lån utlämnas
till den för dessa föreskrivna maximigränsen och därutöver amorteringslån
intill den för amorteringslån gällande gränsen. Vid belåning t. ex.
av fastighet, där huvudbyggnaden är av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne,
utlämnas alltså 3U av lånet såsom fast lån och V4 såsom amorteringslån.
Amorteringen på hela lånesumman blir härigenom endast 1u av
den, som lagrummens ordalydelse antyder. På 20 år kan amorteringen komma
att understiga 4 procent av hela lånebeloppet, det vill säga amorteringen
blir ur säkerhetssynpunkt praktiskt taget betydelselös. Numera förekommer
även, enligt vad inspektionen inhämtat, att mot säkerhet av inteckningar i
samma fastighet utlämnas dels fast lån på 20 år dels fast lån på 10 år.
Inspektionen anser sig böra understryka, att det är ett allmänt intresse
av synnerlig vikt att utlåningsreglerna äro så klara, att några olika tolkningar
av desamma icke kunna förekomma. Ett förtydligande av dessa lagrum
måste alltså anses önskvärt, därvid, örn man icke anser sig kunna
rubba nuvarande praxis, det tydligt bör angivas, att för samma fastighet må
utlämnas såväl fast lån som amorteringslån som ock fasta lån på olika löptid.
Bank- och fondinspektionen har uttalat, att med hänsyn till det sätt, varpå
stadshypotekskassans styrelse ansett sig kunna tillämpa gällande bestämmelser,
hade de begärda ändringarna i praktiken en ganska oväsentlig räckvidd.
Örn en hypoteksförening utlämnade ett fast lån på tjugu år eller konstruerade
lånet så, alt under nämnda tid infordrades amorteringar på 3 a
4 procent av hela lånesummans ursprungliga belopp, vore skäligen likgiltigt.
Det vore nämligen uppenbart, att en fastighet under 20 års tid på grund
av ändringar i penningvärdet eller tomtvärdet, på grund av utvecklingen
eller tillbakagången av det samhälle eller den stadsdel, där fastigheten vore
belägen, samt på grund av förslitning kunde undergå värdeförändringar av
helt annan storleksordning.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
Vidare har bank- och fondinspektionen anfört.
Då inspektionen ställer sig tveksam till det nu framförda förslaget örn
ytterligare lättnader i fråga om de, såsom de i praktiken tillämpas, redan
nu ganska liberala utlåningsbestämmelserna, beror detta på följande överväganden.
Även örn en fastighet underhålles väl, undergår densamma på grund av
ålder och slitning en ständig värdeminskning. Detta förhållande kan visserligen
och har under gångna tider i stor utsträckning uppvägts av en värdestegring,
föranledd av penningvärdets fall och samhällenas tillväxt. En dylik
värdestegring, som ur vissa synpunkter är mindre önskvärd, kan emellertid
uppenbarligen icke för framtiden påräknas med sådan säkerhet, att
hänsyn till densamma kan tagas vid en långfristig placering av inteckningslån.
Utgångspunkten måste alltså vara, att en fastighet som regel under en så
lång period som tjugu år undergår en påtaglig värdeminskning. Det är otvivelaktigt
förenat med betydande svårigheter att närmare fixera storleksordningen
av denna värdeminskning. Det kan icke anses uteslutet att de byggnader,
som nu uppföras och som för närvarande ofta på grund av materialbrist
äro av lägre kvalitet än normalt, på grund av kommande teknisk utveckling
samt eventuellt stigande levnadsstandard hos befolkningen med därav
följande höjda fordringar på större bostadsutrymme komma att få en ekonomisk
livslängd av endast 60 å 70 år. Det torde därför icke vara särskilt pessimistiskt
räknat, om man utgår från en årlig värdeminskning motsvarande
1 procent av fastighetens hela värde. Efter 20 år skulle fastighetens värde
i så fall, under förutsättning att detsamma icke förändrats av andra faktorer,
endast utgöra 80 procent av det ursprungliga värdet och ett lån, som
meddelats till 60 procent av sistnämnda värde, skulle således ligga inom
75 procent av fastighetens verkliga värde, vilket måste betraktas som högt
för en primärbelåning.
Under senare år lia åtskilliga samhällen undergått en mycket snabb utveckling,
beroende på att till samhällena förlagts stora militärförläggningar
eller för upprustningen verksamma industrier. I sådana samhällen har helt
naturligt framdrivits en forcerad bostadsproduktion. Det kan emellertid,
sedan fred inträtt, tänkas inträffa en befolkningsminskning i en del av
dessa samhällen, vilket i sin tur skulle kunna medföra en utpräglad depression
å fastighetsmarknaden. Även för andra samhällen ter sig den kommande
utvecklingen mera oöverskådlig än vanligt. Allt talar alltså för att
en långfristig fastighetsbelåning bör ske med största försiktighet.
Trots sina anförda betänkligheter vill inspektionen med hänsyn till det
väckta förslagets relativt obetydliga omfattning och till att gällande bestämmelser
i allt fall äro i behov av förtydligande icke avstyrka förslagets
genomförande.
Inom bank- och fondinspektionen anförde byråchefen Tondén avvikande
mening i förevarande fråga. Enligt dennes åsikt borde inspektionen ha uttalat,
att då förslaget syntes vara försiktigt avvägt och då ett genomförande
av detsamma skulle bereda stadshypoteksorganisationen fördelen av en
kortare kreditgivningstid än om amorteringslån skulle utlämnas, hade inspektionen
ansett sig icke böra göra någon erinran mot förslaget; dock ali
inspektionen förutsatte, att stadshypoteksföreningarna med försiktighet och
endast då avsevärd nedgång i fastighetens värde under lånetiden icke syntes
vara att befara utnyttjade den möjlighet att i utsträckt omfattning bevilja
fasta lån, som förslagets genomförande skulle medföra.
Kungl. Maj.ts proposition nr SS.
31
Beträffande förslaget om ändring av det för belåningsgränsen
normerande taxeringsvärdet har förslaget i denna del lämnats
utan erinran av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.
I detta hänseende har bank- och fondinspektionen uttalat, att förslaget
skulle innebära, att redan ett av taxeringsnämnd åsatt taxeringsvärde skulle
kunna läggas till grund vid belåningsgränsens beräknande. Bank- och fondinspektionen
har vidare anfört.
I fråga om förslaget i denna del ställer sig inspektionen tveksam. Nu gällande
bestämmelse i ämnet innebär, att belåningsgränsen skall beräknas i
relation till av prövningsnämnd fastställt taxeringsvärde eller till s. k. preliminärt
taxeringsvärde. I fråga örn av prövningsnämnd fastställt taxeringsvärde
står denna tolkning i överensstämmelse med den princip, som var gällande
före tillkomsten av den nuvarande år 1935 tillkomna lagstiftningen
för stadshypoteksorganisationen. I den äldre före år 1935 gällande lagstiftningen
var den högsta belåningsgränsen angiven i förhållande till fastighetens
bevillningstaxeringsvärde. I denna del har förslaget avfattats efter
mönster från de för bostadskreditföreningarna gällande, i förordning den 3
augusti 1929 givna föreskrifterna. Bostadskreditsakkunniga, å vilkas förslag
sistnämnda förordning är grundad, hade emellertid, i likhet med vad som
då gällde för stadshypoteksföreningar, angivit belåningsgränsen i förhållande
till bevillningstaxeringsvärdet och då begränsningen sedermera kom att ske
i förhållande till fastighets vid taxering enligt kommunalskattelagen åsätta
värde skedde detta utan annan motivering än att nya skatte- och taxeringsförfattningar
trätt i kraft och att det gällde allenast utbyte av ett uttryck
mot ett annat. Då därigenom uppenbarligen icke någon saklig ändring var
avsedd att genomföras, ifrågasätter inspektionen, huruvida man från de för
bostadskreditföreningarna gällande föreskrifterna kan hämta stöd för en
uppfattning, att den nu föreslagna ändringen skulle i fråga om stadshypoleksföreningarna
kunna anses vara avsedd att innebära, att redan ett av
taxeringsnämnd åsatt taxeringsvärde skulle kunna läggas till grund för beräknande
av en fastighets högsta belåningsvärde.
Sakligt sett är inspektionen icke heller övertygad om behovet av den ifrågasatta
ändringen. Syftet med densamma med den innebörd man avsett att
giva den föreslagna bestämmelsen skulle givetvis vara, att belåning av en
fastighet skulle kunna ske redan då taxeringsnämnd åsatt fastigheten ett
taxeringsvärde. I den nu gällande avfattningen av bestämmelsen lämnas
emellertid möjlighet att när som helst efter erhållande av s. k. preliminärt
taxeringsvärde — vilket kan erhållas när som helst, även då beskattningsnämnd
icke är i ordinarie verksamhet — söka belåning av fastigheten. Såvitt
inspektionen kan finna, bör det vara av betydelse, att till grund för belåningsvärderingen
vid sidan av ett av stadshypoteksförening åsatt uppskattningsvärde
lägges ett av prövningsnämnd fastställt taxeringsvärde.
Enligt inspektionens mening synas sålunda övervägande .skäl tala för att
man i nu förevarande hänseende bibehåller relationen till »fastighetens senast
fastställda taxeringsvärde».
I sin förevarande framställning har stadshypotekskassans styrelse hemställt
om sådan ändring i 1935 års förordning angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet alt det för stadshypoteksföreningarna
bleve möjligt alt i större utsträckning än hittills meddela fasta
Departements
chefen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 88
32
lån. Kassans styrelse har sålunda bland annat påyrkat, att stadshypoteksföreningarna
skulle erhålla rätt dels att vid belåning av fastighet, vars huvudbyggnad
vöre av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne, utlämna hela
det för amorteringslån tillåtna lånebeloppet såsom fast lån å tjugu år och
dels att vid belåning av annan fastighet bevilja hela lånebeloppet såsom fast
lån, dock såsom fast lån å längre tid än tio år endast intill två tredjedelar av
detta belopp.
Såsom motivering för en dylik utvidgning av rätten att bevilja fasta lån
har kassans styrelse hänvisat till att tjuguårslånen erhållit ökad aktualitet
genom de åtgärder staten vidtagit för understödjande av byggnadsverksamheten.
Styrelsen har vidare åberopat det förhållandet, att kassan, som tidigare
upplagt obligationslån med mycket lång löptid men med årliga amorteringar
sedan tio år förflutit från lånets upptagande, under senaste tid
övergått till att utgiva obligationer med kortare löptid, omkring trettio år,
och utan amorteringsskyldighet. Enligt styrelsens mening kunde dessutom såsom
skäl för en utvidgning av möjligheterna att bevilja fasta lån anföras, att
det numera vore allmänt erkänt, att den egentliga primärkrediten, såvitt
anginge fastigheter av mera varaktig beskaffenhet, vöre att betrakta såsom
en i regel under en längre tid kvarliggande amorteringsfri kredit, vilken uppfattning
kommit till uttryck i den under år 1942 genomförda utvidgningen
med avseende å landshypoteksföreningarnas rätt att utlämna s. k. stående
lån.
Av remissinstanserna ha fullmäktige i riksgäldskontoret tillstyrkt det föreliggande
förslaget. Även bank- och fondinspektionen har uttalat sin anslutning
till samma förslag under motivering bland annat, att de begärda ändringarna
— med hänsyn till det sätt, på vilket författningsbestämmelserna
tolkades — i praktiken hade en ganska oväsentlig räckvidd, och att gällande
bestämmelser i allt fall vore i behov av förtydligande. Däremot ha fullmäktige
i riksbanken avstyrkt förslaget under hänvisning till att en utvidgning
av den amorteringsfria bottenkrediten i nuvarande läge icke vore nödvändig
eller lämplig.
Såsom bank- och fondinspektionen uttalat innebär det av kassans styrelse
framlagda förslaget i förhållande till nuvarande praxis en blott obetydlig
utvidgning av rätten att bevilja fasta lån. Som ett förtydligande av de nu
gällande bestämmelser i allt fall är påkallat, finner jag mig under dessa
omständigheter kunna tillstyrka förslaget, trots tveksamhet om bärigheten av
de av styrelsen till stöd för detta åberopade skälen.
Jag tillstyrker sålunda, att i § 8 andra stycket i 1935 års förordning angående
stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet införes den ändrade
bestämmelsen rörande beviljandet av fasta lån, att dylika lån kunna
meddelas intill samma belopp, som må utlämnas såsom amorteringslån, dock
att fasta lån å längre tid än tio år må meddelas endast intill två tredjedelar
av nämnda belopp, där den belånade fastighetens huvudbyggnad icke är av
sten eller annat lika hållbart byggnadsämne.
I anslutning härtill vill jag emellertid erinra örn att jag — såsom fram
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 88.
33
går av propositionen nr 69 till 1942 års riksdag — i samband med att jag
tillstyrkte en höjning av den legala gränsen för av landshypoteksföreningarna
beviljade stående lån uttalade, att sådana lån upp till denna gräns endast
borde beviljas i undantagsfall, samt att överhuvud taget en restriktiv
hållning mot hypotekskredit i form av enbart stående lån borde iakttagas,
då en allmännare övergång till dylika lån skulle innebära, att man, åtminstone
för en hel del fall, minskade det incitament till sparande, som amorteringskravet
i och för sig innebure. Dessa uttalanden äga enligt min mening
full giltighet även i förevarande fall.
Stadshypotekskassans styrelse har vidare hemställt om sådan ändring av
bestämmelserna rörande stadshypoteksföreningarnas utlåningsrörelse, att det
för belåningsgränsen normerande taxeringsvärdet skulle utgöras av det vid
taxering enligt kommunalskattelagen åsätta värdet i stället för, såsom för
närvarande, det av prövningsnämnden senast fastställda taxeringsvärdet.
Mot förslaget i denna del har jag icke något att erinra. Därest s. k. preliminärt
taxeringsvärde åsatts fastigheten skall, enligt lagen den 14 juni 1933
(nr 359) angående vad med fastighets taxeringsvärde i vissa fall skall förstås,
detta värde i stället vara normerande för belåningsgränsen.
De sålunda förordade nya bestämmelserna rörande stadshypoteksföreningarnas
utlåningsrörelse torde böra träda i kraft den 1 juli 1944. Några särskilda
övergångsbestämmelser synas icke erforderliga.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17
maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande
och verksamhet.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda förslag
måtte föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Ivar Löfqvist.
Mildrig lill riksdagens protokoll 19W. I mini. AV S7—S8.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1944:207 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 19 s. 1 i texten
- BU 1944:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935 s. 10 i texten