Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl

30 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 25 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:10, Med förslag till lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

1

Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda

m. fl.; given Stockholms slott den 22 december 19bb.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade

eller dömda m. fl.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 10.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har någon häktats såsom misstänkt för brott och frikännes han för brottet

eller nedlägges mot honom väckt åtal eller avslutas förundersökning utan

att åtal väckes mot honom, åge han, där ej annat följer av vad nedan stadgas,

av allmänna medel erhålla ersättning för det intrång i friheten som förorsakats

av häktningen och, örn han i samband därmed varit anhållen, av

anhållandet. Vad nu sagts örn häktad skall ock gälla den som under längre

lid än ett dygn varit såsom misstänkt för brott anhållen eller underkastad

reseförbud.

Ersättning må ej utgå, örn den misstänkte sökt avvika eller annorledes

undandraga sig förundersökning eller lagfcring eller sökt undanröja bevis

eller på annat sätt försvåra sakens utredning, eller örn han genom sanningslös

bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva sig

själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han varit häktad, anhållen eller

underkastad reseförbud. Ej heller må ersättning utgå, om anledning till misstanke

kvarstår eller örn det eljest med hänsyn till omständigheterna ej är

skäligt att ersättning gives.

2 §•

Har någon, som dömts till straffarbete, fängelse eller förvandlingsstraff

för böter, helt eller till någon del undergått straffet och meddelas sedermera

efter ansökan om resning eller besvär över domvilla dom, varigenom han frikännes

eller fälles till ringare straff än han redan utstått, åge han av allmänna

medel erhålla ersättning med anledning av verkställandet av straffet

eller den del därav, varifrån han sedermera befriats; dock ej om han genom

sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva

sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han blivit dömd till straffet.

, 3 §.

Vad ovan stadgats åge motsvarande tillämpning, bestämmelserna i 1 § beträffande

den som utan att domen mot honom vunnit laga kraft varit inta
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

3

gen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse

och bestämmelserna i 2 § beträffande den som på grund av lagakraftägande

dom varit intagen i sådan anstalt eller som varit underkastad förvaring eller

internering.

4 §■

Ersättning utgår för mistad arbetsförtjänst och annat intrång i näring så

ock för nödiga kostnader. Örn synnerliga skäl äro därtill, må ersättning utgå

jämväl för det lidande som intrånget i friheten medfört.

Anspråk på ersättning må ej överlåtas innan ersättningen blivit bestämd.

Avlider den ersättningsberättigade dessförinnan, åge dock dödsboet föra talan

om ersättning för förlust eller kostnad som tillskyndats den avlidne.

5 §•

Anspråk på ersättning enligt 1 § må, då åtal ägt rum, framställas i det

mål, vari ansvarsfrågan handlägges. Har åtal ej ägt rum eller har anspråket

ej framställts på sätt nu sagts, skall det framställas genom skriftlig ansökan

hos den rätt, som skulle ägt upptaga åtal för brottet eller sist handlagt ansvarsfrågan.

Ansökan skall göras inom tre månader från den dag, då sökanden

erhöll vetskap örn åklagarens beslut att ej åtala, eller från den dag, då

domen eller, om åtalet nedlagts, slutligt beslut i målet vann laga kraft.

Anspråk på ersättning enligt 2 § må framställas i det mål, vari frågan örn

frikännande eller nedsättning av straffet handlägges. Har anspråket ej framställts

på sätt nu sagts, skall det framställas hos den rätt, som sist handlagt

nämnda fråga, genom skriftlig ansökan inom tre månader från den dag, då

domen i samma fråga vann laga kraft.

Vill någon i det mål, vari anspråk på ersättning må framställas, inskränka

sin talan härom till fastställelse, huruvida enligt 1 eller 2 § rätt till ersättning

föreligger, äge han befogenhet därtill; domstolen må ock, där det finnes

lämpligt, hänskjuta frågan örn beloppets bestämmande till prövning efter

särskild ansökan. I fall som nu sagts skall frågan om beloppets bestämmande,

inom tid och på sätt ovan sägs, väckas hos den rätt, vilken såsom första

domstol handlagt åtalet.

över begäran örn ersättning skall åklagaren erhålla tillfälle att yttra sig;

han äge ock föra talan å det allmännas vägnar.

6 §•

Göres ansökan om ersättning annorledes än i mål, vari ansvarsfrågan

handlägges, gäde örn rättens sammansättning vid ansökans prövning och avgörande

vad i allmänhet är föreskrivet örn domförhet vid huvudförhandling;

avser ansökan ersättning enligt 1 § och har rätten tidigare handlagt mål om

ansvarsfrågan, skall örn rättens sammansättning tillämpas vad med avseende

å den frågan är stadgat. Rättens avgörande sker genom beslut.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

7 §•

Utdömd ersättning skall av statsverket utbetalas, sedan beslutet därom

vunnit laga kraft.

Har sökanden ägt att såsom skadestånd utkräva beloppet av annan, inträder

kronan i rätten mot denne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

Föreskrifterna i 1 § såvitt de avse ersättning med anledning av reseförbud

ävensom bestämmelserna i 6 § skola ej äga tillämpning förrän rättegångsbalken

den 18 juli 1942 trätt i kraft; och skall intill samma tidpunkt vad i

denna lag stadgas om den som varit anhållen i stället gälla den som efter

lagens ikraftträdande varit kvarhållen jämlikt nu gällande bestämmelser.

Genom lagen upphäves lagen den 12 mars 1886 (nr 8 s. 1) angående ersättning

av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde.

Såvitt angår ersättning som belöper å tid före nya lagens ikraftträdande,

skall äldre lag alltjämt tillämpas; i fråga örn den som frigivits först efter

nya lagens ikraftträdande skall dock nya lagen gälla även med avseende å

tiden dessförinnan.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 10.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsår enden, hållet

inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 november 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad,

Ohlin, Erlander, Danielson. 9

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga om ng lagstiftning

angående ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

samt anför följande.

Sedan den nya rättegångsbalken antagits, har processlagberedningen den

17 mars 1944 avgivit betänkande med förslag till sådana ytterligare lagstiftningsåtgärder

som erfordras i samband med processreformens genomförande

(SOU 1944:9 och 10). Beredningen har däri bland annat upptagit

frågan om skadeersättning av statsmedel i fall, då straffprocessuellt tvångsmedel

eller straff kommit till användning mot någon, som sedermera befinnes

oskyldig.

Gällande bestämmelser.

I detta ämne gäller för närvarande lagen den 12 mars 1886 angående ersättning

av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde. Enligt denna

lag kan, örn någon blivit häktad men åtalet mot honom nedlägges eller han

frikännes, ersättning av allmänna medel tillerkännas honom för det hinder

eller den brist i hans näring, som han lidit genom frihetens förlust. Detta må

dock ske allenast under förutsättning att genom rannsakningen utretts, att

det brott, varför han tilltalats, icke blivit begånget eller att det förövats av

annan än den tilltalade eller eljest icke kan vara begånget av honom, sålramt

anledning icke heller förefinnes att den tilltalade varit delaktig i brottet. Vidare

kräves, att den tilltalade skall vara utan skuld även till själva häktningsåtgärden.

Ersättning må sålunda ej tilldelas den som sökt att genom avvikande

eller annorledes undandraga sig rannsakning eller att genom undanröjande

av bevis eller egendom hindra sakens utredning, ej heller den som

genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom alt falskeligen

angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att åtalet mot honom

blivit anställt eller fullföljt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förutom då oskyldig drabbats av häktning kan ersättning utgå även om

någon som helt eller delvis undergått straffarbete eller fängelse sedermera får

sitt mål återupptaget och därvid frikännes eller dömes till ringare straff än

han redan utstått. Även härvid gäller dock, att ersättningsrätten går förlorad,

örn den sakfällde genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller

genom att falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han

blivit dömd till det straff, som gått i verkställighet.

Har oskyldigt häktad eller dömd avlidit, må ersättning i stället tilldelas

hans änka eller oförsörjda barn.

Ansökan örn ersättning som avses i lagen skall göras hos Kungl. Maj:t

och ingivas till justitiedepartementet inom ett år från den dag då laga kraft

åkommit det till grund för ansökningen liggande domstolsbeslutet. Bifalles

ansökningen, äger staten under vissa förhållanden regressrätt mot den ämbetseller

tjänsteman som är ansvarig för den felaktiga häktningsåtgärden eller

domen.

Bestämmelserna i 1886 års lag ha kommit i tillämpning endast i begränsad

omfattning. Under tiden från och med 1938 har ersättning utbetalats

i fem fall, av vilka fyra gällt oskyldigt häktade och det återstående en man

som efter resning erhållit nedsättning i redan undergånget frihetsstraff. Ersättningsbeloppen

utgjorde i fråga örn de fyra häktade lägst 200 och högst

400 kronor. Den person som delvis befriats från ådömt och avtjänat straff

erhöll ett belopp av 4 000 kronor.

Processlagberedningens förslag.

Såsom processlagberedningen framhållit har vid flera tillfällen väckts fråga

örn ändring av bestämmelserna i 1886 års lag. Sålunda ha önskemål framställts,

att för ersättnings utgående åt häktad icke skulle krävas att full

bevisning förebragts om hans oskuld utan blott att han vore fri från all

skälig misstanke att ha begått det ifrågavarande brottet. Vidare har ifrågasatts

att medgiva ersättningsrätt även för den som oskyldigt drabbats av

annat straffprocessuellt tvångsmedel än häktning. Slutligen har processkommissionen

i sitt år 1926 avgivna betänkande framhållit, att det vid utarbetande

av ny rättegångsbalk borde tagas i övervägande att revidera bestämmelserna

på förevarande område. Därvid syntes främst böra tagas i betraktande, huruvida

ersättning borde givas i större utsträckning och om prövningen borde förläggas

till domstol.

Av processlagberedningens betänkande framgår, att viss omprövning av bestämmelserna

i 1886 års lag är omedelbart betingad av nya rättegångsbalkens

antagande.

Beredningen framhåller, att spörsmålet om lämplig prövningsmyndighet

för ersättningsfrågor genom nya rättegångsbalken kommit i ett nytt läge. I

detta hänseende erinras, att en prövning, förlagd till Kungl. Maj:t, så gott

som uteslutande måste grunda sig på det skriftliga material som föreligger

i protokoll och andra handlingar. Efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande

skall fullständig protokollföring ej längre äga rum, och beredningen anser

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

därför sannolikt, att behovet av att komplettera utredningen genom muntlig

förhandling kommer att framträda starkare än nu. För tillgodoseende av

detta behov bör enligt beredningens uppfattning prövningen förläggas till

domstol. Beredningen framhåller, att även principiella skäl tala härför och

att en sådan ordning regelmässigt gäller i utlandet.

Som en följd av ersättningsfrågornas överflyttande till domstol bör enligt

beredningens mening prövningen i visst avseende erhålla ändrad karaktär.

Enligt 1886 års lag föreligger icke någon obetingad rätt till skadestånd, även

örn samtliga i lagen angivna förutsättningar för ersättnings utgående äro

för handen. Kungl. Maj :t kan vid sitt bedömande taga hänsyn även till andra

omständigheter. Någon motsvarande befogenhet finner beredningen ej lämpligen

böra tillerkännas domstol. Dess prövning anses endast böra avse frågan,

örn de villkor som upptagits i lagen blivit uppfyllda. Finnes så vara

fallet, bör ersättning utdömas. I anslutning härtill ifrågasätter beredningen

en ändring även beträffande vad som gäller för det fall att ersättningsberättigad

avlidit. Föreskriften att i sådant fall ersättning må tillerkännas den

dödes änka eller oförsörjda barn anses sålunda böra ersättas med en bestämmelse

av innebörd att anspråket skall övergå på dödsboet.

I fråga om de närmare förutsättningarna för rätt till ersättning har beredningen

upptagit det tidigare framförda förslaget att ersättning bör kunna givas

åt häktad, även om hans oskuld icke blivit till fullo bevisad. Beredningen

anser som förutsättning för ersättningsrätt böra uppställas allenast, att misstanke

om brottet uppenbart ej vidare kvarstår mot den häktade.

Beredningen har icke ansett sig böra biträda önskemålen om ersättningsrättens

utsträckande även till andra fall av ingripande med straffprocessuella

tvångsmedel än häktning. Beredningen framhåller, att de ingripanden som

enligt nya rättegångsbalken kunna ifrågakomma icke erhållit annan karaktär

än de som för närvarande tillämpas samt att skyddet för den enskilde förstärkts

genom införandet av domstolsprövning i åtskilliga fall, där beslutanderätten

nu tillkommer åklagare eller polismyndighet. I detta sammanhang

erinrar beredningen emellertid, att efter tillkomsten av 1886 års lag en

ny straffart, ungdomsfängelse, införts, varjämte möjlighet skapats att under

vissa förhållanden ersätta straff med tvångsuppfostran eller förvaring eller

internering i därför avsedd anstalt. Har någon oskyldigt varit underkastad

sådan påföljd, bör enligt beredningens uppfattning ersättning kunna utgå

lika väl som då någon oskyldigt undergått fängelse eller straffarbete.

Vad beträffar ersättningsrättens omfattning har beredningen övervägt, örn

icke efter mönster av vissa utländska lagar ersättningsrätten, som nu avser

endast ekonomisk skada, borde vidgas till att omfatta även det lidande frihetsförlusten

medfört. Emellertid har beredningen, oaktat den funnit goda

skäl kunna anföras för en sådan utvidgning, ansett frågan därom vara av

den fristående natur att beredningen icke bort upptaga densamma. Däremot

förordar beredningen en utsträckning av skadeståndsrätten i annat avseende.

Gottgörelse bör enligt beredningens mening lämnas ej blott för hinder och

brist i näring utan även för nödiga kostnader. Härmed avses bland annat av
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

löning till extra arbetskraft i eget ställe, kostnader för resa från häktet eller

straffanstalten tillbaka till hemorten samt utgifter i samband med ersättningsanspråkets

framställande.

Från de utgångspunkter, för vilka sålunda redogjorts, har beredningen utarbetat

förslag till ny lag angående ersättning av allmänna medel åt oskyldigt

häktade eller dömda, vilket förslag torde få såsom bilaga fogas till detta

protokoll (Bilaga A).

Enligt förslaget skall, om någon blivit häktad såsom misstänkt för brott

men åtal ej sker eller väckt åtal nedlägges eller han frikännes samt misstanke

att han förövat brottet eller varit delaktig däri uppenbart icke kvarstår,

den häktade äga rätt att av allmänna medel erhålla ersättning för förlorad

arbetsförtjänst samt nödiga kostnader så ock för det hinder eller den

brist i sin näring, som han eljest lidit genom häktningen. Liksom nu skall

dock rätten till ersättning vara förfallen, om den misstänkte sökt avvika

eller annorledes undandraga sig förundersökning eller lagföring eller sökt

undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning, så ock örn

han genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att

falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att häktningen

ägt rum eller att han kvarhållits i häkte. Med häktad skall likställas den

som, innan domen mot honom vunnit laga kraft, varit intagen i anstalt för

undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse.

Motsvarande ersättningsrätt skall tillkomma den som undergått straffarbete

eller fängelse och sedermera frikännes eller får sitt straff nedsatt samt

den som på grund av lagakraftägande dom undergått tvångsuppfostran eller

ungdomsfängelse eller varit underkastad förvaring eller internering och sedermera

frikännes. Förutsättning härför skall dock vara, att han icke genom

sannmgslös bekännelse eller genom att angiva sig själv eller eljest uppsåtligen

föranlett, att han blivit dömd till påföljden i fråga.

Anspråk på ersättning skall icke kunna överlåtas innan ersättningen slutligen

fastställts. Avlider den skadeståndsberättigade dessförinnan, skall dock

den som har rätt till kvarlåtenskapen efter honom äga att föra talan i hans

ställe.

Framställning om ersättning skall, då åtal ägt rum, kunna göras i det mål

vari åtalet handlägges eller ansvarsfrågan eljest förekommer till behandling.

Har åtal ej ägt rum eller anspråket eljest ej framställts på sätt nu sagts,

skall det framställas genom skriftlig ansökan hos den rätt, som skulle ägt

upptaga åtal för brottet eller sist handlagt målet. Sådan ansökan skall göras

inom tre manader från den dag, da sökanden erhöll vetskap om åklagarens

beslut att ej åtala eller, örn åtalet nedlagts, målets avskrivning, och i annat

fall fran den dag, da domen i malet vann laga kraft, över ansökningen skall

åklagaren erhålla tillfälle att yttra sig; han skall ock äga föra talan å det

allmännas vägnar. Bifalles ersättningsanspråk, skall staten äga regressrätt

mot envar, av vilken den oskyldigt häktade eller dömde kunnat utkräva

skadestånd.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

9

Yttranden.

Över processlagberedningens förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av

rikets hovrätter, justitiekanslersämbetet, statskontoret, föreningen Sveriges

häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund.

Beträffande frågan om att förlägga prövningen av ersättningsfrågor

till domstol har häradshövdingföreningen anfört:

Förslaget uppbäres av tanken, att för bedömande av anspråkets berättigande

en prövning av skuldfrågan skall ske och att för sadant ändamål ett

slags ny process skall äga rum. Enligt föreningens uppfattning bör ersättningsfrågan

prövas uteslutande på grundval av de förhallanden, som genom

förundersökningen och rättegången blivit kända. En muntlig domstolsförhandling,

som skulle komma att avse de omständigheter, som grundat åklagarens

eller domstolens beslut, är säkerligen icke något önskvärh Ytterligare

må erinras, att det stora flertalet av de fall, i vilka anspråk pa ersättning

göres, torde vara sådana, då någon tvekan örn att rätt till ersättning föreligger

icke är för handen. Rättsförhållandet synes då liksom i alla andra tvister

kunna uppgöras utan rättegång. Enligt föreningens mening bör följaktligen

principen vara, att ansökan örn ersättning skall framställas hos administrativ

myndighet.

Justitiekanslersämbetet har erinrat, att ordningen med domstolsprövning

vöre förenad med vissa olägenheter. Salunda kunde sannolikt icke förväntas

samma enhetlighet i avgörandena som för närvarande. Den skälighetsprövning,

som nu ägde rum, skulle ock försvinna såsom ej lämpad för domstol.

Detta kunde visa sig menligt, enär fall kunde förekomma, da en prövning

efter mera formella grunder skulle giva ett mindre tilltalande resultat. Örn

exempelvis en person häktats såsom misstänkt för mened och det sedermera

uppdagades, att han vittnat falskt för att slippa röja, att han själv begått annat

brott, ansåges mened icke föreligga. Då det antagna menedsbrottet alltså

ej blivit begånget, skulle väl domstolen nödgas utdöma ersättning, örn sådan

begärdes. Ämbetet vore icke övertygat att den bestående ordningen på denna

punkt borde rubbas. Av de skäl processlagberedningen anfört vore det möjligen

nödvändigt att låta ersättningsfrågorna avgöras av domstol. Örn så

skedde, syntes emellertid böra övervägas, örn icke en viss skälighetsprövning

kunde vara lämplig och utan olägenhet skulle kunna lämnas även at domstol.

Ämbetet har vidare framhållit, att om prövningen överflyttas till domstol,

särskilda anordningar torde böra vidtagas för att säkerställa ett effektivt

tillvaratagande av statsverkets regressrätt mot tredje man. Även statskontoret

har framhållit behovet av närmare föreskrifter i detta hänseende.

Göta hovrätt har hemställt om sådana redaktionella ändringar i förslaget

att därav tydligare framginge, hos vilken domstol ersättningsanspråk skall

framställas i varje särskilt fall.

I fråga örn villkoren för rätt till ersättning åt häktad har

häradshövdingföreningen anfört, att nämnda rätt syntes bliva alltför snävt

begränsad genom kravet att misstanke mot den häktade uppenbart icke finge

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

kvarstå. I fall, då åtal ej kommit till stånd, syntes tveksamt, om något villkor

av ifrågavarande art över huvud borde uppställas. Förelåge icke sannolika

skäl för åtal, borde väl presumeras, att anledning till misstanke ej

förekomme. Att i nu förevarande ordning stämpla någon som misstänkt för

brott, ehuru han ej kunde åtalas, syntes strida mot den rättsgrundsats som

kommit till uttryck i 16 kap. 13 § strafflagen. Örn efter åtal ansvarsfrågan

prövades men den tilltalade frikändes, syntes, bortsett från de fall då han

själv föranlett häktningen, skäl att frånkänna honom ersättningsrätt endast

förefinnas, örn av domen eller dombokens innehåll uppenbart framginge, att

frikännandet skett ehuru bindande omständigheter och liknelser mot honom

förelegat.

Vidkommande frågan, om ersättning borde kunna utgå även med anledning

av ingripande med andra tvångsmedel än häktning, har

justitiekanslersämbetet framhållit, att anhållande stöde häktning till innebörden

så nära, att goda skäl syntes föreligga att i förevarande hänseende

behandla dessa tvångsmedel lika. Lagen örn vissa tvångsmedel vid krig eller

krigsfara lämnade möjlighet till kvarhållande under ganska lång tid och även

med stöd av de allmänna bestämmelserna örn tvångsmedel i brottmål kunde

en person vara berövad sin frihet under icke obetydlig tidrymd, nämligen intill

fem dagar innan häktning beslutades. Enligt nya rättegångsbalken kunde

kvarhållande utan häktning komma att utsträckas ytterligare ett antal dagar.

Ett så avsevärt ingrepp i friheten syntes vara av beskaffenhet att påkalla ersättning,

örn det drabbade oskyldig. Ämbetet ville därför ifrågasätta utvidgning

av den tillämnade lagen i nu berört hänseende.

Häradshövdingföreningen har anfört följande.

Såsom av motiveringen till lagförslaget framgår har i olika sammanhang

yrkats, att ersättningsrätten skulle omfatta även skada, föranledd av andra

straffprocessuella tvångsmedel än häktning, nämligen reseförbud, beslag och

skingringsförbud. I ett i motiveringen omförmält, inom justitiedepartementet

utarbetat förslag till lag i förevarande ämne hade ock ersättningsrätten utsträckts

att omfatta även reseförbud. Det nu föreliggande förslaget upptager

icke någon bestämmelse i detta hänseende, enär, enligt vad i motiverna andres,

den ifrågasatta utvidgningen av ersättningsrätten icke stöde i samband

med eller vore påkallad av nya rättegångsbalkens genomförande. Då beredningen

emellertid föreslagit andra, i vissa avseenden ganska genomgripande

förändringar i lagen, vilka uppenbarligen ej äga samband med nya rättegångsbalken,

synes det åberopade skälet ej bort utgöra hinder för genomförande

i detta sammanhang av den ifrågasatta utvidgningen. Ej heller synes

den i motiverna jämväl åberopade omständigheten, att skyddet för den enskilde

förstärkts genom införandet av domstolsprövning i åtskilliga fall, böra

utesluta ersättningsrätt för oskyldig, som trots detta tillskyndas oförskvlld

skada. Enligt föreningens mening bör därför förslaget i denna del överarbetas

och i varje fall ersättningsrätten givas den omfattning, den erhöll i

ovannämnda departementsförslag.

Vad angår ersättningsrättens innebörd har advokatsamfundet

hemställt om föreskrift, enligt vilken gottgörelse skall kunna utgå även

för lidande och annan ideell skada. Samfundet har funnit det vara en på
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 10-

taglig brist, att detta för närvarande icke vore medgivet. Justitiekansler såmbetet

har uttalat, att det knappast syntes överensstämma med nutida uppfattning

att ersättningsrätten begränsades på sätt skett i förslaget. Vid den prövning

ämbetet såsom remissinstans haft att företaga i ersättningsärenden hade

det ej sällan framstått såsom obilligt, att gottgörelse icke medgåves för det

lidande det både fysiskt och psykiskt innebure att vara häktad. Göta hovrätt

har förklarat sig finna en utvidgning av ersättningsrätten till att avse även

lidande vara väl motiverad och har därför ifrågasatt, huruvida det icke vore

lämpligt att redan nu upptaga denna fråga. Häradshövdingföreningen har

anfört, att föreningen funne beklagligt, att frågan om ersättningsrättens omfattning

ej blivit av processlagberedningen prövad i hela sin vidd.

Departementschefen.

Det ligger i sakens natur, att den misstanke som under utredningen av ett

brottmål berättigat till användning av straffprocessuellt tvångsmedel mot

en person sedermera kan visa sig vara ogrundad. En felbedömning av föreliggande

omständigheter kan också ha ägt rum. Likaså inträffar det en och

annan gång att sedan en person fällts till ansvar straffdomen efter förnyad utredning

rives upp och att den dömde frikännes eller får nedsatt straff. Det

är av vikt, att den som enligt vad det sålunda visat sig utan egen skuld blivit

mer än rent tillfälligt berövad friheten erhåller gottgörelse därför, oavsett

örn misstaget skäligen kan läggas någon myndighet till last. 1886 års lag angående

ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde bereder

Kungl. Maj:t möjlighet att giva ersättning åt den som blivit oskyldigt

häktad eller felaktigt dömd i vissa fall men är, såsom den lämnade

redogörelsen visar, mycket begränsad till sin räckvidd. Processlagberedningens

förslag innebär, att en verklig rätt till ersättning skall föreligga i vissa

angivna fall, och innehåller jämväl i övrigt vissa förbättringar från den

oskyldigt häktades eller dömdes synpunkt. I likhet med vad som framhållits

i flera yttranden över förslaget anser jag emellertid, att rätt till ersättning

bör stadgas även för vissa andra fall än dem som upptagas i förslaget

samt att ersättningsrätten bör vidgas jämväl i andra hänseenden.

Enligt 1886 års lag kräves för att ersättning skall kunna tillerkännas häktad,

att hans oskuld blivit till fidio bevisad. Processlagberedningen har föreslagit,

att i stället skall uppställas den förutsättningen att anledning till misstanke

mot den häktade uppenbart icke kvarstår. Med anledning härav har

häradshövdingföreningen erinrat, att jämväl detta måste anses som en alltför

snäv begränsning. Jag delar denna uppfattning och förordar i stället den regeln,

att ersättning åt häktad icke må utgå örn grundad misstanke alltjämt

kvarstår mot honom. Det torde dock vara erforderligt att en sadan föreskrift

kompletteras med en bestämmelse som ger möjlighet att även i andra fall

vägra ersättning, då det skulle vara stötande att sadan utgår. Jag återkommer

härtill i det följande.

Såsom förut nämnts bär justitiekanslersämhetet framhållit, att det frihetsberövande

som sker redan genom att någon anhålles såsom misstänkt för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

brott är så likartat med häktning, att goda skäl syntes föreligga att i förevarande

hänseende behandla dessa tvångsmedel lika. Om anhållande följes

av häktning, ter det sig mindre konsekvent, att den misstänkte, därest han

frikännes, väl kan få ersättning för den tid han varit häktad men icke för

den tid han dessförinnan varit anhållen. Särskilt då någon varit anhållen

under mera avsevärd tid framstår det även eljest som obilligt, att ersättning

av allmänna medel icke i något fall skall kunna utgå om han sedermera frikännes.

Enligt gällande lag kan en misstänkt person kvarhållas högst fem

dygn innan häktning måste ske eller han måste frigivas. Redan detta är en

avsevärd tid. Av nya rättegångsbalkens regler följer, att en person kan komma

att sitta anhållen tolv dygn och understundom till och med något längre.

Jag vill därför förorda, att även den som varit anhållen skall kunna erhålla

ersättning. En viss modifikation i denna regel torde emellertid böra göras för

helt kortvariga anhållanden.

I det yttrande som avgivits av häradshövdingföreningen har förordats, att

ersättning skall kunna utgå även med anledning av sådant reseförbud som

enligt nya rättegångsbalken kan meddelas den som är misstänkt för brott.

Reseförbud torde visserligen i allmänhet icke vålla den som drabbas därav

något nämnvärt intrång i hans förvärvsverksamhet, men fall kunna dock förekomma,

då ett dylikt förbud medför allvarligt men, t. ex. för handelsresande,

sjömän eller flygförare. Med hänsyn härtill torde det vara påkallat,

att ersättning kan utgå även med anledning av reseförbud. Vad angår övriga

i nya rättegångsbalken upptagna tvångsmedel — kvarstad, skingringsförbud,

beslag, husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning — torde

tillräckliga skäl icke föreligga att stadga rätt till ersättning av allmänna medel,

om fällande dom ej följer.

Vad härefter angår ersättningsrättens innebörd gäller som förut nämnts

för närvarande, att ersättning må utgå allenast för hinder eller »brist» i näring.

Processlagberedningen har föreslagit, att därutöver skall lämnas gottgörelse

jämväl för nödiga kostnader. Häremot synes icke vara något att erinra.

Emellertid torde en ytterligare utvidgning böra övervägas. Beredningen

har framhållit, att goda skäl kunna anföras för att låta ersättningsrätten omfatta

även lidande, men har ansett frågan härom vara av den fristående natur

att beredningen icke borde upptaga densamma. I flera yttranden över beredningens

förslag har hemställts att ersättning måtte kunna utgå jämväl för lidande.

Även enligt min mening kräver billigheten, att ersättning skall kunna

givas för det lidande som åsamkas vederbörande genom intrånget i hans frihet.

Det torde emellertid böra föreligga särskilda skäl för att sådan ersättning

skall utgå.

Om en möjlighet att erhålla ersättning för personligt lidande införes i lagen,

bör den gälla icke blott när någon varit häktad eller anhållen utan även när

någon som undergått straff sedermera frikännes eller får straffet nedsatt liksom

i andra fall då ersättning överhuvud skall kunna komma i fråga enligt

den föreslagna lagen. Det ligger dock i sakens natur, att reseförbud svårligen

kan tänkas innebära ett lidande som bör ersättas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Enligt processlagberedningens förslag skola frågor av här avsedd beskaffenhet

prövas av domstol i stället för som nu av Kungl. Majit i statsrådet. Häremot

ha vissa betänkligheter anförts i några av de yttranden som avgivits

över förslaget. Med hänsyn till att tillgängligt skriftligt material framdeles i

vissa fall kan komma att visa sig otillräckligt som grundval för ett riktigt avgörande

torde emellertid övervägande skäl tala för att övergå till ordningen

med domstolsprövning. Härigenom vinnes även den fördelen att ersättningsfrågan

kan upptagas redan i själva brottmålet.

Processlagberedningen har som nämnt föreslagit, att i samband med ersättningsfrågornas

överflyttande till domstol reglerna örn ersättning skulle utformas

så att de innebure en verklig rätt för vederbörande att under de i lagen

angivna omständigheterna erhålla ersättning. Häremot har justitiekanslersämbetet

i sitt yttrande erinrat, att en prövning efter formella grunder stundom

skulle kunna leda till ett mindre tilllalande resultat, samt har anfört visst exempel

härpå. Att i lag giva fullständiga regler för bedömningen av alla dylika

fall lär med hänsyn till deras skiftande natur icke vara möjligt. Det torde

därför alltjämt böra finnas visst utrymme för en skälighetsprövning av omständigheterna

i det särskilda fallet. En sådan skälighetsprövning innebär icke

någon främmande uppgift för domstolarna.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har jag låtit inom departementet

utarbeta förslag till ny lag i ämnet. Jag övergår nu till att närmare redogöra

för de särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.

Under 1 § i departementsförslaget behandlas frågan om ersättning åt den

som oförskyllt drabbats av straffprocessuellt tvångsmedel.

I enlighet med processlagberedningens förslag har som allmänt villkor för

häktads rätt att erhålla ersättning uppställts, att den häktade frikännes i målet

eller icke blir föremål för åtal eller ock befrias från väckt åtal genom att detta

nedlägges. Processlagberedningen har icke närmare berört det fallet att den

häktade åtalats för flera brott. Örn han dömes för ett brott men i övrigt frikännes,

lärer den föreslagna bestämmelsen icke innebära hinder att tillerkänna

honom ersättning, örn det brott för vilket han dömes icke kunnat föranleda

häktning. Sålunda bör den som oskyldigt häktats för stöld tydligen

icke gå förlustig ersättning endast därför att han samtidigt åtalas och dömes

för fylleri. Dömes han för brott, som icke åberopats såsom skäl för häktning

men är av den beskaffenhet att häktning kunnat ifrågakomma för detsamma,

torde ersättning i regel icke böra medgivas. I allt fall bör ersättning icke utgå,

om häktningstiden avräknas från det ådömda straffet. Vad nu sagts äger motsvarande

tillämpning, örn den gärning som föranlett häktning finnes vara att

hänföra under ett mildare straffbud än det av åklagaren ursprungligen åberopade.

En sådan utgång torde emellertid ej sällan bero på att bevisningen icke

varit hell tillfyllest, t. ex. i fråga om gärningsmannens uppsåt. Även örn det

brott för vilket han dömes icke kunnat föranleda häktning, kan i sådant

fall ersättning böra vägras på den grund att han alltjämt måste anses med

skäl misstänkt för det grövre brottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Som jag förut framhållit bör ersättning kunna givas även på grund av

anhållande och reseförbud. Har anhållande följts av häktning, kommer

den häktades ersättningsrätt enligt förslaget att avse hela den tid han varit

berövad sin frihet.

För rätt till ersättning i anledning av anhållande, som icke följts av häktning,

skola enligt departementsförslaget gälla de villkor som föreslagits i

fråga om häktad. Såsom jag förut antytt torde därutöver böra krävas, att

frihetsberövandet varat icke alltför obetydlig tid. Att låta ersättning utgå

även vid mycket kortvariga anhållanden skulle medföra, att polisen kände

sig alltför bunden i sin verksamhet. Avvägningen mellan de intressen som

här stå mot varandra har i departementsförslaget gjorts så, att rätt till

ersättning medgives om anhållandet varat mer än ett dygn. Vad nu sagts

skall enligt förslaget gälla även beträffande reseförbud, ehuru man knappast

behöver räkna med reseförbud av så kort varaktighet som ett dygn. Av

bestämmelsens avfattning framgår, att om den angivna tidsgränsen överskrides,

rätt till ersättning under i övrigt stadgade villkor föreligger beträffande

hela den tid vederbörande varit anhållen eller underkastad reseförbud.

I andra stycket av 1 § har i anslutning till processlagberedningens förslag

upptagits föreskrift, enligt vilken ersättning ej må utgå, om den misstänkte

sökt avvika eller eljest genom vissa angivna förfaranden själv föranlett

att ingripandet företagits. Såsom andra punkt i samma stycke har

upptagits bestämmelse, att ersättning ej heller må utgå, om grundad misstanke

alltjämt kvarstar eller örn det eljest med hänsyn till omständigheterna

ej är skäligt att ersättning gives. I sistnämnda hänseende kan som exempel

nämnas, att åklagaren underlåter att åtala enär den misstänkte finnes

uppenbart vara sinnessjuk och följaktligen straffri. Om ett begånget

brott finnes vara preskriberat, torde det icke heller i allmänhet vara skäligt

att ersättning utgår. Vidare ma erinras örn det av justitiekanslersämbetet

omnämnda fallet, att någon som häktats för mened frikännes från

ansvar därför att han skulle ha avslöjat ett av honom begånget brott örn

han berättat vad han visste. Härutöver kan stadgandet vinna tillämpning,

örn någon, utan att ha gjort sig skyldig till förfarande som avses i första

punkten, dock uppträtt på ett sätt som gjort ett ingripande berättigat, t. ex.

om han uppgivit falskt namn eller överträtt meddelat reseförbud. I detta

hänseende kan även nämnas, att det är självfallet att, örn ett brott begåtts,

polismyndigheten ofta har särskild anledning att tillfälligt anhålla personer

som föi ut kanske flera gånger begått brott av den typ varom fråga är.

Det kan icke vara skäligt att i sådana fall ersättning skall utgå.

I 2 § av förslaget regleras det fall att någon oskyldigt undergått straffarbete

eller fängelse. Villkoren för ersättningsrätt äro desamma som i gällande

lag och processlagberedningens förslag.

I överensstämmelse med processlagberedningens förslag har jag ansett,

att ersättning bör kunna utgå även för det fall att någon varit intagen

i anstalt för undergående av tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring

eller internering. Bestämmelserna härom ha upptagits såsom 3 §.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

15

I första stycket av -4 § angives ersättningsrättens innebörd. I anslutning

till processlagberedningens förslag har sorn''allmän regel upptagits, att ersättning

utgår för mistad arbetsförtjänst och annat intrång i näring samt

dessutom för nödiga kostnader. Bland annat kommer i betraktande avlöning

till extra arbetskraft, utgifter för resa från häkte eller straffanstalt

tillbaka till hemorten samt kostnader i samband med ersättningsanspråkets

framställande. Däremot avses ej, att ersättning skall utgå för det men i

hans näring som indirekt vållats vederbörande genom att han varit åtalad

eller dömd för brott. Ej heller avses att ersättning skall utgå för rättegångskostnader

i brottmålet. I förevarande ordning bör ersättning utgå endast

för ”utgifter vilka uppstått som en direkt följd av intrånget i friheten.

Av förut angivna skäl har i paragrafen vidare upptagits föreskrift, att ersättning

må utgå även för lidande, om det finnes påkallat av synnerliga

skäl. Detta torde få anses vara fallet t. ex. örn en förut oförvitlig person

häktas och det sedermera utredes att han är helt oskyldig. Av bestämmelsens

avfattning framgår, att endast lidande som orsakats av intrånget i

friheten skall beaktas. Däremot avser stadgandet ej att giva ersättning för

det att åtal blivit väckt. I detta hänseende kommer alltså en person som

varit häktad eller anhållen ej i bättre ställning än den som eljest åtalats men

icke blivit dömd för brottet. Den ifrågavarande ersättningsregeln torde huvudsakligen

ha betydelse för fall, då någon oskyldigt drabbats av häktning

eller frihetsstraff.

Såsom andra stycke i 4 § ha upptagits bestämmelser i fråga om överlåtelse

av rätt till ersättning enligt den föreslagna lagen samt örn rätt för

dödsbo att föra talan, utom såvitt angår ersättning för lidande. Beträffande

ersättning som sist nämnts följer av allmänna regler, att den förfaller i

och med den ersättningsberättigades död, om den icke dessförinnan blivit

bestämd.

I fråga om ordningen för fastställande av ersättning innebär processlagberedningens

förslag att, om åtal ägt rum, anspråk på ersättning skall kunna

framställas redan i det mål där ansvarsfrågan eller frågan om frikännande

eller straffnedsättning handlägges. Har åtal ej ägt rum eller har anspråket

ej framställts på sätt nu sagts, skall det framställas hos den rätt som skulle

ägt upptaga åtal för brottet eller sist handlagt målet. I sådant fall skall

anspråket väckas genom skriftlig ansökan inom tre månader från den

dag då sökanden erhöll vetskap om åklagarens beslut att ej åtala eller, om

åtalet nedlagts, målets avskrivning och i annat fall från den dag, då domen

i målet vann laga kraft. Dessa bestämmelser synas mig i allt väsentligt väl

avvägda. De ha med vissa, huvudsakligen formella jämkningar upptagits

i första och andra styckena av 5 § i departementsförslaget. Jag vill nämna,

att ersättning enligt 1 § givelvis kan ifrågakomma även med anledning av

en frikännande dom, som meddelas efter ansökan om resning eller besvär

över domvilla, och att den tid, inom vilken anspråk på sådan ersättning i

dylikt fall skall framställas, bör räknas från det den frikännande domen

vann laga kraft.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 10-

Ordningen med särskild ansökan är avsedd bland annat för det fall att

svårigheter möta att redan i brottmålet förebringa utredning örn den lidna

skadans storlek. Emellertid är det från flera synpunkter önskvärt, att frågan,

huruvida förutsättningar för ersättnings utgående föreligga, även i sådant

fall kan prövas i samband med huvudsaken. I departementsförslaget

har därför öppnats möjlighet för sökanden att i brottmålet endast yrka fastställelse

av att förutsättningarna enligt 1 eller 2 § för rätt till ersättning föreligga

och att sedermera i särskilt ärende föra talan om beloppets bestämmande.

Även domstolen har erhållit befogenhet att hänskjuta frågan om ersättningens

belopp till prövning efter särskild ansökan, något som särskilt

i överrätt kan vara av betydelse för ett snabbare avgörande i ansvarsfrågan.

Jag vill framhålla, att därest frågan om beloppet hänskjutes till särskild

prövning, detta skall gälla jämväl frågan huruvida ersättning skall beräknas

även för lidande. I fall som nu avses skall enligt förslaget ansökan örn beloppets

bestämmande inom förut angiven tid av tre månader göras hos den

rätt vilken såsom första domstol handlagt åtalet mot sökanden. Bestämmelserna

ha upptagits såsom tredje stycke i 5 §.

I ett fjärde stycke av paragrafen ha upptagits föreskrifter om åklagares

hörande och hans talerätt.

Under 6 och 7 §§ ha upptagits bestämmelser om rättens sammansättning

vid handläggning av särskild ansökan om ersättning, örn utbetalandet av

utdömd ersättning samt om statsverkets regressrätt mot tredje man m. m.

Bestämmelserna överensstämma i sak med processlagberedningens förslag.

Frågan, huruvida särskilda föreskrifter erfordras för att säkerställa tillvaratagandet

av regressrätten, torde få upptagas i annat sammanhang.

Enligt processlagberedningens förslag skulle den nya lagen träda i kraft

samtidigt som nya rättegångsbalken. Starka skäl synas mig emellertid tala

för att de nya bestämmelserna vinna tillämpning snarast möjligt. I departementsförslaget

har därför angivits, att den föreslagna lagen skall träda i

kraft den 1 juli 1945. Samtidigt har dock gjorts det förbehållet att vad 1 §

av förslaget stadgar örn ersättning med anledning av reseförbud och bestämmelserna

i 6 § om rättens sammansättning vid handläggning av särskild

ansökan om ersättning m. m. ej skola äga tillämpning förrän nya

rättegångsbalken trätt i kraft. Jag vill nämna, att förslaget använder beteckningen

anhållen som användes i nya rättegångsbalken i stället för beteckningen

kvarhållen som brukas i gällande lag. I en övergångsbestämmelse

har angivits, att förslaget intill dess nya rättegångsbalken trätt i kraft

är avsett att tillämpas i fråga om den som kvarhållits jämlikt nu gällande

bestämmelser.

Jag vill här beröra ett särskilt spörsmål angående tillämpningen av 6 § i

förslaget sedan nya rättegångsbalken trätt i kraft. Om dessförinnan ett sådant

mål, i vars prövning framdeles nämnd skall deltaga, handlagts av rådhusrätt

utan nämnd, skulle sagda paragraf möjligen kunna tolkas så att, där ansökan

om ersättning enligt den föreslagna lagen prövas efter det nya rättegångs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10. 1''

balken trätt i kraft, ärendet borde handläggas med nämnd. Av grunderna för

lagrummet torde emellertid följa, att nämnd ej behöver tillkallas da nämnd

ej deltagit i prövningen av huvudmålet.

Vilka regler som lämpligen böra gälla för behandlingen av ersättningsfrågor

som uppkommit före nya lagens ikraftträdande kan, såsom framgår

av processlagberedningens betänkande, vara föremål för tvekan. Enligt min

uppfattning undvikas bäst ojämnheter i tillämpningen, örn äldre lag alltjämt

tillämpas i fråga om ersättning som belöper å tid före den nya lagens ikraftträdande.

Om vederbörande frigivits först efter det den nya lagen trätt i

kraft, synes emellertid av praktiska skäl nya lagen böra gälla även med avseende

å tiden dessförinnan. Har någon i ett och samma mål varit berövad

friheten dels före nya lagens ikraftträdande och dels, på grund av nytt

beslut, efter nya lagens ikraftträdande, skall enligt förslaget äldre lag tilllämpas

med avseende å den tid han först var berövad friheten.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över upprättat

förslag till lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda

m. fl., av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 10.

1

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag:

till

Lag

Olli ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Varder någon, som häktats såsom misstänkt för brott, i målet frikänd eller

avslutas förundersökning, som inletts mot honom, utan att åtal väckes

eller nedlägges mot honom väckt åtal, skall, där ej annat följer av vad

nedan stadgas, ersättning av allmänna medel utgå till honom med anledning

av att han i målet varit berövad friheten. Vad nu sagts skall ock

gälla den som mer än ett dygn varit såsom misstänkt för brott anhållen eller

underkastad reseförbud.

Ersättning må ej utgå, om den misstänkte sökt avvika eller annorledes

undandraga sig förundersökning eller lagföring eller sökt undanröja bevis

eller på annat sätt försvåra sakens utredning, eller om han genom sanningslös

bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva

sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han varit häktad eller anhållen

eller underkastad reseförbud. Ej heller må ersättning utgå, om grundad

misstanke kvarstår mot honom eller örn det eljest med hänsyn till omständigheterna

i målet ej är skäligt att ersättning gives.

2 §•

Har någon, vilken blivit dömd till straffarbete eller fängelse eller till böter,

som förvandlats till frihetsstraff, helt eller till någon del undergått straffet

och meddelas sedermera efter ansökan örn resning eller besvär över domvilla

dom, varigenom han frikännes eller fälies till ringare straff än han redan

utstått, åge han av allmänna medel erhålla ersättning med anledning av

verkställandet av straffet eller den del därav, varifrån han sedermera erhållit

befrielse; dock ej örn han genom sanningslös bekännelse vid eller utom

rätten eller genom att falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett,

att han blivit dömd till straffet.

3 §•

Vad ovan stadgats åge motsvarande tillämpning, bestämmelserna i 1 §

beträffande den som innan domen mot honom vunnit laga kraft varit

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

19

intagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse

och bestämmelserna i 2 § beträffande den som på grund av lagakraftägande

dom varit intagen i sådan anstalt eller som varit underkastad förvaring eller

internering.

4 §•

Ersättning utgår för mistad arbetsförtjänst och annat intrång i näring så

ock för nödiga kostnader. Om synnerliga skäl äro därtill, må ersättning

utgå jämväl för det lidande som intrånget i friheten medfört.

Anspråk på ersättning enligt denna lag må ej överlåtas innan ersättningen

blivit bestämd. Avlider den ersättningsberättigade dessförinnan, åge dock

dödsboet föra talan örn ersättning för förlust eller kostnad som tillskyndats

den avlidne.

5 §•

Anspråk på ersättning enligt 1 § må, då åtal ägt rum, framställas i det

mål, vari ansvarsfrågan handlägges. Har åtal ej ägt runi eller har anspråket

ej framställts på sätt nu sagts, skall det framställas genom skriftlig ansökan

hos den rätt, som skulle ägt upptaga åtal för brottet eller sist handlagt

ansvarsfrågan. Ansökan skall göras inom tre månader från den dag, då

sökanden erhöll vetskap örn åklagarens beslut att ej åtala, eller från den dag,

då domen eller, örn åtalet nedlagts, slutligt beslut i målet vann laga kraft.

Anspråk på ersättning enligt 2 § må framställas i det mål, vari frågan örn

frikännande eller nedsättning av straffet handlägges. Har anspråk ej framställts

på sätt nu sagts, skall det framställas hos den rätt, som sist handlagt

nämnda fråga, genom skriftlig ansökan inom tre månader från den dag, då

domen i samma fråga vann laga kraft.

Vill någon i det mål, vari anspråk på ersättning enligt denna lag må framställas,

inskränka sin talan härom till fastställelse, huruvida enligt 1 eller 2 §

rätt till ersättning föreligger, äge han befogenhet därtill; domstolen må ock,

där det finnes lämpligt, hänskjuta frågan örn beloppets bestämmande till

prövning efter särskild ansökan. I fall som nu sagts skall frågan om beloppets

bestämmande, inom tid och på sätt ovan sägs, väckas hos den rätt, vilken

såsom första domstol handlagt åtalet mot sökanden.

I mål om ersättning skall åklagaren erhålla tillfälle att yttra sig; han äge

ock föra talan å det allmännas vägnar.

6 §•

Angående rättens sammansättning vid handläggning av särskild ansökan

örn ersättning enligt denna lag gäde vad i allmänhet är föreskrivet örn

domförhet vid huvudförhandling; är fråga örn ersättning enligt 1 § och har

rätten tidigare handlagt målet mot sökanden, äge dock vad i fråga om sådant

mål är stadgat motsvarande tillämpning. Rättens avgörande sker genom

slutligt beslut.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

7 §•

Utdömd ersättning skall av statsverket utbetalas, sedan beslutet därom

vunnit laga kraft.

Har sökanden ägt att såsom skadestånd utkräva beloppet av annan, inträder

kronan i rätten mot denne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

Vad i 1 § stadgas om ersättning med anledning av reseförbud och bestämmelserna

i 6 § skola ej äga tillämpning förrän rättegångsbalken den

18 juli 1942 trätt i kraft; och skall intill samma tidpunkt vad i denna lag

stadgas om den som varit anhållen i stället gälla den som efter lagens

ikraftträdande varit kvarhållen jämlikt nu gällande bestämmelser.

Genom lagen upphäves lagen den 12 mars 1886 (nr 8 s. 1) angående ersättning

av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde.

Såvitt angår ersättning som belöper å tid före nya lagens ikraftträdande,

skall äldre lag alltjämt tillämpas; har sökanden frigivits först efter nya lagens

ikraftträdande, skall dock nya lagen gälla även med avseende å tiden dessförinnan.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

21

Bilaga A.

Förslag till lag angående ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade

eller dömda.

Med upphävande av lagen den 12 mars 1886 (nr 8 s. 1) angående ersättning

av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömda förordnas som

följer.

1 §•

Har någon, som häktats såsom misstänkt för brott, blivit i målet frikänd

eller förundersökning, som mot honom inletts, avslutats utan att åtal väckts

eller mot honom väckt åtal nedlagts, åge han, örn anledning till misstanke att

han förövat brottet eller varit delaktig däri uppenbart icke kvarstår, av allmänna

medel erhålla ersättning för förlorad arbetsförtjänst samt nödiga kostnader,

så ock för det hinder eller den brist i sin näring, som han eljest lidit

genom häktningen.

Ej må sådan ersättning utgå, örn den misstänkte sökt avvika eller annorledes

undandraga sig förundersökning eller lagföring eller sökt undanröja

bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning, ej heller om han genom

sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva

sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att häktningen ägt rum eller

att han kvarhållits i häkte.

Vad ovan sagts äge motsvarande tillämpning beträffande den, som innan

domen mot honom vunnit laga kraft varit intagen i anstalt för undergående

av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse.

2 §.

Har någon, vilken blivit dömd till straffarbete eller fängelse eller till böter,

som förvandlats till frihetsstraff, helt eller till någon del undergått straffet

och meddelas sedermera efter ansökan örn resning eller besvär över domvilla

dom, varigenom han frikännes eller fälles till ringare straff än han

redan utstått, äge han av allmänna medel erhålla ersättning för förlorad arbetsförtjänst

samt nödiga kostnader, så ock för det hinder eller den brist i sin

näring, som han eljest lidit genom verkställandet av straffet eller den del

därav, varifrån han sedermera vunnit befrielse; dock ej örn han genom sanningslös

bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angiva

sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han blivit dömd till straffet.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning beträffande den, som på grund

av lagakraftägande dom undergått tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse

eller varit underkastad förvaring eller internering i säkerhetsanstalt.

3 §.

Innan ersättning slutligen fastställts, må ej anspråk på ersättning enligt

denna lag överlåtas; avlider den ersältningsberättigade därförinnan, äge den,

som har rätt till kvarlåtenskapen efter honom, föra talan örn ersättning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

4 §•

Anspråk på ersättning enligt denna lag må, då åtal ägt rum, framställas i

det mål, vari åtalet handlägges eller ansvarsfrågan eljest förekommer till behandling.

Har åtal ej ägt rum eller anspråket eljest ej framställts på sätt nu sagts,

skall det framställas hos den rätt, som skulle ägt upptaga åtal för brottet

eller sist handlagt målet. Anspråket skall väckas genom skriftlig ansökan

inom tre månader från den dag, då sökanden erhöll vetskap örn åklagarens

beslut att ej åtala eller, om åtalet nedlagts, målets avskrivning, och i annat

fall från den dag, då domen i målet vann laga kraft. Angående rättens sammansättning

gälle vad i allmänhet är föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling;

är fråga örn ersättning enligt 1 § och har rätten tidigare handlagt

målet mot sökanden, åge dock vad i fråga örn sådant mål är stadgat

motsvarande tillämpning. Rättens avgörande sker genom slutligt beslut.

I mål om ersättning skall åklagaren erhålla tilfälle att yttra sig; han åge

ock föra talan å det allmännas vägnar. Utdömd ersättning skall av statsverket

utbetalas, sedan beslutet därom vunnit laga kraft.

5 §■

Då på grund av bestämmelserna i denna lag staten utgivit belopp, som

sökanden ägt rätt att såsom skadestånd utkräva av annan, inträde staten i

rätten mot denne.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1947. I fråga örn anspråk, som

framställts därförinnan, gälle äldre lag. Skall tid för framställande av ersättningsanspråk

räknas från dag före nya lagens ikraftträdande, gälle i

fråga om längden av sådan tid äldre lag.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 december

1944.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 1 december 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartemenlsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 10 november 1944, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade

eller dömda m. fl.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Sven Strömberg.

Förslaget föranledde följande yttranden.

1 §•

Lagrådet:

Enligt förslaget skall ersättning utgå under de i första stycket av förevarande

paragraf angivna förutsättningarna, såframt annat icke framgår av

de stadganden, som upptagits i paragrafens andra stycke. Sammanställda

innebära dessa föreskrifter en ersättningsplikt för det allmänna, som till sina

verkningar sträcker sig avsevärt längre än gällande lag.

Vad till en början angår de i första stycket stadgade förutsättningarna för

rätt till ersättning åt den, som — utan att bli fälld till ansvar för brott —

varit utsatt för intrång i friheten med anledning av den förmenta brottsligheten,

innefattar förslaget väsentligen den ändringen, att ersättningsrätt —

med viss begränsning — tillagts jämväl den, som varit såsom misstänkt för

brott anhållen eller underkastad reseförbud. Mot denna utvidgning kunna

i princip icke riktas några mera vägande invändningar. Emellertid kan ifrågasättas,

huruvida den föreslagna begränsningen, innebärande att rätt till ersättning

icke inträder med mindre anhållandet eller reseförbudet varat längre

än ett dygn, motsvarar en riktig avvägning av de mot varandra stående intressen,

som böra tågås i betraktande. I motiveringen har framhållits, att polisen

skulle känna sig alltför bunden i sin verksamhet, därest ersättning utginge även

vid mycket kortvariga anhållanden. Denna synpunkt förtjänar att understry
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

kas. Det måste nämligen anses önskvärt, att rätt till ersättning icke inträder

förrän undersökningsledaren eller åklagaren i allmänhet kan beräknas ha

skaffat sig säkra hållpunkter för att bedöma, huruvida häktning bör ske.

Emellertid skall det mången gång visa sig svårt att inom ett dygn från anhållandet

överblicka denna fråga, och den föreslagna regeln skulle därför

kunna obehörigen inskränka polis- och åklagarmyndighetens rörelsefrihet

vid beivrande av brott. Mot ersättningsrätt vid mycket kortvariga anhållanden

talar även, att domstolarna måhända nödgas att i icke ringa utsträckning behandla

ersättningsanspråk, som äro alltför obetydliga i förhållande till prövningsförfarandet.

Av anförda skäl synes en ytterligare begränsning motiverad,

och örn gränsen sättes vid tre dygn, torde de intressen, som i detta sammanhang

göra sig gällande, bli tillgodosedda utan åsidosättande av skälig

hänsyn till den för brottet misstänkte. I sistnämnda avseende får ej förbises,

att det här — liksom eljest vid utsträckning av ersättningsrätten på detta område

— är fråga om ansvar för skada, som svårligen kan undvikas vid utövande

av statens rättsvårdande verksamhet och som i allmänhet icke kan

tillräknas någon såsom föx-summelse.

Beträffande reseförbud finnes tydligen icke anledning att införa rätt till

ersättning i vidsträcktare mån än nu angivits i fråga om anhållande.

Av formuleringen av första styckets andra punkt framgår icke fullt klart,

att där stadgad ersättning till den, som varit anhållen eller underkastad reseförbud,

skall utgå under de förutsättningar, som enligt första punkten gälla

i fråga om ersättning till häktad, och ett förtydligande i sådan riktning synes

därför böra göras.

Förslaget avser att tillerkänna häktad, som i samband med häktningen varit

anhållen, ersättning jämväl för det intrång i friheten, som förorsakats

av anhållandet. Vad sålunda åsyftats har emellertid icke kommit till tydligt

uttryck, och det hemställes, att lagtexten kompletteras i sådant hänseende.

Eftersom reseförbud icke kan sägas föranleda frihetsförlust, bör slutet av

första punkten även på denna grund erhålla ändrad avfattning. Vid formuleringen

bör också beaktas, att rätt till ersättning kan föreligga, oaktat åtal

icke väckts, samt att det för sådant fall är oegentlig! att anknyta till vad »i

målet» förekommit.

Vad åter angår föreskrifterna i andra stycket är det uppenbart, att ersättningsrätten

måste vara underkastad begränsningar, som sammanhänga med

omständigheterna i det särskilda fallet, och det återstår att undersöka, huruvida

de föreslagna begränsningarna medgiva en gottgörelse, som kan anses

skälig såväl från sökandens sida sett som ur mera allmänna synpunkter.

Örn nödvändigheten av de inskränkningar, vilka innefattas i första punkten

och som i huvudsak äga motsvarighet i gällande lag, kan ingen tvekan

råda. Det är vidare tydligt, att ytterligare begränsning måste göras med hänsyn

till sådana förhållanden, som avses i andra punkten, och den skälighetsprövning,

som där införes, synes i stort sett välgrundad.

Enligt första punkten skall ersättning ej utgå, örn den misstänkte uppsåtligen

föranlett, att han varit häktad, anhållen eller underkastad reseförbud.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

25

Emellertid kan det vara så, att den misstänkte — utan att uppsåt föreligger —

genom sitt förhållningssätt föranlett den angivna påföljden och att ersättning

på grund därav icke är påkallad. Så är åtminstone fallet, då den misstänkte

förfarit med grov vårdslöshet, och det synes därför befogat att med

uppsåtligt handlande jämställa vårdslöshet av så utpräglad beskaffenhet.

Härtill kan man för övrigt finna motsvarighet i andra lagar från senare tid.

Visserligen kan det sägas, att sådana fall, som här beröras, kunde vinna beaktande

enligt de i andra punkten givna bestämmelserna, men det kan icke

förnekas, att den antydda utvidgningen av innehållet i första punkten utgör

den naturliga lösningen av denna fråga.

Beträffande den betydelse, som bör tillmätas kvarstående misstanke om

brott, är att märka, att det framlagda förslaget bereder sökanden en förmånligare

ställning än som skulle följa av bifall till det av processlagberedningen

uppgjorda förslaget i ämnet. Häradshövdingföreningen har i sitt utlåtande erinrat,

att beredningens förslag måste anses innebära en alltför snäv begränsning

av ersättningsrätten, och föredragande departementschefen har anslutit

sig till denna uppfattning. När åtal väckts, borde enligt häradshövdingföreningen

rätt till ersättning frånkänna» sökanden endast om av domen eller

dombokens innehåll uppenbart framginge, att frikännandet skett, ehuru bindande

omständigheter och liknelser förelegat mot honom. Detta innebär, att

mycket stai’k bevisning förekommit i det mål, i vilket sökanden frikänts. En

sådan ståndpunkt synes emellertid kulina leda till ersättning i en omfattning,

som är ägnad att väcka betänkligheter. Visserligen torde de i förevarande

förslag använda ordalagen ej överensstämma med vad häradshövdingföreningen

förordat utan få anses giva ersättningsrätten en snävare begränsning,

men förslaget lämnar i allt fall rum för osäkerhet, i vilken mån kvarstående

misstanke mot sökanden skall utöva inverkan. Enligt lagrådets mening

bör en kvarstående misstanke rimligen komma i betraktande utan att

den i bevisningshänseende uppskattas till viss grad. Det torde för övrigt vara

svårt att i lag fixera särskilt mått av bevisning, som bör föreligga för att

misstanken skall utesluta rätt till ersättning. Eftersom det oavsett närmare

bestämning ligger i sakens natur, att endast en misstanke, som är objektivt

grundad, kan få betydelse, synes stadgandet lämpligen kunna avfattas

så, att ersättning ej må utgå till någon, örn misstanke kvarstår mot honom

eller örn med hänsyn till omständigheterna i övrigt skäl äro däremot. Såsom

framgår av denna formulering, böra vid ansökningens prövning föreliggande

omständigheter beaktas, vare sig de yppat sig efter anställt åtal eller på annat

sätt.

2 §•

Lagrådet:

I förslaget uppställes såsom förutsättning för utgivande av gottgörelse till

den, som undergått frihetsstraff och sedermera genom ny dom frikännes eiler

fälle» till ringare straff, att den nya domen meddelats efter ansökan örn resning

eller besvär över domvilla. Emellertid kan enligt nya rättegångsbal
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

ken, sedan fällande dom vunnit laga kraft mot den dömde och verkställighet

därå följt, den dömde komma att frikännas eller dömas till ringare straff,

utan att särskilda rättsmedel kommit till användning. Högre rätt är nämligen

oförhindrad att, även örn den dömde icke överklagat domen, frikänna

honom eller döma till lägre straff, därest talan fullföljts å motsidan. Detta

gäller såväl då åklagaren fullföljt talan till den dömdes förmån som ock

eljest då åklagaren eller målsäganden yrkat ändring i domen. Jämväl i dylika

fall bör den dömde i regel äga rätt till ersättning med anledning av den

straffverkställighet, som han med orätt kan ha undergått. Ersättningsrätt

synes därför i princip böra föreligga så snart den dömde, sedan verkställighet

börjat, genom ny dom frikännes eller dömes till ringare straff än det

han redan utstått.

Om förutsättningarna för rätt till ersättning sålunda vidgas, torde det

emellertid icke vara riktigt att medgiva ersättning i alla fall, då dessa förutsättningar

äro för handen. Fall kunna förekomma, då utgivande av ersättning

icke är sakligt berättigat. Därest tilltalad fällts till frihetsstraff och

verkställighet därå följt samt högre rätt, där åklagaren eller målsäganden

fullföljt talan, förordnat örn villkorligt anstånd med straffets verkställande

eller om sådant anstånd med straffs ådömande, synes det i allmänhet icke

skäligt att tillerkänna den dömde ersättning med anledning av det straff

han undergått. Detsamma torde stundom gälla, där överrätt med hänsyn till

den dömdes sinnesbeskaffenhet förkjprat honom strafflös eller ådömt ett

lägre straff. Även ett annat fall bör beaktas. Har underrätts utslag, varigenom

någon dömts till förvandlingsstraff för böter, på grund av rättens förordnande

gått i verkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft,

bör den dömde, även örn hovrätten finner förvandling icke böra äga rum

eller tillämpar villkorlig dom, i regel ej kunna kräva ersättning. Ej heller i

alla de fall, som omfattas av paragrafen i dess lydelse enligt förslaget, synes

påkallat att tillerkänna den dömde ersättningsrätt. Har den, som undergått

frihetsstraff, erhållit resning i målet och därefter på grund av sin sinnesbeskaffenhet

förklarats fri från straff, skulle det icke vara rimligt att giva

honom ersättning för frihetsförlusten, åtminstone icke i det fall att han, därest

han redan vid målets tidigare handläggning förklarats strafflös, skulle ha

omhändertagits enligt sinnessjuklagen. På grund av den i 3 § givna hänvisningen

blir förevarande paragraf tillämplig även å den, som på grund av

lagakraftvunnet utslag varit intagen för tvångsuppfostran och efter resning

vinner befrielse från nämnda skyddsåtgärd. Jämväl i dylikt fall kan det

vara obefogat att tillerkänna den dömde ersättning, därest annat omhändertagande

varit påkallat. På grund av vad sålunda anförts torde i denna paragraf

böra intagas en allmän föreskrift, att ersättning ej må utgå, om särskilda

skäl äro däremot.

Vid 1 § har lagrådet förordat, alt med den, som uppsåtligen föranlett, att

han varit häktad, anhållen eller underkastad reseförbud, borde jämställas

den, som genom grov vårdslöshet föranlett sådan påföljd. Av samma skäl

torde även i förevarande paragraf grov vårdslöshet böra likställas med ur>p
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

27

såt. I paragrafen bör sålunda stadgas, att ersättning ej må utgå, om den

dömde genom dylik vårdslöshet föranlett, att han blivit dömd till straffet.

3 §•

Justitierådet Ekberg:

Bifalles lagrådets hemställan om ändring i 2 §, synes ej längre anledning

förefinnas att i 3 § upprätthålla olika regler beträffande å ena sidan den,

som innan domen mot honom vunnit laga kraft varit intagen i anstalt för

undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, och å andra sidan

den, som på grund av lagakraftägande dom varit intagen i sådan anstalt eller

varit underkastad förvaring eller internering. Båda fallen böra hänföras under

bestämmelserna i 2 §.

4 §•

Lagrådet:

Beträffande den ersättning, som skall utgå för ekonomisk skada, torde det

vara lämpligt att — såsom skett i processlagberedningens förslag — i första

hand nämna den skada, som vanligen uppkommer, nämligen förlorad arbetsförtjänst

och nödiga kostnader. Även när det gäller att angiva den förlust,

som eljest bör ersättas, tala övervägande skäl för anslutning till beredningens

förslag, vilket hänför sig till uttryckssättet i de för skadeståndsrätten grundläggande

reglerna i 6 kap. 2 § strafflagen.

Har den, som må söka ersättning enligt gällande lag, avlidit, kan ersättning

icke tillerkännas annan än hans änka eller oförsörjda barn. Någon

motsvarande begränsning har nu icke föreslagits. Om den ersättningsberättigade

avlider, följer således av allmänna rättsgrundsatser, att hans rätt till

talan örn ersättning för ekonomisk skada övergår på dödsboet. Vad sålunda

gäller kan icke anses röna inverkan av det överlåtelseförbud, som upptagits

i första punkten av förevarande paragrafs andra stycke, och innehållet i

andra punkten torde därför kunna undvaras. Anses stadgandet ändock fylla

en uppgift, bör vid avfattningen beaktas, att talerätt kan tillkomma arvinge

eller testamentstagare, som fått sig ifrågavarande ersättningsanspråk vederbörligen

tillagt.

Lagrådet:

Bestämmelsen i första stycket synes vara obehövlig. Om ej föreskrift meddelas,

att beslut om utbetalande av ersättning skall genast gå i verkställighet,

följer nämligen av allmänna regler, att ersättningen icke skall utbetalas

förrän beslutet vunnit laga kraft. Därest det ändock skulle anses lämpligt

att erinra härom, bör detta ske i de administrativa föreskrifter, som erfordras

angående gäldandet av ersättningen.

Uteslutes första stycket, böra ordalagen i andra stycket jämkas.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 december 19AA.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler, efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet, lagrådets den 15 december

1944 avgivna utlåtande över det den 10 november 1944 till lagrådet remitterade

förslaget till lag örn ersättning i vissa fall dt oskyldigt häktade eller

dömda m. fl.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden.

I fråga örn 1 § har lagrådet hemställt örn sådan ändring av första stycket,

att rätt till ersättning i anledning av anhållande eller reseförbud icke skall

inträda med mindre anhållandet eller reseförbudet varat längre än tre dygn.

Lagrådet har nämligen ansett önskvärt, att ersättningsrätt med anledning av

anhållande ej inträder förrän undersökningsledaren eller åklagaren i allmänhet

kan beräknas ha skaffat sig säkra hållpunkter för att bedöma, huruvida

häktning bör ske, och enligt lagrådets uppfattning Lomme det mången gång

att visa sig svårt att redan inom ett dygn från anhållandet överblicka denna

fråga. Emellertid stadgar nya rättegångsbalken som huvudregel, att anhållningsmyndigheten

skall för sin del taga ståndpunkt till häktningsfrågan senast

dagen efter den då anhållandet skedde; enligt gällande lag skall den som är

kvarhållen i regel häktas eller lösgivas senast inom tjugufyra timmar. Till

grund för bestämmelserna härom har legat den uppfattningen, att en tid av

ett dygn i allmänhet borde vara tillräcklig för utredning av de omständigheter

som äro av betydelse för prövningen. Ett frihetsberövande som varat två

eller tre dygn synes mig också vara så kännbart, att ersättning bör kunna

utgå. Att ersättning eventuellt utdömes, är självfallet icke liktydigt med klander

av anhållningsmyndighetens åtgärd. Vad lagrådet anfört om behovet av

längre rådrum än ett dygn för ett ståndpunktstagande utgör sålunda enligt

min mening icke tillräcklig anledning att begränsa ersättningsrätten så som

lagrådet hemställt. Som skäl för införande av denna begränsning har lagrådet

även anfört, att domstolarna eljest måhända skulle nödgas att i icke

ringa utsträckning behandla ersättningsanspråk som vore alltför obetydliga i

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

29

förhållande till prövningsförfarandet. Någon egentlig betydelse torde denna

synpunkt äga endast såvitt angår våra största städer. Skulle några olägenheter

i antydd riktning yppa sig, kunna särskilda åtgärder övervägas för att i administrativ

ordning giva polismyndigheterna i dessa städer möjlighet att besluta

om utbetalning av smärre ersättningsbelopp. Med hänsyn till vad sålunda anförts

och då samma tidsbegränsning torde böra gälla med avseende å reseförbud

som i fråga om anhållande har jag icke ansett mig böra föreslå någon

ändring av det remitterade förslaget på förevarande punkt.

De erinringar av redaktionell innebörd lagrådet framställt beträffande utformningen

av första stycket i paragrafen har jag funnit mig böra biträda.

Vad härefter angår andra stycket i 1 § skall enligt första punkten i dess

lydelse enligt det remitterade förslaget ersättning ej utgå, om den misstänkte

uppsåtligen föranlett att han varit häktad, anhållen eller underkastad reseförbud.

Lagrådet har förordat, att denna regel borde utvidgas till att gälla

även fall, då den misstänkte genom grov vårdslöshet föranlett påföljden i fråga.

Det torde dock vara svårt att tänka sig praktiska exempel på grov vårdslöshet

som verkligen bör utesluta rätt till ersättning, och jag kan icke undgå

att hysa den farhågan att den av lagrådet föreslagna bestämmelsen kunde få

en icke avsedd tillämpning. Det har därför synts mig lämpligare alt, i den

mån något praktiskt fall förekommer då ersättning av nu angiven orsak ej

bör utgå, frågan får lösas med hjälp av de i andra punkten givna bestämmelserna.

Beträffande andra punkten har lagrådet föreslagit en omformulering, som

föranlett viss jämkning i det remitterade förslaget. Därvid ha bland annat

orden »grundad misstanke» utbytts mot uttrycket »anledning till misstanke».

Någon ändring i sak har jag icke avsett härmed.

Med avseende å 2 § har lagrådet erinrat, att enligt nya rättegångsbalken

den som dömts till frihetsstraff och börjat undergå detsamma kunde komma

att frikännas eller dömas till ringare straff utan att extraordinära rättsmedel

kommit till användning. Högre rätt vore nämligen oförhindrad att, även om

den dömde icke överklagat domen, frikänna honom eller döma till lägre

straff, därest talan fullföljts å motsidan. Jämväl i dylika fall borde enligt

lagrådets mening den dömde i princip äga rätt till ersättning för den straffverkställighet

som han med orätt kunde ha undergått. För min del har jag

icke funnit påkallat, att i lagen tages hänsyn till den möjlighet som sålunda

-— för övrigt åtminstone i viss utsträckning redan enligt nu gällande rättegångsordning

— föreligger för att straffdom, som vunnit laga kraft mot den

dömde, kan komma att ändras i anledning av fullföljd från motsidan. Lagrådet

har också funnit sig böra angiva så praktiskt vikliga undantag som

borde beaktas i tillämpningen, alt huvudregeln synes få ett ganska obetydligt

utrymme. Skulle någon gång på grund av säregna omständigheter billigheten

kräva att gottgörelse lämnas, torde beslut därom kunna meddelas av

Kungl. Majit.

Lagrådet har vidare hemställt örn införande i denna paragraf av en allmän

föreskrift att ersättning icke må utgå, örn särskilda skiil äro däremot.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Denna hemställan har i första hand föranletts av förslaget att förutsättningarna

för rätt till ersättning skulle vidgas på sätt nyss antytts, ehuru lagrådet

ansett, att det ej heller i alla fall, som omfattas av paragrafen i dess lydelse

enligt det remitterade förslaget, vöre påkallat att giva ersättning. Betydelsen

av en undantagsbestämmelse med den innebörd lagrådet förordat

skulle dock vara synnerligen ringa om lagrummet skall gälla allenast vid

ändring som vinnes efter användning av extraordinära rättsmedel. Då den

föreslagna bestämmelsen därtill måste vålla viss tvekan vid tillämpning av

paragrafen, har jag icke upptagit bestämmelsen.

Lagrådet har jämväl i fråga om 2 § förordat, att grov vårdslöshet borde

i lika grad som uppsåtlig! handlande föranleda att ersättningsrätten ginge

förlorad. Av huvudsakligen samma skäl som anförts vid 1 § har jag icke

ansett mig böra upptaga en sådan föreskrift.

Vid 4 § har lagrådet förordat viss formell jämkning av första stycket. Jag

har dock ansett övervägande skäl tala för att stadgandet bibehålies vid sin

lydelse enligt det remitterade förslaget, som bättre överensstämmer med nutida

språkbruk.

I fråga örn andra stycket i paragrafen har lagrådet erinrat, att andra punkten,

som handlar om dödsbos rätt att föra talan, syntes kunna undvaras. Ansåges

stadgandet ändock fylla en uppgift, borde vid avfattningen beaktas,

att talerätt kunde tillkomma icke endast dödsboet utan även arvinge eller

testamentstagare som fått sig ifrågavarande ersättningsanspråk vederbörligen

tillagt. Enligt min mening har stadgandet en praktisk uppgift att fylla,

och det torde vara uppenbart, att även utan särskilt stadgande arvinge eller

annan som anspråket må tillskiftas har samma befogenhet att föra talan

som dödsboet haft. Det teoretiskt tänkbara fallet att testamentstagare fått

ett anspråk på ersättning sig tillagt såsom legat torde icke kräva särskilt

beaktande. Jag har därför bibehållit stadgandet i oförändrad avfattning.

\ad lagrådet anfört vid 7 § har icke heller synts mig böra föranleda någon

ändring.

Utöver vad som framgår av det ovan anförda ha vissa redaktionella jämkningar

vidtagits i förslaget.

Härefter hemställer föredraganden, att det sålunda jämkade lagförslaget

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

444642

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.