Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, m. m

1945-01-04 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:11, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 11.

1

Nr 11.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 15 § lagen den 16 maj 1930

(nr 138) om arbetstidens begränsning, m. m.; given

Stockholms slott den 4 januari 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

om arbetstidens begränsning; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 16 maj 1930 (nr 139)

örn vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och

konditoriarbete.

GUSTAF.

Tage Erlander.

Bihang till riksdagens protokoll 1945

t sami

Nr 11.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens

begränsning.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens

begränsning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

15 §.

Beträffande verksamhet---gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit

viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 16 maj 1930 (nr 139) örn vissa

inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bagerioeli

konditoriarbetc.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 16 maj 1930 örn vissa inskränkningar

beträffande tiden för förläggande av bageri- och kondi tori arbete1

skall erhålla följande ändrade lydelse.

9§.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad

i denna lag är stadgat angående innehavare av företag gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av innehavare av

företag godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i innehavarens ställe.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Gällande lydelse, se SFS 1939: 202.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 november

1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Bergquist, Bagge, Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander,

Danielson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social- och kommunikationsdepartementen

anmäler statsrådet Erlander riksdagens skrivelse

den 29 maj 1943 (nr 250) om vidgad möjlighet för arbetsgivare att överflytta

ansvaret för iakttagandet av gällande arbetstidsbesiämmelser å särskild arbetsföreståndare.

Föredraganden anför följande.

Enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning -— i det följande

benämnd allmänna arbetstidslagen — skall arbetsgivare, som använder

arbetare till arbete i strid mot vad i lagen är stadgat eller mot föreskrift

som meddelats med stöd av lagen, fällas till straff (12 §). Straffpåföljd inträder

även för arbetsgivare, som försummar att fullgöra i lagen föreskriven

skyldighet att vederbörligen anmäla sådan avvikelse från arbetstidsförbudet,

som betingas av olyckshändelse m. m., att verkställa vissa anteckningar i

särskild journal eller på annat godtaget sätt, att förvara journalen m. m. på

arbetsstället under viss tid samt att anslå exemplar av lagen och arbetstidsschemat

på arbetsstället, varjämte straff följer för arbetsgivare, som lämnar

oriktig uppgift i anteckning varom nyss nämnts (13 §). Straffet utgöres i

samtliga fall av dagsböter. Från huvudregeln att arbetsgivaren är ansvarig

för efterlevnaden av lagen följer ett undantag av bestämmelsen i 15 § av

lagen. Enligt nämnda paragraf skall nämligen, beträffande verksamhet som

bedrives av kommun, vad i lagen är stadgat angående arbetsgivare gälla

arbetsföreslåndaren.

Enahanda ansvarighetsregler givas i lagen den 16 maj 1930 örn vissa inskränkningar

beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete,

här nedan benämnd bageriarbetstidslagen. Företagsinnehavaren

straffas sålunda med dagsböter, om han bedriver arbete i strid mot stadgande

i lagen eller mot föreskrift som utfärdats med stöd av sådant stadgande

(6 §). Enahanda straff inträder, därest företagsinnehavaren försummar

att fullgöra i lagen föreskriven skyldighet att vederbörligen anmäla

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 11.

sådan avvikelse från arbetstidsförbudet, som betingas av olyckshändelse

m. m., eller att anslå exemplar av lagen i fråga å arbetsstället (7 §). Vidare

föreskrives i 9 § bageriarbetstidslagen — vilken paragraf tillagts genom lag

den 26 maj 1939 -— att beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller

kommun, vad i lagen är stadgat angående arbetsgivare skall gälla arbetsföreståndaren.

I lantarbetstidslagen den 18 juli 1942, arbetstidslagen för detaljhandeln av

samma dag och arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer den 30

juni 1944 finnas motsvarande bestämmelser om straffansvar för arbetsgivare,

som bryter mot de i lagarna givna föreskrifterna. I dessa lagar har emellertid

möjlighet skapats för arbetsgivaren att få ansvaret för lagarnas efterlevnad

överflyttat till särskild arbetsföreståndare. Enligt föreskrift i lagarna

(resp. 15, 17 och 15 §) skall nämligen, där arbetsrådet efter framställning

av arbetsgivare godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens

ställe, vad i lagen är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

En liknande bestämmelse finnes även i butikstängningslagen

den 18 juli 1942. Jämlikt sistnämnda lag kan nämligen länsstyrelsen efter

framställning av näringsidkare godtaga viss person såsom verksamhetens

föreståndare i näringsidkarens ställe (16 §).

I sjöarbetstidslagen den 30 september 1938 har frågan om ansvaret för

lagens efterlevnad vunnit en lösning, som avviker från reglerna i de övriga

arbetstidsförfattningarna. Ansvaret för iakttagande av de centrala bestämmelserna

i sjöarbetstidslagen åvilar nämligen fartygsbefälhavaren. Om förseelsen

skett med redarens vetskap och vilja, straffas emellertid även redaren.

Slutligen bör här nämnas att förordningen den 25 oktober 1940 angående

yrkesmässig automobiltrafik m. m. innehåller vissa föreskrifter rörande arbetstiden

för förare av automobil i yrkesmässig trafik (28 §). En närmare

redogörelse för nämnda föreskrifter kommer att lämnas i ett senare sammanhang.

I

I en vid 1943 års riksdag väckt motion (1:60) hemställdes, bland annat,

att riksdagen för sin del ville besluta, att till 15 § allmänna arbetstidslagen

skulle fogas ett nytt stycke av innehåll, att arbetsrådet efter framställning

av arbetsgivare kunde godtaga viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens

ställe.

Andra lagutskottet, som behandlade nämnda motion, inhämtade yttrande

över densamma av arbetsrådet och riksförsäkringsanstalten ävensom av

svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige och de anställdas

centralorganisation (Daco). Riksförsäkringsanstalten hade i sin tur infordrat

yttranden från samtliga yrkesinspektörer, skogs- och flottledsinspektören

samt yrkesinspektrisen.

Riksdagen, som godkände av andra lagutskottet i ärendet avgivet utlåtande

(nr 25), anhöll i enlighet därmed i ovannämnda skrivelse den 29 maj 1943,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 11.

5

att Kungl. Majit ville dels för riksdagen framlägga förslag om sådan ändring

i allmänna arbetstidslagen, att möjlighet bereddes till överflyttning av ansvaret

för lagens efterlevnad till särskild i arbetsgivarens ställe av arbetsrådet

godtagen arbetsföreståndare, dels ock låta verkställa utredning rörande

lämpligheten och behovet av motsvarande ändringar i arbetstidslagstiftningen

närstående författningar samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill

denna utredning kunde föranleda. Av utskottets utlåtande torde framgå,

att med arbetstidslagstiftningen närstående författningar närmast åsyftats

bageriarbetstidslagen och förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m.

Genom beslut den 30 juni 1943 uppdrog Kungl. Majit åt arbetsrådet att

verkställa ifrågavarande av riksdagen begärda utredning rörande arbetstidslagstiftningen

närstående författningar. Arbetsrådet införskaffade yttranden

i ärendet från riksförsäkringsanstalten och statens biltrafiknämnd. Riksförsäkringsanstalten

hade i sin tur infordrat yttranden från yrkesinspektörerna;

biltrafiknämnden hade i ärendet erhållit yttranden från Överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands län

ävensom från järnvägarnas samarbetsnämnd, Sveriges trafikbilägares riksorganisation,

biltrafikens arbetsgivareförbund, svenska transportarbetareförbundet

och svenska lokaltrafikföreningen.

I skrivelse den 21 december 1943 framlade arbetsrådet resultatet av den

anbefallda utredningen, innebärande förslag till ändring av 9 § bageriarbetstidslagen.

Häröver har efter remiss yttranden avgivits av Sveriges bageriidkareförening

och svenska livsmedelsarbetareförbundet.

Nämnas må slutligen i detta sammanhang, att riksdagen i sin ovanberörda

skrivelse den 29 maj 1943 jämväl anhållit, att vid den inom 1938 års arbetarskyddskommitté

pågående utredningen måtte tagas under övervägande,

huruvida och i vad mån möjlighet borde beredas till överflyttning av ansvaret

för iakttagande av arbetarskyddslagstiftningen från arbetsgivare till

särskild arbetsföreståndare, samt att Kungl. Majit i skrivelse den 30 juni

1943 anmodat nämnda kommitté att i samband med fullgörandet av dess

uppdrag överväga sagda spörsmål.

Allmänna arbetstidslagen.

Beträffande frågans tidigare behandling må följande omnämnas.

Bestämmelse, varigenom möjlighet bereddes för arbetsgivare att få sitt

ansvar överflyttat å särskild arbetsföreståndare, inflöt första gången i 1936

års lantarbetstidslag. Nämnda lag grundade sig på ett av lantarbetstidsutredningen

avgivet betänkande, vari till motivering av bestämmelsen anfördes

:

Då det på jordbrukets område ofta förekommer, att dödsbon, bolag eller

andra juridiska personer än stat och kommun äga förelag, vilka de icke

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 11.

själva sköta, utan vilkas skötsel ombesörjes av förvaltare eller andra förtroendemän,

under det att dödsbodelägarna, styrelsemedlemmarna o. s. v.

äro bosatta å annan ort än den, där företaget är beläget, har det synts önskvärt

att i särskilda fall kunna avlyfta arbetsgivaransvaret från den frånvarande

ägaren och i stället lägga det å den, som utövar den direkta ledningen

av företaget.

1 den proposition till 1936 års riksdag (nr 230), vari förslaget till lantarbetstidslag

framlades, yttrade föredragande departementschefen — i anledning

av en i ett remissyttrande uttalad åsikt, att straffansvar för förseelse

mot lagen med hänsyn till de särskilda arbetsförhållandena inom jordbruket

borde läggas på vederbörande arbetsledare och icke på arbetsgivaren — att

det icke torde vara möjligt att låta straffansvaret under alla förhållanden

åvila arbetsledare i stället för arbetsgivaren. För de fall, i vilka en sådan

överflyttning av det formella ansvaret otvivelaktigt motsvarade den faktiska

fördelningen av ansvaret för arbetsledningen vid företaget, hade stadgats

möjlighet för arbetsrådet att på ansökan godtaga arbetsföreståndare i arbetsgivarens

ställe i här ifrågavarande avseende. Gentemot ett i ett annat remissyttrande

framfört förslag örn generell överflyttning av ansvaret då fråga

vore örn juridiska personer i allmänhet framhöll departementschefen att en

sådan överflyttning icke vöre försvarlig utan att varje fall borde särskilt

prövas.

Bestämmelserna i lantarbetstidslagen örn överflyttande av arbetsgivaransvaret

togos till mönster för motsvarande stadganden i den första arbetstidslagen

för detaljhandeln av år 1939 och i den samma år reviderade butikstängningslagen.

Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontor samfällda, som avgav

förslag till sistnämnda lagstiftning, framhöll vad beträffade förslaget till arbetstidslag

för detaljhandeln — under erinran om lantarbetstidsutredningens

ovan återgivna yttrande — att det i en sådan situation som beskrivits av

lantarbetstidsutredningen syntes särskilt önskvärt, att ansvaret lades över på

den, som utövade den direkta ledningen av företaget, och att arbetsrådet

syntes hava anledning bifalla dylika framställningar, om ej särskilda skäl

skulle tala i annan riktning. Men en överflyttning kunde vara påkallad även

i andra fall, t. ex. då en enskild arbetsgivare bodde på annan ort än den,

där företaget läge, och därför saknade möjlighet att övervaka, hur arbetet

bedreves.

I yttrande över förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln höll kooperativa

förbundet före, att beträffande juridiska personer den allmänna regeln

borde utfärdas, att affärsföreståndare respektive butiksföreståndare finge

träda i arbetsgivarens ställe, och detta även i de fall, då styrelseledamöterna

bodde på den ort, där verksamheten bedreves. Kommerskollegium instämde

i kooperativa förbundets förslag under framhållande, bland annat, att den

av de sakkunniga åsyftade anordningen kunde medföra viss formell örn
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

7

gång, särskilt vid semester eller sjukdomsfall för av arbetsrådet godkänd

arbetsföreståndare. Kollegium ställde sig dock tveksamt, om den av kooperativa

förbundet föreslagna — i och för sig välmotiverade anordningen —

borde genomföras enbart för detaljhandeln eller om ej motsvarande borde

gälla för hela komplexet av arbetstidslagstiftningar.

I propositionen till 1939 års lagtima riksdag i ämnet (nr 96) förklarade

föredragande departementschefen att han icke ansåge sig kunna förorda en

lagtillämpning av den art, kooperativa förbundet och kommerskollegium

föreslagit, enbart såvitt anginge arbetstidslagen för detaljhandeln. Utan att

ståndpunkt i sak tagits till berörda förslag, hade bestämmelsen upptagits i

departementsförslaget i de sakkunnigas formulering.

Beträffande överflyttande av ansvaret för iakttagande av föreskrifterna i

butikstängningslagen uttalade arbetstidsutredningen angående affärs- och

kontorsanställda, att regeln om att näringsidkaren själv hade ansvaret i vissa

fall kunde leda till obilliga resultat och att det därför borde beredas möjlighet

att få ansvaret överflyttat till särskild föreståndare. Beträffande de fall,

där en överflyttning kunde vara särskilt motiverad, hänvisades till vad som

anförts under förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln.

1 sitt yttrande över de sakkunnigas förslag gjorde kommerskollegium

samma erinran som mot förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln. Kooperativa

förbundet fann däremot det av de sakkunniga föreslagna stadgandet

lämpligt, såvitt det avsåge butikstängningslagen.

I fråga örn tillämpningen av förevarande bestämmelse

i lan tar bets tidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln

har följande inhämtats.

Arbetsrådet har vid tillämpningen av lantarbetstidslagen haft att handlägga

ett relativt stort antal framställningar om överflyttande av arbetsgivaransvaret

till särskild arbetsföreståndare. Dessa framställningar hava

i regel bifallits. Såsom skäl till överflyttning av arbetsgivaransvaret har i

ansökningarna angivits bland annat följande: arbetsgivaren har på grund

av hög ålder, sjukdom eller annan liknande orsak icke kunnat själv utöva

ledningen av jordbruket och övervaka lagens efterlevnad; arbetsgivaren

har varit förhindrad att taga aktiv del i jordbrukets skötsel av den anledningen,

att hans tid i väsentlig grad varit upptagen av allmänna uppdrag

eller privat verksamhet, som varit helt skild från jordbruksrörelsen; arbetsgivaren

har varit ett stärbhus, vars delägare icke vistats å egendomen eller,

därest så varit fallet, icke varit insatta i skötseln av jordbruk; arbetsgivaren

har varit ett aktiebolag, som vid sidan av annan verksamhet drivit jordbruk

på en eller flera platser (i dessa senare fall har det ofta varit fråga

om större industriföretag, som även bedrivit jordbruk och begärt ett överflyttande

av arbetsgivaransvaret på förvaltaren av företagets jordbruksfastigheter).

Motsvarande bestämmelse i arbetstidslagen för detaljhandeln har även

kommit i tillämpning i åtskilliga fall. Såsom skäl till överflyttande av arbetsgivaransvaret

på särskild arbetsföreståndare har därvid ofta åberopats,

att arbetsgivaren på grund av sjukdom eller därmed jämförlig anledning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Majlis proposition nr 11.

icke kunnat deltaga i skötseln av rörelsen eller övervakningen av arbetet

inom företaget.

Vad beträffar frågans behandling vid 1 9 4 3 års riksdag må följande

omnämnas.

I samtliga de till andra lagutskottet vid nämnda års riksdag avgivna yttrandena

med undantag av det av Daco avgivna hade förslaget att införa en

föreskrift av ifrågavarande slag i allmänna arbetstidslagen tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. Arbetsrådet framhöll sålunda — i anslutning till innehållet

i ovan intagna redogörelse för arbetsrådets hittillsvarande tillämpning

av ifrågavarande stadgande i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen

för detaljhandeln — att de erfarenheter, som vunnits vid handläggningen av

hithörande ärenden, enligt arbetsrådets uppfattning visat, att bestämmelserna

i fråga motsvarade ett föreliggande behov och vöre väl avpassade för

sitt syfte. Samma förhållanden, som föranlett dessa bestämmelsers upptagande

i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln, torde

göra sig gällande även inom den allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde.

Jämväl inom detta område syntes därför behov föreligga av en

lagbestämmelse, som gåve arbetsrådet möjlighet att, efter prövning i varje

särskilt fall, godtaga viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens

ställe. Sålunda borde i det fall, där en verksamhet dreves av juridisk person,

ansvaret kunna läggas på den, som utövade den direkta ledningen av företaget,

eller, då det gällde större industriföretag, den som utövade ledningen

för större driftavdelning, särskild fabrik eller dylikt inom företaget. En

överflyttning av ansvaret syntes jämväl påkallad i de fall, där exempelvis

arbetsgivaren vore boende på annan ort än den, där företaget vore beläget,

och sålunda saknade möjlighet att vaka över, hur arbetet bedreves. Riksförsåkringsanstalten

ansåg, att någon anledning att i denna fråga intaga en

annan ståndpunkt än som kommit till uttryck i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen

för detaljhandeln icke syntes föreligga. Svenska arbetsgivareföreningen

vitsordade att det otvivelaktigt funnes ett stort praktiskt behov

av de yrkade lagändringarna. Vissa fall hade kommit till föreningens kännedom,

då företagschefer, som på grund av företagens storlek icke haft möjlighet

att i detalj följa driften och som därför saknat all kännedom om inom företagen

begångna förseelser mot förevarande lagar, dömts till straff för sådana

förseelser. Detta förhållande tedde sig stötande för rättskänslan. Det syntes

både av billighetsskäl och med hänsyn till rättsordningens auktoritet angeläget,

att möjligheter tillskapades för att arbetsgivaransvaret i nämnda fall

skulle kunna överflyttas till sådana arbetsledare, som verkligen hade tillfälle

att inom företagen omedelbart övervaka tillämpningen av lagarna i

fråga. Landsorganisationen framhöll att det principiellt naturligtvis måste

gälla att det rättsliga ansvaret för efterlevnaden av den sociala skyddslagstiftningen

på arbetsmarknadens område borde åvila arbetsgivaren. Fall

kunde emellertid förekomma, där det ur synpunkten av lagstiftningens ef
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

9

fektivitet kunde vara mera ändamålsenligt att det omedelbara ansvaret förlädes

till särskild arbetsföreståndare, även då arbetsgivaren vöre annan än

kommun, såsom då rörelsen bedreves av dödsbo eller eljest av juridisk person

och de enskilda delägarna faktiskt icke utövade någon arbetsledning

eller eljest toge någon personlig befattning med företagets verksamhet. Mot

möjlighet till arbetsgivaransvarets överflyttning efter medgivande av arbetsrådet

syntes i dylika fall intet vara att erinra, därvid dock givetvis måste

förutsättas att arbetsrådets ifrågavarande befogenhet utövades med fäst avseende

endast vid vad som ur synpunkten av lagstiftningens syftemål vore

lämpligast och först efter prövning av arbetsföreståndarens kvalifikationer

för uppgiften; i sistnämnda hänseende vore det uppenbart att överflyttning

icke borde ifrågakomma nied mindre föreståndaren i fråga om arbetsledning

och eljest intoge en relativt självständig ställning i förhållande till arbetsgivaren.

Daco avstyrkte i sitt yttrande ifrågavarande förslag samt anförde till utveckling

av sin mening bland annat följande.

Det förekommer i viss utsträckning att arbetare vid brådskande tillfällen

för längre eller kortare tidsperioder överflyttas från en avdelning till en annan

på samma arbetsplats. Arbetarnas arbetstider å de olika avdelningarna

sammanföras och bokföras som regel på företagets kontor, och för en arbetsledande

tjänsteman, som har till uppgift att leda, fördela och kontrollera

arbete, som utföres av honom underställd personal, finnes därför ingen annan

möjlighet än att på kontoret efterhöra, huruvida en arbetare, vilken

icke är fast knuten till hans avdelning, kan tagas i anspråk för eventuellt

övertidsarbete. Det skulle framstå som en orimlighet örn en tjänsteman i

detta fall kunde göras ansvarig för arbetstidslagens efterlevnad.

Daco framhöll vidare att förslaget närmast avsåge att bereda möjlighet

för överflyttande av arbetsgivaransvaret på verkställande direktören eller

driftsledaren inom industriföretag, men att i många fall förhållandet säkerligen

skulle bli det. att ansvaret överflyttades på en arbetsledare eller någon

annan tjänsteman inom företaget. Det torde vara känt vilken ömtålig och

svår uppgift, som redan nu vilade på industriens tjänstemän och arbetsbefäl

av olika grader. De intoge en mellanställning mellan å ena sidan

arbetaren och å den andra arbetsgivaren eller i vissa fall den högre tekniska

ledningen. Det vore uppenbart ali en lag, varigenom en tjänsteman ålades

svara för att föreskrifterna i arbetstidslagen efterkommes, medförde att

tjänstemännens ömtåliga ställning bleve än vanskligare.

Andra lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande att

samma förhållanden, som föranlett att ifrågavarande bestämmelser i lantarbetstidslagen

och arbetstidslagen för detaljhandeln tillkommit, enligt utskottets

uppfattning gjorde sig gällande även inom den allmänna arbetstidslagens

tillämpningsområde. Jämväl inom detta syntes därför föreligga behov

av en lagbestämmelse, som gåve arbetsrådet möjlighet att, efter prövning

av varje särskilt fall, godtaga viss person såsom arbetsföreståndare i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

arbetsgivarens ställe. Ett stadgande med detta innehåll torde icke kunna

medföra de av Daco befarade olägenheterna för tjänstemän i underordnad

ställning, eftersom del ej gärna kunde ifrågakomma, att ansvaret överflyttades

till en sådan.

Bageriarbetstidslagen.

Vad beträffar frågan örn medgivande av ansvarighetsöverflyttn*no

jämlikt bageriarbetstidslagen må följande nämnas.

Arbetsrådet hade, såsom ovan nämnts, inhämtat yttrande i ärendet från

riksförsäkringsanstalten i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Med anledning därav hade riksförsäkringsanstalten, såsom likaledes förut

omtalats, infordrat yrkesinspektörernas yttranden i frågan. Härvid hade

framgått, att samtliga yrkesinspektörer utom en antingen tillstyrkt den

ifrågasatta ändringen av bageriarbetstidslagen eller ock förklarat sig ej hava

någon erinran att göra däremot. För egen del framhöll riksförsäkringsanstalten.

att något större behov av lagändringen icke syntes föreligga men

ati det likväl finge anses önskvärt, alf möjlighet bereddes för arbetsgivare

att efter särskild prövning få arbetsgivaransvaret överflyttat på annan

person.

Arbetsrådet framhåller i sin utredning i ämnet, att arbetsrådet i likhet

med vad riksförsäkringsanstalten anfört funne det vara önskvärt, att möjlighet

bereddes för i bageriarbetstidslagen avsedd företagare att efter särskild

prövning få företagaransvaret överflyttat på annan person. Såsom

riksförsäkringsanstalten framhållit torde något större behov av lagändring

icke föreligga, men åtskilliga företag som omfattades av lagen torde drivas

under sådana förhallanden, att ett avlyftande av ansvaret för lagens efterlevnad

på särskild arbetsföreståndare tedde sig billigt och rimligt. Såsom

exempel kunde nämnas företag, som dreves av dödsbo, och företag, som

ägdes av person som själv ej vore insatt i rörelsen eller vistades på annan

ort än den, där företaget vore beläget. Jämväl i fråga om företag, som dreves

i form av förening eller bolag, kunde ett överflyttande av ansvaret vara

naturligt. I sådana företag torde det ligga nära till hands, att ansvaret

åvilade bolagets verkställande direktör, disponent eller annan företagsledare

i högre ställning och ej styrelseledamöterna i föreningen eller bolaget. Arbetsrådet

framhåller slutligen, att den prövande myndigheten givetvis ej blott

hade att bedöma, huruvida i det enskilda fallet skäl förelåge för ett överflyttande

av företagaransvaret å annan person, utan även hade att ingå i

prövning av frågan, huruvida den föreslagne personen kunde anses kvalificerad

för uppdraget.

Arbetsrådet föreslår i anledning av det sagda ett tillägg till 9 § bageriarbetstidslagen,

varigenom den ifrågavarande ansvarighetsöverflyttningen

möjliggöres. I de yttranden, som avgivits häröver av bageriidkare!öreningen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

11

och svenska livsmedelsarbetareförbundet, biträdes förslaget. Bageriidkareföreningen

framhåller därvid att vad angår bagerinäringen inga speciella

förhållanden funnes, som föranledde, att den ifrågasatta lagändringen för

bageriarbetstidslagens del borde bedömas annorlunda än för den allmänna

arbetstidslagens del. Föreningen anser, att det i icke få fall av naturliga

skäl vore riktigast att medgiva en överflyttning av straffansvaret.

Beträffande frågan, vilken myndighet som skall verkställa

prövningen om överflyttandet av arbetsgivaransvaret jämlikt

bageriarbetstidslagen, hade riksförsäkringsanstalten anfört, att prövningen

givetvis borde ankomma på anstalten såsom yrkesinspektionens chefsmyndighet,

eftersom denna i övrigt hade att pröva och avgöra ansökningar

om eftergifter från nämnda lag.

Arbetsrådet anser däremot övervägande skäl tala för att nämnda funktion

överlämnas åt rådet och anför härutinnan följande.

Ur synpunkten av en enhetlig rättstillämpning synes det naturligt, att

ifrågavarande ärenden avgöras av arbetsrådet, som har att bedöma likartade

ärenden enligt lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln och

—- därest den allmänna arbetstidslagen ändras på sätt riksdagen förordat —

jämväl kommer att taga befattning med dylika ärenden enligt sistnämnda

lag. Under berörda förutsättning kommer vidare arbetsrådet beträffande

vissa företag, som omfattas av bageriarbetstidslagen, att pröva, huruvida

skäl föreligga för ett överflyttande av ansvaret för efterlevnaden av arbetstidsbestämmelserna

i den allmänna arbetstidslagen. Då i dylika fall tydligen

enahanda skäl kunna åberopas för ett överflyttande av ansvaret enligt

bageriarbetstidslagen, synes det innebära ett onödigt dubbelarbete, örn

både arbetsrådet och riksförsäkringsanstalten skulle ur likartade synpunkter

bedöma ansökningar, som grunda sig på samma faktiska förhållanden.

-— Det kan möjligen ifrågasättas, huruvida det icke borde uppdragas åt

arbetsrådet att efter samråd med riksförsäkringsanstalten avgöra här avsedda

ärenden enligt bageriarbetstidslagen. En obligatorisk bestämmelse

härom kan dock i vissa fall föranleda onödig omgång med ärendenas behandling.

Å andra sidan är det givet, att arbetsrådet, örn det skulle befinnas

erforderligt, före ett ärendes avgörande lämpligen inhämtar yttrande från

riksförsäkringsanstalten.

En ledamot av arbetsrådet ansåg emellertid det böra ankomma på yrkesinspektionens

chefsmyndighet att pröva ansökningar örn överflyttandet av

företagaransvaret jämlikt bageriarbetstidslagen.

Bageriidkaref Greningen och svenska livsmedelsarbetare förbundet ansluta

sig till arbetsrådets inställning till frågan örn vilken myndighet som borde

pröva hithörande ansökningar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Förordningen angående yrkesmässig autoiuobiltrafik m. m.

Till en början må här lämnas en något utförligare redogörelse angående

gällande föreskrifter i här förevarande avseende.

I 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., vilken

innehåller bland annat ur trafiksäkerhetssynpunkt tillkomna bestämmelser

om trafiktillstånd, om automobil i yrkesmässig trafik, örn uthyrningsrörelse

m. m., lämnas jämväl vissa föreskrifter rörande arbetstiden för förare av

automobil i sådan trafik. I 28 § 1 mom. av förordningen stadgas sålunda,

att förare av automobil i yrkesmässig trafik ej må utan uppehåll örn minst

30 minuter i följd framföra automobilen under längre tid än 5 timmar.

I andra momentet av nämnda paragraf lämnas bestämmelser örn förares

arbets- och vilotid, utöver vad som enligt allmänna arbetstidslagen må vara

att iakttaga. Enligt dessa bestämmelser må förares arbetstid under 24 på

varandra följande timmar icke överskrida 11 timmar; dock att arbetstiden

i vissa fall må utsträckas till 13 timmar, därest den under en tidrymd av

48 timmar ej överskrider sammanlagt 22 timmar. Vidare lämnas föreskrift

örn den tid, som skall inräknas i arbetstiden, varjämte ytterligare föreskrives,

att förare skall åtnjuta minst 9 sammanhängande timmars vila under

varje tidrymd av 24 timmar. Avvikelse från nu omnämnda bestämmelser

kan dock få ske, där så påkallas av olyckshändelse eller annan dylik särskild

omständighet, som ej kunnat förutses. Omnämnas må här att bestämmelserna

i 28 § 2 morn., innan de på föranledande av riksdagen enligt förordning

den 14 september 1944 (nr 606) erhöllo sin nuvarande lydelse, endast

hade avseende å sådana relativt små företag beträffande vilka allmänna

arbetstidslagen icke var tillämplig.

I 34—40 §§ av förordningen lämnas föreskrifter i avseende å efterlevnaden

av densamma. I 34 § 2 mom. stadgas sålunda, bland annat, att om

förare bryter mot vad i 28 § är stadgat eller örn innehavare av trafiktillstånd

använder förare till arbete i strid mot vad i nämnda paragraf är föreskrivet,

den felande skall straffas med dagsböter. Enligt 37 § i förordningen

skola de för ägare av automobil eller innehavare av tillstånd att utöva yrkesmässig

trafik stadgade ansvarsbestämmelserna äga tillämpning, i händelse

fordonet äges av oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening

eller annat samfund eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den

eller dem, som äga företräda boet, samfundet eller inrättningen. I fråga om

automobil, som tillhör staten eller kommun, skola ansvarsbestämmelserna

gälla förarens närmaste förman eller i vissa fall annan överordnad. (Jfr 33 §

i 1936 års motorfordonsförordning samt N. J. A. 1943 s. 507 ff.) Här ifrågavarande

bestämmelser i 37 § äga tillämpning i fråga örn samtliga i förordningen

givna ansvarsbestämmelser och sålunda icke blott på dem. som röra

arbetstidsbegränsningarna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

13

Biltrafiknämnden, från vilken arbetsrådet, såsom nämnts, införskaffat

yttrande, ansåg icke en lagstiftning i berörda avseende påkallad. Till utveckling

av denna sin mening anförde nämnden —- efter att ha framhållit

att bestämmelserna i 28 § förordningen angående yrkesmässig trafik m. m.

huvudsakligen vöre motiverade ur trafiksäkerhetssynpunkter och endast- i

andra hand vore att betrakta såsom en av sociala skäl betingad arbetstidslagstiftning

— bland annat följande.

Bestämmelserna i 37 § äga tillämpning i fråga örn samtliga i förordningen

givna ansvarsbestämmelser och sålunda icke allenast pa fragorna örn arbetstidsbegränsning.

Ett utbrytande ur 37 § av bestämmelserna i den män de

avse överträdelse av föreskrifterna örn förares arbetstid skulle salunda

komma att medföra, att skilda bestämmelser bleve gällande i fråga örn å ena

sidan dylika förseelser samt å andra sidan övriga förseelser mot förordningen,

vartill automobilägare eller innehavare av tillstånd till yrkesmässig

trafik kan göra sig skyldig. Med ett sådant utbrytande skulle — därest allmänna

arbetstidslagen ändras på sätt riksdagen förordat — vinnas en närmare

överensstämmelse mellan sagda lag och förordningens bestämmelser

angående förares arbetstid. Däremot skulle en bristande överensstämmelse

komma till stånd i förhållande till de övriga särskilda föreskrifter för yrkesmässig

trafik, som meddelas i förordningen.

På sätt här förut framhållits, äger emellertid 28 § icke omedelbart samband

med arbetstidslagens bestämmelser utan är närmare att betrakta som

föreskrifter i trafiksäkerhetens intresse. En överensstämmelse mellan lagen

och paragrafen synes därför icke böra åstadkommas på bekostnad av bristande

enhetlighet i fråga om tillämpning av ansvarsbestämmelserna enligt

förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik.

Enligt biltrafiknämndens mening synes dock behov föreligga att i vissa

fall förordna en särskild föreståndare, som kan övertaga ansvaret för efterlevnaden

av samtliga föreskrifter beträffande den yrkesmässiga trafiken.

Detta spörsmål går dock utom ramen för här ifrågavarande framställning

och torde böra upptagas till prövning i annat sammanhang. I

I biltrafiknämndens yttrande, vilket avgavs innan förslag framkom om

den i det föregående angivna ändringen av 28 § 2 mom. förordningen örn

yrkesmässig automobiltrafik m. m., framhölls även — med utgångspunkt

från att nämnda moment då endast gällde sådana små företag för vilka

allmänna arbetstidslagen icke var tillämplig — att för dylika företag enligt .

nämndens mening som regel ej förelåge behov att överflytta ansvaret på särskild

föreståndare.

Arbetsrådet anför i sin utredning i förevarande hänseende följande.

Ett införande i förordningen av bestämmelse att arbetsrådet eller annan

myndighet skulle äga godtaga arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe beträffande

förseelser mot förordningens arbetstidsbegränsningar skulle — såsom

biltrafiknämnden i sitt yttrande framhållit — medföra, alt skilda bestämmelser

bleve gällande i fråga örn å ena sidan dylika förseelser och å

andra sidan övriga förseelser mot förordningen. Fördelen med den ifrågasatta

lagändringen, nämligen åstadkommande av likformighet mellan bestämmelserna

örn arbetstidsbegränsning i förordningen och i arbetstids
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Jägarna i avseende å arbetsgivaransvaret, kan enligt arbetsrådets mening

icke uppväga den därmed förenade olägenheten, nämligen bristande enhetlighet

i reglerna för utkrävandet av ansvaret för förseelser mot de i förordningen

givna bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik, vilka — och

detta gäller även däri upptagna arbetstidsbegränsningar — tillkommit ur

andra synpunkter än bestämmelserna i arbetstidslagarna.

Föredragan- I flera av de speciella arbetstidslagarna, nämligen lantarbetstidslagen,

arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen för hotell, restauranger

och kaféer, ävensom i den arbetstidslagstiftningen närstående butikstängningslagen

finnes intagen bestämmelse, enligt vilken vad beträffar ansvaret

för lagarnas efterlevnad offentlig myndighet äger att, efter framställning

från arbetsgivaren, godtaga viss person såsom arbetsföreståndare i

arbetsgivarens ställe. En sådan bestämmelse torde, på sätt riksdagen hemställt,

böra införas jämväl i allmänna arbetstidslagen. Därjämte torde en

dylik föreskrift, i enlighet med vad som föreslagits eller tillstyrkts av hörda

myndigheter och sammanslutningar, böra inflyta i bageriarbetstidslagen.

Berörda anordning kan nämligen utan tvivel i många fall, till fromma för

effektiviteten av ifrågavarande lagstiftning, leda till att ansvaret verkligen

kommer att åvila den som faktiskt handhar ledningen av arbetet eller rörelsen

och därför också närmast bör öva uppsikt över att lagstiftningen

efterföljes. Ä andra sidan torde den prövning, som vederbörande myndighet

har att verkställa då fråga uppkommer om överflyttning av

arbetsgivaransvaret å särskild föreståndare, innebära en tillfyllestgörande

garanti för att ifrågavarande möjlighet icke missbrukas. För medgivande

till ansvarighetsöverflyttningen lärer nämligen myndigheten städse böra

kräva såväl att tillräckliga skäl för ett överförande av ansvaret visas föreligga

som ock att den, som skall övertaga ansvaret, har en sådan ställning

inom företaget och sådana personliga kvalifikationer att han lämpligen

kan godtagas såsom arbetsföreståndare. Skulle det komma till vederbörande

myndighets kännedom att en person, som av myndigheten tidigare

godtagits såsom arbetsföreståndare, icke längre är lämplig för nämnda

uppgift eller att sådana omständigheter eljest föreligga att ansvarighets*

överflyttningen icke längre bör äga bestånd, har myndigheten såväl rätt

som skyldighet att återkalla sitt medgivande.

Vad beträffar frågan, på vilken myndighet det bör ankomma alt pröva

ansökningar örn överflyttande av arbetsgivaransvaret, torde arbetsrådet. som

har att meddela eftergifter från bestämmelserna i allmänna arbetstidslagen,

jämväl böra pröva ansökningar om överflyttande av ansvaret enligt

nämnda lag. Ansökningar örn eftergifter från bestämmelserna i bageriarbetstidslagen

prövas och avgöras av yrkesinspektionens chefsmyndighet,

d. v. s. riksförsäkringsanstalten. Denna har påyrkat att jämväl prövningen

av ansökningar om överflyttande av företagaransvaret enligt bageriarbetstidslagen

måtte anförtros åt anstalten. Såsom arbetsrådet framhållit måste

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

15

det emellertid för en enhetlig tillämpning av överflyttningsregeln vara av

betydelse att ifrågavarande ärenden avgöras av arbetsrådet, som har att

bedöma likartade frågor enligt lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln,

arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer samt, efter

genomförandet av den tillämnade ändringen av allmänna arbetstidslagen,

jämväl enligt sistnämnda lag. Att märka är även att beträffande de företag,

som omfattas av såväl allmänna arbetstidslagen som bageriarbetstidslagen,

arbetsrådet i allt fall bar att pröva, huruvida skäl föreligga för ett

överflyttande av ansvaret för efterlevnaden av bestämmelserna i förstnämnda

lag. Då jag på grund av det anförda förordar att det skall ankomma

på arbetsrådet att pröva ansökningar av ifrågavarande slag jämväl

i vad de avse bageriarbetstidslagen, utgår jag från att arbetsrådet vid

ärendenas behandling kommer alt i erforderlig mån söka kontakt med

riksförsäkringsanstalten.

Vidkommande slutligen spörsmålet huruvida ifrågavarande regel örn överflyttning

av arbetsgivaransvaret bör införas även i förordningen örn yrkesmässig

automobiltrafik m. m., nämligen i vad avser förseelser mot förordningens

arbetstidsbestämmelser, skulle en dylik överflyttning på sätt biltrafiknämnden

och arbetsrådet framhållit medföra den olägenheten, att

skilda bestämmelser bleve gällande i fråga örn å ena sidan dylika förseelser

och å andra sidan övriga förseelser mot förordningen. Förordningens arbetstidsbestämmelser

givas i 28 §, vilken paragraf innehåller, i 1 mom. regler

örn längsta oavbrutna körtid för motorförare i yrkesmässig trafik och i

2 mom. regler örn sådan förares arbets- och vilotid. Föreskrifterna i 1 mom.

ha tillkommit så gott som uteslutande i syfte att tjäna trafiksäkerhetens

intresse. Även reglerna i 2 morn. torde endast i ringa mån ha karaktären

av en av sociala skäl betingad arbetstidsreglering. Vid behandlingen

under årets riksdag av ett motionsvis framfört förslag om ändring av sagda

moment — vilket förslag såsom av det föregående framgår efter framställning

från riksdagen lett till författningsändring — underströks också att

sistberörda bestämmelser huvudsakligen avsåge att minska den fara för

trafiksäkerheten som är förenad med förares överansträngning. Vid nu angivna

förhållanden och då något starkare behov av möjlighet till ansvarighetsöverflyttning

i vad avser förordningens arbetstidsbestämmelser icke

framträtt, anser jag att nämnda fråga icke bör upptagas till slutligt övervägande

i nu förevarande sammanhang. I

I enlighet med det förut sagda ha inom socialdepartementet upprättats

förslag till dels lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 16 maj 1930

(nr 138) om arbetstidens begränsning, dels ock lag angående ändrad lydelse

av 9 § lagen den 16 maj 1930 (nr 139) om vissa inskränkningar beträffande

tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete. Vad beträffar sistnämnda

lagförslag må nämnas att den nuvarande föreskriften i 9 § något

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 11.

jämkats med hänsyn till att bageriarbetstidslagens tillämpningsområde icke

är inskränkt till företag där arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares

räkning.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

båda lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,

måtte för det i § 87 regeringsformen oinförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

N. O. Aurelius. 1

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har

här uteslutits.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 december

1944.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 2 december 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den

24 november 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till dels lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den

16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning, dels ock lag angående

ändrad lydelse av 9 § lagen den 16 maj 1930 (nr 139) örn vissa inskränkningar

beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet I. A.

Lindell.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Bihang till riksdagens protokoll 1945

I sinni. Nr 11

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kunell. Maj:ts proposition nr 11.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 januari

1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Peiirsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad. Ohlin, Erlander,

Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social- och kommunikationsdepartementen

anmäler statsrådet Erlander lagrådets den 6 december

1944 avgivna utlåtande över de den 24 november 1944 till lagrådet

remitterade förslagen till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den

16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning och lag angående ändrad

lydelse av 9 § lagen den 16 maj 1930 (nr 139) örn vissa inskränkningar beträffande

tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete samt hemställer,

att förslagen, vilka av lagrådet lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87

regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. 0. Aurelius.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1945

418578

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1945:42 Skrivelse till Konungen angående verkställd omröstning över högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter. s. 6 i texten