Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt

1945-01-04 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:12, Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

1

Nr 12.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändring i förordningen den 13 december

1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt; given

Stockholms slott den 4 januari 1945.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning angående ändring i förordningen

den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 12.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 13 december 1940

(nr 1 000) om allmän omsättningsskatt.

Härigenom förordnas, att 1, 29 och 33 §§ samt punkt 4 av anvisningarna

till 1 § förordningen den 13 december 1940 om allmän omsättningsskatt1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Allmän omsättningsskatt skall, med undantag varom i 2 § förmäles, utgå

till staten

f) vid förfärdigande av butikshandelsvaror eller varor som avses under d)

samt vid utförande av ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller rengöringsarbete

å sådana varor, allt under förutsättning att arbetet sker på beställning

av annan än återförsäljare samt att arbetet yrkesmässigt verkställes av företagare

med fast driftställe för näringsverksamhet och faller inom området för

nämnda verksamhet;

29 §.

Kungl. Maj:t---denna förordning.

Utan hinder av att nämnden meddelat bindande förklaring beträffande

viss fråga äger nämnden, efter Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall meddelade

tillstånd, beträffande samma fråga med upphävande av den tidigare förklaringen

meddela bindande förklaring av annat innehåll.

Nämnden skall---en suppleant.

Nämnden är--— äro tillstädes.

Nämnden må---av sakkunniga.

Beträffande nämndens---delar gälla.

33 §.

1 mom. Uppgift som avses i 9 § må, på sätt Kungl. Majit förordnar, för

statistisk bearbetning utlämnas till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman,

åt vilken Kungl. Majit uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

2 mom. Den, som---sex månader.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 § 1941:972 samt beträffande 29 och 33 §§ 1943:851.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

3

Anvisningar

till 1 §.

4. Beträffande innebörden av stadgandena under punkterna a)—h) är i

övrigt att märka följande:

c) Stadgandet i---till återförsäljare.

Som återförsäljare skall vid tillämpning av förordningen anses endast den,

som bedriver återförsäljningen yrkesmässigt. Idkare av rörelse, däri varor

produceras eller undergå ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller rengöringsarbete,

likställes med återförsäljare vid anskaffande genom inköp eller

eljest av varor för bearbetning eller för förbrukning såsom material i rörelsen.

Härav följer, att såsom återförsäljare icke räknas exempelvis en byggmästare,

som på entreprenad verkställer ett husbygge, och ej heller en jordbrukare,

som icke driver rörelse i kommunalskattelagens mening.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1945.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 januari

1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om

vissa ändringar i förordningen om allmän omsättningsskatt samt anför därvid

följande.

Inledning.

Vid 1943 års riksdag beslöts en genomgripande omläggning av kontrollen

över den allmänna omsättningsskatten (prop. nr 351, bev. utsk. betänk, nr

58, riksd. skr. nr 526). Vid detta tillfälle upptogos däremot icke till behandling

vissa i olika sammanhang framkomna frågor rörande omsättningsbeskattningens

utformning i materiellt hänseende. Till sistnämnda spörsmål

torde jag nu få återkomma.

Jag torde härvid till en början få omnämna vissa förslag och framställningar

i ämnet.

Vid 1941 års riksdag hemställdes i motionen II: 196 att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa skyndsam

utredning av i motionen berörda spörsmål, avseende att de i 1 § f)

förordningen om allmän omsättningsskatt omförmälda företagarna icke

skulle hänföras till återförsäljare i förordningens mening samt att länsstyrelserna

skulle föra register, vari de skattskyldiga redovisades efter yrkesgrupper.

På hemställan av bevillningsutskottet (betänk, nr 9) anhöll 1941

års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit (nr 147), att utredning måtte verkställas

i de hänseenden som berörts i bl. a. nyssnämnda motion.

Vid anmälan i statsrådet den 21 november 1941 av fråga om vissa ändringar

i bestämmelserna rörande allmän omsättningsskatt uttalade jag bl. a.

(prop. nr 342), att möjlighet saknades att på grundval av det då föreliggande

materialet framlägga förslag till lösning av frågan om skattefrihet

vid försäljning till återförsäljare. Detta uttalande föranledde icke något

yttrande från riksdagens sida.

I skrivelse den 17 december 1942 har Sveriges köpmannaförbund hemställt

om prövning huruvida icke omsättningsskatten skulle kunna förenklas på

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition j

5

sådant sätt, att den skärpta omsättningsskatten borttoges, att begreppet ickebutikshandelsvaror

helt borttoges eller inskränktes till ett betydligt mindre

antal varor än nu vöre fallet, saint att skattebefrielse för i 2 § omnämnda

varor helt eller åtminstone för flertalet varor borttoges i samband nied en

sänkning av det procenttal, varmed skatten för närvarande utginge. Förbundet

har i skrivelsen vidare hemställt örn revision av återförsäljare- och

producentbegreppen.

Vid 19A3 års riksdag yrkades i de likalydande motionerna I: 122 och II:

174, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn skyndsam

utredning med förslag till sådana tillägg och ändringar i lagstiftningen om

allmän omsättningsskatt, att rådande osäkerhet och ojämnhet i tillämpningen

av nämnda lagstiftning undanröjdes. De ändringar och tillägg, som

åsyftades i motionerna, avsågo bl. a. följande frågor nämligen dels gränsdragningen

mellan begreppen butikshandelsvaror och icke-butikshandelsvaror

och dels bestämmandet av den subjektiva skattskyldigheten främst vid

s. k. bortlämningsarbeten samt vid arbeten innefattande såväl reparation

som nytillverkning. I sitt av 1943 års riksdag godkända betänkande i ämnet

(nr 44) uttalade bevillningsutskottet att — med hänsyn till att ett av 1942

års omsättningsskattesakkunniga framlagt förslag till bl. a. ändringar i omsättningsskatteförordningen

vore under övervägande inom finansdepartementet

— anledning icke syntes föreligga att för det dåvarande hos Kungl.

Majit hemställa om utredning i förevarande ämne; dock förutsatte utskottet

att, då berörda spörsmål vore av sådan art att desamma syntes påkalla

uppmärksamhet, Kungl. Majit vid den fortsatta behandlingen av nyssnämnda

förslag toge hänsyn till de i motionerna framförda synpunkterna i den

mån så befunnes böra ske. — 1 den förut berörda propositionen nr 351 till

1943 års riksdag anförde jag, efter en redogörelse för bevillningsutskottets

nyssnämnda uttalande, att de i motionerna berörda frågorna delvis avsåge

centrala delar av omsättningsskattelagstiftningen, örn vilkas utformning starkt

delade meningar rådde, att vissa av frågorna tidigare varit föremål för utredning

inom finansdepartementet utan att någon tillfredsställande lösning

kunnat finnas, att jag själv icke för det dåvarande vore beredd att taga ställning

till ifrågavarande spörsmål, vilka icke ägde sådant närmare samband

med de i propositionen avhandlade frågorna rörande kontrollen över omsättningsskatten

m. m. alt de borde upptagas till avgörande samtidigt med

dessa, samt att frågorna skulle bliva föremål för fortsatt uppmärksamhet

inom departementet. I sitt betänkande (nr 58) i anledning av sistnämnda

proposition, vilket betänkande godkändes av riksdagen, framhöll bevillningsutskottet,

att det vore angeläget, att de i utskottets betänkande nr 44 till 1943

års riksdag behandlade frågorna, såvitt möjligt, snarast bringades till lösning.

I skrivelse den 18 november 1943 har därefter handelskamrarnas nämnd

—- delvis i anslutning till de förut omnämnda motionerna — behandlat ett

flertal frågor rörande omsättningsskatteförordningen och dess tillämpning.

Skrivelsen utmynnade i en hemställan, att Kungl. Majit måtte vidtaga åt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

gärder för omedelbara ändringar av omsättningsskatteförordningen avseende

dels slopande av gränsdragningen i 1 § f) mellan nytillverkning och reparation

av varor dels ock fritagande från skatt av s. k. bortlämningsarbeten.

Vidare hemställdes om, bl. a., att utredning måtte verkställas i syfte att åstadkomma

dels en tillfredsställande gränsdragning mellan skattepliktiga och icke

skattepliktiga varor dels ock tillrättaläggande av återförsäljarebegreppet,

förutom i de hänseenden i vilka omedelbara författningsändringar påkallades,

även beträffande s. k. fastighetshantverkare. — Över nämnda framställning

har centrala omsättningsskattenämnden avgivit infordrat utlåtande den

14 april 1944. Till innehållet i nämnda utlåtande återkommer jag i det följande.

I detta sammanhang torde jag allenast få nämna att med hänsyn till

den utförliga redogörelse för berörda frågor, som lämnats i utlåtandet, det

icke synes erforderligt att här återgiva den av handelskamrarnas nämnd lämnade

motiveringen för nämndens förslag.

Vidare torde jag här få omnämna en av Sveriges automobilhandlareförbund

ingiven, den 24 november 1943 dagtecknad skrift, däri förbundet hemställt

om vidtagande av sådana ändringar i omsättningsskatteförordningen att

bilverkstäder behandlades som återförsäljare i omsättningsskatteförordningens

mening, oavsett om de huvudsakligen utförde reparationer eller icke. —

Jämväl över sistberörda framställning har centrala omsättningsskattenämnden

avgivit infordrat utlåtande den 14 april 1944. Centrala nämnden har därvid

allenast hänvisat till sitt förut omförmälda utlåtande över den av handelskamrarnas

nämnd gjorda framställningen.

I en den 19 februari 1944 dagtecknad skrivelse har bilverkstädernas riksförbund,

under hänvisning till den av handelskamrarnas nämnd gjorda framställningen,

förklarat sig instämma i önskemålet om vidtagande av ändringar

i omsättningsskatteförordningen, särskilt i fråga örn utformningen av återförsäljarebegreppet.

Slutligen har Skånes speceri- och livsmedelshandlareförbund i en den 2

oktober 1944 till finansdepartementet inkommen skrift hemställt örn en snar

och definitiv avveckling av omsättningsskatten eller, örn detta av statsfinansiella

skäl vore omöjligt, att skatten uttoges vid ett tidigare led i distributionen.

Centrala omsättningsskattenämndens utlåtande.

I sitt utlåtande har omsättningsskattenämnden till en början upptagit till

behandling vissa frågor rörande återförsäljarebegreppet. I sådant

hänseende har nämnden anfört, att redan på ett mycket tidigt stadium av

omsättningsskatteförordningens tillämpning uppstått tvekan, huru långt den

i 1 § c) omsättningsskatteförordningen stadgade skattefriheten för försäljning

till återförsäljare sträckte sig. Att såsom återförsäljare i förordningens

mening skulle betraktas industriföretag och andra tillverkare av varor kunde

med hänsyn till bestämmelserna i punkt 4 c) andra stycket av anvisningarna

till 1 § icke vara föremål för tvivel. Annorlunda ställde sig saken

i fråga om sådana företagare som omförmäldes i 1 § f) — i fortsättningen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

7

benämnda hantverkare — d. v. s. sådana som på beställning tillverkade varor,

därvid beställaren holle materialet (hantverkare-nytillverkare), och sådana

som utförde ändrings- och liknande arbeten på varor (hantverkare-reparatörer)

.

Sedan omsättningsskattenämnden härefter redogjort för innehållet i sitt

den 25 januari 1941 dagtecknade meddelande nr 22 — i vilket meddelande

nämnden förklarat att hantverkare, som omfattades av bestämmelserna i

1 § f), enligt nämndens mening icke borde betraktas såsom återförsäljare —

har nämnden i sitt förevarande utlåtande anfört att tiden syntes vara inne

för en granskning av hittills vunna erfarenheter på detta område och för ett

övervägande av ändring i författningen, om erfarenheterna påkallade en

sådan. Såsom framginge av den remitterade framställningen vore erfarenheterna

icke gynnsamma. Enligt nämndens uppfattning ställde tillämpningen

av det rådande systemet mer än lovligt stora fordringar på säljarna, då

det gällde att avgöra örn deras kunder skulle behandlas som återförsäljare

eller ej. Örn man tidigare kunnat hoppas, att ökad vana och erfarenhet så

småningom skulle göra det möjligt för näringslivet att bemästra dessa svårigheter,

syntes det numera klart att dessa förhoppningar blivit svikna. Med

hänsyn härtill syntes det nödvändigt att ånyo undersöka möjligheterna att

genom ändrad lagstiftning åstadkomma en bättre ordning på förevarande

område. Redan den omständigheten, att — enligt vad omsättningsskattenämnden

hade sig bekant —- dess i meddelandet nr 22 uttalade uppfattning

icke vunnit allmän efterföljd, varför förordningen inom skilda landsdelar

tillämpades olika, syntes för övrigt utgöra ett synnerligen vägande skäl för

åtgärder i antydd riktning. En över hela landet enhetlig tillämpning av bestämmelserna

på förevarande område vore nämligen, med hänsyn till de

svårartade rubbningar av grunderna för konkurrensen olika företag emellan

som eljest kunde uppkomma, enligt nämndens mening en oeftergivlig

förutsättning för att beskattningssystemet skulle kunna fungera någorlunda

friktionsfritt.

Omsättningsskattenämnden har vidare — under hänvisning till bestämmelserna

i punkt 4 c) andra stycket av anvisningarna till 1 § omsättningsskatteförordningen

— anfört att det närmast vore de fordringar, vilka i

nämnda bestämmelser uppställdes på en »med återförsäljare likställd producent»,

som här påkallade uppmärksamhet. Det skulle vara fråga örn »producent

av varor»; redan i de sålunda citerade orden läge två bestämningar

av begreppet, vilka vore av vikt vid behandlingen av förevarande spörsmål.

Den som skulle kunna likställas med återförsäljare måste vara producent;

därmed uteslötes de som reparerade men ej nytillverkade varor. Han måste

vidare vara producent av varor; genom denna bestämning fastsloges, att den

stora grupp av företagare, som sysslade med produktion av fastigheter men

icke tillverkade varor, ej kunde likställas med återförsäljare.

Beträffande möjligheten att upphäva den förstnämnda av dessa båda bestämningar

och sålunda såsom återförsäljare betrakta samtliga hantverkare,

som nytillverkade eller reparerade varor, har omsättningsskattenämnden an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

markt, att vad nämnden i sitt meddelande nr 22 anfört därom, att mot ett

sådant betraktelsesätt talade att därigenom viss rubbning av distributionsvägarna

kunde befaras, nu måste sägas ha förlorat mycket i vikt. I anslutning

härtill har nämnden anfört.

Det torde förhålla sig så, att företag, som idka butikshandel och tillika

i nämnvärd utsträckning uppträda såsom leverantörer till hantverkare, i det

övervägande flertalet fall ha sin bokföring så ordnad, att de — på sätt omnamnes

i anvisningarna till 1 § punkt 4 a) sista stycket — äga åtnjuta skattefrihet

vid försäljning till återförsäljare; i varje fall torde några avsevärda

svårigheter ej möta för sådana säljare att på angivet sätt ordna bokföringen.

Vid sådant förhållande lära hantverkarna, örn de skulle komma att betraktas

såsom återförsäljare, i regel icke ha någon anledning att till förmån

för grossister övergiva sina gamla inköpsställen i butiker. Något bärande

skäl i övrigt mot att ändra förordningen så att hantverkare av nu ifrågavarande

slag komma att behandlas såsom återförsäljare, kan nämnden för

sin del icke finna. Dessa företagare äro — självfallet under den här underförstådda

förutsättningen att fråga är örn butikshandelsvaror — själva skattskyldiga

för de arbeten de utföra, och någon lucka i beskattningssystemet

skulle alltså icke uppstå, därest de finge inköpa sina materialier skattefritt

och därigenom sluppe den omgång som ett anlitande av avdragssystemet

enligt 4 § 2 mom. för deras del för närvarande innebär enligt den i meddelandet

nr 22 uttalade uppfattningen. — Den ifrågasatta ändringen skulle

företagas i punkt 4 c) av anvisningarna till 1 §.

I sitt utlåtande har omsättningsskattenämnden vidare behandlat frågan,

huruvida de s. k. fastig hets hantverkarna borde betraktas såsom

återförsäljare eller icke. Nämnden — som uttalat att med avseende å denna

grupp av företagare saken vore betydligt mera komplicerad än beträffande

andra återförsäljare — har härutinnan anfört följande.

Det arbete som dessa företagare utföra å fastigheter är icke föremål för

omsättningsskatt, och örn de betraktades såsom återförsäljare skulle alltså

de av dem inköpta materialierna helt undgå beskattning. Den statsfinansiella

betydelsen härav behövde måhända icke i och för sig utgöra ett avgörande

skäl mot en författningsändring, varigenom även denna företagargrupp

gjordes till återförsäljare, örn denna ändring i övrigt kunde tänkas medföra

en tillfredsställande lösning av föreliggande spörsmål. Men så är tyvärr icke

fallet. Man måste nämligen vänta sig, att en ändring i antydd riktning skulle

komma att medföra komplikationer med hänsyn till den likställighet i skattehänseende

som är önskvärd olika slag av fastighetsproducenter emellan. För

närvarande råder — alltjämt enligt den i meddelandet nr 22 hävdade uppfattningen

— sådan likställighet, i det att såväl byggmästare som deras underentreprenörer

av skilda slag (plåtslagare, glasmästare, rörledningsinstallatörer,

installatörer av elektrisk materiel etc.) skola behandlas såsom ickeåterförsäljare.

Att överföra underentreprenörerna till gruppen återförsäljare

och låta byggmästarna stå kvar i gruppen icke-återförsäljare skulle säkerligen

icke vara lyckligt. Det skulle exempelvis innebära, att en byggmästare

genom att anlita en underentreprenör skulle kunna undgå att vidkännas omsättningsskatt

för butikshandelsvaror nödvändiga för utförandet av vederbörande

arbete, medan han finge vidkännas skatten, om han utförde arbetet i

egen regi. Visserligen ha de viktigaste byggnadsmaterialierna hänförts till

icke-butikshandelsvaror, men även på detta område torde tillräckligt många

butikshandelsvaror förekomma — enkannerligen sådana som saluhållas i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12. 9

järnhandeln — för att skattesynpunkten skulle komma att göra sig gällande

på antytt sätt.

Någon godtagbar utväg att undanröja berörda olägenheter synes ej vara

lätt att finna. Ett sätt vore givetvis att från skatteplikt undantaga de varor

som bär kunna tänkas komma i fråga, främst färg, spik, skruv etc; måhända

borde då i konsekvens därmed till icke-butikshandelsvaror överföras även

sådana varor som spisar och kylskåp. Om den statsfinansiella betydelsen av

en sådan åtgärd kan man icke utan närmare utredning bilda sig en uppfattning.

Däremot kan man med visshet förutse, att den på ett mycket besvärande

sätt skulle komma att ingripa på färg- och järnhandelns områden.

Särskilt färghandelsbranschen åtnjuter för närvarande fördelen av en enhetlig

klassificering, i det att uv de inom branschen saluhållna varorna endast

ytterst få äro undantagna från skatteplikt. Fc^r färghandelsbranschen

skulle det följaktligen innebära en stor förändring till det sämre att i avsevärd

utsträckning behöva laborera med flera i skattehänseende olika varukategorier.

Järnhandeln har visserligen sedan länge haft att arbeta med såväl

skattefria som skattepliktiga varor, men även för dess del skulle naturligen

en omgruppering av varor innebära en belastning.

En annan tänkbar möjlighet att åvägabringa likställighet mellan byggmästare

å ena sidan och underentreprenörer å den andra synes vara att behandla

även byggmästarna såsom återförsäljare. Härvid torde emellertid

samtidigt erfordras, att för deras del infördes en anordning, enligt vilken de

finge erlägga skatt för skattepliktiga varor, som de tillhandahålla sina kullder

eller som ingå i av dem utförda arbeten. Denna utväg har emellertid

olägenheter, som strax falla i ögonen. Att utforma regler, som klart avgränsa

de fall, då skattskyldighet för byggmästare skall inträda, blir säkerligen icke

någon lätt uppgift. Bland annat torde det för dem ställa sig ytterst besvärligt

att redovisa och prissätta vissa förnödenheter och föremål, som ingå i

av dem färdigställda fastigheter.

Ytterligare en tänkbar möjlighet att undvika de värsta missförhållandena

vid beskattningen av försäljningen till fastighetshantverkarna synes för fullständighetens

skull böra redovisas. Örn man antoge den regeln, att ingen

hantverkare, som överhuvud taget utförde något arbete å fastighet, finge betraktas

såsom återförsäljare, skulle de svårigheter bortfalla som äro förenade

med tillämpningen av den s. k. huvudsaklighetsprincipen. Bortsett från att

varje utsträckt tillämpning av avdragsrätten enligt 4 § 2 mom. kan förväntas

möta starkt motstånd, kan emellertid mot det här framkastade uppslaget

resas den rent principiella invändningen, att dubbelbeskattning måste komma

att inträda i sådana ej alldeles sällsynta fall, då hantverkaren saknar

skattepliktig omsättning, från vilken avdrag kan göras. Detta uppslag torde

därför knappast kunna genomföras.

Omsättningsskattenämnden har härefter behandlat ett av handelskamrarnas

nämnd diskuterat förslag att fastighetshantverkarna branschvis skulle

hänföras till återförsäljare eller icke-återförsäljare med hänsyn till vad som

bäst lämpade sig för branschen i gemen. Härom har nämnden anfört bl. a.

följande.

Det kan visserligen antagas, alt örn en sådan anordning läte sig genomföra,

densamma skulle medföra väsentliga förenklingar av ifrågavarande

spörsmål och i hög grad underlätta omsättningsskattens handhavande för

de skattskyldiga. Men omsättningsskattenämnden måste ställa sig synnerligen

tveksam till möjligheterna att realisera detta förslag. Ilandelskamrarnas

nämnd bar själv framhållit, att förhållandena inom en viss bransch inga
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts oro position nr 12.

lunda äro ensartade; med anledning därav har förordats ett licensförfarande,

varigenom en särställning medgåves sådana företagare inom branschen, vilkas

förhållanden avveke från de inom branschen såsom helhet rådande. Omsättningsskattenämnden

har överhuvud taget svårt att föreställa sig att —

möjligen med undantag av en eller annan bransch -— förhållandena inom

en bransch äro så enhetliga i förevarande hänseende att vederbörande företagare

inom densamma kunde med avseende å återförsäljarspörsmålet karakteriseras

genom ett antingen — eller. Fastmera vill det synas nämnden

som om en mångfald företagare skilde sig från vad som till äventyrs må

anses utmärkande för flertalet inom en bransch. Men även örn det skulle

anses att någon eller några branscher skulle lämpa sig för ett generellt bedömande,

uppkommer frågan huru särfallen skola fastställas. Det synes icke

uteslutet, att det nu överklagade förhållandet att företagare inom samma

bransch bedömas olika — med tillämpning av huvudsaklighetsprincipen har

en betraktats såsom återförsäljare, en annan icke — komma att även med

den föreslagna ordningen föreligga. En svårighet torde ock vara att avgöra

om bedömandet av särfallen skall ske lokalt eller centralt. Slutligen är att

beakta det vanskliga i att i författningen angiva de grunder, efter vilka de

av förslaget föranledda spörsmålen skola lösas.

I anslutning till det nu anförda har omsättningsskattenämnden uttalat, att

med hänsyn icke minst därtill att inom vidsträckta kretsar av näringslivet

synnerlig vikt fästes vid det av handelskamrarnas nämnd framställda förslaget,

detsamma syntes böra göras till föremål för en närmare undersökning.

Omsättningsskattenämnden har vidare i fråga örn s. k. bortlämningsarbeten

— varmed åsyftades att en företagare för utförande av ändrings-

och liknande arbeten å butikshandelsvaror anlitade biträde av annan

självständig företagare — anfört, att nämnden för sin del antagit, att sistnämnda

företagare vore skyldig att erlägga skatt för sitt arbete, därvid emellertid

den företagare som anlitat biträde ägde att vid redovisning av sin skattepliktiga

omsättning göra avdrag jämlikt 4 § 2 mom. Det kunde emellertid

icke förnekas, att ett mera tillfredsställande resultat ernåtts, örn man kunnat

betrakta den företagare, som »bortlämnat» ett arbete, såsom ensam

skattepliktig. Enligt vad nämnden inhämtat, torde ej heller den av nämnden

uttalade åsikten hava vunnit allmän anslutning; flerstädes torde den

uppdragsgivande företagaren anses såsom återförsäljare i förhållande till

den som utförde uppdraget. Enligt nämndens mening borde därför 1 § f)

ändras så, att den skattefrihet, som inträdde vid förfärdigande på beställning

av återförsäljare av butikshandelsvaror och varor som avsåges i 1 § d),

utsträcktes att gälla även vid utförande på beställning av återförsäljare av

ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller rengöringsarbeten å sådana varor.

Härefter har omsättningsskattenämnden i sitt utlåtande behandlat frågan

om revision av den indelning av varor i butikshandelsvaror

och icke-buti k shan delsvaror, som nämnden

verkställt. I detta hänseende har nämnden anfört.

Nämnden vill icke bestrida, att denna uppdelning i åtskilliga fall ter sig

mindre tillfredsställande ur praktisk synpunkt. Härutinnan önskar nämnden

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

11

emellertid betona, att en ur alla synpunkter lämplig gränsdragning mellan

skattepliktiga och skattefria varor överhuvud taget icke lärer vara möjlig att

ernå. Det torde i detta avseende vara av mindre betydelse, huru den grundläggande

normen utformas i författningstext. Väl är begreppet butikshandelsvaror

ytterligt svävande; men samma lärer vara förhållandet även med

andra begreppsbestämningar som här kunna tänkas komma i fråga. Nämnden

får i detta sammanhang inskränka sig till en hänvisning till det av

första särskilda utskottet vid 1940 års urtima riksdag avgivna utlåtandet nr 10

s. 16 ff.

Svårigheterna torde därför icke avhjälpas genom att skatteplikten hänföres

till någon på annat sätt bestämd varukategori; fastmera äro dessa att

hänföra till den grundläggande normens tillämpning i praktiken. Avgörandet

härutinnan åvilar nämnden. Med de mångahanda, ofta varandra korsande

synpunkter, som i detta hänseende göra sig gällande, är det tydligt, att —

oaktat nämnden sökt i görligaste mån tillgodogöra sig inom vederbörande

branscher tillgänglig sakkunskap — i många fall ett lyckligare resultat skulle

ha vunnits, därest läget varit sådant, att nämnden kunnat efter ingående undersökningar

på en gång fastställa karaktären av samtliga till en bransch

hänförliga varor. Det är överflödigt att här närmare utveckla, att ett sådant

förfarande varit praktiskt ogenomförbart. I samband härmed må tillika

framhållas, att åtminstone på vissa områden en förskjutning av konsumtionsvanor

inträtt under krisåren, varjämte varor av tidigare ej förutsedd art

producerats. Namn och beteckningar å varor skifta ock mångenstädes.

I åtskilliga fall synes därför en ändring av den gjorda klassificeringen påkallad.

Med hänsyn till beskaffenheten av den nämnden lämnade befogenheten

att giva bindande förklaring, huruvida en vara är att hänföra till butikshandelsvaror

eller ej, hyser nämnden den uppfattningen att det ej tillkommer

nämnden att ändra en dylik, av nämnden given förklaring. Därest denna

uppfattning är riktig, kräves således, för att ändring med avseende å en varas

klassificering skall kunna åvägabringas, en ändring i omsättningsskatteförordningen.

Enligt nämndens mening måste det anses högeligen lämpligt, att samtliga

av nämnden fattade beslut rörande klassificeringen i butikshandelsvaror och

icke-butikshandelsvaror genomgås av nämnden och att därvid — i belysning

av numera vunna erfarenheter — ändring sker, där så kan anses påkallat.

I anslutning härtill har omsättningsskattenämnden anmärkt, att den rådande

tredelningen av varor i butikshandelsvaror, icke-butikshandelsvaror

och skattefria varor numera knappast förefölle motiverad, samt att inom

vida kretsar inom detaljhandeln framkommit önskemålet, att alla eller åtminstone

så gott som alla varor skulle göras skattepliktiga och att såsom

motvikt härtill skattesatsen sänktes.

Omsättningsskattenämndens utlåtande utmynnade i en hemställan, att

omsättningsskatteförordningen måtte i de avseenden som berördes i utlåtandet

göras till föremål för en förutsättningslös översyn genom särskilda

sakkunniga; dock att omedelbara åtgärder påkallades beträffande de av

nämnden särskilt avhandlade frågorna örn hantverkares likställighet med

producent av varor och örn s. k. borllämningsarbetcn.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Yttranden över centrala omsättningsskattenämndens förslag.

över omsättningsskattenämndens förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits

av kommerskollegium, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i

Stockholms, Jönköpings, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Örebro och

Västernorrlands län. Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat särskilda

yttranden från flertalet handelskamrar, Sveriges köpmannaförbund, kooperativa

förbundet samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Vid

överståthållarämbetets yttrande har fogats ett av uppbördsintendenten i

Stockholm avgivet yttrande.

I samtliga yttranden har omsättningsskattenämndens förslag tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

Överståthållarämbetet har beträffande förslaget om en allmän översyn av

omsättningsskatteförordningen uttalat att ämbetet icke funnit anledning motsätta

sig förslaget, ehuru ämbetet icke av egen erfarenhet kunde bestyrka behovet

därav.

Kooperativa förbundet har, i fråga om det av handelskamrarnas nämnd

framförda förslaget att fastighetshantverkarna branschvis skulle hänföras till

återförsäljare eller icke-återförsäljare med hänsyn till vad som bäst lämpade

sig för branschen, anfört följande.

önskemålet att på ena eller andra sättet med statsmakternas hjälp kunna

åstadkomma en registrering och uppdelning av företagare branschvis sammanfaller

med vissa i tiden framträdande utvecklingstendenser. Förbundet

anser emellertid att sådana önskemål icke utgöra något bärande motiv för

att förslaget om en uppdelning av skatteplikten efter branscherna ens skall

göras till föremål för en undersökning. Omsättningsskatten är redan i sig

själv, alldeles oavsett under vilka former den uttages, en allvarlig hämsko

på handelns och näringslivets fria utveckling. I än högre grad skulle emellertid

dess hämmande inverkan på näringslivet komma att göra sig gällande,

därest de nuvarande svårigheterna att finna lämpliga former för skattens

uttagande skulle få föranleda sådana anordningar, som befaras på

längre sikt komma att medverka till en för svenskt rättsmedvetande alldeles

främmande tvångsmässig reglering av handeln och näringslivet. Förbundet

vill därför redan nu bestämt uttala sig emot att man i skattelagstiftningen

inför bestämmelser, som skulle komma att anknyta skattskyldigheten till sådana

obeständiga begrepp som en persons yrkesförhållanden eller medlemskapet

i en viss yrkes- eller branschorganisation.

Vidare har kooperativa förbundet beträffande frågan örn revision av varuindelningen

anfört.

I den mån det blir fråga om att överlåta åt omsättningsskattenämnden eller

eventuellt annan myndighet att företaga ändringar av tidigare lämnade

förklaringar rörande olika varors klassificering i skattehänseende, synes det

förbundet tillrådligt, att nämnden endast i begränsad omfattning begagnar

sig av en dylik vidgad befogenhet. Möjligen borde även viss tidsintervall föreskrivas,

inom vilken en given förklaring icke finge ändras, därest icke direkt

felaktighet i beslutet föreligger. Likaledes kan ifrågasättas huruvida

icke den genomgång av de av nämnden hittills fattade besluten, som nämnden

i sitt utlåtande uppger vara högeligen önskvärd, bör företagas med viss

försiktighet. Om allt för stora omändringar i den hittills gällande varuin
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

13

delningen på en gång företages, kan detta medföra rubbningar, som i varje

fall för många enskilda företagare kunna få allvarliga ekonomiska följder.

Klara och entydiga övergångsbestämmelser i samband med ändring av tidigare

beslut torde även bliva nödvändiga.

Förbundet övergår härefter till det i utlåtandet omnämnda önskemålet,

som framförts från detaljhandelns sida, att alla eller så gott som alla varor

göras skattepliktiga och att såsom motvikt häremot skattesatsen sänkes.

Att en dylik anordning ur detaljhandelns synpunkt skulle ha fördelar och

medföra kostnadsbesparingar, finner förbundet vara sannolikt. Uppdelningen

av varorna i olika skattegrupper har otvivelaktigt varit förenat med ett

icke obetydligt merarbete, vilket varit så mycket mera krävande som det

tillkommit under en period då samtidigt även de av krisförhållandena i

övrigt föranledda åtgärderna medfört en mycket stark arbetsbelastning för

varudistributörema. När det gäller varornas uppdelning i de olika skattegrupperna,

torde dock genom de gångna årens erfarenheter viss praxis ha

utformats inom företagen, som gör att detta arbete numera kan utföras mera

rutinmässigt än strax efter förordningens tillkomst. Det förhållandet att man

i praktiken knappast har någon anledning att skilja skattefria varor och

icke-butikshandelsvaror i olika grupper har härvid varit av viss fördel, liksom

också den numera även i förordningen medgivna metoden med s. k.

indirekt redovisning.

Kontrollsvårigheterna för detaljhandeln och de av skatten föranledda kostnaderna

synes förbundet vara ett fullgott motiv för att skatten uttages på

alla varor. Förbundet anser sig emellertid ändå icke kunna förorda en dylik

lösning. Ett av de främsta motiven för att en del av de vanligaste konsumtionsvarorna

undantags från skatteplikt vid skattens införande var försörjningspolitiska

och sociala hänsyn. Dessa skäl för vissa varors undantagande

från skatten kvarstå alltjämt, och förbundet har svårt att se hur man skulle

kunna motivera en ökad beskattning av de ekonomiskt sämst ställda i samhället

med en hänvisning till att anordningen innebure vissa fördelar och

lättnader för handeln.

Beträffande frågan örn omsättningsskattenämndens befogenhet att lämna

bindande förklaringar har uppbördsintendenten i Stockholm ifrågasatt, huruvida

icke nämnden borde medgivas befogenhet att, förslagsvis en gång

om året, göra de justeringar i sina beslut om vad som vore att anse såsom

butikshandelsvara, vilka påkallades av alt varorna undergått förändringar

eller av annan anledning.

Departementspromemorian.

I anledning av vad som i ärendet förekommit har inom finansdepartementets

rättsavdelning upprättats en den 1 november 1944 dagtecknad promemoria

angående vissa ändringar i förordningen örn allmän omsättningsskatt.

I denna promemoria har lämnats en redogörelse för omsättningsskattenämndens

förut refererade utlåtande ävensom av remissyttrandena, varefter

i promemorian anförts följande.

Såsom framgår av det anförda har omsättningsskattenämnden, jämte det

nämnden förordat omedelbara lagstiftningsåtgärder beträffande vissa detaljfrågor,

föreslagit att omsättningsskatteförordningen göres lill föremål för en

förutsättningslös översyn. Emellertid bör beaktas ali omsättningsskatten, så
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

som betingad av rådande utomordentliga förhållanden, är av tillfällig natur.

Med hänsyn härtill synes det icke lämpligt — även örn förordningen må

vara behäftad med vissa bristfälligheter — att i nuvarande skede företaga

någon mera genomgripande omläggning av förordningens bestämmelser. Någon

allmän översyn av förordningen synes alltså icke böra igångsättas utan

torde man böra nöja sig med att genomföra sådana detaljändringar, som äro

särskilt aktuella och som kunna omedelbart genomföras.

Omsättningsskattenämnden har för sin del framhållit önskvärdheten av

sådana ändringar i omsättningsskatteförordningen att hantverkare vid anskaffande

av varor för tillverknings- eller reparationsarbeten likställas med

återförsäljare (punkt 4 c) andra stycket av anvisningarna till 1 §) saint att

skattefrihet införes för s. k. bortlämningsarbeten. Nämndens förslag härutinnan

synas välgrundade och torde böra genomföras.

Vidare torde frågan om nämndens befogenhet att meddela bindande förklaringar

böra i detta sammanhang upptagas till prövning. Det må erinras

örn att nämnden enligt 29 § omsättningsskatteförordningen äger att, efter

framställning från skattskyldig eller när anledning därtill eljest uppkommer,

meddela bindande förklaring beträffande frågan huruvida viss vara eller

visst slag av varor skall i beskattningshänseende hänföras till butikshandelsvaror

eller ej samt beträffande frågan huruvida viss vara är att hänföra

till något av de i 2 § 1 mom. a) eller b) angivna varuslagen. Enligt vad

nämnden i sitt utlåtande anfört är nämnden av den uppfattningen, att det

ej tillkommer nämnden att ändra en av nämnden tidigare given förklaring.

Huruvida denna uppfattning är riktig synes vara tveksamt. Ordalagen i nyssnämnda

författningsrum lära i varje fall icke nödvändiggöra en sådan tolkning

som den av nämnden hävdade. Tvärtom synes med fog kunna göras

gällande, att då nämnden erhållit bemyndigande att genomföra en allmän

gränsdragning mellan butikshandelsvaror och icke-butikshandelsvaror, det

även bör falla inom nämndens befogenheter att göra de justeringar i denna

gränsdragning, vilka sedermera kunna visa sig erforderliga. Det sagda utesluter

dock självfallet icke att det i visst fall kan befinnas lämpligt att icke

ändra gränsdragningen annat än i samband med en — under riksdagens

medverkan genomförd — ändring av de vid förordningen fogade anvisningarna.

För att undanröja varje tvekan i fråga örn nämndens befogenheter i förevarande

hänseende synes det emellertid lämpligt att i omsättningsskatteförordningen

införa en uttrycklig bestämmelse örn att nämnden — utan

hinder av att nämnden meddelat bindande förklaring beträffande viss fråga

— äger beträffande samma fråga meddela bindande förklaring av annat

innehåll. I syfte bl. a. att förebygga att nämnden blir överlupen med framställningar

örn ändring av meddelade förklaringar synes det kunna ifrågakomma

att såsom villkor för dylik ändring föreskriva, att Kungl. Majit i

varje särskilt fall lämnat tillstånd därtill.

Vid tillämpning av det nu ifrågasatta stadgandet örn rätt flir nämnden att

ändra tidigare given bindande förklaring bör nämnden givetvis iakttaga, att

erforderliga övergångsbestämmelser meddelas.

Slutligen torde i omsättningsskatteförordningen böra intagas ett nytt stadgande

av innehåll, att uppgift som avses i 9 § må, på sätt Kungl. Majit förordnar,

för statistisk bearbetning utlämnas till den ämbetsmyndighet eller

tjänsteman, åt vilken Kungl. Majit uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

Denna bestämmelse, till vilken motsvarighet finnes i 56 § taxeringsförordningen,

torde böra införas såsom moment 1 i 33 §; de i 33 § nu upptagna

bestämmelserna torde därvid böra betecknas såsom moment 2.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

15

Vid promemorian fanns fogat förslag till förordning angående ändring i

förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt.

Yttranden över departementspromemorian.

över departementspromemorian med därvid fogat författningsförslag ha,

efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten och omsättningsskattenämnden.

De i promemorian framlagda förslagen liksom den vid promemorian

fogade författningstexten ha därvid lämnats utan erinran.

Beträffande omsättningsskattenämndens befogenhet att vidtaga ändringar

i tidigare meddelade förklaringar har kammarrätten gjort följande uttalande.

I fråga om det föreslagna stadgandet angående omsättningsskattenämndens

befogenhet att vidtaga ändringar beträffande tidigare av nämnden meddelade

bindande förklaringar må anmärkas, att, då det i allt fall synes lämpligt,

att när behov därav uppkommer kunna genomföra en ändring på det

avsedda området utan att för varje fall anlita lagstiftningsvägen, det måste

framstå såsom önskvärt, att en dylik befogenhet tillkommer nämnden, och

sådan befogenhet torde till undanröjande av varje tveksamhet böra fastslås

genom att i författningen införes ett uttryckligt stadgande i sådant hänseende.

Vid sådant förhållande anser sig kammarrätten sakna anledning att ingå

på frågan, huruvida redan enligt nu gällande bestämmelser någon sådan befogenhet

kan anses tillkomma nämnden.

Vid tillämpning av ifrågavarande befogenhet synes böra förutsättas, att en

viss varsamhet kommer att iakttagas, så att icke störningar förorsakas inom

näringslivet, ävensom att vid ändring i tidigare beslut av nämnden jämväl

erforderliga övergångsbestämmelser utfärdas. Föreskriften örn inhämtande

av Kungl. Maj:ts tillstånd för varje åtgärd synes emellertid innefatta tillräckliga

garantier i detta hänseende. Vad i övrigt angår stadgandet örn inhämtande

av Kungl. Maj:ts tillstånd förutsätter kammarrätten, att nämnda stadgande

icke bör anses innebära, att frågan huruvida ändring i nämndens

tidigare beslut vore sakligt motiverad skulle prövas av Kungl. Majit.

Omsättningsskattenämnden — som vidhållit sin uppfattning att det icke

tillkomme nämnden att ändra en av nämnden given bindande förklaring, huruvida

en vara vore att hänföra till butikshandelsvara eller icke — har anfört

bl. a. följande.

Enligt det remitterade förslaget har uppställts villkoret av Kungl. Majits

tillstånd i varje särskilt fall. Att dylikt villkor bör uppställas överensstämmer

med nämndens mening. Det är ej minst med hänsyn till nödvändigheten att

vid ändring i en given förklaring meddela övergångsbestämmelser som nämnden

ansett sig icke utan stöd i förordningen äga ändra en utfärdad förklaring.

Det bör nämligen beaktas, att, trots meddelande av övergångsbestämmelser,

rubbning kan föranledas i det förutsatta utbytet av ingångna, civilrättsligt

bindande avtal — såvida icke övergångsbestämmelserna givas så vittgående

innehåll som enligt andra stycket av övergångsbestämmelserna till omsättningsskatteförordningen.

övergångsbestämmelser av dylikt innehåll upptogos

icke i förordningen den 30 december 1941 (nr 972) angående ändring i vissa

delar av omsättningsskatteförordningen. Det synes därför lämpligt att av

nämnden ifrågasatta ändringar i tidigare klassificering må ske endast efter

det Kungl. Majit haft tillf ii lie pröva frågan.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Vad angår frågan om ikraftträdandet av de föreslagna nya bestämmelserna

har kammarrätten anfört, att av ändringarna i 1 § och punkt 4 av anvisningarna

därtill möjligen kunde föranledas en viss övergående ojämnhet i

prissättningen. Sålunda möjligen uppkommande olägenheter torde emellertid

icke komma att bliva av sådan betydelse, att de kunde motivera särskilda

övergångsbestämmelser. Ur skatteteknisk synpunkt syntes ett omedelbart

ikraftträdande även i dessa hänseenden vara att föredraga.

Departementschefen.

Såsom i departementspromemorian anförts torde det med hänsyn till omsättningsskattens

tillfälliga natur icke vara lämpligt att i nuvarande skede

företaga någon mera genomgripande omläggning av förordningens bestämmelser.

Jag anser mig därför icke böra tillstyrka att — på sätt i olika sammanhang

påyrkats — förordningen göres till föremål för en allmän översyn.

Däremot torde sådana detaljändringar nu böra vidtagas, som äro särskilt

aktuella och som kunna utan ytterligare utredning genomföras.

I departementspromemorian har till en början upptagits förslag till två

särskilda ändringar, vilka syfta till att avhjälpa vissa nu föreliggande svårigheter

med avseende å tillämpningen av återförsäljarebegreppet. Dessa ändringsförslag

innebära dels att hantverkare vid anskaffande av varor för tillverknings-

eller reparationsarbeten likställas med återförsäljare, dels ock att

skattefrihet stadgas i fråga örn s. k. bortlämningsarbeten. Förslagen ha tillstyrkts

i samtliga i ärendet avgivna remissyttranden. Med hänsyn härtill och

då dessa ändringsförslag innebära en förenkling vid tillämpningen av omsättningsskatteförordningen

utan åsidosättande av andra berättigade intressen,

tillstyrker jag att förslagen genomföras. I lagtekniskt hänseende föranledas

härav ändringar i punkt 4 c) andra stycket av anvisningarna till 1 §

samt i 1 § f) omsättningsskatteförordningen.

I departementspromemorian har vidare föreslagits, att i 29 § omsättningsskatteförordningen

måtte införas en bestämmelse om att omsättningsskattenämnden

— utan hinder av att nämnden meddelat bindande förklaring

beträffande frågan, huruvida viss vara är att hänföra till butikshandelsvaror

eller ej eller huruvida viss vara är att hänföra till något av de i 2 §

1 mom. a) eller b) angivna skattefria varuslagen — äger beträffande samma

fråga, efter Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall meddelade tillstånd, meddela

bindande förklaring av annat innehåll. I utlåtanden över nämnda förslag ha

såväl kammarrätten som omsättningsskattenämnden förklarat, att förslaget

icke föranledde någon erinran från deras sida. Även för egen del är jag av

den uppfattningen, att nämnden bör äga rätt att — i den utsträckning som

överensstämmer med det praktiska livets krav —- ändra en av nämnden tidigare

given förklaring. På grund härav och då tvekan angående nämndens

befogenheter härutinnan kan råda, tillstyrker jag att i omsättningsskatteförordningen

införes en bestämmelse av sådant innehåll som i promemorian föreslagits.

Jag förutsätter härvid att ifrågavarande befogenhet utnyttjas med

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 12.

17

ali önskvärd försiktighet och att, vid meddelandet av tillstånd åt nämnden

att vidtaga ändring, jämväl beaktas i vad mån särskilda övergångsbestämmelser

äro erforderliga eller lämpliga.

Slutligen har i departementspromemorian föreslagits ett nytt stadgande i

33 § omsättningsskatteförordningen, enligt vilket stadgande uppgift som avses

i 9 § må, på sätt Kungl. Maj:t förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas

till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken Kungl. Majit uppdrager

utförandet av sådan bearbetning. Detta ändringsförslag torde böra

genomföras.

Enligt det vid departementspromemorian fogade författningsförslaget skola

de nya bestämmelserna träda i kraft den 1 april 1945. Då det synes önskvärt,

att ifrågavarande bestämmelser bliva tillämpliga så snart som möjligt, har

jag ej något att erinra mot detta förslag. Särskilda övergångsbestämmelser

torde icke vara erforderliga.

I enlighet med vad jag nu anfört finner jag det vid departementspromemorian

fogade författningsförslaget, efter viss redaktionell jämkning, ägnat att

läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Föredraganden hemställer härefter, att förslag till förordning angående

ändring i förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gösta Renlund

Bihang lill riksdagens protokoll 19i5. 1 saini. Nr 12.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:34 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Marits proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 13 december 1940 a1 i texten
  2. BevU 1945:3 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 13 december 194-0 s. 7 i texten