Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt
1945-01-04 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1945:12, Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
1
Nr 12.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 13 december
1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt; given
Stockholms slott den 4 januari 1945.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 12.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 13 december 1940
(nr 1 000) om allmän omsättningsskatt.
Härigenom förordnas, att 1, 29 och 33 §§ samt punkt 4 av anvisningarna
till 1 § förordningen den 13 december 1940 om allmän omsättningsskatt1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Allmän omsättningsskatt skall, med undantag varom i 2 § förmäles, utgå
till staten
f) vid förfärdigande av butikshandelsvaror eller varor som avses under d)
samt vid utförande av ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller rengöringsarbete
å sådana varor, allt under förutsättning att arbetet sker på beställning
av annan än återförsäljare samt att arbetet yrkesmässigt verkställes av företagare
med fast driftställe för näringsverksamhet och faller inom området för
nämnda verksamhet;
29 §.
Kungl. Maj:t---denna förordning.
Utan hinder av att nämnden meddelat bindande förklaring beträffande
viss fråga äger nämnden, efter Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall meddelade
tillstånd, beträffande samma fråga med upphävande av den tidigare förklaringen
meddela bindande förklaring av annat innehåll.
Nämnden skall---en suppleant.
Nämnden är--— äro tillstädes.
Nämnden må---av sakkunniga.
Beträffande nämndens---delar gälla.
33 §.
1 mom. Uppgift som avses i 9 § må, på sätt Kungl. Majit förordnar, för
statistisk bearbetning utlämnas till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman,
åt vilken Kungl. Majit uppdrager utförandet av sådan bearbetning.
2 mom. Den, som---sex månader.
1 Senaste lydelse, se beträffande 1 § 1941:972 samt beträffande 29 och 33 §§ 1943:851.
Kungl. Maj.ts proposition nr 12.
3
Anvisningar
till 1 §.
4. Beträffande innebörden av stadgandena under punkterna a)—h) är i
övrigt att märka följande:
c) Stadgandet i---till återförsäljare.
Som återförsäljare skall vid tillämpning av förordningen anses endast den,
som bedriver återförsäljningen yrkesmässigt. Idkare av rörelse, däri varor
produceras eller undergå ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller rengöringsarbete,
likställes med återförsäljare vid anskaffande genom inköp eller
eljest av varor för bearbetning eller för förbrukning såsom material i rörelsen.
Härav följer, att såsom återförsäljare icke räknas exempelvis en byggmästare,
som på entreprenad verkställer ett husbygge, och ej heller en jordbrukare,
som icke driver rörelse i kommunalskattelagens mening.
Denna förordning träder i kraft den 1 april 1945.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 januari
1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om
vissa ändringar i förordningen om allmän omsättningsskatt samt anför därvid
följande.
Inledning.
Vid 1943 års riksdag beslöts en genomgripande omläggning av kontrollen
över den allmänna omsättningsskatten (prop. nr 351, bev. utsk. betänk, nr
58, riksd. skr. nr 526). Vid detta tillfälle upptogos däremot icke till behandling
vissa i olika sammanhang framkomna frågor rörande omsättningsbeskattningens
utformning i materiellt hänseende. Till sistnämnda spörsmål
torde jag nu få återkomma.
Jag torde härvid till en början få omnämna vissa förslag och framställningar
i ämnet.
Vid 1941 års riksdag hemställdes i motionen II: 196 att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa skyndsam
utredning av i motionen berörda spörsmål, avseende att de i 1 § f)
förordningen om allmän omsättningsskatt omförmälda företagarna icke
skulle hänföras till återförsäljare i förordningens mening samt att länsstyrelserna
skulle föra register, vari de skattskyldiga redovisades efter yrkesgrupper.
På hemställan av bevillningsutskottet (betänk, nr 9) anhöll 1941
års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit (nr 147), att utredning måtte verkställas
i de hänseenden som berörts i bl. a. nyssnämnda motion.
Vid anmälan i statsrådet den 21 november 1941 av fråga om vissa ändringar
i bestämmelserna rörande allmän omsättningsskatt uttalade jag bl. a.
(prop. nr 342), att möjlighet saknades att på grundval av det då föreliggande
materialet framlägga förslag till lösning av frågan om skattefrihet
vid försäljning till återförsäljare. Detta uttalande föranledde icke något
yttrande från riksdagens sida.
I skrivelse den 17 december 1942 har Sveriges köpmannaförbund hemställt
om prövning huruvida icke omsättningsskatten skulle kunna förenklas på
Kungl. Maj:ts proposition j
5
sådant sätt, att den skärpta omsättningsskatten borttoges, att begreppet ickebutikshandelsvaror
helt borttoges eller inskränktes till ett betydligt mindre
antal varor än nu vöre fallet, saint att skattebefrielse för i 2 § omnämnda
varor helt eller åtminstone för flertalet varor borttoges i samband nied en
sänkning av det procenttal, varmed skatten för närvarande utginge. Förbundet
har i skrivelsen vidare hemställt örn revision av återförsäljare- och
producentbegreppen.
Vid 19A3 års riksdag yrkades i de likalydande motionerna I: 122 och II:
174, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn skyndsam
utredning med förslag till sådana tillägg och ändringar i lagstiftningen om
allmän omsättningsskatt, att rådande osäkerhet och ojämnhet i tillämpningen
av nämnda lagstiftning undanröjdes. De ändringar och tillägg, som
åsyftades i motionerna, avsågo bl. a. följande frågor nämligen dels gränsdragningen
mellan begreppen butikshandelsvaror och icke-butikshandelsvaror
och dels bestämmandet av den subjektiva skattskyldigheten främst vid
s. k. bortlämningsarbeten samt vid arbeten innefattande såväl reparation
som nytillverkning. I sitt av 1943 års riksdag godkända betänkande i ämnet
(nr 44) uttalade bevillningsutskottet att — med hänsyn till att ett av 1942
års omsättningsskattesakkunniga framlagt förslag till bl. a. ändringar i omsättningsskatteförordningen
vore under övervägande inom finansdepartementet
— anledning icke syntes föreligga att för det dåvarande hos Kungl.
Majit hemställa om utredning i förevarande ämne; dock förutsatte utskottet
att, då berörda spörsmål vore av sådan art att desamma syntes påkalla
uppmärksamhet, Kungl. Majit vid den fortsatta behandlingen av nyssnämnda
förslag toge hänsyn till de i motionerna framförda synpunkterna i den
mån så befunnes böra ske. — 1 den förut berörda propositionen nr 351 till
1943 års riksdag anförde jag, efter en redogörelse för bevillningsutskottets
nyssnämnda uttalande, att de i motionerna berörda frågorna delvis avsåge
centrala delar av omsättningsskattelagstiftningen, örn vilkas utformning starkt
delade meningar rådde, att vissa av frågorna tidigare varit föremål för utredning
inom finansdepartementet utan att någon tillfredsställande lösning
kunnat finnas, att jag själv icke för det dåvarande vore beredd att taga ställning
till ifrågavarande spörsmål, vilka icke ägde sådant närmare samband
med de i propositionen avhandlade frågorna rörande kontrollen över omsättningsskatten
m. m. alt de borde upptagas till avgörande samtidigt med
dessa, samt att frågorna skulle bliva föremål för fortsatt uppmärksamhet
inom departementet. I sitt betänkande (nr 58) i anledning av sistnämnda
proposition, vilket betänkande godkändes av riksdagen, framhöll bevillningsutskottet,
att det vore angeläget, att de i utskottets betänkande nr 44 till 1943
års riksdag behandlade frågorna, såvitt möjligt, snarast bringades till lösning.
I skrivelse den 18 november 1943 har därefter handelskamrarnas nämnd
—- delvis i anslutning till de förut omnämnda motionerna — behandlat ett
flertal frågor rörande omsättningsskatteförordningen och dess tillämpning.
Skrivelsen utmynnade i en hemställan, att Kungl. Majit måtte vidtaga åt
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
gärder för omedelbara ändringar av omsättningsskatteförordningen avseende
dels slopande av gränsdragningen i 1 § f) mellan nytillverkning och reparation
av varor dels ock fritagande från skatt av s. k. bortlämningsarbeten.
Vidare hemställdes om, bl. a., att utredning måtte verkställas i syfte att åstadkomma
dels en tillfredsställande gränsdragning mellan skattepliktiga och icke
skattepliktiga varor dels ock tillrättaläggande av återförsäljarebegreppet,
förutom i de hänseenden i vilka omedelbara författningsändringar påkallades,
även beträffande s. k. fastighetshantverkare. — Över nämnda framställning
har centrala omsättningsskattenämnden avgivit infordrat utlåtande den
14 april 1944. Till innehållet i nämnda utlåtande återkommer jag i det följande.
I detta sammanhang torde jag allenast få nämna att med hänsyn till
den utförliga redogörelse för berörda frågor, som lämnats i utlåtandet, det
icke synes erforderligt att här återgiva den av handelskamrarnas nämnd lämnade
motiveringen för nämndens förslag.
Vidare torde jag här få omnämna en av Sveriges automobilhandlareförbund
ingiven, den 24 november 1943 dagtecknad skrift, däri förbundet hemställt
om vidtagande av sådana ändringar i omsättningsskatteförordningen att
bilverkstäder behandlades som återförsäljare i omsättningsskatteförordningens
mening, oavsett om de huvudsakligen utförde reparationer eller icke. —
Jämväl över sistberörda framställning har centrala omsättningsskattenämnden
avgivit infordrat utlåtande den 14 april 1944. Centrala nämnden har därvid
allenast hänvisat till sitt förut omförmälda utlåtande över den av handelskamrarnas
nämnd gjorda framställningen.
I en den 19 februari 1944 dagtecknad skrivelse har bilverkstädernas riksförbund,
under hänvisning till den av handelskamrarnas nämnd gjorda framställningen,
förklarat sig instämma i önskemålet om vidtagande av ändringar
i omsättningsskatteförordningen, särskilt i fråga örn utformningen av återförsäljarebegreppet.
Slutligen har Skånes speceri- och livsmedelshandlareförbund i en den 2
oktober 1944 till finansdepartementet inkommen skrift hemställt örn en snar
och definitiv avveckling av omsättningsskatten eller, örn detta av statsfinansiella
skäl vore omöjligt, att skatten uttoges vid ett tidigare led i distributionen.
Centrala omsättningsskattenämndens utlåtande.
I sitt utlåtande har omsättningsskattenämnden till en början upptagit till
behandling vissa frågor rörande återförsäljarebegreppet. I sådant
hänseende har nämnden anfört, att redan på ett mycket tidigt stadium av
omsättningsskatteförordningens tillämpning uppstått tvekan, huru långt den
i 1 § c) omsättningsskatteförordningen stadgade skattefriheten för försäljning
till återförsäljare sträckte sig. Att såsom återförsäljare i förordningens
mening skulle betraktas industriföretag och andra tillverkare av varor kunde
med hänsyn till bestämmelserna i punkt 4 c) andra stycket av anvisningarna
till 1 § icke vara föremål för tvivel. Annorlunda ställde sig saken
i fråga om sådana företagare som omförmäldes i 1 § f) — i fortsättningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
7
benämnda hantverkare — d. v. s. sådana som på beställning tillverkade varor,
därvid beställaren holle materialet (hantverkare-nytillverkare), och sådana
som utförde ändrings- och liknande arbeten på varor (hantverkare-reparatörer)
.
Sedan omsättningsskattenämnden härefter redogjort för innehållet i sitt
den 25 januari 1941 dagtecknade meddelande nr 22 — i vilket meddelande
nämnden förklarat att hantverkare, som omfattades av bestämmelserna i
1 § f), enligt nämndens mening icke borde betraktas såsom återförsäljare —
har nämnden i sitt förevarande utlåtande anfört att tiden syntes vara inne
för en granskning av hittills vunna erfarenheter på detta område och för ett
övervägande av ändring i författningen, om erfarenheterna påkallade en
sådan. Såsom framginge av den remitterade framställningen vore erfarenheterna
icke gynnsamma. Enligt nämndens uppfattning ställde tillämpningen
av det rådande systemet mer än lovligt stora fordringar på säljarna, då
det gällde att avgöra örn deras kunder skulle behandlas som återförsäljare
eller ej. Örn man tidigare kunnat hoppas, att ökad vana och erfarenhet så
småningom skulle göra det möjligt för näringslivet att bemästra dessa svårigheter,
syntes det numera klart att dessa förhoppningar blivit svikna. Med
hänsyn härtill syntes det nödvändigt att ånyo undersöka möjligheterna att
genom ändrad lagstiftning åstadkomma en bättre ordning på förevarande
område. Redan den omständigheten, att — enligt vad omsättningsskattenämnden
hade sig bekant —- dess i meddelandet nr 22 uttalade uppfattning
icke vunnit allmän efterföljd, varför förordningen inom skilda landsdelar
tillämpades olika, syntes för övrigt utgöra ett synnerligen vägande skäl för
åtgärder i antydd riktning. En över hela landet enhetlig tillämpning av bestämmelserna
på förevarande område vore nämligen, med hänsyn till de
svårartade rubbningar av grunderna för konkurrensen olika företag emellan
som eljest kunde uppkomma, enligt nämndens mening en oeftergivlig
förutsättning för att beskattningssystemet skulle kunna fungera någorlunda
friktionsfritt.
Omsättningsskattenämnden har vidare — under hänvisning till bestämmelserna
i punkt 4 c) andra stycket av anvisningarna till 1 § omsättningsskatteförordningen
— anfört att det närmast vore de fordringar, vilka i
nämnda bestämmelser uppställdes på en »med återförsäljare likställd producent»,
som här påkallade uppmärksamhet. Det skulle vara fråga örn »producent
av varor»; redan i de sålunda citerade orden läge två bestämningar
av begreppet, vilka vore av vikt vid behandlingen av förevarande spörsmål.
Den som skulle kunna likställas med återförsäljare måste vara producent;
därmed uteslötes de som reparerade men ej nytillverkade varor. Han måste
vidare vara producent av varor; genom denna bestämning fastsloges, att den
stora grupp av företagare, som sysslade med produktion av fastigheter men
icke tillverkade varor, ej kunde likställas med återförsäljare.
Beträffande möjligheten att upphäva den förstnämnda av dessa båda bestämningar
och sålunda såsom återförsäljare betrakta samtliga hantverkare,
som nytillverkade eller reparerade varor, har omsättningsskattenämnden an
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
markt, att vad nämnden i sitt meddelande nr 22 anfört därom, att mot ett
sådant betraktelsesätt talade att därigenom viss rubbning av distributionsvägarna
kunde befaras, nu måste sägas ha förlorat mycket i vikt. I anslutning
härtill har nämnden anfört.
Det torde förhålla sig så, att företag, som idka butikshandel och tillika
i nämnvärd utsträckning uppträda såsom leverantörer till hantverkare, i det
övervägande flertalet fall ha sin bokföring så ordnad, att de — på sätt omnamnes
i anvisningarna till 1 § punkt 4 a) sista stycket — äga åtnjuta skattefrihet
vid försäljning till återförsäljare; i varje fall torde några avsevärda
svårigheter ej möta för sådana säljare att på angivet sätt ordna bokföringen.
Vid sådant förhållande lära hantverkarna, örn de skulle komma att betraktas
såsom återförsäljare, i regel icke ha någon anledning att till förmån
för grossister övergiva sina gamla inköpsställen i butiker. Något bärande
skäl i övrigt mot att ändra förordningen så att hantverkare av nu ifrågavarande
slag komma att behandlas såsom återförsäljare, kan nämnden för
sin del icke finna. Dessa företagare äro — självfallet under den här underförstådda
förutsättningen att fråga är örn butikshandelsvaror — själva skattskyldiga
för de arbeten de utföra, och någon lucka i beskattningssystemet
skulle alltså icke uppstå, därest de finge inköpa sina materialier skattefritt
och därigenom sluppe den omgång som ett anlitande av avdragssystemet
enligt 4 § 2 mom. för deras del för närvarande innebär enligt den i meddelandet
nr 22 uttalade uppfattningen. — Den ifrågasatta ändringen skulle
företagas i punkt 4 c) av anvisningarna till 1 §.
I sitt utlåtande har omsättningsskattenämnden vidare behandlat frågan,
huruvida de s. k. fastig hets hantverkarna borde betraktas såsom
återförsäljare eller icke. Nämnden — som uttalat att med avseende å denna
grupp av företagare saken vore betydligt mera komplicerad än beträffande
andra återförsäljare — har härutinnan anfört följande.
Det arbete som dessa företagare utföra å fastigheter är icke föremål för
omsättningsskatt, och örn de betraktades såsom återförsäljare skulle alltså
de av dem inköpta materialierna helt undgå beskattning. Den statsfinansiella
betydelsen härav behövde måhända icke i och för sig utgöra ett avgörande
skäl mot en författningsändring, varigenom även denna företagargrupp
gjordes till återförsäljare, örn denna ändring i övrigt kunde tänkas medföra
en tillfredsställande lösning av föreliggande spörsmål. Men så är tyvärr icke
fallet. Man måste nämligen vänta sig, att en ändring i antydd riktning skulle
komma att medföra komplikationer med hänsyn till den likställighet i skattehänseende
som är önskvärd olika slag av fastighetsproducenter emellan. För
närvarande råder — alltjämt enligt den i meddelandet nr 22 hävdade uppfattningen
— sådan likställighet, i det att såväl byggmästare som deras underentreprenörer
av skilda slag (plåtslagare, glasmästare, rörledningsinstallatörer,
installatörer av elektrisk materiel etc.) skola behandlas såsom ickeåterförsäljare.
Att överföra underentreprenörerna till gruppen återförsäljare
och låta byggmästarna stå kvar i gruppen icke-återförsäljare skulle säkerligen
icke vara lyckligt. Det skulle exempelvis innebära, att en byggmästare
genom att anlita en underentreprenör skulle kunna undgå att vidkännas omsättningsskatt
för butikshandelsvaror nödvändiga för utförandet av vederbörande
arbete, medan han finge vidkännas skatten, om han utförde arbetet i
egen regi. Visserligen ha de viktigaste byggnadsmaterialierna hänförts till
icke-butikshandelsvaror, men även på detta område torde tillräckligt många
butikshandelsvaror förekomma — enkannerligen sådana som saluhållas i
Kungl. Maj:ts proposition nr 12. 9
järnhandeln — för att skattesynpunkten skulle komma att göra sig gällande
på antytt sätt.
Någon godtagbar utväg att undanröja berörda olägenheter synes ej vara
lätt att finna. Ett sätt vore givetvis att från skatteplikt undantaga de varor
som bär kunna tänkas komma i fråga, främst färg, spik, skruv etc; måhända
borde då i konsekvens därmed till icke-butikshandelsvaror överföras även
sådana varor som spisar och kylskåp. Om den statsfinansiella betydelsen av
en sådan åtgärd kan man icke utan närmare utredning bilda sig en uppfattning.
Däremot kan man med visshet förutse, att den på ett mycket besvärande
sätt skulle komma att ingripa på färg- och järnhandelns områden.
Särskilt färghandelsbranschen åtnjuter för närvarande fördelen av en enhetlig
klassificering, i det att uv de inom branschen saluhållna varorna endast
ytterst få äro undantagna från skatteplikt. Fc^r färghandelsbranschen
skulle det följaktligen innebära en stor förändring till det sämre att i avsevärd
utsträckning behöva laborera med flera i skattehänseende olika varukategorier.
Järnhandeln har visserligen sedan länge haft att arbeta med såväl
skattefria som skattepliktiga varor, men även för dess del skulle naturligen
en omgruppering av varor innebära en belastning.
En annan tänkbar möjlighet att åvägabringa likställighet mellan byggmästare
å ena sidan och underentreprenörer å den andra synes vara att behandla
även byggmästarna såsom återförsäljare. Härvid torde emellertid
samtidigt erfordras, att för deras del infördes en anordning, enligt vilken de
finge erlägga skatt för skattepliktiga varor, som de tillhandahålla sina kullder
eller som ingå i av dem utförda arbeten. Denna utväg har emellertid
olägenheter, som strax falla i ögonen. Att utforma regler, som klart avgränsa
de fall, då skattskyldighet för byggmästare skall inträda, blir säkerligen icke
någon lätt uppgift. Bland annat torde det för dem ställa sig ytterst besvärligt
att redovisa och prissätta vissa förnödenheter och föremål, som ingå i
av dem färdigställda fastigheter.
Ytterligare en tänkbar möjlighet att undvika de värsta missförhållandena
vid beskattningen av försäljningen till fastighetshantverkarna synes för fullständighetens
skull böra redovisas. Örn man antoge den regeln, att ingen
hantverkare, som överhuvud taget utförde något arbete å fastighet, finge betraktas
såsom återförsäljare, skulle de svårigheter bortfalla som äro förenade
med tillämpningen av den s. k. huvudsaklighetsprincipen. Bortsett från att
varje utsträckt tillämpning av avdragsrätten enligt 4 § 2 mom. kan förväntas
möta starkt motstånd, kan emellertid mot det här framkastade uppslaget
resas den rent principiella invändningen, att dubbelbeskattning måste komma
att inträda i sådana ej alldeles sällsynta fall, då hantverkaren saknar
skattepliktig omsättning, från vilken avdrag kan göras. Detta uppslag torde
därför knappast kunna genomföras.
Omsättningsskattenämnden har härefter behandlat ett av handelskamrarnas
nämnd diskuterat förslag att fastighetshantverkarna branschvis skulle
hänföras till återförsäljare eller icke-återförsäljare med hänsyn till vad som
bäst lämpade sig för branschen i gemen. Härom har nämnden anfört bl. a.
följande.
Det kan visserligen antagas, alt örn en sådan anordning läte sig genomföra,
densamma skulle medföra väsentliga förenklingar av ifrågavarande
spörsmål och i hög grad underlätta omsättningsskattens handhavande för
de skattskyldiga. Men omsättningsskattenämnden måste ställa sig synnerligen
tveksam till möjligheterna att realisera detta förslag. Ilandelskamrarnas
nämnd bar själv framhållit, att förhållandena inom en viss bransch inga
-
10
Kungl. Maj:ts oro position nr 12.
lunda äro ensartade; med anledning därav har förordats ett licensförfarande,
varigenom en särställning medgåves sådana företagare inom branschen, vilkas
förhållanden avveke från de inom branschen såsom helhet rådande. Omsättningsskattenämnden
har överhuvud taget svårt att föreställa sig att —
möjligen med undantag av en eller annan bransch -— förhållandena inom
en bransch äro så enhetliga i förevarande hänseende att vederbörande företagare
inom densamma kunde med avseende å återförsäljarspörsmålet karakteriseras
genom ett antingen — eller. Fastmera vill det synas nämnden
som om en mångfald företagare skilde sig från vad som till äventyrs må
anses utmärkande för flertalet inom en bransch. Men även örn det skulle
anses att någon eller några branscher skulle lämpa sig för ett generellt bedömande,
uppkommer frågan huru särfallen skola fastställas. Det synes icke
uteslutet, att det nu överklagade förhållandet att företagare inom samma
bransch bedömas olika — med tillämpning av huvudsaklighetsprincipen har
en betraktats såsom återförsäljare, en annan icke — komma att även med
den föreslagna ordningen föreligga. En svårighet torde ock vara att avgöra
om bedömandet av särfallen skall ske lokalt eller centralt. Slutligen är att
beakta det vanskliga i att i författningen angiva de grunder, efter vilka de
av förslaget föranledda spörsmålen skola lösas.
I anslutning till det nu anförda har omsättningsskattenämnden uttalat, att
med hänsyn icke minst därtill att inom vidsträckta kretsar av näringslivet
synnerlig vikt fästes vid det av handelskamrarnas nämnd framställda förslaget,
detsamma syntes böra göras till föremål för en närmare undersökning.
Omsättningsskattenämnden har vidare i fråga örn s. k. bortlämningsarbeten
— varmed åsyftades att en företagare för utförande av ändrings-
och liknande arbeten å butikshandelsvaror anlitade biträde av annan
självständig företagare — anfört, att nämnden för sin del antagit, att sistnämnda
företagare vore skyldig att erlägga skatt för sitt arbete, därvid emellertid
den företagare som anlitat biträde ägde att vid redovisning av sin skattepliktiga
omsättning göra avdrag jämlikt 4 § 2 mom. Det kunde emellertid
icke förnekas, att ett mera tillfredsställande resultat ernåtts, örn man kunnat
betrakta den företagare, som »bortlämnat» ett arbete, såsom ensam
skattepliktig. Enligt vad nämnden inhämtat, torde ej heller den av nämnden
uttalade åsikten hava vunnit allmän anslutning; flerstädes torde den
uppdragsgivande företagaren anses såsom återförsäljare i förhållande till
den som utförde uppdraget. Enligt nämndens mening borde därför 1 § f)
ändras så, att den skattefrihet, som inträdde vid förfärdigande på beställning
av återförsäljare av butikshandelsvaror och varor som avsåges i 1 § d),
utsträcktes att gälla även vid utförande på beställning av återförsäljare av
ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller rengöringsarbeten å sådana varor.
Härefter har omsättningsskattenämnden i sitt utlåtande behandlat frågan
om revision av den indelning av varor i butikshandelsvaror
och icke-buti k shan delsvaror, som nämnden
verkställt. I detta hänseende har nämnden anfört.
Nämnden vill icke bestrida, att denna uppdelning i åtskilliga fall ter sig
mindre tillfredsställande ur praktisk synpunkt. Härutinnan önskar nämnden
Kungl. Maj.ts proposition nr 12.
11
emellertid betona, att en ur alla synpunkter lämplig gränsdragning mellan
skattepliktiga och skattefria varor överhuvud taget icke lärer vara möjlig att
ernå. Det torde i detta avseende vara av mindre betydelse, huru den grundläggande
normen utformas i författningstext. Väl är begreppet butikshandelsvaror
ytterligt svävande; men samma lärer vara förhållandet även med
andra begreppsbestämningar som här kunna tänkas komma i fråga. Nämnden
får i detta sammanhang inskränka sig till en hänvisning till det av
första särskilda utskottet vid 1940 års urtima riksdag avgivna utlåtandet nr 10
s. 16 ff.
Svårigheterna torde därför icke avhjälpas genom att skatteplikten hänföres
till någon på annat sätt bestämd varukategori; fastmera äro dessa att
hänföra till den grundläggande normens tillämpning i praktiken. Avgörandet
härutinnan åvilar nämnden. Med de mångahanda, ofta varandra korsande
synpunkter, som i detta hänseende göra sig gällande, är det tydligt, att —
oaktat nämnden sökt i görligaste mån tillgodogöra sig inom vederbörande
branscher tillgänglig sakkunskap — i många fall ett lyckligare resultat skulle
ha vunnits, därest läget varit sådant, att nämnden kunnat efter ingående undersökningar
på en gång fastställa karaktären av samtliga till en bransch
hänförliga varor. Det är överflödigt att här närmare utveckla, att ett sådant
förfarande varit praktiskt ogenomförbart. I samband härmed må tillika
framhållas, att åtminstone på vissa områden en förskjutning av konsumtionsvanor
inträtt under krisåren, varjämte varor av tidigare ej förutsedd art
producerats. Namn och beteckningar å varor skifta ock mångenstädes.
I åtskilliga fall synes därför en ändring av den gjorda klassificeringen påkallad.
Med hänsyn till beskaffenheten av den nämnden lämnade befogenheten
att giva bindande förklaring, huruvida en vara är att hänföra till butikshandelsvaror
eller ej, hyser nämnden den uppfattningen att det ej tillkommer
nämnden att ändra en dylik, av nämnden given förklaring. Därest denna
uppfattning är riktig, kräves således, för att ändring med avseende å en varas
klassificering skall kunna åvägabringas, en ändring i omsättningsskatteförordningen.
Enligt nämndens mening måste det anses högeligen lämpligt, att samtliga
av nämnden fattade beslut rörande klassificeringen i butikshandelsvaror och
icke-butikshandelsvaror genomgås av nämnden och att därvid — i belysning
av numera vunna erfarenheter — ändring sker, där så kan anses påkallat.
I anslutning härtill har omsättningsskattenämnden anmärkt, att den rådande
tredelningen av varor i butikshandelsvaror, icke-butikshandelsvaror
och skattefria varor numera knappast förefölle motiverad, samt att inom
vida kretsar inom detaljhandeln framkommit önskemålet, att alla eller åtminstone
så gott som alla varor skulle göras skattepliktiga och att såsom
motvikt härtill skattesatsen sänktes.
Omsättningsskattenämndens utlåtande utmynnade i en hemställan, att
omsättningsskatteförordningen måtte i de avseenden som berördes i utlåtandet
göras till föremål för en förutsättningslös översyn genom särskilda
sakkunniga; dock att omedelbara åtgärder påkallades beträffande de av
nämnden särskilt avhandlade frågorna örn hantverkares likställighet med
producent av varor och örn s. k. borllämningsarbetcn.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
Yttranden över centrala omsättningsskattenämndens förslag.
över omsättningsskattenämndens förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits
av kommerskollegium, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i
Stockholms, Jönköpings, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Örebro och
Västernorrlands län. Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat särskilda
yttranden från flertalet handelskamrar, Sveriges köpmannaförbund, kooperativa
förbundet samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Vid
överståthållarämbetets yttrande har fogats ett av uppbördsintendenten i
Stockholm avgivet yttrande.
I samtliga yttranden har omsättningsskattenämndens förslag tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.
Överståthållarämbetet har beträffande förslaget om en allmän översyn av
omsättningsskatteförordningen uttalat att ämbetet icke funnit anledning motsätta
sig förslaget, ehuru ämbetet icke av egen erfarenhet kunde bestyrka behovet
därav.
Kooperativa förbundet har, i fråga om det av handelskamrarnas nämnd
framförda förslaget att fastighetshantverkarna branschvis skulle hänföras till
återförsäljare eller icke-återförsäljare med hänsyn till vad som bäst lämpade
sig för branschen, anfört följande.
önskemålet att på ena eller andra sättet med statsmakternas hjälp kunna
åstadkomma en registrering och uppdelning av företagare branschvis sammanfaller
med vissa i tiden framträdande utvecklingstendenser. Förbundet
anser emellertid att sådana önskemål icke utgöra något bärande motiv för
att förslaget om en uppdelning av skatteplikten efter branscherna ens skall
göras till föremål för en undersökning. Omsättningsskatten är redan i sig
själv, alldeles oavsett under vilka former den uttages, en allvarlig hämsko
på handelns och näringslivets fria utveckling. I än högre grad skulle emellertid
dess hämmande inverkan på näringslivet komma att göra sig gällande,
därest de nuvarande svårigheterna att finna lämpliga former för skattens
uttagande skulle få föranleda sådana anordningar, som befaras på
längre sikt komma att medverka till en för svenskt rättsmedvetande alldeles
främmande tvångsmässig reglering av handeln och näringslivet. Förbundet
vill därför redan nu bestämt uttala sig emot att man i skattelagstiftningen
inför bestämmelser, som skulle komma att anknyta skattskyldigheten till sådana
obeständiga begrepp som en persons yrkesförhållanden eller medlemskapet
i en viss yrkes- eller branschorganisation.
Vidare har kooperativa förbundet beträffande frågan örn revision av varuindelningen
anfört.
I den mån det blir fråga om att överlåta åt omsättningsskattenämnden eller
eventuellt annan myndighet att företaga ändringar av tidigare lämnade
förklaringar rörande olika varors klassificering i skattehänseende, synes det
förbundet tillrådligt, att nämnden endast i begränsad omfattning begagnar
sig av en dylik vidgad befogenhet. Möjligen borde även viss tidsintervall föreskrivas,
inom vilken en given förklaring icke finge ändras, därest icke direkt
felaktighet i beslutet föreligger. Likaledes kan ifrågasättas huruvida
icke den genomgång av de av nämnden hittills fattade besluten, som nämnden
i sitt utlåtande uppger vara högeligen önskvärd, bör företagas med viss
försiktighet. Om allt för stora omändringar i den hittills gällande varuin
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 12.
13
delningen på en gång företages, kan detta medföra rubbningar, som i varje
fall för många enskilda företagare kunna få allvarliga ekonomiska följder.
Klara och entydiga övergångsbestämmelser i samband med ändring av tidigare
beslut torde även bliva nödvändiga.
Förbundet övergår härefter till det i utlåtandet omnämnda önskemålet,
som framförts från detaljhandelns sida, att alla eller så gott som alla varor
göras skattepliktiga och att såsom motvikt häremot skattesatsen sänkes.
Att en dylik anordning ur detaljhandelns synpunkt skulle ha fördelar och
medföra kostnadsbesparingar, finner förbundet vara sannolikt. Uppdelningen
av varorna i olika skattegrupper har otvivelaktigt varit förenat med ett
icke obetydligt merarbete, vilket varit så mycket mera krävande som det
tillkommit under en period då samtidigt även de av krisförhållandena i
övrigt föranledda åtgärderna medfört en mycket stark arbetsbelastning för
varudistributörema. När det gäller varornas uppdelning i de olika skattegrupperna,
torde dock genom de gångna årens erfarenheter viss praxis ha
utformats inom företagen, som gör att detta arbete numera kan utföras mera
rutinmässigt än strax efter förordningens tillkomst. Det förhållandet att man
i praktiken knappast har någon anledning att skilja skattefria varor och
icke-butikshandelsvaror i olika grupper har härvid varit av viss fördel, liksom
också den numera även i förordningen medgivna metoden med s. k.
indirekt redovisning.
Kontrollsvårigheterna för detaljhandeln och de av skatten föranledda kostnaderna
synes förbundet vara ett fullgott motiv för att skatten uttages på
alla varor. Förbundet anser sig emellertid ändå icke kunna förorda en dylik
lösning. Ett av de främsta motiven för att en del av de vanligaste konsumtionsvarorna
undantags från skatteplikt vid skattens införande var försörjningspolitiska
och sociala hänsyn. Dessa skäl för vissa varors undantagande
från skatten kvarstå alltjämt, och förbundet har svårt att se hur man skulle
kunna motivera en ökad beskattning av de ekonomiskt sämst ställda i samhället
med en hänvisning till att anordningen innebure vissa fördelar och
lättnader för handeln.
Beträffande frågan örn omsättningsskattenämndens befogenhet att lämna
bindande förklaringar har uppbördsintendenten i Stockholm ifrågasatt, huruvida
icke nämnden borde medgivas befogenhet att, förslagsvis en gång
om året, göra de justeringar i sina beslut om vad som vore att anse såsom
butikshandelsvara, vilka påkallades av alt varorna undergått förändringar
eller av annan anledning.
Departementspromemorian.
I anledning av vad som i ärendet förekommit har inom finansdepartementets
rättsavdelning upprättats en den 1 november 1944 dagtecknad promemoria
angående vissa ändringar i förordningen örn allmän omsättningsskatt.
I denna promemoria har lämnats en redogörelse för omsättningsskattenämndens
förut refererade utlåtande ävensom av remissyttrandena, varefter
i promemorian anförts följande.
Såsom framgår av det anförda har omsättningsskattenämnden, jämte det
nämnden förordat omedelbara lagstiftningsåtgärder beträffande vissa detaljfrågor,
föreslagit att omsättningsskatteförordningen göres lill föremål för en
förutsättningslös översyn. Emellertid bör beaktas ali omsättningsskatten, så
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
som betingad av rådande utomordentliga förhållanden, är av tillfällig natur.
Med hänsyn härtill synes det icke lämpligt — även örn förordningen må
vara behäftad med vissa bristfälligheter — att i nuvarande skede företaga
någon mera genomgripande omläggning av förordningens bestämmelser. Någon
allmän översyn av förordningen synes alltså icke böra igångsättas utan
torde man böra nöja sig med att genomföra sådana detaljändringar, som äro
särskilt aktuella och som kunna omedelbart genomföras.
Omsättningsskattenämnden har för sin del framhållit önskvärdheten av
sådana ändringar i omsättningsskatteförordningen att hantverkare vid anskaffande
av varor för tillverknings- eller reparationsarbeten likställas med
återförsäljare (punkt 4 c) andra stycket av anvisningarna till 1 §) saint att
skattefrihet införes för s. k. bortlämningsarbeten. Nämndens förslag härutinnan
synas välgrundade och torde böra genomföras.
Vidare torde frågan om nämndens befogenhet att meddela bindande förklaringar
böra i detta sammanhang upptagas till prövning. Det må erinras
örn att nämnden enligt 29 § omsättningsskatteförordningen äger att, efter
framställning från skattskyldig eller när anledning därtill eljest uppkommer,
meddela bindande förklaring beträffande frågan huruvida viss vara eller
visst slag av varor skall i beskattningshänseende hänföras till butikshandelsvaror
eller ej samt beträffande frågan huruvida viss vara är att hänföra
till något av de i 2 § 1 mom. a) eller b) angivna varuslagen. Enligt vad
nämnden i sitt utlåtande anfört är nämnden av den uppfattningen, att det
ej tillkommer nämnden att ändra en av nämnden tidigare given förklaring.
Huruvida denna uppfattning är riktig synes vara tveksamt. Ordalagen i nyssnämnda
författningsrum lära i varje fall icke nödvändiggöra en sådan tolkning
som den av nämnden hävdade. Tvärtom synes med fog kunna göras
gällande, att då nämnden erhållit bemyndigande att genomföra en allmän
gränsdragning mellan butikshandelsvaror och icke-butikshandelsvaror, det
även bör falla inom nämndens befogenheter att göra de justeringar i denna
gränsdragning, vilka sedermera kunna visa sig erforderliga. Det sagda utesluter
dock självfallet icke att det i visst fall kan befinnas lämpligt att icke
ändra gränsdragningen annat än i samband med en — under riksdagens
medverkan genomförd — ändring av de vid förordningen fogade anvisningarna.
För att undanröja varje tvekan i fråga örn nämndens befogenheter i förevarande
hänseende synes det emellertid lämpligt att i omsättningsskatteförordningen
införa en uttrycklig bestämmelse örn att nämnden — utan
hinder av att nämnden meddelat bindande förklaring beträffande viss fråga
— äger beträffande samma fråga meddela bindande förklaring av annat
innehåll. I syfte bl. a. att förebygga att nämnden blir överlupen med framställningar
örn ändring av meddelade förklaringar synes det kunna ifrågakomma
att såsom villkor för dylik ändring föreskriva, att Kungl. Majit i
varje särskilt fall lämnat tillstånd därtill.
Vid tillämpning av det nu ifrågasatta stadgandet örn rätt flir nämnden att
ändra tidigare given bindande förklaring bör nämnden givetvis iakttaga, att
erforderliga övergångsbestämmelser meddelas.
Slutligen torde i omsättningsskatteförordningen böra intagas ett nytt stadgande
av innehåll, att uppgift som avses i 9 § må, på sätt Kungl. Majit förordnar,
för statistisk bearbetning utlämnas till den ämbetsmyndighet eller
tjänsteman, åt vilken Kungl. Majit uppdrager utförandet av sådan bearbetning.
Denna bestämmelse, till vilken motsvarighet finnes i 56 § taxeringsförordningen,
torde böra införas såsom moment 1 i 33 §; de i 33 § nu upptagna
bestämmelserna torde därvid böra betecknas såsom moment 2.
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
15
Vid promemorian fanns fogat förslag till förordning angående ändring i
förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt.
Yttranden över departementspromemorian.
över departementspromemorian med därvid fogat författningsförslag ha,
efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten och omsättningsskattenämnden.
De i promemorian framlagda förslagen liksom den vid promemorian
fogade författningstexten ha därvid lämnats utan erinran.
Beträffande omsättningsskattenämndens befogenhet att vidtaga ändringar
i tidigare meddelade förklaringar har kammarrätten gjort följande uttalande.
I fråga om det föreslagna stadgandet angående omsättningsskattenämndens
befogenhet att vidtaga ändringar beträffande tidigare av nämnden meddelade
bindande förklaringar må anmärkas, att, då det i allt fall synes lämpligt,
att när behov därav uppkommer kunna genomföra en ändring på det
avsedda området utan att för varje fall anlita lagstiftningsvägen, det måste
framstå såsom önskvärt, att en dylik befogenhet tillkommer nämnden, och
sådan befogenhet torde till undanröjande av varje tveksamhet böra fastslås
genom att i författningen införes ett uttryckligt stadgande i sådant hänseende.
Vid sådant förhållande anser sig kammarrätten sakna anledning att ingå
på frågan, huruvida redan enligt nu gällande bestämmelser någon sådan befogenhet
kan anses tillkomma nämnden.
Vid tillämpning av ifrågavarande befogenhet synes böra förutsättas, att en
viss varsamhet kommer att iakttagas, så att icke störningar förorsakas inom
näringslivet, ävensom att vid ändring i tidigare beslut av nämnden jämväl
erforderliga övergångsbestämmelser utfärdas. Föreskriften örn inhämtande
av Kungl. Maj:ts tillstånd för varje åtgärd synes emellertid innefatta tillräckliga
garantier i detta hänseende. Vad i övrigt angår stadgandet örn inhämtande
av Kungl. Maj:ts tillstånd förutsätter kammarrätten, att nämnda stadgande
icke bör anses innebära, att frågan huruvida ändring i nämndens
tidigare beslut vore sakligt motiverad skulle prövas av Kungl. Majit.
Omsättningsskattenämnden — som vidhållit sin uppfattning att det icke
tillkomme nämnden att ändra en av nämnden given bindande förklaring, huruvida
en vara vore att hänföra till butikshandelsvara eller icke — har anfört
bl. a. följande.
Enligt det remitterade förslaget har uppställts villkoret av Kungl. Majits
tillstånd i varje särskilt fall. Att dylikt villkor bör uppställas överensstämmer
med nämndens mening. Det är ej minst med hänsyn till nödvändigheten att
vid ändring i en given förklaring meddela övergångsbestämmelser som nämnden
ansett sig icke utan stöd i förordningen äga ändra en utfärdad förklaring.
Det bör nämligen beaktas, att, trots meddelande av övergångsbestämmelser,
rubbning kan föranledas i det förutsatta utbytet av ingångna, civilrättsligt
bindande avtal — såvida icke övergångsbestämmelserna givas så vittgående
innehåll som enligt andra stycket av övergångsbestämmelserna till omsättningsskatteförordningen.
övergångsbestämmelser av dylikt innehåll upptogos
icke i förordningen den 30 december 1941 (nr 972) angående ändring i vissa
delar av omsättningsskatteförordningen. Det synes därför lämpligt att av
nämnden ifrågasatta ändringar i tidigare klassificering må ske endast efter
det Kungl. Majit haft tillf ii lie pröva frågan.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
Vad angår frågan om ikraftträdandet av de föreslagna nya bestämmelserna
har kammarrätten anfört, att av ändringarna i 1 § och punkt 4 av anvisningarna
därtill möjligen kunde föranledas en viss övergående ojämnhet i
prissättningen. Sålunda möjligen uppkommande olägenheter torde emellertid
icke komma att bliva av sådan betydelse, att de kunde motivera särskilda
övergångsbestämmelser. Ur skatteteknisk synpunkt syntes ett omedelbart
ikraftträdande även i dessa hänseenden vara att föredraga.
Departementschefen.
Såsom i departementspromemorian anförts torde det med hänsyn till omsättningsskattens
tillfälliga natur icke vara lämpligt att i nuvarande skede
företaga någon mera genomgripande omläggning av förordningens bestämmelser.
Jag anser mig därför icke böra tillstyrka att — på sätt i olika sammanhang
påyrkats — förordningen göres till föremål för en allmän översyn.
Däremot torde sådana detaljändringar nu böra vidtagas, som äro särskilt
aktuella och som kunna utan ytterligare utredning genomföras.
I departementspromemorian har till en början upptagits förslag till två
särskilda ändringar, vilka syfta till att avhjälpa vissa nu föreliggande svårigheter
med avseende å tillämpningen av återförsäljarebegreppet. Dessa ändringsförslag
innebära dels att hantverkare vid anskaffande av varor för tillverknings-
eller reparationsarbeten likställas med återförsäljare, dels ock att
skattefrihet stadgas i fråga örn s. k. bortlämningsarbeten. Förslagen ha tillstyrkts
i samtliga i ärendet avgivna remissyttranden. Med hänsyn härtill och
då dessa ändringsförslag innebära en förenkling vid tillämpningen av omsättningsskatteförordningen
utan åsidosättande av andra berättigade intressen,
tillstyrker jag att förslagen genomföras. I lagtekniskt hänseende föranledas
härav ändringar i punkt 4 c) andra stycket av anvisningarna till 1 §
samt i 1 § f) omsättningsskatteförordningen.
I departementspromemorian har vidare föreslagits, att i 29 § omsättningsskatteförordningen
måtte införas en bestämmelse om att omsättningsskattenämnden
— utan hinder av att nämnden meddelat bindande förklaring
beträffande frågan, huruvida viss vara är att hänföra till butikshandelsvaror
eller ej eller huruvida viss vara är att hänföra till något av de i 2 §
1 mom. a) eller b) angivna skattefria varuslagen — äger beträffande samma
fråga, efter Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall meddelade tillstånd, meddela
bindande förklaring av annat innehåll. I utlåtanden över nämnda förslag ha
såväl kammarrätten som omsättningsskattenämnden förklarat, att förslaget
icke föranledde någon erinran från deras sida. Även för egen del är jag av
den uppfattningen, att nämnden bör äga rätt att — i den utsträckning som
överensstämmer med det praktiska livets krav —- ändra en av nämnden tidigare
given förklaring. På grund härav och då tvekan angående nämndens
befogenheter härutinnan kan råda, tillstyrker jag att i omsättningsskatteförordningen
införes en bestämmelse av sådant innehåll som i promemorian föreslagits.
Jag förutsätter härvid att ifrågavarande befogenhet utnyttjas med
Kungl. Maj.ts proposition nr 12.
17
ali önskvärd försiktighet och att, vid meddelandet av tillstånd åt nämnden
att vidtaga ändring, jämväl beaktas i vad mån särskilda övergångsbestämmelser
äro erforderliga eller lämpliga.
Slutligen har i departementspromemorian föreslagits ett nytt stadgande i
33 § omsättningsskatteförordningen, enligt vilket stadgande uppgift som avses
i 9 § må, på sätt Kungl. Maj:t förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas
till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken Kungl. Majit uppdrager
utförandet av sådan bearbetning. Detta ändringsförslag torde böra
genomföras.
Enligt det vid departementspromemorian fogade författningsförslaget skola
de nya bestämmelserna träda i kraft den 1 april 1945. Då det synes önskvärt,
att ifrågavarande bestämmelser bliva tillämpliga så snart som möjligt, har
jag ej något att erinra mot detta förslag. Särskilda övergångsbestämmelser
torde icke vara erforderliga.
I enlighet med vad jag nu anfört finner jag det vid departementspromemorian
fogade författningsförslaget, efter viss redaktionell jämkning, ägnat att
läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
Föredraganden hemställer härefter, att förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gösta Renlund
Bihang lill riksdagens protokoll 19i5. 1 saini. Nr 12.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1945:34 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Marits proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 13 december 1940 a1 i texten
- BevU 1945:3 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 13 december 194-0 s. 7 i texten