Sök i Ratio Lex

Angående grunder för försäljning av kronoegendom m. m

1945-03-02 · 42 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 42 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:157, Angående grunder för försäljning av kronoegendom m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

1

Nr 157.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående grunder för försäljning

av kronoegendom m. m.; given Stockholms

slott den 2 mars 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen bifalla

det förslag, om vilkets avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

2 mars 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, fråga om

ändrade grunder för försäljning av kronoegendom samt anför därvid följande.

Den 3 december 1943 uppdrog Kungl. Majit åt domänstyrelsen att verkställa

utredning rörande de ändringar i förordningen den 6 juni 1929 (nr

176) angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. och kungörelsen

samma dag (nr 179) med tillämpningsföreskrifter till förordningen, vilka

kunde finnas erforderliga, samt att med berörda utredning jämte därav föranledda

författningsförslag inkomma till Kungl. Majit. Med skrivelse den

10 november 1944 har domänstyrelsen överlämnat den anbefallda utredningen.

Vid skrivelsen har fogats förslag till förordning angående försäljning i vissa

fall av kronoegendom m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 157. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

över domänstyrelsens utredning och förslag ha yttranden avgivits av statskontoret,

riksräkenskapsverket, egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna med undantag

av länsstyrelserna i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens

län, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk.

Innan jag närmare ingår på en redogörelse för innehållet i domänstyrelsens

skrivelse och de däröver avgivna yttrandena, torde jag få erinra örn gällande

bestämmelser i förevarande hänseende samt beträffande de principer,

som hittills varit vägledande vid försäljning av kronoegendomar.

Gällande bestämmelser.

I § 77 regeringsformen stadgas förbud för Kungl. Majit att utan riksdagens

samtycke genom försäljning, förpantning eller gåva eller på något annat sätt

avhända kronan kungsgårdar och kungsladugårdar med därtill lydande hemman

och lägenheter, kronoskogar, parker och djurgårdar, krono- och stallängar,

laxfisken och andra kronans fisken samt kronans övriga lägenheter.

Odlingar och odlingsbar mark å kronoskogama må dock i vanlig ordning,

efter dåvarande eller sedermera tillkomna författningar, kunna till skatte försäljas.

Beträffande förvaltningen av de angivna kronofastighetema stadgas att

den skall ske efter grunder, som riksdagen föreskriver, dock att de personer

och menigheter, som enligt dittills gällande författningar innehade eller nyttjade

sådana fastigheter, skulle njuta sin lagliga rätt därå till godo.

Riksdagen har genom en följd av särskilda beslut bemyndigat Kungl.

Majit och förvaltningsmyndighet att i vissa fall utan riksdagens vidare hörande

försälja fast egendom. Dessa bemyndiganden omfatta även upplåtelseformerna

åborätt och tomträtt ävensom byte. Numera lämnas bemyndigandet

årsvis. Det senaste, som är meddelat i anledning av propositionen till

1944 års riksdag nr 104, avser tiden 1 juli 1944—30 juni 1945. Bemyndigandet

är meddelat vederbörande statsmyndigheter genom cirkuläret den 24

mars 1944 (nr 131).

Enligt nämnda bemyndigande må Kungl. Majit utan riksdagens samtycke

i varje särskilt fall besluta om försäljning av kronan tillhörig fast egendom,

så framt taxeringsvärdet å egendomen uppgår till högst 25 000 kronor eller,

där taxeringsvärde icke är åsatt, det vid särskild uppskattning utrönta saluvärdet

uppgår till högst nämnda belopp, och i huvudsaklig överensstämmelse

med i nämnda proposition angivna riktlinjer föreskriva de former och

villkor, under vilka försäljningarna skola äga rum, med rätt för Kungl. Maj :t

att, där så finnes lämpligt, åt central förvaltningsmyndighet överlämna beslutanderätten

rörande försäljning av egendom, vars taxerings- eller uppskaltningsvärde

icke överstiger 20 000 kronor.

Riksdagen har vidare förklarat, att vad sålunda medgivits rörande försäljning

av kronan tillhörig fast egendom skall gälla jämväl beträffande byte

samt upplåtelse under åborätt och tomträtt av sådan egendom ävensom be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

3

träffande avstående utan ersättning av kronomark, som erfordras till järnväg

eller allmän väg, därvid dock rätten att besluta om dylikt avstående må

av Kungl. Maj:t överlämnas till central förvaltningsmyndighet endast i avseende

å obebyggt område av högst 5 hektars yta eller 2 000 kronors värde.

Riksdagen har tillika uttalat att, oavsett de sålunda lämnade medgivandena,

i författning meddelade föreskrifter angående rätt för Kungl. Maj:t

eller förvaltningsmyndighet att försälja, byta eller under åborätt eller tomträtt

upplåta kronan tillhörig fast egendom alltfort skola gälla.

I cirkuläret har Kungl. Maj:t föreskrivit, att ärenden angående försäljning

m. m. av kronan tillhörig fast egendom med stöd av riksdagens sålunda lärn-''

nade bemyndigande skola, i den mån förfarandet icke i annan ordning reglerats,

av vederbörande myndighet handläggas i enlighet med nyssberörda

allmänna riktlinjer för försäljningsverksamheten samt, sedan förslag till köpeavtal

upprättats, överlämnas till Kungl. Majit för prövning och avgörande.

För tillgodoseende av ändamål, som enligt gällande lag kan föranleda expropriation,

må dock central förvaltningsmyndighet, under vars vård och

förvaltning kronan tillhörig fast egendom är ställd, förordna örn avstående

av sådan egendom, vars värde kan antagas icke överstiga 5 000 kronor.

Beträffande behörighet att träffa avtal om överlåtelse, grunderna och sättet

för ersättningens bestämmande samt rätten att tillerkänna väg- eller järnvägsföretag

vissa förmåner skola i förevarande fall i tillämpliga delar gälla

de föreskrifter, som meddelats i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 615) angående

upplåtelse för expropriationsändamål av nyttjanderätt och servitutsrätt

till kronan tillhörig fast egendom, dock att myndighet icke utan Kungl.

Majlis tillstånd må till väg- eller järnvägsföretag utan ersättning överlåta

fastighet, som är bebyggd eller överstiger 5 hektars yta eller i värde uppgår

till mer än 2 000 kronor.

Jag vill erinra, att Kungl. Majit i propositionen nr 54 till årets riksdag

hemställt örn enahanda bemyndigande för Kungl. Majit och förvaltningsmyndighet

att försälja kronan tillhörig fast egendom, som förut angivits, avseende

budgetåret 1945/46.

Enligt förenämnda kungörelse den 30 juni 1942 (nr 615) må central förvaltningsmyndighet,

under vars vård och förvaltning kronan tillhörig fast

egendom är ställd, för tillgodoseende av ändamål, som enligt gällande lag kan

föranleda expropriation, förordna om upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt

till sådan egendom, såvitt angår rättighet, vars årliga värde kan antagas

icke överstiga 2 000 kronor. I fråga örn upplåtelse av rättighet med högre

årligt värde tillkommer prövningen Kungl. Majit. Avtal angående nu avsedd

upplåtelse träffas å statens vägnar av förvaltningsmyndigheten.

Då fråga är om upplåtelse för anläggande eller förändring av järnväg eller

allmän väg, må förvaltningsmyndighet, där så med hänsyn lill särskilda

omständigheter prövas skäligt, bestämma, att ersättning skall utgå med lägre

belopp än lulla värdet eller ali upplåtelsen skall ske utan ersättning, ävensom

förordna, ali företaget må kostnadsfritt begagna sådana å kronans ägor

belägna kalk- och stenbrott samt grustäkter, som kunna vara disponibla. För
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

valtningsmyndighet må dock icke utan Kungl. Maj :ts tillstånd tillerkänna vägeller

järnvägsföretag dylika förmåner till ett sammanlagt förmögenhetsvärde

överstigande 2 000 kronor.

Beträffande försäljning av kronan tillhörig fast egendom under domänstyrelsens

förvaltning gäller förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning

i vissa fall av kronoegendom m. m. med däri genom förordningarna

nr 127/1934, 55/1935, 279/1941 och 70/1944 gjorda ändringar. I 1929 års förordning

äro, förutom allmänna bestämmelser, upptagna särskilda föreskrifter

örn förberedande åtgärder för försäljning (5—8 §§), örn hembud i vissa fall

(9—12 §§), om försäljning utan hembud (13—20 §§), om köpeskillingens erläggande

m. m. (21—32 §§), om återköpsrätt (33—39 §) samt örn upplåtelse

under åborätt (40—47 §§) och under tomrätt (48 §).

I fråga örn förberedande åtgärder äri5§ förordningen stadgat,

att domänstyrelsen, när styrelsen finner lämpligt, skall äga väcka fråga

örn försäljning av egendom eller dess upplåtande under åborätt eller tomträtt.

Beträffande egendom, som är utarrenderad till jordbruk, skall det åligga

styrelsen att i god tid före arrendetidens utgång undersöka, huruvida densamma

bör ånyo utarrenderas eller helt eller delvis försäljas eller upplåtas såsom

nu är sagt. Styrelsen bör jämväl uppmärksamma, i vad mån å skogsegendomar

befintliga odlingsmarker kunna avskiljas och upplåtas till jordbruksegnahemslägenhet,

bostadsegnahemslägenhet eller åbolägenhet. Befinnes egendom

lämplig att helt eller delvis användas till bildande av dylika lägenheter, skall

det enligt förordningen ankomma på styrelsen att låta upprätta plan för

dess fördelning i lotter. Där ej särskilda skäl därtill föranleda, må ej egendom,

som är försedd med för jordbrukets bedrivande erforderliga, i gott stånd varande

byggnader, fördelas i lotter. Från sådan egendom skall dock kunna

avskiljas område, såframt det kan ske utan men för jordbruket å egendomen.

Fråga örn egendoms försäljning eller upplåtelse under åborätt eller tomträtt

så ock om dess fördelning i lotter skall jämväl kunna väckas vid den uppskattningsförrättning,

som hålles i anledning av egendomens utarrendering.

Storleken av egnahemslägenhet eller åbolägenhet bör enligt stadgande i förordningens

6 § bestämmas med hänsyn till möjligheten för blivande köpare

eller åbo att erhålla lån ur egnahemslånefonden. Jordbruksegnahemslägenhet

eller åbolägenhet bör i regel ej göras större än att den i ouppodlat skick kan

brukas utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft, ej heller mindre än att

brukaren därav kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Örn domänstyrelsen finner egendom eller viss del därav böra försäljas eller

upplåtas under åborätt eller tomträtt, stadgas i 7 §, att det skall åligga styrelsen

att föranstalta om värdering av densamma. Till grund för saluvärdets

bestämmande bör läggas i orten gängse skäligt pris. Vid försäljning av egendom

med jordbruk bör jämväl tagas hänsyn till vad egendomen kan bära.

Växande skog å sådan egendom bör värderas med hänsyn till en ändamålsenlig

hushållning. Finnes å utarrenderad egendom i anseende till byggnad,

hägnad eller dylikt väsentlig brist, vars botande åligger arrendatorn, och kan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

5

det förväntas, att arrendatorn avhjälper bristen, skall vid försäljning utan

hembud till arrendatorn saluvärdet bestämmas som örn bristen vore botad.

Sedan värdering skett, skall det åligga domänstyrelsen att med eget utlåtande

underställa frågan örn egendomens försäljning eller upplåtelse under

åborätt eller tomträtt Kungl. Maj :ts prövning (8 §).

Enligt förordningen skall hembud av den till försäljning avsedda fastigheten

i vissa fall ske. Om sålunda till jordbruk utarrenderad egendom innehafts

av arrendatorn själv eller ock av arrendatorn och medlemmar av hans

eller hans hustrus släkt före honom under en tid av minst tio år i följd, stadgas,

att egendomen eller, om den skall styckas, den lott, som utgör huvudgården,

skall hembjudas arrendatorn, utan att så är att på grund av särskilt

förhållande hembud anses icke böra ske eller, då fråga är om upplåtelse under

åborätt, arrendatorn ej är berättigad att antagas lill åbo (9 §). Har arrendadatom

påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet, må domänstyrelsen

besluta, att hembud icke skall äga rum. Detsamma skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om torp eller annan jordbrukslägenhet, som med

kronans begivande brukas för sig och kan frånskiljas utan avsevärt men för

huvudgården. I sådant fall skall dock med hänsyn till särskilda omständigheter

hembud få ske, trots att brukaren och medlemmar av hans eller hans

hustrus släkt icke innehaft lägenheten under tio år i följd. Hembud, som avser

inlösen med äganderätt, skall ske mot det åsätta saluvärdet. Därest nyttjanderättshavaren

eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å

denne, genom större odlings- eller täckdikningsarbete, särskilda åtgärder för

anordnande av varaktigt betesbruk, elektrisk anläggning, större överbyggnadsarbete

eller annat dylikt företag väsentligen höjt fastighetens värde, må

skäligt avdrag ske å saluvärdet i den mån nyttjanderättshavaren icke genom

den nytta han dragit av företaget eller annorledes kan anses gottgjord för sin

nödiga kostnad. Hembud, som avser upplåtelse under åborätt, skall ske på

därom stadgade villkor och mot fastställd avgäld samt jämväl innefatta inlösen

av kronan tillhöriga byggnader å området efter deras uppskattade värde.

Örn bostadslägenhet, som skall försäljas eller upplåtas under tomträtt, är

bebyggd med enskild nyttjanderättshavare tillhörigt, för stadigvarande bruk

avsett boningshus, vilket lämnar nöjaktig bostad åt nyttjanderättshavaren

och hans familj, och å lägenheten ej kunna födas två kor, skall jämlikt 10 §

förordningen lägenheten hembjudas nyttjanderättshavaren, utan så är att

på grund av särskilt förordnande hembud anses icke böra äga rum. Hembud,

som avser inlösen med äganderätt, skall ske mot det lägenheten åsätta

saluvärdet efter avdrag för värdet av förbättring, som nyttjanderättshavaren

eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å denne, vidtagit

utan att kunna anses därför gottgjord. Därest å lägenheten finnes kronan

tillhörig byggnad, bör hembiidet innefatta inlösen av denna efter i regel

dess uppskattade värde.

Där enskild ägare till jordbruk, vilket icke kan giva sin brukare huvudsaklig

bärgning, åstundar för fullständigande av detsamma förvärva kronan

tillhörig jord, som lämpligen kan sammanläggas därmed, och bildas ej ge
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

nom sammanläggningen större jordbrukslägenhet än att den kan brukas

utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft, må jorden hembjudas honom

mot en köpeskilling, ej understigande det åsätta saluvärdet (11 §). Detsamma

skall äga motsvarande tillämpning i det fall att enskild ägare av bostadslägenhet

vill omlägga densamma till jordbrukslägenhet.

I 12 § förordningen föreskrives att, där hembud ej antages, domänstyrelsen

skall äga avgöra, huruvida egendomen skall utbjudas till salu eller disponeras

på annat sätt.

Beträffande försäljning utan hembud stadgas i förordningen, att

sådan försäljning huvudsakligen bör ske för egnahemsändamål. Egnahemslägenhet

skall utbjudas till salu under hand mot köpeskilling, ej understigande

det åsätta saluvärdet. För den händelse därvid ej erhålles antagligt

anbud, må lägenheten utbjudas å offentlig auktion till den högstbjudande

(13 §).

I fråga örn försäljning utan hembud i andra fall än nu nämnts är i förordningens

15 § föreskrivet, att egendom må, efter ty Kungl. Majit finner

lämpligt, utbjudas till salu antingen under hand mot köpeskilling, ej understigande

det åsätta saluvärdet, eller ock å offentlig auktion. I förordningen

äro i detta sammanhang upptagna närmare föreskrifter angående förfarandet

vid utbud under hand.

Om egendom är behäftad med brist, vars botande åligger arrendatorn,

stadgas i 16 § förordningen, att den skall utbjudas med förbehåll att bristen

varder avhjälpt före tillträdet samt, örn så ej sker, köparen må njuta

mot bristen svarande avdrag å köpeskillingen, vilket i händelse av tvist

skall bestämmas av skiljemän såsom i 2 kap. 8 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom är stadgat för där avsett fall.

Prövning av avgivna anbud vid utbud under hand tillkommer länsstvrelsen

(17 §). Sådan prövning skall ej få ske förrän minst fjorton dagar

förflutit från det egendomen blivit genom kungörelse i tidning salubjuden.

Anbud som understiger det åsätta saluvärdet må länsstyrelsen ej antaga.

Anbud, vilket avgives av kommun eller hushållningssällskap eller av bolag

eller förening, som uppfyller villkoren för statsunderstödd egnahemsverksamhet,

skall underställas Kungl. Majits prövning.

Där icke antagligt anbud erhålles under hand, skall domänstyrelsen i enlighet

med vad som finnes föreskrivet i förordningens 18 §, där så anses

lämpligt, utarrendera egendomen på viss kortare tid, varunder utbud under

hand fortfarande skall ske. Varder egendomen icke utarrenderad, eller avgives

ej, där utarrendering skett, antagligt anbud, skall det ankomma på

Kungl. Majit att avgöra, huruvida frågan örn försäljningen skall förfalla,

och, där fråga är örn lägenhet, denna skall återförenas med stamhemmanet,

eller örn fortsatta försök skola göras med utbud under hand eller örn försäljning

skall ske å auktion, eller örn, då fråga är örn jordbrukslägenhet,

lägenheten skall utbjudas såsom åbolägenhet. Beträffande arrende som nyss

sagts skall i tillämpliga delar gälla vad i allmänhet är stadgat angående arrende

av kronans jordbruksdomäner.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

7

I 20 § förordningen stadgas, att offentlig auktion å egendom skall förrättas

inför länsstyrelsen å landskontoret eller, där särskilda omständigheter

det påkalla, efter länsstyrelsens förordnande av landsfogde eller annan i den

ort, där egendomen är belägen. Skriftliga bud skola ej få mottagas. Högsta

budet skall få antagas av länsstyrelsen, försåvitt det uppgår till saluvärdet,

men skall eljest underställas Kungl. Maj:ts prövning. Antages ej genast

högsta budet, skall inroparen tillförbindas att, i händelse budet skulle av

honom inom nittio dagar ryggas utan medgivande från kronans sida, ersätta

kronan den förlust, som kan uppstå därigenom att egendomen vid nytt utrop

går till mindre än lian bjudit, ävensom gälda kostnaden för den nya

försäljningen i den mån denna ej täckes genom överskott å köpeskillingen.

För denna förbindelse skall säkerhet ställas. Därest ej bud erhålles eller angivet

bud ej finnes böra antagas, skall det ankomma å Kungl. Maj:t att förordna,

huru egendomen skall disponeras.

I fråga om köpeskillingens erläggande sägs i förordningens

21 §, att en tiondel av köpeskillingen skall erläggas vid köpekontraktets

utgivande. Anstånd skall dock kunna medgivas till tiden för tillträdet, därest

betryggande säkerhet ställes för beloppet. Återstående nio tiondelar skola

erläggas vid tillträdet, för såvitt ej köparen medgives att gälda detta belopp

genom avbetalningar.

Rätt att verkställa köpelikviden genom avbetalningar meddelas köpare,

som därom anhåller före köpets avslutande (22 §).

Beträffande försäljning av till jordbruk utarrenderad egendom efter hembud

eller av jordbruksegnahemslägenhet under hand finnes i fråga om köpeskillingens

erläggande i förordningen föreskrivet följande: Nio tiondelar av

köpeskillingen skola uppdelas i en amorteringsdel, utgörande två femtedelar,

och en stående del, utgörande tre femtedelar av nämnda andel av köpeskillingen.

A amorteringsdelen skall från och med sjätte året efter utgången

av det kalenderår, varunder tillträde ägt rum, intill dess densamma blivit

till fullo gulden, erläggas en annuitet av fem och sex tiondels procent, varvid

såsom ränta räknas tre och sex tiondels procent å det oguldna kapitalbeloppet

av amorteringsdelen. Efter länsstyrelsens beprövande må dock

amorteringsskyldighetens inträdande framflyttas intill femtonde året efter

året för tillträdet, därest vid försäljningen egendomen är till avsevärd del

ouppodlad eller ej försedd med nödiga byggnader eller ock andra liknande

skäl för beviljande av anstånd föreligga. Intill dess kapitalavbetalningen

börjas, skall ränta erläggas å hela det oguldna beloppet med tre och sex

tiondels procent. Sedan kapitalavbetalningen börjat, skall jämte annuiteten

å amorteringsdelen, erläggas ränta å .stående delen efter fyra procent om

året, intill dess jämväl denna del till fullo inbetalts. Utom i sådana särskilda

fall, då vad av köpeskillingen återstår oguldet förklarats vara till betalning

genast förfallet, skall den stående delen från statens sida icke få uppsägas till

betalning, förrän amorteringsdelen lill fullo gnidits, och skall köparen därvid

åtnjuta sex månaders uppsägning. I varje fall skall likväl den stående

delen vara gulden före utgången av juni månad året näst efter det, då sista

inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

Beträffande andra egendomar än förut nämnts skall beträffande amorteringen

gälla i huvudsak följande. En tiondel av köpeskillingen skall erläggas

vid tillträdet. Återstående del av köpeskillingen skall uppdelas på lika

stora, årliga avbetalningar under högst tio år, räknade från utgången av det

kalenderår, varunder tillträde ägde rum. Ä oguldet belopp skall erläggas

ränta efter fem procent om året.

Där förfallet belopp av köpeskillingen icke inbetalas inom behörig tid,

skall köparen vara skyldig att å det förfallna beloppet erlägga dröjsmålsränta

enligt de grunder, som kunna varda i särskild ordning bestämda

(22 a §).

I 23 § förordningen sägs, att det skall stå köpare, som har att erlägga

köpeskillingen medelst avbetalningar, fritt att när som helst göra de ytterligare

inbetalningar han önskar.

Då köpeskillingen erlägges genom avbetalningar, skall jämlikt stadgande

i 24 § förordningen fastighetens ägare i köpekontraktet tillförbindas att, intill

dess köpeskillingen i sin helhet guldits, hålla de byggnader, som vid

tiden för köpet finnas å egendomen och äro nödiga för fastighetens bruk,

så ock därå växande, värdefull skog brandförsäkrade till fulla värdet. Innan

köpeskillingen blivit i sin helhet gulden, skall det ej vara tillåtet för

ägaren att bedriva annan avverkning av egendomens skog än som med tilllämpning

av en ändamålsenlig hushållning kan anses erforderlig för egendomens

behov utan att så är att säkerhet blivit ställd eller länsstyrelsen

givit tillstånd till avverkningen. Sådant tillstånd skall få givas allenast, såframt

därigenom kronans säkerhet till betalning icke märkligen minskas.

Köpare av obebyggd egnahemslägenhet skall i köpekontraktet tillförbindas

att före utgången av femte kalenderåret efter det, varunder tillträde

ägt rum, ha å lägenheten uppfört boningshus ävensom, då fråga är örn jordbrukslägenhet,

övriga för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader (26 §).

I 27 § förordningen finnas upptagna närmare föreskrifter rörande de omständigheter

vilka kunna föranleda att köpeskillingen genast skall vara förfallen

till betalning.

Jämlikt 28 § förordningen skall det åligga köpare, som medgives att erlägga

köpeskillingen genom avbetalningar, att, då köpekontraktet ulgives,

avlämna skuldförbindelse å de oguldna delarna av köpeskillingen jämte

ränta. Denna förbindelse skall vara försedd med inteckningsmedgivande.

Där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, skall efter vad som sägs i 30 §

förordningen köparen ensam vidkännas kostnad för lagfart, inteckning och

avstyckning samt övriga med köpet förenade utgifter. Köpeskillingen skall,

efter avdrag av kronans utgifter på grund av försäljningen, ingå i statens

domäners fond för att användas för inköp av skogbärande eller till skogsbol

tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar å kronoparker i Norrland

och Dalarna (32 §).

Vad angår aterköpsrätt för kronan är i förordningens 33 §

föreskrivet att, där omständigheterna därtill föranleda, Kungl. Maj:t skall

äga förordna, att försäljning skall ske under villkor örn skyldighet för inne
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

9

havaren att använda egendomen för visst ändamål eller ock underlåta viss

användning samt förbindas med förbehåll örn rätt för kronan att under en

tid av högst tio år från tillträdet köpa egendomen åter enligt lagen om återköpsrätt

till fast egendom. Såsom sådan omständighet bör företrädesvis anses,

att mera väsentlig jämkning av saluvärdet vidtagits under det pris, som

i orten är gängse, så ock att egnahemslägenhet är obebyggd. Närmare föreskrifter

om återköpsrätten äro därefter upptagna i 34—39 §§.

Beträffande upplåtelse under åborätt finnes i förordningens

40 § föreskrivet att då sådan upplåtelse blivit beslutad och den ifrågakomna

lägenheten ej skall hembjudas arrendator, lägenheten skall utbjudas under

hand till upplåtelse under de om åborätt stadgade villkor och mot fastställd

avgäld för åborätten och fastställd köpeskilling för byggnader. I följande

paragrafer (41—47 §§) finnas närmare bestämmelser i ämnet.

I 48 § förordningen föreskrives, att upplåtelse under tomträtt

skall kunna ske på villkor, som Kungl. Maj :t i varje särskilt fall bestämmer.

Enligt stadgande i 49 § förordningen skall Kungl. Maj:t äga meddela de

närmare bestämmelser, som kunna finnas erforderliga för tillämpningen

av de i förordningen angivna grunderna.

F örsäl jningsprinciper.

I fråga om tidigare principer för försäljning av kronoegendom har domänstyrelsen

anfört.

Den ursprungliga anledningen för riksdagen att lämna Kungl. Majit ett

generellt försäljningsmedgivande rörande mindre egendomar torde ha varit

insikten örn att det för staten vore oekonomiskt att behålla egendomar, som

i följd av sin obetydlighet eller från andra kronoegendomar avlägsna läge

lämnade allt för ringa arrende i förhållande till förvaltningskostnaderna. Sedermera

tillkom det allt starkare framträdande önskemålet att vinna medel

till inköp av skogsmark. En lämplig utväg härtill ansåg man sig kunna bereda

genom försäljningar av jordbruk. Under tiden framträdde även krav

på kronojordens användande för egnahemsrörelsens behov.

En omfattande försäljning av kronomark har ägt rum. Under senaste tjuguårsperiod

ha sålunda av jordbruksdomäner och skogsjordbruk försålts

92 663 hektar i 6 555 lotter till ett sammanlagt köpeskillingsbelopp av

45 790 244 kronor.

De principer, som varit vägledande vid dessa försäljningar, kunna i stort

sett angivas sålunda. I första hand har avyttring ägt rum för egnahemsändamål.

Större jordbruksdomäner ha sålunda för försäljning uppstyckats i

mindre jordbruk och de torp och arrendelägenheter på kronoparken^, som

icke erfordras för skogsskötselns behöriga bedrivande, ha avyttrats i den mån

övriga förutsättningar varit för handen. Försäljning har ägt rum av större

och mindre gårdar till städer, kommuner och andra samhällen, vilka haft

behov av att äga angränsande jordområden för att i tid kunna planera för

den framtida utvecklingen. Vidare har staten avhänt sig egendomar, där

större och dyrbara byggnadsarbeten förestått eller där gårdarna av andra anledningar

icke kunnat lämna skälig avkastning. Slutligen har upplåtelse av

tomtmark ägt rum för tillgodoseende av behovet av bostadsegnahem.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att domänstyrelsen i skrivelse den 8

november 1941 angivit vissa riktlinjer vilka enligt styrelsens mening borde

följas för den framtida dispositionen av kronans jordbruksfastigheter. I

fråga örn de å kronoskogarna belägna jordbruken, som vore erforderliga för

skötseln av skogarna, har styrelsen ansett det givet att dessa icke borde försäljas.

Beträffande jordbruksdomänerna vore det enligt styrelsens mening

klart, att kronan icke borde avhända sig egendomar, som i en framtid kunde

bliva erforderliga för allmänna statliga ändamål, och det måste anses förtänksamt

att inom olika län såsom reserv behålla ett lämpligt antal jordbruksfastigheter.

Dessa kunde bliva erforderliga för anstalter och skyddshem

av olika slag, fångvårds- och skoländamål, försöksverksamhet på jordbrukets

område, flygfält, militära anläggningar m. m. dylikt.

Även andra skäl kunde enligt vad domänstyrelsen vidare framhållit påkalla

ett bibehållande av jordbruksfastigheter. Jorddelningslagens bestämmelser

angående avstyckning och de lokala förhållandena i övrigt kunde medföra,

att en avyttring av egendom på grund av befintlig skogstillgång ej vöre förenlig

med det allmännas intresse. På grund av omständigheterna kunde

större värdestegring vara att förvänta (blivande tomtmark o. d.) och den

lämpliga tidpunkten för en exploatering av jorden till andra ändamål än för

jordbruk inträffa först i en framtid. Egendom kunde bliva erforderlig för

allmänt lokalt behov (utvidgning av område för städer, kommuner och andra

samhällsbildningar) eller befinnas lämplig att överlämnas till egnahemsstyrelsen

för att i dess regi utnyttjas för arrendeegnahemsverksamheten. Det

kunde givetvis ej komma i fråga att egendomar av sist omförmälda slag avyttrades

till enskild person, utan dylika egendomar borde behållas för att

när den lämpliga tidpunkten vore inne försäljas som tomtmark eller till vederbörande

samhälle eller överlåtas till egnahemsstyrelsen.

Slutligen har domänstyrelsen anfört, att det funnes egendomar, som hade

sådana betydande historiska och kulturella minnesmärken, att egendomarna

av denna anledning borde bevaras i statens ägo. På sistone hade tillkommit

nya ändamål, vilka det allmänna velat tillgodose, såsom främjande av ett

bättre utnyttjande av fritiden. I den mån kronomark befunnes lämplig att

användas såsom frilidsreservat, borde åtgärder vidtagas till tryggande av att

marken komme till utnyttjande för sådant ändamål.

I anslutning till vad sålunda förekommit hade domänstyrelsen enligt vad i

ifrågavarande skrivelse uppgivits med ledning av då tillgängliga uppgifter,

undersökt i vilken omfattning staten för tillgodoseende av sina olika intressen

kunde vara i behov av jordbruksdomäner. Undersökningen hade givit till

resultat att, frånsett mindre lotter, cirka 230 jordbruksdomäner kunde ytterligare

avyttras, motsvarande 25 procent av hela antalet ifrågavarande fastigheter,

och att omkring 700 jordbruksdomäner borde tills vidare behållas.

Den 30 oktober 1942 anmäldes domänstyrelsens förenämnda skrivelse inför

Kungl. Maj:! men föranledde då icke någon åtgärd.

Frågan om lämpliga försäljningsprinciper för statens jord har även varit

föremål för uppmärksamhet inom riksdagen åren 1942 och 1943.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

11

I propositionen nr 241 till 1942 års riksdag framlades grundlinjerna till

förut omförmälda bemyndigande för Kungl. Majit och förvaltningsmyndighet

att försälja viss kronan tillhörig fast egendom m. m. I ämnet hade statskontoret

den 11 september 1941 överlämnat förslag till enhetliga grunder för

försäljning och upplåtelse av fast kronoegendom i allmänhet, över vilket förslag

yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter.

Beträffande förevarande fråga framhöll riksräkenskapsverket i yttrande

över statskontorets förslag, att fast egendom, som vore i statens hand, icke

borde få av statsmyndighet försäljas till enskild med mindre vissa garantier

erhölles för tillvaratagande av annan statsmyndighets intresse av att egendomen

bibehölles i statens ägo. Ett sådant intresse borde i första hand tillgodoses.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke ur denna synpunkt någon

central överblick över all fastighetsförsäljning från kronans sida vore önskvärd.

Ett för ändamålet lämpat centralt organ torde emellertid saknas. Att

tillskapa något dylikt eller att införa en försäljningsordning, som överhuvud

kunde befaras komma att medföra en ytterligare omgång, torde emellertid

motverka syftet med reformen. Statsverkets förevarande intresse torde i

allmänhet kunna tillgodoses genom ett betryggande kungörelseförfarande. Enligt

riksräkenskapsverkets mening borde emellertid vederbörande försäljande

myndighet åläggas att i fall, då myndigheten — bland annat med hänsyn till

fastighetens beskaffenhet och belägenhet — funne sannolikt att viss annan

statlig förvaltningsmyndighet kunde ha ett intresse att tillvarataga, innan försäljning

skedde, tillställa denna myndighet en närmare beskrivning över fastigheten.

Även riksantikvarieämbetet liksom vissa museala institutioner torde

kunna för tillgodoseende av fomminnesvården eller ur andra kulturvårdande

synpunkter ha intresse av att i speciella fall hållas underrättade. Detsamma

torde vara förhållandet med vetenskapsakademien, då fråga kunde uppkomma

om avsättande av område till naturpark eller nationalpark.

Chefen för finansdepartementet anförde i förenämnda proposition nr 241,

att vissa allmänna grunder rörande villkoren och formerna vid försäljningarna

borde av Kungl. Majit i samband med utverkande av försäljningsbemyndigandet

angivas att gälla såsom riktlinjer vid tillämpningen av det lämnade

medgivandet. Endast fastigheter, som icke vidare vore för statligt ändamål

behövliga, borde få försäljas. I brist på ett centralt organ, som hade överblick

över all fastighetsförsäljning från kronans sida, erbjöde det onekligen stora

svårigheter att upprätthålla säker kontroll i detta avseende. Såsom ett minimikrav

syntes man, på sätt riksräkenskapsverket anfört, böra uppställa, att försäljningsmyndighet

skulle, då det med hänsyn lill en fastighets beskaffenhet

och läge eller eljest syntes sannolikt, att annan förvaltningsmyndighet kunde

ha intresse av densamma, upptaga frågan därom med denna myndighet, innan

försäljning skedde.

Riksdagen uttalade (jordbruksutsk. uti. nr 55; r. skr. nr 388), att kronan

borde — oavsett örn innehavet av jordbruksfastigheter under nuvarande förhållanden

kunde anses innebära en ur avkastningssynpunkt förmånlig placering

av statsförmögenheten eller icke — alltjämt innehava sådana fastig
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

heter. I fråga om försäljning av dylika fastigheter syntes därför skäl föreligga

att iakttaga en viss återhållsamhet. Emellertid kunde även i fråga

örn fastigheter av förevarande beskaffenhet tänkas fall, då egendomarna

lämpligen horde försäljas.

Vid handläggningen av propositionen nr 155 till 1943 års riksdag angående

försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m. framhöll jordbruksutskottet

(uti. nr 52) bland annat följande.

Det otillfredsställande skick, vari åbyggnaderna på åtskilliga av kronans

jordegendomar befunne sig, hade vid flera tidigare tillfällen av utskottet uppmärksammats.

Utskottet hade sig väl bekant, att förvaltningen av kronodomänerna

merendels icke lämnade något betydande överskott för statsverket

och att därför vissa skäl syntes tala för att kronan borde avhända sig egendomarna

i fråga. Såsom exempelvis framhölles i utskottets vid 1942 års

riksdag avgivna utlåtande nr 55, vore emellertid utskottet av den uppfattningen,

att — oavsett örn jordbruksfastigheter under nuvarande förhållanden

kunde anses såsom en ur avkastningssynpunkt förmånlig placering av statsförmögenheten

eller icke — kronan alltjämt borde innehava dylika fastigheter.

Av det anförda följde, att utskottet jämväl ansåge lämpligt, att kronan tillsåge

att byggnadsbeståndet å desamma underhölles på ett tillfredsställande

sätt. Detta framstode för utskottet nödvändigt icke blott ur den synpunkten

att kronan på alla områden borde föregå med gott exempel utan även av den

anledningen att, örn kronan försålde egendomar med dåliga byggnader, staten

dock till följd av den verksamhet för underlättande av bostadsförbättringar

m. m. på landsbygden, som under senare år i allt större omfattning bedrivits

med statsmakternas stöd, sannolikt i åtskilliga fall till följd av i ämnet gällande

bestämmelser komme att få ställa medel till förfogande i form av

lån och bidrag av olika slag för förbättring av byggnaderna. Utskottet ville

därför ifrågasätta, huruvida det förfaringssätt, som numera komme till användning,

nämligen att en egendom försåldes på grund av att husen vore

dåliga, under alla förhållanden och sett på lång sikt, verkligen vore för kronan

ekonomiskt fördelaktigt.

Domänstyrelsens förslag.

Förslagets huvudsakliga innebörd.

Domänstyrelsen har i sin skrivelse föreslagit, att domänverket skulle övertaga

länsstyrelsernas befattning med försäljning av kronojord. Detta förslag

innebär, dels att domänverket hädanefter skulle ombesörja försäljningar och

upplåtelser och därvid utfärda hembudsförelägganden, verkställa erforderliga

utbud, uppsätta köpekontrakt och köpebrev samt nödvändiga skuldförbindelser,

ordna med lagfarter, inteckningar och andra säkerheter ävensom

med indrivning av oguldna köpeskillingsbelopp och tillsyn att köpevillkoren

i övrigt fullgjordes, dels ock att verket skulle övertaga ansvaret för

redan verkställda försäljningar och upplåtelser och därmed sammanhängande

arbeten såsom indrivning av ännu oguldna delar av köpeskillingar, tillsyn

m. m. På grund av det stora antalet försålda domänegendomar, beträffande

vilka delar av köpeskillingarna ännu återstode oguldna, har domänstyrelsen

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

föreslagit, att styrelsens övertagande av länsstyrelsernas befattning med försäljningarna

skulle ske successivt län för län.

Med hänsyn till det ringa antalet verkställda upplåtelser av åbolägenheter

— nämligen en i Jönköpings län och fem å vissa till svenska staten donerade

markområden av Fogelstads gods i Södermanlands län — har domänstyrelsen

funnit det lämpligt, att länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings län

tills vidare handhade förvaltningen av dessa sex lägenheter. Av samma skäl

har styrelsen ansett onödigt att i det av styrelsen utarbetade förslaget till ny

förordning angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. upptaga

bestämmelser om upplåtelse under åborätt.

Domänstyrelsen har på grund av den försäljningspraxis som tillämpats

av staten funnit det mindre lämpligt att i författningen alltför bestämt fixera

gränserna för hembudsrättens utövning. Enligt styrelsens mening borde endast

utsägas, att vid försäljning av kronojord den som med nyttjanderätt

innehade jord som vore bebyggd borde beredas tillfälle förvärva densamma

och jorden därför hembjudas denne. Örn jorden skulle styckas, borde hembudet

avse den lott som utgjorde huvudgården. Domänstyrelsen skulle dock

äga besluta, att hembud icke skulle äga rum, om nyttjanderättshavaren påtagligen

eftersatt sina förpliktelser enligt nyttjanderättsavtalet eller eljest

så vore att på grund av särskilt förhållande hembud ansåges icke böra ske.

I syfte att åstadkomma ett enklare förfarande bland annat vid avyttring

av smärre områden av ringa värde har domänstyrelsen i sitt förslag upptagit

en bestämmelse av innehåll att område, som avsages att användas till

stödjordbruk eller för annat ändamål än jordbruk, skulle, när skäl därtill

vöre, utan särskilt utbud få försäljas till annan än nyttjanderättshavare. Vidare

har styrelsen föreslagit att tillskottsjord skulle, när förutsättningar därför

vore för handen, få försäljas till ägare av annan fastighet för utökning

av densamma.

Beträffande storleken av köpeskillingen för hembjuden egendom innehåller

domänstyrelsens förslag, att hembud skulle ske mot det åsätta saluvärdet.

Till grund för saluvärdets bestämmande skulle läggas i orten gängse skäligt

pris. Örn försäljning skedde under villkor om skyldighet för egendomens innehavare

att använda densamma för visst ändamål eller ock att underlåta

viss användning därav, skulle saluvärdet emellertid få nedsättas under marknadsvärdet.

Vad angår försäljning utan hembud av tomtlägenhet Ilar domänstyrelsen

föreslagit, att den nuvarande bestämmelsen därom att köparen skulle vara

mindre bemedlad borde bortfalla.

Bestämmelserna för nybildning av jordbrukslägenhet av familje- och stödjordbrukstypema

lia av domänstyrelsen utformats i anslutning till de föreskrifter,

som i sådant hänseende äro meddelade för den statliga egnahemsverksamheten.

Sålunda har föreslagits, att familjejordbruk och stödjordbruk

ej finge upplåtas till annan än svensk medborgare, som vore minst 21 år

gammal, känd för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet samt genom sin

föregående verksamhet förtrogen med jordbruk och i övrigt lämplig att sköta

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

företag, som här avsåges, och att, om ej särskilda omständigheter föranledde

till annat, försäljning av sådan jordbrukslägenhet i första hand borde ske till

mindre bemedlad.

I syfte att förenkla proceduren för försäljningsfrågornas handläggning utan

att eftersätta kronans rätt har domänstyrelsen framhållit att, sedan beslut om

försäljning meddelats, det borde ankomma på förvaltningsmyndigheten att

bestämma sättet för försäljningens genomförande och vidtaga övriga i samband

därmed stående åtgärder. Domänstyrelsen borde alltså få avgöra, huruvida

försäljningen skulle ske genom utbud under hand eller å offentlig auktion,

pröva förekommande anbud samt, om anbud ej antoges, bestämma örn

nytt utbud skulle äga rum och på vad sätt detta skulle ske.

Då staten numera handhade egnahemslånerörelsen, har det synts domänstyrelsen

mest rationellt, att all låneverksamhet beträffande egnahemslägenheter

å domänfondens fastigheter övertoges av egnahemsstyrelsen och dess

underordnade organ. I den mån köpare erhölle egnahemslån, skulle hela köpeskillingen

inbetalas till domänstyrelsen.

Beträffande sådana försäljningar då egnahemslån icke kunde erhållas bär

domänstyrelsen ansett, att de regler skulle tillämpas som nu gällde i andra fall

än där försäljningen avsåge egnahemsjordbruk eller egendom där arrendatorn

åtnjöte hembudsrätt. För att förbehåll om jämkning i betalningsvillkoren,

som avgivits av köpare, icke skulle förhindra genomförandet av en för

båda parter eljest förmånlig affär, borde domänstyrelsen äga befogenhet att,

när skäl därtill vore, medgiva skäliga jämkningar i sättet för köpeskillingens

erläggande.

Tillämpningen av återköpsrättsinstitutet borde enligt vad domänstyrelsen

framhållit i stort sett äga rum på sätt som hittills skett. Det har emellertid

synts styrelsen riktigare att i görligaste mån till enskilda icke försälja sådana

egendomar eller områden, som, i framtiden kunde förväntas väsentligen stiga

i värde, och att, där försäljning ändock ansåges böra ske, möjlighet förefunnes

att, då så vore påkallat, föreskriva återköpsrätt för kronan utan tidsbegränsning.

De föreslagna nya försäljningsbestämmelserna skulle enligt vad domänstyrelsen

ansett träda i kraft den 1 juli 1945.

..försättning att det för Kungl. Majit nu gällande medgivandet att

försälja kronans fastigheter komme att förnyas för tiden efter den 30 juni

1945 har domänstyrelsen hemställt, att Kungl. Majit måtte dels bemyndiga

styrelsen att för tiden intill den 1 juli 1946 försälja under styrelsens förvaltning

stående fastigheter, vilkas taxerings- eller uppskattningsvärde icke överstege

3 000 kronor, därvid skulle gälla de föreskrifter som vore meddelade för

Kungl. Majlis försäljningsrätt, dels ock förklara, att vad sålunda medgivits

skulle i tillämpliga delar gälla i fråga örn byte samt upplåtelse under tomträtt

av sådana egendomar.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

15

Motivering till förslagen.

Inledning. Domänstyrelsen har erinrat, att yrkanden på en revision av

gällande försäljningsföreskrifter redan tidigare framförts vid olika tillfällen.

Sålunda hade styrelsen i skrivelse den 30 september 1940 anfört bland annat,

att beträffande förvaltningsarbetets nuvarande uppdelning mellan Kungl

Majit å ena samt styrelsen å andra sidan uppmjukningar torde vara erforderliga

för att man skulle kunna nå den effektivitet som överensstämde med en

nyare tids fordringar. När fråga vore örn allmänna företag, finge man enligt

vad styrelsen vidare framhållit väl alltid räkna med en större och vidlyftigare

Organisationsapparat än vad som behövdes vid enskild drift. Kontrollen från

statsmakternas sida finge icke åsidosättas. Men det vore av vikt att denna ordnades

på ett sådant sätt, att minsta möjliga hinder uppstode för det praktiska

handlandet och att det med kontrollen förenade arbetet stöde i rimligt förhållande

till värdet av de syften som avsåges att tryggas. I nu omförmälda

hänseende hade statsmakterna också beträffande vissa andra ämbetsmyndigheters

fastighetsförsäljningar medgivit enklare och friare former än dem

som gällde för domänverket.

Vidare har domänstyrelsen påpekat, att statskontoret —- vid överlämnande

den 11 september 1941 av förslag till enhetliga grunder för försäljning och

upplåtelse av fast kronoegendom i allmänhet — framhållit bland annat, att

de regler, som gällde för de under domänstyrelsens förvaltning stående fastigheterna,

i viss mån varit normgivande vid utformandet av villkoren vid

försäljning av annan fast kronoegendom, exempelvis allmänna arvsfonden

tillfallna fastigheter. Det hade i olika hänseenden yppats önskemål örn revision

av vissa delar av sagda bestämmelser samt örn en centralisering från

länsstyrelserna till domänstyrelsen av hela försäljningsförfarandet i vad avsåge

domänstyrelsens fastigheter. Enligt statskontorets mening hade det framstått

som synnerligen önskvärt, att vidgade möjligheter inrymdes åt Kungl.

Majit att lämpa försäljningsvillkoren efter förhållandena i det enskilda fallet,

då därigenom större smidighet och mindre tidsutdräkt skulle vinnas vid handläggningen

av hithörande ärenden.

I yttrande den 20 december 1941 över nyssnämnda förslag av statskontoret

uttalade domänstyrelsen att de förskrifter, som skulle av Kungl. Majit meddelas

rörande försäljningen, endast borde innefatta — förutom av omständigheterna

i varje särskilt fall betingade villkor — vissa huvudgrunder. Bestämmandet

av sättet för arbetets utförande borde enligt styrelsens mening överlåtas

åt förvaltningsmyndigheten, som skulle lia att tillse, att kronans och den

enskildes berättigade intressen bleve tillgodosedda och att handläggningen

ägde rum utan onödig tidsutdräkt. Styrelsen erinrade i förevarande sammanhang,

att egnahemstyrelsen, som i nu omförmälda hänseende hade motsvarande

arbetsuppgifter som domänstyrelsen, ävensom vattenfallsstyrelsen vöre

helt obundna av inskränkande bestämmelser vid genomförandet av fastighetsförsäljningar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

Domänstyrelsen har, innan styrelsen ingått på en närmare behandling av

de särskilda bestämmelserna i det av styrelsen utarbetade förslaget till nya

föreskrifter, gjort några reflexioner i anslutning till de uttalanden, som statsmakterna

gjort beträffande frågan när och i vilken utsträckning försäljning

av jordbruksfastigheter borde äga rum. Styrelsen har härvid yttrat.

Ett klarläggande av de principer, som böra tillämpas vid framtida upplåtelser,

har sin betydelse för erhållande av en uppfattning örn arten och omfattningen

av de försäljningar, som härefter kunna komma i fråga. 1942

och 1943 års riksdagar ha uttalat viss kritik mot den försäljningspraxis, som

ditintills tillämpats. De ekonomiska synpunkterna borde numera icke helt

få vara avgörande. Oavsett om jordbruksfastigheter under nuvarande förhållanden

kunde anses såsom en ur avkastningssynpunkt förmånlig placering

av statsförmögenheten eller icke, borde kronan alltjämt innehava dylika

fastigheter.

I överensstämmelse med denna uppfattning torde man kunna utgå ifrån

att försäljning av hela arrendeegendomar till enskilda i framtiden kommer

att äga rum endast i undantagsfall. Försäljningar komma väl att ske för tillgodoseende

av städers, köpingars och andra dylika samhällens behov av

mark för samhällenas utveckling. Vidare kommer mark att behövas till bebyggelse

för bostads-, industri- och andra sådana ändamål. Innehavare av

mindre arrendeställen, torp och lägenheter under huvudgårdarna böra även

i fortsättningen beredas tillfälle att, i den mån övriga förutsättningar äro för

handen, förvärva sina innehav. Slutligen måste frågan örn avyttring av tilly

skottsjord för utvidgning av ofullständiga jordbruk och för en ändamålsenlig

rationalisering av jordbruken i allmänhet ägnas uppmärksamhet.

Beträffande möjligheterna att utnyttja kronojorden för egnahemsändamål

må framhållas, att egendomarna fortsättningsvis knappast kunna i någon

större utsträckning tagas i anspråk för uppstyckning i mindre lotter för nybildning

av jordbruk av familjejordbrukstypen. I överensstämmelse med av

statsmakterna lämnade direktiv ha jordbruksegendomarna särskilt under de

två sista decennierna undersökts ur synpunkten att i görligaste mån främja

egnahemsbildningen. Uppstyckningen har därvid på många håll verkställts

så långt som ske kan i förhållande till befintlig åbyggnad och som en ekonomisk

drift medgiver. De egendomar eller restgårdar av sådana som nu äro

kvar bilda merendels ur jordbrukssynpunkt lämpliga brukningsenheter och

kunna icke lämpligen ytterligare uppstyckas.

Domänverkets övertagande av länsstyrelsernas försäljningsbestyr. Vid en

omarbetning av gällande försäljningsföreskrifter hade enligt vad domänstyrelsen

uttalat frågan om domänverkets övertagande av länsstyrelsernas befattning

med försäljning av kronojord trätt i förgrunden. Domänstyrelsen

har erinrat, att i samband med utfärdande av förordningen den 22 juni 1934

(nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom länsstyrelsernas

befattning med utarrendering av kronoegendomarna överflyttats till

domänstyrelsen. Vid behandlingen av dessa utarrenderingsgrunder i riksdagen

hade i överensstämmelse med påpekanden från olika håll framhållits, att

det efter genomförandet av denna reform borde övervägas att jämväl befria

länsstyrelserna från befattningen med försäljning av domänerna. Förevarande

fråga hade också enligt vad domänstyrelsen vidare erinrat berörts i vissa

yttranden över statskontorets förenämnda förslag till enhetliga grunder för

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 157.

17

försäljning och upplåtelse av fast kronoegendom i allmänhet. Därvid hade

framförts önskemål örn avveckling av denna länsstyrelsernas försäljningsverksamhet

och förslag örn dess centralisering till domänstyrelsen. Om man

önskade åstadkomma ett smidigare och snabbare förfarande vid försäljningen

av kronojord, motverkades detta enligt domänstyrelsens mening i viss mån

av nu rådande uppdelning av försäljningsbestyren mellan domänstyrelsen

och länsstyrelserna.

Beträffande omfattningen av redan verkställda försäljningar och upplåtelser

samt därmed sammanhängande arbeten såsom indrivning av ännu

oguldna delar av köpeskillingar, tillsyn m. m. har domänstyrelsen upplyst,

att vid årsskiftet 1943—44 oguldna köpeskillingar utestode till ett sammanlagt

belopp av 14 503 398 kronor, fördelade på 2 133 försäljningslotter. Domänstyrelsen

har i anslutning härtill anfört följande.

Överflyttningen av länsstyrelsernas förevarande befattning till domänverket

skulle säkerligen komma att underlättas, därest övergången till den nya

organisationen kunde ske successivt. I sådant syfte bör med övertagandet avansvaret

för redan genomförda försäljningar utan olägenhet kunna anstå

något efter det organisationsförändringen i övrigt genomförts. Med hänsyn

till det stora antal försålda fastigheter, beträffande vilka delar av köpeskillingarna

ännu återstå oguldna, torde övertagandet böra äga rum län för län.

Då eventuella nya bestämmelser lämpligen böra träda i kraft den 1 juli 1945,

torde därför införas ett stadgande av innehåll att, örn det finnes erforderligt

att överflyttandet till domänstyrelsen och dess lokalförvaltningar av länsstyrelsernas

befattning med försäljning eller upplåtelse av egendom bör taga sin

början före den 1 juli 1945 eller avslutas efter sagda dag, Kungl. Majit må

därom förordna.

Genom länsstyrelsernas befriande från befattningen med kronojordens försäljning

och därmed sammanhängande frågor måste en viss arbetskraft komma

alt lösgöras hos länsstyrelserna. Den genom reformen frigjorda arbetskraften

torde därvid kunna utnyttjas för andra länsstyrelserna åliggande arbetsuppgifter.

För domänverkets del kommer reformen att medföra någon ökning av

arbetet hos lokalförvaltningarna ävensom hos styrelsens skogstekniska byrå.

Den huvudsakliga ökningen faller på styrelsens jordbruk sbyrå. För ett nöjaktigt

utförande av de ökade göromålen torde det bliva nödvändigt att något

förstärka arbetskrafterna å jordbruksbyrån. I vilken utsträckning detta

blir erforderligt kan icke i förväg bestämt avgöras. Den nuvarande arbetsmängden

är i viss mån avhängig av det större eller mindre antal fastigheter,

som skola göras till föremål för förnyad utarrendering. Under några år framåt

är antalet gårdar, som bliva arrendelediga, mindre än normalt, varför någon

minskning i arbetsbördan bör kunna förväntas. Å andra sidan är en

omfattande byggnadsverksamhet å egendomarna att motse. Byråns kansli är

nu uppdelat på fyra avdelningar, byggnadskontoret, som förestås av en e. o.

byrådirektör i 28 lönegraden, samt tre andra avdelningar för handläggningen

av övriga ärenden, vilka avdelningar förestås, en av en förste byråsekreterare

i lönegrad A 26, en annan av en förste byråsekreterare i lönegrad A 24

och den tredje avdelningen av en e. o. notarie i 19 lönegraden. Styrelsen anser

lämpligt att i avvaktan på erfarenhet om de nya arbetsgöromålens omfattning

inga andra förändringar vidtagas än att föreståndaren för den tredje

avdelningen uppflyttas till e. o. förste byråsekreterare med lön enligt 24 lönegraden

och alt, örn så visar sig erforderligt, kansliet förstärkes med en kva
Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sunil. Nr 157. i

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

lificerad kvinnlig befattningshavare med lön såsom extra ordinarie i 7 lönegraden.

Då styrelsen äger träffa avgörande om denna avlöningsförbättring

och nyanskaffning av arbetskraft, lärer något beslut av statsmakterna i denna

fråga icke nu vara erforderligt.

För undvikande av det dubbelarbete, som särskilt i redovisningshänseende

förekommer, är det angeläget att reformen genomföres snarast möjligt.

Upplåtelser under åborätt. Domänstyrelsen har framhållit, att det funnes

goda utsikter till att innehavaren av den åbolägenhet, som upplåtits inom

Jönköpings län, vid första avgäldstidens slut den 14 mars 1953 komme att

få inlösa sin lägenhet med äganderätt. Någon efterfrågan å jord under åborätt

hade under senare år icke förmärkts och det syntes knappast troligt, att

med nu gällande upplåtelsevillkor några ytterligare åbolägenheter komme

att utläggas.

Hembud i vissa fall. Beträffande den praktiska tillämpningen av försäljningsförfarandet

i fråga om jordbruksfastigheter har domänstyrelsen framhållit,

att statsmakterna vid åtskilliga tillfällen gått utöver de örn hembud

meddelade föreskrifterna. Större egendomar hade sålunda hembjudits vederbörande

nyttjanderättshavare, oaktat denne icke innehaft egendomen under

tio år, varom beslut då fattats med riksdagens medgivande. I många fall

hade försäljningsärendet varit av beskaffenhet att kunna avgöras av Kungl.

Maj:t ensam, men ett frångående av författningens bestämmande hade nödvändiggjort,

att hela försäljningsärendet måste underställas riksdagen. Emellertid

hade 1932 års riksdag (r. skr. nr 76) generellt bemyndigat Kungl.

Majit att i avseende å försäljning från kronoegendom av lägenhet eller jordområde

med ett saluvärde av högst 3 000 kronor, efter prövning i vart fall

och när skäl därtill vore, förordna örn försäljning med hembud, oaktat de

i 1929 års förordning angivna förutsättningarna icke vore för handen.

Enligt bestämmelserna om hembud beträffande bostadslägenhet skulle enligt

vad domänstyrelsen påpekat hembud ej äga rum, om lägenheten vore

bebyggd med kronans hus eller med verkstads- eller handelslokal eller örn å

lägenheten kunde födas två kor. Med anledning därav hade det blivit nödvändigt

att medgiva vissa generella uppmjukningar i bestämmelserna vid

sidan av förordningen. Riksdagen hade sålunda, förutom nyssnämnda medgivande

i skrivelsen nr 76/1932, år 1941 bemyndigat Kungl. Majit att vid

försäljning från kronoegendom av bostadslägenhet efter prövning i varje

särskilt fall förordna örn försäljning med hembud, oaktat saluvärdet överstege

3 000 kronor och de i försäljningsförordningen angivna förutsättningarna

för sådant försäljningssätt ej vore för handen.

Vad angår bestämmelserna om hembud för möjliggörande av komplettering

av ofullständiga jordbruk har domänstyrelsen framhållit, att hembudsrätt

icke förelåge, örn genom den ifrågasatta sammanläggningen skulle komma

att bildas större jordbrukslägenhet än att den i uppodlat skick kunde

brukas utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft. Ofta funnes emellertid,

enligt vad styrelsen vidare yttrat, i förhållande till kronoegendoms övriga

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

19

marker avlägset belägna utägor, som icke med ekonomisk fördel kunde brukas

tillsammans med egendomen och icke heller lämpligen kunde bilda

självständiga jordbruk men som ur driftssynpunkt väl lämpade sig att sammanläggas

med angränsande enskild fastighet. En dylik sammanläggning av

fastigheter borde givetvis främjas, även örn därigenom skulle bildas större

lägenhet än som avsåges i 1929 års förordning. Förordningen förutsatte icke

heller försäljning av kronojord för utökning av en bostadslägenhet, när denna

efter sammanläggningen bibehölle sin karaktär av bostadslägenhet. Vissa

möjligheter för tillgodoseende även av sådana försäljningar hade emellertid

öppnats genom det av riksdagen enligt skrivelsen nr 76/1932 Kungl. Maj:t

lämnade bemyndigandet.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter har domänstyrelsen funnit det

vara mindre lämpligt att i författning alltför bestämt fixera gränserna för

hembudsrättens utövning. Vid försäljning av kronoegendom hade staten hitiniiils

i princip intagit den ståndpunkten att, oavsett vad författningen föreskreve,

den som med nyttjanderätt innehade jorden även borde beredas tillfälle

att före andra förvärva densamma. I sådana fall finge hembud förvägras

nyttjanderättshavaren endast örn han icke hävdat egendomen väl eller

eljest så vöre att på grund av särskilt förhållande hembud ansåges icke böra

ske. Styrelsen har härom vidare anfört följande.

Då man icke har anledning antaga, att statsmakterna framdeles skulle frångå

förenämnda princip, synes det mera ändamålsenligt att beträffande nu

omförmälda förhållanden införa bestämmelser, som överensstämma med

denna försäljningspraxis. Enligt styrelsens mening bör därför endast utsägas,

att vid försäljning av kronojord den som med nyttjanderätt innehar

jord som är bebyggd bör beredas tillfälle förvärva densamma och jorden

förty hembjudas denne. Skall jorden styckas, bör hembudet avse den lott,

som utgör huvudgården. Domänstyrelsen må dock besluta, att hembud icke

skall äga rum, örn nyttjanderättshavaren påtagligen eftersatt sina förpliktelser

enligt nyttjanderättsavtalet eller eljest så är att på grund av särskilt förhållande

hembud anses icke böra ske.

I överensstämmelse härmed skulle myndigheterna ha att tillse, att vid försäljning

av jordbruksfastighet — vare sig denna utgöres av en hel egendom

eller stödjordbruk eller torp eller annan dylik lägenhet — och av bostads-,

handels- eller industrilägenhet — både då byggnaderna tillhöra kronan och

innehavaren — vederbörande nyttjanderättshavare i görligaste mån tillerkännes

förköpsrätt. Det förutsättes, att beträffande jordbruksfastighet nyttjanderättshavaren

innehaft egendomen under så lång tid att det kan konstateras

att han verkligen vinnlagt sig om fastighetens skötsel och icke eftersatt

.sina förpliktelser enligt nyttjanderättsavtalet. Föreligger skäl att upplåta

fastigheten till exempelvis stad, landskommun eller annat samhälle eller

till annan person än innehavaren för främjande av något allmänt ändamål

eller föreligger annan särskild omständighet, som gör att jorden icke lämpligen

bör försäljas till nyttjanderättshavaren, skall hembud icke medgivas.

Genom att bestämmelserna utformas på sådant sätt undviker man att för

framtiden behöva underställa riksdagen detaljspörsmål i dessa frågor.

Enligt vad domänstyrelsen framhållit kunde fall även förekomma, då det

av praktiska hänsyn vore lämpligt alt försälja jord direkt till enskild person

utan alt denne redan nyttjade jorden. Härom har domänstyrelsen anfört.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

Enstaka upplåtelse av mark för stödjordbruk, bostadsegendom, handelslokal

eller industritomt bör, örn förutsättningarna härför ur fastighetens synpunkt

äro för handen, kunna medgivas en enskild. Denna kan sålunda behöva

jordbruket som tillskott till annan förvärvskälla eller tomten för att förskaffa

sig en bostad. Han måste bo i närheten av sin arbetsplats. Såvitt man kan

bedöma finnes ingen annan som behöver jordbruket eller tomten. Han är

villig erlägga det i föreskriven ordning uppskattade saluvärdet och han besitter,

när fråga är om jordbruk, förutsättningar att handhava sådan verksamhet.

Det vore då en onödig omgång att för att kunna tillgodose dylika legitima

behov på sätt nu föreskrives utbjuda jordbruket eller tomten till salu

i allmänna marknaden. En annan sak är, om man kan spåra en konkurrens

mellan i övrigt ur behovssynpunkt lika berättigade eller fråga är om försäljning

av ett större antal stödjordbruk eller lägenheter; i sådant fall bör anbud

å de särskilda lotterna infordras. Sättet för försäljningen bör därför få

prövas från fall till fall. I detta sammanhang må erinras örn chefens för finansdepartementets

uttalande i propositionen nr 241/1942, att det vore önskvärt

att ett i första hand formbundet förfarande icke borde hindra att i

undantagsfall tillämpas ett enklare förfarande, exempelvis vid avyttring av

smärre områden av helt ringa värde. Styrelsen har nu i sitt förslag upptagit

en bestämmelse av innehåll att område, som avses att användas till stödjordbruk

eller för annat ändamål än jordbruk, må, när skäl därtill äro, utan

särskilt utbud försäljas till annan än nyttjanderättshavare. Vidare har föreslagits

ett stadgande att tillskottsjord må, när förutsättningar därför äro för

handen, försäljas till ägare av annan fastighet för utökning av densamma.

Beträffande avdrag å saluvärdet för av nyttjanderättshavaren verkställda

förbättringsarbeten å fastighet vid försäljning efter hembud har domänstyrelsen

erinrat, att genom de år 1943 verkställda ändringarna i lagen örn nyttjanderätt

till fast egendom arrendators rätt till ersättning i sådant hänseende

icke oväsentligt vidgats. Arrendatorn hade sålunda under vissa förutsättningar

berättigats till gottgörelse för material till gödselstad, för anlagd

markväg, för inrättad silo, för konservering av foder eller för annan varaktig,

för jordbruket nyttig anläggning, sorn ej vore att hänföra till åbyggnad

eller elektrisk anläggning. Ersättningsrätt för sådana arbeten tillkommer

sålunda arrendator på grund av arrendelagen vare sig han köpte fastigheten

eller ej. Bestämmelser därutinnan hade därför icke sin plats i försäljningsförordningen.

Däremot kunde det finnas andra av arrendatorn på egen bekostnad

utförda förbättringsarbeten, som i väsentlig mån ökat egendomens

värde, och till vilka skälig hänsyn borde tagas vid bestämmandet av den

köpeskilling, som nyttjanderättshavaren borde erlägga för fastigheten. Styrelsen

har därför i förevarande hänseende föreslagit, att hembud skulle ske

mot det åsätta saluvärdet, men att, om nyttjanderättshavaren eller föregående

nyttjanderättshavare vars rätt övergått å denne genom större överbyggnadsarbete

eller annan förbättring utöver sådan, för vilken jordägaren vöre skyldig

ersätta nyttjanderättshavaren på grund av föreskrift i lagen om nyttjanderätt

till fast egendom, väsentligen höjt egendomens värde, skäligt avdrag

skulle få ske å saluvärdet i den mån nyttjanderättshavaren icke genom den

nytta han dragit av anläggningen eller annorledes kunde anses gottgjord för

sin nödiga kostnad.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

Försäljning utan hembud. Domänstyrelsen har anmärkt, att ifrågavarande

bestämmelser örn försäljning av kronoegendom utan hembud, i vad anginge

tomtlägenhet, i den praktiska tillämpningen visat sig mindre ändamålsenliga.

Härom har styrelsen vidare yttrat.

Det synes verklighetsfrämmande att förutsätta, att tomtmark endast undantagsvis

må försäljas till annan än mindre bemedlad. Det är nämligen ofta

många andra synpunkter man måste taga hänsyn till vid upplåtelser av

förevarande slag. Sålunda bör tillfälle beredas den enskilde att bosätta sig

i närheten av sin arbetsplats. I de förekommande fallen brukar också utläggas

ett så stort antal tomter att hela det föreliggande behovet kan beräknas

bliva tillgodosett. Den föreskrivna kvalifikationen för att kunna antagas till

köpare av tomtlägenhet bör därför utgå.

Vid nybildning av jordbrukslägenhet av familje- och stödjordbrukstyperna

läge saken enligt vad domänstyrelsen yttrat något annorlunda till. Förutsättningar

boede sålunda föreligga att köparen vore förtrogen med jordbruk och

i övrigt lämplig att sköta företag, som här avsåges. Mindre kapitalstarka

personer torde givas företräde. Bestämmelser därutinnan borde lämpligen

utformas i anslutning till de föreskrifter, som i sådant hänseende vore meddelade

för den statliga egnahemsverksamheten (13 och 45 §§ kungörelsen den

7 juni 1940, nr 589). I anslutning härtill har domänstyrelsen föreslagit, att

familjejordbruk och stödjordbruk ej finge upplåtas till annan än svensk

medborgare, som vore minst 21 år gammal, känd för skötsamhet och ekonomisk

förtänksamhet samt genom sin föregående verksamhet förtrogen med

jordbruk och i övrigt lämplig att sköta avsett företag, och att, örn ej särskilda

omständigheter föranledde till annat, försäljning av sådan jordbrukslägenhet

i första hand borde ske till mindre bemedlad.

Beträffande försäljning för andra ändamål än egnahemsändamål har domänstyrelsen

erinrat, att Kungl. Majit enligt nu gällande bestämmelser i

varje särskilt fall hade att avgöra, huruvida egendom skulle utbjudas under

hand eller å offentlig auktion. Örn alltså en egendom utbjudits under hand

utan att antagligt anbud erhållits och förhållandena påkallade egendomens utbjudande

på offentlig auktion, måste ärendet, enligt vad styrelsen framhållit,

ånyo underställas Kungl. Majits prövning. Vidare finge anbud, som understege

saluvärdet, icke antagas, med mindre Kungl. Majit medgåve detta. Där

vid auktion icke något anbud avgivits, ankomme det på Kungl. Majit att

förordna örn ny auktion skulle hållas eller vilka åtgärder i övrigt som skulle

vidtagas. I fråga om regler, som borde uppställas för försäljning av kronoegendom

för andra ändamål än egnahemsändamål, har domänstyrelsen anfört

följande.

I samband med behandlingen vid 1942 års riksdag av frågan om bemyndigande

att försälja viss kronan tillhörig fast egendom m. m. (prop. nr 241,

jordbruksutsk. uti. nr 55) upptogs även spörsmålet örn sättet för försäljning

av kronojord i allmänhet. Chefen för finansdepartementet uttalade, att sättet

för försäljning borde vara sådant, att det behörigen tillgodosåge både statens

och alla eventuella spekulanters intressen. Försäljning på offentlig auktion,

som blivit på betryggande sätt kungjord, borde vara det förfarande, som i

första hand komme i fråga, örn icke tillfredsställande pris därvid uppnåddes,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

borde myndigheten äga utbjuda fastigheten under hand, exempelvis genom

annonser i pressen och genom förhandlingar med olika spekulanter. Dock

borde alltid tillfälle beredas den, som avgivit högsta budet vid auktionen,

att inkomma med nytt bud, för såvitt hans solvens vore tillfredsställande.

Myndigheterna borde enligt chefen för finansdepartementet tillse, att försäljningarna

i prishänseende bleve så fördelaktiga för staten som möjligt, och att

försäljning till underpris icke borde få äga rum. Principen örn full affärsmässighet

borde sålunda gälla för försäljningarna. Undantag därifrån borde

enligt chefen för finansdepartementet i huvudsak få göras endast vid avhändelser

av mark för vissa expropriationsändamål — anläggande av järnväg

eller allmän väg, där ersättningen borde kunna få nedsättas efter vad som

befunnes skäligt eller helt slopas — samt vid möjligen förekommande försäljningar

för egnahemsändamål och för komplettering av ofullständiga jordbruk.

Den i nuvarande författning angivna proceduren för ifrågavarande försäljningsfrågors

handläggning har synts styrelsen allt för omständlig och tidsödande

och bör kunna förenklas utan att kronans rätt och skäliga anspråk

eftersättas. I sådant syfte torde efter det beslut om försäljning meddelats, det

ankomma på förvaltningsmyndigheten att bestämma sättet för försäljningens

genomförande och vidtaga övriga i samband därmed stående åtgärder. Domänstyrelsen

bör alltså avgöra, huruvida försäljningen skall ske genom utbud

under hand eller å offentlig auktion, pröva förekommande anbud samt, örn

anbud ej antages, bestämma om nytt utbud skall äga rum och på vad sätt

detta skall ske. Styrelsen torde vid sidan av utbudsförfarandet kunna ingå i

underhandlingar om ett antagbart bud, därvid tillfälle bör beredas den som

avgivit högsta anbudet att inkomma med nytt anbud. Om denne ej avger ett

högre antagbart bud, bör styrelsen kunna hänvända sig till annan, som efter

dess uppfattning kan förmodas vara spekulant. Det behöver här icke framhållas

att, när särskilda kvalifikationer uppställts för att kunna antagas till

köpare, utbud under hand bör vara det förfarande som bör komma i fråga.

Anbud understigande det åsätta saluvärdet bör i allmänhet icke få antagas

efter endast ett utbud. Möjligheten att antaga ett sådant anbud bör dock icke

under alla förhållanden vara utesluten. Det kan vara en mycket obetydlig

skillnad mellan saluvärdet och det avgivna anbudet eller upplysningar kunna

framkomma, som därest de varit kända vid värderingen hade föranlett jämkning

i saluvärdet. Att i dylika fall verkställa nytt utbud är en onödig formalism.

Prövningen av de särskilda fallen måste emellertid göras mycket noggrant.

I detta sammanhang må erinras, att riksdagen årligen erhåller en redogörelse

för de försäljningar, som under närmast föregående kalenderår gjorts.

I redogörelsen angivas bland annat fastigheternas taxerings- eller, uppskattningsvärde,

sättet för försäljningen, erhållen köpeskilling samt i fall, då köpeskillingen

understigit värdet å fastigheten, skälen därtill.

Köpeskillingens erläggande in. m. I fråga om de regler som borde uppställas

beträffande köpeskillingens erläggande m. m. har domänstyrelsen

erinrat örn sin skrivelse den 20 december 1941. Styrelsen hade däri framhållit

följande.

Då staten numera handhade egnahemslånerörelsen, syntes det domänstyrelsen

mest rationellt att all låneverksamhet beträffande egnahemslägenheter å

domänfondens fastigheter övertoges av egnahemsstyrelsen och dess underordnade

organ. Statsmakterna hade i 1940 års kungörelse angående den statliga

egnahemsverksamheten angivit förutsättningarna för att komma i åtnjutande

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

av egnahemslån. Bättre garantier skapades for en enhetlig bedömning av h t

hörande förhållanden, därest långivningen agde rum endast flan ett hall.

Enligt nu gällande regler kunde en arrendator av kronoegendom, som medgåves

hemhudsrätt vid försäljningen oberoende av egendomens varde tillerkännas

rätt att erlägga köpeskillingen enligt egnahemsvillkoren. Koppsla - lingar på upp till 150 000 kronor hade sålunda avbetalats enligt dessa fördelaktiga

grunder. Med hänsyn till de snävare gränser, som vöre föreskrivna

beträffande lån från egnahemslånefonden, torde lämpligheten att med lv

motsvarande avbetalningsvillkor i den vidare omfattning, som skett val försäljning

av domänstyrelsens fastigheter, kunna sattas i fråga. Skulle emelle

tid statsmakterna vilja bibehålla denna förman tor köpare av större kronoegendomar,

molte i och för sig intet hinder att domänstyrelsen i dessa fa

finge ombestyra en sådan långivning. En dylik ägare kunde »läng ta e* ‘

hemslån till nybyggnader och dylikt eller premielån och den statliga

ringsägaren bomme här att endast representeras av domänstyrelsen.

Genom den sålunda föreslagna anordningen kommer enligt domanstyrelsens

uppfattning även att vinnas praktiska fördelar.

Tillsynen å de försålda fastigheterna till förhindrande av att kronans ratt

äventvrades vilken tillsyn beträffande ett stort antal torp och lagenheter nu

verkställdes av två särskilda statsmyndigheter, komme da att endast ligga i

egnahemsorganens hand. Nu ifrågavarande åtgärder avsage kontrol över

att föreskrivna ränte- och kapitalavbetalningar ordentligt fullgjordes, att agaren

icke åsidosatte sin skyldighet att lia byggnader och skog brandforsakrade,

att egendomen genom vanvård eller annorledes icke sa forsamrades, att kronans

säkerhet till betalning märkligen minskades, att avverkning av dara

växande skog icke bedreves i strid med avtalade bestämmelser, att egnahemslägenhet

inom avtalad tid bebyggdes m. m. dylikt.

Köpare av bostadslägenheter å fastigheter under domänstyrelsens förvaltning

medgåves enligt vad styrelsen vidare framhållit för närvarande icke

någon väsentlig lättnad vid köpeskillingens erläggande utöver de allmänna

bestämmelserna om avbetalning under loppet av tio år. I jämförelse härmed

vore villkoren för erhållande av lån ur egnahemslånefonden till förvärv av

bostadsegnahem förmånligare. Motsvarande lättnad komme vid bifall till vad

sålunda föreslagits att tillerkännas köpare av tomt å domänstyrelsens mark.

Domänstyrelsen har vidare erinrat, att chefen för finansdepartementet i

proposition nr 241 till 1942 års riksdag angående bemyndigande att försälja

viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. framhållit, att det syntes böra

lämnas frihet åt Kungl. Maj:t, respektive den förvaltningsmyndighet som

ägde verkställa försäljningen, att utan eftersättande av kronans rätt och skäliga

anspråk på säkerhet besluta efter vad som kunde befinnas lämpligt i varje

enskilt fall. Till ledning vid utformandet av betalningsvillkoren syntes enligt

chefens för finansdepartementet mening kunnat tjäna vad inom affärslivet

plägade tillämpas i motsvarande fall. Även de i nu gällande författningar för

olika slag av försäljningar stadgade betalningsvillkoren kunde tjäna som

förebild, därvid dock endast vid överlåtelser, fullt jämförliga med de i 1940

års kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten omförmäla

jordförsäljningarna, borde ifrågakomma så fördelaktiga betalningsvillkor,

sorn inom nämnda verksamhet kunde medgivas. Med hänsyn härtill och till

önskvärdheten av en sakligt sett tillfredsställande fastighetsbildning för jord
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

bruksegnahem borde förvaltningsmyndighet i fall av sistnämnda art samråda

med vederbörande egnahemsorgan om försäljningen.

De av domänstyrelsen föreslagna bestämmelserna om köpeskillingens erläggande

lia enligt vad styrelsen uttalat utarbetats i anslutning till vad sålunda

förekommit. Styrelsen har funnit den i gällande försäljningsförordning

för köpeskillingens erläggande under tio år fastställda räntan — fem

Procent under nu rådande ränteläge vara för hög. Med hänsyn härtill

har styrelsen föreslagit, att ränta å oguldet belopp skulle utgå efter en räntesats,

som i vederbörlig ordning fastställes av Kungl. Maj:t.

Återköpsrätt. Domänstyrelsen har upplyst, att under åren 1930—43 föreskrift

om rätt för kronan att köpa egendom åter lämnats vid 34 olika tillfällen.

I fem fall omfattade emellertid försäljningsbesluten vart för sig ett

flertal lotter, varför antalet försäljningslotter beträffande vilka återköpsrättsinstitutet

kommit till användning vore väsentligt flera. Beträffande de

olika skäl, som föranlett föreskrivande av återköpsrätt, och antalet sådana

fall har gjorts följande sammanställning. Där icke annat angivits i sammanställningen,

utgör tiden för återköpsrättens utövning tio år.

Återköpsvillkor Antal

Örn lotten användes för annat ändamål än självständigt jordbruk (i

ett fall återköpsrätt under fem år, i ett fall sex år, i ett fall sju år

och i ett fall för obegränsad tid).............................. n

Om lotten användes för annat ändamål än jordbruk ........ 3

Om lotten icke sambrukas med annan lott ...................... 2

Om lotten icke blir bebyggd.................................... 1

Örn lotten icke är bebyggd med boningshus inom fem år efter tillträdet

eller lotten användes för annat ändamål än eget bostadsbehov 7

Om lotten användes för annat ändamål än bostadslägenhet........ 3

Örn lotten användes för annat än idrottsändamål ................ 1

Örn meddelad fridlysning skulle komma att upphävas (obegränsad

tid) ........................................................ t

Om området exploateras för bebyggande, grustäkt eller annat ekonomiskt

ändamål (obegränsad tid) .............................. 1

Örn området icke användes som flygfält (obegränsad tid) .......... 1

Om området användes för annat ändamål än upplåtande av tomter

till medlemmar i egnahemsförening .......................... 1

Om området användes för annat ändamål än som turiststation eller

sanatorium el. dyl. (obegränsad tid) ............................ 1

Om området användes för annat ändamål än scoutverksamhet (obegränsad

tid) ................................................ 1

Summa 34

Tillämpningen av aterköpsrättsinstitutet borde enligt vad domänstyrelsen

uttalat i stort sett äga rum på sätt som hittills skett. Styrelsen har dock ifrågasatt,

huruvida en giltighetstid av endast tio år under alla förhållanden

vore tillräcklig att skydda statens ekonomiska uppoffringar vid upplåtelse

lör sociala ändamål. Härom har styrelsen anfört.

Yanligaste anledningen till att institutet kommer till användning vid

försäljning av kronojord är att en fastighet, som upplåtes för nyttjande

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

25

såsom jordbruk, har betingelser för en uppstyckning i större eller mindre

utsträckning i tomter för bostadsbebyggelse. Det måste bliva tämligen meningslöst

att nedsätta saluvärdet under det, som fastigheten eljest betingar,

och att föreskriva skyldighet för innehavaren att bruka egendomen såsom

självständigt jordbruk, när tiden för återköpsrättens utövning är begränsad

på sätt nu är föreskrivet. Efter förloppet av tio år inträffar kanske möjligheterna

att göra tomtaffärer och då ha alla inskränkningar i äganderätten

bortfallit. Det har synts styrelsen riktigare att i görligaste mån till enskilda

icke försälja sådana egendomar eller områden, som i framtiden kunna förväntas

erhålla större värdestegring, och att, där försäljning anses ändock

böra ske, möjlighet förefinnes att, då så är påkallat, föreskriva återköpsrätt

för kronan utan tidsbegränsning. Kronan bör givetvis icke motverka

en eljest ändamålsenlig exploatering av fastigheten i framtiden men bör

bliva i tillfälle att tillgodogöra sig den ökning i fastighetens värde, som därigenom

uppkommer och till vilken hänsyn icke tagits vid bestämmandet av

saluvärdet. I överensstämmelse härmed har styrelsen föreslagit ändring av

gällande bestämmelser.

Yttrandena.

Domänstyrelsens förslag lia i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i de avgivna yttrandena. Endast beträffande vissa detaljer i förslagen ha

erinringar framställts.

Egnahemsstyrelsen har anfört, att domänstyrelsen under utarbetande av

föreliggande förslag till förordning under hand berett egnahemsstyrelsen

tillfälle att framföra de synpunkter som för egnahemsstyrelsens vidkommande

syntes förtjäna beaktande i ämnet. Av egnahemsstyrelsen därvid uttalade

önskemål hade beaktats av domänstyrelsen, varför dess nu framlagda

förslag icke föranlett någon erinran från egnahemsstyrelsens sida.

Länsstyrelsen i Kalmar län har yttrat.

Behovet av större smidighet samt av ett snabbare förfarande vid handläggningen

av hithörande ärenden har sedan länge varit påtagligt. Från olika

håll har också framhållits såsom önskvärt, att försäljningsföreskrifterna på

här ifrågavarande område måtte ändras i sådan riktning, att större handlingsfrihet

såvitt möjligt bereddes det organ som omhänderhade försäljningarna

för att försäljningsförliandlingarna utan en allt för vidlyftig procedur

skulle kunna föras fram till avgörande. Såsom försäljningarna hittills varit

anordnade hade det faktiskt inträffat, att jordbehövande ansett sig böra avstå

från tilltänkt förvärv av kronojord på grund av det omständliga förfarande,

som är förknippat med sådant förvärv. Domänstyrelsens i skrivelsen

framlagda förslag måste därför hälsas med tillfredsställelse såsom ett betydelsefullt

steg i riktningen mot att för jordbehövande underlätta möjligheten

att förvärva för jordbruk lämplig jord i kronans ägo.

Riksförbundet landsbygdens folk har förklarat sig med största tillfredsställelse

konstatera, att reglerna för åtminstone en del av statens fastighetsförsäljning

upptoges till omprövning. Rent principiellt hade del enligt förbundets

uppfattning varit önskvärt, att fullt ensartade regler fått tillämpning

när det gällde all statens direkt eller indirekt ägda jordbruksjord. Då

emellertid förutsättningarna därför väl knappast ännu kunde föreligga, in
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

nebure det dock en förbättring att försäljningsreglerna för det statliga organ,

domänstyrelsen, som hade att handlägga flertalet försäljningar, bleve

föremål för en översyn och anpassning efter den jordpolitik, som nu ansåges

lämplig. I stort sett har förbundet funnit domänstyrelsens förslag tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat, att länsstyrelsen under sin

befattning med ifrågavarande ärenden funnit, att i nu gällande författningar

angivna bestämmelser rörande försäljnimgsärendenas handläggning i vissa

avseenden vore mindre ändamålsenliga. Särskilt har länsstyrelsen understrukit

olägenheterna av det omständliga och tidsödande förfaringssätt, som

med nu gällande bestämmelser tillämpades vid försäljning utan hembud.

Det föreliggande förslaget till ny försäljningsförordning syntes länsstyrelsen

erbjuda större möjligheter än som hittills förefunnits att i det enskilda fallet

kunna tillvarataga såväl kronans som köparens berättigade intressen.

Beträffande den föreslagna överflyttningen från länsstyrelserna

till domänstyrelsen av vissa bestyr med ifrågavarande

försäljningsärenden har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört

följande.

Länsstyrelsen har sig visserligen bekant, att statsmakterna på sistone alltmer

tagit avsteg från principen för en centralisering av förvaltningsuppgifter.

Men här gäller saken överförandet av en detalj inom en förvaltningsgren,

vari domänstyrelsen i stor utsträckning redan äger beslutanderätt. Överförandet

av försäljningsbestyret till domänstyrelsen kommer bland annat att

innebära, att domänstyrelsens lokala organ, domänintendenter och jägmästare,

komma att i viss omfattning få ombestyra det arbete, som hitintills

utförts av landsfiskalerna. Det kan därvid icke förbises, att landsfiskalerna

med sin ingående personkännedom och genom arten av sitt tjänstearbete

framstå såsom bättre förmedlare mellan försäljningsmyndigheten och en

egendomsspekulant än förenämnda lokalorgan. Denna omständighet torde

icke vara betydelselös vid bedömandet av frågan om överflyttningen av bestyret

med försäljningar, enär förslaget i väsentliga delar bygger på en anordning

med direkt underhandling med en anbudsgivare. Men då landsfiskalerna

i sådana fall även efter reformens genomförande torde kunna skriftledes

anlitas samt även länsstyrelsernas medverkan, där så kan anses nödvändigt,

kan påkallas, anser länsstyrelsen icke heller principiella skäl kunna åberopas

mot genomförandet av förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Kalmar lån har yttrat.

Domänstyrelsens förslag att domänverket skulle övertaga länsstyrelsernas

försäljningsbestyr torde icke behöva framkalla några betänkligheter ur allmän

rättsäkerhets synpunkt. Länsstyrelsernas befattning med kronojordsförsäljning

kan närmast betecknas såsom ett handräckningsbestyr och länsstyrelsernas

ställning vid försäljningen är oftast den att vara ett förmedlande

organ mellan centralmyndigheten och köparen, i vilket avseende länsstyrelserna

ofta torde begagna sig av dem underställda organ i respektive köpares

hemorter. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att domänverkets

egna ortsorgan torde besitta större sakkännedom om och ha

mera kontakt såväl med försäljningsobjekt som med jordspekulant än länsstyrelserna

normalt kunna antagas ha, varför en utvidgning av domänstyrel
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

27

sens befogenhet även ur denna synpunkt kan vara motiverad. Den befattning,

som länsstyrelserna taga med kronojordsförsäljningen, måste anses innebära

en onödig omgång i förhandlingen mellan å ena sidan den centralmyndighet,

som beslutar om försäljningen och de villkor som gälla för denna,

och å andra sidan köparen. Även om länsstyrelsens nuvarande bestyr

med här ifrågavarande ärenden icke kan anses innebära någon större arbetsbelastning

för länsstyrelsen, synes det dock ur synpunkten av en rationell

arbetsorganisation vara riktigt, att sådana åtgärder vidtagas, som kunna

leda till undvikande av det dubbelarbete, som nu förekommer på här ifrågavarande

område, och den tid som härigenom frigöres vid länsstyrelserna kan

förvisso vara välbehövlig för lösandet av andra på länsstyrelserna ankommande

arbetsuppgifter.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att genom överflyttningen

framför allt skulle vinnas större smidighet och mindre tidsutdräkt i försäljningsärendena.

Då genom överflyttningen även komme att undvikas merarbete

särskilt i redovisningshänseende, hade länsstyrelsen i princip icke något

att erinra mot att en sådan överflyttning komme till stånd. Ur arbetssynpunkt

komme emellertid för länsstyrelsens vidkommande en dylik överflyttning

att inverka föga att döma av det fåtal försäljnings- och redovisningsärenden,

som under senare år handlagts vid länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Värmlands län har framhållit, att de länsstyrelsen för närvarande

åvilande bestyren med försäljningar, redovisningar av influtna medel

med mera av kronojord icke vore av den omfattning, att en tjänsteman

kunde hållas ständigt sysselsatt därmed, vilket däremot finge antagas bliva

fallet hos domänverket efter en överflyttning. Den löpande kontrollen

skulle alltså avgjort effektiviseras genom den föreslagna centraliseringen.

Sett ur rationaliseringssynpunkt kunde det nuvarande systemet icke heller

enligt länsstyrelsens mening anses tillfyllest med hänsyn till bland annat

den omständigheten, att länsstyrelsens ifrågavarande bestyr till mycket stor

del utgjorde ett dubbelarbete. Då länsstyrelsens arbetsbörda under de senaste

åren avsevärt utökats, vore det för länsstyrelsen angeläget, att dess arbetskraft

i största möjliga utsträckning lösgjordes för nytillkomna arbetsuppgifter,

varför det voi''e synnerligen önskvärt, om reformen kunde genomföras

snarast möjligt, åtminstone i den del som berörde länsstyrelsens befattning

med ifrågavarande försäljningar och därav följande åtgärder.

Beträffande åborätts upplåtelserna har länsstyrelsen i Kalmar

län ifrågasatt, huruvida det icke vore lämpligt att — i syfte att giva ökad

kännedom örn de möjligheter för jordbehövande som åborät.tslagen erbjöde

och för att popularisera det i denna lag stadgade besittningsinstitutet — på

egnahemsorganen överflytta länsstyrelsernas befattning enligt nämnda lag.

Dessa myndigheter torde nämligen på ett helt annat sätt än länsstyrelserna

komma i kontakt med de jordbehövande, varför de skulle kunna för dessa

klarlägga de möjligheter som genom denna lag erbjödes jordspekulanter att

på relativt förmånliga ekonomiska villkor komma i besittning av jord.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har förklarat sig icke lia något att erinra

mot att behålla förvaltningen av den åbolägenhet, som upplåtits i nämnda

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

län. Däremot har länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasatt, huruvida icke

i samband med övergång till de föreslagna nya bestämmelserna länsstyrelsens

befattning med upplåtande under åborätt av kronoegendom jämväl borde

övertagas av domänstyrelsen.

Domänstyrelsens förslag rörande värdering av egendomar som

skola salub judas har föranlett följande yttrande av Riksförbundet

landsbygdens folk.

Lämpligheten av den angivna regeln att till grund för saluvärdets bestämmande

borde läggas i orten gängse skäligt pris blir helt beroende av på vilketdera

uttryck domänstyrelsen kommer att lägga huvudvikten »i orten gängse»

eller »skäligt». Dessa två begrepp äro icke samstämmiga. Genom den efterfrågan

på mindre jordbruk, som uppstått inom icke-jordbrukares led, lia

ortens priser i mångå bygder stigit långt utöver vad man ur jordbrukssynpunkt

kan anse skäligt. Tveksamheten rörande lämpligheten av denna punkts utformning

är närmast beroende på att i flera avsnitt av förslaget betonas önskvärdheten

av att .staten får ut bästa möjliga pris. Detta tar sig också uttryck

i bestämmelserna örn försäljning utan hembud. Dessa senare och särskilt

auktionsförfarandet äro ägnade att verka i hög grad stegrande på försäljningspriset.

Förbundet har den uppfattningen att priset å jord, särskilt när det gäller

familjejordbruk och tillskottsjord, icke bör i onödan stegras. Tvärtom bör

statens åtgärder vara ägnade att bromsa den prisstegring, som uppstått därigenom

att jordbruket ovidkommande personer och institutioner uppträda som

jordspekulanter. Av denna anledning bör saluvärdet bestämmas till det pris,

som ur jordbrukssynpunkt kan anses skäligt. Kommer detta värde att ligga

väsentligt under den öppna marknadens, böra då restriktiva bestämmelser om

statens återköpsrätt kunna tillämpas. Ett sådant arrangemang kommer säkerligen

att vinna full förståelse inom jordbrukarleden.

Förut anförda principer bliva givetvis svårast att hävda i de fall försäljning

skall ske utan hembud. Förbundet har härutinnan den bestämda uppfattningen,

att auktionsförfarandet i varje fall bör slopas. Örn ej i förhållande

till saluvärdet skäliga anbud inkomma, måste detta tyda på att saluvärdet av

någon anledning blivit satt för högt. Tillämpning av auktionsförfarandet i en

sådan situation innebär bara att man försöker locka fram ett överpris, som

jorden i verkligheten icke kan bära. Det är då väsentligt bättre att hela försäljningen

får anstå en tid. Den regeln bör nämligen icke tillämpas, att alla de

egendomar domänstyrelsen utbjuder till salu ovillkorligen omedelbart skola

säljas. Den förut anförda situationen torde endast inträda, då på gården föreligger

ett omedelbart och omfattande byggnadstvång. Det bör emellertid icke

få förekomma att domänstyrelsen ur affärssynpunkt försöker att genom en

försäljning undandraga sig en byggnadsskyldighet, som varit omedelbart nödvändig,

örn staten fortfarande varit ägare av gården, under annan förutsättning

än att köparen får en mot denna skyldighet svarande priskompensation.

En ömtålig situation uppstår om ett flertal anbud avgivits över det skäliga

saluvärdet. 1 förslaget angives, att det högsta då skall antagas. Detta anser

dock förbundet icke vara förenligt med en sund prispolitik av det statsorgan,

som skall vara praktiskt normgivande för statens jordpolitiska principer. Utgår

man ifrån att det beräknade skäliga saluvärdet är det ur jordbruksekonomisk

synpunkt riktiga, bör varje salupris utöver förenämnda värde innebära

en oskälig belastning av fastigheten och äventyra dess ägares ekonomiska

bestånd. Vid en sådan försäljning böra de sociala och ej de merkantila syn
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 157.

29

punkterna vara de avgörande. Det riktiga bör därför vara att kvalifikationerna

undersökas hos alla dem, som lämnat anbud å saluvärdet eller däröver, samt

att den utses, som ur sociala och övriga synpunkter är bäst i behov av att

få egendomen samt är fullt meriterad att handhava densamma. Priset bör

då bliva lika med saluvärdet och oberoende av örn något överpris bjudits.

Beträffande förslaget, i vad det avser försäljning utan hembud,

har länsstyrelsen i Uppsala län anmärkt, att domänstyrelsen icke skulle bliva

i tillfälle antaga ett vid en första auktion avgivet bud, som något —■ ehuru

obetydligt — understege saluvärdet. Enligt principen om affärsmässighet vid

försäljningarna i största möjliga utsträckning syntes emellertid en dylik möjlighet

icke böra uteslutas.

Vad angår förslaget örn köpeskillingens erläggande har

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhållit att för en blivande ägare aven

fastighet med värde överstigande 35 000 kronor en amorteringstid av endast

10 år mången gång skulle bliva svår att hålla. Länsstyrelsen har därför ifrågasatt,

huruvida icke för sådana egendomar borde bibehållas avbetalningsbestämmelserna

i gällande försäljningsförordning men med en avfattning i enlighet

med de för egnahemslån gällande reglerna. Visserligen skulle det enligt förslaget

stå öppet för domänstyrelsen att, när skäl därtill vore, meddela skäliga

jämkningar i sättet för köpeskillingens erläggande. Emellertid har det synts

länsstyrelsen ur flera synpunkter fördelaktigare örn en köpare redan före köpets

avslutande kunde kalkylera med en på förhand fastställd avbetalningsplan.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har förklarat sig hysa den uppfattningen, att

amorteringstiden för jordbruksfastigheter enligt gällande bestämmelser vore

onödigt lång, samtidigt som betalningstiden enligt domänstyrelsens förslagtillmätts

väl snäv. Då köpare av kronans jordbruksfastigheter ofta befunne sig

i mindre goda ekonomiska villkor, uppkomme ej sällan allvarliga svårigheter

för dem att årligen anskaffa de nio procent av köpeskillingen, som erfordrades

enbart för amorteringen. Följden av så kort avbetalningstid torde bliva

ofta förekommande framställningar örn anstånd med amorteringens erläggande

och därmed ökat arbete för uppbördsmyndigheten. Länsstyrelsen har därför

föreslagit, att amorteringstiden skulle bestämmas till 15 år.

Riksräkenskapsverket har anfört följande.

Domänstyrelsen kommer vid förevarande försäljningsverksamhet genom

kreditgivning in på områden, som beröra egnahemsverksamhcten. Det är därför

av vikt att domänstyrelsen handhar sin försäljningsverksamhet på sådant

sätt, att någon kollision med den av egnahemsorganen bedrivna verksamheten

icke uppkommer. Denna synpunkt har också beaktats i domänstyrelsens skrivelse

i detta ärende. Frågan örn samarbetet mellan domänstyrelsen och egnahemsstyrelsen

lär vara avsedd att beaktas vid utarbetande av förslag till tilllämpningsföreskrifter

till den nu föreslagna förordningen. Enligt vad riksräkenskapsverket

under hand erfarit ha också domänstyrelsen och egnahemsstyrelsen

samrått vid utarbetandet av det nu framlagda förslaget, varvid egnahemsstyrelsens

önskemål blivit tillgodosedda. Likaså lära de båda styrelserna

samarbeta i sådana hos domänstyrelsen anhängiga ärenden som beröra egnahemsstyrelsens

verksamhet. I praktiken torde det vidare förhålla sig så, att vid

försäljning köpare söker egnahemslån samtidigt som han sluter köpekontrakt

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

med domänstyrelsen. I nuvarande läge torde därför i praktiken knappast föreligga

risker för att egnahemsstyrelsens intressen genom domänstyrelsens försäljningsverksamhet

bliva åsidosatta.

Riksräkenskapsverket kan emellertid icke underlåta att i detta sammanhang

uttala den åsikten, att den enda principiellt riktiga anordningen vore, att alla

ärenden rörande statlig kreditgivning för befrämjande av egnahemsbildning

koncentrerades till en myndighet. Först därigenom skulle garanti erhållas för

enhetlighet vid dessa ärendens handläggning. Med hänsyn till vad nyss anförts

rörande tillkomsten av det föreliggande förslaget m. m. vill riksräkenskapsverket

dock icke motsätta sig den nu föreslagna ordningen. Riksräkenskapsverket

vill likväl ifrågasätta, huruvida det icke för tryggande av den framtida

utvecklingen vore lämpligt, att i den blivande förordningen utöver vad som

föreslagits intages uttrycklig föreskrift om att domänstyrelsen i de försäljningsärenden

som beröra egnahemsorganens verksamhet skall samråda med

egnahemsstyrelsen.

I fråga om återköps rätten för kronan har länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län uttalat, att föreskrift om återköpsrätt för obegränsad tid

för en köpare skulle innebära ett deprimerande osäkerhetstillstånd. Då det

emellertid kunde antagas att den obegränsade tidsbestämningen komme att

tillämpas blott i undantagsfall, har länsstyrelsen icke haft något att erinra

mot förslaget i denna del.

Departementschefen.

Såsom framgår av vad jag inledningsvis anfört äger Kungl. Maj :t icke utan

riksdagens samtycke genom försäljning, förpantning, gåva eller på något

annat sätt avhända kronan fast egendom. Genom särskilda bemyndiganden,

vilka numera lämnas för ett år i sänder, har emellertid riksdagen medgivit

Kungl. Maj:t att i vissa fall utan riksdagens hörande försälja sådan egendom.

Från och med budgetåret 1942/43 avser bemyndigandet i huvudsak försäljning

av kronan tillhörig fast egendom, såframt taxeringsvärdet icke överstiger

25 000 kronor eller, där taxeringsvärde icke är åsatt, det vid särskild uppskattning

utrönta saluvärdet icke överstiger nämnda belopp. Kungl. Maj:t

har också bemyndigats att, där så finnes lämpligt, åt central förvaltningsmyndighet

överlämna beslutanderätten rörande försäljning av egendom, vars

taxerings- eller uppskattningsvärde icke överstiger 20 000 kronor.

Beträffande kronan tillhörig fast egendom under domänstyrelsens förvaltning

må denna icke avyttras under andra villkor och former än dem, som

äro upptagna i förut berörda, av riksdagen antagna grunder.

Avyttringen av fastigheter under domänstyrelsens förvaltning skall enligt

dessa grunder, vilka finnas intagna i förordningen den 6 juni 1929, företrädesvis

ske för egnahemsändamål. De för försäljningarna meddelade bestämmelserna

äro också avfattade med tanke härpå. Sedan egnahemsverksamheten

efter beslut vid 1939 och 1940 års riksdagar i väsentliga delar omorganiserats,

överensstämma dessa bestämmelser emellertid ej längre mled de regler som

gälla för egnahemsverksamheten. Redan på grund härav torde en överarbet
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

31

ning av bestämmelserna i 1929 års förordning böra äga rum. Även andra skäl

tala emellertid för att dessa bestämmelser nu underkastas en allmän översyn.

Den nuvarande försäljningsförordningen är mycket vidlyftig och i densamma

finnas intagna synnerligen detaljerade bestämmelser såväl i fråga om de

former som skola iakttagas vid försäljning som ock beträffande de villkor,

vilka böra tillämpas. Författningen innehåller både grundläggande bestämmelser

i ämnet och föreskrifter av rent administrativ natur. En följd härav

har blivit att de administrativa myndigheterna som skola handhava försäljningarna

fått sin handlingsfrihet i alltför hög grad beskuren, framför allt då

det gäller formerna för försäljningarna. Någon möjlighet att i detta hänseende,

då omständigheterna så påkalla, frångå författningens föreskrifter finnes

icke utan att riksdagen lämnar sitt medgivande. Detta har medfört att

handlägggningen av försäljningsärendena blivit stel och formbunden, i högre

grad än som påkallats av omständigheterna. Enligt min mening bör i de av

riksdagen antagna grunderna endast upptagas de principer efter vilka försäljningen

av kronoegendomama bör ske samt de väsentligaste villkoren för försäljningarna.

De administrativa föreskrifterna i ämnet synas däremot lämpligen

kunna upptagas i en särskild av Kungl. Majit utfärdad författning eller, i

den mån Kungl. Majit så finner ändamålsenligt, i beslut av domänstyrelsen.

En annan omständighet som påkallar en omarbetning av försäljningsförordningen

är önskemålet att befria länsstyrelserna från bestyret med försäljningen

av kronoegendomama. Redan vid 1934 års riksdag i samband med

fastställande av grunder för förvaltningen av viss kronoegendom framhölls,

att det — sedan länsstyrelsernas befattning med utarrendering av jordbruksdomänerna

överflyttats till domänstyrelsen —- borde övervägas att jämväl

befria länsstyrelserna från befattningen med försäljning av domänerna. Genom

en sådan organisationsförändring skulle man vinna större smidighet och

mindre tidsutdräkt vid försäljningsärendenas behandling. Överflyttningen

skulle även medföra att det dubbelarbete, som nu i viss utsträckning torde

förekomma, skulle kunna undvikas. Såsom länsstyrelsen i Kalmar län framhållit

kan länsstyrelsernas nuvarande befattning med kronojordsförsäljning

närmast betecknas såsom ett handräckningsbestyr. Länsstyrelsernas uppgift

vid försäljningar är oftast endast den att vara ett förmedlande organ mellan

centralmyndigheten och köparen, därvid länsstyrelserna begagna sig av dem

underställda lokala organ. Givet är att domänverkets egna ortsorgan äro

bättre skickade att handhava denna uppgift. Genom länsstyrelsernas befriande

från befattningen med kronojordens försäljning och därmed sammanhängande

frågor torde, som domänstyrelsen framhållit, en viss arbetskraft komma

att lösgöras bos länsstyrelserna, som kan utnyttjas för andra länsstyrelserna

åliggande arbetsuppgifter.

Den omarbetning av försäljningsförordningen, som jag alltså finner mig böra

förorda, avser såsom framgår av vad jag nu anfört icke någon omläggning

av de principer som böra vara vägledande vid försäljningen av kronoegcndomar.

Sådan försäljning bör sålunda alltjämt äga rum för egnahemsändamål.

Självfallet bör emellertid härvid en anpassning ske till de principer,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

som nu gälla för den statliga egnahemsverksamheten. Med hänsyn till önskvärdheten

att ofullständiga jordbruk i de fall, där jordbruket finnes böra

upprätthållas, i möjligaste mån kan kompletteras genom förvärv av tillskottsjord

bör staten i den utsträckning förhållandena det medgiva ställa dylik

jord till förfogande. För den framtida utvecklingen av städer och andra

samhällen framträder vidare behov att alltjämt kunna förvärva lämpligt belägna

kronoegendomar. Å andra sidan måste iakttagas att kronan icke avhänder

sig egendomar som i en framtid kunna bliva erforderliga för allmänna

statliga ändamål. Inom olika landsdelar bör därför lämpligen behållas

ett antal jordbruksfastigheter, som kunna utnyttjas för exempelvis anstalter

av olika slag, fångvårds- och skoländamål, försöksverksamhet, militära ändamål

samt fritidsreservat. Av särskild vikt synes härvid vara att samråd i

förekommande fall äger rum mellan olika statliga myndigheter innan försäljningsförslag

avlämnas.

Efter det jag sålunda angivit min principiella ståndpunkt i förevarande

fråga, torde jag få övergå till behandling av de särskilda bestämmelser, som

synas böra gälla för försäljningsverksamheten.

Förevarande bestämmelser böra liksom för närvarande avse kronan tillhörig

fast egendom under domänstyrelsens förvaltning. Beträffande försäljning

av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna samt upplåtande av

kronotorp å vissa kronoparker böra emellertid alltjämt gälla bestämmelserna

i kungörelserna den 26 juni 1925 (nr 291) och den 14 juni 1929 (nr 170).

Vad åter angår försäljning av sådana kronotorp, som upplåtits jämlikt kungörelsen

den 17 juni 1943 (nr 532), böra nu förevarande grunder tillämpas.

Som jag förut nämnt torde försäljning av kronoegendom alltjämt företrädesvis

böra äga rum för egnahemsändamål. Härvid böra de regler som fastställts

för den statliga egnahemsverksamheten lända till efterrättelse. Jag

förutsätter, att domänstyrelsen kommer att intimt samarbeta med egnahemsorganen.

Liksom jämlikt nu gällande grunder bör det ankomma på domänstyrelsen

att, då försäljning av kronoegendom skall ske, föranstalta om värdering av

densamma. För närvarande gäller härvid som huvudregel, att till grund för

saluvärdet skall läggas i orten gängse skäligt pris. Vid försäljning av jordbruk

för egnahemsändamål eller till arrendator av till jordbruk utarrenderad

egendom skall jämväl hänsyn tagas till vad egendomen kan bära. Enligt

domänstyrelsens förslag skall som huvudregel alltjämt gälla, att saluvärdet

borde bestämmas i enlighet med i orten gängse skäligt pris. Endast i sådana

fall då försäljning skulle ske under villkor om skyldighet för egendomens

innehavare att använda densamma för visst ändamål eller ock att underlåta

viss användning har domänstyrelsen ansett att saluvärdet borde få nedsättas

under marknadspriset. Riksförbundet landsbygdens folk har i sitt yttrande

ifrågasatt lämpligheten av denna regel. Förbundet anser saluvärdet å jordbruksegendom

icke böra bestämmas till högre pris än som ur jordbrukssynpunkt

kunde anses skäligt. Även jag hyser den uppfattningen, att priset å

jord, särskilt när det gäller familjejordbruk och tillskottsjord för ofullstän
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 157.

33

diga jordbruk, icke bör tillåtas att i onödan stiga. På grund härav bör enligt

min mening vid försäljning av familjejordbruk, stödjordbruk och tillskottsjord

för utvidgning av ofullständiga jordbruk hänsyn tagas till vad egendomen

kan bära. I vissa fall torde det emellertid för undvikande av spekulation

vara lämpligt, att försäljningen förbindes med förbehåll om rätt för kronan

att köpa egendom åter enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom.

Enligt gällande grunder skall i vissa fall avdrag ske å saluvärdet, örn å

utarrenderad egendom i anseende till byggnad, hägnad eller dylikt föreligger

väsentlig brist. Likaså skall vid försäljning efter hembud till arrendator

skäligt avdrag ske å saluvärdet för större odlings- eller täckdikningsarbete,

särskilda åtgärder för anordnande av varaktigt betesbruk, elektrisk anläggning,

större överbyggnadsarbete eller annat dylikt företag, som väsentligen

höjt fastighetens värde, i den mån nyttjanderättshavaren icke genom den

nytta han dragit av företaget eller annorledes kan anses gottgjord för sin

nödiga kostnad. Jag vill erinra att jordägare numera jämlikt bestämmelser

i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är skyldig ersätta nyttjanderättshavaren

för vissa av förut nämnda förbättringsåtgärder. Beträffande bostadslägenhet

som försäljes efter hembud gäller vidare enligt 1929 års förordning,

att avdrag å saluvärdet skall ske för värdet av förbättring, som nyttjanderättshavaren

eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å

denne, vidtagit utan att kunna anses därför gottgjord. Köpare av kronojord

synas enligt min mening skäligen alltjämt böra få tillgodoräkna sig

förbättringsarbeten i enlighet med nu gällande regler. Föreskrifterna i detta

ämne böra emellertid i anslutning till vad jag förut anfört angående försäljningsförfattningens

innehåll upptagas i de tillämpningsföreskrifter till densamma,

som torde böra utfärdas av Kungl. Maj:!.

De regler, som nu gälla om hembud vid försäljning av kronoegendom

äro, som domänstyrelsen framhållit, tämligen restriktiva. Vid försäljning av

utarrenderat jordbruk kräves sålunda i allmänhet att arrendatorn och vissa

hans skyldeman innehaft fastigheten i sammanlagt minst tio år för att hembudsförfarande

skall få tillämpas. I fråga örn bostadsegnahem förutsättes

för hembud bland annat att nyttjanderättshavaren själv äger bostadshus å

fastigheten. Hembud kan också ske för komplettering av ofullständiga jordbruk.

En förutsättning härför är emellertid att genom kompletteringen icke

bildas större jordbruk än att det i uppodlat skick kan brukas utan nämnvärt

anlitande av lejd arbetskraft. Vid den praktiska tillämpningen av försäljningsförordningen

har man vid flera tillfällen funnit sig böra tillämpa andra

regler för hembud än de i förordningen meddelade föreskrifterna. Härtill

har emellertid riksdagens medgivande måst inhämtas, vilket medfört betydande

tidsutdräkt och olägenheter för köparna. Riksdagen har numera generellt

bemyndigat Kungl. Majit att i avseende å försäljning från kronoegendom

av lägenhet eller jordområde med ett saluvärde av högst 3 000 kronor,

efter prövning i vart fall och när skill därtill äro, förordna örn försäljning

med hembud, oaktat de i 1929 års förordning angivna förutsättningarna

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 157. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 157-

icke äro för handen. Beträffande bostadslägenhet har Kungl. Majit erhållit

riksdagens bemyndigande att efter prövning i varje särskilt fall förordna

om försäljning med hembud, oaktat saluvärdet överstiger 3 000 kronor och

de i 1929 års förordning angivna förutsättningarna för sådant försäljningssätt

ej äro för handen.

I likhet med domänstyrelsen anser jag det vaxa mindre lämpligt att genom

de av riksdagen antagna försäljxxingsgrunderna alltför snävt fixera

gränserna för hembudsxättens utövning. Vad domänstyrelsen i detta hänseende

föreslagit kan jag tillstyrka. Såsom regel synes alltså böra gälla att

hembud sker till nyttjanderättshavare av egendom som är bebyggd. Liksom

hittills bör domänstyrelsen emellertid kulma besluta, att hembud icke skall

äga ruin, örn nyttjanderättshavaren påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt

nyttjanderättsavtalet. Andra särskilda förhållanden kunna också motivera

att hembud icke bör komma i fråga. Egendomen kan exempelvis vara

avsedd för försäljning till ett samhälle för styckning till bostadstomter eller

lill annan person än nyttjanderättshavaie för främjande av ett allmänt ändamål.

I syfte att åstadkomma ett enklare förfarande bland annat vid avyttring

av smärre områden av ringa värde bör sådant område, som icke

skall hembjudas nyttjanderättshavaren och som avses att användas till stödjordbruk

eller för annat ändamål än jordbruk, när skäl därtill äro, få hembjudas

annan än nyttjanderättshavaren. Område som är lämpat för utvidgning

av ofullständigt jordbruk bör enligt mitt förmenande så snart omständigheterna

föranleda därtill hembjudas ägare av sådan fastighet.

Jämväl reglerna om försäljning av kronoegendom utan hembud ha såsom

domänstyrelsen framhållit visat sig mindre ändamålsenliga vid den praktiska

tillämpningen. En viss förenkling i förfarandet i anslutning till vad domänstyrelsen

föreslagit bör enligt min uppfattning komma till stånd. Det

bör sålunda framdeles få ankomma på domänstyrelsen i stället för Kungl.

Majit att i varje särskilt fall avgöra, huruvida egendom skall utbjudas

under hand, sedan försäljningen blivit på betryggande sätt offentliggjord,

eller å offentlig auktion. Vidare synes föreskriften att tomtmark endast i undantagsfall

får försäljas till axman än mindre bemedlad kunna borttagas.

Som domänstyrelsen framhållit måste nämligen vid dylika försäljningar hänsyn

ofta tagas även till andra synpunkter än köparens ekonomiska ställning.

Beträffande det närmare förfarandet vid försäljning utan hembud torde

böra gälla att avgivna anbud i regel skola prövas av domänstyi-elsen. Efter

endast ett utbud bör anbud understigande saluvärdet emellertid i allmänhet

icke antagas. De närmare föreskrifter rörande domänstyrelsens befogenhet,

som kunna finnas erforderliga, torde böra meddelas av Kungl. Majit. Olika

regler synas alltjämt böra gälla vid försäljning av familjejordbruk och stödjordbruk

å ena sidan samt vid övriga försäljningar å andima sidan. Familjejordbnik

och stödjordbruk torde sålunda icke böra försäljas till andra än

sådana personer som enligt bestämmelserna för den statliga egnahemsverksamheten

må erhålla egnahemslån till förvärv av jordbruk eller kunna an
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

35

tagas såsom innehavare av arrendeegnahem. Köpare av familjejordbruk eller

stödjordbruk bör alltså vara svensk medborgare, minst 21 år gammal, känd

för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet samt genom sin föregående

verksamhet förtrogen med jordbruk och i övrigt lämplig att sköta företag

som här avses. Försäljningen bör som regel ske till mindre bemedlad. Örn ej

särskilda skäl föreligga, bör familjejordbruk eller stödjordbruk icke försäljas

lill den som redan äger sådant jordbruk. Ej heller bör i allmänhet uter än en

egendom upplåtas till samma person. Vid försäljning av familjejordbruk och

stödjordbruk torde, där flera antagbara anbud lämnas, företrädet mellan

anbudsgivarna böra avgöras efter omprövning av deras allmänna lämplighet

och, därest de anses lika lämpliga, med hänsyn till deras behov att erhålla

upplåtelse av sådan egendom. I sista hand synes företrädet böra avgöras genom

lottning. Där annan egendom än familjejordbruk eller stödjordbruk

skall försäljas, böra som domänstyrelsen framhållit mera affärsmässiga synpunkter

i allmänhet anläggas å prövningen av avgivna anbud. I regel synes

alltså böra gälla att det högsta avgivna anbudet skall antagas. I anslutning till

vad Riksförbundet landsbygdens folk anfört rörande angelägenheten av att

söka undvika att jordpriserna i onödan stegras vill jag emellertid framhålla

som önskvärt att domänstyrelsen vid försäljning av familjejordbruk, stödjordbruk

och tillskotts jord för utvidgning av ofullständiga jordbruk i möjligaste

mån undviker auktionsförfarande och alltså i första hand söker få

fram antagbara anbud genom utbud under hand.

Avgives av kommun eller av aktiebolag eller ekonomisk förening som uppfyller

villkoren för statsunderstödd egnahemsverksamhet köpeanbud å egendom

eller del därav för bildande av bostadsegnahem, bör anbudet få antagas,

där det ej understiger det åsätta saluvärdet. Prövningen av sådant anbud

forde böra ankomma på Kungl. Maj :t.

Jag delar domänstyrelsens och riksräkenskapsverkets uppfattning, att all

egnahemslåneverksamhet beträffande domänfondens fastigheter bör övertagas

av egnahemsstyrelsen och dess underordnade organ. En egnahemslåntagare

kommer härigenom att kunna kontant till domänfonden erlägga

hela köpeskillingen. Vidare behöver domänstyrelsens beslut om anstånd med

betalning av köpeskillingen endast avse andra försäljningar än där egnahemslån

erhållits. Vad domänstyrelsen härutinnan föreslagit föranleder ingen

erinran från min sida. Emellertid torde det av praktiska skäl framträda

som lämpligast att det får ankomma på Kungl. Maj:t att närmare utforma

regler för avbetalnings verkställande och därmed sammanhängande spörsmål

om säkerhet m. m. Köpeskillingen för försåld kronoegendom torde som

hittills, efter avdrag av kronans utgifter på grund av försäljningen, böra ingå

i domänverkets markfond.

I anslutning till vad domänstyrelsen föreslagit örn återköpsrätt för kronan

i vissa fall vill jag förorda att sådan räll skall kunna föreskrivas antingen för

viss tid eller ock för obestämd tid. Emellertid vill jag understryka vad som

i något yttrande uttalats, att återköpsrättsinstitutet bör tillämpas med viss var
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

samhet framför allt i sådana fall där återköpsrätten skulle behöva meddelas

för obestämd tid. I en dylik situation torde i stället böra undersökas örn

icke försäljningen lämpligare bör anstå.

Med hänsyn till det ringa intresse som föreligger för erhållande av jord under

åborätt har domänstyrelsen ansett att särskilda bestämmelser härom icke

skulle utfärdas i förevarande sammanhang. För den händelse efterfrågan på

sådan upplåtelse skulle framträda anser jag emellertid, att de av riksdagen

antagna grunderna även nu böra avse ej endast försäljningar av kronoegendomar

och upplåtelser under tomträtt utan även upplåtelser under åborätt. Beträffande

sistnämnda upplåtelser synes liksom beträffande upplåtelser under

tomträtt böra gälla, att de skola få ske på villkor som Kungl. Maj:t i varje

särskilt fall bestämmer.

De nya försäljningsgrunderna böra träda i kraft den 1 juli 1945, från och

med vilken dag 1929 års förordning torde böra upphöra att gälla. Äldre bestämmelser

synas dock fortfarande böra tillämpas dels beträffande sådana

upplåtelser, som beslutats före den 1 juli 1945, dels ock, där ej Kungl. Majit

annorlunda förordnar, i avseende å sådana åtgärder i övrigt, varom vederbörligt

förslag utarbetats eller för vilkas genomförande mera ingående förarbeten

vidtagits. Länsstyrelsernas åligganden med äldre försäljningsärenden böra

emellertid få utövas av domänstyrelsen. Domänstyrelsens övertagande från

länsstyrelserna av ansvaret för redan genomförda försäljningar torde dock

som domänstyrelsen ifrågasatt i vissa fall böra kunna anstå något efter det

organisationsförändringen i övrigt genomförts. Av praktiska skäl synes övertagandet

böra äga rum län för län i enlighet med Kungl. Majits bestämmande.

Däremot synes behov knappast föreligga att låta domänstyrelsen redan innan

de nya grunderna trätt i tillämpning delvis övertaga länsstyrelsernas förevarande

bestyr.

I enlighet med vad jag förut tillstyrkt har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till förordning angående försäljning i vissa fall av kronoegendom

m. m., vilket förslag torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll.

Domänstyrelsens hemställan om bemyndigande för styrelsen att i vissa fall

meddela beslut om försäljning av kronoegendom torde icke i detta sammanhang

böra upptagas till behandling.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen

att antaga de i bilaga till detta protokoll föreslagna grunderna

för försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

37

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall och förordnar,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Per Eldin.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 157-

Bilaga.

Förslag

till

Förordning

angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Denna förordning avser kronan tillhörig fast egendom under domänstyrelsens

förvaltning.

Beträffande upplåtelse av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna

samt upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker är särskilt stadgat.

2§-

I förordningen förstås med

familjejordbruk: jordbruk, som icke är större än att det kan brukas av

innehavaren och hans familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft,

ej heller mindre än att familjen kan erhålla sin fulla bärgning därav,

ofullständiga jordbruk: jordbruk, som utgör brukarens enda eller huvudsakliga

förvärvskälla men som icke har tillräcklig bärkraft för att utgöra familjejordbruk,

stödjordbruk: jordbruk, som är avsett att bereda innehavaren och hans

familj sysselsättning och tillskott till försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete.

Brukningsdel, å vilken icke kunna födas två kor, må, såvitt ej särskilda

omständigheter föranleda till annat, ej hänföras till jordbruk.

Med jordbruk likställes brukningsdel, som användes till trädgårdsskötsel

eller specialodling.

Med bostadsegnahem förstås i denna förordning lägenhet, som helt eller

huvudsakligen är avsedd att utnyttjas till bostad för innehavaren och vilken

icke, enligt vad ovan stadgats, är att hänföra till jordbruk.

3 §.

Om Kungl. Maj:ts befogenhet att i vissa fall utan riksdagens vidare hörande

försälja kronoegendom samt upplåta sådan egendom under åborätt eller

tomträtt gäller vad därom är eller kan varda särskilt förordnat.

I andra fall skall fråga om egendoms försäljning eller upplåtelse under

åborätt eller tomträtt underställas riksdagen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

'' Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

39

Förberedande åtgärder.

4 §•

Domänstyrelsen äger, när styrelsen finner lämpligt, väcka fråga om försäljning

av egendom eller dess upplåtande under åborätt eller tomträtt.

5 §.

Försäljning bör företrädesvis ske för tillgodoseende av efterfrågan på familjejordbruk,

stödjordbruk, tillskotts jord för utvidgning av ofullständiga

jordbruk samt bostadsegnahem. När skäl därtill äro, må försäljning dock äga

rum även för andra ändamål.

6 §.

Finner domänstyrelsen egendom eller viss del därav böra försäljas eller

upplåtas under åborätt eller tomträtt, åligger det styrelsen att föranstalta

om värdering av densamma.

Till grund för saluvärdets bestämmande skall läggas i orten gängse skäligt

pris. Vid försäljning av familjejordbruk, stödjordbruk eller tillskottsjord

för utvidgning av ofullständigt jordbruk skall jämväl tagas hänsyn till vad

egendomen kan bära.

Sker försäljning under villkor om skyldighet för egendomens innehavare

att använda densamma för visst ändamål eller ock att underlåta viss användning

därav, må saluvärdet nedsättas under det belopp, som med ledning av

i andra stycket angivna grunder skall utgå.

Hembud i vissa fall.

7 §•

Avses egendom som är bebyggd skola försäljas eller upplåtas under åborätt

och innehaves egendomen med nyttjanderätt, skall den eller, örn den

skall styckas, den lott som utgör huvudgården hembjudas nyttjanderättshavaren,

utan så är att på grund av särskilt förhållande hembud anses icke

böra ske eller, då fråga är om upplåtelse under åborätt, nyttjanderättshavaren

ej är behörig att antagas till åbo. Har nyttjanderättshavaren påtagligen

eftersatt sina förpliktelser enligt nyttjanderättsavtalet, må domänstyrelsen

besluta, att hembud icke skall äga rum.

Där hembud icke skall ske jämlikt första stycket, må område som avses

att användas till stödjordbruk eller ock för annat ändamål än jordbruk, örn

skäl därtill äro, hembjudas annan än nyttjanderättshavare.

Tillskottsjord för utvidgning av ofullständiga .jordbruk skall där så anses

lämpligt hembjudas ägare av sådan fastighet.

Hembud som avser inlösen med äganderätt skall ske mot det åsätta saluvärdet.

Hembud som avser upplåtelse under åborätt skall ske på därom stadgade

villkor och mot fastställd avgäld samt jämväl innefatta inlösen av kronan

tillhöriga byggnader å området efter deras uppskattade värde.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

8 §.

Antages ej hembud, äger domänstyrelsen avgöra, huruvida egendomen

skall utbjudas till salu eller disponeras på annat sätt.

Försäljning utan hembud.

9 §.

1 morn. Där försäljning skall ske utan hembud må egendom, efter ty domänstyrelsen

finner lämpligt, utbjudas till salu antingen under hand eller å

offentlig auktion.

Det ankommer på domänstyrelsen, med undantag för fall som avses i 10 §,

att pröva avgivna anbud. Anbud understigande det åsätta saluvärdet må i

allmänhet ej antagas efter endast ett utbud.

Familjejordbruk och stödjordbruk må ej upplåtas till annan än svensk

medborgare, som är minst tjuguett år gammal, känd för skötsamhet och ekonomisk

förtänksamhet samt genom sin föregående verksamhet förtrogen med

jordbruk och i övrigt lämplig att sköta företag som här avses. Om ej särskilda

omständigheter föranleda till annat, bör försäljning av sådan jordbrukslägenhet

i första hand ske till mindre bemedlad. Försäljning må ej utan

särskilda skäl äga rum till den som redan äger eller innehar familjejordbruk

eller stödjordbruk. Ej heller må, såframt icke särskilda skäl föreligga, melån

en egendom upplåtas till samma person.

2 mom. Där vid försäljning av familjejordbruk eller stödjordbruk två eller

liera antagbara anbud avlämnas, skall företrädet mellan anbudsgivarna avgöras

efter omprövning av deras allmänna lämplighet och, därest de anses

lika lämpliga, med hänsyn till deras behov att erhålla upplåtelse av egendom.

I sista hand må företrädet avgöras genom lottning.

Erhållas i andra fall än i första stycket avses två eller flera antagbara

anbud, skall det högsta antagas. Äro två eller flera anbud lika höga, skall

tillfälle beredas dem som avgivit dessa anbud att inkomma med nya anbud.

Kan ej heller sålunda ett högsta anbud erhållas, skall företrädet mellan dem

som bjudit högst avgöras efter omprövning av deras allmänna lämplighet.

Anses de lika lämpliga må företrädet avgöras genom lottning.

3 mom. Antages icke anbud vid första utbudet skall, därest domänstyrelsen

så bestämmer, egendomen ånyo utbjudas till salu. Kan ej heller på detta

sätt avgivet anbud antagas, äger domänstyrelsen efter omständigheterna bestämma

örn egendomens skötsel.

10 §.

Avgives av kommun eller av aktiebolag eller ekonomisk förening som uppfyller

villkoren för statsunderstödd egnahemsverksamhet köpeanbud å egendom

eller del därav för bildande av bostadsegnahem, må anbudet antagas,

därest det ej understiger det åsätta saluvärdet. Prövningen av sådant anbud

ankommer på Kungl. Majit.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

41

Köpeskillingens erläggande m. m.

11 §•

Av köpeskillingen skall en tiondel erläggas vid köpekontraktets utgivande.

Anstånd må dock medgivas till tiden för tillträdet, därest betryggande säkerhet

ställes för beloppet.

Återstående nio tiondelar skola erläggas vid tillträdet, för såvitt ej köparen

medgives att gälda detta belopp genom avbetalningar i enlighet med bestämmelser

som utfärdas av Kungl. Maj:t.

12 §.

Köpare av obebyggd fastighet, avsedd för familjejordbruk, stödjordbruk

eller bostadsegnahem, skall, såvida omständigheterna icke föranleda till annat,

i köpekontraktet tillförbindas att före utgången av femte kalenderåret

efter det, varunder tillträde ägt rum, hava å egendomen uppfört boningshus

ävensom, då fråga är örn jordbruksfastighet, övriga för jordbrukets bedrivande

nödiga byggnader.

Har byggnadsskyldighet föreskrivits men äger köparen för fastighetens

skötsel lämplig byggnad å annan egendom, må domänstyrelsen helt eller

delvis medgiva befrielse från byggnadsskyldighetens fullgörande.

13 §.

Där Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, skall köparen ensam vidkännas

kostnad för avstyckning, lagfart och inteckning samt övriga med köpet förenade

utgifter.

14 §.

Köpeskillingen skall, efter avdrag av kronans utgifter på grund av försäljningen,

ingå i domänverkets markfond för att användas för inköp av

skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar

å kronoparker i Norrland och Dalarna.

Återköpsrätt.

15 §.

Där omständigheterna därtill föranleda, må Kungl. Maj:t förordna, att

försäljning skall ske under villkor örn skyldighet för innehavaren att använda

egendomen för visst ändamål eller ock underlåta viss användning samt

förbindas med förbehåll örn rätt för kronan att under viss tid från tillträdet

eller för obestämd tid köpa egendomen åter enligt lagen om återköpsrätt

till fast egendom.

16 §.

Egendom som besväras av återköpsrätt må utan hembud till kronan överlåtas

å ägarens make, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, adoptivbarn,

syskon, syskons avkomling eller någon som äger lott i egendomen. För

Iiihanq till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 157. t

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

såvitt ej vid beslutet om egendomens försäljning annorlunda förordnats, må

egendomen jämväl utan hembud till kronan överlåtas å annan än nu sagts,

där domänstyrelsen giver tillstånd därtill.

Sådant tillstånd må givas, såframt överlåtelsen ej finnes strida mot ändamål

vilket återköpsrätten är avsedd att skydda.

17 §.

Om återköp av familjejordbruk, stödjordbruk och bostadsegnahem så ock

annan fastighet som försålts enligt 7 § äger domänstyrelsen förordna. Beträffande

återköp i andra fall ankommer å Kungl. Maj:t att besluta.

Löseskillingen för återköpt egendom samt kronans kostnader i anledning

av återköpet skola gäldas av den i 14 § omförmälda fonden.

Upplåtelse under åborätt och tomträtt.

18 §.

Upplåtelse under åborätt och tomträtt må ske på villkor som Kungl. Maj:t

i varje särskilt fall bestämmer.

Tillämpningsföreskrifter.

19 §.

Kungl. Majit eller, i den mån Kungl. Majit därom beslutar, domänstyrelsen

äger meddela de närmare föreskrifter som kunna finnas erforderliga

för tillämpningen av här ovan angivna grunder.

övergångsbestämmelser.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1945.

2. Genom denna förordning upphäves förordningen den 6 juni 1929 (nr

176) angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m.

3. Äldre bestämmelser skola fortfarande tillämpas dels beträffande sådana

upplåtelser, som beslutats före denna förordnings ikraftträdande, dels

ock, där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar, i avseende å sådana åtgärder

i övrigt, varom vederbörligt förslag utarbetats eller för vilkas genomförande

mera ingående förarbeten vidtagits före sagda tid.

4. Finnes i författning eller köpehandling angivet att viss förvaltningsåtgärd

rörande försäljning eller upplåtelse under tomträtt av kronoegendom

skall verkställas av länsstyrelsen, skall, där Kungl. Majit så förordnar, motsvarande

befogenhet utövas av domänstyrelsen.

457374. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. JoU 1945:60 Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna rörande försäljning av jordbruksfastigheter som tillfallit allmänna arvsfonden. s. 4 i texten
  2. Rskr. 1945:261 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för försäljning av kronoegendom m. m. s. 1 i texten
  3. JoU 1945:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för försäljning av kronoegendom m. m. s. 1 i texten