Sök i Ratio Lex

Angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom

17 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:173, Angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

I

Nr 173.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning i

vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

given Stockholms slott den 23 februari 7945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, varom föredragande departementschefen under punkterna

l:o—4:o hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari

19Mj.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö,

Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, uppkomna frågor angående

ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom

samt anför:

1 :o.

Fråga om ersättning till I). E. Berg i anledning av olycksfall under arbete

inom jordbrukets arbetsblockorganisation.

Gällande lagbestämmelser m. m.

Enligt lagen den 17 juni lillö örn försäkring för olycksfall i arbete är

sorn regel varje arbetare försäkrad tor skada till följd av olycksfall i

arbetet (1 §). Med arbetare förstås i lagen envar, som mot avlöning användes

lill arbete för annans räkning utan att i förhållande lill honom vara

ali anse som självständig företagare. Såsom arbetare anses ej den, som utför

arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej helliihillig

till riksdagens protokoll 1945. I sami. Nr 173. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Mcij:ts proposition nr 173.

ler den sorn av tillfällig anledning användes lill arbete av någon sorn eljest

ej använder arbetare (2 §). För olycksfall utgår enligt vissa regler ersättning

för läkarvård lii. m. ävensom, under förutsättning att olycksfallet medfört

sjukdom och denna varat mer än tre dagar, sjukpenning med belopp, sorn

bestämmes i förhållande till den skadades arbetsförtjänst. Örn olycksfall

efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medfört förlust eller nedsättning

av arbetsförmågan under längre eller kortare tid, utgår under denna tid

livränta med belopp, som är beroende på storleken av den skadades arbetsförtjänst

och graden av nedsättningen i hans arbetsförmåga. Livränta utgår

emellertid icke, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt nied minst en tiondel

(6 §). Örn olycksfallet medfört döden, skall utgivas begravningshjälp samt

livräntor till efterlevande (7 §).

Arbetsblockorganisationen inom jordbruket tillkom under den första krigsvintern

1939—1940 som ett försök att för jordbrukets vidkommande planlägga

för en inträdande krissituation på grund av militärinkallelser bland

jordbrukarna. De då bildade blocken voro uppbyggda på frivillig grund.

Den lägsta enheten inom organisationen utgjordes av arbetsblocken, till vilka

lämpligt antal brukningsdelar sammanfördes. För varje arbetsblock skulle

finnas en blockledare. Dennes huvudsakliga arbete bestod i upprättande av

mobiliseringsplaner samt rådslagning med blockmedlemmarna i frågor, som

anginge jordbruksdriften i blocket. 1 ett icke obetydligt antal fall lingö de

dessutom personligen ingripa i skötseln av blockmedlem tillhörig brukningsdel

antingen genom att själva lämna gården vissa tjänster eller genom att

anskaffa erforderlig hjälp till gården från annat håll. Organisatoriska bestämmelser

under arbetsblockens första år utfärdades av statens livsmedelskommission.

Numera har organisationen fastställts genom en den 18 juli

1942 utfärdad kungörelse (nr 639) angående organisation av arbetsblock

inom jordbruket.

Framställning örn ersättning.

Den .»1 juli 1940 skulle arrendatorn Danid Emanuel Berg, Stenbacken,

Skuttunge socken, i egenskap av blockledare inom ett arbetsblock i Bälinge

socken reparera en arbetsvagn, tillhörig en då i militärtjänst inkallad blockmedlem.

Vagnen, som behövdes vid den pågående höbärgningen å ifrågavarande

blockmedlems gård, hade befunnits vara trasig och enär ingen

annan reparationskunnig person fanns att anlita, forslade Berg vagnen till

smedjan på sill egen gård och grep sig där an med reparationsarbetet. Därunder

träffades Berg av en järnbit i högra ögat, som skadades så svårt, att

det vid en samma dag a Akademiska sjukhuset i Uppsala företagen operation

måste borttagas. Ä sjukhuset vårdades Berg därefter till och med den

10 augusti samt under tiden 24 augusti—10 september 1940.

Sedan anmälan örn olycksfallet den 21 augusti 1940 ingivits till riksför
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 173.

3

säkringsanstalten, förklarade anstalten genom beslut den 17 september 1940,

att då Berg i avseende å det arbete, i vilket olycksfallet inträffade, icke vore

att anse såsom arbetare enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete,

ersättning icke skulle av anstalten utgivas i anledning av olycksfallet.

Häröver anförde Berg besvär hos försäkringsrådet, som emellertid genom

utslag den 1 november 1940 ej fann skäl att göra ändring i överklagade

beslutet.

I skrivelse den 22 januari 1945 har Berg under åberopande av vad sålunda

förekommit anhållit, att Kungl. Majit måtte bevilja honom ersättning för

olycksfallet enligt de grunder, som i motsvarande fall tillämpas av riksförsäkringsanstalten.

Rörande sina personliga förhållanden har Berg i samband

härmed uppgivit följande. Han vore född år 1891, gift och hade i

äktenskapet en son, 24 år gammal, vilken under fyra års tid vårdats å sjukhus

för tuberkulos och som i huvudsak vore oförmögen till arbete. Några

kapitaltillgångar ägde han icke; den av honom bebodda jordbruksfastigheten

Stenbacken, taxeringsvärderad till 5 700 kronor, ägdes av hans hustru.

Hans till inkomst- och förmögenhetsskatt senast taxerade belopp hade utgjort

1 565 kronor. Då jordbruket vore av för liten omfattning för att bereda

familjen försörjning, hade Berg under vintrarna måst antaga skogsarbete.

I anledning av olycksfallet hade Berg måst vidkännas lör honom

avsevärda kostnader. Sålunda hade under hans sjukhusvistelse manlig arbetskraft

måst anställas i hans jordbruk. Såsom ersättning leir det förlorade

ögat hade han ögonprotes, som betingade en kostnad av 40 kronor och som

vartannat år måste förnyas. Enligt ett vid handlingarna fogat läkarintyg av

den 13 januari 1945 förefunnes ej någon risk för försämring av synen på

det kvarvarande vänstra ögat. Berg uppgav emellertid, att synen å detta öga

försvagats i sådan grad, att han numera måste anlita glasögon.

Utlåtande över framställningen.

I ärendet har riksförsäkringsunstalten avgivit yttrande, vari anföres:

Del arbete, vari Berg skadat sig, torde icke kunna anses utgöra sådant

arbete, sorn ålegat honom i hans egenskap av blockledare, utan synes hava

utförts på grund av frivilligt åtagande. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening

möta principiella betänkligheter mot att avsteg göres från den i 2 §

andra stycket olycksfallsförsäkringslagen angivna grundsatsen, att den, som

utför arbete i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, är

undantagen från rätt till ersättning. Med hänsyn lill nu ifrågavarande arbetes

karaktär av beredskapsarbete ävensom de särskilda omständigheter,

som i övrigt föreligga i detta fall, vill anstalten emellertid icke motsätta sig,

afl Berg i anledning av skadan tillerkännes understöd av statsmedel.

Därest Berg i avseende å det arbete, i vilket olycksfallet inträffade, varit

att anse såsom arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen och försäkrad i

riksförsii k ringsa usta Ilen, skulle anstalten hava till honom utgivit — förutom

ersättning för erforderlig läkarvård, ögonprotes m. m. — sjukpenning

från och med den 1 augusti till och med den 10 september 1910 med 3 kro
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Departements

chefen.

nor för dag. Härvid har anstalten funnit Bergs årliga arbetsförtjänst böra

beräknas ha uppgått till 1 485 kronor men ej till 1 755 kronor. Från sjukpenningen

skulle dock under tiden för Bergs vård å Akademiska .sjukhuset

från och med den 1 till och med den 10 augusti samt från och med den

24 augusti till och med den 10 september 1940 — visst avdrag ha gjorts

till täckande av kostnaderna för denna vård. Vidare skulle Berg ha tillerkänts

livränta å 266 kronor 67 öre för år räknat med tillägg av belopp,

svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelse av ögonprotesen.

Livräntan, beräknad efter en ärlig arbetsförtjänst av 1 600 kronor och en

invaliditetsgrad av 25 procent, skulle ha utgått från och med den 11 september

1940 under Bergs återstående livstid.

hör att ersättning skall utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen fordras,

att arbetet varit avlönat och att det icke utförts i den skadades hem eller å

arbetsställe, som av den skadade själv bestämts. Då dessa förutsättningar

icke förelegat i förevarande ersättningsfall, har ersättning följaktligen icke

kunnat utgå till Berg.

Med hänsyn till de särskilda omständigheter, som föreligga i fallet i fråga

och som även uppmärksammats av riksförsäkringsanstalten i dess utlåtande

i ärendet, finner jag emellertid starka skäl tala för att Berg skall erhålla

ersättning för den skada, som han genom olycksfallet ådragit sig. Jag amelung

därför böra föreslå, att Berg av statsmedel tilierkännes ersättning efter

samma grunder, som skulle ha gällt, därest lagen om försäkring för olycksfall

i arbete varit tillämplig å honom.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att medgiva,

att i anledning av det David Emannel Berg övergångna

olycksfallet må av det under femte huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej

utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

utbetalas ersättning med belopp, som skulle lia utgått, därest

lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete

varit tillämplig å olycksfallet.

2:o.

Fråga om ersättning till G. E. Thelander i anledning av olycksfall i arbete.

Gällande lagbestämmelser.

I fråga om gällande lagbestämmelser hänvisas till vad jag anfört under 1 :o.

Framställning örn ersättning.

I en till riksförsäkringsanstalten den 11 juli 1944 inkommen skrivelse

har förre vapenhantverkaren vid Livregementet till häst Gösta Emanuel The
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Muj.ts proposition nr 113.

hinder, född den 30 juni 1897, gjort framställning örn ersättning på grund

av ett honom den 16 maj 1929 övergånget olycksfall i arbete.

Enligt av riksförsäkringsanstalten företagen utredning var Thelander vid

tiden för olycksfallet anställd som tyghantverkare av 2:dra klass vid Gota

livgarde, fästningsbataljonen, Oscar-Fredriksborg. Inder arbete med lengöring

av gevär den 16 maj 1929 råkade en stalflisa av omkring 10 mm

längd intränga i Thelander vänstra öga. Thelander forslades med flygambulans

till garnisonssjukhuset i Stockholm, varest ögat bortopererades.

Anmälan om olycksfallet bär, såvitt riksförsäkringsanstaltens diarier utvisa,

icke gjorts till anstalten. Då framställning om ersättning icke ingavs

förrän i juli månad 1944, fann anstalten genom beslut den 10 november 1944

rätten till ersättning på grund av olycksfallet vara preskriberad jämlikt förordningen

den 4 mars 1862 örn tioårig preskription och örn kallelse å okända

borgenärer.

Rörande Thelanders personliga och ekonomiska förhållanden utvisa handlingarna

i ärendet följande:

Thelander har alltsedan år 1914 tjänstgjort vid skilda militära förband.

Hans avlöningsförmåner under loppet av ett år, räknat tillbaka från olycksfallet,

ha uppgivits uppgå till omkring 5 200 kronor. Efter olycksfallet har

Thelander varit grubblande och lidit av sömnlöshet, som medtört nervklenhet.

Denna hade under åren blivit alltmera utpräglad och slutligen föranlett

hans intagande å sinnessjukhus, där han vistats i perioder under loppet a\

åren 1940—1944. Då sjukdomen utgjorde hinder för honom att för framtiden

på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst eller alt utöva annan befattning,

nödgades han avgå från tjänsten och åtnjuter från och med den i juni

1944 sjukpension från statskontoret med 2 664 kronor för år jamte hara belöpande

rörligt tillägg samt för närvarande kristillägg. Han vistas nu i sitt

hem jämte sin hustru, som är 42 år gammal. Makarna ha ingen annan inkomst

än sjukpensionen. Thelander uppgives kunna taga vara pa sig själv

men alltjämt lida av vissa tvångsföreställningar. Han är dock icke omyndigförklarad.

Synförmågan på det kvarvarande ögat är nedsatt. Efter högst

tjugu minuters läsning inställer sig trötthet i ögat och värk över passan.

Med skrivelse den 22 december 1944 har riksförsäkringsanstalten ö\eilämnat

handlingarna i ärendet under hemställan, alt Kungl. Maj.t ville föreslå

riksdagen medgiva, att ersättning till Thelander på grund av ifrågavarande

olvcksfall måtte förklaras skola jämlikt grunderna i 1916 års olycks
-

fallsförsäkringslag efter anstaltens bestämmande utgå från och med den dag

Thelander erhållit sjukpension. Rörande frågan örn storleken av den ersättning,

vartill Thelander varit berättigad, därest olycksfallet i föreskriven ordning

anmälts till anstalten, anför anstalten, att Thelander efter olycksfallet

skulle lia tillerkänts livränta efter en invaliditetsgrad av 25 procent. Den

ärliga arbetsförtjänsten skulle med tillämpning av 9 § sisla stycket olycksfallsförsäkringslagen,

sådant detta lagrum lydde vid tiden för olycksfallet,

ha beräknats lill 3 000 kronor. Livränta skulle sålunda lia tillerkänts The
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

lander med 500 kronor för år, men .skulle densamma för tiden till och med

den 30 juni 1938 icke ha utbetalats. För tiden därefter och så länge Thelander

kvarstod i tjänst skulle livränta med tillämpning av kungörelsen den

8 april 1938, nr 112, ha utbetalats endast örn och i den mån särskilda förhallanden

kunde föranleda utbetalning jämlikt 11 § fjärde stycket nyssnämnda

lag. Efter Thelander avgång från statstjänsten skulle livräntan ha

lill honom utbetalats från och med dagen efter avgångsdagen eller sålunda

Iran och med den 1 juni 1944.

Yttrande i ärendet.

Försäkringsrådet har i yttrande över anstaltens skrivelse anfört följande:

Vid granskning av riksförsäkringsanstaltens handlingar från synpunkten

av 1 helanders ratt lill ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen har rådet

uanit) ''a<^ •ärendet förekommit icke föranleda någon rådets åtgärd.

Vad betraffar frågan örn medgivande av ersättning till Thelander i särskild

ordning instämmer försäkringsrådet i riksförsäkringsanstaltens härutinnan

gjorda hemställan.

I fråga om ersättningens storlek har försäkringsrådet ej någon erinran afl

framställa mot riksförsäkringsanstaltens yttrande, därest såsom följd av

olycksfallet antages allenast förlust av vänstra ögat och de läkarintyg, som

i origmal eller avskrift finnas bland remisshandlingarna, läggas till grund

för mvaliditetsbedömningen. Till livräntan .skulle eventuellt komma tillägg

den sannollka årliga kostnaden för förnyelse av sådana särskdda

hjälpmedel, som omförmälas under 6 § första stycket 1) olycksfallsorsakringslagen.

Emellertid synes viss anledning föreligga att till närmare

undersökning upptaga frågan, huruvida den psykiska sjukdom, varav Thelander

lider, star i orsakssamband med olycksfallet. Skulle sådant orsakssamband

visa sig vara för handen, kommer frågan örn ersättningens storlek

i ett annat lage. ö

chefen. Av utredningen i ärendet framgår, att Thelander under anställning vid

ett militärt förband ådragit sig en svårartad kroppsskada. Thelander har

därefter ådragit sig en psykisk sjukdom, och det är ej uteslutet, att denna

står i orsakssammanhang med olycksfallet. Han är numera oförmögen att

på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst och har erhållit avsked med sjukpension.

Då anspråk på ersättning i anledning av olycksfallet icke rests

förrän mer än femton år efter olycksfallet, har riksförsäkringsanstalten jämlikt

stadgad praxis funnit ersättningsrätten förverkad på grund av preskription.

Det militära förband, där Thelander vid tidpunkten för olycksfallet var

anställd, har uraktlåtit att, såsom rätteligen bort ske, göra lagenlig anmälan

örn den inträffade skadan. Möjlighet hade givetvis förelegat för Thelander

att själv göra sådan anmälan. Att så icke skett får väl huvudsakligen tillskrivas

det förhållandet, att olycksfallet icke medfört någon minskning i

Thelanders löneförmåner under den följd av år efter olycksfallet, då han

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunell. Majus proposition nr 173. ‘

kunnat utöva sin befattning. Först genom Thelander avgång från statstjänsten

och den därav föranledda försämringen i hans inkomstforhållanden

har frågan örn gottgörelse för olycksfallsskadan aktualiserats, i samband

varmed också framställningen örn ersättning ingivits.

Med hänsyn till sålunda föreliggande omständigheter synes det mig skäligt,

alt staten, som vid olyckstillfället och under ett flertal år dessförinnan

varit Thelanders arbetsgivare, bereder denne gottgörelse för den skada han

genom olycksfallet ådragit sig. Thelander synes mig höra, såsom riksforsakringsanstalten

föreslagit, beredas ersättning från och med den 1 juni 1944

enligt samma grunder som skulle ha gällt, därest preskription icke mellankommit.

Ersättningens belopp torde efter ytterligare utredning fastställas

av riksförsäkringsanstalten.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av det förre vapenhantverkaren Gösta Ernanuel

Thelander övergångna olycksfallet må av det under

femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Statsverket

åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning

av olycksfall i arbete m m. för tiden från och med

den 1 juni 1944 utbetalas ersättning med belopp, som, därest

preskription icke mellankommit, skulle lia utgått jämlikt lagen

den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete.

3:o.

Fråga om ersättning till G. Pettersson i anledning av yrkessjukdom (silikos).

Gällande lagbestämmelser.

Lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929

och trädde i kraft den 1 januari 1930. Enligt 1 § skall den, sorn jämlikt

lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad

för skada till följd av sådant olycksfall, anses vara försäkrad jämväl för

yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom

inverkan av vissa i paragrafen uppräknade ämnen. Genom lagändring den

12 september 1930 upptogs bland de uppräknade ämnena även stendamm,

varigenom lagen erhöll tillämplighet å den genom stendamm framkallade

yrkessjukdomen silikos. Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1931,

men jämlikt övergångsbestämmelse skulle den icke äga tillämpning i fråga

örn sådan av stendamm framkallad yrkessjukdom, som yppats före nämnda

dag. och ej heller beträffande dylik yrkessjukdom, som yppats senare, därest

arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,

där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat

sjukdomen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mcij:ts proposition nr 173.

Såsom förutsättning för ersättningsrätt för silikos gäller vidare enligt 3 §

i lagen (enligt paragrafens lydelse efter lagändring den 26 juni 1936). att

arbetaren inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt

med arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen.

Av riksda9«n lämnade bemyndiganden att utbetala ersättningar enligt yrkessjukdom

s försäkring slagen.

Efter förslag av Kungl. Maj:t (prop. nr 179) medgav 1937 års riksdag, att

ersättning av statsmedel utbetalades åt fyra av silikos drabbade arbetare,

å vilka lagens bestämmelser icke voro tillämpliga på grund av att sjukdomen

yppats vid röntgenundersökning, som på anmodan av deras arbetsgivare

företagits ett fåtal dagar före den 1 januari 1931. 1939 års riksdag

beviljade därjämte i anledning av förslag i proposition nr 121 ersättning av

statsmedel åt en person, förre gjutgodsskrotare!! A. L. Leonardsson, i anledning

av silikos, som ansetts yppad vid läkarundersökning redan 1927,

ehuru varken den sjuke själv eller den undersökande läkaren vid denna

tidpunkt ägt kännedom örn sjukdomens beskaffenhet.

Vidare har 1939 års riksdag bemyndigat Kungl. Majit att av statsmedel

utbetala ersättning för vissa fall av silikos, å vilka lagens bestämmelser

icke aro tillämpliga på grund av vissa övergångsbestämmelser till ändringar

i 3 och 7 §§ yrkessjukdomsförsäkringslagen, vilka genomförts genom lagdén

26 juni 1936. 1 två fall av sådan art, som avses i detta bemyndigande,

hade ersätlning tidigare beviljats av 1938 års riksdag.

Framställning örn ersättning.

Med skrivelse den 8 september 1944 har riksförsäkringsanstalten överlämnat

en ansökan av Gideon Pettersson i Gränsfors örn ersättning av statsmedel

i anledning av silikos. Beträffande de med ifrågavarande sjukdomsfall

närmare sammanhängande omständigheterna anför anstalten i sin skrivelse:
Pettersson

har varit anställd hos Gränsfors bruks aktiebolag, Bergsjö, och

har under denna anställning varit försäkrad jämlikt lagen örn försäkring

tor olycksfall i arbete och sålunda jämväl enligt lagen om försäkring för

v- yrkessjukdomar hos ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land

Av från försäkringsbolaget införskaffade handlingar framgår, bland annat,

att Pettersson, som är född den 2 november 1887, innehaft sin anställning

sedan år 1910 och därunder huvudsakligen varit sysselsatt med finslipnmg

av yxor. Enligt ett den 17 januari 1944 utfärdat läkarintyg hade Pettersson

år 1923 lidit av hosta och feber, som enligt uppgift av då rådfrågad

läkare uppfattats såsom lungkatarr. Sedan sistnämnda tidpunkt hade Pettersson

besvärats av hosta och slem. Röntgengenomlysning av lians lungor hade

öretagits första gången ar 1939. Undersökning, jämväl medelst röntgenfotogräfling,

av Petterssons lungor den 3 januari 1944 ansågs utvisa sten
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

dammslunga (silikos). På föranstaltande av försäkringsbolaget blev Pettersson

undersökt av professor Anders Kristensson, Stockholm, vilken i

utlåtande den 24 mars 1944 meddelade, att han funnit det framgå,

att Pettersson lede av silikos, stadium lil, samt att sjukdomen nedsatte

hans arbetsförmåga avsevärt i fråga om tungt och ansträngande kroppsarbete,

varemot han utan mera påtaglig inskränkning kunde utföra stillasittande

arbete. Det vore möjligt, kanske sannolikt, att hans tillstånd

med tiden komme att förvärras. Sjukdomen ansågs yppad senast den 3 januari

1944. Enligt ett i ärendet den 1 maj 1944 avgivet yttrande av doktor

Torsten Pruee, Stockholm, uppskattades den av silikosen orsakade nedsättningen

av arbetsförmågan till 75 procent.

Emellertid framgick vid en av försäkringsbolaget företagen utredning örn

Petterssons arbetsförhållanden att han visserligen under åren från 1910 till

år 1917 eller 1918 arbetat vid slipstenar av natursten, i vilket arbete fara

föreligger för nu ifrågavarande yrkessjukdom, men att aktiebolaget någotdera

av sistnämnda år utbytt dessa slipstenar mot konstgjorda slipskivor, i

vilka senare icke funnes sådana beståndsdelar, som kunde medföra fara för

sjukdomen.

Sedan försäkringsbolaget hänskjutit frågan om Petterssons ersättmngsratt

till de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens skaderegleringsnämnd, meddelade

nämnden den 9 juni 1944 det utlåtandet, att då Pettersson icke efter

yrkessjukdomslagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,

där han varit utsatt för inverkan av den art, som framkallar sjukdomen

stendammslunga, ersättning enligt yrkessjukdomslagen icke skulle ut&ik 1

anslutning därtill beslöt försäkringsbolaget den 13 juni 1944, att ersättning

icke skulle av bolaget utgivas i anledning av Petterssons yrkessjukdom.

Försäkringsbolagets ifrågavarande beslut har icke varit föremål för försäkringsrådets

prövning.

1 fråga om tiden för Petterssons sysselsättning i farligt arbete samt beträffande

tidpunkten för silikosens yppande har riksförsäkringsanstalten anfört

följande:

Riksförsäkringsanstalten ansluter sig för sin del lill försäkringsbolagets

uppfattning, att Pettersson efter 1931 års ingång icke kan anses lia varit

sysselsatt i farligt arbete.

I fråga örn den tidpunkt, då Petterssons yrkessjukdom skall anses lia

yppats, framgår, afl vid den förenämnda ar 1939 verkställda röntgengenomlysningen

vissa lungförändringar konstaterades, samt att lungorna icke blivit

röntgenfotograferade tidigare än den 3 januari 1944, varvid silikos konstaterats.

Riksförsäkringsanstalten har på grund härav för sin del funnit,

att sjukdomen skäligen bitr anses lia yppats den .5 januari 1944. Ovannämnda

förutsättning för ersättningsrätt, nämligen alt farligt arbete skall

lia utförts inom tio är före dagen leir sjukdomens yppande, föreligger alltså

i detta fall icke heller.

Vidkommande frågan örn den ersättning, vartill Pettersson linge* anses

vara berättigad, därest vrkessjukdomsförsäkringslagen varit å honom lilllämplig,

yttrar anstalten:

Därest lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar i förevarande lall

varit tillämplig sami Pettersson varit försäkrad i riksförsäkringsanstalten,

opaginerad Kontrollera mot PDF

'' ^ Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

skulle lian ha tillerkänts en årlig livränta att utgå från och nied den 4

januari 1944 tillsvidare under ett år nied undantag av vissa tider, då han

varit intagen å sjukvårdsinrättning och på grund härav varit berättigad till

sjukpenning. Jnvaliditetsgraden under ifrågavarande livräntetid skulle hava

uppskattats till sjuttiofem procent. Jämlikt bestämmelserna i olycksfallsförsakrmgslagen,

vilka vid bestämmande av ersättning för yrkessjukdom äga

motsvarande tillämpning, skall livränta utgivas med ett årligt belopp, motsvarande

vid förlust av arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga

arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp,

som svarar mot nedsältningen. Petterssons årliga arbetsförtjänst skulle

av riksförsäkringsanstalten med ledning av därom införskaffade uppgifter

hava beräknats till ett skäligt belopp av tvåtusen kronor. Vid en invaliditetsgrad

av sjuttiofem procent skulle den Pettersson tillerkända livräntan alltså

hava utgått med ett årligt belopp av ettusen kronor. Frågan örn den invaliditetsgrad,

som för tid därefter skolat läggas till grund vid livräntans beräknande,

skulle hava upptagits till prövning sedan förnvad läkarundersökning

av Pettersson då ägt rum.

Förutom livränta och sjukpenning skulle i ersättning hava utgivits erforderlig

läkar- och sjukhusvård m. m.

Riksförsäkringsanstalten upplyser, att anstalten genom sitt ortsombud införskaffat

upplysningar örn Petterssons ekonomiska förhållanden. Därvid

hade framkommit, att Pettersson vore gift, att makarna icke hade egna barn

men en fosterson, 7 år gammal, för vilken underhållsbidrag erhölles med

25 kronor i månaden, att hustrun icke hade förvärvsarbete, att makarna

hade sparmedel till ett belopp av 700 kronor och skuld å 200 kronor samt

att Pettersson ägde en till 1 600 kronor taxerad fastighet, som emellertid

vöre intecknad för 500 kronor. Pettersson vore icke medlem av sjukkassa

och ej heller eljest sjukförsäkrad. Av Pettersson gjord ansökan örn folkpension

vore icke slutbehandlad av pensionsstyrelsen.

Såsom ett allmänt slutomdöme över framställningen har riksförsäkringsanstalten

förklarat sig finna billighetsskäl tala för att åtgärder vidtagas för

att Pettersson i anledning av sin yrkessjukdom erhåller ersättning av statsmedel.

Yttranden.

Efter remiss lia försäkringsrddet och statskontoret avgivit yttranden.

Försäkring srådet aberopar därvid till en början ett från dess medicinskt

sakkunnige, docenten Alf Westergren, införskaffat utlåtande, vilket utmynnar

i följande uttalande:

Beträffande tidpunkten för sjukdomens yppande synes mig år 1923 mest

befogad, då Pettersson vid denna tid sökt läkare och åtminstone under någon

tid varit arbetsoförmögen på grund av symtom, vilka med hög grad av

sannolikhet kunna väsentligen tillskrivas silikos. Även en tidpunkt 1938

eller 1939 kan med goda skäl väljas (säkerligen har silikosdiagnosen redan

då mer eller mindre uttryckligen framförts). Tiden 3/l 1944, då diagnosen

fastställdes, synes mig vida svagare motiverad än 1923 eller 1938_39.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

I 1

Farligt arbete har tydligen ej förekommit efter år 1917. Ingen invändning

mot livräntesatsen 75 % januari—mars 1944.

Försäkringsrådet meddelar vidare i sitt yttrande, att rådet efter granskning

av handlingarna icke funnit olycksfallsförsäkringsbolagets beslut den

13 juni 1944 föranleda någon rådets åtgärd. I själva saken anför rådet:

I likhet med riksförsäkringsanstalten finner rådet billighetsskäl tala för

att åtgärder vidtagas för att Pettersson i anledning av sin sjukdom erhåller

ersättning av statsmedel.

Vad beträffar ersättningens storlek delar rådet Westergarns mening, att

det synes mest befogat att anse sjukdomen yppad år 1923.

Därest sjukdomen anses yppad under nämnda år och man skulle utgiva

ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen, som örn denna varit gällande

å dagen för sjukdomens yppande, skulle erfordras bland annat en

prövning av den av sjukdomen förorsakade nedsättningen av arbetsförmågan

alltsedan denna tid, varjämte ett år, räknat tillbaka från dagen lör

sjukdomens yppande, skulle på sätt i 9 § olycksfallsförsäkringslagen stadgas

bliva av grundläggande betydelse för bestämmandet av den årliga

arbetsförtjänsten. Härtill konime vidare eventuellt dyrtidstillägg för vissa

år enligt härom utfärdade författningar.

Då i förevarande fall skulle gälla att av billighetsskäl utgiva ersättning,

synes det rådet emellertid, som örn man icke skulle behöva i allo följa yrkessjukdomsförsäkringslagens

bestämmelser i fråga örn ersättningen. Pettersson

synes icke böra tillerkännas ersättning retroaktivt för avsevärd tid tillbaka.

För övrigt vill rådet framhålla den osäkerhet, som förefinnes beträffande

ersättningsfrågans bedömande från medicinsk synpunkt.

Under nu angivna förhållanden synes ersättningen skäligen kunna bestämmas

i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag, vilket .skulle innebära

bland annat, att sjukdomen anses yppad den 3 januari 1944 och att

den årliga arbetsförtjänsten bestämmes till 2 000 kronor. Mot den föreslagna

invaliditetsgraden av 75 procent för tiden efter sistnämnda dag har rådet

ingen erinran att framställa.

Ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö har för utredning

i ersättningsfrågan föranstaltat örn Petterssons intagning å Serafimerlasarettet

samt, jämte det bolaget bestlin kostnaden å lasarettet, utgivit sjukpenning

under tiden för lasarettsvistelsen. Riksförsäkringsanstaltens förslag

torde innebära, att för tid, under vilken Pettersson sålunda erhållit sjukpenning

m. lii. av försäkringsbolaget, ytterligare ersättning icke skall utgå.

Statskontoret har med hänsyn till i detta fall föreliggande särskilda förhållanden

ansett sig icke böra göra erinran mot ali Pettersson, på sätt försäkringsrådet

och riksförsäkringsanstalten föreslagit, far komma i åtnjutande

av ersättning efter yrkessjukdomsförsäkringslagens grunder. Ämbetsverket

ifrågasätter emellertid, huruvida icke ersättningen borde bestämmas

att utgå försl från och med dagen för ansökningens ingivande lill riksförsäkringsanstalten.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Pettersson varit anställd såsom Departement»-

- ...... ii i chefen

slipare sedan ar 1910 oell all han härunder adragit sig silikos, vilken kon
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ls proposition nr 173.

staterats första gången vid läkarundersökning den 3 januari 1944 och som

enligt ett den 24 mars 1944 avgivet läkarutlåtande befinner sig i stadium III.

Efter att under åren från 1910 till någotdera av åren 1917 eller 1918 ha

arbetat med slipstenar av natursten, i vilket arbete fara för silikos föreligger,

har han därefter arbelat vid slipstenar med konstgjorda slipskivor, i

vilka icke funnits beståndsdelar, som kunde medföra dylik fara. På grund

av att Pettersson sålunda icke efter yrkessjukdomsförsäkringslagens ikraftträdande

varit sysselsatt i s. k. farligt arbete har ersättning för yrkessjukdomen

enligt gällande bestämmelser icke kunnat utbetalas. Emellertid synas

i detta fall starka billighetsskäl tala för att Pettersson tillerkännes ersättning

av statsmedel motsvarande vad som skulle ha utgått, därest lagen varit

tillämplig. I fråga örn den tidpunkt, från vilken sådan ersättning bör utgå,

biträder jag riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets förslag, att den

4 januari 1944 bestämmes såsom begynnelsedag för ersättningens utgående.

Under åberopande av det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:!

mätte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den Gideon Pettersson ådragna yrkessjukdomen

må av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till Statsverket åliggande, av andra medel ej

utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete

m. m. utbetalas ersättning med belopp, som skulle ha utgått,

därest lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa

yrkessjukdomar varit tillämplig å sjukdomsfallet.

4:o.

Fråga örn ersättning till A. G, W. Isaksson i anledning av yrkessjukdom

(silikos).

Gällande bestämmelser m. m.

I fråga örn gällande lagbestämmelser och tidigare fall, då ersättning av

statsmedel beviljats, hänvisas till vad jag anfört under punkten 3:o. Vad

gällande lagbestämmelser angår lämnas därjämte i det följande — i anslutning

till ett av riksförsäkringsanstalten avgivet utlåtande — vissa ytterligare

uppgifter.

Framställning örn ersättning.

I skrivelse den 19 oktober 1944 har arbetaren Anders Gustaf Wilhelm

Isaksson, under uppgift att han lede av yrkessjukdomen silikos. för vilken

han icke kunnat erhålla ersättning jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen,

anhållit, att Kungl. Maj.t måtte vidtaga åtgärder för att bereda honom livränta

eller ersättning i någon form i anledning av yrkessjukdomen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 17o.

Verkställd utredning och avgivna yttranden över framställningen.

Yttranden i ärendet lia avgivits av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Beträffande de med ifrågavarande sjukdomsfall närmare sammanhängande

omständigheterna anför riksförsäkringsanstalten i sitt utlåtande.

Isaksson, som är född den Ö april 1X80. var under åren 1896—1917 anställd

hos Aktiebolaget Gustavsbergs fabriks intressenter, där han arbetade

1 bolagets porslinsverkstäder. Under åren 1917—1921 var Isaksson anställd

såsom arbetare i mekanisk verkstad, varefter han den 5 juli 1922 erhöll

arbete hos Granit och Beton Aktiebolaget, Stockholm, till en början såsom

byggnadsgrovarbetare och sedermera, från och med den 15 januari 1924,

såsom arbetare vid stenkross. I januari 1932 drabbades Isaksson av lungblödning.

varför han den 19 i samma månad nödgades avbryta sitt arbete

hos bolaget och söka vård å Serafimerlasarettet, där företagen röntgenundersökning

utvisade rester efter en vänstersidig pleurit och en lungteckning.

som liknade den bild man finner vid pnenmoconios (silikos). På grund

av lungsjukdomen var Isaksson oförmögen till arbete under tiden intill den

2 mars samma år, då han återgick i arbete hos bolaget, där lian sysselsattes

med byggnadsarbete m. m. Med avbrott till följd av arbetsnedläggelse eller

arbetsbrist pågick detta arbete till och med den 3 februari 1940, då anställningen

upphörde. Under denna tid tilltog i allt högre grad den hosta och

andfåddhet, varav Isaksson besvärats alltsedan år 1932, och av läkarundersökning,

som den 27 juli 1940 företogs i samband med ifrågasatt anställning

hos statens arbetsmarknadskommission, framgick, att Isaksson led av

silikos, stadium I—11. Enligt ett den 1 augusti 1940 utfärdat läkarintyg beräknades

Isakssons arbetsförmåga komma att for t ramtiden vara nedsatt

med ungefär hälften. Först i samband med ifrågavarande läkarundersökning

erhöll Isaksson vetskap örn att han led av silikos.

Med anledning av en till ömsesidiga försäkringsbolaget Land och Sjö den

30 september 1940 inkommen anmälan från Granit och Beton Aktiebolaget,

att Isaksson skulle hava ådragit sig yrkessjukdomen under åren 1924—1932,

då han var sysselsatt med arbete vid stenkross för aktiebolagets rakning,

uttalade docenten Torsten Bruce i ett till försäkringsbolaget den 20 oktober

1940 i ärendet avgivet yttrande, bland annat, att Isakssons ifrågavarande

arbete vid stenkross under åtta års tid ej ensamt kunde giva upphov till

Isakssons silikos. Med kännedom örn de ur silikossynpunkt ringa arbetsrisker,

som hota arbetare i stenmossa!'', vore han överhuvud taget obenägen

att tro, att Isakssons arbete vid stenmossen bidragit till utvecklingen av

hans silikos. Med absolut visshet kunde detta emellertid ej fastställas, försäkringsbolaget

meddelade därefter den 11 november 1940. att bolaget funnit

sjukdomen icke hava uppstått under nämnda tid. På grund därav och

då arbetet vid den ifrågavarande stenmossen icke kunde hänföras till sadant

farligt arbete, som enligt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar anses

förorsaka uppkomsten av stendammslunga, beslöt försäkringsbolaget att

icke utgiva någon ersättning jämlikt nämnda lag. Försäkringsbolagets förena

milda beslut torde få anses innebära, att bolaget funnit Isakssons ifrågavarande

arbete vid stenkross icke vara all anse såsom s. k. farligt arbete i

vrkessjukdomsförsäkringslagens mening. . . ,

Av iörsäkringsrådei sedermera verkställd granskning av forsaknngsboln
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 173.

Mets handlingar föranledde icke någon rådets åtgärd. I ett till rådet avgivet

yttrande från dess medicinskt sakkunnige, docenten Alf Westergren, uttalades,

bland annat, att Isakssons ifrågavarande sjukdom måste anses’ ådragen

under arén 1896 1917 samt yppad år 1932. Beträffande farligt arbete

ettel den 1 januari 1931 kunde antonis, att stenkrossningsarbete, särskilt

soni det övervägande bedrivits utomhus, i praktiken icke räknades sorn

silikosframkallande, vilket borde gälla, även örn tillfälligtvis i det krossade

materialet kunde hava ingått en del bergarter, vilka under andra omständigheter

kunna vara silikosframkallande.

Riksforsäkringsanstalten anmärker vidare, att flera i yrkessjukdomsförsäkrmgslagen

uttalade förutsättningar för ersättning icke förelåge i föreliggande

fall. Sålunda hade Isaksson ansetts icke hava efter 1931 års ingång

varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna vore utsatta

for inverkan av den art, som framkallat yrkessjukdomen. Vidare hade Isaksson

icke inom tio år före dagen för sjukdomens vppande varit sysselsatt

med arbete i verksamhet, där fara förelåge för ifrågavarande yrkessjukdom.

Anstalten fortsätter:

I ytterligare ett hänseende uppfylles icke i yrkessjukdomsförsäkringslagen

uppställt villköl- för ersättning. Jämlikt den lydelse av 7 §, som gällde vid

yP.Pandet av ,Isakssons sjukdom, var nämligen rätten till "ersättning

förfallen, därest icke inom två år från dagen för yppandet av yrkessjukdom

vidtagits någon i paragrafen angiven åtgärd till ersättningsrättens bevarande^

Forst under år 1940, sedan Isaksson genom förut omförmälda

läkarundersökning den 27 juli samma år erhöll vetskap örn att han led av

sihkos, vidtogs emellertid i förevarande fall sådan åtgärd. Emellertid erhöll

paragrafen från och med år 1937 den ändrade lydelse, som alltjämt gäller

och enligt vilken föreskriven åtgärd till ersättningsrättens bevarande i visst

lall kan fa vidtagas inom längre tid än två år från dagen för sjukdomens

yppande, nämligen örn arbetaren först vid en senare tidpunkt än dagen för

yppandet erhållit vetskap om sjukdomens art. Åtgärd, varom nu är fråga,

får da vidtagas inom två år från denna senare tidpunkt. Beträffande övergangen

från den äldre till den nya lydelsen av paragrafen har emellertid

fmgsradet i fråga örn yrkessjukdom, som yppats före den 1 januari

1937, funnit den nya lydelsen endast kunna tillämpas i sådana fall, då rätten

till ersättning icke redan den 1 januari 1937 gått förlorad på grund av

den aldre lydelsen. I enlighet härmed är rätten till ersättning i nu förevarande

fall försutten, trots att anmälan om yrkessjukdomen inkom till vederhörande

försäkringsbolag inom kort tid från det Isaksson erhöll vetskap örn

sjukdomens art. Emellertid har Kungl. Maj:t, jämlikt därom av 1939 års

riksdag lamnat generellt bemyndigande, i vissa fall, då rätten till ersättning

enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen gått förlorad på grund av bestämmelserna

! / § i dess lydelse före den 1 januari 1937, medgivit att — då skäl

därtill ansetts föreligga — av statsmedel finge utbetalas lika stor ersättning

i anledning av yrkessjukdomen, som .skulle hava utgått, därest vrkessjukdomsforsäkringslagen

varit tillämplig.

Riksforsäkringsanstalten har vidare, efter inhämtande av yttrande av docenten

Bruce i dennes egenskap av biträdande läkare inom anstalten, till

Provning upptagit frågan, vilken ersättning Isaksson skulle lia tillerkänts,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kunt)!. Maj:ts proposition nr 173.

15

därest lian ådragit sig sin yrkessjukdom under sådana förhållanden, att ersättning

skulle lia utgivits av anstalten. Härom anför anstalten:

Anstalten har funnit sjukdomen böra anses yppad den 19 januari 1932.

Jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete, vilken

lag ifråga örn ersättning för yrkessjukdom skall äga motsvarande tillämpning,

skulle — enligt den vid tidpunkten för yppandet av Isakssons yrkessjukdom

gällande lydelsen av 6 och 9 §§ nämnda lag — i anledning av sjukdomen

hava utgivits, förutom ersättning för erforderlig läkarvård lii. ni., hel

sjukpenning för tiden från och med den 20 januari till och nied den 1 mars

1932 nied 5 kronor 50 öre för dag, motsvarande en årlig arbetsförtjänst,

överstigande 2 835 kronor. För tiden från och med den 2 mars 1932 till och

med den 26 juli 1940 skulle hava utgivits livränta nied 500 kronor för år,

motsvarande en årlig arbetsförtjänst, överstigande 3 000 kronor, och en mvaliditetsgrad

av 25 procent. Från och nied den 27 juli 1940 skulle livränta

hava utgivits nied 1 000 kronor för år, motsvarande en invaliditetsgrad av

50 procent, vilken livränta skulle lia tillerkänts för Isakssons återstående

livstid. A sistnämnda livränta skulle, enligt därom .särskilt meddelade

bestämmelser (sv. förf.saml. nr 942/1941 och 449/1943), ha utgått dyrtidslillägg

nied 15 procent under åren 1942 och 1943 och 20 procent under åren

1944 och 1945.

Beträffande Isakssons familjeförhållanden och ekonomiska omständigheter

har riksförsäkringsanstalten inhämtat, att Isaksson är gift, att hans

hustru, sorn är född den 30 juli 1879, på grund av sjukdom är arbetsoförmögen,

att makarna lia fyra barn, vilka uppgivits icke kunna bidraga till

föräldrarnas uppehälle, att en dotter, som emellertid ämnar inom kort inga

äktenskap, tillsvidare vistas i föräldrahemmet och till föräldrarna för kost

och logi erlägger 55 kronor i månaden, att makarna Isaksson, som sakna

tillgångar, alltsedan den 1 juni 1940 uppbära folkpension, som, inberäknat

dyrtidstillägg, för vartdera av åren 1943 och 1944 uppgått till ett sammanlagt

belopp av 1 462 kronor örn året, att de av vederbörande fattigvårdsstyrelse

erhållit understöd alltsedan ar 1940 med tillhopa 20 kronor i manaden,

vilket belopp från och med september månad 1944 höjts till 35 kronor, samt

att mannen under tiden 1 juli 1940—31 december 1941 erhållit bidrag från

en sjuk- och begravningskassa av privat natur med en krona för dag.

Riksförsäkringsanstalten upptager slutligen till övervägande, huruvida i

förevarande fall billighetsskäl kunna anses tala för att ersättning av statsmedel

tillerkännes Isaksson. Därvid hade anstalten, som visserligen funnit

det icke vara ådagalagt, ali det stenkrossningsarbete, som Isaksson utfört

efter 1931 års ingång, vore att betrakta såsom arbete i verksamhet, där arbetarna

vore utsatta för inverkan av den art, som framkallat nu ifrågavarande

yrkessjukdom, likväl funnit möjligheten därav icke vara helt uteslulen.

Med hänsyn härtill och lill övriga i ärendet föreliggande omständigheter

har riksförsäkringsanstalten — örn ock med tvekan — för sin del funnit

sig icke böra motsätta sig, att i anledning av Isakssons yrkessjukdom

åtgärder vidtoges i syfte ali av statsmedel tillerkänna understöd jämlikt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 173

Departements
chefen.

grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Därest sådant understöd

skulle beviljas, borde detsamma tillerkännas tidigast från och nied den 21

november 1940. Nämnda dag hade nämligen Isaksson i anledning av försäkringsbolagets

avslagsbeslut inkommit till riksförsäkringsanstalten med framställning

i dylikt syfte. Enligt från pensionsstyrelsen under hand inhämtad

upplysning skulle, därest till Isaksson utgivits livränta jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen,

beloppet av till makarna Isaksson utgående pensionsförmåner

för tid, varunder livräntan utgivits, ha minskats. Med anledning

härav ansåg anstalten det böra övervägas, huruvida icke från understöd,

som kunde komma att tillerkännas Isaksson för tid, varunder sådan minskning

icke ägt rum, borde avdragas ett belopp, som svarade emot ifrågavarande

minskning.

Försäkringsråclet anser i sitt utlåtande humanitära skäl tala för att Isaksson

på grund av ifrågavarande sjukdom av statsmedel tillerkännes understöd

jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen och tillstyrker,

att Kungl. Majit vidtager åtgärder i sådant hänseende. I likhet med riksförsäkringsanstalten

finner rådet, att dylikt understöd bör utgå tidigast från

och med den 21 november 1940 samt att Isakssons årliga arbetsförtjänst bör

beräknas till 3 000 kronor. I fråga örn uppskattningen av invaliditetsgraden,

anser rådet, under åberopande av yttrande härutinnan från sin medicinskt

sakkunnige, docenten Westergren, att invaliditetsgraden på grund av ifrågavarande

sjukdom från och med den 21 november 1940 bör beräknas till 662/3

procent. Rådet uttalar slutligen som sin åsikt, att från det understöd, som

kan komma att tillerkännas Isaksson, bör avdragas det belopp, varmed till

makarna Isaksson utgivna pensionsförmåner skulle lia minskats, örn understödet

varit tillerkänt Isaksson, innan storleken av pensionsförmånerna bestämdes.

Utredningen i förevarande ärende ger vid handen, bland annat, att yrkessjukdomen

silikos yppats hos Isaksson den 19 januari 1932 samt att anmälan

örn sjukdomen gjorts kort tid efter det Isaksson i samband med en den

1 augusti 1940 företagen läkarundersökning erhållit vetskap örn arten av

sin sjukdom. Det är vidare klart, att samtliga förutsättningar för ersättning

i överensstämmelse med yrkessjukdomsförsäkringslagen ej föreligga i

Isakssons fall. Den allvarligaste bristen härutinnan är, att det icke kan anses

vara ådagalagt, att det stenkrossningsarbete, som Isaksson utfört efter

1931 års ingång, är att betrakta såsom arbete i verksamhet, där arbetarna

äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat ifrågavarande yrkessjukdom.

Detta förhållande har också legat till grund för vederbörande försäkringsbolags

beslut att förvägra Isaksson begärd ersättning. Emellertid har

riksförsäkringsanstalten uttalat, att möjligheten av en dylik sjukdomsframkallande

inverkan icke är helt utesluten. Med hänsyn till detta uttalande och

då de övriga omständigheter, som medföra, att fallet icke kan direkt inord
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

17

nas under yrkessjukdomsförsäkringslagen, ej böra hindra, att ersättning tillerkännes

Isaksson i särskild ordning, finner jag omständigheterna tala för

att Isaksson, på sätt myndigheterna föreslagit, beredes ersättning av statsmedel

i anledning av sin yrkessjukdom. Härvid har jag givetvis fäst avseende

vid Isakssons familjeförhållanden och ekonomiska ställning. Ersättningen

synes i enlighet med vad riksförsäkringsanstallen med instämmande

av försäkringsrådet föreslagit böra utgå från och med den 21 november 1940

i form av livränta, beräknad efter en för Isaksson uppskattad årlig arbetsförtjänst

av 3 000 kronor. Beträffande graden av Isakssons invaliditet bör denna

i enlighet med försäkringsrådets uttalande uppskattas till 662/3 procent. Jag

anser det vidare riktigt att, såsom föreslagits, från Isaksson tillkommande

ersättning avdrages det belopp, varmed till makarna Isaksson utgivna pensionsförmåner

skulle ha minskats, örn understödet varit tillerkänt Isaksson,

innan storleken av pensionsförmånerna bestämdes.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den Anders Gustaf Wilhelm Isaksson

ådragna yrkessjukdomen må från och med den 21 november

1940 av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

utbetalas en årlig livränta med belopp, som vid en uppskattning

av den årliga arbetsförtjänsten till 3 000 kronor och invaliditetsgraden

till 662/3 procent skulle ha utgått, därest lagen

den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar

varit tillämplig å Isaksson, dock med avdrag för belopp, varmed

till makarna Isaksson utgivna pensionsförmåner skulle

ha minskats, om understödet varit tillerkänt Isaksson, innan

storleken av pensionsförmånerna bestämdes.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda under punkterna l:o—-4:o, med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter, hemställt

förordnar Hans Majit Konungen, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hans Helgström.

linning lill riksdagens protokoll 19A5. I sami. Nr 173.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:190 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom. s. 15 i texten
  2. SU 1945:77 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom. s. 27 i texten