Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om stängselskyldighet för järnväg m. m

1945-01-19 · 77 sidor, varav 75 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 75 av 77 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:19, Med förslag till lag om stängselskyldighet för järnväg m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

1

Nr 19.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

stängselskyldighet för järnväg m. m.; given Stockholms

slott den 19 januari 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn stängselskyldighet för järnväg m. m.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 19.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Förslag

till

Lag

om stängselskyldighet för järnväg m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Innehavare av järnväg är pliktig att hålla stängsel utmed järnvägen till

skydd för större hemdjur (hästar och nötkreatur) under betesgäng, såframt

kostnaden för stängsel icke är oskälig i förhållande till nyttan därav för betesbruket.

2 §•

Stängsel skall vara så beskaffat, att större hemdjur, som icke är okynnes

eller otamt, därigenom bör utestängas från järnvägens område.

Om skäl äro därtill, äger Konungen medgiva undantag från vad i första

stycket stadgas.

3 §•

Stängsel som hålles av järnvägs innehavare må ej borttagas eller lämnas

att förfalla, med mindre genom dom fastställes att innehavaren icke är stängselskyldig

eller medgivande lämnas av ägaren till den fastighet mot vilken

stängslet uppförts och annan som må äga att nyttja fastigheten för betesbruk.

Är järnvägs innehavare på grund av särskilt åläggande eller åtagande före

denna lags ikraftträdande gentemot sakägare pliktig att hålla stängsel, må

utan hinder därav enligt de i 1 § angivna grunderna prövas, huruvida stängsel

skall hållas för där angivet ändamål.

4 §.

Kan ej överenskommelse träffas, huruvida stängsel skall hållas, må frågan

instämmas till ägodelningsrätten i orten.

Örn förfarandet i mål, som nu sagts, samt talan mot däri meddelade beslut

skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen om delning av jord å landet finnes

stadgat angående jorddelningsmål som anhängiggöras genom stämning.

Järnvägs innehavare vare pliktig att i mål om befrielse från skyldighet att

hålla stängsel vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader, såvitt ej ägodelningsrätten

med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda

förordna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

3

5 §.

Är järnvägs innehavare med hänsyn till kostnaden fri från skyldighet att

hålla stängsel, vare han pliktig att giva ersättning för hinder eller men som

härav uppkommer vid fastighets användning för betesbruk och som ej är av

allenast ringa betydelse. Vinnes befrielse från stängselskyldighet som grundas

å dom eller särskilt åtagande, skall ersättning utgå, ändå att hindret

eller menet är ringa. Ersättning skall bestämmas att utgå på en gång.

Har genom dom eller avtal fastställts, att stängselskyldighet ej föreligger,

skall talan örn ersättning väckas inom två år därefter. Försittes den tid, vare

rätt till talan förlorad.

I fråga om talan som nu sagts skall vad i 4 § första och andra styckena

stadgas äga motsvarande tillämpning.

6 §.

Vad i fråga om stängselskyldighet enligt denna lag eller om ersättning enligt

5 § genom dom eller avtal bestämmes skola gälla mellan järnvägens innehavare

och ägare av fastighet eller den som äger nyttja fastighet för betesbruk

gäde jämväl mot den som förvärvar sakägarens rätt i avseende å järnvägen

eller fastigheten.

Sakägare vare likväl oförhindrad att vinna ändring i vad sålunda blivit

bestämt, om väsentligt ändrade förhållanden föranleda därtill; dock må vidsträcktare

skyldighet åläggas järnvägens innehavare allenast på grund av väsentligt

ändrade förhållanden i avseende å järnvägens drift.

7 §.

Håller järnvägs innehavare icke stängsel som fredar mot större hemdjur

och kommer på grund härav sådant hemdjur över järnvägen olovligen in på

annans ägor och gör därå skada eller varder där intaget, vare järnvägens innehavare

pliktig att gottgöra djurets ägare den kostnad eller förlust som därigenom

åsamkas honom, såvitt ej djurets ägare med hänsyn till vad om ersättning

enligt 5 § må hava bestämts eller på annan grund är pliktig att själv

vidkännas kostnaden eller förlusten.

Talan om ersättning som nu sagts instämmes till allmän underrätt i den

ort, där skadan inträffat eller djuret intagits eller där järnvägens innehavare

skall svara i tvistemål i allmänhet.

8 §.

Vad i denna lag stadgats beträffande järnväg skall gälla även med avseende

å spårväg.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

Har järnvägs innehavare före denna lags ikraftträdande ej uppfört stängsel

å viss bansträcka eller har i enlighet med kungl, brevet den 18 november

1932 till järnvägsstyrelsen stängsel efter tillstyrkan av länsstyrelsen bort
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

tagits, lämnats att förfalla eller av innehavaren överlåtits å annan, föreligger

ej stängselskyldighet på grund av 1 § denna lag, med mindre behov

av stängsel efter lagens ikraftträdande inträtt till följd av väsentligt ändrade

förhållanden i avseende å järnvägens drift eller Konungen efter ansökan

föreskriver, att stängsel å bansträckan skall hållas. Finnes att å bansträcka,

varå stängsel efter tillstyrkan av länsstyrelsen borttagits, lämnats

att förfalla eller av innehavaren överlåtits å annan, stängsel ej skall hållas,

skall vad i 5 § i lagen stadgas äga motsvarande tillämpning; dock att talan

örn ersättning, vilken ej grundas på väsentligt ändrade förhållanden

som efter lagens ikraftträdande inträtt i avseende å järnvägens drift, skall

väckas inom fyra år från ikraftträdandet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 december 19M.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Domö, Gjöres,

Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet

och t. f. chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Rubbestad, anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga om lagstiftning

rörande stängselskyldighet för järnväg m. m.

Föredraganden anför följande.

I skrivelse den 3 juni 1942, nr 302, har riksdagen hemställt om utredning

angående statens järnvägars stängselskyldighet. Med stöd av Kungl. Maj:ts

bemyndigande den 1 oktober 1943 utsåg jag den 7 i samma månad hovrättsrådet

T. A. Bexelius att inom justitiedepartementet verkställa utredning

beträffande stängselskyldighet vid järnvägar och därmed sammanhängande

spörsmål samt tillkallade den 2 maj 1944 överinspektören för bantjänsten

vid statens järnvägar C. G. H. Engwall, ledamoten av riksdagens andra kammare,

jur. dr G. Hedlund, överingenjören T. Swartling och rektorn O. V. K.

Vieweg att i egenskap av sakkunniga på kallelse av utredningsmannen deltaga

i överläggningar i ämnet. Utredningsmannen har den 27 juli 1944 avgivit

betänkande (SOU 1944: 35) med förslag till lag om skyldighet för innehavare

av järnväg eller spårväg att hålla stängsel. Sedan yttranden över

betänkandet inhämtats från ett flertal myndigheter och sammanslutningar,

anhåller jag att nu få upptaga denna fråga till behandling.

Inledning.

Några lagbestämmelser örn skyldighet för innehavare av järnväg att hålla

banan inhägnad ha icke meddelats i vårt land. Såväl de statliga som de enskilda

järnvägarna ha likväl i regel vid anläggandet försetts med stängsel.

Beträffande statens järnvägar föreskrives i den av järnvägsstyrelsen den

18 januari 1923 utfärdade banförordningen, att järnvägsområdet

skall vara inhägnat, där så erfordras för att skydda järnvägstrafiken. Före

utfärdandet av sagda förordning gällde enligt det av styrelsen för statens

järnvägstrafik den 26 januari 1877 utfärdade tjänstgöringsreglementet för

statens järnvägar, att hägnad av minst 4 fots höjd skulle vara anbragt och i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

fullgott skick underhållen överallt, där sådant till betryggande av bantågens

säkerhet vore behövligt.

Den 18 juni 1926 har Kungl. Majit anbefallt järnvägsstyrelsen att tillsvidare

upprätthålla befintliga stängsel utmed de järnvägslinjer, vilkas underhåll

ankomme på statens järnvägar. Sedermera har Kungl. Majit, på

sätt i det följande skall närmare angivas, genom brev den 18 november 1932

meddelat bestämmelser om nedläggande av vissa hägnader utmed statens

järnvägar.

För de enskilda järnvägarnas del gäller, att hägnadsskyldighet i betydande

utsträckning ålagts dem i samband med beviljandet av koncession

eller fastställelse av arbetsplan.

Dessutom ha bestämmelser om hägnadsskyldighet tidigare förekommit i

de flesta tjänstgöringsreglementen, som fastställts för enskilda järnvägar.

Enligt uppgift av järnvägsinspektören finnas föreskrifter örn hägnadsskyldighet

i allmänhet icke upptagna i de tjänstgöringsreglementen (säkerhetsordningar),

som nu gälla för dessa järnvägar. Endast i några äldre tjänstgöringsreglementen

för enskilda järnvägar finnas alltjämt bestämmelser örn

skyldighet att hålla hägnad av lämplig beskaffenhet »överallt där sådan till

tryggande av tågens säkerhet är behövlig».

Vissa föreskrifter örn skyldighet för järnvägs innehavare att ombesörja

stängningsanordningar utmed järnväg ha meddelats i kungörelsen den 26

juni 1933 (nr 469) angående varningsmärken och säkerhetsanordningar

m. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg.

Enligt en av järnvägsinspektören i april månad 1944 på begäran av utredningsmannen

verkställd undersökning skulle 66 procent av det sammanlagda

antalet enskilda järnvägsföretag på grund av föreskrift i koncession

eller genom beslut om fastställande av arbetsplan vara stängselpliktiga i

större eller mindre utsträckning. Utredningsmannen uttalar i anslutning

härtill att, då uppgifter om arbetsplanerna för alla enskilda järnvägar icke

kunnat erhållas, det icke vore möjligt att bestämt angiva i vilken utsträckning

i förhållande till den sammanlagda banlängden, som de enskilda järnvägarna

vore stängselskyldiga på grund av föreskrift i koncession eller genom

stängsels upptagande i fastställd arbetsplan. Av koncessionsresolutionerna

och tillgängliga uppgifter rörande innehållet i arbetsplanerna att döma

syntes dock de enskilda järnvägarna vara skyldiga att hålla den största

delen av deras sammanlagda bannät inhägnad.

I vissa fall ha staten och de enskilda järnvägsföretagen vid expropriation

eller eljest i samband med förvärv av mark för anläggande av järnväg särskilt

åtagit sig eller ålagts att hålla banan inhägnad i närboende jordägares

intresse.

Järnvägsstyrelsen har uppgivit, att stängselskyldighet på grund av åläggande

eller åtagande förelåge för statens järnvägar endast i rena undantagsfall.

Enligt en av styrelsen verkställd utredning hade statens järnvägar åtagit

sig stängsels hållande endast i ett fall av större betydelse, nämligen å

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 19.

7

bansträckningen genom Jämtland, där statens järnvägars ombud vid expropriationen

upplyst, att utefter banan skulle på statens järnvägars bekostnad

anbringas stängsel i likhet med stängslet utefter övrig bansträckning inom

länet.

Svenska järnvägsföreningen bar i skrivelse den 2 februari 1928 till Kungl

Majit uppgivit att, enligt vad förvaltningarna av de till föreningen anslutna

järnvägarna upplyst, något åtagande mot markägarna att hålla stängsel icke

förelåge. I skrivelse den 25 februari 1944 till utredningsmannen har föreningen

framhållit, att den utsträckning, i vilken enskilda järnvägsföretag vid

expropriation eller eljest i samband med markförvärv för anläggande av

järnväg särskilt åtagit sig eller ålagts att hålla banan inhägnad i närboende

jordägares intresse, icke kunde utan ingående arkivforskningar vid varje

järnväg nöjaktigt besvaras. Under senare tider syntes stängselfrågan icke ha

varit föremål för behandling inför expropriationsnämnd. Tidigare åter hade

så ofta varit fallet, varvid det dock huvudsakligen gällt att ålägga järnvägsägaren

stängselskyldighet på kortare sträckor, där jordägaren förmodligen

framställt yrkande därom.

Frågan om järnvägs inhägnande samt örn järnvägs plikt att gälda skadestånd

för hemdjur som skadats genom järnvägs drift har vid upprepade

tillfällen varit föremål för uppmärksamhet inom riksdagen.

Redan 1892 års riksdag uttalade sålunda beträffande Luleå—Gällivarebanan,

att en godsbana, som genomlöpte avlägsna, folktomma bygder

och endast trafikerades med långsamt gående tåg, icke för trafikens säkerhet

erfordrade stängsel. Enligt riksdagens mening borde därför den kostnad,

som beräknats för uppsättning av felande stängsel utmed banan, kunna

inbesparas. Denna bana har i enlighet härmed försetts med stängsel allenast

å sådana sträckor, där banan framgår genom eller i närheten av bebyggda

trakter.

I nära anslutning till den åsikt, som sålunda hävdades av 1892 års riksdag,

framhöllo de detta år församlade statsrevisorerna, att med hänsyn till den

genom stängsels uppförande förhöjda anläggningskostnaden samt kostnaderna

för hägnads underhåll stängsel kring statens järnvägar borde i Norrland

på de vidsträckta obebodda skogsmarker, som där genomskures, kunna i

regel undvaras. I häröver avgivet utlåtande anförde järnvägsstyrelsen, att det

ej syntes tillrådligt att minska eller borttaga stängslet utefter de norrländska

banorna, då all den mark, stambanan genomginge, genomströvades av betande

boskapskreatur, varför det även visat sig nödvändigt, att å skogsmark

vid banans byggande snarast möjligt uppföra stängsel till undvikande av

olyckshändelser. Statsutskottet vid 1893 års riksdag uttalade i sitt utlåtande,

att allt från början av järnvägarnas anläggande den uppfattningen varit

rådande, att järnvägarna borde skyddas medelst stängsel. Under senare tider

hade emellertid förändrade åsikter örn sådant stängsels nödvändighet gjort

sig gällande. Erfarenheten syntes i flera fall lia ådagalagt, att stängsel kunde

undvikas utan fara för järnvägstrafiken. Även örn järnvägarna i saknad

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

av stängsel vore utsatta för skada å banvallen av kreatur, borde man dock

beakta, att de utgifter, som för sådan skadas botande kunde erfordras, icke

vore jämförliga med kostnaden för stängsels uppförande och underhåll.

Ehuruväl på många orter redan nu anbragt stängsel måhända skulle kunna

utan olägenhet undvaras, hade utskottet icke velat för det dåvarande ifrågasätta

att sådant stängsel ej vidare skulle underhållas; men beträffande det

fortsatta järnvägsbyggandet i övre Norrland hade utskottet ansett riksdagen

böra underställa Kungl. Maj:ts prövning, huruvida icke till besparing i kostnaderna

för järnvägens byggande och underhåll, densamma kunde i regel

lämnas ohägnad.

Statsutskottets utlåtande blev efter längre debatter i båda kamrarna godkänt,

ehuru ganska många röster höjdes för avslag å skrivelseförslaget. Av

dem som talade mot utlåtandet anfördes bland annat, att marken för ifrågavarande

banor förvärvats under den förutsättningen, att stängsel skulle komma

att uppföras utmed banorna. Anbringades icke stängsel, skulle markägarna

lida förfång. Hade jordägarna vid markförvärven vetat, att hägnadsskyldigheten

skulle övervältras på dem, hade de naturligtvis tagit betalt härför.

Det vöre icke staten värdigt att lägga bördan för de olägenheter, som komme

att uppstå, om banorna lämnades ohägnade, på Norrlands fattiga innevånare.

Med anledning av riksdagens beslut anbefallde Kungl. Maj:t i brev den 2

juni 1893 järnvägsstyrelsen att för framtiden iakttaga, att vid statens återstående

jämvägsarbeten inom Norrland stängsel ej borde anbringas, där sådant

med hänsyn till beskaffenheten av den terräng, järnbanan genomginge,

syntes kunna utan våda för trafiken undvaras.

I anledning av att renar i ett flertal fall kommit in på järnvägarna i Norrland

samt där påkörts och dödats av bantåg föreskrevs genom en år 1904

företagen ändring av 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av

järnvägs drift skyldighet för innehavare av järnväg att gälda skadestånd för

ren, som dödades eller skadades i följd av järnvägs drift. Till stöd för lagändringen

åberopades, att säregna svårigheter vore förenade med renarnas

vård och att det vore omöjligt för lapparna att under alla förhållanden ha

renhjordarna så i sin hand som den bofaste sin boskap.

Vid 1904, 1905, 1906 och 1907 års riksdagar väcktes motioner om utredning

angående stängselskyldighet för järnväg eller om skyldighet för järnvägs

innehavare att utgiva ersättning för djur som dödades eller skadades

genom järnvägs drift. Motionerna föranledde emellertid ej någon riksdagens

åtgärd.

Spörsmålet örn järnvägs stängselskyldighet har under senare år vunnit ökad

aktualitet till följd av vissa av järnvägsstyrelsen vidtagna åtgärder, avseende

att i sparsamhetssyfte inskränka hägnadsanordningama vid statens järnvägar.

Genom allmän order den 29 april 1915 förordnade sålunda järnvägsstyrelsen,

att stängsel ej skulle uppsättas å sådan skogs- eller ödemark eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

9

öppen jord, där betande lösa kreatur icke förekomme eller eljest för trafikens

skyddande inhägnad av statens järnvägars områden icke vore erforderlig,

såvida icke statens järnvägar i särskilda fall på grund av överenskommelser

eller ålägganden vore förpliktade därtill.

Sedermera utvecklade järnvägsstyrelsen närmare denna order i en cirkulärskrivelse

den 31 januari 1925 till samtliga distriktsförvaltningar,

i vilken meddelades vissa anvisningar i frågan när stängsel utmed

järnväg borde anses överflödigt.

Med anledning av järnvägsstyrelsens förenämnda cirkulärskrivelse väcktes

vid 1926 års riksdag motioner, däri hemställdes, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att vid utarbetande av ny stängselförordning

i densamma måtte intagas bestämmelse att järnväg skulle vara

skyldig inhägna sitt område. I motionerna framhölls att, även örn de i cirkulärskrivelsen

ifrågasatta åtgärderna kunde försvaras med att någon stängselskyldighet

för järnvägarna ej funnes direkt utsagd i gällande lag samt att förbehåll

om stängsel icke gjorts av markägarna vid expropriation av mark för

järnvägens behov, ett sådant utnyttjande av förefintliga förhållanden till ekonomisk

skada och besvär för enskilda knappast vöre värdigt ett statens verk.

Att förbehåll som nyss sagts ej skett vid järnvägsexpropriationerna syntes oftast

hava berott därpå, att stängsel redan varit uppfört, när expropriationerna

försiggått, eller, där så ej varit förhållandet, löfte givits av järnvägens ombud,

att stängsel, såsom dittills varit praxis, skulle komma att uppföras. Man kunde

sålunda säga, att markägarna i god tro godtagit de befintliga förhållandena

eller givna löftena såsom säkerhet för stängslets framtida vidmakthållande.

Skulle kostnaden för inhägnande av järnvägsområdet överföras på markägaren,

bleve detta en verklig orättvisa. Motionärerna ansåge det därför förenligt

med billighet och rättvisa, att järnvägarna genom lag ålades att, såsom

dittills i allmänhet skett, inhägna sina områden, där icke vid expropriation

av mark för vederbörande järnvägs behov lämnats särskild ersättning för det

intrång och den kostnad markägarna åsamkades genom från järnvägens sida

uraktlåten hägnad.

Andra lagutskottet, till vilket motionerna hänskötos, sade sig visserligen

beakta de sparsamhetssynpunkter, vilka legat till grund för järnvägsstyrelsens

åtgärder, men ville framhålla att, därest statens järnvägar fullföljde sin avsikt

i fråga örn stängslets nedläggande, detta skulle föranleda väsentliga kostnader

för de vid banlinjerna boende jordbrukarna, då dessa givetvis måste i betydande

omfattning anordna särskild vakthållning för sina betande kreatur eller

ock själva uppföra och underhålla stängsel. Vad sålunda inbesparades av

statsverket skulle i stället komma att till stor del återfalla på de enskilda jordbrukarna.

Den av motionärerna framförda frågan borde därför bli föremål

för utredning, därvid borde prövas dels huruvida införande av allmän hägnadsskyldighet

för järnvägar av kostnadsskäl vore tillrådligt, dels huruvida

ändring av gällande skadeståndsregler borde företagas.

Riksdagen, som godkände utskottets utlåtande, hemställde i skrivelse den

21 maj 1926 alt Kungl. Majit måtte dels verkställa utredning, huruvida gill
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

lande regler rörande järnvägs hägnadsskyldighet och plikt att gälda skadestånd

för vid järnvägsdriften skadade kreatur borde jämkas i närboende jordägares

intresse, dels ock vidtaga åtgärder för att förefintliga järnvägsstängsel

måtte tillsvidare upprätthållas på sätt dittills varit vanligt.

I anledning av denna riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Majit som förut

nämnts den 18 juni 1926 järnvägsstyrelsen att beträffande de järnvägslinjer,

vilkas underhåll ankomme på statens järnvägar, tillsvidare upprätthålla befintligt

stängsel.

Järnvägsstyrelsen har upplyst att under tiden från utfärdandet av styrelsens

order den 29 april 1915 till den 18 juni 1926 stängsel borttagits vid statens

järnvägar till en sammanlagd längd av ca 135 kilometer.

Genom proposition (nr 192) föreläde Kungl. Majit 1928 års riksdag förslag

till ändring av 1886 års lag angående ansvarighet för

skada i följd av järnvägs drift. Förslaget, som bifölls av riksdagen,

innebar en skärpning av järnvägarnas skyldighet att ersätta av järnvägsdriften

förorsakad skada å nötkreatur och hästar.

I nämnda proposition upptog chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Thyrén, till behandling jämväl frågan om lagstiftning rörande stängselskyldighet

för järnväg. Han erinrade därvid, att järnvägarna i vårt land i regel

varit inhägnade allt ifrån tiden för respektive banors byggande. Detta förhållande

hade haft till följd, att vid expropriation av mark för järnvägsanläggning

ägarna av de fastigheter, varifrån marken exproprierats, i regel ej tillerkänts

ersättning för hållande av stängsel mot järnvägen till skydd för

större hemdjur eller för utövande av sådan tillsyn över dylika djur, att dessa

hindrades inkomma å järnvägsområdet, oaktat ägarna enligt gällande expropriationslagstiftning

i allmänhet torde ha varit berättigade till sådan ersättning.

Såväl vederbörande expropriationsnämnder som fastighetsägarna hade

nämligen förutsatt, att för utestängande av större hemdjur erforderlig hägnad

skulle hållas utmed järnvägarna genom järnvägsförvaltningarnas egen försorg,

ett antagande, varför man i allmänhet haft desto mera fog, som de

för järnvägarna avsedda områdena oftast redan vid tiden för expropriationerna

antingen av järnvägsförvaltningarna försetts med dylik hägnad eller i vederbörande

planer angivits skola inhägnas med sådan. I de fall, då järnvägs

markförvärv ägt rum under angivna förutsättning, syntes vederbörande markägare

med visst fog kunna kräva, att järnvägen holle sådan hägnad, som vid

förvärvet förutsatts, d. v. s. hägnad, som utestängde större hemdjur. Denna

förutsättning syntes dock merendels ej ha kommit till ett så klart och otvetydigt

uttryck, alt något rättsligt anspråk på grund därav kunde göras gällande

mot järnvägen. Frågan om järnvägs hägnadsskyldighet borde emellertid skärskådas

även från andra synpunkter än de sålunda angivna. De ekonomiska

förhållanden, varunder järnvägarna dreves, voro i stort sett ogynnsamma, beroende

bland annat av den allt mera skärpta konkurrensen med motortrafiken.

De årliga kostnaderna för underhåll av järnvägsstängsel uppginge enbart

för de enskilda järnvägarna till ca 1 252 000 kronor. Nationalekonomiskt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

sett vore det självfallet av största vikt, att järnvägarna ej tvingades att för

djurägarnas skyddande mot förluster i förevarande avseende vidkännas större

kostnader än som för detta ändamål vore oundgängligen nödiga. Järnvägarnas

ekonomiska förhållanden vore sådana, att den största varsamhet vore av

nöden vid påläggande av nya skyldigheter. Därest järnvägarna ålades prin

cipiell skyldighet att ersätta vid driften skadade kreatur och jordägarnas berättigade

intressen sålunda i huvudsak tillgodosåges, syntes därför frågan

huruvida och i vad mån järnväg borde hållas inhägnad lämpligen liksom

förut böra regleras i administrativ ordning. Vid en dylik reglering kunde avvägningen

mellan ortsbefolkningens och järnvägarnas intressen verkställas

med bättre beaktande av de i varje särskilt fall föreliggande förhållanden

och större hänsyn tagas till den ekonomiska ställningens krav, än om järnvägarna

genom lagstiftning underkastades en mer eller mindre stelt reglerad

hägnadsskyldighet. För en lösning i nu angiven ordning talade även den omständigheten,

att man på många orter i vårt land börjat genomföra en modernisering

av betesbruket, avseende de gamla extensiva betesmetodernas ersättande

med intensiva sådana genom anordnande av särskilda för ändamålet

lämpade, inhägnade områden, där kreaturen hölles i bete under sommaren

I propositionen gjorde även chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Meurling, ett uttalande rörande den administrativa regleringen av

hägnadsskyldigheten. Han framhöll, att vid denna reglering borde beträffande

såväl statens som enskilda järnvägar tagas under omprövning, huruvida

ej befintliga stängsel i viss utsträckning kunde nedläggas utan verklig olägenhet

för de närboende. Järnvägarna holle nämligen otvivelaktigt hägnader å

åtskilliga sträckor, där det ej kunde anses av behovet verkligen påkallat.

Detta gällde i främsta rummet dels sådana jordbrukstrakter i landets sydligare

delar, där kreaturen städse vaktades eller hölles tjudrade under betandet,

och dels vissa kronoparker och andra skogsområden, företrädesvis i landets

norra delar, där betande kreatur ej alls eller allenast i ringa antal förekomme.

Uppenbart vore, att nedläggandet av befintliga järnvägshägnader

borde ske med den största varsamhet, och därvid borde med särskild omsorg

tillses, att möjlighet genom nedläggningen icke öppnades för betesdjur att

olovligen taga sig in å annans mark. Prövningen, som i varje fall borde vara

beroende av framställning från järnvägsstyrelsen eller vederbörande enskilda

järnvägs förvaltning, borde ankomma å administrativ myndighet och föregås

av noggrann undersökning rörande betes- och hägnadsförhållandena å orten

och de omständigheter i övrigt, som för frågans avgörande vore av betydelse,

därvid såväl ortsmyndigheter som vederbörande jordägare borde höras i

ärendet. Då prövningen borde ske efter enhetliga grunder för landet i dess

helhet och med beaktande av såväl jordägarnas och det allmännas som respektive

järnvägars intressen, syntes densamma lämpligen böra ankomma på

Kungl. Maj :t.

Den genom riksdagsskrivelsen den 21 maj 1926 ifrågasatta lagstiftningen

begränsades sålunda till genomförande av en skärpning av järnvägs ersättningsskyldighet

i fråga örn genom driften föranledd skada å större hemdjur.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

Enligt den år 1928 vidtagna lagändringen är järnvägs innehavare, om nötkreatur

eller häst under betesgång skadats eller dödats i följd av järnvägs

drift, pliktig att gälda skadestånd, ändå att järnvägens förvaltning eller betjäning

icke vållat skadan. Ersättningsskyldighet föreligger dock icke, därest

den, som haft att vårda det skadade hemdjuret, uppsåtligen eller genom grov

vårdslöshet vid bevakningen varit vållande till skadan. För att sådan vårdslöshet

skall föreligga är i regel ej tillfyllest, att den vårdnadspliktige blott

underlåter att utöva tillsyn över kreaturen, då dessa hållas å bete i närheten

av ohägnad järnväg. Vidare är järnvägen ej underkastad den skärpta ersättningsskyldigheten,

där djurets ägare genom underlåtenhet att fullgöra

honom jämlikt åtagande eller på annan grund åliggande skyldighet mot järnvägens

ägare eller innehavare själv föranlett skadan. Undantaget har närmast

avseende å sådana fall, där jordägare, som åtagit sig att hålla stängsel

mot järnväg, underlåter att fullgöra åtagandet och detta har till följd, att

hans kreatur inkomma å järnvägsområdet och där överköras. Järnväg är

vidare befriad från den skärpta ersättningsskyldigheten, om kreaturet inkommit

på järnvägsområdet, oaktat området å det ställe, där kreaturet inträngt,

varit försett med järnvägen tillhörig hägnad av sådan beskaffenhet,

att större liemdjur, som ej varit okynnes eller otamt, därigenom bort utestängas

från området. Denna bestämmelse har ansetts påkallad av att järnvägarna

i allmänhet äro inhägnade med stängsel av denna beskaffenhet

och det synts billigt, att järnvägarna genom hållande av dylika stängsel

bereddes denna fördel. Från den utvidgade ersättningsskyldigheten är undantag

vidare stadgat för det fall, att djurets ägare jämlikt åtagande eller på

annan grund är pliktig att själv vidkännas den från järnvägstrafiken härrörande

faran.

Den ersättningsskyldighet, som sålunda enligt lag åligger järnvägs innehavare,

gäller ej skada å mindre hemdjur. Den fara, varför dessa djur utsättas

genom järnvägarnas drift, har antagits vara beaktad vid järnvägarnas

anläggande.

Med anledning av de i 1928 års proposition lämnade anvisningarna för

den administrativa regleringen av hägnadsskyldigheten begärde järnvägsstyrelsen

efter verkställd utredning i skrivelser den 21 december 1928 och den

4 januari 1930 Kungl. Maj:ts tillstånd att borttaga stängsel med en sammanlagd

längd av något över 1 400 kilometer. Kungl. Maj :t fann i brev till

järnvägsstyrelsen den 18 november 1932 beträffande ifrågavarande

sträckor gott förklara hinder från Kungl. Maj:ts sida icke möta

för borttagande av stängsel utmed statens järnvägar i den omfattning, som

av vederbörande länsstyrelse tillstyrkts, eller därutöver i den mån överenskommelse

i sådant hänseende kunde träffas mellan järnvägsstyrelsen och,

såvitt avsåge kronan tillhörig mark, vederbörande förvaltningsmyndighet

samt i övrigt vederbörande ägare och brukare av mark. Innan med stöd

av medgivandet borttagande av stängsel skedde, skulle anmälan därom, innefattande

uppgift å de sträckor, varå stängslet vore avsett att borttagas,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

13

ingivas till länsstyrelsen. Därest Kungl. Majit efter anmälan skulle finna

skäl därom förordna, ålåge det järnvägsstyrelsen att åter uppsätta stängsel,

som med anledning av nu lämnat medgivande kunde bliva nedtaget. I

brevet förklarade Kungl. Majit vidare sig vilja framdeles efter förnyad anmälan

från järnvägsstyrelsen upptaga styrelsens framställning till slutlig

prövning i de delar den icke då vunnit bifall. Dessförinnan skulle emellertid,

i den mån järnvägsstyrelsen funne skäl fullfölja framställningen, på styrelsens

föranstaltande och bekostnad förnyad utredning ha verkställts angående

de omständigheter, som för frågans avgörande vöre av betydelse. Denna utredning

skulle ske länsvis i samverkan mellan järnvägsstyrelsen och vederbörande

länsstyrelse, därvid en närmare undersökning å respektive platser

skulle uppdragas åt tre personer, därav en representant för järnvägsstyrelsen,

en representant för länsstyrelsen samt en av länsstyrelsen utsedd sakkunnig

i betes- och hägnadsfrågor. Där så ansåges erforderligt, skulle markägare

och övriga intressenter ånyo beredas tillfälle att yttra sig i frågan. Resultatet

av dylik undersökning ävensom vederbörande länsstyrelses yttrande i anledning

av densamma skulle bifogas den förnyade framställning i ärendet,

vartill järnvägsstyrelsen kunde finna fog.

Sedermera har i vissa län företagits utredning om behovet av stängsel, i

samband varmed överenskommelser i stor utsträckning träffats med markägare

om befrielse för statens järnvägar att vidare hålla stängsel utmed vissa

sträckor. Dessa överenskommelser ha därefter överlämnats till vederbörande

länsstyrelse. Någon ny framställning till Kungl. Majit om nedläggande av

stängsel har icke gjorts.

Vid 1942 års riksdag väcktes av herr Vigelsbo m. fl. en motion, däri hemställdes

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om utredning

angående statens järnvägars stängselskyldighet, över motionen inhämtades

utlåtanden från järnvägsstyrelsen och lantbruksstyrelsen, vilka

tillstyrkte en utredning. Järnvägsstyrelsen åberopade till stöd härför, alt det

rådde en viss osäkerhet i fråga om rätt och skyldighet i stängselfrågan.

Lantbruksstyrelsen sade sig icke anse, att 1886 års lag angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift med däri gjorda ändringar innefattade

en reglering av hithörande spörsmål samt förordade bifall till motionen med

hänsyn till den osäkerhet, vilken syntes förefinnas på ifrågavarande område.

Vid lantbruksstyrelsens utlåtande voro fogade yttranden i ämnet från ett

flertal hushållningssällskap. I de flesta av dessa yttranden förordades motionen.

Flera av hushållningssällskapen framhöllo, att statens järnvägar av

ålder ansetts ha skyldighet att hålla stängsel utmed banorna. Denna skyldighet

hade vunnit hävd och ingått i allmänna rättsmedvetandet. Det vore

otänkbart att nu bryta denna hävd. Gränssträckornas längd stöde ofta icke

i någon proportion till gårdarnas storlek, varför ett överförande av stängselskyldigheten

på markägarna skulle komma alt drabba mycket ojämnt och

orättvist. Det gjordes vidare gällande att många jordägare av ombud för

statens järnvägar bibragts en felaktig uppfattning om järnvägarnas skyldig
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 19.

het att bibehålla stängslet. Under inflytande härav hade många undertecknat

kontrakt, varigenom statens järnvägar befriats från stängselskyldighet.

Statens järnvägars åtgärder i saken hade vållat många betydande olägenheter.

Hushållningssällskapet i Gävleborgs län framhöll i sådant hänseende,

att åtgärderna lett till att stängslet på vissa sträckar fått förfalla

men på andra bibehållits. Där betesrätten — såsom i stor utsträckning vore

förhållandet i länet — vore gemensam, berörde stängslets borttagande icke

blott den jordägare, inom vars område järnvägen ginge fram, utan i regel

hela skifteslaget.

Utskottet framhöll i sitt utlåtande, att de institutioner, vilka representerade

de i saken motstående intressena, nämligen trafikintresset samt markägareoch

jordbruksintresset, vitsordat behovet av en utredning i syfte att undanröja

de brister, som ännu vidlådde bestämmelserna om stängselskyldighetens

fördelning, och genom likformiga föreskrifter och hänsynstagande till senare

tiders förändrade förhållanden inom såväl trafikväsendet som jordbruket

råda bot för det mindre tillfredsställande tillstånd, som visats vara för handen.

Utskottet utginge därvid från att en sådan utredning komme alt omfatta

jämväl enskilda järnvägar.

Under åberopande härav hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit begära utredning angående statens järnvägars stängselskyldighet.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vid slutet av år 1915 — det år, då järnvägsstyrelsen först vidtog åtgärder

i syfte att begränsa stängselkostnaderna — funnos utmed statens järnvägar

ca 9 180 kilometer stängsel, under det att hägnad saknades å sträckor med

en sammanlagd längd av ca 920 kilometer, motsvarande ca 9 procent av de

sammanlagda sträckorna. Vid slutet av år 1926 uppgick längden av samtliga

hägnader vid statens järnvägar till ca 11 020 kilometer, medan stängsel

saknades å sträckor med en sammanlagd längd av ca 1 480 kilometer. Hägnader

saknades sålunda vid nämnda tidpunkt å ca 11,8 procent av de sammanlagda

sträckorna. Vid slutet av år 1939 uppgick längden av samtliga

hägnader vid statens järnvägar till ca 12 230 kilometer, under det att hägnad

saknades å sträckor med en sammanlagd längd av ca 4 120 kilometer eller

25,2 procent.

Dessa uppgifter avse hägnader på båda sidor av banorna och följaktligen,

där stängsel finnas å ömse sidor, dubbla banlängden.

Under de 13 åren från slutet av år 1926 till slutet av år 1939 minskades

den omfattning, vari stängsel hölls utmed statens järnvägar, från 88,14 till

74,77 procent av den dubbla banlängden. Minskningen inträdde, oaktat

de enskilda järnvägar, som under ifrågavarande år övertagits av staten, i

regel varit inhägnade. Järnvägsstyrelsen har också i skrivelsen den 5 april

1944 uppgivit, att statens järnvägars stängselhållning efter den 1 juli 1928

— då de nya ersättningsbestämmelserna trädde i kraft — minskats med ca

1 860 kilometer stängsel.

De överenskommelser, som av järnvägsstyrelsen i anslutning till bestäm
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19-

15

melserna i 1932 års kungl, brev träffats med markägarna örn befrielse för

statens järnvägar att hålla stängsel, ha varit av olika slag. Markägarnas medgivanden

ha i regel lämnats genom undertecknande av förklaring i enlighet

med formulär, som fastställts av järnvägsstyrelsen. I vissa fall ha medgivandena

endast innefattat en förklaring, att från markägarnas sida hinder

icke mötte för statens järnvägar att nedtaga stängsel utmed angiven sträcka.

I andra fall har markägarens förklaring, att stängsel utmed viss sträcka icke

längre behövde bibehållas, förenats med det förbehåll, att markägaren ägde

rätt att utan ersättning övertaga eller tillgodogöra sig stängslet mot skyldighet

att, så länge det kvarstode, underhålla detsamma. Ej sällan ha överenskommelserna

haft den formen, att statens järnvägar på markägaren överlåtit

äganderätten till visst stängsel mot skyldighet för honom att underhålla

hägnaden, därest han ansåge erforderligt att lia densamma kvarstående.

Enligt vad järnvägsstyrelsen uppgivit i yttrande den 5 april 1944 till utredningsmannen

lia markägarna övertagit statens järnvägar förut åliggande

stängselskyldighet till en sammanlagd stängselsträcka av ca 638 kilometer.

Någon ersättning har icke utgått härför, men före övertagandet ha stängslen

i viss omfattning iordningställts av statens järnvägar. Ersättning har icke

heller utgått i de fall, då hägnaderna, enligt överenskommelse nied vederbörande

markägare, fått förfalla eller nedlagts.

Det har från många håll i landet gjorts gällande, att jordägarna undertecknat

förklaringarna på grund av okunnighet om järnvägsstyrelsens skyldigheter.

Järnvägsstyrelsen har emellertid framhållit, att styrelsen i cirkulärskrivelser

till distriktscheferna betonat vikten av att de tjänstemän, som företrädde

statens järnvägar vid förhandlingar med jordägare, uppträdde på sådant

sätt, att markägarna förstode, att statens järnvägar endast avsåge frivilliga

överenskommelser om stängslets borttagande eller övertagande med

underhållsskyldighet. Det måste, heter det i ett cirkulär, noga framhållas,

att det icke är fråga om att på något sätt påtvinga jordägarna skyldigheter,

som rätteligen påvila järnvägarna.

I skrivelse till utredningsmannen har järnvägsstyrelsen med ledning av

uttalanden av distriktscheferna förklarat, att olägenheter och förluster för

markägarna på grund av stängslets borttagande i stort sell varit små. Vid

statens järnvägars första distrikt hade enligt distriktschefens åsikt någon

nämnvärd olägenhet eller förlust icke vållats markägarna. I andra distriktet

hade det förekommit fem fall av skada å hemdjur i följd av stängslets borttagande.

Från fjärde distriktet hade uppgivits, att en del markägare måst

valla sina hemdjur efter det järnvägsstängslen mot deras fastigheter borttagits,

och det hade även förekommit, att markägare själva satt upp stängsel för att

skydda hemdjuren.

Svenska järnvägsföreningen har beträffande de till föreningen anslutna

järnvägarna uppgivit, att praktiskt taget samtliga enskilda järnvägar alltjämt

vore inhägnade, ehuru alla icke i full utsträckning. På sådana platser, där

hägnad icke ansetts tjäna något syfte, såsom t. ex. utmed sjöstränder, parallellöpande

landsvägar, å mossar och dylikt, hade stängslen under de se
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

naste åren alltmer borttagits. I övrigt hade stängslen vid de enskilda järnvägarna

efter den 1 juli 1928 bibehållits i oförändrad utsträckning. Markägare

hade, föreningen veterligen, icke i något fall övertagit stängselskyldighet,

som förut åvilat enskild järnväg.

Beträffande kostnaderna för hållande av stängsel har järnvägsstyrelsen

för statens järnvägars del uppgivit, att de årliga kostnaderna

för underhåll av stängsel utgjort under åren 1910—1917 omkring 300 000

kr., under åren 1918—1921 mellan 600 000 och 1 000 000 kr., under åren

1922—1925 mellan 400 000 och 500 000 kr., under åren 1927 och 1928 ca

800 000 resp. 850 000 kr., under åren 1935—1940 mellan 549 000 och

729 000 kr. samt under år 1943 1 238 600 kr. I de för tidigare år angivna

beloppen ingå emellertid icke kostnaderna för de arbeten med avseende å

stängsel, som utförts av ordinarie banvakter. Dessa arbeten lia tidigare beräknats

draga en kostnad av omkring 300 000 kr. om året.

Vad angår enskilda järnvägar uppgav svenska järnvägsföreningen i skrivelse

den 2 februari 1928, att den årliga kostnaden för underhåll av hägnaderna

vid de till föreningen anslutna järnvägarna uppginge till ca 1 252 000

kr. I skrivelse den 25 februari 1944 har föreningen uppgivit, att kostnaderna

för underhåll av järnvägshägnader vid de enskilda järnvägarna numera

uppginge till något över 550 000 kr. om året.

De skador å betande kreatur, som förorsakats genom järnvägsdriften,

synas vara förhållandevis tämligen obetydliga.

Järnvägsstyrelsen har uppgivit att antalet hemdjur, som under tioårsperioden

1934—1943 skadats i följd av statens järnvägars drift, utgjorde 192 hästar,

736 nötkreatur samt 32 får och getter till ett sammanlagt värde av ca

244 000 kr. Härav hade 213 hemdjur till ett värde av ca 76 000 kr. skadats i

följd av frånvaro av stängsel utmed banan.

Svenska järnvägsföreningen har i skrivelse den 25 februari 1944 upplyst,

att antalet hemdjur, som under nyssnämnda tioårsperiod skadats i följd av

järnvägsdriften på grund av brister i stängslet, utgjorde vid de till föreningen

anslutna enskilda järnvägarna 17 hästar, 105 nötkreatur, 2 får och 2 grisar

till ett sammanlagt värde av ca 45 000 kr. Ytterligare ett ungefär lika stort

antal djurskador hade förekommit, förorsakade av att grindar längs banan

lämnats öppna. Då järnvägarna icke vore skadeståndsskvldiga i sistnämnda

fall, kunde några kostnader för dessa skador ej uppgivas.

Under förutsättning, att jämväl sistnämnda djurskador kunna uppskattas

till ett belopp av ca 45 000 kr., skulle det sammanlagda värdet av de hemdjur,

som under åren 1934—1943 skadats i följd av järnvägsdrift, kunna

beräknas till ca 335 000 kr., d. v. s. i medeltal för år ca 33 500 kr. Motsvarande

medeltal beräknades år 1928 med ledning av uppgifter för de då

sist förflutna 10 åren till 61 870 kr. Kostnaderna hava sålunda nedgått avsevärt,

oaktat stängsel nedlagts vid statens järnvägar i betydande utsträckning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

17

Nu föreliggande utredning.

Beträffande frågan, i vad mån innehavare av järnväg för närvarande kan

anses pliktig att hålla sitt område inhägnat till skydd för betande hemdjur,

har utredningsmannen framhållit, att i byggningabalken och i vissa förordningar

från början av 1800-talet givna föreskrifter om stängselskyldighet, som

gällde vid tiden för de första järnvägarnas anläggande i Sverige, endast

åsyftade att förekomma den skada som hemdjur kunde förorsaka på annans

mark. Föreskrifterna kunde sålunda icke åberopas till stöd för någon skyldighet

för järnvägarnas innehavare att hålla stängsel till förhindrande av att

hemdjur komme in på banan och skadades av tågen. Icke heller bestämmelserna

i förordningen den 21 december 1857 örn ägors fredande emot

skada av annans hemdjur samt örn stängselskyldighet hade ansetts äga tilllämpning

i fråga om järnväg. Lagen den 2 juni 1933 om ägofred, genom vilken

lag förut omförmälda författningar upphävdes, avsåge — såsom i motiven

uttryckligen angivits —• icke stängsel utmed järnväg. De föreskrifter

om inhägnande av järnväg, som under tidernas lopp meddelats i banförordningar,

tjänstgöringsreglementen och säkerhetsordningar, avsåge allenast

tryggande av trafiksäkerheten på järnvägarna. Föreskrifterna kunde därför

icke åberopas till skydd för i järnvägarnas närhet betande hemdjur.

Beträffande den hägnadsskyldighet som genom koncessionerna ålagts flertalet

enskilda järnvägar uttalar utredningsmannen, att även de i främsta

rummet avsåge att trygga trafiksäkerheten på järnvägarna. Som emellertid

koncessionerna tillika innefattade expropriationsrätt till erforderlig mark

samt Kungl. Majit vid beviljandet av koncession även haft att väga olika enskilda

intressen mot varandra och avgöra vilket intresse, järnvägsföretagets

eller jordägarens, som var av största betydelse för det allmänna, borde sådana

i koncessionen uppställda villkor, som på grund av sin natur omedelbart

berörde jordägarnas intressen, kunna av dem göras gällande med rättslig

verkan. Riktigheten av denna uppfattning vunne stöd av utgången i ett

flertal rättsfall. Denna innebörd hos hägnadsskyldigheten hade jämväl kommit

till uttryck på det sätt, att då Kungl. Majit, såsom i åtskilliga fall skett,

beträffande enskilda järnvägar medgivit befrielse från eller inskränkning i

genom koncession ålagd stängselskyldighet, dylikt medgivande i regel lämnats

under villkor, att samtliga ägare eller brukare av mark, som läge invid

vederbörande järnvägssträcka, för sin del lämnade samtycke till befrielsen

eller inskränkningen. Vad nu sagts örn rätt för ägare av fastighet att till

skydd för sina hemdjur åberopa stängselskyldighet, som genom koncession

ålagts järnväg, gällde även beträffande den förpliktelse att hålla bana inhägnad,

som för enskild järnväg uppkommit genom att Kungl. Majit för bananläggningen

fastställt arbetsplan, i vilken stängsel upptagits.

Den hägnadsskyldighet, som genom koncession ålagts järnväg, har, enligt

vad utredningsmannen uttalat, städse ansetts innebära, alt hägnaden skulle

vara av beskaffenhet att hindra större hemdjur (hästar och nötkreatur) att

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 19.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

inkomma å banan. Uppfattningen hade sin grund däri, att hänsynen till

trafiksäkerheten ej ansetts kräva att mindre hemdjur utestängdes från järnvägsområdet.

Vid järnvägarnas inhägnande hade också i regel använts stängsel

av nyssnämnda beskaffenhet. Undantagsvis förekomme dock vid järnvägarna

hägnader som stängde även mot mindre hemdjur.

I vissa fall ha enskilda järnvägar, som i de för dem meddelade koncessionerna

ålagts hägnadsskyldighet, sedermera förvärvats av staten. Utredningsmannen

anför härom, att därest staten ej vid dylikt förvärv särskilt

förbundit sig att svara för sagda skyldighet, densamma liksom koncessionen

i övrigt ansetts upphöra att gälla i och med förvärvet. I överensstämmelse

härmed har Kungl. Majit, sedan staten förvärvat den av enskilt bolag byggda

järnvägen Orsa—Sveg, vilken järnväg i koncessionen underkastats stängselskyldighet,

genom beslut den 6 mars 1925 förklarat, att hinder ej mötte för

järnvägsstyrelsen att i vanlig ordning låta utrusta sagda järnväg med stängsel

allenast i den omfattning, som styrelsen funne betingad av hänsyn till

trafiksäkerheten. Riktigheten av den uppfattning, som läge till grund för

sistnämnda beslut, syntes dock kunna ifrågasättas.

Från jordägarhåll har hävdats, att omständigheterna vid järnvägarnas

markförvärv, oavsett örn dessa skett genom expropriation eller genom avtal,

varit sådana, att järnvägsföretagen måste anses pliktiga att hålla banorna

inhägnade. Beträffande detta påstående framhåller utredningsmannen, att

vid expropriation av mark för framdragande av järnväg ägare av fastighet,

varav en del exproprierats, i allmänhet skulle varit berättigad att erhålla

ersättning för den skada som för honom uppstode om banan icke hölles inhägnad,

såvida icke innehavaren av järnvägen på grund av åtagande eller

eljest varit pliktig att inhägna banan. Järnvägsstyrelsen har emellertid till

utredningsmannen uppgivit, att det icke i något fall förekommit, att ersättning

tillerkänts markägare för skada och intrång enbart på grund av att

järnvägen bomme att lämnas ohägnad, och man kunde numera enligt styrelsen

ej göra klart för sig, huruvida å ohägnad bana, där ersättning för skada

och intrång tillerkänts markägare, ersättning utgått på den grund att

banan icke bomme att bliva inhägnad. Styrelsen holle dock för troligt att,

där sådan ersättning utgått, densamma åtminstone huvudsakligen avsett gottgörelse

för försvårad brukning på grund av att ägorna kommit att ligga på

ömse sidor om järnvägen. Även svenska järnvägsföreningen har till utredningsmannen

uppgivit, att ersättning ej utbetalats till markägare på grund av

att järnväg ej inhägnats. Anledningen till att vid expropriation av mark för

järnväg ersättning ej tillerkänts markägarna för den skada som för dem

uppkomme, om banan lämnades ohägnad, hade endast till en mindre del

varit, att den exproprierande uttryckligen åtagit sig eller på grund av myndighets

beslut varit skyldig att hålla järnvägsområdet inhägnat.

Beträffande de expropriationsfall, då något uttryckligt åtagande eller åläggande

icke förekommit, har utredningsmannen ansett, att expropriationen

svårligen kunde anses grunda någon skyldighet för järnvägsinnehavaren att

hålla stängsel. I detta hänseende anföres i betänkandet följande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

19

Det förhåller sig otvivelaktigt så, att såväl staten sein de enskilda järnvägsföretagen

med mycket få undantag vid järnvägarnas anläggande försett

dem med stängsel. Dessa lia i allmänhet varit uppsatta redan vid expropriationsmålens

handläggning. Det är då förklarligt, att jordägarna vid expropriationsersättningarnas

bestämmande utgått från att banorna även framdeles

bomme att hållas inhägnade av järnvägsföretagen. Därest så icke varit

förhållandet, är det svårt att förklara, att ersättning icke i något fall, såvitt

känt är, tillerkänts markägare för den skada, som för honom bomme

att uppstå, örn banan icke inhägnades eller uppsatt stängsel icke bibehölles.

Det är att märka att fastighetsägarna varken enligt tidigare eller enligt nu

gällande bestämmelser äro berättigade att efter expropriationsmålets slutliga

avgörande framställa anspråk på ersättning för skada på grund av expropriationen,

såframt icke den exproprierande är ersättningsskyldig enligt

vanliga skadeståndsregler (jämför motiven till 65 § sista stycket expropriationslagen)

.

Frågan om stängselskyldighet för innehavare av järnväg har, såvitt protokollen

utvisa, i allmänhet icke omnämnts av parterna i samband med expropriationen.

Detta utesluter givetvis icke, att sådan skyldighet det oaktat kan

hava uppkommit för den exproprierande. Den omständigheten, att fastighetsägarna

vid expropriationen utgått från att järnvägsföretagen komme att

för ali framtid hålla järnvägarna inhägnade, torde dock — även vid beaktande

av att antagandet medfört att järnvägsföretagen sluppit betala intrångsersättning

— i och för sig icke vara tillräcklig för att konstituera skyldighet

för företagen att hålla banorna inhägnade. För uppkomsten av sådan

skyldighet måste, då frågan icke blivit av parterna uttryckligen berörd vid

expropriationen, minst krävas antingen att den exproprierande avsett att

ikläda sig sådan skyldighet eller ock att han genom positiva åtgärder givit

fastighetsägarna anledning att antaga, att han iklädde sig sådan skyldighet.

Väl är troligt att även järnvägsföretagen i äldre tid utgått från att de

stängsel, som uppförts utmed järnvägarna, skulle genom deras försorg bibehållas.

Detta antagande från järnvägarnas sida torde emellertid lia sin

grund i den förr allmänt rådande uppfattningen, att järnvägarnas inhägnande

var nödvändigt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Det är icke säkert att järnvägarna

velat ikläda sig stängselskyldighet till förmån för fastighetsägarna.

Det kan icke uteslutas, att järnvägsföretagen -— örn saken kommit på tal

— hellre velat utgiva ersättning till vissa markägare för ökad hägnadsskyldighet

än åtaga sig att för all framtid hålla stängsel till förekommande av

att hemdjuren å angränsande fastigheter inkomme å järnvägsområdet. Det

är även att märka att de lokala förhållandena ofta varit sådana, att markägarna

icke varit berättigade till ersättning på grund av att banan icke komme

att hållas inhägnad. Alt järnvägsföretagen även i sådana fall velat ikläda

sig stängselskyldighet i förhållande till markägarna är icke troligt.

Även örn såväl expropriationsnämnderna som fastighetsägarna vid expropriation

av mark för järnväg icke utan fog förutsatt, att för utestängande

av större hemdjur erforderlig hägnad .skulle hållas utmed banorna genom

järnvägsförvallningarnas egen försorg, torde, på sätt i motiven till 1928 års

lagändring framhölls av chefen för justitiedepartementet (se prop. 192/1928

s. 39), denna förutsättning merendels ej lia kommit till (dt så klart och otvetydigt

uttryck, att något rättsligt anspråk enbart på grund därav kan göras

gällande mot järnvägarna. Såvitt av tillgängliga prejudikatsamlingar framgår,

har i varje fall ej förekommit, att järnväg av sådan grund förklarats

stängselskyldig.

Vad här anförts örn expropriation av mark för anläggande av järnväg synes

i stort sett liga tillämpning jämväl, då mark i annan ordning förvärvats

för detta ändamål.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Utredningsmannen har vidare upptagit till undersökning, huruvida järnväg

kan anses stängselskyldig på grund av allmänna grannelagsrättsliga regler.

Utredningsmannen uttalar till en början, att »principen att ingen får så

bruka sin egendom, att annan därav lider skada», i åtskilliga hänseenden

kommit till uttryck i svensk rätt alltifrån landskapslagarnas tid, samt anför

i anslutning härtill följande.

Den moderna tekniken och den allt tätare bebyggelsen ha ökat de olägenheter,

som utnyttjandet av en fastighet kan medföra för grannfastigheterna.

Detta förhållande har under senare tid lett till ökat beaktande av de sistnämndas

intressen. Någon systematisk reglering av de frågor, som avse förhållandet

mellan grannar, har dock icke kommit lill stånd i vårt land. Vissa

speciella frågor ha emellertid reglerats i samband med lagstiftning beträffande

vissa särskilda rättsområden. Därjämte ha vissa grundsatser inom

grannskapsrätten vunnit erkännande genom rättspraxis.

Det av lagberedningen år 1909 framlagda förslaget till ny jordabalk (lil)

innehöll även ett kapitel om rättsförhållandet mellan grannar. Enligt 1 § i

detta kapitel må icke någon nyttja sin fastighet på sådant sätt, att granne

utöver vad i orten är vanligt kommer att besväras av rök, gnistor, hetta, buller,

skakning, stank eller dylikt och att därav för honom uppkommer märkligt

men vid nyttjandet av hans fastighet. Ehuru förslaget icke upphöjts till

lag, har detsamma utövat ett avgörande inflytande på rättspraxis.

Den närmare avvägningen mellan de olika intressena bär skett vid domstolarnas

prövning av talan om förbud eller skadestånd på grund av olägenheter,

förorsakade vid utnyttjandet av fastighet. Förutsättningar för bifall

till sådan förbuds- eller skadeståndstalan lia i allmänhet och i huvudsaklig

överensstämmelse med lagberedningens förslag varit dels att de olägenheter

för granne, som fastighets utnyttjande för visst ändamål medfört, varit ovanliga

med hänsyn till ortsförhållandena, dels ock att olägenheterna varit av

viss större intensitet. Olägenheterna bruka vara sanktionsfria, om deras verkan

med hänsyn till ortsförhållandena kunna antagas genomsnittligt sett

kompenserade genom liknande olägenheter från grannen. Beträffande olägenheternas

väsentlighet brukar krävas, att desamma skola medföra mera avsevärt

men.

Järnvägsdriften måste otvivelaktigt betecknas såsom ett med hänsyn till

ortsförhållandena osedvanligt och för grannarna farligt sätt att nyttja järnvägsfastigheten.

Därest järnväg lämnas ohägnad, kan ej sällan för ägarna

av angränsande fastigheter, såsom i annat sammanhang skall närmare utvecklas,

uppkomma olägenheter, såsom minskade möjligheter att utnyttja

vissa områden, ökad stängselbörda eller tillsyn av kreatur. Dessa olägenheter

kunna ofia för därav berörda fastighetsägare innebära avsevärt men. Båda

de förutsättningar — ortsovanlighet och väsentlighet —- som enligt rättspraxis

bruka krävas för bifall till förbuds- eller skadeståndstalan i mål rörande

intrång från annan fastighet, torde sålunda ej sällan vara för handen, om

järnväg lämnas ohägnad.

Det oaktat har innehavare av järnväg enligt rättspraxis icke utan särskilt

åläggande eller åtagande ansetts skyldig att uppföra stängsel utmed banan

till förekommande av de olägenheter, järnvägsdriften eljest skulle medföra

för grannarna. Järnväg har före 1928 års lagändring i rättspraxis icke ens

ansetts pliktig att gottgöra granne för de skador å hemdjur, som på grund

av frånvaron av stängsel uppkommit genom järnvägsdriften, såvida icke

järnvägen på grund av särskilt åtagande eller åläggande varit pliktig att hålla

sitt område inhägnat eller vållande legat järnvägen eller dess personal till

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

21

last. I flera rättsfall (Nauman 1870:490 samt N. J. A. 1879:172, 1886:497

och 1900: 236) har innehavare av järnväg förklarats icke vara skyldig att

ersätta sådan skada å hemdjur, som uppkommit av järnvägsdriften till följd

av att stängsel saknats eller att detta varit bristfälligt. I dessa fall har järnvägen

sålunda funnits icke vara skyldig att hålla stängsel omkring sitt område

till förekommande av olägenhet för granne av järnvägsdriften.

Utredningsmannen framhåller emellertid, att de åberopade rättsfallen äro

relativt gamla. Utvecklingen hade under senare tid gått i riktning mot uppställande

av snävare gränser för fastighetsägares förfoganderätt över sin fastighet

än tidigare, särskilt efter det lagberedningen år 1909 framlagt förslag

till ny jordabalk. Med hänsyn härtill vöre det icke uteslutet, att domstol

skulle kunna ålägga järnväg att, i den mån behov därav förelåge för grannfastigheterna,

hålla sitt område inhägnat till skydd för hemdjur, i all synnerhet

om man toge i beaktande övriga på saken inverkande omständigheter,

särskilt att järnvägarna i vårt land i regel hållits inhägnade, att ersättning

icke utgått för de olägenheter som vållades ägarna av angränsande

fastigheter, om järnväg lämnades ohägnad, samt att man vid expropriation

eller eljest vid förvärv av mark för järnvägarna uppenbarligen utgått från

att banorna bomme att hållas inhägnade genom järnvägens försorg.

Å andra sidan erinrar utredningsmannen, att mot en sådan ändring av rättspraxis

beträffande järnvägarnas stängselskyldighet kunde åberopas de överväganden

från statsmakternas sida som lågo till grund för 1928 års lagändring.

Denna avsåg ju att — på samma gång som djurägarna,s berättigade intressen

tillgodosågos genom stadgande i lag om generell förpliktelse för järnväg

att ersätta genom driften förorsakad skada å större hemdjur under betesgång

— beakta järnvägarnas ekonomiska intressen genom att hålla möjlighet

öppen för dem att underlåta uppsättande av stängsel eller att t. o. m.

nedlägga befintligt sådant. Utredningsmannen påpekar vidare, att så sent

som under förarbetena till 1933 års lag om ägolred uttalades (se prop. 107/

1933 s. 66), att järnvägsägare i allmänhet icke vore pliktig att hålla stängsel

i närboende jordägares intresse; sådan skyldighet ålåge järnvägsägare allenast

därest han enligt för järnvägen meddelad koncession eller annat i behörig

ordning meddelat beslut vore pliktig att hålla stängsel. Samma uppfattning

uttalades av chefen för kommunikationsdepartementet i ett svar på

en vid 1938 års riksdag framställd interpellation rörande järnvägarnas stängselskyldighet.

Utredningsmannen, som sålunda anser skyldighet för järnväg att hålla

stängsel till skydd för betande kreatur föreligga endast i begränsad utsträckning,

har härefter till behandling upptagit frågan örn de år 1928 införda

ersättningsbestämmelserna kunna sägas medföra, att något behov av en reglering

av järnvägarnas stängselskyldighet icke finnes. Utredningsmannen

framhåller därvid, att jordbrukarna givetvis äro mera angelägna örn att deras

djur icke komma till skada än örn gottgörelse därför. Stängselskyldighet, genom

vilken skador å kreatur i följd av järnvägsdriften i huvudsak förekommes,

måste därför för jordbrukarna rent principiellt vara att föredraga fram
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 10-

för rätten lill ersättning för uppkomna skador. Om järnväg icke hölies inhägnad,

kunde djurägarna, anför utredningsmannen, tillskyndas olägenheter,

för vilka ersättning icke utginge enligt gällande bestämmelser. Såsom

exempel härpå anför utredningsmannen bland annat, att då jordägarna i allmänhet

icke vore villiga att släppa sina kreatur — i varje fall icke till större

antal — fritt på bete på betesmarker, som gränsade till ohägnad järnväg,

dessa marker icke kunde utnyttjas för betesbruk eller också nödgades ägarna

att själva hålla stängsel eller vakta djuren under betesgången. Vidare kunde

djuren få tillfälle att begiva sig långt från de betesplatser, varest de avsetts

skola uppehålla sig. Härigenom bleve vården av kreaturen mera betungande.

På grund av det anförda finner utredningsmannen uppenbart, att rätten

till ersättning för djur, som skadats i följd av järnvägsdriften, icke kan för

jordägarna utgöra full kompensation för de olägenheter, som för dem uppkomma,

örn stängsel icke hålles utmed banorna. Man kunde naturligtvis

tänka sig, att ersättningsbestämmelserna kompletterades så, att rätten till ersättning

komme att avse även nyssnämnda olägenheter. På många håll måste

emellertid stängsel hållas utmed järnvägarna, om angränsande fastigheter

skulle kunna effektivt utnyttjas för jordbruksändamål; och då tillgången på

arbetskraft inom jordbruket vöre begränsad, måste det för jordägarna —

även om de erhölle full ersättning för hållande av stängsel — vara fördelaktigare,

att erforderliga stängsel hölles av järnvägens innehavare. Med hänsyn

härtill syntes icke ens en mycket väsentlig utsträckning av rätten till

ersättning kunna utgöra full kompensation för olägenheterna av att stängsel

ej hölles. Ett överflyttande av stängselbördan från järnvägarna till fastighetsägarna

vöre för övrigt, även om full ersättning härför utginge, mindre

lämpligt, då hållandet av stängsel bleve billigare, om det skedde genom järnvägarnas

försorg, än om många fastighetsägare skulle hålla var sitt lilla

stycke.

Vid bedömande av frågan, huruvida en fastighetsägare bör vara pliktig att

tåla de olägenheter av järnvägsdriften, för vilka ersättning enligt nu gällande

bestämmelser ej utgår, bör enligt utredningsmannens mening beaktas, afl

bruket att släppa kreatur fritt på bete är vida äldre än järnvägarna och vanligen

förekommande. Järnvägsdriften kunde däremot icke anses såsom ett för

orten vanligt sätt att nyttja fastighet. Ägare av fastighet vore val enligt vedertagna

rättsregler skyldig afl, åtminstone intill ett visst mått, tåla, att grannfastighet

nyttjades på ett sätt som för honom medförde men, även om nyttjandet

vore att anse såsom ovanligt för orten. Men stegrades intrånget till en

sådan grad att möjligheterna att utnyttja förstnämnda fastighet inskränktes,

komme saken i ett annat läge. Olägenheterna för grannarna av att stängsel

ej hölles utmed järnväg, kunde medföra, att förutsättningarna för fastighets

utnyttjande på ett ur jordbrukssynpunkt ändamålsenligt sätt minskades. Där

olägenheterna av järnvägsdriften medförde märkligt men vid nyttjandet av

grannfastighet, borde ägaren av denna icke vara pliktig att utan vidare finna

sig i intrånget. I sådant fall borde det skäligen åligga järnvägens inne
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

23

havare alt hålla stängsel till förebyggande av de olägenheter som järnvägsdriften

eljest medförde för betesbruket.

Till stöd för meddelande av föreskrift om skyldighet för innehavare av

järnväg att hålla denna inhägnad åberopar utredningsmannen även att järnvägarna

med få undantag redan vid anläggandet hade försetts med stängsel

och att alltjämt den övervägande delen av banorna vore inhägnad. Ett lagfästande

av denna praxis skulle — om förpliktelsen begränsades till de stängsel

av vilka behov förelåge ur jordbrukets synpunkt — icke behöva medföra

någon ökning av järnvägarnas totala kostnader för hållande av stängsel. Utredningsmannen

framhåller vidare, att den nu radande olikheten mellan de

statliga och de enskilda järnvägarna med avseende å hägnadsskyldighet icke

vore motiverad av sakliga skäl. Ett likställande av de statliga och enskilda

järnvägarna syntes därför befogat. I betänkandet åberopas även de förhållanden

under vilka järnvägarnas markförvärv skett. Då jordägarna vid upplåtelserna

av mark för järnväg i allmänhet utgått från att banorna komme att

hållas inhägnade genom järnvägsförvaltningarnas försorg, hade markägarna

som förut nämnts i regel varken begärt elier erhållit ersättning för det intrång

som för dem uppkomme, om stängsel ej hölles av järnvägsföretagen.

Med hänsyn härtill kunde jordägarna med visst fog kräva, att järnvägarna

hölles inhägnade genom järnvägsförvaltningarnas försorg.

Mot införande i lag av skyldighet för järnväg att hålla stängsel kunde å

andra sidan, enligt vad utredningsmannen framhållit, anföras ekonomiska

synpunkter. Järnvägarnas årliga kostnader för underhållet av nu befintliga

stängsel uppginge för närvarande till mera än 1 3U miljoner kronor. Det vore

självfallet nationalekonomiskt av största vikt, att järnvägarna ej tvingades att

för djurägarnas skyddande mot förluster vidkännas .större kostnader än som

för detta ändamål vöre oundgängligen nödiga. Härav följde dock icke, att

järnvägarna borde lämnas helt ohägnade eller att hållande av stängsel borde

begränsas till sådana sträckor, där förekomsten av lösgående, betande kreatur

vore så stor, att det även för järnvägarna vore fördelaktigare att hålla stängsel

än att ersätta inträffade skador. Hänsyn måste även tagas till den ekonomiska

betydelsen av de olägenheter, som för markägarna uppkomme om

hägnad icke hölles av järnvägarna och som icke ersattes enligt 1928 års bestämmelser.

Frågan borde avgöras genom en avvägning i varje särskilt fall

av markägarens och järnvägens motstående intressen.

Såsom ett skäl mot att föreskriva stängselskyldighet har i betänkandet

även anförts, att man på senare år i allt större utsträckning börjat genomföra

en modernisering av betesbruket i syfte att ersätta de gamla extensiva

betesmetoderna med intensiva sådana genom anordnande av särskilda för

ändamålet lämpade, inhägnade områden, där kreaturen hölles i bete. I den

mån en dylik modern beteskultur vunne tillämpning, kunde nu befintliga

stängsel utmed järnvägarna nedläggas, där icke betesområdena gränsade till

järnväg.

Slutligen erinras i betänkandet, att väghållare icke ansetts pliktig att hålla

sliingsel utmed allmän väg till förekommande av skada å kreatur, som un
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

der betesgång komme in på vägen. Risken för sådan skada kunde åtminstone

å vägar, där motorfordonstrafiken vore livlig, vara mycket stor. Som

en följd härav hade fastighetsägarna i stor utsträckning själva uppfört

stängsel mellan sina betesmarker och vägarna. Ägarna av de fastigheter, över

vilka vägar framdragits, hade emellertid åtminstone under de senaste årtiondena

erhållit särskild ersättning för ökad stängselbörda. Härtill komme

att ägarna av jordbruksfastigheter i allmänhet hade större nytta av en väg

än av en järnväg. Slutligen vore faran för att kreatur skadades genom påkörning

i regel väsentligt större å järnväg än å allmän väg.

Vid prövning av skälen för och mot att föreskriva principiell skyldighet

för innehavare av järnväg att hålla stängsel utmed sitt område har utredningsmannen

funnit övervägande skäl tala för åläggande av sådan skyldighet.

Utredningsmannen framhåller emellertid, att jordbrukets behov av stängsel

på många håll vöre ringa. Om olägenheterna av att stängsel ej hölles

vöre ringa, borde grannarna i överensstämmelse med vad eljest gällde på

grannelagsrättens område vara pliktiga att tåla intrånget. Men även örn nyssnämnda

olägenheter vore av en sådan intensitet, att grannarna skäligen icke

borde vara pliktiga att utan vidare tåla intrånget, vore därmed icke sagt,

att skyldighet för järnväg att hålla stängsel genast borde inträda. Hänsyn

måste även tagas till kostnaderna för hållande av stängsel. Det kunde ur

nationalekonomisk synpunkt icke vara ändamålsenligt att tvinga järnvägarna

att hålla stängsel utmed sådana bansträckor, där kostnaderna härför vöre

höga i förhållande till nyttan därav. Om sådant missförhållande förelåge,

vore det lämpligare, att ersättning för intrånget tillerkändes grannarna, där

de icke vore skyldiga att utan vidare tåla detsamma. Utredningsmannen

föreslår i enlighet härmed, att stängselskyldighet skall föreligga allenast om

behovet av hägnad är så stort, att kostnaderna för hållande av stängsel icke

äro oskäliga i förhållande till den nytta stängslet medför för betesbruket.

Fråga örn stängselskyldighet förelåge eller ej måste avgöras från fall till

fall under hänsynstagande till lokala förhållanden. Regelmässigt innebure

detta, att stängselskyldighet icke ägde rum å sådana ställen, där betande

kreatur förekomme utmed järnvägen endast i ringa antal eller där kreaturen

släpptes fritt på bete endast under kortare tider på året, exempelvis för

höstbete av vallar.

Örn vid avvägningen mellan de motstående intressena kostnaderna för

hållande av stängsel prövas oskäliga i förhållande till nyttan därav och

stängselskyldighet sålunda icke föreligger, skall enligt utredningsmannens förslag

ersättning i stället utgå för de olägenheter som föranledas av att stängsel

ej hålles. Utredningsmannen har påpekat, att för närvarande torde grannfastigheternas

ägare i allmänhet motsätta sig nedläggande av stängsel så

snart de hade någon nytta därav, även om den vöre ringa. Föreskreves rätt

till ersättning för de olägenheter, som bleve en följd av hägnads borttagande

och för vilka ersättning enligt gällande bestämmelser icke utginge, kunde

man förvänta, att medgivande till hägnads nedläggande skulle lämnas i

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

25

ett mycket större antal fall än för närvarande. Den föreslagna föreskriften

om rätt till ersättning vore därför ägnad att främja nedläggande av stängsel

i de fall, då behovet därav icke vore så stort. Då kostnaderna för hållande

av stängsel ej sällan väsentligt överstege de ersättningar, vartill jordägarna

kunde vara berättigade, syntes föreskriften vara till ekonomisk fördel för

järnvägarna.

Utredningsmannen har vidare föreslagit, att stängsel, som hålles av järnvägs

innehavare, ej må borttagas eller lämnas att förfalla, med mindre genom

dom fastställts, att innehavaren ej är stängselskyldig, eller medgivande

därtill lämnats av ägaren till den fastighet, mot vilken stängslet uppförts, och

den som äger nyttja fastigheten för betesbruk. Enligt förslaget skola frågor

örn stängselskyldighet och ersättning för det stängsel icke hålles prövas av

ägodelningsrätt i första instans.

I betänkandet behandlas även frågan, om reglering av järnvägarnas stängselskyldighet

bör ske genom lagstiftning eller i administrativ ordning. Utredningsmannen

har därvid uttalat sig för att en reglering borde ske genom

lagstiftning och har till motivering härav anfört följande.

Beträffande statens järnvägar kan naturligtvis göras gällande, att behovet

av bestämmelser av civillags natur rörande järnvägarnas hägnadsskyldighet

icke är så stort. Såsom högste administrativa myndighet lärer det nämligen

stå Kungl. Majit fritt att i administrativ väg beträffande statens järnvägar

bestämma, att stängsel skall uppföras utmed bana, som hittills lämnats ohägnad,

att befintliga stängsel skola bibehållas liksom även — där civilrättslig

skyldighet att hålla stängsel icke föreligger — de villkor, under vilka hägnad

må nedläggas.

En enbart administrativ reglering av järnvägarnas stängselskyldighet kan

emellertid icke omfatta de enskilda järnvägarna. Av utredningen framgår visserligen,

att de flesta enskilda järnvägar äro inhägnade, om ock icke i full

utsträckning. På de ställen, där hägnad saknas, torde såsom regel något behov

av sådan icke föreligga ur djurägarnas synpunkt. Av svenska järnvägsföreningens

yttrande den 25 februari 1944 synes ock framgå, att från de enskilda

järnvägarnas sida några åtgärder icke vidtagits för nedläggande av

stängsel, som varit erforderligt till skydd för betande kreatur. Det är vidare

att märka, att de enskilda järnvägarna torde kunna förväntas bliva inom

en tämligen snar framtid övertagna av staten och sålunda underkaslade de

bestämmelser, som gälla för statens järnvägar. Det kan med hänsyn till nu

berörda förhållanden ifrågasättas, om tillräckliga skäl för närvarande finnas

att enbart av hänsyn till de enskilda järnvägarna i lag reglera frågan

örn järnvägarnas stängselskyldighet.

Även om behovet av en reglering av järnvägarnas stängselskyldighet hittills

i huvudsak endast visat sig med avseende å statens järnvägar, måste

dock anses lämpligt, att regleringen — örn en sådan anses böra komma till

stånd — omfattar alla järnvägar. Även för de enskilda järnvägarna torde

det vara önskvärt att frågan om deras stängselskyldighet blir föremål för

reglering. Härigenom skulle för dem öppnas möjlighet all utan hinder av

föreskrift i koncession nedlägga sådana stängsel som icke kunna anses behövliga.

En sådan reglering kan för de enskilda järnvägarna icke genomföras

utan lagstiftning. Det måste därjämte ur jordägarnas synpunkt anses

önskvärt, att deras och trafikföretagens rättigheter och skyldigheter i förevarande

hänseende fastställas genom lag.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

Av de fyra sakkunniga, med vilka utredningsmannen haft att överlägga

i ämnet, ha tre biträtt vad han sålunda föreslagit. En av de sakkunniga,

överinspektören för bantjänsten vid statens järnvägar Engwall, har uttalat

avvikande mening. Engwall erinrar i sitt yttrande till en början att

järnvägs inhägnande närmast haft trafiksäkerheten till sitt främsta mål och

icke nyttan eller behovet av stängsel för jordägare, vars marker gränsade till

järnvägsområdet. Vid sådant förhållande kunde det enligt hans mening icke

vara rimligt att frågan om rätt och skyldighet vad avsåge hållandet av banstängsel

endast löstes med tanke på jordägarna och att inga olägenheter alls

skulle få drabba dem utan hela stängselskyldigheten och de ersättningsanspråk

av skilda slag sorni därav kunde framkomma genom lagstiftning principiellt

pålades järnvägarna, i all synnerhet som viss kompensation för olägenheter

av banstängsels borttagande redan i 1928 års lag tillerkänts jordägare

för överkörda större hemdjur, en rätt, som dessförinnan icke tillkom

dem. Jordägarna kunde väl i vissa fall åsamkas olägenheter genom att hägnad

utmed järnvägen borttoges. Vissa billighetshänsyn talade även för att

så icke utan vidare borde ske, men å andra sidan borde denna fråga lösas

på sådant sätt, att icke blott jordägarnas synpunkt, utan även järnvägarnas

berättigade intressen att få sina kostnader nedbringade, bleve beaktade.

De stridiga intressen som kunde förekomma i denna fråga vore helt av praktisk-ekonomiskt

slag och borde då ock givas en häremot svarande lösning

genom från fall till fall träffade frivilliga överenskommelser och åtaganden.

Frågan huruvida och i vad mån järnväg borde hållas inhägnad syntes därför

lämpligast liksom nu böra regleras i administrativ ordning. Vid en dylik

reglering kunde nämligen avvägningen mellan parternas intressen verkställas

snabbare och med bättre beaktande av och smidigare anpassning till i

varje särskilt fall föreliggande förhållanden och tidens utveckling ävensom

större hänsyn tagas till den ekonomiska ställningens krav, än om järnvägarna

genom lagstiftning underkastades en mer eller mindre stelt reglerad

hägnadsskyldighet. Utredningsmannens motiv att de enskilda järnvägarna

borde beredas möjlighet till att utan hinder av föreskrifter i koncessionsresolutionen

få nedlägga sådana banstängsel som icke ansåges behövliga vore icke

bärande. Sedan principbeslutet år 1939 fattades om enskilda järnvägarnas

förstatligande, hade nämligen närmare hälften av det enskilda järnvägsnätet

förstatligats och resterande enskilda järnvägsföretag i enlighet med statsmakternas

beslut beräknades komma att bliva inlemmade i statsbanenätet inom

loppet av de närmaste åren. Under sådana förhållanden kunde det av utredningsmannen

framförda motivet näppeligen nu anses vara bärande för

lagstiftningsåtgärd.

I enlighet med de av utredningsmannen angivna och av flertalet av de

sakkunniga biträdda synpunkterna har utredningsmannen utarbetat förslag

till lag om skyldighet för innehavare av järnväg eller spårväg att hålla

stängsel.

Förslaget torde få fogas såsom bilaga till protokollet (Bilaga A).

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

27

Yttranden.

Yttranden över betänkandet ha efter remiss inkommit från samtliga hovrätter,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

samtliga län ävensom från svenska jämvägsföreningen, svenska lokaltrafikföreningen,

svenska landskommunernas förbund, Sveriges lantbruksförbund

och riksförbundet landsbygdens folk. Domänstyrelsen har bifogat yttranden

från samtliga Överjägmästare och två revirförvaltare. Skogsstyrelsen har vid

sitt utlåtande fogat yttranden från åtta skogsvårdsstyrelser. Vidare har Överståthållarämbetet

åberopat särskilt yttrande från aktiebolaget Stockholms

spårvägar. Slutligen lia länsstyrelserna bifogat yttranden från samtliga hushållningssällskap

i landet.

Utredningsmannens förslag har till sina huvudgrunder tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av de fgra hovrätterna, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen,

skogsstyrelsen, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser med undantag av

två, samtliga hushållningssällskap utom ett, de åtta hörda skogsvårdsstyrelserna,

fem Överjägmästare ävensom av svenska landskommunernas förbund,

svenska jämvägsföreningen, svenska lokaltrafikföreningen, Sveriges lantbruksförbund

och riksförbundet landsbygdens folk.

I flera yttranden anföres, att frånvaron av enhetliga bestämmelser medfört

en viss osäkerhet rörande järnvägarnas och den jordbrukande befolkningens

rättigheter och skyldigheter. Sveriges lantbruksförbund uttalar att de förhållanden,

under vilka expropriation skett och koncession lämnats för järnvägsanläggningar,

liksom rättstillämpningen i övrigt på detta område styrkte den

uppfattningen, att gällande bestämmelser icke kunde anses vare sig tillräckliga

eller ändamålsenliga. Förbundet hänvisar härvid till det av utredningsmannen

berörda fall, då Kungl. Majit efter förvärv av enskild järnväg, för

vilken åläggande av hägnadsskyldighet meddelats i dess koncession, ansett

sig kunna — utan att vederbörande fastighetsägare dessförinnan fått tillfälle

att yttra sig — medgiva rättighet att utrusta den övertagna järnvägen med

stängsel allenast i den omfattning som betingats av hänsyn till trafiksäker-,

heten. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att uppfattningen om

skyldighet för statens järnvägar att hålla stängsel utmed sina banor vunnit

hävd och ingått i allmänna rättsmedvetandet. Då det emellertid så sent som

under förarbetena till 1933 års lag örn ägofred uttalades, att järnvägsägare i

allmänhet icke vore pliktig att hålla stängsel i närboende jordägares intresse,

vilken uppfattning även hävdats i interpellationssvar vid 1938 års riksdag,

förefölle det som örn den stängselskyldighet, som enligt rättsmedvetandet

otvivelaktigt borde ankomma på en järnvägsägare, måhända icke skulle godtagas

vid rättstillämpningen. Länsstyrelsen funne därför all anledning att

förorda, att denna fråga bleve behandlad i lagstiftningsväg. Överståthållarämbetet

har funnit ett genomförande av lagförslaget vara ägnat alt åvägabringa

en behövlig enhetlig reglering av de för närvarande i många avseenden

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

svävande och för olika järnvägar rådande skilda föreskrifterna angående

stängselskyldigheten utmed järnvägarna till skydd för större hemdjur.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker, att rätten till ersättning

icke kan medföra samma trygghet som förefinlligheten av stängsel omkring

järnvägens område. Riksförbundet landsbygdens folk anser, att 1928 års lagändring

—- ehuru ett steg i rätt riktning — icke kan anses fullt tillfredsställande,

enär jordägarna lia större intresse av att få behålla sina djur än att få

ersättning för desamma.

Beträffande den av utredningsmannen diskuterade frågan örn en utsträckning

av ersättningsbestämmelserna anför Kristianstads läns hushållningssällskap,

att det ur kostnadssynpunkt ej kunde lia så stor betydelse, om järnvägsföretaget

självt holle stängsel eller lämnade medel till markägaren för

att denne skulle sköta underhållet. Det borde dock vara mera rationellt och

bliva mera enhetligt och förmodligen även billigare, om järnvägsföretaget

självt ombesörjde underhållet vid hela järnvägen. Ur säkerhetssynpunkt vore

det därjämte ojämförligt bättre, örn järnvägsföretaget självt underhölle stängslet.

Även Sveriges lantbruksförbiind anser ett överflyttande av stängselbördan

från järnvägarna till fastigheterna mindre lämpligt, då hållandet av stängsel

skedde ändamålsenligare genom järnvägarnas försorg än genom de enskilda

fastighetsägarnas.

Till stöd för en reglering av frågan om skyldighet för järnvägs innehavare

att hålla stängsel anför hovrätten över Skåne och Blekinge i sitt yttrande

bl. a. följande.

Samma motiv, som ligger till grund för en rad lagar om ansvarighet för

skada i följd av olika slag av farlig verksamhet, talar också för att ägare av

till järnväg angränsande mark icke bör påläggas den ekonomiska börda, som

ett slopande av stängslen utmed järnvägarna enligt uppgifter i betänkandet

skulle innebära. Detta motiv har i förarbetena till 1886 års lag angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift formulerats så, att det svårligen

kan förnekas att den som företager en handling, oaktat han på förhand vet

att han därigenom utsätter annans egendom för en bestämd och omedelbar

lara att skadas, är betydligt närmare att vidkännas skadan, örn den verkligen

inträffar, än den skadade egendomens ägare, som icke på något sätt givit ansning

till skadan, och detta även om staten, såsom förhållandet är med

•järnvägstrafiken, med hänsyn till dess nytta för det allmänna ansett sig böra

tillåta det farliga företaget. Jordägarnas intresse av att i stället för ersättning

för inträffad skada erhålla säkerhet för att skada ej inträffar synes vara

beaktansvärt.

På grund härav och under beaktande av de av utredningsmannen anförda

synpunkterna har hovrätten, som ej ansett sig böra ingå i prövning av förslaget

ur praktisk-ekonomiska synpunkter, intet att erinra mot dettas huvudlinjer.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, alt ur markägarens synpunkt anläggande

av en järnväg å dennes mark måste innefatta ett betydade intrång.

I all synnerhet vore detta fallet, när järnvägen droges över dennes odlade mark

och marken lämnades utan hägnad gentemot järnvägen. Kravet på skyldighet

för järnväg att hålla denna inhägnad till skydd för större hemdjur måste

därför anses i hög grad befogat. Lantbruksstyrelsen finner det orimligt, att

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

29

enskild jordägare skall få vidkännas kostnader för stängsel och vallning av

betesdjur därför att innehavare av järnväg i eget ekonomiskt intresse vill

nedlägga stängsel, som hindrar betesdjur att inkomma å järnvägen. Därjämte

vore det stötande, att ägare av mark, som gränsade till statlig järnväg, enligt

gällande bestämmelser skulle stå i ett sämre läge i nämnda avseende än ägare

av mark, belägen vid enskild järnväg. Skogsstgrelsen uttalar att den enskilde

fastighetsägaren icke borde, på grund av att grannen-järnvägen icke holle

stängsel, i avsevärd grad hindras att nyttja sin fastighet eller del därav. Även

om vissa ekonomiska skäl kunde tala mot ett lagfästande av stängselskyldigheten,

funne styrelsen övervägande skäl föreligga för att sådan skyldighet i

princip ålades järnvägen.

Å andra sidan har den föreslagna regleringen avstyrkts av järnvägsstyrelsen

och tre Överjägmästare. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som jämväl

avstyrkt förslaget, samt länsstyrelserna i Blekinge och Malmöhus lån och

hushållningssällskapet i Blekinge län ha förordat en administrativ reglering

av förevarande frågor men förklarat, att de — därest lagstiftning i ämnet

likväl ansåges böra komma till stånd — icke hade något att erinra mot förslagets

innebörd.

Järnvägsstyrelsen anser, alt frågan på bättre sätt kunde lösas i administrativ

ordning. Styrelsen åberopar till stöd för sitt avstyrkande av den föreslagna

regleringen, att järnvägs innehavare genom 1928 års lagändring fått

intresse av att uppföra och bibehålla stängsel å sträckor, som angränsade

marker, vilka användes för betesgång. Det måste nämligen å sådana sträckor

vara mera ekonomiskt för järnvägen att hålla stängsel än att utbetala

ersättning för kreatur, som inkomme på banan och skadades. Det stöde järnvägens

innehavare fritt att efter överenskommelse med respektive jordägare

nedlägga stängsel utmed banan på sträckor, där stängslet icke ansåges behövligt.

Styrelsen anför vidare:

Vid uppkommande frågor örn borttagande av stängsel har till en början

missuppfattning uppkommit på ömse håll örn statens järnvägars skyldigheter

och innebörden i träffad överenskommelse. Dessa enstaka fall har sedermera

anförts såsom normerande och givits proportioner, som icke stå i rimligt

förhållande till verkligheten. Styrelsen, som finner förekomsten av dylika

misstag förståelig, innan ännu klara principer utformats, beklagar deras uppkomst

och har för avsikt att på sätt hittills i vissa fall redan skett tillrättalägga

förfarandet. Däremot kan styrelsen icke finna, att de uppkomna missförstånden

böra tillmätas sådan betydelse, att särskild lagstiftning behöver tillgripas

på detta område. Vad gäller enskilda järnvägar föreligger i allmänhet stängselskyldighet

på grund av koncessionsvillkoren vid järnvägens anläggande och

för övrigt kommer med all sannolikhet de enskilda järnvägarna att inom den

närmaste framtiden vara införlivade med statsbanenätet. Under sådana förhållanden

blir det möjligt att i administrativ ordning direktiv utfärdas för

järnvägens handhavande av stängselfrågorna, varvid såväl järnvägens som

markägarnas intressen skulle kunna tillgodoses på ett mera smidigt och efter

de särskilda förhållandena anpassat sätt.

Det måste vara opraktiskt att järnvägens innehavare skall vara nödsakad

att vid domstol draga alla frågor örn borttagande av stängsel i den mån sär
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

skild uppgörelse härom icke kan träffas med markägaren. Det kan tänkas,

att i många fall det vore ekonomiskt riktigt att stängslet nedlades, men att

markägaren i tanke att härigenom kunna framtvinga högre ersättningsbelopp

dock motsätter sig nedläggandet. Genom det föreslagna förfarandet måste

befaras, att ett flertal onödiga rättegångar komma att äga rum, särskilt som

enligt lagförslaget det i allmänhet åligger järnvägens innehavare att ensam

betala rättegångskostnaderna. Lagförslaget kommer säkerligen att medföra,

att stängsel kommer att å många sträckor kvarslå utmed järnvägen utan att

något behov föreligger av dess bibehållande, då järnvägen kommer att draga

sig för att igångsätta relativt dyrbara och ovissa rättegångar.

Styrelsen vill framhålla, att med nuvarande lagstiftning markägaren icke

behöver lida någon ekonomisk olägenhet genom att stängsel borttages, enär

styrelsen, som förut framhållits, är pliktig att utgiva ersättning för kreatur,

som skadats å sträckor, där stängsel icke finnes

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att efter 1928 års lagändring icke

tillkommit några omständigheter, som påkalla genomförandet av den föreslagna

lagstiftningen. Beträffande statens järnvägar vöre uppenbart, att frågan

kunde regleras i administrativ ordning. Vidkommande de enskilda järnvägarna

vore att märka, att dessa redan till mycket stor del förstatligats och

att ett i huvudsak fullständigt förstatligande kunde förväntas vara genomfört

inom kort; även här kunde då frågan om stängselskyldigheten regleras i administrativ

ordning.

Liknande uttalanden ha gjorts av länsstyrelsen och hushållningssällskapet

i Blekinge län.

överjäg,mästaren i Skellefteå distrikt framhåller, att det ur skogsbrukets

synpunkt syntes vara till fördel, om skyldigheten för järnvägarna att hålla

stängsel mot angränsande skogsmark minskades eller i vissa fall helt avskaffades.

Härigenom skulle det nu för skogsbruket erkänt fördärvbringande

skogsbetet fortare minskas på grund av faran för hemdjurens förlorande

genom överkörningar av tåg. Den nu pågående processen med frångående av

skogsbetet och övergång till bete inom kultiverade beteshagar, omgivna av

stängsel, skulle härigenom påskyndas, och järnvägarnas skyldighet att hålla

stängsel därigenom i allt större utsträckning automatiskt bortfalla. Inom de

trakter, där renskötsel bedreves, funnes ofta ej stängsel vid järnvägarna utan

lämnade dessa i stället renägarna ersättning för skadade renar efter utredning

från fall till fall. Detta system hade visat sig användbart och syntes därför

nedläggande av stängsel kring järnvägarna kunna utsträckas att gälla större

glesare befolkade områden av landet, där endast enstaka betesdjur funnes på

skogarna. Överjägmästaren i västra distriktet anför, att varje ökning av stängsel

i skogsmark innebure ur skogsbrukets jämväl nationalekonomiskt betonade

synpunkt en återgång till föråldrade principer och en ökning av svårigheterna

från skogsvårdshåll att förhindra eller åtminstone begränsa lösbetning

av nötkreatur och hästar i skogsmark.

Mot utredningsmannens förslag till lag i ämnet ha i övrigt endast detaljanmärkningar

anförts. Svenska järnvägsföreningen anser förslaget innefatta

en i stort sett rättvis och skälig avvägning av de olika intressen, som äro förbundna

med frågan om stängsels hållande utmed järnväg. Samma uppfattning

har uttalats i ett flertal andra yttranden.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

31

Departementschefen.

Järnvägarnas inhägnande ansågs förr nödvändigt från trafiksäkerhetssynpunkt.

De flesta järnvägar lia också av detta skäl vid anläggandet försetts

med stängsel. Då hägnad numera i allmänhet icke anses erforderlig till skydd

för trafiken, har emellertid såsom förut nämnts en betydande del av dessa

stängsel nedlagts på senare tid. Alltjämt hålles dock stängsel utmed den

övervägande delen av banorna.

Enligt vad som framgår av utredningsmannens redogörelse för det nuvarande

rättsläget föreligger skyldighet för järnvägsinnehavare att hålla stängsel

till skydd för betande kreatur endast om och i den män järnvägen genom

föreskrift i koncession eller på annat sätt ålagts eller eljest åtagit sig

hägnadsskyldighet. Genom den år 1928 vidtagna ändringen i 1886 års lag

angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift ha däremot meddelats

vissa särskilda regler örn skyldighet för järnvägs innehavare att utgiva

ersättning, om stängsel icke hålles utmed järnvägen samt nötkreatur

eller häst på grund härav under betesgång inkommit å järnvägsområdet och

skadats eller dödats i följd av järnvägsdriften. Erfarenheten giver emellertid

vid handen, att djurägarna, trots denna reglering av ersättningsfrågan, i regel

icke vilja utsätta sina djur för faran att påköras av tågen och därför icke

låta dem, i varje fall icke till större antal, fritt beta på sådana betesmarker

som gränsa till ohägnad järnväg. En följd härav är, att antingen kunna dessa

betesmarker icke utnyttjas för betesbruk eller också nödgas ägarna själva

hålla stängsel eller låta valla djuren under betesgången. Om järnväg icke

håller hägnad, kunna djuren över järnvägen begiva sig långt hort med påföljd

att vården och tillsynen av djuren fördyras. För nu berörda olägenheter

utgår icke någon ersättning från järnvägens sida. Det kan vidare förekomma,

att kreatur under betesgång begiva sig över ohägnad järnväg in på

annans inägor och där åstadkomma skada. På grund av förpliktelsen att

taga vård om sina kreatur är djurägaren skyldig att utgiva ersättning för

skadan. För vad djurägare sålunda får utgiva är han icke berättigad till

gottgörelse av järnvägens innehavare, såvida icke denne är stängselskyldig.

Örn järnvägen hålles inhägnad, kan sådan skada endast undantagsvis inträffa.

Härtill kommer, att man icke kan helt bortse från att det för djurägare,

i händelse kreatur skadas i följd av järnvägs drift, kan vara svårt att

styrka skadans omfattning, exempelvis ett djurs avelsvärde. Det synes med

hänsyn till det anförda tydligt, att rätten till ersättning för kreatur, som

skadas på grund av järnvägs drift, icke kan utgöra full kompensation för

de olägenheter som uppkomma för jordägarna, örn stängsel icke hålles utmed

järnvägarna.

På grund av föreskrifter som meddelats i administrativ ordning må stängsel

vid statens järnvägar visserligen icke nedläggas utan tillstånd av Kungl.

Majit, såvida icke överenskommelse härom träffats med vederbörande jordägare.

Nämnda föreskrifter kunna emellertid knappast anses utgöra tillräckligt

skydd för jordägarnas intressen. Tillstånd till nedläggande av hägnad

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

kan nämligen lämnas, även örn nedläggandet medför olägenhet för grannfastighet,

och jordägaren är för sådant fall icke tillförsäkrad rätt till ersättning

därför. Det synes icke heller principiellt tillfredsställande, att frågan

i vad mån stängsel skall hållas vid de statliga järnvägarna skall vara helt

beroende av vad den ena parten finner lämpligt. Beträffande de enskilda

järnvägarna må framhållas, att innehavare av enskild järnväg, som icke på

grund av föreskrift i koncession eller eljest är hägnadsskyldig, för närvarande

kan utan vidare borttaga befintligt stängsel.

De skäl som utredningsmannen från grannelagsrättsliga synpunkter anfört

till stöd för en reglering i lag av frågan om stängselskyldighet för järnvägs

innehavare synas även vara bärande. För en sådan skyldighet talar också

särskilt det förhållandet att den av järnvägarna i allmänhet tillämpade

ordningen att hålla banorna inhägnade, enligt vad från flera håll omvittnats,

hos landets jordbrukare framkallat den uppfattningen, att järnvägarna äro

skyldiga att hålla stängsel till skydd för betande kreatur, och att denna uppfattning

legat till grund för behandlingen av ersättningsfrågor i expropriationsmål.

Ehuru ägare av fastighet, från vilken mark upplåtits till järnväg,

varit berättigad till ersättning för det intrång som för den återstående

delen av fastigheten uppkomme, om stängsel ej hölles utmed järnvägen

av dennas innehavare, har sådan ersättning utgått endast i undantagsfall.

Anledningen härtill måste ha varit, att fastighetsägarna vid markupplåtelserna

utgått från att banorna komme att hållas inhägnade genom järnvägsförvaltningarnas

försorg.

Frågan örn järnvägs hägnadsskyldighet måste emellertid prövas även från

andra synpunkter än de nu angivna.

På sätt framgår av det förut anförda uppgår den årliga kostnaden för

underhållet av nu befintliga stängsel för närvarande till mer än l5/« miljoner

kronor för samtliga järnvägar. Därest en avsevärd minskning av dessa kostnader

skulle kunna genomföras, vöre detta givetvis av betydelse för järnvägarnas

ekonomi och därmed ytterst även för trafikanterna. Vid ett bedömande

av förevarande spörsmål måste därför de ekonomiska synpunkterna

tillmätas betydelse.

Härav följer dock icke, att hållande av stängsel bör begränsas till sådana

sträckor, där kreatur bruka beta fritt i sådant antal att det även för järnvägarna

är fördelaktigare att hålla stängsel än att nödgas i enlighet med

1928 års lagstiftning ersätta inträffade skador. Hänsyn måste tagas jämväl

till den ekonomiska betydelsen av de olägenheter som icke ersättas enligt 1928

års bestämmelser. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att ett visst behov

av stängsel kan föreligga även där djuren bruka hållas tjudrade på markerna,

enär de lätt kunna slita sig och begiva sig ut på eller över järnvägen.

I några yttranden har framhållits, att en begränsning av skyldigheten att

hålla stängsel vid järnväg skulle främja den pågående moderniseringen av

betesbruket, som avsåge att ersätta den gamla extensiva betesmetoden med

en mera intensiv sådan, enligt vilken djuren finge beta inom särskilda för

ändamålet inhägnade områden. Givetvis skall vid bedömande, i vad mån

stängsel bör hållas, hänsyn tagas till utvecklingen på betesbrukets område.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mattts proposition nr 19.

33

Denna omständighet synes emellertid icke med fog kunna anföras mot en

reglering i lag av frågan i vad mån stängselskyldighet skall föreligga.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag skyldighet böra åligga

innehavare av järnväg att hålla stängsel utmed banan till skydd för betande

kreatur med möjlighet att, där kostnaden för hållande av stängsel är oskälig

i förhållande till nyttan därav, i stället ersätta granne för det intrång,

som föranledes av att stängsel ej hålles. Någon ökning av järnvägarnas totala

kostnader för hållande av stängsel torde icke vållas av förslagets genomförande.

Såsom utredningsmannen framhållit har man snarare att räkna

med, att örn möjlighet sålunda skapas att bereda markägarna gottgörelse för

olägenheter av järnvägsdriften, medgivande till nedläggande av stängsel, av

vilka behovet icke är så stort, kommer att lämnas i större utsträckning än

förut och att sålunda stängselkostnaderna komma att minskas.

Vid den prövning av hithörande spörsmål, som skedde år 1928, ansågs en

reglering av frågan om och i vad mån järnväg borde hållas inhägnad böra

ske i administrativ ordning. Till stöd härför åberopades, att det icke kunde

vara lämpligt att genom lagstiftning försvåra ett skäligt hänsynstagande till

de ekonomiska synpunkterna samt att avvägningen mellan ortsbefolkningens

och järnvägarnas intressen kunde vid en administrativ reglering verkställas

med bättre beaktande av de i varje fall föreliggande förhållandena

och större hänsyn tagas till den ekonomiska ställningens krav än om järnvägarna

genom lagstiftning underkastades en mer eller mindre stelt reglerad

hägnadsskyldighet. Samma uppfattning har, såsom förut nämnts, hävdats

av en av de sakkunniga och i några yttranden.

Ett smidigt hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall torde

kunna äga rum, även om den föreslagna regleringen sker i lag, och det

synes såsom förut antytts principiellt motiverat, att frågan löses på detta

sätt, även örn man har anledning räkna med att de enskilda järnvägarna

komma att övertagas av staten. Från järnvägarnas synpunkt förtjänar dessutom

framhållas, att det är tvivel underkastat huruvida skyldighet för

enskilda järnvägar att hålla stängsel som nu anses föreligga kan antagas

upphöra genom att sådan järnväg övertages av staten. Örn skyldigheten i

princip anses kvarstå, erfordras en möjlighet att det oaktat kunna nedlägga

stängslet, där kostnaden för detsamma är oskälig. Även för de fall, då ostridigt

en civilrättslig skyldighet att hålla stängsel föreligger, är det önskvärt

att en möjlighet skapas att göra avsteg därifrån. Denna möjlighet torde

tvångsvis kunna införas allenast genom lag. Jag anser därför i likhet med utredningsmannen,

att frågan ej lämpligen bör regleras i administrativ ordning.

Den avvägning av järnvägarnas och jordägarnas stridiga intressen, som

utredningsmannens förslag till reglering av förevarande spörsmål innefattar,

anser jag mig kunna i huvudsak biträda.

I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om stängselskyldighet för järnväg m. m. Jag övergår

nu till behandling av de särskilda bestämmelserna i det inom departementet

upprättade förslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 19.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Speciell motivering.

1 §•

Utredningsmannen.

I 1 § av utredningsmannens förslag har upptagits det grundläggande stadgandet,

enligt vilket innehavare av järnväg skall vara skyldig att till skydd

för större hemdjur under betesgång hålla stängsel utmed järnvägen, där

kostnaderna härför icke äro oskäliga i förhållande till den nytta stängslet

medför för betesbruket.

Från den föreslagna regeln skall enligt förslaget gälla vissa undantag.

Om hägnad, då de föreslagna bestämmelserna träda i kraft, aldrig förut

hållits utmed viss sträcka, skall sålunda järnvägens innehavare vara fri från

stängselskyldighet, såvida ej särskilda skäl till annat föranleda. Utredningsmannen

har icke ansett det rimligt, att markägarna lång tid efter järnvägarnas

anläggande skulle få möjlighet att tvinga järnvägarnas innehavare att

hålla stängsel. Såsom särskilda skäl att fordra stängsel har utredningsmannen

angivit dels att behovet av stängsel uppkommit efter järnvägens anläggande

på grund av förhållanden som bero av järnvägen, dels ock att endast

kort tid förflutit från järnvägens anläggande.

Örn stängsel tidigare funnits men nedlagts före de nya bestämmelsernas

ikraftträdande, skall den i förslaget upptagna huvudregeln om stängselskyldighet

gälla, om ej stängslet nedlagts efter tillstyrkan av länsstyrelsen. Till

stöd för denna regel har utredningsmannen anfört, att om stängslet nedlagts

utan medgivande av vederbörande myndighet eller fastighetsägare, praktiskt

taget samtliga de skäl, som anförts till stöd för att järnvägarnas innehavare

i princip skola vara stängselskyldiga, kunde åberopas för att de skulle

vara pliktiga att återuppföra stängslet. Att järnvägs innehavare på senare tid

utan medgivande nedlagt stängsel, som varit behövligt, borde icke medföra,

att han befriades från stängselskyldighet som eljest skulle åvila honom.

Även örn medgivande till stängslets nedläggande givits, borde, då ersättning

därför icke i något fall utgått, befrielse ej medgivas från den stängselskyldighet

som eljest skulle ålegat järnvägen. I den mån nedläggandet av stängsel

skett efter medgivande av Kungl. Majit, grundat på tillstyrkan av länsstyrelse,

kunde man emellertid enligt utredningsmannens mening förutsätta,

att tillräckligt behov av hägnad icke förelåg vid tiden för länsstyrelsens

prövning. Hade behov av stängsel uppkommit senare, kunde det väl med

hänsyn till grunden för den föreslagna stängselskyldigheten anföras skäl för

att järnvägens innehavare skulle vara pliktig att återuppföra stängslet. Örn

emellertid granne, efter det stängsel med Kungl. Maj :ts tillstånd nedlagts, med

kännedom om att skyldighet alt hålla stängsel enligt då gällande lag icke

ålåge järnvägen, börjat utnyttja områden invid denna för betesbruk, borde

han icke kunna tvinga innehavaren att återuppföra stängslet. Därest de förändrade

förhållandena i något undantagsfall hänförde sig till järnvägen,

kunde Kungl. Majit, på sätt uttryckligen angivits i brevet den 18 november

1932, ålägga järnvägsstyrelsen att åter uppsätta hägnaden.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19-

35

Yttrandena.

Den föreslagna avfattningen av huvudregeln om stängselskyldighet för

innehavare av järnväg har i yttrandena i allmänhet lämnats utan erinran.

Svea hovrätt har beträffande innebörden av huvudregeln gjort följande

uttalande.

Stängselskyldigheten är väl i första hand betingad av hänsyn till de fastigheter,

som gränsa till järnvägen. Av innehållet i 1 § första stycket av förslaget

jämfört med Kungl. Maj :ts dom den 3 februari 1939 i mål mellan Sävsjöström—Nässjö

järnvägsaktiebolag, kärande, samt G. Johansson i Skärsboda,

svarande, angående ersättning för skada i följd av järnvägs drift, återgiven

i N. J. A. 1939 s. 30, torde emellertid följa att, örn förslaget upphöjes till

lag, denna skyldighet kommer att gälla i förhållande även till andra fastigheter

än dessa. Detta medför att sakägare i sådan fastighet blir berättigad

till ersättning enligt förslagets 8 § och, åtminstone i princip, enligt dess 3 §.

Härigenom vinnes på denna punkt likformighet mellan den föreslagna lagen

och bestämmelserna i 6 § lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för

skada i följd av järnvägs drift.

En ledamot i Göta hovrätt anför, att då det gällde att avväga betesbrukarens

intresse av stängsel gentemot järnvägsinnehavarens intresse av att undgå

oskäliga kostnader, borde vid en uppskattning av förstnämnda intresse

icke bortses från den rätt till ersättning av järnvägsinnehavaren för skada å

större hemdjur, som tillkomme betesbrukaren och som tydligen vore ägnad

att i ett stort antal fall giva dennes intresse av stängsel mindre tyngd än om

sagda rätt ej tillkomme honom. Hänsynstagande till sagda ersättningsrätt

vid den intresseavvägning, varom nu vöre fråga, syntes emellertid genom den

avfattning, som lagförslagets 1 § första stycke erhållit, hava skjutits undan.

För att vad nu anförts skulle vinna beaktande borde lagförslaget i denna

del omredigeras.

Länsstyrelsen i Jönköpings län — som förklarar sig icke ha annat att erinra

mot lagförslaget än att det kunde ha uppbyggts något mera till skydd för

jordägaren än vad fallet blivit genom den jämkning mellan motstående intressen

som präglade utformningen av detta — anser avfattningen av 1 § i

förslaget kunna i viss utsträckning helt allmänt äventyra genomförande av

den allmänna principen i detta.

Med anledning av uttalande i betänkandet, att stängselskyldighet regelmässigt

icke bör äga rum å sådana ställen, där betande kreatur förekomma

utmed järnvägen endast i ringa antal eller där kreaturen släppas fritt på

bete endast under kortare tider på året, exempelvis för höstbete av vallar,

har Älvsborgs läns norra hushållningssällskap förklarat sig icke kunna tillstyrka

den föreslagna avfattningen av 1 §, enligt vilken stängselskyldighet

skulle förfalla, där kostnaderna härför vore oskäliga i förhållande till den

nytta stängslet medförde för betesbruket. Det förefölle nämligen som om utredningsmannen

ansåge, att det mindre antal djur, som den mindre jordbrukaren

släppte på bete, ej på samma sätt som den större jordbrukarens

större antal skulle motivera stängsel. Men vallningskostnaderna vore relativt

större för den mindre jordbrukaren än för den större. Ej heller kunde säll
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Majda proposition nr 10

skåpet godkänna uppfattningen, att betning på vallarnas återväxt ej skulle

motivera stängsel.

Kopparbergs läns hushållningssällskap anser det böra närmare övervägas,

huruvida icke inom län, där enligt lagen om ägofred stängsel skulle freda

jämväl mot mindre hemdjur, innehavare av järnväg borde vara skyldig att,

i de fall kringboende djurägare så påfordrade, hålla stängsel, som fredade

även mot mindre hemdjur, utmed de bansträckor, där stängsel enligt förslaget

skulle hållas. Hallands läns hushållningssällskap ifrågasätter, huruvida icke

i detta sammanhang borde meddelas föreskrift om att ersättning skulle utgå

för skador, som uppkomme till följd av att grind lämnats öppen.

Uppsala läns hushållningssällskap anser ett förtydligande av förslaget

önskvärt för det fall att järnvägen går genom område, där betesreglering enligt

ägofredslagen ägt rum. Sällskapet anför härom följande.

Det kan mycket väl hända att en fastighet betar med sina djur ett område,

som gränsar till järnväg, eller att en fastighet fått betesmark upplåten på annans

fastighet, och detta upplåtna område gränsar till järnväg. Enligt 1 § i

lagförslaget skulle på sådana platser järnvägen vara stängselskyldig. Då det

emellertid stadgas i ägofredslagen att fastighet i sådant fall är skyldig att hålla

det betade området inhägnat, inträder således ingen ökning av fastighetens

stängselkostnad, om järnvägen, trots betningen, icke vore stängselskyldig, i

jämförelse med om icke någon järnväg vore framdragen. I senare fallet skulle

ändock fastigheten få hålla hägnaden själv. I och med att järnvägen blir

stängselskyldig skapas en fördel för fastigheten i fråga. Då lagförslaget principiellt

endast vill undanröja uppenbara olägenheter för jordägaren utan att

onödigt belasta innehavare av järnväg, synes principen i berörda fall bli

åsidosatt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har upptagit en annan speciell fråga till diskussion

och yttrar härom bl. a.:

Utredningsmannen har till behandling upptagit frågan, huruvida järnvägarna

ensamma böra bära kostnaderna för stängsel i de fall att järnvägen

framgår i gränsen mellan två fastigheter, som — därest järnvägen icke funnes

— äro stängselskyldiga i förhållande till varandra. Denna fråga besvarar

utredningsmannen jakande under hänvisning till att det torde vara praktiskt

taget ogörligt att i förevarande hänseende mellan järnväg och fastighetsägare

fördela stängselskyldigheten eller ansvaret för uppkomna kostnader.

Det är möjligt, att en sådan fördelning kan medföra en del svårlösta problem.

För det fall att stängsel verkligen uppsättes synes emellertid obestridligt, att

med den av utredningsmannen intagna ståndpunkten fastighetsägarna befrias

från den stängselskyldighet, som skulle ålegat dem, därest järnvägen

icke funnits. Då i detta fall svårighet att fastställa fastighetsägarnas andel i

stängselkostnaderna icke torde föreligga, anser länsstyrelsen anledning saknas

att lägga denna kostnad i sin helhet på järnvägens innehavare.

Beträffande de föreslagna undantagen från stängselskyldigheten har Svea

hovrätt uttalat, att hovrätten funne undantagen i stort sett väl avvägda, samt

har vidare anfört följande.

Att avtal, enligt vilket innehavare av järnväg ägt borttaga uppfört stängsel,

enligt 1 § andra stycket blir utan verkan, örn ej länsstyrelsen tillstyrkt

borttagandet, kan väl synas ägnat att ingiva vissa betänkligheter av princi
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

37

pieti natur. Av upplysningar införskaffade av utredningsmannen synes emellertid

framgå, att nämnda regel kommer att bliva tillämplig allenast på vissa

av statens järnvägar under de senaste åren träffade avtal, enligt vilka statens

järnvägar betingat sig rätt att borttaga stängsel utan att ersättning lämnats

vederbörande sakägare. Något ingrepp i rättsförhållanden enskilda emellan

är sålunda ej avsett utan allenast en eftergift från det allmännas sida av en

utan vederlag förvärvad förmån.

Jönköpings läns hushållningssällskap förklarar sig med tillfredsställelse

lia funnit, att före lagens ikraftträdande träffat avtal mellan järnväg och enskild

jordägare angående åtagande av den senare att hålla stängsel skulle

kunna upphävas. Delta syntes vara av betydelse därför att det torde ha förekommit

att en del jordägare vid ingående av dylikt avtal utgått från felaktiga

förutsättningar angående stängselskyldigheten. Länsstyrelsen i Malmöhus

län framhåller däremot, att ett godtagande av utredningsmannens ståndpunkt

beträffande överenskommelserna mellan statens järnvägar och jordägare

örn nedläggande av stängsel skulle innebära, att samtliga ifrågavarande

avtal kunde förlora sin rättsverkan. Att på sådant sätt frivilligt ingångna

avtal på grund av presumtion örn missuppfattning automatiskt skulle

förlora sin giltighet ansåge länsstyrelsen vara ägnat att väcka betänkligheter,

helst som avtalen ingåtts av offentlig myndighet enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande.

Enligt länsstyrelsens mening hade utredningsmannen icke anfört tillräckliga

skäl för att dessa avtal skulle bedömas annorledes än enligt vanliga

grunder; avtalen borde därför betraktas såsom bindande till dess visats, att

desamma på grund av bristande förutsättning eller annan laga ogiltighetsgrund

icke kunde åberopas av järnvägsstyrelsen.

Beträffande de föreslagna undantagsbestämmelserna anför vidare hovrätten

för Övre Norrland bl. a.:

Utredningsmannen har ansett, att om behovet av stängsel uppkommit på

grund av förhållanden som hänföra sig till järnvägen, denna skall vara

stängselskyldig; däremot ej, örn det uppkomna behovet hänför sig till grannfastigheten.

De skäl utredningsmannen härutinnan anfört finner hovrätten

knappast övertygande. Han anför att »det kan emellertid icke anses obefogat

att den, som med kännedom örn att järnvägens innehavare enligt gällande

lag och rättspraxis icke är pliktig att hålla stängsel utmed järnvägen,

börjat utnyttja områden invid denna för betesbruk, får, då stängselskyldighet

sedermera fastslås i lag, finna sig i ett större mått av olägenheter av

järnvägsdriften än vad en granne eljest är pliktig alt tåla». Denna avvikelse

från vad eljest anses gälla enligt grannelagsrättsliga regler, synes vila på

det ohållbara antagandet, att grannfastighetens ägare, då han upptog nyodling

eller verkställde utdikning eller eljest vidtog åtgärd som lett lill behov

av järnvägsstängsel, regelmässigt salt sig närmare in i den ömtåliga frågan

örn järnvägarnas stängselskyldighet. Utredningen visar ju för övrigt att

man tidigare vid expropriationer och andra upplåtelser allmänt utgått från

att en stängselskyldighet för järnvägarna förelåg, ehuru man ej närmare

klargjort för sig grunden för denna skyldighet. Alt jordägarna skulle gjort

sig skyldiga till något slags bris! på förutseende, som nu borde lända dem

till nackdel, synes icke kunna med fog göras gällande. Hovrätten är sålunda

benägen att anse den omständigheten, all numera förefintligt, till

grannfastighetens förhållanden hänförligt behov av järnvägsstängsel icke

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

förelåg vid järnvägens anläggande, sakna betydelse för frågan om järnvägens

stängselskyldighet.

Det synes hovrätten som örn fall, där stängsel ej hållits oaktat från början

föreliggande behov, böra föranleda olika bedömande allt efter omständigheterna

i varje särskilt fall. Stundom kan det synas föga rimligt att grannen

genom ny lagstiftning erhåller förmånen av järnvägsstängsel. I andra

fall kan en sådan förmån te sig skälig. Att grannen — vilken ju förutsättes

lida avsevärt men genom frånvaron av stängsel — ej tidigare gjort gällande

anspråk på järnvägens stängselskyldighet, kan i vart fall sällan eller aldrig

antagas ha haft till orsak ett frivilligt uppgivande utan gottgörelse av en

honom på grund av grannelagsrättsliga grundsatser måhända tillkommande

rättighet.

Under hänvisning till vad nu anförts är hovrätten benägen att, i stället

för de nu diskuterade föreslagna bestämmelserna i 1 § andra stycket, förorda

en regel av ungefär det innehåll, att i fall där stängsel icke förut hållits

av järnvägens innehavare, skall efter omständigheterna avgöras huruvida

det oaktat stängselskyldighet skäligen skall äga rum.

I förslagets 1 § andra stycket har stadgats, att stängselskyldighet ej äger

rum, där stängsel utmed viss bansträcka före den nya lagens ikraftträdande

borttagits efter tillstyrkan av länsstyrelsen. Stadgandet har motiverats därmed,

att i den mån Kungl. Maj:ts medgivande den 18 november 1932 av

stängsels nedläggande grundats på tillstyrkan av länsstyrelse, man torde

kunna förutsätta, att tillräckligt behov av hägnad icke förelåg vid tiden för

länsstyrelsens prövning.

Det synes hovrätten som om denna motivering knappast vore bärande.

Vill man i princip stadga stängselskyldighet för järnvägen, i den mån grannfastigheten,

om ej järn vägsstängslet uppföres, lider avsevärt men, synes det

vara väl lättvindigt att låta grannfastigheten gå miste örn rätten därför att

länsstyrelsen i det den 18 november 1932 avgjorda ärendet tillstyrkt borttagande

av stängslet. Man torde vid nämnda tid knappast i någon högre

grad haft uppmärksamheten riktad på den av utredningsmannen framhållna

rätten till skydd, grundad på grannelagsrättsliga förhållanden. Att nu i

efterhand låta länsstyrelserna på ett avgörande sätt företräda jordägarnas

intressen i förevarande hänseende, synes näppeligen vara lämpligt. Hovrätten

har vid detta bedömande icke förbisett, att viss sakkunskap i betesoch

hägnadsförhållanden varit tillgänglig för länsstyrelserna i de ifrågavarande

ärendena. Hovrätten är böjd för att anse, att den ifrågavarande

föreslagna bestämmelsen i 1 § andra stycket bör utgå.

Beträffande avfattningen av den bestämmelse i 1 § andra stycket, enligt

vilken stängselskyldighet icke äger rum, där stängsel icke förut hållits, såvida

icke särskilda skäl därtill äro, uttalar Göta hovrätt, att det vore lämpligt,

att de av utredningsmannen i motiveringen angivna omständigheter,

som i främsta rummet borde anses utgöra »särskilda skäl», komme till uttryck

i själva lagtexten. Länsstyrelsen i Jämtlands län har anmärkt, att förändrade

förhållanden, hänförliga till järnvägens drift, kunde motivera att

stängsel hölles även där stängsel före lagens ikraftträdande borttagits efter

tillstyrkan av länsstyrelsen.

Departementschefen.

De stängsel som hittills hållits utmed järnvägarna ha, på sätt förut nämnts,

i regel varit av beskaffenhet att utestänga endast större hemdjur (hästar

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

39

och nötkreatur). Undantagsvis förekomma dock på grund av särskilt åtagande

hägnader som stänga även mot mindre hemdjur, såsom får och getter.

Den fara, för vilken mindre hemdjur utsättas genom järnvägarnas drift,

torde i stor utsträckning ha beaktats vid järnvägarnas anläggande genom att

innehavaren särskilt utfäst sig att hålla hägnad även till skydd för mindre

hemdjur eller genom att jordägarna erhållit ersättning, och jordägarna torde

icke vid upplåtelse av mark för järnväg haft anledning att räkna med att

stängsel till skydd för mindre hemdjur skulle anordnas av järnvägsförvaltningen.

Ägare av mindre hemdjur torde också i regel själva ha vidtagit erforderliga

åtgärder för att hindra djuren att inkomma på järnvägsområdet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då en utvidgning av stängselskyldigheten

att avse även skydd för mindre hemdjur skulle — även om den

begränsades till vissa län på sätt i ett yttrande ifrågasatts — medföra en

betydande ökning av stängselkostnaden, torde stängselskyldigheten för järnväg

böra begränsas till att avse skydd endast för större hemdjur. Detta överensstämmer

även med den gränsdragning som gjordes vid 1928 års ändring

i 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift. I

det följande bortses därför helt från mindre hemdjur.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör hägnad vid järnväg

hållas endast i den mån kostnaden härför icke är oskälig i förhållande till

nyttan därav. Härav torde följa, att stängsel icke behöver hållas utmed bansträckor,

där större hemdjur över huvud icke förekomma eller där någon

fara för att djuren skola komma till skada genom järnvägsdriften eller annan

väsentlig olägenhet ej föreligger. Behov av hägnad torde t. ex. icke föreligga,

om järnvägen löper intill vattendrag eller kärrmark eller örn banan

framgår på hög bank, i bergsskärning eller dylikt och risken för att djuren

skola komma in på banan fördenskull är ringa.

Även om kreatur förekomma utmed järnvägen endast i ringa antal eller

släppas fritt på bete endast kortare tid under året, exempelvis för höstbete

av vallar, kan hållandet av stängsel helt naturligt vara av betydelse för jordägaren.

Stängselskyldighet bör likväl ej föreligga, om kostnaden för hållande

av stängsel är väsentligt större än nyttan därav, uppskattad i penningar.

Där järnväg löper parallellt med och intill allmän väg, torde omständigheterna

ofta vara sådana, att något behov av stängsel mellan vägen och

järnvägen ej föreligger. Örn hägnad hålles mellan vägen och betesmarken,

kan nyttan av stängsel mellan vägen och järnvägen uppenbarligen icke vara

stor. Örn emellertid vägen är obetydligt trafikerad av motorfordon under

betestiden eller avstängd genom grindar samt frånvaron av stängsel mellan

vägen och angränsande mark med hänsyn härtill i och för sig icke utgör

hinder för markens ändamålsenliga användning såsom betesplats för ett

större antal djur, kunna omständigheterna vara sådana, att järnvägens innehavare

bör vara pliktig att hålla hägnad mellan banan och vägen.

Vid bedömande av behovet av hägnad kan även järnvägstrafikens intensitet

vara av viss betydelse. Örn banan trafikeras endast av ett ringa antal

tåg, är givetvis risken för att djur skola skadas mindre.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Svea hovrätt har i sitt yttrande givit uttryck åt den uppfattningen att

stängselskyldigheten i princip bör gälla till förmån även för andra än dem

som äga eller bruka fastigheter vilka gränsa till järnvägen. Det synes även

mig vara riktigt, att man vid bedömande, huruvida stängsel bör finnas eller

ej, har att taga viss hänsyn även till de icke omedelbart angränsande fastigheternas

behov. I regel torde dock de som icke inneha mark omedelbart intill

järnvägen få anses tillgodosedda genom den rätt att erhålla ersättning

som tillkommer dem enligt 1886 års lag, därest deras djur skadas genom

järnvägsdriften.

Om någon i enlighet nied ägofredslagens bestämmelser om betesreglering

fått betesmark åt sig upplåten å annans fastighet, är den förre skyldig att

hålla området inhägnat. Järnvägsdriften medför, där sådant område gränsar

till järnväg, icke någon ökning av betesrättsinnehavarens stängselbörda. Det

har med hänsyn härtill i ett yttrande hävdats, alt järnvägen i dylikt fall icke

bör vara pliktig att hålla stängsel mot området. Något undantag från järnvägs

skyldighet att hålla stängsel torde icke vara påkallat för nu berörda

fall.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i sitt yttrande särskilt berört det fallet,

att järnväg framgår i gränsen mellan två fastigheter, vilka — därest

järnvägen icke funnes — skulle vara stängselskyldiga i förhållande till varandra.

Länsstyrelsen har ansett att kostnaden för stängsel i en sådan situation

ej i sin helhet borde åvila järnvägens innehavare. Då emellertid järnväg,

såsom utredningsmannen framhållit, endast sällan och i så fall endast

på kortare sträckor framgår i ägogräns, torde tillräcklig anledning att meddela

en särskild föreskrift om fördelningen av stängselkos tnadema i nämnda

situation icke föreligga.

I ett yttrande har berörts frågan, huruvida ersättning skall utgå, örn kreatur

inkommit å järnväg och skadats till följd av att grind, som av jämvägsinnehavaren

hålles vid korsning mellan järnvägen och väg, lämnats öppen.

Enligt uttalande i förarbetena till 1928 års lagändring föreligger icke ersättningsskyldighet

i sådant fall.1 Denna fråga, som gäller tolkningen av 6 § i

1886 års lag, torde dock, såsom utredningsmannen funnit, icke lämpligen böra

upptagas i detta sammanhang.

Utredningsmannens förslag upptager som förut nämnts vissa viktiga undantag

från den föreslagna huvudregeln. Stängselskyldighet skall sålunda icke

föreligga i fråga om bansträcka, där stängsel aldrig hållits av järnvägens

innehavare, såvida icke särskilda skäl till annat föranleda. Sådana skäl till

stängselskyldighet böra enligt utredningsmannens mening anses vara för

handen, om behovet av hägnad uppkommit efter järnvägens anläggande på

grund av förhållanden som äro att hänföra till järnvägen eller örn endast kort

tid förflutit från järnvägens anläggande.

En undantagsbestämmelse har även upptagits för det fall, att stängsel tidigare

funnits utmed viss sträcka men efter tillstyrkan av länsstyrelsen borttagits

eller fått förfalla. Örn nedläggandet — med stöd av medgivande av

1 Jfr NJA 1906 s. 64 och 1916 s. 92.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

41

Kungl. Majit — skett efter tillstyrkan av länsstyrelsen, har utredningsmannen

förutsatt, att något behov av stängslet icke förelåg vid tiden för länsstyrelsens

prövning. Även om detta kan antagas vara i huvudsak riktigt, kan dock, såsom

i ett yttrande framhållits, inträffa att behov av stängsel sedermera uppkommit

till följd av ändrade förhållanden med avseende å järnvägens drift.

Enligt min mening bör varken den omständigheten att stängsel icke uppförts

eller att stängsel nedlagts efter tillstyrkan av länsstyrelsen i och för sig

medföra befrielse från stängselskyldighet. En skälig grund för att medgiva

befrielse därifrån, när stängsel ej hålles av järnvägens innehavare vid lagens

ikraftträdande, synes däremot vara, att betesbruket anpassats till nämnda

förhållande, t. ex. genom anordnande av särskilda betesområden eller genom

att djurägarna övergått till att tjudra djuren. Skulle emellertid väsentligt

ändrade förhållanden med avseende å järnvägens drift lia före lagens ikraftträdande

inträtt eller därefter inträda, bör stängselskyldigheten kunna så

att säga återupplivas. Det är dock tydligt, att det måste lia inträtt en avgörande

ökning i järnvägstrafikens intensitet för att en från nu ifrågavarande

synpunkt väsentlig ändring skall anses ha inträtt.

Å andra sidan synes det mig möta betänkligheter att helt undanröja resultatet

av den prövning genom offentlig myndighet som på senare tid i regel

föregått nedläggandet av stängsel vid statens järnvägar. Av denna anledning

synes skäligt att i en övergångsbestämmelse införa ett stadgande, enligt vilket

det skall ankomma på Kungl. Maj:t att pröva huruvida järnvägsförvaltningen

skall ånyo hålla stängsel på bansträcka, där den i enlighet med Kungl.

Maj:ts brev den 18 november 1932 efter tillstyrkan av länsstyrelsen upphört

att hålla stängsel.

Vad slutligen angår det fall, att nedläggandet skett efter överenskommelse

med vederbörande jordägare, må till en början erinras, att ersättning för härav

uppkommande olägenheter icke i något fall torde ha lämnats jordägaren

samt att frågan torde lia betydelse allenast i fråga om statens järnvägar. Den

omständigheten att samtycke givits till att järnvägsförvaltningen upphörde att

hålla stängsel synes icke vara tillräcklig anledning att utesluta tillämpning av

huvudregeln örn stängselskyldighet, när kostnaden för stängsel ej är oskälig

i förhållande till nyttan.

2 §.

Utredningsmannen.

Enligt 2 § i utredningsmannens förslag skall stängsel, där ej Konungen annorlunda

förordnar, vara så beskaffat, alt större hemdjur, som icke är okynnes

eller otamt, därigenom bör utestängas från järnvägsområdet.

Utredningsmannen anför i detta sammanhang beträffande stängslens beskaffenhet

bl. a.:

Det torde böra undersökas, huruvida icke jämvägshägnaderna skulle kunna

vara av något enklare beskaffenhet än vad som nu är vanligt. Inom de sakkunniga

har ifrågasatts, huruvida icke stängslen skulle kunna bestå av allenast

två taggtrådar. Kostnaderna för en sådan hägnad, som torde vara lika effektiv

som de nu vanliga järnvägsstängslen, äro, enligt uppgift av överinspektören

för bantjänsten vid statens järnvägar, vid nuvarande prisläge omkring

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

25 procent lägre än kostnaderna för de nu vanliga järnvägsstängslen. Det

har även ifrågasatts, att stängslen skulle bestå av en eller två släta järntrådar,

förande svag elektrisk ström. En sådan hägnad kan måhända icke

anses fredgill enligt ägofredslagens bestämmelser men torde i huvudsak fylla

det med stängselskyldigheten avsedda ändamålet. Om en del djur skulle

tränga igenom en dylik hägnad, betyder mindre, örn man därigenom skulle

kunna vinna en väsentlig kostnadsbesparing.

För att stängslen skola kunna anpassas efter vad vid varje tidpunkt finnes

lämpligast bör befogenhet givas åt Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter om

stängslens beskaffenhet.

Yttrandena.

Svenska järnvägs/öreningen har uttalat, att enligt föreningens uppfattning

ett stängsel med två taggtrådar vore mera effektivt än de nu vanligen förekommande

stängslen med tre—fem släta järntrådar. Föreningen ansåge lämpligt,

att bestämmelser gåves om stängslens närmare beskaffenhet och att därvid

fastsloges, att stängsel med två taggtrådar vore tillfyllest för stängselskyldighetens

fullgörande enligt det föreliggande lagförslaget.

Hovrätten för Övre Norrland framhåller, att det genom stadgandet i 2 §

bleve möjligt att i administrativ ordning, genom medgivande av stängsel av

sådan beskaffenhet att det icke utestängde större hemdjur, till väsentlig del

sätta ur kraft huvudregeln i 1 §. Därmed syntes den föreslagna lagstiftningen

skäligen förfelad. Förslaget innebure på denna punkt en mindre tilltalande

kompromiss.

Malmöhus läns hushållningssällskap påpekar, att grindöppningarna i järnvägsstängslen

ofta vöre för smala för de moderna jordbruksredskapen. Föreskrift

borde därför meddelas, att dylika öppningar icke finge göras smalare

än åtminstone fem meter.

Departem entschef en.

Med hänsyn till syftet med den av mig förordade stängselskyldigheten böra

stängslen utmed järnvägarna — i anslutning till vad i allmänhet redan brukas

vid järnvägarna — vara av sådan beskaffenhet att större hemdjur, som

icke är okynnes eller otamt, därigenom bör hindras att inkomma på järnvägsområdet.

Utredningsmannen har ifrågasatt, huruvida icke stängsel av enklare

beskaffenhet än de nu vanliga skulle kunna komma till användning,

t. ex. strömförande stängsel. En sådan hägnad lärer väl, om strömavbrott

inträffar, icke vara ägnad att utestänga större hemdjur men torde i huvudsak

fylla det med stängselskyldigheten avsedda ändamålet. Med hänsyn till

den kostnadsbesparing som härigenom skulle kunna vinnas, bör Kungl. Maj:t

äga befogenhet att medgiva användning av hägnad av enklare beskaffenhet

än som följer av huvudregeln. Jag vill framhålla att om innehavare av järnväg

i enlighet med sådant medgivande håller stängsel, som icke kan anses

vara av fullt fredgill beskaffenhet, innehavaren blir ersättningsskyldig enligt

6 § i 1886 års lag, örn kreatur till följd därav kommer in på banan och skadas.

En sådan hägnad befriar icke heller innehavaren från ersättningsskyldighet

enligt 7 § i departementsförslaget.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

43

Det av Malmöhus läns hushållningssällskap framförda önskemålet om meddelande

av föreskrift angående storleken av grindöppningar torde icke lämpligen

kunna regleras i detta sammanhang utan bör upptagas till prövning i

administrativ ordning.

3 § första stycket.

Första stycket i denna paragraf motsvarar 5 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen.

Enligt 5 § i utredningsmannens förslag må stängsel, som hålles av järnvägs

innehavare, ej borttagas eller lämnas att förfalla, med mindre genom

dom fastställts, att innehavaren icke är stängselskyldig, eller medgivande därtill

lämnats av ägaren av den fastighet, mot vilken stängslet uppförts, och den

som äger nyttja fastigheten för betesbruk.

I motiveringen till detta stadgande framhålles, att det måhända kunde ligga

närmast till hands att låta innehavare av järnväg på egen risk bedöma, om

stängsel i enlighet med givna föreskrifter skulle hållas i det särskilda fallet

eller icke. Om innehavaren felbedömde läget och underläte att hålla stängsel

i ett fall, då så rätteligen borde ske, kunde det ankomma på vederbörande

myndighet att på talan av markägaren ålägga innehavaren att hålla stängsel.

En dylik ordning syntes vara den lämpligaste i fråga om sådana sträckor, utmed

vilka stängsel icke hölles vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

Man torde nämligen kunna antaga, att stängselskyldighet enligt de föreslagna

principerna icke förelåge i det övervägande antalet fall, där stängsel icke nu

hölles. En överprövning av alla dessa fall vore sålunda icke av behovet påkallad.

Det syntes vara fullt tillräckligt, att det åt markägarna överlämnades

att i mån av befogenhet anhängiggöra talan om åläggande för järnvägens

innehavare att hålla stängsel utmed sträcka, där hägnad för närvarande saknades.

Samma ordning borde gälla även för det fall att ny järnväg anlades.

En sådan ordning vore naturligtvis tänkbar även då det gällde nedläggande

av nu befintliga stängsel. Det kunde emellertid anmärkas, att det ur kostnadssynpunkt

icke kunde vara lämpligt att innehavare av järnväg nedlade stängsel

och sedan efter prövning av myndighet tvingades att återuppföra detsamma.

Den nu för statens järnvägar gällande ordningen — enligt vilken det fordrades

tillstånd av Kungl. Maj :t för nedläggande av stängsel, såvida icke överenskommelse

träffats med vederbörande markägare — vore ur nämnda synpunkt

ändamålsenligare.

Yttrandena.

Den föreslagna bestämmelsen, att nedläggande av stängsel utmed järnväg

icke må ske utan tillstånd av myndighet, såvida ej överenskommelse härom

träffats med vederbörande fastighetsägare, har icke föranlett erinran från

någon av de hörda myndigheterna eller sammanslutningarna.

Mot stadgandets avfattning har emellertid Svea hovrätt anfört, att järnvägens

ägare enligt stadgandets ordalydelse syntes vara berättigad att borttaga

stängsel eller låta detsamma förfalla jämväl på grund av medgivande

av vederbörande sakägare, lämnat före lagens ikraftträdande och utan att

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

länsstyrelsen tillstyrkt befrielse från stängselskyldighet. Av en jämförelse med

1 § andra stycket syntes emellertid framgå, att här allenast avsåges efter

nämnda tidpunkt lämnat medgivande. Ordalagen borde jämkas till utmärkande

härav.

Departementschefen.

Vad utredningsmannen i förevarande hänseende föreslagit anser jag mig

kunna biträda. Avfattningen av stadgandet torde dock, såsom Svea hovrätt

framhållit, böra jämkas i syfte att utmärka att stängsel icke må av järnvägen

borttagas eller lämnas att förfalla pa grund av medgivande, som lämnats före

lagens ikraftträdande.

Jag vill anmärka, att stängsel, vilket avser att skydda djur som beta å viss

fastighet, torde kunna anses vara uppfört »mot» denna fastighet även örn väg

går mellan järnvägen och fastigheten.

3 § andra stycket.

Detta stycke motsvarar 9 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen.

Under 9 § i utredningsmannens förslag har upptagits stadgande, att om

innehavare av järnväg, då lagen träder i kraft, på grund av särskilt åläggande

eller atagande är pliktig att halla stängsel, som fredar endast mot större

hemdjur, åläggandet eller åtagandet icke skall utgöra hinder för prövning av

fråga om stängsel- eller ersättningsskyldighet i enlighet med vad i denna lag

stadgas. Ersättning skall dock givas för all olägenhet, som vållats av att stängsel

borttages eller lämnas att förfalla.

Beträffande detta stadgande anföres i betänkandet bl. a. följande.

Fragan örn den förpliktelse att hålla stängsel, som nu åvilar vissa järnvägar,

bör bibehållas eller icke har betydelse egentligen endast med avseende

å sådana sträckor, där järnvägen enligt de förordade bestämmelserna skulle

vara fri fran sadan förpliktelse. Därest stängselskyldighet, som tidigare uppkommit,

skall gälla även framdeles, innebär detta, att stängsel, som icke

längre erfordras och till vars nedläggande tillstånd eljest skulle kunna påräknas,

icke kan nedläggas utan medgivande av ägaren till angränsande

fastighet. Även om man lärer kunna antaga, att de fastighetsägare, som icke

ha något behov av stängsel, i allmänhet icke komma att motsätta sig dettas

nedläggande, kan det icke uteslutas, att nödvändigheten att i alla fall, då järnväg

på grund av föreskrift i koncession eller eljest är stängselskyldig, erhålla

vederbörande fastighetsägares medgivande till stängslets nedläggande, kan av

ägaren utnyttjas att för medgivandet betinga sig en gottgörelse, som är större

än vad som är skäligt. Det är givetvis av betydelse att järnvägarna icke

tvingas att bibehålla stängsel, varav behov icke finnes, eller nödgas att för

avlösning av stängselskyldigheten utgiva oskäligt stora belopp.

För att icke markägarnas rätt skall försämras, bör emellertid, där järnvägens

innehavare vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande är stängselskyldig

på grund av särskilt åläggande eller åtagande, ersättning utgå för olägenhet,

även örn denna är endast av ringa betydelse.

För att nedlägga hägnad i nu berörda fall bör icke alltid erfordras att rätt

därtill fastslagits genom dom. Om överenskommelse mellan järnvägens inne
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19-

45

havare och vederbörande sakägare träffas, bör något tillstånd av domstol eller

annan myndighet icke behöva inhämtas, och detta även örn stängselskyldigheten

fastställts i koncession.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter riktigheten av den princip som

kommit till uttryck i förevarande stadgande. Då emellertid en sådan princip

redan tidigare funnes lagfäst i svensk lagstiftning och ett genomförande av

principen syntes hava stor praktisk betydelse, syntes man få finna sig i förslaget

i denna del.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför i sitt yttrande.

Den föreslagna bestämmelsen örn ersättning för all olägenhet av att stängsel

borttages eller lämnas att förfalla i förening med regeln, att järnvägen

i princip skall bära samtliga rättegångskostnader, kan befaras leda till att

domstolarna i stor utsträckning belastas med processer om rena bagatellvärden.

Enär domstolarna lättare torde vara benägna anse, att stängselskyldighetens

upphörande medför olägenhet av någon betydelse i de fall, då fastighetsägare

och andra sakägare på grund av i paragrafen nämnda orsaker haft

särskild anledning förvänta, att stängsel alltid skulle hållas av järnvägen, och

då dessa sakägare alltså även utan den föreslagna bestämmelsen torde komma

att erhålla ersättning i något vidare mån än andra, synes ifrågavarande bestämmelse

överflödig för vinnande av vad man genom densamma velat uppnå.

Den torde därför böra utgå.

Departementschefen.

Såsom utredningsmannen funnit bör stängselskyldighet, som vid lagens

ikraftträdande åligger innehavare av järnväg på grund av särskilt åläggande

eller åtagande, icke utgöra hinder för prövning i enlighet med vad i lagen

stadgas, huruvida stängsel skall hållas.

Örn innehavare av järnväg på grund härav blir berättigad att nedlägga hägnad,

skall han enligt utredningsmannens förslag vara pliktig att utgiva ersättning

för all olägenhet på grund av nedläggandet, även om denna är endast

av ringa betydelse. Skälen för en sådan obetingad ersättningsskyldighet

äro icke lika starka, örn stängselskyldigheten varit grundad på föreskrift i

koncession eller fastställelse av arbetsplan som om den grundats på särskilt

åtagande eller, såsom i vissa fall förekommit, dom i expropriationsmål. Med

hänsyn härtill torde skyldigheten att ersätta även olägenhet, som är att anse

såsom ringa, kunna skäligen begränsas till de fall, då den tidigare ersättningsskyldigheten

är grundad på dom eller särskilt åtagande.

Den av utredningsmannen föreslagna ersättningsbestämmelsen har i departementsförslaget

upptagits såsom andra punkt i 5 § första stycket.

4 § första och andra styckena.

Första och andra styckena i denna paragraf motsvara första och tredje

styckena av 6 § i utredningsmannens förslag.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 19-

Utredningsmannen.

Enligt 6 § i utredningsmannens förslag skall, där ej överenskommelse kan

träffas om hållande av stängsel eller om ersättningsskyldighet, frågan instämmas

till ägodelningsrätten i orten. Vidare föreslås, att talan om ersättning

för olägenhet, som avses i 3 § av förslaget, skall anhängiggöras inom

två år från det genom dom fastställts, att stängselskyldighet icke äger rum,

eller tillstånd lämnats att borttaga stängslet eller att låta detsamma förfalla

eller, där järnvägen tillhörigt stängsel icke fanns uppfört vid lagens ikraftträdande,

inom två år därefter.

Utredningsmannen erinrar i detta sammanhang, att enligt ägofredslagen

skulle frågor om skyldighet att hålla stängsel och om betesreglering, där ej

förening träffades, företagas till prövning vid särskild syneförrättning. Skäl

kunde åberopas för att jämväl frågor om skyldighet för innehavare av järnväg

att halla stängsel utmed sitt område och därmed sammanhängande ersättningsfrågor

borde i första hand prövas av en synenämnd. Det vore emellertid

att märka, att de uppgifter, som enligt ägofredslagen ankomme på

synenämnden, omfattade även sådant, som icke lämpligen borde i första

hand ankomma på domstol. Frågor, huruvida stängsel skulle hållas utmed

järnväg, och om rätt till ersättning för olägenhet på grund av att stängsel

icke hölles vore däremot spörsmål, som lämpligen kunde direkt upptagas av

domstol, särskilt om den sammanträdde på platsen. Örn sistnämnda frågor

skulle i första hand prövas av synenämnd, kunde detta leda till dröjsmål

med ärendenas avgörande och en ökning av kostnaderna utan motsvarande

fördel.

Vidkommande frågan, vilken domstol — allmän underrätt eller ägodelningsrätt

— som i första hand skulle pröva frågor örn stängsel- och ersättningsskyldighet,

framhåller utredningsmannen, att häradsrätterna i allmänhet

icke utan betydande kostnader kunde sammanträda på den plats, där

behovet av hägnad kunde bäst bedömas. Utredningsmannen erinrar vidare

bland annat, att mal örn enskilda och allmänna vägar numera hänförts till

ägodelningsrätt. De skäl som aberopats till stöd härför syntes i huvudsak med

samma fog kunna åberopas för att lägga mål om järnvägarnas stängselskyldighet

under ägodelningsrätt.

Utredningsmannen har uttalat, att talerätt i mål om hållande av stängsel

eller om ersättning för olägenhet på grund av att stängsel ej hålles borde tillkomma

icke blott ägare av fastighet utan även den, som på grund av ägofredslagens

bestämmelser om gemensamt bete eller om betesreglering äger

rätt att för bete nyttja fastigheten eller del därav, eller annan, som äger

servitis- eller nyttjanderätt med avseende å fastigheten. Någon särskild bestämmelse

härom har icke ansetts erforderlig.

Yttrandena.

Svenska järnvägsföreningen betonar i sitt yttrande vikten av att stängseloch

ersättningsfrågornas avgörande genom överenskommelse bleve det regelmässiga,

så att domstolsbehandling behövde tillgripas endast i undantagsfall.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19-

47

Beträffande utredningsmannens förslag, att stängsel- och ersättningsfrågor,

därest överenskommelse ej kan träffas, skola i första hand ankomma på

ägodelningsrätt, framhåller Göta hovrätt såsom troligt, att en mångfald tvistefrågor

av detta slag skulle uppkomma. Det vöre därför av vikt, att frågorna

i största möjliga utsträckning bleve enhetligt bedömda. Av denna anledning

ville hovrätten förorda, att prövningen av hithörande frågor i första hand

skulle ankomma på en synenämnd, utsedd i särskild ordning för ett större

distrikt, exempelvis län, samt att talan emot synenämndens beslut efter besvär

finge förås hos ägodelningsrätt. Genom en dylik anordning skulle även

vinnas den fördelen, att antalet mål, som krävde domstols prövning, skulle

väsentligt minskas.

Västernorrlands läns hushållningssällskap har ställt sig tveksam till lämpligheten

av att göra ägodelningsrätten i orten till forum för avgörande av tvist

beträffande stängselskyldighet. En mera enhetlig behandling av ifrågavarande

ärenden skulle säkerligen erhållas, örn ärendena på sätt i vissa fall förut

skett hänskötes till en länsnämnd på tre personer.

En motsatt uppfattning har uttalats av Jönköpings läns hushållningssällskap,

som anser, att läggandet av prövningen av stängsel- och ersättningsfrågor

i händerna på ägodelningsrätten borgade för att lagbestämmelserna

i de särskilda fallen skulle komma att tillämpas på ett tillfredsställande sätt.

Svea hovrätt anmärker, att samma erinran, som av hovrätten anförts beträffande

avfattningen av 5 § i utredningsmannens förslag, kunde riktas mot

vad i 6 § andra stycket sades om tiden för tillstånds lämnande såsom utgångspunkt

för där stadgad preskriptionstid.

Departementschefen.

Såsom svenska järnvägsföreningen betonat är det angeläget, att frågor om

stängsel- och ersättningsskyldighet i så stor utsträckning som möjligt avgöras

genom överenskommelser. Man torde också kunna förvänta att så blir fallet.

Det har i ett par yttranden förordats, att sådana frågor skulle, där överenskommelse

ej kan träffas, i första hand prövas av en för varje län gemensam

nämnd. Även om en dylik ordning skulle vara förenad med vissa fördelar,

kan det — då möjlighet alltid måste finnas att överklaga nämndens

beslut — med skäl befaras, att i många fall skulle föranledas dröjsmål med

frågornas avgörande och ökade kostnader. Med hänsyn härtill och då ägodelningsrätt

måste anses skickad att pröva hithörande frågor, anser jag mig

kunna godtaga utredningsmannens förslag i denna del.

Den i 6 § andra stycket av utredningsmannens förslag upptagna preskriptionsregeln

har med en redaktionell jämkning upptagits under 5 § i departementsförslaget.

4 § tredje stycket.

Detta slycke ersätter 7 § i utredningsmannens förslag.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Muj:ts proposition nr 19.

Utredningsman ncu.

I 7 § av utredningsmannens förslag stadgas, att i mål om tillstånd att borttaga

stängsel eller att låta detsamma förfalla eller örn ersättning för olägenhet

på grund härav järnvägens innehavare är pliktig att vidkännas å ömse

sidor uppkomna kostnader, såvitt ej ägodelningsrätten med hänsyn till omständigheterna

finner skäligt annorlunda förordna.

I motiveringen till detta stadgande anför utredningsmannen bland annat,

att de regler rörande kostnader, som fastslagits beträffande expropriationsmål,

borde äga motsvarande tillämpning i mål rörande nedläggande av befintligt

stängsel eller om ersättning härför. Det borde emellertid ej förbises,

att bestämmelse om skyldighet för järnvägens innehavare att under alla förhållanden

ersätta motpartens rättegångskostnader kunde framkalla obefogade

tvister samt försvåra åstadkommande av överenskommelser mellan kontrahenterna.

Till stävjande av uppenbart obefogade rättegångar borde därför

möjlighet finnas för domstolen att kvitta kostnaderna eller att tillerkänna

järnvägens innehavare ersättning.

En av de sakkunniga, överingenjör Swartling, har förklarat sig befara, att

den föreslagna bestämmelsen om rättegångskostnader kunde föranleda anhängiggörande

av ohemula rättegångar. De vanliga bestämmelserna om rättegångskostnader

borde därför gälla även i mål rörande nedläggande av befintligt

stängsel eller örn ersättning härför.

Yttrandena.

Svenska järnvägsföreningen har anfört betänkligheter mot nu ifrågavarande

bestämmelser och uttalar därvid följande.

Genom 7 § i lagförslaget torde möjligheten att i stängsel- och ersättningsfrågor

uppnå överenskommelse avsevärt försämras, då ju vederbörande fastighetsägare

i allmänhet icke i dessa frågor synas hava något att förlora på

att hänskjuta frågorna till domstols bedömande. Det korrektiv mot att rättegång

i onödan inledes, som risken att få betala rättegångskostnaderna utgör,

har här till sin verkan förringats.

Vidare vill föreningen erinra om att rättegångskostnaderna i de i 7 § angivna

frågorna kunna bliva ganska betydande; i de kostnader det skulle åligga

järnvägens innehavare att betala torde ingå parternas kostnader för inställelse

och för i saken anlitade ombud och det synes vara klart, att, särskilt

i mål berörande ett flertal fastighetsägare, dessa kostnader skulle kunna

uppgå till avsevärda belopp.

Järnvägsföreningen kan icke finna, att tillräckliga skäl förebragts för att

rättegångskostnaderna skola gäldas på annat sätt än vad som i allmänhet gäller

vid domstol. Den parallell, som i motiven till förslaget gjorts mellan rättegångskostnaderna

vid expropriation och nu ifrågavarande rättegångskostnader,

är enligt föreningens mening icke hållbar.

Da sålunda det föreslagna stadgandet i 7 § av förslaget skulle försvåra

träffandet av överenskommelser med vederbörande fastighetsägare och dessutom

innebära, att järnvägens innehavare ålades en vittgående skyldighet

att gälda rättegångskostnadsersättningar, som ofta skulle kunna uppgå till

höga belopp, får järnvägsföreningen anhålla, att 7 § i stället avfattas så, att

de vanliga bestämmelserna om rättegångskostnaders gäldande komma att

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 19.

49

gälla i dessa mål, möjligen med den modifikationen, att domstolen medgives

möjlighet att i särskilda fall annorlunda förordna.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län anser att de vanliga reglerna om

rättegångskostnader böra gälla i nu förevarande mål.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förklarar sig förutsätta, att den föreslagna

regeln om rättegångskostnad skall gälla även för det fall, att ersättningstalan

föres i anledning av att stängsel borttagits eller fått förfalla före

ikraftträdandet av den föreslagna lagen, och har under denna förutsättning

intet att erinra mot paragrafen.

Departementschefen.

Vid expropriation åligger det den exproprierande att gälda all av expropriationen

föranledd kostnad. Övervägande billighetsskäl ha nämligen ansetts

tala för att en sakägare utan risk att drabbas av någon kostnad skall kunna

få egendomens värde bestämd av sakkunniga och opartiska värderingsmän.

Att han icke utan vidare vill godkänna den exproprierandes anbud, behöver

nämligen icke bero av tredska. Den behövliga utredningen skall därför göras

på den exproprierandes bekostnad.

I tvister rörande nedläggande av befintligt stängsel intager markägaren i

i viss mån samma ställning som sakägaren i expropriationsmål. Det gäller

ju att pröva, örn jordägaren skall frånhändas det skydd mot olägenheter av

järnvägsdriften, vartill han enligt grannelagsrättsliga grunder är principiellt

berättigad. En bestämmelse, analog med expropriationslagens regler örn rättegångskostnader,

synes därför motiverad i mål örn befrielse från skyldighet

att hålla stängsel. Järnvägsinnehavarens intresse av att kostnaderna begränsas

synes tillräckligt tillgodosett genom att ägodelningsrätten, på sätt utredningsmannen

förordat, får möjlighet att i händelse någon sakägare för ohemul

talan göra avvikelse från den föreslagna huvudregeln.

Enligt min mening bör stadgandet inskränkas till sådana mål som nyss

nämnts, d. v. s. örn befrielse från skyldighet att hålla stängsel. Dessa mål

komma tydligen att anhängiggöras av järnvägens innehavare. I mål om skyldighet

att hålla stängsel som må anhängiggöras av vederbörande sakägare

synes mig däremot ej lämpligen böra gälla några särbestämmelser beträffande

rättegångskostnaderna. Ej heller kan jag finna det rådligt att meddela några

sådana särbestämmelser för det fall att någon sakägare anhängiggör särskilt

mål örn ersättning för det järnvägs innehavare ej håller stängsel. Beträffande

först enskilda järnvägar torde dessa regelmässigt alltjämt hålla stängsel, och

fråga örn ersättning för det stängsel ej hålles kan fördenskull svårligen uppkomma

förrän i samband med att järnvägens innehavare begär befrielse från

stängselskyldighet. Om sakägaren i det målet försummar alt begära ersättning

och först senare inom stadgad preskriptionstid anhängiggör talan därom,

torde det icke föreligga anledning att uppställa några för honom särskilt

gynnsamma regler med avseende å rättegångskostnaderna. Vad härefter angår

statens järnvägar har, såsom förut framhållits, stängsel nedlagts på åt
Bilxang

till riksdagens protokoll 1945. 1 samt. Nr 19.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 19-

skilliga sträckor. Det synes emellertid kunna förutsättas, att järnvägsstyrelsen

söker på frivillighetens väg ordna frågan om ersättning, där sådan skäligen

är påkallad, på ett rimligt sätt. Att giva sakägare, som är missnöjd med

vad som erbjudes honom, någon särskild förmån med avseende å rättegångskostnader

skulle avsevärt försvåra möjligheten att under hand åstadkomma

rimlig uppgörelse. Då det är av stor vikt, att den nya och för jordägaren

väsentligt gynnsammare lagstiftningen icke leder till missbruk, vill jag icke

förorda någon särbestämmelse beträffande mål som av sakägare anhängiggöres

om ersättning för det stängsel ej hålles. En sådan ståndpunkt överensstämmer

även med vad som eljest gäller, när någon anhängiggör talan under

åberopande av grannelagsrättsliga grunder.

Framställes anspråk på ersättning i mål om befrielse från stängselskyldighet,

som anhängiggjorts av järnvägens innehavare, kommer den förut nämnda

bestämmelsen om rättegångskostnaderna att bliva tillämplig även i vad

målet rör ersättningsfrågan.

5 §.

Paragrafen motsvarar 3 §, 6 § andra stycket och delvis 9 § i utredningsmannens

förslag.

Utredningsmannen,

I 3 § av utredningsmannens förslag stadgas, att örn innehavare av järnväg

i enlighet med vad i 1 § sägs är fri från skyldighet att hålla stängsel utmed

järnvägen och härigenom vid brukandet av fastighet vållas olägenhet, som

är av någon betydelse, ersättning härför skall givas att på en gång utgå. Beträffande

sträcka, utmed vilken stängsel icke förut hållits av järnvägens innehavare,

skall ersättning dock utgå endast om särskilda skäl därtill föranleda.

Utredningsmannen framhåller, att av syftet med den föreslagna ersättningsskyldigheten

— att gottgöra jordägarna för olägenheter i de fall, då järnväg

på grund av stadgandet i 1 § är befriad från stängselskyldighet — framginge,

att ersättning borde utgå endast där omständigheterna vore sådana, att stängselskyldighet

— örn behovet av hägnad vore tillräckligt stort — skulle åligga

järnvägens innehavare enligt förut angivna grunder. Ersättningsskyldighet

borde t. ex. icke föreligga, om stängsel aldrig hållits av järnväg och lång tid

förflutit från järnvägens anläggande. Från nu angivna förutsättning för rätt

till ersättning för intrång borde undantag göras endast för det fall att tillstånd

till nedläggande av befintligt stängsel lämnats av Kungl. Majit efter tillstyrkan

av länsstyrelse före de nya bestämmelsernas ikraftträdande. I samband

med beviljande av sådant tillstånd hade ersättning icke i något fall lämnats

fastighetsägare för de olägenheter som genom stängsels nedläggande kunde

ha uppkommit för honom. Då föreskrift örn ersättning för dylikt intrång för

närvarande saknades och ersättningsfrågan följaktligen icke kunnat prövas

vid tillståndets beviljande, borde detta, då nu nya principer infördes, icke utgöra

hinder för att tillerkänna vederbörande fastighetsägare ersättning för

olägenheter på grund av hägnadens nedläggande.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19. 51

Utredningsmannen anför vidare beträffande ersättningsrättens omfattning

följande.

När det gäller att angiva de olägenheter, för vilka ersättning bör utgå,

må till en början framhållas, att ersättning icke bör utgå för att kreatur

kunna inkomma å järnväg och där skadas, om hägnad icke hålles. Risken

härför måste anses kompenserad genom rätten till ersättning för skada, då

sådan inträffar. Icke heller bör gottgörelse utgå för risken att djurägare kan

komma att nödgas utgiva ersättning för att djuren över järnvägen tränga in

på annans fastighet och där göra skada. Djurägarnas intressen torde nämligen

bliva tillräckligt tillgodosedda, om innehavare av järnväg, på sätt i det följande

föreslås, förklaras pliktig gottgöra djurägare vad han i dylikt fall får

vidkännas.

Ersättning bör sålunda utgå endast för sådana olägenheter, som icke kunna

anses kompenserade genom rätt till särskild ersättning för de skador,

som uppkomma på grund av att stängsel icke hålles. Att närmare angiva de

olägenheter, för vilka ersättning bör utgå, torde icke vara erforderligt. Det

torde vara tillfyllest att framhålla, att olägenheten skall vara av sådan beskaffenhet,

att ersättning skulle lia utgått för densamma i enlighet med

expropriationslagens bestämmelser vid expropriation av mark för järnvägen.

Exempelvis bör ersättning utgå för att markägare icke vidare kan nyttja

visst område såsom betesmark utan att utsätta djur till större antal för faran

att komma in på banan och skadas. Är fråga endast om ett litet antal djur,

bör man kunna kräva att djuren tjudras. Härför bör dock ersättning utgå.

Där betesmarkerna icke lämpligen kunna utnyttjas, om djuren hållas tjudrade,

bör markägaren, om fråga är endast om ett litet antal djur, få finna

sig i att djuren utsättas för faran att komma in på banan och skadas. I sådant

fall bör dock gottgörelse kunna erhållas för försvårad skötsel därigenom att

djuren få tillfälle att över den ohägnade järnvägen begiva sig till längre bort

belägna områden. Om kreatur i större antal endast under kortare tid av året

släppas på bete å områden intill järnväg, exempelvis för höstbete av vallar,

bör detta ej utgöra hinder för borttagande av stängsel. Markägaren bör emellertid

i sådant fall äga rätt till gottgörelse för vakthållning eller för särskilda

åtgärder för förhindrande av att djuren inkomma på järnvägen.

Utredningsmannen framhåller, att om innehavare av järnväg medgåves rätt

att nedlägga stängsel mot viss fastighet, kunde värdet av denna minskas något.

Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas, örn icke eventuell ersättning för

olägenheter på grund av att stängsel ej hålles borde nedsättas hos länsstyrelsen

och fördelas på samma sätt som vore stadgat beträffande expropriationsersättning.

De ersättningsbelopp om vilka här vore fråga syntes emellertid i

regel vara små. Med hänsyn härtill syntes föreskrift örn ersättningens nedsättande

och fördelning i enlighet med vad som gällde beträffande expropriationsersättning

icke påkallas.

Ydran (lena.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anmärker, att de regler för ersättning, som

innefattades i lagförslagets 3 och 8 §§, syntes avfattade på ett så allmänt sätt,

att en enhetlig tillämpning måste möta svårigheter. Man borde ej förbise att

den ersättningsskyldighet, som här ålades järnvägarna, till väsentliga delar

vöre en nyhet. Hur utredningsmannen tänkt sig denna skyldighet, frainginge

väl av motiveringen men i mindre grad av lagtexten.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 19-

Järnvägsstyrelsen framhåller, att 1928 års ersättningsbestämmelser vore

avsedda att gälla även efter ikraftträdandet av det nu framlagda förslaget.

Härigenom uppkomme den oegentligheten, att järnvägens innehavare, trots

att han fått erlägga ersättning för stängslets borttagande, dock bleve ersättningsskyldig

ifall kreatur skulle inkomma på järnvägens område och skadas

genom tågdriften. Enligt styrelsens mening kunde det icke vara riktigt, att

styrelsen skulle betala ersättning såväl för stängslets borttagande som för att

kreatur därefter överkördes och skadades.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap har med anledning av föreskriften

att ersättning skall utgå med ett engångsbelopp anfört, att det vore riktigare,

att ersättning för viss åstadkommen skada lämnades från fall till fall

för viss tid, exempelvis årligen, varigenom efterkommande brukare av jorden

ej bleve beroende av vad den förutvarande brukaren för sin del och för sina

förhållanden överenskommit med järnvägen.

Departementschefen.

Såsom förut angivits upptager utredningsmannens förslag som huvudregel

i 1 § att stängselskyldighet föreligger, örn ej kostnaderna för hållande av

stängsel äro oskäliga i förhållande till nyttan därav. Beträffande undantagen

från denna regel har jag förordat en avvikelse från utredningsmannens förslag.

Enligt min mening bör sålunda undantag gälla, om innehavaren av järnväg

före den föreslagna lagens ikraftträdande upphört att hålla stängsel å

viss bansträcka eller ej uppfört stängsel och betesbruket anpassats därefter.

Även i sådana fall skall dock stängselskyldighet kunna föreligga, om ändrade

förhållanden med avseende å järnvägens drift påkalla det.

Örn undantagsregeln i 1 § erhåller den utformning jag sålunda förordat,

torde i fråga om ersättning kunna stadgas, att sådan städse skall utgå, om

innehavare av järnväg med hänsyn till kostnaden är fri från skyldighet att

hålla stängsel och härigenom med avseende å fastighets användning för betesbruk

vållas olägenhet av någon betydelse. Någon särbestämmelse beträffande

bansträcka, utmed vilken stängsel icke förut hållits, torde alltså icke

vara behövlig.

Det torde icke vara erforderligt att, på sätt i ett yttrande ifrågasatts, i lagtexten

närmare angiva beskaffenheten av de olägenheter, för vilka ersättning

skall utgå. I förslaget har upptagits, att olägenheten skall vara av någon

betydelse. En ringa olägenhet får man alltså finna sig i utan ersättning.

Vid prövning av fråga om ersättning för olägenhet av att stängsel ej hålles

torde i övrigt ledning kunna hämtas från de grunder som tillämpas beträffande

ersättning för skada och intrång som vid expropriation av en del av

fastighet återstoden av denna lider genom expropriationen.

Såsom jag förut vid behandling av 3 § andra stycket av departementsförslaget

uttalat bör en strängare ersättningsregel gälla för den händelse järnvägens

innehavare vinner befrielse från stängselskyldighet som grundats å

dom eller särskilt åtagande.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19-

53

Ersättning enligt nu förevarande paragraf torde, såsom utredningsmannen

föreslagit, böra utgå i form av ett engångsbelopp.

Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande uttalat, att det icke kunde vara riktigt,

att styrelsen skulle betala ersättning såväl för stängslets borttagande som för

alt kreatur därefter överkördes och skadades. Innehavare av järnväg är

emellertid, enligt 6 § i 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av

järnvägs drift, fri från där stadgad skyldighet att ersätta skada å kreatur, om

djurets ägare jämlikt åtagande eller på annan grund är pliktig att själv vidkännas

den från järnvägstrafiken härrörande faran. Till belysande av detta

stadgande uttalades i den proposition som låg till grund för 1928 års ändring

av nämnda paragraf, att det i vissa fall kunde ha förekommit, att vid expropriation

av mark för järnväg ersättning tillerkänts vederbörande fastighetsägare

för skada och intrång till följd därav, att järnvägen komme att

lämnas ohägnad, samt att, om dylik ersättning avsett eller inbegripit gottgörelse

för hållande av hägnad mot järnvägen eller för utövande av sådan

tillsyn över de å fastigheten betande större hemdjuren, att dessa hindrades

inkomma å järnvägsområdet, djurens ägare i förhållande till järnvägen borde

vara pliktiga att vidkännas den från järnvägstrafiken härrörande faran

för skada å dessa. Om ersättning i enlighet med det nu föreslagna stadgandet

tillerkännes jordägare för att visst område icke vidare kan nyttjas såsom

betesmark eller för tjudring eller vallning av betande kreatur, är han

enligt 6 § 1886 års lag pliktig att själv vidkännas faran av järnvägsdriften,

om området det oaktat nyttjas såsom betesplats eller om han försummar att,

på sätt blivit förutsatt, tjudra eller valla kreaturen. Det kan sålunda icke bli

fråga om dubbelbetalning. Även om ersättning utgått för tjudring eller vallning

av kreatur, har dock en djurägare, om djur trots iakttagna försiktighetsmått

komma in på banan och skadas, enligt min mening rätt till ersättning

enligt sistnämnda paragraf.1

Vid behandlingen av 4 § i departementsförslaget har jag även redogjort

för den i utredningsmannens förslag under 6 § upptagna preskriptionsbestämmelsen,

enligt vilken talan örn ersättning, varom nu är fråga, skall anhängiggöras

senast inom två år från det genom dom eller avtal fastställts

att stängselskyldighet ej föreligger.

Beträffande innebörden av denna bestämmelse, vilken upptagits såsom

andra stycke i förevarande paragraf, vill jag framhålla, att hinder att föra

talan om ersättning efter det väsentligt ändrade förhållanden inträtt med

avseende å järnvägens drift icke torde följa av det föreslagna stadgandet.

Dessutom är att märka, att talan örn ersättning i sådant fall som avses i 7 §

av departementsförslaget eller 6 § i 1886 års lag givetvis kan anhängiggöras

utan hinder av nyssnämnda preskriptionstid.

Beträffande det fall att stängsel efter tillstyrkan av länsstyrelsen på grund

av föreskrifterna i Kungl. Maj:ts brev den 18 november 1932 ej hålles å

bansträcka vid statens järnvägar synes en särskild föreskrift böra inlagas

1 Jfr NJA 1928 avd. II s. 071 o. 674.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 19-

såsom övergångsbestämmelse. Om Kungl. Maj:t finner att stängsel alltjämt

ej skall hållas å sådan bansträcka, bör talan om ersättning anhängiggöras

senast inom två år från det sakägaren erhöll del av beslutet.

6 §•

Första stycket i paragrafen motsvarar 4 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen.

I 4 § av utredningsmannens förslag stadgas, att vad i fråga om stängseleller

ersättningsskyldighet bestämmes genom dom eller avtalas skola gälla

mellan järnvägens innehavare och ägare av fastighet som gränsar till järnvägen,

eller den som äger nyttja fastigheten för betesbruk, skall gälla jämväl

mot den, som efteråt förvärvar sakägarens rätt i avseende å järnvägen eller

fastigheten.

Utredningsmannen uttalar, att det icke kunde vara ändamålsenligt att vidtaga

förändringar i järnvägs stängselskyldighet för varje gång sättet för utnyttjandet

av angränsande fastighet förändrades. Ett medgivande av behörig

myndighet att nedlägga stängsel borde därför tillmätas samma betydelse som

om befrielse från stängselskyldigheten vunnits genom expropriationsförfarande.

Uppkomme efter medgivandet behov av stängsel, borde därför stängselskyldighet

icke inträda för järnvägen, och detta vare sig ersättning för

olägenheter på grund av nedläggandet utgått eller icke. Markägaren finge i

sådant fall själv hålla stängsel eller ock tåla olägenheterna av att hägnad ej

hölles. Härmed borde likställas det fall, att stängsel nedlagts i enlighet med

en efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande träffad överenskommelse

mellan järnvägens innehavare och vederbörande markägare. Den ökade olägenheten

av att stängsel ej hölles borde av enahanda skäl ej medföra, att

fråga om ersättningsskyldighet finge upptagas till omprövning.

Yttrandena.

Svea hovrätt uttalar att — ehuru stängselskyldigheten gällde även gentemot

andra fastigheter än dem som gränsade till järnvägen — i 4 och 5 §§ av praktiska

skäl förutsattes, att talerätt beträffande skyldighet att hålla stängsel

och rätt att med bindande verkan träffa överenskommelse angående sådan

skyldighet skulle tillkomma allenast sakägare i angränsande fastighet. Såsom

utredningsmannen yttrat och jämväl hovrätten funne riktigt borde i vissa

fall stängselskyldighet föreligga med hänsyn till fastighet, som vore belägen

på andra sidan en utmed järnvägen löpande väg. Det syntes böra klargöras,

att detta skulle gälla även om vägen ej inginge i fastigheten och denna sålunda

ej gränsade till järnvägen.

Hovrätten för övre Norrland anför beträffande förevarande stadgande följande.

Att avgöranden i dessa frågor sålunda få sakrättslig verkan, synes endast

riktigt. Men stadgandet torde även ha en annan konsekvens, nämligen att

vad som en gång blivit bestämt i fråga om stängselskyldighet skall — åt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

minstone då stängsel förklarats ej behövligt — för alltid bestå och således

icke under några förhållanden kunna ändras. Lämpligheten därav synes

kunna starkt ifrågasättas. Principiella skäl av en viss styrka kunna otvivelaktigt

anföras för att, sedan järnvägs grannfastighet — från att ha varit

ödemark och därför enligt domsavgörande eller överenskommelse ej haft

behov av järnvägsstängsel — odlats upp och fått behov av stängslet, järnvägsägaren

skall försättas i samma ställning med avseende å stängselskyldighet

som om grannfastigheten från början varit uppodlad och haft behov av

stängslet. Å andra sidan tala praktiska skäl för att ej vid varje förändring

med avseende å grannfastighetens brukningssätt medgiva ny prövning av

frågan om stängselskyldighet. Utredningsmannen anför att det icke kan vara

ändamålsenligt att vidtaga förändringar i järnvägs stängselskyldighet för varje

gång sättet för utnyttjandet av angränsande fastighet förändras. Lämpligast

synes hovrätten vara att kräva vissa starkare skäl för en ny omprövning.

Man kunde för ny omprövning lämpligen fordra »väsentligen ändrade förhållanden»

med avseende å grannfastighetens brukande. Anser man de praktiska

skälen mot ändring i vad en gång bestämts icke bliva tillräckligt beaktade

med en sådan regel, kan man möjligen i stället uppställa krav på att

jordägaren visar »synnerliga skäl» för en ny prövning.

Det synes för övrigt, enligt förslaget, med avseende å möjlighet till ny prövning

av fråga örn stängselskyldighet föreligga en mindre följdriktig ordning,

såtillvida som, därest järnvägs yrkande om stängsels nedläggande ogillats,

järnvägen jämlikt 5 § torde vara oförhindrad att, efter ändrade förhållanden,

på nytt föra talan om stängslets nedläggande; varemot en motsvarande ny

talan från jordägaren om hållande av stängsel med hänsyn till 4 § och motiven

icke skall kunna föras. Denna inkonsekvens kan i det långa loppet medföra

en överflyttning i avsevärd omfattning av stängselbesväret från järnvägarna

till jordägarna.

Även Östergötlands läns hushållningssällskap ifrågasätter, huruvida avtal

örn ersättning för olägenhet genom att stängsel ej hålles, borde gälla för all

framtid. Viss fara syntes föreligga, att markägare på grund av oförstånd

eller penningbrist inginge för dem mycket oförmånliga avtal. Vissa erfarenheter

att så skett funnes även i Östergötland. Olägenheterna härav skulle

minskas, därest frivilligt avtal om ersättning begränsades att omfatta en bestämd

tid, t. ex. tjugu år.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, huruvida icke någon

form av inskrivningsförfarande vore behövlig för att sådan rättighet, som i

4 § av lagförslaget avsåges, skulle äga giltighet jämväl mot den som efteråt

förvärvade sakägarens rätt i avseende å järnvägen eller fastigheten. — Samma

uppfattning har uttalats av örebro läns hushållningssällskap.

Departementschefen.

Det är givet, att vad som i fråga örn stängsel- och ersättningsskyldighet

efter förslagets genomförande fastställes genom dom eller genom överenskommelse

mellan parterna framdeles kan på grund av förändrade förhållanden

visa sig ofördelaktigt för den ena eller andra parten.

Beträffande järnvägens innehavare torde -— i överensstämmelse med vad

som eljest gäller inom grannelagsrätten — åtminstone såvitt angår dom av

huvudregeln i 1 § följa, att örn han förklarats stängselskyldig, han likväl på

s. 56 Kontrollera mot PDF

*

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

grund av ändrade förhållanden kan göra gällande att stängsel ej längre behöver

hållas. I fråga om avtal kan av den föreslagna 4 § ej anses framgå, huruvida

avtalet betager honom den rätt han eljest skulle haft att eventuellt få

en ändrad anordning till stånd. Svaret på denna fråga beror på avtalets innehåll

och allmänna avtalsrättsliga regler.

Ej heller i fråga om ägare eller brukare av fastighet kan en dom i och för

sig betaga honom den rätt att vid ändrade förhållanden påkalla ett ändrat

beslut som måste anses ligga innesluten il §. Av 4 § i utredningsmannens förslag

följer ej annat än att den som förvärvar sakägarens rätt i avseende å

fastigheten är bunden i samma mån som företrädaren varit bunden. I fråga

örn avtal gäller detsamma som jag nyss anfört från järnvägsinnehavarens

synpunkt.

Då det är nödvändigt att järnvägens innehavare, om han förklarats pliktig

eller åtagit sig att hålla stängsel, kan erhålla en omprövning på grund av väsentligt

ändrade förhållanden, och någon tvekan härom ej bör råda, torde

en uttrycklig bestämmelse i detta hänseende böra upptagas. Även från motpartens

synpunkt är det angeläget alt en omprövning kan under sussa omständigheter

komma till stånd. Av allmänna expropriationsrättsliga grundsatser

får emellertid anses följa, att en ändrad användning av den egna fastigheten

icke kan få föranleda att sakägaren kan vinna ändring i vad som

vid en viss tidpunkt blivit bestämt med hänsyn till vad då kunnat tagas i

beräkning. Järnvägsinnehavarens motpart bör alltså ej kunna erhålla ändring

i vad som en gång blivit bestämt utan så är att väsentligt ändrade förhållanden

inträtt med avseende å järnvägens drift.

Något praktiskt behov av att låta inskriva vad i fråga om stängsel- och

ersättningsskyldighet fastställes genom dom eller avtal synes icke föreligga.

Med anledning av vad Svea hovrätt anfört örn att stängselskyldighet i vissa

fall bör gälla även gentemot fastighet, som är belägen å andra sidan en utmed

järnvägen löpande väg, bör en jämkning vidtagas i den föreslagna paragrafen.

Paragrafen motsvarar 8 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen.

Om innehavare av järnväg utmed sitt område icke håller stängsel av beskaffenhet

att freda mot större hemdjur och på grund härav sådant hemdjur

över järnvägen kommer olovligen in på annans ägor och gör skada därå,

skall järnvägens innehavare enligt utredningsmannens förslag vara pliktig

att gottgöra djurets ägare vad denne nödgats utgiva till den som led skadan

eller intog djuret, så ock den förlust som ägaren eljest lidit. I andra stycket

av paragrafen stadgas att, därest överenskommelse ej kan träffas örn sådan

gottgörelse, frågan skall instämmas till allmän underrätt i orten.

I motiveringen till dessa bestämmelser anför utredningsmannen bl. a. följande.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

57

Risken för att djur linder betesgång inkomma på annans fastighet har genom

järnvägarnas anläggande ökats och kan, om järnvägarna icke hålla banorna

inhägnade, från djurägarnas sida såsom regel icke förekommas utan en

vid jämförelse med förhållandena vid tiden för järnvägarnas anläggande

väsentlig ökning av djurägarnas kostnader för stängsel eller vakthållning.

Det kan med hänsyn härtill icke anses oskäligt, att järnvägarna förpliktas att,

helt eller delvis, antingen hålla stängsel utmed järnvägarna till förebyggande

av att någons djur tränga över järnvägen in på annans fastighet eller ock ersätta

inträffad skada.

Mot att låta järnvägarna ensamma bära kostnaderna för hållande av stängsel

i nu berörda syfte eller ansvaret för inträffade ägofredsskador kan möjligen

invändas att, om en järnväg framgår just i gränsen mellan två fastigheter,

som — därest järnvägen icke funnes — äro stängselskyldiga i förhållande

till varandra, fastigheterna därigenom skulle få en ur ägofredssynpunkt

något bättre ställning än vad de skulle haft, om järnvägen icke framdragits

där. Örn man av andra skäl än ur ägofredssynpunkt anser järnväg vara i

princip skyldig att hålla hanan inhägnad, lärer nu berörda fall icke böra

bedömas annorlunda än övriga. Det är för övrigt att märka, att järnvägarna

i allmänhet korsa de förutvarande fastighetsgränserna. Därest det fall, att en

järnväg helt åtskiljer två fastigheter, som förut gränsade till varandra, skulle

behandlas på annat sätt än övriga fall, skulle grunden härtill vara, att de båda

fastigheterna måste anses i princip pliktiga att gemensamt hålla stängsel utmed

en sida av järnvägen. Hålles stängsel endast utmed en sida av denna,

skulle detta väl hindra djuren från att tränga över järnvägen från den ena

fastigheten till den andra, men stängslet skulle icke hindra djuren från en av

fastigheterna att begiva sig in på längre hort belägna fastigheter. Att mellan

järnväg och fastighetsägare fördela stängselskyldigheten eller ansvaret för

uppkomna skador i förevarande hänseende torde vara praktiskt ogörligt.

Den föreslagna ersättningsskyldigheten bör omfatta all den förlust, djurägare

kan tillskyndas genom att djuren över ohägnad järnväg komma in på

annans fastighet. Förpliktelsen bör sålunda avse icke endast vad ägare av

djur nödgats utgiva till fastighetens ägare i gottgörelse för den skada, som

gjorts av djuret. På sätt framgår av 53 § ägofredslagen kan djurägaren bliva

nödsakad att utgiva gottgörelse jämväl för djurets intagande och vård samt

för kungörelsekostnad. Även vad djurägaren i nu berörda hänseenden får

utgiva bör han äga söka åter hos järnvägens innehavare. Ersättningsskyldigheten

bör tillika omfatta förlust, som djurägaren åsamkats genom att han

icke kunnat nyttja djuret under den tid, som det varit intaget.

Yttrandena.

Göta hovrätt ifrågasätter riktigheten av att järnvägens innehavare — såsom

utredningsmannen föreslagit — ensam skall slutligen svara för omförmälda

ägofredsskador i det fall att järnvägen går i gränsen mellan de itrågavarande

fastigheterna.

Uppsala läns hushållningssällskap uttalar, alt örn en fastighet fått ersättning

för nedläggande av stängsel, ersättningen väl finge anses innebära att

ägaren av fastigheten åtagit sig vårdnadsplikt för sina djur gentemot järnvägen.

Det förefölle då icke väl stämma överens med allmän rättskänsla

och billighet alt järnvägens innehavare skulle svara för alla skador som

kunde uppkomma. Om fastigheten fått ersättning för olägenheter av stängslets

borttagande, borde järnvägen också vara fri från ansvar för ohägn av

fastighetens djur på annans mark.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser förevarande stadgande hava avfattats

på ett så allmänt sätt att en enhetlig tillämpning måste möta svårigheter.

Beträffande forumbestämmelsen i paragrafens andra stycke uttalar Svea

hovrätt att, då handläggning av mål rörande ersättning enligt lagen angående

ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift torde höra till den underrätt,

vid vilken järnvägens innehavare i allmänhet hade att svara i tvistemål,

syntes orden »i orten» böra utgå.

Departementschefen.

Såsom förut framhållits kan djurägare, om järnväg icke hålles inhägnad,

lida förlust därigenom att kreatur under betesgång gå över järnvägen in på

annans fastighet och där göra skada, för vilken djurägaren enligt 1933 års

lag om ägofred är ansvarig.

I motiveringen till sistnämnda lag framhölls, att nied hänsyn till den omfattning,

vari järnvägarna vöre försedda med stängsel, någon fara i allmänhet

icke förelåge för att betande kreatur över ohägnad järnväg komme

in på annans fastighet och där gjorde ofred. På grund härav och då järnvägsförvaltningarna

ej vore befogade att själva besluta nedläggande av nu

befintliga stängsel, utan fråga härom skulle prövas av Kungl. Majit, därvid

hänsyn jämväl skulle tagas till stängslets betydelse från ägofredssynpunkt,

ansågos tillräckliga skäl icke finnas att ålägga järnväg eller till denna gränsande

fastighet skyldighet att i ägofredens intresse hålla stängsel utmed

järnvägen.

Sedan berörda uttalande gjordes, har stängsel i icke ringa utsträckning

nedlagts och torde, örn den nu förordade lagstiftningen kommer till stånd,

komma att i än större utsträckning nedläggas. Faran för att förlust tillskyndas

djurägarna genom att deras djur passera över ohägnad järnväg in på

annans faslighet är alltså större än vid tillkomsten av ägofredslagen förutsattes.

Nu berörda risk har i de flesta fall uppkommit genom järnvägens framdragande.

Där så är fallet, synes järnvägens innehavare vara närmare än

djurägaren att bära den förlust, som kan uppkomma genom att kreatur passera

över ohägnad bana in på annans fastighet. Om faran härför icke beror

på järnvägen — till exempel där stängsel mellan fastigheterna icke hålles —

bör järnvägens innehavare ej svara för förlusten. Då den föreslagna bestämmelsen

förutsätter kausalsamband mellan frånvaron av stängsel utmed järnvägen

och den inträffade skadan, lärer ej heller någon rätt till ersättning uppkomma

i nyssnämnda fall. Om däremot stängsel hålles mellan fastigheterna

och kreaturet kunnat komma in på den fastighet, där skadan inträffar eller

djuret intages, exempelvis genom att följa järnvägen ett stycke, skall djurägaren

vara berättigad till ersättning för vad han med anledning därav nödgas

utgiva.

Utredningsmannen har berört den speciella frågan, om järnväg bör ensam

bära ansvaret för inträffade ägofredsskador i det fall, att banan framgår i

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

59

gränsen mellan två fastigheter, vilka — om järnvägen icke funnes — skulle

vara stängselskyldiga i förhållande till varandra. Såsom jag i annat sammanhang

framhållit torde järnvägarna endast sällan och i så fall endast å

kortare sträckor framgå i dylika ägogränser. Något praktiskt behov av en

undantagsbestämmelse torde alltså ej heller för nu avsedda fall föreligga.

I ett yttrande har anmärkts, att järnväg bör vara fri från ansvar för inträffade

ägofredsskador, örn vederbörande ägare fått ersättning för olägenheter

av stängsels nedläggande. I vissa fall bör djurägaren av nu angivet skäl

själv svara för sådan skada. Så bör vara fallet, om ersättningen avsett att

utgöra gottgörelse för att visst område icke vidare kan nyttjas såsom betesplats

och skadan uppkommit till följd av att kreatur det oaktat släppts fritt på

bete på området. Järnvägen bör vidare vara fri från ansvar i nu berörda hänseende,

örn ersättning utgått för att djurägaren själv skall taga vård om sina

kreatur men försummat detta. Har djurägaren icke eftersatt någon skyldighet,

som må anses åvila honom i förhållande till järnvägen, bör den omständigheten,

att ersättning för intrång utgått, icke medföra befrielse från järnvägen

eljest åvilande ansvar för inträffade ägofredsskador. En erinran om

att ersättning kan vara utesluten av nu nämnd anledning — eller av annan

särskild orsak — torde böra upptagas.

Mot vad utredningsmannen anfört beträffande omfattningen av den föreslagna

ersättningsskyldigheten i förevarande hänseende har jag icke funnit

anledning till erinran.

Talan mot järnvägs innehavare om ansvar för ägofredsskador synes böra

få anhängiggöras antingen vid allmän underrätt i orten eller ock vid den domstol,

där järnvägens innehavare i allmänhet har att svara i tvistemål.1 Med

allmän underrätt i orten avses den underrätt inom vars område den ohägnade

bansträckan är belägen.

Då någon särskild preskriptionstid icke finnes stadgad för väckande av

talan mot djurägare om ersättning för nu ifrågakomna skador, torde någon

begränsning av tiden för talan av djurägaren mot järnvägens innehavare om

återbekommande av vad ägaren nödgats utgiva icke heller böra föreskrivas.

8 §.

Denna paragraf motsvarar 10 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen.

För utredning av behovet av stängsel utmed spårväg har utredningsmannen

genom svenska lokaltrafikföreningen inhämtat vissa uppgifter från landets

spårvägsföretag. Utredningsmannen anför härom följande.

Av de inkomna uppgifterna framgår att flertalet spårvägar icke äro inhägnade.

Det är emellertid att märka att spårvägarna endast till mindre del

sträcka sig utanför städernas innerområden. Enligt spårvägsföretagens uppgifter

genomlöpa endast fyra spårvägar i mindre utsträckning områden, där

hemdjur beta. Av dessa fyra spårvägar äro tre inhägnade. Två av dessa äro

på grund av föreskrift i koncession eller genom beslut i samband med fast
1

Jfr NJA 1893 s. 426.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

ställande av arbetsplan för anläggningen pliktiga att hålla banorna inhägnade.

Den fjärde spårvägen, som är oinhägnad och som tillhör Gävle stads

spårvägar, genomlöper endast till en sträcka av 800 meter område, där kreatur

beta. Denna spårväg är icke stängselskyldig på grund av föreskrift i koncession

eller eljest.

De sålunda återgivna uppgifterna synas väl giva vid handen, att behovet

av en reglering av spårvägarnas skyldighet att hålla stängsel till skydd för

betande kreatur icke är stort. Det kan emellertid icke uteslutas att framdeles i

större utsträckning komma att anläggas spårvägar, som sträcka sig genom

områden, där kreatur beta. Ur djurägarnas synpunkt är naturligtvis önskvärt

att de åtnjuta samma skydd mot olägenheter av spårvägsdriften som av

järnvägsdriften. Det är vidare att märka, att ett utsträckande av de för

järnväg ifrågasatta bestämmelserna knappast skulle föranleda någon ändring

i de nu bestående förhållandena för spårvägarna.

I enlighet med vad sålunda anförts föreslår utredningsmannen, att vad

i lagen stadgats beträffande järnväg skall gälla även med avseende å spårväg.

Yttrandena.

Utredningsmannens förslag i denna del har icke föranlett erinran från något

håll. Riksförbundet landsbygdens folk uttalar att det icke funnes någon anledning,

varför jordägare, vars ägor gränsade till spårväg, skulle behandlas

efter andra rättsregler än de, vilkas ägor gränsade till järnväg.

Svenska lokaltrafikföreningen anför i sitt yttrande.

För landets spårvägar innebär — som framgår av en till utredningsmannen

från föreningen tidigare översänd sammanställning — nämnda bestämmelse

endast i begränsad utsträckning ett åläggande, då ju blott fyra spårvägar på

kortare sträckor genomlöpa områden, där hemdjur beta. Av dessa är en spårväg

oinhägnad under det att de övriga i erforderlig omfattning lia försetts

med stängsel. För framtiden torde man emellertid ha att räkna med flera förortsbanor

än nu finnas, och det är givetvis möjligt att eventuellt nytillkommande

banor sträcka sig genom områden, där större hemdjur beta. Det är

dock troligt att så kommer att bli fallet endast i mycket begränsad omfattning.

Så vitt man nu kan överblicka kommer därför det föreslagna stadgandet icke

heller för framtiden att bli särskilt betungande för berörda spårvägsföretag.

Å andra sidan torde dock kunna ifrågasättas örn spårvägarnas stängselskyldighet

med avseende på hemdjur behöver lagstadgas; bestämmelser i detta

hänseende kunna lämpligen utfärdas av vederbörande övervakningsmyndighet.

Med hänsyn till den ringa omfattning, som skyldigheten att hålla stängsel

kan tänkas få för landets spårvägar, vill emellertid föreningen för sin del

icke motsätta sig att den föreslagna lagen jämväl skall gälla spårväg, särskilt

som därvid en säkerligen önskvärd likformighet vinnes mellan järnväg och

spårväg, för vilka gränsdragningen ofta nog visat sig mycket svår att noggrant

angiva.

Aktiebolaget Stockholms spårvägar framhåller i sitt yttrande, att en reglering

av spårvägarnas stängselskyldighet för bolagets del icke vore aktuell,

då bolagets förortsbanor i regel icke genomlöpte områden, där betande kreatur

kunde förekomma i närheten av spårområdet. Även vid framtida utbyggnad

av förortsbanesystemet syntes ur nämnd synpunkt banorna komma att helt

inhägnas. Med hänsyn härtill funnes från spårvägsbolagets sida icke något

att invända mot de föreslagna lagbestämmelserna.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 19.

61

Departementschefen.

Då djurägarna, såsom utredningsmannen framhållit, böra komma i åtnjutande

av samma skydd mot olägenhet av spårvägsdrift som mot olägenhet

av järnvägsdrift, bör vad i lagen stadgats beträffande järnväg gälla även

med avseende å spårväg.

Slutstadgande.

Den nya lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1945.

Beträffande innehållet i det föreslagna övergångsstadgandet vill jag —

utöver vad jag härom anfört i samband med behandlingen av 1 och 5 §§ i

departementsförslaget — framhålla, att den prövning av fråga örn stängsel

skall hållas, som enligt departementsförslaget skall ankomma på Kungl.

Majit, förutsättes i huvudsak skola äga rum enligt de i 1 § angivna grunderna.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det inom justitiedepartementet

upprättade förslaget till lag om stängselskyldighet för järnväg

m. m., av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, matte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

Förslag:

till

Lag

om stängselskyldighet för järnTäg m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Innehavare av järnväg är pliktig att, där ej annat följer av vad nedan stadgas,

hålla stängsel utmed järnvägen till skydd för större hemdjur (hästar och

nötkreatur) under betesgång, såframt kostnaden för stängsel icke är oskälig

i förhållande till nyttan därav för betesbruket.

Har järnvägs innehavare före denna lags ikraftträdande upphört att hålla

eller ej uppfört stängsel å viss bansträcka, och har betesbruket anpassats därefter,

föreligger ej på grund av vad i första stycket sägs skyldighet för honom

att hålla stängsel, med mindre väsentligt ändrade förhållanden i avseende å

järnvägens drift föranleda därtill.

2 §•

Stängsel skall vara så beskaffat, att större hemdjur, som icke är okynnes

eller otamt, därigenom bör utestängas från järnvägens område.

Örn skäl äro därtill, äger Konungen medgiva undantag från vad i första

stycket stadgas.

3 §•

Stängsel som hålles av järnvägs innehavare må ej borttagas eller lämnas

att förfalla, med mindre genom dom fastställes att innehavaren icke är stängselskyldig

eller medgivande lämnas av ägaren till den fastighet mot vilken

stängslet uppförts och annan som må äga att nyttja fastigheten för betesbruk.

Är järnvägs innehavare på grund av särskilt åläggande eller åtagande före

denna lags ikraftträdande gentemot sakägare pliktig att hålla stängsel, skall

det icke utgöra hinder för prövning enligt de i 1 § angivna grunder, huruvida

stängsel skall hållas för där angivet ändamål.

4 §•

Kan ej överenskommelse träffas, huruvida stängsel skall hållas, varde frågan

instämd till ägodelningsrätten i orten.

Om förfarandet i mål, som nu sagts, samt talan mot däri meddelade beslut

skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen örn delning av jord å landet finnes

stadgat angående jorddelningsmal, som anhängiggöras genom stämning.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

63

Järnvägs innehavare vare pliktig att i mål om befrielse från skyldighet att

hålla stängsel vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader, såvitt ej ägodelningsrätten

med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda

förordna.

5 §•

Vinner järnvägs innehavare med hänsyn till kostnaden befrielse från skyldighet

att hålla stängsel enligt denna lag, och vållas härigenom med avseende

ä användningen av fastighet för betesbruk olägenhet som är av någon betydelse,

skall ersättning för olägenheten givas. Vinner järnvägs innehavare befrielse

från stängselskyldighet, som grundas å dom eller särskilt åtagande,

skall ersättning utgå, även om olägenheten är ringa. Ersättningen skall bestämmas

att utgå på en gång.

Talan örn ersättning som nu sagts skall väckas inom två år från det genom

dom eller avtal fastställes, att stängselskyldighet ej föreligger. Försittes den

tid, vare rätt till talan förlorad.

I fråga om talan som avses i andra stycket skall vad i 4 § första och andra

styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

6 §•

Vad i fråga om stängselskyldighet enligt denna lag, eller örn ersättning enligt

5 §, genom dom eller avtal bestämmes skola gälla mellan järnvägens innehavare

och ägare av fastighet eller den som äger nyttja fastighet för betesbruk

gäde jämväl mot den som förvärvar sakägarens rätt i avseende å järnvägen

eller fastigheten.

Sakägare vare likväl oförhindrad att vinna ändring i vad sålunda blivit

bestämt, örn väsentligt ändrade förhållanden föranleda därtill; dock må ej

vidsträcktare skyldighet åläggas järnvägens innehavare annorledes än på

grund av väsentligt ändrade förhållanden i avseende å järnvägens drift.

7 §•

Håller järnvägs innehavare icke stängsel som fredar mot större hemdjur

och kommer på grund härav sådant hemdjur över järnvägen olovligen in på

annans ägor och gör därå skada eller varder där intaget, vare järnvägens innehavare

pliktig att gottgöra djurets ägare den kostnad eller förlust som därigenom

åsamkas honom, såvitt ej djurets ägare med hänsyn till vad om ersättning

enligt 5 § må hava bestämts eller på annan grund är pliktig att själv

vidkännas kostnaden eller förlusten.

Talan om ersättning som nu sagts instämmes lill allmän underrätt i orten

eller där järnvägens innehavare skall svara i tvistemål i allmänhet.

8 §.

Vad i denna lag stadgats beträffande järnväg skall gälla även med avseende

å spårväg.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

Har å bansträcka vid statens järnvägar i enlighet med kungl, brevet den

18 november 1932 till järnvägsstyrelsen stängsel efter tillstyrkan av länsstyrelsen

borttagits, lämnats att förfalla eller av järnvägsförvaltningen överlåtits

å annan, prövar Konungen, huruvida stängsel av förvaltningen skall

hållas å bansträckan. Finner Konungen att stängsel ej skall hållas, skall vad

i 5 § stadgas för det fall, att järnvägs innehavare med hänsyn till kostnaden

vilmer befrielse från skyldighet att hålla stängsel enligt lagen, äga motsvarande

tillämpning; dock att den tid, inom vilken talan om ersättning skall väckas,

räknas från det sakägaren erhöll del av Konungens beslut.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19-

65

Bilaga A.

Utredningsmannens förslag

till

Lag

om skyldighet för innehavare av järnväg eller spårväg att hålla stängsel.

Härigenom förordnas som följer.

1 §. Innehavare av järnväg vare pliktig att till skydd för större hemdjur

(hästar och nötkreatur) under betesgång hålla stängsel utmed järnvägen, där

kostnaderna härför icke äro oskäliga i förhållande till den nytta stängslet

medför för betesbruket.

Stängselskyldighet äger dock ej rum, där stängsel utmed viss bansträcka

före denna lags ikraftträdande borttagits efter tillstyrkan av länsstyrelsen, ej

heller, med mindre särskilda skäl därtill äro, där stängsel icke förut hållits

av järnvägens innehavare.

2 §. Stängsel skall, där ej Konungen annorlunda förordnar, vara så beskaffat,

att större hemdjur, som icke är okynnes eller otamt, därigenom bör

utestängas från järnvägsområdet.

3 §. Är innehavare av järnväg i enlighet med vad i 1 § sägs fri från skyldighet

att hålla stängsel utmed järnvägen och vållas härigenom vid brukandet

av fastighet olägenhet, som är av någon betydelse, skall ersättning

härför givas att på en gång utgå; dock att beträffande sträcka, utmed vilken

stängsel icke förut hållits av järnvägens innehavare, ersättning skall utgå

endast om särskilda skäl därtill föranleda.

4 §. Vad i fråga om stängsel- eller ersättningsskyldighet bestämmes genom

dom eller avtalas skola gälla mellan järnvägens innehavare och ägare av

fastighet, som gränsar till järnvägen, eller den, som äger nyttja fastigheten

för betesbruk, gäde jämväl mot den, som efteråt förvärvar sakägarens rätt i

avseende å järnvägen eiler fastigheten.

5 §. Stängsel, som hålles av järnvägs innehavare, må ej borttagas eller

lämnas att förfalla, med mindre genom dom fastställts, att innehavaren icke

är stängselskyldig, eller medgivande därtill lämnats av ägaren av den fastighet,

mot vilken stängslet uppförts, och den, som äger nyttja fastigheten

för betesbruk.

6 §. Kan ej överenskommelse träffas örn hållande av stängsel eller örn ersättningsskyldighet,

som ovan sägs, varde frågan instämd till ägodelningsrätten

i orten.

Talan örn ersättning för olägenhet, som i 3 § avses, skall anhängiggöras

inom två år från det genom dom fastställts, att stängselskyldighet icke äger

rum, eller tillstånd lämnats att borttaga stängslet eller att låta detsamma

förfalla eller, där järnvägen tillhörigt stängsel icke fanns uppfört vid ikraftträdandet

av denna lag, inom två år därefter. Försittes den tid, vare rätt till

talan förlorad.

Örn förfarandet i mål, som här avses, samt talan mot däri meddelade beslut

skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen örn delning av jord å landet

finnes stadgat angående jorddelningsmål, som anhängiggöras genom stämninet.

?”§. I mål örn tillstånd att borttaga stängsel eller alt låta detsamma förfalla

eller örn ersättning för olägenhet på grund härav är järnvägens innehavare

pliktig alt vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader, såvitt ej ägodel
Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 19 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

ningsrätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna.

8 §. Håller innehavare av järnväg utmed sitt område icke stängsel av beskaffenhet

att freda mot större hemdjur och kommer på grund härav någons

större hemdjur över järnvägen olovligen in på annans ägor och gör därå

skada eller varder där intaget, vare järnvägens innehavare pliktig att gottgöra

djurets ägare vad denne nödgats utgiva till den som led skadan eller

intog djuret, så ock den förlust, som ägaren eljest lidit.

Kan ej överenskommelse träffas om gottgörelse, varom i första stycket förmäles,

varde frågan instämd till allmän underrätt i orten.

9 §. Är innehavare av järnväg, då denna lag träder i kraft, på grund av särskilt

åläggande eller åtagande pliktig att hålla stängsel, som fredar endast

mot större hemdjur, skall åläggandet eller åtagandet icke utgöra hinder för

prövning av fråga om stängsel- eller ersättningsskyldighet i enlighet med

vad i denna lag stadgas; dock skall ersättning givas för all olägenhet, som

vållas av att stängsel borttages eller lämnas att förfalla.

10 §. Vad i denna lag stadgats beträffande järnväg skall även gälla med

avseende å spårväg.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kunut. Majda proposition nr 19.

67

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 15 januari

19A5.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 2 januari 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 1 december 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om stängselskyldighet för järnväg m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet T. A. Bexelius.

Förslaget föranledde följande yttranden.

1 §•

Lagrådet:

Enligt paragrafens första stycke, som är grundläggande i fråga om stängselskyldighet

för järnvägs innehavare, är denne i princip pliktig att hålla

stängsel utmed järnvägen till skydd för större hemdjur under betesgång.

De skäl, som anförts för den sålunda intagna ståndpunkten, synas övertygande.

På goda grunder har emellertid stängselskyldigheten underkastats

en betydelsefull inskränkning. Den är nämligen ur ekonomiska synpunkter

begränsad till sådana fall, i vilka kostnaden för stängsel icke är oskälig i förhållande

till nyttan därav för betesbruket.

Den angivna huvudregeln kompletteras av de föreskrifter, som i 5 § givits

rörande ersättning, då järnvägs innehavare med hänsyn till kostnaden

för hållande av stängsel är fri från stängselskyldighet.

I betraktande av de allmänna ordalag, i vilka huvudstadgandet är hållet,

kan frågas, huruvida icke närmare ledning skulle kunna lämnas för bedömande

av stängselskyldighcten i de enskilda fallen. Det har i motiveringen

framhållits, att vid sådan prövning hänsyn skall tagas till utvecklingen på

betesbrukets område. Även örn det är svårt att låta detta komma till direkt

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

uttryck i lagtexten, skulle dock genom en jämkning i avfattningen lämpligen

kunna i någon mån understrykas, att innehavare av järnväg överhuvud icke

är stängselpliktig i andra fall än då skyddskravet uppbäres av ett sakligt

grundat behov. Där betesbruket bedrives på ett sätt, som icke är försvarligt

ur jordbrukssynpunkt, kan det rimligen icke fordras, att åtgärd vidtages

från järnvägens sida.

Huvudregeln i första stycket är avsedd att gälla såväl för det fall att stängsel

ej finnes uppfört som för det fall att stängsel redan hålles av järnvägens

innehavare. Med avseende å förstnämnda fall stadgas emellertid viktiga undantag

i andra stycket, och dessa föreskrifter stå i sin tur i samband med

de övergångsbestämmelser, som följa efter promulgationsstadgandet. Det

sistnämnda fallet upptages i förslaget till fortsatt behandling under 3 §, som

närmare reglerar förutsättningarna för borttagandet av befintligt stängsel.

Undantagsstadgandet i förevarande paragrafs andra stycke avser de särskilda

förhållanden, som föreligga vid tiden för lagens ikraftträdande. Om

järnvägs innehavare före nämnda tidpunkt upphört att hålla stängsel eller

icke alls uppfört stängsel å viss bansträcka, och betesbruket anpassats därefter,

föreligger enligt förslaget ej stängselskyldighet, med mindre väsentligt

ändrade förhållanden inträtt i avseende å järnvägens drift. Har i enlighet

med kungl, brevet den 18 november 1932 till järnvägsstyrelsen stängsel å

bansträcxa vid statens järnvägar efter tillstyrkan av länsstyrelsen borttagits,

lämnats att förfalla eller av järnvägsförvaltningen överlåtits å annan, skall

enligt övergångsbestämmelserna Konungen äga pröva, huruvida stängsel skall

finnas å bansträckan. I anslutning härtill givas föreskrifter örn ersättningsskyldighet

för det fall att Konungen beslutar, att stängsel ej skall hållas.

Innehåhet i förevarande paragrafs andra stycke motiveras av att frånvaron

av stängsel utmed redan befintlig järnväg i regel motsvaras av en anpassning

till rådande förhållanden och att en omprövning av stängselskyldigheten

enligi huvudregeln i första stycket under sådana omständigheter bleve

en onödig omgång. Emellertid har av den lörebragta utredningen framgått,

att under senare tid, särskilt efter tillkomsten av kungl, brevet den 18 november

1932, stängselhållningen upphört i fall, då den sakliga grunden härför

kan ifrågasättas, och det lärer jämväl förhålla sig så, att — även om

stängslets borttagande framstår såsom försvarligt vid en jämförelse melian

kostnad och nytta — ersättning i vissa fall skäligen bort lämnas för kvarstående

hinder eller men vid fastighets användning för betesbruk. Vad sålunda

förekommit utgör bakgrunden till den särskilda reglering, som innefattas

i övergångsbestämmelserna.

Ehuru ifrågavarande undantagsstadganden vila på grunder, som måste anses

bärande, lämna reglernas utformning i vissa detaljer rum för erinringar.

Enligt förslaget skall den erforderliga prövningen, huruvida stängsel skall

hållas eller icke, i vissa fall hänskjutas til! domstol, i andra fall åter ankomma

på Konungen i administrativ ordning. Även örn denna uppdelning

icke kan undvikas, synes den böra genomföras efter mera hållbara linjer

än som skett i förslaget. Eftersom åt Konungen överlämnats att pröva vissa

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

69

fall av stängsels nedläggande enligt kungl, brevet den 18 november 1932,

nämligen då åtgärden skett efter tillstyrkan av länsstyrelsen, synes konsekvensen

fordra, att till Konungens prövning hänvisas även sådana fall, då enligt

samma kungl, brev nedläggande av stängsel ägt rum efter avtal. Med denna

omflyttning skulle sakägaren i sistnämnda fall alternativt erhålla en ur skälighetssynpunkt

önskvärd möjlighet till ersättning, en möjlighet som enligt

förslaget icke alltid står till buds, sedan domstol funnit, att anförda skäl icke

räcka för beslut om hållande av stängsel. Vidare kan anmärkas, att prövningen

av frågan, huruvida betesbruket anpassats efter frånvaron av stängsel,

kan ställa domstolarna inför besvärliga överväganden. Tillämpas grunderna

för stadgandet, är det tydligt, att stängselskyldighet ej bör föreligga

då stängsel aldrig hållits utefter viss bansträcka och vanligt betesbruk överhuvud

icke förekommit (t. ex. i fråga om avsevärda bansträckor i Norrland),

och det betyder därför kanske icke så mycket, att lagtexten icke lämnar

någon klar lösning för detta fall. Såsom förut nämnts, kan det emellertid

vara så, att nedläggande av stängsel kommit till stånd, oaktat stängslet

varit till sådan nytta, att det bort bibehållas. I dylikt fall har betesbruket

måst anpassa sig till det förändrade läget, och domstolen står inför det ömtåliga

avgörandet, huruvida denna mer eller mindre tvungna anpassning

skall gälla såsom grund för befrielse från stängselskyldighet.

Enligt lagrådets mening kunna de anförda olägenheterna genom vissa ändringar

undvikas, samtidigt som syftet med ifrågavarande undantagsstadganden

icke blott upprätthålles utan även i åtskilliga avseenden blir bättre tillgodosett.

Den lösning, som enligt lagrådets åsikt är att föredraga, går i

korthet ut på att, med sammansmältning av innehållet i förevarande paragrafs

andra stycke och övergångsbestämmelserna, åt hithörande komplex

av frågor, som egentligen äro av övergångsnatur, giva en reglering efter så

enkla linjer som möjligt.

Lagrådet vill sålunda förorda, att prövning av frågan, huruvida stängsel

skall hållas av järnvägs innehavare, som före lagens ikraftträdande å viss

bansträcka icke uppfört stängsel eller upphört att hålla stängsel, skall

ankomma på Konungen med undantag allenast för de fall, då avgörandet

på grund av sakens beskaffenhet lämpligen bör åvila domstol. Härigenom

ernås en naturlig skiljelinje mellan domstolsprövningen och den

administrativa handläggningen. En dylik ändring innebär endast ett fortsättande

på den väg, som beträtts i det remitterade förslaget. Att Konungen

erhåller vidgad befattning med denna fråga, såvitt angår statens järnvägar,

kan icke möta några mera vägande invändningar. I undantagsfall

kan prövningen även komma att omfatta bansträcka vid enskild järnväg.

Mot de principiella betänkligheter, som härvid möjligen göra sig gällande,

må framhållas, att starka skäl anförts för alt överlämna hela problemet

om järnvägs stängselskyldighet till behandling i administrativ ordning. Det

får ej heller förbises, att det blott gäller att på bästa sätt lösa övergångsfrågor

av olika slag och att deras enhetliga bedömande måste betecknas såsom

en fördel. Några närmare föreskrifter angående den administrativa prov
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

ningen torde icke vara behövliga. Det ligger i sakens natur, att denna sker

med beaktande av de principer, som kommit till uttryck i den nya lagen,

och ledning står även att få i den omsorgsfulla utredning, som förebragts i

lagstiftningsärendet.

Det kan förhålla sig så, att järnvägs innehavare är på grund av särskilt

åläggande eller åtagande pliktig att hålla stängsel. Rättsliga synpunkter inverka

då i sådan utsträckning, att avgörandet bör förbehållas domstol enligt

lagens huvudregel. Som ett andra undantag från den administrativa

prövningen bör, liksom enligt det remitterade förslaget, gälla, att domstol

har att pröva, huruvida behov av stängsel kan ha inträtt till följd av väsentligt

ändrade förhållanden i avseende å järnvägens drift.

Av lätt insedda skäl är det angeläget, att de övergångsfrågor, som sålunda

överlämnas till administrativ behandling, bli avgjorda så snart som möjligt.

Det synes därför lämpligt att stadga viss tid, inom vilken ansökan örn stängselskyldighets

fullgörande skall ingivas till Konungen. En tid av två år torde

medgiva tillräckligt rådrum för en sådan framställning. Försittes denna

tid, skall följaktligen rätt att påkalla Konungens prövning vara förlorad.

Den administrativa prövningen är — liksom enligt det remitterade förslaget

— avsedd att gälla allenast frågan, huruvida stängsel skall hållas eller

icke. Emellertid kan i fall, då tillräcklig anledning icke föreligger att hålla

stängsel, med hänsyn lill omständigheterna vara skäligt, att sakägare tillerkännes

ersättning för hinder eller men, som uppkommit i avseende å betesbruket.

I anslutning till den princip, som härutinnan fastslagits redan i

det remitterade förslaget, bör sakägare erhålla möjlighet att få sådan ersättningsfråga

prövad enligt de grunder, som angivits i 5 §. Ersättningstalan

synes emellertid böra begränsas att avse bansträcka, varå stängsel borttagits,

lämnats att förfalla eller av järnvägsförvaltningen överlåtits å annan. Har

stängsel överhuvud icke funnits före lagens ikraftträdande, kunna förhållandena

i allmänhet antagas vara sådana, att frånvaron av stängsel icke medför

hinder eller men för betesbruket. Att för tillgodoseende av något enstaka

undantagsfall även öppna möjlighet till framställande av ett stort antal

obefogade anspråk kan icke vara lämpligt. I sådant undantagsfall —

som lärer äga praktisk betydelse allenast i fråga om statens järnvägar — synes

ersättning kunna beredas sakägaren i administrativ ordning.

Den talerättspreskription, varom stadgats i det remitterade förslaget, bör

bibehållas. Eftersom det förutsättes, att ersättningstalan kan föras utan att

frågan om stängselskyldigheten tidigare varit föremål för Konungens prövning,

erfordras en särskild preskriptionstid för det fall att sådan prövning

ej påkallats. Med hänsyn till den föreslagna preklusionsfristen för ansökan

till Konungen synes det följdriktigt att bestämma en tid av fyra år från

lagens ikraftträdande.

Då de nu förordade föreskrifterna till väsentlig del ha karaktär av övergångsbestämmelser,

synas desamma lämpligen kunna i sin helhet införas i

anslutning till promulgationsstadgandet. Vid bifall härtill skall förevarande

paragrafs andra stycke utgå.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 19.

2 §.

71

Lagrådet:

Enligt första stycket i denna paragraf skall stängsel vara så beskaffat, att

större hemdjur, som icke är okynnes eller otamt, därigenom bör utestängas

från järnvägens område. I andra stycket föreskrives, att om skäl äro därtill.

Konungen äger medgiva undantag från vad sålunda stadgats. Sistnämnda

föreskrift innebär — såsom ock framhålles av föredragande departementschefen

— att Konungen skall äga medgiva användning av hägnad av enklare

beskaffenhet än som följer av huvudregeln. Såsom exempel härå nämnes

strömförande stängsel, och även användning av andra enklare hägnader

kan tydligen medgivas.

Den sålunda i andra stycket givna föreskriften är ägnad att väcka vissa

betänkligheter. Det synes mindre lämpligt att tillerkänna Konungen befogenhet

att medgiva användning av stängsel av sådan beskaffenhet att det

icke bereder det skydd, som avses i 1 §. Härigenom skulle beredas möjlighet

att genom administrativa föreskrifter i viss utsträckning förtaga verkan av

den föreslagna lagen. Användes stängsel, som icke är fredgillt, är visserligen

järnvägens innehavare skyldig att utgiva ersättning för kreatur, som i följd

därav skadas, men det till grund för lagstiftningen liggande syftet att förekomma

skada uppnås icke. De enklare stängsel, varom här är fråga, torde

emellertid under vissa förutsättningar giva det avsedda skyddet, och i dessa

fall erfordras icke någon avvikelse från huvudregeln. Stadgandet i andra

stycket synes därför böra utgå.

Bestämmelsen i första stycket om stängsels beskaffenhet innehåller icke

något utöver vad som framgår av regeln i 1 § att innehavare av järnväg är

pliktig att hålla stängsel till skydd för större hemdjur. Att i lagen närmare

angiva hur stängsel bör vara beskaffat för att fylla detta ändamål är särskilt

med hänsyn till teknikens fortskridande utveckling icke lämpligt. En mera

ändamålsenlig reglering åstadkommes, om det överlämnas åt Konungen att

meddela föreskrifter i ämnet. Kungl. Maj:ts befogenhet är därvid begränsad

av den i 1 § angivna grundsatsen, att stängsel skall bereda skydd för större

hemdjur.

På grund av det anförda hemställes, att i stället för bestämmelserna i förevarande

paragraf måtte upptagas ett stadgande, att närmare föreskrifter

om stängsels beskaffenhet meddelas av Konungen. Detta stadgande torde,

om lagrådets erinringar vid 1 § vinna beaktande, lämpligen böra införas

såsom ett andra stycke i sistnämnda paragraf. Härav föranledas omnumrering

av 3—8 §§ och ändring av vissa däri gjorda hänvisningar.

5 8-

Lagrådet:

Den avfattning, som första punkten av första stycket erhållit i det remitterade

förslaget, synes närmast taga sikte på det fall, att genom dom eller

avtal fastslagits att stängselskyldighet med hänsyn till kostnaden icke föreligger

för järnvägsinnehavaren. Det kan emellertid förekomma, att tvist icke

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

räder mellan sakägarna angående hållande av stängsel utan allenast rörande

den ersättning, som kan komma i fråga. Då det i dylikt fall bör stå sakägare

öppet att påkalla rättens avgörande av ersättningsfrågan, ehuru dom

eller avtal ej föreligger beträffande stängselskyldigheten, är det önskvärt, att

stadgandet undergår någon jämkning.

Vad angår omfattningen av rätten till ersättning innebär förslaget, att ersättning

ej skall givas för skada, som kan förväntas framdeles uppkomma

för djurägare genom att djur under betesgång, trots iakttagna försiktighetsmått

från ägarens sida, inkomma å banan och där bli skadade eller dödade.

Det förutsättes i stället, att sådan skada skall först när den inträffar ersättas

jämlikt 6 § lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i

följd av järnvägs drift. Denna förslagets innebörd skulle komma till ett tydligare

uttryck, därest ordet olägenhet utbytes mot uttrycket hinder och men.

På grund av vad nu anförts hemställes, att första punkten av första stycket

erhåller den lydelsen, att om järnvägs innehavare med hänsyn till kostnaden

för stängsels hållande är fri från stängselskyldighet, han är pliktig

att giva ersättning för hinder eller men, som härav uppkommer vid fastighets

användning för betesbruk och som ej är av allenast ringa betydelse. I

anslutning härtill bör viss jämkning vidtagas i paragrafens andra stycke.

6 §.

Justitierådet Ekberg:

Enär avtal, som enligt ifrågavarande lag träffas mellan järnvägs innehavare

och ägare av fastighet, skall vara gällande även mot ny ägare av denna,

är det av vikt icke blott att sådant avtal upprättas i skriftlig form utan jämväl

att det bevaras på ett betryggande sätt för framtiden. Jag hemställer därför,

att föreskrift meddelas att avtal, som nu sagts, skall i huvudskrift eller

bestyrkt avskrift ingivas till ägodelningsdomaren och intagas i dennes protokoll

till framtida säkerhet.

7 §-

Lagrådet:

Talan om ersättning, som avses i denna paragraf, skall enligt andra stycket

väckas vid allmän underrätt i orten eller där järnvägens innehavare skall

svara i tvistemål i allmänhet. Uttrycket allmän underrätt i orten kan giva

anledning till viss tvekan, huruvida därmed avses den rätt, inom vars område

skadan eller kostnaden uppkommit, eller den rätt, inom vars område

den ohägnade eller bristfälligt hägnade bansträckan var belägen. Enligt uttalande

av departementschefen åsyftas sistnämnda domstol. Det kan emellertid

ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligare, att förstnämnda domstol

bleve behörig för mål av detta slag. En föreskrift härom skulle förmodligen

medföra, att i flertalet fall, då rättegång erfordras angående

djurägarens skyldighet att utgiva ersättning för skada eller kostnad som

föranletts av att djur kommit in på annans mark, samma domstol komme

att pröva frågan örn djurägarens ersättningsplikt och dennes regress
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

73

anspråk mot järnvägens innehvarare. Lagrådet förordar därför den ändringen,

att talan, varom här är fråga, må instämmas — förutom till allmän underrätt

där järnvägens innehavare skall svara i tvistemål i allmänhet — till underrätt

i den ort där skadan inträffat eller djuret intagits.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 1 § hemställes, att i stället

för de i det remitterade förslaget upptagna övergångsbestämmelserna föreskrives

dels att, om järnvägs innehavare före lagens ikraftträdande å viss

bansträcka ej uppfört stängsel eller upphört att hålla stängsel och han icke

är på grund av särskilt åläggande eller åtagande pliktig att hålla stängsel,

stängselskyldighet för honom ej föreligger enligt förevarande lag, med mindre

behov av stängsel inträtt till följd av väsentligt ändrade förhållanden i

avseende å järnvägens drift eller Konungen efter ansökan föreskriver, att

stängsel å bansträckan skall hållas, dels att ansökan som nu sagts skall göras

inom två år från lagens ikraftträdande samt att, om den tid försittes,

rätten att påkalla Konungens prövning skall vara förlorad, dels ock att, om

det finnes, att å bansträcka, varå stängsel borttagits, lämnats att förfalla eller

av jämvägsförvaltningen överlåtits å annan, stängsel ej skall hållas, vad i 5 §

i lagen stadgas skall äga motsvarande tillämpning; dock att talan om ersättning

skall väckas inom två år från det sakägaren erhöll del av Konungens

beslut eller, om Konungens prövning ej påkallats, inom fyra år från lagens

ikraftträdande.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 19 januari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö,

Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bergquist, lagrådets den 15 januari 1945 avgivna utlåtande över det den 1

december 1944 till lagrådet remitterade förslaget till lag om stängselskyldighet

för järnväg m. m.

Efter redogörelse för utlåtandet anför departementschefen följande.

Beträffande det grundläggande stadgandet i 1 § första stycket har lagrådet

föreslagit en jämkning av avfattningen i syfte att understryka, att innehavare

av järnväg överhuvud icke är stängselpliktig i andra fall än då skyddskravet

uppbäres av ett sakligt grundat behov. Något förtydligande i denna

riktning synes mig dock knappast erforderligt. En sådan jämkning som

lagrådet förordat torde därjämte förutsätta, att — på sätt lagrådet tillika

hemställt — 2 § första stycket i förslaget, vilket angiver kraven på stängsels

beskaffenhet, får utgå. Med hänsyn härtill och då sistnämnda bestämmelse

synes mig behövlig har jag icke funnit mig böra vidtaga den av lagrådet föreslagna

jämkningen i 1 § första stycket.

Med avseende å andra stycket i 1 § har lagrådet ansett, att den fråga som

där regleras borde behandlas i samband med övergångsbestämmelserna. Det

är enligt min mening omtvistligt, huruvida spörsmålet är av övergångsnatur,

men jag har likväl ansett mig kunna biträda en sådan anordning. Jag återkommer

i det följande till frågan om innehållet i övergångsbestämmelserna.

Till stöd för sin hemställan, att 2 § första stycket i det remitterade förslaget

borde utgå, har lagrådet anfört att det icke innehölle något utöver vad som

framginge av regeln i 1 § att innehavare av järnväg är pliktig att hålla

stängsel till skydd för större hemdjur. Enligt min mening lämnar emellertid

nämnda regel i 1 § rum för olika tolkningar, om lagen ej kommer att upptaga

den precisering som meddelats i 2 § första stycket, en bestämmelse som

har sin motsvarighet i 6 § av 1886 års lag angående ansvarighet för skada

1 följd av järnvägs drift. På grund härav har jag, såsom förut angivits, ansett

2 § första stycket vara behövligt och böra bibehållas.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

75

Den i 2 § andra stycket i departementsförslaget upptagna bestämmelsen,

att Kungl. Maj:t skall äga medgiva undantag från den i paragrafens första

stycke givna föreskriften örn stängsels beskaffenhet, har lagrådet funnit ägnad

att väcka vissa betänkligheter. Lagrådet har härom anfört att, därest järnvägs

innehavare finge använda stängsel som icke är fredgillt, det till grund

för lagstiftningen liggande syftet att förekomma skada icke skulle uppnås.

På sätt framgår av vad jag vid remissen till lagrådet anfört till stöd för undantagsstadgandet

är detta avsett att tillämpas med avseende å stängsel, som

— ehuru det icke kan anses såsom fullt fredgillt — likväl i huvudsak skulle

bereda det med stängselskyldigheten åsyftade skyddet. Det praktiska behovet

av att kunna nedbringa stängselkostnaden synes mig överväga de av lagrådet

anförda betänkligheterna. Mot den av lagrådet förordade och av mig tidigare

övervägda lösningen, enligt vilken Kungl. Maj:t skulle äga att närmare bestämma

vad i detta sammanhang skulle förstås med fredgillt stängsel, kan

invändas, att Kungl. Maj:ts beslut kunde komma att uppfattas som bindande

för domstolarna ej blott i fråga om beskaffenheten av det stängsel som skall

hållas utan även vid bedömande av skadeståndskrav med anledning av att

kreatur trots stängslet kommit in på banan.

Vid 5 § har lagrådet uttalat, att det borde stå sakägare öppet att påkalla rättens

avgörande av fråga om ersättning för framtiden, ehuru dom eller avtal

om befrielse från stängselskyldighet ej föreligger, och att det remitterade förslaget

fördenskull borde undergå någon jämkning. Ehuru det obestridligen

är redigare att frågan, örn stängselskyldighet föreligger, blir löst innan ett

kapitalbelopp utdömes för bestående men av att stängsel ej hålles, har jag ansett

den av lagrådet förordade jämkningen, som för vissa fall kan vara till fördel

och å andra sidan knappast kan föranleda några nämnvärda praktiska

olägenheter, böra vidtagas. Även i övrigt har paragrafen i redaktionellt hänseende

jämkats med anledning av vad lagrådet anfört.

Vad en ledamot av lagrådet under 6 § anfört örn intagande av avtal i ägodelningsdomarens

protokoll synes mig ej påkalla någon ändring i förslaget.

Det torde ligga i jämvägsinnehavarens intresse att på ett betryggande sätt förvara

de avtal som han ingått om stängsel- eller ersättningsskyldighet, och

detta lärer vara tillfyllest.

Beträffande 7 § har lagrådet ansett, att talan enligt denna paragraf borde

få instämmas — förutom till allmän underrätt där järnvägens innehavare

skall svara i tvistemål i allmänhet — till underrätt i den ort där skadan inträffat

eller djuret intagits i stället för, såsom enligt det remitterade förslaget,

den underrätt inom vars område den ohägnade bansträckan är belägen. Frågan,

om järnvägens innehavare beträffande viss bansträcka eftersatt stängselskyldighet

eller eljest skall svara för skada som avses i 7 §, kan enligt lagrådets

förslag komma att prövas av olika domstolar i angränsande domsområden.

Då detta likväl — bl. a. med hänsyn till att talan kan instämmas jämväl

till jämvägsinnehavarens allmänna forum — synes vara av underordnad

betydelse, har jag ansett mig kunna biträda den av lagrådet förordade jämkningen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

Såsom förut nämnts har lagrådet hemställt, att 1 § andra stycket i det remitterade

förslaget finge utgå och att den där behandlade frågan i stället regleras

i övergångsbestämmelserna. Enligt lagrådets mening borde i övergångsbestämmelserna

föreskrivas dels att, om järnvägs innehavare före lagens

ikraftträdande å viss bansträcka ej uppfört stängsel eller upphört att hålla

stängsel och han icke är på grund av särskilt åläggande eller åtagande pliktig

att hålla stängsel, stängselskyldighet för honom ej föreligger enligt förevarande

lag, med mindre behov av stängsel inträtt lill följd av väsentligt ändrade

förhållanden i avseende å järnvägens drift eller Konungen efter ansökan

föreskriver, att stängsel å bansträckan skall hållas, dels att ansökan som nu

sagts skall göras inom två år från lagens ikraftträdande samt att, om den tid

försittes, rätten att påkalla Konungens prövning skall vara förlorad, dels ock

att, örn det finnes, att å bansträcka, varå stängsel borltagits, lämnats att förfalla

eller av järnvägsförvaltningen överlåtits å annan, stängsel ej skall hållas,

vad i 5 § i lagen stadgas skall äga motsvarande tillämpning; dock att talan

om ersättning skall väckas inom två år från det sakägaren erhöll del av Konungens

beslut eller, om Konungens prövning ej påkallats, inom fyra år från

lagens ikraftträdande.

Lagrådet har till stöd för detta förslag anfört bl. a. att eftersom åt Kungl.

Majit överlämnats att pröva vissa fall av stängsels nedläggande enligt kungl,

brevet den 18 november 1932, nämligen då åtgärden skett efter tillstyrkan av

länsstyrelsen, konsekvensen syntes fordra, att till Kungl. Majits prövning hänvisades

även sådana fall, då enligt samma kungl, brev nedläggande av stängsel

ägt runi efter avtal. Denna uppfattning kan jag icke dela. Anledningen

till att jag ansett prövningen i det förra fallet icke behöva ske vid domstol

var, att — efter förutgången utredning — en prövning av fullt opartisk

myndighet, nämligen länsstyrelsen, redan ägt rum. Denna prövning ansåg

jag i regel kunna godtagas. När stängsel eljest nedlagts — efter avtal eller

utan någon överenskommelse — eller aldrig blivit uppfört, har någon motsvarande

opartisk prövning icke skett. Lagrådet har likväl ansett, att i samtliga

fall, då järnvägs innehavare före lagens ikraftträdande upphört att hålla

eller ej uppfört stängsel, frågan om stängsel skulle hållas enligt den föreslagna

lagen borde prövas av Kungl. Majit, såvida icke behov av stängsel

inträtt till följd av väsentligt ändrade förhållanden i avseende å järnvägens

drift. Ett så betydande avsteg från den i förslaget uppställda huvudprincipen,

att frågan om stängselskyldighet bör prövas av domstol, har jag icke ansett

mig kunna godtaga. Det synes förenat med avsevärda praktiska olägenheter,

att prövning av slängselfrågan skall i betydande utsträckning ankomma på

Kungl. Majit, därvid sannolikt i varje ärende måste vidtagas särskilda åtgärder

för att säkerställa tillförlitlig utredning. Härtill kommer, att ersättningsfrågan

även enligt lagrådets förslag skall prövas av ägodelningsrätt, varför

förnyad utredning örn behovet av stängsel m. m. kan bliva påkallad beträffande

en och samma bansträcka. I fråga örn bansträcka, där järnvägens innehavare

aldrig hållit stängsel, torde dock de nu anförda praktiska olägenheterna

vara av mindre betydelse. I denna del anser jag mig därför kunna

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

77

biträda lagrådets ståndpunkt. Lagrådet har som nämnts även föreslagit, att

ansökan om prövning av frågor angående stängselskyldighet i nu avsedda fall

skulle göras inom två år från lagens ikraftträdande. Tillräckliga skäl att

införa en sådan bestämmelse synas dock icke föreligga, helst som det såvitt

angår statens järnvägar alltid skulle stå Kungl. Majit fritt att även senare

föreskriva att stängsel skall hållas.

Beträffande utformningen av övergångsbestämmelserna vill jag i övrigt mot

lagrådets förslag invända, att det icke synes lämpligt att i det nu ifrågavarande

undantagsstadgandet nämna det fallet att stängselskyldighet grundas på

särskilt åläggande eller åtagande. Övergångsbestämmelserna avse, liksom 1 §

andra stycket i det remitterade förslaget, att göra undantag allenast från

förpliktelse som grundas å den föreslagna lagen, ej från förpliktelse som vilar

på särskild rättsgrund. I fråga om det av lagrådet förordade särskilda stadgandet

för det fall, att behov av stängsel inträtt på grund av väsentligt ändrade

förhållanden i avseende å järnvägens drift, synes lämpligt, att det begränsas

till det fallet att de ändrade förhållandena inträtt efter lagens ikraftträdande.

Vad slutligen angår ersättningsfrågan i fall som skulle komma att omfattas

av övergångsbestämmelserna synes mig icke böra meddelas annan preklusionsbestämmelse

än att talan om ersättning, vilken ej grundas på väsentligt

ändrade förhållanden som efter lagens ikraftträdande inträtt i avseende

å järnvägens drift, skall väckas inom fyra år från lagens ikraftträdande. Med

anledning av vad lagrådet i detta sammanhang uttalat vill jag dessutom framhålla,

att järnvägs innehavare ej jämlikt 5 § i förslaget kan förpliktas att

ersätta utgifter som sakägare fått vidkännas före lagens ikraftträdande.

Utöver det anförda ha vissa redaktionella jämkningar vidtagits i förslaget.

Föredraganden hemställer, att det sålunda ändrade förslaget till lag om

stängselskyldighet för järnväg m. m. måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:113 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Martts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § rekvisitionslagen den 30 juni 1942 s. 11 i texten
  2. 1LU 1945:18 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om stängselskyldighet för järnväg m. m. s. 1 i texten