Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i 5 kap. strafflagen, m. m

1945-03-02 · 119 sidor, varav 97 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 97 av 119 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:207, Med förslag till lag om ändring i 5 kap. strafflagen, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

1

Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i 5 kap. strafflagen, m. m.; given Stockholms

slott den 2 mars 19A5.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i 5 kap. strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 33 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag om ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och

internering i säkerhetsanstalt.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 207.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Förslag

till

Lag

om ändring i 5 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt i det följande angives samt att i samma kapitel skall införas

en ny paragraf, betecknad 6 a §, av nedan intagen lydelse.

5 KAP.

5 §.

Gärning, som begås av sinnessjuk eller den som till sin sinnesbeskaffenhet

är att jämställa med sinnessjuk, vare strafflös. Samma lag vare i fråga örn

gärning, som begås av sinnesslö.

Har någon utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han är

från sina sinnens bruk, må straff ej heller ådömas för gärning, som han i det

tillståndet begår.

6 §.

Begås brottslig gärning av någon, som till sin sinnesbeskaffenhet avviker

från det normala, ehuru han ej är strafflös enligt 5 §; pröve domstolen, efter

omständigheterna, örn och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet

å gärningen följa bort.

Samma lag vare i fråga om brottslig gärning, som begås av någon, vilkens

själsverksamhet utan hans eget vållande tillfälligt rubbats, ehuru han ej är

strafflös enligt 5 §.

6 a §.

I vissa fall, då någon, som begått brott, till sin sinnesbeskaffenhet avviker

från det normala, må i stället för straff användas förvaring i säkerhetsanstalt.

Därom stadgas i särskild lag.

1 Senaste lydelse, se betr. 5 § SFS 1890 nr 33 s. 1 samt betr. 6 § SFS 1921:288 och 1937: 464.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

3

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, dock att 6 a § träder i kraft

den dag Konungen förordnar.

Genom denna lag upphäves lagen den 18 juni 1937 (nr 464) om ändring

i vissa delar av strafflagen, i vad därigenom förordnats, att 5 kap. 6 §

strafflagen skall från och med den dag Konungen förordnar erhålla viss

ändrad lydelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 33 § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 33 § strafflagen för krigsmakten1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

33 §.

Är någon — — — sig skyldig.

Ej skall dödsstraff ådömas för brott, som någon begår innan han fyllt

aderton år, ej heller för brott, som begås av någon, som till sin sinnesbeskaffenhet

avviker från det normala, ehuru han ej är strafflös enligt 5 kap. 5 §

allmänna strafflagen, eller som någon begår i annat tillstånd av tillfälligt rubbad

själsverksamhet än där avses.

I övrigt---strafflagen förmäles.

I fråga---eller annan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

Senaste lydelse, se SFS 1942: 379.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunut. Maj:ts proposition nr 207.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn förvaring och internering

i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 1—4 och 9 §§ lagen den 18 juni 1937 om förvaring

och internering i säkerhetsanstalt,1 vilken lag träder i kraft den dag

Konungen förordnar, skola erhålla ändrad lydelse pa sätt nedan angives.

1 §•

Prövas någon vid brotts begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet

som avviker från det normala, ehuru han icke är strafflös

enligt 5 kap. 5 § strafflagen, må domstolen i stället för straff ådöma förvaring

i säkerhetsanstalt, därest

1. den brottslige på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara

oemottaglig eller föga mottaglig för straff; och

2. han med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten samt pa grund av

i målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående

vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom;

samt

3. å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan

följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse.

2 §.

övertygas någon,---—i domen.

Förklaras anstånd, som meddelats genom villkorlig dom, förverkat av annan

anledning än brott som i 1 § 3. sägs, må domstolen, därest den villkorliga

domen avsett sådant brott samt den dömde prövas vara av sinnesbeskaffenhet

som avviker från det normala och kan antagas även vid brottets begående

hava varit av sådan sinnesbeskaffenhet, under de förutsättningar

som i 1 § 1. och 2. angivas, döma honom till förvaring att träda i stället för

straff för det brott som föranlett den villkorliga domen och, där han samtidigt

finnes förfallen till ytterligare straff, jämväl därför.

3 §.

Finnes någon, som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt

fängelse eller för brott som avses i 1 § 3. undergår ungdomsfängelse eller

1 Senaste lydelse av 2 §, se SFS 1939:323 och 1943: 730.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition m 207.

tvångsuppfostran, vara av sinnesbeskaffenhet som avviker från det normala,

och måste det på grund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt

antagas att han efter frigivningen skall bliva vådlig för annans säkerhet till

person eller egendom, må domstol i den ordning i 6 § andra och tredje styckena

sågs döma till förvaring i säkerhetsanstalt att träda i stället för vad av

straffet eller tvångsuppfostran återstår.

4 §•

Begår någon---eller egendom.

Kan den tilltalade för brottet dömas till förvaring, skall vad i denna lag

örn internering stadgas icke äga tillämpning. Lag samma vare, där någon

förskyller straffarbete på livstid, och skall i sådant fall ådömd internering

vara förfallen.

9 §•

Utskrivning från---eller slutlig.

Ej må någon utskrivas så länge han är att anse såsom vådlig för annans

säkerhet till person eller egendom. Har minsta tiden för förvaring bestämts

till ett år, skall den förvarade dock utskrivas på prov senast när fyra år förflutit

från förvaringens början, såframt ej särskilda skäl däremot äro. Sedan

minsta tiden gått till ända, må ock den som befinnes vara i varaktigt

behov av vård å sinnessjukhus oavsett sin vådlighet slutligt utskrivas för att

intagas å sådant sjukhus.

Om utskrivning beslutar nämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 december 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga örn revision av

strafflagens tillräknelighetsbestämmelser m. m. samt anför därvid följande.

Den 27 december 1938 uppdrog min företrädare i ämbetet åt strafflagberedningen

att upptaga frågorna om den rättsliga behandlingen av förbrytare,

vilka begått brott under inflytande av rubbad själsverksamhet, samt om

revision av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser ävensom att i samband

därmed behandla frågan om de reformer i organisatoriskt hänseende som

kunde finnas lämpliga med avseende å sinnesundersökningar av för brott

tilltalade samt vård av sinnessjuka brottslingar. Beredningen har den 31 december

1942 avlämnat betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser,

sinnesundersökning m. m. (SOU 1942:59). Över betänkandet

ha yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Sedan

ärendet därefter varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,

anhåller jag nu att få upptaga detsamma till behandling såvitt angår frågan

om en revision av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser och vissa

därmed sammanhängande frågor.

I. Strafflagens tillräknelighetsbestämmelser.

Gällande rätt.

Gällande bestämmelser rörande psykisk abnormitets inverkan på det straffrättsliga

ansvaret för begångna brottsliga gärningar återfinnas i 5 kap. 5 och

6 §§ strafflagen. I det förra av dessa båda lagrum stadgas, att gärning, som

begås av den som är avvita eller vilken förståndets bruk genom sjukdom

eller ålderdomssvaghet är berövat, skall vara strafflös. Andra stycket av

paragrafen innehåller, att örn någon, utan egen skuld, rakat i sadan sinnesförvirring

att han ej till sig visste, gärning som han i det medvetslösa tillstånd

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

förövar likaledes skall vara strafflös. Till dessa bestämmelser om s. k. otillräknelighet

ansluta sig bestämmelserna i 5 kap. 6 § örn s. k. förminskad tillräknelighet.

Sistnämnda lagrum föreskriver, att om någon som begått brottslig gärning

prövas därvid hava av kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet

eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk,

ehuru han ej kan för strafflös anses etter 5 §, straffet må efter omständigheterna

nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort.

De nu återgivna stadgandena kvarstå praktiskt taget oförändrade sedan

tillkomsten av vår gällande st rall lag år 1804. Under den Lid stadgandena

varit gällande har deras tillämpning undergått upprepade förändringar, varvid

utvecklingen gått i riktning mot en allt större utvidgning av området för

den straffrättsliga otillräkneligheten. Nuvarande tillämpning av bestämmelserna

har fördenskull föga gemensamt med den ursprungliga tolkningen.

Rörande utvecklingen av praxis i fråga om tillräknelighetsbestämmelserna

har strafflagberedningen uttalat, att denna väsentligen kommit att bestämmas

av den medicinska sakkunskapen, då domstolarna endast i ringa omfattning

begagnat sin rätt att, med frångående av läkarutlåtandet, självständigt fatta

ståndpunkt till frågorna örn strafflöshet och straffminskning. Beredningen har

tillika hävdat, att till följd av det rättspsykiatriska undersökningsväsendets

organisation praxis huvudsakligen kommit att bliva beroende av de åskådningar

som vid olika tider varit representerade inom medicinalstyrelsen. I

fråga om huvuddragen av utvecklingen har beredningen anfört följande.

Bestämmelserna om straffrihet i 1864 års lag koinmo till en början alt

reserveras för sinnessjuka och sinnesslöa med starkt framträdande sjukliga

symtom. Som »sinnesförvirring» räknades därvid icke blott akuta omtöckningar

utan även häftiga utbrott hos en del kroniskt sinnessjuka. Angående

tillämpningen av SL 5:6, som innebar en nyhet i lagen, synes ovisshet ha

rått vid lagens tillkomst. Till en början synes man lia använt lagrummet

som en utväg att i svårbedömda fall gå en medelväg. En del psykiska sjukdomstillstånd,

som under den föregående tiden hållit på att arbeta sig fram

till fullt rättsligt erkännande som straffrihetsgrund, blevo nu tillsvidare hänförda

till 6 g. Sålunda tillämpades denna paragraf till en början ganska allmänt

på melankolici. För övrigt förde man hit även andra fall av verklig

sinnessjukdom, som icke yttrat sig i mera häftiga symtom och där en viss

formell reda kunde konstateras, samt psykopater med starkt framträdande

abnormitet och vidare djupt imbecilla personer, närmande sig gränsen till

idioti, samt slutligen dövstumma med nedsatt intelligens, beträffande vilka

man dock ej fordrade, att imbecilliteten skulle vara lika höggradig. De s. k.

partiellt sinnessjuka (företrädesvis sinnessjuka av paranoid typ med fixerade

tankevillor men bibehållen formell reda) blevo straffria, om brottet stod i

uppenbart orsakssammanhang med de sjukliga föreställningarna, men eljest

Singö de partiella sinnessjukdomarna in under 6 §. Detta är i huvudsak de

principer, som den dåvarande medicinska centralmyndigheten, sundhetskollegium,

tillämpade under det första decenniet, som 1864 års lag gällde. Gränserna

för straffrihet och straffminskning drogos ganska snävt, varjämte sundhetskollegium

ställde synnerligen stränga fordringar på bevisningen för

psykisk abnormitet.

De sålunda tillämpade principerna synas under 1870-talet hava undergått

en förändring. Bedömandet blev mindre formalistiskt, och man tog större

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

9

hänsyn till den psykiska sjukdomsbilden i dess helhet än till de isolerade

symtomen. Till straffrihetsbestämmelserna överfördes flertalet av de psykiska

sjukdomstillstånd, som från början gått in under 6 §, nämligen melankolier

och andra verkliga sinnessjukdomar, där patienten är formellt tämligen klar

och ordnad. Vidare synas höggradigt imbecilla ha förts över till kretsen av

sträf fria. I stället blev det nu praxis att tillämpa SL 5:6 på en kategori, som

förut endast i undantagsfall åtnjutit straffnedsättning, nämligen personer

med framträdande psykopatiska karaktärsdrag. Denna utveckling skedde så

småningom, men mot slutet av 1800-talet synes den principen i stort sett ha

slagit igenom, att verkligt sinnessjuka alltid borde vara straffria. SL 5: 6

kom att utom på psykopater tillämpas på lindrigare former av intellektuell

undermålighet.

De rättspsykiatriska avgörandena under 1900-talet ha framför allt präglats

av en benägenhet att i allt större omfattning hänföra även psykopater

under SL 5:5. Utgångspunkten härför synes lia varit rent praktiska överväganden,

nämligen olägenheten av att låta utpräglat kriminella och samhällsfarliga

brottslingar komma i åtnjutande av straffminskning enligt SL

5: 6. Från psykiatriskt håll framhölls, att sådana psykiskt abnorma — psykopater

och lindrigt imbecilla — som enligt denna praxis hänfördes under

SL 5:6, till stor del utgjordes av särskilt samhällsfarliga och ofta straffoemottagliga

brottslingar, som vörö i behov av varaktigt omhändertagande,

och man hävdade med skärpa, att läkarna här borde, med bortseende från

paragrafens ordalydelse, låta sina utlåtanden dirigeras endast av hänsyn till

de praktiska konsekvenserna, och att, då någon särskild förvaringsanstalt

för förminskat tillräkneliga tillsvidare ej funnes, läkarna borde undvika

tillämpning av SL 5:6 och i stället förklara samhällsfarliga psykiskt abnorma

antingen otillräkneliga enligt SL 5: 5 eller fullt tillräkneliga.

De sålunda framförda synpunkterna synas lia utövat ett väsentligt inflytande

på rättspsykiatrisk praxis under 1900-talet, framför allt genom sitt

hävdande av att rent individualpreventiva hänsyn Forde vara avgörande vid

bestämmande av tillämpligt lagrum. Läkarnas benägenhet att undvika tilllämpning

av SL 5: 6 avtecknar sig i de siffror, som ange den procentuella

fördelningen på otillräknelighet, förminskad tillräknelighet och full tillräknelighet

i medicinalstyrelsens utlåtanden. Medan under tiden 1865—1894

25 % av fallen bedömdes enligt SL 5:6, utgjorde motsvarande tal under tiden

1903—1922 11,7 °/o och sjönk sedan ytterligare. Då denna praxis motiverats

med att strafflagen icke gav möjlighet till att mera varaktigt omhändertaga

samhällsfarliga brottslingar, som bedömts enligt SL 5:6, utan

tvärtom genom straffminskningen verkade i motsatt riktning, så hade man anledning

vänta, att en förändring skulle ske, då sedermera med det svenska

straffsystemet införlivades möjligheten till omhändertagande av brottslingar

på obestämd tid och 1927 års lag örn förvaring av förminskat tillräkneliga

förbrytare tillkom. Denna tog just sikte på samhällsfarligheten hos de psykopater

och intellektuellt undermåliga, vilkas sinnesbeskaffenhet ansågs

hänförlig under SL 5:6. Vid tiden för lagens tillkomst uttalades också den

förmodan, att så snart staten ställde till förfogande skyddsåtgärder mot

psykiskt abnorma brottslingar, skulle praxis med ett slag komma att ändras

och SL 5: 6 komma att tillämpas i ett mycket stort antal fall, sannolikt

vida mer än hälften av alla undersökningsfält.

Det visade sig också, att förvaringslagen omedelbart medförde en förskjutning;

från SL 5: 5 lill 5: 6. Under det att under liden 1923—1927 det

relativa antalet fall, som bedömts enligt SL 5: 6, uppgick till 7,5 °/o, utgjorde

det under tiden 1928—1930 18,0 %>, vilket — då totalantalet undersökningar

samtidigt var i stigande — motsvarade en ökning av det absoluta antalet

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

fall enligt SL 5: 6 från 11 till 43 i medeltal om året. Så stor som man förmodat

blev dock icke denna förskjutning, och fortfarande hänfördes en

del psykopater under SL 5:5, vilket dock under tiden närmast efter förvaringslagens

tillkomst skedde i jämförelsevis ringa omfattning.

Vid mitten av 1930-talet blev en förändring i medicinalstyrelsens praxis

åter märkbar. Psykopater kommo att i större utsträckning än tidigare hänföras

under SL 5:5, och då därjämte även SL 5: 6 tillämpades i ett tämligen

stort antal undersökningsfall, blev antalet av dem, som bedömdes som

fullt tillräkneliga, förhållandevis ringa.

Medicinalstyrelsens nuvarande praxis har av strafflagberedningen sammanfattats

sålunda, att till 5 kap. 5 § strafflagen hänföras sinnessjuka och höggradigt

intellektuellt undermåliga (idioter och klart imbecilla) samt som svårare

ansedda psykopater, under det att till 5 kap. 6 § hänföras lindrigt intellektuellt

undermåliga (vissa imbecilla och debila) samt många psykopater.

Strafflagberedningen.

Beredningens kritik av nu rådande ordning.

Beredningen har framhållit att, särskilt under det senaste årtiondet, strafffriförklaringarna

vid upprepade tillfällen tagits upp till kritisk diskussion

såväl inom fackkretsar som bland lekmän. Det ständigt ökade antalet strafffriförklaringar

har, uttalar beredningen, tilldragit sig uppmärksamhet och

invändningar ha rests mot tendensen att utsträcka 5 kap. 5 § strafflagen

att omfatta psykiska tillstånd, vilka tidigare ej lett till straffriförklaring.

Rörande innebörden av den framförda kritiken har beredningen anfört

följande.

Ur allmänpreventiv synpunkt har framhållits, att man genom att utsträcka

området för straffriheten riskerade att till otillräkneliga hänföra personer, som

icke befunnit sig i ett verkligt psykiskt undantagstillstånd, och att en dylik

rättstillämpning måste äventyra straffets allmänpreventiva uppgift. Det har

också gjorts gällande, att tillräknelighetsbestämmelserna under senare tid tilllämpats

på ett sätt, som stöde i strid med allmänhetens rättsuppfattning. Härvid

har man hänvisat till, att straffriförklaring ej sällan förekommit för personer,

vilka för lekmannen framstått som psykiskt normala, samt att ojämnheten

i bedömningen och växlingarna i rättspsykiatrisk praxis gåve allmänheten

intryck av att de rättspsykiatriska avgörandena präglades av en viss godtycklighet,

varför reaktionen mot straffriförklaringarna vore naturlig, då allmänheten

vore mycket känslig för att icke inom rättsvården yppades någon

olikhet inför lagen. Dessa och liknande synpunkter hava föranlett antingen

krav på inskränkning av området för straffriheten eller förslag, som gått ut

på att bringa reglerna för behandling av straffriförklarade i närmare överensstämmelse

med vad som gäller för de förminskat tillräkneliga och för andra

brottslingar. Man har vidare på sina håll ansett det ur allmänpreventiv synpunkt

ha stor betydelse, vilka åtgärder som vidtoges med den straffriförklarade

efter straffriförklaringen, och har hävdat, att intagning å sinnessjukhus

innebure en reaktion från statens sida, som trädde i stället för straffet, varför

den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet ej kunde dömas till straff i stället

borde av domstol dömas till intagning på sinnessjukhus eller annan skydds
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

åtgärd. Det har även ifrågasatts, att för straffriförklarad, som begått grövre

brott, skulle gälla viss minimitid för vård å sinnessjukhus, så att han ej kunde

utskrivas förrän minnet av det brott som begåtts hunnit förblekna och allmänhetens

reaktion mot brottet försvagats.

De invändningar, som ur individualpreventiva synpunkter riktats mot strattfriförklaring

av för brott tilltalade, hava företrädesvis gällt grövre brott och

hava givit uttryck för den föreställningen, att genom straffriförklaringen

bortfölle den garanti mot nya brott från brottslingens sida, som ett längre frihetsstraff

innebure. Man har fäst uppmärksamheten pa enskilda fall, där

sträf feif örklarade jämförelsevis snart blivit utskrivna från sinnessjukhus och

sedan recidiverat eller under vistelsen på sinnessjukhus kommit i tillfälle att

begå brott, och man har i anslutning härtill hävdat, att samhällsskyddet icke

bleve tillräckligt tillgodosett genom straffriförklarades vård på sinnessjukhus.

Under tidigare skeden kunde man även hänvisa till att det icke heller alltid

förekom, att sådana straffriförklarade, som voro i^ behov av omhändertagande,

blevo intagna på sinnessjukhus. Genom 1929 års sinnessjuklag skapades

emellertid garantier för att varje straffriförklarad, som vid den rättspsykiatriska

undersökningen befunnits vara i behov av vård på sinnessjukhus,

också blev omhändertagen i någon form.

Beredningen har uttalat, att det numera vore sällsynt att individualpreventiva

hänsyn gåve anledning till invändningar mot straffriförklaringar.

Efter sinnessjuklagens tillkomst hade i stället uppmärksamheten alltmera

fästs på det förhållandet, att den frihetsförlust i form av vistelse på sinnessjukhus,

eventuellt med efterföljande övervakning, vilken i flertalet fall bleve

följden av straffriförklaring, vore av så ingripande betydelse för den enskilde,

att det kunde ifrågasättas, örn man icke här bomme i strid med berättigade

hänsyn till individens frihet. Beredningen anför härom bl. a., att även för

personer, som begått lindrigare brott och kunnat påräkna ett kort frihetsstraff

eller villkorlig dom, om de behandlats som tillräkneliga, vistelsen på

sinnessjukhus ej sällan sträckt sig över flera år. För den straffriförklarade

själv och hans anhöriga hade detta ofta framstått som en oförklarlig disproportion,

särskilt när det gällt psykopater och andra icke sinnessjuka

psykiskt abnorma, beträffande vilka rent medicinska indikationer för vård

på sinnessjukhus ej synts föreligga.

Härefter har beredningen anfört följande.

De här berörda invändningarna mot straffriförklaringar ur synpunkten av

deras ingripande betydelse för individen hava fått särskild tyngd på grund

av de mindre tillfredsställande förhållanden som rått i fråga örn omhändertagande

av straffriförklarade. På grund av den stora platsbristen hava sinnessjukhusen

haft svårigheter att taga emot det för varje år ökade antalet strafffriförklarade,

och dessa hava därför i stor utsträckning måst förvaras å fångvårdens

sinnessjukavdelningar i väntan på plats på sinnessjukhus. Då fångvårdens

sinnessjukvård icke varit beräknad härför, hava straffriförklarade

måst sammanföras till provisoriska avdelningar, som icke motsvarat de fordringar,

vilka eljest ställas på vårdavdelningar för sinnessjuka och andra psykiskt

abnorma, och sorn icke haft tillräckliga möjligheter att giva de där intagna

den medicinska behandling och det tillfälle till sysselsättning, som erfordrats.

Icke heller hava avdelningarna medgivit den differentiering av

klientelet med hänsyn till psykiskt tillstånd, ålder och asocialitet, som varit

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

önskvärd. Då vistelsen på dylika provisoriska avdelningar ofta kommit att

sträcka sig över flera år och det t. o. m. kunnat förekomma, afl det dröjt

närmare ett tiotal år, innan en straffriförklarad blivit intagen på allmänt sinnessjukhus,

hava dessa förhållanden väckt stort uppseende och även offentligen

påtalats.

Beredningen har i detta sammanhang framhållit, att en del åtgärder visserligen

vidtagits för att snabbare bereda straffriförklarad vård på sinnessjukhus,

men att fortfarande ett icke ringa antal straffriförklarade måste

vårdas å fångvårdens sinnessjukavdelningar under avsevärd tid.

Beredningens allmänna synpunkter på en reform.

För egen del har beredningen såsom en allmän utgångspunkt för sitt förslag

till nya tillräknelighetsbestämmelser anfört, att det syntes uppenbart

att man vid en reglering av den straffrättsliga tillräkneligheten icke hade att

utgå från en principiell motsättning mellan allmänprevention och individualprevention

samt att en praktiskt tillfredsställande lösning endast kunde nås

genom ett samtidigt beaktande av såväl allmänpreventiva som individualpreventiva

synpunkter. Uppgiften måste enligt beredningens mening bliva att

inom ramen för det allmänpreventivt försvarliga tillgodose de individualpreventiva

kraven. Beredningen har därom anfört följande.

Allmänpreventivt gör sig främst den synpunkten gällande, att reglerna om

den undantagsställning, som tillkommer psykiskt abnorma, böra fixeras och

erhålla en sådan utformning, att osäkerhet icke behöver råda om deras innebörd.

För att straffrättsskipningen skall kunna tjäna sina allmänpreventiva

syften är det ett oavvisligt krav, att den föreställningen icke får vinna insteg

hos allmänheten, att de för brottsliga handlingar stadgade straffpåföljderna

kunna åsidosättas genom undantagsbestämmelser av diffus och obestämd karaktär.

Där lagtexten och rättstillämpningen kunna vara ägnade att åt avgörandena

i straffrihetsfrågor giva ett sken av tillfällighet och godtycklighet,

måste detta medföra en försvagning av strafflagens allmänna auktoritet, som

icke kan undgå att medföra risker med hänsyn till allmänpreventionen. Det

torde icke kunna förnekas, att nuvarande formulering av SL 5: 5 och den

praxis, som i anslutning härtill utvecklat sig, ur dessa synpunkter lida av

väsentliga brister. Lagrummets ålderdomliga uttryckssätt och dess bristande

överensstämmelse med nutida psykologiskt betraktelsesätt och psykiatrisk

erfarenhet har gjort, att det icke blivit bestämmande för rättstillämpningen,

knappast ens givit någon ledning för denna. Praxis har i huvudsak utvecklat

sig oberoende av lagen, men denna praxis har icke fått fast karaktär utan

upprepade gånger undergått förändringar, varvid dessa förändringar dock

icke motsvarats av någon enhetlig uppfattning bland de domare och läkare,

som närmast hava att taga befattning med straffrihetsfrågorna. En naturlig

följd har blivit, att allmänheten icke kunnat erhålla någon uppfattning om

efter vilka principer straffriförklaringar ske. Allmänhetens inställning har

präglats av en känsla av rådvillhet och bristande tilltro till rättsskipningen på

detta område. För att undanröja denna misstro, vars allmänpreventiva vådor

äro uppenbara, är det av vikt, att bestämmelserna örn straffrihet på grund av

psykisk abnormitet erhålla en sådan avfattning, att därav tydligt framgår

vilka abnormtillstånd som avses, och att området för straffriheten regleras på

sadant sätt, att lagen kan bilda utgångspunkt för en fast praxis.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

13

Det är vidare ur allmänpreventiv synpunkt av betydelse, att området för

straffriheten så avgränsas, att det icke kominer i uppenbar strid med eljest

i samhället rådande föreställningar om vad ett psykiskt abnormtillstånd innebär.

Örn straffriheten utsträckes till sådana personer, vilka eljest i samhället

icke intaga någon undantagsställning och vilkas psykiska särdrag icke äro av

den art, att de anses kunna motivera vårdåtgärder eller inskränkningar i den

civilrättsliga handlingsfriheten eller rätten att innehava allmän tjänst och utöva

därmed förenade befogenheter, torde det vara svårt att hos allmänheten

skapa och upprätthålla den övertygelse om straffrättsskipningens följdriktighet,

som är en förutsättning för dess allmänpreventiva verkan. Å andra sidan

måste en alltför långt gående inskränkning av området för straffriheten medföra

ogynnsamma verkningar med hänsyn till allmänpreventionen. Örn nämligen

straffåtgärder tillgripas mot sådana personer, vilkas allmänna psykiska

inkapacitet är uppenbar och oundvikligen ställer dem utanför det vanliga

samhälleliga livet, kan detta rimligen icke hava någon avhållande verkan å

övriga samhällsmedlemmar utan torde tvärtom åt straffrättsskipningen giva

ett sken av meningslöshet och orättvisa. Man torde alltså vid reglering av dessa

frågor icke kunna bortse från det samband, som består mellan den straffrättsliga

särställningen och den ställning en person överhuvud taget intager i

samlevnaden med andra människor. Den reaktion mot de senare årens allt

talrikare straffriförklaringar, som varit så tydligt märkbar, torde väsentligen

hava sin grund i en känsla av att straffriheten kommit att utsträckas till

ett område, där gränsen mellan normalitet och abnormitet är flytande, och

har kommit att omfatta även personer, vilka eljest i samhällslivet icke intaga

någon undantagsställning. Särskilt har detta varit iögonenfallande, när straff

friförklaring på grund av konstitutionella psykopatiska karaktärsdefekter tilllämpats

beträffande personer, som innehaft allmän tjänst.

Vad angår de individualpreventiva hänsyn, som göra sig gällande beträffande

psykiskt abnorma brottslingar, bär beredningen uttalat, att de äro av

väsentligt annan karaktär än vid normalbrottsligheten samt har därvid framhållit

följande.

Psykisk abnormitet måste alltid innebära en ökad svårighet att anpassa

sig i samlevnaden med andra människor och att finna sig tillrätta i

samhället och därmed i stor utsträckning benägenhet för kriminella handlingar.

Den psykiska abnormiteten i dess olika former utgör därför en kriminalitetsfaktor

av den största betydelse, och erfarenheten har visat, att särskilt

vid grövre brott och vid den kroniska brottsligheten frekvensen av psykiskt

abnorma är mycket stor. Då brotten som regel hava sin grund i abnormiteten,

och miljöförhållandena — även örn deras betydelse icke får underskattas —

här spela jämförelsevis mindre roll än vid normalbrottsligheten, måste de

individualpreventiva åtgärderna framför allt taga sikte på brottslingens psykiska

egenart och söka undanröja risken för nya brott genom en behandling,

sorn går ut på att upphäva abnormtillståndet eller, där detta ej låter sig göra,

mildra och motverka symtomen. De för normala brottslingar avsedda straffformerna

äro därför här ofta föga effektiva. Där brottet exempelvis uppstått

ur sjukliga förföljelsekänslor och vanföreställningar eller har sin grund i en

av hjärnförändringar betingad allmän psykisk avtrubbning, kan ett vanligt

frihetsstraff endast verka preventivt genom att för en tid avstänga från möjligheten

att begå brott men kan icke hava den uppfostrande och avhållande

verkan för framtiden, som avses. Vid vissa former av psykisk abnormitet,

framförallt sinnessjukdom, torde frihetsstraff i stället hava motsatt verkan, i

det fängelseregimen och siirskilt cellvistelsen ogynnsamt påverka de sjukliga

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

symtomen samt en rationell medicinsk behandling fördröjes och därmed möjligheterna

till tillfrisknande minskas, vilket i sin tur medför ökad risk för

fortsatt brottslighet. Den psykiska abnormitetens mångskiftande former påkalla

en efter fallens egenart individualiserad behandling, och då det här

gäller svårbedömda företeelsei'', som äro av omfattande betydelse såsom orsak

till brottslighet, är det ur samhällets synpunkt av största vikt, att medicinskpsykiatrisk

sakkunskap och erfarenhet tagas i anspråk och tillfullo utnyttjas.

Betydelsen härav måste starkt understrykas. Det kan i detta sammanhang

erinras om, att de psykiskt abnorma kriminella till icke ringa del utgöras av

sinnessjuka, vilka före insjuknandet icke visat några kriminella böjelser, och

beträffande dessa har ofta en i tid insatt medicinsk behandling kunnat åstadkomma

fullt tillfrisknande och därmed eliminerande av risken för nya brott.

Beredningen har härefter uttalat, att även andra hänsyn än de här berörda

allmänpreventiva och individualpreventiva gjorde sig gällande i fråga

örn psykiskt abnormas straffrättsliga behandling. Sålunda vore det av vikt,

att bestämmelserna härom finge en sådan utformning, att de icke komme

i motsättning till de samhälleliga intressen, som kommit till uttryck i den

offentliga sinnessjukvården och sinnesslövården, och att de icke försvårade

verksamheten inom dessa grenar av socialvården. Ur den synpunkten vore

att uppmärksamma, att för sinnessjuka, som begått brott, icke borde gälla

sådana särregler, att de därigenom undantoges från den vård och den kurativa

behandling, som den samhälleliga sinnessjukvården hade till uppgift

att bereda samtliga sinnessjuka, som vore i behov därav. Å andra sidan

måste även beaktas, att ett utnyttjande av den allmänna sinnessjukvården

för omhändertagande av kriminella kunde — särskilt när det gällde sådana,

vilkas kriminalitet hade sin grund i konstitutionella abnormiteter — medföra

en belastning, som kunde vara till men för sinnessjukvårdens terapeutiskt

medicinska huvuduppgifter.

Beredningens förslag till nya tillräkneliglietsbestäminelser.

På grundval av de synpunkter som nu återgivits har beredningen föreslagit,

att de nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 5 § strafflagen skulle utbytas

mot ett stadgande av innehåll, att ej någon må fällas till ansvar för gärning

som han begått under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet.

I jämförelse med de senare årens praxis innebär förslaget, enligt vad beredningen

framhåller, en inskränkning såtillvida, alt de psykopater — ävensom

vissa lindrigt intellektuellt undermåliga — vilka under de senare åren

i stor utsträckning blivit straffriförklarade, falla utanför det straffria området.

I sin motivering för förslaget har beredningen särskilt uppehållit sig

vid frågan örn psykopaternas behandling, men därjämte till diskussion upptagit

även frågan örn innebörden av begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet

samt frågan huruvida straffriheten borde göras beroende av förefintligheten

av ett kausalsamband mellan den psykiska abnormiteten och brottet.

Psykopaternas behandling''.

Beredningen har utförligt redogjort för sin uppfattning om innebörden av

begreppet psykopat i, liksom av begreppen sinnessjukdom och sin
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 207.

15

nesslöhet. Härvid Ilar beredningen utgått från alt man vid den numera allmänt

brukliga indelningen av de psykiska abnormtillstånden i tre huvudformer,

sinnessjukdom, sinnesslöhet och psykopati, bygger på dels skillnaden

mellan sjukliga förändringar och konstitutionella egenskaper, varigenom

sinnessjukdom å ena sidan ställes i motsättning till intellektuell undermålighet

och psykopati å den andra, dels ock skillnaden mellan intellektuella brister

samt brister på känslo- och viljelivets område, varigenom intellektuell undermålighet

avgränsas gentemot psykopati. Psykopati innebure sålunda bestående

brister på känslo- och viljelivets område, vilka framför allt framträdde

i oförmåga eller svårighet att anpassa sig i samlevnaden med andra

människor och vilka bade sin grund i ärftliga anlag eller i sjukdomar och

skador, som inträffat så tidigt i barndomen att de blivit bestämmande för

karaktärsutvecklingen. Beredningen har beträffande psykopatien vidare anfört:
I

jämförelse med begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet är psykopati

ett mera obestämt och tänjbart begrepp. När det gäller de egenskaper, vilka

ingå som bestående komponenter i en människas psykiska konstitution, måste

det nämligen erbjuda särskilda vanskligheter att fastslå vad som bör räknas

som abnormt och normalt och att särskilja sådana egenskaper, som få anses

innebära psykopatiska karaktärsdefekter, från de psykiska särdrag, som utgöra

varianter inom den psykiska normalitetens område. Den osäkerhet, som

synes råda angående psykopatibegreppets omfattning, framträder i de skiljaktiga

uppfattningar, som även bland fackmän göra sig gällande, särskilt vid

bedömande av kriminella handlingar och annan asocialitet som psykiska

missanpassningsfenomen. Medan å ena sidan den åsikten har sina förespråkare,

att en kriminalitet, som ej endast är av tillfällig natur, i regel får anses

tyda på en psykopatisk karaktärsläggning, varna å andra sidan många psykiatrici

för att identifiera kriminalitet och psykopati och för att räkna varje

karakterologisk egendomlighet som ett psykopatiskt drag, så att endast de

mest banala genomsnittsmänniskorna skulle undgå att bliva betraktade som

psykopater.

Inom de psykopatiska tillståndens stora grupp finnas ett flertal sinsemellan

olikartade typer och skiftande symtombilder. Om psykopatibegreppet i sig

självt är i viss mån obestämt och gränsbestämningen osäker, så gäller det i än

högre grad örn de olika typerna av psykopati, att gränserna här äro oklara

och övergångarna flytande. Någon allmänt vedertagen indelning i huvudtyper

kan icke anses föreligga, och olika vetenskapliga författare följa vid sin typbeskrivning

olika linjer. Bland de i den psykiatriska litteraturen beskrivna

psykopattyperna kunna nämnas den hållningslösa, viljeslappt ombytliga, den

mytomana fantasilögnaren, den känslokalla, ofta hänsynslöst amoraliska psykopaten,

den affektlahila typen, den schizoida enstöringen samt den hyperthyma,

fladdrande idérika och ytligt verksamma psykopattypen. Benägenheten

för kriminalitet är ingalunda något för psykopater överhuvud taget utmärkande

drag utan förekommer i mycket olika utsträckning vid olika former

av psykopati. Medan den konstitutionella läggningen i vissa fall, t. ex. hos den

hållningslösa och den känslokalla typen, i betydande grad predestinerar för

kriminella handlingar, brukar vid andra former av psykopati disharmonien

i den psykiska läggningen och den bristande anpassningsförmågan mera .sällan

taga sig uttryck i asocialt beteende.

Vidare har beredningen framhållit, att vid psykopati det ofta vöre väsentligt

svårare än vid andra psykiska abnormtillstånd att ställa rätt diagnos.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ls proposition nr 207.

Vid psykopati gåve de isolerade psykiska symtomen relativt ringa ledning

för bedömandet och i stället måste det väsentliga bliva en mera ingående

kännedom örn personens livsföring i dess helhet, varigenom möjlighet erhölles

att urskilja miljöinflytandena å ena sidan och de bestående reaklionstendenserna

å andra sidan.

Beredningen har hävdat, att psykopaterna i samhället intaga

en väsentligt annan ställning än de sinnessjuka och sinnesslöa,

samt har därvid framhållit, alt för de båda senare kategorierna

den allmänna sinnessjukvården och sinnesslövården hade till uppgift alt ingripa,

oberoende av örn de psykiska sjukdoms- och defektlillstånden tagit

sig uttryck i kriminalitet och annan samhällsbesvärlighet eller icke, medan

däremot någon motsvarande organisation icke funnes för psykopaterna. Härutöver

har beredningen i fråga örn psykopaternas ställning i samhällslivet

anfört följande.

Beträffande psykopaterna, vilka vanligen äro klara och rediga, intellektuellt

fullmåliga och arbetsföra personer, saknas praktiskt taget möjligheter att

ingripa profylaktiskt på ett tidigt stadium, så länge deras bristande anpassningsförmåga

icke manifesterat sig i kriminalitet eller annan asocialitet. Även

mycket påtagliga utslag av psykopatisk missanpassning, som för närstående

och andra länge kunnat vara anledning till bekymmer, torde sällan giva anledning

till några samhälleliga åtgärder, förrän vederbörande formellt kommit

i konflikt med samhällsordningen. De psykopater, som omhändertagits på

sinnessjukhus, hava som regel blivit intagna där på grund av någon form

av ådagalagd asocialitet, och det är endast relativt få psykopater, som av

annan anledning intagas på sinnessjukhus. När så ibland dock sker, är det

vanligen fråga örn intagning på egen ansökan, t. ex. för att undvika behandling

som alkoholist, eller intagning med hänsyn till speciella risker, t. ex.

självmordsrisk.

Även i andra avseenden än de här berörda intaga psykopaterna en annan

ställning i samhället än de sinnessjuka och sinnesslöa. För de båda senare kategorierna

gäller t. ex. äktenskapsförbud, vilket icke är fallet med psykopaterna.

Överhuvud taget hava sinnessjuka och sinnesslöa en undantagsställning

i förhållande till andra människor i samhället, och deras sociala rörelsefrihet

och möjligheter att bestämma över sig själva och att med rättslig verkan

vidtaga dispositioner äro i olika avseenden starkt begränsade, medan däremot

psykopaterna vanligen åtnjuta samma förmåner och friheter som andra vuxna

medborgare. Sålunda hava de inskränkningar i den rättsliga handlingsförmågan,

som psykisk abnormitet kan medföra enligt förmynderskapslagen,

testamentslagen och lagen om verkan av avtal, som slutits under inflytande

av rubbad själsverksamhet, framför allt avseende å sinnessjuka och sinnesslöa.

Visserligen torde det, med hänsyn till den till sin innebörd mera obestämda

termen »annan rubbning av själsverksamheten», icke anses uteslutet att

tillämpa dessa civilrättsliga bestämmelser även på psykopater, men i praktiken

torde — frånsett de å anstalt intagna — sällan psykopatiska tillstånd utgöra

grund för omyndigförklaring eller testamentens och andra rättshandlingars

ogiltighet.

Ölikheten i psykopaters samhälleliga ställning vid jämförelse med sinnessjuka

och sinnesslöa torde särskilt framträda i fråga om allmänna tjänster.

I sådan verksamhet kunna ju sinnesslöa på grund av sina intellektuella defekter

överhuvud taget icke komma i fråga, och beträffande sinnessjuka

giva ju bestämmelserna om sjukledighet och örn skyldighet att underkasta

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

17

sig läkarundersökning möjlighet att hindra, att ämbets- och tjänstemän, som

insjuknat i sinnessjukdom, fortsätta att utöva sina befattningar. Mera

komplicerade bliva förhållandena, när det gäller psykopater, vilkas defekter

ofta icke äro av den art, att de hindra vederbörande från att skaffa sig utbildning

och anställning i allmän tjänst, men senare i den praktiska verksamheten

giva anledning till konflikter och svårigheter, som bliva för tjänsten

synnerligen menliga. I dylika fall är det för närvarande ofta svårt att få vederbörande

avstängd från tjänstgöring, så länge hans psykopati icke tagit sig

några kriminella uttryck. Fall av denna art bereda ofta överordnade myndigheter

stora svårigheter. Icke så sällan har det inträffat, att ämbets- och

tjänstemän,som begått brott i tjänsten — emellanåt förskingringar eller andra

brott, som pågått under längre tid — blivit sinnesundersökta och att det

då konstaterats, att det hos dem förelegat konstitutionella psykopatiska defekter,

som även tidigare gjort sig mycket tydligt gällande. När i sådana fall

åtalet lett till straffriförklaring enligt SL 5:5, har allmänheten ofta reagerat

häremot och haft svårt att förlika sig med den tanken, att bestående karaktärsdefekter,

som förelegat hos en person under hela hans verksamhet som

vuxen och icke hindrat honom från att utöva allmän befattning, skulle utgöra

sådan psykisk abnormitet, som bör befria honom från ansvar för de

åtgärder han vidtagit i denna befattning. De invändningar, som ur allmänpreventiva

synpunkter riktats mot straffriförklaringarna och som återspeglas

i den allmänna opinionens inställning, torde framför allt ha hänfört sig till

dylika fall av psykopati.

Till motivering av förslaget att utesluta psykopaterna från möjligheten att

bliva straffriförklarade har beredningen anfört att det måste, icke minst ur

allmänpreventiv synpunkt, anses mindre lämpligt, att personer, vilka eljest

i samhällslivet intoge i huvudsak samma ställning som vanliga medborgare,

tillerkändes en undantagsställning i straffrättsligt hänseende och, för den

händelse de åtalades för brott, behandlades lika med sinnessjuka, ehuru deras

konstitutionella abnormitet eljest icke ansåges motivera vårdåtgärder eller

annat ingripande från samhällets sida. Man kunde icke bortse från att

den misstro mot straffriförklaringar, som kommit till uttryck, bottnade i en

känsla av att området för straffriheten tenderade att utsträckas på ett sätt,

som svårligen läte sig förena med straffrättsskipningens allmänna syften.

Rättstillämpningen kunde vidare icke undgå att få en prägel av osäkerhet

och godtycklighet, när — som fallet varit under senare år — en stor del

psykopater straffriförklarades, samtidigt med att andra psykopater underkastades

vanliga straffåtgärder och åter andra bleve föremål för särskilt

stränga straffrättsliga reaktioner (förvaring).

Beträffande den straffrättsliga behandlingen av psykopaterna

har beredningen vidare anfört följande.

Bland läkare synas meningarna vara delade angående den lämpligaste

straffrättsliga behandlingen av psykopater. Det har visserligen icke påyrkats,

att alla psykopater, som begått brott, skulle straffriförklaras, men

många psykiatrer hävda mycket bestämt, att »höggradiga», d. v. s. som

svårare ansedda, psykopater böra jämte sinnessjuka och djupare intellektuellt

undermåliga hänföras under SL 5: 5. Härvid har man anfört, afl psykopater

äro själsligt defekta människor, som principiellt icke skilja sig från

intellektuellt undermåliga, och att det skulle vara fullt konsekvent att hän
fiiluing

till riksdagens protokoll 7.945. 7 sami. Nr 207. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

föra alla svårare psykopatier till SL 5: 5 liksom de svårare formerna av

intellektuell undermålighet, eftersom det i båda fallen rörde sig örn abnormtillstånd,

som ej vore tillgängliga för vanliga samhälleliga reaktionsåtgärder.

Det har vidare gjorts gällande, att återfallsrisken i brott för de psykopater,

som straffriförklarats och överlämnats till sinnessjukvården, skulle vara påfallande

ringa och att alltså den brottsprofylaktiska och samhällsskyddande

effekten av sinnessjukvård av sådana psykopater, som hänvisats därtill,

skulle vara god. På läkarhåll har man starkt understrukit behovet av att

kriminella psykopater liksom andra psykiskt abnorma komma under behandling

av personer med psykiatrisk sakkunskap och erfarenhet, och många

synas vara av den meningen, att detta endast kan ske genom vård på sinnessjukhus,

eventuellt på särskild psykopatavdelning inom sinnessjukvården.

Sålunda framhålles ofta, att det bland psykopaterna finnes en del med benägenhet

för reaktiva psykoser och andra svåra patologiska reaktioner och

med ett så labilt psyke, att de bäst behandlades nied de medel, som funnes

till förfogande på ett sinnessjukhus.

Å andra sidan hava en del läkare reagerat mot de senare årens utveckling

att låta psykopater i allt större utsträckning bliva föremål för straffriförklaring

och överföras till sinnessjukvården. Flera psykiatrer hava uttalat

sig för en differentiering på verkställighetsstadiet i stället för den uppdelning

av psykopaterna, som sker i samband med domen, då en del straffriförklaras,

en del hänvisas till förvaringsanstalt och för en del fixeras någon annan

straffrättslig behandling. För en differentiering på ett senare stadium talar

bland annat det förhållandet, att bedömningen av psykopater i praktiken

erbjuder så stora vanskligheter, att de slutsatser, som vid den rättspsykiatriska

undersökningen dragas angående prognosen och den lämpligaste behandlingen,

ofta senare visa sig oriktiga, i det en del psykopater utveckla sig i annan

riktning efter domen och på grund av domen. Vidare har mot den nuvarande

ordningen kunnat framhållas, att det är något opsykologiskt och opedagogiskt

att i förväg stämpla en psykopat som konstitutionellt abnorm, när dock den

uppfostran, som sedan kommer honom till del, går ut på att mobilisera hans

självkänsla och ambition och leda honom i rätt riktning, så att han sedan

skall kunna inpassa sig i det vanliga samhällslivet. Det föreligger här alltid

en risk för, att ömtåliga och överkänsliga individer känna sig märkta och

nedtryckta av denna stämpel, under det att de viljeslappa tacksamt acceptera

föreställningen, att de äro abnorma och aldrig kunna bliva annorlunda. Man

har på läkarhåll även hänvisat till att psykopatier äro tillstånd av en annan

art än sinnessjukdom och sinnesslöhet samt terapeutiskt och socialt intaga en

helt annan ställning än de andra tillstånd, som ifrågakomma till straffriförklaring.

Åsikten, att intagning på sinnessjukhus skulle vara lämplig behandlingsform

för kriminella psykopater, har ingalunda varit enhälligt omfattad

bland psykiatrer. Tvärtom hava en del sinnessjukläkare starkt satt i fråga

det terapeutiska och brottsprofylaktiska värdet av vård på sinnessjukhus

för dylika psykopater och framhållit, att den terapeutiska vård, som är

avpassad för de sinnessjuka, kan uträtta föga beträffande psykopaterna, vilka

i stället äro i behov av en karaktärsuppfostrande vård med speciell disciplin

och med mycket rikare möjligheter till verksamhet och arhetsutbildning,

än vad sinnessjukhusen kunna bjuda. Det har i detta sammanhang påpekats,

att sinnessjukhusens platsantal icke räckt till för omhändertagande av alla

de straffriförklarade, som under senare år förklarats vara i behov av vård

å sinnessjukhus, varför en hel del i stället fått tillsvidare vårdas å provisoriska

och ur vårdsynpunkt olämpliga sinnessjukavdelningar inom fångvården.

Det har vidare framhållits, att de allmänna sinnessjukhusen sakna de

differentieringsmöjligheter, som äro erforderliga för uppgiften att vårda de

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

19

från psykiatrisk synpunkt olika slagen av straffriförklarade, och att det särskilt

vore olämpligt att tillsammans vårda sådana straffriförklarade, vilkas

brott förorsakats av sinnessjukdom, och straffriförklarade psykopater, vilkas

brottslighet är av mera habituel! karaktär. Fall hava påvisats, där vård på

sinnessjukhus knappast visat sig hava gynnsam inverkan på psykopater, i

det bristen på lämpligt arbete och yrkesutbildning under sjukhusåren kommit

att ställa dem hjälplösa och ovana inför de uppgifter, som de möta, när

de sedan komma ut för att reda sig på egen hand, och därmed mindre motståndskraftiga

mot kriminella impulser. Beträffande kriminella psykopater

har man i stället rekommenderat behandling i form av straffrättsliga reaktionsåtgärder

av olika slag, valda med hänsyn till individens särart men

med differentieringen förlagd till verkställighetsstadiet och med möjlighet

att anpassa behandlingen efter de erfarenheter, som göras under strafftiden.

För psykopater med benägenhet för nervösa eller psykotiska tillstånd

eller eljest särskilt svårskötta fall har man hänvisat till den utbyggnad

av den psykiatriska vården inom fångvården, vilken även ur andra

synpunkter ansetts önskvärd och erforderlig, samt framhållit, att fångvårdens

psykiatriska avdelningar böra ha möjlighet att giva erforderlig specialvård

åt psykopater likaväl som åt sinnessjuka och sinnesoroliga rannsaknings-

och straffångar.

Angående den behandling som bör komma psykopaterna till del har beredningen

för egen del anfört följande.

Medicinskt skilja sig de psykopatiska abnormtillstånden — liksom även den

intellektuella undermåligheten — från sinnessjukdomarna framför allt med

avseende å de terapeutiska möjligheterna. Vid sinnessjukdom äro ju de abnorma

symtomen utslag av en sjuklig förändring, icke av den ursprungliga

psykiska karaktären, och den terapeutiska verksamheten går ut på att genom

behandlingsmetoder av olika art motverka den process, som lett till den psykiska

förändringen, samt söka helt eller delvis få bort sjukdomssymtomen och

återföra patienten till normal psykisk verksamhet i enlighet med hans ursprungliga

förutsättningar. Då de sinnessjuka utgöra sinnessjukhusens egentliga

klientel, måste verksamheten vid sinnessjukhusen få sin prägel av denna

uppgift. Även örn palliativa metoder och uppfostrande behandling givetvis

spela en betydande roll vid vården av sinnessjuka, torde dock radikalterapien

(medelst rent medicinska eller psykoterapeutiska metoder) här vara den väsentliga.

Särskilt de senaste årtiondenas erfarenheter och de nya behandlingsmetoder

som visat sig kunna till social prestationsförmåga eller till full hälsa

återställa ett antal tidigare som obotliga ansedda sinnessjuka, hava framhävt

sinnessjukdomarnas karaktär av sjukliga förändringar, där sjukdomsprocessen

är påverkbar genom lämplig behandling och ett återställande av de rubbade

psykiska mekanismerna är möjligt. Då det vid psykopati, liksom vid intellektuell

undermålighet, är fråga örn bestående, ofta medfödda defekter,

måste behandlingen här få annan karaktär. Vid intellektuell undermålighet

kan man ju icke inrikta sig på att genom medicinsk vård söka återställa ursprungliga

psykiska funktioner, utan uppgiften måste i stället bliva att taga

vara på de — låt vara mycket begränsade — resurser som finnas och genom

en härför speciellt lämpad uppfostran odla förefintliga utvecklingsmöjligheter,

och det är på denna viig den samhälleliga sinnesslövården genom sinnesslöskolor

och arbetshem för sinnesslöa ofta åstadkommer så goda resultat. Liknande

blir förhållandet vid psykopati. Behandlingen kan här icke gå ut på att

eliminera de konstitutionella psykiska defekter, som utgöra de djupare liggande

orsakerna lill de psykologiska reaktionerna, utan måste taga sikte på

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 207.

de yttre symtomen och inrikta sig på miljöförhållandena för att söka skapa de

med hänsyn till vederbörandes speciella psykiska konstitution gynnsammast

möjliga yttre förhållandena samt i övrigt genom en uppfostrande påverkan

skapa mera varaktiga motiv för undvikande av sådana handlingar, som giva

upphov till konfliktsituationer. På grund av de psykopatiska abnormtillståndens

karaktär bär psykopatvården alltså icke till sin hjälp några sådana metoder

för radikalbehandling, som sinnessjukvården förfogar över, utan blir

väsentligen en uppfostrande vård, där en huvudsak måste bliva att genom

lämplig verksamhet och yrkesutbildning giva psykopaterna möjlighet att med

insikt örn förpliktelserna för en god levnadsföring utveckla sina positiva egenskaper.

Psykopatvården blir samtidigt i hög grad en fråga om sanering av

miljön och örn psykiskt defektas inpassande i det normala samhälleliga livet.

Vad här framhållits angående de konstitutionella psykopatiska tillstånden

har naturligtvis icke giltighet beträffande de neurotiska och psykotiska tillstånd,

som ofta kunna uppstå på basis av en psykopatisk karaktärsläggning.

Hos många psykopater finnes en benägenhet för depressiva förstämningstillstånd,

cellpsykoser, hysteriska omtöckningar och andra reaktiva tillstånd av

sinnessjukdoms karaktär, men det är då fråga örn akuta sjukliga förändringar

av längre eller kortare varaktighet, som i och för sig icke falla under begreppet

psykopati, och den vård, som här kommer i fråga, anknyter liksom vid

övriga psykoser till sinnessjukvårdens terapeutiska möjligheter. Dessa akuta

tillstånd äro ur behandlingssynpunkt ofta gynnsamma, men behandlingens

effekt sträcker sig endast till de akuta sjukdomssymtomen och icke till de

ursprungliga psykopatiska defekterna.

Beredningen har förklarat sig anse, att den individualiserande behandling,

som borde komma sådana kriminella psykopater till del vilka hittills brukat

straffriförklaras, kunde åstadkommas inom straffverkställighetens ram. De

skäl som ursprungligen kunnat anföras för straffriförklaring och vård på

sinnessjukhus av psykopater ägde enligt beredningens åsikt icke giltighet numera,

sedan med det svenska straffsystemet införlivats olika former av frihetsberövande

på mer eller mindre obestämd lid och med efterföljande övervakning

samt det genom dessa behandlingsformer och de åtgärder som den

nya lagen örn villkorlig dom erbjöde bereus ökade möjligheter till en individualiserande

behandling av psykopatiska förbrytare. Särskilt syntes erfarenheterna

från ungdomsfängelse böra tillmätas betydelse för frågan örn

psykopatiska förbrytares behandling. Vid denna strafform skedde en differentiering

på verkställighetsstadiet, vilket medfört att ungdomsfängelse, som

ursprungligen ej avsetts för psykopater, numera i stor utsträckning tagits i

anspråk för vård av unga förbrytare av psykopatisk läggning utan att detta

fört med sig några olägenheter. Värdet av en för psykopater och psykiskt

normala brottslingar gemensam strafform hade härigenom blivit belyst.

Gentemot invändningen, att vissa psykopater skulle vara för svårskötta för

att vårdas på fångvårdsanstalt, har beredningen anfört, att denna invändning

syntes hänföra sig till ett fåtal psykopater med benägenhet för episodiska

förvirringar och andra akuta psykotiska tillstånd, huvudsakligen av

reaktiv karaktär. Härutinnan har beredningen ytterligare anfört följande.

I den mån brottet har samband med ett dylikt akut tillstånd, kommer

även enligt beredningens förslag straffriförklaring att ske, enär fallet blir att

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

21

rubricera som sinnessjukdom. Örn brottet åter har sin grund i den konstitutionella

psykopatiska abnormiteten, synes benägenheten för reaktiva tillstånd

— vilken ofta aktualiseras just i samband med rannsakningen —

knappast vara tillräckligt skäl för en sådan åtgärd som straffriförklaring.

Cellpsykoser och andra psykotiska eller neurotiska reaktioner förekomma

ju även hos andra fångar än rannsakningsfångar och föranleda då vid behov

överflyttning till någon fångvårdens sinnessjukavdelning för vård där,

och liknande vård torde kunna beredas även de psykopater det här är fråga

om. Det torde icke kunna anföras några skäl för en principiellt olika behandling

av dessa båda kategorier, som båda äro i behov av psykiatrisk vård

på grund av sjukdomstillstånd, som icke varit upphov till brotten. Då de

reaktiva tillstånd, som uppträda under rannsakningstiden, ej sällan hava en

utpräglat opportun karaktär, kan det knappast vara tillrådligt att låta dem

bilda utgångspunkt för en straffriförklaring. Däremot är det av vikt, att alla

på fångvårdsanstalter intagna hava tillgång till psykiatrisk vård och att, där

tecken till sinnesoro visar sig, överflyttning skyndsamt sker till sinnessjukavdelning.

Det synes beredningen därför angeläget, att fångvårdens sinnessjukavdelningar

utrustas med tillräckliga resurser för denna uppgift.

Beredningen har vidare erinrat, att enligt det förslag till omorganisation

av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet beredningen framlagt i sitt

betänkande vissa av fångvårdens sinnessjukavdelningar skulle ombildas till

rättspsykiatriska anstalter, vid vilka psykiatriskt specialiserade läkare komme

att finnas. Dessa läkares sakkunskap borde givetvis tagas i anspråk även

för vården av sinnesoroliga fångar. Därjämte borde möjlighet beredas att till

allmänt sinnessjukhus överföra fånge, som befunnits lida av sinnessjukdom

och vara i behov av specialbehandling, utan att man — såsom för närvarande

vore fallet — först måste avvakta strafftidens utgång eller anlita nådevägen.

I fråga om principerna för ett omhändertagande av kriminella

psykopater inom straffverkställighetens ram

har beredningen anfört bl. a.:

Behandlingen av dessa abnormbrottslingar bör i regel gå ut på att genom

psykologisk påverkan, en efter deras egenskaper anpassad utbildning och

regelbundet arbete söka sätta dem i stånd att klara sig i samhällslivet samt

framför allt att under betryggande tillsyn placera dem i sådan miljö, att de

i minsta möjliga mån utsättas för sådana yttre inflytanden som äro ägnade

att utlösa kriminalitet. Vad särskilt angår anstaltsbehandlingen är vidare att

märka, att dessa brottslingar ej sällan äro cellintoleranta och därför icke

lämpligen böra behandlas i enrum samt alt deras psykiska tillstånd i vissa

fall erfordrar behandling av sjukvårdande natur. Frågan örn sättet för deras

omhändertagande kompliceras ytterligare genom det förhållandet, att de ej

sällan tillhöra de mera samhällsfarliga bland brottslingarna; de begå ofta

svåra brott och återfallsrisken är betydande. Deras samhällsfarlighet kan

vara så utpräglad att samhället, enär fostrande åtgärder förefalla utsiktslösa,

av hänsyn till sin säkerhet måste tillgripa mycket långvariga frihetsberövanden.

När de psykiskt abnormas brottslighet är av lindrig beskaffenhet, synas de

bästa behandlingsresultaten vara alt vinna genom övervakning och rationell

miljöplacering samt andra former av kriminalvård i frihet. Örn brottsligheten

däremot är av sådan ari, att frihetsberövande åtgärder nödvändiggöras av all
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

mänpreventiva eller andra skäl, är det med hänsyn till det anförda tydligt, att

det i många fall får anses olämpligt att gentemot dessa brottslingar tillämpa

kortvariga tidsbestämda frihetsstraff.

Vad angår själva straffverkställigheten kan mot tillämpandet av kortvariga

tidsbestämda frihetsstraff gentemot abnormbrottslingar anföras att det för

närvarande föreligger mycket små möjligheter att anpassa formen för verkställighet

av ett sådant straff efter den dömdes psykiska särart. Sålunda kan

t. ex. en psykopat, som dömts till några månaders straffarbete, i regel icke

placeras i friluftsarbete eller erhålla öppen eller halvöppen anstaltsvård. För

fångar med korta strafftider möter det stora svårigheter att åvägabringa ändring

i dessa hänseenden genom reformer på straffverkställighetens område.

I första hand torde det därför böra övervägas att så långt möjligt undvika

kortvariga tidsbestämda frihetsstraff i fråga örn abnormbrottslingar.

Det sagda har icke samma giltighet beträffande mera långvariga tidsbestämda

frihetsstraff. Redan genom sin längre varaktighet erbjuda dessa straff

större möjligheter att giva psykiskt abnorma brottslingar lämplig utbildning

och fostran. Efter en reform av straffverkställighetsreglerna torde jämväl i

övrigt abnormbrottslingarnas behov av särbehandling bättre kunna tillgodoses

inom ramen för dessa straff. Slutligen kan en rationell eftervård åvägabringas

genom införandet av en utvidgad villkorlig frigivning. När den brottsliges

psykiska abnormitet är särskilt utpräglad och återfallsrisken till följd

därav betydande, torde det emellertid, örn brottsligheten är av grövre beskaffenhet,

i samhällsskyddets intresse ej böra ifrågakomma att tillämpa tidsbestämda

straff, även om de äro av längre varaktighet.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att man beträffande den psykiskt

abnorme brottslingen, när anstaltsbehandling är indicerad, alltid bör överväga,

huruvida det i samhällets intresse finnes skäl att göra honom till föremål

för annan behandling än tidsbestämt frihetsstraff. Resultatet av detta

övervägande måste av naturliga skäl bliva olika i skilda fall, beroende på den

psykiska abnormitetens art, brottslighetens svårhetsgrad, den strafftid som

ifrågakommer, den brottsliges ålder, hans tidigare asocialitet m. m. Ej minst

torde man böra taga hänsyn till att ådömandet av en tidsobeslämd reaktionsform

ofta just till följd av tidsobestämdheten kan innebära ett ökat lidande

för individen och därför av hänsyn till denne endast bör tillgripas när övervägande

samhällsskyddssynpunkter eller starka individualpreventiva skäl föranleda

därtill.

Med utgångspunkt från dessa allmänna överväganden har beredningen till

behandling upptagit frågan i vad mån det straffrättsliga reaktionssystemct erbjöde

tillräckliga möjligheter för ändamålsenlig behandling av sådana psykiskt

abnorma brottslingar, vilka enligt beredningens förslag icke borde bliva

sträffriförklarade. För beredningens uttalanden i detta hänseende skall jag

redogöra senare.

Begreppen sinnessjukdom oell sinnesslöket.

Beredningen har ansett det vara av vikt att förutsättningarna för straffriliet

icke angåves med uttryck, som genom obestämdhet och tänjbarhet kunde

medgiva varierande och subjektiva tolkningar. Genom användandet av

termerna sinnessjukdom och sinnesslöhet, vilka redan vunnit burskap i

svensk rätt, ansåge sig beredningen ha tillgodosett behovet av en så bestämd

fixering som möjligt av området för straffriheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Beträffande avgränsningen och den närmare innebörden av begreppet

sinnessjukdom bar beredningen uttalat, att till sinnessjukdom hörde ej

endast vad som i dagligt tal kallades för sinnessjukdom utan även psykiska

personlighetsförändringar i samband med åldrandet eller efter hjärnskador,

vissa neurotiska spänningstillslånd, tillfälliga omtöckningar och andra tillstånd,

vilka innebure en sjuklig förändring av själslivet. 1 sin betydelse av en

sjuklig förändring av själslivet av djupgående natur skilde sig sinnessjukdom

från de konstitutionella abnormtillstånden och samtidigt uteslötes varjehanda

obetydliga rubbningar av den psykiska jämvikten, t. ex. stämningsrubbningar

vid lindriga infektioner och liknande alldagliga företeelser.

Gruppen sinnessjukdom omfattade ett flertal till förlopp och symtombild

olikartade sjukdomsformer. De största grupperna utgjordes av schizofren

sinnessjukdom och manisk-depressiv sinnessjukdom, av vilka den förra

gruppen inneslöte mer än 60 procent av sinnessjukhusens klientel. Till den

kroniska förrycktheten (paranoia), som tidigare tillmätts större självständig

betydelse, hänfördes numera endast en mindre grupp. Som psykogen sinnessjukdom

räknades sjukdomstillstånd, vilka väsentligen kunde föras tillbaka

på psykiska chocker och påfrestningar som sjukdomsframkallande faktorer.

I övrigt upptoge den officiella statistiken under särskilda rubriker

sinnessjukdomar, vilkas orsaker såtillvida vore kända att de visat sig stå i

samband med epilepsi, åldersförändringar, arterioskleros, hjärnskador, syfilis

och andra infektioner samt olika former av förgiftning. I praktiken kunde

det ofta vara förenat med svårigheter att ställa rätt diagnos och fall, vilka till

en början uppfattats som sinnesslöhet eller psykopati, kunde därför vid

närmare observation visa sig vara kroniska tillstånd av sinnessjukdom. Likaså

kunde närmare forskningar giva vid handen, att ett psykisk! abnormtillstånd

borde hänföras till en annan huvudgrupp än man ursprungligen med

hänsyn till symtombilden haft anledning antaga. I litteraturen funné man

emellanåt, att en psykisk personlighetsförändring efter epidemisk hjärninflammation,

vilken ej sällan företedde yttre likheter med symtombilden

vid konstitutionell psykopati, hänfördes till psykopatierna, ehuru den enligt

den av beredningen angivna begreppsbestämningen vore att räkna som sinnessjukdom.

De neurotiska tillstånden, som inneslöte alla övergångar mellan

lätta nervösa besvär av alldaglig art och grava, olla starkt invalidiserande

neuroser, behandlades i medicinsk litteratur vanligen som en särskild

{/rupp vid sidan av sinnessjukdomarna. De neuroser som krävde vård på sinnessjukhus

brukade utgöras av mera grava fall och dessa syntes böra falla

under begreppet sinnessjukdom. Vad åter anginge lätta nervösa rubbningar

syntes beteckningen sinnessjukdom icke överensstämma med detta ords

innebörd av en sjuklig förändring av mera djupgående och väsentlig natur.

Beredningen har vidare hävdat att ett psykiskt sjukdomstillstånds längre

eller kortare varaktighet icke vore avgörande för begreppet sinnessjukdom.

Dit finge också räknas tillstånd av övergående natur, som i dagligt tal ej brukade

benämnas sinnessjukdom, t. ex. transitoriska epileptiska tillstånd, feber
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

omtöckningar och andra akuta förvirringar. I enlighet härmed funne beredningen

det icke vara nödigt att bibehålla någon särskild bestämmelse örn

straffrihet för brott, begångna under tillfällig psykisk rubbning. Tillstånd av

stark affekt, vilka i äldre rättspsykiatrisk litteratur tillmätts en självständig

betydelse, bedömdes numera väsentligen efter deras underlag med hänsyn

till huruvida affekterna bottnade i sinnessjukdom, psykopatiska karaktärsegendomligheter

eller huvudsakligen normalpsykologiska konflikter. Frågan

om straff borde därför bedömas med hänsyn till huruvida affekten bottnade

i en psykisk abnormitet av sådant slag, att straffrihet borde inträda.

I fråga om rusets straffrättsliga betydelse har beredningen anfört att de

normala verkningarna av alkoholberusning —- vilka till sina yttringar och

i fråga örn omtöckningens grad företedde mycket stora individuella variationer

icke kunde anses innefatta någon sådan psykisk rubbning, som

ginge in under begreppet sinnessjukdom. Annorlunda förhölle det sig med

det s. k. patologiska ruset, som till sin natur vore ett med epilepsien besläktat

psykiskt sjukdomstillstånd, vid vilket de plötsliga och häftiga verkningarna

av även relativt små alkoholdoser sammanhängde med speciella svagheter

i organismen. Den föreslagna lydelsen av 5 kap. 5 § strafflagen syntes således

giva tillräcklig vägledning för bedömande av tillräknelighetsfrågan vid

rus. Vad anginge den speciella fragan om straffbarhet vid rus, när detta

varit så höggradigt att det kunde ifrågasättas huruvida uppsåt eller vållande

förelegat hos gärningsmannen, reglerades denna av den princip, som kommit

till uttryck i 3 § förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och dryckenskap,

i vilket lagrum stadgades att, om någon beginge brott i fylleri, hans

tillstånd ej lände honom till ursäkt. Detta stadgande vore alltjämt gällande.

Beträffande innebörden av begreppet sinnesslöhet har beredningen

anfört följande.

Begreppet sinnesslöhet är såtillvida mindre fast avgränsat, alt det principiellt

föreligger kontinuerlig övergång mellan sinnesslöhet och de lättare formerna

av intellektuell undermålighet. Termen anknyter till den offentliga sinnesslovarden

och får anses innebära en allmän intellektuell utvecklingshämn»SJm-är

så d-iuPgaende att d<:n oundvikligen medför en särställning i för„

dai?de andra människor. Härmed torde dess praktiska tillämpningsom
råde

i huvudsak vara angivet. Det torde icke föreligga något behov av att i

lagtexten genom förstärkande uttryck understryka intelligensdefektens svårhetsgrad.

Sjalva begreppet sinnesslöhet förutsätter nämligen, att den intellekts.

11?. undermåligheten är höggradig och innebär ett »tillstånd av höggradig

själslig utveckhngshämning», vilket uttryck använts i ett tidigare lagutkast,

närmast med den danska strafflagen som förebild. Enär tillgängliga intelligensmätningsmetoder

— varav endast de mera omfattande synas äga den tillförlitlighet,

att de böra komma till användning vid rättspsykiatriska undersökningar

— icke kunna giva någon fullständig orientering angående den intellektuella

utrustningen utan måste kompletteras med en allmän bedömning

av den intellektuella prestationsförmågan, synes innebörden av sinnesslöhet

icke böra fixeras till någon bestämd intelligensålder. Vid avgörande av frågan,

om sinnesslöhet skall anses föreligga, torde den i intellektuella defekter

grundade sociala inkapaciteten böra tillmätas väsentlig betydelse.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 207 ■

25

Kausalsamtmml mellan den psykiska abnormiteten oell brottet.

Enligt beredningens förslag till ny lydelse av 5 kap. 5 § strafflagen fordras

för straffrihet att gärningen begåtts »under inflytande av» sinnessjukdom eller

sinnesslöhet. Rörande delta krav på atl kausalsamband skall föreligga mellan

den psykiska abnormiteten och den brottsliga gärningen har beredningen

anfört att med den omfattning begreppet sinnessjukdom numera hade och

den betydelse som även lindrigare psykiska sjukdomstillstånd kunde ha som

orsak till brott det mången gång måste leda till otillfredsställande resultat,

om någon åtskillnad icke finge göras mellan brottsliga tendenser som hade

sin grund i sjukdomstillståndet och sådana som vore oberoende därav. Beredningen

har härvid tillika framhållit, att det vid kriminella handlingar, företagna

av sinnessjuka eller sinnesslöa, vanligen förelåge kausalsamband

mellan den psykiska abnormiteten och brottet, men att situationen dock

stundom kunde vara sådan att kausalsamband måste uteslutas och den brottsliga

handlingen helt föras tillbaka på reaktionstendenser som icke hade

samband med abnormiteten — exempelvis vid psykiska sjukdomstillstånd

med avgränsade sjukdomssymtom, såsom vissa paranoiska tillstånd, eller

vid tillstånd inom gränsområdet mellan abnormitet och normalitet, där det

psykiska svaghetstillståndet endast berörde vissa delar av den psykiska personligheten.

I fråga örn kravet på kausalsamband har beredningen vidare anfört

följande.

Någon större praktisk betydelse torde denna ändring icke få. Endast där

ett kausalsamband kan med visshet uteslutas, bör tillämpning av SL 5:5

ej ifrågakomma, och de fall torde vara relativt få, där så är förhållandet.

Som redan framhållits föreligger nämligen som regel ett kausalsamband vid

alla mera grava former av sinnessjukdom och sinnesslöhet. Beredningen vill

i detta sammanhang särskilt understryka, att när i en sinnessjuks brott kommit

till uttryck brottsliga böjelser, som även före sjukdomen icke varit honom

främmande, denna omständighet icke får anses innebära ett ovillkorligt bevis

för att brottet är oberoende av sjukdomen. De kriminella tendenser, som vid

psykisk hälsa framträtt hos en person, bruka nämligen under inflytande av

en psykisk sjukdom ofta starkt accentueras, samtidigt som sjukdomen medför

ett utplånande eller en försvagning av de hämmande föreställningar, som

normalt göra sig i viss mån gällande. Kravet på kausalsamband torde få sin

väsentliga betydelse vid sådana gränsfall, beträffande vilka det är tveksamt

örn de skola räknas lill sinnessjukdom eller ej. Domstolen får här möjlighet

att under åberopande av att kausalsamband ej föreligger avvisa försök att

giva SL 5:5 en alltför vid tolkning, t. ex. örn det skulle bliva fråga om att

utsträcka paragrafens tillämpningsområde till sådana nervösa reaktioner och

andra psykiska symtom, som närmast falla inom området för det normala

själslivet. Föreskriften örn kausalsamband blir ett medel för domstolen att

förbehålla sig det slutliga avgörandet i tillräknelighetsfrågor, och den fyller

härutinnan i stort sett samma funktion sorn i olika utländska lagar och i

lagförslag såväl inom som utom landet avsetls med användandet av s. k.

psykologiska kriterier i tillräkneliglietsbestämmelserna.

I förevarande sammanhang har beredningen vidare anfört, att bestämmelsen

örn kausalsamband medförde att, liksom enligt gällande rätt, straffrihet

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

icke kunde ifrågakomma på grund av sinnessjukdom som drabbat den

brottslige efter brottets begående.

Upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen.

Beredningen har förklarat sig icke finna något behov föreligga att bibehålla

någon motsvarighet till stadgandet i 5 kap. 6 § strafflagen om möjlighet

att nedsätta straffet för den som vid brottets begående lidit av själslig abnormitet.

Till stöd härför har beredningen i fråga örn varaktiga psykiska abnormtillstånd

anfört följande.

Såvitt angår sådana varaktiga psykiska abnormtillstånd, som icke böra

medföra straffrihet, måste den i SL 5:6 uttryckta regeln anses oändamålsenlig.

De brottslingar varom här är fråga lida av medfödda defekter på det

intellektuella området eller av konstitutionellt betingade rubbningar i fråga

om känslo- och viljelivet. Faran för ett upprepande av det motivläge som

föranlett den brottsliga gärningen är fördenskull betydande. Härtill kommer

att dessa psykiskt abnorma just på grund av sin abnormitet regelmässigt

måste förutsättas vara mindre mottagliga för den med straffet avsedda

verkan. Anledning saknas därför att nedsätta frihetsstraffets längd under det

mått, som gärningen eljest förskyllt.

Vad angår sådana mera tillfälliga abnormtillstånd, som omfattas av det

nuvarande stadgandet i 5 kap. 6 § strafflagen, har beredningen anfört följande.

Vid rättstillämpningen torde det endast undantagsvis ifrågakomma att SL

5: 6 tillämpas på annat än varaktiga psykiska abnormtillstånd. Företrädesvis

hänföras dit en del psykopater samt lättare intellektuellt undermåliga. Sådana

övergående rubbningar av den psykiska jämvikten, som väsentligen

hava sin grund i yttre förhållanden, torde i allmänhet anses falla inom området

för det normala själslivet och därför icke föranleda tillämpning av

SL 5: 6. Vad angår sådana affekt- och förvirringstillstånd, som i äldre doktrin

och lagstiftning ansetts böra inbegripas under SL 5: 6, torde bedömandet numera

väsentligen ske med hänsynstagande till huruvida affekten eller förvirringen

betingats av något psykiskt abnormtillstånd eller icke. Efter omständigheterna

kan på grund härav gärningen bliva bedömd efter SL 5:5

eller 5:6, men där någon bakomliggande psykisk abnormitet ej konstaterats

torde i allmänhet den vid gärningen föreliggande, från brottslingens vanliga

tillstånd avvikande sinnesförfattningen icke tillerkännas rättslig betydelse.

Beredningen finner den praxis, som sålunda utvecklat sig, vara ändamålsenlig

och höra läggas till grund för bedömandet av hithörande spörsmål. Vad

särskilt angår de affekt- och förvirringstillstånd, som icke hava sin grund i

något sådant psykiskt abnormtillstånd, som medför straffrihet, torde de i allmänhet

mycket rymliga straffskalorna i strafflagen lämna utrymme för utmätande

av ett tillräckligt lindrigt straff även i sådana fall som här avses.

För förmögenhetsbrottens del har domaren efter ikraftträdandet av 1942

års lagstiftning mycket vida gränser att röra sig inom. Även i övrigt lämna

straffskalorna numera domaren stora möjligheter att taga hänsyn till olika

situationer och beakta omständigheter av mildrande art. Ofta kompletteras

straffskalorna med ett lägre straffminimum vid förmildrande omständigheter.

Vid det fortsatta reformarbetet på strafflagens speciella del torde också

en ytterligare vidgning vara att förvänta. Den nya lagstiftningen om villkorlig

dom ger vidare domstolen ökade möjligheter att taga hänsyn till

subjektiva strafflindringsgrunder. Även eljest torde de fall där förhanden
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

27

varon av tillfällig rubbning av den psykiska jämvikten vid brottets begående

föranleder ett behov att kunna sätta straffet under straffskalans minimum

bliva så pass sällsynta att de böra kunna lösas nådevägen. Särskilt

gäller detta de fall, där straffet obligatoriskt utgöres av livstids straffarbete

eller straffskalan eljest är mycket snäv.

Beredningen har på nu anförda grunder funnit något behov icke föreligga

alt bibehålla ett allmänt stadgande om möjlighet att nedsätta straffet under

straffskalans minimum för den som vid brottets begående lidit av själslig abnormitet.

Samtidigt har beredningen dock vitsordat att frågan möjligen kunde

komma i ett förändrat läge, därest vid det fortsatta reformarbetet jämväl

andra straffnedsättningsgrunder ansåges böra beaktas och en allmän

strafflindringsparagraf funnes av behovet.

För ett särskilt fall har beredningen funnit straffnedsättning alltjämt böra

medgivas på grund därav att gärningsmannen vid brottets begående lidit av

rubbad själsverksamhet. I 33 § strafflagen för krigsmakten stadgas förbud

att ådöma den dödsstraff som vid brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet

som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, och beredningen har funnit övervägande

skäl tala för att bibehålla ett dylikt förbud. Anledning att utvidga

möjligheterna att ådöma dödsstraff synles beredningen icke föreligga. En

jämkad avfattning av 33 § strafflagen för krigsmakten har emellertid nödvändiggjorts

av att beredningen föreslagit upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen.

Beredningen har fördenskull framlagt förslag till ändrad lydelse av

lagrummet, därvid jämväl vissa jämkningar i stadgandets innehåll i övrigt

föreslagits.

Behovet av reformer på det straffrättsliga reaktionssystemets område.

Beredningen har utgått ifrån att — förutom 1939 års lag örn villkorlig dom

— även 1937 års lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt skulle

träda i kraft senast samtidigt med de av beredningen föreslagna nya tillräknelighetsbestämmelserna.

Rörande behovet av reformer i övrigt på det straffrättsliga

reaktionssystemets område såsom en konsekvens av den av beredningen

föreslagna lydelsen av 5 kap. 5 § strafflagen har beredningen anfört

följande.

Beträffande brottslingar i åldern mellan 15 och 18 år kan den nuvarande

rättstillämpningen visserligen icke anses tillfredsställande, men anledning

saknas att införa någon ny behandlingsform för abnormbrottslingarna, då

dessas behandling väl kan tillgodoses dels genom tillämpning av den nya

lagen örn villkorlig dom, när denna träder i kraft, dels genom omhändertagande

för skyddsuppfostran, bl. a. i samband med åtalseftergift, örn sådan

införes, dels ock genom dom å tvångsuppfostran. Det är dock angeläget att

en ändamålsenlig differentiering av tvångsuppfostringsklientelet med hänsyn

till abnormfallen kommer till stånd, vilket lämpligen synes böra ske genom

anlitande av vissa skyddshem för verkställighet av tvångsuppfostran, samt

att eftervården för abnormklientelet förstärkes.

I fråga örn brottslingar i åldern mellan 18 och 21 år kommer den nya lagen

örn villkorlig dom att få stor betydelse för behandlingen av lindriga abnormfall.

De svåraste fallen kunna enligt 1937 års förvaringslag omhänder
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

(agas å säkerhetsanstalt, antingen genom direkt dom å förvaring eller genom

överföring från annan strafform, när det kan antagas att vederbörande efter

frigivningen skall vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

I övrigt torde ingen ny behandlingsform erfordras, då ungdomsfängelse, sådant

det i praktiken utformats, i huvudsak fyller de anspråk som böra ställas

på en straffrättslig reaktionsform mot abnormbrottslingar. En förbättring av

behandlingen av till ungdomsfängelse dömda abnormbrottslingar synes dock

önskvärd. En verkställd undersökning av återfallsfrekvensen för bl. a. ungdomsfängelseklientelet

(se Fångvårdsstyrelsens berättelse för år 1941 s. 53—

57) har visat betydligt högre återfallsprocent för abnormfallen, särskilt psykopaterna,

än för det övriga klientelet.

Som i undersökningen framhålles saknas emellertid tillräckliga resurser för

att kunna göra den i fråga om psykopater och intellektuellt undermåliga särskilt

viktiga eftervården verkligt effektiv.

Vad angåi’ anstaltsbehandlingen är det vidare av vikt, att de befattningshavare

som tjänstgöra å psykopatanstalterna erhålla en utbildning som gör dem

förtrogna med de inom sinnessjukväsendet tillämpade vårdformerna. Härtill

torde hänsyn komma att tagas vid den utredning angående fångvårdstjänstemännens

utbildning som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 6 november 1942

skall verkställas av fångvårdsstyrelsen.

Beträffande vuxna abnormbrottslingar kommer tillämpningen av den kvalificerade

villkorliga domen enligt 1939 års lag att erbjuda tillfredsställande

möjligheter för omhändertagande av sådana brottslingar som med hänsyn till

brottets beskaffenhet och övriga omständigheter ifrågakomma till villkorlig

dom. För närvarande har domstolen, om villkorlig dom enligt gällande lag

ej lämpligen bör ifrågakomma, inga andra möjligheter än att antingen ådöma

tidsbestämda frihetsstraff eller tillämpa 1927 års lag om förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare. På grund av de i denna lag uppställda snäva

förutsättningarna kan förvaring ifrågakomma endast för ett mycket begränsat

antal abnormbrottslingar. Särskilt markant har varit, att förvaring huvudsakligen

kommit att tillämpas mot egendomsförbrytare, medan de farliga

våldsbrottslingarna, som sällan uppfylla de stränga kraven på recidiv eller

lång strafftid, i betydande utsträckning lämnats utanför. I något mindre

mån har detta även varit fallet med sedlighetsförbrytarna. Läget blir annorlunda

efter ikraftträdandet av 1937 års lag örn förvaring och internering

i säkerhetsanstalt.

Även med en tämligen extensiv tolkning av det i 1937 års lag uppställda

vådlighetskravet är det tydligt att förvaring icke kan komma att tillämpas

mot sådana abnormbrottslingar som angripa förmögenhetsvärden av mycket

ringa valör, låt vara att deras brottslighet även visar starkt kroniska tendenser.

Det är sålunda tydligt att en icke obetydlig restgrupp av abnorma brottslingar

kommer att bliva utesluten från tillämpning av 1937 års förvaringslag.

Såsom recidivister kunna de merendels ej heller omhändertagas enligt 1939

ars lag örn villkorlig dom. Även en del av de psykiskt abnorma förstagångsbrottslingar

som med hänsyn lill brottet kunna ifrågakomma till villkorlig

dom torde ofta icke kunna göras till föremål härför, eftersom anstaltsbehandling,

då sådan är indicerad efter villkorlig dom, kräver den dömdes medverkan.

Beträffande sådana, i allmänhet mindre samhällsfarliga abnormbrottslingar

som här avses — recidivister och ostraffade —- skulle även efter ikraftträdande

av 1937 års förvarings- och interneringslag och 1939 års lag örn villkorlig

dom för domstolen icke återstå annat än alt döma dem till kortvariga tidsbestämda

frihetsstraff. Ovan har framhållits att detta i många fall får anses

olämpligt. Det förtjänar därför att övervägas, huruvida inrättandet av

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

29

en ny behandlingsform vid sidan av de tidsbestämda straffen skulle vara motiverat

med hänsyn till behovet att på rationellt sätt omhändertaga dessa abnormbrottslingar.

Vid sitt övervägande av frågan om behov föreligger att inrätla en särskild

behandlingsform för psykiskt abnorma brottslingar som icke äro att betrakta

som vådliga har beredningen stannat vid alt detta spörsmål bör lösas

i samband med frågan om särbehandling av arbetsskygga brottslingar och

alkoholistbrottslingar. Beredningen har även verkställt förberedande utredning

angående införandet av en inom vissa gränser tidsobestämd strafform,

förslagsvis benämnd arbetsfängelse, som när behov därav föreligger skulle

tillämpas i stället för tidsbestämda straff och vars klientel väsentligen skulle

hämtas från de nämnda tre brottslingskategorierna.

Den ifrågasatta strafformen arbetsfängelse skulle för abnormbrottslingarnas

del innebära att de fall där tidsbestämda frihetsstraff för närvarande

måste tillgripas i stället skulle i viss utsträckning bliva föremål för den

nya behandlingsformen. Det synes emellertid sannolikt att arbetsfängelse

dessutom skulle draga till sig en del relativt lindriga fall där förvaring

enligt 1937 års lag kan ifrågakomma. Med hänsyn därtill synes det böra

upptagas till övervägande huruvida icke förvaringens tillämplighetsområde

bör begränsas till de svårare fallen och om man då lämpligen kan sammanföra

förvaring och internering till en gemensam behandlingsform, lagtekniskt

konstruerad som straff och förslagsvis benämnd säkerhetsfäng else. På

detta sätt skulle man erhålla en serie obestämda straff, gemensamma för

skilda brottslingstyper, vid vilka differentiering äger rum på verkställighetsstadiet:

ungdomsfängelse och arbetsfängelse för skilda åldersklasser samt

säkerhetsfängelse för de utpräglat samhällsfarliga av båda åldersgrupperna.

På grund av den genomgripande betydelse för hela straffsystemet som

den kriminalpolitiska nybildningen arbetsfängelse skulle erhålla anser beredningen

att spörsmålet bör närmare övervägas och att förslag i ämnet bör

framläggas först i samband med den utredning om det straffrättsliga reaktionssystemet

i dess helhet som uppdragits åt beredningen men som tillsvidare

skall anstå enligt departementschefens beslut den 23 december 1939.

Beredningen anser icke att frågan örn inrättandet av en ny behandlingsform

för vissa abnormbrottslingar nödvändigt måste aktualiseras av det nu

framlagda förslaget till ändrade tillräknelighetsbestämmelser. Den avlastning

från sinnessjukvården av psykopater och intellektuellt undermåliga

som blir en följd av den föreslagna nya lydelsen av 5 kap. 5 § strafflagen

synes nämligen till övervägande del komma att avse brottslingar som antingen

kunna erhålla lämplig behandling i samband med s. k. kvalificerad villkorlig

dom enligt 1939 års lag eller utan större olägenhet kunna ådömas tidsbestämt

frihetsstraff eller ock fylla rekvisiten för förvaring enligt 1937 års

lag. För de mellanfall, där viss vådlighet visserligen får anses föreligga men

de begångna brotten detta oaktat icke framstå sorn särskilt grova, synes emellertid

förvaringen i sin helt tidsobestämda form innebära en onödig hårdhet.

För vissa undantagsfall åter, där den psykiskt abnorme brottslingens samhällsfarlighet

är synnerligen utpräglad, torde maximum för den i 1937 års

lag medgivna minsta tiden (12 år) böra höjas. I

I anslutning till det sålunda anförda har beredningen framlagt förslag till

vissa ändringar i reglerna örn utskrivning och minsta tid i 1937 års lorvaringslag.

För dessa förslag skall redogörelse lämnas i ett senare sammanhang.

Beredningen har ytterligare betonat att behovet av psykiatrisk expertis

måste i full utsträckning tillgodoses vid säkerhetsanstalterna och alt möjlig
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

heter borde finnas för rationell vård genom överförande vid behov till sinnessjukavdelning

eller sinnessjukhus. Därjämte har beredningen funnit det vara

av synnerlig vikt, att en ändamålsenlig differentiering av abnormklientelet

komme till stånd och att detta önskemål beaktades vid det fortsatta utbyggandet

av anstaltsväsendet för förvarade. Av särskild betydelse har beredningen

jämväl funnit det vara att fångvårdspersonalens utbildning bleve

rationellt ordnad samt att därvid personalen å säkerhetsanstaltema bibragtes

kännedom om de inom sinnessjukvården praktiserade vårdformerna, t. ex.

genom personalutbyte. Som ett oeftergivligt krav har beredningen betecknat

att möjligheter för en effektiv eftervård av förvaringsklientelet skapades, när

detta genom ikraftträdandet av 1937 års lag och efter genomförande av beredningens

förslag till nya tillräknelighetsbestämmelser bleve väsentligt utvidgat.

Tillräckliga anslag borde ställas till fångvårdsstyrelsens förfogande

för att möjliggöra organiserandet av en eftervård som direkt toge sikte på

abnormklientelets särskilda behov.

Yttranden.

Yttranden över strafflagberedningens betänkande ha efter remiss avgivits

av justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg,

Malmö och Norrköping, statskontoret, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms

och Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, medicinska fakulteterna vid

universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutets lärarkollegium.

De sålunda hörda myndigheterna ha i vissa fall bifogat yttranden av underordnade

myndigheter. Sålunda har bl. a. fångvårdsstyrelsen vid sitt utlåtande

fogat yttranden av sjukvårdsläkarna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar.

Medicinalstyrelsen har överlämnat infordrade yttranden från direktionerna

för samtliga statens sinnessjukhus, vilka i allmänhet hänvisat till

yttrande av vederbörande sjukhuschef, ävensom yttranden av sjukhusdirektionerna

i Stockholm, Göteborg och Malmö. Sjukhusdirektionen i Göteborg

har vid sitt yttrande fogat yttrande av styresmannen för Lillhagens sjukhus.

Tillfälle har vidare bereus vissa sammanslutningar att avgiva yttrande

över betänkandet. I anledning härav ha yttranden inkommit från följande

sammanslutningar eller deras styrelser, nämligen föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar,

föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler, Sveriges

advokatsamfund, svenska psykiatriska föreningen, svenska läkaresällskapet

och Sveriges läkarförbund. Svenska läkaresällskapet, vars yttrande

grundas på ett av sällskapets sektion för psykiatri och neurologi avgivet förslag,

har bifogat särskilt yttrande av sällskapets sektion för social medicin

jämte ett däri åberopat utlåtande av docenten Gösta Rylander. Sveriges läkar
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

31

förbund har hänfört sig till ett av professorn Olof Kinberg till förbundet avgivet

yttrande, vilket publicerats i Svenska Läkartidningen för år 1943.

Allmän översikt av yttrandenas innehåll.

Beredningens uttalanden och förslag i fråga om tillräknelighetsbestämmelsernas

utformning ha utan utförligare motivering i allo tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av Göta hovrätt, majoriteten inom Göteborgs rådhusrätt,

rådhusrätten i Malmö, rådhusrätten i Norrköping, polismästaren och kriminalpolisintendenten

i Stockholm, landsfogden i Malmöhus län, poliskammaren

i Göteborg, föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen Sveriges

stadsf iskaler.

Tillstyrkande yttranden föreligga jämväl från hovrätten över Skåne och

Blekinge, Stockholms rådhusrätt, fångvårdsstyrelsen, ungdomsfängelsenämnden,

Överståthållarämbetet, t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm, länsstyrelserna

i Stockholms och Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, landsfogden

i sistnämnda län, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen

Sveriges landsfogdar. I flertalet av dessa yttranden ha dock beträffande detaljspörsmål

vissa erinringar gjorts mot beredningens förslag.

En välvillig inställning till beredningens principiella utgångspunkt att inskränka

det straffria området kommer till uttryck även i andra yttranden,

i vilka dock uttalas tvivel huruvida beredningens förslag att helt utesluta

psykopaterna från det straffria området utgör en tillfredsställande lösning

av de föreliggande problemen. Yttranden av denna innebörd föreligga från

justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, med instämmande av krigshovråtten,

hovrätten för övre Norrland, minoriteten inom Göteborgs rådhusrätt, interneringsnämnden,

landsfogden i Stockholms län, karolinska institutets lärarkollegium,

föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund och

svenska läkaresällskapets sektion för social medicin ävensom docenten Rylander

i det av nämnda sektion åberopade utlåtandet av honom.

Kritik av beredningens principiella ståndpunkstaganden har framförts

framför allt av medicinalstyrelsen. Därjämte ha beredningens uttalanden och

förslag kritiserats av sinnessjuknämnden, socialstyrelsen, medicinska fakultet

ema vid universiteten i Uppsala och Lund, svenska psykiatriska föreningen

och svenska läkaresällskapet samt professor Kinberg i det av Sveriges läkarförbund

åberopade utlåtandet av honom. I dessa yttranden hävdas med

större eller mindre skärpa, att jämväl psykopater böra kunna straffriförklaras

samt att erforderlig vård kan beredas dem endast inom sinnessjukvårdens

ram.

Att psykopater, åtminstone i viss omfattning, böra kunna straffriförklaras,

anse jämväl många av de enskilda läkare, vilka avgivit yttrande i ärendet. I

flera yttranden från läkarhåll förordas emellertid att sinnessjukvården helt

befrias från psykopatvården. Rörande den närmare utformningen av de nya

tillräknelighetsbestämmelserna lia dock i många av de sist omnämnda yttrandena

gjorts vissa erinringar.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Psykopaternas behandling.

Åtskilliga yttranden innehålla uttalanden, som innebära ett instämmande

i beredningens kritik av gällande rätt och dess

tillämpning. Svea hovrätt har sålunda anfört:

Strafflagens tillräknelighetsbestämmelser härröra från en tid, då uppfattningen

av hithörande företeelser även i sakkunniga kretsar var en helt annan

än för närvarande. Reglerna äro avfattade i ordalag, som äro främmande

för modern psykiatrisk uppfattning, och i detta läge ha läkarna i stor

utsträckning ansett sig kunna och böra vid bedömningen av hithörande frågor

mer eller mindre fullständigt bortse från lagens innehåll och låta de individuella

vårdsynpunkterna träda helt i förgrunden. Då domstolarna i känslan

av bristande egen sakkunskap i flertalet fall ansett sig ej böra frångå

de utlåtanden som avgivits från sakkunnigt håll, har följden blivit, att tilllämpningsområdet

för 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen och särskilt för förstnämnda

lagrum utvidgats vida utöver vad som vid bestämmelsens tillkomst

varit avsett. 1 lekmannakretsar har man ofta haft svårt att förlika sig med

denna utveckling, som ansetts ägnad att undergräva straffbudens allmänpreventiva

verkan och leda till resultat, som framstode såsom godtyckliga och

kränkande för kravet på likhet inför lagen. Denna uppfattning har väl till

stor del berott på bristande insikt i psykiatriska frågor och bristande förståelse

för att den anstaltsvård, som de straffriförklarade i regel bli underkastade,

av dem ofta uppfattas såsom ett lidande, lika stort eller kanske

större än straffet. Men det lärer ej kunna med fog förnekas, att genom utvecklingens

gång de allmänpreventiva synpunkterna alltför mycket skjutits

åt sidan, och det är uppenbarligen betänkligt, att på ett så viktigt område

den allmänna opinionen i stor utsträckning ställer sig oförstående till rättstillämpningen,

som söker sig nya vägar oberoende av alltjämt gällande lagbud.

Att behov föreligger av en reform i fråga om tillräknelighetsbestämmelserna

och det rättsområde i övrigt, som betänkandet avser, har understrukits av

justitiekanslersämbetet, som därjämte anfört att nya föreskrifter i ämnet

borde vara av beskaffenhet att undanröja den misstro som tillämpningen av

tillräknelighetsbestämmelserna i särskilda fall framkallat hos allmänheten.

Jämväl interneringsnämnden har framhållit, att de gällande tillräknelighetsreglernas

oklara avfattning möjliggjort tendenser att alltmer utvidga otillräknelighetens

område samt att det syntes i hög grad önskvärt att genom lagändring

hejda denna utveckling. Länsstyrelsen i Stockholms län har i likhet

med landsfogden i länet uttalat, att den kritik som riktats mot de nuvarande

tillräknelighetsbestämmelserna och tillämpningen av dem icke torde kunna

jävas, samt att den föreslagna omredigeringen av 5 kap. 5 § strafflagen

förefölle ägnad att leda till en fastare och med den allmänna rättsuppfattningen

mera förenlig lagtillämpning än den hittillsvarande. Uttalanden av

enahanda innebörd ha gjorts i flera andra yttranden. Karolinska institutets

lärarkollegium har, bland andra, anfört, att kollegiet funne starka skäl tala

för det berättigade i beredningens åtgärder att söka åstadkomma ett beskärande

av möjligheterna att hänföra åtalade psykopater till den grupp

abnorma som ej ställdes till ansvar utan omhändertoges av samhället för

vård. Ett instämmande i denna synpunkt innebure dock icke, att kollegiet i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

33

alla avseenden delade beredningens åsikter om gränsen mellan ansvarsfrihet

och straffbarhet eller kunde godtaga den formulering som 5 kap. 5 § strafflagen

skulle erhålla enligt förslaget. I det yttrande, som på begäran av

svenska läkaresällskapets sektion för social medicin avgivits av docenten

Rylander, har anförts följande.

Beredningens strävan att genom 5 §:s formulering söka avgränsa området

för straffriförklaring synes delvis berättigad, både med hänsyn till allmänpreventiva

skäl och på grund av den växlande praxis, som under senare år

förekommit, då det gällt avgöranden i fråga om straff eller straffrihet för

kriminella psykopater. Undersökningsläkarnas personliga inställning till denna

fråga har varit ganska olika och medfört olika slutsatser i utlåtanden.

Domstolarna ha haft svårt att följa några enhetliga riktlinjer på grund av

de gällande tillräknelighetsbestämmelsernas ålderdomliga formulering.

Den straffrättsliga behandlingen av de kriminella psykopaterna har orsakat

mycken tvekan även ur vårdsynpunkt. Lämpligheten att omhändertaga

dem å sinnessjukhus har varit föremål för synnerligen delade meningar

både inom psykiatriska och rättspsykiatriska kretsar. En mindre del av de

kriminella psykopaterna böra visserligen på grund av sin höggradiga abnormitet

omhändertagas å sinnessjukhus men den större delen (t. ex. de viljeslappa,

emotionellt labila och andra hållningslösa, känslokalla och amoraliska)

kunna icke i vanlig mening sägas vara i behov av vård å sinnessjukhus.

Det är deras kriminalitet, som skulle utgöra den omedelbara intagningsorsaken,

ehuru med bakgrund av en konstitutionell abnormitet. Inom straffverkställighetens

ram föreligger dessutom möjligheter till ett ganska differentierat

behandlingssätt av detta abnormklientel. Sedan de kompletteringar av straffverkställigheten

genomförts, vilka beredningen varmt förordar, kunna yngre

kriminella psykopater erhålla kvalificerad villkorlig dom med dess förbättrade

kontroll, tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, medan de vuxna

likaså kan dömas villkorligt eller till tidsbegränsat straff eller till förvaring

å säkerhetsanstalt.

Som instämmanden i den kritik beredningen anfört mot tillämpningen av

gällande bestämmelser örn tillräknelighet torde lå betraktas jämväl sådana

yttranden av enskilda läkare, i vilka förordats att psykopaterna skiljas

från sinnessjukvården. Sjukhuschefen vid Ryhovs sjukhus har

exempelvis anfört, att det måste anses i högsta grad upprörande, att vården

av de psykiskt sjuka skulle kombineras med omhändertagande för förvaring

av allehanda kriminella element, samt att det syntes vara ett oavvisligt krav

att sinnessjukhusen, såsom beredningen föreslagit, befriades från psykopaterna

och att de asociala imbecilla omhändertoges på specialanstalter. Likartade

uttalanden föreligga från åtskilliga andra sjukhuschefer. Sjukhuschefen

vid S:t Lars sjukhus har anfört följande.

Den som i egenskap av sjukhuschef en lång följd av år tjänstgjort vid eli

större sinnessjukhus, där ett flertal för brott tilltalade, otillrälcneligförklarade

och för vård intagna psykopater av bada könen varit intagna, Ilai

fått en alltför riklig erfarenhet av bur olämpligt och för sinnessjukvården

skadligt det är att blanda in kriminella psykopater i sjukhusets övriga klientel.

Detta förhållande är för övrigt påtalat sedan länge och från flera håll.

När jag ansluter mig till beredningens förslag, gör jag detta i första hand

med tanke på de sinnessjuka och deras vård och behandling på sinnessjukhusen.

Det är en bjudande nödvändighet för sinnessjukvården, att den blir

Bihang till riksdagens protokoll lofö. 1 sami. Nr 207. t*

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

befriad från det kriminella psykopatiska inslaget. Men jag ansluter mig till

beredningens förslag även med tanke på psykopaterna.--— Sinnessjuk
husen

äro vård- och kuranstalter för sinnessjuka, alltså för sjuka människor,

men 1m inga eller obetydliga resurser att i korrigerande och uppfostrande

syfte påverka de konstitutionellt betingade psykopatiska undantagstillstånden.

Beredningens förslag att omhändertaga psykopaterna i annan ordning

än på sinnessjukhusen är sålunda, enligt min mening, i hög grad ägnat att

främja både sinnessjukvården och psykopatvården. Självfallet skall psykopaten,

därest han drabbas av sjukdom, i vanlig ordning beredas den vård,

sjukdomen kräver.

Att psykopater som begått brott icke böra straffriförklaras och omhändertagas

för sinnessjukvård har hävdats jämväl av fångvårdsstyrelsen, som

framhållit såsom sin uppfattning, att psykopaterna kunde erhålla lämpligare

behandling inom fångvårdens ram än å sinnessjukhus.

Styrelsen har anfört följande.

Vad angår psykopaterna och de lindrigt intellektuellt undermåliga vill

styrelsen ansluta sig till de allmänna synpunkter, som beredningen anfört

till stöd för att de icke böra åtnjuta straffrihet. Det synes uppenbart, att

dessa kategorier, vilkas själsliga abnormitet icke i och för sig föranleder

vårdåtgärder av sinnessjukvårds natur, icke heller i samband med lagföring

för brott böra överföras till sinnessjukvården, så mycket mindre som den

behandling, de böra erhålla, icke är likartad med den, som tillämpas beträffande

sinnessjukhusens övriga klientel. Styrelsen vill i detta sammanhang

understryka den av beredningen anförda synpunkten, att det är opsykologiskt

och opedagogiskt att i förväg stämpla en psykopat som konstitutionellt abnorm,

när den blivande behandlingen skall gå ut på att väcka hans ansvarskänsla

och sätta honom i stånd att finna sig tillrätta i samhällslivet.

Vad psykopaterna och de lindrigt intellektuellt undermåliga behöva är icke

sjukvård utan pedagogisk fostran, yrkesutbildning och eftervård. De allmänna

sinnessjukhusen, i huvudsak avsedda för ett helt annat klientel, äga icke tillräckliga

förutsättningar att kunna omhändertaga dessa intagna på ett sådant

sätt, att de under anstaltsvistelsen kunna effektivt beredas för ett socialt

liv i frihet. Detta beror bl. a. på sinnessjukhusens bristande differentieringsmöjligheter,

som leda till att straffriförklarade psykopater ofta nog måste

sammanföras med straffriförklarade, som äro sinnessjuka. Olämpligheten av

ett dylikt sammanförande har vid flerfaldiga tillfällen påtalats även från läkarhåll.

I de fall, där psykopater eller oligofrena placeras i särskilda anstalter,

möter den olägenheten, att å dessa med hänsyn till vårdkapaciteten mycket

stora anstalter ett sammanförande sker av inbördes mycket olika patienter,

unga och gamla, djupt förkomna och tillfällighetsbrottslingar. Även med en

uppdelning av klientelet på olika avdelningar kan det icke undgås, att en gemensamhet

skapas, som även med sorgfällig övervakning medför moraliska

och sociala vådor. Även arbetsförhållandena inom sinnessjukvården äro av

naturliga skäl icke tillrättalagda för ett klientel, som i första hand måste erhålla

yrkesutbildning och tränas att arbeta efter mönster, som så nära som

möjligt ansluter sig till det fria arbetslivets förhållanden.

Hur värdefull och oumbärlig den medicinska expertisen än är i fråga örn

behandling av människor, som förete avvikelser från det normala, kunna

medicinska åtgärder åtminstone icke på medicinens nuvarande stadium avlägsna

konstitutionella eller anlagsbetingade brister i personligheten. Sinnessjukvården

nödgas därför inför dessa fall i huvudsak lita till psykologisk och

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

35

pedagogisk behandling. Sådan behandling kan nied större framgång praktiseras

på anstalter, som icke lia sjukvård som sin väsentligaste uppgift. Erfarenheten

från verksamheten på förvarings- och ungdomsanstalter bestyrker

detta. Psykopater och intellektuellt undermåliga, som vid sinnesundersökning

hänförts under 5 kap. 5 § strafflagen men sedermera efter interneringsnämndens

hörande ådömts förvaring, visa sig i regel lämpade för den behandling,

förvaringen erbjuder. De anspråk, som å förvaringsanstalten ställas på

deli intagnes arbetsförmåga och ihärdighet i arbetet — det må vara i jordbruk,

vilket t. ex. vid anstalten å Hall har en betydande omfattning, eiler i

verkstadsdrift — stärka hans självkänsla, och genom att han undgått strafffriförklaringen

har han också undgått att berövas tilltron till sig själv och

kanslan av eget ansvar. På liknande sätt förhåller det sig nied de psykopater

och intellektuellt undermåliga, som dömas till ungdomsfängelse. Med den

differentiering, som råder på detta vårdområde, kunna abnormfallen omhändertagas

på särskilda för dem avsedda anstalter, där behandlingen inriktas

på att genom fostran till arbete och pedagogisk ledning återföra dem till

ett socialt liv. Enligt styrelsens mening torde det icke råda någon tvekan örn

att en psykopat eller intellektuellt undermålig erhåller en för honom tjänligare

behandling, därest han intages å en ungdomsanstalt för 25—50 intagna

av samma ålder och samma typ än om han intages på ett sinnessjukhus, som

är avsett för ett vida större och mycket heterogent klientel.

Styrelsen kan i detta sammanhang icke heller underlåta att framhålla, att

behandlingen av de straffriförklarade givit anledning till en ofta återkommande

och tidvis mycket skarp kritik. Ända sedan den nya sinnessjuklagens

tillkomst har man räknat med att sinnessjukhusen skulle övertaga de Hesta

av de straffriförklarade, som vårdas på fångvårdens sinnessjukavdelningar.

Utvecklingen har emellertid kommit att gå i helt annan riktning. Trots det

fortsatta utbyggandet av sinnessjukhusen ha dessa icke tillnärmelsevis kunnat

mottaga de straffria i den omfattning, som beräknats. Platsbristen å de

statliga sinnessjukhusen beror bl. a. på ökningen av antalet straffriförklarade.

Med den utvidgning av straffrihelen, som genom praxis kommit till stånd under

senare år, ha allt flera för brott tilltalade personer kommit att hänföras

under 5 kap. 5 § strafflagen. Utvecklingen har gått i den riktningen, att allt

flera psykopater och lindrigt intellektuellt undermåliga förklarats straffria.

Denna tendens har emellertid icke motsvara is av en ökad villighet från sjukhusläkarnas

sida att taga emot ett större antal straffriförklarade. Tvärtom har

styrelsen i mångå fall konstaterat obenägenhet från sjukhusens sida att bereda

plats för sådana straffriförklarade, som icke äro i egentlig mening sinnessjuka.

I betraktande av sinnessjukhusens ovan berörda bristande resurser är

en sådan hållning från sjukhusens synpunkt sett förklarlig. Följden har blivit,

att de straffriförklarade kommit att stanna kvar längre än beräknat på fångvårdens

sinnessjukavdelningar, och någon lättnad härutinnan lärer icke heller

vara att förvänta i framtiden. Även sedan det nyuppförda Sidsjöns sjukhus

nu öppnats, synes antalet personer, som avvakta plats å sinnessjukhus, uppgå

till omkring 3 300. Detta antal torde emellertid komma att stegras, bl. a. till

följd av den pågående förskjutningen mellan åldersklasserna. Det verkliga

underskottet av vårdplatser har nyligen av medicinalstyrelsen beräknats till

5 000. Ytterligare omkring 2 750 vårdplatser beräknas kunna anskaffas genom

provisoriska paviljonger och genom utbyggande av redan befintliga sinnessjukhus,

men ännu år 1949 skulle enligt en av medicinalstyrelsen framlagd

beräkning kvarstå ett underskott av 2 200 platser.

Örn det skall lyckas att inom rimlig tid komma lill rätta med behandlingen

av abnormfallen, är enligt fångvårdsstyrelsens mening den av beredningen

föreslagna begränsningen av straffriheten den enda möjliga utvägen. I den

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

mån psykiatrisk vård erfordras vid behandlingen av psykopater och lindrigt

intellektuellt undermåliga kan den åvägabringas inom fångvården. En förstärkning

av den psykiatriska expertisen kommer även det abnormklientel till

godo, som redan nu omhändertages å fångvårdens anstalter.

Beredningen förutsätter, att de nya lagarna om villkorlig dom samt om förvaring

och internering i säkcrhetsanstalt få träda i kraft senast samtidigt med

beredningens förslag till ändrade tillräknelighetsbestämmelser. De psykopater

och intellektuellt undermåliga, som enligt hittills tillämpad praxis plägat

straffriförklaras, skola enligt beredningen erhålla s. k. kvalificerad villkorlig

dom eller dömas till förvaring i säkerhetsanstalt eller till tidsbestämt straff.

För de yngre åldersgrupperna skola skyddsuppfostran, tvångsuppfostran och

ungdomsfängelse ifrågakomma. Enligt styrelsens mening torde det ifrågavarande

klientelets vårdbehov kunna tillgodoses inom ramen för ovannämnda

behandlingsformer, dock under förutsättning att vissa reformer genomföras.

Såsom beredningen framhållit är det av vikt, att psykiatrisk vård i mån av

behov kan beredas alla å fångvårdsanstalt intagna. I detta hänseende innebär

den föreslagna utbyggnaden av fångvårdens sinnessjukavdelningar väsentliga

förbättringar. Även den föreslagna befogenheten att för specialbehandling

överföra å fångvårdsanstalt intagen till allmänt sinnessjukhus är av betydelse

i delta sammanhang. Tillräckliga anslag böra ställas lill fångvårdsstyrelsens

förfogande för en ytterligare utbyggnad av yrkesutbildningen vid ungdomsoch

säkerhetsanslalterna och till förstärkning av eftervården åt det klientel,

som utskrives eller frigives från fångvårdens anstalter. Beträffande anstaltsorganisationen

för förvarade ansluter sig styrelsen till det av beredningen

framlagda önskemålet örn en utbyggnad, som möjliggör ökad differentiering

av de intagna.

Styrelsen har slutligen framhållit, att genomförandet av det förslag om ändringar

i 1916 års verkställighetslag, som framlagts vid 1943 års riksdag, komme

att medföra möjligheter att behandla psykopater och intellektuellt undermåliga,

som dömts till tidsbestämda straff, under mera öppna former, samt

att genomförandet av förslaget om obligatorisk villkorlig frigivning komme

att innebära en välbehövlig förbättring av eftervården åt samma kategorier.

Åvägabringandet av en förbättrad utbildning av fångvårdspersonalen finge

också betydelse icke minst för en rationell behandling av abnormklientelet.

Rörande möjligheterna att bereda psykopater erforderlig vård inom fångvårdens

ram har vidare internering snämnden — som dock ifrågasatt, huruvida

icke vissa allvarligare fall av psykopati alltjämt borde kunna föranleda

straffriförklaring — anfört följande.

I fråga om den straffrättsliga behandlingen av sådana själsligt abnorma,

som icke böra straffriförklaras, kan nämnden i huvudsak ansluta sig till vad

strafflagberedningen anfört. En konsekvens av den inskränkning av otillräknelighetens

område, som förslaget innebär, blir att vissa grupper abnorma,

som hittills brukat straffriförklaras, skulle överföras till förvaringsinstitutets

tillämpningsområde. Detta är enligt nämndens mening riktigt och lämpligt.

Förvaringsinstitutet, för vars tillämpning nämnden i första hand är ansvarig,

synes väl ägnat att mottaga detta klientel. Härvid förutsättes emellertid, såsom

i betänkandet framhållits, att de förvarade verkligen erhålla rationell

behandling av ändamålsenligt utbildad personal samt framför allt en eftervård,

minst lika god som den de från sinnessjukhusen utskrivna straffriförklarade

nu kunna få. Såväl för dessa ändamål som för tillgodoseende av anstaltsbehovet

krävas ökade anslag.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 207.

37

Vad särskilt angår vården av själsligt abnorma unga brottslingar har ungdoms

fängelsenämnden, som anslutit sig lill de av beredningen anförda allmänna

synpunkterna på bestämmandet av området för straffriheten, uttalat att

ungdomsfängelse i och för sig vore väl lämpat som behandlingsform för icke

alltför svåra abnormfall, framför allt genom sin relativa tidsobestämdhet och

den ändamålsenliga differentieringen samt tack vare möjligheterna till yrkesutbildning,

i vilket hänseende ungdomsanstalterna torde fördelaktigt skilja

sig från vissa sinnessjukhus. Av vikt vore emellertid att tillräckliga medel ställdes

till förfogande för en verkligt effektiv eftervård. Nämnden har också velat

understryka vikten av att befattningshavarna vid de för psykopater avsedda

ungdomsanstalterna erhölle en utbildning, som gjorde dem förtrogna med

inom sinnessjukväsendet tillämpade vårdformer.

I det yttrande, som avgivits av sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus, har

beredningens förslag angående psykopaternas behandling i huvudsak tillstyrkts

med den motiveringen alt, även om vården av psykopaterna rätteligen

hörde sinnessjukvården till, de medicinska synpunkterna i förevarande hänseende

syntes böra vika för andra samhälleliga intressen, som talade för att

psykopaterna underkastades straffbehandling. I yttrandet har anförts bl. a.

följande.

Uppenbart är att läkekonstens målsmän icke kunna frångå den uppfattningen,

att uppgiften att vårda psykopaterna i huvudsak åvilar dem. I läkekonstens

uppgifter i samhället ingår ju att bereda kroniskt sjuka och invalider,

såväl missbildningar som sekundärinvalider, lindring i deras lidanden.

I denna sin uppgift samarbetar läkekonsten med en mängd olika sociala vårdorgan.

o o

Det är följaktligen helt naturligt, att läkekonsten vill förbehålla at sig vardén

även av psykiska missbildningar, vare sig dessa — såsom beträffande

de intellektuellt underutvecklade — huvudsakligen avse förståndslivet, eller —

såsom beträffande psykopaterna — huvudsakligen känslo- och viljelivet. Att

i dessa fall samarbetet med andra sociala vårdorgan måste vara synnerligen

intimt är uppenbart, men i sitt arbete måste läkekonsten vara i möjligaste

mån fri och intaga en central ställning, och dess principer måste vara de

grundläggande. Detta betyder naturligtvis på intet sätt, att andra viktiga samhälleliga

synpunkter — av exempelvis allmänpreventiv art eller bottnande i

skäliga krav på enkelhet och schablonisering — icke beaktas. Kräva dessa

obetingat, att individerna beredas obehag eller skadas, så måste läkarna även

finna sig häri. Läkekonstens målsmän måste emellertid fordra skälig bevisning,

alt samhälleliga krav verkligen nödvändiggöra att, ifråga om omhändertagandet

av abnorma brottslingar, läkekonsten underordnas icke-medicinska

principer för omhändertagandet.

Med hänsyn härtill måste problemet örn kriminella psykopaters omhändertagande

granskas och därvid måste givetvis de socialt-empiriska och de

biologiskt-empiriska synpunkterna skänkas det största beaktande.

Det måste då först fastslås, att ur individualpreventiv synpunkt är att föredraga

sådant omhändertagande, som icke hämmas av individualprevenlionen

ovidkommande bestämmelser. Ett strafförfarande måste därför a priori generellt

sett vara underlägset den medicinska linjen för omhändertagandet, vid

vilken individens objektiva förbättring ju är huvudsyfte och vid vilken åtgärder

i detta syfte kunna utan hänsyn till fastlåsta regler genomföras. Detta synes

icke lia framhållits av beredningen. Tvärtom är beredningen angelägen

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

att söka påvisa brister i den bevisning, som från sinnessjukvårdens sida förebragts

för att styrka, att sinnessjukvården, trots att den ej utrustats med skäliga

resurser, lyckats särdeles väl med uppgiften att omhändertaga straffriförklarade

psykopater.

Vid granskning av de praktiska lösningar, som kunna tänkas örn—i motsats

till beredningens förslag — den medicinska linjen gives företräde, framställer

sig dels 1) möjligheten av specialanstalter för psykopater inom sinnessjukvårdens

ram, dels 2) möjligheten av fristående psykopatanstalter inom

rikets sjukvårdsorganisation.

Det förstnämnda alternativet, som innebär en utbyggnad av den inom sinnessjukvården

befintliga organisationen för vård av psykopater, måste icke

blott ur ekonomisk utan ur en rad andra synpunkter givas företräde. Samorganisation

med den egentliga sinnessjukvården medför en betydande förenkling

beträffande de omhändertagnas vård, enär den egentliga sinnessjukvårdens

resurser slå till förfogande bl. a. vid de psykiska undantagstillstånd,

sorn hos psykopater ofta uppträda. Därjämte skulle dessa anstalter väl lämpa

sig för vård av uppenbarligen potentiellt samhällsfarliga psykopater, där

ännu intet inträffat, som kan föranleda åtal och där alltså sträf friförklaring

ej kan ifrågakomma. Vidare skulle en tillfredsställande lösning av läkarvården

kunna vinnas och därjämte kunde dessa psykopatanstalter även tjänstgöra

som rättspsykiatriska undersökningsstationer.

I detta sammanhang må anföras det missvisande i att beredningen som skäl

mot sinnessjukvård åt straffriförklarade psykopater framhåller, "att flera sinnessjukläkare

påpekat, att sinnessjukhusens regim icke passar för psykopater11^

Påpekandet betyder ju ingenting annat lin alt sinnessjukvården ej i

tillräcklig mån utrustats med behövliga särskilda resurser för vård av detta

feivel. Precis samma sak gäller fångvården, och kunde alltså anföras som

skäl för fångvårdens olämplighet att omhändertaga psykopaterna.

Vad beträffar de allmänpreventiva synpunkterna, så synes straffbehandlingen

vara att föredraga, men endast under den förutsättningen, att tiden

för omhändertagandet i det särskilda fallet icke maximeras eller att maximitiden

sättes synnerligen hög. I annat fall torde den allmänpreventiva verkan

av den nuvarande betydligt humaniserade straffbehandlingen bli avsevärt underlägsen

den allmänpreventiva verkan, som kan förväntas av tidsobestämd

internering å psykopatanstalt inom sinnessjukvården. Vad vidare beträffar de

allmänpreventiva synpunkterna, så synes det motiverat att undersöka, örn ej

antalet psykopater bland samtliga kriminella är så litet, att deras undantagande

från straffbehandlingen redan på grund härav måste spela en liten roll

för strafflagens allmänpreventiva verkan. Då man av betänkandet ser, att av

de som blivit undersökta — alltså redan presumtivt sinnesabnorma — ej

mindre än 16,7 % blivit normalförklarade och 28,7 % halvabnormförkiarade

medan straffrihet ifrågakommit i 53,2 %, så torde med hänsyn jämväl lill

att normalförklaring ingalunda är inskränkt till dem, som förövat blott ringare

brott, den slutsatsen vara berättigad, att antalet normala brottslingar är

så överlägset antalet abnorma, att strafflagens allmänpreventiva verkan härigenom

tillgodoses — även örn nian till äventyrs hyser den uppfattningen,

att straff verkar bättre allmänpreventivt än sinnessjukvård.---

Av de viktigare synpunkterna av mera principiell natur, som måste anläggas

beträffande frågan om medicinsk linje eller straffbehandlingslinje för

psykopaternas vidkommande, återstår att beröra vedergällningssynpunkterna.

Det torde väl icke kunna förnekas, att det är dylika synpunkter, som äro avgörande

för det allmänna rättsmedvetandet i kriminella frågor eller den uppfattning

örn rättvisa, som är tillfinnandes hos den allmänna opinionen. Att

den sistnämnda är beträffande de särskilda fallen felaktigt eller i varje fall

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

39

ofullständigt orienterad är uppenbart. Andra synpunkter och bevekelsegrunder

än objektivt klarläggande ligga bakom de krafter, som utforma den allmänna

opinionen.

Det faller utanför undertecknads erfarenhetsområde att taxera betydelsen

av detta motiv för att underkasta å känslo- och viljelivets område abnorma

och på grund härav kriminella människor straffbehandling, låt vara en avsevärt

förbättrad och humaniserad sådan. Med hänsyn till den allmänna

kulturella standarden i landet borde det dock finnas skäl betvivla,

att detta motiv är tillräckligt starkt för att undanhålla ifrågavarande själsligen

missbildade och lytta människor den vård, till vilken de ur humanitär

synpunkt böra ha rådighet. Frågan örn detta motivs betydelse är emellertid

enligt mitt förmenande den centrala i hela den föreliggande problemställningen.

Med hänsyn till vad som anföres i betänkandet, har undertecknad

kommit till den uppfattningen att nu ifrågavarande motiv är av så av

görande betydelse, att straffbehandling av psykopater icke kan undgås, och

att sålunda de biologiskt-empiriska synpunkterna måste träda tillbaka.

I fortsättningen av yttrandet uttalas, att om man bestämmer sig för straffbehandling

av kriminella psykopater nödiga vårdformer måste skapas inom

fångvårdens ram. Härom anföres bl. a.:

Den väg, vilken beredningen tänkt sig för att praktiskt lösa de uppkommande

svårigheterna att få de olika brottslingarna att fylla de olika formella kraven

på kvalifikation för lämpligt omhändertagande, nämligen skapandet av

en ny strafform, arbetsfängelse, har ställts på framtiden såsom för genomgripande.

Men även örn den genomfördes, torde den visa sig otillräcklig. Det

finnes exempelvis en rad sexuellt abnorma, som icke ha något som helst

gemensamt i behandlingsavseende med arbetsskygga alkoholister och andra

psykiskt abnorma. Jag tänker här särskilt på recidiverande exhibitionister

och sedlighetssårande uppträdande fetischister.

Att reda sig med villkorliga domen, frihetsstraffen och förvarings- och interneringslagen

av år 1937 går ännu mindre. Visserligen kommer det »till

övervägande del», för att citera beredningens formulering, att vara fråga örn

fall, där så låter sig göra, men det är väl ändå icke godtagbart att ett antal

abnorma människor skola bli föremål för oriktig behandling.

Med hänsyn till den humanisering och utveckling överhuvudtaget, som

fångvården på senare år undergått ej minst vad beträffar den psykiatriska

sidan av vården och särskilt med hänsyn till av beredningen föreslagna betydande

förbättringar av denna, innefattande bland annat ökad psykiatrisk

kompetens hos fängelseläkarna, synes dock ej i och för sig omöjligt, att inom

fångvårdens ram bereda de psykiskt abnorma en i huvudsak tillfredsställande

vård, trots de för sådan hinderliga bestämmelser, som med hänsyn

till strafförfarandet måste förefinnas.

Å andra sidan har vad beredningen föreslagit i fråga om psykopaternas

behandling i åtskilliga yttranden från medicinskt håll föranlett bestämda gensagor.

Därvid har hävdats, att det vore felaktigt att undantaga psykopaterna

från möjligheten alt bliva straffriförklarade saint alt den rätta behandlingen

av psykopaterna vore att omhändertaga dem inom sinnessjukvården.

Innan redogörelse lämnas för dessa yttranden torde särskilt böra nämnas,

att medicinalstyrelsen i anledning av den kritik beredningen riktat mot nuvarande

praxis i fråga örn det rättspsykiatriska bedömandet anfört

följande.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Att praxis beträffande tiilräknelighetsbestämmelserna i stor utsträckning

kommit att bestämmas av den medicinska sakkunskapen är helt naturligt,

och att den blivit beroende av »de åskådningar, som vid olika tider varit

representerade inom medicinalstyrelsen» torde vara ett uttryck för att medicinalstyrelsen

följt med i den psykiatriska vetenskapens utveckling. Allteftersom

nya erfarenheter ha gjorts på det vetenskapliga området eller nya

åsikter framförts har medicinalstyrelsen kritiskt granskat dessa och i sitt ställningstagande

i rättspsykiatriska frågor sökt följa den uppfattning, som vid

olika tider kunnat anses som representativ.

Strafflagberedningen har framhållit, att antalet straffriförklaringar ständigt

ökat, vilket har tilldragit sig uppmärksamhet, och invändningar ha

rests mot tendensen alt utsträcka SL 5:5 till att omfatta psykiska tillstånd,

vilka tidigare ej lett till straffriförklaring. Medicinalstyrelsen vill i detta sammanhang

påpeka att beredningens ofta återkommande uttryck örn »det

ständigt ökade antalet straffriförklaringar» är något vilseledande. De absoluta

talen för dem, som bedömts enligt SL 5: 5, förete visserligen en kontinuerlig

ökning, men antalet undersökningsfält har ju också ökat högst

väsentligt hela tiden och den procentuella siffran på antalet 5: 5-or är i

stället förvånansvärt konstant, omkring 53—54 %>. Det kan sålunda icke

utan vidare påstås, att en utvidgning av området för straffrihet har ägt rum.

Beträffande spörsmålet om psykopaternas behandling har utifrån allmänna

kriminalpolitiska synpunkter socialstyrelsen anfört, att

mycken misstro mot straffrihetsinsti tutet sannolikt skulle undanröjas, därest

domstolarna, i stället för att blott förklara psykiskt abnorma tilltalade för

strafflösa, direkt förordnade örn deras intagande på sinnessjukhus eller örn

annan lämplig skyddsåtgärd. Det skulle därmed bli klargjort, att en kriminalpatient,

örn han också icke dömdes till straff, dock icke undginge att bli

socialt ansvarig för brott mot samhällets lagar. I styrelsens yttrande har

vidare anförts följande.

Psykopater äro, liksom de sinnessjuka och sinnesslöa, abnorma och ofta

missanpassade individer. Både deras anhöriga och personer, sysselsatta inom

samhällets socialvård, veta nogsamt besked härom. Psykopatier finnas av

skilda slag, och till en del rör man sig här på ännu icke utforskade områden,

men det är i varje fall fråga om mer eller mindre utpräglade sjukdoms- eller

abnormtillstånd, och vårdproblemet är därför väsentligen ett problem av medicinsk

art. Detta sakförhållande har icke som sig bör beaktats i betänkandet.

Psykopatiska fångars särskilt ogynnsamma reaktioner gentemot vård på

fångvårdsanstalter bagatelliseras med en hänvisning till alt även normala

brottslingar kunna fara illa av de behandlingsmetoder, som tillhöra straffverkställighetens

område. Det är dock givet, att dessa metoder bli särskilt

olämpliga beträffande de psykiskt abnorma. I samband med diskussionen av

frågan om formerna för en straffrättslig särbehandling av vissa psykiskt

abnorma brottslingar komma problemets komplikationer i viss mån till synes

i betänkandet, och det erkännes här, att ifrågavarande brottslingars psykiska

art erfordrar »differentierande» åtgärder och i vissa fall »behandling av sjukvårdande

natur». Det göres emellertid gällande, att abnormbrottslingarnas

behov av en särbehandling bättre än nu bör kunna tillgodoses inom straffverkställighetens

ram, efter det att vissa reformer där ha genomförts, varvid

tillämpning av långvariga frihetsstraff för deras vidkommande anbcfalles.

Här möter en uppfattning örn straffsystemets möjligheter, vilken ter

sig som ett återfall i ett inhumant och redan föråldrat åskådningssätt. De

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

fångvårdsanstalten som komma att tillhöra även ett reformerat straffsystem,

kunna icke rimligtvis vara lämpade för de psykiskt abnorma. Fångvård kan

icke ersätta sjukvård. Fångvård åsyftar i sig själv strafflidande, icke

sjukvård; och där utbildar sig gärna en viss disciplinanda och av straffanstalten

präglad mentalitet, som icke hör samman med vård av själssjuka individer.

Det synes vara uppenbart, att psykopatiska kriminella som regel måste

behandlas som sjuka människor. Styrelsen anser sig för sin del höra hävda,

att vårdbehovet för denna grupp bäst tillgodoses inom sinnessjukvårdens

ram. De mera svårskötta fallen böra överföras på särskilda avdelningar inom

sinnessjukhusen, tills en mera rationell lösning av hela problemet om lämplig

vård åt personer, som förete psykiska rubbningar och på grund härav äro

farliga för andras personliga säkerhet eller störande för allmän ordning och

säkerhet, kan komma till stånd.

Icke heller det nuvarande förvaringsinstitutet synes kunna motsvara kravel

på en lämplig form för en särbehandling av vissa psykiskt abnorma brottslingar,

såsom det i betänkandet 1''örutsättes. Enligt styrelsens mening har

strafflagberedningen här icke beaktat, att det ursprungliga syftemålet med

förvaringsinstitutet i verkligheten måste anses ha blivit i väsentlig man förfelat

i och med det att man i själva verket här har fått en straffanstalt i

stället för en vårdform, särskilt avpassad för de psykiskt abnorma. Den

nya lagen av år 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt har

icke skapat nödiga förutsättningar för en ändring av detta system, trots att

den där avsedda behandlingen lagiekniskt är konstruerad som skyddsåtgärd

och icke som straff. Den upptager nämligen icke behöriga föreskrifter om

anstaltens ställande under medicinsk ledning och förseende med i sinnessjukvård

skolad vårdpersonal. Beredningen har visserligen förutsatt, att

»vården av sinnesoroliga fångar» vid behov skulle kunna tillgodogöra sig den

medicinska sakkunskapen vid de rättspsykiatriska undersökningsanstalter,

som enligt förslaget skulle anknytas till fångvårdens sinnessjukavdelningar.

Dessa fylla dock enligt beredningens egen framställning icke nutida krav på

anstalter för sinnessjukvård. Några konkreta förslag att göra sinnessjukavdelningarna

inom fångvården till fullmåliga sinnessjuk vårdsanstalter har beredningen

icke framlagt. Det synes också vara mycket osannolikt, att man

inom straffverkställighetens ram överhuvud skulle kunna erhålla fullgoda

dylika anstalter och därmed ernå en tillfredsställande behandling av psykiskt

abnorma brottslingar.

I betänkandet åberopas i detta sammanhang erfarenheten från ungdomsfängelserna.

Den omständigheten, att även psykopatiska förbrytare där ha

kommit att vårdas, har uppenbarligen spelat en mycket väsentlig roll för

strafflagberedningens ståndpunktstagande till frågan örn abnormbrottslingars

behandling överhuvud. Erfarenheterna från dessa fängelser torde emellertid

ha tolkats alltför gynnsamt i nämnda hänseende. Det erkännes dock även i

betänkandet, att behandlingen av till ungdomsfängelse dömda abnormbrottslingar

icke har varit utan brister trots en viss »differentiering» av klientelet,

och det uttalas i detta sammanhang, alt fångvårdstjänstemännen äro i behov

av en utbildning, sorn gör dem mera förtrogna med de inom sinnessjukväsendet

tillämpade vårdformerna.

Enahanda tankegångar som kommit till synes i socialstyrelsens yttrande

ha utvecklats av professor Kinberg, som anfört:

Det är ett inte bara av läkare som sysslar med behandling av psykiskt sjuka

och abnorma människor utan också av en stor mängd personer som i olika

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

sammanhang utövar annan människovårdande verksamhet nogsamt känt faktorn

att de s. k. psykopaterna i eminent grad intar en undantagsställning i samHållet,

ätt de mycket ofta är socialt missanpassade och därför gång på gång

pakallar ingripanden av olika människovårdande institutioner. Deras konstitutionella

abnormitet anses också i så hög grad motivera vårdåtgärder att

»inställningar gång på gång gjorts av olika myndigheter till statsmakten örn

särskilda åtgärder för vård av dessa s. k. psykopater. Inom alkoholistvården,

saväl den öppna vården som anstaltsvården, äro de ett crux som vållar hart

när oövervinnliga svårigheter. Hela bottenskiktet i samhället — asociala parasiter,

»lösdrivare», prostituerade m. fl. — vimlar av »psykopater» för vilka

lämpliga vårdåtgärder ännu saknas och som fördenskull på mångfaldiga sätt

vallar sina närmaste och andra människor bekymmer, lidanden och faror. Det

är också en tidsfraga när samhället måste vidta särskilda vårdåtgärder för

denna stora skara av samhällsstörande, ofta manifest och kroniskt kriminella

och nästan alltid potentiellt kriminella element. Av det beklagliga faktum att

sådana åtgärder ännu inte vidtagits drar nu beredningen den säregna slutsatsen

att dessa »psykopater» i straffrättsligt hänseende inte heller bör »tillerkännas

en undantagsställning», att straffrättsliga säråtgärder för »psykopater»

skulle vara endast en förmån för dessa, medan strafflagberedningen helt synes

förbise det för lagstiftaren dock ännu viktigare faktum att det vore en

förman för samhället att finna lämpliga vårdformer för detta i hög gad särartade

klientel, både när dess missanpassning yttrar sig i ett samhällsstörande

och skadligt beteende som inte rubriceras som brott och när de begått brottsliga

gärningar.---

De senaste decennierna av den kriminalpolitiska utvecklingen här i landet

har haft en mycket tydlig tendens att ersätta straffen med skyddsåtgärder,

med ett enda av vissa omständigheter betingat undantag (det s. k. ungdomsfängelset

som dock, trots sin tekniska straffkaraktär, uttryckligen sagts vilja

arbeta med de sociala metoder som tillhör skyddsåtgärderna). Visserligen har

det praktiska förverkligandet inte hållit jämna steg med den ideala tendensen.

När förvaringsanstalten för vissa abnorma brottslingar skulle ta konkret

form yrkades av åtskilliga inom nutida kriminalpolitik orienterade läkare

att den skulle ställas under medicinsk ledning. Detta skedde emellertid

inte, utan anstalten har ända sedan den kom i bruk år 1928 stått under ledning

av vanliga fångvårdstjänstemän med tillhjälp av personal utbildad som

vanliga fångkonstaplar. Följden härav är att anstalten hela tiden varit och

alltjämt är en maskerad straffanstalt. När beredningen nu vill göra den även

foimellt till en straffanstalt är detta kanske uttryck för en lovvärd önskan

att låta sken och verklighet så långt möjligt sammanfalla, men på samma

gång ett avsteg från de principer som legat till grund för den kriminalpolitiska

utvecklingen här i landet under de senaste årtiondena.

Beredningens förslag till formulering av de s. k. tillräknelighetsbestämmelserna

och därmed sammanhängande radikala omläggning av viktiga principer

för den kriminalpolitiska behandlingen av brottslingar är uppenbart reaktionära

och stridande mot de tendenser till en humanisering och rationalisering

av kriminalpolitiken som under senare decennier på ett mycket markerat

sätt gjort sig gällande här i landet.

Jämväl i andra yttranden har till särskilt bemötande upptagits beredningens

påstående att psykopaterna i samhällslivet icke

intaga någon särställning. Medicinalstyrelsen har i detta hänseende

anslutit sig till vad sjukhuschefen vid Ulleråkers sjukhus, professor B. Jacobowsky,

anfört i ett till styrelsen avgivet yttrande. Detta yttrandes innehåll är

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

43

i väsentliga delar lika lydande med det yttrande, som avgivits av medicinska

fakulteten vid universitetet i Uppsala. Sistnämnda yttrande innehåller i nu

ifrågavarande hänseende följande.

Psykopatien förlänar i sina svårare former i regel sin bärare en samhällelig

särställning. På de statliga sinnessjukhusen vårdades enligt beredningens utredning

den 31 december 1941 281 manliga och 201 kvinnliga icke kriminella

psykopater, vartill komma alla de som vårdats på de tre slöra städernas kommunala

sinnessjukhus, där antalet icke straffriförklarade psykopater är ännu

större. På alkoholistanstalterna liksom bland lösdrivarna utgöra psykopaterna

en betydande del. Bland dem som efter självmordsförsök intagas på lasarett

utgöra psykopaterna likaledes flertalet, vartill komma de många fall, där

anhöriga till asociala eller besvärliga psykopater söka råd hos läkare. Att de

gravare, icke kriminella psykopaterna icke äro omhändertagna i större utsträckning

torde bero på den omständigheten, att den offentliga psykopatvården

icke blivit i tillräcklig grad utbyggd. Vårdplatserna vid kriminalasylen i

Växjö och psykopatavdelningen vid Sidsjöns sjukhus äro otillräckliga, de

kunna ej ens mottaga alla straffriförklarade manliga psykopater, och för

kvinnliga psykopater finnas överhuvud taget inga speciella vårdmöjligheter.

Även örn man ser problemet från den psykologiska sidan lämnar beredningens

argumentering rum för bestämda invändningar. Beredningen skriver: »I

sin betydelse av en sjuklig förändring av själslivet av djupgående natur skiljer

sig sinnessjukdom från de konstitutionella abnormlillstånden». Denna

distinktion kan fakulteten icke tillerkänna generell giltighet. En sinnessjukdom

kan vara av mycket lindrig ari och endast medföra lindriga och för ickefackmannen

svårt iakttagbara själsliga förändringar, medan ett konstitutionellt

abnormtillstånd kan vara utomordentligt djupgripande och svårartat och

medföra de mest vittgående följder för vederbörandes sociala anpassning.

I enlighet med vad ovan anförts kan fakulteten icke ansluta sig till beredningens

förslag att generellt undantaga psykopatierna från de tillstånd, som

medföra straffrihet, men kan så långt följa beredningens ståndpunkt att den

anser att straffrihet bör begränsas till de svåraste formerna av psykopati, vilka

oavsett det åtalade brottet medfört en oförmåga till normal social anpassning.

Därest man väljer en sådan väg, torde även de betänkligheter av allmänpreventiv

art, som psykopaternas generella exculpering skulle medföra falla

bort, och såväl allmänpreventionens som individualpreventionens intressen

skulle kunna tillgodoses därigenom att vissa straffriförklarade psykopater bereddes

vård å specialavdelningar inom sinnessjukvården, där vården finge en

mindre sjukvårdsbetonad karaktär och mera inriktades på en reedukativ regimbehandling

än på de för vård av vanliga sinnessjuka avsedda avdelningarna

(ävensom möjligen genom införande av en minimivårdtid).

I beredningens argumentering intaga de nuvarande otillfredsställande vårdmöjligheterna

för psykopaterna inom sinnessjukvården en framträdande plats.

Denna vårdtekniska fråga torde vara av underordnad betydelse, då den utan

svårighet skulle kunna lösas, och den bör uppenbarligen icke få inverka vid

det principiella avgörandet rörande psykopaternas slraffrättsliga behandling.

Det är otvivelaktigt riktigt att den statliga sinnessjukvården har stora svårigheter

med det ständigt ökande antalet straffriförklarade psykopater, vilka icke

passa på de för sinnessjuka avsedda avdelningar, där de måste vårdas, vilket

medför svårigheter för dem och för de där vårdade sinnessjuka, ökningen av

de straffriförklarade psykopaterna på de statliga sinnessjukhusen har gått

med en oroväckande hastighet och synes särskilt lia vållat do statliga sjukhus

stora svårigheter, som äro belägna i närheten av de stora städerna, vilkas

kommunala sinnessjukhus på grund av ett mellan staten och städerna upp
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

rättat avtal äro befriade från skyldigheten att vårda straffriförklarade. Sammanförandet

av kriminella psykopater och icke kriminella sinnessjuka på gemensamma

vårdavdelningar är enligt fakultetens mening från humanitär och

medicinsk synpunkt utomordentligt olämpligt. Om de befintliga psykopatavdelningarna

vid statens sinnessjukhus kompletterades med ytterligare ett

antal och området för psykopaternas straffrihet inskränktes i enlighet med

ovanstående, skulle psykopaternas vårdfråga kunna lösas helt inom den nuvarande

sinnessjukvårdens ram, och i viss utsträckning troligen utan några

nybyggnader. Detta anser fakulteten vara den lämpligaste lösningen.

Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att psykopatvården är det

mest försummade psykiatriska vårdområdet. Många psykopater, hos vilka

alkoholism eller lösdriveri endast är ett symtom på deras allmänna psykiska

abnormitet, vårdas nu på alkoholist- eller tvångsarbetsanstalten där de efter

utskrivningen ständigt recidivera, emedan deras psykiska abnormitet gör en

social anpassning omöjlig. För detta klientel liksom för andra kategorier av

vårdbehövande psykopater finnas inga adekvata vårdmöjligheter, och en utbyggnad

av den statliga sinnessjukvårdens möjligheter att i erforderlig utsträckning

omhändertaga psykopater skulle därför även tillgodose ett allmänt

socialmedicinskt behov. Tilläggas hör att en rationell utbyggnad av sinnessjukvårdens

möjligheter att omhändertaga vårdbehövande psykopater, således

ej blott straffriförklarade, kan förväntas ha en betydelse även ur allmän

brottsprofylaktisk synpunkt.

Svenska psykiatriska föreningen och svenska läkaresällskapet, vilkas yttranden

i allt väsentligt äro lika lydande, lia anfört följande.

Beträffande psykopaternas vård på sinnessjukhus må erinras, att utvecklingen

går i den riktningen att mer svårskötta psykopater av viss typ överföras

till specialavdelningar, där huvudvikten lägges på en mediko-pedagogisk behandling

med yrkesutbildning eller arbetsterapi. Emellertid äro platserna på

sådana specialavdelningar ännu otillräckliga, varför många psykopater få gå

på vanliga sinnessjukavdelningar. Detta har medfört besvärligheter och irritation

samt givit upphov till önskemålet att sinnessjukhusen skulle befrias från

psykopaterna. Dessa vårdtekniska problem kunna emellertid lösas på administrativ

väg och böra därför icke anföras som motiv för ifrågavarande lagändring.

Det är icke heller förenligt med läkarekallets värdighet att skjuta

ifrån sig ett vårdklientel, som otvivelaktigt tillhör läkarens arbetsområde men

som av praktiskt-tekniska skäl vållar svårigheter.

Beredningen synes lia utgått från den uppfattningen, alt alla kriminella psykopater,

som äro i behov av anstaltsvård, skola uppfostras, korrigeras’eller

yrkesuthildas och att detta lämpligen bör ske å fångvårdens anstalter. Då

emellertid psykopaterna håde i diagnostiskt och terapeutiskt hänseende äro ett

av psykiatriens mest brännande problem är det uppenbart att även behandlingen

av dessa psykopater är en medicinsk- psykiatrisk angelägenhet, som

bäst kan tillgodoses inom sinnessjukvårdens ram.

Åtskilliga enskilda läkare, som avgivit yttrande i ärendet, ha utvecklat liknande

synpunkter som i de senast refererade yttrandena. Sålunda har exempelvis

t. f. sjukhuschefen vid Vipeholms sjukhus — som visserligen erkänt

det olämpliga och rent av skadliga i att blanda in kriminella psykopater i sinnessjukhusens

övriga klientel — starkt ifrågasatt huruvida det vore lämpligt

att överföra psykopaterna till fångvården och dess organ. I yttrandet har anförts:
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

45

Just emedan psykopaterna utgöra det psykiatriskt och kriminologiskt mest

problematiska kapitlet böra de göras till föremål för särskild uppmärksamhet

från läkarnas sida. I stället för att utlämna psykopaterna åt straffverkställighet

och fångvårdsanstalter av olika slag bör den medicinska sakkunskapen

på av läkare ledda sjukvårdsinrättningar göra dem till föremål för

medicinsk undersökning och vård. Psykopatvården är icke en fångvårdens

angelägenhet utan bör som annan abnormvård handhavas av den medicinska

centralmyndigheten. I praktiken torde detta kunna ske antingen genom fortsatt

inrättande av särskilda psykopatavdelningar vid sinnessjukhusen eller

hellre genom byggandet av kriminalhospital enligt det mönster professor Kinberg

föreslagit.

Sjukhuschefen vid Sidsjöns sjukhus har särskilt framhållit, att ett genomförande

av beredningens förslag skulle medföra en dualism i vården av

psykopater, samt har därvid anfört följande.

Ett mycket stort antal psykopater intages för vård å sinnessjukhus, utan

att de gjort sig skyldiga till någon brottslig handling. Det finnes för många

av dessa individer f. n. ingen annan, lämpligare vårdform. Åtskilliga av dem

äro varken kriminella eller asociala men skulle kunna betecknas som familjebesvärliga,

i andra fall åter faller bördan av de psykiska abnormsymtomen

uteslutande eller huvudsakligen på vederbörande själv och ödelägger

hans livs- och arbetsglädje. Orsaken till att behovet av vård på sinnessjukhus

blir akut i dylika fall kan växla. Ofta är det fråga örn en konfliktsituation

i hemmet, bristande anpassning i en ny miljö, insufficiens inför

nya arbetsuppgifter, psykoneurotiska pålagringssymtom och omtöckningsförstämningstillstånd.

Så länge plikten att omhändertaga vuxna anstaltsvårdbehövande psykopater

i stor utsträckning åvilar sinnessjukhusen .skulle ett genomförande av

strafflagberedningens förslag leda till en dualism i fråga om samhällets sociala

och straffrättsliga behandling av psykopaterna. En person, som intagits

för vård på sinnessjukhus och vistats där längre eller kortare tid, skulle sålunda

därest han åtalas för något tidigare begånget brott, kunna ådömas

straff, trots atl han vid brottstillfället befann sig i samma psykiska tillstånd,

som motiverat hans intagande för vård på sinnessjukhus. Även av rent

praktiskt psykiatriska skäl synes en möjlighet böra hållas öppen till straffriförklaring

av svåra psykopater. Dessa ha benägenhet för psykoneurotiska

och exogena reaktioner, som ofta nödvändiggöra deras vård på sjukhus.

En närmare utredning vore önskvärd av frågan, om icke i större utsträckning

än som nu sker vissa straffriförklarade, företrädesvis grava psykopater,

borde vårdas på särskilda sjukhus eller sjukavdelningar. F. n. finnas vid

S:t Sigfrids sjukhus och Sidsjöns sjukhus specialavdelningar för mera svårskötta

kriminella psykopater, men man kan tänka sig ett fortsättande på

den inslagna vägen i och med inrättande av ett särskilt sjukhus även för

andra straffriförklarade, vilkas psykiska egenskaper indicerade sådan vård.

Till dessa sjukhus kunde även hänvisas andra samliällsbesvärliga psykopater

än straffriförklarade. Bland nu ifrågavarande kategorier finnas mångå,

som mindre viii lämpa sig för vård gemensamt med andra sjuka, på vilka

de kunna utöva ett ogynnsamt inflytande. På ett eventuellt specialsjukhus

kunde också behovet av pedagogisk fostran och ordnad yrkesutbildning av de

intagna bättre tillgodoses.

Att ett genomförande av beredningens förslag skulle leda till en dualism

i fråga om behandlingen av psykopaterna har framhållits jämväl av sinnessjuknämnden,

sorn anfört följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majlis proposition nr 207.

De brister, den hittillsvarande vården av psykopater onekligen är behäftad

med, bero enligt nämndens förmenande ej på fel i det rådande vårdsystemet,

utan på att detta system ej givits möjlighet att erhålla tillnärmelsevis behövligt

antal vårdplatser. Trots dessa förhållanden talar nämndens erfarenhet

för att bättre resultat uppnåtts vid behandling av psykopater inom sinnessjukvården

än genom någon annan reaktionsform från samhällets sida. Beiedningens

förslag till inrättande av särskilda psykopatanstalter inom fångvården

skulle medföra en dubbelorganisation, vilken ofrånkomligt måste

ställa sig kostsammare och ingalunda bättre än ett anordnande av motsvarande

antal platser inom ramen av den redan befintliga sinnessjukvårdsorganisationen.

Däremot skulle en utveckling av fångvården genom anpassning

av strarformen, tillkomst av nya strafftyper sami ökad användning av

tidsobestämda straff och efterföljande övervakning innebära ett stort framsteg.

En viss del av det klientel, som av blandad social och psykiatrisk

anledning hittills omhändertagits inom sinnessjukvården på grund av oemotia§J*§het

för relativt kortvariga, tidsbestämda straff, skulle härigenom kunna

avlastas från sinnessjukhusen. Vid ikraftträdandet av den nya lagen om förvaring

och internering i säkerhetsanstalt torde ökade möjligheter til! användande

av sådana anpassade strafformer komma att föreligga.

Sinnessjuknämnden anser sig alltså ej kunna biträda beredningens förslag

till inrättande av särskilda psykopatanstalter inom fångvården, men vill

starkt betona önskvärdheten av, dels att tillräckligt antal platser beredes

inom sinnessjukvården och att differentieringsmöjligheterna inom densamma

okas, dels att den nya lagen om förvaring och internering snarast möjligt

sättes i kraft, och att nya strafftyper införas inom fångvården.

I andia 5 Blandell har särskilt framhållits, att en de! mera svårartade

psykopater vore lika »sjuka» som åtminstone lindrigare psykosfall, och

att det fördenskull säkerligen vore olyckligt att generellt upphäva psykopati

såsom grund för straffriförklaring.

Karolinska institutets lärarkollegium har i detta hänseende anfört följande.

Beredningen har enbart angivit sinnessjukdom och sinnesslöhet som orsak

till straffrihet och principiellt velat hänföra psykopaterna till straffverkställigheten^

även örn inom dennas ram vissa former av särbehandling kan komma

i fråga. Emellertid förete manga psykopater så djupgående psykiska

anomahei, att deras tillstånd ur medicinsk och social synpunkt måste betecknas

som allvarligare än det hos många lindrigt sinnessjuka eller defektläkta.

Som exempel härpå kan anföras vissa mytomana, affektexplosiva och

hysteriska psykopater. Många gånger är det för övrigt omöjligt att under

observationstiden ställa differentialdiagnosen mellan t. ex. en grav schizoid

psykopati och en smygande schizofreni eller mellan en atypisk schizofreni

och en hysteri. Om misstanke på sinnessjukdom kan berättiga att den tilltalade

hänföres under 5 §, så må med skäl befaras att dylika misstankar i

oberättigat stor utsträckning komma att åberopas i sådana fall, som rättspsykiatem

icke anser böra omhändertagas inom fångvården. Visserligen

medgei beredningens, motivering till den föreslagna formuleringen till 5 S

en ganska vid tolkning av begreppet sinnessjukdom i förhållande till begreppet

psykopati, om detta sistnämnda tillstånd är förenat med allvarliga

beteenderubbningar. Som en vattendelare i stort mellan det kriminella abnormklientel,

soln skall överlämnas till sjukvården och det, som skall överlämnas

till fångvården, använder beredningen upprepade gånger den defi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

47

nitionen att tillämpningsområdet för 5 § skall inskränkas till sådana psykiskt

abnorma individer, vilka, oberoende av om de begått brott, intaga en

särställning i samhället. Nu är det så, att många psykopater med ideligen

isättande reaktiva symtom ofta ha vårdats å sinnessjukhus, neurosavdelningar

eller stått under nervläkarvård i andra former, innan de blivit kriminella.

Andra ha underhållits av anhöriga eller varit rotlösa existenser, som

samhället biträtt genom sina sociala hjälporgan. Dylika psykopater borde

enligt beredningens eget resonemang hänföras till 5 §. Ytterligare anför beredningen

att psykopater med akula reaktiva psykiska sjukdomstillstånd,

under vilka brottet ägt rum, böra sträffriförklaras. Trots dessa medgivanden,

vilka helt stå i samklang med de medicinska resonemangen, kan man

dock icke bortse från faran av att formulera 5 § på ett sådant sätt som skett.

Risk finnes, att domstolarna såsom en reaktion emot de kritiserade tendenserna

att hänföra alltför många psykopater till 5 §, överhuvud taget kommer

att vägra att straffriförklara dylika individer, hur allvarliga reaktiva

symtom de än uppvisa och hur nödvändig sjukvård än ter sig ur medicinsk

synpunkt.

Lärarkollegiet finner därför, att mycket starka skäl tala för ett tillägg till

5 § av liknande art som förekommer i den danska strafflagen. Motsvarande

danska paragraf stadgar straffrihet för handlingar, som företagits av personer,

vilka äro otillräkneliga på grund av sinnessjukdom eller tillstånd som

bör jämställas därmed. Förslagsvis skulle den av beredningen föreslagna

formuleringen av 5 § kunna fullständigas genom tillägget »eller sådan psykisk

sjukdom, som nied hänsyn till dess inflytande på handlandet är att

jämstalla med sinnessjukdom». Det förefaller även möjligt, att detta tillägg

skulle kunna underlätta domstolarnas kontroll av, att psykopater i olämplig

utsträckning straffriförklaras. Örn läkaren i sitt utlåtande angiver, att den

tilltalade befunnit sig i ett med sinnessjukdom jämförligt tillstånd, så har

domstolen anledning att med särskild noggrannhet granska hans utredning

och slutsatser. Om tillägget icke finnes att åberopa, så måste den möjligheten

tagas med i beräkningen, att psykopater i viss utsträckning komma att

segla under falsk flagg, vilket givetvis måste bereda domstolsledamöterna,

vilka sakna medicinsk utbildning, stora svårigheter att genomskåda.

T. f. sjukvårdsläkaren vid fångvårdens sinnessjukavdelning å Långholmen

har anfört:

Så som 5 § ter sig i strafflagberedningens förslag är den föredömligt klar

och lättfattlig —- sinnessjukdom och sinnesslöhet äro ju begrepp, vilka äro

åtminstone relativt lätta att avgränsa enligt allmänt vedertagen uppfattning.

Utanför dessa^ gränser falla emellertid en del psykiska abnormtillstånd, som

åtminstone från läkarehåll anses motivera en straffriförklaring. Av dessa äro

de svåra psykopatiema de viktigaste och även de mest omstridda. Strafflagberedningen

har av många skäl ansett det vara olämpligt att dessa individer

straffriförklaras och Inar föreslagit, alt de i stället skola — där de icke dömas

i vanlig ordning — inlagas på ungdomsfängelse, förvaringsanstalt etc. Mot

detta kan en del erinringar göras. Det måste då förutskickas, att det här endast

är flaga örn en procentuellt ganska liten del av undersökningspatienterna

och endast sådana psykopater, som äro höggradigt abnorma och förete

särskilt svåra uppförandeanomalier, som icke äro straffemoltagliga och mycket

ofta dessutom äro straffintoleranta. Av personer, som baft alt göra med

dem, ha de uppfattats såsom svårt abnorma individer, ja ibland t. o. m. såsom

sinnessjuka. Ali straffa dessa individer är både inhumant och ur medicinsk

synpunkt felaktigt. Det har framhållits, att de icke passa på sinnes
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

sjukhus, där de ofta äro svåra alt disciplinera och inverka ofördelaktigt på

de övriga, icke kriminella patienterna. Sinnessjukhusen ha inte heller möjligheter

till lämplig arbetsterapi och ännu mindre till yrkesutbildning. Detta

är alldeles riktigt. Men det synes mig i så fall vara så mycket mera angeläget,

att nian fortsätter på den linje man slagit in på i och med att en ny avdelning

för dylika straffriförklarade inrättades på det nyöppnade sinnessjukhuset

i Sundsvall. Trots allt bjuder nämligen denna vårdform på flera fördelar

jämfört med vården inom fångvårdens anstalter, även om dessa utbyggas

och differentieras ytterligare. På ett ungdomsfängelse eller vanligt

fängelse måste dessa svårt abnorma individer vara ytterligt svåra att handskas

med och utöva ett demoraliserande inflytande, som icke blir mindre än

nu är fallet på sinnessjukhusen. Den icke medicinskt skolade personalen på

fångvårdsanstalten^ har ofta ej den inställning som fordras gentemot abnormklientelet.

Strafflagberedningen har visserligen hänvisat till en nu pågående

utredning angående fångvårdstjänstemännens utbildning, som kan

väntas resultera i att särskild utbildning i sinnessjukvård anordnas för befattningshavare

vid psykopatanstalterna, men då man icke tror sig kunna få

heltidsanställda läkare med tillräcklig specialkompetens till dessa anstalter,

måste vården dock bliva mindre tillfredsställande ur medicinsk synpunkt. En

del av dessa psykiskt abnorma kunna också förväntas bli intagna på vanliga

fängelser, där den medicinska vården måste bli ännu mera otillfredsställande.

Vad som här sagts gäller även beträffande en del konstitutionellt

homosexuella eller på annat sätt sexuellt abnorma individer.

Även i yttranden från icke-medicinskt håll har ifrågasatts, huruvida beredningens

förslag att helt undantaga psykopaterna från det straffria området

vore lämpligt. Sålunda har Svea hovrätt anfört:

Ur allmänpreventiv synpunkt vöre det utan tvivel tillfredsställande, om

den av beredningen föreslagna enkla och för lekmannen lättbegripliga regleringen

kunde genomföras. Hovrätten, som vid ärendets prövning saknat tillfälle

till rådplägning med representanter för psykiatrien, har emellerlid stannat

i tvekan, huruvida den anvisade vägen är i oförändrat skick framkomlig.

Hovrätten vill sålunda ifrågasätta, huruvida beträffande själslyten gränsen

mellan tillräknelighet och otillräknelighet verkligen kan dragas på föreslaget

sätt, så att allenast till förståndsutvecklingen hänförliga lyten kunna

medföra straffrihet, medan alla lyten, som beröra vilje- och känslolivet, anses

falla på andra sidan gränsen. Det förhåller sig visserligen så, att lyten av

förstnämnda slag lättare falla i ögonen och att det på den grund även för

lekmannen framstår såsom helt naturligt, att den sinnesslöe förklaras strafffri.

Men ju mera insikten i psykiatriska frågor vinner spridning, dess naturligare

ter det sig även utanför de sakkunnigas krets, att verkligt allvarliga

fall av psykopati vid det straffrättsliga bedömandet likställas med sinnessjukdom

och sinnesslöhet. Ett uttryck härför är att från allmänhetens sida

numera vård på sinnessjukhus ej sällan påkallas i fall av denna art. Av

strafflagberedningens betänkande framgår även, att ett betydande antal psykopater

under diagnosen sinnessjukdom intages till sådan vård, ehuru deras

själsliga defekt ej tagit sig uttryck i brott. Såvitt hovrätten av tillgängliga

uppgifter kan bedöma, är bland vårt lands psykiatrici den meningen förhärskande,

att åtminstone verkligt svåra fall av psykopati äro att hänföra till

sinnessjukdom i den bemärkelse, vari detta begrepp tages i sinnessjuklagen.

Enligt strafflagberedningens mening skulle emellertid det av beredningen

åberopade statistiska materialet tyda på att psykopaters intagning på sinnessjukhus

vanligen icke betingas av rent medicinska vårdsynpunkter utan väsentligen

sker av sociala skäl.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

49

Vilka synpunkter varit avgörande, då psykopater intagits till vård på sinnessjukhus,

kan ej av hovrätten bedömas. Om det förhåller sig så att även

med svår psykopati behäftade brottslingar kunna erhålla tillfredsställande

vård på förvaringsanstalt eller eljest vid undergående av straff i sådana former

som strafflagberedningen tänkt sig, lärer den omständigheten att vissa

psykopater, som ej begått brott, alltjämt vårdas på sinnessjukhus ej få anses

i och för sig utgöra något avgörande argument emot beredningens förslag.

Ä andra sidan möter det ur allmänpreventiv synpunkt knappast något hinder

att likställa verkligt svåra fall av psykopati med sinnessjukdom, och

möjligen kunna praktiska fördelar vinnas vid bestraffningssystemets utformning,

örn detta klientel hänföres till sinnessjukhusen.

Justitiekansler sämb etet har anmält liknande betänkligheter. Även landsfogden

i Stockholms län har ansett, att man finge räkna med att kategorin

psykopater måste innefatta även sådana fall av allvarliga psykiska rubbningar

att straffrihet under vissa omständigheter borde kunna ifrågakomma.

Möjligen kunde också andra fall av psykiska rubbningar tänkas förekomma,

vilka icke kunde hänföras lill sinnessjukdom eller sinnesslöhet i teknisk

mening men som ändock indicerade en sådan grad av otillräknelighet

att straffrihet borde kunna medgivas.

Internering snämnden har uttalat, att det vore vanskligt att säga, huruvida

det lyckats beredningen att angiva gränsen mellan den själsliga abnormitet

som skulle medföra straffrihet och annan själslig abnormitet på ett så klart

och nöjaktigt sätt att den avsedda gränsdragningen kunde väntas verkligen

bliva följd i tillämpningen. Nämnden har i anslutning därtill yttrat:

Beträffande de lättare psykopatierna torde visserligen numera råda ganska

stor enighet örn att de icke, såsom i hittillsvarande tillämpning alltemellanåt

skett, höra föranleda straffrihet. För en sådan psykopat krävas nämligen, i

motsats till vad som gäller örn sinnessjuka och sinnesslöa, i regel inga åtgärder

från samhällets sida annat än på grund av det begångna brottet. Beträffande

svårare psykopatier åter har från visst psykiatriskt håll hävdats, att

de icke läte sig skilja från sinnessjukdom. Från delta håll har framhållits,

att en sådan psykopat, liksom en sinnessjuk eller sinnesslö, vore ur stånd till

normal anpassning i samhället och därför i behov av samhällelig vård oavsett

örn han begått brott eller ej.

Tydligen kan det möta avsevärda svårigheter att skilja mellan sinnessjukdom

och sinnesslöhet, å ena, samt psykopati, å andra sidan. Nämnden finner

det därför sannolikt, att nyssnämnda mening, enligt vilken grav psykopati

måste likställas med sinnessjukdom, kommer att göra sig gällande i tillämpningen.

Sker det, har man icke någon annan norm för gränsdragningen mellan

otillräknelighet och annan själslig abnormitet än det sociala vårdbehovet.

Frågan örn bestämmande av sinnesbeskaffenheten blir då oupplösligt förenad

med frågan om fastställande av den lämpliga behandlingsformen.

Möjligheten att inom fångvårdens ram bereda psykopater önskvärd vård

luli'' i vissa yttranden upptagits till närmare diskussion. Sjukvård släkaren vid

fångvårdens sinnessjukavdelning å Håga har i detta hänseende anfört följande.

Läkarnas befogenheter på sinnessjukavdelningarna inom fångvården äro

kringskurna av så många förordningar och föreskrifter, all deras roll i grunden

blott är bifigurers; befogenheterna inom andra fångvårdens anstalter äro

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. AV 207. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kunni. Maj.ts proposition nr 207.

praktiskt taget inga. Beredningen har ingenting att invända mot, att ledningen

av de olika anstalterna med deras alltigenom abnorma klientel alltjämt

helt handhaves av fångvårdsmän. Det fordras emellertid först och

främst en för den ömtåliga vårduppgiften intresserad personal, som har kännedom

örn människor i allmänhet och psykiskt abnorma i synnerhet, vidare

har ett lugnt, behärskat och smidigt, ehuru bestämt sätt, dessutom nödiga

kunskaper i psykologi och sinnessjukvård, men då inte ens sinnessjukavdelningama

förfoga över sådan personal är det ingenting att förvåna sig över,

att abnormanstalterna sakna dylik. Ännu finnes en del, åtminstone av den

äldre personalen, som beter sig och handlar som om den vore en kombination

av polis och militär.

Bortsett från beredningens inkonsekventa och som det vill synas felaktiga

argumentering för att de s. k. psykopaterna icke skola kunna straffriförklaras,

kommer i praktiken säkert flertalet av de kriminella psykopaterna att

förr eller senare bli omhändertagna på sinnessjukavdelningama inom fångvården,

av det enkla skälet, att de icke kunna skötas av fångvårdsfolk. Beredningen

har också insett detta, när den föreslagit uppförande av en från

säkerhetsanstalten fristående sinnessjukavdelning vid Hall (Håga), men vore

det då inte rationellare, att dessa psykopater redan från början omhändertoges

på särskilda av läkare självständigt ledda, fristående anstalter, förslagsvis

benämnda psykopatavdelningar. Det kan icke bestridas, att en del psykopater

höra hemma i den egentliga sinnessjukvården, och dessa böra alltså

kunna hänvisas dit. Men flertalet hör hemma på specialavdelningar och dessa

skola självfallet stå under läkares ledning. Likaväl som de sinnessjuka och

sinnesslöa bli föremål för straffrättslig särbehandling böra grava psykopater

också kunna bli det.

Sjukvård släkaren vid sinnessjukavdelningen i Jönköping har för sin del

förklarat, att det vore ett absurt påstående att fångvården skulle lia möjligheter

att ge erforderlig vård åt bl. a. psykopater, så länge fångvårdens sinnessjukavdelningar

vore så oändamålsenligt byggda och så länge arbetsmöjligheterna

vore så minimala som nu. Styresmannen för Lillhagcns sjukhus

i Göteborg har anmärkt, att örn man skulle organisera fångvårdens sinnessjukavdelningar

rationellt och verkligen gå in för att där vårda psykopater

av alla former, så skulle detta i personalhänseende och även i andra hänseenden

kräva en utrustning, som närmade sig sinnessjukhusens. Det syntes

därför mycket sannolikt, att örn betänkandets planer verkställdes skulle man

så småningom få en sinnessjukvård för psykopater inom fångvården vid sidan

örn statens andra anstalter för sinnessjuka. Om den personal, som man

i betänkandet räknat med, d. v. s. läkare och vaktkonstaplar, vore den enda

tillgängliga, så skulle säkerligen konsekvensen i praktiken bli den, att ett

stort antal av de svårskötta psykopaterna icke skulle kunna skötas på fångvårdens

anstalter, och resultatet bleve antingen vanvård eller också att dessa

svårskötta psykopater med orostillstånd och förvirringar av reaktiv art finge

sändas över till de statliga sinnessjukhusen.

Begreppet sinnessjukdom.

Såsom i det föregående antytts har i åtskilliga yttranden uttalats den åsikten

att beredningen genom sitt förslag till ändrad lydelse av 5 kap. 5 § strafflagen

åstadkommit en fast och säker gränsdragning i fråga om det straffria

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

51

området. Även vissa enskilda läkare ha uttalat, att de funnit den föreslagna

lydelsen lämplig. Sjukhuschefen vid Västra Marks sjukhus har exempelvis

anfört, att sinnessjukdom och sinnesslöhet vore begreppsmässigt klarare och

från normalitet mycket lättare avgränsbara begrepp än psykopati. Därest

området för straffriheten skulle utökas utöver sinnessjukdom och sinnesslöhet,

t. ex. genom tillägg av uttrycket »annan psykisk abnormitet», skulle detta

område bli lika diffust som för närvarande. Den distinkta begränsningen av

straffrihetsområdet syntes vara en väsentlig vinst.

Beredningens uttalanden rörande innebörden av begreppet sinnessjukdom

ha däremot i andra yttranden gjorts till föremål för skarp kritik. Svea hovrätt

och sinnessjuknämnden ha påpekat, att begreppet sinnessjukdom

inom andra lagstif tningsområden har en annan innebörd

än vad beredningen angivit. Svea hovrätt har anfört följande.

Ordet sinnessjukdom förekommer i svensk lagstiftning i flera skilda sammanhang

och i något växlande betydelse. Sålunda torde enighet mellan jurister

och läkare råda därom, att begreppet ej får uppfattas på samma sätt då

fråga är om hinder mot äktenskap eller ogiltighet av en ingången rättshandling

som då det gäller behovet av vård på sinnessjukhus eller otillräknelighet

för begånget brott. På sistnämnda båda områden, sinnessjuklagens och strafflagens,

bör dock begreppet användas i samma bemärkelse. Härav följer, att

örn beredningens linje skall genomföras, jämkning måste ske av sinnessjuklagens

hithörande bestämmelser (se särskilt 7, 8 och 17 §§) eller av beredningens

förslag till ny lydelse av 5 kap. 5 § strafflagen eller ock på båda hållen.

Nämnda förslag avser gärning, som någon begått under inflytande av sinnessjukdom

eller sinnesslöhet, men såsom sinnessjukdom har vid intagning på

sinnessjukhus även i viss utsträckning räknats psykopali. Om, såsom här

alternativt ifrågasatts, svåra fall av psykopati, men endast sådana, skola likställas

med sinnessjukdom, är det av vikt, att denna ståndpunkt kommer till

klart uttryck i lagtexten.

Enahanda synpunkter lia närmare utvecklats av sinnessjuknämnden, som

anfört följande.

Beredningens förslag ger begreppen sinnessjuk och sinnessjukdom en snävare

innebörd än dessa ord hittills haft. Orden förekomma framförallt i sinnessjuklagen

men lia där icke givits någon definition. Det enda stadgande, som

kan giva någon ledning i fråga om sinnessjuklagens begreppsbestämningar i

ifrågavarande hänseende är 7 §, där det heter, att vad i denna lag stadgas örn

sinnessjukdom och sinnessjuka skall i tillämpliga delar gälla beträffande sinnesslöhet

och sinnesslöa. Då i lagen intet nämnes om psykopati och psykopater.

skulle slutsatsen närmast bliva, alt sinnessjuklagens stadganden endast

anginge sinnessjuka och sinnesslöa, men att psykopater icke folie under lagen.

Av 8 § i sinnessjuklagen framgår, att endast sinnessjuka må intagas på sinnessjukhus,

och i 17 § stadgas bland annat att där sinnessjuk, som för vård

intagits, blivit till hälsan återställd, han ofördröjligen skall utskrivas från

sinnessjukhuset. Innebörden av dessa bestämmelser är, att ingen, som icke

är sinnessjuk, skall mot sin vilja få intagas eller kvarhållas på sinnessjukhus.

På grund av 7 § skall med sinnessjuk likställas sinnesslö. Men om psykopat

nämnes intet, och härav skulle alltså följa att psykopater icke finge vårdas på

sinnessjukhus.

Som framgår av beredningens utredning, vårdades den 31 december 1941

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

på statens sinnessjukhus 1 006 psykopater — inräknas häri det antal som vårdades

på sinnessjukhus tillhörande städer, som övertagit hela sin sinnessjukvård,

var anlalet 1284. Av dessa voro en del straffriförklarade och andra intagna

på egen, anhörigas eller myndigheters begäran. Dessa 1 284 patienter skulle

alltså vårdas på sinnessjukhus i strid med gällande bestämmelser, om begreppet

sinnessjukdom hade den innebörd, beredningen hävdar. Så kan dock ej

vara fallet. Konung och riksdag ha tvärt om beslutat inrättande av psykopatavdelningar

vid vissa sinnessjukhus, och Högsta domstolen har vid behandling

av ärenden rörande straffriförklaring ej reagerat mot, att psykopater

straffriförklarats och ansetts vara i behov av vård på sinnessjukhus. Den tolkning

av begreppet sinnessjukdom, psykiatri^ tillämpat, då de hänfört vissa

former av psykopati till sinnessjukdom och icke sällan i konkurrensen om de

otillräckliga platserna vid sinnessjukhusen ansett psykopaternas vårdbehov

vara mer trängande än vissa i ordets snävare bemärkelse sinnessjuka patienters,

har alltså ansetts riktig.

Enligt sladgad praxis omfattar sålunda begreppet sinnessjukdom i sinnessjuklagen

även vissa slag av psykopati. Strafflagen 5 kap. 5 § och sinnessjuklagen

torde gripa så in i varandra, att det icke är möjligt att låta begreppet

»sinnessjukdom» hava en betydelse i förstnämnda lagrum och en annan i sinnessjuklagen.

Beredningen vill emellertid nu, att begreppet sinnessjukdom i

strafflagen 5 kap. 5 § icke skall få omfatta jämväl psykopati utan allenast

sinnessjukdom i inskränkt bemärkelse. Då beredningen icke diskuterar, vilken

inverkan denna betydelse av begreppet »sinnessjukdom» skulle få på samma

begrepp i sinnessjuklagen, förefaller det nästan, som örn beredningen icke

observerat, att den brukat begreppet i strafflagen 5 kap. 5 § i en annan betydelse

än i sinnessjuklagen. Därest sinnessjukdom i strafflagen får den betydelse,

beredningen föreslagit, förefaller det vara naturligast, att sinnessjukdom

även får samma betydelse i sinnessjuklagen. Härav skulle följden bliva, att

även de icke straffriförklarade psykopaterna skulle betraktas såsom icke

sinnessjuka och sålunda avföras från sinnessjukhusen. Detta skulle även bäst

överensstämma med beredningens hela resonemang. Psykopaterna äro ju

enligt beredningen icke sinnessjuka och icke i behov av vård å sinnessjukhus.

Då beredningen emellertid icke nämner något örn att de icke straffriförklarade

psykopaterna skola avföras från sinnessjukhusen och omhändertagas på annat

sätt — de torde ostridigt vara i behov av någon form av vård — måste

man antaga att beredningen avsett att de icke straffriförklarade psykopaterna

skulle få vara kvar å sinnessjukhusen. Detta synes nämnden inkonsekvent.

Dessutom vill nämnden anmärka, afl de icke straffriförklarade psykopaterna,

vilka äro flera än de straffriförklarade, till stor del utgöras av enahanda klientel

som de straffriförklarade. Örn en psykopat kommer att bliva straffriförklarad

eller ej beror ofta på en tillfällighet. Nämnden anser att de straffriförklarade

och de icke straffriförklarade psykopaternas problem hänger så nära

ihop att det måste avgöras i ett sammanhang. Beredningen har bortsett från

de icke straffriförklarade. Nämnden hemställer om ny utredning, där psykopaternas

problem i dess helhet upptages till behandling.

I andra yttranden, däri kritik likaledes framförts mot beredningens uttalanden

rörande innebörden av begreppen sinnessjukdom och psvkopati, har

särskilt påtalats att beredningens gränsdragning mellan de båda

begreppen leder till egendomliga k o n s ek v e n s e r. Medicinalstyrelsen

har för sin del anfört följande.

Beträffande beredningens framställning av den psykiska abnormitetens huvudformer

måste medicinalstyrelsen framhålla, att detta kapitel i betänkandet

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 207.

53

från vetenskaplig synpunkt är mycket otillfredsställande. Så definieras sinnessjukdom

som »en sjuklig förändring av själslivet av djupgående natur»

och häri »skiljer sig sinnessjukdom från de konstitutionella abnormtillstånden».

Beredningen understryker vidare, att »till sinnessjukdom hör ej endast

vad som i dagligt tal kallas sinnessjukdom utan även psykiska personlighetsförändringar

i samband med åldrandet eller efter hjärnskador, vissa neurotiska

spänningstillstånd, tillfälliga omtöckningar och andra tillstånd, vilka

innebära en sjuklig förändring av själslivet».

Denna definition av sinnessjukdom saknar allt stöd i psykiatrisk vetenskap

och synes i hög grad bära improvisationens prägel. Vad först beträffar kriteriet

»djupgående förändringar av själslivet» kan man fråga sig vad som exempelvis

skall betraktas som mest djupgående, en lindrig depressiv förstämning

vid den manisk-depressiva sinnessjukdomen eller tillståndet hos en hysteroid,

känslokall och amoralisk psykopat. Vid definitionen av psykopati anföres,

att hit räknas förutom konstitutionella brister på känslo- och viljelivets område

sådana tillstånd, som ha sin grund i »sjukdomar och skador, som inträffat

så tidigt i barndomen, att de blivit bestämmande för karaktärsutvecklingen».

Om sålunda en person »tidigt i barndomen» haft exempelvis en encephalit,

sorn »blivit bestämmande för karaktärsutvecklingen»^ skall han betraktas

som en psykopat, men enligt den givna definitionen på sinnessjukdom

räknas elit »psykiska personlighetsförändringar» efter hjärnskador och »andra

tillstånd, vilka innebära en sjuklig förändring av själslivet». _I betänkandet

anges till och med en psykisk personlighetsförändring efter epidemisk hjärninflammation

(= encephalit) såsom hänlörlig till sinnessjukdom. Som synes

för alltså beredningens definitioner lill den egendomliga konsekvensen, att en

psykisk förändring efter encephalit i tidiga barndomen skulle räknas till psykopatierna

men en encephalit i senare år (gräns ej angiven), med liknande

förändringar skulle räknas till sinnessjukdom. Della senare begrepp har för

övrigt i betänkandet givits en så vid och obestämd innebörd, att dit kan räknas

praktiskt taget vilka rubbningar som helst.

Psykopaterna utgöras av en synnerligen heterogen grupp abnorma, vilka

i diagnostiskt avseende ofta erbjuda stora vanskligheter. I stort sett och med

en viss schematisering kan påstås, att de omfatta dels en rad konstitutionella,

ärftligt betingade abnormtillstånd, dels en stor grupp under livet förvärvade

organiska defekttillstånd, där mestadels förändringar till följd av hjärnskador

eller hjärnsjukdomar ligga till grund för rubbningen. Vissa psykiatri^

räkna dit även en grupp svårt neurotiserade människor, där tillståndet kan

sägas vara en produkt av konstitutionella brister och svåra miljöförhållanden.

I det enskilda fallet är det ofia omöjligt att med full säkerhet avgöra

vilken ätiologi, som föreligger. Man ställer diagnosen på den kliniska bilden

och med hjälp av psykologiska och sociala kriterier. En encephalografisk

undersökning kan eventuellt påvisa förändringar, som måste uppfattas som

uttryck för en hjärnskada. Den påvisade psykopatologiska symtombilden

Län då vara uttryck för denna skada, men behöver icke nödvändigt vara det.

Avgörandet huruvida psykopati eller sinnessjukdom (enligt beredningens definitioner)

föreligger i det enskilda fallet blir då beroende på den skäligen

slumpartade omständigheten, örn encephalografiska hjärnförändringar kunna

påvisas eller icke, örn dessa med - vetenskaplig grad av visshet äro att

anse som orsak till den påvisade psykiska rubbningen och på tidpunkten för

dessa eventuella förändringars uppkomst. Beredningen hänför ju »tidigt

i barndomen» uppkomna hjärnskador, som »verkat bestämmande på karaktärsutvecklingen»

till psykopati och senare uppkomna hjärnskador med psykiska

förändringar till sinnessjukdom.

Medicinalstyrelsen vill sålunda framhålla, att rubbningarnas ätiologi ofta

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

är synnerligen vansklig att fastställa, och att diagnosen ofta måste ställas på

symtombilden som sådan och på anamnesen. Det bör också observeras, att

ett rent konstitutionellt lidande ofta är lika svårt som eller svårare än ett

lidande lill följd av vissa hjärnläsioner, och individens särställning i samhället

betingas ingalunda av den olika ätiologi, som ligger bakom rubbningarna.

I själva verket har beredningen med sina definitioner själv frångått den

uppställda normen att om möjligt icke angiva förutsättningarna för straffrihet

med uttryck, som genom obestämdhet och tänjbarhet medgiva varierande och

subjektiva tolkningar. Bortsett från den ohållbara förutsättningen att rubbningarnas

ätiologi skall bli avgörande om den tilltalade skall straffriförklaras

eller ej, vilket blir konsekvensen av beredningens definitioner, synes det

även högst inkonsekvent att låta vissa konstitutionella brister såsom sinnesslöhet

medföra straffrihet, under det andra konstitutionella brister såsom vissa

psykopatier ej skulle kunna medföra straffrihet.

Sammanfattningsvis har medicinalstyrelsen beträffande beredningens förslag

till nya tillräknelighetsbestämmelser anfört följande.

Mot beredningens förslag om nya tillräknelighetsbestämmelser synas många

tungt vägande skäl kunna anföras. I motsats till strafflagberedningen anser

medicinalstyrelsen att straffriheten icke bör fastlåsas vid några fixa termer.

Från medicinsk synpunkt synes befogat att som straffrihetsgrund räkna sinnessjukdomar

i kliniskt-vetenskaplig mening och vissa därmed jämställda

tillstånd, svårare psykisk utvecklingshämning, hjärnsjukdomar, hjärnskador

och svårare konstitutionella abnormiteter, som ge personligheten en markant

särställning och som på ett avgörande sätt inverka på handlandet. Under

hänvisning till vad som sålunda anförts får medicinalstyrelsen hemställa att

frågan örn tillräkneligheten blir föremål för en grundlig överarbetning med

beaktande av de av styrelsen anförda synpunkterna, innan lagförslag i frågan

framlägges.

Svenska psykiatriska föreningen och svenska läkaresällskapet ha likalades

kritiserat beredningens uttalanden i nu förevarande hänseenden samt därvid

anfört följande.

De termer beredningen använder sig av för att exemplifiera olika tillstånd

av sinnessjukdom rymma mycken obestämdhet och stor tänjbarhet och äro i

hög grad ägnade att framkalla subjektiva tolkningar, vilket allt beredningen

med rätta säger vara väsentliga brister, som böra bortelimineras.---

Såväl sinnesslöa som psykopater äro genom anlag eller tidigare hjärnskador

utvecklingshämmade och defekta människor, även örn defekten i den

ena gruppen ligger på det intellektuella, inom den andra på det emotionelltkonativa

planet. När beredningen nu föreslår att de förra böra straffriförklaras,

men de senare straffas, så är detta en helt godtycklig uppdelning, vilken

torde sammanliäga med den ålderdomliga, av nutida psykologi vederlagda

uppfattningen att känslo- och viljelivet skulle ha mindre inflytande på människans

beteende än förståndslivet.

Det framliålles i betänkandet, att psykiska abnormtillstånd med viss gemensam

symtombild vid närmare och noggrannare undersökningar kunna

visa sig tillhöra »en annan av de tre huvudgrupperna än man ursprungligen

med hänsyn till symtombilden hade anledning antaga».

Detta är ett synnerligen viktigt påpekande, alldenstund det är en nästan

alldaglig företeelse för en modernt utbildad psykiater, att han vid efterforskningar

rörande psykopaters levnadsöden finner en enceplialit, ett skalltrauma

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 207.

oo

eller någon annan hjärnskada såsom orsak till den psykiska förändring hos

individen, vilken gjort att han betraktats som psykopat. Då man finner en

sådan orsak, säger beredningen, skulle individen icke längre vara att räkna

till psykopaterna utan hans psykiska tillstånd torde »enligt här ovan angivna

begreppsbestämning vara att räkna som sinnessjukdom».

Att genom lagbestämmelser undantaga psykopaterna från straffrihet under

sådana förhållanden, då diagnosen psykopati ej är fastare grundad, kan icke

vara riktigt, ty, som ovan sagts, måste diagnosen psykopati ändras, örn vid

noggrannare undersökning vissa omständigheter kunna påvisas som motivera

en annan diagnos, vilken dessutom enligt beredningen bör föranleda straffrihet.

Psykopatiproblemet är ett av psykiatriens mest aktuella problem och

djuplodande arbeten hava de sista åren sett dagen både i vårt land och utomlands,

varför man torde kunna räkna med som en möjlighet att problemet

åtminstone praktiskt taget skulle kunna föras avsevärt närmare sin lösning.

För närvarande är situationen den, att allt flera av dem som hittills gått under

diagnosen psykopati tendera att vid närmare undersökning falla under

en annan klinisk rubrik. Kan det då vara förnuftigt att, när så mycket rör

sig och när brickorna byta plats, med lagskrivning fixera en uppfattning, som

redan nu är minst sagt tvivelaktig och som i längden icke kan angivas genom

lagstiftning utan endast genom vetenskapligt forskningsarbete. En lagändring

som icke har någon annan grund att bygga på än de växlande diagnosernas

flygsand kan icke vara vare sig motiverad eller tillrådlig.

I det av Sveriges läkarförbund åberopade yttrandet av professor Kinberg

har denne förklarat, alt beredningens uttalanden rörande de medicinska

frågorna icke kunde betraktas såsom uttryck för vetenskapens nuvarande

åskådningar. I yttrandet har härom anförts:

Den av beredningen angivna vägledande principen för avfattningen av 5

kap. 5 § strafflagen att motverka »varierande och subjektiva tolkningar»

frångår beredningen när den i betänkandet skall ange vad som skall menas

nied sinnessjukdom. Den i definitionen angivna differentia specifica, varigenom

sinnessjukdom skall skiljas från varjehanda neurotiska tillstånd, defekter

efter tidigare hjärnsjukdomar, narkomana tillstånd, s. k. psykopatier

etc. är inadekvat och oanvändbar. En moralisk avtrubbning efter en hjärnkontusion,

vilken otvivelaktigt är en psykisk rubbning efter hjärnskada, kan

sålunda omöjligt sägas vara mera djupgående än en »moral insanity» bos en

»psykopat», förändringarna vid en hypoman psykos kan inte sägas vara

mera djupgående än funktionsrubbningarna vid en svår hysteri o. s. v.

Vidare bär i yttrandet beträffande möjligheten att bota psykopati anförts

följande.

Genom att överdriva den radikala, d. v. s. kausala terapins möjligheter i

fråga om sinnessjukdomarna och bestrida dess existens i fråga örn »psykopaterna»

bar beredningen åstadkommit en konstlad motsättning som saknar

erfarenhetsgrund. Den radikala terapins användning i fråga örn sinnessjukdomarna

är ännu dess värre ytterst begränsad. Om man vill^ beteckna

den nya cbockbebandlingen (elektrocbock, insulinchock o. s. v.) såsom »radikal»

så använder man termen på ett missledande sätt. Ty denna terapi

är visserligen högst ingripande, vilket kanske populärt och litet slarvigt kan

översättas med radikal, men vad som sker vid denna terapi är ännu okänt

och det måste också tills vidare starkt ifrågasättas örn den är radikal i meningen

kausal. Ä andra sidan är »psykopati» icke en sjukdomsenhet med känd

c tiologi och nosologi. Det är i stället en provisorisk nominaldiagnos för ett

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

antal psykiska rubbningar vilkas natur och ursprung är okända. Det finns

för närvarande tre hypoteser angående »psykopatins» natur. Enligt den

första skulle den vara en arvsbetingad utvecklingsrubbning, analog med

den äkta oligofrenin, men med den skillnaden att den drabbar icke hjärnsubstratet

för de kognitiva funktionerna utan i stället den emotionellt-konativa

sfären. Enligt en andra hypotes är åtminstone vissa »psykopatier» ingenting

annat än tidiga neurostillstånd som fixerats, alltså tillstånd framkallade

genom miljöinverkningar på särskilt disponerade individer. Enligt den

tredje hypotesen utgöres vissa »psykopatier» av defekter, eventuellt kombinerade

med utvecklingsrubbningar, efter encephaliter och andra hjärnskador.

Några objektiva stöd, genom hjärnpatologiska fynd, för den första hypotesen

finns såvitt jag känner inte. Däremot är det otvivelaktigt att vissa former av

»psykopati» beror på en neurotisk utveckling, liksom också att vissa former

sammanhänger med hjärnskador av olika slag.

När beredningen helt frankt påstår att någon radikal behandling av psykopati

inte står till förfogande är detta en sanning med modifikation. Fall av

»psykopati», vilka i själva verket äro fixerade neurotiska tillstånd, äro kända,

där en rationell, kausal, terapi »löst» neurosen och sålunda hävt psykopatin.

Nyare undersökningar över lätta encephaliter i anslutning till banala virusoch

andra infektionssjukdomar synes också ge vid handen att dylika tillstånd,

om de inte inträffat under harna- och uppväxtåren och givit upphov till en

bestående utvecklingsrubbning, kan vara botbara eller åtminstone förbättringsbara

genom medicinsk terapi (huruvida denna är radikal eller inte torde

i detta sammanhang vara utan betydelse). I varje fall måste beredningens

slutsats att psykopaterna på grund av bristen på radikal medicinsk terapi

bör överlämnas åt straffverkställighetsbehandling bestämt avvisas såsom felaktig.

Att gränsdragningen mellan sinnessjukdom och psykopati icke kan ske på

det sätt beredningen tänkt sig hävdas jämväl i åtskilliga andra yttranden.

Sinnessjuknämnden bär härutinnan anfört följande.

Därest psykopati icke skulle motivera straffriförklaring, torde gränsdragningen

mellan psykopati och sinnessjukdom, såsom den bestämts av beredningen,

i många fall leda till icke önskvärda konsekvenser. Den psykopati,

som har sin grund i ärftliga anlag eller i under den tidigaste barndomen

ådragna skador på hjärnan, som ej medföra kliniskt påvisbara, organiska förändringar,

betecknas även av beredningen som psykopati. De sjukdomstillstånd,

som förete exakt samma psykiska rubbningar som föregående, men

där en skallskada eller hjärnsjukdom kan påvisas, äro däremot enligt beredningen

att beteckna såsom sinnessjukdom. Det synes nämnden snarare föreligga

större skäl till straffriförklaring i det förra fallet, där den psykiska

rubbningen måste anses vara mer djupgående och fixerad, än i det senare.

Det torde i detta sammanhang böra erinras örn den utveckling på detta område,

som psykiatrien de senaste decennierna genomgått, och som medfört,

att ett stort antal patienter, förut betecknade som psykopater, med förfinade

diagnostiska metoder visat sig vara akuta eller kroniska encephaliter (hjärninflammationer).

Ur rättssynpunkt kan det ej anses tillfredsställande med en gränsdragning

som den föreslagna, där den undersökande läkarens tillgång till eller

avsaknad av modernaste diagnostiska utrustning blir utslagsgivande för, örn

en person med psykiatriskt fastställbara djupgående rubbningar inom känsloöm

viljelivets område skall straffas eller straffriförkkaras. Sinnessjuknämnden

kan därför icke godtaga den föreslagna gränsdragningen.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

57

Bland de enskilda läkare som yttrat sig i förevarande fråga har sjukhuschefen

vid Sidsjöns sjukhus anfört följande.

Beträffande genesen av den psykiska abnormitet, som går under samlingsbegreppet

psykopati, antages ju denna vara av konstitutionell, oftast medfödd

och vanligen ärftlig natur. Under detta begrepp lia emellertid kommit

att hänföras en mängd till sin art mycket oklara tillståndsbilder, av vilka

många förete tecken på att vara organiskt betingade. Svårigheten att i dessa

subtila ting ställa säkra diagnoser och frånvaron, med nuvarande tekniska

hjälpmedel, av mera påtagliga neurologiska symtom lia emellertid lagt binder

i vägen för en rationellare och mera differentierad sjukdomssystematik

på detta område. Därmed är emellertid ingalunda sagt, att icke en kommande

mera förfinad diagnostik bland de s. k. psykopatierna kommer att

utmönstra psykopatologiska tillstånd, som bevisligen ha sin orsak i laesionella

hjärnförändringar, liksom redan nu en hel del psykopatier börjat igenkännas

som encepbaliter.

Med skäl kunde man tala örn en varierande bedömning av brottslingen i

rättspsykiatriskt avseende, örn uppfattningen av hans ansvarighet för sina

gärningar gjordes avhängig av den medicinska vetenskapens skiftande ståndpunktstagande

till frågan om den laesionella genesen av vissa psykopatologiska

fenomen. Helt oberoende av detta måste man också säga sig, att många

fall av »rena» psykopatier uppvisa större deformering av den psykiska totalpersonligheten

än en hel del organiskt betingade rubbningar, som annars uppvisa

vissa beröringspunkter (t. ex. encephaliter).

I yttrandet har på grundval av det anförda föreslagits följande lydelse av

5 kap. 5 § strafflagen:

Ej må någon fällas till ansvar för brottslig gärning, om han vid brottets

begående varit sinnessjuk eller sinnesslö eller befunnit sig i annat psykiskt

abnormtillstånd, som med hänsyn till inflytandet på den rättsliga handlingsförmågan

är alt jämställa med sinnessjukdom eller sinnesslöhet.

Vidare har i yttrandet beträffande den föreslagna lydelsen anförts följande.

De farhågor för en alltför vid tillämpning av otillräkneligparagrafen,

som på grund av vad strafflagberedningen anfört kunde hysas, torde, örn ej

undanröjas, så dock förlora en del av sin tyngd, örn det på olika sätt klargöres,

att paragrafen i fråga med avseende på dess senare del bör ges en restriktiv

tolkning. En sådan utveckling kommer eventuellt också att gynnas av den

föreslagna omläggningen av formerna för sinnesundersökning av brottslingar.

Sjukhuschefen vid Ulleråkers sjukhus, professor B. Jacobowsky, vars yttrande,

såsom tidigare nämnts, är i huvudsak lika lydande med det av medicinska

fakulteten vid universitetet i Uppsala avgivna, har i förevarande hänseende

anfört följande.

Beredningen har ansett sig böra innefatta »psykiska personlighetsförändringar

efter hjärnskador» och andra tillstånd, vilka innebära en sjuklig förändring

av själslivet, bland straffrihetsgrunderna. Då man på senare tid

med hjälp av encephalografiska undersökningsmetoder vid psykopatiska tillstånd

kunnat påvisa hjärnförändringar, vilka uppfattats såsom orsaker till

psykopatiska karaktärsanomalier, torde uppenbarligen vissa fall av psykopatisk

personlighetsanomali alltjämt med stöd av de föreslagna bestämmelserna

kunna betraktas såsom straffrihetsgrund. Redan denna omständighet

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majlis proposition nr 207.

gör, att beredningens förslag att undantaga psykopatien från straffrihetsgrunderna

förefaller diskutabelt. Man torde ock böra göra klart för sig, att

det i de anförda fallen uppenbarligen icke blir psykopatiens sociala yttringar,

rubbningens »svårighetsgrad», brottsaffinitet, brottslingens mottaglighet för

och tolerans för straff m. m. som i det enskilda fallet skulle avgöra örn strafffrihet

kan komma i fråga, ulan den skäligen slumpartade omständigheten,

huruvida encephalografiska hjärnförändringar kunna påvisas eller icke.

Det bör här även erinras om att man inom vissa psykiatriska skolor, i

Sverige inom den s. k. Lundaskolan, i stigande utsträckning anser sig kunna

föra tillbaka s. k. neurotiska och asteniska tillstånd på lätta encephaliter.

alltså lätta infektiöst orsakade hjärnskador. I samband därmed bär begreppet

»organisk», »läsionell» rubbning undergått en icke förutsedd utvidgning

inom den psykiatriska diagnostiken. Den straffrättsliga konsekvensen av

dessa iakttagelser låter sig givetvis ännu icke överskådas, men, såvitt jag kan

se, skulle dylika fall, när de kunna visas vara av organisk natur, även örn

de psykiska symtomen äro av allra lättaste slag, såsom varande »personlighetsförändringar

efter hjärnskador», innefattas i de tillstånd som utgöra

straffrihetsgrunder i enlighet med de av beredningen deklarerade principerna.

I detta sammanhang må anmärkas, att medicinska fakulteten nid universitetet

i Lund, vars yttrande grundar sig på ett av professorn H. Sjöbring till

fakulteten avgivet förslag, anfört följande.

Erfarenheten visar, att den svårighet att anpassa sig som leder till asocialitet

och kriminalitet i största utsträckning har sin orsak i sjuklig förändring

av hjärnan. En själsligt frisk person kan otvivelaktigt under särskilda pressande

yttre förhållanden göra sig skyldig till brottslig handling. Men liksom

även lindriga former av själslig svaghet och sjukdom, s. k. neuroser och psykopatier,

i enlighet med mina undersökningar övervägande visa sig beroende

på hjärnskada av ena eller andra arten, så måste man räkna med, att icke

blott hos de svårt sjuka brottslingar, för vilka sinnessjukvård står som den

givna behandlingen, utan också hos en större del av s. k. psykopater och

personer, som behandlas med straff som fullt tillräkneliga, en sådan sjuklig

förändring med verklig hjärnskada är att uppfatta som väsentlig orsak till

kriminaliteten.

T. f. sjukhuschefen vid Vipeholms sjukhus har i nu förevarande hänseende

anfört följande.

Genom att i begreppet sinnessjukdom godtyckligt inrymma sjukdomstillstånd,

som icke bruka föras dit, och utesluta andra, som borde höra dit, har

beredningen själv kränkt den i betänkandet uppställda normen att örn möjligt

icke angiva förutsättningarna för straffrihet »med uttryck, som genom

obestämdhet och tänjbarhet medgiva varierande och subjektiva tolkningar».

Denna ideala fordran har icke heller kunnat upprätthållas, när beredningen

försökt att dra upp gränslinjen mellan sinnessjukdom och psykopati. Det

finns i betänkandet åtskilliga exempel på artificiella och godtyckliga gränsdragningar.

Till psykopati —- ett begrepp som lyckligtvis icke användes i

förslaget till lagtext — räknas bl. a. »bestående brister på vilje- och känslolivets

område, som framför allt framträda i oförmåga eller svårighet att anpassa

sig i samlevnaden med andra människor och som hava sin grund i

ärftliga anlag eller i sjukdomar och skador, som inträffat så tidigt i barndomen,

att de blivit bestämmande för karaktärsutvecklingen».

Jag förmodar alt beredningen till psykopati av detta slag vill hänföra

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

59

sådana defekttillstånd, som drabba bl. a. spädbarn efter skallskador och encephaliter.

Men hur skall ett sådant tillstånd rättspsykiatriskt bedömas, örn

det drabbar en 6-åring, en 12-åring, en 15-åring eller en vuxen person? Från

vilken ålder åstadkomma hjärnskador icke längre psykopatiska tillstånd? I

betänkandet framhålles uttryckligen att personlighetsförändringar efter infektioner

och hjärnskador skola medföra straffrihet. Då de nämnda skadorna

kunna ge upphov till markanta karaktärsförändringar — t. ex. genom uppträdandet

av retlighet, slapphet, hållningslöshet, som bl. a. kan ta sig uttryck

i alkoholmissbruk eller kriminalitet — vid vilken ålder som helst, framstår

beredningens förslag till boskillnad mellan sinnessjukdom och psykopati och

därmed också gränsdragningen mellan området för straffrihet och straffbarhet

som rent konstlat och godtyckligt. Den praktiska tillämpningen av den

föreslagna s. k. otillräknelighetsparagrafen i strafflagen skulle leda till helt

andra kriminalpolitiska konsekvenser än beredningen avsett, för så vitt icke

rättspsykiatrisk praxis, såsom nu redan är fallet, utvecklas oberoende av

innehållet i lagparagraferna. Men vid sådant förhållande saknas anledning att

utbyta en obsolet lag mot en annan dylik.

Styresmannen för Lillhagens sjukhus i Göteborg har likaledes framhållit,

att de psykiska abnormtillstånd som uppkomme efter skallskador ofta till

symtombilden överensstämde med ursprungliga psykopatiska abnormtillstånd.

Likartade uttalanden ha gjorts av andra läkare. Även från icke-medicinskt

håll har ifrågasatts, huruvida den av beredningen tänkta gränsdragningen

mellan sinnessjukdom och psykopati ginge att upprätthålla i den

praktiska tillämpningen. Uttalanden av denna innebörd ha gjorts av styrelsen

för föreningen Sveriges stadsclomare samt av vissa ledamöter av Göteborgs

rådhusrätt.

Beredningens uttalanden rörande innebörden av begreppet sinnessjukdom

ha föranlett även andra erinringar än sådana som ha avseende å gränsdragningen

mellan sinnessjukdom och psykopati. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund

har förklarat sig visserligen tillstyrka beredningens förslag, att

området för straffriheten skulle begränsas till sinnessjuka och sinnesslöa,

men samtidigt framhållit, att man genom denna begränsning näppeligen kunde

anses lia angivit förutsättningarna för straffrihet på ett så exakt sätt att

varierande och subjektiva tolkningar kunde anses uteslutna. De fall, där det

allmänna rättsmedvetandet starkt reagerat mot straffriförklaring, hade enligt

styrelsens uppfattning mindre varit sådana, där intellektuellt undermåliga

eller psykopater hänförts under 5 kap. 5 § strafflagen, utan snarare sådana

där den psykiatriska sakkunskapen förklarat vederbörande sinnessjuk. Styrelsen

räknade med alt även med den begränsning av stral frihetens område

som beredningen föreslagit en viss bristande enhetlighet i bedömningen

bomme att göra sig gällande.

I andra yttranden har anförts att det av beredningen föreslagna sinnessjuk - domsbegreppet snarare vore för vidsträckt än för snävt. Socialstyrelsen har

sålunda yttrat, att beredningen till begreppet sinnessjukdom hänfört en hel

del psykiska tillstånd, som varken »i dagligt tal» eller enligt aktuell vetenskaplig

åskådning torde hänföras dit. Den av beredningen åsyftade klara

avgränsningen gentemot de psykopatiska fallen vore salunda mera skenbar

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj ts proposition nr 207.

än reell. Hovrätten för Övre Norrland har anfört, att beredningen med ullrycket

sinnessjukdom syntes lia avsett ett psykiatriskt fackbegrepp, som icke

överensstämde med i samhället rådande föreställningar örn vad som menades

med sinnessjukdom. Det kunde tänkas att både domstolar och allmänhet

bomme att ställa sig oförstående inför ett utlåtande, vilket såsom sinnessjuk

betecknade en person, som lede av åldersdomssvaghet eller som vid

brottstillfället på grund av speciella yttre omständigheter befunnit sig i ett

tillfälligt omtöckningstillstånd som han sedermera övervunnit. Hovrätten

ifrågasatte fördenskull om det icke vore bättre att vid lagrummets avfattande

utgå från det allmänna språkbruket. Sjukhuschefen vid S:t Jörgens

sjukhus har givit uttryck åt enahanda uppfattning. Vidare har sjukhuschefen

vid Ulleråkers sjukhus, vars yttrande såsom förut nämnts är i huvudsak lika

lydande med det av medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala avgivna

yttrandet, i nu förevarande hänseende anfört följande.

Beredningen har ersatt den föråldrade och för nutidens läkare knappast

ens helt begripliga formuleringen i den paragraf, som upptager straffrihetsgrunderna,

med en tidsenlig, allmänt vedertagen psykiatrisk terminologi, och

denna förändring kan förvisso sägas vara i hög grad av behovet påkallad. I

formellt avseende har obestridligen det anförda syftet nätts. Men erfarenheten

visar att en rad själsliga abnorm tillstånd, vilka icke innefattas vare sig i

begreppet sinnessjukdom eller sinnesslöhet, med fog kunna åberopas såsom

straffrihetsgrunder, och alltjämt också betraktas såsom sådana. Beredningen,

som icke ifrågasatt riktigheten av denna uppfattning, har därför framhållit,

»att till sinnessjukdom hör ej endast vad som i dagligt tal brukar kallas

för sinnessjukdom utan även psykiska personlighetsförändringar i samband

med åldrandet eller efter hjärnskador, vissa neurotiska spänningstillstånd,

tillfälliga omtöckningar oell andra tillstånd, vilka innebära en sjuklig förändring

av själslivet». De uppräknade, med sinnessjukdom jämställda

tillstånd, vilka även framdeles skola gälla såsom straffrihetsgrunder, sammanfalla

i allt väsentligt med de tillstånd, som enligt min uppfattning böra

utgöra laglig grund för exeulpering av brottslingar. Men det torde å andra

sidan vara uppenbart att beredningen, genom att giva begreppet sinnessjukdom

denna mycket vida och i sin avgränsning ytterligt obestämda

innebörd, knappas! kan sägas lia lyckats i sina strävanden att giva bestämmelserna

rörande de psykiatriska sträffrihetsgruliderna »en sådan utformning,

att osäkerhet icke behöver råda örn deras innebörd». Enligt min

mening öppnar den obestämda och tänjbara innebörd, beredningen givit begreppet

sinnessjukdom, så stora möjligheter till osäkerhet, subjektivitet och

godtycklighet vid tillämpningen av ifrågavarande lagrum, att det förefaller

mig riktigare att formulera paragrafen så, att de med sinnessjukdom jämställda

tillstånden uttryckligen inbegripas i dem som skola utgöra straffrihetsgrund

och mera distinkt preciseras. Från den nu anförda synpunkten kan

jag icke heller betrakta det såsom någon vinst, att beredningen slopat paragrafens

andra del, som, i den mån de föråldrade termerna äro möjliga att

tolka, ansetts åsyfta mera övergående, kortvariga psykiska sjukdomstillstånd.

Sinnessjuknämnden har anfört följande.

Beredningens uppfattning leder till en uppdelning av de psykiska sjukdomstillstånden.

som i vissa fall strider mot den allmänt gängse. Som exempel

kan nämnas att beredningen hävdar, att neurotiska tillstånd äro att anse

såsom sinnessjukdom i ordets av beredningen föreslagna snävare bemärkel
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

61

se, och att neuroserna »missvisande» hänföras till psykopatierna i en del fall.

Denna »missvisande» uppfattning av neuroserna torde dock företrädas av

ett stort antal psykiatrici och även av den allmänna lekmannauppfattning,

som beredningen genomgående fäster stort avseende vid. Kleptomana och

pyromana handlingar, som bottna i nervösa spänningstillstånd, betecknas av

beredningen som sinnessjukdom, medan åtskilliga psykiatrici anse dem höra

lill psykopatiemas grupp.

Överhuvud anser nämnden det farligt att genom lagbestämmelser söka alltför

hårt låsa fast rättspsykiatrien vid en åskådning, som vid en viss tidpunkt

företrädes av psykiatrici. Så mycket farligare finner nämnden det vara att

fastlåsa rättspsykiatrien vid de av beredningen framförda åskådningarna,

vilka visserligen för närvarande hava förespråkare bland psykiatrici men vilkas

förespråkare dock utgöra allenast ett ringa fåtal av psykiatrici. Psykatrien

befinner sig i stark utveckling, under vilken olika åskådningssätt bryta

sig mot varandra, meningsskiljaktigheter, som kunna väntas bli till gagn för

vetenskapens utveckling på lång sikt. Nämnden kan ur denna synpunkt ej

finna den av beredningen föreslagna formuleringen av 5 kap. 5 § strafflagen

tillfredsställande.

Sjukhuschefen vid S:t Lars sjukhus och t. f. sjukhuschefen vid Vipeholms

sjukhus ha jämväl påtalat, att beredningen utsträckt begreppet sinnessjukdom

att omfatta psykiska undantagstillstånd som varken i dagligt tal eller

i vetenskapligt psykiatriskt språkbruk hänfördes dit. Den senare har därvid

tillagt följande.

En brottsalstrande neuros av »djuptgående art» skall enligt beredningens

betänkande kunna medföra straffrihet. Men detta är orealiserbart med tilllämpning

av den föreslagna formuleringen. Neuroserna lia mig veterligen

aldrig vare sig i dagligt tal, i juridiskt språkbruk eller i vetenskapligt sammanhang

räknats som sinnessjukdom. Detsamma gäller skallskadorna,

många defekt- eller sjukdomstillstånd efter meningit, encephalit, polio-myelit

etc., vilka dock i flertalet fall medföra straffrihet. I detta sammanhang må

framhållas den faktiska felaktigheten i de sakkunnigas påstående att neuroserna

lia en jämförelsevis ringa betydelse som orsak till kriminalitet. Man

finner tvärtom, som bl. a. påpekats av Kinberg och av Gerle i en nyligen

ventilerad gradualavhandling om mordbrännare, mycket ofta neurotiska tillstånd

bakom brott.

Sistnämnda förhållande har påpekats jämväl av sjukhuschefen vid Frösö

sjukhus, som i sitt yttrande anfört följande.

I beredningens motivering framhålles, att som sinnessjukdom skall räknas

exempelvis vissa neurotiska spänningstillstånd, tillfälliga omtöckningar och

andra tillstånd, vilka innebära en sjuklig förändring av själslivet. Med en sådan

tolkning blir den avsedda, strikta begränsningen av straffrihetsområdet

helt illusorisk. Det är särskilt anmärkningsvärt, att de neurotiska spänningstbistånden

endast omnämnts i förbigående, då denna art av själsrubbningar

spela en mycket stor roll, när det gäller brottsliga handlingar. Det gäller här

en kategori människor, som varken kunna betecknas som psykopater eller

sinnessjuka i vanlig mening utan som lida av vissa brister i den psykiska

konstitutionen, vilka falla under beteckningen neuroser. Med den utomordentligt

slöra utbredning, som neuroserna numera ha, blir detta en faktor,

som man mycket ofta får ta med i räkningen vid bedömandet av tillräknelighelen.

Då neuroser finnas av alla möjliga grader, från enkla neurastenier

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

till grava psykoneuroser, även bland personer, som av omgivningen anses

friska, blir det svårt att i det enskilda fallet träffa ett avgörande, som kan

tillfredsställa såväl läkarens som juristens och allmänhetens synpunkter. Det

torde väl knappast kunna sättas ifråga, att neuroser i och för sig får tas

som tillräcklig grund för straffriförklaring, men i samband med andra omständigheter

måste de ofta tagas med i räkningen vid bedömandet. För att

kunna tala om ett neurotiskt spänningstillstånd fordras det, att det föreligger

en aktuell psykisk konflikt, det vill säga, att vederbörande befinner sig i en

konfliktsituation, ur vilken han icke på normalt sätt förmår finna utlösning

genom handling. Dylika konfliktsituationer förekomma mycket ofta som

psykologisk bakgrund för lagöverträdelser, och det blir då ingenting ovanligt,

att brottslingen handlat under inflytande av ett sjukligt neurotiskt spänningstillstånd,

som till väsentlig del haft sin normalpsykologiska orsak i den

aktuella konfliktsituationen. Örn man i begreppet sinnessjukdom måste innefatta

sådant som neurotiska spänningstillstånd, lämnas således fältet öppet

för en helt godtycklig tolkning, med gränsen flytande mot olika psykiska

undantagstillstånd, som ha karaktären av normalpsykiska reaktioner. På

grund därav är det fara värt, att den föreslagna, enkla och strikta formuleringen

av 5 § leder till ökad oklarhet i den praktiska tillämpningen. Enligt

min uppfattning är det principiellt felaktigt att i en lagtext använda begreppet

sinnessjukdom i en annan betydelse än ordet har i det allmänna

språkbruket. Det vöre därför lyckligt, örn lagtexten kunde kompletteras, så

att den i motiveringen förutsatta tolkningen i princip angives.

Rörande beredningens uttalande att vissa nervösa spänningstillstånd borde

inbegripas under begreppet sinnessjukdom har vidare professor Kinberg yttrat,

att förmodligen inte bara domare och nämndemän utan även flertalet

psykiatrer vore villrådiga om vilka »nervösa spänningstillstånd» som skulle

betraktas såsom sinnessjukdom, liksom det vore oklart vad »tvångspsykoser»

egentligen skulle betyda.

Såsom ovan återgivits har sjukhuschefen vid Ulleråkers sjukhus liksom

medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala funnit sig icke kunna tillstyrka,

att det nuvarande stadgandet örn straffrihet vid övergående psykisk

abnormitet helt får utgå. M edicinal stp reisen har för sin del uttalat samma

åsikt. Stockholms rådhusrätt har likaledes avstyrkt förslaget i denna del samt

anfört:

Det må ifrågasättas, örn icke beredningen åt begreppet sinnessjukdom givit

en alltför vid innebörd genom att — i strid mot vanligt språkbruk — dit

räkna vissa i andra stycket av nu gällande SL 5: 5 avsedda tillstånd av höggradig

aflekt eller eljest av övergående natur, såsom feberomtöckningar och

andra akuta förvirringar. Beredningen synes knappast hava anfört bärande

skäl för sin ståndpunkt härutinnan. Rådhusrätten har för ej länge sedan med

tillämpning av andra stycket av SL 5: 5 straffriförklarat en tilltalad, som, omtöcknad

av ett slag i huvudet, begått brottslig gärning men kort därefter återvunnit

normal sinnesförfattning. Att beteckna dennes tillstånd vid gärningens

begående såsom sinnessjukdom förefaller åtminstone den icke medicinskt skolade

vara oegentligt. Rådhusrätten vill förorda, att den föreslagna lydelsen

av SL 5: 5 erhåller ett tillägg av innebörd att straff ej skall följa å gärning,

begången av den som utan egen skuld tillfälligtvis befann sig i sådant sinnestillstånd,

att han fullständigt saknade insikt örn sin handlings betydelse

eller förmåga att handla efter sin vilja (se strafflagskommissionens år 1923

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

63

avgivna betänkande). Därest ett dylikt tillägg liksom hittills finge sin plats

i ett andra stycke, som i förekommande fall citerades i uppgiften till stralfregistret,

kunde därmed vinnas den fördel att, då en enligt samma stycke

straffriförklarad åter ställdes under tilltal, en ibland obehövlig sinnesundersökning

undvekes.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge Ilar, under erinran att i rättstilllämpningen

andra stycket i 5 kap. 5 § strafflagen tolkats sålunda, att strafffrihet

medgivits även i fall där den iråkade sinnesförvirringen icke haft sin

grund i någon psykisk abnormitet hos gärningsmannen, funnit det böra övervägas

att genom uttryckligt stadgande såsom straffrihetsgrund bibehålla sinnesförvirring

som icke bottnar i psykisk abnormitet. Justitiekanslersåmbetet

har i detta hänseende anfört:

Det torde förekomma fall, där även en icke sinnessjuk person i en synnerligen

kritisk situation, som synes påkalla ett handlande, i sådan grad förlorar

förmågan att bedöma innebörden av och det olagliga i dylik handling,

att ådömande av ansvar skulle kunna te sig stötande. Även örn sådana fall

skulle vara ytterst sällsynta, kan en hänvisning till användande av nådinstitutet

likväl i det särskilda fallet framstå som otillfredsställande. Detta torde

exempelvis bliva händelsen, örn gärningen är att hänföra till sådant lagrum,

att häktning är obligatorisk.

Slutligen må anmärkas, att socialstyrelsen ansett det som en oegentlighet

att beredningen icke upptagit frågan om det normala alkoholrusets straffrättsliga

betydelse till reglering.

Begreppet simiesslöliet.

Rörande sinnesslöhet såsom grund för straffrihet har professor Kinberg

anmärkt, att i vissa författningar rörande äktenskapsrättsliga förhållanden

sinnesslöhetens övre gräns angivits ligga strax under den normale 15-åringens

psykiska utvecklingsnivå, och att användandet av termen sinnesslöhet i förevarande

sammanhang därför vore olyckligt. Sjukhuschefen vid Källshagens

sjukhus har i anledning av vad beredningen anfört om sinnesslöhet såsom

straffrihetsgrund gjort följande uttalande.

Det måste vara olämpligt, att gränsdragningen mot dehiliteten skall ha ett

så avgörande inflytande på den kriminalpolitiska behandlingen av de imbecilla:

det är alldeles samma slags människor, som i ena fallet skola sorteras

in under sinnesslöbeteckningen och straffriförklaras och i andra fallet hamna

under fångvården såsom debila psykopater. Läkaren skall i sitt utlåtande

utsäga, att vederbörande är sinnesslö, och domaren skall lia svart på vitt på,

att han också är det, d. v. s. alt hans intelligensålder ligger vid eller under 12

år, ty ligger den högre, måste vederbörande räknas som debil och kan därmed

icke bringas att gillia som sinnesslö; dock är det precis samma slags

psykiskt efterblivna människor, som av nyckfulla anledningar stundom nå

både 13 års intelligensålder och däröver; så t. ex. har jag som läkare vid

jordbrukshem för psykiskt efterblivna kunnat iakttaga, att en stor procent

av skyddshemselevcrna når en intelligensålder av mer än 12 år, möjligen beroende

på den drill, träning och särskilt effektiva undervisning dessa individer

ofta bli föremål för vid sinnesslöanstalter och skyddshem. Klientelet

vid Källshagens sjukhus’ imbecillavdelning skulle enligt de föreslagna anord
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Mcij:ts proposition nr 207.

liingarna klyvas upp efter denna konstlade indelning sinnesslö och debil, och

kategorien debila skulle icke längre komma i fråga för vård där, fastän de

hittills med fördel vårdats här; klientelet har hittills straffriförklarats på

grund av »bristande psykisk utveckling» oavsett örn det gällt imbecilla eller

debila.

Kausalsamband mellan abnormiteten och gärningen.

Det av beredningen uppställda kravet att kausalsamband skall föreligga

mellan den psykiska abnormiteten och den brottsliga gärningen för att strafffriförklaring

skall kunna ske bär i en del yttranden gjorts till föremål för

särskilda uttalanden. Karolinska institutets lärarkollegium har i detta hänseende

anfört följande.

Vid första påseendet kan detta krav väcka betänkligheter med tanke på

de stora svårigheter, som ofta äro förenade med att leda dylikt samband i

bevis. En dylik fordran har hittills uppställts blott i civilrättsliga frågor. Varje

rättspsykiater, som sysslat med civilrättsliga utredningar, vet väl, vilka besvärligheter

det kan erbjuda att leda ett dylikt kausalsamband i bevis på ett

sådant sätt, att domstolarna anse sig kunna acceptera slutledningen.

Emellertid framgår av beredningens motivering, att det i lagen antydda

kausalsambandet endast undantagsvis torde behöva beröras. Beredningen anser

nämligen att i regel dylikt samband föreligger vid mera grava former av

sinnessjukdom och sinnesslöbet, varför det nytillkomna kravet på kausalsamband

skulle sakna större praktisk betydelse. Endast i sådana fall, beträffande

vilka det synes tveksamt, örn sinnessjukdom föreligger eller ej, skulle läkaren

behöva gå in på bevisföringen. Det må erinras om att i rättspsykiatrisk

praxis redan förfarits på dylikt sätt, i det att läkaren vid mer tveksamma

abnormtillstånd gärna understrukit sambandet mellan individens särdrag och

den åtalade gärningen.

Under förutsättning att kausalsambandet icke behöver klarläggas i vidare

utsträckning än beredningen framhållit i sin motivering, synes icke skäl föreligga

till invändningar.

Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus har intagit en liknande ståndpunkt,

då han förklarat att från praktisk synpunkt intet vore att erinra mot vad beredningen

i förevarande avseende anfört. Däremot har medicinska fakulteten

vid universitetet i Uppsala liksom sjukhuschefen vid ''Ulleråkers sjukhus ställt

sig avvisande samt därvid anfört följande.

Ehuru i många fall kausalsammanhang kan påvisas, förekomma givetvis

fall, då så icke är möjligt. Då de sinnessjukas straffrihet till väsentlig del

är motiverad av de rent medicinska skälen, att den sinnessjuke brottslingen

bör erhålla den sjukvård hans tillstånd kräver, att han icke bör utsättas för

ett frihetsstraff, som på grund av hans sjukdom i allmänhet icke kan beräknas

medföra den med straffet avsedda verkan, och att han på grund av sin

sjukdom ofta är straffintolerant, lärer man knappast kunna göra gällande

att medicinska skäl giva anledning att uppställa krav på kausalsamband; ur

medicinsk synpunkt har man tvärtom anledning kräva att den sinnessjuke

brottslingen under alla förhållanden frias från straff och beredes den sjukvård,

hans tillstånd fordrar, oavsett örn kausalsamband mellan den själsliga

rubbningen och det begångna brottet kan påvisas eller ej. Beredningen har

ansett att »med den omfattning begreppet sinnessjukdom numera har och

den betydelse, som även lindrigare psykiska sjukdomstillstånd kunna hava

såsom orsak till brott, måste det mången gång leda till otillfredsställande

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

65

resultat, om någon åtskillnad icke finge göras mellan de brottsliga tendenser

vilka hava sin grund i sjukdomstillståndet och de, vilka sirö därav oberoende.

Denna synpunkt kan äga giltighet när det gäller vissa gränsfall, vilka ej kunna

rubriceras såsom sinnessjukdom i teknisk mening, nervösa spänningstillstånd

o. s. v. Men när det däremot gäller de lättare begynnelsestadierna av

de vanligaste psykiska sjukdomarna, såsom schizofreni, dementia senilis, dementia

arteriosclerotica, eller alkoholdemens, vilka diagnosticeras, t. ex. hos

gamla återfallstjuvar eller andra notoriska kriminella, är en straffriförklaring

alltid indicerad, även om något kausalsammanhang mellan den habituella

brottsligheten och den incipienta sjukdomen icke kan ledas i bevis. Flertalet

brott vid sinnessjukdom torde begås i sjukdomens begynnelsestadier, innan

sjukdomen nått en sådan grad, att sjukhusvård blivit erforderlig, alltså i ett

själsligt tillstånd, där sjukdomen icke hunnit sätta så genomgripande förändringar

i själslivet, att kausalsammanhang alltid kan påvisas. Enligt fakultelens

mening föreligger sålunda från olika medicinska synpunkter bestämd

anledning att avvisa förslaget örn kausalsammanhang såsom förutsättning för

slraffrihet.

Vidare har sjukhuschefen vid S:t Lars sjukhus i förevarande avseende

framställt invändningar mot vad beredningen föreslagit och därvid anfört:

.lag är ense med beredningen, att förhållandena vid det civilrättsliga och

det straffrättsliga förfarandet icke äro alldeles likartade och att bevisfrågan

ligger olika till i de olika fallen. Men jag kan icke dela beredningens skäl till

<lenna olikhet. Jag anser, att en kriminell handling är av samma allmänna

vikt och betydelse som en rättshanding och att man bör iakttaga samma varsamhet

vid utredningen i båda fallen. Jag anser också, att man är skyldig

hänsyn till civilrättsligt handlande personer i lika hög grad som till brottslingar.

Det är, enligt min mening, icke hänsynen till brottslingen, som gör,

att bevisfrågan här kommer i ett annat läge, utan det är handlingsobjektet,

den utförda handlingen, som får olika bevisbetydelse i de olika fallen. Den

civilrättsliga handlingen är i och för sig en normalhandling, som har rättslig

giltighet, till dess det är visat, att den tillkommit under inflytande av rubbning

i själsverksamheten. När den laga tillkomsten av en civilrättslig handling

skall visas, så är handlingen i och för sig det förnämsta vittnet. Om handlingen

icke talar för något främmande inflytande utan står i överenstämmelse

med vad som är vanligt och brukligt i sådant avseende, anses den vara

tillkommen i laga ordning, och den handlande personens psykiska ohälsa

anses icke ha haft inflytande på handlingens tillkomst. Annat är förhållandet

med brottshandlingar. Den brottsliga handlingen är alltid en »onormal»

företeelse; den talar alltid till gärningsmannens nackdel. Enbart av den nakna

gärningen kan man därför sällan eller aldrig draga några slutsatser örn gärningsmannens

psykiska tillstånd. När kausalsambandet mellan brott och sjukdom

därför skall visas, blir det väsentligen gärningsmannen, som får vittna

genom att låta sig undersökas. Men örn det då av undersökningen framgår,

att gärningsmannen är sinnessjuk eller sinnesslö, hur skall man i sådant fall

kunna utesluta, alt han begått gärningen under inflytande av sitt psykiska

undantagstillstånd? Jag tror inte, att detta är möjligt, och därför tror jag ej

heller, att utredningen av kausalsambandet mellan psykisk abnormitet oell

brott kan få någon betydelse. Tidssambandet torde som hittills bli det väsentliga.

Härtill kan läggas, att örn man med beredningen utgår ifrån att en sinnessjuk

kan begå en brottslig gärning utan att därvid handla under inflytande

av sjukdomen, måste gärningsmannen trots sjukdomen motse straffpåföljd.

Hiliana till riktulnr/ens protokoll 1045. 1 sami. Nr 207. h

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Liknande synpunkter ha anförts av sjukhuschefen vid Sundby sjukhus.

som yttrat följande.

Ett tydligt kausalsammanhang kan ofta ej påvisas utan vanligare torde

vara, att det psykopatologiska tillståndet icke gör sig gällande som direkt

pådrivande faktor utan medverkar till brottet genom att utplåna eller försvaga

hämningarna mot brott, alltså ett passivt förhållande och icke ett aktivt

kausalt. Att lägga samma synpunkter vid det straffrättsliga bedömandet

sorn vid det civilrättsliga, där det i den allmänna samfärdselns intresse är

nödvändigt att rättshandlingar icke utan tvingande skäl förklaras ogiltiga,

kan icke vara riktigt. Då det i många fall är omöjligt för fackmannen, psykiatern,

att avgöra om direkt kausalsamband föreligger och en del undersökningsläkare

kanske betrakta sjukdomens passiva förhållande till brottet

som ett kausalt sådant kommer avgörandet att karakteriseras av en synnerligen

hoppande princip. Att domstolens förmåga att avgöra frågan präglas

av en ännu större osäkerhet är klart och säkerligen torde icke någon dömande

instans med gott samvete vilja ta en bestämd ställning till frågan. I praktiken

torde därför rättstillämpningen komma att lida av stor osäkerhet och

vacklande om 5 § får den formulering som av strafflagberedningen föreslagits.

Enligt mitt förmenande torde det vara fullt tillräckligt örn den rättspsykiatriska

undersökningen påvisar tidssamband mellan brott och sjukdom.

De allmänpreventiva och individualpreventiva synpunkterna komma på detta

sätt att väl tillgodoses.

Direktionen för Sundby sjukhus har med anledning av dessa sjukhuschefens

uttalanden yttrat att, då beredningen i uttrycket »inflytande» innefattat

såväl aktivt som passivt kausalsamband, risk icke förelåge för att ett

befintligt samband mellan den brottsliga gärningen och sinnessjukdomen eller

sinnesslöheten icke beaktades.

Sjukhuschefen vid Sids jöns sjukhus har för sin del anfört:

Hur mycket än de psykiatriska undersökningsmetoderna kunna förfinas

och de psykologiska orsakskedjorna blottläggas, kvarstå dock alltför många

irrationella faktorer, för att den örn sin egen konsts begränsning medvetne

psykiatern skulle våga att i den givna situationen göra ett bestämt uttalande

örn felande samband mellan brott och psykisk abnormitet. Bärande skäl av

rättsfilosofisk eller praktiskt juridisk natur ha icke förebragts för en ändring

av nuvarande rättstillämpning i fråga om kausalsamband mellan brott och

exculperande psykisk rubbning. Såsom av strafflagberedningen framhållits

kommer troligen ett dylikt samband i de flesta fall att presumeras och den i

lagen fastslagna fordran på ett sådant torde därför i praxis få ringa betydelse,

men av ovan anförda skäl bör kravet på kausalsammanhang släppas och

lagtexten i enlighet härmed erhålla en annan formulering.

Med förklaring att det måste anses principiellt oriktigt att en psykiskt sjuk

eller defekt människa straffades har medicinalstyrelsen förklarat sig icke

kunna ansluta sig till förslaget örn uppställande av ett kausalitetskriterium

för straffrihet. Sjukhuschefen vid Västra Marks sjukhus har i detta hänseende

anfört:

Beredningen avser med uttrycket »under inflytande av» ej att det psykiska

abnormtillståndet skall ha varit ensamt avgörande för den brottsliga handlingen

utan att det i någon mån medverkat till denna. Att utesluta varje

sådan direkt eller indirekt medverkan torde så gott som alltid vara omöjligt.

Själslivet är dock ett sammanhängande helt och varje handling baserar

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.

67

sig på denna helhet. Att brott begångna i tillstånd av sinnessjukdom eller

sinnesslöhet under inga förhållanden skola föranleda straffansvar, torde

överensstämma med allmän rättsuppfattning. Beredningens huvudsakliga

motiv för införandet av kravet på kausalsamband synes vara, att domstolen

härigenom finge en möjlighet att under åberopande av, att kausalsamband

ej föreligger, avvisa försök att giva SL 5: 5 en alltför vid tolkning,

t. ex. örn det skulle bli fråga örn att utsträcka paragrafens tillämpningsområde

till sådana nervösa reaktioner och andra psykiska symtom som

närmast falla inom området för det normala själslivet. Föreskriften om kausalsamband

bleve ett medel för domstolen att förbehålla sig det slutliga avgörandet

i tillräkneiighetsfrågor. Det synes mig, att detta vore en bakväg, som

ej borde beträdas. Finner domstolen, att det till fullo ådagalagts, att sinnessjukdom

eller sinnesslöhet förelåg vid brottets begående, bör den ej kunna

underlåta att straffriförklara. Finner domstolen, att detta icke ådagalagts

bar den möjlighet att fälla till ansvar under framhållande av att sådant

sinnestillstånd, som avses i SL 5: 5 bos brottslingen icke påvisats. Lagrummet

i fråga synes mig böra givas en sådan lydelse, att området för straffriheten

begränsas till sinnessjukdom eller sinnesslöhet men att dessa abnormtillstånd

i och för sig bliva exculperande oberoende av kausalsamband.

Frågan om upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen.

Upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen tillstyrkes i flertalet av de yttranden,

däri spörsmålet berörts. Sålunda har medicinska fakulteten vid universitetet

i Uppsala liksom sjukhuschefen vid Ulleråkers sjukhus angående

detta förslag yttrat, alt de skäl beredningen anfört beträffande psykopaterna

vore övertygande och att de fall, där strafflindring av andra skäl än lindrig

oligofreni och lättare psykopati kunde tänkas komma i fråga, vore i stort

sett sällsynta, varför knappast några bärande skäl kunde anses tala mot upphävande

av ifrågavarande stadgande.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har gillat förslaget i denna del under

förklaring, att det syntes vara av särskild betydelse såväl att den påtalade

inadvertensen med straffnedsättning även för dem, vilkas sinnesbeskaffenhet

gjorde dem lill farliga brottslingar, bleve undanröjd som att möjlighet bereddes

till ådömande av förvaring i stället för straff i de många fall, då de brottsliga

vore oemottagliga eller föga mottagliga för straff. Jämväl interneringsnämnden

har, på de skäl beredningen anfört, tillstyrkt förslaget att upphäva

5 kap. 6 § strafflagen. Karolinska institutets lärarkollegium har erinrat, att

lagrummets egentliga berättigande under de senaste årtiondena legat däri att

dess tillämpande utgjort en förutsättning för ådömande av förvaring, samt

uttalat, att från rättspsykiatrisk synpunkt förslaget i denna del vore ett

stort framsteg. Samma mening har uttalats av t. f. sjukvdrdsläkaren vid fångvårdens

sinnessjukavdelning d Långholmen.

Utan närmare motivering tillstyrkes förslaget om upphävande av 5 kap. G §

strafflagen vidare av sjukhuscheferna vid Birgittas och S:t Lars sjukhus

ävensom av sjukvdrdsläkaren vid fångvårdens sinnessjukavdelning å Håga.

Stockholms rådhusrätt har i della hänseende anfört följande.

Enligt beredningens förslag skall SL 5: 6 upphöra att gälla. De skäl, som

beredningen åberopat härför, synas rådhusrätten godtagbara. Alt psykopater

med utpräglat kriminell läggning bliva föremål för strafflindring måste för

opaginerad Kontrollera mot PDF

08

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

det allmänna rättsmedvetandet framstå såsom otillfredsställande. Emellertid

kan utan tvivel mången gång anledning föreligga till en förhållandevis mild

bedömning av ej blott vissa psykopater utan också och framför allt intellektuellt

undermåliga, vilka icke straffriförklaras såsom sinnesslöa, samt personer,

som begått brottsliga gärningar i affekt- och förvirringstillstånd utan

att straffriförklaras. De abnormtillstånd det här gäller torde dock så gott

som alltid kunna tillbörligen beaktas vid utmätandet av straff inom de ordinära

straffskalorna. Visserligen kan någon gång beträffande ifrågavarande

brottslingar ett straff under straffminimum, särskilt då detta är högt, anses

påkallat; och det kunde övervägas att för dessa fall bereda möjlighet till

straffnedsältning. En bestämmelse härom skulle emellertid strida mot den

grundtanke, som uppbär beredningens förslag i denna del, och rådhusrätten

bar därför funnit sig icke böra framställa något yrkande i förevarande hänseende.

Fallen i fråga torde kunna lösas nådevägen.

Länsstyrelsen i Stockholms län bar likaledes förklarat, att någon erinran

mot förslaget i denna del ej kunde göras, då, såsom beredningen ytlrat, andra

möjligheter lill strafflindring stöde till buds, när sådan funnes motiverad

med hänsyn till brottslingens psykiska tillstånd vid brottets begående. Även

länsstyrelsen i Malmöhus län har förordat ett upphävande av straffnedsättningsbestämmelsen.

I andra yttranden har förslaget om upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen

tillstyrkts allenast med tvekan eller under framhållande av alt allmänna

sträffnedsättningsregler måhända vore påkallade. Sjukhuschefen vid Sidsjöns

sjukhus har sålunda anfört:

I fråga om den nuvarande 6 § i strafflagens 5 kapitel instämmer undertecknad

i allt väsentligt i vad som av strafflagberedningen anförts som skäl

för dess uteslutande ur strafflagen och straffnedsättningens ersättande med

en mera differentierad behandling av brottslingen på straffverkställighetsstadiet.

Emellertid torde förtjäna framhållas, att tillämpningen av ifrågavarande

paragraf tidigare ofta möjliggjort användande av villkorlig dom, där sådan

varit indicerad men eljest ej kunnat komma i fråga. Med ikraftträdandet

av den nya lagen om villkorlig dom torde dock denna synpunkt förlora sin

betydelse. Det Jförutsättes också att de förslag till reformer på straffverkställighetens

område, som strafflagberedningen i sitt betänkande avhandlat,

icke stannar på papperet utan att verkligen en mera individualiserande behandling

särskilt av de psykopatiska förbrytare, som ådömts straff, kommer

lill stånd med hänsynstagande såväl till deras psykiska egenheter som till

deras större eller mindre farlighet och allmänpreventionens krav.

Medicinalstyrelsen har förklarat sig kunna biträda vad beredningen i denna

del föreslagit, örn garanti skapades för att vid straffmätningen hänsyn

bomme att tagas till de psykiska rubbningar, som hittills ansetts böra medföra

sträf frösättning. Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus har likaledes

ansett intet vara att erinra mot att 5 kap. 6 § strafflagen upphävdes, för den

händelse institutet i de speciella undantagsfall, då det skulle varit tillämpligt,

kunde ersättas genom att möjligheten att taga hänsyn till förmildrande

omständigheter vidgades.

Svenska psykiatriska föreningen och svenska läkaresällskapet ha förklarat

sig hysa tveksamhet örn lämpligheten att helt upphäva strafflindringsbestämmelsen

samt ha anfört följande.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

69

Visserligen böra farliga brottslingar, vilka betraktas som »förminskat tillräkneliga»,

icke erhålla strafflindring. Mot det oförnuftiga i att låta abnorma

och just därför farliga och svårpåverkbara brottslingar erhålla en kortvarigare

behandling lia läkare, inte minst här i landet, energiskt reagerat sedan

åtskilliga årtionden. Men ej sällan förekomma andra fall, där både humanitära

och rationella skäl tala för att domaren skall kunna efter fritt beprövande

nedsätta straffet. Andra skäl tala för att bibehålla denna paragraf,

ehuru i omarbetad form. Då det emellertid är olämpligt att sammankoppla

strafflindring med abnorm sinnesbeskaffenhet, synes särskilda strafflindringsregler

böra utarbetas utan sammanhang med paragrafen om de s. k.

förminskat tillräkneliga.

Även i andra yttranden ha erinringar framställts mot beredningens förslag

att helt upphäva 5 kap. 6 § strafflagen.

Landsfogden i Stockholms län har i förevarande avseende anfört:

Det torde visserligen icke råda några delade meningar örn att SL 5: 6 såsom

den i praktiken kommit att tillämpas lett till ur kriminalpolitislc synpunkt

mycket otillfredsställande resultat, men å andra sidan lär det väl icke

kunna bestridas, att den ändock har en viss funktion att fylla såsom straffmildringsgrund

vid vissa fall av psykiska abnormtillstånd. Att så är fallet

bestrides icke heller av beredningen, som emellertid vill lösa härmed sammanhängande

frågor på annat sätt. Det synes dock tvivelaktigt, om det skall

kunna anses vara tillfredsställande sörjt härför genom vad beredningen framhåller

angående de möjligheter, som straffskalorna lämna för beaktande

av subjektiva faktorer av förmildrande art, tillämpning av villkorlig dom

samt frågans lösande nådevägen. Ett upphävande av 5: 6 synes i stället böra

förknippas med ett realiserande av beredningens tanke att införa en allmän

sträf flindringsparagraf.

Hovrätten för Övre Norrland har anfört följande.

Då SL 5: 6 infördes i 1864 års strafflag, torde lagrummet ha motsvarat ett

praktiskt behov. Även om gränserna för lagrummets tillämpningsområde under

tidens lopp förskjutits, talar åtskilligt för att detta praktiska behov alltjämt

består. Vid de utredningar om ändring av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser

som tidigare förekommit har man i allmänhet räknat med att

en straffnedsättningsregel erfordras för fall av tillfälliga rubbningar i den

psykiska jämvikten. Då man således tidigare ansett behov av en straffnedsättningsregel

föreligga, är det i och för sig ägnat att förvåna att en sådan

regel nu befunnits onödig. Det hade varit värdefullt om beredningen noggrannare

än som skett hade redogjort för den praxis som beredningen åberopar.

Sakliga skäl för en sådan praxis synas icke föreligga. Det är svårt att

förstå varför en övergående rubbning av den psykiska jämvikten icke skulle

kunna föranleda straffnedsällning av det skäl att psykiatern med tillämpning

av en för belt andra ändamål uppställd terminologi finner den falla

inom området för det normala själslivet. Avgörande synes i stället böra vara

huruvida den tillfälliga rubbningen är av tillräcklig betydenhet för att vinna

beaktande oell om allmänna skälighets- och rättvisesynpunkter tala för en

nedsättning av straffet.

Beredningens ståndpunkt synes innebära, alt frågan örn slraffnedsättning

saknar betydelse vid tillfälliga rubbningar av den psykiska jämvikten. Likväl

framhåller beredningen alt i allmänhet mycket rymliga straffskalor i

strafflagen lämna utrymme för utmätande av ett tillräckligt lindrigt straff

även i sådana fall sorn här avses. Vad beredningen bär anfört synes icke

vara fullt konsekvent. I det sistnämnda yttrandet ligger dock eli medgivande

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majlis proposition nr 207.

att straffnedsättning i vissa fall är befogad. Självfallet kan möjlighet till sådan

straffnedsättning beaktas vid varje särskild straffskala i strafflagens

speciella del. Detta skulle emellertid förutsätta en genomarbetning av samtliga

straffskalor samt ändringar och tillägg på åtskilliga ställen. Det synes

enklare att införa en straffnedsättningsregel i strafflagens allmänna del för

här avsedda fall. Det är visserligen riktigt att domaren för förmögenhetsbrottens

del numera har mycket vida gränser alt röra sig inom. Det bör dock

beaktas att straffrättskommittén i det förslag som ligger till grund för den

nya lagstiftningen örn förmögenhetsbrotten icke velat taga i betraktande här

avsedda spörsmål. Tvärtom anför kommittén i sitt betänkande (SOU 1940: 20

s. 31), att endast betydelsen av omständigheter vid brottet ansetts lämpligen

kunna regleras i de särskilda straffbuden; omständigheter i brottslingens person

böra däremot enligt kommitténs mening upptagas till behandling i strafflagens

allmänna del.

Mot vad strafflagberedningen i förevarande del anfört torde även kunna

framhållas, att det för en domstol stundom kan vara befogat och lämpligt att

i utslaget åberopa en straffnedsättningsregel även i sådana fall då det utmätta

straffet icke understiger straffskalans minimum men väl är betydligt

lägre än vad som vanligen plägar följa å brott av det föreliggande brottets

svårhetsgrad.

Beredningen hänvisar slutligen till att de lall, där förhandenvaron av tillfällig

rubbning av den psykiska jämvikten vid brottets begående föranleder

behov att kunna sätta straffet under straffskalans minimum, böra kunna lösas

nådevägen. Beredningen finner detta särskilt gälla, där straffet obligatoriskt

utgöres av livstids straffarbete eller straffskalan eljest är mycket snäv.

Även m de sist nämnda fallen, såsom beredningen framhåller, äro sällsynta,

så äro de i stället särskilt uppseendeväckande. Det kan icke vara riktigt

och lämpligt att binda domstolarna till att i sådana fall ådöma ett uppenbart

oskäligt straff. Örn man kan förutsäga att nådeinstitutet måste tillgripas

för att den riktiga lösningen av en viss grupp av fall skall nås, torde detta i

allmänhet visa att behov föreligger att lösa dessa fall lagstiftningsvägen. Vad

beredningen i denna del själv anfört synes därför starkt tala för behovet av

en straffnedsättningsregel.

Kritiken mot tillämpningen av gällande tillräknelighetsregler har stundom

gått ut på att reglernas handhavare visat tendens att till de slraffria hänföra

även personer som icke befunnit sig i ett verkligt psykiskt undantagstillstånd

och alt detta äventyrade straffets allmänpreventiva verkan. Kritiken torde ofta

lia tagit sikte på fall av tillfällig rubbning av den psykiska jämvikten, för

vilka vård å sinnessjukhus varit obehövlig. En tendens att i dylika fall utsträcka

området för straffriheten kan tänkas uppkomma även i framtiden.

Förekomsten av en straffnedsättningsregel kan motverka en sådan tendens.

En straffnedsättningsregel synes böra vara så avfattad, att den blir tilllämplig

endast vid sådana tillfälliga tillstånd som utpräglat avvika från det

normala. Ett sinnestillstånd som i regel är det normala vid vissa särskilda

brott, exempelvis barnamord, bör icke falla under straffnedsättningsregeln, i

den mån det kan anses beaktat i den för brottet uppställda straffskalan. Däremot

torde sinnestillstånd, betingade av ovanliga omständigheter, kunna tänkas

föreligga även vid sådant brott och då böra hänföras under straffnedsättningsregeln

— såvitt de ej medföra sträf frihet.

På grund av det anförda finner hovrätten beredningens förslag att helt

upphäva 5 kap. 6 § strafflagen icke kunna tillstyrkas. Hovrätten hemställer

att frågan örn lämpligheten av en allmän straffnedsättningsregel för de fall,

då den brottslige vid brottets begående lidit av sådan tillfällig rubbning av

den psykiska jämvikten som icke medför straffrihet, samt, eventuellt, ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

formningen av en sådan regel måtte göras till föremål för ytterligare utredning.

Likartade synpunkter ha framförts i flera andra yttranden. Sålunda har

fångvårdsstyrelsen anfört följande.

Beredningen har föreslagit upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen. Härav

följer den obestridliga fördelen, att den nuvarande möjligheten till straffnedsättning

på grund av varaktig själslig abnormitet försvinner. Vidare blir

livstids straffarbete, i motsats till vad som nu är fallet, tillämpligt även beträffande

brottslingar, som lida av psykisk abnormitet som ej är att hänföra

till sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Häremot har styrelsen icke något att

erinra. Upphävandet av nämnda lagrum medför emellertid även, att möjlighet

ej längre kommer att föreligga till nedsättning av straffet under straffskalans

minimum vid övergående själsliga abnormtillstånd. Beredningen har

avvisat tanken att uppställa en särskild straffnedsättningsregel för dessa fall

under hänvisning till att straffskalorna merendels äro så vida, att domaren

har stora möjligheter att beakta omständigheter av mildrande art, samt att

nådevägen undantagsvis kan anlitas. Då 5 kap. 6 § strafflagen torde hava en

icke oviktig uppgift alt fylla i fråga örn sträffnedsättning på grund av tillfällig

rubbning av den psykiska jämvikten vid brottets begående, anser styrelsen,

att det bör övervägas, huruvida icke i samband med lagrummets upphävande

bör införas en allmän regel om möjlighet till straffpedsättning i

sådana fall. Lagstiftningen synes icke böra utgå från att nådevägen skall tagas

i anspråk.

Justitiekanslersämbetet har anfört:

Vad angår frågan om upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen är väl riktigt

att stadgandet är olämpligt, när det leder till sådant resultat, att en farlig

brottsling måste släppas efter att hava undergått ett på grund av förminskad

lillräknelighet ådömt jämförelsevis kort straff. Å andra sidan är kanske ej

lämpligt att borttaga möjligheten att till nedsatt straff döma en person, vilken

utan kriminell läggning hegått brottslig handling i sådant psykiskt abnormt

tillstånd, som ej är likställt med sinnessjukdom. Huruvida berörda utväg är

överflödig på grund av att straffsatsernas omfattning medger tillräckligt milt

bedömande, synes osäkert. Ämbetet har härvid i åtanke ett nyligen inträffat

fall, där en åtalad av underrätt för brott, som förskyllde straffarbete i lägst

fi år, dömdes till 7 år 0 månaders straffarbete men i överinstanserna med stöd

av 5 kap. 6 § strafflagen fick straffet nedsatt till straffarbete i 10 månader.

Ej heller i sådana fali synes det tilltalande att lita till nådevägen för att erhålla

ett materiellt tillfredsställande resultat.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har gjort följande uttalande.

Beredningens motiv för ett upphävande av bestämmelsen i 5 kap. 6 §

strafflagen om straffnedsättning på grund av psykisk abnormitet finner styrelsen

icke helt övertygande. Det vill synas, som örn beredningen särskilt

observerat det oriktiga i att tillämpa bestämmelsen beträffande vissa psykopater,

som av en eller annan anledning icke göras till föremål för annan reaktion

än ett till tiden bestämt frihetsstraff. Vid vissa former av lindrigare intellektuell

undermålighet, där någon annan form av vård än frihetsstraff dock icke

finnes böra ifrågakomma, kan det enligt styrelsens mening vara av ett visst

värde, alt domstolen kan på grund av den psykiska abnormiteten nedsätta

straffet. Särskilt humanitära skäl torde därvid kunna åberopas. Styrelsen

ifrågasätter därför, huruvida icke 5 kap. 0 § strafflagen borde bibehållas,

ehuru i sådan omarbetad form att bestämmelsen icke kan komma alt till
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

lämpas i sådana fall, där konsekvenserna ur allmänpreventiv eller individualpreventiv

synpunkt skulle te sig stötande.

Även direktionen för Säters sjukhus har förordat ett bibehållande i någon

form av möjlighet till straffnedsättning vid psykisk abnormitet samt därvid

yttrat:

Det synes kunna befaras, alt ett upphävande av straffminskningsgrunden

i 5 kap. 6 § strafflagen stundom kommer att medföra en hårdare behandling

av de mindre tillräkneliga förbrytarna än som nu är fallet och som är påkallat.

Beredningen synes i första hand lia tänkt sig, att man, i de fall där med

tillämpning av 5 kap. 6 § ett lägre straff nu ådömts, skulle använda villkorlig

dom enligt 1939 års lag därom, vilken förutsättes skola sättas i kraft. I andra

hand skulle tillgripas tvångsuppfostran, ungdomsfängelse eller förvaring i

säkerhetsanstalt.

Stundom kan det dock vara lämpligt att, med hänsyn till den tilltalades

sinnesbeskaffenhet och omständigheterna i övrigt, ett brott bestraffas med

böter, även då straffminimum är fängelse. Vidare kunna förekomma fall, där

man vill döma en mindre tillräknelig villkorligt men straffminimum är så

högt eller brottet är av sådan art (t. ex. rattfylleri), att villkorlig dom ej

torde kunna ådömas myndig person. I sådana fall har stadgandet i 5 kap.

6 § givit möjlighet att lämpa straffet efter omständigheterna.

Vidare synes det bliva svårt för sinnessjukläkaren att alltid med visshet

avgöra om en person är helt sinnessjuk eller icke.

Ett bibehållande av 5 kap. 6 § i en eller annan form synes därför böra

övervägas. Att märka är, att ett motsvarande stadgande finnes upptaget i den

modernaste utländska strafflagen, den schweiziska.

Slutligen har sjukhuschefen vid Frösö sjukhus i förevarande avseende

anfört följande.

Gent emot slopandet av SL 5:6 har jag vissa betänkligheter. I motiveringen

har förutsatts, att denna paragraf uteslutande skulle ha sin tillämpning

på psykopaterna, men i verkligheten torde det huvudsakligen vara neurotiska

tillstånd, som kunna komma i fråga som grund för straffnedsättning.

Jag har åtminstone haft flera dylika fall för undersökning, där nedsatt straff

visat sig vara den mest rationella samhällsreaktionen. Som jag förut velat

framhålla, ha vi i det neurotiska spänningstillståndet en form av psykisk rubbning,

där man finner alla möjliga övergångar från klart sjukliga tillstånd till

rent normalpsykologiska reaktioner. Personer av för övrigt icke asocial eller

kriminell läggning kunna under trycket av extraordinära yttre förhållanden

komma in i dylika spänningstillstånd, som lamslå deras normala omdömesförmåga

så, att de begår mer eller mindre meningslösa lagöverträdelser.

Några särskilda vårdåtgärder äro i dessa fall vanligen obehövliga, om den

yttre situationen klaras upp, och de enda möjligheter, man då får att välja

på efter ett slopande av 6 § blir fullt straff eller ingen påföljd alls. Enligt

min erfarenhet kan nedsatt straff i dylika fall vara enda riktiga lösningen.

Det har t. ex. förekommit att den brottslige genom utmätande av fullt straff

skulle ha mist sin tjänst och fått sina framtida utkomstmöjligheter förstörda,

medan han genom nedsatt straff räddats åt en samhällsnyttig tillvaro, utan

att det berättigade kravet på samhällsreaktion behövt eftersättas.

Vad särskilt angår beredningens förslag till ändrad lydelse av 33 § strafflagen

för krigsmakten har krig shovrätten — som i övrigt instämt med Svea

hovrätt — förklarat sig ej lia något att erinra mot förslaget i denna del.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

13

Departementschefen.

Bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen örn straffrihet och straffminskning

på grund av psykisk abnormitet äro i allt väsentligt oförändrade

alltsedan strafflagens tillkomst. De lämna med sin ålderdomliga avfattning

numera föga ledning för rättstillämpningen, som efter hand blivit en helt

annan än vad med bestämmelserna ursprungligen var avsett. Den psykiatriska

vetenskapens framsteg och den moderna kriminologiens klarläggande av

sambandet mellan psykisk abnormitet och brottslighet lia åstadkommit en

avsevärd utvidgning av området för tillräknelighetsbestämmelsernas tillämpning.

Utvecklingen har emellertid, då den saknat stöd av lagbestämmelser,

varit i viss mån famlande och har enligt många.s åsikt i vissa hänseenden fört

för långt. Att strafflagen på en så central punkt saknar anknytning till nutida

betraktelsesätt är otvivelaktigt en väsentlig brist. Det torde icke heller råda

mera än en mening örn att en revision av lillräknelighetsbestämmelserna är

av nöden. En sådan revision kräver ståndpunktstagande till problem som

äro lika betydelsefulla som omstridda. Såsom framgår av innehållet i strafflagberedningens

betänkande och de däröver avgivna yttrandena råda stora

meningsskiljaktigheter i fråga örn de riktlinjer som böra följas. Denna bristande

enhetlighet i uppfattningen bör dock ej få föranleda att revisionen undanskjutes.

Det är uppenbarligen av stor vikt att lagstiftaren söker fastställa

de huvudsynpunkter som böra vara bestämmande vid bedömande av frågan

om straffriförklaring.

Psykisk abnormitet, som framträder i mera utpräglad form, har sedan

länge varit erkänd som straffrihetsgrund. Tidigare torde straffriheten vid

otillräknelighet, liksom straffnedsättningen vid förminskad tillräknelighet, lia

uppfattats såsom en naturlig konsekvens av vedergällningstanken, som förutsatte

skuld för straff. Sedan vedergällningstanken trätt i bakgrunden,

lärer numera i det allmänna betraktelsesättet straffrihet för den som betraktas

såsom otillräknelig väsentligen ha sin förankring i mera rent humanitära

skäl. Det har framstått såsom stötande att straffa den som är sinnessjuk eller

eljest psykiskt abnorm och måhända utsätta honom tor risken att hans lidande

därigenom förvärras.

De humanitära synpunkterna kräva självfallet det största beaktande. Frågan

örn straffrihet på grund av psykisk abnormitet och straffets utbytande

mot medicinsk behandling måste emellertid, liksom eljest då det gäller kriminalitetens

bekämpande, bedömas med hänsynstagande jämväl till de indi

vidualpreventiva och allmänpreventiva syften som strafflagstiftningen och

straffrättsskipningen avse att tillgodose.

Från individualpreventiv synpunkt är obestridligt, att örn brottet framsprungit

ur psykisk abnormitet, ett straff icke kan förväntas avhålla den

brottslige från att ånyo begå brott, med mindre det är så anordnat att genom

lämplig vård och behandling den brottslige återställes till sin psykiska hälsa.

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Men detta resultat vinnes i allmänhet lika bra eller bättre på andra vägar

än genom straffverkställighet. Under förutsättning att den psykiskt abnorme

omhändertages av samhället för den vård som erfordras är det onödigt att

tillgripa straff för att vinna det syfte som dess individualpreventiva funktion

skall tjäna. Och om straffet ej anordnas så att det är likvärdigt med den

vård som på annat sätt kan beredas, är det direkt olämpligt från individualpreventiv

synpunkt. Hinder möter således i regel icke från individualpreventiv

synpunkt att straffriförklara personer som begått brott och vilka betinna

sig i ett psykiskt abnormtillstånd.

Vad angår det allmänprevenliva syfte, som strafflagstiftningen avser att

fullfölja, torde den omständigheten, att en psykiskt abnorm person eventuellt

anser sig kunna räkna med att han, örn han begår brott, skall bliva

straffriförklarad, icke vara av någon större betydelse. Det är icke heller

antagligt, att straffriförklaring av den som befinner sig i ett psykiskt undantagstillstånd

— ett tillstånd som väsentligt avviker från det normala — i och

för sig i nämnvärd mån avtrubbar straffhotels verkan på andra människor.

Inom ett gränsområde, där abnormiteten icke är mera utpräglad, kan det

emellertid från allmänpreventiv synpunkt väcka betänkligheter att medgiva

straffriförklaring. Det har i detta hänseende åberopats, att hos allmänheten

en viss reaktion framträtt mot den uppfattning i tillräknelighetsfrågor som

kommit till uttryck i rättspsykiatriska utlåtanden angående tilltalade personers

sinnesbeskaffenhet samt att den misstro beträffande det rättspsykiatriska

bedömandet, som sålunda kommit till synes, omfattats även av representanter

för rättsväsendet eller i allt fall hos dem väckt oro och framkallat yrkanden

om en mera restriktiv tillämpning av straffriförklaring. Reaktionen torde i allmänhet

icke ha byggt på rationella överväganden angående den lämpligaste

behandlingen av olika slag av brottslingar utan i huvudsak ha förestavats av

vedergällningssynpunkter. Till en del har den måhända bottnat i en farhåga

för att farliga personer icke oskadliggöras på det effektiva sätt som gemene

mans krav på rättssäkerhet i samhället ansetts påkalla. I sistnämnda hänseende

torde det dock numera även för allmänheten stå klart att i den mån

abnorma personer som gjort sig skyldiga till brott bliva efter straffriförklaring

omhändertagna för vård å sinnessjukhus samhället på ett effektivt sätt

ingriper mot den brottslige, låt vara att detta sker i annan form än genom

straff. Allvarligare från allmänpreventiv synpunkt är att det under de senaste

åren förekommit, att den brottslige väl förklarats strafflös men ansetts

icke vara i behov av vård å sinnessjukhus. Mestadels synes det därvid

ha rört sig örn intellektuellt efterblivna ävensom lindrigare psykopater,

vilka begått mindre svåra brott och beträffande vilka läkarvetenskapen ansett

att för deras tillrättaförande icke erfordrades annan åtgärd än att den

straffriförklarade ställdes under tillsyn av den vid sinnessjukhusen anordnade

hjälpverksamheten.

Även örn man vid ett ståndpunktstagande till tillräknelighetsproblemet

icke kan bortse från den stora allmänhetens inställning får man enligt min

mening dock icke fästa alltför stor vikt vid denna. Det ligger i sakens natur,

opaginerad Kontrollera mot PDF

75

Kunni. Maj:ts proposition nr 207.

att den vetenskapliga bedömningen måste befinna sig på en mera avancerad

ståndpunkt, och detsamma gäller, örn än i mindre grad, den mera upplysta

lekmannauppfattningen. Att bedömandet i tillräknelighetsfrågor i hög grad

måste påverkas av de synpunkter som vedertagen medicinsk uppfattning

representerar är enligt min mening klart. Jag kan fördenskull icke i och föi

sig anse det förhållandet vara avgörande, att allmänheten — som merendels

äger endast bristfällig kännedom om de bakomliggande, för frågan örn

straffriförklaring relevanta omständigheterna — stundom kan ha svårt att

förlika sig med de resultat vartill det rättspsykiatriska bedömandet leder.

Därmed är emellertid icke sagt, att enbart den omständigheten att en person,

som begått brott, i själsligt hänseende avviker från det normala och är

i visst behov av psykiatrisk tillsyn bör föranleda att han sträffriförklaras.

Även enligt min mening har straffriförklaring ägt rum i alltför vid omfattning.

Det synes mig nämligen uppenbart, att den särbehandling av vissa

brottslingar, som deras straffriförklarande innebär, icke bör tillgripas utan

att verkligt vägande skäl föreligga. När sådana skäl ej kunna påvisas, bör

det ordinära förfarandet tillämpas. Om varken humanitära synpunkter eller

praktiska överväganden rörande den brottsliges rationella behandling kräva

att straffriförklaring sker, bör sådan ej heller äga rum.

Vad angår de humanitära synpunkterna torde dessa, med den differentierande

behandling som tillämpas inom modem fångvård, näppeligen kräva

att den som avviker från det normala straffriförklaras annat än när det är

fråga örn en mera utpräglad abnormitet. Fran praktisk synpunkt mäste det

rent organisatoriskt anses föga rationellt att inom fångvården skapa en

fullt utvecklad, med sinnessjukvården sidoordnad organisation för vård av

sådana psykiskt abnorma som begått brott. Även av detta skäl torde därför

mera utpräglat abnorma böra omhändertagas av sinnessjukvården. Men

då i viss utsträckning psykiatrisk vård och tillsyn lämpligen kan åvägabringas

inom fångvården, bör det icke vara uteslutet alt hänföra brottslingar,

som till sin sinnesbeskaffenhet förete vissa avvikelser från det normala, till

fångvården, som i så fall bör anpassas därefter. I den män fångvården differentieras

kan nian alltså tänka sig att till fångvård hänföia även personer

som eljest närmast bort omhändertagas av sinnessjukvården. En sådan

differentiering av fångvården har redan i avsevärd utsträckning genomförts,

därvid efter hand alltmer ökade resurser ställts till fångvårdens förfogande.

Genom införandet av till tiden helt eller relativt obestämda frihetsberövande

åtgärder har möjlighet redan skapats för att inom fångvårdens ram omhändertaga

även personer som i psykiskt hänseende avvika från det normala.

Jag tänker härvid på ungdomsfängelse, som genom differentiering

av anstalter och behandling visat sig väl lämpat även för psykiskt ej fullmåliga

unga brottslingar, ävensom på den närmast för äldre abnormhrottslingar

avsedda skyddsåtgärden förvaring. Härjämte bör nämnas att

det straffrättsliga reaktionssystemet i den villkorliga domen erbjuder en möjlighet

till kriminalvård i frihet, sorn utgör en motsvarighet lill den tillsyn av

sinnessjukvårdens hjälpverksamhet .sorn i det föregående omtalats.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Det torde som jag förut antytt icke kunna helt bestridas, att läkarvetenskapen

vid det rättspsykiatriska bedömandet visat en viss benägenhet att tillstyrka

straffriförklaring och därmed hänvisning till sinnessjukvård av personer

som väl förete avvikelser från det normala men i och för sig lämpligen

kunnat omhändertagas inom straffsystemets ram. Denna benägenhet

torde i väsentlig mån kunna förklaras med att fångvården varit och i viss

utsträckning alltjämt är oförmögen att giva den sakkunniga differentierade

behandling som varit önskvärd. I och med att en sådan differentierad behandling

erbjudes har man anledning räkna med att rättspsykiatrien självmant

skall bliva mera böjd för att medverka till att sådana fall, där det medicinska

vårdbehovet ej är så framträdande, omhändertagas inom fångvården.

Såsom nyss antytts kan det icke anses ändamålsenligt att inom fångvården

uppbygga en med sinnessjukvården sidoordnad vård av mera utpräglat psykiskt

abnorma. I detta hänseende synes en bestämd gräns böra dragas, där

det medicinska vårdbehovet är så framträdande, att sinnessjukvård framstår

såsom det mest rationella. Är det medicinska vårdbehovet dominerande,

torde icke böra ifrågakomma att låta den psykiskt abnorme omhändertagas

av långvården, utan straffriförklaring bör ske. En gränsdragning efter dessa

linjer torde tillgodose såväl individualpreventiva som allmänpreventiva hänsyn.

I beredningens förslag lia såsom straffrihetsgrunder upptagits sinnessjukdom

och sinnesslöhet. Beredningen har härigenom velat reservera straffrilieten

för de former av psykisk abnormitet som sedan länge varit erkända

som straffrihetsgrunder och om vilka några meningsskiljaktigheter praktiskt

taget icke råda. I formellt hänseende har beredningen genom användandet

av nämnda termer velat tillgodose önskemålet om en så bestämd

fixering som möjligt av området för straffriheten.

Beredningen, som i sin motivering utförligt redogjort för den innebörd begreppet

sinnessjukdom enligt dess mening borde äga, har uttalat, att såsom

sinnessjukdom borde räknas icke blott vad som i dagligt tal brukade kallas

för sinnessjukdom utan även åtskilliga andra tillstånd, däribland psykiska

personlighetsförändringar efter hjärnskador, vilka innebure en sjuklig

förändring av själslivet av djupgående natur. Under sinnessjukdom skall

enligt beredningens uppfattning däremot ej hänföras någon form av psykopati.

Rörande innebörden av begreppet psykopati har beredningen uttalat,

att en psykopat kännetecknades av bestående brister på känslo- och viljelivets

område, vilka framför allt framträdde i oförmåga eller svårighet att

anpassa sig i sammanlevnaden med andra människor samt hade sin grund

i ärftliga anlag eller i sjukdomar och skador som inträffat så tidigt i barndomen

att de blivit bestämmande för karaktärsutvecklingen. Beredningen

har emellertid vitsordat, att psykopati vore ett obestämt och tänjbart begrepp

samt att gränserna mellan olika former av psykopati vore oklara och

övergångarna flytande. Beredningen har vidare anmärkt, att ett psykiskt

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

77

abnormtillstånd vid närmare forskningar kunde visa sig rätteligen böra

hänföras till en annan huvudgrupp än man ursprungligen med hänsyn till

symtombilden haft anledning antaga. I litteraturen funne man emellanåt,

att en psykisk personlighetsförändring efter epidemisk hjärninflammation,

som ej sällan företedde yttre likheter med symtombilden vid konstitutionell

psykopati, hänfördes till psykopatierna, ehuru den enligt beredningens mening

vore att räkna som sinnessjukdom.

I åtskilliga yttranden ha dessa beredningens uttalanden utsatts för stark

kritik. Medicinalstyrelsen har framhållit, att beredningens ståndpunkt ledde

till den egendomliga konsekvensen att en psykisk förändring efter en i den

tidiga barndomen inträffad hjärnskada skulle räknas som psykopati, medan

en motsvarande rubbning som inträtt såsom följd av en i senare år inträffad

hjärnskada skulle räknas som sinnessjukdom. Då grunden till rubbningarna

ofta vore synnerligen vansklig att fastställa, måste enligt styrelsens

mening diagnosen ofta ställas på symtombilden såsom sådan. Begreppet psykopati

omfattade såväl en rad konstitutionella ärftligt betingade abnormtillstånd

som en stor grupp under livet förvärvade organiska defekttillstånd,

där mestadels förändringar till följd av hjärnsjukdomar läge till grund för

rubbningen. Vissa psykiatrer betecknade som psykopater även en grupp svårt

neurotiserade människor, vilkas tillstånd kunde sägas vara en produkt av

konstitutionella brister och svåra miljöförhållanden. Samma uppfattning

som medicinalstyrelsen sålunda uttalat har kommit till uttryck i åtskilliga

andra yttranden. I flera av dessa har jämväl påpekats, att med förbättrade

undersökningsmetoder allt flera fall av karaktärsrubbningar, vilka uppfattats

som psykopati, visat sig lia sin grund i hjärnskador av en eller annan

art. För egen del vill jag redan i detta sammanhang uttala, alt det icke

synes mig tillfredsställande att, som beredningen, göra principiell skillnad

mellan sådana fall, i vilka en hjärnskada kunnat påvisas, och andra till det

yttre likartade fall, i vilka detta icke låtit sig göra.

Beredningen har till stöd för sitt förslag att undantaga psykopaterna från

området för straffrihet anfört, att psykopater — i den av beredningen använda

betydelsen — i samhället intoge en väsentligt annan ställning än de sinnessjuka

och sinnesslöa. I fråga örn de båda senare kategorierna hade den allmänna

sinnessjukvården och sinnesslövården till uppgift att ingripa oberoende

av örn de psykiska sjukdoms- och defekttillstånden tagit sig uttryck i brott

eller icke, under det att någon motsvarande organisation icke funnes för psykopaterna.

Beredningen har också understrukit, att sinnessjukhusens regim

måste anpassas efter deras egentliga vårdklientel och icke kunde inrättas efter

de särskilda problem som psykopatvården erbjöde. Vidare har beredningen

framhållit, att medan sinnessjuka och sinnesslöa intoge en undantagsställning

i förhållande till andra människor, psykopaterna — vilka vanligen vore

klara och rediga, intellektuellt fullmåliga och arbetsföra personer — i allmänhet

åtnjöte samma förmåner och friheter som andra medborgare.

Mot förslaget att utesluta dem beredningen betecknat som psykopater från

möjligheten alt bliva sträf friförklarade har i åtskilliga yl Iranden anföris, att

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition m 207.

en del psykopater företedde så allvarliga rubbningar att de från medicinsk

synpunkt vore fullt jämförliga med och stundom svårare fall än många av

de egentligt sinnessjuka samt att de även från social synpunkt intoge en utpräglad

undantagsställning. Det har sålunda framhållits, att många psykopater

med ofta återkommande reaktiva symtom vårdats å sinnessjukhus eller

neurosavdelningar eller stått under nervläkarvård i andra former innan de

blivit kriminella. I ett flertal yttranden har vidare understrukits, att psykopater

ofta bleve intagna på sinnessjukhus utan att ha begått brott och att

det syntes inkonsekvent att de psykopater, som gjort sig skyldiga lill brott

men i själva verket borde behandlas på samma sätt, enligt förslaget skidle

dömas till straff.

Jämväl i flera yttranden från icke-medicinskt håll har uttalats, att svårare

törmer av psykopati i straffrättsligt hänseende borde jämställas med sinnessjukdom.

Svea hovrätt har härutinnan erinrat, att ju mera insikten i psykiatriska

frågor vunne insteg, desto naturligare tedde sig även utanför de sakkunnigas

krets, att verkligt allvarliga fall av psykopati vid det straffrättsliga

bedömandet likställdes med sinnessjukdom och sinnesslöhet, samt att ett uttryck

härför vore att från allmänhetens sida numera vård på sinnessjukhus

ej sällan påkallades i fall av denna art.

Från mera formell synpunkt har i detta sammanhang mot beredningens

förslag invänts att begreppet sinnessjukdom vid tillämpning av sinnessjuklagen

ansetts innefatta även grövre former av psykopati. Sinnessjuknämnden

har, liksom Svea hovrätt, påpekat, att enligt sinnessjuklagens bestämmelser

ingen som icke är sinnessjuk eller sinnesslö skall mot sin vilja få intagas eller

kvarhållas å sinnessjukhus, men att statsmakterna i olika hänseenden godtagit

det förhållandet att psykopater i icke ringa utsträckning blivit föremål

tor sadan intagning. Om beredningens definition av begreppet sinnessjukdom

godkändes, borde antingen de psykopater som nu vårdas å sinnessjukhus

omedelbart utskrivas därifrån eller en ändring vidtagas i sinnessjuklagen.

I vissa yttranden har framhållits, att bland alkoholister, lösdrivare och andra

asociala element ett betydande antal vöre psykopater, vilkas psykiska abnormitet

omöjliggjorde en social anpassning. Rörande den lämpligaste behandlingen

av dessa psykopater har gjorts gällande, att då psykopaterna utgjorde

ett av psykiatriens mest brännande problem i såväl diagnostiskt som

terapeutiskt hänseende, deras behandling borde såsom ett medicinskt problem

överlåtas åt sinnessjukvården. I samband härmed har vitsordats, att tillfredsställande

vårdmöjligheter för detta klientel icke funnes, enär det saknades

tillräckligt antal platser på specialavdelningar, vid vilka huvudvikten kunde

läggas på en pedagogisk behandling med yrkesutbildning och arbetsterapi,

samt att psykopaternas vardande pa vanliga sinnessjukavdelningar visat sig

olämpligt. Denna brist borde emellertid avhjälpas.

Sistnämnda brist aberopas i flera yttranden, i vilka beredningens förslag

biträtts, såsom ett viktigt skäl till stöd för detta. Sålunda har bland andra

fångvåi dsstyrelsen betonat, att psykopaterna vore i behov av pedagogisk Ostian,

yrkesutbildning och eftervård samt alt sådan behandling med större

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

79

framgång än på sinnessjukhusen kunde praktiseras på anstalter som icke

hade sjukvård som sin väsentligaste uppgift.

Vad sålunda å ömse sidor förekommit synes mig visa, att det är nödvändigt

att möjlighet alltjämt finnes att i viss utsträckning straffriförklara psykopater

— till vilka jag i detta sammanhang med hänsyn till vad medicinalstyrelsen

anfört finner böra räknas jämväl sådana i senare år hjärnskadade

personer vilka förete samma psykiska symtom som personer med medfödda

eller från den tidiga barndomen härrörande psykopatiska karaktärsdrag

-— och således hänvisa dem att omhändertagas av sinnessjukvården. Jag

syftar härvid på sådana personer, vilkas psykiska defekter påtagligen äro

av den art att sinnessjukvård tarvas oavsett örn de begått brott eller ej. Det

synes här främst gälla psykopater med benägenhet för episodiska förvirringar

och andra akuta psykiska sjukdomstillstånd.

Beredningen har i fråga om dessa psykopater anfört, att även enligt beredningens

förslag straffriförklaring komme att äga rum, såframt brottet ägde

samband med ett dylikt akut tillstånd. Detta akuta tillstånd vore nämligen

att betrakta som sinnessjukdom. I övrigt utgjorde däremot enligt beredningens

mening benägenheten för reaktiva tillstånd, vilken ofta aktualiserades i samband

med rannsakningen, knappast tillräckligt skäl för straffriförklaring.

Härvid har beredningen åberopat, att cellpsykoser och andra psykotiska eller

neurotiska reaktioner förekomme även hos andra fångar samt att skäl för

en principiellt olika behandling i fråga om psykopaterna ej syntes föreligga.

Denna jämförelse synes emellertid knappast vara fullt hållbar. Otvivelaktigt

tala helt andra skäl för straffriförklaring i det förra fallet; sålunda är tydligen

behovet av sinnessjukvård av en större styrka och varaktighet än i

det senare fallet. Det torde sålunda föreligga en betydande skillnad mellan

en person, som så att säga ständigt balanserar på gränsen till sinnessjukdom

och måhända emellanåt också överskrider gränsen, och en person, som

under påfrestningarna av en rannsakning och dom med efterföljande straffverkställighet

drabbas av en övergående rubbning av själsverksamheten, låt

vara att gränsen med hänsyn till alla mellanformer icke i verkligheten är lätt

att draga. Såsom Svea hovrätt uttalat, möter från kriminalpolitisk synpunkt

icke något hinder att likställa verkligt svåra fall av psykopati med sinnessjukdom.

Vad angår psykopater, vilka icke förete psykiska defekter av den art som

nyss nämnts, framgår oförtydbart av yttrandena, att flertalet av dem väsentligt

skiljer sig från sinnessjukhusens övriga klientel. Det har allmänt vitsordats,

att psykopaterna inverka störande på vårdarbetet beträffande de

egentligt sinnessjuka och att en rationell behandling av psykopaterna bör

följa andra linjer, därvid pedagogisk fostran — kombinerad med yrkesutbildning

och tillräckliga sysselsättningsmöjligheter samt effektiv eftervård —

bör ställas i främsta rummet. Möjligheter till sådan behandling kan sinnessjukvården

för närvarande erbjuda endast i mycket begränsad omfattning.

Det i flera yttranden framhållna önskemålet örn ett utbyggande av den

offentliga psykopat vården syftar också lill ali för detta ändamål nya special
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Mcij:ts proposition nr 207.

avdelningar skulle uppföras efter mönster av vissa redan befintliga främst

för straffriförklarade psykopater avsedda avdelningar vid några statliga sinnessjukhus.

Av en utredning, som strafflagberedningen i sitt betänkande framlagt angående

de psykopater som vid 1941 års utgång voro för vård intagna å statens

sinnessjukhus, framgår, att flertalet av dessa psykopater intagits till

följd av straffriförklaring. Även flertalet övriga psykopater som vårdades å

statens sinnessjukhus synes lia omhändertagits icke på grund av något behov

av sjukvård i egentlig mening utan på grund av asocialitet, såsom lösdriveri,

alkoholism, familjetyranni och dylikt. Bland 728 manliga psykopater

voro enligt nämnda utredning 447 personer, eller ca 61 procent, straffriförklarade,

medan 79 personer intagits i anledning av brott som icke föranlett

åtal, 36 personer på grund av annan asocialitet (t. ex. lösdriveri), 41 personer

på grund av missbruk av alkohol och narkotika samt återstående 125 personer

på grund av neurotiskt tillstånd, självmordsrisk eller av annan anledning.

För de kvinnliga psykopaternas del ställde sig siffrorna väsentligt annorlunda,

i det att av 278 intagna endast 77 personer, eller ca 28 procent, intagits

på grund av straffriförklaring, och 48 personer intagits i anledning av brott,

som icke föranlett åtal, annan asocialitet eller alkohol- och narkotikamissbruk.

Även örn proportionen mellan de olika grupperna något förskjutes,

därest hänsyn tages även till psykopater som vid nämnda tidpunkt vårdades

å icke statliga sinnessjukhus, giver utredningen vid handen, att anledningen

till psykopaters omhändertagande för sinnessjuk vård i stor utsträckning varit

kriminalitet eller annan asocialitet och att rent medicinska vårdsynpunkter

endast i förhållandevis mindre utsträckning varit avgörande.

Med hänsyn till det anförda synes sannolikheten tala för att flertalet av

de psykopater som nu bruka straffriförklaras skulle kunna lämpligen omhändertagas

inom fångvårdens ram. Den omständigheten, att hinder givetvis

icke i och för sig föreligger alt med ett tillräckligt antal specialavdelningar

giva psykopaterna en rationell behandling inom sinnessjukvårdens

ram, utgör enligt min mening icke anledning att låta den nuvarande praxis

i fråga om straffriförklaring av psykopater fortbestå. Såsom jag förut framhållit

bör den särbehandling av vissa brottslingar som straffriförklaring innebär

icke användas utan att verkligt vägande skäl föreligga. Man kan också

i likhet med slrafflagberedningen med hänsyn till allmänhetens reaktion

framhålla såsom mindre lämpligt, att personer, vilka i samhällslivet i huvudsak

intaga samma ställning som övriga medborgare, behandlas som sinnessjuka

för den händelse de åtalas för brott, ehuru deras psykiska defekter —

även örn de varit kända — eljest icke skulle ansetts motivera vårdåtgärder

från samhällets sida. Några vägande humanitära skäl för straffriförklaring

av nu ifrågavarande personer synas icke föreligga.

Det har i några yttranden uttalats, att om sådana psykopater, som hittills

brukat straffriförklaras, hädanefter skulle omhändertagas av fångvården,

detta skulle i anstaltshänseende leda till en dualism som skulle ställa sig

kostsammare än en utbyggnad av sinnessjukvårdens resurser för omhändertagande

av psykopater. Denna anmärkning saknar icke fog. Därest emeller
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

8]

tid, som jag förutsatt, psykopater med ett utpräglat vårdbehov alltjämt komma

att straffriförklaras, torde icke för de övriga psykopaternas del erfordras

några sådana åtgärder inom fångvården, att erinringar kunna framställas

från organisatorisk synpunkt. Självfallet bör tillgång finnas till psykiatrisk

sakkunskap. Fångvården har redan för närvarande att taga hand om åtskilliga

psykopater, vilkas tillstånd ej ansetts motivera en straffriförklaring, och

det är ett önskemål för fångvården i allmänhet att medicinska synpunkter

vinna ökat inflytande. I ett av de yttranden som här avses har också uttalats,

att en utveckling av fångvården skulle möjliggöra att en del av det klientel

som hittills av blandad social och psykiatrisk anledning omhändertagits inom

sinnessjukvården skulle kunna överföras till fångvården.

Av det anförda framgår, att enligt min mening frågan, huruvida och i vad

mån psykopater skola straffriförklaras, bör avgöras med hänsyn till styrkan

av det medicinska vårdbehov som i varje särskilt fall kan anses föreligga.

Är det medicinska vårdbehovet dominerande, bör straffriförklaring äga rum.

Om åter det medicinska vårdbehovet icke är mera framträdande än att det

lämpligen kan tillgodoses inom fångvårdens ram, bör hinder icke möta att

döma till straff eller sådan skyddsåtgärd som kan träda i stället för straff.

Såsom förut nämnts är flertalet psykopater i främsta rummet i behov av

psykologisk påverkan och pedagogisk handledning. Jämsides med ett betydelsefullt

reformarbete i fråga örn straffverkställigheten överhuvud har genom

särskilda åtgärder ökad möjlighet beretts att giva av fångvården omhändertagna

personer uppfostran och utbildning. I fråga om ungdomliga

lagöverträdare finnas sålunda instituten tvångsuppfostran och ungdomsfängelse

att tillgå. Beträffande ungdomsfängelse har också en betydelsefull differentiering

av verkställigheten kommit till stånd. Den nya lagstiftningen

om villkorlig dom kan användas i sådana fall, då ett frihetsberövande

icke är påkallat, och även lagstiftningen om eftergift av åtal mot vissa

underåriga är av viss betydelse i detta sammanhang. För äldre personer finnes

möjligheten att döma till förvaring enligt 1927 års lag örn förvaring av

förminskat tillräkneliga förbrytare. Denna lag ger visserligen endast relativt

begränsad möjlighet att döma till förvaring, enär bland annat förutsättes

alt vederbörande dömes till straffarbete i minst två år eller, sedan han till

fullo undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete, ånyo begått

brott och därför dömes till straffarbete eller, där båda brotten äro sedlighetsbrott,

till straflarbete eller fängelse. 1937 års lag om förvaring och internering

i säkerhetsanstalt, vilken ännu ej trätt i kraft, innebär emellertid en

avsevärd utökning av möjligheten att döma till förvaring. Enligt denna lag

fordras i fråga örn brottets beskaffenhet allenast, att enligt lag kan följa

straflarbete eller, i fråga örn sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse å

brottet. I övrigt skall — bortsett från att den skyldige enligt lagens nuvarande

lydelse skall finnas vara av sådan sinnesbeskaffenhet som avses i 5

kap. 6 § strafflagen — för ådömande av förvaring fordras, att han på grund

av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara oemottaglig eller föga mottaglig

för straff och alt han med hänsyn till den ådalagda brottsligheten samt

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 207.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition, nr 207.

på grund av i målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet

och föregående vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person

eller egendom.

Det är min avsikt, att 1937 års lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt

skall sättas i kraft då de nya tillräknelighetsbestämmelserna träda

i tillämpning. Därest så sker, torde möjlighet finnas att inom ramen för det

straffrättsliga reaktionssystemet bereda sådana psykopater, vilkas tillstånd

ej motiverar straffriförklaring enligt de nya riktlinjer jag antytt, en fullt

tillfredsställande vård och behandling. Fångvårdsstyrelsen har upplyst, att

psykopater, vilka efter att tidigare lia straffriförklarats blivit dömda till förvaring,

i regel visat sig lämpade för den behandling förvaringen erbjuder.

Jämväl interneringsnämnden har ansett det riktigt och lämpligt, att vissa

grupper abnorma som hittills straffriförklarats överfördes till förvaringsinstitutets

tillämpningsområde. I en del yttranden från medicinskt håll har

man ej heller ställt sig främmande för denna tanke. Att 1937 års lag sättes

i kraft synes emellertid vara en nödvändig förutsättning för att en lagstiftning,

som bryter nuvarande praxis på tillräknelighetsområdet, skall kunna

genomföras. Dessförinnan torde i anslutning till strafflagberedningens förslag

vissa jämkningar i 1937 års lag böra vidtagas. Jag återkommer till denna

fråga i det följande. I vad mån i övrigt böra vidtagas särskilda åtgärder inom

det straffrättsliga reaktionssystemet för att ytterligare säkerställa den lämpligaste

behandlingen av psykopater synes mig delvis böra bliva beroende på erfarenheten.

Frågan lärer komma att uppmärksammas av strafflagberedningen

vid dess fortsatta arbete.

Jag övergår nu till frågan om straffriförklaring av andra psykiskt abnorma

än psykopater, i första rummet de egentligt sinnessjuka.

Såsom förut nämnts har beredningen försökt att närmare klargöra begreppet

sinnessjukdom. Enligt beredningens åsikt förutsatte sinnessjukdom

en sjuklig förändring av själslivet av djupgående natur, varemot allehanda

obetydliga rubbningar av den psykiska jämvikten, exempelvis stämningsrubbningar

vid lindriga infektioner och liknande alldagliga företeelser, icke

vore att anse som sinnessjukdom. Vidare har beredningen förklarat, att till

sinnessjukdom finge hänföras ej endast vad som i dagligt tal kallades för

sinnessjukdom utan även psykiska personlighetsförändringar i samband med

åldrandet eller efter hjärnskador, vissa neurotiska spänningstiilstånd, tillfälliga

omtöckningar och andra tillstånd, vilka innebure en sjuklig förändring

av själslivet av djupgående natur.

I åtskilliga yttranden har beredningens begreppsbestämning blivit föremål

för stark kritik. Medicinalstyrelsen har för sin del anfört, att beredningens

definition av begreppet sinnessjukdom saknade stöd i den psykiatriska vetenskapen

och i hög grad bure improvisationens prägel, och likartade uttalanden

lia gjorts i andra yttranden. I fråga om innebörden hos den framförda

kritiken har jag förut nämnt, att vissa följdtillstånd efter hjärnskador, vilka

av beredningen ansetts falla under begreppet sinnessjukdom, av många psy
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

83

kiatrer anses utgöra former av psykopati samt att sinnessjukdom vid tillämpning

av sinnessjuklagen ansetts innefatta jämväl psykopati. Härutöver har i

yttrandena anmärkts, att beredningen i sin definition medtagit tillstånd, vilka

varken enligt vanligt språkbruk eller den psykiatriska vetenskapens åsikt

räknades såsom sinnessjukdom.

Enligt min mening är det ej lämpligt att i tillräknelighetsbestämmelserna

röra sig med ett sinnessjukdomsbegrepp som alltför mycket avviker från vanligt

språkbruk. Beredningens förslag synes särskilt i fråga om tillfälliga

omtöckningar vara otillfredsställande från denna synpunkt. Dessa tillstånd

torde böra upptagas för särskild reglering i enlighet med vad jag i det följande

vill närmare angiva. Vad angår övriga tillstånd som här åsyftas —

själsliga förändringar som sammanhänga med åldrandet, vissa neurotiska

spänningstillstånd och liknande företeelser — vill jag till en början framhålla,

att någon erinran ej torde vara att framställa mot att de skola kunna

medföra straffriförklaring om de äro av tillräckligt genomgripande natur.

För vanligt språkbruk torde det icke heller vara främmande att i dylika fall

tala om sinnessjukdom, därest det gäller tillstånd av någon varaktighet. Ett

särskilt omnämnande av sådana tillstånd vid sidan av sinnessjukdom synes

mig fördenskull ej erforderligt för att straffriförklaring skall kunna följa då

sådan är motiverad. Om tillfälliga omtöckningar bliva föremål för särskild

reglering, torde övriga här avsedda fall komma in under denna straffrihetsgrund.

Beträffande de tillfälliga psykiska rubbningarna har beredningen

såsom exempel å sådana som kunde betecknas såsom sinnessjukdom

anfört transitoriska epileptiska tillstånd, feberomtöckningar och andra akuta

förvirringar. Beträffande tillstånd av höggradig affekt och liknande rubbningar

har beredningen uttalat, att för frågan om straffriliet i dessa fall borde

vara avgörande huruvida affekten bottnade i en psykisk abnormitet av

sådant slag att straffriliet borde följa eller om den hade sitt ursprung i normalpsykologiska

faktorer. Straffrihet borde enligt beredningens mening medgivas

endast i det förra fallet men icke i det senare.

Beredningens terminologi avviker som jag nyss nämnt på denna punkt

alltför mycket från allmänna språkbruket. Det synes sålunda, såsom Stockholms

rådhusrätt anfört, oegentligt att som sinnessjukdom beteckna t. ex.

tillståndet bos en person som tillfälligt omtöcknats av ett slag i huvudet och

på grund därav bör straffriförklaras för vad han i detta tillstånd företagit

sig. Enligt min mening erfordras fördenskull en särskild bestämmelse örn

straffrihet för sådana övergående rubbningar av själsverksamhelen, som här

avses. De tillstånd som åsyftas torde lämpligen kunna betecknas som tillfällig

sinnesförvirring. För att straffrihet av sådan grund skall äga rum

förutsätter jag, att den övergående rubbningen av själsverksamheten inneburit

ett höggradigt omtöckningstillstånd. Jag är ense med beredningen, att

höggradig affekt och liknande tillstånd icke böra i och för sig föranleda

straffrihet. De torde icke heller enligt allmänna språkbruket benämnas sinnesförvirring.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Därest tillfällig sinnesförvirring upptages såsom straffrihetsgrund bör övervägas,

huruvida i lagtexten bör särskilt angivas, att sådan omtöckning som

har sin grund i självförvållat rus icke medför straffriförklaring. Såsom

beredningen funnit måste detta praktiskt utomordentligt viktiga undantag

gälla. Jag kan dock icke finna erforderligt att uppställa någon bestämmelse

härom. Självförvållat rus torde icke enligt allmänna språkbruket innefattas

under uttrycket sinnesförvirring. Den av beredningen berörda frågan

om straffbarheten för brottslig gärning, som begåtts under så höggradigt rus

att det kan ifrågasättas huruvida det uppsåt eller det vållande som förutsättes

för straffbarhet förelegat hos den handlande, anser jag liksom beredningen

ej heller tarva reglering i detta sammanhang. Detta spörsmål torde

i likhet med andra frågor rörande uppsåt och vållande böra överlåtas åt

rättspraxis att lösa.

Jämte sinnessjukdom har beredningen enligt vad jag förut nämnt såsom

grund för straffrihet angivit sinnesslöhet. Med detta uttryck har beredningen

förklarat sig avse en intellektuell utvecklingshämning som är så

djupgående att den oundvikligen medför en särställning i förhållande till

andra människor. Beredningen har sålunda med sinnesslöhet åsyftat mera

höggradig intellektuell undermålighet, men har med hänsyn till de hittills

använda intelligensmätningsmetodernas begränsade tillförlitlighet icke ansett

sig kunna fixera begreppets innebörd vid någon bestämd intelligensålder.

Beredningen har likväl uttalat, att gränsen för sinnesslöhet givetvis måste

förläggas högst betydligt lägre än vid en utvecklingsnivå omedelbart under

den vid 15 år vanliga. Vid avgörande av frågan, om sinnesslöhet skulle anses

föreligga, borde den i intellektuella defekter grundade sociala inkapaciteten

tillmätas väsentlig betydelse.

Vad beredningen sålunda anfört har så gott som utan undantag godtagits

i yttrandena. Jag är ense med beredningen om alt intellektuell utvecklingshämning,

som skall kunna medföra straffrihet, bör vara av sådan art

att den grundar en verklig undantagsställning. En definition av begreppet sinnesslöhet

har givits i lagen den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning och

vard av bildbara sinnesslöa. Enligt 1 § i denna lag förstås med sinnerslö i lagen

den som på grund av bristande förståndsutveckling icke kan tillgodogöra

sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning. I det betänkande

som låg till grund för lagen uttalades bl. a. att barn med en s. k. intelligenskvot

under 65 alltid borde hänvisas till sinnesslöskola, förutsatt att intelligensundersökningen

utförts riktigt. Den uppfattning av begreppet sinnesslöhet

som kommit till uttryck i nämnda lagrum och motivuttalande bör enligt

min mening vara vägledande även i nu förevarande sammanhang. Jag

avser härmed att genomföra en inskränkning i den tillämpning av straffriförklaring

på grund av intellektuell utvecklingshämning som på senare tid

förekommit.

Härefter vill jag behandla frågan, om kausalsamband mellan den

psykiska abnormiteten och den brottsliga gärningen skall krävas för att

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

85

straffrihet skall äga rum. Enligt beredningens förslag förutsättes, såsom jag

förut nämnt, att gärningen skett under inflytande av den psykiska abnormiteten

(sinnessjukdom eller sinnesslöhet). Med den omfattning begreppet sinnessjukdom

numera hade och den betydelse som även lindrigare psykiska

sjukdomstillstånd kunde ha såsom orsak till brott kunde det enligt beredningens

mening mången gång leda till otillfredsställande resultat, örn någon

åtskillnad icke gjordes mellan de brottsliga tendenser vilka hade sin grund

i sjukdomstillståndet och de vilka vore därav oberoende. Beredningen har

särskilt framhållit, att kravet på kausalsamband finge sin väsentliga betydelse

som ett medel för domstolen att förbehålla sig det slutliga avgörandet

i tillräknelighetsfrågor. Samtidigt har emellertid beredningen uttalat, att kravet

på kausalsamband endast i relativt få fall komme att få praktisk betydelse,

enär sådant samband vanligen måste presumeras. Såsom exempel på

fall, där kravet på kausalsamband kunde erhålla betydelse, har beredningen

nämnt psykiska sjukdomstillstånd med avgränsade sjukdomssymtom, såsom

vissa paranoiska tillstånd, ävensom tillstånd inom gränsområdet mellan abnormitet

och normalitet, där det psykiska svaghetstillståndet endast berörde

vissa delar av den psykiska personligheten.

Under hänvisning till vad beredningen själv anfört om innebörden av kravet

på kausalsamband har i en del yttranden förklarats, att någon erinran

ej vore att göra mot beredningens förslag i denna del. I andra yttranden

har däremot framhållits, att svårigheterna att leda frånvaron av kausalsamband

i bevis borde leda till att någon föreskrift därom icke upptoges. Det

har därvid påpekats, att det psykopatologiska tillståndet ofta icke gjorde sig

gällande som direkt pådrivande faktor utan medverkade till brottet genom

att utplåna eller försvaga hämningarna mot brott, samt gjorts gällande,

att det för psykiatern vore omöjligt att, om gärningsmannen vore sinnessjuk

eller sinnesslö, utesluta att han begått gärningen under inflytande av

sitt psykiska undantagstillstånd. Likaså har i vissa yttranden — bl. a. av

medicinalstyrelsen — framhävts, att det vore principiellt oriktigt att straffa

en psykiskt sjuk eller defekt människa.

För egen del kan jag icke finna, att införandet av krav på kausalsamband

skulle innebära någon vinst. Snarare är enligt min mening att befara, att

det kan leda till en ojämn tillämpning. Man synes även kunna anföra humanitära

skäl mot att tillgripa straff i sådana fall, då kausalsamband icke kan

påvisas. Beträffande de av beredningen anförda exemplen vill jag framhålla,

att i den mån dylika tillstånd äro att räkna såsom sinnessjukdom, behovet

av medicinsk vård torde framträda med sådan styrka att det motiverar strafffriförklaring,

även örn man i något fall till äventyrs skulle vaga påstå att

kausalsamband mellan det sjukliga tillståndet och den brottsliga gärningen

icke är för handen.

Såsom en spärr mot obefogade straffriförklaringar torde den föreslagna

bestämmelsen vara ulan nämnvärd betydelse. En bestämmelse i syfte att

bereda domstolen slöd för alt i vissa fall avvika från en alltför extrem medicinsk

uppfattning kan visserligen från domstolarnas synpunkt te sig önsk
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

värd. Såsom jag förut framhållit är det emellertid att förvänta att den psykiatriska

sakkunskapen — såsom också bestyrkts i yttrandena — i och med

den ökade differentieringen av fångvården kommer att visa större förståelse

för de synpunkter som kunna anföras mot straffriförldaring i alltför vidsträckt

omfattning. För övrigt erkännes även från läkarnas sida, att avgörandet

i tillräknelighetsfrågor ligger i domstolens hand och att läkarnas utlåtanden

endast äro rådgivande. En annan sak är, att domstolen givetvis

kan lia svårt alt avvika från vad som föreslagits från psykiatriskt håll. En

bestämmelse som direkt åsyftar att giva domstolen stöd för att efter eget

skön göra avsteg fran de särskilt sakkunnigas uppfattning synes mig dock

vara av tvivelaktigt värde. Härtill kommer, att beredningen förutsätter, att

domstolen skulle i särskild grad taga ansvaret för avgörandet i ett avseende

som bereder den utbildade psykiatern och fackmannen speciella svårigheter.

Av allmänna processuella regler följer, att domstolen — liksom eljest när

den anlitar särskild sakkunskap för att erhålla vägledning i uppkommande

spörsmål — äger pröva huruvida psykiatern framlagt skäl för sin åsikt. Såsom

strafflagberedningen framhållit, förutsättes för att sinnessjukdom eller

sinnesslöhet skall anses föreligga väsentliga och djupgående avvikelser från

det normala; det skall salunda av den verkställda beskrivningen framgå, att

den tilltalade företer dylika avvikelser. Särskilt i fråga om dem som förklarats

vara sinnesslöa har domstolen också viss möjlighet att genom egna iakttagelser

bilda sig en uppfattning om graden av intellektuell utvecklingshämning,

ehuru dylika iakttagelser såsom kontroll å ett sakkunnigutlåtande få värderas

med försiktighet. Vad angår psykopaterna har domstolen städse att konstatera

dels huruvida de av psykiatern beskrivna avvikelserna från det normala

äro väsentliga dels ock huruvida på grundval av den psykiatriska undersökningen

behovet av medicinsk vård framstår som så dominerande, att strafffriförklaring

bör äga runi.

I formellt hänseende vill jag påpeka, att psykiatern enligt min åsikt icke

bör i sitt utlåtande göra något uttalande huruvida det sinnestillstånd som

förelegat hos den undersökta personen vid gärningens begående är av beskaffenhet

att hänföras under 5 kap. 5 § strafflagen. Utlåtandet bör endast

innehålla en medicinsk beskrivning och bestämning av vederbörandes psyke;

i fråga om psykopater erfordras därjämte till domstolens ledning ett omdöme,

huruvida enligt psykiaterns uppfattning rent medicinsk vård är behövlig.

I detta sammanhang torde även böra nämnas, alt jag vill förorda att medicinalstyrelsens

centrala granskning av de psykiatriska utlåtandena bibehålles

och att på så sätt en viss garanti vinnes för att de enskilda psykiatrerna

icke göra några större avsteg från härskande åskådning. Dessutom skall naturligtvis

domstolen lia möjlighet att i tveksamma fall särskilt inhämta medicinalstyrelsens

yttrande. Att den centrala medicinska instansen skulle söka

giva straffrihetsgrunderna en vidare innebörd än som överensstämmer med

de synpunkter som legat till grund för en ny lagstiftning i ämnet synes icke

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

behöva befaras. Det är självfallet, att denna myndighet har sin del i ansvaret

för att tillämpningen följer de närmare bestämningar som statsmakterna

givit i motiven. Jag vill här framhålla, att de synpunkter jag i det

föregående anlagt på frågan icke torde utgöra hinder för att den medicinska

vetenskapen i tillräknelighetsfrågor tillgodoför tillämpningen nya forskningsresultat

inom rättspsykiatrin.

I enlighet med det anförda vill jag föreslå, att 5 kap. 5 § strafflagen får

— såsom första stycke - upptaga stadgande, att gärning, som begås av den

som är sinnessjuk eller sinnesslö eller eljest till sin sinnesbeskaffenhet avviker

så från det normala att han bör omhändertagas for särskild vard, skall

vara strafflös. I ett andra stycke bör föreskrivas, att straff ej heller ma adonis

för gärning, som någon begår i tillfällig sinnesförvirring.

Beträffande innebörden av föreskriften i första stycket vill jag erinra, att

enligt 2 kap. 15 § strafflagen såsom straff räknas jamval avsättning eller

mistning av befattning på viss tid som kan ådömas dem som innehava ämbete,

tjänst eller annan allmän befattning. Avsättning elier suspension ma

följaktligen ej ådömas den som enligt det föreslagna stadgandet ar strafflös

Förslaget intager härutinnan samma ståndpunkt som gallande lag. Däremot

kunna i avlöningsreglementen o. d. finnas bestämmelser som bereda möjlig

att avstänga vederbörande från tjänsten eller förtidspensionera honom pa

"rund av hans sinnesbeskaffenhet. . 0 , „ , . „

Såsom an"ives i 2 kap. 20 § strafflagen straffas brott i några fall med vissa

i strafflagen särskilt angivna påföljder. Även beträffande dessa påföljder torde

gälla ande icke kunna ådömas den som är strafflös pa grund av sin sinnesbeskaffenhet.

Emellertid vill jag nämna, alt straffrattskommitten upp *

till övervägande att föreslå en ändring på denna punkt. Inom specialstra

rätten är det beroende på innebörden i varje särskilt fall av givna bestämmelser

om förverkande eller dylikt, huruvida de för sin tillämpning förutsätta att

någon dömes till ansvar för sin gärning.

I redaktionellt hänseende vill jag nämna, att uttrycket »annan rubbning,

^^verksamheten», som i flera lagar använts vid sidan av sinnessjukdom och

sinnesslöhet i samband med reglering av psykisk abnormitets inverkan pa den

civilrättsliga handlingsförmågan, synts mig icke bora amandas såsom beter .

nin" å psykopati. Rent språkligt leder nämnda uttryck tanken närmast pa

.sådana fall, då vederbörande tillfälligt varit i ett sinnestillstånd som avviker

från det för honom normala, medan det utmärkande för psykopaterna ar att

deras abnormitet är bestående. Härjämte är emellertid att märka, alt enligt

uttalanden i förarbetena till 1924 års lag örn förmynderskap nied »annan

rubbning av själsverksamheten» åsyftats bland annat lägre glader av lammad

själsutveckling, vilka icke kunde betecknas som sinnesslöhet. Nämnda

uttryck skulle sålunda, om det komme till användning i nu förevarande

sammanhang, bliva missvisande. Jag vill slutligen erinra örn ali såsom förut

nämnts i andra stycket av den föreslagna paragrafen upptagits lill behandling

tillfälliga rubbningar av själsverksamheten, vilka betecknats som tillfällig

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

sinnesförvirring. Det har även med hänsyn härtill icke ansetts lämpligt att i

första stycket använda uttrycket »annan rubbning av själs verksamheten».

Av vad förut anförts framgår, att begreppet sinnessjuk i förslaget användes

i en trängre betydelse än i sinnessjuklagen. Att fördenskull i detta sammanhang

ändra terminologien i sinnessjuklagen synes mig icke påkallat. En

sådan ändring tarvar överväganden från flera synpunkter som icke blivit utredda

i ärendet.

I samband med att strafflagberedningen framlagt förslag örn nya tillräknelighetsbestämmelser

har beredningen tillika föreslagit upphävande

av 5 kap. 6 § strafflagen, som innehåller stadgande om straffnedsattnmg

för den som vid brottets begående lidit av själslig abnormitet. Till

stod härför bär beredningen framhållit att stadgandet vore oändamålsenligt,

enar de brottslingar varom här vore fråga lede av medfödda defekter och

aran för ett upprepande av det motivläge som föranlett den brottsliga gärningen

fördenskull vore betydande. Härtill komme att dessa psykiskt abnorma

vöre mindre mottagliga för den med straffet avsedda verkan. Beträffande

särskilt affekt- och förvirringstillstånd som i äldre doktrin och lagstiftning

ansetts böra inbegripas under 5 kap. 6 § strafflagen skedde bedömandet

numera väsentligen med hänsynstagande till huruvida affekten eller

förvirringen betingats av något psykiskt abnormtillstånd eller ej. Beredningen

har ansett, att straffskalorna, utan någon allmän strafflindringsgrund, lämnade

rum för ett tillräckligt hänsynstagande även till dylika omständigheter De

fall då behov av att underskrida straffminimum kunde uppkomma vore så

sällsynta att de syntes kunna lösas nådevägen. Beredningen framhåller emellertid,

att frågan kunde komma i ett annat läge, därest vid det fortsatta arbetet

jamval andra strafflindringsgrunder ansåges böra beaktas och en allmän

strafflindringsparagraf funnes behövlig.

I åtskilliga yttranden lia, såsom jag förut angivit, invändningar framställts

emot beredningens förslag att upphäva 5 kap. 6 § strafflagen. Därvid har

papekats, alt även örn det vore irrationellt och mindre tillfredsställande att

brottslingar, som på grund av sin psykiska abnormitet vore farligare och

svårare att påverka än andra, erliölle lägre straff, det likväl vore önskvärt

att bibehålla möjligheten till strafflindring för andra kategorier av själsligt

abnorma. I vissa yttranden har man härvid förordat, att dylika bestämmelser

infördes i en allmän strafflindringsparagraf, medan i andra yttranden uttalats

att 5 kap. G § strafflagen borde bibehållas i omarbetat skick.

Enligt mm mening hör frågan om strafflindring i vissa fall på grund av

psykisk abnormitet nära samman med frågan om ett allmänt stadgande om

strafflindring på grund av särskilda omständigheter. Denna fråga skall enligt

direktiven för strafflagberedningen upptagas vid den fortsatta utredning som

ankommer på beredningen. I avbidan på resultatet av denna utredning synes

det mig icke böra ifrågakomma att nu upphäva nyssnämnda lagrum. Därav

skulle kunna föranledas, att under en mellanperiod skulle komma att saknas

en strafflindringsbestämmelse, som sedermera återinfördes i en eller annan

form. Detta kan med hänsyn till önskvärdheten av konsekvens i lagstiftningen

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

89

icke vara lämpligt. Även om behovet av en allmän bestämmelse om strafflindring

i vissa fall på grund av psykisk abnormitet icke är särskilt framträdande,

torde en sådan bestämmelse likväl vara av värde för att utmärka, att avsikten

är att en dylik omständighet bör beaktas. Särskilt i fråga om debila torde det

också kunna förekomma fall, då det skulle vara stötande att icke kunna

underskrida det ordinära straffminimum. Det är mindre lämpligt att i sådana

fall tvinga domstolen att utdöma ett högre straff än den på goda grunder anser

skäligt och att alltså hänvisa vederbörande att söka rättelse nådevägen. Jag

förordar därför, att paragrafen bibehålies i modifierad form.

Vad angår utformningen av en ny bestämmelse i nu berörda hänseende är

av vikt, att denna icke uppfattas som ett åläggande att nedsätta straffet, när

viss psykisk abnormitet, som ej bör föranleda straffrihet, föreligger. Del bör

icke förekomma, att farliga brottslingar erhålla strafflindring på grund av

sina psykiska egenheter. Denna begränsning torde framträda med tillräcklig

tydlighet, om i lagrummet angives att domstolen efter omständigheterna skal]

pröva, om och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen

följa bort. Stadgandet torde böra äga tillämpning i fråga om gärning,

som begås av någon, som till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det normala,

såframt gärningen icke är strafflös enligt 5 §, samt i fråga om gärning som

någon begår i annat tillstånd av tillfälligt rubbad själsverksamhet än i sistnämnda

paragraf avses. Med tillstånd som sist sagts åsyftar jag en mindre

betydande rubbning av själs verksamheten än sådant höggradigt omtöckningstillstånd

som avses med uttrycket sinnesförvirring.

Liksom enligt gällande rätt bör självförvållat rus icke anses såsom sådan

rubbning av själsverksamheten, som bör föranleda straffnedsättning. Särskild

föreskrift härom torde icke vara erforderlig. I

I samband med genomförandet av 1937 års lagstiftning om förvaring och

internering stadgades genom lag den 18 juni 1937, som träder i kraft den

dag Konungen förordnar, att 5 kap. 6 § strafflagen skulle erhålla ett tillägg,

innebärande en erinran att i vissa fall kunde, enligt vad därom funnes särskilt

stadgat, i stället för straff användas förvaring i säkerhetsanstalt. En

dylik erinran bör givetvis kvarstå i strafflagen, men synes ej lämpligen böra

upptagas i samma lagrum, som medger straffnedsättning på grund av psykisk

abnormitet. Att, på sätt strafflagberedningen föreslagit, i 2 kap. 2 § strafflagen

sammanföra de för närvarande i skilda lagrum upptagna hänvisningarna

till de lagar, som reglera förutsättningarna för ådömande av särskilda

straffrättsliga reaktionsformer, synes mig i detta sammanhang icke påkallat.

Jag föreslår fördenskull att såsom en ny paragraf, betecknad 6 a §,

i 5 kap. strafflagen upplages föreskrift att i vissa fall, då någon, som begått

brott, till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det normala, må i stället

för straff användas förvaring i säkerhetsanstalt, varom stadgas i särskild

lag. Den föreslagna lydelsen anknyter till ett förslag örn vissa ändringar i

1937 års förvarings- och interneringslag, för vilket jag skall redogöra i det

följande.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Majlis proposition nr 207.

Såsom förut nämnts har beredningen i sitt betänkande även upptagit förslag

till lag om ändrad lydelse av 3 3 § strafflagen för

krigsmakten, som bl. a. innehåller förbud att ådöma den dödsstraff,

som vid gärningens begående saknat förståndets fulla bruk på sätt i 5 kap.

6 § allmänna strafflagen sägs. Beredningen har ansett att ett dylikt förbud

alltjämt borde bestå beträffande den som begått brott under inflytande av

själslig abnormitet utan att på grund därav vara fri från straff. Till denna

ståndpunkt kan jag — frånsett alt något krav på kausalsamband icke synes

böra uppställas —• ansluta mig. I samband med den omformulering av stadgandet

beredningen vidtagit med hänsyn till beredningens förslag örn upphävande

av 5 kap. 6 § allmänna strafflagen har beredningen ansett, att även

en annan jämkning borde vidtagas. Enligt paragrafens nuvarande lydelse

gäller, att den som vid gärningens begående saknat förståndets fulla bruk liksom

den som därvid icke fyllt aderton år skall i stället för dödsstraff ådömas

straffarbete från och med sex till och med tio år. Enligt beredningens förslag

skall denna föreskrift utgå. Till stöd för denna ändring har beredningen

anfört, att anledning icke syntes föreligga att för den som begått brott

under inflytande av själslig abnormitet utan att på grund därav vara fri från

straff nedsätta livstids straffarbete till tidsbestämt sådant straff, och beträffande

den som vid brottets begående ej fyin aderton år har beredningen erinrat,

att den gällande lydelsen av 33 § strafflagen för krigsmakten i förevarande

avseende härrörde från en tidigare lydelse av 5 kap. 2 § allmänna

strafflagen. Före år 1921 stadgades nämligen i sistnämnda lagrum, att beträffande

den som vid brottets begående icke fyllt aderton år dödsstraff eller

livstids straffarbete skulle nedsättas till straffarbete från och med sex till

och med tio år. I samband med dödsstraffets avskaffande år 1921 inskränktes

denna regel till att avse allenast livstids straffarbete. År 1935 erhöll 5 kap.

2 § strafflagen ändrad lydelse, enligt vilken något minimum icke finnes stadgat

för det straff som i fråga örn den som är under 18 år skall träda i stället

för livstids straffarbete. Detta lagrum skall lända lill efterrättelse även vid

tillämpning av strafflagen för krigsmakten. Till följd härav gäller för närvarande

vid tillämpning av denna lag beträffande underårig, att där fråga

är örn att nedsätta dödsstraff till straffarbete på viss tid, tiden för straffarbetet

ej får understiga sex år, medan något motsvarande minimum icke finnes

föreskrivet när fråga är om att nedsätta livstids straffarbete till straffarbete

på viss tid. I likhet med beredningen finner jag en dylik olikhet icke

vara påkallad, särskilt i betraktande därav att livstids straffarbete i strafflagen

för krigsmakten städse är alternativt till dödsstraff. 33 § strafflagen

för krigsmakten torde följaktligen i nu ifrågavarande del böra innehålla endast,

att dödsstraff ej må ådömas för brott, som någon begår innan han fyllt

aderton år, ej heller för brott, som begås av någon, som till sin sinnesbeskaffenhet

avviker från det normala, ehuru han icke är strafflös enligt 5 kap.

5 § allmänna strafflagen, eller som någon begår i annat tillstånd av tillfälligt

rubbad själsverksamhet än i sistnämnda paragraf avses.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

91

De nya tillräknelighetsbestämmelserna böra, såsom jag förut anfört, träda

i tillämpning samtidigt med att 1937 års lag om förvaring och internering i

säkerhetsanstalt sättes i kraft. Då detta synes kunna ske den 1 januari 1946,

vill jag föreslå att tillräknelighetsbestämmelserna träda i kraft nämnda dag.

Beträffande den nya 6 a § torde av formella skäl böra angivas, att den i likhet

med 1937 års lag skall träda i kraft den dag Konungen förordnar.

II. Ändringar i 1937 års föryaringslagstiftning.

Inledning.

I det föregående har jag uttalat, att 1937 års lag om förvaring och internering

i säkerhetsanstalt hör träda i kraft samtidigt med de nya tillräknelighetsbestämmelserna.

Dessa påkalla vissa jämkningar i nämnda lag av formell

natur. Därjämte har emellertid strafflagberedningen i sitt betänkande med

förslag, till nya tillräknelighetsbestämmelser föreslagit att i lagen borde vidtagas

vissa ändringar av materiell innebörd.

Gällande rätt.

Såsom förutsättning för att förvaring skall få ådömas i stället för straff

uppställes i 1 § av 1937 års lag, att den tilltalade prövas vid brottets begående

hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 §

strafflagen sägs. Därjämte kräves, att den brottslige på grund av sin sinnesbeskaffenhet

måste antagas vara oemottaglig eller föga mottaglig för straff;

att han med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten samt på grund av i målet

förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel

är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom;

samt att å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem kan följa

straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse. Enligt

2 § i lagen kan förvaring, därest villkorlig dom förklaras förverkad, under

nyss angivna förutsättningar förklaras skola träda i stället för straff för det

brott som föranlett den villkorliga domen och, där han samtidigt finnes förfallen

lill ytterligare straff, jämväl därför. Därjämte kan enligt 3 § förvaring

i vissa fall ådömas den som undergår honom ådömt straffarbete, fängelse,

ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran och som prövas vara av sinnesbeskaffenhet,

varom i b kap. 6 § strafflagen sägs, såframt det på grund härav

och med hänsyn till omständigheterna i övrigt måste antagas att han efter

frigivningcn skall bliva vådlig för annans säkerhet lill person eller egendom.

Förvaringen träder därvid i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran

återstår.

När domstol ådömer förvaring enligt 1 eller 2 §, skall domstolen med hän
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

syn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt bestämma viss

minsta tid, före vars utgång den dömde icke må utskrivas. Denna minsta

tid må bestämmas lägst till ett och högst till tolv år. Ådömes någon förvaring,

som skall träda i stället för återstoden av straff eller tvångsuppfostran

som han undergår, är minsta tiden för förvaring ett år eller den längre tid

som motsvarar den återstående strafftiden. Örn utskrivning — som är antingen

villkorlig (utskrivning på prov) eller slutlig — beslutar interneringsnämnden.

Utskrivning må ej ske så länge den förvarade är att anse såsom

vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, med undantag för det

fall att den förvarade skall såsom varaktigt sinnessjuk intagas å sinnessjukhus.

Förutsättning för att internering skall kunna ådömas är enligt 4 § i lagen

att någon, efter det han dömts till straffarbete eller förvaring, för återfall i

brott ånyo dömts till sådan påföljd genom dom som är lagakraf t vunnen; att

han undergått straffarbete eller förvaring i sammanlagt minst fyra år samt

därefter inom viss tid begått nytt brott, varå kan följa straffarbete; samt att

han på grund av utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och övriga i

målet upplysta förhållanden måste antagas icke komma att låta sig rätta genom

straff samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller

egendom. Vad om internering är stadgat skall enligt 4 § andra stycket icke

äga tillämpning, örn den brottslige prövas vid gärningens begående hava varit

av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs. Minsta tiden för

internering skall av domstolen fastställas till lägst fem och högst femton år.

Rörande utskrivning från internering gälla samma regler som beträffande

förvaring.

Psykisk abnormitet såsom grond för förvaring.

Strafflagberedningen.

Strafflagberedningen har, under erinran att beredningen föreslagit upphävande

av 5 kap. 6 § strafflagen, framhållit att på grund härav det såsom förutsättning

för ådömande av förvaring uppställda kravet, att den tilltalade

skall vid brottets begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet

som i nämnda lagrum sägs, måste ersättas med annan beskrivning

av den brottsliges sinnesbeskaffenhet. I sådant hänseende har beredningen

föreslagit, att i 1 och 2 §§ av 1937 års lag skulle såsom allmän förutsättning

för ådömande av förvaring upptagas att någon prövades vid brotts begående

hava lidit av varaktig själslig eller sexuell abnormitet, som ej vore att hänföra

till sinnessjukdom eller sinnesslöhet, samt att i 3 § skulle stadgas att under

där angivna förutsättningar förvaring kunde ådömas den som funnes lida

av sådan abnormitet.

Till motivering av detta förslag har beredningen anfört, att i anslutning till

vad som otvivelaktigt vore innebörden av 1937 års lag det borde vara en

allmän förutsättning för ådömande av förvaring, att den brottslige lede av en

mera permanent psykisk abnormitet. Då delade meningar syntes råda hu
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

93

ruvida sexuell abnormitet i och för sig vore att anse såsom en själslig abnormitet,

ansåge beredningen vidare, att såsom förutsättning för förvaring borde

vid sidan av själslig abnormitet upptagas sexuell abnormitet.

I sistnämnda hänseende har beredningen erinrat, att i det till grund för

1937 års förvaringslag liggande sakkunnigbetänkandet (SOU 1937:3) föreslogs

att lika med sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs,

skulle anses sexuell abnormitet som icke kunde hänföras under nämnda

lagrum eller 5 § i samma kapitel. De sakkunniga hade förklarat sig därvid

utgå från det förhållandet att i rättspsykiatrisk praxis sedan lång tid den

regeln tillämpats, att yttringar av abnorm sexualdrift som förefunnes ensamma,

utan alt andra konstitutionella eller förvärvade rubbningar i själsverksamheten

kunnat konstateras, icke ansetts böra motivera användning

av 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen, såvida icke den abnorma könsdriften till

sin art vore i så hög grad avvikande från en normal människas själsliga

beskaffenhet, att den måste anses förutsätta djupa rubbningar i känslolivet

och höggradig moralisk okänslighet, på grund varav hela personligheten

finge anses såsom abnorm. Vidare hade de sakkunniga anfört, att vissa fall

av sexuell abnormitet, särskilt homosexualitet och benägenhet att söka biologiskt

omogna sexualobjekt (pädophili) kunde förekomma under sådana

omständigheter, att man måste tillskriva vissa yttre förhållanden avgörande

inflytande på den abnorma sexualdriftens uppkomst. Medicinalstyrelsen

hade däremot i sitt över sakkunnigförslaget avgivna yttrande anfört bl. a.

att vid den centrala betydelse som sexualiteten hade i själslivet det vore

tvivelaktigt huruvida en isolerad abnormitet av densamma kunde förekomma;

en verklig sexuell abnormitet hade alltid en betydande inverkan på

totalpersonligheten. Styrelsen hade vidare anfört, att om en sexuell abnormitet

antingen i sig själv vore av sådan art och grad att vederbörande vöre

oemottaglig eller föga mottaglig för straff samt vådlig för annans säkerhet

till person, eller den förekomme i sådan konstellation med andra psykiska

rubbningar att så bleve fallet, förutsättning för tillämpning av 5 kap. 5 eller

6 § strafflagen alltid torde föreligga; något behov av att för sexuellt

abnorma ha en undantagsbestämmelse sådan som den föreslagna förelåge

därför icke enligt styrelsens åsikt. Slutligen har beredningen i nu förevarande

hänseende anmärkt, att -—- i anslutning till vad medicinalstyrelsen sålunda

anfört — departementschefen vid framläggandet av proposition i ämnet

förklarat sig finna någon särskild bestämmelse icke vara erforderlig för att

ingripande med förvaring skulle kunna äga rum mot sexuellt abnorma i de

fall, där sådan skyddsåtgärd vore påkallad. Departementschefen hade vidare

ansett det icke uteslutet, att den ifrågasatta bestämmelsen skulle kunna bliva

föremål för växlande tolkning och komma att tillämpas i fall för vilka den

icke vore avsedd.

Vad sålunda förekommit har beredningen ansett utvisa, alt sexuellt abnorma

individer ofta vore psykopater men alt sexuella abnormiteter kunde

förefinnas även hos personer, som i övrigt icke företedde några psykiska karaktärsanomalier.

I båda fallen kunde emellertid förvaring vara motive
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Majlis proposition nr 207.

rad. När den abnorma driften, vare sig den vore medfödd eller berodde på

miljöinflytanden, vore så genomgripande att sannolikheten för återfall vore

mycket stor, borde i samhällsskyddets intresse förvaring tillgripas i stället

för tidsbestämt straff. Enligt medicinalstyrelsens mening skulle sådana fall

i regel vara att hänföra under 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen och sålunda

även kunna rymmas under termen »varaktig själslig abnormitet». Då delade

meningar syntes råda därom, ansåge sig emellertid beredningen, för att

icke förvaring skulle bliva utesluten i något fall, där den vore påkallad i

samhällsskyddets intresse, böra föreslå att såsom förutsättning för förvaring

jämte själslig abnormitet upptoges sexuell abnormitet.

Beredningen har vidare anfört, att då beredningen såsom förutsättning för

straffrihet enligt 5 kap. 5 § strafflagen uppställt krav på kausalsamband

mellan den psykiska abnormiteten och brottet, det kunde förefalla mest

följdriktigt alt uppställa motsvarande förutsättning för ådömande av förvaring.

1 såväl 1 som 2 § 1937 års lag krävdes att abnormiteten förelegat

vid tiden för brottets begående, och den tilltalades vådlighet skulle bedömas

bl. a. med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten. Det syntes därför

ligga närmast till hands att antaga, att lagstiftaren förutsatt kausalitet mellan

abnormiteten och brottet för att förvaring skulle få ådömas enligt dessa

paragrafer. Ä andra sidan vore det otvivelaktigt att sådan kausalitet icke

erfordrades för ådömande av förvaring enligt 3 §. Spörsmålet huruvida kausalitet

mellan den psykiska abnormiteten och brottet skulle uppställas såsom

förutsättning för ådömande av förvaring hade uppenbarligen mycket

ringa praktisk betydelse, då sådant samband i allmänhet måste presumeras

föreligga. En anledning att icke nu, med frångående av gällande lydelse,

införa en uttrycklig bestämmelse i ifrågavarande hänseende vore, att domstolarna

skulle kunna tänkas bliva obenägna att döma till förvaring så snart

det förelåge någon tvekan örn att brottet förövats under inflytande av den

själsliga defekten. Vad särskilt anginge det i 3 § förvaringslagen avsedda

fallet måste den varaktiga psykiska abnormitet, som enligt beredningens

förslag skulle utgöra förutsättning för förvaring, regelmässigt antagas lia förelegat

även vid tiden för brottets begående. I och för sig kunde det fördenskull

vara anledning att göra förekomsten av abnormitet redan vid brottets

begående till en förutsättning för ådömande av förvaring enligt 3 §. Med

hänsyn till det förut anförda och då en föreskrift av antytt slag skulle kunna

föranleda bevissvårigheter hade beredningen dock icke funnit skäl att

föreslå någon sådan.

I anslutning till förslaget att upphäva 5 kap. 6 § strafflagen har beiedningen

vidare i fråga om det i 4 § andra stycket i 1937 års förvaringslag

upptagna stadgandet att internering ej må ådömas den, som vid gärningens

begående varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs,

föreslagit, att denna föreskrift skulle ersättas med ett stadgande därom att

den som för brottet kan dömas till förvaring icke må dömas till internering.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

95

Yttrandena. .

I de över strafflagberedningens betänkande avgivna yttrandena har beredningens

förslag till ändringar i 1937 års lagstiftning om förvaring och internering

endast undantagsvis blivit föremål för omnämnande. Stockholms rådhusrätt

och styrelsen för Sveriges advokatsamfund lia uttryckligen förklarat

sig icke lia något att erinra mot vad beredningen i denna del föreslagit.

Rörande beredningens förslag att vid sidan av själslig abnormitet omnämna

sexuell abnormitet såsom en förutsättning för förvaring har karolinska institutets

lärarkollegium yttrat, att det särskilda omnämnandet av sexuell abnormitet

från medicinsk synpunkt tedde sig skäligen onödigt, eftersom någon

dylik kroppslig rubbning icke kunde tänkas föreligga utan därmed sammanhängande

psykiska komplement. I verkligheten företedde också de flesta

sexuellt abnorma individer psykiska egendomligheter i så uttalad grad, att de

kunde hänföras till psykopaterna. Ansåges det på grund av delade åsikter örn

delta förhållande nödvändigt att särskilt omnämna den sexuella abnormiteten,

ville lärarkollegiet emellertid ej motsätta sig detta. Sjukhuschefen vid

S:t Jörgens sjukhus har ansett det oegentligt att sidoställa sexuell och själslig

abnormitet, då sexuell abnormitet biologiskt sett vore ett underbegrepp

under själslig abnormitet. Interneringsnämnden har förklarat, att då sexualiteten

måste anses vara jämväl av själslig art, det särskilda omnämnandet av

sexuell abnormitet vore vilseledande och accentuerade den brist som läge

däri att intet samband förutsattes mellan abnormiteten och vådligheten. Jämväl

hovrätten för Övre Norrland har, under erinran att vid tillkomsten av

1937 års förvaringslag behovet av en bestämmelse rörande sexuell abnormitet

underkänts, förklarat sig hysa tvekan örn behövligheten att nu införa en

dylik bestämmelse. Hovrätten har därjämte påpekat, att spörsmålet erhölle

ökad betydelse därigenom att beredningen icke uppställt krav på kausalitet

mellan den psykiska abnormiteten och brottsligheten för att förvaring skulle

få ådömas.

Rörande frågan om kausalsamband borde krävas har Svea hovrätt framhållit,

att konsekvensen syntes fordra att krav på kausalsamband uppställdes

såsom förutsättning för ådömande av förvaring likaväl som för straffriförklaring

samt att de skäl beredningen anfört till stöd för en motsatt mening

ej syntes övertygande. Samma åsikt har uttalats av en minoritet inom Göteborgs

rådhusrätt.

Departementschefen.

Beredningens förslag att upphäva 5 kap. G § strafflagen har jag, såsom

förut anförts, icke ansett mig kunna tillstyrka. Då den av mig föreslagna avfattningen

av nämnda lagrum är så vidsträckt alt lagrummet skulle kunna

åberopas även i fråga om personer, beträffande vilka förvaring kan anses

motiverad, har väl den närmaste anledningen till beredningens förslag att i

1937 års förvaringslag upptaga en särskild beskrivning av de psykiska tillstånd,

som skola kunna föranleda ådömande av förvaring, därmed bortfallit.

Åtskilliga skäl lala emellertid för att en dylik ändring det oaktat genom
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Majlis proposition nr 207.

fores. Straffnedsättningsregeln i 5 kap. 6 § strafflagen är avsedd att tillämpas

i sådana fall, då med hänsyn till den brottsliges psykiska tillstånd och

övriga omständigheter ett mildare bedömande än eljest är påkallat; förvaringslagen

avser däremot personer, vilkas sinnesbeskaffenhet gör det nödvändigt

att tillgripa en åtgärd som från vissa synpunkter är mera allvarlig

än ett ordinärt straff. Att på detta sätt en tillämpning av 5 kap. 6 § strafflagen

i olika situationer kan med visst fog sägas leda till rakt motsatta resultat

synes vara en oegentlighet som bör undanröjas. Förvaringslagen synes

därför icke böra hänvisa till 5 kap. 6 § strafflagen.

Strafflagberedningen har föreslagit, att förvaring skulle kunna ådömas den

som vid brotts begående lidit av varaktig själslig eller sexuell abnormitet som

ej är att hänföra till sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Emot detta förslag har

i vissa yttranden invänts dels att det vore oegentligt att nämna sexuell abnormitet

vid sidan av själslig abnormitet, dels ock att det borde uttryckligen

fordras att ett kausalsamband förelåge mellan abnormiteten och brottet för

att förvaring skulle kunna tillgripas.

Vad angår frågan, om sexuell abnormitet bör särskilt nämnas i lagen, har

beredningen erinrat, att delade meningar kunde råda huruvida sådan abnormitet

kunde föreligga utan att själslivet i dess helhet så påverkats därav, att

hela personligheten vore att anse såsom abnorm. Dylika meningsskiljaktigheter

kommo till synes redan under förarbetena till 1937 års förvaringslagstiftning.

Min företrädare i ämbetet anslöt sig vid framläggande av proposition

i ämnet till den av medicinalstyrelsen då uttalade åsikten att en särskild

bestämmelse icke vore erforderlig för att ingripande med förvaring skulle

kunna äga rum mot sexuellt abnorma i de fall då sådan skyddsåtgärd vore

påkallad, därvid han tillika framhöll, att det icke vöre uteslutet att den ifrågasatta

bestämmelsen skulle bliva föremål för växlande tolkning och komma

att tillämpas i fall för vilka den icke vore avsedd. Med hänsyn till dessa

uttalanden, till vilka jag ansluter mig, synes mig den sexuella abnormiteten

icke böra särskilt upptagas såsom grund för ådömande av förvaring.

Beträffande frågan, huruvida ett kausalsamband bör fordras mellan abnormiteten

och brottet för att förvaring skall få anses motiverad, vill jag

till en början erinra, att jag icke funnit anledning föreligga att i 5 kap. 5 §

strafflagen upptaga någon dylik bestämmelse. Frågan om den brottsliges vådlighet

skall vid ådömande av förvaring enligt 1 eller 2 § bedömas med hänsyn

till den ådagalagda brottsligheten samt i målet föreliggande utredning rörande

hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel. På grund härav lärer förvaring

icke förekomma med mindre brottet i fråga är att anse såsom ett utslag

av hans på sinnesbeskaffenheten grundade vådlighet. Någon uttrycklig

föreskrift att brottet skall ha förövats under inflytande av den psykiska abnormiteten

synes mig emellertid ej böra upptagas. Kausalsambandet beaktas

nämligen enligt min mening tillräckligt genom föreskriften att vådligheten

skall bedömas med hänsyn till såväl den ådagalagda brottsligheten som den

brottsliges sinnesbeskaffenhet. Ej heller beträffande förutsättningarna för

ådömande av förvaring enligt 3 § förvaringslagen synes föreligga tillräcklig

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

97

anledning att införa ett krav på kausalsamband mellan den psykiska abnormiteten

och brottet. Angående förutsättningarna för tillämpning av 3 § vill

jag såsom min åsikt framhålla, att vid bedömande av frågan huruvida förvaring

skall ådömas enligt nämnda paragraf hänsyn bör tågås jämväl till beskaffenheten

av brottet. Att den abnormitet, som skall utgöra förutsättning

för förvaring, upptäckts först efter det den brottslige dömts till straff bör

nämligen enligt min mening ej föranleda, att frågan örn hans dömande till

förvaring bedömes efter andra grunder än örn abnormiteten redan tidigare

konstaterats föreligga.

I formellt hänseende synes mig mot beredningens förslag kunna invändas,

att ordet abnormitet torde böra undvikas. Beredningen har själv i annat

sammanhang betonat, att i fråga örn psykopater och lindrigt intellektuellt

undermåliga det är oklokt att i förväg stämpla dem såsom abnorma, då behandlingen

av dem bör gå ut på att väcka deras ansvarskänsla och sätta dem

i stånd att finna sig tillrätta i samhällslivet. I stället synes i 1 § såsom förutsättning

för ådömande av förvaring böra upptagas, att den brottslige prövas

vid brottets begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet

som avviker från det normala, ehuru han icke är strafflös enligt 5 kap. 5 §

strafflagen. 2 och 3 §§ torde böra erhålla en häremot svarande avfattning.

Att den föreliggande abnormiteten skall vara av bestående natur, torde icke

behöva ytterligare angivas. Förutsättningen, att vederbörande ej är straffri

enligt 5 kap. 5 § strafflagen, synes ej behöva upprepas i 2 och 3 §§, enär

dessa paragrafer utgå från att den brottslige redan blivit fälld till ansvar för

brottet.

Vad härefter angår det i 4 § 1937 års förvaringslag stadgade förbudet att

till internering döma den som vid gärningens begående varit av sinnesbeskaffenhet

varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, har beredningen i stället

föreslagit en bestämmelse att internering icke skall få ådömas den som för

brottet kan dömas till förvaring. Vad beredningen sålunda föreslagit finner

jag mig böra biträda.

Ändringar beträffande minsta tiden för förvaring.

StrafFlagberednlngen.

Enligt 1937 års förvaringslag må, såsom förut nämnts, utskrivning från förvaring

icke ske så länge den förvarade är att anse såsom vådlig för annans

säkerhet till person eller egendom. I detta hänseende har strafflagberedningen

föreslagit att, där minsta liden för förvaring bestämts till ett år, den förvarade

skall utskrivas på prov senast inom fyra år från förvaringens början,

såframt ej särskilda skäl däremot äro. Till motivering av detta förslag har

beredningen inledningsvis anfört följande.

Den brottsliges vådlighet skall enligt såväl 1927 som 1937 års förvaringsIagstiftning

avgöras med hänsyn till hans brottslighet samt på grund av i

målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sfi ml. Nr 207.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

vandel. Om man vid tolkningen av begreppet vådlighet i 1937 års lag lägger

synnerlig vikt på att de hotade samhällsintressena skola vara betydande,

kommer man till det resultatet, att förvaring icke kan ådömas annat än vid

mycket grova brott, vilket med hänsyn därtill, att minsta tiden för anstaltsvistelsen

kan sättas så lågt som till ett år, icke kan vara riktigt. Ä andra sidan

får den omständigheten att förvaringen är helt tidsobegränsad uppåt anses

tyda på att åtgärden, om skälig hänsyn skall tagas till individernas intresse,

ej bör ifrågakomma vid lindrig brottslighet. Man måste av enahanda skäl

antaga att domstolarna i många fall komma att tveka att tillgripa förvaring,

om den förhandenvarande och tidigare brottsligheten endast är av medelsvår

beskaffenhet, låt vara att den brottsliges psykiska egenskaper föranleda att

han bör göras till föremål för särbehandling. Angelägenheten av att den nya

förvaringslagstit tningen kommer till användning i den utsträckning som avsågs

vid lagstiftningens tillkomst blir än mera framträdande, därest beredningens

förslag örn straffrihetens begränsning till sinnessjuka och sinnesslöa

genomtöres. Det blir då av största betydelse, att de abnormbrottslingar, som

ej längre skola omhändertagas inom sinnessjukvården och som icke lämpa

sig för tidsbestämda straff, kunna dömas till en mera ändamålsenlig behandlingsform

på relativt obestämd tid. Beredningen har därför ansett det böra

övervägas, huruvida man genom att i lindrigare fall i viss mån begränsa förvaringens

helt tidsobestämda karaktär bättre skulle kunna anpassa behandlingsformen

efter fallens svårhetsgrad.

Beredningen har därefter erinrat att i ett år 1923 framlagt förslag till förvaringslag

minimitiden för förvaringens varaktighet bestämts lill tre år, oavsett

brottets svårhetsgrad, medan i 1927 års förvaringslag minimitiden bestämts

till två år eller den längre tid, som motsvarade strafftiden, och i 1937

års förvaringslag stadgats alt minimitidens längd skulle bestämmas av domstolen.

Minimitidens längd hade således utvecklats från att vara gemensam

för samtliga fall och därefter vara bestämd av strafftidens längd till att

bliva en av domstolen för varje särskilt fall fixerad minsta tid. Däremot vöre

förvaringens tidslängd icke begränsad uppåt utan det vore helt överlåtet åt

utskrivningsmyndigheten — interneringsnämnden — att avgöra örn den

brottsliges vådlighet fortfarande nödvändiggjorde hans kvarhållande å anstalt.

Härefter har beredningen anfört följande.

Emellertid ligger i begreppet vådlighet något annat än ett blott konstaterande

att en betydande risk för återfall i brott föreligger. Vådligheten innebär

därutöver att återfallsrisken avser brott av större betydenhet, att

samhällsintressen av en viss valör äro hotade. De båda synpunkterna återverka

emellertid på varandra, så att en större återfallsrisk kan i någon mån

uppvagas av att återfall icke innebär fara för mera betydande intressen. I

ett sadant fal] kan man våga experimentet att placera den dömde utanför

anstalt under övervakning och i en miljö som icke är brottsstimulerande, så

mycket mera som de konstitutionella abnormbrottslingamas tillrättaförande

i väsentlig mån är ett eftervårdsproblem. Kan man däremot antaga att ett nytt

brott kommer att lia betydande svårhetsgrad, bör man i samhällsskyddets

intresse icke sätta den brottslige på fri fot utan att vara övertygad örn att han

ej skall återfalla. Inom ramen för vådligheten finnas olika grader från de

lägre t. ex hos en vanemässig inbrottstjuv, till de högre, t. ex. hos svåra

sedlighetsförbrytare, mordbrännare etc. Utskrivningsprinciperna böra kunna

i viss man differentieras för de olika grupperna. Samhällsskyddets intresse

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

99

kan tillåta att t. ex. en undermålig inbrottstjuv efter relativt lång anstaltsvistelse

erhåller en möjlighet att försöka anpassa sig i samhället, även örn

prognosen ej är god, medan det däremot utesluter att samma experiment

göres med en abnorm sedlighetsförbrytare, såvida icke av särskild anledning,

t. ex. kastrering, återfall ej är att räkna med eller återfallsrisken eljest på

grund av erfarenheterna under behandlingstiden får anses ringa. För att avgöra

örn vådligliet eller viss grad av vådlighet föreligger måste man, utom

till den dömdes sinnesbeskaffenhet, taga hänsyn till beskaffenheten av hans

brottslighet. Detta hänsynstagande kan i viss mån äga runi redan vid domens

meddelande, då ju fullständig utredning föreligger örn den tilltalades

förhandenvarande och tidigare brott. Det bör därför anses lämpligt att låta

domstolen i viss utsträckning bestämma en tidpunkt, utöver vilken av hänsyn

till individens rättssäkerhet frihetsförlusten ej bör fortfara, även örn viss

återfallsrisk skulle anses föreligga. Detta kan enklast ske i den formen, att

man inför en regel av innebörd, att den dömde, när ej särskilda skäl däremot

äro, skall utskrivas på prov viss tid efter utgången av den av domstolen

bestämda minsta tiden. En sådan bestämmelse bör dock begränsas till de

relativt lindriga fall där brottet endast indicerar lägre grad av vådlighet, samtidigt

som hänsyn till allmänpreventionen endast föranleder en relativt begränsad

anstaltstid. Genom att för de lindrigare fallen införa en sådan regel

vinner man att domstolen i de fall, där, ehuru ett visst mått av vådlighet

föreligger, hänsyn till rättssäkerheten tala mot tillgripandet av en helt obestämd

reaktionsform, erhåller garantier för att anstaltstiden utom i rena

undantagsfall kommer att hållas under en viss gräns.

I praktiken kommer en sådan bestämmelse att innebära, att utskrivningsmyndigheten

vid en viss tidpunkt av den intagnes anstaltsvistelse måste besvara

frågan, icke örn den intagne överhuvud taget är vådlig, utan örn hans

vådlighet nu visat sig vara större än man vid förvaringens ådömande med

hänsyn till den ådagalagda brottsligheten hade anledning antaga och är av

den art att hans kvarhållande är påkallat. Det blir med andra ord en prövning

angående behov av fortsatt förvaring, jämförlig med den som enligt 3 §

kan företagas beträffande person som undergår straff eller tvångsuppfostran.

Det torde vara lämpligast att begränsa den nya utskrivningsbestämmelsen till

sådana fall där domstolen anser den kortaste i lagen medgivna minsta tiden,

d. v. s. ett år, böra ifrågakomma. Den tidpunkt då utskrivning på prov skall

ske, örn ej synnerliga skäl däremot äro, synes böra bestämmas till tre år efter

minsta tidens utgång. En sådan regel synes vara ägnad att medföra ökad

säkerhet för att förvaringen blir tillämpad i önskvärd utsträckning. Att det

däremot icke avses att utsträcka dess användning till brottslingar, som överhuvud

taget icke äro vådliga — smärre vanetjuvar och dylika — torde vara

uppenbart. I fråga örn dessa skulle förvaring, även efter införandet av den

föreslagna utskrivningsbestämmelsen, innebära en obillig hårdhet. I

I fråga om minsta tiden vid förvaring bär beredningen vidare föreslagit

den ändring att minsta tiden, som enligt lagen högst kan bestämmas till

tolv år, skulle, i likhet nied vad som gäller vid internering, kunna sättas

högst till femton år. Härom bar beredningen anfört, att bland psykiskt abnorma

förbrytare, som icke vore sinnessjuka eller sinnesslöa, funnes vissa

utpräglat grova brottslingar, som begått mycket svåra brott och vore i synnerlig

grad vådliga för annans personliga säkerhet. Livstids straffarbete vore

i en del sådana fall icke någon lämplig form för deras omhändertagande

med hänsyn lill behovet av en individualiserad behandling oell faran för

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

skadligt inflytande på medfångar m. m. Förvaring erbjöde däremot tillfredsställande

möjligheter såväl för tillgodoseende av den dömdes vårdbehov som

för hans eventuella isolering från medin tagna. Emellertid kunde det ifrågasättas,

huruvida reglerna om minsta tid vore lämpade för dessa grova brottslingar.

Av allmänpreventiva skäl kunde det vara betänkligt och ägnat att

verka stötande om i domen nämndes en med hänsyn till de exceptionellt

grova brotten så kort minimitid som tolv år. Beredningen föresloge därför

att minsta tiden såväl vid förvaring som vid internering skulle kunna bestämmas

högst till femton år. Denna tidrymd svarade ungefärligen mot den

tid efter vars förlopp en livstidsfånge, som kunde antagas förhålla sig väl i

framtiden, ifrågakomme till benådning.

Yttrandena.

Beredningens förslag om införande av en viss maxime ring av tiden

för förvaring har hovrätten för övre Norrland funnit lämpligt. Hovrätten

har tillagt, att det kunde ifrågasättas att gå något längre än beredningen

gjort och låta regeln örn obligatorisk utskrivning på prov gälla även för fall

då minsta tiden satts längre än ett år. Tre års förvaring utöver minsta tiden

borde dock alltid vara möjlig. Svea hovrätt har förklarat sig ej lia något

att erinra mot den tanke som läge till grund för förslaget, men Ilar anmärkt,

att försiktigheten torde bjuda att tillämpningsområdet för förvaring

med bestämd längsta tid ytterligare något begränsades. Det borde sålunda

stå domstolen öppet att bestämma minsta tiden till ett år utan att detta

skulle utan vidare medföra en begränsning av maximitiden till fyra år. De

synpunkter, som i ena eller andra hänseendet vore utslagsgivande, vore nämligen

ej identiska.

Interneringsnämnden har ställt sig mera tveksam samt anfört:

Strafflagberedningen synes åsyfta en uppdelning av förvaringsinstitutet på

två, förvaring med och förvaring utan bestämd längsta tid. Att ett nytt

institut sålunda så att säga insmyges i en lag, som tillkommit utan tanke

därpå, kan innebära risk för att tillämpningen icke blir sådan man vid institutets

tillkomst önskat. Hedan mot 1937 års förvaringslag kan invändas, att

den uppställer ett och samma vådlighetsrekvisit för hela klientelet, trots att

detta omfattar avsevärt olika kategorier, samt alt den ger domstolarna föga

ledning för bestämmande av minsta förvaringstiden. Vådorna därav ökas

genom att enligt strafflagberedningens förslag domstolens bestämmande av

minsta strafftiden skulle bliva avgörande för örn förvaring med eller förvaring

utan bestämd längsta tid skulle träda i tillämpning. Skulle domstolarna,

på grund av sin kända benägenhet för mildhet i straffmätningen, i flertalet

fall bestämma minsta förvaringstiden till ett år, bleve det icke möjligt

för nämnden att på verkställighetsstadiet åstadkomma nödig differentiering.

För en riktig tillämpning förutsättes därför, att domstolarna omsorgsfullt

differentiera minsta förvaringstiden, vilken enligt nämndens mening bör bestämmas

väsentligt olika i olika fall med hänsyn till icke blott den föreliggande

brottslighetens beskaffenhet utan även den brottsliges vådlighet. Att

nödiga garantier härför skapas, helst genom omarbetning av 1937 års lag,

anser nämnden vara en förutsättning för att den i och för sig lämpliga nya

behandlingsformen, förvaring med bestämd längsta tid, skall slå väl ut i

tillämpningen.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

101

Mot beredningens förslag att minsta tiden för förvaring skulle kunna

utsträckas till femton år har internering snämnden ej haft något

att erinra, medan hovrätten för övre Norrland uttalat tvekan om lämpligheten

härav under åberopande av svårigheterna att så lång tid i förväg förutse

möjligheterna att utskriva den brottslige samt under framhållande av

att det ej syntes olämpligt att på denna punkt bibehålla en viss skillnad mellan

instituten förvaring och internering.

Departementschefen.

Såsom allmän förutsättning för utskrivning från förvaring stadgas i 1937

års lag — frånsett ett särskilt undantagsfall — att den intagne icke längre

är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

Motsvarande föreskrift återfinnes i 1927 års förvaringslag, som alltjämt är i

kraft. Innebörden av begreppet vådlighet torde emellertid under den tid

som förflutit sedan tillkomsten av sistnämnda lag ha undergått en viss förskjutning.

Av lagens förarbeten framgår, att man vid institutets utformning

väsentligen haft i tankarna våldsbrottslingar av särskilt farlig typ ävensom

sedlighetsförbrytare och mordbrännare. Under lagens tillämpning har

emellertid förvaring kommit till användning huvudsakligen beträffande andra

brottskategorier än de nu nämnda. En inom justitiedepartementet verkställd

undersökning har givit vid handen, att under åren 1940—1943 icke

mindre än 131 av de 152 fall, i vilka domstol förordnat örn förvaring, avsett

egendomsbrott, huvudsakligen tjuvnad (93 fall) och bedrägeri (25 fall). Bland

dem, som i anledning av egendomsbrott intagits till förvaring, ha säkerligen

funnits sådana som i fråga om vådlighet äro att jämställa med våldsförbrytarna,

men flertalet synes ha utgjorts av vanetjuvar och liknande brottslingar,

vilka, ehuru oefterrättliga eller åtminstone mycket opålitliga, icke kunna anses

särskilt allmänfarliga. Karakteristiskt för utvecklingen är jämväl, att det

numera är mycket vanligt att den förvarade utskrives på prov vid minsta

tidens utgång eller inom relativt kort tid därefter.

En stor del av förvaringsklientelet synes alltså förete en mindre utpräglad

vådlighet. I sakens natur ligger, att detta förhållande medfört att de vid tillkomsten

av 1927 års lag dominerande säkerhetssynpunkterna i viss mån fått

vika för andra synpunkter. Den utvidgning av vådlighetsbegreppets omfattning

som i praxis skett — och som måhända sammanhänger med den utskrivningspraxis

som numera råder —- torde dock icke kunna sägas vara

oegentlig från kriminalpolitisk synpunkt. 1937 års lagstiftning åsyftar icke

heller någon ändring i detta hänseende. Med hänsyn till rättssäkerheten

måste likväl fasthållas, att kravet på vådlighet icke får uttunnas alltför

mycket. Jag vill erinra, att kritiska röster höjts mot den för förvaringsinstitutet

utmärkande tidsobestämdheten överhuvud. Obestridligen kan det

också i sådana fall där vådligheten icke är särskilt utpräglad synas mindre

tilltalande, att en brottsling, som haft att räkna nied endast kortvarig frihetsförlust

örn han ej ådömts förvaring, genom ådömande av förvaring formellt

ställes inför möjligheten afl vara berövad sin frihet lika länge som den vars

opaginerad Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

vådlighet tagit sig verkligt svårartade uttryck. Vägande skäl tala för att i ett

dylikt fall maximera tidslängden för förvaringen. Såsom hovrätten för Övre

Norrland anmärkt kan det ifrågasättas, huruvida icke föreskrift om obligatorisk

utskrivning på prov efter viss tid borde meddelas även för fall då minsta

tiden satts längre än ett år. Jag vill emellertid erinra örn att strafflagberedningen

enligt meddelade direktiv har att överväga, huruvida icke en uppdelning

av förvaringsinstitutet bör ske med hänsyn till graden av vådlighet.

Med hänsyn härtill anser jag mig icke för närvarande böra upptaga frågan

om en maximering av förvaringstidens längd i vidare mån än beredningen

föreslagit.

Jag anser mig alltså böra föreslå, att i lagen införes en bestämmelse att,

där minsta tiden för förvaring bestämts till ett år, utskrivning på prov skall

ske senast inom fyra år från förvaringens början. Stadgande härom torde

böra upptagas i 9 §. Tillräcklig anledning att, såsom interneringsnämnden

ifrågasatt, i lagen framhäva, att domstolen vid bestämmande av minsta tid

skall taga hänsyn ej blott till brottets beskaffenhet och brottslingens därigenom

ådagalagda farlighet utan även till bans samhällsvådlighet i övrigt

synes mig icke föreligga. I enlighet med vad beredningen föreslagit bör i stället

möjlighet finnas att hålla vederböi''ande förvarad längre än fyra år, då

särskilda skål föreligga. Denna undantagsbestämmelse avser sådana fall, då

den brottsliges allmänna samhällsvådlighet är betydligt allvarligare än den

som kommit till uttryck i det brott för vilket han dömts.

I samband med nu berörda ändring i 9 § torde böra vidtagas en redaktionell

jämkning av nuvarande andra punkten i andra stycket av paragrafen.

Enligt denna punkt må den, som befinnes lida av varaktig sinnessjukdom,

sedan minsta tiden gått till ända, slutligt utskrivas för att intagas å sinnessjukhus

oavsett sin vådlighet. Med hänsyn till att även svåra psykopater kunna

böra omhändertagas å sinnessjukhus synes i stället böra stadgas, att den

som är i varaktigt behov av vård å sinnessjukhus kan efter minsta tidens utgång

slutligt utskrivas för att intagas å sådant sjukhus.

Beredningen har tillika föreslagit, att maximum för minsta tiden för förvaring

skulle höjas till femton år. Detta förslag är jag icke beredd att biträda.

Frågan om en utsträckning av minsta tiden för förvaring synes mig sålunda

böra anstå i avbidan på resultatet av förenämnda utredning angående en uppdelning

av förvaringsinstitutet. Vid denna utredning torde böra närmare undersökas,

huruvida förvaring bör kunna träda i stället för livstids straffarbete

eller om — i likhet med vad som enligt 4 § i 1937 års lag gäller för internering

— undantag bör göras för det fall att den brottslige förskyller

straffarbete på livstid.

De av mig föreslagna ändringarna i 1937 års lag örn förvaring och internering

i säkerhetsanstalt synas böra träda i kraft samtidigt med de nya tillräknelighetsbestämmelserna

den 1 januari 1946, eller samma dag som jag avsett

att 1937 års lag skall träda i tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

103

I enlighet nied vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändring i 5 kap. strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 33 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag örn ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn förvaring och internering

i säkerhetsanstalt.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

1 De under 2) och 3) upptagna lagförslagen, vilka liro lika lydande med de vid propositionen

fogade lagförslagen i samma ämnen, hava här uteslutits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Förslag

till

Lag

om ändring i 5 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt i det följande angives samt att i samma kapitel skall införas

en ny paragraf, betecknad 6 a §, av nedan intagen lydelse.

5 KAP.

5 §•

Gärning, som begås av den som är sinnessjuk eller sinnesslö eller eljest till

sin sinnesbeskaffenhet avviker så från det normala, att han bör omhändertagas

för särskild vård, vare strafflös.

Straff må ej heller ådömas för gärning, som någon begår i tillfällig sinnesförvirring.

6 §•

Är gärning, som begås av någon, som till sin sinnesbeskaffenhet avviker

från det normala, ej strafflös enligt 5 §; pröve domstolen, efter omständigheterna,

om och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet ä

gärningen följa bort.

Samma lag vare i fråga om gärning, som någon begår i annat tillstånd av

tillfälligt rubbad själsverksamhet än i 5 § avses.

6 a §.

I vissa fall, då någon, som begått brott, till sin sinnesbeskaffenhet avviker

från det normala, må i stället för straff användas förvaring i säkerhetsanstalt.

Därom stadgas i särskild lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, dock att 6 a § träder i kraft

den dag Konungen förordnar.

Genom denna lag upphäves lagen den 18 juni 1937 (nr 464) örn ändring

i vissa delar av strafflagen, i vad därigenom förordnats, att 5 kap. 6 §

strafflagen skall från och med den dag Konungen förordnar erhålla viss

ändrad lydelse.

* Senaste lydelse, se betr. 5 § SFS 1890 nr 33 s. 1 samt betr. 6 § SFS 1921:288 och 1937:464.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

105

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 mars

1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 10 januari 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 22 december 1944, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ändring i 5 kap. strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 33 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag örn ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn förvaring och internering

i såkerhetsanstalt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet L. G. Ohlsson.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i 5 kap. strafflagen.

Under förarbetet till det framlagda ändringsförslaget har så gott som fullständig

enighet rått örn att strafflagens tillräknelighetsbestämmelser äro i

behov av revision. Detta behov betingas väsentligen av att rättstillämpningen,

vilken sedan lång tid tillbaka utvisar bristande överensstämmelse såväl med

ordalydelsen i gällande regler som med deras ursprungliga anda och mening,

icke blott blivit osäker och vacklande utan även utvecklat sig i mindre lycklig

riktning. Särskilt har, såsom föredragande departementschefen framhållit,

straffriförklaring kommit att äga rum i alltför vid omfattning. När det gällt

att uppdraga riktlinjer för en ny lagstiftning i ämnet, lia däremot meningarna

starkt brutit sig. Att så är fallet är icke ägnat att förvåna. Ifrågavarande

lagregler omspänna stora och olikartade områden. Vid tillämpningen uppkomma

spörsmål, som icke endast avse straff i vanlig mening och därtill anknuten

fångvård utan även beröra socialvård i vidsträckt bemärkelse, icke

minst sjukvård i vissa former. Å alla dessa områden har under senare tid försiggått

en livlig utveckling. Av en ny lag i ämnet kan under sådana omstän
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

digheter knappast fordras, att den tillhandahåller en lösning, som kan väntas

bestå under längre tid. Lagen får anses fylla rimliga anspråk, om den motsvarar

nuvarande utvecklingsskede och lämnar anvisningar för den närmaste

framtiden. Denna synpunkt bör hållas i minne, då ställning skall tagas till

vissa detaljfrågor. Ä andra sidan vore det uppenbarligen icke lyckligt, örn

uppgiftens vanskligheter och yppade meningsskiljaktigheter föranledde därtill,

att revisionen stannade vid att lagfästa det nuvarande rättstillståndet.

Därest en förbättring av den ordning, som för närvarande gäller i praxis,

icke ernås, torde en revision lämpligen böra anstå till dess att strafflagens allmänna

del upptages till översyn i ett sammanhang. Under tiden kan reformarbetet

inom andra straffrättsområden antagas lia fortskridit så långt, att ett

säkrare underlag vunnits för en lösning även av frågan örn tillräknelighetsbestämmelsernas

ändamålsenliga utformning. Särskilt må framhållas, att denna

fråga står i nära samband med det fortgående arbetet på straffsystemets

ytterligare utbyggnad. Med hänsyn härtill är det icke osannolikt, att tillräkneliglietsproblemet

kan komma att i en nära framtid angripas från nya utgångspunkter.

5 §■

Ehuru innebörden av begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet icke är

oomtvistlig, kan ingen tvekan råda om att en ny lag måste upptaga håde

sinnessjukdom och sinnesslöhet såsom straffrihetsgrunder. Beträffande de

själsliga avvikelser, vilka pläga sammanföras under beteckningen psykopati,

ha vägande skäl anförts för att brottsliga gärningar, förövade av psykopater,

i allmänhet icke böra undantagas från reaktion inom straffsystemets

ram. Å andra sidan måste det anses ådagalagt, att en del psykopater förete

rubbningar av den art att de i straffrättsligt hänseende böra inordnas under

förevarande paragraf. Att i lag fastställa, under vilka betingelser psykopati

skall vara straffrihetsgrundande, möter stora svårigheter. Det tox*de i själva

verket vara omöjligt att ens genom vetenskaplig beskrivning draga en klar

skiljelinje mellan de fall, som här avses, och övriga fall av psykopati. Att så är

förhållandet sammanhänger med att till psykopati hänföres psykisk abnormitet

av mycket skiftande och ofta svårbestämd natur. Departementschefen

har sökt lösa problemet med utgångspunkt från de praktiska överväganden,

som äro bestämmande för valet av den bästa behandlingsformen. Enligt

departementschefens mening bör frågan, huruvida och i vilken mån psykopater

skola straffriförklaras, avgöras med hänsyn till styrkan av det medicinska

vårdbehovet i varje särskilt fall; är det medicinska vårdbehovet dominerande,

bör straffriförklaring äga rum, medan åter, om detta vårdbehov

icke är mera framträdande än att det lämpligen kan tillgodoses inom fångvårdens

ram, hinder ej bör möta att döma till straff eller sådan skyddsåtgärd,

som kan träda i stället för straff. På dessa grunder har i första

stycket av förevarande paragraf upptagits stadgande örn strafallet för

den, vars sinnesbeskaffenhet avviker så från det normala, att han bör omhändertagas

för särskild vård.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 207.

107

Även med vederbörlig hänsyn till att en oangriplig uppdelning av psykopatfallen

icke låter sig genomföra synes det föreslagna stadgandet icke innebära

en tillfredsställande lösning av det föreliggande problemet. Till en

början ina erinras, att — även örn straffrättsliga synpunkter lämnas åsido

och syftet närmast är att utfinna den för varje särskilt fall lämpligaste behandlingen

— det är svårt att uppställa tillräckligt fasta normer. Detta sammanhänger

med att rent medicinsk terapi enligt hittills vunnen erfarenhet

oftast visat sig utsiktslös samt att den individuella behandlingen — där sådan

överhuvud kan vara av någon betydelse — i stället måste inriktas på

att genom fostran, yrkesutbildning och liknande åtgärder åstadkomma en social

anpassning. Väl är vårdbehovet i vissa fall av den art, att behandlingen

bör bli jämförlig med den, som ägnas de sinnessjuka, men också örn nämnda

fall gäller, att vårdens anordnande väsentligen är ett organisatoriskt spörsmål.

Lösningen härav ingår såsom led i ett större sammanhang, och dessa

organisationsfrågor ha ännu icke blivit fullständigt utredda.

Mot det föreslagna stadgandet kunna anmärkningar framställas jämväl

ur andra synpunkter. De gällande tillräknelighetsbestämmelserna avse att

reglera den psykiska abnormitetens inverkan på det straffrättsliga ansvaret

för gärningar, vilka objektivt te sig såsom brott. I enlighet härmed skall prövas,

om gärningsmannens sinnesbeskaffenhet är sådan, att han kan anses

tillräknelig för sin handling eller icke. Befinnes han tillräknelig, utmätes

straff, i annat fall följer straffriförklaring. I samband med sinnessjukvårdens

utveckling och straffsystemets fortgående differentiering har emellertid, i

strid mot lagens mening, huvudvikten stundom kommit att läggas å spörsmålet

örn den reaktion å brottet, som i det enskilda fallet är den lämpligaste

framför allt med hänsyn till brottslingens person. Härvid har själva tillräknelighetsfrågan

fått träda tillbaka. Vid sinnesundersökningar är det ej ovanligt,

att man till en början endast söker vinna klarhet örn den behandlingsform,

som bör förekomma, samt först i andra hand klassificerar fallet enligt

lagens tillräknelighetsregler, varvid det lagrum väljes, som svarar mot den

önskade behandlingsformen. I förslaget synes detta betraktelsesätt ha vunnit

ett visst godkännande, såvitt angår psykopater. Att från vårdbehovet sluta

till den tilltalades ansvarighet är dock mindre egentligt; avgörandet i tillräknelighetsfrågan

blir då i själva verket beroende av omständigheter, som i

stället borde vara följden av ett förut träffat avgörande. Vidare må framhållas,

att förslaget, frånsett vad däri förekommit rörande straffrihet för vissa

psykopater, icke kan anses innefatta någon principiell avvikelse från gällande

lag, vilken såsom förut antytts utgår ifrån att domaren har att med hänsyn

lill sinnesbeskaffenheten hos den tilltalade bedöma dennes tillräknelighet.

Enligt den utformning förslaget erhållit skulle nämligen sinnessjukdom

och sinnesslöhet alltjämt utan vidare medföra straffrihet, medan i fråga örn

psykopater vårdbehovet skvdle tillmätas avgörande betydelse. Att på så närliggande

fall som dessa använda olika principer iir tydligen icke lämpligt.

Nu torde visserligen kunna invändas, att det särskilda vårdbehovet —

trots principiella betänkligheter — må tjäna såsom praktiskt käimetec
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

ken på det psykopatklientel, varom här är fråga. Det är emellertid tvivelaktigt,

huruvida den i stadgandet använda bestämningen träffar endast

de psykopater, som till sin sinnesbeskaffenhet på sådant sätt avvika

från det normala, att straffrihet är motiverad. Vård skall nämligen —

såsom i departementschefens yttrande framhållits — kunna beredas även

psykopater, som icke böra fritagas från ansvar för sina handlingar och

följaktligen skola dömas till straff. Den föreslagna avfattningen kan därför

tänkas medföra en oriktig tolkning av lagens vårdbegrepp och därmed

risk för att psykopater komma att straffriförklaras i en icke avsedd

utsträckning. Vad nu sagts rubbas icke av att till uttrycket vård knutits

bestämningen »särskild»; härav kan icke otvetydigt utläsas, att det icke

är fråga om vård inom straffsystemets ram. Visserligen skulle denna brist

i uttryckssättet måhända kunna avhjälpas, örn det tydligare angåves, att

vårdbehovets medicinska karaktär har avgörande betydelse, men ett sådant

förtydligande undanröjer varken de erinringar, sorn redan gjorts mot det remitterade

förslaget, eller andra anmärkningar, som kunna framställas mot

detsamma. Genom att frågan örn ansvaret ställes i direkt beroende av vårdbehovet

föreligger under alla förhållanden fara, att avgörandet kommer att

ske endast med hänsyn till vad som av medicinska skäl är bäst för den tilltalade

och utan tillbörligt beaktande av kriminalpolitiska synpunkter; straffrättsliga

och därmed även allmänpreventiva hänsyn skjutas alltför mycket

åt sidan. Det föreslagna stadgandet är olämpligt även av annan grund. Liksom

enligt gällande rätt skall prövning av tillräknelighetsfrågan alltjämt tillkomma

domstolen. Att ingå i bedömande av vårdbehovet, som är en övervägande

medicinsk angelägenhet, kan emellertid bli en uppgift, som överstiger

domstolens förmåga, och avgörandet kan därför komma att i verkligheten

ligga hos undersökningsläkaren eller medicinalstyrelsen. Genom en sådan ordning

åstadkommes icke den fastare och mera enhetliga reglering, som efterlyses

på detta område. Det kan befaras, att förslaget — i stället för att hindra

straffriförklaring i alltför vid omfattning — konnne att medföra, att psykopater

i minst lika stor utsträckning som för närvarande förklaras strafflösa.

Av det anförda framgår, att tillräkneligheten icke bör bestämmas efter det

föreliggande vårdbehovet. En dylik lösning är principiellt icke tillfredsställande

och är även förenad med praktiska olägenheter. Enligt lagrådets mening

bör en sådan reglering eftersträvas, att tillräkneligheten bedömes omedelbart

efter den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Ur principiell synpunkt är

denna ordning att föredraga, och den är ej förbunden med de olägenheter av

praktisk art, som enligt vad förut anförts skulle följa med det remitterade

förslaget.

Vid utformningen av en regel i enlighet med lagrådets nu angivna ståndpunkt

gäller det att så objektivt som möjligt karakterisera de sinnestillstånd,

som i fråga om psykopater böra medföra otillräknelighet. Såsom en naturlig

anknytning erbjuder sig en jämförelse med de sinnestillstånd, som i andra

fall oomtvistligt skola utgöra grund för straffrihet. Emellertid förhåller det

sig så, att graden av de brister, som den psykopatiskt belastade företer på

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

109

känslo- och viljelivets område, skäligen icke bör utan vidare vara bestämmande

vid en dylik jämförelse. Exempelvis böra de psykopater, vilka äro utpräglat

känslokalla och amoraliska och således till graden kunna anses utvisa

stor avvikelse från det normala, icke enbart på denna grund straffriförklaras.

Att de i regel äro normalt utrustade i intellektuellt avseende måste inverka

på bedömandet av tillräkneligheten för begångna gärningar och avlägsnar

i väsentlig mån betänkligheterna mot reaktion inom det straffrättsliga systemet.

Jämförelsen bör således icke avse de sinnesslöa; dessa utgöra med hänsyn

till sin intellektuella undermålighet en kategori för sig i tillräknelighetshänseende.

För att jämförelsen skall bli riktig måste hänsyn tagas till den

allmänna symptombilden, så att under förevarande stadgande inrymmes endast

den, som till sin sinnesbeskaffenhet är att jämställa med en sinnessjuk.

Det bör understrykas, att en dylik ordning — såsom ordalagen utmärka —

innefattar krav på full likvärdighet med sinnessjukdom; härmed avses, liksom

i förslaget i övrigt, allenast sjuklig förändring i själslivet av mera djupgående

natur. En obetydlig avvikelse från det psykiska normaltillståndet kan

således ej anses tillräcklig, utan avgörande bör vara, huruvida gärningsmannen

saknar föi''måga att tillnärmelsevis normalt fylla en plats i arbets- och

samhällslivet.

På grund av det anförda vill lagrådet förorda, alt åt paragrafens första

stycke gives det innehållet, att gärning, som begås av sinnessjuk eller den

som till sin sinnesbeskaffenhet är att jämställa med sinnessjuk, skall vara

strafflös och att samma lag skall vara i fråga om gärning, som begås av sinnesslö.

Lagrådet inser väl, att icke heller ett sådant stadgande utesluter

vissa svårigheter i tillämpningen, men dessa äro enligt lagrådets förmenande

avsevärt mindre än de, som skulle följa av det remitterade förslaget. Av särskild

vikt är, att lagrådets förslag lämnar domstolarna bättre stöd i deras

strävan att hålla straffriförklaringarna inom tillbörliga gränser.

Vad angår paragrafens andra stycke finner lagrådet lika med departementschefen

riktigt, att de tillstånd av tillfällig omtöckning, som böra medföra

strafflöshet, upptagas till särskild reglering. Att såsom strafflagberedningen

föreslagit inbegripa dessa tillstånd under beteckningen sinnessjukdom

låter sig svårligen göra. En sådan terminologi avviker alltför mycket från

det allmänna språkbruket. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida det i

remitterade förslaget använda uttrycket »tillfällig sinnesförvirring» utgör en

riktig beteckning för det sinnestillstånd, varom här är fråga. För att en

övergående rubbning av själsverksamheten skall medföra straffrihet bör, såsom

departementschefen anfört, krävas att rubbningen inneburit ett höggradigt

omtöckningstillstånd. Gärningsmannen bör sålunda lia fullständigt

saknat herravälde över sin vilja eller förmåga ali inse handlingens betydelse.

Tydligt är även, att höggradig affekt eller liknande tillstånd icke bör

i och för sig leda till straffrihet. Beteckningen tillfällig sinnesförvirring synes

emellertid kunna föranleda den oriktiga uppfattningen, att även ett lättare

omtöckningstillstånd eller en stark affekt medför strafflöshet. Det må anmärkas,

alt i gällande lag upptagits inskränkande bestämningar, som äro äg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 207.

nade att undanröja en sådan missuppfattning. Ifrågavarande straffrihetsgrund

torde hittills ha åberopats ytterst sällan, och behovet att beakta några

undantagsfall bör icke föranleda, att möjlighet nu öppnas till straffrihet i en

icke önskad utsträckning. Stadgandets innebörd torde komma till ett riktigare

och tydligare uttryck, därest såsom villkor för straffrihet alltjämt angles,

att sinnesförvirringen är av den art, att gärningsmannen ej vet till sig.

Enighet torde råda örn att sådan omtöckning, som har sin grund i självförvållat

rus, icke skall medföra straffrihet. Departementschefen har emellertid

icke funnit erforderligt att upptaga någon bestämmelse härom och

såsom skäl för denna ståndpunkt anfört, att sådant rus icke enligt allmänna

språkbruket innefattas under uttrycket sinnesförvirring. Med hänsyn till den

mycket stora praktiska betydelsen av detta undantag synes det dock betänkligt

att här lita endast till det gängse språkbruket. Detta torde näppeligen

äga tillräcklig fasthet. Även om omtöckning framkallad av alkohol icke betecknas

såsom sinnesförvirring, torde osäkerhet kunna råda beträffande sådana

tillstånd, som ha sin grund i användning av narkotiska medel. Av betydelse

är även att andra stycket i förevarande paragraf i dess nuvarande

lydelse föreskriver, att sinnesförvirring, som där avses, ej medför strafflöshet,

med mindre gärningsmannen råkat i detta tillstånd utan egen skuld.

Frånvaron av en sådan bestämmelse kan icke minst med hänsyn till lagens

nuvarande avfattning föranleda missförstånd. I varje fall kommer det nya

stadgandet att förlora i tydlighet. På grund härav hemställes, att nämnda

begränsning av strafflösheten upptages i förslaget. Med användning av nyare

terminologi skulle denna begränsning kunna uttryckas så, att strafflöshet

inträder allenast örn gärningsmannen utan eget vållande råkat i sinnestillstånd,

varom här är fråga. Å andra sidan saknas icke skäl för att bibehålla

uttrycket »utan egen skuld». Detta uttryck, som innefattar frånvaro av såväl

uppsåt som vållande i inskränkt mening, återfinnes nämligen på andra

ställen i strafflagen.

6 §.

Gällande lagstadgande i ämnet har karaktär av en allmän regel att straff

må nedsättas för den som — utan att kunna anses straffri enligt 5 § —

lidit av viss själslig abnormitet vid gärningens begående. Beredningen har i

sitt förslag icke upptagit någon motsvarighet till detta stadgande. Beträffande

en avsevärd del av de brottslingar, som till sin sinnesbeskaffenhet avvika

från det normala utan att avvikelserna medföra strafflöshet, saknas, såsom

beredningen påpekat, anledning att nedsätta straffet under det mått, som

gärningen eljest förskyllt. Till denna grupp äro i främsta rummet att räkna

de brottslingar, för vilka förvaring i säkerhetsanstalt utgör det riktiga reaktionsmedlet.

Vad angår andra brottslingar, som handlat i bestående eller tillfälliga

abnormtillstånd, lämna enligt beredningens mening strafflagens normala,

ofta mycket vida straffskalor utrymme för utmätande av det lindrigare

straff, som kan vara påkallat av hänsyn till sinnesförfattningen; väl

kunde någon gång föreligga ett behov att sätta straffet under straffskalans

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

lil

minimum, men dessa fall bleve så sällsynta, att nådeinstitutet kunde anlitas

till vinnande av en för rättskänslan tillfredsställande straffbestämning. Beredningen

har därför icke ansett sig böra föreslå bibehållande av gällande

lag ens i den formen, att möjlighet bereddes att för den, som vid brottets

begående lidit av själslig abnormitet, nedsätta straffet under stadgat minimum.

Emellertid har beredningen vitsordat, att frågan möjligen kunde komma

i förändrat läge, därest vid det fortsatta reformarbetet jämväl andra

straffnedsättningsgrunder ansåges böra beaktas och en allmän strafflindringsparagraf

funnes behövlig.

I avgivna yttranden över beredningens förslag har framhållits, att — även

om det vore irrationellt och mindre tillfredsställande, att brottslingar, som på

grund av sin psykiska abnormitet vore farligare och svårare att påverka än

andra, erhölle lägre straff — möjligheten till strafflindring för andra kategorier

av själsligt abnorma likväl borde bibehållas.

Under hänvisning till att spörsmålet om strafflindring i vissa fall av psykisk

abnormitet hörde nära samman nied den under utredning varande frågan

örn ett allmänt stadgande angående strafflindring under särskilda förhållanden

har departementschefen förklarat, att föreskrifter i ämnet icke kunna

undvaras. Departementschefen har därvid särskilt erinrat, att det vore mindre

lämpligt att i sådana fall, då underskridande av straffminimum vore av omständigheterna

påkallat, tvinga domstolen att utdöma högre straff än som kan

anses skäligt och lämna åt den dömde att i nådeväg söka rättelse. Därest

gärning, förövad av någon som till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det

normala, ej är strafflös, skall enligt det remitterade förslaget domstolen efter

omständigheterna pröva, örn och i vilken mån straffet må nedsättas under

vad i allmänhet bort följa å gärningen, och vad nu sagts skall gälla också i

fråga om gärning, som någon begår i annat tillstånd av tillfälligt rubbad själsverksamhet

än i 5 § avses.

Det föreslagna stadgandet innefattar i förhållande till gällande lag en jämkning

så till vida, att domstolen enligt uttrycklig föreskrift skall från fall till

fall pröva, huruvida straffnedsättning bör äga rum i anledning av psykisk

abnormitet, som icke föranleder straffrihet. Den sakliga betydelsen av denna

ändring får dock icke överskattas. Gällande lagstadgande torde i allmänhet

icke ha uppfattats såsom ett åläggande att under där meddelade förutsättningar

nedsätta straffet (jämför SOU 1937: 3 s. 37). I varje fall är intet föreskrivet

örn måttet av straffnedsättningen, vilken alltså kan bli hur liten som

helst. I motiveringen till det föreslagna stadgandet har framhållits, att detta

borde äga begränsad räckvidd, och enligt departementschefens uttalande hade

med tillräcklig tydlighet angivits, att stadgandet icke skulle kunna åberopas

beträffande farliga brottslingar, vilka oaktat psykiska egenheter icke borde erhålla

strafflindring. Riktigheten av detta uttalande kan emellertid ifrågasättas,

särskilt i betraktande av att förutsättningarna för stadgandets tilllämpning

vidgats i förhållande till gällande lag. Enligt paragrafen i dess nuvarande

lydelse kan sträf^nedsättning ifrågakomma för den, som finnes lia

saknat förståndets fulla bruk till följd av kropps- eller sinnessjukdom, ålder
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

domssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring, under det att någon

motsvarande begränsning icke återfinnes i förslaget. Detta har avseende

å var och en, som vid gärningens begående — utan att kunna anses strafflös

enligt 5 § — avvikit från normal sinnesbeskaffenhet eller befunnit sig i tillstånd

av tillfälligt rubbad själsverksamhet. Denna avfattning kan föranleda

den tolkningen, att varje än så obetydlig avvikelse från det normala skall kunna

tjäna såsom straffnedsättningsgrund, och en sådan tolkning är ägnad att,

utan motsvarande nytta, öka antalet sinnesundersökningar i brottmål av skilda

slag. Oavsett vad nu anmärkts vill lagrådet för sin del understryka, att en allmän

regel om straffnedsättning vid förminskad tillräknelighet överhuvud

är föga rationell. Den begränsade räckvidd, som stadgandet rimligen bör

erhålla, blir lätt förbisedd. Eftersom stadgandet formellt gäller för alla, som

lida av själslig abnormitet, lärer icke kunna undgås, att lagen blir åberopad

i mycket stor utsträckning och även beträffande sådana tilltalade, vilkas

själsliga avvikelser icke böra utgöra anledning till strafflindring. Det ligger

i öppen dag, att därmed följer fara för att stadgandet jämväl kommer i

tillämpning i en omfattning, som icke svarar mot lagens mening. Vad nu

sagts bekräftas för övrigt av rättspraxis från senare tid. Den karaktär av allmän

regel, som utmärker nu gällande lagstadgande trots förut berörda inskränkningar,

har nämligen bidragit till en alltför vittgående tolkning. Det

må även framhållas, att i anslutning till sådan rättstillämpning kan följa en

benägenhet att i allmänhet utmäta alltför låga straff.

Att utforma lagregeln så, alt den direkt utesluter för brott tilltalade, vilka

oaktat psykisk abnormitet icke böra åtnjuta den avsedda strafflindringen,

lärer stöta på oöverkomliga svårigheter i laglekniskt hänseende. Därmed är

den av departementschefen föreslagna lösningen dock icke försvarad. De olägenheter,

som skulle följa av bifall till det remitterade förslaget, äro så betydande,

att andra utvägar måste sökas i syfte att uppnå en bättre ordning.

Av vad förut anförts har framgått, att de abnormtillstånd, som böra inverka

på straffmätningen, i allmänhet kunna vederbörligen beaktas inom de normala

straffskalorna. Behovet av en lagregel i ämnet framträder därför

knappast i andra fall än då det lägsta straff, som kan ådömas, ter sig för

strängt i förhållande till den tilltalades brottslighet. Med hänsyn härtill bör

övervägas, om icke regeln kan inskränkas att avse de undantagsfall, som

sist berörts. Eftersom sådana undantagsfall icke äro för handen, med mindre

omständigheterna äro synnerligen mildrande, skulle regeln gå ut på möjlighet

att under nu angiven betingelse nedsätta straffet under det lägsta

straff, som för den brottsliga gärningen är stadgat. Därmed undanröjes den

olägenhet, som onekligen skulle uppkomma, därest beredningens ståndpunkt

godkändes. Å andra sidan försvagas de betänkligheter, som äro förbundna

med det remitterade förslaget. Bestämmelsens karaktär av undantagsstadgande

lärer praktiskt verka i den riktningen, att förminskad tillräknelighet

i< ke blir åberopad och beaktad i vidare mån än som är avsett och påkallat.

Lagrådet förbiser icke, att även en regel av antytt innehåll lämnar rum för

vissa invändningar. Det kan sålunda anmärkas, att den, såvitt angår straff
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

mätning inom de normala strafflatituderna, förutsätter en oskriven regel örn

straffnedsättning nied hänsyn till förefintlig själslig abnormitet. Denna anmärkning

kan dock bemötas med att vägande skäl tala mot en lagregel av

sådant innehåll och att ett undantagsstadgande av förut angiven innebörd

tjänar till stöd för straffnedsättning även inom straff skalorna. Att i 2 och

9 §§ av förevarande kapitel finnas regler, som avse straffnedsättning jämväl

inom straffskalorna, kan icke anses utgöra tillräckligt skäl för att bibehålla

samma ordning, såvitt angår straffnedsättning vid förminskad tillräknelighet.

Vid tillämpningen av nämnda lagrum föreligger icke någon risk för

oriktig eller alltför vidsträckt tolkning. Beträffande straffnedsättning i anledning

av själslig abnormitet måste det föreslagna undantagsstadgandet anses

tillfyllest, och det försvarar sin plats i lagen till dess att frågan om

en allmän strafflindringsparagraf blir aktuell och problemet örn själslig

abnormitet såsom straffnedsättningsgrund ånyo kommer under behandling.

Åt en dylik strafflindringsparagraf gives måhända sådant innehåll, att den

icke blir utsatt för de erinringar, som kunna riktas mot förevarande paragraf

såväl i dess nuvarande form som i den föreslagna lydelsen. De betänkligheter,

som äro förknippade med ett allmänt stadgande i öveiensstämmelse

med det remitterade förslaget, synas i själva verket så stora, att lagrådet i

valet mellan genomförandet av detta förslag och upphävande av gällande

lagstadgande på sätt beredningen förordat är benäget att lämna företräde åt

beredningens ståndpunkt. Stadgandets upphävande skulle vara det verksammaste

medlet att hejda en olycklig rättsutveckling. I samband härmed må

hänvisas till vad inledningsvis anförts angående de föreslagna ändringarna

i förevarande kapitel av strafflagen. Icke minst a det område, som beröres

av nu behandlade paragraf, vore det önskvärt, om rättstillämpningen kunde

ledas efter fastare principer än hittills varit fallet.

Vad angår den närmare utformningen av en regel i ämnet, är det, såsom

redan antytts, jämväl erforderligt att — i anslutning till vad för närvarande

är stadgat — begränsa förutsättningarna för paragrafens tillämpning. Den i

första stycket angivna straffnedsättningen bör sålunda lämpligen avse allenast

den, som i följd av sjukdom eller ålderdomssvaghet eller av annan särskild

orsak till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det normala, ehuru han

ej är strafflös enligt 5 §. På motsvarande sätt bör andra stycket inskränkas

att gälla endast i fråga om brottslig gärning, som begås av någon, vilkens

själsverksamhet, utan hans eget vallande, av särskild orsak tillfälligt rubbats

utan att slraffrihet föreligger enligt vad i 5 § är föreskrivet. Att märka är, att

enbart subjektiv affektlabilitet, såvitt den faller inom det normala själslivets

gränser, icke är ägnad att verka förmildrande; det gäller fastmera att utmäta

straffet så, att den tilltalade bibringas motiv att avstå från brottsliga

handlingar. Beträffande formuleringen må erinras, att om i 5 § andra stycket

såsom villkor för straffrihet upptages frånvaro av skuld till det iråkade

sinnestillståndet, motsvarande uttryckssätt bör användas i andra stycket av

förevarande paragraf.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. t sami. Nr 207.

8

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Slutligen vill lagrådet i detta sammanhang framhålla, att om, såsom lagrådet

alternativt förordat, gällande bestämmelser i ämnet upphävas, detta

icke inverkar på ställningstagandet till de remitterade lagförslagen i övrigt.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 33 § strafflagen för krigsmakten.

Avfattningen av det remitterade förslaget ansluter sig såvitt angår gärning,

förövad av den som är förminskat tillräkneiig, till lydelsen av förslaget till

ändring i 5 kap. 6 § allmänna strafflagen. Det kan övervägas huruvida, då

lagrådet förordar ändrad lydelse av sistnämnda paragraf, anledning uppkommer

att föreslå ändring även i förevarande paragraf. Sådan ändring synes

emellertid icke påkallad. Då fråga är om nedsättning av dödsstraff, torde

det icke vara erforderligt att uppställa samma begränsningar, som böra gälla

för tillämpning av den förordade undantagsbestämmelsen i 5 kap. 6 § allmänna

strafflagen.

Förslaget till lag örn ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn förvaring

och internering i säkerhetsanstalt.

Förslaget lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

115

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 2 mars 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets denna dag

avgivna utlåtande över de till lagrådet den 22 december 1944 remitterade

förslagen till

1) lag örn ändring i 5 kap. strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 33 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag örn ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn förvaring och internering

i säkerhetsanstalt.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Såsom jag framhållit i samband med att lagförslagen remitterades till lagrådet

är det enligt min mening av stor vikt, att lagstiftaren söker fastställa

de huvudsynpunkter som böra vara bestämmande vid bedömande av frågan

om straffriförklaring. Det synes mig sålunda icke lämpligt, att — såsom lagrådet

antytt — undanskjuta frågan i avbidan på resultatet av det fortgående

arbetet på straffsystemet i övrigt.

Lagrådet har i fråga örn förslaget till lag örn ändring i 5 kap.

strafflagen ansett, att bestämmelserna borde erhålla en annan avfattning

än i det remitterade förslaget. Innan jag ingår på bedömning av lagrådets

ändringsförslag i denna del vill jag understryka, att lagrådets ståndpunkt

i sakligt hänseende i allt väsentligt synes överensstämma med det

remitterade förslaget. Lagrådet har sålunda i likhet med mig ansett, att förutom

sinnessjuka och sinnesslöa även psykopater borde i viss begränsad utsträckning

kunna bliva föremål för straffriförklaring, liksom att uttrycklig

bestämmelse erfordras angående straffrihet för gärning som någon begår i

höggradigt omtöckningstillstånd av tillfällig natur. Lagrådet bar även funnit

övervägande skäl tala för att bibehålla en bestämmelse som möjliggör straffnedsättning

i vissa fall, när någon som begår brottslig gärning till sin sinnesbeskaffenhet

avviker från det normala eller någon begår brottslig gärning i

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

tillfälligt tillstånd av rubbad själsverksamhet, ehuru straffrihet icke kan

komma i fråga.

Beträffande 5 § första stycket har lagrådet ansett tvivelaktigt,

huruvida den i det remitterade förslaget föreslagna bestämningen, vilka psykopater

som — jämte sinnessjuka och sinnesslöa — borde straffriförklaras,

träffade endast de psykopater som till sin sinnesbeskaffenhet på sådant sätt

avveke från det normala att straffrihet vore motiverad, och har anmärkt, att

av uttrycket »särskild vård» icke kunde obetydligt utläsas att därmed icke

avsåges vård inom straffsystemets ram. Lagrådet har vidare invänt, att gällande

lag utginge från att domaren hade att med hänsyn till den tilltalades

sinnesbeskaffenhet bedöma, huruvida han kan anses tillräknelig för sitt handlande,

och att det vore mindre egentligt att från vårdbehovet sluta till den

tilltalades ansvarighet. Lagrådet har också gjort gällande, att departementsförslaget

i detta hänseende allenast beträffande psykopater avveke från gällande

lags åskådningssätt och att det vore olämpligt att på närliggande fall

använda olika principer.

Jag vill tills vidare lämna därhän i vad mån det remitterade förslaget är

otydligt; såsom lagrådet också funnit kan någon helt tillfredsställande formulering

svårligen vinnas. Beträffande åter de principiella synpunkterna utgår

otvivelaktigt gällande lag från en syn på tillräkneligheten som icke överensstämmer

med det sätt på vilket frågan örn straffriförklaring av psykopater

lösts i det remitterade förslaget. Den gällande lagens ålderdomliga stadganden

bygga emellertid på vedergällningstanken, vilken — såsom jag framhållit

vid remissen till lagrådet — numera trätt i bakgrunden. Jag har för

min del ansett, att straffrihetsgrunderna borde bestämmas med ledning av

humanitära synpunkter och rationella överväganden av alhnänpreventiv och

individualpreventiv natur. Detta gäller såväl sinnessjuka och sinnesslöa som

psykopater.

Liksom inom flertalet områden på lagstiftningens fält måste vid en gränsdragning,

i detta fall mellan straffbarhet och straffrihet, uppkomma tveksamma

gränsfall. Beträffande sinnessjuka och sinnesslöa råder i fråga örn

själva principen icke någon sådan tvekan, förutsatt att åt begreppen icke gives

en alltför vidsträckt innebörd; både sinnessjuka och sinnesslöa skola ostridigt

skiljas från kriminalvården och hänföras till sjuk- eller annan särskild

vård. Vad åter angår psykopater har jag —• liksom lagrådet — ansett, att

en begränsad grupp bör hänföras till sjukvård medan de övriga böra underkastas

kriminalvård. Det har då synts mig vara ett logiskt tillvägagångssätt,

att gränsen, liksom eljest inom rättslivet, dragés efter det väsentliga

och att alltså sådana psykopater, beträffande vilka det medicinska vårdbehovet

är dominerande, hänvisas till medicinsk vård. Av det nu sagda torde

framgå, att de av mig förordade och tidigare ingående utvecklade straffrihetsgrunderna

vila på ett fullt genomfört och enhetligt betraktelsesätt. Begreppen

tillräknelig eller ansvarig ha där icke något självständigt utrymme på annat

sätt än att de kunna användas såsom en beteckning på den som icke

faller under någon av straffrihetsgrunderna i förevarande paragraf. För till
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

117

lämpning av straffrihetsgrunderna sakna de självständig betydelse; detta är

i själva verket fallet även med lagrådets förslag.

Lagrådet har emellertid även, som jag nämnt, erinrat, att det av mig använda

uttrycket »särskild vård» icke vore tillräckligt tydligt saint att under

alla förhållanden fara förelåge, att avgörandet komme att ske endast med

hänsyn till vad som av medicinska skäl vore bäst för den tilltalade och utan

tillbörligt beaktande av kriminalpolitiska synpunkter, därvid bl. a. allmänpreventiva

hänsyn kunde komma att skjutas alltför mycket åt sidan. Att ingå

i bedömande av vårdbehovet, som vore en övervägande medicinsk angelägenhet,

kunde enligt lagrådets mening bli en uppgift som överstege domstolens

förmåga och avgörandet kunde därför komma att i verkligheten ligga hos

undersökningsläkaren eller medicinalstyrelsen. Lagrådet har för sin del föreslagit,

att straffrihet vid psykopati skulle inträda örn den brottslige »till sin

sinnesbeskaffenhet är att jämställa med sinnessjuk».

Vid en jämförelse mellan den av lagrådet förordade lydelsen och det remitterade

förslaget på denna punkt talar till det senares förmån, att det i två

hänseenden ger ledning åt såväl undersökningsläkaren som domstolen; för

straffrihet förutsätter det dels att vederbörande till sin sinnesbeskaffenhet

avviker från det normala, dels ock att han bör omhändertagas för särskild

vård. Dessa vägledande synpunkter ha också ingående belysts i motiven. Den

av lagrådet förordade lydelsen ger icke någon antydan, i vilka hänseenden vederbörande

skall vara att jämställa med en sinnessjuk; lagrådet har härutinnan

i sitt utlåtande uttalat, att det avgörande borde vara, huruvida gärningsmannen

saknade förmåga att tillnärmelsevis normalt fylla en plats i arbetsoch

samhällslivet.

Ehuru i motiven till det remitterade förslaget huvudvikten lagts vid den

utpräglat psykiskt abnormes vårdbehov under det att lagrådet uteslutande

betonat hans bristande funktionsduglighet i samhällslivet — en synpunkt som

icke heller jag underlåtit att framhålla — torde gränsdragningen i sak icke

förete några nämnvärda skiljaktigheter. Den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

är i utpräglat behov av medicinsk vård lärer nämligen icke kunna

tillnärmelsevis normalt fylla en plats i arbets- och samhällslivet; likaså

torde den, som i fråga örn känslo- och viljelivet företer så grava avvikelser

från det normala som lagrådet åsyftar, i regel vara i behov av medicinsk

vård. På grund härav har jag icke någon väsentlig erinran att göra mot innebörden

av lagrådets förslag i förevarande avseende.

Vid valet mellan den lydelse som upptagits i det remitterade förslaget och

den som förordats av lagrådet synes mig icke heller avgörande vikt böra fästas

vid att den av lagrådet förordade lydelsen icke ger någon positiv ledning

för bedömandet; det medicinska vårdbehovet kan nämligen, även örn det icke

uttryckligen nämnes, icke förbises. Å andra sidan framhäva de av lagrådet

använda ordalagen, att en restriktiv tillämpning av ifrågavarande straffrihetsgrund

är avsedd, och kunna från denna synpunkt vara att föredraga, så länge

en viss farhåga kvarstår att från läkarnas sida alltför ensidigt medicinska syn
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

punkter skola hävdas. Jag vill därför ej motsätta mig att på nu ifrågavarande

punkt vidtaga den ändring i det remitterade förslaget som lagrådet förordat.

Enligt 5 § andra stycket i det remitterade förslaget skulle strafffrihet

äga rum jämväl där någon begår gärning i tillfällig sinnesförvirring.

Med sinnesförvirring skall enligt vad jag uttalat avses höggradigt omtöckningstillstånd.

Lagrådet har ansett, att åsyftat tillstånd borde betecknas såsom

sådan sinnesförvirring att vederbörande ej »vet till sig». Sistnämnda uttryck

torde vara helt oförenligt med medicinskt språkbruk, vilket givetvis är

en allvarlig brist, och dessutom torde det språkligt närmast leda tanken på

ett vredesutbrott eller annat affekttillstånd, något som icke är avsett. Jag har

i stället sökt förtydliga bestämmelsen i den riktning lagrådet åsyftat genom

att i lagtexten införa krav på att vederbörande var »från sina sinnens bruk».

Lagrådet har även ansett skäl tala för att i andra stycket bibehålla uttrycklig

bestämmelse att straffrihet enligt lagrummet kunde komma i fråga allenast

om vederbörande utan eget vållande råkat i det sinnestillstånd, varom

fråga är. Jag har, bl. a. med hänsyn till den ändrade beskrivning av sinnestillståndet

som jag nyss antytt, ansett mig böra efterkomma detta önskemål.

Beträffande förslaget till ändrad lydelse av 5 kap. 6 § har lagrådet

uttalat såsom sin åsikt, att en allmän regel om straffnedsättning vid förminskad

tillräknelighet överhuvud vore föga rationell, enär fara förelåge för

att stadgandet bleve tillämpat i en alltför vidsträckt och icke avsedd omfattning.

I fråga om den av mig förordade inskränkningen, att domstolen skulle

från fall till fall pröva, huruvida straffnedsättning borde äga runi, har lagrådet

anfört, att den sakliga betydelsen därav icke finge överskattas, enär

gällande lagstadgande i ämnet i allmänhet icke hade uppfattats såsom något

åläggande att nedsätta straffet. Den föreslagna lydelsen vore förenad med

risk, att stadgandet komme i tillämpning i en omfattning, som icke vore avsedd,

och de betänkligheter som vore förknippade med stadgandet syntes lagrådet

så stora, att lagrådet i valet mellan genomförandet av detta förslag

och upphävande av gällande lagstadgande på sätt strafflagberedningen förordat

vore benäget att lämna företräde åt beredningens ståndpunkt.

De av lagrådet anförda betänkligheterna i detta hänseende synas mig överdrivna.

Enligt min mening innefattar det föreslagna stadgandet en tydlig

anmaning till domstolarna att tillämpa straffnedsättningsregeln i allenast

begränsad omfattning. Jag vill framhålla, att den tilltalade givetvis till sin

sinnesbeskaffenhet måste förete en väsentlig avvikelse från det normala för

att straffnedsättning överhuvud skall komma i fråga. Beträffande farliga

brottslingar bör såsom jag tidigare framhållit någon straffnedsättning icke

äga rum. Det må erinras, att abnorma brottslingar, som äro vådliga för annans

säkerhet till person eller egendom, böra omhändertagas för förvaring

och att tillämpning av nu ifrågavarande .stadgande å dem redan av denna

grund i regel icke kommer i fråga.

Lagrådet har för sin del ansett, att — i viss anslutning till vad för närvarande

är stadgat — straffnedsättningsmöjligheten borde begränsas att

avse den som i följd av sjukdom eller ålderdomssvaghet eller av annan sär
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 207.

119

skild orsak till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det normala, ehuru han

ej är strafflös enligt 5 §. Den sålunda föreslagna lydelsen synes dock icke

lämplig, då det är självklart att varje avvikelse från det normala måste ha

sin orsak; uttrycket »särskild» orsak torde i detta sammanhang icke kunna

innebära någon begränsning. Såsom framgår av lagrådets uttalande har icke

heller i praxis upprätthållits någon sådan begränsning som varit avsedd med

den nuvarande lydelsen av 6 §.

Lagrådet har vidare förordat, att stadgandet skulle begränsas till att giva

domstolen en befogenhet att vid synnerligen mildrande omständigheter underskrida

straffminimum. Såsom lagrådet samtidigt uttalat förutsätter emellertid

ett sådant stadgande en oskriven regel örn straffnedsättning på grund av

psykisk abnormitet inom de normala straffskalorna. Detta synes i lagtekniskt

hänseende otillfredsställande. Att den av lagrådet föreslagna lydelsen skulle

i högre grad än det remitterade förslaget verka i den riktningen, att straffnedsättning

inom de normala straffskalorna icke komme att ske i vidare mån

än som är avsett och påkallat, synes mig icke heller antagligt. Jag kan således

icke finna anledning att i fråga örn nedsättningsregelns utformning i nu

nämnda hänseende avvika från övriga straffnedsättningsregler i 5 kap. strafflagen.

I fråga om andra stycket i paragrafen kan jag av skäl som nyss anförts icke

godtaga lagrådets förslag om upptagande i lagtexten av föreskrift, att den

rubbning av själsverksamheten varom är fråga skall vara föranledd av särskild

orsak. Däremot torde, liksom i 5 § andra stycket, böra upptagas föreskrift

att rubbningen skall ha uppkommit utan den brottsliges eget vållande.

Föredraganden hemställer, att ifrågavarande lagförslag, sedan förslaget

till lag om ändring i 5 kap. strafflagen ändrats i enlighet med det anförda,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

Doktrin (1)

  1. Reformförslagen rörande psykiskt abnorma lagöverträdare, SvJT 1985 s. 768, på s. 771, 781 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

10 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:334 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i giftermålsbalken. s. 5 i texten
  2. 1LU 1945:36 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i 5 kap. strafflagen, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. 1LU 1945:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 s. 1 i texten

Doktrin (7)

7 kopplingar i 3 dokument.

  1. JT 1999/00 s. 612 s. 626 · s. 627 · s. 630 i texten · dokumentnivå
  2. JT 2011/12 s. 547 s. 552 · s. 553 i texten · dokumentnivå
  3. SvJT 1985 s. 768 Reformförslagen rörande psykiskt abnorma lagöverträdare s. 771 · s. 781 i texten