Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, m. m

1945-03-09 · 81 sidor, varav 78 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 78 av 81 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:236, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

1

Nr 236.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen

den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom, m. m.; given Stockholms slott den

9 mars 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14

juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag om ändring i utsökningslagen; samt

3) lag om ändrad lydelse av 97 § konkurslagen.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 236.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Förslag:

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14 juni 1907

om nyttjanderätt till fast egendom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

32 §.

Hyresrätten vare förverkad och hyresvärden förty berättigad att uppsäga

avtalet:

1. om hyresgästen dröjer med erläggande av hyra, som utgår i penningar,

utöver två söckendagar efter förfallodagen; dock att, såframt hyran skolat

erläggas i förskott för längre tid än en månad, hyresrätten ej är förverkad

med mindre hyresgästen är i dröjsmål med erläggande av den på en kalendermånad

belöpande hyran utöver två söckendagar efter samma månads början

eller, såvitt angår hyran för första kalendermånaden under hyrestiden,

efter förfallodagen;

2. örn hyresgästen, där han på grund av avtalet skall utgöra arbete eller

annan tjänstbarhet, undandrager sig att fullgöra vad sålunda åligger honom

eller vid arbetets utförande visar tredska;

3. örn hyresgästen utan hyresvärdens medgivande överlåter lägenheten till

annan, eller i fall, som 8 § första stycket avser, i hyresgästens ställe sättes

någon, vilken hyresvärden ej är pliktig att taga för god;

4. om lägenheten nyttjas i strid mot vad i 23 § är stadgat, och hyresgästen

icke på tillsägelse vidtager rättelse;

5. om hyresgästen eller, där lägenheten överlåtits till annan, denne genom

vårdslöshet är vållande till förekomsten av ohyra i lägenheten eller genom

underlåtenhet att underrätta hyresvärden örn förekomsten därav bidrager

till att ohyran sprides i fastigheten;

6. om eljest lägenheten vanvårdas, eller örn hyresgästen eller, där lägenheten

överlåtits till annan, denne åsidosätter något av vad jämlikt 25 § skall

iakttagas vid lägenhetens begagnande eller brister i den tillsyn, samma paragraf

ålägger hyresgäst, och icke på tillsägelse rättelse sker;

1 Senaste lydelse av nämnda paragrafer se SFS 1939: 364.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mäj:ts proposition nr 236.

3

7. om i fall, där jämlikt 26 § hyresgästen är pliktig att lämna hyresvärden

eller annan tillträde till lägenheten, sådant vägras, och hyresgästen ej

kan visa giltig ursäkt; eller

8. om hyresgästen, där avtalet utöver vad i detta kapitel är stadgat ålägger

honom förpliktelse, vars fullgörande måste anses vara för hyresvärden av

synnerlig vikt, åsidosätter vad sålunda åligger honom.

Finnes i —--från lägenheten.

Uppsäges avtalet, — ---till skadestånd.

33 §.

Är hyresrätten förverkad på grund av förhållande som i 32 § 1, 2, 4, 6 eller

7 sägs, men sker rättelse innan hyresvärden gjort bruk av sin rätt att uppsäga

avtalet, äge han ej sedan åberopa förhållandet såsom grund för hyresgästens

skiljande från lägenheten. Samma lag Vare, om hyresvärden icke

uppsagt avtalet inom en månad från det han fick kunskap örn förhållande

som i 32 § 3, 5 eller 8 sägs.

34 §.

Är hyresrätten efter ty i 32 § 1 sägs förverkad på grund av dröjsmål med

erläggande av hyra och har hyresvärden med anledning därav uppsagt avtalet,

må hyresgästen likväl ej på grund av dröjsmålet skiljas från lägenheten,

där senast å tolvte söckendagen från uppsägningen rättelse sker genom

att hyran erlägges till hyresvärden eller nedsättes hos överexekutor enligt vad

i 22 § är stadgat.

1 avvaktan — ---* efter uppsägningen.

Vad i---hyresrätten förverkades.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945 och skall äga tillämpning jämväl

där avtalet slutits före lagens ikraftträdande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 65 §* utsökningslagen skall erhålla ändrad lydelse

på sätt i det följande angives samt att i samma lag skall införas en ny paragraf,

betecknad 88 c §, med nedan angivet innehåll.

65 §.

Från utmätning skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för

gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock nödiga

arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av högst ettusen kronor,

eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare och ej heller har eget hushåll,

högst fyrahundra kronor. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall

från utmätning undantagas av det förråd, som i huset finnes, vad till underhåll

för en månad tarvas, eller, där tillräckligt förråd ej finnes, av penningar,

som gäldenären innehar eller äger innestående i bank eller annan penninginrättning,

så mycket som erfordras för anskaffande av det felande.

Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, varför pantsättningen

skett.

88 c §.

Finnes, då utmätning skett, att gäldenären till följd av sjukdom eller arbetslöshet

eller på grund av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen

skuld råkat i betalningssvårigheter, som kunna antagas vara av tillfällig natur,

åge överexekutor, såframt icke borgenärens rätt till betalning äventyras

eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes, förordna örn uppskov med försäljning

av egendomen på viss tid, ej över sex månader från det utmätningsmannen

mottog de i 54 eller 56 § omförmälda handlingar. Överexekutor

må föreskriva villkor för uppskovet och, om anledning därtill uppkommer,

återkalla förordnandet.

Har genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad fordran

fastställts till betalning ur fast egendom, skall tid, som ovan sägs, räknas från

det försäljning av egendomen begärdes.

Det åligger utmätningsman att, örn skäl till uppskov föreligger i ett av honom

handlagt mål, göra anmälan därom hos överexekutor. Sedan tid för

uppskov gått till ända, skall utmätningsman eller överexekutor, hos vilken

målet är anhängigt, ånyo företaga målet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

1 Senaste lydelse se SFS 1920: 418.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

5

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 97 § konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 97 §* konkurslagen skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan nngives.

97 §.

Gäldenär skall av konkursboet njuta nödigt underhåll för sig, make och

oförsörjda barn eller adoptivbarn under två månader från den dag, då beslutet

om egendomsavträde meddelades, där ej han själv eller hans make kan

annorledes försörja familjen. Kan ej inom nämnda tid bouppteckningsed avläggas

av gäldenären, njute han underhåll till dess sådant skett. Gäldenären

åge ock från konkursboet utbekomma och behålla dels nödiga gång- och

sängkläder för sig, make och oförsörjda barn eller adoptivbarn dels ock nödiga

arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av högst ettusen

kronor eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare och ej heller har eget

hushåll, högst fyrahundra kronor.

Vid bestämmande---åligga honom.

Har dödsbos---från dödsfallet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

1 Senaste lydelse se SFS 1933: 324.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr %36.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss,Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,Domö, Ewerlöf, Rubbestad,

Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga angående

vissa ändrade bestämmelser örn hyra och utmätning m. m.

Föredraganden anför följande.

Vid anmälan i statsrådet den 11 februari 1944 av fråga örn nya moratoriebestämmelser

för värnpliktiga m. fl., vilken fråga föranledde proposition till

1944 års riksdag (nr 151), uttalade jag bl. a,, att det mötte betänkligheter

att utsträcka denna lagstiftnings tillämplighet även till fredsförhållanden. Moratoriebestämmelserna

hade nämligen framvuxit ur och motiverats av de exceptionella

förhållanden som beredskapstillståndet kunde väntas medföra. Jag

framhöll vidare, att det borde uppmärksammas att även andra omständigheter

än värnpliktstjänstgöring, såsom sjukdom, arbetslöshet o. d., kunde

åsamka en gäldenär ekonomiska svårigheter av oförvållad art. En närmare

utredning borde, enligt vad jag uttalade, verkställas av frågan, vilken betydelse

med avseende å indrivning av fordringar o. d. som överhuvud taget borde

tillmätas omständigheter av opåräknad natur, vilka inverkade ogynnsamt på

en persons ekonomi och betalningsförmåga.

Rörande frågan, huruvida lagbestämmelser äro möjliga och lämpliga för

att skydda den gäldenär, som oförvållat åsamkats betalningssvårigheter, har

därefter inom justitiedepartementet utarbetats en den 10 oktober 1944 dagtecknad

promemoria. I denna ha förslag framlagts till vissa ändrade bestämmelser

örn hyra, utmätning och avbetalningsköp m. m.

över promemorian jämte därvid fogade lagförslag lia efter remiss yttranden

avgivits av rikets hovrätter, kommerskollegium, statskontoret, socialstyrelsen,

arbetsmarknadskommissionen, statens hyresråd, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna, överexekutor i Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg,

föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfogdar,

svenska exekutionsmännens riksförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges

fastighetsägareförbund, hyresgästernas riksförbund, landsorganisationen i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236•

7

Sverige, tjänstemännens centralorganisation, svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, riksförbundet landsbygdens folk, svenska

bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank,

svenska jordbrukskreditkassan, svenska bostadskreditkassan, Sveriges

trafikbilägares riksorganisation och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden av samtliga liandelskamrar

i riket, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, kooperativa förbundet,

Sveriges automobilhandlarförbund, Sveriges möbelhandlares centralförbund

och Sveriges pianoförbund. Vid de yttranden som avgivits av länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Gävleborgs,

Västernorrlands och Västerbottens län ha fogats utlåtanden av vederbörande

länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler. Vidare ha vederbörande

länsstyrelser överlämnat yttranden av magistraten i Uppsala och

stadsfogden därstädes, magistraten i Växjö, Karlskrona fastighetsägareförening,

magistraterna i Malmö, Lund och Hälsingborg, landsfiskalen i Mölndals

distrikt, stadsfogden i Borås och landsfiskalen i Tunhems distrikt, landsfiskalerna

i Hallsbergs, Linde och Karlskoga distrikt, magistraten i Gävle och

Gävle fastighetsägareförening samt magistraten i Östersund. Härjämte ha yttranden

inkommit från förste stadsfogdarna i Göteborg, Malmö, Norrköping

och Hälsingborg samt fem till hypoteksbanken anslutna hypoteksföreningar

ävensom handelsombudens fackförbund.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

Förslagets allmänna innebörd.

Promemorian.

I promemorian framhålles till en början, att svensk rätt icke innehölle

några bestämmelser som i allmänhet medgåve en undantagsställning för den

gäldenär som oförvållat åsamkats betalningssvårigheter. Det vore emellertid

att märka, att lagbestämmelser funnes som gällde alla gäldenärer men som

åsyftade att skydda gäldenär som nyss sagts. Detta syfte kunde bl. a. antagas

lia föranlett bestämmelser örn återvinnande av förverkad hyresrätt, förbud

för säljaren av avbetalningsgods att i vissa fall av försummad betalning återtaga

godset samt örn utmätningsfri egendom.

Vidare påpekas i promemorian, att för det speciella fallet att de ekonomiska

svårigheterna stöde i samband med beredskapstjänstgöring särskilda

bestämmelser givits i den under de sista åren tillkomna militära moratorielagstiftningen.

Denna lagstiftning hade direkt betingats av och anpassats efter

de onormala förhållanden som skapats av kriget. En för fredsförhållanden

avsedd lagstiftning till skydd för gäldenär som oförvållat åsamkats betalningssvårigheter

måste emellertid utgå från andra förutsättningar än den

militära moratorielagstiftningen, som i regel byggde på ett enkelt och lätt

konstaterbart faktum, nämligen militärtjänstgöringen. De omständigheter

sorn under fredsförhållanden borde föranleda särbestämmelser till gälde
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

närens skydd vore däremot mycket skiftande. Örn bestämmelserna skulle

fylla sitt syfte, vore det icke möjligt att begränsa dem till vissa särskilt

angivna fall av oförvållade betalningssvårigheter.

Därefter uttalas, att de gällande lagregler, som kunde anses fullfölja syftet

att skydda gäldenären i händelse av oförvållade betalningssvårigheter, finge

antagas vara otillräckliga och att hänsynen till vad som vore skäligt och

billigt mot gäldenären föranledde ett ökat skydd för denne. Möjligt vore att

detta ökade skydd bäst kunde nås genom att man utan särskiljande av olika

lall vidgade ramen för de förmåner som lagen tillerkände gäldenären. En

sådan metod hade den fördelen att lagbestämmelserna bleve enklare och lättare

att tillämpa. Skälig hänsyn till borgenären kunde emellertid tala mot

ett sådant allmänt utvidgande av gäldenärens förmåner. Bestämmelser om

utmätningsfri egendom och om anstånd av olika slag vid utmätning, hyresbetalning

och betalning för avbetalningsgods innebure inskränkningar i utmätningsborgenärens,

hyresvärdens och avbetalningssäljarens i och för sig

berättigade krav på betalning. Lagen måste vara så avfattad, att den på ett

skäligt sätt avvägde båda parternas intressen. Det kunde tänkas att en sådan

avvägning ledde till att de förmåner lagen beredde gäldenär i allmänhet borde

hållas inom en snävare ram men att en utvidgning av denna medgåves i vissa

fall av oförvållade betalningssvårigheter.

Syftet med lagstiftningen måste, enligt vad i promemorian anföres, främst

vara att skydda gäldenärens hem och bereda honom möjlighet att fortsätta

sin förvärvsverksamhet. Den militära moratorielagstiftningen hade begränsats

till att omfatta bestämmelser örn hyra, utmätning och avbetalningsköp

samt vad därmed ägde sammanhang. Det torde ej finnas anledning att i förevarande

utredning gå utanför den sålunda angivna ramen. I

I promemorian har därefter till närmare behandling upptagits frågan rörande

de omständigheter som böra föranleda för gäldenären

gynnsammare särbestämmelser. Härom anföres följande.

Stora grupper i det nutida samhället, kanske de flesta människor, leva på

en i vanliga fall tämligen regelbunden arbetsinkomst. Detta gäller den stora

gruppen^ fast anställda arbetare och tjänstemän av olika slag. Det gäller

även många självständiga företagare, såsom jordbrukare samt utövare av

hantverk, handel och s. k. fria yrken. I regel hava dessa inkomsttagare för

sitt och sin familjs livsuppehälle åtagit sig förpliktelser som medföra en

serie av regelbundet återkommande utgifter av bestämt belopp. Sådana utgifter

äro hyra, telefon-, vatten-, gas- och elektricitetsavgifter, försäkringspremier,

avgifter till fackförening eller annan sammanslutning, kostnader för

resor till och från arbetsplats, bidrag till närskyldas underhåll och utbildning,

räntor och avbetalningar på lån samt regelbundet förfallande poster för

egendom köpt på avbetalning. Andra regelbundna och ofrånkomliga utgifter

äro kostnader för mat och kläder samt skatter. Utmärkande för en väsentlig

del av dessa utgifter är, att de planeras på längre sikt och anpassas efter

den beräknade inkomsten. Därest nu inkomsten av någon anledning plötsligt

minskas, är det ofta svårt att tillräckligt snabbt nedbringa utgifterna. Härigenom

kunna uppstå tillfälliga betalningssvårigheter, vilka kunna övervinnas

därest gäldenären får en tids anstånd att ordna sina angelägenheter. Sär
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

9

skilt om inkomstminskningen är tillfällig synes det motiverat att anstånd

beredes gäldenären. Detta gäller i hög grad om inkomstminskningen kompenseras

av någon särskild ersättning som gäldenären efter någon tid kan

påräkna, såsom utfallande försäkringsbelopp, sjukpenning, familjebidrag eller

dylikt. Det är av vikt att lagstiftningens avfattning och tillämpning icke

blir sådan att gäldenär som visat likgiltighet för sina skyldigheter beredes en

ökad förmån.

I promemorian uttalas, att man med ledning av nu anförda synpunkter

torde kunna i princip angiva de omständigheter som borde föranleda särbestämmelser.

Man syntes sålunda böra förutsätta att gäldenärens betalningssvårigheter

vållats av någon särskild orsak som kunde anses oförvållad, såsom

sjukdom, förlust av arbetsanställning, inkallelse till militärtjänst, brand

eller annan naturkatastrof, missväxt, förlust av husdjur genom sjukdom

eller olyckshändelse, skada på fordon eller annat arbetsredskap, förlust genom

stöld eller annat förmögenhetsbrott eller genom skadegörelse eller förlust

till följd av annan persons obestånd. Även andra liknande orsaker kunde

tänkas. Av vikt vore, huruvida gäldenärens betalningssvårigheter vore övergående

eller ej. I senare fallet kunde i allmänhet någon lättnad icke beviljas

gäldenären utan att borgenärens rätt i avsevärd mån äventyrades.

Med utgångspunkt från nu anförda allmänna synpunkter har därefter i

promemorian frågan örn ändrade bestämmelser rörande hyra, utmätning och

avbetalningsköp upptagits till mer ingående behandling. I fråga örn hyra

har föreslagits införande av en utsträckt rätt att, även om annat avtalats,

betala hyran månadsvis. Vidkommande utmätning innebär förslaget dels att

värdet av den egendom som må undantagas från utmätning höjes dels ock

att uppskov med utmätt egendoms försäljning må kunna meddelas under

förutsättning att gäldenären på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan

dylik orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter. Vad

slutligen angår avbetalningsköp har i promemorian föreslagits viss inskränkning

i säljarens rätt att på grund av dröjsmål med betalning återtaga godset,

såframt dröjsmålet föranletts av sådana betalningssvårigheter som nyss sagts.

Vidare har förordats, att den nuvarande bestämmelsen i lagen om avbetalningsköp,

enligt vilken lagen ej äger tillämpning när avbetalningspriset överstiger

3 000 kronor, måtte borttagas.

Yttrandena.

I flertalet av de avgivna yttrandena lia icke gjorts några uttalanden angående

förslagets allmänna principer utan ståndpunkt har tagits endast till

de särskilda förslagen rörande hyra, avbetalningsköp och utmätning. I den

mån uttalanden av mer principiell innebörd gjorts har grundtanken i förslaget,

alt genom lagbestämmelser bereda ökat skydd mot gäldenär som oförvållat

råkat i betalningssvårigheter, i allmänhet vunnit anslutning. Därvid

har i åtskilliga yttranden framhållits, att förslaget kunde anses innebära en

i stort sett skälig avvägning mellan gäldenärens och borgenärens berättigade

intressen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

I vissa yttranden ha emellertid uttalats betänkligheter mot bestämmelser

av föreslagen innebörd. Därvid har i första hand gjorts gällande, att något behov

av lagstiftning i ämnet icke förelåge. Vidare har, närmast med syftning

på förslaget i vad angår hyra och avbetalningsköp, framhållits, att de föreslagna

moratoriebestämmelserna för vissa kategorier av gäldenärer måste

medföra att borgenärerna genom höjda hyror eller avbetalningspris överhuvud

sökte tillgodose sig för de ökade risker som bestämmelserna medförde.

Det har även ifrågasatts, huruvida det avsedda skyddet för gäldenär som

oförvållat råkat i betalningssvårigheter borde åstadkommas genom införande

av tvingande bestämmelser för civila rättsförhållanden eller genom avvikelser

från de vanliga exekutionsreglerna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län bär i sistnämnda hänseende uttalat, att

inskränkningar i avtalsfriheten givetvis kunde var påkallade för att skydda

en part, som av oförstånd eller på grund av ekonomisk underlägsenhet låtit

förmå sig att antaga alltför betungande kontraktsvillkor. De föreslagna bestämmelserna

örn olika slag av anstånd vid hyra, avbetalningsköp och utmätning

åsyftade emellertid icke att förebygga ett missbruk av dylika oskäliga

villkor utan avsåges skola tillämpas även om borgenärens krav på betalning

måste anses i och för sig berättigat. Det torde merendels framstå

såsom obilligt mot borgenären, om denne till följd av gäldenärens betalningssvårigheter

skulle betagas sin rätt att göra sitt betalningsanspråk gällande.

Enligt länsstyrelsens förmenande borde man därför söka lösa det föreliggande

spörsmålet i annan ordning än enligt förslaget, exempelvis genom utbyggnad

av försäkringsskyddet. Även länsstyrelsen i Skaraborgs lån har ställt sig

tveksam mot den föreslagna lagstiftningen samt framhållit, att det allmänna

genom en vidgad och mer effektiv socialförsäkring borde söka skydda dem

som drabbades av sjukdom, arbetslöshet e. d. Principen att vid vissa rättsinstitut

såsom hyra och avbetalningsköp meddela tvingande bestämmelser

i syfte att skydda gäldenär som oförvållat råkat i betalningssvårigheter kunde

föra för långt. Om man meddelade särskilda bestämmelser om betalningsskyldigheten

vid hyra och avbetalningsköp, kunde fråga snart uppkomma

örn motsvarande anståndsbestämmelser vid andra rättsinstitut.

Svea hovrätt har å andra sidan framhållit som en brist, att den verkställda

utredningen begränsats till bestämmelser örn hyra, avbetalningsköp och

utmätning. En allsidig prövning av frågan om den betydelse som på civilrättens

område överhuvud borde tillmätas tillfälliga ekonomiska svårigheter

av oförvållad art, vilka mötte mot en förbindelses fullgörande, hade varit

önskvärd. Med all sannolikhet skulle det därvid ha visat sig, att ett följdriktigt

genomförande av de tankar som läge till grund för de förordade bestämmelserna

om hyra och avbetalningsköp medförde konsekvenser även

inom andra delar av rättssystemet. Innan en sådan utredning skett, mötte betänkligheter

emot att mera slutgiltigt utforma lagregler i ämnet beträffande

ett pär enstaka rättsinstitut. Därigenom bundes på ett olämpligt sätt den

följande rättsutvecklingen. Enligt hovrättens mening erbjöde promemorian

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts proposition nr 236.

1]

således icke något hållbart underlag för en lösning av de viktiga principfrågor

detta ärende ytterst gällde.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit, att den vittsyftande frågan

om ökat skydd för gäldenär som oförvållat råkat i betalningssvårigheter

vore i behov av förnyad utredning innan den i sin helhet bleve föremål för

lagstiftning. Enligt länsstyrelsens mening kunde emellertid vissa delar av

promemorieförslaget utbrytas för en mera omedelbar åtgärd.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att landsorganisationen uttalat

sig för att moratoriebestämmelserna erhölle ett mer vidsträckt tillämplighetsområde.

Anstånd med betalning av skatt borde sålunda kunna meddelas.

Skäl funnes för att även en sådan åtgärd som växelprotest inbegrepes under

lagstiftningen. När gäldenären oförvållat råkat i betalningssvårigheter, borde

vidare anstånd med verkställande av utmätning och försättande i konkurs

kunna meddelas.

Departementschefen.

Såsom i promemorian framhållits finnas i svensk rätt icke några allmänna

stadganden med ändamål att bereda en undantagsställning för den gäldenär,

som oförvållat råkat i betalningssvårigheter. För gäldenärer överhuvud

gälla däremot vissa lagbestämmelser som åsyfta att skydda gäldenären mot

alltför obilliga verkningar av oförmåga att fullgöra sina förbindelser. I detta

hänseende må i första hand pekas på de i utsökningslagen och konkurslagen

upptagna stadganden, enligt vilka egendom i viss omfattning ej får tagas

i anspråk för borgenärernas förnöjande. Beträffande vissa rättsinstitut

linnas vidare särskilda bestämmelser om anstånd med betalningsskyldighetens

avlalsenliga fullgörande. Inom hyreslagstiftningen öppnas sålunda genom

bestämmelserna örn rätt till månadsbetalning av hyra för mindre bostadslägenheter

och örn återvinnande av förverkad hyresrätt möjlighet för

hyresgästen att genom erläggande av hyra vid senare tidpunkt än som avtalats

bevara eller återvinna hyresrätten. I fråga örn avbetalningsköp gäller,

att säljaren ej äger göra bruk av sin rätt att återtaga godset med mindre köparen

dröjer med att erlägga förfallen post av angiven storlek viss tid utöver

förfallodugen.

För det fall att gäldenärens betalningssvårigheter stå i samband med inkallelse

lill beredskapstjänst finnas emellertid särskilda bestämmelser till

skydd för gäldenären i den under de senaste åren tillkomna militära moratorielagstiftningen.

Enligt denna lagstiftning kunna värnpliktiga och vissa

med värnpliktiga jämställda personalkategorier erhålla hetalningsanstånd i

skilda hänseenden utöver vad som eljest gäller. Denna lagstiftning är be1

ingad av de utav kriget framkallade onormala förhållandena. I enlighet härmed

avses densamma, såvitt angår ingripanden i civila rättsförhållanden enskilda

emellan, skola gälla endast under nu rådande beredskapstillstånd.

Vid föredragning i statsrådet den 11 februari 1944 av fråga örn nya moraloriebestämmelser

för värnpliktiga framhöll jag, att även andra omständigheter

än värnpliktstjänstgöring kunde åsamka en gäldenär ekonomiska svå
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

righeter av oförvållad art. Bland sådana omständigheter pekade jag särskilt

på sjukdom och arbetslöshet. Att betalningssvårigheter uppstå till följd av

någon dylik anledning, varö ver gäldenären icke kan sägas råda, är ej någon

ovanlig företeelse i det nutida samhället. Mången gång äro emellertid dessa

svårigheter av övergående natur. Såsom i promemorian framhållits leva

stora samhällsgrupper på en i vanliga fall tämligen regelbunden arbetsinkomst.

I allmänhet ha dessa inkomsttagare för sitt livsuppehälle iklätt sig

förpliktelser, som medföra en serie av regelbundet återkommande utgifter

till bestämt belopp. Därest inkomsten minskar till följd av någon oförutsedd

anledning, är det ofta svårt för gäldenären att tillräckligt snabbt nedbringa

utgifterna, och tillfälliga betalningssvårigheter kunna härigenom uppstå.

Det torde vara tydligt, att det för gäldenären kunde vara av stort värde,

om i lag vore fastslaget att vid indrivning av fordringar o. d. viss hänsyn

skulle tagas till sådana omständigheter av oförvållad natur, som inverka

ogynnsamt på hans betalningsförmåga. Därest i sådant fall anstånd i en eller

annan form med betalningsskyldighetens fullgörande medgives gäldenären.

torde ej sällan svårigheterna kunna övervinnas och ett betalningsanstånd i

nu avsedda fall bör fördenskull vara ägnat att bl. a. förhindra onödig värdeförstöring.

En gäldenär som tillfälligt råkat i betalningssvårigheter kan

nämligen genom en tids uppskov med fullgörandet av sina skyldigheter undgå

att behöva tillgripa en sådan åtgärd som att realisera möbler och husgeråd

eller andra föremål, vilka för honom ha betydande bruksvärde men vid

försäljning inbringa endast jämförelsevis ringa belopp. Motsvarande gäller

tydligen, om i de fall då exekution redan skett i gäldenärens gods försäljningen

av det utmätta kan undvikas genom att gäldenären erhåller någon

tids anstånd.

Om sålunda från nu angivna synpunkter bestämmelser örn ökat skydd för

gäldenären få anses vara av värde, måste dock å andra sidan beaktas att

stora svårigheter äro förbundna med en dylik lagstiftning. Hänsyn måste

tagas till att det här är fråga örn ett ingripande i lagstiftningsväg i civila

rättsförhållanden enskilda emellan. Bestämmelser om skydd för gäldenären

innebära samtidigt ett ingrepp i borgenärens i och för sig berättigade krav

på betalningsskyldighetens fullgörande. Vid en lagstiftning i ämnet måste

därför största uppmärksamhet ägnas även åt borgenärens berättigade intressen.

Det kan emellertid antagas, att borgenären i vissa fall icke åsamkas någon

egentlig olägenhet genom att betalningsskyldighetens fullgörande uppskjutes

någon tid, varunder fordringen löper med ränta. Tvärtom kan ibland

ett uppskov även tjäna dennes intressen, i det att därigenom större möjligheter

skapas för gäldenären att fullgöra sina förpliktelser.

Enligt min mening möta icke några principiella betänkligheter mot en lagstiftning

med huvudsakligt syfte att i vissa fall av oförvållade betalningssvårigheter

av tillfällig art bereda gäldenären visst anstånd, under förutsättning

att lagstiftningen kan utformas så att borgenärens berättigade intressen icke

trädas för nära. Att möjlighet kan föreligga alt i vissa fall genom försäkring

skydda sig mot följderna av sjukdom, arbetslöshet eller annan omständighet

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai.ts proposition nr 236.

13

som här kan komma i fråga torde ej, som i ett par yttranden gjorts gällande,

utgöra ett avgörande skäl mot en dylik lagstiftning. Försiktigheten bjuder

emellertid, att nian vid införandet av nya rättsregler på området framgår med

varsamhet, övervägande skäl tala enligt min åsikt för att icke giva lagstiftningen

en mer allmängiltig karaktär och sålunda ingripa i alla skuldförhållanden

av skilda slag. Det måste nämligen beaktas, att förhållandena kunna

vara synnerligen skiftande. För en lagstiftning med så vidsträckt innebörd

synes ej heller något egentligt behov föreligga. Man torde i stället böra för

närvarande inskränka sig till att pröva, huruvida inom vissa rättsområden,

där nu ifrågavarande spörsmål kan antagas vara av större praktisk betydelse,

särskilda regler kunna givas till gäldenärens skydd utöver vad som redan gäller.

Såsom i promemorian framhållits kan det härvid visa sig, att ett sådant

ökat skydd i vissa fall bäst kan nås genom att man utan särskiljande av olika

slag av betalningssvårigheter vidgar ramen för de förmåner lagen tillerkänner

gäldenären, medan i andra fall en utvidgning av denna ram lämpligen

bör medgivas endast då gäldenärens betalningssvårigheter föranletts av någon

särskild anledning varöver gäldenären icke råder.

I enlighet med denna tankegång har i den upprättade promemorian undersökningen

angående en lämplig utvidgning av gäldenärens skydd begränsats

till vissa särskilda rättsområden. Det genom promemorian framlagda förslaget

avser sålunda endast vissa ändrade bestämmelser med avseende å hyra,

utmätning och avbetalningsköp. Det syftemål som i första hand bör uppställas

för den ifrågasatta lagstiftningen eller att skydda gäldenärens hem

och bereda honom möjlighet att fortsätta sin förvärvsverksamhet torde i

huvudsak kunna vinnas inom den sålunda angivna ramen. Med hänsyn härtill

finner jag ej skäl att avvika från den väg som valts i promemorian.

Jag anhåller nu att få till mer ingående behandling upptaga de i promemorian

framlagda förslagen till ändrade bestämmelser om hyra, utmätning

och avbetalningsköp. Såsom jag senare kommer att närmare utveckla torde

emellertid av särskilda skäl förslaget såvitt angår avbetalningsköp icke böra

för närvarande föranleda lagstiftning.

Hyra.

Gällande bestämmelser.

Rörande erläggande av hyra stadgas i 3 kap. 21 § första stycket lagen om

nyttjanderätt till fast egendom, att örn avtal ej träffats angående tiden för

erläggande av hyra som skall utgå i penningar, hyran skall betalas, där den

beräknas för helt, halvt eller fjärdedels år, senast å sista söckendagen före

början av vart fjärdedels år och eljest senast å sista söckendagen före början

av den tid, för vilken hyran beräknas. Beträffande lägenhet, som omfattar

högst fyra rum, kök däri inbegripet, och helt eller delvis är uthyrd till bostad,

gäller dock enligt andra stycket, ändå att annat avtalals eller följer

av vad i första stycket sagts, såsom förfallodag för den på varje kalendermånad

belöpande hyran sista söckendagen i nästföregående månad, dock att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

därigenom icke någon del av hyran skall anses förfallen tidigare än i avtalet

bestämts samt att hyran för första kalendermånaden under hyrestiden skall

erläggas å avtalad förfallodag.

Dröjer hyresgästen med erläggande av hyra, som utgår i penningar, utöver

två söckendagar efter förfallodagen, är hyresrätten enligt 32 § förverkad och

hyresvärden berättigad att uppsäga avtalet. Uppsägningen medför att avtalet

genast upphör att gälla. Sker rättelse innan hyresvärden gjort bruk av

sin rätt att uppsäga avtalet, äger han jämlikt 33 § ej sedan åberopa förhållandet

såsom grund för hyresgästens skiljande från lägenheten. Även örn

hyresrätten förverkats på grund av dröjsmål med erläggande av hyra och

hyresvärden med anledning därav uppsagt avtalet, har hyresgästen enligt 34 g

möjlighet att återvinna hyresrätten. Detta kan ske genom att han senast å

tolvte söckendagen från uppsägningen erlägger hyran. Har hyresvärden hos

laga myndighet yrkat vräkning av hyresgästen, erfordras för återvinnande av

hyresrätten att hyresgästen inom nämnda tid tillika gotlgör hyresvärden vad

denne visar sig ha utgivit för stämpel, lösen och delgivningskostnad.

Förstnämnda respittid örn två söckendagar har enligt motiven till lagberedningens

förslag till jordabalk tillkommit för att bereda hyresgästen så

stort rådrum som kan anses erforderligt för att ställa en ordentlig hyresgäst

oberoende av tillfälligheter och ursäktlig glömska.

Rätten att återvinna förverkad hyresrätt infördes genom lagen den 10 mars

1923 med vissa bestämmelser rörande hyra. Bestämmelsen härom tillkom på

förslag av socialstyrelsen, som dock ansåg att rättelse skulle få ske senast å

åttonde söckendagen från uppsägningen. Kungl. Maj:t, som i proposition (nr

31) till 1923 års riksdag bibehöll socialstyrelsens förslag, föreslog emellertid

därjämte, att där hyresgäst i mål angående hans vräkande på grund av

dröjsmål med erläggande av hyra, som skall utgå i förskott för månad eller

längre tid, visade synnerliga skäl för antagande, att dröjsmålet berodde av

sjukdom eller sådan arbetslöshet, som icke vore självförvållad, domstolen eller

överexekutor, varest målet vöre anhängigt, finge efter prövning av omständigheterna

medgiva ytterligare anstånd och i sådant hänseende föreskriva,

att dröjsmålet icke skulle utgöra anledning till vräkning, så framt hyresgästen

vidtoge rättelse inom viss dag, vilken ej finge sättas senare än till trettionde

söckendagen från förfallodagen. Förslaget innehöll jämväl bestämmelse, att

rättelse som redan skett men ägt rum för sent kunde tillgodoräknas hyresgästen

vid målets avgörande. Nu nämnda bestämmelser, som avstyrktes av

lagrådet och av första lagutskottet (utlåtande nr 6), antogos emellertid icke

av riksdagen.

Då 3 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom ändrades genom lag

den 22 juni 1939, infördes stadgandet om återvinning i 34 §. Därvid tillädes

förutnämnda bestämmelse om att hyresgästen, därest hyresvärden hos laga

myndighet yrkat vräkning av hyresgästen, för att återvinna hyresrätten skulle

gottgöra hyresvärden vissa kostnader i vräkningsärendet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

15

Enligt förordningen den 26 maj 1944 (nr 245) angående tillämpning av

moratorielagen d värnpliktiga m. fl. gälla vissa särskilda bestämmelser angående

hyresbetalning samt återvinning av förverkad hyresrätt. I 3 § av förordningen

stadgas sålunda, att värnpliktig ej må på grund av underlåtenhet

att erlägga hyra, som förfaller under tid då han fullgör militärtjänstgöring,

uppsägas till avflyttning från lägenhet som han förhyr, så länge han sist

å andra söckendagen av varje kalendermånad erlägger den på samma månad

belöpande hyran. Vidare gäller enligt förordningen bl. a., att om värnpliktig

genom dröjsmål med betalning av hyra, som förfallit under viss i förhållande

till tjänstgöringen närmare bestämd tid, förverkat hyresrätten och hyresvärden

med anledning därav uppsagt avtalet, den värnpliktige likväl ej på grund

av dröjsmålet må skiljas från lägenheten, där senast å tjugufjärde söckendagen

från uppsägningen rättelse sker enligt vad i 3 kap. 34 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom sägs.

Promemorian.

I promemorian framhålles till en början, att en tänkbar lagändring i syfte

att för de fall, då hyra skulle erläggas i förskott för längre tid än en månad,

bereda hyresgäst som oförvållat råkat i betalningssvårigheter lindring vid hyresbetalningen

vore att utsträcka rätten till månadsbetalning

av hyra. Den nuvarande bestämmelsen i ämnet, enligt vilken rätten

att erlägga hyran månadsvis vore inskränkt att avse endast bostadslägenheter

om högst fyra rum, medförde säkerligen, att en grupp av hyresgäster

uteslötes, som regelmässigt hade behov av att kunna få betala hyran månadsvis

eller i allt fall vid någon oförutsedd ekonomisk påfrestning lätt kunde

få synnerliga svårigheter att erlägga hyran för ett kvartal i förskott. Många

enklare villor som beboddes av människor med begränsade inkomster torde

innehålla mer än tre rum och kök. Likaså torde många våningar med mer

än tre rum och kök, av äldre typ eller med mindre efterfrågat läge, bebos

av människor i relativt små omständigheter. Överhuvud taget vore gränsdragningen

tämligen godtycklig, då den uteslutande baserades på rumsindelningen

och ej toge hänsyn till sådana omständigheter som arealen, belägenheten

och standarden i övrigt. Man borde i detta sammanhang även ihågkomma

strävandet att underlätta för barnrika familjer att lösa sin bostadsfråga.

När normala förhållanden åter inträtt, kunde väl tänkas att de ekonomiska

konjunkturerna bleve sådana att det vore ännu kännbarare än förut

att erlägga hyra kvartalsvis i förskott.

I promemorian uttalas vidare, att en utsträckt rätt att, även mot vad som

hade avtalats, erlägga hyra månadsvis givetvis innebure en inskränkning i

avtalsfriheten på förevarande område som kunde synas betänklig och medförde

vissa olägenheter för hyresvärden. En hyresvärd räknade med att att hyran

skulle inflyta på avtalad tid och hade i regel planerat sina utgifter med

ledning därav. Å andra sidan vöre det uppenbart, att möjlighelen för hyresgäst

som åtagit sig att betala hyran kvartalsvis i förskott alt, örn han tillfälligtvis

råkal i betalningssvårigheter, erlägga hyran månadsvis, kunde vara

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

ett verksamt medel för honom att komma över sina betalningssvårigheter. Vid

övervägande av det skäliga i att medgiva månadsbetalning borde även beaktas,

att det överhuvud framstode såsom strängt att kräva betalning i förskott

för så lång tid som ett kvartal. Betänkligheterna syntes därför böra

vika. Av praktiska skäl vore det också tilltalande, att det ökade skydd för

hyresgästen som enligt vad förut sagts kunde anses påkallat tillgodosåges

genom utsträckning av rätten till månadsbetalning. En bestämmelse härom

bleve lätt att tillämpa. Hyresgästen visste redan då hyran betalades att hans

hyresrätt vore förvarad, oaktat han icke på avtalad tid erlagt hela den förfallna

hyran utan endast hyra för en månad. Med hänsyn till dessa synpunkter

torde det icke heller vara lämpligt att begränsa rätten att erlägga

hyra månadsvis till sådana fall, då hyresgästen oförvållat åsamkats betalningssvårigheter

och det kunde antagas att han komme att fullgöra sina förpliktelser,

därest denna rätt medgåves honom. Om rätt till månadsbetalning

infördes i vidgad omfattning, syntes den alltså icke böra knytas till någon

så svårbedömd förutsättning som sist nämnts. Det lämpligaste syntes vara

att utsträcka den att omfatta alla hyresavtal som avsåge lägenhet, helt eller

delvis uthyrd till bostad. Vad anginge andra lägenheter förefölle däremot icke

tillräckliga skäl föreligga att införa en rätt att även i strid mot vad som

avtalats betala hyran månadsvis.

I promemorian uttalas därefter, att en bestämmelse med syfte att möjliggöra

för hyresgäst att gälda hyra genom månadsbetalningar, oaktat förskottsbetalning

för längre tid avtalats, kunde avfattas antingen så att bestämmelsen

ändrade de av kontrahenterna avtalade förfallodagarna eller

så att den inskränkte hyresvärdens rätt att uppsäga avtalet på grund av

underlåten hyresbetalning. Beträffande de olika metoderna anföres vidare

följande.

Mot metoden att genom en tvingande lagbestämmelse ändra avtalad förfallodag

för hyra kan anmärkas, att bestämmelsen strider mot rådande vanor

i hyresförhållanden och att man kan förvänta att annan förfallotid än den i

lagen föreskrivna i stor utsträckning avtalas och faktiskt tillämpas.

Örn lagbestämmelsen åter avfattas så att den icke ändrar hyrans förfallodag

utan endast inskränker hyresvärdens rätt att uppsäga avtalet på grund

av underlåten hyresbetalning, skulle hyresvärden bliva bibehållen vid sin

rätt att få den oguldna hyran utdömd i rättegång eller genom lagsökning.

Vidare skulle hyresvärden bliva berättigad till ränta på oguldet belopp från

förfallodagen till dess detta betalas. I de flesta fall lär dock denna rätt till

ränta bliva av så ringa betydelse att räntan icke utkräves. I sådana fall

då hyresbeloppet är stort kunde hyresvärden dock genom räntan få en

viss kompensation för kostnad och olägenhet som vållas honom genom att

hyran icke i sin helhet betalas på förfallodagen. Utsikten att i händelse av

försummelse få betala räntan kunde även utgöra en anledning för hyresgästen

att betala på förfallodagen.

Avgörande för vilken metod som borde väljas vore enligt promemorian,

att den metod som ändrade avtalad förfallodag bleve enklare och lättare

att förstå än en bestämmelse, som väl bibehölle hyresvärden vid hans rätt

att få betalt enligt avtalet men betoge honom möjligheten att säga upp av
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236. 17

talet vid utebliven betalning av den del av hyran som överstege hyra för

en månad.

I överensstämmelse med det nu anförda ha i ett vid promemorian fogat

utkast till lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 21 § lagen den 1A juni

1901 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom de nuvarande bestämmelserna

i paragrafens första och andra stycke ersatts med ett stadgande

av innehåll, att hyra, som utgår i penningar, skall betalas, där den beräknas

för månad eller längre tid, senast å sista söckendagen före början av varje

kalendermånad och eljest senast å sista söckendagen före början av den

tid, för vilken hyran beräknas, samt att förbehåll, varigenom tidigare förfallodag

bestämts beträffande lägenhet som helt eller delvis är uthyrd till

bostad, skall vara utan verkan, dock att hyran för första kalendermånaden

under hyrestiden skall erläggas å avtalad förfallodag.

Enligt förslaget skall den nya lagen ej äga tillämpning å hyresavtal, som

slutits före lagens ikraftträdande. Dock har nya lagen tillerkänts tillämpning,

om avtalet är ingånget för obestämd tid eller med förbehåll om rätt

för såväl hyresvärden som hyresgästen att uppsäga avtalet och uppsägning,

efter det lagen trätt i kraft, ej sker till den tid, då på grund av sådan uppsägning

avtalet tidigast kunnat frånträdas.

I promemorian har härefter undersökts, huruvida, utöver förslaget om

utsträckt rätt till månadsbetalning, ytterligare ändringar kunde vidtagas i

3 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom i syfte att skydda hyresgäst

som oförvållat åsamkats betalningssvårigheter. Sålunda har i promemorian

frågan om vidgad rätt till återvinning av förverkad

hyresrätt upptagits till övervägande.

Beträffande denna fråga framhålles i promemorian till en början, att en

lagändring i syfte att vidga möjligheterna till återvinning av hyresrätt kunde

tänkas genomförd på olika sätt. Tänkbart vore att tiden för återvinnande

av förverkad hyresrätt generellt förlängdes. Man skulle även kunna bereda

enbart de hyresgäster som oförvållat åsamkats betalningssvårigheter

rätt att, eventuellt efter prövning av myndighet, återvinna den förverkade

hyresrätten vid en senare tidpunkt än vad som i allmänhet gällde.

En generell förlängning av tiden inom vilken återvinning må ske har i

promemorian avstyrkts under framhållande, att denna tid för vanliga fall

vöre ganska väl avvägd samt att det, med hänsyn till den avsevärda tid som

sammanlagt måste förflyta innan en försumlig hyresgäst kunde definitivt

skiljas från lägenheten, vore betänkligt att ytterligare utsträcka den allmänna

återvinningsfristen.

Även tanken att utsträcka denna frist för hyresgäst som oförvållat åsamkats

betalningssvårigheter har avvisats i promemorian. Till stöd därför anföres

i promemorian — efter att däri erinrats örn alt enlig! den militära

moratorielagstiftningen en förlängning av återvinningsfristen införts för

vissa värnpliktiga — följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 23G

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Den utsträckta rätten för värnpliktig att återvinna förverkad hyresrätt anknyter

till ett faktum, vars förhandenvaro icke kan bli föremål för delade

meningar, nämligen militärtjänsten. Huruvida en hyresgäst oförvållat åsamkats

betalningssvårigheter och huruvida det kan antagas alt han kommer

att göra rätt för sig, äro omdömesfrågor. Det är icke lämpligt att bygga

rätten att återvinna förverkad hyresrätt på förutsättningar som inbjuda till

tvist mellan hyresvärd och hyresgäst. Visserligen kunde man tänka sig, att

frågan, huruvida hyresrätten finge återvinnas genom betalning efter utgången

av den i allmänhet gällande återvinningstiden, skulle prövas av myndighet

i vräkningsärendet eller eljest på särskild framställning. Det är likväl

betänkligt att på sådant sätt uppmjuka gällande bestämmelser örn förverkande

av hyresrätt. Det är av vikt att dessa äro så klara och bestämda att

hyresgästen icke förledes att spekulera i möjligheten att få anståndstiden

förlängd och därför underlåter att gälda hyra, oaktat han kanske kan betala

den. Det är även av vikt, att hyresvärden med någon säkerhet kan avgöra

om återvinning skett eller icke, så att han efter återvinningstidens utgång,

om återvinning icke skett, kan vidtaga åtgärder för att skaffa annan hyresgäst.

Yttrandena.

Förslaget örn utsträckt rätt till månadsbetalning av

hyra har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i yttrandena.

Bland tillstyrkande myndigheter och sammanslutningar märkas hovrätten

över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen,

Överståthållarämbetet, flertalet länsstyrelser, överexekutor i Göteborg, Malmö,

Norrköping och Hälsingborg samt hyresgästernas riksförbund, landsorganisationen

och Karlskrona fastighetsägareförening.

Överståthållarämbetet har anfört:

Det synes vara en opåkallad belastning för hyresgäst att bli tvingad till

att utbetala hyran längre tid i förväg än en månad. God fastighetsförvaltning^

behöver ej befaras bli lidande därpå. Många fastigheter i Stockholm

bestå uteslutande av bostadslägenheter örn högst tre rum och kök, för vilken

lägenhetstyp sedan 20 år tillbaka gällt, att hyresgäst ägt betala hyran

månadsvis utan att äventyra hyresrätten, oavsett vad i kontraktet må vara

bestämt om tiden för betalning av hyran. Erfarenheten har icke givit vid

handen, att ägare av sådan fastighet haft att utstå några särskilda besvärligheter

vid förvaltningen i jämförelse med vad ägare av fastigheter med

större bostadslägenheter eller lägenheter upplåtna till affär och dylikt haft

att bemästra. Genomförande av en regel örn betalning av hyra månadsvis

innesluter dessutom utsikt till den önskvärda biverkan, att förutsättningar

skapas för en utspridning av flyttningarna under årets skilda månader.

Med allenast den 1 oktober och den 1 april som flyttningsdagar uppkommer

anhopning av flyttningarna vid dessa båda tidpunkter med den olägenhet

detta innebär ur skilda synpunkter.

överexekutor i Malmö har framhållit, att fastighetsägarnas invändningar

mot tvingande bestämmelser om månadsbetalning icke så mycket grundade

sig på därav föranledda kreditsvårigheter utan fastmera på det ökade besväret

med rol\ i stället för fyra hyresuppbörder om året. Denna omständighet

kunde emeliertid icke anses vara av avgörande betydelse. Med hänsyn här
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

19

till och då förslaget om vidgad rätt till månadsbetalning vore ägnat att skapa

större rättvisa mellan hyresgästerna tillstyrkte överexekutor förslaget.

Hyresgästernas riksförbund har uttalat, att de olägenheter som ett utsträckande

av rätten till månadsbetalning kunde tänkas medföra för hyresvärden

torde bliva av övergående natur och försvinna sedan lämplig anpassning

skett i avseende å hyresvärdens utgiftsposter. Den inskränkning i avtalsfriheten

som förslaget innebure torde väl kunna försvaras med hänvisning till

den ifrågavarande lagstiftningens sociala syfte. Som i promemorian anförts

kunde möjligheten för hyresgästen att erlägga hyran månadsvis i en viss situation

vara ett verksamt medel för honom att komma över sina tillfälliga

betalningssvårigheter. Förbundet vore också av den uppfattningen, att det

överhuvud måste anses onödigt strängt att fordra förskottsbetalning för så

lång tid som ett kvartal.

Arbetsmarknadskommissionen har påpekat, att den nuvarande bestämmelsen,

enligt vilken rätt att oberoende av avtalet erlägga hyran månadsvis

vore inskränkt till lägenheter örn fyra rum, verkade tämligen godtyckligt.

Rumsantalet gåve nämligen i många fall icke ett riktigt uttryck för hyresgästens

verkliga bostadsstandard. Detta vore bl. a. fallet, då en hyresgäst i

syfte att genom uthyrning av rum söka nedbringa bostadskostnaden förhyrt

en större lägenhet än som motsvarade hans eget bostadsbehov. Sålunda brukade

ofta änkor och pensionärer uthyra ett eller flera rum i sin lägenhet

samt föräldrar med barn som hade egen inkomst hyra en lägenhet, avsedd

för såväl dem själva som barnen, för att på detta sätt bereda sig och barnen

bästa och billigaste bostad.

överexekutor i Norrköping har åberopat ett av förste stadsfogden därstädes

avgivet yttrande, i vilket gjorts uttalanden i samma riktning som i arbetsmarknadskommissionens

utlåtande, varjämte framhållits, att förhållandena

på hyresmarknaden vore sådana, att det ofta icke vore möjligt för en hyresgäst

att anskaffa en efter antalet familjemedlemmar och de ekonomiska

möjligheterna avpassad bostad.

Hovrätten för Övre Norrland, arbetsmarknadskommissionen, Överståthållarämbetet

och hyresgästernas riksförbund ha uttalat, att en bestämmelse

om rätt att oavsett vad som avtalats erlägga hyran månadsvis borde gälla

även andra lägenheter än dem som helt eller delvis vore uthyrda til! bostad.

Hyresgästernas riksförbund har därvid framhållit, att de sociala skäl som

talade för rätt till månadsbetalning av hyra för bostadslägenheter ofta vore

lika starka när det gällde andra lägenheter. Särskilt gällde detta den stora

gruppen av mindre affärsidkare, vilkas rörelse och existensmöjligheter kunde

äventyras genom att de i händelse av oförvållade betalningssvårigheter icke

kunde erlägga hyra i förskott för helt kvartal. Arbetsmarknadskommissionen

har påpekat, att den omständigheten, att en mindre hantverkare eller affärsidkare

på grund av sin oförmåga att lödala kvartalshyra för sin verkstadseller

affärslokal frånhändes lokalen, kunde omöjliggöra för honom alt i fortsättningen

bevara hyresrätten till sin bostad. Därtill kornme, att förlusten

av den för rörelsen avsedda lokalen, ofta kunde innebära en risk att förlora

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

kundkretsen. Vad nu sagts syntes förtjäna uppmärksamhet framför allt i

fråga om mindre företag, medan andra synpunkter bleve av betydelse vad

anginge större verkstads- eller affärslokaler. Därest en tvingande bestämmelse

om rätt till månadsbetalning skulle införas även i fråga örn annan hyra än

för bostadslägenhet, bleve sålunda en gränsdragning nödvändig. Lämpligen

syntes då hyresbeloppets storlek kunna läggas till grund för gränsdragningen.

Även hovrätten för övre Norrland har förordat en begränsning till mindre

affärslokaler, varvid hovrätten framhållit, att vissa svårigheter mötte vid

angivande av storleken men att man därutinnan kunde hänföra sig till en viss

högsta golvareal.

Jämväl Svea hovrätt och hyresrådet, vilka dock avstyrkt förslaget örn utsträckt

rätt till månadsbetalning, ha förklarat sig anse tillräckliga skäl icke

föreligga för en begränsning av en eventuell lagstiftning till bostadslägenheter.

Å andra sidan har i några yttranden uttalats den uppfattningen, att den

föreslagna ovillkorliga rätten till månadsbetalning av hyra för bostadslägenheter

borde inskränkas till mindre sådana lägenheter. Göta hovrätt har sålunda

framhållit, att enligt det genom promemorian framlagda förslaget komme

ett stort affärsföretag, som hyrde affärslokaler, vari en vaktmästarbostad

inginge, samt innehavare av hotell eller pensionat att äga ovillkorlig rätt att

betala hyran månadsvis, även örn vederbörande åtagit sig att betala hyran

kvartalsvis. Detsamma skulle gälla för den som hyrde en herrgårdsbyggnad

eller annan större bostad. Det saknades anledning att i sådan utsträckning

ingripa på avtalsfriheten på detta område. En ändring i nu gällande bestämmelser

borde icke göras i vidare mån än som verkligen kunde vara av behovet

påkallat. För att undanröja olägenheterna av den nuvarande gränsdragningen

syntes det vara tillräckligt, att den ovillkorliga rätten att betala

hyra månadsvis utsträcktes till att gälla sådan lägenhet örn mer än fyra

rum vilken vore helt eller delvis uthyrd till bostad och för vilken hyran,

däri ej inräknat ersättning för uppvärmning eller varmvatten, uppginge till

förslagsvis högst 2 000 kronor. Därigenom skulle rätt till månadsbetalning

tillförsäkras de hyresgäster, som befunne sig i ungefär samma ekonomiska

ställning som de av nu gällande lag skyddade men som hyrde en något större

bostad.

Även hovrätten för Övre Norrland har framhållit, att bestämmelsen om

månadsbetalning av hyra för alla bostadslägenheter vore för vidsträckt. Enligt

bestämmelsen komme envar hyresgäst i bostadslägenhet att kunna övergå

till hyresbetalning månadsvis, oaktat oftast något behov därav ej förelåge

och oaktat detta i regel vållade hyresvärdarna avsevärda olägenheter.

Ett skäligt hänsynstagande till såväl gäldenärs som borgenärs intressen syntes

vara möjligt att åstadkomma genom att bestämmelsen gjordes tillämplig

å, förutom lägenheter om högst fyra rum, jämväl lägenheter om fem eller

sex rum, förutsatt att familjen — hyresgästen, make samt oförsörjda barn

och adoptivbarn — utgjorde mer än fyra personer.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som uttalat sig i avstyrkande riktning,

har framhållit, att de olägenheter, som den nuvarande gränsdragningen i

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

21

fråga om ovillkorlig rätt lill månadsbetalning kunde medföra, enklast kunde

avhjälpas genom att i stället för rumsantalet lägga hyresbeloppet till grund.

I vissa yttranden har den frågan berörts, örn utsträckt rätt till månadsbetalning

borde tillkomma hyresgäster i allmänhet eller endast hyresgäst som

oförvållat råkat i betalningssvårigheter. I detta hänseende har hyresgästernas

riksförbund framhållit, att bestämmelsen örn månadsbetalning måste

avse alla hyresavtal, enär en anknytning till en sådan förutsättning som att

hyresgästen oförvållat åsamkats betalningssvårigheter i praktiken endast

skulle leda till besvärliga tvister och skapa irritation i hyresförhållandena.

Hyresrådet har däremot ansett rätten till månadsbetalning böra begränsas

till hyresgäst, som oförvållat råkat i betalningssvårigheter, samt har härom

anfört följande.

Hyresrådet kan icke tillstyrka en så generell uppmjukning av bestämmelsen

om månadsbetalning, som i promemorian föreslås. Syftet att bereda lättnad

i tillfälliga situationer av oförvållad betalningssvårighet bör icke förloras

ur sikte. Naturligtvis kan den begränsning till lägenheter om högst tre

rum och kök, som lagen härvidlag gör, diskuteras. För att i en så jämförelsevis

nyligen tillkommen lagstiftning generellt ändra denna gränsdragning bör

emellertid krävas, att allvarliga olägenheter visats vara förknippade med

den gällande bestämmelsen, och något sådant har icke påvisats i detta fall.

Däremot kan det vara befogat att efter prövning i varje särskilt fall bereda

en hyresgäst, som på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan dylik orsak

huvudsakligen utan egen skuld råkat i tillfälliga betalningssvårigheter, den

lättnad, som månadsbetalning innebär, och enligt hyresrådets mening föreligger

icke anledning att, såsom förutsatts i promemorian, låta ett sådant

stadgande gälla endast bostadslägenheter.

Av dessa skäl vill hyresrådet tillstyrka en föreskrift av innehåll, att, där

det enligt särskild prövning befinnes skäligt med hänsyn till sådana betalningssvårigheter,

som ovan nämnts, hyresgäst må för viss tid erhålla rätt

att betala hyran månadsvis, ehuru kvartalsbetalning avtalats. Prövningen bör

uppdragas åt en myndighet, som är för allmänheten lätt tillgänglig och vars

verksamhet är så lagd, att myndigheten efter summarisk prövning snabbt

kan meddela beslut. Med hänsyn härtill samt till att frågan om dylikt medgivande

ofta torde uppkomma i nära anslutning till ett påbörjat eller väntat

lagsökningsförfarande angående hyresbeloppet, vill hyresrådet föreslå, att

prövningen uppdrages åt lagsökningsdomaren. Vid en närmare utformning

av denna tanke uppkomma åtskilliga detaljspörsmål, på vilka hyresrådet

emellertid icke ansett sig böra ingå i delta sammanhang.

Svea hovrätt har — jämte det hovrätten avstyrkt förslaget — framhållit,

att om en lagändring likväl nu ansåges böra genomföras, borde denna ändring

ej utsträckas längre än syftet oundgängligen krävde samt rätten till månadsbetalning

sålunda begränsas till de fall, då hyresgästen råkat i tillfälliga

betalningssvårigheter. De i promemorian anförda skälen emot en sådan begränsning

syntes ej äga avgörande vikt. Frågan huruvida hyresgästen anfört

giltiga skäl för en avvikelse från vad som avtalats beträffande betalningstiden

skulle här prövas av överexekutor eller domstol. Denna prövning bleve

sålunda mera betryggande än den som enligt utkastet till ändringar i lagen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

om avbetalningsköp i motsvarande fall skall äga nini; sistnämnda prövning

skulle nämligen ankomma på utmätningsman.

Även länsstyrelsen i Södermanlands län har uttalat sig för en begränsning

till sådana fall, då hyresgästen råkat i tillfälliga betalningssvårigheter.

I åtskilliga yttranden bär förslaget om utsträckt rätt till månadsbetalning

av hyra avstyrkts. Uttalanden i sådan riktning lia gjorts av Svea hovrätt,

två ledamöter i hyresrådet, länsstyrelsen i Östergötlands län, magistraterna i

Malmö och Gävle, Sveriges fastighetsägareförbund, Gävle fastighetsägareförening,

Sveriges advokatsamfund, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen

samt fem handel skamrar.

Sveriges fastighetsägareförbund har anfört:

Det behöver icke särskilt framhållas, att all vederhäftig fastighetsförvaltning

så gott som undantagslöst är en verksamhet på lång sikt. Därmed är

bäst förenligt att både inkomster och utgifter beräknas för relativt långa perioder.

Detta bereder en — i och för sig nödvändig -— stabilitet åt fastighetsförvaltningen,

som även är till fördel för hyresgästerna. Att veta med sig att

genom förskottsbetalning lia fått besittningen lill sin bostad eller affärslokal

säkrad för en icke oväsentlig tid framåt har en psykologisk betydelse, som

icke får underskattas.

Att i vissa fall svårigheter kunna föreligga att komma ut med hyran är

otvivelaktigt riktigt. Att nian genom lagstiftning söker förhjälpa en skötsam

hyresgäst att komma över dylika svårigheter är också förklarligt. Förbundet

måste emellertid på det bestämdaste hävda uppfattningen, att vad nu i promemorian

föreslås till skydd för dem som oförskyllt råkat i betalningssvårigheter

är att gå avsevärt längre än vad som med hänsyn till syftet är påkallat.

Förbundet uppmärksammar därvid särskilt, att här icke är fråga om

en lagstiftning med hänsyn särskilt till de rådande krisförhållandena utan om

en reglering, som är avsedd för alla hyresgäster och jämväl för normala tider.

I samband härmed bör erinras örn de förhållanden, som rådde vid tiden

för förra hyresregleringslagstiftningens upphörande år 1923. Man fruktade

då, att hyresgästerna plötsligt skulle bli ställda inför synnerligen allvarliga

svårigheter, när det gällde att förskaffa sig hostad eller bibehålla en sådan.

Bostadsproduktionen hade — till skillnad från vad i dag är fallet -— sjunkit

på ett katastrofalt sätt. Det befarades, att hyresgästerna under sådana förhållanden

och då i den friblivna marknaden de tidigare reglerade lägre hyrorna

kunde förväntas komma att undergå en anpassning med hänsyn till den

högre hyresnivån i de nyproducerade husen, icke alltid skulle förmå betala

sin hyra regelbundet. Lagstiftaren, som ansåg, att den nämnda anpassningsprocessen

dock måste komma till stånd, tillgrep icke utvägen att förlänga

hyresregleringen utan sökte i stället efter andra utvägar att bereda hyresgästerna

lättnader. Därvid uppkom bland annat just frågan örn införande av

tvingande regler angående rätt att erlägga hyra månadsvis. Vid övervägande

angående i vilken omfattning en dylik rätt borde medgivas stannade man vid

den gränsdragning, som kom till uttryck i 1923 års lag med vissa bestämmelser

rörande hyra, nämligen att månadsbetalningsrätt infördes för lägenheter

om fyra rum, kök däri inbegripet, under det att större bostadslägenheter

och rena affärslägenheter lämnades utanför. I fråga örn hyresrätt, som förverkats

på grund av betalningsförsummelse, infördes samtidigt rätt till återvinning

genom hyrans erläggande senast på tolvte sockensågen efter det

hyresvärden på grund av förverkandet uppsagt hyresavtalet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

23

När därefter frågan om reviderad hyreslagstiftning år 1936 upptogs och år

1939 ledde till lagstiftning, ifrågasattes icke att utvidga månadsbetalningsrätten

eller att i övrigt införa några andra särskilda bestämmelser om skydd

för hyresgäster, som råkat i oförskyllda betalningssvårigheter, än dem som

redan funnos i 1923 års lag.

Den föreliggande frågan har sålunda från precis samma utgångspunkter

som de nu föreliggande prövats såväl med hänsyn till krisförhållanden som

till normala förhållanden, och vid båda tillfällena har man stannat vid sådan

gränsdragning, som gjordes senast för fem år sedan. Förbundet kan omöjligt

finna, att några omständigheter, som kunna verka förändrande på frågans

bedömande, ha tillkommit under senare tid. I varje fall har icke påvisats

några dylika. Vid sådant förhållande finnes icke anledning att företaga den

i promemorian ifrågasatta lagändringen.

De hyresgäster som kunna komma i sådana svårigheter, att de icke förmå

betala sin hyra äro utan tvivel praktiskt taget alla att finna bland dem som

förhyra de mindre bostadslägenheterna och sålunda redan nu äro i åtnjutande

av rätten att betala hyran månadsvis. För alla hyresgäster gäller ju dessutom

dels den i 32 § hyreslagen stadgade respittiden av 2 söckendagar dels ock,

såsom nyss sagts, den till 12 söckendagar utmätta återvinningsfristen, vilka

båda perioder sammanlagt medföra ett rådrum för betalning, som lagligen

icke kan understiga 16 dagar. Dessutom må framhållas, att ett avhysningsärende,

även örn det till det yttersta forceras, icke lagligen kan bringas till

slut förrän å tjugufjärde dagen efter hyrans förfallodag och att praktiken

utvisar, att den i verkligheten erforderliga tiden för en avhysning rör sig

om 5 å 6 veckor. Med hänsyn till vad sålunda gäller kan det icke med fog

hävdas, att lagstiftaren icke tagit tillbörlig hänsyn till de betalningssvårigheter,

vari en skötsam hyresgäst kan råka. Än mindre finnes det sålunda

skäl för att genom införande i lagstiftningen av bestämmelser av nu ifrågavarande

slag ytterligare försvåra fastighetsförvaltningen, vilken redan i skilda

hänseenden belastats med tunga ekonomiska bördor och hårda restriktioner

långt utöver vad som gäller för andra samhällsgrupper.

Såsom ett drastiskt exempel på vilka orimliga konsekvenser en regel i enlighet

med vad i promemorian föreslagits skulle få kan framhållas, att månadsbetalningsrätt

skulle föreligga för en av en mångfald rum bestående

banklokal, i vilken jämväl är inrymd en vaktmästarbostad.

Magistraten i Malmö har framhållit, att en lagstiftning som ingrepe i avtalsfriheten

borde genomföras allenast i rena undantagsfall, enär eljest respekten

för och tilliten till ingångna avtal i betänklig grad undergrävdes och

äventyrades. Behov syntes icke i förevarande fall föreligga att sätta gällande

avtal ur kraft. Personer, vilka hyrde lägenheter av nu ifrågavarande slag och

betalade hyra kvartalsvis, torde nämligen i regel icke vara så helt i saknad

av kreditmöjligheter, alt de icke vid tillfälliga betalningssvårigheter kunde

anskaffa medel till hyran. Rätten till månadsbetalning .skulle för övrigt vara

generell och alltså även tillkomma personer, som icke droges med betalningssvårigheter

utan vilkas ekonomiska ställning under hyrestiden kanske tvärtom

blivit bättre än vid tiden för hyresavtalets ingående. A andra sidan medförde

tydligen en rätt att, i sirid mot hyresavtalet, erlägga hyra månadsvis

olägenheter för hyresvärden. Denne räknade med alt hyran skulle inflyta på

avtalad tid och hade i regel planerat sina utgifter med ledning därav. Med

hänsyn till vad nu sagls avstyrkle magisiraten förslaget.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Tre ledamöter av magistraten ha emellertid uttalat skiljaktig mening samt

tillstyrkt förslaget.

Magistraten i Gävle har yttrat:

Att utsträcka bestämmelsen om ovillkorlig rätt till månadsbetalning

till alla slags lägenheter synes icke av behovet påkallat. I motsats till

vad i promemorian föreslagits är magistraten av den uppfattningen, att

lägenheter större än tre rum och kök sällan bebos av personer i relativt

små ekonomiska omständigheter. I de fall, då detta förekommer, är det många

gånger fråga om personer, som medvetet förhyrt större lägenheter än deras

ekonomi medgiver eller som eljest leva över sina tillgångar. Någon anledning

att gynna denna kategori hyresgäster föreligger icke. För hyresvärden

kan den föreslagna bestämmelsen medföra betydande olägenheter och i sin

tur bringa denne, om han har sin fastighet belånad, i betalningssvårigheter.

Detta gäller framför allt för större fastigheter med lägenheter över tre rum

och kök. Fastighetskrediten är ju oftast byggd på, att låneräntan erlägges

halvårs- eller kvartalsvis. Skulle en ordentlig hyresgäst — några andra är det

i detta sammanhang ej anledning räkna med — tillfälligtvis råka i betalningssvårigheter

med kvartalshyran, torde han lia möjlighet att ordna detta antingen

efter överenskommelse med hyresvärden eller ock inom den för hyresrättens

återvinning f. n. stadgade tiden. Skulle oförmågan vara längre tid,

kan den knappast betecknas tillfällig. Av nu anförda skäl finner sig magistraten

böra avstyrka förslaget örn ovillkorlig rätt till hyresbetalning månadsvis.

Sveriges advokatsamfund har till en början förklarat sig instämma i den

i promemorian uttalade uppfattningen, att det icke vore lämpligt att anknyta

rätten att erlägga hyra månadsvis till en så svårbedömd förutsättning som

att hyresgästen oförvållat åsamkats betalningssvårigheter. Vad i promemorian

anförts såsom skäl för förslaget att med hänsyn därtill införa rätt till månadsbetalning

för alla hyresgäster syntes emellertid enligt samfundets mening icke

utgöra bärande motivering för en dylik lagändring. I promemorian uttalades

den meningen, att det skulle framstå såsom strängt att kräva betalning i förskott

för så lång tid som ett kvartal. Samfundet kunde icke biträda denna mening.

Det syntes emellertid överhuvud taget icke möjligt att komma fram till en

ändamålsenlig lösning av den föreliggande frågan enbart genom överväganden

av vad som kunde anses strängt eller skäligt. Viktigare vore att erhålla

en sakkunnig utredning örn de ekonomiska konsekvenserna av den ifrågasatta

lagändringen. Densamma skulle till en början uppenbarligen medföra

ränteförlust för fastighetsägarna. Vidare kunde det tänkas, att lagändringen

skulle medföra svårigheter med avseende å fastighetsägarnas möjligheter att

betala inteckningsräntorna. Dessa och andra tänkbara konsekvenser av den

ifrågasatta ändringen borde ingående utredas av ekonomiskt sakkunniga,

innan något förslag i frågan framlades. Något nämnvärt behov av utsträckt

rätt till månadsbetalning torde icke ha yppats. De hyresgäster, i vilkas intresse

regler i syfte alt skydda den, som oförvållat kommit i betalningssvårigheter,

möjligen skulle kunna ifrågasättas, syntes praktiskt taget vara att söka

inom den kategori, som redan enligt gällande bestämmelser ägde rätt att erlägga

hyran per månad. För dem innebure förslaget icke någon ytterligare

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236. 25

lättnad. Med hänsyn till vad sålunda anförts avstyrkte samfundet den föreslagna

ändringen.

Svenska bankföreningen, har anfört följande.

Vad beträffar det framlagda förslaget till ändrad lydelse av 3 kap. 21 §

nyttjanderättslagen innebär detta, att den rätt till månadsbetalning av hyra,

som nu finnes stadgad för hyresavtal rörande bostadslägenheter om högst

fyra rum, kök inberäknat, utsträckes till att omfatta alla bostadslägenheter,

oavsett storleken. Väl kan det sägas, att den nuvarande gränsdragningen är

i viss mån godtycklig och under vissa förhållanden irrationell. Å andra sidan

torde den i stort sett väl täcka de fall, där ett verkligt behov av korta betalningsterminer

föreligger. Numera torde förhållandena f. ö. hava utvecklat

sig därhän, att hyreskontrakten rörande sådana lägenheter i mycket stor utsträckning

stipulera månadsbetalning och icke kvartalsbetalning. Beträffande

större lägenheter torde förhållandet i allmänhet vara det motsatta. Ett genomförande

av den föreslagna utvidgningen skulle således innebära, att ett mycket

avsevärt antal avtal, vilkas innehåll i de flesta fall torde för bägge parterna

framstå såsom fullt befogat och normalt, skulle kunna av den ena parten

utan någon påföljd brytas, även om något ekonomiskt trångmål icke föreligger.

Detta synes innebära ett ingrepp i den allmänna avtalsfriheten av så

pass allvarlig art, att det icke bör utan mycket starka skäl företagas, helst

som den andra parten, hyresvärden, därigenom skulle åsamkas ränteförluster

som icke äro alldeles obetydliga. Och att sådana skäl verkligen skulle föreligga,

synes icke med fog kunna göras gällande. För övrigt synes det allmänna

syftemål som man genom de framlagda lagförslagen velat tillgodose, nämligen

att skydda gäldenärer som oförvållat råkat i tillfälliga betalningssvårigheter,

allenast i ringa utsträckning uppnås genom den ifrågavarande lagändringen.

Dess räckvidd komme att till alldeles övervägande del falla utanför det

nämnda syftemålet.

Vidare har föreningen framhållit, att om en ytterligare utredning skulle

giva vid handen, att en ökad möjlighet till månadsbetalning trots avtal om

kvartalsbetalning skulle vara från social synpunkt befogad, det i varje fall

borde i första hand komma i fråga att konstruera en lagbestämmelse därom

så, att den icke ändrade hyrans förfallodag utan endast inskränkte hyresvärdens

rätt att uppsäga avtalet på grund av underlåten hyresbetalning. Därigenom

undvekes den principiellt betänkliga åtgärden att genom ett lagbud

betaga en avtalsslutande part hans avtalsenliga rätt till betalning. Att hyresvärden

därigenom bleve berättigad till ränta syntes endast vara i sin ordning,

samtidigt som detta komme att utgöra ett lämpligt incitament för hyresgästen

att söka fullgöra sin betalningsskyldighet enligt avtalet. Vad utredningsmannen

i promemorian anfört örn att »den metod som ändrar avtalad förfallodag

blir enklare och lättare att förstå» än en lösning efter nyssnämnda

riktlinjer, syntes icke hava någon grund i verkligheten och i varje fall ihnefatta

en sakligt sett ovidkommande synpunkt.

Även svenska sparbanksföreningen och Stockholms handelskammare, lia —

jämte det förslaget örn vidgad rätt till månadsbetalning av hyra avstyrkts —

framhållit, att örn en bestämmelse örn månadsbetalning likväl infördes, denna

boede givas det innehåll att den ej ändrade avtalad förfallodag utan endast

inskränkte hyresvärdens rätt alt uppsäga avtalet vid underlåten hyresbetalning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Smålands och Blekinge handelskammare samt handelskammaren för örebro

och Västmanlands län lia avstyrkt förslaget och därvid bl. a. framhållit,

att den starka utvecklingen av intressekontorsverksamheten vore ägnad att

avsevärt förminska svårigheterna för små inkomsttagare och korltidsavlönade

att fullgöra större likvider för längre perioder.

Promemorians ståndpunkt, att någon ändring icke bör ske beträffande nuvarande

bestämmelse om rätt till återvinning av förverkad

hyresrätt, har i allmänhet godtagits i yttrandena. Hyresrådet har sålunda

framhållit, att de nu gällande bestämmelserna syntes vara grundade på

en lämplig avvägning av hyresgästens och hyresvärdens berättigade intressen.

Därest de tidsfrister, varom här vore fråga, i särskilda fall skulle kunna

utsträckas på sådant sätt, att hyresgästens lättnad bleve av verklig betydelse,

skulle hyresvärden utsättas för risk att gå förlustig hyresbeloppet för avsevärd

tid. Enligt hyresrådets mening borde emellertid de förlustrisker, för vilka

redan de nuvarande reglerna utsatte hyresvärden, icke ytterligare ökas. Ville

man bereda ett särskilt skydd för hyresgäster i nu ifrågavarande hänseende

— vilket vore önskvärt med hänsyn till att den yttersta påföljden för utebliven

hyresbetalning, d. v. s. vräkning, under nuvarande bostadsbrist drabbade

hyresgästen med en hårdhet, som vore orimligt stor i jämförelse med det

måhända obetydliga belopp, som saken gällde — borde detta ske genom att

det allmänna trädde emellan.

Två ledamöter i hyresrådet ha emellertid uttalat skiljaktig mening och

föreslagit, att hyresgäst, som oförvållat råkat i betalningssvårigheter, borde

kunna erhålla förlängning av tidsfristen för återvinnande av lörverkad hyresrätt

till exempelvis 24 dagar. Förslag i samma riktning bär framförts även

av landsorganisationen.

Hyresgästernas riksförbund har uttalat, att en utvidgning i fråga om rätten

till återvinning borde genomföras för hyresgäst, som på grund av kroppsskada

eller sjukdom råkat i betalningssvårigheter, samt har härom anfört:

Förbundet ansluter sig helt till den i promemorian uttryckta uppfattningen,

att rätten att återvinna förverkad hyresrätt icke kan byggas på förutsättningar

som inbjuda till tvist mellan hyresvärd och hyresgäst. När på grundval av

militära moratorieutredningens förslag genom förordningen den 26 maj 1944

införts en förlängning av återvinningstiden till 24 söckendagar, så har detta

skett med anknytning till ett lätt konstaterbart faktum, nämligen militärtjänsten.

Det kan emellertid ifrågasättas om icke andra omständigheter, vilkas förhandenvaro

tämligen lätt kan konstateras, böra föranleda en liknande utsträckning

av återvinningstiden. Förbundet avser härmed närmast att hyresgäst?

som drabbas av kroppsskada elier sjukdom, genom total eller partiell

arbetsoförmåga går förlustig arbetsinkomst och därigenom icke i tid kan

erlägga sin hyra. En utvidgning av återvinningsrätten i likhet med vad som

genom ovannämnda förordning skett beträffande värnpliktiga synes oss här

vara ur social synpunkt behövlig. Förhandenvaron av kroppsskada och sjukdom

och därav föranledd arbetsoförmåga kan lätt slyrkas genom intyg av

legitimerad läkare.

Föreningen Sveriges stadsfogdar, Gävle fastighetsägareförening och handelskammaren

i Gävle ha å andra sidan hemställt, att den nuvarande rätten

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

27

lill återvinning måtte begränsas så, att denna rätt icke kunde göras gällande

mer än förslagsvis en gång under ett hyresår.

I yttrandena lia även framkommit förslag om vissa andra ändringar inom

hyreslagstiftningen än de som behandlats i promemorian. Nyssnämnda två

ledamöter i hyresrådet lia sålunda föreslagit, att sådan ändring vidtages i

193 § andra stycket utsökningslagen att utmätningsmannen tillerkännes befogenhet

att, när hyresrätten förverkats på grund av oförvållade betalningssvårigheter

hos hyresgästen samt särskild svårighet föreligger för denne att

anskaffa annan hostad, medgiva anstånd med vräkning högst

fjorton dagar utöver den i första stycket stadgade tid. Förslag i samma riktning

ha framställts av länsstyrelsen i Kalmar län och magistraten i Östersund,

varvid länsstyrelsen förklarat sig anse att tidsfristen ej borde begränsas

till visst antal dagar samt magistraten uttalat, att densamma borde fastställas

till förslagsvis högst tolv dagar.

I vissa yttranden har berörts bestämmelsen i 3 kap. 3-1 § första stycket

andra punkten nyttjanderättslagen örn skyldighet för hyresgäst att för återvinnande

av hyresrätten gottgöra hyresvärd, som yrkat vräkning av hyresgästen,

kostnaderna för stämpel, lösen och delgivningskostnad.

överexekutor i Göteborg har ansett denna bestämmelse

böra upphävas samt har härom anfört följande.

Kostnader av detta slag uppgå i Göteborg i regel till cirka 7 kronor. Kostnaderna

i sin helhet torde i ett vräkningsärende för hyresgästen belöpa sig

till cirka 30 kronor, därest han anlitar juridiskt biträde, vilket nästan städse

sker. Lagsökningsdomaren dömer i regel ut cirka 27 kronor. Av dessa senare

kostnader, 27 å 30 kronor, skall hyresgästen således för att undgå vräkning

erlägga cirka 7 kronor. Kostnaderna ha sålunda kluvits i två delar. Den ena

delen är så att säga prioriterad och medför vräkningspåföljd för hyresgästen,

örn den icke gäldas. Försummelsen att erlägga återstoden, d. v. s. den

större delen, medför ej sådan påföljd. Bestämmelsen är ägnad att skapa åtskillig

förvirring bland allmänheten och har på grund härav ofta medfört

rättsförluster, som kunna hava varit både överraskande och kännbara för

den som drabbats därav. Innebörden i detta stadgande har icke ingått och

kommer troligen icke heller att ingå i det allmänna medvetandet. Enligt överexekutors

erfarenhet har stadgandet föranlett hyresgästerna att -— icke så

sällan på tillskyndan av hyresvärdarna — söka prestera för mycket, d. v. s.

hela kostnaden, och, örn detta icke lyckats, att avstå från möjligheten att bevara

hyresrätten. De ha resignerat i de fall, där de kunde lia vunnit sitt

syfte genom alt prestera endast delen. Bestämmelsen iir därför ägnad att

mera gynna hyresvärden än hyresgästen. Den däri innefattade tanken är säkerligen

resultatet av en kompromiss mellan stridiga intressen men denna

tanke är icke så klar och självfallen att den ingår i det allmänna medvetandet.

Bestämmelsen innebär slutligen en skärpning för hyresgästen i jämförelse

med tidigare lagstiftning.

Den kompletterande bestämmelsen i nu gällande lagstiftning, att hyresvärden

på anfordran har att styrka sina kostnader, är i praktiken besvärlig att

tillämpa. Hyresgästen måste ju för att vara på den säkra sidan lia ett vittne

med sig för att styrka sina påståenden i en framtida tvist.

Örn en ändring ifrågasättes, lärer den icke kunna tänkas ske på annat sätt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

än att nu gällande bestämmelser slopas. En annan utväg vore att låta hyresgästen

betala hela kostnaden för att undgå vräkning, men då uppstå samma

svårigheter som nu, när det gäller att bestämma kostnadernas storlek.

Föreningen Sveriges stadsfogdar har framhållit såsom önskvärt, att i lagen

intoges en bestämmelse om skyldighet för hyresvärden att lämna underrättelse

till hyresgästen örn det kostnadsbelopp denne har att, förutom hyran,

erlägga för återvinnande av hyresrätten.

Gävle fastighetsägareförening och handelskammaren i Gävle ha å andra sidan

hemställt om sådan ändring av förevarande bestämmelse, att rätten till

återvinning gjordes beroende av om hyresgästen gottgjorde hyresvärden samtliga

kostnader i vräkningsärendet, även advokatarvode o. d.

Den i promemorian föreslagna övergångsbestämmelse n rörande

stadgandet om utsträckt rätt till månadsbetalning har berörts av socialstyrelsen,

som ansett densamma överflödig och olämplig. Styrelsen har härom

anfört följande.

Det kan ifrågasättas, huruvida det under nuvarande förhållanden är behövligt

att begränsa den nya bestämmelsens tillämplighet på sätt som skett

genom den föreslagna övergångsbestämmelsen. Denna är avfattad efter mönster

av övergångsbestämmelsen till 1939 års hyreslagstiftning. Bestämmelsen

är baserad på den tankegången, att en hyresvärd, som har möjlighet att uppsäga

ett hyresavtal till dag efter lagstiftningens ikraftträdande men underlåter

detta, får anses ha godtagit, att avtalet utan jämkning får tillämpas även

under de ändrade förutsättningar som lagändringen medfört. För närvarande

äro emellertid hyresvärdarna genom hyresregleringslagen förhindrade att genom

ändring i hyresvillkoren kompensera sig för den ränteförlust och det

ökade besvär med hyresindrivningen, som tillämpningen av månadsbetalningen

medför. I fall, då uppsägning skett men förklarats ogiltig av hyresnämnden,

kan det även vara föremål för tvekan, huru den föreslagna övergångsbestämmelsen

skall tillämpas. I jämförelse med det ingrepp i avtalsfriheten,

som den nuvarande hyresregleringslagstiftningen innebär, torde vidare den

nu föreslagna lagändringen vara av synnerligen ringa betydelse. Hänsyn till

bestående avtalsförhållanden synes därför för närvarande icke kunna åberopas

med samma styrka som under normala förhållanden. Att, såsom i promemorian

föreslagits, låta de nya bestämmelserna träda i kraft först så småningom,

är även förenat med betydande praktiska olägenheter. En hyresgäst

kail sålunda lätteligen förbise, att de nya bestämmelserna på grund av övergångsbestämmelsen

ännu icke blivit tillämpliga på hans hyresförhållande,

vilket kan leda till rättsförlust. I många fall kan det även vara svårt att fastställa,

när ett visst hyresavtal skall anses vara ingånget. Särskilt gäller detta

i fall, då hyresregleringslagen direkt ingripit i hyresförhållandet, t. ex. då

uppsägning ägt rum före lagens ikraftträdande men uppsägningen efter ikraftträdandet

förklarats ogiltig. På grund av vad sålunda anförts anser socialstyrelsen,

att övergångsbestämmelsen för de allra flesta fall måste anses överflödig

och olämplig. De enda fall, som kunna föranleda någon tvekan, äro

hyresavtal, som ingåtts för lång tid och utlöpa först å tid, då hyresregleringslagen

kan antagas ha upphört att gälla. Därest särskild hänsyn anses böra

tagas till dessa hyresavtal, kan detta lämpligen ske genom att från de nya

bestämmelsernas tillämpning undantagas sådana avtal, som träffats före lagens

ikraftträdande och icke utlöpa eller genom uppsägning kunna bringas

till upphörande före viss tidpunkt, exempelvis den 1 oktober 1946. För de

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

29

avtal, som sålunda skulle undantagas från lagens omedelbara tillämpning,

böra de i promemorian föreslagna övergångsbestämmelserna gälla.

Departementschefen.

Hyra erlägges numera regelmässigt i förskott för längre eller kortare tidsperioder.

Vad angår större lägenheter torde avtalen oftast innefatta, att hyran

skall betalas för kvartal medan i fråga örn mindre bostadslägenheter avtalen

i regel torde föreskriva månadsbetalning. Beträffande lägenhet om högst

fyra rum, som helt eller delvis är uthyrd till bostad, är, såsom i den föregående

redogörelsen nämnts, i lag fastslaget att hyran, även örn annat avtalats,

må erläggas månadsvis i förskott.

En avtalsbestämmelse, som kräver erläggande av hyra i förskott för längre

tid än en månad, framstår i allmänhet som jämförelsevis sträng från hyresgästens

synpunkt. Även om hyresgästen brister i fullgörandet av sin betalningsskyldighet

beträffande endast en mindre del av hyresbeloppet, kan

underlåtenheten medföra att hyresrätten förverkas. När fråga är örn bostadslägenheter

kan visserligen sägas, att bostaden är ett sådant oundgängligt

levnadsbehov att det ligger i hyresgästens intresse att i första hand tillgodose

detta. Självfallet kunna dock svårigheter möta att på en gång betala hyran

för en längre tid framåt. För den händelse hyresgästens inkomster av

någon anledning tillfälligt nedgått eller uteblivit kan, såsom i promemorian

påpekats, en möjlighet att bevara hyresrätten genom att erlägga hyran för

kortare tid åt gången innebära ett verksamt medel för hyresgästen att komma

över betalningssvårigheterna.

Den nuvarande bestämmelsen örn rätt till månadsbetalning beträffande

bostadslägenheter om högst fyra rum torde i betydande utsträckning täcka

behovet av lagregler i ämnet, men man torde likväl icke kunna bortse från

att genom den gjorda begränsningen av stadgandets tillämplighetsområde uteslutas

åtskilliga hyresgäster, som kunna lia behov av att få betala hyran

månadsvis, i allt fall vid någon oförutsedd ekonomisk påfrestning. Såsom

förhållandet måste bliva med en gränsdragning, som av praktiska

skäl hänför sig till rumsantalet, verkar denna tämligen godtyckligt.

I detta hänseende har i promemorian pekats på att hänsyn icke tages

till sådana omständigheter som belägenheten, golvytan eller lägenhetens

standard i övrigt. Det är vidare att märka, att många hyresgäster förhyra en

större lägenhet än det egna behovet kräver för att i sin tur uthyra ett eller

flera rum till andra. Under långa tider kan dessutom läget på hyresmarknaden

vara sådant, att hyresgästen icke har möjlighet att fritt välja en lägenhet

som är avpassad efter hans ekonomiska villkor.

Det nuvarande stadgandet örn månadsbetalning avser som förut nämnts

endast lägenhet, som helt eller delvis är uthyrd lill bostad. Även örn de sociala

skälen för månadsbetalning i allmänhet äro starkast när det gäller bostadslägenheter,

kan dock ett verkligt behov av en sådan förmån föreligga

jämväl vid hyra av affärs- och verkstadslokaler. Särskilt när rörelsen bedrives

under mera blygsamma ekonomiska förhållanden skulle säkerligen en

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

möjlighet att bevara hyresrätten utan att behöva erlägga hyran i förskott

för längre perioder kunna vara av värde.

Enligt min mening tala sålunda starka skäl för en utvidgning av rätten

att genom månadsbetalning av hyra bevara hyresrätten. Härigenom skulle

säkerligen till icke oväsentlig del kunna vinnas det för den ifrågavarande lagstiftningen

uppställda syftet att bereda gäldenär som oförvållat råkat i betalningssvårigheter

ett visst skydd mot alltför obilliga verkningar av underlåtenhet

med avseende å betalningsskyldighetens avtalsenliga fullgörande. Å

andra sidan måste beaktas, att en ytterligare inskränkning av avtalsfriheten

på förevarande område kan synas betänklig samt föranleder vissa olägenheter

för hyresvärden. Månadsbetalning i stället för betalning för längre

tidsperioder medför, att hyresvärden åsamkas något ökade administrationskostnader,

varjämte är att märka att hyresvärden kan ha planerat sina utgifter

för ränta å lånat kapital m. m. med utgångspunkt från att hyran skall inflyta

i förskott för längre perioder än en månad. Det torde emellertid ej möta

några oöverkomliga svårigheter att planlägga fastighetsförvaltningen med

hänsyn till att hyran i större omfattning än för närvarande inbetalas per

månad. Dessa olägenheter torde alltså icke innefatta tillräckliga skäl mot genomförandet

av en ordning, som från andra synpunkter framstår som önskvärd.

En lagbestämmelse som öppnar vidgad rätt till månadsbetalning bör självfallet

icke givas större omfattning än syftet med en sådan bestämmelse kräver.

Från denna synpunkt möta betänkligheter mot att införa en allmän bestämmelse,

som beträffande alla lägenheter, såväl bostadslägenheter som andra,

med ändring av den avtalade förfallodagen fastställer, att hyran må erläggas

i förskott för månad. Under en sådan bestämmelse skulle inrymmas även

sådana fall som då hyresavtalet avser större bostadslägenheter av hög standard

eller fabriks- och affärslokaler av betydande storleksordning, för vilka

fall något egentligt behov av en sådan bestämmelse icke föreligger. Det bör

även beaktas, att en tvingande lagbestämmelse, som ändrar den avtalade förfallodagen,

medför att hyresvärden går miste om viss ränta å hyresbeloppet.

Denna förlust är visserligen i regel obetydlig men kan för större hyresbelopp,

framför allt sådana som avtalsenligt skola erläggas i förskott för längre tid,

t. ex. för år, stiga till belopp av sådan storlek att hänsyn måste tagas till desamma.

Å andra sidan äro svårigheterna att göra en lämplig gränsdragning

mellan olika lägenheter betydande. I detta hänseende skulle närmast komma

i fråga att begränsa rätten till månadsbetalning i förhållande antingen till

lägenhetens storlek eller till hyresbeloppet. En utvidgning av den nu gällande

bestämmelsen om månadsbetalning lill att omfatta bostadslägenheter örn förslagsvis

högst fem eller sex rum skulle vara förenad med samma svagheter

som den nuvarande gränsdragningen, och beträffande andra lägenheter torde

en begränsning i förhållande till storleken ej kunna ske med utgångspunkt

från rumsindelningen. Även en begränsning t. ex. med ledning av golvytan

skulle med hänsyn till den mycket skiftande beskaffenheten hos affärs- och

verkstadslokaler verka synnerligen ojämnt. Likaså är en gränsdragning i

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

31

förhållande till hyresbeloppet behäftad med svagheter. Hyresnivån är sålunda

mycket växlande på olika orter. En avgränsning efter hyresbeloppet

skulle vidare kunna tänkas föranleda en viss benägenhet från hyresvärdens

sida att höja hyran utöver det belopp som kunde komma i fråga som gräns.

Jag har därför ansett en annan utväg böra väljas.

Övervägande skäl synas mig tala för att en bestämmelse med syfte att i

fall av behov möjliggöra för hyresgäst att gälda hyran genom månadsbetalningar

bör utformas så, att den icke ändrar de avtalade förfallodagarna utan

endast inskränker hyresvärdens .rät t att uppsäga avtalet på grund av underlåtenhet

att erlägga hyran på avtalad tid. örn denna väg väljes, möta enligt

min mening icke några större betänkligheter mot att låta bestämmelsen avse

alla lägenheter, oavsett storleken eller hyresbeloppet. Hyresvärden är då fortfarande,

t. ex. i fråga örn en stone affärslägenhet, bibehållen vid sin rätt att få

ogulden hyra utdömd i rättegång eller genom lagsökning samt är berättigad

till ränta på oguldet belopp från förfallodagen till dess betalning sker. Endast

i så måtto påverkas avtalsförhållandet, att en försummelse att erlägga hyran

i förskott för längre tid än en månad icke utgör laga uppsägningsgrund så

länge hyran regelbundet erlägges månadsvis i förskott. En bestämmelse av

angiven innebörd torde i praktiken komma att medföra att månadsbetalning

i strid mot avtalet tillämpas endast i de fall, då hyresgästen har verkligt behov

av en dylik lindring i avtalsvillkoren. Beträffande större lägenheter avsedda

för bostad eller annat ändamål — vilka i allmänhet förhyras av personer eller

företag i sådan ekonomisk ställning att något behov av rätt till månadsbetalning

icke föreligger — komme bestämmelsen i stort sett icke att tillämpas.

Med hänsyn till det anförda vill jag föreslå, att en vidgad möjlighet till månadsbetalning

av hyra införes genom upptagande i hyreslagstiftningen av en

bestämmelse av innebörd i huvudsak, att hyresrätten städse är bevarad så

länge hyran erlägges månadsvis i förskott.

Under remissbehandlingen har bl. a. hyresrådet framhållit, att en bestämmelse

om vidgad rätt till månadsbetalning borde avse endast hyresgäst, som

oförvållat råkat i betalningssvårigheter. En dylik bestämmelse, som förutsätter

en prövning från fall till fall, torde emellertid, såsom i promemorian

uttalats, vara mindre lämplig med avseende å hyresförhållanden, där det är

av särskild vikt att icke införa något moment som kan giva anledning till

tvist. Gives stadgandet örn månadsbetalning den innebörd jag nyss förordat,

torde för övrigt en sådan inskränkning sakna större praktisk betydelse, eftersom

på sätt förut framhållits en avvikelse från avtalet i sådant fall torde ske

endast när hyresgästen ej kan anskaffa medel till hyrans erläggande i förskott

för längre tid än en månad.

Införandet av ett stadgande av föreslagen innebörd torde ej innefatta tillräcklig

anledning att upphäva den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 21 §

nyttjanderättslagen, enligt vilken beträffande bostadslägenhet örn högst fyra

rum såsom förfallodag för den på varje kalendermånad belöpande hyran gäller

sista söckendagen i nästföregående månad. Denna bestämmelse, som i sin

nuvarande utformning ägt bestånd sedan år 1923, torde lia vunnit starkt fäste

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

i allmänna medvetandet. Den har även medfört att mot bestämmelsen stridande

avtal i regel ej träffas. Det torde ej föranleda olägenhet av någon betydelse,

att vid sidan av en allmän regel, att hyresrätten är bevarad så länge

hyran erlägges i förskott för månad, bibehålla stadgandet om viss förfallodag

beträffande hyra för mindre bostadslägenheter.

Den föreslagna lagändringen torde böra genomföras på så sätt, att den i

3 kap. 32 § 1 nyttjanderättslagen upptagna bestämmelsen om hyresrättens

förverkande på grund av dröjsmål med erläggande av hyra omarbetas. Härvid

torde alltjämt som huvudregel böra uppställas, att hyresrätten är förverkad,

om hyresgästen dröjer med erläggande av hyra, som utgår i penningar, utöver

två söckendagar efter förfallodagen. Denna bestämmelse blir fortfarande

tillämplig då hyran enligt avtalet eller på grund av bestämmelsen i

21 § andra stycket skall erläggas i förskott för månad eller kortare tid samt

då hyran erlägges i efterskott. Till nämnda huvudregel torde böra fogas bestämmelse,

att regeln, där hyran skall erläggas i förskott för längre tid än

en månad, ej skall gälla med mindre hyresgästen dröjer med att erlägga den

på en kalendermånad belöpande hyran utöver två söckendagar efter samma

månads början eller, såvitt angår hyran för första kalendermånaden under

hyrestiden, efter förfallodagen.

Av det föreslagna stadgandets avfattning torde följa, att för bevarande av

hyresrätten erfordras erläggande endast av själva hyresbeloppet för den tid

varom är fråga och ej dessutom av därå upplupen ränta från förfallodagen.

Enligt vedertagen tolkning torde motsvarande gälla i fall då enligt 33 och

34 §§ viss rättsverkan är förbunden med att rättelse sker genom hyresbeloppets

erläggande. Jag vill också framhålla, att för tillämpning utav någon av

dessa paragrafer i de fall, då hyresrätten enligt den föreslagna nya bestämmelsen

förverkats, ej torde erfordras att större hyresbelopp erlägges än det

som belöper på kalendermånaden i fråga.

I promemorian har jämväl tagits under övervägande, huruvida — förutom

införande av en vidgad möjlighet till månadsbetalning av hyra — jämväl bestämmelserna

om återvinnande av förverkad hyresrätt borde ändras i syfte

att ytterligare skydda hyresgäst, som oförvållat åsamkats betalningssvårigheter.

Tanken på att genomföra en ändring i sådan riktning har emellertid

i promemorian avvisats och denna ståndpunkt har i allmänhet godtagits i de

avgivna yttrandena. För egen del anser jag den nuvarande bestämmelsen i

3 kap. 34 § nyttjanderättslagen — enligt vilken hyresgästen kan återvinna

hyresrätt som förverkats på grund av dröjsmål med erläggande av hyra genom

att senast å tolvte söckendagen från uppsägningen betala hyran — vara

i huvudsak väl avvägd. Någon allmän förlängning av tidsfristen synes alltså

ej böra vidtagas. I anslutning till vad i promemorian uttalats finner jag även

övervägande skäl tala mot införande av en särbestämmelse av innebörd, att

hyresgäst, som av någon anledning råkat i oförvållade betalningssvårigheter,

äger åtnjuta förlängning av den tidsfrist, inom vilken återvinnande av hyresrätt

eljest må ske. Ej heller finner jag tillräckliga skäl föreligga för genom
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

33

förande av det i vissa yttranden väckta förslaget, att för hyresgäst som nu

avses skulle kunna beviljas längre anstånd med vräkning än vad enligt 193 §

utsökningslagen i allmänhet gäller. Stora svårigheter torde möta att i vräkningsärendet

taga hänsyn till omständigheter som här avses.

På en punkt torde emellertid en ändring böra ske beträffande reglerna örn

återvinning av förverkad hyresrätt. Såsom förut nämnts gäller enligt 34 §,

att om hyresvärden hos laga myndighet yrkat vräkning av hyresgästen, hyresrätten

icke återvinnes med mindre hyresgästen inom tid som förut nämnts

till hyresvärden erlägger, förutom hyresbeloppet, även ersättning för vad

denne visar sig lia utgivit för stämpel, lösen och delgivningskostnad. Övriga

kostnader i vräkningsärendet, såsom advokatarvode e. d., vilka kunna vara

svårare att styrka, åligger det visserligen även hyresgästen att gälda, men erläggandet

härav utgör icke en förutsättning för återvinnande av hyresrätten.

Denna bestämmelse, som alltså förutsätter en uppdelning av kostnaderna i

vräkningsärendet, synes, såsom i vissa yttranden anmärkts, ha visat sig

mindre lämplig. Ofta torde sålunda innebörden av stadgandet icke ha stått

klar för hyresgästen, som ansett sig vara skyldig att för återvinnande av hyresrätten

erlägga hyresvärdens samtliga kostnader i anledning av det inledda

vräkningsförfarandet. Därest han saknat medel härtill, har en rättsförlust

blivit följden. I praktiken torde även svårigheter i bevisningshänseende ha

uppstått med avseende å frågan, örn hyresvärden fullgjort sin skyldighet att

styrka beloppet av lösen, stämpel och delgivningskostnad. För att undanröja

påtalade olägenheter av den nuvarande bestämmelsen torde denna böra

helt utgå ur lagstiftningen. Någon försämring av betydelse i hyresvärdens

rätt torde ej uppstå härigenom. Det belopp, som kommer i fråga för stämpel,

lösen och delgivningskostnad, är nämligen i regel jämförelsevis ringa.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1945. Såsom

socialstyrelsen anfört skulle otvivelaktigt praktiska fördelar vara förenade

med att låta de nya bestämmelserna äga tillämpning jämväl å alla avtal,

som slutits före den nya lagens ikraftträdande. Även om vissa principiella

betänkligheter kunna anföras häremot, synas dessa fördelar vara så stora,

att betänkligheterna böra vika. Jag vill härvid erinra, att med den utformning

av möjligheten till månadsbetalning jag förordat någon inskränkning i

hyresvärdens rätt till ränta ej skett och att det av mig förordade förslaget sålunda

är av mindre ingripande natur än det i promemorian framlagda. Den

i promemorian angivna regleringen av övergångsförhållandena är knappast

praktiskt genomförbar under rådande hyresreglering.

Den föreslagna ändringen i 3 kap. 32 § nyttjanderättslagen torde i stort sett

medföra att bestämmelsen i 3 § förordningen angående tillämpning av moratorielagen

å värnpliktiga m. fl. blir onödig. Med hänsyn till att de båda

stadgandena ej helt täcka varandra — bl. a. i det hänseendet att hyresrätten

enligt 3 § i nämnda förordning, i motsats till vad som gäller enligt det nu

framlagda förslaget, är bevarad även om hyran i vad avser första kalendermånaden

under hyrestiden icke erlägges å avtalad förfallodag utan först å

Bihang till riksdagens protokoll 19A5. 1 sami. Nr 230.

:?

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl., Maj.ts proposition nr 236.

andra söckendagen i månaden — torde emellertid sistnämnda paragraf ej böra

upphävas i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Utmätning.

Gällande bestämmelser.

Utsökning slag en den 10 augusti 1877 innehåller vissa bestämmelser örn

utmätningsfri egendom. Enligt 65 § skall sålunda från utmätning

undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans

make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock nödiga arbetsredskap

eller andra nödiga lösören till ett värde av högst 500 kronor eller, där gäldenären

icke är familjeförsörjare och ej heller har eget hushåll, högst 200 kronor.

Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall från utmätningen undantagas

av det förråd, som i huset finnes, vad till underhåll för en månad

tarvas, eller, där tillräckligt förråd ej finnes, av penningar, som gäldenären

innehar eller äger innestående i bank eller annan penninginrättning, så mycket

som erfordras för anskaffande av det felande. Lös pant må ej undantagas

från utmätning för den gäld, varför pantsättningen skett.

Vid utmätning av förfallen avlöning eller pension skall jämlikt 67 § utsökningslagen

från utmätningen undantages vad som erfordras till nödigt

underhåll åt gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn

till nästa förfallodag. Är avlöningen eller pensionen lyftad, skall av penningar,

som gäldenären innehar eller äger innestående i bank eller annan penninginrättning,

undantagas motsvarande belopp. I

I utsökningslagen stadgades ursprungligen, att vid utmätning skulle undantagas

nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans hustru och oförsörjda

barn samt, örn utväg till nödtorftigt uppehälle saknades, förråd fölen

månad ävensom nödiga arbetsredskap eller andra lösören, dock ej över

ett värde av 75 kronor. Enligt nya lagberedningens motiv till dess lagförslag

— som dock endast upptog, utöver gång- och sängkläder samt förråd,,

arbetsredskap intill ett värde av 50 kronor — var stadgandet framkallat av

mänsklighet och sedlighet och avsåg att uppfylla vad i förevarande hänseende

billigtvis kunde fordras.

Sedan höjning av gränsen för vad som skulle vara utmätningsfritt påyrkats

i riksdagsmotioner åren 1892, 1893 och 1899, vidtogs en sådan höjning

genom lag den 17 mars 1905, till följd varav utmätningsfriheten kom

att omfatta — förutom gång- och sängkläder samt förråd — nödiga arbetsredskap

och andra nödiga lösören till ett värde av högst 150 kronor.

I proposition till 1918 års urtima riksdag (nr 32) föreslog Kungl. Maj:t

ändrad lydelse av 65 § utsökningslagen. Ändringen innebar, att värdegränsen

skulle höjas till 500 kronor och att, örn tillräckligt förråd för en månad

ej fanns, erforderliga penningar i stället skulle få undantagas. I propositionen

framhölls särskilt, att under den tid som förflutit efter 1905 års lagändring

penningvärdet Sjunkit högst väsentligt. Lagutskottet föreslog emel
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 236

35

lertid höjning endast vid utmätning för annan fordran än underhållsbidrag,

skatter och skadestånd till 300 kronor och i övrigt ingen höjning. Därjämte

ifrågasatte utskottet utredning av frågan om värdebegränsningen borde göras

beroende av gäldenärens försörjningsplikt. Lagförslaget vann icke riksdagens

bifall.

I proposition till 1919 års riksdag (nr 215) framlade Kungl. Maj:t samma

förslag som föregående år dock med den ändringen att värdet av de nödiga

arbetsredskap och andra nödiga lösören som skulle undantagas, där gäldenären

icke vore familjeförsörjare och ej heller hade eget hushåll, föreslogs

skola bestämmas till 300 kronor. Riksdagen bestämde för sin del sistnämnda

belopp till 200 kronor samt antog i övrigt förslaget, som i enlighet därmed

föranledde lagändring. Den tanke lagutskottet vid 1918 års urtima riksdag

framfört — att införa olika bestämmelser beroende på utmätningsfordringens

beskaffenhet — avvisades av Kungl. Majit under hänvisning till att

bestämmelserna örn gäldenärens skyddande vid exekution vöre givna icke

allenast i gäldenärens utan jämväl i samhällets intresse och att om detta intresse

krävde att lösören intill visst värde fredades från exekution, detta

syntes böra gälla utan undantag. Vidare påpekades, att den av utskottet föreslagna

uppdelningen vore ägnad att medföra praktiska svårigheter särskilt

i de fall där utmätningen samtidigt ägde rum för en privilegierad och en

vanlig fordran samt att uppdelningen svårligen läte sig genomföras i fråga

om lösörens undantagande vid konkurs.

I förordningen angående tillämpning av moratorielagen å värnpliktiga m.

fl. föreskrives bl. a., att om utmätning företages hos värnpliktig medan han

fullgör militärtjänstgöring eller innan han efter hempermittering eller hemförlovning

varit fri från tjänstgöring under tre månader i följd, från utmätningen

skola undantagas, utom nödiga gång- och sängkläder samt förråd och

penningar i den utsträckning som i 65 § utsökningslagen stadgas, dels lösören

för gäldenärens, hans makes och oförsörjda barns eller adoptivbarns personliga

bruk, för så vitt värdet därav icke överstiger vad som med hänsyn till

deras behov och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt, dels ock arbetsredskap

till ett värde av högst 1 000 kronor.

Den tid inom vilken utmätning och försäljning av det

utmätta skall vara verkställd framgår av 162, 163 och 165 §§ utsökningslagen.

Sålunda stadgas i 162 §, att örn utmätning ej är förrättad och,

där lös egendom av annat slag än i 163 och 165 §§ sägs tagits i mät, försäljning

därav verkställd inom två månader, sedan landsfiskal emottagit utmätningshandlingarna,

och inom en månad, sedan stadsfogde sådana handlingar

emottagit, utmätningsmannen själv skall svara för det belopp, varför utmätning

bort ske, i den män han ej förmår visa, att skada av dröjsmålet icke.

uppkommit. Styrker utmätningsmannen, att borgenär lämnat gäldenär an-,

stånd med betalning eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som.

utmätningsmapnen,ej kunnat förekomma, vare han från ali ansvarighet fri.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Möter sådant hinder, bör det, vid äventyr att det eljest ej må räknas till ursäkt,

genast antecknas i den dagbok, som skall av utmätningsmannen hållas.

Vidare innehåller lagrummet regler för det fall att utmätningsman sätter annan

i sitt ställe. I 163 § föreskrives, att örn fartyg, i annat fall än i 165 § sågs*

eller gods i fartyg är utmätt eller om utmätt fordran eller rättighet .skall säljas

och det utmätta ej varder sålt å landet inom tre månader och i stad inom

två månader efter det utmätningsmannen emottagit utmätningshandlingarna,

om ansvarigheten skall gälla vad i 162 § sägs. I 165 § slutligen givas föreskrifter

för det fall att utmätning skett av fast egendom eller, å landet, av fartyg

som har en dräktighet av tjugu registerton eller därutöver eller av annat fartyg

som blivit infört i fartygsregistret. För dessa fall gäller att utmätningsmannen

så skyndsamt skall vidtaga alla de åtgärder, vilka på honom ankomma,

att försäljningen av det utmätta ej må genom hans vållande fördröjas, i

fråga örn fast egendom, å landet över fyra månader och i stad över tre månader,

samt beträffande angivna slag av fartyg över tre månader från mottagande

av utmätningshandlingarna. I 165 § finnes icke någon hänvisning till

de i 162 § upptagna särskilda ansvarighetsreglerna.

De nu återgivna lagbestämmelserna reglera endast de uppskov med utmätning

och försäljning av det utmätta som må föranledas av utmätningsmannens

befattning med utmätningsärendet. Uppskov kan emellertid även

föranledas av att utmätningssökanden lämnar gäldenären anstånd med betalningen.

Härom stadgas i 86 § första stycket, att örn sökanden lämnat gäldenären

anstånd, målet ej må därigenom uppehållas utöver sex månader

från den dag utmätningsmannen mottagit utmätningshandlingarna. Fortfar

anståndet vid utgången av nämnda tid, förfaller ansökningen örn utmätning

och går verkställd utmätning åter. I paragrafens andra stycke stadgas vidare,

att om, då genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad fordran

fastställts till betalning ur fast egendom, borgenären icke sist inom

två månader efter det utslaget vunnit laga kraft antingen begärt försäljning

av egendomen eller ock äskat tvångsförvaltning, den av utslaget medförda

verkan, att så skall anses som om egendomen blivit utmätt, förfaller. Detsamma

gäller, där borgenären begärt verkställighet men därefter lämnat

gäldenären anstånd, som fortfar när sex månader förflutit från det verkställigheten

begärdes.

Frånsett det fall att utmätningssökanden lämnar gäldenären anstånd kan

uppskov eljest föranledas av skilda orsaker, vilka äro att betrakta såsom

sådant hinder som utmätningsmannen ej kunnat förekomma. Sålunda kan

överexekutor eller högre myndighet förordna om inhibition av vidare verkställighet

(208, 210 och 228 §§ utsökningslagen). Vidare skall med försäljning

av utmätt gods i regel anstå, när utmätning skett på grund av dom som

icke vunnit laga kraft (40 §). År utmätning verkställd i död mans bo, gälla

vissa inskränkningar i fråga om försäljning av det utmätta (88 a §). Då fordran

eller rättighet utmätts, kan uppskov med försäljning av det utmätta

förekomma på den grund att fråga otti fordringens eller rättighetens bestånd

är beroende på särskild prövning eller är avgjord genom beslut som ej vun
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

37

nit läsa kraft (88 b § andra stycket första punkten). Förekommer eljest på

grund av förhållande som kan antagas vara av tillfällig natur anledning

därtill att utmätt fordran eller rättighet skall säljas till uppenbart underpris,

skall utmätningsmannen anmäla det för överexekutor, som äger förordna

örn uppskov med försäljningen på viss tid, överexekutor obetaget att,

örn anledning därtill uppkommer, återkalla beslutet (88 b § andra stycket

andra punkten).

Enligt förordningen angående tillämpning ao moratorielagen å värnpliktiga

m. fl. gäller, att om egendom tagits i mät hos den värnpliktige medan

han fullgör militärtjänstgöring eller innan han efter hempermittering eller

hemförlovning varit fri från tjänstgöring under tre månader i följd och det

kan antagas att hans betalningssvårigheter föranletts av tjänstgöringen, med

försäljning av den utmätta egendomen må anstå under tre månader utöver

den tid som för varje särskilt fall stadgas i 162, 163 och 165 §§ utsökningslagen.

Finnes med hänsyn till tjänstgöringstidens längd ytterligare uppskov

påkallat, må med försäljningen anstå till dess den värnpliktige efter hempermittering

eller hemförlovning varit fri från tjänstgöring under tre månader

i följd. Erfordras egendomen i den värnpliktiges näring för att bereda nödig

bärgning åt honom, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn eller

är den erforderlig för att bereda dem nödig bostad, må anstånd äga rum intill

dess den värnpliktige under nio månader i följd varit fri från tjänstgöring.

Vad sålunda stadgas örn anstånd med utmätt egendoms försäljning skall ej

tillämpas, om borgenärens rätt till betalning äventyras.

Promemorian.

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser rörande utmätningsfri

egendom samt utländsk rätt i ämnet uttalas i promemorian, att man

borde undersöka dels huruvida bestämmelserna borde ändras eller utvidgas

och dels huruvida omfattningen av vad som skulle undantagas kunde ytterligare

utsträckas för sådana fall då gäldenären oförvållat ådragit sig betalningssvårigheter.

Vad den första frågan beträffar anföres i promemorian bl. a. följande.

Det kan anmärkas att våra nuvarande lagbestämmelser i praxis torde tilllämpas

synnerligen liberalt. Enligt lagen skola utan värdebegränsning undantagas

nödiga gång- och sängkläder. Det torde emellertid vara vanligt att värderingen

sker summariskt och att utan värdering undantagas även tillhörigheter

av personlig art och relativt obetydligt värde, såsom glasögon, toalettartiklar,

andaktsböcker, läroböcker och annan litteratur för vardagsbruk,

enklare prydnadsföremål, skrivmaterial och dylikt. Det torde knappast förekomma

att sådana föremål som vigsel- och trolovningsringar, medaljer och

andra hederstecken, proteser-och dylikt värderas för bestämmande av vad

som får undantagas vid utmätningen. Det anses ligga i sakens natur att sådan

egendom alltid skall vara fredad från utmätning och det kunde ifrågasättas

örn icke detsamma borde gälla alla de lösören som utgöra nödigt bollag

för gäldenären och hans familj såsom möbler, husgeråd och dylikt. Det

synes knappast vara erforderligt att sådan egendom skall behöva värderas

lid utmätningen, neli det är tydligt alt den i lagen angivna värdegränsen

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

i olika fall kail leda till inbördes orättvisa resultat. Då värderingen skall omfatta

både nödiga arbetsredskap och andra nödiga lösören, blir resultatet att

den gäldenär som har stor familj och behöver ett större hem får undantaga

mindre av nödiga arbetsredskap än den gäldenär som kan nöja sig med ett

mindre hem. Avgörande för vad som får undantagas av bohaget borde därför

endast vara frågan, örn egendomen kan anses nödig. Lösören som äro av

mer eller mindre lyxbetonad karaktär såsom radioapparat, piano, möbler som

kunna undvaras, finare mattor och prydnadsföremål, konstverk och dylikt

böra i regel kunna utmätas. Det kunde därför vara motiverat att lagen ändrades

på sådant sätt att från utmätningen utan värdering skulle undantagas

nödiga kläder och personliga tillhörigheter samt annat nödigt bohag för gäldenären,

hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn.

Det kunde även ifrågasättas örn ej i lagen borde tydligare än som skett

angivas vad som skall undantagas såsom arbetsredskap. Detta begrepp bör

ej fattas för snävt. Meningen är att sådana lösören som gäldenären behöver

för att kunna fortsätta sin förvärvsverksamhet skola vara fredade från utmätning.

Därför bör utmätningsfriheten kunna omfatta ej blott handredskap

utan även motorer, lantbruksinventarier, verkstadsmaskiner, fiskredskap, båtar,

butiksinredning, kontorsmaskiner, kontorsmöbler, böcker, cyklar och

andra transportredskap, husdjur och dylikt, allt under förutsättning att föremålen

kunna anses nödiga för gäldenärens förvärvsverksamhet. Då uttrycket

arbetsredskap icke synes täcka den egendom som bör få undantagas utan

kan leda till att utmätningsmannen undantager endast egentliga redskap,

kunde det synas lämpligt att lagen ändrades på det sättet att från utmätning

skulle undantagas nödiga arbetsredskap och andra för gäldenärens, hans makes

och oförsörjda barns eller adoptivbarns utkomst nödiga lösören till bestämt

värde.

I promemorian framliålles vidare, att mot vad sålunda anförts rörande lagrummets

allmänna avfattning kunde framhållas, att denna icke visat sig medföra

några olägenheter och att en lämplig och skälig praxis kunnat utbildas på

grund av densamma. Gjorde man en uppdelning mellan nödigt bohag å ena

sidan och nödiga arbetsredskap å den andra, uppkomma tolkningssvårigheter,

då det gällde att avgöra vad som skulle hänföras till den ena och den andra

gruppen av egendom. Den orättvisa som kunde ligga däri att värdering av nödiga

arbetsredskap och andra nödiga lösören skedde gemensamt minskades,

om de i lagrummet angivna värdegränserna utvidgades så att det i lagrummet

medgivna undantaget av egendom komme att bättre täcka vad som

i det särskilda fallet skäligen borde få undantagas. Ett förtydligande av uttrycket

arbetsredskap syntes vara mindre påkallat, om arbetsredskap och

andra nödiga lösören liksom hittills skulle värderas gemensamt. På nu anförda

skäl har i promemorian icke ansetts nödvändigt att i förevarande

sammanhang omarbeta lagrummets avfattning.

Vad angår värdegränserna för utmätningsfri egendom anföres i promemorian,

att sedan värdet bestämdes år 1919, hade näringslivet alltmer mekaniserats,

samtidigt som arbetslönerna stigit. Åtskilligt som tidigare brukade

utföras för hand skedde nu med maskin. Den utrustning som erfordrades

för att driva ett lantbruk, ett yrkesmässigt fiske eller ett affärskontor betingade

nu ett avsevärt högre pris än tidigare. Även med hänsyn till den all
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

39

manna höjning av standarden som ägt rum syntes en höjning av det utmätningsfria

minimum vara erforderlig för att lagen skulle stå i överensstämmelse

med vad som ansåges skäligt. Hur högt gränsen skulle sättas, vore

naturligtvis vanskligt att avgöra. Varje värdegräns vore behäftad med den

svagheten att den i det ena fallet medgåve ett oskäligt stort undantag och i

det andra hindrade undantag av vad som billigtvis ej borde utmätas. Då

emellertid förutsättningen för utmätningsfrihet under alla förhållanden vore

att lösörena vore nödiga för gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller

adoptivbarn och det funnes anledning antaga att vederbörande utmätningsman

komme att noga pröva att så vore förhållandet, syntes det icke vara förenat

med någon risk att höja värdegränsen. Lämpligt belopp syntes vara högst

1 000 kronor eller, där gäldenären icke vore familjeförsörjare och ej heller

hade eget hushåll, högst 400 kronor.

I promemorian har därefter upptagits till övervägande, huruvida särskilda

för gäldenären gynnsammare regler borde införas för sådana fall, då gäldenären

oförvållat åsamkats betalningssvårigheter. Beträffande denna fråga

anföres bl. a., att en utmätning och därpå följande tvångsförsäljning för

gäldenären i regel innebure en värdeförstöring. Försäljning av utmätt egendom

skedde vanligen till låga priser. Gäldenären hade sällan möjlighet att

återfå likadan egendom annat än för betydligt högre pris. I sådana fall då

man kunde antaga, att gäldenären inom rimlig tid komme att göra rätt för

sig, kunde det därför vara motiverat, att gäldenären finge åtnjuta en något

utsträckt utmätningsfrihet. Man kunde i dessa fall ej blott låta gäldenären

behålla sådant lösöre som kunde anses nödigt utan i stort sett låta honom

bibehållas vid sin standard. Att införa en sådan ökad utmätningsfrihet vore

emellertid förenat med praktiska svårigheter. Den utsträckta rätten till undantag

av egendom vid utmätning hos värnpliktig anknöte till en lätt kontrollerbar

omständighet, nämligen militärtjänsten. Huruvida en gäldenär oförvållat

åsamkats betalningssvårigheter kunde ofta vara tveksamt. Det vore av

vikt, att omfattningen av den egendom som skulle fredas från utmätning så

klart och bestämt angåves i lagen, att utmätningsförrättningen icke gåve anledning

till tvist. Det syntes vara mer praktiskt, att den gäldenär, som råkat i

betalningssvårigheter och som behövde ett anstånd för att ordna sina ekonomiska

förhållanden, tillgodosåges genom ett uppskov med försäljning av det

utmätta.

På grund av vad sålunda anförts har i ett vid promemorian fogat utkast

till lag om ändring i utsökningslagen vidtagits den ändringen i 65 § samma

lag, att de i lagrummet angivna värdegränserna höjts från nuvarande 500 till

1 000 kronor och, där gäldenären icke är familjeförsörjare och ej heller

har eget hushåll, från nuvarande 200 till 400 kronor. Därjämte har i ett

promemorian bifogat utkast till lag angående ändring av 97 § konkurslagen

den 13 maj 1921 (nr 225) motsvarande höjning skett av de i sistnämnda

paragraf angivna värdegränserna beträffande egendom som konkursgäldenär

äger från konkursboet ulbekoinma och behålla.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Slutligen har i promemorian frågan om uppskov med försäljning

av utmätt egendom upptagits till behandling. Härom anföres,

att sådant uppskov kunde tänkas i många fall leda till att gäldenär som

oförvållat åsamkats betalningssvårigheter bleve i stånd att infria sin skuld

och undvika försäljning av det utmätta. Särskilt gällde detta i sådana fall,

då utmätningsfordringen icke vore större än att gäldenären genom avbetalningar

kunde gälda den av sin arbetsinkomst eller då gäldenären kunde påräkna

att efter någon tid utfå understöd, familjebidrag eller dylikt, varmed skulden

kunde betalas. Uppskov syntes också ofta kunna medgivas utan att borgenärens

rätt äventyrades. Då utmätningen redan skett, riskerade borgenären icke

att annan borgenär förvärvade bättre förmånsrätt i godset.

I promemorian framhålles vidare, att en bestämmelse om uppskov med

försäljning av utmätt egendom i sådana fall, då utmätningen föranletts av

att gäldenären oförvållat åsamkats betalningssvårigheter, lämpligen syntes

böra utformas i överensstämmelse med regeln i 88 b § andra stycket andra

punkten utsökningslagen. Med hänsyn till det ekonomiska ansvar som åvilade

utmätningsmannen, därest utmätning och försäljning icke skedde inom föreskriven

tid, syntes det mest tilltalande att beslut örn anstånd meddelades av

överexekutor, antingen på anmälan av utmätningsmannen eller på framställning

av gäldenären eller ock eljest där fråga örn utmätningen vore föremål

för överexekutors handläggning. Meddelade överexekutor beslut om uppskov,

syntes beslutet innebära sådant hinder mot försäljning, varom talas i 162 §

andra stycket utsökningslagen. En föreskrift av innehåll, att överexekutor ägde

förordna örn uppskov med försäljning av den utmätta egendomen på viss tid,

borde självfallet icke leda till att överexekutor utan närmare prövning beviljade

uppskov så snart detta begärdes. Överexekutor borde i varje särskilt fall

piöva, örn uppskovet hade ett förnuftigt ändamål och i regel borde överexekutor

lämna borgenären tillfälle att yttra sig över en framställning örn uppskov.

örn ej synnerliga skäl förelage. borde uppskov ej medgivas för längre

tid än sex månader utöver den tid som eljest gällde. Såsom villkor för att

uppskov skulle få meddelas syntes böra uppställas, att borgenärens rätt till

betalning icke äventyrades, vilket kunde vara fallet t. ex. örn egendomen

vöre underkastad hastig värdeminskning eller vore föremål för vanvård,

överexekutor borde vidare kunna föreskriva villkor för uppskovet, exempelvis

att gäldenären erlade vissa regelbundna avbetalningar på utmätningsfordringen,

samt borde även kunna återkalla uppskovet, örn anledning därtill

uppkomme.

Beträffande förfarandet i uppskovsärendet har i promemorian anförts, att

uttryckliga regler örn bur ärendet borde handläggas icke syntes erforderliga

utan alt överexekutor hade att förfara efter omständigheterna. I samband

härmed anföres i promemorian vidare följande.

Väckt fråga örn uppskov bör icke hindra egendomens försäljning, annat

än örn överexekutor förordnar därom. Är försäljning nära förestående när

frågan väcks hos överexekutor. kan det finnas anledning för överexekutor

att omedelbart förordna örn uppskov i avbidan på ärendets slutliga prövning.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

41

Någon särskild bestämmelse om rätt för överexekutor att meddela sådant beslut

om uppskov torde icke erfordras. Att så kan ske torde framgå av ordalagen

i den allmänna bestämmelse om rätt för överexekutor att meddela uppskov

med försäljning av utmätt egendom som föreslås. Hos överexekutor

väckt fråga örn uppskov med försäljning av utmätt egendom torde få anses

som ett särskilt utsökningsmål och klagan över beslut däri kan jämlikt 211 §

utsökningslagen föras i hovrätt. Fastän uttryckligt stöd av lag saknas för

överrätts befogenhet att inhibera en utsökning efter klagan över beslut varigenom

överexekutor avslagit begäran örn inhibition, torde överrätten böra

anses äga sådan befogenhet. Örn gäldenären fullföljer talan i hovrätt mot

ett beslut av överexekutor att vägra uppskov med försäljning av utmätt egendom,

torde hovrätten därför äga förordna om uppskov med försäljningen i

avbidan på målets slutliga prövning. Möjligheten att erhålla uppskov efter

klagan i hovrätt torde dock sannolikt få ringa praktisk betydelse.

I promemorian har slutligen påpekats, att om domstol eller lagsökningsdomare

fastställt intecknad fordran till betalning ur fast egendom, enligt

77 a § utsökningslagen skulle så anses som hade egendomen blivit utmätt.

Reglerna örn uppskov med försäljning av utmätt egendom komme därför att

bliva tillämpliga även vid försäljning av fast egendom för intecknad fordran

med den förenkling av förfarandet som föranleddes av att ärendet om försäljning

vore anhängigt hos överexekutor och ej hos utmätningsman.

I anslutning till det anförda har i förutnämnda vid promemorian fogade

utkast till lag om ändring i utsökningslagen föreslagits införande i denna

lag av en ny paragraf, betecknad 88 c §, av innehåll, att örn det, då utmätning

skett, finnes att gäldenären på grund av sjukdom, arbetslöshet eller

annan dylik orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter,

överexekutor äger förordna om uppskov med försäljning av egendomen

på viss tid, såframt borgenärens rätt till betalning icke äventyras.

Uppskov må dock ej medgivas för längre tid än sex månader, örn ej synnerliga

skäl därtill äro. Överexekutor äger enligt förslaget föreskriva villkor för

uppskovet och, om anledning därtill uppkommer, återkalla förordnandet.

Vidare åligger det enligt förslaget utmätningsmannen att, örn skäl till uppskov

föreligga i ett av honom handlagt utmätningsärende, göra anmälan

därom hos överexekutor samt att, sedan tid för uppskov som nu är sagt gått

till ända, ånyo företaga på honom ankommande åtgärder.

Yttrandena.

Förslaget örn höjning av värdegränserna för nimä tn

i n g s f r i egendom har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i yttrandena.

Överståthållarämbetet har framhållit, att lagändringen i realiteten icke

innebure någon ändring av bestående förhållanden utan allenast åstadkommande

av förutsättning för överensstämmelse mellan lag och lagtillämpning.

För att en gäldenär skulle äga tillgång i oundgänglig omfattning till lösören

av förevarande natur hade nämligen utmätningsmännen, åtminstone i Stockholm,

sett sig nödsakade alt låta värderingen ske efter principer, som med
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

42

fört att en gäldenär fått bli i okvald besittning av nödiga lösören till ett

verkligt värde, ungefär motsvarande de nu föreslagna beloppen.

Länsstyrelsen i Hallands län har likaledes gjort gällande, att nuvarande

lagbestämmelser i praxis tillämpades synnerligen liberalt. I allmänhet torde

nämligen vid såväl utmätning som konkurs tillses, att gäldenären finge

behålla redskap och andra lösören, som med hänsyn till hans yrke och

familjeförhållanden vöre att anse som nödiga, även om vad sålunda undantoges

hade ett saluvärde, som något överstege i respektive lagar angivna maximibelopp.

Från borgenärssynpunkt syntes det ej heller vara något att erinra

mot ifrågavarande lagändringar. För borgenären syntes det i stället vara av

större betydelse, att avgörande för vad som skulle få undantagas vore, att

egendomen i fråga befunnes nödig för gäldenären och hans familj, och att

borgenären sålunda ej behövde riskera, att lösören av lyxartad karaktär undantoges.

Svenska landskommunernas förbund har framhållit, att enligt vad praxis

gåve vid handen utmätningsmännen hade en benägenhet att, då fastställda

värdegränser funnes, anse dessa utgöra minimum för vad gäldenärerna skulle

få behålla. Höjdes värdegränserna till det dubbla, kunde det därför befaras,

att borgenärernas intressen bleve lidande därpå. De föreslagna ändringarna

i utsöknings- och konkurslagarna berörde alla borgenärer, varför de nya

reglerna i sin tillämpning kunde leda till att ekonomiskt svaga skikt av gäldenärer

finge svårare att utan pantsättning täcka sitt kreditbehov. Mycket

starka skäl kunde emellertid anföras till stöd för det i promemorian framlagda

förslaget. Till dessa skäl hörde de under senare år väsentligt höjda

levnadsomkostnaderna och den höjda allmänna levnadsstandarden ävensom

samhällets intresse av att gäldenärer icke genom utmätningsåtgärder ställdes

utan möjligheter att draga försorg örn sig själva. Sistnämnda skäl ansåge

förbundet väga så tungt, att förbundet för sin del funnit sig böra tillstyrka

promemorieförslaget.

Socialstyrelsen har tillstyrkt förslaget samt därvid yttrat följande.

Ur sociala och även humanitära synpunkter vore det synnerligen önskvärt,

örn avgränsningen av den utmätningsfria egendomen kunde göras på

sådant sätt, att allt vad som kan anses höra till ett hem i egentlig mening

kunde undantagas från utmätning, framför allt i den mån det utgör

en sedan längre tid sammanhållen enhet. Det måste anses vara meningslöst

och stötande, att sådana i hemmet ingående föremål, som för sin ägare

representera ett betydande värde, i varje fall ur brukssynpunkt och ofta även

ur affektionssynpunkt, skola kunna utmätas och bortslumpas på utmätningsauktion

för ett pris, som i regel vida understiger värdet och mången gång

kanske nätt och jämnt täcker förrättningskostnaderna. Ur de angivna synpunkterna

kan uppställandet av en fix värdegräns aldrig bliva en rationell

metod för att angiva de föremål, som böra få undantagas från utmätning.

I praktiken lärer det likväl vara oundgängligt att åtminstone tills vidare

uppställa en sådan gräns. Om vid den praktiska tillämpningen samma principer

som hittills bliva rådande, torde även de föreslagna nya värdegränserna

lämna utrymme för ett hänsynstagande i stor utsträckning till de

synpunkter, som här utvecklats.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 236.

43

Vid bedömandet av frågan örn vilken egendom, som bör undantagas från

utmätning, måste emellertid även vederbörlig hänsyn tagas till borgenärernas

intressen. Vad beträffar borgenärer, som affärsmässigt sålt varor på

kredit eller lämnat försträckning, synes väl konsekvensen av en höjning av

värdegränsen för den utmätningsfria egendomen på längre sikt få antagas

bliva en något ökad försiktighet vid kreditgivningen, och däremot torde i

och för sig icke vara något att andraga. Emellertid finnas åtskilliga slags

fordringar, som tillkommit utan att vederbörande borgenärer haft möjlighet

att pröva gäldenärens förmåga och vilja att göra rätt för sig. Styrelsen avser

här i första hand fordringar på grund av skadestånd för brottsliga eller

vårdslösa handlingar. Det bär vid olika tillfällen påpekats, att redan nu gällande

bestämmelser ofta möjliggöra för den skadestandsskyldige att undandraga

sig fullgörandet av sina förpliktelser, även där det med hänsyn till

hans ekonomiska förhållanden skulle varit möjligt. Detta spörsmål har i

anledning av motioner varit föremål för övervägande av 1944 års riksdag

men då ansetts böra upptagas i ett större sammanhang, nämligen i samband

med en revidering av reglerna för utmätning av avlöning. Det nu framförda

förslaget örn höjning av värdegränsen för den utmätningsfria egendomen är

givetvis ägnat att ytterligare markera det berörda missförhållandet: Det är därför

av vikt, att den nämnda effektiviseringen av utmätningsreglema utan

onödigt dröjsmål kommer till stånd. Förbättrade möjligheter till verkställighet

äro för övrigt påkallade icke allenast beträffande nämnda skadestandsfordringar.

Detsamma gäller underhållsbidrag och andra familjerättsliga

fordringar, i den mån de icke kunna uttagas genom införsel, överhuvud

taget är det av vikt, att jämsides med en humanisering av utmätningsreglerna

även åtgärder vidtagas för att hindra att personer, som lia möjlighet

att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser, genom brister i verkställighetsreglerna

beredas möjligheter att i .större eller mindre utsträckning undandraga

sig sina skyldigheter.

Även i vissa andra yttranden har framhållits, att utsökningslagen borde

reformeras så att effektivare indrivningsåtgärder kunde vidtagas.

Svenska exekutionsmånnens riksförbund har uttalat sig i tillstyrkande

riktning beträffande det genom promemorian framlagda förslaget men har

föreslagit vissa jämkningar. Förbundet har därvid framhållit, att genom att

den som hade eget hushåll utan att vara familjeförsörjare i förslaget jämställdes

med familjeförsörjare, komme den förre i ett avsevärt bättre läge

än den som hade familj. Där gäldenären ej vore familjeförsörjare men hade

eget hushåll borde därför gränsen för utmätningsfri egendom fastställas till

lägre belopp än för familjeförsörjaren, förslagsvis till 500 kronor, medan i

de fall, då gäldenären icke vore familjeförsörjare och ej heller hade eget hushåll,

gränsen borde bibehållas vid nuvarande 200 kronor.

Förbundet har vidare framhållit, att hänsyn borde tagas även till örn gäldenären

vore egen företagare eller ej. En person, som drcve egen rörelse,

hade ofta fått nedlägga kapital i maskiner, redskap o. d. samt riskerade vid

utmätning eif avbräck i sitt förvärvsarbete, som icke drabbade den som endast

hade personligt lösöre. Ali vid utmätning skilja pa arbetsredskap och

övrigt lösöre syntes dock icke vara lämpligt. 1 stället borde det utmätningsfria

beloppet liir dem som drcve egen rörelse höjas med förslagsvis 400 kro

nor utöver vad som eljest gällde. Vidare har förbundet förklarat sig anse,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

att beteckningen »nödiga» arbetsredskap och lösören borde ersättas med bestämmelser

liknande dem, som gällde enligt 13 § förordningen angående tilllämpning

av moratorielagen å värnpliktiga m. fl.

Svea hovrätt har tillstyrkt en höjning av värdegränserna men har med

hänsyn till den generösa tillämpningen lagrummet kunde antagas få i praktiken

uttalat tvekan, huruvida höjningen skulle sträcka sig så långt som till

en fördubbling, därvid hovrätten även erinrat örn ändringens återverkan

på värdet av hyresvärds retentionsrätt.

Göta hovrätt har anfört följande.

De nuvarande värdegränserna i utsökningslagen tillkommo år 1919. Prisnivån

torde för närvarande icke vara högre än sagda år, varför av hänsyn

till penningvärdet ändring i nu gällande bestämmelser icke påkallas. Däremot

har, såsom utredningsmannen framhåller, näringslivet alltmer mekaniserats,

och den utrustning, som erfordras för yrkesutövning, betingar därför

nu avsevärt högre pris. Detta kan under vissa förhållanden göra en höjning

av värdegränsen berättigad.

Hänsyn måste emellertid tagas jämväl till borgenärens rätt att utfå sin

fordran. Redan nu sakna många gäldenärer utmätningsbar egendom. Om de

inneha några värdefullare lösören, äro dessa ofta köpta på avbetalning och

såsom ännu icke betalda annan tillhöriga. Därest värdegränserna skulle generellt

höjas, skulle detta ytterligare försämra borgenärens möjlighet att utfå

sin fordran. En generell höjning av den omfattning, som utredningsmannen

föreslår, synes därför knappast tillrådlig. Emellertid medföra de nuvarande

bestämmelserna vissa orättvisor, som genom lagändring böra undanröjas.

En gäldenär med stor familj behöver helt naturligt mera bohag än en

gäldenär med liten familj. Härtill taga emellertid de nuvarande lagbestämmelserna

icke någon hänsyn, varför följden blir att, örn bohag undantages

i enlighet med familjens behov, den förre får undantaga nödiga arbetsredskap

i mindre utsträckning än den senare.

Även ett annat fel vidlåder de nuvarande lagbestämmelserna. En gäldenär,

som för sin yrkesutövning är i oundgängligt behov av arbetsredskap till ett

relativt högt värde, kan icke få behålla dessa, i den mån värdet överstiger

500 kronor, eller ock får han, örn värdet understiger 500 kronor, behålla

andra nödiga lösören i mindre utsträckning än som är befogat.

För att avhjälpa nu anförda brister i gällande lagbestämmelser bar hovrätten

föreslagit, att ett tillägg göres till de nuvarande stadgandena i 65 § utsökningslagen

av innehåll, att örn familjens storlek, arbetsredskapens värde

eller andra särskilda omständigheter därtill föranleda, från utmätning må

undantagas nödiga arbetsredskap och andra nödiga lösören till ett värde av

ytterligare högst 500 kronor eller, örn gäldenären icke är familjeförsörjare

och ej heller har eget hushåll, av ytterligare högst 200 kronor. Motsvarande

bestämmelse borde, enligt vad hovrätten uttalar, införas i 97 § konkurslagen.

Genom en sådan lagändring skulle förutnämnda orättvisa mot gäldenär med

stor familj undanröjas, varjämte en gäldenär, som för sin yrkesutövning

vore i oundgängligt behov av vissa redskap, skulle kunna få behålla dessa,

även om värdet av dem överstege den för normalfallen angivna gränsen.

Statens arbetsmarknadskommission, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län, länsstyrelsen i Skaraborgs län samt Sveriges advokatsamfund ha uttalat

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

45

sig för att i lagrummet vidtoges en uppdelning mellan å ena sidan nödiga arbetsredskap

och å andra sidan andra nödiga lösören, så att ej ett gemensamt

värde gällde för båda kategorierna.

Arbetsmarknadskommissionen har därvid yttrat, att tolkningssvårigheter

icke utgjorde hinder mot en dylik uppdelning, samt påpekat, att en sådan

uppdelning redan skett i 13 § förordningen angående tillämpning av moratorielagen

å värnpliktiga m. fl.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har anfört:

Det måste framstå såsom ur samhällets synpunkt angeläget, att individerna

ej tvångsvis berövas det allra nödvändigaste och ej heller de redskap,

som för en var äro erforderliga för att han skall kunna försörja sig och de

sina och samtidigt bibehållas vid möjligheten att genom sitt arbete för framtiden

kunna göra rätt för sig. Det synes därför motiverat att omfattningen

av vad som vid utmätning eller konkurs skall förbehållas gäldenären utvidgas.

Detta behov torde göra sig särskilt starkt gällande, då gäldenären utövar

verksamhet, för vilken han är i behov av arbetsredskap, mindre däremot

för gäldenär, vilken icke utövar sådan verksamhet. Länsstyrelsen ifrågasätter

därför om det icke vore lämpligt och riktigt, att den nuvarande

sammankopplingen av arbetsredskap och andra lösören upphörde och gäldenären

i stället finge undantaga dels nödiga arbetsredskap till visst värde och

dels andra nödiga lösören till visst värde, därvid för sistberörda lösören den

särskilda förmånen för familjeförsörjare och den som har eget hushåll givetvis

bör bibehållas.

Advokatsamfundet har framhållit, att såväl den nuvarande som den föreslagna

lydelsen av 65 § utsökningslagen innebure ett missgynnande av sådana

gäldenärer, vilka för sin utkomst vore beroende av att få behålla nödiga

arbetsredskap till ett jämförelsevis högt värde, t. ex. hantverkare. Dessa

kunde ofta icke utöver arbetsredskapen skydda mera än en måhända ringa

del av sitt bohag, medan däremot sådana gäldenärer, som icke behövde

några arbetsredskap, kunde från utmätning undantaga annat nödigt lösöre i

större omfattning.

I några yttranden har ifrågasatts, huruvida det vore nödvändigt att i lagrummet

utsätta någon särskild värdegräns för vad som må undantagas vid

utmätning. Landsorganisationen har sålunda uttalat, att åtminstone beträffande

arbetsredskap syntes värdegränsen från praktisk synpunkt olämplig;

utmätningsfriheten borde här bedömas från fall till fall med hänsyn till redskapens

erforderlighet för rörelsens eller arbetets bedrivande utan avbräck.

Landsorganisationen har vidare framhållit, att stadgandet i 65 § utsökningslagen

ej skyddade gäldenären när borgenären hade sakrätt i den utmätta egendomen.

Utmätningsskyddet bleve sålunda illusoriskt, då gäldenären tvungits

att pantförskriva möbler, arbetsredskap o. d. Detta kunde, i varje tall da

fråga vore örn endast tillfällig, övergående betalningsoförmåga, icke anses

skäligt. I 3 kap. utsökningslagen borde upptagas ett stadgande, som förbjöde

verkställighet av dom, genom vilken gäldenär på grund av pantförskrivning

eller lösöreköp förpliktats utgiva för hans eller hans familjs uppehälle oundgängliga

lösören, eventuellt med viss maximering av egendomens värde.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Mains proposition nr 236.

Även stadsfogden i Borås har framhållit, att värdet av vad som finge undantagas

icke borde bindas vid visst belopp i penningar. Enligt stadsfogdens

mening borde från utmätning undantagas: för gäldenärens och hans familjs

dagliga tillvaro och verksamhet nödiga föremål av enkel beskaffenhet; för

gäldenärens och hans familjs uppehälle och oundgängliga levnadsbehov under

någon tid framåt — t. ex. till nästa avlöningsdag, dock högst en månad — nödiga

penningar eller varor; egendom av övervägande personlig art med jämförelsevis

ringa försäljningsvärde och egendom, vars försäljningsvärde icke

kunde antagas överstiga auktionsomkostnadema; samt egendom, vars utmätande

skulle grovt såra känslan för helgd eller anständighet.

Byråchefen i socialstyrelsen Bergström har i ett vid styrelsens utlåtande fogat

särskilt yttrande framhållit, att såsom huvudregel borde gälla att inga

föremål i ett hem finge utmätas; frågan härom borde göras till föremål för

särskild utredning.

I några yttranden har ifrågasatts införande av särregler till skydd för jordbrukets

inventarier. Riksförbundet landsbygdens folk har sålunda framhållit,

att skäl talade för att man borde liksom i den norska lagstiftningen beakta

de särförhållanden under vilka jordbrukarna arbetade. En jordbrukare eller

arrendator vore ovillkorligen bunden vid en viss gård och kunde i vanliga fall

icke utan stora ekonomiska uppoffringar göra ett utbyte av verksamhet. Berövades

han då genom utmätning några av sina viktigaste produktionsmedel,

hästar eller kor, minskades i hög grad hans förutsättningar att i fortsättningen

göra rätt för sig. En utmätning bleve därför, särskilt om den drabbade hästen,

oftast begynnelsen till en fortskridande ekonomisk misär. Förbundet

vill därför förorda, att förslaget omarbetades i anslutning till norsk lagstiftning,

enligt vilken i viss omfattning husdjur jämte foder samt fordon och

redskap vore undantagna från utmätning.

Skånska hypoteksföreningen har framhållit, att den föreslagna ändringen

i 65 § utsökningslagen icke för lantbrukets vidkommande tillgodosåge syftet

att skydda gäldenärens hem och hindra en specialexekution, som berövade en

lantbrukare möjlighet att fortsätta sin verksamhet. Behovet av utmätningsfrihet

för olika gäldenärskategorier — t. ex. en ungkarl boende i enrumslägenhet

i stad samt en småbrukare på landet med många barn — vore synnerligen

skiftande. Man borde därför undvika att fastställa någon bestämd värdegräns.

I stället borde omständigheterna i varje särskilt fall avgöra omfattningen av

utmätningsfriheten. Med en regel av sådant innehåll kunde förhindras att jordbrukets

produktionsapparat sloges sönder genom en specialexekution. Kunde

en sådan regel icke nu genomföras, borde i vart fall en avsevärd höjning av

det utmätningsfria beloppet vidtagas eller, också borde en tilläggsbestämmelse

utarbetas, som toge särskilt sikte på jordbrukets speciella förhållanden.

Sveriges allmänna hypoteksbank har uttalat, att tanken på särskilt skydd

i någon form för jordbrukets inventariebestånd vid specialexekutiön vore värd

allt beaktande. Åtgärder i syfte att förhindra, att skuldindrivnipgsåtgärder från

en enskild borgenärs sida skulle kunna sönderbryta produktionsapparaten vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. i\laj:ts proposition nr 236.

4 T

ett jordbruk och försvåra jordbruksdriftens fortsättande och därmed gäldenärens

möjligheter att göra rätt för sig, torde kunna ytterligare övervägas.

För närvarande torde emellertid icke finnas anledning att frångå systemet

med limitering av den utmätningsfria egendomens omfattning.

Svenska jordbrukskreditkassan har uttalat betänkligheter mot förslaget

samt därvid anfört:

Den nu enligt 65 § utsökningslagen gällande värdegränsen för utmätningsfrihet

fastställdes år 1919 eller alltså vid en tidpunkt, då den allmänna prisnivån

här i landet var högre än vad för närvarande är fallet. Visserligen har

sedan dess en allmän standardförbättring inträtt för huvuddelen av landets

befolkning, vilket i och för sig kunde motivera en höjning av sagda värdegräns.

Emellertid ha, såsom i den remitterade promemorian också framhållits,

ifrågavarande bestämmelser i praxis tillämpats synnerligen liberalt. En

annan omständighet, som torde förtjäna att framhållas, är att en höjning av

värdegränsen torde komma att i någon mån försvåra för personer i relativt

svag ekonomisk ställning att få kredit. För kreditgivare lärer det nämligen

bliva erforderligt att till vinnande av tillbörlig säkerhet i viss mån skärpa kraven

på såväl låntagares som borgensmäns kreditvärdighet. Man torde som en

konsekvens härav kunna befara en ökad användning av avbetalningsköp, en

konsekvens som ur många synpunkter, icke minst sociala, är ogynnsam och

såvitt möjligt bör undvikas. Avbetalningsköp och andra köp med äganderättsförbehåll

kunna för övrigt i viss mån göra höjningen av värdegränsen illusorisk.

Såvitt jordbrukskreditkassan har sig bekant, hava några vägande invändningar

knappast framförts mot den nuvarande värdegränsen. Man kunde därför

ifrågasätta, örn man icke kunde avvakta med att vidtaga några åtgärder

för höjning av värdegränsen, till dess att det nu pågående kriget avslutats, då

man bör bättre kunna överblicka det blivande penningvärdet samt även den

allmänna levnadsstandardens utveckling. Anses ett dylikt uppskov icke lämp-''

ligt, skulle jordbrukskreditkassan med hänsyn till vad ovan anförts vilja ifrågasätta,

örn ej höjningen av det utmätningsfria beloppet kunde göras mindre

än vad i promemorian förordats, förslagsvis till 750 kronor, respektive 300 kronor.

Jordbrukskreditkassan utgår nämligen från att utmätningsmännen även

örn värdegränsen höjes komma att tillämpa samma norm som hittills vid värdering

av gäldenärens tillhörigheter.

Aven länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat sig i avstyrkande riktning

samt — under erinran att nuvarande lagbestämmelser tillämpades synnerligen

liberalt — ifrågasatt, huruvida någon höjning av värdegränserna vöre påkallad.

Blotta omständigheten, att vederbörande gäldenär ägde någon egendom

— om än till relativt obetydligt värde -—- som vore utmätningsbar, hade

säkerligen sin stora betydelse för frågan örn gäldenärens betalningsvillighet.

I detta sammanhang borde framhållas de praktiska svårigheter, för att inte

säga den omöjlighet, som f. n. rådde att erhålla utmätning i gäldenärs avlöning.

I praktiken syntes vara mycket sällsynt, att en enskild borgenär erhölle

betalning för sin fordran genom utmätning i lein, ehuru lagen principiellt medgåve

sådan utmätning, och det syntes tyvärr i alltför många fall bero enbart på

vederbörande gäldenärs goda vilja, örn en borgenär skulle få betalt för sin

fordran,eller ej. Så länge det icke ansågesj lämpligt att på eli eller annat sätt

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

underlätta möjligheten till indrivning i avlöning, borde lagändringar, som enbart

toge sikte på ökat skydd åt utmätningsgäldenären, ske med stor försiktighet.

En tänkbar lösning vore måhända att man — med bibehållande av vissa

högsta värdegränser — gjorde rätten till undantagande från utmätning avegendom

ovillkorlig blott beträffande viss uppräknad egendom, medan det i

övrigt överlämnades ål utmätningsmannen att med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet pröva frågan i vad mån övrig, i och för sig »nödig»,

egendom finge undantagas, därvid särskild hänsyn borde tagas till gäldenärens

— och hans makes — möjligheter att med egna medel återanskaffa

liknande egendom (möbler m. m.) som den vars utmätning ifrågasattes. Därigenom

skulle oftast de stötande resultat kunna undvikas, som numera i praktiken

vore alltför vanliga, nämligen att fattigdomsbevis meddelades beträffande

en gäldenär, vars inkomster dock vöre sådana, att han mycket väl

skulle kunna göra rätt för sig.

Förslaget har avstyrkts av föreningen Sveriges stadsfogdar, Sveriges fastighetsägareförbund,

handelskammaren i Gävle och Sveriges auiomobilhandlareförbund,

varvid förstnämnda förening framhållit, att flertalet mindre gäldenärer

redan nu torde vara väl skyddade mot utmätning genom gällande lagbestämmelser.

Skulle höjning till 1 000 resp. 400 kronor ske, vore det att

befara att 90 procent av svenska folket folie under kategorien ».saknande utmätningsbara

tillgångar». Anmärkas skulle också, att utmätningsmännen så

gott som undantagslöst åsatte lösöre och annat bohag synnerligen låga värden.

Dessutom plägade i regel i gäldenärens beneficium ingå köksutrustning och

servis, linne, alla kläder och sängkläder samt personliga saker och småföremål,

fastän det ej brukade inräknas i värdet. Det vore därför endast undantagsvis

utmätningsbar egendom funnes i en lägenhet om två å tre rum och

kök och därunder, om man bortsåge från speciella lyxföremål såsom pianon,

grammofoner, radioapparater e. d. Enär värdet fastställts så sent som under

inflationsåret 1919, syntes förändringen i penningvärdet knappast i och för

sig utgöra tillräckligt motiv för en höjning.

Handelskammaren i Gävle har gjort uttalanden av samma innebörd.

Sveriges fastighetsägareförbund har anfört följande.

. Vad i promemorian anförts kan förbundet icke finna vara övertygande

skäl för en utvidgning av det fria avdraget. Att exempelvis en prisstegring på

arbetsredskap och möbler ägt rum under kristiden är visserligen riktigt. Vid

bedömande huruvida en dylik omständighet skäligen bör medföra en höjning

av det fria avdraget torde det emellertid vara uppenbart, att man har att jämföra

det nuvarande prisläget icke med det som rådde ungefär vid krigsutbrottet

utan med det som rådde vid den tid, då de nu gällande gränserna fastställdes,

nämligen år 1919.

Det må erinras om att åren 1919 och 1920 utmärktes av den starkaste

inflation i vårt land som den nuvarande generationen upplevat. Det var under

intrycket av det då hastigt fallande penningvärdet som värdegränserna för

det exekutionsfria avdraget genom lagen den 3 juni 1919 höjdes till de nuvarande.

Den höjning, som ägde rum — från ISO-—500 kronor — och som då

ansågs tillräcklig, utgjorde mer än 200 °/«.

Vad som nu gäller att bedöma är huruvida priset på sådana nödiga lösören,

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

49

varom här är fråga, från 1919 allmänt stigit med ytterligare 100 % eller sålunda

huruvida vad som år 1919 betingade ett pris av 500 kronor nu år 1944 betingar

ett pris av 1 000 kronor. I promemorian har icke förebragts omständigheter till

stöd för ett .jakande svar på denna fråga. Tvärtom torde den allmänna erfarenheten

giva vid handen, att exempelvis möbler och arbetsredskap i det

stora liela icke nu betinga högre priser än vad som gällde 1919.

En av de mätare på penningvärdets förändringar, som här kan komma till

användning, är levnadskostnadsindex. Om man därvid begagnar sig av serien

nied 1914 som basår, utgjorde index för 1919 261 under det att index för 1943

utgjorde 239. Denna sänkning nied icke mindre än 22 enheter, motsvarande

8 %, utvisar att penningvärdet sedan år 1919 väsentligt förbättrats. Uppenbart

är, att detta förhållande icke kan åberopas såsom motiv för en höjning av de

ifrågavarande värdegränserna. Ur hyresvärdens synpunkt skulle en höjning

dessutom ha den speciellt menliga verkningen att retentionsrätten skulle försvagas.

Enligt 45 § hyreslagen äger hyresvärden av hyresgästens lösören kvarhålla

vad som svarar mot viss tids ogulden hyra, därvid dock uttryckligen

stadgas, att kvarhållandet icke får avse egendom som skall undantagas från

utmätning. Den föreslagna ändringen i fråga om värdegränserna skulle sålunda

automatiskt väsentligt minska möjligheterna för retentionsrättens utövan

de. Särskilt i tider av god lägenhetstillgång kan detta få en ödesdiger verkan

för stora grupper av fastighetsägare.

Förslaget örn uppskov med utmätt egendoms försäljning

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden. Bland

myndigheter och sammanslutningar som uttalat sig i tillstyrkande riktning

må nämnas samtliga hovrätter, socialstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen,

Överståthållarämbetet, flertalet länsstyrelser, föreningen Sveriges landsfiskaler

och föreningen Sveriges stadsfogdar.

Svea hovrätt har framhållit, att det föreslagna stadgandet om uppskov med

försäljning av utmätt egendom, rätt tillämpat, ej torde leda till intrång i

borgenärens berättigade intressen; sådant uppskov kunde tvärtom i åtskilliga

fall visa sig ägnat att tillgodose båda parternas bästa. I lagtexten borde

emellertid utsägas, att endast betalningssvårigheter, som vore av övergående

natur, kunde komma i betraktande vid fråga örn beviljande av uppskov.

Länsstyrelsen i Hallands län har uttalat, att den föreslagna bestämmelsen

kunde vara av värde för gäldenären. Ett uppskov kunde ofta leda till att

gäldenären bleve i tillfälle att betala sin skuld utan att försäljning lill ett ej

sällan lågt pris behövde ske. Ej heller från borgenärssynpunkt torde finnas

anledning till någon allvarligare erinran mot bestämmelsen, särskilt som rätten

att besluta om uppskov skulle tillkomma överexekutor. Därigenom torde

uppnås en tillräcklig garanti för att dylikt uppskov medgåves endast i fall, då

verkliga skäl därför kunde åberopas.

Landsfiskalen i Linde distrikt har varmt tillstyrkt förslaget samt därvid

framhållit, att det ofta visat sig att gäldenär, som på grund av belalningssvårigheter

icke kunnat undvika utmätning, elter lämnat anstånd med den utmätta

egendomens försäljning — antingen meddelat av utmätningsmannen

efter de snäva bestämmelser som nu vore gällande eller ef ter utmätningssökandens

medgivande — kunnat betala sin skuld utan att egendomen behövt försäljas.

Det vore påtagligt, alt en exekutiv försäljning ofta åsamkade gäldenä

Bihang till riksdagens protokoll V,945. 1 sami. Nr 230.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ren ekonomisk förlust, enär försäljningssumman mången gång understege vad

eljest vid normal avyttring kunnat erhållas. Ett nödigt anstånd kunde visserligen

redan nu i vissa fall utverkas genom utmätningsmannens ingripande,

men en i lag utfärdad bestämmelse därom vore till största gagn.

Arbetsmarknadskommissionen, som i princip tillstyrkt förslaget, Ilar gjort

vissa erinringar mot detsamma, varvid kommissionen anfört följande.

Vidkommande frågan om uppskov med försäljning av utmätt egendom anser

kommissionen skäl för beredande av möjlighet till dylikt uppskov föreligga.

Kommissionen håller emellertid före, att det föreslagna stadgandet icke

innebär en skälig avvägning mellan gäldenärens och borgenärens berättigade

intressen. Uppskovet kan komma att gälla betydande värden. På grund härav

kan det ifrågasättas, om det är tillräckligt att borgenärens intressen beaktas

allenast i så måtto, att hans säkerhet icke får äventyras. Hänsyn borde kunna

tagas jämväl till den betydelse, som snar betalning må lia för borgenären

med avseende å hans ekonomiska förhållanden. Vidare torde kunna ifrågasättas,

huruvida icke godsets större eller mindre nödvändighet för gäldenären

borde medföra olika uppskovsregler. I detta sammanhang vill kommissionen

erinra örn bestämmelsen i 14 § militära moratorieförordningen, där längre

anståndstid stadgas i fråga örn utmätt egendom, som är erforderlig i den

värnpliktiges näring för att bereda nödig bärgning åt honom, hans make och

oförsörjda harn eller adoptivbarn, eller som är erforderlig för att bereda dem

nödig bostad.

Även länsstyrelsen i Uppsala län, som lämnat förslagets huvudgrunder utan

erinran, har framhållit, att en rättvis avvägning av bägge parternas intressen

borde eftersträvas. Med hänsyn därtill har länsstyrelsen ifrågasatt, om icke

såsom förutsättning för uppskov med utmätt egendoms försäl jning borde uppställas,

icke blott att borgenärens rätt till betalning icke äventyrades utan även

att dennes förhållanden icke föranledde till avslag å uppskovsframställningen.

Liknande synpunkter lia framkommit i vissa andra yttranden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat vissa betänkligheter mot förslaget

samt därvid anfört följande.

Möjligen föreligger ett visst behov av föreskrifter till skydd för gäldenär,

som oförvållat orsakats belalningssvårigheter. Det må emellertid framhållas,

att den prövning av uppskovsfrågan, som föreslagits skola tillkomma överexekutor,

ofta kan bliva av mycket ömtålig art och förutsätta en grundlig

och besvärlig undersökning av gäldenärens ekonomiska förhållanden. Ofta

torde det komma att förhålla sig så, att gäldenärens ställning är sådan, att

han enligt gällande konkurslags bestämmelser måste anses vara insolvent.

Därest en icke förmånsberättigad borgenär erhållit utmätning i gäldenärens

egendom, skulle borgenären genom ett uppskov — varunder han vunne förmånsrätt

i det utmätta — kunna bliva orättmätigt gynnad på övriga borgenärers

bekostnad, om konkurs sedermera visar sig oundviklig. Ätt myndighet

genom ett uppskovsbeslut skulle kunna komma att medverka till ett dylikt

gynnande av viss borgenär vore mindre tilltalande, frånsett frågan i vad mån

straff kunde tänkas drabba en gäldenär, som genom underlåtenhet att i tid

begära sig i konkurs, medverkar till ett sådant resultat. Det synes länsstyrelsen

därför vara tveksamt om det skydd, som bör lämnas gäldenär vid oförvållade

svårigheter, lämpligen bör ske i den form som i promemorian föreslagits.

Anses emellertid ett skydd böra meddelas genom föreskrift örn uppskov med

exekutiv försäljning, bör i vart fall i själva lagtexten uttryckligen utsägas, att

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

51

uppskov blott må beviljas där det finnes grundad anledning antaga, alt gäldenären

genom uppskovet blir i stånd att infria sin skuld, detta för att förhindra

ett mer eller mindre slentrianmässigt meddelande av uppskov i alla

förekommande »ömmande» fall. Det bör framhållas, att det — med hänsyn

till gällande bestämmelser örn förmånsrätt — ofta torde vara enbart fördelaktigt

för en borgenär att samtycka till ett uppskov, varför överexekutor vid

sin handläggning av ärendet mera sällan torde böra inskränka sig till att blott

efterhöra utmätningsborgenärens mening, enär ofta ej dennes rätt ulan i stället

övriga borgenärers rätt kan tänkas äventyras genom ett ifrågasatt uppskov.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förklarat, att förslaget icke borde

upphöjas till lag i oförändrat skick, samt därvid anfört:

Enligt länsstyrelsens mening gäller, att prövningen av gäldenärens kreditvärdighet

får anses vara av så ömtålig och svårbedömbar natur, att ett för

ifrågavarande fall önskvärt uppskov bör begränsas på ett mera fast och summariskt

sätt. Lämpligen synes det uppskov, som överexekutor skall kunna

bevilja, begränsas till samma tid, som nu gäller för borgenären. Därest ytterligare

uppskov anses lämpligt bör beviljande av sådant även stå öppet för

borgenären. I promemorian tages hänsyn endast till att utmätningsborgenärens

rätt till betalning icke äventyras genom uppskovet. Det torde emellertid

förtjäna beaktas, att, då det gäller försäljning av utmätt fast egendom, borgenär

med sämre förmånsrätt kan riskera, att betalning för hans fordran

minskas eller kanske helt uteblir, därigenom att utmätningsborgenärens ur

köpeskillingen för fastigheten utgående räntefordran ökas genom uppskovet.

En annan omständighet, som talar mot förslaget i den utformning det givits,

är, att det diskretionära efter omständigheterna anpassade indrivningsförfarande

med utnyttjande av i gällande lag medgivna uppskovsmöjligheter,

som för närvarande säkerligen i stor utsträckning tillämpas av kreditinrättningar

av olika slag, kan befaras komma att upphöra, därest förevarande förslag

med därmed följande risk för ytterligare ej oväsentliga uppskov genomföres

och att det ersättes av ett mera schematiskt och mindre hänsynsfullt

indrivningsförfarande. De fall, den föreslagna lagstiftningen avser att skydda,

torde vara jämförelsevis fåtaliga i förhållande till de fall, som sålunda kunna

befaras bliva föremål för en rigorösare indrivning än förut. Lagtexten i förslaget

nämner ej något örn arten av de villkor, överexekutor äger föreskriva

för uppskovets beviljande. I motiveringen nämnes dock som exempel vissa

regelbundna avbetalningar. Det kan ifrågasättas, huruvida ej i lagtexten bör

som villkor föreskrivas, att utmätningskostnaderna betalas av gäldenären.

Även svenska bankföreningen har uttalat tvekan, örn förslaget borde genomföras

samt bl. a. framhållit, att bestämmelserna om de förutsättningar

under vilka uppskov kunde beviljas — liksom motsvarande bestämmelser i

fråga örn anstånd med återtagande av avbetalningsgods — vore dunkla och

svårtolkade. I fråga örn sistnämnda bestämmelser beträffande avbetalningsköp

har föreningen bl. a. anfört:

Först och främst skall gäldenären enligt förslaget ha »råkat i betalningssvårigheter».

Detta rekvisit synes vara både dunkelt och tänjbart. Betalningssvårigheter

som kunna undanröjas exempelvis genom försäljning av värdepapper

eller lyxföremål böra icke rimligen få konstituera en laglig skyldighet för

en säljare att eftergiva sin rätt till betalning å avtalad tid. Vidare erfordras

enligt förslaget, att betalningssvårigheterna uppkommit »på grund av sjuk
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

dom, arbetslöshet eller annan dylik orsak». Som exempel på »annan dylik

orsak» omnämnas i promemorian bland annat brand eller annan naturkatastrof,

missväxt, förlust av husdjur genom sjukdom eller olyckshändelse, förlust

genom stöld eller annat förmögenhetsbrott samt förlust till följd av annan

persons obestånd. Av denna exemplifiering framgår, att snart sagt vilken omständighet

som helst, som medför en opåräknad försämring av köparens ekonomi,

skall kunna åberopas som grund för ett legalt betalningsanstånd. Att

något så när objektivt och tillförlitligt bedöma, huruvida den föreslagna förutsättningen,

att den iråkade betalningssvårigheten uppkommit huvudsakligen

utan köparens egen skuld, är för handen, synes vara vanskligt.

Den enda förutsättning som i förslaget uppställes till säljarens förmån ar,

förutom att dröjsmålet icke får överstiga sex månader, att icke genom anståndet

»säljarens rätt eljest äventyras». Därmed torde avses, bl. a., att betalningssvårigheter

som icke äro av övergående natur icke skola kunna åberopas

som anståndsgrund. Huruvida detta är fallet eller ej torde emellertid i de

flesta fall vara omöjligt att objektivt avgöra.

Föreningen har emellertid vidare yttrat, alt borgenären i fråga om uppskov

med försäljning av utmätt egendom icke löpte samma risk tor rättsförluster

som fallet vore genom den föreslagna bestämmelsen i lagen örn avbetalningsköp.

Redan den omständigheten, att det vore överexekutor och icke såsom vid

avbetalningsköp utmätningsmannen som .skulle pröva förutsättningarnas förhandenvaro,

medförde att otryggheten bleve mindre påfallande. Vidare vore

ju, då utmätningen alltjämt stöde fast, den faktiska risken för äventyrande

av borgenärens rätt väsentligen förbunden allenast till frågan örn det utmätta

godsets förstörande eller försämrande, under förutsättning nämligen att ränta

tillgodoräknades borgenären jämväl under uppskovstiden. Att så borde ske,

torde väl emellertid vara självklart. Slutligen föresloges icke en ovillkorlig rätt

för gäldenären att under angivna förutsättningar erhålla anstånd med godsets

försäljning utan allenast en möjlighet för överexekutor att förordna därom.

Förordnandet kunde också förbindas med villkor, exempelvis örn vissa avbetalningar

å utmätningsskulden.

Föreningen har vidare yttrat, att även om sålunda enligt föreningens mening

den föreslagna nya bestämmelsen i utsökningslagen i jämförelse med

motsvarande förslag i fråga om avhetalningsköpslagen vöre ägnad att i väsentligt

mindre grad väcka betänkligheter — under vissa omständigheter

kunde den t. o. m. tänkas vara till fördel för borgenären — ville föreningen

dock sätta i fråga, örn ett genomförande av densamma kunde vara tillrådligt,

varjämte föreningen ytterligare anfört följande.

Särskilt då utmätningen avser fast egendom, i vilken ofta flera fordringar

konkurrera, synes ett längre uppskov med försäljningen kunna medföra risk

för komplikationer i fråga om intecknade fordringars läge, på grund av den

förmånsrätt som upplupen ränta åtnjuter vid försäljningen. I fråga om fast

egendom förflyter f. ö. redan med nuvarande ordning en så avsevärd tid

mellan dömandet i mät och försäljningen, att ett ytterligare uppskov, som enligt

förslaget i vissa fall t. o. m. skulle kunna överstiga sex månader, kan befaras

medföra konsekvenser av icke önskvärd art. I varje fall synes denna

fråga böra göras till föremål för ytterligare utredning, innan förslaget bringas

till genomförande. En ur gäldenärens synpunkt mindre fördelaktig konsekvens

kan också måhända tänkas uppkomma genom tillskapandet av den före
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

53

slagna uppskovsmöjligheten, nämligen att en borgenär kan bli mera benägen

att söka en fastighet i mät för sin fordran, om han genom ett långvarigt utmätningsförfarande

utan försäljning kan förmå gäldenären till avbetalningar

å skulden.

Örn emellertid en lagstiftning av i huvudsak den föreslagna innebörden

anses böra efter ytterligare utredning genomföras, synes det vara nödvändigt

att det i lagtexten klart utsäges, att gäldenären för att kunna erhålla uppskov

med försäljningen skall hava råkat i sina betalningssvårigheter före fordringens

förfallodag. Var han då icke i betalningssvårigheter men ändock underlät

att betala sin skuld, synes det icke vara rimligt, att senare iråkade svårigheter

skola kunna åberopas till hans förmån. Vidare synes man kunna

fordra, att gäldenären redan vid utmätningen meddelar, att sådana betalningssvårigheter

av tillfällig art föreligga som skola utgöra betingelsen för anstånd

med den utmätta egendomens försäljning.

Även i åtskilliga andra yttranden har framhållits, att den föreslagna uppskovsbestä

mm elsen icke borde avse fast egendom.

Sveriges allmänna lujpoteksbcmk, som inhämtat yttrande från fem till banken

anslutna hypoteksföreningar, har i sitt yttrande upptagit denna fråga till

ingående behandling samt härom anfört följande.

Vad angår spörsmålet örn införande av ytterligare en legal möjlighet till

uppskjutande av exekution i pantsatt egendom har banken, såsom företrädare

av kreditgivning mot uteslutande inteckningssäkerhet, att granska förslaget

i denna del framför allt med hänsyn till dess innebörd i fråga örn exekution

i fast egendom. Om bedömningen av lagändringsförslaget så begränsas, kan

detta icke undgå att väcka starka betänkligheter. Lagstiftningen på exekutionsrättens

område måste — särskilt i sådana kreditförhållanden, där insatsen

från gäldenärens sida är hans fasta egendom och således fråga i regel är

örn gäldenärens vara eller icke vara såsom företagare — anses ha till huvudsakligt

syfte att giva förlagsmännen garantier beträffande den gjorda kapitalinvesteringen,

garantier, vilka understryka betalningsförpliktelsernas helgd och

giva gäldenären ett incitament till förpliktelsernas kontraktsenliga uppfyllelse.

Utan en effektiv utformning av rättsreglerna på detta område komme säkerligen

kapitalet icke att bliva tillgängligt på gynnsamma villkor. I betraktande

härav kunna uppmjukningar i lagstiftningen, ägnade att undanskjuta detta

huvudsyfte, icke anses tillrådliga.

Frågan i vad mån den i promemorian ifrågasatta uppskovsmöjligheten beträffande

exekution kan anses få en sådan icke önskvärd innebörd är tveksam.

Till belysande av detta spörsmål torde en redogörelse för hypoteksinstitutionens

praxis ifråga örn restantieindrivning vara av värde.

Såsom framgår av flera av de från hypoteksföreningarna avgivna yttrandena

präglas låneförhållandet mellan föreningen och låntagaren av ömsesidigt förtroende,

helt naturligt då det är fråga örn en kreditgivande organisation, vari

låntagaren är delägare. En följd härav blir att den låntagare, som ej genom

upprepade betalningsförsummelser eller eljest förverkat föreningens förtroende,

kommer i åtnjutande av mycket långt gående eftergifter beträffande betalningarnas

fullgörande. Lagsökning tillgripes sålunda regelmässigt icke mot

låntagarna förrän ca 4—6 månader efter förfallodagen. Även .sedermera under

lagsökningsförfarandet kan låntagare genom föreningens åtgörande åtnjuta

anstånd i den utsträckning lagen möjliggör.

De fall, då en borgenär vid indrivning av fordran begagnar sig av gäldenärens

trångmål för att inom lagens ram bereda sig fördel, torde vara att hänföra

lill undantagen. För att komma till rätta med dylika fall torde den av

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Norrlands hypoteksförening antydda utvägen — lagstiftning i anslutning till

ockerparagrafen — böra undersökas.

I det normala affärslivet torde konkurrensen mellan placeringssökande kapital

vara tillräcklig för att garantera en normalt skötsam låntagare behörig

hänsyn. Det synes bankstyrelsen som örn — åtminstone på jordbrukskreditens

område — den kooperativa organisation, som här vuxit fram, innefattar

tillräckligt betryggande garantier för att en gäldenär i trångmål icke utsättes

för indrivningsaktioner, vilka utan fog äventyra hans fortsatta näringsutövning.

Sett från annan synpunkt skulle emellertid otvivelaktigt en lagstiftning av

den nu föreslagna innebörden tvinga även de kooperativa kreditanstalterna

på jordbrukets område till en vida stramare hållning gentemot försumliga

gäldenärer, något som ju även framhållits av flertalet hörda hypoteksföreningar.

1 själva verket måste den föreslagna lagändringen, långt ifrån att

främja det uppgivna syftet att bereda skydd åt en gäldenär i oförvållat trångmål,

i stället medföra att han ansattes hårdare av borgenären. Det kan ej

förtänkas en kreditgivare, om han efter den nya lagstiftningens genomförande

— även gentemot en eljest skötsam låntagare —- ogärna dröjer med inledande

av ett exekutivt förfarande efter förfallodagen, när han har att räkna

med att detta förfarande kan utan hans vilja komma att ytterligare fördröjas

intill sex månader, ja i särskilda fall ännu längre.

Till de ovan anförda synpunkterna kommer det faktum, att varje uppskov

med exekution medför en ökning av det skuldbelopp som skall uttagas ur

fastigheten på grund därav att kapitalfordringen successivt ökas med upplupen

ränta. För hypoteksinstitutionen såsom innehavare av botteninteckningar

är detta förhållande givetvis ej av avgörande betydelse. Men hypoteksföreningarna

böra vara och äro även medvetna örn ett visst ansvar gentemot

senare inteckningshavare, så till vida som föreningarna böra i görligaste mån

tillse, att efterföljande inteckningshavares rätt icke otillbörligen försämras genom

prioriterade räntefordringar i alltför stor utsträckning.

På grund av det anförda har banken avstyrkt förslaget örn legalt uppskov

med exekution i fast egendom. Därest lagstiftningen likväl ansåges böra genomföras,

vore vissa modifikationer påkallade; och har banken i detta hänseende

anfört följande.

Banken är av den bestämda uppfattningen, att betalningsanstånd för jordbrukare

icke innefattar en verklig hjälp. Erfarenheten lär, att försummelse

i fråga örn betalningarnas fullgörande lika ofta är att hänföra till bristande

vilja och till oi*o för den aktuella likviditeten som till bristande förmåga att

betala. Genom uppskov med betalningarna gör man ofta nog jordbrukaren

en stor otjänst; hans ekonomiska förpliktelser ackumuleras på ett sådant sätt

att han lill sist står inför ett övermäktigt anspråk. Endast där särskilda omständigheter

föranlett en likviditetskris — och dessa fall höra till undantagen

— är ett uppskov på sin plats. Förutsättningen för uppskovet måste

då alltid vara, att vederbörandes aktuella svårigheter stå att övervinna och

att han genom någon tids andrum blir i stånd att framdeles över lag göra

rätt för sig. I detta sammanhang kan erinras därom, att statsmakterna träffat

särskilda anstalter för att genom skuldregleringskrediter i form av ackords-

och hjälplån bereda jordbrukare möjlighet att på längre sikt sanera

sina affärer. Det kan ifrågasättas örn icke, därest den nu föreslagna lagstiftningen

om uppskov med exekution skulle komma att genomföras, såsom

förutsättning för uppskovet borde i lagtexten angivas, att gäldenären genom

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

uppskovet kan väntas bli i stånd att fortsätta sin verksamhet och framdeles

göra rätt för sig.

Älvsborgs m. fl. läns hypoteksförening har uttalat betänkligheter mot förslaget

om uppskov med försäljning av utmätt fast egendom. Föreningen har

därvid framhållit, att innebörden av bestämmelsen i förslaget, att uppskov i

regel ej finge medgivas för längre tid än sex månader, vöre oklar. Det vore

ovisst från vilken tidpunkt fristen skulle räknas. Enligt 86 § andra stycket

utsökningslagen kunde efter det lagsökningsdomare fastställt intecknad fordran

till betalning ur fast egendom och utslaget vunnit laga kraft borgenären

medgiva gäldenären anstånd med verkställighet av egendomens försäljning

intill åtta månader. Om det föreslagna stadgandet avsåge att överexekutor

skulle äga medgiva anstånd med sex månader utöver vad borgenären sålunda

kunde ha medgivit eller således intill ett år två månader från det lagsökningsdomarens

utslag vunnit laga kraft vore detta ej rimligt. Det syntes

som örn gäldenärens intresse i förhållande till en sträng borgenär bleve behörigen

tillgodosett, örn den nya bestämmelsen finge det innehållet, att, i den

mån borgenären icke medgåve gäldenären anstånd under den i 86 § andra

stycket samma lag angivna tiden av sex månader från det verkställighet begärts,

i stället överexekutor skulle kunna under de i 88 c § angivna förutsättningarna

medgiva gäldenären anstånd intill utgången av nämnda tid av sex

månader.

Skånska hypoteksföreningen och Norrlands hypoteksförening ha anfört i

stort sett samma synpunkter som Sveriges allmänna hypoteksbank. Förstnämnda

förening har vidare uttalat följande.

Genomföres förslaget i sitt nuvarande skick uppkommer ovisshet på åtskilliga

punkter, som på ett avgörande sätt påverkar det nu tillämpade privata

uppskovsförfarandet. Sålunda kan inte med bestämdhet avgöras, vid

vilken tidpunkt den omständighet skall föreligga, som kan utlösa det legala

uppskovet. Rent logiskt borde omständigheten ha uppkommit och eventuellt

alltjämt föreligga senast å förfallodagen. Men något stöd för denna uppfattning

erhålles icke ur lagtexten eller motiveringen. Skulle en när som

helst före försäljningen uppkommande betalningssvårighet kunna åberopas,

mäste kreditinstituten givetvis räkna med, att en sådan alltid kan uppkomma.

På grund härav måste en avsevärd reducering av tiden för det privata

uppskovet bli nödvändig. Även om man skulle kunna göra gällande, att enligt

sakens natur uppskovsanledningen skall föreligga senast å förfallodagen,

så uppkommer på liknande sätt frågan, örn denna uppskovsanledning

kan åberopas när som helst och senast omedelbart innan den utsatta försäljningen

skall äga rum. Även detta spörsmål löses icke av lagtexten. Det

enda man med säkerhet kan fastslå, är att uppskov icke kan begäras förrän

utmätning skett. Men senaste tidpunkten för begäran örn uppskov finnes

icke fastslagen. Rent principiellt vore det riktigast örn uppskovsbegäran endast

finge framställas omedelbart efter det att verkställighet begärts. Men

en sådan inskränkning i möjligheterna att bevilja uppskov torde förutsätta

direkt bestämmelse härom i lagtexten. Saknas denna, måste kreditinstituten

även på grund härav bli nödsakade att alltid taga med i beräkningen, att

en uppskovsbegäran kan framställas när som helst före försäljningen. Detla

får samma resultat, en reducering av det privata uppskovsförfarandet.

Dessa svårigheter kunde möjligen undvikas genom alt man fastställde en

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

yttersta gräns för uppskovsrätten i förhållande till förfallodagen, förslagsvis

så all intet legalt uppskov (maximerat till sex månader) finge utsträckas

mera än till högst ett år efter förfallodagen. Härigenom skulle kreditinstituten

veta, vad man längst kunde lia att räkna med. De skulle då slippa att

av dessa anledningar lill låntagarnas nackdel försämra sin nuvarande uppskovspraxis.

Föreningen har vidare påpekat, att särskilda svårigheter uppstode på den

grund att det i fråga om fast egendom i allmänhet funnes flera borgenärer,

samt har härom yttrat:

Man kan fråga sig, huru överexekutor skall förfara med olika uppskovsyrkanden.

Om överexekutor först beviljat uppskov för viss tid, skall detta

då anses ha automatisk giltighet för samtliga övriga borgenärer, så att dessa

under uppskovstiden äro utestängda från möjligheten att få en försäljning

till stånd. Eller skall överexekutor pröva varje borgenärs ansökan och ett i

samband därmed framställt uppskovsyrkande för sig. överexekutor förutsättes

kunna och även böra uppgöra en viss amorteringsplan för uppskovstiden

beträffande den fordran, som förfallit till betalning. På grund härav

får man väl närmast anse, att varje yrkande, varje borgenärsframställning

jämte uppskovsyrkande borde behandlas var för sig. Skulle emellertid så bli

fallet, uppkommer lätt konfliktsituationer. Örn gäldenären fullgör amorteringen

enligt uppskov nr 1, men icke enligt ett uppskov nr 2, skall ju detta

senare anses vara förfallet. Men hur skall detta praktiskt kunna ordnas, om

uppskov nr 1 fortfarande gäller, då uppskov nr 2 förfallit o. s. v. Enda möjligheten

att ordna upp dessa komplikationer torde vara, att överexekutor,

så snart uppskovsansökan inkommit, omedelbart företager en fullständig

utredning rörande alla de fordringar, som kunna åvila den fasta egendomen,

överexekutor måste givetvis bereda varje rättsinnehavare möjlighet att

eventuellt visa, att vederbörandes rätt skulle kunna äventyras genom bifall

till gäldenärens uppskovsbegäran. Detta kan uppenbarligen bli ett tidsödande,

omständligt och även dyrbart förfarande, då man lätt nog kan tänka sig,

att åtminstone ett allmänt borgenärssammanträde kan visa sig erforderligt.

Härvid finge särskilda amorteringsplaner uppgöras för varje borgenärs till

betalning förfallande fordran. Samtidigt finge överexekutor föreskriva, att

sä snart någon av de föreskrivna betalningarna icke fullgjordes i rätt tid,

skulle hela frågan örn uppskov anses vara definitivt förfallen. Dessutom

finge väl också stipuleras, att ytterligare uppskov icke kunde komma i fråga,

även om till äventyrs under tiden ytterligare någon omständighet inträffat,

som i och för sig kunnat åberopas som uppskovsgrund. Eljest skulle en försäljning

praktiskt taget kunna uppskjutas hur länge som helst.

Svenska bostadskreditkassan har uttalat, att den föreslagna uppskovsbestämmelsen

beträffande fast egendom torde få tillämpning företrädesvis å

egnahemsfastigheter, samt har vidare yttrat:

o Med avseende å behovet av de föreslagna bestämmelserna, må, såvitt angår

fast egendom, framhållas, att gäldenär redan nu till följd av gällande

regler för ansöknings-, värderings- och kungörelseförfarande kommer i åtnjutande

av ett ganska långt rådrum. Många gånger torde den tid, som förflyter

mellan dagen för fastighets sökande i mät och dagen för i anslutning

därtill sedermera verkställd exekutiv försäljning uppgå till inemot ett halvt

år. Därtill kommer, att kreditinstituten i syfte att underlätta en avveckling

av oreglerad skuld pläga lämna låntagare, som råkat i betalningssvårigheter,

anstånd med erläggande av förfallna räntor och amorteringar, innan

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

57

iagsökningsåtgärder vidtagas. Särskild hänsyn tages härvid till om gäldenärens

betalningssvåriglieter kunna antagas vara av övergående art. I flertalet

fall medför det sålunda tillämpade indrivningsförfarandet, vilket jämväl

är förenligt med kreditgivarnas eget intresse, alt gäldenären blir i stånd

att infria sin skuld. Exekutiv försäljning av fast egendom påkallas därför

från kreditinstitutens sida endast i sådana fall, där låntagaren visat uppenbar

bristande vilja och förmåga att överhuvud taget fullgöra sin betalningsskyldighet.

I sådana fall, där ett kreditinstitut funnit sig böra vidtaga lagsökningsåtgärder,

torde sålunda risk för förlust på grund av minskning av pantens

värde, t. ex. genom vanvård e. dyl., föreligga, åtminstone då fråga är om

sekundär- och tertiärkredit. Ett uppskov med försäljningen på sex månader,

räknat från den tidpunkt, då försäljningen eljest skulle äga rum, lärer

därför i allmänhet icke kunna ske utan att borgenärens rätt till betalning

äventyras. Vid sådant förhållande torde man kunna utgå från, att en saklig

prövning från överexekutors sida av framställningar om uppskov regelmässigt

måste leda till avslag å desamma. Härav synes den slutsatsen kunna

dragas, att de ifrågasatta särbestämmelserna, såvitt angår fast egendom, i

allmänhet skulle bli av ringa betydelse för det avsedda syftet.

Därest emellertid särbestämmelserna skulle mot förmodan få en vidsträcktare

tillämpning än som följer av inskränkningen att borgenärens rätt

till betalning ej får äventyras, torde kreditinrättningarna icke underlåta att

vidtaga åtgärder för att i möjligaste mån eliminera olägenheterna av bestämmelserna.

De kunna sålunda se sig nödsakade att tidigare än vad nu är

fallet vidtaga åtgärder för lagsökning och exekutivt förfarande i sådana fall,

där en tillämpning av den nya anståndsregeln kan befaras. Därigenom skulle

låntagarna åsamkas icke önskvärda merkostnader och syftet med de föreslagna

bestämmelserna i viss mån motverkas.

På grund härav har bostadskreditkassan i första hand hemställt, att den

föreslagna bestämmelsen örn uppskov med utmätt egendoms försäljning ej

måtte avse fast egendom. Om så likväl bleve fallet, syntes det önskvärt att

den föreslagna uppskovsregeln kompletterades med föreskrifter i syfte att

på ett betryggande sätt förhindra, att borgenärens berättigade intressen sattes

tillbaka. I sådant avseende skulle exempelvis kunna stadgas, att överexekutor

skulle före beslut örn uppskov med försäljning av fast egendom inhämta

yttrande från den kreditgivare, som begärt försäljningen. En nedsättning

av uppskovstiden till tre månader syntes även kunna övervägas såsom

en lämplig åtgärd för att minska olägenheterna med uppskovsregeln.

Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge samt handelskammaren för

Örebro och Västmanlands län och handelskammaren i Gävle lia — jämte

det de lämnat förslaget i fråga örn lös egendom utan erinran — avstyrkt

förslaget såvitt angår fast egendom. Sistnämnda handelskammare har dessutom

förklarat, att bestämmelsen om uppskov ej heller borde avse fartyg,

införda i fartygsregistret.

I detta sammanhang må vidare anmärkas, att i vissa yttranden, där förslaget

örn uppskov med utmätt egendoms försäljning i sin helhet avstyrkts,

särskilt framhållits, att uppskovsregeln åtminstone ej borde gälla för fast

egendom.

I motsats till nu angivna myndigheter och sammanslutningar har länsstg
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

reisen i Kalmar lein framhållit, att bestämmelsen om uppskov med försäljning

av utmätt egendom vore av särskilt värde i fråga om fast egendom, som

utgjorde bostad för gäldenären och hans familj. Länsstyrelsen har emellertid

påpekat, att den föreslagna uppskovsbestämmelsen icke syntes medgiva rätt

för överexekutor att låta anstå med införskaffande av för auktionsförfarandet

erforderliga handlingar, såsom gravations- och äganderättsbevis, taxeringsbevis

samt instrument över beskrivning och värdering av egendomen.

Förslaget om anstånd med utmätt egendoms försäljning har avstyrkts av

Sveriges advokatsamfund, svenska sparbanksföreningen, överexekutor i

Malmö, magistraten i Malmö, föreningen Uppsala läns landsfiskaler, Västernorrlands

länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges

automobilhandlareförbund samt fem hand el skamrar.

Advokatsamfundet har framhållit, att innan något förslag i denna del

framlades, borde en sakkunnig utredning verkställas rörande frågan om de

konsekvenser med avseende å kreditväsendet, som kunde antagas bliva en

följd av den föreslagna regeln. Densamma innebure påtagliga risker för

borgenären. Såsom förslaget utformats, skulle icke ens någon maximitid för

uppskovet under alla omständigheter gälla. Visserligen skulle uppskov icke

kunna medgivas för längre tid än sex månader örn ej synnerliga skäl därtill

vöre, men om överexekutor skulle finna synnerliga skäl föreligga, skulle

anståndet kunna räcka hur länge som helst. I promemorian syntes icke hava

i erforderlig grad beaktats, att borgenären kunde vara i stort behov av att få

likvid för sin fordran. Om en borgenär, som hade ett stort antal fordringar

hos gäldenärer på olika håll i landet, skulle råka komma i den situationen,

att alla eller de flesta gäldenärerna erhölle uppskov, kunde borgenären själv

råka i betalningssvårigheter. Någon garanti för att han i så fall gentemot

sina borgenärer komme att få tillgodonjuta motsvarande anstånd tillskapade

förslaget icke. Att av billighetshänsyn mot vissa gäldenärer rubba på exekutionsväsendets

regelbundna gång kunde medföra ekonomiska konsekvenser

av utomordentligt betänkligt slag. En lagstiftning av ifrågasatt innebörd

borde därför icke genomföras utan en ingående undersökning av de ekonomiska

konsekvenserna, vid vilken undersökning jämväl syntes böra övervägas

i vad mån de ifrågasatta lättnaderna för vissa gäldenärer kunde böra

kompletteras med en utvidgning av införselinstilutets användningsområde.

Svenska sparbanksföreningen har framhållit, att det redan vore förenat

med en väsentlig tidsutdräkt för borgenär som nödsakades att skrida till utmätning

att komma till sin rätt. Erfarenheten torde giva vid handen att vid

utmätning det vore mycket vanligt att borgenären i sitt eget intresse medgåve

gäldenären erforderligt anstånd samt att sådant anstånd i synnerhet lämnades

då gäldenärens betalningssvårigheter vöre oförvållade. Några övertygande

skäl för behovet av de föreslagna uppskovsreglerna hade icke förebragts.

överexekutor i Malmö har uttalat, att förslaget vore ägnat att väcka be
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

59

tänkligheter. Den prövning av gäldenärsförhållanden med social prägel,

som här åsyftades, torde säkerligen för sin rätta lösning kräva ett mer

ingående förfarande än som kunde presteras hos överexekutor, där processen

enligt sakens natur måste bliva mer eller mindre summarisk. Det vore

ej heller lyckligt, att under den föreslagna bestämmelsen inbegripa jämväl

fast egendom och därigenom göra fastighetskrediten beroende av sociala

synpunkter. I varje fall borde därför bestämmelsen örn uppskov gälla allenast

lös egendom och givas sådan avfattning att varje möjlighet till anstånd vore

utesluten, sedan kungörelse om försäljning skett.

Även magistraten i Malmö har påpekat, att uppskovsbestämmelsen kunde

menligt inverka på fastighetskrediten.

Stockholms handelskammare har framhållit, att någon utredning angående

behovet av bestämmelsen örn uppskov med utmätt egendoms försäljning icke

verkställts. Särskilt beträffande utmätt fast egendom kunde anstånd med försäljning

förväntas medföra svåröverskådliga, i promemorian synbarligen icke

beaktade följder. Handelskammaren hade icke ansett sig böra i detalj behandla

dessa spörsmål, vars räckvidd knappast läte sig bedömas på grundval

av det i promemorian framlagda materialet, men ville erinra, att vid en fastighetsexekution

i regel ett flertal konkurrerande intressen framträdde, vilka torde

beröras av ett uppskov med fastighetens försäljning. Bland annat torde en

successiv förskjutning komma att äga rum i förmånsrättsordningen genom

att gäldräntan fortsatte att löpa under anståndstiden. Då såsom förutsättning

för anstånd gällde, att borgenärens rätt ej finge äventyras, torde gäldenärens

möjligheter att erhålla uppskov delvis bli beroende på läget av den fordran,

för vilken fastigheten begärts i mät. För övrigt syntes icke ha uppmärksammats,

att en gäldenär redan nu i praktiken åtnjöte ett visst anstånd på grund

av den icke obetydliga tidsrymd, som i regel förflöte innan en utmätt fastighet

hunne försäljas.

Även Skånes handelskammare har uttalat, att något behov av en uppskovsbestämmelse

icke funnes. Beträffande fast egendom komma därtill svårigheterna

att bedöma de praktiska konsekvenserna av den föreslagna bestämmelsen

för de olika borgenärsintressen som berördes av fastighetens exekutiva

försäljning. En eventuell lagändring måste föregås av en klarläggande utredning

därom.

Av yttrandenas innehåll i fråga örn de särskilda bestämmelserna i förslaget

må här, utöver vad förut anmärkts, återgivas följande.

Frågan örn förutsättningarna för beviljande av uppskov

har berörts i flera yttranden. Sålunda har socialstyrelsen framhållit,

alt barnsbörd i vissa fall borde inbegripas bland de omständigheter, som

kunde föranleda uppskov med försäljning, i vilket hänseende styrelsen anfört

följande.

Vad beträffar de allmänna förutsättningar, som böra gälla för de ifrågasatta

extraordinära anståndsreglerna, så talas i del framlagda lagförslaget om

gäldenär, som »på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan dylik orsak»

huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter. 1 motiveringen

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

uppräknas ytterligare åtskilliga exempel på omständigheter, som kunna föranleda

medgivande av anstånd. I denna exemplifiering nämnes dock ingenting

om barnsbörd. I åtskilliga fall torde emellertid barnsbörd, särskilt då

den under begränsad tid föranleder mera kännbart inkomstbortfall, ur de synpunkter,

som legat till grund för promemorians resonemang, utgöra befogad

anledning till anstånd. Något hinder torde icke föreligga för att inbegripa

dessa fall under den föreslagna lagtexten. Det synes därför vara önskvärt och

lämpligt att i motiveringen intages en erinran i denna riktning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit, att med den föreslagna

bestämmelsens syfte syntes överensstämma, att gäldenärens dödsbo finge åtnjuta

motsvarande rådrum, därest dödsfallet föranlett betalningssvårigheter.

För den händelse det icke kunde anses möjligt att redan åt den föreslagna

bestämmelsen giva en dylik tolkning, torde en särskild bestämmelse av antytt

innehåll vara önskvärd. Vidare har hovrätten påpekat, att de i promemorian

exemplifierade omständigheter, vilka ansetts motivera för gäldenären

gynnsammare särbestämmelser, i lagförslaget hade angivits såsom »sjukdom,

arbetslöshet eller annan dylik orsak». Denna formulering syntes utgöra en

mindre lycklig sammanfattning av de omständigheter, som kunde komma

i fråga. Inadvertensen torde i viss mån undanröjas, därest ordet »dylik» utffinge.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att de uttryckligen omnämnda omständigheterna

»sjukdom, arbetslöshet» syntes vara så nära anknutna till köparens

person, att en tolkning av orden »annan dylik orsak» utan kännedom

örn lagstiftarens motiv för lagändringen säkerligen skulle få en snävare begränsning

än som avsetts. Med hänsyn därtill förordade länsstyrelsen, att ytterligare

någon exemplifiering gjordes, exempelvis genom insättande av orden

»brand, missväxt» efter ordet »arbetslöshet».

Landsorganisationen har förklarat sig antaga, att även de fall, då gäldenärens

betalningssvårigheter orsakats av makes eller med gäldenären samboende

barns inkomstbortfall, vore inbegripna under den föreslagna bestämmelsen.

Detsamma gällde tydligen permittering från arbetsanställning. Därmed

borde enligt landsorganisationens mening få likställas av facklig organisation

vidtagen, rättsenlig arbetsinställelse.

Arbetsmarknadskommissionen och tjänstemännens centralorganisation lia

påpekat, att bestämmelser av samma innebörd som 15 § militära moratorieförordningen

borde meddelas för de fall, då fråga vore örn försäljning av egendom,

som tillhörde endera av två sammanlevande makar.

A andra sidan har i ett par yttranden förordats en begränsning av de fall,

då uppskov borde kunna meddelas. Blekinge läns avdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler har sålunda framhållit, att endast då gäldenärens betalningssvårigheter

orsakats av varaktig sjukdom eller oförvållad arbetslöshet

borde bestämmelsen örn uppskov äga tillämpning. Handelskammaren i

Gävle och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation ha uttalat, att betalningssvårigheter

som orsakats av annan persons obestånd icke syntes böra

komma i betraktande; därigenom skulle till grund för krav på anstånd kunna

läggas de mest skilda ekonomiska förpliktelser en person iklätt sig för andra.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

61

Förslagets bestämmelse, att utmätningsman skall göra anmälan

till överexekutor, örn skäl till uppskov föreligga i ett av utmätningsmannen

handlagt ulmätningsärende, har föranlett gensaga i flera

yttranden. Föreningen Sveriges landsfiskaler har framhållit, att en sådan anmälningsplikt

rimligtvis icke borde åvila utmätningsmannen. En dylik bestämmelse

skulle medföra, att utmätningsmannen vid varje tillfälle nödgades

ex officio föranstalta om utredning angående gäldenärens betalningssvårigheter,

ett arbete som mången gång skulle bliva både betungande och tidsödande.

Gäldenären borde i stället åläggas att själv taga initiativ till framställningar

om erforderliga uppskov.

Uttalanden i samma riktning lia gjorts av flera länsavdelningar av föreningen

ävensom länsstyrelserna i Blekinge och Älvsborgs län m. fl.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat, att ifrågavarande bestämmelse

vöre betänklig, särskilt ur den synpunkten att det här gällde en omdömesfråga,

varför det kunde uppstå olika uppfattningar om utmätningsman

i ett visst fall haft eller icke haft laglig skyldighet att göra sådan anmälan.

Det borde vara tillräckligt om det stadgades en skyldighet för utmätningsman

att vid alla utmätningar erinra gäldenär om möjligheten att hos överexekutor

erhålla uppskov med försäljningen. En sådan erinran kunde lämpligen intagas

i den skriftliga uppgift om utmätningen, som utmätningsman vore skyldig

att avlämna vid en utmätning.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att det ej fullt klart framginge, hur

utverkande av överexekutors beslut om uppskov skulle ske. Det ville sålunda

enligt ett uttalande i motiven synas, som om gäldenären skulle med förbigående

av utmätningsmannen kunna vända sig direkt till överexekutor. Vidare

förefölle det, som örn formuleringen av paragrafens andra stycke skulle kunna

tolkas så, att det skulle åligga utmätningsmannen att ex officio undersöka

örn skäl till uppskov förelåge i ett av honom handlagt utmätningsärende. Enligt

länsstyrelsens mening borde gäldenären vända sig till utmätningsmannen

med begäran om uppskov, varefter denne, örn skäl till uppskov ansåges föreligga,

hade att göra anmälan därom till överexekutor.

Bestämmelsen i förslaget, att beslut om uppskov meddelas av

överexekutor, har i allmänhet godtagits i yttrandena. I flera yttranden

har emellertid förordats, att beslutanderätten i stället borde tillkomma utmätningsmannen.

Denna ståndpunkt har intagits av bl. a. föreningen Sveriges

stadsfogdar, som i detta hänseende anfört följande.

Föreningen finner det opraktiskt och förenat med onödig omgång, att beslut

örn uppskov skall meddelas av överexekutor. Frågan örn försäljning ingår

i verkställighetsförfarandet och bör det därför tillkomma den exekutiva myndighet,

som är anförtrodd sådant sysslande och som står i direkt och omedelbar

kontakt med parterna i utsökningsärendet att avgöra, huruvida förutsättningar

för anstånd äro för handen. Äro parterna missnöjda, står ju alltid besvärsvägen

öppen för dem. Den utredning, varå beslutet i det särskilda fallet

grundas, lärer i praktiken bliva densamma, vare sig beslutet skall meddelas

av den verkställande myndigheten eller av överexekutor. Att under sådana

förhållanden inkoppla överexekutor — vars uppgift inom exekutionsväsendet

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

huvudsakligen utgöres av domareåligganden — i själva verkställighetsarbetet

synes icke vara av förhållandena påkallat. Beslutar utmätningsmannen om

uppskov i laga ordning, innebär beslutet sådant hinder mot försäljning, som

i 162 § andra stycket utsökningslagen sägs. Ej heller utgör det ekonomiska

ansvar, som åvilar utmätningsmannen därest försäljning icke sker inom föreskriven

tid, hinder för att beslut, som nu avses, anförtros utmätningsmannen.

Farhågor för att intressekollission skulle vid prövningen av uppskovet

uppkomma, äro icke minst med hänsyn till exekutionsväsendets organisation

ogrundade.

Uttalanden i samma riktning ha gjorts av överexekutor i Göteborg och

Norrköping samt förste stadsfogden i samma städer.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört:

Såsom skäl för att anstånd av här ifrågavarande slag skall meddelas av

överexekutor bär i promemorian angivits det ekonomiska ansvar, som åvilar

utmätningsmannen, därest utmätning och försäljning icke ske inom föreskriven

tid. Även om vad sålunda sagts äger sin riktighet, vill dock länsstyrelsen

ifrågasätta, örn ej denna befogenhet bör ankomma å utmätningsmannen,

åtminstone om uppskovet blott avser en kortare tid, förslagsvis en

månad. I regel torde utmätningsmannen utan större svårigheter kunna bedöma,

huruvida förutsättningar för uppskov föreligga i ett av honom handlagt

utmätningsärende. I synnerhet i fall, då uppskovet blott behöver vara av

mindre varaktighet, på grund av att gäldenärens betalningssvårighet är av

tillfällig natur, synes det utan risk kunna överlåtas på utmätningsmannen att

fatta beslut om uppskov. För övrigt föreligger möjlighet att hos överexekutor

överklaga utmätningsmannens beslut enligt 200 § utsökningslagen, då det ju

här är fråga örn utmätningsmans förfarande i mål, varom nämnda lag handlar.

Länsstyrelsen i Värmlands län har gjort uttalande av enahanda innebörd.

Länsstyrelsen i Södermanlands lån har framhållit, att med hänsyn till

länsstyrelsernas stora arbetsbörda borde frågan örn anstånd med exekutiv

försäljning i första instans prövas av vederbörande utmätningsman beträffande

sådan utmätt egendom, som det icke ankommer på länsstyrelse i egenskap

av överexekutor att försälja.

Även föreningen Västerbottens läns landsfiskaler har ifrågasatt, örn icke

prövning av fråga örn uppskov med försäljning av utmätt lös egendom borde

ankomma på utmätningsman.

Departementschefen.

Bestämmelserna om utmätningsfri egendom tjäna det syftet,

att gäldenären och hans familj icke skola genom utmätningen alldeles blottställas

utan erhålla möjlighet till sin fortsatta existens. Reglerna härom intaga

alltså en central plats bland de stadganden, som ha till ändamål att

skydda en gäldenär mot alltför obilliga verkningar av oförmåga att fullgöra

sina förpliktelser. Det är tydligt, att dessa regler tilldraga sig särskild uppmärksamhet

när fråga är om en lagstiftning med huvudsakligt syfte att

bereda ökat skydd för gäldenär som råkat i tillfälliga betalningssvårigheter.

Såsom i promemorian framhållits torde det emellertid stöta på praktiska

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

03

svårigheter att införa en särregel om ökad utmätningsfrihet för sådan gäldenär.

Det är av vikt att omfattningen av den egendom som skall fredas från

utmätning tydligt angives i lagen, så att utmätningsförrättningen icke giver

anledning till tvist. Den gäldenär, som genom någon tids anstånd kan beredas

möjlighet att ordna sina ekonomiska mellanhavanden, torde bättre tillgodoses

genom ett uppskov med försäljning av det utmätta, till vilken fråga

jag senare återkommer. I detta sammanhang torde böra tagas under övervägande,

huruvida en ökad utmätningsfrihet för gäldenårer i gemen i och för

sig må anses befogad.

Enligt 65 § utsökningslagen må från utmätning undantagas dels nödiga

gång- och sängkläder för gäldenären, hans maka och oförsörjda barn eller

adoptivbarn, dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till

ett värde av högst 500 kronor eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare

och ej heller har eget hushåll, högst 200 kronor. Lagrummet erhöll — frånsett

en år 1920 vidtagen följdändring utan betydelse i detta sammanhang

sin nuvarande avfattning år 1919, då de gällande värdegränserna fastställdes.

Såsom i promemorian framhållits har därefter en allmän höjning av

standarden ägt rum, som kommit den nuvarande begränsningen att framstå

som alltför ogynnsam från gäldenärens synpunkt. Härtill har även bidragit

det förhållandet, att penningvärdet i stort sett undergått en försämring. Det

bör även beaktas, att näringslivet efter bestämmelsernas tillkomst alltmer

mekaniserats. De redskap och den utrustning som erfordras för bedrivande

av en rörelse även av mindre storlek äro numera av en annan omfattning än

tidigare. Enligt vad i promemorian framhållits och i yttrandena vitsordats

torde visserligen i praxis viss hänsyn tagas till nu berörda omständigheter, i

det att vid värdering av den egendom som må undantagas tillämpas mycket

liberala normer. Starka sociala skäl tala emellertid enligt min mening för

att lagbestämmelserna ändras så, att gäldenären tillerkännes ett ökat skydd.

De nuvarande reglerna medgiva också utmätningsfrihet i mindre omfattning

än vad fallet i regel är i nyare utländsk lagstiftning. En utvidgning av den

utmätningsfria egendomen till en omfattning, som enligt nutida uppfattning

framstår såsom skälig, torde ej kunna sägas träda borgenärsintresset för nära

eller medföra några menliga verkningar för näringslivet. 1 regel torde sådan

egendom som kan komma i fråga för undantagande ej bilda underlag för

kredit.

Beträffande frågan, i vilken omfattning en sådan utvidgning av den utmätningsfria

egendomen bör ske, kunna självfallet rada delade meningar. I

promemorian har föreslagits, att utmätningsfriheten skall avse egendom av

samma slag som nu angives i 65 § utsökningslagen men att de där angivna

värdegränserna höjas från 500 till 1 000 kronor och, där gäldenäien icke

är familjeförsörjare och ej heller har eget hushåll, från 200 till 400 kronor.

Detta förslag har i allmänhet godtagits i yttrandena. I vissa utlåtanden ha

emellertid framförts förslag av mer eller mindre vittsyfiande innebörd i fråga

örn utmätningsfrihetens omfattning. Salunda har bl. a. ifragasatts, alt, förutom

nödiga gång- och sängkläder, även viss annan egendom måtte oavsett

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

sitt värde vara fredad från utmätning. I detta hänseende har i första hand

nämnts arbetsredskap samt jordbruksinventarier. En regel av antydd innebörd

synes emellertid kunna föra för långt samt lämna utrymme för undantagande

av egendom i större omfattning än som kan anses skälig. Det vore

visserligen tänkbart att införa en begränsning genom att föreskriva att endast

sådan egendom som är oundgängligen erforderlig för rörelsens bedrivande

skulle få undantagas. Men även med en sådan begränsning torde regeln i

flera fall medföra en alltför stor utmätningsfriliet. Att låta omfattningen

av utmätningsfriheten uteslutande vara beroende på en skälighetsprövning

synes dessutom vanskligt och stora skiljaktigheter i tillämpningen kunde

antagas bliva följden. Nu anförda synpunkter torde, örn än i mindre grad,

äga giltighet även beträffande den i vissa yttranden väckta frågan om utmätningsfrihet

överhuvud för möbler och bohag samt annan egendom av personlig

natur. Enligt min mening tala övervägande skäl för ati icke i detta

sammanhang -— i vidare mån än som följer av alt den nuvarande bestämmelsen

örn utmätningsfriliet för nödiga gång- och sängkläder bibehålies —

medgiva undantagande av viss egendom utan att därvid någon bestämd värdegräns

uppställes.

Under remissbehandlingen har vidare väckts förslag örn att särskilda förmånligare

regler borde gälla för vissa grupper av gäldenärer. Det har sålunda

bl. a. ifrågasatts, att rörelseidkare skulle, med viss maximering, äga undantaga

egendom i större omfattning än eljest är fallet. Förslag örn införande av en

undantagsbestämmelse för jordbrukare har även framkommit. Till stöd för

dylika särregler kan anföras, att härigenom skulle vidgad möjlighet beredas

för sådana gäldenärer att utan avbräck fortsätta sin rörelse. Det synes emellertid

ägnat att väcka vissa betänkligheter att införa mer förmånliga regler

för vissa angivna yrkesgrupper. Om de nuvarande för alla gäldenärer gällande

värdegränserna höjas, torde behovet av utmätningsfrihet för nu avsedda grupper

i regel kunna tillgodoses inom denna ram.

Göta hovrätt, som ansett någon generell ökning av det utmätningsfria minimum

ej vara påkallad, bär föreslagit, att en viss ökad utmätningsfrihet skulle

kunna beviljas under förutsättning att familjens storlek, arbetsredskapens

värde eller annan särskild omständighet föranledde därtill. Ett stadgande med

dylik begränsning synes emellertid knappast vara tillfyllest för lagstiftningens

syfte.

I andra yttranden har väckts förslag örn en omarbetning av det nuvarande

stadgandets allmänna avfattning, därvid bl. a. föreslagits, att — i stället för att

som gällande lag medgiva undantagande av nödiga arbetsredskap och andra nödiga

lösören till ett sammanlagt högsta värde — en uppdelning måtte ske

mellan arbetsredskap och andra lösören, så att frågan om utmätningsfrihet

kunde bedömas inom vardera egendomsgruppen för sig. En lösning efter

denna linje innebär den fördelen, att den som för sin utkomst är i behov av

arbetsredskap i större omfattning icke i fråga om undantagande av egendom

i övrigt kommer i sämre läge än annan gäldenär.

Med anledning av de sålunda framkomna förslagen vill jag understryka, att

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

65

den nuvarande avfattningen av stadgandet såvitt känt är icke visat sig medföra

några större olägenheter i praktiken. En omläggning av grunderna för stadgandet

fordrar en ingående undersökning, därvid möjligheterna att erhålla

exekution överhuvud böra upptagas till övervägande. Jag vill i detta hänseende

särskilt erinra om vissa önskemål som framställts angående indrivning

av skadeståndsfordringar o. d. I avbidan på en sådan utredning synes i detta

sammanhang ej föreligga anledning till annan ändring av det nuvarande stadgandet

örn utmätningsfri egendom än att en skälig höjning av värdegränserna

genomföres.

Såsom i promemorian framhållits är det naturligtvis vanskligt att avgöra hur

högt man härvid bör sträcka sig. Jag finner emellertid ej skäl frångå vad i

promemorian förordats i detta hänseende och får alltså föreslå, att gränsen

fastställes till 1 000 kronor eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare och

ej heller har eget hushåll, till 400 kronor. Inom denna ram torde det i regel

vara möjligt att i skälig utsträckning tillgodose behovet av utmätningsfrihet

även i fråga om arbetsredskap. I anledning av vad i yttrandena framkommit

vill jag emellertid i detta sammanhang betona, att förutsättning för utmätningsfrihet

beträffande såväl arbetsredskap som andra lösören är att egendomen

är nödig för gäldenären, hans maka och oförsörjda barn eller

adoptivbarn. Att utan prövning av behovet i det särskilda fallet medgiva undantagande

av egendom till angivna värden är alltså icke förenligt med stadgandets

innebörd.

Den föreslagna ändringen i 65 § utsökningslagen beträffande värdet av lösören,

som må undantagas från utmätning, bör, såsom i promemorian föreslagits,

föranleda motsvarande ändring i 97 § konkurslagen.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1945. Även

utan särskilt stadgande torde vara tydligt, att de nya bestämmelserna ej kunna

vinna tillämpning, där utmätningen skett eller beslutet om egendomsavträde

meddelats före nya lagens ikraftträdande.

Landsorganisationen har hemställt örn införande av en bestämmelse avinnebörd,

att även sådan för gäldenären oundgänglig egendom, i vilken borgenären

har panträtt eller vilken tillhör borgenären enligt s. k. lösöreköp,

måtte kunna under alla förhållanden förbehållas gäldenären. Denna vittutseende

fråga torde emellertid lämpligen icke böra upptagas i detta sammanhang.

Detsamma gäller det i vissa yttranden berörda spörsmålet om en reformering

av indrivningsväsendet över huvud.

Vad angår frågan örn uppskov med utmätt egendoms försäljning

må till en början erinras om att enligt utsökningslagen i princip

gäller att, sedan utmätning skett, försäljning av det utmätta snarast skall

äga rum. För att dröjsmål ej skall uppkomma till följd av utmätningsmannens

förvållande har genom särskilda bestämmelser fastslagits, att örn ej

utmätning och försäljning skett inom viss tid, utmätningsmannen ådrager sig

visst ekonomiskt ansvar för det belopp varför utmätning bort ske. Såsom förut

nämnts ha emellertid i gäldenärens intresse stadgats vissa undantag, enligt

lliluin!) lill riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 236. ■>

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

vilka under särskilda förhållanden uppskov med försäljningen skall ske.

Sålunda kan bl. a. uppskov meddelas för att hindra att utmätt fordran eller

rättighet säljes till uppenbart underpris.

Vid en prövning av olika utvägar för att bereda ökat skydd åt gäldenär,

som oförvållat råkat i betalningssvårigheter, ligger det tydligen nära till

hands att tänka sig ett sådant skydd i form av en utvidgning av möjligheterna

att erhålla anstånd med försäljning av utmätt egendom. I den upprättade

promemorian har också föreslagits, att ett sådant uppskov under

vissa förutsättningar skulle kunna meddelas till förmån för gäldenär som nu

nämnts. Såsom i promemorian framhållits skulle ett anstånd med försäljning

kunna tänkas i flera fall leda till att gäldenären bleve i stånd att infria

sin skuld och undvika försäljning av det utmätta. Då exekutiv försäljning

ofta medför, att gäldenären mister en för honom värdefull förmögenhetstillgång

utan att vinna motsvarande lättnad i sin skuldbörda, skulle ett uppskov

i de fall, då betalningssvårighetema äro av tillfällig natur, kunna förhindra

en onödig värdeförstöring för honom.

Å andra sidan måste beaktas, att ett uppskov med försäljningen innebär ett

ingrepp i utmätningsborgenärens i och för sig berättigade anspråk på att få

sin rätt till betalning tillgodosedd. Uppskov torde emellertid ofta kunna meddelas

utan att borgenärens intressen oskäligt åsidosättas. Då utmätningen redan

skett, riskerar borgenären icke att annan borgenär förvärvar bättre förmånsrätt

i godset. Såsom i flera yttranden framhållits kan det t. o m. i vissa

fall tänkas, att ett uppskov kan vara till fördel även för borgenären, i det

att uppskovet öppnar större möjligheter för gäldenären att göra rätt för sig.

En avvägning mellan borgenärens och gäldenärens intressen torde mången

gång medföra, att ett uppskov framstår såsom skäligt. Visserligen lärer det

ofta inträffa, att borgenären i sådana fall själv medgiver gäldenären någon

tids betalningsanstånd. En lagregel, som öppnar möjlighet för gäldenären

att oberoende av borgenärens samtycke erhålla ett rimligt uppskov, synes

dock vara av värde.

Den förut omnämnda huvudregeln, att utmätt egendom skall försäljas utan

onödigt uppehåll, har tillkommit icke endast i utmätningsborgenärens intresse.

Även av andra skäl är det angeläget, att den genom utmätningen vunna

förmånsrätten icke blir gällande under alltför lång tid. Andra borgenärers

rätt kan nämligen påverkas av ett uppskov med verkställigheten bl. a.

genom att förmånsrätten kommer att avse även under tiden upplupen ränta

å utmätningsborgenärens fordran. Med hänsyn härtill har lagstiftaren genom

särskilda regler sökt hindra utmätningssökanden att obehörigen använda utmätning

blott för vinnande av ökad säkerhet i gäldenärens egendom. Enligt

86 § utsökningslagen gäller sålunda, att utmätningsärendet icke på den

grund att borgenären lämnat gäldenären anstånd med betalningen må uppehållas

utöver sex månader från det verkställighet begärdes. I betraktande

av det nu anförda synes vid utformandet av en lagregel, som ger möjlighet

för exekutiv myndighet att besluta om uppskov med utmätt egendoms försäljning,

hänsyn böra tagas ej endast till utmätningsborgenärens intresse utan

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

67

även till de intressen i övrigt som äro beroende av att verkställigheten ej uppskjutes

för länge. Det ligger då nära till hands alt begränsa möjligheten till

uppskov genom myndighets beslut på samma sätt som skett med utmätningssökandens

rätt att genom betalningsanstånd uppskjuta verkställigheten. Med

en sådan begränsning skulle innebörden av uppskovsregeln bliva, att exekutiv

myndighet tillerkändes befogenhet att uppskjuta försäljningen av det utmätta

i den mån borgenären icke medgåve anstånd. En borgenär, som lämnat

gäldenären uppskov med betalningen i syfte att möjliggöra för denne att

genom uppskovet undvika det utmättas försäljning, skulle icke behöva befara,

att ytterligare uppskov meddelades utöver den tid, varunder verkställigheten

till följd av anstånd från borgenärens sida kunnat uppehållas.

Därest en regel om uppskov med utmätt egendoms försäljning gives ett sådant

innehåll, torde ej möta några större betänkligheter mot att låta den

omfatta även fast egendom. Invändningarna mot förslaget att låta anståndsregeln

erhålla tillämpning å sådan egendom ha nämligen i första hand avsett,

att de kreditanstalter som lämnade lån mot säkerhet i fast egendom

kunde komma att inför risken, att försäljningen bleve uppskjuten till följd

av myndighets beslut, frångå sin nuvarande välvilliga praxis i fråga om

meddelande av betalningsanstånd. De erinringar som sålunda framställts

minska tydligen i styrka, örn anståndsregeln gives en sådan begränsning som

nyss sagts. Då utmätningsborgenärens förmånsrätt för ränta genom ett uppskov

ej kan utsträckas i vidare mån än som kunnat bliva förhållandet genom

ett av honom själv medgivet betalningsanstånd, torde ej heller efterföljande

inteckningshavares intressen trädas för nära. Ett av exekutiv myndighet

meddelat försäljningsuppskov kan ej försämra en sådan inteckningshavares

rätt i vidare mån än ett av utmätningsborgenären meddelat betalningsanstånd,

med vilket annan borgenär redan enligt gällande lag har anledning

att räkna. Några menliga följder för fastighetskrediten torde med

hänsyn härtill ej behöva befaras. Å andra sidan måste beaktas, att ett försäljningsuppskov

ofta skulle vara av särskilt värde för gäldenären då fråga

gäller fast egendom, framför allt sådan som ger gäldenären hans bärgning

eller inrymmer bostad åt honom och hans familj. En brådstörtad realisation

av egendom som nu sagts kan medföra ekonomisk förlust av en helt annan

storlek än i fråga örn lösöret. Visserligen torde det, såsom i vissa yttranden

framhållits, vara riktigt att kreditanstaltema icke framtvinga en försäljning

av fast egendom utan att först ha lämnat gäldenären skäligt betalningsanstånd.

Det måste emellertid beaktas, att lån mot säkerhet i fast egendom

kan beviljas även av andra kreditgivare än sådana anstalter, som pläga visa

gäldenären skäligt tillmötesgående.

I ett yttrande har hemställts, att lagstiftningen ej måtte avse fartyg som äro

införda i fartygsregistret och alltså i regel kunna intecknas. Av skäl som anförts

i fråga örn fast egendom torde emellertid något undantag ej böra stadgas

i detta hänseende. Tillräcklig anledning synes ej heller föreligga att, på

sätt arbetsmarknadskommissionen ifrågasatt, giva olika uppskovsregler för

skilda slag av egendom.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Såsom första förutsättning för att anstånd nied försäljning av utmätt egendom

skall kunna meddelas torde i princip böra gälla, att gäldenärens betalningssvårigheter

uppstått till följd av någon oförutsedd anledning, varöver

gäldenären icke råder. Självfallet är det ogörligt att särskilt angiva alla de

olika omständigheter som härvid kunna komma i betraktande. I promemorian

ha sjukdom och arbetslöshet särskilt framhållits. Dessa anledningar

torde främst tälla i ögonen men även andra orsaker kunna komma i fråga.

Enligt min mening torde lagregeln kunna — i nära anslutning till vad i promemorian

föreslagits — utformas så, att gäldenären förutsättes ha på grund

av sjukdom, arbetslöshet eller annan särskild orsak huvudsakligen utan egen

skuld råkat i betalningssvårigheter. Under remissbehandlingen har lagstiftningens

tillämplighet diskuterats med hänsyn till skilda orsaker till att gäldenären

råkat i betalningssvårigheter. Då omständigheterna i olika fall kunna

vara av mycket skiftande art och därför föranleda en olika bedömning, torde

det emellertid knappast vara möjligt att göra ett generellt uttalande beträffande

lagstiftningens tillämplighet i angivna hänseenden. Det torde få

överlämnas åt rättstillämpningen att från fall till täll avgöra om gäldenärens

betalningssvårigheter kunna anses ha uppstått huvudsakligen utan hans

skuld. I anledning av vad i vissa yttranden anförts vill jag emellertid i detta

sammanhang uttala, att någon motsvarighet till 15 § militära moratorieförordningen

— enligt vilken stadgandet örn anstånd med försäljning av gods

som utmätts Ihos värnpliktig, vilkens betalningssvårigheter föranletts av

tjänstgöringen, äger motsvarande tillämpning då utmätningen skett hos hans

hustru — icke erfordras vid den nu ifrågasatta lagstiftningen, enligt vilken

möjligheten till anstånd icke är inskränkt till det fallet att gäldenärens betalningssvårigheter

uppstått till följd av någon sådan särskild anledning såsom

militärtjänstgöring.

Frågan om gäldenären överhuvud befinner sig i betalningssvårigheter eller

ej torde i allmänhet ej kunna vara föremål för tvekan; i regel torde få förutsättas,

att den omständigheten att utmätning ägt rum utgör ett tillräckligt

indicium härpå. I några yttranden har framhållits, att betalningssvårigheterna

för att komma i betraktande skulle ha uppstått före den tidpunkt, då den

fordran till vars gäldande utmätning skett förföll till betalning. Även örn ett

sådant krav i och för sig skulle få anses följdriktigt, torde det dock med hänsyn

till bevisningssvårigheterna icke böra uppställas som en uttrycklig förutsättning

för lagstiftningens tillämplighet.

Såsom förut framhållits är syftet med ett uppskov av verkställigheten att

bereda gäldenären möjlighet att betala sin skuld. Därest omständigheterna

äro sådana, att det måste antagas att försäljning trots uppskov måste komma

till stånd, är tydligen ett uppskov utan egentligt värde för gäldenären. Med

hänsyn härtill torde böra föreskrivas, att anstånd må beviljas endast då betalningssvårighetema

kunna antagas vara av tillfällig natur.

I enlighet med vad i promemorian föreslagits torde såsom förutsättning för

anstånd vidare böra uppställas, att borgenärens rätt till betalning icke äventyras.

Detta är t. ex. förhållandet, om egendomen är underkastad hastig vär
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

69

deminskning eller är föremål för vanvård. Det bör emellertid enligt min mening

därjämte beaktas, att borgenären i vissa fall kan ha ett särskilt intresse

av att erhålla betalning snarast möjligt, vilket intresse väger mer än gäldenärens

intresse av ett uppskov. I sådana fall synes ett anstånd icke böra

meddelas, även om förutsättningarna därför eljest äro för handen. Visserligen

innebär förslaget icke någon ovillkorlig rätt till anstånd under angivna

förutsättningar utan endast en möjlighet för exekutiv myndighet att meddela

uppskov; vid denna diskretionära prövning kan hänsyn tydligen tagas

till särskilda omständigheter av antytt slag. Det torde emellertid vara lämpligt

att i lagtexten intaga en erinran, att anstånd ej må medgivas, örn borgenären

därigenom tillskyndas avsevärt men.

I överensstämmelse med vad i promemorian föreslagits torde vid meddelande

av uppskov särskilda villkor böra kunna uppställas, såsom att gäldenären

gör avbetalningar å skulden.

Det är tydligen en uppgift av grannlaga natur att avgöra, örn förutsättningarna

för ett anstånd med försäljning av utmätt gods äro för handen. Enligt

min mening föreligga övervägande skäl att anförtro denna uppgift åt överexekutor.

Härför talar bl. a. den omständigheten att ett ekonomiskt ansvar

åvilar utmätningsmannen, därest utmätning och försäljning icke ske inom

viss tid.

Vad angår förfarandet med avseende å uppskov har i promemorian föreslagits,

att utmätningsmannen, örn skäl till uppskov föreligger i ett hos honom

anhängigt utmätningsärende, skall göra anmälan därom till överexekutor.

I vissa yttranden har mot denna bestämmelse invänts, att det i stället borde

ankomma på gäldenären att göra framställning hos överexekutor örn uppskov.

Det är tydligt, att det i regel måste åligga utmätningsmannen att, när fråga

om anstånd uppkommit, företaga viss utredning i ärendet, och det torde

därför vara ändamålsenligt att låta gäldenär, som anser uppskov böra medgivas,

vända sig till utmätningsmannen med framställning därom. Denne

torde därefter, om skäl till uppskov föreligger, ha att göra anmälan till överexekutor.

Även utan framställning från gäldenärens sida torde en dylik anmälningsskyldighet

böra åligga utmätningsmannen. I regel torde emellertid

få antagas, att örn gäldenären icke själv gör framställning om uppskov, någon

särskild uppskovsanledning ej heller föreligger. Möjlighet bör även stå

gäldenären öppen att vända sig direkt till överexekutor med begäran om

anstånd. En sådan direkt hänvändelse måste tydligen alltid ske, då det gäller

fast egendom och försäljningen alltså skall verkställas av överexekutor. Någon

särskild bestämmelse, som fastslår att framställning om uppskov skall göras

inom viss tid från det verkställighet begärdes, synes ej erforderlig.

Det torde få förutsättas, att innan överexekutor förordnar örn uppskov tillfälle

lämnas utmätningsborgenären att yttra sig i ärendet. Såsom i promemorian

föreslagits bör det ankomma på utmätningsmannen att, sedan uppskovstiden

gått till ända, ex officio ånyo företaga ärendet. Motsvarande bör gälla

för överexekutor med avseende å där anhängigt ärende. Vad i promemorian i

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 236-

övrigt anförts angående förfarandet i uppskovsärendet giver icke anledning

till erinran från min sida.

Uppenbart är, att sådant uppskov som kommer till stånd på grund av överexekutors

beslut icke kan ådraga utmätningsmannen någon ansvarighet jämlikt

162 eller 163 § utsökningslagen.

Någon motsvarighet i konkurslagen till de föreslagna bestämmelserna om

uppskov med försäljning av utmätt egendom torde ej erfordras. Syftet med

dessa bestämmelser kan tillgodoses genom vad som stadgas i 64—68 §§ konkurslagen.

Det kan dock anmärkas, att de föreslagna bestämmelserna i utsökningslagen

torde bliva direkt tillämpliga, därest utmätning under konkursen

sker med stöd av 23 § konkurslagen för fordran som är förenad med

panträtt i fast eller lös egendom.

I några yttranden ha vissa särskilda detaljspörsmål berörts.

Skånska hypoteksföreningen har sålunda befarat, att svårigheter skulle

upppstå, om försäljning av fast egendom begärts av flera borgenärer. Enligt

min mening torde emellertid denna farhåga vara överdriven. Oftast torde väl,

då försäljning yrkats av flera borgenärer, gäldenärens ställning vara sådan*

att intet är att vinna genom ett anstånd med egendomens försäljning.

Länsstyrelsen i Kalmar län har uttalat, att uppskovsbestämmelsen ej medgåve

rätt för överexekutor att låta anstå med införskaffande av erforderliga

handlingar för auktion å fast egendom. Någon lagbestämmelse som utgör

hinder att, örn uppskov med egendomens försäljning meddelats, dröja med

anskaffandet av dylika handlingar under uppskovstiden synes emellertid ej

föreligga. Det torde tvärtom få anses ligga i sakens natur, att under den tid,

då gäldenären har möjlighet att förhindra försäljningen genom att betala sin

skuld, inga åtgärder skola vidtagas, som kunna medföra kostnader av sådant

slag att de vid utmätningens återgång bliva onyttiga. Likaledes torde det

vara tydligt, att under uppskovstiden auktion å egendomen ej får utlysas.

Den föreslagna uppskovsbestämmelsen torde böra träda i kraft den 1 juli

1945.

Avbetalningsköp.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser om avbetalningsköp äro meddelade i lagen den 11 juni 1915

om avbetalningsköp. Med avbetalningsköp förstås i denna lag avtal, varigenom

lösöre säljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skola erläggas

efter det godset utgivits till köparen, och under villkor tillika att säljaren

skall äga rätt att återtaga godset, örn köparen åsidosätter vad honom

åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva hos säljaren intill dess

betalningen eller viss del därav blivit erlagd. Har avtalet betecknats såsom

hyresavtal eller betalningen såsom vederlag för godsets bruk och nyttjande,

skall utan hinder därav avtalet anses såsom avbetalningsköp, såframt det finnes

vara åsyftat, att den som fått godset till sig utgivet skall bliva ägare därav.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

71

Lagen äger emellertid icke tillämpning, om sammanlagda beloppet av de

poster, som köparen enligt avtalet har att erlägga (avbetalningspriset) överstiger

3 000 kronor.

Lagen innehåller åtskilliga regler, vilka avse att bereda köparen skydd

mot alltför stränga bestämmelser i avtalet örn påföljd av kontraktsbrott. Sålunda

stadgas bl. a., att örn köparen underlåter att fullgöra sin betalningsskyldighet,

säljaren ej äger att på grund därav taga godset åter, utkräva

post som eljest ej vore förfallen eller göra annan i avtalet stadgad

särskild påföljd gällande, med mindre någon post utestår ogulden minst

fjorton dagar utöver förfallodagen och denna post antingen uppgår till minst

en tiondel av avbetalningspriset eller tillsammans med annan ogulden förut

förfallen post utgör minst en tjugondei därav. Där köparen i annat avseende

än nu sagts åsidosätter vad honom åligger, må särskild påföljd som

för sådan händelse kan vara avtalad icke vinna tillämpning, för så vitt sådant

med hänsyn till de föreliggande omständigheterna skulle vara uppenbart

obilligt.

Ä andra sidan innehåller lagen vissa bestämmelser, som avse att underlätta

återtagande av egendom, som sålts genom avbetalningsköp. I detta

hänseende stadgas, att därest skriftlig handling upprättats örn avbetalningsköp,

säljaren äger att hos utmätningsmannen i orten söka handräckning för

godsets återtagande. Handräckning må dock ej beviljas, med mindre utmätningsmannen

finner uppenbart, att med betalningen föreligger dröjsmål som

berättigar till godsets återtagande.

Efter lagens tillkomst har frågan om ändrad lagstiftning rörande avbetalningsköp

vid flera tillfällen varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda

anhöll 1927 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 183) örn utredning

rörande avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt. Utredningen

resulterade bl. a. i förslag till ändringar i lagen örn avbetalningsköp,

framlagda av kommerskollegium i skrivelse till Kungl. Majit den 21 februari

1933, vilken skrivelse i huvudsak finnes intagen i Kungl. Majits proposition

(nr 98) till 1934 års riksdag rörande bl. a. ändrade åtalsbestämmelser

för förskingringsbrott. I skrivelse till Kungl. Majit (nr 195) anhöll

1934 års riksdag, att Kungl. Majit ville till förnyad utredning företaga

frågan om verkningarna av avbetalningshandeln. En förberedande utredning

rörande en revision av gällande bestämmelser om avbetalningsköp har

utförts av professorn Folke Schmidt och framlagts i ett betänkande med riktlinjer

för en lagstiftning örn ägareförbehåll och avbetalningsköp (SOU 1938:

11). Den 2(5 januari 1945 har en särskild sakkunnig tillkallats för att inom

justitiedepartementet biträda med en förberedande utredning angående avbetalningshandeln.

Även beträffande avbetalningsköp innehåller förordningen angående tilllämpning

av moratorielagen å värnpliktiga m. fl. vissa för värnpliktiga gällande

särbestämmelser, vilka innefatta förbud i viss omfattning att, utöver

vad eljest gäller, på grund av dröjsmål med betalning av förfallen post taga

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

godset ater eller göra gällande annan i avtalet stadgad påföljd av betalningsförsummelse.

Promemorian.

I promemorian uttalas till en början, att den föreliggande frågan örn

skydd i vissa fall för gäldenär som oförvållat åsamkats betalningssvårigheter

syntes böra lösas med utgångspunkt från gällande lag örn avbetalningsköp.

En eventuell lagstiftning örn sådant skydd för gäldenär behövde alltså

icke sammankopplas med frågan om en allmän revision av lagen örn avbetalningsköp.

Utredningen syntes böra begränsas till att omfatta dels frågan

örn anstånd kunde beredas avbetalningsköpare i de fall då denne oförvållat

råkat i betalningssvårigheter och dels örn bestämmelse rörande sådant anstånd,

på sätt skett i den militära moratorielagstiftningen, kunde utsträckas

till att omfatta ej blott de avbetalningsköp som reglerades av lagen om avbetalningsköp

utan även sådana avbetalningsköp, vid vilka avbetalningspriset

överstege 3 000 kronor.

Vad angår frågan örn anstånd med återtagande av avbetalnings

gods framhålles i promemorian bl. a., att det uppenbarligen

kunde få synnerligen olyckliga verkningar för köparen, örn säljaren utnyttjade

sina möjligheter att återtaga godset vid försummelse i fråga örn betalningsskyldighetens

fullgörande. Det sk\Tdd i detta hänseende som gällande

lag innebure verkade endast tämligen kort tid. Om köparens betalningssvårigheter

berodde av tillfälliga orsaker och man kunde antaga att han komme

att fullgöra avtalet, därest han finge en tids anstånd, kunde det mången

gång vara obilligt mot köparen att säljaren genomdreve sin rätt att återfå

godset. Det torde ofta förekomma att avbetalningssäljaren, som hade intresse

av att köpet fullföljdes, i sådana fall beviljade köparen anstånd, men

det syntes likväl vara av värde att köparen genom föreskrift i lagen finge

rätt till anstånd i ökad utsträckning.

I anledning härav har i promemorian föreslagits införande i lagen om

avbetalningsköp av en bestämmelse av huvudsakligt innehåll, att örn köparens

dröjsmål med att erlägga betalning föranletts av att han på grund av

sjukdom, arbetslöshet eller annan dylik orsak huvudsakligen utan egen

skuld råkat i betalningssvårigheter, säljaren ej må återtaga godset, med

mindre dröjsmålet överstiger sex månader eller säljarens rätt eljest äventyras.

Beträffande frågan om anståndsbestämmelsens tillämplighet

å avbetalningsköp där priset överstiger 3000

kronor anföres i promemorian, att det efter tillkomsten av lagen örn avbetalningsköp

blivit mycket vanligt att avbetalningsköp inginges beträffande

föremål, exempelvis bilar, vilkas värde betydligt överstege nämnda be

lopp. Köparen vore säkerligen i ett mycket stort antal fall i behov av lagstiftningens

stöd mot säljaren, när denne ville göra gällande påföljd av betalningsförsummelse.

Det syntes därför vara påkallat att utvidga lagens till
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 236.

73

1 arnp ni ngsoinråda. Detta borde lämpligast ske genom att lagen gjordes tilllämplig

på alla avbetalningsköp. Någon allvarlig olägenhet av att helt övergiva

regeln örn en begränsning med hänsyn till köpesummans storlek syntes

ieke behöva befaras.

Yttrandena.

Beträffande förslaget örn ändrade bestämmelser rörande avbetalningsköp

ha skilda meningar kommit till uttryck i yttrandena. I åtskilliga utlåtanden

har sålunda förslaget, med godtagande av de i promemorian anförda skälen

för detsamma, helt eller i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran

medan åter i andra yttranden förslaget bestämt avstyrkts eller ock mer

eller mindre starka betänkligheter uttalats mot detsamma. Kritiken har i

första hand riktats mot förslaget örn anstånd i vissa fall med återtagande

utav avbetalningsgods medan förslaget om utvidgning av tillämpningsområdet

för lagen örn avbetalningsköp att omfatta alla dylika köp ej mött samma

motstånd.

Förslaget örn anstånd med återtagande av avbetalningsgods

har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av bl. a.

Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,

socialstyrelsen, Överståthållarämbetet samt flertalet länsstyrelser.

Yttranden i avstyrkande riktning ha avgivits av Svea hovrätt, länsstyrelsen

i Skaraborgs län, magistraten i Malmö, överexekutor i Malmö och Norrköping,

förste stadsfogden därstädes, Sveriges advokatsamfund, svenska

bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, samtliga handelskamrar, Sveriges

köpmannaförbund, Sveriges industriförbund m. fl. I de avstyrkande

yttrandena har i huvudsak framhållits, att något behov av den föreslagna anståndsregeln

ej påvisats. Avbetalningssäljama lämnade redan nu i ömmande

fall tillräckligt vittgående medgivanden om anstånd för köparna. Detta vore

helt naturligt, då det ej blott för köparen utan även för säljaren vore fördelaktigare

att köpeskillingen erlades än att godset återtoges. Återtagande av

avbetalningsgods förekomme därför endast, när säljaren ansåge sig ha grundad

anledning antaga att köparen även med en tids anstånd eller med tillfällig

nedsättning av posterna icke komme att erlägga betalning för godset.

Vidare har uttalats, att de lättnader i fråga om betalningsskyldighetens fullgörande

som förslaget innebure kunde fresta ekonomiskt svaga köpare att

utöver sin förmåga ingå avbetalningsköp. Det har även gjorts gällande, att

en anståndsregel av föreslagen innebörd medförde ökade risker och kostnader

för avbetalningssäljama. Dessa risker och kostnader måste slås ut på

alla avbetalningsköpare i form av väsentligt höjda priser. Det kunde också

tänkas, att den strängare gallring som den ifrågasatta bestämmelsen kunde

medföra från avbetalningssäljarnas sida skulle leda lill att dessa inskränkte

försäljningarna och att detta i första hand ginge ut över dem som bäst behövde

komma i åtnjutande av de fördelar som avbetalningsformen erbjöde.

Slutligen har framhållits, att de i förslaget angivna omständigheterna, som

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kanal. Maj:ts proposition nr 236.

berättigade avbetalningsköparen att erhålla anstånd, vore vagt utformade och

att deras tillämpning komme att i praktiken medföra stora svårigheter. Fara

förelåge att bestämmelsen om anstånd i praktiken komme att tillämpas i

vidare utsträckning än dess syfte krävde. För övrigt borde beaktas att

flera av anståndsgrunderna vore av den art, att köparen genom försäkring

kunde skydda sig mot de ekonomiska följderna av desamma.

Förslaget örn utsträckning av lagens tillä mpningso mrade

att omfatta alla avbetalningsköp oberoende av avbetalningspriset har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden. I vissa yttranden

ha förordats en höjning av gränsen till 5 000 eller 6 000 kronor. I andra

yttranden, i första hand de som avgivits av olika näringsorganisationer, har

förslaget helt avstyrkts under framhållande bl. a., att en så genomgripande

ändring i lagstiftningen icke borde vidtagas utan att en grundlig utredning

verkställts angående de ekonomiska konsekvenserna av en dylik ändring.

I flera yttranden har särskilt uttalats, att förslaget rörande ändringar i lagen

örn avbetalningsköp icke nu borde upptagas utan att därmed borde anstå

i avvaktan på den pågående utredningen angående en revision av lagstiftningen

örn avbetalningsköp överhuvud. Uttalanden i sådan riktning ha

gjorts av bl. a. Svea hovrätt, kommerskollegium, svenska bankföreningen.

Sveriges industriförbund samt vissa handelskamrar. I yttranden av länsstyrelserna

i Södermanlands och Kronobergs lån m. fl. har framhållits, att förslaget

såvitt anginge borttagande av den nuvarande värdegränsen icke för

närvarande borde genomföras utan att frågan därom borde upptagas i samband

med nyssnämnda utredning. Som skäl för att de i promemorian förordade

lagändringarna borde prövas i ett större sammanhang har påpekats

bl. a., att ändringarna avsåge centrala bestämmelser i lagstiftningen om avbetalningsköp

samt att dylika ändringar icke borde tagas under övervägande

utan att samtidigt lagen i sin helhet bleve föremål för översyn. Särskilt

har framhållits, att en utvidgning av lagens tillämplighetsområde ej borde

sk© utan att samtidigt lagen i övrigt omarbetades på flera punkter. Vidare

har uttalats, att om förslaget upphöjdes till lag, de resultat vartill den nu

pågående utredningen kunde leda på ett olyckligt sätt föregrepes. Även i

sådana yttranden, i vilka de i promemorian föreslagna ändringarna helt

eller till väsentliga delar tillstyrkts, har påpekats, alt vissa följdändringar

kunde behöva vidtagas beträffande lagen i övrigt. Därjämte biar i andra yttranden

uttalats, att lagen även i sådana hänseenden som ej direkt berördes

av de föreslagna ändringarna vore i behov av en översyn. Det stora och svårlösta

problemet örn avbetalningshandelns sociala verkningar komme alltså

icke genom ett antagande av förslaget att ha bringats till sin slutliga lösning.

Departementschefen,

Enligt min mening möta betänkligheter mot att i detta sammanhang vidtaga

ändringar i de gällande rättsreglerna rörande avbetalningsköp. Såsom

förut nämnts är för närvarande lagstiftningen härom föremål för utredning.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 236.

75

Efter det tidigare vissa riktlinjer för en ändrad lagstiftning i ämnet framlagts,

har den 26 januari 1945 inom justitiedepartementet tillkallats en särskild

sakkunnig för att biträda med en förberedande utredning rörande avbetalningshandeln.

Behovet av en dylik översyn av gällande bestämmelser

om avbetalningsköp bestyrkes av uttalanden under remissbehandlingen av

förevarande ärende. I åtskilliga yttranden har sålunda framhållits, att ändringar

i gällande rättsregler på området vore påkallade i skilda hänseenden.

Det synes mindre lämpligt att föregripa den sålunda pågående utredningen

rörande lagstiftningen genom att nu på vissa punkter införa bestämmelser

med huvudsakligt syfte att bereda ökat skydd för gäldenär, som oförvållat

råkat i betalningssvårigheter. De bestämmelser i detta hänseende som kunna

anses befogade torde i stället böra genomföras i samband med en revision

av lagstiftningen i dess helhet. Med hänsyn härtill finner jag det i promemorian

framlagda förslaget örn ändringar i lagen örn avbetalningsköp

icke böra för närvarande föranleda lagstiftning.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 3A §§ lagen den 1A

juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i utsökning slagen; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 97 § konkurslagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

1 De under 1) och 3) upptagna lagförslagen, vilka äro likalydande med de vid propositionen

fogade förslagen i samma ämnen, ha här uteslutits.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 65 §* utsökningslagen skall erhålla ändrad lydelse

på sätt i det följande angives samt att i samma lag skall införas en ny paragraf,

betecknad 88 c §, med nedan angivet innehåll.

65 §.

Från utmätning skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för

gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock nödiga

arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av högst ettusen kronor,

eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare och ej heller har eget hushåll,

högst fyrahundra kronor. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall

från utmätning undantagas av det förråd, som i huset finnes, vad till underhåll

för en månad tarvas, eller, där tillräckligt förråd ej finnes, av penningar,

som gäldenären innehar eller äger innestående i bank eller annan penninginrättning,

så mycket som erfordras för anskaffande av det felande.

Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, varför pantsättningen

skett.

88 c §.

Finnes, då utmätning skett, att gäldenären på grund av sjukdom, arbetslöshet

eller annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter,

som kunna antagas vara av tillfällig natur, äge överexekutor,

såframt icke borgenärens rätt till betalning äventyras eller eljest avsevärt

men åsamkas honom, förordna om uppskov med försäljning av egendomen

på viss tid, ej över sex månader från det utmätningsmannen mottog

de i 54 eller 56 § omförmälda handlingar. Överexekutor må föreskriva villkor

för uppskovet och, örn anledning därtill uppkommer, återkalla förordnandet.

Har genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad fordran

fastställts till betalning ur fast egendom, skall tid, som ovan sägs, räknas från

det försäljning av egendomen begärdes.

Det åligger utmätningsman att, örn skäl till uppskov föreligger i ett av

honom handlagt mål, göra anmälan därom hos överexekutor. Sedan tid för

uppskov gått till ända, skall utmätningsman eller överexekutor, hos vilken

målet är anhängigt, ånyo företaga målet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945. 1

1 Senaste lyielse se SFS 1920: 418.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

77

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 mars

1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 8 mars 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 23 februari 1945, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14

juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i ut sökning slag en; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 97 § konkurslagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av

t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn S. Å.

Edling.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§

lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

32 §.

Justitieråden Guldberg, Ekberg och Santesson:

De i förevarande paragraf vidtagna ändringarna ha till syfte att möjliggöra

för hyresgäst att bevara hyresrätten genom att gälda hyran medelst

månadsbetalningar. Emellertid synes den förebragta utredningen knappast

utvisa, att på hyresmarknaden framträtt något större behov av en utsträckt

rätt till hyresbetalning för månad. I varje fall torde en lagregel, som beträffande

alla hyresförhållanden öppnar möjlighet till månadsbetalning, innefatta

ett ingripande med större verkningar än som betingas av föreliggande

omständigheter. Vad angår bostadslägenheter torde något behov ej förefinnas

att vidga möjligheterna i detta hänseende utöver vad som redan gäller.

Däremot synes ett visst behov lia yppat sig i fråga örn andra smärre

lägenheter, särskilt lokaler för hantverkare eller andra näringsidkare. Grän
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

sen torde härvid lämpligen kunna dragas så, att under regeln inbegripas

dylika lägenheter om högst två rum.

Bestämmelserna i det remitterade förslaget ha utformats så, att de icke

ändra de avtalade förfallodagarna utan inskränka hyresvärdens rätt att uppsäga

avtalet på grund av underlåtenhet att erlägga hyran på avtalad tid.

Gällande lag innehåller emellertid föreskrifter, som för en avsevärd del av

bostadsbeståndet giva rätt till månadsbetalning av hyran, oavsett vad om hyresbetalningen

är avtalat. Särskilt med hänsyn härtill synes en lagstiftningsåtgärd

enklast och mest konsekvent kunna ske genom att utsträcka rätten

till månadsbetalning av hyra. En sådan lösning ter sig även eljest mera naturlig

än den nu föreslagna ordningen, vilken förefaller onödigt invecklad.

På grund härav hemställes, att lagstiftning i ämnet i den utsträckning

som i det föregående angivits utformas såsom ändring av 21 § i förevarande

kapitel. Väljes denna utväg, erfordras vissa jämkningar i det remitterade förslaget

i övrigt.

Förslaget till lag om ändring i ntsökningslagen.

88 c §.

Lagrådet:

Enligt det remitterade förslaget skall uppskov med försäljning av utmätt

egendom icke medgivas, örn borgenärens rätt till betalning äventyras eller

eljest avsevärt men åsamkas borgenären. Till motivering för sistnämnda förutsättning

—- vilken icke återfinnes i den promemoria, som lagts till grund

för förslaget. — har föredragande departementschefen framhållit, att i vissa

fall borgenären kunde ha ett särskilt intresse av att erhålla betalning snarast

möjligt samt att detta intresse vägde mer än gäldenärens intresse av ett uppskov.

Vad sålunda anförts förtjänar att understrykas. Gäldenärens berättigade

intresse av att icke drabbas alltför hårt av vissa betalningssvårigheter

måste vägas mot borgenärens befogade anspråk på betalning för sin fordran.

Denna intresseavvägning kan bli en ömtålig del av den diskretionära prövning,

som ankommer på överexekutor. Utöver vad departementschefen framhållit

må påpekas, att överexekutor — vilken i stort sett bör bedöma anståndsfrågan

så som om han handlade i stället för en socialt ansvarskännande

borgenär — jämväl måste beakta, att starka skäl, som ej sällan äro av

utpräglat social natur, kunna tala för att borgenären i vanlig ordning erhåller

betalning för sin fordran. Med hänsyn till de anförda synpunkterna

torde stadgandet i denna del erhålla en lämpligare utformning, därest det

angives, att uppskovsförordnande under övriga i paragrafen upptagna förutsättningar

må meddelas, så framt icke borgenärens rätt till betalning äventyras

eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes.

Justitieråden Ekberg och Santesson:

Första punkten i tredje stycket innehåller föreskrift om skyldighet för utmätningsman

att, om skäl till uppskov med försäljning av den utmätta egendomen

föreligger i ett av honom handlagt mål, göra anmälan därom hos

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

79

överexekutor. Såsom bland andra Föreningen Sveriges landsfiskaler framhållit,

kan emellertid den undersökningsplikt, som sålunda skulle åligga utmätningsmannen,

bli betungande och tidsödande. En sådan plikt är vidare

ägnad att minska tilliten till utmätningsmannens opartiskhet. Med hänsyn

till ärendets beskaffenhet, som ansetts medföra bland annat att tillfälle

i regel bör lämnas borgenären att yttra sig om ifrågasatt uppskov,

synes den riktiga ordningen vara att initiativet tages av gäldenären genom

en ansökan, innehållande de till stöd för åtgärden åberopade skälen,

varöver borgenären bör höras. Medgiver borgenären anstånd, erfordras icke

någon ytterligare utredning i frågan. En sådan ordning lärer jämväl bäst

överensstämma med vad som i allmänhet gäller om uppskov med åtgärd.

Gäldenärens rätt torde kunna på ett tillfyllestgörande sätt tillgodoses, om utmätningsmannen

ålägges att vid utmätningsförrättning underrätta gäldenären

örn den möjlighet till uppskov, som lagen bereder. Ifrågavarande paragraf

synes därför böra undergå sådan jämkning, att i första stycket föreskrives

att ansökan om uppskov skall göras av gäldenären hos överexekutor samt

att första punkten i tredje stycket ersättes med föreskrift örn sådan underrättelseplikt,

som nu antytts.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 97 § konkurslagen.

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, håltet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 mars 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin,

Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets

denna dag avgivna utlåtande över de till lagrådet den 23 februari

1945 remitterade förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14

juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i utsökningslagen; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 97 § konkurslagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Vad först angår förslaget om ändring i nyttjanderättslagen ha tre av lagrådets

ledamöter i fråga om möjligheten att genom månadsbetalning bevara

hyresrätten ansett, att denna möjlighet, som nu föreligger allenast beträffande

bostadslägenheter örn högst fyra rum, därutöver borde medgivas allenast

beträffande lägenheter av annat slag om högst två rum. Såsom jag framhållit

vid remissen till lagrådet kan den nuvarande bestämmelsen i ämnet icke

anses tillfredsställande. Genom den begränsning som nu gäller torde sålunda

uteslutas åtskilliga hyresgäster, vilka ha behov av att få betala hyran månadsvis.

Detta lärer vara förhållandet såväl i fråga örn bostadslägenheter örn

mer än fyra rum som beträffande andra lägenheter. Av skäl som jag förut

angivit föreligga betydande svårigheter att göra en lämplig gränsdragning

mellan olika lägenheter, något som särskilt gäller affärs- och verkstadslokaler

beträffande vilka en begränsning i förhållande till storleken knappast

torde kunna ske med utgångspunkt från rumsindelningen. Å andra sidan

lärer en generell regel, som med ändring av den avtalade förfallodagen fastställer,

att hyran må erläggas i förskott för månad vara mer vittomfattande

än som av behovet är påkallat. Om däremot — så som skett i det remitterade

förslaget — åt regeln gives det innehåll, att den endast betager hyresvärden

rätt att uppsäga avtalet så länge hyran regelbundet erlägges månadsvis

i förskott, kan jag icke finna betänkligheter möta att låta densamma örn
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

81

latta alla lägenheter. Med hänsyn härtill föreligger enligt min mening ej skäl

att frångå det remitterade förslaget i denna del.

Beträffande 88 c § i förslaget till lag örn ändring i utsökningslagen har

lagrådet hemställt, att i paragrafen skulle — i stället för bestämmelsen, att

uppskov med utmätt egendoms försäljning ej finge meddelas, om borgenärens

rätt till betalning äventyrades eller eljest avsevärt men åsamkades honom —

föreskrivas, att uppskov ej må beviljas, såframt borgenärens rätt till betalning

äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes. Denna ändring

har jag ansett mig böra biträda.

Två ledamöter av lagrådet ha vidare hemställt om vissa ändringar i nyssnämnda

paragraf med avseende å förfarandet i ärende rörande uppskov med

försäljning av utmätt egendom. Vad till stöd därför anförts innefattar emellertid

enligt min åsikt icke tillräckliga skäl att frångå det remitterade förslaget,

som i det hänseende varom här är fråga överensstämmer med de i 88 b §

andra stycket andra punkten givna reglerna rörande försäljningsuppskov

som där avses.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen, sedan förslaget till lag örn

ändring i utsökningslagen ändrats i enlighet med det anförda samt därjämte

viss redaktionell jämkning vidtagits i detsamma, måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 236.

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:336 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts ''proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32y 33 och 34 §§ lagen den 14 juni 190 a1 i texten
  2. 1LU 1945:38 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34- §§ lagen den 14 juni 1907 s. 1 i texten