Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

1945-03-16 · 141 sidor, varav 132 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 132 av 141 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:239, Med förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

I

Nr 239.

Kungl. Majus proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr

321); given Stockholms slott den 16 mars 1945.

*

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag lill lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september

1929 (nr 321).

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 239

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

Förslag

till

Lag

örn ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

Härigenom förordnas, att överskriften till 6 kap. sinnessjuklagen den 19

september 1929 ävensom 10 § 1 morn., 20 och 38 §§, 39 § 2 och 4 morn., 41—

46 §§, 46 a §, 47 § 1, 4 och 5 mom. samt 49 och 51 §§ samma lag1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i lagen skall införas en

ny paragraf, benämnd 41 a §, av den lydelse nedan sägs.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §.

1. Då ansökan -— — — sinnestillstånd

(levnadsberåttelse).

Vårdattest må utfärdas allenast av

legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens

särskilda bemyndigande,

av annan, som av styrelsen

förordnats att uppehålla läkarbefattning.

Vårdattest må ej meddelas av

läkare vid det sinnessjukhus, varest

intagning begäres; dock må läkare

vid sinnessjukhus, som drives av

landsting eller kommun, utfärda

vårdattest, då fråga är örn förflyttning

till sjukhuset av någon, som

vårdas å fattigvårdsanstalt, där läkaren

omhänderhar sjukvård, samt annan

läkare ej utan olägenhet eller

omgång kan anlitas. Vårdattest må

ej godkännas, därest den meddelats

av någon, som veterligen till den

sjuke står i den skyldskap eller i det

svågerlag, som enligt lag utgör vittne

sjöv.

10 §.

1. Då ansökan — — — sinnestillstånd

(levnadsberåttelse).

Vårdattest må utfärdas allenast av

legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens

särskilda bemyndigande,

av annan, som av styrelsen

förordnats att uppehålla läkarbefattning.

Vårdattest må ej meddelas av

läkare vid det sinnessjukhus, varest

intagning begäres; dock må läkare

vid sinnessjukhus, som drives av

landsting eller kommun, utfärda

vårdattest, då fråga är om förflyttning

till sjukhuset av någon, som

vårdas å fattigvårdsanstalt, där läkaren

omhänderhar sjukvård, samt annan

läkare ej utan olägenhet eller

omgång kan anlitas. Vårdattest må

ej godkännas, därest den meddelats

av någon, som veterligen till den

sjuke står i den skyldskap eller i det

svågerlag, som enligt lag utgör jäv

mot domare.

1 Senaste lydelse, se betr. 20 § SFS 1941: 509. betr. 41 och 46 a §§ SFS 1937 : 470, betr. 45 §

SFS 1933: 45 och betr. 47 § 4 mora. SFS 1942: 146.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

a

(Nuvarande lydelse)

20 §.

Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus

intagen person, för vilkens

utskrivning jämlikt 18 § hinder

möter på grund av vad i andra stycket

av samma paragraf stadgas, tillkomme

det sinnessjuknämnden att

antingen själv efter anmälan eller

framställning, som nedan sägs, besluta

örn utskrivning enligt 17 eller

19 § eller uppdraga åt sjuk vårdsläkaren

att därom meddela beslut.

Uppdrag, som nu sagts, må dock ej

meddelas i fall, där det brott, som utgör

hinder för utskrivning enligt 18 §,

varit riktat mot annans personliga

säkerhet. Begår den, örn vilkens utskrivning

år fråga, sådant brott efter

det uppdraget meddelats, skall

detta anses återkallat.

I andra —■--förordna därom.

Sjukvårdsläkaren tillkomme -— —

— på försök.

38 §.

För vinnande — — —- eller upplysningsvis.

Förhör, som nyss sagts, skall äga

rum inför rätten i den ort, där den,

som skall höras, uppehåller sig, eller

med hans samtycke vid annan allmän

underrätt; dock må, örn den,

som skall höras, uppehåller sig å

ort, vilken lyder under landsrätt, förhöret

hållas inför närmaste rådstuvurätt.

39 §.

2. Förhör skall begäras skriftligen

hos rätten i stad eller domaren på

landet. I framställningen örn förhör

böra de omständigheter angivas, vilka

förhöret skall avse. Däri skall ock,

(Föreslagen lydelse)

20 §.

Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus

intagen person, för vilkens

utskrivning jämlikt 18 § hinder

möter på grund av vad i andra stycket

av samma paragraf stadgas, tillkomme

det sinnessjuknämnden att

antingen själv efter anmälan eller

framställning, som nedan sägs, besluta

om utskrivning enligt 17 eller

19 § eller uppdraga åt sjukvårdsläkaren

att därom meddela beslut.

Har sådant uppdrag meddelats och

begår därefter den, örn vilkens utskrivning

är fråga, mot annans personliga

säkerhet riktat brott, skall

uppdraget anses återkallat.

I andra---förordna därom.

Sjukvårdsläkaren tillkomme — —

— på försök.

38 §.

För vinnande---eller upp
lysningsvis.

Förhör, som nyss sagts, skall äga

rum inför rätten i den ort, där den,

som skall höras, uppehåller sig, eller

med hans samtycke vid annan allmän

underrätt.

39 §.

2. Förhör skall begäras skriftligen

hos rätten. I framställningen örn förhör

böra de omständigheter angivas,

vilka förhöret skall avse. Däri skall

ock, örn del kan ske, beträffande en
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

om det kan ske, beträffande envar,

som enligt vad nedan sägs skall underrättas

om förhöret, lämnas uppgift

örn namn och postadress. Åberopas

samtycke, som i 38 § andra stycket

sägs, skall skriftligt bevis därom

bifjogas framställningen.

Förhör skall äga rum så snart ske

kan; dock må för ändamålet urtima

ting ej utsättas. Rätten eller domaren

läte till förhöret kalla den eller dem,

vilkas hörande begärts; avsände ock

underrättelse örn tiden för förhöret

till den, som gjort framställningen

därom. Sådan underrättelse varde

jämväl, där det kan ske, avsänd till

den, som gjort hemställan, varom i

1 mom. andra stycket förmäles, så

ock i fall, då den intagne ej på egen

ansökning intagits å sinnessjukhuset,

till den, som gjort ansökningen. Till

den, som intagits för observation,

skall, ändå att han ej gjort hemställan,

som nyss sagts, underrättelse örn

förhöret avsändas.

Vill den--— försorg därom.

4. Sedan förhör hållits, läte rätten

eller domaren, ändå att förhöret ej

begärts av sjukvårdsläkaren, tillställa

honom protokoll över förhöret, och

vare läkaren pliktig att i de fall, där

den intagne underrättats örn förhöret,

låta honom taga del av protokollet.

(Föreslagen lydelse)

var, som enligt vad nedan sägs skall

underrättas om förhöret, lämnas

uppgift örn namn och postadress.

Åberopas samtycke, som i 38 § andra

stycket sägs, skall skriftligt bevis

därom bifogas framställningen.

Förhör skall äga rum så snart ske

kan. Rätten läte till förhöret kalla den

eller dem, vilkas hörande begärts; avsände

ock underrättelse örn tiden för

förhöret till den, som gjort framställningen

därom. Sådan underrättelse

varde jämväl, där det kan ske, avsänd

till den, som gjort hemställan,

varom i 1 mom. andra stycket förmäles,

så ock i fall, då den intagne

ej på egen ansökning intagits å sinnessjukhuset,

till den, som gjort ansökningen.

Till den, som intagits för

observation, skall, ändå att han ej

gjort hemställan, som nyss sagts, underrättelse

örn förhöret avsändas.

Vill den---försorg därom.

4. Sedan förhör hållits, läte rätten,

ändå att förhöret ej begärts av sjukvårdsläkaren,

tillställa honom protokoll

över förhöret, och vare läkaren

pliktig att i de fall, där den intagne

underrättats örn förhöret, låta honom

taga del av protokollet.

6 KAP.

Särskilda bestämmelser angående

undersökning av tilltalade samt angående

intagning och utskrivning

av straffriförklarade m. m.

41 §.*

Där i brottmål domstolen på grund

av att den tilltalade tidigare lidit av

6 KAP.

Örn sinnesundersökning i brottmål

m. m.

41 §.

Föreligger anledning till antagande

att den, som är misstänkt för brott,

i paragrafen, som enligt SFS 19F57: 470 erhållit ändrad lydelse vilken ännu ej trätt i kraft,

har återgivits i sin nu gällande lydelse.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

5

(Nuvarande lydelse)

sinnessjukdom eller eljest finner anledning

till antagande, att den tilltalade

vid tiden för brottets begående varit

av sinnesbeskaffenhet, som utesluter

eller minskar straffbarheten, må

den tilltalade ej dömas skyldig till

brottet utan att läkares utlåtande blivit

inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet

vid nämnda tid och beträffande

frågan, huruvida han år i

behov av vård å sinnessjukhus.

Ändå att domstolen ej finner anledning

till antagande, som i första

stycket sägs, må domstolen ej, utan

att läkares utlåtande inhämtats, förordna

örn den tilltalades internering

eller döma honom till straffarbete i

ett år eller däröver för mord eller för

mordbrand eller annat eldsåsättande,

^som icke förövats i uppsåt att bedraga

försäkringsgivare eller i annan sådan

sviklig avsikt, eller för försök till

brott, som nu år sagt.

(Föreslagen lydelse)

bär förklaras sträf fri enligt 5 kap. 5 §

strafflagen, skall domstolen förordna

örn sinnesundersökning enligt vad nedan

sägs, där ej av särskilda skäl sådan

undersökning finnes obehövlig.

Sinnesundersökning skall ock ske, där

domstolen finner särskild utredning

örn den misstänktes sinnesbeskaffenhet

vara av betydelse för bestämmande

av påföljd för brottet eller eljest

för målets avgörande.

41 a §.

Beslut örn sinnesundersökning må

ej meddelas, med mindre den misstänkte

erkänt gärningen eller övertygande

bevisning förebragts att han

begått densamma.

Har beslut örn sinnesundersökning

meddelats sedan målet förekommit

vid huvudförhandling, erfordras ej

vid ny huvudförhandling, att tidigare

upptagen bevisning ånyo upptages,

så framt ej särskilda skäl därtill äro.

Där rätten finner det lämpligt, må

rätten förordna, att målet, såvitt angår

utredning örn den misstänktes

sinnesbeskaffenhet, skall handläggas

inom stängda dörrar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

42 §. 42 §•

Har domstol jämlikt Al § beslutat

att inhämta utlåtande angående tilltalad,

som förvaras i häkte, skall sådant

utlåtande efter verkställd undersökning

avgivas av sjukvårdsläkaren

vid den fångvården tillhörande sinnessjukavdelning,

som skall mottaga

för sinnessjukdom misstänkta från

det häkte, där den tilltalade förvaras.

För undersökningen skall den tilltalade

överföras till sinnessjukavdelningen,

och varde samtliga handlingar i

målet överlämnade till sjukvårdsläkaren.

Där sjukvårdsläkaren finner det erforderligt

för bedömande av den tilltalades

sinnesbeskaffenhet, må han

hos domstolen eller, där målet år anhängigt

vid häradsrätt, hos domaren

göra framställning om att förhör i

målet hålles med personer, som kunna

antagas äga kännedom om omständigheter

av betydelse för bedömande

av den tilltalades sinnesbeskaffenhet.

I framställningen bör angivas

vad förhöret skall avse. Skall

förhör äga rum, ankomme på domstolen

eller domaren att föranstalta

om att förhöret varder hållet samt örn

underrättelse till sjukvårdsläkaren

och inkallelse av den eller dem, med

vilka förhör begärts. Angående ersättning

åt den, som jämlikt detta

stycke inkallats för att höras såsom

vittne eller upplysningsvis, gälle, ändå

att inkallelsen beslutats av domaren

eller att allmän åklagare ej för talan

i målet, vad angående ersättning

av allmänna medel till vittnen i brottmål

finnes stadgat.

Utlåtande, varom i denna paragraf

förmäles, skall avgivas utan dröjsmål

Sinnesundersökning av den, som

förvaras i häkte* skall verkställas å

sinnessjukavdelning vid fångvården

av där anställd läkare. För undersökningen

skall den häktade överföras

till den sinnessjukavdelning, som enligt

fångvårdsstyrelsens bestämmande

skall mottaga för sinnessjukdom

misstänkta från det häkte, där han

förvaras. Domstol, som förordnat örn

undersökningen, skall skyndsamt

översända samtliga handlingar i målet

till nämnda avdelning.

Undersökningslåkaren må hos polismyndighet

begära utredning angående

omständigheter av betydelse för

undersökningen, så ock hos domsto

len göra framställning om att förhör i

målet hålles med personer, som kunna

antagas äga kännedom örn sådana

omständigheter. Därvid bör angivas

vad utredningen eller förhöret skall

avse. Skall förhör äga rum, ankomme

på domstolen att föranstalta örn att

förhöret varder hållet samt att underrätta

undersökningslåkaren örn

förhöret. Angående ersättning åt den,

som inkallats till förhöret för att höras,

gälle vad angående ersättning av

allmänna medel till vittnen i brottmål

finnes stadgat; dock skall ersättningen

alltid stanna å statsverket.

Sinnesundersökning skall verkställas

utan dröjsmål och utlåtande där
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 239.

7

(Nuvarande lydelse)

och sist inom två månader från det

den tilltalade intogs å sinnessjukavdelningen,

i den mån ej domstolen eller

domaren i särskilt fall på framställning

av sjukvårdsläkaren medgiver

anstånd. Beslut om anstånd må

meddelas utan parternas hörande.

Har domstolen eller domaren förordnat

örn förhör som i andra stycket

sägs, må, örn tiden ej därigenom förlänges

till mer än tre månader, med

utlåtandet utan särskilt medgivande

anstå till dess fjorton dagar förflutit

från det protokoll över förhöret kommit

sjukvårdsläkaren tillhanda. Vid

utlåtandet skola fogas de av domstolen

till sjukvårdsläkaren överlämnade

handlingarna.

Då utlåtande avgives, skall sjukvårdsläkaren

samtidigt insända en avskrift

därav till medicinalstyrelsen;

finner styrelsen anledning föreligga,

att frågan örn den tilltalades sinnesbeskaffenhet

underkastas ytterligare

psykiatrisk granskning, har styrelsen

att ofördröjligen underrätta domstolen

därom.

43 §.

Där tilltalad, angående vilken domstol

jämlikt 4/ § beslutat inhämta utlåtande,

befinner sig på fri fot, åligge

det medicinalstyrelsen att på anmälan

av domstolen eller domaren förordna

lämplig läkare att efter verkställd undersökning

till domstolen avgiva sådant

utlåtande. Sedan förordnande av

medicinalstyrelsen meddelats, varde

samtliga handlingar i målet överlämnade

till den förordnade.

(Föreslagen lydelse)

över avgivas sist inom två månader

från det handlingarna inkomma till

sinnessjukavdelningen, i den mån ej

domstolen i särskilt fall på framställning

av under sökning släkaren medgiver

anstånd. Beslut om anstånd må

meddelas utan parternas hörande.

Vid utlåtandet skola fogas de av

domstolen till sinnessjukavdelningen

överlämnade handlingarna.

I utlåtandet skall undersökningslåkaren

angiva den undersöktes sinnestillstånd

vid gärningens begående, så

ock huruvida han är i behov av vård

å sinnessjukhus. Finnes den undersökte

eljest böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet

bliva föremål för särskild

åtgärd, bör sådant anmärkas.

I utlåtandet skola ock angivas de skäl

och omständigheter, på vilka däri givet

omdöme grundas.

Då utlåtande avgives, skall undersökning

släkaren samtidigt insända en

avskrift därav till medicinalstyrelsen;

finner styrelsen anledning föreligga

till ytterligare psykiatrisk granskning,

har styrelsen att ofördröjligen underrätta

domstolen därom.

43 §.

Sinnesundersökning av den, som

befinner sig på fri fot, skall verkställas

av läkare, som för dylikt ändamål

är anställd vid statligt sinnessjukhus.

Grunder för sådana undersökningars

fördelning mellan vederbörande sjukhus

fastställas av medicinalstyrelsen.

Domstol, som förordnat örn sinnesundersökning

varom nu är fråga, skall

skyndsamt överlämna samtliga handlingar

i målet till det sinnessjukhus,

till vilket undersökningen lior.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

Den tilltalade är pliktig att för undersökningen

inställa sig å tid och

ort, som av läkaren bestämmas.

Finner läkaren, att undersökningen

ej kan verkställas utan att den tilltalade

intages å sinnessjukhus, gore anmälan

därom hos domstolen, som åge

förordna, att den tilltalade skall intagas

å ett statens sinnessjukhus. Ej må

domstolen utan medgivande av den

tilltalade meddela dylikt förordnande,

med mindre å brottet kan följa straffarbete,

fängelse, avsättning eller mistning

av ämbete på viss tid. Har förordnande,

som nu sagts, meddelats,

varde den tilltalade, örn läkaren är

anställd å något statens sinnessjukhus,

dår intagen. I annat fall skall

intagning ske å det statens sinnessjukhus,

som medicinalstyrelsen, på anmälan

av domstolen eller domaren,

bestämmer, samt undersökningen efter

styrelsens förordnande övertagas

av där anställd läkare.

I fall, som avses i denna paragraf,

skola föreskrifterna i 42 § andra,

tredje och fjärde styckena i tillämpliga

delar lända till efterrättelse med

iakttagande av att tiden för utlåtandes

avgivande skall räknas, örn den tilltalade

intagits å sinnessjukhus, från

den dag, intagningen ägde rum, men

eljest från det läkaren mottog handlingarna

i målet.

Vad i tredje stycket stadgats skall

icke tillämpas, där undersökningen

överlämnats åt sjukvårdsläkaren vid

sinnessjukhus och den tilltalade jämlikt

bestämmelse i U kap. blivit för

(Föreslagen lydelse)

Den, som skall undersökas, är pliktig

att för undersökningen inställa sig

å tid och ort, som av undersökningsläkaren

bestämmas. Såvitt möjligt

skall tillses, att för den, som skall undersökas,

ej uppkommer hinder i hans

förvärvsverksamhet eller annan allvarlig

olägenhet.

Finnes det erforderligt för undersökningens

verkställande, åge domstolen

på framställning av undersökningsläkaren

förordna, att den, som

skall undersökas, skall intagas å det

sinnessjukhus, där läkaren är anställd.

Ej må domstolen utan medgivande

av den, som skall undersökas,

meddela dylikt förordnande, med

mindre å brottet kan följa straffarbete,

fängelse, avsättning eller mistning

av ämbete på viss tid.

1 fall, som avses i denna paragraf,

skola föreskrifterna i 42 § andra, tredje,

fjärde och femte styckena i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse

med iakttagande av att tiden för utlåtandes

avgivande skall räknas från

det handlingarna inkommo till sjukhuset.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

observation där intagen. Där sådan

intagning skett, må domstolen eller

domaren, på framställning av sjukvårdsläkaren,

besluta förlängning av

den tid, inom vilken observationen

skall vara slutförd; har intagningen

skett jämlikt 27 §, må den tilltalade

ej före observationens avslutande

lämna sjukhuset. Ej må i fall, som nu

sagts, förhör enligt 5 kap. anställas.

44 §.

Prövar domstol, efter det sådant utlåtande,

som ovan i detta kapitel omförmäles,

blivit avgivet, medicinalstyrelsens

utlåtande böra infordras, åligge

domstolen att till medicinalstyrelsen

överlämna samtliga handlingar i

målet.

Medicinalstyrelsen åge att föranstalta

örn förnyat, på undersökning

av den tilltalade grundat läkarutlåtande,

och skall, om så sker, vad i 42

och 43 §§ för där avsedda fall stadgats

i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Därvid skall dock följande

iakttagas:

1) Det åligger---i målet.

2) Undersökning av häktad må

verkställas av läkare vid det statens

sinnessjukhus, som av medicinalstyrelsen

bestämmes, i vilket fall den

häktade skall dit överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger

att hos domstolen göra framställning,

som i 42 § andra stycket sägs, och

påkalla intagning å sinnessjukhus av

tilltalad, som vistas å fri fot. Varder

i anledning av framställning, som

nyss sagts, förhör utsatt, åligge domstolen

eller domaren att underrätta

medicinalstyrelsen därom.

4) Vederbörande läkares — — —

med avgivandet.

44 §.

Prövar domstol, efter det utlåtande

över verkställd sinnesundersökning

blivit avgivet, medicinalstyrelsens utlåtande

böra infordras, åligge domstolen

att till medicinalstyrelsen överlämna

samtliga handlingar i målet.

Medicinalstyrelsen åge att genom

läkare, som styrelsen därtill utser,

verkställa den ytterligare undersökning

styrelsen finner erforderlig, och

skall, om så sker, vad i 42 och 43 §§

för där avsedda fall stadgats i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse.

Därvid skall dock följande iakttagas:

1) Det åligger---i målet.

2) Undersökning av häktad må

verkställas vid det statens sinnessjukhus,

som av medicinalstyrelsen bestämmes,

i vilket fall den häktade

skall dit överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger

begära utredning eller göra framställning

örn förhör, som i 42 § andra

stycket sägs, och för undersökningen

påkalla intagning å sinnessjukhus av

den, som vistas å fri fot. Varder

förhör utsatt, åligge domstolen

att underrätta medicinalstyrelsen

därom.

4) Vederbörande läkares--—

med avgivandet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45 §.

Har domaren på landet jämlikt 42

eller 43 § medgivit anstånd med läkarutlåtandes

avgivande, skall i avseende

å klagan över beslutet sd förfaras,

som örn det meddelats av rätten.

Emot domstols beslut, varigenom

förordnats örn intagande å sinnessjukhus

av tilltalad, som befinner sig

å fri fot, skall föras särskild klagan

genom besvär.

Har domstol under rättegången

meddelat beslut, som i detta kap. sägs,

gånge beslutet, där det ej är sådant,

som i andra stycket avses, i verkställighet

ändå att det icke vunnit laga

kraft.

46 §.

Finner myndighet, vilken äger

ålägga tvångsarbete, vid förhör med

någon, som är föremål för förfarande,

avseende ddömande av sådant arbete,

anledning till antagande, att han

är sinnessjuk, må han ej dömas till

tvångsarbete utan att läkares utlåtande

inhämtats angående hans sinnesbeskaffenhet

och beträffande frågan

örn han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Å sådant utlåtandes avgivande skola

bestämmelserna i 42 och 43 §§ i

tillämpliga delar lända till efterrättelse

med iakttagande av att vad där

stadgas om domstolen eller domaren

i stället skall gälla örn myndigheten;

dock att, om läkare hos myndigheten

gjort framställning örn förhör, det

skall ankomma på myndigheten att

förordna om sådant förhör vid lämplig

underrätt och på rätten eller domaren

att lämna myndigheten med
-

45 §.

Emot domstols beslut, varigenom

förordnats örn intagande å sinnessjukhus

av den, som befinner sig å fri

fot, skall förås särskild klagan genom

besvär.

Har domstol under rättegången

meddelat beslut, som i detta kap. sägs,

gånge beslutet, där det ej är sådant,

som i första stycket avses, i verkställighet

ändå att det icke vunnit laga

kraft.

46 §.

Ej må någon, där anledning föreligger

till antagande att han år sinnessjuk,

dömas till tvångsarbete utan att

undersökning av hans sinnesbeskaffenhet

ägt rum.

Å sådan undersökning skola bestämmelserna

i 42 och 43 §§ i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse

med iakttagande av att vad där stadgas

örn domstolen i stället skall gälla

örn myndighet, som påkallat undersökningen;

dock att, örn läkare hos

myndigheten gjort framställning om

förhör, det skall ankomma på myndigheten

att förordna om sådant förhör

vid lämplig underrätt och på rätten

att lämna myndigheten meddelan
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

11

(Nuvarande lydelse)

delande om förhöret och vidtaga de

åtgärder, som i 42 § andra stycket

omförmälas. Ersättningen till den,

som inkallats till förhöret, skall alltid

stanna å statsverket. Prövar myndigheten

erforderligt, att jämväl medicinalstyrelsens

utlåtande inhämtas,

skola stadgandena i 44 § därvid lända

till efterrättelse med enahanda avvikelser,

som nyss angående läkares

utlåtande sagts.

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen, beträffande

någon som undergår straffarbete

eller för sedlighetsbrott ådömt

fängelse eller som för brott varom förmäles

i 1 § 3. lagen örn förvaring och

internering i säkerhetsanstalt undergår

ungdomsfängelse, anledning förekomma

därtill att han jämlikt 3 §

nämnda lag underkastas förvaring,

skall styrelsen, innan den vidtager åtgärd

som i 6 § andra stycket samma

lag avses, inhämta läkares utlåtande

angående hans sinnesbeskaffenhet

och beträffande frågan huruvida han

efter frigivningen kan antagas bliva

vådlig för annans säkerhet till person

eller egendom. Lag samma vare, örn

styrelse för allmän uppfostringsanstalt,

i fråga örn någon som för brott

varom förmäles i 1 § 3. lagen örn

förvaring och internering i säkerhetsanstalt

undergår tvångsuppfostran,

finner anledning förekomma att han

jämlikt 3 § samma lag underkastas

förvaring.

Beträffande sådant utlåtande skola

bestämmelserna i 42 § i lillämpliga

delar lända till efterrättelse, med

iakttagande av att vad där stadgas

örn domstolen eller domaren i stället

skall gälla örn styrelsen; dock att, örn

(Föreslagen lydelse)

de om förhöret och vidtaga de åtgärder,

som i 42 § andra stycket omförmälas.

Prövar myndigheten erforderligt,

att jämväl medicinalstyrelsens

utlåtande inhämtas, skola stadgandena

i 44 § därvid lända till efterrättelse

med enahanda avvikelser, som nyss

angående läkarundersökningen sagts.

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen anledning

förekomma därtill att någon,

som undergår straff, underkastas förvaring,

skall styrelsen, innan internering

snämndens yttrande i frågan

inhämtas, föranstalta örn undersökning

av hans sinnesbeskaffenhet och

beträffande frågan huruvida han efter

frigivningen kan antagas bliva vådlig

för annans säkerhet till person eller

egendom, där ej av särskilda skäl sådan

undersökning finnes obehövlig.

Samma lag vare, örn styrelse för allmän

uppfostringsanstalt finner anledning

förekomma därtill att någon, som

undergår tvångsuppfostran, underkastas

förvaring.

Beträffande undersökningen skola

bestämmelserna i 42 § i tillämpliga

delar lända till efterrättelse, med

iakttagande av att vad där stadgas

örn domstolen i stället skall gälla örn

styrelsen; dock att, örn läkare hos

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

läkare hos styrelsen gjort framställning

om förhör, det skall ankomma

på styrelsen att föranstalta om sådant

förhör vid lämplig underrätt och på

rätten eller domaren att lämna styrelsen

meddelande om förhöret och

vidtaga de åtgärder som i 42 § andra

stycket omförmälas. Ersättningen till

den som inkallats till förhöret skall

alltid stanna å statsverket. Prövar

styrelsen erforderligt att jämväl medicinalstyrelsens

utlåtande inhämtas,

skola stadgandena i 44 § i vad de avse

häktad äga motsvarande tillämpning,

med enahanda avvikelser som nyss

angående läkares utlåtande sagts.

47 §.

1. Tilltalad, som enligt förut i detta

kapitel meddelat stadgande intagits

å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården, skall

tillsvidare där kvarbliva, i den mån

ej annat följer av vad nedan föreskrives.

Förklaras den intagne i infordrat

utlåtande icke vara i behov av vård

å sinnessjukhus, må han ej vidare

på grund av stadgande, som nyss

sagts, kvarhållas å sinnessjukhuset eller

sinnessjukavdelningen; är han

häktad, varde till häktet återförd.

Samma lag vare, där domstol angående

honom meddelar slutligt utslag,

som ej innefattar målets hänvisning

till annan domstol, samt han icke

däri förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet

från ansvar fri.

(Föreslagen lydelse)

styrelsen gjort framställning om förhör,

det skall ankomma på styrelsen

att föranstalta örn sådant förhör vid

lämplig underrätt och på rätten att

lämna styrelsen meddelande om förhöret

och vidtaga de åtgärder, som i

42 § andra stycket omförmälas. Prövar

styrelsen erforderligt, att jämväl

medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas,

skola stadgandena i 44 § i vad

de avse häktad äga motsvarande tilllämpning

med enahanda avvikelser,

som nyss angående läkarundersökningen

sagts.

47 §.

1. Misstänkt, som enligt förut i

detta kapitel meddelat stadgande intagits

å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården, skall

tillsvidare där kvarbliva, i den mån

ej annat följer av vad nedan föreskrives.

Förklaras den intagne i infordrat

utlåtande icke vara i behov av vård

å sinnessjukhus, må han ej vidare

på grund av stadgande, som nyss

sagts, kvarhållas å sinnessjukhuset eller

sinnessjukavdelningen; är han

häktad, varde till häktet återförd.

Samma lag vare, där förundersökning

nedlägges eller avslutas utan att åtal

mot den intagne väckes eller domstol

angående honom meddelar slutligt utslag,

vari han icke förklaras på grund

av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar

fri.

Förmenar intagen, som i avgivet utlåtande

förklarats vara i behov av

vård å sinnessjukhus, att tillräcklig

anledning till hans kvarhållande å sin
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

13

(Nuvarande lydelse)

4. Vad ovan i 1—3 morn. sägs angående

för brott tilltalad skall i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse

beträffande den, rörande vilken utlåtande

infordrats jämlikt 46 §, med

iakttagande av att vad i nämnda

mom. stadgas om domstol i stället

skall gälla myndighet, vilken äger

ålägga tvångsarbete, och att vad i

samma mom. sägs örn den, som förklaras

på grund av sin sinnesbeskaffenhet

från ansvar fri, skall avse den,

som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

förklaras icke kunna dömas till

tvångsarbete. Med avvikelse från vad

i nämnda mom. stadgas skall dock

vård av den, som kvarhålles å sinnessjukavdelning

vid fångvården eller

som icke är häktad men enligt

vederbörligt utlåtande är i behov av

vård å sinnessjukhus, beredas å det

sinnessjukhus, till vars område han

hör, samt ansökan örn hans intagande

å sådant sjukhus göras hos sjukvårdsläkaren

vid sjukhuset.

Ej må---- utlåtandet avgivits.

5. Vad i 36 § finnes stadgat beträffande

den, som för observation

intagits å sinnessjukhus, skall lända

till efterrättelse jämväl i avseende å

den, som på grund av bestämmelse i

detta kapitel för undersökning intagits

å sådant sjukhus; dock skall i

fråga örn handling, för vars vidarebefordran

sjukvårdsläkarens tillstånd

enligt nämnda paragraf erfordras,

gälla, att den ej må fortskaffas till

eller från den, som är tilltalad för

brott, om den innehåller något, som

(Föreslagen lydelse)

nessjukhuset eller sinnessjukavdelningen

ej föreligger, må han genom

skriftlig framställning hos sinnessjuknämnden

påkalla prövning av

frågan därom.

4. Vad ovan i 1—3 mom. sägs angående

för brott misstänkt skall i

tillämpliga delar lända till efterrättelse

beträffande den, rörande vilken utlåtande

infordrats jämlikt 46 §, med

iakttagande av att vad i nämnda

mom. stadgas örn domstol i stället

skall gälla myndighet, vilken äger

ålägga tvångsarbete, och att vad i

samma mom. sägs örn den, som förklaras

på grund av sin sinnesbeskaffenhet

från ansvar fri, skall avse den,

som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

förklaras icke kunna dömas

till tvångsarbete. Med avvikelse från

vad i nämnda mom. stadgas skall

dock vård av den, som kvarhålles å

sinnessjukavdelning vid fångvården

eller som icke är häktad men enligt

vederbörligt utlåtande är i behov av

vård å sinnessjukhus, beredas å det

sinnessjukhus, till vars område han

hör, samt ansökan om hans intagande

å sådant sjukhus göras hos sjukvårdsläkaren

vid sjukhuset.

Ej må--— utlåtandet avgivits.

5. Vad i 36 § finnes stadgat beträffande

den, som för observation

intagits å sinnessjukhus, skall lända

till efterrättelse jämväl i avseende å

den, som på grund av bestämmelse i

detta kapitel för undersökning intagits

å sådant sjukhus; dock skall i

fråga örn handling, för vars vidarebefordran

sjukvårdsläkarens tillstånd

enligt nämnda paragraf erfordras,

gälla, att den ej må fortskaffas till

eller från den, som är misstänkt för

brott, örn den innehåller något, som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kan hindra brottets upptäckt eller kan hindra brottets upptäckt eller

rannsakning ens gång. sakens utredning.

49 §.

Har tilltalad, som är intagen å sinnessjukhus

eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården, blivit i målet

hörd, må domstolen ej förordna örn

hans vidare inställande, så framt ej

särskilda skäl därtill åro. Innan sådant

förordnande meddelas, skall

sjukvårdsläkarens yttrande inhämtas.

Meddelas utslag i den tilltalades frånvaro,

åligge det rätten att föranstalta

om att utslaget delgives honom genom

sjukvårdsläkarens försorg.

Vad i första stycket stadgas örn

tilltalad skall äga motsvarande tilllämpning

å den, som är föremål för

förfarande, avseende ådömande av

tvångsarbete.

51 §.

Motsätter sig —----av nöden.

Undandrager sig någon, som är tilltalad

för brott eller föremål för förfarande,

avseende ådömande av tvångsarbete,

samt vistas å fri fot, att iakttaga

vad enligt 43, 44 eller 46 § åligger

honom eller behöver läkare för

verkställande av undersökning, varom

där förmäles, skydd för sin personliga

säkerhet, skall ock på begäran

av vederbörande läkare erforderlig

handräckning lämnas. Samma lag

vare, där sådant fall prövas föreligga,

att undersökning må äga rum enligt

16 §, och den, om vilkens undersökning

är fråga, vägrar att underkasta

sig densamma eller läkare för verkställande

av undersökningen behöver

skydd för sin personliga säkerhet.

49 §.

Är den, som misstänkes för brott,

intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården, må

beslut örn hans inställelse vid rätten

icke meddelas, innan domstolen inhämtat

sjukvårdsläkarens yttrande.

Meddelas utslag i den misstänktes

frånvaro, åligge det rätten att föranstalta

om att utslaget delgives honom

genom sjukvårdsläkarens försorg.

Vad i första stycket stadgas örn

för brott misstänkt skall äga motsvarande

tillämpning å den, som är föremål

för förfarande, avseende ådömande

av tvångsarbete.

51 §.

Motsätter sig---av nöden.

Undandrager sig någon, som är

misstänkt för brott eller föremål för

förfarande, avseende ådömande av

tvångsarbete, samt vistas å fri fot, att

iakttaga vad enligt 43, 44 eller 46 §

åligger honom eller behöver läkare

för verkställande av undersökning,

varom där förmäles, skydd för sin

personliga säkerhet, skall ock på begäran

av vederbörande läkare erforderlig

handräckning lämnas. Samma

lag vare, där sådant fall prövas föreligga,

att undersökning må äga rum

enligt 16 §, och den, om vilkens undersökning

är fråga, vägrar att underkasta

sig densamma eller läkare

för verkställande av undersökningen

behöver skydd för sin personliga säkerhet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

15

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft, i fråga om överskriften till 6 kap., 20, 41 och

42—46 §§ samt 47 § 1 mom. tredje stycket den 1 januari 1946, i fråga örn

46 a § och 47 § 4 mom. andra stycket den dag Konungen förordnar samt

i fråga örn 10 § 1 morn., 38 §, 39 § 2 och 4 morn., 41 a §, 47 § 1 mom.

första och andra styckena, 4 mom. första stycket och 5 mom. ävensom 49

och 51 §§ den dag rättegångsbalken den 18 juli 1942 träder i kraft. Intill

sistnämnda tidpunkt skola följande särskilda bestämmelser gälla:

1. Förhör, som avses i 42—44, 46 och 46 a §§, må på landet begäras jämväl

hos domaren, som har att föranstalta örn att förhöret varder hållet samt

örn föreskrivna underrättelser och om inkallelse av den eller dem, med vilka

förhör begärts.

2. Beslut om anstånd med avgivande av utlåtande över verkställd sinnesundersökning

må, örn målet är anhängig! vid häradsrätt, meddelas av domaren.

I avseende å klagan över domarens beslut skall så förfaras som om

det meddelats av rätten.

3. Rätten må i brottmål, där den finner lämpligt, förordna, att målet,

såvitt angår utredning örn den tilltalades sinnesbeskaffenhet, skall handläggas

inom stängda dörrar.

Genom denna lag upphäves lagen den 18 juni 1937 (nr 470) om ändring i

vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321), i vad därigenom

förordnats, att 41 § sistnämnda lag skall från och med den dag Konungen

förordnar erhålla viss ändrad lydelse.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf, Rubbestad ,

Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för social- och finansdepartementen fråga

angående ändrade regler om undersökning av sinnesbeskaffenheten hos för

brott tilltalade personer samt örn utskrivning från sinnessjukhus av straffriförklarade

m. m.

Föredraganden anför följande.

Inledning.

Sedan i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 6 oktober 1938 en strafflagberedning

tillsatts med uppgift att verkställa utredning och framlägga förslag

om straffsystemets och anstaltsväsendets reformering, föreskrev min

företrädare i ämbetet den 27 december 1938 att beredningen omedelbart skulle

upptaga frågorna om den rättsliga behandlingen av förbrytare, vilka begått

brott under inflytande av rubbad själsverksamhet, samt om revision av strafflagens

tillräknelighetsbestämmelser ävensom att beredningen i samband därmed

skulle behandla frågan om de reformer i organisatoriskt hänseende som

kunde finnas lämpliga med avseende å sinnesundersökningar av för brott

tilltalade samt vård av sinnessjuka brottslingar. Till fullgörande av detta uppdrag

avlämnade beredningen den 31 december 1942 betänkande angående

strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning i brottmål

m. m. (SOU 1942: 59). över betänkandet ha sedermera efter remiss yttranden

avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Vad angår strafflagens

tillräknelighetsbestämmelser har Kungl. Maj:t den 22 december 1944

beslutat inhämta lagrådets yttrande över ett inom justitiedepartementet upprättat

förslag till lag om ändring i 5 kap. strafflagen m. m. De ämnen som i

övrigt behandlats i betänkandet ha varit föremål för fortsatt utredning inom

justitiedepartementet.

Vid den fortsatta utredningen har, efter erhållet uppdrag, medicinalstyrelsen

med skrivelse den 29 december 1944 framlagt förslag till ordnande av un
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

17

dersökningarna av icke häktade tilltalades sinnesbeskaffenhet, varjämte

fångvårdsstyrelsen med skrivelse den 15 januari 1945 framlagt vissa synpunkter

i fråga om undersökningsväsendets organisation beträffande häktade.

över medicinalstyrelsens och fångvårdsstyrelsens skrivelser ha genom

remiss yttranden infordrats från vissa myndigheter och sammanslutningar.

Ett förslag till ändringar i gällande bestämmelser om sinnesundersökning

i brottmål har vidare framlagts av processlagberedningen i dess den 17 mars

1944 avgivna betänkande med förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken

m. m. (SOU 1944:9 och 10). Förslaget åsyftar att anpassa reglerna

om undersökningsförfarandet till den nya rättegångsordningen.

Jag anhåller nu att få anmäla ifrågavarande spörsmål. Därvid kommer jag

att till särskild behandling upptaga frågorna örn sinnesundersökningsväsendets

organisation, örn förfarandet vid sinnesundersökning och beredande av

vård åt straffriförklarade, om utskrivning från sinnessjukhus av straffriförklarade

och vissa andra kategorier av intagna, samt om anpassande av bestämmelserna

om sinnesundersökning efter nya rättegångsbalkens innehåll.

För en närmare kännedom om strafflagberedningens och processlagberedningens

förslag och synpunkter får jag, i den mån redogörelse därför icke

lämnas i det följande, hänvisa lill betänkandena.

I. Sinnesundersökningsväsendets organisation.

Gällande bestämmelser.

Enligt 41 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 må i vissa fall den som

är tilltalad i brottmål icke dömas skyldig till brottet utan att läkares utlåtande

blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottets

begående och beträffande frågan, huruvida han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Av domstol begärt utlåtande angående sinnesbeskaffenheten hos tilltalad,

som är häktad, skall enligt 42 § första stycket sinnessjuklagen avgivas

av sjukvårdsläkaren vid den fångvården tillhörande sinnessjukavdelning, som

har att mottaga för sinnessjukdom misstänkta från det häkte där den tilltalade

förvaras. För undersökningen skall den tilltalade överföras till sinnessjukavdelningen

och samtliga handlingar i målet överlämnas till sjukvårdsläkaren.

Beträffande Gotland, där någon fångvårdens sinnessjukavdelning ej

finnes, skola dock undersökningarna av häktade verkställas av läkare vid

statens sinnessjukhus därstädes och den häktade för ändamålet dit överflyttas

(59 §).

Utlåtande angående sinnesbeskaffenheten hos häktad skall av sjukvårdsläkaren

avgivas inom två månader från det den häktade intagits å sinnessjukavdelningen.

På framställning av läkaren kan dock domstolen eller domaren

medgiva förlängning av den tid, inom vilken utlåtandet sålunda skall avgivas.

Beslut örn anstånd kan meddelas utan parternas hörande (42 § tredje st.).

Beträffande sinnesundersökningar av tilltalade på fri fot gäller

Bihang till riksdagens protokoll 7.955. 7 sami. Nr 239.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

att i varje särskilt fall, då domstol meddelar beslut om sådan undersökning,

domstolen eller domaren skall hos medicinalstyrelsen göra framställning om

förordnande av undersökningsläkare. Medicinalstyrelsen utser därefter lämplig

läkare att efter verkställd undersökning till domstolen avgiva det begärda

utlåtandet, varefter handlingarna i målet överlämnas till den utsedde (43 §

första st. sinnessjuklagen). Den tilltalade är pliktig att för undersökningen

inställa sig å tid och ort, som av läkaren bestämmes (43 § andra st.). För att

underlätta undersökningen i sådana fall, då till undersökningsläkare förordnats

läkare vid något statens sinnessjukhus, har genom bestämmelser i stadgan

den 19 september 1929 angående sinnessjukvården i riket (§ 101) möjlighet

bereus den tilltalade att få vistas å sinnessjukhuset och där erhålla de

förmåner som tillkomma intagen. Den tilltalade har då att underkasta sig

den för sjukhuset gällande ordningen men kan ej mot sin vilja kvarhållas å

sjukhuset. För vistelsen utgår ersättning efter enahanda grunder som gälla

för de intagna. Mindre bemedlade kunna dock vinna befrielse från betalningsskyldighet

och av allmänna medel erhålla gottgörelse för kostnaderna för

resor till och från sjukhuset.

Finner läkaren, att undersökning ej kan verkställas under någon av dessa

friare former, har han att göra anmälan därom till domstolen, som äger förordna

att den tilltalade skall intagas å ett statens sinnessjukhus. Sådant förordnande

må dock ej mot den tilltalades vilja meddelas, med mindre å brottet

kan följa straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning av ämbete på

viss tid. Är undersökningsläkaren anställd å något statens sinnessjukhus,

skall den tilltalade, därest förordnande som nu nämnts meddelas, intagas å

nämnda sinnessjukhus. I annat fall bestämmer medicinalstyrelsen å vilket

sjukhus intagning skall äga rum, och undersökningen skall i så fall efter

medicinalstyrelsens förordnande övertagas av någon där anställd läkare (43 §

tredje st.).

Utlåtande angående sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som vistas på fri

fot, skall av undersökningsläkaren avgivas sist inom två månader från det han

från domstolen mottagit handlingarna i målet eller, om den tilltalade intagits

på sinnessjukhus, från intagningen. I likhet med vad som gäller då fråga

är om undersökning av häktad kan emellertid domstolen eller domaren på

framställning av läkaren meddela anstånd med utlåtandets avgivande (43 §

fjärde st.).

I sinnessjuklagen föreskrives vidare (42 § fjärde st. och 43 § fjärde st.),

att vederbörande undersökningsläkare skall, samtidigt med att utlåtandet

avgives till domstolen, insända en avskrift av utlåtandet till medicinalstyrelsen.

Finner styrelsen anledning föreligga att frågan örn den tilltalades sinnesbeskaffenhet

underkastas ytterligare psykiatrisk granskning, har styrelsen

att ofördröjligen underrätta domstolen därom. Någon skyldighet för domstolen

att inhämta medicinalstyrelsens utlåtande är icke föreskriven för del

fall att styrelsen till domstolen anmäler, att behov av ytterligare psykiatrisk

granskning synts styrelsen föreligga. I allmänhet föranleder dock en dylik

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

19

anmälan, att domstolen beslutar inhämta medicinalstyrelsens utlåtande angående

den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Sådant utlåtande kan domstolen

begära även om medicinalstyrelsen lämnat läkarutlåtandet utan erinran.

Därest medicinalstyrelsens utlåtande infordras, äger styrelsen, om den så

finner erforderligt, föranstalta om förnyad undersökning av den tilltalade

genom läkare, som medicinalstyrelsen utser (44 §). Därvid kan undersökning

av häktad anförtros åt läkare å ett statens sinnessjukhus och den häktade

skall i så fall för undersökningens verkställande överföras till sjukhuset.

Medicinalstyrelsen utsätter själv tid, inom vilken läkarens utlåtande skall

vara avgivet till styrelsen, och kan på framställning medgiva anstånd därmed.

Erfordras för den förnyade undersökningen att tilltalad som vistas på

fri fot intages å sinnessjukhus, äger medicinalstyrelsen hos vederbörande

domstol göra framställning om förordnande därom.

Vare sig förnyad undersökning skett eller medicinalstyrelsen avgiver sitt

utlåtande på grundval endast av handlingarna i målet skall ärendet handläggas

i styrelsens rättspsykiatriska nämnd. Såsom ledamöter av denna

tjänstgöra enligt instruktionen för medicinalstyrelsen (25 §) en byråchef,

som generaldirektören utser bland de byråchefer, vilka äro legitimerade läkare,

extra ordinarie medicinalrådet eller, därest generaldirektören för vissa

ärenden så förordnar, biträdande föredraganden i rättspsykiatriska ärenden

samt överinspektören för sinnessjukvården i riket eller vid förfall för

honom en psykiater i styrelsens vetenskapliga råd. Generaldirektören må

inträda såsom ledamot i stället för den av honom utsedde byråchefen. Ärende

föredrages av extra ordinarie medicinalrådet eller, då biträdande föredraganden

i rättspsykiatriska ärenden tjänstgör i nämnden, av denne. Yppas

vid ärendets avgörande skiljaktiga meningar, skall ytterligare tillkallas en

psykiater i vetenskapliga rådet. Vid därpå följande omröstning gäller såsom

nämndens beslut den mening, varom flertalet förena sig. Vid lika röstetal

gäller generaldirektörens mening, om han deltager i handläggningen, men

eljest föredragandens. I vissa fall skall för åstadkommande av beslut generaldirektören

inträda i nämnden.

Enligt 46 § sinnessjuklagen skall vad som finnes stadgat om rättspsykiatrisk

undersökning av tilltalad i brottmål i tillämpliga delar lända till efterrättelse

även beträffande lösdrivare och andra, vilka äro föremål för förfarande

avseende ådömande av tvångsarbete. Undersökning enligt sinnessjuklagens

regler om undersökning av häktad skall vidare enligt den ännu icke

ikraftträdda 46 a § sinnessjuklagen äga rum, när fångvårdsstyrelsen eller

styrelse för allmän uppfostringsanstalt finner anledning föreligga att fånge

eller elev på tvångsuppfostringsanstalt underkastas förvaring enligt de nya

bestämmelserna i 1937 års lag om förvaring och internering i säkerhetsanslalt.

I

I samband med sinnessjuklagens tillkomst bemyndigade Kungl. Majit fångvårdsstyrelsen

alt utfärda bestämmelser, vid vilka fångvården tillhörande

sinnessjukavdelningar undersökningar av sinnesbeskaffenheten hos häktade

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

tilltalade skulle äga rum. Enligt föreskrifter, som fångvårdsstyrelsen med

stöd av detta bemyndigande utfärdat, verkställas sådana undersökningar när

det gäller manliga häktade å de sinnessjukavdelningar, som äro anknutna

till centralfängelsema å Långholmen, i Härnösand och Malmö samt kronohäktena

i Västervik och i Jönköping ävensom vid den till vårdanstalten å

Hall • anknutna sinnessjukavdelningen å Håga. Undersökningar av häktade

kvinnors sinnesbeskaffenhet äga rum vid sinnessjukavdelningen å Långholmen

och sinnessjukavdelningen vid centralfängelset i Växjö. På Gotland

verkställas samtliga undersökningar av häktade å S:t Olofs sjukhus i Visby.

Riket i övrigt är uppdelat i särskilda upptagningsområden för de olika sinnessjukavdelningarna.

I stor utsträckning har emellertid fångvårdsstyrelsen

måst frångå den uppgjorda planen för undersökningsfallens fördelning och

förordna om överflyttning till annan avdelning än den där den häktade enligt

planen bort undersökas.

Platsantalet å de för undersökningar av manliga häktade avsedda sinnessjukavdelningarna

utgör å Långholmen 56, i Härnösand 10, i Västervik 35

och i Malmö 26. Under år 1944 har å Långholmen provisoriskt beretts möjlighet

att mottaga ytterligare ett 20-tal undersökningsfall. Sinnessjukavdelningen

å Håga är avsedd för 105 platser men är ännu ej fullt utbyggd; 83

platser äro färdigställda. Av dessa utnyttjas 15 å 20 för undersökningsfall.

1 Jönköping, där hela platsantalet är 60, kunna samtidigt mottagas 10 å 15

undersökningsfall. Av de för kvinnor avsedda avdelningarna har den å Långholmen

ett 15-tal platser och avdelningen i Växjö 16 platser. Samtliga avdelningar

anlitas, i olika utsträckning, för vård av straffriförklarade, vilka

äro i behov av vård å sinnessjukhus men ännu icke kunnat erhålla plats å

dylikt sjukhus. Därjämte ha sinnessjukavdelningarna att för vård eller observation

mottaga sinnessjuka eller tillfälligt sinnesoroliga fångar. För vården

av manliga straffriförklarade anlitas främst sinnessjukavdelningarna

å Håga och i Jönköping.

I fråga om läkartjänsterna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar förutsätter

sinnessjuklagen att vid varje avdelning skall finnas anställd en för

sjukvården å avdelningen ansvarig läkare (sjukvårdsläkare). Denna benämnes

i allmänhet sinnessjukläkare vid avdelningen. Därutöver finnas vid vissa

avdelningar ytterligare läkartjänster. För innevarande budgetår ha sålunda

medel beräknats för tillhopa 10 ytterligare läkare, nämligen vid Långholmen

två biträdande sinnessjukläkare och två biträdande läkare, i Malmö en biträdande

sinnessjukläkare och en biträdande läkare, å Håga en biträdande

sinnessjukläkare och en biträdande läkare samt i Västervik två biträdande

läkare. I samband med den förut omnämnda provisoriska utvidgningen av

sinnessjukavdelningen å Långholmen har Kungl. Maj:! medgivit, att en av

de biträdande läkartjänsterna vid avdelningen finge utbytas mot en tjänst

såsom biträdande sinnessjukläkare. Sedermera har Kungl. Majit ytterligare

medgivit, att den biträdande läkaren vid sinnessjukavdelningen å Håga —

som under senare halvåret 1944 varit placerad å Långholmen — finge utbytas

mot en biträdande sinnessjukläkare.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

21

Utlåtanden angående verkställda sinnesundersökningar avgivas av sinnessjukläkarna

och de biträdande sinnessjukläkarna; de biträdande läkarna

äga däremot icke i denna sin egenskap avgiva dylika utlåtanden.

Samtliga läkartjänster vid sinnessjukavdelningarna äro arvodestjänster.

Arvodena utgå för närvarande med följande belopp.

Långholmen

1 sinnessjukläkare .....................................kronor 9 540

3 bitr. sinnessjukläkare, vardera ........................ » 8 580

1 bitr. läkare .......................................... » 7 200

Malmö

1 sinnessjukläkare ..................................... » 2 000

1 bitr. sinnessjukläkare ................................ » 2 000

1 bitr. läkare .......................................... » 6 990

Härnösand

1 sinnessjukläkare ..................................... » 1 000

Växjö

1 sinnessjukläkare ..................................... » 1 000

Västervik

1 läkare, avsedd för såväl kropps- som sinnessjukvården .... » 4 020

2 bitr. läkare, vardera .................................. » 600

Jönköping

1 läkare, avsedd för såväl kropps- som sinnessjukvården .... » 4 020

Håga

1 sinnessjukläkare...................................... » 8 340

2 bitr. sinnessjukläkare, vardera.......................... » 8 340

Läkartjänsterna å Långholmen och Hall samt den biträdande läkartjänsten

i Malmö äro heltidstjänster. Å arvodena till dessa läkare utgå dyrtidstillägg

och kristillägg enligt gällande grunder. Sådana tillägg utgå däremot icke å

övriga arvoden. Icke heltidsanställda läkare äga emellertid enligt särskilda

kungl, brev den 12 december 1919 och den 6 juni 1930 rätt till ersättning

för varje enligt vederbörligt uppdrag slutförd undersökning med 70 kronor.

Sinnessjukläkarbefattningen vid Långholmen är förenad med befattningen

såsom lärare i rättspsykiatri vid Karolinska institutet mot särskilt arvode

som under senaste budgetåret utgått med 4 300 kronor. För denna befattning

gälla i följd härav enligt kungl, brev den 5 mars 1920 särskilda behörighetsvillkor

och innehavare av befattningen förordnas av Kungl. Majit.

För övriga sinnessjukläkarbefattningar vid fångvården gäller, enligt en

i samband med sinnessjuklagens antagande genomförd ändring i kungörelsen

den 17 december 1915 angående villkor för behörighet till vissa civila läkar
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

befattningar, samma behörighetsvillkor som för överläkarbefattning vid statens

sinnessjukhus. Innehavare av dessa befattningar förordnas av fångvårdsstyrelsen

sedan medicinalstyrelsen yttrat sig angående sökandes kompetens.

Några särskilda kompetensföreskrifter för biträdande läkare vid sinnessjukavdelningarna

äro icke meddelade.

Särskild kanslipersonal för undersökningsavdelningarna finnes anställd å

Långholmen och Håga samt i Västervik och Malmö. I övrigt utföras förekommande

kansligöromål delvis å vederbörande fångvårdsanstalts expedition.

För undersökning av tilltalad, som icke är häktad, utgår till läkaren ersättning

med 60 kronor i enlighet med provinsialläkartaxan. Därjämte brukar

numera läkare på statens sinnessjukhus kunna av statsmedel få gottgörelse

för resor som han gör för undersökningsarbetet. Kostnader för renskrift

av utlåtandena bekostas jämväl i viss utsträckning av statsmedel.

Strafflagbercdningens kritik av undersökningsväsendet.

I sin redogörelse för tillämpningen av gällande bestämmelser om sinnesundersökningsväsendet

har strafflagberedningen framhållit, att de tillgängliga

utrymmena vid fångvårdens sinnessjukavdelningar sedan flera år tillbaka

varit till fullo utnyttjade och att en besvärande platsbrist tidvis rått.

Beredningen har i detta sammanhang återgivit vissa uttalanden av 1938 års

statsrevisorer, vilka låtit verkställa en ingående undersökning av det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet i dess helhet. Vid denna granskning,

som omfattat tiden den 1 juli 1937—den 30 juni 1938, hade revisorerna funnit,

att å samtliga sinnessjukavdelningar, med undantag av Långholmen,

en betydande platsbrist varit rådande. Avdelningarna hade varit överbelagda,

undersökningsfångarna hade fått vistas på annan fängelseavdelning i väntan

på plats å sinnessjukavdelningen och undersökningsfångar från ett fängelses

upptagningsområde hade måst överflyttas till sinnessjukavdelningar i andra

delar av landet. På grund av svårigheterna att bereda plats för undersökningsfångama

hade undersökningarna blivit fördröjda. Tiden från domstolens beslut

om undersökning till dess vederbörande intagits på sinnessjukavdelning

och undersökningen kunnat börja hade under senare halvåret 1937 utgjort

i medeltal 14 dagar och väntetider på en månad eller mera hade icke varit

ovanliga.

Beredningen har vidare anfört, att den av revisorerna påtalade platsbristen

gjort sig särskilt kännbar på grund av att fångvårdens sinnessjukavdelningar

i så stor utsträckning som skett nödgats taga hand om straffriförklarade.

Detta sammanhängde med det förhållandet, att antalet rättspsykiatriska undersökningar

— och därmed antalet straffriförklaringar — varit i oavbrutet

stigande sedan sinnessjuklagens tillkomst.

Till belysande av utvecklingen i fråga örn antalet undersökningar har beredningen

återgivit siffror rörande antalet undersökningar för åren 1931—•

1941. Dessa siffror, kompletterade med motsvarande uppgifter för åren 1942—

1944, återfinnas i följande tablå.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

23

Antal

utlåtanden

År

Ang.

häktade

Ang. icke

häktade

Summa

1931..........

.......... 165

61

226

1932 .........

.......... 239

96

335

1933 ..........

.......... 208

114

322

1934..........

.......... 275

168

439

1935..........

.......... 281

229

510

1936 ..........

.......... 324

293

617

1937..........

......... 367

276

643

1938..........

.......... 344

336

680

1939..........

.......... 355

322

677

1940..........

.......... 380

359

739

1941..........

.......... 503

495

998

1942..........

.......... 588

677

1 255

1943..........

......... 702

829

1 531

1944..........

......... 680

1066

1 746

Rörande tidslängden för undersökningarna av häktade har strafflagberedningen

anmärkt, att 1938 års statsrevisorer vid sin granskning funnit, att under

den tid, revisorernas granskning omfattat, den i sinnessjuklagen avsedda

maximitiden av två månader i ett stort antal fall överskridits. För egen del

har beredningen från fångvårdsstyrelsen inhämtat uppgifter för år 1940 angående

den tid som förflutit mellan domstolens beslut örn sinnesundersökning

och det slutliga utslaget efter det läkarens och i förekommande fall även

medicinalstyrelsens utlåtande inkommit till domstolen, eller alltså den tid,

med vilken undersökningen förlängt häktningstiden. För sinnessjukavdelningen

på Långholmen utgjorde denna tid i medeltal 3 mån. 7 dagar. I intet

fall understeg tiden 2 månader, och i ett fall utgjorde den 7 mån. 19 dagar.

För de övriga undersökningsavdelningama utgjorde genomsnittstiden i Malmö

3 månader 9 dagar, Härnösand och Växjö 2 månader 17 dagar, Västervik 2

månader 28 dagar och å Håga 2 månader 23 dagar. Beredningen har tilllika

uttalat, att efter år 1940 förhållandena syntes hava ytterligare försämrats.

På grund av platsbristen kunde väntetider på 2—3 månader förekomma,

innan undersökningsfången erhölle plats på sinnessjukavdelningen och

undersökningen kunde påbörjas, och undersökningstiden måste sedan ofta

överstiga 2 månader.

Rörande undersökningarna av icke häktade har beredningen anfört, att inför

den fortgående ökningen av antalet sådana undersökningar den av sinnessjuklagen

tillskapade organisationen icke hållit måttet. Beredningen har

härutinnan hänfört sig till vad 1938 års statsrevisorer i detta hänseende uttalat.

Revisorerna hade anmärkt, att under senare halvåret 1937 medicinalstyrelsen

i 125 fall förordnat läkare att verkställa rättspsykiatrisk undersökning

av icke häktad person samt att dessa förordnanden hade fördelats på

icke mindre än 71 läkare. En följd av denna uppdelning hade varit, att personer,

som stått åtalade i samma mål eller vilkas brott eljest haft inbördes

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

sammanhang, kommit att undersökas av olika läkare. Revisorerna hade sålunda

observerat, att Göteborgs rådhusrätt i början av juni 1937 förordnat

örn undersökning av 12 för sedlighetsbrott åtalade personer och att dessa

undersökts av 10 olika läkare vid sjukhus i Göteborg och Vänersborg. Av de

under ifrågavarande halvår undersökta icke häktade tilltalade hade 11 varit

intagna på sinnessjukhus enligt 43 § 3 st. sinnessjuklagen under tider varierande

mellan 6 och 113 dagar. Medeltiden hade utgjort 58 dagar. Ytterligare

47 personer hade för undersökning vistats på sinnessjukhus enligt 101 §

sinnessjukstadgan. Tiden för sådan vistelse hade växlat mellan 3 och 73 dagar

och i medeltal utgjort 24 dagar. Revisorerna hade ansett sig kunna utläsa

ur materialet, att vistelse å sinnessjukhus vid undersökningen — såsom intagen

eller frivillig — nödvändiggjorts icke av psykiatriska hänsyn i första

hand utan väsentligen varit beroende på den åtalades vistelseort och valet av

undersökningsläkare. Där undersökningsläkaren ej varit anställd vid statligt

sinnessjukhus hade nämligen undersökningen skett utan sjukhusvistelse, och

vid de undersökningar som verkställts av läkarna vid statens sinnessjukhus

hade det företrädesvis varit personer från landsbygden som fått underkasta

sig sjukhusvistelse. Tidenia för undersökning av icke häktade hade för det

ifrågavarande halvåret varierat mellan 26 och 263 dagar och i medeltal utgjort

95 dagar. Rörande den lid som förflutit efter det statsrevisorenas yttrande

avgavs har beredningen helt allmänt uttalat, att erfarenheterna gåve

vid handen att någon nämnvärd ändring icke inträtt i de avseenden, i vilka

revisorerna framställt anmärkning.

Strafflagberedningens förslag.

Beredningen har förklarat det vara nödvändigt, att åtgärder vidtoges för

att nedbringa de långa undersökningstiderna. I fråga örn de häktade har beredningen

framhållit, att det måste betraktas som ett allvarligt missförhållande,

att de häktade ofta icke kunde omedelbart beredas plats å sinnessjukavdelning

efter det sinnesundersökning beslutats, med påföljd att undersökningens

påbörjande fördröjdes. Lika allvarligt vore emellertid att undersökningarna

även i övrigt droge onödigt långt ut på tiden. Förutom att de långa

undersökningstiderna för de häktade medförde ett onödigt lidande vore

det från både individualpreventiv och allmänpreventiv synpunkt önskvärt

att straffet följde på brottet utan alltför lång tidsutdräkt. Vad anginge undersökningarna

av icke häktade talade enahanda skäl, om än delvis från

andra synpunkter, för en förkortning av undersökningstiderna. I vart fall

gällde detta om den tilltalade för undersökningen intoges å sinnessjukhus.

Men även för den som vistades på fri fot under undersökningstiden kunde en

undersökning, som droge ut på tiden, medföra psykisk påfrestning.

Rörande orsakerna till de påtalade missförhållandena i fråga om undersökningstidernas

längd har beredningen beträffande undersökningarna av

häktade anmärkt, att dessa väsentligen vore att söka i bristande tillgång på

läkarkrafter. De icke heltidsanställda sinnessjukläkama vid fångvårdens

sinnessjukavdelningar beklädde i allmänhet krävande poster inom den all
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

25

männa sinnessjukvården. Arbetet skulle enligt beredningens mening vinna

i såväl säkerhet som snabbhet och effektivitet, om läkarna vore heltidsanställda

och kunde ägna hela sitt intresse åt undersökningarna.

Beträffande undersökningarna av icke häktade har beredningen funnit sig

kunna instämma i vad 1938 års statsrevisorer anfört därom att splittringen

av undersökningarna på en mångfald olika läkare vore en väsentlig svaghet

i nuvarande ordning, då tillfälliga uppdrag som undersökningsläkare uppenbarligen

icke kunde giva den förtrogenhet med de speciella rättspsykiatriska

frågorna som vore önskvärd. För sinnessjukhusens läkare innebure härjämte

uppdragen att verkställa sinnesundersökningar en betydande extra arbetsbörda

som icke kunde undgå att menligt påverka vårdarbetet på sjukhusen.

Aven för de tilltalade medförde den nuvarande ordningen nackdelar, i det att

intagning på sinnessjukhus ofta bleve nödvändig för att undersökningen

skulle kunna ske, enär undersökningsläkaren genom sitt vårdarbete vore bunden

vid sjukhuset.

Beredningen har sammanfattningsvis uttalat, att för att åstadkomma en

bättre ordning i fråga örn undersökningsväsendet och tillgodose de önskemål

i fråga om säkerhet och snabbhet i det rättspsykiatriska bedömandet, som

måste beaktas för att undersökningarna skulle kunna tillfredsställande fylla

sin uppgift, läkarbehovet främst måste tillgodoses. Det rättspsykiatriska

klientelets från sinnessjukhusens klientel avvikande struktur och de krav

i fråga örn straffrättslig och kriminologisk utbildning, som måste ställas på

de läkare som skulle verkställa rättspsykiatriska undersökningar i brottmål,

gjorde det nödvändigt, att undersökningsväsendet lades i händerna på specialutbildade

läkare och att en koncentration av undersökningarna genomfördes

beträffande de icke häktade undersökningsfallen.

Beredningen har föreslagit, att landet skulle indelas i sex distrikt för rättspsykiatriska

undersökningar, det första omfattande Stockholms stad och

Stockholms län, det andra omfattande Uppsala, Södermanlands, Gotlands,

Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län samt Gästrikland, det

tredje omfattande Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län,

det fjärde omfattande Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, det

femte omfattande Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län

och det sjätte omfattande Hälsingland ävensom Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län. Inom vart av dessa distrikt skulle inrättas

en rättspsykiatrisk anstalt, vid vilken erforderligt antal läkare skulle vara

anställda för utförande av samtliga rättspsykiatriska undersökningar inom

distriktet, såväl av häktade som av icke häktade. Till rättspsykiatriska anstalter

skulle enligt förslaget ombildas sinnessjukavdelningama å Långholmen

och Håga samt i Västervik, Malmö och Härnösand, varjämte en anstalt

skulle anknytas till centralfängelset å Härlanda vid Göteborg. Med utgångspunkt

från att antalet undersökningar årligen komme att utgöra omkring

1 000 samt att man för varje 50-tal undersökningar borde räkna med en

kikare bär beredningen föreslagit, att vid dessa sex anstalter skulle -— med

någon marginal föranledd av läkarnas vårduppgifter m. m. — anställas till
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

hopa 23 läkare. Varje anstalt skulle förestås av en chefläkare med ställning

motsvarande överläkare av lia klass vid statens sinnessjukhus. Av övriga

läkare borde en erhålla ställning motsvarande överläkare av 3:e klass vid

sinnessjukhusen, 11 erhålla ställning såsom förste läkare vid sinnessjukhusen

och återstående 5, vilka huvudsakligen skulle ha till uppgift att sköta det

löpande sjukvårdsarbetet å anstalterna och biträda vid undersökningarna,

ställning såsom andre läkare vid sinnessjukhusen. I en vid beredningens betänkande

fogad reservation har docenten Torsten Sondén, som i egenskap av

sakkunnig biträtt beredningen, förklarat att man icke kunde räkna med större

antal undersökningar per läkare än 40 om året; utöver vad beredningen föreslagit

borde man fördenskull räkna med ytterligare 4 förste läkare och 2 andre

läkare.

Till motivering av det framlagda förslaget har beredningen anfört bl. a.,

att om man ville skapa en tillfredsställande ordning beträffande undersökningarna

av icke häktade, undersökningsläkarna måste erhålla en fastare anknytning

till undersökningsväsendet och koncentrationen av undersökningarna

drivas ganska långt, så att ett tillräckligt omfattande arbetsmaterial

komme att stå vederbörande undersökningsläkare till buds. Det läge då nära

till hands att förorda en gemensam organisation för undersökningarna

av häktade och icke häktade. Om fördelarna av en sådan organisation

har beredningen anfört följande.

Med en gemensam organisation kan inom ett givet område ett större antal

undersökningsfall komma på varje läkare än örn man bibehåller den nuvarande

uppdelningen av undersökningarna på olika läkare för häktade och för

tilltalade på fri fot. Särskilt beaktande förtjänar den omständigheten att en

ständig förskjutning pågår mellan de båda grupperna av undersökningar, i

det att antalet i fråga örn icke häktade stigit i proportionsvis mycket snabbare

takt än beträffande häktade. Örn denna tendens kommer att bestå, vilket

torde vara sannolikt, riskerar man med skilda organisationer för de båda

grupperna av undersökningsfall, att ramen för den ena organisationen snart

nog spränges, medan en gemensam organisation lättare kan anpassa sig

efter variationer i förhållandet mellan de båda grupperna. Även ur andra

synpunkter kan det vara fördelaktigt med en gemensam organisation. Genom

att häktade och icke häktade undersökas av samma läkare uteslutas riskerna

för att det rättspsykiatriska bedömandet i fråga örn de båda grupperna av

undersökningsfall skall bliva olikartat, varigenom enhetligheten och tillförlitligheten

i bedömandet främjas. Undersökningsläkamas erfarenhet torde ock

vidgas genom att de få syssla med undersökningar såväl av häktade som

av tilltalade vilka vistas på fri fot. Inom vardera gruppen torde nämligen

förekomma fall. vilka icke alls eller åtminstone mera sällan påträffas inom

den andra. Med en gemensam organisation undgås slutligen olägenheten att

personer, vilka stå åtalade i samma mål. komma att undersökas av skilda

läkare därför att någon eller några äro häktade men andra icke.

En betydande fördel med en gemensam organisation är att undersökningsanstalterna

därigenom kunna göras större. En organisation med ett fåtal stora

anstalter torde utan tvekan vara att föredraga framför en med många mindre.

Ju färre anstalter som finnas, desto större bör enhetligheten i det rättspsykiatriska

bedömandet kunna bliva. Finnas flera läkare på samma anstalt kan

ett kollegialt utbyte av tankar och åsikter komma till stånd. En rationell

fördelning av de föreliggande arbetsuppgifterna kan genomföras och tillfäl
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

27

liga ojämnheter i arbetsbördan utjämnas lättare. De erforderliga resorna för

undersökningar av tilltalade på fri fot kunna vidare så ordnas att alltid någon

läkare finnes kvar på anstalten. Vid semestrar, tjänstledigheter etc. finnes

vikarie att tillgå på platsen. För rekrytering av rättspsykiaterkåren är det

också av värde att tillfälle till utbildning och praktisk erfarenhet under

äldre kollegers ledning kan beredas den som vill ägna sig åt rättspsykiatrien.

Och slutligen kan för samma totalkostnad behovet av teknisk utrustning samt

av vård- och kanslipersonal hilva bättre tillgodosett vid varje anstalt, om

anstalterna äro få till antalet.

Beredningen har härefter uttalat, att tanken på en gemensam organisation

av den med rättspsykiatriska undersökningar sysselsatta läkarkåren osökt

ledde till alt anstalterna för undersökningsväsendet borde bliva fristående

från såväl fångvårdsinrättningar som sinnessjukhus. Till självständiga anstalter,

uteslutande avsedda för undersökningsarbetet, med heltidsanställda

läkare och egen personal för övrigt, skulle samtliga undersökningar kunna

förläggas utan några olägenheter. Såväl häktade som icke häktade tilltalade

skulle kunna intagas å anstalten och undersökningen av sådana icke häktade

tilltalade, vilka icke erfordrade anstaltsvistelse för undersökningen, skulle

kunna underlättas genom att skyldighet kunde åläggas de tilltalade att inställa

sig till besök å läkarens mottagning å anstalten.

Den sålunda framkastade tanken har beredningen dock funnit icke kunna

realiseras. Härom har beredningen anfört följande.

Emellertid är det i nuvarande läge otänkbart att för undersökningsväsendet

uppföra nya anstalter. För att undvika betungande nybyggnadskostnader

torde det vara ofrånkomligt att för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

utnyttja tillgängliga anstaltsutrymmen, som redan nu användas för ändamålet,

i så hög grad som detta låter sig göra. På grund härav måste man

utan vidare avvisa såväl planen på fristående undersökningsanstalter som

tanken att anknyta det rättspsykiatriska undersökningsväsendet i dess helhet

till sinnessjukhusen. Sinnessjukvården kan icke för närvarande avstå några

utrymmen för ändamålet, varför nybyggnader bleve ofrånkomliga. Fångvårdens

sinnessjukavdelningar hava däremot tillkommit och utbyggts icke

minst med tanke på undersökningsväsendet och de användas i betydande utsträckning

därför. Någon anledning att icke även framdeles utnyttja dessa

avdelningar för undersökningar synes icke föreligga. Vården av sinnessjuka

fångar kräver icke så stora utrymmen som dem sinnessjukavdelningarna förfoga

över, och mot utnyttjande av avdelningarna för vård av straffriförklarade

i större utsträckning resa sig allvarliga betänkligheter. Att anordna

rättspsykiatriska anstalter i anknytning till befintliga fångvårdsanstalter skapar

vidare ökade möjligheter att underkasta sådana fångar psykiatrisk undersökning,

vilka utan att vara sinnessjuka eller sinnesoroliga genom sin farlighet

eller recidivism kunna vid återfall i brott ifrågakomma till specialbehandling

(förvaring, internering). Med vidgad tillgång till psykiatrisk expertis

vid centralfängelserna skulle det jämväl bliva möjligt att taga denna sakkunskap

till hjälp vid bedömande av frågor örn fångars behandling, bl. a.

för ernående av en bättre differentiering av klientelet.

Med hänsyn till del anförda har beredningen funnit rättspsykiatriska anstalter

i första hand böra tillskapas genom alt en del av de nuvarande sinnessjukavdelningarna

vid fångvården ombildades lill dylika anstalter. Dessa

borde i så fall även framdeles fungera som sinnessjukavdelningar och så
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

lunda sörja för vård eller observation av sinnessjuka eller sinnesoroliga

fångar.

Rörande sättet för undersökningarnas verkställande

har beredningen föreslagit, att häktade skulle för undersökningen intagas

på den rättspsykiatriska anstalten. Icke häktade tilltalade borde däremot i

största möjliga utsträckning undersökas ambulatoriskt, varigenom läkaren

också finge tillfälle att studera den tilltalade i hans egen miljö och göra sig

förtrogen med hans hem- och familjeförhållanden. Även örn undersökningsläkaren

härigenom skulle komma att få tillbringa åtskillig tid på resor, syntes

de kostnader som bleve följden härav icke böra lägga hinder i vägen för

en sådan ordning, synnerligast om man samtidigt undveke kostnaderna för

den tilltalades vistelse å anstalt. I vissa fall måste det emellertid inträffa,

att undersökningen icke kunde föras till slut utan att den tilltalade bleve

intagen på någon anstalt där undersökningen kunde äga rum, vare sig

detta föranleddes av tredska från den tilltalades sida eller av nödvändigheten

att underkasta den tilltalade någon tids fortlöpande observation eller

att verkställa mera invecklade specialundersökningar. Intagning borde i

dylikt fall ske å sinnessjukhus. Det vore nämligen föga tilltalande att

en person, som eljest icke funnits vara i behov av fängsligt förvar, intoges å

en undersökningsanstalt, som vore inrymd i eller belägen i omedelbar anslutning

till lokaler, vilka användes för straffverkställighet. För såväl den

intagne själv som för allmänheten komme åtgärden lätt att framstå som en

häktningsåtgärd, särskilt som det av ekonomiska och andra skäl näppeligen

läte sig göra att inom anstalten skilja mellan häktade och icke häktade intagna.

Även örn den tilltalade skulle vara villig att låta sig intagas på en

dylik undersökningsanstalt, syntes detta för följdriktighetens skull icke böra

medgivas. Intagning borde givetvis i regel ske på sjukhus å undersökningsläkarens

stationeringsort. För den tilltalade kunde emellertid detta vara förenat

med olägenheter, örn sjukhuset vore beläget på långt avstånd från hans

hemort. En utväg att lindra dessa olägenheter erbjöde sig på så sätt att någon

av de till den rättspsykiatriska anstalten knutna läkarna finge sin stationeringsort

på annan plats än den där den rättspsykiatriska anstalten vore

belägen. Denne läkare borde företrädesvis anlitas för undersökningar av icke

häktade tilltalade från den del av den rättspsykiatriska anstaltens verksamhetsområde,

inom vilken läkarens stationeringsort vore belägen. Såsom stationeringsort

borde uppenbarligen väljas någon plats, där sinnessjukhus funnes,

för att vid behov intagning skulle kunna ske å detta sjukhus. Beredningen

föresloge sålunda, att i städerna Kristinehamn, Växjö och Umeå skulle

stationeras en undersökningsläkare, tillhörande de rättspsykiatriska anstalterna

å Hall, i Västervik och i Härnösand. Den föreslagna anordningen innebure

icke något avsteg från tanken att sinnessjukvården skulle befrias

från arbetet med de rättspsykiatriska undersökningarna. I någon mån komme

givetvis sinnessjukhusens läkare att komma i beröring med dem som

intoges å sjukhusen för undersökning, men det arbete som därigenom förorsakades

dem vore så obetydligt att man kunde bortse därifrån. Vad som

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

29

erfordrades från sinnessjukvårdens sida vore huvudsakligen, att erforderliga

platser — och det torde endast bliva fråga om ett fåtal sådana — ställdes

till förfogande för undersökningspatienterna samt att undersökningsläkarna

erhölle rätt att i nödig omfattning anlita den å sjukhuset anställda personalen

för den fortlöpande observationen av den intagne. Själva undersökningen

skulle även efter intagningen omhänderhavas av undersökningsläkaren.

Beredningen har förklarat, att därest det sålunda framlagda förslaget till

omorganisation av sinnesundersökningsväsendet bleve genomfört, undersökningarna

i flertalet fall borde kunna verkställas på betydligt kortare tid

än den i sinnessjuklagen stadgade tiden av två månader; längre tid än en

månad syntes endast undantagsvis behöva förekomma. Enligt beredningens

mening borde sålunda stadgas en normaltid för undersökningen av en månad,

räknat fran det handlingarna i målet kommit den rättspsykiatriska anstalten

till handa. Kunde det förutses, att undersökningen komme att taga

längre lid, borde undersökningsläkaren hos domstolen eller på landet hos

domaren göra anmälan härom samt därvid uppgiva de skäl som föranlett

dröjsmålet, varefter domstolen eller domaren skulle kunna fastställa viss tid,

inom vilken utlåtandet skulle vara avgivet.

Vad angår frågan, i vad mån det för vinnande av enhetlighet i det rättspsykiatriska

bedömandet erfordrades att de avgivna läkarutlåtandena, såsom

för närvarande är fallet, underkastades en central granskning, har

beredningen till en början anfört, att i samma mån som undersökningarna

koncentrerades till ett mindre antal på området specialiserade läkare utsikterna

ökades för att de av dem avgivna utlåtandena komme att följa enhetliga

linjer. Beredningen har tillika erinrat, att 1938 års statsrevisorer påtalat,

att även i fråga örn häktade -—- beträffande vilka undersökningarna ju

redan i stort sett vore koncentrerade till ett mindre antal läkare — betydande

skiljaktigheter i det rältspsykiatriska bedömandet visat sig föreligga

vid olika undersökningsavdelningar, ävensom att denna ojämnhet ej syntes

ha borteliminerats genom medicinalstyrelsens granskning. Statsrevisorerna

hade också ifrågasatt, huruvida denna eftergranskning kunde anses ändamålsenlig,

i synnerhet som avgörandena i medicinalstyrelsen icke skedde med

stöd av direkta iakttagelser angående den tilltalade utan på grundval av föreliggande

handlingar och undersökningsjournaler.

Beredningen har vidare — efter att ha redogjort för medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av statsrevisorernas anmärkningar — anfört, att den

påtalade bristen på enhetlighet i det rättspsykiatriska bedömandet mindre

gällt det rent psykiatriska bedömandet i kliniskt hänseende än de rättsliga

konklusionerna av de psykiatriska undersökningsfynden. Med den av beredningen

föreslagna lydelsen av 5 kap. 5 § strafflagen — enligt vilken strafffrihet

skulle föreligga för gärning, som någon begått under inflytande av

sinnessjukdom eller sinnesslöhet — bleve enhetligheten i bedömandet i

huvudsak beroende av de olika läkarnas uppfattning örn innebörden av begreppen

sinnessjukdom och sinnesslöhet. Även om meningsskiljaktigheter

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

härutinnan kunde tänkas förekomma, torde frekvensen av dylika skiljaktigheter

kunna förväntas bliva obetydlig. Det vore uppenbarligen icke av behovet

påkallat att bibehålla en central granskning för att undanröja dylika

ojämnheter i bedömandet. Icke heller erfordrades någon sådan granskning

med hänsyn till den av beredningen föreslagna föreskriften att kausalsamband

skulle föreligga mellan den psykiska abnormiteten och brottet för

att straffrihet skulle anses motiverad. 1 detta hänseende borde, åtminstone

i flertalet fall, domstolarna själva kunna fatta ståndpunkt till riktigheten av

det psykiatriska bedömandet liksom domstolarna i exempelvis testamentstvister

icke tvekade att ingå i ett självständigt bedömande av frågan huruvida

testamentet upprättats under inflytande av rubbad själsverksamhet.

Vad anginge avgörandet, huruvida förutsättningar förelåge för tillämpningen

av någon särskild reaktionsform, gällde i fråga örn det psykiatriska bedömandet

detsamma som i fråga örn tillämpningen av 5 kap. 5 § strafflagen.

Beträffande frågan om en viss behandlingsforms lämplighet eller tillrådlighet

syntes domstolen själv vara mest kompetent att avgöra huruvida läkarens

omdöme vöre riktigt.

Med hänsyn till vad beredningen sålunda anfört har beredningen föreslagit,

att det nuvarande underställningsförfarandet skulle slopas och att ej

heller i annan form någon central granskning av de rättspsykiatriska utlåtandena

skulle äga rum. Härigenom skulle enligt beredningens mening vissa

med det nuvarande systemet förenade nackdelar automatiskt bortfalla. I

läkarutlåtandet skulle således icke, såsom för närvarande vore erforderligt

med hänsyn till eftergranskningen, behöva upptagas någon redogörelse för

innehållet i rättegångshandlingarna i vidare mån än läkaren funne detta

nödvändigt för att belysa utlåtandets innehall i övrigt. Av läkaren verkställda

prov och undersökningar behövde icke heller redovisas så utförligt som

nu skedde, då det för domstolen vore tillräckligt att redogörelse lämnades

för sådana prov och undersökningar, vilka vore belysande för den tilltalades

själsliga beskaffenhet eller som läkaren särskilt beaktat vid sitt bedömande

av fallet. Hyste domstolen tvekan beträffande riktigheten av undersökningsläkarens

slutsatser, borde dock domstolen äga möjlighet att inhämta

utlåtande från någon myndighet med större sakkunskap än den enskilde

läkaren, i den mån domstolen icke genom förhör med denne kunde komma

till klarhet i fallet. Medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd vore emellertid

i sin nuvarande sammansättning icke särskilt lämpad att fungera som

överinstans för avgörande av de rättspsvkialriska spörsmålen. Vad som

bruste vore att den speciellt rättspsykiatriska erfarenheten hade för litet utrymme.

I syfte att råda bot härpå föresloge beredningen att, efter förebild

från Danmark, ett rä 11 s 1 ä k a r r å d skapades för att övertaga medicinalstyrelsens

nuvarande skyldighet att avgiva utlåtanden i rättspsykiatriska

frågor. Förslagsvis skulle rådet bestå av två chefer för rättspsykiatriska

anstalter samt en sinnessjukläkare med vetenskaplig skicklighet. Då rådet

borde ha sitt säte i Stockholm, ifrågakomme närmast cheferna för de

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239. 31

rättspsykiatriska anstalterna å Långholmen och Håga såsom ledamöter i

rådet.

Yttranden över strafflagberedningens förslag.

Yttranden över strafflagberedningens betänkande ha efter remiss avgivits

av justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, rådhusrätterna i Stockholm,

Göteborg, Malmö och Norrköping, statskontoret, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms

och Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, medicinska fakulteterna vid

universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutets lärarkollegium.

De sålunda hörda myndigheterna ha i vissa fall bifogat yttranden av underordnade

myndigheter. Sålunda har fångvårdsstyrelsen vid sitt utlåtande

fogat yttranden av sjukvårdsläkama vid fångvårdens sinnessjukavdelningar.

Medicinalstyrelsen har överlämnat infordrade yttranden från direktionerna

för samtliga statens sinnessjukhus, vilka i allmänhet hänvisat till yttrande

av vederbörande sjukhuschef, ävensom yttranden av sjukhusdirektionerna

i Stockholm, Göteborg och Malmö. Sjukhusdirektionen i Göteborg

har vid sitt yttrande fogat yttrande av styresmannen för Lillhagens sjukhus.

Tillfälle har vidare bereus vissa sammanslutningar att avgiva yttrande

över betänkandet. I anledning härav ha yttranden inkommit från följande

sammanslutningar eller deras styrelser, nämligen föreningarna Sveriges häradshövdingar,

Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler

och Sveriges stadsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, svenska psykiatriska

föreningen, svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund.

Svenska läkaresällskapet, vars yttrande grundas på ett av sällskapets sektion

för psykiatri och neurologi avgivet förslag, har bifogat särskilt yttrande av

sällskapets sektion för social medicin jämte ett däri åberopat utlåtande av

docenten Gösta Rylander. Sveriges läkarförbund har hänfört sig till ett av

förbundets specialitetssakkunnige, professorn Olof Kinberg, avgivet yttrande,

vilket publicerats i Svenska Läkartidningen för år 1943.

Beredningens förslag till omorganisation av sinnesundersökningsväsendet

och därmed sammanhängande spörsmål har lämnats utan erinran av Göta

hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, rådhusrätterna i Göteborg,

Malmö och Norrköping, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges

landsfogdar och Sveriges stadsfiskaler, polismästaren, kriminalpolisintendenten

och t. f. förste stadsf iskalen i Stockholm, poliskammaren i Göteborg,

landsfogdarna i Malmöhus och i Göteborgs och Bohus län samt av några enskilda

läkare, nämligen sjukhuscheferna vid Västra Marks och Frösö sjukhus.

Tillstyrkande yttranden i fråga örn beredningens principiella synpunkter

på frågan föreligga i ett stort antal yttranden, i vilka emellertid invändningar

göras på enstaka punkter eller i fråga om vissa delar av förslaget. Yttranden

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

av detta innehåll föreligga från jusiitiekanslersämbetet, Svea hovrätt —

med instämmande av krigsliovrätten — hovrätten för Övre Norrland, Stockholms

rådhusrätt, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län och

landsfogden i länet, länsstyrelserna i Malmöhus och i Göteborgs och Bohus

Idit, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges• landsfiskaler,

fångvårdsstyrelsen, internering snämnden och sinnessjuknämnden ävensom

från medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala och Karolinska institutets

lärarkollegium. Av enskilda läkare som yttrat sig i ärendet har flertalet

sjukvårdslåkare vid fångvårdens sinnessjukavdelningar ansett beredningens

förslag i nuvarande statsfinansiella läge kunna i huvudsak accepteras.

I stort sett tillstyrkande yttranden ha avgivits av åtskilliga sjukhuschefer

som uttalat tillfredsställelse över att sinnessjukhusens läkare komme att

befrias från utförande av rättspsykiatriska undersökningar.

Yttranden, i vilka beredningens förslag avstyrkts eller principiella invändningar

mot detsamma framförts, ha avgivits av medicinalstyrelsen, mot

vars beslut i ärendet dock t. f. byråchefen Annell anmält skiljaktig mening

i det han förklarat sig tillstyrka beredningens förslag, av socialstyrelsen,

svenska psykiatriska föreningen, svenska läkaresällskapet, professorn Kinberg

i det av Sveriges läkarförbund åberopade yttrandet och medicinska fakulteten

vid universitetet i Lund ävensom av styrelsen för Sveriges advokatsamfund

samt åtskilliga sjukhuschefer. Även statskontorets yttrande innebär

ett avstyrkande av den av beredningen föreslagna omorganisationen.

Behovet av en reform på förevarande område har i åtskilliga

yttranden starkt understrukits. Svea hovrätt har till sitt uttalande rörande

beredningens förslag till ändrade tillräknelighetsbestämmelser fogat en erinran

om vikten av att det genom lämpliga organisatoriska föreskrifter sörjdes

för en enhetlig och med lagens syfte överensstämmande rättstillämpning.

Härutinnan hade mycket brustit. Anledningarna härtill hade varit

flera, bland andra bristen på praktiskt och teoretiskt väl skolade psykiatrer,

alltför starkt inflytande för vissa ytterlighetsriktningar inom den psykiatriska

vetenskapen, vilken i hithörande frågor ej ännu syntes ha nått fram till

någon klar och enhetlig ståndpunkt, och sist men icke minst bristande kontakt

och förståelse mellan psykiatrer och jurister. Beredningens förslag

skulle, örn det förverkligades, innebära betydande framsteg härutinnan,

även om hovrätten funne vissa erinringar mot förslaget kunna göras. Likartade

synpunkter ha anförts av interneringsnämnden. Justitiekanslersåmbetet

har rörande det föreliggande reformbehovet anfört, att det vore i hög grad

angeläget att effektiva åtgärder utan ytterligare uppskov bleve vidtagna för

att undanröja de sedan mer än ett årtionde bestående missförhållandena på

förevarande område. Behovet av en snar reform i fråga örn sinnesundersökningsväsendet

har framhållits jämväl i andra yttranden, bl. a. i de som avgivits

av medicinalstyrelsen, svenska psykiatriska föreningen och svenska

läkaresällskapet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

33

I fråga om huvudprinciperna för en omorganisation

av sinnesundersökningsvä,sendet har fångvårdsstyrelsen tillstyrkt

beredningens förslag såsom en framkomlig väg att komma till rätta

med de svåra bristerna på området. Styrelsen har anfört att utom principiella

skäl även praktiska och ekonomiska talade för förslaget. Inom fångvården

kunde nya undersökningsanstalter åstadkommas till kostnader, som

vore överkomliga. Den betydelsefulla samverkan med rättspsykiatrin, som

inletts genom inrättandet av sinnessjukavdelningar vid fångvården, komme

vid ett genomförande av beredningens förslag att ytterligare befästas

och utvidgas. Styrelsen har också anslutit sig till förslagets ståndpunkt, att

icke häktade tilltalade, när de skulle intagas å anstalt för sinnesundersökning,

ej finge sammanföras med häktade å fångvårdens sinnessjukavdelningar

utan skulle intagas å sinnessjukhus. Något sammanförande av häktade

och icke häktade på undersökningsstadiet borde nämligen av principiella

skäl icke tillåtas annat än i undantagsfall. Skillnaden mellan dessa båda

grupper tilltalade borde uppehållas även av humanitära skäl. Det vore stötande

för den allmänna rättskänslan, om de icke häktade intoges på samma

anstalt som personer, vilka begått brott eller företedde framskridet socialt

förfall.

I många av de yttranden, i vilka beredningens organisationsförslag i princip

tillstyrkts eller lämnats utan erinran, har emellertid med avseende å undersökningarna

av icke häktade tilltalade uttalats tvivel, huruvida beredningens

förslag innebure en lämplig lösning. Sjukhuschefen vid S:t Lars’

sjukhus har förklarat sig vilja bestämt taga avstånd från vad beredningen

föreslagit om förfaringssättet vid icke häktade tilltalades intagning å sinnessjukhus

för undersökning samt anfört:

Om undersökningsläkaren skulle tillerkännas rätt att i den omfattning,

han kunde finna nödigt, anlita sjukhusets personal, skulle han med stor

sannolikhet ställa sådana krav på personalen, att denna icke ansåge sig

kunna efterkomma läkarens önskan. Det är att märka, att beredningen här

kräver personal, som är tränad i förmågan att verkställa psykiatriska observationer.

För övrigt måste det anses vara utom all ordning, att en vid sjukhuset

icke anställd läkare finge rätt att när som helst lägga in patienter på

sjukhuset samt efter goltfinnande anlita sjukhusets personal för dessa patienters

observation och undersökning. En sådan anordning innesluter obegränsade

konfliktmöjligheter.

Beredningens motivering för att icke häktade tilltalade skola undersökas

på sinnessjukhus i stället för på fångvårdens sinnessjukavdelningar är svårförståelig.

Örn man upplyser den tilltalade om att han skall inställa sig hos

läkaren för undersökning, så torde både den tilltalade och allmänheten förslå,

att det icke är fråga örn häktningsåtgärd. Den tilltalade skall ju för övrigt

förhöras av polismyndigheten, ställas inför domstol etc.

Då beredningen uttalar, att den föreslagna anordningen av det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet icke innebär något avsteg från principen,

att sinnessjukvården skall befrias från arbetet med de rättspsykiatriska undersökningarna,

måste en läkare vid sinnessjukhusen se saken annorlunda.

Enligt beredningens förslag skulle alla icke häktade, som för undersökning

behövde intagas på anstalt, intagas på sinnessjukhus. Detta innebär ingen

ändring alls i nu rådande ordning. Vad de häktade beträffar föreslår bered
Bihanq

till riksdagens protokoll 1945. 1 samt. Nr 239. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

ningen, att de såsom hittills skola undersökas på fångvårdens anstalter; någon

gång kunde det dock bliva behövligt, att den häktade för undersökning

intoges på sinnessjukhus. Även beträffande de häktade innebär beredningens

förslag sålunda ingen ändring för sinnessjukvården. Det enda nya i förslaget

är att andra, vid sinnessjukvården icke anställda läkare skola verkställa

undersökningarna. Men såsom jag redan framhållit, bomme en sådan

anordning att för sinnessjukvården medföra ett komplex av nya och säkert

betydande olägenheter.

Sjukhuscheferna vid Ryhovs sjukhus och vid Sundby sjukhus ha givit uttryck

åt enahanda åsikter. Sinnessjuknåmnden har likaledes ansett intagning

på sinnessjukhus i den ordning beredningen tänkt sig kunna medföra

svårigheter, bl. a. enär personalen ej kunde underställas två olika chefer.

Det vore därför lämpligast att intagning skedde vid den anstalt som stöde

under rättsläkarens ledning. Även sjukhuschefen vid S:ta Maria sjukhus har

framhållit, att intagning på sinnessjukhus kunde medföra en del olägenheter

och att det därför vöre önskvärt att genom nybyggnader eller utökning av

de tilltänkta rättspsykiatriska anstalterna detta gjordes obehövligt. Sjukvårdsläkaren

vid fångvårdens sinnessjukavdelning i Västervik har för sin

del ansett, att vad beredningen i denna del föreslagit borde godtagas endast

såsom en preliminär anordning, samt har ytterligare anfört:

Det torde framstå såsom ett ofrånkomligt villkor, att när förhållandena

medgiva, nya anstalter och i anslutning därtill nya sinnessjukavdelningar

för fångvården anskaffas, så att drägliga och tidsenliga förhållanden inom

fångvårdens sinnessjukvård och undersökningsväsende etableras. Först då

kan undersökningsväsendet bibringas den standard, som är ett oeftergivligt

krav för att de rättspsykiatriska undersökningarna skola kunna utföras fullt

lege artis och därmed bibringas den fulla tyngd i lagförfarandet med de

brottsliga, som de böra lia. Sinnessjukavdelningarna inom fångvården ha en

ännu i många avseenden allt för primitiv, provisorisk och fängelseliknande

karaktär och böra därför i hög grad moderniseras.

Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus har anfört:

Även med god vilja bleve det säkerligen ytterst svårt att etablera ett tillfredsställande

samarbete mellan undersökningsanstalten och det sinnessjukhus,

som enligt förslaget skall, i första rummet för icke häktade, ställa behövliga

platser och nödig arbetskraft till förfogande.

I verkligheten blir det säkerligen svårt att göra annat än ett fåtal undersökningar

å vederbörandes vistelseort, varför otvivelaktigt mångå fall komma

att intagas. Anordningen med undersökningsplatser å statens sinnessjukhus

kan på sin höjd godtagas som ett provisorium. Man frågar sig därför,

örn det vore omöjligt att för observation jämväl intaga icke häktade undersökningsfall

å de till de nämnda fångvårdsinrättningarna förlagda undersökningsavdelningarna,

vilka beredningen avser blott för häktade. Det vore

väl icke mera anmärkningsvärt än att en person kvarhålles några dagar hos

polisen för utredning. Det torde vara rent undantagsvis, som en dylik observationsvistelse

skall behöva utsträckas över 8—10 dagar.

Sjukhuschefen vid Sidsjöns sjukhus har i nu ifrågavarande hänseende anfört

följande.

En grundlig undersökning av icke häktade tilltalade torde i mångå fall

ej kunna äga rum utan att den undersökte en kortare tid vistas på anstalt.

Två möjligheter till lösning av problemet öppna sig.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

35

1. I anslutning till de rättspsykiatriska anstalterna inrättas smärre öppna

undersökningsavdelningar för tilltalade, som icke äro häktade. Eventuellt

kompletteras organisationen med några i anslutning till statliga sinnessjukhus

inrättade liknande avdelningar, som förestås av under de rättspsykiatriska

anstalterna sorterande läkare.

2. Särskilda läkartjänster (befattningar som överläkare av 3:e klass eller

förste läkare) inrättas vid de större statliga sinnessjukhusen för undersökning

av tilltalade, som befinna sig på fri fot. Dessa läkare tilldelas egna

sjukavdelningar eller rätt att disponera ett visst antal platser vid sjukhuset

och skola icke deltaga i det egentliga sjukvårdsarbetet vid sjukhuset. Genom

att i vad deras rättspsykiatriska verksamhet angår underställas en viss rättspsykiatrisk

anstalt, kunna dessa undersökningsavdelningar med sina läkare

inordnas i det föreslagna undersökningssystemet. Avdelningarna böra emellertid

administrativt tillhöra respektive sjukhus, liksom de rättspsykiatriska

läkarna där med avseende på tjänsternas tillsättning och i disciplinärt avseende

böra likställas med de övriga sjukhusläkarna och alltså i dessa avseenden

vara underställda medicinalstyrelsen.

Det förra alternativet synes bäst uppfylla de krav, som strafflagberedningen

önskat tillgodose med de föreslagna reformerna. De betänkligheter,

man hyst mot att till samma plats förlägga undersökningen av icke häktade

och häktade, kunna icke vara ensambestämmande. Ofta är det ju också en

tillfällighet, som avgör, örn för ett visst brott häktning tillgripes eller icke.

Det torde emellertid bli nödvändigt, att om- och tillbygga ifrågavarande

fångvårdsanstalter så, att undersökningsavdelningen för icke häktade blir

helt avskild från anstalten i övrigt. Å andra sidan kommer ett genomförande

av alternativ 2 att fordra en del utvidgningar vid statens sinnessjukhus med

därav betingade kostnader. Vad personalkostnaderna beträffar torde dessa

bli mindre vid alternativ 1 med dess koncentration av undersökningar till

ett fåtal mindre anstalter, där redan kanslipersonal finnes tillgänglig. Läkarpersonalen

bör också effektivare kunna utnyttjas, om de rättspsykiatriska

anstalterna enligt ovan angivna riktlinjer handhava undersökningen av alla

tilltalade, som skola undergå sådan.

Även sjukhuschefen vid S:ta Gertruds sjukhus har, under åberopande av

svårigheterna att med rådande överbeläggning å sinnessjukhusen bereda undersökningsfall

plats där, framkastat tanken att vid de rättspsykiatriska anstalterna

borde anordnas mindre avdelningar av öppen karaktär för intagning

av icke häktade undersökningsfall, beträffande vilka viss tids observation

vore erforderlig.

I åtskilliga av de nu refererade yttrandena ha jämväl i övrigt riktats anmärkningar

mot vad beredningen föreslagit i fråga om undersökningarna av

icke häktade tilltalade. Sjukhuschefen vid Ryhovs sjukhus har sålunda, liksom

sjukhuschefen vid S:t Lars’ sjukhus, ifrågasatt, huruvida det i praktiken

ginge att genomföra ambulatoriska undersökningar av den art beredningen

tänkt sig.

Sinnessjuknämnden har i detta hänseende anfört:

Det praktiska genomförandet av detta förslag skulle sannolikt medföra

stora svårigheter, icke giva fullständiga och tillförlitliga resultat, samt ställa

sig ekonomiskt ofördelaktigt. Läkarens uppsökande av den tilltalade i hemmet

eller annorstädes innebär slöseri med läkarens tid med hänsyn, dels till

resor och väntetid, dels till svårigheten att utnyttja anstallspersonalen för

rutinundersökningar, psykologiska prov och dylikt. En rättspsykiatrisk

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

undersökning torde endast i undantagsfall kunna verkställas vid ett undersökningstillfälle

utan kräva flera sammanträffanden mellan läkare och patient.

För undersökningens resultat är ej endast de av den undersökte vid

samtal lämnade uppgifterna av värde utan i minst lika hög grad hans uppförande

vid tillfällen, då han ej direkt känner sig observerad, hans förmåga

till anpassning i ny miljö, reaktion mot andra personer o. s. v., förhållanden

om vilka enstaka samtal ej giva fullständig upplysning, men som

vid en tids intagning på undersökningsavdelning väl låta sig observeras. Önskvärdheten

av att en icke häktad lider så litet avbräck som möjligt i sitt

förvärvsarbete bör i görligaste mån beaktas. Nämnden anser dock, att huvudregeln

för de icke häktade måste bli, att de under en kortare tid, vilken som

regel torde kunna stanna under 14 dagar, intagas på undersökningsanstalt

samt dessutom besöka läkaren i den utsträckning denne det påkallar. Att läkaren

därjämte gives möjlighet att genom besök i den undersöktes hem skaffa

sig direkt uppfattning om hans miljöförhållanden är givetvis av värde.

Nämnden har tillagt att beredningen själv framhållit, att redan med nuvarande

ordning undersökningarna av icke häktade givit mindre tillförlitliga

resultat än undersökningarna av häktade. En avkortning av undersökningstiden

till en månad och inskränkning av möjligheterna till intagning på

undersökningsavdelning skulle ytterligare minska tillförlitligheten i dessa

undersökningar.

Sjukvårdsläkaren vid fångvårdens sinnessjukavdelning i Jönköping har

förklarat, att förslaget om ambulatoriska undersökningar skulle innebära en

oerhörd tidsförlust för läkaren och väcka en onödig och för den undersökte

besvärande uppmärksamhet i hans boningsort. Läkaren skulle vidare vid dessa

hembesök vara fullständigt berövad möjligheterna till hjälp vid t. ex.

psykologisk testning m. in. Liknande synpunkter ha anförts av flera andra

läkare. I fråga örn de ambulatoriska undersökningarna har vidare sjuk huschefen

vid Sidsjöns sjukhus anfört följande:

Det kan med fog ifrågasättas, huruvida en ambulatorisk undersökning,

även om den utföres av en specialist, blir lika grundlig och ingående som

den som kan ske på ett sjukhus. Av naturliga skäl måste en ambulatorisk undersökning

i många fall inskränka sig till några få sammanträffanden med

patienten. De långa avstånden i t. ex. övre Norrland komma ytterligare att

försvåra kontakten mellan läkaren och den undersökte. I själva verket torde

det för den undersökte många gånger, örn avståndet till läkaren är långt, innebära

ett mindre störande avbrott i hans dagliga gärning aU underkasta sig

en undersökning på en sjukavdelning under en vecka eller två än att behöva

inställa sig till poliklinisk undersökning vid upprepade tillfällen. Alldeles

särskilt gäller detta för invånare i Norrlands skogs- och fjälltrakter med deras

relativt fåtaliga kommunikationsmöjligheter.

Hovrätten för Övre Norrland har framhållit att i vart fall inom övre Norrland

läkaren av omständigheterna torde bliva tvingad att påkalla intagning

å sinnessjukhus i större utsträckning än beredningen tänkt sig. Möjligheten

av konflikt mellan undersökningsläkaren och den på sinnessjukhuset anställde

läkaren kunde icke uteslutas. Direktionen för Säters sjukhus har jämväl

uttryckt tvivel örn lämpligheten av ambulatoriska undersökningar under åberopande

av likartade synpunkter som i de sist refererade yttrandena.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

37

De sålunda påtalade olägenheterna av ambulatoriska undersökningar ha

starkt understrukits i yttranden, däri beredningens förslag till organisation

av sinnesundersökningsväsendet ansetts icke godtagbart. Sålunda har medicinalstyrelsen

— som instämt i beredningens kritik av nuvarande ordning på

sinnesundersökningsväsendets område och understrukit nödvändigheten av

en snar reform — bland andra invändningar mot förslaget anfört, att den

ambulatoriska undersökningsformen måste betecknas såsom olämplig samt

härutinnan yttrat:

Arbetsbetingelserna för den undersökande läkaren försämras på detta sätt

avsevärt, och det ständiga resandet är ett slöseri med hans tid. Beredningen

framhåller i sin motivering, att den tilltalade skall undersökas i sin miljö

och läkaren skall lära känna denna miljö. Gentemot detta vill medicinalstyrelsen

påpeka, att den rättspsykiatriska undersökningen bland annat just

bygger på iakttagelser, som göras, då den tilltalade försättes i en rad olika

undersökningssituationer, och det är av stort värde att studera hans attityder

och reaktioner i en ny miljö. Örn hans vanliga miljö får läkaren en tillräckligt

god uppfattning av de sociala utredningar, som göras eller genom de uppgifter,

som inhämtas från personer, som väl känna den tilltalade. Ofta är

det dessutom nödvändigt att verkställa mer ingående undersökningar, som

kräva helt andra resurser än dem läkaren har tillgång till vid en ambulerande

undersökning. Slutligen är en fortlöpande observation under viss tid ofta

nödvändig för att få någon uppfattning örn den tilltalades sinnesbeskaffenhet,

och detta kan endast ske på en anstalt med erfaren och tränad personal.

I nu ifrågavarande hänseende har beredningens förslag kritiserats jämväl

av professor Kinberg, som anfört:

Beredningens förslag att undersökningsläkaren i regel skall uppsöka icke

häktade tilltalade och undersöka dem i deras hem är i hög grad verklighetsfrämmande

och praktiskt ogenomförbart. Det innebär att läkaren skulle företaga

de talrika olika undersökningarna (psykologisk testning, morfologiska

mätningar, kroppsundersökning, psykiatrisk undersökning med timslånga

samtal etc.) i exempelvis en stålar- eller torparstuga, där det inte finns en

plats där han kan vara ostörd, och i en ofta nog kanske fientlig miljö, utan

alla de tekniska resurser och den assistens som behövs. Det är gott och väl

att läkaren på detta sätt kan få tillfälle att lära känna den undersöktes hemmiljö.

Men en sådan social undersökning göres minst lika bra av en tränad

socialarbetare. Dessutom finns det en mängd andra viktiga miljöförhållanden

som ligger utanför hemmet och sålunda inte kan nås genom läkarens besök

i undersökningspatientens bostad. Det skulle också innebära ett ödslande

med undersökningsläkarens dyrbara tid om han skulle nödgas företa långa

resor för att på det föreslagna sättet uppsöka undersökningsfallen i deras

bostäder. I stället måste förutsättas att varje undersökningspatient åtminstone

under någon kortare tid är inlagen på ett sjukhus där viss del av undersökningen

kan förelagas (psykologisk testning, autoanamnesupptagning, somatisk

undersökning, etc.). Det är också, såsom erfarenheten visat, av största vikt att

undersökningspatienten kan försättas i elt antal psykologiskt olika undersökningssituationer

oell att han kan kontinuerligt observeras i en för honom ny

miljö, för alt största möjliga antal beteenden och psykologiska atlilyder skall

kunna observeras och registreras. Det är visserligen rikligt, som beredningen

framhåller, alt undersökningsförfarandel hör ordnas så att det inte i onödigt

hög grad blir störande och belaslande för den icke häktade tilltalade.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 239.

Men å andra sidan måste betänkas att undersökningen av hans sinnesbeskaffenhet

sker både till hans eget och samhällets gagn. Det synes därför vara en

självklar sak att den undersökte tilltalade måste underkasta sig sådana olägenheter

som äro oundgängliga för att undersökningsförfarandet skall lämna

någorlunda tillförlitliga resultat.

Beredningen anser att observation på sluten anstalt i åtskilliga fall är

nödvändig och föreslår att den icke häktade tilltalade då skall intagas på

närmaste statshospital. Undersökningen skall emellertid inte verkställas av

sjukhusets läkare, utan av en läkare tillhörande den rättspsykiatriska undersökningsstationen

inom vars upptagningsområde den tilltalade skall rannsakas

och dömas. Undersökningsläkaren skall för detta ändamål ha rätt att

disponera över sjukhusets vårdpersonal, laboratorier o. s. v., i den mån detta

är behövligt för undersökningens verkställande. Det ligger i sakens natur

att denna anordning innebär åtskilliga möjligheter till svårigheter för undersökningsläkaren.

Förslaget är sålunda även i denna del otillfredsställande.

Vidare föreslås att undersökningen i vissa fall skall företas av läkare som

visserligen tillhör en given rättspsykiatrisk undersökningsstation, men är

bosatt på annan ort. Det synes klart att hans funktionala samband med den

rättspsykiatriska undersökningsstationen under sådana förhållanden blir helt

och hållet formellt. Han kan inte använda undersökningsstationens personal

och tekniska resurser — vilka ju för övrigt förutsättas vara rätt obetydliga

— och har inte heller tillfälle att genom samarbete med sina yrkeskolleger

tillgodogöra sig deras erfarenheter och synpunkter på de föreliggande

undersökningsfallen. Deli föreslagna anordningen ter sig därför som

ett mycket opraktiskt försök att tillämpa en i och för sig riktig princip. Förverkligandet

skulle nämligen ske på sådant sätt att alla de fördelar som

principen avser att skänka skulle uppoffras och endast ett sken av dess tilllämpning

kvarstå.

Svenska psykiatriska föreningen och svenska läkaresällskapet ha anfört

likartade synpunkter. Jämväl socialstyrelsen har påpekat, att beredningen

förbisett det viktiga förhållandet att undersökningarna ofta kunde bli mera

upplysande, örn den person som skulle undersökas fördes in i en ny omgivning

samt att beredningen icke heller beaktat undersökningsläkarens behov

av materiella och personella hjälpmedel av olika slag.

Även andra skäl lia anförts mot den av beredningen föreslagna organisationsformen.

Socialstyrelsen har sålunda anfört följande.

Mindre välbetänkt förefaller förslaget örn anknytning av de undersökningsanstalter,

där undersökningsläkarna skulle anställas, lill befintliga sinnessjukavdelningar

vid fångvården. En sådan anordning kan näppeligen bliva

framtidsduglig. Strafflagberedningen synes icke lia ägnat tillbörlig uppmärksamhet

åt den vanskliga frågan, huru dessa mestadels bristfälliga och jämväl

kvantitativt alltmer otillräckliga anstalter skulle kunna anpassas efter

ett tidsenligt rättspsykiatriskt undersökningsväsendes krav i fråga örn såväl

personalorganisation och rationell arbetsfördelning som teknisk och materiell

utrustning.

Som helhetsomdöme om beredningens förslag har socialstyrelsen uttalat

att en påtaglig löslighet och heterogenitet skulle komma att vidlåda en organisation

sådan som den av beredningen föreslagna. Den fundamentala

svaghet, som bestode däri att de för sådant ändamål icke lämpade sinnessjukavdelningarna

vid fångvården på visst sätt skulle bli organisationens stöd
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

39

jepunkter, syntes ha givit en irrationell och verklighetsfrämmande prägel åt

beredningens framställningar och förslag.

Även medicinalstyrelsen har uttryckt tvivelsmål om möjligheten att sätta

de gamla fängelselokaler, som beredningen förutsatt skola omdanas till

rättspsykiatriska anstalter, i sådant skick att de fyllde berättigade anspråk.

Svenska psykiatriska föreningen har i detta hänseende anfört:

Sinnessjukvårdens dystra historia visar att verklig sjukvård förutsätter

särskild för ändamålet utbildad personal. Beredningens tanke att alltjämt använda

otillfredsställande provisoriska sinnessjukavdelningar för vård av sjuka

människor betyder därför ett bibehållande av en anordning som visat sig

inhuman och ohållbar. Enligt föreningens mening skulle också den sinnessjukvård

som skulle kunna lämnas å sinnessjukavdelningama inom fångvården

bli icke vård utan vanvård, därför att (Je nödvändiga vårdmöjligheterna

icke stöde till buds.--—

Beredningens förslag att förlägga undersökningen av häktade samt vården

av straffria, sinnessjuka fångar och psykopater till fångvårdens provisorier

för sinnessjukvård är sålunda praktiskt omöjliga att genomföra för så vitt

man vill upprätthålla nutida krav på vården av abnorma och sinnessjuka.

I stället måste enligt föreningens uppfattning de rättspsykiatriska undersökningsstationerna

utrustas så att de komma i nivå med sinnessjukhusen, vilket

icke låter sig göra i gamla fängelselokaler. I stället böra de anknytas till

sinnessjukhusen.

Professor Kinberg har anfört följande:

Ehuru beredningen konstaterar att fångvårdens sinnessjukavdelningar inte

fyller nutida krav på sinnessjukhus, föreslås inga bestämda åtgärder till förbättring.

Förslaget går tvärtom ut på nya provisoriska anordningar i Göteborg

och Härnösand, vilka liksom de förutvarande skall döpas till sinnessjukavdelningar.

I sådana länder där det ansetts viktigt att skydda individens rättssäkerhet

gentemot rättsmaskineriet är det en erkänd princip att en tilltalad skall betraktas

såsom oskyldig tills hans brottslighet bevisats. Man har därför exempelvis

i England varit angelägen att i fråga örn vissa kategorier tilltalade

tillse att häktade personer om möjligt skall förvaras å plats som inte är

straffanstalt eller har straffanstaltskaraktär. När det gäller tilltalade vilkas

sinnesbeskaffenhet anses höra undersökas och där straffbarheten sålunda å

priori är tvivelaktig får denna princip en alldeles särskild tyngd. En mycket

stor procent av de undersökta tilltalade blir ju av domstolarna förklarade

strafflösa varmed tydligt utsäges att de inte skall ha någonting med straff

och straffanstalter att göra. Redan detta är ett skäl att tillse att de under undersökningstiden

hållas borta från straffanstalter. Vid bearbetningen av ett

större material för visst brott tilltalade har det dessutom visat sig att en

icke alldeles obetydlig procent (5 %) vid målets slutbehandling helt frikänts.

Dessa individer hade sålunda inte bort åtalas och häktas och hade

aldrig bort tvingas att tillbringa någon tid (minst två, ofta flera månader)

i en straffanstalt, låt vara på en sinnessjukavdelning inom en dylik anstalt.

Samtliga dessa skäl talar bestämt mot att undersökningen av häktade tilltalade

äger rum å sinnessjukavdelningar inom straffanstalter.

I medicinalstyrelsens och vissa andra yttranden har framlagts ett förslag

till organisation av sinnesundersökningsväsendet, baserat på dettas anknytning

till sinnessjukhusen. Socialstyrelsen har örn fördelarna av en sådan ordning

anfört:

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Undersökningsförfarandet bör enligt styrelsens mening alldeles frigöras

från fångvården och anknytas till sinnessjuk vården. På vissa sinnessjukhus

böra rättspsykiatriska avdelningar inrättas och ställas under ledning av särskilda

överläkare. Man skulle härmed till att börja med få möjlighet att vinna

en ökad enhetlighet i systemet, i det att både de häktade och de icke häktade

tilltalade borde kunna undersökas på dessa avdelningar. Visserligen

måste då den häktade för en tid placeras utanför fångvårdens egna anstalter,

men detta borde icke behöva möta större svårigheter än när en häktad,

som insjuknat, överföres till exempelvis lasarett och får vistas där, så länge

sjukdomen varar. Säkerhetssynpunkterna borde kunna på ett tillfredsställande

sätt tillgodoses på de särskilda avdelningar, som enligt ovan skulle anordnas

på vissa sinnessjukhus. Det bör härjämte erinras om att sinnessjuklagen

redan medgiver, att undersökning av häktade sker på sinnessjukhus i vissa

fall, nämligen där medicinalstyrelsen så förordnar i enlighet med lagens

44 §. *

Det borde vidare med den här förordade anordningen bli möjligt att få en

helt annorlunda kvalificerad vårdpersonal och teknisk beredskap ställd till

undersökningsarbetets tjänst än med det av strafflagberedningen förordade

ianspråktagandet av fångvårdens sinnessjukavdelningar. Psykiatriskt skolad

och lasarettsutbildad sjukvårdspersonal jämte behövlig socialt och psykologiskt

kunnig assistens finge ersätta en för sjukvårdsarbete i regel föga lämpad

fångvårdspersonal. Sinnessjukhusets laboratorium samt övriga specifika

tekniska resurser och sysselsättningsmöjligheter skulle också stå till förfogande.

Vad som krävdes för anordningens genomförande vore huvudsakligen,

att ett visst antal platser på sinnessjukhusen toges i bruk för detta ändamål.

Härigenom förlorades visserligen ett visst antal vårdplatser för den allmänna

sinnessjukvården, men detta bleve så obetydligt i förhållande till den totala

platsbristen inom sinnessjukvården, att det lätt kunde återvinnas i samband

med de allmänna åtgärder, som i vart fall måste vidtagas för att fylla platsbehovet

på sinnessjukhusen. En synnerligen viktig sida av den här föreslagna

organisationen vore, att den ägde stora möjligheter till en smidig anpassning

efter det föränderliga behovet av undersökningsplatser. Det skulle nämligen

icke möta avsevärda svårigheter att öppna en ny avdelning på ett sinnessjukhus

för att möta ett i utveckling varande undersökningsväsendes ökade

krav på utrymme.

Medicinalstyrelsen har anfört följande.

Genom att anordna rättspsykiatriska undersökningsavdelningar vid vissa

sinnessjukhus, förslagsvis fyra, och där mottaga för undersökning såväl häktade

som icke häktade, skulle en lämplig koncentration komma till stånd.

Varje sådan undersökningsavdelning skulle ha en överläkare som chef och en

eller flera biträdande läkare, som ävenledes självständigt avgåvo utlåtanden.

Samtidigt skulle emellertid Långholmskliniken och Hågaanstalten användas

som undersökningsavdelningar, varvid dock även icke häktade där borde undersökas.

För att tillgodose det av beredningen framförda önskemålet, att de

icke häktade ej böra undersökas vid straffanstalter och för att få en enhetligt

ledd undersökningsorganisation kunde dessa båda anstalter administrativt

sortera under medicinalstyrelsen. Härigenom skulle alltså erhållas sex

rättspsykiatriska undersökningsavdelningar under medicinalstyrelsens ledning.

Beträffande antalet läkare, som äro behövliga för undersökningarna,

anser medicinalstyrelsen, att varje läkare vid dessa avdelningar skall avge utlåtanden.

Varje läkare, som har tillräcklig underordnad personal till sitt förfogande

(sköterska, socialassistent och kanslipersonal), bör medhinna 40—50

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239. 41

utlåtanden per år, vilket innebär att för 1 200 undersökningar per år krävas

24—30 läkare.

Den nu av medicinalstyrelsen skisserade undersökningsorganisationen synes

lia väsentliga fördelar framför beredningens förslag. Den kan också genomföras

mycket snabbt och med små kostnader. Så kan exempelvis inom

några månader en fullt modern undersökningsavdelning med 25 platser stå

lill förfogande vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall. Vidare erbjuder det inga

svårigheter att inrätta en undersökningsavdelning vid S:t Sigfrids sjukhus i

Växjö, en vid S:ta Gertruds sjukhus i Västervik och en vid S:t Jörgens sjukhus

i Göteborg. Det fåtal platser, som på detta sätt undandrages sinnessjukvården,

är i detta sammanhang av mindre betydelse, då platsbristen ändå är

sådan att ett större antal vårdplatser snarast måste anskaffas.

Svenska psykiatriska föreningen har på grundval av de av medicinalstyrelsen

angivna principerna framlagt en fullständig plan för den i styrelsens yttrande

skisserade organisationen, upptagande rättspsykiatriska anstalter, förlagda

till Långholmen, psykiatriska sjukhuset i Stockholm, Håga, Sidsjöns

sjukhus, S:t Sigfrids sjukhus, S:t Jörgens sjukhus och S:ta Maria sjukhus.

Även i andra yttranden än de nyss återgivna har ifrågasatts att förlägga

undersökningsväsendet i dess helhet till sinnessjukhusen. Sålunda har styrelsen

för Sveriges advokatsamfund, under förklaring, att de rättspsykiatriska

undersökningarna principiellt borde förläggas till särskilda anstalter, fristående

från såväl fångvårdsinrättningarna som sinnessjukhusen, ansett allvarliga

olägenheter vara förknippade med undersökningsväsendets anknytning

till fångvårdsinrättningarna, särskilt vad anginge icke häktade tilltalade. Styrelsen

ville därför ifrågasätta, huruvida icke undersökningarna regelmässigt

borde förläggas till sinnessjukhusen, där de dock borde utföras av specialiserade

läkare, som helt ägnade sig åt undersökningar. Medicinska fakulteten

vid universitetet i Lund har yttrat, alt ett anordnande av rättspsykiatriska

anstalter i anslutning till sinnessjukhusen skulle möjliggöra en tillfredsställande

undersökning av icke häktade, vilket förslaget icke gjorde. Vidare skulle

rättspsykiatrerna därigenom undgå isolering från sinnessjukvården och

från sina psykiatriska kolleger. Anknytning till sinnessjukvården hade också

betydelse genom att sinnessjukhusens resurser ställdes till förfogande för undersökning

och behandling och genom att personalfrågan rimligen finge en

bättre lösning.

Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus har likaledes ansett det mest rationella

vara att anknyta sinnesundersökningsväsendet till sinnessjukvården,

men har förklarat att beredningens förslag dock kunde accepteras i princip,

dels ur den synpunkten att det innebure upptakten till särskilda, välorganiserade

undersökningsinstitut, vars läkare torde kunna beredas åtminstone någon

psykiatrisk sjukvårdsverksamhet och härigenom kunde upprätthålla

nödig psykiatrisk klinisk kompetens, dels och framför allt därför att det med

hänsyn till den egentliga sinnessjukvårdens krav vore tvivel underkastat, örn

undersökningsinstitut lämpligen kunde anordnas inom sinnessjukvårdens ram.

Det vore nämligen anledning att antaga, att sinnessjuk vårdens sammankopp
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

lande med rättsskipningen kommer att ställa dess egentliga, sjukvårdande

uppgifter i efterhand.

För ett bibehållande av en delad organisation har docenten Rylander uttalat

sig i det av svenska läkaresällskapets sektion för social medicin åberopade

utlåtandet av honom. Däri har anförts:

Strafflagberedningen understryker, att en nydaning av undersökningsväsendet

med anställandet av 23 rättspsykiatriska specialister inom fångvården

måste genomföras utan dröjsmål. På fri fot varande tilltalade skulle enligt

förslaget kunna intagas å vissa sinnessjukhus, då undersökningens utförande

så kräver. Ungefär halva antalet rättspsykiatrer skulle med andra ord få

en stor del av sitt arbete förlagt till sinnessjukhusen. Om samtliga dessa läkare

stationerades vid sjukhusen —• beredningen synes förutsätta att fyra av

dem skola placeras å samma ort som vissa sinnessjukhus — och örn de erhölle

särskilda avdelningar, såsom medicinalstyrelsen förklarat vara möjligt,

skulle deras verksamhet givas en bättre anknytning till sinnessjukhusen och

gynnsammare undersökningsbetingelser skapas.

Men medicinalstyrelsens förslag att bryta ut rättspsykiatriska kliniken, som

ligger inom centralfängelsets område å Långholmen, samt sinnessjukavdelningen

Håga vid säkerhetsanstalten Hall ur fångvårdens sjukvårdsorganisation

och ställa dem under medicinalstyrelsens ledning synes av flera skäl betänkligt.

Det måste av organisatoriska skäl ifrågasättas, örn en dylik omändring

är möjlig. Försök att genomföra densamma skulle i varje fall möta

skarpt motstånd med risk för nya tidskrävande utredningar. Av stor betydelse

är dessutom, att fångvården tillföres psykiatrisk sakkunskap och att

möjligheterna till vård av psykiskt sjuka brottslingar förbättras. Den pågående

och välbehövliga utvecklingen i detta hänseende skulle avbrytas, örn

fångvårdens sinnessjukvård stympas genom att den berövas sina största och

mest moderna avdelningar, nämligen rättspsykiatriska kliniken och Håga.

Det må slutligen understrykas, att fångvården alltid kommer att ha behov av

egna sinnessjukavdelningar.

Det synes lämpligast, att undersökning av häktade även framdeles utföres

på undersökningsavdelningar tillhörande fångvården, varigenom även de av

beredningen föreslagna rättspsykiatriska anstalterna skulle bibehålla den

ställning av centraler för undersökningsväsendet, som de erhållit i betänkandet.

T. f. byråchefen i medicinalstyrelsen Annell har likaledes framhållit, att

fångvårdsstyrelsen icke utan att sänka standarden på den vård för vilken

den har att svara, torde kunna avstå sinnessjukavdelningarna å Långholmen

och Håga.

önskvärdheten av att rättspsykiatrerna icke helt släppa kontakten med

den allmänna psykiatrien har i flera yttranden från läkarhåll anförts som

skäl för att undersökningarna av icke häktade alljämt borde utföras av

läkare knutna till sinnessjukhusen.

Sålunda har exempelvis t. f. sjukhuschefen vid psykiatriska sjukhuset i

Stockholm anfört att örn undersökningsläkaren förlorade kontakten med

psykiatrisk sjukvård, därav skulle följa ensidighet och enformighet i arbetet

med minskade möjligheter till utveckling av kunskaper och omdöme.

Åtminstone de sjukhusläkare, vilka skaffat sig rättspsykiatrisk utbildning,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 239.

43

borde även framdeles betros med undersökningar av icke häktade. Ansåges

en ambulerande undersökningsläkare ofrånkomlig, borde han stationeras vid

ett statligt sinnessjukhus och erhålla en mindre vårdavdelning, där hans

undersökningsfall kunde intagas under hans egen observation. Sjukhuschefen

vid Gådeå sjukhus har, under framförande av invändningar mot beredningens

förslag om ambulatoriska undersökningar av i huvudsak likartat

innehåll som i förut refererade yttranden, ansett lämpligt att taga fasta på

medicinalstyrelsens förslag av år 1938, som innebar, att på sinnessjukhusen

skulle anställas en särskild förste läkare för att biträda vid rättspsykiatriska

undersökningar. En annan möjlighet vore att denna nyinrättade läkartjänst

finge tjäna som en förstärkning av läkarpersonalen vid vederbörande

sjukhus för att den skulle få bättre möjlighet att utföra rättspsykiatriska

undersökningar och avgiva utlåtanden.

Ett alternativ till en omorganisation av undersökningsväsendet efter dessa

linjer har framlagts av sjukhuschefen vid Umedalens sjukhus, som ifrågasatt,

att, sedan undersökningsläkaren slutfört sin undersökning, utlåtandet

över resultatet därav skulle avgivas av ett kollegium av vid sjukhuset anställda

läkare.

Statskontoret har från de synpunkter statskontoret har att företräda förklarat

sig icke vara övertygat örn alt beredningens förslag vore helt lyckat.

Under erinran att beredningen föreslagit åtskilliga reformer, ägnade att motverka

stegringen av antalet undersökningar och underlätta överförandet av

straffriförklarade till sinnessjukhus för vård, har statskontoret förklarat sig

ifrågasätta, huruvida en omorganisation av den räckvidd beredningen föreslagit

vore oundgängligen ei-forderlig. I yttrandet har statskontoret därefter

anfört:

I vart fall torde resultatet av de nämnda åtgärderna böra avvaktas, innan

någon mera vittgående utbyggnad av undersökningsväsendet ifrågakommer.

Risken av att den föreslagna organisationen eljest blir större än vad som

motsvarar det strängt erforderliga behovet framträder jämväl vid en granskning

av beredningens beräkning av erforderliga anstaltsutrymmen. Beredningen

har nämligen därvid räknat med att antalet undersökningar skulle

uppgå till omkring 1 000 per år och att tiden för varje undersökning, som

för närvarande överstiger två månader, skulle kunna nedbringas till en månad;

det behövliga antalet platser på anstalterna skulle i dylikt fall mer än

väl täckas av det antal platser, som redan för närvarande finnes disponibelt

på fångvårdens sinnessjukavdelningar. Vid sådant förhållande kan statskontoret

icke finna en ökning av den nuvarande tillgången på lokaler och vårdpersonal

erforderlig.

Därest emellertid — nied hänsyn till de för närvarande rådande otillfredsställande

förhållandena beträffande undersökning av häktade — ytterligare

åtgärder skulle befinnas nödvändiga, vill statskontoret framhålla

lämpligheten av att en organisation i enlighet med beredningens riktlinjer

till en början tillämpas endast försöksvis. Ämbetsverket är nämligen icke

övertygat örn att beredningens förslag innehåller den i alla avseenden lämpligaste

lösningen. Statskontoret finner det sålunda tveksamt, huruvida undersökningarnas

handhavande av uteslutande heltidsanställda läkare med

nödvändighet innefattar en oeftergivlig förutsättning för att verksamheten

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Ålaj:ts proposition nr 239.

skall kunna bedrivas med erforderlig snabbhet och säkerhet. En jämförelse

mellan de olika sinnessjukavdelningarnas prestationer giver åtminstone icke

med bestämdhet vid handen, att antalet verkställda undersökningar är i

någon större grad beroende av huruvida undersökningsläkarna varit heltidsanställda

eller utövat undersökningsarbetet vid sidan av annan verksamhet.

Statskontoret kan heller icke ansluta sig till beredningens förslag att sinnesundersökning

av tilltalade, som vistas på fri fot, allenast skall kunna

verkställas av de till de föreslagna anstalterna anknutna läkarna. En dylik

ordning synes visserligen väl ägnad att befordra säkerhet och likformighet

på förevarande område, men ett koncentrerande av undersökningarna till

ett fåtal anstalter och stationeringsorter måste medföra betydande kostnader

och tidsspillan. Särskilt de föreslagna så kallade ambulatoriska undersökningarna

— som väl knappast medgiva läkaren tillfälle till mer än ett fåtal

sammanträffanden med varje tilltalad -— måste enligt ämbetsverkets mening

dels innebära ett oekonomiskt utnyttjande av läkarkrafterna, dels också

medföra resekostnader, som betydligt överstiga det belopp, varmed beredningen

för detta ändamål räknat. Statskontoret måste därför ifrågasätta,

huruvida icke — i viss överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen föreslagit

i sitt yttrande över 1938 års statsrevisorers anmärkningar —• undersökningarna

av sådana tilltalade, som vistas på fri fot och icke lämpligen

kunna inställa sig hos de till anstalterna knutna läkarna, borde kunna äga

rum vid varje statligt sinnessjukhus. En särskild läkare skulle därvid avdelas

för att i första hand ombesörja dylika uppgifter. Därest intagning på

sinnessjukhus härvid skulle bliva erforderlig, skulle sådan, även om den

begränsades till ett fåtal dagar, likväl medgiva närmare kontakt mellan

undersökningsläkaren och den tilltalade, än vad som vore möjligt med ambulatorisk

undersökning, vartill ytterligare skulle komma fördelen av tillgång

på biträdespersonal för undersökningsarbetet och på vårdpersonal för

fortlöpande observation. De skäl beredningen anfört gentemot en dylik lösning

förefalla icke statskontoret så tungt vägande, att icke förslaget kan

vara förtjänt av närmare prövning, varvid särskilt kostnadsfrågan synes

böra göras till föremål för utredning.

Rörande lokalfrågan för de rättspsykiatriska anstalterna har t. f. sjukhuschefen

vid Vipeholms sjukhus anmärkt, att då antalet undersökningar kunde

förutsättas komma att väsentligt stiga, ramen för beredningens förslag

komme att sprängas. Härom har i yttrandet anförts:

På grund av lokala förhållanden torde det vara omöjligt att på de sex

föreslagna undersökningsanstalterna i avsevärd grad utöka antalet läkartjänster

och därmed också antalet undersökningar. Till och med beredningens

förslag att placera sex läkare på långholmskliniken torde på grund av

de begränsade utrymmena för expeditions- och undersökningslokaler där

vara mycket svårt att genomföra, och under alla förhållanden skulle en

sådan anordning redan från början skapa en besvärande och för arbetets

behöriga fortgång hämmande trångboddhet på denna klinik. Samma torde

bli förhållandet på de övriga undersökningsstationema.

Därjämte har i yttrandet anförts, att de rättspsykiatriska anstalterna och

undersökningsläkarna blivit placerade utan tillräckligt beaktande av vikten

att ha tillgång till olika specialkliniker, dit oklara och svårbedömda fall

kunde hänvisas för undersökning. Från denna synpunkt vore exempelvis

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

45

Umeå med sitt välutrustade lasarett att föredraga framför Härnösand som

rättspsykiatrisk undersökningscentral.

Slutligen må anmärkas, att i många yttranden uttalats att beredningens

beräkning av det erforderliga antalet läkare vore för snäv.

Vad angår undersökningstidens längd ha i åtskilliga yttranden

framställts erinringar i anledning av beredningens förslag att normaltiden

för läkarutlåtandets avgivande skulle begränsas till en månad. Hovrätten

för Övre Norrland har sålunda uttalat, att en sådan normaltid inom övre

Norrland omöjligen kunde upprätthållas. Karolinska institutets lärarkollegium

har anfört, att de orimligt långa väntetider, som undersökningspatienten ofta

måste underkasta sig, i första hand berott därpå, att samhället icke ställt nödiga

resurser till förfogande för utförandet av domstolarnas allt talrikare beslut

om sinnesundersökning. Om en rimlig proportion komme till stånd mellan

antalet läkare och antalet undersökningsfall, komme de rättspsykiatriska

utredningarna att ske mycket snabbare än hittills varit möjligt. Beredningens

förslag att skära ned undersökningstiden med hälften syntes varken berättigat

eller tillrådligt. I svårbedömda fall och gränsfall mellan olika abnormtillstånd,

vilka utgjorde en mycket stor del av materialet, vore denna tid för

kort. Ingående analyser av de tilltalades föregående liv med brevförfrågningar

och miljöanalyser vore nödvändiga vid undersökning av de flesta psykopater.

Lärarkollegiet föresloge därför, att undersökningstiden fortfarande

måtte bestämmas till högst två månader.

Sinnessjuknämnden har uttalat, att en så kort generell undersökningstid

som en månad skulle äventyra undersökningarnas resultat, samt har vidare

anfört, att det ofta vöre av stor vikt att få följa den undersökte under en

längre tid, tills den akuta reaktionen mot rättsförfarandet avklingat, samt observera

hans förmåga till anpassning under olika förhållanden och benägenhet

för periodicitet m. m.

Professor Kinberg har örn förslaget i denna del yttrat följande.

Genom att förkorta undersökningstiden till hälften har beredningen avgjort

försämrat den nuvarande undersökningssituationen. Erfarenheten har

nämligen visat, att det är omöjligt att på en genomsnittlig tid av 1 månad

åstadkomma ett acceptabelt arbetsresultat. Den psykologiska testningen och

upptagningen av autoanamnesen kräver i regel omkring en vecka. Sedan man

genom autoanamnesen fått en någorlunda kännedom om den tilltalades sociala

kontakter ute i samhället (familj, arbetsgivare, arbetskamrater, skola,

läkare som vårdat honom, sjukhus eller andra anstalter där han förut varit

inlagen o. s. v.) utsändas frågeformulär. Vanligen dröjer det både två och tre

veckor innan dessa återkommer. Genom de därigenom erhållna upplysningarna

får man ofia reda på nya kontakter från vilka upplysningar behöver

inhämtas. Vidare skall den morfologiska, somatiska och psykiatriska undersökningen

verkställas, journalen skrivas, de psykologiska testresultaten granskas,

protokollen läsas och recitutkastet rättas och utskrivas samt utlåtande

författas. Att utföra allt detta arbete med den noggrannhet och fullständighet

som saken kräver på en månad är helt enkelt omöjligt. En reduktion av undersökningstiden

innebär sålunda en betydlig nedskrivning av anspråken på utlåtandenas

kvalitet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Även flera enskilda läkare ha uttalat sig för ett bibehållande av nuvarande

bestämmelser örn undersökningstidens längd.

I fråga om beredningens förslag att slopa den nuvarande centrala

granskningen av alla rättspsykiatriska utlåtanden och att inrätta ett

rättsläkarråd i stället för medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd har

justitiekanslersämbetet helt allmänt framhållit, att det kunde ifrågasättas örn

icke undersökningsväsendet borde ställas under central ledning och tillsyn

för vinnande av ytterligare enhetlighet i bedömningen av tilltalades psykiska

tillstånd. Denna fråga hade ej berörts av beredningen men syntes vara förtjänt

av ett närmare övervägande, helst som medicinalstyrelsens nuvarande

granskningsskyldighet skulle upphöra. Beträffande rättsläkarrådet syntes det

offentligt framförda uppslaget, att en jurist skulle ha säte och stämma däri

lia goda skäl för sig. En sådan anordning skulle antagligen leda till ökad förståelse

mellan läkare och jurister och kanske även i allmänhet utöva en gynnsam

inverkan på behandlingen av hithörande spörsmål. Svea hovrätt har

erinrat, att den stundom ensidiga, med gällande lag mindre väl förenliga rättstillämpningen

på ifrågavarande område ofta torde ha sin förklaring däri, att

de psykiatrer som haft att yttra sig uppfattat själva frågeställningen på ett

annat sätt än domstolen. Särskilt hade räckvidden av strafflagens hithörande

bestämmelser och allmänpreventionens betydelse beaktats olika av juristei

och läkare. Ett direkt samarbete mellan representanter för rättsvård och psykiatri

framstode därför som ett önskemål. Av praktiska skäl torde detta samarbete

ej kunna få den formen, att domstolarna vid sin prövning av hithörande

ärenden förstärktes med psykiatrisk sakkunskap, men mycket skulle

vai-a vunnet, om det föreslagna rättsläkarrådet förstärktes med en representant

för den juridiska sakkunskapen som ägde grundlig förtrogenhet med domarvärv.

De gynnsamma erfarenheter som vunnits av sinnessjuknämndens

och intemeringsnämndens verksamhet talade starkt för en sådan åtgärd.

Interneringsnämnden, som förklarat sig kunna vitsorda att medicinalstyrelsens

kontroll icke visat sig kunna säkra en fullgod tillämpning av tillräknelighetsbestämmelserna,

har vidare anfört:

Det är emellertid av vikt, att i dess ställe sättes något som är ägnat att

åstadkomma en bättre och enhetligare tillämpning. Ett rättsläkarråd, företrädande

allenast psykiatrisk sakkunskap, torde näppeligen fylla måttet härutinnan.

Kontrollen skulle i stor utsträckning ankomma på domstolarna, men

utan rättspsykiatrisk sakkunskap inom sig skulle dessa icke vara skickade att

skilja mellan å ena sidan sådana frågor, i vilka de utan vidare borde böja sig

för läkarens eller rättsläkarrådets utlåtande såvitt detta gåve ett riktigt uttryck

för den medicinska sakkunskapens ståndpunkt, samt å andra sidan sådana

frågor, i vilka den medicinska sakkunskapen allenast borde anses såsom

rådgivande men domstolens eget omdöme såsom utslagsgivande. Ett riktigt

avgörande härutinnan torde förutsätta kollegialt samarbete mellan läkare och

domare. Om icke läkaren erhåller plats i domstolen, synes det därför vara

nödvändigt, att en domare erhåller plats i läkarrådet. Nämnden vill därför rekommendera,

att detta råd erhåller en sammansättning, vilken liksom nämndens

egen bygger på kollegialt samarbete mellan läkare och jurister. Nämn
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

47

den, som har att pröva såväl tillräknelighetsfrågor som frågor örn val av behandlingsform,

har därvid haft tillfälle konstatera fördelarna av ett sådant

kollegialt samarbete. Att ett sådant råd som det av nämnden föreslagna skulle

erhålla auktoritet även på domstolarnas eget kompetensområde och att till

följd därav rådets utlåtanden kunna förväntas regelmässigt bliva följda av

domstolarna, synes icke vara en nackdel utan fastmer ägnat att främja enhetligheten

i tillämpningen. Nämnden har med det nu anförda velat framhålla,

att garantier i nyss antydd riktning för tillräknelighetsbestämmelsernas

riktiga tillämpning äro erforderliga för att icke reformen av dessa bestämmelser

skall stanna på papperet.

Sinnessjuknämnden har beträffande beredningens förslag i denna del anfört

följande.

Beredningen har starkt betonat kravet på enhetlighet i bedömandet av

rättspsykiatriska utlåtanden. Detta krav blir ej tillgodosett, om varje utlåtande

skall bedömas av endast en av de sex rättsöverläkarna. Erfarenheten

har visat, att framstående rättspsykiatrici i betydelsefulla principfrågor kunna

företräda helt olika meningar. Nämnden finner därför en gemensam överinstans

behövlig. Denna överinstans kan lämpligen utgöras av det föreslagna

rättsläkarrådet. Enligt nämndens förmenande vore det lämpligt, örn, förutom

läkare, även en väl meriterad jurist inginge i detta råd vilket kunde bidraga

till, att rådets utlåtanden linge en för såväl domstolar som läkare tillfredsställande

utformning. Nämnden är dock tveksam beträffande den praktiska genomförbarheten

av rättsläkarrådets verksamhet i den form beredningen föreslagit.

I rättsläkarrådet beräknas cheferna för landets två största rättspsykiatriska

anstalter få säte. Med hänsyn till de betydande arbetsuppgifter, som

skulle åligga dem i egenskap av rättsöverläkare, föreligger risk, att rättsläkarrådets

arbete skulle komma att skötas som en bisyssla, och tid saknas folhkärna

att tillräckligt ingående syssla med rådets arbetsuppgifter. Det torde

i praktiken bliva omöjligt att bedriva rättsläkarrådets verksamhet, utan att

en fast anställd läkare med god psykiatrisk och rättspsykiatrisk utbildning

sköter det fortlöpande och mer rutinmässiga arbetet, ärendenas förberedande,

handlingarnas kompletterande och dylikt.

Docenten Rylander har i det av svenska läkaresällskapets sektion för social

medicin åberopade yttrandet av honom anfört, att förslaget att införa ett

rättsläkarråd såsom en högre granskningsinstans av de rättspsykiatriska utlåtandena

måste betecknas som en reform i rätt riktning. Men modifikationer

syntes böra företagas i rådets sammansättning. Bland annat syntes det

lämpligt, att juridisk sakkunskap tillfördes rättsläkarrådet. Grundvalen för

rådets kompetens skulle därigenom vidgas väsentligt och möjligheter skapas

för en lindring av den skarpa motsatsställning mellan de juridiska och medicinska

synpunkterna, som tidvis framträtt.

Alt juridisk sakkunskap bör representeras i rättsläkarrådet har framhållits

även av Stockholms rådhusrätt, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms

län och landsfogden i samma län samt av styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Hovrätten för Övre Norrland har om beredningens förslag angående

inrättande av ett rättsläkarråd anfört, att i rådet torde böra lia plats

jämväl en läkare som icke vore psykiater ävensom en domare eller förutvarande

domare. Ifrågasättas kunde också, huruvida ej rättsläkarrådet borde

vara anslutet till medicinalstyrelsen. Berättigade krav på enhetlighet i de

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

rättspsykiatriska bedömandena och vikten av att så auktoritativa utlåtanden

som möjligt erhölles, syntes vidare nödvändiggöra att icke blott domstolen

kunde infordra utlåtande från rådet; även part, som ej vore nöjd med

undersökningsläkarens utlåtande, borde ha rätt att begära utlåtande.

Ett bibehållande av den nuvarande centrala granskningen har påyrkats

av medicinalstyrelsen, som i detta hänseende anfört följande.

Det torde dröja ganska länge innan en erfaren rättsläkarkår erhållits och

även sedan synes den ceirtrala granskningen ha en nödvändig uppgift att fylla.

Erfarenheten talar för ett bibehållande av denna eftergranskning, då nämligen

många även erfarna psykiatrer ej sällan dra slutsatser av föreliggande

premisser, som uppenbart strida mot vedertagen praxis. Personliga uppfattningar

spela här in och liksom sinnessjukläkare ej sällan ställa olika diagnoser

och ange olika riktlinjer för en behandling, så bedömes även sinnesbeskaffenheten

hos för brott tilltalade olika. Den invändningen att »granskningsmyndighetens

omdöme endast kan grunda sig på ett studium av handlingarna

i målet utan någon personlig kontakt med den undersökte» är föga

bärande, då det här icke så mycket gäller att göra personliga iakttagelser

utan främst att bedöma huruvida de epikritiska övervägandena och den föreslagna

kriminalpolitiska behandlingen kan anses förenlig med vedertagen

praxis. Att av tillgängliga handlingar kunna utläsa vilka psykopatologiska

rubbningar som föreligga är någonting annat än den personliga undersökningen.

I detta avseende har medicinalstyrelsen under årens lopp vunnit en

betydande erfarenhet liksom medicinalstyrelsen även fatt en omfattande kännedom

om de olika undersökningsläkarnas sätt att skriva utlåtanden. Det av

beredningen föreslagna rättsläkarrådet skulle få till uppgift att avgiva utlåtanden

endast i de fall, då domstolarna begära sådant utlåtande. Den föreslagna

sammansättningen av rättsläkarrådet förefaller olycklig. De båda

överläkarna vid Långholmen och Hall, vilka torde bli några av landets flitigaste

författare av utlåtanden och därjämte chefer för stora anstalter med

underordnade yngre läkare, skulle sålunda ofta komma att bedöma varandras

utlåtanden, vilket ej kan vara lämpligt. Det kan dessutom starkt ifrågasättas,

örn dessa överläkare förutom sina övriga krävande uppgifter verkligen

hinna med ett så tidskrävande arbete som det, de skulle få i rättsläkarrådet.

Man kan nämligen på goda grunder antaga, att det ifrågasatta läkarrådets

arbetsmängd komme att bli betydligt mera omfattande än vad beredningen

tänkt sig.

''Medicinalstyrelsen anser sig sålunda icke kunna tillstyrka ett slopande av

den centrala granskningen i dess nuvarande förm. Inrättandet av ett rättsläkarråd

synes ej innebära några fördelar utan styrelsen föreslår, att rättspsykiatriska

nämnden bibehålies.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala har anfört liknande synpunkter.

Enskilda läkare ha likaledes förordat den centrala granskningens

bibehållande under åberopande av i huvudsak samma synpunkter som anförts

av medicinalstyrelsen.

Beträffande den av beredningen föreslagna sammansättningen av rättsläkarrådet

har vidare sjukhuschefen vid Sidsjöns sjukhus — som förklarat

att om undersökningarna utfördes av särskilda läkare vid specialavdelningar

huvudskälet för medicinalstyrelsens centrala granskning bortfölle — påpekat,

att om medicinalstyrelsen avkopplades från all befattning med de kriminalpsykiatriska

fallen men behölle sin ställning som högsta psykiatriska

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

49

sakkunskap rörande de civilrättsliga ärendena, en klyvning uppstode inom

rättspsykiatrien. Ville man undvika denna klyvning och samtidigt bevara

kontinuiteten i det rättspsykiatriska undersökningsväsendet, borde den rättspsykiatriska

nämnden bibehållas som sakkunniginstans även i kriminalpsykiatriska

frågor, lämpligen förstärkt genom inträde i nämnden av docenten

i rättspsykiatri vid Karolinska institutet, eventuellt också en medlem av medicinalstyrelsens

vetenskapliga råd

För ett bibehållande av central granskning under en övergångstid lia röster

höjts i vissa yttranden. Karolinska institutets lärarkollegium har sålunda

anfört.

Olika medicinska bedömningar av gränstillstånden allt efter undersökarens

erfarenhet och personliga inställning måste fortfarande väntas förekomma,

i synnerhet innan någon enhetlig praxis framvuxit och tillräckligt antal

rättspsykiatriska specialister utbildats. För övrigt äger granskningen av utlåtanden

i en överordnad medicinsk instans icke blott betydelse i samjämkande

syfte, utan även som en opinions- och praxisbildande faktor.

Beredningen förutsätter, att de nya principer, som angivits i betänkandet,

skola genomföras etappvis. Det synes lärarkollegiet synnerligen önskvärt, att

medicinalstyrelsen under övergångstiden får behålla sin uppgift som kontrollerande

organ i fråga om de rättspsykiatriska utlåtandena. Först på ett senare

stadium bör rättsläkarrådel träda i medicinalstyrelsens ställe med sin begränsade

uppgift att blott granska de utlåtanden, som till rådet remitterats

för bedömning.

T. f. sjukvårdsläkaren vid fångvårdens sinnessjukavdelning å Långholmen

har likaledes ansett, att medicinalstyrelsens granskning borde bibehållas under

den första tiden efter omorganisationen för att man skulle kunna nå

enhetliga bedömningsgrunder vid de olika undersökningsavdelningarna.

Svenska psykiatriska föreningen bar förklarat sig icke kunna tillstyrka, att

den centrala granskningen slopades förrän en erfaren kår av rättspsykiatrer

skapats samt att frågan härom syntes böra upptagas i ett senare sammanhang,

sedan erfarenhet vunnits örn hur den nya organisationen fungerade.

Beträffande förslaget örn inrättande av ett rättsläkarråd vore det självfallet

önskvärt att den efterprövning av rättspsykiatriska fall som domstolarna påkallade

borde verkställas av rättspsykiatriska experter med stor praktisk erfarenhet.

Föreningen kunde därför i princip tillstyrka beredningens förslag

på denna punkt, även örn vissa modifikationer i organisationen bleve behöv

liga.

Medicinalstyrelsens oell fångvårdsstyrelsens förslag.

Med hänsyn till de olika uppfattningar rörande den lämpliga organisationen

av undersökningsväsendet, som kommit till synes i strafflagberedningens

betänkande och de däröver avgivna yttrandena, samt med beaktande av

den omständigheten att genom den fortgående stegringen av antalet undersökningar

av tilltalade på fri fot förutsättningar måtiända förclåge för tillskapande

av särskilda lill sinnessjukhusen anknutna undersökningsstationer

beträffande sådana tilltalade, uppdrog Kungl. Majit den 2 november 1944

Biliam! filt riksdagens protokoll 1915. I sami. A''r 239.

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj-.ts proposition nr 239.

på min föredragning åt medicinalstyrelsen att verkställa utredning i detta

hänseende. Styrelsen anmodades därvid att, med utgångspunkt från att verkställandet

av sinnesundersökningar av icke häktade tilltalade i regel skulle

åläggas sinnessjukläkare vid ett lämpligt antal sinnessjukhus, inkomma med

förslag å de sjukhus, som borde användas för ändamålet, och å de läkartjänster,

som kunde behöva inrättas med anledning av att ifrågavarande

undersökningar skulle utföras såsom ett tjänsteåliggande av vederbörande

läkare m. m. Till fullgörande av uppdraget har medicinalstyrelsen i skrivelse

den 29 december 1944 framlagt ett förslag till inrättande av särskilda avdelningar

vid vissa statliga sinnessjukhus för undersökning av icke häktade

tilltalade. I en vid skrivelsen fogad promemoria av medicinalrådet Peder

Björck, tillika fångvårdsstyrelsens sakkunniga biträde i hälsovårdsärenden,

har därjämte framlagts förslag till jämkningar i organisationen av undersökningsväsendet

beträffande häktade tilltalade för att åstadkomma enhetlighet

i fråga om undersökningsläkarnas tjänste- och löneställning. I anledning

av promemorian har därefter fångvårdsstyrelsen med skrivelse den 15

januari 1945 framlagt förslag till omorganisation av undersökningsväsendet

beträffande häktade.

Medicinalstyrelsen har i sin förenämnda skrivelse inledningsvis anfört, att

man torde kunna utgå från att antalet undersökningar av icke häktade även

framdeles komme att överstiga 1 000 om året och sannolikt komme att ytterligare

stiga. Styrelsens förslag toge därför sikte på att detta antal undersökningsfält

skulle utan stockning kunna avverkas. Den av styrelsen föreslagna

organisationen kunde vid behov genom personalförstärkningar smidigt utbyggas

till än större kapacitet.

Rörande det nuvarande undersökningsförfarandet i fråga örn icke häktade

tilltalade har styrelsen understrukit, att detta medfört avsevärda nackdelar

dels därigenom att efter hand allt yngre läkare måst anförtros undersökningsuppdragen

och dels genom att läkarna vid sinnessjukhusen genom undersökningsuppdragen

hindrades i sitt arbete, framför allt med avseende å den

medicinska terapin, ett verksamhetsområde där betydande framsteg gjorts

under senare år. Styrelsen utginge fördenskull från att undersökningarna

skulle uppdragas åt för ändamålet heltidsanställda läkare, placerade på över

hela riket fördelade, till statliga sinnessjukhus förlagda undersökningsstationer,

utrustade med erforderlig kanslipersonal. Undersökningsverksamheten

borde inordnas i sjukhusets organisation såsom en särskild avdelning under

ledning av en överläkare. Såväl överläkaren som övriga läkare borde alltså

anställas på samma sätt som gällde för motsvarande befattningar inom den

egentliga sinnessjukvården. Ett sådant inlemmande av undersökningsväsendet

i den statliga sinnessjukvårdens organisation skulle medföra betydande

fördelar, bland annat därigenom att undersökningsläkarna icke komme att

sättas helt vid sidan om denna organisations sjukvårdande verksamhet, en

omständighet, som komme att underlätta läkarnas övergång till och från

undersökningsverksamheten å ena och den verkliga sinnessjukvården å andra

sidan.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Medicinalstyrelsen har vidare anfört, att undersökningarna borde fullgöras,

sedan den som skulle undersökas inställt sig vid sjukhuset. Därest den

undersökande läkaren skulle i nämnvärd utsträckning nödgas resa till den

tilltalades hemvist för att där förrätta en del av undersökningsarbetet, bleve

hans arbetstid så splittrad — utan att för utredningen mera värdefulla

rön torde kunna göras — att antalet undersökningsläkare måste bliva oproportionerligt

stort och organisationen i sin helhet oskäligt fördyrad. Styrelsen

ansåge sig under nu angivna förutsättning kunna räkna med att varje

läkare kunde avgiva omkring 60 utlåtanden örn året.

Vad angår fördelningen av undersökningsfälten har medicinalstyrelsen

anfört, att två alternativ kunde komma i fråga, antingen att landet indelades

i undersökningsdistrikt, ett för varje undersökningsstation, och att domstolarna

inom distriktet direkt till vederbörande överläkare översände sina

beslut örn sinnesundersökning, eller att medicinalstyrelsen såsom nu vore

fallet fördelade undersökningarna. I senare fallet kunde den anordningen

tänkas, att styrelsen, utan att någon viss läkare förordnades att fullgöra undersökningen,

endast vidarebefordrade handlingarna till överläkaren vid en

lämpligt belägen undersökningsstation, varvid denne skulle bliva ansvarig

för att utlåtande i rätt tid komme domstolen till handa, antingen han själv

utförde uppdraget eller anförtrodde detsamma åt honom underställd läkare.

Vilket tillvägagångssätt som än komme att väljas måste emellertid styrelsen

äga befogenhet att vid behov kunna ingripa för att åstadkomma en måhända

önskvärd utjämning av undersökningsstationernas belastning. Styrelsen ville

i detta sammanhang anföra, att om ock undersökningarna av icke häktades

sinnesbeskaffenhet som regel skulle verkställas av för ändamålet särskilt

anställda läkare, den möjligheten icke borde vara helt utesluten att, när särskilda

skäl därtill vore för handen, uppdraget kunde mot särskild ersättning

anförtros annan lämplig läkare. Ersättningen borde i dylika undantagsfall

kunna sättas till högre belopp än vad nu utginge, förslagsvis 100 kronor.

I fråga örn undersökningsfallens fördelning har medicinalstyrelsen vidare

uttalat, att verkställd utredning angående del antal undersökningar, som under

tiden den 1 november 1941—den 31 oktober 1944 utförts vid olika sjukhus,

gåve vid handen, att vissa naturliga centra funnes för den ifrågasatta

organisationen. På grundval av ifrågavarande utredning har styrelsen föreslagit,

att undersökningsstationer skulle inrättas vid psykiatriska sjukhuset i

Stockholm (eller, efter ett eventuellt nedläggande av detta sjukhus, ett i dess

ställe uppfört statligt sinnessjukhus i Stockholm eller dess närhet) samt vid

Ulleråkers sjukhus vid Uppsala, Ryhovs sjukhus i Jönköping (eller alternativt

S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och S:ta Gertruds sjukhus i Västervik), S:t

Lars’ sjukhus i Lund, S:t Jörgens sjukhus vid Göteborg, Mariebergs sjukhus

i Kristinehamn, Sidsjöns sjukhus i Sundsvall och Umedalens sjukhus vid

Umeå. Till dessa undersökningsavdelningar borde alltså hänvisas samtliga

undersökningar av icke häktade tilltalade. På Gotland borde dock alltjämt

undersökningarna utföras av läkare vid S:t Olofs sjukhus i Visby mot särskilt

arvode av 100 kronor för varje undersökning.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Med ledning av det antal undersökningar, som enligt medicinalstyrelsens

utredning kunde beräknas bliva hänfört till envar av undersökningsavdelningarna

vid de nämnda sjukhusen har styrelsen föreslagit anställande av

tillhopa 16 läkare för undersökningsändamål, därav 1 överläkare av 2:a klass

(vid psykiatriska sjukhuset i Stockholm), 7 överläkare av 3:e klass (vid övriga

sjukhus), 6 förste läkare och 2 andre läkare, vilka båda sistnämnda

dock tillsvidare borde anställas endast som extra ordinarie. Härtill bomme

behov av viss kanslipersonal.

Enligt en av medicinalstyrelsen uppgjord kostnadsberäkning skulle avlöningskostnaderna

för de föreslagna undersökningsstationemas personal efter

frånräknande av pensionsavdrag komma att uppgå till i runt tal 194 000

kronor, vartill koinrne dyrtids- och kristillägg ävensom hyresersättning till

överläkarna, av styrelsen beräknad till 20 500 kronor. För tillfälligt anställande

av två extra läkare syntes vidare böra beräknas ett belopp av 14 600

kronor.

Iordningställandet av erforderliga lokaler för de föreslagna undersök - ningsstationema droge enligt av styrelsen gjord beräkning en kostnad av omkring

93 000 kronor, varjämte för kontorsmöbler och kontorsutrustning erfordrades

omkring 50 000 kronor.

Styrelsen har slutligen anfört, att ett genomförande av vad styrelsen föreslagit

komme att göra frågan örn en omorganisation även av sinnesundersökningsväsendet

beträffande häktade aktuell. Därest huvudparten av de

för undersökning av icke häktade tilltalade anställda läkarna erhölle ordinarie

anställning inom den statliga sinnessjukvården, vore det att förvänta,

att krav på samma anställningsvillkor komme att framföras av de vid fångvårdens

sinnessjukavdelningar anställda läkarna. En lösning av denna fråga

funne medicinalstyrelsen ofrånkomlig, örn icke en osund konkurrens om läkarna

skulle uppstå med täta byten inom den gren av undersökningsverksamheten,

där anställningsvillkoren vore ofördelaktigare.

Fångvårdsstyrelsen har, såsom förut nämnts, grundat sitt förslag till omorganisation

av undersökningsväsendet beträffande häktade på en av medicinalrådet

Björck avgiven promemoria. I denna promemoria har i anslutning

till vad medicinalstyrelsen anfört uttalats, att ersättandet av de nuvarande

hel- eller deltidsbefattningarna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar med

läkartjänster med fastare avlöningsförhållanden vore den i princip enda möjliga

lösningen för att råda bot på den spänning, som kunde förväntas inträda

mellan fångvårdens och sinnessjukvårdens undersökningsväsen, därest det

senare organiserades enligt medicinalstyrelsens förslag. Vid en dylik omorganisation

måste hänsyn tagas till att lämplig mängd arbete kunde tilldelas

de anställda läkarna utan att allt för omfattande och kostsamma förflyttningar

av de häktade bleve nödvändiga. Under ar 1943 hade fran fangvaidens

sinnessjukavdelningar avgivits sammanlagt 702 utlåtanden angående

undersökning av häktade, därav å Långholmen 204, Håga 113, Västervik 117,

Malmö 135, Jönköping 70, Härnösand 42 och Växjö 21. Normal prestations
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

53

förmåga för en läkare kunde beräknas till 50 å 60 utlåtanden om året, därest

arbetet organiserades väl och erforderlig kanslihjälp stöde till förfogande. Vid

sinnessjukavdelningarna å Långholmen och Håga samt i Malmö, Jönköping

och Västervik komme uppenbarligen arbetet att giva full sysselsättning för

en eller flera läkare. Detsamma gällde avdelningen i Härnösand, därest ett

ökat antal undersökningsfall eller 50 å 60 om året hänvisades dit. För Växjöavdelningen,

som ej kunde giva tillräckligt arbete för en heltidsanställd läkare,

även om undersökning av alla häktade kvinnor förlädes dit, syntes särskilda

anordningar böra föreslås. Vid övriga avdelningar borde såsom chef

anställas en överläkare, som hade att svara för undersökningarnas genomförande

och fördela arbetsmaterialet på lämpligaste sätt, vare sig han ämnade

själv avgiva det begärda utlåtandet eller detta anförtroddes hans närmaste

man, förslagsvis benämnd förste läkare. Läkarna borde placeras i samma

löneställning som motsvarande läkare vid undersökningsavdelningama

inom sinnessjukvården. På grundval härav föresloges anställandet av sammanlagt

14 läkare vid fångvårdens sinnessjukavdelningar, därav en överläkare

av 2:a klass (å Långholmen), 5 överläkare av 3:e klass (å Håga, i Malmö,

Västervik, Jönköping och Härnösand), 6 förste läkare och 2 e. o. andre

läkare. Vad anginge sinnessjukavdelningen i Växjö syntes, såsom hittills,

särskilt arvode för varje undersökning böra utgå, liksom detta borde bliva

fallet på Gotland, där undersökningarna av häktade alltjämt förutsattes skola

äga rum å S:t Olofs sjukhus. Utöver de fast anställda läkarna borde vidare

fångvårdsstyrelsen vid behov kunna tillfälligtvis förordna en eller två extra

läkare

I promemorian har slutligen uttalats, att det finge anses önskvärt att alla

läkare, som anställdes för rättspsykiatriska undersökningar, vare sig dessa

anginge häktade eller icke häktade, utgjorde en enhetlig kår, varigenom påkallade

och önskvärda förflyttningar tjänsterna emellan skulle underlättas.

En sådan anordning läte sig dock icke utan betydande svårigheter genomföras,

enär de båda undersökningsorganisationema sorterade under olika

centralmyndigheter. En tänkbar lösning vore visserligen, att fångvårdens

sinnessjukläkare uppfördes på medicinalstyrelsens stat men placerades för

tjänstgöring vid fångvårdens undersökningsavdelningar. En sådan anordning

tillämpades på ett annat område, i det att medicinalstyrelsen från sin

personalstat tillhandahölle psykiatriska kliniken vid Karolinska sjukhuset

manlig vårdpersonal. Ett liknande arrangemang beträffande läkartjänsterna

för undersökning av häktade kunde dock antagas medföra så stora svårigheter,

att dessa tjänster även framdeles syntes böra uppföras på fångvårdens

stat.

Fångvårdsstyrelsen — som ej funnit anledning till erinran mot det av medicinalstyrelsen

framlagda förslaget till ordnandet av undersökningarna av

på fri fot varande tilltalades sinnesbeskaffenhet — har förklarat sig i allt

väsentligt kunna biträda jämväl vad i den av medicinalrådet Björck avgivna

promemorian föreslagits angående undersökningsväsendet inom fångvården.

Särskilt har fångvårdsstyrelsen förklarat sig vilja understryka, alt det vore

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition m 239.

nödvändigt att läkarna vid fångvårdens undersökningsavdelningar i lönehänseende

bleve jämställda med läkarna vid sinnessjukvårdens undersökningsväsende,

då det eljest vore ofrånkomligt att en viss spänning skulle komma

att inträda mellan de båda organisationernas läkare. Styrelsen har i detta

sammanhang uttalat, att flera av läkarna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar

måste anses alltför lågt placerade i lönehänseende i förhållande till

den kompetens som krävdes av dem, samt att det fördenskull ibland varit

förenat nied stora svårigheter att erhålla lämpliga läkare vid sinnessjukavdelningarna.

Beträffande innehållet i promemorian har fångvårdsstyrelsen i fråga om

undersökningsstationerna framhållit, att undersökningsavdelningen i Jönköping,

som vore av provisorisk natur, så fort ske kunde borde utbytas mot en

undersökningsstation, förlagd till centralfängelset å Härlanda, vilken anstalt

vore att föredraga bland annat med hänsyn till dess geografiska läge. Vad

angår de olika läkarnas lönegradsplaceringar har styrelsen anmärkt, att

chefläkaren å Långholmen förutsattes alltjämt komma att vara lärare i rättspsykiatri

vid Karolinska institutet samt att jämväl chefläkaren å Håga borde

erhålla ställning såsom överläkare av 2:a klass, enär Hågaanstalten, på sätt

jämväl strafflagberedningen förordat, borde administrativt frigöras från säkerhetsanstalten

å Hall och ställas under självständig ledning av sinnessjukläkaren.

För avhjälpande av en arbetsbalans vöre det av stor vikt, att läkare

med befogenhet att självständigt avgiva utlåtanden kunde tillfälligtvis erhållas.

Den av Björck föreslagna anordningen, att fångvårdsstyrelsen skulle

vid behov äga förordna extra läkare, borde fördenskull utbytas mot rätt för

fångvårdsstyrelsen att efter i varje fall av Kungl. Majit lämnat medgivande

förordna två förste läkare. Styrelsen har vidare framhållit, att det borde

åligga läkarna vid sinnessjukavdelningarna att utan särskild ersättning ombesörja

all sjukvård, således även kroppssjukvården, vid den anstalt, dit

avdelningen vore förlagd, såvida särskilda förhållanden icke föranledde annat.

Den föreslagna organisationen komme att kräva viss utökning jämväl

av kanslipersonalen vid vissa undersökningsstationer.

Kostnaderna för den föreslagna organisationen, inberäknat ersättning för

utlåtanden i särskilda fall och ersättning till vikarie för läkarna under semester

m. m., har fångvårdsstyrelsen beräknat till omkring 209 500 kronor.

Härtill komme dock rörligt tillägg och kristillägg för ordinarie och extra ordinarie

befattningshavare. För anordnandet av en rättspsykiatrisk anstalt

vid Härlandafängelset samt erforderlig förbättring av sinnessjukavdelningen

i Härnösand beräknade styrelsen en engångskostnad av 75 000 kronor.

Rörande genomförandet av vad sålunda föreslagits har såväl medicinalstyrelsen

som fångvårdsstyrelsen förklarat, att den nya organisationen borde

träda i verksamhet från och med den 1 januari 1946. Medicinalstyrelsen har

därvid anfört, att det från sjukvårdens synpunkt vöre av trängande vikt att

organisationen trädde i funktion så snart ske kunde. Det vore dock önskligt

för en tillfredsställande rekrytering, att förslaget bleve känt i så god tid att

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 23S.

55

läkare, som reflekterade på befattning såsom undersökningsläkare, finge

möjlighet att genom förordnande vid någon av fångvårdens undersökningsavdelningar

förskaffa sig utbildning och ytterligare träning på det specialgebit

inom psykiatrien varom här vore fråga.

Yttranden över medicinalstyrelsens och fångvårdsstyrelsens förslag.

Yttranden över medicinalstyrelsens förslag ha efter remiss avgivits av direktionerna

för de sinnessjukhus, vid vilka enligt förslaget undersökningsavdelningar

skulle anordnas ävensom av direktionen för S:t Olofs sjukhus

i Visby. Direktionerna ha i allmänhet åberopat från vederbörande sjukhuschefer

infordrade yttranden. Direktionen för S:t Lars sjukhus bär, med anmärkning

att sjukhuschefen instämt däri, åberopat ett yttrande av överläkaren

T. Sondén. Yttranden över förslaget ha vidare avgivits av statskontoret,

allmänna lönenämnden och interneringsnämnden samt av föreningarna

Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges

landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler, Sveriges advokatsamfund,

svenska psykiatriska föreningen och Sveriges läkarförbund.

Över fångvårdsstyrelsens förslag ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,

allmänna lönenämnden, interneringsnämnden,. direktionen för S:t

Olofs sjukhus, sjukvårdsläkarna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar å

Långholmen och Håga samt i Malmö, Härnösand, Jönköping, Växjö och

Västervik, svenska psykiatriska föreningen och Sveriges läkarförbund.

Medicinalstyrelsens förslag har helt tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av interneringsnämnden samt av föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfiskaler

och föreningen Sveriges stadsfiskaler. Föreningen Sveriges stadsdomare har

dock ansett det kunna ifrågasättas om icke, särskilt med tanke på förhållandena

i Norrland, ett större antal undersökningsstationer borde inrättas, varigenom

också större snabbhet och effektivitet syntes kunna ernås. Föreningen

Sveriges landsfogdar har för sin del ansett det verksamhetsområde,

som enligt förslaget skulle tillkomma Ryhovs sjukhus, böra fördelas mellan

detta sjukhus och S:t Sigfrids sjukhus och även i övrigt ifrågasatt vissa jämkningar

beträffande de föreslagna anstalternas verksamhetsområden. I övrigt

har föreningen förklarat sig icke ha något att anföra i anledning av förslaget.

I de från läkarhåll avgivna yttranden har allmänt betonats nödvändigheten

av att de vid sinnessjukhusen anställda läkarna befriades från det extra

arbete, som uppdragen att verkställa rättspsykiatriska undersökningar medfört.

Medicinalstyrelsens förslag har från denna utgångspunkt tillstyrkts helt

eller med allenast smärre erinringar i de yttranden, som avgivits av t. f. sjukhuschefen

vid psykiatriska sjukhuset i Stockholm samt av sjukhuscheferna

vid Ulleråkers, Mariebergs och Umedalens sjukhus. I fråga örn tillvägagångssättet

vid undersökningsfallcns fördelning mellan de olika undersökningsstationema

har sjukhuschefen vid Mariebergs sjukhus ansett medicinalstyrelsen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

böra såsom hittills omhänderhava fördelningen, medan däremot sjukhuschefen

vid Umedalens sjukhus förklarat det vara mest praktiskt, att varje station

tilldelades sitt bestämda distrikt. Sistnämnde sjukhuschef har vidare avstyrkt

medicinalstyrelsens förslag att styrelsen, när särskilda skäl förelåge, skulle

äga förordna annan läkare än sådan som vore anställd vid undersökningsavdelning

att verkställa sinnesundersökning, då med en dylik möjlighet risk

förelåge att man snart nog åter vore inne på samma system, som man nu

ville råda bot på. För enhetlighetens skull borde vidare även undersökningarna

på Gotland anförtros läkare vid särskild undersökningsavdelning, förslagsvis

i Stockholm. Sjukhuschefen vid S:t Olofs sjukhus har däremot med avseende

å Gotland förklarat att erinran ej vore att göra mot medicinalstyrelsens

förslag, dock borde en e. o. andre läkartjänst vid sjukhuset omregleras

till ordinarie och anslag ställas till förfogande för anlitande av skrivhjälp för

undersökningsarbetet.

I vissa yttranden har förslaget tillstyrkts såsom ett provisorium i avbidan

på en mera genomgripande organisation. Svenska psykiatriska föreningen

har ansett beklagligt, att medicinalstyrelsen icke satts i tillfälle att utarbeta

ett förslag till en enhetlig undersökningsorganisation omfattande såväl häktade

som icke häktade. Den koncentration av undersökningarna till ett fåtal

anstalter med högt kvalificerade läkare och välutbildad personal, som strafflagberedningen

förordat, hade alldeles uppgivits och ersatts med en kraftig

decentralisering till ett flertal undersökningsstationer med relativt dåligt avlönade

och därför med säkerhet mindre sakkunniga läkare med förhållandevis

små resurser i tekniskt avseende. Denna linje syntes svårligen kunna förenas

med den hittills som reformens kärna betraktade kvalitetshöjningen av

undersökningarna. Därest man velat undvika strafflagberedningens i mångas

ögon olyckliga sammankoppling av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

med fångvården, hade det varit önskvärt att medicinalstyrelsen fått

utarbeta ett alternativt förslag till en enhetlig organisation, dit det bästa i

beredningens organisationsplan kunnat räddas över. Då emellertid förhållandena

på området sedan åtskillig tid varit praktiskt taget ohållbara och

därför även i och för sig otillräckliga reformer måste hälsas med glädje, tillstyrkte

föreningen medicinalstyrelsens förslag under bestämt betonande av

dess provisoriska karaktär. Föreningen har emellertid på ett par punkter,

särskilt i fråga örn överläkarnas tjänste- och löneställning anfört betänkligheter

mot vad som föreslagits. T. f. sjukhuschefen vid Sidsjöns sjukhus har

uttalat, alt vägande anmärkningar icke kunde göras mot medicinalstyrelsens

förslag under förutsättning dock, att det betraktades som ett provisorium i

avbidan på en mera rationell lösning genom inrättande av fristående kombinerade

undersöknings- och vårdavdelningar för kriminella. En dubbelorganisation

vore mindre lycklig och medicinskt ej motiverad. Även styrelsen

för Sveriges advokatsamfund har erinrat, att, på sätt styrelsen anfört i sitt

yltrande över strafflagberedningens betänkande, de rättspsykiatriska undersökningarna

principiellt borde förläggas till särskilda anstalter, fristående

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

57

från såväl fångvårdsinrättningama som sinnessjukhusen. Intill dess en sådan

ordning kunde genomföras syntes det nödvändigt att fortfarande låta

undersökningarna av häktade ske vid fångvårdens sinnessjukavdelningar. I

fråga örn undersökningarna av icke häktade tilltalade vore det mest tillfredsställande

att dessa såsom ett provisorium anknötes till sinnessjukhusen.

Vissa erinringar kunde emellertid göras mot vad medicinalstyrelsen föreslagit

i fråga om sättet för undersökningarnas verkställande.

Från principiella synpunkter ha vissa läkare avstyrkt medicinalstyrelsens

förslag. Sjukhuschefen vid Ryhovs sjukhus har anfört, att det sedan slutet

av förra århundradet varit en strävan hos sinnessjukvårdens målsmän att

göra sinnessjukhusen till verkliga sjukhus och bringa sinnessjukvården i nivå

med annan sjukvård. Dessa strävanden hotade att omintetgöras genom de

allt mera framträdande tendenserna att göra sinnessjukhusen till förvaringsanstalter

för straffriförklarade, av vilka många icke vore i egentlig mening

sinnessjuka utan sådana som från samhällsskyddets synpunkt måst omhändertagas

och interneras på sinnessjukhus, då andra möjligheter härför icke

slått till buds. Undersökningsväsendets anknytning till sinnessjukhusen

skulle medföra, att undersökningspatienter och straffriförklarade bereddes

förtursrätt till intagning å sinnessjukhus till förfång för vårdbehövande exspektanter.

Det borde framstå som ofrånkomligt att särskilda anstalter anordnades

för sådana straffriförklarade, som icke vore i behov av sjukhusvård,

och till dessa anstalter borde de rättspsykiatriska undersökningsstationerna

förläggas. I viss mån likartade synpunkter ha anförts av sjukhuschefen

vid S:t Jörgens sjukhus, som yttrat, att den av medicinalstyrelsen föreslagna

organisationen för en tillfredsställande funktion förutsatte, att inom

få år en omfattande och någorlunda allsidig psykopatvård genom särorganisation

inom sinnessjukvården tillfördes denna. Tidigare hade det förnämligast

ålegat rättspsykiatern att utskilja sinnessjuka och höggradigt sinnesslöa

samt de grövsta psykopaterna, och annan erfarenhet än den som tjänstgöring

i sinnessjuk vården medförde hade varit den för honom nästan uteslutande

behövliga. Numera vore den mest omfattande uppgiften för rättspsykiatern

att bedöma de asociala psykopaternas diagnos, prognos och terapi,

och härför krävdes mångårig och fortlöpande praktisk verksamhet i psykopatvård.

Så länge en allsidig psykopatvård ej funnes inom sinness.jukvården,

vore det därför ej rationellt att förlägga rättspsykiaterns verksamhet till sinnessjukvården.

Psykopaterna omhändertoges för närvarande framför allt av

skyddshemsorganisationen och av fångvården. Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

borde därför samordnas med psykiatrisk konsult- och

sjukvårdsverksamhet inom endera av dessa organisationer. Med hänsyn till

lämpligheten av alt för häktade och icke häktade skapades en gemensam

organisation, borde härvid fångvården främst ifrågakomma. Förläggandet

av undersökningarna av icke häktade tilltalade lill sinnessjukhusen borde således

förutsätta att det endast bleve fråga örn en övergångsorganisation i

avvaktan på alt frågan örn psykopatvården inom en nära framtid vunne en

mera allsidig lösning. lin sådan provisorisk lösning bleve dock mindre liimp
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

lig än förläggandet av undersökningsverksamheten till redan befintlig psykopatvård,

närmast inom fångvården.

Medicinalstyrelsens förslag har avstyrkts jämväl av direktionen för S:t

Lars'' sjukhus under åberopande av en promemoria av överläkaren T. Sondén,

vartill sjukhuschefen uttalat sin anslutning. I promemorian har uttalats,

att mycket vägande praktiska skäl kunde anföras mot ett bibehållande av

undersökningsväsendets tudelning på häktade och icke häktade. I detta hänseende

har i promemorian åberopats i huvudsak enahanda synpunkter, som

anförts av strafflagberedningen. Mot medicinalstyrelsens förslag har i promemorian

vidare erinrats, att styrelsen förutsatt, att de icke häktade tilltalade

skulle i stor utsträckning vistas å sjukhusens vårdavdelningar vid undersökningen,

vilket medförde att en del vårdplatser alltid komme att vara

upptagna av icke vårdbehövande kriminella personer. Såväl med hänsyn till

platsbristen å sinnessjukhusen som av andra orsaker vöre detta synnerligen

olämpligt. De ambulatoriska undersökningar strafflagberedningen föreslagit

komme icke att oskäligt fördyra organisationen. Under normala kommunikationsförhållanden

kunde de ambulatoriska undersökningarna utföras på

en eller två dagar, och en stark koncentration av undersökningsarbetet vore,

där den läte sig genomföra, ofta tidsbesparande även för läkaren. De icke

häktade undersökningsfälten utgjordes till ett betydande antal av intellektuellt

undermåliga, vilkas defekter vore så påtagliga att någon över längre

tid utsträckt undersökning icke vore erforderlig. Vidare utgjordes en del av

personer, t. ex. skyddshemsungdomar, som vistades på anstalt och icke utan

eskort kunde förflyttas till undersökningsläkarnas stationeringsort. Slutligen

utgjordes en mycket stor del av undersökningsklientelet numera av

personer, som tidigare varit undersökta eller vilkas diagnos vore känd genom

tidigare sjukhusvistelse, och i sådana fall bleve undersökningen oftast

endast ett konstaterande av redan förut kända fakta.

Även styrelsen för Sveriges advokatsamfund har, såsom nyss antytts, funnit

medicinalstyrelsens förslag ägnat att ingiva betänkligheter med hänsyn

därtill att styrelsen förutsatt att undersökningarna skulle i stor utsträckning

verkställas å sjukhusen. I yttrandet har härom anförts, att den nuvarande

ordningen mången gång föranlett att den tilltalade intagits på sinnessjukhus,

oaktat en sådan åtgärd icke varit påkallad av medicinska skäl. Medicinalstyrelsens

förslag rådde ingen bot på detta missförhållande. Strafflagberedningens

tanke, att ambulatorisk undersökning borde vara det normala, syntes

ej böra övergivas och den föreslagna organisationen borde utbyggas så

att den skapade möjlighet härtill. Då förslaget vidare innebure, att undersökningar

komme att äga rum vid betydligt färre sinnessjukhus än nu vore

fallet, komme därav att förorsakas ökade resekostnader och ökad tidsspillan

för dem som skulle undersökas. Förslaget borde därför icke genomföras

utan att möjlighet öppnades för den tilltalade att av statsmedel erhålla ersättning

åtminstone för resekostnaderna men lämpligen även för kost och

logi å sjukhusorten, i den mån icke dessa förmåner kostnadsfritt tillhandahölles

å sjukhuset. Av hänsyn till de tilltalade borde vidare den föreslagna

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

59

befogenheten för medicinalstyrelsen att kunna ingripa för att åstadkomma

en utjämning av undersökningsstationernas belastning omgärdas nied starka

garantier, så att den tilltalade icke löpte risken att i och för undersökningens

verkställande bliva hänvisad till ett långt från hans boningsort beläget sinnessjukhus.

Erinringar mot vad medicinalstyrelsen föreslagit beträffande undersökningsläkarnas

tjänste- och löneställning lia framförts i flertalet yttranden

fran läkarhall. Under framhållande av vikten att tillräckligt kvalificerade

läkare erhölles till de planerade undersökningsstationerna har svenska psykiatriska

föreningen anfört, att därest de föreslagna chefstjänsterna gjordes

till överläkare av 3:e klass, man finge räkna med »ett urval nedåt av läkarkrafterna».

Föreningen har ansett ett inlemmande av undersökningsiäkartjänstema

i sinnessjukvården icke vara motiverat utan förordat, att undersökningsläkarna

anknötes till sinnessjukvården på ett mera fristående sätt,

t. ex. endast via sinnessjukhusens direktioner, så att de med sina undersök - ningsstationer småningom kunde komma att bilda stommen i den definitiva

utbyggnad av ett enhetligt undersökningsväsende, som förr eller senare måste

tillskapas redan av praktiska skäl. Läkarna borde därför i lönehänseende

jämställas med sjukhuscheferna. Sveriges läkarförbund har — med erkännande

av att förläggningen av de föreslagna undersökningsstationerna vore

väl övervägd — instämt i vad svenska psykiatriska föreningen anfört samt

därutöver uttalat, att överläkartjänsterna vid de föreslagna undersökningsavdelningama

med den föreslagna tjänste- och löneställningen komme att

bliva genomgångstjänster, som komme att övergivas av sina innehavare, så

snart dessa kunde vinna befordran till en bättre avlönad överläkartjänst.

Härigenom komme ett av de viktigaste ändamålen med reformen, nämligen

organiserandet av en kår verkligt kompetenta rättsläkare, att äventyras. Arten

av arbetet motiverade jämväl högre löneställning än medicinalstyrelsen

ifrågasatt. Förbundet har vidare ansett styrelsens beräkningar i fråga örn antalet

läkare och annan personal vara allt för optimistiska. Härom har i yttrandet

anförts, att medan å rättspsykiatriska kliniken å Långholmen, vars

sammanlagda personal för undersökningsändamål uppginge till 18 personer,

varje läkare under år 1944 medhunnit omkring 37 utlåtanden, medicinalstyrelsen

ansett att vid den till psykiatriska sjukhuset i Stockholm knutna undersökningsavdelningen,

för vilken föreslagits en personal å sammanlagt 10

personer, varje läkare skulle medhinna 60 utlåtanden örn året. Det finge icke

förbises, alt bland de icke häktade förekomme en mängd fall som krävde en

minst lika grundlig utredning som de häktade. Att utlåtandena rörande icke

häktade för närvarande ofta vore knapphändigare och i åtskilliga fall relativt

litet arbetskrävande sammanhängde därmed att läkarna i brist på tid

ofta måste nöja sig med en mera summarisk undersökning och utredning.

Att antalet läkartjänster beräknats för lågt har hävdats jämväl av överläkaren

Sondén, som med avseende å läkarnas löneställning framhållit, att

med de föreslagna lönerna man icke för rättspsykiatertjänstema kunde påräkna

väl utbildade och meriterade sinnessjukläkare, som vöre berodda alt

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

stanna i den rättspsykiatriska verksamheten och där skafta sig den ingående

erfarenhet, som behövdes för detta specialarbete. Även sjukhuschefen vid

Ryhovs sjukhus har uttalat sig för en högre löneställning för undersökningsläkarna.

I yttrandena ha härutöver upptagits till behandling vissa speciella spörsmål

som beröra kompetensfordringarna för de föreslagna tjänsterna såsom

undersökningsläkare eller detaljer i den föreslagna organisationen.

Vad angår de ekonomiska konsekvenserna av medicinalstyrelsens förslag

har statskontoret anfört, att det undandroge sig statskontorets bedömande

huruvida den föreslagna utgiftsökningen uppvägdes av de fördelar som skulle

ernås vid förslagets realiserande. Ämbetsverket ville dock icke underlåta att

uttala en viss tvekan rörande lämpligheten av att på en gång vidtaga en så

kostnadskrävande omläggning av det hittillsvarande undersökningsförfarandet.

I detta sammanhang har statskontoret framhållit, att vissa av strafflagberedningen

föreslagna åtgärder — avskaffande av medicinalstyrelsens obligatoriska

eftergranskning och införande av föreskrift att undersökning icke

skulle verkställas, då brottet ej förskyllde svårare straff än böter eller då undersökning

av särskilda skäl funnes obehövlig — skulle komma att medföra

såväl en minskning av det med undersökningarna sammanhängande arbetet

som en begränsning av antalet undersökningar. På anförda skäl har statskontoret

vidare ansett samtliga överläkartjänster tills vidare böra uppföras

på extra ordinarie stat, varjämte ämbetsverket förordat vissa jämkningar i

medicinalstyrelsens kostnadsberäkningar. Allmänna lönenämnden har anfört

att det nuvarande undersökningsförfarandet visserligen syntes vara behäftat

med avsevärda nackdelar, vilka i görligaste mån borde avhjälpas, men

det kunde enligt nämndens mening ifrågasättas, huruvida det vore nödvändigt

att för tillgodoseende av detta syfte inrätta särskilda ordinarie läkartjänster

vid sinnessjukhusen i den omfattning och nied den löneställning, som föreslagits.

Det syntes förtjänt av övervägande, örn icke tills vidare och i avvaktan

på närmare erfarenheter ett system med lämpligt utmätta och efter

förhållandena variabla arvoden vore att föredraga framför fasta, lönegradsplacerade

tjänster. Lönenämnden ville i detta sammanhang fästa uppmärksamheten

på att med de föreslagna löneställningarna ersättningen för varje

undersökning skulle komma att utgå med väsentligt högre belopp för varje

undersökt person än då arvode skulle, såsom på Gotland, utgå för varje särskild

undersökning. Ansåges den föreslagna organisationen böra komma till

stånd, syntes lönenämnden tillräckliga skäl knappast föreligga att inrätta

chefsläkartjänsterna såsom överläkartjänster, utan borde det vara tillfyllest

att ledningen för undersökningarna anförtroddes förste läkare, med undantag

dock för psykiatriska sjukhuset i Stockholm, där med hänsyn till det

stora antalet undersökningsfall det kunde vara motiverat att inrätta en överläkarbefattning

av 3:e klass.

I de yttranden, som avgivits över fångvårdsstyrelsens förslag

beträffande undersökningstjänsterna inom fångvården, har i fråga örn prin
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

61

ciperna för det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation i vissa

fall hänvisats till motsvarande yttranden över medicinalstyrelsens förslag.

Svenska psykiatriska föreningen har sålunda erinrat, att föreningen principiellt

ansåge undersökningsväsendet böra i sin helhet anknytas lill sinnessjukvården.

Vad anginge fångvårdsstyrelsens förslag hälsade föreningen emellertid

med tillfredsställelse att läkarna vid fångvårdens undersökningsavdelningar

i lönehänseende bleve likställda med läkurna vid undersökningsstationerna

för icke häktade. Med hänsyn till de särpräglade vårdförhållandena vid

fångvårdens sinnessjukavdelningar torde det dock bliva ännu svårare för

fångvården att få kvalificerade läkarkrafter än för de planerade nya under - sökningsavdelningarna för icke häktade, därest icke lönevillkoren förbättrades.

Sveriges läkarförbund har beträffande principerna för undersökningsväsendets

ordnande åberopat professor Kinbergs vid förbundets utlåtande

över strafflagberedningens betänkande fogade yttrande, samt särskilt framhållit

bl. a. att för närvarande endast två undersökningsstationer kunde anses

någorlunda fylla rimliga krav på ett sinnessjukhus, nämligen sinnessjukavdelningarna

å Långholmen och Håga. Alla de övriga utgjordes av provisorier,

belägna i gamla fängelser och utan de tekniska och andra resurser man

numera fordrade av ett sinnessjukhus. Erfarenheten hade vidare visat, att

fångvårdens sinnessjukavdelningar icke varit i stånd att anpassa sig efter det

växlande och hittills nästan konstant stigande antalet undersökningsfall. Å

Långholmen, den största och bäst utrustade undersökningsstationen, hade

tillströmningen av undersökningsfall vissa tider i så hög grad överstigit stationens

kapacitet, att den tid de häktade måst vänta på att bli intagna å kliniken

kunnat uppgå till tre månader. Då de å kliniken intagna fallens antal

samtidigt varit alltför stort i förhållande till förefintlig arbetskraft, hade

själva undersökningstiden därjämte måst utsträckas från två till tre månader.

Genom att på kronohäktesavdelningen vid fängelset inrätta ett provisoriskt

annex till sinnessjukavdelningen med ett 20-tal platser hade väntetiden

tillfälligtvis kunnat pressas ner, men den hade dock för de i januari 1945

intagna fallen utgjort omkring en månad. En stagnation hade alltså ånyo inträtt

med förlängda vänte- och undersökningstider för de häktade. Härtill

komme att den provisoriskt anordnade avdelningen å kronohäktet icke fyllde

ens måttliga krav på ett nutida sinnessjukhus. När inom en kortare eller

längre tid kapaciteten å fångvårdens sinnessjukavdelningar komme att visa

sig otillräcklig, funnes ingen annan utväg än att vidtaga nya provisoriska

anordningar i gamla fängelselokaler. Detta betydde att ett system, som redan

strafflagberedningen utdömt, komme att prolongoras och ytterligare utvecklas.

I yttrandet har vidare anförts följande.

De nu föreliggande förslagen avse att placera undersökningen av icke häktade

hos en .särskild rättsläkarkår knuten till vissa av statens sinnessjukhus,

medan undersökningen av häktade tilltalad!'' skulle utföras av en särskild

rättsläkarkår tillhörande fångvårdsstyrelsens förvaltningsområde. Man synes

sålunda vara beredd alt skapa olika organisationer för undersökning av tilltalade.

Den enligt strafflagberedningen vikliga principen örn en enhetlig riiltsläkarkår

för undersökning av både häktade och icke häktade skulle sålunda

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

nu övergivas. Såsom läkarförbundet i sitt utlåtande över strafflagberedningens

betänkande framhållit, är emellertid denna princip riktig. Läkarförbundet anser

det också fortfarande både principiellt och praktiskt tillfredsställande att

både häktade och icke häktade undersökningsfall bliva undersökta av en enhetlig

rättsläkarkår och att denna knytes till statens sinnessjukhus. Läkarförbundet

har därför principiellt tillstyrkt medicinalstyrelsens organisationsplan

med avseende på icke häktade undersökningsfall. Om denna medicinalstyrelsens

organisationsplan — efter erforderliga förbättringar — verkställes,

synes det läkarförbundet svårbegripligt varför icke steget tages fullt ut så att

planen utvidgas till att omfatta samtliga undersökningsfall.

Härigenom skulle till en början den av strafflagberedningen hävdade principen

örn en enhetlig undersökningsorganisation för både häktade och icke

häktade genomföras. Dessutom har efter den tid, då förbundet avgav sitt utlåtande

över strafflagberedningens betänkande, tillkommit en mängd nya omständigheter.

Sålunda har beredningen framlagt ett förslag till reformer av

straffverkställigheten, vilket torde komma alt få vittgående konsekvenser med

avseende på straffanstalternas organisation och förläggning (SOU 1944: 50).

Enligt detta förslag skola t. ex. vissa av de nuvarande straffanstalterna, däribland

centralfängelset å Långholmen, nedläggas. Därmed uppkommer också

frågan örn Rättspsykiatriska klinikens fortsatta existens. Straffbehandlingen

skall i stor utsträckning ske i öppna förläggningar eller i kolonier. Om detta

förslag förverkligas, innebär det att praktiskt taget hela den nuvarande fångvården

måste omorganiseras.

Fångvårdsstyrelsens, i anslutning till strafflagberedningens betänkande över

tillräknelighetsbestämmelserna och sinnesundersökningen, nu framlagda förslag

låser fast undersökningsorganisationen vid straffanstaltssystemet. När

ökat platsantal erfordras för häktade undersökningsfall, skulle man i fortsättningen

nödgas antingen vidtaga provisoriska anordningar för nya s. k.

sinnessjukavdelningar vid olika straffanstalter eller uppföra sinnessjukhus

för häktade undersökningsfall. Därmed skulle emellertid statsmakterna i väsentlig

grad berövas sin handlingsfrihet med avseende på den omstöpning

av straffanstaltsorganisationen, som blir en nödvändig följd av den föreslagna

straffverkställighetsreformen. Fångvårdsstyrelsens förslag skulle sålunda

i själva verket kunna bliva ett allvarligt hinder eller åtminstone kunna vålla

svåra komplikationer, när det gäller att förverkliga de reformtankar, som

framförts i straffverkställighetsförslaget.

Härtill kommer att vid remissbehandlingen av detta förslag framställts

nya synpunkter, som göra en förläggning av undersökningsorganisationen för

häktade tilltalade till straffanstalter i ännu högre grad problematisk än förut.

Så t. ex. har i socialstyrelsens remissyttrande, bland annat, framhållits,

att strafflagberedningens beräkningar över omfattningen av den blivande

straffverkställigheten äro tilltagna i överkant. Med den alltjämt i stigande

grad verksamma tendensen att undersöka sinnesbeskaffenheten hos tilltalade

kommer nämligen ett ökat antal sakfällda att undandragas straffverkställigheten

och i stället bliva föremål för skyddsåtgärder av olika slag. På grund

härav kommer straffverkställighetsområdet att starkt skrumpna när den nuvarande

konjunkturbetingade brottslighetsvågen lagt sig och man, såsom

efter första världskriget, kan räkna med att kriminaliteten kommer att sjunka

till verkliga minimivärden. Örn nu en avsevärd del av det brottslingsklientel,

som skall undergå bestraffning, kommer att förläggas på öppna anstalter belägna

på landsbygden, så kommer detta antagligen att betyda att ännu flera

av de nuvarande, så gott som undantagslöst i städerna förlagda, straffanstalterna

bliva obehövliga än som framgår av strafflagberedningens beräkningar.

Att då nödgas bibehålla dylika anstalter endast för att de äro nödvändiga som

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

63

förläggningsort för undersökningsstationer — vilka därtill i och för sig äro

olämpliga på grund av sin provisoriska karaktär och sin placering inom

gamla fängelser — synes vara allt annat än välbetänkt.

Förbundet har vidare framhållit, att en avsevärd del av de undersökta

bleve straffrilörklarade, att andra bleve omhändertagna på uppfostringsanstalt

och ungdomsanstalt och att andra åter erhölle villkorlig dom. I fråga örn

samtliga dessa kategorier förklarade sålunda domstolen i utslaget, att vistelse

på straffanstalt icke borde ifrågakomma. Det vore då konsekvent att

häktade, vilkas sinnesbeskaffenhet skulle undersökas, icke tvingades att vistas

på straffanstalt, vilket fångvårdens sinnessjukavdelningar, trots sitt förskönande

namn, faktiskt vore. I stället borde alla undersökningar av tilltalades

sinnesbeskaffenhet förläggas till sinnessjukhusen, varigenom jämväl

vårdfrågan kunde tillfredsställande ordnas.

Fångvårdsstyrelsens förslag har avstyrkts jämväl av sinnessjukläkaren

vid sinnessjukavdelningen i Malmö, överläkaren T. Sondén, men på helt

andra grunder än dem läkarförbundet anfört. I yttrandet har erinrats, att

vägande praktiska skäl kunde anföras mot att bibehålla nuvarande tudelning

av undersökningsorganisationen. Då undersökning av häktade av flera

skäl, bl. a. av säkerhetshänsyn, icke kunde ske vid sinnessjukhus, hade

strafflagberedningen föreslagit inrättande av ett fåtal rättspsykiatriska anstalter,

knutna till fångvårdens sinnessjukavdelningar. Detta förslag innebure

väsentliga praktiska fördelar. Fångvårdsstyrelsens förslag vore däremot

icke ägnat att eliminera nu bestående, mycket påtagliga missförhållanden.

Tvärtom skulle förslagets genomförande, särskilt på grund av det ringa antalet

läkare och de oförmånliga lönevillkoren, komma att medföra en ytterligare

försämring och en sänkning av de rättspsykiatriska utlåtandenas kvalitet,

samtidigt som undersökningsväsendet kvantitativt icke skulle förslå.

Beträffande de nuvarande förhållandena har i yttrandet anförts bl. a. följande.

in?** linjerna för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet uppdrogos i

1929 ars sinnessjuklag, utgick man från, att vid de fångvårdens sinnessjukavdelningar,

dit undersökningar huvudsakligen skulle koncentreras, skulle

finnas heltidsanställda läkare, som skulle erhålla sådana lönevillkor, att till

befattningarna kunde förvärvas sinnessjukläkare, som uppfyllde de för överläkare

vid statens sinnessjukhus stadgade kvalifikationerna. Denna förutsättning

för sinnessjuklagen förverkligades emellertid ej, och fortfarande, 16 år

efter sinnessjuklagens tillkomst, finnas inga ordinarie läkartjänster. På

några av fångvårdens sinnessjukavdelningar finnas visserligen heltidsanställda

läkare, men dessa avlönas med knappa arvoden, som icke motsvara deras

kvantitativt och kvalitativt sa krävande arbete. På de andra undersökningsavdelningarna

verkställas undersökningarna av läkare vid statens sinnessjukhus,

som ha fängelsetjänsten som en bisyssla men i själva verket ofta

mäste på undersökningarna lägga ned ett arbete, som fullt ut motsvarar en

normal arbetsdag, något som givetvis icke är möjligt annat än genom nattarbete

och genom att taga helgdagar och semestrar i anspråk för fängelsearbetet.

Härtill kommer, alt antalet undersökningar ständigt ökat, utan att

läkartjänsterna ökat i motsvarande grad. Med de låga lönerna och den ej

sällan orimliga arbetsbördan har det ofta varit svårt att få platserna be
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

satta. Emellanåt har därför undersökningsarbete måst anförtros åt läkare,

som ej fyllt kompetensfordrmgarna, och det har även förekommit, att det

överhuvud taget varit omöjligt att få en plats besatt. Sålunda måste under - sökningsavdelningen vid Härlandafängelset nedläggas och undersökningsfångarna

därifrån sändas till Malmö, emedan det i hela Göteborg med dess

många sinnessjukläkare icke fanns någon, som ville åtaga sig detta arbete.

När läkare med överläkarkompetens under längre tid uppehållit fängelsetjänster,

har det vanligen berott på särskilda förhållanden, enär det då varit

fråga om läkare, som åtagit sig arbetet av intresse för rättspsykiatri och varit

ekonomiskt säkerställda genom ordinarie tjänst vid närbeläget sinnessjukhus

eller genom förtidspension från kommunal tjänst. Anordningen med deltidsanställda

läkare och för litet antal läkare har i flera avseenden varit mycket

olycklig. Läkarna har icke kunnat tillräckligt ägna sig åt undersökningspatienterna,

tillsynen av patienterna på sinnessjukavdelningarna och den så

viktiga terapeutiska vården lia måst försummas till förmån för själva undersökningsarbetet,

men även detta arbete har på grund av bristande tid icke

kunnat utföras med den omsorg och grundlighet, som uppgiften kräver, och

utlåtandena lia ständigt måst skrivas i forcerat tempo.

I yttrandet har vidare anförts, att därest tillräckligt antal läkare anställdes,

undersökningstiderna kunde nedbringas och undersökningsavdelningarna

taga emot ett kanske mer än dubbelt så stort antal undersökningsfångar

som för närvarande. De nuvarande undersökningsstationema skulle då kunna

räcka till även vid en större tillströmning av undersökningsfall, som

eljest oundvikligen krävde inrättande av nya sinnessjukavdelningar. Det

vore emellertid nödvändigt, att antalet läkare bleve tillräckligt och att läkarna

erhölle sådana löneförmåner och befordringsmöjligheter, att för tjänsterna

kunde påräknas kompetenta personer, som ville ägna sig åt verksamheten

på längre sikt och att tjänsterna ej endast bleve övergångsplatser för läkare,

som sedan sökte bättre befattningar på annat håll. I detta liksom även i andra

hänseenden tillgodosåge fångvårdsstyrelsens förslag icke behovet av ett

kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande undersökningsväsende.

Jämväl t. f. sinnessjukläkaren vid fångvårdens sinnessjukavdelning å Långholmen

har ansett fångvårdsstyrelsens förslag innebära endast ett partiellt

avhjälpande av de nuvarande otillfredsställande förhållandena. I yttrandet

har i samband härmed anförts, att rättspsykiaterns arbetsuppgifter varken

kunde eller borde inskränka sig till enbart avgivandet av utlåtanden. Av de

övriga arbetsuppgifter som ålåge honom vore en del ofrånkomligen förenade

med hans verksamhet som undersökningsläkare och andra nödvändiga örn

man ville draga full nytta av hans ingående kännedom örn de undersökta

och möjligheterna att påverka dem i gynnsam riktning. Sålunda borde rättspsykiatern

svara för att sinnessjuka och sinnesoroliga fångar — företrädesvis

psykopater med cellintolerans eller grövre uppförandeanomalier, vilka åtminstone

tidvis omöjliggjorde deras vistelse på en vanlig fängelseavdelning

— erhölle fullgod medicinsk behandling. Detsamma gällde straffriförklarade,

som vårdades å sinnessjukavdelningen i avbidan å plats på sinnessjukhus.

Att kroppssjukvården på undersökningsavdelningarna skulle skötas av rättspsykiatern

vore naturligt: i övrigt borde däremot fångarnas kroppssjukvård

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

65

handhavas av vederbörande fängelseläkare. Däremot borde rättspsykiatern

svara för sådana summariska psykiatriska undersökningar, som strafflagberedningen

i sitt betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m.

föreslagit beträffande varje fånge med en strafftid av minst tre månader.

Härutöver vore det önskvärt att rättspsykiatern bereddes möjlighet att konferera

med dem som efter undersökningen komme att ha hand om vården

av de undersökta och bidraga till att denna vård bleve så ändamålsenlig

som möjligt. Önskvärt vore också att rättspsykiatern bereddes tillfälle till

samarbete med en i fråga örn yrkesrådgivning förfaren psykotekniker så att

en rationell yrkesrådgivning kunde åvägabringas. Slutligen borde rättspsykiatern

som varje annan specialist kunna disponera tid för vetenskaplig forskning.

I fråga örn själva undersökningsarbetet vore att märka, att chefläkarna

måste offra mycken tid jämväl på administrativa uppgifter. Det av fångvårdsstyrelsen

föreslagna antalet undersökningsläkare måste bl. a. med hänsyn

härtill anses för knappt tillmätt. Vad anginge löneställningen funnes knappast

något rimligt skäl att icke göra chefläkarna å Långholmen och Håga

samt i Malmö till överläkare av 1 :a klass.

Sinnessjukläkaren vid fångvårdens sinnessjukavdelning å Håga har likaledes

framhållit, att överläkarna vid undersökningsavdelningarna komme att

få åtskilliga uppgifter vid sidan om undersökningsarbetet. Hur många utlåtanden

han kunde hinna avgiva bleve beroende på omfånget av hans övriga

åligganden. Anställande av andre läkare som biträde vore meningslöst, då

den läkare, som verkställde en sinnesundersökning, själv måste komma i kontakt

med patienten redan från början. Det vore vidare angeläget att läkarna

tillerkändes en fullt självständig och av vederbörande fängelsedirektör oberoende

ställning, varigenom sammanblandning av deras arbetsuppgifter undvekes.

Sinnessjukläkarna vid sinnessjukavdelningarna i ''Västervik, Jönköping,

Härnösand och Växjö ha icke framställt några principiella invändningar mot

fångvårdsstyrelsens förslag. Sinnessjukläkaren vid avdelningen i Jönköping

bär dock uttalat sig för att läkartjänsterna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar

placerades i högre lönegrader än motsvarande befattningshavare vid

sinnessjukvårdens undersökningsstationer, då i annat fall de senare tjänsterna,

bl. a. med hänsyn till lokalförhållandena, säkerligen komme att te sig

mer eftersträvansvärda. Sinnessjuk läkarna vid sinnessjukavdelningarna i

Härnösand och Växjö lia beträffande där förlagda undersökningsstationer

gjort åtskilliga erinringar. Med avseende å Gotland bar direktionen för S:t

Olofs sjukhus icke haft något att erinra mot att undersökningarna av häktade

alltjämt verkställdes å sjukhuset, därvid dock förutsattes att under särskilda

omständigheter den häktade borde kunna överföras till någon fångvårdens

sinnessjukavdelning å fastlandet.

I fråga örn förslagets ekonomiska konsekvenser har statskontoret anfört,

att de erinringar statskontoret gjort beträffande medicinalstyrelsens förslag

till organisation av undersökningsväsendet beträffande icke häktade kunde

i huvudsak göras gällande jämväl mot fångvårdsstyrelsens förslag, överlä
Bihang

tilt riksdagens protokoll I!)li5. 1 sami. Nr 230. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

karna borde uppföras på extra ordinarie stat och vid samtliga avdelningar erhålla

ställning som överläkare av 3:e klass. Jämväl i övrigt har statskontoret

ansett en reducering kunna ske beträffande olika poster i fångvårdsstyrelsens

kostnadsberäkning. Allmänna lönenämnden har i anslutning till sitt yttrande

över medicinalstyrelsens förslag förklarat att ledningen av undersökningsverksamheten

även beträffande häktade normalt borde anförtros förste läkare

i lönegrad A 28; beträffande Långholmen syntes dock skäl föreligga

för inrättandet av en överläkartjänst av 2:a klass. Interneringsnämnden har

i fråga örn överläkartjänsten vid Hågaanstalten anfört att därest anstalten,

såsom avsett vore, bleve självständig, chefsläkaren borde erhålla ställning

såsom överläkare av 2:a klass.

Departementschefen.

Under de senaste årtiondena har antalet rättspsykiatriska undersökningar

av för brott tilltalade personer befunnit sig i ständig stegring. Vid sinnessjuklagens

tillkomst år 1929 beräknades det årliga antalet undersökningar komma

att uppgå till omkring 250. År 1941 hade emellertid siffran stigit till omkring

1 000 och ökningen har därefter fortsatt, så att under år 1944 verkställdes

1 746 undersökningar. Denna mångdubbling av undersökningarnas

antal har medfört organisatoriska svårigheter. Fångvårdens sinnessjukavdelningar,

som haft att mottaga häktade, beträffande vilka domstol förordnat

örn rättspsykiatrisk undersökning, ha måst utökas för att bereda utrymme

för det stigande antalet undersökningsfall. Tid efter annan har det också

befunnits nödvändigt att ställa ytterligare läkarkrafter till fångvårdens förfogande

för undersökningarnas verkställande. Det ligger delvis i sakens natur,

att de sålunda vidtagna åtgärderna i mycket haft en provisorisk karaktär

och endast förmått tillgodose de mest trängande behoven. Vad angår undersökningarna

av icke häktade tilltalade lia några särskilda organisatoriska

åtgärder icke vidtagits i anledning av stegringen av antalet undersökningsfall.

Den ordning som tillskapades genom sinnessjuklagen — och som innebär

att dessa undersökningar utföras av läkare som för varje särskilt fall

förordnas därtill — är alltjämt gällande. Undersökningsuppdragen tilldelas

så gott som uteslutande läkare vid statliga eller kommunala sinnesjukhus. Då

dessa måste utföra undersökningarna vid sidan av sin ordinarie tjänst, har

efter hand ett allt större antal läkare måst anlitas för ändamålet.

Sedan länge har det rättspsykiatriska undersökningsväsendet varit föremål

för kritik. 1938 års statsrevisorer, som verkställde en ingående utredning i

ämnet, ansågo sig kunna konstatera, att undersökningsväsendet i åtskilliga

hänseenden led av betänkliga brister, och riksdagen anslöt sig till de av revisorerna

gjorda uttalandena. Strafflagberedningen, som instämde i statsrevisorernas

kritik, har i sitt betänkande utförligt redogjort för de brister beredningen

ansett föreligga. Vad beredningen anfört i detta hänseende bestyrkes

av de yttranden, som avgivits i ärendet, och jag kan i allt väsentligt instämma

i beredningens synpunkter i denna del.

Vad angår undersökningarna av häktade råder det missförhållandet, att

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2c9.

67

undersökningarna i stor utsträckning draga allt för långt ut på tiden. Enligt

vad såväl statsrevisorerna som strafflagberedningen påvisat, har den i

sinnessjuklagen föreskrivna längsta tiden för undersökningen, två månader,

ofta överskridits. Till komplettering av de uppgifter från tidigare år som

förut lämnats kan nämnas att, enligt av fångvårdsstyrelsen gjord utredning,

genomsnittstiden för undersökningar av häktade, vilka av undersökningsläkaren

hänförts till 5 kap. 5 § strafflagen, under år 1943 utgjorde å Långholmen

3 månader 21 dagar, å Håga, i Malmö och i Jönköping 2 månader 6 dagar,

i Västervik 2 månader 9 dagar och i Härnösand 2 månader 15 dagar.

Delvis sammanhänga de långa undersökningstiderna med det otillfredsställande

förhållandet, att till följd av platsbrist undersökningspatienterna mången

gång icke kunna omedelbart efter det beslutet örn sinnesundersökning

meddelats intagas å sinnessjukavdelning, i följd varav undersökningens påbörjande

fördröjes. Till platsbristen har i sin män bidragit, att fångvårdens

sinnessjukavdelningar jämväl lia att. sörja för vård av straffriförklarade, vilka

avvakta plats å sinnessjukhus. Med rådande överbeläggning å sinnessjukhusen

har överförandet av dessa straffriförklarade icke gått så snabbt som

önskvärt vore. Då vidare tillströmningen av undersökningsfail är ojämn,

kunna stockningar inträffa, som bidraga till att förlänga undersökningstiderna.

En väsentlig orsak till denna förlängning måste dock vara, att behovet

av läkarkrafter och annan personal icke tillgodosetts i den omfattning som

ansvällningen av undersökningsväsendet motiverat.

Jämväl undersökningarna av tilltalade som vistas på fri fot draga alltför

långt ut på tiden. Beträffande de förordnanden om sådan undersökning, som

meddelats under år 1943, har medicinalstyrelsen upplyst, att tiden mellan

dagen för förordnandet och den dag utlåtandet för granskning inkommit till

styrelsen var i 39 fall mindre än en månad, i 180 fall mellan en och två månader,

i 418 fall mellan två och tre månader, i 153 fall mellan tre och fyra

månader, i 67 fall mellan fyra och fem månader, i 30 fall mellan fem och

sex månader och i 36 fall över sex månader. Längsta tiden uppgick till icke

mindre än 15 månader 4 dagar. Beträffande dessa undersökningar framträda

emellertid även andra väsentliga brister. Såsom jag redan nämnt fördelas

undersökningarna på ett mycket stort antal läkare, så gott som undantagslöst

läkare anställda vid statliga eller kommunala sinnessjukhus. Det

synes uppenbart att, såsom redan 1938 års statsrevisorer anmärkte, dessa

tillfälliga uppdrag som undersökningsläkare icke kunna giva den förtrogenhet

med de speciella rättspsykiatriska frågorna som är önskvärd. Särskilt är

härvid att märka, alt någon mera ingående kännedom örn den fortgående

differentieringen av de straffrättsliga reaktionsåtgärderna ej kan förutsättas

vara för handen hos en läkare, som icke mera regelbundet sysslar med dylika

spörsmål. Härtill kommer, all undersökningsuppdragen måste utföras vid

sidan av läkarnas sedvanliga tjänstgöring, vilket måste bidraga till en förlängning

av tiden för undersökningen. Bristande rutin och erfarenhet i fråga

örn undersökningsarbetet försenar ytterligare detta. För sinnessjukvårdens

del är den rådande ordningen lill stor olägenhet därigenom all undersök
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

ningsarbetet tager i anspråk så mycket av läkarnas tid och krafter, att en

menlig återverkan på sjukvårdsarbetet inträder. I åtskilliga av de i ärendet

avgivna yttrandena har också med skärpa framhållits, att det av hänsyn lill

sinnessjukvården vore nödvändigt, att sinnessjukhusens läkare befriades från

uppdragen att verkställa rättspsykiatriska undersökningar vid sidan av sin

ordinarie tjänst.

De angivna missförhållandena äro uppenbarligen av den beskaffenhet, att

en omorganisation av undersökningsväsendet är påkallad. Önskvärdheten

härav har starkt understrukits även i åtskilliga yttranden från icke-läkarhåll.

Justitiekanslersämbetet har sålunda uttalat, att det vore i hög grad angeläget

att utan ytterligare uppskov effektiva åtgärder vidtoges för att undanröja

de sedan mer än ett årtionde bestående missförhållandena på området.

Vid övervägande av frågan vilka grunder som böra vara vägledande vid

en reform av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet måste självfallet

hänsyn tagas till det antal undersökningar man kan framdeles ha att räkna

med. Anledningen till den hittillsvarande utvecklingen är givetvis icke att

söka däri att bland de tilltalade antalet psykiskt abnorma skulle ha ökat i

samma omfång som antalet undersökningar. Vad de senaste åren angår torde

det ökade antalet undersökningar till en del bero på att brottsligheten stigit

kraftigt under den rådande kristiden. Den huvudsakliga orsaken till den

fortgående stegringen av antalet undersökningar torde dock vara, att domstolarna

i allt större omfattning funnit angeläget att få konstaterat, huruvida

och i vad mån psykisk abnormitet hos den tilltalade varit en bidragande

orsak till brottet. Till denna domstolarnas ökade benägenhet att förordna

örn sinnesundersökning har utan tvivel medverkat, att reformarbetet på

straffrättens område inriktats på att vid avgörande av frågan om den lämpliga

samhällsreaktionen i anledning av det begångna brottet taga allt större

hänsyn till brottslingens personliga förhållanden. För den differentierande

behandling, vartill de under det sista decenniet genomförda reformerna av

det straffrättsliga reaktionssystemet syfta, äro de rättspsykiatriska undersökningarna

synnerligen betydelsefulla. Det fortsatta reformarbetet torde komma

att ytterligare understryka sinnesundersökningarnas värde. Även om man

har rätt att förvänta en nedgång i brottslighetskurvan, och kanske en betydande

sådan, synes någon däremot svarande nedgång i antalet rättspsykiatriska

undersökningar dock icke sannolik. Vid bedömande av organisationsspörsmålen

synes man fördenskull böra i huvudsak utgå från nu rådande

förhållanden.

I fråga om principerna för det rättspsykiatriska undersökningsväsendets

organisation råda vitt skilda meningar. Såväl i strafflagberedningens betänkande

som i flera i ärendet avgivna yttranden har anförts, att från vissa synpunkter

en organisation, helt fristående från såväl fångvårdsinrättningar

som sinnessjukhus, vore den bästa lösningen. Då en sådan för närvarande

uppenbarligen icke kan genomföras, har strafflagberedningen i stället föreslagit,

att det rättspsykiatriska undersökningsväsendet i dess helhet skulle

anknytas till fångvården därigenom att vissa av fångvårdens sinnessjukav
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 239.

09

delningar oinbildades till rättspsykiatriska anstalter, vid vilka borde heltidsanställas

erforderligt antal läkare för utförande av undersökningar beträffande

såväl häktade som icke häktade tilltalade. Häktade skulle, såsom hittills,

för undersökning intagas å anstalten, medan icke häktade tilltalade i största

möjliga utsträckning borde undersökas utan att intagning å någon anstalt

ägde rum. Romme sådan intagning i fråga borde den tilltalade intagas å

något statens sinnessjukhus. Undersökningen skulle emellertid alltjämt omhänderhavas

av den vid den rättspsykiatriska anstalten anställde undersökningsläkaren,

vilken skulle äga att i erforderlig omfattning anlita sjukhusets

personal för den fortlöpande observationen av den intagne. Beredningen

har dock tänkt sig, att i viss utsträckning läkare vid den rättspsykiatriska

anstalten skulle stationeras å annan ort än den där anstalten funnes och då

företrädesvis syssla med undersökningar av tilltalade, som vistades på fri fot,

därvid dessa i händelse behov därav yppades kunde intagas å sinnessjukhus

å läkarens stationeringsort.

Den av beredningen framlagda planen för sinnesundersökningsväsendets

organisation har i många yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Å

andra sidan lia emellertid också, särskilt från läkarhåll, bestämda gensagor

rests mot lämpligheten av vad beredningen föreslagit. Därvid har kritik särskilt

riktats mot det sätt, varpå enligt beredningens mening undersökningarna

av icke häktade tilltalade skulle ordnas. Det har gjorts gällande, bl. a.

av medicinalstyrelsen, att någon tids fortlöpande observation av den som skall

undersökas alltid vore önskvärd, enär den rättspsykiatriska undersökningen

måste bygga på iakttagelser av den undersöktes attityder och reaktioner då

han försattes i en ny miljö. Intagning på sinnessjukhus borde därför regelmässigt

äga rum under en kortare tid. Det har jämväl anförts, att det vore

oekonomiskt att låta undersökningsläkarna tillbringa så mycken tid på resor

som ett genomförande av beredningens förslag förutsatte. Särskilt ha härvid

förhållandena i Norrland givit anledning till erinringar. I åtskilliga yttranden

ha också farhågor uttalats för att konfliktsituationer skulle kunna

uppstå, därest undersökningsläkarna skulle äga rätt alt i visst hänseende anlita

sinnessjukhusens personal för biträde vid undersökningen av på sjukhuset

intagna undersökningspatienter.

Beredningens utgångspunkt, att organisationen skulle utbyggas med de bestående

sinnessjukavdelningarna vid fångvården som grund, har vidare i

vissa yttranden betecknats såsom en bestämd svaghet, enär flertalet sinnessjukavdelningar

hade cn provisorisk prägel och icke fyllde de krav som borde

ställas å fullgoda rättspsykiatriska undersökningsan stal ter. I stället har

föreslagits, att undersökningsväsendet i dess helhet skulle förläggas till sinnessjukhusen.

Därvid borde vid ett antal statliga sinnessjukhus inredas särskilda

undersökningsavdelningar, varjämte fångvårdens sinnessjukavdelningar

å Långholmen och Håga, vilka tillfredsställde rimliga krav, borde tagas

i anspråk för undersökningsväsendet och i samband därmed överföras

irån fångvården till sinnessjukvården. Såväl häktade sorn icke häktade tilltalade

skulle undersökas å de sålunda föreslagna undersökningsavdelning
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

arna. Att undersökningsväsendet i dess helhet borde anknytas till sinnessjukhusen

har framhållits jämväl i yttranden, som avgivits över medicinalstyrelsens

och fångvårdsstyrelsens senare framlagda förslag.

Beredningens huvudsyfte med den av beredningen föreslagna organisationen

har varit — förutom att avlasta sinnesundersökningarna från sinnessjukvården

— att skapa en gemensam organisation för undersökningarna av häktade

och icke häktade tilltalade. Enahanda synpunkt ligger givetvis bakom

förslaget att helt anknyta undersökningsväsendet till sinnessjukhusen. Otvivelaktigt

tala också starka skäl för en sådan gemensam organisation. Såsom

beredningen framhållit kan en gemensam organisation smidigare anpassa sig

efter växlingarna i förhållandet mellan de håda grupperna av undersökningsfall.

Därjämte vinnes en viss garanti för att det rättspsykiatriska bedömandet

kommer att bliva likartat beträffande häktade och icke häktade.

Med en gemensam organisation kunna vidare undersökningsanstalterna göras

större, vilket kan vara till fördel med hänsyn till arbetsfördelningen mellan

läkarna, behovet av vikarier o. d.

Skall en enhetlig organisation av undersökningsväsendet genomföras, tala

åtskilliga skäl för dess anknytning till sinnessjukvården. Utöver vad som

framgår av det hittills anförda vill jag framhålla, att det alltid måste bliva lättare

att tillhandahålla de tekniska resurser, som erfordras för undersökningsarbetet,

vid ett sinnessjukhus än vid en fångvården tillhörande sinnessjukavdelning.

Det är uppenbarligen också av betydelse, att när behov yppas

av någon tids fortlöpande observation av den undersökte, intagning kan ske

å undersökningsanstalten. Såsom strafflagberedningen själv framhållit kan

det emellertid icke ifrågakomma, att den som icke är häktad intages i en

fångvårdsanstalt för detta ändamål. Från en mera teoretisk utgångspunkt

kan till förmån för undersökningsväsendets anknytning till sinnessjukhusen

anföras, att rättspsykiatrien såsom vetenskaplig disciplin torde böra betraktas

som en gren av den allmänna psykiatrien och att det är önskvärt att

rättspsykiatern bibehåller en intim kontakt med allmänpsykiatrien, så att

han kan tillgodogöra sig de förbättrade behandlingsmetoder och nya rön,

som efter hand framkomma. En sådan kontakt uppehälles lättast, örn under - sökningsläkarna ingå i sjukvårdsläkarnas led.

Å andra sidan tala onekligen vissa praktiska skäl för att låta det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet vara, åtminstone i viss utsträckning, anknutet

till fångvården. Rättspsykiatrisk sakkunskap är av stor betydelse inom

fångvårdsarbetet och det är därför nödvändigt för fångvården att vid sinnessjukavdelningarna

ha tillgång till rättspsykiatriska specialister, vilkas erfarenhet

kan tillgodogöras även för fångvårdsarbetet. Från organisatorisk synpunkt

kan vidare erinras, att fångvårdens sinnessjukavdelningar tillkommit

och utbyggts icke minst med tanke på undersökningsväsendet. I nuvarande

statsfinansiella läge synes det, såsom också strafflagberedningen framhållit,

icke kunna ifrågasättas annat än att på bästa sätt söka utnyttja de utrymmen

som sålunda finnas tillgängliga för undersökningsändamål.

Vid övervägande av de olika alternativ till frågans lösning som stå till buds

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 239.

71

har jag för egen del funnit det lämpligaste vara att åtminstone för närvarande

bygga vidare på den uppdelning av sinnesundersökningarna av häktade å

ena samt icke häktade å andra sidan som hittills praktiserats, önskvärdheten

av att utnyttja fångvårdens sinnessjukavdelningar för undersökningsarbete

och att kunna bereda fångvårdsmyndigheterna tillgång till psykiatrisk sakkunskap

i fråga om behandlingen jämväl av andra intagna finner jag böra

tillmätas den vikt, att jag icke anser mig kunna förorda att undersökningarna

av häktade överflyttas till sinnessjukhusen. Ett upprätthållande av skillnaden

mellan häktade och icke häktade även på undersökningsstadiet synes

mig för övrigt icke omotiverat. Den omständigheten att många av de undersökta

bliva straffriförklarade, erhålla villkorlig dom eller ådömas skyddsåtgärd

i stället för straff lärer icke kunna åberopas såsom skäl för att häktade,

vilkas sinnesbeskaffenhet skall undersökas, böra förvaras å sinnessjukhus

i stället för å sinnessjukavdelning vid fångvården. Å andra sidan måste

de invändningar, som framförts mot beredningens förslag i fråga örn undersökningarna

av tilltalade, som vistas på fri fot, anses giva vid handen,

att förslagets genomförande i denna del skulle leda till mindre lyckliga konsekvenser.

De s. k. ambulatoriska undersökningarna måste medföra så avsevärd

tidsspillan och sådana svårigheter i övrigt, att denna metod icke

torde kunna tillämpas i den utsträckning beredningen avsett. Vid sådant förhållande

måste också den omständigheten att de av beredningen föreslagna

rättspsykiatriska anstalterna icke skulle förfoga över egna lokaler för vederbörandes

intagning för observation i hög grad nedsätta deras funktionsduglighet.

Ett bibehållande av den nuvarande uppdelningen i olika organisationer för

undersökning av häktade och av tilltalade som vistas på fri fot möter numera

mindre betänkligheter än tidigare. Genom den successiva ökningen av antalet

undersökningar ha dessa blivit så talrika, att även för undersökning av icke

häktade tilltalade ett antal rättspsykiatriska undersökningsstationer med heltidsanställda

undersökningsläkare kan inrättas utan att dessa undersökningsstationer

skulle få alltför stora verksamhetsområden. Beträffande sinnesundersökning

av icke häktade tilltalade torde vara mest praktiskt att den

för ändamålet erforderliga organisationen anknytes till sinnessjukvården. Av

vad jag förut anfört framgår, att jag finner detta vara en fördel även från

principiella synpunkter.

Ett ytterligare skäl att icke för närvarande framlägga förslag till en mera

genomgripande omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

är, att ett genomförande av strafflagberedningens förslag beträffande

verkställighet av frihetsstraff kommer att påverka hela fångvårdens anstaltsväsende.

Beredningen har visserligen tänkt sig att sinnessjukavdelningar vid

fångvården, avsedda jämväl för undersökningsfall, skulle även framdeles

komma att finnas vid fångvårdsanstalter i Stockholm (eller Stockholmstrakten),

Göteborg, Malmö, Härnösand och Växjö. Det kan emellertid tänkas, att

i samband med omläggningen av anstaltsväsendet frågan om rättspsykiatriska

undersökningsstationer kan komma i ett förändrat läge därigenom

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

att möjligheter yppas att för undersökningsväsendet uppföra helt fristående

anstalter. I anslutning till vad som anförts i ett i ärendet avgivet yttrande

kan vidare anmärkas, att därest frågan örn den rätta behandlingen av psykopater,

vilka på grund av sin samhällsbesvärlighet eller eljest böra omhändertagas

för vård å sluten anstalt, leder till inrättandet av särskilda psykopatanstalter,

det kan befinnas ändamålsenligt att helt eller delvis anknyta

undersökningsväsendet till sådana anstalter. I avbidan å utvecklingen synes

man böra i viss mån hålla möjligheterna för en framtida mera omfattande

omreglering av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet öppna.

I enlighet med det anförda förordar jag alltså att såsom hittills undersökningarna

av tilltalade som vistas på fri fot skola verkställas av läkare knutna

till sinnessjukhusen samt att undersökningarna av häktade skola ske å fångvårdens

sinnessjukavdelningar. Undersökningsarbetet måste emellertid anförtros

för ändamålet heltidsanställda läkare, örn utsikt skall finnas att råda bot

på de nuvarande missförhållandena. De förslag till undersökningsstationer - nas organiserande, som framlagts av medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen,

synas mig i allt väsentligt böra följas. Särskilt betydelsefullt är att

läkartjänsterna inom de båda organisationerna i möjligaste mån bliva likartade

med avseende å såväl tjänste- och löneställning som beträffande arbetsuppgifterna.

Därigenom underlättas en övergång från den ena organisationen

till den andra, och en enhetlig rättspsykiaterkår kan komma till

stånd.

De av medicinalstyrelsen föreslagna undersökningsstationerna för icke

häktade tilltalade äro till antalet åtta. I några yttranden har den åsikten

framförts, att en koncentration av undersökningarna till ett färre antal anstalter

vore att föredraga. En sådan koncentration — som i och för sig kan

vara förmånlig för ett rationellt ordnande av arbetet å undersökningsstationema

— låter emellertid icke förena sig med önskemålet att undvika tidsödande

resor i samband med undersökningarna, vare sig dessa resor skola

företagas av den som skall undersökas eller, vid s. k. ambulatorisk undersökning,

av den undersökande läkaren. Enligt min uppfattning kan medicinalstyrelsens

förslag i detta hänseende lämna rum för någon tvekan, och

det hade varit önskvärt att antalet undersökningsstationer kunnat göras något

större. Önskemål härom lia även uttryckts i vissa yttranden. En sådan utökning

torde dock knappast låta sig göra utan att på en eller flera punkter

avstå från principen att undersökningsarbetet skall anförtros heltidsanställda

läkare. Såvitt angår antalet undersökningsstationer för icke häktade tilltalade

och dessa anstalters förläggning ansluter jag mig därför lill vad medicinalstyrelsen

föreslagit.

Medicinalstyrelsen har vid uppgörande av sitt förslag utgått från att de

tilltalade regelmässigt komme att för någon kortare tid vistas å sinnessjukhuset.

Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår, alt en sådan vistelse å

sinnessjukhuset på läkarhåll anses önskvärd för att garantera att resultatet

av undersökningen blir tillförlitligt. Det är också tydligt, att om organisationen

icke skall bliva oproportionerligt dyrbar, undersökningsläkarna böra få

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kuno1. Maj.ts proposition nr 239.

73

tillfälle att ägna så mycken tid som möjligt åt själva undersökningsarbetet

och icke betungas med resor i större utsträckning. A andra sidan är det otvivelaktigt

av betydelse att den som skall undersökas icke åsamkas större olägenhet

av beslutet örn undersökning än som kan anses nödvändigt. Jag vill

för min del uttala, att ambulatorisk undersökning bör komma till stånd när

omständigheterna det medgiva samt att vistelse å sjukhuset i de fall, där sådan

anses böra förekomma, så långt möjligt begränsas till den tid som ovillkorligen

erfordras för fortlöpande observation av den intagne.

Vad angår anstalterna för undersökning av häktade är jag ense med fångvårdsstyrelsen

om att inrättande av en sinnessjukavdelning vid centralfängelset

å Härlanda är önskvärt. Denna fråga torde emellertid böra bliva föremål

för närmare utredning. Frågan om en utvidgning och förbättring av sinnessjukavdelningen

i Härnösand torde likaledes kräva ytterligare övervägande,

men synes böra upptagas till snar behandling.

Beträffande slutligen antalet läkartjänster och behovet av annan personal

vid de föreslagna undersökningsstationerna samt personalens tjänste- och

löneställning torde dessa spörsmål få upptagas till behandling i samband

med de anslagsfrågor, som kräva sin lösning för omorganisationens genomförande.

Därest en särskild kår av undersökningsläkare skapas, aktualiseras frågan

örn ett bibehållande av den centrala granskning av samtliga rättspsykiatriska

utlåtanden i brottmål, som för närvarande är föreskriven. Strafflagberedningen

har ansett, att efter en omorganisation av undersökningsväsendet i

enlighet med beredningens förslag den centrala granskningen borde upphöra.

Enligt beredningens mening förelåge nämligen intet behov av en dylik granskning,

sedan undersökningsväsendet erhållit en fastare och enhetligare orga

nisation, varjämte granskningens avskaffande skulle medföra vissa fördelar

från arbetsbesparingssynpunkt. I yttrandena ha delade meningar uttalats örn

lämpligheten av vad beredningen föreslagit. För min del hyser jag tvekan

om det är tillrådligt att för närvarande avskaffa den centrala granskningen.

Bedömandet i rättspsykiatriska frågor har med våra hittillsvarande tillräknelighetsbestämmelsers

oklara avfattning och olika undersökningsläkares

skiftande uppfattning varit mindre enhetligt och medicinalstyrelsens granskning

av de avgivna utlåtandena torde lia verkat i utjämnande riktning. Behov

av en sådan kontroll av de enskilda undersökningsläkarnas verksamhet

torde åtminstone under en övergångstid efter den nya organisationens genomförande

alltjämt föreligga. Särskilt beaktande förtjänar i detta sammanhang

att förslag till nya tillräknelighetsbestämmelser föreligger. Genomföres detta

förslag, är det uppenbarligen av största vikt att praxis i fråga örn tillämpningen

av de nya bestämmelserna redan från början blir så fast och enhetlig

som möjligt. En central granskning av de avgivna läkarutlåtandena kan här

bliva vägledande. Jag förutsätter därvid, alt granskningsmyndigheten konsekvent

tillämpar de synpunkter på frågan örn det stranda områdets avgränsning,

som framgår av vad jag anfört vid framläggande av förslaget till

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

nya tillräknelighetsbestämmelser. Därest i enlighet med det nu anförda den

centrala granskningen bibehålies, torde det böra ankomma på granskningsmyndigheten

att meddela sådana anvisningar beträffande avfattningen av de

rättspsykiatriska utlåtandena, att dessa icke göras mera vidlyftiga än som

är oundgängligen behövligt.

Såsom förut nämnts har strafflagberedningen föreslagit tillskapandet av

ett nytt organ, benämnt rättsläkarrådet, som skulle fungera såsom överinstans

i fråga örn rättspsykiatriska spörsmål. Mot den av bei-edningen föreslagna

sammansättningen av rättsläkarrådet lia emellertid vägande erinringar

framställts i yttrandena och det synes mig icke lämpligt att utbryta prövningen

av rättspsykiatriska frågor, som gälla tilltalades sinnesbeskaffenhet,

från den medicinska centralmyndigheten, medicinalstyrelsen. En sådan åtgärd

skulle enligt min mening på ett mindre lyckligt sätt draga en gräns

mellan rättspsykiatrien och den allmänna psykiatrien, varjämte medicinalstyrelsen

skulle komma att bliva mer eller mindre främmande för hithörande

spörsmål. För att öka medicinalstyrelsens sakkunskap på området torde dock

vara lämpligt att förstärka medicinalstyrelsens vetenskapliga råd med minst

en och helst två representanter för rättspsykiatri, för att tillkallas vid prövning

av ärenden som här avses. Därjämte bör tillses att den tjänsteman inom

styrelsen, på vilken det i första hand ankommer att verkställa granskningen,

äger rättspsykiatrisk erfarenhet. Däremot är jag icke helt övertygad

örn det lämpliga i att, såsom förordats i åtskilliga yttranden, i den rättspsykiatriska

överinstansen bereda plats jämväl för en domare eller annan jurist.

Medicinalstyrelsens utlåtanden i rättspsykiatriska frågor böra, likaväl som

de enskilda undersökningsläkarnas utlåtanden, endast ha karaktären av medicinska

sakkunnigutlåtanden. De synpunkter av allmänpreventiv eller annan

art, som i den rättspsykiatriska nämnden skulle företrädas av domarrepresentanten,

bör det ankomma på domstolen själv att tillgodose. Visserligen

kunde det, särskilt till underrätternas ledning, vara förenat nied fördelar,

att en erfaren jurist haft tillfälle att uttala sig. Men det synes mig likväl

lämpligare, att den medicinska sakkunskapen får giva uttryck åt sin uppfattning

utan att den brutits mot den juridiska sakkunskapens åskådning.

Jag vill framhålla, att det synes mig vara ett viktigt önskemål, att domstolarna

själva söka tränga in i de rättspsykiatriska frågeställningarna och bilda

sig en självständig uppfattning om den riktiga lösningen i de enskilda

fallen.

Enligt min uppfattning bör alltså medicinalstyrelsen alltjämt handhava

den centrala granskningen av de rättspsykiatriska utlåtandena, men i administrativ

ordning sådan ändring vidtagas i fråga om sammansättningen av

medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, att de speciellt rättspsykiatriska

synpunkterna vinna ökat inflytande i enlighet med vad jag i det föregående

antytt. Frågan om den rättspsykiatriska nämndens sammansättning har, enligt

vad jag inhämtat, uppmärksammats vid pågående utredning rörande

organisationen av den centrala förvaltningen för medicinal- och veterinärväsendet.

I avbidan å resultatet av denna utredning synes slutlig ståndpunkt

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

75

icke böra tagas till frågan om nämndens organisation i vidare mån än som

framgår av det anförda.

Med den omorganisation av undersökningsväsendet som nu föreslagits bör

en allmän förkortning av undersökningstiderna kunna komma till stånd.

Det torde dock icke vara möjligt att, såsom strafflagberedningen föreslagit,

kräva att undersökningen i regel skall vara slutförd inom en månad i stället

för såsom för närvarande gäller inom två månader. Däremot torde för

enhetlighetens skull och för underlättande av domstolarnas kontroll tiden

alltid böra räknas från det handlingarna i målet inkommo till undersökningsstationen

och icke från det den tilltalade överfördes till sinnessjukavdelningen

eller, därest han intagits å sinnessjukhus, från intagningen.

II. Ändringar i lagstiftningen om sinnesundersökning och

beredande av vård åt straffriförklarade m. m.

Inledning.

Strafflagberedningen har föreslagit, att föreskrifterna i 6 kap. sinnessjuklagen

rörande rättspsykiatriska undersökningar i brottmål skulle utbrytas

ur sinnessjuklagen och upptagas i en särskild lag om sinnesundersökning i

brottmål m. m. Till stöd härför har beredningen anfört, att undersökningarnas

syfte icke enbart vore att sörja för att sinnessjuka som begått brott bleve

omhändertagna, utan att undersökningarna i stor utsträckning hade betydelse

för domstolarnas dömande verksamhet och inginge såsom ett led i straffrättsskipningen.

Enligt beredningens förslag skulle vidare undersökningsväsendet

omorganiseras till större enhetlighet. På grund härav funne beredningen

anledning saknas att bibehålla föreskrifterna därom i sinnessjuklagen.

I den föreslagna lagen örn sinnesundersökning i brottmål m. m. har beredningen

jämväl upptagit bestämmelser, motsvarande de föreskrifter i sinnessjuklagen,

som reglera frågan om beredande av vård åt straffriförklarade,

under åberopande av att dessa regler nära sammanhängde med föreskrifterna

om sinnesundersökning. Av bestämmelserna i 6 kap. sinnessjuklagen skulle

härefter kvarstå endast 48 §, som angår beredande av sinnessjukvård åt

fångar och häktade, samt 50 §, som handlar örn utskrivning från sinnessjukavdelning

vid fångvården av den som för vård förvaras där. Även dessa bestämmelser

har beredningen föreslagit skola utbrytas ur G kap. sinnessjuklagen,

så att detta kapitel i sin helhet kunde upphävas. De spörsmål som avsåges

i sist omförmälda paragrafer kunde enligt beredningens åsikt utan svårighet

regleras i annat sammanhang.

Beredningens förslag till lag örn sinnesundersökning i brottmål m. m. —

vilket torde såsom bilaga fogas vid protokollet i detta ärende (Bilaga A) —

innehåller förutom föreskrifter, som sammanhänga med den av beredningen

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

föreslagna organisationen av undersökningsväsendet, förslag till åtskilliga

ändringar i gällande regler om förfarandet vid sinnesundersökning och om

beredande av vård åt straffriförklarade. I det följande skall en närmare

redogörelse lämnas för dessa ändringsförslag.

Departementschefen.

Det förslag till omorganisation av sinnesundersökningsväsendet som i det

föregående förordats bygger på att undersökningarna av icke häktade alltjämt

skola verkställas av läkare vid sinnessjukhus. Vid sådant förhållande

torde det vara lämpligt att bestämmelserna örn undersökningsväsendet bibehållas

i sinnessjuklagen. Härför talar ock, att mera genomgripande ändringar

i lagtextens avfattning icke påkallas av den nu ifrågasatta omorganisationen.

Vad strafflagberedningen i övrigt föreslagit synes icke heller böra föranleda

annat än smärre jämkningar i lagtexten. De erforderliga ändringarna

torde fördenskull böra inarbetas i de nuvarande bestämmelserna och dessas

uppställning i huvudsak lämnas orubbad. I samband med ändringarna i särskilda

paragrafer i 6 kap. sinnessjuklagen synes kapitlets överskrift, med

strafflagberedningens lagförslag som förebild, kunna givas den förenklade lydelsen

»Om sinnesundersökning i brottmål m. m.»

I fråga om sinnesundersökning av häktade medföra de organisatoriska förändringar,

som nu föreslagits, behov av ändring i 42 § första stycket sinnessjuklagen.

Lagrummet synes böra inledas med föreskrift att sinnesundersökning

av den som är häktad skall verkställas å sinnessjukavdeining vid fångvården

av där anställd läkare. I huvudsaklig överensstämmelse med vad för

närvarande är stadgat synes härutöver böra föreskrivas, att domstol som förordnat

om sådan undersökning skall skyndsamt översända samtliga handlingar

i målet till den sinnessjukavdelning, dit den häktade enligt av fångvårdsstyrelsen

meddelade bestämmelser skall överföras för undersökningens

verkställande. Det förutsättes sålunda att såsom hittills fångvårdsstyrelsen

skall äga bestämma de olika undersökningsavdelningarnas verksamhetsområden.

Den föreslagna lydelsen innebär intet hinder för fångvårdsstyrelsen

att i särskilt fall förordna, att den häktade skall överföras till annan sinnessjukavdelning

för att undersökas där. Angående behörighet att avgiva utlåtande

över verkställd sinnesundersökning torde bestämmelser böra meddelas

i administrativ ordning.

Vad angår undersökningarna av icke häktade tilltalade synes lämpligt, att

de nuvarande bestämmelserna i 43 § första stycket sinnessjuklagen, enligt

vilka medicinalstyrelsen för varje särskilt fall förordnar undersökningsläkare,

utbytas mot föreskrifter, motsvarande dem som föreslås upptagna i 42 §

första stycket. Medicinalstyrelsen har alternativt ifrågasatt ett bibehållande

av gällande ordning. Detta skulle dock enligt min åsikt endast leda till onödig

omgång. De olika undersökningsavdelningarna synas böra tilldelas bestämda

verksamhetsområden och domstolarna äga vända sig direkt till vederbörande

avdelning med begäran om sinnesundersökning. Medicinalstyrelsen

har vidare förklarat, att styrelsen borde äga rätt att, när särskilda skäl

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

77

därtill föranledde, förordna annan läkare än sådan som är anställd vid undersökningsavdclning

att verkställa viss undersökning. Därest en särskild

kår av undersökningsläkare tillskapas, synes mig dock en dylik befogenhet

icke lämpligen böra medgivas. Däremot bör hinder icke föreligga för styrelsen

att meddela erforderliga föreskrifter örn överflyttning av undersökningsfall

från en avdelning till en annan, när så finnes erforderligt för utjämnande

av arbetsbördan vid de olika avdelningarna eller av annan orsak. Jag förutsätter

att styrelsen därvid tager behörig hänsyn lill de tilltalades intressen,

så att överflyttningen ej medför avsevärt större olägenhet för den som skall

undersökas. I enlighet med det anförda synes 43 § första stycket sinnessjuklagen

böra innehålla, att sinnesundersökning av den som icke är häktad

skall verkställas av läkare som för dylikt ändamål är anställd vid statligt

sinnessjukhus, samt att domstol som förordnat örn sådan undersökning skall

skyndsamt översända samtliga handlingar i målet till det sinnessjukhus, vid

vilket enligt av medicinalstyrelsen meddelade bestämmelser undersökningen

skall äga rum. I 43 § tredje stycket böra vidare reglerna om den tilltalades

intagning å sinnessjukhus anpassas efter de ändrade organisatoriska förhållandena.

I samband härmed torde 43 § femte stycket, som för visst fall innebär

undantag från reglerna i nuvarande tredje stycket, kunna upphävas.

Därest medicinalstyrelsen, då domstol beslutat inhämta styrelsens yttrande,

finner ytterligare undersökning av den tilltalade vara erforderlig, synes styrelsen

liksom för närvarande böra äga utse den läkare styrelsen själv önskar

att verkställa den kompletterande undersökningen. Härför talar bl. a. att den

erforderliga kompletteringen kan gå ut på en specialundersökning av särskilt

slag. I 44 § sinnessjuklagen synes fördenskull erfordras endast redaktionella

jämkningar i anledning av den föreslagna omorganisationen av

undersökningsväsendet.

Bestämmelser om tidslängden för undersökningen äro meddelade i 42 §

tredje stycket och 43 § fjärde stycket sinnessjuklagen. Dessa bestämmelser

torde böra bliva förmål för viss jämkning i enlighet med vad jag i det föregående

anfört.

Domstols förordnande om sinnesundersökning.

I 6 kap. sinnessjuklagen meddelas inledningsvis bestämmelse, när domstol

skall förordna om sinnesundersökning. Härom stadgas

i 41 §, att när i brottmål domstolen, på grund av att den tilltalade tidigare

lidit av sinnessjukdom eller eljest, finner anledning till antagande att

den tilltalade vid brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet, som utesluter

eller minskar straffbarheten, den tilltalade icke får dömas skyldig till brottet

utan att läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet

vid nämnda tid och beträffande frågan huruvida han är i behov av vård å

sinnessjukhus. Även örn domstolen ej finner anledning till dylikt antagande,

må den tilltalade ej utan alt läkares utlåtande inhämtats förordna örn den

tilltalades internering eller döma honom till straffarbete i ett år eller däröver för

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

mord eller för mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats i uppsåt

att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, eller för

försök till brott, som nu nämnts. Det må anmärkas, att jämväl för förordnande

om förvaring förutsättes, att läkares utlåtande blivit inhämtat angående

den tilltalades sinnesbeskaffenhet; en förutsättning för förvaring är att

den tilltalade finnes hava vid brottets begående varit och alltjämt vara av

sinnesbeskaffenhet, som avses i 5 kap. 6 § strafflagen.

I samband med tillkomsten av 1937 års lag om förvaring och internering

i säkerhetsanstalt erhöll jämväl 41 § sinnessjuklagen ändrad lydelse, som

utöver en ändrad uppställning av paragrafen icke innebär något annat nytt

än att före ådömande av förvaring eller internering i säkerhetsanstalt läkarutlåtande

angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet alltid skall inhämtas.

Strafflagberedningen.

Strafflagberedningen har i sitt förslag till lag örn sinnesundersökning i

brottmål ersatt de nuvarande bestämmelserna i 41 § sinnessjuklagen med

föreskrift att om i brottmål anledning föreligger till antagande, att den tilltalade

vid gärningens begående handlat under inflytande av sinnessjukdom

eller sinnesslöhet, eller örn domstolen eljest, för bestämmande av påföljd för

brottet eller av annan anledning, finner utredning angående den tilltalades

sinnesbeskaffenhet erforderlig, sinnesundersökning skall verkställas, där ej

sådan undersökning av särskilda skäl finnes obehövlig. Därjämte har beredningen

föreslagit, att örn brottet ej funnes förskylla svårare straff än böter,

sinnesundersökning finge ske endast då särskilda skäl förelåge.

I sin motivering för vad sålunda föreslagits har beredningen anfört, att

det icke syntes behöva särskilt omnämnas att sinnesundersökning borde

ske, när den tilltalade tidigare lidit av sinnessjukdom. Undersökning kunde

vara erforderlig även om anledning icke funnes att den tilltalade borde strafffriförklaras.

Främst gällde detta då det kunde misstänkas, att den tilltalades

sinnesbeskaffenhet vore sådan att särskild reaktionsåtgärd borde tillgripas.

Hinder borde icke heller föreligga för domstolen att förordna om sinnesundersökning

i andra fall, exempelvis då domstolen funne en undersökning

kunna giva upplysningar örn värdet av en tilltalads erkännande som domstolen

funne tvivelaktigt. Överhuvud funne beredningen några särskilda föreskrifter

icke böra meddelas i fråga om domstolens rätt att förordna om sinnesundersökning,

när sådan funnes erforderlig.

Beredningen har vidare anfört, att dess förslag avveke från gällande rätt

såtillvida att, medan 41 § sinnessjuklagen innebure skyldighet för domstolen

att förordna om sinnesundersökning, örn domstolen ville tillämpa 5 kap. 5

eller 6 § strafflagen, enligt beredningens förslag sinnesundersökning ej behövde

ske, om detta av särskilda skäl funnes obehövligt. Så vore fallet exempelvis

om brottet begåtts av en notoriskt sinnessjuk person eller av någon

som vid tidigare undersökning funnits lida av en konstitutionell psykisk abnormitet,

som ej kunde antagas ha undergått någon förändring under den tid

som förflutit efter undersökningen. I dylika fall borde domstolen kunna be
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

79

döma deli tilltalades sinnesbeskaffenhet på grundval av material, som vore

tillgängligt för domstolen, och sinnesundersökning således kunna underlåtas.

Beredningens förslag innehåller icke några föreskrifter om att rättspsykiatrisk

undersökning skall vara obligatorisk i vissa fall. I detta hänseende

har beredningen uttalat, att beredningen därmed icke avsåge att åstadkomma

någon ändring i sak. Enligt beredningens mening finge det alltid anses

erforderligt att sinnesundersöka den som ställdes under tilltal för mord

eller mordförsök, och detsamma gällde då åtalet avsåge mordbrand eller

annat eldsåsättande av allvarlig art eller försök därtill. Vid många andra

brottskategorier vöre emellertid orsaken till brottet så ofta att finna i psykisk

abnormitet hos gärningsmannen, att anledning till sinnesundersökning förelåge.

Till förebyggande av missuppfattningen att så skulle vara fallet endast

i fråga om brott, vid vilka obligatorisk undersökning vore föreskriven, ansåge

beredningen bestämmelserna därom böra utgå. Erforderliga föreskrifter

örn sinnesundersökning före ådömande av förvaring eller internering borde

meddelas i förvarings- och intemeringslagen.

Den av beredningen föreslagna bestämmelsen att sinnesundersökning i

regel ej skall äga rum, då brottet finnes förskylla endast böter, har beredningen

motiverat därmed att undersökning icke borde beslutas, då den skulle

innebära ett större mått av lidande och obehag än det straff domstolen komme

att utmäta. I särskilda fall kunde emellertid sinnesundersökning vara

önskvärd såsom ett medel att få den tilltalade omhändertagen.

Yttrandena.

I några av de yttranden, som avgivits över strafflagberedningens betänkande,

har frågan i vilka fall sinnesundersökning borde ske blivit föremål

för uttalanden. Karolinska institutets lärarkollegium har ansett beredningens

förslag att icke upptaga några föreskrifter om obligatorisk undersökning icke

böra föranleda betänkligheter, desto mera som de allmänna indikationerna

vidgats. Däremot har professor Kinberg, i likhet med sjukvårdsläkaren vid

fångvårdens sinnessjukavdelning å Håga, ansett att de nuvarande bestämmelserna

i ifrågavarande hänseende borde icke blott bibehållas utan utvidgas

att omfatta även andra fall. Professor Kinberg har härvid anfört följande.

Bortsett från att det principiellt sett borde vara en självklar fordran att

domstolen väl känner varje individ om vilken den fattar ett så viktigt beslut

som en dom i ett brottmål, finns det vissa kategorier lagbrytare där en undersökning

av sinnesbeskaffenheten ovillkorligen måste anses påkallad. Hit

hör exempelvis sexualbrottslingarna som i så stor utsträckning visat sig vara

psykiskt sjuka eller abnorma människor.

Vidare har det förekommit att exempelvis dråp i samband med sexuellt

övergrepp mot minderåriga i första instans föranlett dom å livstids straffarbete

utan att undersökning av sinnesbeskaffenheten företagits. Inte ens

vid ett så allvarligt och därtill kriminalpsykologiskt dunkelt fall hade domstolen

ansett nödigt skaffa sig en rättspsykiatrisk utredning angående den tilltalades

personlighet.

Erfarenheten visar också att domstolar på ed hör personer som uppenbarligen

inte är vittnesgilla — på grund av oligofreni, sinnessjukdom, höggradig

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Mcij:ts proposition nr 239.

förgiftning med narkotiska medel eller sömnmedel — vilket stundom leder

till åtal för mened. Härtill kommer att vittnespsykologiska förbiseenden gör

noggrann utredning särskilt påkallad i sådana fall där människor står under

tilltal för mened. Uppenbarligen medverkar själva rättsproceduren i dylika

fall att producera »brottslingar» genom att placera psykiskt sjuka eller undermåliga

personer i situationer som de inte är vuxna. Den inte alldeles ovanliga

förekomsten av dylika fall gör att undersökning av sinnesbeskaffenheten

alltid borde företagas när någon är tilltalad för mened.

Genom en hel råd nyare undersökningar över återfallsbrottslingar är det

visat, att dessa nästan regelmässigt är i olika avseenden själsligt sjuka eller

abnorma individer. Det torde också vara otvivelaktigt att en mängd av de

grövre brott, som begås under den period av stegrad kriminalitet som vi f. n.

upplever i samband med kris- och krigsmentaliteten, förövas av personer som

förut varit straffade. Detta hindrar emellertid inte att domstolarna fortsätter

att gång på gång döma recidivister till bestämda frihetsstraff, ehuru erfarenheten

från det ena fallet efter det andra lär att denna behandlingsform är

ineffektiv och meningslös. Det finns alltså synnerligen goda skäl att genom

en föreskrift om obligatorisk undersökning få sinnesbeskaffenheten hos dessa

talrika återfallsförbrytare utredd och genom lämpligare kriminalpolitiska åtgärder

eliminera dem ur den allt annat än uppbyggliga brottmålskarusellen.

Även i fråga om andra brottsformer finns det goda skäl att påyrka obligatorisk

undersökning av sinnesbeskaffenheten. Man hade sålunda haft anledning

att vänta att beredningens förslag till kriminalpolitiska reformer, i stället

för att slopa redan existerande ändamålsenliga men ofullständiga bestämmelser,

skulle framlagt en plan till utvidgning och förbättring av gällande bestämmelser

på denna punkt.

Departementschefen.

De nuvarande bestämmelserna örn obligatorisk sinnesundersökning i vissa

fall ha otvivelaktigt kraftigt bidragit till att hos domstolarna skapa insikt örn

betydelsen av att förordnande örn sinnesundersökning meddelas i grova brottmål.

Emellertid torde numera näppeligen behöva befaras, att en domstol

skulle underlåta att förordna om sinnesundersökning i sådana mål, i vilka

för närvarande undersökning är obligatorisk. Då därjämte i många andra

mål redan brottets beskaffenhet kan giva anledning till antagande, att gärningsmannen

vid dess begående varit psykiskt abnorm, synes det följdriktigt

att till undvikande av missförstånd borttaga föreskrifterna om obligatoriska

undersökningar. Att, såsom i ett par yttranden ifrågasatts, i stället utvidga

kretsen av de brott, beträffande vilka undersökning alltid borde ske, synes

endast ägnat att öka risken för den missuppfattningen att i andra fall undersökning

icke vore påkallad. Jag ansluter mig fördenskull till vad beredningen

föreslagit i detta hänseende. Särskilt stadgande därom att sinnesundersökning

bör äga rum innan någon dömes lill förvaring eller internering

synes icke erforderligt. För ådömande av sådan påföljd torde särskild utredning

om den misstänktes sinnesbeskaffenhet alltid anses påkallad, såframt

ej undantagsvis sådan utredning ändock är tillgänglig för domstolen,

exempelvis då en till förvaring dömd lagföres för nytt brott.

I enlighet med det anförda synes frågan i vilka fall domstol bör förordna

om undersökning icke böra regleras i vidare mån än att syftet med under
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

81

sökningen mera allmänt angives. I 41 § sinnessjuklagen bör sålunda föreskrivas,

att förordnande om sinnesundersökning skall meddelas, då anledning föreligger

till antagande att den misstänkte bör förklaras straffri enligt 5 kap.

5 § strafflagen. Av skäl som strafflagberedningen anfört, bör denna regel

icke vara ovillkorlig; undersökning bör kunna underlåtas, när sådan av

särskilda skäl finnes obehövlig. Härutöver synes i lagtexten böra angivas,

att sinnesundersökning skall ske, när domstolen finner utredning om den

misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse för bestämmande av påföljd

för brottet eller eljest för målets avgörande. I enlighet med denna bestämmelse

har domstolen att föranstalta om sinnesundersökning när domstolen

anser en mera avsevärd straffnedsättning med stöd av 5 kap. 6 § strafflagen

kunna komma i fråga. Den föreslagna bestämmelsen omfattar även

de av strafflagberedningen anmärkta fall, då undersökningen närmast bär

till syfte att konstatera värdet av en tilltalads erkännande eller andra omständigheter

som ha betydelse för bedömandet av själva skuldfrågan.

Beredningen har föreslagit en särskild föreskrift lill undvikande av att

domstol skulle känna sig förpliktad att förordna örn sinnesundersökning i

bagatellmål. En sådan föreskrift torde dock knappast vara behövlig.

I samband med den nu föreslagna omredigeringen av 41 § sinnessjuklagen

synes en formell överarbetning böra ske jämväl i fråga om 46 och 46 a §§

samma lag, vilka föreskriva skyldighet för vederbörande myndighet att föranstalta

om läkarundersökning, när någon som är föremål för förfarande, avseende

ådömande av tvångsarbete, misstänkes vara sinnessjuk eller då någon

av fångvårdsstyrelsen anses böra dömas till förvaring enligt 3 § i 1937

års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Utredning om den tilltalades person.

Strafflagberedningen.

Beträffande frågan örn den utredning i målet som bör föreligga

innan beslut om sinnesundersökning meddelas har strafflagberedningen —

som icke ingått i prövning av frågan om sinnesundersöknings ställning i det

rättegångsförfarande, som kommer att träda i tillämpning vid nya rättegångsbalkens

genomförande — föreslagit införande av särskild föreskrift att,

innan förordnande örn sinnesundersökning meddelas, erforderlig utredning

skall förebringas örn den åtalade gärningen samt den tilltalades levnadsomständigheter

och personliga förhållanden i övrigt. Spörsmålet huruvida sinnesundersökning

bör få beslutas innan utredningen i målet slutförts har med

hänsyn lill nya rättegångsbalkens regler om förfarandet i brottmål upptagits

till prövning jämväl av processlagberedningen i dess förut omförmälda förslag

lill ändring i sinnessjuklagen. Detta spörsmål kommer att närmare behandlas

i det följande.

Vad angår den tilltalades personliga förhållanden har strafflagberedningen

anfört, att den utredning som vid domstolarna förekomme i detta hänseende

sällan vore så beskaffad att en undersökningsläkare hade något större gagn

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 239 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

därav. I regel bleve det nödvändigt för läkaren att inhämta kompletterande

upplysningar. Stundom hade gjorts gällande att det material läkaren sålunda

införskaffade skulle vara mindre tillförlitligt, då det tillkommit genom läkarens

underhandsefterforskning utan den kontroll som ett domstolsförfarande

innebure. Även om det borde vara klart, att icke varje uppgift, som lämnades

till läkaren av honom godtoges utan vidare, syntes det beredningen

önskvärt, att det utredningsmaterial varom här vore fråga i lämplig utsträckning

införskaffades vid domstolen.

I detta sammanhang torde vidare böra nämnas, att undersökningsläkare,

som finner det erforderligt för bedömande av den tilltalades sinnesbeskaffenhet,

enligt 42 och 43 §§ sinnessjuklagen kan hos domstolen eller, om

målet är anhängig! vid häradsrätt, hos domaren göra framställning örn att

förhör i målet hålles med personer, som kunna antagas äga kännedom örn

omständigheter av betydelse för bedömande av den tilltalades sinnesbeskaffenhet.

Domstolen eller domaren åligger tillse, att förhöret kommer till

stånd och skall till förhöret kalla dem som skola höras. Ersättning till dessa

för inställelsen utgår efter enahanda regler som gälla för vittnen i brottmål.

Har domstolen eller domaren förordnat örn förhör — vilket i praxis förekommit

ytterligt sällan — äger läkaren utan särskilt medgivande utsträcka

tiden för utlåtandets avgivande till dess fjorton dagar förflutit från det protokoll

över förhöret kommit honom till handa, under förutsättning att tiden ej

därigenom förlänges till mer än tre månader.

Strafflagberedningen har uttalat, att även om bestämmelserna om förhör inför

domstolen i praktiken spelat en mycket obetydlig roll, det dock icke syntes

vara ur vägen att sådana bestämmelser funnes. Beredningen funne det vidare

lämpligt att undersökningsläkaren medgåves rätt att även genom polismyndighet

erhålla sådan utredning som avsåges med bestämmelserna örn förhör.

Skulle förhör äga rum borde detta ske vid den domstol, där målet vore anhängigt.

Då det emellertid någon gång kunde vara lämpligt att annan domstol

anlitades (målet vore exempelvis anhängigt i överrätt), föresloge beredningen

att även annan domstol skulle vara skyldig att på läkarens begäran

föranstalta örn förhör. Örn syftet med ett sådant förhör skulle vinnas, vore

det i allmänhet nödvändigt att undersökningsläkaren vore tillstädes och att

förhöret skedde med ledning av de anvisningar han lämnat domstolen. Rätt

att själv utfråga de personer som kallats till förhöret syntes jämväl böra tillerkännas

läkaren. Särskild föreskrift härom funne beredningen dock ej vara

erforderlig.

Beredningen bär vidare ansett hänsyn till den tilltalade motivera införande

av bestämmelse därom att domstolen må, när så finnes lämpligt, förordna

att målet, såvitt fråga är om utredning angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet,

skall handläggas inom stängda dörrar. I detta hänseende

har beredningen erinrat, att det läge i sinnesundersökningens natur

att den måste blotta den tilltalades livsföring och privata förhållanden i sådan

utsträckning att anledning icke funnes att låta dessa upplysningar komma

till allmänhetens kännedom. Vidare har beredningen påpekat att enligt

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

83

lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål domstolen ägde

förordna att målet, i vad anginge sådan personutredning som avsåges med

lagen, skulle handläggas inom stängda dörrar.

Yttrandena.

I sitt yttrande över strafflagberedningens betänkande har Stockholms rådhusrätt

i fråga om den utredning rörande den brottsliges levnadsomständigheter

och personliga förhållanden i övrigt, som domstolen hade att införskaffa

innan beslut meddelades örn sinnesundersökning, anfört, att varken

den av beredningen föreslagna lagtexten eller motiven gåve erforderlig

ledning för bedömande av huru denna utredning borde vara beskaffad.

Rådhusrätten utginge från att beredningen ej velat ålägga domstolen skyldighet

att för dylik utredning anställa förhör med annan än den tilltalade,

varjämte rådhusrätten erinrade örn den möjlighet till åstadkommande av

dylik utredning som lagen om särskild förundersökning i brottmål erbjöde.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har rörande beredningens uttalande

angående läkarens komplettering av den vid domstolen förebragta utredningen

angående den tilltalades person uttalat, att det rent principiellt vöre

betänkligt att uppgifter, som kunde vara av utomordentlig betydelse för

den tilltalade, skulle kunna lämnas på ett sätt som i så ringa grad motsvarade

rättssäkerhetens krav. Materialet hade karaktären av processmaterial

och borde principiellt förebringas vid domstolen. Av praktiska skäl syntes

det dock vara omöjligt att uppställa en allmän regel härom, men styrelsen

ville föreslå att beslut örn sinnesundersökning ej finge meddelas utan att

advokat förordnats att biträda den tilltalade. Föreskrift borde meddelas

undersökningsläkaren att i utlåtandet återgiva de upplysningar han inhämtat

från andra personer, och den tilltalades biträde borde äga ovillkorlig

rätt att påkalla förhör vid domstolen med såväl dessa personer som med

andra. Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes betonat angelägenheten

av att undersökningsläkaren i sitt utlåtande redovisade allt det material, som

införskaffats för undersökningen, så att domstolen och parterna kunde bilda

sig en uppfattning om undersökningens vederhäftighet och möjlighet skapades

att motbevisa riktigheten av undersökningsresultatet.

Departementschefen.

Vad angår frågan i vilken ordning utredning örn den misstänktes levnadsomständigheter

och personliga förhållanden i övrigt skall förebringas torde

ligga i sakens natur, att även om domstolen nedlägger omsorg på att utredningen

i detta hänseende skall bliva så god som möjligt, läkaren behöver

infordra kompletterande upplysningar, då domstolen icke alltid kan avgöra

vilka omständigheter som äga relevans för det psykiatriska bedömandet.

Ofta torde för övrigt behov av utredning på viss punkt yppa sig först

under undersökningens gång. Särskild föreskrift att det åligger domstolen

att sörja för erforderlig utredning rörande den tilltalades person synes mig

vid nu angivna förhållanden icke vara påkallad. Några bestämmelser i syfte

att garantera, att det material läkaren linder hand införskaffat är tillförlit
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

ligt, synas svårligen kunna meddelas, önskvärt är otvivelaktigt, att materialet

redovisas i samband med utlåtandet i den utsträckning det haft betydelse

för läkarens ståndpunktstagande. Särskilt stadgande härom torde dock vara

överflödigt.

Vad strafflagberedningen föreslagit därom, att läkaren skall äga rätt att

hos polismyndighet begära utredning angående omständigheter av betydelse

för undersökningen synes lämpligt. I allmänhet torde väl tillfyllestgörande

upplysningar kunna av läkaren inhämtas genom brev eller telefonsamtal,

men örn så icke låter sig göra, kan det vara önskvärt att läkaren får anlita

polismyndighet för anskaffande av material, som är erforderligt för undersökningen.

Det förutsättes därvid, att läkaren i sin begäran noggrant anger

i vilka hänseenden utredning erfordras. Beredningen har vidare föreslagit, att

förhör till vinnande av utredning rörande omständigheter av betydelse för

undersökningen skulle, om läkaren så funne lämpligt, kunna äga rum även

vid annan domstol än den där målet är anhängigt. Någon sådan bestämmelse

synes dock icke böra meddelas. Jag vill anmärka, att domstolen lär ha möjlighet

att vid behov låta förhöret äga rum vid annan domstol.

I enlighet med det anförda synes i 42 § andra stycket sinnessjuklagen böra

införas föreskrift, att läkaren hos polismyndighet äger begära utredning angående

omständigheter av betydelse för undersökningen. Såsom hittills skall

därjämte förhör inför domstolen kunna äga rum för utredning i nämnda

hänseende. Då sådant förhör ägt rum, må enligt 42 § tredje stycket tiden

för utlåtandets avgivande utsträckas till tre månader. Ett bibehållande av

denna bestämmelse synes skäligen onödigt, då det måste förutsättas att domstolen,

om läkaren gör framställning örn anstånd med utlåtandets avgivande,

tager behörig hänsyn till att förhör ägt rum. Begäran om förhör bör givetvis

i förekommande fall göras snarast möjligt efter undersökningens påbörjande.

Vad härefter angår beredningens förslag att handläggning inom stängda

dörrar skall kunna äga rum, då fråga är om utredning angående den tilltalades

sinnesbeskaffenhet, synas mig de skäl beredningen anfört för en sådan

bestämmelse övertygande. Det må därjämte erinras, att sådant förhör vid

domstol, som enligt 38 och 39 §§ sinnessjuklagen kan äga rum för utredning

angående sinnesbeskaffenheten hos den, som för vård eller observation intagits

å sinnessjukhus, enligt stadgande i sistnämnda paragraf må hållas inom

stängda dörrar. I 5 kap. 1 § nya rättegångsbalken har föreskrivits, att förhör

med den som lider av sinnessjukdom, sinnesslöliet eller annan rubbning av

själsverksamheten må hållas inom stängda dörrar. I övrigt innehåller nya

rättegångsbalken icke någon bestämmelse, med stöd varav offentligheten i

rättegången skulle kunna inskränkas på grund därav att utredningen avser

den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Den av strafflagberedningen ifrågasatta

bestämmelsen synes sålunda vara av betydelse även efter rättegångsreformens

genomförande. Bestämmelsen synes lämpligen kunna intagas i en ny paragraf,

betecknad 41 a §, i sinnessjuklagen.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

85

Sinnesundersökning av tilltalad som vistas på fri fot.

Strafflagberedningen.

Rörande sinnesundersökning av tilltalad på fri fot har strafflagberedningen

föreslagit uttrycklig -föreskrift, att dylik undersökning skall såvitt möjligt

verkställas under sådana förhållanden att den icke hindrar den tilltalades

förvärvsverksamhet eller medför annan väsentlig olägenhet för honom. I

fråga om rätt för undersökningsläkaren att av polis- eller militärmyndighet

erhålla handräckning vid undersökningen har beredningen anfört, att

enligt gällande rätt (51 § sinnessjuklagen) sådan handräckning kunde meddelas

även om den tilltalade klagat över beslutet om sinnesundersökning. I

samband därmed har beredningen påtalat, att särskilda föreskrifter saknades

om formen för klagan över dylikt beslut; klagan finge därför motiveras

med att målet genom beslutet onödigt uppehölles. Då emellertid ett beslut örn

sinnesundersökning för den tilltalade medförde åtskilliga olägenheter, syntes

det rimligt att beslutet skulle kunna särskilt överklagas. Klagotiden borde

vara den i fråga örn domstols beslut vanliga. Sedan undersökningen väl pågått

någon tid funnes nämligen icke någon större anledning att medgiva klagan

över beslutet därom. Beredningen föresloge i anslutning till vad sålunda

anförts, att handräckning icke borde få meddelas förrän beslutet örn sinnesundersökning

vunnit laga kraft. Däremot borde läkaren vara formellt oförhindrad

att vidtaga andra åtgärder för undersökningens påbörjande, såsom

infordrande av uppgifter från myndigheter eller andra. Förelåge grundad

anledning till antagande att beslutet om sinnesundersökning av den tilltalade

droges under högre rätts prövning, borde dock icke heller dylika åtgärder

vidtagas, innan det visat sig, huruvida klagan fördes.

Beredningen har föreslagit att den nuvarande skillnaden mellan intagning

på sinnessjukhus och »vistelse» å sjukhuset enligt 101 § sinnessjukstadgan

skulle upphöra. Härutinnan har beredningen anfört att sådan »vistelse» i

realiteten vore att likställa med en intagning, då den tilltalade vore skyldig

alt ställa sig till efterrättelse de för sjukhuset gällande reglerna och den

formella rätt han hade att när han så begärde få lämna sjukhuset vore

ganska illusorisk, enär läkaren kunde hota med alt i så fall begära tvångsintagning

av den tilltalade. Den tanke som läge bakom föreskrifterna om

vistelse på sjukhuset enligt 101 § sinnessjukstadgan vore emellertid förtjänt

att beaktas på annat sätt. Erfarenheten gåve vid handen, att en tilltalad ofta

motsatte sig intagning å sinnessjukhus av den anledning att han icke på förhand

kunde veta huru långvarig vistelsen kunde bliva, men att han däremot

skulle vara villig att underkasta sig en kortare, bestämd tids intagning, om

della funnes erforderligt för att slutföra undersökningen. I stället för de nu

gällande reglerna örn rätt för den tilltalade att vistas på sjukhuset syntes det

böra föreskrivas, alt intagning med den tilltalades samtycke skulle avse viss

på förhand bestämd tid. Sedan denna tid gått till ända, borde den tilltalade

icke få kvarhållas på sjukhuset. Skulle han vara i behov av vård å sinnes
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

sjukhus, finge omhändertagandet av honom ordnas i enlighet med sinnessjuklagstiftningens

vanliga regler. Genom att intagningen på detta sätt gjordes

tidsbegränsad toges största möjliga hänsyn till den tilltalades intresse.

Tidsbegränsningen bidroge också till att påskynda undersökningens fullföljande.

Från sistnämnda synpunkt syntes böra stadgas, att viss bestämd tid

för intagningens varaktighet borde gälla även då beslut därom på grund av

den tilltalades vägran måste meddelas mot hans vilja. I sistnämnda fall borde

det såsom hittills ankomma på domstol att avgöra huruvida intagning skulle

ske, medan beslut om intagning, när den tilltalade medgåve åtgärden, syntes

kunna meddelas av chefen för den rättspsykiatriska anstalten.

Beredningen har vidare föreslagit, att även i fråga om undersökning av

tilltalade som vistas på fri fot samtliga kostnader för undersökningen

skulle, i likhet med vad som redan gällde i fråga om sinnesundersökning

av häktade, bestridas av statsmedel. I detta hänseende gäller för närvarande,

att tilltalad som befinner sig på fri fot är i princip skyldig att själv

bekosta de resor som bliva erforderliga för undersökningen. Har han enligt

domstols eller medicinalstyrelsens beslut intagits på sinnessjukhus för undersökningen,

utgår ej avgift för sjukhusvistelsen, men örn han frivilligt underkastar

sig vistelse å sinnessjukhus enligt 101 § sinnessjukstadgan, skall ersättning

för vistelsen utgå efter enahanda grunder som gälla för dem, vilka

intagits å sjukhuset för vård. Därest den tilltalade åtnjuter fri rättegång

eller i viss ordning styrkes vara medellös, är han dock befriad från sådan

ersättningsskyldighet. Örn han det begär, skall därjämte sjukhuschefen på

det allmännas bekostnad ombestyra eller bekosta resan fram och åter mellan

den tilltalades vistelseort och sjukhuset.

Till motivering av sitt förslag att kostnaderna för intagning å sinnessjukhus

för undersökning alltid skulle bestridas av statsmedel har beredningen

anfört, att intagningen väsentligen skedde i det allmännas och icke i den

tilltalades eget intresse. Det obehag som tillskyndades honom borde icke utökas

med skyldighet att själv bestrida kostnaderna för vistelsen å sjukhuset.

Möjligen kunde detta vara befogat örn, såsom beredningen förutsatte skola

kunna ske, intagningen verkställdes på hans egen önskan utan att läkaren

påyrkat intagning. Dylika fall finge dock förutsättas bliva så sällsynta, att anledning

icke funnes att för dem göra något undantag från regeln att det allmänna

alltid skulle bekosta sådan vistelse å sinnessjukhus, som föranleddes

av sinnesundersökning. De anförda synpunkterna talade också för att

ersättning av allmänna medel utginge till den tilltalade för resor, som han

nödgades företaga för att i anledning av beslutet örn sinnesundersökning

sammanträffa med undersökningsläkaren. Icke heller borde den tilltalade,

därest förhör vid domstol ägt rum i anledning av förordnandet örn sinnesundersökning,

bekosta ersättningen till de personer som inkallats till förhöret,

utan borde denna ersättning alltid stanna å statsverket. I sistnämnda hänseende

borde ändring ske jämväl beträffande undersökningarna av häktade.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

87

Departementschefen.

I likhet med beredningen finner jag skäl tala för en erinran att vid sinnesundersökning

av tilltalad som icke är häktad såvitt möjligt skall tillses,

att han genom undersökningen ej hindras i sin förvärvsverksamhet och att

ej heller annan allvarlig olägenhet tillskyndas honom. Denna erinran synes

böra införas i 43 § andra stycket sinnessjuklagen.

Beredningens uppfattning att klagan över beslut om sinnesundersökning

borde vara inskränkt till viss tid kan jag däremot icke dela. Ofta nog torde

de konsekvenser beslutet medför icke stå klara för den tilltalade förrän det

blir fråga örn mera ingripande åtgärder mot honom och det kan då vara för

sent att klaga. Enligt min mening bör fördenskull såsom hittills klagan över

beslut örn sinnesundersökning icke vara inskränkt till viss lid. Vid sådant

förhållande synes mig anledning icke föreligga att införa särskild bestämmelse

örn klagorätt över beslutet. En dylik bestämmelse skulle ock påkalla

följdändringar i såväl gamla som nya rättegångsbalkens fullföljdsregler.

Vad angår handräcknings meddelande är jag visserligen ense med beredningen

därom, att handräckning ej bör få meddelas, därest den tilltalade

klagat över beslutet om sinnesundersökning. Man torde emellertid även utan

särskilt stadgande kunna räkna med att undersökningsläkarna icke påkalla

handräckning i dylika fall, varför jag ej finner tillräckliga skäl föreligga att

upptaga någon bestämmelse i ämnet.

I fråga om tilltalads intagande å sinnessjukhus för undersökning kan jag

icke finna, att beredningen anfört tillräckliga skäl till stöd för förslaget att

ersätta bestämmelserna om vistelse å sinnessjukhus enligt 101 § sinnessjukstadgan

med regler örn intagning på viss bestämd tid. Det måste enligt min

uppfattning i allmänhet för den tilltalade framstå såsom en mindre olägenhet

att underkasta sig en vistelse å sinnessjukhus, som han kan avbryta när han

vill, än att nödgas för en på förhand bestämd tid vara intagen på sjukhuset

utan möjlighet att lämna detta. Beredningens förslag, att den tilltalade efter

den bestämda tidens förlopp skall utskrivas från sjukhuset oavsett om undersökningen

slutförts eller icke, synes mig också mindre tillfredsställande.

Jag anser fördenskull, att de nuvarande reglerna örn intagning på sinnessjukhus

för undersökning och om vistelse på sjukhuset för sådant ändamål

böra bibehållas. I och för sig kunna vissa skäl anföras för att i fall, där den

tilltalade medger att intagning må ske, låta beslut härom meddelas av undersökningsläkaren

eller chefläkaren vid den sjukhusavdelning, där undersökningsläkaren

är anställd. Med hänsyn till åtgärdens art svnes mig dock

lämpligt, att domstolen såsom för närvarande även i dylikt fall förordnar

örn intagning.

Även örn, på sätt nu förordats, bestämmelserna örn vistelse på sinnessjukbus

bibehållas, torde fördenskull anledning icke föreligga att bibehålla nu

gällande regler örn den tilltalades skyldighet att ersätta kostnaderna för sjukhusvistelsen

Flertalet av de undersökta torde för närvarande enligt dessa regler

komma i åtnjutande av befrielse från ersättningsskyldigheten. Såsom

strafflagberedningen framhållit är emellertid vistelsen å sjukhuset föranledd

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

av det allmännas och icke av den tilltalades eget intresse. Kostnaderna torde

fördenskull alltid böra bestridas av det allmänna. I likhet med strafflagberedningen

finner jag det vidare följdriktigt, att den tilltalade skall äga av allmänna

medel utfå gottgörelse för de resor han nödgas företaga för undersökningen.

Bestämmelser i nu omförmälda hänseenden torde kunna meddelas

i administrativ ordning. Vad åter angår ersättning till personer, som inkallats

lill förhör vid domstol för att höras angående omständigheter av betydelse

för undersökningen torde föreskrift böra införas i 42 § andra stycket

sinnessjuklagen att ersättningen skall stanna å statsverket.

Utlåtandets innehåll.

Rörande utlåtandets innehåll innehåller sinnessjuklagen inga andra föreskrifter

än bestämmelserna i 41 § att utlåtandet skall avse den tilltalades

sinnesbeskaffenhet vid tiden för gärningens begående och frågan huruvida

han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Strafflagberedningen.

Strafflagberedningen har i detta hänseende anfört, att utlåtandet borde i

första hand lämna svar på frågan, huruvida de i beredningens förslag till

ny lydelse av 5 kap. 5 § strafflagen angivna förutsättningarna för straffriförklaring

av den tilltalade förelåge eller om hans sinnesbeskaffenhet eljest

vore sådan att särskild behandling borde tillgripas mot honom. Något stadgande

av denna innebörd har beredningen dock icke upptagit i sitt förslag

till lag om sinnesundersökning i brottmål. Däremot har beredningen i förslaget

upptagit föreskrifter om vad utlåtandet bör innehålla i fråga om den

tilltalades behov av vård eller den behandling som eljest bör komma honom

till del. Enligt förslaget skall beträffande tilltalad, som enligt utlåtandet bör

sträffriförklaras, i utlåtandet angivas örn han är i behov av vård å sinnessjukhus

''Ber annan särskild vård; beträffande annan tilltalad bör utlåtandet

.‘nnehälla den slutsats rörande hans behandling, vartill hans sinnesbeskafienhet

må föranleda. Angående vad sålunda föreslagits har beredningen anfört,

att utlåtandet i huvudsak skulle ligga till grund för avgörandet av vilka

vårdåtgärder som borde vidtagas med den tilltalade, därest han bleve strafffriförklarad.

På grund härav borde i fråga örn den som enligt utlåtandet

kunde bliva föremål för straffriförklaring alltid angivas huruvida han vöre

i behov av vård å sinnessjukhus, vård å alkoholistanstalt eller annan vård. I

fråga om annan tilltalad borde i utlåtandet lämnas en redogörelse för frågan

i vad mån konstaterad psykisk abnormitet hos honom enligt läkarens mening

borde inverka på hans straffrättsliga behandling. Olika alternativ härutinnan

borde av läkaren upptagas till diskussion med angivande av de skäl

som talade för den ena eller andra åtgärden för att domstolen skulle få

bästa möjliga ledning vid sitt ställningstagande. Någon ovillkorlig skyldighet

för läkaren att uttala sig örn den kriminalpolitiska behandlingen innebure

dock icke det föreslagna stadgandet.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts /jroposition nr 239.

89

Departementschefen.

Då ändamålet med en sinnesundersökning är att giva domstolen ett sakkunnigt

utlåtande rörande den undersöktes sinnesbeskaffenhet, bör givetvis

utlåtandet innehålla en medicinsk beskrivning och bestämning av vederbörandes

psyke. Däremot erfordras icke att i utlåtandet utsäges, huruvida det sinnestillstånd,

som förelegat hos den undersökte vid åtalade gärningens begående,

är av beskaffenhet att böra föranleda tillämpning av 5 kap. 5 eller 6 §

strafflagen. Detta avgörande tillkommer domstolen. Till ledning för domstolens

bedömande erfordras emellertid jämväl att i utlåtandet angives det vårdbehov

som föreligger; särskilt i fråga örn psykopater märkes härvidlag, att

enligt det förslag till nya tillräknelighetsbestämmelser, som jag i annat sammanhang

framlagt, frågan örn straffrihet skall avgöras under hänsynstagande

till arten av det föreliggande vårdbehovet. Att utlåtandet innehåller upplysning

örn vårdbehovet är vidare av betydelse för frågan huru det skall förfaras

med den undersökte därest han straffriförklaras. Beträffande den som

av läkaren finnes icke vara i behov av särskild vård synes det önskvärt, att

i utlåtandet angives huruvida vid bestämmande av påföljden för brottet särskild

hänsyn bör tagas till hans sinnesbeskaffenhet. Sålunda torde, när

formella förutsättningar för ådömande av förvaring föreligga, utlåtandet böra

lämna besked, huruvida den tilltalade till sin sinnesbeskaffenhet avviker från

det normala och är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person

eller egendom. I fråga om tilltalad, som kan komma i åtnjutande av villkorlig

dom, kan det vara av värde för domstolen, att läkaren i utlåtandet angiver

i vad mån med hänsyn till den tilltalades sinnesbeskaffenhet särskilda

föreskrifter böra knytas till den villkorliga domen.

På grund av det anförda vill jag föreslå, att bestämmelse införes därom att

undersökningsläkaren i utlåtandet skall angiva den undersöktes sinnestillstånd

vid gärningens begående samt att han därjämte skall angiva, huruvida

den undersökte är i behov av vård å sinnessjukhus. Härutöver synes böra

föreskrivas, att om den undersökte eljest på grund av sin sinnesbeskaffenhet

finnes böra bliva föremål för särskild behandling, sådant bör anmärkas i utlåtandet.

Läkaren är sålunda i sistnämnda hänseende icke ovillkorligen skyldig

att avgiva något omdöme. I likhet med strafflagberedningen finner jag

lämpligt att läkaren, om han så önskar, skall kunna underlåta att uttala sig

rörande den kriminalpolitiskt lämpliga behandlingen av den undersökte. Avgörandet

härutinnan kan påverkas av faktorer som ligga utanför läkarens

verksamhetsområde.

De föreslagna bestämmelserna örn utlåtandets innehåll synas böra upptagas

i 42 § sinnessjuklagen såsom fjärde stycke. Nuvarande fjärde stycket

i paragrafen torde med vissa redaktionella jämkningar böra intagas såsom

femte stycke. Till följd härav erfordras jämväl en redaktionell jämkning av

de i 43 § fjärde stycket förekommande hänvisningarna till 42 §.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kunni. Maj:ts proposition nr 239.

Beredande av vård åt straffriförklarade.

Gällande bestämmelser om beredande av vård åt straffriförklarade äro

upptagna i 47 § sinnessjuklagen och innebära följande.

Tilltalad, som för sinnesundersökning intagits å sinnessjukavdelning vid

fångvården eller å sinnessjukhus, skall kvarbliva där tills utlåtandet avgivits.

Förklaras han icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall han, örn han

är häktad, återföras till häktet och eljest försättas på fri fot. Den som är

i behov av vård å sinnessjukhus skall däremot alltjämt kvarbliva å sinnessjukavdelningen

eller sinnessjukhuset. Om domstolen inhämtar medicinalstyrelsens

yttrande och detta innehåller att något behov av vård å sinnessjukhus

ej föreligger, må den tilltalade ej längre kvarhållas på sinnessjukavdelningen

eller sinnessjukhuset utan skall återföras till häktet eller försättas

på fri fot. Detsamma gäller, om domstolen i sitt slutliga utslag icke

straffriförklarar den tilltalade. Om åter straffriförklaring sker, skall den

straffriförklarade å sinnessjukavdelningen eller sinnessjukhuset avvakta att

utslaget vinner laga kraft. Därest så sker, skall den straffriförklarade, om

han är intagen å sinnessjukhus, därefter anses vara intagen å sjukhuset för

vård. Förvaras han å sinnessjukavdelning vid fångvården, skall han kvarbliva

där för vård till dess plats kan beredas honom å något statens sinnessjukhus.

Det ankommer å vederbörande fångvårdsmyndighet att hos medicinalstyrelsen

göra framställning örn den straffriförklarades intagning å sinnessjukhus.

Medicinalstyrelsen kan därvid meddela erforderliga föreskrifter

om den straffriförklarades intagning å visst sinnessjukhus.

Innefattar domstolens utslag att den tilltalade dömes till ansvar eller att

han frikännes av annan anledning än den att han vid brottets begående befunnit

sig i sinnestillstånd som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, må den tilltalade

icke kvarhållas å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården

på grund av de regler, för vilka redogörelse nu lämnats. Är den tilltalade

fortfarande häktad kan han dock även efter utslaget kvarhållas å sinnessjukavdelningen

i enlighet med vad som finnes särskilt stadgat därom att

häktad som lider av sinnessjukdom skall vårdas å sinnessjukavdelning. Bortsett

från detta fall måste emellertid den tilltalade lösgivas oaktat han är i

behov av fortsatt sinnessjukvård. Såvitt angår det fall att den tilltalade dömts

till ansvar motiverades denna regel vid sinnessjuklagens tillkomst därmed att

ett kvarhållande å sinnessjukhus enligt gällande lagstiftning skulle förhindra

att den dömde förklarade sig nöjd med domen och började avtjäna straffet.

I fall av frikännande, anfördes det, förelåge uppenbarligen intet annat än att

en sinnessjuk blivit utan skäl åtalad. Att på sådan grund meddela särskilda

regler för hans intagande å sinnessjukhus vore så mycket mindre motiverat,

som det icke vore uteslutet, att det eller de utlåtanden, vari han förklarats

vara i behov av vård å sinnessjukhus, baserats bl. a. på den i vederbörande

utslag underkända förutsättningen, att den tilltalade gjort sig skyldig till det

brott, varför han åtalats.

Straffriförklarar domstol häktad, som vid meddelandet av domstolens ut
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

91

slag icke förvaras å sinnessjukavdelningen, och är den häktade enligt avgivet

läkarutlåtande eller, i fall då jämväl medicinalstyrelsens utlåtande infordrats

och detta lagts till grund för straffriförklarandet, enligt sistnämnda

utlåtande i behov av vård å sinnessjukhus, skall hail omedelbart intagas å

sinnessjukavdelning vid fångvården. De regler, som gälla angående kvarhållande

å sinnessjukavdelning vid fångvården och om beredande av vård å sinnessjukhus

åt den, som i anledning av verkställd undersökning förvaras å

avdelningen, äga därefter motsvarande tillämpning.

Beträffande tilltalad, som icke är häktad eller intagen å sinnessjukhus då

han straffriförklaras, gäller att vederbörande länsstyrelse skall, sedan utslaget

vunnit laga kraft, genast förordna om hans intagande å sinnessjukhus

för vård. När sådant förordnande meddelats, skall intagning utan dröjsmål

ske å det statens sinnessjukhus som medicinalstyrelsen, efter anmälan

av länsstyrelsen, bestämmer. För dessa straffriförklarade gäller sålunda, i

motsats till vad som finnes stadgat beträffande häktade, en allmän förtursrätt

till intagning å sinnessjukhus.

Om den straffriförklarade enligt det till grund för straffriförklaringen liggande

läkarutlåtandet icke är i behov av vård å sinnessjukhus, kan för närvarande

något ingripande från samhällets sida på grund av det psykiska abnormtillstånd

som varit orsak till brottet i allmänhet icke komma till stånd.

Endast för det fall att förutsättningar föreligga för vidtagande av åtgärd

mot den straffriförklarade enligt alkoholistlagen är ett sådant ingripande

möjligt. Enligt 25 § nämnda lag äger nämligen vederbörande länsstyrelse,

även utan att ansökning därom gjorts, besluta örn hjälpåtgärd enligt lagen

eller förordna örn intagande å alkoholistanstalt beträffande straffriförklarad,

som vid läkarundersökningen funnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus

men är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § alkoholistlagen sägs.

På grund av särskild föreskrift åligger det undersökningsläkaren att till

länsstyrelsen översända avskrift av utlåtande som kan förväntas föranleda

tillämpning av 25 § alkoholistlagen. Detta lagrum har dock tillämpats i ytterst

ringa utsträckning.

Det må här anmärkas, att det under de senare åren i viss omfattning förekommit,

att beträffande straffriförklarade, vilka icke ansetts vara i behov

av vård å sinnessjukhus, i utlåtandet förklarats, att den undersökte i händelse

av straffriförklaring borde ställas under tillsyn av den till sinnessjukhusen

knutna hjälpverksamheten. Några föreskrifter, som reglera dylik tillsyn,

finnas icke meddelade.

Strafflagberedningen.

Strafflagberedningen har föreslagit införande av helt nya bestämmelser

örn förfarandet med den som varit föremål för sinnesundersökning. Beredningen

har beträffande häktad anfört, att sedan utlåtandet avgivits den häktade

icke längre borde upptaga plats å den rättspsykiatriska anstalten, med

mindre annan orsak än undersökningen därtill föranledde. Vore han i behov av

vård å sinnessjukhus, borde han få kvarstanna å anstalten i avbidan på dom
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

stolens utslag och dess lagakraftvinnande. Någon ovillkorlig föreskrift därom

syntes emellertid knappast erforderlig, utan det borde ankomma på anstaltschefen

att avgöra, huruvida den undersökte skulle kvarhållas å anstalten eller

återföras till häktet. Därest domstolen före utslagets avkunnande förordnade

att den tilltalade icke längre skulle hållas häktad, borde han i fortsättningen

behandlas på samma sätt som den vilken vistades på fri fot. Även om han

vore i behov av vård å sinnessjukhus borde han enligt beredningens åsikt

icke få kvarhållas å den rättspsykiatriska anstalten, utan finge anstaltschefen

i dylikt fall söka åstadkomma att ansökan örn hans intagning å sinnessjukhus

komme till stånd i vanlig ordning. Å andra sidan borde hinder icke

föreligga för att häktad, som blivit sinnesundersökt, redan före utslagets

meddelande överfördes till sinnessjukhus. Detta kunde stundom vara önskvärt

för att man skulle kunna snabbt ingripa med behandling som i regel ej

kunde åvägabringas på en rättspsykiatrisk anstalt, t. ex. malariabehandling.

Bestämmelse i sist omförmälda hänseende syntes emellertid kunna åvägabringas

i administrativ ordning.

Vad angår tilltalad som icke är häktad men som för sinnesundersökning

intagits å sinnessjukhus har beredningen, såsom tidigare nämnts, föreslagit

att sådan intagning alltid skulle avse viss på förhand bestämd tid. I anslutning

härtill har beredningen ansett det böra föreskrivas, att den tilltalade

skulle utskrivas från sjukhuset så snart undersökningen slutförts och senast

inom tid som vid intagningen blivit bestämd. Den sålunda föreslagna bestämmelsen

har beredningen förklarat avse även sådan intagen som vore i behov

av vård å sinnessjukhus. Denne finge sålunda icke kvarhållas med stöd av

beslutet örn undersökning, utan chefen för den rättspsykiatriska anstalten

finge sörja för att den tilltalade i vanlig ordning bereddes vård å sinnessjukhus.

Han finge därvid tillse att det ordnades för intagning i så god tid att sådan

kunde ske samtidigt med att den av undersökningen betingade tiden för

intagning ginge till ända, såframt anstaltschefen icke ville taga på sitt ansvar

att låta den tilltalade vistas i frihet tills plats kunde beredas honom å

sinnessjukhuset.

Beträffande formerna för beredande av vård å sinnessjukhus

åt straffriförklarade har beredningen ansett nuvarande ordning

behäftad med vissa bristfälligheter. De myndigheter, på vilka det ankomme

att göra ansökan örn den straffriförklarades intagning å sinnessjukhus,

hade ingen omedelbar kunskap om vårdbehovet och dess karaktär. Ej

heller kunde medicinalstyrelsen avgöra det aktuella vårdbehovet på annat

material än handlingarna i ärendet. Det finge också i många fall anses som

en onödig omgång att medicinalstyrelsen skulle lämna föreskrifter om intagningen

å sinnessjukhus. Ansvaret för att vård å sinnessjukhus bereddes

straffriförklarad som vore i behov därav syntes i stället böra läggas å chefen

för den rättspsykiatriska anstalt, där sinnesundersökning av den straffriförklarade

skett.

Beredningen har i detta hänseende vidare anfört, att i och för sig undersökningsläkaren

vöre den som bäst kände till den straffriförklarades behov

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

93

av vård. Då emellertid undersökningsläkaren vid den tidpunkt vårdåtgärd

skulle vidtagas kunde vara förflyttad, åtnjuta tjänstledighet eller dylikt, syntes

anstaltschefen böra ha det formella ansvaret för åtgärdernas vidtagande.

Det borde sålunda ankomma å honom att göra ansökan om intagning å sinnessjukhus

av den straffriförklarade. I huvudsak syntes därvid böra gälla, att

den straffriförklarade intoges å det sjukhus till vars upptagningsområde han

med hänsyn till hemort hörde. Härvid måste dock uppmärksammas, att de

avtal, enligt vilka rikets tre största städer själva övertagit sin sinnessjukvård,

förutsatte att s. k. kriminalpatienter, vartill bland andra räknades straffriförklarade,

skulle omhändertagas å de statliga sinnessjukhusen. Enligt beredningens

mening borde ändring i detta förhållande åstadkommas. I fråga

om fördelningen å olika sinnessjukhus av de straffriförklarade vore vidare

att märka, att vissa av de statliga sinnessjukhusen vore särskilt avsedda för

sinnesslöa. Straffriförklarad, som tillhörde någon av de kategorier, för vilka

dessa anstalter vore särskilt avsedda, borde självfallet intagas å sådan anstalt.

Vad härefter angår frågan örn beredande av alkoholistvård åt

straffriförklarad, som är i behov därav, har beredningen uttalat, att sådan

vård syntes böra komma till stånd endast om den straffriförklarade uppfyllde

alkoholistlagens förutsättningar för omhändertagande. Däremot funne

beredningen skäl tala för att prövningen av frågan huruvida ett omhändertagande

enligt alkoholistlagen skulle komma till stånd kunde ske i annan

ordning beträffande en straffriförklarad än i fråga om andra, vilka fyllde

rekvisiten för ett sådant omhändertagande. Om undersökningsläkaren i ett

givet fall förklarat förutsättningarna för intagande å alkoholistanstalt föreligga

och domstolen på grundval av detta utlåtande straffriförklarade den tilltalade,

syntes intagning i alkoholistanstalt också böra ske. Detta vore önskvärt

bland annat för att domstolen vid sitt ställningstagande till frågan om

straffriförklaring skulle kunna utgå från att intagning å alkoholistanstalt

komme till stånd. Beredningen har i detta sammanhang ytterligare anfört, att

den rättspsykiatriskt er färne läkaren vore i hög grad skickad att avgöra

själva behovet av vård å alkoholistanstalt och i regel också finge anses fullt

kompetent att avgöra, huruvida de i alkoholistlagen uppställda sociala förutsättningarna

för lagens tillämplighet förelåge.

Rörande frågan örn domstolens medbestämmanderätt i fråga

om vårdbehovets tillgodoseende lia inom beredningen i visst

hänseende yppats delade meningar. Beredningen har utgått från att såsom

hittills erforderliga garantier för att straffriförklarad bleve omhändertagen

för vård skapades genom föreskrifter som trädde i tillämpning oberoende

av domstols förordnande därom. Detta innebure sålunda att, örn i inhämtade

utlåtanden den straffriförklarade ansetts ej vara i behov av vård å sinnessjukhus

eller alkoholistanstalt, domstolen saknade möjlighet att förordna örn

någon skyddsåtgärd mot den straffriförklarade. En meningsmotsättning mellan

domstolen och psykiatrien på denna punkt torde dock knappast ifrågakomma

annat än i sådana gränsfall, då tvekan kunde föreligga huruvida

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

straffriförklaring borde ske. I sådana fall torde det, om domstolen funne någon

reaktion erforderlig mot den tilltalade, vara riktigare att en straffrättslig

sådan ådömdes än att domstolen meddelade ett förordnande, som stöde i

strid med den sakkunniga myndighetens uttalande i vårdfrågan.

Vad åter angår den situationen, att domstolen anser sådan vård som rekommenderats

i läkarutlåtandet icke vara erforderlig, lia vissa av beredningens

sakkunniga ansett önskvärt, att domstolen ägde möjlighet att förhindra

att den straffriförklarade intoges å sinnessjukhus eller alkoholistanstalt

enligt de regler som gällde för straffriförklarade. Dessa sakkunniga

ha särskilt framhållit, att intagning å alkoholistanstalt icke borde kunna

grundas enbart å ett läkarutlåtande, utan att den prövning av alkoholistlagens

tillämplighet, som eljest ankomme å länsstyrelsen, borde förbehållas

domstolen. Övriga sakkunniga ha däremot ansett att läkarutlåtandets innehåll

i vårdfrågan alltid borde bliva avgörande, då frågan örn den vård som

borde beredas den straffriförklarade vore en medicinsk angelägenhet. Domstolen

kunde icke förväntas äga tillräcklig kompetens och kännedom örn den

tilltalades psyke för att bedöma, huruvida hans psykiska abnormitet innebure

risk för nya brott eller huruvida från medicinsk behandlingssynpunkt vård

å sinnessjukhus kunde anses påkallad. För den händelse undersökningsläkaren

felbedömt vårdfrågan och överskattat den straffriförklarades samhällsfarlighet

kunde denne, sedan han omhändertagits för vård, underställa frågan

sinnessjuknämndens prövning. Några olägenheter av den föreslagna ordningen

syntes fördenskull icke uppstå. I domstolens utslag borde emellertid

av praktiska skäl alltid angivas vad det utlåtande som läge till grund för

straffriförklaringen innehölle i vårdfrågan.

I fråga örn andra vårdformer för straffriförklarade än intagning å

sinnessjukhus eller alkoholistanstalt har beredningen anfört, att åtskilliga

psykiskt abnorma, som borde straffriförklaras, vore beskedliga och ofarliga

individer, som begått brott endast därför att de lämnats på egen hand utan den

tillsyn som varit önskvärd. Detta gällde bland annat om en hel del äldre

brottslingar, vilka icke bereus vård på ålderdomshem eller hos anhöriga, och

i fråga om vilka redan den tilltagande kroppsliga skröpligheten innebure en

garanti mot återfall i brottslighet, blott erforderlig vård och tillsyn åvägabragtes.

Men även i fråga örn yngre straffriförklarade kunde mången gång

intagning på sinnessjukhus vara obehövlig, därest vård i annan form

ombesörjdes. För en epileptiker kunde intagning i anstalt för fallandesjuka

emellanåt vara mera motiverad än sinnessjukvård, för lättskötta

sinnessjuka borde omhändertagande på annan anstalt för vård av sinnessjuka

än de statliga sinnessjukhusen ifrågakomma, sinnesslöa kunde intagas

å sinnesslöanstalter o. s. v. Under vissa omständigheter borde det icke

heller vara uteslutet att vård ov straffriförklarade ombesörjdes även i enskilt

hem, å fattigvårdsanstalt eller dylikt. Därigenom att ansvaret för att vård

komme till stånd Indes å chefen för den rättspsykiatriska anstalten syntes i

varje särskilt fall den lämpligaste vården komma till stånd. Några särskilda

föreskrifter örn vårdens anordnande i nu avsedda fall syntes ej vara erfor
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 239.

95

derliga. På hjälpverksamhetens organ syntes det böra ankomma att utöva

fortsatt vård och tillsyn beträffande alla straffriförklarade, som icke eljest

stöde under särskild psykiatrisk uppsikt. Det borde följaktligen åligga chefen

för den rättspsykiatriska anstalt, som ombesörjt vården, att göra anmälan

härom till vederbörande hjälpverksamhetsläkare med angivande av den ytterligare

tillsyn som kunde vara erforderlig. Beredningen har slutligen funnit

det önskvärt, att möjligheterna att åstadkomma omyndighetsförklaring av

straffriförklarad ökades, varför beredningen föreslagit viss jämkning av bestämmelserna

i förmynderskapslagen om förfarandet vid omyndighetsförklaring.

Yttrandena.

Beredningens förslag att det skulle ankomma på chefen för den rättspsykiatriska

anstalten att ombesörja erforderlig vård åt den straffriförklarade

har i yttrandena i allmänhet ej blivit föremål för särskilda uttalanden. Karolinska

institutets lärarkollegium har emellertid uttryckt tvivel, huruvida anstaltscheferna

verkligen ägde möjlighet att genomföra denna uppgift samt

därvid framhållit, att straffriförklarade, som varit häktade, hittills fått vänta

långa tider på överföring till sinnessjukhus, trots att det ankommit på en

överordnad myndighet, medicinalstyrelsen, att hänvisa dem dit. Då platsbristen

på sinnessjukhusen säkerligen komme att fortfara, måste man räkna

med att cheferna för de rättspsykiatriska anstalterna, som till tjänsteställning

vore sidoordnade med sinnessjukhusens överläkare, komme att röna föga

framgång i sina försök att få straffriförklarade förflyttade från fångvårdsanstaltema

till sinnessjukhusen. Mycket sannolikt vore därför, att anstaltscheferna

i de allra flesta fall komme att få göra framställning hos medicinalstyrelsen

om dess förordnande, att den straffriförklarade skulle intagas på

visst sinnessjukhus. Denna omväg syntes onödig och tidskrävande. Lärarkollegiet

funne lämpligast, att medicinalstyrelsen, som kunde hålla sig underrättad

om beläggningen å samtliga sinnessjukhus, fortfarande handhade

placeringen av de straffriförklarade som behövde sjukhusvård. Däremot syntes

det rationellt, att anstaltscheferna själva finge ombesörja placerandet av

de straffriförklarade, när det gällde andra vårdformer. Sjukhuschefen vid

Sidsjöns sjukhus har anfört enahanda synpunkter på frågan om formerna

för straffriförklarades överflyttande till sinnessjukhus.

Rörande spörsmålet örn straffriförklarades intagande för vård å sinnessjukhus

har sjukhuschefen vid S:ta Maria sjukhus uttalat, att det icke syntes

rikligt, att en sinnessjuk som vore i trängande behov av vård skulle få vänta

på intagning å sinnessjukhus för att där skulle mottagas en straffriförklarad,

beträffande vilken måhända inga som helst utsikter funnes att återställa den

psykiska hälsan. Idealet vöre att straffriförklarade omhändertoges å särskilda

sinnessjukhus eller särskilda sinnessjukavdelningar, knutna lill de rättspsykiatriska

anstalterna. I övrigt har nu ifrågavarande spörsmål ej föranlett uttalanden

i yttrandena.

Däremot har frågan örn straffriförklarades intagande å al
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

S6

koholistanstalt blivit föremål för omnämnande i flera yttranden.

Socialstyrelsen har beträffande beredningens förslag härutinnan anfört, att

förslaget på denna punkt bröte sönder gällande ordning för prövning av

alkoholistärendena. Det kunde näppeligen vara rimligt, att läkarens omdöme

skulle i så hög grad få bliva utslagsgivande för tillämpningen av alkoholistlagen;

bl. a. bortfölle den möjlighet, som enligt alkoholistlagen erbjödes att

hos Kungl. Majit överklaga länsstyrelses förordnande örn intagning på alkoholistanstalt.

Styrelsen kunde fördenskull icke tillstyrka förslaget i denna del.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har förklarat, att rättssäkerhetskravet

icke vore tillräckligt tillgodosett, om en straffriförklarad skulle kunna intagas

å alkoholistanstalt enbart på grundval av en läkares därom uttalade mening.

Frågan örn den straffriförklarades vård å alkoholistanstalt borde därför prövas

i vanlig ordning. Justitiekanslersämbetet har uttalat enahanda åsikt under

framhållande att prövningen avsåge ej endast vårdbehovet utan även andra

förutsättningar. Även sjukhuschefen vid Källsliagens sjukhus har avstyrkt

förslaget i denna del under uttalande att det icke borde åläggas läkaren att

verkställa den prövning av förutsättningarna för intagning på alkoholistanstalt,

som eljest tillkomme administrativ myndighet. Vidare må nämnas, att

professor Kinberg ansett förslaget innebära ett åsidosättande av alkoholistlagens

grundläggande regler om öppen vård såsom den primära. Undersökningsläkaren

komme att träda i stället för icke endast de initiativtagande

myndigheterna inom alkoholistvården, nämligen nykterhetsnämnd, polismyndighet

och länsnykterhetsnämnd, utan även de beslutande myndigheterna,

länsstyrelse och regeringsrätt.

Beträffande frågan örn domstolens medverkan vid tillgodoseende

av vårdbehovet ha justitiekanslersämbetet och styrelsen för

Sveriges advokat samfund instämt i den av beredningens majoritet omfattade

meningen, att det icke tillkomme domstolen att taga ställning till frågan

om vårdbehov förelåge. Stockholms rådhusrätt har intagit samma ståndpunkt.

Däremot har hovrätten för Övre Norrland yttrat, att då det gällde avgörandet

huruvida straffriförklarad vore i behov av vård a alkoholistanstalt

eller annan vård enligt alkoholistlagen, antingen administrativ myndighet

eller domstol borde medverka såsom företrädare för mera allmänna sociala

synpunkter. Förstärktes det av beredningen föreslagna rättsläkarrådet,

minskades dock betänkligheterna mot att låta ett enhälligt rättsläkarråds

uppfattning om behovet av alkoholistvård bliva avgörande. Inhämtande av

rättsläkarrådets utlåtande borde emellertid vara obligatoriskt. I fråga om annan

vård än enligt alkoholistlagen syntes mindre betänkligt att låta utlåtande

av undersökningsläkaren eller rättsläkarrådet erhålla vitsord mot domstolens

uppfattning. Fångvårdsstyrelsen har i nu förevarande avseende anslutit sig

till den av minoriteten inom beredningen uttalade åsikten, att domstolen borde

ha möjlighet att förhindra den straffriförklarades omhändertagande i särskild

ordning.

I anledning av beredningens uttalande angående beredande av vård i

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 239.

97

andra former, särskilt s. k. öppen vård, har medicinalstyrelsen förklarat

sig vilja understryka betydelsen av att sådana vårdformer utnyttjades mera

än hittills. Denna fråga sammanhängde dock med de övriga arbetsuppgifter

som ålåge hjälpverksamheten vid sinnessjukhusen. Önskvärt vore att hjälpverksamhetsläkarna

gjordes självständiga och i det väsentliga befriades från

sjukhusarbetet, så att de kunde helt ägna sig åt den öppna vården. Sjukhuschefen

vid Restads sjukhus har yttrat, att hjälpverksamhetens organisation

ej kunde förväntas räcka till för uppgiften alt vårda de straffriförklarade,

samt har ansett det mest rationellt att hjälpverksamhet organiserades vid de

rättspsykiatriska anstalterna. Vissa speciella frågor ha berörts av sjukhuscheferna

vid S:ta Gertruds och Kållshagens sjukhus. Sjukhuschefen vid S:ta

Gertruds sjukhus har framhållit, att bestämmelse om den tid, varunder den

straffriförklarade skulle stå under tillsyn av hjälpverksamheten borde utfärdas;

sjukhuschefen vid Källshagens sjukhus har ansett förenklade regler

örn intagning å sinnessjukhus av den som ställts under sådan tillsyn vara

önskvärda.

Departementschefen.

I 47 § sinnessjuklagen ha särskilda bestämmelser meddelats i syfte att skapa

garanti för att den som vid verkställd sinnessundersökning befunnits vara

i behov av vård å sinnessjukhus också omhändertages för erforderlig vård.

Dessa bestämmelser innebära i huvudsak, att den vårdbehövande skall, örn

han för undersökningen intagits å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning

vid fångvården, kvarhållas där i avbidan å domstolens utslag och dess lagakraftvinnande,

samt att han därefter skall, om han blivit straffriförklarad,

antingen anses vara för vård intagen å sinnessjukhuset eller för vård förvaras

å sinnessjukavdelningen, till dess plats kan beredas honom å sinnessjukhus.

I vad sålunda gäller har strafflagberedningen föreslagit vissa ändringar. Enligt

beredningens förslag må tilltalad, som icke är häktad, efter undersökningens

slutförande icke kvarhållas å sinnessjukhus, där han intagits för undersökningen,

med mindre han i vanlig ordning intages å sjukhuset för vård. Det

motsvarande skall enligt förslaget gälla i fråga om den som för undersökning

är intagen å rättspsykiatrisk anstalt, därest domstolen förordnar, att han

icke längre skall hållas häktad i målet. Beträffande den som är häktad skall

det ankomma på chefen för den rättspsykiatriska anstalten att avgöra, huruvida

han skall kvarhållas eller återföras till häktet.

De ändrade grunder beredningen sålunda föreslagit i fråga örn kvarhållande

av den som vid sinnesundersökning funnits vara i behov av vård å sinnessjukhus,

synas mig giva anledning till betänksamhet. Sinnessjuklagens regler

i ifrågavarande avseende tillkommo väsentligen i syfte att skapa garanti för

att sinnessjukvård verkligen komme till stånd där sådan vore motiverad. Med

hänsyn till rådande platsbrist å sinnessjukhusen synes det kunna befaras att

de regler strafflagberedningen föreslagit skulle kunna leda till alt den undersökte

icke omhändertages för vård förrän långt efter det domstolens utslag

fallit. Från allmän synpunkt skulle detta otvivelaktigt vara mindre tillfrcds
liilwng

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 239.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 239

ställande. Jag är fördenskull icke benägen att förorda att beredningens förslag

genomföres i denna del.

Å andra sidan kunna de nu gällande reglerna i här förevarande avseende

icke anses i allo tillfredsställande. Vad utlåtandet över sinnesundersökningen

innehåller om den undersöktes behov av vård vid tiden för undersökningen

blir i allmänhet avgörande för frågan örn hans kvarhållande å sinnessjukhus

eller sinnessjukavdelning vid fångvården, oavsett om hans tillstånd sedermera

förbättras. Även om han fullt tillfrisknat skall han kvarhållas i avbidan

på att lagakraftägande utslag i målet föreligger. Den tid som förflutit till dess

detta är fallet kan i vissa fall, t. ex. vid ett överklagande av underrättens

straffriförklarande utslag, bliva ganska lång. Vid ett sådant överklagande

kan det ock inträffa, att överrätten finner den tilltalade böra dömas till ansvar

i stället för att straffriförklaras. Den gällande ordningen framstår även

då såsom synnerligen otillfredsställande. Någon avräkning å straffet av den

tid den dömde vistats å sinnessjukhus kan icke lagligen ske. Att införa rätt

för överdomstol att interimistiskt förordna örn den intagnes försättande på

fri fot i avbidan å slutligt utslag i målet synes dock mindre lämpligt. Enligt

min mening bör i stället möjlighet till utskrivning från sinnessjukhuset eller

sinnessjukavdelningen beredas för här avsedda fall. Därmed möjliggöres

att den, som visserligen varit i behov av vård å sinnessjukhus men sedermera

förbättrats, kan utskrivas oaktat rättegången ännu pågår. Jag föreslår

fördenskull att i 47 § 1 mom. sinnessjuklagen införes bestämmelse, enligt

vilken sinnessjuknämnden på därom gjord framställning äger förordna att

den intagne ej vidare skall kvarhållas på sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen.

I fråga om straffriförklarad, som för vård förvaras å sinnessjukavdelning

vid fångvården, ankommer det enligt gällande rätt på fångvårdsmyndigheterna

samt i fråga om straffriförklarad, som vistas å fri fot, på vederbörande

länsstyrelse att taga initiativet till intagning på sinnessjukhus av den som vid

sinnesundersökning befunnits vara i behov av sådan vård. Beredningen

har härutinnan föreslagit den ändringen att det skulle ankomma på chefen

för den rättspsykiatriska anstalt, där undersökningen ägt rum, att sörja

för att den straffriförklarade bleve intagen på sinnessjukhus. Den av mig

föreslagna organisationen av undersökningsväsendet förutsätter i likhet med

beredningens förslag, att varje anstalt, där undersökningar verkställas, skall

förestås av en chefläkare. I och för sig vore det givetvis tänkbart att åt

denne uppdroges de uppgifter i nu förevarande hänseende, som enligt beredningens

förslag skulle ankomma på chefen för den rättspsykiatriska

anstalten. Jag är emellertid icke beredd att tillstyrka en sådan omläggning

av nu gällande regler. Såsom beredningen själv anmärkt har det på grund

av platsbristen på sinnessjukhusen ofta yppats svårighet att få straffriförklarade,

som äro i behov av vård å sinnessjukhus, överförda från fångvårdens

sinnessjukavdelningar till sådant sjukhus. Med hänsyn härtill måste

det hållas för troligt att, såsom också framhållits i vissa yttranden, det skulle

möta stora svårigheter för chefläkaren vid undersökningsanstalten att få de

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

99

straffriförklarade överförda till sinnessjukhus så snabbt som detta kan varu

önskvärt. Den nuvarande ordningen synes mig i detta hänseende innebära

större garantier, då medicinalstyrelsen, som bär att förordna örn intagningen,

har överblick över beläggningen på olika sinnessjukhus och kan utnyttja befintliga

möjligheter till de straffriförklarades placering på lämpligaste sätt.

De fördelar, som ett genomförande av beredningens tanke skulle medföra på

den grund att läkaren äger bättre kännedom örn de olika straffriförklarades

behov av vård, synas mig icke vara av större betydelse. Beredningens uttalande

om önskvärdheten av att de för närvarande gällande avtalen med

rikets tre största städer, varigenom dessa själva övertagit sin sinnessjukvård,

jämkades så att städerna bleve skyldiga att sörja jämväl för vården av strafffriförklarade,

synes mig förtjänt att närmare övervägas. En dylik lösning

synes vara en konsekvens av den starka ökningen av antalet straffriförkla.

rade, av vilka många ha sin hemort i nämnda städer.

Vad härefter angår frågan om beredande av vård å alkoholistanstalt åt

straffriförklarad som är i behov därav, har beredningen ansett, att det uttalande

i detta hänseende, som gjorts i läkarutlåtandet, borde bliva avgörande,

medan det för närvarande tillkommer länsstyrelsen att i detta som i

andra fall pröva huruvida förutsättningarna för intagning å alkoholistanstalt

äro för handen. Beredningens förslag i denna del har väckt kritik i åtskilliga

yttranden, i vilka framhållits bl. a. att det icke borde ankomma på läkaren

att pröva de förutsättningar för beredande av vård å alkoholistanstalt

som det eljest tillkomme administrativ myndighet att pröva, samt att det från

rättssäkerhetssynpunkt vore mindre tillfredsställande att omhändertagande å

alkoholistanstalt skulle kunna grundas enbart på läkarens utsago. De sålunda

framställda erinringarna synas tungt vägande. Jag finner mig fördenskull

icke kunna biträda vad beredningen i denna del föreslagit.

Vissa av beredningens sakkunniga hava ansett, att domstolen borde äga

möjlighet att förhindra att sådan vård som rekommenderats i läkarutlåtandet

komme till stånd enligt de för straffriförklarades omhändertagande gällande

grunderna. I fråga om alkoholister skulle detta innebära, att domstolens prövning

trädde i stället för den prövning av administrativ myndighet som eljest

sker. Enligt min uppfattning måste det emellertid antagas, att domstolens

sakkunskap i detta hänseende är underlägsen den administrativa myndighetens

med dess större erfarenhet på området. Såvitt angår frågan örn intagning

på sinnessjukhus synes icke heller lämpligt att domstolen tillerkännes

sådan befogenhet som nyss nämnts. En ordning sådan som den här ifrågasatta

skulle lätt kunna leda till ojämnhet och osäkerhet i tillämpningen, varför

den icke torde böra genomföras.

Beredningen har, med instämmande i en del yttranden, uttalat sig för ett

vidsträcktare användande av s. k. öppen vård beträffande straffriförklarade,

ehuru beredningen ansett särskilda regler därom icke vara erforderliga i vidare

mån än att beredningen föreslagit att då öppen vård ansetts tillräcklig,

anmälan därom skulle göras lill vederbörande hjälpverksamhetsläkare. Folium

del är jag emellertid tveksam, huruvida dylik öppen vård bör komma

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj-.ts proposition nr 239.

till användning i större utsträckning. Det torde väl icke få anses uteslutet,

att sådan vård ibland kan anses motiverad, exempelvis beträffande gamla

människor eller sinnesslöa, men beträffande det stora flertalet av dem som

enligt min åsikt böra bliva föremål för straffriförklaring lärer sluten vård i

en eller annan form få anses påkallad. Jag vill erinra, att enligt till lagrådet

remitterat förslag till ändrad lydelse av bl. a. 5 kap. 5 § strafflagen frågan

örn straffrihet såvitt angår psykopater skall vara beroende av huruvida

ett medicinskt vårdbehov föreligger, som är så dominerande att sådan vård

framstår såsom mera rationell än ett omhändertagande inom fångvårdens

ram. Med en dylik gränsdragning beträffande området för straffriheten

lärer öppen vård för en straffriförklarad psykopat knappast kunna komma

i fråga.

lil. Utskrivning från sinnessjukhus av straffriförklarade

lii. fl.

Gällande bestämmelser.

Enligt sinnessjuklagen meddelas beslut om utskrivning från sinnessjukhus

antingen av vederbörande sjukvårdsläkare eller av sinnessjuknämnden,

överinspektören för sinnessjukvården äger därjämte befogenhet att förordna

örn utskrivning i sådana fall, då det enligt lagen ankommer på sjukvårdsläkaren

att besluta därom. Vad om överinspektören för sinnessjukvården

är stadgat äger, såvitt angår sinnesslöa, i stället tillämpning å inspektören

för sinnesslövården.

Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på

grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till

ansvar för begånget brott eller som, enligt vad känt är, under inflytande av

sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket

icke blivit beivrat (20 § första stycket, jämfört med 18 § andra stycket).

Därjämte handlägger sinnessjuknämnden, enligt lagändring år 1937, fråga

om utskrivning av den som enligt domstols förordnande intagits i allmän

uppfostringsanstalt men överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits

från anstalten eller som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning

från straffarbete eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering

i säkerhetsanstalt. Såvitt angår utskrivning av den som intagits å

sinnessjukhus i samband med utskrivning från förvaring eller internering i

säkerhetsanstalt har lagändringen dock ännu icke trätt i kraft.

Har någon, vars utskrivning ankommer på sinnessjuknämnden, blivit utskriven

från sinnessjukhus såsom ej längre i behov av vård å sådant sjukhus

och intages han ånyo, skall fråga örn hans utskrivning icke ankomma på

nämnden, med mindre överinspektören för sinnessjukvården annorlunda

förordnat.

Sinnessjuknämnden kan i enlighet med en år 1941 genomförd lagändring

i särskilt fall uppdraga åt sjukvårdsläkare att i nämndens ställe meddela

beslut örn utskrivning. Sådant uppdrag må dock ej meddelas beträffande

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

101

intagen, som begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, och lämnat

uppdrag skall anses återkallat därest den, om vars utskrivning är fråga,

efter uppdragets meddelande begår sådant brott.

I andra fall än sådana, i vilka beslut om utskrivning enligt nyss återgivna

bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden, ankommer

det å vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören för sinnessjukvården

— att förordna därom (20 § andra stycket). Finner sjukvårdsläkaren

anledning föreligga till utskrivning i fall, där beslutanderätten tillkommer

sinnessjuknämnden, har han att ofördröjligen göra anmälan därom

hos nämnden. Sådan anmälan kan göras jämväl av överinspektören för

sinnessjukvården (21 §).

Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av

vissa angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga örn övriga

sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.

Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning örn utskrivning

utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta utskrivningsfrågan

till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden är dock

icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan framställning

om utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga om nämndens skyldighet

att pröva framställning om utskrivning av straffriförklarad eller annan,

om vars utskrivning nämnden i första hand äger besluta (22 § andra

stycket).

De fall, i vilka utskrivning från sinnessjukhus kan ske, äro närmare reglerade

i 17—19 §§ sinnessjuklagen.

Enligt 17 § skall den intagne ofördröjligen utskrivas, om vid prövning,

som skall ske viss kort tid efter intagandet, icke framgår att den intagne är

i behov av vård å sinnessjukhus eller om det senare befinnes, att sådant

behov varken vid intagandet eller under vistelsen å sjukhuset förefunnits.

Likaledes skall utskrivning ske, där den sinnessjuke blivit återställd till hälsan

eller, ehuru icke återställd, så förbättrad att han ej längre är i behov av

vård på sinnessjukhus; under vissa omständigheter må dock i sådant fall,

där den intagne ej uttryckligen påkallar utskrivning, anstånd med utskrivningen

äga rum.

Kan sinnessjuk, som intagits för vård å sinnessjukhus, vistas utom sjukhuset

utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, må den sjuke

enligt 18 § sinnessjuklagen, även örn han är i behov av vård på sinnessjukhus,

utskrivas därest det erfordras för beredande av plats för annan sinnessjuk,

som uppenbarligen är i större behov av vård, eller på tillfredsställande

sätt finnes sörjt för den sjukes vårdande utom sjukhuset.

Enligt 19 § må utskrivning på försök för viss bestämd lid eller tills vidare

äga rum beträffande sinnessjuk, vars tillstånd icke innefattar fara för annans

personliga säkerhet eller eget liv. Sådan försöksutskrivning kan förbindas

med åläggande att iakttaga de föreskrifter som i anledning av utskrivningen

meddelas. Åsidosättas dessa föreskrifter eller finnes eljest fortsatt

vård å sinnessjukhus erforderlig, kan den utskrivne återintagas. Förordnande

därom meddelas alltid av sjukvårdsläkaren.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Utskrivning enligt 17 eller 19 § må — med undantag i fråga om försöksutskrivning

beträffande patienter, överförda från vissa anstalter — ske såväl

av straffriförklarade och med dem jämställda som av övriga sinnessjuka.

Däremot kunna straffriförklarade och med dem jämställda icke utskrivas på

de i 18 § angivna grunderna. Sinnessjuknämnden kan alltså icke annorledes

än i följd av klagan över av sjukvårdsläkaren vägrad utskrivning meddela

beslut örn utskrivning med stöd av 18 §.

Angående utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården av den

som efter straffriförklaring för vård förvaras å sådan avdelning gälla enligt

50 § sinnessjuklagen samma regler som för utskrivning från sinnessjukhus

av straffriförklarad med den avvikelse endast, att överinspektören för sinnessjukvården

icke äger föreslå utskrivning.

Strafflagberedningen.

Rörande utskrivning från sinnessjukhus av straffriförklarade och andra

sinnessjuka som begått brott har strafflagberedningen uttalat, att den presumtion

örn farlighet för det allmänna, som det begångna brottet innebure, i

allmänhet måste medföra att större försiktighet och en viss återhållsamhet

iakttoges innan man skrede till utskrivning. Det måste därför i de allvarligare

fallen tillses, att vistelsen å sinnessjukhuset genom sin längd komme att innebära

en garanti för att patienten verkligen definitivt tillfrisknat innan han

utskreves. Intagning på sinnessjukhus hade i dessa fall icke allenast karaktären

av en vårdåtgärd utan innebure tillika en samhällets skyddsåtgärd i

rättssäkerhetens intresse. De rent psykiatriska synpunkterna kunde därför

icke få vara ensamt avgörande vid ett beslut örn utskrivning utan en medverkan

av personer, som kunde anses särskilt representera de allmänna

skyddssynpunkterna vid utskrivningsfrågans avgörande, vore påkallad.

I sistnämnda hänseende har beredningen ansett sinnessjuknämndens sammansättning

vara synnerligen väl avpassad. Beredningen har emellertid tilllika

uttalat, att olägenheter vore förknippade med en central prövning av

nu ifrågavarande utskrivningsärenden. En stark anhopning av sådana ärenden

hos den centrala myndigheten medförde sålunda, att ett vart av dessa

icke kunde ägnas den ingående och grundliga prövning som vore önskvärd. I

detta sammanhang har beredningen åberopat, att den förut omnämnda lagändringen

år 1941, varigenom sinnessjuknämnden medgivits rätt att överlåta

sin beslutanderätt i fråga om utskrivning å vederbörande sjukvårdsläkare,

föranletts av en sinnessjuknämndens framställning till Kungl. Majit i syfte

att vimla lättnad i nämndens efter hand allt mera stegrade arbetsbörda. Beredningen

har vidare erinrat, att vid riksdagsbehandlingen av den proposition,

som ledde till lagändringen, första lagutskottet uttalat, att då sinnessjuknämnden

icke syntes vara i stånd att medhinna alla de uppgifter, som åvilade

densamma, det framstode som en nära till hands liggande lösning att begränsa

nämndens verksamhet till den huvuduppgift, för vilken nämnden

egentligen inrättats, eller att utgöra en opartisk och auktoritativ klagoinstans,

dit de intagna och deras anhöriga skulle kunna vända sig med framställ
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

103

ningar om utskrivning. Utskottet hade vidare såsom sin uppfattning uttalat,

att genom de i propositionen föreslagna åtgärderna för att minska

nämndens arbetsbörda någon bestående lösning icke torde kunna vinnas,

men att utskottet — som tillstyrkte de föreslagna ändringarna i utskrivningsbestämmelserna

—- med tanke på strafflagberedningens då pågående

utredning icke funnit sig böra tillstyrka motionsvis framförda yrkanden örn

en ytterligare utsträckning av sjukvårdsläkarens befogenhet med avseende

å utskrivning.

Beredningen har därefter anfört följande.

Såsom av första lagutskottet anmärkts lärer det icke kunna förväntas att

de genomförda ändringarna i utskrivningsbestämmelserna skola medföra någon

bestående lösning av frågan örn en minskning i nämndens arbetsbörda,

utan torde härför behövas en mera genomgripande omläggning av reglerna

örn utskrivning. Därvid synes en decentralisering av förfarandet utöver vad

som åstadkommits genom rätten för sinnessjuknämnden att åt sjukvårdsläkaren

uppdraga att besluta om utskrivning vara lämplig. Genom en dylik

decentralisering kan man råda bot på vissa nackdelar, som vidlåda det nuvarande

systemet. Härutinnan må anmärkas, att sinnessjuknämndens prövning

— i likhet med all motsvarande central granskning — måste ske utan

den personliga kontakt med den intagne, som en lokal utskrivningsmyndighet

kan ernå. Sinnessjuknämnden kan, när den så finner erforderligt, sammanträda

på det sjukhus där den, om vars utskrivning är fråga, är intagen, men

det säger sig självt, att i den mån nämndens arbetsbörda är stor, dylika

sammatiträden komma att höra till undantagen. Den skriftväxling, som föranledes

av att nämnden i första hand skall pröva utskrivningsfrågan, kommer

ofta att upptaga en icke oväsentlig del av sjukvårdsläkarens tid och medför

en viss omgång och tidsutdräkt. En viktig omständighet, särskilt vid all försöksutskrivning,

är att den som utskrives kan placeras i lämplig arbetsanställning.

Möjligheterna härför försvåras ibland därigenom att sinnessjuknämndens

besked måste avvaktas. En lokal utskrivningsmyndighet kan smidigare

och snabbare få till stånd ett beslut i situationer, där detta är önskvärt.

Ett ytterligare skäl till en starkare decentralisering av utskrivningsförfarandet

beträffande straffriförklarade och med dem i utskrivningshänseende

likställda patienter finner strafflagberedningen ligga däri, att sinnessjuknämnden

erhåller den ställning som ursprungligen avsetts skola tillkomma

densamma såsom en klagoinstans till skydd för de intagna. Självklart bör

klagan hos nämnden alltid få föras över beslut av den lokala utskrivningsmyndigheten

att vägra utskrivning.

Enligt beredningens mening borde det vara tillfyllest att utöver sjukvårdsläkaren

två av Kungl. Majit för ändamålet förordnade personer, av vilka den

ene vore eller varit ordinarie innehavare av domarämbete och den andre

borde vara i allmänna värv erfaren, medgåve att utskrivning finge

ske. Beredningen har därvid förutsatt, att utskrivning icke skulle kunna

ske med mindre båda de särskilt förordnade personerna vore ense med sjukvårdsläkaren

örn att sådan vore tillrådlig. Motsatte sig någon av dem att den

intagne utskreves, borde frågan förfalla. Beredningen hade övervägt att i

dylikt fall utskrivningsfrågan automatiskt skulle hänskjutas lill sinnessjuknämnden

men funnit detta överflödigt. Den intagne eller någon som ägde

föra talan för honom, kunde hos sinnessjuknämnden påkalla prövning av

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

frågan och kunde givetvis härvid påräkna bistånd av sjukvårdsläkaren. Om

klagan ej fördes, syntes emellertid anledning saknas att draga frågan under

nämndens prövning.

Rörande de föreslagna lokala utskrivningsnämnderna har beredningen vidare

anfört, att hinder ej borde föreligga att samma personer förordnades att

biträda mera än en sjukvårdsläkare. Särskilt syntes detta böra ske, då vid

ett sinnessjukhus funnes flera avdelningar. En sådan ordning syntes önskvärd

för att de utsedda skulle förvärva den omfattande erfarenhet i utskrivningsfrågor

som för ett riktigt handhavande av dessa ömtåliga ärenden måste

anses påkallad. I syfte att främja att även de båda för utskrivningsfrågor

utsedda lekmännen skulle grunda beslutet på personlig kännedom om den

intagne, syntes böra stadgas att, innan beslut fattades i fråga rörande utskrivning,

de som skulle pröva frågan skulle hava skaffat sig dylik kännedom.

Vad angår frågan, vilka personer som skulle omfattas av de särskilda utskrivningsregler

beredningen föreslagit, har beredningen uttalat, att därest på

sätt nu angivits lokala organ tillskapades för prövning av utskrivningsfrågan,

skäl icke syntes föreligga att göra någon begränsning i förhållande till gällande

rätt. Härom har beredningen ytterligare anfört följande.

Departementschefen framhöll vid framläggandet av propositionen om 1941

års lagändring att det kunde ifrågasättas huruvida strängare regler vore behövliga

i avseende å straffriförklarade som icke begått brott mot person. Av

dem, som tillhöra denna kategori, kunna dock en del hava begått brott, som

ådagalägga en höggradig samhällsfarlighet (dynamitarder, mordbrännare)

och beträffande dessa kräver uppenbarligen samhällets intresse att de äro

underkastade de strängare utskrivningsreglerna. Att åstadkomma en uppdelning

av här avsedda utskrivningsfall i lindrigare och svårare torde vara så

gott som ogörligt, därest man icke vill taga sin tillflykt till så vaga och allmänna

uttryckssätt, att någon egentlig gränsdragning icke ernås. Beredningen

har därför funnit sinnessjuklagens föreskrifter i ifrågavarande hänseende

lämpligen böra bibehållas. Detta innebär alltså, att den, som begått mot annans

personliga säkerhet riktat brott, alltid faller under de särskilda utskrivningsreglerna;

beträffande åter den, som begått annat brott, bliva dessa tilllämpliga

endast om han lagförts för brottet. Sistnämnda inkonsekvens har

beredningen funnit ej kunna undvikas. Detta innebär en olägenhet såtillvida

att enstaka farliga brottslingar kunna utskrivas utan den garanti som ligger

däri att utskrivning skall föregås av kvalificerad prövning. Emellertid kan

det icke anses uteslutet, att denna olägenhet i betydlig mån elimineras just

därigenom att i fråga om den som begått brott, vilket icke riktats mot annan

person, skillnad göres mellan det fall att straffriförklaring ägt rum och att

brottet icke blivit beivrat; de allvarligare brott, som göra det önskvärt att de

särskilda utskrivningsreglerna bliva tillämpliga, torde mestadels bliva föremål

för åtal.

Beredningen har vidare i angivet syfte att stärka utskrivningsgarantierna

beträffande sådana på sinnessjukhus intagna personer, som begått mycket

grova brott eller genom omständigheterna vid det begångna brottets utförande

eller eljest framstode såsom särskilt farliga, föreslagit att överinspektören

för sinnessjukvården skulle äga rätt att i fråga örn viss person förbehålla sig

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

105

att bliva hörd före utskrivningen och att, när så skett, överinspektörens yttrande

skulle inhämtas innan beslut om utskrivning fattades. Denna föreskrift

har beredningen ansett böra gälla även i fråga örn utskrivning av straffriförklarad,

som förvarades å sinnessjukavdelning vid fångvården, oaktat överinspektören

icke hade någon inspektionsrätt eller inspektionsskvldighet beträffande

fångvårdens sinnessjukavdelningar. Det kunde exempelvis i fråga

om en synnerligen farlig förbrytare, vars brott väckt allmän uppmärksamhet,

eller en brottsling, som visat utpräglade förföljelsetendenser mot viss person,

tänkas att överinspektören genom tidningspressen eller anmälan av den som

kände sig hotad finge kännedom om fallet och funne, att han utan tvekan

.skulle förbehållit sig att bliva hörd före den straffriförklarades utskrivning

från sinnessjukhus. Att i ett dylikt fall utskrivning från sinnessjukavdelning

vid fångvården icke skulle vara omgärdad med lika stränga säkerhetsföreskrifter

som utskrivningen från sinnessjukhus funne beredningen orimligt. Beredningen

förutsatte jämväl, att överinspektören av fångvårdsstyrelsen bereddes

möjlighet att, om han så önskade, personligen skaffa sig en uppfattning

örn de straffriförklarade, som vårdades på fångvårdens sinnessjukavdelningar.

I fråga om kostnaderna för de organisatoriska förändringar beredningen

föreslagit genom inrättande av ett rättsläkarråd och förändring av reglerna

om utskrivning från sinnessjukhus har beredningen anfört, att i stort sett för

statsverket icke torde uppkomma vare sig ökning eller minskning i de årliga

utgifterna. Kostnaden för rättsläkarrådet, av beredningen beräknad till 11 100

kronor, torde balanseras därav att medicinalstyrelsens befattning med de rättspsykiatriska

utlåtandena slopades. Den avlastning av sinnessjuknämndens

arbetsbörda, som beredningens förslag till ändrade utskrivningsregler medförde,

möjliggjorde en icke obetydlig besparing å anslagen till nämnden, förslagsvis

7 000 kronor. Motsvarande belopp syntes emellertid böra beräknas

åtgå till arvoden åt de personer, som förordnades att biträda sjukvårdsläkarna

vid sinnessjukhusen i utskrivningsfrågor.

Jämte det beredningen föreslagit materiellt ändrade regler för utskrivning

av straffriförklarade och med dem i utskrivningshänseende jämställda personer

har beredningen föreslagit formella jämkningar och omplaceringar av

hithörande bestämmelser i sinnessjuklagen. Beredningen har sålunda föreslagit,

att 18 § andra och tredje styckena skulle utgå, att 20—23 §§ skulle erhålla

ändrad lydelse samt att bestämmelserna i 50 § örn utskrivning från

sinnessjukavdelning vid fångvården av stralfriföi klarad som för vård förvaras

där, skulle flyttas till en ny paragraf, betecknad 20 a §.

Yttrandena.

Beredningens förslag att decentralisera utskrivningsförfarandet beträffande

straffriförklarade och med dem i utskrivningshänseende jämställda har tillstyrkts

i flertalet av de yttranden, däri frågan berörts. Svenska psykiatriska

föreningen och svenska läkaresällskapet lia sålunda uttalat, alt detta förslag

syntes innebära vissa fördelar, främst därigenom att den lokala

nämndens ledamöter hade tillfälle till personlig kontakt med patienten

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. May.ts proposition nr 239.

och dessutom ofta torde känna väl till honom. Möjligen kunde även utskrivningen

på detta sätt i vissa fall ske snabbare än genom sinnessjuknämnden.

Förslaget har vidare utan erinran tillstyrkts av professor Kinberg

och docenten Rylander, sjukvårdsläkaren vid fångvårdens sinnessjukavdelning

å Håga samt sjukhuscheferna vid Gådeå, S:t Lars och S:t Jörgens

sjukhus. De båda sistnämnda ha emellertid uttryckt tvivelsmål, huruvida det

vore möjligt att på varje ort uppbringa kompetenta personer med de kvalifikationer

beredningen angivit, som vore villiga att mottaga förordnande att

biträda sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor. Enahanda erinran har framställts

av sjukhuschefen vid Sidsjöns sjukhus. Denne har tillika förklarat,

att ehuru den föreslagna lagändringen syntes praktisk och ägnad att leda till

en minskning av sjukvårdsläkarens arbetsbörda, vissa olägenheter dock vore

förbundna därmed. Det centrala avgörandet av utskrivningsfrågorna genom

sinnessjuknämnden hade sålunda tillfört denna en samlad erfarenhet och en

enhetlighet i bedömandet, som en lokal nämnd endast långsamt och i mindre

skala kunde förvärva. I tveksamma fall innebure det också för sjukvårdsläkaren

en trygghetskänsla, att det definitiva avgörandet tillkomme sinnessjuknämnden

med dess större auktoritet. Sistnämnda förhållande har anmärkts

jämväl av direktionen för Salberga sjukhus, som dock ansett de fördelar,

som stöde att vinna genom den föreslagna ändringen, vara påtagliga. I yttrandet

har särskilt åberopats, att förslagets genomförande skulle verksamt bidraga

till att minska den för sjukhuset betungande skriftväxlingen med sinnessjuknämnden

i utskrivningsfrågor. Minskningen i sinnessjuknämndens arbetsbörda

bleve måhända icke lika märkbar, då man kunde befara att besvär

i relativt stor utsträckning komme att anföras över beslut, varigenom den

lokala nämnden avslagit framställning om utskrivning.

I några yttranden, i vilka beredningens förslag till ändrade utskrivningsregler

i huvudsak tillstyrkts, har ifrågasatts, huruvida icke i vissa fall fråga

om utskrivning borde hänskjutas till sinnessjuknämnden. Svea hovrätt har

sålunda funnit det för säkerställande av enhetlig rättstillämpning önskvärt att

beslut, som fattats av den lokala utskrivningsnämnden, kunde hänskjutas

till sinnessjuknämnden, innan de ginge i verkställighet. Rätt att inom snävt

begränsad tid påkalla sinnessjuknämndens prövning kunde lämpligen tillerkännas

överinspektören för sinnessjukvården och vederbörande landsfogde.

Direktionen för Säters sjukhus har framhållit, att det vore osannolikt, att de

båda lekmän, som skulle deltaga i utskrivningsfrågan, ville taga på sitt ansvar

att kvarhålla en patient, som läkaren ville utskriva. Det borde därför

föreskrivas, att örn någon av lekmännen icke ville utskriva patienten, frågan

borde hänskjutas till sinnessjuknämnden. Ett sådant arrangemang skulle säkerligen

även bidraga till en enhetlig praxis i utskrivningsfrågor. Sjukhuschefen

vid Furunäsets sjukhus har ansett, att genom borttagandet av sjukvårdsläkarens

rätt att hos sinnessjuknämnden påkalla utskrivning sjukvårdsläkarens

handlingsfrihet bleve onödigt beskuren.

Beredningens förslag att decentralisera utskrivningsförfarandet beträffande

straffriförklarade och med dem jämställda har avstyrkts av medicinalstgrel
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 219.

107

sen, som förklarat sig icke finna ådagalagt, att förslaget innebure någon fördel

framför nuvarande ordning. Jämväl sinnessjuknämnden har avstyrkt förslaget

samt därvid anfört, alt det syntes föreligga vissa risker att i de lokala

utskrivningsnämnderna den ende psykiatriskt sakkunnige, läkaren, finge det

dominerande inflytandet. Nämnden har vidare anfört följande.

Nämnden vill framhålla, att domarnas i underdomstolarna uppfattning beträffande

otillräkneligförklaring ofta lärer avvika från den undersökande

läkarens åsikt, men det torde ändock höra till sällsyntheterna, att domstolen,

trots att den har personlig kontakt med den tilltalade, anser sig kunna

frångå den sakkunniges utlåtande. Det är ganska osäkert, örn samme domare

såsom ledamot i lokal nämnd kan hävda sin åsikt mot läkaren med den

möjlighet denne har att för sin mening framföra medicinskt stöd. Den fördel.

de icke sakkunniga ledamöterna i de lokala nämnderna få framför sinnessjuknämnden,

är att de komma i personlig kontakt med patienten. Fördelarna

av en personlig undersökning av patienten genom psykiatriskt icke

utbildade eller särskilt erfarna personer kan dock vara tvivelaktig, då formellt

rediga personer av dem lätt tolkas såsom icke vårdbehövande, t. ex.

imbecilla, infantila eller paranoida patienter. Härigenom kunna lätt missgrepp

göras. Dessa torde visserligen genom påpekande av läkaren kunna

undvikas, men i sådant fall kommer hans dominerande inflytande att kvarstå.

Nämnden vill vidare anföra, att i nämnden sitta två psykiatrici, samt att

vid ärendenas behandling dessutom föreligger ett utlåtande från sjukvårdsläkaren.

Härigenom kommer fallet att belysas från olika psykiatriska synpunkter,

och detta underlättar, enligt sinnessjuknämndens erfarenhet, i hög

grad ståndpunkttagandet för de icke sakkunniga ledamöterna i nämnden.

Det är en stor nackdel för de icke sakkunniga i de lokala nämnderna, att

belysningen av fallen lätt kan bliva ensidig.

Frågan örn utskrivningen av de straffriförklarade är av stort intresse för

rättsskipningen, och liksom en enhetlig rättstillämpning är av synnerlig vikt

för rättsväsendet, blir det även av väsentlig betydelse för rättsväsendet, att

behandlingen av dem, som i stället för att straffas intagits på sinnessjukhus,

blir likartad för hela landet. Genom att samtliga ärenden rörande utskrivning

av straffriförklarade avgjorts av sinnessjuknämnden har kravet

på likartad behandling i detta hänseende tillfullo tillgodosetts. Från sin erfarenhet

känner nämnden, att sjukvårdsläkarna hava väsentligt olika inställning

till samhällets och patientens intresse, den ene läkaren lägger tyngdpunkten

på den ena och den andre på den andra sidan. Då enligt nämndens

mening läkarna komma att erhålla det dominerande inflytandet inom de

lokala nämnderna blir vid den föreslagna anordningen kravet på enhetlig

behandling av de straffriförklarade åsidosatt.

Härtill kommer att anordnandet av lokala utskrivningsnämnder praktiskt

och ekonomiskt blir tungrott och dyrbart. Under 1942 hade sinnessjuknämnden

ali pröva fall av den art, som skulle underställas de lokala nämnderna,

från 39 olika anstalter. Vid var och en av dessa skulle enligt förslaget 2 personer

förordnas att biträda i utskrivningsfrågor. Beräknas dessa i genomsnitt

sammanträda en gång i månaden komma 936 inställelser ali krävas. För

dessa skall arvode och i vissa fall rese- och traktamentsersättning utgå. Beredningen

anser, all den föreslagna anordningen skulle medföra en nedskärning

i kostnaderna för sinnessjuknämnden med 7 000 kronor, eli belopp, som

enligt nämndens mening torde vara alltför högt. Kostnaderna för de lokala

nämnderna torde icke kunna hållas inom ramen av dessa 7 000 kronor, som

beredningen beräknat.

Då enligt nämndens mening genom den föreslagna anordningen med lokala

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

utskrivningsnämnder samhällets intresse blir, trots en högre kostnad, sämre

tillgodosett än med det nuvarande förfaringssättet, kan nämnden icke tillstyrka

förslaget i denna del.

Under åberopande att den centrala prövningen innebure större garantier

för ett enhetligt bedömande i utskrivningsfrågorna har beredningens förslag

örn inrättandet av lokala utskrivningsnämnder vidare avstyrkts av sjukhuschefen

vid Mariebergs sjukhus. Jämväl sjukhuschefen vid Källshagens sjukhus

har framhållit, att inrättandet av lokala utskrivningsnämnder skulle

leda till en olikformig bedömning, varför förslaget härom syntes olämpligt.

I sistnämnda yttrande har vidare uttalats, att förslagets genomförande skulle

medföra en ökad belastning för sjuk vårdsläkaren; avfattandet av yttranden

till sinnessjuknämnden toge ringa tid i jämförelse med den som skulle åtgå,

därest sjukhusläkaren skulle muntligen föredraga ärendena i den lokala

nämnden och vara ledamöterna däri behjälpliga att förskaffa sig den personliga

kännedom örn patienterna, som förslaget förutsatte. Med lokala

nämnder skulle vidare en dubblering av ärendena komma till stånd i alla

de fall, då klagan över den lokala nämndens beslut fördes hos sinnessjuknämnden.

Sjukhuschefen vid Restads sjukhus har likaledes avstyrkt beredningens

förslag, då ett bibehållande av sinnessjuknämnden såsom utskrivningsmyndighet

för straffriförklarade och med dem likställda syntes bäst

medverka till en enhetlig bedömning i fråga örn såväl den enskilde individen

som samhällets krav på rättssäkerhet.

Farhågor för att ett utskrivningsförfarande enligt beredningens förslag

skulle medföra ett mindre enhetligt bedömande ha föranlett justitiekanslersämbetet

att föreslå en modifikation i förslaget. Ämbetet har i sitt yttrande

anfört följande.

Det synes visserligen vara erforderligt att sinnessjuknämnden herodes lättnad

i sin arbetsbörda, och en fördel är det jämväl, om prövningen av utskrivningsfråga

kan omhänderhavas av dem, som personligen lärt känna

vederbörande. Den föreslagna decentralisationen kan emellertid lätt nog

medföra olika praxis i utskrivningsfrågor vid det ganska stora antal sjukhus,

där straffriförklarade skola vårdas, och detta i båda riktningarna; medan

vid ett sjukhus straffriförklarade snart bliva utskrivna, kan vid ett annat

ganska stränga krav uppställas för att utskrivning skall komma till stånd.

Visserligen kan klagan föras hos sinnessjuknämnden över beslut, varigenom

utskrivning vägras, och på denna väg en viss enhetlighet vinnas. Fråga är

emellertid, om tillräcklig likformighet härigenom ernås. Att märka är också,

att klagan icke må föras mot beslut, varigenom utskrivning medgives, även

där sådan utskrivning med hänsyn till rättssäkerheten framstår såsom olämplig.

Måhända kan det till undvikande i viss mån av menlig olikformighet

vid bedömningen av utskrivningsfrågor böra övervägas att beträffande sådana

å sinnessjukhus intagna personer, som begått mot annans personliga

säkerhet riktat brott, bibehålla beslutanderätten om utskrivning hos sinnessjuknämnden.

Jämväl statskontoret har ansett, att utskrivningen från sinnessjukhus av

sådana straffriförklarade som gjort sig skyldiga till grövre brott borde även

framdeles ankomma på sinnessjuknämnden.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

109

Departementschefen.

De särskilda bestämmelser som meddelats om utskrivning från sinnessjukhus

av straffriförklarade och vissa andra sinnessjuka som begått brott

äro, såsom strafflagberedningen framhållit, byggda på att den presumtion

örn farlighet för det allmänna, som det begångna brottet utgör, ansetts kräva

att större försiktighet och en viss återhållsamhet iakttages i fråga örn utskrivning

av sådana sinnessjuka. Prövningen har fördenskull uppdragits

åt en för hela riket gemensam myndighet, sinnessjuknämnden, i vilken förutom

den psykiatriska sakkunskapen även lekmanna- och domaresynpunkter

äro representerade. Nämndens sammansättning torde utgöra en garanti

för att de skilda hänsyn, som kunna påverka bedömandet av utskrivningsfrågorna,

erhålla nödigt beaktande. Genom den ständigt fortgående ökningen

av antalet straffriförklarade har emellertid nämndens arbetsbörda ökats

betydligt och nämndens ställning såsom en klagoinstans i fall av vägrad utskrivning

har samtidigt kommit i bakgrunden. I den framställning av sinnessjuknämnden,

som låg till grund för 1941 års i det föregående omnämnda

lagändring, varigenom nämnden berättigades att i viss utsträckning uppdraga

sin beslutanderätt i utskrivningsfrågor åt vederbörande sjukvårdsläkare,

uppgav nämnden, att medan antalet till nämnden inkomna ärenden under

första verksamhetsåret utgjort 460, antalet år 1940 stigit till 2 340. Ärenden

rörande straffriförklarade hade år 1931 utgjort 237 eller 68 procent och år

1939 1 819 eller 85 procent av samtliga ärenden. Om dessa ärenden anförde

nämnden vidare, att många av dem avsåge sådana fall, där brottet vore obetydligt

och patientens psykiska tillstånd sådant att farlighet eller högre grad

av samhällsbesvärlighet praktiskt taget kunde uteslutas. Sådana relativt obetydliga

brott vore t. ex. en del enkla egendomsbrott, småstölder, en del fall

av fylleri, vissa trafikförseelser m. m., och vanliga psykiatriska diagnoser i

dylika fall vore imbecillitet, psykiska åldersförändringar eller psykopati.

Den år 1941 genomförda lagändringen har icke åstadkommit någon minskning

i sinnessjuknämndens arbetsbörda, enär antalet straffriförklarade fortsatt

att stiga. Enligt från sinnessjuknämnden inhämtade uppgifter utgjorde sålunda

år 1944 antalet av nämnden avgjorda ärenden 3 358, därav 2 985 eller

89 procent angingo straffriförklarade och med dem i utskrivningshänseende

jämställda. Nämndens arbetsbörda är därför alltjämt betungande.

Strafflagberedningen har i syfte att minska sinnessjuknämndens arbetsbörda

föreslagit, att nämndens förstahandsbefattning med frågor örn utskrivning

av straffriförklarade och vissa andra sinnessjuka skulle helt upphöra

och att i stället prövningen skulle ankomma på sjukvårdslälcaren jämte två

av Kungl. Maj:t förordnade personer, av vilka den ene skulle vara eller ha

varit ordinarie innehavare av domarämbete och den andre borde vara i allmänna

värv erfaren. Beredningen har ansett detta förslag jämväl i övrigt

medföra vissa praktiska fördelar.

Vad beredningen sålunda föreslagit har i flertalet yttranden i princip tillstyrkts,

därvid särskilt framhållits att förslagets genomförande skulle med
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 239.

föra en minskning av den nuvarande skriftväxlingen med sinnessjuknämnden

i utskrivningsfrågor. I övriga yttranden, däribland de som avgivits av

medicinalstyrelsen och sinnesjuknämnden, har däremot beredningens förslag

i denna del avstyrkts. För min del befarar jag, i enlighet med vad i dessa

avstyrkande yttranden anförts, att en så stark decentralisering av prövningen

som beredningen föreslagit kommer att medföra att bedömandet vid olika

sjukhus kommer att bliva alltför oenhetligt. Jag vill i detta hänseende åberopa

vad justitiekanslersämbetet anfört därom att en sådan olikformighet

endast till en del avlijälpes genom rätten att klaga hos sinnessjuknämnden,

enär beslut, varigenom utskrivning medgivits, icke kan bliva föremål för sådan

klagan. I detta sammanhang bör anmärkas, att enligt vad sinnessjuknämnden

anfört nämnden i allmänhet varit mera restriktiv än läkarna. Såsom

nämnden framhållit kan genom nämndens sammansättning olika psykiatriska

synpunkter göra sig hörda, medan i en lokal utskrivningsnämnd risk

föreligger för en ensidig belysning av fallen från psykiatrisk synpunkt.

Det är emellertid uppenbart att vissa fördelar äro förknippade med en

ökad decentralisering av utskrivningsrätten. Utöver att en lättnad i s innessjuknämndens

arbetsbörda vinnes torde sålunda det minskade behovet av

skriftväxling med nämnden medföra arbetsbesparing för sjukvårdsläkaren.

Möjligheterna att placera den som skall utskrivas i lämpligt arbete torde

också i viss mån ökas. Med hänsyn till önskvärdheten att bibehålla största

möjliga enhetlighet i utskrivningsfrågorna kan jag dock icke förorda en ytterligare

decentralisering i vidare mån än att sinnessjuknämnden bör även i

fråga om den som begått brott mot annans personliga säkerhet kunna överlåta

åt sjukvårdsläkaren att besluta örn utskrivning. Även sådana brott kunna

vara av relativt ofarlig beskaffenhet, och om det psykiatriska bedömandet

icke föranleder att större försiktighet bör iakttagas vid utskrivningen,

synes det icke vara förbundet med några risker att låta sinnessjuknämnden

delegera sin beslutanderätt i fråga om utskrivning åt sjukvårdsläkaren. Sinnessjuknämnden

har, då fråga om utskrivning av den intagne första gången

uppkommer, tillfälle att verkställa en prövning av hans farlighet från psykiatriska

utgångspunkter och bör givetvis alltid förbehålla sig beslutanderätten

i sådana fall, då farligheten är utpräglad eller brottet är av grov beskaffenhet.

Med den begränsade ändring i förhållande till gällande rätt som nu föreslagits,

synas sådana formella jämkningar och omplaceringar av reglerna om

utskrivning från sinnessjukhus som föreslagits av strafflagberedningen icke

vara påkallade. Jag föreslår sålunda endast, att i 20 § sinnessjuklagen vidtages

ändring av den innebörd jag nyss nämnt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

lil

IV. Processlag-beretlningens förslag till ändringar i sinnessjuklagen.

Processlagberedningen har, såsom inledningsvis omtalats, den 17 mars 1944

avlämnat betänkande med förslag till lag örn införande av nya rättegångsbalken

ävensom förslag till åtskilliga lagändringar, vilka sammanhänga med

den nya rättegångsordningens genomförande. Det av beredningen framlagda

förslaget till ändringar i sinnessjuklagen har huvudsakligen avseende å de

delar av sinnessjuklagen, som gälla undersökning av för brott tilltalade personers

sinnesbeskaffenhet och beredande av vård åt straffriförklarade.

Enligt nya rättegångsbalken skall — med vissa undantag — förundersök

ning inledas av polismyndighet eller åklagare, så snart på grund av angivelse

eller eljest anledning förekommer att brott som hör under allmänt åtal blivit

begånget. Har förundersökning inletts av polismyndighet, skall den övertagas

av åklagaren, så snart någon kan skäligen misstänkas för brottet eller

det eljest finnes påkallat. Under förundersökningen skall utredas, huruvida

tillräckliga skäl föreligga för åtal mot den misstänkte, samt målet så beredas,

att bevisningen kan vid huvudförhandling inför rätten förebringas i ett sammanhang.

Förundersökning skall nedläggas, om anledning ej längre finnes

till dess fullföljande. Då förundersökningen avslutas, skall undersökningsledaren

meddela beslut huruvida åtal skall väckas. Åtal väckes genom stämning

å den misstänkte. Rätten skall därefter så snart ske kan bestämma tid

för huvudförhandlingen. Denna skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott till

dess målet är färdigt för avgörande. Uppskjutes huvudförhandlingen, må den

i vissa fall fortsättas, därest målet återupptages till ny handläggning inom

två veckor; i annat fall skall ny huvudförhandling hållas och bevis, som upptagits

vid tidigare handläggning skall då ånyo upptagas, örn det finnes vara

av betydelse i målet och hinder därför ej föreligger.

Beslut om häktning av den misstänkte skall enligt nya rättegångsbalken

meddelas av rätten. För avgörande av häktningsfrågan skall, örn frågan

uppkommer under förundersökningen, hållas särskild förhandling inför rätten,

därvid den misstänkte som regel skall vara tillstädes. I samband med

att rätten meddelar beslut om häktning skall rätten utsätta lid inom vilken

åtal skall väckas, såframt åtal ej redan tidigare väckts. Överstiger denna tid

två veckor, skall i allmänhet rätten med högst två veckors mellanrum taga

häktningsfrågan under omprövning; örn det med hänsyn till utredningens beskaffenhet

eller annan omständighet finnes uppenbart, alt sådan omprövning

skulle vara utan betydelse, kan dock rätten bestämma längre tids mellanrum.

I fråga om inhämtande av yttrande från sakkunnig förutsätter nya rättegångsbalken,

alt fråga, för vars bedömande kräves särskild fackkunskap, i

allmänhet skall utredas innan målet företages till huvudförhandling. Enligt

23 kap. 14 g äger undersökningsledare i brottmål att under förundersökningen

inhämta yttrande av sakkunnig. Därest myndighet eller tjänsteman en
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

ligt sin ämbetsinstruktion är skyldig att tillhandagå åklagare eller polismyndighet

med sakkunnigt yttrande, kan undersökningsledaren direkt hos vederbörande

göra framställning därom; i annat fall har han att hos rätten framställa

begäran örn inhämtande av yttrande. Sedan åtal väckts, kan rätten enligt

45 kap. 12 § självmant inhämta yttrande av sakkunnig, innan den utsätter

målet till huvudförhandling.

I motiven till nya rättegångsbalken framhöll processlagberedningen, att

nyss omförmälda bestämmelser angående rätt att inhämta yttrande från

sakkunnig vore av särskild betydelse, då fråga vore om undersökning av den

misstänktes sinnesbeskaffenhet. För vinnande av koncentration i målets behandling

borde sådan undersökning såvitt möjligt vara verkställd före huvudförhandlingen,

och i regel syntes vara lämpligast, att den skedde redan

under förundersökningen. Vid lagrådets behandling av förslaget till ny rättegångsbalk

anmärktes vid granskningen av 23 kap. 14 §, att beredningens

nämnda yttrande lätt kunde tydas så, att beredningen velat avvika från gällande

rätts ståndpunkt i fråga om förutsättningarna för förordnande örn sinnesundersökning

i brottmål. Enligt lagrådet förutsatte gällande regler örn

undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet, att domstolen ej kunde förordna

örn sådan undersökning med mindre den ansåge att den tilltalade begått

brottet. I samband därmed framhöll lagrådet, att det endast då övertygande

bevisning förebragts mot den misstänkte vore försvarligt att förlänga

häktningstiden för att få en undersökning verkställd eller att förordna, att

icke häktad tilltalad skulle för undersökning intagas å sinnessjukhus. Då

emellertid beredningens yttrande i frågan ej behövde innebära mera än att

i alla fall, i vilka det vore klart, att den misstänkte förövat gärningen, undersökningen

borde ske före huvudförhandlingen, ansåge sig lagrådet på denna

punkt kunna lämna förslaget utan anmärkning. I propositionen med förslag

till ny rättegångsbalk uttalade departementschefen sin anslutning till lagrådets

utveckling av innebörden i 23 kap. 14 §; undersökning av misstänkts sinnesbeskaffenhet

borde ej äga rum, innan övertygande bevisning förebragts

om att han förövat den gärning, som lades honom till last.

Processlagberedningen har i sitt nu förevarande förslag erinrat, att strafflagberedningen

i sitt betänkande upptagit spörsmålet på vilket stadium i

målet sinnesundersökning borde äga rum, samt att strafflagberedningen därvid

på anförda skäl uttalat sig för ett bibehållande av rådande praxis, enligt

vilken sinnesundersökning beslutas först sedan all utredning i målet slutförts.

Strafflagberedningen har också, såsom i det föregående anmärkts, föreslagit

stadgande därom att innan beslut om sinnesundersökning meddelas erforderlig

utredning skall förebringas om den åtalade gärningen. I sin motivering

för detta stadgande har strafflagberedningen anfört, att i brottmål det

icke sällan redan på ett tidigt stadium stöde klart att den tilltalade begått

brottslig gärning, men att däremot fortsatt och stundom vidlyftig utredning

kunde erfordras för att avgöra huru gärningen straffrättsligt skulle rubriceras

eller för bedömande av skadeståndsfrågor m. m. Ur läkarens synpunkt

vore det önskvärt att undersökningen kunde påbörjas snarast möjligt, då det

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

113

vöre den tilltalades sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottets begående, som

skulle undersökas. Åtskilliga skål talade sålunda för att beslut om sinnesundersökning

borde kunna meddelas innan utredningen slutförts, blott det

genom den tilltalades erkännande eller eljest vore klarlagt att brottslig gärning

förelåge. En sådan anordning vore dock förbunden även med nackdelar.

Enligt vanliga straffprocessuella regler kunde den tilltalade, så länge

målet vöre föremål för handläggning, förebringa ytterligare utredning och

argumentering i ansvarsfrågan. Detta nytillkomna material måste uppenbarligen,

om sinnesundersökning påbörjats, delgivas undersökningsläkaren och

vållade därigenom splittring i dennes arbete. Det kunde också vara av den

betydelse att den tilltalade borde frikännas, i vilket fall förordnandet om

sinnesundersökning borde förfalla. Strafflagberedningen förutsatte fördenskull

att såsom hittills beslut om sinnesundersökning meddelades först sedan

all utredning i målet slutförts och att målet i avbidan på resultatet av

undersökningen förklarades vilande.

Frågan om sinnesundersöknings ställning i den nya rättegångsordning,

som tillkommit genom rättegångsbalken den 18 juli 1942, har strafflagberedningen

icke gått närmare in på. I detta hänseende har processlagberedningen

anfört att det, såsom jämväl framhållits av strafflagberedningen, ej

minst med hänsyn till läkarens arbete vore önskvärt att undersökningen

kunde påbörjas snarast möjligt. Ur processuell synpunkt vöre det också av

vikt, att undersökningen kunde verkställas före huvudförhandlingen. Å andra

sidan borde, såsom jämväl lagrådet erinrat, beslut örn sinnesundersökning

icke meddelas med mindre domstolen funnit utrett, att den misstänkte begått

gärningen. Någon allmän regel om i vilket skede av brottmålsförfarandet rätten

skulle fatta ståndpunkt till frågan om sinnesundersökning syntes fördenskull

icke lämplig. Rådde tvekan, vare sig om den misstänktes skuld eller om

behovet av sinnesundersökning, borde frågan uppenbart behandlas inför fullsutten

rätt vid huvudförhandlingen i målet. Förekomme icke sådan tvekan,

borde däremot förordnande om sinnesundersökning kunna allt efter omständigheterna

meddelas antingen under förundersökningen eller, efter åtalet,

vid målets beredande till huvudförhandling.

I anslutning till det anförda har processlagberedningen föreslagit vissa ändringar

i sinnessjuklagen. Beredningen har därvid lill en början föreslagit redaktionella

jämkningar beträffande rubriken till 6 kap. sinnessjuklagen ävensom

41—45 samt 47, 49 och 51 §§ samma lag, innebärande att ordet »tilltalad»

utbytes mot ordet »misstänkt». Tillika har processlagberedningen

föreslagit, att i 41 § sinnessjuklagen skulle upptagas uttryckligt stadgande

därom att förordnande om sinnesundersökning icke finge meddelas, med

mindre övertygande bevisning förebragts att den misstänkte begått gärningen.

Som en följd av att beslut örn sinnesundersökning kunde beslutas redan

under förundersökningen har beredningen ansett bestämmelserna i 47 § sinnessjuklagen

örn kvarhållande å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid

fångvården av den, som vid verkställd sinnesundersökning funnits vara i behov

av vård å sinnessjukhus, böra fullständigas med föreskrift att sådant

Bihang till riksdagens protokoll 19ti!>. 1 sami. Nr 239.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 239

kvarhållande ej finge ske om förundersökning nedlagts eller avslutats utan

att åtal följt. Vidare har processlagberedningen ansett lämpligt, att i 49 § sinnessjuklagen

infördes uttrycklig föreskrift, att därest beslut örn sinnesundersökning

meddelats först sedan målet förekommit vid huvudförhandling,

bevis som då upptagits därom att den tilltalade begått gärningen, sedermera

ej behövde upptagas på nytt, såframt ej särskilda skäl föranledde därtill. Till

motivering av vad sålunda föreslagits har beredningen anfört att, ehuru det

ståndpunktstagande till skuldfrågan som innefattades i beslutet om sinnesundersökning

icke vore slutgiltigt, likväl redan detta beslut i allmänhet torde

göra ett återupptagande av utredningsmaterialet i denna del överflödigt.

Processlagberedningen har utöver de ändringsförslag som nu nämnts framlagt

förslag till av rättegångsreformens genomförande påkallade ändringar

jämväl på vissa andra punkter i sinnessjuklagen.

Sålunda har beredningen beträffande 10 § 1 mom. sinnessjuklagen, vari

föreskrives, att vårdattest, som åtföljer ansökan örn någons intagande a sinnessjukhus,

icke må godkännas, därest den utfärdats av läkare, vilken veterligen

står i den skyldskap eller det svågerlag till den sjuke, som enligt lag

utgör vittnesjäv, föreslagit att hänvisningen till föreskrifterna örn vittnesjäv

utbyttes mot en hänvisning till reglerna örn jäv mot domare. Beredningen

har därvid erinrat att vid ett ikraftträdande av nya rättegångsbalken — som

saknar bestämmelser om vittnesjäv — den ifrågavarande bestämmelsen

skulle förlora sin betydelse om annat ej stadgades. Med hänsyn till att intagande

å sinnessjukhus utgjorde ett allvarligt ingrepp i den personliga friheten

vore det emellertid av vikt att ingen minskning skedde i de garantier,

med vilka förfarandet omgärdats.

I 38 och 39 §§ sinnessjuklagen äro bestämmelser meddelade om förhör

vid domstol angående den som för vård eller observation intagits å sinnessjukhus.

Sådant förhör må i allmänhet ej utan samtycke av den som skall

börås äga rum annorstädes än vid rätten i den ort, där han uppehåller sig,

lyder denna ort under landsrätt, må dock förhöret hallas inför närmaste

rådhusrätt. Förhör skall begäras hos rätten i stad eller domaren på landet,

som har att till förhöret kalla den eller dem med vilka förhör begärts och

vidtaga vissa andra förberedande åtgärder. Förhöret skall äga rum sa snart

ske kan, dock må urtima ting för ändamålet ej utsättas. Processlagberedningen

har med avseende å dessa bestämmelser anmärkt, att enligt ett av

beredningen framlagt förslag till handläggning av ärenden rätten vid förhör

som här avses bomme att bliva domför med en lagfaren ledamot. Tid och

ställe för förhöret kunde följaktligen bestämmas oberoende av den allmänna

sammanträdesordningen. Föreskriften att förhör kunde äga rum inför närmaste

rådhusrätt syntes fördenskull böra utgå liksom förbudet mot utsättande

av urtima ting. Med hänsyn till nyssnämnda domförhetsregel borde

därjämte föreskrivas att förhör alltid skulle begäras hos rätten.

Jämväl för vinnande av utredning om tilltalads sinnesbeskaffenhet kan,

såsom förut nämnts, på begäran av undersökningsläkaren förhör äga rum

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

115

vid rätten. Processlagberedningen har i detta hänseende erinrat, att i 40

kap. 5 § nya rättegångsbalken upptagits ett allmänt stadgande att domstol,

som beslutat inhämta yttrande av sakkunnig, ägde upptaga bevisning

eller annan utredning som erfordrades. På grund härav kunde ifrågasättas

att låta bestämmelserna örn förhör som här avses utgå. Med hänsyn till

vissa i nya rättegångsbalken upptagna regler om skyldigheten att sörja för

bevisningen i målet syntes bestämmelserna dock icke helt betydelselösa,

varför beredningen ansett övervägande skäl tala för att de bibehölles. Då

förhöret vore att anse som bevisupptagning utom rätta, syntes med hänsyn

till nya rättegångsbalkens domförhetsregler bestämmelserna att förhör kunde

begäras hos domaren på landet kunna utgå. Enahanda ändring har processlagberedningen

föreslagit beträffande motsvarande bestämmelser i 44,

46 och 46 a §§. Jämväl föreskriften i 42 § att domaren kunde bevilja anstånd

med utlåtandes avgivande har av beredningen föreslagits skola upphävas.

Som en följd av vad sålunda föreslagits har beredningen vidare ansett

45 § första stycket, som angår besvär över domarens beslut, kunna utgå.

I fråga om inställande inför domstol av tilltalad som är intagen på sinnessjukhus

eller sinnessjukavdelning vid fångvården gäller för närvarande

enligt 49 § sinnessjuklagen, att örn den tilltalade blivit i målet hörd, domstolen

ej må förordna om hans vidare inställande, så framt ej särskilda skäl

därtill äro, samt att sjukvårdsläkarens yttrande skall inhämtas innan sådant

förordnande meddelas. Enligt 21 kap. 2 § nya rättegångsbalken är personlig

inställelse av den misstänkte aldrig erforderlig om den misstänkte lider av

sinnessjukdom eller sinnesslöhet och rätten finner att hans hörande skulle

vara utan gagn. Med hänsyn härtill har processlagberedningen ansett i 49 §

sinnessjuklagen icke erfordras annan föreskrift i förevarande hänseende än

att domstolen, innan beslut meddelas örn inställelse vid rätten av den som

är intagen å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning å fångvården, skall inhämta

sjukvårdsläkarens yttrande.

Departementschefen.

Emot de av processlagberedningen framlagda ändringsförslagen, som

åsyfta att bringa sinnessjuklagens bestämmelser i överensstämmelse med

grunderna för den nya rättegångsordningen, synes mig i princip intet vara

att erinra. Jag är sålunda ense med beredningen om att sinnesundersökning

bör få beslutas först sedan övertygande bevisning förebragts att den misstänkte

begått gärningen, men att å andra sidan sinnesundersökning bör

kunna beslutas redan under förundersökningen, när tillfredsställande utredning

föreligger. Det torde emellertid böra uttryckligen angivas, att sinnesundersökning

må äga rum om den misstänkte erkänt gärningen. I enlighet med

vad beredningen uttalat synes det mig överflödigt, att den vid huvudförhandling

upptagna bevisningen i skuldfrågan skall behöva ånyo upptagas, sedan

undersökningen ägt runi, örn ej särskilda skäl därtill äro. Som sådana särskilda

skäl torde böra anses ali omständigheter tillkommit, som kunna inverka

på värderingen av det tidigare förebragta materialet, betydelse synes

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

jämväl böra tillmätas frågan huruvida den tilltalade eller hans försvarsadvokat

framställer begäran om förnyad bevisupptagning under vidhållande av

att den tilltalade är oskyldig. Bestämmelser i nu ifrågavarande hänseenden

synas mig lämpligen böra upptagas i den nya 41 a §, som tidigare omnämnts.

Vad beredningen i övrigt föreslagit synes jämväl böra godtagas med vissa

redaktionella jämkningar.

Åtskilliga bestämmelser i sinnessjuklagen, särskilt i 6 kap., äga samband

med strafflagens tillräknelighetsbestämmelser. Såsom förut nämnts föreligger

förslag till nya sådana bestämmelser. Det kunde med hänsyn till avfattningen

av detta förslag ifrågasättas att i nu förevarande sammanhang vidtaga

vissa formella jämkningar i sinnessjuklagen. Detta har dock icke synts

nödvändigt och skulle påkalla jämkning även av åtskilliga stadganden, som

i övrigt icke beröras av här föreliggande förslag.

Vad angår ikraftträdandet av de föreslagna lagändringarna böra givetvis

de ändringar, som sammanhänga med omorganisationen av det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet, träda i kraft då den nya organisationen skall

börja tillämpas, eller den 1 januari 1946. De ändringar, som enbart betingas

av processreformen, böra däremot icke träda i kraft förrän samtidigt med

den nya rättegångsbalken. I fråga om några paragrafer, som på grund av

undersökningsväsendets omorganisation böra träda i kraft den 1 januari

1946, torde i särskilda övergångsbestämmelser böra meddelas vissa särskilda

föreskrifter, som erfordras på grund av olikheterna mellan gällande rättegångsordning

och det nya processförfarandet. Slutligen må anmärkas, att

ikraftträdandet av några av de stadganden som nu föreslås ändrade är beroende

av att 1937 års förvaringslagstiftning sättes i kraft. Beträffande dessa

stadganden torde det få ankomma på Konungen att förordna om deras

ikraftträdande.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

117

Förslag

till

Lag

om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

Härigenom förordnas, att överskriften till 6 kap. sinnessjuklagen den 19

september 1929 ävensom 10 § 1 morn., 20 och 38 §§, 39 § 2 och 4 morn., 41—

46 §§, 46 a §, 47 § 1, 4 och 5 mom. samt 49 och 51 §§ samma lag1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i lagen skall införas en

ny paragraf, benämnd 41 a §, av den lydelse nedan sägs.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §.

1. Då ansökan — — — sinnestillstånd

(levnadsberättelse).

Vårdattest må utfärdas allenast av

legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens

särskilda bemyndigande,

av annan, som av styrelsen

förordnats att uppehålla läkarbefattning.

Vårdattest må ej meddelas av

läkare vid det sinnessjukhus, varest

intagning begäres; dock må läkare

vid sinnessjukhus, som drives av

landsting eller kommun, utfärda

vårdattest, då fråga är om förflyttning

till sjukhuset av någon, som

vårdas å fattigvårdsansalt, där läkaren

omhänderhar sjukvård, samt annan

läkare ej utan olägenhet eller

omgång kan anlitas. Vårdattest må

ej godkännas, därest den meddelats

av någon, som veterligen till den

sjuke står i den skyldskap eller i det

svågerlag, som enligt lag utgör vittne

sjöv.

10 §.

1. Då ansökan — -—■ — sinnestillstånd

(levnadsberättelse ).

Vårdattest må utfärdas allenast av

legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens

särskilda bemyndigande,

av annan, som av styrelsen

förordnats att uppehålla läkarbefattning.

Vårdattest må ej meddelas av

läkare vid det sinnessjukhus, varest

intagning begäres; dock må läkare

vid sinnessjukhus, som drives av

landsting eller kommun, utfärda

vårdattest, då fråga är om förflyttning

till sjukhuset av någon, som

vårdas å fattigvårdsanstalt, där läkaren

omhänderhar sjukvård, samt annan

läkare ej utan olägenhet eller

omgång kan anlitas. Vårdattest må

ej godkännas, därest den meddelats

av någon, som veterligen till den

sjuke står i den skyldskap eller i det

svågerlag, som enligt lag utgör jäv

mot domare.

1 Senaste lydelse, se betr. 20 § SFS 1941: 509, betr. 41 och 46 a §§ SFS 1937: 470, betr. 45 §

SFS 1933: 45 och betr. 47 § 4 mom. SFS 1942: 146.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

20 §.

Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus

intagen person, för vilkens

utskrivning jämlikt 18 § hinder

möter på grund av vad i andra stycket

av samma paragraf stadgas, tillkomme

det sinnessjuknämnden att

antingen själv efter anmälan eller

framställning, som nedan sägs, besluta

om utskrivning enligt 17 eller

19 § eller uppdraga åt sjukvårdsläkaren

att därom meddela beslut.

Uppdrag, som nu sagts, må dock ej

meddelas i fall, där det brott, som utgör

hinder för utskrivning enligt 18 §,

varit riktat mot annans personliga

säkerhet. Begär den, örn vilkens utskrivning

är fråga, sådant brott efter

det uppdraget meddelats, skall

detta anses återkallat.

I andra —--- förordna därom.

Sjukvårdsläkaren tillkomme--

— på försök.

38 §.

För vinnande —--eller upp
lysningsvis.

Förhör, som nyss sagts, skall äga

rum inför rätten i den ort, där den,

som skall höras, uppehåller sig, eller

med hans samtycke vid annan allmän

underrätt; dock må, örn den,

som skall höras, uppehåller sig å

ort, vilken lyder under landsrätt, förhöret

hållas inför närmaste rådstuvurätt.

39 §.

2. Förhör skall begäras skriftligen

hos rätten i stad eller domaren på

landet. I framställningen om förhör

böra de omständigheter angivas, vilka

förhöret skall avse. Däri skall ock,

(Föreslagen lydelse)

20 §.

Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus

intagen person, för vilkens

utskrivning jämlikt 18 § hinder

möter på grund av vad i andra stycket

av samma paragraf stadgas, tillkomme

det sinnessjuknämnden att

antingen själv efter anmälan eller

framställning, som nedan sägs, besluta

om utskrivning enligt 17 eller

19 § eller uppdraga åt sjukvårdsläkaren

att därom meddela beslut.

I andra---förordna därom.

Sjukvårdsläkaren tillkomme--

—- på försök.

38 §.

För vinnande---eller upp
lysningsvis.

Förhör, som nyss sagts, skall äga

rum inför rätten i den ort, där den,

som skall höras, uppehåller sig, eller

med hans samtycke vid annan allmän

underrätt.

39 §.

2. Förhör skall begäras skriftligen

hos rätten. I framställningen örn förhör

böra de omständigheter angivas,

vilka förhöret skall avse. Däri skall

ock, örn det kan ske, beträffande en
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

119

(Nuvarande lydelse)

om det kan ske, beträffande envar,

som enligt vad nedan sägs skall underrättas

om förhöret, lämnas uppgift

om namn och postadress. Åberopas

samtycke, som i 38 § andra stycket

sägs, skall skriftligt bevis därom

bifogas framställningen.

Förhör skall äga rum så snart ske

kan; dock må för ändamålet urtima

ting ej utsättas. Rätten eller domaren

läte till förhöret kalla den eller dem,

vilkas hörande begärts; avsände ock

underrättelse om tiden för förhöret

till den, som gjort framställningen

därom. Sådan underrättelse varde

jämväl, där det kan ske, avsänd till

den, som gjort hemställan, varom i

1 mom. andra stycket förmäles, så

ock i fall, då den intagne ej på egen

ansökning intagits å sinnessjukhuset,

till den, som gjort ansökningen. Till

den, som intagits för observation,

skall, ändå att han ej gjort hemställan,

som nyss sagts, underrättelse örn

förhöret avsändas.

Vill den---försorg därom.

4. Sedan förhör hållits, läte rätten

eller domaren, ändå att förhöret ej begärts

av sjukvårdsläkaren, tillställa

honom protokoll över förhöret, och

vare läkaren pliktig att i de fall, där

den intagne underrättats om förhöret,

låta honom taga del av protokollet.

6 KAP.

Särskilda bestämmelser angående

undersökning av tilltalade samt angående

intagning och utskrivning

av straffriförklarade m. m.

41 §.1

Där i brottmål domstolen på grund

av att den tilltalade tidigare lidit av

(Föreslagen lydelse)

var, som enligt vad nedan sägs skall

underrättas om förhöret, lämnas uppgift

om namn och postadress. Åberopas

samtycke, som i 38 § andra stycket

sägs, skall skriftligt bevis därom

bifogas framställningen.

Förhör skall äga rum så snart ske

kan. Rätten läte till förhöret kalla den

eller dem, vilkas hörande begärts; avsände

ock underrättelse om tiden för

förhöret till den, som gjort framställningen

därom. Sådan underrättelse

varde jämväl, där det kan ske, avsänd

till den, som gjort hemställan,

varom i 1 mom. andra stycket förmäles,

så ock i fall, då den intagne

ej på egen ansökning intagits å sinnessjukhuset,

till den, som gjort ansökningen.

Till den, som intagits för

observation, skall, ändå att han ej

gjort hemställan, som nyss sagts, underrättelse

om förhöret avsändas.

Vill den---försorg därom.

4. Sedan förhör hållits, läte rätten,

ändå att förhöret ej begärts av sjukvårdsläkaren,

tillställa honom protokoll

över förhöret, och vare läkaren

pliktig att i de fall, där den intagne

underrättats om förhöret, låta honom

taga del av protokollet.

6 KAP.

Om sinnesundersökning i brottmål

m. m.

41 §.

Föreligger anledning till antagande

att den, som är misstänkt för brott,

1 Paragrafen, som enligt SFS 1937; 470 erhållit ändrad lydelse vilken ännu ej trätt i kraft,

Ilar återgivits i sin nu gällande lydelse.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

sinnessjukdom eller eljest finner anledning

till antagande, att den tilltalade

vid tiden för brottets begående varit

av sinnesbeskaffenhet, som utesluter

eller minskar straffbarheten, må

den tilltalade ej dömas skyldig till

brottet utan att läkares utlåtande blivit

inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet

vid nämnda tid och beträffande

frågan, huruvida han år i

behov av vård å sinnessjukhus.

Ändå att domstolen ej finner anledning

till antagande, som i första

stycket sågs, må domstolen ej, utan

att läkares utlåtande inhämtats, förordna

örn den tilltalades internering

eller döma honom till straffarbete i

ett är eller däröver för mord eller för

mordbrand eller annat eldsåsåttande,

som icke förövats i uppsåt att bedraga

försäkringsgivare eller i annan sådan

sviklig avsikt, eller för försök till

brott, som nu är sagt.

(Föreslagen lydelse)

bör förklaras straffri enligt 5 kap. 5 §

strafflagen, skall domstolen förordna

örn sinnesundersökning enligt vad nedan

sågs, där ej av särskilda skäl sådan

undersökning finnes obehövlig.

Sinnesundersökning skall ock ske, där

domstolen finner särskild utredning

örn den misstänktes sinnesbeskaffenhet

vara av betydelse för bestämmande

av påföljd för brottet eller eljest

för .målets avgörande.

41 a §.

Beslut örn sinnesundersökning må

ej meddelas, med mindre den misstänkte

erkänt gärningen eller övertygande

bevisning förebragts att han

begått densamma.

Har beslut örn sinnesundersökning

meddelats sedan målet förekommit

vid huvudförhandling, erfordras ej

vid ny huvudförhandling, att tidigare

upptagen bevisning därom, att den

misstänkte begått gärningen, ånyo

upptages, så framt ej särskilda skäl

därtill åro.

Där rätten finner det lämpligt, md

rätten förordna, att målet, såvitt angår

utredning örn den misstänktes

sinnesbeskaffenhet, skall handläggas

inom stängda dörrar.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

121

(Nuvarande lydelse)

42 §.

Har domstol jämlikt Al § beslutat

att inhämta utlåtande angående tilltalad,

som förvaras i häkte, skall sådant

utlåtande efter verkställd undersökning

avgivas av sjukvårdsläkaren

vid den fångvården tillhörande sinnessjukavdelning,

som skall mottaga

för sinnessjukdom misstänkta från

det häkte, där den tilltalade förvaras.

För undersökningen skall den tilltalade

överföras till sinnessjukavdelningen,

och varde samtliga handlingar i

målet överlämnade till sjukvårdsläkaren.

Där sjukvårdsläkaren finner det erforderligt

för bedömande av den tilltalades

sinnesbeskaffenhet, må han

hos domstolen eller, där målet är anhängigt

vid häradsrätt, hos domaren

göra framställning om att förhör i

målet hålles med personer, som kunna

antagas äga kännedom örn omständigheter

av betydelse för bedömande

av den tilltalades sinnesbeskaffenhet.

I framställningen bör angivas

vad förhöret skall avse. Skall

förhör äga rum, ankomme på domstolen

eller domaren att föranstalta

örn att förhöret varder hållet samt örn

underrättelse till sjukvårdsläkaren

och inkallelse av den eller dem, med

vilka förhör begärts. Angående ersättning

åt den, som jämlikt detta

stycke inkallats för att höras såsom

vittne eller upplysningsvis, gäde, ändå

att inkallelsen beslutats av domaren

eller att allmän åklagare ej för talan

i målet, vad angående ersättning

av allmänna medel till vittnen i brottmål

finnes stadgat.

Utlåtande, varom i denna paragraf

förmäles, skall avgivas utan dröjsmål

och sist inom tvä månader från det

den tilltalade intogs å sinnessjukav
-

(Föreslagen lydelse)

42 §.

Sinnesundersökning av den, som är

häktad, skall verkställas å sinnessjukavdelning

vid fångvården av där anställd

läkare. Domstol, som förordnat

örn sådan undersökning, skall skyndsamt

översända samtliga handlingar i

målet till den sinnessjukavdelning, till

vilken den häktade enligt av fångvårdsstyrelsen

meddelade bestämmelser

skall överföras för undersökningens

verkställande.

Undersökningsläkaren må hos polismyndighet

begära utredning angående

omständigheter av betydelse för

undersökningen, så ock hos domstolen

göra framställning örn att förhör i

målet hålles med personer, som kunna

antagas äga kännedom örn sådana

omständigheter. Därvid bör angivas

vad utredningen eller förhöret skall

avse. Skall förhör äga rum, ankomme

på domstolen att föranstalta om att

förhöret varder hållet samt att underrätta

undersökningsläkaren örn

förhöret. Angående ersättning åt den,

som inkallats till förhöret för att höras

därvid, gäde vad örn ersättning

till vittne i brottmål år stadgat. Ersättningen

skall stanna å statsverket.

Sinnesundersökning skall verkställas

utan dröjsmål och utlåtande däröver

avgivas sist inom två månader

från det handlingarna inkomma till

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

delningen, i den mån ej domstolen eller

domaren i särskilt fall på framställning

av sjukvårdsläkaren medgiver

anstånd. Beslut örn anstånd må

meddelas utan parternas hörande. Har

domstolen eller domaren förordnat

örn förhör som i andra stycket sågs,

må, om tiden ej därigenom förlånges

till mer än tre månader, med utlåtandet

utan särskilt medgivande anstå

till dess fjorton dagar förflutit från

det protokoll över förhöret kommit

sjukvårdsläkaren tillhanda. Vid utlåtandet

skola fogas de av domstolen

till sjukvårdsläkaren överlämnade

handlingarna.

Då utlåtande avgives, skall sjukvårdsläkaren

samtidigt insända en avskrift

därav till medicinalstyrelsen;

finner styrelsen anledning föreligga,

att frågan örn den tilltalades sinnesbeskaffenhet

underkastas ytterligare

psykiatrisk granskning, har styrelsen

att ofördröjligen underrätta domstolen

därom.

43 §.

Där tilltalad, angående vilken domstol

jämlikt il § beslutat inhämta utlåtande,

befinner sig på fri fot, åligge

det medicinalstyrelsen att på anmälan

av domstolen eller domaren förordna

lämplig läkare att efter verkställd undersökning

till domstolen avgiva sådant

utlåtande. Sedan förordnande av

medicinalstyrelsen meddelats, varde

samtliga handlingar i målet överlämnade

till den förordnade.

Den tilltalade är pliktig att för undersökningen

inställa sig å tid och ort,

som av läkaren bestämmas.

(Föreslagen lydelse)

sinnessjukavdelningen, i den mån ej

domstolen i särskilt fall på framställning

av undersökningsläkaren medgiver

anstånd. Beslut örn anstånd må

meddelas utan parternas hörande.

Vid utlåtandet skola fogas de av

domstolen till sinnessjukavdelningen

överlämnade handlingarna.

/ utlåtandet skall undersökningsläkaren

angiva den undersöktes sinnestillstånd

vid gärningens begående, så

ock huruvida han är i behov av vård

å sinnessjukhus. Finnes den undersökte

eljest böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet

bliva föremål för särskild

behandling, bör sådant anmärkas.

I utlåtandet skola ock angivas de

skäl och omständigheter, på vilka

däri givet omdöme grundas.

Då utlåtande avgives, skall undersökningsläkaren

samtidigt insända en

avskrift därav till medicinalstyrelsen;

finner styrelsen anledning föreligga

till ytterligare psykiatrisk granskning,

har styrelsen att ofördröjligen underrätta

domstolen därom.

43 §.

Sinnesundersökning av den, som

icke är häktad, skall verkställas av

läkare, som för dylikt ändamål är

anställd vid statligt sinnessjukhus.

Domstol, som förordnat örn sådan undersökning,

skall skyndsamt överlämna

samtliga handlingar i målet till det

sinnessjukhus, vid vilket enligt av

medicinalstyrelsen meddelade bestämmelser

undersökningen skall äga

rum.

Den, som skall undersökas, är pliktig

att för undersökningen inställa

sig å tid och ort som av undersök
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

123

(Nuvarande lydelse)

Finner läkaren, att undersökningen

ej kan verkställas utan att den tilltalade

intages å sinnessjukhus, gore anmälan

därom hos domstolen, som åge

förordna, att den tilltalade skall intagas

å ett statens sinnessjukhus. Ej må

domstolen utan medgivande av den

tilltalade meddela dylikt förordnande,

med mindre å brottet kan följa straffarbete,

fängelse, avsättning eller mistning

av ämbete på viss tid. Har förordnande,

som nu sagts, meddelats,

varde den tilltalade, örn läkaren är

anställd å något statens sinnessjukhus,

där intagen. I annat fall skall

intagning ske å det statens sinnessjukhus,

som medicinalstyrelsen, på anmälan

av domstolen eller domaren,

bestämmer, samt undersökningen efter

styrelsens förordnande övertagas

av där anställd läkare.

I fall, som avses i denna paragraf,

skola föreskrifterna i 42 § andra, tredje

och fjärde styckena i tillämpliga

delar lända till efterrättelse med iakttagande

av att tiden för utlåtandes

avgivande skall räknas, örn den tilltalade

intagits å sinnessjukhus, från

den dag, intagningen ägde rum, men

eljest från det läkaren mottog handlingarna

i målet.

Vad i tredje stycket stadgats skall

icke tillämpas, där undersökningen

överlämnats åt sjukvårdsläkaren vid

sinnessjukhus och den tilltalade jämlikt

bestämmelse i 4 kap. blivit för

observation där intagen. Där sådan

intagning skett, må domstolen eller

domaren, pä framställning av sjuk
-

(Föreslagen lydelse)

ningslåkaren bestämmas. Såvitt möjligt

skall tillses, att han genom undersökningen

ej hindras i sin förvärvsverksamhet

och att ej heller annan

allvarlig olägenhet därigenom tillskyndas

honom.

Finner under sökning släkaren det

erforderligt för undersökningens verkställande,

åge domstolen på framställning

av undersökningsläkaren förordna,

att den, som skall undersökas,

skall intagas å det sinnessjukhus, där

läkaren är anställd. Ej må domstolen

utan medgivande av den, som skall

undersökas, meddela dylikt förordnande,

med mindre å brottet kan följa

straffarbete, fängelse, avsättning

eller mistning av ämbete på viss tid.

I fall, som avses i denna paragraf,

skola föreskrifterna i 42 § andra,

tredje, fjärde och femte styckena i

tillämpliga delar lända till efterrättelse

med iakttagande av att tiden för utlåtandes

avgivande skall räknas från

det handlingarna inkommo till vederbörande

sjukhus.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

vårdsläkaren, besluta förlängning av

den tid, inom vilken observationen

skall vara slutförd; har intagningen

skett jämlikt 27 §, må den tilltalade

ej före observationens avslutande

lämna sjukhuset. Ej må i fall, som nu

sagts, förhör enligt 5 kap. anställas.

44 §.

Prövar domstol, efter det sådant utlåtande,

som ovan i detta kapitel omförmåles,

blivit avgivet, medicinalstyrelsens

utlåtande böra infordras, åligge

domstolen att till medicinalstyrelsen

överlämna samtliga handlingar i målet.

Medicinalstyrelsen åge att föranstalta

örn förnyat, på undersökning

av den tilltalade grundat läkarutlåtande,

och skall, örn så sker, vad i 42

och 43 §§ för där avsedda fall stadgats

i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Därvid skall dock följande

iakttagas:

1) Det åligger---i målet.

2) Undersökning av--— dit

överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger

att hos domstolen göra framställning,

som i 42 § andra stycket sägs, och

påkalla intagning å sinnessjukhus av

tilltalad, sorn'' vistas å fri fot. Varder

i anledning av framställning, som

nyss sagts, förhör utsatt, åligge domstolen

eller domaren att underrätta

medicinalstyrelsen därom.

4) Vederbörande läkares —---

med avgivandet.

45 §.

Har domaren på landet jämlikt 42

eller 43 § medgivit anstånd med läkarutlåtandes

avgivande, skall i av
-

(Föreslagen lydelse)

44 §.

Prövar domstol, efter det utlåtande

över verkställd sinnesundersökning

blivit avgivet, medicinalstyrelsens utlåtande

böra infordras, åligge domstolen

att till medicinalstyrelsen överlämna

samtliga handlingar i målet.

Medicinalstyrelsen åge att genom

läkare, som styrelsen därtill utser,

verkställa den ytterligare undersökning

styrelsen må finna erforderlig,

och skall, örn så sker, vad i 42 och

43 §§ för där avsedda fall stadgats i

tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Därvid skall dock följande iakttagas

:

1) Det åligger--— i målet.

2) Undersökning av--— dit

överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger

begära utredning eller göra framställning

örn förhör, som i 42 § andra

stycket sägs, och påkalla intagning å

sinnessjukhus av den, som skall undersökas,

örn han vistas å fri fot.

Varder förhör utsatt, åligge domsto-.

len att underrätta medicinalstyrelsen

därom.

4) Vederbörande läkares---

med avgivandet.

45 §.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

125

(Nuvarande lydelse)

seende å klagan över beslutet sd förfaras,

som om det meddelats av rätten.

Emot domstols beslut, varigenom

förordnats örn intagande å sinnessjukhus

av tilltalad, som befinner sig

å fri fot, skall föras särskild klagan

genom besvär.

Har domstol under rättegången

meddelat beslut, som i detta kap. sägs,

gånge beslutet, där det ej är sådant,

som i andra stycket avses, i verkställighet

ändå att det icke vunnit laga

kraft.

46 §.

Finner myndighet, vilken äger

ålägga tvångsarbete, vid förhör med

någon, som är föremål för förfarande,

avseende ådömande av sådant arbete,

anledning till antagande, att han

år sinnessjuk, må han ej dömas till

tvångsarbete utan att läkares utlåtande

inhämtats angående hans sinnesbeskaffenhet

och beträffande frågan

örn han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Å sådant utlåtandes avgivande skola

bestämmelserna i 42 och 43 §§ i

tillämpliga delar lända till efterrättelse

med iakttagande av att vad där

stadgas örn domstolen eller domaren

i stället skall gälla om myndigheten;

dock att, om läkare hos myndigheten

gjort framställning om förhör, det

skall ankomma på myndigheten att

förordna om sådant förhör vid lämplig

underrätt och på rätten eller domaren

att lämna myndigheten meddelande

örn förhöret och vidtaga de

åtgärder, som i 42 § andra stycket

omförmälas. Ersättningen till den,

som inkallats till förhöret, skall alltid

stanna å statsverket. Prövar myn
-

(Föreslagen lydelse)

Emot domstols beslut, varigenom

förordnats om intagande å sinnessjukhus

av den, som befinner sig å fri

fot, skall föras särskild klagan genom

besvär.

Har domstol under rättegången

meddelat beslut, som i detta kap. sägs,

gånge beslutet, där det ej är sådant,

som i första stycket avses, i verkställighet

ändå att det icke vunnit laga

kraft.

46 §.

Ej må någon, som kan antagas vara

sinnessjuk, dömas till tvångsarbete,

utan att undersökning av hans sinnesbeskaffenhet

ägt rum.

Å sådan undersökning skola bestämmelserna

i 42 och 43 §§ i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse

med iakttagande av att vad där stadgas

om domstolen i stället skall gälla

örn myndighet, som påkallat undersökningen;

dock att, om läkare hos

myndigheten gjort framställning om

förhör, det skall ankomma på myndigheten

att förordna om sådant förhör

vid lämplig underrätt och på rätten

att lämna myndigheten meddelande

örn förhöret och vidtaga de åtgärder,

som i 42 § andra stycket omförmälas.

Prövar myndigheten erforderligt,

att jämväl medicinalstyrelsens

utlåtande inhämtas, skola stadgande
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

digheten erforderligt, att jämväl ine- na i 44 § därvid lända till efterrätteldicinalstyrelsens

utlåtande inhämtas, se med enahanda avvikelser, som nyss

skola stadgandena i 44 § därvid län- angående läkarundersökningen sagts,

da till efterrättelse med enahanda avvikelser,

som nyss angående läkares

utlåtande sagts.

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen, beträffande

någon som undergår straffarbete

eller för sedlighetsbrott ådömt

fängelse eller som för brott varom förmäles

i 1 § 3. lagen örn förvaring och

internering i såkerhetsanstalt undergår

ungdomsfängelse, anledning förekomma

därtill att han jämlikt 3 §

nämnda lag underkastas förvaring,

skall styrelsen, innan den vidtager åtgärd

som i 6 § andra stycket samma

lag avses, inhämta läkares utlåtande

angående hans sinnesbeskaffenhet

och beträffande frågan huruvida han

efter frigivningen kan antagas bliva

vådlig för annans säkerhet till person

eller egendom. Lag samma vare, örn

styrelse för allmän uppfostringsanstalt,

i fråga örn någon som för brott

varom förmåles i 1 § 3. lagen örn

förvaring och internering i såkerhetsanstalt

undergår tvång suppfostran,

finner anledning förekomma att han

jämlikt 3 § samma lag underkastas

förvaring.

Beträffande sådant utlåtande skola

bestämmelserna i 42 § i tillämpliga

delar lända till efterrättelse, med iakttagande

av att vad där stadgas om

domstolen eller domaren i stället skall

gälla örn styrelsen; dock att, om läkare

hos styrelsen gjort framställning

örn förhör, det skall ankomma på

styrelsen att föranstalta örn sådant

förhör vid lämplig underrätt och på

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen eller styrelse

för allmän uppfostringsanstalt

anledning förekomma därtill att någon,

som undergår straff eller tvångsuppf

ostron, underkastas förvaring,

skall styrelsen, innan interneringsnämndens

yttrande i frågan inhämtas,

föranstalta örn undersökning av

hans sinnesbeskaffenhet, där ej av

särskilda skäl sådan undersökning

finnes obehövlig.

Beträffande undersökningen skola

bestämmelserna i 42 § i tillämpliga

delar lända till efterrättelse med

iakttagande av att vad där stadgas

om domstolen i stället skall gälla örn

styrelsen; dock att, örn läkare hos

styrelsen gjort framställning om förhör,

det skall ankomma på styrelsen

att föranstalta om sådant förhör vid

lämplig underrätt och på rätten att

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

127

(Nuvarande lydelse)

rätten eller domaren att lämna styrelsen

meddelande om förhöret och

vidtaga de åtgärder som i 42 § andra

stycket omförmälas. Ersättningen till

den som inkallats till förhöret skall

alltid stanna å statsverket. Prövar styrelsen

erforderligt att jämväl medicinalstyrelsens

utlåtande inhämtas, skola

stadgandena i 44 § i vad de avse

häktad äga motsvarande tillämpning,

med enahanda avvikelser som nyss

angående läkares utlåtande sagts.

47 §.

1. Tilltalad, som enligt förut i detta

kapitel meddelat stadgande intagits

å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården, skall

tillsvidare där kvarbliva, i den mån

ej annat följer av vad nedan föreskrives.

Förklaras den intagne i infordrat

utlåtande icke vara i behov av vård

å sinnessjukhus, må han ej vidare på

grund av stadgande, som nyss sagts,

kvarhållas å sinnessjukhuset eller

sinnessjukavdelningen; är han häktad,

varde till häktet återförd. Samma

lag vare, där domstol angående

honom meddelar slutligt utslag, som

ej innefattar målets hänvisning till annan

domstol, samt han icke däri förklaras

på grund av sin sinnesbeskaffenhet

från ansvar fri.

4. Vad ovan i 1—3 mom. sägs angående

för brott tilltalad skall i till
-

(Föreslagen lydelse)

lämna styrelsen meddelande örn förhöret

och vidtaga de åtgärder, som i

42 § andra stycket omförmälas. Prövar

styrelsen erforderligt, att jämväl

medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas,

skola stadgandena i 44 § i vad

de avse häktad äga motsvarande tilllämpning

med enahanda avvikelser,

som nyss angående läkarundersökningen

sagts.

47 §.

1. Misstänkt, som enligt förut i

detta kapitel meddelat stadgande intagits

å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården, skall

tillsvidare där kvarbliva, i den mån

ej annat följer av vad nedan föreskrives.

Förklaras den intagne i avgivet

utlåtande icke vara i behov av vård

å sinnessjukhus, må han ej vidare

på grund av stadgande, som nyss

sagts, kvarhållas å sinnessjukhuset eller

sinnessjukavdelningen; är han

häktad, varde till häktet återförd.

Samma lag vare, där förundersökning

nedlägges eller avslutas utan att åtal

mot den intagne väckes eller domstol

angående honom meddelar slutligt utslag,

vari han icke förklaras på grund

av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar

fri.

Beträffande intagen, som i avgivet

utlåtande förklarats vara i behov av

vård å sinnessjukhus, åge sinnessjuknämnden

på därom gjord framställning

förordna, att han ej vidare inål

kvarhållas å sinnessjukhuset eller

sinnessjukavdelningen.

4. Vad ovan i 1—3 mom. sägs angående

för brott misstänkt skall i

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse)

lämpliga delar lända till efterrättelse

beträffande den, rörande vilken utlåtande

infordrats jämlikt 46 §, med

iakttagande av att vad i nämnda

mom. stadgas om domstol i stället

skall gälla myndighet, vilken äger

ålägga tvångsarbete, och att vad i

samma mom. sägs om den, som förklaras

på grund av sin sinnesbeskaffenhet

från ansvar fri, skall avse den,

som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

förklaras icke kunna dömas till

tvångsarbete. Med avvikelse från vad

i nämnda mom. stadgas skall dock

vård av den, som kvarhålles å sinnessjukavdelning

vid fångvården eller

som icke är häktad men enligt

vederbörligt utlåtande är i behov av

vård å sinnessjukhus, beredas å det

sinnessjukhus, till vars område han

hör, samt ansökan om hans intagande

å sådant sjukhus göras hos sjukvårdsläkaren

vid sjukhuset.

Ej må — — — utlåtandet avgivits.

5. Vad i 36 § finnes stadgat beträffande

den, som för observation

intagits å sinnessjukhus, skall lända

till efterrättelse jämväl i avseende å

den, som på grund av bestämmelse i

detta kapitel för undersökning intagits

å sådant sjukhus; dock skall i

fråga om handling, för vars vidarebefordran

sjuk vårdsläkarens tillstånd

enligt nämnda paragraf erfordras,

gälla, att den ej må fortskaffas till

eller från den, som är tilltalad för

brott, örn den innehåller något, som

kan hindra brottets upptäckt eller

rannsakningens gång.

49 §.

Har tilltalad, som är intagen å sinnessjukhus

eller d sinnessjukavdel
-

(Föreslagen lydelse)

tillämpliga delar lända till efterrättelse

beträffande den, rörande vilken utlåtande

infordrats jämlikt 46 §, med

iakttagande av att vad i nämnda

mom. stadgas om domstol i stället

skall gälla myndighet, vilken äger

ålägga tvångsarbete, och att vad i

samma mom. sägs om den, som förklaras

på grund av sin sinnesbeskaffenhet

från ansvar fri, skall avse den,

som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

förklaras icke kunna dömas

till tvångsarbete. Med avvikelse från

vad i nämnda mom. stadgas skall

dock vård av den, som kvarhålles å

sinnessjukavdelning vid fångvården

eller som icke är häktad men enligt

vederbörligt utlåtande är i behov av

vård å sinnessjukhus, beredas å det

sinnessjukhus, till vars område han

hör, samt ansökan om hans intagande

å sådant sjukhus göras hos sjukvårdsläkaren

vid sjukhuset.

Ej må---utlåtandet avgivits.

5. Vad i 36 § finnes stadgat beträffande

den, som för observation

intagits å sinnessjukhus, skall lända

till efterrättelse jämväl i avseende å

den, som på grund av bestämmelse i

detta kapitel för undersökning intagits

å sådant sjukhus; dock skall i

fråga om handling, för vars vidarebefordran

sjuk vårdsläkarens tillstånd

enligt nämnda paragraf erfordras,

gälla, att den ej må fortskaffas till

eller från den, som är misstänkt för

brott, om den innehåller något, som

kan hindra brottets upptäckt eller

sakens utredning.

49 §.

Är den, som misstänkes för brott,

intagen å sinnessjukhus eller d sin
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

(Nuvarande lydelse)

ning vid fångvården, blivit i målet

hörd, må domstolen ej förordna örn

hans vidare inställande, så framt ej

särskilda skäl därtill äro. Innan sådant

förordnande meddelas, skall

sjukvårdsläkarens yttrande inhämtas.

Meddelas utslag i den tilltalades frånvaro,

åligge det rätten att föranstalta

om att utslaget delgives honom genom

sjukvårdsläkarens försorg.

Vad i första stycket stadgas om

tilltalad skall äga motsvarande tilllämpning

å den, som är föremål för

förfarande, avseende ådömande av

tvångsarbete.

51 §.

Motsätter sig---av nöden.

Undandrager sig någon, som är tilltalad

för brott eller föremål för förfarande,

avseende ådömande av tvångsarbete,

samt vistas å fri fot, att iakttaga

vad enligt 43, 44 eller 46 § åligger

honom eller behöver läkare för

verkställande av undersökning, varom

där förmäles, skydd för sin personliga

säkerhet, skall ock på begäran

av vederbörande läkare erforderlig

handräckning lämnas. Samma lag vare,

där sådant fall prövas föreligga,

att undersökning må äga rum enligt

16 §, och den, om vilkens undersökning

är fråga, vägrar att underkasta

sig densamma eller läkare för verkställande

av undersökningen behöver

skydd för sin personliga säkerhet.

(Föreslagen lydelse)

nessjukavdelning vid fångvården, må

beslut örn hans inställelse vid rätten

icke meddelas, innan domstolen inhämtat

sjukvårdsläkarens yttrande.

Meddelas utslag i den misstänktes

frånvaro, åligge det rätten att föranstalta

om att utslaget delgives honom

genom sjukvårdsläkarens försorg.

Vad i första stycket stadgas om

för brott misstänkt skall äga motsvarande

tillämpning å den, som är föremål

för förfarande, avseende ådömande

av tvångsarbete.

51 §.

Motsätter sig---av nöden.

Undandrager sig någon, som är

misstänkt för brott eller föremål för

förfarande, avseende ådömande av

tvångsarbete, samt vistas å fri fot, att

iakttaga vad enligt 43, 44 eller 46 §

åligger honom eller behöver läkare

för verkställande av undersökning,

varom där förmäles, skydd för sin

personliga säkerhet, skall ock på begäran

av vederbörande läkare erforderlig

handräckning lämnas. Samma

lag vare, där sådant fall prövas föreligga,

att undersökning må äga rum

enligt 16 §, och den, om vilkens undersökning

är fråga, vägrar att underkasta

sig densamma eller läkare

för verkställande av undersökningen

behöver skydd för sin personliga säkerhet.

Denna lag träder i kraft, i fråga örn 20, 41 och 42—46 §§ samt 47 § 1 mom.

tredje stycket den 1 januari 1946, i fråga örn 46 a § och 47 § 4 mom. andra

stycket den dag Konungen förordnar samt i fråga örn 10 8 1 morn., 38 §,

39 § 2 och 4 morn., 41 a §, 47 § 1 mom. första och andra styckena, 4 mom.

första stycket och 5 mom. ävensom 49 och 51 §§ den dag rättegångsbalken

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 239.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

den 18 juli 1942 träder i kraft. Intill sistnämnda dag skola följande särskilda

bestämmelser gälla:

1. Förhör, som avses i 42—44, 46 och 46 a §§, må på landet begäras jäm
väl

hos domaren, som har att föranstalta om att förhöret varder hållet samt

om föreskrivna underrättelser och örn inkallelse av den eller dem, med vilka

förhör begärts. ,

2. Beslut örn anstånd med avgivande av utlåtande över verkställd sinnesundersökning

må, om målet är anhängig! vid häradsrätt, meddelas av domaren.

I avseende å klagan över domarens beslut skall så förfaras som om

det meddelats av rätten.

3. Där rätten finner det lämpligt, må rätten i brottmål förordna, att målet,

såvitt angår utredning om den tilltalades sinnesbeskaffenhet, skall handläggas

inom stängda dörrar.

Genom denna lag upphäves lagen den 18 juni 1937 (nr 470) om ändring i

vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321), i vad därigenom

förordnats, att 41 § sistnämnda lag skall från och med den dag Konungen

förordnar erhålla viss ändrad lydelse.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

131

Bilaga *4.

Strafflag-beredningens förslag till lag om sinnesundersökning i brottmål m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Föreligger i brottmål anledning till antagande att den tilltalade begått

gärningen under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller finner

domstolen eljest, för bestämmande av påföljd för brottet eller av annan anledning,

utredning angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet erforderlig,

skall sinnesundersökning verkställas enligt denna lag, där ej sådan undersökning

av särskilda skäl finnes obehövlig.

Finnes brottet ej förskylla svårare straff än böter, må sinnesundersökning

ske endast när särskilda skäl därtill äro.

2 §•

Innan förordnande örn sinnesundersökning meddelas, skall erforderlig utredning

förebringas örn den åtalade gärningen samt den tilltalades levnadsomständigheter

och personliga förhållanden i övrigt.

3 §.

Sinnesundersökning skall verkställas av läkare tillhörande rättspsykiatrisk

anstalt.

Angående de rättspsykiatriska anstalternas organisation och sinnesundersökningarnas

fördelning mellan anstalterna utfärdar Konungen bestämmelser.

4 §•

Sinnesundersökning av häktad skall ske å rättspsykiatrisk anstalt eller, där

Konungen så förordnar, å sinnessjukhus.

5 §.

Sinnesundersökning av tilltalad som icke är häktad skall såvitt möjligt

verkställas under sådana förhållanden, att den icke hindrar den tilltalades

förvärvsverksamhet eller medför annan väsentlig olägenhet för honom.

När så erfordras, må undersökningsläkaren förelägga den tilltalade att

inställa sig till besök å lämplig plats som av läkaren bestämmes. Underlåter

den tilltalade att inställa sig eller motsätter han sig eljest undersökningen

eller behöver läkaren för verkställande av undersökningen skydd för sin

personliga säkerhet, skall vederbörande polismyndighet på begäran av undersökningsläkaren

lämna erforderlig handräckning. Sådan handräckning

må ej meddelas förrän beslutet om sinnesundersökning vunnit laga kraft.

När särskilda skäl därtill äro, må för undersökningens verkställande den

tilltalade för bestämd tid intagas å sinnessjukhus. Beslut härom meddelas,

om den tilltalade skriftligen samtyckt till åtgärden, av chefen för den rättspsykiatriska

anstalten och i annat fall på dennes begäran av domstolen.

6 §.

Undersökningsläkaren må hos polismyndighet eller domstol begära utredning

angående omständigheter av betydelse för bedömandet av den tilltala
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

des sinnesbeskaffenhet. Begäres sådan utredning hos domstol, böra de personer

angivas vilkas hörande påkallas. Det ankommer å domstolen eller på

landet å domaren att utsätta tid och plats för förhöret, att underrätta såväl

undersökningsläkaren som parterna i målet härom samt att inkalla dem

med vilka förhör begärts.

7 §•

Kostnad för sinnesundersökning, däri inbegripet ersättning för den tilltalades

resor för undersökning och för hans vistelse å sinnessjukhus enligt

5 §, bestrides av statsmedel.

Angående ersättning åt den, som enligt 6 § inkallats att höras inför domstol

såsom vittne eller upplysningsvis, gälle vad angående ersättning av allmänna

medel till vittnen i brottmål finnes stadgat; dock skall ersättningen

alltid stanna å statsverket.

8 §.

Sinnesundersökning skall verkställas utan dröjsmål och skriftligt utlåtande

däröver avgivas snarast möjligt.

Kan infordrat utlåtande ej avgivas inom en månad från det handlingarna

i målet kommit anstalten till handa, skall undersökningsläkaren före nämnda

tids utgång göra anmälan härom hos domstolen eller på landet hos domaren

med angivande av skälen för dröjsmålet; och har domstolen eller domaren

då att bestämma viss tid inom vilken utlåtandet skall vara avgivet. Sålunda

bestämd tid må, när synnerliga skäl därtill äro, av domstolen eller

domaren förlängas.

9 §•

Har den tilltalade enligt utlåtandet begått gärningen under inflytande av

sinnessjukdom eller sinnesslöhet skall i utlåtandet angivas om han är i behov

av vård å sinnessjukhus eller annan särskild vård. Beträffande annan

tilltalad bör utlåtandet innehålla den slutsats rörande hans behandling, vartill

hans sinnesbeskaffenhet må föranleda.

I utlåtandet skola angivas de skäl och omständigheter på vilka däri givet

omdöme grundas.

10 §.

Sedan utlåtandet avgivits må domstolen, örn den så finner erforderligt,

anmoda undersökningsläkaren att skriftligen komplettera sitt utlåtande i

angivet hänseende, så ock höra honom muntligen.

Domstolen må ock inhämta utlåtande av rättsläkarrådet. Angående rättsläkarrådets

sammansättning förordnar Konungen.

Erfordras i fall som i denna paragraf avses att undersökningen kompletteras,

skall vad i 5—7 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

11 §■

Domstolen må, när så finnes lämpligt, förordna att målet, såvitt fråga är

om utredning angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet, skall handläggas

inom stängda dörrar.

12 §.

Har tilltalad vid verkställd sinnesundersökning befunnits lida av sinnessjukdom

eller sinnesslöhet, må domstolen ej förordna om hans vidare inställande

inför rätten, såframt ej särskilda skäl därtill äro. Innan sådant

förordnande meddelas, skall undersökningsläkarens yttrande inhämtas.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 239.

133

13 §.

Häktad skall efter verkställd sinnesundersökning återföras till häktet;

dock må sinnessjuk eller sinnesslö efter prövning av chefen för den rättspsykiatriska

anstalten kvarhållas å anstalt eller sinnessjukhus, där undersökningen

ägt rum, så länge han i målet hålles häktad.

14 §.

Har någon, som icke är häktad, enligt 5 § intagits å sinnessjukhus, skall

han därifrån utskrivas så snart undersökningen slutförts och senast inom tid

som vid intagningen blivit bestämd.

15 §.

När domstolen, med stöd av utlåtande som enligt denna lag avgivits i målet,

jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarar tilltalad från ansvar fri, skall i

utslaget återgivas vad utlåtandet innehåller angående den vård som bör beredas

honom.

16 §.

I fall som i 15 § avses har chefen för den rättspsykiatriska anstalt, till

vilken undersökningsläkaren hör, att iakttaga följande.

1. Är den straffriförklarade enligt det i utslaget åberopade utlåtandet i

behov av vård å sinnessjukhus, har anstaltschefen att draga försorg om hans

intagande å sådant sjukhus. Fånge, som under verkställighet av straff begått

brott men på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats från ansvar fri,

må dock vårdas å den rättspsykiatriska anstalten eller annan sinnessjukavdelning

vid fångvården.

2. Är enligt utlåtandet den straffriförklarade icke i behov av vård å sinnessjukhus

men hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § alkoholistlagen

sägs och i behov av vård å alkoholistanstalt, har chefen för den rättspsykiatriska

anstalten att göra anmälan härom till vederbörande länsstyrelse.

3. Erfordras enligt utlåtandet annan vård eller tillsyn än under 1. och 2.

sägs, har anstaltschefen att sörja för att lämplig sådan vård eller tillsyn

kommer till stånd. Till hjälpverksamhetsläkaren vid det statens sinnessjukhus

eller till styresmannen vid det kommunala sinnessjukhus, inom vars

upptagningsområde den straffriförklarade har sitt hemvist, skall anstaltschefen

göra anmälan örn den vård eller tillsyn som sålunda berens honom

och örn den ytterligare tillsyn som må vara erforderlig.

17 §.

I avvaktan på att vård å sinnessjukhus enligt vad i 16 § 1. sägs kan beredas

straffriförklarad som vid utslagets meddelande var häktad, skall han

vårdas å den rättspsykiatriska anstalten eller annan sinnessjukavdelning vid

fångvården.

Befinner sig den straffriförklarade å fri fot, skall han, sedan domstolens

utslag vunnit laga kraft, utan dröjsmål intagas å sinnessjukhus.

Medicinalstyrelsen har att, därest chefen för den rättspsykiatriska anstalten

därom gör framställning, meddela erforderliga föreskrifter om den strafffriförklarades

intagande å visst sinnessjukhus.

18 §.

Har domstolen, utan stöd av utlåtande som enligt denna lag avgivits i målet,

jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarat tilltalad fri från ansvar, åligger

det chefen för den rättspsykiatriska anstalt, som har att verkställa sinnes
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

134=

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

undersökning av dem som äro tilltalade vid domstolen, att sörja för att erforderlig

vård beredes den straffriförklarade.

19 §.

Finner anstaltschefen straffriförklarad böra förklaras omyndig, har han

att göra anmälan härom till vederbörande domstol.

20 §.

Ej må någon som kan antagas vara sinnessjuk eller sinnesslö dömas till

tvångsarbete utan att undersökning av hans sinnesbeskaffenhet ägt rum; och

skall å sådan undersökning i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är

stadgat.

Förklaras den undersökte på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke kunna

dömas till tvångsarbete, skall vad här ovan örn vård av straffriförklarad är

föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

I fall som här avses skall vad i denna lag örn domstol är stadgat gälla örn

myndighet som äger ådöma tvångsarbete.

21 §.

Emot domstols beslut örn sinnesundersökning eller örn tilltalads intagande

å sinnessjukhus för sådan undersökning skall i händelse av missnöje särskild

klagan föras genom besvär.

Har domstol under rättegången meddelat beslut som i denna lag sägs och

avser beslutet ej någons intagande å sinnessjukhus för undersökning, skall

det gå i verkställighet ändå att det icke vunnit laga kraft.

Har domaren å landet meddelat beslut angående den tid inom vilken utlåtande

skall avgivas, skall i avseende å klagan över beslutet så förfaras som

örn det meddelats av rätten.

22 §.

Konungen meddelar närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna

lag.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

135

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars

1945.

N ärvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 7 mars 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 23 februari 1945, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet L. G. Ohlsson.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

20 §.

Enligt den nuvarande lydelsen av första stycket i förevarande paragraf

skall uppdrag, som sinnessjuknämnden givit åt sjuk vårdsläkare att besluta

om utskrivning enligt 17 eller 19 § beträffande sådan för vård å sinnessjukhus

intagen person, för vilkens utskrivning jämlikt 18 § hinder möter på

grund av vad i andra stycket av sistnämnda paragraf stadgas, anses vara

återkallat, därest den, om vilkens utskrivning är fråga, begår mot annans

personliga säkerhet riktat brott efter det uppdraget meddelats. Det remitterade

förslaget innehåller icke någon motsvarande bestämmelse. Visserligen

har detta stadgande närmast tillkommit såsom en följd av den nu gällande

men i förslaget borttagna bestämmelsen, att uppdrag, som nyss sagts, icke

må meddelas, om det brott, som utgör hinder för utskrivning enligt 18 §,

varit riktat mot annans personliga säkerhet. Med hänsyn till den särskilda

samhällslära, som ligger i benägenheten för våldshandlingar, synes det

emellertid, även örn berörda inskränkning i nämndens rätt att uppdraga

åt sjukvårdsläkaren att besluta om utskrivning av intagen upphäves, vara

av vikt, att därest denne, innan han helt utskrives, begår våldsbrott, som

icke beivras, nämnden får upptaga frågan örn hans utskrivning till ny prövning.

Det hemställes därför, att till första stycket i paragrafen fogas ett stad
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

gande, att därest sådant uppdrag meddelats och den, om vilkens utskrivning

är fråga, därefter begår mot annans personliga säkerhet riktat brott, uppdraget

skall anses återkallat.

41 a §.

Då beslut om sinnesundersökning meddelats, sedan målet förekommit vid

huvudförhandling, erfordras ej, enligt vad i paragrafens andra stycke föreskrives,

vid ny huvudförhandling, att tidigare upptagen bevisning därom, att

den misstänkte begått gärningen, ånyo upptages, så framt ej särskilda skäl

därtill äro. Härav synes följa, att annan bevisning, som förekommit vid huvudförhandlingen,

alltid skall ånyo upptagas vid den senare förhandlingen.

En dylik upprepning av bevisningen torde emellertid icke alltid vara erforderlig.

Att ånyo upptaga t. ex. bevisning, som genom hörande av förundersökare

eller annorledes förebringats rörande den misstänktes personliga förhållanden,

synes i vissa fall vara onödigt. Det kan för övrigt vara svårt att uppdraga

en klar gräns mellan den del av utredningen, som utgör bevis om att

den misstänkte begått gärningen, och övrig bevisning i målet. Eftersom enligt

förslaget bevisning skall upptagas ånyo, så framt särskilda skäl därtill

äro, kan rätten föreskriva förnyad bevisupptagning i alla de fall, då bevisomedelbarhet

finnes vara av betydelse för målets avgörande. Med hänsyn

härtill möter ej någon betänklighet mot att bestämmelsen jämkas så,

att rätten erhåller frihet att beträffande all bevisning avgöra, huruvida den

skall upprepas eller icke.

42 §.

Har någon börjat att avtjäna straff och straffverkställigheten i anledning

av nytt åtal avbrutits, är han att tillsvidare anse såsom rannsakningsfånge,

även örn häktning icke skett. Då dylik person såvitt i denna paragraf är

fråga bör likställas med häktad, synes en omformulering av första punkten

i paragrafens första stycke önskvärd.

I nära överensstämmelse med vad i nu gällande lag stadgas bör i samma

stycke upptagas föreskrift, att den häktade skall för undersökningen överföras

till den sinnessjukavdelning, som enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande

skall mottaga för sinnessjukdom misstänkta från det häkte, där han förvaras.

En sådan ändring påkallar viss jämkning av ordalagen i styckets sista

punkt.

Då avsikten torde vara, att ersättning till den, som inkallats för att höras

vid rätten, alltid skall utgå av allmänna medel, bör föreskrift härom intagas

i andra stycket.

43 §.

Med hänsyn till den ändring, som föreslagits i 42 § första stycket första

punkten, hemställes att avfattningen av första punkten i förevarande paragrafs

första stycke jämkas i överensstämmelse med paragrafens nuvarande

lydelse.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

137

44 §.

Ändringen i paragrafens andra stycke torde böra föranleda jämkning i bestämmelsen

under 2).

Enligt det remitterade förslaget skall medicinalstyrelsen alltjämt vara överinstans

i rättspsykiatriska spörsmål. Oavsett de skäl, som kunna anföras

för att, såsom strafflagberedningen förordat, tillskapa ett särskilt organ för

detta ändamål, synes ett bibehållande av gällande ordning stå i god överensstämmelse

med den i viss mån provisoriska lösning, som nu föreslagits rörande

organisationen av sinnesundersökningarna. Förslaget är nämligen härutinnan,

liksom på andra punkter, uppgjort efter principen att på den grundval,

som redan lagts, åstadkomma sådan utbyggnad av sinnesundersökningsväsendet,

att det mest trängande behovet tillgodoses.

I åtskilliga yttranden har väckts förslag att i den psykiatriska överinstansen

bereda plats jämväl för en domare eller annan jurist. Denna tanke

har dock avvisats av föredragande departementschefen, vilken därvid uttalat,

att medicinalstyrelsens utlåtanden i rättspsykiatriska frågor borde, likaväl

som de enskilda undersökningsläkarnas utlåtanden, endast lia karaktär

av medicinska sakkunnigutlåtanden samt att det borde ankomma på vederbörande

domstol själv att tillgodose de synpunkter av allmänpreventiv eller

annan art, vilka i den rättspsykiatriska nämnden skulle företrädas av domarrepresentanten.

Därest härmed avsetts att utsäga, att undersökningsläkama

och medicinalstyrelsen böra undvika att vid sin prövning anlägga andra synpunkter

än de rent medicinska, synes uttalandet ägnat att väcka betänkligheter.

Under förfluten tid har utgången i sådana mål, vilka äro beroende

på resultatet av företagna sinnesundersökningar, mången gång rönt oförmånlig

inverkan av alt en viss motsättning varit rådande mellan den medicinska

sakkunskapen och den juridiska åskådningen, och denna motsättning måste

delvis tillskrivas en hos läkarvetenskapens representanter icke ovanlig benägenhet

att bortse från andra synpunkter än de rent medicinska. En sådan

inställning kan synas förklarlig med hänsyn till läkarens uppfattning örn sitt

egentliga kall. Av icke ringa betydelse har nog också varit, att straffet ursprungligen

betraktades såsom en vedergällning, huvudsakligen åsyftande att

tillskynda den dömde ett viss mått av lidande. Emellertid har läget efter

hand blivit ett annat i och med det fortgående reformarbetet på straffrättens

område, särskilt i fråga örn straffarternas differentiering. Det är numera

icke fråga örn vedergällning, utan syftet är att åvägabringa den behandling,

som i det enskilda fallet är den lämpligaste såväl med hänsyn till

brottslingens person som ur allmänna synpunkter. Sinnesundersökningen utgör

ett led i denna uppgift, och det förefaller naturligt, att rättspsykiatern

tillsammans med domaren söker att nå ett så gott resultat som möjligt. Att

ett sådant samarbete bör äga rum har även kommit till uttryck i den föreslagna

lydelsen av 42 §, vari upptagits föreskrift örn att undersökningsläkaren

— jämte del han skall angiva den undersöktes sinnestillstånd vid gärningens

begående samt huruvida denne är i behov av vård å sinnessjukhus

— bör, örn den undersökte finnes eljest böra på grund av sin sinnesbeskaf
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Majlis proposition nr 239.

fenhet bli föremål för särskild behandling, göra anmärkning härom i utlåtandet.

Den senare delen av sitt uppdrag torde läkaren icke kunna fullgöra

utan att taga hänsyn till straffrättsliga principer av allmän natur. Det

är här fråga om överväganden, som icke förutsätta juridisk utbildning, till

skillnad från den juridiska prövning, som angår den brottsliga handlingens

rubricering och närmare karakterisering och som självfallet måste förbehållas

domaren. Överhuvud synes det oegentligt att skapa en särskild kår av

rättsläkare, för den händelse dessa icke skulle beakta rättsfrågor åtminstone

i den utsträckning, som nyss angivits. Under senare tid har, antagligen under

inflytande av det pågående reformarbetet, kunnat spåras tecken till ökad

kontakt och bättre förståelse mellan psykiatrer och jurister, och de föreslagna

organisationsåtgärderna kunna förväntas komma att befordra denna utveckling.

Oaktat det är önskvärt, att ett sådant samarbete kunde ytterligare

vidgas och förstärkas, synes dock för närvarande icke påkallat att förorda

sådan ändring i fråga örn sammansättningen av medicinalstyrelsens rättspsykiatriska

nämnd, att däri ingår representant för den juridiska sakkunskapen.

46 §.

Enligt den föreslagna lydelsen av paragrafens första stycke må ej någon,

som kan antagas vara sinnessjuk, dömas till tvångsarbete utan att undersökning

av hans sinnesbeskaffenhet ägt rum. I gällande lag föreskrives, att sådan

undersökning skall ske, då myndighet vid förhör med någon, beträffande

vilken väckts fråga om åläggande av tvångsarbete, finner anledning

till antagande, att han är sinnessjuk. Eftersom stadgandet i sin nuvarande lydelse

giver ett bättre uttryck för den skyldighet, som i förevarande hänseende

bör åvila myndigheten, hemställes, att ordalagen jämkas till huvudsaklig

överensstämmelse med vad för närvarande gäller.

46 a §.

I likhet med vad nu gäller torde undersökning, som avses i denna paragrafs

första stycke, böra omfatta icke blott vederbörandes sinnesbeskaffenhet

utan även frågan huruvida han efter frigivningen kan antagas bli vådlig

för annans säkerhet till person eller egendom.

övergångsbestämmelserna.

Bestämmelserna torde böra fullständigas med föreskrift om tiden för

ikraftträdandet av ändringen av överskriften till 6 kapitlet.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

139

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 mars 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Bergquist, Domö, Gjöres,

Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets

denna dag avgivna utlåtande över det till lagrådet den 23 februari

1945 remitterade förslaget till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september

1929 (nr 321).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har beträffande 20 § i det remitterade förslaget hemställt, att i

viss anslutning till paragrafens nuvarande avfattning till första stycket fogas

ett stadgande, att därest uppdrag som avses i paragrafen meddelats och

den, örn vilkens utskrivning är fråga, därefter begår mot annans personliga

säkerhet riktat brott, uppdraget skall anses återkallat. För min del har jag

ansett detta följa av den föreslagna avfattningen, jämförd med 18 § andra

stycket. Då emellertid måhända tvekan kan råda härom, finner jag mig

böra biträda lagrådets hemställan i förevarande avseende.

De smärre ändringar som lagrådet i övrigt förordat har jag likaledes ansett

mig böra godtaga. Lagrådet har vid behandling av 44 § i förslaget upptagit

ett uttalande av mig vid remissen till lagrådet, enligt vilket medicinalstyrelsens

liksom de enskilda undersökningsläkarnas utlåtanden i rättspsykiatriska

frågor endast borde ha karaktären av medicinska sakkunnigutlåtanden.

Härvid har lagrådet framhållit, att ett samarbete mellan rättspsykiatern

och domaren borde äga rum och att detta kommit till uttryck i den

föreslagna lydelsen av 42 §, vari upptagits föreskrift att undersökningsläkaren

— jämte det han skulle angiva den undersöktes sinnestillstånd vid gärningens

begående samt huruvida denne vore i behov av vård å sinnessjukhus

— borde, om den undersökte funnes eljest böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet

bliva föremål för särskild behandling, göra anmärkning här

om i utlåtandet; den senare delen av uppdraget syntes läkaren icke kunna

fullgöra utan att taga hänsyn till straffrättsliga principer av allmän natur.

Vad lagrådet sålunda anfört föranleder icke någon erinran från min sida.

.lag har ansett angeläget, att utlåtandena såvitt angår den tilltalades sinnes
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

beskaffenhet hava rent medicinskt vetenskaplig karaktär. I fråga om de råd,

som i samband med utlåtandes avgivande böra meddelas om den tilltalades

behandling, är det självfallet ett önskemål att de givas efter ett såvitt möjligt

allsidigt bedömande. Jag vill emellertid erinra, att jag icke ansett tillrådligt

att ålägga undersökningsläkaren som en tjänsteplikt att alltid uttala sig i den

senare delen.

Utöver vad som framgår av det anförda lia i lagförslaget vidtagits några

redaktionella jämkningar.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad sålunda anförts

ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar. ''

Ur protokollet:

Stig Hiljding.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 239. 141

Innehållsförteckning.

Sid.

Proposition................. 1

Förslag till lag om ändring i sinnessjukingen............................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 23 februari 1945.................... 16

Inledning....................................................... 16

7. Sinnesundersökningsväsendets organisation........................ 17

Gällande bestämmelser........................................ 17

Strafflagberedningens kritik av undersökningsväsendet ............ 22

Strafflagberedningens förslag .................................. 24

Yttranden över strafflagberedningens förslag .................... 31

Medicinalstyrelsens och fångvårdsstyrelsens förslag ................ 49

Yttranden över medicinalstyrelsens och fångvårdsstyrelsens förslag... 55

Departementschefen .......................................... 66

II. Ändringar i lag stiftning en om sinnesundersökning och beredande av

vård dt sträffriförklarade m. m................................. 75

Inledning.................................................... 75

Domstols förordnande om sinnesundersökning .................... 77

Utredning örn den tilltalades person ............................ 81

Sinnesundersökning av tilltalad som vistas på fri fot.............. 85

Utlåtandets innehåll.......................................... 88

Beredande av vård åt straffriförklarade ........................ 90

III. Utskrivning från sinnessjukhus av straffriförklarade m. fl........... 100

Gällande bestämmelser........................................ 100

Strafflagberedningen .......................................... 102

Yttrandena.................................................. 105

Departementschefen .......................................... 109

IV. Processlagberedningens förslag till ändringar i sinnessjuklagen....... lil

Bilaga. Till lagrådet remitterat förslag till lag örn ändring i sinnessjuklagen 117

Bilaga A. Straff lagberedningens förslag till lag örn sinnesundersökning i

brottmål m. m................................................. 131

Utdrag av lagrådets protokoll för den 16 mars 1945 ...................... 135

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 16 mars 1945 ...................... 139

Doktrin (1)

  1. OM TILLÄMPNINGEN AV FÖRUTSÄTTNINGARNA FÖR DOM Å FÖRVARING., SvJT 1946 s. 174, på s. 178 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:335 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 a1 i texten
  2. 1LU 1945:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1946 s. 174 OM TILLÄMPNINGEN AV FÖRUTSÄTTNINGARNA FÖR DOM Å FÖRVARING. s. 178 i texten