Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag), m. m

1945-04-06 · 156 sidor, varav 151 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 151 av 156 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:259, Med förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

1

Nr 259.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag),

m. m.; given Stockholms slott den 6 april 1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag); och

2) lag angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 259.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

Förslag

till

Lag

om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag).

Härigenom förordnas som följer.

1 kap.

Om utlännings inresa.

1 §•

Utlänning som ankommer till riket skall vara försedd med pass eller annan

legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla såsom

pass.

Legitimationshandling skall, där Konungen det förordnar, vara försedd

med påteckning av svensk myndighet (visering). Erfordras ej enligt vad

nu sagts visering, skall legitimationshandlingen i fall som avses i 28 §

första stycket vara försedd med bevis om uppehållstillstånd.

2 §.

Ämnar utlänning här i riket utöva verksamhet varför jämlikt 13 eller 14 §

erfordras arbetstillstånd, skall bevis örn sådant tillstånd finnas å legitimationshandlingen.

3 §.

Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket för polismyndighet i

den ort, dit han från utlandet först anländer, uppvisa sin legitimationshandling

ävensom meddela de upplysningar polismyndigheten begär; och är utlänning

skyldig att på anfordran personligen inställa sig hos polismyndigheten.

2 kap.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §•

Utlänning som uppehåller sig här i riket skall vara försedd med legitimationshandling

som i 1 § sägs.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

5 §.

De bestämmelser angående anmälningsskyldighet som för utlänningars

övervakande må finnas nödiga meddelar Konungen.

6 §•

Det åligger utlänning att på kallelse personligen inställa sig hos polismyndighet

för meddelande av upplysningar som angå hans vistelse här i riket,

så ock att vid anfordran för polismyndighet eller polisman uppvisa sin legitimationshandling.

7 §.

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd (uppehållstillstånd) uppehålla

sig här i riket över tre månader; dock må utan sådant tillstånd utlänning

som på grund av födseln varit svensk medborgare ävensom dennes make och

ogifta barn i äktenskap under tjuguett år vistas härstädes intill sex månader

från ankomsten.

Konungen må förordna, att i stället för tid som i första stycket sägs skall

gälla annan tid som angives i förordnandet.

8 §.

Uppehållstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid samt må förbindas med de

förbehåll som finnas påkallade. Beslut om uppehållstillstånd må tillika innehålla

föreskrift, att utlänningen senast vid tiden för uppehållstillståndets utgång

skall utresa ur riket (utresebeslut).

Bevis örn uppehållstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

9 §.

Vad i 8 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut

rörande förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

10 §.

Vid bedömande av fråga örn uppehållstillstånd skall skälig hänsyn tagas

till vistelsens syfte och omständigheterna i övrigt, särskilt till längden av

den tid utlänningen utan längre avbrott vistats i riket.

11 §•

Klagan över beslut i ärende angående uppehållstillstånd är ej tillåten i annat

fall än i 47 § sägs.

12 §.

Då utlänning avreser till utlandet, skall han för polismyndighet i den ort,

där han lämnar riket, uppvisa sin legitimationshandling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

3 kap.

Om utlännings rätt till arbetsanställning.

13 §.

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd (arbetstillstånd) här i riket antaga

eller innehava anställning i annans tjänst (arbetsanställning).

Till arbetsanställning är ej att hänföra anställning i statens tjänst.

14 §.

Utan arbetstillstånd må utlänning ej heller här i riket utöva verksamhet

som föranledes av anställning utomlands i annan egenskap än såsom handelsresande.

Vad nedan i denna lag stadgas om arbetsanställning skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om verksamhet som nu är sagd.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten.

I ärende angående sådant tillstånd skall den centrala utlänningsmyndigheten,

där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda

omständigheter föreligga, inhämta utlåtande från den centrala arbetsmarknadsmyndigheten

eller från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där

arbetsanställningen skall innehavas, ävensom bereda sammanslutningar av

arbetsgivare eller arbetstagare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att

uttala sig.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete samt

må förbindas med de villkor och föreskrifter som finnas erforderliga.

Bevis om arbetstillstånd skall, så snart det lämpligen kan ske, tecknas å

legitim ationshandlingen.

16 §.

Vad i 15 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut

rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

17 §.

Arbetstillstånd må, när särskilda skäl därtill föreligga, återkallas av den

centrala utlänningsmyndigheten.

18 §.

Klagan över beslut i ärende angående arbetstillstånd är ej tillåten i annat

fall än i 47 § sägs.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

4 kap.

Om utlännings avvisning från riket.

19 §.

Utlänning som ankommer till riket må avvisas i följande fall, nämligen

1) om han är zigenare eller om han uppenbarligen har för avsikt att söka

sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan

vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan

dylik sysselsättning;

2) örn han har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle samt det skäligen

bör antagas att han saknar möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning;

3) om han varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads-, bedrägeri- eller förskingringsbrott

eller för häleri eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel,

yrkesmässigt övande av otukt, utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt

eller yrkesmässigt bedrivande av olovlig in- eller utförsel av varor, samt

det skäligen kan antagas att han skulle komma att här i riket fortsätta sådan

brottslig eller osedlig verksamhet;

4) om han ej är försedd med legitimationshandling som i 1 § sägs;

5) om hans legitimationshandling icke är, där så erfordras, försedd med

bevis som i 2 § sägs;

6) om han uraktlåter vad honom enligt 3 § åligger eller, vid fullgörande

därav, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

7) örn han tidigare blivit härifrån utvisad samt icke erhållit Konungens

tillstånd att återvända, där sådant erfordras.

I fall varom ovan under 1)—3) sägs må ej den avvisas som tidigare varit

svensk medborgare; dock att den som vunnit medborgarskap i annat land må

avvisas på sådan grund som i 3) sägs.

Innehar utlänning legitimationshandling som är försedd med visering,

må han avvisas allenast på sådan grund som ovan i 6) sägs.

20 §.

Beslut örn avvisning meddelas av polismyndighet, där ej fall föreligger

sorn i andra eller tredje stycket sägs.

Finner polismyndighet anledning till avvisning men påstår utlänningen

att han av politiska orsaker flytt från annat land och att han ankommit

därifrån eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot

att bliva återsänd till förstnämnda land, skall polismyndigheten, där ej

påståendet uppenbarligen är oriktigt, ofördröjligen göra anmälan hos den

centrala utlänningsmyndigheten, som beslutar örn avvisning skall ske. I

avvaktan på den centrala myndighetens beslut äger polismyndigheten taga

utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt; och skall polismyndigheten

därom ofördröjligen underrätta den centrala myndigheten.

Vad i andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, örn polismyndighet

av särskilda skäl finner tveksamt huruvida avvisning bör ske.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Har avvisningsfråga jämlikt andra eller tredje stycket hänskjutits till

den centrala utlänningsmyndigheten, äger denna förordna, att utlänningen

skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

21 §.

Polismyndighets beslut om avvisning skall meddelas vid utlänningens ankomst

till riket eller omedelbart därefter.

22 §.

Beslut om avvisning skall innehålla de skäl å vilka beslutet grundas, och

skall däri tillika givas till känna, om klagan över beslutet må föras och vad

utlänningen har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan. Beslutet skall

tillställas utlänningen så snart ske kan.

23 §.

Vill utlänning klaga över beslut om avvisning som meddelats av polismyndighet,

äger han hos den centrala utlänningsmyndigheten anföra besvär,

vilka skola ingivas eller med posten i betalt brev insändas till den centrala

myndigheten. Besvären skola vara den centrala myndigheten tillhanda sist

å åttonde dagen efter det beslutet tillställdes klaganden.

Klagan över den centrala utlänningsmyndighetens beslut är ej tillåten i

annat fall än i 47 § sägs.

Beslut örn avvisning, som meddelats av polismyndighet, skall gå i verkställighet

utan hinder av anförda besvär.

24 §.

Avvisning skall, så snart ske kan, verkställas genom polismyndighetens

försorg. Har beslut om avvisning meddelats av den centrala utlänningsmyndigheten,

äger denna lämna närmare anvisningar angående verkställigheten.

Utlänningen *bör befordras till det land varifrån han hit ankommit, om ej

annat föranledes av särskilda skäl, såsom att landet är avlägset eller att

han utvisats eller av politiska orsaker flytt därifrån eller att han kan antagas

där icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till land varifrån han

av politiska orsaker flytt.

Kan avvisning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, polismyndigheten

taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt;

och skall polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta den centrala

utlänningsmyndigheten. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för avvisningens

verkställande skall polismyndigheten överlämna frågan örn

verkställigheten till den centrala myndighetens avgörande. Har sådant överlämnande

skett, äger den centrala myndigheten förordna, att utlänningen

skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259. "

5 kap.

Om utlännings förpassning ur riket.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling som i 1 § sägs, eller kvarbliver

han efter utgången av den tid han äger rätt att vistas här i riket, må den

centrala utlänningsmyndigheten meddela förordnande, att han ofördröjligen

eller inom viss tid skall avresa från riket vid äventyr att han, därest

han ej avreser, skall förpassas ur riket (förpassningsbeslut).

Har den centrala utlänningsmyndigheten meddelat beslut varigenom utlännings

ansökan om uppehållstillstånd avslagits, må i samband därmed förpassningsbeslut

meddelas.

26 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten må jämväl, då särskilda skäl äro

därtill, meddela förpassningsbeslut beträffande utlänning, som i annat avseende

än varom i 25 § är fråga uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad

i denna lag eller med stöd därav blivit föreskrivet, eller som mot bättre vetande

lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller

eljest i ansökningsärende, varom är stadgat i denna lag eller i författning

som med stöd därav utfärdats.

Vid bedömande huruvida förpassningsbeslut enligt denna paragraf bör

meddelas skall skälig hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden

samt till längden av den tid han vistats i riket.

27 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning av polismyndighet eller eljest, anledning

till utlännings förpassning ur riket föreligga, skall anmälan därom

göras hos den centrala utlänningsmyndigheten.

Uppkommer fråga om utlännings förpassning, äger den centrala utlänningsmyndigheten,

länsstyrelse eller, där det skäligen kan befaras att utlänningen

avviker, polismyndighet taga utlänningen i förvar eller ställa honom

under uppsikt. Vidtager polismyndighet sådan åtgärd, skall länsstyrelsen

ofördröjligen underrättas. Länsstyrelse skall, så snart ske kan, underrätta

den centrala utlänningsmyndigheten örn åtgärd som länsstyrelsen eller,

underordnad polismyndighet vidtagit.

28 §.

Förpassningsbeslut skall, när särskild anledning därtill föreligger, innehålla

förbud för utlänningen att återvända till riket, med mindre han, där

visering ej erfordras, före ankomsten till riket erhållit uppehållstillstånd.

Förpassningsbeslut skall innehålla de skäl å vilka beslutet grundas, och

skall däri tillika givas till känna, örn klagan över beslutet må förås och vad

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

utlänningen har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan. Beslutet skall

tillställas utlänningen så snart ske kan.

Klagan över förpassningsbeslut är ej tillåten i annat fall än i 47 § sägs.

29 §.

Utlänning som må klaga över förpassningsbeslut äger, där han så önskar,

inför länsstyrelsen eller magistrat eller i vittnens närvaro inför tillsyningsman

eller föreståndare vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller

landsfogde avgiva förklaring att han åtnöjes nied beslutet. Örn förklaring,

som ej avgivits inför länsstyrelsen, skall denna ofördröjligen underrättas.

Förklaring varom nu är sagt må ej återtagas.

30 §.

Förpassning verkställes genom länsstyrelsens försorg. Den centrala utlänningsmyndigheten

äger meddela närmare anvisningar angående verkställigheten.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, örn ej annat föranledes av

särskilda skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker

flytt därifrån. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan detta

ej utrönas, bör han befordras till det land varifrån han inkommit i riket,

såvitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts, eller han utvisats

från det landet eller han kan antagas där icke åtnjuta trygghet mot att bliva

återsänd till land varifrån han av politiska orsaker flytt.

Kan förpassning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, länsstyrelsen

eller, där det skäligen kan befaras att utlänningen avviker, polismyndighet

förordna, att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas under

uppsikt. Vidtager polismyndighet sådan åtgärd, skall länsstyrelsen ofördröjligen

underrättas. Länsstyrelse skall, så snart ske kan, underrätta den centrala

utlänningsmyndigheten örn åtgärd som länsstyrelsen eller underordnad polismyndighet

vidtagit. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för förpassningens

verkställande skall länsstyrelsen överlämna frågan om verkställigheten

till den centrala myndighetens avgörande. Har sådant överlämnande

skett, äger den centrala myndigheten förordna, att utlänningen skall tagas i

förvar eller ställas under uppsikt.

6 kap.

Örn utlännings utvisning från riket.

31 §.

Länsstyrelse må meddela förordnande örn utvisning från riket av följande

utlänningar, nämligen

1) zigenare ävensom den som beträdes med lösdriveri eller bettlande, så

ock den som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom

utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

9

2) den som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande

av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket genom

utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande

vid dylik handel eller för förbrytelse mot gällande bestämmelser om tillverkning

av brännvin eller försäljning av vin eller spritdrycker eller olovlig befattning

i andra fall med sådana drycker eller eljest för olovlig in- eller utförsel

av varor eller för det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under

kringresande eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering;

4) den som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat

brott än ovan avses dömd till straffarbete, fängelse ej under sex månader, internering

eller förvaring, ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran eller ock

förklarats vara övertygad om gärning, varå straffarbete eller fängelse i sex

månader kan följa, men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen befunnits strafflös,

allt såframt gärningens beskaffenhet föranleder till antagande att fara av

hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet;

dock att utvisning för gärningen ej må ske, där ej förhör som i 33 § sägs i

ärendet hållits innan sex månader förflutit från det han efter utståndet straffarbete

eller fängelse blivit frigiven eller ock efter internering, förvaring, ungdomsfängelse

eller tvångsuppfostran blivit utskriven eller, där utlänningen

befunnits strafflös, inom ett år från det utslaget vann laga kraft;

5) den som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom riket

genom utslag, som äger laga kraft, blivit dömd till frihetsstraff för brott varför

enligt gällande lag om utlämning av förbrytare utlämning må ske eller

undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för sådant brott.

Vid bedömande huruvida utvisning bör äga rum skall skälig hänsyn tagas

till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den

tid han vistats i riket. Har den som gjort sig skyldig till gärning, varom

i denna paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före gärningens begående

närmast förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för

den gärningen utvisas, om ej synnerliga skäl äro därtill.

Örn hemsändande av utlänning som faller fattigvården till last är särskilt

stadgat.

32 §.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på

grund av stadgande i 31 §, skall anmälan därom göras hos länsstyrelsen.

Uppkommer fråga om utlännings utvisning jämlikt 31 §, äger länsstyrelsen

eller, där det skäligen kan befaras att utlänningen avviker, polismyndighet

taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt. Vidtager polismyndighet

sådan åtgärd, skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

Länsstyrelse skall, så snart ske kan, underrätta den centrala utlänningsmyndigheten

örn åtgärd som länsstyrelsen eller underordnad polismyndighet vidtagit.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

33 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning av polismyndighet eller eljest, anledning

till utvisning av utlänning föreligga på grund av stadgande i 31 §,

skall länsstyrelsen föranstalta därom att utlänningen, så snart ske kan, inställes

till förhör inför länsstyrelsen; dock må, där utlänning förvaras i kronohäkte

som står under lagfaren tillsyningsmans uppsikt, förhöret efter länsstyrelsens

beprövande kunna hållas av tillsyningsmannen.

Vid förhör varom nu är sagt äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta

hjälp. Länsstyrelsen skall, om utlänningen det begär, förordna lämplig person

att biträda honom, där han är på fri fot dock allenast örn han kan

antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.

över förhöret skall förås protokoll; och skall noggrann utredning företagas

örn alla de omständigheter som kunna inverka å ärendets utgång.

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till

avgörande. Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart

ådömt frihetsstraff, skall iakttagas att, såframt ej särskilda hinder möta,

ärendet hos länsstyrelsen bringas till slut så tidigt att, där beslut om utvisning

meddelas, detsamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång.

34 §.

Utvisningsbeslut skall innehålla förbud för utlänningen, vid äventyr som

i 42 § sägs, att utan Konungens tillstånd återvända till riket; och skall länsstyrelsen

i beslutet giva till känna vad utlänningen har att iakttaga, där

han vill söka ändring i beslutet, samt tillställa honom skriftligt beslut så

snart ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall beslutet ock muntligen avkunnas

för honom.

När beslut i ärende örn utvisning meddelats, skall den centrala utlänningsmyndigheten,

så snart ske kan, underrättas.

35 §.

Vill den som genom länsstyrelses beslut förklarats skola utvisas överklaga

beslutet, äger han till länsstyrelsen ingiva eller med posten i betalt brev insända

sina till Konungen ställda besvär. Besvären skola vara länsstyrelsen

tillhanda sist å åttonde dagen efter det beslutet tillställdes utlänningen.

Förvaras klaganden i häkte, må besvären inom tid som nu sagts ingivas

till tillsyningsmannen vid häktet, som har att ofördröjligen insända besvären

till länsstyrelsen. Vill utlänning som icke är på fri fot anföra besvär,

åligger det länsstyrelsen eller tillsyningsman vid häkte att tillse att utlänningen

därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall länsstyrelsen, så snart ske kan, jämte eget utlåtande

och övriga till ärendet hörande handlingar insända till nedre justitierevisionen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

36 §.

Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes med länsstyrelses beslut i

ärende rörande utvisning skall vad i 29 § stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Utvisning verkställes genom länsstyrelsens försorg.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, örn ej annat föranledes av särskilda

skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker

flytt därifrån. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan

detta ej utrönas, bör han befordras till det land varifrån han inkommit i

riket, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga som nyss nämnts, eller han

utvisats från det landet eller han kan antagas där icke åtnjuta trygghet mot

att bliva återsänd till land varifrån han av politiska orsaker flytt.

Kan utvisningen ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske,

länsstyrelsen eller, där det skäligen kan befaras att utlänningen avviker,

polismyndighet förordna, att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas

under uppsikt. Vidtager polismyndighet sådan åtgärd, skall länsstyrelsen

ofördröjligen underrättas. Länsstyrelse skall, så snart ske kan, underrätta

den centrala utlänningsmyndigheten örn åtgärd som länsstyrelsen eller underordnad

polismyndighet vidtagit. I tvivelaktiga fall eller där svårighet

möter för utvisningens verkställande skall länsstyrelsen i ärendet göra anmälan

hos den centrala utlänningsmyndigheten, som har att jämte eget

utlåtande överlämna ärendet till Konungens avgörande.

37 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes

påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning som vistas i riket.

Uppstår fråga örn utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen

att förhör i ärendet skall hållas inför länsstyrelsen; och skola i fråga örn

sådant förhör bestämmelserna örn förhör som avses i 33 § äga motsvarande

tillämpning. När omständigheterna därtill föranleda, må utlänningen tagas

i förvar eller ställas under uppsikt.

I fråga örn verkställighet av beslut örn utvisning varom i denna paragraf

sägs äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen

befordras till land varifrån han av politiska orsaker flytt eller till land

varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till förstnämnda

land.

38 §.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten eller länsstyrelse anledning till

utvisning jämlikt 37 § föreligga, skall anmälan därom göras hos Konungen.

Uppkommer fråga örn utlännings utvisning jämlikt 37 §, äger den centrala

utlänningsmyndigheten eller länsstyrelse taga utlänningen i förvar eller ställa

honom under uppsikt. Vidtager länsstyrelse sådan åtgärd, skall den centrala

utlänningsmyndigheten, så snart ske kan, underrättas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1- Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

7 kap.

Ansvarsbestämmelser.

39 §.

Uraktlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet som är stadgad i denna

lag eller i författning som med stöd därav utfärdats, straffes med dagsböter.

Har utlänning ej inom tid som i 7 § sägs sökt uppehållstillstånd, där sådant

erfordras, eller har utlänning, som förut erhållit uppehållstillstånd, ej inom

tiden för tillståndet sökt erforderlig förlängning därav, straffes med dagsböter.

Överträder utlänning vad i 13 eller 14 § är stadgat, straffes likaledes med

dagsböter.

Till enahanda straff är ock den förfallen, som anställer utlänning i sin

tjänst, utan att denne jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

40 §.

Uraktlåter utlänning i annat avseende än varom i 25 och 39 §§ är fråga att

ställa sig till efterrättelse vad i denna lag eller med stöd därav blivit föreskrivet,

eller söker utlänning hindra verkställighet av beslut angående hans avvisning,

förpassning eller utvisning, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna

äro försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Lämnar någon mot bättre vetande oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet

eller eljest i ansökningsärende varom är stadgat i denna

lag eller i författning som med stöd därav utfärdats, straffes såsom i första

stycket sägs.

41 §.

Där någon förhjälper utlänning att inkomma i riket i strid mot föreskrift

som i denna lag eller med stöd därav blivit meddelad, straffes med dagsböter.

42 §.

Har utlänning som blivit härifrån utvisad återvänt utan att han därtill erhållit

Konungens tillstånd, där sådant erfordras, och har han ej av politiska

orsaker flytt från det land, varifrån han hit ankommit, straffes med fängelse

i högst sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, skall han omedelbart

föras ur riket; och skall därvid förfaras enligt de i 36 § angivna grunderna.

Den som skäligen misstänkes för brott varom i denna paragraf sägs skall,

där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, tagas i häkte.

43 §. ^

Begår någon förseelse, varom i 39 § första stycket eller 41 § sägs, i avsikt

att bereda utlänningen möjlighet att obehörigen vistas i riket och äro omständigheterna

försvårande, vare straffet fängelse i högst sex månader.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

44 §.

Förseelse varom i denna lag är fråga åtalas av allmän åklagare.

Åtal för förseelse som i 39 eller 41 § sägs anhängiggöres vid polisdomstol,

där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 40, 42 eller 43 § anhängiggöres vid allmän domstol.

45 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

8 kap.

Särskilda bestämmelser.

46 §.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten meddelar utrese-, avvisningseller

förpassningsbeslut, skall yttrande inhämtas från en nämnd bestående av

tre ledamöter (utlänningsnämnden).

Beträffande utlänning, för vilken utresebeslut gäller, må förpassningsbeslut

meddelas utan nämndens hörande. Utan hinder av vad i första stycket

stadgas må vidare, där ärendet är av synnerligen brådskande natur, den centrala

utlänningsmyndigheten i ärendet meddela beslut utan att yttrande inhämtats

från nämnden; dock skall beslutet snarast möjligt anmälas för nämnden.

Den centrala utlänningsmyndigheten må jämväl i andra ärenden än i

första stycket sägs inhämta nämndens yttrande.

Ledamöterna av nämnden jämte en eller flera suppleanter för var och en

av dem utser Konungen för viss tid. Av ledamöterna skall en vara eller

hava varit innehavare av domarämbete och en äga erfarenhet rörande internationella

rättsfrågor. Suppleant för ledamot skall uppfylla de för ledamoten

stadgade behörighetsvillkoren.

I den centrala utlänningsmyndighetens protokoll skall nämndens yttrande

antecknas, så ock särskild mening som yppats av någon dess ledamot.

47 §.

över den centrala utlänningsmyndighetens avvisnings- eller förpassningsbeslut,

så ock över myndighetens beslut i ärende angående uppehålls- eller

arbetstillstånd, som tillika innehåller utrese- eller förpassningsbeslut, må

klagan föras, där antingen utlänningsnämnden eller någon dess ledamot yppat

avvikande mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande inhämtats

från nämnden. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla förpassningsbeslut

varom i 46 § andra stycket första punkten sägs.

Klagan föres hos Konungen genom besvär, som skola ingivas eller med

posten i betalt brev insändas till den centrala utlänningsmyndigheten eller

länsstyrelsen. Besvären må ock, där klaganden förvaras i häkte, ingivas till

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mcij:ts proposition nr 259.

tillsyningsmannen vid häktet. Besvären skola vara den centrala myndigheten,

länsstyrelsen eller tillsyningsmannen till handa sist å åttonde dagen efter

det beslutet tillställdes utlänningen. Länsstyrelse och tillsyningsman äro pliktiga

afl ofördröjligen insända inkomna besvär till den centrala utlänningsmyndigheten.

Vill utlänning som icke är på fri fot anföra besvär, åligger det

länsstyrelsen eller tillsyningsman vid häkte att tillse att utlänningen därvid

ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall den centrala utlänningsmyndigheten, så snart ske

kan, jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända

till justitiedepartementet.

48 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten äger, om den finner särskilda skäl

därtill föreligga, överlämna ärende till Konungens avgörande. Sådant överlämnande

skall ske, såframt utlänningsnämnden i avgivet yttrande hemställt

därom.

Överlämnas ärende till Konungens avgörande, skall den centrala utlänningsmyndigheten

bifoga eget utlåtande.

49 §.

Kan beslut örn utlännings avvisning, förpassning eller utvisning icke verkställas

eller yppas nya skäl efter det Konungen meddelat eller fastställt avvisnings-

eller förpassningsbeslut eller meddelat utvisningsbeslut enligt 37 g

eller efter det annat utvisningsbeslut vunnit laga kraft, må Konungen förordna,

att beslutet icke skall lända till efterrättelse, ävensom meddela de

föreskrifter med avseende å utlänningens uppehåll i riket som kunna prövas

erforderliga eller ock uppdraga åt den centrala utlänningsmyndigheten

att meddela sådana föreskrifter.

Har den centrala utlänningsmyndigheten meddelat avvisnings- eller förpassningsbeslut,

över vilket klagan ej förts, och hava nya skäl yppats, må

myndigheten efter utlänningsnämndens hörande förordna, att beslutet icke

skall lända till efterrättelse.

Finner på grund av föreskrift i denna lag den centrala utlänningsmyndigheten

eller länsstyrelse behov föreligga att hålla utlänning i förvar utöver

en månad, skall frågan därom inom sagda tid underställas Konungen.

50 §.

Konungen äger att i ärende, som avses i denna lag eller med stöd därav

utfärdad författning, förordna om förhör med utlänning inför länsstyrelse.

I fråga örn sådant förhör skola bestämmelserna örn förhör som avses i 33 §

äga motsvarande tillämpning.

51 §.

Finnes i ärende som i 50 § sägs, att utredning vid domstol erfordras rörande

viss omständighet av betydelse för ärendets avgörande, äger Konungen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 259.

15

förordna, att förhör angående sådan omständighet skall äga rum vid den underrätt,

som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas

lämplig.

Vid förhöret skall för att tillvarataga statens intresse lämplig person, som

av länsstyrelsen därtill förordnas, vara närvarande. Rätten eller på landet

domaren skall inkalla utlänningen till förhöret, om han är på fri fot, och

eljest ombesörja att han inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning, som

är på fri fot, kallelse att inställa sig, må rätten förordna att han skall hämtas.

Utlänningen äger, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp. Rätten eller

på landet domaren skall, örn utlänningen det begär, förordna lämplig person

att biträda honom, där han är på fri fot dock allenast om han kan antagas

icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.

Där omständigheterna det påkalla, förordne rätten att förhöret skall hållas

inom stängda dörrar. Angående förhöret skall i övrigt, där ej annat följer av

vad i 59 § stadgas, i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet om brottmål

däri talan örn ansvar föres.

Rätten eller domaren skall, sedan utredningen avslutats, skyndsamt insända

protokoll och övriga handlingar i ärendet till justitiedepartementet.

52 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 42 §

sägs, är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska

ort, dit han sändes.

53 §.

Har utlänning varom i 19 § sägs med fartyg eller luftfartyg ankommit till

riket och voro omständigheterna uppenbarligen sådana att befälhavaren bort

inse att utlänningen kunde komma alt härifrån avvisas, är befälhavaren, örn

sådan åtgärd vidtages, pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra

honom till det land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse

icke äger rum, med mindre fartyget eller luftfartyget omedelbart eller inom

närmaste tiden återvänder till nämnda land.

54 §.

Den som låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa honom i sin

tjänst är pliktig att, där utlänningen avvisas eller ur riket förpassas på grund

därav att han ej jämlikt 13 § är berättigad antaga arbetsanställningen, ersätta

statsverket kostnaden för utlänningens befordrande till den utländska

ort, dit han sändes.

55 §.

Med polismyndighet avses i denna lag i Stockholm chefen för kriminalavdelningen

samt i övriga städer och å landet polischefen i orten eller landsfogden

ävensom såväl i stad som å landet annan, vilken av länsstyrelsen

särskilt förordnats att fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 259.

så ock den som av polismyndigheten förordnats att granska legitimationshandlingar

och mottaga anmälningar, den sistnämnde dock endast så vitt angår

fullgörande av det lämnade uppdraget.

56 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar

eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger

Konungen, med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla

sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket eller att här i riket antaga

eller innehava arbetsanställning, meddela de särskilda bestämmelser som

må finnas nödiga.

I fall varom i denna paragraf sägs må Konungen i fråga örn utlännings

avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

Med avseende å utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning

så ock utlännings hållande i förvar under längre tid gäller vad därom må

vara särskilt stadgat.

57 §.

Å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade konsulära

tjänstemän samt deras familjer och betjäning äga bestämmelserna i

denna lag tillämpning allenast i den mån Konungen förordnar.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer, utan gälla örn dem de

föreskrifter Konungen meddelar.

58 §.

Konungen äger att under de särskilda villkor som prövas nödiga i visst fall,

eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar, medgiva undantag

från stadgandena i 1—4, 7, 13 och 14 §§, dock att utlänning över sexton

år städse skall vara pliktig att vid sin ankomst till riket meddela de upplysningar

polismyndigheten begär.

Rätten att i visst fall medgiva undantag från stadgandena i 2, 13 och

14 §§ må efter Konungens bemyndigande utövas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Konungen förordnar vilken myndighet som skall vara central utlänningsmyndighet.

Där så med hänsyn till särskilda förhållanden finnes påkallat,

må Konungen ock förordna, att med avseende å frågor örn arbetstillstånd

vad i denna lag stadgas om den centrala utlänningsmyndigheten i stället

skal! gälla den centrala arbetsmarknadsmyndigheten.

59 §.

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed

äger sammanhang meddelar Konungen.

Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter som i övrigt erford
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

17

ras för tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet av

avvisning, förpassning eller utvisning.

Huru ersättning må bestämmas åt biträde, varom i 33, 35, 47 eller 51 §

sägs, eller åt den, som förordnats att vid förhör enligt 51 § tillvarataga statens

intresse, eller åt tolk, därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945 och gäller till och med den 30

juni 1947. I fråga örn sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse

som i lagen avses skall vad där är stadgat om ådömande av ansvar

gälla även efter sistnämnda dag.

Uppehålls- eller arbetstillstånd må meddelas även för tid efter den 30 juni

1947, dock ej längre än för högst två år efter sistnämnda dag.

Genom lagen upphäves utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344). Är ärende

anhängiggjort hos myndighet före den 1 juli 1945, skall det behandlas

enligt äldre lag. Hålles utlänning vid nya lagens ikraftträdande i förvar, må

den tid, inom vilken frågan örn hans fortsatta kvarhållande i förvar skall

underställas Konungen, utsträckas till två månader.

Genom nya lagen göres ej inskränkning i giltighetstiden för visering eller

uppehålls- eller arbetstillstånd som meddelats med stöd av äldre lag.

Vad i 39 § andra stycket är för där avsedda fall stadgat skall äga motsvarande

tillämpning, om utlänning, som enligt äldre lag erhållit visering

för längre tid än i 7 § sägs, ej inom tiden för viseringens giltighet sökt uppehållstillstånd,

där sådant erfordras.

Bihang till riksdagens protokoll 10b5. 1 sami. Nr 259.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Förslag

till

Lag

angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Möter mot verkställighet av utlännings avvisning, förpassning eller utvisning

hinder, som kan antagas bliva varaktigt, och bör utlänningen icke vistas

på fri fot, må han omhändertagas i fångvårdsanstalt (sluten eller öppen)

eller i särskild av den centrala utlänningsmyndigheten anordnad förläggning.

Samma lag vare, där utlänning eljest med hänsyn till allmän ordning

och säkerhet eller annat statens intresse finnes icke böra vistas på fri fot.

Förordnande om utlännings omhändertagande meddelas av Konungen.

Förordnande om utlännings omhändertagande i förläggning må ock meddelas

av den centrala utlänningsmyndigheten.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten meddelar beslut örn utlännings

omhändertagande, skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden. Där synnerliga

skäl föreligga, må sådant beslut likväl meddelas utan att yttrande

inhämtats; beslutet må dock ej gälla längre än en månad, såvida icke frågan

inom denna tid hänskjutits till nämnden för yttrande.

2 §•

över beslut av den centrala utlänningsmyndigheten angående utlännings

omhändertagande må klagan föras allenast såframt utlänningsnämnden eller

någon dess ledamot yppat avvikande mening eller ock beslutet meddelats

utan att yttrande inhämtats från nämnden. Den centrala utlänningsmyndigheten

skall giva till känna, om klagan över beslutet må föras, så ock vad

utlänningen har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan, ävensom tillställa

utlänningen beslutet så snart ske kan.

Klagan föres hos Konungen genom besvär, som skola ingivas eller med

posten i betalt brev insändas till den centrala utlänningsmyndigheten. Besvären

skola vara den centrala utlänningsmyndigheten till handa sist å åttonde

dagen efter det beslutet tillställdes utlänningen. Besvären må ock, där utlänningen

icke är på fri fot, inom sagda tid ingivas till tillsyningsmannen vid

häktet eller till föreståndaren vid anstalten eller förläggningen, och åligger

det tillsyningsmannen eller föreståndaren att ofördröjligen insända besvären

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

19

till den centrala utlänningsmyndigheten. Vill utlänning som icke är på fri

fot anföra besvär, åligger det tillsyningsmannen eller föreståndaren att tillse

att utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall den centrala utlänningsmyndigheten, så snart ske

kan, jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända

till justitiedepartementet.

Beslutet går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

3 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning av polismyndighet eller eljest, anledning

föreligga till utlännings omhändertagande enligt denna lag, skall anmälan

därom göras hos den centrala utlänningsmyndigheten.

Uppkommer fråga örn utlännings omhändertagande enligt denna lag, äger

Konungen, den centrala utlänningsmyndigheten, länsstyrelse eller, där det

skäligen kan befaras att utlänningen avviker, polismyndighet taga utlänningen

i förvar eller ställa honom under uppsikt. Vidtager polismyndighet sådan

åtgärd, skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas. Länsstyrelse skall, så

snart ske kan, underrätta den centrala utlänningsmyndigheten om åtgärd

som länsstyrelsen eller underordnad polismyndighet vidtagit.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten behov föreligga att enligt

denna paragraf hålla utlänning i förvar utöver en månad, skall frågan därom

inom denna tid underställas Konungen.

4 §■

Finnes i ärende som avses i denna lag särskild utredning erforderlig, må

Konungen eller den centrala utlänningsmyndigheten förordna, att förhör med

utlänningen skall hållas av utlänningsnämnden på sätt i 5 § sägs.

Konungen må ock förordna örn förhör vid domstol; och skall därvid vad

i 51 och 59 §§ utlänningslagen är stadgat med avseende å sådant förhör

äga motsvarande tillämpning.

5 §■

^ Utlänningsnämnden skall, när förhör jämlikt 4 § första stycket påkallas,

så snart ske kan föranstalta därom; och må nämnden, där så finnes lämpligt,

uppdraga åt ledamot av nämnden eller suppleant att hålla förhöret.

Vid förhöret skall, om den centrala utlänningsmyndigheten så finner erforderligt,

lämplig person, som myndigheten därtill förordnar, vara närvarande

för att tillvarataga statens intresse. Utlänningen äger, där han så

äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp. Nämnden eller den som av nämnden utsetts

att halla förhöret skall, om utlänningen det begär, förordna lämplig

person att biträda honom, där han är på fri fot dock allenast örn han kan

antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.

Vid förhöret skall utredning företagas angående de omständigheter som

äro av betydelse för bedömandet av frågan örn utlänningens omhänderta
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Mcij:ts proposition nr 259.

gande. Utlänningen och hans biträde äga taga del av den utredning som

vid förhöret åberopas.

över förhöret skall förås protokoll, och skall nämnden, så snart ske

kan, med eget yttrande insända protokollet till den myndighet som påkallat

förhöret.

6 §■

Utlänning som omhändertagits enligt denna lag skall, örn anledning till

flans kvarhållande ej längre föreligger, med eller utan villkor utskrivas från

anstalten eller förläggningen.

Beslut örn utskrivning meddelas av Konungen. Är utlänningen omhändertagen

enligt beslut av den centrala utlänningsmyndigheten, över vilket klagan

ej förts, äger ock denna meddela beslut om utskrivning. Konungen äger

uppdraga åt den centrala utlänningsmyndigheten att meddela beslut om utskrivning

jämväl i annat fall än nu sagts.

7 §•

Varder utlänning ej utskriven inom fyra månader efter det han omhändertagits

enligt denna lag, skall frågan örn hans fortsatta kvarhållande prövas

på sätt i 8 § sägs. Hölls utlänningen vid beslutet om omhändertagandet

i förvar, skall tiden räknas från det han togs i förvar.

Innan prövning sker, skall förhör med utlänningen på sätt i 5 § sägs

hållas av utlänningsnämnden. Har förhör som i 4 § avses förut hållits eller

vistas utlänningen i förläggning för utlänningar som äro sinnessjuka eller

eljest till sin sinnesbeskaffenhet avvika från det normala och har läkare vid

förläggningen förklarat behov föreligga av fortsatt vistelse i sådan förläggning

eller är utlänningen desertör, vare tillfyllest att inhämta utlänningsnämndens

yttrande rörande utlänningens fortsatta kvarhållande.

Den centrala utlänningsmyndigheten skall före utgången av den i första

stycket angivna tiden hos utlänningsnämnden begära förhör eller yttrande.

8 §•

Sedan utlänningsnämndens yttrande och protokoll i ärende som avses i

7 § inkommit till den centrala utlänningsmyndigheten, skall denna utan

dröjsmål upptaga frågan om utlänningen skall utskrivas eller kvarhållas.

Skall frågan om utskrivning prövas av Konungen, åligger det den centrala

utlänningsmyndigheten att med eget utlåtande överlämna ärendet till Konungen.

Finner myndigheten i annat fall att utlänningen bör kvarhallas, skall

ock frågan underställas Konungens prövning.

9 §•

Har Konungen i fall som avses i 8 § funnit utlänning böra kvarhållas, skall

den centrala utlänningsmyndigheten senast var sjätte månad efter Konungens

beslut ånyo upptaga frågan. Finner myndigheten, efter att hava inhäm
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

21

tat utlänningsnämndens yttrande, att utlänningen bör utskrivas, eller har

nämnden eller någon dess ledamot funnit att så bör ske, skall ärendet överlämnas

till Konungen.

10 §.

Hålles utlänning i förvar enligt utlänningslagen eller denna lag och varder

han icke satt på fri fot inom fyra månader från det han togs i förvar,

skola bestämmelserna i 7—9 §§ i tillämpliga delar gälla.

11 §•

Omhändertagen utlänning må ej underkastas större inskränkningar i sin

frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen inom

anstalten eller förläggningen eller allmän säkerhet.

12 §.

Avviker utlänning, som omhändertagits i förläggning, därifrån eller visar

han upprepad ohörsamhet mot gällande ordningsföreskrifter eller äro eljest

särskilda skäl därtill, må den centrala utlänningsmyndigheten förordna att

utlänningen skall för kortare eller längre tid intagas å fångvårdsanstalt.

Sådant beslut må dock ej föranleda att utlänningen får kvarstanna å fångvårdsanstalt

längre än två månader, såvida icke frågan inom denna tid underställts

Konungen.

13 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten äger, örn den finner särskilda skäl

därtill föreligga, med eget utlåtande överlämna ärende, som enligt denna

lag skall prövas av myndigheten, till Konungens avgörande. Sådant överlämnande

skall ske, såframt utlänningsnämnden i avgivet yttrande hemställt

därom.

14 §.

Med polismyndighet avses i denna lag i Stockholm chefen för kriminalavdelningen

samt i övriga städer och å landet polischefen i orten eller landsfogden

ävensom såväl i stad som å landet annan, vilken av länsstyrelsen särskilt

förordnats att fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet.

15 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelar Konungen.

Konungen förordnar ock, huru ersättning må bestämmas åt biträde, varom

i 2 eller 5 § sägs, eller åt den, som förordnats att vid förhör enligt 5 § tillvarataga

statens intresse, eller åt tolk.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

16 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller

eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt äger Konungen

utan hinder av denna lag meddela de bestämmelser angående omhändertagande

av utlänning som må finnas nödiga. Bestämmelser som nu sagts skola

dock underställas riksdagen, om den är samlad, inom trettio dagar och eljest

inom samma tid från nästföljande riksdags början. Sker det ej eller varda bestämmelserna

ej godkända, skola de upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945 och gäller till och med den 30 juni

4946.

Ar utlänning vid lagens ikraftträdande på grund av föreskrift i utlänningslagen

eller författning, som utfärdats med stöd därav, omhändertagen i förläggning

eller enligt beslut, som meddelats av Konungen, i förvar, skall vad i

denna lag stadgas angående omhändertagen utlänning tillämpas å honom, och

skall såsom åtgärd enligt denna lag anses motsvarande åtgärd, som vidtagits

på grund av föreskrift som nyss sagts.

År utlänning vid lagens ikraftträdande omhändertagen i förläggning, vare

förhör enligt 7 § icke erforderligt, där fråga är örn utlänning som avses i 12 §

fjärde stycket första punkten kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599)

med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar1 eller där förhör

med utlänningen i anledning av omhändertagandet hållits inför länsstyrelse

eller sådant förhör påkallats. Angående förhör som enligt vad nu sagts före

lagens ikraftträdande påkallats hos länsstyrelse skola äldre bestämmellser

gälla.

Hålles utlänning vid lagens ikraftträdande i förvar, må den tid, inom vilken

frågan örn utlänningens fortsatta hållande i förvar enligt 3 § sista stycket

skall underställas Konungen, utsträckas till två månader, och må med

åtgärd, som enligt 10 § skall företagas för prövning av frågan örn hans kvarhållande,

anstå tre månader efter dagen för ikraftträdandet, ändå att därigenom

förvarstiden kommer att överstiga fyra månader.

Beslut, varigenom enligt hittills gällande bestämmelser förordnats att utlänning

skall omhändertagas i förläggning eller tagas i förvar, skall utan

hinder av denna lag gå i verkställighet, där ej annorlunda förordnas.

1 Senaste lydelse se SFS 1944: 615.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

23

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 mars 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Rubbestad, Ohlin, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bergquist, fråga om ny lagstiftning angående utlännings rätt att här i riket

vistas och om lagstiftning angående omhändertagande av utlänning i anstalt

eller förläggning.

Föredraganden anför följande.

Utlännings rätt att här i riket vistas bestämmes av utlänningslagen jfea11

juni 1937 (nr 344) och av administrativa föreskrifter, som utfärdats med

stöd äv bestämmelser i lagen. I administrativ ordning ha bland annat reglerats

vissa frågor avseende utlänningskontrollen, vilka uppkommit efter utbrottet

av det nu pågående världskriget. Sålunda ha vissa bestämmelser meddelats

örn frihetsberövande ingripanden mot utlänningar.

1937 års utlänningslag trädde i kraft den 1 januari 1938. Den hade antagits

för en tid av fem år men förlängdes år 1942 på tre år. Lagen upphör alltså

att gälla med utgången av innevarande år. Frågan om ny utlänningslag

måste därför upptagas till prövning av årets riksdag.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 april 1943 tillkallade jag den 28

i samma månad justitierådet G. Dahlman, ordförande, ävensom pressombudsmannen

K. R. Casparsson, utrikesrådet G. Engzell, ledamoten av riksdagens

första kammare professorn Å. Holmbäck och byråchefen C. Schmidt

att såsom sakkunniga med biträde av numera byråchefen G. Lindencrona

såsom sekreterare verkställa översyn av utlänningslagen jämte vad därmed

ägde samband. Efter att tidigare lia avgivit förslag rörande vissa särskilda

spörsmål, som omfattades av utredningsuppdraget, ha de sakkunniga den

30 december 1944 avlåtit betänkande med förslag till utlänningslag och lag

angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning. De sakkunniga

ha därmed slutfört sitt uppdrag.

Under hänvisning till det sagda får jag anmäla upprättade förslag till utlänningslag

och lag angående utlännings omhändertagande i anstalt eller

förläggning. Innan jag närmare ingår på dessa förslag, anhaller jag att få

lämna en kortfattad översikt över vad i dessa frågor tidigare förekommit.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

Utlänningslagstiftningen intill 1938.

Vår första lagstiftning på förevarande område utgjorde lagen den 14 september

1914 (nr 196) angående förbud för vissa utlänningar att här i riket

vistas. Lagstiftningen bröt icke den alltsedan år 1860 upprätthållna grundsatsen

om fritt folkutbyte mellan staterna utan genomförde endast en reglering

av den administrativa maktens åtgärder mot kriminella och eljest asociala

utlänningar, vilka icke voro önskvärda här i landet. Sådana utlänningar kunde

enligt lagen avvisas eller utvisas. Rätt att förordna örn avvisning tillkom

polismyndighet, under det att meddelande av utslag om utvisning ankom på

länsstyrelse. Jämväl Kungl. Maj:t ägde förordna örn utvisning, där sådant

av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse fanns påkallat

(s. k. politisk utvisning).

Med stöd av ett i 1914 års lag meddelat fullmaktsstadgande utfärdade

Kungl. Maj:t under förra världskriget i administrativ ordning ett flertal

författningar, vilka liksom lagen endast avsågo att tillgodose allmänna ordnings-

och säkerhetshänsyn men i detta syfte ytterligare reglerade utlännings

rätt att inkomma och vistas i riket. Sålunda föreskrevs anmälningsskyldighet

för utlänningar och ett allmänt passviseringstvång.

Efter världskrigets slut avvecklades så småningom viseringstvånget i förhållande

till många europeiska stater. Däremot infördes bestämmelser, vilka

åsyftade att bevara bosta dstillgången och arbetstillfällena åt landets egen

befolkning. Dessa bestämmelser meddelades i administrativ ordning.

Emellertid ansågs en reglering i lag önskvärd, och en sådan kom till stånd

genom utfärdandet av lagen den 2 augusti 1927 (nr 333) om utlännings rätt

att här i riket vistas. I lagen sammanfördes med vissa ändringar de ursprungliga

reglerna i 1914 års lag och sedermera i administrativ ordning

meddelade kontrollföreskrifter. Det främsta syftet med utlänningslagen var

att skydda den svenska arbetsmarknaden, så att denna bevarades åt den

inhemska arbetskraften, samt att förhindra bosättning här i landet av ej

önskvärda befolkningselement. Därjämte beaktades ordnings- och säkerhetssynpunkter.

I lagen upptogos regler om uppehållstillstånd och arbetstillstånd.

Handläggningen av dylika tillståndsärenden uppdrogs åt socialstyrelsen.

För avlägsnande av utlänningar, som inkommit i riket och som uraktlåtit

att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna rörande vistelsen här,

infördes förpassning såsom en enklare procedur än utvisning. Rätt att besluta

örn förpassning tillädes länsstyrelse.

Med hänsyn till de förhoppningar, som hystes om en återgång till förkrigstidens

friare förhållanden, begränsades lagens giltighetstid till fem år. Genom

lag den 13 maj 1932 (nr 134) förordnades emellertid, att utlänningslagen

med smärre ändringar skulle äga fortsatt giltighet till utgången av år 1937.

I enlighet med en av 1936 års riksdag i skrivelse, nr 344, framförd anhållan

till Kungl. Majit tillkallade chefen för justitiedepartementet, enligt meddelat

bemyndigande, den 12 juni samma år sakkunniga med uppdrag att verkställa

utredning angående revision av bestämmelserna örn utlännings rätt att här i

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

25

riket vistas och därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga — i det

följande kallade 1936 års utlänningssakkunniga — avgåvo den 12 december

samma år den begärda utredningen (SOU 1936: 53), och med ingången av år

1938 ersattes 1927 års lag med utlänningslagen den 11 juni 1937 (nr 344). Den

nya lagens tillkomst medförde bl. a. en omläggning av institutet förpassning.

Vidare överfördes handläggningen av vissa ärenden, såsom förpassningsärendena,

till socialstyrelsen och inrättades en utlänningsnämnd. Även 1937 års

lag fick till en början en till fem år begränsad giltighetstid.

Tillämpningsföreskrifter till 1937 års utlänningslag meddelades av Kungl.

Majit genom kungörelse den 26 november 1937 (nr 912) med föreskrifter i

anledning av utlänningslagen.

Redan före tillkomsten av 1937 års lag hade Sverige, om än i ringa mån,

berörts av de internationella flyktingproblem, som hade uppkommit efter nationalsocialismens

maktövertagande i Tyskland. Vid lagens stiftande togs hänsyn

därtill. Under de följande åren erhöll flyktingfrågan ökad omfattning och

betydelse, och de flesta av de förändringar i fråga om utlänningsförfattningama,

som efter lagens ikraftträdande blivit föremål för statsmakternas behandling,

ha ägt samband därmed. Innan redogörelse lämnas för utvecklingen

under åren 1938—1944, må därför givas en översikt över omfattningen och

karaktären av flyktingströmmen till vårt land.

Tillströmningen av flyktingar till Sverige.

Flyktingströmmen till Sverige hade före krigsutbrottet år 1939 en förhållandevis

obetydlig omfattning. Först under loppet av kriget erhöll flyktingfrågan

för Sveriges vidkommande stora mått.

Vid styrelseförändringen i Tyskland år 1933 blevo ett icke obetydligt antal

personer, som i sin politiska åskådning stodo i motsättning till den nya ordningen,

nödsakade att för att rädda sina liv eller undgå koncentrationslägren

fly från Tyskland.

För Sveriges del kan man emellertid icke tala örn någon starkare känning

av utvandringen från Tyskland under de närmaste åren efter regimförändringen

där. Först under år 1937 och i växande grad under år 1938 började

ett tilltagande invandringstryck förmärkas. I början av november 1938 beräknades

antalet flyktingar i Sverige till lägst 1 800 och högst 2 300. Vid

en i februari månad 1939 företagen allmän utlänningsräkning uppskattades

antalet utlänningar till omkring 24 000, därav omkring 4 000 betecknades

som flyktingar. I juli 1939 beräknades flyktingarna till mellan 4 300 och 4 800.

Efter krigsutbrottet dröjde det ej länge, förrän flyktingströmmen hit ökade.

Därvid uppträdde även nya flyktinggrupper, såsom polacker, vilka förut

flytt till Litauen, och medborgare i de baltiska länderna.

Den tyska ockupationen av Danmark och Norge och de i sammanhang därmed

inträffade politiska händelserna i dessa länder medförde för Sveriges

vidkommande nya flyktingproblem av större dimensioner än vi tidigare haft.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Från båda länderna fick Sverige övertaga några hundra tyska, österrikiska

och tjeckoslovakiska flyktingar, som förut åtnjutit asylrätt i nämnda länder.

Även ett antal statslösa judar har från Norge och Danmark kommit till Sverige.

Men de stora flyktingkategoriema utgjordes av norrmän och senare även

danskar.

Från Norge började flyktingströmmen i mindre omfattning redan år 1940

för att under de följande åren fortsätta i ökad grad. Bland flyktingarna ha åtskilliga

varit politiska flyktingar i egentlig mening, d. v. s. personer som på

grund av sin politiska verksamhet i hemlandet varit utsatta för förföljelse

eller riskerat påföljd för politiska brott. I viss utsträckning ha de norska flyktingarna

utgjorts av personer, som utan att ha varit politiskt verksamma varit

allmänt missnöjda med förhållandena i sitt hemland och som i Sverige velat

avvakta en förändring i situationen. Andra ha velat via Sverige resa till allierade

länder; en stor del av de yngre norrmännen ha kommit hit i hopp att

kunna fortsätta sin resa för att göra tjänst hos den norska londonregeringen.

Slutligen ha på senare tid i ökat antal kommit personer, som i Norge varit

anhängare av quislingregimen men av en eller annan anledning icke längre

velat stanna i hemlandet. Vid utgången av år 1941 uppgick sammanlagda

antalet norska flyktingar i Sverige till omkring 3 000. Under 1942 steg antalet

till cirka 10 000 och beräknades vid slutet av 1943 till omkring 20 000.

Den 15 februari 1945 var antalet norska flyktingar omkring 36 100.

Den danska flyktingströmmen var av jämförelsevis mindre omfattning, tills

den tyska ockupationsmakten den 29 augusti 1943 införde undantagstillstånd

i Danmark och i samband därmed avväpnade den danska krigsmakten samt

satte sig i besittning av dess baser och fartyg m. m. Den tyska aktion mot

judarna i Danmark, som inleddes den 1 oktober 1943, blev signalen till en

massflykt till Sverige. Liksom i fråga örn flyktingar från Norge har storleken

av flyktingströmmen varierat, beroende på den politiska händelseutvecklingen

i Danmark. En stor del av de icke judiska flyktingarna har flytt därför att

de varit politiskt verksamma i sitt hemland. Andra ha begivit sig hit, enär de

känt vantrivsel med de rådande förhållandena i Danmark eller oro för väntade

händelser. Den 15 februari 1945 beräknades de danska flyktingarna i Sverige

till omkring 15 400.

Krigsförhållandena ha fört även andra grupper av flyktingar till Sverige.

Redan i samband med att de baltiska staterna uppgingo i Sovjetunionen år

1940 flydde åtskilliga personer från dessa länder, då de kände sig hotade av

de nya makthavarna. Jämväl under den tyska ockupationen av Balticum anlände

flyktingar därifrån. Allt eftersom kriget åter fördes in i ifrågavarande

länder, ökades strömmen av baltiska flyktingar ständigt, och under hösten

1944 antog flykten därifrån panikartad karaktär. Särskilt från Estland men

även från Lettland och Litauen ha flyktingar anlänt i större eller mindre

grupper över sjön. Deras antal beräknades den 15 februari 1945 uppgå till

omkring 24 600.

Härtill komma omkring 6 500 s. k. estlandssvenskar, vilka delvis efter

svenskt initiativ och med svensk hjälp kommit lill Sverige.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

27

En annan kategori flyktingar bilda de till några hundratal uppgående sjömän

av olika nationaliteter, som rymt från fartyg, vilka i tysk tjänst trafikerat

svenska hamnar eller farvatten. Sverige har under krigsåren även mottagit

ett icke obetydligt antal krigsfångar, vilka lyckats fly från fångenskapen.

Sedan något över 1 000 sovjetryska sådana flyktingar återvänt till

sitt hemland, kunde återstående antal krigsfångar, som flytt hit, den 15

februari 1945 beräknas lill omkring 1 900. I relativt obetydlig omfattning

ha vidare desertörer från den tyska krigsmakten i Norge och Finland samt

även Danmark ankommit till Sverige. Jämväl från den finska krigsmakten

har ett antal desertörer ankommit hit. Under 1944 ökade antalet sådana

flyktingar, och samtidigt började en växande civil flyktingström anlända

från Finland, huvudsakligen från Österbotten. Storleken av denna finska

flyktinggrupp beräknades till omkring 6 000. Efter stilleståndsfördraget med

Sovjetunionen avstannade denna flyktingström i huvudsak. En annan, mera

temporär flyktingfråga uppkom genom att finska regeringen av den

svenska regeringen i början av september 1944 erhöll medgivande att till

Sverige evakuera intill 100 000 personer från de närmast svensk-finska

landgränsen belägna finska områdena. Denna evakuering har försiggått

i på förhand organiserade former. Omkring 38 000 personer hade den 1

december 1944 mottagits i Sverige i anledning av evakueringen; den 15 februari

1945 utgjorde antalet evakuerade finska medborgare 30 600. I detta

sammanhang bör erinras hurusom med början vid tiden för det finsk-sovjetiska

vinterkriget 1939—40 såsom tillfälliga gäster i svenska familjer eller i

särskilt anordnade barnhem mottagits ett betydande antal finska barn. Deras

antal uppgick den 15 februari 1945 till icke mindre än omkring 42 300.

Som regel för den svenska flyktingpolitiken har gällt, att flyktingarna icke

blivit internerade utan fått uppehålla sig som andra utlänningar i riket. Det

har även eftersträvats att bereda flyktingarna arbetsanställningar, och en

stor del av det tillskott av arbetskraft, som de olika flyktingströmmarna hit

medfört, har kunnat upptagas av arbetsmarknaden.

Begäran örn översyn av utlänningslagstiftningen.

Vid 1939 års lagtima riksdag väcktes två likalydande motioner, nr 44

i första kammaren och nr 90 i andra kammaren, i vilka framhölls, att eftersom

det mot vårt land riktade invandringstrycket ökat till följd av den politiska

och ekonomiska situationen ute i världen, bristerna uti vår invandringslagsliftning

blivit alltmer påtagliga. Enligt motionärerna krävde läget,

att vi erhölle en lag, som reglerade vår invandringsfråga under klart hänsynstagande

till arbetsmarknads- och befolkningspoliliska synpunkter. Det

syntes vara av största vikt att vinna en tillförlitlig och fullständig utredning,

som gåve den ansvariga myndigheten hållpunkter för invandringsfrågornas

bedömande även ur sådana synpunkter. Vad de arbetsmarknadspolitiska

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

synpunkterna beträffade, erinrades i motionerna om att det vanligen vore

de ekonomiska mellanskikten, som svårast bleve lidande av en ökad invandring.

Oron i dessa kretsar inför det ökade invandringstrycket hade också

kraftigt kommit till uttryck i offentliga uttalanden av ett flertal organisationer.

Beträffande den befolkningspolitiska sidan av saken kunde enligt motionärernas

mening befolkningsutvecklingen i vårt land snart nog komma

att göra invandring i större skala påkallad, och det vore med hänsyn härtill

av vikt, att utlänningslagen gåve direkt stöd för en välvillig särpolitik i avseende

på sådana utlänningar, som i kulturellt och andra avseenden stöde

oss nära och alltså lätt kunde assimileras. I motionerna förordades även en

mera enhetlig organisation för handläggning av utlänningsärendena. Första

lagutskottet erinrade i sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 25, örn att

under senaste tiden väsentliga förändringar hade inträtt i de förhållanden

som sammanhängde med utlänningslagstiftningen och dess tillämpning. Utan

att taga ståndpunkt till de i motionerna framförda särskilda spörsmålen fann

utskottet det angeläget, att en allmän översyn över bestämmelserna på förevarande

område vidtoges för deras anpassning efter det rådande tidslägets

krav. I enlighet med hemställan av utskottet avlät riksdagen skrivelse till

Kungl. Maj:t, nr 264, vari anhölls, att Kungl. Majit måtte låta snarast verkställa

en allsidig utredning angående de ändrade anordningar för utlänningsärendenas

behandling och utlänningskontrollen samt de ändringar i utlänningslagen,

som gjorda efarenheter under lagens tillämpning visat vara påkallade,

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde

föranleda.

För verkställande av den av riksdagen begärda utredningen tillkallades

enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 juni 1939 särskilda sakkunniga.

Det av de sakkunniga påbörjade utredningsarbetet avbröts emellertid till

följd av de förhållanden, som uppstodo genom krigsutbrottet. I proposition

till 1942 års riksdag, nr 303, föreslogs fortsatt giltighet av 1937 års utlänningslag

till och med den 31 december 1945. Därjämte föreslogos vissa ändringar

i lagen. I propositionen anförde föredragande departementschefen,

att av krisläget påkallade skärpningar i utlänningskontrollen borde, liksom

dittills hade skett, vidtagas genom Kungl. Maj:ts försorg enligt de i utlänningslagen

meddelade fullmakterna. Utlänningslagen borde bibehållas såsom

den grundval, till vilken återgång kunde ske när mera normala tider en

gång inträdde. Endast de jämkningar i lagen, som ägde sitt berättigande

jämväl sedan krisläget upphört, borde göras. De föreslagna ändringarna

avsågo väsentligen straffbestämmelserna samt införande av institutet utresebeslut.

Propositionen bifölls av riksdagen.

De föreskrifter, som utfärdats med stöd av utlänningslagens fullmakter, Ira

dels satt vissa bestämmelser i lagen ur tillämpning och dels kompletterat

lagens bestämmelser. De viktigaste av dessa föreskrifter äro upptagna i kungörelsen

den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om

tillsyn över utlänningar, här nedan kallad tillsynskungörelsen. Genom kungörelse

den 16 februari 1940 (nr 92) meddelades däri bl. a. vissa bestämmel
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

29

ser angående frihetsberövande ingripanden mot utlänningar genom omhändertagande

för vistelse i förläggning, varmed avsågs en mildare form för

dylika ingripanden än tagande i förvar. Vidare har, bland annat, genom särskilda

kungörelser utlännings rätt att vistas inom vissa områden av riket

väsentligt beskurits och gränskontrollen skärpts.

Den ‘28 april 1943 tillkallade jag enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande de i

inledningen nämnda sakkunniga — i det följande kallade 1943 års utlänningssakkunniga

— för att verkställa en översyn av gällande utlänningslag

jämte vad därmed ägde samband. I direktiven för utredningen anfördes

bland annat, att det torde vara uppenbart, att tidpunkten icke vore lämplig

för en genomgripande lagrevision. Under de senast gångna åren hade emellertid

åtskilliga betydelsefulla spörsmål på ifrågavarande område uppkommit,

vilka syntes böra närmare övervägas. Särskild uppmärksamhet förtjänade

i detta sammanhang frågorna örn sådana åtgärder mot utlänningar,

vilka innebure frihetsberövande i en eller annan form, och om den ordning,

i vilken ärenden av detta slag borde handläggas. Även syntes det påkallat,

att i samband med en översyn av lagstiftningen undersöktes, i vad mån

genom centralisering i vissa hänseenden eller på annat sätt förbättringar

kunde ernås i organisatoriskt hänseende.

I enlighet med direktiven upptogo de sakkunniga till omedelbar behandling

frågorna angående frihetsberövande åtgärder mot utlänningar. Den 1

augusti 1943 avgåvo de en promemoria angående utlännings omhändertagande

i förläggning eller tagande i förvar. I promemorian framlades förslag

till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen, till kungörelse angående

ändring i vissa delar av tillsynskungörelsen samt till kungörelse med

vissa föreskrifter angående utlännings hållande i förvar. På grundval av de

sakkunnigas förslag utfärdades den 18 september 1943 kungörelse (nr 714)

angående ändring i vissa delar av tillsynskungörelsen och kungörelse (nr

715) med vissa föreskrifter angående utlännings hållande i förvar. I proposition,

nr 352, till 1943 års riksdag (höstsessionen) med förslag till lag

örn ändring i utlänningslagen upptog Kungl. Maj:t de sakkunnigas förslag

i vad det avsåg öppnande av möjlighet för Kungl. Maj:t att i utlänningsärende

föranstalta örn förhör vid domstol. 1 utlåtande, nr 53, över propositionen

och en med anledning därav väckt motion förordade utskottet —

som underströk att enligt dess mening frågor örn frihetsberövande åtgärder

mot utlänningar, utöver vad redan vore förhållandet, till sina huvudgrunder

borde regleras i lag — i huvudsak bifall till propositionen, och riksdagen

biföll utskottets hemställan.

För 1944 års riksdag framlade Kungl. Majit efter förslag av utlänningssakkunniga

två propositioner rörande utlänningslagstiftningen. I proposition

angående den centrala organisationen för utlänningskontrollen, nr 254, föreslogs

inrättande av statens utlänningskommission såsom central utlänningsmyndighet.

Efter utlåtande av statsutskottet, nr 1(52, bifölls lörslaget av

riksdagen, och den 1 juli 1944 inrättades ullänningskominissionen, som

därvid med vissa undantag övertog utrikesdepartementets och socialstyrelsens

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

utlänningsärenden. I anslutning till nyssnämnda proposition hade avgivits

proposition, nr 257, med förslag till lag om ändrad lydelse av 54 och 56 §§

utlänningslagen. Ändringen i 56 § avsåg den organisatoriska frågan, under

det att ändringen i 54 § åsyftade att öppna möjlighet för Kungl. Maj:t att

förordna örn avsteg från vissa i lagen ingående bestämmelser örn arbetstillstånd.

I enlighet med hemställan av första lagutskottet i dess utlåtande, nr

54, biföll riksdagen propositionen.

Gällande rätt.

Förutom av 1937 års utlänningslag regleras utlännings rätt att här i riket

vistas, såsom förut sagts, av åtskilliga administrativa författningar, vilka utfärdats

med stöd av bestämmelser i lagen. Av dessa författningar ha i det föregående

omtalats utlänningskungörelsen den 26 november 1937 (nr 912)

och tjllsynskungörelsen den 1 september 1939 (nr 599), vilka båda vid olika

tillfällen ändrats, samt kungörelsen den 18 september 1943 (nr 715) med

vissa föreskrifter angående utlännings hållande i förvar. Vidare må nämnas

kungörelsen den 16 februari 1940 (nr 96) örn passkontrollorter och kungörelsen

den 30 april 1943 (nr 224) angående utlännings vistelse i vissa delar av

riket, båda sedermera ändrade, ävensdfn Trungörelsén den 12 augusti 1944

(nr 594) om förbud för norska medborgare att lämna riket utan särskilt tillstånd,

kungörelsen den 14 september 1944 (nr 614) örn förbud för danska medborgare

att lämna riket utan särskilt tillstånd och kungörelsen den 20 oktober

1944 (nr 730) med vissa bestämmelser angående inresa och vistelse i område

intill riksgränsen mot Finland och Norge. För statens utlänningskommission

gäller instruktion den 22 juni 1944 (nr 489).

Utlänningslagen omfattar åtta kapitel. Av dem behandla de tre första förutsättningarna

för utlännings inresa och vistelse i Sverige, under det att de

tre därpå följande kapitlen innehålla regler angående utlännings avlägsnande

härifrån. Sjunde kapitlet upptager ansvarsbestämmelser och åttonde kapitlet

särskilda bestämmelser. Beträffande de viktigare bestämmelserna i lagen

och de med stöd av denna utfärdade administrativa författningarna må bär

framhållas följande.

Vid inresa i riket skall utlänning legitimera sig. För detta ändamål gäller

passtvång och anmälningsskyldighet. Från stadgandena örn legitimationsplikt

kan Kungl. Majit dock för visst fall eller mera stadigvarande för vissa

grupper av utlänningar medgiva undantag. I enlighet med sådana medgivanden

gällde tidigare vissa lättnader för danska, finska, isländska och norska

medborgare. Dessa lättnader lia emellertid upphävts.

Passtvånget innebär, att utlänning som ankommer till riket skall vara försedd

med pass eller annan legitimationshandling, som enligt Kungl. Maj:ts

förordnande må gälla såsom pass. Där Kungl. Maj:t så förordnar, skall legitimationshandlingen

vara försedd med påteckning av svensk myndighet, s. k.

visering. För närvarande gäller i huvudsak allmänt viseringstvång. Visering

skall meddelas för viss tid. Beslutanderätt i viseringsärenden tillkommer, bort
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

31

sett från vissa särskilda undantagsfall, den centrala utlänningsmyndigheten

(statens utlänningskommission). Över beslut i sådana ärenden får klagan ej

föras.

Omedelbart vid ankomsten till riket skall utlänning uppvisa sin legitimationshandling

för polismyndigheten i den ort, dit han först anländer. Vid avresa

till utlandet skall utlänning för polismyndigheten i den ort, där han lämnar

riket, likaledes uppvisa legitimationshandlingen. Enligt tillsynskungörelsen

får utlänning i regel ej utan särskilt tillstånd inresa i eller utresa

ur riket på annan ort än passkontrollort. Utlänning är skyldig att efter kallelse

infinna sig hos polismyndighet och lämna upplysningar ävensom att vid

anfordran uppvisa sin legitimationshandling. Härjämte äger Kungl. Majit

meddela de bestämmelser örn anmälningsskyldighet, som må finnas nödiga

för utlännings övervakande. Sådana föreskrifter ha utfärdats, vilka ålägga

utlänning och den som härbärgerar utlänning eller anställer utlänning i sin

tjänst en vidsträckt anmälningsskyldighet.

Enligt tillämpningsbestämmelserna till utlänningslagen skiljer man mellan

inresevisering och uppehållsvisering. Inresevisering avser utlännings inresa

och första uppehåll i riket. Uppehållsvisering avser fortsatt uppehåll här.

Utlänning, som icke är viseringsskyldig, äger icke vistas här längre tid än

tre månader utan att ha särskilt tillstånd (uppehållstillstånd). Kungl. Majit

kan dock medgiva undantag från denna föreskrift. Uppehållstillstånd meddelas

av den centrala utlänningsmyndigheten och skall avse viss tids vistelse

här samt må förbindas med de förbehåll, som med hänsyn till vistelsens

syfte och därmed sammanhängande omständigheter finnas påkallade. I

ärende angående uppehållstillstånd skall i regel inhämtas yttrande från vederbörande

länsstyrelse eller svensk representation utom riket. I tillsynskungörelsen

har stadgats, att uppehållstillstånd må begränsas till viss ort

eller visst område samt må förbindas med de förbehåll i övrigt, som med

hänsyn till det allmännas intresse finnas påkallade. Bevis örn uppehållstillstånd

skall enligt lagen tecknas på legitimationshandlingen.

Beviljas uppehållstillstånd, må beslutet därom tillika innehålla föreskrift,

att utlänningen senast vid tiden för uppehållstillståndets utgång skall utresa

ur riket (utresebeslut). Vägras uppehållstillstånd, skall beslutet därom, då utlänningen

befinner sig här i riket, tillika innehålla förordnande, att han ofördröjligen

eller inom viss tid skall avresa från riket vid äventyr att han, därest

han ej avreser, skall förpassas ur riket (förpassningsbeslut). Innan beslut

meddelas, som innehåller ulröse- eller förpassningsbeslut, skall yttrande inhämtas

från en särskild nämnd, utlänningsnämnden. Ilar denna icke enhälligt

tillstyrkt beslutet eller har nämnden ej hörts, inträder klagorätt. Klagan

föres hos Kungl. Majit i statsrådet.

Enligt tillämpningsbestämmelserna till utlänningslagen skola bestämmelserna

örn uppehållstillstånd äga motsvarande tillämpning med avseende på

uppehållsvisering.

Utlänning äger icke ulan särskilt tillstånd (arbetstillstånd) här i liket antaga

eller innehava anställning i annans tjänst och ej heller här i riket utova

verksamhet som föranlcdcs av anställning utomlands i annan egenskap än

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

såsom handelsresande. För viseringspliktig utlänning må arbetstillstånd

meddelas i samband med viseringen. Sådan uppehållsvisering, som innefattar

tillstånd till arbetsanställning, brukar kallas arbetsvisering. Arbetstillstånd

skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete samt må förbindas

med de villkor och föreskrifter som finnas erforderliga.

Arbetstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten, vilken

även äger återkalla tillstånd när särskilda skäl därtill föreligga. Ivlagorätt

inträder under samma förutsättningar som gälla för klagan över beslut i

ärende om uppehållstillstånd. Jämväl beträffande arbetstillstånd äger Kungl.

Maj:t och, efter Kungl. Maj:ts förordnande, den centrala utlänningsmyndigheten

dispensrätt och under det nu pågående kriget har räckvidden av föreskrifterna

därom avsevärt begränsats. Genom administrativa författningar

har sålunda förordnats, att utlänning utan hinder av bestämmelsen om

arbetstillstånd får antaga och inneha arbetsanställning i husligt arbete eller

såsom skogs-, jordbruks- eller torvarbetare, dock icke i befälsställning eller

med förvaltningsuppgifter. Förordnandet avser icke anställning såsom trädgårdsmästare

eller arbete vid handelsträdgård. Vidare lia danska, finska, isländska

och norska medborgare erhållit rätt att taga vilken arbetsanställning

som helst utan att behöva inneha arbetstillstånd. Detsamma gäller för

de s. k. estlandssvenskama samt för utlänning, som är medborgare eller statslös

förutvarande medborgare i Estland, Lettland eller Litauen och som innehar

svenskt främlingspass.

Utlänning kan tvingas att lämna Sverige. Detta kan ske genom avvisning,

förpassning eller utvisning. Föreskrift att utlänning skall utresa ur riket kan

även meddelas genom utresebeslut.

Avvisning innebär, att utlänning avlägsnas vid gränsen eller omedelbart

efter det han inkommit på svenskt område. Åtgärden kan komma till användning,

då de omständigheter, som kunna medföra förbud att vistas i riket,

äro mera påtagliga. Avvisning kan ifrågakomma dels beträffande vissa

kriminella eller eljest av sociala skäl icke önskvärda personer, dels gentemot

utvisade, som utan Kungl. Maj:ts tillstånd återvända, dels ock beträffande

utlänningar, som icke äro behörigen legitimerade eller icke fullgöra den stadgade

anmälnings- och uppgiftsskyldigheten. Till kriminella, som må avvisas,

hänföres utlänning, som varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott

eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt

övande av otukt, utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt eller yrkesmässigt

bedrivande av olovlig varuinförsel och som skäligen kan antagas

komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig verksamhet. Till

eljest av sociala skäl icke önskvärda hänföres utlänning, som är zigenare eller

som uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande

eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande

av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning eller

som visserligen har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle men som

skäligen bör antagas sakna möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning.

Enligt tillsynskungörelsen lia avvisningsgrunderna utvidgats således, att ut
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 259.

33

länning, som ankommer till riket utan att innehava inrese- eller uppehållsvisering

eller uppehålls- eller arbetstillstånd, må avvisas jämväl där skälig

anledning finnes att antaga, att han lämnat sitt hemland för att icke återvända

dit, eller det med hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse

icke kan anses önskvärt, att han inkommer i riket.

Befogenhet att avvisa utlänning tillkommer i regel polismyndighet, varmed

enligt utlänningslagen i allmänhet förstås polischefen i orten; enligt tillsynskungörelsen

skall med polismyndighet avses jämväl vissa föreståndare

och biträdande föreståndare för passkontroll. Över polismyndighets beslut

att avvisa utlänning äger denne anföra besvär hos länsstyrelsen, men beslutet

skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Undantag från polismyndighets rätt att besluta om avvisning inträder, om

utlänningen påstår, att han av politiska orsaker flytt från annat land och att

han ankommit därifrån eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta

trygghet mot att bli återsänd till förstnämnda land; i så fall skall polismyndigheten

hänskjuta avvisningsfrågan till den centrala utlänningsmyndighetens

avgörande. Sådant hänskjutande skall dock ej ske, om det med skäl kan

antagas att påståendet är oriktigt. Finner länsstyrelse vid prövning av besvär

sådana omständigheter föreligga, att frågan örn avvisning bort av polismyndigheten

hänskjutas till den centrala utlänningsmyndigheten, skall länsstyrelsen

undanröja avvisningsbeslutet och överlämna handlingarna i ärendet

jämte eget yttrande till den centrala myndigheten. Innan denna meddelar

avvisningsbeslut, skall den höra utlänningsnämnden. Har nämnden icke enhälligt

tillstyrkt beslutet, må enligt utlänningslagen klagan föras hos Kungl.

Majit i statsrådet. Genom tillsynskungörelsen har emellertid stadgandet om

utlänningsnämndens hörande och örn klagorätt satis ur tillämpning.

Verkställighet av avvisningsbeslut ankommer på polismyndighet.

Förpassning är avsedd för sådana fall, då utlänning redan inkommit i landet

och omständigheterna äro sådana, att frågans bedömande icke kräver någon

mera ingående undersökning. Sålunda kan förpassningsbeslut utfärdas

beträffande utlänning, som saknar föreskriven legitimationshandling eller

som kvarstannar här längre än han är herätligad utan alt lia sökt förlängning

av vistelsetiden eller som lämnar medvetet oriktiga uppgifter vid

anmälan eller ansökan eller eljest åsidosätter vad i utlänningslagen eller med

stöd därav är föreskrivet. Enligt tillsynskungörelsen må förpassning jämväl

ske, där det med hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse icke

kan anses önskvärt, alt utlänning vistas i riket. Slutligen skall enligt lagen

avslag på ansökan örn rätt att här i riket vistas alltid innehålla förpassningsbeslut,

örn utlänningen befinner sig här.

Innebörden i förpassningsbeslut är enligt lagen, att utlänning ålägges alt

ofördröjligen eller inom viss tid avresa härifrån vid äventyr att han, därest

han ej avreser, skall förpassas ur riket. Förpassningsbeslut kan förbindas

med förbud att utan tillstånd återvända hit. Det meddelas i viss ordning

av den centrala utlänningsmyndigheten. Angående skyldighet för denna att

inhämta yttrande från utlänningsnämnden och angående rätt för utlänning

Ililiang lill riksdagens protokoll 7.9-15. 1 sami. Nr 2!>9. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

att klaga hos Kungl. Maj :t gäller detsamma som enligt lagen är stadgat ifråga

om avvisning. Utlänning, som äger besvärsrätt, må tidigast å andra dagen

efter det beslutet tillställdes honom inför länsstyrelsen eller magistrat eller i

vittnens närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande

i magistrat, polismästare eller landsfogde avgiva förklaring att han

åtnöjes med beslutet. Om förklaring, som ej avgivits inför länsstyrelsen, skall

denna ofördröjligen underrättas. Nöjdförklaring må ej återtagas.

Förpassning verkställes genom länsstyrelsens försorg.

Utresebeslnt må, såsom förut sagts, meddelas i samband med uppehållstillstånd

och uppehållsvisering. Om föreskriften att senast vid tiden för tillståndets

utgång resa ur riket icke följes, kan förpassningsbeslut meddelas

utan utlänningsnämndens hörande och utan klagorätt för utlänningen.

Utvisning är liksom förpassning avsedd för sådana fall, då utlänning

redan inkommit i landet, men företages enligt andra grunder, vilka delvis

motsvara grunderna för avvisning, och efter prövning i annan ordning. Utvisning

är av två slag, vanlig utvisning och politisk utvisning.

Vanlig utvisning kan äga runi i fråga om fem grupper av utlänningar. Den

första gruppen omfattar zigenare ävensom den som beträdes med lösdriveri

eller bettlande och den som under vandring från ort till annan söker sin utkomst

genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning.

Den andra gruppen avser den som gör sig skyldig till yrkesmässigt

hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga

levnadssätt. De övriga tre grupperna inrymma kriminellt belastade. Sålunda

kan den utvisas, som inom loppet av de närmast förflutna två åren

här i riket genom utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller

biträdande vid dylik handel eller för förbrytelse mot gällande bestämmelser

om tillverkning av brännvin eller försäljning av vin eller spritdrycker eller

olovlig befattning i andra fall med sådana drycker eller eljest för olovlig

varuinförsel eller för det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under

kringresande eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering.

Vidare kan utvisning ske av den, som här i riket genom utslag, som äger

laga kraft, blivit för annat brott dömd till straffarbete, till fängelse ej under

sex månader, till ungdomsfängelse eller (ill tvångsuppfostran, allt såframt

brottets beskaffenhet föranleder till antagande att fara av hans vistelse i riket

kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Slutligen må den

utvisas, som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom riket undergått

honom omedelbart ådömt frihetsstraff för sådant brott, varför enligt

gällande lag om utlämning av förbrytare utlämning må ske.

Uppslår fråga örn vanlig utvisning, skall länsstyrelsen föranstalta om att

utlänningen, så snart ske kan, inställes till förhör inför länsstyrelsen. Dock

må, där utlänning förvaras i kronohäkte som står under lagfaren tillsyningsmans

uppsikt, förhöret efter länsstyrelsens beprövande kunna hållas av tillsyningsmannen.

Vid förhöret äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta

hjälp. Är han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde,

skall länsstyrelsen förordna lämplig person att biträda honom.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

35

Vanlig utvisning ankommer på länsstyrelse. Besvär över länsstyrelses beslut

må anföras hos högsta domstolen. Angående förklaring, att utlänning

åtnöjes med länsstyrelses utslag örn utvisning, äga reglerna om nöjdförklaring

i fråga örn förpassning motsvarande tillämpning.

Politisk utvisning kan äga rum, där det finnes påkallat av hänsyn till rikets

säkerhet eller eljest i statens intresse. Politisk utvisning beslutas av Kungl.

Majit. Förhör skall äga rum inför länsstyrelse.

Utvisning verkställes genom länsstyrelses försorg. Beslut om utvisning

skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till riket utan Kungl.

Majits tillstånd.

I fråga örn verkställighet av beslut angående utlännings avlägsnande ur

riket äro i lagen meddelade bestämmelser, vilka taga särskild hänsyn till politiska

flyktingar. Avvisad person bör befordras lill det land, varifrån han

kommit, samt förpassad eller utvisad person i första hand till sitt hemland

och i andra hand till det land, varifrån han kommit; vid politisk utvisning

förordnar Kungl. Majit härom efter omständigheterna. För samtliga fall gäller,

att utlänningen icke bör befordras till land, varifrån han av politiska orsaker

flytt, eller till land, varifrån han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot

att bli återsänd till land, varifrån han av politiska skäl flytt. Vidare stadgas

beträffande avvisning, förpassning och vanlig utvisning, att hänsyn skall tagas

till om landet är avlägset, samt att utlänningen ej bör befordras till land, varifrån

han utvisats. Ej sällan föreligger svårighet att verkställa ett beslut om

avlägsnande. Ärendet skall då anmälas för högre myndighet. Detsamma gäller

sådana fall, då tvivel uppstår örn rätta förfarandet. Beträffande avvisning

skall sålunda polismyndighet underrätta länsstyrelsen, vilken i sin tur, då så

finnes erforderligt, skall överlämna frågan örn beslutets verkställande till den

centrala utlänningsmyndigheten. Beträffande förpassning skall verkställighetsfrågan

av länsstyrelsen överlämnas till den centrala utlänningsmyndigheten

och beträffande vanlig utvisning till Kungl. Majit.

För att underlätta utlännings avlägsnande ur riket lia i utlänningslagen

meddelats föreskrifter örn utlännings tagande i förvar eller ställande under

uppsikt. Förfarandet avser ingripande av tillfällig art i avbidan på beslut om

avlägsnande eller på verkställighet av sådant beslut.

Beslut örn utlännings tagande i förvar må enligt gällande bestämmelser meddelas

av länsstyrelse eller polismyndighet i vissa i lagen särskilt angivna fall.

Meddelas sådant beslut av polismyndighet, .skall beslutet genast anmälas för

länsstyrelsen. Anser länsstyrelsen behov föreligga att kvarhålla utlänning

i förvar utöver två månader, skall frågan därom inom samma lid underställas

Kungl. Majits prövning.

Polismyndighet äger enligt utlänningslagen taga utlänning i förvar i avvaktan

på beslut av den centrala utlänningsmyndigheten angående utlänningens

avvisning från riket ävensom då avvisningsbeslut ej genast kan verkställas.

Vidare må polismyndighet meddela sådant förordnande, när myndigheten

gjort anmälan att anledning föreligger till förpassning eller till vanlig ulvisning

och det skäligen kan befaras att utlänningen avviker.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Länsstyrelse må taga utlänning i förvar i samband med anmälan örn anledning

till förpassning eller till politisk utvisning eller där fråga uppstått om

vanlig utvisning. Vidare må länsstyrelse meddela sådant förordnande där beslut

om förpassning eller vanlig utvisning ej genast kan verkställas.

I utlänningslagen ha icke meddelats föreskrifter om verkställighet av beslut

om utlännings tagande i förvar. Enligt kungörelse den 18 september

1943 (nr 715) skall utlänning, som tagits i förvar, intagas i statens fångvårdsanstalt,

polisarrest eller härads- eller stadsfängelse. Utlänning, som intagits

i annan anstalt än statens fångvårdsanstalt, skall med visst undantag

så snart förhållandena det medgiva överflyttas till sådan anstalt.

I utlänningslagen meddelas även vissa ansvarsbestämmelser. Dessa innehålla

i huvudsak följande.

Den som uraktlåter att fullgöra anmälningsskyldighet, som är stadgad i

utlänningslagen eller i författning som med stöd därav utfärdats, skall straffas

med dagsböter. Överträder utlänning vad i lagen är stadgat örn skyldighet

att ha arbetstillstånd, straffas han likaledes med dagsböter. Till enahanda

straff är den förfallen som anställer utlänning i sin tjänst utan att denne

har arbetstillstånd, där sådant erfordras. Utlänning, som i annat avseende

än nyss sagts uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i lagen stadgas

eller med stöd därav blivit i författning eller eljest föreskrivet, eller söker

hindra verkställighet av beslut angående hans avvisning, förpassning eller

utvisning, straffas med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande,

med fängelse i högst sex månader; undantagen från ansvar är dock utlänning,

som saknar behörig legitimationshandling — viserad där så erfordras

•—■ eller som kvarbliver efter utgången av den tid han äger rätt att

vistas här utan att ha sökt förlängning av tiden. Samma straff drabbar den

som mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet

eller eljest i anmälningsärende varom är stadgat i lagen eller

i författning som med stöd därav utfärdats. Den som förhjälper utlänning

att inkomma i riket i strid mot föreskrift, som i utlänningslagen eller

med stöd därav blivit i författning eller eljest meddelad, skall straffas med

dagsböter. Slutligen skall utlänning, som efter att ha blivit härifrån utvisad

återvänt utan att ha erhållit erforderligt tillstånd, straffas med fängelse i

högst sex månader; misstänkes utlänning skäligen för sådant brott skall han

tagas i häkte. Vid uraktlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet eller vid

hjälp åt utlänning att obehörigen inkomma i riket inträder straffskärpning,

Om förseelsen begås i avsikt att bereda utlänning möjlighet att obehörigen

vistas i riket och omständigheterna äro försvårande.

Förseelse enligt utlänningslagen åtalas av allmän åklagare.

Utlänningslagen upptager härefter vissa närmare bestämmelser örn utlänningsnämnden.

Denna består av tre ledamöter, vilka jämte högst två suppleanter

för var och en av dem skola utses av Kungl. Maj:t för viss tid, högst

fem år. Av ledamöterna skall en vara eller ha varit innehavare av domarämbete

och en äga erfarenhet rörande internationella rättsfrågor. Suppleant

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

37

för ledamot skall uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

För skyldigheten för den centrala utlänningsmyndigheten att i vissa ärenden

inhämta yttrande av nämnden har förut redogjorts, liksom för klagorättens

beroende i dessa ärenden av nämndens yttrande. Jämväl i andra ärenden

må den centrala utlänningsmyndigheten inhämta nämndens yttrande. Därest

utlänningsnämnden i sitt yttrande hemställer därom, skall den centrala utlänningsmyndigheten

överlämna ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande.

Den centrala myndigheten äger alltid rätt att, när den finner särskilda

skäl därtill föreligga, överlämna ärende till Kungl. Majit.

Vidare innehåller utlänningslagen bestämmelse örn rätt för Kungl. Majit

att förordna, att beslut om avlägsnande ur riket icke skall lända till efterrättelse.

Sådan rätt inträder, dels om beslut om avvisning, förpassning eller

utvisning icke kan verkställas, dels om nya skäl yppas efter det Kungl. Majit

meddelat eller fastställt förpassningsbeslut. I sådana fall äger Kungl. Majit

även rätt att meddela erforderliga föreskrifter med avseende på utlänningens

uppehåll i riket. Kungl. Majit kan också uppdraga åt den centrala utlänningsmyndigheten

att meddela sådana föreskrifter. I fall då den centrala utlänningsmyndigheten

meddelat förpassningsbeslut, över vilket klagan ej förts,

äger myndigheten, om nya skäl i ärendet yppats, förordna att beslutet icke

skall lända till efterrättelse. Innan dylikt förordnande lämnas, skall utlänningsnämnden

höras.

Enligt ett år 1943 infört stadgande äger Kungl. Majit förordna örn domstolsförhör

i ärende, som avses i utlänningslagen eller med stöd därav utfärdad

författning, där utredning vid domstol finnes erforderlig rörande viss

omständighet av betydelse för ärendets avgörande.

Utlänningslagen innehåller vidare en särskild fullmaktsbestämmelse. I denna

stadgas, att i händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets

försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt,

Kungl. Majit äger med avseende å utlännings rätt att inkomma eller

uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket eller att här i riket

antaga eller innehava arbetsanställning meddela de särskilda bestämmelser

som må finnas nödiga. Vidare stadgas, att i fall varom i paragrafen

sägs Kungl. Majit må i fråga örn utlännings avvisning, förpassning ur riket

eller utvisning förordna efter omständigheterna.

De frihetsberövande åtgärder, som gällande utlänningsförfattningar medgiva,

äro tagande i förvar och omhändertagande för vistelse i förläggning.

Reglerna örn förvarstagande lia i det föregående i korthet angivits. Förutsättningarna

för sådant förvarstagande för längre tid, varom nu är fråga,

ha icke blivit i lag eller författning särskilt reglerade utan gälla därom de

bestämmelser i utlänningslagen som för varje fall må vara tillämpliga.

Förordnande om utlännings omhändertagande i förläggning meddelas av

Kungl. Majit eller den centrala utlänningsmyndigheten. Grunderna för förordnande

av Kungl. Majit äro icke angivna närmare än i den mån de framgå

av det nyss anförda lullmaktsstadgandet i utlänningslagen. Förutsättningarna

för all den centrala utlänningsmyndigheten skall få meddela förord
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

nande om omhändertagande i förläggning äro enligt kungörelse den 18 september

1943 (nr 714), att beslut om avvisning, förpassning eller utvisning

ej kunnat verkställas eller att eljest särskild anledning föreligger.

Det åligger länsstyrelse att, när den — efter framställning av polismyndighet

eller eljest — finner anledning till utlännings omhändertagande i förläggning

föreligga, därom underrätta den centrala myndigheten. I samband

därmed äger länsstyrelsen, när omständigheterna därtill föranleda, förordna

att utlänningen i avbidan på den centrala myndighetens beslut skall tagas

i förvar. Om förordnandet skall länsstyrelsen ofördröjligen underrätta den

centrala utlänningsmyndigheten. Finner denna eller länsstyrelsen behov föreligga

att hålla utlänningen i förvar utöver två månader, skall frågan därom

inom samma tid underställas Kungl. Maj:t.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten förordnar örn utlännings omhändertagande

i förläggning, skall den inhämta yttrande i ärendet från utlänningsnämnden.

Där synnerliga skäl föreligga må dock förordnas om utlännings

omhändertagande i förläggning utan att yttrande inhämtats från

nämnden; sådant förordnande må likväl ej gälla längre tid än trettio dagar,

därest icke frågan örn utlänningens omhändertagande inom samma tid hänskjutits

till nämnden.

Beslut av den centrala utlänningsmyndigheten örn omhändertagande skall

tillställas utlänningen så fort ske kan. I beslutet skall angivas anledningen

till åtgärden. Däri skall ock givas till känna, om klagan över beslutet må

föras samt vad utlänningen har att iakttaga, om han vill klaga.

Klagan må föras, där antingen utlänningsnämnden eller någon dess ledamot

yppat avvikande mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande

inhämtats från nämnden. Klagan föres hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

Frågan om kvarhållande av omhändertagen skall å på visst sätt bestämda

tider upptagas till prövning. Denna skall, där beslut örn omhändertagandet

fattats av den centrala utlänningsmyndigheten, inledas inom fyra månader efter

frihetsberövandet. Vid dylik s. k. efterprövning skall, med vissa undantag,

inom sagda tid av lyra månader påkallas förhör med utlänningen inför

länsstyrelse, varvid utlänningen äger anlita biträde av advokat. Vidare skall

undantagslöst utlänningsnämnden höras och ärendet, därest ej utskrivning

sker, överlämnas till Kungl. Maj:ts avgörande. Kvarhålles utlänningen, skall

frågan om hans fortsatta kvarhållande omprövas var sjätte månad. Sådan

omprövning skall även äga rum i fråga örn utlänning, som omhändertagits

i förläggning omedelbart på grund av beslut av Kungl. Maj:t. Omprövning

skall, efter utlänningsnämndens hörande, företagas av den centrala utlänningsmyndigheten

men hänskjutas till Kungl. Maj:t, därest den centrala utlänningsmyndigheten

eller utlänningsnämnden eller någon nämndens ledamot

funnit att vistelsen i förläggning bör upphöra.

De närmare bestämmelserna angående efterprövning med förhör och angående

omprövning äro följande. Den centrala utlänningsmyndigheten skall,

där den finner skäl föreligga att utlänning kvarhålles i förläggning utöver

fyra månader eller, där han vid omhändertagandet i förläggning hölls i för
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl- Maj.ts proposition nr 259.

39

var, så lång tid att denna tillsammans med tiden för förvaringen överstiger

fyra månader, så snart ske kan och senast inom sagda tid av fyra månader

hos länsstyrelsen i det län, där utlänningen vistas, påkalla att utlänningen inställes

till förhör inför länsstyrelsen. Vid förhöret, som bör hållas utan

dröjsmål, äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta hjälp. Säger han sig

ej själv kunna anskaffa biträde, skall länsstyrelsen förordna lämplig person

att biträda honom. Frågor örn ersättning åt den som förordnats att biträda utlänning

vid förhör inför länsstyrelse eller åt tolk vid sådant förhör avgöras av

länsstyrelsen. Vid förhöret skall utredning företagas angående de omständigheter,

som äro av betydelse för bedömandet av frågan om utlänningens hållande

i förläggning. Över förhöret skall föras protokoll och länsstyrelsen skall

så snart ske kan insända protokollet till den centrala utlänningsmyndigheten.

Skyldighet att hålla förhör föreligger dock icke, där anledningen till omhändertagandet

är att utlänningen inom loppet av de närmast förflutna tre åren

inom eller utom riket helt eller delvis undergått honom omedelbart ådömt

frihetsstraff och det skäligen kan antagas att han skall komma att här i

riket fortsätta brottslig verksamhet. Undantag från regeln örn förhör gäller

jämväl beträffande desertör samt där av den centrala utlänningsmyndigheten

anlitad läkare förklarat utlänning, som är omhändertagen för vistelse i

förläggning för å sinnessjukhus ej intagna sinnessjuka eller sinnesabnorma

utlänningar, vara i behov av fortsatt vistelse i sådan förläggning. Oavsett

huruvida enligt bestämmelserna förhör skall hållas eller icke, skall utlänningsnämnden

till den centrala utlänningsmyndigheten avgiva yttrande i

frågan angående utlänningens kvarhållande. Myndigheten skall därefter,

därest den ej beslutar utskriva utlänningen, med eget utlåtande överlämna

ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande. Förordnar Kungl. Majit, vid efterprövning

eller eljest, att utlänning skall hållas i förläggning, skall den

centrala utlänningsmyndigheten senast sex månader efter Kungl. Majits beslut

pröva frågan om utlänningens fortsatta kvarhållande i förläggning, sedan

utlänningsnämndens yttrande inhämtats. Finner den centrala utlänningsmyndigheten,

utlänningsnämnden eller någon nämndens ledamot, att

förordnandet örn utlänningens vistelse i förläggning bör upphöra, skall myndigheten

göra anmälan därom till Kungl. Majit. Meddelas ej beslut att utlänningens

vistelse i förläggning skall upphöra, skall senast var sjätte månad

efter nästföregående prövning den centrala myndigheten företaga ny prövning

av frågan örn utlänningens fortsatta kvarhållande, därvid vad nyss

sagts äger motsvarande tillämpning. — Beträffande förvarstagna gäller enligt

utlänningslagen, som förut nämnts, att de icke få kvarhållas längre än

två månader utan att frågan därom underställts Kungl. Majit. Vidare är

även beträffande de förvarstagna omprövning föreskriven. Kungörelsen den

18 september 1943 (nr 715) med vissa föreskrifter angående utlännings

hållande i förvar stadgar nämligen, att där Kungl. Majit meddelat beslut om

utlännings hållande i förvar, fångvårdsstyrelsen skall, där utlänningen är intagen

i statens fångvårdsanstalt, senast sex månader därefter med eget utlå
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

tande hos Kungl. Majit anmäla frågan om utlänningens kvarhållande i förvar.

Meddelas ej beslut att utlänningens hållande i förvar skall upphöra, skall

fångvårdsstyrelsen senast var sjätte månad göra förnyad anmälan av ärendet.

De anförda reglerna angående förhör inför länsstyrelse skola äga motsvarande

tillämpning i fråga om sådant förhör, som Kungl. Majit funnit böra

hållas inför länsstyrelse före avgörande av på Kungl. Majit ankommande

ärende. Erinras må, att Kungl. Majit enligt utlänningslagen äger rätt förordna

om domstolsförhör i utlänningsärende.

Utskrivning av omhändertagen kan självfallet äga rum utan samband med

efterprövning eller omprövning. Såvitt avser utlänning, vilken omhändertagits

jämlikt beslut av den centrala utlänningsmyndigheten, må denna, när

anledning därtill finnes, förordna örn upphörande av vistelse i förläggning,

med eller utan villkor. I fråga om utskrivning av utlänning, vilken jämlikt

beslut av Kungl. Majit omhändertagits i förläggning, beslutar Kungl. Majit.

Såsom disciplinär bestraffning äger den centrala utlänningsmyndigheten

förordna, att omhändertagen skall tagas i förvar. Förutsättning för sådant

beslut är, att utlänningen avvikit från förläggningen eller visat upprepad

ohörsamhet mot de för förläggningen gällande ordningsföreskrifterna eller

att eljest sådana särskilda omständigheter föreligga, att utlänningen bör för

kortare eller längre tid omhändertagas på annat sätt än i förläggning. Vad

som är stadgat örn efterprövning och omprövning av fråga örn i förläggning

omhändertagen utlännings kvarhållande skall gälla jämväl örn den som på

sätt nyss sagts tagits i förvar. Den centrala utlänningsmyndigheten skall, där

den finner behov föreligga att hålla utlänningen i förvar utöver två månader,

inom samma tid underställa Kungl. Majit frågan därom.

1943 års utlänningssakkunnigas förslag.

Det av 1943 års utlänningssakkunniga den 30 december 1944 avgivna betänkandet

(SOU 1945: 1) innefattar förslag dels till ny utlänningslag, avsedd

att ersätta 1937 års utlänningslag, dels ock till en särskild, provisorisk lag

angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning, varigenom

huvudgrunderna för frihetsberövande ingripanden mot utlänningar

skulle bli, utöver vad för närvarande är förhållandet, reglerade i lag. De sakkunniga

föreslå, att bägge lagarna skola träda i kraft den 1 juli 1945, från

och med vilken dag 1937 års utlänningslag borde upphävas, och äga giltighet

till utgången av år 1946. I samband med förslaget örn särskild lagstiftning

angående frihetsberövande åtgärder förordas en begränsning av den i utlänningslagen

meddelade fullmakten åt Kungl. Majit. A andra sidan föreslås,

att även i den särskilda lagen upptages en fullmaktsbestämmelse.

I anslutning till den åt de sakkunniga anförtrodda översynen av utlänningslagen

och vad därmed äger samband infordrade de sakkunniga den 26 november

1943 uttalanden från olika myndigheter, dels angående vilka ändringar i

utlänningslagen och de med stöd av denna utfärdade författningarna, som

syntes påkallade med hänsyn till dittills vunna erfarenheter, dels ock an
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

41

gående de särskilda önskemål som, såvitt då kunde bedömas, borde ställas

på utlänningslagstiftningens utformning med hänsyn till efterkrigsförhållandena.

Av de inkomna svaren framgick, att myndigheterna i allt väsentligt funnit

den gällande lagstiftningen ändamålsenlig och lämplig för bemästrandet

av de utlänningsproblem som uppkommit eller kunde förväntas uppkomma

under den närmaste framtiden. Vissa ändringsförslag rörande särskilda delar

av lagstiftningen framfördes emellertid. Vad beträffar efterkrigsförhållandena

hade myndigheterna i allmänhet funnit utvecklingen på ifrågavarande område

så osäker, att några uttalanden icke ansetts böra göras om lämpligheten av

förändringar i lagstiftningen med hänsyn till då uppkommande problem.

Att den nu gällande lagen, vilken utfärdades före krigsutbrottet, kunnat

bibehållas i huvudsak oförändrad även under de väsentligt ändrade förhållanden,

som utvecklat sig under kriget, har enligt de sakkunniga väsentligen

berott på två omständigheter. Den ena har varit, att lagen giver de beslutande

organen en tämligen stor frihet vid handläggningen av utlänningsärenden.

Den andra omständigheten, som möjliggjort bemästrandet av de

av krigsförhållandena föranledda särskilda utlänningsproblemen, har varit,

att Kungl. Maj:t i lagen erhållit vittgående fullmakter att dispensera från lagens

föreskrifter samt att meddela erforderliga tilläggsbestämmelser. Dessa fullmakter

ha i icke obetydlig omfattning tagits i anspråk. Med hänsyn till myndigheternas

uttalanden rörande den nu gällande utlänningslagens ändamålsenlighet

och till de även i direktiven berörda svårigheterna att förutse, vilka anspråk

som komma att ställas på lagstiftningen efter krigshandlingarnas avslutande,

lia de sakkunniga ansett, att någon principiell omläggning av utlänningslagen

icke bör vidtagas. Utgångspunkten vid den verkställda översynen

har av de sakkunniga angivits vara dels att söka tillgodose de önskemål, som

framförts örn ändringar i särskilda hänseenden utan rubbande av lagstiftningens

huvudprinciper, och dels att undersöka, örn och i vad mån de i administrativ

ordning utfärdade tilläggsbestämmelserna kunna anses vara av den

permanenta eller principiellt betydelsefulla natur, att de eller deras huvudgrunder

böra regleras i lag. I samband med sistnämnda undersökning ha de

sakkunniga granskat gällande bestämmelser örn frihetsberövande åtgärder. I

detta syfte riktade de den 10 maj 1944 till fångvårdsstyrelsen och socialstyrelsen

samt länsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs län — inom

vilka län samtliga då upprättade utlänningsförläggningar voro belägna — en

anhållan att erhålla uttalande angående de erfarenheter, som vunnits under

de den 18 september 1943 utfärdade bestämmelsernas tillämplighetstid och

örn i anledning därav ändringar syntes påkallade. I yttrandena framkommo

vissa förslag. I allmänhet ansågos dock bestämmelserna tillgodose utlänningarnas

skäliga anspråk på rättssäkerhet, ehuru det påpekades att den tid, under

vilken erfarenhet av deras verkningar kunnat vinnas, varit för kort för

ett säkert bedömande därav.

De sakkunniga erinra, att bland de många utlänningar, som under kriget

inkommit i vårt land, funnits och finnas personer, som av olika grander icke

kunna anses önskvärda i landet. Under normala förhållanden hade dylika

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

utlänningar i allmänhet kunnat avlägsnas ur riket. Detta hade emellertid icke

längre varit möjligt, sedan förbindelserna med andra länder mer eller mindre

upphört och tillstånd att inkomma i andra länder för övrigt icke lämnades.

Utlänning kunde visserligen enligt gällande föreskrifter i utlänningslagen tagas

i förvar intill dess beslut örn avlägsnande ur riket kunde verkställas. Men det

vore uppenbarligen otillfredsställande och för övrigt icke i lagen förutsett, att

utlänning av sådan anledning för obestämbar tid skulle behöva hållas i förvar.

Vidare kunde behov även eljest uppkomma att på särskilt sätt omhändertaga

en utlänning, som icke uppfört sig så här i landet som man hade rätt att

fordra av honom. Därför tillskapades genom bestämmelser i tillsynskungörelsen

en möjlighet att under vissa förutsättningar omhändertaga utlänningar

i särskilda för ändamålet inrättade förläggningar, alltså ett slags internering.

De möjligheter till frihetsberövande ingripanden mot utlänningar som

sålunda tillskapats hade varit nödvändiga av säkerhets- och ordningssynpunkter

och även betingade av det politiska läget. Internering hade skett av

skilda orsaker. Ett antal personer hade blivit omhändertagna på grund av att

de bedrivit otillåten politisk verksamhet här i landet, andra hade varit kriminellt

belastade och farliga ur allmän ordningssynpunkt. Andra åter hade

överträtt för dem gällande viseringsbestämmelser eller visat tendens till vagabondering.

En särskild kategori utgjordes av sådana, som icke erhållit stöd

av sitt hemlands legation, därför att de i hemlandet samarbetat med ockupationsmakten.

Det hade då ibland funnits skäl att under någon tid ställa dem

under observation, innan de erhölle uppehålls- eller arbetstillstånd. Sådana

utlänningar slutligen, vilka hitkomme såsom desertörer, ansåges i regel

böra under någon tid observeras med hänsyn till motiven för deras hitkomst

och andra omständigheter av betydelse för behandlingen av dem.

De sakkunniga understryka, att antalet utlänningar, som genom förvarstagande

på längre tid eller genom omhändertagande i förläggning berövats

friheten, utgjort och utgjorde allenast en synnerligen ringa del av hela antalet

utlänningar, som hitkommit. Vid månadsskiftet oktoher/november 1944

uppgick sålunda antalet utlänningar, oberäknat 45 000 finska barn, till

130 000, av vilka 86 300 voro flyktingar. Omhändertagna i förläggning voro

679, och 18 voro för längre tid berövade friheten genom förvar.

De relativt låga talen på utlänningar, som vore berövade friheten, betydde

enligt vad de sakkunniga framhålla ej, att frågan örn regleringen av dylika

frihetsberövande åtgärder gentemot utlänningar icke ägde stor principiell betydelse

med hänsyn till den enskildes rättsställning och statens intressen. Enär

sådana åtgärder visat sig påkallade under de av kriget skapade förhållandena,

kunde regler därom i rådande läge uppenbarligen icke undvaras och

icke mindre med hänsyn lill den utveckling, som syntes vara att vänta under

krigets avslutningsskede. Till följd av förhållandenas utveckling motsåges väl

avsevärda vanskligheter att nu genom lagstiftning uppställa fasta regler. På

grund av skiftningarna i det utrikespolitiska läget underginge flyktingklientelets

storlek och sammansättning avsevärda förändringar, varom icke minst

den senare tidens erfarenhet vittnade. Dessa omständigheter talade för bibe
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

43

hållandet av ett system med rörliga regler. Den nu gällande ordningen med

lätt föränderliga administrativa bestämmelser hade visat sig vara med hänsyn

till omständigheterna lämplig. Sedan under hösten 1943 nya bestämmelser

införts, hade utlänningarnas rättsställning blivit avsevärt förbättrad. Den stora

betydelse, som måste tilläggas frågor om frihetsberövande ingripanden,

gjorde det dock önskvärt, att de grundläggande bestämmelserna i ämnet upptoges

i lag. Det läge emellertid i sakens natur, att med hänsyn till utlänningsklientelets

storlek och sammansättning under nuvarande förhållanden förändringar

hastigt kunde uppkomma, för vilkas bemästrande krävdes att jämkningar

snabbt kunde ske i lagens bestämmelser. För dylika fall borde lagen

enligt de sakkunnigas mening innehålla stadgande som gåre Kungl. Majit

möjlighet att dispensera från lagens bestämmelser. Emellertid borde även

för sådana fall garantibestämmelser gälla. Undantagsbestämmelser, som

Kungl. Majit sålunda finge stadga, borde därför inom viss tidrymd hänskjutas

till riksdagens prövning. På grund av det anförda förordade de sakkunniga,

att i den särskilda lagen upptoges stadgande, enligt vilket i händelse av

krig eller fara för krig eller där sådant eljest på grund av särskilda omständigheter

prövades erforderligt, Kungl. Majit ägde utan hinder av lagen meddela

de bestämmelser angående omhändertagande av utlänning som funnes

nödiga och att sådana bestämmelser, om riksdagen vore samlad, inom trettio

dagar och eljest inom samma tid från nästföljande riksdags början underställdes

riksdagens prövning.

De sakkunniga erinra örn att gällande utlänningslag i 54 § innehåller en

fullmaktsbestämmelse. Angående innebörden av stadgandet hade 1936 års utlänningssakkunniga

uttalat bland annat, att enligt deras mening vore genom

vad i paragrafen stadgades angående rätt för Kungl. Majit att på grund av

särskilda omständigheter med avseende å utlännings rätt att inkomma eller

uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort meddela de särskilda bestämmelser,

som funnes nödiga, befogenhet tillagd Kungl. Majit att förordna örn

internering av viss utlänning. 1943 års utlänningssakkunniga påpeka, att under

det nu pågående kriget Kungl. Majit gjort bruk av fullmakten enligt 54 §

utlänningslagen icke endast i det av 1936 års utlänningssakkunniga särskilt

berörda hänseendet ulan ock i andra hänseenden. De framhålla, att för oförutsedda

situationer av extraordinär natur möjlighet uppenbarligen måste finnas

för Kungl. Majit alt utfärda särskilda föreskrifter som avveke från eller

kompletterade lagens regler. Behovet härav kvarstode, även örn vissa av de

spörsmål, som hittills reglerats med stöd av fullmaktsbestämmelsen i utlänningslagen,

i enlighet nied de sakkunnigas förslag reglerades i utlänningslagen

eller i en särskild lag. De sakkunniga föreslå därför, att en fullmaktsbestämmelse

alltjämt upptages i utlänningslagen. Efter ett genomförande av den av

de sakkunniga föreslagna särskilda lagstiftningen angående omhändertagande

borde dock i fullmaktsbestämmelsen i utlänningslagen icke vidare inrymmas

befogenhet för Kungl. Majit att förordna örn frihetsberövande åtgärder

på längre lid mot utlänningar.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Då de förhållanden, vilka en lagstiftning angående frihetsberövande åtgärder

avsåge att reglera, finge förutsättas vara av övergående natur, borde

deras reglerande i lag enligt de sakkunnigas mening icke föranleda ett varaktigt

införlivande med svensk utlänningsrätt av de särskilda former för

ingripanden av frihetsberövande art som tillkommit under kriget. Med hänsyn

härtill har föreslagits, att ifrågavarande bestämmelser icke infogas i utlänningslagen

utan sammanföras i en särskild lag. Denna borde erhålla begränsad

giltighetstid, vilken, under förutsättning att lagen trädde i kraft den

1 juli 1945, lämpligen syntes kunna bestämmas till ett och ett halvt år.

Ehuru vid tidigare behandling av utlänningslagstiftningen skilda uppfattningar

kommit till uttryck med avseende på spörsmålet, huruvida giltighetstiden

överhuvud taget borde göras begränsad eller icke, lia de sakkunniga

i nuvarande labila läge funnit lämpligt att lagen erhåller begränsad, kort giltighetstid.

Med hänsyn till önskvärdheten av överensstämmelse med giltighetstiden

för den av de sakkunniga föreslagna särskilda lagen angående

omhändertagande föreslås utlänningslagens giltighetstid till ett och ett halvt

år räknat från den 1 juli 1945, från och med vilken dag nu gällande utlänningslag

borde upphävas.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Över de sakkunnigas betänkande ha yttranden inhämtats från fångvårdsstyrelsen,

socialstyrelsen, chefen för försvarsstaben, civilförsvarsstyrelsen,

säkerhetschefen, statens utlänningskommission, utlänningsnämnden, statens

arbetsmarknadskommission, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,

föreståndarna för passkontrollen i Stockholm, Trelleborg och Hälsingborg,

styrelsen för Sveriges advokatsamfund, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens

centralorganisation, svenska arbetsgivareföreningen och föreningen

Nordens centralstyrelse. Länsstyrelsen i Hallands län har därvid för egen

del åberopat ett av landsfogden i länet avgivet yttrande. I övrigt har yttrande

från landsfogden bifogats av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs,

Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands,

Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län. Vidare ha yttranden

inkommit från polismästaren i Stockholm, vilken åberopat det av

förste stadsfiskalen i egenskap av föreståndare för passkontrollen i Stockholm

avgivna utlåtandet, från Stockholms länsavdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler, poliskammaren i Norrköping, poliskammaren i Jönköping,

polischefen i Kalmar, Blekinge läns avdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler och t. f. polismästaren i Karlskrona, vilken åberopat ett av

stadsfiskalen avgivet yttrande, från poliskammaren i Malifiö, vilken för beaktande

hänvisat jämväl till ett av passkontrollen i Malmö avgivet yttrande,

och poliskammaren i Hälsingborg, poliskammaren i Göteborg, landsfiskalen

i Dals Eds distrikt samt polismästaren i Gävle.

Förslaget att i lag upptaga huvudgrunderna för frihetsberövande

åtgärder mot utlänningar har, enligt vad som framgår av

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 259.

45

liera yttranden, ansetts utgöra ett betydande framsteg. Icke från någon av de

hörda myndigheterna eller sammanslutningarna har förslaget därom mött invändning.

Landsorganisationen uttalar, att det icke vore förenligt vare sig med allmänt

rättsmedvetande eller eljest vanligen tillämpad ordning att, såsom nu

vore fallet, frihetsberövande!! av denna art grundades på och reglerades av

endast administrativa bestämmelser. En lagreglering vore ur principiell synpunkt

naturlig och ur psykologisk synpunkt av stort värde. Landsorganisationen

betecknar de sakkunnigas förslag som en från både rättslig och humanitär

synpunkt mycket betydelsefull förbättring i jämförelse med vad som nu

gäller. Även tjänstemännens centralorganisation understryker, att det icke

kunde anses vara överensstämmande med rättsmedvetandets krav, att bestämmelser

i nämnda avseende meddelades i administrativ ordning, och finner

förslaget örn lagfästande synnerligen lämpligt. Advokatsamfundet anslu

ter sig likaså obetingat till uppfattningen, att de grundläggande bestämmelserna

örn frihetsberövande ingripanden mot utlänningar borde upptagas i lag.

Aven andra remissinstanser lia gjort liknande uttalanden. Sålunda förklarar

länsstyrelsen i Älvsborgs län, att en neutral rättsstats egen värdighet syntes

kräva att i lag givna garantibestämmelser gällde, i varje fall såsom huvudgrunder,

vid frihetsberövande, och länsstyrelsen i Jönköpings län betecknar

förslaget som ett önskvärt led i strävandet att tillförsäkra utlänning ökat

rättsskydd.

Med avseende på de sakkunnigas förslag till f ullmak tsbestämmelser

har styrelsen för Sveriges advokatsamfund framställt vissa invändningar

samt därvid anfört följande.

Fullmaktsstadgandet i förslagets 56 § har erhållit samma vidsträckta formulering

som motsvarande stadgande i nu gällande utlänningslag. På sätt de

sakkunniga själva antytt är det otvivelaktigt mindre tilltalande att i lagen

giva uttryck för en politisk asylrätt men samtidigt genom detta fullmaktsstadgande

skapa möjlighet för Kungl. Maj:! att i administrativ ordning sätta asylrätten

— och f. ö. hela lagstiftningen — ur spel. Ur principiell synpunkt vore

det riktigast att i själva lagen precisera de undantag från den politiska asylrätten

och från lagens bestämmelser i övrigt, som måste uppställas med hänsyn

till risken för nya flyktingströmmar av icke önskvärd karaktär. Med hänsyn

till den av de sakkunniga påpekade omöjligheten att nu överblicka de

svårigheter, som i förevarande avseende kunna möta på flyktingpolitikens

område, anser sig styrelsen emellertid icke böra avstyrka, att ett fullmaktssladgande

upptages även i den nya utlänningslagen. Detta fullmaktsstadgande

bör emellertid enligt styrelsens mening begränsas till att avse den situationen,

att strömmen av flyktingar tager en sådan omfattning, att det av praktiska

skäl ej låter sig göra att tillämpa lagens bestämmelser. Däremot bör fullmaktsstadgandet

icke innefatta befogenhet för Kungl. Majit att i andra fall,

t. ex. när enstaka sådana kunna framstå såsom mer än vanligt obehagliga

eller elakartade, eller när flyktingströmmen ej har avsevärt .större omfattning

än för närvarande, sätta lagens bestämmelser ur kraft. Dylika fall kunna ej

gärna antagas vara mera brådskande än att utlänningen^ tills vidare kan omhändertagas

enligt lagbestämmelserna och de speciella åtgärder, som kunna

anses motiverade, göras till föremål för reglering genom av Kungl. Majit

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

och riksdagen i vanlig ordning stiftad lag. Fullmaktsstadgandet bör vidare

enligt styrelsens mening kompletteras med samma bestämmelse, som influtit

i 17 § i de sakkunnigas förslag till lag angående omhändertagande av utlänning

i anstalt eller förläggning, nämligen att de av Kungl. Majit med stöd av

fullmaktsstadgandet meddelade bestämmelserna skola inom viss tid underställas

riksdagens prövning.

Fullmaktsregeln i förslaget till lag angående omhändertagande av utlänning

i anstalt eller förläggning bör enligt advokatsamfundets mening utgå ur förslaget.

Härom anför styrelsen för samfundet följande.

Då det huvudsakliga motivet till den föreslagna lagen ligger just däri, att

bestämmelser om frihetsberövande åtgärder böra meddelas i lag och icke i

administrativ väg, framstår det såsom betänkligt, att förslaget i 17 § upptager

ett fullmaktsstadgande, som ger Kungl. Majit möjlighet att i administrativ

ordning sätta hela lagen ur kraft. De skäl, som synas nödvändiggöra ett fullmaktsstadgande

i utlänningslagen, göra sig ej med samma styrka gällande beträffande

det nu ifrågavarande lagförslaget. Skulle det visa sig önskvärt att få till

stånd en ändring av reglerna om omhändertagande av utlänning i anstalt eller

förläggning, torde frågan därom näppeligen bliva mera brådskande än att

densamma kan i vanlig ordning lösas i lagstiftningsväg. Styrelsen vill sålunda

hemställa, att det föreslagna fullmaktsstadgandet måtte utgå ur förslaget.

I andra yttranden har framhållits, att bibehållandet av en fullmaktsregel i

utlänningslagen och införandet av en dylik bestämmelse i den särskilda lagen

öppnar möjlighet för Kungl. Majit att vid en förskjutning till följd av den vidare

utrikespolitiska utvecklingen föreskriva de ytterligare åtgärder mot utlänningar

som i varje utrikespolitiskt läge kunna bli erforderliga. Beträffande

fullmaktsbestämmelsen i den särskilda lagen finner landsorganisationen,

att några avgörande betänkligheter mot denna bestämmelse icke kunde anföras

med hänsyn till de garantier för riksdagens kontroll och medinflytande,

varmed dispensrätten vore kringgärdad.

Socialstyrelsen har förbundit spörsmålet angående sistnämnda fullmaktsbestämmelse

med frågan angående ett lagfästande av huvudgrunderna för

frihetsberövanden och uttalar därom följande.

I likhet med de sakkunniga finner socialstyrelsen det vara lämpligt, att bestämmelserna

rörande omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning

meddelas i form av lag. Man torde visserligen lia anledning att räkna med

att behov av ändrade bestämmelser i detta avseende snabbt kan komma att

göra sig gällande, men detta behov torde kunna tillgodoses genom det föreslagna

fullmaktsstadgandet. Genom föreskriften, att bestämmelser, som meddelas

med stöd av detta stadgande, inom viss kortare tid skola underställas

riksdagen, skapas dock garanti för att sådana frågor komma att prövas i den

ordning, som gäller för allmän lag.

Med avseende på giltighetstiden för den särskilda lagen har statens

utlänningskommissiori uttalat, att lagen icke borde vara gällande längre

än som vore oundgängligen nödvändigt och att varje riksdag herde pröva, om

förutsättningarna vore för handen för en dylik lag.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

47

Giltighetstiden för utlänningslagen åter bör enligt vad liera myndigheter

uttalat göras längre än de sakkunniga föreslagit. Utlänningskommissionen

hemställer i första hand, att utlänningslagen blir permanent, och i andra

hand, att den erhåller giltighet för fem år. Länsstyrelsen i Gotlands län förordar,

att utlänningslagens giltighetstid antingen icke alls begränsas eller ock

bestämmes till minst fem år. En giltighetstid av fem år förordas även av

länsstyrelsen i Jönköpings län. Uttalanden till förmån för en längre giltighetstid

än den av de sakkunniga föreslagna ha likaså gjorts av landsfogdarna

i Blekinge, Älvsborgs och Jämtlands län.

Utlänningskommissionen framhåller i sitt yttrande särskilt, att det i och

för sig icke vore påkallat att lia samma giltighetstid för utlänningslagen och

den särskilda lagen. I fråga örn utlänningslagen funne kommissionen den föreslagna

giltighetstiden för kort redan av det skälet, att förslag örn ny lagstiftning

skulle behöva föreläggas 1946 års riksdag, vilket skulle betyda, att förarbetena

för den nya propositionen skulle behöva påbörjas blott några månader

efter lagens ikraftträdande. Kommissionen anför vidare följande.

Man torde kunna utgå ifrån, att en återgång till det fria folkutbytets princip

icke är möjlig, utan att en utlänningslag alltid blir erforderlig. De huvudprinciper,

som återfinnas i föreliggande förslag, ha visat sig hålla måttet

under så lång tid och under så skiftande förhållanden, att man torde vara berättigad

att utgå från att dessa principer även i fortsättningen komma att

ligga till grund för svensk utlänningspolitik. Någon successiv omprövning

av lagen synes därför icke längre vara nödvändig. Kommissionen medgiver

väl, att utlänningslagen vid väsentligen ändrade förhållanden bör bli föremål

för en översyn. Tidpunkten härför går emellertid icke att angiva nu.

Vidare är att märka, alt en allmän översyn av utlänningslagen bör föregås

av internationella diskussioner i ämnet, och när dylika kunna komma till

stånd är för närvarande omöjligt att säga.

Landsfogden i Jämtlands län uttalar i sitt yttrande med instämmande av

länsstyrelsen i länet följande.

Utlänningslagen reglerar förhållanden av mera normal karaktär än den

andra lagen. Sett från utlänningarnas synpunkt kan det också vara tryggare

med en mera långvarig giltighetstid för utlänningslagen. Med stöd av fullmaktsbestämmelsen

i denna har Kungl. Maj:t för oförutsedda belägenheter

av utomordentlig natur möjlighet att utfärda särskilda föreskrifter, som avvika

från eller komplettera lagens regler. Då 1937 års lag, bortsett från vissa

mindre ändringar, bemästrat de särförhållanden, sorn därefter rått, torde

så bli fallet nied en ny lag utan att man skall redan under nästa år återigen

behöva ompröva lagen i dess helhet.

Liknande synpunkter lia framlagts av länsstyrelserna i Jönköpings, Älvsborgs

och Gotlands län samt av landsfogden i Blekinge län.

De sakkunnigas förslag beträffande utlänningslagens giltighetstid förordas

uttryckligen av tjänstemännens centralorganisation under motivering, att efter

krigets slut anledning säkerligen kunde föreligga att med hänsyn till då

rådande förhållanden revidera utlänningslagen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kimot. Majlis proposition nr 259.

Departementschefen.

1937 års utlänningslag har även under krigsåren kunnat utgöra grunden

för den svenska utlänningspolitiken. Vid lagens tillkomst hade förutsetts, att

under utomordentliga förhållanden vissa bestämmelser i lagen kunde behöva

utbyggas eller modifieras genom särskilda föreskrifter meddelade i

administrativ ordning med stöd av 54 § i lagen, och i olika avseenden ha

dylika föreskrifter utfärdats under åren efter krigsutbrottet i september

1939. De nya problem som därvid mött ha medfört att avvikelserna från

lagen utsträckts mycket långt. Sin nuvarande utformning ha de ifrågavarande

administrativa bestämmelserna erhållit efter flera ändringar och tilllägg,

varvid utlänningarnas rättsskydd kunnat i växande utsträckning tillgodoses

utan eftersättande av nödig hänsyn till statens inre och yttre säkerhet

samt allmän ordning. Det är likväl såsom riksdagen understrukit ett

viktigt önskemål att såvitt möjligt lagfästa de frihetsberövande åtgärder som

måste anses nödvändiga.

De sakkunnigas förslag till ny utlänningslag innebär icke någon genomgripande

omarbetning av den nuvarande lagstiftningen på området. I fråga

örn frihetsberövande åtgärder innehåller betänkandet emellertid förslag till en

helt ny lag. I överensstämmelse med den av riksdagen uttalade meningen

skulle således de administrativa författningar som nu reglera sådana åtgärder

komma att i huvudsakliga delar ersättas av bestämmelser som antagits

av Konungen och riksdagen gemensamt. Mot en sådan åtgärd kan invändas,

att flyktingströmmen alltjämt kan komma att plötsligt till storlek och sammansättning

undergå avsevärda förskjutningar, vilka påkalla ändrade regler

för behandlingen av flyktingarna. Möjlighet måste därför finnas att snabbt

vidtaga de ändrade anordningar som prövas nödvändiga. Icke desto mindre

vill jag biträda förslaget, att en lagstiftning i ämnet, varigenom huvudgrunderna

för frihetsberövande åtgärder i fråga örn utlänningar fastställas,

nu kommer till stånd. Den erfarenhet som under de gångna åren vunnits

synes ägnad att utgöra underlag för en sådan lagstiftning. Då frihetsberövande

åtgärder av den natur som här är i fråga ej böra ifrågakomma under

fredstid, synes också lämpligt att reglerna därom icke intagas i utlänningslagen

utan sammanföras i en särskild lag, avsedd att tillämpas allenast intill

dess mera normala förhållanden inträtt. Beträffande åter den egentliga utlänningslagen

torde endast vissa jämkningar av begränsad innebörd nu böra

vidtagas. Jag är ense med de sakkunniga örn att någon principiell omläggning

av utlänningslagen icke för närvarande bör övervägas.

Såsom jag nyss framhållit innehåller gällande utlänningslag i 54 § ett fullmaktsstadgande,

enligt vilket Kungl. Majit — i händelse av krig eller fara

för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda

omständigheter prövas erforderligt — äger rätt dels meddela nödiga bestämmelser

med avseende på utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i

riket eller att vistas å viss ort inom riket eller att här antaga eller innehava

arbetsanställning, dels ock förordna efter omständigheterna i fråga örn ut
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mattts proposition nr 259.

49

lännings avvisning, förpassning eller utvisning. De sakkunniga lia funnit en

fullmaktsregel alltjämt erforderlig men i anslutning till sitt förslag örn särskild

lagstiftning angående frihetsberövande åtgärder förordat en begränsning

av fullmakten, såtillvida att denna icke skall omfatta befogenheter i

fråga om utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning eller utlännings

hållande i förvar under viss längre tid. Förslaget har lämnats utan

erinran i alla remissutlåtanden utom det som avgivits av Sveriges advokatsamfund,

i vilket förordas ytterligare inskränkning av fullmakten. Samfundet

har ansett, att fullmaktsstadgandet borde begränsas så, att omständigheter

som hänförde sig till individuella fall ej skulle få utgöra motiv för

stadgandets tillämplighet. Ej heller borde fullmakten få tillämpas, när flyktingströmmen

icke hade avsevärt större omfattning än för närvarande, varjämte

samfundet ansett att av Kungl. Maj :t jämlikt fullmaktsstadgandet meddelade

föreskrifter borde inom viss tid underställas riksdagens prövning.

För min del finner jag uppenbart, att fullmaktsstadgandet alltjämt är påkallat

och att det som en följd av den ifrågasatta särskilda lagstiftningen

om frihetsberövande ingripanden bör begränsas på sätt de sakkunniga föreslagit.

Vad beträffar tanken att ytterligare begränsa fullmakten vill jag framhålla

följande. När 1936 års sakkunniga uttalade, att ifrågavarande lagrum

borde kunna tillämpas även där särskilda omständigheter förelåge beträffande

viss utlänning, torde de företrädesvis lia avsett sådana omständigheter,

som borde medföra utlänningens internerande. Dylika fall bli enligt vad jag

föreslår reglerade genom den särskilda lagen och komma sålunda att undantagas

redan enligt den i nu föreliggande betänkande föreslagna begränsningen

av fullmaktsstadgandet. I övrigt torde ej föreligga något praktiskt

behov att särskilt begränsa fullmaktsstadgandet. Jag vill framhålla, att detta

enligt min uppfattning icke bör begagnas för alt i uppkommande särskilda

ärenden behandla enskilda utlänningar på ett sätt som avviker från lagens

stadgande!!. Att såsom samfundet jämväl ifrågasatt binda fullmaktsstadgandets

tillämplighet vid en viss omfattning av flyktingströmmen torde icke

vara möjligt, ehuru flyktingarnas antal självfallet är en omständighet av

stor betydelse för frågan, huruvida och på vad sätt fullmakten skall av

Kungl. Maj:t tagas i anspråk. Likaså finner jag det mindre lämpligt att i

stadgandet uppställa förbehåll, att med stöd därav givna bestämmelser skola

inom viss tid underställas riksdagen. Dylika bestämmelser äga i allmänhet

icke den räckvidd, att de höra undantagslöst inom viss kortare tid hänskjutas

till riksdagens prövning. Särskilt örn formerna för frihetsberövande

åtgärder regleras i särskild lag, skulle ett krav å riksdagens medverkan

bli onödigt tyngande. Jag förordar sålunda, med allenast en redaktionell

jämkning, det av de sakkunniga föreslagna fullmaktsstadgandet i utlänningslagen.

Även i den särskilda lagen lia de sakkunniga intagit ett fullmaktsstadgande.

Enligt deras förslag skola bestämmelser, som meddelas med stöd av stadgandet,

inom viss tid underställas riksdagens prövning. Advokatsamfundet bär

hemis tällt, att denna fullmaktsbestämmelse måtte helt utgå. I likhet med de

Bihang till riksdagens protokoll 1 saini. Nr 259. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

sakkunniga anser jag dock nödvändigt, att en sådan bestämmelse finnes. Den

framtida utvecklingen är svår att bedöma och en anpassning av bestämmelserna

till plötsligt uppkomna lägen av oförutsedd art måste kunna äga

rum. På grund av de frihetsberövande ingripandenas rättsligt och politiskt

betydelsefulla natur böra dock undantagsbestämmelser underställas riksdagen

på sätt de sakkunniga föreslagit. Jag förordar alltså jämväl med avseende

på fullmaktsstadgandet i den särskilda lagen de sakkunnigas förslag.

Olika (meningar ha kommit till uttryck beträffande giltighetstiden för den

särskilda lagen och utlänningslagen. Liksom utlänningskommissionen finner

jag mindre lämpligt, att den nya utlänningslagen erhåller så kort giltighetstid,

att förslag örn ny lagstiftning skulle behöva föreläggas redan nästa års

riksdag. Jag kan därför icke biträda de sakkunnigas förslag att giva lagen

giltighet allenast till utgången av år 1946. Ä andra sidan torde, såsom förut

nämnts, en allmän översyn av utlänningslagen kunna komma att bli erforderlig.

när normala förhållanden åter inträtt. Jag kan därför icke heller förorda

de i vissa yttranden framkomna förslagen, att utlänningslagens giltighetstid

överhuvud icke begränsas eller bestämmes till en så jämförelsevis lång

period som fem år, utan hemställer, att lagen får gälla till den 1 juli 1947.

Den särskilda lagen vilken sammanhänger med rådande utomordentliga förhållanden

torde däremot böra gälla allenast till den 1 juli 1946. Då det är

önskvärt att sistnämnda lag träder i tillämpning utan onödigt dröjsmål, föreslår

jag, att lagen får träda i kraft den 1 juli 1945. Även den nya utlänningslagen

torde lämpligen böra träda i kraft sistnämnda dag.

Jag övergår nu till närmare behandling av de lagförslag som de sakkunniga

framlagt.

Förslaget till utlänningslag.

De sakkunniga.

Beträffande utlänningslagen ha de sakkunniga jämte den förut anförda ändringen

i fullmaktsbestämmelsen föreslagit ett antal ändringar i särskilda hänseenden.

Ändringsförslagen avse bland annat införande av ensartade kontrollbestämmelser

beträffande utlänningar — viseringsskyldiga och icke viseringsskyldiga

— vilka vistas här längre tid, vidare överförande från länsstyrelserna

till den centrala utlänningsmyndigheten av rätten att besluta om

vanlig utvisning och av prövningen av besvär över polismyndighets avvisningsbeslut,

förkortande från två månader till en månad av den tid, under

vilken utlänning må hållas i förvar utan att frågan därom underställes Kungl.

Maj:ts prövning, meddelande av befogenhet åt den centrala utlänningsmyndigheten

att förordna örn utlännings tagande i förvar samt tilldelande av befogenhet

åt vissa mera kvalificerade polismyndigheter att vid anledning till politisk

utvisning taga utlänning i förvar. I vissa hänseenden ha de sakkunniga

övervägt ändringar i lagen men icke föreslagit sådana. Detta gäller

bland annat reglerna örn politiska flyktingar.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

51

Under hänvisning till motionerna vid 1939 års riksdag, nr 44 i första kammaren

och nr 90 i andra kammaren, beröra de sakkunniga frågan om utlänningslagens

allmänna karaktär. De erinra om att de frågor rörande invandringen,

som tidigare varit föremål för allmän uppmärksamhet, i viss

grad hade förlorat sin aktualitet under kriget. Den folkförflyttning, som ägt

rum under kriget, hade icke haft normal karaktär. Invandringsfrågorna

komme emellertid att uppträda efter krigets slut, och sannolikt vore, att de

då för Sveriges vidkommande kunde bli mera betydelsefulla än tidigare. För

många av de miljoner tvångsförflyttade, utbombade eller eljest mer eller

mindre hemlösa människor i Europa, som efter krigets slut skulle försöka

börja ett nytt liv, måste Sverige, örn det lyckades bevara sin fred och sitt

relativa välstånd, framstå som ett önskeland. Vi måste därför bereda oss på

att invandringstrycket mot våra gränser kunde bli större än före kriget. Nu

gällande lag uppställde icke regler för lösningen av omfattande invandringsfrågor,

och det syntes särskilt under nuvarande ovissa förhållanden ej vara

möjligt att stifta en lag av invandringslags natur. Däremot borde tillses, att

utlänningslagen erhölle en sådan utformning, att möjligheter bereddes till en

efter växlande förhållanden avpassad tillämpning. Sålunda fordrades garantier

för att myndigheterna erhölle sådan kännedom örn alla ankommande

utlänningar, att de kunde skilja invandrarna från turister, affärsresande och

andra tillfälliga besökare. Den i lagen och tillämpningsföreskrifterna till

denna reglerade anmälningsskyldigheten beträffande utlänningar samt passtvånget

för dem syntes vara tillfredsställande i detta avseende. Vidare förutsätta

de sakkunniga, att den beslutande myndigheten ständigt uppehölle förbindelser

med de övriga myndigheter och andra organ, som hade att taga

befattning med arbetsmarknads- och befolkningspolitiska frågor inom landet.

Sålunda borde den centrala arbetsmarknadsmyndighetens uppfattning

äga inflytande vid bedömandet av invandringens betydelse för arbetsmarknaden.

Liksom för närvarande borde därför den centrala arbetsmarknadsmyndigheten

(statens arbetsmarknadskommission) vara företrädd i den centrala

utlänningsmyndigheten (statens utlänningskommission). Arbetsmarknadssynpunkter

borde vidare tillgodoses genom att den centrala arbetsmarknadsmyndighetens

yttrande i regel inhämtades i ärenden rörande arbetstillstånd

för utlänningar. Vidare syntes befolkningsutredningen eller annat statsorgan

med uppgift att behandla befolkningspolitiska frågor böra få tillfälle

yttra sin mening rörande lämpligheten av invandring |med hänsyn till landets

befolkningsutveckling.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag till ny utlänningslag har föranlett vissa allmänna

uttalanden angående nu gällande ordning och de ändringar, de sakkunniga

föreslå däri. Sålunda förklarar länsstyrelsen i Jönköpings län, att den nu

gällande ordningen för utlänningsärendenas handläggning och utlänningarnas

behandling finge anses lia i huvudsak fungerat väl och att statens intresse

av visst skydd mot utlänningar för rikets säkerhet och vår arbetsmarknad

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

samt härvarande utlänningars berättigade intressen kunde i stort sett sägas

ha tillgodosetts genom nu verksamma organ och gällande bestämmelser.

Angående de sakkunnigas betänkande uttalar länsstyrelsen i Blekinge län,

att det vore med dess i detalj utformade återgivande av praktiskt taget alla

utlänningsspörsmål mycket förtjänstfullt och av särskilt värde för alla de

myndigheter, som hade att taga befattning med utlänningsspörsmål av skilda

slag.

Utlänningsnämnden uttalar, att den delade de sakkunnigas uppfattning, att

tidpunkten ännu icke vore inne för en mera genomgripande revision av lagstiftningen.

Enligt vad länsstyrelsen i Kristianstads län uttalat syntes såvitt

läget nu kunde överblickas de sakkunnigas förslag väl motiverade och

de i desamma upptagna bestämmelserna, där dessa innebure avvikelse från

vad för närvarande gällde, vara ägnade alt åstadkomma en ändamålsenlig

reformering av gällande lagstiftning beträffande utlänningsfrågorna. Länsstyrelsen

i Norrbottens län anser, att förslaget i stort sett innefattade en

betydande förbättring av de på ifrågavarande område nu gällande författningsbestämmelserna,

som vöre behäftade med många inkonsekvenser

och luckor. Flera andra myndigheter beteckna de föreslagna ändringarna

såsom i stort sett ändamålsenliga.

I allmänhet ha anmärkningar och ändringsyrkanden gentemot de sakkunnigas

förslag framförts endast i särskilda hänseenden. Ett generellt avstyrkande

av att förslagen i befintligt skick upphöjas till lag har gjorts av

länsstyrelsen i Älvsborgs län. Länsstyrelsen uttalar, att då de sakkunniga

företagit sig att ingående överarbeta själva utlänningslagen, hade de haft till

utgångspunkt den enligt direktiven synbarligen mera sekundära rekommendationen

att tillika vid översyn av hithörande lagstiftning undersöka om

organisatoriska förbättringar vore att vinna utan egentlig revision av utlänningslagstiftningen.

Såvitt länsstyrelsen kunnat finna, hade de sakkunniga

i denna del betänkligt extenderat sitt uppdrag. Visserligen kunde det, enligt

vad länsstyrelsen anför, finnas goda skäl för att i utlänningslagen införa

vissa i administrativ ordning tillkomna jämkningar i den mån dessa

befunnits i praktiken avgjort lämpliga. Däremot syntes det länsstyrelsen,

att förslagets åtskilliga nyheter beträffande särskilt de olika myndigheternas

befogenheter dels vore onödigt vittgående dels direkt opåkallade. En

omisskännelig strävan till centralisering för dess egen skull syntes länsstyrelsen

genomgå förslaget. Man misstoge sig knappast om den underförstådda

avsikten att åt utlänningskommissionen — en kristidsmyndighet med

av krigsförhållandena väsentligen föranledda uppgifter —< garantera en

dominerande central ställning såsom permanent ämbetsverk.

Utan att avstyrka de sakkunnigas lagförslag i dess helhet framföra även

ett stort antal andra myndigheter kritik gentemot den tendens till centralisering

som kunde anses ligga i länsstyrelsernas skiljande från befattningen med

utlänningsärenden. Kritiken avser i främsta rummet överförandet till den

centrala utlänningsmyndigheten av befogenheten att besluta örn vanlig utvisning

och, i mindre mån, överflyttandet till sagda myndighet av uppgif
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

53

ten att pröva besvär över polismyndighets avvisningsbeslut. Anmärkningar

framföras också mot borttagandet av den i 8 § nuvarande utlänningslag ingående

men i administrativ ordning ur tillämpning satta regeln, alt länsstyrelse

skall höras i ärende om uppehållstillstånd. Likaså påtalas, att enligt förslaget

polismyndighet i vissa fall skall göra anmälan direkt till den centrala utlänningsmyndigheten,

med förbigående av länsstyrelsen. Som skäl mot centralisering

åberopas bland annat, att länsstyrelsen vore högsta polismyndighet

inom länet och som sådan ansvarig för ordning och säkerhet. Vidare framhålles,

att länsstyrelsen ägde en värdefull kännedom om de lokala förhållandena,

vilket den centrala utlänningsmyndigheten saknade. Det göres även

gällande, att utlänningskommissionens arbetsbelastning redan nu vore tyngande

och icke utan olägenheter kunde ytterligare ökas. Vad särskilt beträffar

förslaget att till den centrala myndigheten överföra beslutanderätten i

vanliga utvisningsärenden, medan förhör i dylika ärenden alltjämt skulle

hållas av länsstyrelse, anmärkes i huvudsak, att en dylik ordning strede

mot de inom processrätten numera godtagna grundsatserna om omedelbarhet

och muntlighet i förfarandet. Den föreslagna ordningen anses jämväl komma

att medföra dröjsmål med ärendenas avgörande. Det önskemål örn en enhetlig

praxis, som de sakkunniga bland annat velat beakta genom ändringen,

syntes med nuvarande ordning bli tillgodosett genom rätten att klaga

hos högsta domstolen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför beträffande avkopplingen av

de lokala myndigheterna från handläggning av utlänningsärenden följande.

Länsstyrelsen förmenar — och den gångna tidens erfarenhet har icke jävat

detta omdöme — att de lokala myndigheterna, länsstyrelserna och polismyndigheterna

i orterna, hava en långt större möjlighet att bedöma det särskilda

fallet med beaktande av alla därpå inverkande faktorer än den centrala utlänningsmyndigheten.

Alldeles särskilt gäller detta i fråga örn ett län som

Göteborgs och Bohus, där huvuddelen av länet utgör förbudsområde för utlänningar

och där alltså lokal- och miljöförhållanden måste beaktas vid

sidan av vederbörande utlännings rent personliga kvalifikationer. Enligt länsstyrelsens

erfarenhet är för övrigt den starka centraliseringen betänklig icke

blott i nu berörda hänseende. Den har nämligen också i praktiken visat sig

medföra fördröjande av ärendenas avgörande.

I första hand gör länsstyrelsen detta uttalande med hänsyn till den föreslagna

ändringen av 8 § i utlänningslagen, även om denna ändring endast synes

vara en konsekvens av redan vidtagna åtgärder. Borttagandet av bestämmelsen

örn yttrande av länsstyrelse medför, att den centrala utlänningsmyndigheten

nödgas bedöma frågorna örn uppehållstillstånd utan tillgång till ett

på olika föreliggande omständigheter grundat omdöme från en lokal myndighet,

något som åtminstone vid en förstagångsprövning måste vara en brist.

En anmälningsplikt för den lokala polismyndigheten beträffande eventuella

anmärkningar mot vederbörande får icke en sådan direkt anknytning till

själva ansökningen örn uppehållstillstånd att därigenom kan vinnas ett fullt

säkert bedömningsmaterial. Framhållas må, alt bristerna i det numera vid

uppehållsviseringar tillämpade systemet måhända icke framträtt så tydligt

som eljest sannolikt skulle varit fallet, till följd därav alt ansökningar örn

uppehållsvisering i betydande omfattning ingivits till de lokala polismyndigheterna,

vilka med eget yttrande, ofta genom länsstyrelserna, vidarebefordrat

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

dem. De sakkunniga räkna emellertid med att ansökningarnas direkta insändande

från sökanden till den centrala myndigheten skulle vara det normala.

Även örn borttagandet av yttrandeplikten beträffande uppehållstillstånden

skulle för länsstyrelsen innebära en minskning i arbetsbördan, kan länsstyrelsen

alltså icke tillstyrka detta borttagande.

Liknande synpunkter kunna läggas på de sakkunnigas förslag, att i 23 § av

utlänningslagen skulle göras den ändringen, att besvär över lokal polismyndighets

avvisningsbeslut skulle anföras hos den centrala utlänningsmyndigheten

i stället för såsom nu hos länsstyrelsen. Frågan är här av mindre betydelse,

då dylika besvärsmål äro relativt sällsynta. Länsstyrelsen kan emellertid

icke finna, att någon verklig fördel skulle vinnas genom den av de sakkunniga

föreslagna centraliseringen.

Av större vikt är frågan örn rätten att besluta örn annan utvisning än s. k.

politisk utvisning. Här finns nämligen ett mycket starkt skäl mot beslutanderättens

överflyttning från länsstyrelserna till den centrala myndigheten, nämligen

länsstyrelses möjlighet att döma i direkt anslutning till ett av länsstyrelsen

själv hållet muntligt förhör. Den centrala utlänningsmyndigheten skulle

i dessa utvisningsärenden som grund för sitt beslut endast ha tillgång till ett

av annan myndighet upprättat förhörsprotokoll. Den föreslagna reformen

synes stå helt i strid mot moderna processprinciper. Såvitt länsstyrelsen kan

finna, skulle också det av de sakkunniga föreslagna förfarandet vara långt

mera omständligt än det som nu tillämpas. Önskvärd enhetlighet i behandlingen

av fallen torde väl få anses tillräckligt tillgodosedd genom besvärsrätt

hos Konungen.

Även länsstyrelsen i Värmlands län förklarar att den är av den uppfattningen,

att ett centralt handläggande av ifrågavarande utlänningsärenden

bomme alt medföra dröjsmål vid frågornas behandling och minskad tillgång

på för ärendenas bedömande nödvändig lokalkännedom, varför länsstyrelsen

avstyrker förslaget till utlänningslag i vad avser föreslagen centralisering av

beslutanderätten.

I sitt förenämnda utlåtande anför länsstyrelsen i Älvsborgs län ytterligare

bland annat följande.

De skäl, som anförts t. ex. för länsstyrelsernas skiljande från den självständiga

befattningen med utlänningsärendena, synas icke övertygande. Andra

mot centraliseringen direkt talande omständigheter hava icke ens upptagits

till diskussion, vilket särskilt gäller den nära till hands liggande möjligheten

att vid ett skärpt utrikesläge uppgifterna och komplikationerna kunna växa

en central myndighet över huvudet, i synnerhet då förbindelsen med ortsmyndigheter

måste förutsättas huvudsakligen gå över telegraf och telefon,

för att icke tala om den situation, som skulle uppkomma vid en främmande

makts aktion mot vår huvudstad. Det synes icke tillfyllest att fullmaktsparagrafen

i ett dylikt läge skulle kunna begagnas för att åter koppla in länsstyrelsernas

mera självständiga handläggning av utlänningsärendena, medan

de normalt skulle vara begränsade till ställningen såsom enbart mellanhand

åt den centrala myndigheten.

Landsfogden i Älvsborgs län anser, att utlänningskommissionen kunde

komma att i vissa situationer bli så överhopad av ärenden, att en handläggning

inom rimlig tid icke skulle medhinnas. Även andra myndigheter beröra

i samband med frågan örn centralisering spörsmålet örn utlänningskommissionens

arbetsbelastning.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

55

Länsstyrelsen i Kalmar län anför, att det intresse länsstyrelsen hade att

deltaga i handläggningen av ifrågavarande utlänningsärenden vore i väsentlig

grad betingat av föreskriften i landshövdinginstruktionen att länsstyrelsen

såsom länets högsta polismyndighet hade att övervaka att allmän ordning

och säkerhet behörigen upprätthölles. 1 länsstyrelsens yttrande uttalas

härom bland annat följande.

Utifrån denna synpunkt finner länsstyrelsen det nödvändigt att i utlänningsärenden

en nära kontakt upprätthålles mellan de lokala polismyndigheterna

och länsstyrelsen. Förslaget innebär emellertid att länsstyrelsen icke

i samma utsträckning som för närvarande är fallet kommer att genom polismyndigheten

få uppgift angående inom länet befintliga, icke önskvärda utlänningar.

Länsstyrelsen får i detta sammanhang hänvisa till de föreslagna

ändrade bestämmelserna i 20 och 24 §§ (om avvisning) och 33 § (om utvisning)

utlänningslagen, varigenom den polismyndigheten hittills enligt berörda

lagrum åvilande skyldigheten att underrätta länsstyrelsen — och i fråga

om utvisning även att göra anmälan till länsstyrelsen —- kommer att upphöra.

Länsstyrelsen kan vidare ej finna att de sakkunniga anfört bärande

skäl för en överflyttning av beslutanderätten i utvisningsärenden från länsstyrelsen

till den centrala utlänningsmyndigheten. Den sålunda föreslagna

centraliseringen av handläggningen av dessa utlänningsärenden har motiverats

med att den centrala myndighetens under årens lopp samlade erfarenheter

för bedömandet av såväl allmänna utlänningsproblem som enskilda utlänningars

förhållanden därigenom bättre kunde utnyttjas. De sakkunniga lia

även åsyftat att vinna en snabbare och mera enhetlig behandling av ärendena.

Länsstyrelsen kan ej dela de sakkunnigas uppfattning att en överflyttning

av beslutanderätten i utvisningsärendena skulle medföra ett snabbare avgörande

av dessa ärenden. Länsstyrelsen håller snarare före att en försening

av ärendenas avgörande på grund av ökade svårigheter i fråga örn kommunikation

mellan vederbörande myndigheter kommer att bliva följden. De övriga

skäl, som anförts till förmån för förslaget i denna del, uppvägas enligt länsstyrelsens

mening av den mera ingående skälighetsprövning, som länsstyrelsen

genom den direkta personliga kontakten med vederbörande utlänning och

med personer, som kommit i beröring med denne, kan verkställa.

Landsfogden i Värmlands län uttalar, att den nya utlänningslagen vore

avsedd som en provisorisk lag och att redan på grund härav torde kunna

ifrågasättas lämpligheten av överflyttning av en del åtgärder från de lokala

myndigheterna till den centrala utlänningsmyndigheten.

Å andra sidan uttala vissa myndigheter tillfredsställelse med att handläggningen

av utlänningsärenden enligt förslaget centraliseras till en myndighet,

statens utlänningskommission. Sådana uttalanden göras av poliskammaren i

Jönköping och landsfogden i Jämtlands län.

Landsfogden i Örebro län säger sig intet ha att erinra mot en centralisering

av handläggningen av ärenden rörande avvisning, förpassning och utvisning

men uppställer såsom en förutsättning, att den centrala utlänningsmyndighelen,

som redan nu, enligt vad landsfogden uttalar, vore hårt ansträngd, förmår

bära den ökade arbetsbelastningen. Länsstyrelsen i örebro län hemställer

enträget örn föreskrift till samtliga centrala myndigheter, vilka handlägga

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

ärenden rörande placering av utlänningar, att vederbörande myndighet ofördröjligen

skall lämna länsstyrelsen besked, då sådan placering är avsedd att

företagas inom länet. Länsstyrelsen uppgiver, att underlåtenhet härutinnan

i upprepade fall förekommit.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län, som tillstyrkt förslaget örn centralisering

av vanliga utvisningsärendens handläggning, framhåller vikten av att

länsstyrelserna underrättas örn belägenheten och karaktären av de förläggningar

för flyktingars omhändertagande, som upprättas inom respektive

län.

Även i andra avseenden ha erinringar gjorts mot de sakkunnigas förslag.

Sålunda ifrågasättes bland annat, huruvida icke ärenden angående arbetstillstånd

borde behandlas såsom i främsta rummet arbetsmarknadsfrågor

och avgöras av den centrala arbetsmarknadsmyndigheten i stället för

av den centrala utlänningsmyndigheten. Övriga erinringar gälla mera speciella

spörsmål.

I det följande lämnas en mera fullständig och ingående framställning av

de i yttrandena gjorda anmärkningarna och ändringsförslagen. Här skall

ytterligare blott anföras, att föreningen Nordens centralstyrelse i sitt yttrande

hemställt, att i förslaget till utlänningslag sådana ändringar göras, att de

nordiska grannländernas medborgare erhålla alla de lättnader som omständigheterna

medgiva.

Departementschefen.

Med anledning av de allmänna synpunkter som i yttrandena uttalats beträffande

de sakkunnigas förslag till ny utlänningslag vill jag framhålla, att

även jag anser att de sakkunniga i vissa hänseenden alltför mycket utökat

den centrala utlänningsmyndighetens befogenheter med åsidosättande av länsstyrelserna.

På vissa punkter har jag fördenskull ansett, att förslaget bör jämkas

till närmare överensstämmelse med gällande lag. I detta sammanhang vill

jag även framhålla, att jag ansett mig böra biträda yrkandet att frågor om

arbetstillstånd skola handläggas av den centrala arbetsmarknadsmyndigheten

såtillvida som jag ansett Kungl. Maj :t böra erhålla befogenhet att, om förhållandena

därtill föranleda, överflytta handläggningen av dylika ärenden å

sistnämnda myndighet. Jag återkommer till dessa spörsmål i det följande.

Föreningen Nordens centralstyrelse har i sitt yttrande uttalat en önskan,

att utlänningslagen borde stadga särskilda lättnader för de nordiska grannländernas

medborgare. Ehuru 1937 års utlänningslag icke upptager särbestämmelser

för medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge, har det

varit möjligt att vid lagens tillämpning tillgodose det berättigade önskemålet

att underlätta en friare samfärdsel mellan de närstående nordiska folken och

Sverige. Även under nuvarande utomordentliga förhållanden har ifrågavarande

önskemål kunnat beaktas, exempelvis genom generella arbetstillstånd.

Samma strävan bör enligt min mening göra sig gällande vid tillämpningen

av den nu föreslagna utlänningslagen. Vid en framtida förnyad översyn av

utlänningslagstiftningen kan det vara lämpligt att överväga att, efter ingående

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 259.

57

av överenskommelser med övriga nordiska länder, meddela särskilda regler

i förhållande till dessa. I nuvarande läge torde det icke vara möjligt att närmare

ingå på detta spörsmål.

Anmälningsskyldighet och passtvång, visering samt uppehålls- och

arbetstillstånd.

De sakkunniga.

Då det i nuvarande läge icke syntes komma i fråga att man skulle avstå

från kravet på en omfattande utlänningskontroll, anse de sakkumiiga att

lagens bestämmelser om anmälningsskyldighet böra bibehållas oförändrade.

Vad åter angår passtvånget, vilket avser att möjliggöra en

kontroll av utlänningarnas identitet, ansåge de sakkunniga frågan om dess

avskaffande i Sverige icke erhålla aktualitet förrän en fredlig stabilisering av

det internationella läget ägt rum och spörsmålet om internationella överenskommelser

i ämnet kunnat upptagas. Under den tid intill utgången av år

1946, under vilken den nya utlänningslagen enligt deras förslag skulle

gälla, syntes en ändring med avseende på passtvånget därför icke kunna

ifrågakomma. På grund av krigsförhållandena hade under de senaste åren

väsentliga avsteg fått göras från föreskriften örn skyldighet för utlänning att

vid ankomsten till riket vara försedd med pass. De politiska flyktingar, vilka

i stort antal ankommit till vårt land under krigsåren, hade nämligen i stor

utsträckning saknat pass och liknande legitimationshandlingar. Lagens bestämmelser

hade möjliggjort för Kungl. Majit att i sådana fall dispensera

från passtvånget. Några väsentliga olägenheter härav hade enligt de sakkunniga

icke förmärkts, vilket måhända berott på att dessa utlänningar efter

ankomsten hit i stor utsträckning kunnat utrustas med giltiga pass av sina

länders härvarande representationer.

Beträffande visering samt uppehålls- och arbetstillstånd

framhålla de sakkunniga, att uppdelningen av utlänningarna i viseringsskyldiga

och icke viseringsskyldiga gjorde bestämmelserna mindre överskådliga.

De erinra om att socialstyrelsen redan vid bestämmelsernas första reglering

i lag, år 1927, ifrågasatte, huruvida icke viseringen borde i regel begränsas

till att avse allenast tre månader eller samma tidrymd, varunder kontroll

ej skulle utövas över utlänning från viseringsfritt land, och den viseringspliklige

därefter inordnas under den ordinarie kontrollen. Föredragande departementschefen

fann emellertid icke anledning förorda socialstyrelsens förslag.

Såsom skäl häremot framhölls, att de omständigheter, som föranledde

bibehållande av viseringsskyldighet för undersåtar från vissa länder, gjorde

sig med samma styrka gällande jämväl vid prövning av ansökan örn förlängning

av den medgivna vistelsetiden. Dylika ansökningar borde följaktligen liksom

dittills prövas inom utrikesdepartementet. Sedan den i viseringen angivna

tiden gått till ända skulle alltså utlänning, som önskade kvarstanna i landet,

söka ny visering. Då emellertid ärenden rörande visering och uppehållstillstånd

numera handläggas av en och samma myndighet, föreligga enligt de

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

sakkunnigas mening ej längre de skäl, som anfördes år 1927 mot att uppställa

enhetliga kontrollbestämmelser beträffande utlänningar, som vistas här

längre lid. De sakkunniga ha därför ansett sig böra förorda genomförandet

av det av socialstyrelsen år 1927 framförda förslaget, att samtliga utlänningar,

som önska kvarstanna längre tid här i landet, skola vara skyldiga att ha

uppehållstillstånd samt att visering för viseringsskyldiga utlänningar endast

skall avse inresa och uppehåll här den tid, de äga vistas i riket utan att ha

uppehållstillstånd.

Den tid icke viseringsskyldiga utlänningar äga uppehålla sig här i riket

utan att ha uppehållstillstånd är i lagen bestämd till tre månader. De sakkunniga

anföra, att ehuru någon olägenhet icke försports av denna tidsbestämning,

sådana förhållanden kunde inträda, att en förkortning eller en förlängning

av tiden kunde visa sig lämplig. En dylik möjlighet att anpassa ifrågavarande

tidslängd efter förhållandena kunde bli av betydelse icke minst vid avveckling

av det nu gällande allmänna viseringstvånget. Då en förändring av

den fria vistelsetidens längd icke kunde anses innebära någon väsentlig ändring

av principerna för utlänningars rätt att vistas i vårt land borde därför

enligt de sakkunnigas mening i lagen inrymmas rätt för Kungl. Maj:t att förorätta,

att skyldigheten att lia uppehållstillstånd skulle inträda tidigare eller

senare än efter tre månaders vistelse här.

Uppdelningen av utlänningar i grupperna viseringsskyldiga och icke-viseringsskyldiga

berör även formerna för beviljande av tillstånd till arbetsanställning.

Vid inresa i riket och första uppehållet här skola sålunda viseringsfria

utlänningar, som här ämna antaga arbetsanställning, alltid lia arbetstillstånd,

under det att för de viseringspliktiga gäller, att viseringen kan innefatta

tillstånd till arbetsanställning. Även i detta avseende kunde enligt vad de

sakkunniga anföra en förenkling utan olägenhet åstadkommas. Det naturliga

syntes därvid vara att föreskriva, att även viseringsskyldiga utlänningar, som

ämnade taga arbetsanställning, skulle lia arbetstillstånd.

Genom kungörelse den 15 juli 1944 (nr 527) har Kungl. Majit förordnat,

att vad i utlänningslagen sägs om skyldighet för länsstyrelse att avgiva yttrande

i ärende angående uppehållstillstånd icke skall äga tillämpning med

mindre den centrala utlänningsmyndigheten i särskilt fall därom förordnar.

Den vidtagna ändringen, vilken avsåg att minska de berörda myndigheternas

arbetsbörda samt att möjliggöra en förkortning av uppehållstillståndsärendenas

behandlingstid, vore enligt de sakkunniga icke av rent tillfällig natur

utan kunde bli påkallad även av framdeles uppkommande förhållanden, varför

det icke syntes lämpligt att i lagen bibehålla bestämmelserna om obligatoriskt

remissförfarande i uppehållstillståndsärenden. Borttagandet av dessa

bestämmelser innebure icke, att länsstyrelsernas och polismyndigheternas

medverkan vid behandlingen av dessa ärenden avskaffades utan endast att

det skulle ankomma på Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majlis bemyndigande,

på den centrala utlänningsmyndigheten att meddela efter de rådande förhållandena

avpassade föreskrifter i ämnet. Enligt förslaget skall ur lagen

jämväl uteslutas bestämmelsen om att svensk representation utom riket skall

höras i vissa fall.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

59

Även beträffande lagens föreskrifter om remissförfarandet i arbetstillståndsärenden

anse de sakkunniga en mindre ändring vara påkallad. I 15 §

stadgas, att utlåtande i regel skall inhämtas från offentlig arbetsförmedlingsanstalt

för den ort, där arbetsanställningen skall innehavas. Det torde, anföra

de sakkunniga, ofta vara lämpligare att inhämta utlåtande från den centrala

arbetsmarknadsmyndigheten än från dess lokala organ, varför stadgandet

borde ändras så att möjlighet till dylikt remissförfarande bereddes. Vidare må

nämnas, att enligt de sakkunnigas förslag det nuvarande stadgandet i 46 § örn

utlänningsnämndens hörande i vissa ärenden rörande arbetstillstånd skall

utgå.

De sakkunniga erinra, att i tillsynskungörelsen stadgats, att uppehållstillstånd

eller uppehållsvisering må begränsas till viss ort eller visst område

samt må förbindas med de förbehåll i övrigt, som med hänsyn till det allmännas

intresse finnas påkallade. De sakkunniga lia uttalat den uppfattningen,

att det allmännas intresse, vilket under rådande utomordentliga förhållanden

föranlett utfärdandet i administrativ ordning av den anförda bestämmelsen,

även under normala förhållanden borde genom utlänningslagen

tillgodoses. De föreslå därför en mindre omformulering av 8 § i lagen sålunda,

att uppehållstillstånd finge förbindas med de förbehåll, som funnes påkallade.

Vid sådant förhållande borde tillika införas stadgande, att vid bedömande

av fråga örn uppehållstillstånd jämte därmed förknippade särskilda

förbehåll skälig hänsyn .skulle tagas bland annat till vistelsens syfte.

Yttrandena.

Gentemot förslaget att borttaga nuvarande utlänningslags föreskrift om

hörande av länsstyrelse i ärende angående uppehållstillstånd

ha invändningar gjorts bland annat av länsstyrelsen i Värmlands

län, som därom anför följande.

Beträffande utlänningslagen har i 8 § tidigare föreskrivits, att i ärende

rörande uppehållstillstånd länsstyrelsens yttrande skall inhämtas, där ej

ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter

föreligga. Genom kungörelse den 15 juli 1944, nr 527, förordnade

Kungl. Maj:t, att skyldighet för länsstyrelsen att avgiva yttrande i ärende

angående uppehållstillstånd icke skall äga tillämpning med mindre den

centrala utlänningsmyndigheten i särskilt fall därom förordnar. I föreliggande

förslag har skyldigheten för länsstyrelsen att avgiva yttrande föreslagits

skola utgå. Länsstyrelsen är dock länets högsta polismyndighet, och

det synes länsstyrelsen mindre lämpligt, att högsta polismyndigheten i länet

fråntages varje inflytande i avgörandet av frågor rörande uppehållstillstånd.

Länsstyrelsen avstyrker därför föreslagen ändring av 8 §.

Jämväl landsfogdarna i Hallands, Älvsborgs och Örebro län framhålla

betydelsen av att länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet höres i fråga

örn uppehållstillstånd. Till belysande av silf ställningstagande anför landsfogden

i Örebro län följande.

I 8 § förslaget till utlänningslag har strukits den nuvarande ehuru för

tillfället med hänsyn till utlänningsärendenas mångfald i administrativ ordning

ur kraft satta bestiimmelsen att länsstyrelsen i regel bör höras i ärenden

angående uppehållstillstånd. Däremot skall enligt 15 § i ärenden an
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

gående meddelande av arbetstillstånd utlåtande inhämtas från central arbetsmarknadsmyndighet

eller från offentlig arbetsförmedlingsanstalt. Jag anser

att härigenom ordnings- och säkerhetssynpunkterna på ärendenas handläggning

skjutits alltför mycket i bakgrunden, ehuru dessa böra hava minst

lika stor betydelse som arbetsmarknadssynpunkterna. Den centrala utlänningsmyndigheten

kan icke äga den kännedom om de lokala förhållandena

ute i landet, vartill all möjlig hänsyn bör tagas i hithörande frågor. Såsom

ett exempel bland flera härpå vill jag nämna, att från nordligaste Sverige

helt nyligen hitsänts fyra utlänningar, vilka enligt i efterhand erhållna upplysningar

skola stå under särskild polisbevakning. De hava utan länsstyrelsens

eller polismyndighetens hörande placerats på en plats inom länet helt

nära för utlänningar förbjudet område. Inom socknen finnes blott en polisman,

och då denne är boende omkring 1 V2 mil därifrån, torde det vara

uppenbart, att han icke är i stånd att i någon nämnvärd grad öva uppsikt

över dem. Saken blev icke bättre till följd av det förhållandet, att länsarbetsnämnden

i Värmlands län redan tidigare hänvisat ett 40-tal utlänningar

av skilda nationaliteter och politiska åskådningar till samma plats, även

detta utan att de för ordningen inom detta län ansvariga myndigheterna blivit

hörda eller ens i förväg underrättade härom. I samband med att de fyra

ovannämnda utlänningarna anlände till platsen inträffade ett orostillbud

därstädes, vilket föranlett mig att frånvända mig till länsarbetsnämnden härstädes,

med vilken ett gott samarbete i hithörande frågor etablerats, och

hemställa örn dess medverkan till att få utlänningarna förflyttade. Även i

en del andra fall har jag varit nödsakad att begära förflyttning av utlänningar,

vilka placerats på olämpliga platser ur ordnings- och säkerhetssynpunkt.

Även örn på grund av det stora antalet utlänningar i landet förhållandena

nödvändiggjort ett förenklat förfarande beträffande handläggningen

a\ ärendena rörande uppehållstillstånd, vilket enligt min mening icke

är tillfredsställande ur ordnings- och säkerhetssynpunkt, så bör i vart fall

i lagen den principen finnas fastslagen, att länsstyrelserna skola äga framhålla

sina synpunkter på hithörande frågor, innan ärendena företagas till

avgörande.

Även vissa andra myndigheter ha anfört kritik mot förevarande ändringsförslag.

Jag har tidigare redogjort för länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus

län uttalande i detta hänseende.

Utlänningskommissionen understryker, att borttagandet av föreskriften

örn länsstyrelses hörande sammanhänger med att Kungl. Majit i administrativ

ordning ålagt länsstyrelserna och polismyndigheterna att till kommissionen

anmäla varje sådan omständighet beträffande utlänning, som kunde

vara av betydelse vid prövning av fråga örn uppehållstillstånd för denne.

Kommissionen anser, att dessa bestämmelser, vilka icke kunde anses vara

av tillfällig natur, vore av sådan principiell betydelse, att deras huvudgrunder

borde intagas i lagen, och föreslår eif tillägg till 8 § i enlighet härmed.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län har för sin del angivit såsom den

lämpligaste lösningen, att uppehållstillståndens meddelande anförtros åt

länsstyrelserna samt att sålunda meddelade tillstånd underställas den centrala

myndighetens prövning.

Utöver det anförda ha ett par påpekanden gjorts i anslutning till de sakkunnigas

förslag i nu ifrågavarande avseenden. Poliskammaren i Hälsingborg

anför sålunda följande.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

61

10 § i nu gällande tillsynskungörelse har bl. a. tillämpats så, att ett redan

givet uppehållstillstånd respektive en utfärdad uppehållsvisering under tillståndstiden

ändrats med införande av vissa villkor. Sedan detta stadgande

överförts till utlänningslagen och infogats i samband nied föreskrifter örn

meddelande av uppehållstillstånd, synes det poliskammaren av ordalydelsen

att döma tveksamt, örn den centrala utlänningsmyndigheten fortfarande har

denna smidiga möjlighet att behandla en utlänning.

Ett likalydande uttalande har gjorts av föreståndaren för passkontrollen i

Hälsingborg.

Landsorganisationen förklarar, att den för sin del icke skulle ha något att

invända mot att uppehållstillstånd efter längre lids fortlöpande vistelse i landet

och efter särskild prövning utfärdades att gälla tills vidare. Den omprövning

av uppehållsrätten, som tillståndens tidsbegränsning avsåge att möjliggöra,

syntes landsorganisationen vara beträffande utlänningar, som längre

tid varit bosatta här, i flertalet fall skäligen formell och endast ägnad att

besvära både utlänningen och prövningsmyndigheten.

De sakkunnigas förslag med avseende på utlännings rätt till

ar betsanställning ha föranlett ändringsyrkanden såväl rörande

spörsmålet, vilken myndighet som bör handlägga ärenden örn arbetstillstånd,

som rörande vissa andra frågor.

De sakkunniga ha föreslagit, att den av 1944 års riksdag antagna ordningen

bibehålies, enligt vilken det ankommer på den centrala utlänningsmyndigheten

att meddela arbetstillstånd. Gentemot detta förslag avvikande mening

har uttalats av statens arbetsmarknadskommission, tjänstemännens centralorganisation

och svenska arbetsgivareföreningen ävensom av en ledamot av

statens utlänningskommission.

Arbetsmarknadskommissionen, som erinrar örn ett tidigare av kommissionen

den 24 februari 1944 avgivet utlåtande, anför, att den diskussion i fråga örn

sättet för meddelande av arbetstillstånd, som fördes i samband med utlänningskommissionens

tillkomst, icke ledde till något definitivt resultat. Kommissionen

ansåge det emellertid nödvändigt att nu, då viktiga ändringar föresloges

i systemet med visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd, åter upptaga

diskussionen. Kommissionen vidhölle sin tidigare huvudsynpunkt, att

meddelandet av arbetstillstånd för utlänningar väsentligen vöre en arbetsmarknadsfråga

och att åt det centrala arbetsmarknadsorganet måste förbehållas

bestämmanderätten i dessa ärenden eller i varje fall ett avgörande inflytande

på deras bedömande. Uppgiften att sörja för utlänningarnas inplacering

i vårt arbetsliv vore på en gång en fråga om arbetsanskaffning och en

fråga örn arbetstillstånd, och dessa båda sidor av problemet kunde icke skiljas

ät. Samhällets medverkan vid den utländska arbetskraftens utplacering måste

vara enhetlig och entydig: det arbete, som genom arbetsförmedlingen anvisades

utlänningen, skulle vara tillåtet för honom att taga. Kommissionen framhåller

bland annat, att det beträffande många arbetstillfällen gällde att fånga

tillfället i flykten; örn tillstånd icke meddelades så gott som genast, ginge tillfället

förlorat. Kommissionen upptager även spörsmålet örn säkerhetssynpunkternas

tillgodoseende vid meddelande av arbetstillstånd och anför, att de

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Mcij:ts proposition nr 259.

säkerhetssynpunkter, som kunde inverka på frågor om arbetstillstånd, vore

dels sådana, som avsåge alla utlänningar, dels individuellt motiverade. Vissa

delar av riket vore »förbjudna områden» och motsvarande gällde för vissa

arbetsområden, vilka räknades till krigsindustrien. En tillämpning av dessa

och liknande, mera allmängiltiga begränsningar för utlänningarnas rörelsefrihet

kunde ske lika väl genom arbetsmarknadsmyndigheterna. Vad särskilt

anginge krigsindustrien, vore det i själva verket arbetsmarknadskommissionen,

som hade förstahandskännedom om vilka företag det gällde och kunde underrätta

utlänningskommissionen därom. Vad åter beträffar de individuellt motiverade

säkerhetssynpunkterna anför arbetsmarknadskommissionen, att det

måste hållas i minnet, att det här vore fråga om en liten bråkdel av hela

utlänningsklientelet. Det vore icke rimligt att för den stora massan utländska

arbetssökande kräva en individuell prövning hos utlänningskommissionen —

med de olägenheter som följde därav — endast för att konstatera, örn vederbörande

vore »prickad». Antalet »prickade» vore veterligen icke större än att

utlänningskommissionen kunde hålla arbetsmarknadsorganen underrättade

örn dem.

Vidare framhåller arbetsmarknadskommissionen, att olägenheterna av nuvarande

ordning icke komme till synes för närvarande, dels enär kravet på

arbetstillstånd tills vidare suspenderats för det alldeles övervägande antalet

utlänningar, dels enär bristen på arbetskraft inom de flesta områden vore så

utpräglad, att bedömningen ur arbetsmarknadssynpunkt av frågor örn arbetstillstånd

i allmänhet vöre mycket enkel. Båda dessa förutsättningar kunde

emellertid, enligt vad kommissionen betonar, snabbt ändras. Kommissionen

föreslår följande formulering av 15 § utlänningslagen, under påpekande att

motsvarande ändringar borde vidtagas i 17 och 44 §§.

Arbetstillstånd meddelas av statens arbetsmarknadskommission.

Där det med hänsyn till allmän ordning och säkerhet prövas erforderligt,

äger den centrala utlänningsmyndigheten allmänt eller beträffande viss utlänning

föreskriva, att visst slag av arbete icke må omfattas av arbetstillståndet.

I ärende angående arbetstillstånd skall arbetsmarknadskommissionen, där

ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter

föreligga, bereda sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetstagare

inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att uttala sig.

Kommissionen understryker särskilt, att detta förslag icke förutsatte överflyttning

av någon personal från utlänningskommissionen till arbetsmarknadskommissionen.

Därest detta kommissionens förslag icke skulle bifallas,

ville kommissionen mot den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av 15 §

anföra följande.

Föreskriften om obligatoriskt hörande av den centrala arbetsmarknadsmyndigheten

blir av mycket ringa värde, om remiss må underlåtas, där »ärendet

är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter

föreligga». Regeln måste vara undantagslös. Vidare bör alternativet om remiss

till offentlig arbetsförmedlingsanstalt utgå. Man behöver för framtiden

icke räkna med det alternativet, att någon central arbetsmarknadsmyndighet

icke skulle vara organiserad, och så länge sådan myndighet finnes, bör remiss

till denna vara obligatorisk. Självfallet samarbetar denna myndighet därvid

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 259.

63

med de lokala arbetsförmedlingsorganen. I praxis ha förekommit fall, där

den centrala utlämiingsmyndigheten på förslag från ett lokalt arbetsförmedlingsorgan

nekat arbetstillstånd för en utlänning, som på en annan ort med

lätthet skulle kunnat placeras i sitt yrke.

Kommissionen tillstyrker de sakkunnigas förslag till sådan ändring av 46 §

utlänningslagen, att utlänningsnämnden icke behöver höras i frågor om arbetstillstånd.

Även tjänstemännens centralorganisation anser det lämpligt att frågor rörande

meddelande av arbetstillstånd avgöras av statens arbetsmarknadskommission.

Till stöd för denna åsikt anför organisationen väsentligen samma

skäl som arbetsmarknadskommissionen. Svenska arbetsgivareföreningen finner

det angeläget, att frågan om utlännings rätt till arbetsanställning i de flesta

fall behandlas med skyndsamhet. Det syntes föreningen därför önskvärt,

att handläggningen av hithörande ärenden koncentrerades lill en myndighet

och då närmast till statens arbetsmarknadskommission eller ett detta underställt

organ. Föreningen anför i huvudsak följande.

Erfarenheten har visat, att arbetsgivare, som efter påtryckning av arbetsförmedling

eller av annan anledning medgivit anställning av viss utlänning

i sin tjänst, nödgats vänta avsevärd tid på beslut, huruvida utlänningen erhåller

arbetstillstånd för anställningen i fråga. Ofta har resultatet blivit, att

arbetstillståndet vägrats. Härigenom ha arbetsgivarna gripits av en olust mot

att överhuvud taget anställa utlänningar. Det kan också framhållas, att frågan

om tillsättande av en viss befattning ofta måste avgöras relativt snabbt,

varför det hittills praktiserade förfarandet med anlitande av såväl arbetsförmedlingsorgan

som utlänningskommissionen är alltför tidsödande. De betänkligheter,

som en koncentration av handläggningen till en myndighet skulle

kunna ge anledning till, synas kunna elimineras, om ett effektivt samarbete

i enkla och praktiska former anordnas mellan arbetsmarknadsorganet och

den centrala utlänningsmyndigheten. Faran för att utlänning skulle erhålla

ur svensk synpunkt olämplig anställning torde kunna reduceras genom att

uppehållstillståndet förses med inskränkningar rörande utlänningens rörelsefrihet

inom landet.

Jämväl statens utlånningskommission har i sitt yttrande uttalat sig örn

förevarande fråga. Kommissionen anför följande.

Utlänningskommissionen får för sin del framhålla, att den centrala arbetsmarknadsmyndigheten

uppenbarligen i regel bör lia ett avgörande inflytande

på besluten i ärenden angående arbetstillstånd. Detta syfte bör emellertid

kunna nås, om en intim kontakt upprätthålles mellan arbetsmarknadsoch

utlänningsmyndigheten på sätt som nu sker med täta konferenser mellan

myndigheternas tjänstemän. Självfallet är, att arbetsmarknadsmyndigheten

bör på remiss erhålla de ärenden, där någon som helst tveksamhet ur

arbetsmarknadssynpunkt kan tänkas föreligga. Den formella bestämmanderätten

måste dock kvarligga hos den centrala utlänningsmyndigheten. I åtskilliga

fall äro nämligen omständigheterna sådana, att frågorna örn arbetstillstånd

och uppehållstillstånd måste avgöras gemensamt. Det kan emellertid

bli sådana ändrade förhållanden, att det kan vara lämpligt att i viss utsträckning

uppdela beslutanderätten mellan olika myndigheter. För att möjliggöra

detta synes fullmaktsstadgandet i 56 g böra giva Kungl. Majit rätt att meddela

särskilda bestämmelser även beträffande de förhållanden, som regleras

i 15 §.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

Gentemot utlänningskommissionens yttrande i denna fråga anmälde en

ledamot av kommissionen, statssekreteraren Mossberg, skiljaktig mening.

Denne ansåg, att ärenden om arbetstillstånd borde handläggas av arbetsmarknadskommissionen

med rätt för denna att för vissa grupper av fall,

t. ex. vid tillfälligt överförande av utlänningar till jordbruksarbete under

den s. k. betkampanjen, delegera beslutanderätten på underordnat arbetsmarknadsorgan.

övriga ändringsyrkanden med avseende på de sakkunnigas förslag rörande

utlännings rätt till arbetsanställning äro följande.

Utlänningskommissionen föreslår, att bestämmelsen att arbetstillstånd skall

tecknas å legitimationshandlingen utgår, för att arbetstillstånd vid behovsnabbt

skall kunna beviljas, även om tillgång till utlänningens pass icke

föreligger.

Landsfogden i Norrbottens län ifrågasätter, om icke utländska handelsresandes

befrielse från skyldigheten att innehava arbetstillstånd enligt 14 §

utlänningslagen borde väsentligt begränsas.

Utlänningskommissionen erinrar om att enligt gällande lag och de sakkunnigas

förslag anställning i statens tjänst icke vore att hänföra till arbetsanställning

i utlänningslagens mening, varför arbetstillstånd icke vore erforderligt

vid sådan anställning. Enligt vad kommissionen uppgiver ha fall förekommit,

då statlig myndighet velat anställa viss utlänning i sin tjänst, ehuru

utlänningen på grund av för kommissionen kända förhållanden icke kunnat

anses lämplig därtill. Kommissionen vill icke föreslå, att arbetstillstånd skulle

erfordras för anställning i statens tjänst, men hemställer, att Kungl. Majit

måtte i cirkulär till samtliga statliga myndigheter föreskriva, att dessa före

anställandet av utländsk medborgare skola samråda med den centrala utlänningsmyndigheten.

Säkerhetschefen anser, att i 15 § borde föreskrivas skyldighet att höra försvarsstaben

och eventuellt säkerhetschefen, då fråga vore om anställning för

utlänning i krigsviktigt företag. Det hade i ett flertal fall inträffat att utlänning,

som fått tillstånd till arbete i viss bransch, erhållit anställning vid

krigsviktigt företag.

Departementschefen.

Behovet av en omfattande utlänningskontroll torde komma att kvarstå

åtminstone under den nya utlänningslagens giltighetstid. I likhet med de sakkunniga

finner jag därför, att i lagen böra upptagas den nu gällande lagens

bestämmelser örn anmälningsskyldighet och passtvång.

Sedan numera viseringsärenden med vissa begränsade undantag

och ärenden rörande uppehållstillstånd handläggas av samma

myndighet, utlänningskommissionen, torde det vara möjligt att såsom

de sakkunniga föreslagit förenkla kontrollbestämmelserna för viseringspliktiga

och viseringsfria utlänningar, vilka vistas här längre tid. Förenklingen

torde böra genomföras sålunda, att visering i regel icke må gälla för uppehåll

under längre tid än tre månader och att för såväl viseringspliktiga som vise
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

65

ringsfria utlänningar stadgas, att de icke utan uppehållstillstånd äga uppehålla

sig här i riket över nämnda tid. Ifrågavarande tidrymd bör dock

kunna av Kungl. Maj:t förlängas eller förkortas. Efter denna omläggning

torde i enlighet med de sakkunnigas förslag visering icke vidare böra, på sätt

nu stadgas i 13 §, innefatta tillstånd att här i riket antaga eller inneha arbets - anställning. Rätt därtill synes böra medgivas endast genom meddelande av

särskilt arbetstillstånd.

Med anledning av landsorganisationens uttalande, att uppehållstillstånd

efter längre tids. vistelse här i riket skulle kunna erhålla giltighet tills vidare,

vill jag påpeka, att rätt att meddela uppehållstillstånd med giltighet tills vidare

förutsätter som komplement en befogenhet att återkalla dylikt tillstånd.

En sådan befogenhet finnes icke upptagen i nu gällande lag. Enligt en i administrativ

ordning meddelad bestämmelse äger däremot den centrala utlänningsmyndigheten

för närvarande befogenhet att återkalla uppehållstillstånd.

Med hänsyn till önskvärdheten av att under normala förhållanden utlänning,

som erhållit uppehållstillstånd, skall äga trygghet mot att bli avlägsnad

ur riket av andra skäl än sådana, som medgiva förpassning eller

utvisning, kan jag icke förorda, att en bestämmelse om återkallelse av uppehållstillstånd

upptages i lagen. Vad angår ändring i gällande uppehållstillstånd

må påpekas, att i den mån på grund av undantagsbestämmelser föreligger

befogenhet att återkalla uppehållstillstånd, möjlighet naturligtvis också

finnes att ändra villkoren för meddelat tillstånd.

Beträffande härefter förslaget, att stadgandet i 8 § om skyldighet för

länsstyrelse att avgiva yttrande i ärende angående uppehållstillstånd skulle

utgå ur lagen, ha de sakkunniga framhållit, att detta icke innebär att länsstyrelsernas

och polismyndigheternas medverkan vid behandlingen av dessa

ärenden avskaffas, utan endast att det skall ankomma på Kungl. Majit eller

efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den centrala utlänningsmyndigheten att

meddela föreskrifter i ämnet. En dylik ordning synes mig möjliggöra en

efter ärendenas antal och förhållandena i övrigt avpassad handläggning. Jag

förordar därför, att utlänningslagen icke vidare skall upptaga stadgande örn

obligatoriskt yttrande av länsstyrelse. Anledning torde ej föreligga att, på sätt

utlänningskommissionen ifrågasatt, i lagen införa föreskrift om skyldighet

för länsstyrelserna och polismyndigheterna att till den centrala utlänningsmyndigheten

anmäla varje sådan omständighet beträffande utlänning, som

kan vara av betydelse vid prövning av fråga om uppehållstillstånd för utlänningen.

Förslaget örn borttagande av bestämmelsen, att svensk representation

utom riket i vissa fall skall höras, har ej mött erinran och torde böra

genomföras.

Med anledning av uttalandena i yttrandena vill jag framhålla, att den

centrala utlänningsmyndigheten givetvis skall underrätta länsstyrelserna örn

beslut eller åtgärder som äro av betydelse för deras verksamhet.

Av de sakkunniga har föreslagits, att de synpunkter, som föranlett bestämmelsen

i 8 § gällande lag örn ali vid meddelande av uppehållstillstånd må uppställas

förbehåll med hänsyn till vistelsens syfte och därmed sammanhäng
II

i hang lill riksdagens protokoll 19A5. 1 sami. Nr 259. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

ande omständigheter, i stället skola beaktas vid det allmänna bedömandet

enligt 10 § av frågan örn meddelande av uppehållstillstånd. Denna ändring

synes mig lämplig.

Frågan om handläggningen av ärenden angående arbetstillstånd behandlades

senast av 1944 års riksdag men har nu åter upptagits till diskussion.

De sakkunniga ha icke föreslagit ändring i den år 1944 beslutade ordningen,

enligt vilken det tillkommer den centrala utlänningsmyndigheten att

meddela arbetstillstånd, men i vissa yttranden, främst arbetsmarknadskommissionens,

har frågan utförligt behandlats. I huvudsak har anförts, att dessa

ärenden till sin natur företrädesvis äro arbetsmarknadsfrågor, varför de

böra handläggas av den centrala arbetsmarknadsmyndigheten, och att det

även med en dylik ordning vore möjligt att tillgodose de säkerhetssynpunkter

som må vara att beakta i dylika ärenden. För egen del finner jag icke anledning

föreligga att beträffande normala förhållanden göra avsteg från den

ordning som godkändes av 1944 års riksdag. Liksom de sakkunniga finner

jag dock lämpligt, att i lagen stadgas skyldighet för den centrala utlänningsmyndigheten

att inhämta utlåtande antingen från central arbetsmarknadsmyndighet

eller från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen

skall innehavas. Undantag från sagda skyldighet torde

liksom nu böra medgivas för fall, då ärendet är av synnerligen brådskande

natur eller andra särskilda omständigheter föreligga. Emellertid torde det

föreligga vägande praktiska skäl att under särskilda förhållanden kunna överlåta

beslutanderätten åt det centrala arbetsmarknadsorganet. Jag vill fördenskull

föreslå att under 58 § i lagen införes en bestämmelse som ger

möjlighet därtill.

De sakkunnigas förslag om upphävande av stadgandet i 46 §, att utlänningsnämndens

yttrande skall inhämtas i ärende, som avser arbetstillstånd

för ett större antal utlänningar eller som kan antagas vara av synnerlig betydelse

utöver det föreliggande fallet, vill jag biträda. Säkerhetschefen har

föreslagit, att i lagen skulle föreskrivas, att försvarsstaben och eventuellt

säkerhetschefen skulle höras i ärende som avser anställning i krigsviktigt

företag. Ett dylikt stadgande synes dock icke påkallat.

I likhet med utlänningskommissionen finner jag lämpligt, att till statliga

myndigheter utfärdas cirkulär angående kontroll å anställning av utlänningar

i statlig tjänst.

I detta sammanhang torde böra vidtagas den redaktionella ändringen i

lagen att uttrycket »arbetare» ersättes med »arbetstagare», som motsvarar

språkbruket i nya lagar när avsikten är att inbegripa såväl kroppsarbetare

som tjänstemän.

Nu gällande bestämmelse i 15 §, enligt vilken bevis om arbetstillstånd

skall tecknas å passet, synes med anledning av vad utlänningskommissionen

anfört böra jämkas därhän, att det är tillfyllest om arbetstillstånd så fort

det lämpligen kan ske tecknas å legitimationshandlingen. I övrigt finner jag

ej anledning föreligga till ändring av nu gällande bestämmelser om arbetstillstånd.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

67

Utlännings avlägsnande ur riket.

Dc sakkunniga.

De sakkunniga lia övervägt, huruvida en förenkling av reglerna om utlänningars

avlägsnande ur riket kunde ske genom sammanförande av några av

de olika instituten utresebeslut, avvisning, förpassning och utvisning men lia

icke ansett sig böra föreslå någon principiell förändring av de olika formerna

för utlänningars avlägsnande ur riket.

Beslutanderätten i utvisningsärenden föreslås av de sakkunniga

skola överflyttas från länsstyrelserna till den centrala utlänningsmyndigheten.

Som skäl härför anföres, att den år 1937 genomförda centraliseringen

av utlänningsärendenas handläggning visat sig lämplig och ägnad

att åstadkomma en snabbare och mera enhetlig behandling av ärendena. Såsom

en särskild anledning betecknas, att den centrala myndighetens under

årens lopp samlade erfarenheter örn bedömandet av såväl allmänna utlänningsproblem

som enskilda utlänningars förhållanden genom en dylik överflyttning

bättre kunde utnyttjas. Ett överflyttande av beslutanderätten i ifrågavarande

utvisningsärenden från länsstyrelserna till den centrala utlänningsmyndigheten

borde enligt de sakkunnigas mening icke medföra ändring

i utlännings rätt att över sådant utvisningsbeslut klaga hos högsta domstolen.

Med hänsyn till den föreslagna centraliseringen av ärendena om vanlig

utvisning till den centrala utlänningsmyndigheten borde enligt de sakkunniga

föreskrift meddelas, att verkställighetsfrågan även i sådana ärenden

— liksom för närvarande vore fallet beträffande avvisnings- och förpassningsärenden

— vid tveksamhet eller svårighet skulle överlämnas till den

centrala utlänningsmyndigheten. Fall kunde givetvis föreligga, där den centrala

utlänningsmyndigheten själv i samband med meddelande av avvisnings-,

förpassnings- eller vanligt utvisningsbeslut funne särskilda omständigheter

föreligga, vilka gjorde verkställighetsfrågan tveksam eller där det

kunde antagas att svårigheter bomme att föreligga att verkställa beslutet.

Att i sådant fall den verkställande myndigheten först skulle göra ett formellt

verkställighetsförsök vore en onödig omgång. De sakkunniga föreslå därför

införande av bestämmelser om att den centrala utlänningsmyndigheten äger

meddela närmare föreskrifter angående verkställighet av avvisnings-, förpassnings-

eller utvisningsbeslut.

De sakkunniga ha även till överläggning upptagit fråga om överflyttning

av avvisningsärendena till länsstyrelserna. De ha emellertid funnit, att

därest i utlänningslagen infördes en bestämmelse örn hänskjutande av

tveksamma fall till den centrala utlänningsmyndigheten, anledning saknades

alt överföra avvisningsärendena, vilka i regel vore enkla och brådskande,

från polismyndigheternas avgörande lill länsstyrelsernas. Emellertid vore

det önskvärt, att enhetlig praxis så vitt möjligt skapades. Då det icke kunde

komma i fråga att överflytta beslutanderätten i alla dessa ärenden till central

myndighet funne dc sakkunniga lämpligt att överföra avgörandet

av besvärsärenden rörande avvisning från länsstyrelserna till

den centrala utlännings myndig bete n.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

En anledning lill avvisning är enligt 1937 års lag, att utlänning dömts

för visst brott eller gjort sig skyldig till viss osedlig verksamhet samt att det

skäligen kan antagas, att han skall komma att här i riket fortsätta sådan

brottslig eller osedlig verksamhet. De sakkunniga lia föreslagit, att den ifrågavarande

brottsuppräkningen i 19 § 3) utökas med förskingringsbrott och

häleri samt olovlig varuutförsel, vilka brottsarter vore av samma karaktär

som de nu i paragrafen upptagna.

De sakkunniga påpeka, att enligt lagens nuvarande avfattning avvisning

skall kunna ske även om utlänning innehar gällande visering. Att i sådant

fall förordna örn avvisning kunde emellertid icke anses lämpligt. De omständigheter

som kunde föranleda viseringsberättigad myndighet att meddela

visering för en utlänning vöre av den art, att de förutsatte en diskretionär

prövning av varje individuellt ärende. Avvisningsreglerna åter avsåge ett

summariskt förfarande och eif sådant förfarande borde icke tillgripas, då

individuell prövning redan företagits av kvalificerad myndighet. Föreskrift

borde därför meddelas därom, att utlänning, som vore försedd med gällande

visering, icke finge avvisas. Ett undantag härifrån borde dock göras för

det i gällande bestämmelser upptagna fallet, att utlänningen uraktläte att

fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet vid inresan eller, vid fullgörande

därav, mot bättre vetande lämnade oriktig uppgift.

Enligt gällande bestämmelser skall avvisningsfråga överlämnas till den

centrala utlänningsmyndigheten endast i det fall, att anledning finnes föreligga

till avvisning av utlänningen men denne uppgiver politiskt flyktingskap

och påståendet ej med skäl kan antagas vara oriktigt. De sakkunniga

anse, att även andra avvisningsfrågor än de, där politiskt flyktingskap åberopades,

trots bestämmelsernas detaljerade avfattning kunde giva anledning

till viss tveksamhet. I sådana fall syntes lämpligt, att frågan överlämnades

till den centrala utlänningsmyndighetens avgörande.

I fråga örn verkställighet av meddelat avvisningsbeslut fästa de sakkunniga

uppmärksamheten på att de svårigheter som, bortsett från krigsförhållandena,

kunde uppkomma för verkställandet numera i regel icke vore av

kommunikationsteknisk art utan vore beroende av frågan huruvida utlänningen

mottoges av annat land. För lösandet av sådana frågor fordrades

ofta förhandlingar med det andra landets härvarande representation. Förandet

av sådana förhandlingar, varvid utrikesdepartementets medverkan kunde

erfordras, skedde bäst genom central myndighet i Stockholm. Då därjämte

genom verkställighetsfrågas överlämnande direkt till den centrala utlänningsmyndigheten

onödig tidsutdräkt i många fall skulle kunna undvikas,

ha de sakkunniga funnit sig böra förorda, att länsstyrelses medverkan att

bringa verkställighetsfråga under den centrala myndighetens prövning upphörde.

Polismyndighet skulle i stället direkt överlämna frågan örn beslutets

verkställande till den centrala utlänningsmyndighetens avgörande.

Med avseende på förpassning erinra de sakkunniga, att enligt 25 §

andra stycket utlänningslagen beslut av den centrala utlänningsmyndigheten,

varigenom utlännings ansökan om rätt att vistas här i riket avslagits, tilllika

skall innehålla förpassningsbeslut, om utlänningen befinner sig här i

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 259.

69

riket. De sakkunniga ha funnit denna bestämmelse om obligatoriskt förpassningsbeslut

under vissa förutsättningar vara en onödigt betungande åtgärd.

Bestämmelsen omfattade nämligen även sådana fall, där en ansökan av utlänning

om kortare förlängning av några dagars visering avslagits. Med hänsyn

härtill föreslås, alt stadgandet om obligatoriskt förpassningsbeslut göres

tillämpligt endast då fråga är örn ärenden rörande uppehållstillstånd. Härigenom

undantagas från tillämpningsområdet alla sådana fall, där fråga

är om förbud för utlänning att kvarstanna den kortare tid, under vilken enligt

7 § uppehållstillstånd icke erfordras. Vidare må nämnas, att enligt förslaget

förpassning — i motsats till gällande lag — skall kunna ske även om utlänning

inom tid, då han har rätt att vistas här i riket, sökt tillstånd att kvarstanna.

De sakkunniga ha ansett, att bestämmelsen att nöjdförklaring i avseende å

förpassningsbeslut må avgivas tidigast å andra dagen efter det beslutet tillställdes

utlänningen icke vore erforderlig, och föreslå alt den får utgå ur

lagen.

De sakkunniga ha funnit vissa kompletteringar av grunderna för vanlig

utvisning motiverade. De föreslå sålunda, att även olovlig varuutförsel

skall utgöra utvisningsgrund, att med undergående av frihetsstraff för brott,

varför utlämning kan ske, skall likställas att sådant straff ådömts samt att

såsom utvisningsanledning införes, att utlänning blivit dömd till internering

eller förvaring i säkerhetsanstalt eller ock förklarats övertygad örn någon med

straffarbete eller fängelse ej under sex månader belagd gärning men jämlikt

5 kap. 5 § strafflagen förklarats vara straffri.

Yttrandena.

Förslaget att överföra beslutanderätten i fråga örn vanlig

utvisning till den centrala utlänningsmyndigheten tillstyrkes bland annat

av socialstyrelsen, utlänningskommissionen, länsstyrelsen i Västmanlands

län och föreståndaren för passkontrollen i Stockholm. Jämväl utlänningsnämnden

anser sig kunna biträda de skäl som av de sakkunniga anförts för

den föreslagna ändringen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarar sig

finna den föreslagna centraliseringen av utvisningsärendena principiellt

mindre lämplig men anser sig dock med hänsyn till rådande exceptionella

förhållanden och lagens korta giltighetstid ej böra motsätta sig den föreslagna

anordningen.

Å andra sidan har mot nämnda förslag, som förutsätter att länsstyrelse

alltjämt skulle vara förhörsmyndighet i vanliga utvisningsärenden, av flera

myndigheter åberopats, att en dylik ordning står i strid nied inom processrätten

numera godtagna grundsatser om omedelbarhet och muntlighet i förfarandet

och att försening av ärendenas avgörande måste befaras. Utöver vad

länsstyrelserna i Kalmar och Göteborgs och Bohus län, för vilkas ytlranden

jag förut redogjort, anfört härom må återgivas följande yttrande av Överståthållarämbetet.

Överståthållarämbetet har på anmodan av de sakkunniga i eli den 24

januari 1944 avgivet yttrande uttalat sig angående vilka ändringar i utlänningslagen

och de med stöd av denna utfärdade författningarna, som syntes

påkallade med hänsyn lill dittills vunna erfarenheter.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

I anledning av ifrågasatt överflyttning till central myndighet av länsstyrelsernas

beslutanderätt i utvisningsärenden fann sig ämbetet böra framhålla

följande synpunkter. En sådan överflyttning kunde icke anses önskvärd,

emedan den för ärendets avgörande betydelsefulla personliga kontakten

mellan den beslutande myndigheten och vederbörande utlänning därvid

skulle gå förlorad. Enligt ämbetets förmenande läte det sig nämligen av

praktiska skäl icke göra att jämväl uppdraga åt den centrala myndigheten

att i länsstyrelses ställe hålla förhör med utlänningen. I föreliggande betänkande

föreslås emellertid ett sådant överflyttande av beslutanderätten i

utvisningsärenden till den centrala utlänningsmyndigheten, oaktat jämväl de

sakkunniga funnit det icke vara möjligt att uppdraga åt samma myndighet

att bålla förhören i fråga. Med hänsyn härtill finner sig ämbetet i berörda

fråga än vidare böra framhålla följande. Utvisningsförfarandet är i lagen

kringgärdat med särskilt starka garantier för tillvaratagande av utlännings

rättssäkerhet. Sålunda äger utlänning alltid besvärsrätt och besvären prövas

av högsta domstolen. Till skillnad mot vad som gäller vid avvisning och

förpassning, där proceduren är av mera summarisk natur, förutsätter lagen,

att det i utvisningsärendena företages en mycket ingående undersökning och

prövning, huruvida nied hänsyn till utlänningens person och övriga omständigheter

utvisning må äga rum. Vid sådant bedömande synes, såsom ämbetet

tidigare anfört, den personliga kontakten med utlänningen vara av väsentlig

betydelse för den beslutande myndigheten. Enligt ämbetets erfarenhet

är detta i alldeles särskilt hög grad fallet i de utvisningsärenden, där fråga

är om utvisning av utlänning jämlikt bestämmelserna i 31 § utlänningslagen,

punkterna 1—3, där utlänningen vid förhöret ofta befinner sig på

fri fot. Mot förslaget i denna del synes emellertid kunna resas betänkligheter

jämväl ur principiell synpunkt. Förslagets genomförande skulle nämligen

enligt ämbetets förmenande innebära ett markant avsteg från den inom rättsutvecklingen

i övrigt numera fastslagna principen om muntlighet och omedelbarhet,

vilken princip ligger till grund för den nyligen antagna nya rättegångsbalken.

De av de sakkunniga anförda skälen för överflyttningen av beslutanderätten

kunna enligt överståthållarämbetets förmenande icke anses övertygande.

Ämbetet anför härom följande.

Vad till en början angår anmärkningen att praxis vid ett bibehållande av

gällande ordning skulle vara vacklande, får ämbetet ifrågasätta, huruvida

icke rättsenheten får anses tillgodosedd genom möjligheten att anföra besvär

hos en gemensam överinstans, som givetvis har att beakta angelägenheten

av en fast praxis. Då såsom ovan anmärkts besvärsrätt alltid föreligger

i utvisningsärende, torde de flesta tveksamma fall komma under överinstansens

bedömande. Erfarenheterna rörande den år 1937 genomförda

centraliseringen av utlänningsärendenas handläggning synes icke kunna åberopas

såsom grund för en överflyttning till den centrala myndigheten jämväl

av utvisningsärendena. Den tidigare centraliseringen omfattade nämligen

huvudsakligen ärenden, i vilka, till skillnad mot i utvisningsärendena, den

personliga kontakten med utlänningen icke är av så stor betydelse, exempelvis

förpassningsärenden. I den mån vederbörande centrala myndighet

verkligen har något erfarenhetsmaterial rörande den utlänning, varom fråga

är, synes detta kunna komma beslutande länsstyrelse till godo genom att

länsstyrelsen beredes tillfälle att efter rekvisition taga del av utlänningsmyndighetens

akt rörande utlänningen.

Det kan med fog ifrågasättas, örn den centrala utlänningsmyndigheten

kan anses i fråga om den ömtåliga lagstiftning, varom det här ofta nog

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

71

rör sig, äga samma kompetens som länsstyrelserna, vilka i sin verksamhet

hava en mera allsidig erfarenhet av svensk rättstillämpning överhuvud

taget.

Under åberopande av ovan anförda överväganden och då anmärkning icke

anförts mot det sätt, varpå länsstyrelserna handlagt utvisningsärendena, får

Överståthållarämbetet hemställa, att förslaget i berörda del icke måtte föranleda

ändring i nu gällande ordning.

I stort sett samma synpunkter anläggas av länsstyrelsen i Gotlands lån.

Länsstyrelsen framhåller bland annat följande.

Någon snabbare handläggning kan i allt fall icke vinnas. Icke heller det

andra skälet — önskan att åstadkomma enhetlig behandling — synes kunna

åberopas för beslutanderättens överflyttning. Det är visserligen sant, att

ärendenas behandling medgiva en viss grad av diskretionär prövning, i det

att hänsyn skall tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden

m. m. Detta medför emellertid att ärendena måste behandlas med hänsyn

till de speciella förhållanden, som föreligga i varje särskilt fall. Någon schematisk

behandling av ärendena kan icke förekomma. Betydelsen av enhetlighet

vid dessa ärendens behandling får därför icke överskattas, så att enbart

denna omständighet bör medföra beslutanderättens överflyttning.

Länsstyrelsen avstyrker förslaget om beslutanderättens överförande till den

centrala utlänningsmyndigheten.

Länsstyrelsen i Örebro län anför bland annat följande.

Att utvisningsärendenas handläggning icke komme att förkortas genom

den förslagna ändringen lärer vara uppenbart. Enligt nu gällande ordning

meddelar länsstyrelsen beslut omedelbart efter förhörets avslutande. Enligt

förslaget skall förhörsprotokoll först upprättas och expedieras till den centrala

myndigheten. Ärendet blir därefter föremål för denna myndighets

fortsatta handläggning och beslut.

Det har anmärkts, att bestämmelserna om utvisning i stor utsträckning

medgiva diskretionär prövning och att praxis vid dessa ärendens avgörande

kunde bli vacklande, eftersom vid bedömande, huruvida utvisningsanledning

föreligger, uppfattningen kunde skifta inom olika länsstyrelser. Motsvarande

invändning kan med samma rätt göras beträffande alla ärenden,

i vilka utrymme lämnats för diskretionär prövning. Invändningen får emellertid

icke övervärderas, då genom besvärsinstitutet sörjts för att ärendena

kunna bringas under enhetlig och prejudicerande prövning i högre instans.

En allvarlig brist i det föreslagna systemet är — såsom ock i betänkandet

framhållits —- att den personliga kontakten mellan den beslutande myndigheten

och vederbörande utlänning skulle gå förlorad.

Under åberopande av det anförda vill länsstyrelsen allvarligt ifrågasätta,

om de fördelar, som må vinnas genom den föreslagna överflyttningen av

beslutanderätten i utvisningsärenden, verkligen överväga de med överflyttningen

förenade olägenheterna.

1 stort sett samma kritiska synpunkter åberopas av länsstyrelserna i Kronobergs,

Malmöhus, Skaraborgs och Kopparbergs län, vilka icke finna kompetensöverflyttningen

lämplig. Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att

de sakkunniga icke förebragt bärande skäl för att överflytta befogenheten

från länsstyrelserna till den centrala myndigheten, och anför följande.

En överflyttning av dessa ärenden från lokal till central handläggning

kan icke anses nödvändig för att erhålla önskvärd likformighet i ärendenas

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

behandling. Det kan heller icke anses rationellt att länsstyrelse, som finner

anledning till utlännings utvisning jämlikt 31 § utlänningslagen föreligga,

först skall göra anmälan därom till den centrala myndigheten, som därefter,

därest denna myndighet delar länsstyrelsens uppfattning, hos länsstyrelsen

skall påkalla att utlänningen inställes till förhör inför länsstyrelsen, varefter

länsstyrelsen sedan förhör hållits skall insända förhörsprotokollet till

den centrala myndigheten, som därefter fattar beslut i ärendet.

9

Ej heller länsstyrelsen i Jönköpings län anser sig kunna tillstyrka förslaget.

Länsstyrelsen anser det sålunda olämpligt att centralisera utvisningsärendena

under normala, fredliga förhållanden samt ifrågasätter, om icke

utlänningarna hysa större förtroende till länsstyrelserna än till en avlägset

belägen centralmyndighet.

Även länsstyrelserna i Östergötlands och Jämtlands län avstyrka kompetensöverflyttningen.

De uttala därjämte, att därest denna likväl skulle komma

att genomföras, länsstyrelse icke bör kvarstå såsom förhör smyndighet

i vanliga utvisningsärenden. I sådant fall bör det enligt länsstyrelsen i

Östergötlands län jämväl uppdragas åt den centrala utlänningsmyndigheten

att hålla förhör, under det att enligt länsstyrelsen i Jämtlands län skyldigheten

att vara förhörsorgan bör uppdragas åt vissa särskilt kvalificerade

polismyndigheter, såsom landsfogde samt i Stockholm chefen för kriminalavdelningen

och i stad, som är undantagen från landsfogdens polisverksamhet,

polismästaren respektive stadsfiskalen.

Även vissa myndigheter, som anslutit sig lill förslaget om kompetensöverflyttningen,

vilja befria länsstyrelserna från skyldigheten att hålla förhör.

Förslaget att överföra avgörandet av besvär i avvisning särenden

från länsstyrelse till den centrala utlänningsmyndigheten har

föranlett länsstyrelserna i Kronobergs och Skaraborgs län samt landsfogdarna

i Göteborgs och Bohus ävensom Älvsborgs län till vissa yrkanden eller

uttalanden. Länsstyrelsen i Kronobergs län, som avstyrker förslaget, anser

att det av de sakkunniga framställda önskemålet om en så enhetlig praxis

som möjligt beträffande dessa frågor skulle kunna tillgodoses genom

ett mindre tillägg till 23 § andra stycket gällande utlänningslag, enligt vilket

länsstyrelse ålades att efter besvär undanröja avvisningsbeslut och

överlämna ärendet till den centrala utlänningsmyndigheten jämväl där länsstyrelsen

funne sådana omständigheter föreligga, att polismyndighet bort

anse avvisningsfrågan tveksam. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter,

om den föreslagna överflyttningen av besvär över avvisningsbeslut till den

centrala utlänningsmyndigheten vore påkallad. Landsfogden i Göteborgs och

Bohus län förordar, att länsstyrelserna bibehållas såsom besvärsinstans

och att för ernående av likformighet i bedömningen länsstyrelses beslut i

besvärsärenden underställas den centrala myndigheten för prövning. Även

landsfogden i Älvsborgs län anser, att besvär över avvisningsbeslut fortfarande

böra anföras hos länsstyrelse. I

I övrigt har i yttrandena beträffande instituten avvisning, förpassning och

utvisning anförts följande.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

73

Avvisning.. De sakkunnigas förslag till utvidgning av polismyndighets

skyldighet att överlämna prövningen av avvisningsärende

till den centrala utlänningsmyndigheten

har mött invändningar av länsstyrelsen i Uppsala län. Anmälningsskyldigheten

omfattar nu fall, då utlänningen påstår sig vara politisk flykting,

och skall enligt förslaget avse jämväl fall, då polismyndigheten finner

avvisningsfråga tveksam. Länsstyrelsen uttalar, att med stöd av ett sådant

stadgande polismyndigheterna skulle kunna i mycket stor utsträckning undandraga

sig prövningen av avvisningsfrågor. Centralmyndigheten skulle

därigenom belastas med en mängd avvisningsärenden, vilkas behandling bleve

onödigtvis fördröjd, liksom även med ett betydande antal ärenden rörande

prövning av polismyndighets beslut örn utlännings tagande i förvar i

avvaktan på beslut om avvisning.

Skyldigheten för polismyndighet att vid påstående om politiskt flyktingskap

hänskjuta avvisningsärende till den centrala myndigheten omfattar enligt

förslaget liksom i gällande lag icke fall, där det med skäl kan antagas

att påståendet är oriktigt. Denna begränsning av anmälningsskyldigheten påtalas

av landsorganisationen och advokatsamfundet.

Landsorganisationen yttrar bland annat följande.

Det kan sättas i fråga örn överhuvud lokal polismyndighet bör äga möjlighet

att besluta om avvisning i fall då utlänningen påstår politiskt flyktingskap.

Själva det obestämda och relativa begreppet politisk flykting och angelägenheten

av en enhetlig uttolkning utgöra skäl däremot. Fall kunna givetvis

förekomma, där redan vid polismyndighetens prövning påståendet

kan visas vara uppenbart oriktigt, men dessa måste enligt sakens natur vara

utomordentligt sällsynta. Det är då näppeligen välbetänkt att ge det här

ifrågavarande undantaget en så vag avfattning som skett. Samma anmärkning

kan visserligen riktas mot den »tveksamhet», vid vilken polismyndigheten

enligt den nya bestämmelsen i 20 § tredje stycket skall hänskjuta ärendet

till centralmyndigheten; i dessa fall förefinnes dock ej någon motsvarande

risk för den avvisade i händelse av en felbedömning från polisens sida. Bibeliålles

den nuvarande regeln i andra stycket, torde åtminstone undantag för

där reglerade fall böra ske från bestämmelsen i 23 § att polismyndighets

avvisningsbeslut skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Med den generösa flyktingspolitik vårt land kunnat föra under den nuvarande

lagens giltighetstid, har utformningen av den nu berörda regeln i

20 § varit utan praktisk betydelse. I samma mån vi fortsättningsvis nödgas

övergå till en restriktivare politik framträder emellertid behovet av en reglering

av förutsättningarna för avvisning, så långt möjligt ägnad att garantera

en enhetlig praxis på detta utlänningspolitikens kanske ömtåligaste område.

Enligt advokatsamfundets mening bör prövningen i vad mån påståendet

örn politiskt flyktingskap är oriktigt eller ej helt anförtros åt den centrala

utlänningsmyndigheten, varigenom ökade garantier för enhetlighet i bedömandet

skulle vinnas. Samfundet hemställer, att orden »där ej med skäl

kan antagas att påståendet är oriktigt» måtte utgå ur förslaget. I likhet med

landsorganisationen upptager advokatsamfundet tiven frågan om verkställighet

i fall, då politiskt flyktingskap åberopats. Samfundet anser, all icke heller

på verkställighetsstadiet utrymme borde finnas för olika bedömande från

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

olika polismyndigheters sida. Frågorna, i vad mån politiskt flyktingskap

förelåge samt huruvida och på vad sätt avvisningsbeslut kunde, utan åsidosättande

av det i den föreslagna 24 § andra stycket upptagna stadgandet till

politiska flyktingars skydd, verkställas borde enligt samfundets mening städse

avgöras av den centrala utlänningsmyndigheten. Detsamma borde gälla i

förpassnings- och utvisningsärenden, därest utlänningen påstått, att han flytt

av politiska orsaker.

Beträffande de av de sakkunniga upptagna avvisni ngsg runde rn

a uttalar utlänningsnämnden, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke avvisningsanledning

borde anses föreligga även i vissa andra fall, då utlänning

blivit dömd för grövre brott. Nämnden påpekar, att utvisning på

grund av brott kunde äga rum i långt större utsträckning än avvisning. Poliskammaren

i Hälsingborg och föreståndaren för passkontrollen därstädes

anse starka skäl tala för en generell avfattning av ifrågavarande stadgande

och föreslå, att ådömd urbota bestraffning blir avvisningsgrund jämte domar

för olovlig in- och utförsel av varor samt ådagalagt lösdriveri.

Föreståndaren för passkontrollen i Hälsingborg anser, att till avvisningsgruppen

bettlare borde räknas även de utlänningar, som uppenbarligen icke

ägde tillräckliga resurser, penningar eller försänkningar för att försörja sig

i landet. Han avsåge därmed närmast s. k. Wandervögel och liknande utlänningar.

De sakkunnigas förslag att utlänning som företer visering

icke skall kunna avvisas har framkallat betänkligheter hos

vissa myndigheter. Föreståndaren för passkontrollen i Stockholm anför därom

följande.

Det torde givetvis kunna hända, att viseringsmyndigheten icke har vetskap

om att sådana omständigheter föreligga, som skulle kunna utgöra skäl

för avvisning, eller att sådana omständigheter inträffa efter det visering meddelats.

Att ett avvisningsförfarande i sådana fall icke skall kunna tillgripas

förefaller otillfredsställande. Stadgandet synes därför åtminstone böra

givas ett sådant innehåll, att frågan angående avvisning av utlänning, som

innehar gällande inresevisering, skall för avgörande hänskjutas till utlänningskommissionen

samt att polismyndighet skall äga rätt att taga sådan utlänning

i förvar i avvaktan på utlänningskommissionens beslut i saken.

Med stöd av i huvudsak samma skäl framställa föreståndaren för passkontrollen

i Trelleborg och poliskammaren i Malmö samma ändringsförslag

som föreståndaren för passkontrollen i Stockholm. Poliskammaren i Hälsingborg

meddelar, att över Hälsingborgs passkontrollort ingen avvisats, som

haft visering, även örn skäl därtill förelegat enligt de skilda momenten i 19 §

i lagen.

Förpassning. En utvidgning av de i lagen angivna grunderna för förpassning

föreslås av Överståthållarämbetet, som anför följande.

Enligt 7 § i kungörelsen den 1 september 1939 med vissa särskilda föreskrifter

om tillsyn över utlänningar (tillsynskungörelsen) må förpassning

av utlänning förutom i fall varom i 25 och 26 §§ utlänningslagen sägs, jämväl

ske, där det med hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse

icke kan anses önskvärt att han vistas i riket. Till grund härför torde ligga

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

75

samma överväganden som de, vilka betingat stadgandet i 37 § utlänningslagen.

Det synes ämbetet, som om kongruensen betingade att ett stadgande

av samma lydelse som 7 § tillsynskungörelsen infogades i utlänningslagen.

I 25 § andra stycket ha de sakkunniga som förut nämnts föreslagit, att den

nuvarande skyldigheten att i samband med avslag på utlännings ansökan om

rätt att här i riket vistas meddela förpassningsbeslut skulle begränsas till sådana

fall, då ansökan avsåge uppehållstillstånd. Utlänningskommissionen

finner, att genom den av de sakkunniga föreslagna ändringen den omständliga

proceduren med obligatoriskt förpassningsbeslut undvikits i de fall, då

ansökan om förlängning avsåge uppehållsvisering. Kommissionen anser

emellertid, att ifrågavarande förenkling borde omfatta även ärenden angående

uppehållstillstånd.

Förklaring av utlänning, alt han åtnöjes med beslut om hans förpassning,

bör enligt uttalande av länsstyrelsen i Örebro län få avgivas tidigast å dagen

efter det beslutet tillställts honom.

Under 27 § föreslå de sakkunniga, att polismyndighet skall, om den finner

anledning till förpassning, göra anmälan därom hos den centrala utlänningsmyndigheten;

under 30 § föreskrives, att förpassning verkställes

genom länsstyrelses försorg. Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det

mindre lämpligt, att länsstyrelse sålunda kunde komma att få taga befattning

med verkställighet i ett ärende, om vilket länsstyrelsen förut icke hade

kännedom, och finner det icke behövligt, att länsstyrelsen ombesörjde verkställigheten

av beslut av denna art, i synnerhet som den centrala ullänningsmyndigheten

såsom det förutsattes i 30 § skulle äga meddela närmare föreskrifter

angående verkställandet.

Utvisning. I förslaget stadgas, att länsstyrelse eller polismyndighet som

finner anledning till vanlig utvisning, skall göra anmälan därom hos den

centrala utlänningsmyndigheten. Frågan, vilken polismyndighet sådan anmälningsskyldighet

åligger, beröres av ullänningskommissionen och föreståndaren

för passkontrollen i Stockholm. Kommissionen anser, att frågan bör

regleras i tillämpningsförfattning. Föreståndaren berör särskilt sådana fall,

då det gäller utvisning på grund av här i riket begångna brott och brotten

förövats å ett flertal orter. Han föreslår, att bestämmelser utfärdas av innebörd

att utvisningsförfarande skall påkallas av den polismyndighet som sist haft

att verkställa utredning angående brott som kan medföra utvisning.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Södermanlands län framhålla

betydelsen av att länsstyrelse i god lid erhåller kännedom örn utvisningsanledning

på grund av brott. Överståthållarämbetet föreslår, att Kungl. Majit

måtte meddela föreskrift innefattande åläggande för domstol, som fäller

utlänning lill ansvar för brott, som omförmäles i 31 § 3) och 4) utlänningslagen,

att till länsstyrelsen insända utslag i målet. Länsstyrelsen i Södermanlands

län ifrågasätter, huruvida icke i utlänningslagen bör föreskrivas skyldighet

för direktör eller föreståndare för vederbörande anstalt alt göra anmälan

örn utlännings undergående av frihetsstraff eller annat i 31 § 4)

angivet frihetsberövande. Därest den centrala utlänningsmyndigheten skall

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

avgöra frågor om vanlig utvisning, bör anmälan enligt länsstyrelsens förslag

göras direkt till sagda myndighet.

En utvidgning av grunderna för vanlig utvisning föreslås

av länsstyrelsen i Jönköpings län. Denna finner det mindre tillfredsställande,

att exempelvis stöld, bedrägeri, oredlighet och dylika brott icke

skulle medföra utvisning, om fängelsestraffet understege sex månader, medan

däremot vissa andra förseelser, där straffet i regel blott vore böter, kunde

medföra dylik påföljd. Med hänsyn härtill ifrågasätter länsstyrelsen, huruvida

icke skäl föreligga för en skärpning av föreskrifterna örn utvisning vid

ådömt fängelsestraff enligt 31 § 4).

En annan utvidgning av grunderna för vanlig utvisning anses av länsstyrelsen

i Jämtlands län påkallad av införandet i svensk rätt av s. k. kvalificerad

villkorlig dom. Länsstyrelsen anför följande.

Enligt förslaget kan förordnande om utvisning meddelas bland annat i de

fall, då en utlänning dömts till frihetsstraff av viss art eller under viss tid.

För att utvisning skall kunna äga rum fordras sålunda, att i domen ett visst

straff utmätts. Sedan i den nya lagen om villkorlig dom den 22 juni 1939,

vilken lag trätt i kraft den 1 januari 1944, i svensk rätt införts en ny form

av villkorlig dom, den s. k. kvalificerade villkorliga domen, innebärande anstånd

med straffets ådömande, d. v. s. den tilltalade förklaras saker till ett

brott och förordnande meddelas samtidigt, att med ådömande av straff för

brottet skall villkorligt anstå, skulle i dylika fall, enär lagen om villkorlig

dom icke äger tillämpning endast å svenska medborgare, utvisning ej kunna

äga rum. Detta förefaller mindre tilltalande. Utvisningsgrunderna föreslås

på grund härav bliva utökade sålunda, att med ådömande av straffarbete

eller fängelse ej under sex månader jämställes i nu förevarande avseende

domstols sakerförklaring och meddelande av villkorligt anstånd med straffs

ådömande enligt 1 § lagen om villkorlig dom i fall, där den ifrågavarande

gärningen är belagd med straffarbete eller fängelse ej under sex månader.

Ett förtydligande av 31 § anses av länsstyrelsen i Jämtlands län

önskvärt för att undanröja all tveksamhet vid beräkningen av den tid av

två år, inom vilken utlännings fällande till ansvar för vissa brott eller förseelser

utgör grund för vanlig utvisning. I brist på närmare föreskrift syntes

dagen för utlänningsmyndighetens beslut vara avgörande för beräkningen.

De sakkunnigas förslag att utesluta föreskriften, att nöjdförklaring

över förpassningsbeslut må avgivas tidigast å andra dagen efter det beslutet

tillställdes utlänningen, skulle, enligt vad Överståthållarämbetet påpekar, bli

gällande jämväl såvitt angår beslut om vanlig utvisning. Ämbetet uttrycker

tveksamhet, huruvida icke i denna del nu gällande bestämmelser åtminstone

beträffande utvisning borde bibehållas.

Spörsmålet angående besvärsinstans har upptagits av utlänningskommissionen.

I syfte att vinna enhetlighet i högsta instans beträffande alla

frågor om utlännings avlägsnande ur riket föreslår kommissionen, att besvären

i utvisningsärenden liksom i ärenden angående avvisning och förpassning

skola föras hos Kungl. Majit i statsrådet. En ledamot av kommissionen,

statssekreteraren Mossberg, förordar dock de sakkunnigas förslag, enligt

vilket besvär i utvisningsärenden, liksom nu är fallet, skola prövas av högsta

domstolen.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

77

Enligt förslaget skall, liksom nu, länsstyrelse befordra utslag om utlännings

utvisning till verkställighet. I tvivelaktiga fall eller där

svårighet möter för utslagets verkställande, har länsstyrelsen att göra anmälan

därom hos Kungl. Maj:t. Enligt förslaget skall motsvarande anmälan

i stället göras hos den centrala utlänningsmyndigheten, som även i övrigt skal]

äga att meddela närmare föreskrifter om utvisnings verkställande. Utlänningsnämnden

uppgiver, att under nuvarande förhållanden anmälan hos Kungl

Maj :t i regel torde äga rum, och anför följande.

Verkställande av utvisning innefattar i främsta rummet den för utlänningen

synnerligen ingripande frågan, huruvida utlänningen bör befordras

till sitt hemland eller örn på grund av hans politiska asylrätt hinder härför

skulle anses föreligga. Tillvaratagande av utlännings politiska asylrätt torde

ha varit ett av huvudskälen för utlänningsnämndens tillkomst. Det synes

därför ej följdriktigt att, såsom skett i förslaget, bibehålla utlänningsnämndens

nuvarande befogenhet i fråga om avvisning och förpassning men helt

utesluta den vid utvisnings verkställande. Såvitt nämnden kunnat finna,

innehåller ej heller förslaget någon bestämmelse örn klagorätt för utlänningen

i nu åsyftade fråga. Denna fråga torde nämligen icke ingå i de ärenden,

som genom lagen må dragas under högsta domstolens prövning. Enligt

nämndens mening tala övervägande skäl för att centralmyndigheten,

innan beslut örn verkställighet meddelas, i nu berörda fråga inhämtar yttrande

från utlänningsnämnden samt att klagorätt tillerkännes den utvisade

enligt samma grunder som gälla i fråga om överklagande av avvisningsoch

förpassningsbeslut, som varit föremål för nämndens yttrande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län är av den meningen, att därest länsstyrelse

fortfarande skulle komma att äga besluta örn vanlig utvisning, frågan om

verkställighet i tveksamma fall alltjämt bör hänskjutas till Kungl. Maj:t.

Departementschefen.

Vad först angår beslutanderätten i fråga örn vanlig utvisning

finner jag, i likhet med åtskilliga remissmyndigheter, mindre lämpligt

att överlåta densamma åt den centrala utlänningsmyndigheten. Då det

icke bör ifrågakomma att uppdraga åt denna myndighet att vara förhörsorgan,

utan skyldigheten att hålla förhören fortfarande torde böra åvila länsstyrelserna,

synes även beslutanderätten alltjämt böra tillkomma dessa. Såsom

i remissyttrandena framhållits skulle beslutanderättens överförande till

den centrala utlänningsmyndigheten medföra omgång och tidsutdräkt. För

upprätthållandet av enhetlighet i tillämpningen av lagens bestämmelser örn

förutsättningarna för vanlig utvisning torde besvärsrätten till högsta domstolen

vara tillfyllest. En viss varsamhet i fråga örn centralisering av utlänningsärenden

synes även vara påkallad av att frågan örn organisationen av

utlänningsärendenas centrala handläggning i fredstid icke reglerats. På grund

av det anförda föreslår jag, att det alltjämt skall tillkomma länsstyrelse att

meddela förordnande örn vanlig utvisning.

De sakkunnigas förslag att från länsstyrelserna till den centrala utlänningsmyndigheten

överföra prövningen av besvär över polismyndighets

avvisnings beslut synes mig däremot icke möta betänkligheter.

Från praktiska synpunkter kunna goda skäl anföras för över
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ls proposition nr 259.

flyttningen, vilken synes ägnad att medföra en välbehövlig förenkling av ordningen

för avvisningsärendens handläggning. Redan enligt gällande lag är

länsstyrelses befogenhet att pröva besvär över avvisningsbeslut begränsad

genom att avvisningsärende i regel skall hänskjutas till den centrala utlänningsmyndigheten,

när politiskt flyktingskap åberopas. Vidare må framhållas,

att i sådana fall, i vilka politiskt flyktingskap icke påståtts, klagan över

länsstyrelsens beslut enligt nu gällande regler icke må föras hos högre myndighet.

I dylika fall föreligger sålunda icke någon garanti för ett enhetligt

bedömande. Från denna synpunkt innebär det en vinst, örn den centrala utlänningsmyndigheten

inträder som överinstans. Jag förordar därför, att besvär

över polismyndighets beslut om avvisning skola anföras hos den centrala

utlänningsmyndigheten.

De i 19 § gällande lag stadgade grunderna för avvisning ha i de

sakkunnigas förslag i ett avseende utvidgats, i ett annat avseende begränsats.

Utvidgningen innebär, att utlänning skall kunna avvisas jämväl om han

varit dömd för förskingringsbrott eller för häleri eller för olovlig utförsel

av varor samt det skäligen kan antagas att han skulle komma att här i riket

fortsätta sådan brottslig verksamhet. En begränsning av avvisningsgrundernas

tillämplighet sker enligt de sakkunnigas förslag såtillvida, att utlänning

som är underkastad viseringsplikt må avvisas endast nm han saknar visejing

eller om han uraktlåter att vid ankomsten till riket fullgöra föreskriven

anmälningsskyldighet eller vid fullgörande därav mot bättre vetande lämnar

oriktig uppgift.

De sakkunnigas förslag till utökning av avvisningsgrunderna har icke föranlett

invändning i något yttrande och synes böra godtagas. Däremot finner

jag icke bärande skäl föreligga för sådana ytterligare utvidgningar av avvisningsgrunderna

som ifrågasatts i vissa yttranden. Såväl tanken att bringa

avvisningsgrunderna att mera fullständigt motsvara grunderna för vanlig

utvisning som förslaget att giva ifrågavarande stadgande en generell avfattning

synes mig icke tillräckligt beakta avvisningens egenskap att vara ett

summariskt förfarande, som icke medger en mera ingående prövning. Ej

heller finner jag det lämpligt att uppställa någon utförligare bestämning av

avvisningsgruppen bettlare.

Mot de sakkunnigas förslag till begränsning av avvisningsgrundernas tilllämplighet

har invänts, att viseringsbeviljande myndighet kan ha varit okunnig

om viss omständighet som utgör avvisningsgrund eller att avvisningsanledning

uppkommit efter det visering meddelats och att det i sådana fall är

otillfredsställande att icke kunna tillgripa avvisning vid utlänningens ankomst

till riket. Denna invändning torde dock icke böra föranleda ändring i förslaget.

Det synes mig icke lämpligt, att utlänning, som av svensk myndighet

erhållit visering för inresa i riket, skall vid ankomsten hit kunna av annan

svensk myndighet hindras att inresa. Givetvis böra viseringsmyndigheterna

underkasta ansökningar om visering noggrann prövning, så att icke visering

meddelas, när sådan omständighet föreligger som utgör avvisningsanledning.

Den tidsutdräkt, som en noggrann undersökning härom kan med
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

79

föra torde icke behöva bli lång och lär i varje fall få anses innebära en

mindre olägenhet för utlänningen än risken att efter fotresa bli avvisad vid

gränsen. På grund av det sagda tillstyrker jag de sakkunnigas förslag.

Enligt 20 § i utlänningslagen skall polismyndighet överlämna avvisningsfråga

till den centrala utlänningsmyndigheten, när anledning finnes föreligga

till avvisning men utlänningen uppgiver ^politiskt flyktingskap och påståendet

ej med skäl kan antagas vara oriktigtTTJe sakkunniga ha föreslagit, att

dylikt överlämnande skall äga rum även när polismyndighet finner avvisningsfråga

tveksam. Denna utsträckning har givit upphov till farhågor, att

polismyndigheterna i mycket stor omfattning skola undandraga sig att själva

pröva avvisningsfrågor och att den centrala utlänningsmyndigheten skall

belastas med en mängd avvisningsärenden, vilkas behandling blir onödigt

fördröjd. För min del anser jag förslagets strävan att åstadkomma en enhetlig

praxis beaktansvärd. Det torde emellertid vara önskvärt att med hänsyn

till de anförda betänkligheterna stadga att det skall föreligga särskilda skäl

till tvekan för att ärendet skall få hänskjutas till den centrala utlänningsmyndigheten.

Av landsorganisationen och advokatsamfundet har ifrågasatts, huruvida

polismyndighet borde bibehållas vid befogenhet att själv avgöra åvvisningsärende,

vari politiskt flyktingskap påstås men det anses kunna antagas att

påståendet är oriktigt. Därvid har förordats, att denna befogenhet borde

anförtros åt den centrala utlänningsmyndigheten. Med hänsyn till frågans vikt

och ömtåliga beskaffenhet vill jag föreslå, att 20 § utlänningslagen jämkas

därhän att avvisningsfråga skall överlämnas till den centrala utlänningsmyndigheten,

när utlänningen uppgiver politiskt flyktingskap och påståendet ej

uppenbarligen är oriktigt.

Även beträffande verkställigheten av avvisningsbeslut har i ett yttrande

uttalats, att frågan i händelse av påstående om politiskt flyktingskap borde

avgöras av den centrala utlänningsmyndigheten. Med anledning härav vill

jag anmärka, att enligt de sakkunnigas förslag, som jag i delta hänseende vill

biträda, den centrala utlänningsmyndigheten äger lämna närmare föreskrifter

angående verkställigheten av avvisningsbeslut som meddelats av myndigheten.

Eftersom frågor om politiskt flyktingskap enligt vad jag förordat skola hänskjutas

till den centrala myndighetens avgörande, där ej påståendet uppenbarligen

är oriktigt, blir myndigheten i tillfälle att giva föreskrifter jämväl

angående verkställigheten och det kan förutsättas, alt myndigheten icke kommer

att underlåta detta.

Enligt gällande lag skall polismyndighet i vissa fall anmäla verkställighetsfråga

till länsstyrelsen, vilken i sin tur har att, där så finnes erforderligt,

överlämna frågan lill den centrala utlänningsmyndigheten. Detta gäller tvivelaktiga

fall och sådana fall, då svårighet möter för beslutets verkställande. Enligt

de sakkunnigas förslag skall länsstyrelsernas medverkan i verkställighetsfrågor

beträffande avvisning upphöra. För min del finner jag den nuvarande

ordningen innebära onödig omgång och förordar de sakkunnigas förslag.

Gällande lag upptager i 25 8 andra stycket stadgande örn skyldighet för den

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

centrala utlänningsmyndigheten att i vissa fall meddela beslut om förpassning.

Sådan skyldighet föreligger, när myndigheten meddelat beslut, varigenom

utlännings ansökan örn rätt att vistas här i riket avslagits, och utlänningen

befinner sig här i riket. I detta stadgande ha de sakkunniga föreslagit

den ändringen att förpassningsbeslut obligatoriskt skall meddelas endast

då uppehållstillstånd vägras. Genom denna ändring undantagas sådana fall,

då utlänning som är underkastad viseringsplikt får avslag på ansökan om

förlängning av viseringstiden. Att i sistnämnda fall städse skall meddelas förpassningsbeslut

ha de sakkunniga funnit onödigt och, med hänsyn till att

utlänningsnämnden skall höras om dylikt beslut, alltför omständligt. De

sakkunnigas förslag har icke föranlett erinran i yttrandena. Utlänningskommissionen

anser emellertid, att skyldigheten att meddela förpassningsbeslut

skall upphävas även i fråga om ärenden angående uppehållstillstånd. Jag

vill för min del biträda kommissionens förslag att skyldigheten upphäves,

ehuru möjlighet torde böra bibehållas att, örn skäl därtill äro, i samband med

avslag å ansökan om rätt till fortsatt vistelse här i riket kunna meddela förpassningsbeslut.

Den av de sakkunniga föreslagna möjligheten att meddela beslut om förpassning

även om utlänning inom tid, då han har rätt att vistas i riket, sökt

tillstånd att kvarstanna, synes böra upptagas.

I ett yttrande har ifrågasatts utvidgning av förpassningsgrunderna så, att

förpassning förutom i de fall som angivas i 25 och 26 §§ skall få äga rum

jämväl då det med hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse

icke kan anses önskvärt att utlänning vistas i riket. En dylik utvidgning finner

jag för normala förhållanden icke lämplig. Under normala tider bör

under de nyssnämnda förutsättningarna ifrågakomma allenast politisk utvisning,

varom blott Kungl. Maj:t äger besluta. Jag kan därför icke förorda

ifrågavarande förslag.

I enlighet med vad de sakkunniga förordat föreslår jag, att bestämmelsen

i 29 §, att nöjdförklaring med avseende på förpassningsbeslut må avgivas

tidigast å andra dagen efter det beslutet tillställdes utlänningen, får utgå. En

tidsbestämning av detta slag synes icke påkallad.

Enligt 27 § i lagen skall länsstyrelse underrätta den centrala utlänningsmyndigheten,

när anledning till förpassning finnes föreligga. Polismyndighet,

som finner dylik anledning vara för handen, har att därom underrätta länsstyrelsen.

Enligt de sakkunnigas förslag skall polismyndighet direkt underrätta

den centrala utlänningsmyndigheten. I anslutning till detta förslag har

i ett yttrande erinrats om att verkställighet av förpassning enligt 30 § åligger

länsstyrelse, varför det efter ett genomförande av de sakkunnigas förslag

skulle kunna inträffa, att länsstyrelse finge taga befattning med verkställighet i

ett ärende, om vilket länsstyrelsen förut icke hade kännedom. På grund härav

har yrkats, att länsstyrelse icke skulle ombesörja verkställighet av beslut av

denna art. För min del finner jag ej skäl upptaga de sakkunnigas förslag

örn att i lagen införa stadgande att polismyndighet skall direkt underrätta

den centrala utlänningsmyndigheten, utan vill förorda bibehållande av bestämmelsen

om att anmälan till den centrala myndigheten skall göras av

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 259.

81

länsstyrelsen. Det synes mig nämligen, frånsett avvisning, organisatoriskt

lämpligast, att polismyndighet skall vända sig med sina framställningar

till sin chefsmyndighet, länsstyrelsen. Att befria länsstyrelsen från verkställigheten

av förpassningsbeslut synes vid nu nämnda förhållande icke komma

i fråga. Den centrala myndigheten synes dock såsom de sakkunniga

föreslagit böra tillerkännas befogenhet att meddela närmare anvisningar angående

förpassnings verkställande.

I fråga om grunderna för vanlig utvisning synas mig vissa ändringar

påkallade i förhållande till vad som nu gäller enligt 31 §. I anslutning

till att yrkesmässigt bedrivande av olovlig utförsel av varor upptages såsom

avvisningsgrund bör sålunda, såsom de sakkunniga föreslagit, utslag varigenom

utlänning dömts för olovlig varuutförsel upptagas som utvisningsgrund.

Vad beträffar den i ett yttrande berörda frågan om beräkningen av

den tid, inom vilken en dom för något av ifrågavarande brott eller förseelser

skall räknas som utvisningsanledning, synes det mig riktigt att till utgångspunkt

taga den dag, då domen vann laga kraft; för att utvisning skall äga

rum lärer förutsättas, att beslutet därom meddelas inom den stadgade fristen.

Uttrycklig föreskrift härom torde dock ej vara erforderlig. I likhet med de

sakkunniga anser jag vidare, att med undergående av frihetsstraff för brott,

varför utlämning enligt 1913 års lag angående utlämning av förbrytare kan

ske, skall såsom utvisningsgrund likställas att sådant straff ådömts. Likaså

finner jag lämpligt att 31 § 4) fullständigas så, att utvisning under de i lagrummet

angivna förutsättningarna må äga rum jämväl av den som dömts

till internering eller förvaring i säkerhetsanstalt eller ock förklarats vara

övertygad om någon med straffarbete eller fängelse i minst sex månader belagd

gärning men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats vara straffri. Med avseende

a sistnämnda fall synes dessutom böra införas en tidsfrist, förslagsvis

ett år, inom vilken förhör skall ha hållits för att utvisning skall kunna

komma i fråga. Jag finner icke skäl att, såsom i ett yttrande ifrågasatts,

skärpa 31 § 4) därhän, att den som dömts till fängelse skall kunna utvisas

även då fängelsestraffet understiger sex månader. Ej heller vill jag förorda,

att s. k. kvalificerad villkorlig dom skall kunna utgöra utvisningsanledning.

Det i ett yttrande gjorda förslaget därom föranleder mig framhålla, att det

ofta skulle vara stötande att utvisa utlänning som ansetts böra erhålla villkorlig

dom. Att möjlighet till utvisning enligt ordalagen föreligger i fråga

om vanlig villkorlig dom synes icke böra föranleda till sagda utvidgning.

Enär jag icke ansett mig böra upptaga förslaget att till den centrala utlänningsmyndigheten

överflytta länsstyrelses rätt att besluta örn vanlig utvisning,

föreligger icke anledning att föreslå ändring av nu gällande regler

örn anmälan av anledning till sådan utvisning. Spörsmålet, vilken polismyndighet

anmälningsskyldigheten skall åligga, torde lämpligen regleras i

administrativ författning. Pa administrativ väg böra även givas de anvisningar

som ma vara pakallade lör att länsstyrelse skall i god tid erhålla kännedom

örn utvisningsanledning på grund av brott.

Beträffande förhör inför länsstyrelse i utvisningsärende föreslår jag, att

På sätt de sakkunniga förordat den nu gällande skyldigheten för länsstyrelsen

Ilihanf) mi riksdagens protokoll lilis. 1 sami. Nr 259. K

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

att förordna biträde åt utlänningen utvidgas till att gälla även där utlänningen

är på fri fot, dock allenast örn han kan antagas icke äga tillgång till

gäldande av biträdesersättning. Med avseende å fullföljd mot länsstyrelses

beslut får jag hänvisa till vad jag förut anfört vid behandling av frågan om

beslutanderätten i utvisningsärenden.

När länsstyrelse eller högsta domstolen meddelat beslut i utvisningsärende,

torde den centrala utlänningsmyndigheten böra underrättas därom.

Därest föreskriften örn viss tidigaste dag för avgivande av nöjdförklaring

över förpassningsbeslut borttages såsom jag tidigare förordat, torde ej heller

i fråga örn vanlig utvisning böra gälla någon sådan föreskrift.

Bibehålies — på sätt torde följa av vad jag förordat — regeln i 36 § tredje

stycket av gällande lag, enligt vilken verkställighetsfrågan i tvivelaktiga

fall eller där svårighet möter skall anmälas till Kungl. Majit, torde garanti

föreligga för att asylrättens krav beaktas. Utlänningsnämndens synpunkt i

detta hänseende torde alltså få anses tillgodosedd. För att den centrala utlänningsmyndigheten

skall få tillfälle att uttala sig synes ärendet lämpligen böra

passera denna myndighet.

Utlännings tagande i provisoriskt förvar.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha i sitt betänkande upptagit fråga om utvidgning av befogenheten

att taga utlänning i förvar, där anledning finnes föreligga till politisk

utvisning. Sådan befogenhet tillkommer enligt gällande lag — förutom

Kungl. Majit — allenast länsstyrelse. De ha ansett, att betänkligheter icke

borde möta mot att dylik befogenhet tillerkändes vissa särskilt kvalificerade

polismyndigheter. De sakkunniga föreslå därför, att ifrågavarande befogenhet

tillerkännes landsfogde samt i Stockholm chefen för kriminalavdelningen

och i stad, som är undantagen från landsfogdes polisverksamhet,

polismästaren.

Till förhindrande av att sådana utlänningar, som icke äro önskvärda här

i riket, genom att avvika och hålla sig dolda inom landet undandraga sig

myndigheternas åtgärder anse de sakkunniga erforderligt, att den myndighet,

som föranstaltar om utredning angående utlännings avlägsnande, i förekommande

fall äger befogenhet att redan innan frågan bringas under beslutande

myndighets prövning försäkra sig om utlänningens person. De sakkunniga ha

därför funnit sig böra tillstyrka, att polismyndighet berättigas att taga utlänning

i förvar, så snart fråga uppkommer örn hans förpassning eller vanlig utvisning

ur landet, dock endast örn fara anses föreligga att han avviker. Polismyndighet

har även tillerkänts befogenhet att i händelse av flyktfara taga utlänning

i förvar i samband med verkställighet av förpassning eller vanlig utvisning.

Vid bedömandet av fråga, huruvida en utlännings vistelse på fri fot kan

försvåra utredningen eller medföra fara för ordning och säkerhet eller eljest

icke kan tillåtas, fordras enligt vad de sakkunniga anföra ofta en närmare

kännedom om utlänningens person och hans tidigare förehavanden i riket.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 259.

83

Såsom utlänningskontrollen numera vore anordnad, vore polismyndigheterna

skyldiga att till utlänningskommissionen anmäla varje omständighet beträffande

utlänning, som kunde vara av betydelse vid prövning av fråga örn

uppehållstillstånd för denne. Den centrala utlänningsmyndigheten syntes regelmässigt

ha större möjlighet än länsstyrelse att bedöma frågan om utlännings

kvarhållande i förvar. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga funnit

sig böra förorda, att prövning av upprätthållandet av beslut om utlännings

tagande i förvar skall företagas av den centrala utlänningsmyndigheten i

stället för såsom nu av länsstyrelse. I utlänningslagen borde därför föreskrivas,

att länsstyrelse eller polismyndighet, som tagit utlänning i förvar, ofördröjligen

skulle insända underrättelse därom till den centrala utlänningsmyndigheten.

Å denna skulle därefter ankomma att pröva, huruvida utlänningen

skulle kvarhållas i förvar eller försättas på fri fot.

Den centrala utlänningsmyndigheten äger enligt utlänningslagen icke själv

taga utlänning i förvar. De sakkunniga föreslå, att den centrala utlänningsmyndigheten

får befogenhet att själv förordna om utlännings tagande i förvar.

Där förvarshållandet överskrider viss tid, skall frågan underställas Kungl.

Maj :t. Denna tid är nu bestämd till två månader. Med hänsyn till utlänningarnas

intresse av att inom så kort tid som möjligt få sin sak prövad av

högsta myndighet, skall denna tid enligt de sakkunnigas förslag begränsas

till en månad. Några nämnvärda olägenheter därav för Kungl. Maj:t eller för

den centrala utlänningsmyndigheten syntes icke behöva uppkomma, då under

normala förhållanden fråga om utlännings avlägsnande ur riket borde

kunna vara avgjord och, därest beslut därom meddelades, detta vara verkställt

inom nämnda tid.

De sakkunniga anmärka, att vad de sagt om befogenhet att taga i förvar

i viss mån gällde även utlännings ställande under uppsikt. Samma myndigheter

som ägde taga i förvar borde alltså äga befogenhet att ställa utlänning

under uppsikt.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag, att vissa särskilt kvalificerade polismyndigheter

skola erhålla initiativrätt i fråga örn politisk utvisning, har länsstyrelsen i

Västmanlands län sagt sig icke kunna tillstyrka med hänsyn till dessa frågors

i de allra flesta fall synnerligen ömtåliga natur.

Utlänningskommissionen hälsar med tillfredsställelse, att de sakkunniga

velat tillerkänna den centrala utlänningsmyndigheten rätt att i avvisningsliksom

i en del andra ärenden taga utlänningen i förvar.

Angående uppställandet av flyktfara som förutsättning för polismyndighets

rätt att taga i förvar anför Överståthållarämbetet följande.

I 38 § utlänningslagen i dess föreslagna ändrade lydelse gives kvalificerad

polismyndighet — landsfogde och i Stockholm chef för kriminalavdelningen

samt i stad, som är undantagen från landsfogdens polisverksamhet, polismästaren

— samma befogenhet, som tillerkänts länsstyrelse, att i samband

med uppkommen fråga örn utvisning jämlikt 37 § utlänningslagen (s. k.

politisk utvisning) taga utlänning i förvar eller ställa honom under uppsikt.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Mcij:ts proposition nr 259.

I detta sammanhang uttala de sakkunniga den åsikten att, när fråga är örn

provisoriskt tagande i förvar genom länsstyrelse eller särskilt kvalificerad

polismyndighet, flyktfara icke ansetts behöva upptagas såsom förutsättning

för åtgärden. I motsvarande stadgande rörande vanlig utvisning (enligt 31 §)

samt förpassning stadgas rätt för polismyndighet att taga utlänning i förvar

endast om det skäligen kan befaras att han avviker (27 och 32 §§).

Överståthållarämbetet finner sig böra påpeka att man med den av de sakkunniga

intagna ståndpunkten, därest omständigheterna i fall av senast omförmälda

slag kunna anses betinga ett omedelbart ingripande utan att egentlig

flyktfara kan sägas föreligga, synes böra tillerkänna särskilt kvalificerad

polismyndighet samma befogenhet som enligt 38 §.

Förslaget örn nedsättning till en månad av den tid, utöver vilken

utlänning icke må hållas i förvar utan att frågan därom

hänskjutes till Kungl. Maj:t, har föranlett utlånningskommissionen

att yttra följande.

Kommissionen finner för sin del det synnerligen angeläget, att garantier

lämnas, att ärende angående omhändertagen utlänning blir föremål för

skyndsammast möjliga behandling. Det kan dock befaras, att ärenden angående

förpassning i många fall kunna komma att draga ut på tiden över

en månad. Man må observera att, därest den föreslagna ändringen i 27 §

andra stycket genomföres, utlänning kan tagas i förvar redan då fråga örn

förpassning uppkommer. Inom en månad skall därefter medhinnas polisutredning,

preliminär handläggning av ärendet hos den centrala utlänningsmyndigheten,

behandling hos utlänningsnämnden, slutligt avgörande hos den

centrala myndigheten samt verkställighet, vilken av någon anledning kanske

icke omedelbart kan äga rum. Kommissionen vill emellertid icke påyrka

någon utsträckning av den föreslagna tiden men vill fästa uppmärksamheten

på att bestämmelsen kan komma att medföra, att förhållandevis många

ärenden om fortsatt förvar komma att underställas Kungl. Maj:t.

Underställningsskyldigheten skall enligt förslaget komma att åligga den

centrala utlänningsmyndigheten, i stället för nu länsstyrelserna. Denna överflyttning

synes Överståthållarämbetet rationell. Skulle beslutanderätten i utvisningsfrågor

fortfarande kvarbliva hos länsstyrelserna, syntes det emellertid

ämbetet, att åliggandet, vad beträffar utlänningar som tagits i förvar i

avbidan på utvisningsfrågas prövning, borde ankomma på länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att nu gällande föreskrift bör bibehållas.

Enligt förslaget skall polismyndighet, som tagit utlänning i förvar, underrätta

den centrala utlänningsmyndigheten därom. Landsfogden

i Värmlands län anser, att länsstyrelsen liksom nu bör få underrättelse

härom, då länsstyrelsen har överinseendet beträffande fångvårdsanstalt,

där utlänning kunde tagas i förvar. Under hänvisning till vad landsfogden

anfört framhåller länsstyrelsen i Värmlands län, att den nödgats ägna en

oavlåtlig uppmärksamhet åt de utlänningar, som för utlänningskommissionens

vidare förordnande tagits i förvar i länet, för att förekomma, att utlänningarnas

förvaring bleve alltför långvarig.

När polismyndighet ställt utlänning under uppsikt, har detta, enligt

vad föreståndaren för passkontrollen i Hälsingborg yttrar, kommit att in
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

85

nebära, att utlänningen ålägges regelbunden anmälningsskyldighet inför polismyndigheten.

Då denna anmälningsskyldighet fått en viss praxis, syntes

det passkontrollföreståndaren fördelaktigt att en dylik form av utlänningskontroll

lagfästes.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag att i 20, 27, 30 och 38 §§ intaga föreskrift om att

den centrala utlänningsmyndigheten må taga utlänning i förvar i vissa fall,

då fråga är om avvisning, förpassning eller politisk utvisning, synes lämpligt.

Motsvarande befogenhet torde i 24 § böra tillerkännas den centrala myndigheten

i fall, då fråga om avvisnings verkställande är tvivelaktig eller hinder

möter för verkställandet, om ock en sådan utvidgning icke har större praktisk

betydelse. Beträffande vanlig utvisning, varom det enligt vad jag föreslår alltjämt

skall tillkomma länsstyrelse att besluta, synes det mig däremot icke påkallat

att giva den centrala myndigheten befogenhet att vidtaga ifrågavarande

provisoriska åtgärd. Den föreskrift härom som de sakkunniga upptagit i 32 §

torde alltså höra utgå ur förslaget.

De sakkunnigas förslag alt rätten att taga utlänning i förvar i de fall som

avses i 27 § andra stycket, 32 § andra stycket och 38 § andra stycket skall

inträda, så snart fråga uppkommer om utlännings förpassning eller utvisning,

vill jag biträda. Beträffande underrättelser örn vidtagna åtgärder i fall

som nu sagts synes böra stadgas, att polismyndighet skall underrätta länsstyrelsen,

som därvid i sin egenskap av chefsmyndighet får tillfälle taga under

övervägande huruvida åtgärden är motiverad. Länsstyrelsen bör åläggas underrätta

den centrala utlänningsmyndigheten örn åtgärd som länsstyrelsen

eller underordnad polismyndighet vidtagit. Jag vill anmärka att, oaktat länsstyrelsen

underrättat den centrala utlänningsmyndigheten, det formella ansvaret

för åtgärdens bestånd alltjämt torde åvila länsstyrelsen.

Såsom förut nämnts ha de sakkunniga även föreslagit, att polismyndighet

skulle tillerkännas befogenhet att i händelse av flyktfara taga utlänning i förvar

i samband med verkställighet av förpassning eller vanlig utvisning. En

sådan befogenhet har visat sig av behovet påkallad och torde fördenskull

böra upptagas.

De sakkunnigas förslag under 38 §, att landsfogde och vissa med landsfogde

jämställda polismyndigheter skulle erhålla rätt att taga initiativ till politisk

utvisning, med rätt jämväl att taga utlänningen i förvar, har avstyrkts av en

länsstyrelse. Även jag finner det opåkallat att utvidga kretsen av myndigheter

som äga befogenheter på ifrågavarande från flera synpunkter ömtåliga

område.

Liksom i fråga örn häktning är det beträffande förvarstagande av utlänning

angeläget, att tiden för frihetsberövandet så långt möjligt begränsas. Enligt

49 § tredje stycket i gällande lag skall fråga örn utlännings hållande i förvar

utöver två månader inom samma tid underställas Kungl. Maj:t. De sakkunniga

ha föreslagit, att tiden nedsättes till en månad. Även detta förslag

vill jag tillstyrka. I nämnda lagrum torde i .samband härmed böra vidtagas

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

den ändringen att frågan om utlännings hållande i förvar under längre tid

må underställas Konungen antingen av den centrala utlänningsmyndigheten

eller av vederbörande länsstyrelse.

Vad här sagts om tagande i förvar gäller i tillämpliga delar även beträffande

ställande under uppsikt. Befogenhet att ställa utlänning under uppsikt

torde böra införas jämväl vid fråga om politisk utvisning enligt 37 §. Någon

närmare bestämning i lagen av innebörden av ställande under uppsikt finner

jag icke av behovet påkallad.

Ansvarsbestämmelser.

De sakkunniga.

Med avseende på utlänningslagens ansvarsbestämmelser föreslå de sakkunniga

två ändringar. Den ena ändringen avser i huvudsak, alt straff stadgas för

den, som uppehåller sig här i riket utan erforderligt uppehållstillstånd. Den

andra ändring som föreslås hänför sig till bestämmelsen, att häktning skall

äga rum av utlänning, som efter att ha blivit härifrån utvisad återvänt utan

att därtill ha erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd, där sådant erfordras.

Frågan huruvida underlåtenhet att söka tillstånd att vistas här i riket bör

straffbeläggas ställer sig enligt de sakkunnigas mening olika i nuvarande läge

och under normala förhållanden. För närvarande hade svårigheten att verkställa

beslut om utlännings avlägsnande ur riket i många fall medfört, att

utlänningar mindre beflitat sig om att i tid söka vederbörligt tillstånd att

vistas här. För att vinna rättelse i detta avseende fordrades möjlighet till reaktion

åtminstone i sådana fall, där uppenbar tredska visas. Under sådana

tider, då förpassnings- och utresebeslut m. m. ånyo kunde verkställas, syntes

åter risken att bli ålagd att lämna riket vara tillräcklig för att förmå utlänningarna

att i tid ingiva sina ansökningar, varför något straffansvar vid försummelse

icke skulle erfordras. Emellertid framhålla de sakkunniga, att en

utlännings avlägsnande ur landet i många fall kunde vara en alltför sträng

åtgärd för underlåtenhet att söka vistelsetillstånd. Det kunde därför även

under normala tider finnas behov av en mildare bestraffning av försummelse

i förevarande avseende. De sakkunniga ha med hänsyn härtill förordat,

att i utlänningslagen stadgas straff (dagsböter) för den, som uppehåller

sig här i riket utan uppehållstillstånd, där sådant erfordras. Emellertid anse

de sakkunniga, att åtal för förseelse av denna art icke bör ske annat än då

den centrala utlänningsmyndigheten finner åtal lämpligt och erforderligt. I

samband härmed bör enligt de sakkunnigas mening föreskrivas, att ej heller

åtal för underlåtenhet att ha erforderligt arbetstillstånd får ske utan denna

myndighets godkännande.

De sakkunniga beröra vidare frågan, huruvida stadgandet i 42 §, att utlänning,

som efter att ha blivit härifrån utvisad återvänt utan att därtill ha erhållit

Kungl. Maj:ts tillstånd där sådant erfordras, skulle straffas med fängelse

i högst sex månader, vore tillämpligt å politiska flyktingar. De sakkunniga

anföra, att örn en härifrån utvisad utlänning utan tillstånd återvände

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kimot. Maj.ts proposition nr 259. 87

hit såsom politisk flykting, ofta sådan nödsituation förelegat att straffansvar

icke borde inträda. Så hade bestämmelsen också tillämpats i praktiken

och någon undantagsbestämmelse för dylika fall syntes därför ej erfordras.

Att, såsom ifrågasatts, generellt undantaga politiska flyktingar från straffpåföljd,

vore enligt de sakkunniga mindre lämpligt, då detta skulle kunna verka

avtrubbande på uppfattningen av utvisningens innebörd. Däremot syntes

bestämmelsen örn obligatorisk häktning vara väl sträng. Utrymme borde finnas

för en skälighetsprövning, därvid särskilt förhandenvaron av politiskt

flyktingskap borde kunna giva anledning till att häktning icke verkställdes.

De sakkunniga ha föreslagit en ändring i detta syfte.

Yttrandena.

Stockholms länsavdelning av landsfiskalsföreningen upptager i sitt yttrande

till övervägande den principiella frågan, huruvida vid vissa överträdelser

endast utlänningen skall straffas. Enligt avdelningens mening talade lämplighetsskäl

för, att straff även stadgades för person, som, utan att förvissa

sig om att utlänning erhållit tillstånd att beträda förbjudet område, föranledde

att han dit inkomme eller som där härbärgerade honom. Landsfogden

i Värmlands län anför följande.

Beträffande ansvarsbestämmelserna i 7 kap. utlänningslagen vill jag föreslå,

att i straffskalan i 39 § även intages fängelse i högst 6 månader. Jag

har haft några fall under åtal, där person i stor utsträckning hyst utlänningar

å för utlänningar förbjudet område utan att anmäla dem till vederbörande

myndighet. Jag yrkade ansvar jämlikt 39 och 43 §§ utlänningslagen

men i dessa fall kunde vederbörande ej dömas efter 43 § utlänningslagen,

enär det ej kunde visas, att vederbörande obehörigen vistats i riket. Det

synes mig sålunda påkallat att kunna med fängelsestraff bestraffa personer,

som exempelvis gjort sig skyldiga till upprepade förseelser mot bestämmelserna

angående anmälningsplikten.

Jämväl föreståndaren för passkontrollen i Hälsingborg behandlar frågan

örn bestraffning av svensk medborgare, ehuru i annat hänseende. Han anför

följande.

De i 40, 41 och 43 §§ angivna straffbestämmelserna synas mig behöva

kompletteras och icke vara i en del viktiga avseenden fullt tydliga. Jämlikt

40 § kan utlänning dömas till visst straff, om han söker hindra verkställighet

av honom berörande beslut att lämna landet. Det synes mig tvivelaktigt,

örn exempelvis svensk medborgare, som därvid går honom till handa, kan

dömas delaktig i utlänningens brott i annat fall än jämlikt 43 §. Det tinnes

emellertid åtskilliga andra sätt, exempelvis ekonomiskt understöd, tillhandagående

av trafikmedel m. lii., att hjälpa en utlänning att undkomma myndigheterna.

Med hänsyn lill de labila förhållandena, som kunna väntas efter

kriget, synes det mig lämpligt att lagstiftarna gardera sig mot dylika fall.

Därjämte bör urbota bestraffning stadgas för brott jämlikt 41 §, där brottet

är yrkesmässigt eller eljest sker i stor omfattning. Redan under detta krig

ha sådana fall som skenäktenskap för vinnande av svenskt medborgarskap

kunnat misstänkas. Genom sådana äktenskap kunna många personer, som

eljest skulle vara eller genom en restriktiv inställning till vissa flyktingkategorier

skulle bliva rena avvisnings- eller utvisningsfall, få möjlighet att kvar
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Majlis proposition nr 259.

stanna i landet. I sådana fall bör en kraftig reaktion drabba den, som är

förmedlare, helst örn det sker mot ersättning. Därjämte bör den som gör

sig skyldig till brott jämlikt 41 och 43 §§ vara skyldig ersätta statsverket

de kostnader, utlänningen åsamkar statsverket för underhåll, transport m. m.

i analogi med stadgandena i 53 och 54 §§.

Ett i huvudsak med det anförda överensstämmande uttalande har gjorts

av poliskammaren i Hälsingborg.

De sakkunniga ha som förut nämnts föreslagit stadgande örn straff för utlänning,

som vistas i riket utan att ha erforderligt uppehållstillstånd. Förseelsen

skall dock enligt förslaget åtalas endast efter medgivande av den

centrala utlänningsmyndigheten. Sådant medgivande uppställes av de sakkunniga

såsom förutsättning jämväl för åtal mot utlänning, som såsidosätter

skyldighet att lia arbetstillstånd, vilken underlåtenhet redan i gällande

lag är straffbelagd.

Advokatsamfundet finner det orimligt, att straff skall kunna inträda i

det fall, att en utlänning i vederbörlig ordning sökt uppehållstillstånd men

fått avslag, varefter hinder tills vidare mött för hans avlägsnande ur riket.

Samfundet föreslår därför, att straff skall inträda allenast i det fall, att utlänning

uppehåller sig här i riket utan att lia sökt uppehållstillstånd.

I vissa myndigheters yttranden riktas anmärkningar mot föreskriften örn

åtalsmedgivande. Sålunda anför landsfogden i Jämtlands län, med instämmande

av länsstyrelsen i länet, följande.

Jag ställer mig något frågande till stadgandet i 44 §, enligt vilken förseelse

i vissa fall må åtalas endast efter medgivande av den centrala utlänningsmyndigheten.

Härigenom inför man en ny instans för beslut örn åtal.

Jag ifrågasätter, örn det ej både principiellt och eljest skulle vara riktigare

att bestämma, att åtal för ifrågavarande förseelser finge ske först efter det

den centrala utlänningsmyndigheten yttrat sig örn åtal lämpligen borde ske.

såsom fallet är i t. ex. 19 § lagen om ungdomsfängelse och 49 a § alkoholistlagen.

Även landsfogden i Värmlands län anser det olämpligt med ett sådant

stadgande om åtalsmedgivande som föreslagits. Poliskammaren i Malmö

uttalar följande.

Något dylikt förbehåll har icke föreslagits med avseende å den, som anställt

utlänning i sin tjänst utan att denne varit berättigad att antaga anställningen.

Erfarenheten har emellertid visat, att arbetsgivaren i flertalet

dylika fall varit i god tro genom att han antingen saknat kännedom om

gällande bestämmelser rörande utlännings rätt att taga arbetsanställning

eller blivit vilseledd av denne. Det torde därför kunna ifrågasättas, örn det

kan vara lämpligt att utlänningen, som beträffande sin skyldighet att inneha

arbetsvisering i regel är bättre underrättad än arbetsgivaren, sättes i någon

undantagsställning.

Stadgande örn straff yrkas av länsstyrelsen i Norrbottens län för den som

efter förpassning återvänder till riket utan att dessförinnan ha erhållit uppehållstillstånd,

såframt förbud mot återvändandet stadgats.

Frågan huruvida utvisad utlänning, som återvänt utan erforderligt till
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

89

stånd och därvid varit politisk flykting, bör straffas upptages av länsstyrelsen

i Jönköpings län, som anför följande.

I 42 § förslaget till utlänningslag stadgas bl. a. att om utlänning, som

blivit härifrån utvisad, återvänt till riket utan att han därtill erhållit Konungens

tillstånd, där sådant erfordras, han skall straffas med fängelse i

högst sex månader. Trots vad de sakkunniga i motiven härom anfört (s.

37), torde övervägande skäl tala för att i lagrummet meddelas uttryckligt

stadgande därom, att straffbestämmelsen ej är tillämplig på politiska flyktingar.

De sakkunniga framhålla att i praktiken straffansvar icke ådömts

politisk flykting, som på sådant sätt hit återvänt. Länsstyrelsen har emellertid

kännedom om åtminstone ett fall då en sådan utvisad utlänning (dansk

medborgare), som 1943 återvänt till Sverige av politiska orsaker, ådömts

fängelse. En undantagsbestämmelse för dylika fall synes därför erforderlig,

även örn detta måhända för en eller annan utlänning skulle kunna verka

avtrubbande på uppfattningen av utvisningens innebörd.

Departementschefen.

Att, såsom de sakkunniga föreslagit i 39 § andra stycket, straffbelägga

att utlänning vistas här utan erforderligt uppehållstillstånd synes kunna

medföra obilliga verkningar, t. ex. under tid då ansökan om uppehållstillstånd

är under prövning eller närmast efter det ansökan därom avslagits.

Jag vill därför förorda, att straff stadgas allenast vid underlåtenhet att inom

behörig tid söka uppehållstillstånd, där så erfordras, eller förlängning av

tiden för uppehållstillstånd. De sakkunnigas förslag under 44 § att för

nyssnämnda och vissa andra fall uppställa medgivande av den centrala ututlänningsmyndigheten

såsom förutsättning för åtal finner jag av principiella

skäl mindre lämpligt. Någon särskild begränsning av åtalsrätten torde icke

heller vara påkallad, om utvidgningen av det straffbelagda området ej

sträckes längre än jag föreslagit. Jag vill framhålla, att — i den mån vistelsen

ej utsträckes utöver den i 7 § bestämda tiden, för vanliga fall tre

månader — straff ej kommer att inträda örn utlänning som erhållit visering

kvarstannar utan att ha erhållit förlängning av viseringen eller uppehållstillstånd.

För sådant fall synes tillfyllest med möjligheten till förpassning.

Enligt 42 § i gällande lag skall utlänning, som efter att lia blivit härifrån

utvisad återvänt utan att därtill ha erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd där sådant

erfordras, straffas med fängelse i högst sex månader. Fråga har uppkommit,

huruvida dylikt ansvar inträder även om utlänningen återvänt

såsom politisk flykting. Enligt de sakkunnigas mening är detta, åtminstone i

regel, icke fallet. Emellertid har även den motsatta uppfattningen hävdats.

För att skingra varje tvekan örn att i dylika fall politiskt flyktingskap skall

beaktas finner jag ett undantagsstadgande erforderligt, varigenom straffbestämmelsen

icke erhåller tillämpning på den som återvänt såsom politisk

flykting. Invändningen, att ett dylikt undantagsstadgande kan verka avtrubbande

på uppfattningen av utvisningens innebörd, synes mig icke böra

tillmätas avgörande betydelse. Även örn nu nämnda undantag stadgas torde

den av de sakkunniga föreslagna begränsningen beträffande häktning vid

misstanke för brott av ifrågavarande slag böra upptagas.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Enär poliskammare med domsrätt numera icke finnes, torde bestämmelsen

om poliskammares behörighet i 44 § andra stycket böra utgå.

I övrigt finner jag ej anledning föreslå ändring av utlänningslagens ansvarsbestämmelser.

Särskilda bestämmelser.

De sakkunniga.

De sakkunniga erinra om att i förutnämnda motioner nr 44 i första kammaren

och nr 90 i andra kammaren vid 1939 års riksdag anfördes, att starka

skäl talade för att utlänningsnämnden avskaffades, enär den utgjorde ett

hinder för vinnande av den erforderliga snabbheten i ärendenas avgörande,

motverkade nödig centralisering av frågornas behandling och bedömande

samt strede mot grundläggande principer inom svenskt förvaltningsväsen. De

sakkunniga anse, att det under nu rådande förhållanden icke kunde komma

i fråga att avskaffa utlänningsnämnden och att sålunda ändra det gällande

systemet, enligt vilket besvärsrätt över den centrala utlänningsmyndighetens

beslut förelåge endast om utlänningsnämnden icke enhälligt instämde med

den beslutande myndigheten. Även om den centrala utlänningsmyndigheten

under senare år i mindre omfattning än tidigare meddelat beslut i sådana

ärenden, däri utlänningsnämndens yttrande skulle inhämtas, kunde antalet

sådana ärenden beräknas bli större under fredliga förhållanden. Skäl funnes

också till antagande, att redan dessförinnan en ökning kunde komma

att inträda. Vad åter beträffar utlänningsnämndens rådgivande funktion,

d. v. s. att avgiva yttrande i ärenden, som avsåge arbetstillstånd för ett större

antal utlänningar eller som kunde antagas vara av synnerlig betydelse utöver

det föreliggande fallet, syntes denna aldrig ha fått praktisk betydelse. De

sakkunniga föreslå såsom förut nämnts att bestämmelsen skall utgå ur

lagen.

De sakkunniga ha ansett att viss jämkning bör ske i bestämmelserna om

utlänningsnämndens sammansättning. De föreslå sålunda, att den av ledamöterna,

som är eller varit innehavare av domarämbete, skall vara ordförande

i nämnden, samt påpeka, att enligt deras förslag till lag örn omhändertagande

förhör med utlänning under vissa förutsättningar skall hållas av

utlänningsnämnden. Vidare har, då lagens giltighetstid enligt de sakkunnigas

förslag begränsa^ till ett och ett halvt år, den nuvarande bestämmelsen

att ledamöterna av utlänningsnämnden må förordnas på högst fem år ansetts

böra utgå.

I fråga örn förfarandet vid besvär till Kungl. Maj :t i statsrådet äro bestämmelser

meddelade i 47 § andra och tredje styckena. I dessa bestämmelser föreslå

de sakkunniga, förutom vissa redaktionella jämkningar, i ett par hänseenden

ändringar. Sålunda böra besvär icke vidare ingivas eller insändas

direkt till justitiedepartementet utan till den centrala utlänningsmyndigheten.

De böra däremot alltjämt kunna ingivas eller insändas till länsstyrelsen

ävensom, där klaganden förvaras i häkte, ingivas till tillsyningsmannen vid

häktet. Länsstyrelsen och tillsyningsmannen skola vara skyldiga att till den

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

91

centrala utlänningsmyndigheten insända till dem inkomna besvär. Den centrala

utlänningsmyndigheten skall så fort ske kan jämte eget utlåtande och

övriga till ärendet hörande handlingar insända besvären till justitiedepartementet.

Beträffande förfarandet vid besvär till högsta domstolen föreslå de sakkunniga

vissa smärre ändringar. Sålunda skola besvär få ingivas eller insändas

icke endast till länsstyrelsen utan även till den centrala utlänningsmyndigheten.

Till denna skola länsstyrelser och tillsyningsmän vid häkten

vidarebefordra till dem inkomna besvär, och det skall åligga den centrala utlänningsmyndigheten

att så fort ske kan till nedre justitierevisionen insända

inkomna besvär jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar.

De sakkunniga ha upptagit frågan, huruvida beslut om utlännings utvisning

fortfarande gäller, örn han efter att ha återkommit hit uppehållit sig

här så länge, att straffet för att han återvänt utan erforderligt tillstånd blivit

preskriberat. De sakkunniga ha ansett, att beslutet alltjämt gäller men

att anledning ofta torde föreligga att förordna att det icke skall lända till

efterrättelse. Jämväl i andra fall kunde anledning därtill föreligga, när nya

skäl yppats. Med hänsyn härtill skall Kungl. Maj:t enligt de sakkunnigas

förslag erhålla befogenhet att, även om hinder för utvisningsbeslutets verkställighet

ej föreligger, förordna att beslutet icke skall lända till efterrättelse.

Detsamma skall gälla beträffande avvisningsbeslut. Har sådant beslut meddelats

av den centrala utlänningsmyndigheten och klagan ej förts, skall den

centrala utlänningsmyndigheten ha samma befogenhet.

Bestämmelsen om rätt för Kungl. Maj:t att förordna örn domstolsförhör

i ärende enligt utlänningslagen eller med stöd därav utfärdad författning

skall enligt de sakkunnigas förslag bibehållas oförändrad. Angående förhör

inför administrativ myndighet innehåller nu gällande utlänningslag icke

andra bestämmelser än dem som avse förhör inför länsstyrelse i utvisningsärende.

Ehuru Kungl. Majit redan nu syntes äga förordna örn administrativt

förhör i andra utlänningsärenden, ha de sakkunniga likväl funnit lämpligt

föreslå, att i lagen upptages uttryckligt stadgande, enligt vilket Kungl.

Majit äger att i ärende, som avses i lagen eller med stöd därav utfärdad

författning, förordna örn förhör med utlänning inför länsstyrelse.

Yttrandena.

Frågan örn utlänningsnämndens sammansättning beröres

i några av remissyttrandena. Landsfogden i Uppsala län finner kompetensvillkoren

för nämndens ordförande vara väl stränga och ifrågasätter, örn

det icke vore tillräckligt med en lagfaren ordförande. Advokatsamfundet finner

önskvärt, att nämnden erhåller en mera allsidig sammansättning, varför

en utökning till fem ledamöter föreslås.

Advokatsamfundet föreslår jämväl stadgande, att till biträde åt utlänning

företrädesvis skall utses advokat i fall då enligt förslaget myndighet

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

har att tillse, att utlänning ej saknar nödigt biträde vid anförande av besvär,

liksom där lämplig person skulle förordnas att vid förhör biträda utlänning.

I analogi med sitt förslag att förhör i fråga örn vanlig utvisning skall

hållas av landsfogde i stället för, såsom föreslagits, av länsstyrelse hemställer

länsstyrelsen i Blekinge län, att den föreslagna 50 § utlänningslagen,

enligt vilken Kungl. Majit äger att i ärende, som avses i lagen eller med

stöd därav utfärdad författning, förordna örn förhör nied utlänning inför

länsstyrelsen, ändras därhän, att landsfogde förordnas att hålla förhöret.

Utlänningslagens bestämning av polismyndighet har föranlett ett

par påpekanden. Sålunda anmärker landsfogden i örebro län, att landsfogde

enligt förslaget betrotts med en såsom mera kvalificerad ansedd befogenhet

i fråga om politisk utvisning men icke vore polismyndighet i utlänningslagens

mening. Eftersom emellertid landsfogde, enligt vad i yttrandet

framhålles, i mycket hög grad toge befattning med utlänningsklientelet, borde

med polismyndighet enligt lagen avses jämväl landsfogde. Samma uppfattning

utvecklas av poliskammaren i Malmö, som bland annat erinrar örn att

landsfogde jämlikt gränsövervakningskungörelsen den 20 oktober 1944 (nr

728) erhållit vidsträckta befogenheter i fråga om den utlänningsärenden

närstående frågan om gränsövervakningen.

Departementschefen.

Genom de ändringar som föreslås i utlänningslagen undergår utlänningsnämndens

ställning icke någon väsentlig förändring. Enligt den föreslagna

särskilda lagen angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning

erhåller däremot nämnden nya uppgifter av stor vikt. Emellertid

torde gällande utlänningslags regler om nämndens sammansättning i 46 §

fjärde stycket vara betryggande. Jag finner icke påkallat att upptaga de

sakkunnigas förslag, att nämndens ordförande skall vara eller ha varit innehavare

av domarämbete. Ehuru sagda kompetenskrav bör bibehållas för en

av ledamöterna, torde möjligheten att till ordförande utse en person, som

utan att fylla nyssnämnda krav besitter goda allmänna kvalifikationer för

uppdraget, böra bibehållas. I övrigt synes det mig med hänsyn till den uppgift

att hålla förhör som enligt den särskilda lagen skall åläggas nämnden

nödvändigt att vid behov kunna utöka antalet suppleanter åtminstone för

den lagfarne ledamoten utöver det nu tillåtna antalet, två för varje ledamot.

Föreskriften örn högsta tillåtna antal suppleanter torde därför böra utgå.

Nu gällande bestämmelse, att ledamöterna och suppleanterna i utlänningsnämnden

skola utses för viss tid, högst fem år, bör med hänsyn till lagens

kortare giltighetstid lämpligen ersättas med föreskrift, att de skola utses på

viss tid.

De ändringar i fråga örn det i 47 § reglerade förfarandet vid besvär hos

Kungl. Majit som de sakkunniga föreslagit synas böra genomföras. Besvär

till högsta domstolen i ärenden rörande utvisning synas däremot icke, såsom

de sakkunniga från sina utgångspunkter föreslagit under 35 §, behöva pas
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

93

sera den centrala ntlänningsmyndigheten utan lämpligen alltjämt böra insändas

direkt från länsstyrelsen.

De sakkunnigas förslag, under 49 §, angående omprövning av frågan om

utlännings avlägsnande ur riket, då tidigare beslut icke kan verkställas eller

nya skäl yppats, synes lämpligt.

Likaså vill jag biträda det av de sakkunniga under 50 § föreslagna stadgandet

om rätt för Kungl. Maj:t att i utlänningsärende förordna örn förhör med

utlänningen inför länsstyrelse. Att såsom advokatsamfundet ifrågasatt i lagen

införa bestämmelser angående vem som bör förordnas att biträda utlänning

vid förhör kan jag icke finna påkallat.

Beträffande den i 53 § av gällande lag upptagna bestämningen av begreppet

polismyndighet, vilken i de sakkunnigas förslag intagits under 55 §, har

i ett par yttranden förordats, att även landsfogde skulle upptagas som polismyndighet

i utlänningslagens mening. En dylik ändring är uppenbarligen

ändamålsenlig och torde böra vidtagas.

I redaktionellt hänseende vill jag här nämna, att de sakkunniga i sitt förslag

utbytt socialstyrelsen mot »den centrala utlänningsmyndigheten». Såsom

de sakkunniga under 58 § föreslagit, bör det tillkomma Kungl. Maj:t att

förordna, vilken myndighet som skall vara central utlänningsmyndighet.

Vissa frågor som röra bestämmelserna i förevarande avdelning av utlänningslagen

ha behandlats i det föregående i samband med redogörelse för

de sakkunnigas förslag rörande handläggning av ärenden rörande arbetstillstånd

(46 § första stycket och 58 § sista stycket) samt rörande provisoriskt

förvarstagande (49 § sista stycket) och fråga om fullmaktsstadgande för

Kungl. Maj:t för krig och andra utomordentliga förhållanden (56 § tredje

stycket).

Övergångsbestämmelser.

De sakkunniga.

Till den nya utlänningslagen föreslå de sakkunniga övergångsbestämmelser

motsvarande dem, som nu gälla beträffande 1937 års lag. Därjämte föreslås

beträffande utlänning, som före lagens ikraftträdande tagits i förvar, att den

lid, inom vilken frågan örn hans fortsatta hållande i förvar skall underställas

Kungl. Maj:t, skall kunna utsträckas till två månader.

Departementschefen.

De övergångsbestämmelser som de sakkunniga förordat torde böra upptagas,

dock att såsom jag förut nämnt giltighetstiden för lagen torde utsträckas

till och med den 30 juni 1947.

Till de föreslagna övergångsbestämmelserna torde vidare böra fogas stadgande,

att genom nya lagen ej göres inskränkning i giltighetstiden för visering

eller uppehålls- eller arbetstillstånd, som meddelats före lagens ikraftträdande.

Att andra beslut — frånsett utfärdade författningar — i ämnen

som regleras i den nya utlänningslagen ej förlora sin giltighet med dennas

ikraftträdande torde ej kunna vara föremål för tvekan.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

I anledning av det nya straffstadgandet i 39 § torde även böra upptagas en

motsvarande bestämmelse med avseende å övergångsförhållandena.

De av de sakkunniga i olika sammanhang föreslagna bestämmelserna lia

vid överarbetningen inom departementet i vissa fall jämkats i redaktionellt

hänseende. Närmare redogörelse härför torde icke vara erforderlig.

Förslag till lag angående omliändertairande av utlänning i anstalt eller

förläggning.

De sakkunniga.

Förevarande lagförslag upptager i huvudsak följande bestämmelser. Utlänning

skall kunna omhändertagas i anstalt eller förläggning tillhörande

fångvården eller i förläggning anordnad av den centrala utlänningsmyndigheten.

Som förutsättning för omhändertagande uppställes, att utlänning med

hänsyn till att beslut örn avvisning, förpassning eller utvisning av honom ej

kunnat verkställas eller eljest med hänsyn till allmän ordning och säkerhet

eller statens intresse i övrigt finnes icke böra vistas på fri fot. Rätt att besluta,

att utlänning skall omhändertagas i anstalt eller förläggning tillhörande fångvården,

skall tillkomma endast Kungl. Maj:t, under det att såväl den centrala

utlänningsmyndigheten som Kungl. Majit skall äga besluta örn omhändertagande

i förläggning anordnad av den centrala utlänningsmyndigheten. Denna

skall i regel vara skyldig höra utlänningsnämnden, och om utlänningsnämnden

icke hörts eller icke enhälligt tillstyrkt omhändertagande erhåller utlänningen

klagorätt. Den centrala utlänningsmyndigheten skall kunna utskriva

utlänning, även örn denne omhändertagits enligt beslut av Kungl. Majit. Undantag

från denna regel föreslås dock för fall beträffande vilka Kungl. Majit

förbehållit sig att besluta om utskrivning. Inom viss tid skall med omhändertagen

anställas förhör inför utlänningsnämnden. Sådant förhör skall, i samband

med efterprövning av frågan om utlänningens kvarhållande, äga rum

om utlänningen ej utskrives inom fyra månader efter frihetsberövandet, och

det skall påkallas inom samma tid av fyra månader. Sedan utlänningsnämnden

hållit förhör, skall den avgiva yttrande till den centrala utlänningsmyndigheten,

huruvida den omhändertagne bör kvarhållas. Finner den centrala

utlänningsmyndigheten vid dylik s. k. efterprövning, att utlänningen bör kvarhållas,

skall frågan underställas Kungl. Majits prövning. Detsamma skall gälla,

om Kungl. Majit förbehållit sig att besluta örn utlännings utskrivande. Har

Kungl. Majit funnit utlänning böra vara underkastad fortsatt omhändertagande,

skall senast var sjätte månad efter Kungl. Majits beslut ny prövning

av frågan örn hans fortsatta kvarhållande företagas (s. k. omprövning). Den

centrala utlänningsmyndigheten skall därvid höra utlänningsnämnden och

därefter pröva frågan enligt reglerna örn efterprövning.

Jämfört med vad som nu gäller innefattar de sakkunnigas förslag ändring

huvudsakligen i följande hänseenden. Tagande i förvar skall förekomma endast

som en rent provisorisk säkerhetsåtgärd i avvaktan på beslut, huru det

skall förfaras med utlänning. Den centrala utlänningsmyndighetens befogen
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl■ Maj:ts proposition nr 259.

95

het att utskriva omhändertagen utlänning utvidgas att, med visst undantag,

avse också fall, där omhändertagandet beslutats av Kungl. Majit. Skyldigheten

att inom viss tid anställa förhör med omhändertagen utsträckes att omfatta

även sådana fall, då Kungl. Majit beslutat om frihetsberövandet. Utlänningsnämnden

blir förhörsmyndighet i stället för länsstyrelsen. Endast Kungl.

Majit skall enligt förslaget äga besluta fortsatt kvarhållande av omhändertagen

utlänning, under det att sådan befogenhet för närvarande tillkommer den

centrala utlänningsmyndigheten beträffande utlänning, som omhändertagits

omedelbart på grund av beslut av Kungl. Majit.

Lagförslaget torde böra fogas som bilaga till protokollet i detta ärende

(bilaga A).

Yttrandena.

De i yttrandena anförda allmänna synpunkterna på frågan om lagfästande

av huvudgrunderna för frihetsberövande åtgärder mot utlänningar ha återgivits

i det föregående.

Utformningen av lagen har i allmänhet icke mött erinran. Flera myndigheter

framhålla, att förslaget icke innebär några genomgripande förändringar

i nu gällande, på administrativ väg upprättade ordning. De förändringar

som föreslås betecknas av några myndigheter såsom framsteg inom

utlänningslagstiftningen. Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar, att de föreslagna

bestämmelserna syntes såväl skapa ökade garantier för en allsidig

och rättvis prövning av interneringsfrågor som tillfredsställa berättigade krav

på utlänningars rättsskydd. Advokatsamfundet finner bestämmelserna i förslaget

vara i stort sett väl avvägda med hänsyn till å ena sidan det allmännas

intresse av att kunna vidtaga frihetsberövande åtgärder och å andra sidan

den enskildes behov av rättsskydd.

I särskilda avseenden har i vissa yttranden uttalats tveksamhet gentemot de

sakkunnigas förslag eller ock framställts ändringsyrkanden. I ett yttrande

har sålunda uttalats, att »statens intresse i övrigt» icke borde utgöra grund

för frihetsberövande. Delade meningar ha kommit till uttryck i frågan, huruvida

utlänningsnämnden borde göras till förhörsmyndighet vid efterprövning

av fråga om utlännings kvarhållande, och tveksamhet har uttalats, huruvida

icke den föreslagna skyldigheten att hålla sådana förhör blivit alltför vidsträckt.

Kritik har från flera håll framförts mot förslaget att den centrala

utlänningsmyndigheten i regel skall äga utskriva utlänning även i fall då

omhändertagandet beslutats av Kungl. Majit.

I fråga örn tillämplighetsområdet för den särskilda lagen påpekar civilförsvarsstyrelsen,

att lagen ej är tillämplig på sådana frihetsberövande åtgärder,

som avse flyktingars omhändertagande i karantäns- eller liknande förläggningar.

Sådant ingripande mot utlänning kan ske med stöd av 14 §

epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443). Emellertid har det, enligt vad civilförsvarsstyrelsen

anför, å civilförsvarets förläggningar förekommit, att karantänsliden

förlängts i och för hållande av polisundersökning med de omhändertagna.

Styrelsen yttrar i anslutning därtill följande.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Majlis proposition nr 259.

Civilförsvarsstyrelsen förutsätter, att erforderliga bestämmelser rörande frihetsberövande

åtgärder av detta slag i samband med flyktingars omhändertagande

i karantäns- och liknande förläggningar kunna utfärdas i administrativ

väg med stöd av fullmaktsstadgandet i 56 § i förslaget till utlänningslag,

oaktat det tillägg till gällande lagtext, som föranletts av förslaget

till lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning.

Styrelsen anser nämligen icke att sistnämnda lag kan komma i tillämpning för

verkställande av dylika polisundersökningar.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag synes i stort sett tillfredsställa de anspråk som

kunna ställas på en lagstiftning av denna art. Endast i särskilda hänseenden

har förslaget föranlett erinran från de hörda myndigheterna och sammanslutningarna.

Beträffande tillämplighetsområdet för den särskilda lagen föranledes jag

framhålla, att det av civilförsvarsstyrelsen berörda spörsmålet om utlännings

omhändertagande i karantän eller liknande förläggning, varvid förutom

medicinsk undersökning även polisundersökning företages, icke är

att bedöma såsom en fråga örn frihetsberövande ingripande. Sedan länge

förekommer att uppehållsvisering för utlänning med stöd av tillsynskungörelsen

begränsas till viss ort eller visst område. Tillkomsten av den särskilda

lagen torde icke utgöra hinder att under särskilda förhållanden begränsa utlännings

visering till visst karantänsläger för erforderliga undersökningar i

samband med hans ankomst till riket.

Jag övergår härefter till de särskilda spörsmål som behandlas i sakkunnigförslaget.

Omhändertagandets innebörd och former.

De sakkunniga.

De sakkunniga säga sig icke ha kunnat undgå att uppmärksamma, hurusom

förvarstagande såsom en strängare form av övervakning under en något

längre tid i själva verket uppbäres av samma syfte som omhändertagande

i förläggning, nämligen att medgiva särskild övervakning av utlänningar,

som vistas här i landet och icke kunnat avlägsnas härifrån. Från

denna art av förvar skilde sig påtagligt det förvarstagande, vilket vore avsett

att utgöra en allenast kortvarig säkerhetsåtgärd i avvaktan på beslut i

ärende angående utlännings avlägsnande ur riket eller då sådant beslut

icke genast kunde verkställas. De sakkunniga finna därför riktigast, att det

förstnämnda slaget av förvarstagande och omhändertagande i förläggning

sammanföras till ett gemensamt institut, förslagsvis benämnt omhändertagande.

Såsom tagande i förvar borde endast betecknas dylik åtgärd som

utgjorde en utpräglat provisorisk säkerhetsåtgärd. De bägge sålunda angivna

instituten, omhändertagande och förvarstagande, syntes de sakkunniga

vara så artskilda, att de borde regleras vart för sig. Då institutet tagande

i förvar såsom provisorisk säkerhetsåtgärd upptagits redan i tidigare

utlänningslagstiftning och icke syntes kunna undvaras ens under fredliga förhållanden,

borde bestämmelser därom kvarstå i utlänningslagen. Bestämmel
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

97

ser angående omhändertagande hade däremot befunnits påkallade enbart till

följd av de av kriget skapade förhållandena och borde icke bibehållas längre

än dessa bestå, varför de lämpligen borde sammanföras i den särskilda lagen.

I avseende på efterprövning och omprövning föreslås emellertid den särskilda

lagens bestämmelser bli tillämpliga även på utlänning som tagits i förvar

enligt utlänningslagen. Å andra sidan syntes provisoriska säkerhetsåtgärder

i form av förvarstagande kunna bli erforderliga även i vissa fall, då

fråga vore om tillämpning av den särskilda lagen. Till följd därav uppkomme

spörsmålet om upptagande jämväl i den särskilda lagen av vissa bestämmelser

om förvarstagande. Såsom verkställighetsformer för omhändertagande

borde ifrågakomma vistelse i anstalt eller förläggning tillhörande

fångvården och vistelse i förläggning anordnad av den centrala utlänningsmyndiglieten.

Den senare och mildare formen borde komma till användning

i regel, den förra och strängare formen endast mera undantagsvis.

De sakkunniga ha av principiella skäl funnit angeläget, att i lagen uttryckligen

stadgas, att omhändertagen utlänning ej må underkastas större inskränkningar

i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet,

ordningen inom anstalten eller förläggningen eller allmän säkerhet.

Med iakttagande härav borde det tillkomma Kungl. Majit att utfärda erforderliga

närmare föreskrifter angående skötseln av anstalterna och förläggningarna

ävensom behandlingen av däri omhändertagna utlänningar. Någon

avvikelse från den ordning, som i dessa hänseenden nu gäller, ha de sakkunniga

icke funnit anledning föreslå.

Departementschefen.

Vad de sakkunniga sålunda anfört föranleder icke någon erinran från min

sida. I stället för uttrycket »anstalt eller förläggning tillhörande fångvården»

torde emellertid böra användas »fångvårdsanstalt (sluten eller öppen)».

Grunderna för omhändertagande.

De sakkunniga.

Som förutsättningar för omhändertagande uppställer lagförslaget såsom

förut nämnts, att utlänning finnes antingen med hänsyn till att beslut örn avvisning,

förpassning eller utvisning av honom ej kunnat verkställas eller eljest

med hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller ock statens intresse i

övrigt icke böra vistas på fri fot.

Till motivering härav lia de sakkunniga anfört följande.

De sakkunniga upptaga först frågan, i vilken omfattning det är möjligt

att vid reglering i lag av institutet omhändertagande uppställa preciserade

rekvisit för åtgärdens vidtagande. Åtgärder av denna art ha tidigare i allmänhet

tillgripits antingen enär meddelat beslut örn utlännings avlägsnande

ur riket icke kunnat verkställas eller ock enär ett beslut örn avlägsnande visserligen

icke ansetts nödvändigt men en kortare eller längre tids frihetsberövande

befunnits påkallat av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Numera

gälla vidare förbud för utlänningar av dansk och norsk nationalitet

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. I sami. Nr 259. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

att utresa ur riket, och för att detta förbud skall kunna upprätthållas torde

i vissa fall erfordras, att utlänningen berövas friheten.

På grund av det sagda bör i lagen först och främst upptagas det rekvisitet,

att utlänning med hänsyn till att beslut om avvisning, förpassning eller

utvisning ej kunnat verkställas finnes icke böra vistas på fri fot i landet.

Det i tillsynskungörelsen angivna alternativa rekvisitet, att eljest särskild anledning

föreligger, synes vidare böra i lagen närmare bestämmas såsom ett

krav på att eljest med hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller statens

intresse i övrigt utlänningen finnes icke böra vistas på fri fot. Detta rekvisit,

vilket utformats till huvudsaklig överensstämmelse med de enligt 37 §

utlänningslagen gällande grunderna för politisk utvisning, torde bli tillämpligt

bland annat på vissa sådana utlänningar, för vilka utreseförbud gäller.

De sakkunniga förorda, att de här föreslagna förutsättningarna för omhändertagande

uppställas icke blott för fall då den centrala utlänningsmyndigheten

äger beslutanderätt, utan även för fall då beslut fattas av Kungl.

Majit.

Prövningen av behovet att beröva en utlänning friheten måste alltid grunda

sig på ett bedömande av faran av hans vistelse på fri fot här i riket.

Detta bedömande är i många fall mycket svårt. Å ena sidan bör gälla, alt

av hänsyn till rikets intresse och statens säkerhet onödiga risker icke tagas,

men å andra sidan är det av humanitära skäl och av hänsyn till utlänningens

Pers°nliga intresse önskvärt, att en åtgärd av detta allvarliga slag örn

möjligt undvikes. Genom den föreslagna mer utförliga bestämningen avgrunderna

för omhändertagande torde sistnämnda önskemål komma till uttryck

i lagen. De sakkunniga äro visserligen medvetna om att den föreslagna

bestämningen av rekvisiten är mycket vidsträckt. Det synes emellertid ej

vara möjligt att nu uppställa mera detaljerade bestämningar. De sakkunniga

ha därför sökt att även genom garantier av annan art än noggrannare angivande

av grundema för omhändertagande söka skydda utlänningarnas rättssäkerhet.

Såsom sådana garantier mot obefogade frihetsberövanden torde få

anses att ärendet prövas av kvalificerad myndighet och att utredningen i

ärendet är fullständig och objektiv, varunder innefattas att utlänningen fått

tillfälle föra sin talan.

Yttrandena.

Advokatsamfundet finner bestämmelsen om att omhändertagande må äga

rum, om det med hänsyn till »statens intresse i övrigt» anses erforderligt,

ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter. Samfundet uttalar härom följande!

Att i lag införa ett stadgande av innebörd att enskild person får berövas

sin frihet, när detta anses ligga i statens intresse, synes flagrant strida mot

hävdvunnen svensk rättsåskådning och innebära införande i vår rätt av en

främmande rättsideologi, som säkerligen saknar resonans i vårt rätlsmedve^.

n^.e" hänsyn härtill, och da alla fall, där ett frihetsberövande rimligen

bör ifrågakomma, torde gå in under de två förstnämnda, i förslaget angivna

grunderna för omhändertagande, hemställer samfundet, att orden »eller statens

intresse i övrigt» måtte utgå ur förslaget.

Departementschefen.

Betänkligheterna mot att medgiva omhändertagande endast på den grund,

att ett statens icke närmare angivna intresse anses påkalla att utlänningen

icke vistas på fri fot, finner jag naturliga. Jag vill emellertid framhålla, att

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 259.

99

ifrågavarande omständighet enligt utlänningslagen gäller såsom grund för

politisk utvisning. Med hänsyn till att den särskilda lagen avses medgiva frihetsberövande

ingripanden i fall då utlänning till följd av bestämmelserna

örn politiskt flyktingskap eller eljest icke kan avlägsnas ur riket, synes det

följdriktigt att uppställa samma bestämmelse i den särskilda lagen. Uppenbart

är emellertid, att bestämmelsen måste handhavas med den yttersta varsamhet.

Ordalagen i stadgandet torde böra jämkas något för att bättre utmärka,

att hinder för verkställighet av beslut örn avvisning, förpassning eller utvisning

ej i och för sig är tillfyllest för omhändertagande.

Beslut om omhändertagande m. m.

De sakkunniga.

De sakkunniga påpeka med avseende å frågan om beslutanderätten, att

beträffande svenska medborgare administrativ myndighet äger rätt att besluta

om frihetsberövande åtgärder enligt ett flertal författningar. Med hänsyn

härtill kunde det i och för sig icke anses oförenligt med svenska rättsgrundsatser,

att frihetsberövande åtgärder mot utlänningar beslötes av administrativ

myndighet. I betraktande av beskaffenheten av de ärenden, varom

nu är fråga, anse de sakkunniga en dylik ordning vara att föredraga framför

avgörande vid domstol. Prövningen av frågor örn frihetsberövande av

utlänningar måste äga rum under hänsynstagande till omständigheter, vilka

det icke lämpligen borde åläggas domstol att bedöma, såsom t. ex. utrikespolitiska

förhållanden. Däremot borde det finnas möjlighet att erhålla domstols

medverkan vid utredningen av vissa faktiska omständigheter.

För att prövningen av intemeringsärendet skall vara så kvalificerad, som

hänsyn till ärendets principiellt betydelsefulla natur och utlänningens berättigade

intresse påkalla, borde den, enligt vad de sakkunniga anföra, förbehållas

central myndighet. Därigenom vunnes ock garantier för en i möjligaste

mån enhetlig behandling av dylika ärenden. Omhändertagande i anstalt eller

förläggning tillhörande fångvården borde blott beslutas av Kungl. Maj:t. Däremot

borde det tillkomma icke blott Kungl. Majit utan även den centrala utlänningsmyndigheten

att besluta om den mildare åtgärd, som omhändertagande

i särskild av sistnämnda myndighet anordnad förläggning utgjorde. Såväl

antalet dylika ärenden som vikten av deras skyndsamma avgörande gjorde

det nödvändigt att tillägga även den centrala utlänningsmyndigheten sagda befogenhet.

För det fall, då beslut örn omhändertagande icke meddelades av

Kungl. Majit utan av den centrala utlänningsmyndigheten, syntes ytterligare

garantier kunna liksom hittills ernås genom att medverkan av utlänningsnämnden

vid prövningen föreskreves. De sakkunniga förutsätta jämväl, att

den centrala utlänningsmyndigheten, när den med hänsyn till ärendes prejudicerande

natur eller eljest finner skäl därtill föreligga, överlämnar ärendet

till Kungl. Majits avgörande. Såframt utlänningsnämnden i yttrande hemställt

därom, borde den centrala utlänningsmyndigheten vara skyldig hänskjuta

ärende till Kungl. Majit. De sakkunniga lia funnit lämpligt, att uttryckligt

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

stadgande om dylikt överlämnande av ärende till Kungl. Maj:ts avgörande

införes i den särskilda lagen såsom en motsvarighet till 48 § i gällande utlänningslag.

De sakkunniga föreslå, att i lagen upptages gällande kungörelses bestämmelse,

att beslut om omhändertagande skall tillställas utlänningen så snart

ske kan. Även föreskriften, att i beslutet skall angivas anledningen till åtgärden,

borde enligt vad de sakkunniga anse intagas i lagen. Det kunde, säga

de sakkunniga vidare, måhända ifrågasättas, huruvida icke i beslut borde

tillkännagivas, under hur lång tid omhändertagandet beräknas vara. Längden

av denna tid berodde emellertid icke minst av de nya upplysningar angående

utlänningen, som kunde framkomma under hans vistelse i förläggningen.

Med hänsyn härtill och till åtgärdens natur överhuvud taget syntes

det de sakkunniga icke vara möjligt att uppställa fordran på att i beslut om

omhändertagande skulle angivas, hur långvarigt frihetsberövandet kunde förväntas

bli. Beslut om omhändertagande skall enligt förslaget gå i verkställighet

utan hinder av anförda besvär.

De sakkunniga ha funnit det vara önskvärt, att vid lagstiftning angående

omhändertagande meddelas stadgande, som möjliggör smidigt överförande

av utlänning från strängare form av frihetsberövande till lindrigare. Överförande

från anstalt eller förläggning tillhörande fångvården till förläggning

anordnad av utlänningsmyndigheten utgjorde för utlänning en lindring i behandlingen.

För hans skull behövde därför beslut om sådant överförande

icke kringgärdas med särskilda garantier avseende exempelvis prövning av

Kungl. Maj:t. Emellertid kunde fall förekomma, då Kungl. Majit vöre angelägen

om att utlänningen skulle vara omhändertagen i anstalt eller förläggning

tillhörande fångvården. De sakkunniga förorda därför, att den centrala

utlänningsmyndigheten erhåller befogenhet att, när omständigheterna därtill

föranleda, meddela dylikt beslut, dock ej där Kungl. Majit i särskilt fall

annorlunda föreskrivit.

Yttrandena.

Av länsstyrelsen i Uppsala län har framhållits önskvärdheten av att utlänning

underrättas om hur lång tid omhändertagandet kan beräknas vara,

åtminstone när det gäller omhändertagande i fångvårdsanstalt. Länsstyrelsen

yttrar härom följande.

Ett sådant omhändertagande uppfattas av utlänningen vanligen som ett

straff. Då han icke begått någon brottslig gärning, betraktar han omhändertagandet

som ett övergrepp. För den omhändertagne måste det innebära en

synnerligen svår psykisk påfrestning att hållas i ovisshet örn hur länge inspärrningen

kan väntas vara.

Departementschefen.

I och för sig är det önskvärt, att utlänning som omhändertages erhåller kännedom

örn frihetsberövandets sannolika tidslängd. Med hänsyn till åtgärdens

natur och då dess varaktighet ofta nog beror av omständigheter, som fram
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

101

träda under interneringen, torde det dock i regel icke vara möjligt att i förväg

bestämma tidslängden av frihetsberövandet och att därom intaga underrättelse

i beslutet örn åtgärden. Stadgande örn skyldighet härtill för den beslutande

myndigheten lärer därför icke böra meddelas.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att i beslut angående omhändertagande

bör angivas grunden därtill. Föreskrift härom torde emellertid lämpligen

böra meddelas i administrativ ordning.

Jag återkommer i det följande till frågan örn utlännings överförande från

fångvårdsanstalt till förläggning.

Besvärsrätt.

De sakkunniga.

De sakkunniga lia ansett den nu gällande ordningen, enligt vilken utlänning

tillerkännes rätt till klagan över den centrala utlänningsmyndighetens

beslut, där utlänningsnämnden antingen icke hörts i ärendet eller ock icke

enhälligt tillstyrkt interneringsåtgärden, tillfredsställande med hänsyn till utlännings

rättsställning och föreslå, att bestämmelser av detta innehåll upptagas

i lagen.

Vad beträffar utformningen av erforderliga bestämmelser, hur klagan må

föras, förorda de sakkunniga, att nu gällande rätt att ingiva besvären till

förläggningsföreståndaren bibehålies. Samma rätt föreslås gälla med avseende

på tillsyningsmannen vid häkte samt föreståndaren för anstalt.

Departementschefen.

De föreslagna bestämmelserna synas mig lämpliga.

Provisoriskt förvarstagande m. in.

De sakkunniga.

Skyldighet att underrätta den centrala utlänningsmyndigheten örn anledning

till omhändertagande åligger enligt nu gällande bestämmelser endast länsstyrelse.

Polismyndighet, som finner anledning till omhändertagande, har att

därom underrätta länsstyrelsen, vilken i sin tur gör anmälan till den centrala

myndigheten. För att undvika denna omgång föreslå de sakkunniga åläggande

icke blott för länsstyrelse utan även för polismyndighet att lämna dylik

underrättelse till den centrala utlänningsmyndigheten.

Enligt gällande bestämmelser förekommer förvarstagande såsom provisorisk

säkerhetsåtgärd i samband med anmälan örn anledning till omhändertagande.

Ett sådant provisoriskt ingripande lär enligt vad de sakkunniga påpeka

även framdeles i vissa fall visa sig påkallat. Med ändring av gällande

administrativa föreskrifter föreslås reglerna utformade i huvudsaklig överensstämmelse

med motsvarande stadganden i den föreslagna nya utlänningslagen.

Förvarstagande skall sålunda få äga rum, redan då fråga uppkommit

örn omhändertagande, ej först i samband med anmälan örn anledning

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

till omhändertagande. Befogenhet att taga utlänning i förvar tillägges även

Kungl. Majit och skall vidare tillkomma icke blott länsstyrelse utan även

den centrala utlänningsmyndigheten och polismyndighet, den senare dock

endast under förutsättning att det skäligen kan befaras att utlänningen avviker.

Polismyndighet skall, i likhet med länsstyrelse, ofördröjligen till den

centrala utlänningsmyndigheten insända underrättelse angående förordnande

om förvarstagande. Den tid, under vilken utlänning i förevarande fall må

hållas i förvar utan att frågan underställes Kungl. Majit, begränsas till en

månad. Enligt förslaget skola myndigheterna äga möjlighet att, när fråga

örn omhändertagande uppkommit, tillgripa lindrigare provisorisk säkerhetsåtgärd

än tagande i förvar. De föreslå därför, under 11 §, stadgande om befogenhet

för Kungl. Majit, den centrala utlänningsmyndigheten, länsstyrelse

och, där det skäligen kan befaras att utlänningen avviker, polismyndighet att

ställa utlänning under uppsikt.

Yttrandena.

Av Överståthållarämbetet och föreståndaren för passkontrollen i Stockholm

ifrågasättes, huruvida icke särskilt kvalificerad polismyndighet bör tillerkännas

rätt att taga utlänning i förvar enligt 11 § i lagförslaget även utan att

flyktfara kan sägas föreligga.

Överståthållarämbetet har vidare påpekat, att begreppet polismyndighet

enligt de sakkunnigas förslag bleve att fatta annorlunda i den särskilda lagen

än i utlänningslagen. Ämbetet anför härom följande.

Enligt lag den 15 juli 1944 om vad i allmänhet skall med polismyndighet

avses skall, därest i lag eller författning uppgift ålagts polismyndighet utan

att i lagen eller författningen särskild föreskrift meddelats om vad med polismyndighet

avses, sådan uppgift tillkomma i stad med poliskammare denna

och i övriga delar av riket polischefen på orten. Då nu ifrågavarande lag

icke innehåller föreskrift av ifrågavarade innehåll, skulle det i 11 § i lagen

använda uttrycket polismyndighet vara att förstå på det i lagen den 15 juni

1944 angivna sättet. .1 utlänningslagen gives emellertid en från bestämmelsen

i 1944 års lag avvikande definition på vad som avses med polismyndighet.

Det förefaller emellertid som örn begreppet polismyndighet borde vara att

förstå på samma sätt i två lagar som äro varandra så närstående som utlänningslagen

och lagen om omhändertagande av utlänning. Såvitt betänkandet

giver vid handen, har denna fråga icke varit föremål för de sakkunnigas

uttryckliga övervägande.

Departementschefen.

I anslutning till vad jag förordat med avseende å förslaget tiil utlänningslag

synes det mig från administrativ synpunkt lämpligast att polismyndighet

får göra anmälan hos länsstyrelsen som, där polismyndighet tagit någon i förvar

eller förordnat om uppsikt, får tillfälle att pröva huruvida åtgärden skall

bestå. Länsstyrelsen bör åläggas att anmäla anledning till omhändertagande

till den centrala utlänningsmyndigheten samt att underrätta denna om eventuellt

vidtagen åtgärd. Förevarande stadganden torde böra upptagas såsom

3 § i lagen.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

103

Bestämmelser angående befogenhet för kvalificerad polismyndighet att

taga utlänning i förvar synas mig icke påkallade.

Med anledning av överståthållarämbetets påpekande vill jag förorda, att

såsom 14 § i lagen upptages ett stadgande, varigenom begreppet polismyndighet

bestämmes i anslutning till utlänningslagen.

Förhör.

Dc sakkunniga.

Gällande författningar innehålla föreskrifter om förhör av två olika slag,

förhör inför domstol och förhör inför länsstyrelse. Där förhör av sistnämnda

slag är föreskrivet, skall det påkallas inom fyra månader efter frihetsberövande!

i samband med efterprövning av frågan om utlänningens kvarhållande.

De sakkunniga ha i betänkandet lämnat vissa uppgifter angående antalet

hållna förhör m. m. och understryka angelägenheten av att utredningen i

ärende angående omhändertagande blir fullständig och tillförlitlig och att i

detta syfte utlänningen beredes tillfälle att i den omfattning, det av praktiska

skäl låter sig göra, få inför auktoritativ myndighet personligen framföra sina

upplysningar och synpunkter med avseende på interneringsfrågan.

De i utlänningslagen ingående föreskrifterna angående utredning vid domstol

ha de sakkunniga funnit böra oförändrade kvarstå. I samband med

stiftandet av en särskild lag örn omhändertagande borde däri införas motsvarande

föreskrifter. Detta syntes de sakkunniga lämpligen kunna ske genom

att i den särskilda lagen hänvisades till ifrågavarande lagrum i utlänningslagen.

I den särskilda lagen ha de sakkunniga vidare upptagit bestämmelser

örn förhör inför administrativ myndighet.

Skyldighet för den centrala utlänningsmyndigheten att inom viss tid påkalla

förhör med omhändertagen utlänning innebär enligt de sakkunnigas

mening ett värdefullt rättsskydd för utlänningen. Sådan skyldighet har därför

stadgats i förslaget. Den skall, till skillnad från vad som nu gäller, avse

även fall, där beslutet om omhändertagande meddelats av Kungl. Majit.

Örn hänsyn kunde tagas uteslutande till önskemålet om rättsskydd för

utlänning, vore det enligt de sakkunniga självfallet i och för sig önskvärt,

att sådant förhör, varom här är fråga, anordnades före omhändertagandet

eller omedelbart därefter. Även andra omständigheter måste likväl, framhålla

de, beaktas. Antalet interneringsfrågor hade lill följd av flyktingströmmens

stora omfattning blivit så betydande, att det icke läte sig göra att med

alla omhändertagna flyktingar hålla förhör, som här avsåges. Icke heller

syntes del erforderligt att underkasta alla flyktingar förhör varom nu vore

fråga, eftersom de allra flesta av dem enligt vad erfarenheten visat kunde

utskrivas efter en jämförelsevis kort tids observation. Förhörsskyldigheten

borde därför alltjämt begränsas med hänsyn till frihetsberövandets tidslängd.

I fråga örn den lid efter omhändertagandet, inom vilken förhöret skall

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

påkallas, lia de sakkunniga funnit, att den i lagen alltjämt borde bestämmas

till fyra månader. I denna tid av fyra månader skall, liksom enligt

gällande bestämmelser, inräknas tid, varunder utlänningen omedelbart före

beslutet om omhändertagande må ha hållits i förvar.

De sakkunniga anföra vidare, att behovet av utredning för bedömandet

av ärende om omhändertagande kunde göra det lämpligt eller erforderligt,

att förhör hölles tidigare än i samband med efterprövning av fråga om kvarhållande.

På grund härav föreslå de sakkunniga, att i den särskilda lagen

stadgas rätt såväl för Kungl. Majit som för den centrala utlänningsmyndigheten

att i ärende angående omhändertagande, utan samband med efterprövning,

förordna om förhör, där i ärendet särskild utredning funnes erforderlig.

I de fall, då sådant förhör hållits utan samband med efterprövning

eller inför domstol, syntes nytt förhör icke vara av behovet påkallat i

samband med efterprövning av fråga örn kvarhållande. Undantag från skyldigheten

att anordna förhör syntes vidare, i överensstämmelse med vad som

för närvarande gällde, böra uppställas i fråga om utlänning, som vistades i

förläggning för sinnessjuka eller sinnesabnorma utlänningar och beträffande

vilken läkare vid förläggningen förklarat behov föreligga av fortsatt vistelse

i sådan förläggning. Beträffande de för närvarande i fråga om kriminella

och desertörer gällande undantagen från föreskriften om förhör ha de sakkunniga

framhållit, att de icke borde anses giva uttryck åt principiella synpunkter

utan vara motiverade av svårigheter av praktisk art, vilka ansetts

göra det omöjligt att anställa förhör med ifrågavarande jämförelsevis stora

grupper av omhändertagna. Med hänsyn till beskaffenheten och storleken

av det nuvarande förläggningsklientelet av kriminella funne de sakkuniga

påkallat föreslå, att den nya lagens bestämmelser örn obligatoriskt förhör

icke skulle erhålla tillämpning på till denna kategori hänförlig utlänning,

vilken berövats friheten före lagens ikraftträdande. Däremot borde undantag

icke stadgas i fråga örn utlänningar, som framdeles berövades friheten,

även om brottslighet tidigare legat dem till last. I fråga om desertörer syntes

det icke vara möjligt att nu förutse utvecklingen ens på kort sikt. De

sakkunniga ha därför icke ansett sig böra föreslå, att i lagen stadgas undantag

beträffande desertörer från föreskriften om förhör. Frågan därom

syntes emellertid böra prövas, när den faktiska situationen vid tidpunkten

för den föreslagna lagstiftningens genomförande kunde bedömas med större

säkerhet. De sakkunniga ha i detta hänseende även hänvisat till befogenheten

för Kungl. Majit att under vissa förutsättningar dispensera från lagens

bestämmelser.

Beträffande spörsmålet inför vilket organ förhör bör äga rum ha de sakkunniga

uttalat, att det vore önskvärt, örn förhören kunde hållas inför utlänningsnämnden.

En sådan anordning måste äga vissa påtagliga fördelar.

Sålunda vore det uppenbart, att det vore lämpligare att utlänningsnämnden

— som skulle avgiva yttrande rörande frågan örn utlänningens omhändertagande

eller kvarhållande — själv holle förhöret, än om detta hölles av

annan myndighet. Därigenom att förhören alltid ägde rum inför en och

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

105

samma myndighet, skulle enhetlighet i förfarandet säkerställas. Med hänsyn

till grunderna för utlänningsnämndens sammansättning och till den enhetliga

bestämningen av dess verksamhetsområde syntes nämnden även äga

särskilda förutsättningar att vara förhörsorgan i ifrågavarande utlänningsärenden.

Det syntes icke vara av praktiska skäl ogenomförbart att låta utlänningsnämnden

hålla förhören. Först och främst hade det visat sig, att

förhören i icke obetydlig utsträckning kunde sammanföras till ett och samma

tillfälle. Enligt vad de sakkunniga inhämtat företoge vidare utlänningsnämnden

ofta resor till förläggningarna för att göra sig underrättad om förhållandena

där och hålla förhör med interner. Under besöken vid förläggningarna

hade nämnden hållit förhör även med sådana omhändertagna, med

vilka förhör enligt gällande bestämmelser ägt rum inför länsstyrelse. Härigenom

hade utförts dubbelarbete, vilket borde undvikas. De sakkunniga

erinra dessutom om att för varje ledamot i utlänningsnämnden utsåges två

suppleanter, varigenom en viss arbetsfördelning inom nämnden syntes kunna

genomföras. De sakkunniga föreslå, att uppgiften att vara förhörsorgan överflyttas

från länsstyrelserna till utlänningsnämnden.

En nödvändig följd av att utlänningsnämnden göres till förhörsmyndighet

syntes enligt de sakkunniga vara, att inom utlänningskommissionen ett fast

kansli inrättades för nämnden. Kansliet borde bestå av en sekreterare —

som åtminstone med nuvarande arbetsbelastning syntes komma att få helt

ägna sig åt uppgiften — samt skrivhjälp i erforderlig omfattning.

I fråga om förfarandet vid förhör inför utlänningsnämnden ha de sakkunniga

funnit, att gällande bestämmelser angående förhör inför länsstyrelse

kunde med vissa jämkningar bibehållas och intagas i lagen. De sakkunniga

föreslå att i lagen utsäges, att utlänningsnämnden skall föranstalta om förhör

så snart ske kan, sedan förhör av vederbörande myndighet påkallats.

Liksom vid förhör inför domstol syntes lämplig person böra förordnas att

vid förhör inför utlänningsnämnden tillvarataga statens intresse. Sådant

förordnande borde meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten. Utlänningen

borde alltjämt äga rätt att, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta

hjälp. Förordnande av biträde åt utlänning borde meddelas av utlänningsnämnden

och rätten att erhålla biträde borde bestämmas i överensstämmelse

med vad som gällde enligt utlänningslagen. Biträde borde sålunda

förordnas även där utlänningen vore på fri fot, ehuru i sådant fall allenast

örn han kunde antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.

Förhöret borde avse utredning angående de omständigheter som vore av

betydelse för bedömandet av frågan örn utlänningens omhändertagande. Angående

ersättning åt biträde eller åt den, som förordnats att vid förhöret

tillvarataga statens intresse, eller åt tolk borde Kungl. Majit äga förordna.

De sakkunniga lia i detta sammanhang berört spörsmålet angående utlännings

rätt att vid förhör inför utlänningsnämnden taga del av den utredning,

som föreligger mot honom. De anföra härom följande. Olika synpunkter

hade framkommit på frågan, huruvida enligt gällande sekretessbestämmelser

och allmänna rättsgrundsatser part ägde taga del av utredning vid

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

förfarande inför förvaltningsmyndighet. Utan att taga ståndpunkt till ifrågavarande

principiella spörsmål föreslå de sakkunniga, att enär rätt för utlänningen

och hans biträde att taga del av den utredning, som vid förhöret

åberopades, utgjorde förutsättning för att utlänningen skulle kunna utföra

sin talan, stadgande av sådant innehåll upptages i lagen.

Slutligen understryka de sakkunniga, att det föreslagna åläggandet för utlänningsnämnden

att under vissa förutsättningar hålla förhör självfallet icke

avsåge att begränsa nämndens rätt att även eljest hålla förhör. Vid dylika

förhör skulle dock lagens regler angående förfarande och angående ersättning

åt biträde m. fl. icke äga tillämpning.

Yttrandena.

Angående förslaget att från länsstyrelse till utlänningsnämnden överföra

åliggandet att hålla förhör i samband med efterprövning av fråga om omhändertagen

utlännings kvarhållande utöver viss tid ävensom att utvidga

förhörsskyldighetens omfattning anför utlänningsnämnden följande.

Det yttrande i dessa ärenden, som nämnden har att avgiva, föregås redan

nu, såsom ock framhållits i förslagets motiv, i regel av ett av nämnden

företaget förhör. Denna praxis har föranletts därav, att bedömandet av frågan

örn utlänningens kvarhållande i förläggning är i hög grad beroende av

den kännedom, som nämnden vid förhöret erhåller om utlänningens person

och trovärdigheten i hans uppgifter. Otvivelaktigt är förslaget i denna del

ägnat att avlägsna det dubbelarbete, som nu i viss mån förekommer, då

utlänningen höres av såväl länsstyrelsen som nämnden. Nämnden bar alltså

icke ur principiell synpunkt något att erinra mot förslaget.

Såsom de sakkunniga framhållit är en nödvändig följd av att nämnden

göres till förhörsmyndighet att erforderlig personal ställes till nämndens

förfogande. Det nu sagda gäller i främsta rummet anställande hos nämnden

av särskild protokollförare. Även örn redan nu förhören inför nämnden

protokolleras, har dock denna uppgift väsentligen underlättats genom tillgång

till länsstyrelsens protokoll. Då dessutom vid ifrågavarande förhör såväl

representant för statliga intressen som ock biträde åt utlänningen i regel

komma att närvara och deltaga i förhandlingen, kunna förhören väntas

komma att draga väsentligt längre tid och mera arbete än de nuvarande

förhören inför nämnden. Ått med någon säkerhet bedöma omfattningen av

det arbete, som kommer att åvila nämnden, är i nuvarande ovissa läge ytterst

vanskligt. Nämnden anser sig emellertid i detta sammanhang böra

framhålla, att en mera betydande utökning av nämndens arbetsuppgifter

kan leda till, att de grunder för nämndens sammansättning, som tidigare

tillämpats, icke kunna bibehållas oförändrade. Flertalet av nämndens ledamöter

och suppleanter har sin huvudsakliga verksamhet inom andra områden.

Vid bestämmande av de arvoden, som nu utgå till nämndens ledamöter,

har ock hänsyn tagits till detta förhållande.

Även ur andra synpunkter synes angeläget att skyldighet att hålla förhör

icke föreskrives i större omfattning än som kan anses påkallat för att bereda

omhändertagna utlänningar erforderligt rättsskydd. De förläggningar,

å vilka utlänningar äro omhändertagna, äro belägna på stort avstånd från

Stockholm och de resor, som för hållande av förhör måste företagas, komma

att kräva betydande tid och kostnader. Med hänsyn härtill anser nämnden

utvidgningen av förhören till vissa kategorier utlänningar, som nu äro

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

107

undantagna från förhör, ägnad att väcka betänkligheter. Från föreskriften

om förhör äro nu bl. a. krigsdesertörer undantagna. Nämnden ifrågasätter

huruvida tillräckliga skäl föreligga att nu inordna denna grupp under föreskrifterna

örn förhör. Antalet krigsdesertörer kan inom en nära framtid

bliva högst betydande och deras kvarhållande i förläggning under en tid,

överstigande fyra månader, kan från olika synpunkter visa sig nödvändigt.

Mot ett sådant kvarhållande synes ej heller ur rättssäkerhetssynpunkt några

vägande erinringar kunna framställas.

Jämväl utlänningskommissionen säger sig dela de sakkunnigas uppfattning,

att utlänningsnämnden borde övertaga länsstyrelsernas uppgift som

förhörsmyndighet, men har ansett sig böra framhålla, att nämndens arbetsbörda

härigenom komme att ökas högst avsevärt. Kommissionen betonar

även, att ett kansli måste inrättas för nämnden. Länsstyrelsen i Gävleborgs

län vitsordar med stöd av egen erfarenhet, att gällande praxis innefattade

ett dubbelarbete, som borde undvikas, varför länsstyrelsen anslöte sig till

de sakkunnigas uppfattning. -—- Förslaget att överföra åliggandet att hålla

förhören tillstyrkes även av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i

Jönköpings, Blekinge och Kopparbergs län. Som skäl anföres i allmänhet

lämpligheten av att den myndighet, som skall avgiva yttrande i ärendet,

också håller förhöret.

Tveksamhet angående lämpligheten av förhörsåliggandets överflyttning

uttalas av socialstyrelsen. Styrelsen anser risk föreligga, att skyldigheten att

hålla förhör under vissa tider skall medföra en alltför stor arbetsbelastning

för nämnden. Föreskrift syntes därför styrelsen böra meddelas av innehåll,

alt nämnden ägde rätt alt uppdraga åt länsstyrelsen att hålla ifrågavarande

förhör.

Å andra sidan uttala sig länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Gotlands

och Älvsborgs län mot den föreslagna kompetensöverflyttningen. Länsstyrelsen

i Kronobergs län yttrar följande.

Länsstyrelsen finner de praktiska svårigheter, som de sakkunniga tidigare

ansett anordningen med utlänningsnämnden såsom förhörsmyndighet

innebära, vara sådana, att förslaget i denna del icke bör genomföras. Mot

anordningen talar jämväl den omständigheten, att förhållandena på ifrågavarande

område äro så labila, att man icke nu med någon grad av säkerhet

kan förutse, hur det faktiska läget kan gestalta sig. En ökning av förläggningsklientelet

bör örn möjligt icke få medföra den konsekvensen, att ytterligare

grupper måste undantagas från det skydd mot obefogat frihetsberövande,

som det efter- eller omprövning föregående förhöret får anses utgöra.

Försiktigheten torde därför böra bjuda till att icke nu vidtaga någon

ändring i fråga örn den myndighet, inför vilken förhören skola hållas. Det

må jämväl framhållas, att någon anmärkning mot det sätt på vilket förhören

inför länsstyrelse handhafts icke framställts. I detta sammanhang

torde även böra beaktas, alt 5 § i lagförslaget ger möjlighet att när så finnes

erforderligt verkställa förhör med utlänning inför utlänningsnämnden.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller bland annat, att den nuvarande

ordningen vore att föredraga ur kostnadssynpunkt, och länsstyrelsen i Älvsborgs

län uttalar, afl utlänningsnämndens utbyggande lill ett fast organ vid

utlänningskommissionens sida med eget kansli syntes böra undvikas.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Majda proposition nr 259.

Beträffande rätten att åtnjuta hjälp vid förhöret anser länsstyrelsen i Älvsborgs

län, att utlänning, om han icke vöre på fri fot, borde i god tid före

förhöret underrättas om denna förmån. Advokatsamfundet hemställer, att förslaget

kompletteras med föreskrift om att till biträde åt utlänning företrädesvis

skall utses advokat.

Spörsmålet om utlänningens rätt att taga del av den utredning i ärendet

som åberopas vid förhöret beröres av utlänningskommissionen, säkerhetschefen,

länsstyrelserna i Malmöhus och Älvsborgs län samt föreståndaren

för passkontrollen i Stockholm.

Utlänningskommissionen anser det icke lämpligt, att utlänningen alltid

erhåller en sådan rätt, och anför följande.

Utredningen berör ofta även andra personer än den, som ifrågasättes böra

omhändertagas. Ett avslöjande av myndigheternas sagesmän och de vägar,

varpå upplysningar erhållits, kunna försvåra eller omöjliggöra fortsatta utredningar.

Vidare beröras ibland i utredningen sådana förhållanden som

icke gärna böra blottas för utlänningen. Det torde därför böra ankomma

på utlänningsnämnden att bedöma, i vilken utsträckning utlänning

eller hans biträde bör få taga del av den föreliggande utredningen. Därvid

synes nämnden böra samråda med den myndighet, som ingivit handlingarna

till den centrala utlänningsmyndigheten.

Säkerhetschefen yttrar följande.

Det inträffar ofta vid utredningar angående utlänningar, atl personer

måste höras, vilka lämna upplysningar endast under förutsättning att deras

namn icke yppas. Dessutom framkommer vid dylika utredningar ibland

upplysningar, som erhållits vid kommunikationskontroll. Utredningen kan

även röra andra personer än dem, som ifrågasättas böra omhändertagas, och

beträffande dessa personer icke vara avslutad. I samtliga nu nämnda fall

bör utlänningen icke utan vidare få taga del av utredningen. I stadgandet

synes därför lämpligen böra inrymmas rätt för utlänningsnämnden att, efter

vederbörande polismyndighets hörande, avgöra, örn utlänningen skall få

taga del av utredningen.

I huvudsak samma synpunkter och förslag framläggas av föreståndaren

för passkontrollen i Stockholm. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar bland

annat följande.

Hur önskvärt det ur rättssäkerhetssynpunkt än kan vara att här medgiva

rätten att utan inskränkning taga del av föreliggande utredning, får man

likväl icke bortse från att härav kunna uppstå konsekvenser av allvarligaste

slag. Till en början komma därigenom obehöriga att kunna erhålla kännedom

om vår säkerhetstjänst och vad därmed sammanhänger. Vidare har

man anledning befara, att utländska medborgare, som lämnat de svenska

myndigheterna upplysningar i hithörande ärenden, och deras anhöriga kunna

bli föremål för repressalieåtgärder, sedan deras bidrag till utredningen

blivit röjt. Länsstyrelsen anser sig fördenskull icke kunna tillstyrka en så

generellt avfattad regel i förevarande avseende som den av de sakkunniga

föreslagna.

Ett rent kontradiktoriskt förfarande vid ifrågavarande förhör, med åklagare

å ena och utlänningen å andra sidan, finner utlänningskommissionen

vara en icke erforderlig anordning. De sakkunnigas förslag till stadgande,

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

109

enligt vilket vid förhöret lämplig person, som den centrala utlänningsmyndigheten

därtill förordnar, skall vara närvarande för att tillvarataga statens

intresse, föreslår kommissionen därför ändrat så, att vid förhöret en representant

för den centrala utlänningsmyndigheten skall närvara.

Departementschefen.

Enär utlänningsnämnden har att avgiva yttrande i efterprövningsärenden,

finner jag det lämpligt att det överlämnas åt nämnden att hålla förhör i dylika

ärenden. Genom en överflyttning av förhören från länsstyrelserna till utlänningsnämnden

kommer även, på sätt de sakkunniga utvecklat och nämnden

vitsordat, ett nu förekommande dubbelarbete att upphöra. Emellertid

ha farhågor uttalats att nämnden skulle få en alltför stor arbetsbörda, särskilt

örn skyldigheten att hålla förhör utvidgas att omfatta även vissa sådana

kategorier utlänningar, vilka den för närvarande icke avser. Dessa betänkligheter

kunna icke anses obefogade. Det synes mig därför önskvärt

att underlätta nämndens verksamhet såsom förhörsorgan genom att medgiva,

att förhör må efter nämndens förordnande hållas jämväl av ledamot

av nämnden eller suppleant. För att förebygga att skyldigheten att hålla förhör

blir alltför omfattande genom att inbegripa nya kategorier av utlänningar

förordar jag även en sådan begränsning av den föreslagna skyldigheten att

hålla förhör, att från densamma liksom hittills undantagas desertörer. Dessas

antal kan måhända komma att plötsligt ökas väsentligt. Dessa fall äro för

övrigt lättbedömda, varför ett obligatoriskt förhörsförfarande i fråga örn dem

är mindre påkallat. Det må påpekas, att enligt vad jag i likhet med de sakkunniga

föreslår förhör inför nämnden alltid skall hållas, när Kungl. Maj:t

eller den centrala utlänningsmyndigheten så finner erforderligt. Till följd

av övertagandet av förhörsskyldigheten bör nämnden erhålla erforderlig

kanslipersonal.

Vid förhör inför nämnden bör utlänning, enligt vad de sakkunniga föreslagit,

äga taga del av den utredning som vid förhöret åberopas. Mot förslaget

härom ha i vissa utlåtanden gjorts invändningar. Dessa synas mig dock icke

tillräckligt beakta skäliga hänsyn till utlänningens rättsställning. Jag vill

erinra om att i rättegångar ofta torde företes utredningsmaterial av den art

som lärer kunna förekomma vid förhör varom här är fråga. För min del vill

jag under anslutning till de sakkunnigas förslag förutsätta, att vid förhöret

framläggas alla omständigheter som avses skola ligga till grund för ärendets

prövning.

Utlänningskommissionen har ansett ett rent kontradiktoriskt förfarande

vid förhör inför utlänningsnämnden icke erforderligt. Även enligt min mening

torde ett dylikt förfarande icke vara behövligt i alla fall, varför jag förordar

föreskrift av innehåll alt, där den centrala utlänningsmyndigheten så

finner erforderligt, lämplig person som myndigheten därtill förordnar skall

vara närvarande vid förhöret för att tillvarataga statens intresse.

Särskild föreskrift, att utlänning på fri fot som äger åtnjuta biträde vid

förhöret skall erhålla underrättelse örn sagda förmån, finner jag icke erfor
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

derlig. Någon föreskrift om att till biträde åt utlänning företrädesvis skall

utses advokat torde icke böra meddelas.

I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran mot ifrågavarande bestämmelser

i de sakkunnigas förslag.

Utskrivning.

De sakkunniga.

I konsekvens med sin allmänna uppfattning, att åtgärder som innebära

en ökning av utlännings rörelsefrihet böra få beslutas av lägre myndighet

än Kungl. Maj:t, föreslå de sakkunniga, att den centrala utlänningsmyndigheten

tillägges generell befogenhet att besluta om utskrivning, vare sig beslutet

om omhändertagandet meddelats av myndigheten eller av Kungl. Maj:t.

Undantag från denna kompetensregel borde uppställas endast för fall, där

Kungl. Majit vid prövning av fråga om utlännings omhändertagande eller

kvarhållande förbehållit sig att besluta om utskrivning.

Yttrandena.

Den föreslagna befogenheten för den centrala utlänningsmyndigheten att

besluta om utskrivning från anstalt eller förläggning även i det fall att Kungl.

Majit förordnat om omhändertagandet eller kvarhållandet, för så vitt ej

Kungl. Majit vid ärendets prövning förbehållit sig att få besluta om utskrivningen,

har väckt betänkligheter. Sålunda uttalar utlänningskommissionen

följande.

Det synes icke kommissionen lämpligt och förenligt med administrativ

praxis, att en underordnad myndighet skall ha formell rätt att upphäva ett

beslut av Kungl. Majit. Önskemålet om en smidig handläggning av ärendena

synes lika väl kunna nås genom att Kungl. Majit, när anledning därtill

föreligger, i samband med sitt beslut förklarar, att den centrala utlänningsmyndigheten

må kunna förordna örn vederbörande utlännings utskrivning.

Innan beslut örn utskrivning meddelas, bör, enligt vad föreståndaren för

passkontrollen i Stockholm föreslår, yttrande inhämtas från vederbörande

länsstyrelse och polismyndigheter.

Departementschefen.

Mot de sakkunnigas förslag att den centrala utlänningsmyndigheten i regel

skall äga rätt att utskriva omhändertagen även i fall, då omhändertagandet

beslutats av Kungl. Majit, har invänts, att det icke är lämpligt och förenligt

med administrativ praxis att underordnad myndighet skall ha formell rätt att

upphäva beslut av Kungl. Maj :t. Denna invändning är enligt min mening grundad.

Jag kan därför icke förorda, att en dylik befogenhet för den centrala utlänningsmyndigheten

stadgas. Självfallet bör emellertid Kungl. Majit kunna

bemyndiga den centrala utlänningsmyndigheten att förordna örn utskrivning

jämväl i nu ifrågavarande fall. Vad nu sagts gäller även utlännings överförande

från fångvårdsanstalt till förläggning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

lil

Anledning synes mig icke föreligga att i lagen föreskriva skyldighet att innan

beslut om utskrivning meddelas höra vederbörande länsstyrelse och polismyndighet.

Prövning av fråga örn kvarhållande.

De sakkunniga.

Enligt för närvarande gällande regler skall vid efterprövning fråga örn utlännings

fortsatta kvarhållande alltid av den centrala utlänningsmyndigheten

överlämnas till Kungl. Maj:ts avgörande. Omprövningsärende skall hänskjutas

till Kungl. Maj:t där den centrala utlänningsmyndigheten, utlänningsnämnden

eller någon nämndens ledamot funnit, att förordnandet örn utlänningens

vistelse i förläggning bör upphöra. Omprövningsärende, som avser

kvarhållande i förvar, skall städse av fångvårdsstyrelsen anmälas hos Kungl.

Maj:t.

De sakkunniga framhålla, att en grundsats vid utlännings berövande av

friheten givetvis borde vara, att ingripandet icke varade längre, än som kunde

anses oundgängligen nödvändigt med hänsyn till grunden för åtgärdens

vidtagande. Denna grundsats hade i växande omfattning beaktats i författningarna.

Enligt de sakkunnigas mening borde det vara lämpligt och möjligt

att nu ytterligare förstärka garantierna mot obefogade kvarhållanden.

De sakkunniga anse, att det icke borde tillkomma annan myndighet än

Kungl. Maj:t att i samband med prövning av fråga örn fortsatt omhändertagande

föreskriva, att utlänningen skulle kvarhållas. I övrigt föreslås icke

några väsentliga ändringar i nu gällande bestämmelser. Det må dock framhållas,

att de sakkunniga, såsom antytts vid behandlingen av reglerna för

administrativt förhör, föreslå obligatorisk efterprövning av fråga om kvarhållande

ej blott beträffande utlänningar, som omhändertagits efter beslut

av den centrala utlänningsmyndigheten, utan jämväl i fråga om utlänningar,

som omhändertagits enligt förordnande av Kungl. Majit. De sakkunniga ha

vidare genomgående ställt sig på den ståndpunkten, att åtgärder, vilka innebära

ökad rörelsefrihet för utlänning, principiellt borde få beslutas av den

centrala utlänningsmyndigheten. I enlighet med denna uppfattning föreslå

de sakkunniga, att det skall tillkomma den centrala utlänningsmyndigheten

att såväl i efterprövnings- och omprövningsärende som eljest besluta om utskrivning,

där icke Kungl. Majit förbehållit sig att besluta därom.

Ett särskilt spörsmål avser bestämningen av den tid, inom vilken fråga

skall upptagas örn kvarhallande av utlänning, som omedelbart före omhändertagandet

undergått frihetsstraff. De sakkunniga lia icke funnit anledning

att för sådana fall föreslå särskilda bestämmelser, enär Kungl. Majit

numera meddelar beslut om omhändertagande kort tid före straffets avtjänande.

De sakkunniga föreslå sålunda, alt i den särskilda lagen upptagas bestämmelser

av i huvudsak följande innehåll. Varder omhändertagen utlänning

ej utskriven inom fyra månader efter omhändertagandet, skall frågan om

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

hans fortsatta kvarhållande bli föremål för prövning i närmare angiven

ordning; hölls utlänningen vid beslutet om omhändertagandet i förvar, skall

förvarstiden inräknas i nämnda tid av fyra månader. Innan prövning sker

skall, med vissa undantag, förhör med utlänningen hållas inför utlänningsnämnden.

Sedan utlänningsnämndens yttrande och protokoll inkommit, skall

den centrala utlänningsmyndigheten utan dröjsmål pröva frågan om utlänningens

fortsatta omhändertagande. Finner den centrala utlänningsmyndigheten

vid prövning av ärendet att han bör kvarhållas, skall frågan underställas

Kungl. Maj:ts prövning. Har Kungl. Maj:t förbehållit sig att besluta

om utlännings utskrivande, skall den centrala utlänningsmyndigheten städse

med eget yttrande överlämna ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande. Har

Kungl. Maj:t funnit utlänning böra vara underkastad fortsatt omhändertagande,

skall senast var sjätte månad efter Kungl. Maj:ts beslut ny prövning

av frågan om hans fortsatta kvarhållande företagas. Den centrala utlänningsmyndigheten

skall därvid höra utlänningsnämnden och därefter pröva frågan

enligt nyss anförda regler om efterprövning.

De sakkunniga föreslå vidare med hänsyn särskilt till övergångsförhållandena,

att i den särskilda lagen föreskrives, att lagens bestämmelser angående

efter- och omprövning skola i tillämpliga delar gälla, där utlänning hålles

i förvar och han icke varder satt på fri fot inom fyra månader efter

förvarstagandet. De sakkunniga understryka, att sedan den föreslagna lagen

om omhändertagande av utlänning trätt i kraft, förvar vore avsett att uteslutande

vara en provisorisk säkerhetsåtgärd, vilken väl i undantagsfall efter

Kungl. Maj:ts beslut kunde utsträckas utöver en månad men icke borde

erhålla mera varaktig karaktär utan hållas inom mycket trånga tidsgränser.

Yttrandena.

Spörsmålet om beräkning av tiden för omprövning beträffande från straffanstalt

frigiven utlänning, vilken omhändertagits i förläggning, upptages av

utlunningskommissionen. Kommissionen finner ett stadgande erforderligt,

enligt vilket tiden skall anses börja löpa från dagen för det faktiska omhändertagandet.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag, att den centrala utlänningsmyndighetens beslut

alltid skall underställas Kungl. Maj:t i samband med omprövning, såframt

myndigheten anser att utlänningen bör kvarhållas, synes mig innebära en

alltför tyngande anordning och icke heller påkallat av vägande skäl. Det

torde vara tillfyllest, att underställning i omprövningsärende äger rum i de

fall som för närvarande stadgas, nämligen om den centrala utlänningsmyndigheten,

utlänningsnämnden eller någon nämndens ledamot funnit att utlänningen

bör utskrivas. Det må framhållas, att utlänningen har möjlighet

att själv hos Kungl. Maj:t göra framställning om utskrivning och att Kungl.

Majit är oförhindrad att förordna därom närhelst anledning att kvarhålla utlänningen

ej längre anses föreligga. Av förut anförda skäl torde icke den

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

113

centrala utlänningsmyndigheten böra tillerkännas befogenhet att utskriva

utlänning, som är omhändertagen enligt Kungl. Maj:ts beslut.

Det synes mig icke påkallat att meddela uttryckligt stadgande beträffande

beräkningen av den tid, inom vilken omprövning skall företagas i fråga om

utlänning vilken omhändertagits efter frigivande från straffanstalt. Jag finner

nämligen självfallet —- och så torde för närvarande ske — att tiden beräknas

löpa från dagen för det faktiska omhändertagandet, icke från dagen för

beslutet därom.

Disciplinära åtgärder.

De sakkunniga.

I samband med införandet i februari 1940 av den särskilda formen för

utlännings berövande av friheten genom hans omhändertagande i förläggning

erhöllo den centrala utlänningsmyndigheten och förläggningsledningarna vissa

befogenheter att tillrättavisa sådana interner, som överträdde meddelade

föreskrifter eller eljest visade indisciplinärt uppträdande. Såsom former av

tillrättavisning vid lindrigare förseelser angåvos indragning av fickpengar, förlust

av rätt att emottaga besök eller annan förmån ävensom varning. Vidare

medgav Kungl. Maj:t den centrala utlänningsmyndigheten rätt att såsom disciplinär

bestraffning förordna om utlännings tagande i förvar.

De sakkunniga ha funnit ett ofrånkomligt behov föreligga av skilda former

för reaktion mot omhändertagna vilka uppträda indisciplinärt. Oavsett

vilken verkställighetsform av omhändertagande, som utlänning vore underkastad,

borde vederbörande myndighet äga befogenhet att såsom disciplinåtgärd

bestämma om inskränkningar i omhändertagens friheter och förmåner.

Sådan befogenhet syntes alltjämt lämpligen kunna meddelas i reglementen

för ifrågavarande anstalter och förläggningar. Därutöver borde, i

likhet med vad nu gäller, den centrala utlänningsmyndigheten äga befogenhet

att med anledning av allvarligare förseelser tillgripa strängare åtgärd

gentemot dem, som vore omhändertagna i förläggning anordnad av den

centrala utlänningsmyndigheten. Såsom sådan strängare disciplinåtgärd syntes

böra tillgripas överförande till anstalt eller förläggning tillhörande fångvården.

Självfallet borde dylik åtgärd företagas endast då starka skäl därtill

förelåge. Vid övervägande av åtgärden borde särskilt beaktas, att nu ifrågavarande

reaktion på lämpligt sätt differentierades efter förseelsens svårighetsgrad.

De sakkunniga framhålla, att utlänning, som på grund av indisciplinärt

uppträdande överföres från förläggning anordnad av den centrala utlänningsmyndigheten

till anstalt eller förläggning tillhörande fångvården, borde

få meddelande icke blott örn anledningen till det sålunda skärpta omhändertagandet

utan även att detta icke komme att vara utöver viss längsta tid,

såframt icke nya omständigheter till annat föranledde. Ullryckligt stadgande

härom syntes dock icke vara erforderligt.

På grund av det anförda föreslå de sakkunniga, att i lagen upptages stadgande,

enligt vilket den centrala utlänningsmyndigheten må, örn utlänning,

Dilian!) litt riksdagens protokoll lili5. I sami. Nr 259.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

som omhändertagits i särskild av den centrala utlänningsmyndigheten anordnad

förläggning, avvikit från förläggningen eller visat upprepad ohörsamhet

mot de för förläggningen gällande ordningsföreskrifterna eller om eljest

sådana särskilda omständigheter föreligga, att utlänningen bör för kortare

eller längre tid omhändertagas i anstalt eller förläggning tillhörande fångvården,

förordna därom. Sådant förordnande skall dock ej få gälla längre

tid än två månader, med mindre frågan därom inom sagda tid underställts

Kungl. Majit.

Yttrandena.

Spörsmål avseende disciplinär bestraffning av omhändertagen utlänning

behandlas av fångvårdsstyrelsen samt av länsstyrelserna i Västmanlands och

Norrbottens län.

Fångvårdsstyrelsen yttrar bland annat följande.

Styrelsen noterar med tillfredsställelse de sakkunnigas uttalande, att

utlänning, som på grund av indisciplinärt uppträdande överföres från

förläggning anordnad av den centrala utlänningsmyndigheten till anstalt

eller förläggning, tillhörande fångvården, bör få meddelande icke

blott om anledningen till det skärpta omhändertagandet utan även om att

detta icke kommer att vara utöver viss längsta tid, såframt icke nya omständigheter

till annat föranleda. Hittills tillämpat tillvägagångssätt i samband

med omhändertagen utlännings överförande till fångvårdsanstalt har

nämligen icke alltid varit tillfredsställande. I vissa fall har vederbörande

efter ankomsten till fängelset mer eller mindre sanningsenligt påstått sig

sakna vetskap örn anledningen till överförandet. När han vänt sig till fängelsets

styresman med förfrågan, huruvida denne känner till hur hans sak

ligger till, har denne vanligtvis nödgats svara, att han saknar varje information

i ärendet. Ett bättre samarbete mellan förläggningsledningar och

fängelsemyndigheter torde komma att befrämjas genom de sakkunnigas uttalande.

Enligt styrelsens mening torde även den centrala utlänningsmyndigheten

behöva få kännedom om huru en utlänning, som enligt bestämmelserna i

13 § i förslaget till lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt

eller förläggning överförts till fångvårdsanstalt, uppfört sig under vistelsen

där. Därest så befinnes önskvärt kommer fångvårdsstyrelsen att ålägga styresmännen

för fångvårdsanstalten^ att lämna den centrala utlänningsmyndigheten

sådana meddelanden i god tid före vederbörandes återförande till

förläggning.

För närvarande finnes endast en utlänningsförläggning — Säterförläggningen,

ansluten till Säters sjukhus — avsedd att mottaga psykiskt sjuka

utlänningar. Där finnes plats för 48 interner, varav 8 för mera svårhanterliga.

För närvarande överföras ofta på grund av platsbrist å Säterförläggningen

dylika interner (matstrejkare m. fl.) från utlänningsförläggningarna

till fångvårdsanstalterna. Fångvårdsstyrelsen har vid flera tillfällen sett sig

nödsakad att låta överflytta dessa utlänningar till fångvårdens sinnessjukavdelningar,

varigenom den redan förut svåra platsbristen på dessa sinnessjukavdelningar

ytterligare förvärrats. Det synes önskvärt att ytterligare någon

förläggning för psykiskt sjuka inrättades.

Länsstyrelsen i Västmanlands län understryker önskvärdheten av att den

centrala utlänningsmyndigheten vid beslut om skärpt omhändertagande för
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

115

ordnade, om huru lång tid ett sådant omhändertagande skulle vara, och

icke blott meddelade, att detta icke komme att vara utöver två månader.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, om tillräckliga skäl förefinnas

för att underställa Kungl. Maj:t fråga om skärpt omhändertagande under

längre tid än två månader. Om likväl rättssäkerheten ansåges kräva prövning

av en högre instans, syntes det länstyrelsen vara lämpligare att medgiva klagan

över beslutet.

Departementschefen.

Med hänsyn till utlänningens intresse finner jag, i likhet med de sakkunniga,

lämpligt att lagen stadgar underställning hos Kungl. Maj:t av fråga örn

skärpt omhändertagande under längre tid än två månader.

Liksom de sakkunniga och fångvårdsstyrelsen vill jag understryka betydelsen

av att utlänning, vilken såsom disciplinbestraffning överföres till fångvårdsanstalt,

erhåller meddelande såväl om anledningen till bestraffningen

som ock om att denna icke kommer att vara utöver viss längsta tid, så framt

icke nya omständigheter föranleda till annat.

Övergångsbestämmelser.

De sakkunniga.

Den av de sakkunniga föreslagna särskilda lagen avser att tillförsäkra utlänning

ökat rättsskydd mot obefogade frihetsberövanden. Med hänsyn härtill

anse de sakkunniga önskvärt, att den som regel erhölle tillämpning på utlänningar,

vilka vid tiden för lagens ikraftträdande vore enligt utlänningslagen

eller med stöd därav utfärdad författning berövade friheten. Av praktiska

skäl syntes likväl för sådana fall vissa modifikationer av lagens bestämmelser

bli erforderliga. De sakkunniga föreslå härom följande.

Är utlänning vid lagens ikraftträdande omhändertagen i förläggning enligt

tillsynskungörelsen eller eljest efter Kungl. Maj:ts förordnande, skall förhör

i samband med efterprövning icke erfordras, där fråga är om utlänning,

som omhändertagits såsom kriminell eller desertör, eller förhör med utlänningen

i anledning av omhändertagandet hållits inför länsstyrelse eller sådant

förhör påkallats. Angående förhör som enligt vad nu sagts före lagens

ikraftträdande påkallats hos länsstyrelse, skola äldre bestämmelser gälla.

Hålles utlänning vid lagens ikraftträdande i förvar, må enligt de sakkunnigas

förslag med åtgärd, som enligt 10 § skall företagas för prövning av

frågan örn hans fortsatta kvarhållande, anstå tre månader efter dagen för

ikraftträdandet, ändå att därigenom förvarstiden komme att överstiga fyra

månader. Vidare må den tid, inom vilken frågan örn fortsatt hållande i förvar

av utlänning, som enligt beslut av den centrala utlänningsmyndigheten

provisoriskt hålles i förvar i avvaktan på beslut örn hans omhändertagande,

skall underställas Kungl. Majit, utsträckas intill två månader.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kunni. Maj.ts proposition nr 259.

Departementschefen.

De föreslagna övergångsbestämmelserna synas mig lämpliga. Det torde

emellertid böra direkt utsägas, att den nya lagen är tillämplig på den som

vid lagens ikraftträdande är omhändertagen i förläggning eller enligt Kungl.

Maj :ts beslut hålles i förvar och att nya lagen ej i och för sig skall upphäva

beslut som meddelats med stöd av äldre bestämmelser. Såsom jag förut

nämnt torde lagen böra gälla under ett år från och med den 1 juli 1945.

I de sakkunnigas lagförslag torde i redaktionellt hänseende utöver vad

förut nämnts böra vidtagas vissa omplaceringar av de särskilda bestämmelserna,

varjämte vissa jämkningar i övrigt bl. a. i förtydligande syfte synas

böra ske.

Frågan om behandlingen av politiska flyktingar.

De sakkunniga.

I en särskild avdelning av sitt betänkande ha de sakkunniga upptagit flyktingfrågan

till behandling. De ha därvid något närmare berört innebörden

av de med flyktingproblemen nära sammanhängande begreppen asylrätt och

politisk flykting samt övervägt, huruvida utlänningslagens bestämmelser i

dessa avseenden behövde göras till föremål för ändring. De sakkunniga anföra

härom i huvudsak följande.

Begreppet asylrätt innebär enligt den folkrättsliga doktrinen och den

praktiska flyktingpolitiken i olika länder en stats rätt i förhållande till andra

stater att på sitt område mottaga och hysa flyktingar från andra länder. I

den folkrättsliga bemärkelsen förstår man däremot icke med asylrätt en ovillkorlig

rätt för en flykting att åtnjuta asyl i det land, dit han flytt. En stat

kan icke vara förpliktad att på sitt territorium hysa utlänningar, vilka den

anser såsom icke önskvärda, och det måste tillkomma varje särskild stat

att avgöra, i vilken utsträckning den vill lämna asyl åt flyktingar. Staten

kan emellertid i sin interna lagstiftning, kanske till och med i sin konstitutionsförfattning,

ha infört bestämmelser, som uttryckligen giva flyktingar

rätt att åtnjuta asyl. Om så skett kan man möjligen tala om en asylrätt för

flyktingen.

Asylrättsbegreppet har sin egentliga betydelse beträffande s. k. politiska

flyktingar. Men definitionerna på vad som avses med politisk flykting variera.

Vid överenskommelser, som träffas om utlämning av förbrytare, liksom i lagstiftning

därom stadgas numera allmänt, att utlämning icke får ske för politiskt

brott. De äldre standardauktorerna på folkrättens område menade med

politisk flykting en person, som flytt till utlandet därför att han i sitt hemland

sannolikt skulle bli tilltalad eller straffad för politiskt brott. Den senare

tidens utveckling har emellertid medfört en utvidgning av denna definition.

Sålunda betecknades i ett år 1936 av 1’Institut de droit international

antaget förslag till reglering av flyktingproblem politisk flykting såsom »den

som på grund av politiska tilldragelser i hemlandet frivilligt eller icke lämnat

sitt land eller är därifrån utestängd och icke förvärvat nytt medborgarskap

eller åtnjuter diplomatiskt skydd av någon annan stat». I de under

1920- och 1930-talen avslutade flyktingkonventionerna förekommo liknande

definitioner. Det är klart, att man därmed högst väsentligt vidgat kretsen

av sådana flyktingar, som kunna betecknas som politiska.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kunni. Maj.ts proposition nr 259.

I den svenska utlänningslagstiftningen finnas vissa bestämmelser som beröra

asylrätt och politiska flyktingar. I 1927 års utlänningslag stadgades, att

den soln var föremål för avvisning, förpassning eller utvisning icke fick

föras till land, där lian sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt

brott. 1936 års utlänningssakkunniga konstaterade i sin utredning, att det

framstode som klart, att den tidigare inom folkrätten utbildade definitionen

å politisk flykting ej vore tillräckligt omfattande. Någon absolut, en gång

för alla given definition av begreppet ansågo de sakkunniga icke kunna upprätthållas.

Dess innebörd måste i viss mån växla med hänsyn till skiftande

tidslägen, olika länders rättsåskådningar och internationella förhållanden.

De sakkunniga ansågo många skäl tala för att man gåve en särställning, ej

blott åt politiska flyktingar i den förstnämnda trängre bemärkelsen, utan

även åt sådana, vilka i sitt hemland ej begått något brott men som på grund

av sin politiska åskådning eller andra politiska skäl riskerade att bli intagna

i koncentrationsläger eller att drabbas av andra liknande åtgärder. Däremot

ansågos icke de kunna betraktas som politiska flyktingar, vilka lämnat

hemlandet därför att de på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina

försörjningsmöjligheter eller där kände vantrevnad.

När flyktingströmmen från söder åren 1937—1938 på allvar började

göra sig gällande vid våra gränser blev det en uppgift för våra gränsmyndigheter

och för den centrala utlänningsmyndigheten att pröva förefintligheten

av politiskt flyklingskap i utlänningslagens bemärkelse. De flesta flyktingar

framställde påstående — antingen genast eller först då de varit i landet

någon tid och fråga uppkommit om deras förpassning eller utvisning •—

om att de vöre politiska flyktingar, och det var ofta vanskligt att avgöra riktigheten

av deras påståenden. Särskilt aktuell blev frågan om de judiska

flyktingarna kunde blott på grund av sin ras betraktas som politiska flyktingar.

Så länge de mot den judiska rasen vidtagna åtgärderna blott medförde

en om ock stark begränsning i judarnas ekonomiska och personliga

rörelsefrihet ansågos de — nied utgångspunkt från vad 1936 års sakkunniga

därom anfört — som regel icke enbart på grund av sin ras som politiska

flyktingar. Avvisning skedde också i vissa fall av sådana flyktingar. Allteftersom

åtgärderna mot judania skärptes skedde en förskjutning av bedömandet

av dessa flyktingar. Avvisning blev alltmera sällan förekommande och sker

icke längre. Beträffande de andra stora flyktingkategorierna, som berört vår

land, kan en liknande utveckling sägas lia skett. Bland dem ha funnits åtskilliga,

som på grund av sin föregående verksamhet i hemlandet klart kunnat

betecknas sorn politiska flyktingar, medan åter andra flytt endast på

grund av vantrivsel i hemlandet eller av andra liknande orsaker, vilka icke

bottnat i någon politisk verksamhet.

Sedan ett par år tillbaka har avvisning hört lill undantagen; numera blir

i regel varje flykting, sorn utan föregående tillstånd ankommer till riket,

mottagen och omhändertagen här. En särskild grupp flyktingar liro desertörerna,

beträffande vilka man icke ansåg att rymningen från krigsmakten i

och för sig konstituerade politiskt flyktingskap. Sådana avvisades också tididigare

i en del fall men tillåtas numera kvarstanna i landet.

Under trycket av den våldsamma händelseutvecklingen under de senaste

åren har kretsen av dem, sorn av de svenska utlänningsmyndighelerna bedömts

soia politiska flyktingar, bligst väsentligt vidgats utöver vad därmed

avsågs vid tiden för tillkomsten av nu gällande utlänningslag. Därmed är

flock icke sagt, att man mäste betrakta alla de flyktingar, sorn under denna

lid ankommit lill Sverige, såsom politiska flyktingar. I främsta rummet humanitära

hänsyn men siven utrikespolitiska och andra synpunkter lia utformat

den förda politiken. Tillstånd alt inkomma i riket har på senare tiel i re
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

gel lämnats utan föregående prövning av politiskt flyktingskap. Blott i fall,

där fråga uppkommit örn avvisning av icke önskvärda personer, har hänsyn

naturligtvis måst tagas till lagens föreskrifter örn politiska flyktingar.

Situationen kan emellertid snart nog förändras. Det torde vara uteslutet,

att vårt land i längden skall vara berett att utan gallring mottaga alla utlänningar,

vilka av skilda orsaker önska lämna sitt hemland. Vid utövandet

av asylrätt måste för övrigt hänsyn också tagas till mängden av asylrättssökande

flyktingar. Ändrade politiska förhållanden i andra länder kunna

åstadkomma nya flyktingströmmar av en karaktär att de icke finnas önskvärda

i vårt land. Det är anledning befara sådana nya flyktingkategorier i

samband med ett annalkande slut av det pågående världskriget. Det är sannolikt,

att Sverige i ett sådant läge skall vara nödsakat att övergå till en relativt

restriktiv flyktingpolitik. En dylik politik kan finnas nödvändig bl. a.

redan ur arbetsmarknads- och immigrationspolitisk synpunkt. Jämväl vårt

förhållande till andra stater kan kräva en sådan politik.

De sakkunniga ha övervägt, huruvida de bestämmelser i utlänningslagen,

vilka syfta på politiska flyktingar, äro väl avvägda för att möjliggöra en anpassning

av vår flyktingpolitik efter de skiftande situationer, som kunna uppkomma.

De gångna årens erfarenhet har givit vid handen, att bestämmelsernas

utformning icke utgör hinder mot en generös flyktingpolitik. Annorlunda

kunna förhållandena gestalta sig, om man önskar mer eller mindre stänga

våra gränser för utlänningar, som av olika skäl anses icke önskvärda. Därest

en sådan utlänning påstår sig ha flytt från annat land av politiska orsaker,

kan han icke avlägsnas till sådant land eller annat land, varest han kan antagas

icke åtnjuta trygghet mot att bli återsänd till förstnämnda land. Dessa

bestämmelser ha tillkommit vid en tidpunkt, då de olika länderna ännu icke

stängt sina gränser för utlänningar och möjligheter därför i allmänhet funnos

att trots nämnda föreskrift avlägsna en icke önskvärd utlänning. Men förhållandena

kunna vara sådana, att det faktiskt är omöjligt att med iakttagande

av lagens nämnda bestämmelser avlägsna en utlänning ur riket, som påstått

politiskt flyktingskap.

De sakkunniga fästa uppmärksamheten på att Kungl. Majit jämlikt 54 §

utlänningslagen äger befogenhet att, i händelse av krig eller fara för krig

eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter

prövas erforderligt, meddela särskilda bestämmelser för utlännings

rätt att inkomma i riket ävensom förordna efter omständigheterna i fråga

om utlännings avvisning, förpassning eller utvisning. Under de förhållanden,

som lagrummet avser, äger således Kungl. Majit befogenhet att meddela bestämmelser,

vilka möjliggöra avlägsnande ur riket av icke önskvärda personer,

även om de åberopa politiskt flyktingskap för sin önskan att inkomma

eller kvarstanna i landet. Under mera normala förhållanden torde de svårigheter,

vilka enligt vad nyss anförts kunna möta mot ett sådant avlägsnande,

icke behöva befaras.

De sakkunniga finna på grund av det anförda önskvärt, att lagens asylrättsstadganden,

vilka vore utformade för mera normala förhållanden, såvitt

möjligt bibehållas. Med hänsyn till omöjligheten att nu överblicka de svårigheter,

som i förevarande avseende kunde möta på flyktingpolitikens område,

vöre det knappast lämpligt att utforma nya lagregler om asylrätt. De sakkunniga

ha därför stannat vid att icke föreslå någon ändring av utlänningslagens

bestämmelser örn politiska flyktingar.

De sakkunniga lia vidare framhållit, att bland de många efterkrigsproblem,

som sökte sin lösning i samband med krigets avslutning, vore också frågan

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kimot. Majlis proposition nr 259.

119

om de olika flyktingarnas framtida öde. Även för vårt land bleve givetvis åtskilliga

spörsmål i avseende å härvarande flyktingar aktuella i samband med

att kriget avvecklas och förbindelsenia lill andra länder åter öppnas. De sakkunniga

anföra vidare härom i huvudsak följande.

Beträffande vissa grupper av flyktingar har det hela tiden stått klart, att

de skola återvända till de länder, varifrån de kommit, så snart möjligheter

därtill öppna sig. Detta gäller i första rummet de danska och norska flyktingarna.

Det gäller också de mindre grupper av olika nationaliteter, närmast

från de av tyskarna ockuperade länderna, vilka i regel kommit hit såsom

rymda krigsfångar eller rymda sjömän. För vissa andra grupper flyktingar

kunna med avseende på deras hemresa svårigheter av olika slag förefinnas,

vilka skäligen böra beaktas vid avgörandet om deras rätt att stanna kvar i

riket. Att redan nu uppdraga mera bestämda riktlinjer för de avgöranden, vilka

hli nödvändiga i ifrågavarande hänseende, torde knappast vara möjligt.

Hänsyn måste i vid utsträckning tagas till de förhållanden, som bli rådande såväl

i vårt eget land som i andra länder vid tiden för frågornas aktualiserande.

Förhållandena på den svenska arbetsmarknaden, särskilt på sådana områden,

där flyktingarna vunnit anställning, måste tilläggas största betydelse vid prövning

av frågor örn flyktingarnas fortsatta vistelse i riket. Den svenska arbetskraften

bör äga företräde till arbete i Sverige, där ej särskilda förhållanden

föranleda till annat, såsom t. ex. betydande yrkesskicklighet eller specialutbildning.

En annan synpunkt, som bör beaktas vid dessa avgöranden, är att

vi icke böra behålla sådana flyktingar, som med hänsyn till deras personliga

egenskaper icke kunna anses önskvärda i vårt land. Bland de hit anlända

flyktingarna finnas åtskilliga, som på grund av antingen sin föregående verksamhet

eller sitt uppförande under vistelsen här måste hänföras till kategorien

icke önskvärda utlänningar.

Yttrandena.

Med anledning av de sakkunnigas ställning till frågan örn ett närmare bestämmande

av begreppen asylrätt och politisk flykting yttrar utlänningsko,mmissionen

följande.

Ur de myndigheters synpunkt, som lia alt taga ställning till den praktiska

utformningen av dessa begrepp, skulle det lia varit synnerligen betydelsefullt

— särskilt nied tanke på efterkrigstidens väntade svårigheter

på detta område — därest de sakkunniga lyckats fastställa några regler för

bedömandet av dessa frågor. I likhet med tidigare auktorer ha de sakkunniga

emellertid nödgats konstatera, att begreppen asylrätt och politisk flykting

icke låta sig en gång för alla bestämmas utan äro föremål för olika

uppfattning vid skilda tidpunkter. Kommissionen, som delar de sakkunnigas

uppfattning i denna fråga, finner, att betänkandets motivering för denna

.ståndpunkt är så uttömmande, att kommissionen icke har något att tillägga.

Beträffande slutligen de frågor, som beröra svensk flyktingpolitik efter

kriget, anser kommissionen, liksom de sakkunniga, det ännu vara för tidigt

att uppdraga några mera bestämda riktlinjer i detta avseende. För

närvarande torde nian endast kunna uttala, att sådana flyktingar, som kunna

rubriceras som icke önskvärda utlänningar, böra lämna landet, när omständigheterna

i deras hemland medge, att de kunna sändas dit.

Landsorganisationen delar de sakkunnigas mening, att det i nuvarande

läge knappast är möjligt att utforma nya lagregler örn asylrätt, samt anför

följande.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

För den förhållandevis korta giltighetstid, som föreslås för den nya lagen,

torde behov därav ej heller föreligga. Gällande lags bestämmelser i förening

med Kungl. Maj:ts förordnanderätt enligt lagens fullmaktsstadgande synas

medgiva en flyktingpolitik med tillgodoseende håde av landets egna intressen

och rimliga asylrättsanspråk. Den utvidgning av flyktingbegreppet, som

accepterades 1937, liksom hela den då genomförda särbehandlingen av

flyktingsärenden betydde en utbyggnad av rättsskyddet — i skarp kontrast

till den skärpta främlingspolitiken i andra länder — men regleringen gavs

icke sådan form att den förhindrar en anpassning till förändrade lägen.

Å andra sidan ha även vissa kritiska uttalanden gjorts. Landsfogden i

Älvsborgs län anser, att det förfaringssätt, enligt vilket från fall till fall avgöres,

huruvida politiskt flyktingskap skall anses föreligga, måhända vore

smidigt men otvivelaktigt gåve rum för godtycke. Föreståndaren för passkontrollen

i Hälsingborg anför i anslutning till stadgandet örn politisk utvisning

följande.

Jag vill beklaga, att förslagsställarna icke närmare ansett sig böra utreda

begreppet politisk flykting och att det fortfarande skall behövas en sådan omgång,

som ett utvisningsförfarande innebär, för att ur landet kunna avlägsna

icke önskvärda element. Det är troligt, att lagens brist härutinnan kommer

att bereda de svenska gränsmyndigheterna stora svårigheter vid nu pågående

världskrigs slut. Visserligen är det möjligt att i ett sådant läge stifta nya lagar,

men det viktigaste är att icke önskvärda element, redan innan de ankomma

till landet, ha klart för sig, att Sverige icke kommer att bjuda dem

någon frihet. Därtill kommer, att en ny flyktingström kan komma lika överraskande

som den danska flyktingströmmen hösten 1943 och plötsligt ställa

gränspolisen inför de vanskligaste situationer jämväl visavi den svenska

gränsbefolkningen.

Departementschefen.

Såsom de sakkunniga framhållit innebär asylrätten enligt den folkrättsliga

doktrinen och den praktiska flyktingpolitiken i olika länder allenast en rätt

för staten i förhållande till andra stater att på sitt område mottaga och hysa

flyktingar från andra länder. Däremot avses med asylrätt icke en ovillkorlig

rätt för en flykting att åtnjuta asyl i det land dit han flytt.

Vårt land har under de senaste åren fört en mot flyktingar välvillig politik.

Vi lia därunder av flera skäl nödgats mottaga även icke önskvärda

personer, såsom quislingar från Norge och danska samarbetsmän från Danmark.

Redan i början av september 1944 har emellertid givits offentligt uttryck

däråt, att vi icke ämna bereda en fristad åt personer som i sin gärning

utmanat den civiliserade världens samvete eller uppträtt som förrädare

mot sitt eget land.

Vad angår den fortsatta flyktingpolitiken är det icke för närvarande möjligt

att förutse utvecklingen eller uppdraga några närmare riktlinjer än som följer

av nyssnämnda deklaration. Det lärer sålunda som de sakkunniga framhållit

vara nödvändigt att kunna anpassa tillvägagångssättet efter växlande förhållanden.

I fråga om s. k. krigsförbrytare, som sökt sin tillflykt här, har inom

justitiedepartementet undersökts i vad mån detta begrepp kan på ett ända
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 259.

121

målsenligt sätt avgränsas från begreppet politisk flykting. Den verkställda

utredningen har emellertid givit vid handen, att det knappast är möjligt att

vinna en begreppsbestämning som lämpar sig för alt införas i utlänningslagstiftningen.

De försök till en precisering som gjorts i intresserade främmande

stater lia icke heller veterligen lett till något mera slutgiltigt resultat

och frågan befinner sig alltså fortfarande i ett svävande läge. Det synes

troligt, att vi under slutskedet i det pågående stormaktskriget måste skydda

oss mot en invasion av icke önskvärda flyktingar utan den mera omsorgsfulla

granskning av deras förhållanden som bör äga rum under normala förhållanden.

Härav följer att en lösning under detta skede måste sökas efter delvis

andra linjer.

Beträffande möjligheten att låta föra ur landet sådana icke önskvärda personer

som faktiskt lyckats komma in i riket vill jag framhålla, att den omständigheten

att de eventuellt åberopa politiskt flyktingskap icke skäligen

bör utgöra hinder mot att avlägsna dem till det land varifrån de kommit,

därest det före eller vid deras ankomst tydligt givits till känna att vårt land

icke vill ge dem skydd eller en varaktig fristad. Sådan deklaration har såsom

nyss nämnts blivit offentligen avgiven. Denna ståndpunkt bör vidare

komma till uttryck genom att vederbörande formellt blir föremål för avvisnings-

eller förpassningsbeslut, även om detta ej kan gå i omedelbar verkställighet.

Ett sådant beslut torde tydligt giva till känna att vi ej tagit ansvar

för vederbörande utlänning utan ha för avsikt att när så lämpligen kan

ske avlägsna honom ur riket. Det tillvägagångssätt som nu antytts förutsätter,

att Kungl. Maj:t för ändamålet tager i bruk fullmaktsstadgandet i utlänningslagen.

Jag vill även något närmare beröra frågan, hur det angivna tillvägagångssättet

enligt min mening bör tillämpas, om en mera talrik flyktingström från

Norge eller Danmark söker sig hit under krigets slutskede. En sådan flyktingström

kan antagas till övervägande del bestå av — förutom tyskar —

quislingar eller danska samarbetsmän. Särskilt från Norge kan det dock tänkas

att även patrioter till större antal kan komma att fly över gränsen under

slutskedet. På grund av svårigheterna att omedelbart med säkerhet skilja

quislingar eller samarbetsmän från patrioter torde flyktingarna så gott som

undantagslöst formellt böra bli föremål för avvisningsbeslut. Av samma skäl

kunna besluten svårligen annat än i alldeles särskilda fall omedelbart verkställas.

Avvisade norrmän och danskar böra därför omhändertagas i läger varefter

i samförstånd med härvarande norska och danska myndigheter företages

en närmare undersökning av flyktingarnas förhållanden. Sådana personer

som vid denna noggrannare undersökning befinnas vara patrioter

böra givetvis omedelbart frigivas och avvisningsbesluten beträffande dem

böra hävas, under det att quislingar och samarbetsmän kvarhållas till dess

de efter Norges och Danmarks frigörelse kunna omhändertagas av myndigheterna

därstädes. Vad härefter angår tyska flyktingar från Norge eller Danmark

torde militärer böra omhändertagas av militär myndighet, andra böra

omhändertagas av civil myndighet. 1 båda fallen bör det genom avvisnings
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

beslut eller på därmed jämförligt sätt klargöras, att de icke kunna påräkna

någon fristad i vårt land.

I enlighet med vad jag förut anfört ha inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag); och

2) lag angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 259.

123

Bilaga A.

Utlänningssakkunnigas förslag

till

Lag

angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning.

1 §•

Finnes utlänning med hänsyn till att beslut om avvisning, förpassning eller utvisning

av honom ej kunnat verkställas eller eljest med hänsyn till allmän ordning

och säkerhet eller statens intresse i övrigt icke böra vistas på fri fot, må Konungen

förordna, att utlänningen skall omhändertagas i anstalt eller förläggning tillhörande

fångvården eller i särskild av den centrala utlänningsmyndigheten anordnad förläggning.

Förordnande att utlänning skall omhändertagas i förläggning av sistnämnda

slag må ock meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Utlänning som omhändertagits skall, då anledning till hans kvarhållande icke

längre föreligger, med eller utan villkor utskrivas från anstalten eller förläggningen.

Om utskrivning beslutar den centrala utlänningsmyndigheten, där ej Konungen vid

prövning av fråga om utlännings omhändertagande eller kvarhållande förbehållit

sig att besluta därom.

2 §•

Innan den centrala utlänningsmyndigheten meddelar beslut angående omhändertagande

av utlänning skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden. Där synnerliga

skäl föreligga, må sådant beslut meddelas utan att yttrande inhämtats från

nämnden; beslutet må dock ej gälla längre tid än trettio dagar, såvida licke frågan

inom samma tid hänskjutits till nämnden.

3 §.

I beslut örn omhändertagande skall angivas anledningen till åtgärden samt, där

beslutet meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten, tillika givas till känna,

örn klagan över beslutet må förås och vad utlänningen har att iakttaga därest han

vill föra sådan klagan. Beslutet, som skall tillställas utlänningen så snart ske kan,

skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

4 §•

över den centrala utlänningsmyndighetens beslut angående omhändertagande av

utlänning må klagan föras, där antingen utlänningsnämnden eller någon dess ledamot

yppat avvikande mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande inhämtats

från nämnden.

Klagan föres hos Konungen genom besvär, som skola ingivas eller med posten i

betalt brev insändas till den centrala utlänningsmyndigheten. Besvären skola vara

den centrala utlänningsmyndigheten till handa sist å åttonde dagen efter det beslutet

tillställdes utlänningen. Besvären må ock, där utlänningen icke är på fri

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

fot, inom sagda tid ingivas till tillsyningsmannen vid häktet eller till föreståndaren

vid anstalten eller förläggningen, och åligger det tillsyningsmannen eller föreståndaren

att ofördröjligen insända besvären till den centrala utlänningsmyndigheten. Vill

utlänning som icke är på fri fot anföra besvär, åligger det tillsyningsmannen eller

föreståndaren att tillse att utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall den centrala utlänningsmyndigheten så snart ske kan med

eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända till justitiedepartementet.

5 §•

Finnes i ärende angående omhändertagande av utlänning särskild utredning erforderlig,

må Konungen eller den centrala utlänningsmyndigheten förordna att förhör

med utlänningen skall hållas inför utlänningsnämnden på sätt i 6 § sägs. Konungen

må ock i fall som nu avses förordna om förhör vid underrätt enligt 51 §

utlänningslagen.

6 §•

Utlänningsnämnden skall, när förhör inför nämnden jämlikt 5 § påkallas, så

snart ske kan föranstalta därom. Vid förhöret skall för att tillvarataga statens intresse

lämplig person, som den centrala utlänningsmyndigheten därtill förordnar,

vara närvarande. Utlänningen äger, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp.

Nämnden skall, örn utlänningen det begär, förordna lämplig person att biträda

honom, där han är på fri fot dock allenast om han kan antagas icke äga tillgång

till gäldande av biträdesersättning.

Vid förhöret skall utredning företagas angående de omständigheter som äro av

betydelse för bedömandet av frågan örn utlänningens omhändertagande. Utlänningen

och hans biträde äga taga del av den utredning som vid förhöret åberopas.

över förhöret skall föras protokoll, och skall nämnden så snart ske kan med

eget yttrande insända protokollet till den myndighet, som påkallat förhöret.

7 §•

Varder omhändertagen utlänning ej utskriven inom fyra månader efter omhändertagandet,

skall frågan om hans fortsatta kvarhållande prövas på sätt i 8 § sägs.

Hölls utlänningen vid beslutet om omhändertagandet i förvar, skall förvarstiden inräknas

i nämnda tid av fyra månader.

Innan prövning sker skall förhör med utlänningen på sätt i 6 § sägs hållas inför

utlänningsnämnden. Har förhör som i 5 § avses förut hållits eller vistas utlänningen

i förläggning för sinnessjuka eller sinnesabnorma utlänningar och har läkare

vid förläggningen förklarat behov föreligga av fortsatt vistelse i sådan förläggning,

skall i stället för förhör yttrande från utlänningsnämnden inhämtas rörande utlänningens

fortsatta kvarhållande. Den centrala utlänningsmyndigheten skall före utgången

av nämnda tid av fyra månader hos utlänningsnämnden begära förhör eller

yttrande.

8 §■

Sedan utlänningsnämndens yttrande och protokoll inkommit skall den centrala

utlänningsmyndigheten utan dröjsmål pröva frågan örn utlänningens fortsatta omhändertagande.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten därvid att han bör kvarhållas,

skall frågan underställas Konungens prövning.

Har Konungen förbehållit sig att besluta örn utlännings utskrivande, skall den

centrala utlänningsmyndigheten med eget yttrande överlämna ärendet till Konungens

avgörande.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

125

9 §•

Har Konungen i fall som avses i 8 § funnit utlänning böra vara underkastad

fortsatt omhändertagande, skall den centrala utlänningsmyndigheten senast var

sjätte månad efter Konungens beslut föranstalta om ny prövning av frågan om utlänningens

kvarhållande. Därvid skall myndigheten inhämta yttrande från utlänningsnämnden

och skall i övrigt vad i 8 § sägs äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Hålles utlänning i förvar enligt utlänningslagen eller denna lag och varder han

icke satt på fri fot inom fyra månader efter förvarstagandet, skola bestämmelserna

i 7, 8 och 9 §§ i tillämpliga delar gälla.

11 §•

Finner länsstyrelse eller polismyndighet anledning föreligga till omhändertagande

av utlänning, skall den centrala utlänningsmyndigheten underrättas därom.

Har fråga uppkommit om utlännings omhändertagande, äger Konungen, den

centrala utlänningsmyndigheten, länsstyrelse eller, där det skäligen kan befaras att

utlänningen avviker, polismyndighet taga utlänningen i förvar eller ställa honom

under uppsikt; och skall, därest länsstyrelse eller polismyndighet vidtager sådan

åtgärd, meddelande därom ofördröjligen insändas till den centrala utlänningsmyndigheten.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten behov föreligga att enligt denna paragraf

hålla utlänning i förvar utöver en månad, skall frågan därom inom sagda

tid underställas Konungen.

12 §.

Har Konungen förordnat att utlänning skall omhändertagas i anstalt eller förläggning

tillhörande fångvården, må den centrala utlänningsmyndigheten, där ej

Konungen i särskilt fall annorlunda föreskrivit, när omständigheterna därtill föranleda

besluta att utlänningen skall överföras till förläggning anordnad av den

centrala utlänningsmyndigheten.

13 §.

Har utlänning, som omhändertagits i särskild av den centrala utlänningsmyndigheten

anordnad förläggning, avvikit från förläggningen eller visat upprepad ohörsamhet

mot de för förläggningen gällande ordningsföreskrifterna eller föreligga eljest

sådana särskilda omständigheter att utlänningen bör för kortare eller längre tid

omhändertagas i anstalt eller förläggning tillhörande fångvården, må den centrala utlänningsmyndigheten

förordna därom. Sådant förordnande må dock ej gälla längre

tid än två månader, med mindre frågan därom inom sagda tid underställts Konungen.

14 §.

Omhändertagen utlänning må ej underkastas större inskränkningar i sin frihet än

som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen inom anstalten eller

förläggningen eller allmän säkerhet.

15 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten äger, örn den finner särskilda skäl därtill

föreligga, överlämna ärende till Konungens avgörande. Sådant överlämnande skall

ske, såframt utlänningsnämnden i sitt yttrande hemställt därom.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

16 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelar Konungen.

Konungen förordnar ock huru ersättning må bestämmas åt biträde, varom i 4

eller 6 § sägs, eller åt den, som förordnats att vid förhör enligt 6 § tillvarataga statens

intresse, eller åt tolk.

17 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant eljest på grund av särskilda

omständigheter prövas erforderligt, äger Konungen utan hinder av denna lag meddela

de bestämmelser angående omhändertagande av utlänning, som må finnas nödiga;

dock skola sådana bestämmelser, om riksdagen är samlad, inom trettio dagar

och eljest inom samma tid från nästföljande riksdags början underställas riksdagens

prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945 och gäller till och med den 31 december

1946.

Är utlänning vid lagens ikraftträdande omhändertagen i förläggning enligt kungörelsen

den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn

över utlänningar1 eller eljest efter Konungens förordnande, vare förhör enligt

7 § icke erforderligt där fråga är om utlänning, som avses i 12 § fjärde stycket

första punkten nämnda kungörelse, eller förhör med utlänningen i anledning av

omhändertagandet hållits inför länsstyrelse eller sådant förhör påkallats. Angående

förhör som enligt vad nu sagts före lagens ikraftträdande påkallats hos länsstyrelse

skola äldre bestämmelser gälla.

Hålles utlänning vid lagens ikraftträdande i förvar, må med åtgärd, som enligt

10 § skall företagas för prövning av frågan örn hans fortsatta kvarhållande, anstå

tre månader efter dagen för ikraftträdandet, ändå att därigenom förvarstiden kommer

att överstiga fyra månader; samt må den tid, inom vilken frågan om utlänningens

fortsatta hållande i förvar enligt 11 § sista stycket skall underställas Konungen,

utsträckas intill två månader.

1 Senaste lydelse se S. F. S. 1944: 615.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 259.

127

Förslag

till

Lag

om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag).

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

* Härigenom förordnas som följer.

1 kap.

Om utlännings inresa.

1 §•

Utlänning som ankommer till riket skall vara försedd med pass eller annan legitimationshandling,

som enligt Konungens förordnande må gälla såsom pass.

Legitimationshandling skall vara försedd

med påteckning av svensk myndighet

(visering), där Konungen det förordnar,

så ock i fall som avses i 28 §

första stycket med bevis örn uppehållstillstånd.

2 §•

Ämnar utlänning här i riket utöva verksamhet

varför jämlikt 13 eller 14 § iean

erfordras arbetstillstånd, skall bevis örn

sådant tillstånd finnas å legitimationshandlingen,

såframt denna icke är försedd

med visering som i 13 § sägs.

Legitimationshandling skall, där Konungen

det förordnar, vara försedd med

påteckning av svensk myndighet (visering).

Har förordnande som nu sagts icke

meddelats, skall legitimationshandlingen

i fall som avses i 28 § första stycket vara

försedd med bevis örn uppehållstillstånd.

2 §•

Ämnar utlänning här i riket utöva verksamhet

varför jämlikt 13 eller 14 § erfordras

arbetstillstånd, skall bevis örn sådant

tillstånd finnas å legitimationshandlingen.

3 §•

Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket för polismyndighet i den

ort, dit han -från utlandet först anländer, uppvisa sin legitimationshandling ävensom

meddela de upplysningar polismyndigheten begär; och är utlänning skyldig att

på anfordran personligen inställa sig hos polismyndigheten.

2 kap.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §•

Utlänning som uppehåller sig här i riket skall vara försedd med legitimationshandling

som i 1 § sägs.

6 §•

De bestämmelser angående anmälningsskyldighet som för utlänningars övervakande

må finnas nödiga meddelar Konungen.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

6 §•

Det åligger utlänning att på kallelse personligen inställa sig hos polismyndighet

för meddelande av upplysningar som angå hans vistelse här i riket, så ock att vid

anfordran för polismyndighet eller polisman uppvisa sin legitimationshandling.

7 §•

över tre månader äger utlänning icke

uppehålla sig här i riket utan särskilt tillstånd

(uppehållstillstånd), med mindre

visering för honom fortfarande gäller;

dock må utan sådant tillstånd utlänning

som på grund av födseln varit svensk

medborgare ävensom dennes make och

ogifta barn i äktenskap under tjuguett

år vistas härstädes intill sex månader

från ankomsten.

7 §•

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd

(uppehållstillstånd) uppehålla sig

här i riket över tre månader; dock må

utan sådant tillstånd utlänging som på

grund av födseln varit svensk medborgare

ävensom dennes make och ogifta

barn i äktenskap under tjuguett år vistas

härstädes intill sex månader från ankomsten.

Konungen må förordna, att i stället för

tid som i första stycket sägs skall gälla

annan tid som angives i förordnandet.

8 §■

Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

1 ärende angående sådant tillstånd skall,

där ej ärendet år av synnerligen brådskande

natur eller andra särskilda omständigheter

föreligga, yttrande avgivas av

länsstyrelsen i det län, där utlänningen

vistas, eller, örn han befinner sig utom

riket, av svensk beskickning eller konsul,

vilken är behörig meddela visering.

Uppehållstillstånd skall meddelas för

viss tid samt må förbindas med de förbehåll,

som med hänsyn till vistelsens syfte

och därmed sammanhängande omständigheter

finnas påkallade. Beslut om uppehållstillstånd

må tillika innehålla föreskrift,

att utlänningen senast vid tiden för

uppehållstillståndets utgång skall utresa

ur riket (utresebeslut).

Bevis örn uppehållstillstånd skall tecknas

8 §.

Uppehållstillstånd meddelas av den

centrala utlänning smyndigheten.

Uppehållstillstånd skall meddelas för

viss tid samt må förbindas med de förbehåll

som finnas påkallade. Beslut örn

uppehållstillstånd må tillika innehålla

föreskrift, att utlänningen senast vid tiden

för uppehållstillståndets utgång skall

utresa ur riket (utresebeslut).

å legitimationshandlingen.

9 §•

Vad i 8 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut rörande

förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

10 §. 10 §.

Vid bedömande såväl huruvida uppe- Vid bedömande av fråga örn uppehållshållstillstånd

skall meddelas eller tiden tillstånd skall skälig hänsyn tagas till

därför förlängas som ock vilken tid till- vistelsens syfte och omständigheterna i

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

129

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ståndet eller förlängningen skall avse, övrigt, särskilt till längden av den tid

skall skälig hänsyn tagas, förutom till utlänningen utan längre avbrott vistats i

omständigheterna i övrigt, särskilt till riket,

längden av den tid utlänningen utan längre

avbrott vistats i riket.

11 §•

Klagan över beslut i ärende angående uppehållstillstånd är ej tillåten i annat

fall än i 47 § sägs.

12 §.

Då utlänning avreser till utlandet, skall han för polismyndighet i den ort, där han

lämnar riket, uppvisa sin legitimationshandling.

3 kap.

Om utlännings rätt till arbetsanställning.

13 §.

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd

(arbetstillstånd) här i riket antaga eller

innehava anställning i annans tjänst

(arbetsanställning), med mindre för honom

gäller visering som innefattar tillstånd

därtill.

Till arbetsanställning är ej att hänföra

13 §.

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd

(arbetstillstånd) här i riket antaga

eller innehava anställning i annans tjänst

(arbetsanställning).

anställning i statens tjänst.

14 §•

Utan arbetstillstånd

14 §.

må utlänning ej

heller här i riket utöva verksamhet som

föranledes av anställning utomlands i annan

egenskap än såsom handelsresande,

med mindre för honom gäller visering

som i 13 § sägs.

Vad nedan i denna lag stadgas örn arbetsanställning skall äga motsvarande till

tampning i fråga om verksamhet som nu är sagd.

Utan arbetstillstånd må utlänning ej

heller här i riket utöva verksamhet som

föranledes av anställning utomlands i annan

egenskap än såsom handelsresande.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående sådant tillstånd skall

socialstyrelsen, där ej ärendet är av synnerligen

brådskande natur eller andra särskilda

omständigheter föreligga, inhämta

utlåtande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt

för den ort, där arbetsanställningen

skall innehavas, ävensom bereda

sammanslutningar av arbetsgivare eller

arbetare inom verksamhetsområdet i fråga

tillfälle att uttala sig.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av den centrala

utlänningsmyndigheten.

I ärende angående sådant tillstånd skall

den centrala utlänningsmyndigheten, där

ej ärendet är av synnerligen brådskande

natur eller andra särskilda omständigheter

föreligga, inhämta utlåtande från

den centrala arbetsmarknadsmyndigheten

eller från offentlig arbetsförmedlingsanstalt

för den ort, där arbetsanställningen

skall innehavas, ävensom bereda sammanslutningar

av arbetsgivare eller arbetstagare

inom verksamhetsområdet i

fråga tillfälle att uttala sig.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 259.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj-.ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete samt må

förbindas med de villkor och föreskrifter som finnas erforderliga.

Bevis örn arbetstillstånd skall tecknas Bevis om arbetstillstånd skall, så fort

å legitimationshandlingen. det lämpligen kan ske, tecknas å legiti
mationshandlingen.

16 §.

Vad i 15 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut rörande

förlängning av tiden för arbetstillstånd.

17 §. 17 §.

Arbetstillstånd må, när särskilda skäl Arbetstillstånd må, när särskilda skäl

därtill föreligga, återkallas av socialsty- därtill föreligga, återkallas av den centrarelsen.

la utlänning smyndighet en.

18 §.

Klagan över beslut i ärende angående arbetstillstånd är ej tillåten i annat fall än

i 47 § sägs.

4 kap.

Om utlännings avvisning från riket.

19 §.

Utlänning som ankommer till riket må avvisas i följande fall:

1) örn han är zigenare eller örn han uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle

genom bettlande eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst

genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;
2)

om han har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle samt det skäligen bör

antagas att han saknar möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning;

3) örn han varit dömd för förfalsk- 3) örn han varit dömd för förfalsknings-,

tjuvnads- eller bedrågeribrott el- niings-, tjuvnads-, bedrägeri- eller för
-

ler gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel,

yrkesmässigt övande av otukt,

utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt

eller yrkesmässigt bedrivande av

olovlig varuinförsel, samt det skäligen

kan antagas att han skulle komma att

här i riket fortsätta sådan brottslig eller

osedlig verksamhet;

skingringsbrott eller för häleri eller gjort

sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel,

yrkesmässigt övande av otukt, utnyttjande

av annans otuktiga levnadssätt eller

yrkesmässigt bedrivande av olovlig ineller

utförsel av varor, samt det skäligen

kan antagas att han skulle komma att

här i riket fortsätta sådan brottslig eller

osedlig verksamhet;

4) örn han ej är försedd med legitimationshandling som i 1 § sägs;

5) om hans legitimationshandling icke 5) örn hans legitimationshandling icke

är, där så erfordras, försedd med bevis är, där så erfordras, försedd nied bevis

eller visering som i 2 § sägs; som i 2 § sägs;

6) örn han uraktlåter vad honom enligt 3 § åligger eller, vid fullgörande därav,

mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

7) örn han tidigare blivit härifrån utvisad samt icke erhållit Konungens tillstånd

att återvända, där sådant erfordras.

I fall varom ovan under 1)—3) sägs må ej den avvisas som tidigare varit svensk

medborgare; dock att den som vunnit medborgarskap i annat land må avvisas på

sådan grund som i 3) sägs.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

131

(Nuvarande lydelse.)

20 §.

Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet,

där ej fall föreligger som i

andra stycket sägs.

Finner polismyndighet anledning till

avvisning men påstår utlänningen att han

av politiska orsaker flytt från annat land

och att han ankommit därifrån eller från

land, varest han kan antagas icke åtnjuta

trygghet mot alt bliva återsänd till

förstnämnda land, skall polismyndigheten,

där ej med skäl kan antagas att påståendet

är oriktigt, ofördröjligen göra

anmälan hos socialstyrelsen, som beslutar

om avvisning skall ske. I avvaktan på

socialstyrelsens beslut äger polismyndigheten

taga utlänningen i förvar eller ställa

honom under uppsikt; och skall polismyndigheten

därom ofördröjligen underrätta

länsstyrelsen.

21

Polismyndighets beslut örn avvisning s

till riket eller omedelbart därefter.

(Föreslagen lydelse.)

Bär utlännings legitimationshandling

''enligt 1 § skall vara försedd med visering,

md avvisning ske allenast på sådan

grund som ovan i A) eller 6) sågs.

20 §.

Beslut örn avvisning meddelas av polismyndighet,

där ej fall föreligger som i

andra eller tredje stycket sägs.

Finner polismyndighet anledning till

avvisning men påstår utlänningen att han

av politiska orsaker flytt från annat land

och att han ankommit därifrån eller från

land, varest han kan antagas icke åtnjuta

trygghet mot att bliva återsänd till

förstnämnda land, skall polismyndigheten,

där ej påståendet uppenbarligen är

oriktigt, ofördröjligen göra anmälan hos

den centrala utlänningsmyndigheten, som

beslutar om avvisning skall ske. I avvaktan

på den centrala myndighetens beslut

äger polismyndigheten taga utlänningen i

förvar eller ställa honom under uppsikt;

och skall polismyndigheten därom ofördröjligen

underrätta den centrala myndigheten.

Vad i andra stycket sågs skall äga

motsvarande tillämpning, örn polismyndighet

av särskilda skäl finner tveksamt

huruvida avvisning bär ske.

Har avvisningsfråga jämlikt andra eller

tredje stycket hånskjutits till den centrala

utlänningsmyndigheten, äger denna

förordna, att utlänningen skall tagas i

förvar eller ställas under uppsikt.

§•

kall meddelas vid utlänningens ankomst

22 §.

Beslut om avvisning skall innehålla de skäl å vilka beslutet grundas, och skall däri

tillika givas till känna, örn klagan över beslutet må föras och vad utlänningen har

att iakttaga, där han vill föra sådan klagan. Beslutet skall tillställas utlänningen så

fort ske kan.

23 §.

Vill utlänning klaga över beslut om avvisning

som meddelats av polismyndighet,

äger han hos länsstyrelsen anföra besvär,

vilka skola ingivas till länsstyrelsen

23 §.

Vill utlänning klaga över beslut om avvisning

som meddelats av polismyndighet,

äger han hos den centrala utlänningsmyndigheten

anföra besvär, vilka skola

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

sist å åttonde dagen efter det beslutet tillställdes

klaganden, denne likväl obetaget

att på eget äventyr med posten till länsstyrelsen

insända besvären så tidigt, att

de dit inkomma inom nämnda tid.

Finner länsstyrelsen vid prövning av

besvären sådana omständigheter föreligga

att frågan örn avvisning enligt 20 §

andra stycket bort av polismyndigheten

hänskjutas till socialstyrelsen, skall länsstyrelsen,

med undanröjande av avvisningsbeslutet,

överlämna handlingarna i

ärendet jämte eget yttrande till socialstyrelsen,

som beslutar örn avvisning skall

ske.

över länsstyrelsens beslut må klagan ej

förås. Klagan över socialstyrelsens beslut

i ärende angående avvisning är ej tillåten

i annat fall än i 47 § sägs.

Beslut om avvisning, som meddelats av

utan hinder av anförda besvär.

24 §.

Avvisad person skall, så snart ske kan,

genom polismyndighetens försorg förås ur

riket; och bär den avvisade befordras till

det land varifrån han hit ankommit, örn

ej annat föranledes av särskilda skäl, såsom

att landet är avlägset, eller att han

utvisats eller av politiska orsaker flytt

därifrån, eller att han kan antagas där

icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd

till land varifrån han av politiska

orsaker flytt.

Kan avvisning ej verkställas genast,

må, intill dess sådant kan ske, polismyndigheten

taga utlänningen i förvar eller

ställa honom under uppsikt; och skall polismyndigheten

därom ofördröjligen underrätta

länsstyrelsen. I tvivelaktiga fall

eller där svårighet möter för beslutets

verkställande, skall länsstyrelsen likaledes

ofördröjligen underrättas därom, och har

länsstyrelsen att, där så finnes erforderligt,

överlämna frågan om beslutets verkställande

till socialstyrelsens avgörande.

ingivas eller med posten i betalt brev insändas

till den centrala myndigheten. Besvären

skola vara den centrala myndigheten

tillhanda sist å åttonde dagen efter

det beslutet tillställdes klaganden.

över den centrala utlänningsmyndighetens

beslut md klagan ej föras i annat fall

än i 47 § sägs.

polismyndighet, skall gå i verkställighet

24 §.

Avvisning skall, så snart ske kan, verkställas

genom polismyndighetens försorg.

Har den centrala utlånningsmyndigheten

meddelat beslut örn avvisning, åyer myndigheten

lämna närmare anvisningar angående

beslutets verkställande.

Utlänningen bär befordras till det land

varifrån han hit ankommit, örn ej annat

föranledes av särskilda skäl, såsom att

landet är avlägset, eller att han utvisats

eller av politiska orsaker flytt därifrån,

eller att han kan antagas där icke åtnjuta

trygghet mot att bliva återsänd till

land varifrån han av politiska orsaker

flytt.

Kan avvisning ej verkställas genast,

må, intill dess sådant kan ske, polismyndigheten

taga utlänningen i förvar eller

ställa honom under uppsikt; och skall polismyndigheten

därom ofördröjligen underrätta

den centrala utlänningsmyndigheten.

I tvivelaktiga fall eller där svårighet

möter för beslutets verkställande,

skall frågan örn verkställigheten överlämnas

till den centrala myndighetens avgörande.

Har sådant överlämnande skett,

äger den centrala myndigheten förordna,

att utlänningen skall tagas i förvar eller

ställas under uppsikt.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

133

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

5 kap.

Om utlännings förpassning ur riket.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling

som i 1 § sägs, eller kvarbliver han efter

utgången av den tid han äger rätt att

vistas här i riket utan att hava sökt förlängning

av nämnda tid, må socialstyrelsen

meddela förordnande, att han ofördröjligen

eller inom viss tid skall avresa

från riket vid äventyr att han, därest han

ej avreser, skall förpassas ur riket (förpassningsbeslut).

Har socialstyrelsen meddelat beslut varigenom

utlännings ansökan örn rått att

vistas här i riket avslagits, skall beslutet,

där utlänningen befinner sig här i riket,

tillika innehålla förpassningsbeslut.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling

som i 1 § sägs, eller kvarbliver han efter

utgången av den tid han äger rätt att

vistas här i riket, må den centrala utlänningsmyndigheten

meddela förordnande,

att han ofördröjligen eller inom viss tid

skall avresa från riket vid äventyr att

han, därest han ej avreser, skall förpassas

ur riket (förpassningsbeslut).

Har den centrala utlänning smyndigheten

meddelat beslut varigenom utlännings

ansökan örn uppehållstillstånd avslagits,

må i samband därmed förpassningsbeslut

meddelas.

26 §.

Socialstyrelsen må jämväl, då särskilda

skäl därtill äro, meddela förpassningsbeslut

beträffande utlänning, som i annat

avseende än varom i 25 § är fråga uraktlåter

att ställa sig till efterrättelse vad i

denna lag eller med stöd därav blivit i

författning eller eljest föreskrivet, eller

som mot bättre vetande lämnar oriktig

uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet

eller eljest i ansökningsärende,

varom är stadgat i denna lag eller i författning

som med stöd därav utfärdats.

26 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten

må jämväl, då särskilda skäl därtill äro,

meddela förpassningsbeslut beträffande

utlänning, som i annat avseende än varom

i 25 § är fråga uraktlåter att ställa

sig till efterrättelse vad i denna lag eller

med stöd därav blivit föreskrivet, eller

som mot bättre vetande lämnar oriktig

uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet

eller eljest i ansökningsärende,

varom är stadgat i denna lag eller i

författning som med stöd därav utfär
-

dats.

Vid bedömande huruvida förpassningsbeslut enligt denna paragraf bör meddelas

skall skälig hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt

till längden av den tid han vistats här i riket.

27 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning

av polismyndighet eller eljest, anledning

till utlännings förpassning ur riket föreligga,

skall länsstyrelsen därom underrätta

socialstyrelsen. 1 sammanhang därmed

äger, när omständigheterna därtill

föranleda, länsstyrelsen förordna, att utlänningen

skall tagas i förvar eller ställas

under uppsikt.

27 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning

av polismyndighet eller eljest, anledning

till utlännings förpassning nr riket föreligga,

skall anmälan därom göras hos

den centrala utlänningsmyndigheten.

Uppkommer fråga örn utlännings förpassning,

äger den centrala utlänningsmyndigheten

och länsstyrelse samt, där det

skäligen kan befaras att utlänningen av
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Har polismyndighet gjort framställning

örn förpassning och finnes skäligen kunna

befaras att utlänningen avviker, md

polismyndigheten taga honom i förvar eller

ställa honom under uppsikt; och skall

polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta

länsstyrelsen.

viker, polismyndighet taga utlänningen i

förvar eller ställa honom under uppsikt.

Vidtager polismyndighet sådan åtgärd,

skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

Länsstyrelse skall, sä fort ske kan,

underrätta den centrala utlånningsmyndigheten

örn åtgärd som länsstyrelsen

eller underordnad polismyndighet vidtagit.

28 §.

Förpassningsbeslut skall, när särskild anledning därtill föreligger, innehålla förbud

för utlänningen att återvända till riket, med mindre han, där visering ej erfordras,

före ankomsten till riket erhållit uppehållstillstånd.

Förpassningsbeslut skall innehålla de skäl å vilka beslutet grundas, och skall

däri tillika givas till känna, örn klagan över beslutet må föras och vad utlänningen

har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan. Beslutet skall tillställas utlänningen

så fort ske kan.

Klagan över förpassningsbeslut är ej tillåten i annat fall än i 47 § sägs.

29 §.

Utlänning som må klaga över förpassningsbeslut

äger, där han så önskar, dock

tidigast d andra dagen efter det beslutet

tillställdes honom, inför länsstyrelsen eller

magistrat eller i vittnens närvaro inför

tillsyningsman eller föreståndare vid

häkte, ordförande i magistrat, polismästare

eller landsfogde avgiva förklaring att

han åtnöjes med beslutet. Om förklaring,

som ej avgivits inför länsstyrelsen, skall

denna ofördröjligen underrättas.

29 §.

Utlänning som må klaga över förpassningsbeslut

äger, där han så önskar, inför

länsstyrelsen eller magistrat eller i

vittnens närvaro inför tillsyningsman eller

föreståndare vid häkte, ordförande i

magistrat, polismästare eller landsfogde

avgiva förklaring att han åtnöjes med beslutet.

Om förklaring, som ej avgivits inför

länsstyrelsen, skall denna ofördröjligen

underrättas.

Förklaring varom nu är sagt må ej återtagas.

30 §.

Förpassning verkställes genom länsstyrelsens

försorg.

30

Förpassning verkställes genom länsstyrelsens

försorg. Den centrala utlänningsmyndigheten

äger meddela närmare anvisningar

angående förpassnings verkställande.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, örn ej annat föranledes av särskilda

skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker flytt därifrån.

Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han

befordras till det land varifrån han inkommit i riket, såvitt ej sådana skäl däremot

föreligga, som nyss nämnts, eller han utvisats från det landet eller han kan antagas

där icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till land varifrån han av politiska

orsaker flytt.

Kan förpassning ej genast verkställas,

må, intill dess sådant kan ske, länsstyrelsen

förordna, att utlänningen skall tagas

i förvar eller ställas under uppsikt. I tvivelaktiga

fall eller där svårighet möter

för beslutets verkställande, skall länsstyrelsen

överlämna frågan om beslutets

Kan förpassning ej genast verkställas,

må, intill dess sådant kan ske, länsstyrelsen

samt, där det skäligen kan befaras

att utlänningen avviker, polismyndighet

förordna, att utlänningen skall tagas i

förvar eller ställas under uppsikt. Vidtager

polismyndighet sådan åtgärd, skall

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

135

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

verkställande till socialstyrelsens avgörande.

länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

Länsstyrelse skall, sä. fort ske kan, underrätta

den centrala utlänningsmynärheten

om åtgärd som länsstyrelsen eller

underordnad polismyndighet vidtagit. I

tvivelaktiga fall eller där svårighet möter

för beslutets verkställande skall länsstyrelsen

överlämna frågan örn beslutets

verkställande till den centrala myndighetens

avgörande. Har sådant överlämnande

skett, äger den centrala myndigheten

förordna, att utlänningen skall tagas

i förvar eller ställas under uppsikt.

6 kap.

Om utlännings utvisning från riket.

31 §.

Länsstyrelse må meddela förordnande örn utvisning från riket av följande utlänningar,

nämligen:

1) zigenare ävensom den som beträdes med lösdriveri eller bettlande, så ock den

som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom utförande av musik,

förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;

2) den som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av

otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den som inom loppet av de närmast

förflutna två åren här i riket genom

utslag, som äger laga kraft, dömts för

gårdfarihandel eller biträdande vid dylik

handel eller för förbrytelse mot gällande

bestämmelser om tillverkning av brännvin

eller försäljning av vin eller spritdrycker

eller olovlig befattning i andra

fall med sådana drycker eller eljest för

olovlig varuinförsel eller för det han utan

vederbörligt tillstånd här i riket under

kringresande eller kringvandrande idkat

hantverk eller annan hantering;

4) den som här i riket genom utslag,

som äger laga kraft, blivit för annat

brott än ovan avses dömd till straffarbete,

till fängelse ej under sex månader,

till ungdomsfängelse eller till tvångsuppfostran,

allt såframt brottets beskaffenhet

föranleder till antagande att fara av hans

vistelse i riket kan uppstå för allmän

säkerhet, ordning eller sedlighet; dock att

utvisning för det brott ej må ske, där ej

förhör som i 32 § sägs i ärendet hållits

innan sex månader förflutit från det han

efter utståndet straffarbete eller fängelse

blivit frigiven eller ock efter ungdoms
-

3) den som inom loppet av de närmast

förflutna två åren här i riket genom

utslag, som äger laga kraft, dömts för

gårdfarihandel eller biträdande vid dylik

handel eller för förbrytelse mot gällande

bestämmelser om tillverkning av brännvin

eller försäljning av vin eller spritdrycker

eller olovlig befattning i andra

fall med sådana drycker eller eljest för

olovlig in- eller utförsel av varor eller

för det han utan vederbörligt tillstånd

här i riket under kringresande eller kringvandrande

idkat hantverk eller annan

hantering;

4) den som här i riket genom utslag,

som äger laga kraft, blivit för annat

brott än ovan avses dömd till straffarbete,

fängelse ej under sex månader, internering

eller förvaring, ungdomsfängelse

eller tvångsuppfostran eller ock förklarats

vara övertygad örn någon med

straffarbete eller med fängelse i minst

sex månader belagd gärning men jämlikt

5 kap. 5 § strafflagen befunnits strafflös,

allt såframt gärningens beskaffenhet föranleder

till antagande att fara av hans

vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet,

ordning eller sedlighet; dock att

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

utvisning för gärningen ej må ske, där ej

förhör som i 33 § sägs i ärendet hållits

innan sex månader förflutit från det han

efter utståndet straffarbete eller fängelse

blivit frigiven eller ock efter internering,

förvaring, ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran

blivit utskriven eiler, där utlänningen

befunnits straffri, inom ett dr

från det utslaget vann laga kraft;

5) den som inom loppet av de närmast

förflutna fem åren utom riket genom

utslag, som äger laga kraft, blivit dömd

till frihetsstraff för brott varför enligt

gällande lag örn utlämning av förbrytare

utlämning må ske eller undergått honom

omedelbart ådömt frihetsstraff för sådant

brott.

Vid bedömande huruvida utvisning bör äga rum skall skälig hänsyn tagas till utlänningens

levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid han vistats

här i riket. Har den som gjort sig skyldig till brott, varom i denna paragraf under

3) eller 4) är fråga, under de före brottets begående närmast förflutna fem åren

haft fast bostad här i riket, må han ej för det brott utvisas, där ej synnerliga skäl

därtill äro.

Om hemsändande av utlänning som faller fattigvården till last är särskilt stadgat.

fängelse eller tvångsuppfostran blivit utskriven;
-

5) den som inom loppet av de närmast

förflutna fem åren utom riket undergått

honom omedelbart ådömt frihetsstraff

för brott varför enligt gällande lag

örn utlämning av förbrytare utlämning

må ske.

33 §.

Finner polismyndighet anledning till

utlännings utvisning föreligga på grund av

stadgande i 31 §, skall anmälan därom

göras hos länsstyrelsen. Kan det skäligen

befaras att utlänningen avviker md polismyndigheten

taga honom i förvar; och

skall polismyndigheten därom ofördröjligen

underrätta länsstyrelsen.

32 §.

Uppstår fråga örn utlännings utvisning

av anledning som i 31 § sägs, skall länsstyrelsen

föranstalta därom att utlänningen,

så snart ske kan, inställes till förhör

inför länsstyrelsen; dock må, där utlänning

förvaras i kronohäkte som står under

lagfaren tillsyningsmans uppsikt, förhöret

efter länsstyrelsens beprövande

kunna hållas av tillsyningsmannen.

32 §.

Finner polismyndighet anledning till

utlännings utvisning föreligga på grund

av stadgande i 31 §, skall anmälan därom

göras hos länsstyrelsen.

Uppkommer fråga örn utlännings utvisning

jämlikt 31 §, äger länsstyrelsen

samt, där det skäligen kan befaras att

utlänningen avviker, polismyndighet taga

utlänningen i förvar eller ställa honom

linder uppsikt. Vidtager polismyndighet

sådan åtgärd, skall länsstyrelsen ofördröjligen

underrättas. Länsstyrelse skall,

sd fort ske kan, underrätta den centrala

utlånningsmyndigheten örn åtgärd som

länsstyrelsen eller underordnad polismyndighet

vidtagit.

33 §.

Finner länsstyrelsen, efter framställning

av polismyndighet eller eljest, anledning

till utvisning av utlänning föreligga

på grund av stadgande i 31 §, skall

länsstyrelsen föranstalta därom att utlänningen,

så snart ske kan, inställes till

förhör inför länsstyrelsen; dock må, där

utlänning förvaras i kronohäkte som står

under lagfaren tillsyningsmans uppsikt,

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

137

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

När omständigheterna därtill föranleda,

md länsstyrelsen förordna att utlänningen

skall tagas i förvar.

Vid förhör varom nu är sagt äger utlänningen,

där han så äskar, åtnjuta

hjälp. Är han icke på fri fot och säger

han sig ej själv kunna anskaffa biträde,

skall länsstyrelsen förordna lämplig person

att biträda honom.

förhöret efter länsstyrelsens beprövande

kunna hållas av tillsyningsmannen.

Vid förhör varom nu är sagt äger

utlänningen, där han så äskar, åtnjuta

hjälp. Länsstyrelsen skall, örn utlänningen

det begär, förordna lämplig person att

biträda honom, där han är på fri fot

dock allenast örn han kan antagas icke

äga tillgång till gäldande av biträdeser
-

sättning.

över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas örn

alla de omständigheter som kunna inverka å ärendets utgång.

Ärende angående utlännings utvisning Ärende angående utlännings utvisning

skall utan dröjsmål företagas till avgöran- skall utan dröjsmål företagas till avgö
-

de. Där fråga är om utlänning, som undergår

honom omedelbart ådömt frihetsstraff,

skall iakttagas att, såframt ej särskilda

hinder möta, ärendet hos länsstyrelsen

bringas till slut så tidigt att, där till

utvisning dömes, densamma kan verkställas

omedelbart efter strafftidens utgång.

rande. Där fråga är örn utlänning, som

undergår honom omedelbart ådömt frihetsstraff,

skall iakttagas att, såframt ej

särskilda hinder möta, ärendet hos länsstyrelsen

bringas till slut så tidigt att, där

beslut örn utvisning meddelas, detsamma

kan verkställas omedelbart efter strafftidens

utgång.

34 §.

Utslag varigenom dömes till utvisning

skall innehålla förbud för utlänningen,

vid äventyr som i 42 § sägs, att utan

Konungens tillstånd återvända till riket;

och skall länsstyrelsen i utslaget giva till

känna vad utlänningen har att iakttaga,

där han vill söka ändring i utslaget,

samt tillställa honom skriftligt utslag så

fort ske kan. Är utlänningen tillstädes,

skall utslaget muntligen avkunnas för honom.

34 §.

Beslut örn utvisning skall innehålla

förbud för utlänningen, vid äventyr som

i 42 § sägs, att utan Konungens tillstånd

återvända till riket; och skall länsstyrelsen

i beslutet giva till känna vad utlänningen

har att iakttaga, där han vill söka

ändring i beslutet, samt tillställa honom

skriftligt beslut så fort ske kan. Är utlänningen

tillstädes, skall beslutet muntligen

avkunnas för honom.

Når beslut i ärende örn utvisning meddelats,

skall den centrala utlånningsmyndigheten,

sd fort ske kan, underrättas.

35 §.

Vill den som genom länsstyrelses utslag

förklarats skola utvisas överklaga utslaget,

äger han sist å åttonde dagen efter det

utslaget avkunnades för honom eller, örn

det ej avkunnats, annorledes delgavs honom

till länsstyrelsen ingiva sina till

Konungen ställda besvär, dock att, där

klaganden förvaras i häkte, besvären må

inom tid som nyss är sagd ingivas till

tillsyningsmannen vid häktet. Tillsyningsmannen

är pliktig alt ofördröjligen insända

besvären till länsstyrelsen. Vill ut
-

35 §.

Vill den som genom länsstyrelses beslut

förklarats skola utvisas överklaga

beslutet, äger han till länsstyrelsen ingiva

eller med posten i betalt brev insända

sina till Konungen ställda besvär. Besvären

skola varn länsstyrelsen tillhanda sist

å åttonde dagen efter det beslutet tillställdes

utlänningen. Förvaras klaganden

i häkte, må besvären inom tid som nu

sagts ingivas till tillsyningsmannen vid

häktet, som har att ofördröjligen insända

besvären till länsstyrelsen. Vill utlän
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

länning som icke är på fri fot anföra be- ning som icke är på fri fot anföra besvär,

åligger det länsstyrelsen eller till- svår, åligger det länsstyrelsen eller tillsyningsman

vid häkte att tillse att ut- syningsman vid häkte att tillse att utlänningen

därvid ej saknar nödigt bi- länningen därvid ej saknar nödigt biträde,

träde.

Inkomna besvär skall länsstyrelsen, så fort ske kan, jämte eget utlåtande och

övriga till ärendet hörande handlingar insända till nedre justitierevisionen.

36 §.

Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes

med länsstyrelses utslag i ärende

rörande utvisning skall vad i 29 § stadgas

äga motsvarande tillämpning. Utvisning

verkställes genom länsstyrelsens försorg.

36 §.

Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes

med länsstyrelses beslut i ärende

rörande utvisning skall vad i 29 § stadgas

äga motsvarande tillämpning. Utvisning

verkställes genom länsstyrelsens försorg.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, örn ej annat föranledes av särskilda

skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker flytt därifrån. Kan

utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras

till det land varifrån han inkommit i riket, såvitt ej sådana skäl däremot

föreligga som nyss nämnts, eller han utvisats från det landet eller han kan antagas

där icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till land varifrån han av politiska

orsaker flytt.

Kan utslaget ej genast verkställas, må,

intill dess sådant kan ske, länsstyrelsen

förordna, att utlänningen skall tagas i

förvar eller ställas under uppsikt. I tvivelaktiga

fall eller där svårighet möter

för utslagets verkställande, skall länsstyrelsen

i ärendet göra anmälan hos Konungen.

Kan beslutet ej genast verkställas, må,

intill dess sådant kan ske, länsstyrelsen

samt, där det skäligen kan befaras att

utlänningen avviker, polismyndighet förordna,

att utlänningen skall tagas i förvar

eller ställas under uppsikt. Vidtager

polismyndighet sådan åtgärd, skall länsstyrelsen

ofördröjligen underrättas. Länsstyrelse

skall, så fort ske kan, underrätta

den centrala utlänningsmyndigheten

örn åtgärd som länsstyrelsen eller

underordnad polismyndighet vidtagit. I

tvivelaktiga fall eller där svårighet möter

för beslutets verkställande skall länsstyrelsen

i ärendet göra anmälan hos den

centrala utlånningsmyndigheten, som har

att jämte eget utlåtande överlämna ärendet

till Konungens avgörande.

37 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet

eller eljest i statens intresse finnes påkallat,

må Konungen förordna om utvisning

av utlänning som i riket vistas.

Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är

sagt, förordnar Konungen att förhör i

ärendet skall hållas inför länsstyrelsen;

och gäller i fråga örn sådant förhör vad

i 32 § tredje och fjärde styckena är

stadgat. När omständigheterna därtill föranleda,

må utlänningen tagas i förvar.

37 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet

eller eljest i statens intresse finnes påkallat,

må Konungen förordna om utvisning

av utlänning som i riket vistas.

Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är

sagt, förordnar Konungen att förhör i

ärendet skall hållas inför länsstyrelsen;

och gäller i fråga örn sådant förhör vad

i 33 § andra och tredje styckena är stadgat.

När omständigheterna därtill föranleda,

må utlänningen tagas i förvar eller

ställas und^r uppsikt.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

139

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

I fråga om verkställighet av beslut om utvisning varom i denna paragraf sägs

äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen befordras

till land varifrån han av politiska orsaker flytt eller till land varest han kan an
-

tagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva

38 §.

Finner länsstyrelse anledning till utlännings

utvisning jämlikt 37 § föreligga,

skall länsstyrelsen därom göra anmälan

hos Konungen. 1 sammanhang med sådan

anmälan äger, när omständigheterna därtill

föranleda, länsstyrelsen förordna, att

utlänningen skall tagas i förvar.

återsänd till förstnämnda land.

38 §.

Finner den centrala utlånningsmyndigheten

eller länsstyrelse anledning till utvisning

jämlikt 37 § föreligga, skall anmälan

därom göras hos Konungen.

Uppkommer fråga örn utlännings utvisning

jämlikt 37 §, äger den centrala

utlänningsmyndigheten eller länsstyrelse

taga utlänningen i förvar eller ställa honom

under uppsikt. Vidtager länsstyrelse

sudan åtgärd, skall den centrala utlånning

smyndighet en, så fort ske kan, underrättas.

7 kap.

Ansvarsbestämmelser.

39 §.

Uraktlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet som är stadgad i denna lag

eller i författning som med stöd därav utfärdats, straffes med dagsböter.

Överträder utlänning vad i 13 eller Har utlänning ej inom tid som i 7 §

14 § är stadgat, straffes likaledes med sägs sökt uppehållstillstånd, där sådant

dagsböter. erfordras, eller har utlänning, som förut

erhållit uppehållstillstånd, ej inom tiden

för tillståndet sökt erforderlig förlängning

därav, straffes med dagsböter, överträder

utlänning vad i 13 eller 14 § är stadgat,

straffes likaledes med dagsböter.

Till enahanda straff är ock den förfallen, som anställer utlänning i sin tjänst, utan

att denne jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

40 §.

Uraktlåter utlänning i annat avseende än varom i 25 och 39 §§ är fråga att ställa

sig till efterrättelse vad i denna lag stadgas eller med stöd därav blivit i författning

eller eljest föreskrivet, eller söker utlänning hindra verkställighet av beslut angående

hans avvisning, förpassning eller utvisning, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna

äro försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Lämnar någon mot bättre vetande oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet

eller eljest i ansökningsärende varom är stadgat i denna lag eller i

författning som med stöd därav utfärdats, straffes såsom i första stycket sägs.

41 §.

Där någon förhjälper utlänning att inkomma i riket i strid mot föreskrift som i

denna lag eller med stöd därav blivit i författning eller eljest meddelad, straffes med

dagsböter.

42 §. 42 §.

Ilar utlänning som blivit härifrån ut- Ilar utlänning som blivit härifrån utvisad

återvänt utan alt han därtill erliål- visad återvänt utan att han därtill erliål
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

lit Konungens tillstånd, där sådant erfordras,

straffes med fängelse i högst sex

månader. Sedan utlänningen undergått

straff, skall han omedelbart förås ur riket;

och skall därvid förfaras enligt de

i 36 § angivna grunder.

Den som skäligen misstänkes för brott

varom i denna paragraf sägs skall tagas

i häkte.

lit Konungens tillstånd, där sådant erfordras,

och har han ej av politiska orsaker

flytt frän det land, varifrån han

hit ankommit, straffes med fängelse i

högst sex månader. Sedan utlänningen

undergått straff, skall han omedelbart

föras ur riket; och skall därvid förfaras

enligt de i 36 § angivna grunder.

Den som skäligen misstänkes för brott

varom i denna paragraf sägs skall, där

ej särskilda omständigheter till annat

föranleda, tagas i häkte.

43 §.

Begår någon förseelse, varom i 39 § första stycket eller 41 § sägs, i avsikt att bereda

utlänningen möjlighet att obehörigen vistas i riket och äro omständigheterna

försvårande, vare straffet fängelse i högst sex månader.

44 §.

Förseelse varom i denna lag är fråga åtalas av allmän åklagare.

Åtal för förseelse som i 39 eller 41 §

sägs anhängiggöres vid polisdomstol, där

särskild sådan är inrättad, men eljest

hos poliskammare eller, dår sådan ej

finnes, vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 40, 42 eller 43 § anhängiggöres vid allmän domstol.

Åtal för förseelse som i 39 eller 41 §

sägs anhängiggöres vid polisdomstol, där

sådan är inrättad, men eljest vid allmän

domstol.

45 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande,

skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

8 kap.

Särskilda bestämmelser.

46 §.

Innan socialstyrelsen meddelar utrese-,

avvisnings- eller förpassningsbeslut eller

ock beslut i ärende, som avser arbetstillstånd

för ett större antal utlänningar eller

som kan antagas vara av synnerlig betydelse

utöver det föreliggande fallet,

skall yttrande inhämtas från en nämnd

bestående av tre ledamöter (utlänningsnämnden).

Beträffande utlänning, för vilken utresebeslut

gäller, må förpassningsbeslut meddelas

utan nämndens hörande. Utan hinder

av vad i första stycket stadgas må

vidare, där ärendet är av synnerligen

brådskande natur, socialstyrelsen i ärendet

meddela beslut utan att yttrande in
-

46 §.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten

meddelar utrese-, avvisnings- eller

förpassningsbeslut skall yttrande inhämtas

från en nämnd bestående av tre ledamöter

(utlänningsnämnden).

Beträffande utlänning, för vilken utresebeslut

gäller, må förpassningsbeslut meddelas

utan nämndens hörande. Utan hinder

av vad i första stycket stadgas må

vidare, där ärendet är av synnerligen

brådskande natur, den centrala utlånningsmyndigheten

i ärendet meddela beslut

utan att yttrande inhämtats från nämn
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

141

(Nuvarande lydelse.)

hämtats från nämnden; dock skall beslutet

snarast möjligt anmälas för nämnden.

Socialstyrelsen må jämväl i andra ärenden

än i första stycket sägs inhämta

nämndens yttrande.

Ledamöterna av nämnden jämte högst

två suppleanter för var och en av dem

utser Konungen för viss tid, högst fem

dr. Av ledamöterna skall en vara eller

hava varit innehavare av domarämbete

och en äga erfarenhet rörande internationella

rättsfrågor. Suppleant för ledamot

skall uppfylla de för ledamoten stadgade

behörighetsvillkoren.

I socialstyrelsens protokoll skall

nämndens yttrande antecknas, så ock

särskild mening som yppats av någon

dess ledamot.

47 §.

Över socialstyrelsens avvisnings- eller

förpassningsbeslut, så ock över styrelsens

beslut d ärende angående uppehålls- eller

arbetstillstånd, som tillika innehåller utrese-

eller förpassningsbeslut, må klagan

föras, där antingen utlänningsnämnden eller

någon dess ledamot yppat avvikande

mening eller ock beslutet meddelats utan

att yttrande inhämtats från nämnden. Vad

sålunda stadgats skall dock ej gälla förpassningsbeslut

varom i 46 § andra stycket

första punkten sägs.

Klagan föres hos Konungen genom besvär,

som skola sist d åttonde dagen efter

det beslutet tillställdes utlänningen ingivas

till justitiedepartementet. Besvären må

ock inom tid som nu är sagd ingivas till

länsstyrelse eller, där klaganden förvaras

i häkte, till tillsyningsmannen vid häktet.

Tillsyningsmannen är pliktig att ofördröjligen

insända besvären till länsstyrelsen.

Vill utlänning som icke är på fri fot anföra

besvär, åligger det länsstyrelsen eller

tillsyningsman vid häkte att tillse att

utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall länsstyrelsen

så fort ske kan insända till justitiedepartementet.

Besvär md pd klagandens eget äventyr

med posten insändas, med iakttagande av

att de skola vara departementet eller läns
-

(Föreslagen lydelse.)

den; dock skall beslutet snarast möjligt

anmälas för nämnden.

Den centrala utlänning smyndigheten må

jämväl i andra ärenden än i första stycket

sägs inhämta nämndens yttrande.

Ledamöterna av nämnden jämte en eller

flera suppleanter för var och en av

dem utser Konungen för viss tid. Av ledamöterna

skall en vara eller hava varit innehavare

av domarämbete och en äga erfarenhet

rörande internationella rättsfrågor.

Suppleant för ledamot skall uppfylla

de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

I den centrala utlänningsmyndighetens

protokoll skall nämndens yttrande antecknas,

så ock särskild mening som yppats

av någon dess ledamot.

47 §.

över den centrala utlänningsmyndighetens

avvisnings- eller förpassningsbeslut,

så ock över myndighetens beslut d

ärende angående uppehålls- eller arbetstillstånd,

som tillika innehåller utrese- eller

förpassningsbeslut, må klagan föras,

där antingen utlänningsnämnden eller någon

dess ledamot yppat avvikande mening

eller ock beslutet meddelats utan att yttrande

inhämtats från nämnden. Vad sålunda

stadgats skall dock ej gälla förpassningsbeslut

varom i 46 § andra stycket

första punkten sägs.

Klagan föres hos Konungen genom besvär,

som skola ingivas eller med posten

i betalt brev insändas till den centrala utlänning

smyndigheten eller länsstyrelsen.

Besvären må ock, där klaganden förvaras

i häkte, ingivas till tillsyningsmannen vid

häktet. Besvären skola vara den centrala

myndigheten, länsstyrelsen eller tillsyningsmannen

till handa sist a åttonde dagen

efter det beslutet tillställdes utlänningen.

Länsstyrelse och tillsyningsman

åro pliktiga att ofördröjligen insända inkomna

besvär till den centrala utlänningsmyndiglieten.

Vill utlänning som

icke är på fri fot anföra besvär, åligger

det länsstyrelsen eller tillsyningsman vid

häkte att tillse alt utlänningen därvid ej

saknar nödigt biträde.

Den centrala utlänningsmyndigheten

skall, så fort ske kan, insända inkomna

besvär till justitiedepartementet samt där
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

styrelsen till handa före utgången av den

tid som nyss stadgats.

48 §.

Socialstyrelsen äger, om den finner särskilda

skäl därtill föreligga, överlämna

ärende till Konungens avgörande. Sådant

överlämnande skall ske, såframt utlänningsnämnden

i sitt yttrande därom hemställt.

överlämnas ärende till Konungens avgörande,

skall socialstyrelsen bifoga eget

utlåtande.

49 §.

Kan beslut örn utlännings avvisning,

förpassning eller utvisning icke verkställas,

eller yppas efter det Konungen meddelat

eller fastställt förpassningsbeslut

nya skäl, må Konungen förordna, att beslutet

icke skall lända till efterrättelse,

ävensom meddela de föreskrifter med avseende

å utlänningens uppehåll i riket,

som kunna prövas erforderliga, eller ock

uppdraga åt socialstyrelsen att meddela

sådana föreskrifter.

Har socialstyrelsen meddelat förpassningsbeslut,

över vilket klagan ej forts,

och hava nya skäl i ärendet yppats, må

styrelsen efter utlänningsnämndens hörande

förordna, att beslutet icke skall

lända till efterrättelse.

Finner länsstyrelse på grund av föreskrift

i denna lag behov föreligga att

hålla utlänning i förvar utöver två månader,

skall frågan därom av länsstyrelsen

inom sagda tid underställas Konungen.

(Föreslagen lydelse.)

vid foga eget utlåtande och övriga handlingar

i ärendet.

48 §.

Den centrala utlänning smyndigheten

äger, om den finner särskilda skäl därtill

föreligga, överlämna ärende till Konungens

avgörande. Sådant överlämnande skall

ske, såframt utlänningsnämnden i avgivet

yttrande hemställt därom.

överlämnas ärende till Konungens avgörande,

skall den centrala utlånningsmyndigheten

bifoga eget utlåtande.

49 §.

Kan beslut örn utlännings avvisning,

förpassning eller utvisning icke verkställas

eller yppas nya skäl efter det Konungen

meddelat eller fastställt avvisnings-

eller förpassningsbeslut eller utvisningsbeslut

enligt 37 § eller efter det annat

utvisningsbeslut vunnit laga kraft, må

Konungen förordna, att beslutet icke skall

lända till efterrättelse, ävensom meddela

de föreskrifter med avseende å utlänningens

uppehåll i riket som kunna prövas

erforderliga eller ock uppdraga åt den

centrala utlänningsmyndigheten att meddela

sådana föreskrifter.

Har den centrala utlånningsmyndigheten

meddelat avvisnings- eller förpassningsbeslut,

över vilket klagan ej förts,

och hava nya skäl i ärendet yppats, må

myndigheten efter utlänningsnämndens

hörande förordna, att beslutet icke skall

lända till efterrättelse.

Finner på grund av föreskrift i denna •

lag den centrala utlänningsmyndigheten

eller länsstyrelse behov föreligga att hålla

utlänning i förvar utöver en månad, skall

frågan därom inom sagda tid underställas

Konungen.

50 §.

Konungen äger att i ärende, som avses

i denna lag eller med stöd därav utfärdad

författning, förordna örn förhör med

utlänning inför länsstyrelse. 1 fråga örn

sådant förhör skall vad i 33 § andra och

tredje styckena stadgas äga motsvarande

tillämpning.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259■

143

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

49 a §.

51 §.

Finnes i ärende som i 50 § sägs, att utredning

vid domstol erfordras rörande

viss omständighet av betydelse för ärendets

avgörande, äger Konungen förordna,

att förhör angående sådan omständighet

skall äga rum vid den underrätt, som med

hänsyn till tid och plats för dess sammanträden

prövas lämplig.

Finnes i ärende, som avses i denna lag

eller med stöd därav utfärdad författning,

att utredning vid domstol erfordras rörande

viss omständighet av betydelse för

ärendets avgörande, äger Konungen förordna,

att förhör angående sådan omständighet

skall äga rum vid den underrätt,

som med hänsyn till tid och plats

för dess sammanträden prövas lämplig.

Vid förhöret skall för att tillvarataga statens intresse lämplig person, som av länsstyrelsen

därtill förordnas, vara närvarande. Rätten eller på landet domaren skall

inkalla utlänningen till förhöret, örn han är på fri fot, och eljest ombesörja att han

inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning, som är på fri fot, kallelse att inställa

sig, må rätten förordna att han skall hämtas.

Utlänningen äger, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp. Rätten eller på

landet domaren skall, örn utlänningen det begär, förordna lämplig person att

biträda honom, där han är på fri fot dock allenast örn han kan antagas icke äga

tillgång till gäldande av biträdesersättning.

Där omständigheterna det påkalla, för- Där omständigheterna det påkalla, förordne

rätten att förhöret skall hållas inom ordne rätten att förhöret skall hållas inom

lyckta dörrar. Angående förhöret skall i

övrigt, där ej annat följer av vad i 57 §

stadgas, i tillämpliga delar gälla vad som

är föreskrivet om brottmål däri talan örn

ansvar föres.

stängda dörrar. Angående förhöret skall i

övrigt, där ej annat följer av vad i 59 §

stadgas, i tillämpliga delar gälla vad som

är föreskrivet örn brottmål däri talan om

ansvar föres.

Rätten eller domaren skall, sedan utredningen avslutats, skyndsamt insända protokoll

och övriga handlingar i ärendet till justitiedepartementet.

50 §. 52 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 42 § sägs,

är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort, dit han

sändes.

51 §. 53 §.

Har utlänning varom i 19 § sägs med fartyg eller luftfartyg ankommit till riket

och voro omständigheterna uppenbarligen sådana att befälhavaren bort inse att utlänningen

kunde komma att härifrån avvisas, är befälhavaren, örn sådan åtgärd

vidtages, pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra honom till det

land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse icke äger rum, med mindre

fartyget eller luftfartyget omedelbart eller inom närmaste tiden återvänder till nämnda

land.

52 §. 54 §.

Den som låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa honom i sin tjänst,

är pliktig, där utlänningen avvisas eller ur riket förpassas på grund därav att han ej

jämlikt 13 § är berättigad antaga arbetsanställningen, att ersätta statsverket kostnaden

för utlänningens befordrande till den utländska ort, dit han sändes.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

(Nuvarande lydelse.)

53 §.

Med polismyndighet avses i denna lag

i Stockholm chefen för kriminalavdelningen

och i övriga städer samt å landet

vederbörande polischef ävensom såväl i

stad som å landet annan, vilken av länsstyrelsen

särskilt förordnats att fullgöra

vad enligt denna lag åligger polismyndighet,

så ock den som av polismyndigheten

förordnats att granska legitimationshandlingar

och mottaga anmälningar, den sistnämnde

dock endast så vitt angår fullgörande

av det lämnade uppdraget.

(Föreslagen lydelse.)

55 §.

Med polismyndighet avses i denna lag

landsfogden och i Stockholm chefen för

kriminalavdelningen samt i övriga städer

och å landet vederbörande polischef ävensom

såväl i stad som å landet annan, vilken

av länsstyrelsen särskilt förordnats

att fullgöra vad enligt denna lag åligger

polismyndighet, så ock den som av polismyndigheten

förordnats att granska legitimationshandlingar

och mottaga anmälningar,

den sistnämnde dock endast så

vitt angår fullgörande av det lämnade

uppdraget.

54 §. 56 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest

på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger Konungen, med avseende

å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas å

viss ort inom riket, eller att här i riket antaga eller innehava arbetsanställning, meddela

de särskilda bestämmelser som må finnas nödiga.

I fall varom i denna paragraf sägs må Konungen i fråga örn utlännings avvisning,

förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

Med avseende å utlännings omhändertagande

i anstalt eller förläggning sd ock

utlännings hållande i förvar under längre

tid gäller vad därom md vara särskilt

stadgat.

55 §. 57 §.

Å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade konsulära

tjänstemän samt deras familjer och betjäning äga bestämmelserna i denna lag

tillämpning allenast i den mån Konungen förordnar.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer, utan gälla om dem de föreskrifter

Konungen meddelar.

56 §.

58 §.

Konungen äger att under de särskilda villkor som prövas nödiga i visst fall, eller

mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar, medgiva undantag från stadgandena

i 1—4, 7, 13 och 14 §§, dock att utlänning över 16 år städse skall vara

pliktig att vid sin ankomst till riket meddela de upplysningar polismyndigheten

begär.

Rätten att i visst fall medgiva undantag

från stadgandena i 2, 13 och 14 §§

må efter Konungens bemyndigande utövas

av socialstyrelsen.

Konungen äger ock förordna, att vad

i denna lag sägs örn socialstyrelsen i

stället skall gälla annan för handläggning

av ärenden som avses i lagen inrättad

myndighet.

Rätten att i visst fall medgiva undantag

från stadgandena i 2, 13 och 14 §§

må efter Konungens bemyndigande utövas

av den centrala utlänningsmyndigheten.

Konungen förordnar vilken myndighet

som skall vara central utlänningsmyndighet.

Där så med hänsyn till särskilda

förhållanden finnes påkallat, må Ko
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

145

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

nungen ock förordna, att med avseende

d frågor om arbetstillstånd vad i denna

lag stadgas örn den centrala utlänningsmyndigheten

i stället skall gälla den

centrala arbetsmarknadsmyndigheten.

57 §. 59 §.

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed äger

sammanhang meddelar Konungen.

Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter som i övrigt erfordras för

tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet av avvisning, förpassning

eller utvisning.

Huru ersättning må bestämmas åt biträde,

varom i 32, 35, 47 eller 49 a § sägs,

eller åt den, som förordnats att vid förhör

enligt 49 a § tillvarataga statens

intresse, eller åt tolk, därom förordnar

ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1938 och gäller till och med den 31 december

7945. I fråga om sådan under tiden

för lagens giltighet begången förseelse

som i lagen avses skall vad där är

stadgat om ådömande av ansvar fortfarande

gälla.

Uppehålls- eller arbetstillstånd må meddelas

även för tid efter den 31 december

7945, dock ej längre än för högst

två år efter sistnämnda dag.

Är ärende anhängiggjort hos myndighet

före den 1 januari 1938, skall det behandlas

enligt äldre lag.

Huru ersättning må bestämmas åt biträde,

varom i 33, 35, 47 eller 57 § sägs,

eller åt den, som förordnats att vid förhör

enligt 57 § tillvarataga statens intresse,

eller åt tolk, därom förordnar ock

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

7945 och gäller till och med den 30 juni

7947. I fråga örn sådan under tiden för

lagens giltighet begången förseelse som

i lagen avses skall vad där är stadgat

om ådömande av ansvar gälla även efter

sistnämnda dag.

Uppehålls- eller arbetstillstånd må meddelas

även för tid efter den 30 juni 7947,

dock ej längre än för högst två år efter

sistnämnda dag.

Genom lagen upphäves utlänningslagen

den 11 juni 1937 (nr 344). Är ärende anhängiggjort

hos myndighet före den 1

juli 1945, skall det behandlas enligt äldre

lag. Hålles utlänning vid nya lagens

ikraftträdande i förvar, må den tid, inom

vilken frågan örn hans fortsatta kvarhdllande

i förvar skall underställas Konungen,

utsträckas intill två månader.

Genom nya lagen göres ej inskränkning

1 giltighetstiden för visering eller uppehålls-

eller arbetstillstånd som meddelats

med stöd av äldre lag.

Vad i 39 § andra stycket är för där

avsedda fall stadgat skall ock gälla, örn

utlänning, som erhållit visering enligt

äldre lag, ej inom tid som i 7 § sägs

eller, örn visering gäller längre tid, inom

tiden för viseringens giltighet sökt uppehållstillstånd,

där sådant erfordras.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 259.

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Förslag
till
Lag
angående

utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Finnes utlänning, där beslut örn avvisning, förpassning eller utvisning av honom

ej kunnat verkställas, eller eljest med hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller

statens intresse i övrigt icke böra vistas på fri fot, må han omhändertagas i fångvårdsanstalt

(sluten eller öppen) eller i särskild av den centrala utlänningsmyndigheten

anordnad förläggning.

Förordnande örn utlännings omhändertagande meddelas av Konungen. Förordnande

om utlännings omhändertagande i förläggning må ock meddelas av den centrala

utlänningsmyndigheten.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten meddelar beslut örn utlännings omhändertagande

skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden. Där synnerliga skäl

föreligga, må sådant beslut likväl meddelas utan att yttrande inhämtats; beslutet

må dock ej gälla längre än en månad, såvida icke frågan inom denna tid hänskjutits

till nämnden för yttrande.

2 §■

över beslut av den centrala utlänningsmyndigheten angående utlännings omhändertagande

må klagan föras allenast såframt utlänningsnämnden eller någon dess

ledamot yppat avvikande mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande inhämtats

från nämnden. Den centrala utlänningsmyndigheten skall giva till känna,

örn klagan över beslutet må föras, så ock vad utlänningen har att iakttaga, där han

vill föra sådan klagan, ävensom tillställa utlänningen beslutet så fort ske kan.

Klagan föres hos Konungen genom besvär, som skola ingivas eller med posten i

betalt brev insändas till den centrala utlänningsmyndigheten. Besvären skola vara

den centrala utlänningsmyndigheten till handa sist å åttonde dagen efter det beslutet

tillställdes utlänningen. Besvären må ock, där utlänningen icke är på fri fot, inom

sagda tid ingivas till tillsyningsmannen vid häktet eller till föreståndaren vid anstalten

eller förläggningen, och åligger det tillsyningsmannen eller föreståndaren att

ofördröjligen insända besvären till den centrala utlänningsmyndigheten. Vill utlänning

som icke är på fri fot anföra besvär, åligger det tillsyningsmannen eller föreståndaren

att tillse att utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde.

Den centrala utlänningsmyndigheten skall, så fort ske kan, insända inkomna besvär

till justitiedepartementet samt därvid foga eget utlåtande och övriga handlingar

i ärendet.

Beslutet går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

3 §•

Finner länsstyrelse, efter framställning av polismyndighet eller eljest, anledning

föreligga till utlännings omhändertagande enligt denna lag, skall anmälan därom

göras hos den centrala utlänningsmyndigheten.

Har fråga uppkommit om utlännings omhändertagande enligt denna lag, äger Konungen,

den centrala utlänningsmyndigheten, länsstyrelse eller, där det skäligen kan

befaras att utlänningen avviker, polismyndighet taga utlänningen i förvar eller

ställa honom under uppsikt. Vidtager polismyndighet sådan åtgärd, skall länsstyrelsen

ofördröjligen underrättas. Länsstyrelse skall, så fort ske kan, underrätta den

centrala utlänningsmyndigheten örn åtgärd som länsstyrelsen eller underordnad

polismyndighet vidtagit.

Finner den centrala utlänningsmyndigheten behov föreligga att enligt denna

paragraf hålla utlänning i förvar utöver en månad, skall frågan därom inom denna

tid underställas Konungen.

4 §•

Finnes i ärende som avses i denna lag särskild utredning erforderlig, må Konungen

eller den centrala utlänningsmyndigheten förordna, att förhör med utlänningen

skall hållas av utlänningsnämnden på sätt i 5 § sägs.

Konungen må ock förordna om förhör vid underrätt; och skall därvid vad i

51 och 59 §§ utlänningslagen är stadgat med avseende å sådant förhör äga motsvarande

tillämpning.

5 §•

Utlänningsnämnden skall, när förhör jämlikt 4 § första stycket påkallas, så

snart ske kan föranstalta därom; och må nämnden, där så finnes lämpligt, uppdraga

åt ledamot av nämnden eller suppleant att hålla förhöret. Vid förhöret

skall, örn den centrala utlänningsmyndigheten så finner erforderligt, lämplig person,

som myndigheten därtill förordnar, vara närvarande för att tillvarataga statens

intresse. Utlänningen äger, där han så äskar, vid förhöret åtnjuta hjälp. Nämnden

eller den som av nämnden utsetts att hålla förhöret skall, om utlänningen det begär,

förordna lämplig person att biträda honom, där han är på fri fot dock allenast örn

han kan antagas icke äga tillgång till gäldande av biträdesersättning.

Vid förhöret skall utredning företagas angående de omständigheter som äro av

betydelse för bedömandet av frågan om utlänningens omhändertagande. Utlänningen

och hans biträde äga taga del av den utredning som vid förhöret åberopas.

över förhöret skall föras protokoll, och skall nämnden, så fort ske kan, med

eget yttrande insända protokollet till den myndighet som påkallat förhöret.

6 §•

Utlänning som omhändertagits enligt denna lag skall, örn anledning till hans

kvarhållande ej längre föreligger, med eller utan villkor utskrivas från anstalten

eller förläggningen.

Beslut örn utskrivning meddelas av Konungen. Är utlänningen omhändertagen

enligt beslut av den centrala utlänningsmyndigheten, över vilket klagan ej förts, äger

ock denna meddela beslut örn utskrivning. Konungen äger uppdraga åt den centrala

utlänningsmyndigheten att meddela beslut örn utskrivning jämväl i annat fall än

nu sagts.

7 §.

Varder utlänning ej utskriven inom fyra månader efter det hon omhändertagits

enligt denna lag, skall frågan örn hans fortsatta kvarhållande prövas på sätt i

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

8 § sägs. Hölls utlänningen vid beslutet om omhändertagandet i förvar, skall tiden

räknas från det han togs i förvar.

Innan prövning sker skall förhör med utlänningen på sätt i 5 § sägs hållas

av utlänningsnämnden. Har förhör som i 4 § avses förut hållits eller vistas utlänningen

i förläggning för sinnessjuka eller sinnesabnorma utlänningar och har

läkare vid förläggningen förklarat behov föreligga av fortsatt vistelse i sådan förläggning

eller är utlänningen desertör, vare tillfyllest att inhämta utlänningsnämndens

yttrande rörande utlänningens fortsatta kvarhållande.

Den centrala utlänningsmyndigheten skall före utgången av den i första stycket

angivna tiden hos utlänningsnämnden begära förhör eller yttrande.

8 §•

Sedan utlänningsnämndens yttrande och protokoll inkommit skall den centrala

utlänningsmyndigheten utan dröjsmål upptaga frågan om utlänningen skall utskrivas

eller kvarhållas.

Skall frågan om utskrivning prövas av Konungen, åligger det den centrala utlänningsmyndigheten

att med eget utlåtande överlämna ärendet till Konungen. Finner

den centrala utlänningsmyndigheten i annat fall att utlänningen bör kvarhållas, skall

ock frågan underställas Konungens prövning.

9 §•

Har Konungen i fall som avses i 8 § funnit utlänning böra kvarhållas, skall

den centrala utlänningsmyndigheten senast var sjätte månad efter Konungens beslut

ånyo upptaga frågan. Finner myndigheten, efter att hava inhämtat utlänningsnämndens

yttrande, att utlänningen bör utskrivas, eller har nämnden eller någon

dess ledamot funnit att så bör ske, skall ärendet överlämnas till Konungen.

10 §.

Hålles utlänning i förvar enligt utlänningslagen eller denna lag och varder han

icke satt på fri fot inom fyra månader efter förvarstagandet, skola bestämmelserna

i 7, 8 och 9 §§ i tillämpliga delar gälla.

11 §•

Omhändertagen utlänning må ej underkastas större inskränkningar i sin frihet

än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen inom anstalten

eller förläggningen eller allmän säkerhet.

12 §.

Avviker utlänning, som omhändertagits i förläggning, därifrån eller visar han upprepad

ohörsamhet mot gällande ordningsföreskrifter eller föreligga eljest sådana

särskilda omständigheter att utlänningen bör för kortare eller längre tid intagas å

fångvårdsanstalt, må den centrala utlänningsmyndigheten förordna därom. Sådant

beslut må dock ej föranleda att utlänningen får kvarstanna å fångvårdsanstalt

längre än två månader, såvida icke frågan inom denna tid underställts Konungen.

13 §.

Den centrala utlänningsmyndigheten äger, örn den finner särskilda skäl därtill

föreligga, med eget utlåtande hänskjuta fråga, som enligt denna lag skall prövas

av myndigheten, till Konungens avgörande. Sådant överlämnande skall ske, såframt

utlänningsnämnden i avgivet yttrande hemställt därom.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

149

14 §.

Med polismyndighet avses i denna lag landsfogden och i Stockholm chefen för

krimiinalavdelningen samt i övriga städer och å landet vederbörande polischef ävensom

såväl i stad som å landet annan, vilken av länsstyrelsen särskilt förordnats att

fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet,

15 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelar Konungen.

Konungen förordnar ock, huru ersättning må bestämmas åt biträde, varom i

2 eller 5 § sägs, eller åt den, som förordnats att vid förhör enligt 5 § tillvarataga

statens intresse, eller åt tolk.

16 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest

på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt äger Konungen utan

hinder av denna lag meddela de bestämmelser angående omhändertagande av utlänning,

som må finnas nödiga; dock skola sådana bestämmelser, örn riksdagen är

samlad, inom trettio dagar och eljest inom samma tid från nästföljande riksdags

början underställas riksdagens prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945 och gäller till och med den 30 juni 1946.

Är utlänning vid lagens ikraftträdande på grund av föreskrift i utlänningslagen

eller författning, som utfärdats med stöd därav, omhändertagen i förläggning eller

enligt beslut, som meddelats av Konungen, i förvar, skall vad i denna lag stadgas

angående omhändertagen utlänning tillämpas å honom.

Är utlänning vid lagens ikraftträdande omhändertagen i förläggning, vare förhör

enligt 7 § icke erforderligt, där fråga är örn utlänning som avses i 12 § fjärde stycket

första punkten kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda

föreskrifter om tillsyn över utlänningar1 eller där förhör med utlänningen i anledning

av omhändertagandet hållits inför länsstyrelse eller sådant förhör påkallats.

Angående förhör som enligt vad nu sagts före lagens ikraftträdande påkallats hos länsstyrelse

skola äldre bestämmelser gälla.

Hålles utlänning vid lagens ikraftträdande i förvar, må den tid, inom vilken

frågan om utlänningens fortsatta hållande i förvar enligt 3 § sista stycket skall

underställas Konungen, utsträckas intill två månader, och må med åtgärd, som

enligt 10 § skall företagas för prövning av frågan örn hans kvarhållande, anstå

tre månader efter dagen för ikraftträdandet, ändå att därigenom förvarstiden kommer

att överstiga fyra månader.

Beslut, varigenom enligt hittills gällande bestämmelser förordnats att utlänning

skall omhändertagas i förläggning eller tagas i förvar, skall ulan hinder av denna

lag gå i verkställighet, där ej annorlunda förordnas.

1 Senaste lydelse se S.F.S. 1944: 615.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 259.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 april

1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 23 mars

1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till

1) lag om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag); och

2) lag angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av förste sekreteraren S. H. G. Rynell.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om utlännings rätt att bär i riket vistas (utlänningslag).

19 §.

Bestämmelsen i paragrafens sista stycke skulle erhålla en lämpligare utformning,

örn det stadgas, att därest utlänning innehar med visering försedd

legitimationshandling, han må avvisas allenast på sådan grund som

i första stycket under 6) sägs.

31 §.

Avsikten torde vara, att utlänning, som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

funnits straffri, skall kunna utvisas så snart å gärningen kan följa straffarbete

eller fängelse i sex månader. För att detta skall framgå tydligt böra ordalagen

i första stycket under 4) jämkas.

Eftersom under 4) upptagits föreskrift, varigenom straffriförklaring i visst

fall jämställts med fällande dom, och bestämmelserna i andra stycket följaktligen

böra avse även gärning, som icke kan betecknas såsom brott, erfordras

jämkning i detta stycke.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl Maj:ts proposition nr 259.

37 §.

Beträffande förhör, som avses i denna paragraf, böra samtliga de regler

tillämpas, som gälla om förhör inför länsstyrelse enligt 33 §. Sålunda, böra

bland annat föreskrifter, som av Konungen jämlikt 59 § tredje stycket meddelas

om ersättning till biträde, varom sägs i 33 §, äga tillämpning även då

biträde förordnats för förhör enligt förevarande paragraf. Med hänsyn härtill

synes andra punkten i denna paragrafs första stycke böra erhålla något

ändrad avfattning.

42 §.

I paragrafens första stycke har föreslagits den avvikelsen från gällande lag,

att utvisad utlänning, som återvänt utan att han därtill erhållit vederbörligt

tillstånd, ej skall drabbas av straffpåföljd, om han av politiska orsaker flytt

från det land, varifrån han ankommit hit till riket.

Motsvarande förslag återfinnes icke i de sakkunnigas betänkande. Häri har

framhållits, att för en från riket utvisad utlänning, som utan tillstånd återvände

såsom politisk flykting, ofta sådan nödsituation förelegat, att straffansvar

icke borde inträda. Något undantagsstadgande ha de sakkunniga icke

ansett erforderligt på den grund att straffbestämmelsen i praktiken icke tilllämpats

i dylika fall. Att generellt undantaga politiska flyktingar från straffpåföljd

vore enligt de sakkunnigas mening mindre lämpligt med hänsyn till

att uppfattningen av utvisningens innebörd härigenom skulle avtrubbas.

I anslutning till de sakkunnigas uttalande om att straffansvar kan bortfalla

för utvisad utlänning, som återvänt hit såsom politisk flykting, har föredragande

departementschefen -—- som gjort gällande, att även den motsatta

uppfattningen hävdats — ansett ett undantagsstadgande behövligt för att

skingra varje tvekan om att politiskt flyktingskap skall beaktas i fall, varom

här är fråga.

Den av de sakkunniga intagna ståndpunkten uppbäres enligt lagrådets mening

av vägande skäl. Ett generellt undantag till förmån för politiska flyktingar

är otvivelaktigt ägnat att undergräva respekten för meddelade utvisningsbeslut

och därmed även för utvisningsförfarandet överhuvud. Härtill

är att märka, att på åklagaren ankommer att motbevisa påstående örn politiskt

flyktingskap och att det ej sällan möter svårigheter att förebringa erforderlig

utredning i sådant hänseende. Förbises får ej heller, att det är långtifrån

klart, under vilka betingelser flyktingskap bör anses vara av politisk

natur. Det kan därför befaras, att ifrågavarande straffrihetsgrund komme

att bli tillämpad i en icke avsedd utsträckning. Under förutsättning, att vederbörande

utlänning någorlunda fritt kan välja uppehållsort, synes det icke

påkallat att låta politiskt flyktingskap undanröja verkningarna av el t utvisningsbeslut.

Är däremot, såsom under nuvarande onormala förhållanden

exempelvis kan inträffa, utlänningen av politiska orsaker nödgad att fly hit

till riket för alt undgå orättmätigt angrepp av allvarligare art mot sin person,

föreligger en verklig nödsituation, och enligt allmänna rättsgrundsatser

lärer därvid straffansvar icke inträda. För den rätta behandlingen av dylika

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 259■

och andra nödsituationer erfordras således icke stöd av lag. Skulle straff

ådömas, oaktat sådan påföljd med hänsyn till omständigheterna icke framstår

såsom rimlig, kan för övrigt rättelse åvägabringas genom nåd.

På grund av det anförda hemställes, att paragrafens första stycke erhåller

samma lydelse som enligt gällande lag. Skulle det föreslagna tillägget anses

försvara sin plats med hänsyn till att politiskt flyktingskap under de sist förflutna

åren ofta varit förenad med en nödsituation, som motiverat frihet

från straff, förutsätter lagrådet, att straffbestämmelsernas utformning kommer

under omprövning, så snart lagstiftning i ämnet ånyo blir aktuell.

50 §.

Av skäl, som anförts under 37 §, bör enahanda jämkning som där föreslagits

vidtagas i förevarande paragraf.

Förslaget till lag angående utlännings omhändertagande i anstalt eller

förläggning.

1 §•

Omhändertagande i fångvårdsanstalt eller i särskild förläggning må enligt

förevarande paragraf äga rum bland annat, örn beslut örn avvisning, förpassning

eller utvisning av utlänning ej kunnat verkställas samt denne icke finnes

böra vistas på fri fot. Emellertid kan utlänning under enahanda betingelser

tagas i förvar enligt 24, 30 och 36 §§ i förslaget till utlänningslag. I

motiven har framhållits, att en sådan åtgärd, som sist nämnts, påtagligt

skilde sig från det i den särskilda lagen åsyftade omhändertagandet, i det

att ett tagande i förvar enligt utlänningslagen vore avsett att utgöra allenast

en kortvarig säkerhetsåtgärd. Denna skillnad mellan de båda instituten synes

böra komma till ett klarare uttryck än som skett i de föreliggande förslagen.

Det hemställes därför, att första stycket erhåller sådan avfattning, att

såsom förutsättning för vidtagande av åtgärd enligt lagen kräves, antingen att

mot verkställighet av utlännings avvisning, förpassning eller utvisning möter

hinder, som kan antagas bli varaktigt, och att utlänningen icke bör vistas

på fri fot, eller ock att utlänning eljest med hänsyn till allmän ordning och

säkerhet eller annat statens intresse finnes icke böra vistas på fri fot.

16 §.

Därest de bestämmelser, som med stöd av förevarande paragraf meddelas

av Konungen, icke inom föreskriven tid underställas riksdagens prövning

eller, när underställning skett, icke godkännas av riksdagen, böra bestämmelserna

upphöra att lända till efterrättelse. En erinran härom bör i tydlighetens

intresse intagas i paragrafen. Det ligger i sakens natur, att bestämmelsernas

giltighet upphör i förra fallet vid utgången av den tid, inom vilken

riksdagens prövning bort påkallas, och i senare fallet från den dag, då riksdagens

beslut meddelas.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

övergångsbestämmelserna.

Är utlänning vid lagens ikraftträdande på grund av föreskrift i utlänningslagen

eller författning, som utfärdats med stöd därav, omhändertagen i förläggning

eller enligt beslut, som meddelats av Konungen, tagen i förvar, skall

enligt förslaget vad i denna lag stadgas angående omhändertagen utlänning

tillämpas å honom. I många fall torde omhändertagen utlänning vid lagens

ikraftträdande ha varit föremål för åtgärd, lill vilken motsvarighet finnes i

lagen, och därvid uppkommer fråga örn den rättsliga betydelse, som bör tillerkännas

sådan åtgärd. Den föreslagna lagen åsyftar i stort sett att lagfästa

den ordning, som tillkommit på administrativ väg. Med hänsyn härtill torde

avsikten vara, att såsom åtgärd enligt förevarande lag skall anses motsvarande

åtgärd, vidtagen på grund av föreskrift i utlänningslagen eller författning,

som utfärdats med stöd av sistnämnda lag. Det synes lämpligt, att uttryckligt

stadgande härom upptages i det föreslagna andra stycket av övergångsbestämmelserna.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 259

11

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

*

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 6 april 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrs son-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist

Domö, Gjöres, Rubbestad, Ohlin, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bergquist, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över de till lagrådet

den 23 mars 1945 remitterade förslagen till

1) lag om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag); och

2) lag angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Med avseende å 42 § i förslaget till utlänningslag har lagrådet på närmare

angivna grunder ansett, att politiskt flyktingskap ej, såsom i det remitterade

förslaget skett, borde upptagas som straffrihetsgrund, när utvisad utlänning

utan tillstånd återvänder till riket. Lagrådet har därvid framhållit,

att om utlänningen av politiska orsaker nödgades fly hit för att undgå orättmätigt

angrepp av allvarligare art mot sin person, en verklig nödsituation

förelåge som enligt allmänna rättsgrundsatser medförde straffrihet. För den

händelse att den föreslagna bestämmelsen likväl ansåges försvara sin plats

med hänsyn till att politiskt flyktingskap under de sist förflutna åren ofta

varit förenad med en nödsituation som motiverat frihet från straff har lagrådet

uttalat, att lagrådet förutsatte att straffbestämmelsernas utformning komme

under omprövning så snart lagstiftning i ämnet ånyo bleve aktuell.

Erfarenheten har visat att en uttrycklig bestämmelse, att politiskt flyktingskap

länder till befrielse från straff i här förevarande fall, är behövlig

under nu rådande förhållanden, och jag har därför ej ansett mig böra ändra

förslaget i berörda hänseende. Frågan om straffbestämmelsernas utformning

kommer givetvis att bliva föremål för förnyat övervägande, när tiden

är inne för en förlängning av lagens giltighetstid eller för utarbetande av en

ny lag i ämnet.

De jämkningar och förtydliganden varom lagrådet i övrigt hemställt torde

böra iakttagas. Även vissa andra smärre redaktionella jämkningar synas mig

böra vidtagas.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

155

Föredraganden hemställer, att de i enlighet med vad sålunda anförts ändrade

lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Innehåll.

Sid.

Proposition ............................................................ 1

Förslag till ny utlänningslag .......................................... 2

Förslag till lag äng. utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning 18

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 23 mars 1945 ...................... 23

Utlänningslagstiftningen intill 1938 .................................... 24

Tillströmningen av flyktingar till Sverige ................................ 25

Begäran om översyn av utlänningslagstiftningen ........................ 27

Gällande rätt ........................................................ 30

19A3 års utlänningssakkunnigas förslag.................................. 40

Yttranden över de sakkunnigas förslag .................................. 44

Departementschefen................................................... 48

Förslaget till utlänningslag ............................................ 50

Anmälningsskyldighet och passtvång, visering samt uppehålls- och arbetstillstånd

......................................................... 57

Utlännings avlägsnande ur riket...................................... 67

Utlännings tagande i provisoriskt förvar ............................. 82

Ansvarsbestämmelser................................................ 86

Särskilda bestämmelser.............................................. 90

övergångsbestämmelser.............................................. 93

Förslag till lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning

........................................................... 94

Omhändertagandets innebörd och former .............................. 96

Grunderna för omhändertagande...................................... 97

Beslut om omhändertagande m. m................................... 99

Besvärsrätt ........................................................ 101

Provisoriskt förvarstagande m. m..................................... 101

Förhör ............................................................ 103

Utskrivning ........................................................ 110

Prövning av fråga örn kvarhållande .................................. lil

Disciplinära åtgärder................................................ 113

övergångsbestämmelser.............................................. 115

Frågan örn behandlingen av politiska flyktingar .......................... 116

Utlänningssakkunnigas förslag till lag angående omhändertagande av utlänning

i anstalt eller förläggning........................................ 123

Vid lagrådsremissen fogade, inom departementet upprättade lagförslag ...... 127

Utdrag av lagrådets protokoll för den 6 april 1945 ........................ 150

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 6 april 1945 ........................ 154

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

451247

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1945:51 Memorial angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden. Första lagutskottet har tillkallat: dels förste sekreteraren S. s. 1 i texten