Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207)
1945-01-19 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1945:29, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207)
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 29.
I
Nr 29.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § lotteriförordningen den
19 maj 1939 (nr 207); given Stockholms slott den 19
januari 1945.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 §
lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207).
GUSTAR
Bertil Ohlin.
Bihang till riksdagens protokoll 19&5. 1 sami. Nr 29.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 29.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 10 § lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207).
Härigenom förordnas, att 10 § lotteriförordningen den 19 maj 1939 skall
erhålla följande ändrade lydelse.
10 §.
Den, som olovligen anordnar vadhållning i samband med kapplöpning eller
annan tävlan eller som, på sätt i 6 § första stycket sägs, främjar deltagande i
otillåten eller utländsk sådan vadhållning, straffes med fängelse i högst ett
år eller dagsböter.
Annan förseelse mot denna förordning eller med stöd av densamma meddelad
föreskrift straffes med dagsböter. Beträdes någon, som förut fällts till
straff för sådan förseelse, andra gången eller oftare därmed eller äro omständigheterna
eljest försvårande, må till fängelse i högst ett år dömas.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1945.
Kungl. Maj.ts proposition nr 29-
3
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19
januari 1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres,
Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ohlin:
I skrivelse den 17 juni 1944, nr 388, har riksdagen, under åberopande av
vad som anförts i första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 53,
anhållit att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning av frågan om en
skärpning av straffansvaret för anordnande utan tillstånd av vadhållning vid
tävlingar.
I Sverige kom vadhållning vid hästtävlingar genom så kallad totalisator
i bruk i början av 1890-talet. Sedan högsta domstolen i ett år 1895 meddelat
utslag i mål örn ansvar för anordnande av sådan vadhållning funnit det åtalade
förfarandet icke vara av beskaffenhet att ansvar kunde därför ådömas
(Nytt Juridiskt arkiv 1895 s. 290), yrkades i en vid 1896 års riksdag väckt
motion sådan ändring av gällande lagbestämmelser, att all vadhållning genom
totalisator måtte såsom olaglig och straffbar anses.
I skrivelse nr 103 i anledning av motionen framhöll riksdagen, att det
syntes riksdagen som om den form av vadhållning, vilken totalisatom hade
till ändamål att förmedla bland den vid kapplöpning närvarande allmänheten,
vore så nära besläktad med lotterispel, att de motiv, som föranlett tillkomsten
av förordningen den 6 augusti 1881 angående förbud mot lotterier,
även borde konsekvent leda till förbud mot vadhållning av ifrågavarande
slag. Riksdagen hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta förslag
till lagbestämmelser mot användning av totalisator för vadhållning bland
allmänheten i sammanhang med offentliga kapplöpningar.
Den 4 februari 1898 utfärdade Kungl. Maj:t förordning (nr 6) angående
förbud mot anordnande av vadhållning medelst så kallad totalisator, enligt
vilken förordning vid kapplöpning eller annan tävlan vadhållning medelst
så kallad totalisator eller på annat därmed jämförligt sätt ej finge för allmänheten
anordnas.
Vid såväl 1911 som 1920 års riksdagar väcktes motioner i syfte att totalisator
skulle få användas vid vadhållning vid sådana hästtävlingar, som
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 29.
företrädesvis befunnes ägnade att verka till hästavelns befrämjande, därvid
lämplig andel av vadhållningssumman skulle få disponeras till detta ändamål.
Sedan av vederbörande utskott avgivits avstyrkande utlåtanden över
motionerna, fann riksdagen desamma icke föranleda någon åtgärd.
Jämväl vid 1922 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar motioner,
vari framfördes enahanda önskemål som i nyss berörda motioner.
Jordbruksutskottet, dit motionerna hänvisades, tillstyrkte i sitt utlåtande
motionärernas hemställan, men enär riksdagens kamrar vid ärendets behandling
stannade i olika beslut, föranledde motionerna ingen riksdagens
åtgärd.
En annan utgång fick frågan vid 1923 års riksdag. I anledning av två likalydande
motioner, nr 119 i första kammaren och nr 48 i andra kammaren,
och under hänvisning till vad som anförts i jordbruksutskottets utlåtande
nr 8 över motionerna anhöll riksdagen i skrivelse nr 31, att Kungl. Majit
för beredande av medel till understöd åt landets hästavel ville medgiva, att
vissa av Kungl. Majit godkända föreningar vid offentliga kapplöpningar och
travtävlingar tillätes anordna vadhållning för allmänheten medelst totalisator,
under villkor att föreningarnas vinst av totalisatorn, med skäligt avdrag för
omkostnaderna, inbetalades till statsverket för främjande av den svenska
hästaveln samt för övrigt under iakttagande av de bestämmelser, Kungl.
Majit kunde finna lämpligt utfärda.
Med anledning av riksdagens skrivelse utfärdade Kungl. Majit den 4 maj
1923, med upphävande av 1898 års förordning, kungörelse angående anordnande
av vadhållning medelst så kallad totalisator (nr 87). I kungörelsen
stadgades, att vid kapplöpning eller annan tävlan vadhållning medelst så
kallad totalisator eller på annat därmed jämförligt sätt icke finge för allmänheten
anordnas med mindre Kungl. Maj :t därtill lämnat tillstånd. Sådant
tillstånd finge lämnas allenast förening eller annan sammanslutning, som hade
till ändamål att för hästavelns befrämjande hålla offentliga kapplöpningar
eller travtävlingar, samt under villkor att vinsten av totalisatorn, med av
Kungl. Majit bestämt, skäligt avdrag för omkostnaderna, inbetalades till
statsverket för att användas till understöd av landets hästavel och att sökanden
ställde sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, Kungl. Majit kunde
finna erforderligt för tillståndets åtnjutande meddela. För förseelse mot kungörelsen
stadgades straff av böter från och med tio till och med ettusen
kronor, varjämte föreskrevs, att så mycket av insatserna, som skolat tillfalla
anordnaren av vadhållningen, skulle vara förverkat.
I samband med reglering av den s. k. tippningen ersattes 1923 års kungörelse
av förordningen den 7 juni 1934 (nr 237) angående vadhållning i
samband med tävlingar. Sistnämnda förordning upphävdes i sin tur genom
utfärdandet av den alltjämt gällande lotteriförordningen den 19 maj 1939
(nr 207).
Enligt 1 § lotteriförordningen må lotteri om penningar eller penningars
värde icke utan tillstånd av Kungl. Majit för allmänheten anordnas i andra
fall eller i annan ordning än som i förordningen för särskilda fall (2, 3 och
Kungl. Maj:ts proposition nr 29.
5
5 §§) stadgas. Som lotteri skall anses varje företag, däri efter lottning, gissning,
vadhållning eller jämförlig av slumpen helt eller delvis beroende anordning
kan av en eller flera deltagare erhållas vinst till högre värde än det,
som erhålles av en var deltagare. Enligt 6 § första stycket är det förbjudet att
främja deltagande i inom landet anordnat lotteri, som ej är tillåtet, eller i
utländskt lotteri genom att för egen eller annans räkning utbjuda, avyttra
eller eljest tillhandahålla bevis om rätt till delaktighet i lotteriet eller annan
handling, avsedd för deltagande däri, genom att för egen eller annans räkning
uppbära insatser i lotteriet eller förmedla insamling av insatser, genom att
förmedla utbekommande av vinst från lotteriet eller genom att eljest tillhandagå
annan vid deltagande i lotteriet. I 6 § andra stycket stadgas förbud
mot att kungöra tillhandagående, varom i första stycket nämnts, eller att
sprida inbjudan, plan, vinstförteckning, dragningslista eller liknande meddelande
beträffande lotteri, som avses i 6 §, såframt ej av omständigheterna
framgår, att avsikten icke är att främja deltagande i lotteriet. Vad i förordningen
stadgas skall jämlikt 8 § äga tillämpning jämväl å sådant lotteri,
vid vilket såsom villkor för deltagande fordras medlemskap i viss sammanslutning,
därest denna tillkommit väsentligen för anordnande av lotteri eller
lotteriet eljest, såsom med avseende å omfattningen eller de villkor, varunder
deltagande må ske, är att jämställa med lotteri, anordnat för allmänheten.
Förseelse mot lotteriförordningen straffas jämlikt 10 § första stycket med
dagsböter. Vid upprepad förseelse eller då omständigheterna eljest äro försvårande
må enligt andra stycket i samma paragraf till fängelse i högst ett
år dömas. Då någon dömes för förseelse mot förordningen, skola jämlikt 11 §
bland annat uppburna insatser förverkas till Kronan.
Med stöd av 1 § lotteriförordningen meddelar Kungl. Majit för ett år i
sänder tillstånd för olika travsällskap, kapplöpningsklubbar och andra hästsportorganisationer
att å fastställda tider och platser vid offentliga travtävlingar
eller kapplöpningar anordna vadhållning medelst totalisator. Sådant
tillstånd har för innevarande år lämnats 18 sällskap som anordna travtävlingar
och 6 klubbar som anordna galopptävlingar. I det kungl, brev av den
22 december 1944 varigenom meddelats tillstånd att anordna vadhållning
medelst totalisator vid travtävlingar har Kungl. Majit föreskrivit:
att det skall åligga anordnare av vadhållning medelst totalisator att av de
insatser, som göras för deltagande i vadhållningen, innehålla ett belopp, motsvarande
tjugu procent av insatssumman,
att anordnare av vadhållning skall äga att av sålunda innehållet belopp
för anskaffande och tillhandahållande av pris vid travtävlingarna samt bestridande
av andra omkostnader för desamma tillgodogöra sig vad som återstår,
sedan för statsverkets räkning avdragits så stor andel, som angivits i Kungl.
Majits beslut den 30 maj 1941 angående viss ändring i fördelningen av vid
travlävlingar inflytande totalisa tomtedel, samt
att propositionerna för de travtävlingar, vid vilka vadhållning medelst totaiisator
äger rum, skola godkännas av lantbruksstyrelsen.
Kungl. Majit uppdrager åt lantbruksstyrelsen att, därest särskilda omständigheter
sådant påkalla, medgiva ändring av ovan angivna tider och platser
för ifrågavarande travtävlingars avhållande, att utfärda närmare bestäm
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 29.
melser för anordnande och kontroll av vadhållningen medelst totalisator vid
travtävlingarna, samt att avgöra meningsskiljaktighet, som kan komma att
uppstå travsport- och kapplöpningsorganisationer emellan beträffande fördelningen
av dagarna för utnyttjande av respektive organisationer beviljade
totalisatortillstånd.
Liknande föreskrifter ha av Kungl. Majit meddelats i fråga örn anordnande
av vadhållning medelst totalisator vid galopptävlingar.
Med stöd av det lantbruksstyrelsen givna bemyndigandet har styrelsen i
särskilda skrivelser till de olika hästsportorganisationerna utfärdat närmare
föreskrifter för anordnande och kontroll av vadhållningen. Själva vadhållningen
äger rum i enlighet med ett av stuteriöverstyrelsen den 8 maj 1923 utfärdat
vadhållningsreglemente för totalisatorspel vid hästtävlingar med däri
den 28 mars 1928, den 21 mars 1929 och den 18 mars 1931 beslutade ändringar
samt, i förekommande fall, enligt ett av lantbruksstyrelsen den 15
januari 1937 utfärdat tillägg till samma reglemente, avseende s. k. kombinerad
vadhållning å vinnare och andra häst, med däri av styx-elsen den 4
maj 1938 och den 7 februari 1944 beslutade ändringar.
I två likalydande motioner till 1944 års riksdag, nämligen nr 141 i första
kammaren av herr Holmström m. fl. och nr 221 i andra kammaren av herr
Pettersson i Rosta m. fl., hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn utredning och skyndsamt förslag örn införande av
skärpt straffansvar för illegal vadhållning (s. k. bookmakeri).
I motionerna erinrades inledningsvis om innehållet i 1923 års kungörelse
angående anordnande av vadhållning medelst så kallad totalisator, 1934
års förordning angående vadhållning i samband med tävlingar och 1939 års
gällande lotteriförordning, vai’efter vidare anfördes:
Som av ovanstående resumé över tidigare och nuvarande lagstiftning i
detta ämne framgår, ha de svenska statsmakterna hittills icke uppmärksammat
behovet, av ett särskilt och effektivt skydd mot s. k. bookmakeri.
»Bookmaker» är den internationellt brukliga termen på en person, som i
samband med liästsportstävlingar driver en egen vadhållningsrörelse och sålunda
träder i totalisatorns ställe gentemot de spelare, som anlita honom.
Bookmakeri är -—- med undantag för England — förbjudet i de flesta länder
där totalisator förekommer, och det kan, därest det icke från början
effektivt undertryckes, utveckla sig till en ganska betydande fara för den
legala totalisatorn. Bookmakern arbetar på så sätt, att han mottager insatser
på de hästar, som tävla på en bana med totalisator, och därest en
spelad häst vinner, utbetalar han samma odds som totalisatorn. Rent tekniskt
parasiterar bookmakern alltså helt och hållet på totalisatorn, men i
alla de fall, då en hos honom spelad häst icke vinner, stoppar han insatsen
i egen ficka. Drivfjädern för allmänheten att spela hos en bookmaker är
dels, att man tror sig kunna uppnå högre utdelning genom att icke låta
insatsen gå i totalisatorn, som rent matematiskt fördelar vinsten på en segrande
häst i förhållande till antalet satsade kronor, varigenom utdelningen
blir lägre ju flera kronor som sättas på hästen. Dels frestar också bookmakern
sitt klientel genom att han ofta lämnar längre kredit eller i varje fall
accepterar insatsens erläggande i efterskott, sedan löpningen är avgjord.
Misstankar om att bookmakeri bedrives i Sverige lia länge hysts av våra
Kungl. Maj.ts proposition nr 29.
7
hästsportsorganisationer, och dessa misstankar lia också bekräftats av företagna
undersökningar. Före den av kriget betingade avspärrningen lia sålunda
alldeles säkert danska bookmakers opererat på Jägersrobanan vid
Malmö, vilket bl. a. framgått vid den danska polisens avslöjande av bookmakeriaffärer
i Köpenhamn. I Stockholm har vid ett tillfälle en dansk bookmaker
häktats och utvisats utan att åtal anhängiggjorts. Vid andra tillfällen
har polisanmälan gjorts av hästsportsorganisationerna i Stockholm, då dessa
varit övertygade om att illegal vadhållning försiggått. Dessa anmälningar lia
endast i ett enda fall resulterat i åtal. Detta gäller en person, som enligt hästsportsorganisationernas
bestämda övertygelse sedan lång tid bedrivit en omfattande
bookmakerirörelse i samband med tävlingarna på Solvalla och Ulriksdal
och som flera gånger varit i polisförhör. År 1943 ställdes denna person
äntligen under åtal och dömdes av polisdomstolen i Stockholm till 30
dagsböter enligt lotteriförordningens § 1. Denna dom överklagades varken av
åklagaren eller bookmakern, och en prövning i högre instans av förordningens
tillämplighet har följaktligen aldrig ägt rum.
Även örn lotteriförordningen i och för sig alltså skulle vara tillämplig
på bookmakeri, är det emellertid uppenbart, att den bereder ett mycket bristfälligt
skydd mot denna ytterst farliga företeelse. Det normala straffet för
brott mot lotteriförordningen är böter, och det är tydligt att detta icke kan
antagas verka särskilt avskräckande på en bookmaker, som kanske omsätter
betydande summor. Härtill kommer att spelaren, d. v. s. den som verkställer
en insats hos en bookmaker, överhuvud icke kan nås av något som helst
straff.
Skall en skärpt lagstiftning mot bookmakeri lia någon verklig nytta, bör
den emellertid komma till stånd på ett så tidigt stadium som möjligt. Därest
sådan illegal vadhållning en gång lyckats få fast fot, är den ytterst svår att
utrota och sprider sig dessutom snabbt. Erfarenheterna från Danmark äro
i detta avseende av stort intresse. Danmark är betydligt äldre som »totalisatorland»
än Sverige, och lagstiftningen i hithörande frågor är ungefär likadan
som hos oss. Just på grund av denna bristfälliga lagstiftning har bookmakeriet
fått en ytterst betänklig utbredning i Danmark. Där operera bookmakers
icke blott på själva hästsportsbanorna utan även i stor omfattning
inne i Köpenhamn, där de mottaga insatser på ett stort antal mindre restauranter
och kaféer. Man har t. o. m. konstaterat, att bookmakerns agenter
uppsöka arbetsplatserna på avlöningsdagar och i betydande omfattning mottaga
spelinsatser av arbetarna. De danska hästsportsorganisationerna ha uppskattat
det belopp som på senare tid omsatts hos Köpenhamns bookmakers
till ca 5 miljoner kronor årligen. Den danska polisen har på senare år gjort
stora ansträngningar för att söka komma bookmakeriet till livs och bundit
en avsevärd personal vid denna uppgift, dock utan något nämnvärt resultat.
Förslag föreligger också i Danmark örn en betydande skärpning av straffet
för bookmakeri — med fängelse som normalstraff — och på initierat håll
är man av den uppfattningen, att därest nian på ett tidigare stadium haft
tillgång till en effektivare lagstiftning, skulle situationen aldrig ha kunnat
utveckla sig på sätt som skett.
Det är synnerligen intressant att med Danmark jämföra förhållandena
i Norge. I sistnämnda land upplever hästsporten för närvarande en högkonjunktur
som vida överträffar de övriga skandinaviska länderna. Trots
detta ha inga tendenser lill bookmakeri kunnat spåras i samband med de
norska tävlingarna. Delta står alldeles säkert i samband med det förhållandet,
ali totalisalorn i Norge redan från första stund åtnjutit ett effektivt
skydd mot illegalt spel, i det normalstraffet för sådana förseelser i den
norska lagen är fängelse.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 29.
I Sverige torde enligt initierat omdöme förhållandena nu ligga så till,
att bestämda tendenser till bookmakeri visserligen kunnat spåras, men att
denna illegala verksamhet ännu icke vunnit någon större utbredning eller
hunnit organiseras i fastare former. Det borde därför finnas stora utsikter
att kunna effektivt komma till rätta med denna företeelse, därest dels
en tydlig definition av begreppet bookmakeri införes i lagen och dels och
framförallt straffansvaret för sådana förseelser skärpes. För att nå detta
mål bör frihetsstraff införas som det normala straffet för den, som gör
sig skyldig till bookmakeri, och böter endast förekomma som undantag.
All erfarenhet talar nämligen för, att bötesstraff icke verkar avskräckande
på en person, som ägnar sig åt en sådan hantering som bookmakeri. Aven
för möjligheten att kunna effektivt utreda ett sådant brott är en straffskärpning
starkt påkallad. Bookmakeri hör till de brottstyper, vilka äro
mycket svåra att utreda och förebringa bevisning om. Därest endast bötesstraff
är det normala, kan husrannsakan icke företagas av polismyndigheten,
och enligt praxis kvarhålles en misstänkt person icke hos polisen, därest
frihetsstraff ej är det normala straffet för brottet. En bookmaker som driver
sin rörelse i större skala kan säkerligen antagas föra något slags anteckningar
över sina transaktioner. Ulan möjlighet att företaga kropps-, eller
husrannsakan bli svårigheterna att föra bevis mot den misstänkte orimligt
stora, liksom denne också har betydande möjligheter att varna sitt klientel,
därest han icke kan kvarhållas hos polisen under utredningens gång. Därjämte
torde det böra allvarligt övervägas, huruvida icke straffansvar borde
införas jämväl för den som ingår vad hos en bookmaker, varvid för sådan
förseelse böter skulle bli det normala straffet, dock nied skärpning till fängelse
vid upprepande.
Totalisatorn har för Sveriges hästavel blivit av en så utslagsgivande betydelse,
att det måste vara ett starkt allmänt intresse att den beredes ett
effektivt skydd mot illegala utväxter. Ett sådant skydd är också i första hand
ett direkt statsintresse, ty av det avdrag som göres från totalisatorinsatserna
går lejonparten till statsverket och endast den mindre delen till den arrangerande
hästsportsorganisationen. Detta är i synnerhet fallet med de högre
omsättningarna på de större banorna, och det är just på dessa, som risken
för en illegal vadhållning är aktuell. För varje insats, som på dessa banor
går i bookmakers ficka i stället för att sättas i totalisatorn, undandrages
staten och därmed i sista hand statens hästavelsvårdande uppgifter ett belopp
mosvarande 14 procent av insatssumman. Man får en uppfattning om
vad detta kan betyda, när man erfar att enbart under år 1943 till statsverket
inlevererades 2 674 185 kronor från travtävlingar och 347 899 kronor från
galopptävlingar, eller sammanlagt 3 022 084 kronor. Det är alltså icke blott
sina egna utan främst statens intressen, som de totalisatorbeviljande hästsportsorganisationerna
tillvarataga, när de söka undertrycka varje form av
illegal vadhållning. Det synes därför vara en rimlig begäran, att dessa organisationer
härvidlag från statens sida erhålla det stöd, som en tydlig och
framförallt effektiv lagstiftning i detta biinseende innebär.
Motionerna behandlades av första lagutskottet, som inhämtade yttranden
från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län, varjämte utskottet beredde Jockeyklubben och Svenska travsportens
centralförbund tillfälle att yttra sig över motionerna. Överståthållarämbetet
överlämnade, jamie eget utlåtande, yttranden från polismästaren,
tjänstförrättande kriminalpolisintendenten och förste stadsfiskalen i Stockholm
ävensom från tillförordnade extra stadsfiskalen B. Öhman och kri
-
Kungl. Majlis proposition nr 29.
9
minalkommissarien R. D. Roberto därstädes. Länsstyrelsen i Malmöhus län
fogade vid sitt yttrande dels ett utlåtande från poliskammaren i Malmö och
dels ett gemensamt yttrande av Skånska fältrittklubben och Skånska travsällskapet.
De sålunda inkomna yttrandena äro såsom bilagor fogade vid
utskottets utlåtande. Av bilagornas innehåll må följande anföras.
Överståthållarämbetet framhöll bland annat, att det icke skulle svara mot
det allmänna rättsmedvetandet att införa fängelse som normalstraff för bookmakeri.
Ej heller i övrigt kunde ämbetet tillstyrka de i motionerna framförda
förslagen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ansåg, att den begärda utredningen för närvarande
icke syntes vara av behovet påkallad.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrkte den föreslagna skärpningen
av straffbestämmelserna för bookmakeri men förklarade sig icke hava
något att erinra mot att förfarandet uttryckligen beskreves bland olovliga
lotteriformer i lagtexten.
Såväl Jockeyklubben och Svenska travsportens centralförbund som Skånska
travsällskapet och Skånska fältrittklubben tillstyrkte motionärernas förslag
örn straffskärpning för bookmakeri.
I en från chefen för lantbruksstyrelsens stuteribyrå till utskottet inkommen
promemoria med anledning av ifrågavarande motioner anfördes bland annat
följande.
I syfte att förebygga uppkomsten av en utbredd och svåråtkomlig bookmakerirörelse
i likhet med den, som sedan länge florerat i t. ex. Danmark,
anser lantbruksstyrelsen motionärernas förslag om införande av fängelse som
normalstraff välbetänkt. Lantbruksstyrelsen är av den bestämda uppfattningen,
att bötesstraff icke utgör ett tillräckligt korrektiv mot ifrågavarande
slag av illegal vadhållning, i all synnerhet som de bötesbelopp, vilka nu kunna
utdömas, icke äro av någon betydelse för vederbörande ur vare sig ekonomisk
eller eljest avskräckande synpunkt.
Statsverkets inkomster av totalisatorn äro betydande. Därest den illegala
vadhållningen får möjlighet alt utveckla sig, torde därmed avsevärda belopp
komma att undandragas totalisatorn. Härigenom skulle statsverkets andel av
totalisatoromsättningen reduceras. Främst av denna orsak ligger det i statens
eget intresse alt såvitt möjligt förekomma uppkomsten av och verksamt
stävja illegala former av vadhållning.
Under åberopande av det ovan anförda vill lantbruksstyrelsen livligt tillstyrka
det av motionärerna framlagda förslaget.
Utskottet anförde i sitt utlåtande i huvudsak följande.
Att vadhållning medelst totalisator faller under lotteriförordningens bestämmelser
framgår av den i 1 § givna definitionen av lotteribegreppet. Sådan
vadhållning får sålunda icke anordnas för allmänheten utan att Kungl.
Majit lämnat tillstånd därtill. Kungl. Majit brukar också för ett år i sänder
lämna tillstånd för åtskilliga travsällskap och andra sammanslutningar
alt anordna totalisatorvadhållning vid offentliga travtävlingar och kapplöpningar.
Av de insatser som göras för deltagande i vadhållningen åligger det
anordnaren att innehålla ett belopp, motsvarande tjugo procent av insatssumman.
Större delen av sålunda innehållna belopp — i allmänhet fjorton
procent av insatsernas summa — inbetalas lill statsverket. Återstoden
får den anordnande organisationen tillgodogöra sig för vissa närmare an
Bihang
till riksdagens protokoll 19&5. 1 sami. Nr 29. 2
10
Kungl. Majlis proposition nr 29.
givna ändamål, bland annat för anskaffande och tillhandahållande av pris
vid trav- eller galopptävlingar. De belopp som genom totalisatorrörelsen tillföras
statskassan äro betydande; för budgetåret 1944/45 beräknas de uppgå
till 3 000 000 kronor. Härtill kommer statens andel i den nöjesskatt som
utgår på inträdesbiljetterna till själva tävlingarna. Av totalisatormedlen tillföres
större delen — för nyssnämnda budgetår ett beräknat belopp av
2 156 000 kronor — stuteriväsendets fond, medan återstoden anslås till olika
ändamål berörande stuteriväsendet och hästaveln i riket. Aven av de medel
som tillföras stuteriväsendets fond ställes visst belopp — för budgetåret
1944/45 155 000 kronor — till Kungl. Maj:ts förfogande för diverse ändamål,
ägnade att främja hästaveln.
Utskottet vill icke göra något uttalande örn önskvärdheten i och för sig av
att vadhållning medelst totalisator förekommer vid häst tävlingar eller förorda
åtgärder, varigenom sådan vadhållning skulle vinna ytterligare spridning.
Vad utskottet här ovan anfört ger emellertid vid handen att totalisatorverksamheten
blivit av avsevärd betydelse för det allmänna och för rikets hästavel.
Och då statsmakterna tillåtit sådan vadhållning måste det uppenbarligen
anses vara ett samhällsintresse att rörelsen bedrives i legala former och
att inkomsterna därav på avsett sätt komma det allmänna till godo. Därest
illegal vadhållning förekommer eller kan väntas vinna insteg, böra fördenskull
enligt utskottets mening åtgärder till förhindrande därav vidtagas. Från
dessa utgångspunkter har utskottet tagit ställning till det genom förevarande
motioner väckta spörsmålet om en effektivisering av lagstiftningen mot
illegal vadhållning.
Av utredningen i ärendet framgår icke att illegal vadhållning för närvarande
förekommer i större utsträckning i vårt land. Endast i ett fall har, såvitt
kunnat utrönas, domstol fällt en person till ansvar för sådan förseelse.
I motionerna liksom i flera av yttrandena däröver göres emellertid gällande,
att illegal vadhållning vid hästtävlingar förekommer i betydligt större utsträckning
än vad som blivit känt eller kan bevisas. Med hänsyn till de stora
bevisningssvårigheter som föreligga vid brott av ifrågavarande beskaffenhet,
kan den obetydliga åtalsfrekvensen icke berättiga till slutsatsen att företeelsen
är .sällsynt. Då den illegala vadhållningen enligt vad erfarenheterna från
vissa främmande länder synas giva vid handen är svår att utrota sedan den
val vunnit insteg, bör lagstiftningen i ämnet, såsom motionärerna framhålla,
givas sådan utformning att den verkar avskräckande för personer, vilka hava
för avsikt att bedriva sådan vadhållning.
Motionärerna lia föreslagit sådana ändringar i gällande bestämmelser, att
en tydlig definition av begreppet bookmakeri införes i lagen och att straffet
för sådan förseelse skärpes. Härjämte har i motionerna ifrågasatts att straffansvar
införes jämväl för de personer som anlita bookmakern genom att hos
honom ingå vad.
Till motivering av förslaget i förstnämnda hänseende ha motionärerna anfört
att frågan örn lotteriförordningens tillämplighet på bookmakeri veterligen
icke varit föremål för prövning i högre instans. Att illegal vadhållning
av ifrågavarande slag är straffbar enligt lotteriförordningen kan emellertid
icke vara föremål för tvekan. Att lotteriförordningen är tillämplig framgår
med all tydlighet av den i 1 § upptagna definitionen av begreppet lotteri och
bestyrkes därav att lotteriförordningen, enligt vad övergångsbestämmelserna
utvisa, var avsedd att träda i stället för bland annat förordningen den 7 juni
1934 angående vadhållning i samband med tävlingar. Någon särskild bestämning
av vad som skall förstås med bookmakeri symes alltså icke vara av
nöden. Då vadhållning i samband med tävlingar i åtskilliga hänseenden skiljer
sig från lotterier i allmänhet och delvis synes böra betraktas ur andra
Kungl. Maj.ts proposition nr 29.
11
synpunkter än dessa, kunde emellertid ifrågasättas alt såsom i Danmark
och Norge reglera sådan vadhållning i särskild författning vid sidan av
lotteriförordningen. Genom en sådan ordning skulle bookmakeriets särskilda
karaktär obestridligen framstå på ett klarare sätt än vad nu är fallet. Utskottet
har dock icke funnit tillräckliga skäl föreligga att nu förorda en
lagstiftningsåtgärd av sådan räckvidd.
Till stöd för yrkandet om straffskärpning för illegal vadhållning ha motionärerna
åberopat dels att ett bötesstraff icke verkar tillräckligt avskräckande
och dels att hus- och kroppsrannsakan eller anhållande icke skulle
kunna tillgripas vid utredning av brott, därest frihetsstraff icke är det normala
straffet för brottet.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att bötesstraffet icke i högre
grad torde verka avskräckande för personer vilka bedriva illegal vadhållningsverksamhet.
Man torde kunna utgå från att de belopp som omsättas
hos en bookmaker och de vinster som denne kan draga av rörelsen i allmänhet
äro så betydande att risken för ett bötesstraff icke verkar avhållande på
honom. Större betydelse i sådant hänseende måste tydligtvis tillmätas bestämmelsen
i 11 § att den som gör sig skyldig till förseelse mot lotteriförordningen
går förlustig för lotteriet uppburna insatser. Mest ändamålsenligt
torde emellertid vara att vidga möjligheterna alt ådöma frihetsstraff för sådan
förseelse. För närvarande kan frihetsstraff — fängelse i högst ett år _
ifrågakomma blott vid upprepad förseelse eller då omständigheterna eljest
aro försvårande. En framkomlig väg för vinnande av det angivna syftet
synes vara att — på sätt även ifrågasatts i ett över motionerna avgivet yttrande
— vidtaga sådan ändring av lotteriförordningen, att anordnande utan
vederbörligt tillstånd av vadhållning vid tävlingar biir att bedöma enligt 10 §
andra stycket även utan att där stadgade förutsättningar för ådömande av
fnhetsstrafi behöva föreligga. Genom en dylik ändring skulle fängelsestraff
J- c^en normala strafflatituden för bookmakeri. Enligt utskottets mening
bor fragan om en skärpning på detta eller annat lämpiigt sätt av straffansvaret
för illegal vadhållning vid tävlingar göras till föremål för närmare
utredning.
En straff skärpning av nu ifrågasatt innebörd synes icke i och för sig erforderlig
tor tillgodoseende av den av motionärerna i andra hand åberopade
grunden för straff skärpningen. Enligt lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel
i brottma! kan hus- och kroppsrannsakan företagas hos den som är
med skal misstänkt för brott, varå efter lag kan följa straffarbete eller fängelse
Sådana åtgärder torde kunna tillgripas då grundad misstanke uppstått
om iorseelse mot lottenforordningen i dess nuvarande lydelse, i varje fall örn
vederboranae polismyndighet har anledning antaga att omständigheterna vid
förseelsen komma att bedömas som försvårande. Uppenbart är emellertid alt
polismyndigheterna iakttaga en viss återhållsamhet vid användandet av ifrågavarande
tvångsmedel för utredning av brott, som i normala fall endast
shat as med böter. Enligt utskottets mening är en sådan återhållsamhet också
riktig. Med hänsyn härtill lärer den av utskottet ifrågasatta straffskärpningen
jarn val vara agnad att i praktiken underlätta uppdagandet av förseelser
av nu ifrågavarande beskaffenhet.
Införandet av bestämmelser örn straff för personer som ingå vad hos en
bookmaker kan icke forordas av utskottet. En sådan utvidgning av straffbarheten
torde icke äga stöd i den allmänna rättsuppfattningen.
Illegal vadhållning vid tävlingar torde visserligen icke förekomma i nämn- Departementsvärd
omfattning här i landet, och det kan därför måhända ifrågasättas örn chelenbehov
löieligger att höja det för anordnande av sådan vadhållning stadgade
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 29.
normalstraffet, vilket liksom för övriga förseelser mot lotteriförordningen är
dagsböter. Med hänsyn till vad i ärendet anförts från riksdagens sida vill
jag likväl icke motsätta mig att straffet för anordnande av olovlig vadhållning
vid tävlingar skärpes på sådant sätt, att fängelse kommer att ingå i normalstraff
latituden. Härigenom skulle straffets avskräckande verkan bliva
kraftigare. Vidare torde, på sätt första lagutskottet framhållit i sitt nyss återgivna
utlåtande, polismyndigheterna i sådan händelse bliva mera benägna
att vid undersökning rörande illegal vadhållning företaga hus- eller kroppsrannsakan,
något som givetvis är ägnat att underlätta uppdagandet av begångna
förseelser.
För att den av riksdagen önskade verkan skall till fullo ernås torde emellertid
en skärpning böra ske ej endast av straffet för anordnande av otillåten
vadhållning utan även av straffet för främjande av deltagande i dylik vadhållning
eller i utländsk vadhållning på sätt i 6 § första stycket lotteriförordningen
angives. Däremot synes skäl knappast föreligga att i detta sammanhang
även höja straffet för överträdelse av det i andra stycket av samma
paragraf stadgade förbudet.
I enlighet med vad sålunda anförts har jag låtit inom handelsdepartementet
utarbeta förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207). Förslaget upptager i första stycket en bestämmelse
om att den som olovligen anordnar vadhållning i samband med
kapplöpning eller annan tävlan eller som, på sätt i 6 § första stycket sägs,
främjar deltagande i otillåten eller utländsk sådan vadhållning, skall straffas
med fängelse i högst ett år eller dagsböter. I andra stycket ha nuvarande
bestämmelser i 10 § upptagits med allenast de jämkningar, som föranledas
av att bestämmelserna icke längre skola avse de i det föreslagna första stycket
angivna förseelserna. Författningsändringen är avsedd att träda i kraft den
1 juli 1945.
Den sålunda förordade lydelsen av 10 § första stycket lotteriförordningen
skulle alltså avse vadhållning vid alla slag av tävlingar och icke endast hästtävlingar.
Även örn behov av straffskärpning gjorts sannolikt allenast vad angår
vadhållning vid hästtävlingar, torde det dock icke vara påkallat att i
förevarande sammanhang göra åtskillnad mellan tävlingar av olika slag.
Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte genom proposition inhämta riksdagens
yttrande över nämnda författningsförslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Folke Lyberg.
Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
450179
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1945:70 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § lotteriförordningen den 19 maj 1939 a1 i texten
- 1LU 1945:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § lotteriförordningen den 19 maj 1939 s. 6 i texten