Angående anslag till upplysningsoch organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri
1945-04-27 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1945:290, Angående anslag till upplysningsoch organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
1
Nr 290.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till upplysnings-
och organisationsverksamhet i fråga om
hantverk och småindustri; given Stockholms slott
den 27 april 1945.
Kungl. Majit vill härmed1, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vais avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Bertil Ohlin.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 april 1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet och statsrådet
Erlander anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ohlin:
I årets statsverksproposition (tionde huvudtiteln, punkt 47) har Kungl.
Majit på hemställan av mig föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga
om hantverk och småindustri för budgetåret 1945/46 beräkna ett reservationsanslag
av 155 000 kronor. Sedan beredningen av detta ärende numera
slutförts, ber jag att nu ånyo få anmäla detsamma.
Genom särskilda beslut av Kungl. Majit den 22 december 1944 och den
9 mars 1945 hava det för innevarande budgetår under tionde huvudtiteln
anvisade anslaget å 85 000 kronor för ändamålet samt det belopp av 70 000
Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 290.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
kronor, vilket avsetts att såsom bidrag till de norrländska företagareföreningarnas
administrationskostnader utgå från det för innevarande budgetår
under femte huvudtiteln anvisade reservationsanslaget till åtgärder för
arbetsmarknadens reglering m. m., fördelats sålunda, att bidrag utgått i enlighet
med följande uppställning:
Norrbottens småindustriförening u. p. a........
Västerbottens företagareförening u. p. a........
Jämtlands läns företagareförening u. p. a......
Västernorrlands läns företagareförening u. p. a.
Gävleborgs läns företagareförening u. p. a......
Värmlands läns företagareförening u. p. a......
Bohusläns företagareförening u. p. a..........
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
kronor 23 500
» 23 000
» 12 000
» 22 000
14 000
13 000
22 500
25 000
Summa kronor 155 000.
Med skrivelse den 30 augusti 1944 har kommerskollegium överlämnat till
kollegium inkomna ansökningar från nyssnämnda föreningar och organisation
om statsunderstöd för budgetåret 1945/46 å respektive 27 400 kronor,
30 000 kronor, 13 000 kronor, 16 000 kronor,1 20 000 kronor, 17 000 kronor,
24 000 kronor och 35 000 kronor eller således å tillhopa 182 400 kronor.
Kollegium föreslog, att erforderliga statliga bidragsmedel måtte helt anvisas
från anslaget under tionde huvudtiteln. Uppdelningen för innevarande
budgetår på två anslag, varav ett tilläggsanslag under femte huvudtiteln,
måste nämligen betraktas som provisorisk, och en sammanslagning av bidragsbeloppen
torde såväl budgettekniskt som administrativt anses önskvärd.
Enligt inkomna framställningar skulle det totala anslagsbehovet uppgå till
182 400 kronor. Innan ytterligare erfarenheter vunnits ansåge sig emellertid
kollegium icke kunna tillstyrka högre belopp än 165 000 kronor, vilket
belopp med 10 000 kronor överstege det som ställts till förfogande för innevarande
budgetår. Starka skäl talade nämligen för en höjning av bidraget
till Sveriges hantverks- och småindustriorganisation med 10 000 kronor till
35 000 kronor. Härigenom torde öppnas möjlighet till ett bedrivande av
upplysnings- och organisationsverksamhet inom hantverk och småindustri
i den ökade omfattning, som särskilt med tanke på Norrland och efter
framställning av Norrlandskommittén befunnits påkallad.
I ett över kommerskollegii nyssnämnda skrivelse med därvid fogade handlingar
avgivet yttrande sade sig statskontoret icke anse behovet av ökad
medelstilldelning för nu ifrågavarande ändamål klart ådagalagt. Statskontoret,
som i likhet med kommerskollegium funne det lämpligast att bidragen
i sin helhet anvisades från anslag under tionde huvudtiteln, finge därför
föreslå, att för nästkommande budgetår under nämnda huvudtitel för
ändamålet anvisades ett reservationsanslag å 155 000 kronor.
Beloppet ej tydligt angivet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
3
Norrlan dskommitténs förslag och däröver avgivna yttranden.
Såsom jag erinrade i mitt uttalande till statsverkspropositionen har sedermera
Norrlandskommittén med skrivelse den 4 december 1944 överlämnat
utlåtande med förslag till vissa åtgärder till främjande av småföretagarverksainheten
i Norrland. Kommittén har därvid inledningsvis anfört, att man,
även örn exakta uppgifter till belysande av hantverkets och småindustriens
omfattning i Norrland saknades, under alla förhållanden kunde utgå ifrån
att hantverket och småindustrien även i de norrländska länen spelade en
framträdande roll vid sidan av jordbruk, skogsbruk och industri. Samtidigt
torde det emellertid, framhåller kommittén, icke kunna råda några tvivel
om att det i dessa län funnes rikt utrymme för en fortsatt utveckling av
hantverket och småindustrien, vare sig det gällde startande av nya företag
eller — vilket ej vore mindre viktigt — utvidgning av redan befintliga
företag. Med stöd av en av kommittén upprättad och på 1940 års folkräkning
grundad sammanställning påvisar kommittén, att småföretagarverksamheten
dock vore jämförelsevis ringa utvecklad i norra Sverige. I stort
sett syntes verksamhetens omfattning minskas ju längre norrut man komme.
Det hade, bortsett från jordbruket, varit skogen och malmen som mer
utpräglat än på de flesta andra håll utgjort grundvalarna för näringslivet
och föranlett tillkomsten av ett flertal stora industriföretag. Utmärkande
för den norrländska industrien hade också varit, att den till stor del varit
inriktad på export och endast i mindre grad på att tillgodose hemmamarknaden.
Följden av ensidigheten hos näringslivet i de norrländska länen hade
blivit, att detta kommit att lida av stor känslighet för konjunkturerna. Till
belysande härav vore det tillräckligt att erinra om skogsindustriens utveckling
och dess inverkan på de allmänna ekonomiska och sociala förhållandena
i Norrland. De läge i sakens natur, att den produktion, som vore avsedd
att tillgodose hemmamarknadens behov, vore mindre konjunkturkänslig
än exportindustrien. Berörda förhållanden syntes enligt kommitténs
mening särskilt förtjäna uppmärksamhet i nuvarande läge, då omfattande
åtgärder övervägdes för att motverka en befarad fredskris.
Mot bakgrunden av vad sålunda anförts har det synts Norrlandskommittén
uppenbart, att en utveckling av småföretagarverksamheten skulle för
de norrländska länens del spela en särskild roll såsom stabiliserande faktor
inom näringslivet. Vid sidan av ett bärkraftigt jordbruk av tillräcklig omfattning,
ett rationellt skogsbruk och en på de norrländska råvarutillgångarna
grundad storindustri torde, anför kommittén, en livskraftig småindustri
och ett väl utvecklat hantverk vara en förutsättning för ett välbalanserat
näringsliv i norra Sverige. I anslutning härtill framhåller kommittén, att
en utveckling av småföretagarverksamheten ej kunde undgå att, jämsides
med sin sysselsättningsbefrämjande verkan, i någon mån befordra norrlandsbefolkningens
tillgång lill olika slag av produkter, vilket skulle vara
så mycket mera önskvärt, som en förbättrad levnadsstandard i många av
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
seenden vore önskvärd i norra Sverige. Enligt kommitténs mening borde
därför staten på olika sätt söka främja en intensifiering av småföretagar - verksamheten i Norrland. En dylik intensifiering borde bland annat kunna
åstadkommas genom en effektivisering av de norrländska företagareföreningarnas
verksamhet. Denna effektivisering borde i sin tur kunna vinnas
genom ett lämpligt klarläggande av företagareföreningarnas arbetsuppgifter,
genom ett stärkande av deras organisatoriska uppbyggnad och personalresurser
samt genom en rationalisering av formerna för statens medverkan till
finansieringen av föreningarnas administration och långivningsverksamhet.
I sådant hänseende hemställer kommittén, att åtgärder måtte vidtagas i syfte
dels att företagareföreningarna i Norrland finge för sin långivande verksamhet
komma i åtnjutande av statslån i huvudsaklig överensstämmelse med av
kommittén angivna grunder, dels att för ifrågavarande långivning inrättades
en statlig utlåningsfond och att såsom kapitaltillskott till fonden för budgetåret
1945/46 anvisades ett investeringsanslag av 2 000 000 kronor, dels
att årliga statsbidrag finge utgå till nämnda föreningar i anslutning till vissa
av kommittén förordade bidragsgrunder, dels ock att till dylika statsbidrag
åt de norrländska företagareföreningarna förbudgetåret 1945/46 raknades med
ett anslag av 160 000 kronor.
Kommittén säger sig av naturliga skäl ej lia haft anledning att framlägga
förslag med avseende å andra företagareföreningar än de norrländska. Kommittén
ansåge de särskilda förhållanden, som av kommittén framhållits såsom
utmärkande för det norrländska näringslivet, utgöra vägande skäl för
statsmakterna att snarast möjligt, utan avvaktan på eventuella utredningar
rörande åtgärder för främjande av småföretagarverksamheten i allmänhet,
för de norrländska länens del vidtaga åtgärder i den riktning, som av kommittén
föresloges.
Över Norrlandskommitténs förslag ha yttranden inhämtats från statskontoret,
riksräkenskapsverket, kommerskollegium, länsstyrelserna i Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, styrelsen
för statens hantverksinstitut, fullmäktige i riksgäldskontoret, styrelsen
för svenska bankföreningen och styrelsen för svenska sparbanksföreningen.
Kommerskollegium har därvid överlämnat yttranden från länsstyrelsen
och landstingets finansberedning i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen
och landstingets förvaltningsutskott i Värmlands län, samtliga handelskamrar
i Norrland samt handelskamrarna i Göteborg och Karlstad, Sveriges
industriförbund, Sveriges hantverks- och smaindustriorganisation ävensom
företagareföreningarna inom Göteborgs och Bohus samt \ ärmlands län.
Av länsstyrelserna i de norrländska länen lia överlämnats yttranden från
respektive landstings och hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt
företagareförenings styrelse.
Norrlandskommitténs förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i flertalet av de avgivna yttrandena. Fullmäktige i riksgäldskontoret,
Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott och handelskammaren i Gö
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
5
teborg ha emellertid helt avstyrkt förslaget, och även yttrandena från länsstyrelsen
och landstingets finansberedning i Göteborgs och Bohus län, Bohusläns
företagareförening, handelskammaren i Karlstad samt styrelsen för
svenska sparbanksföreningen gå i avstyrkande riktning. I flertalet övriga
yttranden ha erinringar framställts mot vissa delar av förslaget. Därjämte
ha statskontoret, riksräkenskap sverket och kommerskollegium samt länsstyrelsen,
landstingets förvaltningsutskott och företagareföreningen i Värmlands
län ifrågasatt, huruvida icke de av kommittén föreslagna åtgärderna
till främjande av småföretagarverksamheten i Norrland lämpligen borde utsträckas
till att jämväl avse företagareföreningarna i Göteborgs och Bohus
samt Värmlands län.
Företagareföreningarnas arbetsuppgifter.
Den första företagareföreningen bildades år 1937 i Norrbottens län under
benämningen Norrbottens småindustriförening. Samma år tillkom Västernorrlands
läns företagareförening. Under år 1938 följde Bohusläns företagareförening
och Västerbottens företagareförening, vilken senare förening avlöste
vissa redan tidigare i detta län verkande organisationer. Jämtlands läns
företagareförening tillkom år 1939. Slutligen bildades år 1941 Värmlands
läns företagareförening och Gävleborgs läns företagareförening. Numera finnas
alltså företagareföreningar i ett vart av de norrländska länen ävensom
i Bohuslän och Värmlands län.
Beträffande föreningarnas ändamål brukar i stadgarna för dem angivas,
att de ha att utreda möjligheterna för skapande av lönande företag, att genom
propaganda främja en planmässigt ökad företagsamhet, att lämna upplysningar
och råd rörande planering och finansiering av företag, att åt småföretagare,
som äro medlemmar i respektive förening, förmedla lån från staten
eller annan långivare, att -— i den mån erforderligt kapital ställes till
förenings förfogande -—- utdela bidrag samt lämna lån på fördelaktiga villkor
till dylik företagare samt att befrämja företagens avsättningsmöjligheter.
Jämlikt stadgarna för Västerbottens, Jämtlands läns, Västernorrlands läns,
Bohusläns och Värmlands läns företagareföreningar lia dessa att främja även
jordbrukets binäringar. Numera synes emellertid icke någon av föreningarna
i nämnvärd grad taga befattning med dessa sistnämnda produktionsgrenar.
Under erinran om, att behovet av en livaktig småföretagarverksamhet i
norra Sverige syntes påkalla speciella anordningar för att åvägabringa den
önskvärda utvecklingen därstädes av småindustrien och hantverket, framhåller
Norrlandskommittén, att det emellertid vore en nödvändig förutsättning
för en statlig verksamhet av angivet slag, att lämpliga lokala organ
funnes, till vilka verksamheten kunde knytas. Härför torde ej hantverkets
och småindustriens egna organisationer lämpa sig. Dessa vore organ för tillgodoseende
i första hand av medlemmarnas intressen och kunde knappast
förväntas visa något livligare intresse för främjande av ny företagsamhet,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
varigenom ökad konkurrens inom branschen åstadkommes. Av vikt vore
emellertid, att de organ, som avsåges skola handha de statliga stödåtgärderna,
så nära som möjligt samarbetade med branschorganisationerna. Kommittén
erinrar i anslutning härtill, att behov av särskilda organ för främjande
av företagsamheten också framträtt inom samtliga län i Norrland och
föranlett tillskapandet av företagareföreningarna samt att dessa hade till uppgift
att verka för en utveckling av småföretagarverksamheten. Med den sammansättning
föreningarnas styrelser i allmänhet erhållit kunde de sägas stå
oberoende i förhållande till enskilda intressen, samtidigt som de kunde arbeta
i fria former för uppnående av de mål, som uppställts. Dessa länsvis
organiserade styrelser kunde betraktas som motsvarigheter till såväl hushållningssällskapens
förvaltningsutskott som skogsvårdsstyrelserna. Att företagareföreningarna
i stort sett representerade en lämplig form för främjande
av småföretagarverksamhet torde ock erfarenheterna hittills ha givit vid handen.
Detta behövde självfallet icke innebära, att föreningarna och deras
verksamhet i allo vöre uppbyggda på det mest lämpliga sätt. Då kommittén
funnit det angeläget att utan tidsutdräkt söka skapa en lämplig organisation
för eventuella stödåtgärder beträffande småföretagarverksamheten i de
norrländska länen, hade kommittén ansett sig höra upptaga till övervägande,
vad som kunde göras för att styrelserna för företagareföreningarna därstädes
skulle kunna på bästa sätt fylla sin roll som länsorgan vid sidan av hushållningssällskapen
och skogsvårdsstyrelserna samt för att föreningarna överhuvud
taget skulle kunna verka så effektivt som möjligt. Såsom resultat av
dessa överväganden framhåller kommittén i huvudsak följande.
Styrelserna för företagareföreningarna böra ha till sin allmänna funktion
att som länsorgan arbeta på en sund utveckling av hantverket och småindustrien
inom respektive län. En sådan styrelse bör i frågor berörande dessa
verksamhetsgrenar även kunna företräda länet inför centrala myndigheter
och fungera såsom remissinstans.
Vissa av företagareföreningarna lia jämlikt sina stadgar att främja, förutom
hantverk och småindustri, även jordbrukets binäringar. Numera synes
emellertid icke någon av föreningarna i nämnvärd grad taga befattning
med dessa senare produktionsgrenar. Enligt kommitténs mening ligga hushållningssällskapen
närmare än företagareföreningarna att ha hand om åtgärder
för främjande av jordbrukets binäringar. Detta bör icke hindra, att
föreningarna taga befattning även med sådana fall, där åsyftat företag visserligen
närmast är att betrakta som en binäring till jordbruket men respektive
hushållningssällskap anser företaget ligga utanför dess arbetsram.
Det kan för övrigt ofta vara vanskligt att draga en skarp gräns mellan en
dylik binäring och en småindustri. Även mellan hantverk å ena sidan och
hemslöjd å den andra kan det i vissa fall uppslå svårighet att draga en
gräns. Kommittén förutsätter, att denna fråga ordnas genom samarbete
mellan företagareföreningarna och existerande hemslöjdsföreningar.
Beträffande arten av de uppgifter, som böra ankomma på företagareföreningarna
i deras arbete på främjande av hantverk och småindustri, må
erinras örn att i stadgarna för företagareföreningarna brukar angivas, att
dessa ha att utreda möjligheterna för skapande av lönande företag och
genom propaganda främja en planmässigt ökad företagsamhet liksom även
att lämna upplysningar och råd rörande planering och finansiering av före
-
Kungl. J\laj:ts proposition nr 290.
7
tag. Vidare skola föreningarna åt småföretagare, som äro medlemmar i
respektive förening, förmedla lån från staten eller annan långivare ävensom
—- i den mån erforderligt kapital ställes till föreningens förfogande
— utdela bidrag samt lämna lån på fördelaktiga villkor till dylika företagare.
Slutligen upptaga stadgarna såsom en uppgift för föreningarna att
befrämja företagens avsättningsmöjligheter. Dessa punkter i företagareföreningarnas
stadgar giva enligt kommitténs mening i stort sett tillfredsställande
uttryck åt vad man bör anse utgöra dessa föreningars ändamål.
Kommittén vill dock fästa uppmärksamheten på att småföretagens egna
branschorganisationer i framtiden kunna tänkas taga en eller amian av
ifrågavarande uppgifter om hand. Till närmare belysande av innebörden
och räckvidden av företagareföreningarnas olika uppgifter vill kommittén
framhålla följande synpunkter.
Föreningarnas uppgift att verka för tillkomsten av nya företag har med
all rätt ansetts innefatta även medverkan vid utvidgning av befintliga företag.
Det har sålunda ej sällan förekommit, att en hantverkare erhållit hjälp
till anskaffning av maskiner, varigenom hans produktion fått en mera industriell
karaktär. Det förefaller kommittén givet, att företagareföreningarna
ofta kunna fullgöra sin uppgift bättre på detta sätt än genom att uppmuntra
till startande av ett nytt företag av samma slag som ett redan be
-
fintligt.
En företagareförenings arbete torde kunna underlättas genom att föreningen,
såsom synes förekomma, för förteckningar över befintliga företag
inom länet ävensom söker genom inventeringar bilda sig en uppfattning
om var plats finnes för ny eller utökad företagsamhet inom den ena eller
andra branschen. En sådan inventering synes lämpligen kunna verkställas
i samarbete med vederbörande branschorgan samt de kommunala organen.
Inventeringen möjliggör för förening att planmässigt arbeta på tillkomsten
av nya företag eller utvidgning av gamla på olika orter samt att, örn föreningen
kommit i förbindelse med någon, som synes kvalificerad för startande
av företag av viss art, anvisa denne ett arbetsfält, som kan lämpa
sig för honom. Företagareföreningarna synas kunna ha stor nytta av att
lia tillgång till intresserade lokala ombud eller kommittéer ute i kommunerna.
„
Vid såväl nyetablering som utvidgning av hantverks- eller smamdustnföretag
uppkommer i allmänhet behov av kapitalinvestering. I den mån
företagaren då icke har tillgång till egna besparingar, blir hail nödsakad
att utnyttja kredit. Hans möjligheter att erhålla sådan hos kreditinrättning
lili beroende av i vad mån han har till förfogande fastighetsinteckning med
godtagbart förmånsrättsläge eiler annan bankmässig säkerhet. Svårigheter
kunna emellertid möta i detta avseende. Vad angili- möjligheten att skaffa
borgenslån eller växelkredit — särskilt den sistnämnda utgör för övrigt
en föga önskvärd form för anläggningskredit — kan det visa sig vanskligt
liven för en dugande oell skötsam smaföretagare att la andra personer
all ikläda sig ansvar för hans kredit och alt få krediten placerad pa skägga
villkor. I fall av sistnämnda art böra företagareföreningarna lia en
viktig uppgift att fylla. Örn fråga uppkommer örn bistånd från en företagareförenings
sida för startande eller utvidgning av eli företag och örn
kredit erfordras för detta ändamål, torde föreningen, där sa bet innes , lampIi
(ti böra bistå företagaren vid underhandlingar med bankinråttning i sylte
att vinna förmånligast möjliga villkor. Härvid mäste det självfallet vara
lill fördel alt kunna hänvisa lill all föreningen medverkat vid uppgörande
av kalinder lii. m. I den mån en företagareförening likväl ej lyckas att bos
bankinrätlning utverka tillräcklig kredit på skäliga villkor at eli lördag,
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
som enligt föreningens bedömande är värt att främjas, bör föreningen ha
möjlighet att själv bispringa företagaren.
Även i andra fall än det nyss åsyftade bör företagareförening kunna uppträda
såsom förhandlingsorgan mellan företagare och institutioner av olika
slag. Sålunda bör förening, där det finnes motiverat, biträda företagarna
vid uppgörelser med distributionsföreningar om tillhandahållande av elektrisk
kraft och om taxorna härför samt med kommunala myndigheter om
lämplig tomtmark m. m. Vidare bör företagareförening kunna giva företagare
bistånd vid underhandlingar med transportföretag i fråga örn ordnandet
av transporter och kostnaderna för dessa. Stundom bör det också
kunna vara lämpligt, att företagareföreningarna äro företagarna behjälpliga
med att medverka till gemensamma inköp av maskinutrustning, redskap
och råvaror. Härigenom böra fördelar kunna vinnas i fråga örn pris
och andra villkor. Även då det gäller avsättningen av hantverkets och
småindustriens alster kunna företagareföreningarna tänkas fullgöra vissa
uppgifter.
Vid sidan av de hittills nämnda uppgifterna för företagareföreningarna
böra dessa anses ha en icke mindre betydelsefull mission att fylla genom
konsulterande verksamhet och genom medverkan vid yrkesundervisningen.
Föreningarna böra sålunda vid sidan örn branschorganen genom lämplig
upplysnings- och rådgivningsverksamhet uppmuntra till en i tekniskt och
kommersiellt hänseende rationell drift. Även vid denna verksamhet bör
ägnas intresse åt såväl planerade som redan befintliga företag. Enligt vad
kommittén erfarit, ha föreningarna bedrivit en omfattande konsulterande
verksamhet. Denna individuella rådgivning har avsett alla slags frågor —
tekniska eller kommersiella — som kunna bliva aktuella inom hantverket
och småindustrien. Ett särskilt viktigt led i föreningarnas företagsfrämjande
arbete utgör tydligen det bistånd, som föreningarna lämna vid kalkylering
och planläggning i övrigt i kommersiellt och tekniskt hänseende i
samband med nyetablering eller utvidgning av företag. Genom sin ifrågavarande
verksamhet kunna föreningarna i någon mån sägas erbjuda en
utfyllnad av den undervisning, som lämnas av yrkesundervisningsanstalterna.
Kommittén vill slutligen i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på att redan företagareförningarnas reguljära arbete för främjande av en
ökad differentiering inom näringslivet kommer att vara ägnat att minska
dettas känslighet för konjunkturförändringar. Emellertid ligger det nära till
hands, att föreningarna komma att utnyttjas av det allmänna även för
speciella åtgärder nied syfte att motarbeta verkningarna av inträffande depressioner.
Fullmäktige i riksgäldskontoret lia förklarat sig vara tveksamma, huruvida
de först under de senaste åren tillkomna företagareföreningarna skulle
lämpa sig bättre än hantverkets och småindustriens egna organisationer
såsom organ för främjande av företagsamheten inom ifrågavarande områden.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation framhåller, att, ehuru
organisationen icke delade Norrlandskommitténs uppfattning att de lokala
hantverks- och småindustrisammanslutningarna i och för sig skulle vara
mindre lämpade att handhava ifrågavarande uppgifter, det dock för närvarande
torde vara riktigast att såsom hittills i huvudsak anknyta verksamheten
till företagareföreningarna. Då organisationen sålunda funne sig
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
9
kunna biträda kommitténs uppfattning, att företagareföreningarna i stort
sett representerade en lämplig form för främjande av småföretagarverksamheten
i Norrland, innebure detta emellertid icke, att föreningarnas hittillsvarande
verksamhet skulle kunna i allo oreserverat godkännas. Organisationen
anför vidare bland annat följande.
Enligt organisationens uppfattning bör företagareföreningarnas verksamhet
i huvudsak begränsas till konsultation och kreditgivning. Givetvis
kan det bliva nödvändigt att på skilda sätt bistå de företag, till vilka
beviljats lån, men organisationen vill bestämt avstyrka förslaget, att föreningarna
såsom en allmän uppgift skulle erhålla att representera företagare vid
underhandlingar med myndigheter och enskilda inrättningar eller uppträda
såsom förhandlingsorgan vid uppgörelser med elektriska distributionsföreningar,
transportföretag etc. Dessa uppgifter hava hittills ålegat hantverksföreningar
och yrkessammanslutningar. Med sin ingående lokalkännedom
och sin auktoritativa ställning inom ortens näringsliv äro också särskilt
hantverksföreningarna väl lämpade för handhavande av ifrågavarande uppgifter.
Skulle yrkesorganisationerna komma att berövas flera av sina viktigaste
arbetsuppgifter, komme deras utvecklingsmöjligheter givetvis att beskäras
och hinder skapas för uppbyggande av det effektiva organisationsväsende
bland näringsidkarna, som komittén själv funnit önskvärt. Vad nu
sagts gäller jämväl den föreslagna medverkan till gemensamma inköp av
maskinutrustning, råvaror etc. samt de ifrågasatta uppgifterna, då det gäller
avsättningen av hantverkets och småindustriens alster. Vad sistnämnda
fråga beträffar, vill organisationen erinra om den kommersiella förmedlingstjänst,
som sedan några år tillbaka utgör en av organisationens egna
verksamhetsgrenar. Dess uppgift är att förmedla arbeten åt hantverkare
och småindustriidkare av alla kategorier. Genom förmedlingstjänstens speciella
underleveransavdelning skapas kontakt mellan småföretagare och beställare
inom den större industrien, upprättas fabrikationslistor, förmedlas
anbud och förfrågningar etc.
Det synes heller icke motiverat, att företagareföreningarnas konsultationsverksamhet
utvidgas till en allmän upplysnings- och utbildningsverksamhet
på det tekniska eller affärsekonomiska området. I tekniskt
avseende erbjuder statens hantverksinstitut numera utmärkta möjligheter
till fortbildning genom kurser för företagare i olika branscher, och på det
ekonomiska området bedriver organisationen genom sin informationstjänst
ett omfattande studiearbete i samarbete med landets ledande korrespondensinstitut.
Därest en intensifierad verksamhet på ifrågavarande områden
anses påkallad för Norrlands vidkommande, synes det mera ändamålsenligt
att bevilja ökade medel till statens hantverksinstitut för kurser i landsorten
samt alt anvisa större anslag till organisationens informationstjänst.
Organisationen säger sig vara angelägen understryka att organisationen,
då den funnit sig böra i huvudsak avstyrka de föreslagna utvidgningarna av
företagareföreningarnas verksamhet, härmed icke velat förklara det olämpligt
alt föreningarna i samråd med och på framställning av näringsidkamas
egna sammanslutningar grepe in på ifrågavarande områden. Så skedde i viss
omfattning redan nu, och därest näringslivet erhölle ökat inflytande i föreningarna,
torde berörda samarbete kunna intensifieras. Av vikt vore emellerlid,
all initiativet och ledningen på nu ifrågavarande områden läge hos
hantverkets och småindustriens egna organisationer. Såvitt gällde konsulta
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
tionsverksamhet och långivning vöre det däremot otvivelaktigt ett önskemål,
att företagareföreningarnas resurser förstärktes. I förstnämnda fall erfordrades
allsidigare expertis vid uppgörande av företagskalkyler etc. och beträffande
kreditgivningen ökade anslag för utlåningsändamål. I fråga om
företagareföreningarnas arbetsuppgifter ville organisationen slutligen som sin
mening uttala, att föreningarna borde verka för främjande av hantverk och
småindustri men icke syssla med företag inom jordbrukets binäringar (t. ex.
hönsavel), vilket borde tillhöra hushållningssällskapens uppgifter.
Statskontoret har i förevarande avseende gjort uttalande av liknande innebörd
som Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.
Sveriges industriförbund anser, att frågan hur en ändamålsenlig arbetsfördelning
närmare borde utformas och vilka modifikationer som därav kunde
föranledas i kommitténs förslag borde bliva föremål för ytterligare undersökning,
varvid samråd borde äga rum med Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.
Därvid borde också övervägas örn och på vad sätt särskilda
förutsättningar kunde skapas för ett nära och förtroendefullt samarbete
mellan företagareföreningarna, å ena, samt näringsidkarnas egna
organisationer, å andra sidan.
Kommerskollegium yttrar:
Huvuduppgiften i föreningarnas verksamhet bör enligt kollegii förmenande
fortfarande ligga i lånerörelse och därmed förbunden konsultation. De
administrationsbidrag, som föreningarna enligt förslaget skulle erhålla, och
den skisserade utökningen av personalen torde ej — åtminstone ej i de
största länen — medgiva splittring på allt för många arbetsuppgifter.
I frågan, huruvida föreningarna böra befatta sig med jordbrukets binäringar,
vill kollegium framhålla, att ett nära samarbete allt fortfarande kan
vara önskvärt mellan föreningarna och hushållningssällskapen. I de fall,
vilka hushållningssällskapen må finna ligga utanför deras arbetsram, böra
därför föreningarna ej vara förhindrade att — om särskilda skäl föreligga
— lämna lån till hantverks- och småindustriföretag, även örn dessa äro att
betrakta som binäring till jordbruket.
Som av kommittén framhållits ligger det vikt uppå att ett intimt samarbete
äger rum mellan föreningarna och förefintliga hantverks- och småindustriorganisationer
(branschorganisationer). Särskilt angeläget blir ett dylikt
samarbete i fråga om verksamhet såsom förhandlingsorgan eller för underlättande
av avsättning av hantverkets och småindustriens alster, områden
som väl i första hand få anses tillkomma branschorganisationerna. Hinder
kan dock ej anses möta att även föreningarna kunna anlitas som förhandlingsorgan,
men denna deras verksamhet, liksom även deras befattning med
avsättningsproblem, synes böra inskränkas till fall, som ej med fördel kunna
omhändertagas av branschorganisation.
Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Bohusläns
företagareförening finna icke motiverat, att jordbrukets binäringar undantagas
från företagareföreningarnas verksamhet.
Kungl. Maj:ls proposition m 290.
11
Företagareföreningarnas organisation.
Företagareföreningarna äro konstruerade som ekonomiska föreningar
u. p. a. och äro sålunda underkastade 1911 års föreningslags bestämmelser.
Till medlemmar av föreningarna kunna enligt dessas stadgar antagas för
respektive förenings syften intresserade enskilda personer, bolag, föreningar
och stiftelser ävensom länets landsting och hushållningssällskap samt kommuner
och andra samfälligheter. Insatserna lyda på 5 kronor utom vad beträffar
Gävleborgs läns, Bohusläns och Värmlands läns företagareföreningar,
där insatsen utgör 10 kronor. Antalet andelar, som få innehavas av en och
samma medlem, är hos de flesta föreningar maximerat.
Det torde vara vanligt, att företagare, som söker bistånd av en förening,
även inträder som medlem. Däremot synes det ej ha varit att räkna med att
andra småföretagare i allmänhet varit intresserade av att bidraga till den
ifrågavarande verksamhetens finansiering.
Företagareföreningarnas stadgar föreskriva i allmänhet, att förenings styrelse
skall bestå av fem ledamöter, av vilka en utses av länsstyrelsen, en av
landstinget, en av hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt två genom
val å ordinarie föreningssammanträde. Undantag från denna regel utgöra
dels Gävleborgs läns företagareförening med sju styrelseledamöter, av
vilka två utses av länsstyrelsen, en av hushållningssällskapet och fyra å föreningssammanträde,
dels ock Bohusläns och Värmlands läns företagareföreningar,
vilkas styrelser bestå av nio ledamöter, utsedda respektive en av
länsstyrelsen, en av landstinget, en av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
samt sex å föreningssammanträde. Av revisorerna brukar en utses
av landstinget eller länsstyrelsen och en väljas på föreningssammanträde.
Härjämte brukar såsom villkor för statslån föreskrivas, att en särskild revisor
skall utses av chefen för socialdepartementet.
De verkställande tjänstemännen hos föreningarna utgöras av konsulenter.
Hos Norrbottens småindustriförening äro anställda en civilingenjör och en
biträdande konsulent, den sistnämnde med examen från tekniskt institut. Hos
denna förening är numera dessutom anordnad en särskild möbelarkitektbyrå
med en möbelarkitekt med viss fackutbildning såsom föreståndare. Västerbottens
företagareförening har anställda en konsulent, tidigare förman och
arbetsledare inom industri, oell en kontorist och kassör med handelsskoleutbildning
samt har för avsikt att snarast möjligt tillsätta en befattning som
affärsingenjör. Hos Jämtlands läns företagareförening är anställd en civilingenjör.
Västernorrlands läns företagareförenings konsulent har tidigare
bland annat varit driftingenjör hos vissa industriföretag. Gävleborgs läns
företagareförening har anställd en konsulent med examen vid handelshögskolan
i Stockholm. Boshusläns företagareförenings konsulent har tidigare varit
industrichef, varjämte hos föreningen finnes anställd en bålbyggnadskonsulent.
Hos Värmlands läns företagareförening slutligen är såsom konsident anställd
en ingenjör, utexaminerad från tekniskt institut. För sekreteraregöro
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
mål m. m. anlita föreningarna i allmänhet befattningshavare hos respektive
länsstyrelser mot ersättning i form av arvode. Vidare är hos föreningarna anställd
kvinnlig biträdespersonal, i en del fall med viss handelsskoleutbildning.
Kostnaderna i avrundade belopp för företagareföreningarnas administration
samt erhållna bidrag till täckande av dessa kostnader, allt avseende år
1943, framgå av följande tabell.
Kostnader
kronor
Bidrag
kronor
Förenin g
Från staten
Från lands- ting
Norrbottens småindustriförening..............
27 000
9 500
5 000
Västerbottens företagareförering..............
32 000
9 000
10 000
Jämtlands läns företagareförening............
12 000
8 000
1500
Västernorrlands läns företagareförening ......
18 000
9 000
1500
Gävleborgs läns företagareförening............
14 000
8 000
1500
Bohusläns företagareförening ................
25 000
8 500
6 000
Värmlands läns företagareförening............
19 000
8 000
2 000
Vissa mindre bidrag ha även i ett pär fall beviljats av vederbörande hushållningssällskap,
varjämte förekommit att bidrag utgått från kommuner
och enskilda. I övrigt ha föreningarnas administrationskostnader i huvudsak
täckts genom upplupna räntor, bland annat å statliga subventionsmedel, samt
i någon mån genom anlitande av föreningarnas kapital.
Med avseende å frågan huru företagareföreningarna för framtiden borde
vara konstruerade i rättsligt och organisatoriskt avseende har Norrlandskommittén
ansett först böra övervägas, huruvida den nuvarande föreningsformen
i stort sett borde bibehållas eller örn de tilläventyrs borde erhålla en mera
statlig eller kommunal prägel. Som skäl för att företagareföreningarna borde
ombildas till allmänna organ, exempelvis med liknande konstruktion som
skogsvårdsstyrelserna, kunde enligt kommitténs mening anföras, att föreningarna
fullgjorde samhälleliga uppgifter och för detta ändamål i avsevärd
mån vore beroende av stöd från det allmännas sida. Emellertid hade kommittén
för sin del stannat för att föreslå ett bibehållande av nuvarande föreningsform
med hänsyn till arten av det arbete, som ankomme på föreningarna.
Det allmänna borde dock erhålla ett väsentligt inflytande över handhavandet
av föreningarnas verksamhet. Detta gällde icke blott staten utan
även landstingen. Dessa senare torde vara de länsorgan, som stöde närmast
att fungera som huvudmän för föreningarna. Landstingen hade överblick
över länens förhållanden och behov, varjämte de tack vare sin uttaxeringsrätt
hade möjlighet att i ett eller annat ur länets synpunkt betydelsefullt hänseende
komplettera de åtgärder, som av staten vidtoges för stödjande av föreningarnas
verksamhet.
Kommitén framhåller vidare, att medlemskap i förening liksom hittills ej
borde förbehållas idkare av hantverk och småindustri utan stå öppet för envar,
enskild eller institution, som vore intresserad av föreningens syften. För
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
13
att icke alltför stort inflytande inom föreningen skulle kunna samlas hos en
eller ett fåtal större andelstecknare, borde i stadgarna för förening införas
föreskrift om att varje föreningsmedlem skulle lia en röst vid föreningssammanträde
oberoende av antalet tecknade andelar. Härigenom torde småföretagarnas
anslutning till föreningarna komma att uppmuntras, vilket enligt
kommitténs mening skulle vara önskvärt. Enär staten enligt kommitténs förslag
i stor utsträckning koinme att finansiera föreningarnas verksamhet, förordade
kommittén, att företagareförenings stadgar skulle underställas Kungl.
Majit för godkännande.
Kommittén framhåller i anslutning härtill, att en viktig fråga vore, huru
företagareföreningarnas styrelser borde vara sammansatta. Enligt nuvarande
föreningsstadgar gällde i allmänhet, att förenings styrelse bestode av fem
ledamöter, av vilka en utsåges av länsstyrelsen, en av landstinget, en av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott samt två genom val å ordinarie föreningssammanträde.
Som undantag från denna regel gällde i Gävleborgs län,
att antalet styrelseledamöter uppginge till sju, nämligen två utsedda av länsstyrelsen,
en av hushållningssällskapet och fyra genom föreningsval. Det syntes
i allmänhet ha ordnats på sådant sätt, att de styrelseledamöter, som valts
å föreningssammanträde, representerat industrien och hantverket samt att
någon av dem även företrätt den större industrien. Enligt kommitténs mening
vore det lämpligt, att företagareförenings styrelse även i fortsättningen
bestode av representanter såväl för det allmänna som tor idustrien och hantverket.
Gemensamt för dem alla borde uppställas som önskemål, att de väl
kände till näringslivet i länet och såvitt möjligt även inom landet i övrigt.
Med hänsyn till att staten och landstingen förutsattes skola tillskjuta de medel,
som föreningarna behövde för sin lånerörelse och sin administration,
syntes det enligt kommitténs mening naturligt, att det allmänna erhölle majoritet
inom styrelsen. En av ledamöterna borde sålunda utses av statligt
organ. Skäl kunde visserligen tala för att det borde tillkomma länsstyrelsen
såsom högsta länsmyndighet att tillsätta denna ledamot. Med hänsyn till att företagareföreningarnas
verksamhet i de norrländska länen enligt kommitténs
förslag komme att bliva ett betydelsefullt led i statsmakternas allmänna strävanden
att utveckla småindustrien och hantverket ansåge emellertid kommittén
lämpligt, att Kungl. Majit utsåge ifrågavarande styrelseledamot. Denne
borde tillika vara styrelsens ordförande. En sådan anordning torde även
underlätta kontakten mellan föreningarna och de centrala statsorgan, som
komme att taga befattning med långivningen till företagareföreningarna, något
som syntes vara av viss vikt i betraktande av de betydande medel, som
avsåges att ställas till föreningsstyrelsernas förfogande.
Beträffande de övriga ledamöterna av företagareföreningarnas styrelse
samt revisorerna för granskning av föreningarnas räkenskaper anför kommittén
följande.
Såvitt kommittén kan finna, böra landstingen i egenskap av länens kommunala
organ lia anledning att intressera sig för den företagsfrämjande
verksamhet, som utövas av företagareföreningarna. Landstingen torde stå
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
närmast att betraktas som huvudmän för företagareföreningarna. Kommittén
har också räknat med att landstingen, med kännedom örn vad förhållandena
i respektive län kräva, skola vara villiga att tillskjuta vissa medel
för verksamheten till utfyllnad av vad som anslås från statens sida. Det
synes med hänsyn härtill ligga närmast till hands, att det allmännas representanter
i företagareförenings styrelse, med bortseende från den av
Kungl. Majit utsedda ledamoten, tillsättes av vederbörande landsting. För
främjande av det intima samarbete som, oavsett att jordbrukets binäringar
undantagas från företagareföreningarnas verksamhet, bör upprätthållas
mellan dessa senare och hushållningssällskapen liksom mellan organisationernas
chefstjänstemän, synes det lämpligt, att landsting som en av sina
ledamöter i företagareförenings styrelse utser någon som samtidigt representerar
hushållningssällskapet.
I överensstämmelse med vad nu anförts torde företagareförenings styrelse
lämpligen böra bestå av fem ledamöter, av vilka en utses av Kungl. Majit
och två av landstinget samt två väljas å föreningssammanträde. Det torde
emellertid böra stå företagareförening fritt att i stället bestämma antalet
ledamöter i styrelsen till sju, varvid fortfarande en torde böra utses av
Kungl. Majit samt hälften av de övriga utses av landstinget och den andra
hälften väljas å föreningssammanträde. Motsvarande antal suppleanter torde
böra tillsättas i enahanda ordning.
Enligt nuvarande föreningsstadgar brukar en revisor utses av länsstyrelsen
eller landstinget och en revisor väljas på föreningssammanträde. Härjämte
utser chefen för socialdepartementet en särskild revisor. Till denna sistnämnda
funktion är för alla föreningarna utsedd en och samma person. Enligt
Norrlandskommitténs mening är den nu tillämpade ordningen i huvudsak
lämplig. Det synes dock kommittén, som om landstinget hellre än länsstyrelsen
bör utse den ene revisorn. Det bör förutsättas, att landstinget på denna
post sätter en person, som är väl kvalificerad för uppgiften. Den av chefen
för socialdepartementet utsedde revisorn torde böra ersättas med ett statligt
ombud, som har tillfälle att följa föreningens förvaltning och taga del av
räkenskaperna. Ombudet har självfallet att framställa de erinringar, vartill
han finner anledning.
Vad härefter angår behovet av personal hos företagareföreningarna framhåller
kommittén, att det syntes önskvärt att personalen företrädde såväl
kommersiell som teknisk sakkunskap. På föreståndaren för förening — vilken
torde böra benämnas direktör — borde ställas stora krav på allmän
duglighet och på ingående kännedom om näringsförhållanden. Med hänsyn
till angelägenheten av att ifrågavarande för näringslivet i länen betydelsefulla
befattningar besattes med så lämpliga personer som möjligt förordade
kommittén, att tillsättning av sådan befattning skulle ske efter kungörelseförfarande.
Det syntes enligt kommitténs mening även lämpligt, att beslut,
som företagareförenings styrelse fattade beträffande tillsättning av direktör,
skulle kunna överklagas hos Kungl. Majit. Direktör borde icke utan medgivande
av Kungl. Majit få åtaga sig avlönat uppdrag. Åtminstone hos vissa
föreningar borde även anställas en konsulent. I den mån direktören ej hade
teknisk sakkunskap, borde sådan företrädas av konsulenten. Härutöver borde
man räkna med att förening i särskilda fall skulle behöva anlita speciell
expertis.
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
15
Beträffande frågan om huvudmannaskapet för företagareföreningarna ifrågasätter
kommerskollegium möjligheten att genomföra den av Norrlandskommittén
föreslagna anordningen med landstingen såsom huvudmän. Visserligen
hade landstingen hittills i flera fall lämnat ej obetydliga bidrag,
men om landstingen kunde deltaga i föreningarnas finansiering i den utsträckning
kommittén syntes ha räknat med förefölle dock kollegium tveksamt.
-—- Västernorrlands läns företagareförening och Västernorrlands läns
landstings förvaltningsutskott ifrågasätta likaledes lämpligheten av att landstingen
skulle bli föreningarnas huvudmän. Landstingets uppgift läge icke
direkt på det produktionsbefrämjande området, och ej heller ägnade sig landstinget
åt arbetsförhållandena eller sysselsättningsmöjligheterna inom industri,
hantverk eller handel. Landstingets uppgifter läge mera åt den sociala verksamheten,
såsom handhavandet av sjukvården, viss undervisning samt mödrahjälp
och barnavård med flera andra rent sociala uppgifter. Då landstinget
redan hade en representant i föreningens styrelse, vore samarbetet säkrat.
— Uttalande i samma riktning har gjorts av Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott.
Kommitténs förslag, att varje medlem i föreningen skulle äga en röst, oberoende
av antalet andelar, anser Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
icke vara lämpligt, även om förslaget ur demokratisk synpunkt
vore fullt korrekt. En företagareförening vore icke konstruerad såsom
en ekonomisk förening i vanlig bemärkelse för handhavande av sina egna
angelägenheter utan vore en förening för handhavande av allmänna medel
till näringslivets förkovran. Skulle kommitténs förslag beträffande rösträttens
utövande fastställas, syntes man därmed undanröja den trygghet som man
ville vinna genom det allmännas inflytande på verksamheten. Förvaltningsutskottet
ville därför förorda, att föreningsmedlem, såsom för närvarande
vore fallet med Norrbottens småindustriförening, skulle äga en röst flir varje
andel intill maximiantalet 50 stycken. Liknande synpunkter framföras av
Norrbottens småindustriförening och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott.
Frågan om sammansättningen av företagareförenings styrelse har uppmärksammats
i flertalet yttranden. Kommerskollegium och handelskammaren
i Gävle föreslå, att företagareförenings styrelse skall bestå av sju ledamöter,
av vilka en, ordföranden, skulle utses av Kungl. Maj:t medan länsstyrelsen,
landstinget, handelskammaren samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
skulle utse en vardera och två skulle väljas å föreningssammanträde.
Handelskammaren i Gävle tillägger, att härigenom såväl det
allmännas krav på kontroll av verksamheten som hantverkets och småindustriens
berättigade krav på representation skulle tillgodoses. — Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation föreslår likaledes, att antalet ledamöter
bestämmes till sju, varav dock en, tillika ordförande, skulle utses av
Kungl. Maj:t, en av länsstyrelsen, två av landstinget, en av organisationen
efter förslag av vederbörande länsförbund samt två genom val a föreningssammanträde.
Härigenom erhölle det allmänna majoritet inom styrelsen,
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
men garantier förelåge jämväl att näringslivet självt erhölle viss representation.
Organisationen ansåge det lämpligt, att länsstyrelserna vid sidan av
landstingen erhölle viss representation, bland annat med hänsyn till Gävleborgs
län, där Gävle stad icke deltoge i landsting. —■ Länsstyrelsen i Gävleborgs
län anser i likhet med Gävleborgs läns företagareförening, att något
direkt behov av ändring i sättet för utseende av föreningens styrelse icke
förelåge. För Gävleborgs läns företagareförenings del borde, då föreningen
till verksamhetsområde hade hela Gävleborgs län och Gävle stad icke inginge
i länets landstingsområde, även stadsfullmäktige i Gävle utse ledamot
av styrelsen. Handelskammaren i Sundsvall finner det erforderligt, att föreningarnas
organisation redan nu inrättades så att den på ett effektivt sätt
stöde rustad även för större uppgifter. Styrelsen borde givas en sådan sammansättning,
att den representerade såväl det allmänna som den existerande
företagsamheten på ett tillfredsställande sätt. Under senare tid hade länsarbetsnämnderna
erhållit ett dominerande inflytande på arbetsmarknadens
reglering, och det kunde ifrågasättas om icke även denna organisation borde
vara representerad i företagareföreningarnas styrelser. Dessa borde i så fall
utökas till sju ledamöter, varav en, tillika ordförande, skulle utses av Kungl.
Majit, två väljas av landstinget, en av länsarbetsnämnden, en av Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation och två å föreningssammanträde. —
Västernorrlands läns företagareförening har framhållit liknande synpunkter,
och även Värmlands läns företagareförening och Värmlands läns landstings
förvaltningsutskott anse, att länsarbetsnämnderna böra vara representerade
i styrelserna. — Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
framhåller, att även om företagareföreningarna i fortsättningen icke skulle
ägna sig åt jordbrukets binäringar, det dock i Norrland med hänsyn till det
norrländska jordbrukets speciella karaktär rådde ett mycket starkt samband
mellan jordbruket och de åtgärder, som kunde vidtagas för beredande av
sysselsättning inom hantverk och småindustri. Enligt förvaltningsutskottets
mening skulle en ökad sysselsättning inom dessa verksamhetsgrenar vara
ett synnerligen effektivt medel till motverkande av de svårigheter som den
stora förekomsten av ofullständiga jordbruk i Norrland innebure. Det rådde
följaktligen ett mycket nära samband mellan företagareföreningarnas verksamhet
och den verksamhet hushållningssällskapen företrädde. Förvaltningsutskottet
ansåge därför att hushållningssällskapen örn möjligt borde beredas
inflytande inom företagareföreningarnas styrelse på det sättet, att vederbörande
hushållningssällskaps förvaltningsutskott finge utse en ledamot i respektive
företagareförenings styrelse. — Norrbottens småindustriförening och
handelskammaren i Luleå ha gjort enahanda uttalanden. — Norrbottens
hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller, att därest icke vederbörande
hushållningssällskaps förvaltningsutskott kunde beredas tillfälle att
invälja en representant i styrelsen, syntes det böra stadgas att en av de av
landstinget utsedda ledamöterna skulle representera jordbruksnäringen. —
.Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat sig i
samma riktning. — Handelskammaren i Karlstad finner, att sakkunskapen
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
17
hos det praktiska livets män i allt för ringa grad tagits i anspråk i förslaget
till sammansättning av styrelse. Handelskammaren ifrågasätter huruvida icke
i stället för en av landstingets representanter ett av länets hantverk och småindustri
särskilt valt ombud borde beredas plats i styrelsen. — Fullmäktige
i riksgäldskontoret anse det löga lämpligt, att Kungl. Majit skulle utse en
styrelseledamot av detta slag i stället för såsom nu vederbörande länsstyrelse.
Det förefölle fullmäktige som örn -— bortsett från Gävleborgs län — tillräckliga
skäl överhuvud taget icke anförts för ändring av den nuvarande
ordningen. — Hundelskammaren i Göteborg anser, att styrelsens ordförande
skulle utses av länsstyrelsen, varigenom vunnes en säkrare garanti för att
ordföranden vöre tillräckligt förtrogen med förhållandena inom föreningens
verksamhetsområde. Bohusläns företagareförening finner så gott som alla
skäl tala för att länsstyrelsen borde tillsätta styrelsens ordförande i stället
för Kungl. Majit. — Norrbottens småindustriförening finner någon annan
ändring av bestämmelserna i stadgarna i detta avseende icke erforderlig än
att den av länsstyrelsen utsedda ledamoten skall vara styrelsens ordförande.
Kommitténs förslag om att föreståndaren för förening borde benämnas
direktör och att tillsättning av direktören skulle kunna överklagas hos Kungl.
Majit har mött invändningar i ett stort antal yttranden. I allmänhet har det
därvid framhållits, att titeln konsulent vore att föredraga, enär en person
med denna titel hade lättare att finna den direkta kontakten med småföretagarna
än en person i direktörsställning. Vad angår den ifrågasatta rätten
att hos Kungl. Majit överklaga beslut om tillsättning har bland annat framhållits,
att en dylik rätt skulle giva mindre säkerhet för att den i praktiskt
avseende lämpligaste sökanden verkligen erhölle befattningen. —- Riksräkenskapsverket
anför, att även om det avsteg från allmänna rättsprinciper, som
införandet av ett sådant besvärsinstitut syntes innebära, befunnes kunna
godtagas och genomföras i föreslagen ordning, ville ämbetsverket för sin del
ifrågasätta lämpligheten av att på detta sätt skapa en möjlighet att faktiskt
överflytta ansvaret för tillsättning av direktör från vederbörande förenings
styrelse till Kungl. Majit. Ämbetsverket hyste med andra ord den uppfattningen,
att antingen borde ansvaret för att lämplig person utsåges till direktör
helt ankomma på föreningens styrelse eller också borde, därest möjlighet
ansåges böra finnas att i detta avseende erhålla en sakprövning av
Kungl. Majit, föreskrift intagas i föreningsstadgama örn att direktören skulle
tillsättas av Kungl. Majit eller Kungl. Majit underställt förvaltningsorgan,
exempelvis länsstyrelsen.
Företagareföreningarnas låneverksamhet och finansieringen av densamma.
För möjliggörande av sådan kreditgivning från företagareföreningarna,
som dessa enligt sina stadgar förutsatts skola handhava, har staten anvisat
medel från reservationsanslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering
m. m. eller tidigare motsvarande anslag. Medlen lia lieviljats delvis såsom
lån och delvis såsom subvention. Företagareföreningarna lia av staten hit
llihang
titt riksdagens protokoll 1945. t samt. Nr 290.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
tills erhållit understöd med inalles 3 952 500 kronor, därav 2 685 000 kronor
såsom lån och 1 267 500 kronor såsom subvention.
De statliga lånen ha beviljats på i huvudsak följande villkor. Å lånebelopp
beräknas under två år från lyftningsdagen icke någon ränta. För tiden
därefter skall å ogulden del av lånebeloppet gäldas ränta efter 3,5 procent.
Lån är tills vidare amorteringsfritt. Återbetalning skall framdeles ske i enlighet
med beslut, som kommer att meddelas av Kungl. Majit. Säkerhet för
statslånen påfordras ej. Beträffande de beviljade subventionsbeloppen äro
några särskilda villkor i regel ej föreskrivna utöver den för understödsbeloppen
i deras helhet givna föreskriften, att de skola användas till bidrag
och lån, som beviljas av förening.
I detta sammanhang må även nämnas, att Norrbottens småindustriförening
av landstinget samt vissa större företag mottagit sammanlagt 85 000
kronor som gåva, Västerbottens företagareförening erhållit lån av landstinget
å mycket betydande belopp samt bidrag från bolag och samfällighet er å
80 000 kronor, Jämtlands läns företagareförening av landstinget mottagit
25 000 kronor som räntefritt lån samt Västernorrlands läns företagareförening
av ett antal industribolag tilldelats sammanlagt 55 000 kronor i bidrag.
Omfattningen av företagareföreningarnas långivningsverksamhet, avseende
intill 1943 års utgång av föreningarna beviljade lån, framgår av följande
sammanställning:
Förening
Beviljade lån;
kronor
Vid slutet av
är 1943 ute- stående lån;
kronor
Antal företag,
som beviljats
lån
Norrbottens småindustriförening..............
452 500
304 000
49
Västerbottens företagareförening..............
761300
446 800
515
Jämtlands läns företagareförening............
242 900
153 000
64
Västernorrlands läns företagareförening ......
586 000
295 000
95
Gävleborgs läns företagareförening............
156 700
103 000
37
Bohusläns företagareförening ................
667 915
411900
91
Värmlands läns företagareförening............
100 000
97 500
15
Såsom av den tidigare redogörelsen framgår, har Norrlandskommittén föreslagit
inrättandet av en statlig utlåningsfond, från vilken företagareföreningarna
i Norrland skulle få komma i åtnjutande av statslån för finansieringen
av den av föreningarna bedrivna låneverksamheten. Några bidrag och lån
för ändamålet skulle icke vidare utgå från det under riksstatens femte huvudtitel
uppförda anslaget till arbetsmarknadens reglering m. m. Kommittén
har upprättat förslag till kungörelse angående lån från lånefondfen för
de norrländska företagareföreningarna, vari låneverksamheten närmare reglerats
och bestämmelser även upptagits rörande föreningarnas organisation.
Då jag icke är beredd att nu förorda ett genomförande av kommittéförslaget
i denna del, vilket föranlett åtskilliga erinringar i de däröver avgivna
yttrandena, finner jag icke anledning att i detta sammanhang ingå på en
närmare redogörelse för vad härutinnan i ärendet förekommit.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 290.
19
Anslag till företagareföreningarnas verksamhet.
Norrlandskommittén erinrar att företagareföreningarna för sin verksamhet
tagit i anspråk, förutom de av staten anvisade medlen till administrationskostnader
samt vissa av landstingen m. fl. beviljade bidrag till samma ändamål,
även ränteinkomster, som uppkommit genom att av föreningarna mottagna
lånemedel varit räntefria under två år samt beträffande mottagna subventionsmedel
någon förräntningsplikt överhuvud taget icke ifrågakommit,
under det att däremot föreningarna å sin sida åtminstone till större delen
placerat dessa medel mot ränta. I vissa fall syntes också subventionsmedlens
kapital ha anlitats för administrationskostnader. För framtiden borde det
vara ett önskemål, att de medel, som anvisades till lån och eventuellt bidrag,
ej toges i anspråk för administrationen.
Beträffande beräkningen av de statliga administrationsbidragen kunde det
enligt kommitténs mening diskuteras, huruvida man borde räkna med att
staten skulle svara för hela kostnaden för verksamheten eller örn landsting
och eventuellt andra institutioner skulle förutsättas liksom hittills bidraga
till administrationen. Kommittén ville för sin del förorda, att visst belopp,
varierande efter verksamhetens omfattning i de olika länen, beräknades såsom
statsbidrag för envar av de norrdländska företagareföreningarna samt att
ytterligare erforderliga medel i mån av behov anvisades av landstingen.
För att ge en uppfattning örn den ungefärliga ram, inom vilken administrationskostnaderna
åtminstone hos de större företagareföreningarna kunde antagas
hålla sig, har kommittén framlagt följande exempel på en utgiftsstat,
som skulle kunna motsvara behovet.
Löner och arvoden:
En direktör och en konsulent, sammanlagt ............ kronor 25 000
Bokförings- och skrivbiträdespersonal, sammanlagt ...... » 7 000
Särskilda experter................................... » 1 000
Sekreterare och juridisk rådgivare..................... » 500
B esek os t na d er och traktamenten:
Styrelseledamöter och revisorer ........................ » 1 500
Konsulenterna ...................................... » 7 000
Kontorshyra ...................................... » 2 000
Upplysningsverksamhetoch reklam m. m..... » 3 000
övriga expenser ........................... » 3 000
Summa kronor 50 000.
Med hänsyn till vad av kommittén i det föregående anförts rörande angelägenheten
av att för direktörsbefattningarna hos företagareföreningarna förvärvades
personer, som vore så lämpliga som möjligt för sina uppgifter, och
till konkurrensen med det enskilda näringslivet örn sådana dugande krafter
borde man enligt kommitténs mening räkna med en förhållandevis hög ersättning
åt dessa. Där det på grund av arbetsuppgifternas omfattning skulle
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
visa sig nödvändigt för en företagareförening att ha anställd större personal
än nu angivits eller det å andra sidan skulle befinnas obehövligt att anställa
mer än en tjänsteman i direktörs- eller konsulentgrad, påverkades givetvis
administrationsutgifterna i motsvarande mån.
Med utgångspunkt från förut skisserade kostnadsberäkning ansåge Norr1
andskommittén maximibeloppet för det statliga adininistrationsbidraget till
en företagareförening böra utgöra 35 000 kronor. Administrationsbidraget
borde bestämmas för ett vart budgetår med hänsynstagande till såväl kostnaderna
under nästförflutet budgetår som de uppskattade utgifterna för det
löpande budgetåret. Sammanlagda kostnaden för statsbidrag till de norrländska
företagareföreningarna borde i enlighet med det här anförda för
budgetåret 1945/46 beräknas uppgå till omkring 160 000 kronor. I den mån
företagareföreningarna ålades särskilda uppgifter, som kunde antagas föranleda
en ökning av utgifterna utöver vad som betraktades såsom normalt,
borde denna kostnadsökning helt täckas av statsmedel.
Spörsmålet örn anslag till företagareföreningarnas verksamhet har uppmärksammats
i ett antal yttranden.
Kommerskollegium håller före att försiktighet bör iakttagas i fråga örn
anslagen till föreningarnas administrationskostnader. Utökning av föreningarnas
personal borde möjliggöras först efter noggrann prövning, varvid en
differentiering föreningarna emellan med hänsyn till omfattningen av deras
verksamhet kunde bliva erforderlig. Vid avvägning av bidragen torde man
— såsom hittills och i en del fall i ökad omfattning — kunna räkna med
att landsting och andra bidroge till bestridande av kostnaderna. Hittills hade
dessa bidrag utgått med belopp varierande mellan cirka 2 500 och 10 000
kronor. Kollegium erinrar i detta sammanhang örn att kollegium i skrivelse
den 30 augusti 1944 vid överlämnandet till Kungl. Maj:t av företagareföreningarnas
ansökningar om anslag för budgetåret 1945/46 icke ansett sig
kunna tillstyrka högre belopp än 130 000 kronor som bidrag till samtliga
företagareföreningars administrationskostnader, innan ytterligare erfarenhet
i frågan vunnits. Med hänsyn till nu föreliggande utredning och därest de
föreslagna åtgärderna komme att omfatta jämväl företagareföreningarna i
Göteborgs och Bohus samt Värmlands län, syntes enligt kollegii mening till
administrationsbidrag åt föreningarna för budgetåret 1945/46 böra räknas
med ett till 200 000 kronor förhöjt anslag.
Statskontoret framhåller, att kommitténs förslag beträffande statsbidrag
till föreningarnas administrationskostnader innebure en avsevärt ökad medelsanvisning.
Ämbetsverket kunde för sin del icke tillstyrka en sådan anslagshöjning.
Förebingaras administrationskostnader utgjorde år 1943 i
medeltal 21600 kronor. Även örn desamma därefter i viss utsträckning
ökat och en utvidgning av föreningarnas verksamhet kunde förväntas
medföra ytterligare kostnader, torde utgifterna under budgetåret 1945/46
knappast stiga i sådan omfattning, som kommittén beräknat. Ämbetsverket
finge för sin del föreslå, att oförändrat anslagsbelopp anvisades. Därvid syn
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 290.
21
tes föreskrift böra meddelas, att statsbidrag för varje förening begränsades
till ett belopp motsvarande högst 2/.i av ifrågavarande kostnader.
Jämtlands läns företagareförening förutsätter, att det exempel på utgiftstak
som Norrlandskommittén anfört, icke skulle vara bindande för föreningarna,
utan att varje förening skulle äga rätt att inom ramen för beviljat
administrationsbidrag själv besluta om antalet befattningshavare hos
föreningen samt om löner åt dessa befattningshavare. Dock vore det önskvärt
örn enhetlighet kunde åstadkommas beträffande lönerna till företagareföreningarnas
föreståndare, t. ex. så, att dessa tjänstemän erhölle lön och
övriga förmåner motsvarande dem som tillkomme en e. o. befattningshavare
i viss lönegrad i statens tjänst.
Västernorrlands läns företagareförening anmärker, att vissa skäl talade för
att i statförslaget även borde upptagas en post för pensionskostnaderna för
föreningens personal. Skulle föreningen konkurrera med den allmänna marknaden
örn kvalificerade tjänstemän bleve det nödvändigt att snarast ordna
denna fråga. — Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott påpekar,
att den av kommittén föreslagna avlöningen till direktören och konsulenten
förefölle onödigt hög. Som jämförelse nämner utskottet, att länsarbetsnämndens
direktör vore placerad i 26 lönegraden och att dennes arbetsuppgift
torde kunna jämföras med förenämnda befattningshavares.
Västerbottens företagareförening anför, att den av Norrlandskommittén
föreslagna personalorganisationen för att motsvara det redan nu aktuella behovet
för Västerbottens län torde få betecknas som ett minimum. Bidraget
till administrationskostnader borde enligt föreningens mening undergå en
justering uppåt till åtminstone 50 000 kronor. — Västerbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott anser, att statsbidraget till föreningarnas
administrationskostnader borde sättas något högre, förslagsvis för större förening
50 000 kronor. — Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott kan
icke till fullo biträda kommitténs förslag att begränsa statens medverkan
till bestridande av företagareföreningarnas administrationskostnader till
35 OOO kronor. Att lägga överskjutande del på landstingen kunde, ehuru
landstingen vore intresserade för att understödja all verksamhet, som hade
till syfte att öka länsbefolkningens förvärvsmöjligheter, verka hämmande på
utvecklingen av föreningarnas arbete. Den maximala gränsen för statens
bidrag i berörda avseende borde därför ställas i relation till omfattningen av
företagareföreningarnas arbete, så att förening, vars omfattande verksamhet
krävde höjda administrationskostnader, kunde erhålla statsbidrag utöver den
föreslagna gränsen.
Norrbottens småindustriförening framhåller, ali av de fem norrländska
föreningarna torde de i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län
utan tvivel kunna sägas hava de största uppgifterna. Inom Gävleborgs län
hade näringslivet redan nått en högre grad av differentiering, och Jämtlands
län, som i huvudsak saknade exportindustrier, vore icke tillnärmelsevis så beroende
av konjunkturväxlingarna som de tre förstnämnda länen. Därav följ
-
22
Kungl. Majlis proposition nr 290.
de behovet av en anpassning även av föreningarnas organisation. Vid bestämmandet
av anslaget till administrationskostnader borde därjämte hänsyn
tagas till de-förhållanden under vilka föreningarnas personal arbetade. Resekostnaderna
och de allmänna kostnaderna, exempelvis för telefon o. d.,
ställde sig givetvis betydligt högre i de nordligare, vidsträcktare länen. Då
det verkliga behovet bleve avgörande syntes någon maximering av anslagen
icke önskvärd. Möjligen skulle man kunna tänka sig att såsom villkor för
statsbidraget borde framställas kravet på lokala bidrag (företrädesvis från
landstinget) till vissa procent av statsbidraget. — Länsstyrelsen i Norrbottens
län framhåller, att organisationen särskilt i ett sådant län som Norrbottens
krävde betydande tillskott, då resekostnaderna i länet bleve stora. Föreningen
i Norrbottens län syntes därför med rätta kunna göra anspråk på ett något
större bidrag för verksamheten än övriga föreningar. Att skära alla över en
kam syntes enligt länsstyrelsens mening föga rationellt.
Värmlands läns företagareförening föreslår, att till statsbidrag till föreningarna
måtte för budgetåret 1945/46 räknas med ett anslag å 225 000
kronor.
Av 1944 års riksdag begärd utredning.
Jag vill slutligen erinra örn, alt 1944 års riksdag vid behandlingen av det
i statsverkspropositionen under tionde huvudtiteln för budgetåret 1944/45
upptagna anslaget till upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga örn
hantverk och småindustri samt vissa i ämnet väckta motioner bland annat
anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning med uppgift att i
enlighet med vad i motionerna I: 60 och II: 113 samt II: 243 och av riksdagen
anförts undersöka möjligheterna för främjande av hantverkets och små
industriens utveckling (r. skr. nr 10 p. 44). Den av riksdagen begärda utredningen
skulle bland annat avse en undersökning av möjligheterna att lösa
småföretagsamhetens rationaliserings-, kredit- och finansieringsproblem samt
att genom statens medverkan främja tillkomsten av nya småindustrier särskilt
på de orter på landsbygden, där tendenser till befolkningsminskning
göra sig gällande. I utredningsuppdraget skulle också ingå en prövning av
frågan, örn och i vad mån statligt stöd bör givas åt nuvarande företagareföreningar
i syfte att för dem möjliggöra en mera omfattande verksamhet,
samt en undersökning av förutsättningarna för tillskapandet av nya företagareföreningar.
Departementschefen.
Vid anmälan av tionde huvudtiteln i årets statsverksproposition sade jag
mig förvänta, att en på Norrlandskommitténs nyss återgivna förslag och däröver
infordrade yttranden grundad proposition skulle kunna föreläggas årets
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
23
riksdag. Då samtliga framställningar om anslag till bestridande av företagarelöreningamas
administrationskostnader syntes böra prövas i ett sammanhang,
törordade jag därför, att anslaget till upplysnings- och organisationsverksamhet
i fråga örn hantverk och småindustri i riksstalsförslaget för nästa
budgetår endast måtte upptagas med beräknat belopp, förslagsvis 155 000
kronor. Kungl. Majit biträdde detta förslag.
.Sedan yttranden över kommittéförslaget numera avgivits, har jag emellertid
efter prövning av ärendet kommit till den uppfattningen, att förslaget
nu icke i hela sin vidd bör läggas till grund för åtgärder från statsmakternas
sida. Visserligen har kommittén framlagt goda skäl för sin mening, att de
norrländska företagareföreningarnas verksamhet bör med stöd från det allmännas
sida ytterligare intensifieras. Riksdagen har emellertid nyligen hemställt
om utredning rörande möjligheterna att främja hantverkets och
småindustriens utveckling i hela landet, därvid bland annat förutsättningarna
för tillskapandet av nya företagareföreningar borde undersökas. Jag ämnar
inom den närmaste tiden föreslå Kungl. Majit att låta igångsätta en dylik
utredning. Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det icke lämpligt att
nu vid sidan av de åtgärder, som redan av staten vidtagits till hantverkets och
småindustriens bästa, åstadkomma en uteslutande för Norrland avsedd organisation
med samma syfte. Det av Norrlandskommittén framlagda förslaget
Ivor i stället enligt min mening prövas i del nyss antydda vidare sammanhanget.
Vad jag sålunda anfört synes dock icke behöva hindra ett genomförande
snarast möjligt av vissa åtgärder med det av Norrlandskommittén angivna
syftet att stärka de norrländska företagareföreningarnas ställning och arbets
möjligheter. Förhållandena i Norrland, .särskilt i de nordligare delarna, äro
sådana att näringslivet därstädes är i särskilt hög grad i behov av den omvårdnad
i uppbyggande riktning som företagareföreningarna äro avsedda
att lämna.
Det synes mig sålunda innebära en önskvärd koncentration av dessa föreningars
arbetsuppgifter, örn desamma, såsom redan i huvudsak lärer vara
tallet, icke omfatta jordbrukets binäringar utan främjandet av dessa näringar
överlåtes åt hushållningssällskapen. Visserligen föreligger icke någon
skarp avgränsning mellan hantverk och småindustri, å ena sidan, och jordbrukets
binäringar, å den andra, men i princip bör dock en gränsdragning
ske mellan företagareföreningarnas och hushållningssällskapens verksamhetsområden.
Såsom Norrlandskommittén anfört bör binder ej föreligga för en
företagareförening att taga befattning med företag, som äga samband med
jordbruket men falla utanför hushållningssällskapets verksamhetsområde. 1
dylika fall bör givetvis samråd äga runi mellan vederbörande företagareförening
och hushållningssällskap.
Att småföretagare endast i ringa omfattning inträtt som medlemmar i företagareföreningarna
är enligt min mening beklagligt och ägnat att beröva föreningarna
förmånen av ett förtroendefullt och fruktbärande samarbete med
24
Kungl. Majlis proposition nr 290.
representanterna för den gren av näringslivet som det är föreningarnas uppgift
att stödja och utveckla. Sannolikt skulle en förbättring härutinnan kunna
vinnas, om varje föreningsmedlem oberoende av antalet andelar i föreningen
ägde endast en röst å föreningsstämma. Någon principiell eller saklig
erinran synes knappast kunna resas häremot, ty föreningarnas verksamhet
drives ju icke i vinstsyfte och de å föreningsstämma valda styrelseledamöterna
utgöra endast en minoritet inom styrelsen.
Som ett led i strävandena att stärka företagareföreningarnas ställning synes
även böra övervägas, örn icke ordföranden i styrelsen för en sådan förening
skall utses av Kungl. Maj:!. Genom en dylik ordning, vilken i och för
sig förefaller naturlig med hänsyn till att föreningarna i huvudsak finansiera
sin verksamhet med statsmedel, skulle statens intresse för verksamheten ytterligare
markeras.
Ehuru ett genomförande av de av mig nu angivna åtgärderna, vartill lärer
krävas ändringar i föreningarnas stadgar, icke synes böra omedelbart uppställas
som villkor för beviljande av bidrag eller lån till föreningarna, utgår
jag dock ifrån att dessa upptaga frågan härom till övervägande. 1 samband
därmed torde föreningarna även böra undersöka möjligheterna att genom
andra organisatoriska förändringar effektivisera verksamheten.
Under de senaste åren ha till de sju företagareföreningarna såsom bidrag
till deras administrationskostnader från det under tionde huvudtiteln anvisade
anslaget till upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk
och småindustri utdelats årligen 60 000 kronor. Statsbidragen för ändamålet
ha under innevarande budgetår mer än fördubblats, i det att härtill
även anlitats ett belopp av 70 000 kronor av anslaget under femte huvudtiteln
till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. Trots denna nyligen
vidtagna bidragsökning vill jag dock, för möjliggörande av en ytterligare
intensifiering av nu ifrågavarande veiksamhet särskilt i de nordligaste länen,
förorda att medelsanvisningen under nästkommande budgetår till bidrag till
företagareföreningarnas administrationskostnader beräknas till 175 000 kronor.
Bidragen böra helt utgå från anslag under tionde huvudtiteln.
Då jag med hänsyn till den av mig planerade utredningen icke nu föreslår
någon omreglering av formerna för den statliga finansieringen av företagareföreningarnas
utlåning, förutsätter jag att medel för ändamålet tillsvidare
komma att fortfarande få i mån av behov anvisas från anslaget till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering.
Av anslaget till upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk
och småindustri har under de senaste åren ett belopp av 25 000 kronor
tilldelats Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. En höjning jämväl
av detta bidrag synes nu vara befogad, och jag föreslår att bidraget i enlighet
med organisationens av kommerskollegium tillstyrkta begäran för
nästkommande budgetår beräknas till 35 000 kronor.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 290.
att till Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga
om hantverk och småindustri för budgetåret 1945/46 under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av ................................ kronor 210 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Folke Lyberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 290.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1945:430 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till upplysningsoch organisationsverksamhet i fråga om h s. 7 i texten
- SU 1945:184 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till upplysningsoch organisationsverksamhet i fråga om hantverk och sm s. 1 i texten