Sök i Ratio Lex

Angående anslag till upplysningsoch organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri

1945-04-27 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:290, Angående anslag till upplysningsoch organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

1

Nr 290.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till upplysnings-

och organisationsverksamhet i fråga om

hantverk och småindustri; given Stockholms slott

den 27 april 1945.

Kungl. Majit vill härmed1, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vais avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Bertil Ohlin.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

27 april 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet och statsrådet

Erlander anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ohlin:

I årets statsverksproposition (tionde huvudtiteln, punkt 47) har Kungl.

Majit på hemställan av mig föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild

proposition i ämnet, till Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga

om hantverk och småindustri för budgetåret 1945/46 beräkna ett reservationsanslag

av 155 000 kronor. Sedan beredningen av detta ärende numera

slutförts, ber jag att nu ånyo få anmäla detsamma.

Genom särskilda beslut av Kungl. Majit den 22 december 1944 och den

9 mars 1945 hava det för innevarande budgetår under tionde huvudtiteln

anvisade anslaget å 85 000 kronor för ändamålet samt det belopp av 70 000

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 290.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

kronor, vilket avsetts att såsom bidrag till de norrländska företagareföreningarnas

administrationskostnader utgå från det för innevarande budgetår

under femte huvudtiteln anvisade reservationsanslaget till åtgärder för

arbetsmarknadens reglering m. m., fördelats sålunda, att bidrag utgått i enlighet

med följande uppställning:

Norrbottens småindustriförening u. p. a........

Västerbottens företagareförening u. p. a........

Jämtlands läns företagareförening u. p. a......

Västernorrlands läns företagareförening u. p. a.

Gävleborgs läns företagareförening u. p. a......

Värmlands läns företagareförening u. p. a......

Bohusläns företagareförening u. p. a..........

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

kronor 23 500

» 23 000

» 12 000

» 22 000

14 000

13 000

22 500

25 000

Summa kronor 155 000.

Med skrivelse den 30 augusti 1944 har kommerskollegium överlämnat till

kollegium inkomna ansökningar från nyssnämnda föreningar och organisation

om statsunderstöd för budgetåret 1945/46 å respektive 27 400 kronor,

30 000 kronor, 13 000 kronor, 16 000 kronor,1 20 000 kronor, 17 000 kronor,

24 000 kronor och 35 000 kronor eller således å tillhopa 182 400 kronor.

Kollegium föreslog, att erforderliga statliga bidragsmedel måtte helt anvisas

från anslaget under tionde huvudtiteln. Uppdelningen för innevarande

budgetår på två anslag, varav ett tilläggsanslag under femte huvudtiteln,

måste nämligen betraktas som provisorisk, och en sammanslagning av bidragsbeloppen

torde såväl budgettekniskt som administrativt anses önskvärd.

Enligt inkomna framställningar skulle det totala anslagsbehovet uppgå till

182 400 kronor. Innan ytterligare erfarenheter vunnits ansåge sig emellertid

kollegium icke kunna tillstyrka högre belopp än 165 000 kronor, vilket

belopp med 10 000 kronor överstege det som ställts till förfogande för innevarande

budgetår. Starka skäl talade nämligen för en höjning av bidraget

till Sveriges hantverks- och småindustriorganisation med 10 000 kronor till

35 000 kronor. Härigenom torde öppnas möjlighet till ett bedrivande av

upplysnings- och organisationsverksamhet inom hantverk och småindustri

i den ökade omfattning, som särskilt med tanke på Norrland och efter

framställning av Norrlandskommittén befunnits påkallad.

I ett över kommerskollegii nyssnämnda skrivelse med därvid fogade handlingar

avgivet yttrande sade sig statskontoret icke anse behovet av ökad

medelstilldelning för nu ifrågavarande ändamål klart ådagalagt. Statskontoret,

som i likhet med kommerskollegium funne det lämpligast att bidragen

i sin helhet anvisades från anslag under tionde huvudtiteln, finge därför

föreslå, att för nästkommande budgetår under nämnda huvudtitel för

ändamålet anvisades ett reservationsanslag å 155 000 kronor.

Beloppet ej tydligt angivet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

3

Norrlan dskommitténs förslag och däröver avgivna yttranden.

Såsom jag erinrade i mitt uttalande till statsverkspropositionen har sedermera

Norrlandskommittén med skrivelse den 4 december 1944 överlämnat

utlåtande med förslag till vissa åtgärder till främjande av småföretagarverksainheten

i Norrland. Kommittén har därvid inledningsvis anfört, att man,

även örn exakta uppgifter till belysande av hantverkets och småindustriens

omfattning i Norrland saknades, under alla förhållanden kunde utgå ifrån

att hantverket och småindustrien även i de norrländska länen spelade en

framträdande roll vid sidan av jordbruk, skogsbruk och industri. Samtidigt

torde det emellertid, framhåller kommittén, icke kunna råda några tvivel

om att det i dessa län funnes rikt utrymme för en fortsatt utveckling av

hantverket och småindustrien, vare sig det gällde startande av nya företag

eller — vilket ej vore mindre viktigt — utvidgning av redan befintliga

företag. Med stöd av en av kommittén upprättad och på 1940 års folkräkning

grundad sammanställning påvisar kommittén, att småföretagarverksamheten

dock vore jämförelsevis ringa utvecklad i norra Sverige. I stort

sett syntes verksamhetens omfattning minskas ju längre norrut man komme.

Det hade, bortsett från jordbruket, varit skogen och malmen som mer

utpräglat än på de flesta andra håll utgjort grundvalarna för näringslivet

och föranlett tillkomsten av ett flertal stora industriföretag. Utmärkande

för den norrländska industrien hade också varit, att den till stor del varit

inriktad på export och endast i mindre grad på att tillgodose hemmamarknaden.

Följden av ensidigheten hos näringslivet i de norrländska länen hade

blivit, att detta kommit att lida av stor känslighet för konjunkturerna. Till

belysande härav vore det tillräckligt att erinra om skogsindustriens utveckling

och dess inverkan på de allmänna ekonomiska och sociala förhållandena

i Norrland. De läge i sakens natur, att den produktion, som vore avsedd

att tillgodose hemmamarknadens behov, vore mindre konjunkturkänslig

än exportindustrien. Berörda förhållanden syntes enligt kommitténs

mening särskilt förtjäna uppmärksamhet i nuvarande läge, då omfattande

åtgärder övervägdes för att motverka en befarad fredskris.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts har det synts Norrlandskommittén

uppenbart, att en utveckling av småföretagarverksamheten skulle för

de norrländska länens del spela en särskild roll såsom stabiliserande faktor

inom näringslivet. Vid sidan av ett bärkraftigt jordbruk av tillräcklig omfattning,

ett rationellt skogsbruk och en på de norrländska råvarutillgångarna

grundad storindustri torde, anför kommittén, en livskraftig småindustri

och ett väl utvecklat hantverk vara en förutsättning för ett välbalanserat

näringsliv i norra Sverige. I anslutning härtill framhåller kommittén, att

en utveckling av småföretagarverksamheten ej kunde undgå att, jämsides

med sin sysselsättningsbefrämjande verkan, i någon mån befordra norrlandsbefolkningens

tillgång lill olika slag av produkter, vilket skulle vara

så mycket mera önskvärt, som en förbättrad levnadsstandard i många av
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

seenden vore önskvärd i norra Sverige. Enligt kommitténs mening borde

därför staten på olika sätt söka främja en intensifiering av småföretagar - verksamheten i Norrland. En dylik intensifiering borde bland annat kunna

åstadkommas genom en effektivisering av de norrländska företagareföreningarnas

verksamhet. Denna effektivisering borde i sin tur kunna vinnas

genom ett lämpligt klarläggande av företagareföreningarnas arbetsuppgifter,

genom ett stärkande av deras organisatoriska uppbyggnad och personalresurser

samt genom en rationalisering av formerna för statens medverkan till

finansieringen av föreningarnas administration och långivningsverksamhet.

I sådant hänseende hemställer kommittén, att åtgärder måtte vidtagas i syfte

dels att företagareföreningarna i Norrland finge för sin långivande verksamhet

komma i åtnjutande av statslån i huvudsaklig överensstämmelse med av

kommittén angivna grunder, dels att för ifrågavarande långivning inrättades

en statlig utlåningsfond och att såsom kapitaltillskott till fonden för budgetåret

1945/46 anvisades ett investeringsanslag av 2 000 000 kronor, dels

att årliga statsbidrag finge utgå till nämnda föreningar i anslutning till vissa

av kommittén förordade bidragsgrunder, dels ock att till dylika statsbidrag

åt de norrländska företagareföreningarna förbudgetåret 1945/46 raknades med

ett anslag av 160 000 kronor.

Kommittén säger sig av naturliga skäl ej lia haft anledning att framlägga

förslag med avseende å andra företagareföreningar än de norrländska. Kommittén

ansåge de särskilda förhållanden, som av kommittén framhållits såsom

utmärkande för det norrländska näringslivet, utgöra vägande skäl för

statsmakterna att snarast möjligt, utan avvaktan på eventuella utredningar

rörande åtgärder för främjande av småföretagarverksamheten i allmänhet,

för de norrländska länens del vidtaga åtgärder i den riktning, som av kommittén

föresloges.

Över Norrlandskommitténs förslag ha yttranden inhämtats från statskontoret,

riksräkenskapsverket, kommerskollegium, länsstyrelserna i Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, styrelsen

för statens hantverksinstitut, fullmäktige i riksgäldskontoret, styrelsen

för svenska bankföreningen och styrelsen för svenska sparbanksföreningen.

Kommerskollegium har därvid överlämnat yttranden från länsstyrelsen

och landstingets finansberedning i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen

och landstingets förvaltningsutskott i Värmlands län, samtliga handelskamrar

i Norrland samt handelskamrarna i Göteborg och Karlstad, Sveriges

industriförbund, Sveriges hantverks- och smaindustriorganisation ävensom

företagareföreningarna inom Göteborgs och Bohus samt \ ärmlands län.

Av länsstyrelserna i de norrländska länen lia överlämnats yttranden från

respektive landstings och hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt

företagareförenings styrelse.

Norrlandskommitténs förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i flertalet av de avgivna yttrandena. Fullmäktige i riksgäldskontoret,

Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott och handelskammaren i Gö
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

5

teborg ha emellertid helt avstyrkt förslaget, och även yttrandena från länsstyrelsen

och landstingets finansberedning i Göteborgs och Bohus län, Bohusläns

företagareförening, handelskammaren i Karlstad samt styrelsen för

svenska sparbanksföreningen gå i avstyrkande riktning. I flertalet övriga

yttranden ha erinringar framställts mot vissa delar av förslaget. Därjämte

ha statskontoret, riksräkenskap sverket och kommerskollegium samt länsstyrelsen,

landstingets förvaltningsutskott och företagareföreningen i Värmlands

län ifrågasatt, huruvida icke de av kommittén föreslagna åtgärderna

till främjande av småföretagarverksamheten i Norrland lämpligen borde utsträckas

till att jämväl avse företagareföreningarna i Göteborgs och Bohus

samt Värmlands län.

Företagareföreningarnas arbetsuppgifter.

Den första företagareföreningen bildades år 1937 i Norrbottens län under

benämningen Norrbottens småindustriförening. Samma år tillkom Västernorrlands

läns företagareförening. Under år 1938 följde Bohusläns företagareförening

och Västerbottens företagareförening, vilken senare förening avlöste

vissa redan tidigare i detta län verkande organisationer. Jämtlands läns

företagareförening tillkom år 1939. Slutligen bildades år 1941 Värmlands

läns företagareförening och Gävleborgs läns företagareförening. Numera finnas

alltså företagareföreningar i ett vart av de norrländska länen ävensom

i Bohuslän och Värmlands län.

Beträffande föreningarnas ändamål brukar i stadgarna för dem angivas,

att de ha att utreda möjligheterna för skapande av lönande företag, att genom

propaganda främja en planmässigt ökad företagsamhet, att lämna upplysningar

och råd rörande planering och finansiering av företag, att åt småföretagare,

som äro medlemmar i respektive förening, förmedla lån från staten

eller annan långivare, att -— i den mån erforderligt kapital ställes till

förenings förfogande -—- utdela bidrag samt lämna lån på fördelaktiga villkor

till dylik företagare samt att befrämja företagens avsättningsmöjligheter.

Jämlikt stadgarna för Västerbottens, Jämtlands läns, Västernorrlands läns,

Bohusläns och Värmlands läns företagareföreningar lia dessa att främja även

jordbrukets binäringar. Numera synes emellertid icke någon av föreningarna

i nämnvärd grad taga befattning med dessa sistnämnda produktionsgrenar.

Under erinran om, att behovet av en livaktig småföretagarverksamhet i

norra Sverige syntes påkalla speciella anordningar för att åvägabringa den

önskvärda utvecklingen därstädes av småindustrien och hantverket, framhåller

Norrlandskommittén, att det emellertid vore en nödvändig förutsättning

för en statlig verksamhet av angivet slag, att lämpliga lokala organ

funnes, till vilka verksamheten kunde knytas. Härför torde ej hantverkets

och småindustriens egna organisationer lämpa sig. Dessa vore organ för tillgodoseende

i första hand av medlemmarnas intressen och kunde knappast

förväntas visa något livligare intresse för främjande av ny företagsamhet,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

varigenom ökad konkurrens inom branschen åstadkommes. Av vikt vore

emellertid, att de organ, som avsåges skola handha de statliga stödåtgärderna,

så nära som möjligt samarbetade med branschorganisationerna. Kommittén

erinrar i anslutning härtill, att behov av särskilda organ för främjande

av företagsamheten också framträtt inom samtliga län i Norrland och

föranlett tillskapandet av företagareföreningarna samt att dessa hade till uppgift

att verka för en utveckling av småföretagarverksamheten. Med den sammansättning

föreningarnas styrelser i allmänhet erhållit kunde de sägas stå

oberoende i förhållande till enskilda intressen, samtidigt som de kunde arbeta

i fria former för uppnående av de mål, som uppställts. Dessa länsvis

organiserade styrelser kunde betraktas som motsvarigheter till såväl hushållningssällskapens

förvaltningsutskott som skogsvårdsstyrelserna. Att företagareföreningarna

i stort sett representerade en lämplig form för främjande

av småföretagarverksamhet torde ock erfarenheterna hittills ha givit vid handen.

Detta behövde självfallet icke innebära, att föreningarna och deras

verksamhet i allo vöre uppbyggda på det mest lämpliga sätt. Då kommittén

funnit det angeläget att utan tidsutdräkt söka skapa en lämplig organisation

för eventuella stödåtgärder beträffande småföretagarverksamheten i de

norrländska länen, hade kommittén ansett sig höra upptaga till övervägande,

vad som kunde göras för att styrelserna för företagareföreningarna därstädes

skulle kunna på bästa sätt fylla sin roll som länsorgan vid sidan av hushållningssällskapen

och skogsvårdsstyrelserna samt för att föreningarna överhuvud

taget skulle kunna verka så effektivt som möjligt. Såsom resultat av

dessa överväganden framhåller kommittén i huvudsak följande.

Styrelserna för företagareföreningarna böra ha till sin allmänna funktion

att som länsorgan arbeta på en sund utveckling av hantverket och småindustrien

inom respektive län. En sådan styrelse bör i frågor berörande dessa

verksamhetsgrenar även kunna företräda länet inför centrala myndigheter

och fungera såsom remissinstans.

Vissa av företagareföreningarna lia jämlikt sina stadgar att främja, förutom

hantverk och småindustri, även jordbrukets binäringar. Numera synes

emellertid icke någon av föreningarna i nämnvärd grad taga befattning

med dessa senare produktionsgrenar. Enligt kommitténs mening ligga hushållningssällskapen

närmare än företagareföreningarna att ha hand om åtgärder

för främjande av jordbrukets binäringar. Detta bör icke hindra, att

föreningarna taga befattning även med sådana fall, där åsyftat företag visserligen

närmast är att betrakta som en binäring till jordbruket men respektive

hushållningssällskap anser företaget ligga utanför dess arbetsram.

Det kan för övrigt ofta vara vanskligt att draga en skarp gräns mellan en

dylik binäring och en småindustri. Även mellan hantverk å ena sidan och

hemslöjd å den andra kan det i vissa fall uppslå svårighet att draga en

gräns. Kommittén förutsätter, att denna fråga ordnas genom samarbete

mellan företagareföreningarna och existerande hemslöjdsföreningar.

Beträffande arten av de uppgifter, som böra ankomma på företagareföreningarna

i deras arbete på främjande av hantverk och småindustri, må

erinras örn att i stadgarna för företagareföreningarna brukar angivas, att

dessa ha att utreda möjligheterna för skapande av lönande företag och

genom propaganda främja en planmässigt ökad företagsamhet liksom även

att lämna upplysningar och råd rörande planering och finansiering av före
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. J\laj:ts proposition nr 290.

7

tag. Vidare skola föreningarna åt småföretagare, som äro medlemmar i

respektive förening, förmedla lån från staten eller annan långivare ävensom

—- i den mån erforderligt kapital ställes till föreningens förfogande

— utdela bidrag samt lämna lån på fördelaktiga villkor till dylika företagare.

Slutligen upptaga stadgarna såsom en uppgift för föreningarna att

befrämja företagens avsättningsmöjligheter. Dessa punkter i företagareföreningarnas

stadgar giva enligt kommitténs mening i stort sett tillfredsställande

uttryck åt vad man bör anse utgöra dessa föreningars ändamål.

Kommittén vill dock fästa uppmärksamheten på att småföretagens egna

branschorganisationer i framtiden kunna tänkas taga en eller amian av

ifrågavarande uppgifter om hand. Till närmare belysande av innebörden

och räckvidden av företagareföreningarnas olika uppgifter vill kommittén

framhålla följande synpunkter.

Föreningarnas uppgift att verka för tillkomsten av nya företag har med

all rätt ansetts innefatta även medverkan vid utvidgning av befintliga företag.

Det har sålunda ej sällan förekommit, att en hantverkare erhållit hjälp

till anskaffning av maskiner, varigenom hans produktion fått en mera industriell

karaktär. Det förefaller kommittén givet, att företagareföreningarna

ofta kunna fullgöra sin uppgift bättre på detta sätt än genom att uppmuntra

till startande av ett nytt företag av samma slag som ett redan be
-

fintligt.

En företagareförenings arbete torde kunna underlättas genom att föreningen,

såsom synes förekomma, för förteckningar över befintliga företag

inom länet ävensom söker genom inventeringar bilda sig en uppfattning

om var plats finnes för ny eller utökad företagsamhet inom den ena eller

andra branschen. En sådan inventering synes lämpligen kunna verkställas

i samarbete med vederbörande branschorgan samt de kommunala organen.

Inventeringen möjliggör för förening att planmässigt arbeta på tillkomsten

av nya företag eller utvidgning av gamla på olika orter samt att, örn föreningen

kommit i förbindelse med någon, som synes kvalificerad för startande

av företag av viss art, anvisa denne ett arbetsfält, som kan lämpa

sig för honom. Företagareföreningarna synas kunna ha stor nytta av att

lia tillgång till intresserade lokala ombud eller kommittéer ute i kommunerna.

„

Vid såväl nyetablering som utvidgning av hantverks- eller smamdustnföretag

uppkommer i allmänhet behov av kapitalinvestering. I den mån

företagaren då icke har tillgång till egna besparingar, blir hail nödsakad

att utnyttja kredit. Hans möjligheter att erhålla sådan hos kreditinrättning

lili beroende av i vad mån han har till förfogande fastighetsinteckning med

godtagbart förmånsrättsläge eiler annan bankmässig säkerhet. Svårigheter

kunna emellertid möta i detta avseende. Vad angili- möjligheten att skaffa

borgenslån eller växelkredit — särskilt den sistnämnda utgör för övrigt

en föga önskvärd form för anläggningskredit — kan det visa sig vanskligt

liven för en dugande oell skötsam smaföretagare att la andra personer

all ikläda sig ansvar för hans kredit och alt få krediten placerad pa skägga

villkor. I fall av sistnämnda art böra företagareföreningarna lia en

viktig uppgift att fylla. Örn fråga uppkommer örn bistånd från en företagareförenings

sida för startande eller utvidgning av eli företag och örn

kredit erfordras för detta ändamål, torde föreningen, där sa bet innes , lampIi

(ti böra bistå företagaren vid underhandlingar med bankinråttning i sylte

att vinna förmånligast möjliga villkor. Härvid mäste det självfallet vara

lill fördel alt kunna hänvisa lill all föreningen medverkat vid uppgörande

av kalinder lii. m. I den mån en företagareförening likväl ej lyckas att bos

bankinrätlning utverka tillräcklig kredit på skäliga villkor at eli lördag,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

som enligt föreningens bedömande är värt att främjas, bör föreningen ha

möjlighet att själv bispringa företagaren.

Även i andra fall än det nyss åsyftade bör företagareförening kunna uppträda

såsom förhandlingsorgan mellan företagare och institutioner av olika

slag. Sålunda bör förening, där det finnes motiverat, biträda företagarna

vid uppgörelser med distributionsföreningar om tillhandahållande av elektrisk

kraft och om taxorna härför samt med kommunala myndigheter om

lämplig tomtmark m. m. Vidare bör företagareförening kunna giva företagare

bistånd vid underhandlingar med transportföretag i fråga örn ordnandet

av transporter och kostnaderna för dessa. Stundom bör det också

kunna vara lämpligt, att företagareföreningarna äro företagarna behjälpliga

med att medverka till gemensamma inköp av maskinutrustning, redskap

och råvaror. Härigenom böra fördelar kunna vinnas i fråga örn pris

och andra villkor. Även då det gäller avsättningen av hantverkets och

småindustriens alster kunna företagareföreningarna tänkas fullgöra vissa

uppgifter.

Vid sidan av de hittills nämnda uppgifterna för företagareföreningarna

böra dessa anses ha en icke mindre betydelsefull mission att fylla genom

konsulterande verksamhet och genom medverkan vid yrkesundervisningen.

Föreningarna böra sålunda vid sidan örn branschorganen genom lämplig

upplysnings- och rådgivningsverksamhet uppmuntra till en i tekniskt och

kommersiellt hänseende rationell drift. Även vid denna verksamhet bör

ägnas intresse åt såväl planerade som redan befintliga företag. Enligt vad

kommittén erfarit, ha föreningarna bedrivit en omfattande konsulterande

verksamhet. Denna individuella rådgivning har avsett alla slags frågor —

tekniska eller kommersiella — som kunna bliva aktuella inom hantverket

och småindustrien. Ett särskilt viktigt led i föreningarnas företagsfrämjande

arbete utgör tydligen det bistånd, som föreningarna lämna vid kalkylering

och planläggning i övrigt i kommersiellt och tekniskt hänseende i

samband med nyetablering eller utvidgning av företag. Genom sin ifrågavarande

verksamhet kunna föreningarna i någon mån sägas erbjuda en

utfyllnad av den undervisning, som lämnas av yrkesundervisningsanstalterna.

Kommittén vill slutligen i detta sammanhang fästa uppmärksamheten

på att redan företagareförningarnas reguljära arbete för främjande av en

ökad differentiering inom näringslivet kommer att vara ägnat att minska

dettas känslighet för konjunkturförändringar. Emellertid ligger det nära till

hands, att föreningarna komma att utnyttjas av det allmänna även för

speciella åtgärder nied syfte att motarbeta verkningarna av inträffande depressioner.

Fullmäktige i riksgäldskontoret lia förklarat sig vara tveksamma, huruvida

de först under de senaste åren tillkomna företagareföreningarna skulle

lämpa sig bättre än hantverkets och småindustriens egna organisationer

såsom organ för främjande av företagsamheten inom ifrågavarande områden.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation framhåller, att, ehuru

organisationen icke delade Norrlandskommitténs uppfattning att de lokala

hantverks- och småindustrisammanslutningarna i och för sig skulle vara

mindre lämpade att handhava ifrågavarande uppgifter, det dock för närvarande

torde vara riktigast att såsom hittills i huvudsak anknyta verksamheten

till företagareföreningarna. Då organisationen sålunda funne sig

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

9

kunna biträda kommitténs uppfattning, att företagareföreningarna i stort

sett representerade en lämplig form för främjande av småföretagarverksamheten

i Norrland, innebure detta emellertid icke, att föreningarnas hittillsvarande

verksamhet skulle kunna i allo oreserverat godkännas. Organisationen

anför vidare bland annat följande.

Enligt organisationens uppfattning bör företagareföreningarnas verksamhet

i huvudsak begränsas till konsultation och kreditgivning. Givetvis

kan det bliva nödvändigt att på skilda sätt bistå de företag, till vilka

beviljats lån, men organisationen vill bestämt avstyrka förslaget, att föreningarna

såsom en allmän uppgift skulle erhålla att representera företagare vid

underhandlingar med myndigheter och enskilda inrättningar eller uppträda

såsom förhandlingsorgan vid uppgörelser med elektriska distributionsföreningar,

transportföretag etc. Dessa uppgifter hava hittills ålegat hantverksföreningar

och yrkessammanslutningar. Med sin ingående lokalkännedom

och sin auktoritativa ställning inom ortens näringsliv äro också särskilt

hantverksföreningarna väl lämpade för handhavande av ifrågavarande uppgifter.

Skulle yrkesorganisationerna komma att berövas flera av sina viktigaste

arbetsuppgifter, komme deras utvecklingsmöjligheter givetvis att beskäras

och hinder skapas för uppbyggande av det effektiva organisationsväsende

bland näringsidkarna, som komittén själv funnit önskvärt. Vad nu

sagts gäller jämväl den föreslagna medverkan till gemensamma inköp av

maskinutrustning, råvaror etc. samt de ifrågasatta uppgifterna, då det gäller

avsättningen av hantverkets och småindustriens alster. Vad sistnämnda

fråga beträffar, vill organisationen erinra om den kommersiella förmedlingstjänst,

som sedan några år tillbaka utgör en av organisationens egna

verksamhetsgrenar. Dess uppgift är att förmedla arbeten åt hantverkare

och småindustriidkare av alla kategorier. Genom förmedlingstjänstens speciella

underleveransavdelning skapas kontakt mellan småföretagare och beställare

inom den större industrien, upprättas fabrikationslistor, förmedlas

anbud och förfrågningar etc.

Det synes heller icke motiverat, att företagareföreningarnas konsultationsverksamhet

utvidgas till en allmän upplysnings- och utbildningsverksamhet

på det tekniska eller affärsekonomiska området. I tekniskt

avseende erbjuder statens hantverksinstitut numera utmärkta möjligheter

till fortbildning genom kurser för företagare i olika branscher, och på det

ekonomiska området bedriver organisationen genom sin informationstjänst

ett omfattande studiearbete i samarbete med landets ledande korrespondensinstitut.

Därest en intensifierad verksamhet på ifrågavarande områden

anses påkallad för Norrlands vidkommande, synes det mera ändamålsenligt

att bevilja ökade medel till statens hantverksinstitut för kurser i landsorten

samt alt anvisa större anslag till organisationens informationstjänst.

Organisationen säger sig vara angelägen understryka att organisationen,

då den funnit sig böra i huvudsak avstyrka de föreslagna utvidgningarna av

företagareföreningarnas verksamhet, härmed icke velat förklara det olämpligt

alt föreningarna i samråd med och på framställning av näringsidkamas

egna sammanslutningar grepe in på ifrågavarande områden. Så skedde i viss

omfattning redan nu, och därest näringslivet erhölle ökat inflytande i föreningarna,

torde berörda samarbete kunna intensifieras. Av vikt vore emellerlid,

all initiativet och ledningen på nu ifrågavarande områden läge hos

hantverkets och småindustriens egna organisationer. Såvitt gällde konsulta
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

tionsverksamhet och långivning vöre det däremot otvivelaktigt ett önskemål,

att företagareföreningarnas resurser förstärktes. I förstnämnda fall erfordrades

allsidigare expertis vid uppgörande av företagskalkyler etc. och beträffande

kreditgivningen ökade anslag för utlåningsändamål. I fråga om

företagareföreningarnas arbetsuppgifter ville organisationen slutligen som sin

mening uttala, att föreningarna borde verka för främjande av hantverk och

småindustri men icke syssla med företag inom jordbrukets binäringar (t. ex.

hönsavel), vilket borde tillhöra hushållningssällskapens uppgifter.

Statskontoret har i förevarande avseende gjort uttalande av liknande innebörd

som Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Sveriges industriförbund anser, att frågan hur en ändamålsenlig arbetsfördelning

närmare borde utformas och vilka modifikationer som därav kunde

föranledas i kommitténs förslag borde bliva föremål för ytterligare undersökning,

varvid samråd borde äga rum med Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Därvid borde också övervägas örn och på vad sätt särskilda

förutsättningar kunde skapas för ett nära och förtroendefullt samarbete

mellan företagareföreningarna, å ena, samt näringsidkarnas egna

organisationer, å andra sidan.

Kommerskollegium yttrar:

Huvuduppgiften i föreningarnas verksamhet bör enligt kollegii förmenande

fortfarande ligga i lånerörelse och därmed förbunden konsultation. De

administrationsbidrag, som föreningarna enligt förslaget skulle erhålla, och

den skisserade utökningen av personalen torde ej — åtminstone ej i de

största länen — medgiva splittring på allt för många arbetsuppgifter.

I frågan, huruvida föreningarna böra befatta sig med jordbrukets binäringar,

vill kollegium framhålla, att ett nära samarbete allt fortfarande kan

vara önskvärt mellan föreningarna och hushållningssällskapen. I de fall,

vilka hushållningssällskapen må finna ligga utanför deras arbetsram, böra

därför föreningarna ej vara förhindrade att — om särskilda skäl föreligga

— lämna lån till hantverks- och småindustriföretag, även örn dessa äro att

betrakta som binäring till jordbruket.

Som av kommittén framhållits ligger det vikt uppå att ett intimt samarbete

äger rum mellan föreningarna och förefintliga hantverks- och småindustriorganisationer

(branschorganisationer). Särskilt angeläget blir ett dylikt

samarbete i fråga om verksamhet såsom förhandlingsorgan eller för underlättande

av avsättning av hantverkets och småindustriens alster, områden

som väl i första hand få anses tillkomma branschorganisationerna. Hinder

kan dock ej anses möta att även föreningarna kunna anlitas som förhandlingsorgan,

men denna deras verksamhet, liksom även deras befattning med

avsättningsproblem, synes böra inskränkas till fall, som ej med fördel kunna

omhändertagas av branschorganisation.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Bohusläns

företagareförening finna icke motiverat, att jordbrukets binäringar undantagas

från företagareföreningarnas verksamhet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition m 290.

11

Företagareföreningarnas organisation.

Företagareföreningarna äro konstruerade som ekonomiska föreningar

u. p. a. och äro sålunda underkastade 1911 års föreningslags bestämmelser.

Till medlemmar av föreningarna kunna enligt dessas stadgar antagas för

respektive förenings syften intresserade enskilda personer, bolag, föreningar

och stiftelser ävensom länets landsting och hushållningssällskap samt kommuner

och andra samfälligheter. Insatserna lyda på 5 kronor utom vad beträffar

Gävleborgs läns, Bohusläns och Värmlands läns företagareföreningar,

där insatsen utgör 10 kronor. Antalet andelar, som få innehavas av en och

samma medlem, är hos de flesta föreningar maximerat.

Det torde vara vanligt, att företagare, som söker bistånd av en förening,

även inträder som medlem. Däremot synes det ej ha varit att räkna med att

andra småföretagare i allmänhet varit intresserade av att bidraga till den

ifrågavarande verksamhetens finansiering.

Företagareföreningarnas stadgar föreskriva i allmänhet, att förenings styrelse

skall bestå av fem ledamöter, av vilka en utses av länsstyrelsen, en av

landstinget, en av hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt två genom

val å ordinarie föreningssammanträde. Undantag från denna regel utgöra

dels Gävleborgs läns företagareförening med sju styrelseledamöter, av

vilka två utses av länsstyrelsen, en av hushållningssällskapet och fyra å föreningssammanträde,

dels ock Bohusläns och Värmlands läns företagareföreningar,

vilkas styrelser bestå av nio ledamöter, utsedda respektive en av

länsstyrelsen, en av landstinget, en av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

samt sex å föreningssammanträde. Av revisorerna brukar en utses

av landstinget eller länsstyrelsen och en väljas på föreningssammanträde.

Härjämte brukar såsom villkor för statslån föreskrivas, att en särskild revisor

skall utses av chefen för socialdepartementet.

De verkställande tjänstemännen hos föreningarna utgöras av konsulenter.

Hos Norrbottens småindustriförening äro anställda en civilingenjör och en

biträdande konsulent, den sistnämnde med examen från tekniskt institut. Hos

denna förening är numera dessutom anordnad en särskild möbelarkitektbyrå

med en möbelarkitekt med viss fackutbildning såsom föreståndare. Västerbottens

företagareförening har anställda en konsulent, tidigare förman och

arbetsledare inom industri, oell en kontorist och kassör med handelsskoleutbildning

samt har för avsikt att snarast möjligt tillsätta en befattning som

affärsingenjör. Hos Jämtlands läns företagareförening är anställd en civilingenjör.

Västernorrlands läns företagareförenings konsulent har tidigare

bland annat varit driftingenjör hos vissa industriföretag. Gävleborgs läns

företagareförening har anställd en konsulent med examen vid handelshögskolan

i Stockholm. Boshusläns företagareförenings konsulent har tidigare varit

industrichef, varjämte hos föreningen finnes anställd en bålbyggnadskonsulent.

Hos Värmlands läns företagareförening slutligen är såsom konsident anställd

en ingenjör, utexaminerad från tekniskt institut. För sekreteraregöro
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

mål m. m. anlita föreningarna i allmänhet befattningshavare hos respektive

länsstyrelser mot ersättning i form av arvode. Vidare är hos föreningarna anställd

kvinnlig biträdespersonal, i en del fall med viss handelsskoleutbildning.

Kostnaderna i avrundade belopp för företagareföreningarnas administration

samt erhållna bidrag till täckande av dessa kostnader, allt avseende år

1943, framgå av följande tabell.

Kostnader

kronor

Bidrag

kronor

Förenin g

Från staten

Från lands- ting

Norrbottens småindustriförening..............

27 000

9 500

5 000

Västerbottens företagareförering..............

32 000

9 000

10 000

Jämtlands läns företagareförening............

12 000

8 000

1500

Västernorrlands läns företagareförening ......

18 000

9 000

1500

Gävleborgs läns företagareförening............

14 000

8 000

1500

Bohusläns företagareförening ................

25 000

8 500

6 000

Värmlands läns företagareförening............

19 000

8 000

2 000

Vissa mindre bidrag ha även i ett pär fall beviljats av vederbörande hushållningssällskap,

varjämte förekommit att bidrag utgått från kommuner

och enskilda. I övrigt ha föreningarnas administrationskostnader i huvudsak

täckts genom upplupna räntor, bland annat å statliga subventionsmedel, samt

i någon mån genom anlitande av föreningarnas kapital.

Med avseende å frågan huru företagareföreningarna för framtiden borde

vara konstruerade i rättsligt och organisatoriskt avseende har Norrlandskommittén

ansett först böra övervägas, huruvida den nuvarande föreningsformen

i stort sett borde bibehållas eller örn de tilläventyrs borde erhålla en mera

statlig eller kommunal prägel. Som skäl för att företagareföreningarna borde

ombildas till allmänna organ, exempelvis med liknande konstruktion som

skogsvårdsstyrelserna, kunde enligt kommitténs mening anföras, att föreningarna

fullgjorde samhälleliga uppgifter och för detta ändamål i avsevärd

mån vore beroende av stöd från det allmännas sida. Emellertid hade kommittén

för sin del stannat för att föreslå ett bibehållande av nuvarande föreningsform

med hänsyn till arten av det arbete, som ankomme på föreningarna.

Det allmänna borde dock erhålla ett väsentligt inflytande över handhavandet

av föreningarnas verksamhet. Detta gällde icke blott staten utan

även landstingen. Dessa senare torde vara de länsorgan, som stöde närmast

att fungera som huvudmän för föreningarna. Landstingen hade överblick

över länens förhållanden och behov, varjämte de tack vare sin uttaxeringsrätt

hade möjlighet att i ett eller annat ur länets synpunkt betydelsefullt hänseende

komplettera de åtgärder, som av staten vidtoges för stödjande av föreningarnas

verksamhet.

Kommitén framhåller vidare, att medlemskap i förening liksom hittills ej

borde förbehållas idkare av hantverk och småindustri utan stå öppet för envar,

enskild eller institution, som vore intresserad av föreningens syften. För

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

13

att icke alltför stort inflytande inom föreningen skulle kunna samlas hos en

eller ett fåtal större andelstecknare, borde i stadgarna för förening införas

föreskrift om att varje föreningsmedlem skulle lia en röst vid föreningssammanträde

oberoende av antalet tecknade andelar. Härigenom torde småföretagarnas

anslutning till föreningarna komma att uppmuntras, vilket enligt

kommitténs mening skulle vara önskvärt. Enär staten enligt kommitténs förslag

i stor utsträckning koinme att finansiera föreningarnas verksamhet, förordade

kommittén, att företagareförenings stadgar skulle underställas Kungl.

Majit för godkännande.

Kommittén framhåller i anslutning härtill, att en viktig fråga vore, huru

företagareföreningarnas styrelser borde vara sammansatta. Enligt nuvarande

föreningsstadgar gällde i allmänhet, att förenings styrelse bestode av fem

ledamöter, av vilka en utsåges av länsstyrelsen, en av landstinget, en av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott samt två genom val å ordinarie föreningssammanträde.

Som undantag från denna regel gällde i Gävleborgs län,

att antalet styrelseledamöter uppginge till sju, nämligen två utsedda av länsstyrelsen,

en av hushållningssällskapet och fyra genom föreningsval. Det syntes

i allmänhet ha ordnats på sådant sätt, att de styrelseledamöter, som valts

å föreningssammanträde, representerat industrien och hantverket samt att

någon av dem även företrätt den större industrien. Enligt kommitténs mening

vore det lämpligt, att företagareförenings styrelse även i fortsättningen

bestode av representanter såväl för det allmänna som tor idustrien och hantverket.

Gemensamt för dem alla borde uppställas som önskemål, att de väl

kände till näringslivet i länet och såvitt möjligt även inom landet i övrigt.

Med hänsyn till att staten och landstingen förutsattes skola tillskjuta de medel,

som föreningarna behövde för sin lånerörelse och sin administration,

syntes det enligt kommitténs mening naturligt, att det allmänna erhölle majoritet

inom styrelsen. En av ledamöterna borde sålunda utses av statligt

organ. Skäl kunde visserligen tala för att det borde tillkomma länsstyrelsen

såsom högsta länsmyndighet att tillsätta denna ledamot. Med hänsyn till att företagareföreningarnas

verksamhet i de norrländska länen enligt kommitténs

förslag komme att bliva ett betydelsefullt led i statsmakternas allmänna strävanden

att utveckla småindustrien och hantverket ansåge emellertid kommittén

lämpligt, att Kungl. Majit utsåge ifrågavarande styrelseledamot. Denne

borde tillika vara styrelsens ordförande. En sådan anordning torde även

underlätta kontakten mellan föreningarna och de centrala statsorgan, som

komme att taga befattning med långivningen till företagareföreningarna, något

som syntes vara av viss vikt i betraktande av de betydande medel, som

avsåges att ställas till föreningsstyrelsernas förfogande.

Beträffande de övriga ledamöterna av företagareföreningarnas styrelse

samt revisorerna för granskning av föreningarnas räkenskaper anför kommittén

följande.

Såvitt kommittén kan finna, böra landstingen i egenskap av länens kommunala

organ lia anledning att intressera sig för den företagsfrämjande

verksamhet, som utövas av företagareföreningarna. Landstingen torde stå

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

närmast att betraktas som huvudmän för företagareföreningarna. Kommittén

har också räknat med att landstingen, med kännedom örn vad förhållandena

i respektive län kräva, skola vara villiga att tillskjuta vissa medel

för verksamheten till utfyllnad av vad som anslås från statens sida. Det

synes med hänsyn härtill ligga närmast till hands, att det allmännas representanter

i företagareförenings styrelse, med bortseende från den av

Kungl. Majit utsedda ledamoten, tillsättes av vederbörande landsting. För

främjande av det intima samarbete som, oavsett att jordbrukets binäringar

undantagas från företagareföreningarnas verksamhet, bör upprätthållas

mellan dessa senare och hushållningssällskapen liksom mellan organisationernas

chefstjänstemän, synes det lämpligt, att landsting som en av sina

ledamöter i företagareförenings styrelse utser någon som samtidigt representerar

hushållningssällskapet.

I överensstämmelse med vad nu anförts torde företagareförenings styrelse

lämpligen böra bestå av fem ledamöter, av vilka en utses av Kungl. Majit

och två av landstinget samt två väljas å föreningssammanträde. Det torde

emellertid böra stå företagareförening fritt att i stället bestämma antalet

ledamöter i styrelsen till sju, varvid fortfarande en torde böra utses av

Kungl. Majit samt hälften av de övriga utses av landstinget och den andra

hälften väljas å föreningssammanträde. Motsvarande antal suppleanter torde

böra tillsättas i enahanda ordning.

Enligt nuvarande föreningsstadgar brukar en revisor utses av länsstyrelsen

eller landstinget och en revisor väljas på föreningssammanträde. Härjämte

utser chefen för socialdepartementet en särskild revisor. Till denna sistnämnda

funktion är för alla föreningarna utsedd en och samma person. Enligt

Norrlandskommitténs mening är den nu tillämpade ordningen i huvudsak

lämplig. Det synes dock kommittén, som om landstinget hellre än länsstyrelsen

bör utse den ene revisorn. Det bör förutsättas, att landstinget på denna

post sätter en person, som är väl kvalificerad för uppgiften. Den av chefen

för socialdepartementet utsedde revisorn torde böra ersättas med ett statligt

ombud, som har tillfälle att följa föreningens förvaltning och taga del av

räkenskaperna. Ombudet har självfallet att framställa de erinringar, vartill

han finner anledning.

Vad härefter angår behovet av personal hos företagareföreningarna framhåller

kommittén, att det syntes önskvärt att personalen företrädde såväl

kommersiell som teknisk sakkunskap. På föreståndaren för förening — vilken

torde böra benämnas direktör — borde ställas stora krav på allmän

duglighet och på ingående kännedom om näringsförhållanden. Med hänsyn

till angelägenheten av att ifrågavarande för näringslivet i länen betydelsefulla

befattningar besattes med så lämpliga personer som möjligt förordade

kommittén, att tillsättning av sådan befattning skulle ske efter kungörelseförfarande.

Det syntes enligt kommitténs mening även lämpligt, att beslut,

som företagareförenings styrelse fattade beträffande tillsättning av direktör,

skulle kunna överklagas hos Kungl. Majit. Direktör borde icke utan medgivande

av Kungl. Majit få åtaga sig avlönat uppdrag. Åtminstone hos vissa

föreningar borde även anställas en konsulent. I den mån direktören ej hade

teknisk sakkunskap, borde sådan företrädas av konsulenten. Härutöver borde

man räkna med att förening i särskilda fall skulle behöva anlita speciell

expertis.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

15

Beträffande frågan om huvudmannaskapet för företagareföreningarna ifrågasätter

kommerskollegium möjligheten att genomföra den av Norrlandskommittén

föreslagna anordningen med landstingen såsom huvudmän. Visserligen

hade landstingen hittills i flera fall lämnat ej obetydliga bidrag,

men om landstingen kunde deltaga i föreningarnas finansiering i den utsträckning

kommittén syntes ha räknat med förefölle dock kollegium tveksamt.

-—- Västernorrlands läns företagareförening och Västernorrlands läns

landstings förvaltningsutskott ifrågasätta likaledes lämpligheten av att landstingen

skulle bli föreningarnas huvudmän. Landstingets uppgift läge icke

direkt på det produktionsbefrämjande området, och ej heller ägnade sig landstinget

åt arbetsförhållandena eller sysselsättningsmöjligheterna inom industri,

hantverk eller handel. Landstingets uppgifter läge mera åt den sociala verksamheten,

såsom handhavandet av sjukvården, viss undervisning samt mödrahjälp

och barnavård med flera andra rent sociala uppgifter. Då landstinget

redan hade en representant i föreningens styrelse, vore samarbetet säkrat.

— Uttalande i samma riktning har gjorts av Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott.

Kommitténs förslag, att varje medlem i föreningen skulle äga en röst, oberoende

av antalet andelar, anser Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

icke vara lämpligt, även om förslaget ur demokratisk synpunkt

vore fullt korrekt. En företagareförening vore icke konstruerad såsom

en ekonomisk förening i vanlig bemärkelse för handhavande av sina egna

angelägenheter utan vore en förening för handhavande av allmänna medel

till näringslivets förkovran. Skulle kommitténs förslag beträffande rösträttens

utövande fastställas, syntes man därmed undanröja den trygghet som man

ville vinna genom det allmännas inflytande på verksamheten. Förvaltningsutskottet

ville därför förorda, att föreningsmedlem, såsom för närvarande

vore fallet med Norrbottens småindustriförening, skulle äga en röst flir varje

andel intill maximiantalet 50 stycken. Liknande synpunkter framföras av

Norrbottens småindustriförening och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott.

Frågan om sammansättningen av företagareförenings styrelse har uppmärksammats

i flertalet yttranden. Kommerskollegium och handelskammaren

i Gävle föreslå, att företagareförenings styrelse skall bestå av sju ledamöter,

av vilka en, ordföranden, skulle utses av Kungl. Maj:t medan länsstyrelsen,

landstinget, handelskammaren samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

skulle utse en vardera och två skulle väljas å föreningssammanträde.

Handelskammaren i Gävle tillägger, att härigenom såväl det

allmännas krav på kontroll av verksamheten som hantverkets och småindustriens

berättigade krav på representation skulle tillgodoses. — Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation föreslår likaledes, att antalet ledamöter

bestämmes till sju, varav dock en, tillika ordförande, skulle utses av

Kungl. Maj:t, en av länsstyrelsen, två av landstinget, en av organisationen

efter förslag av vederbörande länsförbund samt två genom val a föreningssammanträde.

Härigenom erhölle det allmänna majoritet inom styrelsen,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

men garantier förelåge jämväl att näringslivet självt erhölle viss representation.

Organisationen ansåge det lämpligt, att länsstyrelserna vid sidan av

landstingen erhölle viss representation, bland annat med hänsyn till Gävleborgs

län, där Gävle stad icke deltoge i landsting. —■ Länsstyrelsen i Gävleborgs

län anser i likhet med Gävleborgs läns företagareförening, att något

direkt behov av ändring i sättet för utseende av föreningens styrelse icke

förelåge. För Gävleborgs läns företagareförenings del borde, då föreningen

till verksamhetsområde hade hela Gävleborgs län och Gävle stad icke inginge

i länets landstingsområde, även stadsfullmäktige i Gävle utse ledamot

av styrelsen. Handelskammaren i Sundsvall finner det erforderligt, att föreningarnas

organisation redan nu inrättades så att den på ett effektivt sätt

stöde rustad även för större uppgifter. Styrelsen borde givas en sådan sammansättning,

att den representerade såväl det allmänna som den existerande

företagsamheten på ett tillfredsställande sätt. Under senare tid hade länsarbetsnämnderna

erhållit ett dominerande inflytande på arbetsmarknadens

reglering, och det kunde ifrågasättas om icke även denna organisation borde

vara representerad i företagareföreningarnas styrelser. Dessa borde i så fall

utökas till sju ledamöter, varav en, tillika ordförande, skulle utses av Kungl.

Majit, två väljas av landstinget, en av länsarbetsnämnden, en av Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation och två å föreningssammanträde. —

Västernorrlands läns företagareförening har framhållit liknande synpunkter,

och även Värmlands läns företagareförening och Värmlands läns landstings

förvaltningsutskott anse, att länsarbetsnämnderna böra vara representerade

i styrelserna. — Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

framhåller, att även om företagareföreningarna i fortsättningen icke skulle

ägna sig åt jordbrukets binäringar, det dock i Norrland med hänsyn till det

norrländska jordbrukets speciella karaktär rådde ett mycket starkt samband

mellan jordbruket och de åtgärder, som kunde vidtagas för beredande av

sysselsättning inom hantverk och småindustri. Enligt förvaltningsutskottets

mening skulle en ökad sysselsättning inom dessa verksamhetsgrenar vara

ett synnerligen effektivt medel till motverkande av de svårigheter som den

stora förekomsten av ofullständiga jordbruk i Norrland innebure. Det rådde

följaktligen ett mycket nära samband mellan företagareföreningarnas verksamhet

och den verksamhet hushållningssällskapen företrädde. Förvaltningsutskottet

ansåge därför att hushållningssällskapen örn möjligt borde beredas

inflytande inom företagareföreningarnas styrelse på det sättet, att vederbörande

hushållningssällskaps förvaltningsutskott finge utse en ledamot i respektive

företagareförenings styrelse. — Norrbottens småindustriförening och

handelskammaren i Luleå ha gjort enahanda uttalanden. — Norrbottens

hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller, att därest icke vederbörande

hushållningssällskaps förvaltningsutskott kunde beredas tillfälle att

invälja en representant i styrelsen, syntes det böra stadgas att en av de av

landstinget utsedda ledamöterna skulle representera jordbruksnäringen. —

.Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat sig i

samma riktning. — Handelskammaren i Karlstad finner, att sakkunskapen

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

17

hos det praktiska livets män i allt för ringa grad tagits i anspråk i förslaget

till sammansättning av styrelse. Handelskammaren ifrågasätter huruvida icke

i stället för en av landstingets representanter ett av länets hantverk och småindustri

särskilt valt ombud borde beredas plats i styrelsen. — Fullmäktige

i riksgäldskontoret anse det löga lämpligt, att Kungl. Majit skulle utse en

styrelseledamot av detta slag i stället för såsom nu vederbörande länsstyrelse.

Det förefölle fullmäktige som örn -— bortsett från Gävleborgs län — tillräckliga

skäl överhuvud taget icke anförts för ändring av den nuvarande

ordningen. — Hundelskammaren i Göteborg anser, att styrelsens ordförande

skulle utses av länsstyrelsen, varigenom vunnes en säkrare garanti för att

ordföranden vöre tillräckligt förtrogen med förhållandena inom föreningens

verksamhetsområde. Bohusläns företagareförening finner så gott som alla

skäl tala för att länsstyrelsen borde tillsätta styrelsens ordförande i stället

för Kungl. Majit. — Norrbottens småindustriförening finner någon annan

ändring av bestämmelserna i stadgarna i detta avseende icke erforderlig än

att den av länsstyrelsen utsedda ledamoten skall vara styrelsens ordförande.

Kommitténs förslag om att föreståndaren för förening borde benämnas

direktör och att tillsättning av direktören skulle kunna överklagas hos Kungl.

Majit har mött invändningar i ett stort antal yttranden. I allmänhet har det

därvid framhållits, att titeln konsulent vore att föredraga, enär en person

med denna titel hade lättare att finna den direkta kontakten med småföretagarna

än en person i direktörsställning. Vad angår den ifrågasatta rätten

att hos Kungl. Majit överklaga beslut om tillsättning har bland annat framhållits,

att en dylik rätt skulle giva mindre säkerhet för att den i praktiskt

avseende lämpligaste sökanden verkligen erhölle befattningen. —- Riksräkenskapsverket

anför, att även om det avsteg från allmänna rättsprinciper, som

införandet av ett sådant besvärsinstitut syntes innebära, befunnes kunna

godtagas och genomföras i föreslagen ordning, ville ämbetsverket för sin del

ifrågasätta lämpligheten av att på detta sätt skapa en möjlighet att faktiskt

överflytta ansvaret för tillsättning av direktör från vederbörande förenings

styrelse till Kungl. Majit. Ämbetsverket hyste med andra ord den uppfattningen,

att antingen borde ansvaret för att lämplig person utsåges till direktör

helt ankomma på föreningens styrelse eller också borde, därest möjlighet

ansåges böra finnas att i detta avseende erhålla en sakprövning av

Kungl. Majit, föreskrift intagas i föreningsstadgama örn att direktören skulle

tillsättas av Kungl. Majit eller Kungl. Majit underställt förvaltningsorgan,

exempelvis länsstyrelsen.

Företagareföreningarnas låneverksamhet och finansieringen av densamma.

För möjliggörande av sådan kreditgivning från företagareföreningarna,

som dessa enligt sina stadgar förutsatts skola handhava, har staten anvisat

medel från reservationsanslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering

m. m. eller tidigare motsvarande anslag. Medlen lia lieviljats delvis såsom

lån och delvis såsom subvention. Företagareföreningarna lia av staten hit
llihang

titt riksdagens protokoll 1945. t samt. Nr 290.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

tills erhållit understöd med inalles 3 952 500 kronor, därav 2 685 000 kronor

såsom lån och 1 267 500 kronor såsom subvention.

De statliga lånen ha beviljats på i huvudsak följande villkor. Å lånebelopp

beräknas under två år från lyftningsdagen icke någon ränta. För tiden

därefter skall å ogulden del av lånebeloppet gäldas ränta efter 3,5 procent.

Lån är tills vidare amorteringsfritt. Återbetalning skall framdeles ske i enlighet

med beslut, som kommer att meddelas av Kungl. Majit. Säkerhet för

statslånen påfordras ej. Beträffande de beviljade subventionsbeloppen äro

några särskilda villkor i regel ej föreskrivna utöver den för understödsbeloppen

i deras helhet givna föreskriften, att de skola användas till bidrag

och lån, som beviljas av förening.

I detta sammanhang må även nämnas, att Norrbottens småindustriförening

av landstinget samt vissa större företag mottagit sammanlagt 85 000

kronor som gåva, Västerbottens företagareförening erhållit lån av landstinget

å mycket betydande belopp samt bidrag från bolag och samfällighet er å

80 000 kronor, Jämtlands läns företagareförening av landstinget mottagit

25 000 kronor som räntefritt lån samt Västernorrlands läns företagareförening

av ett antal industribolag tilldelats sammanlagt 55 000 kronor i bidrag.

Omfattningen av företagareföreningarnas långivningsverksamhet, avseende

intill 1943 års utgång av föreningarna beviljade lån, framgår av följande

sammanställning:

Förening

Beviljade lån;

kronor

Vid slutet av

är 1943 ute- stående lån;

kronor

Antal företag,

som beviljats

lån

Norrbottens småindustriförening..............

452 500

304 000

49

Västerbottens företagareförening..............

761300

446 800

515

Jämtlands läns företagareförening............

242 900

153 000

64

Västernorrlands läns företagareförening ......

586 000

295 000

95

Gävleborgs läns företagareförening............

156 700

103 000

37

Bohusläns företagareförening ................

667 915

411900

91

Värmlands läns företagareförening............

100 000

97 500

15

Såsom av den tidigare redogörelsen framgår, har Norrlandskommittén föreslagit

inrättandet av en statlig utlåningsfond, från vilken företagareföreningarna

i Norrland skulle få komma i åtnjutande av statslån för finansieringen

av den av föreningarna bedrivna låneverksamheten. Några bidrag och lån

för ändamålet skulle icke vidare utgå från det under riksstatens femte huvudtitel

uppförda anslaget till arbetsmarknadens reglering m. m. Kommittén

har upprättat förslag till kungörelse angående lån från lånefondfen för

de norrländska företagareföreningarna, vari låneverksamheten närmare reglerats

och bestämmelser även upptagits rörande föreningarnas organisation.

Då jag icke är beredd att nu förorda ett genomförande av kommittéförslaget

i denna del, vilket föranlett åtskilliga erinringar i de däröver avgivna

yttrandena, finner jag icke anledning att i detta sammanhang ingå på en

närmare redogörelse för vad härutinnan i ärendet förekommit.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 290.

19

Anslag till företagareföreningarnas verksamhet.

Norrlandskommittén erinrar att företagareföreningarna för sin verksamhet

tagit i anspråk, förutom de av staten anvisade medlen till administrationskostnader

samt vissa av landstingen m. fl. beviljade bidrag till samma ändamål,

även ränteinkomster, som uppkommit genom att av föreningarna mottagna

lånemedel varit räntefria under två år samt beträffande mottagna subventionsmedel

någon förräntningsplikt överhuvud taget icke ifrågakommit,

under det att däremot föreningarna å sin sida åtminstone till större delen

placerat dessa medel mot ränta. I vissa fall syntes också subventionsmedlens

kapital ha anlitats för administrationskostnader. För framtiden borde det

vara ett önskemål, att de medel, som anvisades till lån och eventuellt bidrag,

ej toges i anspråk för administrationen.

Beträffande beräkningen av de statliga administrationsbidragen kunde det

enligt kommitténs mening diskuteras, huruvida man borde räkna med att

staten skulle svara för hela kostnaden för verksamheten eller örn landsting

och eventuellt andra institutioner skulle förutsättas liksom hittills bidraga

till administrationen. Kommittén ville för sin del förorda, att visst belopp,

varierande efter verksamhetens omfattning i de olika länen, beräknades såsom

statsbidrag för envar av de norrdländska företagareföreningarna samt att

ytterligare erforderliga medel i mån av behov anvisades av landstingen.

För att ge en uppfattning örn den ungefärliga ram, inom vilken administrationskostnaderna

åtminstone hos de större företagareföreningarna kunde antagas

hålla sig, har kommittén framlagt följande exempel på en utgiftsstat,

som skulle kunna motsvara behovet.

Löner och arvoden:

En direktör och en konsulent, sammanlagt ............ kronor 25 000

Bokförings- och skrivbiträdespersonal, sammanlagt ...... » 7 000

Särskilda experter................................... » 1 000

Sekreterare och juridisk rådgivare..................... » 500

B esek os t na d er och traktamenten:

Styrelseledamöter och revisorer ........................ » 1 500

Konsulenterna ...................................... » 7 000

Kontorshyra ...................................... » 2 000

Upplysningsverksamhetoch reklam m. m..... » 3 000

övriga expenser ........................... » 3 000

Summa kronor 50 000.

Med hänsyn till vad av kommittén i det föregående anförts rörande angelägenheten

av att för direktörsbefattningarna hos företagareföreningarna förvärvades

personer, som vore så lämpliga som möjligt för sina uppgifter, och

till konkurrensen med det enskilda näringslivet örn sådana dugande krafter

borde man enligt kommitténs mening räkna med en förhållandevis hög ersättning

åt dessa. Där det på grund av arbetsuppgifternas omfattning skulle

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

visa sig nödvändigt för en företagareförening att ha anställd större personal

än nu angivits eller det å andra sidan skulle befinnas obehövligt att anställa

mer än en tjänsteman i direktörs- eller konsulentgrad, påverkades givetvis

administrationsutgifterna i motsvarande mån.

Med utgångspunkt från förut skisserade kostnadsberäkning ansåge Norr1

andskommittén maximibeloppet för det statliga adininistrationsbidraget till

en företagareförening böra utgöra 35 000 kronor. Administrationsbidraget

borde bestämmas för ett vart budgetår med hänsynstagande till såväl kostnaderna

under nästförflutet budgetår som de uppskattade utgifterna för det

löpande budgetåret. Sammanlagda kostnaden för statsbidrag till de norrländska

företagareföreningarna borde i enlighet med det här anförda för

budgetåret 1945/46 beräknas uppgå till omkring 160 000 kronor. I den mån

företagareföreningarna ålades särskilda uppgifter, som kunde antagas föranleda

en ökning av utgifterna utöver vad som betraktades såsom normalt,

borde denna kostnadsökning helt täckas av statsmedel.

Spörsmålet örn anslag till företagareföreningarnas verksamhet har uppmärksammats

i ett antal yttranden.

Kommerskollegium håller före att försiktighet bör iakttagas i fråga örn

anslagen till föreningarnas administrationskostnader. Utökning av föreningarnas

personal borde möjliggöras först efter noggrann prövning, varvid en

differentiering föreningarna emellan med hänsyn till omfattningen av deras

verksamhet kunde bliva erforderlig. Vid avvägning av bidragen torde man

— såsom hittills och i en del fall i ökad omfattning — kunna räkna med

att landsting och andra bidroge till bestridande av kostnaderna. Hittills hade

dessa bidrag utgått med belopp varierande mellan cirka 2 500 och 10 000

kronor. Kollegium erinrar i detta sammanhang örn att kollegium i skrivelse

den 30 augusti 1944 vid överlämnandet till Kungl. Maj:t av företagareföreningarnas

ansökningar om anslag för budgetåret 1945/46 icke ansett sig

kunna tillstyrka högre belopp än 130 000 kronor som bidrag till samtliga

företagareföreningars administrationskostnader, innan ytterligare erfarenhet

i frågan vunnits. Med hänsyn till nu föreliggande utredning och därest de

föreslagna åtgärderna komme att omfatta jämväl företagareföreningarna i

Göteborgs och Bohus samt Värmlands län, syntes enligt kollegii mening till

administrationsbidrag åt föreningarna för budgetåret 1945/46 böra räknas

med ett till 200 000 kronor förhöjt anslag.

Statskontoret framhåller, att kommitténs förslag beträffande statsbidrag

till föreningarnas administrationskostnader innebure en avsevärt ökad medelsanvisning.

Ämbetsverket kunde för sin del icke tillstyrka en sådan anslagshöjning.

Förebingaras administrationskostnader utgjorde år 1943 i

medeltal 21600 kronor. Även örn desamma därefter i viss utsträckning

ökat och en utvidgning av föreningarnas verksamhet kunde förväntas

medföra ytterligare kostnader, torde utgifterna under budgetåret 1945/46

knappast stiga i sådan omfattning, som kommittén beräknat. Ämbetsverket

finge för sin del föreslå, att oförändrat anslagsbelopp anvisades. Därvid syn
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

21

tes föreskrift böra meddelas, att statsbidrag för varje förening begränsades

till ett belopp motsvarande högst 2/.i av ifrågavarande kostnader.

Jämtlands läns företagareförening förutsätter, att det exempel på utgiftstak

som Norrlandskommittén anfört, icke skulle vara bindande för föreningarna,

utan att varje förening skulle äga rätt att inom ramen för beviljat

administrationsbidrag själv besluta om antalet befattningshavare hos

föreningen samt om löner åt dessa befattningshavare. Dock vore det önskvärt

örn enhetlighet kunde åstadkommas beträffande lönerna till företagareföreningarnas

föreståndare, t. ex. så, att dessa tjänstemän erhölle lön och

övriga förmåner motsvarande dem som tillkomme en e. o. befattningshavare

i viss lönegrad i statens tjänst.

Västernorrlands läns företagareförening anmärker, att vissa skäl talade för

att i statförslaget även borde upptagas en post för pensionskostnaderna för

föreningens personal. Skulle föreningen konkurrera med den allmänna marknaden

örn kvalificerade tjänstemän bleve det nödvändigt att snarast ordna

denna fråga. — Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott påpekar,

att den av kommittén föreslagna avlöningen till direktören och konsulenten

förefölle onödigt hög. Som jämförelse nämner utskottet, att länsarbetsnämndens

direktör vore placerad i 26 lönegraden och att dennes arbetsuppgift

torde kunna jämföras med förenämnda befattningshavares.

Västerbottens företagareförening anför, att den av Norrlandskommittén

föreslagna personalorganisationen för att motsvara det redan nu aktuella behovet

för Västerbottens län torde få betecknas som ett minimum. Bidraget

till administrationskostnader borde enligt föreningens mening undergå en

justering uppåt till åtminstone 50 000 kronor. — Västerbottens läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott anser, att statsbidraget till föreningarnas

administrationskostnader borde sättas något högre, förslagsvis för större förening

50 000 kronor. — Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott kan

icke till fullo biträda kommitténs förslag att begränsa statens medverkan

till bestridande av företagareföreningarnas administrationskostnader till

35 OOO kronor. Att lägga överskjutande del på landstingen kunde, ehuru

landstingen vore intresserade för att understödja all verksamhet, som hade

till syfte att öka länsbefolkningens förvärvsmöjligheter, verka hämmande på

utvecklingen av föreningarnas arbete. Den maximala gränsen för statens

bidrag i berörda avseende borde därför ställas i relation till omfattningen av

företagareföreningarnas arbete, så att förening, vars omfattande verksamhet

krävde höjda administrationskostnader, kunde erhålla statsbidrag utöver den

föreslagna gränsen.

Norrbottens småindustriförening framhåller, ali av de fem norrländska

föreningarna torde de i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län

utan tvivel kunna sägas hava de största uppgifterna. Inom Gävleborgs län

hade näringslivet redan nått en högre grad av differentiering, och Jämtlands

län, som i huvudsak saknade exportindustrier, vore icke tillnärmelsevis så beroende

av konjunkturväxlingarna som de tre förstnämnda länen. Därav följ
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 290.

de behovet av en anpassning även av föreningarnas organisation. Vid bestämmandet

av anslaget till administrationskostnader borde därjämte hänsyn

tagas till de-förhållanden under vilka föreningarnas personal arbetade. Resekostnaderna

och de allmänna kostnaderna, exempelvis för telefon o. d.,

ställde sig givetvis betydligt högre i de nordligare, vidsträcktare länen. Då

det verkliga behovet bleve avgörande syntes någon maximering av anslagen

icke önskvärd. Möjligen skulle man kunna tänka sig att såsom villkor för

statsbidraget borde framställas kravet på lokala bidrag (företrädesvis från

landstinget) till vissa procent av statsbidraget. — Länsstyrelsen i Norrbottens

län framhåller, att organisationen särskilt i ett sådant län som Norrbottens

krävde betydande tillskott, då resekostnaderna i länet bleve stora. Föreningen

i Norrbottens län syntes därför med rätta kunna göra anspråk på ett något

större bidrag för verksamheten än övriga föreningar. Att skära alla över en

kam syntes enligt länsstyrelsens mening föga rationellt.

Värmlands läns företagareförening föreslår, att till statsbidrag till föreningarna

måtte för budgetåret 1945/46 räknas med ett anslag å 225 000

kronor.

Av 1944 års riksdag begärd utredning.

Jag vill slutligen erinra örn, alt 1944 års riksdag vid behandlingen av det

i statsverkspropositionen under tionde huvudtiteln för budgetåret 1944/45

upptagna anslaget till upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga örn

hantverk och småindustri samt vissa i ämnet väckta motioner bland annat

anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning med uppgift att i

enlighet med vad i motionerna I: 60 och II: 113 samt II: 243 och av riksdagen

anförts undersöka möjligheterna för främjande av hantverkets och små

industriens utveckling (r. skr. nr 10 p. 44). Den av riksdagen begärda utredningen

skulle bland annat avse en undersökning av möjligheterna att lösa

småföretagsamhetens rationaliserings-, kredit- och finansieringsproblem samt

att genom statens medverkan främja tillkomsten av nya småindustrier särskilt

på de orter på landsbygden, där tendenser till befolkningsminskning

göra sig gällande. I utredningsuppdraget skulle också ingå en prövning av

frågan, örn och i vad mån statligt stöd bör givas åt nuvarande företagareföreningar

i syfte att för dem möjliggöra en mera omfattande verksamhet,

samt en undersökning av förutsättningarna för tillskapandet av nya företagareföreningar.

Departementschefen.

Vid anmälan av tionde huvudtiteln i årets statsverksproposition sade jag

mig förvänta, att en på Norrlandskommitténs nyss återgivna förslag och däröver

infordrade yttranden grundad proposition skulle kunna föreläggas årets

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

23

riksdag. Då samtliga framställningar om anslag till bestridande av företagarelöreningamas

administrationskostnader syntes böra prövas i ett sammanhang,

törordade jag därför, att anslaget till upplysnings- och organisationsverksamhet

i fråga örn hantverk och småindustri i riksstalsförslaget för nästa

budgetår endast måtte upptagas med beräknat belopp, förslagsvis 155 000

kronor. Kungl. Majit biträdde detta förslag.

.Sedan yttranden över kommittéförslaget numera avgivits, har jag emellertid

efter prövning av ärendet kommit till den uppfattningen, att förslaget

nu icke i hela sin vidd bör läggas till grund för åtgärder från statsmakternas

sida. Visserligen har kommittén framlagt goda skäl för sin mening, att de

norrländska företagareföreningarnas verksamhet bör med stöd från det allmännas

sida ytterligare intensifieras. Riksdagen har emellertid nyligen hemställt

om utredning rörande möjligheterna att främja hantverkets och

småindustriens utveckling i hela landet, därvid bland annat förutsättningarna

för tillskapandet av nya företagareföreningar borde undersökas. Jag ämnar

inom den närmaste tiden föreslå Kungl. Majit att låta igångsätta en dylik

utredning. Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det icke lämpligt att

nu vid sidan av de åtgärder, som redan av staten vidtagits till hantverkets och

småindustriens bästa, åstadkomma en uteslutande för Norrland avsedd organisation

med samma syfte. Det av Norrlandskommittén framlagda förslaget

Ivor i stället enligt min mening prövas i del nyss antydda vidare sammanhanget.

Vad jag sålunda anfört synes dock icke behöva hindra ett genomförande

snarast möjligt av vissa åtgärder med det av Norrlandskommittén angivna

syftet att stärka de norrländska företagareföreningarnas ställning och arbets

möjligheter. Förhållandena i Norrland, .särskilt i de nordligare delarna, äro

sådana att näringslivet därstädes är i särskilt hög grad i behov av den omvårdnad

i uppbyggande riktning som företagareföreningarna äro avsedda

att lämna.

Det synes mig sålunda innebära en önskvärd koncentration av dessa föreningars

arbetsuppgifter, örn desamma, såsom redan i huvudsak lärer vara

tallet, icke omfatta jordbrukets binäringar utan främjandet av dessa näringar

överlåtes åt hushållningssällskapen. Visserligen föreligger icke någon

skarp avgränsning mellan hantverk och småindustri, å ena sidan, och jordbrukets

binäringar, å den andra, men i princip bör dock en gränsdragning

ske mellan företagareföreningarnas och hushållningssällskapens verksamhetsområden.

Såsom Norrlandskommittén anfört bör binder ej föreligga för en

företagareförening att taga befattning med företag, som äga samband med

jordbruket men falla utanför hushållningssällskapets verksamhetsområde. 1

dylika fall bör givetvis samråd äga runi mellan vederbörande företagareförening

och hushållningssällskap.

Att småföretagare endast i ringa omfattning inträtt som medlemmar i företagareföreningarna

är enligt min mening beklagligt och ägnat att beröva föreningarna

förmånen av ett förtroendefullt och fruktbärande samarbete med

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 290.

representanterna för den gren av näringslivet som det är föreningarnas uppgift

att stödja och utveckla. Sannolikt skulle en förbättring härutinnan kunna

vinnas, om varje föreningsmedlem oberoende av antalet andelar i föreningen

ägde endast en röst å föreningsstämma. Någon principiell eller saklig

erinran synes knappast kunna resas häremot, ty föreningarnas verksamhet

drives ju icke i vinstsyfte och de å föreningsstämma valda styrelseledamöterna

utgöra endast en minoritet inom styrelsen.

Som ett led i strävandena att stärka företagareföreningarnas ställning synes

även böra övervägas, örn icke ordföranden i styrelsen för en sådan förening

skall utses av Kungl. Maj:!. Genom en dylik ordning, vilken i och för

sig förefaller naturlig med hänsyn till att föreningarna i huvudsak finansiera

sin verksamhet med statsmedel, skulle statens intresse för verksamheten ytterligare

markeras.

Ehuru ett genomförande av de av mig nu angivna åtgärderna, vartill lärer

krävas ändringar i föreningarnas stadgar, icke synes böra omedelbart uppställas

som villkor för beviljande av bidrag eller lån till föreningarna, utgår

jag dock ifrån att dessa upptaga frågan härom till övervägande. 1 samband

därmed torde föreningarna även böra undersöka möjligheterna att genom

andra organisatoriska förändringar effektivisera verksamheten.

Under de senaste åren ha till de sju företagareföreningarna såsom bidrag

till deras administrationskostnader från det under tionde huvudtiteln anvisade

anslaget till upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk

och småindustri utdelats årligen 60 000 kronor. Statsbidragen för ändamålet

ha under innevarande budgetår mer än fördubblats, i det att härtill

även anlitats ett belopp av 70 000 kronor av anslaget under femte huvudtiteln

till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. Trots denna nyligen

vidtagna bidragsökning vill jag dock, för möjliggörande av en ytterligare

intensifiering av nu ifrågavarande veiksamhet särskilt i de nordligaste länen,

förorda att medelsanvisningen under nästkommande budgetår till bidrag till

företagareföreningarnas administrationskostnader beräknas till 175 000 kronor.

Bidragen böra helt utgå från anslag under tionde huvudtiteln.

Då jag med hänsyn till den av mig planerade utredningen icke nu föreslår

någon omreglering av formerna för den statliga finansieringen av företagareföreningarnas

utlåning, förutsätter jag att medel för ändamålet tillsvidare

komma att fortfarande få i mån av behov anvisas från anslaget till åtgärder

för arbetsmarknadens reglering.

Av anslaget till upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk

och småindustri har under de senaste åren ett belopp av 25 000 kronor

tilldelats Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. En höjning jämväl

av detta bidrag synes nu vara befogad, och jag föreslår att bidraget i enlighet

med organisationens av kommerskollegium tillstyrkta begäran för

nästkommande budgetår beräknas till 35 000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

att till Upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga

om hantverk och småindustri för budgetåret 1945/46 under

tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag

av ................................ kronor 210 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll

utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Folke Lyberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 290.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:430 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till upplysningsoch organisationsverksamhet i fråga om h s. 7 i texten
  2. SU 1945:184 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till upplysningsoch organisationsverksamhet i fråga om hantverk och sm s. 1 i texten