Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

1945-10-12 · 90 sidor, varav 86 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 86 av 90 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:336, Med förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

1

Nr 336.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

given Stockholms slott den 12 oktober 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 19t5. 1 sami. Nr 336.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Förslag

till

Lag

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utan Konungens tillstånd må ej någon, där annat icke följer av vad i denna

lag stadgas, genom köp eller byte förvärva jordbruksfastighet, vars värde

överstiger femtusen kronor.

Bestämmande för fastighets natur av jordbruksfastighet och för fastighets

värde är den för fastigheten vid tiden för förvärvet gällande taxeringen. Egendom,

som vid denna taxering behandlats såsom en enhet, anses såsom en

fastighet.

Erfordras tillstånd för förvärv av fastighet, må ej heller del av fastigheten

eller andel däri förvärvas utan tillstånd; dock erfordras icke tillstånd, där

förvärvet avser sådan del av fastighet, som avstyckats för annat ändamål än

jordbruk eller skogsbruk.

2 §•

Tillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde.

Sökes icke tillstånd inom nämnda tid eller avslås ansökningen, vare fånget

ogillt.

Har lagfart meddelats å fång, må den omständigheten att tillstånd ej sökts

eller ansökan därom ej bifallits icke inverka å fångets giltighet.

3 §.

Tillstånd må icke meddelas, örn anledning föreligger till antagande att

fastigheten skulle bliva vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med förvärvet

huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra

sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller

att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma

eller andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier

eller annat som tarvas för fastighetens brukande.

Föreligger ej sådant fall som i första stycket sägs men kan det antagas, att

sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

3

vad angår fastighet med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta,

eller äger sökanden redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen förvärv

från olika fångesmän av fastigheter, som förut icke utgjort en brukningsenhet,

må ansökningen icke bifallas med mindre sökandens innehav av egendomen

kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet

i orten eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det

ekonomiska eller eljest särskilt skäl därtill föreligger.

4 §■

Finnes i fall, som i 3 § andra stycket avses, ansökningen ej böra bifallas

med mindre sökanden förbinder sig att inom viss tid verkställa erforderlig

åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket å fastigheten eller att

under viss tid nyttja fastigheten för bestämt ändamål eller underlåta särskild

användning av densamma, och lämnar sökanden skriftlig utfästelse härom,

skall vid meddelande av tillstånd tillika angivas vad sålunda åligger honom

samt utsättas vite för tredska att uppfylla förbindelsen.

Den jordbrukskommission, inom vars verksamhetsområde fastigheten är

belägen, har att hålla uppsikt över att förbindelsen fullgöres samt vid tredska

härutinnan, där så erfordras för vinnande av rättelse, uppdraga åt allmän

åklagare att vid rätten i den ort, där fastigheten ligger, anhängiggöra och utföra

talan örn vitets utdömande ävensom om utsättande av nytt vite. Utan

uppdrag som nu sagts må dylik talan icke anhängiggöras av allmän åklagare.

Utdömt vite tillfaller kronan och må i händelse av bristande tillgång till

dess gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

5 §.

Från sökande av tillstånd vare kronan befriad.

Denna lag äger icke tillämpning beträffande förvärv från konkursbo eller å

exekutiv auktion eller där jämlikt annan författning Konungens tillstånd till

förvärvet skall sökas.

Tillstånd enligt denna lag vare ej erforderligt, såframt förvärvare i samband

med lagfartsansökan, som göres inom tre månader från det fånget

skedde, på sätt Konungen bestämmer visar dels att anledning till antagande

som i 3 § första stycket sägs ej föreligger dels ock att han, där förvärvet

avser fastighet med jordbruk, har för avsikt att själv ägna sig åt detta och

icke är ägare av annan dylik fastighet eller att förvärvet kommer att medföra

lämplig utvidgning av annan honom tillhörig fastighet, vars jordbruk

utgör hans enda eller huvudsakliga förvärvskälla men icke har tillräcklig

bärkraft för att bereda honom och hans familj full bärgning.

6 §•

Är fråga om rätt att förvärva fastighet enligt denna lag ännu ej avgjord,

skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder, som avses i 10 § förordningen

den 16 juni 1875 örn lagfart å fång till fast egendom.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

7 §■

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946 och gäller till och med den

31 december 1948.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23

mars 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Rubbestad, Ohlin, Danielson, Andrén.

Ghefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga

örn lagstiftning till motverkande av spekulation med jordbruksfastighet samt

anför följande.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 november 1940 tillkallade jag

generaltulldirektören N. R. Wohlin, tillika ordförande, ledamoten i lagberedningen,

häradshövdingen H. E. Anderberg samt lantbrukaren O. S. Tornegård

att i enlighet med av mig till statsrådsprotokollet samma dag angivna

riktlinjer verkställa utredning rörande ackords- och stödlån för jordbrukare

m. m. Utredningsmännen, vilka antagit benämningen 1940 års utredning om

jordbrukets skuldsättning, ha med skrivelse den 7 augusti 1941 överlämnat

betänkande med förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

(SOU 1941: 24).

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av lantmäteristvrelsen,

lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna,

hushållningssällskapens förvaltningsutskott, jordbrukskommissionerna,

egnahemsnämnderna i Stockholms län och stad samt i Södermanlands

län, fastighetsbildningssakkunniga ävensom Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk (RLF), Småbrukarnas riksförbund och Sveriges

skogsägareförbund.

Under ärendets fortsatta beredning inom jordbruksdepartementet har i

mars 1942 upprättats en promemoria angående vissa åtgärder mot spekulation

med jordbruks- och skogsfastigheter, vid vilken promemoria fogats två

lagutkast.

över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av ett flertal myndigheter

och sammanslutningar.

Under sommaren 1943 ha från egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna,

skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott,

jordbrukskommissionerna, Sveriges lantbruksförbund samt

Riksförbundet landsbygdens folk infordrats yttranden rörande omfattningen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 336.

av handeln med jordbruks- och skogsfastigheter i den öppna marknaden under

tiden efter hösten 1941.

I detta sammanhang torde även böra anmärkas, att Svenska landsbygdens

ungdomsförbund i skrivelse i juni 1944 hemställt, bland annat, att Kungl.

Maj:t måtte efter skyndsam utredning framlägga förslag rörande lagstiftning

till förhindrande av att jord- och skogsbruk övergå i den icke jordbrukande

befolkningens ägo.

Vid ärendets slutliga beredning inom jordbruksdepartementet har enligt

särskilt uppdrag häradshövdingen Å. G. V. Braunstein biträtt; och har tillfälle

bereus honom att rådgöra med följande tillkallade sakkunniga, nämligen

ledamoten av riksdagens första kammare, egnahemsdirektören J. Hagman

samt ledamöterna av andra kammaren, andre vice talmannen, lantbrukaren

O. L. Carlström, småbrukaren J. A. Andersson, juris doktorn G. Hedlund

och skogsarbetaren J. S. Jonsson.

Historik.

Frågan om möjligheterna att förhindra, att den brukade jorden undandrages

bondebefolkningens besittning, har sedan länge varit föremål för uppmärksamhet

i vårt land. Yrkanden örn åtgärder mot dylika företeelser framkommo

med särskild styrka under slutet av 1800-talet. Framför allt riktade

man sig härvid mot att de norrländska trävarubolagen i den stora omfattning,

som då skedde, inköpte bondejordbruk. Invändningar framställdes

emellertid även mot enskildas förvärv av jord i spekulationssyfte.

Genom lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och

förening att förvärva fast egendom (den s. k. norrländska förbudslagen)

infördes förbud för bolag och föreningar att förvärva odlad och odlingsbar

mark samt stödskog. Ursprungligen avsåg lagen endast bolag och ekonomiska

föreningar men den utsträcktes sedermera till att gälla alla slag av

föreningar. Lagens tillämpningsområde utgjordes från början av de fyra

nordligaste länen jämte vissa delar av Gävleborgs och Kopparbergs län. Senare

utvidgades giltighetsområdet till andra delar av norra och mellersta

Sverige. Lagen hade icke avseende å enskilda skogsspekulanters förvärv av

fast egendom.

Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 30 december 1911 verkställdes genom

särskild utredningsman en undersökning rörande den norrländska förbudslagens

verkningar. Utredningsmannen behandlade i sitt den 16 juni 1913

avgivna betänkande även spörsmålet om lagens utsträckning till att omfatta

jämväl enskilda skogsspekulanters förvärv men han fann sig icke kunna

förorda en sådan utsträckning.

Samtidigt med sistnämnda utredning pågick genom särskilda sakkunniga,

den s. k. jordundersökningen, utredning rörande omfattningen av bolags

jordförvärv i mellersta och södra delarna av riket samt i vad mån berörda

förvärv i olika avseenden kunde anses verka till men för jordbrukets ut
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

7

veckling. Denna utredning berörde även enskilda personers större jordinnehav.

Jordundersökningen hemställde i ett den 30 december 1915 avgivet betänkande,

att den norrländska förbudslagen måtte kompletteras med föreskrifter,

genom vilka enskilda skogsspekulanter i likhet med bolag och ekonomiska

föreningar inbegrepes under lagen. Utredningen ledde emellertid

icke till några lagstiftningsåtgärder.

I anledning av den starka stegring av handeln med jordbruksfastigheter

som inträffade under världskriget 1914—18 tillkallades i mars sistnämnda år

särskilda sakkunniga för att utreda frågan angående provisorisk lagstiftning

till stävjande av spekulation i handeln med jordbruksegendom. Dessa sakkunniga

avgåvo den 2 maj 1918 ett betänkande, innefattande bland annat

förslag till lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom.

Detta förslag låg till grund för en den 28 juni 1918 utfärdad lag i

ämnet (den s. k. femårslagen).

Enligt huvudstadgandet i femårslagen gällde, att den som genom köp,

skifte eller gåva åtkommit fastighet icke ägde rätt att, innan fem år förflutit

från det lagfart beviljats å hans fång, avhända sig fastigheten utan att

godkännande av överlåtelsen vunnits i angiven ordning. Därest skälig anledning

förekomme till antagande, att överlåtaren förvärvat fastigheten i

huvudsakligt syfte att bereda sig hastig vinst genom avverkning av skog, avyttrande

av gröda, fastighetens uppdelning i smärre lotter eller dylikt, finge

godkännande av överlåtelsen meddelas allenast när det med visshet kunde

antagas, att den nye ägaren komme att väl hävda fastigheten, eller eljest synnerliga

skäl för bifall funnes, överlåtelsen skulle vara ogiltig icke blott i

fall då sökt godkännande av överlåtelsen vägrades utan även örn godkännande

icke söktes inom tre månader från det överlåtelsen skedde.

Femårslagen gällde till en början t. o. m. den 30 juni 1919 och erhöll därefter

med i huvudsak oförändrat innehåll förlängd giltighet på ett år eller

t. o. m. den 30 juni 1920. Statsmakterna beslöto emellertid att lagen skulle

upphävas redan före sistnämnda dag. En särskild lag härom utfärdades den

4 juni 1920.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut överlämnades år 1918 åt den s. k. jordkommissionen

att undersöka omfattningen av bolags jordförvärv och enskilda

personers större jordinnehav särskilt i mellersta och södra delarna av riket

samt i vad mån dessa jordförvärv i olika avseenden kunde anses verka

avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade

intressen. Såsom ett av resultaten av sitt arbete avgav jordkommissionen

den 15 december 1921 betänkande med förslag till lag med bestämmelser

angående rätt att förvärva och besitta fast egendom. Ett av kapitlen i lagförslaget

innehöll bestämmelser örn tillstånd i vissa fall för svenska medborgare

att besitta fastighet. I huvudsak innehöllo bestämmelserna följande.

Enskild person, som genom köp, byte eller gåva förvärvade jordbruksfastighet,

skulle, bortsett från vissa undantag, inom tre månader från den

i fångeshandlingen utsatta tillträdesdagen, dock sist inom ett år från det förvärvet

skedde, på ett stadigvarande sätt bosätta sig på fastigheten ävensom

under fem år i följd, räknat från tillträdesdagen, vara där bosatt. Ville för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 336.

värvare, utan att iakttaga vad sålunda stadgats, behålla förvärvad fastighet,

finge det icke ske utan tillstånd av länsstyrelsen. Sådant tillstånd skulle icke

beviljas med mindre särskilda omständigheter föranledde därtill. Vissa myndigheter

hade att anmäla hos länsstyrelsen, då anledning funnes att antaga,

att fastighetsägare eftersatte vad som ålåge honom. Funne länsstyrelsen

giltiga skäl föreligga skulle den föranstalta örn att talan mot fastighetsägaren

utfördes vid domstol. Örn domstolen funne, att fastighetsägaren eftersatte vad

som ålåge honom, skulle den förelägga honom antingen, därest han ville

behålla fastigheten och icke redan till länsstyrelsen ingivit ansökan om tillstånd

därtill, att inom tre månader från det föreläggandet vunnit laga kraft

ingiva sådan ansökan, eller ock att avyttra fastigheten. När ett år förflutit efter

det föreläggandet vunnit laga kraft, skulle överexekutor till prövning företaga

frågan om fastighetens försäljning. Befunnes då, att fastighetsägaren

icke^ inom den i föreläggandet utsatta tiden ingivit ansökan örn tillstånd att

behålla fastigheten eller, därest så skett, att ansökningen avslagits, skulle

överexekutor förordna, att fastigheten skulle säljas å offentlig auktion.

Det förslag som sålunda framlagts av jordkommissionen blev så gott som

enhälligt avstyrkt av de myndigheter och sammanslutningar, vilka avgåvo

yttrande över detsamma, och blev icke av Kungl. Majit förelagt riksdagen.

Gällande inskränkningar i rätten att förvärva och förvalta

fast egendom m. m.

I stället för den norrländska förbudslagen gäller numera lagen den 18 juni

1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva

fast egendom (den s. k. bolagsförbudslagen). I motsats till den norrländska

förbudslagen gäller denna lag riket i dess helhet. Lagen innebär i huvudsak

följande.

Bolag, förening och stiftelse må icke i andra än de i lagen särskilt angivna

fall förvärva fast egendom på landet eller i stad utanför det till bebyggande

planlagda området. Sålunda må bolag, förening eller stiftelse förvärva fast

egendom, som i särskild ordning prövats äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden

eller huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats

eller dylikt eller att nyttjas till stenbrott, grustag m. m. Vidare äger Kungl.

Majit giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd i särskilda fall att förvärva

fast egendom av annan beskaffenhet än nyss sagts. Vissa förvärv äro undantagna

från lagens tillämpning, likaså vissa bolag, föreningar och stiftelser.

Samtidigt med sistnämnda lag utfärdades lag om bulvanförhållande i fråga

örn fast egendom (den s. k. bulvanlagen). Denna lag har till syfte att förhindra,

att i lag stadgat förbud att förvärva eller behålla fast egendom kringgås

därigenom, att den som har fång till viss egendom är bulvan för någon,

mot vilken dylikt förbud är gällande. Bulvanlagen innehåller stadganden av

följande innebörd.

Befinnes att i lag stadgat förbud att utan tillstånd eller särskilt godkännande

förvärva eller behålla fast egendom kringgås därigenom, att den som

har fång till viss egendom är bulvan för någon, mot vilken förbud är i fråga

om egendomen gällande, i det att egendomen huvudsakligen innehaves för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

9

dennes räkning, skall domstol på talan av allmän åklagare förordna, att

sedan sex månader förflutit efter det domstolens beslut vunnit laga kraft,

överexekutor skall pröva, huruvida egendomen skall säljas å offentlig auktion.

Förordnande örn försäljning skall av överexekutor meddelas, när det ej

framgår av lagfartsprotokollet, att egendomen avyttrats. Visar det sig sedermera,

att avtal varigenom egendomen avyttrats icke blivit beståndande, har

överexekutor att ånyo pröva, huruvida förordnande om försäljning skall meddelas.

Särskilda förvärvsförbud äro upptagna i lagen den 30 maj 1916 om vissa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag samt i förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande

trosbekännare och deras religionsövning.

I fråga om vissa brukningsdelar gälla fr. o. m. ingången av år 1944 enligt

lagen den 22 december 1943 angående ändring i vissa delar av lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom särskilda bestämmelser med

avseende å utarrendering. Dessa bestämmelser (de s. k. sociala arrendebestämmelserna)

avse brukningsdel, som omfattar högst femtio hektar odlad jord,

såvida densamma tillhör bolag, förening eller stiftelse, eller utgöres av gård,

torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvudgård och tillhör

enskild person eller fideikommiss, eller äges av enskild person, vilken icke

är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med

densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att

bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket.

Arrendator till brukningsdel som nyss sagts äger vid utgången av arrende,

som gäller för viss tid, i allmänhet rätt till nytt arrende för en tid av fem

år. Sådan rätt skall ånyo tillkomma arrendatorn vid utgången av vart femte

år (optionsrätt). Örn arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt

arrendeavtalet, eller om jordägaren avser, att han själv, hans make eller avkomling

eller ock hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka fastigheten,

eller örn det på grund av särskilda förhållanden måste anses för

jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten,

skall rätten till nytt arrende förfalla, så framt jordägaren senast ett år före

arrendetidens utgång på sätt örn uppsägning är stadgat lämnar meddelande

därom med uppgift tillika att arrendatorn, därest han icke åtnöjes med att

avflytta, har att inom en månad instämma talan örn bibehållande av rätten

till nytt arrende. Sker försäljning av utarrenderad fastighet, som här avses,

eller del därav, äger arrendatorn, så framt han är förvarad vid sin rätt till

nytt arrende, åtnjuta förköpsrätt.

Bestämmelserna örn förköpsrätt äro intagna i en särskild, den 22 december

1943 utfärdad lag. I denna lag stadgas att örn arrenderätt är förenad

med förköpsrätt, arrendatorn skall äga när försäljning sker av fastighet, som

sammanhänger med det arrenderade området eller vars odlade jord till .större

delen ingår i arrendet, lösa till sig fastigheten till det pris som köparen utfäst.

Förköpsrätt må dock ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller ock säljarens syskon, ej heller där

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

fastigheten säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder eller där

viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.

Sker försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt ej

utövas.

I syfte att förhindra vanhävd av jordbruksfastighet ha sedan år 1909 gällt

särskilda lagar angående uppsikt å vissa jordbruk. Dessa lagar ha intill den 30

juni 1942 haft endast begränsad räckvidd och varit knutna till de sociala

bestämmelserna i arrendelagstiftningen. Den 30 juni 1942 utfärdades emellertid

en mera generell lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk, vilken lag

betingades av den pågående kristiden och de därmed sammanhängande försörjningssvårigheterna

samt endast äger giltighet t. o. m. den 30 juni 1947.

Enligt denna lag skall, örn å brukningsdel finnes odlad jord till en vidd överstigande

ett hektar, uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas,

vare sig därigenom att jorden så vanskötes, att dess avkastningsförmåga äventyras,

eller därigenom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

Till vanhävd skall ej hänföras nedläggande av jordbruk å äga, örn med

hänsyn till dennas naturliga beskaffenhet eller belägenhet eller annan omständighet

det måste anses olämpligt att där driva jordbruk. Ej heller skall

den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll anses

såsom vanhävd, om byggnaden till följd av förändringar i driften av jordbruket

eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför

väsentliga fördelar för jordbruksdriften, eller ock av annan dylik anledning

blivit obehövlig.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1944 tillkallade jag särskilda

utredningsmän att verkställa utredning rörande ny lagstiftning örn uppsikt

å jordbruk. Därvid skulle övervägas, örn icke en ny uppsiktslag borde få

en mera generell giltighet än den närmast före år 1942 gällande lagen i ämnet.

Vidare skulle övervägas, om icke en viss ändring av vanhävdsbegreppet

borde komma till stånd. Utredningen är ännu icke avslutad.

Bland lagar, som kunna tjäna till hinder mot ett spekulativt utnyttjande

av jordegendom, bör även uppmärksammas lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord å landet.

I syfte att motverka spekulation med skogsegendom infördes genom lag

den 17 juni 1938 vissa nya bestämmelser i 5 § skogsvårdslagen den 15 juni

1923. Enligt dessa gäller i fråga om fastighet, som genom köp, byte eller gåva

övergår till ny ägare, vilken icke med den föregående ägaren är gift eller i

den skyldskap att efter lag kan följa rätt till arv efter denne, att intill dess

fem år förflutit från det lagfart sökts, avverkning av äldre skog icke må

utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen ske i andra fall än för husbehov eller

då den föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

11

Förslag av 1940 års utredning om jordbrukets skuldsättning.

Utredningens lagförslag.

Det av 1940 års utredning om jordbrukets skuldsättning framlagda förslaget

till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet innebär

i huvudsak följande.

En var, som genom frivilligt köpeavtal vill förvärva jordbruksfastighet,

skall söka tillstånd till förvärvet på sätt i lagförslaget närmare angives. Tillstånd

skall sökas sist inom tre månader sedan fånget skedde. Därest tillstånd

icke sökes inom föreskriven tid eller ansökningen avslås, skall fånget vara

ogiltigt. Länsstyrelsen skall vara tillståndsprövande myndighet. Lagen skall

icke äga tillämpning å fastighet, vars taxeringsvärde understiger 10 000 kronor.

Från sökande av tillstånd skall kronan samt kommun vara befriade.

Skall tillstånd sökas enligt annan författning, skall lagen ej vara tillämplig.

Såsom en fastighet skall vid lagens tillämpning anses egendom, som enligt

vad därom är stadgat skall åsättas särskilt taxeringsvärde. I fall då tillstånd

erfordras för förvärv av fastighet må ej heller del av fastigheten förvärvas

utan att tillstånd erhålles.

Rörande villkoren för erhållande av tillstånd har i lagförslaget upptagits

följande. Tillhör sökanden den jordbruksidkande befolkningen skall i regel

tillstånd meddelas. För den händelse sökanden icke tillhör den jordbruksidkande

befolkningen, skall närmare undersökning ske rörande syftet med förvärvet

och därmed sammanhängande omständigheter. Finnes härvid anledning

antaga, att sökanden med förvärvet av fastigheten huvudsakligen åsyftar

att bereda sig hastig vinst genom försäljning av fastigheten, genom avverkning

av skog, genom avyttring av husdjur, redskap, byggnader eller annan

egendom som erfordras för jordbruksdriften eller genom annan jämförlig åtgärd

skall ansökningen avslås. Likaledes skall ansökningen avslås om sökanden

tillhör den jordbruksidkande befolkningen och det är uppenbart att syftet

med förvärvet är sådant som nu nämnts. Visar undersökningen att sökande,

som icke tillhör den jordbruksidkande befolkningen, vill förvärva fastigheten

huvudsakligen för att nyttja åbyggnaderna för ändamål, som ej äger

samband med jordbruket, eller för att erhålla ränta å kapital, som nedlägges

i fastigheten, eller eljest i annat syfte än att själv driva jordbruket, må tillstånd

meddelas örn särskilda omständigheter föranleda därtill. Såsom sådan

omständighet skall anses, att sökandens innehav av fastigheten kan väntas

medföra nytta för jordbruket eller eljest för näringslivet i orten eller att fastigheten

för sökanden har ett särskilt värde utöver det ekonomiska. Finnes i

fall, som nu senast avses, bifall till ansökningen böra bero därav, att sökanden

vidtager viss åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket, nyttjar

fastigheten för visst ändamål eller underlåter viss användning, skall länsstyrelsen

meddela villkorligt tillstånd och däri utsätta vad i sådant hänseende

skall åligga köparen. Länsstyrelsen skall även utsätta vile för tredska att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

efterkomma vad som sålunda stadgats. Dylikt vite må dock icke i händelse

av bristande tillgång förvandlas till frihetsstraff. Vid villkorligt tillstånd skall

jordbrukskommissionen hålla uppsikt över att köparen fullgör vad honom

ålagts.

Då lagfart sökes å fastighet, till vars förvärvande tillstånd fordras, skall

bevis örn tillståndet företes. Underlåtes detta och är frågan örn rätten att förvärva

fastigheten ännu icke avgjord, skall inskrivningsdomaren förelägga sökanden,

vid äventyr att ansökningen eljest avslås, att inom viss tid inkomma

med beviset.

Lagen är avsedd att gälla under tre år.

Utredningens motivering.

Utredningen har framhållit, att sedan förra århundradets sista årtionden

vissa förskjutningar ägt rum beträffande äganderätten till landets jordbruksfastigheter

och att under särskilda mera begränsade tidsperioder företeelser

av kriskaraktär visat påtagliga verkningar. Vid bedömande av den för närvarande

rådande situationen har utredningen funnit lämpligt betrakta det förevarande

spörsmålet angående behovet av åtgärder mot jordbruksfastigheters

övergång i icke jordbrukande personers ägo som såväl ett långtidsproblem

som ett av den nuvarande kristiden skapat problem av betydelse sannolikt

endast för den närmaste framtiden. Rörande det föreliggande spörsmålet, sett

ur förstberörda synvinkel, har utredningen anfört följande.

Beträffande trävarubolagens jordinnehav i Norrland har en viss stabilisering

redan åstadkommits, dock först sedan betydande arealer av inägojord

och skogsmark, som förut tillhört bondebefolkningen, övergått i bolagens ägo.

Det är ett känt förhållande, att bolagen i stort sett visat ringa benägenhet att

avhända sig mark som de en gång förvärvat. Vissa fortgående förändringar

kunna dock påvisas i fråga om jordbesittningen även i de trakter, där bolagen

dominera. Sedan åtskilliga år pågå nämligen försäljningar från bolagens

jorddomäner av sådan jord, främst inägojord, som bolagen icke finna fördelaktigt

att behålla. Dessa försäljningar omfatta i regel endast mindre arealer

men de medföra dock att gammal bondejord i viss utsträckning återgår till

den jordbruksidkande befolkningen.

När fastigheter med avsevärda skogstillgångar gå i handel, ha köpare ur

jordbruksbefolkningens krets vanligen att räkna med konkurrens från skogsspekulanler,

varmed här avses spekulanter vilka ämna på kortast möjliga tid

realisera det värde som föregående ägare hopbragt genom att spara skogen.

Då skogsspekulanterna i regel förfoga över mera eget kapital eller eljest

bättre ekonomiska resurser än jordbrukarna, avgå de i denna konkurrens

ofta med segern. Enligt en år 1938 genomförd ändring i skogsvårdslagen kan

en viss hushållning framtvingas beträffande äldre skog, sedan en fastighet

övergått till ny ägare. Detta stadgande torde, såsom avsikten med detsamma

jämväl varit, samtidigt utgöra en hämsko på spekulationen i skogsegendomar.

Förhållandena synas dock allt fortfarande vara sådana, att personer, vilkas

egentliga intresse går ut på att äga tillgång till skogsprodukter, i stor omfattning

uppträda som köpare till fastigheter, varå skog finnes.

En även under normala tider påvisad företeelse är att personer, som själva

icke äro eller vilja bliva verkliga jordbrukare, förvärva jordbruksfastigheter

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

13

huvudsakligen för att erhålla en säkrare placering av sina kapitaltillgångar.

En annan typ av förvärv, som till sina verkningar å bondebefolkningens förhållanden

i viss mån är likartad med placeringsköpen, utgöres av stadsbornas

inköp av jordbruksfastigheter till sommarbostäder. Utan att ingå på ett

bedömande av de fördelar sådana förvärv kunna innebära för köparna och

utan att fälla något allmänt omdöme om förvärvens för- och nackdelar för

samhället i dess helhet, vill utredningen likväl framhålla, att dessa båda slag

av fastighetsförvärv flerstädes skapa ganska bekymmersamma problem för

landsbygdens folk; ett förhållande som även understrykes i två till utredningen

överlämnade framställningar, den ena från Riksförbundet landsbygdens

folk och den andra från Stockholms läns och stads distrikt av Svenska

landsbygdens ungdomsförbund. I framställningarna har uppgivits, att dessa

förvärv från kapitalstarka köpares sida i en vid räjong kring storstäderna och

även på andra orter medfört en stegring i jordvärdena, som icke motsvarats

av någon förbättring i jordbrukens bärighet. Följden av denna stegring har

blivit, att landsbygdens egen ungdom, då den önskat ägna sig åt jordbruk,

icke kunnat förvärva lämpliga gårdar på skäliga villkor utan nödgats insätta

ett alltför stort kapital i jordbruket, med ökad skuldsättning eller annan belastning

som resultat.

De hittills berörda företeelserna äro icke av egentlig kriskaraktär, även om

kristiden i olika avseenden inverkat på dem och deras betydelse för jordbruksnäringen

synes ha ökat under krisen. Dessa företeelser utgöra det centrala

i det långtidsproblem, varom förut talats och som alltjämt torde förbliva

aktuellt, även örn den nuvarande kristiden skulle efterträdas av mera normala

förhållanden.

För att bilda sig en uppfattning om fastighets spekulationen

under början av innevarande kristid har utredningen ut

sänt frågeformulär till skogsvårdsstyrelserna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott,

egnahemsnämnderna och jordbrukskommissionerna ävensom till

vissa enskilda sammanslutningar rörande handeln med jordbruks- och skogsfastigheter

i den öppna marknaden under tiden efter hösten 1939. En sammanfattning

av de å rundfrågan inkomna svaren har såsom bilaga fogats

till utredningens betänkande (s. 42—56). På utredningens begäran har vidare

länsstyrelsen i Jönköpings län i maj 1941 verkställt en särskild undersökning

rörande vissa försäljningar av jordbruksfastigheter inom Södra

Unnaryds socken till inom socknen icke bosatta personer. Resultatet av denna

undersökning har intagits i en till betänkandet fogad bilaga (s. 57—59).

Utredningen har själv rörande berörda handel med jordbruks- och skogsfastigheter

anfört följande.

Av den verkställda undersökningen framgår, att antalet avslutade köp av

jordbruksfastigheter i stort sett icke ökat under krisen. Från vissa trakter,

exempelvis från Värmland samt områdena kring Stockholm och Göteborg,

har dock uppgivits att handeln med jordbruksfastigheter varit väsentligt livligare

än vanligt. Svaren utvisa också, att en för den allmänna tendensen avgörande

faktor varit jordägarnas avvaktande hållning och obenägenhet att

sälja. Däremot synes efterfrågan på jordbruksfastigheter lia stegrats. Priserna

på sådana fastigheter lia under de senaste åren varit i stigande och

denna tendens Ilar fortsatt under krisen. Följden har blivit, att saluvärdena

numera i allmänhet ligga avsevärt högre än de år 1938 åsätta taxeringsvärdena.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Undersökningen har också givit åtskilliga upplysningar rörande konkurrensen

mellan jordbrukare samt utomstående spekulanter vid förvärv av

jordbruksegendomar. Liksom ovissheten örn krisens fortsatta utveckling hos

jordägarna medfört en obenägenhet att sälja, har det rådande läget verkat

dämpande på yrkesjordbrukarnas lust att förvärva nya jordbruk. Jordbrukarnas

återhållsamhet, när det gällt nyförvärv, bär satts i samband med

krisförhållandena, såsom militärinkallelserna och den därav följande bristen

på arbetskraft samt höga priser på jordbruksinventarier, byggnadsmaterial

och annat.

Den jordbruksidkande befolkningens visade obenägenhet att förvärva jordbruksfastigheter

har icke haft någon motsvarighet i fråga om andra kategorier

av köpare; den ökade efterfrågan på egendomar på landet synes just

ha härrört från dessa senare. Det har till och med från några håll sagts, att

en påfallande stor del av alla köpare hört till spekulanternas kategori. Det

har framhållits, att förskjutningen mellan de olika grupperna av köpare

borde ses i belysning av det förhållandet att en yrkesjordbrukare måste

fästa det största avseende vid jordbrukets bärighet och utsikterna att förränta

och amortera den skuldbörda som en nytillträdande bonde regelmässigt

åsamkar sig, under det att för spekulanterna andra intressen vore de

dominerande samt jordbruket och förräntningsmöjligheterna av underordnad

betydelse.

Av de till utredningen inkomna svaren kan inhämtas, att de utomstående

spekulanternas efterfrågan varit särskilt inriktad på skogsegendomar och

detta gäller för övrigt jämväl den grupp av köpare, för vilken huvudsyftet

varit alt erhålla en säkrare kapitalplacering. Det har i allmänhet kunnat

konstateras, att handeln med skogsfastigheter ökats och att prisstegringen

varit mera markerad i fråga örn dessa fastigheter än beträffande jordbruksfastigheter

med små eller inga skogstillgångar.

Från olika trakter ha uppgifter lämnats örn vissa för den nuvarande krisen

typiska förvärv av fastigheter på landsbygden. Sålunda ha stadsbor köpt

sådana egendomar för att använda dem som evakueringsbostäder. I andra

fall ha förmögna personer skaffat sig egendomar för att äga tillgång till lantbruksprodukter

och bränsle.

Med utgångspunkt från det anförda har utredningen rörande behovet

av en lagstiftning på ifrågavarande område yttrat följande.

Söker man i anslutning till det nu anförda vinna en överblick av intressemotsättningarna

mellan å ena sidan jordbruket och dess utövare samt å den

andra övriga näringar och befolkningsgrupper bör man betrakta det förevarande

samhällsproblemet som såväl ett problem på längre sikt som ett av

den nuvarande kristiden aktualiserat spörsmål. Förekommande missförhållanden

av skilda slag kunna var för sig och tillsammans utgöra anledning

till ingripanden från lagstiftarens sida. Det grundläggande och väsentliga är

samhällets intresse att bondebefolkningen bevaras och stärkes samt att jordbruksnäringen

vidmakthålles och utvecklas.

På den tid behovet av åtgärder till motverkande av bondeklassens försvagande

aktualiserades av sågverksbolagens jordförvärv, lade statsmakterna

den största vikten vid att själva grundvalen för böndernas ställning som

jordägare icke finge alltför mycket kringskäras. Denna sida av utvecklingen

förtjänar alltjämt den största uppmärksamhet. De förvärv av jordbruksfastigheter,

som i våra dagar göras av personer, vilka önska placera kapital,

påminna örn trävarubolagens förvärv därutinnan, att dessa kapitalplacerare

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

15

äro inställda på afl behålla de inköpta fastigheterna. Varje nytt förvärv är

därför till avbräck för bondebefolkningen och ett ingrepp i dess jordinnehav.

Visserligen bibehållas brukningsdelarna i stort sett, men de komma framdeles

ofta att skötas av arrendatorer eller förvaltare med därav följande olägenheter.

Då de självägande böndernas antal minskas och arrendatorernas

antal undergår en motsvarande ökning, försvagas bondeklassens ställning

och betydelse i samhället. Jordbrukets framtida utveckling torde också bliva

lidande på dessa förändringar i jordbesittningen, enär en arrendator i allmänhet

icke hyser samma intresse sorn en självägande bonde för att förbättra

fastigheten. Det har visat sig, att de nu berörda köparna icke sällan föredraga

skogsegendomar framför rena jordbruksfastigheter, tydligen därför att

skogen ur skilda synpunkter är ett lämpligare placeringsobjekt än den odlade

jorden. En särskild fara ligger däri, att dessa ägare ej sällan visa benägenhet

att bryta det naturliga samband, som i flera trakter finnes och

måste finnas mellan skogsbruk och jordbruk. I fall då skogen är det för

köparen väsentliga, betraktar han gärna jordbruket som en börda och behandlar

detsamma därefter, .lorden utarrenderas ofta för sig, under det att

den nye ägaren själv förbehåller sig skogen och dess avkastning, varför jordbruket

icke längre erhåller stöd av skogsbruket. I stort sett torde dock vanhävd,

rovdrift eller annan allvarlig misskötsel beträffande jord och skog icke

vara oftare förekommande, då fråga är örn denna kategori av jordägare. Det

ligger i deras eget intresse, att fastigheternas värde såsom placeringsobjekt

icke förringas. Möjligen kan det sägas, att ägarna emellanåt mera tillgodose

personliga önskemål än fastighetens behov, när kapital investeras i bostadsbyggnader,

trädgårdsanläggningar och dylikt. Vidtagna anordningar kunna

därför innebära en belastning på fastigheten såsom produktionsfaktor och

försvåra dess övergång i en verklig jordbrukares hand.

De köpare, som skaffa sig jordbruksfastigheter huvudsakligen för att använda

dem som sommarbostäder eller för evakueringsändamål eller för

andra härmed jämförliga syften, göra också sina förvärv på längre sikt, i

det att de merendels ämna behålla fastigheterna för avsevärd tid. Verkningarna

av deras förvärv äro därför i förevarande avseende att likställa med

kapitalplacerarnas. Ofta äro dessa köpare främst intresserade för åbvggnaderna

samt fastigheternas värden ur rekreationssynpunkt. Det torde ej sällan

ha inträffat, att jordbruket nedlagts helt och hållet, i synnerhet när förvärvet

avsett en fastighet med ringa areal av odlad jord, enär avkastningen

av jordbruket icke ansetts motsvara*det besvär, som jordbrukets bibehållande

skulle vålla den nye ägaren. I fall då jordbruket upprätthållits torde det

mången gång ha drivits på ett sätt som lämnat rum för anmärkningar, även

örn skäl icke funnits att tala örn vanhävd.

Med avseende å många förvärv av jordbruksfastigheter från icke jordbrukande

personers sida gäller, att de icke endast minska bondeklassens jordinnehav

utan medföra ogynnsamma verkningar även i andra avseenden. Utredningen

syftar härvid på sådana personer, som äro fastighetsspekulanter i

egentlig mening. En för såväl orten som landet i dess helhet skadlig rovdrift

och förstöring av brukningsdelarnas framtida produktionsförmåga har

ofta ägt rum från sådana tillfälliga jordägares sida. Vad skogsspekulan lernas

förvärv av jordbruksfastigheter angår, har man vanligen i främsta rummet

fäst sig just vid denna sida av saken, nämligen alf jordens skötsel brukat

bliva försummad under den tid en skogsspekulant innehaft fastigheten för

skogens exploaterande. Skogsspckulanten låter icke, såsom den för jordbruket

intresserade ägaren, vinsten från avverkningarna komma jordbruket

till godo, så alt skogen blir ett stöd för den odlade jordens brukande. Man

får ej heller förbise andra skadliga verkningar av skogsspekulanternas verk
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

samhet. Från skogsspekulanterna återgår jorden visserligen vanligen till

bondebefolkningen och det antal jordbruksfastigheter, som vid varje tidpunkt

befinner sig i enskilda skogsspekulanters ägo, torde icke utgöra någon större

del av landets samtliga jordbruksfastigheter. Emellertid innebär själva skogsavverkningsverksamheten,

sådan den bedrives av spekulanterna, ett skingrande

av det värde, som sparade skogstillgångar utgöra, och ett tillgodoseende

av enskild vinningslystnad på bekostnad av ortens och landets intressen.

För det uthålliga skogsbruk, som är till mest gagn för landet, har skogsspekulanten

icke något verkligt intresse. De kapitaluttag, som skogsspekulanterna

göra ur landets skogsegendomar, leda i regel till att skogsbygderna

bliva fattigare, enär kapitalet dragés till andra orter. När nytt kapital sedan

skall tillföras dessa bygder måste det ske i form av lån, och pä jordens framtida

ägare ankommer det att återställa de värden, som blivit skingrade.

Beträffande spekulanter i allmänhet och andra köpare, som icke äro yrkesjordbrukare,

kan man säga att deras möjligheter att tränga sig fram bero på

deras bättre resurser i fråga om kapital. Det vapen, som de använda sig av

i konkurrensen med yrkesjordbrukama, är överbetalning. De bjuda köpeskillingar,

som överstiga vad andra köpare anse motsvara fastigheternas normala

avkastning. Konkurrensen från denna köpstarka publik måste således

i stort sett leda till en förhöjning av saluvärdena på jordbruksfastigheter.

När saluvärdena på detta sätt avlägsna sig från de värden, som motsvara

avkastningen, ökas också jordbrukets improduktiva skuldsättning. Ehuru de

kapitalstarka köparna icke själva bruka belasta de av dem förvärvade fastigheterna

med lån, medför dock deras verksamhet en höjning av den genomsnittliga

belåningen. När en jordbruksfastighet från en sådan köpare återgår

i en yrkesjordbrukares ägo, kommer nämligen en ökad skuldbelastning vanligen

till stånd.

Om man särskilt ägnar uppmärksamhet åt den nu rådande kristiden, torde

det visserligen icke kunna konstateras, att någon spekulationsvirvel av samma

styrka och omfattning som under krisen 1914—19 hittills uppkommit.

Egendomsjobbarna, som köpa och sälja fastigheter för den tillfälliga vinstens

skull, torde icke ha varit talrika under de senare åren och någon påtaglig

ökning av deras verksamhet under tiden efter hösten 1939 har icke kunnat

påvisas. Förändringarna i priserna och penningvärdet ha knappast varit sådana,

att de starkare gynnat spekulationsaffärer på kort sikt. Däremot synas

andra kategorier av icke jordbrukande personer alltmera göra sig gällande på

fastighetsmarknaden. De nu uppträdandé utomstående köparna utgöras, såsom

redan framhållits, mestadels av personer, som köpa jordbruksfastigheter

på ganska lång sikt. Fast egendom på landet bedömes såsom ett lämpligt placeringsobjekt,

där den låga räntabiliteten uppväges av den större säkerheten.

Även andra motiv än säkerställande av kapital verka säkerligen i samma

riktning. På det hela taget synes det vara en allmän uppfattning bland de

kapitalägande att det i nuvarande oroliga tider ligger en viss trygghet i att

äga fast egendom på landsbygden. Det synes också vara anledning att antaga,

att dessa köp av jordbruksfastigheter från kapitalisters sida komma att

fortgå så länge ovissheten om den framtida utvecklingen består. Samtidigt

kan konstateras, att de ekonomiska förhållandena inom jordbruket icke äro

sådana, att bondebefolkningen utan samhällets stöd kan motstå det växande

trycket från främmande kapital. Sannolikt göra såväl säljare som köpare

jämförelser med läget under tiden för förra världskriget och räkna även med

möjligheten av en liknande utveckling som då. Huru framtiden i verkligheten

kommer att gestalta sig är givetvis icke möjligt att förutsäga. Det nuvarande

läget måste emellertid betecknas som labilt. Man måste räkna med att snabba

förändringar i de ekonomiska förhållandena kunna inträffa. Att det även

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 336.

17

föreligger fara för alt spekulationen snabbt griper omkring sig torde icke

kunna förnekas. Vad särskilt angår förhållandena inom jordbruksnäringen

finnes risk för att de nuvarande svårigheterna ytterligare ökas och att nya

tillkomma. Att spekulations- och placeringsköpen i sin mån medverka till

svårigheterna har tidigare berörts. Även om desamma ännu icke kunna sägas

ha skapat allvarliga missförhållanden, synas statsmakterna icke kunna

underlåta att vidtaga åtgärder mot dem. Med hänsyn till försörjningsläget är

det nämligen av vikt, att alla osunda tendenser inom jordbruksnäringen i tid

motarbetas. Det är icke försvarligt att vänta med samhällsingripanden intill

dess att avsevärda skadeverkningar redan uppstått. Den lagstiftning, som

tidigare genomförts mot osund jordspekulation, har utmärkts därav, att den

kommit för sent. Erfarenheten har också visat, huru svårt det är att komma

till rätta med sådana missförhållanden som rubbningar i äganderättsförhållandena

åstadkommit. Samhället bör beredas möjlighet att övervaka och

i den mån så erfordras inskrida mot överflyttning av jord från en befolkningsgrupp

till en annan.

På de sålunda anförda skälen har utredningen kommit till den uppfattningen,

att jordbruksbefolkningen genom särskild lagstiftning borde beredas

skydd mot den från främmande kapitalintressen härrörande konkurrensen

örn jordbruksfastigheterna.

Vid övervägande av olika möjligheter att finna ett medel i syfte

att förhindra övergång av jordbruks- och skogsfastigheter

till den icke j or dbruksidkande befolkningen har utredningen

ifrågasatt skärpt lagstiftning beträffande jorddelning, vanhävd och

skogsvård. Utredningen har härom anfört i huvudsak följande.

En efter jordbrukets behov lämpad fastighetsindelning kan medverka till

begränsning av handeln med jordbruksfastigheter. Därest bondejordbruken

erhålla en väl avvägd tilldelning av olika ägoslag samt givas sådan storlek,

att brukaren och hans familj kunna finna full bärgning och sysselsättning

å fastigheten, skapas förutsättningar för ett tillfredsställande resultat av

jordbruksdriften och benägenheten hos jordbrukaren att avyttra sin jord

torde därmed i viss mån minskas. Därest genom en revision av den nu gällande

jorddelningslagstiftningen korrektiv skapades mot sådana rubbningar

i fastighetsindelningen på landet, vilka medföra ett för jordbruket skadligt

avskiljande av skogsmark från den odlade jorden eller ett söndersplittrande

av brukningsdelar, vilka lämpligen böra förbliva slutna enheter, skulle sannolikt

åtskilliga utomstående köpares och särskilt skogsspekulanters benägenhet

att förvärva jordbruksegendomar något minskas. Emellertid torde det

vara uppenbart, att jorddelningslagstiftningen, huru densamma än utformas,

icke kan lösa hela spörsmålet örn bondejordens skyddande mot dessa köpares

förvärv av jordbruksfastigheter. Många av de personer, som nu uppträda på

fastighetsmarknaden, torde nämligen vara intresserade av att förvärva och

i ostyckat skick behålla vanliga bondejordbruk, och de synas även vara i

stånd att finna villiga säljare. Därtill kommer, att ändringar i jorddelningslagstiftningen

först efter längre tids förlopp kunna medföra verkningar i berörda

avseende, varför i varje fall när det gäller en krissituation som den nu

rådande andra medel måste tillgripas.

Lagbestämmelser mot rovdrift och annan misskötsel av jordbruk kunna

jämväl bidraga till att bevara jorden i de skötsamma jordbrukarnas ägo. Örn

jordägarna tvingas att i främsta rummet taga hänsyn till vad jordbrukets

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 33S. ^

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

bästa kräver, minskas möjligheterna att vid jordbruksfastigheternas utnyttjande

tillgodose åtskilliga rent personliga syften och önskemål, vilka ofta äro

av avgörande betydelse för spekulanternas jordförvärv. Genom särskilda

strängare föreskrifter om uppsikt över sådana jordägare, som icke tillhöra

yrkesjordbrukarnas kategori, kan man förstärka vanhävdslagstiftningens

effekt i fråga om spekulationens stävjande och lagen den 27 juni 1927 angående

uppsikt å vissa jordbruk har måhända haft vissa verkningar i denna

riktning. Det verkliga positiva intresset för jordens rationella brukande kan

emellertid icke åvägabringas genom lagstiftning mot vanhävd. Det ligger nämligen

i sakens egen natur att beträffande jordbruken i allmänhet endast de

svåraste fallen av misskötsel kunna nås av en sådan lag. En vanhävdslagstiftning

skulle icke heller undanröja samtliga för samhället skadliga verkningar

av dessa förvärv, enär det här ej endast gäller jordens rätta brukande

utan jämväl det i det föregående berörda spörsmålet om jordbruksfastigheternas

bevarande i den jordbruksidkande befolkningens händer. Utredningen,

som saknar anledning att ingå på den numera under utredning i annat sammanhang

upptagna frågan örn lämpliga åtgärder mot förekommande vanhävd,

finner det därför tydligt att spörsmålet om motverkande av fastighetshandelns

skadliga inverkan på jordbrukarnas förhållanden och särskilt

örn spekulationens bekämpande för sin lösning kräver författningsbestämmelser,

vilka falla utanför ramen för en vanhävdslagstiftning. Vad nu sagts

örn vanhävdslagar torde i huvudsak gälla jämväl i fråga om skogsvårdslagstiftningen.

Även örn denna sistnämnda med den genom lagen den 17 juni

1938 genomförda skärpningen medfört goda verkningar i här omhandlade

avseende, särskilt då fråga varit om köp som gjorts av egentliga skogsspekulanter,

bör å andra sidan uppmärksammas att ej heller denna lagstiftning

lägger hinder i vägen för jordbruksfastigheters övergång till personer, vilka

icke tillhöra den jordbruksidkande befolkningen, och sålunda ej heller tillgodoser

ett av de huvudsyften, varom i förevarande utredning är fråga. Därtill

kommer att samma lagstiftning, även efter den nyssnämnda skärpningen,

enligt vad de senaste årens erfarenheter visat icke kunnat förebygga talrika

fall av fastighetsförvärv, där köparna berett sig hastiga realisationsvinster

genom skogens avverkning samt låtit inägojorden mer eller mindre förfalla.

Varken genom skärpningar i skogsvårdslagstiftningen eller genom en vanhävdslagstiftning

kan man följaktligen tillgodose de samhällsintressen, som

det här gäller.

Med hänsyn till det anförda har utredningen kommit till den slutsatsen, att

örn samhället skulle kunna effektivt ingripa mot jordbruksfastigheters övergång

till olämpliga jordägare, en särskild lagstiftning som toge direkt sikte

på de här åsyftade fastighetsförvärven icke kunde undvaras.

Utredningen har därefter upptagit till övervägande frågan, om icke en sådan

lagstiftning kunde utformas efter de linjer, som uppdragits i tidigare

lagstiftningar och förslag till sådana på ifrågavarande område, men därvid

funnit sig icke kunna förorda en dylik lösning. Utredningen har härom anfört.

Man kan tänka sig en lagstiftning av sådan innebörd, att rätten till att

förvärva och behålla jordbruksfastighet icke prövas vid förvärvet utan göres

beroende av det bruk, förvärvaren framdeles gör av fastigheten. En sådan

lösning ligger i linje med principerna för vanhävds- och skogsvårdslagstiftningen,

men utredningen har redan angivit sin ståndpunkt till svårigheterna

att på dessa vägar förebygga den utveckling, för vilken i det föregående redo
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 336.

19

gjorts och vilken leder till alt bondejorden i växande omfattning övergår i

sådana personers ägo, som icke tillhöra den jordbruksidkande befolkningen.

Ej heller ett av jordkommissionen i betänkande den 15 december 1921 framlagt

förslag till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta

fast egendom synes kunna tagas till förebild för en ny lagstiftning på

området. Kärnpunkten i detta förslag var att ägaren skulle bosätta sig å den

förvärvade fastigheten och det antogs att missbruk av jordäganderätten härigenom

skulle kunna förebyggas. Emellertid torde åtskilliga köpare av de

kategorier, som i förevarande sammanhang åsyftas, vara beredda att underkasta

sig bosättningsplikten, om de härigenom uppnå full rådighet över den

förvärvade fastigheten. Vad de egentliga spekulanterna angår, skulle dessa

kunna i snabb följd avlösa varandra å samma fastighet och en av de skadligaste

formerna av spekulationsförvärv sålunda kunna fortgå. Bosättningsplikten

är slutligen ej heller det centrala i problemet, eftersom huvudsyftet

med en lagstiftning på området är att förhindra jordbruksfastigheters övergång

till ur samhälleliga synpunkter icke lämpliga köpare.

Den i femårslagen av den 28 juni 1918 försökta lösningen enligt vilken den,

som genom köp, skifte eller gåva åtkommit fastighet, icke ägde rätt att, innan

fem år förflutit från det lagfart beviljats å hans fång, avhända sig fastigheten

utan att godkännande av överlåtelsen vunnits, synes ej heller böra

komma under övervägande.

Utredningen har framhållit, att en annan princip för en lagstiftning på

området vore att köpares lämplighet såsom jordägare kontrollerades vid förvärvet

samt att vissa kategorier av personer uteslötes från rätten att förvärva

jordbruksfastigheter. Till förmån för en lösning efter denna linje har utredningen

anfört, att man härigenom ernådde en effektiv kontroll över jordbruksfastigheternas

överlåtelse till alla kategorier av köpare och ett verksamt

medel att reglera samt i förekommande fall förhindra fastigheternas försäljning

till sådana kategorier av köpare, vilka icke tillhörde den egentliga jordbruksbefolkningen.

De rena spekulanterna, vilka under inga förhållanden vöre

önskvärda såsom köpare, borde härigenom kunna helt utestängas. Utredningen

har visserligen funnit en sådan lagstiftning komma att i viss mån betunga

fastighetshandeln men har ansett att, även om denna invändning kunde

tillerkännas ett visst berättigande, den likväl icke borde tilläggas någon

avgörande betydelse. Den föreliggande frågan vore av den största samhälleliga

vikt och den nu rådande rätten att fritt sälja och köpa jordbruksegendomar

måste vika för ett större allmänt intresse.

Genom en lämplig utformning av lagstiftningen har utredningen ansett ingreppet

i den lojala fastighetshandeln, i vilket avseende fastighetsköpen jordbrukare

emellan spelade den övervägande rollen, kunna begränsas till det

minsta möjliga.

Utredningen som förutsett den invändningen mot lagstiftningen att fastigheternas

saluvärden härigenom skulle komma att sjunka eller i varje fall

att den nuvarande stegringen i dessa värden komrne att hämmas, har framhållit,

att även om denna effekt av lagstiftningen kunde förväntas te sig skadlig

för de jordbrukare, som stöde i begrepp att sälja sin egendom, den dock

måste för jordbruket i dess helhet och på längre sikt betraktas såsom gynn
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

sam. En mindre nedgång av jordbruksfastigheternas marknadsvärden innebure

ju icke någon minskning av jordbrukets avkastning och icke några olägenheter

för de jordbrukare, som behölle sin jord och ej vöre skuldsatta till

bristningsgränsen. För många jordbrukare borde det därtill vara till deras

eget bästa, att de icke genom anbud från kapitalstarka spekulanter lockades

till försäljningar, som de framdeles kunde få anledning att själva beklaga.

Vad anginge de kategorier av köpare, som icke tillhörde den jordbruksidkande

befolkningen och vilkas förvärv självfallet skulle komma att underkastas

en mera ingående prövning, har utredningen ansett dessas berättigade och

lojala intressen kunna vid lagstiftningens utformning samt vid tillämpningen

av densamma vederbörligen tillgodoses.

Av nu anförda skäl har utredningen stannat vid att föreslå en lagstiftning

innefattande viss kontroll över förvärv av jordbruksfastighet.

Det av utredningen framlagda förslaget bygger, som förut nämnts, på

principen, att tillstånd av viss myndighet skall erfordras för rätten att förvärva

jordbruksfastighet. Den första huvudfråga, som härvid uppstår, är

hur långt denna inskränkning i den fria fasti g hetshandeln

lämpligen bör sträckas. Utredningen har härom yttrat

följande.

Det kunde vid första påseende förefalla, som örn inskränkningen i fastiglietshandeln

endast borde gälla för sådana köpare, som kunna betecknas

som spekulanter. Kontrollen från det allmännas sida skulle då begränsas till

dem, som enligt vunnen erfarenhet i första rummet böra kontrolleras, och

de lojala förvärven, vilka äro de ojämförligt vanligaste, skulle icke beröras

av lagstiftningen. Vid försök att utforma lagen efter detta alternativ visar

det sig emellertid vara mycket svårt att i lagtexten uppdraga en tillräckligt

skarp gräns med avseende å de grupper av olämpliga jordägare, som kunna

betraktas som spekulanter. Inbördes förete dessa grupper mer eller mindre

stora olikheter och i förhållande till andra köpare är det ofta endast syftet

med förvärvet som karakteriserar dem. Särskilt gäller detta sådana kapitalstarka

köpare utom jordbruksbefolkningens led, om vilka i det föregående

talats, vilka vilja förvärva fastigheterna för att i dem placera kapital eller

av andra jämförliga orsaker. Den grundläggande bestämmelsen om lagens

tillämpningsområde bör vara så enkel och klar, att köpare och säljare såvitt

möjligt är icke behöva sväva i tvivel örn huruvida ett visst förvärv för sin

gillighet är beroende av tillstånd. Med hänsyn härtill synes det vara nödvändigt,

att lagstiftaren avstår från att låta bestämningen av begreppet spekulant

vara avgörande för lagens tillämpningsområde. Utredningen har av

dessa skäl ansett sig böra föreslå, att tillstånd till förvärvet skall fordras

med avseende å alla köp av jordbruksfastigheter.

Utredningen har särskilt upptagit till övervägande, huruvida icke från

huvudregeln örn skyldigheten att söka och erhålla tillstånd till fastighetsförvärvet

skulle kunna göras det mycket betydande undantaget, att sådant tillstånd

icke skulle erfordras vid köp jordbrukare emellan. Emellertid är även

spörsmålet, huruvida en köpare är att anse som jordbrukare, i viss grad en

hedömningsfråga. Det synes knappast vara lämpligt att överlåta åt parterna

att verkställa denna bedömning samt att bära riskerna av en felbedömning.

För parterna själva torde det fastmera i tveksamma fall vara en fördel att

kunna hänskjuta frågan till den tillståndsbeviljande myndigheten för att er
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 336.

21

hålla elt definitivt avgörande. Det bör även bemärkas, att tillstånd i undantagsfall

bör kunna vägras även om köparen är yrkesjordbrukare, exempelvis

då fånget uppenbarligen är ett spekulationsköp eller då köparen uppträder

som bulvan för annan, som icke är lämplig som jordägare. Det förenämnda

undantaget skulle således i sin ordning behöva förses med inskränkande

bestämmelser. På grund av nu anförda skäl har utredningen funnit

sig böra avstå från att undantaga yrkesjordbrukarnas fastighetsförvärv från

lagens tillämpning.

Till stöd för den ståndpunkt utredningen intagit i de nu berörda spörsmålen

må ytterligare anföras, att inskrivningsdomarens granskningsplikt icke

bör alltför mycket utökas. Vid varje ansökan om lagfart måste inskrivningsdomaren

visserligen pröva, huruvida förvärvet är sådant att tillstånd bör sökas.

Men om man valt det första förut nämnda alternativet eller man från

huvudregeln gjort undantag för köp jordbrukare emellan, hade alla fång

måst av inskrivningsdomaren underkastas en ingående granskning i fråga

om sitt förhållande till den nya lagstiftningen. Angelägenheten av att lagens

tillämpningsområde blir klart fastställt är följaktligen av vikt även därför,

att inskrivningsdomarens prövningsplikt icke skall bliva alltför betungande

eller rent av omöjlig att på ett tillfredsställande sätt fullgöra.

Svårigheterna att klart avgränsa olika kategorier av köpare från varandra

ha alltså föranlett utredningen att låta lagförslaget omfatta köpare i allmänhet.

Enligt utredningens mening borde det emellertid vara möjligt för

den prövande myndigheten att verkställa en gallring och ett särskiljande

mellan de olika huvudkategorier av köpare, varom förut nämnts. En sådan

till myndigheten förlagd gallring av köparna vore, framhåller utredningen

vidare, något helt annat än en på allmänheten ankommande bedömning av

lagens tillämplighet. 1 överensstämmelse härmed lia i det av utredningen

framlagda lagförslaget upptagits bestämmelser av den innebörd, att olika huvudgrupper

av köpare vid tillståndsprövningen skulle falla under olika i författningen

upptagna regler. Utredningen har till utveckling av denna ståndpunkt

anfört.

Till en första huvudgrupp kunna hänföras alla de lojala köpare, beträffande

vilka i det vida övervägande antal fall någon verklig övervakning icke

är påkallad. Såsom kännetecken på de köpare, vilka enligt förslaget skola

föras till denna grupp, har upptagits att de tillhöra den jordbruksidkande

befolkningen. Förslagets innebörd är, att tillstånd till förvärvet utan ytterligare

utredning så gott som regelmässigt skall beviljas så snart det klarlagts,

att köparen tillhör den jordbruksidkande befolkningen, enstaka sådana särskilda

fall som förut antytts undantagna. I praktiken kommer sålunda förslagets

genomförande icke att innebära något hinder för de talrika köpen

jordbrukare emellan. Visserligen kan det icke undvikas, att även dessa köpare

få underkasta sig visst besvär och vissa mindre kostnader, men utredningen

utgår från att köpare, som tillhöra den jordbruksidkande befolkningen,

utan svårighet skola kunna styrka detta förhållande. Det torde också

kunna förväntas, alt ansökningarna från denna slöra grupp av köpare icke

skola vålla vederbörande myndighet nämnvärt arbete.

Utredningen har övervägt, huruvida icke för nyssnämnda huvudgrupp av

köpare skulle upptagas villkoret afl köparen hade för avsikt alt själv driva

jordbruket å den fastighet, han önskade förvärva. En sådan fordran har likväl

icke ansetts böra uppställas. Det torde ej sällan förekomma att en jordbrukare

vill anskaffa eli jordbruk åt en anhörig men i egel namn och det

opaginerad Kontrollera mot PDF

-- Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

torde även finnas fall, då en jordbrukare av andra naturliga och lojala skäl

vill förvärva mera än en jordbruksfastighet.

Med avseende å de köpare, vilka icke tillhöra den jordbruksidkande befolkningen,

skall enligt lagförslaget en närmare undersökning äga rum rörande

de med det avsedda förvärvet sammanhängande omständigheterna.

För denna huvudgrupp av köpare måste i främsta rummet köparens syfte

med förvärvet utredas. Detta köparens syfte är nämligen av väsentlig för att

icke säga avgörande betydelse för utfallet av prövningen. Man torde främst

med hänsyn till dessa köparens avsikter med förvärvet kunna uppdela dem

i två kategorier. Den första av dessa utgöres av sådana spekulanter, som icke

lia för avsikt att behålla den förvärvade fastigheten utan endast att bereda

sig hastig vinst genom realisation av själva fastigheten eller å densamma

befintliga naturtillgångar, byggnader eller inventarier. Dessa spekulanter eller

s. k. fastighetsjobbare i egentlig mening böra helt utestängas från förvärv

av jordbruksfastighet och något undantag från förvärvsförbudet med avseende

å dem finnes icke intaget i lagförslaget.

Den andra kategorien av köpare, som icke tillhöra den jordbruksidkande

befolkningen, omfattar alla sådana kapitalstarkare personer från städerna

eller med dem jämförbara, vilka icke kunna betecknas som fastighetsspekulanter

eller jobbare. Denna grupp av köpare är med hänsyn till sina syften

med förvärven och även eljest ingalunda enhetlig. Dit höra köpare nied

ganska olikartade avsikter och växlande personliga kvalifikationer. Ett kännetecken

å denna grupp har ansetts vara, att dessa köpare icke lia för avsikt

att själva driva jordbruket. Någon enkel regel, huruvida en köpare av denna

kategori skall kunna erhålla tillstånd till fastighetsförvärvet eller förvägras

sådant tillstånd, har icke ansetts kunna uppställas, utan det bör ankomma

på prövningsmyndigheten att med beaktande av lagstiftningens allmänna

grunder avgöra varje ärende efter omständigheterna i det särskilda

fallet. Utredningen har utgått från att tillstånd må beviljas allenast när sökanden

kan åberopa särskilda skäl, vilka väga tyngre än det allmänna intresset

att jordbruksfastigheterna stanna i den jordbruksidkande befolkningens

händer.

Utredningen har understrukit, att prövningsmyndighetens uppgift i många

fall kunde komma att möta vissa svårigheter, när det gällde den senast berörda

kategorien av köpare. Redan köparens motiv och avsikter kunde enligt

vad utredningen framhållit icke alltid med säkerhet bedömas. Man hade

också att räkna med sådana köpare, vilka dolde och förklädde sina verkliga

planer. Även köpare, vilkens förvärv godkänts på giltiga grunder, kunde

sedermera få lust att utnyttja fastigheten på ett mot lagstiftningens principer

stridande sätt. Med hänsyn till dessa omständigheter har utredningen

i lagstiftningen lämnat viss möjlighet för det allmänna att, efter det tillstånd

till förvärvet givits, utöva kontroll över köparens sätt att sköta fastigheten.

Därest denna kontroll reserverades endast för sådana särskilda fall, där avslag

å ansökningen närmast skulle ifrågakomma men tvekan likväl rådde,

har utredningen ansett befogade invändningar mot densamma icke kunna

resas. En sådan kontrollmöjlighet påfordrade enligt utredningens mening

införandet i lagförslaget av en föreskrift örn villkorligt tillstånd,

d. v. s. att tillstånd skulle kunna beviljas allenast under förutsättning att viss

åtgärd av köparen vidtoges eller viss användning av fastigheten komme till

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

23

stånd. Prövningsmyndigheten skulle i enlighet därmed utsätta viss tidpunkt,

före vilken föreskriven åtgärd skulle lia vidtagits, eller viss tidrymd, under

vilken föreskrift rörande användningen skulle gälla. Utredningen har även

föreslagit, att prövningsmyndigheten skulle kunna utsätta särskilt vite för

tredska att efterkomma vad som sålunda av myndigheten föreskrivits. I anslutning

härtill har utredningen vidare anfört.

Det kan förutses att invändningar kunna komma att resas jämväl mot denna

punkt i utredningens förslag. Man kan finna föreskrifter som de angivna

innebära ett ytterligare irriterande ingrepp i den fria handeln med

jordbruksfastigheter. Det kan även tänkas, att dylika förelägganden och

vitespåföljder närmast kunna anses komma att ha sin plats i en kommande

vanhävdslagstiftning. Utredningen vill häremot åter framhålla, att ingen

lagstiftning av annan natur än den bär föreslagna kan innebära ett så effektivt

hinder mot den utveckling på fastighetshandelns område, för vilken i

det föregående redogjorts och vilken leder till den egentliga bondebefolkningens

försvagande. Vad närmast angår det villkorliga tillståndet med åtföljande

föreskrifter av prövningsmyndigheten, är den här föreslagna lösningen

i själva verket långt mindre ingripande än andra alternativ utredningen

haft under övervägande.

Av olika skäl har utredningen funnit det nödvändigt att förlägga tillståndsprövningen

till någon redan befintlig myndighet. I och för

sig kunde det, enligt vad utredningen uttalat, ha varit önskvärt och ägnat

att förenkla förfarandet, örn granskningen kunnat verkställas av inskrivningsdomaren.

Tydligt vore emellertid, att det här vöre fråga om avgöranden,

vilka icke lämpligen kunde läggas å denne. Sociala och ekonomiska

synpunkter spelade vid prövningen en så dominerande roll, att ärendena syntes

böra överlämnas åt förvaltningsmyndighet och icke åt domstol. Ehuru

vissa skäl kunde tala för att anförtro prövningen åt jordbrukskommissionerna,

har utredningen icke funnit sig böra förorda en sådan lösning. Det lämpligaste

har synts utredningen vara, att länsstyrelserna finge sig ålagt att

upptaga och avgöra ifrågavarande ärenden. Utredningen har erinrat om att

vissa jordförvärv redan nu vore beroende av länsstyrelsernas godkännande.

Enligt stadgande i 1925 års bolagsförbudslag (3 §) finge bolag, förening eller

stiftelse förvärva fast egendom, som prövades äga sitt huvudsakliga värde i

åbyggnaden eller huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt

eller att nyttjas till stenbrott, grustag m. m. En motsvarande bestämmelse

inginge i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att

förvärva fast egendom m. m. (4 §). Den prövning, som i dessa båda lagrum

stadgades, ålåge länsstyrelserna. Många beröringspunkter funnes mellan den

prövning, som länsstyrelserna således redan hade sig anförtrodd, och den

granskning, som bleve en följd av det förevarande förslagets genomförande.

Påföljden av att tillstånd vägras skall enligt utredningens förslag

vara att förvärvet är ogiltigt. Denna verkan borde enligt vad utredningen

framhållit följa omedelbart av avslaget på ansökningen. Någon särskild

talan för att åvägabringa eller konstatera ogiltigheten borde således icke

krävas. Samma påföljd har utredningen ansett böra stadgas för det fall att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

tiden för ingivande av ansökan försuttits. Sedan tidsfristen utlöpt, utan att

ansökan blivit gjord, skulle fånget således vara att anse som ogiltigt. I ett

sådant fall förelåge dock enligt utredningens mening intet hinder för att parterna

i avtalet, därest de fortfarande vöre ense, träffade ett nytt avtal om

samma fastighet samt att detta nya avtal lades till grund för en ansökan

om tillstånd till förvärvet. Den av utredningen förordade påföljden funnes

redan upptagen i 1916 och 1925 års förut nämnda lagar. Femårslagen hade

likaledes innehållit föreskrift, att överlåtelse skulle vara ogiltig, om godkännande

å densamma icke erhölles eller om tiden för sökande av godkännande

försuttes.

Utredningen har framhållit, att det kunde övervägas, huruvida den föreslagna

lagstiftningen borde erhålla definitiv natur eller huruvida densamma

borde givas formen av en provisorisk lagstiftning med begränsad giltighetstid.

Då lagstiftningen emellertid innefattade en ganska väsentlig inskränkning

i fysiska personers dittills bestående frihet att förvärva fast egendom

och densamma, även i vad det gällde de av krisförhållandena mindre påverkade

fastighetsförvärven, kunde behöva prövas till sina verkningar, innan

ståndpunkt toges till en lagstiftning av bestående karaktär, har utredningen

förordat lagen som ett provisorium.

Yttrandena.

Utredningens förslag har avstyrkts av flertalet hörda myndigheter och

sammanslutningar. Följande myndigheter och sammanslutningar ha emellertid

i princip tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma utan erinran, nämligen

lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Västerbottens och Norrbottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Jönköpings, Kalmar (södra delen), Gotlands, Kristianstads,

Hallands, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län,

jordbrukskommissionerna i Stockholms, Jönköpings, Kalmar (södra delen),

Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län, egnahemsnämnden i Södermanlands

län, fastighetsbildningssakkunniga samt Riksförbundet landsbygdens

folk. Inom ett flertal av de myndigheter och korporationer, som tillstyrkt

förslaget, ha emellertid förekommit reservationer, i vilka förslaget avstyrkts.

Även inom de myndigheter och korporationer, som avstyrkt förslaget,

ha anförts reservationer, i vilka förslaget tillstyrkts.

I de yttranden, i vilka förslaget avstyrkts, ha såsom skäl härför i huvudsak

framförts följande synpunkter. Något behov av den föreslagna lagstiftningen

förefunnes icke. Lagstiftningen innebure en skrålagstiftning, som förbehölle

rätten att äga jordbruksfastigheter endast åt bondeklassen. De fördelar, som

kunde vinnas med lagstiftningen, uppvägdes icke av de nackdelar, som densamma

föranledde. Såsom nackdelar med lagstiftningen har framhållits, att

den medförde ett starkt intrång i den fria handeln med fastigheter, dreve

ned värdet på fastigheterna med ty åtföljande risk för förluster för inteek
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 336.

25

ningshavarna, förorsakade bönderna förluster vid försäljning av deras fastigheter

för den händelse en icke-jordbrukare hjöde ett högre pris än en

jordbrukare saint vållade köpare och säljare besvär och kostnader. I flera

yttranden har framhållits, att en smidigare väg att nå fram till det åsyftade

resultatet vöre en skärpt vanhävds-, jorddelnings- eller skogslagstiftning.

Även i de yttranden, däri lagstiftningen i princip tillstyrkts, ha ett flertal

erinringar framställts mot den utformning förslaget erhållit. Framför allt

har härvid rests invändning mot att samtliga fastighetsförvärv skulle vara

underkastade tillståndsprövning. Det har i stället föreslagits, att den jordbruksidkande

befolkningens förvärv skulle vara undantagna från dylik prövning.

Vissa erinringar ha även riktats mot förslaget att prövningsrätten skulle

tillkomma länsstyrelserna. I några yttranden har sålunda förordats att prövningsrätten

anförtroddes inskrivningsdomaren. Från flera håll har påyrkats

ändring i föreskriften att förvärv av fastighet, vars taxeringsvärde understege

10 000 kronor, ej skulle vara underkastat prövning.

Ur de yttranden, i vilka ifrågavarande lagstiftningsförslag

tillstyrkts, må i övrigt återgivas följande mera allmänna

synpunkter på lagstiftningsfrågan.

Fastighetsbildningssakkunniga, i vilkas yttrande lantmäteristyreisen till

alla delar instämt, lia anfört.

I yttrande den 13 maj 1941 i en inom riksdagen väckt fråga örn åtgärder

för att hindra att allt flera självständiga jordbruk och skogsbruk förvärvades

av icke-jordbrukare i rent spekulationssyfte uttalade de sakkunniga bland

annat, att skyddsåtgärder mot s. k. spekulationsköp otvivelaktigt kunde anses

påkallade av rådande krisförhållanden. De sakkunniga hade då för ögonen

framför allt den spekulation i skog, som visserligen kan sägas vara en

konstant företeelse och alltid utgöi en fara för jordbruksnäringen men att

döma av erfarenheten kan väntas få ökad omfattning under krislägen och

måste betecknas som särskilt vådlig för samhället i en situation som den närvarande,

då vårt folk i högre grad än eljest är för sin försörjning omedelbart

hänvisat till jordbrukets produkter.

Om man reserverar beteckningen spekulation för sådana fall, då kalkylerna

till större delen bygga på utsikter till vinst, oberoende av produktivt

arbete, bör emellertid beaktas att risken för jordbruket kan vara lika stor,

där skogsköparen icke är någon spekulant i denna mening utan avser att

driva rationellt skogsbruk och kanske taga sin vinst huvudsakligen genom

att själv genom industriverksamhet förädla virket.

Nämnda fara för jordbruksnäringen framträder naturligtvis huvudsakligen

i sådana delar av landet, där jordbruket till följd av karg jordmån, ringa

åkerjord eller dylikt har att kämpa med särskilda svårigheter men där å andra

sidan skogstillgångar finnas, vilka i jordbrukarens hand utgöra ett värdefullt

stöd för jordbruket.

Att söka hindra att detta stöd undandrages jordbruket har ju länge betraktats

som en viktig uppgift för statsmakterna. Den i och för sig nyttiga

trävaruindustriens intressen ha fått hållas tillbaka, när de hotat att för mycket

utbreda sig på jordbrukets bekostnad, och så mycket mindre har det då

kunnat väcka betänklighet att därigenom även lagts band på lystnad efter

enskild vinning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Man har med frångående av den under 1800-talet genomförda fria jorddelningens

princip sökt genom reglerna örn fastighetsbildning förekomma

att jordbruksjorden och skogsmarken komma i skilda ägares händer och

genom stark begränsning av den tid, för vilken upplåten skogsavverkningsrätt

må äga bestånd, lagt hinder mot att den, som vid viss tidpunkt äger fastigheten,

av oförstånd eller personligt vinstbegär för längre tid berövar jordbruket

dess ifrågavarande stöd.

Men med dessa metoder kan ju icke skapas skydd mot att den, som äger

både jordbruksjorden och skogen, själv utnyttjar fastigheten på sådant sätt,

att det för jordbruksnäringen nyttiga sambandet mellan inägor och skog faktiskt

upplöses och sålunda avkastningen av skogen väl kommer ägaren av

jordbruksjorden men dock icke jordbruket till godo. Detta fall bereder de

största svårigheterna, då skyddet för jordbruket här förutsätter en konstant

övervakning över jordägarens sätt att sköta sin jord och så starka indirekta

tvångsmedel som effektiva straff eller vitén samt ytterst måhända t. o. m.

det största av alla ingrepp i äganderätten, eller alltså expropriation. Även

denna väg har man dock i viss mån beträtt genom lagstiftningen om vanhävd.

Skogsvårdslagstiftningen, som ju närmast fullföljer syftet att hindra skogsskövling,

har tillika medelbart fått viss betydelse för skogens bevarande såsom

stöd åt jordbruket, då ju begränsning av avverkningsrätten hindrar den.

som för tillfället äger jorden, att disponera över skogskapitalet på sådant

sätt att det för hans efterträdare i äganderätten under lång tid blir utan avkastning.

Även mer direkt har man inom detta lagstiftningsområde sökt

främja jordbruket. Detta gäller ej blott förbehållet om husbehovsskog. Förevarande

synpunkt torde till stor del ligga till grund för det år 1938 i skogsvårdslagen

införda förbudet mot avverkning under fem år efter det fastigheten

överlåtits till ny ägare och denne sökt lagfart. Man har velat göra det

mindre frestande att inköpa en med jordbruksjord och skog försedd fastighet

i huvudsakligt syfte att driva skogsbruk.

Jämväl dessa metoder att skydda jordbruket mot förlust av stödskog äro

emellertid mer eller mindre ineffektiva. Kontrollen enligt vanhävdslagen kan

svårligen avse annat än påtaglig grov misskötsel av jordbruket, förutsätter

alltså att betydande skada redan inträtt och når alls ej likgiltighet för möjligheter

att utveckla jordbruket. Utan en alltför omfattande apparat kan ej

heller annat än vissa typfall ställas under dylik fortlöpande kontroll. Det

berörda avverkningsförbudet i skogsvårdslagen har visat sig kunna kringgås.

Man har nämligen icke under förbudet inbegripit sådana fall, då rätt till avverkning

tillkommer annan än nye ägaren på grund av upplåtelse före fastighetsförvärvet.

Med begagnande av detta förhållande ordnas saken av skogsköparen

ofta så, att säljaren förbehåller sig rätt till avverkning under de

första fem åren och samtidigt avtalas att den för hans räkning avverkade

skogen skall levereras till nye fastighetsägaren. Även om detta smyghål kunde

stoppas, kan ju dock aldrig avverkningsrätt så kringskäras att man förekommer

skogsköp, som äro lagda på något längre sikt.

Vad beträffar nu förevarande förslag att förbjuda själva fastighetsförvärvet,

där det anses innefatta risk för vad man vill motarbeta, så äger ju ett

sådant system de förebyggande medlens allmänna företräden, och det har ju

också länge tillämpats i fråga om bolag och vissa andra juridiska personer.

Men när det gällt att utvidga detsamma till att inbegripa även s. k. enskilda

skogsspekulanter, ha betänkligheterna varit stora och hittills lett till att väckta

förslag i sådan riktning avvisats. Mot systemet i allmänhet kan ju erinras

att det icke träffar dem, som redan före dess införande hunnit förvärva jord.

Och då det gäller enskilda personer gör metoden ingrepp i en sedan snart ett

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

27

och ett halvt sekel gällande medborgerlig fri- och rättighet, varje svensk

mans rätt att förvärva och besitta fast egendom av vad natur som helst.

Dessa invändningar torde dock icke väga alltför tungt. Vad den förra beträffar,

så måste systemet betraktas som ett komplement till de ingripanden

som kunna ske mot redan varande jordägare, och örn det hindrar en

fortsatt trafik av vad man funnit leda till skada, bör det ju icke underkännas

för att det ej tillika botar skada, grundad i redan uppkomna förhållanden.

Vidkommande de medborgerliga rättigheterna, så äro de icke ens under

ett och samma statsskick något i hela sin utsträckning en gång för alla givet

utan måste i viss mån rättas efter tidsförhållandena samt inskränkas, där de

visat sig brukas på sådant sätt att medborgarnas gemensamma bästa motverkas.

Rätten att förvärva och besitta jord har ju icke ansetts lägga hinder

i vägen för den ena begränsningen efter den andra i jordäganderättens innehåll,

och är man på det klara med att just det utnyttjande av fastigheten,

som med förvärvet åsyftas, måste förhindras, blir det mest en strid om ord

örn man dock förfäktar att rätten att göra förvärvet måste respekteras. År

1918 stadgades, låt vara provisoriskt, förbud mot misshagliga förvärv, ehuru

under formen förbud för jordägare att avhända sig fastighet till vem som

helst.

Den mest vägande invändningen mot det nu föreslagna systemet synes de

sakkunniga hänföra sig till svårigheten att på förhand konstatera, när ett

sådant fall föreligger att förvärvet bör hindras. Örn man uppställer ett legalt

förbud mot vissa fång, bör påföljden av dess överträdande icke inskränka

sig till att lagfart å fånget och i förekommande fall en mot detsamma svarande

ändring i fastighetsindelningen vägras. Från fastighetsbildningsväsendet

har man sorgliga erfarenheter av civilrättsligt giltiga överlåtelser, som

ej stå i överensstämmelse med vad som icke må bliva föremål för dylik statlig

sanktion. Det synes därför riktigast att, i överensstämmelse med föreliggande

förslag och gällande lagstiftning mot förvärv från bolags sida, förbudet

principiellt får innebära att förvärv i strid mot detsamma blir att anse

såsom ogiltigt. Så mycket viktigare är då att parterna och en var intressent

kan med säkerhet avgöra vad som är tillåtet och vad som hemfaller under

förbudet. Härav skulle åter bliva en följd att, om man i lagen själv direkt

utskilde de förvärv som förbjödes, man måste anknyta till vissa yttre, fölen

var lätt konstaterbara fakta, såsom ju kunnat ske, när endast förvärvarens

egenskap av juridisk person fått fälla utslaget. Men när det gäller enskilda

personer är det vida svårare att finna dylika fakta, som indicera den

fara man vill förekomma. Man skulle döma efter vederbörandes syften, men

dessa äro ju sällan för envar uppenbara. Och legala presumtioner om visst

sylte skola lätteligen i det enskilda fallet visa miste, varigenom lagstiftningen

kan förfela sitt ändamål, framför allt förlora sin effektivitet. Man kan därför

knappast välja annan utväg än att i likhet med förslaget överlåta åt

myndighet en diskretionär prövning av varje särskilt fall. Men detta i sin

ordning innebär att lagen principiellt ställer alla förvärv under myndighets

kontroll och således att systemet kräver en vidlyftig apparat med kostnader

och besvär för myndigheter och enskilda. Härtill kommer att naturligtvis

även vid en individuell prövning av fallen vederbörande myndighet har

svårt att med säkerhet bedöma den tilltänkte köparens ännu icke i handling

manifesterade syften och att det således måste föreligga risk för misstag, så

mycket mer som lagen dock alltid måste till förekommande av godtycke och

alltför ojämn lagtillämpning uppställa vissa mer eller mindre bindande regler

till ledning för prövningen.

Vore här fråga örn en vanlig lagstiftning, icke avsedd blott för viss tid,

synes det, med hänsyn till betänkligheterna mot det föreslagna systemet,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

behövligt att ingå i djupare undersökning av eventuellt föreliggande möjligheter

att med andra medel nå det åsyftade målet. Bland annat torde i så

fall nu pågående revision av vanhävds- och fastighetsbildningslagstiftningarna

böra avvaktas och undersökning ske, huruvida icke skattelagstiftningen

kunde så omformas att vinsterna av skogsbruket via det allmännas mellankomst

kunde till en del återbördas till jordbruksnäringen. Men det är icke

säkert att man med någon framdeles såsom lämplig befunnen metod kan

råda bot på de skador, som under mellantiden tillfogas denna näring, och

den föreliggande krissituationen, som dels är ägnad att stimulera till spekulation,

dels måste anses ställa jordbruksnäringen mer än eljest i främsta

rummet, tillstädjer icke att man tills vidare låter saken ha sin gång och

uppskjuter till framtiden att söka rättelse. Här lärer få anses ligga fara i

dröjsmål.

De sakkunniga, bland vilka finnas flera, som med egna ögon sett, huru

mångenstädes jordbruket råkat i tillbakagång och jordbrukarna utarmats på

grund av skogsköparnas framfart, och som iakttagit omisskännliga tendenser

till en ökning av denna för landet skadliga trafik, skulle därför redan

med hänsyn till det nu anförda icke våga avstyrka förslaget att genom lag

provisoriskt ställa förvärv av jordbruksfastigheter under statlig myndighets

kontroll.

Egnahemsstyrelsen har yttrat.

Den skogsskövling och den vanhävd, som ofta blir en följd av jordbruksfastigheters

övergång i skogsspekulanters och jobbares händer, torde utgöra

de företeelser, som i första hand ansetts påkalla ingripande från det allmännas

sida. Enligt egnahemsstyrelsens mening är det angeläget, att åtgärder

från det allmännas sida vidtagas för att, vilka bevekelsegrunder en person

än haft för att förvärva en jordbruksfastighet, motverka sådan skötsel

av fastigheten, att dennas produktionskraft minskas. Det synes ligga närmast

till hands, att statens ingripanden häremot taga formen av skärpningar

i skogsvårds- och vanhävdslagstiftningen. Vad angår spekulationen med jordbruksfastigheter

synes det styrelsen, som örn denna även skulle kunna motarbetas

genom en skärpt beskattning av spekulationsvinster.

Emellertid är styrelsen ej övertygad om att statsåtgärder av nu åsyftad art

äro tillräckliga för att förhindra exploateringen i samband med spekulationen

med jordbruksfastigheter. Med hänsyn härtill anser styrelsen även statsingripanden

av andra slag böra övervägas. Härför synes även tala, att övergången

av jordbruksfastigheter i händerna på personer, som själva icke äro

eller avse att bliva verkliga jordbrukare, kan inbjuda till betänkligheter

också ur andra synpunkter än med tanke på faran för icke önskvärd exploatering

av jorden. Helt allmänt kan det ifrågasättas, örn det är önskvärt, alt

landets jordbruksjord äges av andra än dem, som bruka jorden, varvid dock

icke bör förglömmas, att förekomsten av arrendeställen kan underlätta starten

för många, som ej ha förutsättningar att redan från början förvärva

egna jordbruk. Det är ej önskvärt, att bondebefolkningens jordinnehav, inbegripet

skogstillgångar, fortgående minskas och att denna befolkningsgrupps

ställning och betydelse i samhället försvagas. Vidare torde det icke

kunna förnekas, att den omständigheten, att andra och mera kapitalstarka

personer än jordbrukarna uppträda som köpare av jordbruksfastigheter, är

ägnad att föranleda en stegring av priserna på sådana fastigheter och en

höjning av den skuldsättning, som jordbrukarna nödgas ikläda sig vid förvärv

av jord. Dessa olägenheter synas väga tyngre än det intresse som

jordbrukare, vilka redan inneha jordbruk, kunna ha av att de, örn de vilja

sälja sina fastigheter, kunna få så mycket som möjligt betalt för dessa.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

29

Överståthållarämbetet har uttalat.

Det är för landet ett livsintresse att bevara en självständig bondeklass.

Ur denna synpunkt är frågan om jordens lämpliga och rättvisa fördelning

ett spörsmål av utomordentlig vikt. Frågan har av ålder varit föremål för

statsmakternas synnerliga uppmärksamhet. Särskilt har på senare år frågan

åter trätt allt mer i förgrunden. Angeläget har det synts vara att förhindra,

dels att äganderätten till jorden lösryckes från personlighetsförhållandet och

införlivas med korporationsintressen och därmed jämförliga syften, dels att

bärkraftiga självständiga jordbruk förintas eller att eljest till odling dugliga

jordbesittningar samlas hos ägare, vilkas intressen ej äro direkt inriktade på

drivande av jordbruk.

Som ett nytt led vid realiserandet av önskemål örn åtgärder till fromma

för den jordbrukande befolkningen är ifrågavarande lagförslag att betrakta.

Det inrymmer i sådant hänseende enligt ämbetets förmenande goda uppslag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län har anfört.

De föreslagna lagbestämmelserna skulle komma att göra det mycket svårt

för s. k. fastighetsjobbare att använda jordbruksegendomar såsom spekulationsobjekt

även örn dylika affärer ej kunde hindras helt. Men även för

sådana kapitalstarka köpare, främst stadsbor, vilka ämnade förskaffa sig

jordbruksegendom för kapitalplacering eller för sommarbostad och rekreationstillfällen,

komme bestämmelserna att vålla så mycket besvär och ovisshet

om köpets bestånd, att många tilltänkta köp härigenom omöjliggjordes.

Genom dessa svårigheter komme konkurrensen om egendomarna troligen

att bliva mindre, varigenom det bleve lättare för den nystartande jordbrukaren

att skaffa sig en lämplig egendom. Ur ren yrkessynpunkt vunne man

även den fördelen, att den jordbrukande befolkningen kunde bibehålla en

mera självständig ställning utan att komma i beroendeställning såsom arrendatorer

under kapitalstarka personer från andra yrken.

Jordbrukskommissionen i Värmlands län har framhållit.

Kommissionen har från sitt verksamhetsområde erfarenhet av att en viss,

om än mindre förskjutning av jordbruksfastigheter äger rum från den egentliga

jordbrukarklassen till befolkningskategorier, som lia ringa eller intet

intresse av jordens skötsel utan förvärva sådan egendom i spekulationssyfte

eller såsom objekt för kapitalplacering. Särskilt sådana jordbruksfastigheter,

som lia tillgång till skog, synas begärliga som spekulationsobjekt. 1 ett

stort antal fall, som varit eller äro föremål för kommissionens handläggning,

har det visat sig, att vederbörande förvärvat egendomen i uteslutande syfte

att bereda sig vinning av skogen. Till egendomen hörande lantbruk har fått

förfalla. I en del fall har vanhävden fortskridit så långt, att egendomens

användande för jordbruksändamål, om icke omöjliggjorts, så dock i hög

grad försvårats. Genom den nu föreslagna lagen kan ett ingripande ske på ett

så tidigt stadium, att vanhävd av sådan egendom förebygges.

Med stöd av den erfarenhet kommissionen under sin verksamhet förvärvat

anser kommissionen, att en lagstiftning av nu ifrågasatt art bör på ett verksamt

sätt kunna förhindra ett, särskilt med hänsyn till rådande försörjningsläge,

icke önskvärt överförande av jordbruksfastighet från den jordbruksidkande

befolkningen lill andra befolkningsgrupper. Kommissionen får därför

tillstyrka det föreliggande förslaget.

Jordbrukskommissionen i Västernorrlands län har anfört.

Det måste enligt kommissionens mening vara ett samhällsintresse av största

vikt, att jordbruks- och skogsfastigheter bevaras i den jordbruksidkande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

befolkningens ägo. Jordens övergång i händerna på sådana personer, som

själva icke idka jordbruk, bör därför i möjligaste mån förhindras antingen

sådant sker i rent spekulationssyfte eller för att erhålla en god placering av

tillgängligt kapital. Samtliga sådana köp torde i regel bidraga till höjandet

av fastigheternas saluvärde, vilket icke kan vara önskvärt ur deras synpunkt,

som ha för avsikt att förvärva jordbruksfastighet i syfte att bebo och bruka

densamma.

Från statsmakternas sida ha under senare år vissa åtgärder vidtagits till

förhindrande av jordbruks- och skogsfastigheters övergång till andra än verkliga

jordbrukare. Som sådan åtgärd torde få räknas den år 1938 vidtagna

ändringen i skogsvårdslagen. Enligt kommissionens mening har lagändringen

i fråga emellertid icke haft åsyftad verkan. Effektivare bestämmelser i omnämnt

syfte äro därför erforderliga. Dessa böra så avvägas, att de samtidigt

som de kunna anses motsvara avsett ändamål icke ställa fastighetsägarna

under allt för snävt förmynderskap i det fall att de av en eller annan

anledning behöva avyttra sina fastigheter.

Liknande synpunkter ha andragits av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Västernorrlands län.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har yttrat.

Det är enligt förvaltningsutskottets förmenande förvisso av mycket stort

allmänt intresse, att jorden kvarbliver i den jordbrukande befolkningens ägo.

De tendenser till jobberi med jordbruksegendomar, som framför allt under

kristider göra sig gällande, synas innebära en allvarlig fara för jordbruksnäringens

framtida bestånd. Det är nämligen ej nog med att jordbruksegendomarna

förvärvas av personer, vilkas intresse för egendomarna huvudsakligen

består i utnyttjandet av egendomarnas realiserbara tillgångar, framför

allt skogarna, utan därtill kommer, att dessa ofta kapitalstarka köpares uppträdande

på fastighetsmarknaden bidrager till att jordbruksegendomarna

komma upp i ett pris, som icke motsvarar deras värde ur ren jordbrukssynpunkt.

Oftast är det sålunda — åtminstone i övre Norrland — skogen, som är

föremål för den icke jordbrukande köparens intresse, då den beräknas att på

den längre sikten ge god avkastning på nedlagt kapital, men även andra

orsaker kunna vara anledning till att icke-jordbrukare gärna förvärva mindre

jordbruksfastigheter, t. ex. för sommarvistelse eller på senare tiden för

evakueringsändamål. Ur ren produktionssynpunkt blir verkan av dessa fastighetsförvärv

i stort sett densamma, d. v. s. sämre utnyttjande av såväl den

odlade jorden som förefintliga utvecklingsmöjligheter till förfång för produktionen,

vilket speciellt i nuvarande läge måste anses synnerligen beklagligt.

Även örn den år 1938 genomförda ändringen i skogsvårdslagen framtvingat

en viss återhållsamhet med avseende å realiseringen av äldre skog å fastighet,

som övergått till ny ägare, synes densamma icke på längre sikt vara tillfyllest

för förhindrande av spekulationsköp av skogsfastigheter.

Förvaltningsutskottet har sålunda ingenting att erinra mot principen i föreliggande

lagförslag, även om det måste anses vara ett betydande ingrepp i

den fria handeln med jordbruksfastigheter, som ofta kommer att förorsaka

även köpare tillhörande den jordbruksidkande befolkningen tillsynes ej obetydliga

besvär.

Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit.

Då det ostridigt för landets välfärd är av största betydelse, att jorden

innehaves av den grupp medborgare, som genom utbildning och erfarenhet

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

31

bäst är i stånd att sköta densamma, bör det vara ett samhällsintresse, att

detta förhållande även upprätthålles. Då andra medborgaregrupper än den

nyssnämnda och även juridiska personer på grund av tidsutvecklingen visat

sig lia intresse av att placera kapital i jord eller använda jorden som spekulationsobjekt,

anser förbundet det fullt naturligt och riktigt, att vissa restriktiva

åtgärder i fråga om rätten att förvärva jord måste vidtagas, även om

dylika åtgärder i viss mån skulle komma att strida mot den tidigare gällande

uppfattningen rörande individens frihet. Vid tidpunkten för utredningen förmärktes

endast vissa tendenser till köplust från de medborgaregrupper, som

stå utanför det egentliga jordbruket. Dessa tendenser torde emellertid på

senaste tid lia förstärkts betydligt, och av denna anledning föreligger det

enligt förbundets uppfattning ett klart behov av att förut nämnda restriktiva

åtgärder vidtagas. Skulle så icke ske, måste den naturliga konsekvensen

bliva en snabbt fortgående, på konstgjord väg framkallad jordvärdestegring,

som givetvis för med sig en ytterligare skuldbelastning av jordbruket. Får

denna tendens fritt utveckla sig, måste jordbruket för att kunna bära den

växande räntebördan kräva ytterligare höjda priser på jordbrukets produkter.

Svårigheterna för jordbruket äro redan nu tillräckligt stora, varför varje

ökning av desamma, som icke är oundgängligen nödvändig, bör på allt sätt

motverkas. Det förslag, utredningen i detta syfte framlagt, synes enligt förbundets

uppfattning i stort sett läcka syftemålet och därtill på ett sådant

sätt, att den enskildes rätt att fritt handla i minsta möjliga grad beskäres.

Ur de yttranden, i vilka förslaget avstyrkts, må återgivas

följande av mera principiell betydelse.

Lantbruksstyrelsen har anfört bland annat.

Lantbruksstyrelsen är ense med utredningen därom att spekulation med

jordbruks- och skogsfastigheter samt till dessa hörande nyttigheter bör förhindras.

Likaså bör det förhindras att jordbruksfastigheter vanhävdas och

slutligen bör det allmänna med tjänliga medel motverka prisstegringen på

jordbruks- och skogsfastigheter. Så långt möjligt stabila jordvärden äro en

förutsättning för att jordbruksnäringen skall kunna drivas med tillfredsställande

resultat. Lantbruksstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att

även hastigt fallande jordvärden kunna åstadkomma ödeläggande rubbningar

för jordbruksnäringen.

När det gäller de medel, som böra tillgripas för att nå sagda mål, är lantbruksstyrelsen

av annan mening än utredningen. Styrelsen kan icke finna,

att läget på jordbruksfaslighetsmarknaden är sådant, att ett så kraftigt ingrepp

bör göras, som den föreslagna lagen innebär. Endast örn en ogynnsam

förändring inträder i förevarande förhållanden, synas skäl föreligga att överväga

en dylik åtgärd.

Ifråga om de s. k. skogsspekulanterna torde deras möjligheter att förvärva

fastigheter i spekulationssyfte ha starkt beskurits genom 1938 års ändring

av skogsvårdslagen. Därest erfarenheter skulle komma att giva vid handen,

att genom sagda ändring av skogsvårdslagen spekulation med skog icke kan

tillräckligt effektivt förhindras, torde i första hand böra undersökas, örn icke

genom ytterligare skärpning av skogsvårdslagstiftningen ifrågavarande syftemål

kan nås.

På motsvarande sätt synes vanhävd av jordbruksfastigheter böra förhindras

genom lämplig vanhävdslagstiftning i stället för genom köpförbud.

Vad beträffar frågan örn verkningarna utav att personer, som icke tillhöra

den jordbruksidkande befolkningen, förvärva jordbruksfastigheter i ändamål

att själva driva lanthushållning, så torde dessa icke enbart vara ogynnsam
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

ma. Tvärtom är det ofta så, att ifrågavarande personer genom att förfoga

över tillräckligt kapital Ira möjlighet att, sedan de förskaffat sig erforderliga

insikter i lanthushållning, utrusta vederbörande faslighet med förstklassiga

inventarier och bedriva ett rationellt jordbruk. De kunna på så sätt ofta

bliva föregångare och mönster för sin trakt. Enligt lantbruksstyrelsens mening

skulle det icke vara till nytta vare sig för den jordbruksidkande befolkningen

eller för jordbruksnäringen att genom skråmässiga gränser skilja dem

från övriga folkgrupper och näringar. Tvärtom synes det kunna medföra fördelar,

örn kontakt dem emellan upprätthålles. Andra befolkningsgrupper

kunna därigenom få inblick i de villkor, varunder jordbruket arbetar, och

jordbruket kan tillföras lärdomar från andra näringar.

Där utanför jordbruket stående personer förvärva jordbruksfastighet för

att utarrendera densamma, kan icke heller en sådan åtgärd anses vara enbart

till nackdel. Så länge arrendegårdssystemet icke tager för stor omfattning utan

i huvudsak håller sig vid nuvarande läge, torde dylika fastighetsförvärv tvärtom

kunna vara tili fördel. Därigenom kunna duktiga jordbrukare, som sakna

tillräckligt kapital för köp av egna jordbruksfastigheter, bliva i stånd att

driva eget jordbruk. Skulle av arrendesystemet följa icke önskvärda sociala

eller andra konsekvenser med avseende å arrendatorernas ställning, synes

rättelse böra åvägabringas genom en väl avpassad arrendelagstiftning.

Vad slutligen beträffar prisutvecklingen på jordbruksfastigheter, så är det

känt — och detta har även utredningen visat — att en viss prisstegring ägt

rum sedan inträdet av nu rådande kristid. Ovisst är, örn ifrågavarande prisstegring

kunnat hindras, därest den föreslagna lagen varit i kraft. Hur utvecklingen

i detta avseende kommer att gestalta sig i framtiden torde icke

med säkerhet kunna förutses. Det förtjänar emellertid framhållas, att statsmakterna

genom nu gällande regleringar av priser och avsättning för jordbruksprodukter

lia medel i sin hand att förhindra större prisstegringar och i

varje fall ett upprepande av vad som inträffade på förevarande område under

krisen efter förra världskriget. I samma riktning verkar även krigskonjunkturbeskattningen.

Betydande osäkerhetsmoment kunna uppstå på jordbruksfastighetsmarknaden

vid förslagets genomförande. Den jordbrukare, som sålt sin jordbruksfastighet

och genom auktion avyttrat sina inventarier, kan riskera att senare

återfå fastigheten, därför afl köparen vägras tillstånd. En jordbrukare, som

säljer sin egendom för att köpa en annan, kan av samma skäl bliva ägare av

tvenne fastigheter. Möjlighet att avvakta att tillstånd beviljas köparen finnes

i här angivna fall måhända endast sällan.

Sammanfattningsvis får lantbruksstyrelsen som sin uppfattning framhålla,

dels att förhållandena på förevarande område för närvarande icke äro sådana,

att åtgärder av den art, som föreslagits, kunna anses påkallade, dels att olägenheter,

som i vissa fall kunna tänkas följa av att personer utanför jordbruket

förvärva jordbruksfastighet, böra förekommas genom andra medel,

vilka mera direkt taga sikte på ifrågavarande olägenheter, dels ock att ett genomförande

av förslaget kan väntas medföra högst betydande olägenheter

även för jordbrukarna själva.

Sveriges lantbrnksförbund har anfört bland annat följande.

Den verkställda utredningen synes icke lia givit stöd för påståendet att

den obegränsade rätten att förvärva jordbruksfastigheter för närvarande

utgör eller inom den närmaste framtiden kan förväntas utgöra någon allvarligare

fara för bondejordens decimering. I den mån en dylik fara skulle

uppstå, torde de verksammaste motåtgärderna böra sökas dels i en större

lönsamhet för vårt jordbruk, varigenom landsbygdsbefolkningens intresse av

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

33

att stanna kvar vid jordbruket säkerligen skulle befrämjas mera än genom

en viss sänkning av jordvärdet, dels ock genom åtgärder till nedbringande

av byggnadskostnaderna för lantbruket. Lantbruksförbundet vill genom det

nu anförda dock icke ha helt bortsett från att behov av en inskränkning i

rätten att förvärva jordln-uksfastigheter kan uppkomma. För närvarande

står emellertid behovet av en lagstiftning på detta område enligt förbundets

förmenande icke i rimlig propoi-tion till de olägenheter, som den föreslagna

lagstiftningen skulle medföra. På grund härav finner lantbruksförbundet

icke tillräckliga skäl föreligga för genomförandet av det framlagda förslaget

till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Lantbruksförbundet har icke känt sig fullt övertygat om att det ifrågasatta

förbudet för utomstående att förvärva jordbruksfastigheter skulle i annat

fall än beträffande vissa särskilda fastigheter eller grupper av fastigheter

medföra nämnvärd nedgång av fastighetsvärdena. I de fall och i den mån

följden likväl skulle bliva ett sänkt jordvärde, utgör lagstiftningen från

jordägarens synpunkt ett synnerligen allvarligt ingrepp i äganderätten, som

alltid tillmätts ett högt värde. Dylika ingrepp böra enligt lantbruksförbundets

förmenande icke företagas utan synnerligen tvingande skäl. Vidare skulle

den föreslagna lagstiftningen införa ett osäkerhetsmoment inom fastighetshandeln,

vars följder icke böra underskattas. Olägenheten av att fastighetsköpen

skulle vara villkorliga, intill dess vederbörande myndighet godkänt

desamma, äro så uppenbara, att de näppeligen torde behöva klarläggas. Man

behöver blott tänka på det fall, att köparen, efter det köpet avslutats, finner

detsamma ofördelaktigt. Genom att underlåta att söka tillstånd eller vid tillståndssökandet

låta sig mindre angeläget vara att få ansökningen bifallen,

skulle köpet kunna förfalla. Säljaren, som tidigare haft ytterligare spekulanter,

saknar kanske dessa, när det senare blir uppenbart, att den skedda

försäljningen måste återgå. Vidare skulle försäljning av jordbruksfastigheter

vid offentlig auktion knappast kunna ifrågakomma därest den föreslagna

lagstiftningen komme lill stånd. Det är nämligen av vikt för en auktionsförrättare

att omedelbart eller inom kort tid kunna avgöra, om högsta

avgivna anbudet kan antagas, enär övriga bud i allmänhet icke kunna påräknas

vara gällande under en längre tid.

Länsstyrelsen i Stockholms län har yttrat.

Såvitt framgår av betänkandet, har utredningen icke närmare klarlagt,

huruvida och i vad mån den tendens till ökad skuldsättning inom jordbruket,

för vars motverkande utredningen tillkommit, må lia framkallats av en

osund spekulation i jordbruksfastigheter. Ett dylikt klarläggande skulle lia

varit desto mera naturligt, som direktiven till utredningen otvetydigt torde

få anses innebära en anvisning att ägna uppmärksamhet åt det orsakssammanhang,

vilket kan föreligga mellan nämnda båda företeelser.

Den undersökning, som föret innes i betänkandet, har närmast bibringat

länsstyrelsen ett intryck av att något verkligt behov av en lagstiftning av det

slag, som i betänkandet föreslås, knappast kan antagas föreligga. Såsom utredningen

konstaterat, lia svaren på rundfrågan bland annat givit vid handen,

att spekulanternas efterfrågan främst varit inriktad pä skogsegendomar. Med

anledning härav anser sig länsstyrelsen böra framhålla, att den skärpning

av 5 § av skogsvårdslagen, som verkställdes så sent som år 1938, just tog

sikte på alt förhindra spekulation i skogsjordbruk. Vid sådant förhållande

och då utredningen till och nied vitsordat lagskärpningens goda verkningar i

angivna syfte, synes det böra fordras starkare skäl än utredningen lörebragt

för att införa en även för normala tider avsedd lagstiftning av den restriktiva

innebörd, som utmärker det föreliggande förslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 saini. Nr ikle.

a

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Helt naturligt ställer sig saken annorlunda, om frågan begränsas till att,

liksom skedde åren 1920—21, i ett svårartat krisläge ingripa reglerande i

förevarande hänseende. Skulle utvecklingen under rådande kristid finnas motivera

ett dylikt tillfälligt ingripande, vill länsstyrelsen givetvis icke motsätta

sig en sådan åtgärd. Emellertid anser länsstyrelsen det kunna ifrågasättas,

huruvida en för såväl myndigheter som allmänhet så betungande ordning,

som det av utredningen framlagda lagförslaget går ut på, kan vara behövlig

för sistnämnda ändamål. Då förslaget påtagligen syftar längre än till ett av

krisläget påkallat provisorium, synes det icke utan vidare klart, att det innebär

den lyckligaste lösningen, därest frågan skärskådas enbart ur synpunkten

av nämnda läge.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat bland annat följande.

Såvitt länsstyrelsen kan finna, vinner utredningens uppfattning om behövligheten

av lagstiftningsåtgärder i syfte att bevara jorden åt den jordbruksidkande

befolkningen icke stöd av den i betänkandet framlagda undersökningen.

Det av utredningen införskaffade materialet utvisar i stort sett att i

handeln med jordbruks- och skogsfastigheter i öppna marknaden under tiden

efter hösten 1939 icke kunnat påvisas någon påfallande ökning, att jobberi

och skogsspekulation väl förekommit men icke i någon mera anmärkningsvärd

omfattning, att antalet icke-jordbrukare ökats bland köparna beroende

på att kategorien kapitalplacerare gjort sig starkare gällande på fastighetsmarknaden

än tillförne, att rena jordbruksfastigheter i allmänhet icke synts

vara av större intresse för andra än jordbrukare samt att kapitalplacerarnas

köp närmast avsett egendomar med skönhetsvärden eller med läge och bebyggelse,

som lämpa sig för evakueringsändamål, eller egendomar med stora

skogsmarker. Undersökningen synes ej heller utvisa, att genom den konkurrens

mellan lantbefolkningen och kapitalplacerarna, som sålunda i vissa fall

uppkommit, den förras intresse skulle i någon nämnvärd grad ha trätts för

nära. Det vill förefalla, som om utredningen byggt sitt förslag mindre på

konstaterade olägenheter av den fria fastighetshandeln än på farhågor för

skadeverkningar i en framtid.

Vad förhållandena i Malmöhus län angår, har någon tendens till spekulationsköp

av jordbruksfastigheter under nu rådande kristid icke yppat sig.

Det torde främst vara skogsmarken, som inbjuder till spekulationsköp, och

denna tillhör huvudsakligen de stora godsen inom länet, vilka sällan gå i

handel. Något behov av åtgärder till inskränkning i rätten att handla med

jordbruksfastigheter kan därför enligt länsstyrelsens mening icke grundas å

förhållandena i detta län.

Det framlagda förslaget bör med hänsyn till motiveringen för detsamma

ses såsom ett led i lösandet av frågan om åtgärder till tryggande av den jordbrukande

befolkningens ställning och dess skyddande mot utomstående intressen.

Länsstyrelsen är icke främmande för att det kan visa sig erforderligt

att vidtaga åtgärder i sådant syfte. Frågan härom kräver emellertid enligt

länsstyrelsens mening en annan och mera uttömmande utredning än den som

i betänkandet framlagts. Tanken på att det därvid kan visa sig nödvändigt

att i någon form ingripa mot den fria handeln med jordbruksfastigheter kan

väl icke utan vidare avvisas men utan samband med en utredning av frågan

i hela dess vidd kan^ icke godtagas ett förslag som det föreliggande, vilket

innebär ett avsteg fran hävdvunna principer i fråga om fri företagarverksamhet.

Icke heller kan enligt länsstyrelsens mening med fog åberopas att

det med hänsyn till rådande förhållanden föreligger behov att införa koncessionstvång

i enlighet med förslaget. Rådande försörjningsläge gör det väl

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

35

angeläget att åtgärder vidtagas till förekommande av rovdrift och annan

misskötsel av jordbruksegendomar, men detta syfte tillgodoses icke genom det

föreliggande förslaget.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört.

Det torde för länets del kunna sättas i fråga, huruvida sådana missförhållanden

i avseende å handeln med jordbruksfastigheter förekommit, som

kunna utgöra tillräcklig motivering för en på den enskilda äganderättens

område så ingripande lagstiftning som den nu föreslagna. Att jobberi med

jordbruksfastigheter dock förekommer lär icke kunna bestridas och det

gäller därför att stävja och försvåra denna för jordbruket skadliga verksamhet

i den mån möjligheter därtill finnas. Man måste dock enligt länsstyrelsens

mening härvid framgå med stor försiktighet, så att legitima intressen

med avseende å jordförvärv icke skadas. Väl kan det sägas ligga vikt uppå

att bevara jorden i de skötsamma jordbrukarnas händer, men en lagstiftning

i detta syfte får icke givås sådant innehåll, att den obehörigen gynnar en viss

befolkningsgrupp. Målet bör väl i varje fall vara, att jorden skall brukas och

förkovras på bästa möjliga sätt. Ur denna synpunkt synes huvudvikten böra

läggas på att stävja jobberiet med jordbruksfastigheter och att motverka möjligheter

till rovdrift och annan misskötsel av jordbruk.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det länsstyrelsen som om befogade

invändningar kunna framställas mot förslaget. Sålunda presumeras,

att den s. k. jordbruksidkande befolkningens förvärv äro legitima. Endast

där det finnes uppenbart, att syftet med förvärvet är jobberi, skall ansökningen

avslås. Även om detta syfte är antagligt, skall ansökan bifallas. Detta

synes vara att gå för långt i omtanke örn en viss befolkningsgrupp.

För länsstyrelsernas del innebär den föreslagna lagen krävande och svårlösta

uppgifter. Länsstyrelsen tänker härvid icke i första hand på de tidsödande

utredningar, som säkerligen behöva förekomma i ett mycket stort antal

ärenden, utan fastmer på de svårigheter som möta, då det gäller att avgränsa

fastighetsjobberi från legitima förvärv. Det är sannerligen en vansklig uppgift

att med någon grad av säkerhet bilda sig en uppfattning om en för länsstyrelsen

och dess underlydande tjänstemän mången gång säkerligen helt främmande

persons avsikt med ett fastighetsförvärv. Att de uppgifter som vederbörande

lämnar örn sig själv och sina avsikter icke utan vidare få tagas för

goda, ligger i sakens natur.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har gjort följande uttalande.

De skäl, som utredningen anfört för en lagstiftning i syfte att motverka

jordbruksfastigheters övergång i icke jordbrukande personers ägo, finner

länsstyrelsen vara vägande och vill i likhet med utredningen understryka

vikten av att den självägande bondestammen bibehålies. ben utväg utredningen

valt för alt skydda jorden från spekulation av olika slag har utredningen

själv förutsett kunna bliva föremål för invändningar, ehuru den icke

ansett dessa vara av avgörande betydelse. Länsstyrelsen vill emellertid ifrågasätta

örn icke en allmän prövning vid förvärvet och den inskränkning i möjligheten

att förvärva jordbruksegendom, som föreslås, komma att medföra

icke avsedda skadliga konsekvenser. Det torde utan tvivel kunna fastslås, att

den fria konkurrensen mellan köpare av jordbruksfastigheter icke enbart

varit av ondo. De högre priserna, på jordbruksfastigheterna ha säkerligen i

manga fall framtvingat en rationalisering av driften för att göra egendomen

räntabel. Vidare måste man nog förutsätta att den fria konkurrensen redan

framskapat vissa överpris på egendomar; under nuvarande förhållanden gäl
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

ler detta helt naturligt skogsegendomar och sådana egendomar, som är o lämpliga

för evakueringsändamål. Även egendomar kring de större städerna ha

säkerligen även under normala förhållanden ett salupris, som avsevärt överstiger

deras rena jordbruksvärde, då det av olika skäl länge funnits en tendens

hos de mera besuttna att förvärva lämpligt belägna jordbruksegendomar.

Dessa förhållanden ha alltså redan åstadkommit överpris på vissa slag

av jordbruksegendomar och på sina håll kanske på samtliga egendomar inom

ett visst större område. Att tillskapa en hela landet omfattande lagstiftningav

ifrågavarande slag utan att först undersöka, vilka verkningar den kan

tänkas ha på fastighetsvärdena, finner länsstyrelsen betänkligt. Det kan med

säkerhet förväntas och förutsättes även av utredningen, att saluvärdena komma

att sjunka. Då jordbruksfastigheterna i allmänhet äro intecknade, torde

en sänkning av saluvärdena och därmed taxeringsvärdena kunna medföra

svårartade konsekvenser för jordbrukarna beträffande deras lånemöjligheter.

Detta så mycket mer som man nu icke kan förutse den ekonomiska bärkraft

jordbrukarna kunna äga örn några år. Länsstyrelsen anser därför att man

måste fästa större avseende vid denna sida av saken än vad utredningen

funnit sig böra göra.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit.

Mot den ifrågasatta lagstiftningens syfte att förhindra jordbruksfastigheternas

övergång till icke lämpliga köpare synes i princip icke vara något att

erinra. Då emellertid för ernående av detta syfte enligt utredningens förslag

tillstånd till förvärv skall fordras med avseende å alla köp av jordbruksfastigheter,

kan ifrågasättas, huruvida ej detta skulle innebära ett större ingrepp

i den fria försäljningsrätten än nöden kräver. Länsstyrelsen håller före, att

ett förhindrande av jobberi med jordbruksfastigheter, vilket måste anses

vara förslagets huvudsyfte, bör kunna åvägabringas på annat sätt än genom

den föreslagna anordningen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län har

uttalat, att det av utredningen framlagda lagförslaget syntes innebära ett

djupt ingrepp i den fria, lojala handeln med jordbruksfastigheter och

en tendens till en skråbildning inom jordbrukaryrket, som icke alltid

torde vara till fördel för jordbrukets utövare, samt för övrigt medföra stora

svårigheter för den kontrollerande myndigheten. Utskottet har därför velat

ifrågasätta, örn hittillsvarande erfarenheter beträffande handeln med jordbruksfastigheter

gåve skäl för en lagstiftning av nu avsett slag. Det syntes

utskottet icke vara omöjligt att i varje fall begränsa verkningarna av en

osund spekulation på området genom bland annat beskattningsföreskrifter

samt bestämmelser i fråga om vanhävd och exploatering av skog.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län, till vars

yttrande länsstyrelsen i länet anslutit sig, har framhållit.

Utredningens uppdrag avsåg frågan om åtgärder till motverkande för

framtiden av överdriven skuldsättning inom jordbruket samt att i detta syfte

särskilt beakta förekommande osund spekulation i jordbruksfastigheter och

dess inverkan på skuldsättningen. Emellertid avser utredningens förslag icke

frågan om den överdrivna skuldsättningen i dess helhet, och endast mera i

förbigående beröres fastighetsspekulationens inverkan på skuldsättningen.

Huvuddelen av betänkandet avser i stället åtgärder för att främja vad som

av utredningen kallas »det allmänna intresset att jordbruksfastigheterna

stanna i den jordbruksidkande befolkningens händer.»

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

37

Mot bakgrunden härav vill förvaltningsutskottet lill en början konstatera,

att utskottet icke har sig bekant några mera markerade missförhållanden

i länet vad beträffar omsättningen av jordbruksfastigheter; i varje fall kan

icke vitsordas att genom förvärv av jordbruksfastigheter förorsakats någon

ökad skuldsättning för jordbruket i dess helhet. Visserligen kunna köp i

spekulationssyfte förekomma, men härmed förenade olägenheter synas mera

ligga i risken för mindre god hävd. Emellertid synes det ej alltid vara av

ondo, att en köpare, som icke tillhör den jordbruksidkande befolkningen,

förvärvar jordbruksfastighet. Ofta är det här fråga örn mera kapitalstarka

personer än jordbrukarkåren i genomsnitt, och ofta blir följden, att kapital

nedlägges i förbättring av jord och hus, elektrifiering o. s. v. Under stundom

kan det även vara av betydelse ur skattesynpunkt för en kommun och därmed

även för jordbruksbefolkningen inom densamma, att en dylik köpare

tager sin bostad inom kommunen. I den mån farhågorna för vanhävd skulle

visa sig befogade, torde dessa olägenheter sålunda lämpligare kunna avvärjas

genom en skärpt vanhävdslag.

Då det sålunda icke utan vidare betecknats såsom ur allmän synpunkt av

ondo, att även andra än jordbrukare förvärva jordbruksfastigheter, har därvid

hänsyn icke tagits till den omständighet, som uppenbarligen av utredningen

tillmätes stor betydelse, nämligen att bondebefolkningen minskas i

antal härigenom. Denna omständighet kan icke frånkännas betydelse. Emellertid

är att märka, att den föreslagna lagen icke skulle äga tillämpning å

fastighet, vars taxeringsvärde understiger 10 000 kronor. Härigenom minskas

lagstiftningens betydelse i detta hänseende, vartill kommer, att det ofta

torde vara, då dylika mindre fastigheter komma i andra än jordbrukarehänder,

som risk föreligger för bristande intresse för jordens rätta hävdande.

Härtill kommer, att den väg, som utredningen förordat för tryggande av

bondebefolkningens bestånd, innebär ett rätt omfattande och säkerligen även

ganska kännbart kontroll- och licenssystem. Härvid är även att märka den

minskning i jordvärdena, som måste bliva en följd av den ifrågasatta lagstiftningen

och som i sådana fall, då en jordbrukare har fullt legitima skäl

att avhända sig sin gård, måste kännas som ett ingrepp i hans förmögenhetsförhållanden.

Vid en avvägning mellan för närvarande föreliggande risker

för att jordbruksfastigheterna i större omfattning komma ur den jordbruksidkande

befolkningens händer mot de olägenheter och svårigheter, som

skulle följa med den ifrågasatta lagstiftningen, har förvaltningsutskottet för

sin del stannat vid den uppfattningen, att sistnämnda olägenheter skulle bliva

de större.

Småbrukarnas riksförbund har yttrat i huvudsak följande.

Utan tvivel är det ett samhällsintresse att vårt land har en självägande

bondeklass på en sund ekonomisk basis. Därmed är emellertid icke bevisat,

att det skulle vara någon fördel vare sig från samhällets eller från jordbrukarnas

synpunkt, örn man gör denna folkgrupp till en sluten enhet med ett

i lag skyddat jordägaremonopol. Beträffande denna grundläggande motivering

för lagförslaget har utredningen emellertid förutsatt som självklart det

som skulle bevisas. Förbundet vill i detta sammanhang blott erinra örn alt

från bondebefolkningen sedan mera än 70 är skett en stark utflyttning lill

andra sektioner inom näringslivet. En fortsatt rationalisering av jordbruket

med en strävan lill större brukningsenheter förutsätter — trots allt — en

fortgående utvandring. Icke minst måste detta bliva fallet, örn nativiteten

skall hållas uppe på en nivå, som räddar vårt folk från att dö ut. En lagligt

skyddad monopolställning åt en stor samhällsgrupp kommer emeller
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

tid ofrånkomligt att utlösa och befrämja andra gruppers monopolsträvanden.

Man skulle därför med den föreslagna lagen främja den allmänna strävan

till yrkesisolering och monopolbildning, som redan förut gjort sig starkt

gällande i samhället. Utan tvivel skulle bondebefolkningen bliva mest lidande

härpå. Inom ett land, där folkökningen upphör, under det att en teknisk och

biologisk rationalisering gör livsmedelsproduktionen allt mera effektiv, kommer

en isolerad och avgränsad bondebefolkning att proletariseras under trycket

av en inbördes konkurrens, under det att de expansiva yrkena, som ha

nva levebröd inom egna gränser, lägga beslag på välståndsökningen. Det som

skulle vara ett privilegium blir under dessa förhållanden en börda.

Vad utredningen föreslår kan möjligen bliva en tillfällig hjälp i ett akut

krisläge. Bland de konstruktiva åtgärder, som skola säkra jordbrukets framtid,

hör förslaget icke bemma. Då emellertid den aktuella situationen icke

är sådan att den föreslagna lagen behöver genomföras, får förbundet hemställa,

att lagförslaget icke för närvarande måtte föranleda någon åtgärd.

Som förut framhållits har från vissa håll anmärkts, att den ifrågasatta

lagstiftningen icke borde avse fastighetsförvärv av den jordbr

uksid k ande befolkningen. Mot en sådan uppfattning ha fastighet

sbildnings sakkunnig a anfört i huvudsak följande.

De sakkunniga beakta visserligen till fullo intresset att göra kontrollapparaten

så litet omständlig och tyngande som möjligt men anse dock lagförslagets

lämplighet överhuvud till stor del bero av att icke det nät, man

bör draga kring vissa kategorier av förvärv are, göres så grovmaskigt att en

betydande del av dem slingrar sig igenom och får så mycket större förtjänst

på den icke önskvärda trafiken, enär en del konkurrenter fastnat i nätet.

Särskilt med den bestämning, som i betänkandet ges åt uttrycket »tillhör

den jordbruksidkande befolkningen», måste risken i nyssnämnt hänseende

anses stor, såframt ej även personer ur denna krets skulle kunna underkastas

kontroll. Finner länsstyrelsen anledning till misstanke att förvärvet är av den

typ, sorn skall förhindras, bör närmare undersökning ske, ändå att den

tilltänkte förvärvaren tillhör den jordbruksidkande befolkningen. Det bör i

alla situationer ankomma på den prövande myndigheten att avgöra hur djupt

med hänsyn till omständigheterna undersökningen bör gå, därvid naturligtvis

vad som framkommer vid en ytlig sådan kan ge anledning att vidtaga

närmare efterforskningar men också i vissa fall anses tillräckligt för att

låta eventuella misstankar fara.

De sakkunniga finna alltså att vid kontroll av förvärv alla kategorier av

medborgare måste indragas under kontrollen. Varje försök att i förenklingssyfte

eller av andra motiv särskilja någon viss grupp av personer, som ställas

utanför kontrollen, måste enligt sakens natur äventyra värdet av hela

systemet och framstå såsom godtycke eller obehörigt gynnande av den undantagna

kategorien. Man torde ha svårt att förklara varför enligt förslaget

en jordbrukare eller förutvarande jordbrukare, som förvärvar fastighet

huvudsakligen för att nyttja åbyggnaderna för ändamål, som ej äger samband

med jordbruket, eller för ren kapitalplacering eller eljest i annat syfte

än att själv driva jordbruket, skulle, oaktat han kanske öppet vidgår ändamålet

med köpet, vara berättigad att fordra den prövande myndighetens

sanktion å detsamma, medan varje annan i samma situation skulle riskera

avslag å sin ansökan. Något skäl för att den materiella rätten här skulle vara

olika för skilda kategorier medborgare synes icke föreligga.

Att undantag från kontrollen äro ägnade att uppamma bulvanförhållanden

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

39

är självklart. I betänkandet förutsättes, att till bulvanskap icke skulle hänföras

att personer i den gynnade särställningen köpa i eget namn men för

annans räkning. Köparen skulle likväl till och med få behålla denna särställning.

Meningen är väl att den andre i så fall skall vara någon, som själv tillhör

den privilegierade kategorien, och man torde få tillägga att köparen

måste för länsstyrelsen ange att köpet i själva verket skedde för den andres

räkning. Formellt är ju icke någon enskild enligt förslaget ställd helt utom

kontrollen.

De sakkunniga vilja vidare framhålla att, om även förvärv från jordbrukares

sida måste underkastas viss granskning med hänsyn till att syftet med

förvärvet kan vara av det slag, som ovillkorligen bör föranleda avslag, det

icke innebure något avsevärt extra besvär, örn undersökningen avsåge jämväl

sådana förvärvsmotiv, som kunde hänföra fallet under det dispensabla

förbudet. Vid en granskning i förstnämnda hänseende lärer ofta syftet med

köpet bliva klarlagt, så att svaret å den senare frågan därmed utan vidare

är givet.

Inom de sakkunniga har skiljaktig mening uttalats av ledamoten av riksdagens

andra kammare, lantbrukaren C. A. D. Jonsson, som ansett, att ett

frånskiljande av ansökningar, som skulle bifallas, borde ske vid lagfarts

sökande. Sökanden kunde exempelvis å lagfartshandlingen teckna en förklaring

att han ämnade bosätta sig å den förvärvade fastigheten och själv driva

jordbruket å densamma, eventuellt kunde länets egnahemsnämnd tillstyrka

köpet. I sådana fall borde lagfartsansökningen kunna omedelbart bifallas.

Uppfylldes icke dessa villkor, hade domaren att hänvisa den lagfartssökande

att söka länsstyrelsens tillstånd till fånget. De skäl, som utredningen anfört

emot ett sådant förfaringssätt, har Jonsson ansett icke böra tillmätas avgörande

betydelse. I varje fall borde den förenkling som på detta sätt skulle

åstadkommas uppväga de olägenheter, som de sakkunniga ansett vara förenade

med förfaringssättet.

I fråga örn villkoren i övrigt för erhållande av tillstånd ha fastig het sbildnings

sakkunnig a föreslagit följande bestämmelser.

Tillstånd till förvärvet skall meddelas, där ej annat följer av vad nedan

sägs.

Ansökningen skall avslås, örn utredningen föranleder till antagande att

fastigheten skulle bliva vanskött i sökandens ägo eller att han med förvärvet

huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra

sig skogstillgång, som är behövlig som stöd för ortens jordbruk, eller att

bereda sig vinst genom snår försäljning av fastigheten, del av densamma eller

andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller

annat, som iarvas för jordbruket.

Föreligger ej sådant fall som nyss sagts, men kan, vad angår fastighet där

jordbruk finnes, antagas att sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen

i annat syfte än att själv driva jordbruket, eller äger han redan förut

flera, såsom skilda jordbruk förvaltade egendomar, eller avser ansökningen

förvärv från olika ägare av egendomar, som förut icke utgjort en brukningsenhet,

må ansökningen icke bifallas, med mindre sökandens innehav av

egendomen kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för

näringslivet i orten eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver

det ekonomiska eller det eljest föreligger särskilt skäl att bevilja tillstånd

till förvärvet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Fastighetsbildningssakkunniga ha anmärkt, att jämlikt utredningens förslag

ett indispensabel förbud mot skogsköp skulle föreligga även i sådana

fall, där den åstundade skogen icke vore behövlig såsom stöd för jordbruksnäringen

i orten. Om skogen utgjorde vad man plägade kalla överloppsskog

ur jordbrukets synpunkt kunde förbudet enligt de sakkunnigas mening

icke längre anses välgrundat. De sakkunniga ha vidare ifrågasatt, örn ej

med förslagets formulering det absoluta förbudet principiellt skulle drabba

även en jordbrukare, som ville med sitt jordbruk genom köp införliva ett

skogsområde för att tillföra jordbruket den vinst, han kunde draga av skogsavverkningen,

alltså en transaktion som ur jordbrukets synpunkt vore värd

uppmuntran. Det väsentliga kännetecknet å de för jordbruket skadliga markförvärven

av ifrågavarande slag har synts de sakkunniga ligga däri att förvärvaren

huvudsakligen åsyftade att på ena eller andra sättet tillgodogöra sig

skogstillgång, som vore behövlig som stöd för jordbruket i orten, och använda

vinsten på sådant sätt att skogsvärdet icke komme jordbruket till

godo. Att bedöma, huruvida i visst fall jordbruket kunde antagas få gagn

av vinsten på skogsaffären, torde, enligt vad de sakkunniga uttalat, väl ofta

nog vara ganska enkelt men . stundom möta stora svårigheter, då förvärvet

omfattade även jordbruksjord eller förvärvaren förut ägde sådan jord i orten.

Här kunde tydligen förvärvarens yrke och frågan örn han kunde väntas

komma att driva jordbruket själv eller genom arrendator bliva av indirekt

betydelse som indicium, men avgörandet kunde ej få sättas uteslutande därefter.

I likhet med utredningen ha de sakkunniga funnit att under det absoluta

förbudet borde hänföras det rena fastighetsjobberiet och rovdriften. Det har

synts de sakkunniga klart att, om sådan kontroll som nu föreslagits skulle

utövas över förvärven, tillstånd borde förvägras, där anledning vore att antaga

att jorden i förvärvarens hand skulle bliva vanskött, även om detta antagande

icke kunde grundas på att syftet med förvärvet befunnits vara av

visst angivet slag. Det kunde nämligen tänkas, att den tilltänkte köparen tidigare

ägt den ena gården efter den andra och att det vore känt att lian,

ehuru icke tillhörande någon av de förut nämnda kategorierna, städse vanskött

jordbruket å sina egendomar. Att då genom beviljande av tillstånd till

nytt förvärv från hans sida så att säga sanktionera detta förvärv skulle framstå

såsom högst inkonsekvent, därest man i andra kanske mindre klara fall

vägrade godkänna förvärv, som förmenades vara riskabla för jordbruket.

Enligt de sakkunnigas mening vore utredningens förslag att utsträcka det

absoluta förbudet till de fall, då sökanden »genom annan jämförlig åtgärd»

åsyftade att bereda sig hastig vinst, väl obestämt till sin innebörd. Exempel

å vad som därigenom skulle indragas under det absoluta förbudet hade icke

lämnats.

Örn tanken att jordägare och jordbrukare i regel borde vara samma person

vore grunden till den i utredningens förslag genomförda företrädesrätten

att förvärva jordbruksfastighet, ha de sakkunniga funnit, att frågan örn köparen

hade syfte att själv bruka jorden borde vara av huvudsaklig betydelse

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

i stället för spörsmålet huruvida köparen tillhörde den jordbruksidkande

befolkningen eller ej.

Därest man ville söka förekomma att de självägande böndernas antal

minskades och jordbruket i allt större omfattning koinme att bedrivas av

arrendatorer och anställda, så borde lagstiftningen enligt de sakkunnigas

uppfattning rikta sig ej blott mot icke-jordbrukares förvärv av bondejord

utan även mot s. k. latifundiebildning från jordbrukares sida och annat samlande

i en hand av fastigheter som förut tillhört skilda ägare och brukats

var för sig samt vore tillräckliga för att kunna betecknas som fullständiga

jordbruk. Något härom innehölle dock icke förslaget, såvitt fråga vore örn

förvärv från jordbrukares sida, ehuru synpunkten skymtade beträffande

andra kategorier av köpare. Faran för en ur jordbruksnäringens synpunkt

obefogad och för jordbrukarinlresset skadlig sammanslagning av olika

bondejordbruk till storbruk med arrendegårdar måste anses växa, om man i

enlighet med vad som föreslagits sökte underlätta för jordbrukare att förvärva

jord på billiga villkor. För en icke särskilt kapitalstark jordbrukare

bleve det väl dock ej ofta fråga om att skaffa sig mer än han behövde och

själv kunde bruka, men där jordbrukaren vore kapitalist, kunde det vara

en frestelse att, örn nu genom särskild lagstiftning andra spekulanter utestängdes

och jord stöde honom till buds för billigt pris, kanske samtidigt

som avkastningen stege i värde, tillhandla sig så mycket jord som möjligt

och däri placera kapital. En bestämmelse till hindrande av onödigt samlande

i en hand av olika gårdar hade alltså synts de sakkunniga vara behövlig.

En dylik bestämmelse, som tydligen borde träffa även det fall, att

ansökningen om tillstånd avsåge ett köp, som redan i sig självt, alltså oberoende

av vad köparen förut kunde äga, innebure ett dylikt samlande, utgjorde

ett nödigt komplement till stadganden, som ginge ut på att för vissa

kategorier försvåra jordförvärv och som angåve sig skola gälla blott provisoriskt.

Naturligtvis borde dock icke läggas hinder för en ur jordbrukets

synpunkt nyttig förening av förut skilda gårdar, såsom där storbruk i vissa

fall vore lämpligaste formen eller då det gällde fullständigande av otillräckliga

jordbruk eller eljest behövlig arrondering av en fastighet. Icke heller

hade det synts de sakkunniga lämpligt att inom denna lagstiftnings ram

söka verka för någon upplösning av redan befintliga storbruk.

Beträffande de regler, som avses skola uppställas till ledning för myndighetens

prövning i fall, där det absoluta förbudet icke skulle äga tillämpning,

lia de sakkunniga sammanfattningsvis yttrat följande.

De sakkunniga förmena att, örn en svensk medborgare — han må nu lia vilken

samhällsställning som helst — med förvärv av fastighet med jordbruk huvudsakligen

åsyftar att i egen person driva jordbruket och intet sådant fall är

förhanden, sorn de sakkunniga enligt vad förut yttrats vilja hänföra under det

absoluta förbudet, samt icke heller är fråga om latifundiebildning eller dylikt,

något skäl att motsätta sig förvärvet icke föreligger från de synpunkter, som

böra läggas till grund för en lagstiftning av förevarande slag, nämligen omvårdnaden

om jordbruksnäringen överhuvud och då bland annat önskemålet att

hindra att arrende- och förvaltaresystemet utvidgas på bondejordbrukets be
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

kostnad. Någon prövning av vederbörandes yrkesskicklighet kan ju knappast

ifrågakomma. En sak för sig är att hans uppgift om sådant syfte, som

nyss nämnts, icke kan tågås på allvar, om han uppenbarligen saknar varje

förutsättning att själv leda jordbruket. Framgår det att köparens huvudsakliga

intresse av förvärvet icke är att driva jordbruket eller att meningen är,

att jordbruket skall utarrenderas eller i realiteten drivas blott genom anställd

personal, eller skulle, vare sig fråga är om fastighet med jordbruk eller blott

skog, förvärvet innebära bildande av storbruk eller utgöra ett led i en sådan

bildning, då bör tillstånd meddelas endast örn särskilt skäl härför kan åberopas.

Dylikt skäl föreligger naturligtvis främst, då förvärvet likväl snarare

är till gagn än till skada för jordbruk å fastigheten och således själva grunden

för ett avslag å ansökningen undanryckts, men även då ur andra synpunkter

ett tillräckligt starkt intresse talar för bifall. Detta intresse kan vara

allmänt eller enskilt ekonomiskt eller icke-ekonomiskt. En avvägning mellan

skäl för och emot bör .således kunna ske. I förslaget nämnes bland annat

förvärvarens speciella icke-ekonomiska intresse för fastigheten. Det kan anses

lämpligt att utmärka att icke blott ekonomiska hänsyn skola tagas. Affektionsvärden

synas dock icke böra medföra bifall till ansökningen,

med mindre de äro av synnerlig styrka. I det i betänkandet särskilt nämnda

exemplet att någon vill till sin släkt återförvärva en gård, som tidigare varit

i dess ägo, skall väl ofta finnas tillräcklig anledning att bifalla ansökningen,

men det synes angeläget att förekomma att tillstånd meddelas på grund av

diverse av sökanden mer eller mindre uppkonstruerade skäl av personlig och

svårkontrollerad beskaffenhet.

Egnahemsstyrelsen har i nu förevarande hänseenden anfört.

Det hade varit önskvärt, om förhindrandet av sådana jordförvärv, som

åsyftats med den föreslagna lagstiftningen, kunde ernås utan att detta medförde

ett betungande av dem, som förvärva jord i vällovligt syfte. Man frågar

sig sålunda, om icke personer, som tillhöra den jordbrukande befolkningen,

kunde få förvärva jordbruk utan att, såsom föreslagits, behöva söka länsstyrelsens

tillstånd härtill. Örn undantag gjordes för personer av sistnämnda

kategori, skulle detta emellertid innebära, att vederbörande inskrivningsdomare

i samband med sökandet av lagfart måste pröva, om den sökande tillhörde

jordbrukarbefolkningen. Om en sådan prövning i varje fall skall komma

till stånd, synes det vara att föredraga, att den enhetligt förlägges till

länsstyrelsen. Ur en annan synpunkt sett skulle ett undantagande av jordbrukarbefolkningen

från skyldigheten att söka tillstånd till jordförvärv skärpa

det intrycket — vilket under inga förhållanden helt kan undvikas ■— att

det här på visst sätt är fråga om en klasslagstiftning. Ytterligare bör uppmärksammas,

att en sådan undantagsbestämmelse, som här åsyftats, skulle

vara mindre lämplig såtillvida som det kan förekomma, att även jordbrukare,

som äro ägare till jord, förvärva ytterligare jord i spekulationssyfte

eller eljest utan att det erfordras för en förstärkning av det redan innehavda

jordbruket.

Även om den jordbrukande befolkningen på grund av vad nu anförts icke

bör undantagas från skyldigheten att söka tillstånd till förvärv av jord,

hindrar detta icke, att åtgärder böra övervägas i syfte alt legitima förvärv

av jordbruksfastigheter skola kunna komma till stånd utan att mer än nödvändigt

tyngas av den föreslagna lagstiftningen. Med hänsyn härtill vill styrelsen

för sin del ifrågasätta, om icke den, som tillhör den jordbrukande befolkningen

och som icke redan äger jordbruksfastighet, bör kunna erhålla

tillstånd att förvärva dylik fastighet, utan att tillståndet bindes vid viss an
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

43

given fastighet. Tillståndet skulle kunna lämnas i form av bevis, som under

viss tid legitimerade till förvärv av en jordbruksfastighet. Vidare synes det

styrelsen önskvärt, att tillstånd till fastighetsförvärv kan erhållas utan erläggande

av kommissionärsavgift och stämpel. Slutligen bör vid prövningen av

tillståndsansökningar iakttagas, att klara fall behandlas med förtur.

Skiljaktig mening har inom styrelsen uttalats av ledamoten av riksdagens

andra kammare, lantbrukaren E. A. Gustafson, som ej kunnat ansluta sig

till utredningens förslag i vad detta avsåge att även personer som tillhörde

den jordbruksidkande befolkningen skulle vara skyldiga ansöka hos länsstyrelsen

om rätt att förvärva jordbruksfastighet. I fråga örn denna del av

den jordbruksköpande allmänheten har det synts Gustafson vara tillräckligt,

att då lagfart söktes å förvärvad fastighet, hos inskrivningsdomaren företeddes

intyg, utvisande dels att köparen tillhörde den jordbruksidkande befolkningen

och dels att köparen icke redan förut ägde jordbruk. Sådant intyg

kunde utfärdas av hushållningssällskaps tjänsteman eller av kommunala förtroendemän

och gode män m. fl. Härigenom skulle den tillståndsprövande

myndighetens arbete i hög grad begränsas utan att syftet med den föreslagna

lagstiftningen äventyrades. Men framför allt skulle genom detta förfaringssätt

kunna vinnas att den jordbruksidkande befolkningen sluppe ifrån de

kostnader och olägenheter som vore förbundna med det mera omständliga

ansökningsförfarandet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida icke de föreslagna

föreskrifterna för myndighets prövning i fall, där det absoluta förbudet icke

skulle äga tillämpning, vöre alltför inskränkande. Prövningen måste också

bliva i hög grad vansklig. Även örn den största omsorg nedlades på utredningen,

läge det i sakens natur att ett bedömande huruvida ett förvärv kunde

väntas medföra nytta för jordbruket eller eljest för näringslivet i orten, alltid

måste få något subjektivt över sig. Det vore därför också anledning antaga,

att klagomål över avgöranden av länsstyrelsen bomme att bliva mycket

vanliga.

Enligt vad länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit borde mera fasta riktlinjer

utformas, vilka kunde garantera en i möjligaste mån enhetlig tillämpning

från de tillståndsgivande myndigheternas sida. Detta syntes så mycket

mera påkallat, som förslaget innebure en stark begränsning av den enskildes

rätt att förfoga över sin egendom samt en olikartad tillämpning inom

olika län därför måste bliva till allvarlig olägenhet.

Egnahemsnämnden i Södermanlands län har funnit de föreslagna reglerna

för att hindra kapitalplacering i jordbruksegendom för restriktiva. Beträffande

sådana köp syntes tvärtom tillstånd böra meddelas, örn särskilda

omständigheter icke föranledde till motsatsen.

Beträffande de av utredningen föreslagna reglerna i fråga örn s. k. villkorligt

tillstånd lia i vissa yttranden uttalats tvekan.

Sålunda har länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasatt, huruvida en köpare,

som underlåtit att fullgöra vad som ålagts honom vid meddelande av vill
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

korligt tillstånd, skulle få behålla fastigheten. Om köparen — trots ett upprepat

vitesföreläggande — skulle tredskas, syntes andra åtgärder mot honom

bliva erforderliga. Vilka åtgärder som i sådant hänseende kunde vara lämpliga

ansåge sig länsstyrelsen på frågans nuvarande ståndpunkt icke böra uttala

sig örn. Länsstyrelsen ville endast betona angelägenheten av att förslaget

fullständigades med föreskrifter i sådant hänseende.

Enligt länsstyrelsens i Kristianstads län uppfattning kunde förslaget i fråga

om meddelande av villkorligt tillstånd med tämligen stor sannolikhet väntas

giva upphov till tvister mellan säljare och köpare särskilt i alla de fall,

där i köpeavhandlingen icke uttryckligen stipulerats hur med köpet i ty fall

skulle förfaras. Funnes inga sådana föreskrifter vore det väl antagligt, att

en köpare, som ansåge sig ha gjort en dålig affär, framställde anspråk på

köpets återgång. Under tiden kunde köparen ha ett vitesföreläggande hängande

över sig, som ytterligare tillkrånglade situationen. Det förefölle länsstyrelsen

som om förslaget i denna del icke vore till sina konsekvenser fullt

genomtänkt.

Länsstyrelsen i Hallands län har föreslagit, att bestämmelser skulle meddelas

därom, att villkorligt tillstånd i vissa fall skulle kunna återkallas samt,

om fastigheten därvid behölles av köparen, beslut skulle kunna meddelas om

försäljning av fastigheten å exekutiv auktion.

Fastighetsbildningssakkunniga ha anfört.

I utredningens lagförslag har uttrycket »villkorligt tillstånd» kommit till

användning. Beteckningen synes oegentlig såtillvida som fångets giltighet

icke blir villkorad av att vad som stadgats efterkommes. Det är betydelsefullt

att icke ett uttryck användes som kan missförstås härutinnan. Tillståndet

skulle i själva verket vara definitivt och icke längre bero på något villkor,

när beslut med utsättande av det särskilda åläggandet meddelades. Detta

åläggande får grundas på ett åtagande från sökandens sida av en rent personlig

skyldighet, som på intet vis berör fastighetsförvärvet eller utan vidare

överflyttas på ny ägare.

Det vite, som länsstyrelsen skulle utsätta, har kanske närmast karaktär

av avtalsvite men det torde dock, på sätt förslaget synes avse, böra kunna utdömas

blott i fall av tredska. Möjligen kunde vara lämpligt att i stället för

att utsätta vite avfordra sökanden säkerhet för förbindelsens uppfyllande,

men som det kan tänkas möta svårighet i vissa fall att åstadkomma dylik

säkerhet, lia de sakkunniga icke trott sig böra förorda att man här frångår

förslaget.

I fråga om den myndighet, som bör handhava beviljandet

av tillstånd, ha delade meningar i yttrandena förekommit. I

vissa yttranden har yrkats att uppgiften skulle anförtros inskrivningsdomaren,

medan i något yttrande häradsrätten eller ägodelningsrätten föreslagits

såsom tillståndsmeddelande myndighet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har förordat, att uppgiften lämnades jordbrukskommissionen,

enär länsstyrelsen torde sakna förutsättningar att

kunna självständigt bedöma de spörsmål, varom här vore fråga. Vid bestämmandet

av en köpares skyldigheter med avseende å en egendoms skötsel

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 336.

45

nödgades länsstyrelsen självfallet att helt få följa av på området sakkunnig

myndighet avgivna förslag. Vid sådant förhållande syntes jordbrukskommissionen,

som redan förut handhade tillsynen över fastigheter enligt

vanhävdslagen, vara lämpligare myndighet att pröva och avgöra frågor av

ifrågavarande art.

Fastighetsbildning ssak kunniga lia anfört.

Vidkommande spörsmålet vilken institution tillståndsprövningen bör anförtros,

så synes uppenbart att icke annat än statligt organ här kan ifrågakomma.

Statliga eller icke statliga institutioner av sådan karaktär som egnahemsnämnder,

skogsvårdsmyndigheter samt hushållningssällskap kunna sitta

inne med förutsättningar att bedöma frågorna ur vissa synpunkter och böra

därför kunna höras i ärendena, men vad beslutanderätten angår torde valet

knappast kunna stå mellan andra än rätten eller inskrivningsdomaren å

ena samt länsstyrelsen å andra sidan. Den beslutande myndigheten måste —

då saken här ju icke egentligen gäller beviljande av en förmån utan snarare

inskränkning i en rättighet — äga hög auktoritet och framstå som utövare

av statens dömande eller administrativa makt på ett helt annat sätt än för

speciella ändamål inrättade nämnder och kommissioner, särskilt som avgörandena

vanligen icke kunna grundas på skäl, örn vilkas riktighet envar

intresserad kan övertyga sig, utan till stor del få bero på mer subjektiva

uppskattningar, den tilltro man bör sätta till sökandenas uppgifter om sina

syften, till åberopade intyg o. d. För att lägga prövningen hos domaren talar

starkt att prövningen i så fall kunde ske på ett för allmänheten bekvämt sätt

i lagfartsärendena, utan särskild skriftlig ansökning och hos den institution,

till vilken allmogen av ålder haft att vända sig för att få beståndet av sina

fastighetsköp betryggat, vanill kommer att domaren i varje fall måste i dessa

ärenden se till, huruvida sådant fall är för handen alt tillstånd erfordras.

De sakkunniga ha emellertid stannat för alt anse de mot en sådan lösning

talande skälen vara starkast. Härutinnan märkes alt frågorna icke äro

av utpräglad rättslig utan mera av administrativrättslig natur och att inskrivningsärendena

numera till största delen handläggas av unga notarier,

som knappast kunna väntas äga någon kännedom örn ortens förhållanden

eller erfarenhet i jordpolitiska frågor. Lagfartsärendena skulle svälla ut och

deras avgörande ofta kräva lång tid och en diskretionär prövning av helt

annan art än vad som eljest är för dem typisk. Vad som sålunda gäller

inskrivningsdomaren såsom prövande myndighet Iean i vissa hänseenden tilllämpas

även beträffande ordinarie domaren och rätten, låt vara att erfarenhet

i jordfrågor m. m. här kunde vara tillfinnandes. Men betänkligt vore

om inskrivningsärendena, vilka på grund av sin beskaffenhet alt vanligen

fordra blott formell granskning och dock vara tidsödande länge i praktiken

och nyligen även legalt skilts från rättssessionerna och de egentliga domargöromålen,

nu pä denna väg åter skulle komma att taga domstolarnas och

häradshövdingarnas lid i anspråk och detta kanske i väsentligt större omfattning

än någonsin förr samt därigenom försvåra för dem alt ägna de

egentliga målen vederbörlig handläggning. Även ägodelningsrätten har varit

på tal, men frågan örn en sådan lösning synes förfalla redan på grund av

ärendenas löpande natur.

För att ernå en så vitt möjligt jämn och enhetlig lagtillämpning torde ock

vara angeläget att icke antalet prövande myndigheter blir alltför stort.

Hos länsstyrelsen bör finnas förmåga att överblicka de för ärendenas avgörande

betydelsefulla förhållandena i vederbörande del av landet, och hos

denna myndighet hör prövningen kunna anordnas så, att den icke alltför

mycket förrycker ämbetsgöromålen i övrigt.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majlis proposition nr 336.

Nära till hands ligger emellertid att, om man också tillmäter dessa skäl

avgörande betydelse beträffande de fall, då någon mer ingående utredning

tarvas eller frågan är av ömtålig beskaffenhet, med andra ord där avslag å

ansökningen överhuvud kan ifrågasättas, förmena att man dock borde kunna

utskilja de övriga fallen och för deras del göra förfarandet även i yttre

hänseende enklare, Det har gjorts gällande att saken kunde ordnas så, att

inskrivningsdomaren verkställde gallringen, eventuellt med stöd av intyg

från egnahemsnämnden, och alltså själv beviljade tillstånd i de klara fallen

men remitterade övriga fall till länsstyrelsens prövning.

Häremot må till en början anmärkas att, örn inskrivningsdomaren skulle

rätta sig helt efter intyg, det i realiteten vore intygsgivaren och icke domaren

som komme att verkställa gallringen och att ett dylikt system synes

olämpligt även ur den synpunkten att ingen skulle känna sig bära det

egentliga ansvaret för beslutet. I övrigt vöre väl mindre att erinra, därest

metoden praktiserades så, att endast fall, där uppenbarligen ingen tvekan

kunde föreligga, hänfördes till den salunda från länsstyrelsens prövning undantagna

kategorien. Men i lagen kunna dessa fall icke utskiljas. Här möter

samma svårighet som förut berörts, då det gällt frågan örn undantag för

någon viss grupp av personer. Gallringen skulle sålunda komma att bero

på omdömet hos den, som verkställde densamma, och som någon garanti

icke förelåge för att ej kraven på skäl till remiss till länsstyrelsen komme att

ställas lägre än vad som avsetts, skulle systemet lätt komma att innebära att

en väsentlig del av den prövning, man velat förbehålla länsstyrelsen, faktiskt

överflyttades på andra, inskrivningsdomaren eller, örn han skulle rätta

sig efter intyg, den som avgåve detta.

Härtill kommer att den lättnad i besväret för sökanden, man velat vinna

med förenklingen, knappast skulle i nämnvärd mån inträda, om han hade

att för anskaffande av intyg vända sig till egnahemsnämnden eller eljest

annan än någon i orten. Att erhålla länsstyrelsens tillstånd skulle i de klara

fall, varom här är fråga, bliva en ungefär lika enkel sak som att skaffa sådant

intyg.

Den tunga, det skulle för allmogen innebära att behöva söka länsstyrelsens

tillstånd, torde därför, liksom förhållandet att alla måste underkastas

kontrollen, kunna anses vara en sådan följd av lagstiftningen, som icke kan

undgås utan bör vägas mot ett avslag å hela lagförslaget. De sakkunniga hålla

före att det under sådana förhållanden icke är för mycket begärt att även

de verkliga jordbrukarna underkasta sig besväret, så mycket hellre som de

i första hand skulle få gagn av lagen.

Inom jordbruksdepartementet verkställd beredning m. m.

Departementspromemorian.

I den inom jordbruksdepartementet upprättade promemorian har upptagits

till övervägande, örn icke syftet med det av 1940 års utredning om jordbrukets

skuldsättning framlagda lagförslaget i huvudsak skulle kunna uppnås

genom andra åtgärder. Såsom resultat av dessa överväganden ha framlagts

utkast till dels lag om inskränkning i rätten att upplåta jord till brukande

mot lega, dels ock lag angående ändring av vissa delar i skogsvårdslagen

den 15 juni 1923 (nr 212).

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

47

Utkastet till lag om inskränkning i rätten att upplåta jord till brukande

mot lega innehåller i huvudsak följande bestämmelser.

Envar som till annan vill upplåta fastighet eller del därav till brukande

mot lega skall, där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av minst två

hektar, söka tillstånd till upplåtelsen i enlighet med vad i lagen stadgas.

Från sökande av tillstånd äro kronan så ock landsting, kommun och annan

menighet befriade. Tillstånd är ej heller erforderligt i fråga om fastighet,

som brukats av ägaren under minst tio år efter det lagfart sökts å dennes

fång eller som i sådant fall övergått till ny ägare, vilken med den föregående

ägaren är gift eller i den skyldskap att efter lag kan följa rätt till arv efter

denne. Tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län, där fastigheten är

belägen.

Tillstånd skall lämnas under förutsättning antingen att fastigheten kan

antagas giva arrendatorn och hans familj full bärgning, eller att fastigheten

skall sambrukas med annan fastighet av den storlek, att fastigheternas samlade

jordbruk kan antagas giva arrendatorn och hans familj sådan bärgning,

eller att fastigheten utan att vara avsedd att utgöra arrendatorns huvudsakliga

förvärvskälla bereder honom och hans familj sysselsättning och tillskott

till försörjningen vid sidan av annat mera stadigvarande förvärvsarbete. I

andra fall än som nyss sagts må tillstånd endast lämnas, när särskilda omständigheter

föranleda därtill. Såsom sådan omständighet skall anses, att

fastighetens ägare under arrendetiden bereder arrendatorn inkomst i erforderlig

omfattning vid sidan av jordbruket genom skogsarbete eller annat

arbete.

Där upplåtelse på arrende skett utan tillstånd, skall länsstyrelsen förelägga

fastighetens ägare att sist inom sex månader styrka att han själv

övertagit fastighetens brukande. Bryter jordägaren häremot, skall länsstyrelsen

förordna, att egendomen skall säljas å offentlig auktion.

Utkastet till lag angående ändring av vissa delar i skogsvårdslagen innehåller

följande.

I fråga om fastighet, som genom köp, byte eller gåva övergår till ny

ägare, vilken icke med den föregående ägaren är gift eller i den skyldskap

att efter lag kan följa rätt till arv efter denne, skall gälla att intill dess tio år

förflutit från det lagfart sökts å fånget avverkning av äldre skog för annat

ändamål än husbehov må äga rum allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

Upplåtelse att å fastighet avverka skog skall ej få ske annorledes än i enlighet

med utstämpling, som verkställts av för ändamålet av skogsvårdsstyrelsen

godkänd förrältningsman. Sker upplåtelse av avverkningsrätt på

annat sätt, skall skogsvårdsstyrelsen kunna meddela avverkningsförbud.

De båda lagutkasten lia avstyrkts av flertalet hörda myndigheter och

sammanslutningar. I ett stort antal remissvar, där man ställt sig bestämt

avvisande gentemot utkastet till lag örn inskränkning i rätten att upplåta

jord till brukande mot lega, ha emellertid de ifrågasatta ändringarna i skogs
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

vårdslagen blivit tillstyrkta. Några av de myndigheter och sammanslutningar,

som avstyrkt de i promemorian framlagda förslagen, ha uttryckligen

givit företräde åt det av 1940 års utredning om jordbrukets skuldsättning

framlagda lagförslaget. Som skäl för avslagsyrkandena har i allmänhet åberopats

att behov av lagstiftningsåtgärder i förevarande syfte icke skulle förefinnas.

Det har också framhållits, att de i promemorian ifrågasatta åtgärderna

ej vore fullt effektiva för att nå det därmed avsedda syftet. Beträffande

de föreslagna ändringarna i skogsvårdslagen har, särskilt av ett flertal

skogsvårdsstyrelser, uttalats, att behov förelåge av en allmän översyn av

bestämmelserna i denna lag, varför partiella ändringar icke lämpligen nu

borde genomföras.

Utredning rörande handeln nied jordbruks- och skogsfastigheter under tiden

efter hösten 1941 m. m.

Flertalet tillsporda myndigheter och sammanslutningar lia uppgivit, att

någon påfallande ökning av handeln med jordbruks- och skogsfastigheter

ej syntes ha ägt rum efter hösten 1941. Fyra skogsvårdsstyrelser, tre hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, sex jordbrukskommissioner och tre

egnahemsnämnder ha dock funnit, att ökning i fastighetshandeln inträtt. Enligt

vad egnahemsstyrelsen uttalat kunde konstateras ökning i handeln inom

vissa delar av landet, särskilt skogsbygderna. I allmänhet hänför sig den

iakttagna ökade försäljningen till skogsfastigheter. Jordbrukskommissionen i

Norrbottens län har konstaterat en fördubbling i fastighetshandeln. Några

av Riksförbundet landsbygdens folks länsorganisationer ha framhållit att, om

också antalet fastigheter som blivit sålda icke vore avsevärt större än normalt,

en bestämd förskjutning dock så till vida inträtt, att antalet fastigheter

som försålts jordbrukare emellan minskat, medan antalet till icke-jordbrukare

försålda fastigheter ökat. Några myndigheter ha ansett, att fastighetshandeln

efter år 1941 snarare minskat än ökat i omfattning.

Åtskilliga myndigheter och sammanslutningar lia uppgivit, att fastighetsförsäljningarna

efter hösten 1941 i ungefärligen samma proportion som tidigare

omfattat herrgårdar och bondgårdar. I flertalet svar har dock uttalats,

att försäljningarna till största delen avsett mindre jordbruksfastigheter och

särskilt sådana med relativt stor skogsareal eller med strandrätt. Endast

hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län har

funnit, att den ökning i försäljningarna, som kunde ha inträffat, berört de

större storleksgrupperna.

Jordbrukskommissionen i Stockholms län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Västerbottens län, skogsvårdsstyrelsen och egnahemsnämnden

i Norrbottens län samt Riksförbundet landsbygdens folk ha uppgivit sig ha

iakttagit, att jobbare under de senare åren i ökad omfattning förvärvat jordbruks-

och skogsfastigheter. I ett stort antal svar, däribland det från egnahemsstyrelsen,

har angivits, att försäljning under senaste tid i större utsträckning

skett till sådana enskilda personer, som önskade förvärva egen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

4d

domar för kapitalplacering eller för skogsspekuialion. Endast i ett fåtal yttranden

har framhållits, att någon mera påfallande ökning av dylika förvärv

inträtt. Försäljningarna till icke-jordbrukare skulle, enligt vad som uttalats

i vissa yttranden, i södra och mellersta Sverige lia skett i syfte att placera

tillgängliga kapitaltillgångar eller att anskaffa evakueringsbostad. Beträffande

de egentliga skogsområdena har anledningen till förevarande inköp uppgivits

vara skogsspekulation. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och

egnahemsnämnden i Jönköpings län lia anmält, att av 215 jordbruksegendomar,

som under åren 1939—43 inom länet försålts till icke-jordbrukare,

105 torde ha förvärvats såsom kapitalplacering.

Sex skogsvårdsstyrelser, åtta hushållningssällskaps förvaltningsutskott, elva

jordbrukskommissioner, åtta egnahemsnämnder och Riksförbundet landsbygdens

folk ha i sina svar förklarat, att jordvärdena genom handeln med

jordbruks- och skogsfastigheter drivits upp så att bondebefolkningen fått

konkurrera med en köpstark publik, som icke hade för avsikt att driva jordbruket

såsom näring och därpå försörja sig. I flera yttranden har understrukits,

att den stegring i jordvärdena, som under senare år onekligen inträtt,

främst torde få tillskrivas den allmänna prisstegringen och ej minst

den väsentliga ökningen i byggnadskostnaderna. Egnahemsnämnderna i Kalmar

läns norra område och i Kristianstads län lia framhållit, att personer,

som förvärvade jordbruksfastigheter för kapitalplacering och ej för att driva

jordbruk såsom näring, i allmänhet ej vore beroende av inkomsten från sålunda

inköpt fastighet och på den grund kunde betala ett högre pris än jordbrukare,

som för sin utkomst måste räkna med att fastigheten skulle lämna

skälig förräntning. Detta förhållande hade bidragit till att driva upp jordvärdena.

Sveriges lantbruksförbund har förklarat sig ha fått det intrycket, att

jordvärdena i allmänhet stegrats, ehuru stegringen i regel ej skett i raskare

takt än den allmänna prisnivån. Då de flesta överlåtelser torde ske i samband

med dödsfall eller eljest inom familjen, hade stegringen i jordvärdena medfört

svårigheter, när en delägare måst lösa ut övriga delägare. Då en på

grundval av onormalt höga kristidsvärden beräknad löseskilling ej kunde

presteras, vore naturligtvis risken stor, att gården komme att försäljas till

kapitalstarkare icke-jordbrukare, som därpå utarrenderade jordbruket.

I ett flertal avgivna svar har påpekats, att i de fall, då egendomar överginge

i händerna på jobbare och skogsspekulanter, förvärven ofta ledde till en

försämrad skötsel. Om åter en jordbruksfastighet förvärvades av annan ickejordbrukare

än jobbare eller skogsspekulant, hade erfarenheten visat, att

ombytet av ägare i många fall medförde förbättring av såväl jordbruk som

byggnader. Denna uppfattning har uttalats av egnahemsstyrelsen, Sveriges

lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk samt ett flertal

skogsvårdsstyrelser, hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnder.

I ett par yttranden har dock framhållits, att jordförvärv

av icke-jordbrukare medförde ökat antal arrendatorer med åtföljande olägenheter

i form av mindre planmässig och på kortare sikt bedriven skötsel.

Riksförbundet landsbygdens folk har påpekat, att i en del fall, där förbätt
Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 samt. Nr 336. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

ringar vidtagits, dessa blivit så omfattande och dyrbara, att varje förutsättning

för att gården skulle kunna förränta det nedlagda kapitalet bortfölle

samt att, även örn man bortsåge från förräntningskravet, byggnadernas storlek

och belägenhet bleve av den art, att de komme att tynga jordbruket i

framtiden.

I flera svar har understrukits, att under senaste år förekommit många fall,

där en hushållningsform av jord- och skogsbruk, vilken varit ägnad att giva

en självägande bonde hans bärgning, genom försäljning till icke-jordbrukare

sprängts sönder på ett sätt som måste sägas vara för jordbruket mindre

lyckligt. Jordbruk, som tillsammans med tillräcklig skogsmark kunnat utgöra

lämpliga familjejordbruk, hade till följd härav måst nedläggas. Å andra

sidan har i vissa yttranden framhållits, att berörda olägenhet ej sällan eliminerats

genom att arrendatorn av jordägaren bereddes tillfälle till extraförtjänster.

Arrendatorn tillförsäkrades sålunda regelmässigt vedbrand och

husbehovsvirke samt ofta företräde till förekommande avverknings- och

skogsvårdsarbeten å fastighetens skogsmark.

Departementschefen.

Att betydande olägenheter i skilda hänseenden komma att uppstå, därest

landets jordbruksfastigheter i alltför stor utsträckning övergå till bolag eller

sådana personer, vilka icke idka jordbruket som huvudsaklig näring, torde

vara höjt över varje tvivel. Det är uppenbarligen av största betydelse för

landets framtida utveckling att inom detsamma finnes ett starkt och bärkraftigt

jordbruk som handhaves av en självägande och självständig jordbruksbefolkning.

Detta har sedan lång tid stått klart för statsmakterna, vilka även

genom olika åtgärder sökt stävja och hejda en utveckling, som leder till att

jorden i stor omfattning övergår till spekulations- eller placeringsobjekt. Tidigast

framträdde denna tendens till jordbrukets överförande till andra rättssubjekt

än den jordbrukande befolkningen i de avsevärda förvärv av jord

och skog, som under slutet av förra århundradet och början av det nuvarande

gjordes av de stora trävarubolagen i Norrland. Genom dessa förvärv försvagades

den jordbrukande befolkningens ställning i Norrland, såväl socialt

som ekonomiskt, till följd av att det samband mellan jordbruk och skog,

som är en förutsättning för att kunna driva ett jordbruk i denna landsända,

bröts då bolagen endast utarrenderade jordbruket och behöllo skogen i egen

hand för tillgodoseende av sina behov av råvara för industrien. För att råda

bot för denna utveckling, vilken innebar ett allvarligt hot mot samhällsutvecklingen

i de trakter av landet, där den uppträdde, tillkommo först den

norrländska förbudslagen och senare 1925 års bolagsförbudslag, vilka lagar

möjliggjorde för samhället att kontrollera bolagens jordförvärv samt begränsa

dem i den mån så befanns behövligt för det allmännas bästa. Såsom

ett stöd åt sistnämnda lag tillkom bulvanlagstiftningen. Den sociala arrendelagstiftningen

liksom vanhävdslagstiftningen är likaledes ett uttryck för

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336. 51

samhällets strävan att begränsa skadeverkningarna av dessa fastighetsförvärv.

Men även andra former av olämpliga fastighetsförvärv framträdde vid

angivna tidpunkt och ha sedan ehuru under olika tidsperioder beroende på

konjunkturerna mer eller mindre stegrats. Jag syftar här närmast på spekulationsköpen.

Dessa förvärv lia ur samhällets synpunkt en annan skadeverkan

än bolagsförvärven. Under det att bolagen i allmänhet avse att

behålla de förvärvade fastigheterna för framtiden såsom underlag för sin

verksamhet och faran i dessa förvärv såsom jag nyss berört ligger i skiljandet

av skogen från jordbruket samt möjligen även däri att en stark kumulation

på en hand av fastigheter kan komma till stånd med åtföljande

övermäktigt inflytande i orten, ligger i regel vid spekulationsköpen den största

faran däri, att jorden och skogen utsättas för en hänsynslös rovdrift så

att fastigheterna, då de från spekulanterna övergå till jordbrukarna, befinna

sig i ett vanhävdat skick. När en jordbruks- eller skogsfastighet, vilken

varit utsatt för dylik vanhävd, återkommer i jordbrukarnas händer,

kan det draga årtionden örn innan densamma åter kan sättas i fullgott

skick och det kan dröja än längre innan skog ens för husbehov finnes på

fastigheten. Även en annan form av spekulation i jordbruksfastigheter har

under senare tid framträtt. Jag tänker här på det förhållandet, att det har

börjat förekomma i icke ringa utsträckning att fastigheter med bristfälliga

byggnader förvärvats uppenbarligen i syfte att senare kunna försäljas till

statlig myndighet vilken avser att begagna fastigheterna för komplettering av

ofullständiga jordbruk. Ett dylikt spekulationsförfarande kan komma att försvåra

den rationalisering av jordbruket som kan befinnas nödvändig och

önskvärd. Mot nu nämnda former av fastighetsspekulation ha statsmakterna

sökt ingripa dels genom lagstiftning angående vanhävd av jordbruksfastighet

och dels genom skärpta bestämmelser rörande skogsavverkning. Även arrendelagens

sociala bestämmelser ingripa i viss mån i fall som här avses.

Ytterligare en form av fastighetsförvärv, som ur den jordbrukande befolkningens

synpunkter måste anses otillfredsställande, är den, då fastigheterna

utnyttjas som kapitalplaceringsobjekt eller för sommarnöjes- eller evakueringsändamål.

Visserligen kan i dylika fall i regel någon anmärkning icke

riktas mot fastigheternas skötsel. Tvärtom lägga ägarna merendels ned betydande

kapital på fastigheternas upprustning och förbättring. Dessa förvärv

syfta emellertid ofta liksom bolagsförvärven till att för längre tid undandraga

fastigheterna från den jordbrukande befolkningen. Icke sällan påkostas bostadshus,

parkanläggningar och dylikt sådana belopp, att när fastigheterna

slutligen säljas, personer, som äro hänvisade att uteslutande leva på fastigheternas

jordbruk, icke kunna vidmakthålla byggnader och andra anläggningar.

Ifrågavarande fastighetsförvärv bliva ur nu anförda synpunkter alltså

även till skada för den jordbrukande befolkningen, vars möjligheter att förvärva

lämpliga jordbruk bliva än mera kringskurna.

Den fråga, som i första hand uppställer sig vid övervägande av en lagstiftning

till förhindrande av spekulations- och kapitalplaceringsköp av fastigheter,

är den, huruvida dessa fastighetsförvärv äro av den omfattning, att

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

det kan anses påkallat att genomföra en dylik lagstiftning, vilken utan tvivel

kommer att medföra vissa olägenheter även för den fullt lojala fastighetshandeln.

Vid bedömandet av detta spörsmål torde det vara lämpligt att

såsom utredningen gjort betrakta detsamma såsom såväl ett långtidsproblem

som ett av den nuvarande krissituationen skapat problem av betydelse sannolikt

endast för den närmaste framtiden. Det torde vara uppenbart att i

det långa loppet nu ifrågavarande fastighetsförvärv måste vara till skada för

den jordbrukande befolkningen med hänsyn till att allt flera fastigheter så

småningom undandragas nyssnämnda befolkningsgrupp eller ock utsättas

för rovdrift och vanskötsel, och detta även örn någon större stegring av dylika

fastighetsförvärv icke kunnat påvisas under vanliga förhållanden. Under svårare

krissituationer, såsom exempelvis under det förra världskriget liksom

ock under nuvarande krig, torde en mera tillfällig ökning av fastighetsförvärv

av nu ifrågavarande art förekomma. Den av utredningen företagna undersökningen

ävensom de framställningar, som från skilda håll inkommit,

synas också giva vid handen, att omfattningen av berörda fastighetsförvärv

icke varit obetydlig och att den inom vissa trakter i landet t. o. m. varit

avsevärd. Jag kan under sådana förhållanden icke finna annat än att sett på

längre sikt fastighetsförvärv av den typ som nu är i fråga få så allvarliga

skadeverkningar för samhället, att desamma böra i möjligaste mån motarbetas.

Med hänsyn härtill anser jag mig böra förorda, att frågan örn åtgärder

i dylikt syfte nu upptages till övervägande.

Såsom framgår av vad tidigare anförts torde nu gällande lagbestämmelser

icke lämna möjlighet att på ett verkligt effektivt sätt komma till rätta

med de olägenheter, som för den jordbrukande befolkningen otvivelaktigt

vållas genom förutberörda spekulations- och kapitalplaceringsköp av jordbruks-

och skogsfastigheter. Varken genom vanhävdslagstiftning eller genom

skärpning av skogsvårdslagstiftningen torde nu ifrågavarande fastighetsförvärv

kunna effektivt kontrolleras eller förhindras. Ej heller synes man genom

en jorddelningslagstiftning kunna nå det eftersträvade målet.

1 likhet med utredningen har jag därför kommit till den slutsatsen, att om

statsmakterna skola kunna effektivt ingripa mot jordbruks- och skogsfastigheters

övergång till köpare, som åsyfta spekulations- eller placeringsförvärv,

en lagstiftning som tager direkt sikte på de här avsedda förvärven icke

kan undvaras. En dylik lagstiftning skulle även lämna ett ytterligare stöd åt

bolagsförbudslagen, då försök till ett kringgående av denna lag medelst bulvanköp

lättare skulle stävjas genom en lagstiftning av nu ifrågasatt art.

Med avseende å de linjer, efter vilka en sådan lagstiftning kan utformas,

finnes givetvis såsom ock utredningen påpekat ett flertal möjligheter. Utredningen

har framhållit, att man kan tänka sig en lagstiftning av den innebörden,

att rätten att förvärva och behålla jordbruksfastighet icke prövas

vid förvärvet utan göres beroende av det bruk förvärvaren framdeles gör

av fastigheten. En dylik lagstiftning ansluter sig nära till vanhävds- och

skogslagstiftningarna och torde vara behäftad med samma svagheter som

dessa lagstiftningar, nämligen att icke kunna förebygga, att jordbruks- och

skogsfastigheter övergå till den icke jordbrukande befolkningen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

53

Det av jordkommissionen i betänkande den 15 december 1921 framlagda

förslaget till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta

fast egendom finner jag, liksom utredningen, icke lämpligen kunna tagas till

förebild för en ny lagstiftning i ämnet. Såsom utredningen påpekat är kärnpunkten

i detta förslag, att ägaren skulle bosätta sig å den förvärvade fastigheten,

och det antogs att missbruk av jordäganderätten härigenom skulle kunna

förebyggas. Det torde emellertid förhålla sig så som utredningen framhållit,

nämligen att åtskilliga köpare av de kategorier, som i förevarande sammanhang

åsyftas, skulle vara beredda att underkasta sig bosättningsplikten,

örn de härigenom kunde uppnå full rådighet över den förvärvade fastigheten.

De egentliga spekulanterna skulle sålunda kunna avlösa varandra å samma

fastighet och en av de skadligaste formerna för spekulationsförvärv kunna

obehindrat fortgå.

Vid övervägande av det föreliggande spörsmålet har jag kommit till den

uppfattningen att, därest en effektiv lagstiftning skall uppnås till förhindrande

av att jordbruks- och skogsfastigheter undandragas den jordbrukande

befolkningen, det torde vara nödvändigt att ansluta sig till utredningens förslag

att tillstånd skall lämnas till förvärv av sådana fastigheter. Beträffande

lagstiftningens närmare utformning har såsom framgår av det förut anförda

från skilda håll gjorts ett flertal invändningar. Särskilt finner jag vad fastighetsbildningssakkunniga

i olika hänseenden anfört förtjänt av beaktande.

Efter denna redogörelse för min principiella uppfattning av förevarande

lagstiftningsfråga torde jag få närmare ingå på innehållet i de viktigare bestämmelserna

i lagförslaget.

I yttrandena ha meningarna varit delade därom huruvida kontrollen över

fastighetsförvärv bör omfatta även förvärv som göras av personer tillhörande

den jordbruksidkande befolkningen. I likhet med fastighetsbildningssakkunniga

anser jag att vid kontroll av förvärv alla kategorier av köpare måste

indragas under kontrollen. Att därvid, som utredningen förutsatt, regelmässigt

utan närmare undersökning lämna tillstånd åt sökande som tillhör den

jordbruksidkande befolkningen kan jag icke förorda. Jämväl enligt min

uppfattning bör nämligen en jordbrukare eller förutvarande jordbrukare, som

förvärvar fastighet huvudsakligen för att nyttja åbyggnaderna för ändamål,

som ej äger samband med jordbruket, eller för ren kapitalplacering

eller eljest i annat syfte än att själv driva jordbruket, icke ha en mera gynnad

ställning än andra medborgare. Därest man, som jag anser riktigt, härvid

i princip jämställer alla kategorier köpare, torde också den erinran mot förslaget,

att det innebure en skrålagstiftning, bortfalla.

Om således kontrollen bör vara generell, synes dock av hänsyn till de lojala

förvärvarna önskvärt, att i sådana fall, då en närmare undersökning

kan antagas vara onödig, ett mindre betungande kontrollförfarande än det

som eljest kan vara erforderligt kommer till användning åtminstone beträffande

vissa förvärv av mera vanlig beskaffenhet. Till frågan örn möjligheterna

att anordna ett dylikt förenklat förfarande återkommer jag i annat

sammanhang.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Beträffande villkoren för tillstånd att förvärva fastighet finner jag de

bestämmelser, som föreslagits av fastighetsbildningssakkunniga, i stort sett

ändamålsenliga. Ansökan örn tillstånd till fastighetsförvärv synes sålunda

böra avslås, örn utredningen föranleder till antagande att fastigheten skulle

bliva vanskött i sökandens ägo. Ett absolut förbud torde vidare böra gälla

mot skogsköp i sådana fall då sökanden med förvärvet huvudsakligen åsyftar

att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång,

som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk. Tillstånd till förvärv av

skogsmark, som icke anses erforderlig såsom stödskog, synes däremot under

vissa omständigheter böra kunna meddelas. Under det absoluta förbudet böra

vidare hänföras det rena fastighetsjobberiet och rovdriften, d. v. s. sådana

fall där sökanden med förvärvet huvudsakligen åsyftar att bereda sig vinst

genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma eller andel däri eller

genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas

för fastighetens brukande.

Därest ett absolut förbud mot förvärv icke föreligger, bör enligt min mening

tillstånd utan vidare undersökning meddelas utom i två undantagsfall.

Det ena undantaget synes böra gälla då det kan antagas att sökanden vill

förvärva fastigheten huvudsakligen för säkerställande av kapitaltillgångar

eller, vad angår fastighet därå jordbruk finnes, eljest i annat syfte än att

själv driva jordbruket. Det andra undantaget avser sådana fall, då sökanden

redan förut äger jordbruks- eller skogsegendom eller då ansökningen

avser förvärv från olika fångesmän av egendomar, som förut icke utgjort en

brukningsenhet. Med detta undantag åsyftas att hindra s. k. latifundiebildning.

I likhet med fastighetsbildningssakkunniga vill jag understryka, att

genom ifrågavarande stadgande hinder icke bör läggas för en ur jordbrukets

synpunkt nyttig förening av förut skilda gårdar, såsom där storbruk

kan vara den lämpligaste formen eller då det gäller fullständigande av otillräckligt

jordbruk eller eljest behövlig arrondering av en fastighet. Ej heller

synes man inom denna lagstiftnings ram böra söka verka för någon upplösning

av redan befintliga storbruk. I båda de nämnda undantagsfallen

torde tillstånd böra meddelas endast örn sökandens innehav av egendomen

kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet

i orten eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska

eller eljest särskilt skäl därtill föreligger. Särskilt skäl till fastighetsförvärv

synes enligt min uppfattning böra föreligga exempelvis i sådant fall,

då en person önskar inköpa ett jordbruk avsett att framdeles drivas av något

av köparens barn, vilket vid förvärvet ännu är omyndigt.

Vid prövning av ansökan i något av de båda undantagsfallen synes tillståndsmeddelande

kunna bero av att sökanden förbinder sig att inom angiven

tid verkställa viss åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket å

fastigheten eller att under någon tid nyttja fastigheten för bestämt ändamål.

Enligt utredningens förslag skall i dylikt fall villkorligt tillstånd meddelas

och därvid föreskrivas vad i sådant hänseende skall åligga köparen. För detta

fall har utredningen vidare föreslagit att i samband med tillståndsmeddelan
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

55

det skall bestämmas viss tidpunkt, före vilken föreskriven åtgärd skall ha

vidtagits, eller viss tidrymd, under vilken föreskrift rörande användningen

skall gälla, samt att särskilt vite skall utsättas för tredska att efterkomma

vad som stadgats. I likhet med fastighetsbildningssakkunniga vill jag understryka,

att fångets giltighet icke torde böra bliva villkorad av att vad som

stadgas efterkommes. Tillståndet synes i själva verket böra vara definitivt

och icke bero på något villkor, när beslut med särskilt åläggande meddelas.

Detta åläggande bör grundas på ett åtagande från sökandens sida av

en rent personlig skyldighet, som icke berör fastighetsförvärvet eller utan

vidare överflyttas på ny ägare. De erinringar mot förslaget i denna del som

framkommit i vissa yttranden torde alltså delvis vara föranledda av missuppfattning

rörande förslagets verkliga innebörd. Emellertid synes som förutsättning

för meddelande av s. k. villkorligt tillstånd böra gälla, att sökanden

lämnar skriftlig utfästelse örn åtagande i de hänseenden som anses böra

föreskrivas.

Vid övervägande av frågan, till vilken myndighet tillståndsprövningen bör

förläggas, har jag kommit till den uppfattningen, att varje förvärv, om vars

tillåtlighet tvekan kan råda, bör bliva föremål för prövning av Kungl. Majit

i statsrådet. Härigenom kommer den med utredningens förslag förbundna

risken för olikartat bedömande av likartade fall att undgås, varjämte en viss

överensstämmelse med bolagsförbudslagens prövningsförfarande vinnes.

För att tillståndsprövningen skall kunna verkställas av Kungl. Majit är

emellertid en förutsättning, att vissa slag av förvärv, beträffande vilka en

mera ingående undersökning ej kan anses påkallad, undantagas från den

regelmässiga granskningen och i stället underkastas en kontroll av mindre

omständlig beskaffenhet. Såsom jag förut anmärkt är i fråga örn dylika förvärv

en förenkling av det ordinära kontrollförfarandet önskvärd jämväl med

hänsyn därtill, att den lojale förvärvaren icke bör onödigtvis betungas. En

undantagsställning av nu antydd art synes kunna beredas dels sådant fång,

där förvärvaren, då fråga är örn fastighet med jordbruk, har för avsikt att

personligen eller med biträde av anställda bruka egendomen och icke är ägare

av annan dylik fastighet, och dels fång, som är ägnat att komplettera ett förvärvaren

tillhörigt ofullständigt jordbruk. Vid bedömande av spörsmålet, på

vilket sätt en kontroll av dessa förvärv skall, utan att effektiviteten av lagstiftningen

eftersättes, kunna åvägabringas, har jag kommit till den slutsatsen,

att förvärvaren bär i samband med ansökan om lagfart å sitt fång på visst

i lag bestämt sätt visa att fånget är av angiven art och att anledning saknas

antaga, att sådant förhållande föreligger, som medför absolut förvärvsförbud.

Därest utredning som nu sagts förebringas vid lagfartsansökan, som

göres inom den för ansökan örn tillstånd bestämda tiden, bör förvärvaren

vara befriad från att söka tillstånd till förvärvet. Frågan om den närmare

beskaffenheten av berörda utredning kommer att i det följande av mig

behandlas.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl Maj.ts proposition nr 336.

Enligt vad utredningen framhållit bör påföljden av att tillstånd vägras vara

att förvärvet blir ogiltigt. Denna påföljd synes böra följa omedelbart av avslaget

på ansökningen. Samma påföljd måste stadgas för det fall att tiden

för ingivande av ansökan försuttits. Sedan tidsfristen utlöpt, utan att ansökan

blivit gjord, torde fånget således vara att anse som ogiltigt. Av det sålunda

anförda lärer framgå, att lagfart å fång som för sin giltighet kräver

tillstånd icke må meddelas med mindre i lagfartsärendet visats att tillstånd

meddelats. Inskrivningsdomaren, bksom andra myndigheter, torde av eget

initiativ böra beakta ogiltigheten.

Utredningen har föreslagit att ifrågavarande lagstiftning skulle givas formen

av provisorisk lagstiftning med begränsad giltighetstid. Med hänsyn till

önskvärdheten av att under någon tid pröva verkningarna av lagstiftningen

torde vara ändamålsenligt att densamma gives en sådan temporär giltighet.

I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Jag övergår nu till behandling av de särskilda bestämmelserna i

detta lagförslag.

Specialm otiverin g.

1 §•

Utredningens förslag.

Utredningen har föreslagit, att lagen i första hand skulle avse förvärv genom

köp. Enligt särskild bestämmelse (16 §) i lagförslaget skulle emellertid

liknande regler gälla för byte.

Beträffande lagens tillämpning har utredningen ansett, att de minsta fastigheterna

borde undantagas. Utredningen har därför föreslagit, att jordbruksfastighet,

vars taxeringsvärde understege 10 000 kronor, icke skulle falla

under lagens regler (2 § första stycket). Beträffande utredningens motivering

i detta hänseende hänvisas till betänkandet s. 28—29.

Utredningen har förutsatt, att frågan huruvida den fastighet förvärvet gällde

vore att anse såsom jordbruksfastighet skulle bedömas enligt samma grunder

som tillämpades vid fastighetstaxeringen. Vidare har utredningen föreslagit,

att egendom, som enligt vad därom vore stadgat skulle åsättas särskilt

taxeringsvärde, vid lagens tillämpning skulle anses såsom en fastighet (2 §

andra stycket). I fall då tillstånd erfordrades för förvärv av fastighet skulle

ej heller del av fastigheten få förvärvas utan att tillstånd erhölles (2 § tredje

stycket). I fråga örn motiveringen till utredningens förslag i dessa delar hänvisas

till betänkandet s. 27 och 29.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Kalmar län har anmärkt, att med köpeavtal och byte borde

likställas varje annat fång, som innebure att vederlag lämnades, enär författ
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

57

ningen eljest alltför lätt kunde kringgås och därigenom göras ineffektiv. Vidare

borde uppmärksamhet ägnas åt möjligheten att efter bolagsbildning för

förvärv och drivande av jordbruk aktierna i bolaget kunde överlåtas till ickejordbrukare

utan att någon prövning av aktieförvärvet ägde rum.

I flera yttranden har påyrkats en sänkning av den av utredningen föreslagna

värdegränsen i fråga om fastighetsförvärv, som skulle falla under lagen. I

vissa yttranden har föreslagits en sänkning till 5 000 kronor och i andra till

7 000 kronor. Enligt länsstyrelsens i Örebro län uppfattning syntes det överhuvud

taget olämpligt att utgå från taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, då

däri kunde ingå byggnadsvärde till huvudsaklig del. Om en gräns skulle uppställas

borde den utgå från viss areal i jord eller skog. Liknande synpunkter

lia framförts av jordbrukskommissionen i Jämtlands län. Egnahemsnämnden

i Stockholms län har föreslagit, att gränsen skulle bestämmas vid en viss åkerareal,

t. ex. sex hektar. Enligt jordbrukskommissionen i Hallands län borde

gränsen sättas vid fem hektar och enligt jordbrukskommissionen i Stockholms

län vid fyra hektar. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län

har föreslagit, att lagen skulle äga tillämplighet å samtliga jordbruksfastigheter.

Egnahemsstyrelsen har anfört följande.

Förslaget att lagen örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

icke skall äga tillämpning å fastighet, vars taxeringsvärde understiger

10 000 kronor, synes i hög grad förringa lagens effektivitet. Ofantligt mångå

jordbruksfastigheter, särskilt i Norrland, vilka med hänsyn till förefintlig

skogstillgång äro eftertraktade spekulationsobjekt, ha ett lägre taxeringsvärde

än det nyss nämnda. Enligt styrelsens mening bör ifrågavarande belopp antingen

helt borttagas eller sänkas till 5 000 kronor, varvid i sistnämnda fall

Kungl. Maj:t torde böra äga rätt att för visst område fastställa lägre belopp.

Givetvis kommer härav att för de tillståndsprövande myndigheterna föranledas

en ökad börda, vilken emellertid ej synes oöverkomlig. Enligt en av statistiska

centralbyrån den 4 oktober 1941 avgiven utredning uppgick antalet

köp av jordbruksfastigheter, för vilka lagfart sökts under tiden 1 juli 1939—

30 juni 1941 på grund av köp vid frivillig försäljning efter år 1937, till 6 391

för fastigheter med värde av 2 000—10 000 kronor och till 4 314 för fastigheter

med högre värde. Dessa siffror äro emellertid, såsom bland annat framgår

av utredningen, lågt räknade.

Fastighetsbildningssakkunniga lia funnit det angeläget, att den tilltänkta

lagen icke under sin tillämplighet inbegrepe fastigheter, beträffande vilka

kontrollen vore onödig. Del av utredningen föreslagna undantaget syntes emellertid

alltför omfattande. Därigenom skulle en betydande del av landets jordbruksfastigheter,

särskilt norrländska, falla utanför kontrollen och åtskillig

stödskog kunna undandragas jordbruksnäringen. Risk vore att skogsköpen,

motade beträffande större fastigheter, så mycket svårare skulle drabba de

smärre. De sakkunniga, som för frågans bedömande haft åtskilligt material

att tillgå, ha förordat, att gränsen i stället sattes vid 5 000 kronor. Därigenom

skulle likväl fastigheter av typen arbetarsmåbruk, smärre områden, som inköptes

för komplettering av jordbruk, samt torp och andra dylika mindre

lägenheter, som utan skada för jordbruksnäringen kunde av stadsbor inköpas

för rekreationsändamål o. d., falla utanför tillämplighetsområdet.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

I fråga om begreppet jordbruksfastighet har länsstyrelsen i Malmöhus län

anmärkt, att detta begrepp icke vore bestämt i lagtexten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har funnit det önskvärt, att i lagen eller

särskild följdförfattning inflöte närmare föreskrifter om vad som menades

med jordbruksfastighet och hur det skulle avgöras att en fastighet vore av

detta slag.

Fastighetsbildningssakkunniga ha anfört följande.

Spörsmålen vad som skall betraktas som en fastighet och vad som skall

anses äga jordbruksfastighets natur måste vara fullkomligt odisputabla i varje

särskilt fall, så att även enskilda personer utan svårighet kunna konstatera,

huruvida de vid sina fastighetsköp ha att söka tillstånd eller ej. Meningen

är ju att taxeringen skall vara avgörande för ifrågavarande spörsmål, så

att vad som taxerats som en enhet skall räknas som en fastighet och att vad

som vid taxeringen rubricerats som jordbruksfastighet också skall så anses

vid lagens tillämpning samt att, där tillstånd fordras för förvärv av viss fastighet,

detsamma skall gälla förvärv av en del av densamma. Förhållandet

synes böra i alla avseenden komma till klart uttryck i själva lagtexten. I

förslaget användes emellertid begreppet jordbruksfastighet utan närmare förklaring

och kunde möjligen föranleda till antagande att man haft blott fastigheter

med jordbruk i sikte. Formuleringen av förslaget giver vid handen att

som fastighetsenhet skall betraktas vad som enligt kommunalskattelagen är

att taxera som en enhet, alltså ej nödvändigtvis vad som verkligen taxerats

så. Visserligen lärer ej risken vara stor att man av denna anledning skulle

ingå i kritik av taxeringsmyndigheternas sätt att fullgöra sin skyldighet, men

det kan ifrågasättas, om icke hänsyn skall tagas till sådana ändringar i fastighetsindelningen

eller fastigheternas uppdelning i brukningslotter, som inträffat

efter senaste taxeringen. Därmed skulle också kunna uppkomma fråga,

om man vore bunden av denna taxering beträffande begreppet jordbruksfastighet

i motsats till annan fastighet. I betänkandet synes förutsättas att hänsyn

skall få tagas till ändringar, som inträtt efter taxeringen.

De sakkunniga anse emellertid alltför vådligt för rättssäkerheten att i regel

tillåta dylika uppskattningar utan stöd i taxeringsförhållandena. Sämjedelningar

och annan uppdelning i brukningsenheter skulle för övrigt kunna

tänkas komma att ske strax före köpet i syfte att kringgå lagen. Endast när

avstyckning för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk skett, torde finnas

tillräckligt fasta hållpunkter att anknyta till, så att förvärv av ett sålunda

avstyckat område må anses icke kräva tillstånd. Det torde ock egentligen

vara i detta fall som något större behov föreligger att göra undantag

från regeln att förvärv av del av taxeringsenhet skall likställas med förvärv

av hela denna enhet.

Den taxering, som eljest skulle vara avgörande, lärer få vara den, som vid

tiden för köpet är gällande för fastigheten.

Det i lagförslaget använda uttrycket »särskilt taxeringsvärde» synes mindre

val lämpat för del fall att flera registerfastigheter sammanförts till en

taxeringsenhet.

Då i förslaget talas om »del av fastigheten», lärer därmed åsyftas även

ideell andel. Till undvikande av tvekan och för att ernå överensstämmelse

med jorddelningslagstiftningens terminologi, torde vara lämpligt att tillägga

»eller andel däri».

Egnahemsstyrelsen har ansett, att det borde sörjas för att, örn från jordbruksfastighet

avstyckades fastighet avsedd för sommarnöje — det vore här

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

59

fråga om »annan fastighet» i skatteförfattningamas mening —- sådan fastighet

kunde förvärvas utan tillstånd. Givet vore, att förvärv av bostadsfastighet,

som avstyckats från ett jordbruk, borde komma utanför de föreslagna

bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att en lagstiftning

å förevarande område i varje fall icke borde vara till hinder för den fria

handeln med fastigheter i orter, där samhällsbildning skett eller påginge.

Sålunda borde från lagens tillämpning undantagas jordbruksfastigheter, belägna

inom områden för vilka stadsplan, stomplan eller byggnadsplan antagits.

Likaså borde en motsvarande regel övervägas för område, för vilket

utomplansbestämmelser blivit fastställda.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag att lagen bör avse såväl köp som byte.

Därmed torde vara utsagt, att varje fång, vid vilket vederlag i någon form

lämnas, skall falla under lagen. Gentemot vad länsstyrelsen i Kalmar län

anfört om förvärv av aktier i bolag, som äger jordbruksfastighet, vill jag

erinra att bolags förvärv av sådan fastighet är underkastat kontroll genom

särskild lag. Enligt den praxis som numera gäller vid tillämpningen av nämnda

lag torde något kringgående av den nu ifrågasatta lagstiftningen genom bolagsbildning

för förvärv och drivande av jordbruk knappast kunna ifrågakomma.

Såsom av utredningen framhållits äro smärre fastigheter i regel ej lämpliga

spekulationsobjekt. Med hänsyn härtill synas förvärv av dylika fastigheter

icke behöva bliva underkastade sådan kontroll, som med lagen avses. Då det

gäller att från övriga fastigheter avskilja de nu ifrågavarande, kunna två olika

metoder komma till användning. Enligt den ena metoden anknytes gränsdragningen

lill fastighetens areal, enligt den andra till dess värde. Vilken av metoderna

som bör föredragas kan, såsom av yttrandena framgår, vara föremål

för tvekan. För min del har jag — med särskilt beaktande av att en gränsdragning

efter arealen säkerligen skulle komma att vid lagens tillämpning

vålla vissa lätt insedda olägenheter — funnit företräde böra givas åt den andra

av metoderna. Värdegränsen synes dock icke böra förläggas vid ett så högt

belopp som det av utredningen föreslagna eller 10 000 kronor. Härigenom

skulle nämligen, på sätt i flera yttranden anmärkts, allt för många fastigheter,

särskilt i de norra delarna av landet, komma att undandragas kontrollen;

och risk skulle följaktligen föreligga att åtskilliga skogsfastigheter bleve

föremål för spekulation. Örn däremot, såsom i vissa yttranden förordats, gränsen

sättes vid ett värde av 5 000 kronor, torde någon fara i angivet avseende

icke föreligga. Jag finner alltså lämpligt ansluta mig till den åsikt som framkommit

i sist omnämnda yttranden.

Ifrågavarande paragrafs andra och tredje stycken lia erhållit sin utformning

i anslutning till vad fastighetsbildningssakkunniga i förevarande hän

seenden föreslagit.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Sålunda ha i lagtexten intagits regler till besvarande av spörsmålen, när

en fastighet skall anses ha natur av jordbruksfastighet och efter vilken grund

en sådan fastighets värde skall bedömas. Beträffande båda spörsmålen gäller

att avgörandet skall ske i enlighet med den taxering, som vid tiden för

förvärvet gällde för fastigheten. Av den bestämning som i lagen givits åt begreppet

jordbruksfastighet följer, att såsom dylik fastighet skall betraktas ej

endast fastighet, som användes enbart för jordbruk, utan även fastighet, som

nyttjas antingen för såväl jordbruk som skogsbruk eller för endast skogsbruk.

Föreskriften därom, att egendom som vid den gällande taxeringen behandlats

såsom en enhet skall anses som en fastighet, innebär bland annat, att

där flera jordregisterfastigheter sammanförts till en taxeringsenhet, desamma

jämväl vid tillämpningen av förevarande lag skola betraktas såsom en fastighet.

Med förvärv av hel fastighet har likställts förvärv som avser del av eller

andel i fastighet. Vidkommande förvärv av fastighetsdel har dock gjorts det

praktiskt synnerligen betydelsefulla undantaget, att förvärv av område, som

avstyckats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, icke för sin tilllåtlighet

kräver tillstånd. Frågan, huruvida förutsättningen för undantagsbestämmelsens

tillämplighet är för handen, får avgöras med ledning av de

rörande avstyckningsförrättningen upprättade handlingarna.

2 §•

Utredningens förslag.

Av utredningen har föreslagits att tillstånd till fastighetsförvärv skulle sökas

sist inom tre månader sedan fånget skedde; försummelse härutinnan

skulle, liksom avslag å ansökan, medföra fångets ogiltighet (4 och 5 §§ i lagförslaget)

.

I lagförslaget har utredningen under 11 § upptagit bestämmelse örn skyldighet

att vid sökande av lagfart å fång, som avsåges med lagen, förete bevis

om tillstånd till förvärvet. Därest sökanden underläte att förete sådant bevis

och frågan om hans rätt att förvärva fastigheten ännu icke vore avgjord,

skulle inskrivningsdomaren förelägga honom, vid äventyr att ansökningen

eljest avsloges, att inom viss tid inkomma med beviset.

Utredningen har i 6 § av lagförslaget närmare angivit vilka handlingar

som skulle åtfölja ansökan om tillstånd att förvärva jordbruksfastighet.

Beträffande motiveringen till nu omnämnda delar av utredningens lagförslag

hänvisas till betänkandet resp. s. 31—32, 38—39 och 32-—33.

Yttrandena.

Fastighetsbildning ssakkunniga ha anfört.

Den i förslaget angivna påföljden av underlätet fullgörande av skyldigheten

att söka länsstyrelsens tillstånd, eller alltså fångets ogiltighet, skulle vara

oberoende av frågan örn lagfart beviljats eller ej. Detta står i överensstäm
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

61

melse med vad i vissa liknande fall gäller. De sakkunniga måste emellertid

livligt förorda att, örn lagfart beviljats, frågan om tillstånd erfordrats icke

längre blir av betydelse för fångets giltighet. Ett måhända fullkomligt ursäktligt

misstag från kontrahenters och inskrivningsdomares sida eller ett

förbiseende skulle eljest kunna vålla de största rättsförluster. Frågan skulle

kunna efter decennier, då lagen kanske för länge sedan trätt ur kraft, rivas

upp av en kontrahent, som önskade komma ifrån köpet. Befunnes då i en

process att fastigheten varit av den beskaffenhet och det värde att tillstånd

skolat sökas, måste fånget förklaras vara ogiltigt och därmed kunde också

en mängd senare fång, inteckningar m. m. förfalla. Saken kan ej avhjälpas

genom att tillstånd sökes, när förhållandet upptäckes, ty tillstånd kan ej beviljas

på ansökan, som skett senare än tre månader från fångets dag. Skulle

länsstyrelsen, av förbiseende eller på grund av att köpehandling postdaterats

eller att endast ett senare än köpekontraktet utfärdat köpebrev företetts, bevilja

tillstånd på ansökning, som inkommit för sent, kan ifrågasättas huruvida

man kan anse ett dylikt tillståndsbeslut reparera bristen. Denna fråga

skulle bliva av mindre vikt, örn lagfarten hade sådan lidande verkan.

Man lärer kunna antaga att en bestämmelse av detta innehåll, ehuru av

stort praktiskt värde, icke skulle komma att från tillståndsprövning undandraga

många fall av betydenhet utan huvudsakligen vara ägnad att bota rent

formella brister. Skulle anses att konsekvensen fordrade att lagfartens verkan

vore densamma i detta och härmed jämförliga fall enligt andra lagar,

som för fångs civilrättsliga giltighet kräva att myndighets tillstånd inhämtats,

bör hellre ändring ske där, så att lagfarten får avskära möjlighet att riva upp

fången. Det är dock icke så som örn det skulle vara för svensk rätt främmande

att låta lagfarten medföra sakrättsliga verkningar eller att med hänsyn till

lagfart begränsa möjligheterna att göra gällande anledning till fångs ogiltighet.

Känt är ju också hurusom nian nödgats av praktiska skäl godkänna lagfarten

såsom fastighetsbildande i vissa fall, där något sådant principiellt icke

bort äga rum.

De sakkunniga anse att lagfart i förevarande fall bör sälta ogiltighetsbestämmelsen

ur kraft, även om tillstånd sökts men ansökningen avslagits.

De sakkunniga ha vidare anfört följande.

I den i 11 § andra stycket utredningens lagförslag avsedda situationen synes

den föreslagna utvägen att lagfartsärendets handläggning uppskjutes i

stället för att ansökningen förklaras vilande främmande för inskrivningsväsendet,

sådant det i lag reglerats, och av föga praktiskt värde, då ju ett dylikt

uppskovsbc-slut lärer behöva, liksom vilandeförklaring, antecknas i fastighetsboken

och kan föranleda att inteckningsansökningar förklaras vilande (12 §

inteckningsförordningen). Vilandeförklaring är den form av uppskov med beslut

som lagfarts- och inteckningsförordningarna känna, och reglerna härom

äro avpassade därefter. Tillräcklig anledning att göra avvikelse från detta

system i här förevarande speciella fall torde icke föreligga. Skulle så dock ske,

tarvades måhända ändring i 10 § lagfartsförordningen. Det föreläggande, som

inskrivningsdomaren enligt förslagets 11 § i visst fall skulle meddela, kan

icke gärna avse viss tid att inkomma med »beviset», d. v. s. bevis örn tillstånd,

utan det skulle väl få räcka med bevis att tillstånd sökts. Hela 11 § synes

lämpligen böra utgå. Den har ej heller annan motsvarighet i 1916 års lag örn

vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. och i 1925 års

bolagsförbudslag än en hänvisning till 10 § lagfartsförordningen.

Även om i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit en bestämmelse införes

att beviljad lagfart avklipper möjligheterna alt ifrågasätta fångets giltighet

på grund av att tillstånd ej erhållits, lärer vara tydligt nog att inskriv
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

ningsdomaren ej får bevilja lagfart, där fånget är av den beskaffenhet att tillstånd

erfordras men icke visats att sådant erhållits. Förutsatt att stadgandet

i förslagets 11 § utgår, följer av 5 och 10 §§ lagfartsförordningen att inskrivningsdomaren

skall genast avslå lagfartsansökningen, örn det är känt att tiden

för sökande av tillstånd till förvärvet försuttits eller att ansökning om sådant

tillstånd blivit genom lagakraftägande beslut avslagen, och att eljest lagfartsansökningen

skall förklaras vilande, örn ej bevis om tillstånd företes.

Departementschefen.

Som jag förut uttalat bör beviljandet av tillstånd ankomma å Kungl. Maj:t.

I likhet med utredningen anser jag, att den, som är intresserad av att förvärva

viss fastighet, bör äga möjlighet att redan innan något fång skett få

klarhet i frågan örn han må förvärva fastigheten.

Utredningens förslag rörande påföljd, där tillstånd icke sökes inom föreskriven

tid eller då ansökningen avslås, har förut behandlats av mig. Enligt

fastighetsbildningssakkunniga anses den omständigheten att lagfart åkommit

fång böra verka därhän, att frågan huruvida tillstånd varit erforderligt eller

sökts inom rätt tid eller meddelats icke vidare skulle inverka å fångets giltighet.

De skäl, som de sakkunniga anfört för införandet av en sådan bestämmelse

i förevarande lag, synas mig bärande. Jag kan därför ansluta mig till de

sakkunnigas förslag härutinnan. Att av en dylik bestämmelse icke följer att

ett med lagstiftningen avsett fång som skett i strid med t. ex. bulvanlagens

stadganden ej skulle på grund av åkommen lagfart kunna bliva föremål för

åtgärder enligt nämnda lag, torde vara tydligt.

I likhet med fastighetsbildningssakkunniga anser jag, att uttrycklig lagbestämmelse,

på sätt utredningen föreslagit, icke behöver upptagas beträffande

skyldigheten att vid sökande av lagfart å fång, som avses med lagstiftningen,

förete bevis om tillstånd till förvärvet. Ej heller anser jag, såsom utredningen

ifrågasatt, nödigt att införa en regel om uppskov i visst fall med lagfartsärendes

handläggning.

Enligt min mening torde föreskrifter beträffande den utredning, som av sökande

skall hos Konungen företes i tillståndsärende, lämpligen böra utfärdas

av Kungl. Majit i administrativ väg. Särskild erinran härom torde icke behöva

intagas i lagen.

3 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser rörande tillståndsprövningen. Beträffande

motiveringen hänvisas till det förut anförda.

4 §■

Utredningens förslag.

Reglerna om meddelande av s. k. villkorligt tillstånd ha i utredningens lagförslag

upptagits under 10 och 12—14 §§. Beträffande motiveringen till utredningens

förslag hänvisas till betänkandet s. 37—38 och 39—40.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

63

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anmärkt, att den av utredningen föreslagna

lagtexten icke gåve stöd för utsättande av nytt vite. En komplettering i

denna del syntes länsstyrelsen erforderlig.

Departementschefen.

Av det förut anförda framgår, att vid meddelande av tillstånd till fastighetsförvärv

i vissa fall i beslutet tillika skall angivas att sökanden har att i

enlighet med avgiven skriftlig utfästelse inom viss tid verkställa erforderlig

åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket å fastigheten eller under

viss tid nyttja fastigheten för bestämt ändamål eller underlåta särskild

användning av densamma.

Jag kan icke dela länsstyrelsens i Jämtlands län framställda anmärkning

att nytt vite ej skulle kunna utsättas utan uttryckligt stadgande därom i lagtexten.

5 §•

Utredningens förslag.

Utredningen har föreslagit att kronan ävensom kommun skulle vara befriade

från att söka tillstånd till fastighetsförvärv samt att lagen ej heller

skulle äga tillämpning, där tillstånd att förvärva fastighet erfordrades enligt

annan författning (3 § i utredningens lagförslag).

Enligt utredningens förslag skulle lagen vidare begränsas så att exekutiva

förvärv folie utanför densamma. Detta har av utredningen utmärkts genom att

i lagtexten angivits, att köpeavtalet skulle vara frivilligt (1 § i lagförslaget).

I fråga örn motiveringen lill utredningens förslag i nu angivna delar hänvisas

till betänkandet s. 29—30 resp. 27—-28.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att ett förtydligande

i fråga om vad som i 3 § av utredningens lagförslag åsyftades med kommun

syntes önskvärt.

Egnahemsstyrelsen har funnit det lämpligt, att även den som från egnahemsorgan

förvärvade fastighet.undantoges från lagens tillämpning. Detsamma

syntes böra gälla den som, även örn han icke förvärvade fastigheten från

egnahemsorgan, likväl erhölle statligt lån (egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån)

till underlättande av förvärvet. Man borde kunna utgå från att de

lånebeviljande myndigheterna ej lämnade lån till annan än den som ansåges

lämplig att inneha den ifrågavarande fastigheten.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands

län ha föreslagit, att fastigheter, som bestode av enbart skogsmark, skulle undantagas

från det ifrågasatta förbudet. Som skäl för detta yrkande har framhållits

följande. Inom länet funnes många fastigheter, tillhörande såväl

enskilda som bolag, med enbart skogsmark. I regel omfattade dessa fastig
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kunell. Maj:ts proposition nr 336.

heter avsevärda arealer jord. På grund av sin skogrikedoni representerade

de ofta stora värden. Det vore knappast troligt, att jordbrukaresöner, som

själva innehade jordbruk eller ämnade skaffa sig sådant, skulle vilja eller

ha möjlighet att utöka sitt jordbruk genom inköp av salubjudna skogsmarksarealer.

En del hemman med omfattande areal skogsmark, som tidigare ägts

av jordbrukare med många barn, hade sedermera styckats på sådant sätt, att

ett av barnen fått inägojorden och ett ganska stort skogsanslag därtill, medan

de övriga fått återstående delen av skogsmarken på sin lott. Örn nu

dessa sedan ville försälja sin skogsfastighet för att få medel att på annat håll

köpa sig en fastighet, där jordbruk kunde idkas, kunde inga andra spekulanter

uppträda än kronan eller eventuellt en kommun. Fastigheten måste

då säljas till undei-pris i brist på spekulanter. Detta syntes vara ett alltför

stort ingrepp i den fria handeln med fastigheter.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs län har funnit

det angeläget att det bleve tydligt utsagt, att hushållningssällskap i varje fall

vid förvärv av jordbruksfastighet, avsedd för sådan skola som omförmäldes

i stadgan för statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter, försöksgård

eller annat allmännyttigt ändamål, skulle vara befriat från att söka tillstånd.

Fastighetsbildningssakkunniga ha yttrat.

Enligt 3 § i utredningens förslag skulle lagen icke tillämpas, där tillstånd

att förvärva fastighet skall sökas enligt annan författning. Liknande bestämmelse

förekom i 1918 och 1919 års lagar örn inskränkning för viss tid i rätten

att överlåta fast egendom. Bestämmelsens lämplighet synes bero av vilken

myndighet, som har prövningen enligt den andra författningen, och hur pass

fri denna prövning är. Det kan ju tänkas att där tages sikte på andra förhållanden

än dem, som skulle vara utslagsgivande enligt förevarande lag.

Man har ju att räkna med icke blott nu gällande författningar utan även vad

i framtiden kan komma att stadgas, låt vara att denna synpunkt har mindre

att betyda, örn förevarande lag till sin giltighet begränsas till några få år.

Emellertid synes det de sakkunniga lämpligt att undantag göres blott för fall,

då den andra författningen lägger prövningen i Kungl. Majds händer. Måhända

kan den i lagförslaget valda formuleringen icke anses för de enskilda

personer, som vilja ingå köpeavtal, tillräckligt klart framhålla att här icke

är fråga örn sådana fall, då tillstånd till försäljning av en fastighet erfordras,

t. ex. domstols tillstånd att sälja omyndigs egendom.

Beträffande den av utredningen föreslagna föreskriften att lagen skulle ha

avseende endast å frivilliga köpeavtal ha nämnda sakkunniga anfört följande.

Bortsett från att man väl brukar tala om frivilliga överlåtelser men knappast

om frivilliga avtal, så synes böra erinras att det icke tydligt framgår,

huruvida meningen är att sådana försäljningar under hand, som omförmälas

i 70 § konkurslagen och 7 § i 1916 års samt 8 § i 1925 års förutnämnda lagar,

skola inbegripas i det gjorda undantaget. De kunna ju icke sägas vara

fullt frivilliga, eftersom de måhända ske alldeles emot ägarens önskan att

behålla fastigheten, men de synas dock böra indragas under förevarande

lags giltighet, utom såvitt angår konkursförvaltares försäljning av egendom

under hand eller å vanlig auktion; här synes nämligen intresset alt söka i

möjligaste mån förbättra den i konkurs varandes underminerade ekonomi

och minska borgenärernas förluster förtjänt av särskilt beaktande. De auk
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

65

tioner, som efter länsstyrelsens respektive överexekutors förordnande hållas

för att tvångsvis sälja fastighet jämlikt berörda lagar av år 1916 och 1925

samt jämlikt 1925 års bulvanlag, torde kunna betecknas såsom exekutiva.

Att fång, grundade på lösningsrätt, icke skola inbegripas under uttrycket köp

torde kunna anses klart. Sålunda skulle enligt de sakkunnigas mening ordet

»frivilligt» i 1 § lämpligen kunna utbytas mot en bestämmelse att lagen ej

är att tillämpa å förvärv från konkursbo eller å exekutiv auktion.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Kopparbergs och Västernorrlands län, jordbrukskommissionen

i Stockholms län samt Riksförbundet landsbygdens folk ha funnit det föreslagna

undantaget för förvärv å exekutiv auktion olämpligt. Överståthållarämbetet

har härvid förklarat sig icke kunna dela utredningens åsikt, att det

ej vore anledning frukta för användning av metoden med arrangerande av exekutiv

försäljning såsom en utväg att kringgå lagen. Så mycket besvär och så

stor risk innebure ej ett sådant förfaringssätt, att däri läge något verkligt hinder.

Det behövdes ju ej mer än att fastighetsägaren läte i fastigheten inteckna

skuldebrev, som utfärdades av spekulanten och ställdes å nog högt belopp för

att till spekulantens trygghet avskräcka eventuella andra spekulanter vid den

tillärnade exekutiva försäljningen, att de med fastighetsägarens inteckningsmedgivande

försedda skuldebreven överlätes till spekulanten mot ett belopp,

som vid direkt överlåtelse av fastigheten skulle motsvara köpesumman med

avdrag för beloppet av den fastigheten belastande gälden, och att spekulanten

med stöd av de sålunda förvärvade inteckningarna läte fastigheten dömas

i mät och exekutivt försäljas, därvid då inropet vore för honom tryggat

och säljaren icke löpte någon risk.

Departementschefen.

Syftet med ifrågavarande lagstiftning torde bäst tillgodoses om det övervägande

antalet förvärv inpassas under kontrollförfarandet. Med hänsyn

härtill synes det böra åligga även kommun att underställa sina förvärv föreskriven

prövning. Vid detta ståndpunktstagande har jag — bortsett från det

av fastighetsbildningssakkunniga framhållna fallet att förvärv sker från konkursbo

-— icke ansett mig böra biträda de i olika remissyttranden framställda

yrkandena örn undantag från lagstiftningen. Vid prövning av förekommande

ansökningar om tillstånd att förvärva jordbruksfastighet måste

emellertid vederbörlig hänsyn tagas till syftet med förvärvet. I sådana fall,

där den egendom som avses med ansökningen skall användas för ett allmännyttigt

ändamål, bör själva prövningen regelmässigt kunna göras tämligen

summarisk. Gentemot vad länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Jämtlands län anfört vill jag framhålla, att tillstånd till inköp

av salubjuden skogsfastighet enligt de bestämmelser jag nu tillstyrker bör

meddelas person som själv brukar sådan jordbruksfastighet, som har behov

av ytterligare stödskog.

Det torde icke kunna förnekas, alt fog finnes för de farhågor, som i vissa

yttranden uttalats rörande möjligheterna att genom det ifrågasatta undanta
Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 saini. Nr 330.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

get för förvärv å exekutiv auktion kringgå lagen. Emellertid synas även

starka skäl tala för att uppställa ett sådant undantag. Då jag nu beslutat föreslå

att lagen icke skall ha avseende å exekutiva förvärv, vill jag framhålla,

att därest vid lagens tillämpning skulle visa sig, att undantagsbestämmelsen

föranleder sådana missförhållanden, som på en del håll befarats, frågan om

de exekutiva förvärvens behandling bör upptagas till förnyat övervägande.

Där jämlikt stadgande i annan författning Kungl. Maj:ts tillstånd till förvärv

skall sökas, bör såsom fastighetsbildningssakkunniga framhållit förevarande

lag ej äga tillämpning.

Såsom framgår av vad jag förut anfört bör i fråga örn tvenne slag av förvärv,

under förutsättning att vid lagfartsansökan, som göres inom tre månader

från det fånget skedde, viss i lag bestämd utredning förebringas, befrielse

från att söka tillstånd få åtnjutas av förvärvaren. De närmare bestämmelserna

om beskaffenheten av berörda utredning synas — bland annat

med hänsyn därtill, att bestämmelsernas avfattning kräva utförlighet för

att tydligt framhäva att icke andra förvärv än sådana, vilkas tillåtlighet

kan anses uppenbar, få undandragas den ordinära kontrollen — lämpligen

böra intagas i de föreskrifter rörande lagens tillämpning som av skilda orsaker

bliva erforderliga. Vad angår det fall, att förvärvaren har för avsikt att

själv driva den förvärvade fastighetens jordbruk och icke är ägare av annan

fastighet med jordbruk, torde böra fordras att han för inskrivningsdomaren

företer en av honom själv på heder och samvete utfärdad skriftlig försäkran

angående nämnda förhållanden ävensom förklaring från en för allmänheten

lätt tillgänglig myndighetsperson i orten att anledning ej finnes

antaga att egendomen skall bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att förvärvet

skett i sådant syfte, som medför ovillkorligt förvärvsförbud. Vidkommande

åter det fall, att förvärvet är ägnat att komplettera ett förvärvaren redan

tillhörigt ofullständigt jordbruk, lärer böra fordras intyg härom av vederbörande

egnahemsnämnd jämte sådan förklaring som nyss angivits.

Slutbestämmelsen.

Utredningens förslag.

Utredningen har föreslagit, att lagens giltighetstid skulle bestämmas till

tre år (jfr betänkandet s. 40).

Yttrandena.

Enligt jordbrukskommissionen i Södermanlands län borde en lagstiftning

av ifrågavarande natur få gälla under högst två år.

Jordbrukskommissionen i Värmlands län har föreslagit en giltighetstid av

fem år.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

67

Departementschefen.

Som jag förut framhållit är lagen avsedd att gälla allenast för viss tid. I

likhet med utredningen anser jag dock att det bör tillses, att giltighetstiden

icke göres alltför kort. Jag vill härutinnan ansluta mig till vad utredningen

föreslagit.

Lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1945 och alltså äga giltighet till

och med den 30 juni 1948.

Enligt mitt förmenande bör lagen icke gälla andra fång än dem som ske

efter lagens ikraftträdande.

Ifrågavarande lagförslag ävensom ett inom jordbruksdepartementet upprättat

förslag till föreskrifter rörande lagens tillämpning torde böra fogas

såsom bilagor (1 och 2) till detta protokoll.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att lagrådets utlåtande

över nämnda lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Statsråden Domö, Ohlin och Andrén anförde:

I likhet med föredragande departementschefen finna vi det betydelsefullt

att den jordbrukande befolkningens möjligheter att förvärva lämpliga jordbruksfastigheter

icke begränsas genom köp, som göras av personer, vilka

i spekulativt syfte förvärva dylika fastigheter eller utan hänsyn till en sund

jordbruksdrift utnyttja dem. Särskilt under de senaste åren ha vissa missförhållanden

i dessa avseenden förekommit. Vi anse emellertid, att de haft

en begränsad omfattning och att de till väsentlig del varit betingade av mera

tillfälliga tidsomständigheter. Enligt vår mening bör man i första hand söka

komma till rätta med dessa missförhållanden genom en utvidgning av skyddsbestämmelserna

i vanhävds-, skogsvårds- och jorddelningslagstiftningen. Det

rådande läget kan därför enligt vår mening icke motivera ett så hårt och

ur principiella lika väl som praktiska synpunkter betänkligt ingrepp i äganderätten

och handeln med jordbruksfastigheter, som det föreliggande förslaget

innebär. Dessutom föreligger, på grund av den föreslagna lagstiftningens

konstruktion, risk för att inkonsekvens och godtycke ej skulle

kunna undvikas vid tillämpningen. Med hänsyn till det anförda kunna vi

icke biträda föredragande departementschefens hemställan om inhämtande

av lagrådets utlåtande över lagförslaget.

Statsrådets övriga ledamöter biträdde föredragande departementschefens

ifrågavarande hemställan.

Till denna hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet:

C. W. Rhedin.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som vill genom köp eller byte förvärva jordbruksfastighet, vars värde

överstiger femtusen kronor, skall där ej annat följer av vad i denna lag

stadgas söka Konungens tillstånd till förvärvet.

Vid lagens tillämpning skola frågorna örn fastighets natur av jordbruksfastighet

och örn fastighets värde bedömas efter den för fastigheten vid tiden

för förvärvet gällande taxeringen samt egendom, som vid denna taxering

behandlats som en enhet, anses som en fastighet.

I fall, då tillstånd erfordras för förvärv av fastighet, må ej heller del av

fastigheten eller andel däri förvärvas utan tillstånd; dock att där förvärvet

avser sådan del av fastighet, som avstyckats för annat ändamål än jordbruk

eller skogsbruk, tillstånd icke erfordras.

2 §.

Tillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde.

Sökes icke tillstånd inom nämnda tid eller avslås ansökningen, vare fånget

ogillt.

Har lagfart åkommit fång, må den omständigheten att ansökan örn tillstånd

ej blivit gjord eller blivit för sent framställd eller blivit avslagen icke

inverka å frågan örn fångets giltighet.

3 §.

Tillstånd må icke meddelas, om anledning föreligger till antagande att

fastigheten skulle bliva vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med förvärvet

huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra

sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller

att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma

eller andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier

eller annat som tarvas för fastighetens brukande.

Föreligger ej sådant fall som i första stycket sägs men kan det antagas,

att sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

69

eller, vad angår fastighet därå jordbruk finnes, eljest i annat syfte än att

själv driva jordbruket, eller äger sökanden redan jordbruksfastighet eller avser

ansökningen förvärv från olika fångesmän av fastigheter, som förut icke

utgjort en brukningsenhet, må ansökningen icke bifallas med mindre sökandens

innehav av egendomen kan väntas .medföra övervägande nytta för jordbruket

eller för näringslivet i orten eller egendomen för sökanden har synnerligt

värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl därtill föreligger.

4 §.

Finnes i fall, som i 3 § andra stycket avses, bifall till ansökningen böra

bero därav, att sökanden förbinder sig att inom viss tid verkställa erforderlig

åtgärd till främjande av jordbruket eller skogsbruket å fastigheten eller

att under viss tid nyttja fastigheten för bestämt ändamål eller underlåta

särskild användning av densamma, och lämnar sökanden skriftlig utfästelse

härom, skall vid meddelande av tillstånd tillika angivas vad sålunda åligger

honom samt utsättas vite för tredska att uppfylla förbindelsen. »

Jordbrukskommissionen har att hålla uppsikt över att förbindelsen fullgöres

samt vid tredska härutinnan, där så erfordras för vinnande av rättelse,

uppdraga åt allmän åklagare att vid rätten i den ort, där fastigheten ligger,

anhängiggöra och utföra talan om vitets utdömande. Utan uppdrag som nu

sagts må dylik talan icke anhängiggöras av allmän åklagare.

Utdömt vite tillfaller kronan och må i händelse av bristande tillgång till

dess gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

5 §.

Från sökande av tillstånd vare kronan befriad.

Denna lag äger icke tillämpning beträffande förvärv från konkursbo eller

å exekutiv auktion eller där jämlikt annan författning Konungens tillstånd

till förvärvet skall sökas.

Tillstånd enligt denna lag vare ej erforderligt, såframt förvärvare i samband

med lagfartsansökan, som göres inom tre månader från det fånget

skedde, på sätt Konungen bestämmer visar dels att anledning till antagande

som i 3 § första stycket sägs ej föreligger dels ock att han, där förvärvet av- .

ser fastighet med jordbruk, har för avsikt att själv driva detta och icke är

ägare av annan dylik fastighet eller att förvärvet är ägnat att medföra lämplig

utvidgning av annan honom tillhörig fastighet, vars jordbruk utgör hans

enda eller huvudsakliga förvärvskälla men icke har tillräcklig bärkraft för

att detsamma skall kunna bereda honom och hans familj deras fulla bärgning.

6 §-

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945 och gäller till och med den 30

juni 1948.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Bilaga 2.

Förslag

till

Kungörelse

rörande tillämpning av lagen den 1945 (nr ) om in
skränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Kungl. Maj:t har funnit gott att, med stöd av 5 och 6 §§ lagen den

1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, förordna

t som följer.

1 §•

Ansökan om tillstånd att förvärva jordbruksfastighet, som med nämnda

lag avses, skall ingivas till jordbruksdepartementet.

I ansökningen skola intagas uppgifter om fastighetens ägovidd och dennas

fördelning å särskilda ägoslag samt rörande sökandens ålder och yrke, det

ändamål för vilket fastigheten skall användas så ock huruvida sökanden

äger eller brukar eller tidigare ägt eller brukat jordbruksfastighet.

Vid ansökningen skall fogas taxeringsbevis eller annat bevis örn fastighetens

taxeringsvärde eller, där ansökningen avser del av fastighet, intyg av

trovärdiga män angående det värde, vartill fastighetsdelen kan uppskattas;

och skall i sistnämnda fall ansökningen åtföljas även av bevis eller intyg

som nu sagts rörande värdet av den fastighet eller fastighetsdel, varifrån förvärvet

skett.

Har fångeshandling upprättats, skall densamma i huvudskrift eller bestyrkt

avskrift biläggas ansökningen.

2 §•

För åtnjutande av sådan befrielse från att söka tillstånd till förvärv av

jordbruksfastighet som i 5 § tredje stycket förutnämnda lag sägs erfordras,

att förvärvaren i lagfartsärendet företer

antingen, då fråga är om förvärv av fastighet med jordbruk, en av förvärvaren

på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran att han har för avsikt

att själv driva jordbruket och icke är ägare av annan dylik fastighet, ävensom,

där fastigheten är belägen på landet, av landsfiskalen i orten och, där

fastigheten ligger i stad, av ledamot av magistraten eller, beträffande stad

utan magistrat, av kommunalborgmästaren utfärdat intyg att anledning ej

föreligger till antagande att fastigheten skall bliva vanskött i förvärvarens ägo

eller att denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst

jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

71

för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten,

del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader,

kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande;

eller intyg av vederbörande egnahemsnämnd att förvärvet är ägnat att medföra

lämplig utvidgning av annan förvärvaren tillhörig fastighet, vars jordbruk

utgör hans enda eller huvudsakliga förvärvskälla men icke har tillräcklig

bärkraft för att detsamma skall kunna bereda honom och hans familj

deras fulla bärgning, ävensom av landsfiskal, magistratsledamot eller

kommunalborgmästare utfärdat intyg av innehåll som nyss nämnts.

Förklaring och intyg, som i första stycket omförmälas, skola avfattas

enligt bifogade formulär.

3 §•

Det åligger den, på vilken det ankommer att utfärda intyg som i 2 § sägs,

att innan intyg utfärdas verkställa noggrann undersökning rörande de förhållanden,

som med intyget avses.

Intyg skall utfärdas utan ersättning.

4 §■

Blanketter för förklaring och intyg enligt 2 § skola kostnadsfritt tillhandahållas

hos inskrivningsdomare ävensom hos landsfiskaler, magistrater, kommunalborgmästare

och egnahemsnämnder.

Blanketter erhållas efter rekvisition från lantbruksstyrelsen.

5 §■

Över sådana tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet, örn vilka i 4 § berörda

lag är fråga, skall jordbrukskommissionen hålla särskild förteckning,

upptagande för varje fastighet dennas beteckning, ägarens namn och yrke,

de föreskrifter som i samband med tillståndets meddelande givits samt av

kommissionen vidtagna åtgärder.

Har vite blivit genom laga kraftvunnet beslut utdömt, har kommissionen

att därom ofördröjligen underrätta jordbruksdepartementet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1945 och gäller till och med

den 30 juni 1948.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

Formulär A.

Undertecknad, som enligt fångeshandling den..........av............

förvärvat fastigheten..............i ............socken (som ämnar av

............ förvärva fastigheten .......... i ............ socken), å

vilken fastighet jordbruk finnes, försäkrar på heder och samvete, att jag har

för avsikt att själv driva jordbruket och att jag icke är ägare av annan fastighet

med jordbruk.

(Ort och dag.)

(Namn.)

(Yrke.)

Rörande ovan omförmälda fastighetsförvärv intygas, att anledning ej föreligger

till antagande att fastigheten skall bliva vanskött i förvärvarens ägo

eller att denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst

jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för

ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten,

del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader,

kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande.

(Ort och dag.)

(Namn.)

(Titel.)

Utan avgift.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

73

Formulär B.

Sedan................enligt fångeshandling den..........av ......

........ förvärvat fastigheten .............. i .. ............. socken,

(Sedan..............anmält sig ämna av..............förvärva fastigheten

..............i..........socken), intygas, att förvärvet är ägnat

att medföra lämplig utvidgning av förvärvaren tillhöriga fastigheten........

........, vars jordbruk utgör hans enda eller huvudsakliga förvärvskälla

men icke har tillräcklig bärkraft för att detsamma skall kunna bereda honom

och hans familj deras fulla bärgning.

(Ort och dag.)

För egnahemsnämnden:

(Namn.)

Utan avgift.

Rörande ovan omförmälda fastighetsförvärv intygas, att anledning ej föreligger

till antagande att fastigheten skall bliva vanskött i förvärvarens ägo

eller att denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst

jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för

ortens jordbruk, eller alt bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten,

del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader,

kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande.

(Ort och dag.)

(Namn.)

(Titel.)

Utan avgift.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 april

1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 17 april 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den

23 mars 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av häradshövdingen Åke Braunstein.

Lagrådet yttrade:

Såsom föredragande departementschefen framhållit, är det uppenbarligen

av största vikt, att inom landet finnes ett starkt och bärkraftigt jordbruk,

som handhaves av en självägande jordbruksbefolkning. Sedan länge har det

också varit statsmakternas strävan att genom olika åtgärder stärka den jordbrukande

befolkningens ställning. Sålunda har man genom lagstiftningsåtgärder

sökt hindra, att jordbruksfastigheter i större omfattning förvärvas av

bolag och liknande sammanslutningar. Härvid har även på ett tidigt skede

av den sociala jordlagstiftningen uppmärksamheten riktats å vissa jordförvärv

av enskilda personer utom den jordbrukande befolkningens krets. Redan

Norrlandskommittén beaktade skogsspekulantemas förvärv av jordbruksfastigheter.

Emellertid ansåg kommittén dessa förvärv, med hänsyn till

att jorden icke därigenom undandroges bondeklassen på samma definitiva

sätt som genom bolagens förvärv, ej böra inrymmas under den av kommittén

föreslagna förbuds!agstiftningen. Frågan örn inskränkning i enskilda personers

rätt att förvärva jordbruksfastigheter upptogs sedermera åter av

jordkommissionen, som i sitt den 15 december 1921 avgivna betänkande

framlade förslag till lag i ämnet. Detta förslag innebar i nu ifrågavarande

hänseende, att enskild person, som genom köp, byte eller gåva förvärvat

jordbruksfastighet, skulle i allmänhet vara pliktig att inom viss tid efter

förvärvet på ett stadigvarande sätt bosätta sig på fastigheten och framdeles

under fem år vara bosatt därstädes samt att, om förvärvaren ville utan

iakttagande av vad sålunda stadgats behålla förvärvad fastighet, tillstånd

därtill måste utverkas. I avgivna yttranden riktades skarp kritik mot förslaget.

Det anmärktes främst, att förslaget i alltför hög grad bar prägel

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

av den då rådande kristidens abnorma förhållanden å fastighetsmarknaden

och att intet behov av en i den enskildes handlingsfrihet så djupt ingripande

lagstiftning som den föreslagna förelåg under normala förhållanden. Vidare

framhölls bland annat, att lagförslagets antagande kunde förväntas

medföra skadliga verkningar i olika avseenden för jordbruksnäringen, såsom

sjunkande salu- och belåningsvärden. Det allmänna omdömet var, att den

föreslagna lagen innebure ett alltför stort ingrepp i den ekonomiska rörelsefrihet,

som vöre ett grundvillkor för jordbruksnäringens förkovran. Förslaget

föranledde ej proposition till riksdagen, och motioner, i vilka hemställdes

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande av förslag

till lag i ämnet, vunno icke riksdagens bifall.

Det till lagrådet remitterade förslaget torde, trots den ändrade uppläggning

frågan däri erhållit, få i huvudsak samma verkningar, som skulle ha

varit förenade med ett genomförande av jordkommissionens förslag. De anmärkningar,

som riktats mot sistnämnda förslag, gälla i allt väsentligt jämväl

det föreliggande. Den föreslagna lagen komrne i själva verket att innebära ett

ännu större ingrepp i den ekonomiska rörelsefriheten än jordkommissionens

förslag. Enligt det remitterade förslaget skall nämligen varje förvärv genom

köp eller byte av jordbruksfastighet, vars värde överstiger 5 000 kronor, vara

underkastat statlig kontroll, låt vara att i vissa fall ett förenklat förfarande

skall tillämpas. De verkningar, som ett sådant ingrepp kan antagas i olika

avseenden föranleda, äro svåra att överblicka. Departementschefen har medgivit,

att lagstiftningen utan tvivel komme att medföra vissa olägenheter för

den fullt lojala fastighetshandeln. Emellertid synes frågan om de ekonomiska

verkningarna lia ägnats alltför liten uppmärksamhet under förarbetena. En

i jordbruksnäringen så djupt ingripande lagstiftning som den föreslagna torde

icke böra genomföras utan att en närmare undersökning verkställts angående

dess inflytande på fastighetsvärdena. Förslaget synes bland annat

åsyfta att genom nedbringande av konkurrensen å fastighetsmarknaden förhindra

en sådan stegring av jordvärdena, som icke motsvaras av någon förbättring

i jordbrukarnas händer, och att möjliggöra för landsbygdens befolkning

att förvärva jordbruk utan att nödgas insätta ett alltför stort kapital

med därav följande ökad skuldsättning. Att underlätta dylika förvärv är väl

i och för sig önskvärt. Det kan dock, såsom i flera yttranden framhållits,

befaras, att den föreslagna lagen komme att medföra en allmän sänkning

av saluvärdena. Delta skulle visserligen lända lill gagn för den, som enligt

lagen tillätes köpa jordbruksfastighet, men ha en motsatt verkan för den

jordägare, som vill sälja sin gård. Ett prisfall skulle särskilt träffa den jordägare,

som av en eller annan anledning nödgas avyttra sin faslighet. Att

kretsen av köpare beskäres och förvärvet av jordbruksfastigheter göres beroende

av ett invecklat och tidsödande koncessionssystem skulle vara särskilt

menligt under sjunkande konjunktur inom jordbruksnäringen. En allmän

sänkning av saluvärdena å jordbruksfastigheter skulle tydligen också leda

till en sänkning av belåningsvärdena å dessa fastigheter, ett förhållande

som komme att mer eller mindre hårt drabba alla jordägare. Det ma vidare

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

framhållas, att genom koncessionssystemet införes i fastighetshandeln ett

osäkerhetsmoment med ogynnsamma följder. Sålunda är det mången gång

olägligt, att svårigheter möta mot försäljning genom auktion. Det måste även

tagas i beräkning, att en ordning, som går ut på att åt en avgränsad befolkningsgrupp

tillförsäkra fortsatt innehav av vissa naturtillgångar, kan återverka

ofördelaktigt på landets näringsliv i dess helhet samt att dessa skadeverkningar

på lång sikt måhända bli särskilt framträdande för den befolkningsgrupp,

som ursprungligen skulle tillgodoses. Såsom i ett av de avgivna

yttrandena påpekats, kan vad som skulle vara ett privilegium bli en framtida

börda.

Även frånsett det principiellt betänkliga i att den enskilda medborgarens

handlande ställes under uppsikt på sätt nu föreslås, måste såsom en svaghet

i förslaget betecknas, att kontrollen över den normala omsättningen av

fastigheter till betydande del gjorts beroende av polismyndighetens prövning.

Det får ej heller förbises, att den föreslagna lagens handhavande

kräver en vidlyftig apparat, som medför icke blott ökat arbete för myndigheterna

utan även kostnader och besvär för enskilda. Jämväl är att märka,

att ojämnhet vid lagens tillämpning icke kan undvikas. Den olikartade behandlingen

av jämförliga fall uppfattas såsom orättvisa och kan åt förfarandet

giva sken av godtycke.

Trots att förslagets antagande sålunda skulle vålla den legitima fastighetshandeln

avsevärda svårigheter, bomme lagen likväl ej att bjuda ett effektivt

hinder mot icke önskvärda förvärv. Förefintliga möjligheter att kringgå

lagens syfte kunna svårligen avlägsnas utan att ännu tyngre band läggas

på den handel med jordbruksfastigheter, som anses böra tillåtas.

På grund av det anförda finner lagrådet så stora betänkligheter möta mot

den föreslagna lagstiftningen, att den ej bör genomföras, med mindre den

uppbäres av ett starkt behov, som ej kan tillgodoses på annat sätt. Flertalet

av de myndigheter och sammanslutningar, som hörts i lagstiftningsfrågan,

har emellertid ansett, att dylikt behov ej föreligger. Exempelvis har, enligt

vad skogsstyrelsen framhållit, övervägande antalet skogsvårdsstyrelser som

sin mening uttalat, att handeln med jordbruks- och skogsfastigheter knappast

ökat eller i varje fall icke väsentligt ökat sedan hösten 1941, att »jobbare»

och skogsspekulanter i regel icke i större utsträckning uppträtt som fastighetsförvärvare,

att personer med avsikt att placera pengar i icke oväsentlig

utsträckning förvärvat fastigheter, att bondebefolkningens möjligheter att

förvärva fastigheter näppeligen i allvarligare grad påverkats av övermäktig

konkurrens av »jobbare», skogsspekulanter eller penningplacerande personer

samt att i fall, då fastigheter förvärvats av till sistnämnda kategorier hänförliga

personer, skötseln av fastigheterna vanligen icke i påtaglig grad eftersatts

och i viss utsträckning rent av förbättrats. I de få yttranden, i vilka

lagstiftning tillstyrkts, synas omdömena merendels ha i hög grad påverkats

av de särskilda förhållanden, som rått under krisåren.

Av den föreliggande utredningen har ej heller lagrådet övertygats om förefintligheten

av så allvarlig fara för mindre önskvärda fastighetsförvärv, att

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

77

den föreslagna lagen är motiverad. De fastighetslån®, som lagen skulle förhindra,

utgöras av dels vissa utpräglade kristidsfenomen och dels vissa såsom

mera konstanta betecknade företeelser, företrädesvis spekulations- och

kapitalplaceringsköp. Grundad anledning föreligger till antagande, att den

ökning av sist omförmälda köp, som under senare år kunnat skönjas, i viss

omfattning är att tillskriva kristidens säregna förhållanden, såsom brist på

kapitalplaceringsmöjligheter, knapphet på livsförnödenheter eller behov av

tillgång till evakueringsställen. I den mån fastighetsförvärven bero av dylika

förhållanden, torde man ha att göra med övergående företeelser, som

ej påkalla lagstiftarens ingripande. Vad åter angår de fastighetsförvärv av

ifrågavarande slag, som kunna förväntas förekomma även under normala

tider, synes en skärpt vanhävds- och skogsvårdslagstiftning, eventuellt i förening

med beskattningsåtgärder, vara det riktiga medlet mot spekulationsaffärer

med därtill hörande rovdrift. Att äganderätten till jordbruksfastigheter

eljest skulle komma att undandragas den jordbrukande befolkningen

i en omfattning, som kräver särskilda skyddsåtgärder, synes av tidigare

erfarenheter att döma knappast vara att befara. I varje fall har icke sådant

behov visats föreligga, som kan utgöra försvar för en så genomgripande och

till sina verkningar så svårbedömd lagstiftning som den nu föreslagna. Lagrådet

anser sig fördenskull böra avstyrka förslaget.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget är följande att erinra.

2 §•

Det torde icke vara erforderligt att i paragrafens tredje stycke beröra det

fall, att ansökan om tillstånd blivit för sent framställd. Örn i dylikt fall tillstånd

skulle beviljas, är uppenbarligen den omständigheten att ansökan inkommit

för sent utan betydelse för frågan om fångets giltighet. Innebörden

av förevarande bestämmelse skulle komma till riktigt uttryck, därest stycket

erhölle det innehållet, att örn lagfart meddelats å fång, den omständigheten

att tillstånd ej sökts eller ansökan därom ej bifallits icke må inverka

å fångets giltighet.

3 §.

Enligt andra stycket i denna paragraf må tillstånd att förvärva fastighet,

därå jordbruk finnes, meddelas allenast under närmare angivna förutsättningar,

därest det kan antagas, att sökanden vill förvärva fastigheten i annat

syfte än att själv driva jordbruket. Betydelsen av uttrycket »själv driva

jordbruket» är icke klar. Uttrycket kan tolkas såsom innebärande krav på,

alt ägaren skall personligen utföra jordbruksarbete eller i allt fall lia den

verkliga ledningen av jordbruket å fastigheten. Enligt en annan tolkning

utesluter nämnda uttryck allenast de fall, då fastigheten är utarrenderad.

En ägare, som icke befattar sig med jordbruket utan låter detta skötas av

förvaltare, skulle således, därest sistnämnda tolkning godtages, anses själv

driva jordbruket. Av de uttalanden, som förekommit i lagstiftningsärendet,

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

framgår icke vad på denna punkt avsetts med det remitterade förslaget.

Fastighetsbildningssakkunniga, vilkas yttrande i huvudsak ligger till grund

för förslaget, synas närmast ha menat, att en fastighetsägare själv driver

jordbruket allenast då han personligen åtminstone har ledningen av arbetet.

Sålunda ha de sakkunniga anfört bland annat, att de strängare villkoren för

erhållande av tillstånd till förvärv av fastighet med jordbruk borde gälla,

därest meningen vore, att jordbruket skulle utarrenderas eller »i realiteten

drivas blott genom anställd personal». Departementschefen har i fråga om

förutsättningarna för erhållande av tillstånd till förvärv anslutit sig till

fastighetsbildningssakkunnigas förslag. Samtidigt har departementschefen

emellertid uttalat, att det enklare kontrollförfarandet borde tillämpas, när

förvärvare av fastighet med jordbruk har för avsikt att »personligen eller

med biträde av anställda bruka egendomen». Det använda uttryckssättet kan

uppfattas så, att förvärv är tillåtet, om fastigheten icke utarrenderas. Någon

bestämd slutsats i denna riktning kan dock icke dragas. Att märka är, att

tolkningen av den nu ifrågavarande föreskriften i ett viktigt hänseende blir

avgörande vid den föreslagna lagens tillämpning. På denna tolkning kommer

nämligen vid åtskilliga fastighetsförvärv att bero, huruvida tillstånd till förvärvet

erfordras. Med hänsyn härtill synes det nödvändigt, att förslagets innebörd

i denna del klargöres.

Den i andra stycket upptagna bestämmelsen, att om sökanden redan äger

jordbruksfastighet eller ansökningen avser förvärv från olika fångesmän av

fastigheter, som förut icke utgjort en brukningsenhet, ansökningen allenast

under vissa förutsättningar må vinna bifall, har ansetts erforderlig för att

hindra s. k. latifundiebildning. Bortsett från att utredningen knappast giver

vid handen, att missbruk härutinnan förekommit eller är att befara i någon

nämnvärd omfattning, kan mot ifrågavarande bestämmelse anmärkas, att

densamma måste anses alltför restriktiv. Den omständigheten att förvärvaren

av en jordbruksfastighet redan är ägare av en sådan fastighet, stor eller liten,

torde icke i och för sig böra utgöra hinder för tillstånd till förvärvet. Endast

örn det må antagas, att därigenom skulle åvägabringas ett icke önskvärt

samlande i en hand av fastigheter, som förut tillhört skilda ägare och brukats

var för sig, kan ur den synpunkt, varom nu är fråga, sådant fall anses föreligga

att tillstånd tilf förvärvet i regel bör vägras. Framhållas må, att bestämmelsen

i denna del, sådan den föreslagits av fastighetsbildningssakkunniga,

avsåg allenast sökande, som redan förut äger flera såsom skilda jordbruk

förvaltade egendomar. Anledningen till avvikelsen från de sakkunnigas förslag

framgår icke av remissprotokollet. Lagrådet förordar, att bestämmelsen

i förevarande avseende bringas i överensstämmelse med sistnämnda förslag,

vilket synes innefatta en bättre lösning av frågan än det nu framlagda. Därest

stadgandet anses böra bibehållas oförändrat, måste förutsättas, att vid

tillämpningen tillstånd ej vägras i andra fall än då verklig fara föreligger

för ett obehörigt sammanförande av fastigheter på en hand.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

79

4 §•

Har Kungl. Maj:t vid meddelande av tillstånd till fastighetsförvärv tilllika

föreskrivit, att sökanden skall enligt avgiven skriftlig utfästelse fullgöra

visst åtagande, samt utsatt vite för tredska att uppfylla förbindelsen, åligger

det enligt paragrafens andra stycke jordbrukskommissionen att hålla uppsikt

över att förbindelsen fullgöres samt vid tredska, där så erfordras för vinnande

av rättelse, uppdraga åt allmän åklagare att vid domstol anhängiggöra och

utföra talan om vitets utdömande. Den avsedda övervakningen skall uppenbarligen

utövas av jordbrukskommissionen i den ort, där fastigheten är belägen.

Uttrycklig föreskrift härom bör införas i lagen.

Av departementschefens uttalande vid lagrådsremissen framgår, att förslagets

mening är att, sedan av Kungl. Maj :t utsatt vite blivit i anledning av

tredska utdömt, det skall vid nytt vite föreläggas den tredskande att uppfylla

den åtagna förbindelsen. Departementschefen har ansett, att särskilt stadgande

i detta avseende ej erfordras. Av departementschefens anförande kan

ej utläsas, huruvida avsikten är, att det nya vitesföreläggandet skall meddelas

av Kungl. Maj:t eller av domstol, som utdömer det i tillståndsresolutionen

utsatta vitet. Vad än må vara avsett, kan den föreslagna lagtexten icke grunda

någon befogenhet att giva dylikt föreläggande. Skall en sådan befogenhet

tillskapas, bör förslaget fullständigas i detta hänseende. Då det synes lämpligast,

att domstolen äger samtidigt med det första vitets utdömande meddela

nytt vitesföreläggande, kan kompletteringen enklast åvägabringas genom

en sådan jämkning av andra stycket, att förutnämnda uppdrag åt allmänna

åklagaren kommer att avse jämväl anhängiggörande och utförande av talan

om utsättande av nytt vite.

5 §•

Såväl i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag,

förening och stiftelse att förvärva fast egendom som i lagen den 30 maj

1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva

eller aktier i vissa bolag stadgas, att örn i enlighet med vad där sagts fråga

om rätt att förvärva egendom ännu ej är avgjord, skall beträffande lagfart

sådant hinder anses möta, som avses i 10 § förordningen den 16 juni 1875

örn lagfart å fång till fast egendom. Till vinnande av överensstämmelse med

dessa lagar bör även i förevarande lag införas en liknande föreskrift. Denna

kan lämpligen få sin plats i 6 §. Vidtages denna ändring av förslaget, bör

det stadgande, som sistnämnda paragraf nu innehåller, i stället upptagas

som 7 §.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Majds proposition nr 336.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

12 oktober 1945.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Möller, Sköld,

Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Zetterberg, Sträng, Erigsson,

Mossberg.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 28 april

1945 avgivna utlåtande över det den 23 mars 1945 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen

följande.

I sitt betänkande framhöll 1940 års utredning örn jordbrukets skuldsättning,

att en huvudinvändning mot en lagstiftning, som uteslöte vissa kapitalstarkare

köpare från förvärv av jordbruksfastigheter, kunde väntas bliva att

fastigheternas saluvärden härigenom skulle komma att sjunka eller i varje

fall att den nuvarande stegringen i dessa värden komme att hämmas. Den av

utredningen förutsedda invändningen har senare framställts såväl av vissa

myndigheter och sammanslutningar i deras yttranden över det av utredningen

framlagda lagförslaget som ock av lagrådet i dess utlåtande över det lagförslag,

som upprättats inom jordbruksdepartementet. Lagrådet har i detta

sammanhang jämväl anmärkt, att en i jordbruksnäringen så djupt ingripande

lagstiftning som den föreslagna icke syntes böra genomföras utan att

en närmare undersökning verkställdes angående dess inflytande på fastighetsvärdena.

Emellertid förefaller det mig uppenbart, att genom en sådan

undersökning icke skulle kunna erhållas något säkert svar på frågan, örn

eller i vad mån ett genomförande av lagstiftningen komme att föranleda en

sänkning av jordbruksfastigheternas salu- och belåningsvärden. För egen

del hyser jag den uppfattningen, att någon sänkning av fastighetsvärdena

såsom följd av lagstiftningen i regel icke kommer att ske. Endast beträffande

ett fåtal fastigheter, vilka ur vissa synpunkter, såsom synnerligen fördelaktigt

läge eller dylikt, äro särskilt eftersökta av kapitalstarka personer, torde en

sänkning av fastighetsvärdena i mindre utsträckning kunna ifrågakomma.

Däremot torde lagstiftningen måhända komma att i någon mån verka återhållande

på en fortsatt prisstegring, något som icke synes vara att beklaga.

I en del av de yttranden, som avgåvos över utredningens lagförslag, framställdes

den anmärkningen, att örn förslaget genomfördes kunde på fastig
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 536''.

81

hetsmarknaden, särskilt då fråga vore om fastighetsförsäljning å auktion,

uppstå betydande osäkerhetsmoment. En liknande erinran har av lagrådet

gjorts med avseende å det remitterade lagförslaget. Härvidlag synes dock ha

förbisetts den enligt båda lagförslagen föreliggande möjligheten för person,

som önskar förvärva viss fastighet, att redan på förhand — eller således innan

något fång skett — söka tillstånd till förvärvet. Denna möjlighet bör

lämpligen kunna begagnas just beträffande inrop av fastighet å auktion.

Även i åtskilliga andra fall, t. ex. då en person i samband med försäljning

av honom tillhörig fastighet vill förvärva annan sådan, bör angivna förfaringssätt

med fördel kunna komma till användning.

Mot utredningens lagförslag gjordes från åtskilliga håll den invändningen,

att förslaget innebure en skrålagstiflning, som förbehölle rätten att äga jordbruksfastigheter

endast åt bondeklassen. Denna invändning grundades därpå,

att förslaget i fråga om tillståndsprövningen uppställde andra och lindrigare

bestämmelser för en förvärvare, som tillhörde den jordbruksidkande befolkningen,

än för en förvärvare, som icke vore att hänföra till nämnda befolkningsgrupp.

1 det inom jordbruksdepartementet utarbetade lagförslaget ha

emellertid i princip alla kategorier av förvärvare likställts. Den som tillhör

den jordbruksidkande befolkningen har alltså icke erhållit en mera gynnad

ställning än envar annan. Det kan därför, enligt min mening, icke anses

berättigat att göra gällande, att den föreslagna ordningen skulle ga ut pa

att åt en avgränsad befolkningsgrupp tillförsäkra fortsatt innehav av vissa

naturtillgångar.

Utredningen föreslog, att tillstånd till varje med lagstiftningen avsett fastighetsförvärv

skulle sökas hos länsstyrelsen i det län, där fastigheten vore

belägen. Under ärendets beredning inom jordbruksdepartementet har härutinnan

vidtagits den ändringen, att ansökan örn tillstånd principiellt skall

göras hos Kungl. Maj :t men att i fråga om vissa slag av förvärv ett förenklat

kontrollförfarande skall kunna komma till användning. Det torde med visshet

kunna antagas, att örn lagförslaget genomföres sistnämnda förfarande

kommer att tillämpas i så stor utsträckning, att endast en synnerligen ringa

del av de under lagen fallande fastighetsförvärven behöva underställas Kungl.

Maj :ts prövning. Det förenklade förfarandet har i lagförslaget och i det i

anslutning till detta upprättade förslaget till föreskrifter rörande lagens tilllämpning

erhållit en utformning, som medför att några nämnvärda kostnader

eller olägenheter icke tillskyndas en fastighetsförvärvare. Då berörda

förfarande har avseende å sådana förvärv, om vilkas tillåtlighet tvekan icke

råder, och prövningen av övriga förvärv förlagts till en och samma myndighet,

lärer någon ojämnhet vid lagens tillämpning ej vara att befara. I detta

sammanhang må framhållas, att anledningen till att kontrollen vid det enklare

förfarandet, så vitt angår fastigheter å landet, avses alt i första hand

uppdragas åt landsfiskalen i orien varit den, att det synts önskvärt att prövningen

lägges i händerna på en person i tjänstemans ställning.

Vid lagförslagets överlämnande till lagrådet framhöll min företrädare i

ämbetet, att beträffande ett visst slag av fastighetsförvärv fog kunde finnas

Bihang tilt riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 336.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

för uttalade farhågor, att lagen komme att kringgås. Han betonade dock

samtidigt, att därest vid lagens tillämpning skulle visa sig, att dylikt missförhållande

uppkomme, frågan om möjligheterna att förhindra detsamma

borde upptagas till förnyad undersökning. För min del vill jag i detta sammanhang

uttala, att jag icke håller före, att det nu förevarande lagförslaget

utgör en helt tillfredsställande lösning av föreliggande lagstiftningsfråga.

Lagförslaget avser — såsom min företrädare jämväl framhållit — bland

annat att förhindra att fastighetsförvärv komma till stånd, vilka skaffa förvärvarna

spekulationsvinster vid en blivande rationalisering av landets jordbruk.

Givetvis vore önskvärt att lagstiftningen, vilken som den nu utformats

i detta hänseende endast har ett negativt ändamål, skulle kunna givas

en mera positiv verkan med avseende å rationaliseringen. Emellertid är det

av vikt att nyss berörda förhållande i fråga om spekulationsköp av jordbruksfastighet

snarast kontrolleras i avvaktan på det tilltänkta rationaliseringsarbetets

igångsättande. Måhända kan det framdeles, i anslutning till

den lagstiftning som kan komma till stånd vid lösandet av frågan örn jordbrukets

rationalisering, visa sig möjligt att på annat sätt än det nu föreslagna

påverka utvecklingen i fråga örn fastighetsförvärv. Då lagen är avsedd

att ha endast temporär giltighet, kan vid utgången av dess giltighetstid

detta spörsmål upptagas till vidare övervägande.

Rörande frågan örn behovet av en lagstiftning på förevarande område kan

jag i huvudsak hänvisa till vad min företrädare härom tidigare uttalat. Jag

kan således icke ansluta mig till lagrådets åsikt, att spekulations- och kapitalplaceringsförvärven

av jordbruksfastigheter i den mån de bero av kristidsförhållandena

ej påkalla något ingripande från lagstiftarens sida. Såsom redan av

utredningen understrukits är det av vikt att osunda tendenser inom jordbruksnäringen

motarbetas, även örn desamma ännu icke skapat allvarliga

missförhållanden. Hastiga förändringar på det ekonomiska området kunna

inträffa, och härav kan föranledas, att förvärv av angivna slag tilltaga i omfattning.

Vad angår de oberoende av kristiden förekommande spekulationsoch

kapitalplaceringsförvärven kan jag ej heller dela lagrådets uppfattning,

att spekulationsaffärer med därtill hörande rovdrift lämpligen böra motverkas

genom skärpning av vanhävds- och skogsvårdslagstiftningen jämte beskattningsåtgärder

samt att mot förvärv, som göras för kapitalplacering eller

i annan liknande avsikt, särskilda skyddsåtgärder ej kunna anses påkallade.

En strängare vanhävds- och skogsvårdslagstiftning skulle förutsätta en fortlöpande

kontroll, som för det allmänna komme att föranleda avsevärda kostnader

och som för den enskilde skulle medföra betydande obehag; och hur

denna kontroll än anordnades, skulle säkerligen icke andra missförhållanden

än sådana, som vore särskilt påtagliga, kunna åtkommas. Beträffande de förvärv,

som ske för kapitalplacering eller för sommarnöjesändamål, ha redan

tidigare i övrigt utförligt angivits de skäl, som föreligga för att statsmakterna

böra ingripa mot desamma.

I likhet med min företrädare i ämbetet finner jag i beaktande av det

anförda, att en lagstiftning av det slag, som det till lagrådet remitterade

förslaget innebär, bör komma till stånd.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj.ts proposition nr 336.

83

Vid den av lagrådet företagna granskningen av de särskilda bestämmelserna

i det remitterade lagförslaget lia endast ett fåtal erinringar, delvis av

formell natur, framställts. I anledning av dessa erinringar har lagförslaget

överarbetats inom jordbruksdepartementet. Överarbetningen har föranlett

vissa ändringar jämväl i förslaget till föreskrifter rörande lagens tillämpning.

Sistnämnda förslag torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll.

Jag torde nu få övergå till att lämna en närmare redogörelse för det överarbetade

lagförslaget. Utöver de ändringar, vilka i det följande omförmälas,

ha vidtagits vissa jämkningar av rent formell art.

Vad lagrådet angående 2 § tredje stycket påpekat rörande det fall, att ansökan

örn tillstånd till fastighetsförvärv blivit för sent framställd, har jag

funnit böra beaktas. Stycket har därför erhållit det av lagrådet föreslagna

innehållet.

Lagrådet har funnit viss tvekan kunna råda om innebörden av det i 3 §

andra stycket förekommande stadgandet, att allenast under närmare angivna

förutsättningar tillstånd att förvärva fastighet, därå jordbruk finnes, må

meddelas, därest det kan antagas, att sökanden vill förvärva fastigheten i annat

syfte än att själv driva jordbruket. Betydelsen av uttrycket »själv driva

jordbruket» har synts lagrådet böra närmare klargöras med avseende å andra

fall än det, då fastigheten är utarrenderad. I anledning härav vill jag framhålla,

att enligt min mening ägaren av en fastighet icke kan anses själv driva

jordbruket å denna, örn jordbruksdriften helt omhänderhaves av anställd

personal, medan ägaren själv ägnar sig åt och har sin huvudsakliga utkomst

av annan verksamhet. Med uttrycket »själv driva jordbruket» har således

avsetts ett krav på att — även om ägaren icke personligen deltager i jordbruksarbetet

eller, såsom fallet ofta är särskilt beträffande större egendomar,

icke i allo utövar den direkta ledningen av jordbrukets skötsel — han

dock har ifrågavarade jordbruk till sin egentliga förvärvskälla eller arbetsuppgift.

Emellertid finner jag mig böra förorda, att detta uttryck i förtydligande

syfte utbytes mot uttrycket »själv ägna sig åt jordbruket».

I fråga om den likaledes i 3 § andra stycket upptagna bestämmelsen att

sökande, som redan äger jordbruksfastighet, endast örn särskilt skäl därtill

föreligger må erhålla bifall till ansökan örn tillstånd att förvärva fastighet,

har lagrådet anmärkt, att bestämmelsen måste anses alltför restriktiv. Enligt

lagrådets mening borde den omständigheten, att förvärvaren av en jordbruksfastighet

redan vore ägare av en sådan fastighet, stor eller liten, icke i och

för sig utgöra hinder för tillstånd till förvärvet. Lagrådet har förordat, att

bestämmelsen bringades i överensstämmelse med vad i förevarande avseende

föreslagits av fastighetsbildningssakkunniga eller således att bestämmelsen

finge avse allenast sökande, som redan förut ägde flera såsom skilda jordbruk

förvaltade egendomar. Emellertid anser jag fastighetsbildningssakkunnigas

berörda förslag vara på grund av sin obestämda avfattning mindre

lämpligt. Det torde även böra beaktas, att genom ett godtagande av de sakkunnigas

förslag någon mera väsentlig saklig ändring av det med lagrådets

anmärkning avsedda stadgandet ej skulle åvägabringas; eftersom enligt de

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Majlis proposition nr 336.

sakkunnigas förslag de av sökanden redan ägda fastigheternas storleksordning

skulle vara utan betydelse, komma även sökandens innehav av tvenne

smärre fastigheter att principiellt utgöra hinder för nyförvärv. Stadgandet

bör därför, enligt mitt förmenande, bibehållas oförändrat. Givetvis måste vid

lagens tillämpning iakttagas, att tillstånd ej vägras i annat fall än då det

förvärv, varom fråga är, skulle föranleda ett olämpligt sammanförande av

fastigheter på en hand. Varje förvärv av jordbruksfastighet, som är ägnat

att medföra en verklig rationalisering av jordbruksdriften, bör däremot, även

om förvärvaren redan äger dylik fastighet, vid tillståndsprövningen vinna

godkännande. Vidare synes en alltför rigorös tillämpning av tillståndsbestämmelserna

icke böra ifrågakomma då det gäller förvärv av ofullständiga

jordbruk, vilka genom belägenhet eller andra omständigheter uppenbarligen

icke kunna vare sig själva utökas eller användas för tillökning av andra

jordbruk.

Ehuru det rörande den i 4 § andra stycket avsedda övervakningen torde

vara uppenbart, att densamma skall utövas av jordbrukskommissionen i den

ort, där fastigheten är belägen, har jag icke velat motsätta mig lagrådets

önskan örn införande av uttrycklig föreskrift härom i lagen.

Beträffande utsättande av nytt vite för uraktlåtenhet att fullgöra åtagen

förbindelse rörande förvärvad fastighets skötsel har lagrådets härutinnan

gjorda anmärkning beaktats och dess anvisning örn komplettering av 4 §

andra stycket följts.

I enlighet med lagrådets hemställan har, i förtydligande syfte och för att

vinna överensstämmelse med övriga lagar angående förbud mot fastighetsförvärv,

under 6 § införts bestämmelse av innehåll, att då fråga om rätt att

enligt lagen förvärva fastighet ännu ej är avgjord, beträffande lagfart skall

anses möta sådant hinder, som avses i 10 § lagfartsförordningen.

Bestämmelserna i 7 § överensstämma med de i 6 § upptagna föreskrifterna

i det till lagrådet remitterade lagförslaget.

Slutbestämmelsen har ändrats sålunda, att lagen avses skola träda i kraft

den 1 januari 1946 och äga giltighet till och med den 31 december 1948.

Föredraganden hemställer att det sålunda ändrade lagförslaget måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Holmgren.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

85

Bilaga.

Förslag

till

Kungörelse

rörande tillämpning av lagen den 1945 (nr ) om

inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Kungl. Maj:t har funnit gott att, med stöd av 5 och 7 §§ lagen den

1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, förordna

som följer.

1 §•

Ansökan om tillstånd att förvärva jordbruksfastighet, som med nämnda

lag avses, skall ingivas till jordbruksdepartementet.

I ansökningen skola lämnas uppgifter om fastighetens ägovidd och dennas

fördelning å särskilda ägoslag samt rörande sökandens ålder och yrke,

det ändamål för vilket fastigheten skall användas så ock huruvida sökanden

äger eller brukar eller tidigare ägt eller brukat jordbruksfastighet.

Vid ansökningen skall fogas taxeringsbevis eller annat bevis om fastighetens

taxeringsvärde eller, där ansökningen avser del av fastighet, intyg av

trovärdiga män angående det värde, vartill fastighetsdelen kan uppskattas;

och skall i sistnämnda fall ansökningen åtföljas även av bevis eller intyg

som nu sagts rörande värdet av den fastighet eller fastighetsdel, varifrån

förvärvet skett.

Har fångeshandling upprättats, skall densamma i huvudskrift eller bestyrkt

avskrift biläggas ansökningen.

2 §•

För åtnjutande av sådan befrielse från att söka tillstånd till förvärv av

jordbruksfastighet som i 5 § tredje stycket förutnämnda lag avses erfordras,

att förvärvaren i lagfartsärendet företer

antingen en av förvärvaren på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran

att han, där förvärvet avser fastighet med jordbruk, har för avsikt att

själv ägna sig åt detta så att det kommer att utgöra hans egentliga förvärvskälla

eller arbetsuppgift samt att han icke är ägare av annan dylik fastighet,

ävensom, därest fastigheten är belägen på landet, av landsfiskalen i orten

och, örn fastigheten ligger i stad, av ledamot av magistraten eller, beträffande

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kunql. Maj:ts proposition nr 336.

stad utan magistrat, av kommunalborgmästaren utfärdat intyg 1) att förvärvarens

försäkran i förstnämnda hänseende förtjänar tilltro och 2) att anledning

ej föreligger till antagande att fastigheten skall bliva vanskött i förvärvarens

ägo eller att denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för

visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom

stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av

fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av

byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande;
eller

intyg av vederbörande egnahemsnämnd att förvärvet kommer att

medföra lämplig utvidgning av annan förvärvaren tillhörig fastighet, vars

jordbruk utgör hans enda eller huvudsakliga förvärvskälla men icke har

tillräcklig bärkraft för att bereda honom och hans familj full bärgning, ävensom

av landsfiskal, magistratsledamot eller kommunalborgmästare utfärdat

intyg av innehåll ovan under 2) angivits.

Förklaring och intyg, som i första stycket omförmälas, skola avfattas enligt

bifogade formulär.

3 §.

Det åligger den, på vilken det ankommer att utfärda intyg som i 2 § sägs,

att innan intyg utfärdas verkställa noggrann undersökning rörande de förhållanden,

som med intyget avses. Där så finnes erforderligt, skall yttrande

från sakkunnig myndighet inhämtas.

Intyg skall utfärdas utan ersättning.

4 §•

Blanketter för förklaring och intyg enligt 2 § skola kostnadsfritt tillhandahållas

hos inskrivningsdomare ävensom hos landsfiskaler, magistrater, kommunalborgmästare

och egnahemsnämnder.

Blanketter erhållas efter rekvisition från lantbruksstyrelsen.

5 §•

Över sådana tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet, om vilka i 4 §

berörda lag är fråga, har jordbrukskommissionen att hålla särskild förteckning,

upptagande för varje fastighet dennas beteckning, ägarens namn,

yrke och hemvist, de föreskrifter som i samband med tillståndets meddelande

givits, av kommissionen vidtagna åtgärder samt domstols slutliga beslut

i mål, som blivit på kommissionens uppdrag anhängiggjort.

Har genom laga kraftvunnet beslut vite utdömts eller nytt vite utsatts,

skall kommissionen därom ofördröjligen underrätta jordbruksdepartementet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1946 och gäller till och

med den 31 december 1948.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 336.

87

Formulär A.

Undertecknad, som enligt fångeshandling den .................... av

.................. förvärvat fastigheten .................... i ....

.............. socken,

(Undertecknad, som ämnar av .................... förvärva fastighe
-

ten .................. i .................. socken,)

försäkrar på heder och samvete, att jag har för avsikt att själv ägna mig

åt jordbruket å fastigheten så att detta kommer att utgöra min egentliga förvärvskälla

eller arbetsuppgift och att jag icke är ägare av annan fastighet

med jordbruk.

(Ort och dag.)

(Namn.)

(Yrke.)

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kunni. Maj:ts proposition nr 336.

Formulär B.

Sedan....................enligt fångeshandling den................

av .................... förvärvat fastigheten ...................... i

.................... socken,

(Sedan....................anmält sig ämna av....................

förvärva fastigheten....................i....................socken,)

intygas, dels att förvärvarens försäkran, att han har för avsikt att själv ägna

sig åt jordbruket å fastigheten, förtjänar tilltro, dels ock att anledning ej

föreligger till antagande att fastigheten skall bliva vanskött i förvärvarens

ägo eller att denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för

visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom

stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av

fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av

byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande.

(Ort och dag.)

(Namn.)

(Titel.)

Utan avgift.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

89

Formulär C.

Sedan....................enligt fångeshandling den................

av .................... förvärvat fastigheten ...................... i

.................... socken,

(Sedan....................anmält sig ämna av....................

förvärva fastigheten ................... i ................... socken,)

intygas, att förvärvet kommer att medföra lämplig utvidgning av förvärvaren

tillhöriga fastigheten..................... vars jordbruk utgör hans

enda eller huvudsakliga förvärvskälla men icke har tillräcklig bärkraft för

att bereda honom och hans familj full bärgning.

(Ort och dag.)

För egnahemsnämnden:

(Namn.)

Utan avgift.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 336.

7

opaginerad Kontrollera mot PDF

£0

Kungl. Maj.ts proposition nr 336.

Formulär D.

Sedan .................. enligt fångeshandling den ................

av .................. förvärvat fastigheten ........................ i

...................... socken,

(Sedan ..................anmält sig ämna av......................

förvärva fastigheten..................i......................socken,)

intygas, att anledning ej föreligger till antagande att fastigheten skall

bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att denne med förvärvet huvudsakligen

åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång,

som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig

vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma eller andel däri

eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller annat som

tarvas för fastighetens brukande.

(Ort och dag.)

(Namn.)

(Titel.)

Utan avgift.

457465. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:595 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. s. 7 i texten
  2. 2LJoU 1945:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, dels ock i ämnet väckta s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. JT 2024/25 s. 266 s. 284 i texten · dokumentnivå