Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 193i om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m
1945-11-02 · 15 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 8 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1945:384, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 193i om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 384.
1
Kr 384.
Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 193i
om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet m. m.; given Stockholms slott
den 15 november 19U5.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den
16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet
i förhållande till utlandet m. m.
GUSTAF.
Gunnar Myrdal.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 384.
1
2
Kungl. Majus proposition nr 384.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 1934 (nr 19)
om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 februari 1934 om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Har i---Konungen bestämmer.
I förordnande---— skall fullgöras.
I fall---eller fordringar.
Har förordnande, som avses i första stycket, meddelats, äge Konungen, där
det finnes erforderligt för vinnande av det med förordnandet avsedda ändamålet,
tillika förordna, att myndighet, som Konungen bestämmer, må, om
skälig anledning ej föreligger för underlåtenhet att fullgöra betalningsskyldighet,
varom i nämnda stycke sägs, vid vite förelägga den betalningsskyldige
att verkställa betalningen inom viss tid. Har anstånd med betalning
medgivits, vare det ej hinder för föreläggande som nu sagts. Vid prövning
av yrkande om utdömande av vite må jämväl fråga, huruvida vite bort föreläggas,
komma under bedömande. Utdömt vite skall tillfalla kronan. Ej må
vite förvandlas till frihetsstraff.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1 Senaste lydelse av 1 §, se 1940: 234.
Kungl. Maj.ts proposition nr 384.
3
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2
november 1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Erlander, Danielson, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, anmäler efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna för
justitie- och finansdepartementen fråga örn ändring av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m. samt anför härvid följande.
Enligt 1 § första stycket lagen den 16 februari 1934 örn fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m., i det följande
benämnd clearinglagen, må Konungen förordna, att den, som är betalningsskyldig
för vara, härrörande från viss främmande stat, eller eljest är pliktig
utgiva betalning för fordran, som tillkommer någon i den staten eller som
från sådan fordringsägare övergått på annan, skall fullgöra betalningsskyldigheten
på sätt, som närmare angives i paragrafen. Förutsättningar för att
sådant förordnande skall kunna meddelas äro, att rätten att förfoga över
betalningsmedel inskränkts i den främmande staten samt att förordnande
prövas vara nödvändigt för vinnande av betalningsutjämning (clearing). Innan
förordnande meddelas, skola fullmäktige i riksbanken höras. I fråga örn
betalningssättet skiljes mellan å ena sidan det fall (a), att clearingavtal slutits
med den främmande staten, och å andra sidan det fall (b), att clearingavtal
ej finnes. I det förra fallet skall beloppet på villkor, som stadgas i avtalet,
inbetalas i riksbanken eller i annan av Konungen angiven bank eller
ock i särskild för ändamålet inrättad kassa. I senare fallet skall beloppet insättas
i bank eller kassa som nyss angivits på s. k. spärrkonto, det vill säga
räkning, varöver förfogande icke må ske i vidare mån än Konungen bestämmer.
Enligt 1 § andra stycket äger Konungen i förordnande som nu sagts föreskriva,
i vilket myntslag betalningen skall fullgöras. Slutligen stadgas i paragrafens
tredje stycke, att Konungen i fall, som under b) avses, äger, i stället
för att förordna örn betalningsskyldighetens fullgörande i där stadgad
ordning, föreskriva, att betalning må erläggas allenast med användande av
vissi eller vissa slag av betalningsmedel eller fordringar. Enligt 2 § första
stycket äger Konungen i fall, då förordnande meddelas örn insättning av me
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Kungl. Mcij.ts proposition nr 384.
del å räkning, sora avses i 1 § under b), tillika förordna, att borgenär, som
har fordran hos någon i den främmande staten men på grund av där vidtagna
valutarestriktioner ej kan erhålla betalning, skall äga utfå betalning
av insatta medel. Såsom förutsättning härför gäller, att borgenären avstår så
mycket av sin egen fordran, som svarar mot uppburet belopp, för clearing
av fordringar, för vilkas gäldande insättningar skett. Enligt 2 § andra stycket,
som tillkommit genom lag den 23 mars 1945, skall vad i första stycket
är stadgat gälla i fråga om medel, som finnas insatta i bank eller kassa enligt
vad i 1 § under a) sägs, därest förhållanden inträffat, som medföra, att
clearingavtalet icke kan tillämpas för medlens användande. Där för tillsyn
ä efterlevnad av förordnande som nu angivits så finnes behövligt, äger Konungen
jämlikt 3 § stadga skyldighet att förete handelsböcker och därtill hörande
handlingar. Därjämte äger Konungen befogenhet att jämväl i övrigt
meddela erforderliga föreskrifter för verkställande av förordnande så ock till
förhindrande av åtgärder, som äro ägnade att uppenbart motverka ett tillgodoseende
av syftet med förordnandet.
Förordnanden jämlikt clearinglagen lia av Kungl. Maj:t meddelats i förhållande
till ett antal länder, beträffande vilka betalningsöverenskommelser
avslutats, bl. a. Tyska riket (kungörelse den 28 augusti 1934, nr 464; ändr.
1934 nr 510 och 549, 1940 nr 1022, 1942 nr 54 samt den 6 april 1945, nr 114).
Vidare har med stöd av clearinglagen betalningsspärr upprättats i förhållande
till vissa länder.
Enligt § 1 i nyssnämnda kungörelse den 28 augusti 1934 om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till Tyska riket skall den,
som köpt tysk vara från någon i utlandet, fullgöra betalningsskyldigheten
genom inbetalning av köpeskillingen hos svensk bank i svenskt myntslag.
Därest någon, som förmedlat försäljning av tysk vara för någon i utlandet,
är skyldig att till denne eller till annan redovisa betalning för varan, är
även han pliktig att hos svensk bank i svenskt myntslag inbetala vad som
skall redovisas. Genom inbetalning i enahanda ordning skall enligt § 2
fullgörande av betalningsskyldighet ske i vissa andra, i paragrafen närmare
angivna fall. I § 2 a, vilket stadgande tillkommit genom kungörelsen den
6 april 1945, föreskrives, att därest någon på annan grund än i §§ 1
och 2 sägs är pliktig att utgiva betalning för fordran, som tillkommer någon
i Tyska riket eller som från sådan fordringsägare övergått å annan,
skall även sådan betalningsskyldighet fullgöras genom inbetalning hos
svensk bank i svenskt myntslag. Vad som jämlikt kungörelsen inbetalats hos
svensk bank skall enligt § 6 av banken insättas å ett för sådana inbetalningar
avsett konto i riksbanken. Om inbetalning skall banken ofördröjligen lämna
meddelande till clearingnämnden.
I skrivelse den 19 september 1945 har clearingnämnden hemställt, att till
clearinglagen måtte fogas ett tillägg, enligt vilket Konungen ägde förordna,
att den, som vore skyldig verkställa betalning till i lagen nämnd bank eller
kassa, icke finge uppskjuta betalningen med mindre myndighet, som Konungen
bestämde, prövade giltig anledning till uppskovet vara för handen.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 384.
5
Clearingnämnden har i framställningen framhållit, att genom stadgandet
i 2 § andra stycket clearinglagen möjlighet skapats att anordna s. k. tvångsclearing
även i förhållande till stat, med vilken clearingavtal slnlits. Sedan
nämnden efter stadgandets tillkomst hos Kungl. Maj:t anmält, att såsom
följd av de inom Tyskland rådande förhållandena det svensk-tyska clearingavtalet
icke vidare tillämpades på sätt som enligt avtalet vore förutsatt, hade
Kungl. Majit vidtagit vissa åtgärder som förberedelser till genomförande av
fullständig tvångsclearing i förhållande till Tyskland. Sålunda gällde bl. a.
numera, efter införandet av stadgandet i § 2 a i kungörelsen örn 1 ullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till Tyska riket, att betalning
av alla slags skulder till Tyskland utan undantag skulle fullgöras genom
inbetalning i föreskriven ordning till nämnden. För befordrande av ett för
Sverige gynnsamt resultat av tvångsclearingen med den svensk-tyska ciearingens
slutliga avveckling som syfte funne nämnden det vara av största
betydelse, att skulderna till Tyskland bleve i största möjliga omfattning och
utan onödigt uppskov inbetalda till nämnden. Läget vore sådant, att även
i bästa fall de medel, som på sådant sätt kunde insamlas av nämnden, bleve
mycket otillräckliga för täckning av de tyska skulderna till Sverige. Det
förekomme i stor utsträckning uppskov med inbetalningar av svenska skulder
till Tyskland. Uppskoven vore stundom påverkade av förhoppningar om
vinst genom framtida devalvering av den tyska valutan. Framför allt och
ej minst i fråga om de i Sverige verksamma tyska dotterbolagen torde underlåtenheten
att betala vara föranledd av gäldenärernas vilja att tillmötesgå
de tyska borgenärernas önskan att alltjämt behålla sina fordringar i Sverige.
Clearinglagen gåve icke stöd för föreskrift, att betalningsskyldighet i
förhållande till främmande stat skulle fullgöras inom viss tid eller på clearingnämndens
anfordran. I valutaförordningen den 25 februari 1940 funnes
emellertid en bestämmelse med innebörd i nu antydd riktning. I förordningens
13 § stadgades nämligen, att här i riket bosatt person, som ådragit sig
betalningsskyldighet gentemot utlandet, ej finge uppskjuta betalningen eller
träffa avtal örn betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel med
mindre det följde av handelsbruk eller annan sedvänja eller eljest betingades
av omständigheterna. Efter samråd med valutakontoret hade nämnden,
under åberopande av nämnda stadgande, anmana! dem, som nämnden veterlig!
häftade i skuld i förhållande till Tyskland, att utan uppskov betala
sina skulder. Resultatet hade emellertid blivit ganska dåligt. Enligt nämndens
uppfattning kunde det näppeligen antagas, att stadgandet skulle visa sig
i tillräcklig mån användbart vid försök att fullfölja nämndens indrivningsåtgärder.
Ett stadgande med den innebörd, som nämnden föresloge, syntes
därför vara erforderligt. Ehuru stadgandet möjligen kunde anses betänkligt
ur den synpunkten, att därigenom det allmänna domstolsförfarandet i
visst hänseende skulle bliva ersatt med i särskild ordning träffade avgöranden,
torde dock de utomordentliga förhållanden, som rådde, få anses vara
tillräcklig motivering för detsamma. Nämnden föresloge, att befogenheten
att pröva, huruvida en av gäldenär åberopad anledning till betalningsupp
-
6
Kungl. Muj:ts proposition nr 384.
skov skulle anses giltig, borde överlämnas till flyktkapitalbyrån, som skulle
ha att fatta beslut i frågan. Beträffande tysk egendom, varom det föreliggande
spörsmålet närmast rörde sig, vore byråns möjligheter att i olika avseenden
ingripa redan omfattande.
över clearingnämndens framställning ha efter remiss yttranden avgivits
av fullmäktige i riksbanken och flyktkapitalbyrån.
Riksbanksfullmäktige ha i sitt yttrande förklarat, att fullmäktige funne
det ur principiella synpunkter ingiva betänkligheter att införa en lagstiftning
av den art, som föreslagits av clearingnämnden. Clearingförfarandet
hade nämligen hittills betraktats som ett rent betalningsteknislct arrangemang.
Det hade däremot ansetts ligga utanför det svenska clearingorganets
arbetsområde att påtaga sig sådana uppgifter av bankmässig art som exempelvis
inkassering av utestående fordringar. Med hänsyn till de särskilda
omständigheter, som numera förelåge beträffande de finansiella förhållandena
gentemot Tyskland, ville fullmäktige dock icke motsätta sig den av
nämnden föreslagna lagstiftningen. Det syntes emellertid önskvärt, att lagstiftningsåtgärderna
utformades på sådant sätt, att det klart framginge, att
de vore betingade av och toge sikte på det speciella läge, som rådde med
avseende på förhållandena gentemot Tyskland.
I flyktkapitalbyråns yttrande har bl. a. anförts följande.
I likhet med clearingnämnden finner flyktkapitalbyrån det vara av betydelse
att skulder till i Tyskland bosatta eller domicilierade borgenärer i
största möjliga omfattning och utan onödigt uppskov bliva betalade till
clearingnämnden samt att möjlighet skapas att framtvinga sådan betalning.
Härigenom befordras ett för Sverige gynnsamt resultat av tvångsclearingen
i förhållande till Tyskland. De betänkligheter, som ur olika synpunkter kunna
möta mot att utbygga clearinglagstiftningen med stadganden som syfta
till en tvångsindrivning, synas med hänsyn till nu rådande utomordentliga
förhållanden icke böra tillmätas någon avgörande betydelse, såvitt gäller
skulder i förhållande till Tyskland. Flyktkapitalbyrån finner sig därför, såvitt
gäller skulder i förhållande till Tyskland, böra tillstyrka lagstiftning i
det av clearingnämnden avsedda syftet.
Hur lagstiftningen bör utformas för vinnande av detta syfte synes böra
bliva föremål för ingående överväganden. Den av clearingnämnden föreslagna
lagstiftningen vållar, såsom clearingnämnden ock anfört, vissa betänkligheter.
Den innebär nämligen att en administrativ myndighet skulle
givas befogenhet att träffa avgöranden, varigenom betalning av en på privaträttslig
grund uppkommen skuld skulle — kanske mot borgenärens önskan
— kunna framtvingas. Mot dessa betänkligheter kunna anföras rådande
utomordentliga förhållanden. Å andra sidan kan det möjligen finnas anledning
att befara, att genom lagstiftning utformad på det av clearingnämnden
föreslagna sättet syftet med densamma icke kommer att uppnås i avsedd utsträckning.
Det kan komma alt inträffa, att gäldenär i mål örn ansvar för
överträdelse av det föreslagna förbudet genom obefogade invändningar på
grund av bevisbördans fördelning i brottmål frias från ansvar, varav torde
följa att skulden ej heller kommer att hetalas.
Clearingnämnden har föreslagit att flyktkapitalbyrån skulle tilläggas befogenheten
att avgöra, huruvida av gäldenär åberopad anledning till uppskov
med fullgörande av betalningsskyldighet bör anses vara av giltig beskaffenhet.
Detta torde i varje fall allenast böra komma i fråga örn lag
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 384.
stiftningen begränsas till att avse skulder i förhållande till Tyskland. Även
om så sker, synes det tveksamt örn icke clearingnämnden åtminstone i de
flesta fallen är den myndighet, som har den lämpligaste organisationen och
den största erfarenheten att avgöra sådana frågor. Flyktkapitalbyrån torde
i huvudsak endast beträffande gäldenärer, beträffande vilka bestämmande
tyskt inflytande gjort sig gällande, t. ex. dotterbolag till tyskt rättssubjekt,
kunna tänkas i en del fall anlägga andra synpunkter än clearingnämnden
eller äga tillförlitligare kännedom om omständigheter som böra inverka på
frågans avgörande. Därest clearingnämnden blir beslutande organ, torde
böra föreskrivas, att clearingnämnden skall inhämta flyktkapitalbyrans yttrande,
då med hänsyn till gäldenärens beroende av tyska medborgare eller
juridiska personer eller eljest anledning att inhämta sådant yttrande synes
föreligga. Skulle beslutanderätten anses böra anförtros flyktkapitalbyrån,
torde böra föreskrivas, att clearingnämnden vid hänskjutandet av frågan
till flyktkapitalbyrån skall avgiva eget yttrande.
I en inom flyktkapitalbyrån upprättad promemoria, som fogats vid byråns
yttrande, har bl. a. framhållits, att det syntes ur många synpunkter betänkligt
att straffbelägga underlåtenhet att gälda skuld, varjämte beträffande den
prövning av åberopad anledning till betalningsuppskov, som enligt clearingnämndens
förslag skulle komma att äga rum, anförts följande.
Det av clearingnämnden föreslagna stadgandet angiver icke närmare vilka
anledningar till uppskov som må anses giltiga. Med hänsyn till de varierande
anledningar som kunna tänkas torde detta vara ändamålsenligt. Vid
prövningen av invändningar örn anledning till uppskov torde bland annat
dels böra beaktas vikten av att icke genom stränga krav på inbetalning äventyra
att fordringsbeloppet till någon del icke kan utfås dels ock hänsyn böra
tagas till de allmänna svenska intressen som böra föranleda att gäldenär
ej hindras fortsätta bedriven rörelse. Sålunda synes anstånd böra beviljas
då gäldenär har likviditetssvårigheter som skäligen kunna antagas upphöra
örn inneliggande lager kunna säljas i vanlig ordning medan eventuell snabbrealisation
icke skulle giva motsvarande valuta för lagret. Vidare skulle anstånd
kunna beviljas gäldenär, som visserligen skulle kunna betala sin
skuld men som därvid skulle få sitt rörelsekapital så minskat att en rörelsegren
sysselsättande en stor personal måste inskränkas eller nedläggas.
Såsom uttalats av clearingnämnden och flyktkapitalbyrån skulle en gynnsam
utveckling av tvångsclearingen mot Tyskland befordras, örn skulder till
Tyskland bleve betalade lill clearingnämnden utan onödigt uppskov och i
största möjliga omfattning. Av olika anledningar, vilka huvudsakligen ha
samband med de rådande förhållandena i Tyskland, uppskjuta emellertid
gäldenärer i Sverige i stor utsträckning betalningen av dessa skulder. De
ansträngningar, som hittills gjorts för att förmå gäldenärerna att betala, ha
lämnat dåligt resultat. Ett försök att fullfölja dessa ansträngningar med
hjälp av valutaförordningens bestämmelser torde, såsom ock clearingnämnden
antytt, komma att visa sig utsiktslöst. Med hänsyn härtill finner jag
det vara av vikt, att clearinglagstiftningen kompletteras med stadganden,
som möjliggöra tvångsindrivning. Till följd av de ovissa och oroliga förhållanden,
som nu råda i ett flertal stater, böra åtgärderna därvid icke begränsas
så, att lagstiftningen kan tillämpas allenast på Tyskland.
Departements.
dieten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 384.
Enligt clearingnämndens förslag skulle till clearinglagen fogas ett tillägg,
enligt vilket Konungen ägde förordna att den, som vore skyldig verkställa
betalning till i lagen nämnd bank eller kassa, icke finge uppskjuta betalningen
med mindre myndighet, som Konungen bestämde, prövade giltig anledning
till uppskovet vara för handen. Under antagande att i clearingnämndens
framställning avsetts, att överträdelse av förbudet att uppskjuta betalning
skulle vara förenad med straffpåföljd, må erinras om uttalandet i flyktkapitalbyråns
promemoria örn det betänkliga i att straffbelägga underlåtenhet
alt gälda skuld. En sådan anordning synes därför böra undvikas. En
annan möjlighet är att såsom påföljd för gäldenär, som uppskjuter betalning,
använda vite i stället för straff. Att den ifrågasatta tvångsindrivningen
underbygges genom ett vitesförfarande, torde vara mindre ägnat att ingiva
betänkligheter. Därest i det föreslagna tillägget till clearinglagen uttryckligen
angives, att vitesföreläggande skall komma till användning vid dröjsmål med
betalning, är det självfallet uteslutet att vid utfärdande av tillämpningsföreskrifter
i administrativ ordning meddela bestämmelser om straffpåföljd.
Ett vitesförfarande i enlighet med det av mig nu angivna bör lämpligen
anordnas på i huvudsak följande sätt. Myndighet, som Konungen bestämmer,
bör erhålla befogenhet att vid vite föreskriva gäldenär skyldighet att
inom viss tid betala skuld av här avsett slag. Clearingnämnden synes vara
den myndighet, som har de bästa förutsättningarna att bedöma hithörande
spörsmål. Därest gäldenären i samband med de förhandlingar, som i regel
torde komma att föregå myndighetens beslut, åberopar en eller annan anledning
till uppskov, har myndigheten, innan föreläggande meddelas, att pröva
huruvida anledningen kan anses giltig. Örn så skulle befinnas vara fallet, bör
myndigheten giva gäldenären nödigt rådrum eller underlåta att meddela föreläggande.
Vid prövning som nu sagts synas sådana synpunkter, som i flyktkapitalbyråns
promemoria anförts i förevarande hänseende, böra vinna beaktande.
Då fråga är örn gäldenär, som står under bestämmande tyskt inflytande,
exempelvis dotterbolag till tyskt rättssubjekt, bör den beslutande
myndigheten inhämta yttrande från flyktkapitalbyrån. Om gäldenär icke
fullgör betalningsskyldighet inom den föreskrivna tiden, kan myndigheten
hos allmän åklagare påkalla åtgärd för vitets utdömande vid domstol. Därvid
bör domstolen ha möjlighet att pröva örn en av gäldenär åberopad anledning
till betalningsuppskov må anses giltig.
Den ändring av clearinglagen som erfordras för genomförande av en
tvångsindrivning som den nu angivna kan lämpligen vidtagas genom att till
1 § fogas ett fjärde stycke av innehåll, att därest förordnande, som avses i
första stycket, meddelats, Konungen äger, om det finnes erforderligt för vinnande
av det med förordnandet avsedda ändamålet, tillika förordna, att myndighet,
som Konungen bestämmer, må förelägga den, som har att fullgöra betalningsskyldighet
på sätt i nämnda stycke sägs, vid vite att, örn giltig anledning
lill uppskov ej föreligger, verkställa betalningen inom viss tid. Det nya
stycket bör vidare innehålla, att vite, som ådömes på grund av nyss nämnt
föreläggande, skall tillfalla kronan ävensom att vite ej må förvandlas till frihetsstraff.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. May.ts proposition nr 384.
9
Den sålunda förordade lagändringen synes böra träda i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.
I överensstämmelse med vad nu anförts har inom handelsdepartementet
upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
B. G. Gilmark.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 384.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 1934 (nr 19)
om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. rn.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 februari 1934 om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Har i---Konungen bestämmer.
I förordnande — — — skall fullgöras.
I fall---eller fordringar.
Har förordnande, som avses i första stycket, meddelats, åge Konungen,
om det finnes erforderligt för vinnande av det med förordnandet avsedda
ändamålet, tillika förordna, att myndighet, som Konungen bestämmer, må
förelägga den, som bär att fullgöra betalningsskyldighet på sätt i nämnda
stycke sägs, vid vite att, om giltig anledning till uppskov ej föreligger, verkställa
betalningen inom viss tid. Vite, som ådömes på grund av sådant föreläggande,
skall tillfalla kronan. Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1 Senaste lydelse av 1 §, se 1940: 234.
Kungl. Maj.ts proposition nr 384.
11
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 november
1945.
Närvarande:
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,
Ekberg,
Santesson.
Enligt lagrådet den 9 november 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 2 november 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet m. m.
Förslaget, som finnes bi lagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. assessorn F. G. H. Öhman.
Förslaget föranledde följande yttranden.
Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Guldberg och Santesson:
Såsom under den förberedande utredningen framhållits, är den föreslagna
lagstiftningen ägnad att ingiva vissa betänkligheter. Uppgifter av den
art, varom här är fråga, Ira hittills ansetts ligga utanför clearingens område,
och även örn underlåtenhet att infria skuld enligt förslaget icke omedelbart
straffbelägges, skall betalningsskyldighetens fullgörande kunna framtvingas
på ett sätt, som icke plägar användas i dylika fall. Dessa betänkligheter
måste emellertid vägas mot behovet av att vissa skulder till utländska
borgenärer inbetalas enligt clearinglagen snai-ast möjligt och i största
möjliga omfattning. Det gäller att få clearingförfarandet att fungera trots
de utomordentliga förhållanden, som numera inträtt; att detta syfte ernås
är av vikt ur allmän synpunkt. Den omständigheten, att förslaget ter sig som
ett ändamålsenligt och jämförelsevis enkelt medel att främja den genom
clearingen skapade belalningstekniska anordningen, är ägnad att minska de
principiella betänkligheter, som förut antytts. Det måste också förutsättas,
att den myndighet, som enligt Kungl. Majits förordnande skall äga att meddela
vitesföreläggande, med tillbörlig varsamhet kommer att utöva denna
befogenhet. Med hänsyn härtill synes förslaget kunna läggas till grund för
lagstiftning i ämnet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 384.
Vad angår förslagets utformning kunna de valda ordalagen giva anledning
till den tolkningen, att på förenämnda myndighet skall ankomma att
fastställa fordringens existens men att prövningen, huruvida anledning föreligger
att uppskjuta betalningen, skall ske i efterhand, d. v. s. först örn
det vid domstol blir fråga om att utdöma förelagt vite. Sådan prövning
skall emellertid, såsom järnvä! understrukits av föredragande departementschefen,
äga ram redan hos den vitesföreläggande myndigheten, och till
klargörande härav synes en jämkning böra företagas i lagtexten. För att
utmärka, att domstol, då den har att pröva yrkande om utdömande av
förelagt vite, jämväl må ingå i bedömande av förutsättningarna för vitesföreläggandet,
synes det lämpligt att upptaga uttrycklig föreskrift härom
(jfr 144 § 3 mom. 1928 års taxeringsförordning).
Vitesföreläggande skall uppenbarligen icke användas mot gäldenär, som
saknar betalningsförmåga. Enligt motiveringen kunna även likviditetssvåligheter
och liknande omständigheter medföra, att föreläggande ej meddelas.
Beträffande sådana omständigheter, som nu nämnts, kan dock icke sägas,
att de utgöra giltig anledning till uppskov. Det är följaktligen nödvändigt
att använda ett uttryck, som bättre karakteriserar de fall, då vitesföreläggande
ej skall ifrågakomma. Med hänsyn till de skiftande situationer, som
kunna komma i betraktande, möta svårigheter att finna en gemensam
formel, men en lämpligare avfattning skulle erhållas, om såsom förutsättning
för heslutet angives, att det ej föreligger skälig anledning för underlåtenhet
att fullgöra betalningsskyldighet, varom i förevarande paragrafs
första stycke sägs.
o Särskilt beaktande kräver emellertid ett fall, i vilket efter ordalagen _
saväl de i förslaget använda som de nu förordade — vitesföreläggande skulle
vara uteslutet, oaktat behov därav kan föreligga. Den föreslagna lagändringen
har föranletts av att gäldenärer av olika anledningar, som stå i
samband med utomlands rådande förhållanden, uppskjuta betalningen av
förfallna skulder. Till försvar för sådant uppskov lärer ej sällan kunna
åberopas, att anstånd med gäldens betalning medgivits. Är anståndet betingat
endast av de exceptionella förhållandena, bör detsamma icke vara
hinder för vitesföreläggande; i annat fall riskeras syftet med det föreliggande
förslaget. Eftersom ett dylikt anstånd enligt vanligt språkbruk innebär skälig
anledning för underlåtenhet att infria skulden, erfordras en bestämmelse,
enligt vilken anståndet kan lämnas utan avseende. Sålunda kan stadgas, att
anstånd ej skall vara hinder för vitesföreläggande. Även om stadgandet får
denna allmänna innebörd, är deri beslutande myndigheten oförhindrad och
enligt lagens mening förpliktad att avstå från åtgärd, då anståndet framstår
såsom ett normalt led i affärsförhållandet mellan borgenär och gäldenär.
Justitierådet Ekberg:
Det är, såsom under den förberedande utredningen till ifrågavarande lagförslag
erinrats, förenat med betänkligheter alt utbygga clearingförfarandet,
som till sin natur är en betalningsteknisk anordning, med tvångsåtgärder av
Kungl. Maj.ts proposition nr 384.
13
sådan beskaffenhet som nu föreslås. Anses lagstiftningen det oaktat på grund
av de utomordentliga förhållanden, som förorsakats av kriget, höra komma
till siånd, hör det i allt fall tagas under övervägande, huruvida utformningen
icke kan ske på ett sätt, som ur principiell synpunkt är mindre stötande än
den tilltänkta anordningen med vitesföreläggande, utfärdat av clearingnämnden,
och som bättre tillgodoser de av lagstiftningen berörda enskilda medborgarnas
rätt. De principiella betänkligheter, som möta mot att straffbelägga
underlåtenhet att betala skuld, gälla nämligen i stort sett jämväl beträffande
användningen av vite som tvångsmedel för gälds erläggande. Även
ur andra synpunkter kunna anmärkningar riktas mot förslaget. Meningen
torde vara, att när talan örn vites utdömande väckes vid domstol, den tilltalade
skall kunna draga under domstolens prövning frågan, huruvida de i lagen
uppställda förutsättningarna för föreläggandets meddelande föreligga. Härvid
kunna uppkomma sådana spörsmål som huruvida skuldförhållande mot
utlänning föreligger, huruvida den tilltalade kan åberopa kvittningsgill genfordran
eller huruvida han haft giltig anledning till uppskov med betalningen.
Det är icke lämpligt, att dylika frågor, som äro av grundläggande betydelse
för vitesföreläggandet, skola rättsligt prövas först på detta sena skede
av förfarandet, och det är mycket otillfredsställande, att de skola handläggas
i den ordning, som är stadgad för brottmål. Den, som önskar erhålla ett
rättsligt avgörande i sådant ämne, bör icke utsättas för det obehag, som är
förenat med allmänt åtal för en försummelse. Det kan befaras, alt detta obehag
under vissa förhållanden ter sig så betydande för honom, att han, oaktat
han kan förebringa goda skäl för oriktigheten av föreläggandet, föredrager
att inbetala det fordrade beloppet.
Nu antydda olägenheter kunna undvikas, om föreliggande lagstiftningsfråga
löses på annat sätt än som skett i det remitterade förslaget. Den naturligaste
lösningen är, att clearingnämnden erhåller befogenhet att, örn någon, som
anses betalningsskyldig, ej på anmaning inbetalar sin skuld till clearing,
utsöka beloppet i vanlig ordning vid domstol. Det kan antagas, att enbart hot
örn rättegång kommer att i flertalet fall visa sig vara tillräckligt påtryckningsmedel
och att nämnden således endast undantagsvis behöver anlita rättegång
för skuldens indrivande. Anses likväl denna lösning vara mindre lämplig på
grund av ärendenas brådskande beskaffenhet, kan för prövning, huruvida
skyldighet att inbetala beloppet föreligger, efter mönster av restitutionsnämnden
inrättas en särskild nämnd, vars beslut får gå i verkställighet på samma
siitt som domstols laga kraft ägande dom. Även andra möjligheter att lösa
denna lagstiftningsfråga förefinnas. En tänkbar lösning innebär i huvudsak
följande: Clearingnämnden får befogenhet att, örn fordran är klar och förfallen
samt skälig anledning till uppskov ej föreligger, giva den betalningsskyldige
föreläggande alt inom viss lid verkställa inbetalningen vid äventyr, att
utmätning för gälden må äga rum. Dylikt föreläggande må verkställas såsom
laga kraft ägande dom. Förmenar den, som erhållit föreläggande, att
sådant icke bort meddelas honom, bör han äga ali inom viss kort tid,
exempelvis två veckor, efter del han erhöll del av föreläggandet, anhängig
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 384.
göra klander mot beslutet antingen efter stämning vid domstol eller, örn
den vanliga domstolsordningen anses vara för tidsödande, inför en’särskild
nämnd, vid vars beslut bör förbli. Domstolen eller den särskilda nämnden
bör kunna, örn skäl därtill föreligga, förordna om inhibition i avvaktan
på sakens slutliga prövning. Mot clearingnämndens beslut i fråga, som nu
sagts, må klagan ej föras i annan ordning.
Vidkommande utformningen i övrigt av det remitterade förslaget instämmer
jag i huvudsak med lagrådets flesta ledamöter.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Kungl. Maj.ts proposition nr 384.
15
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
15 november 19U5.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, anmäler efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna för justitie-
och finansdepartementen lagrådets denna dag avgivna utlåtande över
det till lagrådet den 2 november 1915 remitterade förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 193b (nr 19) örn fullgörande i
vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.
Lagrådets samtliga ledamöter ha erinrat örn att den föreslagna lagstiftningen,
såsom under den förberedande utredningen framhållits, är ägnad att
ingiva betänkligheter. Tre ledamöter ha likväl på anförda skäl ansett, att
förslaget kunde läggas till grund för lagstiftning i ämnet. En ledamot har
uttalat, att det borde tagas under övervägande, huruvida utformningen icke
kunde ske på annat sätt. Vad denne ledamot anfört finner jag dock icke
innefatta anledning att frångå den av mig hävdade uppfattningen om lagstiftningens
sakliga innehåll.
Vidare har lagrådet hemställt, att vissa förtydligande ändringar måtte vid
tagas i det remitterade förslaget. Vad lagrådet härom anfört torde böra be
aktas. Förslaget har därför omarbetats i enlighet med lagrådets hemställan,
därvid jämväl några ändringar av rent redaktionell natur verkställts.
Föredraganden hemställer, att det sålunda ändrade lagförslaget måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall lill denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lennart Kihlstrand.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.