Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 193i om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m

1945-11-02 · 15 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:384, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 193i om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 384.

1

Kr 384.

Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 193i

om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i

förhållande till utlandet m. m.; given Stockholms slott

den 15 november 19U5.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den

16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet

i förhållande till utlandet m. m.

GUSTAF.

Gunnar Myrdal.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 384.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 384.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 1934 (nr 19)

om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande

till utlandet m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 februari 1934 om fullgörande

i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Har i---Konungen bestämmer.

I förordnande---— skall fullgöras.

I fall---eller fordringar.

Har förordnande, som avses i första stycket, meddelats, äge Konungen, där

det finnes erforderligt för vinnande av det med förordnandet avsedda ändamålet,

tillika förordna, att myndighet, som Konungen bestämmer, må, om

skälig anledning ej föreligger för underlåtenhet att fullgöra betalningsskyldighet,

varom i nämnda stycke sägs, vid vite förelägga den betalningsskyldige

att verkställa betalningen inom viss tid. Har anstånd med betalning

medgivits, vare det ej hinder för föreläggande som nu sagts. Vid prövning

av yrkande om utdömande av vite må jämväl fråga, huruvida vite bort föreläggas,

komma under bedömande. Utdömt vite skall tillfalla kronan. Ej må

vite förvandlas till frihetsstraff.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse av 1 §, se 1940: 234.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 384.

3

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2

november 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Erlander, Danielson, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, anmäler efter gemensam

beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna för

justitie- och finansdepartementen fråga örn ändring av lagen den 16 februari

1934 (nr 19) örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande

till utlandet m. m. samt anför härvid följande.

Enligt 1 § första stycket lagen den 16 februari 1934 örn fullgörande i vissa

fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m., i det följande

benämnd clearinglagen, må Konungen förordna, att den, som är betalningsskyldig

för vara, härrörande från viss främmande stat, eller eljest är pliktig

utgiva betalning för fordran, som tillkommer någon i den staten eller som

från sådan fordringsägare övergått på annan, skall fullgöra betalningsskyldigheten

på sätt, som närmare angives i paragrafen. Förutsättningar för att

sådant förordnande skall kunna meddelas äro, att rätten att förfoga över

betalningsmedel inskränkts i den främmande staten samt att förordnande

prövas vara nödvändigt för vinnande av betalningsutjämning (clearing). Innan

förordnande meddelas, skola fullmäktige i riksbanken höras. I fråga örn

betalningssättet skiljes mellan å ena sidan det fall (a), att clearingavtal slutits

med den främmande staten, och å andra sidan det fall (b), att clearingavtal

ej finnes. I det förra fallet skall beloppet på villkor, som stadgas i avtalet,

inbetalas i riksbanken eller i annan av Konungen angiven bank eller

ock i särskild för ändamålet inrättad kassa. I senare fallet skall beloppet insättas

i bank eller kassa som nyss angivits på s. k. spärrkonto, det vill säga

räkning, varöver förfogande icke må ske i vidare mån än Konungen bestämmer.

Enligt 1 § andra stycket äger Konungen i förordnande som nu sagts föreskriva,

i vilket myntslag betalningen skall fullgöras. Slutligen stadgas i paragrafens

tredje stycke, att Konungen i fall, som under b) avses, äger, i stället

för att förordna örn betalningsskyldighetens fullgörande i där stadgad

ordning, föreskriva, att betalning må erläggas allenast med användande av

vissi eller vissa slag av betalningsmedel eller fordringar. Enligt 2 § första

stycket äger Konungen i fall, då förordnande meddelas örn insättning av me
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Mcij.ts proposition nr 384.

del å räkning, sora avses i 1 § under b), tillika förordna, att borgenär, som

har fordran hos någon i den främmande staten men på grund av där vidtagna

valutarestriktioner ej kan erhålla betalning, skall äga utfå betalning

av insatta medel. Såsom förutsättning härför gäller, att borgenären avstår så

mycket av sin egen fordran, som svarar mot uppburet belopp, för clearing

av fordringar, för vilkas gäldande insättningar skett. Enligt 2 § andra stycket,

som tillkommit genom lag den 23 mars 1945, skall vad i första stycket

är stadgat gälla i fråga om medel, som finnas insatta i bank eller kassa enligt

vad i 1 § under a) sägs, därest förhållanden inträffat, som medföra, att

clearingavtalet icke kan tillämpas för medlens användande. Där för tillsyn

ä efterlevnad av förordnande som nu angivits så finnes behövligt, äger Konungen

jämlikt 3 § stadga skyldighet att förete handelsböcker och därtill hörande

handlingar. Därjämte äger Konungen befogenhet att jämväl i övrigt

meddela erforderliga föreskrifter för verkställande av förordnande så ock till

förhindrande av åtgärder, som äro ägnade att uppenbart motverka ett tillgodoseende

av syftet med förordnandet.

Förordnanden jämlikt clearinglagen lia av Kungl. Maj:t meddelats i förhållande

till ett antal länder, beträffande vilka betalningsöverenskommelser

avslutats, bl. a. Tyska riket (kungörelse den 28 augusti 1934, nr 464; ändr.

1934 nr 510 och 549, 1940 nr 1022, 1942 nr 54 samt den 6 april 1945, nr 114).

Vidare har med stöd av clearinglagen betalningsspärr upprättats i förhållande

till vissa länder.

Enligt § 1 i nyssnämnda kungörelse den 28 augusti 1934 om fullgörande

i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till Tyska riket skall den,

som köpt tysk vara från någon i utlandet, fullgöra betalningsskyldigheten

genom inbetalning av köpeskillingen hos svensk bank i svenskt myntslag.

Därest någon, som förmedlat försäljning av tysk vara för någon i utlandet,

är skyldig att till denne eller till annan redovisa betalning för varan, är

även han pliktig att hos svensk bank i svenskt myntslag inbetala vad som

skall redovisas. Genom inbetalning i enahanda ordning skall enligt § 2

fullgörande av betalningsskyldighet ske i vissa andra, i paragrafen närmare

angivna fall. I § 2 a, vilket stadgande tillkommit genom kungörelsen den

6 april 1945, föreskrives, att därest någon på annan grund än i §§ 1

och 2 sägs är pliktig att utgiva betalning för fordran, som tillkommer någon

i Tyska riket eller som från sådan fordringsägare övergått å annan,

skall även sådan betalningsskyldighet fullgöras genom inbetalning hos

svensk bank i svenskt myntslag. Vad som jämlikt kungörelsen inbetalats hos

svensk bank skall enligt § 6 av banken insättas å ett för sådana inbetalningar

avsett konto i riksbanken. Om inbetalning skall banken ofördröjligen lämna

meddelande till clearingnämnden.

I skrivelse den 19 september 1945 har clearingnämnden hemställt, att till

clearinglagen måtte fogas ett tillägg, enligt vilket Konungen ägde förordna,

att den, som vore skyldig verkställa betalning till i lagen nämnd bank eller

kassa, icke finge uppskjuta betalningen med mindre myndighet, som Konungen

bestämde, prövade giltig anledning till uppskovet vara för handen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 384.

5

Clearingnämnden har i framställningen framhållit, att genom stadgandet

i 2 § andra stycket clearinglagen möjlighet skapats att anordna s. k. tvångsclearing

även i förhållande till stat, med vilken clearingavtal slnlits. Sedan

nämnden efter stadgandets tillkomst hos Kungl. Maj:t anmält, att såsom

följd av de inom Tyskland rådande förhållandena det svensk-tyska clearingavtalet

icke vidare tillämpades på sätt som enligt avtalet vore förutsatt, hade

Kungl. Majit vidtagit vissa åtgärder som förberedelser till genomförande av

fullständig tvångsclearing i förhållande till Tyskland. Sålunda gällde bl. a.

numera, efter införandet av stadgandet i § 2 a i kungörelsen örn 1 ullgörande

i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till Tyska riket, att betalning

av alla slags skulder till Tyskland utan undantag skulle fullgöras genom

inbetalning i föreskriven ordning till nämnden. För befordrande av ett för

Sverige gynnsamt resultat av tvångsclearingen med den svensk-tyska ciearingens

slutliga avveckling som syfte funne nämnden det vara av största

betydelse, att skulderna till Tyskland bleve i största möjliga omfattning och

utan onödigt uppskov inbetalda till nämnden. Läget vore sådant, att även

i bästa fall de medel, som på sådant sätt kunde insamlas av nämnden, bleve

mycket otillräckliga för täckning av de tyska skulderna till Sverige. Det

förekomme i stor utsträckning uppskov med inbetalningar av svenska skulder

till Tyskland. Uppskoven vore stundom påverkade av förhoppningar om

vinst genom framtida devalvering av den tyska valutan. Framför allt och

ej minst i fråga om de i Sverige verksamma tyska dotterbolagen torde underlåtenheten

att betala vara föranledd av gäldenärernas vilja att tillmötesgå

de tyska borgenärernas önskan att alltjämt behålla sina fordringar i Sverige.

Clearinglagen gåve icke stöd för föreskrift, att betalningsskyldighet i

förhållande till främmande stat skulle fullgöras inom viss tid eller på clearingnämndens

anfordran. I valutaförordningen den 25 februari 1940 funnes

emellertid en bestämmelse med innebörd i nu antydd riktning. I förordningens

13 § stadgades nämligen, att här i riket bosatt person, som ådragit sig

betalningsskyldighet gentemot utlandet, ej finge uppskjuta betalningen eller

träffa avtal örn betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel med

mindre det följde av handelsbruk eller annan sedvänja eller eljest betingades

av omständigheterna. Efter samråd med valutakontoret hade nämnden,

under åberopande av nämnda stadgande, anmana! dem, som nämnden veterlig!

häftade i skuld i förhållande till Tyskland, att utan uppskov betala

sina skulder. Resultatet hade emellertid blivit ganska dåligt. Enligt nämndens

uppfattning kunde det näppeligen antagas, att stadgandet skulle visa sig

i tillräcklig mån användbart vid försök att fullfölja nämndens indrivningsåtgärder.

Ett stadgande med den innebörd, som nämnden föresloge, syntes

därför vara erforderligt. Ehuru stadgandet möjligen kunde anses betänkligt

ur den synpunkten, att därigenom det allmänna domstolsförfarandet i

visst hänseende skulle bliva ersatt med i särskild ordning träffade avgöranden,

torde dock de utomordentliga förhållanden, som rådde, få anses vara

tillräcklig motivering för detsamma. Nämnden föresloge, att befogenheten

att pröva, huruvida en av gäldenär åberopad anledning till betalningsupp
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Muj:ts proposition nr 384.

skov skulle anses giltig, borde överlämnas till flyktkapitalbyrån, som skulle

ha att fatta beslut i frågan. Beträffande tysk egendom, varom det föreliggande

spörsmålet närmast rörde sig, vore byråns möjligheter att i olika avseenden

ingripa redan omfattande.

över clearingnämndens framställning ha efter remiss yttranden avgivits

av fullmäktige i riksbanken och flyktkapitalbyrån.

Riksbanksfullmäktige ha i sitt yttrande förklarat, att fullmäktige funne

det ur principiella synpunkter ingiva betänkligheter att införa en lagstiftning

av den art, som föreslagits av clearingnämnden. Clearingförfarandet

hade nämligen hittills betraktats som ett rent betalningsteknislct arrangemang.

Det hade däremot ansetts ligga utanför det svenska clearingorganets

arbetsområde att påtaga sig sådana uppgifter av bankmässig art som exempelvis

inkassering av utestående fordringar. Med hänsyn till de särskilda

omständigheter, som numera förelåge beträffande de finansiella förhållandena

gentemot Tyskland, ville fullmäktige dock icke motsätta sig den av

nämnden föreslagna lagstiftningen. Det syntes emellertid önskvärt, att lagstiftningsåtgärderna

utformades på sådant sätt, att det klart framginge, att

de vore betingade av och toge sikte på det speciella läge, som rådde med

avseende på förhållandena gentemot Tyskland.

I flyktkapitalbyråns yttrande har bl. a. anförts följande.

I likhet med clearingnämnden finner flyktkapitalbyrån det vara av betydelse

att skulder till i Tyskland bosatta eller domicilierade borgenärer i

största möjliga omfattning och utan onödigt uppskov bliva betalade till

clearingnämnden samt att möjlighet skapas att framtvinga sådan betalning.

Härigenom befordras ett för Sverige gynnsamt resultat av tvångsclearingen

i förhållande till Tyskland. De betänkligheter, som ur olika synpunkter kunna

möta mot att utbygga clearinglagstiftningen med stadganden som syfta

till en tvångsindrivning, synas med hänsyn till nu rådande utomordentliga

förhållanden icke böra tillmätas någon avgörande betydelse, såvitt gäller

skulder i förhållande till Tyskland. Flyktkapitalbyrån finner sig därför, såvitt

gäller skulder i förhållande till Tyskland, böra tillstyrka lagstiftning i

det av clearingnämnden avsedda syftet.

Hur lagstiftningen bör utformas för vinnande av detta syfte synes böra

bliva föremål för ingående överväganden. Den av clearingnämnden föreslagna

lagstiftningen vållar, såsom clearingnämnden ock anfört, vissa betänkligheter.

Den innebär nämligen att en administrativ myndighet skulle

givas befogenhet att träffa avgöranden, varigenom betalning av en på privaträttslig

grund uppkommen skuld skulle — kanske mot borgenärens önskan

— kunna framtvingas. Mot dessa betänkligheter kunna anföras rådande

utomordentliga förhållanden. Å andra sidan kan det möjligen finnas anledning

att befara, att genom lagstiftning utformad på det av clearingnämnden

föreslagna sättet syftet med densamma icke kommer att uppnås i avsedd utsträckning.

Det kan komma alt inträffa, att gäldenär i mål örn ansvar för

överträdelse av det föreslagna förbudet genom obefogade invändningar på

grund av bevisbördans fördelning i brottmål frias från ansvar, varav torde

följa att skulden ej heller kommer att hetalas.

Clearingnämnden har föreslagit att flyktkapitalbyrån skulle tilläggas befogenheten

att avgöra, huruvida av gäldenär åberopad anledning till uppskov

med fullgörande av betalningsskyldighet bör anses vara av giltig beskaffenhet.

Detta torde i varje fall allenast böra komma i fråga örn lag
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

stiftningen begränsas till att avse skulder i förhållande till Tyskland. Även

om så sker, synes det tveksamt örn icke clearingnämnden åtminstone i de

flesta fallen är den myndighet, som har den lämpligaste organisationen och

den största erfarenheten att avgöra sådana frågor. Flyktkapitalbyrån torde

i huvudsak endast beträffande gäldenärer, beträffande vilka bestämmande

tyskt inflytande gjort sig gällande, t. ex. dotterbolag till tyskt rättssubjekt,

kunna tänkas i en del fall anlägga andra synpunkter än clearingnämnden

eller äga tillförlitligare kännedom om omständigheter som böra inverka på

frågans avgörande. Därest clearingnämnden blir beslutande organ, torde

böra föreskrivas, att clearingnämnden skall inhämta flyktkapitalbyrans yttrande,

då med hänsyn till gäldenärens beroende av tyska medborgare eller

juridiska personer eller eljest anledning att inhämta sådant yttrande synes

föreligga. Skulle beslutanderätten anses böra anförtros flyktkapitalbyrån,

torde böra föreskrivas, att clearingnämnden vid hänskjutandet av frågan

till flyktkapitalbyrån skall avgiva eget yttrande.

I en inom flyktkapitalbyrån upprättad promemoria, som fogats vid byråns

yttrande, har bl. a. framhållits, att det syntes ur många synpunkter betänkligt

att straffbelägga underlåtenhet att gälda skuld, varjämte beträffande den

prövning av åberopad anledning till betalningsuppskov, som enligt clearingnämndens

förslag skulle komma att äga rum, anförts följande.

Det av clearingnämnden föreslagna stadgandet angiver icke närmare vilka

anledningar till uppskov som må anses giltiga. Med hänsyn till de varierande

anledningar som kunna tänkas torde detta vara ändamålsenligt. Vid

prövningen av invändningar örn anledning till uppskov torde bland annat

dels böra beaktas vikten av att icke genom stränga krav på inbetalning äventyra

att fordringsbeloppet till någon del icke kan utfås dels ock hänsyn böra

tagas till de allmänna svenska intressen som böra föranleda att gäldenär

ej hindras fortsätta bedriven rörelse. Sålunda synes anstånd böra beviljas

då gäldenär har likviditetssvårigheter som skäligen kunna antagas upphöra

örn inneliggande lager kunna säljas i vanlig ordning medan eventuell snabbrealisation

icke skulle giva motsvarande valuta för lagret. Vidare skulle anstånd

kunna beviljas gäldenär, som visserligen skulle kunna betala sin

skuld men som därvid skulle få sitt rörelsekapital så minskat att en rörelsegren

sysselsättande en stor personal måste inskränkas eller nedläggas.

Såsom uttalats av clearingnämnden och flyktkapitalbyrån skulle en gynnsam

utveckling av tvångsclearingen mot Tyskland befordras, örn skulder till

Tyskland bleve betalade lill clearingnämnden utan onödigt uppskov och i

största möjliga omfattning. Av olika anledningar, vilka huvudsakligen ha

samband med de rådande förhållandena i Tyskland, uppskjuta emellertid

gäldenärer i Sverige i stor utsträckning betalningen av dessa skulder. De

ansträngningar, som hittills gjorts för att förmå gäldenärerna att betala, ha

lämnat dåligt resultat. Ett försök att fullfölja dessa ansträngningar med

hjälp av valutaförordningens bestämmelser torde, såsom ock clearingnämnden

antytt, komma att visa sig utsiktslöst. Med hänsyn härtill finner jag

det vara av vikt, att clearinglagstiftningen kompletteras med stadganden,

som möjliggöra tvångsindrivning. Till följd av de ovissa och oroliga förhållanden,

som nu råda i ett flertal stater, böra åtgärderna därvid icke begränsas

så, att lagstiftningen kan tillämpas allenast på Tyskland.

Departements.

dieten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

Enligt clearingnämndens förslag skulle till clearinglagen fogas ett tillägg,

enligt vilket Konungen ägde förordna att den, som vore skyldig verkställa

betalning till i lagen nämnd bank eller kassa, icke finge uppskjuta betalningen

med mindre myndighet, som Konungen bestämde, prövade giltig anledning

till uppskovet vara för handen. Under antagande att i clearingnämndens

framställning avsetts, att överträdelse av förbudet att uppskjuta betalning

skulle vara förenad med straffpåföljd, må erinras om uttalandet i flyktkapitalbyråns

promemoria örn det betänkliga i att straffbelägga underlåtenhet

alt gälda skuld. En sådan anordning synes därför böra undvikas. En

annan möjlighet är att såsom påföljd för gäldenär, som uppskjuter betalning,

använda vite i stället för straff. Att den ifrågasatta tvångsindrivningen

underbygges genom ett vitesförfarande, torde vara mindre ägnat att ingiva

betänkligheter. Därest i det föreslagna tillägget till clearinglagen uttryckligen

angives, att vitesföreläggande skall komma till användning vid dröjsmål med

betalning, är det självfallet uteslutet att vid utfärdande av tillämpningsföreskrifter

i administrativ ordning meddela bestämmelser om straffpåföljd.

Ett vitesförfarande i enlighet med det av mig nu angivna bör lämpligen

anordnas på i huvudsak följande sätt. Myndighet, som Konungen bestämmer,

bör erhålla befogenhet att vid vite föreskriva gäldenär skyldighet att

inom viss tid betala skuld av här avsett slag. Clearingnämnden synes vara

den myndighet, som har de bästa förutsättningarna att bedöma hithörande

spörsmål. Därest gäldenären i samband med de förhandlingar, som i regel

torde komma att föregå myndighetens beslut, åberopar en eller annan anledning

till uppskov, har myndigheten, innan föreläggande meddelas, att pröva

huruvida anledningen kan anses giltig. Örn så skulle befinnas vara fallet, bör

myndigheten giva gäldenären nödigt rådrum eller underlåta att meddela föreläggande.

Vid prövning som nu sagts synas sådana synpunkter, som i flyktkapitalbyråns

promemoria anförts i förevarande hänseende, böra vinna beaktande.

Då fråga är örn gäldenär, som står under bestämmande tyskt inflytande,

exempelvis dotterbolag till tyskt rättssubjekt, bör den beslutande

myndigheten inhämta yttrande från flyktkapitalbyrån. Om gäldenär icke

fullgör betalningsskyldighet inom den föreskrivna tiden, kan myndigheten

hos allmän åklagare påkalla åtgärd för vitets utdömande vid domstol. Därvid

bör domstolen ha möjlighet att pröva örn en av gäldenär åberopad anledning

till betalningsuppskov må anses giltig.

Den ändring av clearinglagen som erfordras för genomförande av en

tvångsindrivning som den nu angivna kan lämpligen vidtagas genom att till

1 § fogas ett fjärde stycke av innehåll, att därest förordnande, som avses i

första stycket, meddelats, Konungen äger, om det finnes erforderligt för vinnande

av det med förordnandet avsedda ändamålet, tillika förordna, att myndighet,

som Konungen bestämmer, må förelägga den, som har att fullgöra betalningsskyldighet

på sätt i nämnda stycke sägs, vid vite att, örn giltig anledning

lill uppskov ej föreligger, verkställa betalningen inom viss tid. Det nya

stycket bör vidare innehålla, att vite, som ådömes på grund av nyss nämnt

föreläggande, skall tillfalla kronan ävensom att vite ej må förvandlas till frihetsstraff.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 384.

9

Den sålunda förordade lagändringen synes böra träda i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk

författningssamling.

I överensstämmelse med vad nu anförts har inom handelsdepartementet

upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari

1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande

till utlandet m. m.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

B. G. Gilmark.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 384.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 1934 (nr 19)

om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande

till utlandet m. rn.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 februari 1934 om fullgörande

i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Har i---Konungen bestämmer.

I förordnande — — — skall fullgöras.

I fall---eller fordringar.

Har förordnande, som avses i första stycket, meddelats, åge Konungen,

om det finnes erforderligt för vinnande av det med förordnandet avsedda

ändamålet, tillika förordna, att myndighet, som Konungen bestämmer, må

förelägga den, som bär att fullgöra betalningsskyldighet på sätt i nämnda

stycke sägs, vid vite att, om giltig anledning till uppskov ej föreligger, verkställa

betalningen inom viss tid. Vite, som ådömes på grund av sådant föreläggande,

skall tillfalla kronan. Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse av 1 §, se 1940: 234.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 384.

11

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 november

1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 9 november 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll

över handelsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 2 november 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16

februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i

förhållande till utlandet m. m.

Förslaget, som finnes bi lagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. assessorn F. G. H. Öhman.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Guldberg och Santesson:

Såsom under den förberedande utredningen framhållits, är den föreslagna

lagstiftningen ägnad att ingiva vissa betänkligheter. Uppgifter av den

art, varom här är fråga, Ira hittills ansetts ligga utanför clearingens område,

och även örn underlåtenhet att infria skuld enligt förslaget icke omedelbart

straffbelägges, skall betalningsskyldighetens fullgörande kunna framtvingas

på ett sätt, som icke plägar användas i dylika fall. Dessa betänkligheter

måste emellertid vägas mot behovet av att vissa skulder till utländska

borgenärer inbetalas enligt clearinglagen snai-ast möjligt och i största

möjliga omfattning. Det gäller att få clearingförfarandet att fungera trots

de utomordentliga förhållanden, som numera inträtt; att detta syfte ernås

är av vikt ur allmän synpunkt. Den omständigheten, att förslaget ter sig som

ett ändamålsenligt och jämförelsevis enkelt medel att främja den genom

clearingen skapade belalningstekniska anordningen, är ägnad att minska de

principiella betänkligheter, som förut antytts. Det måste också förutsättas,

att den myndighet, som enligt Kungl. Majits förordnande skall äga att meddela

vitesföreläggande, med tillbörlig varsamhet kommer att utöva denna

befogenhet. Med hänsyn härtill synes förslaget kunna läggas till grund för

lagstiftning i ämnet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 384.

Vad angår förslagets utformning kunna de valda ordalagen giva anledning

till den tolkningen, att på förenämnda myndighet skall ankomma att

fastställa fordringens existens men att prövningen, huruvida anledning föreligger

att uppskjuta betalningen, skall ske i efterhand, d. v. s. först örn

det vid domstol blir fråga om att utdöma förelagt vite. Sådan prövning

skall emellertid, såsom järnvä! understrukits av föredragande departementschefen,

äga ram redan hos den vitesföreläggande myndigheten, och till

klargörande härav synes en jämkning böra företagas i lagtexten. För att

utmärka, att domstol, då den har att pröva yrkande om utdömande av

förelagt vite, jämväl må ingå i bedömande av förutsättningarna för vitesföreläggandet,

synes det lämpligt att upptaga uttrycklig föreskrift härom

(jfr 144 § 3 mom. 1928 års taxeringsförordning).

Vitesföreläggande skall uppenbarligen icke användas mot gäldenär, som

saknar betalningsförmåga. Enligt motiveringen kunna även likviditetssvåligheter

och liknande omständigheter medföra, att föreläggande ej meddelas.

Beträffande sådana omständigheter, som nu nämnts, kan dock icke sägas,

att de utgöra giltig anledning till uppskov. Det är följaktligen nödvändigt

att använda ett uttryck, som bättre karakteriserar de fall, då vitesföreläggande

ej skall ifrågakomma. Med hänsyn till de skiftande situationer, som

kunna komma i betraktande, möta svårigheter att finna en gemensam

formel, men en lämpligare avfattning skulle erhållas, om såsom förutsättning

för heslutet angives, att det ej föreligger skälig anledning för underlåtenhet

att fullgöra betalningsskyldighet, varom i förevarande paragrafs

första stycke sägs.

o Särskilt beaktande kräver emellertid ett fall, i vilket efter ordalagen _

saväl de i förslaget använda som de nu förordade — vitesföreläggande skulle

vara uteslutet, oaktat behov därav kan föreligga. Den föreslagna lagändringen

har föranletts av att gäldenärer av olika anledningar, som stå i

samband med utomlands rådande förhållanden, uppskjuta betalningen av

förfallna skulder. Till försvar för sådant uppskov lärer ej sällan kunna

åberopas, att anstånd med gäldens betalning medgivits. Är anståndet betingat

endast av de exceptionella förhållandena, bör detsamma icke vara

hinder för vitesföreläggande; i annat fall riskeras syftet med det föreliggande

förslaget. Eftersom ett dylikt anstånd enligt vanligt språkbruk innebär skälig

anledning för underlåtenhet att infria skulden, erfordras en bestämmelse,

enligt vilken anståndet kan lämnas utan avseende. Sålunda kan stadgas, att

anstånd ej skall vara hinder för vitesföreläggande. Även om stadgandet får

denna allmänna innebörd, är deri beslutande myndigheten oförhindrad och

enligt lagens mening förpliktad att avstå från åtgärd, då anståndet framstår

såsom ett normalt led i affärsförhållandet mellan borgenär och gäldenär.

Justitierådet Ekberg:

Det är, såsom under den förberedande utredningen till ifrågavarande lagförslag

erinrats, förenat med betänkligheter alt utbygga clearingförfarandet,

som till sin natur är en betalningsteknisk anordning, med tvångsåtgärder av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 384.

13

sådan beskaffenhet som nu föreslås. Anses lagstiftningen det oaktat på grund

av de utomordentliga förhållanden, som förorsakats av kriget, höra komma

till siånd, hör det i allt fall tagas under övervägande, huruvida utformningen

icke kan ske på ett sätt, som ur principiell synpunkt är mindre stötande än

den tilltänkta anordningen med vitesföreläggande, utfärdat av clearingnämnden,

och som bättre tillgodoser de av lagstiftningen berörda enskilda medborgarnas

rätt. De principiella betänkligheter, som möta mot att straffbelägga

underlåtenhet att betala skuld, gälla nämligen i stort sett jämväl beträffande

användningen av vite som tvångsmedel för gälds erläggande. Även

ur andra synpunkter kunna anmärkningar riktas mot förslaget. Meningen

torde vara, att när talan örn vites utdömande väckes vid domstol, den tilltalade

skall kunna draga under domstolens prövning frågan, huruvida de i lagen

uppställda förutsättningarna för föreläggandets meddelande föreligga. Härvid

kunna uppkomma sådana spörsmål som huruvida skuldförhållande mot

utlänning föreligger, huruvida den tilltalade kan åberopa kvittningsgill genfordran

eller huruvida han haft giltig anledning till uppskov med betalningen.

Det är icke lämpligt, att dylika frågor, som äro av grundläggande betydelse

för vitesföreläggandet, skola rättsligt prövas först på detta sena skede

av förfarandet, och det är mycket otillfredsställande, att de skola handläggas

i den ordning, som är stadgad för brottmål. Den, som önskar erhålla ett

rättsligt avgörande i sådant ämne, bör icke utsättas för det obehag, som är

förenat med allmänt åtal för en försummelse. Det kan befaras, alt detta obehag

under vissa förhållanden ter sig så betydande för honom, att han, oaktat

han kan förebringa goda skäl för oriktigheten av föreläggandet, föredrager

att inbetala det fordrade beloppet.

Nu antydda olägenheter kunna undvikas, om föreliggande lagstiftningsfråga

löses på annat sätt än som skett i det remitterade förslaget. Den naturligaste

lösningen är, att clearingnämnden erhåller befogenhet att, örn någon, som

anses betalningsskyldig, ej på anmaning inbetalar sin skuld till clearing,

utsöka beloppet i vanlig ordning vid domstol. Det kan antagas, att enbart hot

örn rättegång kommer att i flertalet fall visa sig vara tillräckligt påtryckningsmedel

och att nämnden således endast undantagsvis behöver anlita rättegång

för skuldens indrivande. Anses likväl denna lösning vara mindre lämplig på

grund av ärendenas brådskande beskaffenhet, kan för prövning, huruvida

skyldighet att inbetala beloppet föreligger, efter mönster av restitutionsnämnden

inrättas en särskild nämnd, vars beslut får gå i verkställighet på samma

siitt som domstols laga kraft ägande dom. Även andra möjligheter att lösa

denna lagstiftningsfråga förefinnas. En tänkbar lösning innebär i huvudsak

följande: Clearingnämnden får befogenhet att, örn fordran är klar och förfallen

samt skälig anledning till uppskov ej föreligger, giva den betalningsskyldige

föreläggande alt inom viss lid verkställa inbetalningen vid äventyr, att

utmätning för gälden må äga rum. Dylikt föreläggande må verkställas såsom

laga kraft ägande dom. Förmenar den, som erhållit föreläggande, att

sådant icke bort meddelas honom, bör han äga ali inom viss kort tid,

exempelvis två veckor, efter del han erhöll del av föreläggandet, anhängig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 384.

göra klander mot beslutet antingen efter stämning vid domstol eller, örn

den vanliga domstolsordningen anses vara för tidsödande, inför en’särskild

nämnd, vid vars beslut bör förbli. Domstolen eller den särskilda nämnden

bör kunna, örn skäl därtill föreligga, förordna om inhibition i avvaktan

på sakens slutliga prövning. Mot clearingnämndens beslut i fråga, som nu

sagts, må klagan ej föras i annan ordning.

Vidkommande utformningen i övrigt av det remitterade förslaget instämmer

jag i huvudsak med lagrådets flesta ledamöter.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 384.

15

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

15 november 19U5.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, anmäler efter gemensam

beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna för justitie-

och finansdepartementen lagrådets denna dag avgivna utlåtande över

det till lagrådet den 2 november 1915 remitterade förslaget till lag angående

ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 193b (nr 19) örn fullgörande i

vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådets samtliga ledamöter ha erinrat örn att den föreslagna lagstiftningen,

såsom under den förberedande utredningen framhållits, är ägnad att

ingiva betänkligheter. Tre ledamöter ha likväl på anförda skäl ansett, att

förslaget kunde läggas till grund för lagstiftning i ämnet. En ledamot har

uttalat, att det borde tagas under övervägande, huruvida utformningen icke

kunde ske på annat sätt. Vad denne ledamot anfört finner jag dock icke

innefatta anledning att frångå den av mig hävdade uppfattningen om lagstiftningens

sakliga innehåll.

Vidare har lagrådet hemställt, att vissa förtydligande ändringar måtte vid

tagas i det remitterade förslaget. Vad lagrådet härom anfört torde böra be

aktas. Förslaget har därför omarbetats i enlighet med lagrådets hemställan,

därvid jämväl några ändringar av rent redaktionell natur verkställts.

Föredraganden hemställer, att det sålunda ändrade lagförslaget måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall lill denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Kihlstrand.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.