Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj.ts proposition nr 41

1945-02-02 · 19 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:41, Kungl. Maj.ts proposition nr 41

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

1

Nr 41.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen nied förslag till lag angående

ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 17

juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande

i judiciellt avseende; given Stockholms slott den

2 februari 7,945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och

4 §§ lagen den 17 juni 1932 i''nr 263) örn stads och landsbygds förenande i

judiciellt avseende.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 41.

1

t

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 2,3 och 4 lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om

stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 4 §§ lagen den 17 juni 1932 örn stads

och landsbygds förenande i judiciellt avseende1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

2 §.

Beträffande stad, där göromålen ej bereda sysselsättning åt minst tre lagfarna

ledamöter i rådhusrätten, må Konungen även utan stadsfullmäktiges

samtycke meddela förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens

förenande med domsaga.

Har sådant förordnande meddelats, skall staden åliggande skyldighet beträffande

avlöning till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens

upphörande indrages, och pension till honom och hans familj övertagas av

statsverket.

Uppstår för staden utgift genom förpliktelse att bidraga till hållande av

tingshus eller genom inrättande av nya tjänster elier eljest för stadens förvaltning,

eller nödgas staden avstå från inkomst eller rättighet, skall, såvitt ej

utgiften eller förlusten motsvaras av besparing eller annan ekonomisk förmån

som beredes staden genom rådhusrättens upphörande, sådan utgift och

förlust ersättas av statsverket.

3 §•

Innan förordnande---särskilt avse:

1. huruvida ändring---tillgänglig rättsvård,

2. huruvida särskild---av inskrivningsärenden,

3. vilken myndighet---för staden,

4. vilken myndighet---på magistraten,

5. hur mantalsskrivning---böra verkställas,

6. hur stadens---bör ordnas,

7. huruvida och---tingslagets egendom,

8. vilka utgifter kunna uppstå för staden genom förpliktelse att bidraga

till hållande av tingshus eller genom inrättande av nya tjänster eller eljest

för stadens förvaltning, så ock i vilken omfattning staden nödgas avstå från

inkomst eller rättighet, samt

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1942: 659.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts prooosition nr 41.

3

9. huruvida och i vilken omfattning, genom statsverkets övertagande av

staden åliggande skyldighet beträffande avlöning och pension eller eljest,

besparing eller annan ekonomisk förmån beredes staden.

Om utrednings---av Konungen.

över utredningen---till Konungen.

4 §•

Det åligger länsstyrelsen att, när borgmästartjänsten eller tjänst såsom lagfaren

ledamot av rådhusrätten blivit ledig i stad, som avses i 2 §, ofördröjligen

göra anmälan därom hos Konungen; och skall med tjänstens återbesättande

anstå intill dess Konungen annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 januari 1945.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubrestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga om

ändrade bestämmelser angående stads och landsbygds förenande i judiciellt

avseende samt anför följande.

Gällande bestämmelser m. m.

Under förarbetet till processreformen förutsattes redan tidigt, att som ett

led i reformen de mindre städernas rådhusrätter skulle indragas och dessa

städer i judiciellt avseende förenas med kringliggande landsbygd. Genom

cirkulär den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918 anbefallde Kungl. Maj:t vissa

åtgärder i sådant syfte. I samband därmed uppdrogs åt särskilda kommitterade

att i vissa fall, då borgmästartjänst bleve ledig, söka utröna möjligheterna

för att lägga staden under landsrätt. Det förutsattes dock, att en

landsrättsförläggning icke borde ske mot stadens önskan.

Sedermera erhöll Kungl. Majit genom lag den 13 juni 1924 befogenhet att

vid inträffad ledighet å borgmästartjänsten i stad vars folkmängd understege

3 000 personer även utan stadens samtycke förordna att stadens rådhusrätt

skulle upphöra, om efter utredning och vederbörandes hörande stadens

läggande under landsrätt funnes vara till gagn för rättsvården samt

icke medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen

i staden eller i den domsaga vari staden skulle ingå. I lagen föreskrevs

dock tillika, att förordnande örn landsrättsförläggning icke finge meddelas,

örn stadsfullmäktige med minst två tredjedels majoritet uttalat sig

däremot.

I propositionen till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en

rättegångsreform (nr 80) framhöll föredragande departementschefen, att

rättsskipningen i de mindre städerna snarast borde övertagas av staten. I

sådant syfte borde en utvidgad tillämpning äga rum av den genom 1924

års lagstiftning antagna principen att landsrättsförläggning av stad borde

kunna beslutas även mot stadens bestridande. Riksdagen anslöt sig till denna

uppfattning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

5

Med anledning av vad sålunda förekommit framlades genom proposition

till 1932 års riksdag (nr 206) förslag till ny lag i förevarande ämne. I propositionen

framhöll departementschefen, att därest önskemålet örn statens

övertagande av rättsskipningen i de mindre städerna skulle kunna verksamt

tillgodoses, lagstiftningen borde utsträckas även till betydligt större städer

än sådana, vilkas folkmängd ej uppginge till 3 000 personer. Emellertid ansåg

departementschefen det ej vara lämpligt att vid bestämmande av lagens

räckvidd utgå från invånarantalet. Det syntes departementschefen riktigare

att i anslutning till av riksdagen godkända grundlinjer för den blivande domstolsorganisationen

låta lagen omfatta alla städer, i vilkas rådhusrätt icke

sutte minst tre lagfarna ledamöter. Därvid borde avgörande vikt icke tillmätas

den omständigheten, att stad vid tiden för lagens tillkomst hade eller vore

beredd att bestrida kostnaderna för en rådhusrätt som fyllde detta anspråk.

Utslagsgivande borde vara, huruvida staden då fråga uppkomme om dess

förenande med domsaga hade behov av en rådhusrätt med minst tre lagfarna

ledamöter.

Riksdagen godkände förslaget, och i enlighet med dess beslut utfärdades

därefter lagen den 11 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande

i judiciellt avseende.

Enligt 1 § i denna lag äger Kungl. Maj:t på framställning av stadsfullmäktige

eller eljest med deras samtycke förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra

och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga. Beträffande stad,

i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren

endast en ledamot finnes som skall vara lagfaren, må enligt 2 §

Kungl. Maj:t även utan stadsfullmäktiges samtycke förordna om rådhusrättens

upphörande och stadens förenande med domsaga. Detta må dock ske

allenast under förutsättning att borgmästartjänsten är ledig. Vidare gäller

som villkor, att ändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som

domsagan finnes vara till gagn för rättsskipningen, att statsverket övertager

stadens förpliktelser beträffande avlöning och pension till innehavare av befattning

som genom rådhusrättens upphörande indrages samt att ändringen

icke medför ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för staden.

Slutligen föreskrives, med hänsyn till gällande forumregler för tryckfrihetsmål,

att förordnande örn landsrättsförläggning icke må meddelas i

fråga örn residensstad.

Innan förordnande enligt 2 § meddelas skall, såsom framgår av 3 §, fullständig

utredning företagas angående åtgärdens verkningar med avseende å

rättsvården samt stadens förvaltning och ekonomi. Vad angår de ekonomiska

spörsmålen skall, enligt den lydelse paragrafen äger efter lagändring den 18

juli 1942, vid utredningen särskilt beaktas, huruvida och i vad mån ersättning

bör utgå till tingslag för andel i befintligt tingshus eller annan tingslagets

egendom, vilka utgifter kunna uppstå för staden genom förpliktelse att

bidraga lill hållande av tingshus och genom inrättande av nya tjänster vid

stadens förvaltning samt i vilken omfattning staden nödgas avstå från inkomst

eller rättighet. Meddelas på grund av utredningen förordnande om

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

landsrättsförläggning, skola enligt föreskrift i 5 § i samband därmed givas

erforderliga föreskrifter med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter

i förhållande till staten och tingslaget.

Processlagberedningens förslag.

Enligt nya rättegångsbalken skall rådhusrätt vid huvudförhandling i allmänhet

bestå av tre lagfarna domare. I överensstämmelse härmed har förutsatts,

att de stadsdomstolar, i vilka icke sitta minst tre lagfarna ledamöter, i

samband med processreformen skola bringas att upphöra. Riksdagen framhöll

vid nya rättegångsbalkens antagande, att det sannolikt bleve erforderligt

att vidtaga åtgärder för en snabbare övergång av rättsskipningen i de

mindre städerna å häradsrätt i angränsande domsaga än som med gällande

lagstiftning vore möjlig. Frågan därom borde alltså övervägas vid det fortsatta

arbetet med följdförfattningar i anledning av rättegångsreformens genomförande.

Under hänvisning till vad riksdagen sålunda yttrat har processlagberedningen

i ett den 17 mars 1944 avgivet betänkande med förslag till lag om

införande av nya rättegångsbalken m. m. (SOU 1944: 9 och 10) upptagit detta

spörsmål till behandling.

Beredningen framhåller, att för tillgodoseende av önskemålet örn större

snabbhet vid indragningen av rådhusrätter först och främst krävdes möjlighet

att förordna om sådan indragning även utan att ledighet uppstått å borgmästartjänsten

i vederbörande stad. Tydligt vore, att om rådhusrätt indroges

medan borgmästaren vöre i tjänst, statsverket borde övertaga stadens skyldigheter

i fråga om lön och pension till honom lika väl som till övriga ledamöter

i rådhusrätten samt att härigenom ökade kostnader komme att uppstå

för statsverket. Hänsyn till denna kostnadsökning borde emellertid enligt

beredningens uppfattning icke utgöra hinder för ändringens genomförande.

Härjämte erinrar beredningen, att i enlighet med den ståndpunkt, som

statsmakterna vid nya rättegångsbalkens antagande intagit till frågan om

rådhusrätternas organisation, en rådhusrätt med färre lagfarna ledamöter än

tre icke kunde anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose de krav som

efter rättegångsreformens genomförande komme att ställas på dessa domstolar.

Bestämmelsen att rådhusrätt icke finge indragas med mindre det

vore till gagn för rättsskipningen i staden finge följaktligen anses lia förlorat

sin betydelse i fråga om de städer som avsåges i lagen. Denna bestämmelse

borde därför utgå. Dessutom borde enligt beredningens mening förbudet

mot att förordna om landsrättsförläggning, därest ändringen skulle medföra

ökad ekonomisk börda för staden, utbytas mot föreskrift att staten i så

fall skulle ersätta staden den beräknade förlusten.

Beredningen uttalar vidare, att lagen borde göras tillämplig även å residensstäder.

I syfte att möjliggöra detta har beredningen föreslagit viss ändring

i tryckfrihetsförordningen. Vad angår lagens räckvidd i övrigt framhåller

beredningen, under hänvisning till de uttalanden som gjordes vid lagens tillkomst,

att det avgörande icke såsom nu borde vara, hur många lagfarna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

7

ledamöter som funnes i rådhusrätten utan i stället hur många sådana ledamöter

som erfordrades för rättsskipningens och magistratsgöromålens behöriga

handliavande.

Från de utgångspunkter för vilka sålunda redogjorts har beredningen utarbetat

förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 17

juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Enligt detta förslag skall Kungl. Maj:t äga ovillkorlig rätt att beträffande

stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte

borgmästaren erfordras endast en ledamot som skall vara lagfaren, meddela

förordnande örn rådhusrättens upphörande och stadens förenande med

domsaga.

Örn sådant förordnande meddelas, skall staden åliggande skyldighet beträffande

avlöning till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens

upphörande indrages, och pension till honom och hans familj övertagas av

statsverket.

Uppstår för staden utgift i anledning av förpliktelse att bidraga till hållande

av tingshus eller, genom inrättande av nya tjänster eller eljest, för stadens

förvaltning eller nödgas staden avstå från inkomst eller rättighet, skall

sådan utgift eller förlust ersättas av statsverket. Som villkor härför skall

dock gälla att utgiften eller förlusten ej täckes av besparing eller annan

ekonomisk förmån som beredes staden genom rådhusrättens upphörande.

Med hänsyn härtill har i förslaget uttryckligen föreskrivits, att vid den utredning

som omförmäles i 3 § även skall undersökas huruvida och i vilken

omfattning besparing eller vinst uppstår för staden genom att staten kommer

att svara för löner och pensioner eller på annat sätt.

Om innebörden av förslaget beträffande statsverkets ersättningsskyldighet

har beredningen anfört, att denna skyldighet uppenbart borde begränsas till

sådana utgiftsökningar som ägde omedelbart samband med rådhusrättens

och magistratens upphörande. I första hand komme därvid i betraktande

förpliktelse att bidraga till hållande av tingshus. Örn staden ansåges böra

lösa in sig i tingshus eller annan tingslagets egendom, borde däremot enligt

beredningens uppfattning denna utgift ej åläggas statsverket, enär staden

genom sin inlösen finge anses lia erhållit en motsvarande tillgång. Såsom ersättningsgilla

utgifter för stadens förvaltning borde främst få upptagas avlöningskostnader

för nyinrättade tjänster samt andra kostnader för uppgifter,

som tillkommit magistraten, t. ex. upprättande av röstlängd och förrättande

av val. Av 5 § i lagen framginge, att ersättningsfrågan skulle avgöras

genom beslut av Kungl. Majit i samband med förordnandet om rådhusrättens

upphörande. Den ersättning som kunde befinnas tillkomma staden

borde enligt beredningens uppfattning fastställas till visst belopp att utgå

på en gång.

Yttranden.

över processlagberedningens förslag lia utlåtanden infordrats från rikets

hovrätter, justitiekanslersämbetet, statskontoret och flertalet länsstyrelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mcij:ts proposition nr 41.

Genom länsstyrelserna lia magistraterna och stadsfullmäktige i vissa städer,

vilkas hörande kunde anses vara av särskilt intresse, erhållit tillfälle att

yttra sig i ärendet. Av denna möjlighet ha vederbörande i allmänhet begagnat

sig. Länsstyrelsen i örebro län har även inhämtat yttrande från landsfogden i

länet. Vidare föreligga yttranden från svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges

stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskal

samt Sveriges advokatsamfund.

I flertalet av de inkomna yttrandena har förslaget tillstyrkts eller

lämnats utan erinran.

Ur de tillstyrkande yttrandena må här återgivas följande uttalande av

Göta hovrätt.

Enligt nya rättegångsbalken skola i rådhusrätt finnas minst tre lagfarna

ledamöter. Denna bestämmelse kommer att medföra, att för det stora flertalet

av de städer, i vilkas rådhusrätter för närvarande borgmästaren är ensam

lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren finnes endast en lagfaren

ledamot, rådhusrätterna komma att upphöra och städerna förenas med domsaga.

Redan enligt processlagberedningens år 1938 avgivna betänkande med

förslag till ny rättegångsbalk förutsattes emellertid, att det skulle bliva

nödvändigt att bibehålla en del mindre rådhusrätter under någon övergångstid,

och enligt processlagberedningens nu avgivna förslag till lag om införande

av nya rättegångsbalken må de mindre rådhusrätterna ulan hinder

av ovannämnda bestämmelse örn rådhusrätts sammansättning bibehållas till

dess Konungen annorledes förordnar. Det synes hovrätten uppenbart, att den

övergångstid, under vilken dessa rådhusrätter sålunda komma att vara verksamma

även efter processreformens genomförande, ej bör göras längre än

nödigt. Bibehållandet under någon längre tid av i princip jämställda domstolar

med belt olika organisation innebär redan i och för sig en olägenhet,

vartill kommer, att åtskilliga av de små rådhusrätterna med hänsyn till ledamöternas

ålder och andra omständigheter måste anses mindre väl lämpade

för ett muntligt och koncentrerat rättegångsförfarande. Den befogenhet, som

Kungl. Maj:t för närvarande har att vid ledighet å borgmästartjänsten förordna

örn rådhusrättens upphörande och stads förenande med domsaga, är

emellertid alltför begränsad, därest ifrågavarande rådhusrätter skola kunna

bringas till upphörande inom rimlig tid. Hovrätten tillstyrker därför förevarande

förslag till ändring i lagen om stads och landsbygds förenande i judiciellt

avseende.

Liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört följande.

Ändringen av 2 § i ifrågavarande lag är en direkt följd av riksdagens redan

intagna ståndpunkt i fråga om rättsväsendets ordnande i de mindre städerna

och kommer att tillgodose önskemålet om ett snabbt indragande av rådhusrätterna

i dessa städer. Då man på sina håll befarat, att de ekonomiska konsekvenserna

av en eventuell landsrättsförläggning för vederbörande stads

vidkommande komme att bliva ofördelaktiga, torde enligt länsstyrelsens förmenande

dessa farhågor vara i väsentlig grad överdrivna, då med det nu föreliggande

förslaget en omfattande ersättningsskyldighet kommer att drabba

statsverket. Att rättsvården för stadens vidkommande skulle bliva sämre vid

en landsrättsförläggning torde icke heller behöva befaras. Garantier för att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

9

så icke blir fallet finnas redan nu genom bestämmelserna i 1932 års lag

om den utredning, som härutinnan skall förebringas, innan frågan om eventuell

landsrättsförläggning avgöres.

Helt avstyrkande yttranden ha avgivits av länsstyrelsen i Skaraborgs

län samt vissa av de magistrater och stadsfullmäktige som yttrat sig.

För de skäl som härvid åberopats kommer jag att redogöra i det följande.

Den föreslagna rätten för Kungl. Maj :t att indraga rådhusrätt även utan

att avvakta ledighet å borgmästartjänsten har i vissa yttranden

mött betänkligheter.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har i denna del anfört följande.

Förslaget skulle kunna medföra, att rådhusrätten i ett 40-tal städer i landet

indroges och i samband därmed befattningshavarna komme på indragningsstat.

I en tid, då alla krafter måste utnyttjas till det yttersta i samhällets

tjänst och då en ökning av detta behov av arbetskraft är att vänta, skulle

en dylik indragning te sig mindre tilltalande. Ur statsfinansiell synpunkt

synes det näppeligen heller försvarligt att genom dessa befattningshavares

placering på indragningsstat belasta statsverket med betydande utgifter, i

många fall åratal framåt, för befattningshavares löner, pensioner och eventuellt

även deras mistade sportelinkomster.

Även magistraten i Laholm samt magistraten och stadsfullmäktige i Mariestad

ha framhållit, att det särskilt i nuvarande läge icke tedde sig tilltalande

att sätta ett större antal borgmästare och rådmän på indragningsstat.

Magistraten och stadsfullmäktige i Sölvesborg samt stadsfullmäktige i Laholm

lia med hänvisning till lokala förhållanden förklarat sig anse, att den

ifrågavarande ändringen icke borde genomföras.

Med anledning av vad processlagberedningen yttrat i fråga örn kravet

att en landsrättsförläggning skall vara till gagn för

rättsskipningen har styrelsen för svenska stadsförbundet anfört följande.

Det förhållandet, att en rådhusrätt där arbetet kräver två lagfarna ledamöter

utan vidare skall anses vara en sämre domstol än en häradsrätt där

blott en lagfaren ledamot erfordras, inbjuder till kritik. Styrelsen skall icke

nu ingå på de uppenbara skäl, som tala för att den med stadens lokala förhållanden

särskilt förtrogna domstolen såvitt möjligt bibehålies. Styrelsen

vill i stället framhålla, att det ingalunda är säkert, att ifrågavarande städer

alltid kunna inpassas i den statliga domstolsorganisationen eller åtminstone

att så kan ske utan besvärliga domsagoregleringar eller kostsamma, eljest

onödiga tingshusbyggen eller bäggedera. Orsakerna till att ett antal städer

efter landsrättsutredning fått behålla sina rådhusrätter torde i flera fall lia

varit just att en förening med domsaga stött på dylika svårigheter. Tydligen

kunna sådana fall förekomma även framdeles. Det synes vara olämpligt

att då linjera upp domstolsorganisationen så schematiskt, att hänsyn icke

kan tas till dylika fall.

Häremot skulle kunna invändas att man borde kunna förfara som hittills

och låta sådana städer behålla sina rådhusrätter organiserade med tre

lagfarna ledamöter. Emellertid skulle även en dylik lösning möta vissa svårigheter.

Enligt lagförslaget och dess motiv skola städer, där icke tre lagfarna

ledamöter erfordras i rådhusrätten, läggas under landsrätt. Örn man

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

med tillämpning härav anser, att en viss stad bör förenas med domsaga,

men sedan finner, att t. ex. ur domsagoindelningssynpunkt hinder möter för

en sådan åtgärd, synes det knappast kunna på allvar ifrågakomma att låta

staden organisera en rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter. Och i vart fall

synes det alldeles otänkbart, att staden, om den icke önskar påtaga sig

kostnaderna härför, skulle kunna åläggas vad som enligt förutsättningarna

icke erfordras. Styrelsen anser sålunda att goda skäl tala för att

rådhusrätter, där blott två lagfarna ledamöter erfordras, i vissa fall skola

kunna bibehållas, ej blott som en övergångsform.

Processlagberedningen föreslår, att den nuvarande förutsättningen för en

landsrättsförläggning, att ändringen är till gagn för rättsskipningen i både

stad och domsaga, skall upphöra. Beredningens strängt logiska motivering

synes vara att en rådhusrätt, där icke minst tre lagfarna ledamöter erfordras,

enligt nya rättegångsbalken icke fyller fordringarna på en rådhusrätt

och sålunda alltid måste vara underlägsen en häradsrätt, varför en landsrättsförläggning

alltid måste vara till gagn för rättsskipningen i staden. Styrelsen

är som förut sagts icke övertygad örn att denna schematiska uppläggning

av frågan är riktig och vill i enlighet med vad ovan anförts om

möjlighet att behålla vissa rådhusrätter med blott två lagfarna ledamöter

hemställa att bestämmelsen får stå kvar. Det torde f. ö. vara riktigt, att

lagen alltjämt får ge uttryck för principen att föreningen skall vara till gagn

för rättsskipningen även i domsagan. Vidare torde det vara lämpligt, att 2 §

innehåller en bestämmelse avsedd att garantera genomförandet av vad enligt

3 § punkterna 1 och 2 utretts t. ex. angående tingsordning, tingsställe

och förläggning av domarkansli, för det fall att staden kommer att läggas

under landsrätt.

Vad angår de ekonomiska frågorna har magistraten i Växjö erinrat,

att 2 § borde erhålla en avfatining, varav tydligt franninge att statens

skyldighet alt svara för avlöning till innehavare av indragen befattning omfattade

ej blott den fasta lönen utan även rörligt tillägg och sportler. Även

magistraterna i Mariestad och Askersund samt stadsfullmäktige i Växjö och

Sölvesborg ha uttalat sig i samma riktning. Länsstgrelsen i Kronobergs län

har förordat, att ifrågavarande stadgande borde utformas så, att ingen tvekan

kunde råda beträffande vilka skyldigheter som skulle övertagas av

staten.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört, att frågor om ersättning

åt befattningshavare vid rådhusrätt, vars tjänst blivit indragen i samband med

landsrättsförläggning, hittills handlagts på ett överdrivet ekonomiskt sätt.

I regel hade visserligen ersättning givits även för förlorade sportler men i ett

par fall hade sådan ersättning vägrats med motivering att befattningshavaren

icke hade något rättsligen grundat anspråk på gottgörelse. Detta vöre enligt

styrelsens uppfattning obilligt, enär lönen varit bestämd med hänsyn till

sportlema och befattningshavaren sannolikt kunnat påräkna löneförhöjning,

om sjmrtlerna upphört att utgå medan han varit kvar i stadens tjänst. I ett

annat fall hade ersättning vägrats för dyrtidstillägg, enär detta tillkommit

ganska kort före rådhusrättens indragande. Även denna motivering funne

styrelsen obillig Tydligen borde städerna icke kunna i vilken omfattning

som helst omedelbart inför en landsrättsförläggning höja lönerna, med

verkan att staten bleve skyldig att lämna motsvarande ersättning. Höjningar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

11

som avsåge att neutralisera levnadskostnadsökningen borde emellertid enligt

styrelsens mening rimligen intaga en särställning.

Styrelsen har vidare erinrat, att det ej sällan visat sig lämpligt att da rådhusrätt

upphörde och kommunalborgmästare anställdes indraga vissa tjänster

vid stadens förvaltning, t. ex. befattning som kronouppbördskassör eller

stadsfogde, och att innehavarna av sådana tjänster måste eller åtminstone

skäligen borde erhålla ersättning för mistade löneförmåner. Lagen medgåve

emellertid icke att staten övertoge dylika ersättningar trots att detta enligt

styrelsens mening sakligt vore lika motiverat som att staten övertoge förpliktelserna

mot rådmännen. I båda fallen orsakades kostnaderna av det

statliga ingripandet i fråga om rättsväsendet. Styrelsen hemställde därför,

att lagen kompletterades i detta avseende. Även magistraterna i Växjö och

Askersund samt stadsfullmäktige i Enköping, Sölvesborg och Sala ha framställt

önskemål om ovillkorlig skyldighet för staten att övertaga ansvaret för

avlöning även till kronouppbördskassör eller annan befattningshavare som

icke tillhörde rådhusrätten men likväl finge sin tjänst indragen.

Stadsfullmäktige i Sigtuna lia förordat, att förslaget kompletterades med

bestämmelse enligt vilken städer av sådan storleksordning att deras uppgående

i domsaga ej omedelbart medförde behov för denna av ytterligare lokaliteter

och inventarier ej skulle kunna förpliktas att lösa in sig i tingshus.

Stadsfullmäktige i Motala, Sölvesborg och Sala samt magistraten och stadsfullmäktige

i Åmål lia uttalat, att om stad förpliktades att lösa in sig i tingshus,

detta borde medföra ersättningsskyldighet för statsverket.

Beräffande lagens räckvidd har länsstyrelsen i Kronobergs län anfört,

att frågan om residensstads läggande under landsrätt finge anses lia

tillsvidare förfallit, enär 1944 års riksdag vid behandlingen av grundlagsändringar

i anledning av processreformen icke upptagit processlagberedningens

förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen. Hovrätten över Skåne

och Blekinge har funnit det kunna ifrågasättas, om ej det gällande förbudet mot

att förordna örn rådhusrättens upphörande i residensstad borde bibehållas

i särskild övergångsbestämmelse till dess tryckfrihetsförordningen ändrats.

Även Göta hovrätt har ifrågasatt, att detta förbud tillsvidare borde kvarstå.

Magistraten i Karlshamn har anfört följande.

I ett flertal städer i riket är förhållandet det, att två jurister icke medhinna

att fullgöra rådhusrätts- och magistratsgöromålen, medan dessa å andra sidan

icke bereda full sysselsättning för tre lagfarna ledamöter. I dylika städer

ha rådhusrättsledamötema eller någon av dem för att deras arbetskraft skall

till fullo utnyttjas ålagts fullgöra vissa icke till rättsskipningen eller magistratsgöromålen

hörande ärenden.

Förslagets mening synes vara att principiellt dessa rådhusrätter skulle

upphöra. Det synes emellertid magistraten att det som bör vara avgörande

för frågan om rådhusrättens bestånd är om de tre ledamöterna så mycket

sysselsättas med rättsskipningen och magistratsgöromålen att ledamöternas

intresse för och kontakt med utvecklingen på ifrågavarande områden icke

slappas. Härför synes dock icke krävas att nämnda göromål bereda ledamöterna

full sysselsättning utan synes det räcka att de till övervägande del

upptaga ledamöternas arbetstid. Magistraten ifrågasätter därför lämpligheten

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

av att berättiga Kungl. Majit att utan stadens önskan kunna förordna örn upphörande

av en sådan rådhusrätt och magistrat, varom här är fråga. Endast

för det fall att rättsskipningen och magistratsgöromålen icke utgöra de tre

ledamöternas huvudsakliga sysselsättning synes dylik befogenhet böra tillerkännas

Kungl. Majit.

Länsstyrelsen i Blekinge län har förklarat sig finna vad sålunda yttrats

vara förtjänt av beaktande samt förordat, att förslaget jämkades i överensstämmelse

därmed.

Magistraten i Motala har i denna del yttrat följande.

Därest 2 § första stycket i förslaget upphöjes till lag, vidgas kretsen av de

städer, som tvångsvis kunna landsrättsförläggas, ej oväsentligt. Utöver de

städer, för vilka denna föreskrift nu gäller, kommer lagen att bliva tillämplig

å ett obestämt antal städer, vilka för närvarande hava rådhusrätter med tre

lagfarna ledamöter. Tydligt är att för rådhusrätterna i sistnämnda magistratsstäder

härigenom skulle tillskapas ett osäkerhetsmoment, som är ägnat

att ingiva betänkligheter. En dylik anordning kommer otvivelaktigt att inverka

i hög grad menligt på domartjänsternas rekrytering i dessa städer. Det

kan starkt ifrågasättas, huruvida kvalificerade sökande skola kunna erhållas

till domartjänsterna i stad, beträffande vilken Kungl. Majit efter en vid

på förhand ej bestämbar tidpunkt företagen behovsprövning kan finna att

utöver borgmästaren erfordras endast en ledamot, som skall vara lagfaren.

Stadsfullmäktige i Enköping ha anfört, att enligt fullmäktiges uppfattning

bärande skäl saknades för en lagstiftning av innebörd att stad kunde berövas

rätten att ha egen jurisdiktion, även örn staden vöre beredd att hålla

en rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter. Även stadsfullmäktige i Mariestad

ha med instämmande av stadens magistrat uttalat sig i samma riktning.

Stadsfullmäktige i Sala, med vilka magistraten i staden instämt, lia anfört,

att örn en lagändring ovillkorligen skulle ske, denna borde gälla endast de

minsta städerna, t. ex. sådana med mindre än 3 000 invånare, och därjämte

de övriga av processlagberedningen avsedda städer, i vilka borgmästaren uppnått

den för häradshövding bestämda pensionsåldern. Som skäl för sin ståndpunkt

ha fullmäktige bland annat åberopat städernas intresse att genom folkvalda

ledamöter deltaga i rättsskipningen.

Slutligen ha i flera yttranden uttalats önskemål örn en varsam t i 11- lämpning av de nya bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Uppsala lån har sålunda erinrat att det särskilda värde av

delvis ideell karaktär, som de gamla traditionsrika rådhusrätterna tillförde

städerna, icke borde underskattas. Det vore därför av stor vikt, att vid

framtida frågor om stads förenande med domsaga hänsyn toges till städernas

vilja och till särskilda omständigheter som kunde tala mot sammanslagning.

Länsstyrelsen i Hallands län har uttalat, att åtgärd för stads förenande

med domsaga icke borde vidtagas, örn det med hänsyn till kvalifikationerna

hos rådhusrättens ledamöter och förhållandena i övrigt kunde förutsättas,

att rättsvården i staden komme att bliva tillfredsställande tillgodosedd

även efter nya rättegångsbalkens genomförande. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län har förklarat sig anse, att förordnande örn rådhusrättens upphörande

i stad som vore villig att åtaga sig kostnaderna för en rådhusrätt med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

13

borgmästare och två andra lagfarna ledamöter endast borde meddelas i undantagsfall

då synnerligen vägande skäl talade därför. Styrelsen för stadsdomarföreningen

har framhållit, att en indragning av de mindre rådhusrätterna

borde ske med försiktighet. I många mindre städer hade det varit

till avsevärt gagn att tillgång funnits till en eller två jurister i domarställning

som kunnat anlitas för förtroendeuppdrag i nämnder och styrelser. Under

alla förhållanden ansåge styrelsen en förutsättning för lagändring vara, att

de ekonomiska villkoren för de befattningshavare som avkopplades från sina

tjänster bleve ordnade på ett tillfredsställande sätt.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har, i anslutning till de erinringar för

vilka ovan redogjorts, beträffande handläggningen av frågor som röra landsrättsförläggning

yttrat följande.

Såsom framgår av det anförda borde enligt styrelsens mening skä
lighetssynpunkter

få spela in i betydligt större omfattning, än processlagberedningen

synes ha avsett, både i fråga örn rätt för stad att

behålla egen jurisdiktion, även en rådhusrätt med blott två lagfarna

ledamöter, och i fråga om ersättning till kommunal personal, som indrages

eller berövas inkomst genom en landsrättsförläggning och genom

de omläggningar av stadens förvaltning, som härav bli en följd. Styrelsen

vill därför till slut ifrågasätta huruvida icke inflytande på sådana frågor

skulle kunna beredas — ersättningsfrågorna eventuellt avgöras av — ett för

detta ändamål särskilt tillskapat organ, vari kommunal sakkunskap erhållit

tillbörlig representation. Då meningen av allt att döma är att i ett sammanhang

taga upp samtliga ifrågavarande städers landsrättsfråga till undersökning,

borde ett dylikt organ kunna bidraga till en lösning efter enhetliga

linjer, samtidigt som det icke behövde bli alltför långlivat. Styrelsen

föreställer sig också, att ett sådant organ skulle kunna medverka till att

hithörande frågor löstes mera friktionsfritt.

Departementschefen.

Frågan örn organisationen av städernas domstolsväsen har vid flera tillfällen

varit föremål för statsmakternas överväganden. I processkommissionens

år 1926 avgivna principbetänkande angående rättegångsväsendets ombildning

förordades, att olikheten i judiciellt avseende mellan stad och land

i stort sett skulle upphöra och att staten skulle svara för rättsskipningens

ordnande och bekostande även i städerna. Sedermera inriktades arbetet med

processreformen främst på åstadkommande av ett ändrat förfarande. Den år

1942 antagna nya rättegångsbalken vilar på den uppfattningen att ändringar i

organisationen borde vidtagas endast såvitt de vore nödvändiga för att domstolarna

skulle bliva i stånd att uppbära det nya förfarandet. Från denna synpunkt

har ansetts, att det borde anstå med statens övertagande av rättsskipningen

i de större och medelstora städerna men att de mindre rådhusrätterna

borde bringas att upphöra. För att en sådan indragning skall kunna genomföras

utan alltför stor tidsutdräkt torde det, såsom riksdagen antytt vid

nya rättegångsbalkens antagande, vara oundgängligt att vissa ändringar vidtagas

i 1932 års lag örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen förutsättes i nya rätte
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mcij:ts proposition nr 41.

gångsbalken, att i rådhusrätt skola finnas minst tre lagfarna ledamöter. Styrelsen

för svenska stadsförbundet har i sitt yttrande över processlagberedningens

förslag örn ändring av nyssnämnda lag förordat, att rådhusrätter med

blott två lagfarna ledamöter i vissa fall skulle kunna bibehållas även under

den nya rättegångsordningen. Det synes dock icke lämpligt att göra en

sådan avvikelse från den i nya rättegångsbalken fastslagna grundsatsen. En

konsekvens av denna är, att reglerna örn förutsättningarna för stads och landsbygds

förenande i judiciellt avseende ej få innebära hinder mot indragning

av rådhusrätt som har blott en eller två lagfarna ledamöter. I likhet med beredningen

anser jag därför, att förordnande örn landsrättsförläggning enligt

2 § i lagen bör kunna meddelas, där nya rättegångsbalkens föreskrift om

sammansättningen av rådhusrätt ej är uppfylld. Att såsom styrelsen för

svenska stadsförbundet jämväl ifrågasatt bibehålla en särskild bestämmelse

om att landsrättsförläggningen skall vara till gagn för rättsskipningen synes

icke erforderligt.

I yttrandena ha erinringar även framställts mot den föreslagna utvidgningen

av 2 § i lagen till att avse jämväl sådana städer, där eventuellt tre lagfarna

ledamöter i rådhusrätten finnas ehuru detta ej kan anses motiverat med

hänsyn till arbetsbördan. I några yttranden har sålunda gjorts gällande, att

städer, som vore beredda att hålla en rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter,

alltid borde få behålla egen jurisdiktion. Även detta yrkande står emellertid

i strid med den ståndpunkt statsmakterna tidigare intagit. Vid behandlingen

av frågan örn huvudgrunderna för en rättegångsreform anförde 1931

års riksdag bland annat, att särskild rättsskipning borde bibehållas allenast i

de städer som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden och andra

omständigheter ägde förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning av

tillräcklig styrka. Vid bedömande av detta spörsmål borde enligt riksdagens

mening avgörande vikt icke tillmätas den omständigheten att stad hade eller

vore beredd att bestrida kostnaderna för en rådhusrätt som fyllde detta anspråk.

Samma uppfattning uttalades, såsom framgår av den förut lämnade

redogörelsen, vid tillkomsten av nu ifrågavarande lag. På grund av vad sålunda

förekommit har jag icke ansett mig böra i sak förorda någon ändring

av förslaget i denna del. Bestämmelsen i fråga synes lämpligen böra utformas

så, att lagrummet blir tillämpligt beträffande stad, där göromålen

ej bereda sysselsättning åt tre lagfarna ledamöter i rådhusrätten. Givetvis

skall vid bedömande av arbetsbördan hänsyn tagas till — förutom egentliga

rättegångsmål och domstolsärenden — jämväl de uppgifter som åligga ägodelningsdomaren,

inskrivningsdomaren och konkursdomaren samt till magistratsgöromålen.

För att de lagfarna ledamöterna skola kunna anses sysselsatta

med ifrågavarande göromål torde fordras, att deras huvudsakliga-arbetstid

måste ägnas däråt.

Med avseende å residensstäder har i några yttranden gjorts gällande, att

frågan örn sådana städers läggande under landsrätt finge anses ha tillsvidare

förfallit, enär beredningens förenämnda förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen

icke upptagits vid 1944 års riksdag. I tryckfrihetsförord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.tx proposition nr 41.

15

ningen föreskrives emellertid endast, att de tryckfrihetsmål varom här är

fråga skola upptagas vid rådhusrätt. Som jag framhållit i den till 1944 års

riksdag avlåtna propositionen (nr 246) med förslag till grundlagsändringar

i anledning av processreformen föreligger ej anledning räkna med att rådhusrätten

j någon residensstad skulle komma att upphöra utan att i länet

fortfarande finnes någon stad med rådhusrätt. 1 den mån spörsmålet örn residensstads

förenande med domsaga kan bliva aktuellt lärer alltså det hinder

häremot, som de nuvarande forumbestämmelsema för tryckfrihetsmål utgöra,

kunna undanröjas utan grundlagsändring. Då det är självfallet att nu nämnda

hinder mot landsrättsförläggning skall beaktas så länge det alltjämt är gällande,

synes den i 2 § intagna bestämmelsen härom kunna utgå. Hindret föreligger

för övrigt även i det fall som regleras i 1 §.

Beträffande tidpunkten för en indragning av ifrågavarande rådhusrätter

har beredningen som förut nämnts föreslagit, att Kungl. Majit skall äga att

förordna örn landsrättsförläggning även om borgmästartjänsten ej är ledig.

1 vissa remissyttranden har häremot erinrats, att detta kunde medföra att

innehavare av stadsdomartjänster i betydligt ökad omfattning bleve överförda

till indragningsstat, något som särskilt i nuvarande läge mötte betänkligheter

från statsfinansiella liksom mera allmänt nationalekonomiska synpunkter.

Som beredningen framhållit torde emellertid det av 1942 års riksdag

uttalade önskemålet örn större snabbhet vid indragningen av rådhusrätter

icke kunna tillgodoses utan att möjligheten att förordna om landsrättsförläggning

vidgas i angiven riktning. Jag har därför funnit övervägande skäl

tala för den ståndpunkt beredningen intagit i denna del. Beträffande framgångssättet

vill jag emellertid framhålla följande.

Det kan icke vara lämpligt att omedelbart indraga alla ifrågavarande rådhusrätter.

Övergången till den nya ordningen bör i stället ske successivt.

I beredningens förslag till lag örn införande av nya rättegångsbalken har

också upptagits en bestämmelse, enligt vilken rådhusrätt med blott en eller

två lagfarna ledamöter må bibehållas i sin hittillsvarande sammansättning

till dess Kungl. Majit förordnar annorledes. Vid bedömande av frågan, när

stad, där sysselsättning ej kan beredas minst tre lagfarna ledamöter i rådhusrätten,

skall läggas under landsrätt, bör självfallet hänsyn tagas till borgmästarens

ålder, örn denne uppnått vanlig pensionsålder, kunna några betänkligheter

mot att indraga hans tjänst icke föreligga. Även örn borgmästaren

icke uppnått sådan ålder, kunna emellertid andra omständigheter, exempelvis

långvarig sjukledighet för honom, tala för att en landsrättsförläggning

utan uppskov äger rum. Tydligt är vidare, att örn annan lämplig anställning

kan beredas borgmästaren i statlig eller kommunal tjänst, detta innebär

ett starkt skäl att omedelbart upptaga frågan om stadens läggande under

landsrätt En särskild anledning därtill kan även vara, att där utom borgmästaren

annan lagfaren ledamot av rådhusrätten finnes, denne avlider eller

avgår. Vidare kan en av andra orsaker behövlig omreglering av domsagoindelningep

göra det lämpligt, att stad omedelbart lägges under landsrätt.

I övrigt måste naturligtvis vid bedömningen av frågan örn stads förenande

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Alcij.ts proposition nr 41.

med domsaga stort avseende fästas vid göromålens omfattning och beskaffenhet.

Jag förutsätter emellertid att, i den mån det kan ske utan olägenhet

för rättsskipningen, tillbörlig hänsyn skall tagas till lokala önskemål

rörande den lämpliga tidpunkten för landsrättsförläggning.

Med anledning av vad styrelsen för svenska stadsförbundet uttalat vill jag

i detta sammanhang framhålla, att det såsom processlagberedningen understrukit

ligger i öppen dag att i samband med stads förenande med domsaga

erforderliga anordningar skola vidtagas för tillgodoseende av snabb och lättlillgänglig

rättsvård i staden. Någon särskild bestämmelse som garanterar

genomförandet av vad som vid verkställd utredning funnits böra vidtagas

med avseende å tingsordning, tingsställe, förläggning av domarkansli o. d.

torde icke erfordras.

Beträffande den närmare utformningen av beredningens förslag i övrigt

har i några yttranden uttalats, att det borde kompletteras med en regel örn

ovillkorlig rätt för innehavare av indragen befattning att av statsverket erhålla

gottgörelse ej blott för mistad inkomst i form av fast lön utan även

för förlust av dyrtidstillägg och sportler. Till stöd härför har i det yttrande

som avgivits av svenska stadsförbundets styrelse anförts, att vid tillämpning

av nuvarande bestämmelser ersättning i allmänhet lämnats för sportler men

att i vissa fall ett anspråk på sådan ersättning eller på gottgörelse för dyrtidstillägg

bedömts såsom oberättigat. Med anledning härav vill jag framhålla,

att vid tillämpning av lagen staten ansetts skyldig att utgiva ersättning

järnvä) för förlust av sportler och för dyrtidstillägg, såframt någon motsvarande

förpliktelse för staden förelegat. I undantagsfall har dock ansetts,

att staten icke vöre pliktig att utgiva ersättning för lönetillägg, som staden

beslutat sedan utredning om landsrättsförläggning påbörjats och då det varit

uppenbart alt rådhusrätten skulle indragas. Det synes ej vara lämpligt

att utvidga statsverkets skyldighet på denna punkt. Jag vill i detta sammanhang

även nämna, att när vederbörande befattningshavare kunnat tänkas

erhålla ordinarie statstjänst eller komma att utses till kommunalborgmästare

eller till ledamot av annan rådhusrätt och magistrat, brukat föreskrivas,

att ersättningen skulle upphöra, om befattningshavaren överginge

till dylik anställning!-

Att, såsom i några yttranden blivit ifrågasatt, ålägga statsverket en ovillkorlig

skyldighet att ansvara för avlöning och pension till befattningshavare

som i samband med en landsrättsförläggning kan få sin tjänst indragen utan

att detta är en omedelbar följd av rådhusrättens upphörande, torde icke böra

ifrågakomma. I den mån staden kommer att få vidkännas lön eller pension

till sådan befattningshavare efter landsrättsförläggning, oaktat tjänsten skulle

kunna undvaras, kommer denna utgiftspost emellertid att inverka på frågan,

huruvida för stadens förvaltning uppkommer besparing eller ej.

Med anledning av vad beredningen anfört rörande frågan örn skyldighet

för stad som förenas med tingslag att erlägga lösen för andel i tingshus eller

annan tingslagets egendom har i ett av de inkomna yttrandena hemställts,

att i lagen måtte införas en bestämmelse av innebörd att sådan skyldighet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Martts proposition nr 41.

17

icke skulle föreligga, om staden ej vöre av den storleksordning att dess uppgående

i domsaga omedelbart medförde behov för denna av ytterligare lokaler

m. m. Det må erinras, att den i 5 § nu intagna bestämmelsen, enligt vilken

Kungl. Maj:t vid stads läggande under landsrätt äger förordna örn stadens

rättigheter och skyldigheter i förhållande till tingslaget med hänsyn till

vad i det särskilda fallet finnes överensstämma med rättvisa och billighet,

tillkommit genom lagändring så sent som år 1942. Redan i samband med

denna lagändring förordades från vissa håll, att i lagen borde som huvudregel

angivas att staden icke skulle behöva utgiva ersättning för andel i tingshus

eller annan tingslagets egendom. Av skäl som närmare utvecklats i den

proposition i ämnet (nr 304) som nämnda år förelädes riksdagen avvisades

emellertid tanken på att i lagen uppdraga några riktlinjer för avgörandet av

ifrågavarande spörsmål. Det torde icke finnas anledning att nu frångå den

ståndpunkt som statsmakterna sålunda intagit.

Anledning att, såsom i vissa yttranden föreslagits, ålägga statsverket att ersätta

belopp som stad finnes skäligen böra utgiva för nyss angivna ändamål

torde icke föreligga. Såsom beredningen framhållit måste förutsättas, att staden

icke ålägges något sådant kapitalutlägg utan att den erhåller en motsvarande

tillgång.

Vad beredningen eljest föreslagit har synts mig lämpligt och torde böra

genomföras. I samband härmed lärer en redaktionell följdändring böra vidtagas

i 4 §. Jag har ej funnit anledning att, såsom svenska stadsförbundets

styrelse ifrågasatt, inrätta ett särskilt organ för behandling av olika frågor

som röra stads förenande med domsaga.

De nya bestämmelserna torde i överensstämmelse med vad beredningen

förordat böra träda i kraft den 1 juli 1945.

Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande över ett inom

justitiedepartementet upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av

2, 3 och 4 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande

i judiciellt avseende, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med det vid

propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 41. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 januari

1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 26 januari 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 12 januari 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§

lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt

avseende.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Sven Strömberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 2 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning nied cheferna för social- och finansdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets

den 30 januari 1945 avgivna utlåtande över det den 12 i samma månad

till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2,

3 och 4 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande

i judiciellt avseende.

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer

föredraganden, att förslaget efter vissa redaktionella jämkningar måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall lill denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stig Hiljding.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:152 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 17 juni 1932 a1 i texten
  2. 1LU 1945:26 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 17 juni 1932 s. 1 i texten