Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i strafflagen för krigsmakten, m. m

14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1945:8, Med förslag till lag om ändring i strafflagen för krigsmakten, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 8.

1

Nr 8.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i strafflagen för krigsmakten, m. m.; given

Stockholms slott den 15 december 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen för krigsmakten; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914

(nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang tilt riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 8.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 185 § strafflagen för krigsmakten1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt i det följande angives samt att i samma lag skall införas

en ny paragraf, betecknad 209 a §, av nedan intagen lydelse.

185 §.

Till disciplinmål---- efter 177 §.

Vid åläggande av disciplinstraff skall befälhavaren ock pröva, huruvida

egendom, som i målet tagits i beslag, skall vara förverkad.

209 a §.

Har i disciplinmål beslagtagen egendom förklarats förverkad, äger den som

ej åtnöjes med beslutet att däröver föra klagan inom tid och på sätt, som

enligt 209 § första och andra styckena gäller för klagan över disciplinstraffets

åläggande. Försummar den missnöjde, vad sålunda är föreskrivet, havé

förlorat sin talan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall tilllämpas

även där beslag skett före lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse, se SFS 1942: 379.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914

(nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914 om

krigsdomstolar och rättegången därstädes1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

39 §.

Till krigsdomstol--— sjöss; samt

7:o) besvär över befälhavares beslut, varigenom disciplinstraff eller ersättningsskyldighet

ålagts någon eller beslagtagen egendom förklarats förverkad.

i J;

Då förhållandena — — — det gällande.

46 §.

Krigsöverdomstol äge---rätta förstånd.

Krigsöverdomstol skall---omedelbart dömer.

Krigsöverdomstol döme ock:

över besvär, som anförts emot krigsrätts utslag eller emot beslut, varigenom

befälhavare ålagt disciplinär bestraffning eller ersättningsskyldighet

eller förklarat beslagtagen egendom förverkad; samt

i mål---krigsöverdomstol överlämnats.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse, se SFS 1944: 293.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet över justitiedepartcmentsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 13 oktober 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Bagge, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga om behörighet för

militär befälhavare att i vissa fall förklara beslagtagen egendom förverkad

samt anför därvid följande.

I lagen den 13 juni 1941 örn förverkande i vissa fall av spritdrycker och

vin m. m. stadgas, att örn spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel

därför påträffas hos person, som av polisman beträdes med fylleri,

egendomen skall av polismannen tagas i beslag. Vad sålunda stadgats skall

äga motsvarande tillämpning, där någon med skäl misstänkes för brott som

avses i 1 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon,

såvitt angår drycker och ersättningsmedel vilka av föraren medförts

å färden för egen räkning eller, ehuru de medförts av annan, kunna

antagas ha varit avsedda jämväl för föraren. Äger beslagaren själv anställa

åtal, åligger det honom att, därest han finner beslaget böra bestå, så snart

ske kan väcka talan angående ansvar för brottet. Äger han icke själv anställa

åtal, skall han ofördröjligen underrätta vederbörande åklagare om beslaget,

och har denne att pröva huruvida beslaget skall bestå samt, därest

beslaget finnes icke böra hävas, väcka åtal. Anställes ej åtal inom en månad

från det beslaget ägde rum, skall beslaget hävas, där ej Konungens befallningshavande

medgiver att det må bestå under viss ytterligare tid. Egendom

som tagits i beslag enligt lagen skall, därest deri som åtalas finnes ha begått

brottet, dömas förverkad, såvida ej särskilda omständigheter till annat föranleda.

Med drycker och ersättningsmedel, som dömas förverkade, skall förfaras

på sätt i 7 kap. 20 § 2 mom. förordningen den 18 juni 1937 angående

försäljning av rusdrycker föreskrives. Belopp som erhålles vid föryttring av

förverkad vara skall tillfalla kronan.

I den mån ej genom 1941 års lag meddelats särskilda bestämmelser är lagen

den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål tillämplig jämväl å

beslag som avses i förstnämnda lag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

5

I skrivelse den 11 april 1944 har riksdagens militieombudsman erinrat att

mål om fylleri skulle under de förutsättningar som angåves i 96 § strafflagen

för krigsmakten bedömas enligt krigslagstiftningen. Jämlikt 185 § 8) samma

lag kunde fylleriförseelserna behandlas såsom disciplinmål och i regel avgjordes

dessa ärenden av vederbörande befälhavare. Så snart det blivit upplyst,

att beslag enligt 1941 års lag förelåge, borde dock målet hänskjutas till

krigsrätt. Det syntes nämligen alltid ankomma på domstol att pröva frågan

örn förverkande och denna fråga finge icke skiljas från prövningen av brottsligheten.

Grundsatsen om målens hänskjutande till krigsrätt i dessa fall hade

emellertid, enligt vad militieombudsmannen under sin verksamhet erfarit,

icke alltid blivit iakttagen.

Militieombudsmannen har därefter anfört följande.

Att det rätta förfaringssättet i dessa mål lätt kan förbises vid rättsskipningen

måste betraktas som en olägenhet. Å andra sidan kan det icke förnekas

att vissa olägenheter jämväl äro förenade med fylleriförseelsernas hänskjutande

till krigsrätt så snart beslag föreligger. Det medför tidsutdräkt och

extra arbete. Dessa mål äro visserligen icke talrika, men man synes dock ha

att räkna med att det vid många förband årligen förekommer ett mindre antal

sådana fall. Med anledning härav har militieombudsmannen till övervägande

upptagit att låta vederbörande befälhavare i samband med prövning

av fylleriförseelsen jämväl avgöra frågan om förverkande. Vissa auditörer,

som under hand hörts, ha bekräftat, att det skulle vara lämpligt att genomföra

denna förenkling.

Under åberopande, att förverkandefrågan syntes vara av den natur, att

dess avgörande kunde överlämnas åt den befälhavare som upptoge disciplinmålet,

har militieombudsmannen med stöd av den för honom gällande instruktionen

hemställt, att Kungl. Majit ville taga under övervägande frågan

om befogenhet för militär befälhavare att i samband med åläggande av disciplinstraff

för fylleri även döma egendom som tagits i beslag enligt lagen den

13 juni 1941 förverkad.

Till närmare utveckling av sin uppfattning örn tillämpningen av 1941 års

lag beträffande militär personal har militieombudsmannen åberopat avskrift

av en av honom den 6 mars 1944 avlåten skrivelse till chefen för Wendes

artilleriregemente, däri militieombudsmannen gjort vissa uttalanden angående

spörsmål, som av honom uppmärksammats vid behandlingen av ärenden

rörande förverkande av beslagtagna spritdrycker. I skrivelsen har anförts

bl. a. följande.

Bestämmelserna örn förverkande av rusdrycker äro icke så skrivna att de

omedelbart äga tillämpning vid den verksamhet till upprätthållande av ordningen

eller för ådömande av straff på disciplinär väg som handhaves av

militära myndigheter.

Vad angår själva rätten att laga rusdrycker i beslag torde den få anses tillkomma,

förutom polispersonal, även militär personal som ingriper då någon

som lyder under strafflagen för krigsmakten beträdes med fylleri eller onykterhet

vid ratten. Enligt sakens natur måste militära befattningshavare anses

lia en allmän skyldighet alt upprätthålla allmän ordning och säkerhet inom

de militära förbanden. När dt; vid fullgörande av denna sin uppgift inskrida

mot fyllerister och andra dylika lagöverträdare måste de även anses bcrät
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 8-

tigade att vidtaga åtgärder som äro påkallade för att hindra missbruk av

påträffad sprit. Ehuru det i åtskilliga fall kan vara tveksamt i vilken utsträckning

de befogenheter och skyldigheter som åvila polismän även skola

tillkomma motsvarande militära personal, torde man vid tillämpningen av

1941 års lag böra jämställa denna personal med polismän (jfr justitieombudsmannens

ämbetsberättelse 1942 s. 117 o. ff.).

Det kan vara föremål för en viss tvekan huru föreskriften om underrättelse

till vederbörande åklagare skall tolkas, då målet skall beivras i militär ordning.

Detta gäller såväl då beslaget gjorts av militärpersonal som då det

verkställts av polisman. Ur militär synpunkt kan det synas naturligt att

denna underrättelse göres till vederbörande befälhavare, d. v. s. den befälhavare

som är behörig att disciplinärt bestraffa den felande eller att föranstalta

om krigsrättens sammankallande. 1941 års lag talar emellertid örn att

underrättelsen skall avse vederbörande åklagare och förbandschefen är ju

icke att anse såsom åklagarmyndighet. Ändamålet med underrättelsen är tydligen

att den myndighet, som äger avgöra åtalsfrågan, också skall, såvitt

det gäller tiden innan målet kommit inför domstol, ha avgörandet huruvida

beslaget skall bestå eller hävas. Detta avgörande torde vila å krigsfiskalen i

de fall då målet hör till krigsdomstols upptagande. De särbestämmelser som

gälla för väckande av allmänt åtal vid krigsdomstol rubba icke regeln, att

åklagaren i förhållande till förbandschefen har att självständigt pröva åtalsfrågor

(jfr militieombudsmannens ämbetsberättelse 1943 s. 169 o. ff.). Därest

åklagaren, exempelvis med hänsyn till resultatet av en blodprovsundersökning,

finner sig icke kunna yrka ansvar å den rapporterade, synes beslaget

böra upphävas av åklagaren. Även om underrättelsen om beslaget sålunda

egentligen är avsedd för åklagaren, synes det i praktiken vara lämpligt

att den i första hand lämnas till förbandschefen, i varje fall då beslaget

gjorts av militär personal. Rapporten över förseelsen befordras ju till denne.

Förbandschefen torde böra underrätta åklagaren örn att beslag skett, vilket

förhållande ju, såsom senare närmare angives, föranleder att frågan om ansvar

för förseelsen icke kan avgöras i disciplinär ordning.

Med hänsyn till bestämmelsen, att beslagets bestånd är beroende av att

åtal väckes inom en månad, erinras därom, att åtal vid krigsdomstol väckes

genom anmälan hos vederbörande befälhavare, vilken därefter förordnar om

krigsrättens sammankallande. (Jfr Svedelius’ och af Geijerstams kommentar

lill strafflagen för krigsmakten s. 534.)

Då åtal kommer till stånd medan beslaget ännu består har domstolen att

enligt reglerna i lagen den 12 maj 1933 örn vissa tvångsmedel i brottmål pröva

beslagets fortbestånd, och i det slutliga utslaget skall domstolen avgöra om

egendomen skall vara förverkad eller ej. Förutsättning för förverkande är

att den tilltalade funnits ha begått den brottsliga gärningen. Däremot förutsättes

det icke att han fälles till ansvar för den.

I anslutning till vad militieombudsmannen uttalat i nämnda skrivelse har

han i sin nu ifrågavarande framställning anfört följande.

Redan enligt nu gällande ordning kan det, såsom angivits i den nyssnämnda

skrivelsen, vara föremål för en viss tvekan huru lagens föreskrift om

underrättelse till vederbörande åklagare skall tolkas, då målet skall beivras

i militär ordning. Därest förverkandefrågan avgöres i disciplinmål, vid vilka

åklagare ej medverkar, uppstå vissa nya tolkningsspörsmål. Mest följdriktigt

torde vara att, med ändring av lagens ståndpunkt, föreskriva att underrättelsen

om beslaget skall göras hos vederbörande befälhavare och att denne har

att pröva huruvida beslaget skall bestå. Om befälhavare finner sig böra låta

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

7

målet förfalla enligt 204 § strafflagen för krigsmakten, bör han också häva

beslaget. Örn han däremot finner sig böra hänskjuta fylleriförseelsen till

krigsrätts prövning, bör han samtidigt till åklagare och krigsrätt överlämna

frågan om beslagets bestånd. I fall då åklagaren finner sig icke böra framställa

något ansvarsyrkande, torde det ankomma på honom att förklara beslaget

hävt. I de normala fallen, då befälhavaren ålägger disciplinstraff för

fylleriförseelsen, torde målets avgörande följa så snabbt att någon egentlig

prövning av beslaget dessförinnan icke erfordras; beslaget fortbestår om ej

befälhavaren undantagsvis skulle förordna örn annat.

För fullständighetens skull vill jag anmärka, att mål örn onykterhet vid

ratten samt beslag i samband därmed icke få upptagas såsom disciplinmål

utan höra till krigsrätt.

över militieombudsmannens framställning ha efter remiss yttranden avgivits

av krigshovrätten och chefen för försvarsstaben ävensom av styrelserna

för föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer samt föreningen Sveriges

krigsfiskaler.

I yttrandena har vad militieombudsmannen föreslagit tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Chefen för försvarsstaben har därvid anfört, att förslagets

genomförande syntes komma att väsentligt underlätta och påskynda behandlingen

av sådana mål, i vilka fråga uppkomme om förverkande av spritdrycker

som tagits i beslag. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer

har likaledes uttalat, att onödig omgång med målens avgörande skulle undvikas

om förslaget genomfördes. Krigshovrätten, som förklarat sig ej hava

något att erinra mot förslaget, har därvid förutsatt att för befälhavaren komme

att stadgas skyldighet att regelmässigt inhämta yttrande av auditör samt

att beträffande klagan över befälhavares beslut om förverkande av beslagtagna

spritdrycker och om verkställighet av sådant beslut komme att införas

samma regler som i lagen angående behörighet för militär befälhavare

att ålägga ersättningsskyldighet.

Departementschefen.

Såsom militieombudsmannen anfört äro bestämmelserna i 1941 års lag om

förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin m. m. icke så avfattade, att

de kunna omedelbart tillämpas, om ett inskridande enligt lagen skall ske

mot någon som lyder under strafflagen för krigsmakten. Att lagstiftningen

är tillämplig även i dylikt fall torde dock vara otvivelaktigt. Rätt alt taga

rusdrycker i beslag från den som beträdes med fylleri eller onykterhet vid

förande av motorfordon lärer sålunda föreligga även då den brottslige lyder

under strafflagen för krigsmakten. Behörighet att verkställa sådant beslag

torde tillkomma, förutom civil polispersonal, jämväl militär personal som i

förevarande hänseende har motsvarande uppgifter. Av 1941 års lag följer vidare,

att rusdrycker, vilka tagits i beslag på sätt nu nämnts, i regel skola dömas

förverkade, såframt den hos vilken beslaget skett finnes lia begått det

brott som föranlett beslaget. Härvid är emellertid att märka, att ehuru fylleri

enligt 96 § strafflagen för krigsmakten kan beivras i den för disciplinmål stadgade

ordning, något stadgande icke finnes örn behörighet för befälhavaren

att förordna örn förverkande av rusdrycker som tagits i beslag hos den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

straffskyldige. Frågan om förverkandet torde icke heller kunna prövas annat

än i sammanhang med prövningen av den brottsliges skuld. Till följd härav

måste det anses åligga befälhavaren att till krigsdomstols avgörande hänskjuta

mål om ansvar för fylleri, så snart i målet är upplyst att rusdrycker

tagits i beslag hos den brottslige.

Sistnämnda förhållande är givetvis mindre tillfredsställande. Fylleriförseelserna

äro i allmänhet av så enkel natur, att deras hänskjutande till krigsrätt

innebär onödig omgång och tidsutdräkt. Frågan, huruvida rusdrycker

som tagits i beslag i målet skola dömas förverkade, är i och för sig icke av

beskaffenhet att försvåra målets avgörande. Jag finner mig fördenskull böra

förorda att, i enlighet med vad militieombudsmannen hemställt, bestämmelser

införas som möjliggöra för militär befälhavare att i samband med åläggande

av disciplinstraff för fylleri döma i målet beslagtagna rusdrycker förverkade.

Denna utvidgning av befälhavarens behörighet i disciplinmål synes

böra erhålla sin plats i 185 § strafflagen för krigsmakten, i vilket lagrum för

närvarande stadgas bland annat, att till disciplinmål räknas mål om ansvar

för fylleri efter 96 § strafflagen för krigsmakten. I lagrummet synes sålunda

böra ytterligare föreskrivas, att det i disciplinmål tillkommer befälhavaren

att, om han ålägger disciplinstraff, jämväl pröva, huruvida egendom, som i

målet tagits i beslag, skall vara förverkad. Bestämmelsen kan utan olägenhet

erhålla denna generella formulering, enär i disciplinmål beslag icke lärer

kunna förekomma i andra fall än då fråga är om rusdrycker.

Med hänsyn till att i disciplinmål ej finnes någon åklagare kan bestämmelsen

i 1941 års lag om skyldighet för beslagare, som ej själv äger väcka åtal,

att underrätta vederbörande åklagare örn beslaget ej tillämpas i sådana mål.

Grunderna för nämnda bestämmelse och en tillämpning av 1933 års lag örn

vissa tvångsmedel i brottmål torde emellertid medföra, att anmälan om beslaget

skall göras hos befälhavaren, vilken enligt 94 § lagen om krigsdomstolar

och rättegången därstädes gentemot honom underlydande personal äger

samma befogenhet i fråga om beslag som enligt allmän lag tillkommer Konungens

befallningshavande. Om befälhavaren jämlikt 204 § strafflagen för

krigsmakten finner målet böra förfalla, skall han givetvis förordna om beslagets

hävande. Hänskjuter åter befälhavaren målet till krigsrätt, måste det

anses åligga honom att underrätta krigsfiskalen jämväl om beslaget, varefter

prövningen av frågan örn dettas bestånd ankommer på krigsfiskalen

i enlighet med 1941 års lag. Vad nu sagts torde lämpligen klargöras genom

anvisningar som meddelas i form av ett cirkulär.

Krigshovrätten har i sitt yttrande över militieombudsmannens framställning

ifrågasatt, att för befälhavaren skulle stadgas skyldighet att inhämta

yttrande av vederbörande auditör innan förverkandefrågan avgjordes. Det

torde emellertid kunna förutsättas, att auditören i det yttrande han jämlikt

203 § strafflagen för krigsmakten på begäran av befälhavaren har att avgiva

rörande fylleriförseelsen och det straff som bör åläggas därför jämväl

uppmärksammar förverkandefrågan. Särskilt stadgande härutinnan synes

icke vara erforderligt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

9

Beträffande klagan över befälhavares beslut, varigenom beslagtagna rusdrycker

förklarats förverkade, synas böra gälla samma regler som i 209 §

första, andra och tredje styckena strafflagen för krigsmakten äro stadgade

om klagan över ålagt disciplinstraff. Såsom 209 a § torde därför böra införas

ett nytt stadgande av innehåll, att nyssnämnda lagrum skola äga motsvarande

tillämpning därest i disciplinmål egendom som i målet tagits i beslag

dömts förverkad. Beslutet om förverkande bör — i motsats till beslutet örn

åläggande av disciplinstraff — icke få gå i verkställighet innan laga kraft

åkommit beslutet i denna del.

I 39 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes torde i förtydligande

syfte böra stadgas, att till krigsdomstols handläggning höra, förutom

besvär över befälhavares beslut varigenom disciplinstraff eller ersättningsskyldighet

ålagts någon, jämväl besvär över beslut, varigenom befälhavare

förklarat beslagtagen egendom förverkad. Då besvären, i likhet med besvär

över ålagt disciplinstraff, böra prövas av krigsöverdomstol, synes 46 § nyssnämnda

lag böra förtydligas på enahanda sätt.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till

1) lag om ändring i strafflagen för krigsmakten samt

2) lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914

(nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen, av den

lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Stig Hillding.

1 Det under 2) upptagna lagförslaget, som är lika lydande med motsvarande vid propositionen

fogade lagförslag, har här uteslutits.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 185 § strafflagen för krigsmakten1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i samma lag skall införas en

ny paragraf, betecknad 209 a §, av följande lydelse.

185 §.

Till disciplinmål---efter 177 §.

Vid åläggande av disciplinstraff skall befälhavaren ock pröva, huruvida

egendom, som i målet tagits i beslag, skall vara förverkad.

209 a §.

Har i disciplinmål beslagtagen egendom förklarats förverkad, skall vad

i 209 § första, andra och tredje styckena är stadgat om klagan med avseende

å disciplinstraff äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall tillämpas

även där beslag skett före lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse, se SFS 1942 : 379.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

11

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 november

1944.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 27 oktober 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i

statsrådet den 13 oktober 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen för krigsmakten samt

2) lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober

1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet L. G. Ohlsson.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen för krigsmakten.

185 §.

I 184 § strafflagen för krigsmakten behandlas vederbörande befälhavares

befogenhet att ålägga straff i disciplinmål, medan i 185 § angives vilka mål

äro att hänföra till disciplinmål. Då det föreslagna tillägget till sistnämnda

paragraf i visst avseende giver befälhavare vidgad befogenhet i disciplinmål,

synes detta stadgande rätteligen ha sin plats i 184 §. Beaktas vad salunda

anmärkts, erfordras en motsvarande jämkning i lagförslagets ingress.

209 a §.

Paragrafens avfattning giver närmast vid handen, att allenast den, som

blivit belagd med disciplinstraff, äger rätt att klaga över beslut, varigenom

beslagtagen egendom förklarats förverkad. Da klagorätt även hör tillkomma

annan, som har rätt till egendomen, bör stadgandet undergå härav pakallad

jämkning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Enligt 209 § skall besvärstiden räknas från den dag, då disciplinstraffet

avslutades, och det torde vara avsett, att enahanda beräkning skall gälla

vid klagan över beslut, som innefattar förverkande av beslagtagen egendom.

De i förevarande paragraf använda ordalagen kunna emellertid föranleda

osäkerhet rörande klagotidens utgångspunkt, och vid paragrafens omformulering

bör därför ett klarläggande komma till stånd jämväl i detta hänseende.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23

oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar oeh rättegången därstädes.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 december 1944.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets den 13 novermber

1944 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 13 oktober 1944 remitterade

förslagen till

1) lag örn ändring i strafflagen för krigsmakten samt

2) lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen den 23 oktober 1914

(nr 325) örn krig sdomstolar och rättegången därstädes.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Vad lagrådet anfört därom att det föreslagna tillägget till 185 § strafflagen

för krigsmakten rätteligen syntes ha sin plats i 184 § samma lag har från rent

logisk synpunkt sitt berättigande. Det har dock synts mig lämpligare att stadgandet

upptages i 185 §. Fråga om förverkande av beslagtagen egendom

kan förväntas uppkomma endast i ett ringa antal disciplinmål och i förhållande

till befälhavarens befogenhet att ålägga disciplinstraff har befogenheten

för honom att förklara i beslag tagen egendom förverkad en allenast sekundär

betydelse. Bestämmelsen därom kan sägas huvudsakligen innebära, att

målet skall räknas såsom disciplinmål, ehuru jämväl förverkandefrågan skall

prövas däri. Lagrådets anmärkning i förevarande hänseende synes mig fördenskull

icke böra föranleda ändring i förslaget.

Däremot har med anledning av de redaktionella erinringar lagrådet framställt

beträffande den föreslagna 209 a § strafflagen för krigsmakten vidtagits

en jämkning av denna paragraf, som torde tillgodose lagrådets önskemål.

Av den jämkade avfattningen torde sålunda framgå, att icke blott den

som i målet belagts med disciplinstraff utan jämväl annan, som har rätt

till den beslagtagna egendomen, äger klaga över förordnandet om dess förverkande.

Stadgandets avfattning visar vidare, att i dylikt fall rätten till klagan

står öppen under samma tid som gäller för klagan över disciplinstraffets

åläggande.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 39 och 46 §§ lagen örn krigsdomstolar

och rättegången därstädes har lagrådet lämnat utan erinran.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Föredraganden hemställer, att ifrågavarande lagförslag — förslaget till lag

om ändring i strafflagen för krigsmakten efter ändring i enlighet med vad i

det föregående anförts — måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

450085

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1945:71 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § lotteriförordningen den 19 maj 1939 s. 9 i texten
  2. 1LU 1945:5 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen för krigsmakten, m. m. s. 1 i texten