Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, m. m

1946-03-01 · 65 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 64 av 65 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:111, Med förslag till lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

1

Nr lil.

Kungl. Mcij.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, m. m.;

given Stockholms slott den 1 mars 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 30 juni 1942 (nr 515)

örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr lil
-

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

Förslag

till

Lag

om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Förekommer å jordbruksegendom synnerligen grov vanhävd av den odlade

jorden eller för jordbruket nödiga byggnader och finnes med hänsyn till

vanhävdens omfattning och egendomens storlek eller av andra särskilda skäl

erforderligt att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtagas i annan ordning

än som stadgas i lagen den 30 juni 1942 örn åtgärder mot vanhävd

av jordbruk, må Konungen förordna att egendomen eller, örn särskilda omständigheter

föranleda därtill, del av egendomen skall mot lösen avstås till

kronan.

2 §•

Fråga örn inlösen enligt 1 § må väckas av vederbörande jordbrukskommission

eller länsstyrelse. Innan frågan väckes skall utredning vara förebragt

örn de förhållanden som kunna vara av betydelse för frågans bedömande.

I övrigt skola i avseende å inlösen i tillämpliga delar gälla de allmänna

bestämmelserna i lagen om expropriation.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och skall äga

giltighet till och med den 30 juni 1947; dock skall lagen tillämpas även

efter nämnda dag i avseende å fråga om inlösen, som väckts hos Konungen

före den 1 juli 1947.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 30 juni 1912 (nr 515)

om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot

vanhävd av jordbruk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

15 §.

Vad i---tillhör kronan.

Angående tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8

februari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, fråga örn införande av

lagstiftning om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom samt anför

därvid följande.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1944 tillkallades såsom

utredningsmän för att verkställa utredning rörande ny lagstiftning om uppsikt

å jordbruk f. d. häradshövdingen N. Wihlborg, tillika ordförande, ledamoten

av riksdagens första kammare O. L. Tjällgren i Multrå, ledamöterna

av riksdagens andra kammare J. A. Andersson i Tungelsta, K. A. M. Andersson

i Löbbo, S. Janson i Frändesta och G. K. Hellbacken i Gräsberg, lantbrukaren

A. Nilsson i Steneberg samt hypoteksdirektören N. J. Falk i Lund. Sedan

i augusti 1945 till utredningsmännen från jordbruksdepartementet överlämnats

åtskilliga till departementet under en följd av år inkomna handlingar

angående vanhävd å Bogesunds fideikommissegendom i östra Ryds socken

i Stockholms län, lia utredningsmännen den 28 december 1945 framlagt

en promemoria angående lagstiftning örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

Vid promemorian har fogats en redogörelse för innehållet i

nämnda handlingar och för iakttagelser i fråga om förhållandena å Bogesunds

fideikommissegendom som utredningsmännen gjort vid besök därstädes

den 17, den 18 och den 20 augusti 1945 ävensom beträffande en del andra

egendomen berörande omständigheter. Denna redogörelse torde såsom bilaga

A få fogas vid detta protokoll.

över promemorian ha yttranden avgivits av statskontoret, justitiekanslersämbetet,

lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, egnahemsstyrelsen, skogsstyrelsen,

riksantikvarieämbetet, samtliga länsstyrelser, jordbrukskommissioner

och hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Sveriges lantbruksförbund

och Riksförbundet landsbygdens folk. Länsstyrelsen i örebro län har överlämnat

av länsstyrelsen införskaffade yttranden från överlantmätaren i länet

samt domänintendenten i Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs och Örebro län.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

5

Innan jag övergår till en närmare behandling av det i promemorian av

utredningsmännen framlagda förslaget och de däröver avgivna yttrandena,

torde jag få lämna en redogörelse för de bestämmelser, som äro av intresse å

ifrågavarande område.

Gällande bestämmelser.

Den före antagandet av lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd

av jordbruk gällande uppsiktslagstiftningen utgjorde ett komplement till den

sociala arrendelagstiftningen. Den avsåg ett ingripande mot vanhävd allenast

i fråga om sådana jordbruk, där vanhävd kunde befaras uppkomma till följd

av jordägarens ovillighet att underordna sig de skärpta arrendebestämmelser

som den sociala arrendelagstiftningen innebar. Härav följde också att uppsiktslagen

icke erhöll större räckvidd än som motsvarade tillämpningsområdet

för sagda arrendelagstiftning.

1942 års vanhävdslag, vilken trädde i kraft den 1 juli 1942 och gäller till

och med den 30 juni 1947, har däremot erhållit i det närmaste generell giltighet.

Enligt densamma skall beträffande varje brukningsdel, som innehåller

odlad jord till en vidd överstigande ett hektar, uppsikt hållas över att brukningsdelen

ej vanhävdas vare sig därigenom att jorden så vanskötes att dess

avkastningsförmåga äventyras eller, frånsett vissa undantagsfall, därigenom

att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll. (1 §.)

För avhjälpande av vanhävd är ägaren av brukningsdelen ansvarig med

den inskränkning likväl att, örn brukningsdelen brukas av annan än ägaren,

ansvarigheten för avhjälpande av vanhävd av jorden åvilar brukaren. (3 §.)

Finnes i sistnämnda fall brukaren vara på grund av medellöshet eller annan

giltig orsak urståndsatt att avhjälpa vanhävden, kommer ansvarigheten att

subsidiärt åvila ägaren. (8 §.)

Den i lagen föreskrivna uppsikten utövas, liksom förhållandet var enligt

tidigare lagstiftning, av för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde

tillsatta jordbrukskommissioner. (4 §.)

I fråga om förfarandet vid behandling av vanhävdsärenden gälla följande

regler.

Då på grund av inkommen anmälan eller eljest jordbrukskommission finner

skälig anledning antaga att å brukningsdel förekommer vanhävd, skall

kommissionen på sätt den finner lämpligt verkställa utredning i saken. Sådan

utredning kan verkställas genom att kommissionen hos länsstyrelsen gör

framställning om syn å brukningsdelen av tre gode män. Om den för vanhävden

ansvarige påkallar syn, skall sådan alltid hållas. (5 §.) För den händelse

jordbrukskommissionen efter övervägande av den utredning som kan lia förebragts

finner att å brukningsdelen föreligger vanhävd, skall kommissionen

omedelbart söka med den som är ansvarig för avhjälpande av vanhävden

träffa skriftlig överenskommelse, varigenom han åtager sig att inom viss lid

vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande. I överenskommel
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

sen skola angivas de särskilda åtgärder som skola vidtagas och i fråga om

varje särskild åtgärd utsättas tid inom vilken åtgärden skall vara verkställd.

Tiden bör i allmänhet bestämmas till högst två år men kan, då så anses oundgängligen

erforderligt, utsträckas till fyra år. Tillika kan i överenskommelsen

fastställas vite, dock högst 500 kronor, för underlåtenhet att fullgöra överenskommelsen.

Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej gjort åtagande,

skall kommissionen utan dröjsmål anmäla förhållandet till länsstyrelsen

och därvid angiva de åtgärder som kommissionen finner nödiga för vanhävdens

avhjälpande. (6 §.) Har sådan anmälan skett, skall länsstyrelsen

höra den för vanhävden ansvarige samt, om denne påkallar syn och sådan

icke tidigare hållits eller länsstyrelsen eljest finner anledning därtill, förordna

om syn. Länsstyrelsen skall därefter föreskriva de åtgärder som erfordras

för vanhävdens avhjälpande samt förelägga den, som är därför ansvarig, för

en var av åtgärderna viss tid inom vilken åtgärden skall vara verkställd. Tiden

bestämmes i enlighet med vad förut sagts. Har i överenskommelse nied

jordbrukskommissionen fastställts vite, kan länsstyrelsen om skäl därtill föreligga

utdöma vitet. Försittes tid som nu nämnts, äger länsstyrelsen på yrkande

av jordbrukskommissionen giva det nya föreläggande i fråga om vanhävdens

avhjälpande som med avseende å brukningsdelens skick då kan finnas

erforderligt. Vid meddelande av föreläggande äger länsstyrelsen fastställa

vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse ävensom fälla

till sådant vite. (7 §.) Då det för sådd eller skörd å brukningsdel finnes oundgängligen

nödvändigt, kan länsstyrelsen efter anmälan av jordbrukskommissionen

förordna att för nämnda ändamål nödig åtgärd skall verkställas genom

kommissionens försorg. Kostnaden för åtgärden skall förskjutas av allmänna

medel och slutligen gäldas av brukaren. (9 §.)

Utredningsmännens förslag.

Utredningsmännens förslag innebär i huvudsak följande.

För att sådana vanhävdsfall, som icke kunna läggas till rätta med tilllämpning

av 1942 års vanhävdslag, skola kunna åtkommas skall jordbruksegendom

kunna tvångsinlösas till kronan. Såsom förutsättning härför skall

gälla, att enligt verkställd utredning jordbruksegendomen i dess helhet eller

till väsentlig del blivit utsatt för synnerligen grov vanhävd samt att det med

hänsyn till vanhävdens omfattning eller av annan grund anses erforderligt

att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtagas i annan ordning än som

stadgas i 1942 års vanhävdslag. Förordnande örn tvångsinlösen skall meddelas

av Kungl. Maj :t och bör omfatta jordbruksjorden med nödiga byggnader

jämte till egendomen hörande skogsmark ävensom, därest på grund av särskilda

omständigheter anledning därtill kan anses föreligga, vad i övrigt hör

till egendomen. Fråga örn tvångsinlösen bör kunna väckas av vederbörande

länsstyrelse eller jordbrukskommission. Innan frågan väckes, skall utredning

vara förebragt om de förhållanden, som kunna vara av betydelse för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

7

frågans bedömande. I övrigt skola i avseende å tvångsinlösen i tillämpliga

delar gälla bestämmelserna i lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Den

föreslagna lagstiftningen bör äga giltighet allenast så länge 1942 års vanhävdslag

gäller.

Såsom allmän motivering till sitt förslag ha utredningsmännen

anfört, att 1942 års vanhävdslag befunnits brista i effektivitet och att det

redan nu, innan vanhävdsspörsmålet i dess helhet kunnat behandlas, vore

erforderligt att vanhävdslagstiftningen skärptes i en eller annan form så att

möjlighet erhölles att komma till rätta även med sådana vanhävdsfall som

icke kunde med tillräcklig verkan och i allt fall icke med tillräcklig snabbhet

åtkommas med användande av 1942 års vanhävdslag. Utredningsmännen

ha förklarat sig härvid avse sådana fall som i det allmänna medvetandet

framstode såsom särskilt stötande, nämligen de synnerligen grova vanhävdsfallen

då ingen som helst godvillig medverkan från den för vanhävdens avhjälpande

ansvarige vore att förvänta. En skärpning av vanhävdslagstiftningen

vore enligt utredningsmännens uppfattning erforderlig i all synnerhet

såvitt anginge större jordbruksegendomar, som utsattes för en mera omfattande

vanhävd, såsom förhållandet vore exempelvis med Bogesunds fideikommissegendom.

Med vanhävden å mindre gårdar, även om den vöre av

grov beskaffenhet, syntes man i allmänhet kunna komma till rätta med användande

av de medel som 1942 års vanhävdslag erbjöde. Utredningsmännen

lia härom anfört ytterligare följande.

Med de ändringar i uppsiktslagstiftningen, som genomfördes i och med

antagandet av lagen den 30 juni 1942 örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk,

avsågs, förutom en av hänsyn till folkförsörjningen betingad utvidgning

av lagstiftningens tillämplighetsområde, även en förenkling och effektivisering

av själva förfarandet beträffande behandlingen av vanhävdsärenden.

I detta hänseende föreskrdves sålunda genom 1942 års lag att vanhävdsärendena,

för den händelse överenskommelse angående vanhävdens

avhjälpande ej kan träffas nied den för vanhävden ansvarige, skola behandlas

icke, såsom enligt förut gällande lag var bestämt, av domstol utan av

vederbörande länsstyrelse, som skall äga föreskriva de åtgärder som erfordras

för vanhävdens avhjälpande och förelägga viss tid därför, varvid länsstyrelsen

också äger fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet

till efterrättelse ävensom fälla till sådant vite. Genom de befogenheter,

sorn sålunda lämnades länsstyrelserna, hoppades man kunna komma till

rätta med vanhävdsfallen på ett enklare och snabbare sätt än vad förut varit

förhållandet då desamma skulle behandlas i vanlig domstolsordning.

Ehuruväl det material för bedömande av verkningarna av 1942 års lag

som utredningsmännen införskaffat ännu icke kunnat fullständigt bearbetas,

torde man dock redan nu kunna utsäga att de förhoppningar som hystes

beträffande den nya vanhävdslagstiftningens effektivitet icke i allo gått

i uppfyllelse. Från en del håll, bland annat från flera jordbrukskommissioner,

lia också till utredningsmännen framförts anmärkningar örn att den gällande

vanhävdslagen brister i effektivitet. 1 avseende härå har det framhållits

alt, därest den för vanhävden ansvarige visar ovillighet att biträda vid

vanhävdens avhjälpande, det ej kan undvikas att åtskillig tid förlöper innan

jordbrukskommissionen erhåller länsstyrelsens beslut, varigenom den skyldige

vid vite förelägges alt vidtaga nödiga åtgärder för vanhävdens avhjäl
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

pande. En viss tendens har även visat sig att vid träffande av överenskommelse

eller meddelande av föreskrift örn vanhävdens avhjälpande fastställa

tiden för åtgärds vidtagande till den enligt vanhävdslagen högst tillåtna eller

fyra år, varigenom stundom hävdens återställande onödigt uppskjutits. De

vitén som fastställts lia vidare ofta till sitt belopp ej stätt i rimlig proportion

tili de kostnader som varit förenade nied de föreskrivna åtgärderna för vanhävdens

avhjälpande, ett förhållande som helt naturligt inbjudit vederbörande

till att underlåta att ställa sig föreläggandet till efterrättelse. Genom

att även i sådana njäl, där myndigheterna varit ense örn att grov vanhävd

förelegat, överklaga länsstyrelsens beslut har en tredskande part haft möjlighet

att få det siutliga avgörandet uppskjutet ett år eller än längre tid med

ytterligare påföljd att tiden för vanhävdens avhjälpande framflyttats. Det

torde överhuvudtaget kunna fastslås att jordbrukskommissionen gentemot

en jordägare eller en brukare, som aldrig kail förmås till godvillig överenskommelse

och som överklagar varje föreläggande eller utdömande av vite, är

urståndsatt alt inom rimlig lid få rättelse till stånd. Så mycket betänkligare är

detta som ovilligheten att medverka till avhjälpande av vanhävd i all synnerhet

framträder i de fall då vanhävden är av grövre art. Under tiden griper

vanhävden allt vidare kring sig, fastighetens tillstånd försämras allt mera

och det rena förfallet kan befaras inträda redan innan ens ett slutgiltigt

föreläggande att avhjälpa vanhävden föreligger. Och ingalunda är det alltid

.visst att, sedan det slutgiltiga föreläggandet meddelats, detsamma skall leda

till det avsedda resultatet. Snarare kan man mer än en gång förvänta att

den mot vilken föreläggandet riktats fortfarande skall visa samma motvilja

att avhjälpa vanhävden som den han tidigare ådagalagt. Ett även aldrig så

kraftigt vite kan icke utan vidare antagas vara ägnat att framtvinga de åtgärder

som befunnits erforderliga för vanhävdens avhjälpande.

Vad nu sagts örn den bristande effektiviteten hos 1942 års vanhävdslag

gäller i särskilt hög grad, då vanhävden omfattar en större jordbruksegendom.

Det kan visserligen sägas att de fall äro få då en jordbruksegendom

av större omfattning utsättes för synnerligen grov vanhävd — för att sa skall

anses vara förhållandet måste helt visst vanhävden gälla en mera väsentlig

del av egendomen. Härvidlag torde dock antalet fall icke få vara det utslagsgivande.

Vad som är av vikt är att vanliävdslagstiftningen utformas sålunda,

att den giver det allmänna medel i sin hand att, då vanhävd föreligger, ingripa

på ett sätt som icke i någon mån lämnar rum för ett kringgående eller

ett motarbetande av lagstiftningen.

I fråga örn sättet för genomförande av en dylik skärpning

av vanhä vdslagstiftningen ha utredningsmännen övervägt

olika möjligheter.

Utredningsmännen ha därvid till en början diskuterat, om en skärpning

kunde ske genom sådan ändring av 1942 års vanhävdslag att länsstyrelse erliölle

befogenhet att vid fall av synnerligen grov vanhävd efter anmälan av

jordbrukskommissionen förordna att för vanhävdens avhjälpande nödig åtgärd

finge verkställas genom kommissionens försorg, varvid kostnaden för

åtgärden skulle förskjutas av allmänna medel och slutligen gäldas av den

som hade ansvaret för vanhävden. Mot en sådan lösning av problemet ha

utredningsmännen funnit flera skäl tala. Härom ha utredningsmännen anfört.

Då vanhävd gått så långt att den kan betecknas såsom synnerligen grov,

är det för densammas avhjälpande i regel icke tillräckligt med en eller annan

åtgärd utan kräves ett ingripande av helt annan vidd och omfattning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

9

För de erforderliga åtgärdernas genomförande kan krävas en tidsrymd som

blir att räkna icke i månader utan i år. Det omfattande arbete, som ombesörjandet

av de mången gång skiftande åtgärderna medför, kan icke lämpligen

åläggas jordbrukskommissionerna. Vidare är att märka att i de fall

som avses situationen oftast är den att för vanhävdens avhjälpande kräves

en större kapitalinsats för nybyggnader, reparationer, dikningsföretag, anskaffande

av redskap o. d. Det kan vara att befara att statsverket, som ju

skulle ha att förskottera kostnaderna, icke alltid hade möjlighet att bliva

ersatt för förskotten av den som vore ansvarig för vanhävden. Härtill kommer

att för jordbrukskommissionerna, då de skulle fullgöra sina åligganden

i avseende å egendomen, ofta kunde uppstå konfliktsituationer, som

vore svåra att bemästra. Med hänsyn till det anförda finna utredningsmännen

sig icke kunna förorda att den antydda vägen för vinnande av det

avsedda ändamålet beträdes.

Såsom en annan tänkbar utväg för åstadkommande av en skärpning av

ifrågavarande slag ha utredningsmännen upptagit tvångsförvaltning genom

en syssloman, vilken skulle äga att vidtaga alla för vanhävdens avhjälpande

erforderliga åtgärder, varvid tvångsförvaltningen skulle fortfara till dess

fastigheten vöre satt i tillfredsställande skick. Under tiden skulle ägaren av

fastigheten vara skild från all befattning med densamma. Ej heller en sådan

lösning lia utredningsmännen ansett genomförbar då det gällde svåra

och omfattande vanhävdsfall. Utredningsmännen ha härom uttalat följande.

Vad förut anförts om erforderligheten av kapitalinsats för vanhävdens

avhjälpande gäller även vid en tvångsförvaltning. Att statsverket skulle förskjuta

för förvaltningen erforderliga medel torde icke böra ifrågakomma. 1

en formlig tvångsförvaltnings natur ligger att de medel som för förvaltningens

genomförande äro av nöden skola tagas av den tvångsförvaltade fastighetens

avkastning eller i allt fall ur fastigheten. Örn också sysslomannen

skulle kunna tillerkännas rätt att för förvaltningen upptaga lån mot tvångsinteckning

i den fastighet som omhändertagits, vore det ingalunda visst att

dylika inteckningslån skulle kunna uppbringas, överhuvudtaget skulle man

kunna riskera att sysslomannen ofta i brist på ekonomiska resurser bleve

maktlös eller i allt fall endast kunde åstadkomma mindre reformer så att

den uppryckning av jordbruket som varit avsikten med tvångsförvaltningen

ej ernåddes. Det bör ej heller förbises att för regleringen av sysslomannens

befogenhet och allmänna handlande ävensom för ordnandet av kontrollen

över förvaltningen skulle erfordras en nog så omfattande lagstiftning.

Vidare kan mot den nu tänkta lösningen invändas att därest den för

vanhävden ansvarige visar sig så fullständigt sakna förmåga att sköta jordbruket

eller intresse därför alt han låter detsamma råka i synnerligen grov

vanhävd, man måste hysa allvarliga betänkligheter att sedan vanhävden

en gång avhjälpts låta honom åter övertaga jordbruket. Vad sist sagts gäller

även i viss mån vid en tänkt lösning av det föreliggande problemet genom

lindring av gällande vanhävdslag.

Alt såsom den år 1918 tillsatta jordkommissionen föreslagit i sitt år 1923

avgivna betänkande, del VI, föreskriva alt örn jordägaren visat uppenbar

tredska ali fullgöra meddelat föreläggande örn avhjälpande av synnerligen

grov vanhävd, fastigheten skulle under vissa betingelser försäljas genom

överexekutors försorg, lia utredningsmännen ej heller funnit lämpligt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Enligt utredningsmännens förmenande kunde en tillfredsställande lösning

av ifrågavarande problem icke vinnas med mindre den vanhävdade

egendomen överfördes i det allmännas, i detta fall statens ägo. Därest så

skedde, hade man anledning antaga att från statens sida allt skulle göras

för att den vanhävd, som föranlett att staten funnit sig böra övertaga egendomen,

skulle bliva avhjälpt så fort omständigheterna det medgåve, varjämte

det utan vidare kunde förutsättas att egendomen av staten ej överlätes

till annan än den som vore väl skickad att övertaga brukningen. överginge

egendomen i statens ägo, komme domänstyrelsen att övertaga förvaltningen

av densamma efter samma grunder som gällde för all annan

under domänstyrelsens förvaltning stående jordhruksegendom. Den sålunda

föreslagna skärpningen av vanhävdslagstiftningen innebure i själva verket

en tillämpning av expropriationsinstitutet å sådana egendomar som blivit

utsatta för synnerligen grov vanhävd.

Utredningsmännen, som förutsett att invändningar komme alt göras mot

en dylik utvidgning av expropriationsinstitutet, lia framhållit, att redan den

år 1901 tillsatta norrlandskommittén under omprövning haft frågan, om ej

för vanhävd borde stadgas det äventyr att fastigheten efter Kungl. Maj:ts

förordnande skulle exproprieras men funnit detta äventyr varken principiellt

riktigt eller praktiskt lämpligt. Kommittén hade sålunda yttrat, att det

knappast vore befogat att såsom ett slags straffpåföljd använda ett medel

som hörde hemma till ett helt annat rättsområde och vars användning borde

reserveras till de fall då ett visst bestämt stycke jord särskilt behövdes

för att tillgodose ett allmänt intresse. Det vore vidare opraktiskt att vid fall

av vanhävd använda expropriation, då det tydligen skulle vålla staten

högst betydliga utgifter att på alla håll, där vanhävd kunde konstateras,

expropriera den vanvårdade jorden samt man tillika därigenom inrättade

så gott som ett premium för vanvård. De flesta jordägare som gjort sig skyldiga

till dylik skulle nämligen säkerligen icke ogärna se, att expropriationen

verkligen komme till stånd och inbringade dem en summa för en egendom,

som de genom sitt föregående förfaringssätt visat sig anse så gott som

värdelös.

Vad norrlandskommittén salunda andragit mot användandet av expropriation

såsom påföljd för vanhävd lia utredningsmännen ansett numera knappast

ha skäl för sig. Till utveckling av denna ståndpunkt ha utredningsmännen

anfört.

Med den utformning som expropriationsmöjligheterna fått genom lagen

den 12 maj 191/ örn expropriation och de sedermera tillkomna ändringarna

i och tilläggen till^ denna lag torde vara i princip fastslaget att så snart ett

allmänt intresse sådant kräver den enskilda äganderätten måste giva vika i

den män det erfordras för tillgodoseende av nämnda intresse. Att det är ett

allmänt intresse att en vanhävdad jordbruksegendom försättes i ett ur jordbrukssynpunkt

tillfredsställande skick kan näppeligen av någon bestridas.

Vad angår kommitténs uttalade åsikt att det icke är praktiskt lämpligt att låta

expropriation komma till användning vid vanhävdsfall, torde detta vara fullt

riktigt om fråga vöre om vanhävdsfall i allmänhet. Utredningsmännen anse

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

emellertid, att en tvångsöverföring i statens ägo av en vanhävdad jordbruks - egenom skall ske endast i de fall då dels vanhävden fortskridit så långt, att

den kan betecknas såsom synnerligen grov och är av större omfattning, och

dels det belinnes utsiktslöst att för vanhävdens avhjälpande anlita det vanliga

förfarandet enligt gällande vanhävdslag. Mot en tvångsöverföring i statens

ägo av en fastighet i fall som nu nämnts kunna några betänkligheter,

som hänföra sig till lämpligheten, enligt utredningsmännens mening icke åberopas.

Visserligen skall ägaren ha ersättning för den fastighet han nödgats avstå,

men klart är att vid fastställandet av denna ersättning hänsyn bör tagas

till fastighetens vanhävdade tillstånd.

Då fråga nu uppstått örn en skärpning av gällande vanhävdslagstiftning i

den av utredningsmännen förordade riktningen, må erinras om att vanhävdslagstiftningen

såsom sådan från första stund da förslag därom framlades av

norrlandskommittén möttes med starkt motstånd och att detta motstånd ytterligare

framhävts så snart utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde

kommit på tal. Det har sålunda framhållits att en vanhävdslagstiftning överhuvudtaget

i allt för hög grad ingrepe i den enskilde fastighetsägarens rätt

att fritt förfoga över sin fastighet och att bruka densamma på sätt honom för

gott syntes. Redan genom antagande av 1909 års lag örn uppsikt å vissa

jordbruk i Norrland och Dalarne — och för övrigt genom antagandet av

vissa andra av norrlandskommittén framlagda lagförslag på jordrättens område

— blev det dock fastslaget att äganderätten till en fastighet lika litet

som andra rättigheter må utövas på annat sätt eller i annan omfattning än

som överensstämmer med det allmännas intressen och att följaktligen staten

är berättigad att i avseende å denna äganderätt stadga de inskränkningar,

som betingas av dylika intressen. Hur långt dessa inskränkningar i äganderätten

skola gå, därom kunna helt naturligt delade meningar råda. Det må

emellertid utsägas, att vid den lagstiftning på jordrättens område som under

senare tider skett de allmänna intressena allt mera trätt i förgrunden såsom

reglerande faktor vid bestämmande av lagstiftningens innehåll. Det kan icke

anses obefogat att i konsekvens härmed vid ifrågavarande extrema fall av

vanhävd av jordbruksegendom i det allmännas intresse äganderätten till jorden

överföres till staten.

Rörande den ifrågasatta lagstiftningens närmare utformande

ha utredningsmännen anfört.

Utredningsmännen ha övervägt örn ej det riktigaste vöre, att bestämmelserna

örn skärpning av vanhävdslagstiftningen intoges i 1942 års lag om åtgärder

mot vanhävd av jordbruk. Som dock denna lag är föremål för omarbetning

i dess helhet, har det icke funnits lämpligt att till densamma göra

ett tillägg av så genomgripande art som det varom nu är fråga. Däremot vore

det måhända naturligt, då det är avsett att expropriationsinstitutet eller, vilket

är detsamma, tvångsinlösen skall komma till användning, företaga sådan

ändring av lagen den 12 maj 1917 örn expropriation, att densamma bleve

tillämplig även i de fall som nu avses. Det är emellertid utredningsmännens

mening att frågan om skärpning av vanhävdslagstiftningen skall bliva föremål

för ytterligare begrundande i samband med den fortsatta behandlingen

av vanhävdsspörsmålet i hela dess vidd och att följaktligen de skärpningsregler

som nu föreslås skola äga giltighet allenast intill dess den väntade nya

vanhävdslagstiftningen träder i kraft. Då ett införande i expropriationslagen

av bestämmelser av provisorisk art ej synes lämpligt, har det ansetts att lagstiftningen

i fråga bör ske genom en särskild lag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Med hänsyn lill vad sålunda anförts lia utredningsmännen uppgjort förslag

till lag om tvångsinlösen av vanliävdad jordbruksegendom. Då denna lag

av utredningsmännen avselts utgöra ett komplement lill 1942 års vanhävdslag,

lia utredningsmännen funnit det erforderligt, att i sistnämnda lag intoges

en hänvisning till den nya lagen.

Såsom förutsättningar för den ifrågasatta lagstiftningens

tillämpning lia utredningsmännen upptagit, att jordbruksegendom

i dess helhet eller till väsentlig del blivit utsatt för synnerligen grov

vanhävd och att det nied hänsyn till vanhävdens omfattning eller av annan

grund anses erforderligt att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtagas

i annan ordning än som stadgas i 1942 års vanhävdslag. Härom ha utredningsmännen

anfört.

I första hand bör för lagens tillämpning fordras, att den ifrågavarande jordbruksegendomen

är utsatt för synnerligen grov vanhävd och att denna vanhävd

gäller egendomen i dess helhet eller en väsentlig del därav. Vad som

med synnerligen grov vanhävd skall förstås torde i det särskilda fallet utan

större svårigheter kunna avgöras, helst med hänsyn därtill att det förutsättes

att vanhävden skall omfatta örn också ej hela egendomen så dock i varje fall

en väsentlig del därav. Att anmärkningar även av svårare art kunna framställas

mot det tillstånd, vari någon av de å egendomen befintliga för jordbruket

nödiga byggnaderna eller något av egendomens åkerskiften befinner

sig, utgör ej tillräcklig förutsättning för lagens tillämpning å egendomen, utan

den synnerligen grova vanhävden skall gälla en större del av byggnadsbeståndet

eller en mera avsevärd del av den odlade jorden. Föreligger synnerligen

grov vanhävd i båda dessa hänseenden är helt naturligt förutsättning för

lagens tillämpning i än högre grad för handen. Det bör i detta sammanhang

nämnas att då utredningsmännen använt ordet »jordbruksegendom» och ej

»jordbruksfastighet» eller i överensstämmelse med 1942 års vanhävdslag

»brukningsdel», detta skett för framhävande att om fråga väckes örn tvångsinlösen

av en jordbruksegendom, som består av flera kameralt eller lantmäteritekniskt

skilda fastigheter, föreskrift örn tvångsinlösen av egendomen i

dess helhet bör, blott förutsättningarna i övrigt äro för handen, kunna meddelas

även om det ej kan påvisas att synnerligen grov vanhävd föreligger beträffande

samtliga de i egendomen ingående fastigheterna.

Såsom en ytterligare förutsättning för att tvångsinlösen av en vanhävdad

jordbruksegendom skall kunna ske bör uppställas, att det med hänsyn till

vanhävdens omfattning eller av annan grund anses erforderligt att åtgärder

till avhjälpande av vanhävden vidtagas i annan ordning än som stadgas i 1942

års vanhävdslag. Härmed åsyftas såväl att redan träffad överenskommelse

enligt 6 § eller meddelat föreläggande enligt 7 § berörda lag ej lett till avsett

resultat som ock att det anses utsiktslöst att ens försöka att få till stånd överenskommelse

eller föreläggande eller att fortsätta med ett till äventyrs inlett

vanhävdsförfarande enligt vanhävdslagen. Då utredningsmännen använt uttrycket

vanhävdens omfattning, bär avsetts, att lagen, om ej »annan grund»

kan åberopas, må komma i tillämpning endast i fråga om större jordbruksegendomar,

som i sin helhet eller till väsentlig del utsatts för synnerligen

grov vanhävd. Att även i dessa fall ytterligare skäl för lagens tillämpning

kunna åberopas, såsom att jordägare visat motvilja mot att medverka till

vanhävdens avhjälpande, är givetvis ej uteslutet. Sådan motvilja är lätt påvisbar

just då vanhävden är av större omfattning. Mot tillämpning av lagen

även å mindre jordbruksegendomar, som utsatts för vanhävd i sådan ut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

13

sträckning som nyss nämnts, möter visserligen enligt den föreslagna avfattningen

intet hinder. Då emellertid i sådant fall omfattningen i och för sig av

vanhävden icke kan åberopas såsom skäl för tvångsinlösen, erfordras här

alltid en annan grund för lagens tillämpning. Vilken grund som sålunda må

kunna åberopas får avgöras i det särskilda fallet. Det bör dock framhållas att

fråga om tvångsinlösen av en vanhävdad mindre jordbruksegendom ej må

anses aktuell förr än den väg till vanhävdens avhjälpande som nu gällande

vanhävdslagstiftning utstakar blivit beträdd utan att avsett resultat vunnits.

Då fråga är om en större jordbruksegendom bör detta däremot icke vara erforderligt

ulan kan utredning angående förutsättningarna för lagens tillämpning

ske jämväl i annan ordning. Örn en egendom skall anses vara större eller

mindre är en fråga som också får avgöras från fall till fall under beaktande

av alla de omständigheter som äro bestämmande för lagens tillämplighet.

Att lagen icke kan vinna tillämpning å en brukningsdel som icke innehåller

odlad jord till en vidd överstigande eif hektar följer av att lagen utgör

ett komplement till 1942 års vanhävdslag, därvid dock är att märka att om

en sådan brukningsdel utgör en del av en jordbruksegendom binder naturligtvis

icke möter mot att ett beslut om tvångsinlösen av egendomen i övrigt kan

omfatta även den särskilda mindre brukningsdelen.

I fråga om den myndighet åt vilken avgörandet av frågor

örn tvångsinlösen bör anförtros lia utredningsmännen anfört,

att det i enlighet med vad som gällde beträffande medgivande till expropriation,

syntes böra ankomma på Kungl. Majit att meddela föreskrift örn

tvångsinlösen. Enligt utredningsmännens mening borde frågor örn tvångsinlösen

icke prövas och avgöras av domstol dels enär detta icke skulle stå i

överensstämmelse vare sig med expropriationslagen eller med nu gällande

vanhävdslag, enligt vilken administrativ behandling av vanhävdsärendena

fullt genomförts, och dels enär ett domstolsförfarande skulle till men för den

föreslagna lagens effektivitet taga allt för lång tid i anspråk.

Rörande den omfattning ett beslut örn tvångsinlösen

må erhålla ha utredningsmännen anfört.

I första hand bör tvångsinlösen kunna ske av den odlade jorden och därtill

hörande byggnader, men därjämte bör efter Kungl. Maj :ts bestämmande

tvångsinlösen kunna ske ej blott av den till egendomen hörande jordbruksjord

som icke blivit odlad, såsom naturlig ängs- och hagmark, samt egendomens

skogsmark, utan även, därest på grund av särskilda omständigheter anledning

därtill kan anses föreligga, vad i övrigt till egendomen hör, såsom exempelvis

å egendomen befintliga byggnader eller andra anläggningar, som

icke äro nödiga för eller ha samband med jordbruket. Att tvångsmlösenbeslutet

må avse även ett eventuellt å egendomen befintligt område, på vilket jordägaren

eller andra tillhöriga sommarvillor anlagts, bör icke vara uteslutet. De

särskilda omständigheter som i enlighet med vad nyss nämnts kunna motivera

en sådan vidgad tillämpning av tvångsinlöseninstitutet som icke grundar

sig å de rena jordbrukshänsynen kunna vara av skiftande ari. Det synes

i varje fall höra fordras att det som skall tvångsinlösas utöver vad som hör

till jordbruket skall lia sådant samband med egendomen i övrigt, att dess

avskiljande från denna ej kan anses lämpligt.

I n i t i a t i v till tvångsinlösen bör enligt utredningsmännens

förslag kunna efter verkställd utredning tagas av vederbörande jordbruks
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

kommission eller länsstyrelse. Härom ha utredningsmännen anfört i huvudsak

följande.

Då den uppsikt över jordbruket, som är föreskriven i 1942 års vanhävdslag,

skall utövas av jordbrukskommissionerna, är det naturligt att initiativet

till användande i visst fall av det ytterligare instrument till avhjälpande

av vanhävd, som den föreslagna lagen örn tvångsinlösen innebär, skall då så

befinnes påkallat tagas av vederbörande jordbrukskommission, som torde

sitta inne med den största möjligheten att bedöma örn förutsättningar för

lagens tillämpning äro för handen. Men härjämte bör sådant initiativ kunna

tagas även av vederbörande länsstyrelse ej blott då vanhävdsfrågan hänskjuta

till dess prövning i enlighet med bestämmelserna i 6 och 7 §§ vanhävdslagen

utan även då länsstyrelsen eljest finner anledning föreligga för

tillämpning av tvångsinlösningsinstilutet. Framställning till Kungl. Maj:t om

tvångsinlösen av viss jordbruksegendom bör icke göras förrän fullständig

utredning föreligger, som kan bilda grundval för prövning av framställningen.

Att dock utredningen senare om så finnes nödigt kan kompletteras

är utan vidare klart.

Beträffande förfarandet vid tvångsinlösen och vad därmed

äger samband lia utredningsmännen anfört, alf i tillämpliga delar

samma regler borde gälla som för expropriation i enlighet med bestämmelserna

i lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Utredningsmännen ha

härom anfört.

I lagen bör intagas föreskrift om att bestämmelserna i expropriationslagen

i tillämpliga delar skola gälla i avseende å tvångsinlösen. En dylik föreskrift

innebär i första hand, att för egendom som tvångsinlöses skall av kronan

erläggas löseskilling motsvarande egendomens fulla värde och vidare att denna

löseskilling, där överenskommelse örn densamma ej kan träffas, skall

bestämmas av expropriationsnämnd. Härigenom torde den säkraste garanti

vara given för att den, vars egendom tvångsinlöses, varder till fullo ersatt

för värdet av egendomen i hans hand, därvid dock hänsyn bör tagas till egendomens

vanhävdade tillstånd. Vad nyss sagts äger motsvarande tillämpning

beträffande särskild rätt till den egendom som skall avstås där ej sådan rätt

jämlikt utfästelse av kronan lämnas orubbad. Det förutsättes att Kungl.

Maj :t, då föreskrift om tvångsinlösen meddelas, uppdrager åt justitiekanslersämbetet

att vidtaga erforderliga åtgärder för tvångsinlösenmålets instämmande

till och bevakande vid domstol i överensstämmelse med vad som gäller

för den som vunnit rätt till expropriation.

Utredningsmännen ha förklarat, att spörsmålet om tvångsinlösen av vanhävdad

jordbruksegendom komrne att göras till föremål för förnyad omprövning

i samband med den fortsatta utredningen örn den nya lagstiftning

om uppsikt å jordbruk, som vore avsedd att träda i kraft den 1 juli 1947.

Med hänsyn härtill syntes åt den nu föreslagna lagen böra givas giltighet endast

till och med den 30 juni 1947. Detta innebure att fråga örn tvångsinlösen

icke finge väckas hos Kungl. Maj:t efter sistnämnda dag. Hade åter

fråga om tvångsinlösen av viss jordbruksegendom väckts före den 1 juli

1947 men ej hunnit dessförinnan slutbehandlas, borde lagen, intill dess så

skett, beträffande den avsedda egendomen äga giltighet även efter den 30

juni 1947. I överensstämmelse härmed borde övergångsbestämmelserna till

lagen enligt utredningsmännens mening avfattas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

15

Yttrandena.

Utredningsmännens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i flertalet av de avgivna yttrandena. Avstyrkande uttalanden ha gjorts

av allenast länsstyrelserna i Blekinge och Älvsborgs län, samma läns ävensom

Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, örebro och Kopparbergs läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt jordbrukskommissionerna i

Kalmar läns södra, Älvsborgs läns södra och Västerbottens läns hushållningssällskaps

verksamhetsområden. Såsom skäl till avstyrkandet har huvudsakligen

åberopats antingen att vad till stöd för förslaget andragits icke syntes

motivera att detsamma lades till grund för lagstiftning i ämnet eller att

en lagstiftning av så genomgripande principiell innebörd som det av utredningsmännen

framlagda förslaget icke syntes erforderlig för den korta tid

som återstode till dess helt ny lagstiftning om uppsikt å jordbruk utfärdades.

Även i några av de yttranden, vari lagstiftningen i princip tillstyrkts, ha

erinringar i vissa hänseenden framställts mot den utformning förslaget erhållit.

Justitiekanslersämbetet har i sitt yttrande uttalat sig endast örn förslaget

att ämbetet skulle lia att vidtaga erforderliga åtgärder för tvångsinlösenmålets

instämmande till och bevakande vid domstol, mot vilket förslag ämbetet

förklarat sig intet ha att erinra. Av yttrandena må här i övrigt återgivas

följande.

Rörande behovet av en skärpning av vanhävdslagstiftningen

har flertalet jordbrukskommissioner uttalat, att gällande vanhävdslagstiftning

icke under alla förhållanden erbjöde tillräckliga möjligheter för

att avhjälpa redan inträdd vanhävd och att en skärpning av denna lagstiftning

syntes påkallad för att giva det allmänna medel i sin hand att ingripa

på ett sätt som icke lämnade utrymme för kringgående eller motarbetande

av lagstiftningen. Jordbrukskommissionen i Östergötlands län har sålunda

anfört, att vanhävdslagstiftningen enligt kommissionens erfarenhet i sin nuvarande

utformning icke utgjorde ett tillräckligt effektivt medel för avhjälpade

av vanhävd samt att lagstiftningens brister särskilt framträtt i sådana

fall då det varit fråga om att råda bot mot synnerligen grov och omfattande

vanhävd och vederbörande jordägare vägrat följa myndigheternas anvisningar

till förhindrande av egendomens fortsatta förfall.

Jordbrukskommissionen i Stockholms län och stad har i detta hänseende

anfört.

I och med antagandet av 1942 års allmänna vanhävdslag ha möjligheterna

att råda bot mot vanhävd av jordbruksegendom i ej ringa mån förbättrats.

Erfarenheten visar emellertid, att lagen är behäftad med vissa brister, som

i avsevärd mån nedsätta dess verkningsgrad. Såsom utredningsmännen påpekat

kan sålunda inträffa, att den för vanhävden ansvarige visar uppenbar

tredska att biträda vid vanhävdens avhjälpande. Det nuvarande förfarandet

tillstädjer icke att med erforderlig snabbhet och fasthet ingripa för

att rätta till dylika påtagliga missförhållanden.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Denna svaghet i förevarande bestämmelse är kännbar framför allt vad

gäller grova vanhävdsfall å större jordbruk. För jordbrukskommissionens

del har densamma i skarp dager framträtt genom den allmänt kända, även

av utredningsmännen närmare undersökta och konstaterade vanhävden å Bogesunds

fideikommissegendom i Stockholms län. En skärpning av vanhävdslagen

i syfte att göra den effektiv d dylikt hänseende anser kommissionen

förty synnerligen angelägen.

Jordbrukskommissionen i Stockholms län och stad har vidare uttalat, att

vid den pågående över arbetningen av vanhävdslagstiftningen hänsyn säkerligen

komme att tågås till sådan extrem vanhävd, varom i detta sammanhang

vöre fråga, och att det därför måhända kunde förefalla mindre trängande

att för en kortare tid bringa i tillämpning provisoriska anordningar för undanröjande

av vanhävdslagens brister. Mot ett sådant resonemang kunde

emellertid enligt kommissionens mening invändas, att förekommande fall

av exceptionellt grov och omfattande vanhävd, som ännu icke kunnat läggas

till rätta och som för det allmänna medvetandet framträtt såsom höggradigt

stötande, obetingat krävde de omedelbara ingripanden, som utredningsmännen

avsett att möjliggöra. Kommissionen anslöte sig därför härutinnan helt

till utredningsmännens förslag.

Jordbrukskommissionen i Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps område

har uttalat, att inom kommissionens verksamhetsområde förekommit

vanhävdsfall, som icke kunnat nöjaktigt bemästras med tillhjälp av nuvarande

bestämmelser. Kommissionen har därför funnit det angeläget att möjlighet

till effektivare ingripande mot svårare och omfattande vanhävdsfall erbjödes

än som för närvarande stöde till buds. Enligt kommissionens uppfattning

skulle enbart förefintligheten av en dylik möjlighet komma att i

åtskilliga fall underlätta jordbrukskommissionens verksamhet.

Även åtskilliga länsstyrelser ha framhållit, att den nuvarande vanhävdslagstiftningen

bruste i effektivitet och att åtgärder för skärpning av densamma

syntes påkallade.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har yttrat.

Den omständigheten, att det lär vara ett förhållandevis ringa antal fall,

då en jordbruksegendom av större omfattning utsättes för anmärkningsvärt

grov vanhävd, synes icke i och för sig böra få vara utslagsgivande vid bedömande

av behovet och nödvändigheten av en omedelbar komplettering

av vanhävdslagstiftningen, som skulle skänka det allmänna legala möjligheter

till radikala men effektiva ingrepp mot former av särskilt prononcerad

vanhävd. Vid sådant förhållande och då av utredningsmännens uttalanden

framgår, att deras under utarbetande varande huvudförslag till ny

vanhävdslagstiftning torde komma att innebära betydande skärpningar i

förhållande till gällande rätt, finner länsstyrelsen för sin del icke anledning

till erinran mot en provisorisk skärpning av ifrågavarande lagstiftning.

, Å andra sidan lia i några yttranden uttalats, att 1942 års vanhävdslagstiftning

hittills i stort sett fyllt sin uppgift på sätt som avsetts med densamma

och att något behov av en skärpning av denna lag därför icke förelåge.

Sålunda har Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott

anfört.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition nr lil.

17

Förekommande vanhävdsfall inom sällskapets område lia med tillämpning

av 1942 års vanhävdslag kunnat ordnas upp tillfredsställande i det att

vederbörande ställt sig av jordbrukskommissionen meddelade föreskrifter

till efterrättelse antingen genom försäljning eller utarrendering av jordbruket

eller ock genom upprättande av avtal om ledning och skötsel av detsamma,

vilket avtals fullföljande övervakats av jordbrukskommissionen. Erfarenheterna

inom hushållningssällskapets område tala alltså icke för behovet

av en ytterligare skärpning av gällande lagbestämmelser mot vanhävd.

Förvaltningsutskottet hyser för egen del den uppfattningen, att det

av utredningsmännen åberopade vanhävdsfallet, ehuru i och för sig anmärkningsvärt,

icke motiverar tillämpning av ett expropriationsförfarande,

varigenom äganderätten med tvång upphäves.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt om

ändring av nuvarande vanliävdslagstiftning vöre av så brådskande natur,

att en provisorisk lag borde tillgripas innan förslag örn helt ny vanhävdslagstiftning

bomme att framläggas. Liknande synpunkter ha upptagits i det

yttrande som avgivits av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Länsstyrelsen i Hallands län har förklarat sig icke ha något att i och för

sig erinra mot det av utredningsmännen framlagda förslaget men ifrågasatt

om icke behandlingen därav borde anstå i avbidan på vad 1942 års

jordbrukskommitté kunde föreslå i fråga om jordbrukets rationalisering.

Länsstyrelsen har härom anfört.

Enligt länsstyrelsens förmenande torde det icke kunna undvikas, att det

nuvarande vanhävdsbegreppet kommer att påverkas av de åtgärder, 1942

års jordbrukskommitté kan föreslå för att underlätta och befordra rationaliseringen

av brukningsdelarna. Örn med hänsyn till inriktningen av den

allmänna jordbrukspolitiken rationaliseringsprogrammet skulle innebära, att

det även ur allmänna synpunkter är önskvärt, att åkerjorden å vissa slag

av mindre lönsamma brukningsdelar icke brukas som åker utan utläggas

till beles- eller skogsmark, torde det vara uppenbart, att en omvärdering av

vanhävdsbegreppet måste komma till stånd från andra utgångspunkter än

nu gällande.

På grund härav och då kommitténs betänkande kan förväntas under våren

1946, vill länsstyrelsen starkt ifrågasätta, om icke den åt utredningsmännen

anförtrodda utredningen rörande vanhävdsspörsmålet i hela dess

vidd borde anstå i avvaktan på framläggandet och behandlingen av 1942

års jordbrukskommittés förslag rörande jordbruksdriftens rationalisering.

Vad nu sagts torde — ehuru måhända icke i lika hög grad som beträffande

det allmänna vanhävdsspörsmålet — gälla även den del därav, som beröres

av det av utredningsmännen framlagda förslaget till lag örn tvångsinlösen

av vanhävdad jordbruksegendom m. m. Lagförslaget motiveras visserligen

med att det bär gäller att tillgripa effektiva och snabba åtgärder

från det allmännas sida mot jordbruksegendomar, som utsättas för synnerligen

grov vanhävd, varför det under inga förhållanden skulle kunna anses

försvarligt alt uppskjuta ett ingripande från samhällets sida. Även örn länsstyrelsen

därför i och för sig icke har något att erinra emot att det beredes

möjlighet att i dessa fall avhjälpa vanhävden genom tvångsinlösen av den

vanhävdade egendomen, vill länsstyrelsen likväl ifrågasätta om icke utan

risk för större skada behandlingen av det föreliggande lagförslaget lämpligen

kunde anstå lill nästa år. Därest nämligen 1942 års jordbrukskom
Bihang

till riksdagens protokoll lorits. 1 sami. Nr lil.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

mittés väntade förslag om inrättande av särskilda rationaliseringsorgan skulle

godtagas av nästa ars riksdag och dessa organ sålunda skulle kunna träda

i verksamhet under år 1947, vore det enligt länsstyrelsens förmenande

av stort värde, om rationaliseringsorganen redan från början kunde träda

i vederbörande jordbrukskommissions och länsstyrelses ställe såsom förslagsväckande

myndighet, när det gäller att påkalla tillämpning av den föreslagna

lagen om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

Rörande sättet för genomförande av en skärpning

av vanhävdslagstiftningen lia såsom förut nämnts delade meningar

kommit till synes i yttrandena. I det stora flertalet av yttrandena

har utredningsmännens förslag emellertid tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Egnahemsstyrelsen har uttalat att, därest i nuvarande läge skulle genomföras

en provisorisk lagstiftning med det ändamål, vartill utredningsmännen

syftade, styrelsen funne förslaget om en fristående lag om tvångsinlösen

av jordbruksegendom vara det lämpligaste av olika tänkbara alternativ.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört.

Vad angår frågan om den metod, enligt vilken skärpningen av vanhävdslagstiftningen

lämpligen bör genomföras för att åsyftat resultat skall vinnas

på smidigaste och effektivaste sätt, ha utredningsmännen, såvitt länsstyrelsen

kan finna, gjort ett gott val mellan de ifrågasatta ingreppsformerna.

Visserligen har man av skilda orsaker all anledning att framgå med särskild

försiktighet, då det gäller så djupa och ömtåliga ingrepp, varom här är fråga,

i den enskildes hävdvunna rätt att tämligen fritt förfoga över sin fasta egendom.

Å andra sidan har samhällsutvecklingen redan nu medfört, att hänsynen

till folkförsörjningen och andra allmänna intressen börjat tillmätas

allt större vikt vid den moderna jordrättens utformning. Härtill är att märka,

att den föreslagna provisoriska lagstiftningen förbehållits ett mycket

snävt avgränsat tillämplighetsområde. Länsstyrelsen delar sålunda utredningsmännens

uppfattning, att den kategori vanhävda de egendomar, som avses

med lagförslaget, lämpligen bör överföras i det allmännas ägo genom ett

expropriationsförfarande.

Jorclbrukskommissionen i Östergötlands län har yttrat.

Kommissionen bortser icke från de svårigheter, som äro förbundna med

den föreslagna lagens tillämpning, och finner det icke heller uteslutet, att

en tvångsöverföring till staten av en vanhävdad egendom kan komma att

medföra direkt vinst för ägaren därigenom att densamma vid exproprieringen

åsättes ett högre pris än som motsvarar det verkliga saluvärdet. De

farhågor av detta slag, som på vissa håll förorsakat en viss betänksamhet

mot den tillämnade lagstiftningen, minskas dock i vikt av det förhållandet

att vederbörande myndigheter numera måste anses vara på förhand medvetna

om dessa svårigheters existens, varför de också förmodas komma att rätta

sina åtgärder därefter. De invändningar mot den föreslagna lagen, sorn hittills

framförts, kunna icke anses såsom helt obefogade, men de böra dock

icke tillmätas sådant värde, att de tillåtas hindra tillskapandet av ett lämpligt

medel för att hävda statsmakternas auktoritet gentemot tredskande jordägare,

vilka genom uppenbart missbruk av äganderätten. utmana den allmänna

folkmeningen beträffande den svenska jordbruksjordens rätta användning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

19

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att

utskottet, ehuru det hyste samma principiella betänkligheter mot ett expropriationsförfarande

för ifrågavarande ändamål som den år 1901 tillsatta

norrlandskommittén, funne tvångsinlösen av i högsta grad vanhävdad fastighet

vara den utväg, som på kortast möjliga tid kunde medföra en ändring

till det bättre.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett den av utredningsmännen föreslagna

lösningen vara den mest effektiva och i många fall den enda möjliga.

Länsstyrelsen har emellertid ifrågasatt lämpligheten av att alltid tillgripa en

så hård metod som ett inlösningsförfarande och förordat att vid sidan därav

skulle givas jordbrukskommissionerna möjlighet att vidtaga nödiga åtgärder

för vanhävds avhjälpande. Länsstyrelsen har vidare anfört.

Enligt länsstyrelsens uppfattning kan i många fall — särskilt när vanhävden

ytterst orsakas av ekonomisk oförmåga — tillfredsställande och bestående

resultat vinnas genom att jordbrukskommissionen vidtager för vanhävdens

avhjälpande nödiga åtgärder. Kostnaden härför bör förskjutas av

allmänna medel och sedermera uttagas av jordägaren eller brukaren. Givetvis

kommer statsverket mången gång att slutligen få vidkännas kostnaden

för åtgärden, men anser länsstyrelsen delta förhållande icke böra tillmätas

avgörande betydelse. Det av utredningsmännen rekommenderade förfaringssättet

med inlösen av egendomen kommer säkerligen icke att ställa sig billigare.

Särskilt beträffande mindre jordbruk kan det bliva fördelaktigare att

icke tillgripa inlösningsförfarande utan i stället låta jordbrukskommissionen

vidtaga de åtgärder för vanhävdens hävande, som kunna finnas påkallade.

Sveriges lantbruksförbund har yttrat, att av de olika lagstiftningsåtgärder

för effektivisering av vanhävdslagstiftningen, som utredningsmännen diskuterat,

det föreslagna expropriationsförfarandet syntes vara den lämpligaste,

ehuru generellt sett vissa skäl även talade för den år 1918 tillsatta jordkommissionens

förslag att den vanhävdade fastigheten skulle försäljas genom

överexekutors försorg. Även i sådant fall förelåge möjlighet för det allmänna

att förvärva de vanhävdade egendomar, som av en eller annan anledning

ansåges böra övergå i samhällets ägo.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har förklarat sig icke ha anledning motsätta

sig den föreslagna lagstiftningen såsom ett provisorium men för allmän

giltighet förordat tvångsförsäljning å allmän auktion. Härom har länsstyrelsen

anfört.

Det förefaller länsstyrelsen lämpligare såsom en sista åtgärd mot en tredskande

i ett vanhävdsfall att låta genom offentlig myndighet tvångsförsälja

egendomen i fråga. Förslag i denna riktning framlades år 1923 av den då

arbetande jordkommissionen. Utredningsmännen avvisa nu denna utväg utan

närmare motivering.

En uppenbar olägenhet med det remitterade förslaget är, att staten utan

tvivel kommer att få nedlägga stora kostnader på de övertagna vanhävdade

egendomarna, kostnader som staten sedermera har små utsikter att få täckning

för genom försäljning eiler upplåtande på arrende. Vid en försäljning

på auktion till enskild komme de nödiga förbättringsarbetena sannolikt att

kunna utföras för lägre kostnad vartill komme fördelen att en enskild köpare

från början kunde inrätta byggnader och brukningssätt efter egen öns
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition ni lil.

kan. Sedan lagen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet trätt i kraft, har det allmänna möjligheter att pröva

en enskild köpares avsikter och kvalifikationer på ett sätt som tidigare icke

varit möjligt. Risken att vanhävden skulle fortsätta kan sålunda förebyggas.

I stort sett liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Skaraborgs

län. Även Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har

förordat försäljning å offentlig auktion av synnerligen grovt vanhävdad egendom.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört.

Utskottet delar helt uppfattningen, att åtgärder från det allmännas sida

erfordras till förhindrande av grov vanvård av jordbruk. Det oaktat anser

sig utskottet icke kunna biträda utredningsmännens förslag örn tillämpning

av expropriationslagen för tvångsinlösen från statens sida av dylikt jordbruk.

Utskottet delar nämligen härutinnan den av norrlandskommittén uttalade

uppfattningen, att det knappast vore befogat att såsom ett slags straffpåföljd

använda ett medel, som hörde hemma till ett helt annat rättsområde

och vars användning borde reserveras till de fall, då ett visst bestämt stycke

jord särskilt behövdes för att tillgodose ett allmänt intresse. Såsom norrlandskommittén

påpekat skulle för övrigt expropriation i förevarande fall

snarast vara ett premium för vanvård. De flesta jordägare, som gjort sig

skyldiga till dylik skulle nämligen säkerligen icke ogärna se, att expropriationen

verkligen komme till stånd och inbringade dem en summa för en

egendom, som de genom sitt föregående förfaringssätt visat sig anse så gott

som värdelös. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig utskottet böra

avstyrka genomförandet av föreliggande lörslag.

Även Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit

det av utredningsmännen återgivna uttalandet av den år 1901 tillsatta

norrlandskommittén. Utskottet har vidare yttrat.

Det kan icke anses tillrådligt att stifta en lag, som åtminstone i verkligheten

skulle avses ha tillämpning endast för större gårdar, låt vara att man

i själva verket måhända åsyftar tillämpning för endast ett särskilt fall. En

lag av i promemorian föreslagen natur kan tänkas nödvändig. Som underlag

för ett lagförslag lär emellertid erfordras ett närmare utredande örn innebörden

av vanhävdsbegreppet såväl för jordbruket som skogsbruket. Det

är uppenbart att ett vanhävdsbegrepp i viss mån blir beroende av riktlinjerna

för en framtida jordbrukspolitik. Om denna politik t. ex. skärper kravet

på jordbrukets avkastningsförmåga lära flera åkrar i små oregelbundna, friliggande

figurer, särskilt å sämre marker, komma att övergivas utan att härmed

några erinringar kunna eller böra göras ur vanhävdssynpunkt. Givetvis

vore önskvärt örn dylik åker omfördes till ordnad betesäng eller också skogsodlades.

Förvaltningsutskottet anser att man i en framtida vanhävdslagstiftning

så vitt möjligt skulle kunna t. o. m. skärpa kraven i sistnämnda avseende.

Men dessförinnan kräves, som nämnts, främst överhuvudtaget klara

linjer för den framtida politiken både för jordbrukets och skogsbrukets del.

Vad utredningsmännen anfört angående förutsättningarna för

den ifrågasatta lagstiftningens tillämpning har lämnats

utan erinran i flertalet yttranden. I vissa hänseenden lia emellertid erinringar

framställts, varjämte ytterligare förutsättningar för lagstiftningens tillämpning

förordats. Sålunda ha länsstyrelsen i Jämtlands län, samma läns hus
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

21

hållningssällskcips förvaltningsutskott och jorclbrukskommissionen i Skaraborgs

län uttalat, att tvångsinlösen borde få tillgripas endast då detta vore

påkallat av ett påtagligt allmänt intresse. Värmlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott har föreslagit, alt tvångsinlösen skulle få förekomma

endast i fråga om jordbruksegendomar, varå funnes otvetydiga förutsättningar

för drivandet av ett lönsamt jordbruk.

Sveriges lantbruks förbund har anfört, att den föreslagna lagstiftningens utformning

icke med önskvärd klarhet avgränsade de förhållanden, varunder

tvångsinlösen skulle få tillgripas. En noggrannare fixering av bestämmelserna

vöre enligt förbundets mening så mycket mera eftersträvansvärd som

lagen icke skulle tillämpas av domstolarna utan av de administrativa myndigheterna.

Förbundet har vidare anfört.

Utredningsmännen använda begreppet synnerligen grov vanhävd utan att

detta närmare definierats. I motiven har endast sagts, att vad som skall förstås

därmed i det särskilda fallet utan större svårighet kan avgöras. Även

örn vissa svårigheter säkert föreligga att definiera ifrågavarande begrepp,

måste dock uppmärksammas det stora utrymme för en subjektiv tolkning

av den avgörande termen för lagstiftningens tillämpning, som härigenom

lämnas. I vart fall bör det, om ifrågavarande begrepp lämnas odefinierat,

framstå så mycket nödvändigare, att övriga bestämmelser örn när det föreslagna

expropriationsförfarandet må användas icke samtidigt få en vag avfattning.

Expropriationsförfarandet skall användas om det anses erforderligt, att

åtgärder tillgripas i annan ordning än 1942 års vanhävdslag stadgar. När

detta är fallet har sålunda också i stort sett överlämnats åt ett skönsbedömande.

Visserligen skall vanhävdens omfattning eller annan grund giva ledning

vid ett sådant bedömande, men vad som avses med annan grund har

endast obetydligt vidrörts i motiven och än mindre angivits i lagtexten. I

motiven har vanhävdens omfattning angivits innebära, att endast större jordbruksegendomar

kunna exproprieras, såvida icke även en annan grund kan

åberopas, då jämväl mindre jordbruk kunna komma i fråga. Utredningsmännen

lia icke ansett lämpligt, att resultaten av ett försök att åstadkomma

rättelse skulle behöva inväntas.

Häremot måste förbundet framhålla, att vanhävd i dess egentliga bemärkelse

sällan kommer så hastigt över en jordbruksegendom. Å den för utredningen

mest aktuella vanhävdade egendomen, Bogesund, har tydligen ett ingripande

enligt 1942 års lag och den nu föreslagna lagen, örn lagarna vid

den tiden varit gällande, kunnat äga rum för 20—30 år sedan. Det synes därför

i rättssäkerhetens intresse påkallat och ur synpunkten av effektiv vanhävdskontroll

ej heller alltför hindersamt, att i lagtexten angives, alt det

skall ha visat sig att åtgärd enligt 1942 års lag ej medfört önskvärd rättelse

beträffande vanhävden, innan expropriation kan tillgripas.

Om man dock beträffande större egendomar skulle anse, att det är möjligt

att med full säkerhet bedöma om förfarande enligt 1942 års vanhävdslag

kan förväntas medföra rättelse eller ej utan att dylikt förfarande försökts, så

torde dock detta sällan vara fallet beträffande mindre jordbruk. Skulle sålunda

icke kunna bestämmas, att förfarande enligt 1942 års lag alltså måste

prövas, borde i allt fall lagen utformas så att expropriationsförfarande finge

tillgripas endast om med hänsyn till den vanhävdade egendomens storlek

funnes erforderligt, att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtoges i

annan ordning än sorn stadgades i 1942 års vanhävdslag eller alt förfarande

enligt nämnda lag icke visat sig lia medfört åsyftat resultat.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

Även egnahemsstyrelsen har ifrågasatt, att tvångsinlösen icke skulle få

ske utan att dessförinnan försök gjorts att avhjälpa vanhävden med tillämpning

av vanhävdslagens regler. Styrelsen har härom yttrat.

Det måste anses betänkligt att få grunda eif direkt tvångsingripande på ett

så rent subjektivt skäl som ett antagande att det skulle vara utsiktslöst att

ernå rättelse med hjälp av vanhävdslagen. Frågan huru i ett visst fall ägaren

av en vanhävdad joi''dbruksegendom kommer att reagera inför de medel

för vinnande av rättelse, som vanhävdslagen erbjuder, torde näppeligen

kunna anses enbart eller ens huvudsakligen bero på vanhävdens omfattning

eller egendomens storlek utan lär väl mera hänföra sig till personliga egenskaper

hos ägaren. Det av utredningsmännen påstådda behovet att kunna

igångsätta ett tvångsinlösenförfarande, utan att man dessförinnan försökt

komma till ändrade förhållanden med anlitande av vanhävdslagens möjligheter,

synes vidare förutsätta att synnerligen grov vanhävd skall kunna ha

uppstått utan att vederbörande jordbrukskommission observerat förhållandet

och — sin plikt likmätigt — ingripit i enlighet med vanhävdslagens föreskrifter.

Såvitt egnahemsstyrelsen kan finna måste emellertid den naturliga

utvecklingsgången i ett dylikt ärende vara den att, när vanskötseln av en

egendom fortskridit så långt att vanhävd kan sägas föreligga, frågan om

åtgärder — såsom ock i vanhävdslagen förutsättes — av jordbrukskommissionen

upptages till undersökning och utredning samt vidare prövas i den

ordning vanhävdslagen anvisar. Först när denna väg visat sig resultatlös

och örn fråga är om synnerligen grov vanhävd synes användning av tvångsinlösenförfarande

böra upptagas till övervägande. Egnahemsstyrelsen kan

icke finna annat än att nu antydda ordning bör vara den normala och därför

i varje fall bör iakttagas i en blivande bestående vanhävdslagstiftning.

Därest emellertid omständigheterna i förevarande speciella fall äro sådana,

att det må anses uteslutet att i annan ordning komma till rätta med missförhållandena

— styrelsen anser sig icke på grundval endast av den föreliggande

utredningen och utan besiktning å platsen härutinnan kunna göra något

bestämt uttalande — vill styrelsen icke motsätta sig, att man i den nu

ifrågasatta provisoriska lagstiftningen väljer den av utredningsmännen förordade

linjen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört, att lagstiftningen borde endast

i undantagsfall få tillämpas innan försök till rättelse med hjälp av vanhävdslagen

gjorts.

Lantbruksstyrelsen har uttalat, att tvångsinlösen borde få äga rum endast

i de fall, då det visat sig omöjligt att på annan väg åstadkomma vanhävdens

avhjälpande.

Gentemot utredningsmännens uttalande att med uttrycket vanhävdens omfattning

avsetts, att lagen, därest annan grund icke kunde åberopas, finge

komma i tillämpning endast i fråga örn större jordbruksegendomar, som i

sin helhet eller till väsentlig del utsatts för synnerligen grov vanhävd, har

länsstyrelsen i Kronobergs län uttalat, alt uttrycket vanhävdens omfattning

varken i språkligt avseende eller genom sin placering i sammanhanget måste

innebära, att fråga endast kunde vara örn en särskilt betydande utsträckning

av vanhävden över stora arealer eller beträffande byggnadsbeståndet å större

egendomar. Uttrycket syntes länsstyrelsen även kunna tolkas såsom innebärande

en total eller till arten synnerligen svår vanhävd å en mindre egendom.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil. 23

Samma synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Malmöhus län, som därjämte

yttrat.

Länsstyrelsen kan för sin del icke finna någon principiell skillnad föreligga

i vanhävdshänseende mellan större och mindre jordbruksegendomar i

annan mån än att i det förra fallet vanhävden ofta väcker betydande allmänt

uppseende, medan den i det senare fallet endast blir bekant för en mindre

krets. Bortsett från denna skiljaktighet, som icke synes äga någon relevans,

lär ur det allmännas synpunkt vara lika starka skäl att inlösa en grovt vanhävdad

mindre egendom som att inlösa en grovt vanhävdad större egendom,

så snart man icke genom mindre ingripande åtgärder kan komma till rätta

med vanhävden. För nationalhushållningen torde ju vara av lika stort intresse

att hålla produktionen uppe på de mindre egendomarna som på de

större. Den enda omständighet, som — efter vad länsstyrelsen kan finna —

utredningsmännen åberopat för sin ståndpunkt att man bör gå mindre strängt

fram, när det gäller mindre jordbruksegendomar är den, att man i allmänhet

skulle kunna komma till rätta även med grov vanhävd å sådana egendomar

med användande av de medel, som 1942 års vanhävdslag erbjuder. Eftersom

den föreslagna lagen klart upptager just den förutsättningen för tvångsinlösen

beträffande alla slags vanhävdade jordbruksegendomar att vanhävden

skall vara av beskaffenhet, att den icke kan avhjälpas med stöd av bestämmelserna

i sistnämnda lag, synas utredningsmännen sakligt föga ha motiverat

sin ståndpunkt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ytterligare anfört.

Förslaget har uttryckligen angivits vara ett komplement till vanhävdslagen.

Som en följd härav ha utredningsmännen uttalat, att den föreslagna lagen

ej kan vinna tillämpning å en brukningsdel, som icke innehåller odlad

jord till en vidd överstigande ett hektar. Huruvida lagen i analogi härmed

skall vara utesluten från tillämpning även då den för vanhävden ansvarige

på grund av medellöshet eller annan giltig orsak är urståndsatt att själv avhjälpa

vanhävden, i vilket fall jämlikt 8 § vanhävdslagen ingrepp enligt

5—7 gg samma lag icke mot honom må företagas, framgår däremot icke

klart. Önskvärt vore dock, att det allmänna jämväl i dylika fall ägde möjlighet

till tvångsinlösen.

I fråga om den myndighet åt vilken avgörandet av frågor

om tvångsinlösen bör anförtros ha länsstyrelsen i Östergötlands

län och samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat, att

det kunde ifrågasättas örn det icke ur utredningssynpunkt vore lämpligare att

frågor örn tvångsinlösen prövades av domstol i stället för i administrativ ordning.

Beträffande den omfattning ett beslut örn tvångsinlösen

må erhålla har Sveriges lantbruksförbund anfört, att — även om det i

visst fall kunde föreligga skäl för att expropriationen skulle få omfatta icke

blott jordbruksjorden med nödiga byggnader jämte till egendomen hörande

skogsmark utan också vad i övrigt till egendomen hörde — förbundet funne

det oberättigat att i förevarande ordning generellt öppna möjlighet för expropriering

av till jordbruksegendom hörande fristående anläggningar, under det

att sådan expropriering ej kunde ske örn anläggningarna, ehuru kanske vanhävdade,

icke hade samband med vanhävdad jordbruksegendom.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har härutinnan anfört.

Utredningsmännens förslag giver staten tvångsinlösningsrätt i en utsträckning,

som icke kan anses motiverad av en vanhävdslagstiftnings egentliga

syfte. Det kan i varje fall icke anses befogat att, om man allenast har detta

syfte för ögonen, utsträcka inlösningsrätten till sådana fristående områden

av en egendom, där anmärkning ifråga om hävden icke kan göras, ej heller

till vad i övrigt till egendomen hör, vilket av utredningsmännen exemplifieras

med å egendomen befintliga byggnader eller andra anläggningar, som icke

äro nödiga för eller lia samband nied jordbruket. Det framhålies visserligen,

att särskilda omständigheter skola föreligga för att motivera en sådan vidgad

tillämpning av tvångsinlöseninstitutet utöver de rena jordbrukshänsynen,

varvid såsom minimikrav uppställes att anläggningen skall lia sådant samband

med egendomen i övrigt, att dess avskiljande från denna ej kan anses lämpligt.

I övrigt säges endast, alt de särskilda anledningarna kunna vara av skiftande

art. En så vag formulering av lagtext och motiv giver ej den garanti mot

maktmissbruk och godtycke från statens sida, som icke bör förmenas ens

en mycket försumlig jordägare. Med den utformning, som lagförslaget erhållit,

finnes intet hinder för att, örn till en vanhävdad egendom hör värdefull

tomtmark elier för industrianläggningar lämpat område, jämväl ett sådant

område blir föremål för tvångsinlösen. Sett ur statens synvinkel skulle ett

dylikt förfarande visserligen kunna anses »lämpligt», då härigenom möjligheter

yppas till en lönande affär, men ur den synpunkt, som legat till grund

för vanhävdslagstiftningen, kan förfarandet icke anses försvarbart.

I fråga örn förfarandet vid tvångsinlösen har länsstyrelsen i

Västernorrlands län anfört, att det syntes önskvärt, att kronan finge tillträda

egendomen tidigare än enligt expropriationslagen i allmänhet medgåves.

Länsstyrelsen har ansett det lämpligt, att stadgandena i nämnda lag om besittningstagandet

av mark, som exproprierats till allmänna vägar, tillämpades

även i förevarande fall.

Jordbrukskommissionen i Stockholms län och stad har understrukit vikten

av att vid bestämmandet av expropriationsersättningen egendomens vanhävdade

tillstånd vederbörligen beaktades.

Domänintendenten i Stockholms m. fl. län har anfört i huvudsak följande.

Enligt för expropriationer gällande bestämmelser skall expropriationsnämnd

åsätta den exproprierade fastigheten det högsta skäliga värde, den

kan antagas äga vid tiden för avträdesdagen. Utredningsmännen anföra visserligen

att hänsyn bör tågås till fastighetens vanhävdade tillstånd. Men eftersom

säljaren äger rätt att förebringa sina krav inför expropriationsnämnden

och till och med tillätes att anlita biträde, har enligt min mening säljaren,

som ju låtit sin gård förfalla till vanhävd och alltså gjort den praktiskt taget

värdelös, givits alldeles för stora rättigheter. Expropriationsbestämmelserna

komma därför i själva verket att innebära ett premierande av vanhävden.

Man bör därför eftersträva att nå ett annat sätt för värdesättningen. Så

vitt jag vet finns för närvarande då endast taxeringsvärdet att tillgå såsom

en rättvis, opartisk och tendensfri värdemätare. Hänsyn skall dock givetvis

tagas till både att taxeringsvärdet kan vara lägre än ett saluvärde, att det normalt

förflyter 5 år mellan varje gång egendomar åsättas taxeringsvärden, att

nybyggnad kan ha förekommit sedan sista taxeringsvärdet bestämdes, att

tomt- och industrivärde kanske förefinnes utan att detta återspeglas i taxeringsvärdet

o. s. v. Det kan icke heller innebära någon orättvisa mot säljaren

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

25

om en lämpligt avvägd justering av taxeringsvärdet skall få utgöra ersättning

till honom, enär lian ju delgivits taxeringsnämndens beslut med rätt att överklaga

örn lian härtill funnit skäl.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har yttrat.

En tillämpning av expropriationslagen kommer att medföra att nyttjanderätter

till delar av en inlöst egendom utslockna, därest kronan icke finner för

gott att lämna dem orubbade. Då det i de fall, där lagen kan tänkas komma

att tillämpas, ej sällan har berott på jordägarens inställning och försumlighet

att även utarrenderade delar av egendomen befinna sig i undermålig hävd

vill det synes obilligt att ej i förevarande inlösenfall bereda arrendatorer

ett något starkare rättsskydd än expropriationslagen medgiver. Skäl synas

härjämte tala för att även den avvikelsen från expropriationslagens bestämmelser

göres, att expropriationsnämnd städse skall pröva ersättningsfrågan

i dessa fäll av tvångsinlösen.

I stort sett liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Jönköpings

län.

Den av utredningsmännen föreslagna övergångsbestämmelsen

har länsstyrelsen i Älvsborgs län funnit giva anledning till erinran. Länsstyrelsen

har ansett det knappast skäligt att, därest den kommande vanhävdslagstiftningen

bleve mindre rigorös än utredningsmännens förslag, enbart

den omständigheten att fråga om tvångsinlösen väckts före den 1 juli 1947

skulle vara tillräcklig anledning för att giva förslagets bestämmelser giltighet

även efter nämnda dag.

Departementschefen.

Den provisoriska lagstiftning rörande åtgärder mot vanhävd av jord som

tillkom år 1942 har till syfte alt giva myndigheterna större och förbättrade

möjligheter att ingripa mot vanhävd. Såsom framgår av flertalet yttranden

från länsstyrelser och jordbrukskommissioner synes emellertid 1942 års

lagstiftning icke under alla förhållanden erbjuda tillräckliga möjligheter att

få redan inträdd vanhävd avhjälpt. Myndigheterna torde sålunda understundom

ha svårigheter att gentemot jordägare eller brukare, som icke kunna

förmås till godvillig överenskommelse och som på alla sätt söka tredskas

mot givna förelägganden, få till stånd rättelse i fråga örn vanhävden. I vissa

fall torde vitesförfarandet icke vara ett tillräckligt effektivt medel för att

framtvinga ett avhjälpande av vanhävden inom rimlig tid. Vad nu anförts

gäller såsom utredningsmännen framhållit i särskilt hög grad, då vanhävden

omfattar en större jordbruksegendom. Ett typiskt sådant fäll utgör Bogesunds

fideikommissegendom i Östra Ryds socken av Stockholms län. Såvitt

framgår av den av utredningsmännen upprättade redogörelsen för förhållandena

på denna egendom, befinner sig egendomen i ett tillstånd av höggradig

vanhävd och förfall, ett förhållande, som varit rådande under en

lång följd av år och som kan förväntas komma att ytterligare förvärras,

därest icke kraftiga åtgärder mot vanhävden skyndsamt vidtagas. Ingripande

har i viss mån redan skett med anlitande av de möjligheter som 1942

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

års lag erbjuder men dessa åtgärder ha uppenbarligen icke åstadkommit

någon påtaglig förbättring av egendomens tillstånd. Ytterligare åtgärder synas

därför vara påkallade. Givet är, att de fall äro förhållandevis få, då en

jordbruksegendom av större omfattning utsattes för synnerligen grov vanhävd.

Härvidlag bör emellertid såsom utredningsmännen framhållit antalet

fall icke få vara det utslagsgivande. Det måste för det allmänna rättsmedvetandet

framstå såsom stötande, att — trots förefintligheten av en vanhävdslagstiftning

— jordbruksegendomar skola kunna utsättas för den mest uppenbara

vanhävd och misskötsel utan att statsmakterna äga möjligheter att få

till stånd en rättelse i förhållandena. Enligt min mening bör därför vanhävdslagstiftningen

ha den utformningen, att den giver statsmakterna medel

i händerna att vid vanhävd av synnerligen grov beskaffenhet ingripa på ett

sådant sätt, att en tredskande jordägare eller brukare icke kan kringgå

eller sätta lagstiftningen ur kraft. Med hänsyn till det anförda finner jag

det erforderligt att ifrågavarande lagstiftning skärpes för att förhindra missförhållanden

av nu antydd art.

I några av de avgivna yttrandena har uttalats, att en dylik partiell översyn

av lagstiftningen lämpligen kunde uppskjutas i avbidan på den fullständiga

revision av vanhävdslagstiftningen, varom utredning pågår. Det

synes emellertid, såsom ock jordbrukskommissionen i Stockholms län och

stad framhållit, nödvändigt att förekommande fall av grov och omfattande

vanhävd göras till föremål för ett omedelbart ingripande. Jag finner mig

därför böra förorda att en skärpning av vanhävdslagstiftningen snarast

kommer till stånd.

I fråga om det sätt, varpå en dylik skärpning bör genomföras, ha utredningsmännen

övervägt olika möjligheter och därvid funnit att en tillfredsställande

lösning av ifrågavarande problem icke kunde vinnas med mindre

den vanhävdade egendomen överfördes i det allmännas ägo. Att de rådande

missförhållandena, vilka särskilt kommit till synes i fråga örn större jordbruksegendomar,

icke torde kunna undanröjas genom införandet av tvångsförvaltning

genom syssloman eller möjlighet för jordbrukskommissionen att

själv vidtaga för vanhävdens avhjälpande nödiga åtgärder torde vara uppenbart.

Det synes även stötande att låta den för vanhävden ansvarige, sedan

vanhävden avhjälpts genom det allmännas försorg, åter övertaga jordbruket.

Ej heller torde det vara lämpligt att såsom i några yttranden föreslagits den

vanhävdade egendomen skulle säljas genom överexekutors försorg. Mot en

sådan lösning av problemet talar bland annat att det vid exekutiv auktion,

särskilt å större egendomar, icke alltid är säkert att man erhåller ett anbud

som något så när svarar mot egendomens värde. Påsk föreligger även att

egendomen skulle kunna inköpas av en bulvan för den som är ansvarig för

vanhävdens avhjälpande. Tvångsinlösen till staten synes således vara den

ur praktiska synpunkter bäst framkomliga vägen då det gäller att komma

till rätta med fall av synnerligen grov vanhävd. Å andra sidan ingiver den nu

ifrågasatta lösningen av förevarande lagstiftningsfråga ur principiella synpunkter

vissa betänkligheter. Med hänsyn till att lagstiftningen endast avses

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

såsom ett provisorium, tillkommet för att råda bot på uppenbara missförhållanden,

och då man kan utgå från att densamma kommer att användas

med den största försiktighet och endast i fall av nyss angiven beskaffenhet

finner jag mig kunna bortse från dessa principiella betänkligheter mot lagstiftningen.

Vad angår de förutsättningar under vilka tvångsinlösen av vanhävdad egendom

bör kunna ske, kan jag i huvudsak biträda vad utredningsmännen föreslagit.

För tvångsinlösen synes böra erfordras, att å den jordbruksegendom

varom fråga är eller väsentlig del därav förekommer synnerligen grov vanhävd

och att det i betraktande av vanhävdens omfattning och egendomens

storlek eller av andra särskilda skäl anses erforderligt att åtgärder till vanhävdens

avhjälpande vidtagas i annan ordning än som stadgas i 1942 års vanhävdslag.

Anmärkningar mot det tillstånd, vari allenast någon av egendomens

byggnader eller något av dess åkerskiften befinner sig, skola icke utgöra

tillräcklig förutsättning för tvångsinlösen, utan synnerligen grov vanhävd

skall föreligga i fråga örn en större del av byggnadsbeståndet eller en mera

väsentlig del av den odlade jorden eller i båda dessa hänseenden. I några

yttranden har anmärkts, att tvångsinlösen icke borde få äga rum utan

att dessförinnan förfarande enligt vanhävdslagen ägt rum och visat sig icke

leda till åsyftat resultat. Jag anser det emellertid icke böra vara uteslutet,

att ingripande skall kunna få ske utan att ett dylikt förfarande inletts

eller fullföljts. Fall kunna förekomma då det med hänsyn till den för

vanhävden ansvariges ådagalagda oförmåga att sköta jordbruket eller

bristande vilja förefaller meningslöst att börja med ett vitesföreläggande

eller att fortsätta ett redan påbörjat vitesförfarande. Där tvångsinlösen

kan komma att ifrågasättas, torde även, redan då fråga om tvångsinlösen

väckes, ha förekommit att försök till rättelse gjorts med anlitande av vanhävdslagens

regler. Då vanhävdens omfattning åberopas såsom grund för

bedömandet örn åtgärder böra vidtagas i annan ordning än i vanhävdslagen

stadgas, torde vanhävdens absoluta omfattning böra vara avgörande. I fråga

om mindre jordbruksegendomar bör således icke vanhävdens omfattning

i och för sig kunna åberopas såsom skäl för tvångsinlösen. För att utmärka

detta och 1 syfte att framhäva att ingripande i den föreslagna ordningen

endast skall ske undantagsvis torde bedömandet örn andra åtgärder skola

vidtagas än i vanhävdslagen stadgas uttryckligen böra hänföras till vanhävdens

omfattning och egendomens storlek eller andra särskilda skäl.

Avgörandet av frågor örn tvångsinlösen torde böra anförtros åt Kungl.

Majit i likhet med vad som gäller i fråga örn medgivande till expropriation.

Att såsom i några yttranden föreslagits frågor om tvångsinlösen skulle prövas

och avgöras av domstol skulle icke stå i överensstämmelse med vanhävdslagen.

Därtill kommer att ett domstolsförfarande skulle taga alltför

lång tid i anspråk och därigenom minska åtgärdens effektivitet.

Även beträffande den omfattning ett beslut örn tvångsinlösen må erhålla

finner jag mig kunna i huvudsak biträda vad utredningsmännen förordat.

Ett dylikt beslut bör således kunna omfatta ej blott jordbruks jorden med

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

nödiga byggnader jämte till egendomen hörande skogsmark utan även, där

På grund av särskilda omständigheter anledning därtill kan anses föreligga,

egendomen i övrigt.

Då jordbrukskommissionema och länsstyrelserna ha att handlägga ärenden

enligt vanhävdslagen, synes det böra ankomma på dem att taga initiativet

till användandet av det ytterligare medel mot vanhävd, som tvångsinlösen

innebär. I övrigt torde i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmännens

förslag i avseende å förfarandet vid tvångsinlösen och vad därmed

äger samband böra i tillämpliga delar gälla de allmänna bestämmelserna i

lagen den 12 maj 1917 örn expropriation. Delta innebär bland annat att kronan

för egendom som tvångsinlöses skall erlägga löseskilling motsvarande

egendomens fulla värde. Det torde emellertid vara uppenbart att vid löseskillingens

bestämmande egendomens vankavdade tillstånd bör tagas i beaktande.

Även i fråga om särskild rätt till den egendom som skall avstås böra

expropriationslagens bestämmelser äga motsvarande tillämpning. Att tillbörlig

hänsyn icke skulle komma att tagas till innehavare av dylik rätt torde

ej behöva befaras.

De av mig sålunda förordade bestämmelserna örn tvångsinlösen av vanhävdad

jordbruksegendom synas böra träda i kraft omedelbart efter utfärdandet.

Då spörsmålet örn tvångsinlösen av dylik egendom enligt vad utredningsmännen

uttalat kommer att göras till föremål för ytterligare överväganden

i samband med den fortsatta utredningen angående den nya lagstiftning

örn uppsikt å jordbruk, som är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1947,

torde bestämmelserna böra givas giltighet endast till och med den 30 juni

1947. Detta medför att fråga om tvångsinlösen ej må väckas hos Kungl.

Majit efter sistnämnda dag. Har åter fråga om tvångsinlösen av viss egendom

väckts hos Konungen före den 1 juli 1947 men icke slutbehandlats dessförinnan,

böra bestämmelserna intill dess så skett äga giltighet beträffande

den avsedda egendomen även efter den 30 juni 1947.

Bestämmelserna om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom torde

böra upptagas i en särskild lag. Som denna är avsedd att vara ett komplement

till 1942 års vanhävdslag, torde i sistnämnda lag böra intagas en hänvisning

till den föreslagna lagen. I överensstämmelse med vad jag sålunda

anfört ha inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till lag om tvångsinlösen

av vanhävdad jordbruksegendom samt lag angående ändrad lydelse

av 1 § lagen den 30 juni 1942 (nr 515) örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Uppenbart är att en lagstiftning av nu förordad art kommer att medföra

kostnader för staten, då fråga blir om inlösen av egendom. Emellertid anser

jag att statsmakterna böra ikläda sig dessa kostnader med hänsyn till de

skäl som legat till grund för lagstiftningen. För närvarande synas icke böra

äskas några medel för ändamålet. Jag torde emellertid framdeles, sedan

medelsbehovet bättre kunnat överblickas, få återkomma till denna fråga.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

29

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda

två lagförslag, av den lydelse bilagorna 1 och 2 till detta protokoll

utvisa, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Einar Herlitz.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Förekommer å jordbruksegendom eller väsentlig del därav synnerligen

grov vanhävd av den odlade jorden eller för jordbruket nödiga byggnader

och anses det med hänsyn till vanhävdens omfattning och egendomens storlek

eller av andra särskilda skäl erforderligt att åtgärder till avhjälpande

av vanhävden vidtagas i annan ordning än som stadgas i lagen den 30 juni

1942 örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk, må Konungen förordna att

jordbruks jorden med nödiga byggnader jämte till egendomen hörande skogsmark

ävensom, därest på grund av särskilda omständigheter anledning därtill

kail anses föreligga, egendomen i övrigt skola tvångsinlösas till kronan.

2 §.

Fråga om tvångsinlösen enligt 1 § må väckas av vederbörande jordbrukskommission

eller länsstyrelse. Innan frågan väckes skall utredning vara förebragt

örn de förhållanden som kunna vara av betydelse för frågans bedömande.

I övrigt skola i avseende å tvångsinlösen i tillämpliga delar gälla de allmänna

bestämmelserna i lagen den 12 maj 1917 örn expropriation.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och skall äga

giltighet till och med den 30 juni 1947; dock att, därest fråga örn tvångsinlösen,

som väckts hos Konungen före den 1 juli 1947, ej blivit slutbehandlad

före sistnämnda dag, lagen intill dess så skett skall såvitt angår den egendom

frågan gäller äga giltighet även efter den 30 juni 1947.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maits proposition nr lil.

31

Bilaga 2.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1942 (nr 515)

om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd

av jordbruk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Finnes å —--utan underhåll.

Angående tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Bilaga A.

Redogörelse

för vissa fideikomissegendomen Bogesund berörande förhållanden.

Fideikommissegendomen Bogesund som bildar en halvö är belägen nordost

örn Stockholms stad. Från stadens centrum utgör avståndet fågelvägen till

Bogesunds slott ungefär 14 kilometer. Landvågen över Stocksund och Rydboholm

är avståndet till egendomens gräns omkring 29 kilometer; därifrån

fram till slottet är avståndet ytterligare 6 kilometer. Till egendomen som

har en strandlinje av cirka 55 kilometer hör ett flertal öar, holmar och skär.

Genom en bro över det s. k. Pålsundet står egendomen i förbindelse med

Vaxholm.

I handlingarna till en av lantmätare år 1873 verkställd arealavmätning angles

Bogesund omfatta två säterier, 22 hemman och 23 torp med en sammanlagd

ägovidd av 6 823 tunnland 1,5 kappland.

I beskrivning till rikets allmänna kartverks ekonomiska karta över östra

Ryds socken, upprättad åren 1905—1912, upptages Bogesunds fideikommissegendom

med 20 bebyggda brukningsdelar och 103 bebyggda lägenheter till

en total ägovidd av 3 363,4 hektar, därav

byggnadstomter och trädgårdar...... 14,4 hektar

åker och annan odlad jord.......... 678,7 »

naturlig äng ...................... 58,5 »

mossar och kärr .................. 37,9 »

skogsmark (hagmarker inräknade) . . 2 524,3 »

kala berg och dylika impedimenter . . 5,8 »

vägar ............................ 23,3 »

sjöar och vattendrag .............. 20,5 »

I den totala ägovidden ingå ägorna till säterierna Bogesund och Frösvik

samt hemmanen Askrike, Bogsätra, Broknäs, Bullerholm, Ernvik, Gåsvik,

Haga, Holminge, Illeboda (Ellboda), Ladvik, Långvreta, Nible, Norrkulla,

Nässeldal, Röskär, Sandvreten, Sundby, Söderby, Söderkulla, Tenö, Tornboda

och Ut-Eke samt därjämte en del skattlagda lägenheter, bland dem

Södra Ådalen. Härtill komma åtskilliga byggnadstomter belägna på det till

fideikommisset hörande torpet Karlsudd samt på området Tenöudd.

Vid 1945 års fastighetstaxering åsattes jordbruksfastigheterna ett taxeringsvärde

av 1978 400 kronor, därav

jordbruksvärde ................. 850 500 kronor

skogsvärde ..................... 687 900 » och

tomt- och industrivärde ......... 440 000 » ,

samt den fasta egendomen i övrigt ett taxeringsvärde av 1 618 800 kronor,

därav

markvärde ...................... 1 519 700 kronor och

byggnadsvärde .................. 99100 »

eller sålunda egendomen i dess helhet ett taxeringsvärde av 3 597 200 kronor.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kunut. Maj.ts proposition nr lil.

33

Egendomen inuehaves sedan år 1908 av friherre Nils von Lantingshausen

von Höpken, som å egendomen erhållit lagfart den 14 mars 1910.

Närmast att efterträda friherre von Höpken i fideikommissrätten till

Bogesund äro enligt uppgift hans syster Clotilde von Höpken och därefter

greve Nils Fredrik Wachtmeister.

Enligt ett av inskrivningsdomaren i Södra Roslags domsaga den 22 augusti

1945 utfärdat gravationsbevis besväras fideikommissegendomen icke av

annan inteckning än den, som den 29 januari 1900 under § 58 fastställts i 2

mantal Bogesund l1 och 1/4 mantal Tenö l1 till säkerhet för beståndet av arrendekontrakt

den 25 mars 1899, varigenom N. von Lantingshausen von

Höpken till Arrendeaktiebolaget Carlsudd på 50 år från den 14 mars 1900

upplåtit nyttjanderätten till torpet Karlsudd samt Stora och Lilia Styrmansholinarna.

Skötseln av Bogesunds fideikommissegendom var redan för nära 30 år

sedan föremål för myndigheters, tidningspressens och enskildas uppmärksamhet.

Sålunda kan anmärkas alt redaktören Nils Hall år 1916 till jordbruksdepartementet

inkom med anmälan att vissa områden å fideikommisset vore

utsatta för vanhävd, bestående bland annat däri att där anlagts s. k. betescentraler

varigenom icke obetydliga arealer av förut odlad mark utlagts till

betesmark. I anledning av berörda anmälan skedde år 1917 ingripande från

det allmännas sida. Sålunda verkställdes på föranstaltande av länsstyrelsen

i Stockholms län på våren 1917 av jordbrukskonsulent besiktning å en del

under fideikommisset hörande gårdar. Såsom sammanfattning av undersökningen

uttalade besiktningsmannen att ordet vanhävd kunde användas i sin

fullaste utsträckning för ej obetydliga områden jord samt att denna vanhävd

utövats under en lång följd av år. Att de besiktigade gårdarna skulle vara

lagda under rationell beteskultur vore missuppfattning, ty inga åtgärder hade

vidtagits som hörde samman med sådan kultur. Jorden hade lagts för fäfot

och vad den avkastade hade frambringats endast genom naturens krafter. —

I detta uttalande instämde dåvarande kronofogden i fögderiet.

Länsstyrelsen synes därefter ha förbjudit alt den odlade jorden finge användas

till betesmark, varefter å de anlagda betescenlralerna brödsäd odlats.

Någon mera påtaglig förbättring av jordbrukshävden å Bogesund har dock

uppenbarligen icke skett under tiden mellan de båda världskrigen. Tvärtom

synes nedläggande av förut självständiga brukningsdelar lia förekommit i allt

mera ökad omfattning, varvid odlad jord kommit att utläggas till betesmark.

— Någon möjlighet till ingripande mot vanhävden ä egendomen medförde

dock icke 1927 års uppsiktslag, vilken endast gällde för fastigheter tillhöriga

bolag, ekonomiska föreningar och s. k. skogsspekulanter. Först sedan den

22 juni 1939 utfärdats en allmän förfogandelag, innebärande möjlighet för

det allmänna att i och för folkförsörjningen förfoga över vanhävdad jordbruksegendom,

blev Bogesunds fideikommissegendom åter föremål för uppmärksamhet

på grund av de där rådande missförhållandena beträffande

jordbrukets skötsel.

1 en till jordbruksdepartementet den 17 oktober 1940 inkommen skrivelse

erinrade redaktören Hall örn sin framställning år 1916 angående missförhållandena

å Bogesund samt tilläde: Fideikommissarien hade bestritt avseende

vid framställningen i fråga under förklaring alt inskränkningen av jordbruket

å Bogesund inginge som led i en ny plan för godsets skötsel, vars genomförande

av honom ansetts såsom mera förmånlig ur ekonomisk synpunkt.

Länsstyrelsen hade dock funnit sig föranledd anbefalla åtskilliga åtgärder till

förbättring, varigenom en del jordbruksmark återförts i kultur och vanhävden

Bihang till riksdagens protokoll I!)''i6. 1 sand. Nr lil. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

begränsats. Enligt vad som under de följande åren vid olika lillfällen framkommit

i tidningspressen och Hall vid besök på platsen själv kunnat konstatera,

hade dessa rättelser tyvärr ej blivit av större betydelse för den följande

utvecklingen. Med den nuvarande fideikommissinnehavarens teorier vore det

oförenligt alt den jordbruksbefolkning som förjagats skulle återföras. Inga

byar, gårdar eller ens torplägenheter hade återuppförts. Tvärtom hade odlingsmarken

undan för undan ytterligare förminskats och allteftersom åren

gått hade åkrarna förvandlats lill betesmark med risiga skogsgläntor. Hall

hemställde därför alt Kungl. Maj:t snarast loge saken under övervägande

och anbefallde åtgärder sorn därvid kunde anses ifrågakomma för att få

slut på vanhävden av Bogesunds fideikommiss och få dess bördiga jordområden

åter förnuftigt och gagneligt brukade.

Över Halls framställning hördes jordbrukskommissionen i Stockholms län

och stad, som i yttrande den 6 november 1940 anförde bland annat: Kommissionens

iakttagelser vid besiktning av fideikommisset överensstämde med

innehållet i Halls anmälan. Det vore för kommissionens ledamöter upprörande

att se en så stor egendom ligga i fullständig vanhävd i en tid då varje

kvadratmeter mark behövde nyttjas för säkerställande av landets livsmedelsförsörjning.

Kommissionen tillstyrkte därför att åtgärder snarast vidtoges för

vinnande av rättelse i förhållandena å Bogesund.

I skrivelse till kristidsstyrelsen i länet, dagtecknad den 4 juli 1941, påtalade

kristidsnämnden i östra Ryds socken förhållandena vid Bogesund. Kristidsnämnden

upplyste att den företagit inspektion av Bogesund med underlydande

gårdar och torp den 11 juni 1941 samt anförde bland annat: Såsom

en sammanfattning av inspektionen kunde uttalas att brister rådde i fråga

om jordbrukets .skötsel å såväl huvudgården sorn en del arrendegårdar. Det

vore förty önskvärt att kristidsstyrelsen gjorde en framställning till jordbrukskommissionen

örn undersökning på ort och ställe för vidtagande av

kraftiga åtgärder mot fideikommissinnehavaren, örn intet åtgjordes, bomme

förhållandena allteftersom åren ginge att bliva ännu sämre och bomme på så

sätt halva kommunen att helt ödeläggas. ^

Kristidsstyrelsen inhämtade yttrande från jordbrukskommissionen, som i

skrivelse den 13 augusti 1941 uppgav bland annat: Kommissionen hade upprepade

gånger företagit inspektion av Bogesunds fideikommissegendom för

att söka komma till rätta med de missförhållanden som vore rådande icke

endast på huvudgården utan även på en del till egendomen hörande utgårdar

men bristande lagstiftning hade här legat hindrande i vägen. Vid inspektion

som kommissionen företagit den 12 augusti 1941 hade konstaterats att i stort

sett samma missförhållanden vore rådande som iakttagits vid närmast föregående

besiktning i november 1940. Såväl på huvudgården som på en stor

del av utgårdarna förekomme en rent bedrövlig gödselvård. En hel del hö

som volmats stöde fortfarande ute, diskesrenar, släntor och en del naturlig

äng vore oslagna. På många ställen såge man här och där små höstackar

vittnande örn brist på nödiga uthus. Även vägar och broar vore i ett bedrövligt

skick och skulle örn några år säkert bliva helt ofarbara örn intet åtgjordes.

Med anledning av de iakttagelser sorn gjorts vid denna och föregående

besiktningar föresloge kommissionen att hela egendomen Bogesund toges i

beslag och sattes under administration.

Kristidsstyrelsen överlämnade därefter ärendet till statens livsmedelskommission.

På anmodan av livsmedelskommissionen företog kristidsstyrelsens

spannmålsombud godsägaren B. Gädeman en undersökning av förhållandena

å Bogesunds slott och huvudgård samt Askrike, Bogsätra, Frösvik, Gåsvik,

Holminge, Ladvik, Nässeldal, Röskär, Sandvreten och Ut-Eke, och avgav däröver

redogörelse i rapport av den 13 september 1941. I rapporten anfördes

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

35

bland annat: Gademans intryck vid inspektion av förhållandena å Bogesund

sammanfölle och överensstämde med de iakttagelser kristidsnämnden och

jordbrukskommissionen gjort. Några förändringar till det bättre syntes ej ha

inträffat och komme ej heller alt inträffa så länge nuvarande fideikommissarie

och arrendatorer hnge handla efter eget gottfinnande.

Under åberopande av vad som i saken förekommit hemställde livsmedelskommissionen

i skrivelse den 19 september 1941, att Kungl. Maj:t måtte med

stöd av allmänna förfogandelagen förordna att Bogesund jämte övriga i Gademans

rapport omförmälda fastigheter skulle tagas i anspråk för kronans

räkning.

Sedan fideikommissarie!! och de berörda arrendatorema bereus tillfälle att

yttra sig över livsmedelskommissionens framställning, anförde Gädeman med

anledning av innehållet i en av fideikommissarie!! avgiven förklaringsskrift

bland annat följande: Vid granskning av skötseln av arrendegårdarna å Bogesund

hade Gädeman funnit att arrendatorema på grund av fideikommissariens

sällsynta likgiltighet för sin jord saknade möjligheter att rationellt

bruka sina arrendegårdar. Arrendekontrakten innehölle sålunda förbud mot

syn och mot ut.stämpling av virke till nödiga reparationer eller nybyggnader

utan jordägarens samtycke samt uttrycklig bestämmelse örn att allt vad som

gjordes för att förbättra byggnader och jord skulle utan ersättning tillfalla

jordägaren. När därtill komme att jordägaren vägrat införa elektrisk kraft å

egendomen och fullständigt låtit vägnätet å densamma förfalla, måste man

anse att fideikommissarien icke rätt fattat sin uppgift som jordägare. Fideikommissariens

intresse för sin egendom franninge även därav att han enligt

uppgift icke på åtskilliga år salt sin fot på slottet. Sammanfattningsvis kunde

om resultatet av Gademans undersökning sägas att den vanvård som konstaterats

helt och uteslutande kunde läggas fideikommissarien till last.

I infordrat utlåtande av den 4 november 1941 över livsmedelskommissionens

framställning uppgav länsstyrelsen i länet, att förutsättning för tillämpning

av allmänna förfogandelagen i varje fall torde föreligga beträffande

huvudgården samt gårdarna Askrike, Frösvik, Holminge, Ladvik och Ut-Eke

men framhöll att örn de i framställningen avsedda fastigheterna eller vissa

av dem på grund av de framställda anmärkningarna mot deras hävd funnes

böra tågås i anspråk för kronans räkning syftet härmed i de fall där anmärkningarna

hänförde sig till förefintliga byggnaders beskaffenhet icke torde

kunna ernås utan betydande reparations- och ombyggnadskostnader samt

beträffande Frösvik, där ekonomibyggnaderna brunnit ned, icke utan att nödiga

byggnader åter uppfördes å gården.

Sedan lagen den 30 juni 1942 örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk trätt

i kraft och härigenom berett» möjlighet till ingripande mot vanhävd å jordbruksfastigheter

i allmänhet, förordnade länsstyrelsen efter framställning

av jordbrukskommissionen örn syn jämlikt nämnda lag å Bogesunds huvudgård

samt gårdarna Frösvik, Ladvik och Ut-Eke.

Syn hölls den 7 augusti 1942. Enligt det över synen upprättade protokollet,

dagtecknat den 11 i samma månad, funno synemännen att uppenbar vanhävd

förelåge endast å en del av det s. k. Askrikegärdet, till vilken del arrendatorn

av huvudgården hade betesrätten men som i övrigt icke ingick i dennes

arrendekontrakt.

På uppdrag av jordbrukskommissionen avgav därefter jordbrukskonsulenten

hos Stockholms läns och stads hushållningssällskap J. V. Hagman ett den

3 december 1942 dagtecknat utlåtande över jordbruksdriften vid huvudgården

och Frösvik.

I skrivelser av den 4 december 1942 till fideikommissarien och arrendatorn

opaginerad Kontrollera mot PDF

3G

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

av huvudgården meddelade jordbrukskommissionen att den funnit vissa åtgärder

böra vidtagas till förbättring av hävden å huvudgården, Frösvik och

det s. k. Askrikegärdet. Då någon överenskommelse om åtgärder för vanhävdens

avhjälpande emellertid icke kunde träffas, anmälde jordbrukskommissionen

i skrivelse den 9 december 1942 förhållandet för länsstyrelsen jämlikt

6 § vanhävdslagen för den vidare åtgärd länsstyrelsen kunde anse vara

påkallad.

I resolution den 15 november 1943 fann länsstyrelsen jordbrukskommissionens

anmälan föranleda därtill att fideikommissarien vid vite av 3 000

kronor ålades att före den 1 juni 1945 hava avhjälpt vanhävden å viss del

av Askrikegärdet.

Sedan fideikommissarien anfört besvär över länsstyrelsens beslut, fastställdes

detsamma med smärre jämkningar av Kungl. Majit genom resolution

den 14 september 1944.

Kristidsnämnden lät verkställa inspektion av egendomen den 22 september

1944. Över inspektionen upprättades en rapport till jordbrukskommissionen,

i vilken rapport åtskilliga anmärkningar riktades mot jordens skötsel.

Genom beslut den 10 februari 1945 förordnade hälsovårdsnämnden i

Östra Ryds socken — sedan extra provinsialläkaren T. Bjernestam i

februari 1945 verkställt inspektion av bostäderna å godset — att bostäderna

å 13 arrendegårdar skulle iståndsättas, att bostäderna å 4 arrendegårdar

skulle utdömas samt att bristlalligheter å åtskilliga till gårdarna hörande

brunnar skulle avhjälpas, allt inom vissa tider och i ett fall vid vite i

penningar.

Över hälsovårdsnämndens beslut anförde fideikommissarien besvär hos

länsstyrelsen. I besvären yrkades att hälsovårdsnämndens beslut måtte undanröjas

i allt vad anginge tiden för utförandet av föreskrivna arbeten och

lägenheternas beboende samt därför utsatt vite, varjämte tillädes att det icke

vöre fideikommissariens mening att på minsta sätt motsätta sig eller underlåta

att utföra de reparationer och ändringar som påkallats.

Länsstyrelsen har genom den 3 november 1945 meddelat utslag prövat besvären.

För innehållet i utslaget redogöres här nedan vid behandlingen av

förhållandena å de olika gårdarna.

Den 17 och den 18 maj 1945 företog jordbrukskommissionen ny besiktning

å fideikommisset.

Den 15 juni 1945 inkommo till jordbruksdepartementet framställningar

från jordbrukskommissionen och från Vaxholms stadsfullmäktige, vilka båda

framställningar avsågo förhållandena å fideikommisset.

I jordbrukskommissionens framställning anfördes: Sådana förhållanden

hade nu inträtt vid fideikommisset att kommissionen såge sig nödsakad att

ännu en gång anhålla att hela egendomen toges i beslag under längsta möjliga

tid då nuvarande innehavaren visat sig fullständigt oförmögen att handhava

vården av godset. Från den 14 mars 1944 utarrenderades godset — med

undantag av trädgården och de jordområden som handhades av fideikommissarien

och helt vilade i vanvård — sålunda till endast åtta arrendatorer.

Då dessa gårdar utom huvudgården saknade nödiga uthus och dessutom

vore belägna på stora avstånd från varandra (ända upp till 6 kilometer),

stöde det klart att ingen möjlighet funnes att kunna bruka på sådant sätt

uppkonstruerade enheter. Fideikommissariens tanke tycktes lia varit att

sammanslå gårdar till arealer överstigande 50 hektar för att på så sätt komma

undan den sociala arrendelagen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl., Maj:ts proposition nr lil.

37

Vaxholms stadsfullmäktige hemställde i sin skrivelse att Kungl. Majit måtte

vidtaga sådana åtgärder med avseende å fideikommisset att dess stora värden

kunde utnyttjas på ett sätt som bättre överensstämde med gängse seder

och bruk i landet.

Samtliga förut omnämnda handlingar lia i augusti 1945 överlämnats till

de utredningsmän som tillkallats för att verkställa utredning rörande ny lagstiftning

örn uppsikt å jordbruk. Utredningsmännen lia därefter under den

17, den 18 och den 2Ö augusti 1945 verkställt besiktning av Bogesunds fideikommissegendom.

För de iakttagelser som utredningsmännen därvid gjort

ävensom för vad i de till jordbruksdepartementet inkomna handlingarna utöver

vad förut återgivits kan vara av betydelse lämnas här nedan redogörelse

i samband med behandlingen av förhållandena å de olika gårdarna.

Något som framstår såsom särskilt anmärkningsvärt beträffande skötseln

av jordbruket å Bogesunds fideikommissegendom är den sammanslagning av

brukningsdelar som under de senaste tre årtiondena skett i allt större omfattning.

Till en början synes sammanslagningarna allenast lia bestått däri

att jämförelsevis små torp och lägenheter sammanförts med varandra till

större brukningsenheter eller förenats med närliggande mantalssatta hemman.

Så länge sammanslagningarna höllö sig inom denna ram, torde knappast

någon berättigad anmärkning mot företeelsen i fråga kunnat framställas.

Så småningom har emellertid den ena brukningsdelen efter den andra även

om densamma i och för sig varit fullt bärkraftig försvunnit såsom självständig

enhet och sammanslagits med annat eller andra bärkraftiga hemman.

I all synnerhet är att märka att dessa sammanslagningar tagit ökad fart och

omfattat åtskilliga större fastigheter sedan de år 1943 genomförda ändringarna

i och skärpningarna av de sociala arrendebestämmelserna trätt i kraft.

Det är säkerligen ingen tillfällighet att så blivit förhållandet utan synes det

tämligen uppenbart att sammanslagningarna skett till undgående av de sociala

arrendebestämmelsernas tillämpning å de nybildade brukningsenheter - na. De närmare detaljerna vid sammanslagningarna skola här nedan klarläggas.

Här må endast anföras att på fideikommisset i augusti 1945 förekomma

endast åtta brukningsenheter, nämligen:

1. Huvudgården med Askrike,

2. Nya Ådalen,

3. Nya Sandvreten,

4. Nya Röskär,

5. Nya Gåsvik,

6. Nya Norrkulla,

7. Nya Sundby och

8. Nya Söderby.

I fråga om dessa åtta brukningsenheter lämnas här följande redogörelse.

1. Huvudgården.

I 1945 års fastighetslaxeringslängd för Östra Ryds socken upptages huvudgården

eller Bogesund l1 om 2 mantal jämte delar av Askrike med en sammanlagd

areal av 126,5 hektar åker; dess taxeringsvärde utgör 101 900 kronor.

Gården är utarrenderad och innehaves sedan 1932 av samme arrendator.

Byggnaderna å huvudgården utgöras av — förutom slottet och därtill hörande

byggnader — arrendatorsbostad, två statarbyggnader, mejeribyggnad,

ladugård, en länga inrymmande stall och vagnbod samt logbyggnad.

Mot byggnadernas tillstånd lia riktats åtskilliga anmärkningar. Sålunda

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

påtalade jordbrukskommissionen i sitt yttrande den 6 november 1940 att

uthusen till huvudgården ej vore underhållna.

Gädeman uppgav i sin rapport av den 13 september 1941: Ladugården och

stallet vore på grund av bristande underhåll av taken i färd att ruttna ned,

då regnvatten trängde in litet varstans. Gårdssmedjan vore obrukbar och raserad.

Arbetarbostäderna trotsade all beskrivning och borde ej få användas

till bostäder i sitt nuvarande skick. På grund av bostädernas dåliga beskaffenhet

försvårades möjligheten att erhålla tillräcklig arbetskraft för gårdens

drift. Enligt arrendatorns uppgift hade upprepade framställningar gjorts till

fideikommissarien om erhållande av reparationsvirke ehuru utan resultat.

I sitt yttrande över livsmedelskommissionens framställning den 19 september

1941 anförde länsstyrelsen den 4 november 1941: I syfte att vinna en

mera omedelbar uppfattning om brukningsförhållandena å fideikommisset

hade landshövdingen och landssekreteraren den 29 oktober 1941 besökt ett

flertal av fideikommissets gårdar. De iakttagelser som därvid gjordes befäste

i allt väsentligt det intryck ett studium av Gademans rapport vore ägnat

giva. Emellertid konstaterades på ett par håll vissa förändringar sedan

Gademans besök. Sålunda befunnes att reparationsarbeten igångsatts vid huvudgården

dels å ladugården och dels å arbetarbostäderna. Enligt vad som

uppgåves verkställdes dessa reparationer icke av arrendatorn utan fideikommissarien

hade själv gått i författning om desamma.

Vid synen den 7 augusti 1942 antecknades att husen vore tillräckligt stora

för gårdens behov, försedda med tegeltak och underhållna med undantag

av en körbro, samt att en del virke forslats fram för reparation av körbanan.

Hagman anförde i sitt utlåtande den 3 december 1942 bland annat: Ladugården

borde genomgå en genomgripande reparation. I samband därmed

borde gödselstad med brunn anläggas. Häststallet kunde lämpligen inredas i

den del av ladugården som ej nyttjades för nötkreaturens uppställning. Vidare

borde förbindelse mellan ladan och ladugården för transport av foder

till djuren ordnas på ett effektivare sätt. Vissa omändringar i ladan syntes

ock böra tagas under övervägande och medtagas i reparationsplanen. I samband

med hästarnas överflyttande till ladugårdsbyggnaden borde nuvarande

stallbyggnaden rivas och användbart virke nyttjas vid reparation av ladugården.

Tillgången på arbetarbostäder vore knapp. Då flertalet befintliga bostadslägenheter

för arbetarna icke motsvarade nutida krav på utrymme m. m.,

borde en sanering av bostadsbeståndet företagas.

I skrivelse till länsstyrelsen den 25 februari 1943 framhöll jordbrukskommissionen

att ladugården vore i sådant skick att den särskilt vintertid ej

kunde godkännas för det i förhållande till densammas storlek alltför ringa

kreatursantalet med därav följande uppvärmningssvårigheter samt att den

borde avbalkas och även i övrigt iordningställas och anpassas efter det kreatursantal

som kunde komma att födas på gården.

Länsstyrelsen fann i resolutionen den 15 november 1943 med hänsyn till

vad synemännen anfört rörande byggnaderna å huvudgården jordbrukskommissionens

anmälan i vad anginge ladugården icke föranleda till någon länsstyrelsens

åtgärd.

Provinsialläkaren Bjernestam uppgav i sitt utlåtande i februari 1945 efter

inspektion av bostäderna å huvudgården: Mejeribyggnaden: En bostad för

underlydande vore inredd i övre våningen. Nedre botten i byggnaden rymde

tvättstuga, vedbod m. m. Fönster i denna våning saknades delvis, varför

utrymmena här bleve mera utkylda än nödvändigt. Av bostadens tre rum användes

endast två. Köket vore litet och försett med mycket dålig vedspis.

Det rum som användes såsom sovrum vore försett med kakelugn. I det andra

rummet vore provisoriskt insatt en liten kombinerad vedspis-kamin. Golven

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

39

verkade dåliga, dragiga och kalla och isolerade ej tillräckligt mot de underliggande

utkylda utrymmena. Fönstren vore otäta. Stark fukt kunde tidvis

förmärkas i bostaden. Garderob och skafferi kunde på grund av sitt läge direkt

under yttertaket ej användas. — Nya statarbyggnaden: Vardera våningen

innehölle två bostäder örn ett rum och kök. 1 nedre västra bostaden,

som vore bebodd av en estnisk familj med två minderåriga barn, vore belysningen

god. Vedspisen i köket vore dålig. Golven vore dåliga och kändes

kalla. Kakelugn funnes i rummet. Taken vore otäta; i köket hade i sprickorna

instoppats bomull och tygtrasor. Skafferi och garderob funnes. — I

östra bostaden på nedre botten saknade köket spis, endast en stor pannmur

funnes. Ytterdörren ginge ej att stänga. Innanför köket läge rummet, som

beboddes av en ensam man. Golvet vöre dåligt och otroligt smutsigt. Rummet

vore försett nied kakelugn. Lägenheten betecknades som kall och dragig. —

I västra bostaden på övre botten som beboddes av en estnisk familj örn två

personer vore belysningen god. Vedspisen i köket vore dålig. Golven verkade

dåliga. Kakelugn funnes i rummet. Bostaden betecknades som kall. Garderob

och skafferi funnes. — Den återstående bostaden å övre botten stöde

obebodd.

Med anledning av Bjernestams anmärkningar beslöt hälsovårdsnämnden

den 10 februari 1945 att bristerna å mejeribyggnaden och nya statarbyggnaden

skulle avhjälpas och bostäderna iståndsättas i överensstämmelse med

gällande hälsovårdsstadga samt att arbetena därmed skulle vara påbörjade

den 1 maj 1945 och vara färdiga och avslutade den 31 december 1945.

Efter besvär av fideikommissarie!! över hälsovårdsnämndens beslut återförvisade

länsstyrelsen genom utslaget den 3 november 1945 målet i denna

del till hälsovårdsnämnden för ny behandling enär i överklagade beslutet

icke angivits i vilka avseenden bostäderna i mejeribyggnaden och nya statarbyggnaden

vöre behäftade med bristfälligheter.

Vid den av utredningsmännen den 17 augusti 1945 företagna besiktningen

av byggnaderna konstaterades följande:

Beträffande den stall och vagnbod inrymmande längan: Byggnaden, vars

tak var belagt med tegelpannor, befann sig i sin helhet betraktat i ett synnerligen

dåligt skick. Takstolen syntes ej ha varit byggd för tegeltak, varför

en svacka uppstått. Spiltorna i stallet, 18 till antalet, voro mycket illa underhållna

och delvis uppruttna. I golvet som var av cement förekomino sprickor

och håliglieter. Vagnbodens väggar voro alldeles förfallna; dess tak befann

sig i jämmerligt skick.

Beträffande ladugården: Denna syntes från början lia varit väl byggd, men

dess underhåll hade i hög grad eftersatts. I väggarna funnos här och var stora

sprickor, golven voro söndriga och innertaket delvis uppruttet. Gödselrännorna

voro öppna. I ladugården, som var byggd för 120 djur, uppställdes numera,

enligt vad som uppgavs, endast ett 70-tal, därav 40 mjölkkor. Den för

dessa djur använda delen av ladugården hade avskilts från ladugården i övrigt

medelst upphängda papperssäckar stoppade med halm, dock nied stora

mellanrum, vadan något verkligt skydd mot kylan i den ej använda delen

av ladugården ej åstadkoms. Överhuvudtaget verkade etet som örn de i ladugården

uppställda kreaturen vintertiden skulle fara mycket illa till följd av

drag och kyla. Del kumle rent av ifrågasättas om icke förbud borde meddelas

mot hållandet av djur i ladugården i dess nuvarande skick.

Vid sidan av ladugården lanns en mjölkkammare, vars dåliga beskaffenhet

trotsade all beskrivning såväl vad angick väggar och golv som inredning.

Dess användande borde förbjudas ur hälsovårdssynpunkt. En i rummet

befintlig fotogenmotor, som användes för drivande av mjölkningsmaskinen,

spröd en stark fotogenlukt. Utanför mjölkkammaren och i det närmaste

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

i jämnhöjd med dess golv stod en samling av gulbrun illaluktande vätska,

möjligen kreatursurin från ladugården.

Utanför ladugården låg en stor gödselstack överväxt med ogräs. Gödseln

hade säkerligen ej utkörts på flera år, vilket tydde på uppenbar vanhävd.

Beträffande logbyggnaden: I denna hade insatts nya träbjälkar efter jordbrukskommissionens

påpekande vid dess senaste besök å gården.

Beträffande arbetarbostäderna: En sådan bostad om ett rum och kök var

inrymd i övre våningen av mejeribyggnaden. Ej annan eldstad fanns än en

liten kamin. Köket var mörkt och mycket dystert. Det upplystes att den arbetarfamilj,

som för närvarande bebodde lägenheten, .skulle flytta en av de

närmaste dagarna. Någon annan arbetarbostad i mejeribyggnaden var icke

bebodd. Såvitt utrönas kunde hade några reparations- eller ändringsarbeten i

anledning av hälsovårdsnämndens beslut den 10 februari 1945 icke utförts.

En äldre statarbyggnad upplystes vara utdömd såsom människobostad och

stod för närvarande obebodd.

En nyare statarbyggnad innehöll bostäder örn ett ruin och kök för fyra familjer,

vartill kom ett enkelrum. I ett par av rummen syntes nya golv ha

inlagts. Eldstäderna voro otillräckliga. Panelen på huset var dålig liksom även

en veranda och en ingångsbro.

Beträffande jordens skötsel å huvudgården lia från olika håll framförts

anmärkningar:

Jordbrukskommissionen fann sålunda i ritt yttrande den G november 1940,

att å huvudgården förelåge vanhävd, att ägorna närmast gården mest utgjordes

av mångåriga, starkt mossbeväxta vallar samt att en grönskande

gödselhög vittnade om att gödselstaden icke på mycket länge blivit rörd.

Efter inspektion den 11 juni 1941 anförde kristidsnämnden: Å gården,

som enligt uppgift innehölle 100 hektar läge 60 hektar i vall och s. k. beten

medan 32 V2 hektar vore vårsådda och 7 72 hektar i träda. Någon höstsäd

odlades icke emedan som arrendatorn uppgåve »det icke lönar sig». Förutvarande

arrendatorer hade dock fått utmärkta höstsädesskördar å egendomen.

Vallarna vore gamla och dåliga samt bestode mest av naturligt gräs

och ogräs. Gran och tallplantor växte långt ut på åkrarna, vilket ju icke

tydde på någon hög jordbrukskultur. Betesvallarna bestode till övervägande

del av kvickrot och hade nog aldrig varit igensådda med kulturgräs.

I sitt yttrande den 13 augusti 1941 uppgav jordbrukskommissionen, att

kommissionen efter inspektion den 12 augusti 1941 kunde konstatera i stort

sett samma missförhållanden som iakttagits vid närmast föregående besiktning

i november 1940, ehuru dock en areal av 12—15 hektar upplöjts och

delvis brukats för höstsådd samt att kommissionen kunde bekräfta riktigheten

av de iakttagelser i fråga om vallarna som gjorts av kristidsnämnden.

Gädeman upplyste i sin rapport till livsmedelskommissionen den 13 september

1941: Någon förbättring hade icke inträtt utan den otroliga vanhävden

fortginge i samma stil. Enligt ortsbornas uppgift vöre jorden av god

beskaffenhet och hade förut, när den skötts rationellt, givit goda såväl sädessom

höskördar. Nu läge åkerjorden till största delen i gamla och mossbelupna

betesmarker, där skogen flerstädes började göra sitt intåg. Någon

cirkulation mellan de olika växtslagen kunde man ej tala om. Brödsäd odlades

icke med undanlag av vårvete å ett område örn ungefär 5 tunnland,

vilket område vore oslaget och i bästa läll komme att lämna samma totalmängd

i skörd som utsädesmängden. Den från flera år lagrade och ej ut
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. J\laj:ts proposition nr lil.

41

körda gödseln (representerande ett betydligt större värde än ladugårdsbyggnaden)

skulle säkerligen vara nyttig för den mindre väl skötta åkerjorden.

1 en skrift av den 21 oktober 1941 tilläde Gädeman: Jorden vore icke

rationellt brukad. Örn brukningen vore lagd på mjölkproduktion, skulle

egendomen kunna föda dubbla antalet kor. Gården skulle normalt kunna

avkasta cirka 100 000 kg mjölk och dessutom spannmål å omkring 100 tunnland.

Bruksresultatet utgjorde därför intet bevis på att egendomen sköttes rationellt.

I sitt yttrande den 4 november 1941 anförde länsstyrelsen: Mot den kritik

som Gädeman riktat mot brukningen av huvudgården hade fideikommissaren

vänt sig med särskild skärpa under påpekande att den brukningsform

som tillämpades icke toge sikte på spannmålsproduktion utan direkt

inriktade sig på en ur folkförsörjningssynpunkt minst lika viktig mjölkproduktion

samt att denna inriktning för en egendom med Bogesunds läge och

avsättningsförhållanden framstode såsom den naturligaste och lämpligaste.

Länsstyrelsen hade ingen anledning ifrågasätta riktigheten av dessa synpunkter

och enligt vad Gademans promemorior gåve vid handen syntes icke

heller Gädeman vilja bestrida deras berättigande. Hans anmärkningar torde,

såvitt länsstyrelsen kunde förstå, mindre gälla brukningsformen såsom sådan

än konstaterade brister i dess tillämpning. Sålunda hade han påvisat att

odlad jord, som för kreatursuppfödning lagts till vall och beten, i stor

omfattning misskötts genom att icke göras till föremål för gödsling och frösådd.

Och vidare hade han gjort uttalanden, av vilka syntes framgå att

arealerna av den till vall och beten utlagda jorden proportionsvis vida överstege

vad som betingades av storleken av kreatursbesättningen. A huvudgården

medgåve ekonomibyggnaderna möjlighet till en ökning av kreatursstammen

ehuru denna möjlighet icke tillvaratagits. Enligt länsstyrelsens mening

tydde de förhållanden å vilka Gädeman sålunda riktat uppmärksamheten

på en betänklig misshushållning med jorden. Huruvida en dylik misshushållning

i allmänhet ansåges falla under begreppet »uppenbar vanhävd» kunde

måhända vara ovisst. Då den emellertid till sina verkningar icke nämnvärt

syntes skilja sig från rena underlåtenheten att bruka den odlade jorden

och vidmakthålla dess växtkraft, torde skäl finnas för att hänföra den under

nyssnämnda vanhävdsbegrepp.

Vid synen den 7 augusti 1942 anmärktes, att den till bele använda åkerarealen

vore alltför stor, da rikliga naturliga beten funnes att tillgå, samt att

jordens hävd vore mindre god.

Jordbrukskommissionen anförde i skrivelsen till länsstyrelsen den 25 februari

1943: Kommissionen hade icke ansett sig äga rätt att föreskriva viss

produktionsinriktning för gården utan endast föreskrivit sådana åtgärder att

befintlig vanhävd avhjälptes. Fideikommissarien gjorde gällande att animalisk

produktion vore det enda möjliga å egendomen. Även örn kommissionen

funne en sådan uppfattning väl ensidig hade den intet att erinra häremot

under förutsättning att åkerjord och byggnader sköttes så att produktionen

av livsmedel bleve tillfredsställande, vilket för närvarande ingalunda vore

fallet. Tvärtemot fideikommissariens uppfattning hade kommissionen konstaterat

att mjölkproduktionen å såväl huvudgården som Frösvik med tillhörande

gårdar vore abnormt låg i förhållande till arealen även örn gårdarna

vore lagda i normalt växelbruk med såväl animalisk som vegetabilisk produktion.

Med den ensidiga produktionsinriktning som fideikommissarien ansågc

vara den riktiga framträdde detta missförhållande ännu tydligare som

en uppenbar följd av vanhävden. — Utöver den vanhävd som synemännen

konstaterat hade kommissionen för sin del funnit sådan föreligga i avsevärt

större utsträckning men icke ansett sig böra påyrka dess avhjälpande annat

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 v Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

än i de fall då den direkt äventyrade gårdens normala produktionsmöjligheter.

I besiktningsinstrument av maj 1945 anmärke jordbrukskommissionen, att

huvudgården företedde en örn möjligt sorgligare anblick av vanhävd och

förfall än vid tidigare besiktning samt att vissa till gården hörande åkrar

läge oplöjda.

I detta sammanhang antecknades:

att mjölkproduktionen på huvudgården enligt arrendatorns uppgift utgjort

98 709 kg under tiden V. 1940—31/= 1941, 70 584 kg under tiden VT 1941—3%

1942 och 112 409 kg under tiden V* 1944—:% 1945;

att kristidsnämnden beträffande skördeuppskattningen den 11 augusti 1944

på huvudgården lämnat följande uppgift: Ett område örn 25 hektar fodersäd

hade uppskattats giva en skörd av 32 500 kg. Enligt tröskrapporten hade utbytet

dock blivit endast 13 100 kg. Den stora skillnaden mellan uppskattad

och verklig skörd berodde på dåliga bärgningsmetoder. Av vårvete försåldes

under år 1944 600 kg; detta parti vore den enda brödsäd som kommit från

Bogesund regleringsåret 1944—1945 och för övrigt den enda kvarndugliga

brödsäd som gården avkastat under hela krisen:

att arrendatorn å huvudgården i föreskriven anmälan till kristidsstyrelsen

uppgivit: Under sommaren 1945 användes åkerarealen 100 hektar på så sätt:

att vårvete funnes å 1, blandsäd å 25, matärter å \''2. potatis å 1/2, grönfoder

av säd och baljväxter å 3, vall till slåtter å 37, vall avsedd till fröskörd å 3

och vall till bete och grönfoder å 30 hektar. Den 1 juni 1945 funnes på gården

följande kreatursbesättning: 4 hästar, 1 tjur, 39 kor, 26 kvigor och 14 kalvar.

Under år 1944 producerades å gården 100 865 kg mjölk, varav 91 040 kg levererades

till mejeri;

samt att vid skördeuppskattning den 9 augusti 1945 25 hektar blandsäd

beräknats giva en skörd av 32 500 kg.

Beträffande den under huvudgården brukade delen av Askrikegärdet kan

anmärkas följande:

Enligt uppgift av Gädeman i dennes rapport av den 13 september 1941 låg

jorden i fråga huvudsakligen i betesvall, på vilken gran- och tallplantor börjat

göra intåg.

Vid länsstyrelsens besiktning den 29 oktober 1941 uppgav arrendatorn av

huvudgården att å de delar som nyttjades till betesmark endast förekomme

självsådd.

Synemännen konstaterade den 7 augusti 1942 att ett område örn 43 tunnland,

som utgjorde en av Bogesunds bästa jordar, back- och stenfri med god

ägofigur legat i vanhävd sedan år 1932 i det att området varken brukats eller

besåtts. Synemännen föreslogo att fideikommissarie!! förpliktades att omedelbart

bruka området i fråga t. ex. genom upplöjning genast för sådd med

höstsäd eller möjligen vårsäd år 1943.

I sin skrivelse till länsstyrelsen den 25 februari 1943 anförde jordbrukskommissionen:

Askrikegärdet, vilket sedan år 1932 icke varit föremål för brukning,

gödsling eller dikning utan fått helt sköta sig självt, måste för att lämna

tillfredsställande avkastning snarast dikas, upplöjas och gödslas samt besås

med säd, i vilken därest området fortfarande skulle användas till mångårig

betesvall insåning med lämplig fröblandning borde ske. Enligt kommissionens

mening vore arealen såsom enbart betesmark dock för stor i förhållande till

huvudgården i övrigt och dessutom belägen alltför långt bort från densamma

för att på detta sätt kunna tillfredsställande nyttjas, varför Askrikegärdet med

den goda jord, som där funnes i stora skiften, hellre borde inläggas i vanligt

växelbruk. Dess utnyttjande till enbart bete torde även nödvändiggöra upp
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

43

förande av sommarladugård med mjölknings- och vattningsanordningar. Med

anledning härav funne kommissionen för sin del lämpligare att viss del på

vanligt sätt användes till produktion av spannmål och foder men ville som

framhållits icke motsätta sig Askrikegärdets utnyttjande till bete under ovan

angivna förutsättningar.

I resolutionen den 15 november 1943 förpliktade länsstyrelsen som av

syneutlåtandet fann vara styrkt, att 43 tunnland av Askrikegärdet vore föremål

för sådan vanskötsel att jordens avkastningsförmåga äventyrades, fideikommissarien

att vid vite av 3 000 kronor för underlåtenhet därutinnan före

den 1 juni 1945 ha satt ifrågavarande jord i kultur genom rationell brukning

och växtodling.

Sedan fideikommissarien anfört besvär över länsstyrelsens berörda beslut,

inkom länsstyrelsen med utredning utvisande dels att det i överklagade resolutionen

avsedda Askrikegärdet jämte däri ingående del av den s. k. Knäviksängen

i areal innehölle — frånsett ett område om 0,48 hektar som vore

upplåtet till militärförläggning —- 20,06 hektar eller 40,65 tunnland, dels ock

att jordbrukskommissionen beträffande vanhävdens avhjälpande föreslagit

vissa alternativa åtgärder, däribland att ett genom Askrikegärdet och Knäviksäng

löpande utfallsdike skulle bottnas och släntas och andra diken därstädes

iståndsättas samt att sagda område skulle plöjas, gödslas och besås

nied lämpligt frö och skyddsäd för användande till bete.

I resolution den 14 september 1944 fann Kungl. Majit fideikommissa - riens besvär icke föranleda annan ändring i länsstyrelsens resolution än att

tiden för vidtagande av föreskrivna åtgärder för avhjälpande av vanhäyden

bestämdes till senast den 1 juni 1946 och skulle fideikommissarien, därest

han fortfarande önskade nyttja sagda område om 20,06 hektar för grässlätter

och bete, beträffande åtgärder för vanhävdens avhjälpande å området

förfara i huvudsaklig överensstämmelse med jordbrukskommissionens förut

omförinälda förslag.

Vid den av utredningsmännen verkställda besiktningen av huvudgården

konstaterades beträffande jordens brukning, att de anmärkningar i detta

hänseende som enligt den förut lämnade redogörelsen från skilda håll framställts

hade sitt fulla berättigande. Om också de till vall och bete utlagda åkrarna

åtminstone delvis, såsom föidiållandet vore med det s. k. Tallaröskiftet,

befunne sig i jämförelsevis gott tillstånd — säkerligen i viss mån beroende

på den gynnsamma väderleken under 1945 års sommar — måste dock det

brukningssätt som sedan flera år tillämpades anses såsom i hög grad oekonomiskt

och irrationellt. 1 detta hänseende borde framhållas, dels att de arealer

som utlagts till beten finge anses vara alltför stora i förhållande till de

arealer som användes för sädesodling, helst som riklig tillgång på naturliga

betesmarker funnes, dels att någon gödsling av betesmarken eller insåning

av gräsfrö i den uppenbarligen ej skedde och dels att indelning av betesmarken

i fållor ej förekomme, till följd varav djuren under betestiden finge

gå lösa över hela den stora betesarealen. Vidare vöre det tydligt att därest

såsom från fideikommissariens sida gjorts gällande, huvudvikten skulle läggas

på deri animaliska produktionen, misshushållning förelåge så tillvida att

kreatursbesättningen på gården vore alltför liten i förhållande till omfattningen

av slåttervallama och betesmarkerna. Mest rationellt skulle emellertid

vara att avsevärda delar av betesmarkerna plöjdes upp och intoges i cirkulationsbruk,

varigenom sädesproduktionen på gården kunde betydligt ökas.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

2. Nya Ådalen

omfattar 81,25 hektar åker och har år 1945 åsalts ett taxeringsvärde av 89 700

kronor. Brukningsenheten tiar uppkommit genom sammanslagning år 1944

av de forna brukningsdelarna Tenö l1 örn 1\i mantal och fastigheten Södra

Ådalen samt brukas nu av den tidigare arrendatorn å Södra Ådalen med

sistnämnda gård såsom huvudgård. Avståndet mellan de båda gårdarna är

cirka sju kilometer och enda förbindelsen mellan dem utgöres av en väg, som

till större delen befinner sig i miserabelt skick.

Hemmanet Tenö örn 21 hektar åker innehades under åren 1908—1938 aven

och samme arrendator och under påföljande år fram till 1944 av en anförvant

till denne. I arrendeavgäld utgick då 2 000 kronor örn året. Enligt

uppgift skulle det sista arrendekontraktet beträffande Tenö lia utlöpt först

år 1948. Emellertid hade fideikommissarien under år 1943 begärt att arrendatorn

skulle lämna arrendet redan den 1 januari 1944, därvid fideikommissarien

erbjudit för den återstående kontraktstiden en årlig kontant ersättning

av 420 kronor jämte fri dispositionsrätt till åbyggnaderna och rätt att

hålla en häst och en ko jämte smådjur. Arrendatorn som funnit sig böra antaga

fideikommissariens förslag hade på nämnda villkor frånträtt arrendet

den 1 januari 1944, varefter jorden lagts till Södra Ådalen. År 1943 hade å

Tenö lotts 3 hästar och 18 nötkreatur, varjämte arrendatorn hållit traktor.

Åbyggnaderna å Tenö utgöras av mangårdsbyggnad av trä i två våningar,

ladugård under tak av tegel med plats för 18 kor, stall med 4 spinor och loge

sammanbyggda i en länga samt drängkammare och vedbod.

Brukningsdelen Södra Ådalen utgjordes ursprungligen av ett torp, omfattande

enligt 1873 års arealavmätning 9 tunnland 19 kappland. Genom sammanslagning

med angränsande torp och lägenheter utökades arealen till omkring

25 hektar. Under arrendet lades därefter även ett område örn 12 hektar

åker från det F/2—2 kilometer öster örn Södra Ådalen belägna Askrikegärdet.

Sedan ladugård, stall och loge till den väster örn Södra Ådalen liggande

arrendegården Frösvik l1 örn 2 mantal nedbrunnit år 1935, lät fideikommissarien

uppdela den till Frösvik hörande odlade jorden i ungefär tre lika stora

skiften örn 23 hektars storlek, av vilka ett skifte lades till envar av arrendegårdarna

Södra Ådalen, Sandvreten och Röskär.

I arrendeavgäld för hela den nybildade brukningsenheten Nya Ådalen utgår

enligt uppgift av arrendatorn endast 1 500 kronor örn året. Djurbesättningen

å gården utgjorde den 1 juni 1945 4 hästar, 1 tjur, 19 mjölkkor och

3 ungdjur.

Å Södra Ådalen finnas följande byggnader: mangårdsbyggnad i två våningar,

ladugård med plats för 18 djur och loge sammanbyggda i en länga, stall

med 5 spiltor och arbetarbostad.

Vid utredningsmännens besök å Nya Ådalen antecknades följande:

Beträffande byggnaderna å Tenö: Mangårdsbyggnaden som var från 1700- talet men senare tillbyggts var i tämligen gott stånd. Golvet i stallängan var

dåligt. Innertaket i svinhuset som var beläget vid ladugården var uppruttet

och i behov av omläggning.

I fråga om byggnaderna å Södra Ådalen: Ladugården med loge var dåligt

underhållen; den kunde anses motsvara behovet för en gård på högst 15

hektar. Stallet var synnerligen mörkt och även i övrigt bristfälligt både utoch

invändigt; sålunda voro väggbrädema till stor del uppruttna. Arbetarbostaden

var något så när underhållen. Maskiner och redskap belamrade gårdsplanen,

då redskapsskjul saknades. En grönskande gödselstack som låg intill

ladugården innehöll gödsel från åtskilliga år.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kiuvjl. Maj.ls proposition nr lil.

45

Beträffande jordens skötsel: Av åkerarealen som av arrendatorn uppgavs

lill 70 hektar användes 5 hektar till höstvete, 8 hektar till havre, 10 hektar till

blandsäd, V2 hektar till matärter, 1 V2 hektar tilt potatis, 27 hektar till slättervall,

2 hektar till vall för fröskörd, 10 hektar till betesvall och 6 hektar till

bekläda eller obrukad åkerjord. Under är 1914 hade till mejeri levererats

20 600 kg oskummad mjölk.

Den förut omnämnda uppdelningen av Frös viks jorden har pä grund av avståndet

till de olika huvudgårdarna, de dåliga vägföi-bindelserna och de otillräckliga

ekonomibyggnaderna å huvudgårdarna redan frän början medfört

synnerligen stora olägenheter vid brukandet av jorden i fråga med därav följande

vanhävd. Detta förhållande har också påtalats i olika sammanhang.

Redogörelse härför lämnas här nedan även såvitt angår de delar av Frösviksjorden

som lagts under Sandvreten och Röskär.

Sålunda uppgav jordbrukskommissionen i sitt yttrande den 6 november

1940 att beteshagarna å Frösvik i stor utsträckning vore obetade och ängarna

oslagna samt att dikena vore helt eller delvis igengrodda.

Kristidsnämnden anförde i skrivelsen den 4 juli 1941 att, sedan Frösviks

gård samt många torp lagts som sidobruk till andra ännu bebodda gårdar

hade följden blivit att jorden ej alltid skötts som den borde. Någon naturlig

gödsel finge den väl aldrig och knappast någon konstgödsel heller.

Gädeman uppgav i sin rapport till livsmedelskommissionen den 13 september

1941: De tre mindre granngårdar, på vilka Frösviks åkerjord uppdelats,

läge på alltför långt avstånd för alt jorden i fråga skulle kunna rationellt

brukas. Följden hade därför blivit att åkerjorden till större delen läge i gamla

rallar som aldrig erhölle någon gödsel, då de nya brukarnas ursprungliga

djurantal ej kunnat ökas på grund av för små stallutrymmen.

I eli senare yttrande anförde Gädeman: Till Sandvreten å vilken gård uppförts

ekonomibyggnader efter en areal av 22 tunnland hade jordägaren utan

att öka ekonomibyggnaderna lagt dels från Frösvik 47 tunnland och dels från

andra utgårdar 28 tunnland. Härigenom och då avståndet till jorden på Frösvik

utgjorde cirka 3 km hade sistnämnda jord blivit helt vanvårdad. Samma

förhållande rädda beträffande Röskär. Denna gård hade ekonomibyggnader

efter 36 tunnland och hade från Frösvik erhållit ytterligare 47 tunnland. Röskär

del av Frösvik läge cirka 6 km från ekonomibyggnaderna. Jämväl här

vöre brukandet av Frösviks 47 tunnland eftersatt och vanvård förelåge. Frösådd

å slåttervallarna hade tydligen icke ansetts behövlig, utan den växtlighet

som funnes hade kommit genom självsådd.

I syneprotokollet av den 11 augusti 1942 uttalade synemännen om Frösvik

bland annat, att de ansåge att fideikommissarien borde åläggas bygga upp

erforderliga uthus i stället för dem som förstörts genom branden och brukaren

förpliktas att ha full ladugårdsbesättning och hästar. Pä gården funnes

mycket stora och rikliga beteshagar med ymnig betesväxt. Dessa betesmarker

gånge ned mot saltvatten men användes endast till ringa del. Synemännen

trodde sig kunna påstå ali betesmarkerna skulle kunna räcka för omkring

50 nötkreatur i minst 4 månaders betesgång årligen. Någon vanhävd i lagens

mening ansåge synemännen sig ej för det dåvarande kunna konstatera på

Frösvik — delta kunde dock till stor del bero på alt årets rika nederbörd givit

eli sä gott skörderesultat — men då jorden ej kunde tillföras naturgödsel

neli då tillgängen på konstgödsel vore synnerligen begränsad kunde med nuvarande

brukningssystem fullgod skörd ej förväntas under kommande år.

Hagman yttrade i sitt utlåtande den 3 december 1942: Då ekonomibyggnaderna

vid samtliga tre gårdar Ådalen, Sandvreten och Röskär ej vore av

sådan storlek ali de medgåve utökning av djurbestånden, bleve följden helt

visst all Frösviksjorden icke tillfördes någon kreatursgödsel, varför mari där

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

måste räkna med årligen minskade grödor. Visserligen knöde man lill en tid

genom att påföra konstgödsel uppehålla jordens avkastningsförmåga, men

då konstgödseltillgången vore mycket knapp, torde Frösviksjorden bliva mycket

vanlottad vad sådan gödning anginge. Omsorgen örn jordbruket och dess

rationella utnyttjande bjöde att Frösviks gård brukades som en enhet för sig.

Ladugården borde därför snarast återuppföras. Underhållet av diken och

vägar hade eftersatts sedan flera år och även häri borde rättelse ske.

Jordbrukskommissionen uttalade den 4 december 1942 alt till Frösviks gård

hörande öppen jord skulle genom erforderlig avdikning, brukning och gödsling

bringas i sådan hävd att den normala produktionen icke äventyrades.

I skrivelsen till länsstyrelsen den 25 februari 1943 anförde jordbrukskommissionen:

Normal produktion syntes kunna åstadkommas endast genom återuppförande

av erforderliga ekonomibyggnader å Frösvik eller ock genom

utökning till erforderlig storlek av ekonomibyggnaderna å de arrendegårdar

till vilka Frösviksjorden blivit upplåten. I intetdera fallet funne sig kommissionen

befogad alf ingripa utan finge förorda de åtgärder som Hagman i

sitt utlåtande föreslagit.

I resolutionen den 15 november 1943 yttrade länsstyrelsen: Vidkommande

Frösviks gård funne viii länsstyrelsen jordbrukskommissionens anmälan såtillvida

befogad som av vad synemännen upplyst om därstädes rådande brukningsförhållanden

syntes framgå, att den lill gården hörande jordens avkastningsförmåga

äventyrades på grand av otillräcklig gödsling. Då emellertid

förebyggandet därav syntes förutsätta åtgärder som det enligt vanhävdslagen

icke torde kunna åläggas vare sig jordägaren eller brukarna att vidtaga, funne

länsstyrelsen kommissionens anmälan vad denna gård anginge icke föranleda

någon länsstyrelsens ytterligare åtgärd.

Av kristidsnämnden ntsedda besiktningsmän anmärkte i rapport till jordbrukskommissionen

den 25 september 1944 beträffande den del av Frösviksjorden

som tillagts Sandvreten att omkring 4 hektar av 1943 års träda som

delvis plöjts på hösten 1943 för övrigt varken brukats eller besätts år 1944

samt att 5 hektar av första årets vall endast vore beväxt med ogräs.

Vid sitt besök å Bogesundshalvön kunde utredningsmännen på vägen

Södra Ådalen—Frösvik iakttaga att åtskillig till Frösvik hörande under

Södra Adalen brukad jord, som tidigare varit åker, utlagts till betesmark.

På vissa ställen voro dikena fulla med lövsly och skogen fick obehindrad

tränga in på skiftena. Enligt utredningsmännens åsikt måste vanhävd här

anses föreligga. Jorden borde — sedan dikena röjts — plöjas upp, gödslas

och indragas i c i rk u 1 a t i on slira ket.

Utredningsmännen besiktigade härjämte åtskilliga skiften norr om huvudbyggnaderna

å Frösvik. På flera ställen var hävden anmärkningsvärt

dålig; åkerjord bade utlagts till betesmark. På större vallområden var gräset

ännu oslaget, och ifrågasättas kunde örn det någonsin bleve skördat. Ren

vanhävd förelåg.

Beträffande den verkställda sammanslagningen av Tenö, Södra Adalen

och 1/1 av Frösviksjorden uttalade utredningsmännen såsom sin bestämda

mening att denna så långt ifrån medförde några fördelar för jordbruksdriften

att den tvärtom måste anses vara i allra högsta grad irrationell, detta på

grand av det långa avståndet mellan de olika gårdarna och de jämmerliga

vägförbindelserna dem emellan ävensom med hänsyn därtill att å Södra

Adalen som vore huvudgård ej funnes byggnader tillnärmelsevis tillräckliga

att rymma en mot jordarealen svarande kreatursbesättning. Det syntes uppenbart

att den år 1944 skedda sammanslagningen av Tenö och Södra Ådalen

bomme att giva ökad fart åt den redan tidigare inträdda vanhävden å

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

47

Frösviksjorden, varjämte med hänsyn till svårigheten för alt icke säga omöjligheten

av ett förnuftigt brukningssätt på de olika gårdarna vanhävden

även på andra områden än Frösviksjorden måste befaras alltmera gripa omkring

sig.

3. Nya Sandvreten

omfattar 71,25 hektar åker och har år 1945 åsatts ett taxeringsvärde av

74 000 kronor. Brukningsenheten har uppkommit genom sammanslagning

år 1944 av de forna brukningsdelarna Sandvreten l1 örn 1/4 mantal och Holminge

l1 om 72 mantal samt arrenderas nu av den tidigare arrendatorn å

Holminge. Jordbruket å Sandvreten skötes av en son till arrendatorn för

dennes räkning. Avståndet mellan Sandvreten och Holminge uppgår till omkring

2 kilometer.

Hemmanet Sandvreten omfattade enligt uppgift ursprungligen omkring

11 hektar åker men utökades senare med 14 hektar åker från andra utgårdar.

Såsom förut nämnts Indes till hemmanet år 1935 en tredjedel av den

till Frösvik hörande jorden. Sandvreten utarrenderades därefter för 1 550

kronor örn året.

Byggnaderna å Sandvreten utgöras av mångå nybyggnad inrymmande

ett rum och kök, stall och ladugård sammanbyggda i en länga samt loge.

I sin rapport den 13 september 1941 till livsmedelskommissionen påtalade

Gädeman, att ehuru åkerarealen till Sandvreten ökats från 22 till 97

tunnland åbyggnaderna icke undergått någon utvidgning, varjämte han

framhöll att byggnaderna vore i mycket dåligt skick.

Hagman påpekade i sitt utlåtande den 3 december 1942, att byggnaderna

i fråga inom en nära framtid behövde genomgripande repareras.

Beträffande mangårdsbyggnaden och brunn anförde Bjemestam i sitt utlåtande

till hälsovårdsnämnden i februari 1945: Bostaden utgjordes av reveterad

timmerstuga med dålig grund och spruckna väggar. Byggnaden rymde

kök och ett litet lågt rum. Fönstren vore otäta och virket i bågarna uppvisade

röta. Rummet vore försett med kakelugn. Bostaden vore kall och fuktig

samt ytterst dragig. Skafferi och garderob saknades. Bostaden vore nu

sådan att man ej kunde kalla den människovärdig. Genomgripande reparation

och värmeisolering vore nödvändig. Brunnen läge lågt och i markens

nivå, varigenom ytvattnet från omgivningen runne direkt ned i brunnen.

Brunnsvattnet vore också orent med mycket grumligt ytskikt.

Vid sammanträde den 10 februari 1945 beslöt hälsovårdsnämnden att

mangårdsbyggnaden skulle utdömas då den vore i sådant skick att den icke

kunde repareras samt att bostaden skulle vara utrymd senast den 15 augusti

1945 och de som därefter begagnade byggnaden som bostad skulle ådömas

ett vite av 1 000 kronor.

Genom utslag den 3 november 1945 fann länsstyrelsen skäligt sålunda ändra

hälsovårdsnämndens ovannämnda beslut att fideikommissarien ålades att

senast den 1 oktober 1947 ha avhjälpt vissa i eli till länsstyrelsen ingivet besiktningsutlåtande

av den 30 juli 1945 påvisade bristfälligheter å mangårdsbyggnaden.

I fråga örn den del av Frösviksjorden som brukas under Sandvreten hänvisas

till vad förut anförts under Nya Ådalen.

Byggnaderna å Holminge utgöras av mangårdsbyggnad innehållande tre

runi och kök, ladugård med plats för 18 klavbundna djur, stall med fem spiltor

och loge.

I sin rapport den 13 september 1941 uppgav Gädeman beträffande Holminge:

Nuvarande arrendatorn hade brukat gården i 14 år. Något arrende
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kimot. Majlis proposition nr lil.

kontrakt vore ej upprättat och arrendeavgäld hade ej erlagls under alla år.

Vid Gademans besök i september 1941 hade gödsling och plöjning påbörjats

av trädan, vilken legat orörd hela sommaren och mest bestode av en enda

ogräshärd. Alla byggnader vore i beklagansvärt skick och otillräckliga. Gödselstaden

vore fullbelagd och de flytande beståndsdelarna trängde åter in i

stallet. Taken vore bristfälliga och regnvattnet hotade att fullständigt förstöra

väggar och inredning. Bostaden vore i synnerligen bristfälligt och hälsovådligt

skick. Enligt arrendatorns uppgift hade golvytan för 14 år sedan blivit

uppmätt av godsets skogvaktare i och för inläggning av nya golv men hade

sedan dess ej mera blivit åtgjort.

Länsstyrelsen uppgav efter besiktning i yttrande den 4 november 1941 att

såvitt länsstyrelsen kunde finna uppenbar vanhävd torde föreligga å Holminge

och förutsättning finnas för tillämpning av förfogandelagen.

Av kristidsnämnden utsedda besiktningsmän uppgåvo i rapport den 25

september 1944 till jordbrukskommissionen beträffande förhållandena å Holminge:

Ett område om lV2 hektar hade legat i träda sedan år 1943 med gödsel

utkörd i strängar som legat över ett år. Två hektar vårsäd hade kreaturen

avbetat. På ett annat område örn 1 hektar som läge i träda hade upplagts ett

par gödselhögar. En del hade plöjts på hösten 1943 men i övrigt hade området

varken brukats eller besätts under år 1944.

Bjernestam anmärkte efter inspektion å Holminge i februari 1945: Bostaden

vore inrymd i en låg reveterad timmerstuga och beboddes av åtta personer,

därav en minderårig. Hela bostaden vore mörk och ett av rummen hade

en takhöjd av endast 174 cm. I två av rummen funnes kakelugn men i endast

en kakelugn kunde eldas. I det tredje rummet funnes öppen spis. Golven

i bostaden vore delvis dåliga. Innanfönster till rummen saknades. Garderob

saknades och skafferiet vore dåligt. Yttertaket till bostaden vore dåligt

och överallt i detsamma funnes läckor. Nockbeläggning saknades. Bostaden

vore i trängande behov av en genomgripande reparation. Väggar och golv behövde

värmeisoleras och eldstäderna iståndsättas. — Brunnen som läge lågt

vore belägen cirka 10 meter från gödselstacken och avträdet. Den saknade hell

skydd för ytvattnets nedträngande. Hela brunnen vore uttapetserad med alger

och mossor. Djupet vore lV2 meter. Hela bottnen vore täckt av döda maskar.

Vattnet i brunnen vore trots allt klart och utan lukt. Man avstode från smakprov.

Brunnen borde med hänsyn lill grannskapet fyllas igen och ny sådan

uppföras å lämplig plats där tillräckligt med vatten kunde erhållas.

Hälsovårdsnämnden fattade den 10 februari 1945 följande beslut: Med

hänsyn till bostadens dåliga beskaffenhet skulle byggnaden för att kunna användas

såsom bostad iståndsättas i sådant skick som angåves i hälsovårdsstadgan

för landet och skulle arbetet påbörjas senast den 1 maj 1946 och

vara fullständigt färdigt och avslutat den 30 april 1947. Den nuvarande vattenbrunnen

finge icke användas utan den skulle enligt Bjemestams utlåtande

senast den 1 juni 1945 igenstenas och en ny brunn upptagas, som skulle

förses med cementringar och vara fullt iordningställd för godkännande den

1 augusti 1945.

Genom utslaget den 3 november 1945 fann länsstyrelsen skäligt dels återförvisa

målet såvitt anginge bostadshuset å Holminge till hälsovårdsnämnden

för ny behandling, enär i överklagade beslutet icke angivits i vilka avseenden

bostaden vore behäftad med bristfälligheter dels ock på det sätt ändra beslutet

i övrigt att fideikommissarien ålades, att senast den 1 juni 1946 lia låtit

upptaga ny brunn å fastigheten.

Vid utredningsmännens besök å Nya Sandvreten antecknades: Åkerarealen

användes sommaren 1945 enligt arrendatorns uppgift så att vårvete fanns å

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

49

1 V2 hektar, havre å 18 hektar, blandsäd å 2 hektar, matärter å V2 hektar,

potatis å 1/2 hektar, grönfoder å 1 hektar, vall till slåtter å 15 hektar, vall till

fröskörd å 1 hektar, vall till bete å 301l2 hektar och helträda å 4 hektar. Å

fastigheten föddes den 1 juni 1945 3 hästar, 1 tjur, 29 mjölkkor och 12 ungdjur.

— Åkerarealen såväl å Sandvreten som å Holminge var så stor att den

väl motiverade att varje gård brukades för sig såsom självständig enhet,

varför sammanslagningen av nämnda gårdar liksom sambruket med V3 av

Frösvik uppenbarligen voro synnerligen olämpliga.

Vid besiktningen å Sandvreten konstaterades att mangårdsbyggnaden fortfarande

användes som bostad utan att något ändringsarbete såvitt iakttagas

kunde utförts. Vidare befanns att stall och ladugård voro dåliga och att uthusen

överhuvud måste anses fullständigt otillräckliga redan för en gård på

25 hektar.

Å Holminge konstaterades: Ladugården var synnerligen mörk och otidsenlig.

Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas örn ej dess användande som

stall för kreatur kunde anses som djurplågeri. Härtill kom att såväl ladugården

som logen voro mycket dåligt underhållna, delvis förfallna. Byggnaderna

på gården överhuvud taget kunde betecknas såsom varande av »femte

graden». Vad brunnen beträffade så användes denna fortfarande, vilket måste

anses i hög grad upprörande med hänsyn till dess närhet till gödselstaden

och det snuskiga avträdet, invid vilket exkrementer och använt toalettpapper

lågo i öppen dager endast några meter från brunnen.

4. Nya Röskär

omfattar 65 hektar åker och har år 1945 åsatts ett taxeringsvärde av 73 900

kronor. Brukningsenheten har uppkommit genom sammanslagning år 1944

av de forna brukningsdelarna Röskär, Ernvik och Hellsund samt brukas nu

med Röskär som huvudgård.

Till hemmanet Röskär l1 om 1U mantal lädes såsom förut nämnts år 1935

en tredjedel av den till Frösvik hörande jorden. Byggnaderna å Röskär utgöras

av mangårdsbyggnad, ladugård med plats för 13 kor och stall samt loge

under halmtak.

I sin rapport den 13 september 1941 till livsmedelskommissionen framhöll

Gädeman, att arrendatorn å Röskär som ursprungligen brukat 18 hektar

genom tillkomsten av 23 hektar från Frösvik fått alldeles för stor åkeareal

i förhållande till byggnadernas storlek.

Beträffande mangårdsbyggnaden och brunnen å Röskär anmärkte Bjernestam

i februari 1945: Bostaden bestode av fyra rymliga rum och kök i reveterad

byggnad och beboddes av sex personer, därav två minderåriga. Endast

i ett av rummen funnes kakelugn men det vöre ej möjligt att elda i densamma.

Två av de övriga rummen uppvärmdes med kamin. I det fjärde rummet

funnes öppen spis. Ett av rummen som vore förbyggt med en veranda saknade

direkt dagsljus. Bostaden vore kall och under vintern även fuktig. Skafferi

saknades och garderobsutrymmena vore dåliga. Genomgående reparation och

värmeisolering av bostaden vore nödvändiga. — Brunnen läge långt från gården

uppe i skogen.

Vid sammanträdet den 10 februari 1915 beslöt hälsovårdsnämnden att med

hänsyn till mangårdsbyggnadens beskaffenhet densamma för att kunna användas

till bostad skulle iordningställas i sådant skick som angåves i hälsovårdsstadgan

för landet och att arbetet skulle påbörjas senast den 1 maj 1946

och vara avslutat den 30 april 1947.

Genom utslaget den 3 november 1945 fann länsstyrelsen skäligt återförvisa

målet i denna del till hälsovårdsnämnden för ny behandling, enär i överkla
Bihang

till riksdagens protokoll 1046. 1 samt. Nr lil. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

gade beslutet icke angivits i vilka avseenden bostaden vöre behäftad nied

bristfälligheter.

Hemmanet Ernvik l1 om V4 mantal brukades av en och samme arrendator

under 35 års tid fram till 1944. Ehuru den sista arrendeperioden utlöpte

först år 1946, hade arrendatorn på fideikommissariens begäran frånträtt arrendet

två år tidigare. Enligt uppgift hade arrendatorn resterat för arrendeavgifter

— arrendet hade år 1921 höjts från 600 till 1 300 kronor årligen

— och fideikommissarie!! hade i samband med avträdet 1944 efterskänkt sin

arrendefordran och förbundit sig att låta arrendatorn och hans hustru utan

ersättning disponera åbyggnaderna kontraktstiden ut. Å hemmanet som omfattade

20 hektar odlad jord hade år 1943 fötts 9 kor, 1 kviga och 2 hästar.

Beträffande byggnaderna å Ernvik kan anmärkas att Hagman i sitt utlåtande

den 3 december 1942 yttrade, att byggnaderna i fråga inom en nära

framtid behövde genomgripande repareras.

Bjernestam uppgav i sitt utlåtande i februari 1945: Mangårdsbyggnaden bestode

av en reveterad timmerstuga med låg sockel, innehållande fyra rum och

två kök, varav tre rum med kök utgjorde bostad för arrendatorn. Rummen

vore stora och ljusa, golven emellertid otäta med dåliga trossbottnar. I samtliga

rum funnes kakelugnar men dessa vore så dåliga att man ej litade på deras

eldsäkerhet. Bostaden vore mycket kall och under kalla vintrar kunde

högre temperatur inomhus ej ernås än + 9 å 10 grader; vättnet i köket fröse

o. s. v. Skafferi och garderob saknades. Bostaden vore i stort behov av reparation

och måste värmeisoleras för att ej vara hälsovådlig.

Hälsovårdsnämnden meddelade vid sammanträdet den 10 februari 1945

beträffande mangårdsbyggnaden å Ernvik beslut av samma innehåll som

beträffande mangårdsbyggnaden å Röskär.

I sitt utslag den 3 november 1945 fann länsstyrelsen skäligt återförvisa

målet jämväl i denna del till hälsovårdsnämnden för ny behandling.

Torpet Hellsund med omkring 3 hektar odlad jord utarrenderades såsom

särskild brukningsdel fram till år 1944. Beträffande byggnadsbeståndet å

Hellsund kan anmärkas, att hälsovårdsnämnden genom sitt beslut den 10

februari 1945 dels med hänsyn till att mangårdsbyggnaden vöre i sådant skick

att den icke kunde repareras utdömt densamma, dock med föreskrift att den

siste arrendatorn å Hellsund ägde bebo byggnaden under återstående kontraktstid,

dels ock beträffande vattenbrunnen å gården förordnat att densamma

skulle upprensas och förses med cementringar samt avdikas för ytvattnet

ävensom att marken kring brunnen skulle höjas, vilka arbeten skulle

igångsättas omedelbart. I utslaget den 3 november 1945 prövade länsstyrelsen

skäligt dels fastställa hälsovårdsnämndens beslut att utdöma bostadshuset

å Hellsund dels ock på det sätt ändra beslutet beträffande avhjälpandet av

vissa bristfälligheter å brunnen att detta arbete skulle vara utfört senast

den 1 juni 1946.

Vid utredningsmännens besiktning av Nya Röskär antecknades följande.

Beträffande byggnaderna å Röskär: Ladugården var mycket dåligt underhållen

med röta i innertaket och otätt yttertak; byggnaden visade ett framskridet

förfall. Logen var mycket olämpligt placerad, 150—200 meler från

ladugården. Redskap och maskiner voro uppställda i det fria, då vagnslider

saknades. Byggnaderna vörö knappt tillräckliga för Röskär med dess

ursprungliga areal av cirka 18 hektar och givetvis fullkomligt för små för

den nuvarande brukningsdelen örn ungefär 65 hektar åker.

I fråga om byggnaderna å Ernvik: Ladugård och loge voro mycket dåligt

underhållna för att icke säga förfallna samt för små för en gård om 20 hektars

storlek. Vattnet i brunnen befanns odrickbart.

Beträffande jordens skötsel: En del av åkerjorden vid Ernvik låg obrukad.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr lil.

51

Enligt uppgift av arrendatorn användes åkerarealen sommaren 1945 på så

sätt att höstvete fanns å 2 hektar, havre å 7 hektar, blandsäd å 4 hektar,

matärter å 1I2 hektar, potatis å 1U hektar, vall till slåtter å 26 hektar, vall till

vete och grönfoder å 20 hektar samt helträda och obrukad åkerjord å 5

hektar. Djurbesättningen den 1 juni 1945 utgjordes av 5 hästar, 2 unghästar,

1 tjur, 11 kor och 1 kviga. Mjölk hade icke levereratsi till mejeri under år

1944.

I fråga om den del av Frösviks jorden som brukas under Nya Röskär hänvisas

till vad därom anförts under Nya Ådalen.

5. Nya Gåsvik

omfattar 51.25 hektar åker med ett år 1945 åsatt taxeringsvärde av 53 100

kronor. Brukningsenheten har uppstått genom sammanslagning år 1944 av

de forna brukningsdelarna Gåsvik, Nible och Ladvik samt arrenderas av

den tidigare arrendatorn å Gåsvik. Jordbruket å Nible skötes av en anförvant

till arrendatorn för dennes räkning. Avståndet mellan Gåsvik och Ladvik är

omkring 4 kilometer och vägen mellan dessa gårdar är mycket dålig, knappast

framkomlig med bil.

Hemmanen Gåsvik l1 och 21 vartdera om 1/2 mantal och med en sammanlagd

åkerareal av omkring 25 hektar brukas av arrendatorn sedan år 1915.

Enligt uppgift undergick arrendeavgiften för Gåsvik 1 500 kronor örn året icke

någon höjning i samband med att arrendet utökades med Nible och Ladvik.

Byggnaderna å Gåsvik utgöras av två mangårdsbyggnader av timmer i en

våning, ladugård med plats för 18 djur, stall och loge.

I sin rapport den 13 september 1941 yttrade Gädeman beträffande Gåsvik:

Byggnaderna vore i dåligt skick och bostaden hälsovådlig. Arbetarbostaden

d. v. s. den ena mangårdsbyggnaden som vore mycket dålig uthyrdes till

sommarnöje men vore ej användbar för sitt egentliga ändamål. På grund härav

kunde arbetshjälp ej erhållas och gårdens skötsel bleve lidande. Gården

sköttes av arrendatorn med hjälp av hustru och dotter. En egen häst och två

kronan tillhöriga hästar funnes.

Gädeman tilläde i en skrivelse av den 21 oktober 1941: Då byggnaderna

vore i synnerligen bristfälligt skick, saknade arrendatorn möjlighet att anskaffa

nödig arbetskraft till gården. Det vore uppenbart att man icke kunde

rationellt bruka 25 hektar med en personal av en man och två kvinnor.

Länsstyrelsen anförde i yttrande den 4 november 1941, att länsstyrelsen

funne det tveksamt huruvida de av Gädeman påpekade bristerna å byggnaderna

kunde giva anledning att beteckna gården såsom uppenbart vanhävdad.

Beträffande den av arrendatorn bebodda mangårdsbyggnaden och brunnen

å fastigheten anmärkte Bjernestam vid besiktning i februari 1945: Bostaden

vore inrymd i en låg envåningsbyggnad, innehållande två rum och

kök, och beboddes av tre personer, därav en minderårig. I köket funnes järnspis,

i det ena rummet kakelugn och i det andra rummet öppen spis. I det

sistnämnda rummet vore ytterväggarna delvis ruttna, särskilt i hörnen och

under fönstren, taket vore trasigt och genom defekterna runne trossbottenfyllningen

ned i rummet. Golven i bostaden vore dåliga och otäta. Fönstren

vore små, otäta och dragiga. Bostaden vore kall. Skafferi saknades. En provisorisk

garderob vore inredd i ett av rummen. Yttertaket vore otätt och

starkt sviktande. Omdömet om bostaden vore att den vöre ytterst dålig och

i sitt nuvarande skick ej människovärdig. — Brunnen läge lågt i markens

nivå. Dess väggar vore satta med stora sprängslenar ulan cement mellan

stenarna, överslå delen vore försedd med träram.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Hälsovårdsnämnden beslöt den 10 februari 1945 dels att den av arrendatorn

bebodda byggnaden skulle nied hänsyn till sin dåliga beskaffenhet iståndsättas

i sådant skick som angåves i hälsovårdsstadgan för landet och dels

att vattenbrunnen skulle förses med cementringar och markytan samtidigt

höjas kring brunnen för att hindra ytvattnet att rinna till brunnen, vilka

samtliga arbeten skulle börja senast den 1 maj 1945 och vara avslutade den

30 april 1946.

I sitt beslut den 3 november 1945 fann länsstyrelsen skäligt på det sätt

ändra hälsovårdsnämndens beslut att fideikommissarie!! ålades att dels senast

den 1 april 1948 ha avhjälpt bristfälligheterna å bostaden i enlighet med

ett av byggmästaren J. H. Magnusson den 30 juli 1945 upprättat, av hälsovårdsnämnden

åberopat besiktningsuilåtande dels ock senast den 1 juni 1946

ha utfört de för avhjälpande av bristfällighetema å brunnen erforderliga

arbetena.

Hemmanet Nible l1 om 1U mantal, till vilket år 1922 lades hemmanet Tornboda

l1 örn likaledes V4 mantal, omfattade en gemensam ägovidd av omkring

19 hektar. Den siste arrendatorn å Nible och Tornboda, som erlagt ett årligt

arrendebelopp av 1 500 kronor och vilkens tioåriga arrendekontrakt skolat

utgå den 14 mars 1946, hade på fideikommissariens begäran frånträtt arrendet

två år i förtid, därvid fideikommissarien dels efterskänkt arrendefordran,

enligt uppgift uppgående till 8 500 kronor, dels ock förbundit sig

att lämna arrendatorn nied familj fri bostad å Nible under återstående kontraktstid.

Å gården hade under år 1943 fötts 2 hästar samt 10—12 kor. —

Byggnaderna å Nible utgöras av mangårdsbyggnad av timmer i två våningar

under tak av tegel, ladugård, stall och loge samt nio småhus.

Bjemestam anmärkte efter sin besiktning i februari 1945: Mangårdsbyggnaden

utgjordes av ett lågt tvåvåningshus som innehöllc två rum och kök i

vardera våningen. Ä nedre botten vore takhöjden mycket låg, i ett av rummen

endast 185 cm. Rummen vöre små och mörka till följd av de små

fönstren. Bostaden vore kali; endast ett av rummen hade kakelugn; det

andra rummet vore försett med öppen spis, som icke kvarhölle någon värme

utan endast gåve strålningsvärme. Under kalla vintrar uppgåves temperaturer

på — 5° ha förekommit i bägge rummen. Klädgarderob saknades. Skafferi

vore provisoriskt inrymt i förstugan. — I våningen en trappa upp vöre uppvärmningsanordningama

ytterst dåliga med spis i köket men för övrigt endast

en järnkamin som ej kvarhölle värmen sedan elden i densamma slocknat.

Ytterväggarna vöre mycket tunna och ej tillräckligt isolerande. Det

syntes som om övre våningen tillkommit genom påbyggnad av den ursprungliga

undre våningen. Bostaden beboddes av fem personer, därav tre minderåriga

barn. Byggnaden vore i sitt nuvarande skick icke lämplig som bostad.

Genomgripande reparation och värmeisolering eller ännu hellre fullständig

ombyggnad vore här av nöden. — Brunn med användbart vatten saknades.

Dricksvattnet måste hämtas från brunn vid torpet Eriksberg, som läge 700—

800 meter från bostaden. Brunnsfrågan måste även tillfredsställande ordnas.

Hälsovårdsnämnden beslöt vid sammanträde den 10 februari 1945: Med

hänsyn till mangårdsbyggnadens dåliga beskaffenhet skulle densamma för

att kunna användas till bostad iståndsätta» i sådant skick som angåves i

hälsovårdsstadgan för landet. Som det saknades vattenbrunn till bostaden,

skulle sådan upptagas på lämplig plats, därvid den skulle förses med cementringar

och byggas så att ytvattnet ej förorenade vattnet. Samtliga arbeten

skulle påbörjas senast den 1 maj 1945 och vara avslutade den 30 april

1946.

I sitt utslag den 3 november 1945 prövade länsstyrelsen skäligt i så måtto

ändra hälsovårdsnämndens beslut att fideikommissarien ålades att dels se
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

53

nast den 1 april 1948 ha avhjälpt bri sif älligh e l e rn a å bostaden i enlighet

nied ett av byggmästaren J. H. Magnusson den 30 juli 1945 upprättat, av

hälsovårdsnämnden åberopat besiktningsutlåtande dels ock senast den 1 juni

1946 lia låtit upptaga ny brunn.

Av kristidsnämnden utsedda besiktningsmän vilka besökt Nible den 22

september 1944 uppgåvo att ett område örn 4 hektar läge i träda som ej

brukats under sommaren och troligen ej bleve sått år 1944.

Hemmanet Ladvik l1 om V« mantal med en åkerareal av omkring sex hektar

arrenderades enligt uppgift fram till år 1939 eller 1940 såsom särskild brukningsdel

men brukades därefter av arrendatorerna av intilliggande gårdar.

Jordbrukskommissionen fastslog i yttrande den 13 augusti 1941 att vanhävd

förelåge å Ladvik.

Även Gädeman ansåg i rapporten den 13 september 1941 att ren vanhävd

förelåge samt tilläde: Några djur funnes ej på gården. Stall- och ladugårdsinredningen

vore uppriven. Jorden vore mycket dåligt skött.

Länsstyrelsen fann i yttrande den 4 november 1941 att uppenbar vanhävd

förelåge å Ladvik och att förfogandelagen vore tillämplig i detta fall.

Kristidsnämnden anmärkte efter besiktning i september 1944, att vid Ladvik

en tredjedel av arealen läge i gamla vallar medan resten ej alls brukades

utan ogräset där frodades.

Vid utredningsmännens besök å Nya Gåsvik antecknades följande:

Beträffande byggnaderna: Ä Gåsvik syntes några förbättringsarbeten ännu

icke vara utfärda på den av arrendatorn bebodda mangårdsbyggnaden. Den

andra mangårdsbyggnaden (arbetarbostaden) å gården var uthyrd till sommargäster.

En fiskarstuga var obebodd och helt förfallen. Ladugården var

mörk och otidsenlig men underhölls nödtorftigt; det inre av ladugården hade

under sommaren kalkputsats. -—- Vid Nible befunnos samtliga hus vara dåligt

underhållna. Bebyggelsen med de mångå småhusen verkade planlös.

Några förbättrings- eller reparationsarbeten å mangårdsbyggnaden hade icke

påbörjats. Fortfarande fanns ingen brunn på närmare avstånd än 700—800

meter. — Mangårdsbyggnaden å Ladvik som uthyrdes till sommarbostad

var nödtorftigt underhållen. Ekonomihusen företedde begynnande förfall.

Gården gav ett övergivet och öde intryck. Inga människor påträffades och

några djur syntes icke till.

I fråga om jordens skötsel: Enligt uppgift av arrendatorn användes sommaren

1945 åkerarealen å Nya Gåsvik så att höstvete fanns å 4 hektar, havre

å 11 hektar, matärter å V2 hektar, potatis å 1 hektar, vall till slåtter å 14

hektar, vall avsedd till frösådd å 2 hektar, vall till bete och grönfoder å 7

hektar och helträda eller obrukad åkerjord å 5 hektar. Under år 1944 levererades

till mejeri 12 000 kg oskummad mjölk. På Gåsvik och Nible höllos

inalles 5 hästar och 30 nötkreatur medan några djur icke voro uppställda

vid Ladvik. Åtskilliga skiften vid Ladvik voro obesådda eller oskördade; på

ett skifte hade såtts vete som dock i hög grad var bemängt med ogräs. Jorden

å Ladvik låg i uppenbar vanhävd.

0. Nya Norrkulla

omfattar 59 hektar åker och har 1945 åsatts ett taxeringsvärde av 65 900

kronor. Brukningsenheten bär uppkommit genom sammanslagning år 1944

av de forna brukningsdelarna Norrkulla, Nässeldal och Bullerholm samt

brukas nu med Norrkulla såsom huvudgård. Norrkulla med därunder brukade

Söderkulla ligger på Kullön och skiljes från det på fastlandet belägna

Nässeldal genom ett sund som är några hundra meter brett. Bullerholm utgöres

av en ö som ligger ännu längre bort från Nässeldal.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Hemmanen Norrkulla l1 och Söderkulla l1 om vartdera Vi mantal ha en

gemensam åkerareal av omkring 22,5 hektar. Byggnaderna å Norrkulla utgöras

av mangårdsbyggnad av timmer i två våningar med två rum och kök i

vardera våningen, ladugård, stall samt loge under tegeltak.

Bjemestam uppgav i sitt utlåtande av februari 1945 beträffande Norrkulla:

Mangårdsbyggnadens rum å nedre botten vore synnerligen mörka och

hade en takhöjd av 190 cm. I övre våningen sviktade innertaken betänkligt

på grund av alltför svaga bjälkar. Bostaden som beboddes av fyra personer

därav två barn under fyra år, vore kall och dragig. Rummen i övre våningen

saknade innanfönster. Golven vöre överallt dåliga och otäta samt uppvisade

röta. Genomgripande reparations- och värmeisolerande arbeten vore nödvändiga

för att bostaden skulle kunna bliva människovärdig. — Brunnen läge i

markens nivå. Det nu förefintliga träkaret uppvisade röta och borde utbytas

mot exempelvis cementringar.

Den 10 februari 1945 beslöt hälsovårdsnämnden dels att med hänsyn till

mangårdsbvggnadens dåliga beskaffenhet byggnaden för att kunna användas

till bostad skulle iståndsättas i sådant skick som angåves i gällande hälsovårdsstadga,

vilket arbete skulle påbörjas senast den 1 maj 1945 och vara

fullständigt färdigt och avslutat den 30 april 1946, dels beträffande vattenbrunnen

att den skulle förses med cementringar, samtidigt som markytan

kring brunnen höjdes för att förhindra ytvattnets nedrinnande i brunnen, vilket

arbete även skulle vara utfört inom angiven tidrymd, dels ock att om

dåvarande bostadsinnehavaren Algot Håkansson avflyttade, ingen finge där

inflytta förrän de ålagda reparationerna vore avslutade.

Byggmästare J. H. Magnusson uppgav i ett den 30 juli 1945 på hälsovårdsnämndens

begäran avgivet intyg: Byggnaden vore i sin helhet i så dåligt

skick att den under inga förhållanden kunde repareras. Allt vore ruttet

och dåligt och det funnes inga utsikter att kunna göra något åt byggnaden.

Det vore bäst att uppföra en ny byggnad.

I sitt utslag den 3 november 1945 återförvisade länsstyrelsen målet, i vad

anginge bostaden, till hälsovårdsnämnden för ny behandling, varjämte tiden

för iordningställande av brunnen bestämdes till den 1 juni 1946.

Till hemmanet Nässeldal l1 örn V* mantal lades enligt uppgift dels år 1922

huvudsakliga delen av jorden till torpet Vreten dels ock år 1933 hemmanet

Bogsätra l1 om V2 mantal, varefter brukningsdelen kom att omfatta ungefär

30 hektar. För Nässeldal hade år 1943 utgått en arrendeavgift av 1 000

kronor om året; å gården hade nämnda år fötts 3 hästar och 15—18 kor

jämte ungdjur. Den sista arrendatorn å Nässeldal, vilkens arrendekontrakt

skolat utgå den 14 mars 1948, hade på fideikommissariens begäran frånträtt

arrendet redan den 14 mars 1944. Fideikommissarien hade därvid dels efterskänkt

en arrendefordran på cirka 4 000 kronor dels ock förbundit sig att

låta arrendatorn utan ersättning kvarbo på gården i fyra års tiel. En son till

arrendatorn hade därefter övertagit arrendet av den sammanslagna fastigheten

men hade på grund av de svårigheter som varit förenade med fastighetens

brukande lämnat arrendet redan efter ett år.

Byggnaderna å Nässeldal utgöras av mangårdsbyggnad, ladugård, stall och

loge.

Gädeman uppgav i sin rapport den 13 september 1941: Nässeldal vore den

ursprungliga brukningsdelen. Efter hand som byggnaderna å Vreten och

Bogsätra förfallit eller delvis rivits, hade jorden lagts under Nässeldal. Ä

denna brukningsdel sköttes jorden bättre än å de övriga av Gädeman besökta

gårdarna men byggnaderna vore otillräckliga, dragiga och kalla. Bostaden

å Nässeldal utdömdes redan år 1925 av hälsovårdsnämnden men beboddes

förfarande av arrendatorn i samma skick. Jordägaren påbörjade

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr lil.

55

uppförandet av ny bostad för 15 år sedan men denna fullbordades ej, varför

den nu hotades av fullständigt förfall innan den ännu tagits i bruk.

Gädeman beriktigade senare sina ovan lämnade uppgifter i så måtto att

de förfallna byggnaderna funnes å Vreten och ej å Högsätra.

Bjernestam anmärkte vid sin besiktning i februari 1945 beträffande Nässeldal:

Bostaden utgjordes av en låg stuga, vilande på en låg stensockel, och

innehölle kök och två små rum som beboddes av fem personer, därav ett

barn på tre år. Köket vore försett med spis. I det ena rummet funnes en som

värmekälla omöjlig öppen spis; det andra rummet saknade helt eldstad.

Rummen vore låga och mörka med en takhöjd av endast 190 cm. Golven

vore dåliga och otäta med murkna tiljor som ej ens förmådde uthärda trycket

från möblerna utan dessa sjönke rätt igenom golvet. Fönstren vöre låga

och otäta samt oerhört dragiga. Bostaden vore i sitt nuvarande^ skick icke

tjänlig som människobostad. För att här erhålla en god bostad måste genomgående

reparation och värmeisolering eller ännu hellre fullständig nybyggnad

utföras. Brunnen, som läge 200—300 meter från bostaden, vore cirka en

meter djup och helt beklädd med trä. Vid inspektionstillfället användes den

till kylning av mjölk, varvid flaskorna, som tydligen tagits direkt från ladugården,

nedsattes i brunnen.

Hälsovårdsnämnden fattade därefter den 10 februari 1945 följande beslut:

Med hänsyn till att byggnaden vöre i så dåligt skick att den icke kunde repareras

utdömdes bostaden, dock med det förbehållet att de där boende

gamla makarna Håkansson finge bebo bostaden under den tid deras kontrakt

varade. Efter denna tid finge byggnaden icke användas till människobostad.

I sitt utslag den 3 november 1945 fann länsstyrelsen ej skäl att göra ändring

i hälsovårdsnämndens beslut att utdöma bostadshuset å Nässeldal.

Bullerholm l1 om 1U mantal, innehållande sex hektar åker, hade med tillhörande

fiske arrenderats av en och samme person under 23 års tid fram

till 1944. I arrendeavgift utgick ett kontant belopp av 1 000 kronor om

året, varjämte arrendatorn var skyldig att årligen till fideikommissarien leverera

52 kilogram gädda eller abborre. På fideikommissariens begäran hade

arrendatorn frånträtt arrendet redan den 14 mars 1944, ehuru arrendetiden

utgått först den 14 mars 1948. Fideikommissarien hade därvid skriftligen

förbundit sig att låta arrendatorn utan ersättning få disponera bostaden å

Bullerholm till år 1948. Muntligen hade arrendatorn blivit lovad att även få

utöva fisket under samma tid utan särskilt vederlag. På gården hade år 1943

fötts en häst och fem kor.

Byggnaderna å Bullerholm utgöras av mangårdsbyggnad av timmer under

tak av tegel, ladugård sammanbyggd med loge samt svinhus.

Bjernestam anmärkte vid sin besiktning av mangårdsbyggnaden i februari.

1945: Den låga stugan innehölle kök och litet rum. Lägenheten vöre kall

och kunde endast hjälpligt hållas varm från köket. Bostaden vore i stort

behov av värmeisolering i fråga om väggar, golv och fönster. . o

Hälsovårdsnämnden beslöt den 10 februari 1945 att bostaden skulle istandsättas

i sådant skick som angåves i hälsovårdsstadgan och att arbetet därmed

skulle påbörjas senast den 1 maj 1945 och vara fullständigt färdigt och avslutat

den 30 april 1946.

I sitt utslag den 3 november 1945 ändrade länsstyrelsen så till vida hälsovårdsnämndens

beslut att fideikommissarien ålades alt senast den 1 april

1948 lia avhjälpt bristfälligheterna å bostaden i enlighet med ett av byggmästaren

.1. IL Magnusson den 30 juli 1945 upprättat, av hälsovårdsnämnden

åberopat besiktningsutlåtande.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Vid utredningsmännens besök å nya Norrkulla antecknades beträffande

de särskilda gamla brukningsdelarna följande:

Mangårdsbyggnaden å Norrkulla var förfallen: väggbräderna voro uppruttna

och virket som med lätthet kunde bortplockas med fingarna hade på

somliga ställen fallit av så att stora hål uppstått i väggarna. Det måste anses

utsiktslöst att reparera byggnaden. Ladugården var utvändigt i mycket dåligt

skick; här och var saknades bräder. Även stallet var dåligt, särskilt invändigt.

Logen var försvarligt underhållen. Byggnaderna kunde vad anginge

storleken anses någorlunda tillfredsställande för den ursprungligen till Norrkulla

brukade arealen, enligt uppgift omkring 22,5 hektar, men voro fullständigt

otillräckliga för det genom tillkomsten av Nässeldal och Bullerholm

utökade jordbruket. Djur, redskap och foder måste nu medelst färja forslas

från huvudgården till ^gårdarna, vilket naturligtvis var till stor olägenhet.

Vid den förfallna bryggan till Norrkulla låg en tämligen stor flatbottnad

färja, delvis fylld med vatten, vilken tydligen var avsedd att användas vid

forsling av kreatur, maskiner, säd och foder mellan Kullö och fastlandet. —

Å Norrkulla lågo trädor på flera tunnlands storlek obrukade och fullbeväxta

med ogräs.

Mangårdsbyggnaden å Söderkulla var totalt förfallen: taket å densamma

hade rasat in. Logen var fallfärdig och stöddes med bjälkar. Större delen av

jorden syntes vara oplöjd sedan flera år tillbaka. Det därå växande gräset

var ännu oslaget. En del av jorden hade utlagts till träda, som emellertid

var alldeles igenväxt.

Ä Nässeldal befanns den i Gademans rapport av den 13 september 1941

omnämnda, av fideikommissarien år 1925 påbörjade bostadsbyggnaden ännu

sta kvar i oiullbordat skick. Enligt uppgift hade kommunalnämnden i sin

egenskap av hälsovårdsnämnd år 1924 utdömt arrendatorbostaden och förbjudit

dess användande såsom bostad vid vite av 1 000 kronor. Arrendatorn

hade då flyttat till torpet Damsta och fideikommissarien hade påbörjat uppförandet

av den nya bostadsbyggnaden. Sedan arrendatorn av den anledning,

att torpet Damsta legat på för långt avstånd från ekonomibyggnaderna å

Nässeldal flyttat tillbaka till den gamla bostaden, hade kommunalnämnden

återtagit sitt vitesbeslut och hade fideikommissarien i samband därmed avbrutit

uppförandet av den nya bostaden. Vid utredningsmännens besök konstaterades

att den gamla arrendatorsbostaden alltjämt befann sig i underhaltigt

skick och att den år 1925 påbörjade nya bostadsbyggnaden numera höll på

att alldeles förfalla.

Å Bullerholm syntes några reparationsarbeten å mangårdsbyggnaden ej

vara utförda. Å uthusbyggnaden, inrymmande ladugård och loge, hade en

del väggbräder lossnat; i övrigt var byggnaden något så när underhållen.

Någon säd odlades ej å gårdens ägor utan all mark låg i bete och vall. Höskörden

hade ännu den 18 augusti ej slagits. Nötkreatur eller hästar funnos

ej på gården.

Vidare antecknades: Enligt arrendatorns uppgift användes åkerarealen å

Nya Norrkulla sommaren 1945 så, att höstvete fanns å 4 hektar, havre å

7 hektar, blandsäd å 8 hektar, potatis å V4 hektar, vall till slåtter å 21 hektar,

vall till fröskörd å 1 hektar, vall till bete å 6 hektar och helträda å likaledes

6 hektar. Djurbesättningen utgjordes av 3 hästar och 5 kor. Arrendeavgiften

uppgick till 1 200 kronor om året. — För utredningsmännen framstod det

såsom fullständigt huvudlöst att till en brukningsdel sammanslå de på Kullö

belägna gårdarna Norrkulla och Söderkulla med gårdar på fastlandet och

detta så mycket mer som åtminstone Nässeldal utgjorde ett fullt bärkraftigt

jordbruk.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

57

7. Nya Sundby

omfattar 77,25 hektar åker med ett år 1945 åsatt taxeringsvärde av 77 800

kronor. Brukningsenheten har uppkommit genom sammanslagning år 1944

av de forna brukningsdelarna Sundby, Broknäs och Ut-Eke samt brukas nu

med Sundby såsom huvudgård.

Hemmanet Sundby l1 örn 1 mantal innehållande omkring 28 hektar var

i tjugo års tid fram till år 1944 utarrenderat till en och samme brukare mot

ett årligt arrende av 1 500 kronor. Den sista arrendeperioden skulle ha utlöpt

den 14 mars 1948. Då fideikommissaiäen önskat attt arrendatorn från och

med den 14 mars 1944 skulle övertaga jämväl arrendet av Broknäs och UtEke

men arrendatorn funnit detta ogörligt, hade han frånträtt sitt arrende

av Sundby redan år 1944 och därvid av fideikommissarien medgivits fri bostad

å ett hus på torpet Stensängen under återstående kontraktstid. Å Sundby

hade år 1943 fötts 5 hästar och 20 nötkreatur.

Byggnaderna å Sundby utgöras av mangårdsbyggnad örn fem rum och

kök, ladugård, stall och loge.

Bjernestam anmärkte vid besiktning i februari 1945: Trots att mangårdsbyggnaden

i jämförelse med övriga beskrivna bostäder vore relativt nybyggd,

vore den dåligt isolerad och därför kall och fuktig. Hela bostaden borde värmeisoleras.

— Brunnen läge utanför gårdsområdet i en sänka, där särskilt

på våren och hösten mycket vatten bleve stående. Den läge vidare i markens

nivå och vöre fullständigt oskyddad gentemot omgivningen. Ytvattnet måste

med lätthet tränga ned i brunnen. Den borde förses med skyddande väggar

t. ex. av cement och kar av samma material.

Hälsovårdsnämnden beslöt den 10 februari 1945 dels att bostaden skulle

repareras enligt Bjernestams utlåtande, dels ock att vattenbrunnen skulle

förses med cementringar, marken omkring brunnen dikas för avledande av

ytvattnet och marken kring brunnen höjas, vilka samtliga arbeten skulle

vara färdiga och avslutade den 31 december 1945.

I sitt utslag den 3 november 1945 fann länsstyrelsen skäligt ändra hälsovårdsnämndens

beslut i så måtto att fideikommissarien ålades dels att senast

den 1 april 1948 ha låtit avhjälpa bristfälligheterna å bostaden i enlighet

med ett av byggmästaren J. H. Magnusson den 30 juli 1945 upprättat, av

hälsovårdsnämnden åberopat besiktningsutlåtande dels ock att senast den

1 juni 1946 ha utfört arbetena för avhjälpande av bristfälligheterna å brunnen.

Hemmanet Broknäs l1 om J/4 mantal hade under åren 1918—1943 arrenderats

av en och samma brukare mot ett årligt arrende av 1 600 kronor. På

fideikommissariens förslag hade arrendatorn frånträtt arrendet den 1 januari

1944, därvid fideikommissarien förbundit sig att till arrendatorn utbetala

en gottgörelse för arrendets upphörande av 2 000 kronor om året under

fyra år. Å Broknäs som omfattade ungefär 26 hektar åker hade år 1943 fötts

3—4 hästar och 15 kor.

Byggnaderna å Broknäs utgöras av mangårdsbyggnad av timmer under

tak av tegel, inrymmande två rum och kök, ladugård, stall och loge samt arbetarbostäder.

Hälsovårdsnämnden beslöt den 10 februari 1945 att bostaden med hänsyn

till sin dåliga beskaffenhet icke finge användas till arrendators- eller arbelarhostad

eller uthyras till vinterbostad förr än den vore i sådant skick att den

kunde godkännas av hälsovårdsnämnden.

Byggmästaren J. H. Magnusson, som på hälsovårdsnämndens begäran besiktigat

mangårdsbyggnaden, uppgav i ett den 30 juli 1945 dagtecknat intyg:

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Källare saknades; byggnaden vöre i sin helhet mycket dålig. Grunden av

gråsten vore alldeles förintad. Golven vore ruttna saint bjälklagen liksom

eldstäderna mycket dåliga. Takhöjden vöre cirka två meter. Ytterväggar,

bjälklag och golv vore ruttna. Skorstensstocken måste rivas och muras örn

samt grunden gjutas om. Byggnaden syntes icke kunna repareras så att den

kunde användas till bostad.

I sitt utslag den 3 november 1945 fann länsstyrelsen ej skäl göra ändring

i hälsovårdsnämndens beslut.

Hemmanet Ut-Eke l1 om 1 mantal, som omfattade ungefär 20 hektar, utarrenderades

år 1937 på tio års tid mot ett årligt arrendebelopp av 1 500

kronor. Arrendatorn hade emellertid kommit på rest med arrendet för 3 000

—4 000 kronor. På fideikommissariens förslag hade arrendatorn frånträtt

arrendet redan den 14 mars 1944, därvid fideikommissarien efterskänkt sin

arrendefordran samt förbundit sig att låta arrendatorn bo kvar utan ersättning

å Ut-Eke med rätt till fritt bränsle och potatisland under återstående

kontraktstid. År 1943 hade å gården fötts 3 hästar och 15 kor.

Byggnaderna å Ut-Eke utgöras av mangårdsbyggnad om två rum och kök,

ladugård, stall och loge.

Kristidsnämnden påtalade i sin skrivelse den 4 juli 1941, att nämnden på

egen bekostnad måst anskaffa utsäde och arbetskraft år 1941 så att jorden

å Ut-Eke bleve brukad.

I sitt yttrande den 13 augusti 1941 konstaterade jordbrukskommissionen

att vanhävd förelåge å gården.

Gädeman yttrade i sin rapport den 13 september 1941: Åkerjorden vore i

högsta grad vanhävdad. I skörd erhölles icke den mängd spannmål som vore

utsådd. Trädan vöre obrukad och någon gödsel hade säkerligen ej utkörts

på flera år. Gödseln vöre utkastad runt ladugården och läge meterhög intill

timmerväggarna, fullständigt blockerande en av dörrarna så att denna ej

ginge att öppna. För att komma in i ladugården måste man balansera på

några brädbitar, flytande i gödseln.

Vid länsstyrelsens besiktning den 29 oktober 1941 anmärktes: En stor del

av trädan hade blivit plöjd samt delvis gödslad och besådd. Å ett av trädesskiftena

hade plöjning påbörjats samma dag besöket ägde rum. — Uppenbar

vanhävd syntes föreligga. De sena och delvis ofullständiga brukningsåtgärder

som arrendatorn numera företagit torde näppeligen kunna betaga detta

omdöme dess giltighet. Förutsättning för tillämpning av allmänna förfogandelagen

torde föreligga.

Bjemestam anmärkte vid besiktning i februari 1945: Bostaden vore kall

och dragig. Innanfönster saknades. Yttertrappan vore i ett miserabelt skick

och måste justeras (olycksfallsrisk). Bostaden borde ordentligt värmeisoleras

och repareras. —- Brunnen vore urusel. Den läge mycket lågt endast ett

tiotal meter från den sänka sjöstranden. När vattenståndet i sjön ökade,

ginge sjövattnet därför direkt in i brunnen. Dessutom runne i omedelbar närhet

av brunnen ett avloppsdike från gården och de ovanför liggande åkrarna;

även från detta dike kunde föroreningar komma. Brunnen utgjordes

egentligen endast av en grop, delvis utklädd med fragment av ruttet trävirke.

Vattnet vore starkt grumligt samt företedde dålig smak och lukt. Ny

brunn vore ett absolut nödvändigt villkor.

I beslut den 10 februari 1945 yttrade hälsovårdsnämnden: Mangårdsbyggnaden

skulle för att kunna användas till bostad iståndsättas i sådant skick

som angåves i hälsovårdsstadgan för landet och skulle arbetet påbörjas senast

den 1 maj 1945 och vara fullständigt avslutat den 30 april 1946. Vattenbrunnen

skulle med hänsyn till sin dåliga beskaffenhet omedelbart iordningställas

och förses med cementringar och marken kring brunnen höjas så

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

att ytvattnet ej runne in i brunnen. Detta arbete skulle vara avslutat senast

den 1 juni 1945.

I sitt utslag den 3 november 1945 prövade länsstyrelsen skäligt så lill vida

ändra hälsovårdsnämndens beslut att fideikommissarien ålades att dels senast

den 1 april 1948 ha avhjälpt bristfällighetema å bostadshuset i enlighet

med ett av byggmästaren J. H. Magnusson den 30 juli 1945 upprättat, av

hälsovårdsnämnden åberopat besiktningsutlåtande dels ock att senast den 1

juni 1946 ha utfört arbetet med avhjälpandet av bristerna å brunnen.

Vid utredningsmännens besök å Nya Sundby antecknades följande.

Beträffande byggnaderna: Å boningshuset på Sundby hade vissa reparationsarbeten

påbörjats i köket. Stallet som rymde fem spinor var mycket

mörkt och dragigt och måste om vintrarna vara olidligt kallt; golvet i stallet

var i mycket dåligt skick. I ladugården bestod golvbeläggningen till största

delen av cement; väggarna där hade nyligen kalkats. Utredningsmännen funno

här som på andra ställen att ekonomihusen möjligen kunde anses tillräckliga

för den ursprungliga brukningsdelens behov men absolut otillräckliga

för den sammanslagna fastigheten. —- Mangårdsbyggnaden å Broknäs

befanns vara obebodd och förfallen; arbetarbostäderna uthyrdes till sommarnöje.

Ladugård och stall vilka icke användes underhöllos dåligt och vörö på

väg att förfalla. — Ladugården å Ut-Eke befanns vara i försvarligt skick.

Taket till logen var dåligt men i övrigt kunde några anmärkningar ej göras

beträffande denna byggnad.

I fråga örn jordens skötsel: Enligt uppgift av arrendatorn användes åkerarealen

sommaren 1945 på så sätt att höstvete fanns å 2*/2 hektar, höstråg å

lVjj hektar, vårvete å 21/2 hektar, havre å 22 hektar, matärter å 1I2 hektar, potatis

å 1 hektar, vall till slåtter å 25 hektar, vall till fröskörd å 3 hektar, vall

till bete och grönfoder å 10 hektar, samt helträda och obrukad åkerjord å

9 hektar. Å gården funnos 4 hästar, 1 tjur, 20 kor och 5 kalvar. Under år

1944 levererades till mejeri 36 320 kg oskummad mjölk. -— Å Broknäs kunde

iakttagas, att gödselstacken vid ladugården var täckt av växtlighet; gödsel

därifrån hade tydligen ej utkörts på flera år. Åkerjorden syntes vara av god

beskaffenhet och delvis väl skött; särskilt havrefälten lovade god skörd. På

ett skifte var dock havren i stor utsträckning bemängd med tistlar som fröade

av sig med risk för spridning till kringliggande åkerskiften. Några kreatur

funnos ej på gårdens betesvallar.

Enligt uppgift erlade arrendatorn av Nya Sundby ett årligt arrende av

2 000 kronor.

8. Nya Söderby

omfattar 62,73 hektar åker med eli år 1945 åsatt taxeringsvärde av 71 400

kronor. Brukningsenheten har uppkommit genom sammanslagning år 1944

av de forna brukningsdelarna Söderby och fileboda samt brukas nu med Söderby

som huvudgård av den förutvarande arrendatorn av denna gård.

Hemmanen Söderby 1\ 21 och 31 ett vart örn V-, mantal arrenderades sedan

år 1939 av den nuvarande brukaren mot ett årligt arrende av 1 600 kronor

med skyldighet för arrendatorn att gälda å fastigheten belöpande skatter och

brandförsäkringspremier. Efter sammanslagningen med Pieboda höjdes arrendet

till 2 100 kronor örn året, därvid arrendatorn dock fritogs från skyldigheten

att i fortsättningen gälda skatterna för arrendefastigheterna.

Byggnaderna å Söderby utgöras av två bostadsbyggnader, ladugård med

plats för 28 djur, stall och loge.

Beträffande bostadsbyggnaderna och brunn anmärkte Bjernestam i sitt

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

utlåtande i februari 1945: Bostad 1: Dålig grund för boningshuset som innehölie

två rum och kök. Golven vöre dåliga och otäta på grund av ålder och

röta samt läge så nära marken att bergsyra trängde in på virket. Kakelugn

funnes i bägge rummen men då det vore svårt att elda i eldstäderna vore

bostaden kall och fuktig. Väggarna i köket vore panelade och i det ena rummet

beklädda med masonitplatttor. Lägenheten beboddes av tre personer,

därav en minderårig. Garderob saknades och skafferiet vore dåligt. Grundlig

reparation och värmeisolering av bostaden vore nödvändig. — Bostad 2: Innehölle

rum och kök samt beboddes av tre Dersoner, därav en minderårig.

Bostaden vöre förhållandevis ljus. Den öppna spisen i rummet gåve emellertid

dåligt reglerbar värme, varför lägenheten måste uppvärmas genom spisen

i köket. Garderob saknades och skafferiet vore dåligt. — Brunnen som vore

stensatt vore belägen inom den del av gårdsområdet som läge lägst. Karbyggnad

saknades, ''idvattnet måste rinna direkt ned i brunnen.

Hälsovårdsnämnden yttrade i beslut den 10 februari 1945 dels beträffande

bostaden 1 att byggnaden med hänsyn till sin dåliga beskaffenhet skulle för

att kunna användas till bostad iståndsättas i sådant skick som angåves i hälsovårdsstadgan

för landet, dels beträffande bostaden 2 att byggnaden skulle

iordningställas i sådant skick som hälsovårdsstadgan för landet angåve, dels

ock beträffande vattenbrunnen att densamma skulle förses med cementringar

samtidigt som markytan kring brunnen höjdes för att hindra ytvattnet

rinna till brunnen, vilka samtliga arbeten skulle påbörjas senast den 1 maj

1946 och vara avslutade den 30 april 1947.

I sitt utslag den 3 november 1945 återförvisade länsstyrelsen målet såvitt

anginge bostadshusen till hälsovårdsnämnden för ny behandling, enär i beslutet

icke angivits i vilka avseenden bostäderna vore behäftade med bristfälligheter.

Därjämte ändrades beslutet i övrigt i så måtto att fideikommissarien

ålades att senast den 1 juli 1946 ha utfört arbetet för avhjälpandet av bristerna

å brunnen.

Kristidsnämndens besiktningsmän anmärkte efter besiktning den 22 september

1944: Å Söderby med en areal av 60 hektar hade under år 1944 1572

hektar burit stråsäd, medan resten utgjordes av gamla vallar, därav l1/*

hektar som användes såsom betesmark aldrig varit igensådd. Två gödselhögar

läge där sedan tre år tillbaka. Å Ellbodamyran under Söderby funnes ett

område örn 3V2 hektar som ej varit brukat år 1944 men varit höstplöja varför

det icke borde ha varit någon svårighet att slå området i fråga.

Hemmanet fileboda l1 om 1j2 mantal innehades på arrende i fyrtio års tid

fram till 1944 av en och samme brukare. I arrende erlade denne 1 000 kronor

örn året, varjämte arrendatorn var skyldig att gälda å fastigheten belöpande

skatter och brandförsäkringspremier. Den sista arrendeperioden skulle

ha utlöpt den 14 mars 1948. Emellertid hade arrendatorn efter fideikommissariens

önskan frånträtt arrendet redan den 14 mars 1944. Fideikommissarien

hade därvid förbundit sig att låta arrendatorn kvarbo å fastigheten med

tillgång till potatisland och vedbrand utan särskild ersättning under återstående

kontraktstid. Å gården som omfattade 22,5 hektar åker hade fötts 3

hästar och 12 kor.

Byggnaderna å Illeboda utgöras av mangårclsbyggnad örn två rum och kök

samt ladugård, stall och loge sammanbyggda i en länga.

Beträffande mangårdsbyggnaden och brunn anmärkte Bjernestam i februari

1945: Mangårdsbyggnaden utgjordes av en låg stuga som beboddes av

fem personer, därav en minderårig. Takhöjden vore 210 cm. Väggarna vore

tunna. Golven vore beklädda med korkmattor. Golvtiljorna uppvisade röta

och läge delvis lösa. Eldstäder funnes i samtliga inni men trots detta vore

bostaden fuktig, dragig och mycket kall, särskilt vintertid. Samtliga ruin vore

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr lil.

61

mörka till följd av de små fönstren som genomsläppte otillräckligt med dagsljus.

Överallt i taken funnes gamla intorkade fuktfläckar till följd av otätt

yttertak. Skafferi liksom garderob saknades. Bostaden vore i stort behov av

grundlig reparation och måste ordentligt värmeisoleras. — Brunnen läge lågt

och vore otillfredsställande skyddad gentemot omgivningen. Tidvis vore dess

vatten ej användbart på grund av tillflöde av ytvatten. Brunnen måste skyddas

t. ex. med cementringar.

Hälsovårdsnämnden yttrade i beslut den 10 februari 1945: Med hänsyn till

att byggnaden vore i sådant skick att den icke kunde repareras utdömde hälsovårdsnämnden

densamma, dock med förbehåll att de där boende gamla

makarna Eriksson finge bebo byggnaden under den tid deras kontrakt varade.

Efter denna tid finge byggnaden ej användas till människobostad.

1 sitt utslag den 3 november 1945 fann länsstyrelsen ej skäl att göra ändring

i hälsovårdsnämndens beslut att utdöma bostadshuset.

Vid utredningsmännens besök å Nya Söderby antecknades följande.

Beträffande byggnaderna: Arrendatorsbostaden å Söderby var försedd med

elektrisk belysning, därvid strömmen kom från en vindmotor. Vagnslider av

tillräcklig storlek saknades; redskap och maskiner stodo ute i det fria. Ekonomihusen

voro över lag otillräckliga och dåligt underhållna. I stallet voro

väggarna här och var uppruttna och golvet var i mycket dåligt skick. Då stallet

låg högre än den i närheten uppförda ladugården rann gödselvatten från

stallet ned till ladugården. Ladugården befanns vara relativt rymlig och ljus

men golvet var dåligt och foderbordet utgjordes av uppruttna bräder. En fristående

källarbyggnad var försedd med cementgolv; vatten trängde dock in

i källaren. — Å fileboda voro ekonomihusen små och otidsenliga men någorlunda

underhållna. Vagnslider saknades.

I fråga om jordens skötsel: Enligt arrendatorns uppgift brukades åkerarealen

å Nya Söderby sommaren 1945 på så sätt att liöstvete fanns å 5 hektar,

havre å 3 hektar, blandsäd å 11 hektar, potatis å V2 hektar, vall till slåtter å

257, hektar, vall till bete och grönfoder å 10 hektar samt helträda å 5 hektar.

Under år 1944 levererades till mejeri 24 884 kg oskummad mjölk. Djurbesättningen

utgjordes av 5 hästar, 1 tjur, 20 kor och 10 kalvar. För jordbrukets

drift fanns dessutom en traktor. — Å fileboda iakttogs ett område örn

ungefär 9 hektar som enligt uppgift höstplöjts år 1943 men icke blivit besått

år 1944 och ej heller brukats år 1945.

Vanvården å Bogesund har berört ej blott arrendegårdarna utan även i ej

mindre grad den å egendomen befintliga slottsbyggnaden med tillhörande

trädgård och park samt de villabyggnader som en gång uthyrts såsom sommarbostäder.

I avseende å slottsbyggnaden kan anmärkas följande:

Jordbrukskommissionen, som besökte Bogesund i november 1940, anförde

i yttrande över Halls ovannämnda framställning: Det yttre av slottet jämte

parken och trädgården företedde en bild av förfall och vanhävd som trotsade

all beskrivning. Slottet torde örn intet åtgjordes inom några få år sannolikt

utgöra en ruin.

I yttrande över kristidsnämndens anmälan till kristidsstyrelsen angående

förhållandena på Bogesund uppgav jordbrukskommissionen, att kommissionen

vid inspektion i augusti 1941 funnit att trädgården vittnade om en

rent otrolig vanhävd och att endast några småbitar i densamma blivit uppplöjda.

Gädeman uppgav i sin rapport till livsmedelskommissionen den 13 september

1941: Slottet och den stora trädgården företedde en förfärlig vanvård.

Trädgårdsmästarebostaden vöre obebodd och mycket förfallen. Villabvgg
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

naden i slottsparken som till det yttre vore i gott skick men stått obebodd

många år visade även tecken till begynnande förfall. De vid föregående besiktning

omnämnda småbitar i trädgården som blivit upplöjda företedde vid

Gademans besök antagligen samma utseende som innan plöjningen utfördes,

en frodigt växande kvickrotsmassa.

I yttrande till länsstyrelsen den 25 februari 1943 anförde jordbrukskommissionen:

Den förhållandevis stora trädgården torde under en erfaren och

duglig trädgårdsmästares ledning kunna lämna en god avkastning. Trädgården

läge i fullständig vanhävd vilken syntes lämpligast kunna avhjälpas

genom att densamma utarrenderades.

I jordbrukskommissionens besiktningsinstrument av maj 1945 uppgavs:

Trädgården jämte därtill hörande åkerjord som icke vore utarrenderad hade

sjunkit ned i allt djupare vanhävd. För några år sedan plöjdes mindre

delar av trädgården och åkern men nu finge det hela ligga. Tyrolervillan som

använts av den sista trädgårdsmästaren stöde nu färdig att ramla ihop och

detsamma vore förhållandet med magasinet ovan källarbyggnaden.

Vid den av utredningsmännen företagna besiktningen konstaterades följande:
Den

stora magnifika slottsbyggnaden, som uppförts av Per Brahe den

yngre sannolikt i slutet av 1600-talet och tillbyggts på 1860-talet med fyra

hörntorn, företedde den otroligaste vanvård. Stora delar av altaner och ytterväggar

hade vittrat sönder och rasat ned. På ett ställe hade yttertaket fallit

ned: för avhjälpande härav hade företagits en provisorisk lagning, vilken

dock uppenbarligen ej hindrade att regnvatten trängde in och fullföljde det

redan långt framskridna förstörelseverket, överhuvudtaget gav hela slottsbyggnaden

det sorgligaste intryck; och var det uppenbart att örn ej snart

ingripande mot den sedan länge pågående förstörelsen skedde, hela byggnaden

skulle förvandlas till ruin.

Då alla dörrar till slottet voro väl igenbommade och insyn genom fönstren

var omöjliggjord medelst nedfällda rullgardiner eller på annat sätt, kunde

utredningsmännen ej konstatera slottets invändiga tillstånd. Det kunde emellertid

antagas att det bristande yttre underhållet och förfallet motsvarades

även av förfall innanför slottsmurarna.

Det syntes utredningsmännen ofrånkomligt att skyndsamma åtgärder i en

eller annan form måste vidtagas för att icke det förnämliga byggnadsverk,

delvis från 1600-talet, som Bogesunds slott utgjorde, alldeles skulle falla i ruiner.

Den till slottet hörande trädgården och parken företedde — såsom jordbrukskommissionen

redan år 1940 konstaterat — det sorgligaste förfall. Att

här tala örn vanhävd var för lindrigt. I trädgården växte ej annat än manshöga

tistlar samt massor av maskrosor och annat ogräs, utom på ett mindre

område där man satt potatis. En del gamla fruktträd funnos kvar, men de

voro antingen förtorkade eller alldeles mossbelupna.

En i trädgården uppförd byggnad, som använts såsom trädgårdsmästarebostad,

befanns vara någorlunda underhållen, men till trädgården hörande

källare och förrådshus voro fullkomligt förfallna. Av växthusen funnos endast

stengrunderna kvar.

Den s. k. Tyrolervillan, som uppförts inom parkområdet och som synbarligen

någon gång varit en prydnad för detta, var också till ytterlighet

vanvårdad och förfallen. Inga fönster funnos och virket hängde löst.

På Tenö udd, som ligger söder örn Tenö gård invid det s. k. Tenösundet,

finnas åtta av fideikommissarien uppförda större sommarvillor av trä. Dessa

ha från början varit uthyrda till sommargäster men ha samtliga sedan ett

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

63

tiotal år stått obebodda. I utredningsmännens protokoll över besöket å Bogesund

har beträffande villorna, som ha ett utmärkt vackert läge vid havsstranden,

antecknats följande: Anblicken av villorna var sorglig och det föreföll

rent otroligt att fideikommissarien kunnat lämna dessa en gång förnämliga

sommarbostäder helt utan underhåll. På en villa hade myrorna byggt

en större stack på huvudtrappan och verandan. I en annan villa hade taket

till köket störtat in. På de övriga villorna visade sig förfallet på olika sätt.

Inom något år äro säkerligen, villorna alldeles värdelösa.

Slutligen kan i detta sammanhang anmärkas att det söder om Tenö belägna

torpet Karlsudd jämte Stora och Lilla Styrmansholmama genom kontrakt

år 1899 av fideikommissarien utarrenderats till Arrendeaktiebolaget Carlsudd

för en tid av femtio år från den 14 mars 1900. Enligt bestämmelse i kontraktet

äger fideikommissarien, om han så önskar, vid arrendetidens slut

tillösa sig de å området efter tillträdet uppförda boningshusen för ett pris

som örn överenskommelse ej kan träffas skall motsvara 60 °/o av det värde

som vid tiden för avträdet kan åsättas husen av skiljenämnd. De hus som

jordägaren ej vill lösa äger bolaget bortföra inom ett år från arrendetidens

slut; örn något eller några av husen då ej äro bortförda, tillfalla de utan

ersättning fideikommissarien. Bolaget har enligt uppgift låtit å området utlägga

45 tomter, vilka utarrenderats på enahanda villkor som upptagas i

1899 års kontrakt med fideikommissarien. Å tomterna ha under årens lopp

uppförts omkring 40 villabyggnader. — Vid samtal med företrädare för

villaägarna ha dessa för utredningsmännen omnämnt, att de med anledning

av arrendetidens utgång örn fem år hos fideikommissarien förhört sig angående

en förlängning av arrendetiden men att fideikommissarien svarat, att

frågan härom vore för tidigt väckt. Med hänsyn härtill hyste villaägarna farhågor

för att någon förlängning ej skulle komma till stånd. Detta skulle enligt

villaägarnas åsikt kunna medföra att villorna å Karlsudd — i den mån det

bleve för kostsamt för villaägarna att bortföra desamma och de därför tillfölle

fideikommissarien — komme att gå samma öde till mötes som villorna

å Tenö udd.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majds lagråd den 26 februari

1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 23 februari 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 8

februari 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom samt lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder

mot vanhävd av jordbruk.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av

t. f. byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet E. H. Kling.

Lagrådet yttrade:

Enligt förslaget till lag örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom

må Kungl. Majit i beslut om sådan inlösen förordna, att jordbruksjorden

med nödiga byggnader jämte till egendomen hörande skogsmark ävensom,

därest på grund av särskilda omständigheter anledning därtill kan anses

föreligga, egendomen i övrigt skola tvångsinlösas till kronan.

En jordbruksegendom med därtill hörande byggnader utgör i allmänhet

en sådan enhet, att inlösen av hela egendomen i de flesta fall ter sig såsom

den naturliga påföljden av ett ingripande enligt den föreslagna lagen; endast

örn särskilda skäl tala för att del av egendomen avstås till kronan, synes

åt förordnandet böra givas begränsad omfattning. På grund härav hemställes

örn sådan ändring i 1 §, att det förordnande, varom här är fråga, kommer

att avse egendomen eller, om särskilda omständigheter föranleda därtill, del

av egendomen.

Det i förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni

1942 (nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk upptagna stadgandet

torde erhålla en lämpligare placering, örn det insättes såsom ett andra stycke

i 15 §.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr lil.

65

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1

mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 26 februari

1946 avgivna utlåtande över de den 8 i samma månad till lagrådet remitterade

förslagen till dels lag örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, dels

ock lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1942 (nr 515)

örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Efter redogörelse för utlåtandet anför departementschefen.

De av lagrådet föreslagna ändringarna i lagförslagen har jag ansett mig

böra biträda. Därjämte ha i förslaget till lag om tvångsinlösen av vanhävdad

jordbruksegendom företagits vissa jämkningar av redaktionell art.

Föredraganden hemställer härefter, att förslag till

1) lag örn tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom samt

2) lag örn ändrad lydelse av 15 § lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder

mot vanhåvd av jordbruk

måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:ts Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr lil.

5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.