Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskgkligheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten

1946-03-08 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:155, Med förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskgkligheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 155.

1

Nr 155.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskgkligheten

för förare av motorfordon, motorredskap

och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten;

given Stockholms slott den 8 mars 1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till förordning med vissa bestämmelser

rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap

och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 155.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 155.

Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldiglieten för förare av

motorfordon, motorredskap och traktortåg, sorn tillhöra eller nyttjas

av staten.

Härigenom förordnas som följer.

För skada i följd av trafik med staten tillhörigt motorfordon, motorredskap

eller traktortåg må staten av fordonets förare utkräva ersättning endast

om denne under fäladen gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 § lagen den

7 juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon eller om

han orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat

fordonet utan lov.

Vad föraren av fordonet nödgats utgiva i ersättning för skada som tillfogats

annan än staten åge han, där skadan icke uppstått under förhållande

som i första stycket sägs, av staten söka åter, i den mån staten är gent emot

den skadelidande ansvarig för skadan. Vad nu sagts skall äga motsvarande

tillämpning, där fordonet ej var sådant, att lagen den 30 juni 1916 angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik är tillämplig, men staten,

om så varit förhållandet, skolat gent emot den skadelidande svara för

skadan.

Vad ovan stadgas örn staten tillhörigt fordon skall ock gälla med avseende

å fordon, som innehaves av staten med nyttjanderätt, varmed följer befogenhet

att anställa förare å fordonet.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förordningen gäller ej, där skadan uppstått före ikraftträdandet.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 22 juni 1939 (nr 286)

med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon,

motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten1.

1 Senaste lydelse se SFS 1941: 401.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 155.

3

Utdrog av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,

fråga örn ändring beträffande skadeståndsskyldigheten för förare av

motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av

staten.

Föredraganden anför följande.

I skrivelse den 5 november 1945 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställt

om bemyndigande att, där skada inträffat vid trafik med motorredskap

som tillhörde eller nyttjades av styrelsen, gälda skadestånd som ådömts eller

eljest uppenbarligen åvilade föraren av fordonet, under förutsättning att

denne icke under färden gjort sig skyldig till rattfylleri eller orsakat skadan

uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov.

Sedan yttranden inhämtats över framställningen, anhåller jag att nu få

upptaga denna fråga till behandling.

Ansvarigheten för skada i följd av trafik med motorfordon

regleras av 6 kap. allmänna strafflagen samt lagen den 30 juni 1916

angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen)

. Enligt 6 kap. strafflagen skall skada, som någon genom brott tillfogar

annan, av den brottslige gäldas, evad brottet skett med uppsåt eller av vållande.

För den händelse den som led skadan har genom eget vållande medverkat

därtill, skall skadeståndet jämkas efter vad som prövas skäligt.

Enligt bilansvarighetslagen utvidgas ansvarigheten under vissa villkor för

ägare, brukare och förare av automobil. I 2 § stadgas sålunda, att hilens ägare

är ansvarig för skada som i följd av trafik med bilen tillfogas annan person

än föraren eller sådan egendom som icke befordras med bilen, ändå att

ägaren ej är vållande till skadan; dock är ägaren fri från ansvarighet, där av

omständigheterna framgår, att skadan varken förorsakats av bristfällighet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 155.

hos bilen eller vållats av föraren. Har den som led skadan medverkat därtill

genom eget vållande, skall rätten bestämma, örn och i sådant fall till vilket

belopp skadestånd skall utgå. Vidare föreskrives, att föraren lika med ägaren

skall vara pliktig ersätta skadan, där ej av omständigheterna framgår, att

föraren icke varit vållande till skadan. Brukar någon utan lov annans bil,

skall jämlikt 6 § brukaren i stället för ägaren svara för den skada som därunder

inträffar. Innehar någon bil med nyttjanderätt, varmed följer befogenhet

att anställa förare å bilen, är sådan brukare enligt 7 § lika med ägaren

ansvarig för skada i följd av trafik med bilen. Vad ägare eller annan utgivit

enligt lagen äger han jämlikt 11 § söka åter av den som vållat skadan.

Till säkerhet för den skadeståndsansvarighet, som enligt allmänna strafflagen

och bilansvarighetslagen åvilar ägare, brukare och förare, stadgas i

lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon

(trafikförsäkringslagen) skyldighet att ha motorfordon trafikförsäkrat. Huvudbestämmelsen

rörande trafikförsäkringens omfattning återfinnes i 3 §,

enligt vilket lagrum gäller, att försäkringen skall dels för den, som på grund

av skada i följd av trafik med fordonet här i riket enligt lag är berättigad

till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare, medföra rätt att utbekomma

skadeståndet av försäkringsgivaren, dels ock, i den mån försäkringsgivaren

ej gjort annat förbehåll, för försäkringstagaren gälla mot den

ansvarighet för skada, som kan uppkomma för honom i följd av sådan trafik.

Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren icke ansvarig i anledning

av skada å fordonet eller å egendom som befordras med fordonet, ej

heller i anledning av skada å föraren av fordonet, med mindre försäkringstagaren

är ansvarig för skadan, eller i anledning av skada å person som färdas

i fordonet, därest detta brukas olovligen och han äger kännedom därom.

Försäkringsgivarens ansvarighet är enligt 11 § begränsad till visst belopp för

varje händelse som medför skada.

Mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren råder rörande den förres

regressrätt i princip avtalsfrihet. I de av försäkringsanstaltema allmänt

tillämpade försäkringsvillkoren stadgas regressrätt från försäkringsgivarens

sida mot försäkringstagaren endast vid uppsåt eller grov vårdslöshet eller under

vissa likartade förhållanden men däremot icke vid enkelt vållande. Då

enligt 20 § trafikförsäkringslagen föraren i regresshänseende skall intaga

samma ställning som försäkringstagaren, gäller nämnda stadgande i försäkringsvillkoren

även till förmån för föraren. I detta sammanhang må vidare

framhållas, att enligt gängse försäkringsvillkor vid frivillig försäkring för

skada å eget fordon gäller den regeln, att regressrätt är utesluten mot förare,

med mindre denne vållat skadan genom grov vårdslöshet eller under vissa

därmed jämställda omständigheter.

Enligt 4 § trafikförsäkringslagen är bl. a. staten fritagen från försäkringsplikt.

Om staten icke tagit trafikförsäkring och i följd av trafik med fordonet

uppstår skada, för vilken staten eljest icke enligt lag är ansvarig, är staten

enligt nämnda lagrum pliktig att till den som lidit skadan utgiva vad

denne ägt utfå av försäkringsgivaren, om trafikförsäkring funnits.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155.

5

Beträffande statens regressrätt mot förare av statens

fordon äro särskilda föreskrifter meddelade i förordningen den 22 juni

1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för

förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas

av staten. Enligt förordningen äger staten för skada i följd av trafik

med sådant fordon av fordonets förare utkräva ersättning endast om denne

under färden gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 § lagen örn straff för

vissa brott vid förande av motorfordon eller om han orsakat skadan uppsåtligen

eller genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov. Detsamma

gäller beträffande motorfordon, motorredskap och traktortåg, som innehavas

av staten med nyttjanderätt, varmed följer befogenhet att anställa förare

å fordonet.

Såsom framgår av det föregående äger bilansvarighetslagen tillämpning å

automobil. Härmed förstås enligt lagen varje för färd på marken avsett fordon,

som för framdrivande är försett med kraftmaskin och icke löper på

skenor. Trafikförsäkringslagen däremot avser motorfordon, varmed i lagen

förstås varje för färd på marken avsett, för person- eller godsbefordran inrättat

fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin och icke

löper på skenor. Som motorfordon skall enligt lagen icke anses traktortåg.

I motorfordonsförordningen har begreppet motorfordon erhållit i huvudsak

samma definition som i trafikförsäkringslagen. Enligt samma förordning förstås

med motorredskap traktor, lokomobil, lantbruks- eller vägmaskin samt

annat dylikt allenast till arbetsredskap hänförligt fordon, vilket för framdrivande

är försett med motor och icke löper på skenor och vilket icke är

hänförligt till motorfordon, medan traktortåg definieras såsom motorredskap

och därmed sammankopplat släpfordon. Enligt förarbetena till 1939 års förordning

rörande skadeståndsskyldigheten för förare av statens fordon äro

de i förordningen förekommande uttrycken motorredskap och traktortåg använda

i samma bemärkelse som i motorfordonsförordningen.

Beträffande vad i bilansvarighetslagen skall förstås med automobil har

yppats viss tvekan, närmast avseende frågan, huruvida därmed — i likhet

med begreppet motorfordon enligt trafikförsäkringslagen — avses endast sådana

fordon, som äro inrättade för person- eller godsbefordran. I rättsfallet

N.J.A. 1942 s. 17 ansågs bilansvarighetslagen icke gälla skada genom användning

av en såsom lantbruksmaskin nyttjad traktor.

Som automobil räknas även motorcykel.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sin förut nämnda skrivelse till en

början framhållit, att enligt 1939 års förordning rörande skadeståndsskyldigheten

för förare av statens fordon staten ägde ''utfå ersättning av föraren

för skada som han vållat å fordonet eller å annan staten tillhörig egendom,

t. ex. last å fordonet, endast örn föraren under lardén gjort sig skyldig till

rattfylleri eller örn han orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet

eller brukat fordonet utan lov. Detsamma gällde i fråga örn statens

regressrätt mot föraren för skadestånd som staten på grund av bilansva
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 155.

righetslagen nödgats utgiva till tredje man. I fråga om motorredskap och

traktortåg funnes emellertid, till skillnad från vad fallet vore beträffande

automobil, icke några särskilda bestämmelser angående ägarens skadeståndsansvar

gentemot tredje man. Statens ansvarighet för skada till följd av

trafik med staten tillhöriga motorredskap och traktortåg finge därför bedömas

efter allmänna regler. I enlighet därmed vore kronan i allmänhet icke

ansvarig för skada som vid sådan trafik tillfogats tredje man. Ålades föraren

i sådant fall ersättningsskyldighet, ägde han icke att av kronan återfå

vad han till följd därav erlagt. En väsentlig skillnad förelåge alltså beträffande

det betalningsansvar, som kunde komma att åligga en i statens tjänst

anställd förare av motorfordon som omfattades av bilansvarighetslagen å

ena samt en förare av motorredskap eller traktortåg å andra sidan.

Styrelsen har vidare anfört, att svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet

vid förhandlingar med styrelsen — under hänvisning till att i

några fall förare av styrelsens motorredskap förpliktats utgiva ersättning

för skada som uppkommit vid trafik med sådant redskap — hemställt, att

styrelsen måtte genom försäkring hålla förare av motorredskap skadeslös

för tredje man tillfogade skador eller på annat sätt överföra det ekonomiska

ansvaret å staten. Förbundet hade vid förhandlingarna framhållit, att förare

av statens motorredskap kunde i anledning av skador som uppkommit

vid trafik med sådana redskap förpliktas utgiva så stora ersättningar,

att deras ekonomiska ställning helt undergrävdes. Styrelsen har som sin egen

uppfattning framhållit, att det framstode som obilligt, att en hos styrelsen

anställd person i skadeståndshänseende ställdes väsentligt olika, om han

tjänstgjorde som förare av ett motorfordon eller örn han vore förare av

ett motorredskap. Ett ytterligare skäl till att dessa båda kategorier av förare

likställdes i skadeståndshänseende vore den omständigheten, att de av

styrelsen från de förutvarande vägdistrikten övertagna väghyvlarna, vältarna

och traktorerna vid tiden för övertagandet i avsevärd omfattning varit

ansvarighetsförsäkrade. Då dessa försäkringar efter hand upphörde att gälla,

bleve vissa arbetare hos styrelsen sämre ställda än de varit i sin anställning

hos vägdistrikt.

På grund av det anförda har styrelsen, såsom inledningsvis omnämnts,

anhållit om bemyndigande att gälda skadestånd, som åvilar förare av motorredskap

vilket tillhör eller nyttjas av styrelsen, under förutsättning att

föraren under färden icke gjort sig skyldig till rattfylleri eller orsakat skadan

uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov.

över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning ha efter remiss

yttranden avgivits av statskontoret, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,

telegrafstyrelsen, domänstyrelsen, arméförvaltningen och trafikförsäkringsföreningen.

Arméförvaltningen har bifogat yttrande från advokatfiskalen

hos försvarets civilförvaltning.

I de avgivna yttrandena har framställningen i princip tillstyrkts. Därvid

har i vissa yttranden gjorts gällande, att ändrade bestämmelser i ämnet

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 155.

7

borde avse icke endast de hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anställda

förarna utan förare av statens motorredskap överhuvud.

Generalpoststyrelsen har anfört:

För posttransporter inom bangårdsområden använder postverket sig i betydande

utsträckning av elektriskt drivna plattformsvagnar, s. k. truckar,

samt av traktorer med tillkopplade vagnar. Å ett ej ringa antal orter begagnas

fordonen i fråga jämväl för forsling av post mellan postanstalten

och bangårdsområdet. Även till truckar kopplas stundom ej motordrivna

vagnar. Antalet i trafik varande truckar uppgår för närvarande till 102 st.

och antalet traktorer till 19 st. Av nämnda båda fordonsslag torde truckarna

ostridigt tillhöra sådana fordon, på vilka bilansvarighetslagen äger tillämpning,

medan traktorerna såsom hänförliga till motorredskap lära falla utom

området för sagda lags tillämpning. Andra slag av motorredskap än traktorer

ägas eller nyttjas icke för närvarande av postverket.

Vad av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anförts i fråga örn skiljaktigheterna

i skadeståndshänseende för förare av olika slag av transportmedel

har, såsom av det anförda torde framgå, aktualitet även för postverkets vidkommande.

En postfunktionär är sålunda olika ställd härvidlag, då han

tjänstgör som förare av en autcmohil, en postdiligens eller en truck, och

då han är förare av en traktor med eller utan tillkopplad vagn. Under det

att ersättning för skada, sorn vållats tredje man genom den förstnämnda

gruppen fordon, i normala fall stannar å postverket — eller beträffande automobiler

och postdiligenser å det försäkringsbolag, vari fordonet är trafikförsäkrat

— torde förare av traktor enligt gällande bestämmelser vara skyldig

att själv svara för dylik skada. Hittills har det visserligen icke behövt

ifrågakomma, att traktorförare avkrävts skadeståndsbelopp vid dylikt trafikmissöde.

De skador, som vållats tredje man genom postverkets traktorer,

ha varit av relativt obetydlig omfattning och generalpoststyrelsen har ansett

sig oförhindrad att av billighetsskäl lämna den skadelidande ersättning

av postverkets medel. Styrelsen har därvid stött sig på bestämmelsen i Kungl.

Maj:ts instruktion för generalpoststyrelsen § 9, mom. 2, enligt vilken styrelsen

äger att, därest ej fråga är om mera betydande belopp, utgiva skäligt

skadestånd, då genom postverkets anläggningar eller arbeten skada tillfogats

i verkets tjänst icke anställd person eller annan än postverket tillhörig egendom.

Förutsättningen har givetvis alltid varit, att föraren icke under färden

gjort sig skyldig till rattfylleri eller orsakat skadan uppsåtligen eller genom

grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov. Därest emellertid skada av

större omfattning skulle tillfogas tredje man genom en postverkets traktor

med eller utan tillkopplad vagn, torde föraren vid en strikt tillämpning av

gällande bestämmelser icke kunna undgå skadeståndsansvar.

Generalpoststyrelsen delar väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning

i fråga örn obilligheten av den påtalade skiljaktigheten i skadeståndshänseende.

För personalen skulle det säkerligen framstå såsom oförklarligt, att

föraren av en truck skulle vara befriad från personlig ersättningsskyldighet

i ett skadefall, medan föraren av en traktor (med eller ulan tillkopplad vagn)

skulle personligen få bära ansvaret för skada, som orsakats på kanske exakt

lika sätt. Det må här framhållas, att på en del ställen truckar och traktorer

användas omväxlande för utförande av postiransporterna och all samma

person stundom anlitas än som truckförare och än som traktorförare.

Domänstyrelsen har framhållit, att det icke syntes skäligt att en förare

av motorredskap eller traktortåg skulle intaga en sämre ställning i skadeståndshänseende

än förare av automobil. Den olikhet i detta hänseende som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 155.

förekomma på grund av att bilansvarighetslagen icke syntes äga tillämpning

å motorredskap borde därför utjämnas genom ändrade lagbestämmelser.

Frågan berörde ju i lika hög grad förare av motorredskap i enskild tjänst

som förare av statens motorredskap. Intill dess sådana ändrade bestämmelser

tillkommit syntes det vara att förorda att de för sistnämnda förare befintliga

riskerna täcktes genom ansvarighetsförsäkring.

Arméförvaltningen har hänfört sig till innehållet i det av advokatfiskalen

hos försvarets civilförvaltning avgivna yttrandet, vari denne till en början

framhållit, att den föreliggande frågan gällde samtliga förare av motorredskap,

oavsett om dessa tillhörde staten eller enskilda personer eller företag.

Det vore därför av intresse att få reda på, huru spörsmålet bedömdes av

enskilda företagare. Ett större bolag med huvudsakligen samma tekniska

verksamhetsfält som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade på förfrågan

meddelat, att bolaget genom tagande av ansvarighetsförsäkring hållit förare

av t. ex. traktorer, som brukade framföras å allmänna trafikleder, skadeslösa

för tredje man tillfogade skador. Ett annat större enskilt företag hade

uppgivit, att den föreliggande frågan icke aktualiserats någon gång under de

senaste fem åren men att företaget vid inträffande skadefall torde komma att

anse sig skyldigt att bära det ekonomiska ansvaret för skadestånd till tredje

man.

Advokatfiskalen har vidare anfört följande.

Lantförsvaret disponerar över såväl ett stort antal stridsvagnar som bandtraktorer

och artilleritraktorer. Rörande stridsvagnar har frågan, huruvida

dessa skola betraktas som motorredskap eller som motorfordon i den mening,

som avses i bilansvarighetslagen, d. v. s. huruvida ersättningsskyldighet

för tredje man åsamkad skada skall åvila endast föraren av fordonet eller

örn kronan i egenskap av ägare till detsamma lika med föraren är pliktig

ersätta dylik skada, dragits under Kungl. Maj:ts prövning i tre särskilda fall.

Det äldsta av dessa rättsfall väntas enligt uppgift bliva slutligen avgjort inom

den närmaste framtiden. Ifrågasättas kan fördenskull, huruvida icke såväl

beträffande lantförsvarets stridsvagnar som övriga av staten ägda fordon

av ifrågavarande slag Kungl. Maj ds utslag i nämnda principfråga rörande

stridsvagnar bör avvaktas innan åtgärder av mera allmän karaktär

företagas. Skulle högsta domstolen komma att finna, att stridsvagnar icke

äro att anse såsom motorfordon i bilansvarighetslagens mening, torde för

försvarsväsendets del ifrågavarande frågekomplex ofrånkomligen bliva i

behov av en genomgripande omprövning i lagstiftningsväg. Ifrågasättas kan

fördenskull huruvida icke samtliga av ett sålunda förutsatt domslut beroende

frågor böra givas en principiellt enhetlig lösning i ett sammanhang.

Under åberopande av det anförda har arméförvaltningen hemställt, att

Kungl. Majit måtte generellt bemyndiga de statliga myndigheterna att gälda

skadestånd varom nu är fråga samt att detta bemyndigande måtte avse tiden

intill den 1 juli 1947.

Trafikförsäkringsföreningen har påpekat, att för motorredskap, vilka användas

för vägväsendets räkning, tidigare hade av vägdistrikten i avsevärd

utsträckning tecknats ansvarighetsförsäkring. Sedan väghållningen numera

övertagits av staten, upphörde dessa försäkringar att gälla i och med avtals
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155.

9

tidens utgång]. Erfarenheten hade visat, att för dessa redskap, som hade

ständig kontakt med vägtrafiken, behov av sådant försäkringsskydd förelåge.

Beträffande motorredskap, som icke användes för vägväsendets räkning,

förekomme ansvarighetsförsäkring icke i sådan omfattning, att nämnvärd

erfarenhet kunnat samlas av försäkringsanstalterna. Av dessa motorredskap

syntes de inom jordbruket använda utgöra flertalet. Beträffande

dessa »jordbruksredskap» syntes obligatorisk försäkring icke vara av behovet

påkallad. Enligt föreningen kunde man utan nackdel låta frågan om införande

av obligatorisk försäkring för motorredskap vila i avvaktan på närmare

riskerfarenheter.

Föreningen har vidare framhållit, att den frivilliga ansvarighetsförsäkring

som kunde tecknas för motorredskap formellt avsåge endast ansvarighet för

skadestånd, som kunde åläggas »försäkringstagaren eller dennes make för skada,

som tillfogas tredje man till person eller egendom i följd av trafik med

redskapet». Enligt av försäkringsanstalterna tillämpad praxis gåve emellertid

sådan försäkring samma skydd åt föraren som åt försäkringstagaren eller

dennes make.

I 1939 års förordning rörande skadeståndsskyldigheten för förare av mo- Departementstorfordon,

motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, chefenäro

särskilda bestämmelser meddelade om statens regressrätt mot föraren.

Enligt förordningen äger staten utkräva ersättning av föraren för skada i

följd av trafik med fordonet, endast om denne under färden gjort sig skyldig

till brott mot 1 eller 2 § lagen örn straff för vissa brott vid förande av

motorfordon eller örn han orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov

vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov. Denna bestämmelse innebär till

en början, att skada å fordonet eller annan statens egendom, t. ex. sådan

sorn befordras med fordonet, skall bäras av det allmänna, under förutsättning

att skadan icke uppstått under förhållande som nu sagts. I fråga örn

skada som tillfogats tredje man innebär förordningen, att staten endast under

nyss angivna omständigheter är berättigad att av föraren utkräva vad staten

nödgats utgiva i ersättning till den som lidit skadan. Av förordningen torde

vidare följa, att om föraren betalat ersättning till tredje man i anledning

av skada för vilken både föraren och staten äro ansvariga, föraren under

nämnda förutsättning äger att av staten återfå vad han sålunda erlagt (jfr

N.J.A. 1941 s. 188). Är staten däremot icke ansvarig för den tredje man

tillfogade skadan, är förordningen över huvud icke tillämplig.

Av det sagda framgår, att förarens ställning, såvitt angår det slutliga ansvaret

för skada som tillfogats tredje man, är beroende av örn staten är ansvarig

för skadan. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler torde någon

generell skyldighet att ersätta skada som vållats av anställda icke åvila staten.

Enligt bilansvarighetslagen föreligger emellertid för staten såsom ägare

av automobil — liksom för varje annan bilägare — ett utvidgat ansvar för

skada i följd av trafik med bilen. Ägaren är ansvarig för skada som tillfogas

annan person än föraren eller sådan egendom som icke befordras med bilen,

niliang till riksdagens protokoll t i) Ali. 1 sami. Nr 15!>. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 155.

såframt ej av omständigheterna framgår att skadan varken orsakats av bristfällighet

hos bilen eller vållats av föraren. Nämnda lag äger emellertid tilllämpning

endast å skada i följd av trafik med automobil (motorcykel inbegripen).

Såsom framgår av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning

och de däröver avgivna yttrandena bär — närmast i anslutning till det

förut omnämnda rättsfallet från år 1942, enligt vilket traktor ansågs falla

utanför lagens tillämpningsområde — gjorts gällande, att lagen över huvud

icke omfattar motorredskap, vilka i motsats till motorfordon icke äro inrättade

för person- eller godsbefordran.

I den mån bilansvarighetslagen ej är tillämplig på motorredskap, blir föraren

av sådant fordon — frånsett de fall då staten på annan grund är ansvarig

för skadan — även vid enkelt vållande ensam skadeståndsskvldig

och äger icke rätt att av staten återfå vad han utgivit. Örn nämnda lag vore

tillämplig, skulle föraren däremot behöva slutligen svara för skada mot

tredje man allenast örn han gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 § lagen

om straff för vissa brott vid förande av motorfordon eller om han orsakat

skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan

lov. Denna olikhet synes icke vara sakligt motiverad. Även om förandet av

de för person- eller godsbefordran avsedda motorfordonen på grund av den

större hastighet, med vilken de bruka framdrivas, i regel innebär större risker

än vad fallet är med motorredskapen, kan dock icke bortses från att

jämväl förare av motorredskap äro utsatta för möjligheten att genom vållande

av än sa lindrigt slag ådraga sig mycket tyngande skadeståndsansvar.

Vad nu sagts torde framför allt gälla sådana motorredskap, vilkas användning

icke är begränsad till viss arbetsplats utan som mer allmänt förekomma

å gator och vägar. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida någon olikhet

rörande ansvarigheten var avsedd vid tillkomsten av 1939 års förordning;

i det sakkunnigbetänkande som ligger till grund för författningen gavs i

annat sammanhang uttryck åt den meningen, att bilansvarighetslagen ägde

tillämpning även å motorredskap.

Det nu föreliggande spörsmålet gäller naturligtvis ej endast förare av statens

fordon utan även i enskild tjänst anställda förare. För de senare saknar

dock frågan aktualitet i de fall, då ägaren av motorredskapet tecknat frivillig

ansvarighetsförsäkring å fordonet. Denna försäkring gäller nämligen enligt

av försäkringsanstalterna tillämpad praxis till förmån även för föraren.

Fragan om bilansvarighetslagens omfattning är dock givetvis även av betydelse

för tredje man. Denna sida av saken förtjänar tydligen att göras till

föremål för undersökning men torde icke kunna upptagas i detta sammanhang.

Något hinder torde ej möta att till fristående behandling upplaga frågan

örn statens och förarnas inbördes ansvarighet för skada i följd av trafik

med statens motorredskap.

Med hänsyn till det anförda vill jag förorda en sådan ändring beträffande

skadeståndsskyldigheten för förare av statens fordon, att de i förhållande till

staten komma att intaga samma ställning, vare sig skadan uppstått vid trafik

med fordon som faller under bilansvarighetslagen eller vid trafik med

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155.

11

annat fordon. Att för detta ändamål — i strid mot eljest tillämpad praxis beträffande

statens egendom — teckna ansvarighetsförsäkring å fordonen i fråga

synes ej böra förekomma. Däremot kunde syftet naturligtvis vinnas genom

att de statliga myndigheterna erhölle ett mer eller mindre vidsträckt

bemyndigande att gälda ersättning jämväl i de fall då staten icke är ansvarig

för skadan. På grund av det nära sambandet med de nuvarande bestämmelserna

örn statens regressrätt synes det emellertid lämpligare att

komplettera dessa med ett stadgande, varigenom för föraren inträder en

verklig rätt att i fall som här avses av staten erhålla åter vad han nödgats

utgiva i ersättning till tredje man. I samband med att en sådan bestämmelse

införes torde även för tydlighetens skull böra meddelas en uttrycklig föreskrift

om förarens återkravsrätt gentemot staten även i de fall, då sådan rätt

nu anses följa av bestämmelsen i 1939 års förordning örn förbud mot regressanspråk

från statens sida.

Samtliga bestämmelser örn statens och fordonsföramas inbördes ansvarighet

för inträffad skada synas lämpligen böra upptagas i en ny förordning i

ämnet, som bör träda i kraft snarast möjligt. Har före ikraftträdandet skada

tillskyndats tredje man vid trafik med fordon, som ej omfattas av bilansvarighetslagen,

torde frågan, om staten bör gottgöra föraren vad han nödgats

utgiva i ersättning för skadan, få prövas från fall till fall.

I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

härvid fogade förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande

skadestdndsskgldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg,

som tillhöra eller nyttjas av staten.

Föredraganden hemställer, att nämnda förslag till förordning måtte genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, alf lill

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:161 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare s. 1 i texten
  2. 1LU 1946:20 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, s. 1 i texten