Med förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskgkligheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten
1946-03-08 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1946:155, Med förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskgkligheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 155.
1
Nr 155.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskgkligheten
för förare av motorfordon, motorredskap
och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten;
given Stockholms slott den 8 mars 1946.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning med vissa bestämmelser
rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap
och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten.
GUSTAF.
Herman Zetterberg.
Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 155.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 155.
Förslag
till
Förordning
med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldiglieten för förare av
motorfordon, motorredskap och traktortåg, sorn tillhöra eller nyttjas
av staten.
Härigenom förordnas som följer.
För skada i följd av trafik med staten tillhörigt motorfordon, motorredskap
eller traktortåg må staten av fordonets förare utkräva ersättning endast
om denne under fäladen gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 § lagen den
7 juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon eller om
han orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat
fordonet utan lov.
Vad föraren av fordonet nödgats utgiva i ersättning för skada som tillfogats
annan än staten åge han, där skadan icke uppstått under förhållande
som i första stycket sägs, av staten söka åter, i den mån staten är gent emot
den skadelidande ansvarig för skadan. Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning, där fordonet ej var sådant, att lagen den 30 juni 1916 angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik är tillämplig, men staten,
om så varit förhållandet, skolat gent emot den skadelidande svara för
skadan.
Vad ovan stadgas örn staten tillhörigt fordon skall ock gälla med avseende
å fordon, som innehaves av staten med nyttjanderätt, varmed följer befogenhet
att anställa förare å fordonet.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Förordningen gäller ej, där skadan uppstått före ikraftträdandet.
Genom denna förordning upphäves förordningen den 22 juni 1939 (nr 286)
med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon,
motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten1.
1 Senaste lydelse se SFS 1941: 401.
Kungl. Maj.ts proposition nr 155.
3
Utdrog av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 mars 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
fråga örn ändring beträffande skadeståndsskyldigheten för förare av
motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av
staten.
Föredraganden anför följande.
I skrivelse den 5 november 1945 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställt
om bemyndigande att, där skada inträffat vid trafik med motorredskap
som tillhörde eller nyttjades av styrelsen, gälda skadestånd som ådömts eller
eljest uppenbarligen åvilade föraren av fordonet, under förutsättning att
denne icke under färden gjort sig skyldig till rattfylleri eller orsakat skadan
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov.
Sedan yttranden inhämtats över framställningen, anhåller jag att nu få
upptaga denna fråga till behandling.
Ansvarigheten för skada i följd av trafik med motorfordon
regleras av 6 kap. allmänna strafflagen samt lagen den 30 juni 1916
angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen)
. Enligt 6 kap. strafflagen skall skada, som någon genom brott tillfogar
annan, av den brottslige gäldas, evad brottet skett med uppsåt eller av vållande.
För den händelse den som led skadan har genom eget vållande medverkat
därtill, skall skadeståndet jämkas efter vad som prövas skäligt.
Enligt bilansvarighetslagen utvidgas ansvarigheten under vissa villkor för
ägare, brukare och förare av automobil. I 2 § stadgas sålunda, att hilens ägare
är ansvarig för skada som i följd av trafik med bilen tillfogas annan person
än föraren eller sådan egendom som icke befordras med bilen, ändå att
ägaren ej är vållande till skadan; dock är ägaren fri från ansvarighet, där av
omständigheterna framgår, att skadan varken förorsakats av bristfällighet
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 155.
hos bilen eller vållats av föraren. Har den som led skadan medverkat därtill
genom eget vållande, skall rätten bestämma, örn och i sådant fall till vilket
belopp skadestånd skall utgå. Vidare föreskrives, att föraren lika med ägaren
skall vara pliktig ersätta skadan, där ej av omständigheterna framgår, att
föraren icke varit vållande till skadan. Brukar någon utan lov annans bil,
skall jämlikt 6 § brukaren i stället för ägaren svara för den skada som därunder
inträffar. Innehar någon bil med nyttjanderätt, varmed följer befogenhet
att anställa förare å bilen, är sådan brukare enligt 7 § lika med ägaren
ansvarig för skada i följd av trafik med bilen. Vad ägare eller annan utgivit
enligt lagen äger han jämlikt 11 § söka åter av den som vållat skadan.
Till säkerhet för den skadeståndsansvarighet, som enligt allmänna strafflagen
och bilansvarighetslagen åvilar ägare, brukare och förare, stadgas i
lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon
(trafikförsäkringslagen) skyldighet att ha motorfordon trafikförsäkrat. Huvudbestämmelsen
rörande trafikförsäkringens omfattning återfinnes i 3 §,
enligt vilket lagrum gäller, att försäkringen skall dels för den, som på grund
av skada i följd av trafik med fordonet här i riket enligt lag är berättigad
till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare, medföra rätt att utbekomma
skadeståndet av försäkringsgivaren, dels ock, i den mån försäkringsgivaren
ej gjort annat förbehåll, för försäkringstagaren gälla mot den
ansvarighet för skada, som kan uppkomma för honom i följd av sådan trafik.
Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren icke ansvarig i anledning
av skada å fordonet eller å egendom som befordras med fordonet, ej
heller i anledning av skada å föraren av fordonet, med mindre försäkringstagaren
är ansvarig för skadan, eller i anledning av skada å person som färdas
i fordonet, därest detta brukas olovligen och han äger kännedom därom.
Försäkringsgivarens ansvarighet är enligt 11 § begränsad till visst belopp för
varje händelse som medför skada.
Mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren råder rörande den förres
regressrätt i princip avtalsfrihet. I de av försäkringsanstaltema allmänt
tillämpade försäkringsvillkoren stadgas regressrätt från försäkringsgivarens
sida mot försäkringstagaren endast vid uppsåt eller grov vårdslöshet eller under
vissa likartade förhållanden men däremot icke vid enkelt vållande. Då
enligt 20 § trafikförsäkringslagen föraren i regresshänseende skall intaga
samma ställning som försäkringstagaren, gäller nämnda stadgande i försäkringsvillkoren
även till förmån för föraren. I detta sammanhang må vidare
framhållas, att enligt gängse försäkringsvillkor vid frivillig försäkring för
skada å eget fordon gäller den regeln, att regressrätt är utesluten mot förare,
med mindre denne vållat skadan genom grov vårdslöshet eller under vissa
därmed jämställda omständigheter.
Enligt 4 § trafikförsäkringslagen är bl. a. staten fritagen från försäkringsplikt.
Om staten icke tagit trafikförsäkring och i följd av trafik med fordonet
uppstår skada, för vilken staten eljest icke enligt lag är ansvarig, är staten
enligt nämnda lagrum pliktig att till den som lidit skadan utgiva vad
denne ägt utfå av försäkringsgivaren, om trafikförsäkring funnits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 155.
5
Beträffande statens regressrätt mot förare av statens
fordon äro särskilda föreskrifter meddelade i förordningen den 22 juni
1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för
förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas
av staten. Enligt förordningen äger staten för skada i följd av trafik
med sådant fordon av fordonets förare utkräva ersättning endast om denne
under färden gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 § lagen örn straff för
vissa brott vid förande av motorfordon eller om han orsakat skadan uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov. Detsamma
gäller beträffande motorfordon, motorredskap och traktortåg, som innehavas
av staten med nyttjanderätt, varmed följer befogenhet att anställa förare
å fordonet.
Såsom framgår av det föregående äger bilansvarighetslagen tillämpning å
automobil. Härmed förstås enligt lagen varje för färd på marken avsett fordon,
som för framdrivande är försett med kraftmaskin och icke löper på
skenor. Trafikförsäkringslagen däremot avser motorfordon, varmed i lagen
förstås varje för färd på marken avsett, för person- eller godsbefordran inrättat
fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin och icke
löper på skenor. Som motorfordon skall enligt lagen icke anses traktortåg.
I motorfordonsförordningen har begreppet motorfordon erhållit i huvudsak
samma definition som i trafikförsäkringslagen. Enligt samma förordning förstås
med motorredskap traktor, lokomobil, lantbruks- eller vägmaskin samt
annat dylikt allenast till arbetsredskap hänförligt fordon, vilket för framdrivande
är försett med motor och icke löper på skenor och vilket icke är
hänförligt till motorfordon, medan traktortåg definieras såsom motorredskap
och därmed sammankopplat släpfordon. Enligt förarbetena till 1939 års förordning
rörande skadeståndsskyldigheten för förare av statens fordon äro
de i förordningen förekommande uttrycken motorredskap och traktortåg använda
i samma bemärkelse som i motorfordonsförordningen.
Beträffande vad i bilansvarighetslagen skall förstås med automobil har
yppats viss tvekan, närmast avseende frågan, huruvida därmed — i likhet
med begreppet motorfordon enligt trafikförsäkringslagen — avses endast sådana
fordon, som äro inrättade för person- eller godsbefordran. I rättsfallet
N.J.A. 1942 s. 17 ansågs bilansvarighetslagen icke gälla skada genom användning
av en såsom lantbruksmaskin nyttjad traktor.
Som automobil räknas även motorcykel.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sin förut nämnda skrivelse till en
början framhållit, att enligt 1939 års förordning rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av statens fordon staten ägde ''utfå ersättning av föraren
för skada som han vållat å fordonet eller å annan staten tillhörig egendom,
t. ex. last å fordonet, endast örn föraren under lardén gjort sig skyldig till
rattfylleri eller örn han orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet
eller brukat fordonet utan lov. Detsamma gällde i fråga örn statens
regressrätt mot föraren för skadestånd som staten på grund av bilansva
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 155.
righetslagen nödgats utgiva till tredje man. I fråga om motorredskap och
traktortåg funnes emellertid, till skillnad från vad fallet vore beträffande
automobil, icke några särskilda bestämmelser angående ägarens skadeståndsansvar
gentemot tredje man. Statens ansvarighet för skada till följd av
trafik med staten tillhöriga motorredskap och traktortåg finge därför bedömas
efter allmänna regler. I enlighet därmed vore kronan i allmänhet icke
ansvarig för skada som vid sådan trafik tillfogats tredje man. Ålades föraren
i sådant fall ersättningsskyldighet, ägde han icke att av kronan återfå
vad han till följd därav erlagt. En väsentlig skillnad förelåge alltså beträffande
det betalningsansvar, som kunde komma att åligga en i statens tjänst
anställd förare av motorfordon som omfattades av bilansvarighetslagen å
ena samt en förare av motorredskap eller traktortåg å andra sidan.
Styrelsen har vidare anfört, att svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet
vid förhandlingar med styrelsen — under hänvisning till att i
några fall förare av styrelsens motorredskap förpliktats utgiva ersättning
för skada som uppkommit vid trafik med sådant redskap — hemställt, att
styrelsen måtte genom försäkring hålla förare av motorredskap skadeslös
för tredje man tillfogade skador eller på annat sätt överföra det ekonomiska
ansvaret å staten. Förbundet hade vid förhandlingarna framhållit, att förare
av statens motorredskap kunde i anledning av skador som uppkommit
vid trafik med sådana redskap förpliktas utgiva så stora ersättningar,
att deras ekonomiska ställning helt undergrävdes. Styrelsen har som sin egen
uppfattning framhållit, att det framstode som obilligt, att en hos styrelsen
anställd person i skadeståndshänseende ställdes väsentligt olika, om han
tjänstgjorde som förare av ett motorfordon eller örn han vore förare av
ett motorredskap. Ett ytterligare skäl till att dessa båda kategorier av förare
likställdes i skadeståndshänseende vore den omständigheten, att de av
styrelsen från de förutvarande vägdistrikten övertagna väghyvlarna, vältarna
och traktorerna vid tiden för övertagandet i avsevärd omfattning varit
ansvarighetsförsäkrade. Då dessa försäkringar efter hand upphörde att gälla,
bleve vissa arbetare hos styrelsen sämre ställda än de varit i sin anställning
hos vägdistrikt.
På grund av det anförda har styrelsen, såsom inledningsvis omnämnts,
anhållit om bemyndigande att gälda skadestånd, som åvilar förare av motorredskap
vilket tillhör eller nyttjas av styrelsen, under förutsättning att
föraren under färden icke gjort sig skyldig till rattfylleri eller orsakat skadan
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov.
över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning ha efter remiss
yttranden avgivits av statskontoret, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,
telegrafstyrelsen, domänstyrelsen, arméförvaltningen och trafikförsäkringsföreningen.
Arméförvaltningen har bifogat yttrande från advokatfiskalen
hos försvarets civilförvaltning.
I de avgivna yttrandena har framställningen i princip tillstyrkts. Därvid
har i vissa yttranden gjorts gällande, att ändrade bestämmelser i ämnet
Kungl. Maj.ts proposition nr 155.
7
borde avse icke endast de hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anställda
förarna utan förare av statens motorredskap överhuvud.
Generalpoststyrelsen har anfört:
För posttransporter inom bangårdsområden använder postverket sig i betydande
utsträckning av elektriskt drivna plattformsvagnar, s. k. truckar,
samt av traktorer med tillkopplade vagnar. Å ett ej ringa antal orter begagnas
fordonen i fråga jämväl för forsling av post mellan postanstalten
och bangårdsområdet. Även till truckar kopplas stundom ej motordrivna
vagnar. Antalet i trafik varande truckar uppgår för närvarande till 102 st.
och antalet traktorer till 19 st. Av nämnda båda fordonsslag torde truckarna
ostridigt tillhöra sådana fordon, på vilka bilansvarighetslagen äger tillämpning,
medan traktorerna såsom hänförliga till motorredskap lära falla utom
området för sagda lags tillämpning. Andra slag av motorredskap än traktorer
ägas eller nyttjas icke för närvarande av postverket.
Vad av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anförts i fråga örn skiljaktigheterna
i skadeståndshänseende för förare av olika slag av transportmedel
har, såsom av det anförda torde framgå, aktualitet även för postverkets vidkommande.
En postfunktionär är sålunda olika ställd härvidlag, då han
tjänstgör som förare av en autcmohil, en postdiligens eller en truck, och
då han är förare av en traktor med eller utan tillkopplad vagn. Under det
att ersättning för skada, sorn vållats tredje man genom den förstnämnda
gruppen fordon, i normala fall stannar å postverket — eller beträffande automobiler
och postdiligenser å det försäkringsbolag, vari fordonet är trafikförsäkrat
— torde förare av traktor enligt gällande bestämmelser vara skyldig
att själv svara för dylik skada. Hittills har det visserligen icke behövt
ifrågakomma, att traktorförare avkrävts skadeståndsbelopp vid dylikt trafikmissöde.
De skador, som vållats tredje man genom postverkets traktorer,
ha varit av relativt obetydlig omfattning och generalpoststyrelsen har ansett
sig oförhindrad att av billighetsskäl lämna den skadelidande ersättning
av postverkets medel. Styrelsen har därvid stött sig på bestämmelsen i Kungl.
Maj:ts instruktion för generalpoststyrelsen § 9, mom. 2, enligt vilken styrelsen
äger att, därest ej fråga är om mera betydande belopp, utgiva skäligt
skadestånd, då genom postverkets anläggningar eller arbeten skada tillfogats
i verkets tjänst icke anställd person eller annan än postverket tillhörig egendom.
Förutsättningen har givetvis alltid varit, att föraren icke under färden
gjort sig skyldig till rattfylleri eller orsakat skadan uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov. Därest emellertid skada av
större omfattning skulle tillfogas tredje man genom en postverkets traktor
med eller utan tillkopplad vagn, torde föraren vid en strikt tillämpning av
gällande bestämmelser icke kunna undgå skadeståndsansvar.
Generalpoststyrelsen delar väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning
i fråga örn obilligheten av den påtalade skiljaktigheten i skadeståndshänseende.
För personalen skulle det säkerligen framstå såsom oförklarligt, att
föraren av en truck skulle vara befriad från personlig ersättningsskyldighet
i ett skadefall, medan föraren av en traktor (med eller ulan tillkopplad vagn)
skulle personligen få bära ansvaret för skada, som orsakats på kanske exakt
lika sätt. Det må här framhållas, att på en del ställen truckar och traktorer
användas omväxlande för utförande av postiransporterna och all samma
person stundom anlitas än som truckförare och än som traktorförare.
Domänstyrelsen har framhållit, att det icke syntes skäligt att en förare
av motorredskap eller traktortåg skulle intaga en sämre ställning i skadeståndshänseende
än förare av automobil. Den olikhet i detta hänseende som
8
Kungl. Majlis proposition nr 155.
förekomma på grund av att bilansvarighetslagen icke syntes äga tillämpning
å motorredskap borde därför utjämnas genom ändrade lagbestämmelser.
Frågan berörde ju i lika hög grad förare av motorredskap i enskild tjänst
som förare av statens motorredskap. Intill dess sådana ändrade bestämmelser
tillkommit syntes det vara att förorda att de för sistnämnda förare befintliga
riskerna täcktes genom ansvarighetsförsäkring.
Arméförvaltningen har hänfört sig till innehållet i det av advokatfiskalen
hos försvarets civilförvaltning avgivna yttrandet, vari denne till en början
framhållit, att den föreliggande frågan gällde samtliga förare av motorredskap,
oavsett om dessa tillhörde staten eller enskilda personer eller företag.
Det vore därför av intresse att få reda på, huru spörsmålet bedömdes av
enskilda företagare. Ett större bolag med huvudsakligen samma tekniska
verksamhetsfält som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade på förfrågan
meddelat, att bolaget genom tagande av ansvarighetsförsäkring hållit förare
av t. ex. traktorer, som brukade framföras å allmänna trafikleder, skadeslösa
för tredje man tillfogade skador. Ett annat större enskilt företag hade
uppgivit, att den föreliggande frågan icke aktualiserats någon gång under de
senaste fem åren men att företaget vid inträffande skadefall torde komma att
anse sig skyldigt att bära det ekonomiska ansvaret för skadestånd till tredje
man.
Advokatfiskalen har vidare anfört följande.
Lantförsvaret disponerar över såväl ett stort antal stridsvagnar som bandtraktorer
och artilleritraktorer. Rörande stridsvagnar har frågan, huruvida
dessa skola betraktas som motorredskap eller som motorfordon i den mening,
som avses i bilansvarighetslagen, d. v. s. huruvida ersättningsskyldighet
för tredje man åsamkad skada skall åvila endast föraren av fordonet eller
örn kronan i egenskap av ägare till detsamma lika med föraren är pliktig
ersätta dylik skada, dragits under Kungl. Maj:ts prövning i tre särskilda fall.
Det äldsta av dessa rättsfall väntas enligt uppgift bliva slutligen avgjort inom
den närmaste framtiden. Ifrågasättas kan fördenskull, huruvida icke såväl
beträffande lantförsvarets stridsvagnar som övriga av staten ägda fordon
av ifrågavarande slag Kungl. Maj ds utslag i nämnda principfråga rörande
stridsvagnar bör avvaktas innan åtgärder av mera allmän karaktär
företagas. Skulle högsta domstolen komma att finna, att stridsvagnar icke
äro att anse såsom motorfordon i bilansvarighetslagens mening, torde för
försvarsväsendets del ifrågavarande frågekomplex ofrånkomligen bliva i
behov av en genomgripande omprövning i lagstiftningsväg. Ifrågasättas kan
fördenskull huruvida icke samtliga av ett sålunda förutsatt domslut beroende
frågor böra givas en principiellt enhetlig lösning i ett sammanhang.
Under åberopande av det anförda har arméförvaltningen hemställt, att
Kungl. Majit måtte generellt bemyndiga de statliga myndigheterna att gälda
skadestånd varom nu är fråga samt att detta bemyndigande måtte avse tiden
intill den 1 juli 1947.
Trafikförsäkringsföreningen har påpekat, att för motorredskap, vilka användas
för vägväsendets räkning, tidigare hade av vägdistrikten i avsevärd
utsträckning tecknats ansvarighetsförsäkring. Sedan väghållningen numera
övertagits av staten, upphörde dessa försäkringar att gälla i och med avtals
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 155.
9
tidens utgång]. Erfarenheten hade visat, att för dessa redskap, som hade
ständig kontakt med vägtrafiken, behov av sådant försäkringsskydd förelåge.
Beträffande motorredskap, som icke användes för vägväsendets räkning,
förekomme ansvarighetsförsäkring icke i sådan omfattning, att nämnvärd
erfarenhet kunnat samlas av försäkringsanstalterna. Av dessa motorredskap
syntes de inom jordbruket använda utgöra flertalet. Beträffande
dessa »jordbruksredskap» syntes obligatorisk försäkring icke vara av behovet
påkallad. Enligt föreningen kunde man utan nackdel låta frågan om införande
av obligatorisk försäkring för motorredskap vila i avvaktan på närmare
riskerfarenheter.
Föreningen har vidare framhållit, att den frivilliga ansvarighetsförsäkring
som kunde tecknas för motorredskap formellt avsåge endast ansvarighet för
skadestånd, som kunde åläggas »försäkringstagaren eller dennes make för skada,
som tillfogas tredje man till person eller egendom i följd av trafik med
redskapet». Enligt av försäkringsanstalterna tillämpad praxis gåve emellertid
sådan försäkring samma skydd åt föraren som åt försäkringstagaren eller
dennes make.
I 1939 års förordning rörande skadeståndsskyldigheten för förare av mo- Departementstorfordon,
motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, chefenäro
särskilda bestämmelser meddelade om statens regressrätt mot föraren.
Enligt förordningen äger staten utkräva ersättning av föraren för skada i
följd av trafik med fordonet, endast om denne under färden gjort sig skyldig
till brott mot 1 eller 2 § lagen örn straff för vissa brott vid förande av
motorfordon eller örn han orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov. Denna bestämmelse innebär till
en början, att skada å fordonet eller annan statens egendom, t. ex. sådan
sorn befordras med fordonet, skall bäras av det allmänna, under förutsättning
att skadan icke uppstått under förhållande som nu sagts. I fråga örn
skada som tillfogats tredje man innebär förordningen, att staten endast under
nyss angivna omständigheter är berättigad att av föraren utkräva vad staten
nödgats utgiva i ersättning till den som lidit skadan. Av förordningen torde
vidare följa, att om föraren betalat ersättning till tredje man i anledning
av skada för vilken både föraren och staten äro ansvariga, föraren under
nämnda förutsättning äger att av staten återfå vad han sålunda erlagt (jfr
N.J.A. 1941 s. 188). Är staten däremot icke ansvarig för den tredje man
tillfogade skadan, är förordningen över huvud icke tillämplig.
Av det sagda framgår, att förarens ställning, såvitt angår det slutliga ansvaret
för skada som tillfogats tredje man, är beroende av örn staten är ansvarig
för skadan. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler torde någon
generell skyldighet att ersätta skada som vållats av anställda icke åvila staten.
Enligt bilansvarighetslagen föreligger emellertid för staten såsom ägare
av automobil — liksom för varje annan bilägare — ett utvidgat ansvar för
skada i följd av trafik med bilen. Ägaren är ansvarig för skada som tillfogas
annan person än föraren eller sådan egendom som icke befordras med bilen,
niliang till riksdagens protokoll t i) Ali. 1 sami. Nr 15!>. 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 155.
såframt ej av omständigheterna framgår att skadan varken orsakats av bristfällighet
hos bilen eller vållats av föraren. Nämnda lag äger emellertid tilllämpning
endast å skada i följd av trafik med automobil (motorcykel inbegripen).
Såsom framgår av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning
och de däröver avgivna yttrandena bär — närmast i anslutning till det
förut omnämnda rättsfallet från år 1942, enligt vilket traktor ansågs falla
utanför lagens tillämpningsområde — gjorts gällande, att lagen över huvud
icke omfattar motorredskap, vilka i motsats till motorfordon icke äro inrättade
för person- eller godsbefordran.
I den mån bilansvarighetslagen ej är tillämplig på motorredskap, blir föraren
av sådant fordon — frånsett de fall då staten på annan grund är ansvarig
för skadan — även vid enkelt vållande ensam skadeståndsskvldig
och äger icke rätt att av staten återfå vad han utgivit. Örn nämnda lag vore
tillämplig, skulle föraren däremot behöva slutligen svara för skada mot
tredje man allenast örn han gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 § lagen
om straff för vissa brott vid förande av motorfordon eller om han orsakat
skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan
lov. Denna olikhet synes icke vara sakligt motiverad. Även om förandet av
de för person- eller godsbefordran avsedda motorfordonen på grund av den
större hastighet, med vilken de bruka framdrivas, i regel innebär större risker
än vad fallet är med motorredskapen, kan dock icke bortses från att
jämväl förare av motorredskap äro utsatta för möjligheten att genom vållande
av än sa lindrigt slag ådraga sig mycket tyngande skadeståndsansvar.
Vad nu sagts torde framför allt gälla sådana motorredskap, vilkas användning
icke är begränsad till viss arbetsplats utan som mer allmänt förekomma
å gator och vägar. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida någon olikhet
rörande ansvarigheten var avsedd vid tillkomsten av 1939 års förordning;
i det sakkunnigbetänkande som ligger till grund för författningen gavs i
annat sammanhang uttryck åt den meningen, att bilansvarighetslagen ägde
tillämpning även å motorredskap.
Det nu föreliggande spörsmålet gäller naturligtvis ej endast förare av statens
fordon utan även i enskild tjänst anställda förare. För de senare saknar
dock frågan aktualitet i de fall, då ägaren av motorredskapet tecknat frivillig
ansvarighetsförsäkring å fordonet. Denna försäkring gäller nämligen enligt
av försäkringsanstalterna tillämpad praxis till förmån även för föraren.
Fragan om bilansvarighetslagens omfattning är dock givetvis även av betydelse
för tredje man. Denna sida av saken förtjänar tydligen att göras till
föremål för undersökning men torde icke kunna upptagas i detta sammanhang.
Något hinder torde ej möta att till fristående behandling upplaga frågan
örn statens och förarnas inbördes ansvarighet för skada i följd av trafik
med statens motorredskap.
Med hänsyn till det anförda vill jag förorda en sådan ändring beträffande
skadeståndsskyldigheten för förare av statens fordon, att de i förhållande till
staten komma att intaga samma ställning, vare sig skadan uppstått vid trafik
med fordon som faller under bilansvarighetslagen eller vid trafik med
Kungl. Maj:ts proposition nr 155.
11
annat fordon. Att för detta ändamål — i strid mot eljest tillämpad praxis beträffande
statens egendom — teckna ansvarighetsförsäkring å fordonen i fråga
synes ej böra förekomma. Däremot kunde syftet naturligtvis vinnas genom
att de statliga myndigheterna erhölle ett mer eller mindre vidsträckt
bemyndigande att gälda ersättning jämväl i de fall då staten icke är ansvarig
för skadan. På grund av det nära sambandet med de nuvarande bestämmelserna
örn statens regressrätt synes det emellertid lämpligare att
komplettera dessa med ett stadgande, varigenom för föraren inträder en
verklig rätt att i fall som här avses av staten erhålla åter vad han nödgats
utgiva i ersättning till tredje man. I samband med att en sådan bestämmelse
införes torde även för tydlighetens skull böra meddelas en uttrycklig föreskrift
om förarens återkravsrätt gentemot staten även i de fall, då sådan rätt
nu anses följa av bestämmelsen i 1939 års förordning örn förbud mot regressanspråk
från statens sida.
Samtliga bestämmelser örn statens och fordonsföramas inbördes ansvarighet
för inträffad skada synas lämpligen böra upptagas i en ny förordning i
ämnet, som bör träda i kraft snarast möjligt. Har före ikraftträdandet skada
tillskyndats tredje man vid trafik med fordon, som ej omfattas av bilansvarighetslagen,
torde frågan, om staten bör gottgöra föraren vad han nödgats
utgiva i ersättning för skadan, få prövas från fall till fall.
I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
härvid fogade förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande
skadestdndsskgldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg,
som tillhöra eller nyttjas av staten.
Föredraganden hemställer, att nämnda förslag till förordning måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, alf lill
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Thore Wisén.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1946:161 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare s. 1 i texten
- 1LU 1946:20 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, s. 1 i texten