Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap, m. m

1946-03-08 · 61 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 61 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:156, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156

1

Nr 156.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om

avbrytande av havandeskap, m. m.; given Stockholms

slott den 8 mars 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) örn avbrytande

av havandeskap; och

2) lag om ändrad lydelse av 14 kap. 26 § strafflagen.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 156.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 156-

Förslag

till

Lag

angående alldring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande

av havandeskap.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 4 §§ lagen den 17 juni 1938 om avbrytande

av havandeskap1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Havandeskap må enligt denna lag avbrytas:

1) när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets

tillkomst skulle medföra allvarlig fara

2) när kvinnan hävdats under förhållande

varom förmäles i 15 kap. 12,

13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2,

3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då hävdandet

ägt rum under omständigheter

som omförmälas i 18 kap. 6 § strafflagen

samt inneburit ett grovt åsidosättande

av kvinnans handlingsfrihet;

3) när med skäl kan antagas att

kvinnan eller det väntade barnets fader

genom arvsanlag kommer att på

avkomlingar överföra sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller svår kroppslig sjukdom.

Avbrytande av havandeskap på annan

grund än sjukdom eller kroppsfel

hos kvinnan må ej företagas efter

havandeskapets tjugonde vecka.

för hennes liv eller hälsa;

2) när med hänsyn till kvinnans

levnadsförhållanden och omständigheterna

i övrigt kan antagas, att hennes

kroppsliga eller själsliga krafter skulle

allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst

och vården örn barnet;

3) när kvinnan hävdats under förhållande

varom förmäles i 15 kap. 12,

13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2,

3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då hävdandet

ägt rum under omständigheter

som omförmälas i 18 kap. 6 § strafflagen

samt inneburit ett grovt åsidosättande

av kvinnans handlingsfrihet;

å) när med skäl kan antagas att

kvinnan eller det väntade barnets fader

genom arvsanlag kommer att på

avkomlingar överföra sinnessjukdom

eller sinnesslöhet eller ock svårartad

sjukdom eller svårt lyte av annat slag.

Avbrytande av havandeskap på annan

grund än sjukdom eller kroppsfel

hos kvinnan må ej företagas efter

havandeskapets tjugonde vecka. Medi
-

1 Senaste lydelse av 2 §, se SFS 1941: 283.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition ni 156-

3

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

cinalstyrelsen må dock, dd särskilda

skål äro därtill, medgiva ingreppets

utförande jämväl därefter intill utgången

av tjugufjärde veckan.

2 §.

Har kvinnan-----till åtal.

Avbrytande av-----tala därför.

Havandeskap må ej avbrytas pa

grund av arvsanlag hos kvinnan, varom

i 1 § 3. förmäles, med mindre jämväl

sterilisering å henne företages, utan

så är att sådan åtgärd av särskilda

skäl finnes olämplig.

4

Havandeskap må ej avbrytas, med

mindre den läkare som utför ingreppet

samt annan läkare i den tjänsteställning

Konungen föreskriver, i skriftligt

utlåtande, på grunder som i utlåtandet

angivas, förklarat förutsättningarna

för åtgärden vara förhanden.

Avbrytande av havandeskap på den

i 1 § 3. angivna grund må ske endast

efter prövning av medicinalstyrelsen.

Lag samma vare, där kvinnan på

grund av rubbad själsverksamhet saknar

förmåga att lämna giltigt samtycke

till åtgärden.

Havandeskap må ej avbrytas på

grund av arvsanlag hos kvinnan, varom

i 1 § l. förmäles, med mindre jämväl

sterilisering å henne företages, utan

så är att sådan åtgärd av särskilda

skäl finnes olämplig.

§.

Havandeskap må ej avbrytas, med

mindre den läkare som utför ingreppet

samt annan läkare i den tjänsteställning

Konungen föreskriver, i skriftligt

utlåtande, på grunder som i utlåtandet

angivas, förklarat förutsättningarna

för åtgärden vara förhanden eller

ock medicinalstyrelsen lämnat tillstånd

därtill.

Avbrytande av havandeskap på den

i 1 § 4. angivna grund må ske endast

efter prövning av medicinalstyrelsen.

Lag samma vare, där kvinnan på

grund av rubbad själsverksamhet saknar

förmåga att lämna giltigt samtycke

till åtgärden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj-.ts proposition nr 156-

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 kap. 26 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap. 26 § strafflagen1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

26 §.

Havande kvinna, som genom att Havande kvinna, som genom att

nyttja invärtes eller utvärtes medel nyttja invärtes eller utvärtes medel

uppsåtligen dödar sitt foster, straffes uppsåtligen dödar sitt foster, straffes

för fosterfördrivning med fängelse. för fosterfördrivning med fängelse.

Äro omständigheterna synnerligen

mildrande, vare hon fri från straff.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

1 Senaste lydelse, se SFS 1942: 378.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 156.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 februari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga angående ändrade

bestämmelser om avbrytande av havandeskap

m. m.

Föredraganden anför följande.

Den 12 september 1941 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet

att tillkalla högst fem sakkunniga att inom socialdepartementet

verkställa utredningar rörande vissa befolkningspolitiska spörsmål. Med stöd

av sagda bemyndigande tillkallades samma dag såsom sakkunniga ledamoten

av riksdagens andra kammare, statssekreteraren, numera statsrådet Tage Erlander,

docenten, numera professorn Curt Gyllenswärd, e. o. byråchefen Alf

Johansson och numera ledamoten av riksdagens första kammare, professorn

Sten Wahlund. De sakkunniga antogo benämningen 1941 års befolkningsutredning.

Utredningen som i enlighet med det givna utredningsuppdraget upptog

bl. a. abortfrågan avgav den 22 november 1944 betänkande härom med förslag

till lag angående tillägg till lagen den 17 juni 1938 (nr 318) örn avbrytande

av havandeskap, förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§

lagen den 19 maj 1939 (nr 171) örn förbud mot arbetstagares avskedande

i anledning av trolovning eller äktenskap m. m., förslag till kungörelse örn

ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 15 juni 1944 (nr 396) angående statsbidrag

lill förebyggande mödra- och barnavård samt förslag till kungörelse

om statsbidrag till rådgivande verksamhet för havande kvinnor (SOU

1944: 51).

över betänkandet lia efter remiss yttranden avgivits av bl. a. medicinalstyrelsen

(efter börande av bl. a. medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga

råd professor Nils von Hofsten), socialstyrelsen, Överståthållarämbetet

(efter hörande av stadsfullmäktige, polismästaren och förste stadsfiskalen i

Stockholm), samtliga länsstyrelser, socialvårdskommittén, ungdomsvårdskommittén,

flera landsting, svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund,

Sveriges praktiserande läkares förening, svenska arbetsgivareföreningen,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, svenska

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund,

föreningen Sveriges landsfiskaler, styrelsen för socialinstitutet i Stockholm,

Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

riksförbundet för sexuell upplysning, svensk kuratorsförening, svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,

högerns centrala kvinnoråd, folkpartiets kvinnoförbund, svenska landsbygdens

kvinnoförbund, handelns arbetsgivarorganisation samt kvinnliga läkares

klubb.

Sedan ärendet därefter, såvitt angår lagen om avbrytande av havandeskap

jämte vissa i samband därmed stående frågor, varit föremål för överväganden

inom justitiedepartementet, anhåller jag att nu få upptaga dessa frågor

till behandling.

Gällande rätt.

Avbrytande av havandeskap är enligt svensk rätt utom i vissa undantagsfall

förbjudet och belagt med straff. Gällande straffbestämmelser

återfinnas i 14 kap. strafflagen. Enligt 26 § nämnda kapitel straffas

havande kvinna, som genom att nyttja invärtes eller utvärtes medel uppsåtligen

dödar sitt foster, med fängelse. Annan som, med kvinnans vilja, fördriver

hennes foster på sätt i 26 § sägs, skall enligt 27 § straffas med straffarbete

från och med sex månader till och med två år eller med fängelse i

minst sex månader. Förövar någon fosterfördrivning vanemässigt eller för

att därmed bereda sig vinning, utgör straffet enligt andra stycket i samma

paragraf straffarbete från och med ett till och med sex år. 28 § stadgar straff

för den som, utan kvinnans vilja, förövar fosterfördrivning på sätt i 26 §

sägs. Straffet utgör straffarbete från och med sex till och med tio år. Fick

kvinnan av gärningen svår kroppsskada, utgör straffet straffarbete på livstid

eller i tio år. Om kvinnan av gärningen fick döden, skall gärningsmannen dömas

till straffarbete på livstid. Försök till brott, som avses i 26, 27 eller 28 §,

skall enligt 28 a § straffas efter ty i 3 kap. stadgas. Har kvinnan avlidit till

följd av försök till brott, som omförmäles i 28 §, må dömas till straffarbete

på livstid.

På grund av allmänna rättsregler har utan särskilt stadgande ett avbrytande

av havandeskap ansetts vara straffritt, om åtgärden var nödvändig för

att rädda kvinnans liv eller för att undanröja en allvarlig fara för hennes

hälsa (medicinsk indikation). Däremot ha andra skäl icke utan stöd av lag

ansetts kunna föranleda, att fosterfördrivning är tillåten. Numera är denna

fråga reglerad genom lagen den 17 juni 1938 om avbrytande

av havandeskap, vilken upptager medicinska, blandat social-medicinska,

vissa humanitära och eugeniska indikationer som kunna föranleda att

havandeskap må avbrytas. En erinran om nämnda lag har upptagits i 14

kap. 28 b § strafflagen. För tillkomsten och innehållet i lagen må här lämnas

följande redogörelse.

År 1934 tillsatte chefen för justitiedepartementet efter givet bemyndigande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 156.

7

en kommitté med uppdrag att, på grundval av en inom medicinalstyrelsen

verkställd utredning i ämnet, utarbeta förslag till lagstiftning örn rätt i vissa

fall till avbrytande av havandeskap ävensom förslag till ändrad lagstiftning

om straff för fosterfördrivning. Sedan kommittén, som senare vanligen kallats

abortkommittén, upprättat preliminära författningsförslag med tillhörande

motiv, remitterades dessa för yttrande till vissa myndigheter och sammanslutningar.

De inkomna yttrandena befordrades jämte berörda förslag

till trycket (SOU 1935: 13). 1 maj 1935 avgav kommittén slutligt betänkande

med förslag bland annat till lag örn avbrytande av havandeskap och lag om

ändrad lydelse av 14 kap. 26, 27 och 28 §§ strafflagen.

Enligt kommitténs förslag till lag örn avbrytande av havandeskap (1 §

första stycket) skulle havandeskap få avbrytas på humanitära, sociala och

eugeniska indikationer. Humanitär indikation ansåg kommittén

föreligga, när havandeskapet uppkommit av våldtäkt eller av könsumgänge

mellan personer i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller

mellan syskon, eller när kvinnan vid hävdandet ej fyllt femton år eller var

sinnessjuk eller sinnesslö, eller när kvinnan eljest hävdats med grovt åsidosättande

av hennes handlingsfrihet. Social indikation ansågs vara

förhanden, när barnets tillkomst skulle ådraga kvinnan varaktig nöd eller

ofärd som funnes icke kunna på annat sätt avvärjas. Enligt kommitténs motivering

innefattades under den sociala indikationen huvudsakligen tre typfall.

I första hand skulle under bestämningen ingå sådana fall där det förelåge

— icke såsom vid de medicinska indikationerna en påvisbar fysisk eller

psykisk sjukdom — men en fysisk eller psykisk svaghet hos kvinnan samt

barnets tillkomst med hänsyn till denna svaghet skulle medföra allvarlig fara

för kvinnans liv eller hälsa. Under denna indikation, som plägar betecknas

såsom blandat social-medicinsk indikation eller utvidgad medicinsk indikation,

inginge —- framhåller kommittén — företrädesvis de så kallade »utsläpade

mödrarna». Vidare skulle bestämningen omfatta de fall där på grund

av havandeskapet ett varaktigt ekonomiskt nödläge skulle uppstå för kvinnan.

Ytterligare skulle bestämningen omfatta sådana fall då en ogift kvinna

på grund av havandeskapet skulle bliva utsatt för »social vanära». E u g en

i s k indikation ansågs föreligga, när med skäl kunde antagas att

kvinnan eller det väntade barnets fader genom arvsanlag konnne att på avkomlingar

överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet eller svår kroppslig sjukdom.

— För samtliga nu angivna fall gällde att ingreppet ej skulle få företagas

efter havandeskapets tjugonde vecka. Den föreslagna lagen skulle ej

äga tillämpning på avbrytande av havandeskap som företoges på medicinska

skäl. Ingrepp på denna grund lämnades liksom tidigare oreglerade.

Utan kvinnans begäran skulle havandeskapet få avbrytas allenast där

kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknade förmåga att lämna giltigt

samtycke till åtgärden.

Prövningen av frågan, huruvida förutsättningarna för avbrytande av havandeskap

förelåge, skulle enligt förslaget verkställas av två legitimerade

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

läkare. Den ene av dessa skulle vara av Kungl. Maj:t förordnad att pröva

ärenden av detta slag. Prövningen kunde emellertid även verkställas av medicinalstyrelsen.

Prövning av medicinalstyrelsen skulle vara obligatorisk i

två fall nämligen då fråga vore om abortframkallning på eugenisk indikation

och då kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknade förmåga

att lämna giltigt samtycke till åtgärden. — Avbrytande av havandeskap skulle

få verkställas endast av legitimerad läkare och skulle utföras å lasarett eller

därmed jämförlig allmän anstalt eller ock å sjukstuga. Därest medicinalstyrelsen

så prövade erforderligt, kunde styrelsen medgiva att ingreppet

finge utföras å annan anstalt.

Enligt kommitténs förslag till lag örn ändrad lydelse av I-i kap. 26, 27 och

28 §§ strafflagen gällde, att straff för fosterfördrivning enligt 14 kap. samma

lag icke skulle inträda då havandeskapet avbrutits med stöd av nyss angiven

prövning (14 kap. 28 §). Hade prövning ej ägt rum, inträdde däremot

straff för fosterfördrivning även om indikation varit förhanden. I övrigt

föreslogs inga andra ändringar i 14 kap. strafflagen än att kvinnan själv

kunde frias från straff eller i visst fall straffet nedsättas till böter, om omständigheterna

vöre synnerligen mildrande, saint att kvinnan själv bleve

straffri, örn havandeskapet avbrutits av legitimerad läkare, även om föreskriven

prövning icke ägt rum (14 kap. 26 §). Förutom vissa andra straffbestämmelser

upptogs i förslaget till lag om avbrytande av havandeskap en

särskild bestämmelse örn straff för den som efter behörig prövning utan att

vara legitimerad läkare avbröte eller sökte avbryta havandeskap å annan.

Sedan Kungl. Maj:t förordnat att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över

de av kommittén utarbetade lagförslagen, avgav lagrådet den 30 oktober

1935 yttrande över dessa. Lagrådet uttalade bland annat, att frågan i vad

mån det borde vara tillåtet eller åtminstone lämnat utan straffrättslig påföljd

att avbryta havandeskap utan tvivel vore förtjänt av lagstiftarens synnerliga

uppmärksamhet icke blott på grund av den oroväckande ökningen

av de kriminella aborternas antal utan ock i betraktande av att ökningen

kunnat ske utan någon kraftigare reaktion från de rättsvårdande myndigheternas

sida. Vidare uttalade lagrådet, att riktigheten av kommitténs mening

att även i andra fall än då kvinnans liv eller hälsa vore i fara kunde

föreligga en intressekollision, som borde göra abortingripande tillåtet, näppeligen

kunde förnekas. Emot kommitténs förslag, såvitt däri avsåges möjlighet

att avbryta havandeskap på eugeniska indikationer, fann

lagrådet icke anledning till erinran. Likaså delade lagrådet i huvudsak kommitténs

uppfattning beträffande abort på humanitära skäl. Däremot

ansåg lagrådet, att i en blivande lag av de sociala indikationerna borde upptagas

endast de blandat social-medicinska och att i samband därmed även

de medicinska indikationerna borde göras till föremål för lagstiftning. Till

stöd för sin ståndpunkt att havandeskap icke borde få avbrytas vid rent

sociala indikationer åberopade lagrådet bland annat, att vid dessa

indikationer — i motsats till vad fallet vore vid de övriga indikationerna

— i verklig mening fasta och objektiva hållpunkter såväl för indikationer
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

9

nas beskrivande i lag som för deras beaktande vid rättstillämpningen nästan

helt och hållet saknades. Man kunde därför icke värja sig för den bestämda

farhågan att utvecklingen komme att glida ut i en allt större, av kommittén

icke åsyftad efterlåtenhet. Sannolikt skulle de rent sociala indikationerna i

den form de föreslagits även komma att försämra läget för mången kvinna,

vilken, örn det berodde uteslutande på henne själv, skulle vilja bära fram

sitt barn. ity att lagen kunde komma att åberopas till stöd för hennes omgivnings

måhända av själviska motiv förestavade övertalningsförsök i motsatt

riktning. Lagrådet framhöll vidare, att man i det stora flertalet av de

från läkarhåll avgivna yttrandena över kommitténs preliminära förslag mer

eller mindre kraftigt motsatt sig, att en för läkare i allmänhet så fräne

mande uppgift som utredning och prövning angående förekomsten av

sociala indikationer ålades läkarna. Lagrådet påpekade även, att den omständigheten

att just de, vilkas medverkan vore nödvändig för lagens lyckliga

genomförande i praktiken, ställde sig så avvisande som skett utgjorde

ett tungt vägande skäl mot godtagande av de sociala indikationerna. Beträffande

den blandat social -medicinska indikationen uttalade

lagrådet, att på det hela taget mot denna indikation icke syntes kulma

göras gällande de invändningar, som lagrådet riktat mot de rent sociala indikationerna,

under förutsättning att man vid angivandet av den blandat

social-medicinska indikationens innehåll fasthölle vid att såsom förutsättning

skulle ingå en vid tiden för abortfrågans prövning förefintlig så betydande

kroppslig eller själslig svaghet hos kvinnan att en samvetsgrann läkare

måste säga sig att, med hänsyn jämväl till de förhållanden, under vilka

kvinnan vore hänvisad att leva, hon icke kunde utan allvarlig och påtaglig

tära för hälsan utstå den påfrestning, som skulle föranledas av havandeskapet

och förlossningen samt det späda barnets vård. — I fråga om det av

kommittén föreslagna prövnings förfarandet anmärkte lagrådet,

att detsamma icke i tillräcklig mån tillgodosåge kravet på att en så grundlig

och objektiv prövning erhölles som möjligt vore med beaktande av praktiska

synpunkter. Lagrådet förordade därför, att havandeskap ej skulle få

avbrytas med mindre de båda läkarnas förklaring att förutsättningarna för

åtgärden vore förhanden stadfästs av medicinalstyrelsen. Då fråga vore örn

abort på eugeniska skäl borde emellertid kommitténs förslag bibehållas.

Däremot funnes, i händelse lagrådets förslag örn efterprövning godtoges,

icke anledning att låta ärenden örn abort, då kvinnan ej vore kapabel att

giva samtycke, gå direkt till medicinalstyrelsen, utan torde i dylika fall den

vanliga proceduren böra användas. — De av kommittén föreslagna ändringarna

i 14 ka]), st r a f f lage n, av innebörd att kvinnan alltid

skulle vara straffri örn aborten framkallats av legitimerad läkare och att,

därest omständigheterna vore synnerligen mildrande, kvinnan skulle kunna

frias från straff eller i visst läll straffet nedsättas till böter, avstyrktes av

lagrådet. Lagrådet framhöll bland annat, att man även efter genomförande

av en ändrad lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén

förordat torde nödgas räkna med att enstaka läkare av olika motiv skulle

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

befinnas villiga att sträcka sin medverkan till abort utom lagens råmärken.

En bestämmelse sådan som den först angivna skulle säkerligen leda till att

kvinnor i ökad omfattning komme att vända sig till dylika läkare, särskilt

i fall då andra läkare förut ställt sig avvisande. En bestämmelse om strafffrihet

för kvinnan vid synnerligen mildrande omständigheter skulle vidare

beträffande visst slag av brott innebära godkännande av en för svensk strafflag

helt ny princip, vilken icke syntes utan tvingande skäl böra upptagas annat

än i samband med en mera omfattande reform av vår strafflagstiftning.

Ej heller syntes anledning föreligga att, utan samband med upptagande av

sist angivna bestämmelse, i straffskalan införa böter.

Sedan lagrådets utlåtande avgivits, anbefallde Kungl. Majit befolkningskommissionen

att avgiva yttrande över de sociala och eugeniska indikationerna

sådana desamma bestämts i kommitténs förslag. I januari 1937 avgav

kommissionen det anbefallda yttrandet (SOU 1937:6). Kommissionen tillstyrkte

däri i princip de av kommittén föreslagna eugeniska indikationerna.

Beträffande de sociala indikationerna framhöll kommissionen

i likhet med kommittén angelägenheten av att omfattande åtgärder

från samhällets sida vidtoges för att motverka uppkomsten av sådana situationer,

i vilka kvinnor av fara för nöd eller ofärd dreves att framkalla abort.

Dessa samhälleliga åtgärder innefattade dels en vex-ksamhet på det socialpedagogiska

fältet och dels socialekonomiska reformer. I fråga örn de närmare

riktlinjerna för detta socialpedagogiska och socialekonomiska reformarbete

hänvisade kommissionen till ett flertal förslag som kommissionen redan framlagt

eller hade under utarbetande. Under förutsättning att detta omfattande

reformprogram genomfördes avstyrkte kommissionen kommitténs förslag

att havandeskap skulle få avbrytas på grund av rent sociala indikationer

(ekonomisk nöd, »social vanära» och dylikt). Däremot förordade kommissionen

att abortframkallning skulle vara medgiven vid blandat socialmedicinska

indikationer (»utsläpade mödrar» och dylika fall).

Därest i överensstämmelse med kommissionens uppfattning abortframkallning

icke medgåves på rent sociala utan blott på blandat social-medicinska

indikationer, borde det — framförallt med hänsyn till svårigheterna att draga

en bestämd gräns mellan medicinska och blandat social-medicinska indikationer

— övervägas, huruvida icke jämväl tillåtligheten av abortframkallning

på medicinska indikationer borde lagfästas. I lagen om avbrytande

av havandeskap borde då såväl de medicinska som de blandat social-medicinska

indikationerna inbegripas i ett enhetligt stadgande om abortframkallning

av hälsoskäl.

Kommissionen framhöll slutligen, att det borde övervägas huruvida icke

en särskild ställning lämpligen kunde beredas sådana kvinnor, som trots de

förutsatta sociala reformerna faktiskt genom nödställd belägenhet förts till

losterfördrivning. I detta avseende framhöll kommissionen, att det kunde

ifrågasättas huruvida man ej kunde medgiva åklagarmyndigheten rätt att

diskretionärt pröva, örn i det särskilda fallet åtal mot kvinnan borde anställas

eller icke.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

11

Chefen för justitiedepartementet anmodade härefter medicinalstyrelsen

att, efter hörande av de myndigheter och sammanslutningar som styrelsen

funne erforderligt, avgiva yttrande i frågan huruvida eif bestämmande av

indikationerna i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet förordat

borde medföra en omläggning av det prövningsförfarande beträffande indikationernas

förhandenvaro som av kommittén föreslagits samt, därest en sådan

omläggning funnes böra företagas, utarbeta förslag därtill. Medicinalstyrelsen

avgav —- efter att hava infordrat yttranden från vissa läkarorganisationer

— i december 1937 utlåtande i frågan. I sitt yttrande

framhöll medicinalstyrelsen till en början, att den av lagrådet givna utformningen

av indikationerna måste anses ägnad att i väsentliga delar

häva de betänkligheter styrelsen tidigare hyst mot en lagreglering av frågan

om abortframkallning. Styrelsen föreslog, att de blandat social-medicinska

indikationerna i den blivande författningstexten skulle sammanlöras med de

rent medicinska indikationerna. Enligt styrelsens uppfattning skulle i de medicinska

indikationerna ingå de fall, i vilka på grund av sjukdom eller kroppsfel

hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra allvarlig fara för hennes liv

eller hälsa, och i de blandat social-medicinska de fall, i vilka nied hänsyn till

.svaghet hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra sådan fara. Beträffande

prövnings förfäran det fann styrelsen en prövning av lokal instans

erbjuda tillräckliga garantier, om den förenades med underställning

hos styrelsen i vissa tveksamma fall samt med rapportskyldighet till styrelsen

om utförda ingrepp. Styrelsen ansåg den lokala prövningsinstansen böra

bestå av den läkare, i vanliga fall sjukhusläkare, som skulle verkställa ingreppet,

samt därjämte av en läkare i tjänsteställning, såsom förste provinsialläkare,

provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare, köpingsläkare

eller municipalläkare. Därutöver borde i vissa fall tillkomma de specialutbildade

läkare med vilka samråd betingades av fallets medicinska ari.

Föreskrift i sistnämnda hänseende borde emellertid icke intagas i lagen. Åt

tjänsteläkaren borde anförtros att, där så befunnes påkallat, till kvinnan meddela

upplysningar örn till buds stående sociala hjälpmöjligheter samt att

verkställa utredning på det förberedande stadiet. Funne läkarna att indikation

förelåge, måste de omedelbart sammanfatta resultatet av prövningen i ett

skriftligt utlåtande, enligt av styrelsen lämnade anvisningar avfattat å av styrelsen

utfärdat formulär. Beträffande frågan i vilka fall den lokala prövningsinstansens

tillstånd till abortframkallning skulle underställas medicinalstyrelsen

för stadfästelse föreslog styrelsen en underställning vid fall av social-medicip.

sk

där havandeskapet uppkommit av blodskam. Medicinalstyrelsens stadlästelse

av den lokala instansens medgivande till abortframkallning borde vidare

fordras i fall, där kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknade förmåga

alt lämna giltigt samtycke till ingreppet. Slutligen föreslog styrelsen, alt

vid eugeniska indikationer prövningen skulle verkställas centralt av styrelsen.

Vidare fann styrelsen angeläget framhålla, att ingreppets verkställande

borde få äga runi endast å lasarett eller därmed jämförlig an
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

stalt eller å sjukstuga och utföras endast av där anställd läkare. Bestämmelse

därom borde kompletteras med en regel att styrelsen ägde, därest styrelsen så

prövade erforderligt, medgiva viss läkare att utföra sådan åtgärd även å annan

anstalt. Vad slutligen beträffar den tidsgräns efter vilken abort ej

finge företagas ansåg styrelsen, att den tjugufjärde veckan borde utgöra gräns

utom vid fall av medicinsk indikation, för vilka någon gräns ej borde uppställas.

Sedan kommitténs förslag varit föremål för överarbetning inom justitiedepartementet,

avlät Kungl. Majit till 1938 års riksdag proposition (nr 136)

med förslag till, bland annat, lag örn avbrytande av havandeskap och lag örn

ändring i 14 kap. strafflagen. Till grund för propositionen låg den uppfattning

beträffande lagstiftningens grunder varåt lagrådet i sitt yttrande givit

uttryck. Därjämte beaktades i propositionen vissa av de synpunkter sorn

befolkningskommissionen och medicinalstyrelsen framlagt i sina yttranden.

Första lagutskottet hemställde i utlåtande nr 42 örn godkännande av förslagen

med vissa ändringar i förslaget till lag om avbrytande av havandeskap.

Utskottets hemställan godkändes av riksdagen. Sedan lagrådet lämnat det av

riksdagen antagna förslaget till lag örn avbrytande av havandeskap i vad det

skilde sig från propositionen utan erinran, utfärdades den 17 juni 1938 lag

örn avbrytande av havandeskap och lag örn ändring i 14 kap. strafflagen.

Lagen örn avbrytande av havandeskap medgiver, såvitt

angår sociala indikationer, abortframkallning allenast vid blandat socialmedicinska

indikationer (»utsläpade mödrar» och liknande fall) men däremot

icke vid rent sociala indikationer (ekonomisk nöd, »social vanära» och dylikt).

För vinnande av en betryggande prövning av frågan örn förhandenvaron

av medicinska indikationer regleras jämväl dessa indikationer i lagen.

I 1 § 1) upptages sålunda ett stadgande av innehåll, att havandeskap må avbrytas,

när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets

tillkomst skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Därvid

åsyftas enligt departementschefens uttalande med uttrycken »sjukdom»

och »kroppsfel» fall av rent medicinsk indikation och med »svaghet» fall av

blandat social-medicinsk indikation. 1 § 2) innehåller ett stadgande om

humanitära indikationer, som i huvudsak överensstämmer med kommitténs

förslag. Enligt stadgandet medgives avbrytande av havandeskap, när kvinnan

hävdats under förhållande varom förmäles i 15 kap. 12, 13, 15 eller

15 a § eller 18 kap. 1, 2, 3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då hävdandet ägt rum

under omständigheter som omförmälas i 18 kap. 6 § strafflagen samt inneburit

ett grovt åsidosättande av kvinnans handlingsfrihet. Beträffande de

eugeniska indikationerna upptages det av kommittén föreslagna stadgandet

oförändrat i 1 § 3), enligt vilken bestämmelse havandeskap må avbrytas, när

med skäl kan antagas att kvinnan eller det väntade barnets fader genom

arvsanlag kommer att på avkomlingar överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller svår kroppslig sjukdom.

Enligt 1 § andra stycket må avbrytande av havandeskap på annan grund

än sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan ej företagas efter havandeskapets

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1-56.

13

tjugonde vecka. I 3 § stadgas i överensstämmelse med kommittéförslaget

att utan kvinnans begäran havandeskapet må avbrytas allenast där kvinnan

på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt samtycke

till åtgärden.

Vad särskilt angår prövningen av förutsättningarna för avbrytande av

havandeskap framhöll departementschefen, att spörsmålet i viss mån kommit

i ändrat läge genom att å ena sidan de rent sociala indikationerna uteslutits

och å andra sidan de medicinska indikationerna reglerats. Vidare anförde

departementschefen:

Det torde vara lämpligt att här till en början upptaga frågan huru prövningsförfarandet

bör vara anordnat vid medicinska och blandat medicinsksociala

indikationer. I första hand ankommer det härvid på prövningsinstansen

att undersöka huruvida kvinnan kan hjälpas på annat sätt än genom

havandeskapets avbrytande. Är fråga om blandat medicinsk-sociala indikationer,

kommer denna undersökning väl oftast att avse frågan huruvida

icke genom till buds stående sociala lijälpåtgärder av något slag konfliktläget

kan undanröjas. Prövningsinstansen måste alltså vara så sammansatt

att den blir väl skickad för denna del av sin uppgift. Därest det

skulle befinnas att kvinnans nödläge icke sålunda kan avhjälpas, ankommer

det på prövningsinstansen att avgöra huruvida fallet är sådant att abortframkallning

enligt lagen må företagas. Prövningen måste alltså läggas i

sådana händer att garantier erhållas för en grundlig och objektiv prövning

av indikationerna.

Departementschefen framhöll, att en prövningsinstans med dessa uppgifter

syntes kunna vara anordnad på tre olika sätt: central prövning, lokal

prövning eller förprövning av lokal instans, vilkens beslut, därest detsamma

innebure bifall till kvinnans framställning, för stadfästelse underställdes en

central instans. Sedan departementschefen härefter uttalat, att av dessa möjligheter

den centrala prövningen icke borde ifrågakomma, anförde han ytterligare:
Då

lagrådet och medicinalstyrelsen förordat en obligatorisk underställning

av den lokala instansens beslut, har skälet härför varit det att det ansetts

att ett lokalt prövningsförfarande icke innebure tillräckliga garantier

för en objektiv prövning av frågan örn förutsättningarna för ingrepp förelåge.

Emellertid synes med skäl kunna ifrågasättas, örn icke även med en

lokal prövningsinstans kan uppnås en tillförlitlig prövning, därest den lokala

instansen erhåller en tillfredsställande sammansättning och föreskrift

meddelas örn att rapport rörande verkställt avbrytande av havandeskap

omedelbart skall ske till medicinalstyrelsen. Mot ett underställningsförfarande

kan, oavsett de skäl av praktisk art som tala däremot, åberopas att

ett sådant förfarande kan vara ägnat att minska den lokala instansens

känsla av ansvar för prövningen och därför föranleda att framställningar

från kvinnor örn abort komma alt av den lokala instansen tillstyrkas i

större utsträckning än som överensstämmer med lagens mening. Och uppenbarligen

kommer den uppfattning som den förprövande instansen intager

i frågan att öva ett mycket stort inflytande vid den centrala instansens

slutliga ställningstagande. Äv nu angivna skäl finner jag att avgörandet bör

anförtros åt en lokal instans.

I fråga om prövningsförlärandel vid de humanitära indikationerna fann

departementschefen icke erforderligt all för dessa fall införa något annat

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

prövningsförfarande än det som förordats för de medicinska och blandat

social-medicinska indikationerna. Vid de eugeniska indikationerna åter syntes

prövningen böra verkställas centralt och av medicinalstyrelsen. Även i

de fall, där kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknade förmåga

att lämna giltigt samtycke till avbrytande av havandeskapet, syntes prövningen

böra verkställas direkt av styrelsen.

Beträffande den lokala prövningsinstansens sammansättning uttalade departementschefen,

att han i valet mellan kommitténs förslag, enligt vilket

prövningen skulle företagas av kvinnans egen läkare jämte en av de läkare,

som av Kungl. Majit skulle förordnas att pröva ärenden av ifrågavarande

slag, samt den av medicinalstyrelsen förordade lösningen, att den lokala

instansen skulle bestå av den läkare som utförde ingreppet samt en tjänsteläkare,

stannat för sistnämnda lösning.

I enlighet härmed stadgas som huvudregel i 4 § första stycket, att havandeskap

ej må avbrytas, med mindre den läkare som utför ingreppet samt annan

läkare i den tjänsteställning Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande,

på grunder som i utlåtandet angivas, förklarat förutsättningarna för åtgärden

vara förhanden. I andra stycket i samma paragraf stadgas därjämte,

att avbrytande av havandeskap på den i 1 § 3) angivna grund må

ske endast efter prövning av medicinalstyrelsen samt att detsamma skall

gälla, där kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga

att lämna giltigt samtycke till åtgärden.

Enligt 6 § skall avbrytande av havandeskap utföras å lasarett, därmed

jämförlig allmän anstalt eller sjukstuga av där anställd läkare. Utan hinder

härav må medicinalstyrelsen, där styrelsen så prövar erforderligt, medgiva

viss läkare att utföra sådan åtgärd å anstalt som nyss är sagt eller å annan

anstalt.

Kan, då fråga är örn avbrytande av havandeskap på grund av sjukdom

eller kroppsfel hos kvinnan, prövning i den ordning 4 § angiver eller utförande

av ingreppet å anstalt som i 6 § sägs icke utan våda äga rum med

hänsyn till dröjsmål eller annan olägenhet som därigenom skulle uppstå,

må enligt 7 § havandeskapet av legitimerad läkare avbrytas utan iakttagande

av nämnda stadganden.

Lagen föreskriver vidare i 10 § att straff enligt 14 kap. 26, 27 eller 28 §

strafflagen ej må ådömas, om någon efter prövning som avses i 4 eller 7 §

avbrutit havandeskap eller gjort försök därtill och åtgärden skett med iakttagande

av de i 1 § andra stycket samt 3 § givna föreskrifter. Därjämte innehåller

11 § en straffbestämmelse för den som i fall som avses i 10 § utan

att vara legitimerad läkare avbryter havandeskap å annan eller gör försök

därtill.

De av kommittén föreslagna ändringarna i 14 kap. strafflagen genomfördes

icke. I nämnda kapitel upptogs endast en bestämmelse (nuvarande 28 b §)

med erinran om att enligt lagen örn avbrytande av havandeskap i vissa fall

ej finge dömas till straff för handling som i 26, 27 eller 28 § sägs.

Den 9 september 1938 utfärdades en kungörelse (nr 571) med tillämpningsföreskrifter

till lagen om avbrytande av havandeskap.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

15

1941 gjordes vissa smärre ändringar i lagen om avbrytande av havandeskap

med anledning av den då antagna nya steriliseringslagen. Påföljande år

vidtogos därjämte i samband med den nya lagstiftningen om straff för försök

till brott vissa redaktionella jämkningar i lagen samt i straffbestämmelserna

för fosterfördrivning, varvid straffbestämmelsen för försök upptogs såsom

28 a §.

Befolkningsutredningens förslag- i vissa huvuddrag.

För att få en överblick av ämnet torde här till en början böra lämnas en

kortfattad redogörelse för vissa delar av befolkningsutredningens år 1944 avgivna

betänkande som icke direkt beröras av nu föreliggande lagstiftningsfråga.

Befolkningsutredningen framhåller, att abortfrågan äger ett nära samband

med befolkningsfrågan. Den framkallade aborten vore en metod för medveten

barnbegränsning vid sidan av andra metoder. Aborter av denna art intoge

emellertid en särställning bland de nativitetssänkande faktorerna beträffande

såväl orsaker som konsekvenser. Härom anför utredningen, att det som ur

befolkningspolitisk synpunkt gjorde de framkallade aborterna till ett mycket

allvarligare problem än övriga former av barnbegränsning vore de bestående

risker, som aborterna medföra för kvinnans liv, hälsa och framtida fruktsamhet.

Dessa risker vore i synnerhet framträdande vid de illegala aborterna

d. v. s. vid det övervägande flertalet av aborter. Framför allt vore sterililetsrisken

härvid betydande. Utom det att aborterna vore direkt nativitetsminskande

hade de sålunda genom dessa risker även indirekt nativitetsminskande

verkan, då de ökade antalet sterila kvinnor. Även andra följdåkommor

än sterilitet kunde verka i nativitetsminskande riktning. Redan detta förhållande

satte aborterna i en särställning och motiverade ur befolkningspoli

fisk synpunkt särskilda åtgärder för deras bekämpande.

Befolkningsutredningen har inriktat sitt studium av abortfrågan främst på

frågans sociala aspekter och har därvid sökt giva en allsidig belysning av

den psykologiska och sociala situation, i vilken de abortsökande kvinnorna

befinna sig. I anledning härav har utredningen låtit verkställa ett antal undersökningar

rörande dessa kvinnors sociala förhållanden och de hjälpbehov,

som föreligga för dem. Dessa undersökningar ha såsom bilagor fogats vid

betänkandet.

Innan utredningen ingår på frågan örn abortklientelets psykologiska och

sociala situation upptager den till behandling abortens medicinska aspekter

och aborlfrekvensen i Sverige. Härvid har utredningen huvudsakligen kunnat

bygga på äldre undersökningar.

Aborten ur medicinsk synpunkt. Beträffande riskerna vid legal och illegal

abort jämförda nied riskerna vid fullföljt havandeskap och normal förlossning

samt vid spontan abort lämnar utredningen följande sammanfattande

omdöme.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Dödsfrekvensen är viel legal abort på friska människor troligen icke högre

än vid vanlig förlossning, möjligen lägre, i varje fall då en skicklig läkare

utför ingreppet. Däremot är den säkerligen högre vid illegal abort än vid

spontan abort eller vanlig förlossning.

Sjukdomsfrekvensen i omedelbar anslutning till ingreppet synes vara påtagligt

högre vid illegal abort än vid spontan abort eller vanlig förlossning.

Vid legal abort synes sjukligheten vara jämförelsevis låg men dessa erfarenheter

basera sig när det gäller friska kvinnor praktiskt taget uteslutande på de

ofullständigt prövade ryska siffrorna. Den större sjukligheten vid illegal abort

framträder särskilt i fråga om feberfallsfrekvensen, vilken vid illegal abort

troligen är omkring 50 % mot vid legal abort 1 å 3 %>.

Risken för senkomplikationer synes vara högst väsentligt större efter illegal

abort än efter spontan abort eller vanlig förlossning. Detta gäller exempelvis

underlivsbesvär av olika slag samt sterilitet, vilken från flera synpunkter

är att anse som den allvarligaste komplikationen. Enligt de refererade undersökningarna

följer sterilitet i 20—25 °/o efter en illegal abort mot i högst

7 % efter en första förlossning. Beträffande de psykiska skadorna samt eventuella

hormonala rubbningar kan ännu intet säkert omdöme fällas. Anmärkningsvärt

är att senkomplikationerna icke alltid måste ha föregåtts av ett

omedelbart på ingreppet följande sjukdomstillstånd. Även sterilitet kan inträda

utan att aborten företett några påtagliga komplikationer. Ä andra sidan

händer det att patienter med utbredda inflammatoriska processer i samband

med aborten vid efterundersökning visat sig belt symtomfria.

Abortfrekvensen. Befolkningsutredningen redogör å s. 53—68 i betänkandet

för olika försök till uppskattning av abortfrekvensen i Sverige. Angående

uppskattningsresultaten må här sammanfattningsvis följande anföras. Antalet

legala aborter, vilket under åren 1936 -1938 varierade mellan 438 och

454, steg under åren 1939—1943 från 439 till 703. Antalet legala aborter på

blandat social-medicinsk indikation under sistnämnda fem år utgjorde allenast

55, vartill emellertid torde böra läggas ett mindre antal fall, som redovisats

under andra rubriker. Beträffande antalet illegala aborter påpekar

utredningen, att varje försök till en exakt beräkning av detta antal enligt sakens

natur måste misslyckas. Utredningen hänvisar emellertid till en av medicinalstyrelsen

verkställd undersökning rörande förekomsten av aborter under

år 1930, vilken undersökning statistiskt bearbetats av framlidne byråchefen

K. A. Edin. Enligt Edin är det icke otroligt att antalet framkallade aborter

under angivna år varit åtskilligt högre än 10 000. Att söka uppställa några

som helst grundade beräkningar över hur stort det verkliga antalet kunde

antagas lia varit ansåg Edin dock omöjligt. Under hänvisning till vissa utländska

uppgifter uppskattade Edin emellertid antalet till högst 20 000. Utredningen

uttalar att de siffror från senare år, som kunna giva en antydan

örn antalet aborter, bestämt tala mot antagandet örn en fortskridande ökning

av abortfrekvensen men icke heller tyda på att någon väsentlig nedgång i

denna frekvens ägt runi under 1930-talet. Med utgångspunkt från de av Edin

anförda siffrorna uppskattar utredningen det antal kvinnor, som årligen genom

illegal abort bliva sterila, till mellan 2 000 och 5 000.

Abortklientelets motiv och miljöförhållanden m. lii. Befolkningsutredningen

framhåller, att det vid försöket att klarlägga angreppspunkterna be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 156.

17

träffande abortproblemet är av värde att så ingående som möjligt beskriva

den konkreta situation, i vilken abortklientelet befinner sig, den s. k. abortsituationen.

Vad angår de subjektiva motiven påpekar utredningen, att en analys

av dessa motiv ingalunda besvarar frågan om orsakerna till aborterna,

enär felkällorna ur psykologisk synpunkt äro för stora.

I betänkandet behandlas följande motivgrupper, nämligen ekonomiska,

personliga och konventionella motiv, vidare motiv, som hänföra sig till

barnantal respektive sjukdom, samt eugenislta motiv.

Beträffande de ekonomiska motiven anför utredningen, att enligt

alla tillgängliga undersökningar dessa motiv vore de utan jämförelse vanligaste

särskilt för de gifta kvinnorna. I vissa fall vore kvinnans allmänna

standai-d så låg och befunne bon sig i sådan misär, att det, oavsett havandeskapet,

både ur mänsklig och allmänt social synpunkt tarvades omedelbar

och omfattande hjälp. 1 andra fall åter vore det fråga om mera villkorliga

brister. Kvinnan kunde ha vant sig vid en viss standard och godtoge

ogärna en sänkning av denna. Åtskilliga kvinnor hade en tendens att överdriva

sina ekonomiska svårigheter. Vid sidan av en allmänt låg inkomstnivå

vore osäkerhet i levnadsförhållandena, särskilt risken för arbetslöshet,

det vanligast förekommande ekonomiska motivet. Särskilt starkt verkade

detta motiv inom s. k. ömtåliga yrken såsom lärarinne- och sjuksköterskeyrket.

Under beteckningen personliga motiv sammanfattar utredningen de

motiv, som huvudsakligen äro dikterade av den personliga situationen för

och den individuella läggningen hos klientelet. Hit höra sådana motiv som

olämplig ålder hos kvinnan eller olämplig åldersrelation mellan henne och

mannen, ovillighet att förändra vanor samt erotiska eller andra komplikationer

mellan parterna.

De konventionella motiven äro, framhåller utredningen, så gott

som uteslutande att finna bland ogifta kvinnor. Enligt vissa undersökningar

förekomme detta motiv hos praktiskt taget alla sådana kvinnor, enligt andra

undersökningar åter endast hos en mindre del. Det som ofta bleve avgörande

för de ogifta kvinnornas inställning voi-e relationerna mellan dem och föräldrarna.

Undersökningarna visade emellertid att det jämförelsevis sällan

funnes objektivt fog för den rädsla kvinnorna hyste för föräldrarna. Särskilt

intresse erbjöde frågan örn ömtåliga yrken och ställningar såsom skäl

för abortönskan. Gång på gång mötte man vid undersökningarna lärarinnor,

sjuksköterskor och sjuksköterskeelever samt skolflickor och lärjungar vid

olika utbildningsanstalter, vilka önskade abort enär de riskerade att av konventionella

hänsyn tvingas lämna sina platser eller avbryta sin utbildning.

Vad angår de motiv, som hänföra sig till barnantalet, uttalar utredningen,

att många kvinnor lill stöd för sin önskan örn abort åberopa det

väntade barnets öde sådant de föreställa sig detta och därvid göra gällande,

att det vore bättre för barnet att det aldrig bleve fött. Med stigande barnskara

tillkomme ett nytt motiv nämligen hänsynen till de tidigare barnens

intressen. I en familj med ett ringa antal barn motiverades aborten jämförelsevis

ofta med en önskan att sprida förlossningarna. I familjer med

många barn inträffade att man, under hänvisning till den redan förut orimliga

arbetsbördan, sade sig icke under några omständigheter vilja ha flera

barn.

De motiv, som hänföra sig lill sjukdom, åberopas enligt utredningen

av ett mycket stort antal kvinnor, framförallt gifta. Det vore härvid mindre

liihang lill riksdagens protokoll IDAG. I sami. Nr 156. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

fråga om påtagliga organiska sjukdomar än örn asteniska tillstånd av olika

slag, klenhet, nervositet, trötthet och dylikt.

Beträffande slutligen de eugeniska motiven finner utredningen, att

dessa sällan återkomma i motivskildringarna. I viss utsträckning vore motiven

rationellt grundade men det förekomme även att kvinnorna vore rädda

för att icke ärftliga sjukdomar såsom tuberkulos eller kräfta skulle gå i arv

eller att alkoholism skulle återverka på barnen.

Beträffande abortklientelets objektiva miljöförhållanden anför

utredningen i huvudsak följande.

Civilståndet vore den demografiska faktor, som oftast gjorts till föremål

för undersökningar i abortfrågan. I Sverige under senare år verkställda

undersökningar hade samtliga givit vid handen, att gifta och ogifta kvinnor i

ungefär lika grad vore representerade i abortklientelet. Sattes abortfallen i

relation till antalet barnaföderskor i olika civilstånd, funne man emellertid,

att den relativa abortfrekvensen vore avsevärt högre bland ogifta än bland

gifta kvinnor. Bland de ogifta kvinnorna vore numera abortfrekvensen på

vissa håll så stor, att det vore vanligare att havandeskapet avbrötes än att

det fullföljdes.

Åldersfördelningen hos abortklientelet varierar, framhåller utredningen,

i olika undersökningar. Enligt en undersökning i Stockholm syntes

abortfrekvensen bland gifta kvinnor stiga jämnt med tilltagande ålder.

Beträffande ogifta kvinnor gåve samma undersökning med viss reservation

vid handen, att frekvensen skulle vara betydligt lägre bland kvinnor under

20 år än bland kvinnor mellan 20 och 30 år för att åter sjunka något bland

kvinnor över 30 år.

De olika undersökningarna giva, påpekar utredningen, en ganska växlande

bild av aborternas fördelning på olika yrkesgrupper. Enligt de

flesta undersökningar dominerade bland de ogifta kvinnorna hembiträden

och bland de gifta arbetarhustrur. För Stockholms vidkommande hade vissa

beräkningar givit vid handen, att abortfrekvensen vore avsevärt högre bland

yrkesutövare än bland hemmakvinnor. Bland yrkesutövarna hade restaurantpersonal

och hårfrisörskor den högsta abortfrekvensen, enligt vad det förefölle

närmast följda av affärsbiträden. Hembiträden och fabriksarbeterskor

visade en abortfrekvens, som endast föga avveke från genomsnittet. Lägst

vore enligt samma beräkningar abortfrekvensen bland kontorister och vissa

fria yrkesutövare. Anledning funnes dock till antagande att sistnämnda båda

yrkeskategorier varit underrepresenterade.

Frågan örn abortklientelets försörj ningsför hållanden är enligt

utredningen icke tillräckligt utredd för att tillåta bestämda slutsatser.

En undersökning, som avsåge Stockholm, visade dock att abortklientelet hade

en genomsnittligt lägre inkomst än motsvarande yrkesgrupper i den tillgängliga

statistiken. Samma undersökning, vilken avsåge slutet av lågkonjunkturen

under 1930-talet, gåve även ett starkt intryck av abortklientelets osäkerhet

i försörjningen.

Bostadsfrågan spelar, uttalar utredningen, stor roll i diskussionen

kring abortproblemet. Olika undersökningar bekräftade, att det förefunnes

en faktisk trångboddhet bland klientelet. Vad slutligen anginge barnantalet

utvisade företagna undersökningar, att aborten vore vanlig bland

ogifta förstföderskor. I fråga om de gifta aborlerande kvinnorna vore deras

barnantal icke lägre än genomsnittligt.

Beträffande barnafaderns och föräldrarnas betydelse

som abortfaktorer framhåller utredningen, att den situation, i vilken

barnafadern befunne sig, direkt påverkade kvinnans läge. Jämförelsevis

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

19

stor roll för kvinnan spelade även hänsynen till mannens framtid. Det vore

tydligt att ju lösare förbindelsen vore, desto större risk förelåge för att kvinnan

skulle frestas till abort. I dylika fall torde i regel även mannen önska

att havandeskapet avbrötes. Det vore emellertid ej alldeles ovanligt att mannen

vore djupt upprörd över kvinnans önskan örn abort, ängslig för konsekvenserna

och benägen att på allt sätt hjälpa henne. Föräldrarnas förnämsta

roll som abortpåverkande faktor visade sig i dotterns föreställning om

deras reaktion vid erhållen kännedom örn hennes graviditet.

Befolkningsutredningen inleder sin redogörelse beträffande abortörern

a med att konstatera, att kunskapen om i vilken utsträckning abortingreppet

utföres av kvinnan själv, av en tillfällig hjälpare eller av en yrkesabortör

vore mycket begränsad.

Beträffande yrkesabortörerna framhåller utredningen, att en sammanställning

av uppgifter rörande de personer, som under åren 1940—1942 dömts för

fosterfördrivning å annan person eller för delaktighet däri nämligen 69 män

och 51 kvinnor, visade alt de flesta varit relativt fast yrkesverksamma, enstaka

rentav framstående inom sitt område. Tydliga asociala drag framträdde

dock hos dem. Enligt en av med. lic. W. Svedelius år 1941 gjord sammanställning

av 19 rättspsykiatrisk! undersökta abortörer och granskning

av akterna över ytterligare 44 dömda abortörer vöre ett stort antal av dessa

sinnessjuka, intellektuellt efterblivna eller psykopater. Åtskilliga hade tidigare

varit straffade för egendomsbrott, kriminell sprithantering eller föregående

fosterfördrivningar. Flera missbrukade sprit eller narkotika, voro sexuellt

abnorma, hypersexuella eller asexuella. Gemensamt för dem alla syntes

vara att de totalt saknade specialutbildning av något slag för den uppgift

de åtagit sig. Deras hygieniska försiktighetsmått vore i regel synnerligen

bristfälliga och ett stort antal av dem hade icke en aning örn de enklaste

aseptiska och antiseptiska åtgärder.

Abortsituationen. Befolkningsutredningen lämnar härefter följande sammanfattande

analys av abortsituationen.

Då en kvinna mot sin vilja blivit gravid eller fått misstankar härom reagerar

hon nästan alltid med en skräckbetonad affekt. Hon gripes av en mer

eller mindre väl behärskad havandeskapsskräck. Till följd av det omdömeslösa

tillstånd, i vilket hon ofta befinner sig, ser hon sällan någon annan möjlighet

— aborten blir den enda lösningen för henne och hon söker den ofta

med stor energi, blind för alla andra utvägar.

En komplicerad orsakskedja ligger bakom skräcken och de handlingar till

vilka den driver. Hela den sociala miljö, i vilken kvinnan befinner sig, och

den uppfostran hon fått är en av betingelserna, hennes egen konstitution och

dennas reaktion på havandeskapets biologiska omvälvning i kroppen är en

annan. Det är att märka att donna havandeskapets rent fysiologiskt betingade

psykiska depression är den icke oviktigaste faktorn. Skräcken sätter in tidigt

hos de gravida kvinnorna. Oftast uppkommer redan strax efter regleringens

första uteblivande lanken på fosterfördrivning. Enligt gjorda erfarenheter

utföras de flesta illegala aborter i tredje månaden, därnäst i andra

och sedan i fjärde månaden. I regel börja de gifta något tidigare med sina

fördrivningsförsök än de ogifta. Kommer den abortsökande kvinnan väl över

de första månaderna brukar hon återvinna sin balans. Hon blir åter tillgänglig

för skill och ser och erkänner andra möjligheter än almrten. När en kvinna

råkat in i det förstadium lill abortsituationen, som här kallats havandeskapsskräck,

heror inriktningen av hennes försök att komma ur det svåra

läget i hög grad på den miljö, i vilken hon befinner sig. Det finnes vissa mil
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

jöförhållanden, som direkt underlätta valet av aborten som utväg. Särskilt

i de större städerna och för förvärvsarbetande kvinnor är det numera bekant,

att fosterfördrivning förekommer i mycket stor omfattning och att det finnes

personer som mot betalning företaga abort eller att man i nödfall kan

göra det själv.

Denna relativa lätthet alt få till stånd fosterfördrivning måste medföra att

de starka dynamiska krafter, vilka i abortsituationen verka som abortstimuli,

snabbt kunna omsättas i handling. Härtill kommer den bristande kunskapen

om de med aborterna förenade riskerna.

Den praktiska isolering, i vilken kvinnan ofta befinner sig i abortsituationen,

har även stor betydelse för hennes beslut. Till kvinnans isolering bidrar

även det förhållandet, att hon i regel icke har någon att vända sig till

för att få hjälp i sin nödställda belägenhet. Hennes okunnighet om och kanske

framför allt bristande vana vid samhällets socialpolitiska maskineri gör

det i regel omöjligt för henne att på egen hand upptäcka de hjälpmöjligheter,

som samhället kan erbjuda.

De flesta av de kvinnor som abortera illegalt äro säkerligen tämligen

lika den genomsnittlige medborgaren i samhället. Men socialpsykologiskt

sett kan ingen människa vara oberoende av de sedvänjor som förekomma

i samhället. I den sociala gruppen utbildas alltid vissa bestämda beteendemönster

som gruppens medlemmar följa. Samhällets första och mest angelägna

uppgift i det abortprofylaktiska arbetet måste därför vara att söka

bryta denna isolering och åstadkomma kontakt med den abortsökande kvinnan

för att få tillfälle att ge henne den hjälp och vägledning hon i så hög

grad behöver.

JBefolkningsutrcdningens förslag och rekommendationer av ekonomisk

oell social natur samt därav föranledda åtgärder. Befolkningsutredningen

framhåller att åtgärder, som avse att nedbringa antalet illegala aborter, aldrig

kunna få ta sikte på endast en sida av detta mångskiftande problem.

Utredningen behandlade till en början de ekonomiska och sociala

hjälpåtgärder, vilkas genomförande kunde anses vara av särskild

betydelse ur abortprofylaktisk synpunkt. Sålunda föreslog utredningen en

utvidgning av förbudet mot arbetstagares avskedande i anledning av barnsbörd.

Beträffande förmedling av anställning åt s. k. obemärkta utgick utredningen

från att den specialförmedling för partiellt arbetsföra och annan

svårplacerad arbetskraft, som vore under uppbyggnad inom den offentliga

arbetsförmedlingen, skulle kunna betjäna även blivande mödrar. I övrigt rekommenderade

utredningen, som härutinnan icke framlade några konkreta

förslag, följande hjälpåtgärder nämligen ersättning för inkomstbortfall under

ledighet för havandeskap eller barnsbörd, utökning och differentiering

av mödrahemsverksamheten samt tillhandahållande av bostäder och daghem

för ensamstående mödrar.

Såsom ett av de viktigaste abortprofylaktiska hjälpmedlen betraktade befolkningsutredningen

en allmän sexual-hygienisk upplysningsverksamhet.

Utredningen föreslog därför, att ett årligt anslag ställes till

skolöverstyrelsens förfogande för anordnande inom folkbildningsorganisationerna

av upplysningsföredrag i sexualfrågor. Vidare fann utredningen av

behovet påkallat, att individuell rådgivning beträffande förebyggande

födelsekontroll anordnas för vuxna. För vinnande avsyftet

med preventivrådgivningen föreslog utredningen därjämte, att densamma

kombineras med åtgärder för en prisreduktion beträffande preventivmedel.

Än vidare förordade utredningen upplysningsverksamhet

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

21

angående de nied illegal abort förenade riskerna oell

o m samhällets hjälpåtgärder till förmån för blivande

mödrar.

Befolkningsutredningen framhöll att det vore angeläget att kvinnorna på

ett så tidigt stadium av havandeskapet som möjligt komme i kontakt med

samhällets abortförebyggande verksamhet. Utredningen förordade därför

kostnadsfri havandeskap sdiagnos.

Slutligen förordade befolkningsutredningen alt särskilda organ tillskapas

med uppgift att på ett personligt sätt taga sig an kvinnorna, nämligen k uratorsinstitutioner.

Befolkningsutredningen skisserar sambandet mellan den läkare, som —

väl regelmässigt i samband med havandeskapsdiagnosen — kommer i kontakt

med en kvinna med mer eller mindre tydligt framträdande abortönskan,

och kuratorsinstitutionen samt institutionens uppgifter sålunda:

De fall, där läkaren finner förutsättningar föreligga för legal abort på

medicinsk, eugenisk eller humanitär indikation, behandlar läkaren i enlighet

med författningsbestämmelserna i ämnet. I övriga fall med undantag av

dem, där abort på blandat social medicinsk indikation kan tänkas möjlig,

bör det ankomma på läkaren att avgöra, huruvida han själv kan hjälpa den

abortsökande till rätta eller örn kvinnan bör remitteras till kuratorsinstitutionen.

Utredningen räknar med att sådan remiss i flertalet fall kommer att

ske, därest medicinalstyrelsen i cirkulär till landels alla läkare framhåller

önskvärdheten härav. Beträffande de kvinnor för vilka abort på blandat

social-medicinsk indikation är tänkbar fäster utredningen sådan vikt vid att

de ekonomiska och sociala förhållandena bli tillfredsställande utredda, att

utredningen förordar skyldighet för läkaren att hänvisa dem till kuratorsinstitutionen.

Vid denna institution, som skall bestå av en läkare, den s. k.

abortspecialisten, och en eller flera kvinnliga kuratorer, skall kvinnan mottagas

av läkaren för en första undersökning. Därest uppenbara indikationer

för legal abort saknas, hänvisas kvinnan vidare till kuratorn. Denna skall

taga sig an kvinnan, reda ut och söka avhjälpa hennes svårigheter, i samråd

med den offentliga arbetsförmedlingen söka skaffa henne anställning

eller ombyte av sådan, förmedla olika former av samhällshjälp och med

till kuratorns förfogande ställda särskilda medel tillgodose tillfälliga hjälpbehov.

Kuratorn skall genom personlig påverkan och med anlitande av de

hjälpmedel i övrigt som kunna stå henne till buds söka förmå kvinnan att

avstå från sin abortönskan.

De av befolkningsutredningen framlagda förslagen till lättande av de

blivande mödrarnas sociala och ekonomiska svårigheter ha redan föranlett

flera åtgärder från statsmakternas sida.

Genom lagen den 21 december 1945 (nr 841) örn förbud mot arbetstagares

avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. har sålunda

dessa kvinnors rättsliga ställning såsom arbetstagare avsevärt förbättrats. Sedan

1945 års riksdag i anledning av proposition nr 369 beviljat härför erforderliga

anslag, har vidare den 21 december 1945 utfärdats kungörelse (nr

862) örn ändrad Igdelse av 1 § kungörelsen den 15 juni 1944 (nr 896) angående

statsbidrag till förebgggande madra- och barnavård. Enligt förstnämnda

kungörelse skall numera till förebyggande mödra- och barnavård hänföras

även havandeskapsdiagnos och rådgivning beträffande förebyggande födelsekontroll.

Därjämte har likaledes den 21 december 1945 utfärdats en kungörelse

(nr 868) angående statsbidrag till viss verksamhet för stöd och råd
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

givning åt havande kvinnor i abortförebyggande syfte. Enligt denna kungörelse

må till landsting eller stad, som ej deltager i landsting, utgå statsbidrag

för anordnande och upprätthållande av med kungörelsen avsedd verksamhet.

Verksamhet, för vilken statsbidrag må utgå, skall vara anordnad

enligt en av medicinalstyrelsen godkänd plan samt utövas vid särskilda rådgivningsbyråer,

som skola stå under ledning av legitimerad läkare med biträde

av kvinnlig kurator. Statsbidrag utgår dock allenast för det antal byråer,

som upptagits i en av medicinalstyrelsen godkänd plan för verksamheten,

och under förutsättning, att avgift icke uttages vare sig för meddelande

av råd eller utfärdande i samband därmed av intyg. Det förutsättes att

statsbidragsgivningen i ett första utbyggnadsskede begränsas till tio institutioner,

envar med en läkare och en kvinnlig kurator. Beträffande arbetets

uppdelning mellan läkaren och kuratorn stadgas att den förre företrädesvis

bör handhava frågor om tillämpning av lagen om avbrytande av havandeskap

och den senare huvudsakligen giva råd och anvisningar i fall, då tilllämpning

av nämnda lag finnes icke böra ifrågakomma.

1945 års riksdag har vidare dels anvisat anslag till bidrag till folkbildningsorganisationerna

för anordnande av allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet

ävensom till utgivande av en folkskrift i abortfrågan dels ock godkänt

i propositionen framlagt förslag om försäljning av preventivmedel genom

apoteken.

Befolkningsutredningens förslag till ändring i lagen om

avbrytande av havandeskap.

Ehuru befolkningsutredningen anser att de illegala aborterna böra bekämpas

i främsta rummet genom positiva åtgärder av ekonomisk och social natur

till förbättring av de blivande mödrarnas läge, har utredningen funnit

sig icke kunna underlåta att upptaga abortfrågan till förnyad granskning

jämväl ur rättslig synpunkt.

Vid denna granskning behandlar befolkningsutredningen till en början

frågan huruvida indikation sområdet för legal abort

bör utvidgas till att omfatta jämväl abort på sociala

indikationer.

Utredningen förklarar sig härvid icke vilja föreslå någon lagändring i syfte

att medgiva abort jämväl på sociala indikationer. Till motivering av denna

ståndpunkt anför utredningen:

I sitt arbete med abortproblemet har utredningen i likhet med abortkommittén

tagit som utgångspunkt att det viktigaste dock icke är att nedbringa

den illegala abortfrekvensen utan att det först och sist gäller att så långt

möjligt minska antalet aborter överhuvud taget genom att avlägsna deras

orsaker. Man gagnar icke detta syftemål genom att medelst införande av

sociala indikationer möjliggöra att ett antal aborter kunna utföras legalt i

.stället för illegalt. Utredningen önskar även instämma med befolkningskommissionen

i dennas yttrande, att medgivande av legal abort på sociala indikationer

skulle innebära en i själva vår lagstiftning inskriven inkompetensförklaring

beträffande vårt samhälles möjligheter att komma till rätta med

allvarliga sociala missförhållanden. Det har på sina håll sagts att införande

av sociala indikationer endast behövde vara en temporär åtgärd och att de

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

23

återigen kunde avskaffas, då reformarbetet fullföljts. Utredningen vill härtill

genmäla att medgivande av sociala indikationer med ali sannolikhet skulle

verka som en konserverande kraft beträffande de ekonomiska och sociala

brister i samhället, som det här gäller att med det snaraste få avlägsnade,

och splittra uppmärksamheten på det angelägna reformarbetet.

Utredningen har fullt klart för sig att man icke än en gång kan avböja de

sociala indikationerna utan att samtidigt kunna peka på att sociala reformer

verkligen inom en snar framtid komma till stånd. Emellertid kan utredningen

hänvisa till att konkreta förslag till åtgärder för förbättrande av de

abortsökande kvinnornas situation redan framlagts eller i cn relativt nära

framtid komma att framläggas. Därtill vill utredningen foga att de befolkningspolitiska

åtgärder, som utredningen föreslagit eller kommer att föreslå,

i de flesta fall även ha en abortprofylaktisk effekt, då den illegala aborten i

väsentliga delar är betingad av samma allmänna omständigheter som den

förebyggande barnbegränsningen.

Utredningen vill alltså bestämt framhålla skyldigheten för samhället att

vidtaga kraftiga och effektiva åtgärder för avhjälpande av de blivande mödrarnas

ekonomiska och sociala svårigheter. Samtidigt härmed önskar utredningen

påpeka, att den speciella rådgivningsverksamhet för abortsökande

kvinnor på därför inrättade kuratorsinstitutioner, varom förslag framläggas

i kap. 15, möjliggör en fortlöpande översyn och kontroll av de samhälleliga

hjälpåtgärderna från abortprofylaktisk synpunkt. Sedan man under någon

tid samlat erfarenhet från denna verksamhet, bör man med ledning härav

kunna bedöma, huruvida man lyckats i den avsikt, åt vilken vdredningen

här ovan givit uttryck.

Samtidigt som befolkningsutredningen sålunda avvisar tanken på indikationsområdets

utvidgande förordar utredningen emellertid ett mera effektivt

utnyttjande av möjligheten till abort på blandat social-medicinska indikationer.

Utredningen anför:

Vid en granskning av gällande lagstiftning och dess tillämpning, sådan

denna framgår av medicinalstyrelsens rapporter över de legala aborterna,

har utredningen ej kunnat undgå intrycket att tillämpningen i ett avseende

ej blivit sådan som lagstiftarna tänkt sig. Utredningen åsyftar härvid den

blandat social-medicinska indikationen för legal abort. Under diskussionerna

på 1930-talet rådde allmän enighet örn det berättigade i företagandet av lega]

abort där ett fullföljande av havandeskapet på grund av sociala missförhållanden

skulle medföra påtaglig risk för kvinnans fysiska eller psykiska

hälsa utan att dock något direkt sjukdomstillstånd kunde påvisas. De viktigaste

av dessa fall utgjorde de s. k. utsläpade mödrarna. Om dessa genom

kombinationen av barnrikedom, hårt arbete och svåra ekonomiska omständigheter

utgjorde det klarast definierbara exemplet på den kategori kvinnor,

som vid lagens tillkomst förutsattes få sina möjligheter till legalt havandeskapsavbrott

prövade och därför oftast nämndes i diskussionerna, ansågs det

dock att även andra sociala förhållanden viii kunde tänkas motivera en legal

abort på blandat social-medieinsk indikation. Antalet legala aborter under

åren efter abortlagstiftningens genomförande, som kunna hänföras till denna

indikation, tyder emellertid icke på att den kommit att tillämpas i den utsträckning,

som tvivelsutan varit lagstiftarnas avsikt. Sorn framgår av kap.

5 redovisades under åren 1939—1943 sammanlagt 55 fall av legal abort, som

uppenbart verkställts på grund av social-medieinsk indikation. Denna siffra

är överraskande låg, då det måste finnas ett mycket större antal kvinnor i

denna situation i vårt land, vilka man genom abortlagen velat ge möjlighet

till legal abort. En orsak till det låga antalet antages vara alt läkarna ej lia

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

möjlighet att på ett tillfredsställande sätt pröva det sociala momentet i denna

indikation och därför bli benägna att förringa den hälsorisk som fullföljandet

av havandeskapen medför för kvinnorna. En annan orsak torde

vara att läkarna ofta föra dessa fall under rent medicinsk indikation, även

örn sociala faktorer varit utslagsgivande vid deras beslut alt bifalla abortframställningen.

Den noggranna genomgång av rapporterna för år 1942 som

verkställts visade även sammanlagt 31 fall av legal abort under detta år, där

sociala skäl anfördes som bidragande orsak, mot endast 10 fall, som förts

under blandat social-medicinsk indikation. Även örn alltså siffrorna för legala

aborter på blandad indikation tydligen måste anföras med reservation

för viss marginal uppåt, anser utredningen dem ändock vara alltför låga.

Ett förfaringssätt, som tilläte en verkligt sakkunnig prövning av de abortsökande

kvinnornas sociala och ekonomiska förhållanden, skulle troligen

komma att medföra en ökning av antalet social-medicinska aborter. Det

skulle måhända även medföra en utjämning av skillnaderna olika delar av

landet emellan beträffande möjligheten att erhålla legal abort och därmed

åstadkomma större rättvisa i detta avseende. Helt kunna emellertid skiljaktigheterna

icke upphävas, då deras yttersta orsak är själva den lokala prövningsapparaten

vid de legala aborterna. Utredningen anser icke att en sådan

förmodad ökning av de social-medicinska aborterna skulle innebära en oroande

utveckling, då man ju dock genom abortlagstiftningen avsett att bereda

tillfälle till sådana aborter och då ökningen troligen mer än väl komme

att uppvägas av att de abortsökande kvinnorna med ökat förtroende skulle

vända sig till samhällets organ.

Befolkningsutredningen framhåller att genom de föreslagna kuratorsinstitutionerna

en sakkunnig och omsorgsfull prövning av de abortsökande kvinnornas

ekonomiska och sociala förhållanden kunde beräknas komma till

stånd. På dessa institutioner komme en läkare oell en kurator att samarbeta.

Denne läkare jämte en annan läkare i föreskriven tjänsteställning vore enligt

lagen om avbrytande av havandeskap behöriga att förklara förutsättningar

för legal abort på blandat social-medicinsk indikation vara förhanden.

Kuratorsinstitutionerna vore emellertid avsedda ali till en början endast

utplaceras på vissa håll, där särskilt stort behov därav förelåge, och de

kunde blott så småningom, måhända efter lång tid, tänkas omfatta hela landet.

Även i fortsättningen komme alltså på många håll möjligheterna tili

legal abort på blandad indikation att liksom hittills bedömas av två läkare,

som icke hade speciell social sakkunskap. Den av utredningen påtalade olikformigheten

i bedömningen inom olika delar av landet kunde därför icke

tänkas bli upphävd inom den närmaste framtiden.

För att i möjligaste mån skapa garantier för ett likformigt bedömande av

abortansökningarna har befolkningsutredningen övervägt möjligheten att beträffande

de social-medicinska aborterna hänskjuta avgörandet till en central

instans på grundval av ett lokalt utredningsförfarande. Utredningen har

emellertid funnit sig böra avstå från att framlägga förslag härom, enär en

central prövning skulle medföra påtagliga praktiska nackdelar, i varje fall

innan kuratorsinstitutionen nått sin fulla utbyggnad. Utredningen föreslår

i stället att i lagen örn avbrytande av havandeskap skall införas en ny paragraf,

betecknad 8 a §, av innehåll att, därest läkare efter prövning av förutsättningarna

för avbrytande av havandeskap vägrat utfärda utlåtande, som

s. 25 Kontrollera mot PDF

Klindt. Maj.ts proposition nr 156.

25

i 4 § första stycket samma lag avses, kvinnan må genom skriftlig framställning

hänskjuta frågan till medicinalstyrelsens prövning. Vid klagorättens utövande

borde kvinnan, uttalar utredningen, kunna söka biträde av kurator

för abortsökande eller av läkare.

Beträffande den centrala instansens sammansättning framhåller befolkningsutredningen,

att ansökningar om abort ofta torde komma att gälla fall,

där social-medicinska indikationer kunde tänkas föreligga, och att det därför

vore av stor vikt att inom nämnda instans den sociala sakkunskapen bereddes

vederbörligt inflytande. Utredningen föreslår därför, att det inom medicinalstyrelsen

skall finnas en särskild nämnd för avgörande av klagoärenden

rörande legal abort. I denna nämnd borde, förutom medicinsk sakkunskap,

även den sociala sakkunskapen vara företrädd med två representanter.

Det borde tillkomma medicinalstyrelsen att uppgöra förslag till nämndens

sammansättning i övrigt samt upprätta arbetsordning för nämnden.

I fråga om straffpåföljden för kvinnan anför befolkningsutredningen:
En

i synnerhet under 1930-talet livligt diskuterad sida av abortproblemet

var huruvida icke principiell straffrihet borde införas för de fosterfördrivande

kvinnorna. De som yrkat härpå ha anfört flera skäl, för vilka redogjorts

i abortkommitténs betänkande. Förutom det rent teoretiska motivet,

att en kvinna även efter befruktningen bör lia rätt att själv bestämma örn

hon skall sätta ett barn till världen eller icke, åberopas även att kvinnorna

skulle bli mera benägna att angiva en kvacksalvarabortör till åtal, örn deras

egen gärning vöre straffri. Det påpekas att abortörerna för närvarande helt

säkert i viss utsträckning undgå upptäckt och åtal därigenom att de hota de

inblandade kvinnorna med det straff, som väntar även dessa vid gärningens

upptäckande och beivrande.

Den principiella inställning utredningen intagit till fosterfördrivningarna,

nämligen att huvudsyftet måste vara att nedbringa antalet fosterfördrivningar

överhuvud taget, gör att utredningen även måste avböja straffrihet för kvinnan

själv, då fosterfördrivningens principiellt kriminella karaktär dock

måste bevaras. Det praktiska skäl för straffrihet, som här ovan anförts, synes

utredningen även sakna egentlig betydelse. Redan nu erhålla sa gott som

undantagslöst i fosterfördrivningsmål inblandade kvinnor villkorlig dom.

Det torde ej heller så mycket vara straffet, som kan avhålla en kvinna från

att angiva én abortör till åtal, utan snarare det avskräckande i att överhuvud

taget behöva figurera i ett fosterfördrivningsmål. Införande av straffrihet

kan emellertid icke förbättra kvinnans situation i detta hänseende, då hon

under sådana förhållanden ändå måste inställa sig inför domstol som vittne

mot den åtalade abortören.

I augusti 1943 väckte poliskammaren i Hälsingborg, med huvudsakligen

samma praktiska motivering som ovan anförts beträffande straffrihet, förslag

örn att möjlighet till eftergift av åtal mot i fosterfördrivningsmål inblandade

kvinnor skulle givas. Emellertid kan samma skäl åberopas häremot

som mot straffriheten, nämligen afl en åtalseftergift icke .skulle befria

kvinnan från det hon mest fruktar vid samhällsingripande mot abortören,

nämligen polisutredning och domstolsinställelse. Även örn sedan 1 juli 1944

möjlighet finnes till eftergift av åtal mot ungdomar under 18 år, måste synnerligen

starka motiv åberopas för införande av åtalseftergift beträffande

en speciell brottskategori, motiv som utredningen för sin del icke kunnat

finna i detta fall. En synpunkt, som tvärtom på ett sätt talar för nuvarande

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

förfaringssätt med villkorlig dom, är att kvinnorna därigenom bli ställda

under övervakning med de genom den nya lagen om villkorlig dom, som

trädde i kraft den 1 januari 1944, ytterligare förbättrade möjligheter till

positiv hjälp som denna innebär.

Om utredningen sålunda ej anser sig kunna föreslå vare sig principiell

straffrihet eller åtalseftergift för i fosterfördrivningsmål inblandade kvinnor,

avböjer utredningen å andra sidan även att föreslå någon straffskärpning.

Förutom humanitära skäl talar för en sådan ståndpunkt även det förhållandet,

att upptäcktsprocenten beträffande de illegala aborterna är så

ytterst låg — abortkommittén beräknade antalet beivrade fall till ett på

500 1 000 — att straffhotet måste anses ha en mycket låg avskräckande

effekt och att det därför vore ändamålslöst att ytterligare skärpa straffet.

Befolkningsutredningen upptager härefter till diskussion frågan om mannens

straffrättsliga ansvar vid fosterfördrivning. Sedan

utredningen konstaterat, att dylikt ansvar finnes stadgat, förutom i delaktighetsreglerna

i 3 kap. strafflagen, jämväl — i fråga om utomäktenskapliga

förbindelser — i 14 kap. 35 § samma lag, anför utredningen:

I de flesta fall då denna lagparagraf tillämpats torde det ha gällt barnamord,

vilket ju av naturliga skäl blir upptäckt och beivrat betydligt oftare

än illegal abort till följd varav mannens medansvar för handlingen fastställes.

Enligt uppgift från det danska justitieministeriet har motsvarande danska lagparagraf

icke någon gång tillämpats sedan lagens ikraftträdande den 1 oktober

1939.

Givetvis vore det önskvärt örn denna lagbestämmelse verkligen i tillämpliga

fall kunde komma till användning, om inte annat så för att inför allmänna

opinionen klargöra, att svensk lag stadgar straff för den man, som

underlåter att fylla sina förpliktelser mot den ogifta kvinna, med vilken

han väntar ett barn och kvinnan till följd härav låter framkalla abort. Detta

torde emellertid i praktiken endast ytterst sällan låta sig göra. Fastställande

av mannens medansvar för aborten kan så gott som alltid ske endast om

kvinnan önskar få honom straffad härför, och lämnar sin medverkan till

fastställandet av hans delaktighet, och i de flesta fali har troligen kvinnan

ingen sådan önskan. Det ligger nämligen oftast icke i hennes intresse att

även få mannen fälld, varför man har att räkna med att hon i det längsta

söker skydda honom för någon påföljd. Endast i händelse av allvarlig konflikt

mellan mannen och kvinnan beträffande aborten kan man räkna med

medverkan av kvinnan i detta avseende.

Dock är utredningen av den uppfattningen att man på grund av klara

rättsskäl bör söka att vid abortmål i större utsträckning än hittills fastställa

huruvida ansvar kan yrkas på barnafadern enligt ovan berörda paragraf

i strafflagen. Det är även angeläget att förekomsten av denna paragraf

i opinionsbildande syfte kommer till allmänhetens kännedom.

Befolkningsutredningen har icke funnit sig böra föreslå någon höjning

av straffsatserna för yrkesabortörer. Såsom skäl härför andres,

att den synnerligen påtagliga disproportionen mellan det sannolika

antalet abortörer och det antal, som upptäcktes och åtalades, medförde att

straffhotets preventiva verkan vöre mycket ringa och att ytterligare förhöjda

straff knappast kunde åstadkomma någon förbättring härvidlag. Likaledes

har utredningen avböjt tanken på att göra lösdrivarlagen tillämplig

å denna kategori abortörer. Utredningen framhåller härvid, att undersök
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

27

ningar, som företagits angående sakfällda abortörers förhållanden, yrkesutbildning,

yrkestillhörighet m. m., visade att de flesta abortörer vore kunniga i

ett hederligt yrke och hade jämförelsevis stabil yrkesutövning.

Yttranden.

I det stora flertalet yttranden har befolkningsutredningens ståndpunkt att

icke medgiva abort på rent sociala indikationer lämnats utan erinran.

Utredningens ståndpunkt i denna del har uttryckligen biträtts av medicinalstyrelsen,

socialstyrelsen, socialvårdskommitten, svenska stadsförbundets

sjukvård sdelegation, vars yttrande åberopas av förbundet, Sveriges läkarförbund,

högerns centrala kvinnoråd, länsstyrelserna i Blekinge, Skaraborgs,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, förste provinsialläkarna

i Stockholms, Malmöhus och örebro län, t. f. förste provinsialläkaren i

Kopparbergs län samt stadsläkaren i Örebro. Svenska landstingsförbundet

uttalar, att förebyggande åtgärder, som syftade till undanröjande av abortanledningarna,

vore att föredraga framför ett höjande av straffsatserna för

illegala aborter eller utökande av indikationsgrunderna för legala aborter.

I förbundets yttrande instämma Uppsala, Södermanlands, örebro, Kopparbergs,

Gävleborgs och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott.

I vissa yttranden har emellertid föreslagits, att indikationsområdet för legal

abort skall utvidgas till att gälla sociala indikationer i allmänhet.

Landsorganisationen anför sålunda:

Ett medgivande av läkarabort i viss utsträckning på sociala och personliga

indikationer efter prövning av en samhällelig instans skulle omedelbart

dra fram tusentals fall i dagsljuset, vilka nu »klaras upp» genom kvacksalvares

eller andras ingripande, trots att möjligheterna till räddning i många

fall skulle vara näraliggande. Genom den närmare kontakten med den stora

massan av abortönskningar, vanligen med ekonomiska svårigheter som bakgrund,

och genom att i varje särskilt fall ställas inför valet att antingen

finna en acceptabel lösning eller medge legal abort skulle samhället på ett

helt annat sätt än hittills tvingas vidtaga verkligt effektiva åtgärder. I antalet

fall med positiv respektive negativ utgång skulle man härigenom få ett

realistiskt uttryck för samhällets faktiska kompetens i kampen mot aborterna.

Ifall även detta till en början resulterar i en »inkompetensförklaring»

betyder detta att mera långtgående sociala och upplysningsåtgärder måste

vidtagas. Den metod som hittills tillämpats för att undgå den nämnda inkompetensförklaringen,

nämligen att helt enkelt icke inskriva den i lagen,

måste betraktas som otillfredsställande. Hittills bär den påtagligen bidragit

till att hålla detta frågekomplex utanför uppmärksamheten i de instanser,

som lia avgörandet om den sociala lagstiftningen och dennas praktiska genomförande.

Den Ilar därför verkat konserverande på de bakomliggande

sociala missförhållandena, vilka i stor utsträckning »avhjälpts» i det tysta

med de illegala aborternas hjälp.

Svensk kuratorsförening framhåller att, även örn verkligt genomgripande

ekonomiska och sociala förbättringar inom en snar framtid komme att genomföras,

det likväl alltid komme alt kvarstå situationer, där en barnsbörd

innebure så stora och personligen katastrofala konsekvenser för modern, att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

de ej kunde lösas med några stödåtgärder. Någon annan utväg funnes ej

här än att medgiva abort på sociala indikationer.

Föreningen anför vidare:

Varje fall skulle givetvis bli föremål för en ytterst noggrann utredning och

prövning. Abortmedgivandet bör lämnas av en central nämnd, exempelvis

medicinalstyrelsen, förstärkt med social sakkunskap. Visserligen anser föreningen,

att en sådan möjlighet ur individuell och humanitär synpunkt vore

av synnerligen stor betydelse för det mycket begränsade antal kvinnor, som

kunde komma i fråga. Sin största betydelse skulle emellertid en sådan lagändring

få därigenom att man på detta sätt möjbggjorde för samhället att

komma i kontakt med abortklientelet. Ty detta sistnämnda är ju dock och

förblir hela abortproblemets kärna. Genom att göra denna möjlighet till laglig

abort allmänt känd skulle man alltså få dem, som nu söka sig till abortörer,

att i stället söka kontakt med läkare och kuratorer i hopp om att genom

deras medverkan få en laglig abort utförd. Enligt i betänkandet anförd

statistik har det ju visat sig, att trots bristerna i samhällets nuvarande hjälpåtgärder

dock c:a 58 °/o av de fall, som sökt den sociala kuratorsmottagningen

för abortklientel i Stockholm, kunnat förmås att avstå från abort. Härvid är

då också att beakta, att besöksfrekvensen vid denna byrå är mycket liten i

förhållande till det beräknade antalet kriminella aborter. Kunde man således

genom en lagändring på denna punkt nå kontakt med flertalet kvinnor i

abortsituation, skulle detta Ira oöverskådliga konsekvenser för abortfrågan i

sill helhet.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund uttalar, ali de av befolkningsutredningen

föreslagna ekonomiska åtgärderna vore otillräckliga och att de ej i någon

högre grad kunde bidraga till minskning av de illegala aborterna. En legalisering

av abort på social grund vore därför ofrånkomlig. För att i största möjliga

utsträckning nedbringa antalet aborter måste snabba och effektiva ekonomiska

åtgärder vidtagas av samhället. De myndigheter som komme att pröva

abortansökningar på social grund måste ha långtgående resurser för att vid

avslag kunna undanröja den sökandes motiv till abort. Huvudmålet vore en

begränsning av antalet aborter. Fredrika-Bremer-förbundet framhåller under

hänvisning till sitt yttrande över abortkommitténs preliminära förslag till

lagstiftning om avbrytande av havandeskap, att det i undantagsfall kunde

finnas sådana sociala indikationer som motiverade abort. Det gällde fall,

som stöde på gränsen till att kunna bedömas efter social-medicinsk indikation

men där det sociala momentet övervägde. Riksförbundet för sexuell

upplysning uttalar, att vissa möjligheter till abort på sociala indikationer

skulle leda de abortsökande kvinnorna till läkare, sjukhus och den föreslagna

kuratorsinstitutionen. Samhällets tjänstemän skulle få känning av problemet

på ett helt annat sätt än nu, varjämte man skulle komma till bättre och

allmän insikt om frågans oerhörda omfattning och stimuleras till effektiva

åtgärder för att finna mera positiva utvägar än aborten.

Direktören i Svenska fattigvårds- och barnavdrdsförbundet E. Wahlberg

förklarar sig betvivla, att de av befolkningsutredningen föreslagna eller omnämnda

sociala åtgärderna skulle komma att mera väsentligt minska det nuvarande

antalet illegala aborter. Under sådana omständigheter och då det

syntes orimligt att samhället även i framtiden årligen skulle driva tiotusen
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

29

tals kvinnor, gifta och ogifta, i händerna på kvacksalvarabortörer med uppenbar

fara för deras liv och hälsa, borde under alla förhållanden indikationsområdet

utvidgas att även inrymma sociala indikationer.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, huruvida icke abort

borde kunna medgivas på sociala indikationer under förutsättning att dessa

vore synnerligen starka. Det kunde särskilt i de så kallade »ömtåliga yrkena»

förekomma, att kvinnan, därest hon ej hade möjlighet till abort, tillskyndades

ett lidande som måste betraktas som orimligt stort. Länsstyrelsen i Kronobergs

län förordar, att möjlighet lämnas medicinalstyrelsen att efter utredning

och framställning från vederbörande kuratorsinstitution genom sin

föreslagna nämnd bevilja tillstånd till abort jämväl på annan grund än lagen

nu medgåve när synnerligen tvingande skäl därtill i det särskilda fallet förelåge.

För medgivande av abort på enbart sociala indikationer uttala sig jämväl

statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i sjätte distriktet och t. f. stadsläkaren

i Umeå. T. f. förste stadsläkaren i Östersund framhåller, att den tid

förr eller senare måste komma då abort borde medgivas på mer eller mindre

avgränsade sociala indikationer.

En minoritet inom socialstyrelsen (byråcheferna Åman och Berggren,

med vilka professorn Kinberg och barnavårdsinspektrisen Rosén förklarat sig

ense) framhåller, att om det vore vanligt att en normal, socialt välanpassad

svensk kvinna innerst inne ansåge sig ha rätt att befria sig från en icke önskad

grossess, det vore fåfängt att vänta sig en verklig förbättring av abortsituationen

med mindre man medgåve abort på sociala indikationer. En kompletterande

utredning som gåve uttryck för en dylik kvinnas uppfattning i

abortfrågan borde därför komma till stånd och till väsentlig del utföras av

kvinnor. Jämväl länsstyrelsen i Gävleborgs län och t. f. förste provinsialläkaren

i Uppsala län finna frågan örn medgivande av abort på sociala indikationer

böra göras till föremål för förnyade överväganden.

T. f. stadsläkaren i Gävle förordar en väsentlig utvidgning av de socialmedicinska

indikationerna. Ett stort antal abortsökande representerades av de

»utsläpade mödrarna», vilka efter kanske 5—8 barnsbörder under slit och

fattigdom måste anses ha uppfyllt sin plikt mot samhället. Råd om födelsekontroll

vore här till ingen nytta och råd örn sterilisering uppfattades enligt

vad erfarenheten visade som ett ingrepp i den personliga friheten. Rätten till

barnbegränsning genom legal abort på nu angivna social-medicinska indikationer

framstode här som en profylaktisk åtgärd av stor betydelse. Medvetandet

örn att en abortsökande kvinna verkligen kunde få sin ansökan beviljad

på dylika indikationer skulle underlätta kontakten mellan kvinnorna och kuratorsinstitutionerna.

Genom att en sådan kontakt vunnes vore halva målet

nått.

I några yttranden uttalas att frågan om indika!ionsområdets utvidgande

till att avse jämväl rent sociala indikationer bör upptagas lill förnyad prövning

sedan erfarenhet vunnits örn möjligheten att genom sociala och ekonomiska

reformer nedbringa antalet illegala aborter. Yrkanden i denna riktning

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ha framställts av Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, majoriteten

inom en av svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet för yttrandets avgivande

tillsatt kommitté, ungdomsvårdskommittén och Stockholms stads barnavårdsnämnd.

Borgarrådsberedningen, vars yttrande åberopas av stadskollegiet

och stadsfullmäktige i Stockholm, förordar i likhet med barnavårdsnämnden,

att frågan om möjlighet till legal abort på enbart sociala indikationer

göres till föremål för ytterligare utredning.

I två yttranden föreslås en sådan omformulering av bestämmelsen i 1 § 1)

lagen örn avbrytande av havandeskap, att abort medgives då barnets tillkomst

skulle medföra allvarlig fara för kvinnans kroppsliga eller själsliga hälsa.

Socialstyrelsen framhåller sålunda, att en gravid kvinnas fruktan för de

personliga konsekvenserna för hennes del av en barnsbörd kunde ha blivit

så överväldigande stark, att den övergått i ett neurotiskt själstillstånd. I en

dylik situation tedde sig aborten som den enda utvägen; inga som helst överväganden

kunde i dylika fall hindra kvinnan från att fullfölja sin avsikt

att avbryta havandeskapet i trots av lagens förhud. Det neurotiska, stundom

sinnessjukdom närliggande psykiska tillstånd, som havandeskapet i dessa fall

förorsakat, betecknade i sig själv en avsevärd hälsofara, som aktualiserades

om icke abortbeslutet fullföljdes. Bestämmelsen i 1 § 1) lagen örn avbrytande

av havandeskap vore klart tillämplig för de utsläpade mödrarnas kategori

men icke lika klart i fråga om de fall av höggradigt och hälsovådligt

psykiskt sjukdomstillstånd som här avsåges. Förslaget om införande av klagorätt

för den händelse en ansökan om legal abort avsloges av vederbörande

läkare vore, ehuru i och för sig anbefallningsvärt, icke tillfyllest i förevarande

avseende. Styrelsen anför vidare beträffande 1 § 1) i lagen:

Det måste ifrågasättas, huruvida icke den ringa tillämpningen av bestämmelsen

i viss utsträckning är att tillskriva dess snäva formulering. »Fara för

hennes liv eller hälsa» är ett uttryck, som torde vara ägnat att ingiva föreställningen,

att bestämmelsen ej är avsedd att tillämpas annat än när direkt

fara för livet anses föreligga. Uttrycket för vidare icke tanken till det psykiska

hälsotillståndet, vilket här vore av så stor betydelse. Styrelsen vill erinra

örn att motsvarande formulering tidigare förekom i 22 § a) barnavårdslagen,

enligt vilken såsom förutsättning för skyddsuppfostran gällde, att barnet

skulle vara utsatt för »fara till liv eller hälsa». Denna formulering ansågs

emellertid i alltför hög grad beskära barnavårdsnämndernas möjligheter

att omhändertaga ett barn för skyddsuppfostran och genom en lagändring

vid 1942 års riksdag utbyttes de citerade orden mot »fara till sin kroppsliga

eller själsliga hälsa». En motsvarande ändring i abortlagen skulle säkerligen

vara väl ägnad att medföra en generösare prövning av den socialmedicinska

indikationen. Styrelsen får därför föreslå, att i abortlagen 1 § 1) orden

»fara för hennes liv eller hälsa» utbytas mot »fara för hennes kroppsliga

eller själsliga hälsa».

Socialvårdskommittén uttalar, att det antal fall då abort medgivits på social-medicinsk

indikation vore överraskande lågt. Delvis kunde detta bero

på en viss knapphet i ordalagen vid bestämmandet av den »fara», vars förhandenvaro

vore en förutsättning för legal abort. Kommittén ville därför —

ehuru dess förslag i denna del knappast i realiteten hade materiell innebörd

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

31

— föreslå att 1 § 1) lagen om avbrytande av havandeskap ändrades så att

abortindikation förelåge, när av angivna skäl allvarlig fara för kvinnans

kroppsliga eller själsliga hälsa vore förhanden.

Enligt 1 § 3) lagen om avbrytande av havandeskap må havandeskap avbrytas,

när fara föreligger för överförande av sinnessjukdom, sinnesslöhel

eller svår kroppslig sjukdom. I 1 § steriliseringslagen stadgas, att sterilisering

må ske, när fara förefinnes för överförande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet

eller ock svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag. Professor

von Hofsten föreslår att, då denna inkongruens mellan de båda lagarna

kunde tänkas vålla missförstånd, förstnämnda lag måtte så ändras, att full

överensstämmelse i förevarande avseende vinnes med steriliseringslagen.

Enahanda yrkande framställes under åberopande av samma skäl av medicinalstyrelsen.

I vissa yttranden föreslås införande i lagen örn avbrytande av havandeskap

av en motsvarighet till steriliseringslagens sociala indikation: uppenbar

olämplighet att handhava vårdnaden om barn på grund av rubbning av själsverksamheten

eller asocialt levnadssätt.

Professor von Hofsten, vars yttrande åberopas av medicinalstyrelsen, uttalar

att ifrågavarande indikation hade stor betydelse dels därigenom att abnorma

personer, som utan tvekan borde förhindras att få barn, kunde steriliseras

även när abnormiteten uppkommit genom yttre skada eller infektion och

således ej vore ärftlig, dels ock därigenom att i ett avsevärt antal fall, i vilka i

stort sett en betydande arvsrisk funnes, ingreppet kunde företagas utan en ofta

svår och till resultatet osäker utredning angående abnormitetens orsak. Avsaknaden

av denna indikation i lagen om avbrytande av havandeskap medförde

det stötande förhållandet att abort ej kunde företagas å vissa bevisligen

genom förlossningsskada eller annan yttre skada djupt sinnesslöa eller

på annat sätt defekta kvinnor. En ogift sinnesslö eller sinnessjuk kvinna

kunde under alla förhållanden erhålla abort på humanitär indikation. Motsvarande

möjlighet funnes ej för en gift sådan kvinna vars defekt ej vore

ärftlig. Härtill komme att kvinna lidande av icke ärftlig psykopati eller

annan rubbning, som ej kunde betecknas såsom sinnessjukdom, icke kunde

erhålla abort på humanitär indikation. Ett införande i lagen örn avbrytande

av havandeskap av ifrågavarande sociala indikation skulle lia bestämda fördelar

och inga nackdelar. Erfarenheten av steriliseringslagen visade, att det

icke funnes den ringaste risk för en alltför vidsträckt tillämpning av nämnda

indikation. Den vida omfattning den erhållit genom att olämpligheten alt

vårda barn finge ha sin grund icke blott i rubbning av själsverksamheten

utan även i asocialt levnadssätt hade praktisk betydelse framför allt därigenom

att i många fall, där abnormiteten sannolikt sammanhängde med en

psykisk defekt, den ofta vidlyftiga utredning som skulle krävas för påvisande

härav vore obehövlig.

Socialvårdskommittén framhåller, att möjlighet till legal abort borde finnas

i de fall, diir nuvarande eugeniska indikationer icke gåve stöd för en sådan

åtgärd men diir barnets blivande miljö vöre olämplig på grund av psy
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

kiska defekter eller utpräglad asocialitet hos fadern eller modern. Kommittén

kunde emellertid icke bedöma, huruvida detta syfte borde nås genom en

utvidgning av de så kallade blandade medicinska och sociala indikationerna

eller genom införande av en ny indikationsgrupp.

Beträffande den i 1 § andra stycket lagen örn avbrytande av havandeskap

stadgade begränsningen av den tid, inom vilken havandeskapet

må avbrytas, föreslår professor von Hofsten, att nämnda tid utsträckes

till utgången av havandeskapets tjuguljärde vecka, von Hofsten påpekar,

att ett påfallande stort antal ansökningar inkomme till medicinalstyrelsen

kort tid, ej sällan blott någon dag före utgången av den tjugonde veckan.

Detta medförde uppenbara svårigheter för ingreppets utförande inom

den stadgade tiden. Därest fallen vore oklara, kunde en grundligare utredning

ej ske, varför medicinalstyrelsen då nödgades antingen bifalla en otillräckligt

motiverad ansökan eller avslå en måhända starkt befogad. En del

ansökningar inkomme vidare först något efter utgången av den tjugonde

veckan. Det läge i sakens natur, att därest den avgörande tidpunkten framflyttades

antalet i sista stund eller för sent inkomna ansökningar komme att

starkt minska; om ytterligare fyra veckor stöde till förfogande skulle de flesta

abortfall aktualiseras och hinna behandlas. Den nuvarande gränsdragningen

mellan aborter med och utan tidsbegränsning hade egendomliga konsekvenser.

En djupt sinnesslö eller på annat sätt undermålig kvinna kunde icke

erhålla abort efter utgången av tjugonde veckan även om arvsrisken för

hennes barn bevisligen vore mycket stor. Detta förhållande framstode som

nära nog groteskt vid en jämförelse med en stor grupp av de fall för vilka

ingen tidsbegränsning gällde. Sistnämnda grupp omfattade fall, där kvinnan

befunne sig i ett tillstånd av psykisk depression i samband med och ej

sällan helt förorsakat av ett ovälkommet havandeskap; i dessa fall ansåges

ofta risken för självmord göra en abort befogad. Då många av dessa fall,

särskilt på grund av svårigheten att bedöma allvaret av denna risk, hörde

till de mest tveksamma, vöre det knappast helt tilltalande, att de beträffande

den medgivna tiden för abort vore fullt jämställda med fall av kroppslig

sjukdom, där ett fullföljande av havandeskapet kunde omedelbart äventyra

kvinnans liv. Med nuvarande tidsbegränsning vore detta dock sannolikt befogat

men om tiden utsträcktes bleve läget ett annat. Under alla omständigheter

vore det orimligt att så mycket strängare bestämmelser skulle finnas för

abort å bland annat sinnesslöa kvinnor, von Hofsten funne således tungt

vägande skäl tala för en utsträckning av den tid, inom vilken havandeskap

finge avbrytas. En utsträckning av tiden till utgången av havandeskapets

tjugufjärde vecka skulle innebära stora fördelar utan att medföra några

olägenheter. Beaktansvärda skäl syntes också kunna anföras för att en sålunda

förlängd tid för havandeskapets avbrytande erhölle vidgad giltighet

och att blott fall av kroppslig sjukdom och kroppsfel undantoges.

Medicinalstyrelsen förordar på de av von Hofsten anförda skälen en utsträckning

av tiden för ingreppets utförande till utgången av havandeskapets

tjugufjärde vecka. Alternativt skulle man, framhåller styrelsen, kunna bibe
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

33

hålla den nuvarande bestämmelsen men lämna styrelsen befogenhet att i

trängande fall medgiva abort jämväl efter utgången av tjugonde veckan.

Den föreslagna bestämmelsen om klagorätt över läkares utlåtande enligt

4 § lagen om avbrytande av havandeskap har av det övervägande antalet

remissinstanser lämnats utan erinran. Förslaget härom har uttryckligen biträtts

av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, högerns centrala kvinnoråd,

länsstgrelserna i Stockholms, Uppsala, Hallands och Skaraborgs län,

kriminalpolisintendenten i Stockholm, vars yttrande åberopas av polismästaren

därstädes, förste provinsialläkarna i Malmöhus, Örebro och Norrbottens

län, t. f. förste stadsläkaren i Norrköping samt Göteborgs sjukhusdirektion,

vars yttrande åberopas av drätselkammaren, stadskollegiet och stadsfullmäktige

därstädes.

Socialstyrelsen uttalar, att det borde ankomma på styrelsen att uppgöra

förslag å de personer, som i den föreslagna nämnden skola representera den

sociala sakkunskapen. Länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Kristianstads

län framhålla, att av de två socialt sakkunniga i sagda nämnd minst

en bör vara kvinna. T. f. förste provinsialläkaren i Gävleborgs län föreslår,

att bestämmelsen örn klagorätt kompletteras med en bestämmelse om skyldighet

för läkaren att upplysa den abortsökande kvinnan om denna rätt.

Svenska läkaresällskapet uttalar, att det icke ansåge sig kunna hysa någon

mening om huruvida verkligen den social-medicinska indikationen ej

bereus tillräcklig plats i den allmänna indikationsställningen för legal abort.

Osannolikt vore dock icke att läkarna inför den ofta ytterst svårbedömliga

tyngden av det sociala inslaget i indikationsställningen i viss utsträckning

förskjutit indikationen åt den medicinska sidan i det särskilda fallet och

detta därför blivit registrerat som abort på medicinsk indikation. Skulle utredningens

förmodan vara riktig att kvinnor blivit förvägrade abort på social-medicinsk

indikation, där de varit berättigade till sådan, vore besvärshänvisning

på sin plats och sällskapet hade intet att erinra mot befolkningsutredningens

förslag i detta avseende.

Sveriges läkarförbund har intet att erinra mot införande av den föreslagna

klagorätten. Med anledning av befolkningsutredningens uttalande att

beträffande den blandat social-medicinska indikationen lagtillämpningen ej

blivit sådan som lagstiftaren tänkt sig anför förbundet:

Den sociala indikationen bär avvisats som grund för havandeskapsavbrott.

Inga tydliga anvisningar hava lämnats örn i vilken utsträckning sociala hänsyn

skola få tillåtas förstärka den medicinska indikationen. De exempel befolkningsutredningen

lämnat äro icke övertygande. Utredningen hänvisar

främst till s. k. utsläpade mödrar. Det torde dock i högre grad vara sociala

missförhållanden än täta barnsängar, sorn äro orsaken till den svaghet enligt

lagens mening, som tänkes utmärkande för en utsläpad moder. En dylik

moder bör enligt förbundets mening genom sociala åtgärder förhjälpas

på sådant sätt att hon utan allvarlig fara för liv eller hälsa förmår bära fram

sitt barn. Det är icke tillfredsställande, om läkaren tager sådan hänsyn till

sociala omständigheter, vilka han såsom regel icke bär någon särskild sakkunskap

att bedöma eller än mindre möjlighet alt avhjälpa, att han på den

grund föranledcs företaga abort i fall där den medicinska indikationen icke

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Sr ISO. •!

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

befunnits till fyllest. Förbundet är mera böjt för antagandet att lagtillämpningen

låtit det sociala momentet i allt för många fall erhålla större inflytande

än som varit tillbörligt. Förbundet, som ställer sig avvisande mot abort

på social indikation, måste likaledes ställa sig avvisande mot tanken att läkaren

tillgriper sociala skäl för motiverande av havandeskapsavbrott där

de medicinska indikationerna icke äro fullviktiga.

Fredrika-Bremer-förbundet ansluter sig visserligen till befolkningsutredningens

förslag om ett centralt prövningsförfarande men påpekar, att man

torde kunna befara att ett dylikt förfarande komme att medföra en väl lång

tidsutdräkt för klaganden.

I vissa yttranden föreslås en sådan ändring av prövningsförfarandet att ansökningar

örn abort i större utsträckning än nu är fallet bliva direkt prövade

av central myndighet.

Medicinalstyrelsen anför till en början angående den hittillsvarande tilllämpningen

av den blandat social-medicinska indikationen:

Utredningen anser, att abort på s. k. social-medicinsk indikation förekommit

i mindre utsträckning än vad abortlagen velat ge möjlighet till. Huruvida

detta omdöme är fullt riktigt, må lämnas därhän. Det synes styrelsen

emellertid som om utredningen särskilt framhållit den sociala sidan av saken

utan att tillräckligt beakta den medicinska. Det är icke den ekonomiska belägenheten

eller antalet redan födda barn, som i och för sig motiverar bifall

till en abortansökan, utan den grad, i vilken de sociala förhållandena påverka

kvinnan, så att allvarlig fara hotar hennes liv eller hälsa. En av naturen

med mindre motståndskraft utrustad kvinna kan, även vid gynnsamma sociala

förhållanden, redan efter ett par tätt på varandra följande barnsbörder

vid det tredje havandeskapet vara psykiskt och fysiskt så nedsatt till sina

krafter, att en abort är väl motiverad, under det att en annan kvinna med

större motståndskraft kan ha genomgått flera eller många havandeskap utan

att ändå komma i samma situation som den förra. Avgörande för huruvida

en kvinna bör få legal abort på ifrågavarande indikation äro alltså ytterst

rent medicinska skäl. 1 många av dessa fall träder kvinnans svaghetstillstånd

så i förgrunden, att indikationen i själva verket blir rent medicinsk. Särskilt

under de senaste två åren lia i många sådana fall framställningar bifallits av

medicinalstyrelsen.

Härefter anför medicinalstyrelsen vidare:

Det framlagda förslaget till besvärsinstitut synes ur flera synpunkter, särskilt

i fråga örn den praktiska tillämpningen, icke tillfredsställande. När läkare

avslagit en kvinnas framställning örn avbrytande av havandeskap, böra

de väl, då ärendena skola lia karaktär av besvärsärenden, enligt vanlig administrativ

praxis beredas tillfälle att yttra sig över besvären. Detta skulle

komma att medföra en både onödig och hindersam omgång för ärendenas

skyndsamma behandling. Det framgår icke av förslaget, huruvida utredningen

avsett, att framställningen skall göras i den av Konungen i tillämpningskungörelsen

till abortlagen föreskrivna ordningen. Det framhålles endast,

att den abortsökande kvinnan kan söka biträde av kurator för abortsökande

eller av läkare. Den utredning, som skulle föreläggas medicinalstyrelsen,

måste naturligtvis vara tillräckligt ingående och utföras efter vissa fastställda

normer samt givetvis omfatta även den medicinska sidan av saken. Enklast

och mest praktiskt vore det då, att ansökningshandlingar enligt redan förefintliga

formulär insändas till styrelsen. Dessa formulär äro, örn de omsorgs
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156-

35

fullt ifyllas, fullt tillräckliga för en allsidig belysning av fallen, detta även

ur social synpunkt. Det kan då icke vara lämpligt att utfärda ytterligare

formulär för detta speciella ändamål. Läkare och andra socialfunktionärer

lia redan så många formulär att ifylla vid tillämpning av olika lagar och författningar,

att man icke i onödan hör öka antalet formulär.

Beträffande den föreslagna nya nämnden inom medicinalstyrelsen kan det

icke anses rationellt att splittra handläggningen av abortärenden på två olika

nämnder, helst som de ärenden, varom här är fråga, endast komma att utgöra

en mindre del av samtliga. Alt utöka den rättspsykiatriska nämnden kan

icke heller vara rationellt med hänsyn till den skyndsamhet, varmed abortärendena

alltid måste behandlas. Att speciell social sakkunskap medverkar

vid den lokala utredningen synes däremot erforderligt. Det må i detta sammanhang

framhållas att det enligt 1941 års steriliseringslag ankommer

på medicinalstyrelsen att avgöra när sterilisering skall få företagas på

social-medicinsk indikation. Medicinalstyrelsens kompetens härutinnan har

veterligen icke ifrågasatts och någon olägenhet av ifrågavarande bestämmelse

har icke försports. Däremot är det en olägenhet, att beslutet om

tillstånd till abort på social-medicinsk indikation hos rättskapabel kvinna

enligt nuvarande bestämmelser endast tillkommer två läkare under det att

beslutet om sterilisering på samma indikation tillkommer medicinalstyrelsen.

Enligt det föreslagna tillägget till abortlagen skulle kvinna uppenbarligen

kunna få besvärsrätt hos medicinalstyrelsen även beträffande rent medicinska

och humanitära indikationer. Detta har av motiveringen att döma

icke varit avsikten. Någon anledning att härutinnan ändra nuvarande bestämmelser

synes icke heller föreligga. Tillägget till abortlagen bör därför ges

en mera preciserad formulering, förslagsvis följande: önskar kvinna, som

själv är i stånd att lämna giltigt samtycke till åtgärden, få sitt havandeskap

avbrutet på grund av svaghet, må hon även därom i föreskriven ordning göra

framställning hos medicinalstyrelsen, som utan hinder av bestämmelserna i

4 § första stycket äger att i ärendet besluta. Med svaghet avses här såväl

kroppslig som själslig svaghet hos kvinnan. Genom en bestämmelse av denna

innebörd medgives medicinalstyrelsen prövningsrätt oberoende av örn ärendet

har besvärskaraktär eller icke, vilket måste anses vara rationellt.

Professor von Hofsten uttalar, att den nuvarande begränsningen av medicinalstyrelsens

prövningsrätt medförde stora olägenheter. Då läkarnas inställning

till icke helt klara indikationer starkt växlade, bleve följden en icke avsedd

olikformighet i lagens tillämpning. Grundtanken i förslaget till ändring

av prövningsförfarandet vore utan tvivel riktig men förslaget syntes

icke desto mindre omöjligt att realisera i denna form. En läkare, som icke

ville medgiva abort, meddelade ej sin vägran i någon handling över vilken

klagan kunde förås. Kvinnans uppgift att läkare vägrat henne abort kunde

icke heller utgöra grund för besvär. Bortsett från svårigheten eller sannolikt

omöjligheten att finna en form för besvärsrätten funnes reella betänkligheter

mot det föreslagna förfarandet. Medicinalstyrelsen kunde sålunda förväntas

hysa en viss obenägenhet mot den desavuering av läkaren, som ett

bifall till en av honom avstyrkt abort skulle innebära. Under alla förhållanden

kunde en sådan desavuering i allmänhet svårligen företagas enbart på

grundval av den utredning kvinnan presterade; en remiss för grundligare

utredning och inhämtande av yttrande från läkaren skulle ofta bliva nödvändig.

Med hänsyn till abortärendenas mycket ofta brådskande natur skulle

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

en sådan utredning emellertid i många fall ej vara möjlig. Redan nödvändigheten

av en snabb behandling talade därför för att ärendena omedelbart

skulle kunna hänskjutas till medicinalstyrelsen. Ett ytterligare skäl för

upphävande av den nuvarande begränsningen av medicinalstyrelsens prövningsrätt

vore, att den alltför dominerande och i viktiga hänseenden olyckliga

roll som rättskapacitetsfrågan spelade vid abortärendenas behandling

därigenom skulle i huvudsak bortfalla. Läkarnas uppfattning av vad som

konstituerade rättsinkapacitet i lagens mening varierade inom vida gränser.

På grund härav inkomme mångå rapporter angående av två läkare verkställda

aborter, där det kunde ifrågasättas om rättskapacitet förelegat men

som dock stundom efter remiss godkändes. Därjämte inkomme, åtföljda av

utlåtande av läkare med annan uppfattning, ansökningar om abort i fall,

där kvinnan med avsevärt större skäl skulle kunna betraktas som rättskapabel.

När ett sådant fall hänskjutits till medicinalstyrelsen, funnes dock

ofta starka skäl för styrelsen att icke visa det från sig. Det skulle utan tvivel

medföra en lättnad både för läkarna och medicinalstyrelsen, om den nuvarande

onaturliga gränsen för styrelsens prövningsrätt borttoges. Den enda

väg, på vilken en ändring av nuvarande missförhållanden kunde vinnas,

syntes alltså vara en återgång till abortkommitténs förslag om prövning

alternativt av två läkare eller av medicinalstyrelsen.

Beträffande frågan, huruvida samtliga abortärenden borde kunna prövas

av medicinalstyrelsen eller örn en begränsning borde göras, framhåller von

Hofsten, att det vore uteslutet att begränsa medicinalstyrelsens prövning till

att avse enbart social-medicinska indikationer. Samtliga fall av psykisk sjukdom

borde med hänsyn till omöjligheten att draga en gräns gentemot psykisk

svaghet och psykisk depression kumla underställas styrelsen. Även gränsen

mellan kroppslig sjukdom och kroppslig svaghet vore ofta svår att draga och

skäl kunde därför anföras för att samtliga fall av sådan sjukdom skulle

kunna hänskjutas till medicinalstyrelsen. Emellertid kunde det tänkas fall

som vore svåra att bedöma vid central prövning. Det kunde därför icke anses

omöjligt att från medicinalstyrelsens prövning undantaga fall av kroppslig

sjukdom. Vad anginge de humanitära indikationerna syntes övervägande

.skäl tala för bibehållande av nuvarande prövningsförfarande.

von Hofsten uttalar vidare, att inrättandet av en särskild nämnd inom

medicinalstyrelsen för avgörande av klagoärenden rörande legal abort skulle

medföra betydande olägenheter. En sådan utökning av den nu fungerande

nämnden skulle försvåra den snabba handläggning av abortärendena, som

på grund av deras ytterst brådskande natur vore nödvändig. Representanterna

i nämnden för den sociala sakkunskapen måste uppenbarligen deltaga i

behandlingen av samtliga ärenden, då det vore omöjligt att alltid draga en

gräns mellan de olika indikationerna. När ärendena inkomme till medicinalstyrelsen,

borde för övrigt föreligga en fullständig utredning. Därest en social

utredning icke tidigare gjorts, kunde den ej med bästa vilja förebringas av

de sociala ledamöterna i nämnden. Erfarenheten vederläde misstanken, att

medicinalstyrelsen skulle vara benägen att underskatta sociala skäl. I de fall

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 156.

37

av ansökningar om sterilisering, som gjorts av utsläpade mödrar och i därmed

jämförliga fall av svaghet, hade medicinalstyrelsen alltid utan ringaste

tvekan bifallit framställningarna. Vad som ytterligare krävdes, därest medicinalstyrelsen

erhölle prövningsrätt, vore alltså endast ett ökat antal initiativ

till »social-medicinska» aborter. Först örn ökningen bleve stor och sådana

förhållanden visade sig, som motiverade en ändring av nuvarande prövningsförfarande,

funnes skäl att överväga en sådan ändring.

Socialvdrdskommittén finner huvudanledningen till den hittillsvarande begränsade

användningen av möjligheten till legal abort vara anordningen

med lokal prövning av fallen. En lämpligare anordning än den av kommittén

föreslagna klagorätten vore emellertid, att prövningen av abortansökningar

behandlades icke lokalt utan av en särskild nämnd inom medicinalstyrelsen.

I denna nämnd borde den sociala sakkunskapen vara företrädd.

Svensk kurators!örening framhåller att, då den tid inom vilken havandeskap

finge avbrytas vore relativt kort, möjligheten att genom överklagande

vinna ändring i ett tidigare beslut bleve illusorisk. Föreningen ansåge därför,

att ansökningar om abort på blandat social-medicinska indikationer borde

hänskjutas till en central nämnd. Yrkeskvinnors samarbetsförbund kan icke

finna, att de med en central prövning förenade praktiska nackdelarna vore

av någon väsentlig betydelse i jämförelse med de fördelar en sådan prövning

skulle medföra. Förbundet framhåller att, därest abort på rent sociala indikationer

legaliserades, även prövningen av ansökningar härom borde ske

centralt. Riksförbundet för sexuell upplysning uttalar, att i fall, då abort

ifrågasattes på social-medicinska indikationer, en direkt hänvändelse till medicinalstyrelsen

vore tillrådlig. En bättre garanti för likformig behandling av

fallen över hela landet skulle härigenom vinnas liksom även tid. Härtill

komme att abort å så kallade utsläpade mödrar ofta borde kombineras med

sterilisering som förutsatte medgivande av medicinalstyrelsen. Den avgörande

instansen i styrelsen borde förstärkas med lekmän, bland vilka kvinnorna

borde vara starkt representerade.

Ungdomsvårdskommittén anser det önskvärt, att varje kvinna, som fått

avslag på begäran örn abort, erhåller rätt att klaga hos högre myndighet och

tillstyrker i så måtto förslaget härom. En dylik klagorätt förutsatte dock, att

läkaren skriftligen meddelade kvinnan sin vägran att utföra ingreppet. Han

borde även upplysa kvinnan örn att hon ägde rätt alt överklaga beslutet.

Kommittén framhåller emellertid, att läkarna under inga förhållanden borde

avgöra örn social-medicinska indikationer förelåge, enär de hittills icke visat

sig intresserade av dessa indikationer. Därest de erhölle kuratorer vid sin

sida, avhjälptes visserligen deras brist på social sakkunskap. Det torde emellertid

komma att dröja innan det funnes kuratorer överallt och risk komme

även framdeles att föreligga för ett olikformigt bedömande av ärendena i

olika landsändar. Det vore därför bättre, att alla ärenden, där det kunde

tänkas föreligga social-medicinska indikationer, avgjordes av medicinalstyrelsen

i likhet med de fall där eugeniska indikationer förelåge. Att några

påtagliga praktiska nackdelar skulle vara förenade med en sådan central

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

prövning hade kommittén svårt att inse. I samma riktning uttalar sig Stockholms

stads barnavårdsnämnd. Barnavårdsnämnden förordar såsom centralt

prövningsorgan vid alla ansökningar örn abort på social-medicinska indikationer

den föreslagna nämnden inom medicinalstyrelsen samt framhåller, att

i denna nämnd även kvinnlig sakkunskap borde vara tillräckligt företrädd.

I några yttranden ifrågasättes huruvida icke prövningen av abortansökningar

bör anförtros åt förste provinsialläkarna eller eventuellt länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som finner den föreslagna klagorätten

motiverad, ifrågasätter sålunda huruvida kravet på ärendenas snabba

avgörande bleve tillgodosett, därest prövningen av abortansökningarna centraliserades

till medicinalstyrelsen. Det borde därför undersökas, om ej prövningen

skulle kunna, särskilt för varje län, anförtros åt förste provinsialläkaren

i samråd med en särskilt utsedd person, som besutte erfarenhet av och

intresse för sociala frågor. Förste provinsialläkaren i Västernorrlands län föreslår

på i huvudsak enahanda grunder, att klagoinstansen förlägges perifert,

exempelvis till länsstyrelserna, samt att inspektion av verksamheten utövas

av medicinalstyrelsen.

För ett bibehållande av det nuvarande prövningsförfarandet uttalar sig

förste provinsialläkaren i Västmanlands län. I dennes yttrande framhålles

att, därest man önskade att de blandat social-medicinska indikationerna skulle

i större utsträckning godtagas av läkarna, detta kunde utan någon ändring

i lagen ernås därigenom att medicinalstyrelsen bemyndigades utfärda

ett cirkulär till samtliga läkare med angivande huru bestämmelsen om de

medicinska indikationerna borde tolkas.

Sveriges praktiserande läkares förening framhåller, att ett mycket stort

antal abortsökande kvinnor i första hand vända sig till privatpraktiserande

läkare. Det vore önskvärt att kvinnorna fasthölle vid denna vana, då just

dessa läkare hade de största förutsättningarna att påverka dem i positiv riktning

och vore närmast till att giva råd i fall, då avbrytande av havandeskapet

förefölle tillrådligt. Under nuvarande förhållanden måste emellertid de

privatpraktiserande läkarna visa kvinnorna från sig även när fråga vore om

rent medicinska indikationer. Lagen borde därför ändras därhän, att dessa

läkare erhölle rätt att deltaga i prövningen av förutsättningarna för havandeskapets

avbrytande liksom även att utföra själva ingreppet.

Befolkningsutredningens ståndpunkt i fråga om straffpåföljden

för kvinnan delas av det ojämförligt största antalet remissinstanser. I

vissa yttranden föreslås emellertid att kriminaliseringen skall upphävas såvitt

angår handlingar företagna av kvinnan själv.

Landsorganisationen anför:

De siffror beträffande kriminalaborternas omfattning, som befolkningsutredningen

uppskattningsvis framlägger, tyda på att 20 å 30 procent av kvinnorna

någon gång under sitt liv genomgår en kriminell abort, att en fjärdedel

av dessa bli utsatta för sterilitet och att åtskilliga åsamkas följdsjukdomar

av olika slag. Ytterligare ett okänt antal kvinnor göra mer eller mindre energiska

försök att erhålla fosterfördrivning utan att lyckas i sitt uppsåt. Detta

visar att abortfrågan är en social fråga av oerhörd vikt, vilken ännu inte bli
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

39

vit föremål för samhällets ingripande i en omfattning, som tillnärmelsevis

motsvarar dess för många människor ödesdigra betydelse. Det visar också,

att hefolkningsutredningen i mycket hög grad saknar stöd i folkets faktiska

värderingar, då den med en enkel hänvisning till »en traditionell etisk ståndpunkt»

tar principiellt avstånd från tanken att ens i någon mån föreslå legalisering

av aborterna. Det har visserligen varit vanligt, att offentligt uttryckta

åsikter på sexualfrågomas område stått i uppenbar strid med de faktiska handlingsnormer,

som i verkligheten varit gällande för den enskilde och för samhällsklasserna.

Men åtminstone i de folklager, som landsorganisationen representerar,

torde någon mera utbredd förståelse för aborternas nuvarande kriminalisering

icke förefinnas. Även med hänsyn till att denna kriminalisering

otvivelaktigt starkt bidrar till att hålla hela det s. k. aborteländet utanför

samhällets insyn och kontroll får landsorganisationen därför i motsats till

hefolkningsutredningen förorda upphävande av bestämmelserna örn straff

för de aborterande kvinnornas del.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund uttalar, att det rudiment från

en tidigare rättsuppfattning, som straffpåföljden för kvinnan utgjorde, borde

slopas. Straffet saknade önskad avskräckande effekt och verkade direkt skadligt

därigenom, att det avhölle en mängd kvinnor från att söka sjukhusvård

efter abort. Liknande synpunkter framföras av Yrkeskvinnors samarbetsförbund,

riksförbundet för sexuell upplysning och svensk kurators förening.

Kvinnliga läkares klubb framhåller, att ett effektivt bekämpande av aborterna

icke kunde komma till stånd så länge aborthandlingen i och för sig

vore kriminaliserad. Straffets avskräckande inverkan på kvinnorna vore mycket

ringa. Redan legaliseringen av vissa nödvändiga aborter innebure en olägenhet,

då den omständigheten, att lagen angåve aborthandlingen såsom under

vissa förhållanden tillåtlig, vore ägnad att i det allmänna medvetandet

avtrubba uppfattningen om ingreppet som en ofysiologisk handling. Men än

mera förvirrande, direkt skadligt och moraliskt nedbrytande verkade kriminaliseringen

av en del av abortfallen. För allmänheten och särskilt för »kvinnan

i abortsituation» vore det icke lätt att förstå, var den svårdefinierbara

gränsen ginge mellan tillåten och otillåten abort. Det måste ofta te sig såsom

en slump, att den ena bleve hjälpt medan den andra förklarades ha begärt

något som vöre en kriminell handling. Därest aborten ofta och till synes

ganska godtyckligt stämplades såsom kriminell, kastades ett sken av olaglighet

över sexualliv och moderskap på det hela taget. En dylik tendens till

sexuallivets kriminalisering vöre synnerligen samhällsskadlig. Det vore även

olämpligt att bibehålla lagbestämmelser som ej svarade mot den allmänna

rättsuppfattningen. Den nödvändiga kampen mot obehöriga aborter borde

samhället kunna föra med hjälp av de bestämmelser, som redan funnes i

lagen örn avbrytande av havandeskap, steriliseringslagen och kvacksalverilagstiftningen.

T. f. förste provinsialläkaren i Kronobergs län uttalar att det, med hänsyn

till att för fosterfördrivning åtalade kvinnor oftast erhölle villkorlig dom, vöre

bättre ali avstå från straff. Straffrihet för kvinnorna skulle dessutom medföra

den fördelen, att abortörerna, sorn då ej längre kunde lila på kvinnornas

tystnad, bleve mera betänksamma inför konsekvenserna av sina handlingar.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kunni. Mnj:ts proposition nr 156.

Direktören i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet E. Wahlberg

framhåller, att det måste anses felaktigt att bestraffa en gärning, som de flesta

medborgare icke ansåge vara brottslig. Utredning borde därför skyndsamt

verkställas beträffande frågan om straffpåföljdens avskaffande utom i vad

avsåge kvacksalvarabortörerna. Åtgärden borde sålunda vara tillåten för

kvinnan själv och legitimerad läkare. Ett villkor för att läkare skulle få vidtaga

åtgärden borde dock vara, att kvinnan förut varit i kontakt med social

kurator. Ett upphävande i denna omfattning av straffpåföljden syntes icke

göra de av befolkningsutredningen föreslagna åtgärderna överflödiga. I synnerhet

gällde detta förslaget om upplysningsverksamhet.

Stockholms stads barnavårdsnämnd framhåller, att befolkningsutredningen

bort intaga en mera positiv inställning till frågan örn införande av straffrihet

för kvinnorna. Borgarrådsberedningen, vars yttrande åberopas av stadskollegiet

och stadsfullmäktige i Stockholm, föreslår att frågan om straff för kvinnor,

som låtit å sig utföra abort, göres till föremål för ytterligare utredning.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm, vars yttrande åberopas av polismästaren

därstädes, förordar att frågan om åtalseftergift upptages

till förnyad prövning.

Kriminalpolisintendenten anför:

Den av utredningen fullt riktigt konstaterade ytterst låga upptäcktsprocenten

i fråga om illegala och kriminella aborter är från kriminalpolisens

synpunkt sett av särskilt intresse. De åtgärder av preventiv natur, som polisen

har möjlighet att företaga, äro intimt förknippade med de abortsökande

kvinnornas kontakt med abortörerna. Försvåras möjligheterna att av de

abortsökande kvinnorna själva erhålla underrättelse om abortörernas verksamhet,

försvåras även möjligheterna att upptäcka och oskadliggöra denna

verksamhet. Enligt den erfarenhet man inom kriminalpolisen vunnit är det

icke polisutredningen och domstolsinställelsen utan förundersökningen för

den villkorliga domen som kvinnorna mest frukta för. Genom förundersökningen

bringas nämligen deras fall till nära anförvanters och ofta till arbetsgivares

och bekantas kännedom. Och övervakningen efter meddelandet av

en villkorlig dom betraktas säkerligen av de flesta som en tung börda, vilken

ytterligare äventyrar sekretessen kring fallet. De förbättrade möjligheter

till positiv hjälp, som övervakningen innebär, spelar säkerligen en obetydlig

roll vid det bedömande kvinnan i det särskilda fallet har att göra.

Däremot är risken för en vidare publicitet genom polisutredningen och

domstolsinställelsen faktiskt minimal. Av denna anledning synes det tidigare

framförda förslaget om möjlighet till eftergift av åtal mot i fosterfördrivningsmål

inblandade kvinnor vara värt allt beaktande. Härigenom rubbas

icke den principiella inställning i straffrättsligt hänseende till fosterfördrivningen,

som utredningen -—■ för övrigt med fullt fog —- intagit, och fosterfördrivningens

principiellt kriminella karaktär bevaras även. 1 den mån möjlighet

till åtalseftergift vid fosterfördrivning öppnades och komme till mera

allmän kännedom, skulle polismyndigheternas arbete för efterspanande och

upptäckande av abortörerna och deras kriminella verksamhet väsentligt underlättas.

Överståthållarämbetet finner befolkningsutredningen hava förebragt starka

skäl för att ej föreslå införande av åtalseftergift för kvinnan. Emellertid

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

förordar ämbetet under åberopande av kriminalpolisintendentens yttrande,

att frågan om åtalseftergift göres till föremål för ytterligare överväganden.

Örn en rätt till åtalseftergift i praktiken icke skulle leda till samma resultat

som generell straffrihet för kvinnan, mäste emellertid förutsättas att den ej

begagnades slentrianmässigt utan med anpassning efter utvecklingen. Så länge

de abortsökande kvinnorna som regel kunde förutsättas befinna sig i en

mer eller mindre nödställd belägenhet kunde ett mera allmänt utnyttjande

av en dylik rätt framstå såsom skäligt. Sedan de av befolkningsutredningen

föreslagna åtgärderna för underlättande av dessa kvinnors situation börjat

verka, måste däremot ett mera sparsamt begagnande av rätten vara påkallat.

Örn rätten en gång införts och börjat allmänt begagnas, torde emellertid en

obenägenhet att genomföra en sådan åtstramning kunna förväntas. Ämbetet

ansåge därför nödvändigt att det noga angåves under vilka särskilda förutsättningar

rätten finge begagnas.

I åtskilliga yttranden beröres frågan om straffet för yrkesmässiga

abortöre r. Länsstyrelsen i Östergötlands län och förste provinsialläkaren

därstädes ifrågasätta, huruvida icke straffet för yrkesabortörer, som

gjort sig skyldiga till återfall i förevarande brott, borde skärpas. T. f. förste

provinsialläkaren i Gävleborgs län och förste stadsläkaren i Västerås uttala

sig likaledes, utan begränsning till återfallsförbrytare, för straffskärpning.

Drätselkammaren i Malmö, vars yttrande åberopas av stadsfullmäktige därstädes,

framhåller att en höjning av straffet för yrkesabortörerna borde kombineras

dels med en sådan skärpt polisövervakning, som kunde utövas utan

alltför kännbart tryck mot de kvinnor som låtit å sig företaga abort, och

dels med internering av de abortörer, som gjort sig skyldiga till återfall i

brottet. Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, om ej lösdrivarlagen borde

göras tillämplig på asociala vaneabortörer eller ock internering träda i stället

för frihetsstraffet. Stadsläkaren i örebro uttalar, att i fråga om yrkesabortörerna

en tillämpning av interneringsförfarandet i vissa fall borde övervägas.

Fredrika-Bremer-förbundet framhåller angelägenheten av att yrkesabortörerna

ställas under övervakning samt framhåller, alt man borde söka

finna en annan form för övervakningen än den lösdrivarlagen erbjöde.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter, huruvida icke i 14 kap. 27 §

strafflagen borde införas en särskild strängare straffskala för den som med

kvinnans vilja å henne företoge abort som medförde svår kroppsskada eller

döden.

I vissa yttranden föreslås en omarbetning av 14 kap. 35 § strafflagen

i syfte alt vidga tillämpningsområdet för detta lagrum. I sin nuvarande

lydelse stadgar lagrummet ansvar för den man som, sedan han

genom olovlig beblandelse avlat bani, undandrager sig att giva kvinnan nödig

hjälp i anledning av havandeskapet eller barnets födelse, därest kvinnan

under inflytande av den övergivna eller nödställda belägenhet, vari hon

till följd härav befinner sig, begår brott, varigenom fostret eller barnet dödas

eller dess liv utsättes för fara. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

förordar, alt lagrummet göres tillämpligt jämväl i fall då havandeska
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

pet uppkommit genom könsumgänge i äktenskap. Yrkanden i enahanda riktning

framställas av Stockholms stads barnavårdsnämnd och landsfogden i

Jämtlands län, vars yttrande åberopas av länsstyrelsen därstädes.

Några remissinstanser såsom folkpartiets kvinnoförbund, riksförbundet

för sexuell upplysning och landsfogden i Jämtlands län framhålla önskvärdheten

av ett mera effektivt utnyttjande från åklagarnas sida av ifrågavarande

bestämmelse i 14 kap. strafflagen.

Departementschefen.

Det har länge stått klart, att abortfrågan utgör ett socialt problem av den

allra största betydelse. Abortfrekvensen är uppenbarligen mycket stor, om

det också icke är möjligt att med någon högre grad av visshet beräkna det

årliga antalet illegala aborter. Att det rör sig örn mer än 10 000 om året

torde nog få anses utrett och det kan icke anses uteslutet att antalet är det

dubbla. De direkta och indirekta verkningarna av de illegala aborterna, genom

fostrens avlägsnande och ofta inträdande sterilitet hos kvinnorna, utgöra

tillsammans en mycket betydelsefull negativ faktor ur befolkningspolitisk

synpunkt. Ur humanitära och medicinska synpunkter böra framförallt

uppmärksammas de fysiska och psykiska lidanden, som så ofta följa av de

okunnigt och under miserabla hygieniska förhållanden företagna illegala

aborterna. Ej sällan förorsaka de kvinnans död.

Med anledning av befolkningsutredningens betänkande blev, efter beredning

inom socialdepartementet, frågan med vilka medel de illegala aborterna

borde bekämpas föremål för behandling i propositioner till 1945 års

riksdag (nr 368 och 369). Chefen för socialdepartementet uttalade vid anmälan

av frågan i statsrådet den 19 oktober 1945 inledningsvis — efter

redogörelse för betänkandet — att de icke önskade havandeskapen i regel

medförde mycket svåra problem för kvinnan, vilka icke restlöst kunde lösas

genom samhällets hjälpåtgärder. 1 likhet med befolkningsutredningen ansåg

han därför, att huvudlinjen i kampen mot aborterna vore att motverka de

icke önskade havandeskapen genom att individernas ansvarskänsla stärktes

och genom sexuell upplysning. Jag delar denna uppfattning. Såsom chefen

för socialdepartementet jämväl framhöll, äro emellertid även andra åtgärder

synnerligen angelägna.

Bedömandet av vad härvid bör göras förutsätter inblick i orsakerna till de

illegala aborterna och befolkningsutredningen har också sökt giva en ingående

analys härav. Denna har givit vid handen, att det i flertalet fall är de

ekonomiska faktorerna, som dominera i det kraftspel som leder en kvinna att

söka abort, ehuru även rent personliga och känslomässiga faktorer ha sin

betydelse. Befolkningsutredningen framlade från denna utgångspunkt i sitt

betänkande — förutom förslag om sexuell upplysningsverksamhet och rådgivning

beträffande förebyggande födelsekontroll — flera förslag örn eller

rekommendationer av sociala och ekonomiska hjälpåtgärder, vilkas genom
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

43

förande skulle vara av särskild betydelse ur abortprofylaktisk synpunkt. Sålunda

föreslog utredningen en utvidgning av förbudet mot arbetstagares avskedande

i anledning av barnsbörd. Beträffande arbetsförmedling utgick utredningen

från att den specialförmedling för partiellt arbetsföra och annan

svårplacerad arbetskraft som vore under utbyggnad skulle kunna betjäna

även blivande mödrar. Utredningen behandlade vidare frågor örn ersättning

för inkomstbortfall vid havandeskap eller barnsbörd, utökning och differentiering

av mödrahemsverksamheten, anordnande av bostäder och daghem

åt ensamstående mödrar, kostnadsfri havandeskapsdiagnos samt kuratorsverksamhet

för abortsökande. Vissa av dessa spörsmål upptogos — såsom

framgår av den förut lämnade redogörelsen —- i nyssnämnda propositioner

till 1945 års riksdag. Detta var förhållandet med förslaget angående utvidgning

av förbudet mot arbetstagares avskedande i anledning av barnsbörd

samt förslagen om kostnadsfri havandeskapsdiagnos, rådgivning beträffande

förebyggande födelsekontroll och kuratorsverksamhet för abortsökande. Beträffande

ersättning för inkomstbortfall liksom rörande mödrahem, bostäder

och daghem uttalade chefen för socialdepartementet, att dessa hjälpåtgärder

uppenbarligen vore värda beaktande ur abortprofylaktisk synpunkt men till

en del borde behandlas i större sammanhang och till en annan del vore föremål

för utredning genom sakkunniga eller försöksverksamhet, varför han

tills vidare icke framlade förslag i dessa ämnen.

Med hänsyn bland annat till de positiva socialekonomiska åtgärder, som befolkningsutredningen

föreslog eller rekommenderade, har utredningen ansett

sig sakna anledning väcka förslag om ändringar i strafflagens bestämmelser

angående straff för fosterfördrivning eller örn några mera väsentliga ändringar

i lagstiftningen om avbrytande av havandeskap. I den principiella frågan,

om fosterfördrivning borde vara straffbar för kvinnan, har befolkningsutredningen

anfört, att den med hänsyn lill att huvudsyftet för utredningen

varit att nedbringa antalet fosterfördrivningar måste avböja straffrihet för

kvinnan, enär fosterfördrivningens principiellt kriminella karaktär måste

bevaras.

I några av de avgivna yttrandena har uttalats, att frågan örn ändring i

straffbestämmelserna mot fosterfördrivning borde upptagas till förnyad utredning.

Därvid har anförts, alt de nuvarande bestämmelserna icke efterlevdes

och saknade stöd i uppfattningen hos breda befolkningslager. Om straffet

för fosterfördrivning upphävdes för kvinnan, skulle väsentligt större möjligheter

föreligga att komma i kontakt med dem som önskade abort och i tid

avleda deras tankar därifrån eller, när bärande skäl förelåge, hänvisa dem

till läkare liksom att kunna hjälpa dem, som redan hos annan än läkare

underkastat sig eller själva utfört sådan åtgärd och lill följd därav behövde

läkarvård. Örn kvinnan ej riskerade straff, skulle det också vara lättare att

avslöja de talrika kvacksalvare som vore verksamma på området.

Dessa synpunkter kunna icke frånkännas betydelse. Särskilt är det uppenbart,

att straffhotet gentemot kvinnorna icke motsvarar den rådande uppfattningen

inom stora delar av befolkningen. Mängden av illegala aborter och de

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

allvarliga risker som äro förenade med dem göra det också mycket angeläget

att fördomsfritt pröva läget. Det är möjligt, att kriminaliseringen är till mer

skada än gagn. Emellertid har en rad olika positiva hjälpåtgärder nyligen

vidtagits och de allmänna sociala reformerna måste också bli av största

betydelse för abortfrågans bedömande. Det är självklart, att problemet

helst bör lösas genom en intensifierad upplysningsverksamhet, sociala

och ekonomiska hjälpåtgärder samt en ändring av människornas inställning

till dessa frågor. Det sistnämnda gäller icke minst beträffande vissa

befolkningsgruppers syn på en ogift moder, i fråga örn straffets bibehållande

eller avskaffande kan man icke heller bortse från de allvarliga betänkligheter,

som på många håll alltjämt resas mot en mera vidsträckt legalisering av

aborterna. I den mån samhället nu ställer ökade hjälpåtgärder till förfogande

och kunskapen härom blir spridd, kan även inom vidare kretsar en starkare

reaktion än den nuvarande komma att göra sig gällande gentemot obefogade

aborter. Jag är därför icke beredd att i denna både principiellt

och praktiskt utomordentligt betydelsefulla fråga överväga en helt ny ståndpunkt.

På grund härav har jag ansett mig ej böra ytterligare ingå på de olika

skälen för och emot ett upphävande eller en genomgripande omläggning av

straffbestämmelserna mot fosterfördrivning. Jag utgår alltså från att dessa

straffbestämmelser — som tillika utgöra bakgrunden till 1938 års lag om avbrytande

av havandeskap — skola tills vidare i princip bibehållas och inskränker

mig till att behandla de olika ändringsförslag av mindre räckvidd,

som framlagts av befolkningsutredningen i dess betänkande eller som framkommit

i yttrandena däröver.

Befolkningsutredningen har för sin del icke föreslagit amian lagändring i

nu förevarande ämnen än att den ansett, att till lagen om avbrytande av havandeskap

borde fogas en bestämmelse, enligt vilken kvinna som sökt abort

skulle kunna hänskjuta frågan härom till medicinalstyrelsens prövning, om

läkare vägrat att utfärda utlåtande att förutsättningarna för åtgärden vore

förhanden. Någon ändring eller utvidgning av indikationerna för

avbrytande av havandeskap har utredningen icke föreslagit men

med nämnda tillägg avses i främsta rummet att säkerställa att abort kommer

till stånd när den av social-medicinska skäl är motiverad. Av den redogörelse

för tillämpningen av lagen om avbrytande av havandeskap, som utredningen

lämnat, framgår att under åren 1939—1943 redovisats sammanlagt endast

55 fall av legal abort, som uppenbarligen verkställts på sistnämnda indikation.

Detta antal är, såsom utredningen påpekar, överraskande lågt. Utredningen

framhåller såsom en förklaring härtill — förutom en viss benägenhet

hos läkarna att föra ifrågavarande fall under rent medicinsk indikation —

att läkarna ej ha möjlighet att på ett tillfredsställande sätt pröva det sociala

momentet i den blandat social-medicinska indikationen. Antalet iegala

aborter på social-medicinsk indikation har sedermera ökat något. Under år

1944 redovisades sålunda tillhopa 28 fall. Motsvarande siffra för år 1945

kan ännu icke med bestämdhet angivas. Hela antalet legala aborter år 1945

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

45

utgjorde emellertid cirka 1 630 mot 1 088 under år 1944 och enligt vad som

uppgivits från medicinalstyrelsen torde relationen mellan antalet aborter

på social-medicinsk indikation och liela antalet legala aborter år 1945 vara

ungefär densamma som under år 1944.

Liksom utredningen har jag kommit tili den uppfattningen, alt lagen blivit

tillämpad endast i ett mindre antal av de fall, som åsyftats med nämnda indikation.

Detta är ägnat att ingiva betänkligheter ur flera synpunkter. Det är

troligt, att åtskilliga kvinnor blivit försatta i stora svårigheter och att många

av dem råkat i händerna på okunniga abortörer med stora risker för liv och

hälsa. Att så ringa hänsyn tagits till den social-medicinska indikationen kan

lätt medföra en minskad benägenhet hos det abortsökande klientelet att överhuvud

taget vända sig till läkare. De abortsökande kvinnorna måste känna,

att de vid sådana hänvändelser för prövning i den lagstadgade ordningen

verkligen möta förståelse för konfliktläget.

Om en ändrad praxis skall komma till stånd, synes emellertid ej tillfyllest

att vidtaga allenast en ändring i fråga om prövningsförfarandet. I likhet med

vad som uttalats i ett par yttranden anser jag, att lagens beskrivning av den

social-medicinska indikationen är altför knapphändig för att kunna tjäna

till verklig ledning. Ett förtydligande torde vara synnerligen önskvärt och

därvid torde även böra övervägas att något vidga nämnda indikation utöver

vad som närmast varit avsett vid tillkomsten av lagen.

Enligt gällande lydelse av 1 § 1) i lagen må havandeskap avbrytas, när

barnets tillkomst skulle på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos

kvinnan medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Därvid avses enligt

uttalanden i förarbetena med uttrycken »sjukdom» och »kroppsfel» fall av

medicinsk och med uttrycket »svaghet» fall av blandat social-medicinsk indikation.

Att frågan om förhandenvaron av en svaghet hos kvinnan av beskaffenhet

att medföra i lagrummet angiven fara rimligtvis icke kan bedömas

utan hänsyn till de sociala förhållanden, varunder hon lever, synes mig visserligen

uppenbart. Det kan dock icke förnekas att sammanförandet av den

medicinska och den blandat social-medicinska indikationen under en bestämning

samt avsaknaden av varje närmare beskrivning av sistnämnda indikation

kan föranleda åtskilliga läkare att förbise det sociala momentet i denna

oell att därför avslå en väl motiverad ansökan om abort på dylik indikation.

Jag vill särskilt framhålla, att orden »barnets tillkomst» närmast leda tanken

på att själva födseln förutsättes vara orsaken till den allvarliga fara

för kvinnans liv eller hälsa varom lagrummet talar, medan avsikten varit

alt även den framtida vården om barnet skulle komma i betraktande. Även

uttrycket »allvarlig fara för hennes liv eller hälsa» synes mig ägnat att

leda till alltför stränga krav på en mycket akut fara för kvinnan. Att en

mera långsam nedslitning av kvinnans krafter skulle inbegripas är icke

lätt alt utläsa.

Det synes mig påkallat alt, utöver den indikation som upptagits under 1 §

1), införa en särskild social-medicinsk indikation. Detta tillägg synes mig icke

böra föranleda alt ordet »svaghet» uteslutes ur det nuvarande stadgandet

under l). De fall av social-medicinsk indikation, sorn närmast motsvara den

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

nuvarande lydelsen av denna punkt, torde ofta stå de rent medicinska indikationerna

så nära, att det får anses vara en fördel att sammanhålla dem

under ett gemensamt stadgande. Nuvarande lydelsen av ifrågavarande punkt

ansluter också till lydelsen av motsvarande indikation i steriliseringslagen.

Det är därför olämpligt att i samband med införande av en tilläggsbestämmelse

inkräkta på tillämpningsområdet för den nuvarande första punkten

i 1 § lagen örn avbrytande av havandeskap.

Den särskilda bestämmelse, som jag ansett behövlig, bör söka karakterisera

sådana fall av social-medicinsk indikation, där tvekan nu kan råda örn

de gå in under lagen men möjlighet till abort synes böra finnas. Såsom jag

förut antytt, anser jag, att man härvid kan gå något utöver vad som närmast

varit avsett vid lagens tillkomst. De medicinska krav, som enligt den nuvarande

bestämmelsen uppställas, böra alltså något avtrubbas, samtidigt som

det sociala momentet understrykes starkare. I det förra hänseendet bar det

synts mig lämpligt att i den nya bestämmelsen undvika ett uttryck, som kan

anses innebära krav på någon akut fara för kvinnan, och i stället använda

någon bestämning, som direkt för tanken på en mera långsam nedslitning

av hennes krafter. Vidare har jag ansett behövligt utmärka, att man icke

skall taga hänsyn enbart till vad barnets födsel innebär lör kvinnan utan,

minst lika mycket, även till de omsorger och den arbetsbörda, som barnet

för framtiden kan antagas vålla henne. Vad åter angår de sociala skäl, som

skola motivera att avbrytande av havandeskapet må ske, trots att i och för

sig tillräckliga medicinska skäl ej föreligga, har jag ansett dem böra utmärkas

genom angivande att åtgärden skall framstå som motiverad när

hänsyn tages jämväl till kvinnans levnadsomständigheter. Genom införande

av en sådan särskild indikation som nu angivits vinner man självfallet samtidigt,

att tillåtligheten av havandeskapets avbrytande i de något mera medicinskt

betonade fall, som närmast avsetts med uttrycket »svaghet» i första

punkten, blir fullt tydlig.

I enlighet med dessa överväganden vill jag föreslå, att efter första punkten

i 1 § av lagen såsom andra punkt upptages ett stadgande att havandeskap

må avbrytas, när det eljest med hänsyn jämväl till kvinnans levnadsomständigheter

kan antagas, att hennes kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt

nedsättas genom barnets tillkomst och vården om detsamma. Det är

tydligt, att en sålunda bestämd social-medicinsk indikation ställer mindre

krav på att kvinnan redan vid tiden för ingreppet skall vara nedsatt till hälsan

än den första punkten i paragrafen. Uppmärksamheten har i stället riktats

mera på den framtida utvecklingen.

Jag har icke ansett det tillrådligt att i detta sammanhang upptaga någon

rent social indikation för avbrytande av havandeskap. Det synes ej lämpligt

att överväga en sådan åtgärd innan någon tids erfarenhet vunnits av de

social-ekonomiska välfärdsåtgärder, som på förslag av befolkningsutredningen

redan genomförts eller som komma att genomföras inom den närmaste

tiden. Jag vill nu endast framhålla, att det är förenat med särskilt stora

svårigheter att finna någon avgränsning av de fall, då avbrytande av havandeskap

skulle kunna anses motiverat av rent sociala skäl.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

47

I detta sammanhang må upptagas en särskild fråga som berörts i yttrandena.

Enligt lagen örn sterilisering må sterilisering äga runi, om någon på

grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten

eller ock på grund av asocialt levnadssätt prövas vara för framtiden

uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om barn. Beträffande personer

som föra ett asocialt levnadssätt motiveras denna bestämmelse därmed, att

ett dylikt levnadssätt ofta sammanhänger med psykisk undermålighet även

om denna icke alltid kan ådagaläggas. I de av medicinalstyrelsen och professor

von Hofsten avgivna yttrandena har nu framhållits, att det vore önskvärt,

att havandeskap kunde avbrytas på motsvarande indikation. De skäl,

som kunna åberopas härför, synas också beaktansvärda. Den psykiska abnormiteten

hos ifrågavarande kategori kvinnor torde ofta vara ärftlig. Där

så är fallet föreligger visserligen möjlighet att avbryta havandeskapet på

eugenisk indikation men det kan möta svårigheter att påvisa förhandenvaron

av dylika arvsanlag. Å andra sidan synes det vara förenat med vissa vådor

att medgiva abort endast på den grund att kvinnan är uppenbart olämplig

att handhava vårdnaden örn barn. Det är icke tilltalande att ställa dem som

föra ett asocialt levnadssätt i gynnsammare ställning när det är fråga örn att

erhålla abort, och samhället saknar icke möjlighet att omhändertaga barnet.

Beträffande sterilisering föreligger ej skäl till samma farhågor, då benägenheten

att frivilligt underkasta sig sterilisering är ganska ringa. Jag har därför

icke ansett mig böra biträda nu berörda önskemål.

Med anledning av den av mig förordade nya andra punkten i 1 § bör den

nuvarande andra punkten, som handlar om avbrytande av havandeskap av

humanitära skäl efter våldtäkt o. d., upptagas som tredje punkt i paragrafen.

Enligt den nuvarande tredje punkten i paragrafen, som bör upptagas som

fjärde punkt, må havandeskap avbrytas, när med skäl kan antagas att kvinnan

eller det väntade barnets fader genom arvsanlag kommer att på avkomlingar

överföra isinnessjukdom, sinnesslöhet eller svår kroppslig sjukdom. I

sitt yttrande över abortkommitténs förslag, som upptog enahanda bestämmelse,

hemställde befolkningskommissionen, att kommittéförslaget på denna

punkt måtte undergå vissa jämkningar i syfte alt bringa lagen i överensstämmelse

med ett av kommissionen tidigare avgivet lagförslag rörande sterilisering,

vari arvshotet hänförts till sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller

annan sjukdom eller lyte av betydenhet. Dåvarande departementschefen

framhöll emellertid, alt den av kommissionen ifrågasatta jämkningen borde

anstå till en blivande reformering av steriliseringslagstiftningen. I den nya

lag örn sterilisering som genomfördes år 1941 upptogs ett stadgande, enligt

vilket sterilisering medgives örn någon med skäl kan antagas komma att

genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet

eller ock svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag.

Svåra kroppsliga missbildningar, vilka icke bruka räknas såsom sjukdomar

i vanlig mening, synas mig, under förutsättning att de kunna antagas

komma att genom arvsanlag överföras på avkomlingar, utan tvekan böra

inbegripas jämväl i den eugeniska indikationen för abort. Att dylika missbildningar

i förevarande avseende äro att jämställa med sjukdom torde även

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

lia varit abortkommitténs mening. För att tydligt utmärka detta synes, såsom

tidigare förutsatts och även framhållits i vissa yttranden över befolkningsutredningens

betänkande, stadgandet böra ändras så att överensstämmelse

vinnes med motsvarande stadgande i steriliseringslagen.

Beträffande den tid inom vilken havandeskapet må avbrytas

stadgas i 1 § andra stycket att ingreppet, när det sker på annan

grund än sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan, ej må företagas efter havandeskapets

tjugonde vecka. I abortkommitténs preliminära förslag drogs gränsen

för legalt avbrytande av havandeskap på däri upptagna indikationer vid

utgången av tjugufjärde veckan. Kommittén anförde till stöd härför bland

annat, att ingreppet givetvis icke finge göras vid en tidpunkt, då fostret hunnit

så långt i sin utveckling att det kunnat förbliva vid liv. Då den tidpunkt,

vid vilken fostrets livsduglighet inträdde, i allmänhet beräknades till slutet

av tjuguåttonde veckan, borde med beaktande jämväl av risken för misstag

i fråga om beräkningen av havandeskapstiden gränsen icke sättas senare än

vid utgången av tjugufjärde veckan. Förslaget biträddes av bland andra medicinalstyrelsen,

lärarkollegiet vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet

och svenska lasarettsläkareföreningen. Däremot uttalade sig medicinska fakulteten

vid universitetet i Lund för att gränsen skulle dragas vid tjugonde

veckan. Fakulteten framhöll, att man, därest förslaget godkändes, riskerade

att fostret vid tiden för ingreppet visade livstecken, örn det än ej vore

livsdugligt. Samma ståndpunkt intogs av Sveriges läkarförbund. Med hänsyn

till de erinringar som sålunda framförts mot förslaget stannade komittén

i sitt slutliga förslag för en gränsdragning vid utgången av tjugonde

veckan. Till denna ståndpunkt anslöt sig jämväl dåvarande departementschefen

utom såvitt angick de rent medicinska indikationerna.

I de yttranden, som medicinalstyrelsen och professor von Hofsten avgivit

över befolkningsutredningens betänkande, förordas, att ifrågavarande gräns

skall dragas vid utgången av den tjugufjärde veckan. Medicinalstyrelsen föreslår

alternativt, att styrelsen skall erhålla befogenhet att i trängande fall

medgiva ingreppet efter utgången av tjugonde veckan.

Även om gränsen skulle dragas vid tjugufjärde veckan, torde tillräcklig

trygghet föreligga mot att fostret vid tiden för ingreppet kunnat födas vid

liv. Såsom uttalades i yttranden över abortkommitténs preliminära förslag

kan emellertid fostret vid utgången av tjugufjärde veckan ha nått en sådan

utvecklingsgrad att det visar livstecken. Fostret kan till och med tänkas

föra en egen tillvaro en eller annan dag. Att på ett dylikt stadium verkställa

ingreppet bör såvitt möjligt undvikas. En generell utsträckning av tiden

för ingreppets utförande torde därför icke böra vidtagas. Jag vill särskilt

framhålla, att en sådan utsträckning av tiden kan befaras medföra en allmän

försening av åtgärden till inemot utgången av den längre tidsfristen. Å andra

sidan är det angeläget att skapa en möjlighet att göra undantag från huvudregeln.

Fall kunna otvivelaktigt förekomma, då skälen för avbrytande

av havandeskap äro så starka att ingreppet trots de anförda betänkligheterna

bör få företagas intill utgången av tjugufjärde veckan. Hit höra främst

vissa fall av eugenisk indikation, exempelvis då fråga är om sinnessjuka eller

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

49

sinnesslöa kvinnor. Beträffande dessa kvinnor tillkommer såsom ett ytterligare

skäl för gränsens framflyttande, alt havandeskapet icke sällan torde

vara långt framskridet, då frågan om abortframkallning uppkommer. Att

begränsa undantaget till dylika fall torde dock icke vara påkallat. Befogenheten

att medgiva undantag torde lämpligen böra anförtros medicinalstyrelsen.

På grund av vad nu anförts finner jag mig böra förorda, att till 1 § andra

stycket fogas en bestämmelse om rätt för medicinalstyrelsen att, då särskilda

skäl äro därtill, medgiva ingreppets utförande intill utgången av havandeskapets

tjugufjärde vecka.

Vad härefter angår prövnings för farandet finner jag, i likhet med

befolkningsutredningen, att medicinalstyrelsen bör erhålla större befogenheter

i fråga örn meddelande av tillstånd till avbrytande av havandeskap. Särskilt

i fråga om tillämpningen av den nya social-medicinska indikationen

torde det vara av betydelse att styrelsen får tillfälle att ingripa.

Befolkningsutredningens förslag örn införande av rätt för kvinnan att besvära

sig hos medicinalstyrelsen, därest läkare vägrat utfärda utlåtande att

förutsättningarna för avbrytande av havandeskap äro förhanden, torde dock

vara mindre lämpligt ur praktisk synpunkt. Tiden torde nämligen i allmänhet

icke medgiva att prövning äger rum i två instanser. De fördelar utredningen

velat ernå genom det föreslagna besvärsförfarandet synas lika väl

kunna vinnas, om man medgiver kvinnan rätt att direkt vända sig till medicinalstyrelsen.

Att kvinnan skulle få möjlighet att själv välja, huruvida hon

vill vända sig till styrelsen eller till läkare, synes mig icke kunna väcka några

betänkligheter. Jag vill alltså föreslå, att medicinalstyrelsen — som för närvarande

har att pröva frågor örn avbrytande av havandeskap på eugenisk

indikation och när kvinnan saknar förmåga att lämna giltigt samtycke —

erhåller befogenhet att direkt pröva ansökan örn abort även i andra fall.

Givetvis bör denna befogenhet föreligga även om kvinnan förut vänt sig till

läkare och därvid fått avslag. Jag vill påpeka, att genom den nu föreslagna

bestämmelsen skulle vinnas en särskild fördel av ganska stor betydelse. Såsom

påpekas i professor von Hofstens yttrande nödgas styrelsen för närvarande

visa ärendet från sig, om den vid prövning av abortansökan skulle

finna, att kvinnan äger förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden och

fråga ej är örn eugenisk indikation. Kvinnan tvingas härigenom att vända

sig till läkare för prövning av ärendet. Härav föranlett dröjsmål med ärendets

avgörande kan medföra, att den tid, inom vilken ingreppet må utföras,

försittes. Denna olägenhet skulle bortfalla, därest det av mig förordade förslaget

genomföres.

Det kan möjligen vara föremål för delade meningar, huruvida den föreslagna

utvidgningen av medicinalstyrelsens prövningsrätt bör avse endast

blandat social-medicinska fall eller jämväl rent medicinska och humanitära

indikationer. För egen del finner jag mig höra förorda det senare alternativet.

Gränsen mellan rent medicinska och blandat social-medicinska fall torde

nämligen, såsom jag tidigare anmärkt, ofta vara svår att draga. En olikhet

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 saini. Nr 160.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

i utformningen av prövningsförfarandet måste därför i dessa fall te sig

konstlad och i praktiken medföra stora olägenheter. Vad åter angår de humanitära

indikationerna synas dessa med hänsyn till arten av de omständigheter

som utgöra föremål för prövningen vara särskilt väl ägnade att

prövas av en central instans. Jag förordar alltså, att en ändring av denna

innebörd vidtages i 4 § första stycket.

I de fall då prövningen för närvarande ankommer på medicinalstyrelsen

skall enligt den för styrelsen gällande instruktionen ärendena prövas av

styrelsens rättspsykiatriska nämnd. Därest styrelsens prövningsrätt utvidgas

till att omfatta jämväl medicinska, social-medicinska och humanitära indikationer

oavsett vederbörandes rättskapacitet, synes det emellertid önskvärt med

en förstärkning av framförallt den sociala sakkunskapens inflytande på ärendenas

avgörande. Denna fråga lärer därför böra uppmärksammas i samband

med den omorganisation av medicinalstyrelsen varom utredning pågår.

Jag övergår härefter till frågan, i vad mån fosterfördrivning

bör vara kriminaliserad. Av vad jag förut anfört framgår, att jag

icke för närvarande är beredd att upptaga delta spörsmål i hela dess vidd.

Den klyfta, som otvivelaktigt förefinnes mellan lagens ståndpunkt och uppfattningen

inom breda befolkningslager, synes emellertid göra det angeläget

att undersöka, om icke en viss jämkning kan vidtagas i fråga om kvinnans

straffansvar, trots att fosterfördrivningens straffbarhet i princip bibehålies.

Att en dylik jämkning skulle motsvara den nuvarande rättsuppfattningen

får också starkt belägg i den nästan regelmässiga tillämpningen av villkorlig

dom för kvinnorna.

I några yttranden har förordats, att man skulle införa möjlighet till åtalseftergift

även i fråga om andra kvinnor än dem som vid brottets begående ej

fyllt 18 år och alltså omfattas av den särskilda lagstiftningen härom för unga

brottslingar. En sådan befogenhet kan måhända te sig naturlig. Vid närmare

övervägande torde man emellertid icke kunna undgå den slutsatsen, att det

här i själva verket är fråga om en straffrihetsregel. Det kan vid sådant förhållande

bliva stötande, om tillämpningen skulle helt ankomma på åklagarna

och domstolarna skulle vara utestängda från möjligheten att fria från

straff i de fall, då de finna skäl därtill. Väl lia i samband med den nya

lagstiftningen örn förmögenhetsbrotten införts bestämmelser, som låta åklagarmakten

ensam handhava tillämpningen av vissa regler, vilka i själva verket

ha samma syfte som en straffrihetsregel. Men det gällde i dessa fall att

från åtal utesluta mera obetydliga förseelser, som man icke genom själva

brottsbeskrivningama lyckats undantaga från straffbarhet. Att låta åklagarna

avskilja bagatellförseelser var icke förenat med några större betänkligheter.

I fråga om fosterfördrivning är förhållandet ett helt annat. Detta brott

är ju ur allmän synpunkt av den största betydelse, ehuru straffrihet med

hänsyn till konfliktläget och andra omständigheter kan vara motiverad. Om

prövningen likväl skulle läggas helt hos åklagarmakten, vore det önskvärt att

städse underställa frågan justitiekanslerns prövning för alt sålunda sörja för

en enhetlig praxis. En sådan centralisering torde dock av praktiska skäl icke

kunna genomföras. i

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

51

Jag har med hänsyn härtill i stället för att föreslå en regel om åtalseftergift

ansett mig böra upptaga det förslag, som abortkommittén på sin tid

framlade örn att straffrihet skulle kunna inträda vid synnerligen mildrande

omständigheter. Härigenom skulle domstolen erhålla befogenhet att diskretionärt

pröva, huruvida gärningen skall anses straffbar. Detta innebär, såsom

lagrådet anmärkte i sitt yttrande över abortkommitténs förslag, en för

svensk straffrätt ny princip. Jag vill emellertid framhålla, att i straffrättskommitténs

betänkande med förslag till lagstiftning örn brott mot staten

och allmänheten upptagits flera fall, där en i princip straffbar gärning skall

gå fri från straff, örn brottet är ringa. Mot en straffrihetsregel för vissa fall

av fosterfördrivning har anförts att kvinnorna genom prövningens förläggande

till domstol skulle utsättas för en offentlighet, som kunde tillfoga dem

ett onödigt lidande. Även örn denna invändning har ett visst berättigande,

får dess betydelse dock icke överdrivas. Till en början är nämligen att märka,

att ett beslut örn åtalseftergift också bör föregås av en undersökning av

kvinnans personliga förhållanden och att fallet redan härigenom erhåller en

viss publicitet. Men dessutom vill jag framhålla, att även en bestämmelse,

som stadgar straffrihet under vissa omständigheter, ger åklagaren viss rätt

att underlåta åtal. Om nämligen åklagaren är övertygad att domstolen skall

fria från straff, får han enligt allmänt processuella regler anses befogad att

underlåta att väcka ansvarstalan. Av vad nu sagts framgår å andra sidan,

att åklagaren icke äger att i strid mot den vid domstolarna rådande rättstillämpningen

underlåta åtal, därför att han personligen är av annan uppfattning

än den som vunnit burskap i rättspraxis. Det bör dock medgivas,

att omständigheterna i olika fall måste antagas vara så skiftande, att det icke

alltid är lätt att av föregående avgöranden draga några bestämda slutsatser.

För att åklagarnas tillämpning av sträffrihetsregeln skall bliva omdömesgill

torde den böra vara underkastad samma föreskrifter som prövningen av

åtalseftergift för ungdomliga lagöverträdare. Den bör alltså i regel omhänderhavas

av överåklagare och underkastas viss uppgiftsskyldighet till justitiekanslern.

Det är knappast möjligt att mera uttömmande beskriva de fall, då omständigheterna

böra anses vara synnerligen mildrande och straffrihet sålunda

enligt den nyss förordade bestämmelsen är motiverad. Man kan dock

framhålla vissa typfall, ehuru exemplifieringen måste bliva ofullständig. Till

en början torde kunna angivas sådana fall, då avbrytande av havandeskapet

varit motiverat enligt gällande lag, ehuru kvinnan icke haft kännedom

om denna eller trott sig icke kunna vinna framgång i den lagstadgade ordningen.

Att hon må lia utsatt sig själv för väsentligt större risk än örn aborten

utförts av läkare kan icke vara giltigt skäl att ådöma henne straff för fosterfördrivning.

Vidare är det enligt min mening klart, att en kvinna som sett

sig hotad av verklig ekonomisk nöd lior åtnjuta straffrihet, oavsett att lagstiftaren

med hänsyn till de samhällets hjälpåtgärder som stå eller komma

att stå lill buds icke velat generellt godkänna en sådan indikation. Erfarenheten

bär nämligen givit vid handen, ali det tar lång tid innan kunskapen

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

om hjälpmöjligheterna hinner tränga igenom, och för bedömande av kvinnans

straffbarhet är det givetvis av största betydelse vad hon själv i det särskilda

fallet haft för kunskap och uppfattning därom. En alman situation

som kan motivera straffrihet är, att kvinnan utsatts för påtryckningar av

mannen eller anhöriga som förmått henne att fördriva fostret. Det kan ofta

icke begäras, att kvinnan skall i de ömtåliga månaderna efter det hon blivit

havande kunna stå emot direkt påverkan till abort av sina närmaste. Man

kan till och med ifrågasätta, huruvida icke enbart likgiltighet hos hennes

omgivning och frånvaron av positivt stöd i hennes situation kan anses vara

så mildrande för henne att straffrihet är motiverad. Detta synes mig dock

i regel vara att gå för långt. I vad mån s. k. konventionella skäl för abort

kumla motivera straffrihet är tveksamt. Man torde emellertid icke kunna

bortse från att en kvinna som väntar barn utom äktenskap emellanåt kan

vara oförmögen att bära den psykiska press, som hon med rätt eller orätt

känner med anledning av havandeskapet. Sådana fall äro emellanåt så utpräglade

att de äro att hänföra under medicinsk indikation. Även örn depressionen

ej är så djup som härvid förutsättes, torde straffrihet stundom kunna

vara motiverad.

Vad särskilt angår det fallet att kvinnan är mycket ung — jag tänker

närmast på dem som äro under 18 år — kan det uppenbarligen vara välgrundat,

att hon befrias från det lidande som lagföringen innebär. Härvid

bör åklagaren emellertid noga överväga, huruvida icke åtalseftergift i verklig

mening i sådant fall bör komma till användning. Detta institut ger nämligen

vissa möjligheter att omhändertaga och påverka kvinnan i rätt riktning,

vilket den här föreslagna straffrihetsregeln icke ger. Ett omhändertagande

av kvinnan kan tydligen, när hon är mycket ung, vara av påtagligt

värde, medan det i regel icke torde vara varken påkallat eller ändamålsenligt

att med anledning av fosterfördrivning vidtaga några sådana åtgärder

mot kvinnor i mera mogen ålder.

Vissa skäl kunna anföras för att i ömmande fall utsträcka straffriheten till

att omfatta även vissa medhjälpare till kvinnan. Till denna kategori höra

de som handlat av medkänsla eller under inflytande av samma motiv som

kvinnan. De humanitära skäl, som motivera straffrihet för kvinnan göra

sig dock icke gällande med samma styrka beträffande dessa medhjälpare.

En regel örn straffrihet för medhjälpare synes mig också kräva en grundligare

omprövning av förutsättningarna för straffbarhet överhuvud enligt

14 kap. 27 §. Med hänsyn härtill lärer straffriheten för närvarande böra

begränsas till att avse endast kvinnan själv. Då straffrihetsregeln bör införas

i 14 kap. 26 § och medhjälpare åt kvinnan dömas enligt 27 §, torde något

missförstånd på denna punkt icke behöva uppkomma. Utan särskilt stadgande

lärer vara klart, att straffrihetsregeln är tillämplig jämväl vid försök till

brott mot 26 § (jfr 28 a §).

Enligt abortkommitténs förslag skulle kvinnan vara straffri i ytterligare

ett fall, nämligen då gärningen utfördes av legitimerad läkare. Till stöd härför

anförde kommittén, att en sådan bestämmelse skulle vara av betydelse

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

53

för att befordra hänvändelse till läkare av varje kvinna, som umgicks med

planer att avbryta sitt havandeskap. Tillika åberopades bland annat, att

kvinnan, sedan hon för utverkande av abort anlitat läkare, icke borde göras

ansvarig för de åtgärder, som i anledning därav företoges av denne. Även

om vad kommittén sålunda anfört icke kan frånkännas ett visst fog, anser

jag mig ej kunna förorda att en dylik bestämmelse upptages i lagen. Såsom

lagrådet anmärkte i sitt yttrande över kommitténs förslag torde man nödgas

räkna med att enstaka läkare av olika motiv kunna vara villiga att sträcka

sin medverkan till abort utom lagens råmärken och att en bestämmelse som

den föreslagna därför skulle leda till att kvinnorna i ökad omfattning komme

att vända sig till dessa läkare, särskilt i fall då andra läkare tidigare

ställt sig avvisande. Mot den föreslagna bestämmelsen kan vidare, såsom

lagrådet påpekade, ur principiell synpunkt anmärkas, att därest en kvinna,

i klart medvetande att hennes begäran örn abort saknar stöd av lag, hos

läkare utverkar åtgärdens företagande, straffrihet för henne ej kan anses

böra inträda av den anledningen att hon vänt sig till en läkare och ej till en

kvacksalvare.

Abortkommittén upptog i sitt förslag jämväl en bestämmelse om att i synnerligen

mildrande fall skulle få dömas till böter enligt 14 kap. 26 §, under

det att paragrafen eljest endast upptager fängelse i straffskalan. Tillräcklig

anledning härtill torde icke föreligga, då böter synas vara ett otjänligt straff

för ett sådant brott som fosterfördrivning. Jag har därför icke upptagit detta

förslag.

De ändringsförslag, som i övrigt framkommit i remissyttrandena, har jag

icke funnit böra föranleda någon åtgärd i detta sammanhang.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1946.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande

av havandeskap; och

2) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 26 § strafflagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om arbetande

av havandeskap.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 4 §§ lagen den 17 juni 1938 om avbrytande

av havandeskap1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §■

Havandeskap må enligt denna lag avbrytas:

1) när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets

tillkomst skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa;

2) när kvinnan hävdats under förhållande

varom förmäles i 15 kap. 12,

13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2,

3, 7,8, 8 a eller 9 §, så ock då hävdandet

ägt rum under omständigheter

som omförmälas i 18 kap. 6 § strafflagen

samt inneburit ett grovt åsidosättande

av kvinnans handlingsfrihet;

3) när med skäl kan antagas att

kvinnan eller det väntade barnets fader

genom arvsanlag kommer att på

avkomlingar överföra sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller svår kroppslig sjukdom.

Avbrytande av havandeskap på annan

grund än sjukdom eller kroppsfel

hos kvinnan må ej företagas efter

havandeskapets tjugonde vecka.

2) när eljest med hänsyn jämväl

till kvinnans levnadsomständigheter

kan antagas, att hennes kroppsliga eller

själsliga krafter skulle allvarligt

nedsättas genom barnets tillkomst och

vården örn detsamma;

3) när kvinnan hävdats under förhållande

varom förmäles i 15 kap. 12,

13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2,

3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då hävdandet

ägt rum under omständigheter

som omförmälas i 18 kap. 6 § strafflagen

samt inneburit ett grovt åsidosättande

av kvinnans handlingsfrihet;

4) när med skäl kan antagas att

kvinnan eller det väntade barnets fader

genom arvsanlag kommer att på

avkomlingar överföra sinnessjukdom

eller sinnesslöhet eller ock svårartad

sjukdom eller svårt lyte av annat slag.

Avbrytande av havandeskap på annan

grund än sjukdom eller kroppsfel

hos kvinnan må ej företagas efter

havandeskapets tjugonde vecka. Medi
-

1 Senaste lydelse av 2 §, se SFS 1941: 283.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 166.

55

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

cinalstyrelsen må dock, då särskilda

skäl åro därtill, medgiva ingreppets

utförande jämväl därefter intill utgången

av tjugufjårde veckan.

2 §•

Har kvinnan----— till åtal.

Avbrytande av —----— tala därför.

Havandeskap må ej avbrytas på Havandeskap må ej avbrytas på

grund av arvsanlag hos kvinnan, var- grund av arvsanlag hos kvinnan, varom

i 1 § 3. förmäles, med mindre järn- om i 1 § 4. förmäles, med mindre jämväl

sterilisering å henne företages, utan väl sterilisering å henne företages, utan

så är att sådan åtgärd av särskilda så är att sådan åtgärd av särskilda

skäl finnes olämplig. skäl finnes olämplig.

4

Havandeskap må ej avbrytas, nied

mindre den läkare som utför ingreppet

samt annan läkare i den tjänsteställning

Konungen föreskriver, i skriftligt

utlåtande, på grunder som i utlåtandet

angivas, förklarat förutsättningarna

för åtgärden vara förhanden.

Avbrytande av havandeskap på den

i 1 § 3. angivna grund må ske endast

efter prövning av medicinalstyrelsen.

Lag samma vare, där kvinnan på

grund av rubbad själsverksamhet saknar

förmåga att lämna giltigt samtycke

till åtgärden.

Havandeskap må ej avbrytas, med

mindre den läkare som utför ingreppet

samt annan läkare i den tjänsteställning

Konungen föreskriver, i skriftligt

utlåtande, på grunder som i utlåtandet

angivas, förklarat förutsättningarna

för åtgärden vara förhanden eller

ock medicinalstyrelsen lämnat tillstånd

därtill.

Avbrytande av havandeskap på den

i 1 § 4. angivna grund må ske endast

efter prövning av medicinalstyrelsen.

Lag samma vare, där kvinnan på

grund av rubbad själsverksamhet saknar

förmåga att lämna giltigt samtycke

till åtgärden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 kap. 26 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap. 26 § strafflagen1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

26 §

Havande kvinna, som genom att Havande kvinna, som genom att

nyttja invärtes eller utvärtes medel nyttja invärtes eller utvärtes medel

uppsåtligen dödar sitt foster, straffes uppsåtligen dödar sitt foster, straffes

för fosterfördrivning med fängelse. för fosterfördrivning med fängelse.

Åro omständigheterna synnerligen

mildrande, må hon från straff fnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

1 Senaste lydelse, se SFS 1942: 378.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

57

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 mars

1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 28 februari 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 15 februari 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande

av havandeskap; och

2) lag om ändrad lydelse av 14 kap. 26 § strafflagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn C. V. Bergström.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318)

om avbrytande av havandeskap. 1

1 §•

Den erfarenhet, som vunnits vid tillämpningen av 1938 års lag, synes ha

ådagalagt behov av ett förtydligande av lagtexten och någon utvidgning av

den social-medicinska indikationen för avbrytande av havandeskap. Mot de

riktlinjer, efter vilka föredragande departementschefen sökt lösa denna fråga,

är intet att erinra. Vissa svårigheter möta emellertid att avfatta ett stadgande

i ämnet så, att det lämnar erforderlig ledning vid lagtillämpningen.

Det är tydligen påkallat att angiva, att även sociala förhållanden skola beaktas

vid prövningen av förutsättningarna för det ingripande, som här avses.

Å andra sidan gäller det att begränsa stadgandet på sådant sätt, att det icke

kan tagas till intäkt för icke önskvärda åtgärder. De under 1 § 2) föreslagna

bestämmelserna synas i stort sett väl avvägda. Emellertid skulle de valda

ordalagen, som innefatta anslutning till föregående moment i paragrafen,

kunna tolkas så, att ingripande enligt 2) får ske endast örn sjukdom, kroppsfel

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

eller svaghet förefinnes hos kvinnan. En dylik tolkning skulle leda till en icke

åsyftad inskränkning av den social-medicinska indikationen under 2). Vad

nu anmärkts avhjälpes och ett förtydligande vinnes, om stadgandet finge

sådan avfattning, att havandeskap må avbrytas, när med hänsyn till kvinnans

levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt kan antagas, att hennes

kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt nedsättas genom barnets

tillkomst och vården om barnet.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap, 26 § strafflagen.

Departementschefen har förklarat, att han icke är beredd att i hela dess

vidd upptaga frågan i vad mån fosterfördrivning bör vara kriminaliserad.

I stället föreslår han ett stadgande av innehåll, att kvinna, som gjort sig skyldig

till fosterfördrivning, må befrias från straff, när omständigheterna äro

synnerligen mildrande. Till ett stadgande av denna art finnes icke någon

motsvarighet i gällande rätt. Såsom i lagrådsremissen påpekats, lia väl i straffrättskommitténs

betänkande med förslag till lagstiftning örn brott mot staten

och allmänheten upptagits fall, där en i princip straffbar gärning skall gå fri

från straff, om brottet är ringa, men då det därvid väsentligen är fråga om

att från objektiva synpunkter bedöma brottshandlingens svårhetsgrad, kan

en sådan regel icke direkt jämföras med den nu föreslagna. Emellertid uppbäres

förslaget av så vägande skäl, att åt de principiella betänkligheterna ej

bör tillmätas avgörande betydelse. Departementschefen har närmare angivit

den innebörd, som det föreslagna stadgandet enligt hans mening bör äga. Till

vad sålunda anförts uttalar lagrådet sin anslutning. Det förtjänar understrykas,

att stadgandet icke bör tillämpas, med mindre omständigheterna med

fog kunna betecknas såsom synnerligen mildrande. Därest detta icke beaktas,

föreligger risk för att lagändringen leder till en utveckling, som undergräver

grundvalen för gällande lag och föregriper en framtida lösning av

spörsmålet örn fosterfördrivningens straffrättsliga behandling.

I motiveringen behandlas även frågan, huruvida vid fosterfördrivning möjlighet

bör finnas att eftergiva åtal även i fråga om andra kvinnor än dem,

som omfattas av den särskilda lagstiftningen örn åtalseftergift beträffande

unga förbrytare. Departementschefen har avvisat tanken på en vidgad användning

av åtalseftergift och i stället förordat det nyss omförmälda stadgandet,

att kvinna må frias från straff, därest omständigheterna äro synnerligen

mildrande. Härjämte har han framhållit, att även en bestämmelse, som

stadgar straffrihet under vissa omständigheter, gåve åklagaren viss rätt att

underlåta åtal. Om nämligen åklagaren vore övertygad, att domstolen skulle

fria från straff, finge han enligt allmänt processuella regler anses befogad att

underlåta att väcka ansvarstalan. Detta uttalande kan icke anses överensstämma

med vedertagen uppfattning. Svensk straffprocessrätt bygger alltjämt

på legalitetsprincipen. Åklagaren är således -—- bortsett från de fall, då

eftergift av åtal enligt särskilt stadgande kan förekomma — pliktig att väcka

åtal så snart sannolika skäl föreligga att den misstänkte gjort sig skyldig till

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

59

brottet. Däremot kan det ej tillkomma honom att pröva, huruvida den skyldige

med hänsyn till mildrande omständigheter bör frias från straff, önskar

man i fall, varom nu är fråga, bereda åklagaren möjlighet att underlåta åtal,

synes antingen åt bestämmelsen i förevarande paragraf böra givas det innehållet,

att kvinnan under synnerligen mildrande omständigheter skall vara

fri från straff, eller ock böra uttryckligen föreskrivas, att åklagaren, då dylika

omständigheter föreligga, äger eftergiva åtal. Det förra alternativet skulle få

större räckvidd än det framlagda förslaget, och en sådan utvidgning av det

straffria området kan icke tillstyrkas. Mot det senare alternativet kunna, såsom

departementschefen framhållit, resas sådana betänkligheter, att ej heller

denna lösning synes böra förordas.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets denna dag

avgivna utlåtande över de till lagrådet den 15 februari 1946 remitterade förslagen

till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) örn avbrytande

av havandeskap; och

2) lag örn ändrad lydelse av 14 kap. 26 § strafflagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Den av lagrådet förordade jämkningen i förslaget till lag angående ändring

i lagen om avbrytande av havandeskap torde böra vidtagas.

Med anledning av förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 26 § strafflagen,

enligt vilket kvinnan må frias från straff för fosterfördrivning därest

omständigheterna äro synnerligen mildrande, har lagrådet uttalat, att det

icke kunde anses överensstämma med vedertagen uppfattning att åklagaren

såsom jag antagit — skulle kunna underlåta åtal, örn han vöre övertygad

att domstolen skulle fria från straff. Om man önskade bereda åklagaren möjlighet

att underlåta åtal, syntes antingen åt bestämmelsen böra givas det innehållet,

att kvinnan under synnerligen mildrande omständigheter skulle

vara fri från straff, eller ock böra uttryckligen föreskrivas att åklagaren

ägde eftergiva åtal, då dylika omständigheter förelåge. Lagrådet har emellertid

ej velat förorda någotdera alternativet.

För egen del vill jag erinra, att såsom även lagrådet understrukit någon

sådan bestämmelse som den av mig föreslagna icke förut finnes i strafflagen.

Det är därför svårt att bestämt säga, om den ena eller andra tillämpningen

av åtalsreglema på detta nya fall är riktig. Då lagrådet icke för sin del velat

ansluta sig till den tolkningsregel som jag angivit, torde straffrihetsregeln

i stället böra jämkas så att den kommer att innehålla, ej att kvinnan må frias

utan att hon skall frias från straff under synnerligen mildrande omständigheter.

Med denna lydelse äger som nämnts åklagaren även enligt lagrådets

uppfattning underlåta åtal, när omständigheterna äro synnerligen mildrande.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

61

Några betänkligheter mot den obetydliga utvidgning av det straffria området

som må ligga i den ändrade lydelsen hyser jag icke.

Föredraganden hemställer härefter, att de sålunda ändrade lagförslagen

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:203 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 s. 5 i texten
  2. 1LU 1946:30 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 s. 1 i texten