Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar

1946-04-12 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:263, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 263

1

Nr 263.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar;

given Stockholms slott den 12 april 1916.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser angående

vittne vid vissa rättshandlingar.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll i OK. 1 sami. Nr 263.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar.

Härigenom förordnas som följer.

Erfordras enligt lag, att avtal eller annan rättshandling företages eller eljest

bekräftas med vittne, må som sådant vittne ej godkännas den, mot vilken

rättshandlingen skall företagas, ej heller den, som är under femton år eller

som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten

saknar insikt om betydelsen av sådan bekräftelse.

Har till vittne tagits någon, som enligt vad nu sagts ej är behörig, vare hans

vittnesbekräftelse utan verkan.

Örn testamentsvittne är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Vittnesbekräftelse å rättshandling, som ingåtts före nämnda dag, må, örn

den skulle hava varit gällande enligt denna lag, icke anses utan verkan på den

grund att den, som bevittnat rättshandlingen, enligt äldre lags bestämmelser

om vittnesjäv varit obehörig som vittne.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 januari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, hemställer att lagrådets

utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

genom utdrag av protokollet inhämtas över det av processlagberedningen i

betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944: 9 och 10) framlagda förslaget till

lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 mars

1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 15 januari 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 12 januari 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittne

vid vissa rättshandlingar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Erik Söderlund.

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Guldberg och Ekberg anförde:

I 1 § av den föreslagna lagen — som avser att reglera behörighetsvillkoren

för de personer, vilka utgöra vittnen vid vissa rättshandlingar — stadgas,

att örn enligt lag avtal eller annan rättshandling skall äga rum eller eljest

bekräftas med vittne, till vittne ej må tagas den, gent emot vilken rättshandlingen

skall företagas, ej heller den, som är under femton år eller som på

grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten

saknar insikt om betydelsen av sådan bekräftelse. Härtill har under

2 § fogats föreskrift, att därest till vittne tagits någon, som enligt 1 § ej är

behörig som vittne, hans vittnesbekräftelse skall vid bedömande av rättshandlingens

giltighet anses utan verkan.

Frånsett de angående testamentsvittnen meddelade bestämmelserna, vilka

icke upptagas till behandling i detta sammanhang, lämna de olika stadganden,

som här åsyftas, icke annan anvisning än att det skriftliga avtal,

varom är fråga, skall ske med vittnen eller att viss rättshandling, som fordrar

skriftlig form, skall bestyrkas med eller underskrivas av vittnen. Med

hänsyn härtill är det förklarligt, att osäkerhet kommit att råda icke blott

i fråga örn de kvalifikationer, som skola fyllas av vittnena, utan även angående

deras rättsliga funktion. Såsom processlagberedningen påpekat, kan av

en del rättsfall slutas, att vittnenas medverkan vid tillkomsten av vissa slag

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

5

av rättshandlingar är en förutsättning för rättshandlingens giltighet; vittnena

utgöra s. k. solennitetsvittnen. 1 brist på särskilda regler angående vittnenas

behörighet — vilken i dessa fall är att hänföra till den tidpunkt, då rättshandlingen

företogs — har man i viss utsträckning analogisk! tillämpat äldre

RB:s regler om vittnesjäv. Vid andra rättshandlingar torde vittnena däremot,

oaktat lagens ordalydelse närmast föranleder en strängare uppfattning, icke

fylla amian uppgift än att vara bevisvittnen; i sådant fall bli enligt nuvarande

processordning äldre RB:s jävsregler av betydelse nied avseende å den rättegång,

vari vittnena möjligen komma att åberopas. Det må framhållas, att vad

sist anförts synes gälla en så viktig rättshandling som avtal örn överlåtelse av

fast egendom.

Beredningens förslag åsyftar att fastställa, att i samtliga fall, då enligt lag

rättshandling skall ske nied vittnen, dessa skola utgöra solennitetsvittnen och

vid rättshandlingens tillkomst uppfylla de behörighetsvillkor, som föreskrivits

i 1 §. Förslaget äger icke omedelbart samband nied den nya processlagstiftningen.

Att ändrade bevisregler tillkommit inverkar icke på den grundläggande

frågan, huruvida i lag meddelade föreskrifter om vittnen vid vissa

rättshandlingar äro att uppfatta så, att vittnena äro solennitetsvittnen eller

allenast bevisvittnen. Visserligen måste det anses såsom en fördel, att uttryckliga

bestämmelser givas örn vittnenas behörighet, men förslaget ingriper i en

sådan utsträckning på det civilrältsliga området, att en lagstiftning av angiven

innebörd icke synes böra genomföras utan ytterligare utredning. En reglering,

som går ut på att ovillkorligen fastslå, att de viltnen, varom här är

fråga, alltid utgöra solennitetsvittnen, kräver mera omfattande överväganden

än dem, som föregått det framlagda förslaget. Att formkravet försvagats

i rättstillämpningen får kanske i viss mån hänföras till en reaktion mot den

stränghet, som skulle utmärka formreglerna, örn de vittgående viltnesjäven

i äldre RB tillämpades, men även andra omständigheter torde lia medverkat,

särskilt det betänkliga i att på grund av formfel häva ett faktiskt rättsläge,

som bestått oklandrat en längre tid. liman sådana åtgärder vidtagas, som

kunna medföra skärpning av formföreskrifterna, synes det nödvändigt att

närmare undersöka behovet av en dylik lagstiftning. Därvid måste beaktas,

att de rättshandlingar, som skulle regleras, äro av växlande beskaffenhet och

tjäna olika syften. Måhända skall det visa sig, att olägenheterna av det rådande

tillståndet icke äro särskilt framträdande och göra sig mera gällande i teorien

än i det praktiska rättslivet. Ytterligare torde böra övervägas, huruvida

en skärpning av formkravet icke betingar, att preklusionsfrister införas nied

avseende å talan örn ogiltighet; alt låta denna fråga, såsom beredningen förutsatt,

lösas genom senare lagstiftning kan icke anses lämpligt med hänsyn

till de vådor för rättssäkerheten, som därav kunde bli följden. I stället för

att -—- såsom avsikten varit — avhjälpa den rättsosäkerhet, som föreligger

på ifrågavarande område, kan förslaget befaras verka i motsatt riktning. Vidare

må erinras om den pågående revisionen av lagbestämmelserna rörande

köp och byle av fast egendom. Att föregripa de regler, som därvid komma

att beslutas i fråga örn formen vid fastighetsöverlåtelser, kan icke anses till
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

rådligt, särskilt i betraktande av att den nu föreslagna lösningen skulle erhålla

giltighet allenast under kortare tid.

Intages den ståndpunkten, att den ifrågasatta lagstiftningen icke skall beröra

vittnens rättsliga funktion utan låta vittnena i fall, då de enligt nuvarande

rättstillämpning utgöra enbart bevisvittnen, fortfarande fylla samma

uppgift, är att märka, att nya regler icke påkallas i avseende å sådana vittnen.

Deras kvalifikationer regleras av föreskrifterna i 36 kap. nya RB, och att

därjämte uppställa särskilda behörighetsvillkor, hänförliga till tiden för rättshandlingens

tillkomst, synes icke motiverat, med mindre vittnena i verkligheten

skola vara solennitetsvittnen. Det må ock framhållas, att de i förslaget

upptagna behörighetsvillkoren skulle innefatta en från den nu angivna

utgångspunkten mindre lämplig inskränkning vid jämförelse med de regler,

som gälla för vittnens hörande i rättegång; är den, som åberopas till vittne,

under femton år eller lider han av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan

rubbning av själsverksamheten, äger nämligen rätten enligt 36 kap. 4 § nya

RB med hänsyn till omständigheterna pröva, örn han må höras som vittne.

Föranleder förslaget icke någon lagstiftningsåtgärd, komma uttryckliga

bestämmelser rörande behörighetsvillkor för den, som fungerar i egenskap

av solennitelsvittne, alltjämt att saknas. Delta kan visserligen anses som en

brist, och mot de behörighetsvillkor, som upptagits i beredningens förslag, är

väl i och för sig intet att erinra. Stora svårigheter möta emellertid, när det

gäller att avfatta en lag i ämnet så, att den icke får en större räckvidd än

förhållandena påkalla. Syftet bör nämligen vara allenast att reglera behörighetsvillkoren

för de vittnen, vilka enligt nuvarande rättstillämpning utgöra

solennitetsvittnen; såsom förut framhållits, föreligger nu ej anledning att i vidare

mån överväga nya regler i ämnet. En så begränsad lagstiftning synes

knappast låta sig genomföra. Fara är, att i alla de fall, i vilka en rättshandling

skall ske med vittnen, dessa komme att betraktas som solennitetsvittnen;

det lärer icke kunna undgås, att till sådana även hänföras vittnen vid

fastighetsköp. Därmed skulle lagen i en icke avsedd omfattning beröra vittnens

rättsliga funktion, och den bleve följaktligen utsatt för de invändningar,

som kunna riktas mot det framlagda förslaget. Regleringen av ifrågavarande

spörsmål är icke så angelägen, att dessa betänkligheter få vika. Sedan äldre

RB:s vittnesjäv bortfallit, lärer, även örn särskilda föreskrifter i förevarande

hänseende icke meddelas, i praxis beträffande vittnen vid rättshandlingar

komma att krävas, att vittne fyller de kvalifikationer, som enligt 36 kap.

nya RB i allmänhet stadgas för att en person skall kunna höras under ed i

rättegång. Såsom oskriven regel kommer alltså att gälla den föreskrift, som

upptagits i förslagets huvudstadgande, nämligen att till vittne ej må tagas

den, som är under femton år eller som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller annan rubbning av själsverksamheten saknar insikt om betydelsen

av vittnesbekräftelsen. Att den, mot vilken rättshandlingen skall företagas,

icke själv kan vara vittne är utan vidare klart. Eftersom lagbestämmelser

icke finnas i ämnet och äldre RB:s vittnesjäv i praxis icke blivit i full

utsträckning godtagna såsom behörighetsvillkor för solennitetsvittnen, torde

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

1

det kunna antagas, att nya RB komme att i förevarande hänseende bli av

betydelse även vid bedömande av rättshandling, som ingåtts före nya RB:s

ikraftträdande.

På nu anförda skäl kan det föreliggande lagförslaget icke tillstyrkas.

Justitierådet Santesson yttrade:

Beträffande innebörden av de föreslagna lagbestämmelserna har processlagberedningen

— efter en redogörelse för rättstillämpningen på förevarande

område — anfört bland annat: »Därest en rättshandling icke ingås under de

former, som äro i lag föreskrivna, gäller, örn ej annan bestämmelse meddelats,

enligt allmänna rättsgrundsatser, att rättshandlingen icke är giltig. En förutsättning

för tillämpningen av denna grundsats är uppenbart, att fråga är om

en föreskrift, som hänför sig till sättet för rättshandlingens tillkomst. Skulle

föreskriften avse allenast den bevisning, som må vara tillåten för att i rättegång

styrka rättshandlingens verklighet, kan utgången komma att bero av

parternas ståndpunkt till bevisfrågan; såsom framgår av det föregående, har

denna uppfattning i rättspraxis gjort sig gällande särskilt i fråga om köp av

fast egendom. Om däremot, såsom skett uti förevarande lagförslag, såsom

allmän fordran uppställes, att redan vid rättshandlingens företagande de personer,

som skola medverka som vittnen, skola äga vissa kvalifikationer, torde

avtalets giltighet böra, oberoende av bevisfrågan, bedömas uteslutande med

hänsyn till förhållandena vid rättshandlingens tillkomst. En följd av de föreslagna

bestämmelserna är alltså, att även vid fastighetsköp medverkan av

vittnen kommer att utgöra en nödvändig form vid avtalets ingående.»

Beredningen synes sålunda avse att genom förslaget fastslå, att i alla fall,

då enligt lag medverkan av vittnen kräves vid ''ingående av rättshandling,

vittnena skola vara s. k. solennitetsvittnen. Biträde av vittnen skulle således

i dessa fall bli ett nödvändigt element i formen för rättshandlingen, och i enlighet

härmed skulle frånvaro av vittnen eller brist i vittnenas behörighet

medföra rättshandlingens ogiltighet. Emellertid kan denna mening icke med

säkerhet utläsas ur lagtexten. Stadgandets innebörd synes närmast vara att

föreskriva endast, att en person för att kunna godkännas såsom vittne bör

fylla vissa kvalifikationer och att, därest brist i detta hänseende föreligger,

vittnesbekräftelsen anses som obefintlig. Däremot framgår icke tydligt, att

förslaget avser att taga ställning till frågan, huruvida vittnena skola vara solennitets-

eller bevisvittnen. Denna fråga skulle således vid nu angivna tolkning

av stadgandet bli att bedöma enligt de för varje typ av rättshandlingar gällande

reglerna.

Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida anledning föreligger att nu vidtaga

en så långt gående förändring som den av beredningen förordade. På sätt

framhållits i motiven har inom rättstillämpningen den viktigaste typen av

ifrågavarande rättshandlingar, nämligen överlåtelse av fast egendom, under

vissa omständigheter godkänts utan hinder av alt kravet på vittnen icke uppfyllts.

Även örn praxis på detta område avviker från den ursprungliga innebörden

av 1 kap. 2 § JB, synes det icke påkallat alt nu införa en annan ord
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

ning. Av betydelse är härvid bland annat, att det inom lagberedningen pågående

arbetet med en revision av jordabalken kan antagas komma att leda till

nya bestämmelser om formen för överlåtelse av fast egendom. Den nu förordade

ändringen skulle därför, såvitt angår fastighetsöverlåtelser, antagligen

komma att gälla endast under en kort tid. Ej heller beträffande andra formfordrande

rättshandlingar synes det lämpligt att nu skärpa formkravet. En

dylik ändring torde icke böra vidtagas utan en mera ingående undersökning

rörande de olika rättsinstitut, som skulle beröras av skärpningen, och utan

att behov visats föreligga av en sådan ändring. Att kravet på vittnen icke

alltid upprätthålles torde visserligen till en del sammanhänga med de nuvarande

vittnesjäven men synes huvudsakligen bero av andra omständigheter,

främst obenägenheten att på grund av formfel rubba ett rättsläge, som bestått

kanske under en längre tid En närmare utredning skulle antagligen giva

vid handen, att åtminstone i vissa fall formkravet icke bör skärpas utan att

samtidigt preklusionsfrister införas för väckande av talan örn rättshandlingens

ogiltighet. Den av beredningen förordade utvägen att låta denna fråga

lösas genom senare lagstiftning synes betänklig med hänsyn till därav följande

vådor för rättssäkerheten. Märkas bör slutligen, att den föreslagna ändringen

beträffande vittnenas uppgift icke direkt sammanhänger med rättegångsreformens

genomförande. Den omständigheten, att bestämmelserna om

processuella vittnesjäv avskaffas, behöver icke inverka på frågan om vittnenas

funktion vid rättshandlingar.

Ehuru sålunda en lagstiftning av den innebörd, som beredningen förordat,

icke kan anses påkallad, synes behov föreligga av en viss rättslig reglering

på förevarande område. Såsom beredningen anfört torde beträffande

vittnen vid rättshandlingar — härvid bortses från testamente, beträffande

vilket särskilda föreskrifter gälla — äldre RB:s regler örn vittnesjäv i viss

omfattning ansetts tillämpliga. Då genom nya RB:s sättande i kraft nämnda

regler försvinna, kan tvekan uppstå vilka krav böra ställas på vittnen vid

rättshandlingar. Att bestämmelserna rörande testamentsvittnen icke kunna

utan vidare tillämpas beträffande andra rättshandlingar synes klart. De

särskilda förhållanden, som föranlett, att i fråga om testamente uppställts

vissa jämförelsevis stränga formföreskrifter, göra sig icke gällande vid rättshandlingar

i övrigt. Därest lagbestämmelser i ämnet icke meddelas, torde

visserligen nya RB:s bestämmelser örn vittnen kunna erbjuda någon ledning,

men osäkerhet kommer dock att råda angående de kvalifikationer,

som vittnen vid rättshandlingar skola fylla, och denna osäkerhet kan medföra

rättsförlust ej endast för kontrahenterna utan även i åtskilliga fall för

andra rättsägare. En annan fråga, som kan föranleda tvekan, är verkan av

vittnesjävens avskaffande såvitt angår rättshandling ingången före nya RB:s

ikraftträdande i fall då för närvarande fordras, att rättshandlingen skall

företagas med ojäviga vittnen. Enligt vedertagna grunder skall en rättshandlings

giltighet prövas med hänsyn till den vid tiden för rättshandlingens

ingående gällande lagen, och detta skulle leda till att, därest ett vittne enligt

nämnda lag var jävigt, vittnesbekräftelsen skulle anses utan verkan,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

9

även om vittnet efter nya RB:s ikraftträdande skulle vara behörigt såsom

vittne. En sådan ordning kan icke anses tillfredsställande.

På grund av vad sålunda anförts finner jag önskvärt, att man genom lag

undanröjer den osäkerhet, som uppkommer genom vittnesjävens avskaffande.

Därvid bör föreskrivas, att därest enligt lag erfordras, att avtal eller annan

rättshandling företages eller eljest bekräftas med vittne, som sådant

vittne ej må godkännas den, mot vilken rättshandlingen skall företagas, ej

heller den, som är under femton år eller som på grund av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten saknar insikt om

betydelsen av sådan bekräftelse, ävensom att, örn till vittne tagits någon

som enligt vad nu sagts ej är behörig som vittne, hans vittnesbekräftelse

skall vara utan verkan. Tillika bör erinras att om testamentsvittne är särskilt

stadgat. Däremot torde det icke vara erforderligt att upptaga bestämmelse,

att därest vittne åberopas till bevis i rättegång, vad i nya RB är

stadgat örn sådant bevis skall gälla. Att så är förhållandet, torde vara tydligt

utan uttrycklig föreskrift. I ett övergångsstadgande bör föreskrivas, att lagen

skall äga tillämpning även vid bedömande av vittnesbekräftelse å rättshandling,

som ingåtts före lagens ikraftträdande.

Den nu förordade lagen skulle komma att gälla såväl isolennitets- som

bevisvittnen. Förslaget skulle emellertid icke reglera frågan örn vittnenas

funktion. Anses jämlikt lag eller praxis rättshandling under vissa förutsättningar

kunna godkännas utan vittnen eller med endast ett vittne, sker däri

icke någon ändring. Ej heller föregriper förslaget den blivande lagstiftningen

örn överlåtelse av fast egendom. Det gör nämligen — bortsett från frågan

örn vittnenas kvalifikationer — ej ändring i nu gällande praxis, och det kan

antagas, att nämnda lagstiftning, därest den kommer att innebära, att överlåtelse

av fast egendom skall ske med vittnen, måste beträffande behörigheten

uppställa åtminstone de krav, som nu föreslås.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 april 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets

den 26 mars 1946 avgivna utlåtande över det den 12 januari 1946 till lagrådet

remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående vittne

vid vissa rättshandlingar.

Föredraganden anför följande.

I åtskilliga lagar förekomma stadganden, enligt vilka avtal eller andra

rättshandlingar på privaträttens område skola äga rum eller bestyrkas med

vittnen. Exempel på dylika rättshandlingar äro köp, byte och gåva av fast

egendom, medgivande till inteckning i fast egendom, arvskifte, testamente,

äktenskapsförord, avtal om underhåll åt barn utom äktenskap samt lösöreköp.

Med anledning av att de processuella vittnesjäven icke bibehållits i

nya RB har processlagberedningen funnit påkallat att undersöka, om och i

vilken utsträckning nya RB:s reglering av vittnesbeviset kunde utöva inverkan

på ifrågavarande bestämmelsers innebörd. Som resultat av denna

undersökning har framlagts nyss omförmälda förslag, vilket ingår i beredningens

den 17 mars 1944 avgivna betänkande med förslag till lag om införande

av nya RB m. m. (SOU 1944:9 och 10). Jag anhåller nu att få redogöra

för de skäl, som föranlett förslaget, och dess huvudsakliga innebörd.

I övrigt får jag hänvisa till beredningens betänkande.

Beredningen har till en början framhållit, att i här åsyftade stadganden

i allmänhet saknades varje föreskrift om de kvalifikationer som vittnena

skulle fylla. Bestämmelserna innehölle allenast, att det skriftliga avtal, varom

vore fråga, skulle ske med vittnen eller att viss rättshandling, som fordrade

skriftlig form, skulle bestyrkas med eller underskrivas av vittnen. Ett

undantag utgjorde de bestämmelser om testamentsvittnen, som funnes meddelade

i 2 kap. testamentslagen. Enligt dessa finge till testamentsvittne tagas

allenast den, som uppfyllde vissa angivna kvalifikationer. Dessa kvalifikationer

skulle alltså föreligga vid den tidpunkt, då testamentet upprättades,

och formföreskriften vore uppfylld, även örn vittnet sedermera förlorade så
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

11

dan kvalifikation samt eventuellt ej kunde höras som vittne i rättegång om

testamentet. Med hänsyn till frånvaron av bestämmelser i andra fall kunde

enligt beredningen den slutsatsen ligga nära till hands, att i dessa fall äldre

RB:s jävsregler vore av betydelse endast då person, som bevittnat rättshandlingen,

i rättegång därom åberopades som bevis. Med en sådan uppfattning

skulle upphävandet av nuvarande jävsregler inverka allenast i fråga om bevisningen.

Vittnena skulle kunna åberopas, ehuru enligt äldre lag hinder därför

mött. Om däremot de i äldre RB upptagna jävsreglerna skulle hänföras

till den tidpunkt, då rättshandlingen ägde rum, och alltså en person, mot vilken

jäv då förelåge, icke vore behörig att bevittna rättshandlingen, gestaltade

sig förhållandena annorlunda. Verkan av jävsbestämmelsernas upphävande

vore då icke längre en processuell utan en civilrättslig fråga.

Beredningen påvisar härefter att, enligt vad av åtskilliga rättsfall framginge,

beträffande vissa avtal äldre RB:s jävsregler ansetts hänlörliga till den

rättegång, vari vittnena åberopades, och vittnena sålunda uppfattats som bevisvittnen.

Därest mellan kontrahenterna varit ostridigt, att så avtalats som

handlingen innehölle eller att avtalshandlingen blivit egenhändigt undertecknad

av den kontrahent, som påstått avtalets ogiltighet, och behov av bevisning

därom alltså icke förelegat, hade i fråga om fastighetsköp den omständigheten,

att överlåtelsehandlingen icke varit bestyrkt med vittnen eller

att något av vittnena på grund av jäv icke kunnat höras i rättegången, ej ansetts

medföra avtalets ogiltighet. Örn vid fastighetsköp säljaren däremot bestritt,

att köp kommit till stånd, och bevisning därom erfordrats, hade i vissa

fall jäv, som förelegat mot vittnenas hörande i rättegången, lett till köpets

ogiltighet.

Den ståndpunkt, som sålunda kommit till uttryck i vissa fall, kunde emellertid,

enligt vad i betänkandet vidare uttalas, icke sägas ha i rättstillämpningen

blivit erkänd beträffande alla rättshandlingar, där medverkan av vittnen

vore föreskriven. Sålunda hade äktenskapsförord frånkänts giltighet,

enär handlingen icke blivit bestyrkt av två ojäviga vittnen. Även avtal om

erkännande av faderskap hade av liknande skäl ansetts sakna verkan. Av

dessa rättsfall torde enligt beredningen kunna dragas den slutsatsen att, oberoende

av bevisfrågan, för ifrågavarande handlingars giltighet fordrades, att

vittnen bestyrkt handlingen och att vittnena därvid varit ojäviga.

Beredningen framhåller, att enligt rådande rättstillämpning olika regler

sålunda syntes gälla i fråga om vittnens kvalifikationer och deras betydelse

vid skilda grupper av rättshandlingar. Det kunde icke undgås, att detta förhållande

ledde till rättsosäkerhet och detta desto mera som det även i rättstillämpningen

torde vara i viss mån oklart, huruvida vissa rättshandlingar

t. ex. inteckningsmedgivande eller arvskifte skulle hänföras till den ena eller

andra gruppen. Denna osäkerhet komme otvivelaktigt ytterligare att ökas genom

avskaffande av de processuella vittnesjäven och ovissheten örn denna åtgärds

inverkan å de nu gällande rättsreglerna. Beredningen hade därför ansett

sig böra, i samråd med lagberedningen, undersöka möjligheten av mera enhetliga

bestämmelser i fråga örn samtliga de rättshandlingar, som här avsåges.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

I sådant hänseende anföres i betänkandet, att fordran på skriftlig form

och medverkan av vittnen vid vissa rättshandlingar uppenbarligen hade ett

dubbelt syfte. Med hänsyn till dessa rättshandlingars betydelse ej allenast för

kontrahenterna utan även i många fall för andra rättsägare hade till förebyggande

av rättsosäkerhet ansetts böra uppställas särskilda garantier mot

ovisshet om rättshandlingens existens och innehåll. Dessa garantier vore av

betydelse såväl i materiellt hänseende för rättshandlingens giltighet som ur

processuell synpunkt i händelse av framtida tvist. I regel torde de ifrågavarande

garantierna tillgodose båda dessa syften. Att det processuella syftet

tillgodosåges läge för övrigt, liksom vid rättshandlingar i allmänhet, i kontrahenternas

eget intresse.

Från allmän rättssäkerhetssynpunkt torde enligt beredningen de garantier,

som avsåge rättshandlingens giltighet, äga den största betydelsen. För såväl

kontrahenterna själva som för andra rättsägare vore det av synnerlig vikt,

att de med hänsyn till förhållandena vid rättshandlingens tillkomst kunde

fastställa, huruvida de i lag föreskrivna formerna vore iakttagna och örn

rättshandlingen från denna synpunkt vore bindande. Att låta dama fråga

bero av omständigheter, som inträffade först efter handlingens tillkomst,

kunde icke anses tillfredsställande. Beredningen hade funnit övervägande

skäl tala för att de krav i fråga om särskilda kvalifikationer, som borde uppställas

å personer vilka skulle medverka som vittnen, hänförde sig till rättshandlingens

tillkomst i överensstämmelse med vad som redan nu gällde i

fråga örn testamentsvittnen. Att sträcka dessa krav så långt som skett i fråga

om testamentsvittnen syntes dock beträffande de rättshandlingar, varom

nu vore fråga, icke vara att tillråda. Än mindre torde ett bibehållande av

de nuvarande vittnesjäven kunna ifrågakomma. En sådan fordran skulle

kunna leda till att till följd av en ofta ursäktlig okunnighet hos ena eller

andra kontrahenten om vittnes kvalifikationer en rättshandling, som under

lång tid ansetts för giltig, i en därefter väckt rättegång komrne att befinnas

ogiltig. En sådan ogiltighetsförklaring skulle beträffande det stora flertalet av

de rättshandlingar, varom här vöre fråga, vålla svåra rubbningar. Det vöre

därför av vikt, att ej andra krav uppställdes i fråga om vittnenas kvalifikationer

än sådana, varom kontrahenterna kunde skaffa sig kännedom utan

mera ingående undersökning av vittnenas personliga förhållanden. Från denna

utgångspunkt torde enligt beredningen vara lämpligt att anknyta till de

regler, som enligt 36 kap. 13 § nya RB gällde i fråga örn vittnes hörande under

ed eller sanningsförsäkran. Därigenom tillgodosåges i viss mån även vittnenas

betydelse ur bevissynpunkt.

På grund av vad sålunda anförts har i beredningens lagförslag (1 §) föreskrivits,

att örn enligt lag avtal eller annan rättshandling skall äga rum eller

eljest bekräftas med vittne, till vittne ej må tagas den, gent emot vilken rättshandlingen

skall företagas, och ej heller den som är under femton år eller

som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten

saknar insikt om betydelsen av sådan bekräftelse.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

13

Beredningen erinrar, att lagförslaget icke avsåge fall, då av annan grund

än föreskrift i lag avtal eller annan rättshandling skulle bekräftas med vittnen.

Å andra sidan vore — med undantag för testamenten, för vilka nuvarande

bestämmelser alltjämt borde gälla — de föreslagna bestämmelserna

tillämpliga å alla rättshandlingar av privaträttslig natur, där medverkan av

vittne vore föreskriven som form. Beredningen omnämner i detta hänseende,

förutom rättshandlingar vilka redan i det föregående angivits, även samtycke

av make till avyttring av eller inteckning för gäld i fast egendom eller

tomträtt enligt 6 kap. 4 § GB, förklaring om arvsrätt enligt 3 kap. 3 § lagen

om arv, nyttjanderättshavares samtycke till överlåtelse av eller annat förfogande

över fast egendom eller tomträtt enligt 4 kap. 6 § testamentslagen

samt upplåtelse av panträtt i spannmål enligt lagen den 20 juni 1924.

Beträffande verkan av att en rättshandling icke inginges under de former,

som vore i lag föreskrivna, framhåller beredningen, att enligt allmänna

grundsatser rättshandlingen i sådant fall vore ogiltig, örn ej annan bestämmelse

meddelats. En förutsättning för tillämpningen av dessa grundsatser

vore emellertid, att fråga vore om en föreskrift som hänförde sig till

sättet för rättshandlingens tillkomst. Skulle föreskriften avse allenast den bevisning

som kunde vara tillåten för att i rättegång styrka rättshandlingens

verklighet, kunde utgången komma att bero av parternas ståndpunkt till bevisfrågan.

Denna uppfattning hade i rättspraxis hittills gjort sig gällande särskilt

i fråga om köp av fast egendom. Om däremot, såsom skett i beredningens

lagförslag, som allmän fordran uppställdes, att redan vid rättshandlingens

företagande de personer, som skulle medverka som vittnen, skulle

äga vissa kvalifikationer, torde avtalets giltighet böra, oberoende av bevisfrågan,

bedömas uteslutande med hänsyn till förhållandena vid rättshandlingens

tillkomst. En följd av de föreslagna bestämmelserna vore alltså, att

även vid fastighetsköp medverkan av vittnen komme att utgöra en nödvändig

form vid avtalets ingående.

Något uttryckligt stadgande i nu berörda hänseende har icke upptagits i

förslaget. Detta motiveras med att beredningen icke hade att behandla de

formkrav, som i övrigt vore uppställda för de rättshandlingar varom här vore

fråga, och att för vissa rättshandlingar även kunde gälla särskilda bestämmelser.

Beredningen har däremot ansett lämpligt att i förslaget (2 §) intaga

föreskrift, att en vittnesbekräftelse, som icke fyllde de i förslaget angivna

fordringarna, skulle vid bedömande av rättshandlingens giltighet vara utan

verkan.

I detta sammanhang anför beredningen, att det kunde ifrågasättas att till

förebyggande av rättsosäkerhet i fall, då en ogiltighetsförklaring skulle medföra

särskilt svåra rubbningar, införa en viss preklusionsfrist för väckande

av talan därom. Vad anginge överlåtelse av fast egendom hade ifrågavarande

synpunkter i tysk rätt tillgodosetts genom bestämmelse, att ehuru föreskriven

form för överlåtelsen ej iakttagits, överlåtelsen dock erhölle giltighet

genom inskrivning i fastighetsboken. Då emellertid behovet av en sådan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 263.

preklusionsfrist icke kunde anses föranlett av den av beredningen föreslagna

lagändringen och för dess upptagande i lagstiftningen torde krävas särskild

undersökning, som beredningen icke vöre i tillfälle att verkställa, hade

ett sådant stadgande ansetts icke böra föreslås i detta sammanhang.

Beredningen har även närmare ingått på frågan om den föreslagna lagens

inverkan på rättshandlingar, som företagits före lagens ikraftträdande. Därom

framhålles, att enligt de grundsatser, som i allmänhet ansåges gälla i

fråga om ny civillags tillämpning, äldre lag skulle fortfarande gälla i detta

hänseende. Tillämpningen av ny processlag vore däremot oberoende av den

tidpunkt, då den rättshandling som vore föremål för tvist företoges. Tydligt

vore enligt beredningen, att i de fall då vittnena ansetts intaga ställningen

som bevisvittnen bestämmelserna i nya RB örn bevis genom vittnen skulle

ersätta äldre RB:s bestämmelser i ämnet. Huruvida de personer, som bevittnat

köp av fast egendom, enligt äldre lag skulle varit jäviga att såsom vittnen

höras i rättegång angående köpet, vore alltså utan betydelse, även örn

köpet slutits före nya lagens ikraftträdande. Vad anginge verkan av att

köpet ingåtts utan vittnen, borde däremot äldre rätt gälla. I de fall, då vittnenas

kvalifikationer vore att hänföra till tidpunkten för avtalets tillkomst,

vore läget ett annat. Denna fråga vöre av privaträttslig natur och avtalets

giltighet skulle principiellt sett även i detta hänseende vara att bedöma enligt

äldre lag. Tillräckliga skäl torde emellertid enligt beredningens mening

ej föreligga att ens för detta fall upprätthålla äldre lags jävsbestämmelser.

Om den som anlitats som vittne varit behörig därtill enligt nya lagen, borde

vittnesbekräftelsen gälla. Mot denna ståndpunkt kunde visserligen invändas,

att därigenom vissa rättshandlingar erhölle giltighet, som enligt äldre lag

saknat sådan. Men denna konsekvens av vittnesjävens upphävande kunde

inträda även i fall, då vittnena ansåges som bevisvittnen. Med hänsyn därtill

och till den osäkerhet, som rådde i fråga om vittnenas ställning vid olika

slag av rättshandlingar, ansåge beredningen den förordade lösningen vara

att föredraga.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har beredningen som övergångsstadgande

föreslagit, att i fråga om avtal eller annan rättshandling,

som ägt rum före lagens ikraftträdande, äldre lag skall gälla, dock med det

undantaget att vittnesbekräftelse, som skulle varit gällande enligt den föreslagna

lagen, icke må anses utan verkan på den grund att den, som bevittnat

rättshandlingen, enligt äldre lags bestämmelser om vittnesjäv varit obehörig

som vittne.

Förevarande förslag har föranlett ett särskilt yttrande av en ledamot i

processlagberedningens rådgivande nämnd. Häradshövdingen Lindstedt har

salunda för sin del icke velat biträda förslaget. Enligt hans mening vöre

den föreslagna lagen obehövlig såvitt därmed åsyftades att giva positiva

regler om vittneshabiliteten. Även efter nya RB:s ikraftträdande torde utan

särskilt lagstadgande komma att gälla vad som utsädes i förslagets huvud
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 263.

15

bestämmelse, d. v. s. att till vittne icke kunde tagas den, mot vilken rättshandlingen

företoges, eller den, som vöre under femton år eller som på grund

av sinnessjukdom m. m. saknade insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen.

Säkerligen komme också utan särskild lagbestämmelse att iakttagas vad

i förslaget föreskrivits om verkan av vittnesbekräftelse, som avgivits av obehörig

person. Reservanten har härutöver gjort gällande, att den föreslagna

lagen vore ägnad att medföra vissa betänkliga konsekvenser. Därutinnan erinras

bland annat, att den omständigheten att enligt den fria bevisprövningens

grundsatser envar, med vissa i RB angivna undantag, kunde höras som vittne

i rättegång angående rättshandlings innebörd icke innebure, att alla vittnesutsagor

komme att tillerkännas samma bevisvärde. Från denna synpunkt

måste alltjämt givas företräde åt vittnen, som varit ojäviga enligt äldre rätts

bestämmelser. I händelse av tvist vöre alltså icke alltid tillräckligt att vid

rättshandling anlitats vittnen, som uppfyllde allenast de i lagförslaget angivna

kvalifikationerna. Även om så småningom rättstillämpningen komme

att medföra att större försiktighet i regel iakttoges vid valet av vittnen, syntes

likväl den lag olämplig, som kunde medföra konsekvenser av antydd art.

Reservanten har på dessa skäl funnit sig böra avstyrka förslaget. Om en

lagstiftning i ämnet ansåges erforderlig, syntes den böra givas sådant innehåll,

att örn avtal eller annan rättshandling enligt lag skulle äga rum eller

eljest bekräftas med vittnen, till vittne ej finge tagas den gentemot vilken

rättshandlingen skulle företagas, ej heller den som, då han åberopades till

bevis i rättegång, enligt vad i RB stadgades ej finge avlägga ed eller försäkran

eller ej vore skyldig att avlägga vittnesmål.

Departementschefen.

Som framgår av det anförda ha i rättspraxis de lagbestämmelser som

föreskriva vittnens medverkan vid avtal eller andra rättshandlingar på privaträttens

område kommit att tillämpas på olika sätt för skilda slag av

rättshandlingar. I vissa fall har medverkan av vittnen betraktats som en

nödvändig form för rättshandlingens ingående. Vittnena ha ansetts vara vad

man brukar beteckna som solennitetsvittnen. I fråga om andra slag av

rättshandlingar har däremot vittnenas medverkan tillmätts avgörande betydelse

endast om någon av kontrahenterna bestrider att rättshandlingen

kommit till stånd och vittnena skola höras därom. När vittnenas uppgift

sålunda ansetts begränsad till att de skulle vid behov kunna framträda som

bevisvittnen i rättegång, har därav ansetts följa, att örn rättshandlingens

tillkomst i och för sig är ostridig mellan parterna, den kan godkännas även

om lagens föreskrifter angående medverkan av vittnen icke vederbörligen

iakttagits. Denna ståndpunkt har i rättspraxis kommit till uttryck särskilt

i fråga örn fastighetsköp.

Frågan i vad mån bevisvittnen må kunna höras i rättegång har hittills

varit att bedöma med stöd av äldre Rihs regler örn vittnesjäv. För solennitetsvittnen

har i rättstillämpningen uppställts krav på att vittnena skola

lia varit ojäviga vid tiden för rättshandlingens ingående. I saknad av ut
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

tryckliga bestämmelser om vittnenas kvalifikationer lia även beträffande

dessa vittnen äldre RB:s regler om vittnesjäv ansetts kunna i större eller

mindre utsträckning tillämpas.

Processlagberedningen har med anledning av att de processuella vittnesjäven

icke bibehållits i nya RB funnit sig böra upptaga hithörande spörsmål

till särskild behandling. Enligt det av beredningen framlagda förslaget

skulle för alla här avsedda rättshandlingar — med undantag för testamente,

varom särskilda bestämmelser äro meddelade — uppställas enhetliga krav

på vittnenas behörighet. Dessa krav skola enligt förslaget hänföra sig tili

tiden för rättshandlingens ingående. Vittnena skulle således i samtliga fall

vara solennitetsvittnen. De uppställda behörighetsvillkoren ansluta sig i huvudsak

till de i 36 kap. 13 § nya RB angivna förutsättningarna för avläggande

av ed eller sanningsförsäkran. Uteslutna från att anlitas som vittnen

vid rättshandlingar skulle sålunda vara — förutom den mot vilken rättshandlingen

skall företagas — den som är under femton år eller som på

grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten

saknar insikt örn betydelsen av vittnesbekräftelsen.

Lagrådet har funnit sig böra avstyrka en lagstiftning av nu angiven innebörd.

Därvid lia tre ledamöter uttalat, att några lagbestämmelser i ämnet

överhuvud ej borde meddelas i detta sammanhang, varemot en ledamot

tillstyrkt lagstiftning, örn den begränsades till att avse frågan om vittnenas

behörighet.

För majoritetens ståndpunkt har varit avgörande, att en lagstiftning,

som i föreslagen utsträckning komme att ingripa på det civilrättsliga området,

icke borde genomföras utan att ytterligare utredning verkställdes beträffande

frågan om vittnenas funktion, d. v. s. deras ställning som beviseller

solennitetsvittnen. Innan åtgärder vidtoges som kunde medföra en

skärpning av gällande formföreskrifter, borde sålunda behovet därav för

olika slag av rättshandlingar närmare undersökas; en skärpning av formkravet

kunde tänkas medföra, att preklusionsfrister borde införas för talan

örn ogiltighet. Om åter lagstiftningen begränsades, så att den icke avsåge

vittnenas rättsliga funktion utan läte vittnen i de fall, då de enligt nuvarande

rättstillämpning utgjorde endast bevisvittnen, fortfarande fylla samma uppgift,

kunde enligt majoritetens uppfattning nya regler icke anses erforderliga

beträffande sådana vittnen. Deras kvalifikationer reglerades av föreskrifterna

i 36 kap. nya RB, och det kunde ej vara motiverat att därutöver uppställa

särskilda behörighetsvillkor, som hänförde sig till tiden för rättshandlingens

tillkomst. Vad anginge förutsättningarna för en lagstiftning, som avsåge

endast behörigheten för solennitetsvittnen, motte enligt majoritetens

mening så stora svårigheter vid angivande av lagens räckvidd, att en sådan

lagstiftning knappast läte sig genomföra. Att uttryckliga bestämmelser alltjämt

komme att saknas rörande behörighetsvillkor för solennitetsvittnen

kunde visserligen anses som en brist, och mot de föreskrifter som härutinnan

meddelats i beredningens förslag vöre i och för sig intet att erinra. Även

utan uttryckliga bestämmelser kunde emellertid förväntas, att tillräcklig

ledning i detta avseende skulle erhållas med stöd av nya RB.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr :263.

17

Den ledamot som förordat en begränsad lagstiftning i ämnet Ilar på liknande

skäl ställt sig avvisande mot en lag som skulle innebära att vittnena

i samtliga fall bleve att betrakta som solennitetsvittnen. Som skäl för att en

viss rättslig reglering på området likväl borde komma till stånd bär denne

ledamot åberopat, att med de processuella vittnesjävens försvinnande tvekan

kunde uppstå rörande de krav som borde ställas på vittnen vid rättshandlingar.

Även för bedömande av rättshandlingar som ingåtts före nya RB:s ikraftträdande

kunde i sådana fall, då enligt gällande rätt vittnena ansåges som

solennitetsvittnen, saknaden av särskilda bestämmelser i ämnet leda till otillfredsställande

resultat. Enligt denne ledamot borde — utan att någon ändring

genomfördes i fråga örn vittnenas funktion som bevis- eller solennitetsvittnen

—• beträffande samtliga rättshandlingar av här ifrågavarande slag meddelas

bestämmelser örn vittnenas behörighet av den innebörd som beredningen

föreslagit. I ett övergångsstadgande borde därjämte föreskrivas, att

lagen skulle äga tillämpning även vid bedömande av vittnesbekräftelse å

rättshandling som ingåtts före lagens ikraftträdande.

För egen del finner jag väl, med hänsyn till beskaffenheten av de

krav som skulle gälla beträffande vittnenas kvalifikationer, föga antagligt

att några större olägenheter skulle vara att förvänta i händelse beredningens

förslag upphöjdes till lag. I sådana fall, då vittnena enligt gällande rätt

äro att betrakta som bevisvittnen, skulle dock kunna inträffa, att en rättshandling

som företagits utan vittnen eller med. allenast ett behörigt vittne

måste förklaras ogiltig, ehuru den med nuvarande rättstillämpning kunnat

godkännas därför att rättshandlingens tillkomst i och för sig är ostridig. På

sätt framhållits såväl av beredningen som inom lagrådet kunde ifrågasättas

att för dylika fall införa preklusionsfrister för talan örn ogiltighet. Härför

torde emellertid krävas en ganska ingående utredning av frågan om vittnenas

uppgift vid olika slag av rättshandlingar m. m. Under dessa omständigheter

och då, såsom inom lagrådet framhållits, sistnämnda fråga såvitt angår

fastighetsöverlåtelse kan väntas komma i ett annat läge i samband med

införandet av en ny jordabalk, har även jag funnit det lämpligast, att en lagstiftning

som på föreslaget sätt skulle beröra vittnenas rättsliga funktion

icke genomföres i detta sammanhang.

I likhet med en ledamot av lagrådet finner jag dock behövligt, att föreskrifter

meddelas örn de behörighetskrav som skola ställas på vittnen vid

rättshandlingar. Nya RB torde knappast lämna tillräcklig ledning i detta

hänseende. Det må sålunda framhållas, att enligt nämnda balk förutsättningarna

för att vittnesförhör överhuvud må tillåtas icke helt sammanfalla

med villkoren för vittnesförhör under ed eller sanningsförsäkran. Icke heller

upptager nya RB någon direkt motsvarighet till det av beredningen uppställda

villkoret, att som vittne vid rättshandling ej må anlitas den mot vilken

rättshandlingen skall företagas. Att uttryckligt besked i dessa frågor meddelas

får anses angeläget eftersom det i första hand skall ankomma på de

enskilda att själva avgöra vad som är att iakttaga vid rättshandlingars ingående.

liihang tilt riksdagens protokoll 194(1. 1 saini. A''r 263. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

Som framhållits av majoriteten inom lagrådet föreligger behov av bestämmelser

i ämnet närmast med avseende å solennitetsvittnen. I vad mån vittnen

vid rättshandlingar äro att hänföra till solennitets- eller bevisvittnen torde

emellertid beträffande vissa slag av rättshandlingar alltjämt vara oklart. Det

är fördenskull i nuvarande läge knappast görligt att söka begränsa den avsedda

lagstiftningen att gälla enbart solennitetsvittnen. Örn behörighetsvillkoren

fastställas i överensstämmelse med vad beredningen föreslagit, behöver

det emellertid enligt min mening ej möta några betänkligheter att låta dem

gälla även för bevisvittnen.

På nu anförda skäl är jag beredd att tillstyrka lagstiftning av den innebörd

som förordats av en ledamot i lagrådet. Lagstiftningen bör sålunda avse såväl

bevisvittnen som solennitetsvittnen. För samtliga fall torde böra gälla, att

som vittne ej får godkännas den som ej uppfyller de behörighetsvillkor som

angivits i beredningens förslag. Örn till vittne tagits någon som sålunda ej är

behörig, skall hans vittnesbekräftelse anses vara utan verkan. Vad det sistnämnda

innebär med avseende å rättshandlingens giltighet får bedömas efter

allmänna grundsatser. I fråga om solennitetsvittnen kan bristande behörighet

leda till att rättshandlingen förklaras ogiltig; örn vittnena däremot äro

att betrakta som bevisvittnen, lärer det alltjämt vara möjligt att under vissa

förutsättningar godkänna en rättshandling som ingåtts utan behöriga vittnen.

Örn testamentsvittnen bör gälla vad därom är stadgat.

I beredningens förslag hade upptagits en erinran, att om vittnet åberopades

till bevis i rättegång, skulle gälla vad i nya RB är stadgat örn sådant bevis.

Att så är förhållandet torde emellertid vara tydligt utan uttrycklig föreskrift.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1948. Såsom

förutsatts av nyssnämnda ledamot av lagrådet torde en särskild övergångsbestämmelse

böra meddelas med avseende å rättshandlingar, som ingåtts före

lagens ikraftträdande. Enligt allmänna civilrättsliga grunder skall en rättshandlings

giltighet prövas med hänsyn till den vid tiden för rättshandlingens

ingående gällande lagen. Om beträffande rättshandlingar, som ingåtts före

lagens ikraftträdande, förutsatts medverkan av solennitetsvittnen, skulle alltså

vid bedömande av rättshandlingens giltighet krävas, att vittnena varit behöriga

enligt äldre lag. Då det måste anses otillfredsställande att i detta hänseende

tillämpa strängare villkor än som gälla enligt den nya lagen, synes skäligt

att denna erhåller tillämpning även i nu berörda fall. Bestämmelser av

enahanda innebörd hade upptagits även i beredningens förslag. För bevisvittnen

torde icke behöva räknas med motsvarande spörsmål. För deras hörande

i rättegång komma nya RB:s regler att bliva omedelbart tillämpliga.

I enlighet med vad nu angivits har jag låtit inom justitiedepartementet utarbeta

ett nytt förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittnen

vid vissa rättshandlingar.

Föredraganden hemställer härefter, att det inom justitiedepartementet upprättade

förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 263.

19

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.