Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar
1946-04-12 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1946:263, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 263
1
Nr 263.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar;
given Stockholms slott den 12 april 1916.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser angående
vittne vid vissa rättshandlingar.
GUSTAF.
Herman Zetterberg.
Bihang till riksdagens protokoll i OK. 1 sami. Nr 263.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar.
Härigenom förordnas som följer.
Erfordras enligt lag, att avtal eller annan rättshandling företages eller eljest
bekräftas med vittne, må som sådant vittne ej godkännas den, mot vilken
rättshandlingen skall företagas, ej heller den, som är under femton år eller
som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten
saknar insikt om betydelsen av sådan bekräftelse.
Har till vittne tagits någon, som enligt vad nu sagts ej är behörig, vare hans
vittnesbekräftelse utan verkan.
Örn testamentsvittne är särskilt stadgat.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.
Vittnesbekräftelse å rättshandling, som ingåtts före nämnda dag, må, örn
den skulle hava varit gällande enligt denna lag, icke anses utan verkan på den
grund att den, som bevittnat rättshandlingen, enligt äldre lags bestämmelser
om vittnesjäv varit obehörig som vittne.
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, hemställer att lagrådets
utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
genom utdrag av protokollet inhämtas över det av processlagberedningen i
betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944: 9 och 10) framlagda förslaget till
lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Sven Leffler.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 mars
1946.
Närvarande:
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,
Ekberg,
Santesson.
Enligt lagrådet den 15 januari 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 12 januari 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittne
vid vissa rättshandlingar.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Erik Söderlund.
Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Guldberg och Ekberg anförde:
I 1 § av den föreslagna lagen — som avser att reglera behörighetsvillkoren
för de personer, vilka utgöra vittnen vid vissa rättshandlingar — stadgas,
att örn enligt lag avtal eller annan rättshandling skall äga rum eller eljest
bekräftas med vittne, till vittne ej må tagas den, gent emot vilken rättshandlingen
skall företagas, ej heller den, som är under femton år eller som på
grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten
saknar insikt om betydelsen av sådan bekräftelse. Härtill har under
2 § fogats föreskrift, att därest till vittne tagits någon, som enligt 1 § ej är
behörig som vittne, hans vittnesbekräftelse skall vid bedömande av rättshandlingens
giltighet anses utan verkan.
Frånsett de angående testamentsvittnen meddelade bestämmelserna, vilka
icke upptagas till behandling i detta sammanhang, lämna de olika stadganden,
som här åsyftas, icke annan anvisning än att det skriftliga avtal,
varom är fråga, skall ske med vittnen eller att viss rättshandling, som fordrar
skriftlig form, skall bestyrkas med eller underskrivas av vittnen. Med
hänsyn härtill är det förklarligt, att osäkerhet kommit att råda icke blott
i fråga örn de kvalifikationer, som skola fyllas av vittnena, utan även angående
deras rättsliga funktion. Såsom processlagberedningen påpekat, kan av
en del rättsfall slutas, att vittnenas medverkan vid tillkomsten av vissa slag
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
5
av rättshandlingar är en förutsättning för rättshandlingens giltighet; vittnena
utgöra s. k. solennitetsvittnen. 1 brist på särskilda regler angående vittnenas
behörighet — vilken i dessa fall är att hänföra till den tidpunkt, då rättshandlingen
företogs — har man i viss utsträckning analogisk! tillämpat äldre
RB:s regler om vittnesjäv. Vid andra rättshandlingar torde vittnena däremot,
oaktat lagens ordalydelse närmast föranleder en strängare uppfattning, icke
fylla amian uppgift än att vara bevisvittnen; i sådant fall bli enligt nuvarande
processordning äldre RB:s jävsregler av betydelse nied avseende å den rättegång,
vari vittnena möjligen komma att åberopas. Det må framhållas, att vad
sist anförts synes gälla en så viktig rättshandling som avtal örn överlåtelse av
fast egendom.
Beredningens förslag åsyftar att fastställa, att i samtliga fall, då enligt lag
rättshandling skall ske nied vittnen, dessa skola utgöra solennitetsvittnen och
vid rättshandlingens tillkomst uppfylla de behörighetsvillkor, som föreskrivits
i 1 §. Förslaget äger icke omedelbart samband nied den nya processlagstiftningen.
Att ändrade bevisregler tillkommit inverkar icke på den grundläggande
frågan, huruvida i lag meddelade föreskrifter om vittnen vid vissa
rättshandlingar äro att uppfatta så, att vittnena äro solennitetsvittnen eller
allenast bevisvittnen. Visserligen måste det anses såsom en fördel, att uttryckliga
bestämmelser givas örn vittnenas behörighet, men förslaget ingriper i en
sådan utsträckning på det civilrältsliga området, att en lagstiftning av angiven
innebörd icke synes böra genomföras utan ytterligare utredning. En reglering,
som går ut på att ovillkorligen fastslå, att de viltnen, varom här är
fråga, alltid utgöra solennitetsvittnen, kräver mera omfattande överväganden
än dem, som föregått det framlagda förslaget. Att formkravet försvagats
i rättstillämpningen får kanske i viss mån hänföras till en reaktion mot den
stränghet, som skulle utmärka formreglerna, örn de vittgående viltnesjäven
i äldre RB tillämpades, men även andra omständigheter torde lia medverkat,
särskilt det betänkliga i att på grund av formfel häva ett faktiskt rättsläge,
som bestått oklandrat en längre tid. liman sådana åtgärder vidtagas, som
kunna medföra skärpning av formföreskrifterna, synes det nödvändigt att
närmare undersöka behovet av en dylik lagstiftning. Därvid måste beaktas,
att de rättshandlingar, som skulle regleras, äro av växlande beskaffenhet och
tjäna olika syften. Måhända skall det visa sig, att olägenheterna av det rådande
tillståndet icke äro särskilt framträdande och göra sig mera gällande i teorien
än i det praktiska rättslivet. Ytterligare torde böra övervägas, huruvida
en skärpning av formkravet icke betingar, att preklusionsfrister införas nied
avseende å talan örn ogiltighet; alt låta denna fråga, såsom beredningen förutsatt,
lösas genom senare lagstiftning kan icke anses lämpligt med hänsyn
till de vådor för rättssäkerheten, som därav kunde bli följden. I stället för
att -—- såsom avsikten varit — avhjälpa den rättsosäkerhet, som föreligger
på ifrågavarande område, kan förslaget befaras verka i motsatt riktning. Vidare
må erinras om den pågående revisionen av lagbestämmelserna rörande
köp och byle av fast egendom. Att föregripa de regler, som därvid komma
att beslutas i fråga örn formen vid fastighetsöverlåtelser, kan icke anses till
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
rådligt, särskilt i betraktande av att den nu föreslagna lösningen skulle erhålla
giltighet allenast under kortare tid.
Intages den ståndpunkten, att den ifrågasatta lagstiftningen icke skall beröra
vittnens rättsliga funktion utan låta vittnena i fall, då de enligt nuvarande
rättstillämpning utgöra enbart bevisvittnen, fortfarande fylla samma
uppgift, är att märka, att nya regler icke påkallas i avseende å sådana vittnen.
Deras kvalifikationer regleras av föreskrifterna i 36 kap. nya RB, och att
därjämte uppställa särskilda behörighetsvillkor, hänförliga till tiden för rättshandlingens
tillkomst, synes icke motiverat, med mindre vittnena i verkligheten
skola vara solennitetsvittnen. Det må ock framhållas, att de i förslaget
upptagna behörighetsvillkoren skulle innefatta en från den nu angivna
utgångspunkten mindre lämplig inskränkning vid jämförelse med de regler,
som gälla för vittnens hörande i rättegång; är den, som åberopas till vittne,
under femton år eller lider han av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten, äger nämligen rätten enligt 36 kap. 4 § nya
RB med hänsyn till omständigheterna pröva, örn han må höras som vittne.
Föranleder förslaget icke någon lagstiftningsåtgärd, komma uttryckliga
bestämmelser rörande behörighetsvillkor för den, som fungerar i egenskap
av solennitelsvittne, alltjämt att saknas. Delta kan visserligen anses som en
brist, och mot de behörighetsvillkor, som upptagits i beredningens förslag, är
väl i och för sig intet att erinra. Stora svårigheter möta emellertid, när det
gäller att avfatta en lag i ämnet så, att den icke får en större räckvidd än
förhållandena påkalla. Syftet bör nämligen vara allenast att reglera behörighetsvillkoren
för de vittnen, vilka enligt nuvarande rättstillämpning utgöra
solennitetsvittnen; såsom förut framhållits, föreligger nu ej anledning att i vidare
mån överväga nya regler i ämnet. En så begränsad lagstiftning synes
knappast låta sig genomföra. Fara är, att i alla de fall, i vilka en rättshandling
skall ske med vittnen, dessa komme att betraktas som solennitetsvittnen;
det lärer icke kunna undgås, att till sådana även hänföras vittnen vid
fastighetsköp. Därmed skulle lagen i en icke avsedd omfattning beröra vittnens
rättsliga funktion, och den bleve följaktligen utsatt för de invändningar,
som kunna riktas mot det framlagda förslaget. Regleringen av ifrågavarande
spörsmål är icke så angelägen, att dessa betänkligheter få vika. Sedan äldre
RB:s vittnesjäv bortfallit, lärer, även örn särskilda föreskrifter i förevarande
hänseende icke meddelas, i praxis beträffande vittnen vid rättshandlingar
komma att krävas, att vittne fyller de kvalifikationer, som enligt 36 kap.
nya RB i allmänhet stadgas för att en person skall kunna höras under ed i
rättegång. Såsom oskriven regel kommer alltså att gälla den föreskrift, som
upptagits i förslagets huvudstadgande, nämligen att till vittne ej må tagas
den, som är under femton år eller som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten saknar insikt om betydelsen
av vittnesbekräftelsen. Att den, mot vilken rättshandlingen skall företagas,
icke själv kan vara vittne är utan vidare klart. Eftersom lagbestämmelser
icke finnas i ämnet och äldre RB:s vittnesjäv i praxis icke blivit i full
utsträckning godtagna såsom behörighetsvillkor för solennitetsvittnen, torde
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
1
det kunna antagas, att nya RB komme att i förevarande hänseende bli av
betydelse även vid bedömande av rättshandling, som ingåtts före nya RB:s
ikraftträdande.
På nu anförda skäl kan det föreliggande lagförslaget icke tillstyrkas.
Justitierådet Santesson yttrade:
Beträffande innebörden av de föreslagna lagbestämmelserna har processlagberedningen
— efter en redogörelse för rättstillämpningen på förevarande
område — anfört bland annat: »Därest en rättshandling icke ingås under de
former, som äro i lag föreskrivna, gäller, örn ej annan bestämmelse meddelats,
enligt allmänna rättsgrundsatser, att rättshandlingen icke är giltig. En förutsättning
för tillämpningen av denna grundsats är uppenbart, att fråga är om
en föreskrift, som hänför sig till sättet för rättshandlingens tillkomst. Skulle
föreskriften avse allenast den bevisning, som må vara tillåten för att i rättegång
styrka rättshandlingens verklighet, kan utgången komma att bero av
parternas ståndpunkt till bevisfrågan; såsom framgår av det föregående, har
denna uppfattning i rättspraxis gjort sig gällande särskilt i fråga om köp av
fast egendom. Om däremot, såsom skett uti förevarande lagförslag, såsom
allmän fordran uppställes, att redan vid rättshandlingens företagande de personer,
som skola medverka som vittnen, skola äga vissa kvalifikationer, torde
avtalets giltighet böra, oberoende av bevisfrågan, bedömas uteslutande med
hänsyn till förhållandena vid rättshandlingens tillkomst. En följd av de föreslagna
bestämmelserna är alltså, att även vid fastighetsköp medverkan av
vittnen kommer att utgöra en nödvändig form vid avtalets ingående.»
Beredningen synes sålunda avse att genom förslaget fastslå, att i alla fall,
då enligt lag medverkan av vittnen kräves vid ''ingående av rättshandling,
vittnena skola vara s. k. solennitetsvittnen. Biträde av vittnen skulle således
i dessa fall bli ett nödvändigt element i formen för rättshandlingen, och i enlighet
härmed skulle frånvaro av vittnen eller brist i vittnenas behörighet
medföra rättshandlingens ogiltighet. Emellertid kan denna mening icke med
säkerhet utläsas ur lagtexten. Stadgandets innebörd synes närmast vara att
föreskriva endast, att en person för att kunna godkännas såsom vittne bör
fylla vissa kvalifikationer och att, därest brist i detta hänseende föreligger,
vittnesbekräftelsen anses som obefintlig. Däremot framgår icke tydligt, att
förslaget avser att taga ställning till frågan, huruvida vittnena skola vara solennitets-
eller bevisvittnen. Denna fråga skulle således vid nu angivna tolkning
av stadgandet bli att bedöma enligt de för varje typ av rättshandlingar gällande
reglerna.
Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida anledning föreligger att nu vidtaga
en så långt gående förändring som den av beredningen förordade. På sätt
framhållits i motiven har inom rättstillämpningen den viktigaste typen av
ifrågavarande rättshandlingar, nämligen överlåtelse av fast egendom, under
vissa omständigheter godkänts utan hinder av alt kravet på vittnen icke uppfyllts.
Även örn praxis på detta område avviker från den ursprungliga innebörden
av 1 kap. 2 § JB, synes det icke påkallat alt nu införa en annan ord
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
ning. Av betydelse är härvid bland annat, att det inom lagberedningen pågående
arbetet med en revision av jordabalken kan antagas komma att leda till
nya bestämmelser om formen för överlåtelse av fast egendom. Den nu förordade
ändringen skulle därför, såvitt angår fastighetsöverlåtelser, antagligen
komma att gälla endast under en kort tid. Ej heller beträffande andra formfordrande
rättshandlingar synes det lämpligt att nu skärpa formkravet. En
dylik ändring torde icke böra vidtagas utan en mera ingående undersökning
rörande de olika rättsinstitut, som skulle beröras av skärpningen, och utan
att behov visats föreligga av en sådan ändring. Att kravet på vittnen icke
alltid upprätthålles torde visserligen till en del sammanhänga med de nuvarande
vittnesjäven men synes huvudsakligen bero av andra omständigheter,
främst obenägenheten att på grund av formfel rubba ett rättsläge, som bestått
kanske under en längre tid En närmare utredning skulle antagligen giva
vid handen, att åtminstone i vissa fall formkravet icke bör skärpas utan att
samtidigt preklusionsfrister införas för väckande av talan örn rättshandlingens
ogiltighet. Den av beredningen förordade utvägen att låta denna fråga
lösas genom senare lagstiftning synes betänklig med hänsyn till därav följande
vådor för rättssäkerheten. Märkas bör slutligen, att den föreslagna ändringen
beträffande vittnenas uppgift icke direkt sammanhänger med rättegångsreformens
genomförande. Den omständigheten, att bestämmelserna om
processuella vittnesjäv avskaffas, behöver icke inverka på frågan om vittnenas
funktion vid rättshandlingar.
Ehuru sålunda en lagstiftning av den innebörd, som beredningen förordat,
icke kan anses påkallad, synes behov föreligga av en viss rättslig reglering
på förevarande område. Såsom beredningen anfört torde beträffande
vittnen vid rättshandlingar — härvid bortses från testamente, beträffande
vilket särskilda föreskrifter gälla — äldre RB:s regler örn vittnesjäv i viss
omfattning ansetts tillämpliga. Då genom nya RB:s sättande i kraft nämnda
regler försvinna, kan tvekan uppstå vilka krav böra ställas på vittnen vid
rättshandlingar. Att bestämmelserna rörande testamentsvittnen icke kunna
utan vidare tillämpas beträffande andra rättshandlingar synes klart. De
särskilda förhållanden, som föranlett, att i fråga om testamente uppställts
vissa jämförelsevis stränga formföreskrifter, göra sig icke gällande vid rättshandlingar
i övrigt. Därest lagbestämmelser i ämnet icke meddelas, torde
visserligen nya RB:s bestämmelser örn vittnen kunna erbjuda någon ledning,
men osäkerhet kommer dock att råda angående de kvalifikationer,
som vittnen vid rättshandlingar skola fylla, och denna osäkerhet kan medföra
rättsförlust ej endast för kontrahenterna utan även i åtskilliga fall för
andra rättsägare. En annan fråga, som kan föranleda tvekan, är verkan av
vittnesjävens avskaffande såvitt angår rättshandling ingången före nya RB:s
ikraftträdande i fall då för närvarande fordras, att rättshandlingen skall
företagas med ojäviga vittnen. Enligt vedertagna grunder skall en rättshandlings
giltighet prövas med hänsyn till den vid tiden för rättshandlingens
ingående gällande lagen, och detta skulle leda till att, därest ett vittne enligt
nämnda lag var jävigt, vittnesbekräftelsen skulle anses utan verkan,
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
9
även om vittnet efter nya RB:s ikraftträdande skulle vara behörigt såsom
vittne. En sådan ordning kan icke anses tillfredsställande.
På grund av vad sålunda anförts finner jag önskvärt, att man genom lag
undanröjer den osäkerhet, som uppkommer genom vittnesjävens avskaffande.
Därvid bör föreskrivas, att därest enligt lag erfordras, att avtal eller annan
rättshandling företages eller eljest bekräftas med vittne, som sådant
vittne ej må godkännas den, mot vilken rättshandlingen skall företagas, ej
heller den, som är under femton år eller som på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten saknar insikt om
betydelsen av sådan bekräftelse, ävensom att, örn till vittne tagits någon
som enligt vad nu sagts ej är behörig som vittne, hans vittnesbekräftelse
skall vara utan verkan. Tillika bör erinras att om testamentsvittne är särskilt
stadgat. Däremot torde det icke vara erforderligt att upptaga bestämmelse,
att därest vittne åberopas till bevis i rättegång, vad i nya RB är
stadgat örn sådant bevis skall gälla. Att så är förhållandet, torde vara tydligt
utan uttrycklig föreskrift. I ett övergångsstadgande bör föreskrivas, att lagen
skall äga tillämpning även vid bedömande av vittnesbekräftelse å rättshandling,
som ingåtts före lagens ikraftträdande.
Den nu förordade lagen skulle komma att gälla såväl isolennitets- som
bevisvittnen. Förslaget skulle emellertid icke reglera frågan örn vittnenas
funktion. Anses jämlikt lag eller praxis rättshandling under vissa förutsättningar
kunna godkännas utan vittnen eller med endast ett vittne, sker däri
icke någon ändring. Ej heller föregriper förslaget den blivande lagstiftningen
örn överlåtelse av fast egendom. Det gör nämligen — bortsett från frågan
örn vittnenas kvalifikationer — ej ändring i nu gällande praxis, och det kan
antagas, att nämnda lagstiftning, därest den kommer att innebära, att överlåtelse
av fast egendom skall ske med vittnen, måste beträffande behörigheten
uppställa åtminstone de krav, som nu föreslås.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 april 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets
den 26 mars 1946 avgivna utlåtande över det den 12 januari 1946 till lagrådet
remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående vittne
vid vissa rättshandlingar.
Föredraganden anför följande.
I åtskilliga lagar förekomma stadganden, enligt vilka avtal eller andra
rättshandlingar på privaträttens område skola äga rum eller bestyrkas med
vittnen. Exempel på dylika rättshandlingar äro köp, byte och gåva av fast
egendom, medgivande till inteckning i fast egendom, arvskifte, testamente,
äktenskapsförord, avtal om underhåll åt barn utom äktenskap samt lösöreköp.
Med anledning av att de processuella vittnesjäven icke bibehållits i
nya RB har processlagberedningen funnit påkallat att undersöka, om och i
vilken utsträckning nya RB:s reglering av vittnesbeviset kunde utöva inverkan
på ifrågavarande bestämmelsers innebörd. Som resultat av denna
undersökning har framlagts nyss omförmälda förslag, vilket ingår i beredningens
den 17 mars 1944 avgivna betänkande med förslag till lag om införande
av nya RB m. m. (SOU 1944:9 och 10). Jag anhåller nu att få redogöra
för de skäl, som föranlett förslaget, och dess huvudsakliga innebörd.
I övrigt får jag hänvisa till beredningens betänkande.
Beredningen har till en början framhållit, att i här åsyftade stadganden
i allmänhet saknades varje föreskrift om de kvalifikationer som vittnena
skulle fylla. Bestämmelserna innehölle allenast, att det skriftliga avtal, varom
vore fråga, skulle ske med vittnen eller att viss rättshandling, som fordrade
skriftlig form, skulle bestyrkas med eller underskrivas av vittnen. Ett
undantag utgjorde de bestämmelser om testamentsvittnen, som funnes meddelade
i 2 kap. testamentslagen. Enligt dessa finge till testamentsvittne tagas
allenast den, som uppfyllde vissa angivna kvalifikationer. Dessa kvalifikationer
skulle alltså föreligga vid den tidpunkt, då testamentet upprättades,
och formföreskriften vore uppfylld, även örn vittnet sedermera förlorade så
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
11
dan kvalifikation samt eventuellt ej kunde höras som vittne i rättegång om
testamentet. Med hänsyn till frånvaron av bestämmelser i andra fall kunde
enligt beredningen den slutsatsen ligga nära till hands, att i dessa fall äldre
RB:s jävsregler vore av betydelse endast då person, som bevittnat rättshandlingen,
i rättegång därom åberopades som bevis. Med en sådan uppfattning
skulle upphävandet av nuvarande jävsregler inverka allenast i fråga om bevisningen.
Vittnena skulle kunna åberopas, ehuru enligt äldre lag hinder därför
mött. Om däremot de i äldre RB upptagna jävsreglerna skulle hänföras
till den tidpunkt, då rättshandlingen ägde rum, och alltså en person, mot vilken
jäv då förelåge, icke vore behörig att bevittna rättshandlingen, gestaltade
sig förhållandena annorlunda. Verkan av jävsbestämmelsernas upphävande
vore då icke längre en processuell utan en civilrättslig fråga.
Beredningen påvisar härefter att, enligt vad av åtskilliga rättsfall framginge,
beträffande vissa avtal äldre RB:s jävsregler ansetts hänlörliga till den
rättegång, vari vittnena åberopades, och vittnena sålunda uppfattats som bevisvittnen.
Därest mellan kontrahenterna varit ostridigt, att så avtalats som
handlingen innehölle eller att avtalshandlingen blivit egenhändigt undertecknad
av den kontrahent, som påstått avtalets ogiltighet, och behov av bevisning
därom alltså icke förelegat, hade i fråga om fastighetsköp den omständigheten,
att överlåtelsehandlingen icke varit bestyrkt med vittnen eller
att något av vittnena på grund av jäv icke kunnat höras i rättegången, ej ansetts
medföra avtalets ogiltighet. Örn vid fastighetsköp säljaren däremot bestritt,
att köp kommit till stånd, och bevisning därom erfordrats, hade i vissa
fall jäv, som förelegat mot vittnenas hörande i rättegången, lett till köpets
ogiltighet.
Den ståndpunkt, som sålunda kommit till uttryck i vissa fall, kunde emellertid,
enligt vad i betänkandet vidare uttalas, icke sägas ha i rättstillämpningen
blivit erkänd beträffande alla rättshandlingar, där medverkan av vittnen
vore föreskriven. Sålunda hade äktenskapsförord frånkänts giltighet,
enär handlingen icke blivit bestyrkt av två ojäviga vittnen. Även avtal om
erkännande av faderskap hade av liknande skäl ansetts sakna verkan. Av
dessa rättsfall torde enligt beredningen kunna dragas den slutsatsen att, oberoende
av bevisfrågan, för ifrågavarande handlingars giltighet fordrades, att
vittnen bestyrkt handlingen och att vittnena därvid varit ojäviga.
Beredningen framhåller, att enligt rådande rättstillämpning olika regler
sålunda syntes gälla i fråga om vittnens kvalifikationer och deras betydelse
vid skilda grupper av rättshandlingar. Det kunde icke undgås, att detta förhållande
ledde till rättsosäkerhet och detta desto mera som det även i rättstillämpningen
torde vara i viss mån oklart, huruvida vissa rättshandlingar
t. ex. inteckningsmedgivande eller arvskifte skulle hänföras till den ena eller
andra gruppen. Denna osäkerhet komme otvivelaktigt ytterligare att ökas genom
avskaffande av de processuella vittnesjäven och ovissheten örn denna åtgärds
inverkan å de nu gällande rättsreglerna. Beredningen hade därför ansett
sig böra, i samråd med lagberedningen, undersöka möjligheten av mera enhetliga
bestämmelser i fråga örn samtliga de rättshandlingar, som här avsåges.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
I sådant hänseende anföres i betänkandet, att fordran på skriftlig form
och medverkan av vittnen vid vissa rättshandlingar uppenbarligen hade ett
dubbelt syfte. Med hänsyn till dessa rättshandlingars betydelse ej allenast för
kontrahenterna utan även i många fall för andra rättsägare hade till förebyggande
av rättsosäkerhet ansetts böra uppställas särskilda garantier mot
ovisshet om rättshandlingens existens och innehåll. Dessa garantier vore av
betydelse såväl i materiellt hänseende för rättshandlingens giltighet som ur
processuell synpunkt i händelse av framtida tvist. I regel torde de ifrågavarande
garantierna tillgodose båda dessa syften. Att det processuella syftet
tillgodosåges läge för övrigt, liksom vid rättshandlingar i allmänhet, i kontrahenternas
eget intresse.
Från allmän rättssäkerhetssynpunkt torde enligt beredningen de garantier,
som avsåge rättshandlingens giltighet, äga den största betydelsen. För såväl
kontrahenterna själva som för andra rättsägare vore det av synnerlig vikt,
att de med hänsyn till förhållandena vid rättshandlingens tillkomst kunde
fastställa, huruvida de i lag föreskrivna formerna vore iakttagna och örn
rättshandlingen från denna synpunkt vore bindande. Att låta dama fråga
bero av omständigheter, som inträffade först efter handlingens tillkomst,
kunde icke anses tillfredsställande. Beredningen hade funnit övervägande
skäl tala för att de krav i fråga om särskilda kvalifikationer, som borde uppställas
å personer vilka skulle medverka som vittnen, hänförde sig till rättshandlingens
tillkomst i överensstämmelse med vad som redan nu gällde i
fråga örn testamentsvittnen. Att sträcka dessa krav så långt som skett i fråga
om testamentsvittnen syntes dock beträffande de rättshandlingar, varom
nu vore fråga, icke vara att tillråda. Än mindre torde ett bibehållande av
de nuvarande vittnesjäven kunna ifrågakomma. En sådan fordran skulle
kunna leda till att till följd av en ofta ursäktlig okunnighet hos ena eller
andra kontrahenten om vittnes kvalifikationer en rättshandling, som under
lång tid ansetts för giltig, i en därefter väckt rättegång komrne att befinnas
ogiltig. En sådan ogiltighetsförklaring skulle beträffande det stora flertalet av
de rättshandlingar, varom här vöre fråga, vålla svåra rubbningar. Det vöre
därför av vikt, att ej andra krav uppställdes i fråga om vittnenas kvalifikationer
än sådana, varom kontrahenterna kunde skaffa sig kännedom utan
mera ingående undersökning av vittnenas personliga förhållanden. Från denna
utgångspunkt torde enligt beredningen vara lämpligt att anknyta till de
regler, som enligt 36 kap. 13 § nya RB gällde i fråga örn vittnes hörande under
ed eller sanningsförsäkran. Därigenom tillgodosåges i viss mån även vittnenas
betydelse ur bevissynpunkt.
På grund av vad sålunda anförts har i beredningens lagförslag (1 §) föreskrivits,
att örn enligt lag avtal eller annan rättshandling skall äga rum eller
eljest bekräftas med vittne, till vittne ej må tagas den, gent emot vilken rättshandlingen
skall företagas, och ej heller den som är under femton år eller
som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten
saknar insikt om betydelsen av sådan bekräftelse.
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
13
Beredningen erinrar, att lagförslaget icke avsåge fall, då av annan grund
än föreskrift i lag avtal eller annan rättshandling skulle bekräftas med vittnen.
Å andra sidan vore — med undantag för testamenten, för vilka nuvarande
bestämmelser alltjämt borde gälla — de föreslagna bestämmelserna
tillämpliga å alla rättshandlingar av privaträttslig natur, där medverkan av
vittne vore föreskriven som form. Beredningen omnämner i detta hänseende,
förutom rättshandlingar vilka redan i det föregående angivits, även samtycke
av make till avyttring av eller inteckning för gäld i fast egendom eller
tomträtt enligt 6 kap. 4 § GB, förklaring om arvsrätt enligt 3 kap. 3 § lagen
om arv, nyttjanderättshavares samtycke till överlåtelse av eller annat förfogande
över fast egendom eller tomträtt enligt 4 kap. 6 § testamentslagen
samt upplåtelse av panträtt i spannmål enligt lagen den 20 juni 1924.
Beträffande verkan av att en rättshandling icke inginges under de former,
som vore i lag föreskrivna, framhåller beredningen, att enligt allmänna
grundsatser rättshandlingen i sådant fall vore ogiltig, örn ej annan bestämmelse
meddelats. En förutsättning för tillämpningen av dessa grundsatser
vore emellertid, att fråga vore om en föreskrift som hänförde sig till
sättet för rättshandlingens tillkomst. Skulle föreskriften avse allenast den bevisning
som kunde vara tillåten för att i rättegång styrka rättshandlingens
verklighet, kunde utgången komma att bero av parternas ståndpunkt till bevisfrågan.
Denna uppfattning hade i rättspraxis hittills gjort sig gällande särskilt
i fråga om köp av fast egendom. Om däremot, såsom skett i beredningens
lagförslag, som allmän fordran uppställdes, att redan vid rättshandlingens
företagande de personer, som skulle medverka som vittnen, skulle
äga vissa kvalifikationer, torde avtalets giltighet böra, oberoende av bevisfrågan,
bedömas uteslutande med hänsyn till förhållandena vid rättshandlingens
tillkomst. En följd av de föreslagna bestämmelserna vore alltså, att
även vid fastighetsköp medverkan av vittnen komme att utgöra en nödvändig
form vid avtalets ingående.
Något uttryckligt stadgande i nu berörda hänseende har icke upptagits i
förslaget. Detta motiveras med att beredningen icke hade att behandla de
formkrav, som i övrigt vore uppställda för de rättshandlingar varom här vore
fråga, och att för vissa rättshandlingar även kunde gälla särskilda bestämmelser.
Beredningen har däremot ansett lämpligt att i förslaget (2 §) intaga
föreskrift, att en vittnesbekräftelse, som icke fyllde de i förslaget angivna
fordringarna, skulle vid bedömande av rättshandlingens giltighet vara utan
verkan.
I detta sammanhang anför beredningen, att det kunde ifrågasättas att till
förebyggande av rättsosäkerhet i fall, då en ogiltighetsförklaring skulle medföra
särskilt svåra rubbningar, införa en viss preklusionsfrist för väckande
av talan därom. Vad anginge överlåtelse av fast egendom hade ifrågavarande
synpunkter i tysk rätt tillgodosetts genom bestämmelse, att ehuru föreskriven
form för överlåtelsen ej iakttagits, överlåtelsen dock erhölle giltighet
genom inskrivning i fastighetsboken. Då emellertid behovet av en sådan
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 263.
preklusionsfrist icke kunde anses föranlett av den av beredningen föreslagna
lagändringen och för dess upptagande i lagstiftningen torde krävas särskild
undersökning, som beredningen icke vöre i tillfälle att verkställa, hade
ett sådant stadgande ansetts icke böra föreslås i detta sammanhang.
Beredningen har även närmare ingått på frågan om den föreslagna lagens
inverkan på rättshandlingar, som företagits före lagens ikraftträdande. Därom
framhålles, att enligt de grundsatser, som i allmänhet ansåges gälla i
fråga om ny civillags tillämpning, äldre lag skulle fortfarande gälla i detta
hänseende. Tillämpningen av ny processlag vore däremot oberoende av den
tidpunkt, då den rättshandling som vore föremål för tvist företoges. Tydligt
vore enligt beredningen, att i de fall då vittnena ansetts intaga ställningen
som bevisvittnen bestämmelserna i nya RB örn bevis genom vittnen skulle
ersätta äldre RB:s bestämmelser i ämnet. Huruvida de personer, som bevittnat
köp av fast egendom, enligt äldre lag skulle varit jäviga att såsom vittnen
höras i rättegång angående köpet, vore alltså utan betydelse, även örn
köpet slutits före nya lagens ikraftträdande. Vad anginge verkan av att
köpet ingåtts utan vittnen, borde däremot äldre rätt gälla. I de fall, då vittnenas
kvalifikationer vore att hänföra till tidpunkten för avtalets tillkomst,
vore läget ett annat. Denna fråga vöre av privaträttslig natur och avtalets
giltighet skulle principiellt sett även i detta hänseende vara att bedöma enligt
äldre lag. Tillräckliga skäl torde emellertid enligt beredningens mening
ej föreligga att ens för detta fall upprätthålla äldre lags jävsbestämmelser.
Om den som anlitats som vittne varit behörig därtill enligt nya lagen, borde
vittnesbekräftelsen gälla. Mot denna ståndpunkt kunde visserligen invändas,
att därigenom vissa rättshandlingar erhölle giltighet, som enligt äldre lag
saknat sådan. Men denna konsekvens av vittnesjävens upphävande kunde
inträda även i fall, då vittnena ansåges som bevisvittnen. Med hänsyn därtill
och till den osäkerhet, som rådde i fråga om vittnenas ställning vid olika
slag av rättshandlingar, ansåge beredningen den förordade lösningen vara
att föredraga.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har beredningen som övergångsstadgande
föreslagit, att i fråga om avtal eller annan rättshandling,
som ägt rum före lagens ikraftträdande, äldre lag skall gälla, dock med det
undantaget att vittnesbekräftelse, som skulle varit gällande enligt den föreslagna
lagen, icke må anses utan verkan på den grund att den, som bevittnat
rättshandlingen, enligt äldre lags bestämmelser om vittnesjäv varit obehörig
som vittne.
Förevarande förslag har föranlett ett särskilt yttrande av en ledamot i
processlagberedningens rådgivande nämnd. Häradshövdingen Lindstedt har
salunda för sin del icke velat biträda förslaget. Enligt hans mening vöre
den föreslagna lagen obehövlig såvitt därmed åsyftades att giva positiva
regler om vittneshabiliteten. Även efter nya RB:s ikraftträdande torde utan
särskilt lagstadgande komma att gälla vad som utsädes i förslagets huvud
-
Kungl. Majlis proposition nr 263.
15
bestämmelse, d. v. s. att till vittne icke kunde tagas den, mot vilken rättshandlingen
företoges, eller den, som vöre under femton år eller som på grund
av sinnessjukdom m. m. saknade insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen.
Säkerligen komme också utan särskild lagbestämmelse att iakttagas vad
i förslaget föreskrivits om verkan av vittnesbekräftelse, som avgivits av obehörig
person. Reservanten har härutöver gjort gällande, att den föreslagna
lagen vore ägnad att medföra vissa betänkliga konsekvenser. Därutinnan erinras
bland annat, att den omständigheten att enligt den fria bevisprövningens
grundsatser envar, med vissa i RB angivna undantag, kunde höras som vittne
i rättegång angående rättshandlings innebörd icke innebure, att alla vittnesutsagor
komme att tillerkännas samma bevisvärde. Från denna synpunkt
måste alltjämt givas företräde åt vittnen, som varit ojäviga enligt äldre rätts
bestämmelser. I händelse av tvist vöre alltså icke alltid tillräckligt att vid
rättshandling anlitats vittnen, som uppfyllde allenast de i lagförslaget angivna
kvalifikationerna. Även om så småningom rättstillämpningen komme
att medföra att större försiktighet i regel iakttoges vid valet av vittnen, syntes
likväl den lag olämplig, som kunde medföra konsekvenser av antydd art.
Reservanten har på dessa skäl funnit sig böra avstyrka förslaget. Om en
lagstiftning i ämnet ansåges erforderlig, syntes den böra givas sådant innehåll,
att örn avtal eller annan rättshandling enligt lag skulle äga rum eller
eljest bekräftas med vittnen, till vittne ej finge tagas den gentemot vilken
rättshandlingen skulle företagas, ej heller den som, då han åberopades till
bevis i rättegång, enligt vad i RB stadgades ej finge avlägga ed eller försäkran
eller ej vore skyldig att avlägga vittnesmål.
Departementschefen.
Som framgår av det anförda ha i rättspraxis de lagbestämmelser som
föreskriva vittnens medverkan vid avtal eller andra rättshandlingar på privaträttens
område kommit att tillämpas på olika sätt för skilda slag av
rättshandlingar. I vissa fall har medverkan av vittnen betraktats som en
nödvändig form för rättshandlingens ingående. Vittnena ha ansetts vara vad
man brukar beteckna som solennitetsvittnen. I fråga om andra slag av
rättshandlingar har däremot vittnenas medverkan tillmätts avgörande betydelse
endast om någon av kontrahenterna bestrider att rättshandlingen
kommit till stånd och vittnena skola höras därom. När vittnenas uppgift
sålunda ansetts begränsad till att de skulle vid behov kunna framträda som
bevisvittnen i rättegång, har därav ansetts följa, att örn rättshandlingens
tillkomst i och för sig är ostridig mellan parterna, den kan godkännas även
om lagens föreskrifter angående medverkan av vittnen icke vederbörligen
iakttagits. Denna ståndpunkt har i rättspraxis kommit till uttryck särskilt
i fråga örn fastighetsköp.
Frågan i vad mån bevisvittnen må kunna höras i rättegång har hittills
varit att bedöma med stöd av äldre Rihs regler örn vittnesjäv. För solennitetsvittnen
har i rättstillämpningen uppställts krav på att vittnena skola
lia varit ojäviga vid tiden för rättshandlingens ingående. I saknad av ut
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
tryckliga bestämmelser om vittnenas kvalifikationer lia även beträffande
dessa vittnen äldre RB:s regler om vittnesjäv ansetts kunna i större eller
mindre utsträckning tillämpas.
Processlagberedningen har med anledning av att de processuella vittnesjäven
icke bibehållits i nya RB funnit sig böra upptaga hithörande spörsmål
till särskild behandling. Enligt det av beredningen framlagda förslaget
skulle för alla här avsedda rättshandlingar — med undantag för testamente,
varom särskilda bestämmelser äro meddelade — uppställas enhetliga krav
på vittnenas behörighet. Dessa krav skola enligt förslaget hänföra sig tili
tiden för rättshandlingens ingående. Vittnena skulle således i samtliga fall
vara solennitetsvittnen. De uppställda behörighetsvillkoren ansluta sig i huvudsak
till de i 36 kap. 13 § nya RB angivna förutsättningarna för avläggande
av ed eller sanningsförsäkran. Uteslutna från att anlitas som vittnen
vid rättshandlingar skulle sålunda vara — förutom den mot vilken rättshandlingen
skall företagas — den som är under femton år eller som på
grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten
saknar insikt örn betydelsen av vittnesbekräftelsen.
Lagrådet har funnit sig böra avstyrka en lagstiftning av nu angiven innebörd.
Därvid lia tre ledamöter uttalat, att några lagbestämmelser i ämnet
överhuvud ej borde meddelas i detta sammanhang, varemot en ledamot
tillstyrkt lagstiftning, örn den begränsades till att avse frågan om vittnenas
behörighet.
För majoritetens ståndpunkt har varit avgörande, att en lagstiftning,
som i föreslagen utsträckning komme att ingripa på det civilrättsliga området,
icke borde genomföras utan att ytterligare utredning verkställdes beträffande
frågan om vittnenas funktion, d. v. s. deras ställning som beviseller
solennitetsvittnen. Innan åtgärder vidtoges som kunde medföra en
skärpning av gällande formföreskrifter, borde sålunda behovet därav för
olika slag av rättshandlingar närmare undersökas; en skärpning av formkravet
kunde tänkas medföra, att preklusionsfrister borde införas för talan
örn ogiltighet. Om åter lagstiftningen begränsades, så att den icke avsåge
vittnenas rättsliga funktion utan läte vittnen i de fall, då de enligt nuvarande
rättstillämpning utgjorde endast bevisvittnen, fortfarande fylla samma uppgift,
kunde enligt majoritetens uppfattning nya regler icke anses erforderliga
beträffande sådana vittnen. Deras kvalifikationer reglerades av föreskrifterna
i 36 kap. nya RB, och det kunde ej vara motiverat att därutöver uppställa
särskilda behörighetsvillkor, som hänförde sig till tiden för rättshandlingens
tillkomst. Vad anginge förutsättningarna för en lagstiftning, som avsåge
endast behörigheten för solennitetsvittnen, motte enligt majoritetens
mening så stora svårigheter vid angivande av lagens räckvidd, att en sådan
lagstiftning knappast läte sig genomföra. Att uttryckliga bestämmelser alltjämt
komme att saknas rörande behörighetsvillkor för solennitetsvittnen
kunde visserligen anses som en brist, och mot de föreskrifter som härutinnan
meddelats i beredningens förslag vöre i och för sig intet att erinra. Även
utan uttryckliga bestämmelser kunde emellertid förväntas, att tillräcklig
ledning i detta avseende skulle erhållas med stöd av nya RB.
Kungl. Maj.ts proposition nr :263.
17
Den ledamot som förordat en begränsad lagstiftning i ämnet Ilar på liknande
skäl ställt sig avvisande mot en lag som skulle innebära att vittnena
i samtliga fall bleve att betrakta som solennitetsvittnen. Som skäl för att en
viss rättslig reglering på området likväl borde komma till stånd bär denne
ledamot åberopat, att med de processuella vittnesjävens försvinnande tvekan
kunde uppstå rörande de krav som borde ställas på vittnen vid rättshandlingar.
Även för bedömande av rättshandlingar som ingåtts före nya RB:s ikraftträdande
kunde i sådana fall, då enligt gällande rätt vittnena ansåges som
solennitetsvittnen, saknaden av särskilda bestämmelser i ämnet leda till otillfredsställande
resultat. Enligt denne ledamot borde — utan att någon ändring
genomfördes i fråga örn vittnenas funktion som bevis- eller solennitetsvittnen
—• beträffande samtliga rättshandlingar av här ifrågavarande slag meddelas
bestämmelser örn vittnenas behörighet av den innebörd som beredningen
föreslagit. I ett övergångsstadgande borde därjämte föreskrivas, att
lagen skulle äga tillämpning även vid bedömande av vittnesbekräftelse å
rättshandling som ingåtts före lagens ikraftträdande.
För egen del finner jag väl, med hänsyn till beskaffenheten av de
krav som skulle gälla beträffande vittnenas kvalifikationer, föga antagligt
att några större olägenheter skulle vara att förvänta i händelse beredningens
förslag upphöjdes till lag. I sådana fall, då vittnena enligt gällande rätt
äro att betrakta som bevisvittnen, skulle dock kunna inträffa, att en rättshandling
som företagits utan vittnen eller med. allenast ett behörigt vittne
måste förklaras ogiltig, ehuru den med nuvarande rättstillämpning kunnat
godkännas därför att rättshandlingens tillkomst i och för sig är ostridig. På
sätt framhållits såväl av beredningen som inom lagrådet kunde ifrågasättas
att för dylika fall införa preklusionsfrister för talan örn ogiltighet. Härför
torde emellertid krävas en ganska ingående utredning av frågan om vittnenas
uppgift vid olika slag av rättshandlingar m. m. Under dessa omständigheter
och då, såsom inom lagrådet framhållits, sistnämnda fråga såvitt angår
fastighetsöverlåtelse kan väntas komma i ett annat läge i samband med
införandet av en ny jordabalk, har även jag funnit det lämpligast, att en lagstiftning
som på föreslaget sätt skulle beröra vittnenas rättsliga funktion
icke genomföres i detta sammanhang.
I likhet med en ledamot av lagrådet finner jag dock behövligt, att föreskrifter
meddelas örn de behörighetskrav som skola ställas på vittnen vid
rättshandlingar. Nya RB torde knappast lämna tillräcklig ledning i detta
hänseende. Det må sålunda framhållas, att enligt nämnda balk förutsättningarna
för att vittnesförhör överhuvud må tillåtas icke helt sammanfalla
med villkoren för vittnesförhör under ed eller sanningsförsäkran. Icke heller
upptager nya RB någon direkt motsvarighet till det av beredningen uppställda
villkoret, att som vittne vid rättshandling ej må anlitas den mot vilken
rättshandlingen skall företagas. Att uttryckligt besked i dessa frågor meddelas
får anses angeläget eftersom det i första hand skall ankomma på de
enskilda att själva avgöra vad som är att iakttaga vid rättshandlingars ingående.
liihang tilt riksdagens protokoll 194(1. 1 saini. A''r 263. 2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
Som framhållits av majoriteten inom lagrådet föreligger behov av bestämmelser
i ämnet närmast med avseende å solennitetsvittnen. I vad mån vittnen
vid rättshandlingar äro att hänföra till solennitets- eller bevisvittnen torde
emellertid beträffande vissa slag av rättshandlingar alltjämt vara oklart. Det
är fördenskull i nuvarande läge knappast görligt att söka begränsa den avsedda
lagstiftningen att gälla enbart solennitetsvittnen. Örn behörighetsvillkoren
fastställas i överensstämmelse med vad beredningen föreslagit, behöver
det emellertid enligt min mening ej möta några betänkligheter att låta dem
gälla även för bevisvittnen.
På nu anförda skäl är jag beredd att tillstyrka lagstiftning av den innebörd
som förordats av en ledamot i lagrådet. Lagstiftningen bör sålunda avse såväl
bevisvittnen som solennitetsvittnen. För samtliga fall torde böra gälla, att
som vittne ej får godkännas den som ej uppfyller de behörighetsvillkor som
angivits i beredningens förslag. Örn till vittne tagits någon som sålunda ej är
behörig, skall hans vittnesbekräftelse anses vara utan verkan. Vad det sistnämnda
innebär med avseende å rättshandlingens giltighet får bedömas efter
allmänna grundsatser. I fråga om solennitetsvittnen kan bristande behörighet
leda till att rättshandlingen förklaras ogiltig; örn vittnena däremot äro
att betrakta som bevisvittnen, lärer det alltjämt vara möjligt att under vissa
förutsättningar godkänna en rättshandling som ingåtts utan behöriga vittnen.
Örn testamentsvittnen bör gälla vad därom är stadgat.
I beredningens förslag hade upptagits en erinran, att om vittnet åberopades
till bevis i rättegång, skulle gälla vad i nya RB är stadgat örn sådant bevis.
Att så är förhållandet torde emellertid vara tydligt utan uttrycklig föreskrift.
Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1948. Såsom
förutsatts av nyssnämnda ledamot av lagrådet torde en särskild övergångsbestämmelse
böra meddelas med avseende å rättshandlingar, som ingåtts före
lagens ikraftträdande. Enligt allmänna civilrättsliga grunder skall en rättshandlings
giltighet prövas med hänsyn till den vid tiden för rättshandlingens
ingående gällande lagen. Om beträffande rättshandlingar, som ingåtts före
lagens ikraftträdande, förutsatts medverkan av solennitetsvittnen, skulle alltså
vid bedömande av rättshandlingens giltighet krävas, att vittnena varit behöriga
enligt äldre lag. Då det måste anses otillfredsställande att i detta hänseende
tillämpa strängare villkor än som gälla enligt den nya lagen, synes skäligt
att denna erhåller tillämpning även i nu berörda fall. Bestämmelser av
enahanda innebörd hade upptagits även i beredningens förslag. För bevisvittnen
torde icke behöva räknas med motsvarande spörsmål. För deras hörande
i rättegång komma nya RB:s regler att bliva omedelbart tillämpliga.
I enlighet med vad nu angivits har jag låtit inom justitiedepartementet utarbeta
ett nytt förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittnen
vid vissa rättshandlingar.
Föredraganden hemställer härefter, att det inom justitiedepartementet upprättade
förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 263.
19
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Stefan Stiernstedt.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.