Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker, m. m

1946-05-10 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:269, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 269-

1

Nr 269.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om

sparbanker, m. m.; given Stockholms slott den 10 maj

1946.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker;

samt

2) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

om bankrörelse.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 269.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

om sparbanker.

Härigenom förordnas, att 22, 23, 26 och 27 §§ lagen den 29 juni 1923 om

sparbanker1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse:

22 §.

Sparbank må ej driva annan inlåningsrörelse

än å motboksräkning

eller å räkning för medel, som sparbank

mottager i egenskap av erkänd

skatteförmedlingskassa; dock att sparbank

må för fyllande av tillfälligt p,enningbehov

begagna kredit å löpande

räkning eller kreditivräkning i riksbanken

eller inländskt bankbolag eller

annorledes upptaga lån.

En och---bestämda beloppet.

Ej må---uppsägningstidens

utgång.

Föreslagen lydelse:

22 §.

Sparbank må ej driva annan inlåningsrörelse

än å motboksräkning;

dock att sparbank må för fyllande av

tillfälligt penningbehov begagna kredit

å löpande räkning eller kreditivräkning

i riksbanken eller inländskt

bankbolag eller annorledes upptaga

lån.

En och---bestämda beloppet.

Ej må---— uppsägningstidens

utgång.

23 §.

Insättning d motboksräkning skall

antecknas i motbok. Motboken, som

skall vara försedd med ordningsnummer,

må ej vara ställd till innehavaren

eller eljest löpande; ej heller må

sparbanken träffa förbehåll, som skulle

medföra att betalning till annan än

rätt innehavare kunde av sparbanken

åberopas. I motboken skall intagas erinran

örn att överlåtelse bör till nye

23 §.

Insättning i sparbank skall antecknas

i motbok. Motboken, som

skall vara försedd med ordningsnummer,

må ej vara ställd till innehavaren

eller eljest löpande; ej heller må

sparbanken träffa förbehåll, som skulle

medföra att betalning till annan än

rätt innehavare kunde av sparbanken

åberopas. I motboken skall intagas erinran

örn att överlåtelse bör till nye

1 Senaste lydelse, se beträffande 22 och 23 §§ 1943:217, beträffande 26 § 1937:364_samt beträffande

27 § 1944:188.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

3

Gällande lydelse:

ägarens säkerhet anmälas hos sparbanken.

Har beträffande de insatta

medlens utbetalning förbehåll gjorts,

skall anteckning därom ske i motboken.

Vid motboken skola vara fogade

utdrag av denna lag och sparbankens

reglemente, i vad de avse förhållandet

mellan sparbanken och insättare.

Då medel å motboksräkning lyftas,

skall anteckning därom ske i motboken.

I fråga---särskilt stadgat.

26 §.

Sparbanks utlåningsrörelse---

sparbankens verksamhetsområde.

Sparbanks medel---än skul
debrev.

Lån må,---sparbankens fon
der.

Är lån,---avseende inskrän
kas.

Lån, för---en gång.

27 §.

Utan hinder---sagda tid.

Lån, som —--tio år.

Innan lån,---länet sökes.

Såsom säkerhet må godtagas allenast

inteckning i fastighet inom sparbankens

verksamhetsområde, vilken

är av beskaffenhet, som i 25 § sägs,

och ligger inom hälften av fastighetens

uppskattningsvärde. I fråga om

större städer eller delar av dem, så

ock eljest beträffande jordbruksfastigheter

må dock Konungens befallningsliavande,

efter sparbanksinspek
-

Föreslagen lydelse:

ägarens säkerhet anmälas hos sparbanken.

Har beträffande de insatta

medlens utbetalning förbehåll gjorts,

skall anteckning därom ske i motboken.

Vid motboken skola vara fogade

utdrag av denna lag och sparbankens

reglemente, i vad de avse förhållandet

mellan sparbanken och insättare.

Då medel som insatts i sparbank

lyftas, skall anteckning därom ske i

motboken.

I fråga---särskilt stadgat.

26 §.

Sparbanks utlåningsrörelse---

sparbankens verksamhetsområde.

Sparbanks medel---än skul
debrev.

Lån må,---sparbankens fon
der.

Är lån,---avseende inskrän
kas.

Lån, för---en gång.

Vad i tredje, fjärde och femte styckena

är stadgat skall ej gälla lån med

statlig garanti till den som avlagt

akademisk eller därmed jämförlig

examen.

27 §.

Utan hinder---sagda tid.

Lan, som---—- tio år.

Innan lån,----lånet sökes.

Såsom säkerhet må godtagas allenast

inteckning i fastighet inom sparbankens

verksamhetsområde, vilken

är av beskaffenhet, som i 25 § sägs,

och ligger inom hälften av fastighetens

uppskattningsvärde. I den män

Konungens befallningshavande, efter

sparbank sinspektionens hörande, det

medgiver, må dock inteckning inom

sex tiondelar av såväl taxeringsvär
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 269.

Gällande lydelse:

tionens hörande, medgiva, att inteckning

inom sex tiondelar av såväl taxeringsvärdet

som uppskattningsvärdet

må godtagas såsom säkerhet; i taxeringsvärdet

å jordbruksfastighet må

därvid icke i något fall inräknas värdet

av växande skog.

Sparbank skall---för upp
sägning.

Föreslagen lydelse:

det som uppskattningsvärdet godtagas

såsom säkerhet; i taxeringsvärdet

å jordbruksfastighet må därvid icke

i något fall inräknas värdet av växande

skog.

Sparbank skall---för upp
sägning.

Denna lag träder i kraft, såvitt angår ändringarna i 26 och 27 §§, den 1 juli

1946 samt i övrigt den 1 januari 1947.

Utan hinder av eljest gällande bestämmelser må sparbank, som den 31

december 1946 är antagen till erkänd skatteförmedlingskassa, tillsvidare efter

nämnda dag driva inlåningsrörelse, förutom å motboksräkning, jämväl å

räkning för medel som sparbanken vid drivande av intressekontorsrörelse

mottager av fysisk person.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

5

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911

(nr 74) om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 52 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse:

52 §.

Varda penningar —--hos bo
laget.

En och samma insättares tillgodohavande

på så kallad sparkasseräkning

eller därmed likartad räkning

må icke annorledes än genom upplupen

räntas läggande till kapitalet

ökas utöver fyra tusen kronor; dock

gäde begränsningen ej om erkänd

skatt ef ör medling skås sas tillgodohavande.

Bankaktiebolag må icke ikläda

sig skyldighet att annorledes än

viss tid, minst en vecka, efter uppsägning

återbetala å sådan räkning

insatta medel; styrelsen dock lämnat

öppet att, då sådant prövas kunna

ske utan olägenhet, i särskilda fall

medgiva utbetalning utan avvaktan

på uppsägningstidens utgång. Insättning

å räkning, varom ovan sägs, antecknas

i motbok, som utlämnas till

räkningshavaren. Då medel å sådan

räkning lyftas, skall anteckning därom

göras i motboken. I fråga örn medel,

sorn bolaget mottager i egenskap

av erkänd skaftet ör med ling skassa,

vare dock utfärdande av motbok ej

erforderligt. Ej må bolaget träffa för
-

Föreslagen lydelse:

52 §.

Varda penningar---hos bo
laget.

En och samma insättares tillgodohavande

på så kallad sparkasseräkning

eller därmed likartad räkning

må icke annorledes än genom upplupen

räntas läggande till kapitalet

ökas utöver fyra tusen kronor. Bankaktiebolag

må icke ikläda sig skyldighet

att annorledes än viss tid,

minst en vecka, efter uppsägning återbetala

å sådan räkning insatta medel;

styrelsen dock lämnat öppet att,

då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,

i särskilda fall medgiva utbetalning

utan avvaktan på uppsägningstidens

utgång. Insättning å räkning,

varom ovan sägs, antecknas i

motbok, som utlämnas till räkningshavaren.

Då medel å sådan räkning

lyftas, skall anteckning därom göras

i motboken. Ej må bolaget träffa förbehåll,

som skulle medföra att betalning

till annan än rätt innehavare av

motboken kunde av bolaget åberopas.

1 Senaste lydelse se 1943: 216.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Gällande lydelse: Föreslagen lydelse:

behåll, som skulle medföra att betalning

till annan än rätt innehavare av

motbok kunde av bolaget åberopas.

I fråga---särskilt stadgat. I fråga---— särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.

I den mån erkänd skatteförmedlingskassa, enligt vad därom särskilt är

stadgat, äger driva verksamhet såsom sådan kassa jämväl efter den 31 december

1946, skall, såvitt angår nämnda verksamhet, 52 § i dess äldre lydelse

alltjämt äga tillämpning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 269.

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 april

1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,

fråga om vissa ändringar i banklagstiftningen samt anför därvid följande.

I. Fråga örn ändring i lagen om sparbanker samt lagen om

bankrörelse i anledning av upphävandet av lagstiftningen

örn erkända skatteförmedlingskassor.

Genom förordningen den 30 april 1943 (nr 205) om erkända skatteförmedlingskassor

och förordningen samma dag (nr 206) örn utskyldsbetalning

genom erkända skatteförmedlingskassor, vilka författningar trädde i kraft

den 1 juli 1943, har möjlighet tillskapats för de skattskyldiga att genom

anslutning till erkänd skatteförmedlingskassa ernå en jämnare fördelning av

skattebördan på olika delar av året ävensom att i vissa fall erhålla anstånd

med betalning av utskylder. Jämväl annan betalningsförmedling än betalning

av skatter må ombesörjas av erkänd skatteförmedlingskassa. Vid tillkomsten

av berörda lagstiftning förutsattes, att sparbankerna i stor utsträckning skulle

antagas såsom dylika kassor. För att möjliggöra för sparbankerna att på ett

smidigt sätt medverka vid sådan betalningsförmedling, varom här är fråga,

vidtogos i samband med lagstiftningens genomförande vissa ändringar i 22

och 23 §§ sparbankslagen. Dessa ändringar äro upptagna i lagen den 30 april

1943 (nr 217) angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923

(nr 286) örn sparbanker. Jämväl denna lag trädde i kraft den 1 juli 1943.

Ändringarna gingo ut på att sparbank — som tidigare icke ägt driva annan

inlåningsrörelse än å motboksräkning — icke skulle vara skyldig att å motboksräkning

redovisa medel, som sparbanken mottoge i egenskap av erkänd

skatteförmedlingskassa.

I samband med tillkomsten av 1943 års lagstiftning örn erkända skatteförmedlingskassor

genomfördes vidare den ändringen i 52 § lagen örn bank
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

rörelse, att den eljest föreskrivna begränsningen till 4 000 kronor i fråga örn

rätt att verkställa insättning på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning

upphävdes beträffande erkänd skatteförmedlingskassas tillgodohavande.

Vidare stadgades att utfärdandet av motbok ej vore erforderligt i fråga om

medel, som bankbolag mottoge i egenskap av erkänd skatteförmedlingskassa.

I det av 19 AA års uppbördsberedning framlagda betänkandet med förslag

till omläggning av uppbördsförfarandet (SOU 1945: 27) har föreslagits (jfr s.

139 o. f.), alt den särskilda''lagstiftningen örn erkända skatteförmedlingskassor

skulle upphöra att gälla från och med den 1 januari 1947. I anslutning

härtill har uppbördsberedningen framlagt förslag om att sparbankslagen

skulle ändras på så sätt, att 22 och 23 §§ ånyo erhölle den lydelse paragraferna

hade närmast före den 1 juli 1943. Enligt uppbördsberedningens förslag

skulle dessa ändringar i sparbankslagen träda i kraft den 1 januari 1947,

dock att 22 och 23 §§ i deras äldre lydelse skulle i fråga om skatteförmedlingskassa,

som den 31 december 1946 vöre erkänd, äga tillämpning till och med

mars månads utgång år 1947. Motsvarande ändringsförslag har framlagts

med avseende å 52 § lagen örn bankrörelse.

Under remissbehandlingen av uppbördsberedningens förslag har styrelsen

för svenska sparbanksföreningen framhållit, att de av uppbördsberedningen

föreslagna ändringar av 22 och 23 §§ sparbankslagen skulle medföra, att

sparbanker, som nu fungerade som erkända skatteförmedlingskassor och

efter uppbördsreformens genomförande önskade fortsätta att förmedla andra

betalningsuppdrag än skatter, bleve skyldiga att i denna verksamhet införa

motbokssystem. Till undvikande av detta och därmed av sparbanksföreningen

påtalade ogynnsamma konsekvenser med avseende å den betalningsförmedling

av ifrågavarande natur, som fortsättningsvis efter det nya uppbördssvstemets

ikraftträdande skulle kunna bedrivas av dessa sparbanker, hemställde

styrelsen, att alla sparbanker skulle i fortsättningen äga ombesörja

betalningsuppdrag för fysisk persons räkning utan användande av motbok.

Sparbanksinspektionen har i sitt yttrande över uppbördsberedningens förslag

till en början erinrat om att inspektionen i sitt år 1942 avgivna yttrande

över förslaget till lagstiftning om erkända skatteförmedlingskassor understrukit,

att sparbankernas motböcker icke endast utgjorde kontrollmedel utan

att motboksräkningen även karakteriserade begränsningen av sparbankernas

rörelse. Örn sparbankslagen skulle så ändras, att möjligheter skapades att

göra undantag från regeln att sparbank endast finge driva inlåning å motboksräkning,

måste starka garantier uppställas så att icke undantagsbestämmelsen

komme att missbrukas. Inspektionen hade för övrigt i sin verksamhet

redan med dåvarande lagstiftning påträffat fall, där man sökt kringgå bestämmelsen.

Den bästa kontrollen torde måhända kunna åstadkommas genom

att i sparbankslagen bereddes möjlighet att medgiva undantag från motboksregeln

dispensvägen. Inspektionen hade emellertid i sitt sistnämnda yttrande

ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke lösningen av denna fråga

borde kunna anstå någon tid i avvaktan på att andra aktuella sparbankslagstiftningsfrågor

gjordes till föremål för omprövning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 269. 9

Inspektionen har i sitt yttrande över uppbördsberedningens förslag vidare

anfört:

Det avsteg, som gjordes ifråga om motbokstvånget i samband med 1943 års

lagstiftning örn erkända skatteförmedlingskassor, innebar frihet från utfärdande

av motböcker för sparbank, som antagits till erkänd skatteförmedlingskassa.

Denna frihet avsåg emellertid endast insättningar för betalningsuppdrag,

i vilka jämväl erläggande av skatter ingingo. I den mån sålunda en

sparbank antingen ej är antagen till erkänd skatteförmedlingskassa eller för

viss person förmedlar betalningsuppdrag, vari erläggande av skatter ej ingår,

föreligger alltså skyldighet för densamma att utfärda motbok. Det av sparbanksföreningen

nu framlagda förslaget i anslutning till uppbördsreformens

genomförande innebär sålunda ett längre gående avsteg i fråga om motboksskyldigheten

än det som medgavs av statsmakterna i samband med lagstiftningen

om de erkända skatteförmedlingskassorna.

Med hänsyn till att motboksräkningen karakteriserar begränsningen av

sparbankernas rörelse förmenar inspektionen, att frågan örn motbokstvångets

upphävande ej bör lösas isolerad utan endast i samband med en utredning

örn sparbankernas rörelse överhuvud taget. I avvaktan på en sådan utredning

bör därför ej nu gällande undantag från huvudregeln utvidgas längre

än vad som är nödvändigt. I detta sammanhang får inspektionen erinra om

att 1945 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit anhållit, att en allmän revision

av sparbankslagen måtte igångsättas snarast. Inspektionen får för sin

del understryka vikten av att så sker.

Inspektionen finner emellertid uppbördsberedningens förslag i ovan nämnt

hänseende innebära en väl hård belastning för flertalet berörda sparbanker.

Det torde därför enligt inspektionens mening vara förenligt med billighet och

rättvisa, att de sparbanker, som vid tiden för det nya uppbördsförfarandets

ikraftträdande varit erkända såsom skatteförmedlingskassor och som önska

i fortsättningen bedriva intressekontorsrörelse, genom särskild övergångsbestämmelse

medgivas befrielse från utfärdande av motbok vid nämnda rörelses

utövande. En gränsdragning, som exaktare motsvarar gällande bestämmelser,

synes med hänsyn till den bortfallande skatteförmedlingen icke praktiskt

genomförbar.

Under åberopande av det nyss anförda har inspektionen tillstyrkt, att uppbördsberedningens

förslag till lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§

sparbankslagen lagfästes med undantag dock för övergångsbestämmelsen.

Nämnda bestämmelse borde erhålla den lydelsen, att lagen skulle träda i

kraft den 1 januari 1947 men att sparbank, som den 31 december 1946 vore

erkänd såsom skatteförmedlingskassa, icke skulle vara skyldig att vid drivande

av intressekontorsrörelse utfärda motbok för fysisk person. I

I proposition den 19 oktober 1945 (nr 370) med förslag till uppbörds

förordning, m. m. uttalade jag (s. 320), att uppbördsreformen, som enligt

förslaget skulle träda i kraft den 1 januari 1947, borde föranleda att lagstiftningen

örn erkända skatteförmedlingskassor upphävdes. Förslag örn upphävande

av denna lagstiftning kunde emellertid icke framläggas förrän vid

1946 års riksdag.

Sedan riksdagen i huvudsakliga delar bifallit de i propositionen framlagda

förslagen, har uppbördsförordning utfärdats den 31 december 1945 (nr 896).

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 269.

Departements
chefen.

Vid anmälan förut denna dag av vissa författningsändringar, som sammanhänga

med uppbördsreformen, har jag tillstyrkt bland annat, att förordningen

den 30 april 1943 (nr 205) örn erkända skatteförmedlingskassor

och förordningen samma dag (nr 206) örn utskyldsbetalning genom erkända

skatteförmedlingskassor skulle upphöra att gälla från och med den 1 januari

1947, dock att författningarna alltjämt skulle äga tillämpning i fråga om betalning

av utskylder, med vilkas erläggande skattskyldig vid utgången av år

1946 åtnjöte anstånd. I anslutning härtill torde förslag nu böra framläggas

om sådan ändring av 22 § sparbankslagen, att bestämmelsen örn rätt för

sparbank att driva inlåningsrörelse å räkning för medel, som sparbank mottager

i egenskap av erkänd skatteförmedlingskassa, upphäves. Nämnda lagrum

bör alltså ånyo erhålla den lydelse lagrummet hade närmast före 1943

års lagändring. I samband härmed torde motsvarande ändringar böra vidtagas

i 23 § sparbankslagen. Ändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari

1947.

Sparbanksföreningen och sparbanksinspektionen ha framhållit, att skyldigheten

att utfärda motbok komme att bliva betungande i sådana fall, då

sparbank efter upphävandet av lagstiftningen om erkända skatteförmedlingskassor

önskade fortsätta intressekontorsrörelse avseende andra betalningsförmedlingar

än skatteinbetalning. Emellertid lärer det icke kunna ifrågakomma

att utan avvaktan på en blivande allmän översyn av sparbankslagstiftningen

helt uppgiva kravet på att motbok skall utfärdas i nyss angivna

fall. Däremot synes det med hänsyn till sparbankernas verksamhet —- och i avbidan på nyssnämnda översyn — skäligt att en övergångsbestämmelse

meddelas, enligt vilken sparbank, som den 31 december 1946 är antagen

till erkänd skatteförmedlingskassa, tillsvidare må driva inlåningsrörelse,

förutom å motboksräkning, jämväl å räkning för medel som sparbanken i

egenskap av intressekontor mottager av fysisk person.

Förslag torde jämväl böra framläggas örn sådan ändring av 52 § lagen om

bankrörelse, att paragrafen ånyo erhåller den lydelse som paragrafen hade

närmast före 1943 års lagändring. Även denna ändring bör träda i kraft den

1 januari 1947, dock att, i den mån erkänd skatteförmedlingskassa — enligt

vad därom särskilt är stadgat — äger driva verksamhet såsom sådan kassa

jämväl efter den 31 december 1946, 52 § i dess äldre lydelse alltjämt bör äga

tillämpning såvitt angår nämnda verksamhet. II.

II. Fråga om ändrade utlåningsbestämmelser för sparbanker

såvitt angår vissa lån med statlig garanti.

De huvudsakliga bestämmelserna rörande sparbanks utlåningsrörelse äro

upptagna i 26 § sparbankslagen. I denna paragraf föreskrives i första stycket,

att sparbanks utlåningsrörelse skall företrädesvis avse sparbankens verksamhetsområde,

och i andra stycket att sparbanks medel ej må utlämnas

såsom lån mot annat fordringsbevis än skuldebrev. Vidare stadgas i tredje

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

11

stycket bland annat, att lån må, då fråga ej är om lån till kommun eller

dylik samfällighet eller till annan sparbank, utlämnas allenast mot fullgod

säkerhet av pant eller borgen. Än vidare föreskrives i fjärde stycket att sparbank

skall — där lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet ej är i

egenskap av huvudgäldenär eller löftesman ansvarig, icke ställts att betalas

inom tre månader eller, där fråga är om lån, för vilket säkerheten utgöres

av inteckning i fast egendom, inom sex månader — förbehålla sig rätt att

uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall sagts.

Sådan uppsägningsrätt må icke av sparbanken i något avseende inskränkas.

Slutligen föreskrives i femte stycket, att lån, för vilket säkerheten utgöres av

borgen av annan än kommun eller dylik samfällighet, må utlämnas allenast

på viss tid och ej utestå längre än femton år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid

än ett år, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande

till den tid, för vilken lånet beviljats; dock må, där det med hänsyn

till lånets ändamål finnes påkallat, frihet från avbetalning kunna medgivas

under högst tre år efter lånets utlämnande. Oavsett vad om återbetalning

avtalas, skall sparbank enligt vad i fjärde stycket sägs förbehålla sig rätt att

uppsäga lånet till betalning på en gång.

I proposition den 8 mars 1946 (nr 190) har Kungl. Majit — på föredragning

av chefen för ecklesiastikdepartementet — för riksdagen framlagt förslag

rörande utlämnande av lån med statlig kreditgaranti åt den som avlagt

akademisk eller därmed jämförlig examen.

Enligt vad i proposition anförts rörande sistnämnda förslag, som är grundat

på ett av 1941 års befolkningsutredning framlagt betänkande örn akademikernas

amorteringsproblem, borde frågan om beredande av lämpliga amorteringsvillkor

för skuldsatta akademiker och vissa med dem jämställda nu

upptagas till prövning. I enlighet härmed föreslås i propositionen att — till

underlättande av möjligheterna för den, som avlagt akademisk eller därmed

jämförlig examen, att erhålla en planmässig och under lämplig tid pågående

amortering av studieskulden — lån med statlig garanti må utlämnas av vissa

kreditanstalter, däribland sparbanker. Sådant lån må enligt propositionen

erhållas utan borgen eller annan säkerhet. Ansökan om lån med statlig garanti

föreslås skola ingivas till vederbörande kreditanstalt; beviljandet av

lånet skall däremot ankomma på en av Kungl. Majit tillsatt nämnd. Denna

lånenämnd skall i samband med beviljande av lån meddela de föreskrifter

med avseende å lånebeloppets användning och amortering, som med hänsyn

till lånets ändamål och låntagarens förhållanden må anses lämpliga; dock att

därvid skall iakttagas, bland annat, alt lånet skall vara i sin helhet återbetalt

senast inom 15 år efter det lånet beviljats där ej på grund av särskilda omständigheter

längre amorteringstid anses böra bestämmas. För beviljat lån

med statlig garanti skall låntagaren utfärda skuldförbindelse. Ä lån av förevarande

slag skall utgå ränta enligt grunder, som fastställas av Kungl. Majit.

Den kreditanstalt, som utlämnar lån med statlig garanti, skall uppbära

amorteringarna å lånet samt övervaka, alt låntagare fullgör sina skyldig
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Departements
chefen.

heter i övrigt beträffande länet; i annat fall skall anmälan därom göras

hos lånenämnden. Lån med statlig garanti skall kunna enligt beslut av lånenämnden

uppsägas till betalning, där låntagaren befinnes ha genom oriktiga

uppgifter föranlett lånets beviljande eller låntagaren visar försumlighet i

fråga om betalningsskyldighetens fullgörande eller annorledes bryter mot

vad honom enligt skuldförbindelsen åligger, så ock eljest därest sådana förhållanden

inträffa, att låntagaren med hänsyn till syftet med lånet uppenbarligen

icke längre bör få tillgodonjuta lånet. Uppsägningen av lånet verkställes

av den kreditanstalt, som utlämnat lånet. Uppsagt belopp skall inbetalas

till kreditanstalten inom sex månader efter uppsägningen, såvida icke

lånenämnden på särskild ansökan medgiver lättnad häri. Därest låntagare

brister i fullgörandet av sina skyldigheter äger den kreditanstalt, som utlämnat

lånet, att hos staten påkalla inlösen av detsamma. I sådant fall skall

lånet överflyttas till postsparbanken.

Vidare må här omnämnas, att under remissbehandlingen av befolkningsutredningens

förenämnda förslag flera länsstyrelser ävensom styrelsen för

svenska sparbanksföreningen anfört, att förslagets genomförande förutsatte

vissa jämkningar av bestämmelserna i 26 § sparbankslagen. I anledning härav

yttrade chefen för ecklesiastikdepartementet vid anmälan av ifrågavarande

förslag, att frågan om de ändringar i sparbankslagen, som kunde föranledas

av förslaget, komme att anmälas i annat sammanhang.

Enligt det på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet framlagda

förslaget örn lån med statlig garanti åt den, som avlagt akademisk

eller därmed jämförlig examen, må sådana lån utlämnas av — förutom andra

kreditanstalter — sparbankerna. I anledning härav torde iill 26 § sparbankslagen

böra fogas ett tillägg, enligt vilket vad i paragrafen är stadgat angående

lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet är ansvarig, skall äga

tillämpning jämväl med avseende å lån med statlig garanti till den som avlagt

akademisk eller därmed jämförlig examen. III.

III. Fråga om utvidgad rätt för sparbankerna att bevilja

bundna lån.

Såsom framgår av det förut anförda gäller enligt 26 § fjärde stycket sparbankslagen,

att bundna lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom icke

må beviljas i annat fall än då kommun eller dylik samfällighet är ansvarig

för lånet.

Emellertid ha vissa undantagsbestämmelser i detta hänseende upptagits i

27 § samma lag. I sistnämnda lagrum föreskrives sålunda, att utan hinder

av bestämmelserna i 26 § sparbank må, där summan av insättamas behållning

och sparbankens fonder enligt senaste bokslut uppgår till minst fem

miljoner kronor, under närmare angivna villkor mot säkerhet av inteckning

i fast egendom utlämna lån, ställt på längre återbetalningstid än sex

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

13

månader, utan förbehåll om rätt att uppsäga lånet till återbetalning inom

sagda tid. Sådana lån få utlämnas högst till ett sammanlagt belopp motsvarande

30 procent av summan av insättarbehållning och fonder. Högst en

femtedel av nämnda belopp får ställas att förfalla under ett och samma år.

Återbetalningstiden är maximerad till tio år. Innan lån beviljas skall särskild

värdering verkställas beträffande fastighet, varå lån sökes. Såsom säkerhet

får godtagas endast inteckning i fastighet inom sparbankens verksamhetsområde,

liggande inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet lili annan

i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet

eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet,

vilken ej är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader,

icke må inräknas värdet av växande skog. Därjämte skall inteckningen

ligga inom hälften av fastighetens uppskattningsvärde. Vederbörande länsstyrelse

äger dock efter sparbanksinspektionens hörande i fråga örn större

städer eller delar av dem, så ock eljest beträffande jordbruksfastigheter medgiva,

att inteckning inom 60 procent av såväl taxeringsvärdet som uppskattningsvärdet

må godtagas såsom säkerhet; i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet

må därvid i intet fall inräknas värdet av växande skog. Sparbank skall

förbehålla sig rätt att till betalning uppsäga lån varom nu är fråga, därest den

intecknäde fastigheten till följd av vanvård eller av annan anledning undergår

sådan värdeminskning, att säkerheten i märklig mån försvagas. Nedsättning

av fastighetens taxeringsvärde utgör icke i och för sig grund för uppsägning.

I

I proposition den 12 januari 1946 (nr 26) har förslag framlagts om utvidgad

rätt för stadshypoteksföreningarna att bevilja fasta lån och amorteringslån.

I fråga om innehållet i denna proposition må här omnämnas, att styrelsen

för konungariket Sveriges staclshypotekskassa i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställt, att inskränkningen i styrelsens rätt att medgiva höjning av utlåningsmaximum

från 50 till 60 procent av fastighets uppskattnings- eller taxeringsvärde

— vilken höjning enligt dittills gällande bestämmelser finge ske

endast i fråga om större städer eller vissa delar av dem — måtte helt borttagas.

Vid remissbehandlingen av berörda skrivelse framhöll svenska sparbanksföreningen,

att begränsningen till större städer eller delar av dem gällde

även för sparbankernas bundna lån. Den i 27 § sparbankslagen medgivna

dispensrätten hade av länsstyrelserna tillämpats på så sätt att dispens enligt

nämnda lag lämnats i de fall där stadshypoteksförening erhållit motsvarande

medgivande av stadshypotekskassans styrelse. Det vore enligt sparbanksföreningens

mening uppenbart att sparbankerna, örn stadshypoteksföreningarnas

kreditgivning finge utbyggas på föreslaget sätt, måste påyrka att även

sparbankernas rätt att lämna bundna inteckningslån i motsvarande mån utvidgades.

Sparbanksföreningen hemställde därför att, örn kassans framställning

helt eller delvis bifölles, däremot svarande ändring av 27 § sparbankslagen

samtidigt måtte vidtagas. Sparbanksinspektionen hemställde för sin del

att, därest stadshypotekskassans framställning bifölles, ändring samtidigt

måtte vidtagas i sparbankslagen för bevarande åt sparbankerna av en med

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 269.

stadshypoteksföreningarna oförändrad likställighet med beaktande tillika, att

det ytterst måtte ankomma på Kungl. Majit att för både stadshypoteksföreningar

och sparbanker bestämma de orter, där belåning intill 60 procent av

fastighets såväl taxerings- som uppskattningsvärde finge äga rum. Även fullmäktige

i riksbanken ansågo det rimligt att vid bifall till framställningen

motsvarande möjlighet att höja belåningsgränsen, som föresloges beträffande

stadshypoteksföreningarna, bereddes sparbankerna. Sparbanksinspektionens

förslag, att det borde ankomma på Kungl. Majit att både för hypoteksföreningama

och sparbankerna bestämma de orter eller delar därav, där belåningen

intill den högre gränsen finge bedrivas, ävensom att fastställa de föreskrifter,

som bleve erforderliga, kunde fullmäktige däremot icke biträda. Enligt

fullmäktiges mening funnes icke tillräcklig anledning frångå det dittillsvarande

förfarandet. De direktiv, som lämnats i samband med tillkomsten av

den nu gällande sparbankslagen, nämligen att sparbankernas långivning borde

följa de principer, som tillämpades av stadshypoteksföreningarna, borde

emellertid ändras så att dispensmyndigheterna för sparbankerna d. v. s. länsstyrelserna

ej bleve beroende av det ortsurval, som stadshypotekskassan kunde

komma att göra för den utsträckta belåningsgränsen.

Vid framläggandet av nyssnämnda proposition nr 26 uttalade jag för egen

del i nu föreliggande fråga, att jag i likhet med fullmäktige i riksbanken fann

det rimligt, att motsvarande möjlighet att höja belåningsgränsen, som förordades

beträffande stadshypoteksföreningarna, även bereddes sparbankerna.

Jag uttalade vidare, att jag avsåge att anmäla förslag härom i samband med

framläggandet av det förslag till ändringar i sparbankslagen, som föranleddes

av uppbördsreformens genomförande. I anslutning härtill anförde jag även

att, därest begränsningen till större städer eller vissa delar av dem upphävdes

för såväl stadshypoteksföreningarna som sparbankerna, en ändring samtidigt

borde ske av de för sparbankernas långivning gällande direktiven. Efter genomförandet

av ifrågavarande ändringar med avseende å stadshypoteksföreningamas

utlåningsrörelse borde sålunda dispensmyndigheterna för sparbankerna,

d. v. s. länsstyrelserna —- som i enlighet med nämnda direktiv hittills

anpassat dispensgivningen för sparbankerna efter de medgivanden, som av

stadshypotekskassans styrelse lämnats stadshypoteksföreningarna — icke vidare

vara beroende av det ortsurval, som kassans styrelse kunde komma att

göra i fråga om stadshypoteksföreningarnas rätt att utsträcka belåningsgränsen.

I sitt utlåtande (nr 8) i anledning av propositionen nr 26 har bankoutskottetf

som tillstyrkte det i propositionen framlagda förslaget rörande ökad utlåningsrätt

för stadshypoteksföreningarna, tillika anfört att, därest riksdagen

bifölle det ifrågavarande förslaget, motsvarande möjlighet att höja belåningsgränsen

för bundna lån borde beredas sparbankerna. Då förslag i sådant avseende

torde komma att föreläggas riksdagen, saknade utskottet anledning

att i nämnda sammanhang närmare ingå på denna fråga.

I skrivelse den 20 mars 1946 (nr 76) har riksdagen anmält, att riksdagen

bifallit Kungl. Maj:ts proposition nr 26.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

15

Under hänvisning till vad jag anfört i samband med framläggandet av det Departementsförut

omnämnda förslaget örn ökad utlåningsrält för stadshypoteksförening- chelenarna

tillstyrker jag, att den ändringen vidtages med avseende å sparbankernas

rätt att bevilja bundna inteckningslån, att sådana lån må beviljas intill

60 procent av fastighets taxerings- och uppskattningsvärde, oavsett om fastigheten

är belägen i större stad eller icke. Liksom hittills bör dock gälla, att

denna ökade utlåningsrätt får utnyttjas endast i den mån vederbörande länsstyrelse,

efter sparbanksinspektionens hörande, lämnat sitt medgivande härtill.

I nyssnämnda proposition nr 26 uttalade jag, att hypotekskassans styrelse

vid beviljande av dispens borde taga stor hänsyn till i vad mån taxeringsvärdena

å orten i fråga måste anses höga och påverkade av högt uppdrivna

försäljningspriser; avseende borde även fästas vid de olika samhällenas struktur

och i vad mån fastighetsvärdena kunde tänkas röna inverkan av försämrade

konjunkturer för mera betydande näringsföretag å orten. Dessa synpunkter

torde böra vara vägledande jämväl såvitt angår länsstyrelsernas dispensgivning.

Emellertid böra länsstyrelserna, såsom jag förut understrukit,

vid sin dispensgivning icke vara beroende av det ortsurval, som stadshypotekskassans

styrelse kan komma att göra med avseende å sladshypoteksföreningamas

rätt att utsträcka belåningsgränsen.

Den nu förordade utvidgningen av sparbankernas rätt att bevilja bundna

inteckningslån torde författningstekniskt böra genomföras genom en ändring

av 27 § sparbankslagen.

Departementschefens hemställan.

I enlighet nied vad i det föregående anförts ha inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 2S6) om sparbanker;

samt

2) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om

bankrörelse.

Departementschefen hemställer, att lagrådets utlåtande över nämnda båda

lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Erik Skiöld.

1 Av bilagan har här medtagits endast vissa delar av det under 1) omförmälda lagförslaget.

Bilagan är i övrigt lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

om sparbanker.

Härigenom förordnas, att 22, 23, 26 och 27 §§ lagen den 29 juni 1923 om

sparbanker1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse: Föreslagen lydelse:

26 §.

Sparbanks utlåningsrörelse —--

sparbankens verksamhetsområde.

Sparbanks medel---än skul
debrev.

Lån må,---sparbankens fon
der.

Är lån,---avseende inskrän
kas.

Lån, för---en gång.

26 §.

Sparbanks utlåningsrörelse----

sparbankens verksamhetsområde.

Sparbanks medel---än skul
debrev.

Lån må,---sparbankens fon
der.

Är lån,---avseende inskrän
kas.

Lån, för---en gång.

Vad i denna paragraf är stadgat

angående lån, för vilket kommun eller

dylik samfällighet är ansvarig,

skall äga tillämpning jämväl med avseende

å lån med statlig garanti till

den som avlagt akademisk eller därmed

jämförlig examen.

Denna lag träder i kraft, såvitt angår ändringarna i 26 och 27 §§, den 1 juli

1946 samt i övrigt den 1 januari 1947.

Utan hinder av eljest gällande bestämmelser må sparbank, som den 31

december 1946 är antagen till erkänd skatteförmedlingskassa, tillsvidare efter

nämnda dag driva inlåningsrörelse, förutom å motboksräkning, jämväl å

räkning för medel som sparbanken i egenskap av intressekontor mottager av

fysisk person.

1 Senaste lydelse, se beträffande 22 och 23 §§ 1943:217, beträffande 26 § 1937:364 samt

beträffande 27 § 1944:188.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 maj

1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 4 maj 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll över

finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 12 april

1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker;

samt

2) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

örn bankrörelse.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av t. f. byråchefen i finansdepartementet hovrättsrådet H. V. Nitelius.

Lagrådet fann förslagen ej föranleda annan erinran än att innebörden av

det nya stycket i 26 § sparbankslagen skulle tydligare framgå, om där utsäges,

att vad i tredje, fjärde och femte styckena är stadgat ej skall gälla

lån, varom i förstnämnda stycke är fråga.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr É69.

''i

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.-t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 maj

1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,

lagrådets den 6 maj 1946 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 12

april 1946 remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker;

samt

2) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

örn bankrörelse.

Efter redogörelse för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Lagrådets erinran mot avfattningen av 26 § sista stycket förslaget till lag

angående ändring i sparbankslagen torde böra iakttagas. Vidare torde en

redaktionell ändring böra göras i övergångsbestämmelsen i samma förslag.

Föredraganden hemställer härefter att de till lagrådet remitterade förslagen

till dels lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker

och dels lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911

(nr 74) örn bankrörelse — förstnämnda förslag ändrat på sätt förut anmärkts

— måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Folke Lyberg.

467724. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:412 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 a1 i texten