Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker, m. m
1946-05-10 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1946:269, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 269-
1
Nr 269.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om
sparbanker, m. m.; given Stockholms slott den 10 maj
1946.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker;
samt
2) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
om bankrörelse.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 269.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 269.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
om sparbanker.
Härigenom förordnas, att 22, 23, 26 och 27 §§ lagen den 29 juni 1923 om
sparbanker1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Gällande lydelse:
22 §.
Sparbank må ej driva annan inlåningsrörelse
än å motboksräkning
eller å räkning för medel, som sparbank
mottager i egenskap av erkänd
skatteförmedlingskassa; dock att sparbank
må för fyllande av tillfälligt p,enningbehov
begagna kredit å löpande
räkning eller kreditivräkning i riksbanken
eller inländskt bankbolag eller
annorledes upptaga lån.
En och---bestämda beloppet.
Ej må---uppsägningstidens
utgång.
Föreslagen lydelse:
22 §.
Sparbank må ej driva annan inlåningsrörelse
än å motboksräkning;
dock att sparbank må för fyllande av
tillfälligt penningbehov begagna kredit
å löpande räkning eller kreditivräkning
i riksbanken eller inländskt
bankbolag eller annorledes upptaga
lån.
En och---bestämda beloppet.
Ej må---— uppsägningstidens
utgång.
23 §.
Insättning d motboksräkning skall
antecknas i motbok. Motboken, som
skall vara försedd med ordningsnummer,
må ej vara ställd till innehavaren
eller eljest löpande; ej heller må
sparbanken träffa förbehåll, som skulle
medföra att betalning till annan än
rätt innehavare kunde av sparbanken
åberopas. I motboken skall intagas erinran
örn att överlåtelse bör till nye
23 §.
Insättning i sparbank skall antecknas
i motbok. Motboken, som
skall vara försedd med ordningsnummer,
må ej vara ställd till innehavaren
eller eljest löpande; ej heller må
sparbanken träffa förbehåll, som skulle
medföra att betalning till annan än
rätt innehavare kunde av sparbanken
åberopas. I motboken skall intagas erinran
örn att överlåtelse bör till nye
1 Senaste lydelse, se beträffande 22 och 23 §§ 1943:217, beträffande 26 § 1937:364_samt beträffande
27 § 1944:188.
Kungl. Maj.ts proposition nr 269.
3
Gällande lydelse:
ägarens säkerhet anmälas hos sparbanken.
Har beträffande de insatta
medlens utbetalning förbehåll gjorts,
skall anteckning därom ske i motboken.
Vid motboken skola vara fogade
utdrag av denna lag och sparbankens
reglemente, i vad de avse förhållandet
mellan sparbanken och insättare.
Då medel å motboksräkning lyftas,
skall anteckning därom ske i motboken.
I fråga---särskilt stadgat.
26 §.
Sparbanks utlåningsrörelse---
sparbankens verksamhetsområde.
Sparbanks medel---än skul
debrev.
Lån må,---sparbankens fon
der.
Är lån,---avseende inskrän
kas.
Lån, för---en gång.
27 §.
Utan hinder---sagda tid.
Lån, som —--tio år.
Innan lån,---länet sökes.
Såsom säkerhet må godtagas allenast
inteckning i fastighet inom sparbankens
verksamhetsområde, vilken
är av beskaffenhet, som i 25 § sägs,
och ligger inom hälften av fastighetens
uppskattningsvärde. I fråga om
större städer eller delar av dem, så
ock eljest beträffande jordbruksfastigheter
må dock Konungens befallningsliavande,
efter sparbanksinspek
-
Föreslagen lydelse:
ägarens säkerhet anmälas hos sparbanken.
Har beträffande de insatta
medlens utbetalning förbehåll gjorts,
skall anteckning därom ske i motboken.
Vid motboken skola vara fogade
utdrag av denna lag och sparbankens
reglemente, i vad de avse förhållandet
mellan sparbanken och insättare.
Då medel som insatts i sparbank
lyftas, skall anteckning därom ske i
motboken.
I fråga---särskilt stadgat.
26 §.
Sparbanks utlåningsrörelse---
sparbankens verksamhetsområde.
Sparbanks medel---än skul
debrev.
Lån må,---sparbankens fon
der.
Är lån,---avseende inskrän
kas.
Lån, för---en gång.
Vad i tredje, fjärde och femte styckena
är stadgat skall ej gälla lån med
statlig garanti till den som avlagt
akademisk eller därmed jämförlig
examen.
27 §.
Utan hinder---sagda tid.
Lan, som---—- tio år.
Innan lån,----lånet sökes.
Såsom säkerhet må godtagas allenast
inteckning i fastighet inom sparbankens
verksamhetsområde, vilken
är av beskaffenhet, som i 25 § sägs,
och ligger inom hälften av fastighetens
uppskattningsvärde. I den män
Konungens befallningshavande, efter
sparbank sinspektionens hörande, det
medgiver, må dock inteckning inom
sex tiondelar av såväl taxeringsvär
-
4
Kungl. Majlis proposition nr 269.
Gällande lydelse:
tionens hörande, medgiva, att inteckning
inom sex tiondelar av såväl taxeringsvärdet
som uppskattningsvärdet
må godtagas såsom säkerhet; i taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet må
därvid icke i något fall inräknas värdet
av växande skog.
Sparbank skall---för upp
sägning.
Föreslagen lydelse:
det som uppskattningsvärdet godtagas
såsom säkerhet; i taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet må därvid icke
i något fall inräknas värdet av växande
skog.
Sparbank skall---för upp
sägning.
Denna lag träder i kraft, såvitt angår ändringarna i 26 och 27 §§, den 1 juli
1946 samt i övrigt den 1 januari 1947.
Utan hinder av eljest gällande bestämmelser må sparbank, som den 31
december 1946 är antagen till erkänd skatteförmedlingskassa, tillsvidare efter
nämnda dag driva inlåningsrörelse, förutom å motboksräkning, jämväl å
räkning för medel som sparbanken vid drivande av intressekontorsrörelse
mottager av fysisk person.
Kungl. Maj.ts proposition nr 269.
5
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911
(nr 74) om bankrörelse.
Härigenom förordnas, att 52 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Gällande lydelse:
52 §.
Varda penningar —--hos bo
laget.
En och samma insättares tillgodohavande
på så kallad sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning
må icke annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet
ökas utöver fyra tusen kronor; dock
gäde begränsningen ej om erkänd
skatt ef ör medling skås sas tillgodohavande.
Bankaktiebolag må icke ikläda
sig skyldighet att annorledes än
viss tid, minst en vecka, efter uppsägning
återbetala å sådan räkning
insatta medel; styrelsen dock lämnat
öppet att, då sådant prövas kunna
ske utan olägenhet, i särskilda fall
medgiva utbetalning utan avvaktan
på uppsägningstidens utgång. Insättning
å räkning, varom ovan sägs, antecknas
i motbok, som utlämnas till
räkningshavaren. Då medel å sådan
räkning lyftas, skall anteckning därom
göras i motboken. I fråga örn medel,
sorn bolaget mottager i egenskap
av erkänd skaftet ör med ling skassa,
vare dock utfärdande av motbok ej
erforderligt. Ej må bolaget träffa för
-
Föreslagen lydelse:
52 §.
Varda penningar---hos bo
laget.
En och samma insättares tillgodohavande
på så kallad sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning
må icke annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet
ökas utöver fyra tusen kronor. Bankaktiebolag
må icke ikläda sig skyldighet
att annorledes än viss tid,
minst en vecka, efter uppsägning återbetala
å sådan räkning insatta medel;
styrelsen dock lämnat öppet att,
då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,
i särskilda fall medgiva utbetalning
utan avvaktan på uppsägningstidens
utgång. Insättning å räkning,
varom ovan sägs, antecknas i
motbok, som utlämnas till räkningshavaren.
Då medel å sådan räkning
lyftas, skall anteckning därom göras
i motboken. Ej må bolaget träffa förbehåll,
som skulle medföra att betalning
till annan än rätt innehavare av
motboken kunde av bolaget åberopas.
1 Senaste lydelse se 1943: 216.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 269.
Gällande lydelse: Föreslagen lydelse:
behåll, som skulle medföra att betalning
till annan än rätt innehavare av
motbok kunde av bolaget åberopas.
I fråga---särskilt stadgat. I fråga---— särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.
I den mån erkänd skatteförmedlingskassa, enligt vad därom särskilt är
stadgat, äger driva verksamhet såsom sådan kassa jämväl efter den 31 december
1946, skall, såvitt angår nämnda verksamhet, 52 § i dess äldre lydelse
alltjämt äga tillämpning.
Kungl. Majlis proposition nr 269.
7
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 april
1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,
fråga om vissa ändringar i banklagstiftningen samt anför därvid följande.
I. Fråga örn ändring i lagen om sparbanker samt lagen om
bankrörelse i anledning av upphävandet av lagstiftningen
örn erkända skatteförmedlingskassor.
Genom förordningen den 30 april 1943 (nr 205) om erkända skatteförmedlingskassor
och förordningen samma dag (nr 206) örn utskyldsbetalning
genom erkända skatteförmedlingskassor, vilka författningar trädde i kraft
den 1 juli 1943, har möjlighet tillskapats för de skattskyldiga att genom
anslutning till erkänd skatteförmedlingskassa ernå en jämnare fördelning av
skattebördan på olika delar av året ävensom att i vissa fall erhålla anstånd
med betalning av utskylder. Jämväl annan betalningsförmedling än betalning
av skatter må ombesörjas av erkänd skatteförmedlingskassa. Vid tillkomsten
av berörda lagstiftning förutsattes, att sparbankerna i stor utsträckning skulle
antagas såsom dylika kassor. För att möjliggöra för sparbankerna att på ett
smidigt sätt medverka vid sådan betalningsförmedling, varom här är fråga,
vidtogos i samband med lagstiftningens genomförande vissa ändringar i 22
och 23 §§ sparbankslagen. Dessa ändringar äro upptagna i lagen den 30 april
1943 (nr 217) angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923
(nr 286) örn sparbanker. Jämväl denna lag trädde i kraft den 1 juli 1943.
Ändringarna gingo ut på att sparbank — som tidigare icke ägt driva annan
inlåningsrörelse än å motboksräkning — icke skulle vara skyldig att å motboksräkning
redovisa medel, som sparbanken mottoge i egenskap av erkänd
skatteförmedlingskassa.
I samband med tillkomsten av 1943 års lagstiftning örn erkända skatteförmedlingskassor
genomfördes vidare den ändringen i 52 § lagen örn bank
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 269.
rörelse, att den eljest föreskrivna begränsningen till 4 000 kronor i fråga örn
rätt att verkställa insättning på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning
upphävdes beträffande erkänd skatteförmedlingskassas tillgodohavande.
Vidare stadgades att utfärdandet av motbok ej vore erforderligt i fråga om
medel, som bankbolag mottoge i egenskap av erkänd skatteförmedlingskassa.
I det av 19 AA års uppbördsberedning framlagda betänkandet med förslag
till omläggning av uppbördsförfarandet (SOU 1945: 27) har föreslagits (jfr s.
139 o. f.), alt den särskilda''lagstiftningen örn erkända skatteförmedlingskassor
skulle upphöra att gälla från och med den 1 januari 1947. I anslutning
härtill har uppbördsberedningen framlagt förslag om att sparbankslagen
skulle ändras på så sätt, att 22 och 23 §§ ånyo erhölle den lydelse paragraferna
hade närmast före den 1 juli 1943. Enligt uppbördsberedningens förslag
skulle dessa ändringar i sparbankslagen träda i kraft den 1 januari 1947,
dock att 22 och 23 §§ i deras äldre lydelse skulle i fråga om skatteförmedlingskassa,
som den 31 december 1946 vöre erkänd, äga tillämpning till och med
mars månads utgång år 1947. Motsvarande ändringsförslag har framlagts
med avseende å 52 § lagen örn bankrörelse.
Under remissbehandlingen av uppbördsberedningens förslag har styrelsen
för svenska sparbanksföreningen framhållit, att de av uppbördsberedningen
föreslagna ändringar av 22 och 23 §§ sparbankslagen skulle medföra, att
sparbanker, som nu fungerade som erkända skatteförmedlingskassor och
efter uppbördsreformens genomförande önskade fortsätta att förmedla andra
betalningsuppdrag än skatter, bleve skyldiga att i denna verksamhet införa
motbokssystem. Till undvikande av detta och därmed av sparbanksföreningen
påtalade ogynnsamma konsekvenser med avseende å den betalningsförmedling
av ifrågavarande natur, som fortsättningsvis efter det nya uppbördssvstemets
ikraftträdande skulle kunna bedrivas av dessa sparbanker, hemställde
styrelsen, att alla sparbanker skulle i fortsättningen äga ombesörja
betalningsuppdrag för fysisk persons räkning utan användande av motbok.
Sparbanksinspektionen har i sitt yttrande över uppbördsberedningens förslag
till en början erinrat om att inspektionen i sitt år 1942 avgivna yttrande
över förslaget till lagstiftning om erkända skatteförmedlingskassor understrukit,
att sparbankernas motböcker icke endast utgjorde kontrollmedel utan
att motboksräkningen även karakteriserade begränsningen av sparbankernas
rörelse. Örn sparbankslagen skulle så ändras, att möjligheter skapades att
göra undantag från regeln att sparbank endast finge driva inlåning å motboksräkning,
måste starka garantier uppställas så att icke undantagsbestämmelsen
komme att missbrukas. Inspektionen hade för övrigt i sin verksamhet
redan med dåvarande lagstiftning påträffat fall, där man sökt kringgå bestämmelsen.
Den bästa kontrollen torde måhända kunna åstadkommas genom
att i sparbankslagen bereddes möjlighet att medgiva undantag från motboksregeln
dispensvägen. Inspektionen hade emellertid i sitt sistnämnda yttrande
ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke lösningen av denna fråga
borde kunna anstå någon tid i avvaktan på att andra aktuella sparbankslagstiftningsfrågor
gjordes till föremål för omprövning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 269. 9
Inspektionen har i sitt yttrande över uppbördsberedningens förslag vidare
anfört:
Det avsteg, som gjordes ifråga om motbokstvånget i samband med 1943 års
lagstiftning örn erkända skatteförmedlingskassor, innebar frihet från utfärdande
av motböcker för sparbank, som antagits till erkänd skatteförmedlingskassa.
Denna frihet avsåg emellertid endast insättningar för betalningsuppdrag,
i vilka jämväl erläggande av skatter ingingo. I den mån sålunda en
sparbank antingen ej är antagen till erkänd skatteförmedlingskassa eller för
viss person förmedlar betalningsuppdrag, vari erläggande av skatter ej ingår,
föreligger alltså skyldighet för densamma att utfärda motbok. Det av sparbanksföreningen
nu framlagda förslaget i anslutning till uppbördsreformens
genomförande innebär sålunda ett längre gående avsteg i fråga om motboksskyldigheten
än det som medgavs av statsmakterna i samband med lagstiftningen
om de erkända skatteförmedlingskassorna.
Med hänsyn till att motboksräkningen karakteriserar begränsningen av
sparbankernas rörelse förmenar inspektionen, att frågan örn motbokstvångets
upphävande ej bör lösas isolerad utan endast i samband med en utredning
örn sparbankernas rörelse överhuvud taget. I avvaktan på en sådan utredning
bör därför ej nu gällande undantag från huvudregeln utvidgas längre
än vad som är nödvändigt. I detta sammanhang får inspektionen erinra om
att 1945 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit anhållit, att en allmän revision
av sparbankslagen måtte igångsättas snarast. Inspektionen får för sin
del understryka vikten av att så sker.
Inspektionen finner emellertid uppbördsberedningens förslag i ovan nämnt
hänseende innebära en väl hård belastning för flertalet berörda sparbanker.
Det torde därför enligt inspektionens mening vara förenligt med billighet och
rättvisa, att de sparbanker, som vid tiden för det nya uppbördsförfarandets
ikraftträdande varit erkända såsom skatteförmedlingskassor och som önska
i fortsättningen bedriva intressekontorsrörelse, genom särskild övergångsbestämmelse
medgivas befrielse från utfärdande av motbok vid nämnda rörelses
utövande. En gränsdragning, som exaktare motsvarar gällande bestämmelser,
synes med hänsyn till den bortfallande skatteförmedlingen icke praktiskt
genomförbar.
Under åberopande av det nyss anförda har inspektionen tillstyrkt, att uppbördsberedningens
förslag till lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§
sparbankslagen lagfästes med undantag dock för övergångsbestämmelsen.
Nämnda bestämmelse borde erhålla den lydelsen, att lagen skulle träda i
kraft den 1 januari 1947 men att sparbank, som den 31 december 1946 vore
erkänd såsom skatteförmedlingskassa, icke skulle vara skyldig att vid drivande
av intressekontorsrörelse utfärda motbok för fysisk person. I
I proposition den 19 oktober 1945 (nr 370) med förslag till uppbörds
förordning, m. m. uttalade jag (s. 320), att uppbördsreformen, som enligt
förslaget skulle träda i kraft den 1 januari 1947, borde föranleda att lagstiftningen
örn erkända skatteförmedlingskassor upphävdes. Förslag örn upphävande
av denna lagstiftning kunde emellertid icke framläggas förrän vid
1946 års riksdag.
Sedan riksdagen i huvudsakliga delar bifallit de i propositionen framlagda
förslagen, har uppbördsförordning utfärdats den 31 december 1945 (nr 896).
10
Kungl. Majlis proposition nr 269.
Departements
chefen.
Vid anmälan förut denna dag av vissa författningsändringar, som sammanhänga
med uppbördsreformen, har jag tillstyrkt bland annat, att förordningen
den 30 april 1943 (nr 205) örn erkända skatteförmedlingskassor
och förordningen samma dag (nr 206) örn utskyldsbetalning genom erkända
skatteförmedlingskassor skulle upphöra att gälla från och med den 1 januari
1947, dock att författningarna alltjämt skulle äga tillämpning i fråga om betalning
av utskylder, med vilkas erläggande skattskyldig vid utgången av år
1946 åtnjöte anstånd. I anslutning härtill torde förslag nu böra framläggas
om sådan ändring av 22 § sparbankslagen, att bestämmelsen örn rätt för
sparbank att driva inlåningsrörelse å räkning för medel, som sparbank mottager
i egenskap av erkänd skatteförmedlingskassa, upphäves. Nämnda lagrum
bör alltså ånyo erhålla den lydelse lagrummet hade närmast före 1943
års lagändring. I samband härmed torde motsvarande ändringar böra vidtagas
i 23 § sparbankslagen. Ändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari
1947.
Sparbanksföreningen och sparbanksinspektionen ha framhållit, att skyldigheten
att utfärda motbok komme att bliva betungande i sådana fall, då
sparbank efter upphävandet av lagstiftningen om erkända skatteförmedlingskassor
önskade fortsätta intressekontorsrörelse avseende andra betalningsförmedlingar
än skatteinbetalning. Emellertid lärer det icke kunna ifrågakomma
att utan avvaktan på en blivande allmän översyn av sparbankslagstiftningen
helt uppgiva kravet på att motbok skall utfärdas i nyss angivna
fall. Däremot synes det med hänsyn till sparbankernas verksamhet —- och i avbidan på nyssnämnda översyn — skäligt att en övergångsbestämmelse
meddelas, enligt vilken sparbank, som den 31 december 1946 är antagen
till erkänd skatteförmedlingskassa, tillsvidare må driva inlåningsrörelse,
förutom å motboksräkning, jämväl å räkning för medel som sparbanken i
egenskap av intressekontor mottager av fysisk person.
Förslag torde jämväl böra framläggas örn sådan ändring av 52 § lagen om
bankrörelse, att paragrafen ånyo erhåller den lydelse som paragrafen hade
närmast före 1943 års lagändring. Även denna ändring bör träda i kraft den
1 januari 1947, dock att, i den mån erkänd skatteförmedlingskassa — enligt
vad därom särskilt är stadgat — äger driva verksamhet såsom sådan kassa
jämväl efter den 31 december 1946, 52 § i dess äldre lydelse alltjämt bör äga
tillämpning såvitt angår nämnda verksamhet. II.
II. Fråga om ändrade utlåningsbestämmelser för sparbanker
såvitt angår vissa lån med statlig garanti.
De huvudsakliga bestämmelserna rörande sparbanks utlåningsrörelse äro
upptagna i 26 § sparbankslagen. I denna paragraf föreskrives i första stycket,
att sparbanks utlåningsrörelse skall företrädesvis avse sparbankens verksamhetsområde,
och i andra stycket att sparbanks medel ej må utlämnas
såsom lån mot annat fordringsbevis än skuldebrev. Vidare stadgas i tredje
Kungl. Maj.ts proposition nr 269.
11
stycket bland annat, att lån må, då fråga ej är om lån till kommun eller
dylik samfällighet eller till annan sparbank, utlämnas allenast mot fullgod
säkerhet av pant eller borgen. Än vidare föreskrives i fjärde stycket att sparbank
skall — där lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet ej är i
egenskap av huvudgäldenär eller löftesman ansvarig, icke ställts att betalas
inom tre månader eller, där fråga är om lån, för vilket säkerheten utgöres
av inteckning i fast egendom, inom sex månader — förbehålla sig rätt att
uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall sagts.
Sådan uppsägningsrätt må icke av sparbanken i något avseende inskränkas.
Slutligen föreskrives i femte stycket, att lån, för vilket säkerheten utgöres av
borgen av annan än kommun eller dylik samfällighet, må utlämnas allenast
på viss tid och ej utestå längre än femton år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid
än ett år, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande
till den tid, för vilken lånet beviljats; dock må, där det med hänsyn
till lånets ändamål finnes påkallat, frihet från avbetalning kunna medgivas
under högst tre år efter lånets utlämnande. Oavsett vad om återbetalning
avtalas, skall sparbank enligt vad i fjärde stycket sägs förbehålla sig rätt att
uppsäga lånet till betalning på en gång.
I proposition den 8 mars 1946 (nr 190) har Kungl. Majit — på föredragning
av chefen för ecklesiastikdepartementet — för riksdagen framlagt förslag
rörande utlämnande av lån med statlig kreditgaranti åt den som avlagt
akademisk eller därmed jämförlig examen.
Enligt vad i proposition anförts rörande sistnämnda förslag, som är grundat
på ett av 1941 års befolkningsutredning framlagt betänkande örn akademikernas
amorteringsproblem, borde frågan om beredande av lämpliga amorteringsvillkor
för skuldsatta akademiker och vissa med dem jämställda nu
upptagas till prövning. I enlighet härmed föreslås i propositionen att — till
underlättande av möjligheterna för den, som avlagt akademisk eller därmed
jämförlig examen, att erhålla en planmässig och under lämplig tid pågående
amortering av studieskulden — lån med statlig garanti må utlämnas av vissa
kreditanstalter, däribland sparbanker. Sådant lån må enligt propositionen
erhållas utan borgen eller annan säkerhet. Ansökan om lån med statlig garanti
föreslås skola ingivas till vederbörande kreditanstalt; beviljandet av
lånet skall däremot ankomma på en av Kungl. Majit tillsatt nämnd. Denna
lånenämnd skall i samband med beviljande av lån meddela de föreskrifter
med avseende å lånebeloppets användning och amortering, som med hänsyn
till lånets ändamål och låntagarens förhållanden må anses lämpliga; dock att
därvid skall iakttagas, bland annat, alt lånet skall vara i sin helhet återbetalt
senast inom 15 år efter det lånet beviljats där ej på grund av särskilda omständigheter
längre amorteringstid anses böra bestämmas. För beviljat lån
med statlig garanti skall låntagaren utfärda skuldförbindelse. Ä lån av förevarande
slag skall utgå ränta enligt grunder, som fastställas av Kungl. Majit.
Den kreditanstalt, som utlämnar lån med statlig garanti, skall uppbära
amorteringarna å lånet samt övervaka, alt låntagare fullgör sina skyldig
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 269.
Departements
chefen.
heter i övrigt beträffande länet; i annat fall skall anmälan därom göras
hos lånenämnden. Lån med statlig garanti skall kunna enligt beslut av lånenämnden
uppsägas till betalning, där låntagaren befinnes ha genom oriktiga
uppgifter föranlett lånets beviljande eller låntagaren visar försumlighet i
fråga om betalningsskyldighetens fullgörande eller annorledes bryter mot
vad honom enligt skuldförbindelsen åligger, så ock eljest därest sådana förhållanden
inträffa, att låntagaren med hänsyn till syftet med lånet uppenbarligen
icke längre bör få tillgodonjuta lånet. Uppsägningen av lånet verkställes
av den kreditanstalt, som utlämnat lånet. Uppsagt belopp skall inbetalas
till kreditanstalten inom sex månader efter uppsägningen, såvida icke
lånenämnden på särskild ansökan medgiver lättnad häri. Därest låntagare
brister i fullgörandet av sina skyldigheter äger den kreditanstalt, som utlämnat
lånet, att hos staten påkalla inlösen av detsamma. I sådant fall skall
lånet överflyttas till postsparbanken.
Vidare må här omnämnas, att under remissbehandlingen av befolkningsutredningens
förenämnda förslag flera länsstyrelser ävensom styrelsen för
svenska sparbanksföreningen anfört, att förslagets genomförande förutsatte
vissa jämkningar av bestämmelserna i 26 § sparbankslagen. I anledning härav
yttrade chefen för ecklesiastikdepartementet vid anmälan av ifrågavarande
förslag, att frågan om de ändringar i sparbankslagen, som kunde föranledas
av förslaget, komme att anmälas i annat sammanhang.
Enligt det på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet framlagda
förslaget örn lån med statlig garanti åt den, som avlagt akademisk
eller därmed jämförlig examen, må sådana lån utlämnas av — förutom andra
kreditanstalter — sparbankerna. I anledning härav torde iill 26 § sparbankslagen
böra fogas ett tillägg, enligt vilket vad i paragrafen är stadgat angående
lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet är ansvarig, skall äga
tillämpning jämväl med avseende å lån med statlig garanti till den som avlagt
akademisk eller därmed jämförlig examen. III.
III. Fråga om utvidgad rätt för sparbankerna att bevilja
bundna lån.
Såsom framgår av det förut anförda gäller enligt 26 § fjärde stycket sparbankslagen,
att bundna lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom icke
må beviljas i annat fall än då kommun eller dylik samfällighet är ansvarig
för lånet.
Emellertid ha vissa undantagsbestämmelser i detta hänseende upptagits i
27 § samma lag. I sistnämnda lagrum föreskrives sålunda, att utan hinder
av bestämmelserna i 26 § sparbank må, där summan av insättamas behållning
och sparbankens fonder enligt senaste bokslut uppgår till minst fem
miljoner kronor, under närmare angivna villkor mot säkerhet av inteckning
i fast egendom utlämna lån, ställt på längre återbetalningstid än sex
Kungl. Maj.ts proposition nr 269.
13
månader, utan förbehåll om rätt att uppsäga lånet till återbetalning inom
sagda tid. Sådana lån få utlämnas högst till ett sammanlagt belopp motsvarande
30 procent av summan av insättarbehållning och fonder. Högst en
femtedel av nämnda belopp får ställas att förfalla under ett och samma år.
Återbetalningstiden är maximerad till tio år. Innan lån beviljas skall särskild
värdering verkställas beträffande fastighet, varå lån sökes. Såsom säkerhet
får godtagas endast inteckning i fastighet inom sparbankens verksamhetsområde,
liggande inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet lili annan
i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet
eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet,
vilken ej är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader,
icke må inräknas värdet av växande skog. Därjämte skall inteckningen
ligga inom hälften av fastighetens uppskattningsvärde. Vederbörande länsstyrelse
äger dock efter sparbanksinspektionens hörande i fråga örn större
städer eller delar av dem, så ock eljest beträffande jordbruksfastigheter medgiva,
att inteckning inom 60 procent av såväl taxeringsvärdet som uppskattningsvärdet
må godtagas såsom säkerhet; i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
må därvid i intet fall inräknas värdet av växande skog. Sparbank skall
förbehålla sig rätt att till betalning uppsäga lån varom nu är fråga, därest den
intecknäde fastigheten till följd av vanvård eller av annan anledning undergår
sådan värdeminskning, att säkerheten i märklig mån försvagas. Nedsättning
av fastighetens taxeringsvärde utgör icke i och för sig grund för uppsägning.
I
I proposition den 12 januari 1946 (nr 26) har förslag framlagts om utvidgad
rätt för stadshypoteksföreningarna att bevilja fasta lån och amorteringslån.
I fråga om innehållet i denna proposition må här omnämnas, att styrelsen
för konungariket Sveriges staclshypotekskassa i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställt, att inskränkningen i styrelsens rätt att medgiva höjning av utlåningsmaximum
från 50 till 60 procent av fastighets uppskattnings- eller taxeringsvärde
— vilken höjning enligt dittills gällande bestämmelser finge ske
endast i fråga om större städer eller vissa delar av dem — måtte helt borttagas.
Vid remissbehandlingen av berörda skrivelse framhöll svenska sparbanksföreningen,
att begränsningen till större städer eller delar av dem gällde
även för sparbankernas bundna lån. Den i 27 § sparbankslagen medgivna
dispensrätten hade av länsstyrelserna tillämpats på så sätt att dispens enligt
nämnda lag lämnats i de fall där stadshypoteksförening erhållit motsvarande
medgivande av stadshypotekskassans styrelse. Det vore enligt sparbanksföreningens
mening uppenbart att sparbankerna, örn stadshypoteksföreningarnas
kreditgivning finge utbyggas på föreslaget sätt, måste påyrka att även
sparbankernas rätt att lämna bundna inteckningslån i motsvarande mån utvidgades.
Sparbanksföreningen hemställde därför att, örn kassans framställning
helt eller delvis bifölles, däremot svarande ändring av 27 § sparbankslagen
samtidigt måtte vidtagas. Sparbanksinspektionen hemställde för sin del
att, därest stadshypotekskassans framställning bifölles, ändring samtidigt
måtte vidtagas i sparbankslagen för bevarande åt sparbankerna av en med
14
Kungl. Majlis proposition nr 269.
stadshypoteksföreningarna oförändrad likställighet med beaktande tillika, att
det ytterst måtte ankomma på Kungl. Majit att för både stadshypoteksföreningar
och sparbanker bestämma de orter, där belåning intill 60 procent av
fastighets såväl taxerings- som uppskattningsvärde finge äga rum. Även fullmäktige
i riksbanken ansågo det rimligt att vid bifall till framställningen
motsvarande möjlighet att höja belåningsgränsen, som föresloges beträffande
stadshypoteksföreningarna, bereddes sparbankerna. Sparbanksinspektionens
förslag, att det borde ankomma på Kungl. Majit att både för hypoteksföreningama
och sparbankerna bestämma de orter eller delar därav, där belåningen
intill den högre gränsen finge bedrivas, ävensom att fastställa de föreskrifter,
som bleve erforderliga, kunde fullmäktige däremot icke biträda. Enligt
fullmäktiges mening funnes icke tillräcklig anledning frångå det dittillsvarande
förfarandet. De direktiv, som lämnats i samband med tillkomsten av
den nu gällande sparbankslagen, nämligen att sparbankernas långivning borde
följa de principer, som tillämpades av stadshypoteksföreningarna, borde
emellertid ändras så att dispensmyndigheterna för sparbankerna d. v. s. länsstyrelserna
ej bleve beroende av det ortsurval, som stadshypotekskassan kunde
komma att göra för den utsträckta belåningsgränsen.
Vid framläggandet av nyssnämnda proposition nr 26 uttalade jag för egen
del i nu föreliggande fråga, att jag i likhet med fullmäktige i riksbanken fann
det rimligt, att motsvarande möjlighet att höja belåningsgränsen, som förordades
beträffande stadshypoteksföreningarna, även bereddes sparbankerna.
Jag uttalade vidare, att jag avsåge att anmäla förslag härom i samband med
framläggandet av det förslag till ändringar i sparbankslagen, som föranleddes
av uppbördsreformens genomförande. I anslutning härtill anförde jag även
att, därest begränsningen till större städer eller vissa delar av dem upphävdes
för såväl stadshypoteksföreningarna som sparbankerna, en ändring samtidigt
borde ske av de för sparbankernas långivning gällande direktiven. Efter genomförandet
av ifrågavarande ändringar med avseende å stadshypoteksföreningamas
utlåningsrörelse borde sålunda dispensmyndigheterna för sparbankerna,
d. v. s. länsstyrelserna —- som i enlighet med nämnda direktiv hittills
anpassat dispensgivningen för sparbankerna efter de medgivanden, som av
stadshypotekskassans styrelse lämnats stadshypoteksföreningarna — icke vidare
vara beroende av det ortsurval, som kassans styrelse kunde komma att
göra i fråga om stadshypoteksföreningarnas rätt att utsträcka belåningsgränsen.
I sitt utlåtande (nr 8) i anledning av propositionen nr 26 har bankoutskottetf
som tillstyrkte det i propositionen framlagda förslaget rörande ökad utlåningsrätt
för stadshypoteksföreningarna, tillika anfört att, därest riksdagen
bifölle det ifrågavarande förslaget, motsvarande möjlighet att höja belåningsgränsen
för bundna lån borde beredas sparbankerna. Då förslag i sådant avseende
torde komma att föreläggas riksdagen, saknade utskottet anledning
att i nämnda sammanhang närmare ingå på denna fråga.
I skrivelse den 20 mars 1946 (nr 76) har riksdagen anmält, att riksdagen
bifallit Kungl. Maj:ts proposition nr 26.
Kungl. Maj:ts proposition nr 269.
15
Under hänvisning till vad jag anfört i samband med framläggandet av det Departementsförut
omnämnda förslaget örn ökad utlåningsrält för stadshypoteksförening- chelenarna
tillstyrker jag, att den ändringen vidtages med avseende å sparbankernas
rätt att bevilja bundna inteckningslån, att sådana lån må beviljas intill
60 procent av fastighets taxerings- och uppskattningsvärde, oavsett om fastigheten
är belägen i större stad eller icke. Liksom hittills bör dock gälla, att
denna ökade utlåningsrätt får utnyttjas endast i den mån vederbörande länsstyrelse,
efter sparbanksinspektionens hörande, lämnat sitt medgivande härtill.
I nyssnämnda proposition nr 26 uttalade jag, att hypotekskassans styrelse
vid beviljande av dispens borde taga stor hänsyn till i vad mån taxeringsvärdena
å orten i fråga måste anses höga och påverkade av högt uppdrivna
försäljningspriser; avseende borde även fästas vid de olika samhällenas struktur
och i vad mån fastighetsvärdena kunde tänkas röna inverkan av försämrade
konjunkturer för mera betydande näringsföretag å orten. Dessa synpunkter
torde böra vara vägledande jämväl såvitt angår länsstyrelsernas dispensgivning.
Emellertid böra länsstyrelserna, såsom jag förut understrukit,
vid sin dispensgivning icke vara beroende av det ortsurval, som stadshypotekskassans
styrelse kan komma att göra med avseende å sladshypoteksföreningamas
rätt att utsträcka belåningsgränsen.
Den nu förordade utvidgningen av sparbankernas rätt att bevilja bundna
inteckningslån torde författningstekniskt böra genomföras genom en ändring
av 27 § sparbankslagen.
Departementschefens hemställan.
I enlighet nied vad i det föregående anförts ha inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 2S6) om sparbanker;
samt
2) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om
bankrörelse.
Departementschefen hemställer, att lagrådets utlåtande över nämnda båda
lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Erik Skiöld.
1 Av bilagan har här medtagits endast vissa delar av det under 1) omförmälda lagförslaget.
Bilagan är i övrigt lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 269.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
om sparbanker.
Härigenom förordnas, att 22, 23, 26 och 27 §§ lagen den 29 juni 1923 om
sparbanker1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Gällande lydelse: Föreslagen lydelse:
26 §.
Sparbanks utlåningsrörelse —--
sparbankens verksamhetsområde.
Sparbanks medel---än skul
debrev.
Lån må,---sparbankens fon
der.
Är lån,---avseende inskrän
kas.
Lån, för---en gång.
26 §.
Sparbanks utlåningsrörelse----
sparbankens verksamhetsområde.
Sparbanks medel---än skul
debrev.
Lån må,---sparbankens fon
der.
Är lån,---avseende inskrän
kas.
Lån, för---en gång.
Vad i denna paragraf är stadgat
angående lån, för vilket kommun eller
dylik samfällighet är ansvarig,
skall äga tillämpning jämväl med avseende
å lån med statlig garanti till
den som avlagt akademisk eller därmed
jämförlig examen.
Denna lag träder i kraft, såvitt angår ändringarna i 26 och 27 §§, den 1 juli
1946 samt i övrigt den 1 januari 1947.
Utan hinder av eljest gällande bestämmelser må sparbank, som den 31
december 1946 är antagen till erkänd skatteförmedlingskassa, tillsvidare efter
nämnda dag driva inlåningsrörelse, förutom å motboksräkning, jämväl å
räkning för medel som sparbanken i egenskap av intressekontor mottager av
fysisk person.
1 Senaste lydelse, se beträffande 22 och 23 §§ 1943:217, beträffande 26 § 1937:364 samt
beträffande 27 § 1944:188.
Kungl. Maj.ts proposition nr 269.
17
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 maj
1946.
Närvarande:
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,
Ekberg,
Santesson.
Enligt lagrådet den 4 maj 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll över
finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 12 april
1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till
1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker;
samt
2) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
örn bankrörelse.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av t. f. byråchefen i finansdepartementet hovrättsrådet H. V. Nitelius.
Lagrådet fann förslagen ej föranleda annan erinran än att innebörden av
det nya stycket i 26 § sparbankslagen skulle tydligare framgå, om där utsäges,
att vad i tredje, fjärde och femte styckena är stadgat ej skall gälla
lån, varom i förstnämnda stycke är fråga.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr É69.
''i
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 269.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.-t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 maj
1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,
lagrådets den 6 maj 1946 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 12
april 1946 remitterade förslagen till
1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker;
samt
2) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
örn bankrörelse.
Efter redogörelse för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden.
Lagrådets erinran mot avfattningen av 26 § sista stycket förslaget till lag
angående ändring i sparbankslagen torde böra iakttagas. Vidare torde en
redaktionell ändring böra göras i övergångsbestämmelsen i samma förslag.
Föredraganden hemställer härefter att de till lagrådet remitterade förslagen
till dels lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker
och dels lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911
(nr 74) örn bankrörelse — förstnämnda förslag ändrat på sätt förut anmärkts
— måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Folke Lyberg.
467724. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1946:412 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 a1 i texten