Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315)

30 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:270, Med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

1

Nr 270.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315);

given Stockholms slott den 10 maj 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 15 juni

1945 (nr 315).

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 270.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Förslag

till

Lag

om ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315).

Härigenom förordnas dels att tredje stycket av 56 § utlänningslagen den

15 juni 1945 skall upphöra att gälla, dels ock att 33, 49 och 50 §§ samma lag

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

33 §.

Finner länsstyrelse---av tillsyningsmannen.

Vid förhör---underrätta utlänningen.

över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas

om alla de omständigheter som kunna inverka å ärendets utgång. Utlänningen

och hans biträde äga taga del av den utredning som åberopas vid förhöret.

Ärende angående---strafftidens utgång.

49 §.

Äger utlänning---med beslutet.

Kan beslut---sådana föreskrifter.

Har den--- — till efterrättelse.

Finner på grund av föreskrift i denna lag den centrala utlänningsmyndigheten

eller länsstyrelse behov föreligga att hålla utlänning i förvar utöver en

månad, skall frågan därom inom sagda tid underställas Konungen. Ej må

någon kvarhållas utöver tre månader från det han togs i förvar, med mindre

Konungen efter utlänningsnämndens hörande prövar synnerliga skäl därtill

föreligga; och gäde av Konungen meddelat beslut om utlännings hållande i

förvar för varje gång ej längre än tre månader från beslutets dag.

50 §.

Konungen äger---motsvarande tillämpning.

I ärende, där utlänningsnämnden skall avgiva yttrande, äger nämnden hålla

förhör med utlänningen. Sådant förhör skall hållas, där nämnden har att

avgiva yttrande enligt 49 § sista stycket. Nämnden må ock uppdraga åt ledamot

av nämnden eller suppleant att hålla förhöret. Med avseende å förhöret

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

3

skola bestämmelserna i 33 § andra och tredje styckena äga motsvarande

tillämpning; vad där sägs örn länsstyrelse skall avse nämnden eller den, åt

vilken nämnden uppdragit att hålla förhöret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Hålles utlänning den 1 juli 1946 i förvar enligt beslut som meddelats av

Konungen enligt utlänningslagen, skall den tid, inom vilken frågan om hans

fortsatta kvarhållande i förvar skall ånyo prövas, räknas från dagen för

Konungens beslut.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 april 1946.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, fråga örn upphörande av lagen den 15 juni 1945 angående utlännings

omhändertagande i anstalt eller förläggning och anför följande.

(fällande bestämmelser.

Angående utlännings rätt att vistas här i riket och därmed sammanhängande

frågor gälla för närvarande utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315)

och lagen samma dag (nr 316) angående utlännings omhändertagande i anstalt

eller förläggning, den senare här kallad omhändertagandelagen. Båda

äro tidsbegränsade; utlänningslagen gäller t. o. m. den 30 juni 1947 och omhändertagandelagen

t. o. m. den 30 juni 1946. Emellertid behandlar utlänningslagen

sådana ämnen, som kunna antagas allt framgent komma att kräva

laglig reglering, varför den kan beräknas bli förlängd eller ersatt med liknande

bestämmelser. Omhändertagandelagen däremot upptager vissa bestämmelser

om frihetsberövande, som befunnits påkallade enbart till följd av de

av kriget skapade förhållandena och som ansetts icke böra bibehållas längre

än dessa förhållanden bestode.

Även i utlänningslagen finnas bestämmelser om frihetsberövande, men

dessa avse endast sådant provisoriskt frihetsberövande (tagande i förvar),

vilket kan företagas som en förberedelse till utlännings avlägsnande ur riket

genom någon av de tre procedurerna avvisning, förpassning eller utvisning.

Om anledning förekommer till utlännings avvisning, förpassning eller utvisning,

kan sålunda polismyndighet, länsstyrelse, statens utlänningskommission

eller Kungl. Majit i närmare angivna fall besluta, att utlänningen skall

tagas i förvar (20, 27, 32, 37 och 38 §§), och motsvarande gäller, därest

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270

5

beslut om avvisning, förpassning eller utvisning ej genast kan verkställas

(24, 30 och 36 §§). Åtgärdens provisoriska karaktär markeras genom bestämmelsen

i 49 § sista stycket därom att fråga om utlännings hållande i förvar

utöver en månad alltid skall underställas Kungl. Maj:t.

Genom tillkomsten av omhändertagandelagen år 1945 kompletterades bestämmelserna

om frihetsberövande i vissa hänseenden. Under krigsförhållandena

har varaktigt hinder ofta förelegat för verkställighet av beslut om avvisning,

förpassning eller utvisning, och det har därför varit nödvändigt att

tillämpa ett mera långvarigt frihetsberövande i de fall där vederbörande i

avvaktan på verkställigheten icke borde vistas på fri fot. Omhändertagandelagen

ersatte tidigare administrativa bestämmelser i detta ämne. Lagen ger

även möjlighet att omhändertaga utlänning som eljest med hänsyn till allmän

ordning och säkerhet eller annat statens intresse finnes icke böra vistas

på fri fot. Det mera långvariga frihetsberövande, som i dessa båda fall kan

ifrågakomma, benämnes i lagen omhändertagande (1 §). Även enligt denna

lag förekommer provisoriskt tagande i förvar i avvaktan på beslut i ärendet

(3 §).

Omhändertagandet sker i fångvårdsanstalt eller i särskild av utlänningskommissionen

anordnad förläggning. Beslut angående omhändertagande fattas

av Kungl. Majit eller, då fråga är örn omhändertagande i förläggning,

av utlänningskommissionen. Innan beslut meddelas, skall i regel utlänningsnämndens

yttrande inhämtas. I dessa ärenden kan förordnas örn förhör med

utlänningen, vilket hålles av utlänningsnämnden eller någon dess ledamot

eller suppleant, åt vilken nämnden uppdragit detta (4 och 5 §§).

Fråga om kvarhållande av utlänning, som omhändertagits, skall omprövas

inom fyra månader efter det vederbörande omhändertogs eller togs i förvar

och därefter senast var fjärde månad så länge han kvarhålles (7—9 §§).

Vid omprövning är utlänningsnämndens yttrande obligatoriskt, och detsamma

gäller förhör inför nämnden utom i vissa angivna undantagsfall.

Beträffande tagande i förvar gäller enligt lagen, att om åtgärden —- vare

sig den företagits enligt utlänningslagen eller enligt omhändertagandelagen —

i undantagsfall skulle sträcka sig över fyra månader, omprövning skall äga

rum på samma sätt som gäller för omhändertagande (10 §).

I 56 § tredje stycket utlänningslagen göres en hänvisning till omhändertagandelagen.

De båda första styckena av denna paragraf innehålla en fullmakt

för Kungl. Majit att i händelse av krig eller fara för krig eller där

sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter

prövas erforderligt meddela de särskilda bestämmelser, som må finnas nödiga

med avseende å bl. a. utlännings rätt att uppehålla sig i riket.

Beträffande tredje stycket uttalade första lagutskottet vid 1945 års riksdag,

att även efter det omhändertagandelagen upphört att gälla det borde

finnas klart lagstadgande, som reglerade utlännings hållande i förvar under

längre tid. Nämnda stycke borde då icke kvarstå oförändrat, utan erforderliga

bestämmelser, lämpade för normala tider, införas i själva utlänningslagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 270.

Den omfattning, vari omhändertagande i förläggning förekommit under

omhändertagandelagens hittillsvarande giltighetstid, framgår av följande uppställningar.

Antalet beslut om utlännings omhändertagande i förläggning utgjorde under

nedan angivna månader:

1945 juli.......... 61

» augusti......49

> september.... 83

» oktober...... 33

» november .... 44

> december .... 6

1946 januari...... 18

» februari...... 48 (varav 32 f. d. militärinternerade)

» mars........ 31 ( » 30 » > )

Antalet i förläggning omhändertagna utlänningar utgjorde:

1945 den 4 augusti.............................. 1 085

» »1 september........................... 846

> »6 oktober.............................. 340

» > 3 november............................ 251

» j, 1 december............................ 231

1946 » 5 januari.............................. lil

» »2 februari............................. 79

» » 16 » H9

» »9 mars................................ 112

> » 23 > 124

» »6 april................................ lil

Av de den 6 april 1946 i förläggning omhändertagna utlänningarna hade

35 vistats i förläggning mer än fyra månader, 49 en till fyra månader samt

30 kortare tid än en månad.

Framställning av utlänningskommissionen.

I skrivelse till Kungl. Majit den 15 januari 1946 anmälde statens utlänningskommission,

att kommissionen icke ansåge anledning föreligga att förlänga

omhändertagandelagens giltighetstid, och anförde därvid följande.

Ehuru utlänningsbeståndet ännu i sig rymde element, beträffande vilka av

säkerhetsskäl särskilda åtgärder måste förutsättas behöva ifrågakomma, syntes

omhändertagandet i förläggning som en form härför kunna så småningom

ersättas med ett system, där vederbörande utlännings rörelsefrihet

inskränktes till viss ort genom meddelandet av en begränsad visering eller,

där särskilda omständigheter skulle föranleda därtill, tillfälligt genom hans

tagande i förvar. Att frihetsberövande under längre tid icke längre erfordrades

sammanhängde med att möjligheterna för vederbörandes avlägsnande

ur riket blivit väsentligt större, allteftersom förhållandena ute i världen

blivit mera ordnade. Kommissionen ansåge sig därför nu kunna förorda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270-

i

omhändertagandeinstitutets upphävande i och med utgången av giltighetstiden

för den nu gällande lagen.

Kommissionen åberopade vidare lagutskottets förut omnämnda uttalande

örn att det även efter omhändertagandelagens bortfallande borde finnas klart

lagstadgande som reglerade utlännings hållande i förvar under längre tid.

Utlänningen borde sålunda erhålla säkerhet för att han vid regelbundet

återkommande tidpunkter bleve hörd och finge sitt ärende omprövat. Därest

omhändertagandelagen upphörde att gälla, borde därför enligt kommissionens

mening i utlänningslagen inarbetas bestämmelser angående omprövning,

motsvarande 7—9 §§ omhändertagandelagen.

Över utlänningskommissionens skrivelse inhämtades yttranden av socialstyrelsen,

utlänningsnämnden, fångvårdsstyrelsen, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Örebro,

Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län samt styrelsen för Sveriges

advokatsamfund. Yttrande från landsfogden i länet bifogades av länsstyrelserna

i Örebro och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län bifogade yttranden såväl av landsfogden i länet som av poliskammaren

och kriminalpolisintendenten i Göteborg. Av Överståthållarämbetet bifogades

yttranden av polismästaren och föreståndaren för kriminalpolisavdelningens

andra sektion i Stockholm.

Utlänningskommissionens förslag, att omhändertagandelagen

icke skall förlängas, tillstyrktes eller lämnades utan erinran i samtliga

remissyttranden utom de av utlänningsnämnden samt av länsstyrelsen

och landsfogden i Göteborgs och Bohus län avgivna.

Socialstyrelsen yttrade i denna fråga följande.

Utlänningskommissionen har anfört en särskild omständighet, på grund

av vilken nämnda frihetsberövande åtgärder icke längre vore erforderliga,

nämligen att möjligheterna för vederbörandes avlägsnande ur riket blivit

väsentligt större, allteftersom förhållandena ute i världen blivit mera ordnade.

Detta torde i viss utsträckning äga sin riktighet. De ifrågavarande möjligheterna

äro dock alltjämt i vissa fall vanskliga. Förhållandena äro ej så

stabiliserade, att icke politiskt flyktingskap fortfarande kan ge upphov till

komplikationer.

Oavsett att möjligheterna att avlägsna utlänning ur riket, där detta kan

vara önskvärt, alltjämt kunna vara osäkra, torde, som nyss antytts, utomordentliga

förhållanden av den art, som motiverat, att en utlänning i vissa

fall omhändertages på särskilt sätt, icke längre kunna anses vara för handen.

Införandet av omhändertagandeinstitutet för utlänningars vidkommande

har i och för sig betecknat ett avsteg från svenska rättsprinciper, och det

är angeläget, att eljest gällande svensk rättsordning blir giltig även på detta

område, när förhållandena icke längre påkalla en undantagslagstiftning.

Förfoganden, som innebära avvikelser från hävdvunna rättsliga principer,

kunna icke heller alldeles utan våda för rättsväsendet vidmakthållas längre

än som kan anses ovillkorligen nödvändigt. Man torde i vissa länder redan

lia haft erfarenhet av hur av krigsförhållanden betingade, frihetsinskränkande

undantagsbestämmelser utanför den normala rättsordningen alltför lätt

kunna komma afl mer eller mindre påverka rättssystemet och få en allmännare

och varaktigare giltighet än den från början avsedda.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 270.

Överståthållarämbetet gav uttryck åt liknande synpunkter och framhöll

därvid särskilt, att även om det alltjämt kunde tänkas uppkomma fall, då

mindre önskvärda element icke inom överskådlig tid kunde avlägsnas ur landet,

den politiska situationen syntes vara sådan, att dessa element kunde

kontrolleras på ett tillfredsställande sätt utan att omhändertagandeinstitutet

behövde komma till användning. Med hänsyn härtill och då det ur principiell

synpunkt vore önskvärt, att den personliga friheten icke inskränktes

mer än som vore oundgängligen erforderligt, ansåge sig Överståthållarämbetet

i likhet med utlänningskommissionen kunna förorda, att omhändertagandelagen

icke förlängdes.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län gjorde den reservationen, att det från allmän

synpunkt kunde ifrågasättas, huruvida icke möjligheter borde finnas att,

även om förutsättning för tagande i förvar enligt utlänningslagen icke förelåge,

kunna omhändertaga sådana utlänningar, som på grund av psykisk abnormitet

ur allmän ordnings- och säkerhetsssynpunkt borde omhändertagas

men på vilka sinnessjuklagen icke kunde tillämpas.

Ä andra sidan fann utlänningsnämnden övervägande skäl tala för att lagen

erhölle förlängd giltighet under ytterligare ett år eller till den 1 juli 1947.

Nämnden anförde härom följande.

Vad angår sammansättningen av de å de slutna förläggningarna omhändertagna

utlänningarna och orsakerna till deras internering torde böra framhållas,

att det stora flertalet utgöres av personer, vilka på grand av politisk

eller därmed jämförlig verksamhet i hemlandet som flyktingar lämnat detta

och under nu rådande förhållanden icke anse sig utan fara för sin säkerhet

kunna återvända dit. I dessa fall har med interneringen åsyftats att under

intemeringstiden möjliggöra närmare utredning om utlänningens verksamhet

i hemlandet och hans personliga förhållanden i allmänhet ävensom i

vissa fall att underlätta hans övervakning och förhindra ur svensk synpunkt

icke önskvärd verksamhet. Såsom särskilt skäl tillkommer i vissa fall utlänningens

genom upprepad lagföring ådagalagda kriminalitet. Ett mindre

antal internerade utgöres av utlänningar, vilka tidigare omhänderhafts på

öppna förläggningar men på grund av upprepade disciplinära förseelser av

mera svårartad beskaffenhet ansetts böra omhändertagas i sluten förläggning.

Såsom utlänningskommissionen framhållit sammanhänger frågan, huruvida

behov av den nuvarande lagstiftningens förlängning föreligger eller

icke, i hög grad med möjligheten att till respektive hemland återbörda utlänningar,

vilka ur svensk synpunkt icke äro önskvärda här i riket. Under

förutsättning av en icke alltför snäv tillämpning av den politiska asylrätten

finner nämnden osannolikt, att ett sådant återbördande kan slutföras under

det närmaste halvåret; redan den omständigheten, att under januari 1946 ett

ej obetydligt antal utlänningar som politiska flyktingar sökt sig hit till riket

talar häremot.

Uppenbart utesluter icke nu antydda förhållanden att omhändertagande

i sluten förläggning kan ersättas av andra former. Härvid ifrågakommer i

första hand omhändertagande i öppen förläggning. Kommissionen har ansett,

att genom vissa begränsningar i de omhändertagnas rörelsefrihet de

öppna förläggningarna skulle ur säkerhetssynpunkt kunna fylla samma uppgifter

som de hittillsvarande slutna förläggningarna. Till stöd för denna uppfattning

har framhållits, att även vid den öppna förläggningen utlänningens

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

9

rörelsefrihet torde kunna begränsas; ett överträdande av härom meddelat

förbud kan under vissa förutsättningar för utlänningen medföra straffpåföljd

(40 § utlänningslagen) eller i svårare fall omhändertagande i fångvårdsanstalt

eller avlägsnande ur riket. Mot den öppna förläggningen kan å

andra sidan erinras, att utlänningens intagande och kvarhållande å sådan

förläggning icke är underkastad de garantier, som ansetts böra gälla i fråga

om sluten förläggning. Frågan örn utlännings omhändertagande avgöres utan

utlänningsnämndens hörande och för hans kvarhållande gälla icke föreskrifterna

om förhör inför utlänningsnämnden. Denna anmärkning vinner givetvis

i styrka i den mån, såsom synes vara avsett, inskränkningarna i rörelsefriheten

skärpas och erhålla karaktären av ett frihetsberövande. Enligt

nämndens mening måste ett frihetsberövande anses föreligga i fall, då utlänningens

rörelsefrihet är begränsad till själva förläggningsområdet.

En annan tänkbar ersättning för omhändertagande i sluten förläggning är

utlänningens intagande i fångvårdsanstalt. Ett sådant intagande innebär uppenbart

en långt strängare reaktion än omhändertagande i sluten förläggning;

med hänsyn härtill bör det endast ifrågakomma i de undantagsfall,

då syftet icke kan vinnas på annat sätt. Ur denna synpunkt kan nämnden

icke frigöra sig från den farhågan, att ett genomförande av kommissionens

förslag kan leda till att intagande å fångvårdsanstalt kommer till användning

i större utsträckning än under nuvarande förhållanden, då alltid den

utvägen står öppen, att utlänningen omhändertages i sluten förläggning.

På de skäl, som nu framhållits, ställer sig nämnden tveksam till kommissionens

förslag, att omhändertagandelagen redan med utgången av juni månad

detta år skall förlora sin giltighet. Enligt kommissionens egen uppfattning,

som även nämnden delar, kunna bestämmelser motsvarande dem, som

i lagen nu upptagas angående omhändertagande i anstalt, icke för närvarande

undvaras. Mot att samtidigt med dessa bestämmelsers bibehållande den

mildare form av frihetsberövande, som omhändertagande i förläggning utgör,

helt sättes ur kraft, kan med visst fog riktas den anmärkningen, att

en sådan åtgärd icke är ägnad att skapa ökad rättssäkerhet för det klientel,

varom här är fråga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhöll, att i landet fortfarande

funnes ett tämligen stort och heterogent utlänningsbestånd och att möjligheterna

att ur riket avlägsna icke önskvärda utlänningar beträffande vissa

nationaliteter alltjämt vore synnerligen beskurna. Länsstyrelsen ställde sig

därför tveksam beträffande lämpligheten av att icke låta omhändertagandelagen

erhålla fortsatt giltighet under ännu någon tid. Även landsfogden i länet

ansåg det tveksamt, örn omhändertagandelagen borde upphävas inom så

kort tid som föreslagits.

Utlänningskommissionens förslag att i samband med omhändertagandelagens

upphörande i utlänningslagen inarbeta bestämmelser

angående omprövning inom viss tid av frågor om

utlänningens kvarhållande tillstyrktes genomgående i yttrandena. Socialstyrelsen

anförde därom följande.

Det kan icke bestridas, att .stundom fall kunna uppkomma, då det blir

nödvändigt att utsträcka tiden för ett provisoriskt omhändertagande längre

än som bör vara normalt. Svårigheter kunna t. ex. uppstå att verkställa

utvisning av en starkt kriminellt belastad utlänning, vars vistelse i frihet

kan vara ägnad att väcka allvarliga betänkligheter. I dylika undantagsfall

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

är det önskvärt, att garantier skapas för att utlänningens berättigade intresse

att få göra sina synpunkter i ärendet gällande tillgodoses. Bestämmelserna

i 7—9 §§ i omhändertagandelagen synas i dessa fall — efter den

omarbetning som erfordras på grund av den särskilda lagens upphörande —

skäligen motsvara de fordringar, som ur rättssäkerhetens synpunkt kunna

uppställas.

En ledamot av socialstyrelsen, t. f. byråchefen Richert, hade anmält avvikande

mening och uttalat, att utlänningslagen i samband med att omhändertagandelagen

upphörde att gälla borde ändras så, att den icke gåve bemyndigande

till frihetsberövande åtgärder, i den mån det ej gällde provisoriskt

tagande i förvar på kort tid. Örn så skedde, syntes det icke vara erforderligt

att i utlänningslagen inarbeta föreskrifter angående omprövning.

I två remissyttranden upptogs frågan om ändring av f u 11 m a k t s s t a riga

n d e t i 5G § utlänningslagen. Socialstyrelsen ifrågasatte, om några bestämmelser

utöver de båda första styckena i 5G § vore erforderliga. Styrelsen

sade sig därvid förutsätta, att åt dessa föreskrifter icke gåves en så vidsträckt

tolkning som skett under den nu gångna krigstiden. Den förutnämnde reservanten

i socialstyrelsen uttalade, att en omprövning av fullmaktsbestämmelsen

i detta sammanhang syntes vara önskvärd med hänsyn till flyktingpolitiken

i dess helhet.

Samma fråga berördes av styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som

yttrade:

I detta sammanhang vill styrelsen, under åberopande av de skäl, som anförts

i styrelsens den 16 februari 1945 avgivna yttrande över 1943 års utlänningssakkunnigas

betänkande,1 hemställa, att till övervägande upptages frågan,

huruvida fullmaktsstadgandet i 56 § utlänningslagen bör bibehållas. På

sätt även 1943 års utlänningssakkunniga antydde i sitt betänkande är det

mindre tilltalande, att i lagen gives uttryck för en politisk asylrätt men att

samtidigt möjlighet föreligger att i administrativ ordning sätta asylrätten ur

spel. Det kan enligt styrelsens mening starkt ifrågasättas, huruvida icke tiden

nu kan anses inne att göra reglerna örn asyl för politiska flyktingar till

föremål för en allmän översyn och att, sedan lagstiftaren bestämt sig för,

vilka regler därom som enligt svensk rätt böra gälla, upphäva nyssnämnda

fullmaktsstadgande i utlänningslagen. I varje fall bör det enligt styrelsens

mening icke ifrågakomma att vid inarbetande i utlänningslagen av de regler,

som av hänsyn till rättssäkerheten givits i omhändertagandelagen, bibehålla

någon rätt för Kungl. Maj:t att i administrativ ordning medgiva undantag

från dessa regler. Såsom första lagutskottet uttalat i sitt utlåtande nr 40 till

1945 års riksdag måste värdet av ett lagfästande förminskas, därest ett allmänt

fullmaktsstadgande sådant som i propositionen föreslagits (16 § omhäntagandelagen),

medgåve Kungl. Majit att utfärda från lagens regler avvikande

bestämmelser. Samma skäl talar enligt styrelsens mening mot varje form av

stadgande, som möjliggör beslut i administrativ ordning om undantag från

gällande lagbestämmelser.

Inom justitiedepartementet utarbetad promemoria.

I anledning av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet

övervägts, vilka ändringar i utlänningslagen som kunde anses behövliga för

1 Se proposition nr 259/45 s. 45.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

11

den händelse, att örn h ä ader t a mandela gen icke bleve förlängd efter den 30

juni 1946. Härom har utarbetats en den 14 mars 1946 dagtecknad promemoria

rörande frågan örn förlängning av giltighetstiden för lagen den 15

juni 1945 (nr 316) angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.

I promemorian framhålles, att svårigheter alltjämt kunde möta för verkställighet

av beslut om avvisning, förpassning eller utvisning. Till följd härav

kunde utlänning, som tagits i förvar i anslutning till ett sådant ärende, behöva

kvarhållas längre tid. Bleve omhändertagandelagen icke förlängd, vore

det därför från rättsskyddssynpunkt påkallat att i utlänningslagen införa

vissa bestämmelser angående omprövning av frågan om utlännings kvarhållande

i dylika fall, motsvarande dem som nu enligt omhändertagandelagen

gällde såväl vid omhändertagande som för tagande i förvar.

Bestämmelser angående omprövning av långvariga förvarsfall syntes enklast

kunna införas genom en komplettering av det i 49 § fjärde stycket intagna

stadgandet, att fråga örn utlännings hållande i förvar utöver en månad

skulle inom sagda tid underställas Kungl. Majit. Denna föreskrift medförde,

att Kungl. Majits uppmärksamhet fästes på fallet och att ingripande kunde

ske, om ärendet försenades. Därutöver syntes nu böra sättas ytterligare en

tidsgräns, utöver vilken kvarhållande icke finge fortfara utan att Kungl. Majit

efter särskild prövning funnit detta påkallat. Denna prövning syntes böra

äga rum inom tre månader efter det utlänningen togs i förvar. Den sålunda

föreslagna tiden kunde sägas för normala förhållanden vara utomordentligt

lång. Det vore dock icke rådligt att sätta den kortare. Skulle i något särskilt

fall tiden behöva utsträckas ytterligare, borde ny omprövning äga rum senast

inom tre månader. I dessa ärenden borde utlänningsnämndens yttrande obligatoriskt

inhämtas. Åtgärdens extraordinära natur syntes böra markeras genom

föreskrift att kvarhållande utöver tre månader skulle få äga rum endast

om synnerliga skäl därtill förelåge.

I promemorian erinras örn att enligt omhändertagandelagen vid omprövning

i regel skall hållas förhör med utlänningen inför utlänningsnämnden

eller inför någon dess ledamot eller suppleant, som nämnden därtill utsåge.

Undantag vore medgivet, örn förhör enligt omhändertagandelagen förut hållits

med vederbörande, örn han vistades i förläggning för utlänningar med

onormal sinnesbeskaffenhet eller örn han vore desertör. Även vid den omprövning,

som nu föresloges skola ske enligt utlänningslagen, borde, framhålles

det i promemorian, förhör hållas inför utlänningsnämnden, innan

denna avgåve sitt yttrande. Det syntes icke vara behövligt att stadga något

undantag härifrån.

Då några bestämmelser örn förhör inför utlänningsnämnden nu icke finnas

i utlänningslagen, föreslås i promemorian att reglerna i 33 § utlänningslagen

örn förhör inför länsstyrelse göras tillämpliga även på förhör inför

nämnden. Därjämte föreslås en komplettering av dessa regler. Det framhålles,

att bestämmelserna om förhör i 33 § andra och tredje styckena utlänningslagen

överensstämde nied omhändertagandelagens föreskrifter i samma ämne

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

utom dari, att förstnämnda lagrum saknade motsvarighet till bestämmelsen

i 5 § tredje stycket andra punkten omhändertagandelagen, att utlänningen

och hans biträde ägde taga del av den utredning, som åberopades

vid förhöret. Vid tillkomsten av denna bestämmelse anfördes betänkligheter

mot densamma, främst ur den synpunkten, att man icke borde röja förhållanden

som ägde samband med säkerhetstjänsten eller som eljest vore av

hemlig natur. Dessa betänkligheter ansågos dock icke väga så tungt som hänsynen

till utlänningens krav på rättssäkerhet, och numera syntes skälen mot

bestämmelsens införande ha förlorat i betydelse. På grund härav och då

anledning icke syntes föreligga att i detta hänseende handlägga förhör inför

länsstyrelse och utlänningsnämnd på olika sätt, föresloges en komplettering

i detta hänseende av tredje stycket i 33 §. Vad särskilt anginge förhör i

ärende om utvisning enligt 37 § (s. k. politisk utvisning), kunde en bestämmelse

om rätt för utlänningen att taga del av den utredning som åberopades

mot honom icke anses avse annat än sådana särskilda förhållanden som

rörde hans person. Örn de inrikes- eller utrikespolitiska hänsyn, måhända

av ömtålig art, som därjämte kunde komma i betraktande vid avgörande av

ett sådant ärende, vore det enligt sakens natur i allmänhet icke möjligt eller

lämpligt att förebringa utredning vid förhöret.

Vad härefter angår hänvisningen i 56 § tredje stycket till omhändertagandelagen

borde enligt promemorian uppmärksammas, huruvida det vore erforderligt

att med avseende å frihetsberövanden ersätta hänvisningen med en uttrycklig

begränsning av den fullmakt som genom första och andra styckena

lämnats Kungl. Majit. Någon sådan begränsning syntes dock icke behövas.

Ordalagen gåve i själva verket icke stöd för att Kungl. Majit skulle kunna

beröva utlänning friheten under andra förutsättningar än som förut angivits

i utlänningslagen.

Med anledning av vad advokatsamfundet anfört om politiska flyktingar

framhålles i promemorian, att asylrätten uppenbarligen måste respekteras

vid tillämpning av fullmaktsstadgandet i vad det i övrigt gåve Kungl. Majit

befogenhet att meddela särskilda bestämmelser. Sålunda finge utlänningen

icke vid avvisning, förpassning eller utvisning befordras till land varifrån

han flytt av politiska orsaker eller till land varest han kunde antagas icke

åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till förstnämnda land. I överensstämmelse

med vad som i prop. 259/1945 — i anslutning till ett tidigare uttalande

av chefen för socialdepartementet — framhölls av dåvarande chefen för

justitiedepartementet borde dock hinder icke anses möta mot att återsända

dem som i sin gärning utmanat den civiliserade världens samvete eller uppträtt

som förrädare mot sitt eget land. Även riksdagen hade givit sin anslutning

till att ett sådant undantag, betingat av rådande läge och begränsat därtill,

gjordes. Detta speciella avsteg finge alltså anses godtaget av statsmakterna.

I promemorian föreslås, att de ifrågavarande lagändringarna skola träda

i kraft den 1 juli 1946. Det framhålles som önskvärt, att till denna tidpunkt

antalet omhändertagna så långt möjligt nedbringades. I fråga om de utlänningar,

som emellertid ansåges böra kvarhållas efter den 30 juni 1946, borde

s. 13 Kontrollera mot PDF

/vung/. Maj:ts proposition nr 270.

13

dessförinnan anställas en individuell prövning av Kungl. Maj:t efter utlänningsnämndens

hörande. Om därvid fråga vore om utlänning, som skulle

avvisas, förpassas eller utvisas, men hinder mötte för verkställighet av sådan

åtgärd, borde det ankomma på Kungl. Majit att pröva, huruvida det vore

lämpligt, att utlänningen tills vidare vistades på fri fot. Örn det befunnes

oundgängligen nödvändigt att han fortfarande vore berövad friheten, syntes

Kungl. Majits beslut böra få det innehållet, att utlänningen med tillämpning

av utlänningslagen skulle i fortsättningen tagas »i förvar». Därmed överfördes

utlänningen från omhändertagandelagens tillämpningsområde till utlänningslagens.

I detta sammanhang kunde anmärkas, att det icke syntes möta

något hinder att anordna förvar enligt utlänningslagen i lika humana former

som omhändertagande i förläggning. Utlänning, som eljest med hänsyn till

allmän ordning och säkerhet eller annat statens intresse omhändertagits,

kunde icke kvarhållas sedan omhändertagandelagen upphört att gälla.

Om dessa anordningar vidtoges, kunde, framhålles det i promemorian,

övergångsbestämmelserna till lagändringarna inskränkas till en föreskrift om

att i nyssnämnda fall tiden för omprövning skulle räknas från Kungl. Majits

beslut örn att utlänningen skulle hållas i förvar.

I enlighet med vad sålunda anförts hade utarbetats ett förslag till lag om

ändring i utlänningslagen, vilket som bilaga fogats till promemorian.

Enligt lagförslaget skall till bestämmelsen i 49 § sista stycket utlänningslagen,

att fråga om utlännings hållande i förvar utöver en månad skall inom

samma tid underställas Kungl. Majit, fogas ett stadgande av innehåll att

ingen skall få kvarhållas utöver tre månader från det han togs i förvar, med

mindre Kungl. Majit efter utlänningsnämndens hörande prövar synnerliga

skäl därtill föreligga. Kungl. Majits beslut därom skall gälla tre månader

från beslutets dag.

Vidare föreslås, att till 50 § utlänningslagen fogas två nya stycken av följande

innehåll. I ärende, där utlänningsnämnden skall avgiva yttrande, skall

nämnden äga hålla förhör med utlänningen. Då nämnden skall avgiva yttrande

enligt 49 § sista stycket, skall sådant förhör vara obligatoriskt. Nämnden

skall kunna uppdraga åt ledamot av nämnden eller suppleant att hålla

förhöret. I övrigt skall örn förhöret gälla vad i 33 § andra och tredje styckena

utlänningslagen stadgas örn förhör inför länsstyrelse, dock att vad där

sägs örn länsstyrelse i stället skall gälla nämnden eller den, åt vilken nämnden

uppdragit att hålla förhöret.

Vidare föreslås ett tillägg till tredje stycket i 33 § av innehåll, att utlänningen

och hans biträde skola äga taga del av den utredning som vid förhöret

åberopas.

Slutligen föreslås upphävande av tredje stycket av 50 § utlänningslagen,

vari hänvisas till att med avseende å utlännings omhändertagande i anstalt

eller förläggning samt örn utlännings hållande i förvar under längre tid är

särskilt stadgat.

Enligt förslaget skola lagändringarna träda i kraft den 1 juli 1946. För

övergångstiden skall gälla, att örn utlänning nämnda dag hålles i förvar en
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

ligt beslut som meddelats av Kungl. Majit enligt utlänningslagen, så skall

den tid, inom vilken frågan om hans fortsatta kvarhållande skall ånyo prövas,

räknas från dagen för Kungl. Majits beslut.

Yttranden över justitiedepartementets promemoria.

Över den inom justitiedepartementet upprättade promemorian ha efter remiss

yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, utlänningskommissionen,

utlänningsnämnden, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro,

Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län, polismästarna i Stockholm,

Göteborg och Gävle, landsfogdarna i Stockholms, Göteborgs och Bohus,

Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län, föreståndaren för kriminalpolisavdelningens

i Stockholm andra sektion och kriminalpolisintendenten

i Göteborg ävensom av landsorganisationen, styrelsen för Sveriges

advokatsamfund samt föreningen Nordens centralstyrelse.

Jämväl i dessa yttranden tillstyrkes, med endast ett undantag, utlänningskommissionens

förslag att icke giva omhänd er tagandelagen fortsatt

giltighet.

Landsorganisationen yttrar i denna fråga:

Det vore visserligen förhastat att påstå, att de av kriget framkallade förhållandena

numera icke vore för handen. Det torde ännu dröja länge, innan

fullt fredsmässiga umgängesformer komma att prägla de mellanfolkliga förbindelserna.

Detta kan likväl icke vara ett skäl för vårt land att vidmakthålla

en lagstiftning, som tvingar oss att hålla här icke önskvärda utlänningar

i läger eller andra slutna anstalter utanför den egentliga fångvården.

Det bör under nuvarande förhållanden icke vara omöjligt att bli av med

här vistande utlänningar, som myndigheterna av ett eller annat skäl icke

finna önskvärda och som icke falla in under begreppet politiskt flyktingsskap,

då de enligt utlänningslagen äro tillförsäkrade asylrätt. Skulle det —

efter omhändertagandelagens eventuella upphävande — visa sig nödvändigt

att särskilt övervaka vissa utlänningar, torde detta såsom utlänningskommissionen

framhåller kunna ske i annan ordning än genom omhändertagande

i förläggning.

Föreningen Nordens centralstyrelse anför härom:

Det torde få anses överensstämma med svensk och nordisk rättsuppfattning

i allmänhet, att den personliga friheten icke kränkes i andra fall än

som är oundgängligen nödvändigt. Då ett bibehållande i fredstid av omhändertagandeinstitutet

är ägnat att ogynnsamt påverka denna rättsuppfattning,

tillstyrker centralstyrelsen, att omhändertagandelagens giltighetstid

icke förlänges. Därest emellertid så skulle ske, hemställer centralstyrelsen,

att undantag från lagen göres för medborgare från de övriga nordiska länderna,

enär i varje fall beträffande dessa länder icke lärer kunna anföras

politiska skäl för lagens bibehållande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — som i sitt förut omnämnda

yttrande över utlänningskommissionens framställning ställde sig tveksam till

förslaget att icke förlänga omhändertagandelagens giltighet — uttalar, att

såsom förhållandena numera utvecklat sig tillräcklig anledning icke syntes

föreligga att förlänga lagen efter den 30 juni 1946.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

15

Förslaget i denna del har avstyrkts endast av utlänningsnämnden, som hänvisar

till sitt förut återgivna yttrande och förordar lagens förlängning på

ännu ett år.

Utlänningskommissionen upptager till diskussion vissa i det föregående omnämnda

erinringar mot dess förslag. Sålunda anföres, att utlänningsnämnden

i sitt yttrande syntes hava utgått från den uppfattningen, att kommissionen

skulle ha för avsikt att i framtiden omhändertaga utlänningar, som behövde

stå under särskild kontroll, i öppna förläggningar, där utlänningarna

skulle vara underkastade betydande inskränkningar i sin frihet. Detta hade

emellertid icke varit kommissionens avsikt. I kommissionens skrivelse uttalades,

att tillräcklig kontroll över ifrågavarande utlänningar skulle vinnas, därest

deras rörelsefrihet inskränktes till viss ort. Kommissionens tanke hade varit,

att de berörda utlänningarna skulle få uppehållstillstånd för ett landsfiskalsdistrikt,

en mindre stad eller dylikt. Vidare hade länsstyrelsen i Kopparbergs

län ifrågasatt, huruvida icke möjligheter borde finnas att kunna

omhändertaga sådana utlänningar, som på grund av psykisk abnormitet ur

allmän ordnings- och säkerhetssynpunkt borde omhändertagas men på vilka

sinnessjuklagen icke kunde tillämpas. Med detta uttalande åsyftades förmodligen

sådana utländska psykopater, vilka för närvarande omhändertoges på

Säters utlänningsförläggning. Visserligen vållade dylika utlänningar myndigheterna

stora besvärligheter, men enligt kommissionens mening förelåge icke

tillräckligt starka skäl för att man skulle bibehålla en särskild form av frihetsberövande

för dessa personers del. De utländska psykopater, vilka tillätes

kvarstanna i landet, syntes böra behandlas på samma sätt som svenskar

av samma sinnesbeskaffenhet.

Även det i promemorian framlagda förslaget till ändringar i utlänningslagen

för det fall att omhändertagandelagen icke bleve förlängd

har i yttrandena överlag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Motsatt mening har uttalats endast av en ledamot av socialstyrelsen, t. f.

byråchefen Richert, som anfört följande. Vid omhändertagandelagens tillkomst

förutsattes, att sådana långvariga frihetsberövanden, som där avsåges

och som påkallat särskilda bestämmelser till skydd för rättssäkerheten, ej

borde ifrågakomma under fredstid. Det måste då vara oegentligt att, samtidigt

med att denna lag upphörde att gälla, införa i utlänningslagen bestämmelser

med avseende på långvariga frihetsberövanden, som motsvarade de

stadganden i omliändertagandelagen, vilka förutsatts icke längre skola vara

behövliga. Det syntes vara mycket olyckligt, att sådana avsteg från eljest gällande

svenska rättsprinciper införlivades med en lagstiftning, som vore avsedd

att vara mera permanent. Om, såsom föreslagits, bestämmelser angående

långvariga förvaringsfall nu infördes i utlänningslagen, skulle uppenbarligen

utlänningens hållande i fängslig! förvar förlora sin nuvarande principiella

karaktär av en blott provisorisk åtgärd. Utlänningsnämndens förslag, att omhändertagandelagen

skulle erhålla förlängd giltighet under ytterligare ett år,

vore att föredraga framför det remitterade förslaget. Riktigare syntes emellertid

vara afl nu upphäva den nämnda lagen och samtidigt tillse, all ullsin
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

ningslagen erhölle en sådan avfattning, att den över huvud icke gåve bemyndigande

till frihetsberövande åtgärder utanför den eljest gällande svenska

rättsordningen, i den mån det ej gällde ett provisoriskt tagande i förvar för

kort tid.

Dessa anmärkningar, som av samme ledamot anförts jämväl i anledning av

utlänningskommissionens framställning, ha upptagits till diskussion av styrelsen

för Sveriges advokatsamfund, som anför:

Dessa synpunkter äro utan tvivel synnerligen beaktansvärda, och i och

för sig vore det önskvärt, örn utlänningslagen kunde förlänas det innehåll

som av denna ledamot föreslagits. Man lärer emellertid, åtminstone tills

vidare, vara nödsakad att räkna med förekomsten av undantagsfall, där

tiden för ett provisoriskt omhändertagande måste kunna utsträckas utöver

den normala. Så länge dylika fall.kunna tänkas förekomma synes det vara

en fördel, att utlänningslagen innehåller bestämmelser, vilka å ena sidan

möjliggöra ett fortsatt frihetsberövande och å andra sidan skapa garantier

för att utlänningen med korta mellanrum får sin sak omprövad. Skulle utlänningslagen

få det innehåll, att frihetsberövande åtgärder icke finge vidtagas

annat än provisoriskt för en i lagen fixerad, kort tid, föreligger — så

länge fullmaktsstadgandet i 56 § bibehålies — enligt styrelsens mening ökad

risk för att Kungl. Majit, med begagnande av nämnda stadgande, anser sig

nödsakad att i administrativ ordning utfärda föreskrifter om frihetsberövande

utöver den i lagen angivna gränsen. Skulle å andra sidan fullmaktsstadgandet

upphävas eller få sådant innehåll, att dylika föreskrifter otvivelaktigt

icke kunde meddelas, kan måhända i stället befaras, att Kungl. Majit

i valet mellan att antingen försätta utlänningen på fri fot, ehuru kanske de

starkaste skäl talade däremot, eller att verkställa ett avvisnings-, förpassningseller

utvisningsbeslut, ehuru enligt utlänningslagen så icke borde ske, skulle

komma att välja det senare alternativet.

Styrelsen tillstyrker alltså, att bestämmelser om omprövning av frågor örn

utlännings kvarhållande inarbetas i utlänningslagen. Styrelsen vill emellertid

hemställa, att antingen nu eller i samband med frågan örn den nuvarande

utlänningslagens ersättande med permanent lagstiftning till övervägande upptages

spörsmålet, huruvida icke en förstärkning av rättsskyddet för utlänningar,

som tagits i förvar, kunde ernås genom att förlägga omprövningen

till de allmänna domstolarna, där ett dylikt ärende då borde behandlas såsom

en vanlig rättegång och göras till föremål för kontradiktorisk förhandling

mellan det allmännas representant, å ena sidan, samt utlänningen, utrustad

med sakkunnigt biträde, å den andra.

Mot det sätt, på vilket bestämmelser örn omprövning m. m. enligt det remitterade

förslaget inarbetats i utlänningslagen, har styrelsen intet att erinra.

Angående förslaget att i fall av långvarigt hinder för verkställighet av avvisning,

förpassning eller utvisning tillämpa utlänningslagens bestämmelser

om tagande i förvar erinrar fångvårdsstyrelsen om att sådan åtgärd

enligt 67 § utlänningskungörelsen skall verkställas å bl. a. statens fångvårdsanstalt.

Skulle av någon anledning förvarstiden i sådant fall bli av längre varaktighet,

syntes utlänningen, där det ej med hänsyn till samhällssäkerheten

eller av andra skäl befunnes olämpligt, böra överföras till öppen fångvårdsanstalt.

Erfarenheten från kolonien Ödevata, som under några år använts för

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

i förvar tågna utlänningar, visade att en sådan form för verkställande av

lörvarsåtgärd vore lämplig och lika human som omhändertagande i förläggning.

Styrelsen ville vidare framhålla, att i förvar tagna utlänningar brukade

vid sjukdomsfall överföras till kroppssjukhus eller sinnessjukavdelning

mom fångvården, där ej annan sjukhusvård befunnits böra eller kunna beredas.

De föreslagna bestämmelserna angående omprövning av långvariga

förvarsfall tillstyrkas i stort sett av utlänningskommissionen, som emellertid

föreslår vissa modifikationer och tillägg. Sålunda borde det enligt kommissionens

uppfattning vara tillräckligt, att frågan om utlännings kvarhållande

i förvar remitterades till utlänningsnämnden före utgången av den löpande

tremånadersperioden och att ärendet därefter fortast möjligt överlämnades

till Kungl. Maj:ts avgörande. Det syntes icke böra krävas, att Kungl. Majit

skulle fatta beslut om utlänningens kvarhållande i förvar före tremånadersperiodens

utgång, vid äventyr att utlänningen eljest måste frigivas. Ett stadgande

av sistnämnda innebörd skulle kunna medföra, att Kungl. Majit av

tidsskäl förhindrades att före ärendets avgörande låta införskaffa viss kompletterande

utredning, som enligt Kungl. Majits mening syntes önskvärd.

Aven kommissionens och utlänningsnämndens utredningsarbete skulle i vissa

fall behöva alltför mycket forceras, till nackdel såväl för det allmänna som

för den enskilde utlänningen, därest de mycket svårbedömbara fall, varom

har bleve fråga, oundgängligen skulle behöva överlämnas till Kungl. Majit

i så god tid, att konseljbeslut med säkerhet kunde beräknas föreligga före

tremånadersfristens utgång. Enligt omhändertagandelagen vore det tillräckligt,

att frågan om utlännings kvarhållande i förläggning eller förvar remitterades

till utlänningsnämnden före utgången av den nu stadgade fyramånadersfristen.

I fråga om den nu i fjärde stycket av 49 § utlänningslagen givna föreskriften

om underställning av frågor örn utlännings hållande i förvar utöver

en månad anför utlänningskommissionen, att enligt dess erfarenhet hos en

del länsstyrelser viss tvekan rådde, örn det ålåge länsstyrelsen eller kommissionen

att underställa Kungl. Majit ärendet i de fall, då länsstyrelsen eller

densamma underordnad lokal polismyndighet fattat förvarsbeslut men därefter

underställt kommissionen frågan, huru med utlänningen skulle förfaras.

Enligt kommissionens mening hade i dylika fall länsstyrelsen ansvaret

för att underställning av förvarsfrågan skedde i rätt tid. En annan tolkning

skulle för övrigt få föga rimliga konsekvenser, enär det i flera fall förekommit,

alt länsstyrelse först någon dag före enmånadsfristens utgång underställt

kommissionen fragan örn verkställighet av ett av kommissionen meddelat

avvisnings- eller förpassningsbeslut beträffande utlänning, som av länsstyrelsen

eller densamma underordnad polismyndighet tagits i förvar. I dy

lika fall kunde det av arbetstekniska skäl vara svårt för kommissionen att

i rätt tid få förvarsfrågan underställd Kungl. Majit. För undanröjande av

varje tveksamhet på denna viktiga punkt syntes det lämpligt, att i detta sammanhang

ett tillägg gjordes till förevarande lagstadgande, eventuellt i en tillBihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sand. Nr 270.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

lämpningsföreskrift av innehåll att ansvaret för att fråga om utlännings hållande

i förvar utöver en månad i rätt tid underställdes Kungl. Maj.t skulle

åvila kommissionen i de fall, då kommissionen meddelat förvarsbeslutet, och

i andra fall vederbörande länsstyrelse.

Utlänningskommissionen framhåller, att av den föreslagna lagtexten i fjärde

stycket av 49 § utlänningslagen icke framginge, vilken myndighet som skall

remittera frågan örn utlännings hållande i förvar utöver tre månader till utlänningsnämnden

och därefter överlämna ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande.

Under förutsättning att kommissionen genom Kungl. Maj:ts försorg

finge kännedom örn varje fall, i vilket länsstyrelse underställt Kungl. Majit

fråga örn utlännings hållande i förvar utöver en månad, vore kommissionen

beredd att taga ansvaret för att förvarsfallen före tremånadersfi istens utgång

remitterades till utlänningsnämnden och därefter fortast möjligt överlämnades

till Kungl. Majit. En sådan anordning syntes vara den lämpligaste

på grund av den nära kontakten mellan kommissionen och utlänningsnämnden.

Bestämmelse härom syntes böra intagas i utlänningslagen eller i kungörelsen

med föreskrifter i anledning av utlänningslagen. Innan remiss skedde

till utlänningsnämnden, komme kommissionen att i förevarande fall inhämta

yttrande såväl från den berörda länsstyrelsen som från föreståndaren tor

den fångvårdsanstalt, i vilken utlänningen vore intagen.

Angående de i förslaget särskilt med avseende å omprövningsfallen upptagna

reglerna örn förhör inför utlänningsnämnden anför utlännings kommissionen,

att det syntes vara en onödig omgång att hålla förhör varje gång

nämnden hade att avgiva yttrande i fråga örn utlännings hållande i förvar

utöver tre månader. Enligt kommissionens mening vore det tillräckligt att

föreskriva obligatoriskt förhör första gången ett dylikt ärende remitterades

till utlänningsnämnden. Vid senare omprövningar syntes det kunna överlämnas

åt kommissionen och utlänningsnämnden att avgöra, huruvida förhör

skulle hållas eller yttrande blott avgivas på grundval av det skriftliga

material, som förelåge i ärendet. Länsstyrelsen i Örebro län föreslår att, liksom

enligt omhändertagandelagen, förhör icke skall vara obligatoriskt, då

fråga är om utlänning, som är sinnessjuk eller eljest till sin sinnesbeskaflenhet

avviker från det normala, och läkare förklarat behov föreligga av hans

omhändertagande.

Utlänningskommissionen föreslår därjämte sådan ändring i utlänningslagen,

att kommissionen får rätt att förordna örn förhör inför utlänningsnämnden.

Enligt omhändertagandelagen hade kommissionen sådan befogenhet,

och även i andra ärenden hade kommissionen, utan direkt stöd i lag, i

samförstånd med nämnden påkallat förhör.

I fråga örn de närmare bestämmelserna angående förhörets verkställande

ifrågasätter länsstyrelsen i Södermanlands län en uttrycklig föreskrift om inskränkning

i rätten för utlänning och hans biträde att taga del av utredningen,

då så funnes påkallat av inrikes- eller utrikespolitiska hänsyn. En ledamot

av utlänningsnämnden, f. d. hovrättsrådet Nordenskiöld, anför att det i de

flesta fall troligen skulle möta stora svårigheter att, såsom i promemorian för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

19

utsatts, vid utredningen avskilja de inrikes- och utrikespolitiska hänsyn, som

kunde komma i betraktande vid ärendets avgörande. När detta ej vöre möjligt,

kunde det inträffa, alt dylika omständigheter måste bringas till vederbörandes

kännedom, vilket vöre betänkligt ur säkerhetssynpunkt.

I anslutning till promemorians förslag till ändring i 5 6 § utlänningslagen

understryker socialstyrelsen det i promemorian gjorda uttalandet,

att paragrafens ordalag i själva verket icke gåve stöd för att Kungl. Majit

skulle kunna beröva utlänning friheten under andra förutsättningar än som

förut angivits i utlänningslagen ävensom att asylrätten — med viss inskränkning,

som finge anses godtagen av statsmakterna — uppenbarligen måste

respekteras vid tillämpning av 1''ullmaktsstadgandet i vad det i övrigt gåve

Kungl. Majit befogenhet att meddela särskilda bestämmelser. Det vore enligt

socialstyrelsens uppfattning av betydelse, att denna restriktiva tolkningav

fullmaktsbestämmelsens innebörd bleve normgivande vid lagens tillämpning.

Den förutnämnde ledamoten av socialstyrelsen, t. f. byråchefen Richert,

förordar en omprövning av fullmaktsbestämmelsen och uttalar, att örn 56 §

upphävdes, Sveriges ställning mot påtryckningar utifrån skulle vara starkare.

Utlänningsnämnden uttalar, att den Kungl. Majit meddelade fullmakten i

56 § i törslaget formellt erhållit en vidare innebörd än som innefattades i lagrummet

i dess nuvarande lydelse jämfört med 16 § omhändertagandelagen.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund ifrågasätter riktigheten av det i promemorian

gjorda uttalandet, att ordalagen i fullmaktsstadgandet icke gåve

stöd för att Kungl. Majit skulle kunna beröva utlänning friheten under andra

förutsättningar än som förut angivits i utlänningslagen. Även örn denna tolkning

av ordalagen skulle vara riktig, ansåge styrelsen det önskvärt, att fullmaktsstadgandet

kompletterades med en bestämmelse, som klart utsade, att

den lämnade fullmakten icke innebure rätt för Kungl. Majit att under andra

förutsättningar än lagen angåve beröva utlänning friheten. Frågan örn fullmaktsstadgandets

bibehållande i övrigt vore måhända av beskaffenhet att

oöra upptagas till närmare övervägande först i samband med utlänningslagens

ersättande med ny lagstiftning.

Departementschefen.

De centrala lagbestämmelserna angående utlännings rätt alt vistas här i

riket och vad därmed äger samband återfinnas för närvarande i två författningar,

nämligen utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315) och lagen samma

dag (nr 316) angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning

(den senare kallad omhändertagandelagen). Båda lagarna äro tidsbegränsade,

i det att utlänningslagen gäller t. o. m. den 30 juni 1947 och

omhändertagandelagen t. o. m. den 30 juni 1946. Utlänningslagen är emellertid

såtillvida permanent lill sin natur, alt däri återfinnas sådana bestämmelser,

som kunna antagas allt framgent bliva behövliga, exempelvis de regler

enligt vilka utlänning må avlägsnas ur riket. Omhändertagandelagen däremot

innehåller sådana bestämmelser som påkallats av de extraordinära förhållan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘20 Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

delia under kriget, framför allt bestämmelser örn frihetsberövande under

längre tid.

Såsom förut nämnts har utlänningskommissionen ansett, att sistnämnda

förutsättning icke längre föreligger och att omhändertagandelagen ej bör erhålla

förlängd giltighet. Detta förslag har tillstyrkts i det övervägande flertalet

yttranden över kommissionens framställning. Även enligt min mening

bör en dylik lag icke förekomma annat än under exceptionella förhållanden.

Den bör därför nu upphöra att gälla.

Den viktigaste bestämmelsen i omhändertagandelagen är den i 1 § stadgade

rätten att under endera av två förutsättningar omhändertaga utlänning

i fångvårdsanstalt eller i särskild av utlänningskommissionen anordnad förläggning.

Den ena grunden för ett sådant ingripande är, att utlänningen skall

avlägsnas ur riket genom avvisning, förpassning eller utvisning, men att

hinder, som kan antagas bliva varaktigt, möter för verkställighet av åtgärden

och att utlänningen finnes icke böra vistas på fri fot i avvaktan därpå.

Den andra anledningen till omhändertagande är, att utlänning eljest nied

hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller annat statens intresse linnes

icke böra vistas på fri fot.

Enligt min mening bör ett frihetsberövande med den sistnämnda allmänt

hållna motiveringen icke vidare ifrågakomma. Däremot måste man trots krigets

avslutande ännu räkna med att varaktigt hinder av olika skäl kan möta

för verkställighet av beslut örn avvisning, förpassning eller utvisning. Därav

följer naturligtvis icke, att utlänningen måste vara berövad friheten i

avvaktan på att beslutet kan verkställas. I enstaka fall, t. ex. i fråga om starkt

asociala element, kunna emellertid mycket starka skäl tala för att vederbörande

hålles under mera effektiv uppsikt än som är möjligt endast genom

ett lokalt begränsa! uppehållstillstånd. Enbart för dessa fall synes emellertid

någon särskild form för omhändertagande icke behöva bibehållas. Enligt utlänningslagen

kan utlänning i de fall, som här avses, tagas »i förvar», och

detta förfarande bör framdeles kunna komma till användning även då

hindret för verkställighet av avvisning, förpassning eller utvisning undantagsvis

blir mera långvarigt. Självfallet bör utlänningen icke hållas i förvar annat

''än om det är strängt nödvändigt. Beträffande verkställigheten böra sådana

tillämpningsföreskrifter meddelas, att vederbörandes rörelsefrihet begränsas

endast så långt det är oundgängligen nödvändigt och att överhuvud taget ingripandet

sker i så humana former som möjligt. Att utlänningen intages i

fångvårdsanstalt behöver icke, såsom utlänningsnämnden antagit, i och för

sig innebära en strängare reaktion än omhändertagande i sluten förläggning.

Såsom fångvårdsstyrelsen uttalat kan det vara lämpligt att utlänning

intages i öppen fångvårdsanstalt. Ilan kan där få jämförelsevis stor frihet,

och även i övrigt kan förvaringen på dylik anstalt ordnas fullt lika humant

som en vistelse i förläggning.

I syfte att tillförsäkra utlänningar, som undantagsvis alltjämt måste hållas

i förvar någon tid, erforderligt rättsskydd torde vissa kompletteringar av utlänningslagen

vara erforderliga. Det förslag som i detta hänseende framlagts

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

21

i den inom justitiedepartementet upprättade promemorian har i allt väsentligt

blivit tillstyrkt i de däröver avgivna yttrandena och synes mig kunna

läggas till grund för lagstiftning.

1 ill en början böra i utlänningslagen införas bestämmelser angående omprövning

av mera långvariga förvarsfall. Redan nu gäller enligt 49 § utlänningslagen,

att utlänning icke må hållas i förvar iner än en månad utan att

frågan underställes Kungl. Majlis prövning. Någon bestämmelse som anger

bur länge Kungl. Majit må hålla utlänningen i förvar finnes däremot icke.

En sådan tidsfrist bör angivas, även om den icke kan göras ovillkorlig. I förslagets

syfte ligger att sätta denna tidsfrist så kort som möjligt, men såsom

i promemorian framhållits torde det dock icke vara rådligt att sätta den

kortare än till tre månader, räknat från det utlänningen togs i förvar. Ett

utsträckande av förvarstiden utöver denna gräns bör ifrågakomma endast i

undantagsfall, och detta synes, såsom i promemorian föreslagits, kunna i

lagtexten markeras genom en bestämmelse, att en dylik åtgärd må vidtagas

endast örn synnerliga skäl därtill prövas föreligga. Jämväl det beslut, som då

meddelas, bör gälla endast begränsad tid; begränsningen torde även i detta

fall kunna bestämmas till tre månader. Härav följer, att örn i något fall ett

oundgängligt behov skulle föreligga av mycket lång förvaring, frågan härom

kommer att omprövas av Kungl. Majit minst var tredje månad. Det bör dock

vara angeläget att undvika, att bestämmelsen om hållande i förvar tillämpas

för så lång tid. Om möjligt böra andra utvägar anlitas för att hålla den uppsikt

över vederbörande, som kan anses påkallad.

Som ett medel att utan frihetsberövande hålla en skärpt uppsikt över en

opålitlig utlänning har utlänningskommissionen pekat på möjligheten att bevilja

uppehållstillstånd, som gäller endast för viss ort, ett landsfiskalsdistrikt,

en mindre stad eller dylikt. I diskussionen ha uttalats farhagor för att denna

metod skulle tillämpas så strängt, att uppehållstillstånd beviljades endast

för området för en viss förläggning, och det har framhållits, att detta vore

liktydigt med frihetsberövande. Utlänningskommissionen har i sitt senast

avgivna yttrande tagit avstånd från denna tanke. Jag finner del uppenbart,

att uppehållstillstånd icke må erhålla en så snäv lokal begränsning som till

ett förläggningsområde.

Utlänningskommissionen bar föreslagit, att det skulle vara tillräckligt örn

ärendet remitteras till utlänningsnämnden före tremånaderstidens utgång.

Detta förslag kan jag emellertid icke biträda. Det är angeläget, att ärendets

behandling påskyndas i alla instanser, och då tiden i förslaget satts så lång

som till tre månader, har det tagits med i beräkningen, att ärendet skall passera

flera myndigheter.

Det av utlänningskommissionen väckta spörsmålet örn vilken myndighet,

som skall ansvara för att fråga örn utlännings hållande i förvar utöver en

månad i ridt tid underställes Kungl. Majit samt för att remiss till utlänningsnämnden

för förhör enligt de nu föreslagna bestämmelserna sker i god tid,

synes böra övervägas i samband med utfärdande av ändrade tillämpningsföreskrifter

lill lagen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Vid den prövning, som sålunda skall äga runi i långvariga förvarsfall, bör

— liksom nu i regel sker vid omprövning av omhändertagandefall — som ett

led i förfarandet ingå, att utlänningsnämnden håller förhör med utlänningen

och därefter avgiver yttrande i ärendet. Då utlänningslagen nu icke upptager

några regler örn förhör inför utlänningsnämnden, har i promemorian

föreslagits att bestämmelser härom intagas i 50 §. Detta förslag synes lämpligt.

Nämnden bör, såsom nu gäller enligt omhändertagandelagen och i promemorian

förordats, kunna uppdraga åt ledamot av nämnden eller suppleant

att hålla förhöret. I övrigt torde angående förhörets anordnande kunna hänvisas

till vad 33 § utlänningslagen stadgar örn förhör som i utvisningsärende

hålles inför länsstyrelse.

I promemorian och yttrandena däröver lia beträffande förhöret framför

allt diskuterats två frågor, nämligen dels örn förhör obligatoriskt skall hållas

i alla ärenden, som här avses, dels örn komplettering i visst hänseende

av reglerna om förhör i 33 § utlänningslagen. Vid omprövning av beslut rörande

omhändertagande må förhör för närvarande underlåtas i tre fall, nämligen

om förhör av detta slag förut hållits nied utlänningen, om han vistas i

förläggning för utlänningar, som äro sinnessjuka eller eljest till sin sinnesbeskaffenhet

avvika från det normala, och läkare vid förläggningen förklarat

behov föreligga av fortsatt vistelse i sådan förläggning, samt örn utlänningen

är desertör. I yttrandena har föreslagits att de håda förstnämnda undantagen

skulle bibehållas. Detta synes emellertid knappast påkallat. Som förut

framhållits böra långvariga förvaringsfall ifrågakomma ytterst sällan, och

det är angeläget att beslut om fortsatt frihetsberövande icke fattas utan att

vederbörande fått framlägga sina synpunkter. Vad angår sinnessjuka och

andra personer av onormal sinnesbeskaffenhet, som behöva anstaltsvård.

böra dessa icke tagas i förvar enligt utlänningslagen utan omhändertagas

enligt sinnessjuklagen. Jag finner således, att förhör i dessa ärenden bör vara

obligatoriskt.

Den andra frågan rörande förhörets anordnande gäller en olikhet, som nu

består mellan reglerna i 33 § utlänningslagen om förhör inför länsstyrelse

samt bestämmelserna i omhändertagandelagen örn förhör inför utlänningsnämnden.

I de senare bestämmelserna finnes en föreskrift, som saknas i de

förra, därom att utlänningen och hans biträde äga taga del av den utredning

som åberopas vid förhöret. I promemorian har föreslagits, att en föreskrift

av samma innehåll intages i 33 §. I ett par yttranden ha emellertid

uttalats betänkligheter mot att vid förhöret framlägga även material av politisk

art. Såsom framhållits i promemorian torde emellertid vid förhöret åberopas

endast utredning om sådana särskilda förhållanden, som röra utlänningens

person, och av dylik utredning bör han av principiella skäl få taga del. Vid

ärendets slutliga avgörande kunna dessutom politiska hänsyn komma i betraktande,

men det torde knappast förekomma, att vid förhör formlig utredning

därom förebringas. Jag finner därför riktigast att bibehålla förslaget i

denna del.

På sätt utlänningskommissionen föreslagit bör kommissionen såsom den

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

23

centrala utlänningsmvndigheten kunna vända sig till utlänningsnämnden

med anhållan om förhör i ärende, där kommissionen finner förhör behövligt.

Föreskrift härom kan lämpligen meddelas i administrativ ordning.

I promemorian har vidare föreslagits, att den i 56 § tredje stycket utlänningslagen

gjorda hänvisningen till omhändertagandelagen skall utgå i samband

med att den senare lagen upphör att gälla. 56 § innehåller i övrigt en

fullmakt för Kungl. Majit att i händelse av krig eller fara för krig eller där

sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas

erforderligt meddela de särskilda bestämmelser som må finnas nödiga i

fråga örn bland annat utlännings rätt att uppehålla sig i riket. Kungl. Majit

äger i dylikt fall i fråga örn utlännings avlägsnande ur riket förordna efter

omständigheterna.

När 56 § tredje stycket infördes, förutsattes att Kungl. Majit icke skulle

kunna i administrativ ordning meddela föreskrifter med avseende å utlännings

omhändertagande i anstalt eller förläggning eller hans hållande i förvar

under längre tid. Om, såsom föreslagits, hänvisningen nu bortfaller, skall

detta icke medföra någon förändring i fullmakten, vilken alltjämt skall vara

begränsad så som nyss angivits. Då såsom i promemorian uttalats och socialstyrelsen

understrukit, lagrummet icke enligt ordalagen ger Kungl. Majit någon

fullmakt att vidtaga frihetsberövande åtgärder, lärer någon särskild ändring

av lagrummet icke vara erforderlig för att markera detta.

I anslutning till fullmaktsbestämmelsen har i den remitterade promemorian

uttalats, att vid dess tillämpning asylrätten uppenbarligen måste respekteras.

Till detta uttalande, som understrukits i yttrandena över promemorian,

ansluter jag mig. Vid tillämpning av fullmaktsstadgandet bör sålunda utlänning,

som avlägsnas ur riket, icke befordras till land, varifrån han flytt av

politiska orsaker, eller till land, från vilket han kan antagas riskera att bli

återsänd till det förra landet. Vad nu sagts bör dock, såsom i promemorian

jämväl uttalats, icke kunna åberopas av dem som i sin gärning utmanat den

civiliserade världens samvete eller uppträtt som förrädare mot eget land.

Någon omprövning av fullmaktsstadgandets räckvidd i vidare mån än nu

sagts har jag icke funnit lämpligt att göra i detta sammanhang. Jag vill

framhålla, att ett tillfälle till översyn av utlänningslagens bestämmelser erbjudes

inom kort, då lagen gäller endast ännu elt år.

I fråga örn övergången till den nya ordningen ansluter jag mig till vad i

promemorian föreslagits. Enligt detta förslag skall tillses, att vid lagändringens

ikraftträdande den 1 juli 1946 inga omhändertagandefall återstå.

Beträffande sådana utlänningar, som i avvaktan på verkställighet av avvisning,

förpassning eller utvisning ej anses kunna få vistas på fri fot efter

nämnda dag, skall Kungl. Majit dessförinnan pröva, örn vederbörande bör

bållås i förvar enligt utlänningslagen. För sådana fall skall enligt förslaget

gälla den övergångsbestämmelsen, att tiden för omprövning av frågan örn utlänningens

fortsatta kvarhållande skall räknas från dagen för Kungl. Majits

nyssnämnda beslut.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 270.

I enlighet härmed har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

lag om ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

25

Bilaga.

Förslag:

till

Lag

örn ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315).

Härigenom förordnas dels att tredje stycket av 56 § utlänningslagen den

15 juni 1945 skall upphöra att gälla, dels ock att 33, 49 och 50 §§ samma lag

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

33 §.

Finner länsstyrelse — — -— av tillsyningsmannen.

Vid förhör — --underrätta utlänningen.

Över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas

örn alla de omständigheter som kunna inverka å ärendets utgång. Utlänningen

och hans biträde äga taga del av den utredning som åberopas vid förhöret.

Ärende angående —--strafftidens utgång.

49 §.

Ager utlänning---med beslutet.

Kan beslut---sådana föreskrifter.

Har den — — — till efterrättelse.

Finner på grund av föreskrift i denna lag den centrala utlänningsmyndigheten

eller länsstyrelse behov föreligga att hålla utlänning i förvar utöver en

månad, skall frågan därom inom sagda tid underställas Konungen. Ej må

någon kvarhållas utöver tre månader från det han togs i förvar, med mindre

Konungen efter utlänningsnämndens hörande prövar synnerliga skäl därtill

föreligga; och gäde av Konungen meddelat beslut örn utlännings hållande i

förvar högst tre månader från beslutets dag.

50 §.

Konungen äger — ---motsvarande tillämpning.

I ärende, där utlänningsnämnden skall avgiva yttrande, äger nämnden hålla

förhör med utlänningen. Nämnden må ock uppdraga åt ledamot av nämnden

eller suppleant att hålla förhöret. Med avseende å förhöret skola bestämmelserna

i 33 § andra och tredje styckena äga motsvarande tillämpning, och

skall vad där sägs örn länsstyrelse i stället gälla nämnden eller den, åt vilken

nämnden uppdragit att hålla förhöret.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

Det åligger nämnden att föranstalta om förhör enligt vad nu sagts i ärende,

där nämnden skall avgiva yttrande enligt 49 § fjärde stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.

Hålles utlänning den 1 juli 1946 i förvar enligt beslut som meddelats av

Konungen enligt utlänningslagen, skall den tid, inom vilken frågan örn hans

fortsatta lcvarhållande i förvar skall ånyo prövas, räknas från dagen för

Konungens beslut.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 270.

27

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 9 maj

1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 6 maj 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 26 april 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr

315).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn

Erik Hedfeldt.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

49 §.

Avfattningen av andra punkten i paragrafens sista stycke giver ej med

tydlighet vid handen, att — såsom meningen är — av Konungen meddelat

beslut örn utlännings kvarhållande i förvar utöver tre månader må förnyas.

En jämkning av ordalagen synes därför önskvärd.

Övergångs stadgan de t.

I övergångsstadgandet har icke upptagits någon föreskrift beträffande utlänningar,

som vid den nya lagens ikraftträdande äro omhändertagna enligt

omhändertagandelagen. Anledningen härtill är, såsom framgår av föredragande

departementschefens anförande, att det skall tillses, att vid ikraftträdandet

inga omhändertagandefall återstå. Departementschefen förutsätter

härvid, att beträffande sådana utlänningar, som i avvaktan på verkställighet

av avvisning, förpassning eller utvisning ej anses kunna få vistas på

fri fot efter nämnda tidpunkt, Kungl. Majit skall dessförinnan pröva, örn

vederbörande bör hållas i förvar enligt utlänningslagen. Det synes emellertid

oegentligt, att på detta sätt Kungl. Majit skall, innan lagändringen trätt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. May.ts proposition nr 270.

i kraft, förordna att personer, som omhändertagits med stöd av omhändertagandelagen,

skola hållas i förvar jämlikt utlänningslagen, låt vara att beslutet

skall träda i tillämpning först efter angivna tidpunkt. En mera tillfredsställande

ordning skulle vinnas, om i en särskild övergångsbestämmelse

stadgas, att därest utlänning vid lagens ikraftträdande är omhändertagen enligt

1 § första stycket första punkten omhändertagandelagen, han skall från

nämnda tid anses tagen i förvar enligt utlänningslagen, samt att såsom åtgärd

enligt förevarande lag skall anses motsvarande åtgärd, som vidtagits

med stöd av omhändertagandelagen. Härvid förutsättes, att Kungl. Maj :t före

lagens ikraftträdande företager en omprövning enligt omhändertagandelagen

beträffande alla de utlänningar, som nu äro omhändertagna.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 270.

29

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maid Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 maj 1916.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, lagrådets den 9 maj 1946 avgivna utlåtande över det till lagrådet

den 26 april 1946 remitterade förslaget till lag örn ändring i utlänningslagen

den 15 juni 1945 (nr 315).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

I fråga örn 49 § har lagrådet ifrågasatt sådan jämkning av ordalagen, att

det tydligare skulle framgå, att av Konungen meddelat beslut om utlännings

kvarhållande i förvar finge förnyas. I anledning härav torde i förslaget böra

utsägas, att sådant beslut för varje gång ej gäller längre än tre månader

från beslutets dag. Jag vill emellertid understryka, att befogenheten att förlänga

förvarsbeslut bör användas med den allra största återhållsamhet.

I 50 § ha vidtagits vissa redaktionella ändringar.

Den av lagrådet förordade utformningen av övergångsbestämmelsen bygger,

liksom det till lagrådet remitterade förslaget, på den tanken, att före

lagändringens ikraftträdande skulle anställas en individuell prövning i alla

återstående omhändertagandefall, varvid i fråga örn de utlänningar, som

icke ansåges kunna försättas på fri fot, Kungl. Majit skulle meddela beslut

om fortsatt kvarhållande. Den i 49 § föreslagna tiden för omprövning skulle

då kunna räknas från detta beslut. Enligt det remitterade förslaget skulle

Kungl. Maj:ts beslut grandas på utlänningslagen och gå ut på tagande i förvar;

enligt lagrådets mening borde beslutet hellre grundas på omhändertagandelagen

och rubriceras som fortsatt omhändertagande, vilket vid lagändringens

ikraftträdande skulle övergå till hållande i förvar. Skillnaden är uteslutande

formell. Emellertid förefaller det mig icke lämpligt att vid en tidpunkt

omedelbart innan omhändertagandelagen skall upphöra att gälla och

med tanke uteslutande på tiden därefter meddela nya lieslut örn att utlänning

alltjämt skall vara omhändertagen enligt sistnämnda lag. Det synes

vara redigare, att i Kungl. Maj:ts beslut, sorn ju enligt vad jag nämnt skall

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 270.

avse tiden efter den 1 juli, användes den form av frihetsberövande, som därefter

må tillämpas och som är stadgad i utlänningslagen, nämligen hållande

i förvar. På grund härav finner jag ej skäl föreslå någon ändring av

övergångsbestämmelsen.

Föredraganden hemställer, att det sålunda jämkade lagförslaget måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Mossier.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

461773

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:335 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar. s. 3 i texten
  2. 1LU 1946:45 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.-ts proposition med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 s. 27 i texten