Med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315)
30 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 28 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1946:270, Med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315)
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
1
Nr 270.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315);
given Stockholms slott den 10 maj 1946.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 15 juni
1945 (nr 315).
GUSTAF.
Herman Zetterberg.
Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 270.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
Förslag
till
Lag
om ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315).
Härigenom förordnas dels att tredje stycket av 56 § utlänningslagen den
15 juni 1945 skall upphöra att gälla, dels ock att 33, 49 och 50 §§ samma lag
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
33 §.
Finner länsstyrelse---av tillsyningsmannen.
Vid förhör---underrätta utlänningen.
över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas
om alla de omständigheter som kunna inverka å ärendets utgång. Utlänningen
och hans biträde äga taga del av den utredning som åberopas vid förhöret.
Ärende angående---strafftidens utgång.
49 §.
Äger utlänning---med beslutet.
Kan beslut---sådana föreskrifter.
Har den--- — till efterrättelse.
Finner på grund av föreskrift i denna lag den centrala utlänningsmyndigheten
eller länsstyrelse behov föreligga att hålla utlänning i förvar utöver en
månad, skall frågan därom inom sagda tid underställas Konungen. Ej må
någon kvarhållas utöver tre månader från det han togs i förvar, med mindre
Konungen efter utlänningsnämndens hörande prövar synnerliga skäl därtill
föreligga; och gäde av Konungen meddelat beslut om utlännings hållande i
förvar för varje gång ej längre än tre månader från beslutets dag.
50 §.
Konungen äger---motsvarande tillämpning.
I ärende, där utlänningsnämnden skall avgiva yttrande, äger nämnden hålla
förhör med utlänningen. Sådant förhör skall hållas, där nämnden har att
avgiva yttrande enligt 49 § sista stycket. Nämnden må ock uppdraga åt ledamot
av nämnden eller suppleant att hålla förhöret. Med avseende å förhöret
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
3
skola bestämmelserna i 33 § andra och tredje styckena äga motsvarande
tillämpning; vad där sägs örn länsstyrelse skall avse nämnden eller den, åt
vilken nämnden uppdragit att hålla förhöret.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.
Hålles utlänning den 1 juli 1946 i förvar enligt beslut som meddelats av
Konungen enligt utlänningslagen, skall den tid, inom vilken frågan om hans
fortsatta kvarhållande i förvar skall ånyo prövas, räknas från dagen för
Konungens beslut.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 april 1946.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, fråga örn upphörande av lagen den 15 juni 1945 angående utlännings
omhändertagande i anstalt eller förläggning och anför följande.
(fällande bestämmelser.
Angående utlännings rätt att vistas här i riket och därmed sammanhängande
frågor gälla för närvarande utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315)
och lagen samma dag (nr 316) angående utlännings omhändertagande i anstalt
eller förläggning, den senare här kallad omhändertagandelagen. Båda
äro tidsbegränsade; utlänningslagen gäller t. o. m. den 30 juni 1947 och omhändertagandelagen
t. o. m. den 30 juni 1946. Emellertid behandlar utlänningslagen
sådana ämnen, som kunna antagas allt framgent komma att kräva
laglig reglering, varför den kan beräknas bli förlängd eller ersatt med liknande
bestämmelser. Omhändertagandelagen däremot upptager vissa bestämmelser
om frihetsberövande, som befunnits påkallade enbart till följd av de
av kriget skapade förhållandena och som ansetts icke böra bibehållas längre
än dessa förhållanden bestode.
Även i utlänningslagen finnas bestämmelser om frihetsberövande, men
dessa avse endast sådant provisoriskt frihetsberövande (tagande i förvar),
vilket kan företagas som en förberedelse till utlännings avlägsnande ur riket
genom någon av de tre procedurerna avvisning, förpassning eller utvisning.
Om anledning förekommer till utlännings avvisning, förpassning eller utvisning,
kan sålunda polismyndighet, länsstyrelse, statens utlänningskommission
eller Kungl. Majit i närmare angivna fall besluta, att utlänningen skall
tagas i förvar (20, 27, 32, 37 och 38 §§), och motsvarande gäller, därest
Kungl. Maj:ts proposition nr 270
5
beslut om avvisning, förpassning eller utvisning ej genast kan verkställas
(24, 30 och 36 §§). Åtgärdens provisoriska karaktär markeras genom bestämmelsen
i 49 § sista stycket därom att fråga om utlännings hållande i förvar
utöver en månad alltid skall underställas Kungl. Maj:t.
Genom tillkomsten av omhändertagandelagen år 1945 kompletterades bestämmelserna
om frihetsberövande i vissa hänseenden. Under krigsförhållandena
har varaktigt hinder ofta förelegat för verkställighet av beslut om avvisning,
förpassning eller utvisning, och det har därför varit nödvändigt att
tillämpa ett mera långvarigt frihetsberövande i de fall där vederbörande i
avvaktan på verkställigheten icke borde vistas på fri fot. Omhändertagandelagen
ersatte tidigare administrativa bestämmelser i detta ämne. Lagen ger
även möjlighet att omhändertaga utlänning som eljest med hänsyn till allmän
ordning och säkerhet eller annat statens intresse finnes icke böra vistas
på fri fot. Det mera långvariga frihetsberövande, som i dessa båda fall kan
ifrågakomma, benämnes i lagen omhändertagande (1 §). Även enligt denna
lag förekommer provisoriskt tagande i förvar i avvaktan på beslut i ärendet
(3 §).
Omhändertagandet sker i fångvårdsanstalt eller i särskild av utlänningskommissionen
anordnad förläggning. Beslut angående omhändertagande fattas
av Kungl. Majit eller, då fråga är örn omhändertagande i förläggning,
av utlänningskommissionen. Innan beslut meddelas, skall i regel utlänningsnämndens
yttrande inhämtas. I dessa ärenden kan förordnas örn förhör med
utlänningen, vilket hålles av utlänningsnämnden eller någon dess ledamot
eller suppleant, åt vilken nämnden uppdragit detta (4 och 5 §§).
Fråga om kvarhållande av utlänning, som omhändertagits, skall omprövas
inom fyra månader efter det vederbörande omhändertogs eller togs i förvar
och därefter senast var fjärde månad så länge han kvarhålles (7—9 §§).
Vid omprövning är utlänningsnämndens yttrande obligatoriskt, och detsamma
gäller förhör inför nämnden utom i vissa angivna undantagsfall.
Beträffande tagande i förvar gäller enligt lagen, att om åtgärden —- vare
sig den företagits enligt utlänningslagen eller enligt omhändertagandelagen —
i undantagsfall skulle sträcka sig över fyra månader, omprövning skall äga
rum på samma sätt som gäller för omhändertagande (10 §).
I 56 § tredje stycket utlänningslagen göres en hänvisning till omhändertagandelagen.
De båda första styckena av denna paragraf innehålla en fullmakt
för Kungl. Majit att i händelse av krig eller fara för krig eller där
sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter
prövas erforderligt meddela de särskilda bestämmelser, som må finnas nödiga
med avseende å bl. a. utlännings rätt att uppehålla sig i riket.
Beträffande tredje stycket uttalade första lagutskottet vid 1945 års riksdag,
att även efter det omhändertagandelagen upphört att gälla det borde
finnas klart lagstadgande, som reglerade utlännings hållande i förvar under
längre tid. Nämnda stycke borde då icke kvarstå oförändrat, utan erforderliga
bestämmelser, lämpade för normala tider, införas i själva utlänningslagen.
6
Kungl. Majlis proposition nr 270.
Den omfattning, vari omhändertagande i förläggning förekommit under
omhändertagandelagens hittillsvarande giltighetstid, framgår av följande uppställningar.
Antalet beslut om utlännings omhändertagande i förläggning utgjorde under
nedan angivna månader:
1945 juli.......... 61
» augusti......49
> september.... 83
» oktober...... 33
» november .... 44
> december .... 6
1946 januari...... 18
» februari...... 48 (varav 32 f. d. militärinternerade)
» mars........ 31 ( » 30 » > )
Antalet i förläggning omhändertagna utlänningar utgjorde:
1945 den 4 augusti.............................. 1 085
» »1 september........................... 846
> »6 oktober.............................. 340
» > 3 november............................ 251
» j, 1 december............................ 231
1946 » 5 januari.............................. lil
» »2 februari............................. 79
» » 16 » H9
» »9 mars................................ 112
> » 23 > 124
» »6 april................................ lil
Av de den 6 april 1946 i förläggning omhändertagna utlänningarna hade
35 vistats i förläggning mer än fyra månader, 49 en till fyra månader samt
30 kortare tid än en månad.
Framställning av utlänningskommissionen.
I skrivelse till Kungl. Majit den 15 januari 1946 anmälde statens utlänningskommission,
att kommissionen icke ansåge anledning föreligga att förlänga
omhändertagandelagens giltighetstid, och anförde därvid följande.
Ehuru utlänningsbeståndet ännu i sig rymde element, beträffande vilka av
säkerhetsskäl särskilda åtgärder måste förutsättas behöva ifrågakomma, syntes
omhändertagandet i förläggning som en form härför kunna så småningom
ersättas med ett system, där vederbörande utlännings rörelsefrihet
inskränktes till viss ort genom meddelandet av en begränsad visering eller,
där särskilda omständigheter skulle föranleda därtill, tillfälligt genom hans
tagande i förvar. Att frihetsberövande under längre tid icke längre erfordrades
sammanhängde med att möjligheterna för vederbörandes avlägsnande
ur riket blivit väsentligt större, allteftersom förhållandena ute i världen
blivit mera ordnade. Kommissionen ansåge sig därför nu kunna förorda
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 270-
i
omhändertagandeinstitutets upphävande i och med utgången av giltighetstiden
för den nu gällande lagen.
Kommissionen åberopade vidare lagutskottets förut omnämnda uttalande
örn att det även efter omhändertagandelagens bortfallande borde finnas klart
lagstadgande som reglerade utlännings hållande i förvar under längre tid.
Utlänningen borde sålunda erhålla säkerhet för att han vid regelbundet
återkommande tidpunkter bleve hörd och finge sitt ärende omprövat. Därest
omhändertagandelagen upphörde att gälla, borde därför enligt kommissionens
mening i utlänningslagen inarbetas bestämmelser angående omprövning,
motsvarande 7—9 §§ omhändertagandelagen.
Över utlänningskommissionens skrivelse inhämtades yttranden av socialstyrelsen,
utlänningsnämnden, fångvårdsstyrelsen, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Örebro,
Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län samt styrelsen för Sveriges
advokatsamfund. Yttrande från landsfogden i länet bifogades av länsstyrelserna
i Örebro och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län bifogade yttranden såväl av landsfogden i länet som av poliskammaren
och kriminalpolisintendenten i Göteborg. Av Överståthållarämbetet bifogades
yttranden av polismästaren och föreståndaren för kriminalpolisavdelningens
andra sektion i Stockholm.
Utlänningskommissionens förslag, att omhändertagandelagen
icke skall förlängas, tillstyrktes eller lämnades utan erinran i samtliga
remissyttranden utom de av utlänningsnämnden samt av länsstyrelsen
och landsfogden i Göteborgs och Bohus län avgivna.
Socialstyrelsen yttrade i denna fråga följande.
Utlänningskommissionen har anfört en särskild omständighet, på grund
av vilken nämnda frihetsberövande åtgärder icke längre vore erforderliga,
nämligen att möjligheterna för vederbörandes avlägsnande ur riket blivit
väsentligt större, allteftersom förhållandena ute i världen blivit mera ordnade.
Detta torde i viss utsträckning äga sin riktighet. De ifrågavarande möjligheterna
äro dock alltjämt i vissa fall vanskliga. Förhållandena äro ej så
stabiliserade, att icke politiskt flyktingskap fortfarande kan ge upphov till
komplikationer.
Oavsett att möjligheterna att avlägsna utlänning ur riket, där detta kan
vara önskvärt, alltjämt kunna vara osäkra, torde, som nyss antytts, utomordentliga
förhållanden av den art, som motiverat, att en utlänning i vissa
fall omhändertages på särskilt sätt, icke längre kunna anses vara för handen.
Införandet av omhändertagandeinstitutet för utlänningars vidkommande
har i och för sig betecknat ett avsteg från svenska rättsprinciper, och det
är angeläget, att eljest gällande svensk rättsordning blir giltig även på detta
område, när förhållandena icke längre påkalla en undantagslagstiftning.
Förfoganden, som innebära avvikelser från hävdvunna rättsliga principer,
kunna icke heller alldeles utan våda för rättsväsendet vidmakthållas längre
än som kan anses ovillkorligen nödvändigt. Man torde i vissa länder redan
lia haft erfarenhet av hur av krigsförhållanden betingade, frihetsinskränkande
undantagsbestämmelser utanför den normala rättsordningen alltför lätt
kunna komma afl mer eller mindre påverka rättssystemet och få en allmännare
och varaktigare giltighet än den från början avsedda.
8
Kungl. Maj-.ts proposition nr 270.
Överståthållarämbetet gav uttryck åt liknande synpunkter och framhöll
därvid särskilt, att även om det alltjämt kunde tänkas uppkomma fall, då
mindre önskvärda element icke inom överskådlig tid kunde avlägsnas ur landet,
den politiska situationen syntes vara sådan, att dessa element kunde
kontrolleras på ett tillfredsställande sätt utan att omhändertagandeinstitutet
behövde komma till användning. Med hänsyn härtill och då det ur principiell
synpunkt vore önskvärt, att den personliga friheten icke inskränktes
mer än som vore oundgängligen erforderligt, ansåge sig Överståthållarämbetet
i likhet med utlänningskommissionen kunna förorda, att omhändertagandelagen
icke förlängdes.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län gjorde den reservationen, att det från allmän
synpunkt kunde ifrågasättas, huruvida icke möjligheter borde finnas att,
även om förutsättning för tagande i förvar enligt utlänningslagen icke förelåge,
kunna omhändertaga sådana utlänningar, som på grund av psykisk abnormitet
ur allmän ordnings- och säkerhetsssynpunkt borde omhändertagas
men på vilka sinnessjuklagen icke kunde tillämpas.
Ä andra sidan fann utlänningsnämnden övervägande skäl tala för att lagen
erhölle förlängd giltighet under ytterligare ett år eller till den 1 juli 1947.
Nämnden anförde härom följande.
Vad angår sammansättningen av de å de slutna förläggningarna omhändertagna
utlänningarna och orsakerna till deras internering torde böra framhållas,
att det stora flertalet utgöres av personer, vilka på grand av politisk
eller därmed jämförlig verksamhet i hemlandet som flyktingar lämnat detta
och under nu rådande förhållanden icke anse sig utan fara för sin säkerhet
kunna återvända dit. I dessa fall har med interneringen åsyftats att under
intemeringstiden möjliggöra närmare utredning om utlänningens verksamhet
i hemlandet och hans personliga förhållanden i allmänhet ävensom i
vissa fall att underlätta hans övervakning och förhindra ur svensk synpunkt
icke önskvärd verksamhet. Såsom särskilt skäl tillkommer i vissa fall utlänningens
genom upprepad lagföring ådagalagda kriminalitet. Ett mindre
antal internerade utgöres av utlänningar, vilka tidigare omhänderhafts på
öppna förläggningar men på grund av upprepade disciplinära förseelser av
mera svårartad beskaffenhet ansetts böra omhändertagas i sluten förläggning.
Såsom utlänningskommissionen framhållit sammanhänger frågan, huruvida
behov av den nuvarande lagstiftningens förlängning föreligger eller
icke, i hög grad med möjligheten att till respektive hemland återbörda utlänningar,
vilka ur svensk synpunkt icke äro önskvärda här i riket. Under
förutsättning av en icke alltför snäv tillämpning av den politiska asylrätten
finner nämnden osannolikt, att ett sådant återbördande kan slutföras under
det närmaste halvåret; redan den omständigheten, att under januari 1946 ett
ej obetydligt antal utlänningar som politiska flyktingar sökt sig hit till riket
talar häremot.
Uppenbart utesluter icke nu antydda förhållanden att omhändertagande
i sluten förläggning kan ersättas av andra former. Härvid ifrågakommer i
första hand omhändertagande i öppen förläggning. Kommissionen har ansett,
att genom vissa begränsningar i de omhändertagnas rörelsefrihet de
öppna förläggningarna skulle ur säkerhetssynpunkt kunna fylla samma uppgifter
som de hittillsvarande slutna förläggningarna. Till stöd för denna uppfattning
har framhållits, att även vid den öppna förläggningen utlänningens
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
9
rörelsefrihet torde kunna begränsas; ett överträdande av härom meddelat
förbud kan under vissa förutsättningar för utlänningen medföra straffpåföljd
(40 § utlänningslagen) eller i svårare fall omhändertagande i fångvårdsanstalt
eller avlägsnande ur riket. Mot den öppna förläggningen kan å
andra sidan erinras, att utlänningens intagande och kvarhållande å sådan
förläggning icke är underkastad de garantier, som ansetts böra gälla i fråga
om sluten förläggning. Frågan örn utlännings omhändertagande avgöres utan
utlänningsnämndens hörande och för hans kvarhållande gälla icke föreskrifterna
om förhör inför utlänningsnämnden. Denna anmärkning vinner givetvis
i styrka i den mån, såsom synes vara avsett, inskränkningarna i rörelsefriheten
skärpas och erhålla karaktären av ett frihetsberövande. Enligt
nämndens mening måste ett frihetsberövande anses föreligga i fall, då utlänningens
rörelsefrihet är begränsad till själva förläggningsområdet.
En annan tänkbar ersättning för omhändertagande i sluten förläggning är
utlänningens intagande i fångvårdsanstalt. Ett sådant intagande innebär uppenbart
en långt strängare reaktion än omhändertagande i sluten förläggning;
med hänsyn härtill bör det endast ifrågakomma i de undantagsfall,
då syftet icke kan vinnas på annat sätt. Ur denna synpunkt kan nämnden
icke frigöra sig från den farhågan, att ett genomförande av kommissionens
förslag kan leda till att intagande å fångvårdsanstalt kommer till användning
i större utsträckning än under nuvarande förhållanden, då alltid den
utvägen står öppen, att utlänningen omhändertages i sluten förläggning.
På de skäl, som nu framhållits, ställer sig nämnden tveksam till kommissionens
förslag, att omhändertagandelagen redan med utgången av juni månad
detta år skall förlora sin giltighet. Enligt kommissionens egen uppfattning,
som även nämnden delar, kunna bestämmelser motsvarande dem, som
i lagen nu upptagas angående omhändertagande i anstalt, icke för närvarande
undvaras. Mot att samtidigt med dessa bestämmelsers bibehållande den
mildare form av frihetsberövande, som omhändertagande i förläggning utgör,
helt sättes ur kraft, kan med visst fog riktas den anmärkningen, att
en sådan åtgärd icke är ägnad att skapa ökad rättssäkerhet för det klientel,
varom här är fråga.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhöll, att i landet fortfarande
funnes ett tämligen stort och heterogent utlänningsbestånd och att möjligheterna
att ur riket avlägsna icke önskvärda utlänningar beträffande vissa
nationaliteter alltjämt vore synnerligen beskurna. Länsstyrelsen ställde sig
därför tveksam beträffande lämpligheten av att icke låta omhändertagandelagen
erhålla fortsatt giltighet under ännu någon tid. Även landsfogden i länet
ansåg det tveksamt, örn omhändertagandelagen borde upphävas inom så
kort tid som föreslagits.
Utlänningskommissionens förslag att i samband med omhändertagandelagens
upphörande i utlänningslagen inarbeta bestämmelser
angående omprövning inom viss tid av frågor om
utlänningens kvarhållande tillstyrktes genomgående i yttrandena. Socialstyrelsen
anförde därom följande.
Det kan icke bestridas, att .stundom fall kunna uppkomma, då det blir
nödvändigt att utsträcka tiden för ett provisoriskt omhändertagande längre
än som bör vara normalt. Svårigheter kunna t. ex. uppstå att verkställa
utvisning av en starkt kriminellt belastad utlänning, vars vistelse i frihet
kan vara ägnad att väcka allvarliga betänkligheter. I dylika undantagsfall
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
är det önskvärt, att garantier skapas för att utlänningens berättigade intresse
att få göra sina synpunkter i ärendet gällande tillgodoses. Bestämmelserna
i 7—9 §§ i omhändertagandelagen synas i dessa fall — efter den
omarbetning som erfordras på grund av den särskilda lagens upphörande —
skäligen motsvara de fordringar, som ur rättssäkerhetens synpunkt kunna
uppställas.
En ledamot av socialstyrelsen, t. f. byråchefen Richert, hade anmält avvikande
mening och uttalat, att utlänningslagen i samband med att omhändertagandelagen
upphörde att gälla borde ändras så, att den icke gåve bemyndigande
till frihetsberövande åtgärder, i den mån det ej gällde provisoriskt
tagande i förvar på kort tid. Örn så skedde, syntes det icke vara erforderligt
att i utlänningslagen inarbeta föreskrifter angående omprövning.
I två remissyttranden upptogs frågan om ändring av f u 11 m a k t s s t a riga
n d e t i 5G § utlänningslagen. Socialstyrelsen ifrågasatte, om några bestämmelser
utöver de båda första styckena i 5G § vore erforderliga. Styrelsen
sade sig därvid förutsätta, att åt dessa föreskrifter icke gåves en så vidsträckt
tolkning som skett under den nu gångna krigstiden. Den förutnämnde reservanten
i socialstyrelsen uttalade, att en omprövning av fullmaktsbestämmelsen
i detta sammanhang syntes vara önskvärd med hänsyn till flyktingpolitiken
i dess helhet.
Samma fråga berördes av styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som
yttrade:
I detta sammanhang vill styrelsen, under åberopande av de skäl, som anförts
i styrelsens den 16 februari 1945 avgivna yttrande över 1943 års utlänningssakkunnigas
betänkande,1 hemställa, att till övervägande upptages frågan,
huruvida fullmaktsstadgandet i 56 § utlänningslagen bör bibehållas. På
sätt även 1943 års utlänningssakkunniga antydde i sitt betänkande är det
mindre tilltalande, att i lagen gives uttryck för en politisk asylrätt men att
samtidigt möjlighet föreligger att i administrativ ordning sätta asylrätten ur
spel. Det kan enligt styrelsens mening starkt ifrågasättas, huruvida icke tiden
nu kan anses inne att göra reglerna örn asyl för politiska flyktingar till
föremål för en allmän översyn och att, sedan lagstiftaren bestämt sig för,
vilka regler därom som enligt svensk rätt böra gälla, upphäva nyssnämnda
fullmaktsstadgande i utlänningslagen. I varje fall bör det enligt styrelsens
mening icke ifrågakomma att vid inarbetande i utlänningslagen av de regler,
som av hänsyn till rättssäkerheten givits i omhändertagandelagen, bibehålla
någon rätt för Kungl. Maj:t att i administrativ ordning medgiva undantag
från dessa regler. Såsom första lagutskottet uttalat i sitt utlåtande nr 40 till
1945 års riksdag måste värdet av ett lagfästande förminskas, därest ett allmänt
fullmaktsstadgande sådant som i propositionen föreslagits (16 § omhäntagandelagen),
medgåve Kungl. Majit att utfärda från lagens regler avvikande
bestämmelser. Samma skäl talar enligt styrelsens mening mot varje form av
stadgande, som möjliggör beslut i administrativ ordning om undantag från
gällande lagbestämmelser.
Inom justitiedepartementet utarbetad promemoria.
I anledning av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet
övervägts, vilka ändringar i utlänningslagen som kunde anses behövliga för
1 Se proposition nr 259/45 s. 45.
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
11
den händelse, att örn h ä ader t a mandela gen icke bleve förlängd efter den 30
juni 1946. Härom har utarbetats en den 14 mars 1946 dagtecknad promemoria
rörande frågan örn förlängning av giltighetstiden för lagen den 15
juni 1945 (nr 316) angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning.
I promemorian framhålles, att svårigheter alltjämt kunde möta för verkställighet
av beslut om avvisning, förpassning eller utvisning. Till följd härav
kunde utlänning, som tagits i förvar i anslutning till ett sådant ärende, behöva
kvarhållas längre tid. Bleve omhändertagandelagen icke förlängd, vore
det därför från rättsskyddssynpunkt påkallat att i utlänningslagen införa
vissa bestämmelser angående omprövning av frågan om utlännings kvarhållande
i dylika fall, motsvarande dem som nu enligt omhändertagandelagen
gällde såväl vid omhändertagande som för tagande i förvar.
Bestämmelser angående omprövning av långvariga förvarsfall syntes enklast
kunna införas genom en komplettering av det i 49 § fjärde stycket intagna
stadgandet, att fråga örn utlännings hållande i förvar utöver en månad
skulle inom sagda tid underställas Kungl. Majit. Denna föreskrift medförde,
att Kungl. Majits uppmärksamhet fästes på fallet och att ingripande kunde
ske, om ärendet försenades. Därutöver syntes nu böra sättas ytterligare en
tidsgräns, utöver vilken kvarhållande icke finge fortfara utan att Kungl. Majit
efter särskild prövning funnit detta påkallat. Denna prövning syntes böra
äga rum inom tre månader efter det utlänningen togs i förvar. Den sålunda
föreslagna tiden kunde sägas för normala förhållanden vara utomordentligt
lång. Det vore dock icke rådligt att sätta den kortare. Skulle i något särskilt
fall tiden behöva utsträckas ytterligare, borde ny omprövning äga rum senast
inom tre månader. I dessa ärenden borde utlänningsnämndens yttrande obligatoriskt
inhämtas. Åtgärdens extraordinära natur syntes böra markeras genom
föreskrift att kvarhållande utöver tre månader skulle få äga rum endast
om synnerliga skäl därtill förelåge.
I promemorian erinras örn att enligt omhändertagandelagen vid omprövning
i regel skall hållas förhör med utlänningen inför utlänningsnämnden
eller inför någon dess ledamot eller suppleant, som nämnden därtill utsåge.
Undantag vore medgivet, örn förhör enligt omhändertagandelagen förut hållits
med vederbörande, örn han vistades i förläggning för utlänningar med
onormal sinnesbeskaffenhet eller örn han vore desertör. Även vid den omprövning,
som nu föresloges skola ske enligt utlänningslagen, borde, framhålles
det i promemorian, förhör hållas inför utlänningsnämnden, innan
denna avgåve sitt yttrande. Det syntes icke vara behövligt att stadga något
undantag härifrån.
Då några bestämmelser örn förhör inför utlänningsnämnden nu icke finnas
i utlänningslagen, föreslås i promemorian att reglerna i 33 § utlänningslagen
örn förhör inför länsstyrelse göras tillämpliga även på förhör inför
nämnden. Därjämte föreslås en komplettering av dessa regler. Det framhålles,
att bestämmelserna om förhör i 33 § andra och tredje styckena utlänningslagen
överensstämde nied omhändertagandelagens föreskrifter i samma ämne
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
utom dari, att förstnämnda lagrum saknade motsvarighet till bestämmelsen
i 5 § tredje stycket andra punkten omhändertagandelagen, att utlänningen
och hans biträde ägde taga del av den utredning, som åberopades
vid förhöret. Vid tillkomsten av denna bestämmelse anfördes betänkligheter
mot densamma, främst ur den synpunkten, att man icke borde röja förhållanden
som ägde samband med säkerhetstjänsten eller som eljest vore av
hemlig natur. Dessa betänkligheter ansågos dock icke väga så tungt som hänsynen
till utlänningens krav på rättssäkerhet, och numera syntes skälen mot
bestämmelsens införande ha förlorat i betydelse. På grund härav och då
anledning icke syntes föreligga att i detta hänseende handlägga förhör inför
länsstyrelse och utlänningsnämnd på olika sätt, föresloges en komplettering
i detta hänseende av tredje stycket i 33 §. Vad särskilt anginge förhör i
ärende om utvisning enligt 37 § (s. k. politisk utvisning), kunde en bestämmelse
om rätt för utlänningen att taga del av den utredning som åberopades
mot honom icke anses avse annat än sådana särskilda förhållanden som
rörde hans person. Örn de inrikes- eller utrikespolitiska hänsyn, måhända
av ömtålig art, som därjämte kunde komma i betraktande vid avgörande av
ett sådant ärende, vore det enligt sakens natur i allmänhet icke möjligt eller
lämpligt att förebringa utredning vid förhöret.
Vad härefter angår hänvisningen i 56 § tredje stycket till omhändertagandelagen
borde enligt promemorian uppmärksammas, huruvida det vore erforderligt
att med avseende å frihetsberövanden ersätta hänvisningen med en uttrycklig
begränsning av den fullmakt som genom första och andra styckena
lämnats Kungl. Majit. Någon sådan begränsning syntes dock icke behövas.
Ordalagen gåve i själva verket icke stöd för att Kungl. Majit skulle kunna
beröva utlänning friheten under andra förutsättningar än som förut angivits
i utlänningslagen.
Med anledning av vad advokatsamfundet anfört om politiska flyktingar
framhålles i promemorian, att asylrätten uppenbarligen måste respekteras
vid tillämpning av fullmaktsstadgandet i vad det i övrigt gåve Kungl. Majit
befogenhet att meddela särskilda bestämmelser. Sålunda finge utlänningen
icke vid avvisning, förpassning eller utvisning befordras till land varifrån
han flytt av politiska orsaker eller till land varest han kunde antagas icke
åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till förstnämnda land. I överensstämmelse
med vad som i prop. 259/1945 — i anslutning till ett tidigare uttalande
av chefen för socialdepartementet — framhölls av dåvarande chefen för
justitiedepartementet borde dock hinder icke anses möta mot att återsända
dem som i sin gärning utmanat den civiliserade världens samvete eller uppträtt
som förrädare mot sitt eget land. Även riksdagen hade givit sin anslutning
till att ett sådant undantag, betingat av rådande läge och begränsat därtill,
gjordes. Detta speciella avsteg finge alltså anses godtaget av statsmakterna.
I promemorian föreslås, att de ifrågavarande lagändringarna skola träda
i kraft den 1 juli 1946. Det framhålles som önskvärt, att till denna tidpunkt
antalet omhändertagna så långt möjligt nedbringades. I fråga om de utlänningar,
som emellertid ansåges böra kvarhållas efter den 30 juni 1946, borde
/vung/. Maj:ts proposition nr 270.
13
dessförinnan anställas en individuell prövning av Kungl. Maj:t efter utlänningsnämndens
hörande. Om därvid fråga vore om utlänning, som skulle
avvisas, förpassas eller utvisas, men hinder mötte för verkställighet av sådan
åtgärd, borde det ankomma på Kungl. Majit att pröva, huruvida det vore
lämpligt, att utlänningen tills vidare vistades på fri fot. Örn det befunnes
oundgängligen nödvändigt att han fortfarande vore berövad friheten, syntes
Kungl. Majits beslut böra få det innehållet, att utlänningen med tillämpning
av utlänningslagen skulle i fortsättningen tagas »i förvar». Därmed överfördes
utlänningen från omhändertagandelagens tillämpningsområde till utlänningslagens.
I detta sammanhang kunde anmärkas, att det icke syntes möta
något hinder att anordna förvar enligt utlänningslagen i lika humana former
som omhändertagande i förläggning. Utlänning, som eljest med hänsyn till
allmän ordning och säkerhet eller annat statens intresse omhändertagits,
kunde icke kvarhållas sedan omhändertagandelagen upphört att gälla.
Om dessa anordningar vidtoges, kunde, framhålles det i promemorian,
övergångsbestämmelserna till lagändringarna inskränkas till en föreskrift om
att i nyssnämnda fall tiden för omprövning skulle räknas från Kungl. Majits
beslut örn att utlänningen skulle hållas i förvar.
I enlighet med vad sålunda anförts hade utarbetats ett förslag till lag om
ändring i utlänningslagen, vilket som bilaga fogats till promemorian.
Enligt lagförslaget skall till bestämmelsen i 49 § sista stycket utlänningslagen,
att fråga om utlännings hållande i förvar utöver en månad skall inom
samma tid underställas Kungl. Majit, fogas ett stadgande av innehåll att
ingen skall få kvarhållas utöver tre månader från det han togs i förvar, med
mindre Kungl. Majit efter utlänningsnämndens hörande prövar synnerliga
skäl därtill föreligga. Kungl. Majits beslut därom skall gälla tre månader
från beslutets dag.
Vidare föreslås, att till 50 § utlänningslagen fogas två nya stycken av följande
innehåll. I ärende, där utlänningsnämnden skall avgiva yttrande, skall
nämnden äga hålla förhör med utlänningen. Då nämnden skall avgiva yttrande
enligt 49 § sista stycket, skall sådant förhör vara obligatoriskt. Nämnden
skall kunna uppdraga åt ledamot av nämnden eller suppleant att hålla
förhöret. I övrigt skall örn förhöret gälla vad i 33 § andra och tredje styckena
utlänningslagen stadgas örn förhör inför länsstyrelse, dock att vad där
sägs örn länsstyrelse i stället skall gälla nämnden eller den, åt vilken nämnden
uppdragit att hålla förhöret.
Vidare föreslås ett tillägg till tredje stycket i 33 § av innehåll, att utlänningen
och hans biträde skola äga taga del av den utredning som vid förhöret
åberopas.
Slutligen föreslås upphävande av tredje stycket av 50 § utlänningslagen,
vari hänvisas till att med avseende å utlännings omhändertagande i anstalt
eller förläggning samt örn utlännings hållande i förvar under längre tid är
särskilt stadgat.
Enligt förslaget skola lagändringarna träda i kraft den 1 juli 1946. För
övergångstiden skall gälla, att örn utlänning nämnda dag hålles i förvar en
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
ligt beslut som meddelats av Kungl. Majit enligt utlänningslagen, så skall
den tid, inom vilken frågan om hans fortsatta kvarhållande skall ånyo prövas,
räknas från dagen för Kungl. Majits beslut.
Yttranden över justitiedepartementets promemoria.
Över den inom justitiedepartementet upprättade promemorian ha efter remiss
yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, utlänningskommissionen,
utlänningsnämnden, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro,
Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län, polismästarna i Stockholm,
Göteborg och Gävle, landsfogdarna i Stockholms, Göteborgs och Bohus,
Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län, föreståndaren för kriminalpolisavdelningens
i Stockholm andra sektion och kriminalpolisintendenten
i Göteborg ävensom av landsorganisationen, styrelsen för Sveriges
advokatsamfund samt föreningen Nordens centralstyrelse.
Jämväl i dessa yttranden tillstyrkes, med endast ett undantag, utlänningskommissionens
förslag att icke giva omhänd er tagandelagen fortsatt
giltighet.
Landsorganisationen yttrar i denna fråga:
Det vore visserligen förhastat att påstå, att de av kriget framkallade förhållandena
numera icke vore för handen. Det torde ännu dröja länge, innan
fullt fredsmässiga umgängesformer komma att prägla de mellanfolkliga förbindelserna.
Detta kan likväl icke vara ett skäl för vårt land att vidmakthålla
en lagstiftning, som tvingar oss att hålla här icke önskvärda utlänningar
i läger eller andra slutna anstalter utanför den egentliga fångvården.
Det bör under nuvarande förhållanden icke vara omöjligt att bli av med
här vistande utlänningar, som myndigheterna av ett eller annat skäl icke
finna önskvärda och som icke falla in under begreppet politiskt flyktingsskap,
då de enligt utlänningslagen äro tillförsäkrade asylrätt. Skulle det —
efter omhändertagandelagens eventuella upphävande — visa sig nödvändigt
att särskilt övervaka vissa utlänningar, torde detta såsom utlänningskommissionen
framhåller kunna ske i annan ordning än genom omhändertagande
i förläggning.
Föreningen Nordens centralstyrelse anför härom:
Det torde få anses överensstämma med svensk och nordisk rättsuppfattning
i allmänhet, att den personliga friheten icke kränkes i andra fall än
som är oundgängligen nödvändigt. Då ett bibehållande i fredstid av omhändertagandeinstitutet
är ägnat att ogynnsamt påverka denna rättsuppfattning,
tillstyrker centralstyrelsen, att omhändertagandelagens giltighetstid
icke förlänges. Därest emellertid så skulle ske, hemställer centralstyrelsen,
att undantag från lagen göres för medborgare från de övriga nordiska länderna,
enär i varje fall beträffande dessa länder icke lärer kunna anföras
politiska skäl för lagens bibehållande.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — som i sitt förut omnämnda
yttrande över utlänningskommissionens framställning ställde sig tveksam till
förslaget att icke förlänga omhändertagandelagens giltighet — uttalar, att
såsom förhållandena numera utvecklat sig tillräcklig anledning icke syntes
föreligga att förlänga lagen efter den 30 juni 1946.
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
15
Förslaget i denna del har avstyrkts endast av utlänningsnämnden, som hänvisar
till sitt förut återgivna yttrande och förordar lagens förlängning på
ännu ett år.
Utlänningskommissionen upptager till diskussion vissa i det föregående omnämnda
erinringar mot dess förslag. Sålunda anföres, att utlänningsnämnden
i sitt yttrande syntes hava utgått från den uppfattningen, att kommissionen
skulle ha för avsikt att i framtiden omhändertaga utlänningar, som behövde
stå under särskild kontroll, i öppna förläggningar, där utlänningarna
skulle vara underkastade betydande inskränkningar i sin frihet. Detta hade
emellertid icke varit kommissionens avsikt. I kommissionens skrivelse uttalades,
att tillräcklig kontroll över ifrågavarande utlänningar skulle vinnas, därest
deras rörelsefrihet inskränktes till viss ort. Kommissionens tanke hade varit,
att de berörda utlänningarna skulle få uppehållstillstånd för ett landsfiskalsdistrikt,
en mindre stad eller dylikt. Vidare hade länsstyrelsen i Kopparbergs
län ifrågasatt, huruvida icke möjligheter borde finnas att kunna
omhändertaga sådana utlänningar, som på grund av psykisk abnormitet ur
allmän ordnings- och säkerhetssynpunkt borde omhändertagas men på vilka
sinnessjuklagen icke kunde tillämpas. Med detta uttalande åsyftades förmodligen
sådana utländska psykopater, vilka för närvarande omhändertoges på
Säters utlänningsförläggning. Visserligen vållade dylika utlänningar myndigheterna
stora besvärligheter, men enligt kommissionens mening förelåge icke
tillräckligt starka skäl för att man skulle bibehålla en särskild form av frihetsberövande
för dessa personers del. De utländska psykopater, vilka tillätes
kvarstanna i landet, syntes böra behandlas på samma sätt som svenskar
av samma sinnesbeskaffenhet.
Även det i promemorian framlagda förslaget till ändringar i utlänningslagen
för det fall att omhändertagandelagen icke bleve förlängd
har i yttrandena överlag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Motsatt mening har uttalats endast av en ledamot av socialstyrelsen, t. f.
byråchefen Richert, som anfört följande. Vid omhändertagandelagens tillkomst
förutsattes, att sådana långvariga frihetsberövanden, som där avsåges
och som påkallat särskilda bestämmelser till skydd för rättssäkerheten, ej
borde ifrågakomma under fredstid. Det måste då vara oegentligt att, samtidigt
med att denna lag upphörde att gälla, införa i utlänningslagen bestämmelser
med avseende på långvariga frihetsberövanden, som motsvarade de
stadganden i omliändertagandelagen, vilka förutsatts icke längre skola vara
behövliga. Det syntes vara mycket olyckligt, att sådana avsteg från eljest gällande
svenska rättsprinciper införlivades med en lagstiftning, som vore avsedd
att vara mera permanent. Om, såsom föreslagits, bestämmelser angående
långvariga förvaringsfall nu infördes i utlänningslagen, skulle uppenbarligen
utlänningens hållande i fängslig! förvar förlora sin nuvarande principiella
karaktär av en blott provisorisk åtgärd. Utlänningsnämndens förslag, att omhändertagandelagen
skulle erhålla förlängd giltighet under ytterligare ett år,
vore att föredraga framför det remitterade förslaget. Riktigare syntes emellertid
vara afl nu upphäva den nämnda lagen och samtidigt tillse, all ullsin
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
ningslagen erhölle en sådan avfattning, att den över huvud icke gåve bemyndigande
till frihetsberövande åtgärder utanför den eljest gällande svenska
rättsordningen, i den mån det ej gällde ett provisoriskt tagande i förvar för
kort tid.
Dessa anmärkningar, som av samme ledamot anförts jämväl i anledning av
utlänningskommissionens framställning, ha upptagits till diskussion av styrelsen
för Sveriges advokatsamfund, som anför:
Dessa synpunkter äro utan tvivel synnerligen beaktansvärda, och i och
för sig vore det önskvärt, örn utlänningslagen kunde förlänas det innehåll
som av denna ledamot föreslagits. Man lärer emellertid, åtminstone tills
vidare, vara nödsakad att räkna med förekomsten av undantagsfall, där
tiden för ett provisoriskt omhändertagande måste kunna utsträckas utöver
den normala. Så länge dylika fall.kunna tänkas förekomma synes det vara
en fördel, att utlänningslagen innehåller bestämmelser, vilka å ena sidan
möjliggöra ett fortsatt frihetsberövande och å andra sidan skapa garantier
för att utlänningen med korta mellanrum får sin sak omprövad. Skulle utlänningslagen
få det innehåll, att frihetsberövande åtgärder icke finge vidtagas
annat än provisoriskt för en i lagen fixerad, kort tid, föreligger — så
länge fullmaktsstadgandet i 56 § bibehålies — enligt styrelsens mening ökad
risk för att Kungl. Majit, med begagnande av nämnda stadgande, anser sig
nödsakad att i administrativ ordning utfärda föreskrifter om frihetsberövande
utöver den i lagen angivna gränsen. Skulle å andra sidan fullmaktsstadgandet
upphävas eller få sådant innehåll, att dylika föreskrifter otvivelaktigt
icke kunde meddelas, kan måhända i stället befaras, att Kungl. Majit
i valet mellan att antingen försätta utlänningen på fri fot, ehuru kanske de
starkaste skäl talade däremot, eller att verkställa ett avvisnings-, förpassningseller
utvisningsbeslut, ehuru enligt utlänningslagen så icke borde ske, skulle
komma att välja det senare alternativet.
Styrelsen tillstyrker alltså, att bestämmelser om omprövning av frågor örn
utlännings kvarhållande inarbetas i utlänningslagen. Styrelsen vill emellertid
hemställa, att antingen nu eller i samband med frågan örn den nuvarande
utlänningslagens ersättande med permanent lagstiftning till övervägande upptages
spörsmålet, huruvida icke en förstärkning av rättsskyddet för utlänningar,
som tagits i förvar, kunde ernås genom att förlägga omprövningen
till de allmänna domstolarna, där ett dylikt ärende då borde behandlas såsom
en vanlig rättegång och göras till föremål för kontradiktorisk förhandling
mellan det allmännas representant, å ena sidan, samt utlänningen, utrustad
med sakkunnigt biträde, å den andra.
Mot det sätt, på vilket bestämmelser örn omprövning m. m. enligt det remitterade
förslaget inarbetats i utlänningslagen, har styrelsen intet att erinra.
Angående förslaget att i fall av långvarigt hinder för verkställighet av avvisning,
förpassning eller utvisning tillämpa utlänningslagens bestämmelser
om tagande i förvar erinrar fångvårdsstyrelsen om att sådan åtgärd
enligt 67 § utlänningskungörelsen skall verkställas å bl. a. statens fångvårdsanstalt.
Skulle av någon anledning förvarstiden i sådant fall bli av längre varaktighet,
syntes utlänningen, där det ej med hänsyn till samhällssäkerheten
eller av andra skäl befunnes olämpligt, böra överföras till öppen fångvårdsanstalt.
Erfarenheten från kolonien Ödevata, som under några år använts för
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
i förvar tågna utlänningar, visade att en sådan form för verkställande av
lörvarsåtgärd vore lämplig och lika human som omhändertagande i förläggning.
Styrelsen ville vidare framhålla, att i förvar tagna utlänningar brukade
vid sjukdomsfall överföras till kroppssjukhus eller sinnessjukavdelning
mom fångvården, där ej annan sjukhusvård befunnits böra eller kunna beredas.
De föreslagna bestämmelserna angående omprövning av långvariga
förvarsfall tillstyrkas i stort sett av utlänningskommissionen, som emellertid
föreslår vissa modifikationer och tillägg. Sålunda borde det enligt kommissionens
uppfattning vara tillräckligt, att frågan om utlännings kvarhållande
i förvar remitterades till utlänningsnämnden före utgången av den löpande
tremånadersperioden och att ärendet därefter fortast möjligt överlämnades
till Kungl. Maj:ts avgörande. Det syntes icke böra krävas, att Kungl. Majit
skulle fatta beslut om utlänningens kvarhållande i förvar före tremånadersperiodens
utgång, vid äventyr att utlänningen eljest måste frigivas. Ett stadgande
av sistnämnda innebörd skulle kunna medföra, att Kungl. Majit av
tidsskäl förhindrades att före ärendets avgörande låta införskaffa viss kompletterande
utredning, som enligt Kungl. Majits mening syntes önskvärd.
Aven kommissionens och utlänningsnämndens utredningsarbete skulle i vissa
fall behöva alltför mycket forceras, till nackdel såväl för det allmänna som
för den enskilde utlänningen, därest de mycket svårbedömbara fall, varom
har bleve fråga, oundgängligen skulle behöva överlämnas till Kungl. Majit
i så god tid, att konseljbeslut med säkerhet kunde beräknas föreligga före
tremånadersfristens utgång. Enligt omhändertagandelagen vore det tillräckligt,
att frågan om utlännings kvarhållande i förläggning eller förvar remitterades
till utlänningsnämnden före utgången av den nu stadgade fyramånadersfristen.
I fråga om den nu i fjärde stycket av 49 § utlänningslagen givna föreskriften
om underställning av frågor örn utlännings hållande i förvar utöver
en månad anför utlänningskommissionen, att enligt dess erfarenhet hos en
del länsstyrelser viss tvekan rådde, örn det ålåge länsstyrelsen eller kommissionen
att underställa Kungl. Majit ärendet i de fall, då länsstyrelsen eller
densamma underordnad lokal polismyndighet fattat förvarsbeslut men därefter
underställt kommissionen frågan, huru med utlänningen skulle förfaras.
Enligt kommissionens mening hade i dylika fall länsstyrelsen ansvaret
för att underställning av förvarsfrågan skedde i rätt tid. En annan tolkning
skulle för övrigt få föga rimliga konsekvenser, enär det i flera fall förekommit,
alt länsstyrelse först någon dag före enmånadsfristens utgång underställt
kommissionen fragan örn verkställighet av ett av kommissionen meddelat
avvisnings- eller förpassningsbeslut beträffande utlänning, som av länsstyrelsen
eller densamma underordnad polismyndighet tagits i förvar. I dy
lika fall kunde det av arbetstekniska skäl vara svårt för kommissionen att
i rätt tid få förvarsfrågan underställd Kungl. Majit. För undanröjande av
varje tveksamhet på denna viktiga punkt syntes det lämpligt, att i detta sammanhang
ett tillägg gjordes till förevarande lagstadgande, eventuellt i en tillBihang
till riksdagens protokoll 1946. 1 sand. Nr 270.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
lämpningsföreskrift av innehåll att ansvaret för att fråga om utlännings hållande
i förvar utöver en månad i rätt tid underställdes Kungl. Maj.t skulle
åvila kommissionen i de fall, då kommissionen meddelat förvarsbeslutet, och
i andra fall vederbörande länsstyrelse.
Utlänningskommissionen framhåller, att av den föreslagna lagtexten i fjärde
stycket av 49 § utlänningslagen icke framginge, vilken myndighet som skall
remittera frågan örn utlännings hållande i förvar utöver tre månader till utlänningsnämnden
och därefter överlämna ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande.
Under förutsättning att kommissionen genom Kungl. Maj:ts försorg
finge kännedom örn varje fall, i vilket länsstyrelse underställt Kungl. Majit
fråga örn utlännings hållande i förvar utöver en månad, vore kommissionen
beredd att taga ansvaret för att förvarsfallen före tremånadersfi istens utgång
remitterades till utlänningsnämnden och därefter fortast möjligt överlämnades
till Kungl. Majit. En sådan anordning syntes vara den lämpligaste
på grund av den nära kontakten mellan kommissionen och utlänningsnämnden.
Bestämmelse härom syntes böra intagas i utlänningslagen eller i kungörelsen
med föreskrifter i anledning av utlänningslagen. Innan remiss skedde
till utlänningsnämnden, komme kommissionen att i förevarande fall inhämta
yttrande såväl från den berörda länsstyrelsen som från föreståndaren tor
den fångvårdsanstalt, i vilken utlänningen vore intagen.
Angående de i förslaget särskilt med avseende å omprövningsfallen upptagna
reglerna örn förhör inför utlänningsnämnden anför utlännings kommissionen,
att det syntes vara en onödig omgång att hålla förhör varje gång
nämnden hade att avgiva yttrande i fråga örn utlännings hållande i förvar
utöver tre månader. Enligt kommissionens mening vore det tillräckligt att
föreskriva obligatoriskt förhör första gången ett dylikt ärende remitterades
till utlänningsnämnden. Vid senare omprövningar syntes det kunna överlämnas
åt kommissionen och utlänningsnämnden att avgöra, huruvida förhör
skulle hållas eller yttrande blott avgivas på grundval av det skriftliga
material, som förelåge i ärendet. Länsstyrelsen i Örebro län föreslår att, liksom
enligt omhändertagandelagen, förhör icke skall vara obligatoriskt, då
fråga är om utlänning, som är sinnessjuk eller eljest till sin sinnesbeskaflenhet
avviker från det normala, och läkare förklarat behov föreligga av hans
omhändertagande.
Utlänningskommissionen föreslår därjämte sådan ändring i utlänningslagen,
att kommissionen får rätt att förordna örn förhör inför utlänningsnämnden.
Enligt omhändertagandelagen hade kommissionen sådan befogenhet,
och även i andra ärenden hade kommissionen, utan direkt stöd i lag, i
samförstånd med nämnden påkallat förhör.
I fråga örn de närmare bestämmelserna angående förhörets verkställande
ifrågasätter länsstyrelsen i Södermanlands län en uttrycklig föreskrift om inskränkning
i rätten för utlänning och hans biträde att taga del av utredningen,
då så funnes påkallat av inrikes- eller utrikespolitiska hänsyn. En ledamot
av utlänningsnämnden, f. d. hovrättsrådet Nordenskiöld, anför att det i de
flesta fall troligen skulle möta stora svårigheter att, såsom i promemorian för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
19
utsatts, vid utredningen avskilja de inrikes- och utrikespolitiska hänsyn, som
kunde komma i betraktande vid ärendets avgörande. När detta ej vöre möjligt,
kunde det inträffa, alt dylika omständigheter måste bringas till vederbörandes
kännedom, vilket vöre betänkligt ur säkerhetssynpunkt.
I anslutning till promemorians förslag till ändring i 5 6 § utlänningslagen
understryker socialstyrelsen det i promemorian gjorda uttalandet,
att paragrafens ordalag i själva verket icke gåve stöd för att Kungl. Majit
skulle kunna beröva utlänning friheten under andra förutsättningar än som
förut angivits i utlänningslagen ävensom att asylrätten — med viss inskränkning,
som finge anses godtagen av statsmakterna — uppenbarligen måste
respekteras vid tillämpning av 1''ullmaktsstadgandet i vad det i övrigt gåve
Kungl. Majit befogenhet att meddela särskilda bestämmelser. Det vore enligt
socialstyrelsens uppfattning av betydelse, att denna restriktiva tolkningav
fullmaktsbestämmelsens innebörd bleve normgivande vid lagens tillämpning.
Den förutnämnde ledamoten av socialstyrelsen, t. f. byråchefen Richert,
förordar en omprövning av fullmaktsbestämmelsen och uttalar, att örn 56 §
upphävdes, Sveriges ställning mot påtryckningar utifrån skulle vara starkare.
Utlänningsnämnden uttalar, att den Kungl. Majit meddelade fullmakten i
56 § i törslaget formellt erhållit en vidare innebörd än som innefattades i lagrummet
i dess nuvarande lydelse jämfört med 16 § omhändertagandelagen.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund ifrågasätter riktigheten av det i promemorian
gjorda uttalandet, att ordalagen i fullmaktsstadgandet icke gåve
stöd för att Kungl. Majit skulle kunna beröva utlänning friheten under andra
förutsättningar än som förut angivits i utlänningslagen. Även örn denna tolkning
av ordalagen skulle vara riktig, ansåge styrelsen det önskvärt, att fullmaktsstadgandet
kompletterades med en bestämmelse, som klart utsade, att
den lämnade fullmakten icke innebure rätt för Kungl. Majit att under andra
förutsättningar än lagen angåve beröva utlänning friheten. Frågan örn fullmaktsstadgandets
bibehållande i övrigt vore måhända av beskaffenhet att
oöra upptagas till närmare övervägande först i samband med utlänningslagens
ersättande med ny lagstiftning.
Departementschefen.
De centrala lagbestämmelserna angående utlännings rätt alt vistas här i
riket och vad därmed äger samband återfinnas för närvarande i två författningar,
nämligen utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315) och lagen samma
dag (nr 316) angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning
(den senare kallad omhändertagandelagen). Båda lagarna äro tidsbegränsade,
i det att utlänningslagen gäller t. o. m. den 30 juni 1947 och
omhändertagandelagen t. o. m. den 30 juni 1946. Utlänningslagen är emellertid
såtillvida permanent lill sin natur, alt däri återfinnas sådana bestämmelser,
som kunna antagas allt framgent bliva behövliga, exempelvis de regler
enligt vilka utlänning må avlägsnas ur riket. Omhändertagandelagen däremot
innehåller sådana bestämmelser som påkallats av de extraordinära förhållan
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
‘20 Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
delia under kriget, framför allt bestämmelser örn frihetsberövande under
längre tid.
Såsom förut nämnts har utlänningskommissionen ansett, att sistnämnda
förutsättning icke längre föreligger och att omhändertagandelagen ej bör erhålla
förlängd giltighet. Detta förslag har tillstyrkts i det övervägande flertalet
yttranden över kommissionens framställning. Även enligt min mening
bör en dylik lag icke förekomma annat än under exceptionella förhållanden.
Den bör därför nu upphöra att gälla.
Den viktigaste bestämmelsen i omhändertagandelagen är den i 1 § stadgade
rätten att under endera av två förutsättningar omhändertaga utlänning
i fångvårdsanstalt eller i särskild av utlänningskommissionen anordnad förläggning.
Den ena grunden för ett sådant ingripande är, att utlänningen skall
avlägsnas ur riket genom avvisning, förpassning eller utvisning, men att
hinder, som kan antagas bliva varaktigt, möter för verkställighet av åtgärden
och att utlänningen finnes icke böra vistas på fri fot i avvaktan därpå.
Den andra anledningen till omhändertagande är, att utlänning eljest nied
hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller annat statens intresse linnes
icke böra vistas på fri fot.
Enligt min mening bör ett frihetsberövande med den sistnämnda allmänt
hållna motiveringen icke vidare ifrågakomma. Däremot måste man trots krigets
avslutande ännu räkna med att varaktigt hinder av olika skäl kan möta
för verkställighet av beslut örn avvisning, förpassning eller utvisning. Därav
följer naturligtvis icke, att utlänningen måste vara berövad friheten i
avvaktan på att beslutet kan verkställas. I enstaka fall, t. ex. i fråga om starkt
asociala element, kunna emellertid mycket starka skäl tala för att vederbörande
hålles under mera effektiv uppsikt än som är möjligt endast genom
ett lokalt begränsa! uppehållstillstånd. Enbart för dessa fall synes emellertid
någon särskild form för omhändertagande icke behöva bibehållas. Enligt utlänningslagen
kan utlänning i de fall, som här avses, tagas »i förvar», och
detta förfarande bör framdeles kunna komma till användning även då
hindret för verkställighet av avvisning, förpassning eller utvisning undantagsvis
blir mera långvarigt. Självfallet bör utlänningen icke hållas i förvar annat
''än om det är strängt nödvändigt. Beträffande verkställigheten böra sådana
tillämpningsföreskrifter meddelas, att vederbörandes rörelsefrihet begränsas
endast så långt det är oundgängligen nödvändigt och att överhuvud taget ingripandet
sker i så humana former som möjligt. Att utlänningen intages i
fångvårdsanstalt behöver icke, såsom utlänningsnämnden antagit, i och för
sig innebära en strängare reaktion än omhändertagande i sluten förläggning.
Såsom fångvårdsstyrelsen uttalat kan det vara lämpligt att utlänning
intages i öppen fångvårdsanstalt. Ilan kan där få jämförelsevis stor frihet,
och även i övrigt kan förvaringen på dylik anstalt ordnas fullt lika humant
som en vistelse i förläggning.
I syfte att tillförsäkra utlänningar, som undantagsvis alltjämt måste hållas
i förvar någon tid, erforderligt rättsskydd torde vissa kompletteringar av utlänningslagen
vara erforderliga. Det förslag som i detta hänseende framlagts
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
21
i den inom justitiedepartementet upprättade promemorian har i allt väsentligt
blivit tillstyrkt i de däröver avgivna yttrandena och synes mig kunna
läggas till grund för lagstiftning.
1 ill en början böra i utlänningslagen införas bestämmelser angående omprövning
av mera långvariga förvarsfall. Redan nu gäller enligt 49 § utlänningslagen,
att utlänning icke må hållas i förvar iner än en månad utan att
frågan underställes Kungl. Majlis prövning. Någon bestämmelse som anger
bur länge Kungl. Majit må hålla utlänningen i förvar finnes däremot icke.
En sådan tidsfrist bör angivas, även om den icke kan göras ovillkorlig. I förslagets
syfte ligger att sätta denna tidsfrist så kort som möjligt, men såsom
i promemorian framhållits torde det dock icke vara rådligt att sätta den
kortare än till tre månader, räknat från det utlänningen togs i förvar. Ett
utsträckande av förvarstiden utöver denna gräns bör ifrågakomma endast i
undantagsfall, och detta synes, såsom i promemorian föreslagits, kunna i
lagtexten markeras genom en bestämmelse, att en dylik åtgärd må vidtagas
endast örn synnerliga skäl därtill prövas föreligga. Jämväl det beslut, som då
meddelas, bör gälla endast begränsad tid; begränsningen torde även i detta
fall kunna bestämmas till tre månader. Härav följer, att örn i något fall ett
oundgängligt behov skulle föreligga av mycket lång förvaring, frågan härom
kommer att omprövas av Kungl. Majit minst var tredje månad. Det bör dock
vara angeläget att undvika, att bestämmelsen om hållande i förvar tillämpas
för så lång tid. Om möjligt böra andra utvägar anlitas för att hålla den uppsikt
över vederbörande, som kan anses påkallad.
Som ett medel att utan frihetsberövande hålla en skärpt uppsikt över en
opålitlig utlänning har utlänningskommissionen pekat på möjligheten att bevilja
uppehållstillstånd, som gäller endast för viss ort, ett landsfiskalsdistrikt,
en mindre stad eller dylikt. I diskussionen ha uttalats farhagor för att denna
metod skulle tillämpas så strängt, att uppehållstillstånd beviljades endast
för området för en viss förläggning, och det har framhållits, att detta vore
liktydigt med frihetsberövande. Utlänningskommissionen har i sitt senast
avgivna yttrande tagit avstånd från denna tanke. Jag finner del uppenbart,
att uppehållstillstånd icke må erhålla en så snäv lokal begränsning som till
ett förläggningsområde.
Utlänningskommissionen bar föreslagit, att det skulle vara tillräckligt örn
ärendet remitteras till utlänningsnämnden före tremånaderstidens utgång.
Detta förslag kan jag emellertid icke biträda. Det är angeläget, att ärendets
behandling påskyndas i alla instanser, och då tiden i förslaget satts så lång
som till tre månader, har det tagits med i beräkningen, att ärendet skall passera
flera myndigheter.
Det av utlänningskommissionen väckta spörsmålet örn vilken myndighet,
som skall ansvara för att fråga örn utlännings hållande i förvar utöver en
månad i ridt tid underställes Kungl. Majit samt för att remiss till utlänningsnämnden
för förhör enligt de nu föreslagna bestämmelserna sker i god tid,
synes böra övervägas i samband med utfärdande av ändrade tillämpningsföreskrifter
lill lagen.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
Vid den prövning, som sålunda skall äga runi i långvariga förvarsfall, bör
— liksom nu i regel sker vid omprövning av omhändertagandefall — som ett
led i förfarandet ingå, att utlänningsnämnden håller förhör med utlänningen
och därefter avgiver yttrande i ärendet. Då utlänningslagen nu icke upptager
några regler örn förhör inför utlänningsnämnden, har i promemorian
föreslagits att bestämmelser härom intagas i 50 §. Detta förslag synes lämpligt.
Nämnden bör, såsom nu gäller enligt omhändertagandelagen och i promemorian
förordats, kunna uppdraga åt ledamot av nämnden eller suppleant
att hålla förhöret. I övrigt torde angående förhörets anordnande kunna hänvisas
till vad 33 § utlänningslagen stadgar örn förhör som i utvisningsärende
hålles inför länsstyrelse.
I promemorian och yttrandena däröver lia beträffande förhöret framför
allt diskuterats två frågor, nämligen dels örn förhör obligatoriskt skall hållas
i alla ärenden, som här avses, dels örn komplettering i visst hänseende
av reglerna om förhör i 33 § utlänningslagen. Vid omprövning av beslut rörande
omhändertagande må förhör för närvarande underlåtas i tre fall, nämligen
om förhör av detta slag förut hållits nied utlänningen, om han vistas i
förläggning för utlänningar, som äro sinnessjuka eller eljest till sin sinnesbeskaffenhet
avvika från det normala, och läkare vid förläggningen förklarat
behov föreligga av fortsatt vistelse i sådan förläggning, samt örn utlänningen
är desertör. I yttrandena har föreslagits att de håda förstnämnda undantagen
skulle bibehållas. Detta synes emellertid knappast påkallat. Som förut
framhållits böra långvariga förvaringsfall ifrågakomma ytterst sällan, och
det är angeläget att beslut om fortsatt frihetsberövande icke fattas utan att
vederbörande fått framlägga sina synpunkter. Vad angår sinnessjuka och
andra personer av onormal sinnesbeskaffenhet, som behöva anstaltsvård.
böra dessa icke tagas i förvar enligt utlänningslagen utan omhändertagas
enligt sinnessjuklagen. Jag finner således, att förhör i dessa ärenden bör vara
obligatoriskt.
Den andra frågan rörande förhörets anordnande gäller en olikhet, som nu
består mellan reglerna i 33 § utlänningslagen om förhör inför länsstyrelse
samt bestämmelserna i omhändertagandelagen örn förhör inför utlänningsnämnden.
I de senare bestämmelserna finnes en föreskrift, som saknas i de
förra, därom att utlänningen och hans biträde äga taga del av den utredning
som åberopas vid förhöret. I promemorian har föreslagits, att en föreskrift
av samma innehåll intages i 33 §. I ett par yttranden ha emellertid
uttalats betänkligheter mot att vid förhöret framlägga även material av politisk
art. Såsom framhållits i promemorian torde emellertid vid förhöret åberopas
endast utredning om sådana särskilda förhållanden, som röra utlänningens
person, och av dylik utredning bör han av principiella skäl få taga del. Vid
ärendets slutliga avgörande kunna dessutom politiska hänsyn komma i betraktande,
men det torde knappast förekomma, att vid förhör formlig utredning
därom förebringas. Jag finner därför riktigast att bibehålla förslaget i
denna del.
På sätt utlänningskommissionen föreslagit bör kommissionen såsom den
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
23
centrala utlänningsmvndigheten kunna vända sig till utlänningsnämnden
med anhållan om förhör i ärende, där kommissionen finner förhör behövligt.
Föreskrift härom kan lämpligen meddelas i administrativ ordning.
I promemorian har vidare föreslagits, att den i 56 § tredje stycket utlänningslagen
gjorda hänvisningen till omhändertagandelagen skall utgå i samband
med att den senare lagen upphör att gälla. 56 § innehåller i övrigt en
fullmakt för Kungl. Majit att i händelse av krig eller fara för krig eller där
sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas
erforderligt meddela de särskilda bestämmelser som må finnas nödiga i
fråga örn bland annat utlännings rätt att uppehålla sig i riket. Kungl. Majit
äger i dylikt fall i fråga örn utlännings avlägsnande ur riket förordna efter
omständigheterna.
När 56 § tredje stycket infördes, förutsattes att Kungl. Majit icke skulle
kunna i administrativ ordning meddela föreskrifter med avseende å utlännings
omhändertagande i anstalt eller förläggning eller hans hållande i förvar
under längre tid. Om, såsom föreslagits, hänvisningen nu bortfaller, skall
detta icke medföra någon förändring i fullmakten, vilken alltjämt skall vara
begränsad så som nyss angivits. Då såsom i promemorian uttalats och socialstyrelsen
understrukit, lagrummet icke enligt ordalagen ger Kungl. Majit någon
fullmakt att vidtaga frihetsberövande åtgärder, lärer någon särskild ändring
av lagrummet icke vara erforderlig för att markera detta.
I anslutning till fullmaktsbestämmelsen har i den remitterade promemorian
uttalats, att vid dess tillämpning asylrätten uppenbarligen måste respekteras.
Till detta uttalande, som understrukits i yttrandena över promemorian,
ansluter jag mig. Vid tillämpning av fullmaktsstadgandet bör sålunda utlänning,
som avlägsnas ur riket, icke befordras till land, varifrån han flytt av
politiska orsaker, eller till land, från vilket han kan antagas riskera att bli
återsänd till det förra landet. Vad nu sagts bör dock, såsom i promemorian
jämväl uttalats, icke kunna åberopas av dem som i sin gärning utmanat den
civiliserade världens samvete eller uppträtt som förrädare mot eget land.
Någon omprövning av fullmaktsstadgandets räckvidd i vidare mån än nu
sagts har jag icke funnit lämpligt att göra i detta sammanhang. Jag vill
framhålla, att ett tillfälle till översyn av utlänningslagens bestämmelser erbjudes
inom kort, då lagen gäller endast ännu elt år.
I fråga örn övergången till den nya ordningen ansluter jag mig till vad i
promemorian föreslagits. Enligt detta förslag skall tillses, att vid lagändringens
ikraftträdande den 1 juli 1946 inga omhändertagandefall återstå.
Beträffande sådana utlänningar, som i avvaktan på verkställighet av avvisning,
förpassning eller utvisning ej anses kunna få vistas på fri fot efter
nämnda dag, skall Kungl. Majit dessförinnan pröva, örn vederbörande bör
bållås i förvar enligt utlänningslagen. För sådana fall skall enligt förslaget
gälla den övergångsbestämmelsen, att tiden för omprövning av frågan örn utlänningens
fortsatta kvarhållande skall räknas från dagen för Kungl. Majits
nyssnämnda beslut.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
I enlighet härmed har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
lag om ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315).
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Sven Leffler.
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
25
Bilaga.
Förslag:
till
Lag
örn ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315).
Härigenom förordnas dels att tredje stycket av 56 § utlänningslagen den
15 juni 1945 skall upphöra att gälla, dels ock att 33, 49 och 50 §§ samma lag
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
33 §.
Finner länsstyrelse — — -— av tillsyningsmannen.
Vid förhör — --underrätta utlänningen.
Över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas
örn alla de omständigheter som kunna inverka å ärendets utgång. Utlänningen
och hans biträde äga taga del av den utredning som åberopas vid förhöret.
Ärende angående —--strafftidens utgång.
49 §.
Ager utlänning---med beslutet.
Kan beslut---sådana föreskrifter.
Har den — — — till efterrättelse.
Finner på grund av föreskrift i denna lag den centrala utlänningsmyndigheten
eller länsstyrelse behov föreligga att hålla utlänning i förvar utöver en
månad, skall frågan därom inom sagda tid underställas Konungen. Ej må
någon kvarhållas utöver tre månader från det han togs i förvar, med mindre
Konungen efter utlänningsnämndens hörande prövar synnerliga skäl därtill
föreligga; och gäde av Konungen meddelat beslut örn utlännings hållande i
förvar högst tre månader från beslutets dag.
50 §.
Konungen äger — ---motsvarande tillämpning.
I ärende, där utlänningsnämnden skall avgiva yttrande, äger nämnden hålla
förhör med utlänningen. Nämnden må ock uppdraga åt ledamot av nämnden
eller suppleant att hålla förhöret. Med avseende å förhöret skola bestämmelserna
i 33 § andra och tredje styckena äga motsvarande tillämpning, och
skall vad där sägs örn länsstyrelse i stället gälla nämnden eller den, åt vilken
nämnden uppdragit att hålla förhöret.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
Det åligger nämnden att föranstalta om förhör enligt vad nu sagts i ärende,
där nämnden skall avgiva yttrande enligt 49 § fjärde stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.
Hålles utlänning den 1 juli 1946 i förvar enligt beslut som meddelats av
Konungen enligt utlänningslagen, skall den tid, inom vilken frågan örn hans
fortsatta lcvarhållande i förvar skall ånyo prövas, räknas från dagen för
Konungens beslut.
Kungl. Majlis proposition nr 270.
27
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 9 maj
1946.
Närvarande:
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,
Ekberg,
Santesson.
Enligt lagrådet den 6 maj 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 26 april 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr
315).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn
Erik Hedfeldt.
Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.
49 §.
Avfattningen av andra punkten i paragrafens sista stycke giver ej med
tydlighet vid handen, att — såsom meningen är — av Konungen meddelat
beslut örn utlännings kvarhållande i förvar utöver tre månader må förnyas.
En jämkning av ordalagen synes därför önskvärd.
Övergångs stadgan de t.
I övergångsstadgandet har icke upptagits någon föreskrift beträffande utlänningar,
som vid den nya lagens ikraftträdande äro omhändertagna enligt
omhändertagandelagen. Anledningen härtill är, såsom framgår av föredragande
departementschefens anförande, att det skall tillses, att vid ikraftträdandet
inga omhändertagandefall återstå. Departementschefen förutsätter
härvid, att beträffande sådana utlänningar, som i avvaktan på verkställighet
av avvisning, förpassning eller utvisning ej anses kunna få vistas på
fri fot efter nämnda tidpunkt, Kungl. Majit skall dessförinnan pröva, örn
vederbörande bör hållas i förvar enligt utlänningslagen. Det synes emellertid
oegentligt, att på detta sätt Kungl. Majit skall, innan lagändringen trätt
28
Kungl. May.ts proposition nr 270.
i kraft, förordna att personer, som omhändertagits med stöd av omhändertagandelagen,
skola hållas i förvar jämlikt utlänningslagen, låt vara att beslutet
skall träda i tillämpning först efter angivna tidpunkt. En mera tillfredsställande
ordning skulle vinnas, om i en särskild övergångsbestämmelse
stadgas, att därest utlänning vid lagens ikraftträdande är omhändertagen enligt
1 § första stycket första punkten omhändertagandelagen, han skall från
nämnda tid anses tagen i förvar enligt utlänningslagen, samt att såsom åtgärd
enligt förevarande lag skall anses motsvarande åtgärd, som vidtagits
med stöd av omhändertagandelagen. Härvid förutsättes, att Kungl. Maj :t före
lagens ikraftträdande företager en omprövning enligt omhändertagandelagen
beträffande alla de utlänningar, som nu äro omhändertagna.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Kungl. Majds proposition nr 270.
29
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maid Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 maj 1916.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, lagrådets den 9 maj 1946 avgivna utlåtande över det till lagrådet
den 26 april 1946 remitterade förslaget till lag örn ändring i utlänningslagen
den 15 juni 1945 (nr 315).
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.
I fråga örn 49 § har lagrådet ifrågasatt sådan jämkning av ordalagen, att
det tydligare skulle framgå, att av Konungen meddelat beslut om utlännings
kvarhållande i förvar finge förnyas. I anledning härav torde i förslaget böra
utsägas, att sådant beslut för varje gång ej gäller längre än tre månader
från beslutets dag. Jag vill emellertid understryka, att befogenheten att förlänga
förvarsbeslut bör användas med den allra största återhållsamhet.
I 50 § ha vidtagits vissa redaktionella ändringar.
Den av lagrådet förordade utformningen av övergångsbestämmelsen bygger,
liksom det till lagrådet remitterade förslaget, på den tanken, att före
lagändringens ikraftträdande skulle anställas en individuell prövning i alla
återstående omhändertagandefall, varvid i fråga örn de utlänningar, som
icke ansåges kunna försättas på fri fot, Kungl. Majit skulle meddela beslut
om fortsatt kvarhållande. Den i 49 § föreslagna tiden för omprövning skulle
då kunna räknas från detta beslut. Enligt det remitterade förslaget skulle
Kungl. Maj:ts beslut grandas på utlänningslagen och gå ut på tagande i förvar;
enligt lagrådets mening borde beslutet hellre grundas på omhändertagandelagen
och rubriceras som fortsatt omhändertagande, vilket vid lagändringens
ikraftträdande skulle övergå till hållande i förvar. Skillnaden är uteslutande
formell. Emellertid förefaller det mig icke lämpligt att vid en tidpunkt
omedelbart innan omhändertagandelagen skall upphöra att gälla och
med tanke uteslutande på tiden därefter meddela nya lieslut örn att utlänning
alltjämt skall vara omhändertagen enligt sistnämnda lag. Det synes
vara redigare, att i Kungl. Maj:ts beslut, sorn ju enligt vad jag nämnt skall
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
avse tiden efter den 1 juli, användes den form av frihetsberövande, som därefter
må tillämpas och som är stadgad i utlänningslagen, nämligen hållande
i förvar. På grund härav finner jag ej skäl föreslå någon ändring av
övergångsbestämmelsen.
Föredraganden hemställer, att det sålunda jämkade lagförslaget måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Åke Mossier.
Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
461773
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1946:335 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar. s. 3 i texten
- 1LU 1946:45 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.-ts proposition med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 s. 27 i texten