Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om handläggning av domstolsärenden m. m

1946-01-12 · 113 sidor, varav 107 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 107 av 113 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:28, Med förslag till lag om handläggning av domstolsärenden m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 28.

1

Nr 28.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

handläggning av domstolsärenden m. m.; given Stockholms

slott den 12 januari 1946.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn handläggning av domstolsärenden;

2) lag örn lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag);

3) lag om ändring i konkurslagen;

4) lag angående upphävande av 7 § 6. lagen den 13 maj 1921 (nr 226) om

nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 252) om

begränsning av tiden för efterbevåkning i vissa konkurser;

6) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling

utan konkurs;

7) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 244) örn utmätningsed;
8)

lag om ändring i utsökningslagen;

9) lag angående ändrad lydelse av 22 § förordningen den 10 augusti 1877

(nr 31 s. 51) om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå

iakttagas skall;

10) lag örn bevisupptagning åt utländsk domstol;

11) lag om bevisupptagning vid utländsk domstol;

12) lag om bevisupptagning åt vissa internationella organ;

13) lag örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet;

14) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145)

örn skiljemän; samt

15) lag angånde ändrad lydelse av 12 § lagen den 14 juni 1929 (nr 147) om

utländska skiljeavtal och skiljedomar.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang tilt riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 28.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

örn handläggning av domstolsärenden.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag avser ärenden angående rättsvård, som allmän underrätt har

att upptaga självmant eller efter ansökan och som ej enligt lag eller författning

skola handläggas i den för tvistemål eller brottmål stadgade ordningen,

dock ej ärenden som angå straff eller annan med brott förenad

påföljd.

2 §•

Ansökan må göras muntligen eller skriftligen hos rätten.

I ansökan skall sökanden uppgiva de omständigheter å vilka den grundas

och den åtgärd som påkallas samt de omständigheter som betinga rättens

behörighet, örn ej denna framgår av vad eljest anföres. De skriftliga handlingar

som åberopas skola samtidigt inlämnas.

Skriftlig ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller

hans ombud. Sökandens hemvist och postadress skola uppgivas. Göres ansökan

muntligen, skall, i den mån det erfordras, uppteckning därav ske.

Fullmakt för ombud erfordras ej, med mindre rätten finner fullmakt böra

företes.

3 §•

Uppfyller ansökan ej föreskrifterna i 2 § eller är den eljest ofullständig,

förelägge rätten sökanden att avhjälpa bristen. Efterkommes ej sådant föreläggande,

må ansökan avvisas.

Finnes uppenbart, att ansökan ej kan av rätten upptagas, skall den omedelbart

avvisas.

4 §•

Skall yttrande inhämtas eller finnes annan förberedande åtgärd böra vidtagas,

meddele rätten beslut därom utan dröjsmål.

Finnes för ärendets prövning sökanden eller annan som ärendet angår

böra höras muntligen, utsätte rätten, så snart lämpligen kan ske, tid och

ställe för förhandling inför rätten och utfärde härför erforderliga kallelser.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

3

Rätten må vid vite förelägga sökanden eller annan att komma tillstädes eller

infinna sig personligen. 1 ärende, som må av rätten upptagas endast efter

ansökan, åge rätten förelägga sökanden att komma tillstädes vid påföljd, att

ansökan eljest förfaller.

Finnes av synnerlig vikt att i avbidan på ärendes avgörande egendom ställes

under förvaltning av god man eller annan åtgärd vidtages för säkerställande

av den rättsvård om vilken i ärendet är fråga, åge rätten förordna

därom. Tillfälle skall lämnas den som åtgärden angår att yttra sig däröver.

Är fara i dröjsmål, må dock förordnande omedelbart meddelas. Förekomma

ej längre skäl för åtgärden, skall den av rätten omedelbart hävas.

5 §•

Ärende skall avgöras så snart ske kan.

Örn förhandling inför rätten gälle i tillämpliga delar vad i rättegångsbalken

är stadgat om huvudförhandling i tvistemål. Uteblir sökanden, då föreläggande

meddelats honom att komma tillstädes vid påföljd att ansökan eljest

förfaller, skall ärendet avskrivas. Utevaro av sökanden i annat fall eller utevaro

av annan som kallats utgöre ej hinder för ärendets prövning och avgörande.

6 §■

Underrätt vare vid handläggning av ärende domför, häradsrätt utan

nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare.

Vid annan handläggning än i 3 eller 4 § sägs skall dock i häradsrätt nämnd

deltaga och rådhusrätt äga den sammansättning som i rättegångsbalken är

i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling i tvistemål, om

ärendet angår

1. adoption, vårdnaden örn barn eller samtycke till hävande av tjänsteeller

arbetsavtal som barn ingått, medgivande till äktenskap enligt 2 kap. 4 §

giftermålsbalken eller till åtgärd beträffande makars egendom enligt 5 kap.

14 § eller 6 kap. 6 § nämnda balk eller förordnande angående sådan egendoms

förvaltning i andra fall;

2. förmynderskap eller godmanskap enligt lagen örn förmynderskap, dock

ej fråga örn inskrivning eller överflyttning av förmynderskap eller godmanskap

eller föreläggande, som avses i 7 kap. 10 §, 8 kap. 11 § eller 9 kap.

3, 4 eller 10 §, eller entledigande av god man, då uppdraget slutförts eller,

i fall som avses i 11 kap. 3 § eller 4 § 1—5, den för vilken gode mannen

förordnats begär hans entledigande;

3. förvaltning enligt lagen örn testamente eller lagen om boutredning och

arvskifte;

4. nedsättning av bolags aktiekapital eller grundfond, tillstånd till vinstutdelning

i bolag, skyldighet för bolag eller förening att träda i likvidation,

förordnande eller entledigande av likvidator eller tillstånd till försäljning av

egendom under likvidation eller till fusion;

5. förvaltning av stiftelse eller utseende av huvudmän i sparbank;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

6. förordnande eller entledigande av god man eller annan för fullgörande

av särskilt uppdrag i andra fall än ovan sagts;

7. bestämmande av arvode;

8. tillstånd till försäljning av samfälld egendom enligt lagen örn samäganderätt,

underställning av delägares beslut eller meddelande av särskilda

föreskrifter angående god mans förvaltning enligt lagen om förvaltning av

bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter eller

intagande i rättens protokoll av förening enligt lagen örn ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga, vare häradsrätten i ärende, som avses

i andra stycket 2, 3, 6 eller 7, domför med tre i nämnden, dock ej då fråga

är om tillstånd till viss förvaltningsåtgärd eller talan mot överförmyndares

beslut.

7 §•

Ärenden angående äktenskapsförord, bouppteckning, arvsskatt, testamentsbevakning,

åtgärder som avses i 9 kap. lagen örn arv och 8 kap. lagen örn

testamente, avhandlingar om lösöreköp och kallelse å okända borgenärer

skola, örn ej i arbetsordning eller eljest annat bestämts, i underrätt handläggas

av den som har att upptaga inskrivningsärenden.

8 §•

I ärende som sägs i 6 § andra stycket skall handläggning som där avses

äga rum i häradsrätt vid ting och i rådhusrätt å allmän rättegångsdag; dock

må, om ärendet är brådskande, handläggning ske å särskilt sammanträde.

9 §•

Rättens avgörande av ärende sker genom beslut.

Underrätts slutliga beslut skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl,

å vilka beslutet grundas. Beslutet må, om det finnes lämpligt, tecknas å den

handling som ligger till grund för ansökan. Avkunnas ej beslutet vid förhandling,

skall det meddelas genom att det hålles tillgängligt å rättens kansli;

har beslutet gått emot sökanden eller annan som fört talan i ärendet, skall

underrättelse örn tiden för beslutets meddelande genom rättens försorg genast

avsändas till honom. Rätten skall på begäran lämna den som vill föra

talan mot beslutet underrättelse örn vad han har att iakttaga.

Mot underrätts beslut i fråga som avses i 4 § tredje stycket skall talan

föras särskilt. Beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av att det

icke äger laga kraft. Mot hovrättens beslut i fråga som nu nämnts må talan

ej föras.

10 §.

Örn dagbok, protokoll och aktbildning i ärenden som avses i denna lag

förordnar Konungen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

11 §•

I allt, varom ej i denna lag är särskilt föreskrivet, skall angående behandlingen

av ärende lända till efterrättelse vad örn tvistemål är stadgat, i den

mån det är tillämpligt.

12 §.

Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad i fråga örn ärende

som avses i denna lag, vare föreskriften gällande, även örn den strider mot

vad denna lag stadgar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga

delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Genom lagen upphäves förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 35) angående

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, i

vad förordningen avser förmynderskaps-, äktenskapsförords- och bouppteckningsprotokoll.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

örn lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag).

Härigenom förordnas som följer.

Om lagsökning.

1 §•

För fordran som grundar sig å skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis

och är till betalning förfallen må gäldenären lagsökas enligt vad nedan

sägs.

Borgenär som för sin fordran har inteckning i fast egendom elier i fartyg

åge ock genom lagsökning söka betalning ur den intecknade egendomen.

2 §•

Lagsökning skall göras skriftligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall

innehålla uppgift om borgenärens namn, yrke, hemvist och postadress samt

gäldenärens namn och, där så kan ske, dennes yrke, hemvist och postadress,

så ock fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären angive

ock de omständigheter som betinga rättens behörighet, örn denna ej framgår

av vad eljest anföres. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av

den handling varå fordringen grundas.

Ansökningen skall jämte avskrift av fordringshandlingen avlämnas i två

exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud.

Är endast ett exemplar ingivet, besörje rätten mot stadgad avgift erforderlig

avskrift, och gäde den i målet lika med huvudskrift.

3 §■

Finnes den åberopade handlingen icke innefatta bevis om fordran eller

prövar rätten eljest hinder möta för upptagande av ansökningen, skall den

avvisas; bevis därom skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen.

4 §•

Upptages ansökningen, förelägge rätten gäldenären att inom viss av rätten

bestämd tid efter det lagsökningshandlingama blivit honom delgivna skriftligen

svara å ansökningen vid påföljd att målet ändå avgöres. Föreläggandet,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

7

som skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen, skall tillika innehålla

anmaning till gäldenären att hos rätten anmäla hemvist och postadress, såvida

tillförlitlig uppgift härom icke föreligger.

Vid utsättande av tiden för svars avgivande har rätten att taga hänsyn till

belägenheten av den ort där gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna

väntas bliva honom delgivna. Har gäldenären känt hemvist inom riket, må

tiden icke utan synnerliga skäl bestämmas längre än till två veckor.

5 §■

Det exemplar av ansökningen varå enligt 4 § föreläggandet tecknats skall

jämte fordringshandlingen delgivas gäldenären på sätt om stämning i tvistemål

är stadgat. Delgivning skall ske genom rättens försorg, örn borgenären ej

hellre vill själv ombesörja delgivningen.

6 §•

Hava enligt bevis som inkommit till rätten lagsökningshandlingama blivit

gäldenären delgivna och kommer han ej inom förelagd tid med skriftligt

svar, avgöre rätten målet på de skäl borgenären företett.

7 §•

Rätten åge, örn gäldenärens svar föranleder därtill, förelägga borgenären

att innan målet avgöres bemöta svaret med påminnelser. Ej må eljest flera

skrifter växlas än en å vardera sidan.

8 §•

Finnes handling som part företett i avskrift böra företes i huvudskrift,

förelägge rätten honom viss tid att förete handlingen vid påföljd att målet

ändå avgöres. Rätten give ock motparten tillfälle att taga del av handlingen,

om skäl äro därtill; denne åge då yttra sig över handlingen.

9 §•

Anteckning om föreläggande som rätten meddelat part i annat fall än enligt

4 § skall införas i den i 38 § omförmälda boken; underrättelse om föreläggandet

skall samtidigt genom rättens försorg avsändas till parten.

10 §.

Nekar den som sökes sin hand och förskrivning och har han ej förut vid

domstol eller inför överexekutor eller ock, enligt å handlingen tecknat behörigt

bevis, i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal, stadsfogde eller notarius

publicus erkänt handlingen, förordne rätten att målet skall såsom

tvistigt hänskjutas till rättegång.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

11 §•

Invänder gäldenären, att den handling varå kravet grundas icke är gällande

mot honom, därför att han blivit tvungen eller förledd att utgiva handlingen,

och visar han sannolika skäl för invändningen, skall målet såsom

tvistigt hänskjutas till rättegång, om ej gäldenären försummat att anmäla och

kungöra tvånget eller förledandet så som i andra stycket sägs.

Anmälan om tvång eller förledande skall göras hos domstol inom fyra

veckor sedan tvånget upphörde eller förledandet skedde; gäldenären vare

ock pliktig att inom lika tid efter det anmälan gjordes låta domstolens bevis

därom införas i allmänna tidningarna. Försummas något av vad sålunda är

föreskrivet, åge rätten utan hinder av invändning som här avses i lagsökningsmålet

pröva borgenärens rätt.

12 §.

Gör gäldenären mot kravet annan invändning än i 10 och 11 §§ sägs och

vill styrka den, skall han genast förete sina bevis; ej må andra än skriftliga

bevis gälla. Finnes gäldenären hava skäl för invändningen, hänskjute rätten

målet såsom tvistigt till rättegång.

Grundas kravet å fordringsbevis vari gäldenären betingat sig vederlag för

den utfästa betalningen och gör gäldenären invändning som har avseende å

vederlaget, skall målet såsom tvistigt hänskjutas till rättegång, örn gäldenären

förebragt sannolika skäl för invändningen eller borgenärens rätt till betalning

eljest finnes stridig.

13 §.

Äro ej sådana skäl för handen att målet bör hänskjutas till rättegång,

skall betalningsskyldighet åläggas gäldenären; avser lagsökningen betalning

ur intecknad fast egendom eller intecknat fartyg, fastställe rätten fordringen

till betalning ur den intecknade egendomen.

14 §.

Vill gäldenären kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären och är denna

fordran sådan att den kan utkrävas genom lagsökning, förordne rätten att

den må, så långt den räcker, kvittas mot skulden.

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det som är stridigt eller

icke förfallet.

15 §.

I fråga örn kostnad i lagsökningsmål gälle vad i rättegångsbalken är stadgat

örn rättegångskostnad i tvistemål; hänskjutes målet till rättegång, skall

frågan örn ersättning för sådan kostnad prövas i rättegången.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

9

16 §.

I lagsökningsmål må rätten förordna om kvarstad och skingringsförbud

som avses i 15 kap. rättegångsbalken, så ock giva handräckning varom sägs i

192 § utsökningslagen; om sådan åtgärd galle vad i rättegångsbalken och utsökningslagen

är för motsvarande fall stadgat.

17 §.

I lagsökningsmål skall utslag givas ofördröjligen sedan målet kommit i det

skick att det kan avgöras. Fordringshandlingen eller den del därav varom i

målet är fråga skall ordagrant intagas i utslaget eller avskrivas omedelbart

därefter.

Om betalningsföreläggande.

18 §.

För utfående av penningfordran som ej grundar sig å skriftligt fordringsbevis

och icke avser skadestånd åge borgenären utverka betalningsföreläggande

enligt vad nedan sägs.

19 §.

Ansökning örn betalningsföreläggande skall göras skriftligen eller muntligen

hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift örn borgenärens

namn, yrke, hemvist och postadress samt gäldenärens namn och, där så

kan ske, dennes yrke, hemvist och postadress, så ock fordringens belopp och

den ränta som fordras. Borgenären angive tillika i ansökningen eller i räkning

som åberopas tydligt och fullständigt grunden för fordringen och tiden för

dess tillkomst samt de omständigheter som betinga rättens behörighet, örn

denna ej framgår av vad eljest anföres.

Ansökning som göres skriftligen skall avlämnas i två exemplar och vara

egenhändigt undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endast ett

exemplar ingivet, besörje rätten mot stadgad avgift erforderlig avskrift, och

gäde den i målet lika med huvudskrift. Göres ansökning muntligen, skall

genom rättens försorg mot stadgad avgift uppteckning därav ske i två exemplar;

borgenären eller hans ombud skall med sin underskrift vitsorda att uppteckningen

är riktig. Uppteckningen galle sedan som huvudskrift.

Räkning som åberopas skall ingivas i två exemplar; är räkningen ingiven i

allenast ett exemplar, skall mot stadgad avgift avskrift därav besörjas av

rätten.

20 §.

Ej må i samma ansökning framställas krav mot mera än en gäldenär.

21 §•

Prövar rätten hinder möta för upptagande av ansökningen, skall den avvisas;

bevis därom skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

22 §.

Upptages ansökningen, förelägge rätten gäldenären att, såframt han vill

helt eller till någon del bestrida ansökningen, inom viss av rätten bestämd tid

efter det ansökningen jämte räkning, om sådan åberopats, blivit honom delgiven,

skriftligen hos rätten anmäla sitt bestridande vid påföljd att utmätning

eljest må ske. Vid utsättande av tiden för anmälan av bestridande har

rätten att taga hänsyn till belägenheten av den ort där gäldenären bor eller

handlingarna eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Utan synnerliga skäl

må tiden icke bestämmas längre än till två veckor.

Har borgenären i ansökningen fordrat ersättning för kostnad å målet, bestämme

rätten i föreläggandet vad i sådant hänseende skall, om bestridande

ej sker, utgå utöver kostnaden för blivande delgivning.

Föreläggandet, som skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen, skall

tillika innehålla anmaning till gäldenären att hos rätten anmäla hemvist och

postadress, såvida tillförlitlig uppgift härom icke föreligger.

23 §.

I föreläggande som avses i 22 § må, om borgenären det begär och rätten

finner det lämpligt, i stället för vad där sägs örn skriftligt bestridande, föreskrivas

att gäldenären har att, såframt han vill helt eller till någon del bestrida

ansökningen, å viss av rätten bestämd dag, högst en vecka sedan ansökningshandlingarna

kunna väntas hava blivit honom delgivna, inställa sig

vid sammanträde inför rätten för att framställa sitt bestridande vid påföljd

att ulmätning eljest må ske. Till sammanträdet skall ock borgenären

kallas.

Äro ej särskilda skäl däremot, skall föreläggande vid vite meddelas borgenären

så ock gäldenären, om han vill bestrida ansökningen, att infinna sig

personligen. Parterna skola tillika erinras att de, om ansökningen bestrides

och målet hänskjutes till rättegång, böra vara beredda att genast uppgiva de

omständigheter och bevis de vilja åberopa i rättegången och förete sina skriftliga

bevis.

24 §.

Örn delgivning med gäldenären av ansökningshandlingarna jämte föreläggande

som avses i 22 eller 23 § äge vad i 5 § är stadgat örn delgivning av

lagsökningshandlingar motsvarande tillämpning Ej må delgivning äga rum

utom riket och ej heller på sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken sägs.

25 §.

Hava enligt bevis som inkommit till rätten ansökningshandlingarna blivit

gäldenären delgivna och bestrider ej gäldenären ansökningen på sätt och å

tid som rätten förelagt, teckne rätten ofördröjligen å det exemplar av ansök
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposiiiuii nr 28

11

ningen som kvarligger hos rätten såväl föreläggandet som bevis att ansökningen

lämnats obestridd; rätten pröve ock vad i ersättning för delgivningskostnad

skall tillkomma borgenären och teckne bevis därom å ansökningen.

Bevis skall tillika innehålla, att utmätning för fordringen och kostnaden å

målet må omedelbart äga rum. Bestrides allenast en del av fordringen eller

allenast kostnaden eller del därav, varde beviset därefter jämkat.

Har gäldenären förklarat sig vilja kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären,

skall det till den del fordran skulle täcka skulden anses som bestridande.

Utebliva båda parterna från sammanträde som avses i 23 §, vare ansökningen

förfallen.

26 §.

Har gäldenären anmält bestridande på sätt och inom tid som förelagts

enligt 22 §, skall, om borgenären sist inom en månad efter utgången av samma

tid framställer yrkande därom, målet eller, då bestridandet avsett allenast en

del, målet i denna del såsom tvistig! hänskjutas till rättegång. Framställes

ej sådant yrkande inom föreskriven tid, vare ansökningen förfallen.

Det åligger rätten att, då bestridandet anmäles, genast avsända underrättelse

därom till borgenären.

27 §.

Bestrider gäldenären ansökningen vid sammanträde som avses i 23 § och

är borgenären tillstädes, bör rätten höra parterna och, om det finnes lämpligt,

söka att förlika dem. Träffas förlikning, skall på begäran bevis därom tecknas

å det exemplar av ansökningen som kvarligger hos rätten; i beviset skall

ock angivas att utmätning må omedelbart äga rum.

Förlikas ej parterna, skall, om borgenären yrkar det, målet eller, då bestridandet

avser allenast en del, målet i denna del såsom tvistigt hänskjutas till

rättegång. Vill gäldenären att målet eller del därav skall prövas av rätten, eller

vill han fordra ersättning för sin kostnad, må ock på hans yrkande målet

hänskjutas till rättegång; dock ej örn bestridandet avser allenast borgenärens

kostnad å målet.

Yrkande som avses i andra stycket skall framställas innan sammanträdet

avslutas vid påföljd att ansökningen eljest är förfallen.

28 §.

Har ansökningen lämnats obestridd men är borgenären missnöjd med rättens

beslut örn ersättning för kostnaden å målet, må han påkalla att frågan

därom hänskjutes till rättegång. Angående den lid inom vilken sådant yrkande

skall framställas äge vad i 26 och 27 §§ är stadgat motsvarande lilllämpning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

29 §.

Yrkar part att mål skall hänskjutas till rättegång, skall han tillika uppgiva

de omständigheter och bevis som han vill åberopa i rättegången; skriftligt

bevis som parten innehar skall genast företes.

Har enligt 23 § andra stycket borgenären eller gäldenären vid vite förelagts

att infinna sig personligen och är han då målet hänskjutes till rättegång tillstädes

allenast genom ombud, skall, om därav vållas uppskov i rättegången,

vitet utdömas.

Gemensamma bestämmelser.

30 §.

Vid handläggning av mål om lagsökning eller betalningsföreläggande vare

rätten domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare.

31 §.

Om laga domstol i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande gälle

vad för tvistemål är stadgat; rätten pröve självmant sin behörighet. Borgenärs

uppgift om de omständigheter som betinga rättens behörighet skall tagas

för god, om anledning ej förekommer att den är oriktig.

32 §.

Hänskjutes mål till rättegång, förordne rätten tillika om målets fortsatta

handläggning. Finnes förberedelse ej erforderlig, må målet omedelbart utsättas

till huvudförhandling. Då mål örn betalningsföreläggande vid sammanträde

inför rätten hänskjutits till rättegång, bör, om ej hinder möter, förberedelse

eller huvudförhandling äga rum i omedelbart samband därmed; i

sådant fall gälle örn rättens domförhet vad i 30 § är föreskrivet.

33 §.

Talan i mål som hänskjutits till rättegång skall anses väckt då lagsökningsinlagan

inkom till rätten eller ansökningen om betalningsföreläggande gjordes

hos rätten; med avseende å rättegången skall så anses som om stämning

utfärdats genom rättens förordnande om målets fortsatta handläggning.

34 §.

Talan mot rättens beslut varigenom ansökning enligt 3 eller 21 § avvisats

skall föras genom besvär i hovrätten.

Har i lagsökningsmål borgenärs talan bifallits eller i mål om betalningsföreläggande

å ansökningen tecknats bevis att utmätning må äga rum, åge

gäldenären att hos rätten söka återvinning. Mot utslag i lagsökningsmål i

andra fall skall talan föras genom besvär i hovrätten.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

13

Angående klagan över beslut som rätten meddelat under målets handläggning

äge vad för tvistemål är stadgat motsvarande tillämpning.

Ej må klagan föras över beslut varigenom mål hänskjutits till rättegång.

Anteckning örn meddelande av utslag eller av beslut, mot vilket talan må

omedelbart föras, skall införas i den i 38 § omförmälda boken.

35 §.

Ansökan om återvinning skall göras skriftligen, i lagsökningsinål inom en

månad från den dag då utslaget delgavs gäldenären och i mål örn betalningsföreläggande

inom samma tid från det utmätning ägde rum eller utan

föregången utmätning betalning skedde med förbehåll om rätt för gäldenären

att söka återvinning.

Om återvinningstalan äge i övrigt vad i rättegångsbalken är stadgat om

återvinning i tvistemål motsvarande tillämpning; rättens utslag i lagsökningsmålet

eller rättens bevis att utmätning må äga rum skall därvid anses som

tredskodom.

Skall mål på grund av ansökan om återvinning upptagas till fortsatt handläggning,

gäde vad i 33 § är stadgat.

36 §.

Över hovrätts beslut i mål som enligt 34 § fullföljts till hovrätt må klagan

ej föras; dock må mot hovrätts beslut angående kvarstad eller skingringsförbud

eller angående handräckning varom sägs i 192 § utsökningslagen talan

fullföljas till högsta domstolen enligt vad i rättegångsbalken är stadgat angående

fullföljd av talan mot hovrätts beslut i mål som väckts vid underrätt.

37 §.

I mål om lagsökning eller betalningsföreläggande erfordras ej förande av

protokoll, örn aktbildning och dagbok meddelas närmare bestämmelser av

Konungen.

38 §.

För anteckning örn förelägganden, utslag och beslut i de fall ovan stadgats

skall vid allmän underrätt finnas bok, som utan särskild begäran skall

vara tillgänglig för allmänheten. Då föreläggande, utslag eller beslut, varom

anteckning skall ske, meddelas, skall senast samma dag anteckningen införas

i boken.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga

delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Genom lagen upphäves lagen den 18 juni 1937 (nr 451) örn lagsökning och

om handräckning för fordran.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen.

Härigenom förordnas, dels att 7, 9, 11—17, 20, 22, 26, 37, 39, 77, 79, 95,

103, 108, 109, lil, 117, 123, 130, 164, 185, 199, 204 och 211 §§ konkurslagen1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 212 §

nämnda lag skall upphöra att gälia.

7 §•

Vill gäldenär---nyss sagts.

Konkursdomare vare---—- skola upptagas.

Med stad avses i denna lag stad med rådstuvurätt; örn annan stad gäde vad

för landet är föreskrivet.

9 §■

Borgenär, som söker gäldenärs försättande i konkurs, skall i ansökningen

uppgiva sin fordran. Borgenären bör tillika i ansökningen angiva de omständigheter,

på vilka han grundar yrkandet örn egendomsavträde, samt vid

ansökningen foga, i huvudskrift eller styrkt avskrift, de handlingar, vilka

han vill åberopa till stöd för sin talan. Ansökningen, som bör innehålla uppgift

om borgenärens och gäldenärens hemvist och postadress, skall, jämte

därvid fogade handlingar, ingivas i två exemplar.

11 §•

Upptages konkursansökning---i konkurs.

Har, i fall då dödsbo ej står under förvaltning av boutredningsman, ansökning

örn boets avträdande till konkurs icke gjorts av samtliga dödsbodelägare,

utsätte konkursdomaren genast dag för prövning av ansökningen

inom fjorton dagar från dess ingivande; och skall konkursdomaren därom

utfärda kungörelse, som anslås i rättens kansli samt införes en gång i allmänna

tidningarna och tidning inom orten. Underrättelse om tid och ställe

för prövning av ansökningen skall tillika särskilt delgivas envar delägare, som

ej underskrivit ansökningen, örn det kan antagas, att kallelsen före den utsatta

dagen kommer honom tillhanda. Varder på framställning, som göres

sist då konkursansökningen företages till prövning, boets egendom ställd

1 Senaste lydelse av 7 och 11 §§ se SFS 1933: 324.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

15

under förvaltning av boutredningsman, vare konkursansökningen förfallen.

I annat fall meddele konkursdomaren beslut om dödsboets försättande i

konkurs.

12 §.

Upptages borgenärs konkursansökning, teckne konkursdomaren genast å

ansökningen föreläggande för gäldenären att inom viss tid, ej över fyra

dagar i stad och en vecka på landet, från det han erhållit del av ansökningshandlingarna

till konkurs domaren ingiva förklaring över ansökningen. Föreligger

på grund av att gäldenären vistas utomlands eller eljest i särskilt fall

anledning att utsträcka förklaringstiden, må det ske, dock ej utöver vad

oundgängligen kräves och ej utöver sex veckor. Föreläggandet skall innehålla

anmaning till gäldenären att, om hans postadress icke tillförlitligen

angivits i konkursansökningen, hos konkursdomaren anmäla den postadress,

under vilken kallelse kan tillställas gäldenären. Ansökningshandlingarna

jämte föreläggande, som nu sagts, skola delgivas gäldenären.

I fråga om delgivning av konkursansökning åge vad örn delgivning av stämning

i tvistemål är stadgat motsvarande tillämpning. Delgivning på sätt i

33 kap. 12 § rättegångsbalken är föreskrivet må ske även då gäldenären

vistas å känd ort utom riket och delgivning eljest ej kan med laga verkan

ske här i riket samt konkursdomaren med hänsyn till ortens avlägsenhet eller

andra omständigheter finner det icke skäligen böra krävas, att delgivningen

verkställes utom riket. Delgivning skall verkställas så skyndsamt omständigheterna

medgiva.

Sker delgivning på sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken föreskrives, skall

konkursdomaren tillse, att gäldenärens egendom varder satt under säker

vård; kostnaden härför skall gäldas av borgenären.

13 §.

Medgiver gäldenären borgenärs konkursansökning, meddele konkursdomaren

genast beslut örn gäldenärens försättande i konkurs; bestrider gäldenären

ansökningen eller uteblir han med förklaring, ehuru delgivning i behörig

ordning skett, varde målet hänskjutet till rätten.

14 §.

Då konkursansökning skall hänskjutas till rätten, varde målet av konkursdomaren

utsatt att förekomma, i stad inom fyra dagar samt på landet inom

tio dagar. Kräves för gäldenärens kallande eller hans inställelse vid rätten

oundgängligen längre tid, må tiden för målets företagande vid rätten utsträckas,

dock ej utöver sex veckor från det delgivning av kallelsen kan väntas

hava ägt rum. Till rätten skola parterna särskilt kallas. I kallelsen skall erinras

örn den i 16 § stadgade påföljden av parts utevaro.

I fråga örn delgivning av kallelse, som avses i första stycket, äge vad i

12 § andra stycket andra och tredje punkterna stadgas motsvarande tillämpning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

15 §.

Fordran, som borgenär åberopat tili stöd för behörighet att söka gäldenär

försättande i konkurs, skall, där fordringen är fastställd av domstol eller

där domstol enligt lagsökningslagen meddelat bevis, att utmätning för fordringen

må äga rum, i sagda avseende godkännas, ändå att beslutet ej vunnit

laga kraft, utan så är alt i vederbörlig ordning förordnats, att beslutet icke

må verkställas. Samma lag vare, då överexekutor meddelat föreskrift örn

verkställighet av skiljedom och ej av högre myndighet eller av domstol, där

talan mot skiljedomen är anhängig, annorledes förordnats.

I fall---styrka densamma.

16 §.

I mål angående egendomsavträde skall, om borgenären uteblir, målet avskrivas,

såvida ansökningen ej medgives av gäldenären. Gäldenärens utevaro

hindrar icke målets handläggning och avgörande.

Rätten må ej bevilja part uppskov, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

Beviljas uppskov, må det ej sättas längre än som oundgängligen kiäves.

17 §.

Nu är konkursansökning gjord av borgenär, och dör gäldenären, utan att

han den medgivit; har ej målet hänskjutits till rätten, varde dödsboet förelagt

att till konkursdomaren inkomma med förklaring över ansökningen

inom fjorton dagar från delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo ej står under

förvaltning av boutredningsman, ej samtliga dödsbodelägare ansökningen

och skall förty densamma prövas av rätten, varde, där någon dödsbodelägares

vistelseort är okänd eller dödsbodelägare uppehåller sig å avlägsen utrikes

ort, sådan delägare särskilt kallad på sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken

sägs. Är målet, då gäldenären dör, redan hänskjutet till rätten, varde

dödsboet kallat att inför rätten yttra sig över ansökningen, och gälle beträffande

frånvarande delägares kallande vad nyss sagts. Söker borgenär, att

avliden gäldenärs bo skall avträdas till konkurs, skall i fråga om ansökningens

delgivning med dödsboet och delägares kallande till rätten tillämpas

vad i första och andra punkterna föreskrivits.

20 §.

Kungörelse, som i 19 § sägs, skall ofördröjligen anslås i rättens kansli samt

genast eller nästa postdag avsändas för att införas en gång i allmänna tidningarna

och den eller de ortstidningar, som jämlikt 19 § i sådant avseende

bestämts.

Sedan den---sådan uppbörd.

Breven skola---— utsatta dag.

Varder sedan---ovan sägs.

Örn innehållet i kungörelsen skall konkursdomaren på sätt örn delgivning

av stämning i tvistemål är stadgat låta delgiva gäldenären särskild underrät
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

17

telse med erinran om den honom enligt 92 § åliggande skyldigheten att å

första borgenärssammanträdet avlägga bouppteckningsed.

Att i — -— — sistnämnda paragraf.

22 §.

Sedan beslut — — — till konkursboet.

Är, då egendom avträdes till konkurs, rättegång mellan gäldenären och annan

örn sådan egendom, må konkursboet övertaga gäldenärens talan; övertager

ej konkursboet gäldenärens talan, ehuru det underrättats om rättegången,

skall den egendom, varom är fråga, anses icke tillhöra konkursboet. I fråga

örn konkursboets skyldighet att, då det övertager gäldenärens talan, svara

för rättegångskostnad åge vad i rättegångsbalken är stadgat beträffande den,

å vilken överlåtelse enligt 13 kap. 7 § nämnda balk ägt rum, motsvarande tilllämpning.

Föres talan mot gäldenären angående fordran, som må göras gällande i

konkursen, åge konkursboet inträda i rättegången jämte gäldenären.

Då konkurs inträffat, åligge gäldenären att därom underrätta den rätt, där

enligt vad nu sagts rättegång föres; rätten har att lämna konkursboet meddelande

örn rättegången.

Angående skyldighet för förvaltaren att inhämta rättens ombudsmans samtycke

till talan, som enligt denna paragraf må föras av konkursboet, och påföljden,

örn det underlåtes, gäde vad i 79 § är stadgat.

26 §.

Varder beslut örn egendomsavträde upphävt av högre rätt, skall konkursdomaren

underrättas därom; och läte han kungöra den högre rättens beslut

en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts

för offentliggörande av kungörelser om konkursen, ävensom nedtaga den i

rättens kansli anslagna kungörelsen.

Finnes i--— rättens beslut.

Innan i---sig, betalas.

37 §.

Finnes egendom--— uppkommen skada.

Har den---egendomens värde.

När å---till ersättning.

Då betalning---hans lott.

Återvinnes från gäldenärens make egendom, som denne erhållit i gåva, eller

går bodelning emellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar åter

och har maken eller arvingarna i följd av vad som stadgas i 8 kap. 5 § eller

13 kap. 14 § giftermålsbalken, innan stämning om återvinning delgavs, infriat

någon gäldenärens skuld, vare konkursboet skyldigt återgälda maken eller

arvingarna vad sålunda guldits jämte ränta.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 28. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

39 §.

Den återvinningsrätt, som enligt vad ovan är stadgat tillkommer konkursbo,

må göras gällande ej mindre av förvaltaren än även av borgenär,

som bevakat fordran i konkursen; dock att borgenär, som vill anställa återvinningstalan,

skall, före talans anhängiggörande, därom underrätta förvaltaren

vid påföljd, att hans talan eljest ej upptages till prövning.

Återvinningstalan enligt — ---bodelningshandlingen ingavs.

Är talan---till godo.

77 §.

Förvaltaren vare pliktig att så snart ske kan vidtaga nödiga åtgärder för

indrivning av utestående fordringar; dock må i den ordning, som i 64 § är

stadgad beträffande uppskov med försäljning av boets egendom, beslutas

uppskov med indrivning av boets fordringar, och skall, örn sådant uppskov

beslutits, vad i 65 § för där avsett fall föreskrives äga motsvarande tillämpning.

Kan fordran ej indrivas utan att rättegång eller lagsökning eller mål

om betalningsföreläggande anhängiggöres eller skiljedom påkallas, gäde vad

i 79 § finnes stadgat. Anhängiggöres ej rättegång eller lagsökning eller mål

örn betalningsföreläggande eller påkallas ej skiljedom och kommer ej heller

förlikning till stånd på sätt nedan sägs, må fordringen föryttras såsom annan

lös egendom.

79 §.

Rättegång eller lagsökning eller mål örn betalningsföreläggande må ej utan

rättens ombudsmans samtycke anhängiggöras av förvaltaren, och må han ej

heller utan sådant samtycke för konkursboets räkning fortsätta mål, som anhängiggjorts

innan beslutet om egendomsavträde meddelades.

Vill förvaltaren--- — ombudsmannens samtycke.

Underlåter förvaltaren att iakttaga vad ovan är föreskrivet, vare det utan

verkan å målet, men svare förvaltaren för kostnad och skada, som må uppkomma

för konkursboet och ej täckes av vad genom rättegången, lagsökningen

eller betalningsföreläggandet kommit boet tillgodo.

Vad sålunda---inlett skiljedomsförfarande.

95 §.

På konkursdomaren ankomme att förordna örn vidtagande av åtgärd enligt

94 § och att utdöma förelagt vite. Har någon för tredska insatts i häkte,

skall konkursdomaren, då anledning till hans kvarhållande ej längre är för

handen, genast förordna om hans lösgivande. Den, som insatts i häkte, skall

senast var fjortonde dag inställas för konkursdomaren.

103 §.

Efter bevakningstidens---— anmärkningar framställas.

Anmärkningstiden skall---av anmärkningstiden.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t$ proposition nr 28.

19

f

Konkursdomaren bestämme ock viss dag, å vilken, därest förlikning ej

träffas, målet angående de tvistiga fordringarna skall vid rätten förekomma,

i stad inom fjorton dagar från nyssnämnda sammanträde och på landet under

först infallande allmänna ting, så framt ej handläggningen efter ty i

108 § sägs skall äga rum å särskilt sammanträde. Där det i särskilt fall befinnes

nödvändigt, må målet utsättas lill senare tidpunkt.

Konkursdomaren läte---och förvaltaren.

Finner konkursdomaren---— särskilt underrättas.

108 §.

De tvistefrågor--- —- deras talan.

Förvaltaren skall---ärendets handläggning.

På ombudsmannen---därå tala.

Finnes anmärkning---till rätten.

Framställes på landet begäran om särskilt sammanträde för målets handläggning,

åligge ombudsmannen att genast underrätta konkursdomaren därom.

Finner konkursdomaren skäl därtill, utsätte han ofördröjligen sådant

sammanträde. Kan besked om konkursdomarens beslut ej före borgenärssammanträdets

slut erhållas och för de närvarande tillkännagivas, vare ombudsmannen

pliktig att till envar, som närvarit vid sammanträdet och vars

adress är känd, avlåta särskild underrättelse om tid och ställe för målets

handläggning.

Efter borgenärssammanträdet tillställe ombudsmannen så snart ske kan

konkursdomaren protokoll över sammanträdet, innehållande örn och i vad

mån förlikning skett och vilka anspråk såsom stridiga återstå. Vid protokollet

skola fogas å sammanträdet ingivna handlingar.

109 §.

Tvistefrågor angående bevakade fordringar skola ofördröjligen av rätten

företagas till prövning och, såvitt ske kan, på en gång avgöras. Tarva vissa

fordringar längre tid för att utredas och styrkas, varde särskilt dömt över de

tvistefrågor, som kunna tidigare avgöras; beror någon borgenärs anspråk på

annan rätts prövning, må det ej vålla uppehåll, utan fastställe domstolen, där

konkursen är anhängig, hans rätt i konkursen för det belopp, som kan varda

bestämt genom dom i den särskilda rättegången.

lil §•

Vill borgenär —---angående bevakning.

Då efterbevakning sålunda gjorts, överlämne konkursdomaren genast det

ena exemplaret av bevakningshandlingarna till rättens ombudsman; läte

ock en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts

för offentliggörande av kungörelser örn konkursen, kungöra, att efterbevakning

skett, så ock viss lid, inom vilken anmärkningar må framställas

mot bevakningen, ställe, varest de lill ombudsmannen överlämnade bevak
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 28.

ningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning, tid och ställe för

sammanträde inför ombudsmannen, därest i anledning av anmärkning sammanträde

varder erforderligt, samt viss dag, å vilken, örn förlikning ej träffas,

målet angående den tvistiga fordringen skall vid rätten förekomma, så

framt ej handläggningen skall äga rum å särskilt sammanträde.

Anmärkningstiden må---anmärkningstidens utgång.

Om innehållet — -—- — och förvaltaren.

I övrigt---om bevakning.

Hava flere---handläggas gemensamt.

Ersättning till---för efterbevakningarna.

117 §.

Yrkande, att--— i anmärkningsskrift.

Konkursdomaren förelägge---bevis därom.

Kan borgenären--— ny tid.

Inlagan jämte föreläggande, som nu sagts, skall delgivas borgenären, och

åge härvid vad i rättegångsbalken är stadgat örn delgivning av stämning i

tvistemål motsvarande tillämpning. Delgivning skall verkställas så skyndsamt

omständigheterna medgiva.

123 §.

Borgenär, som---i konkursen.

Borgenär, varom i första stycket förmäles, vare, där det äskas, pliktig att

fästa sin fordran med sådan ed, som i 116 § sägs. Å edgången skola föreskrifterna

i 116—119 §§ äga motsvarande tillämpning; dock skall beträffande tiden

för edgångsyrkandes framställande gälla, att det må väckas intill dess

borgenären uppburit betalning för sin fordran, och må delgivning av edgångsföreläggande

ej ske på sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken föreskrives. Edgångsyrkandet

vare förfallet, där ej underrättelse, som i 118 § första stycket

sägs, eller annat bevis, att edgångsföreläggande meddelats, kommit rättens

ombudsman tillhanda innan kungörelse örn framläggande av slututdelningsförslag

utfärdats.

Försummar borgenären--— i 6 kap. stadgat.

130 §.

Klander mot---ej upptagas.

Varder klander---klandret, denne.

Vid målets handläggning böra ombudsmannen och förvaltaren vara tillstädes.

De för---tillhandahållas rätten.

164 §.

Är vid--— rättens prövning.

Rättens ombudsman---protokollet angivet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

21

Har ackordsfrågan hänskjutits till rätten, utsatte konkursdomaren, sedan

protokollet inkommit, ärendet att vid rätten förekomma, i stad inom tre

veckor och på landet så snart ske kan å ting eller, örn konkursdomaren finner

skäl därtill, å särskilt sammanträde.

Konkursdomaren läte — — — och gäldenären.

Vill borgenär---vid rätten.

Då ärendet---oundgängligen erfordras.

185 §.

Finner konkursdomaren---nedan föreskrives:

1) Konkursdomaren skall om konkursen genast utfärda kungörelse med

uppgift om dagen, då konkursansökningen ingivits; och varde i kungörelsen

dessutom anmärkt, att anledning finnes till sådant antagande, som ovan

sagts. Kungörelsen skall ofördröjligen anslås i rättens kansli samt genast

eller nästa postdag avsändas för att en gång införas i allmänna tidningarna

ävensom en eller två tidningar inom orten; varjämte konkursdomaren bär

att om konkursen genast underrätta allmänna åklagaren i orten samt, om

gäldenären är ämbets- eller tjänsteman, hans närmaste förman.

2) Konkursdomaren skall —---uppgiva boet.

3) Framgår ej---motsvarande tillämpning.

4) Varder ej---skulle yppas.

5) Finnes boet---sådan edgång.

199 §.

Har ämbets- eller tjänsteman blivit försatt i konkurs, ankomme på den

myndighet, under vilken gäldenären i och för tjänsten lyder, att pröva, huruvida

han förr än fyra månader förflutit från det beslutet om egendomsavträde

meddelades må åter inträda i utövning av tjänsten. Att i vissa fall den, som är

i konkurstillstånd, ej må utöva ämbete eller tjänst, därom är särskilt stadgat.

204 §.

Har handling---för avskriften.

Inlaga eller annan handling må till konkursdomaren inlämnas genom bud

eller insändas med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer,

skall anses ingiven av den, som undertecknat handlingen. Handlingen skall

anses inkommen, då den avlämnats till konkursdomaren eller rättens kansli.

Varder, då — --sagda kostnad.

211 §.

Mål, som avses i 16, 27, 85, 93, 98, 109, 130, 164 eller 183 §, skall utan

förberedelse företagas till huvudförhandling. Utsättes målet till fortsatt eller

ny huvudförhandling, åge rätten, om det erfordras för att målet vid denna

skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall äga rum, samt meddela

erforderliga föreskrifter därom. Uteblir part eller annan, som äger komma

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

tillstädes vid förhandling, ulgöre det ej hinder för målets handläggning och

avgörande, om ej annat är stadgat. Vid huvudförhandling vare häradsrätt

domför med tre i nämnden, dock ej i mål, som avses i 109 eller 130 §.

Beträffande talan mot avgörande i mål, som avses i första stycket, gäde

vad i rättegångsbalken är stadgat örn talan mot beslut i mål, som väckts vid

underrätt, över underrätts eller hovrätts beslut, varigenom sådan av gäldenären

förd talan, som avses i 183 § tredje stycket andra punkten, blivit

bifallen, må klagan ej föras.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga

delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av 7 § 6. lagen den 13 maj 1921 (nr 226) om nya

konkurslagens införande oell vad i avseende därå skall iakttagas.

Härigenom förordnas, att 7 § 6. lagen den 13 maj 1921 örn nya konkurslagens

införande och vad i avseende därå skall iakttagas skall upphöra att

gälla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga

delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

23

Förslag1

till

Lag

angående iimlrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 252) om begränsning

av tiden för efterbevakning i vissa konkurser.

Härigenom förordnas, att lagen den 15 juni 1934 om begränsning av tiden

för efterbevakning i vissa konkurser skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

Konungen äger--— i konkursen.

Har Konungen meddelat beslut som nu sagts, skall kungörelse örn beslutet

utfärdas av konkursdomaren samt genom dennes försorg skyndsamt anslås

i rättens kansli och avsändas för att införas tre gånger, minst tre veckor

mellan varje gång, i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar som

bestämts för offentliggörande av kungörelser örn konkursen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) örn ackordsförhand
ling

utan konkurs.

Härigenom förordnas, att 8, 29, 32, 41—43 och 47 §§ lagen den 13 maj

1921 om ackordsförhandling utan konkurs skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

8 g.

Kungörelse, som i 7 § sägs, skall ofördröjligen anslås i rättens kansli samt

genast eller nästa postdag avsändas för alt införas en gång i allmänna tidningarna

och den eller de ortstidningar, som jämlikt 7 § i sådant avseende

bestämts.

Snarast möjligt---

gäldenärens bekostnad.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

29 §.

Har till konkursdomaren inkommit protokoll över borgenärssammanträde,

utvisande att ackordsfrågan hänskjutits till rätten, utsäde konkursdomaren

ofördröjligen ärendet att vid rätten förekomma, i stad inom tre veckor och

på landet så snart ske kan å ting eller, örn konkursdomaren finner skäl därtill,

å särskilt sammanträde. Är ackordsförslaget icke att anse såsom antaget

vid borgenärssammanträdet och har beträffande någon fordran anmärkningstiden

icke utgått före nämnda sammanträde, må ärendet icke företagas

vid rätten tidigare än en vecka från anmärkningstidens utgång.

Konkursdomaren läte---särskilt gäldenären.

Vill borgenär på någon av de i 32 eller 33 § omförmälda grunder bestrida

fastställelse av ackordet, gore det skriftligen hos rätten eller konkursdomaren

sist tre dagar innan ärendet skall förekomma vid rätten.

Då ärendet är i det skick, att rätten kan företaga ackordsfrågan till avgörande,

skall rätten meddela sitt beslut genast eller sist nästa dag, där ej

på grund av särskilda omständigheter längre rådrum oundgängligen erfordras.

32 §.

Ackord må---för borgenärerna.

Vägras fastställelse — — — ej föras.

Har gäldenären blivit ställd under tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande

mot sina borgenärer, men anser rätten i övrigt skäl vara för handen

att meddela fastställelse å ackordet, skall frågan därom anstå i avbidan

på åtalets utgång. Bifalles ej åtalet, skall konkursdomaren efter det beslutet

vunnit laga kraft ofördröjligen utsätta dag, då ackordsfrågan skall förekomma

vid rätten; och skola därvid bestämmelserna i 29 § första och andra

styckena i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Är, då rätten skall företaga ackordsfrågan till avgörande, ansökning om

gäldenärens försättande i konkurs beroende på prövning och anser rätten

skäl vara för handen att meddela fastställelse å ackordet, skall ackordsärendet

anstå i avbidan på prövningen av konkursansökningen. Varder konkursansökningen

avslagen av underrätten och vinner beslutet därom laga kraft

eller bliver det av högre rätt fastställt genom beslut, som vinner laga kraft,

skall konkursdomaren ofördröjligen utsätta dag, då ackordsfrågan skall

förekomma vid rätten; och lände jämväl i fall, som nu sagts, bestämmelserna

i 29 § första och andra styckena i tillämpliga delar till efterrättelse.

41 §.

Beslut örn---beslutet sökes.

Varder beslutet upphävt av högre rätt, skall konkursdomaren därom underrättas;

och läte han införa kungörelse om den högre rättens beslut en

gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för

offentliggörande av kungörelser om ackordsförhandlingen, ävensom nedtaga

den i rättens kansli anslagna kungörelsen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

25

42 §.

Menar någon---förklarats vilande.

Har ackordsfrågan hänskjutits till rättens prövning, skall beträffande

klagan över borgenärernas beslut i ackordsfrågan vad i 29 § tredje stycket

sägs lända till efterrättelse. Har sådant hänskjutande icke ägt rum, skall

klagan föras genom besvär, vilka skola inom fjorton dagar ingivas till konkursdomaren,

som har att ofördröjligen utsätta dag, då ärendet skall vid

rätten förekomma, ävensom låta minst tio dagar förut införa kungörelse

därom en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som

bestämts för offentliggörande av kungörelser örn ackordsförhandlingen, varjämte

särskild underrättelse örn den utsatta dagen skall meddelas gäldenären

och, där borgenär är klagande, denne.

43 §.

Ackordsförhandlingsmål skall utan förberedelse företagas till huvudförhandling.

Utsättes målet till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge rätten, om

det erfordras för att målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att

förberedelse skall äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

Uteblir part eller annan, som äger komma tillstädes vid förhandling, utgöre

det ej hinder för målets handläggning och avgörande. Vid huvudförhandling

vare häradsrätt domför med tre i nämnden.

Beträffande talan mot avgörande i mål, som avses i första stycket, gälle

vad i rättegångsbalken är stadgat om talan mot beslut i mål, som väckts vid

underrätt.

47 §.

Har handling---för avskriften.

Inlaga eller annan handling må till konkursdomaren inlämnas genom

bud eller insändas med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer,

skall anses ingiven av den, som undertecknat handlingen. Handlingen

skall anses inkommen, då den avlämnats till konkursdomaren eller rättens

kansli.

Varder, då---sagda kostnad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga

delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 214) om utmätningsed.

Härigenom förordnas, att 3—7, 9 och 15 §§ lagen den 13 maj 1921 örn

utmätningsed skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att

i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 16 §, av följande lydelse.

3 §•

Den, som---gäldenärens tillgångar.

Borgenärs ansökning och därvid fogade handlingar skola ingivas i två

exemplar. Är endast ett exemplar ingivet, besörje konkursdomaren mot stadgad

avgift erforderlig avskrift.

Ansökning, som i första stycket sägs, må ej göras senare än sex månader

efter det utmätningsförrättningen ägde rum.

4 §.

Finner konkursdomaren, att han enligt 3 § ej är behörig att taga befattning

med ansökning, som där sägs, eller har sökanden ej iakttagit vad i

samma paragraf första och sista styckena föreskrives eller kan ansökningen

av annan orsak icke upptagas, meddele konkursdomaren genast beslut i överensstämmelse

därmed och teckne det å ena exemplaret av ansökningen.

5 §.

Upptages ansökning, som gjorts av borgenär, skall förhör med parterna

hållas inför konkursdomaren å tid och ort, som av honom bestämmas. Konkursdomaren

teckne genast å ena exemplaret av ansökningen föreläggande

för gäldenären att inställa sig vid förhöret, beredd att avgiva förklaring över

ansökningen, vid äventyr att uraktlåtenhet därutinnan ej utgör hinder för

målets avgörande. Nämnda äventyr skall utsättas i föreläggandet, vilket ock

skall innehålla erinran om att utmätningseden må avläggas vid förhöret samt

anmaning till gäldenären att, om han saknar laga orsak att bestrida ansökningen,

personligen infinna sig vid förhöret för att med företeende av förteckning

över sina tillgångar fullgöra edgången. Det exemplar av ansökningshandlingarna,

varå föreläggandet tecknats, skall delgivas gäldenären.

Delgivning skall ske genom konkursdomarens försorg, där borgenären ej

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

27

hellie vill själv ombesörja delgivningen. I fråga om delgivning åge i övrigt

vad om delgivning av stämning i tvistemål är stadgat motsvarande tillämpning.

6 §•

Över ansökning, som gjorts av borgenär, skall konkursdomaren meddela

beslut vid det förhör, varom i 5 § förmäles. Bestrider gäldenären ansökningen,

må dock konkursdomaren, örn han på grund av särskilda omständigheter

finner det erforderligt, till rätten hänskjuta frågan, om edgång skall äga

rum. Har sådant hänskjutande skett, utsätte konkursdomaren dag för målets

handläggning vid rätten. Parterna skola kallas till rätten omedelbart eller

genom särskild kallelse. I kallelse skall erinras om påföljden av parts utevaro.

Mål, som i första stycket avses, skall utan förberedelse företagas till huvudförhandling.

Utsättes målet till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge

rätten, örn det erfordras för att målet vid denna skall kunna slutföras, förordna,

att förberedelse skall äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter

därom. Parts utevaro utgöre ej hinder för målets handläggning och avgörande.

Vid huvudförhandling vare häradsrätt domför med tre i nämnden.

7 §•

Varder av — — — för honom.

Är gäldenären —---avlägga eden.

Är gäldenären ej personligen närvarande, då beslut, som i första stycket

sägs, av konkursdomaren meddelas, skall konkursdomaren på sätt örn delgivning

av stämning i tvistemål är stadgat låta delgiva gäldenären beslutet.

Är borgenären ej tillstädes, skall han, såvitt ske kan, av konkursdomaren

underrättas örn beslutet.

9 §•

På konkursdomaren ankomme att förordna örn vidtagande av åtgärd enligt

8 §. Har gäldenär för tredska insatts i häkte, skall konkursdomaren, då

anledning till gäldenärens kvarhållande ej längre är för handen, genast förordna

om hans lösgivande. Gäldenär, som insatts i häkte, skall senast var

fjortonde dag inställas för konkursdomaren.

Varder gäldenären---allmänna medel.

15 §.

över beslut---hovrätten kommer.

Beträffande talan mot rättens avgörande gäde vad i rättegångsbalken är

stadgat örn talan mot beslut i mål, som väckts vid underrätt.

16 §.

Inlaga eller annan handling må till konkursdomaren inlämnas genom hud

eller insändas med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

skall anses ingiven av den, som undertecknat handlingen. Handlingen skall

anses inkommen, då den avlämnats till konkursdomaren eller rättens kansli.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga

delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 28.

29

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen.

Härigenom förordnas, dels att 6, 7, 37, 39, 41, 42, 47, 49, 51, 52, 55, 69,

151, 153, 176, 187, 188, 190, 194, 201—203 och 211—221 §§ utsökningslagen1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 43, 44, 222—225,

225 a, 226—228 samt 230 och 231 §§ nämnda lag skola upphöra att gälla,

dels ock att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 187 a §, av följande

lydelse.

6 §■

Föreligger för utmätningsman beträffande visst mål omständighet, som enligt

rättegångsbalken skulle utgöra jäv mot domare, må han ej taga befattning

med målet. Jäv må ej grundas därå, att utmätningsmannen såsom

domare eller befattningshavare vid domstol fattat beslut, som rör saken,

eller hos annan myndighet än domstol tagit befattning därmed elier i saken

vittnat eller varit sakkunnig, ej heller å åtgärd, som utmätningsmannen vidtagit

å tjänstens vägnar, eller gärning, som förövats mot honom i eller för

hans tjänst. Förekommer jäv mot landsfiskal eller stadsfogde eller av överexekutor

särskilt förordnad förrättningsman, anmäle han det genast hos

överexekutor, som, där jävet prövas lagligt, förordnar annan utmätningsman

i den jäviges ställe, över beslut, som i jävsfrågan gives av överexekutom,

må klagan ej föras.

7 §•

Utmätningsman skall vid sin förrättning hava med sig trovärdigt vittne.

37 §.

Domstols dom i tvistemål, varmed avses även annat avgörande av domstol

i tvistemål, må, sedan domen vunnit laga kraft, av utmätningsman utan särskilt

bemyndigande verkställas:

1) då skyldighet att gälda penningar eller varor blivit den tappande ålagd;

2) då någon blivit förpliktad att viss lös egendom till annan utgiva; i

i Senaste lydelse se beträffande 6 § SFS 1917: 307, beträffande 37 § 1926: 147, beträffande 39 §

1921-301 beträffande 41 § 1926:147, beträffande 42 § 1930:118, beträffande 49 § 194o: 162 beträffande’51

5 1937-452 beträffande 52 § 1942:114, beträffande 69 § 1920: 418, beträffande 151,

153 176^ oclÅ87 §§1912 21 , beträffande 188 § 1937:452, beträffande 190 § 1912:211, beträffande

194 §1925: 142, beträffande 201-203 §§ 1912:211, beträffande 211 § 1942:114, beträffande

212 § 1941:814, beträffande 213 § 1937:452, beträffande 214 och 215 §§ 1912:211, beträffande

216 § 1942:114 samt beträffande 217—221 §§ 1912:211.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj-.ts proposition nr 28.

3) då någon blivit förpliktad att avträda fast egendom eller dömt är om

flyttning i eller ur hus;

4) då domen eljest innehåller förpliktande för den tappande att något fullgöra

vid äventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens föranstaltande

utföras; och

5) då domstolen förordnat angående kvarstad, skingringsförbud eller annan

handräckning eller örn tillhandahållande genom utmätningsmannens försorg

av skriftligt bevis eller av föremål, varå syn eller besiktning skall äga

rum.

Om vattenrättsdomares---i vattenlagen.

39 §.

Är betalningsskyldighet---ske kan.

Vad nedsatt---är föreskrivet.

41 §.

Har någon--— med kvarstad.

42 §.

Skall enligt lag dom genast verkställas, gånge den i fullbordan såsom laga

kraft ägande, om ej annat är stadgat.

Har domstol förordnat, att dom må verkställas utan hinder av alt den icke

äger laga kraft, gånge ock domen i verkställighet såsom laga kraft ägande,

där den vinnande ställer pant eller borgen för det skadestånd, vartill han kan

kännas skyldig, örn domen ändras. Avser förordnandet verkställighet av hovrätts

dom eller av beslut, varigenom föreläggande meddelats någon att förete

skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, erfordras

ej ställande av säkerhet, med mindre i domen eller beslutet annorledes

förordnats.

47 §.

Uppstår hos utmätningsman tvivel huru dom rätteligen verkställas bör,

anmäle det genast hos överexekutor. Finnes i ty fall, eller då verkställighet

av dom hos överexekutor sökes, domen så mörk eller ofullständig, att därav

ej framgår huru i saken dömts, hänvise han parterna att föra talan angående

domvilla.

Förekommer, då dom skall verkställas, anledning att domen till följd

av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar

oriktighet, förelägge utmätningsmannen eller överexekutor part att söka

rättelse i domen.

49 §.

Tredskodom, varigenom betalningsskyldighet blivit den uteblivne parten

ålagd, må, utan hinder av att återvinning sökts, verkställas såsom lagakraft
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts pi oposition nr 28. 31

vunnen, så vitt ej rätten, där talan om återvinning är anhängig, annorledes

förordnar.

Har talan mot dom, varigenom betalningsskyldighet ålagts, av högre rätt

förklarats förfallen, gånge ock domen, om ej annorledes förordnas, i verkställighet

såsom lagakraftvunnen utan hinder av att parten gjort ansökan

örn målets återupptagande.

Ej må ansökan örn resning eller återställande av försutten tid eller beslut,

varigenom sådan ansökan beviljats, eller besvär över domvilla hindra doms

fullbordan, så vitt ej i anledning av ansökan eller besvären annorledes förordnas.

51 §.

I fråga om verkställighet av utslag i lagsökningsmål, varigenom betalningsskyldighet

blivit någon ålagd, gälle vad om tredskodom är i 49 § första stycket

stadgat.

Har intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, må försäljning

ej äga rum förr än laga kraft å utslaget kommit. Har jämlikt 169 §

äskats, att egendomen skall sättas under tvångsförvaltning, må sådan verkställighet

ske utan hinder av att ändring i utslaget sökes, så vitt ej den domstol,

där talan är anhängig, annorlunda förordnar; dock gälle om borgenärs

rätt att lyfta behållningen vad i 40 § tredje stycket för där omförmält fall

sägs.

Har i mål om betalningsföreläggande rätten å ansökningen tecknat bevis,

att utmätning för fordringen eller någon del därav må äga rum, njute

borgenären på grund av ansökning, varå beviset är tecknat, jämte räkning,

som i målet åberopats, utmätning såsom enligt laga kraft ägande dom. Vad

nu sagts äge motsvarande tillämpning, när enligt rättens bevis utmätning

må äga rum för borgenärs kostnad å målet. Visar gäldenären, att han sökt

återvinning, gälle örn verkställigheten vad i 39 och 40 §§ är stadgat om underrätts

dom, så vitt ej domstolen, där talan örn återvinning är anhängig,

förordnar, att vidare åtgärd för verkställighet icke må äga rum.

Örn verkställighet av överexekutors utslag, varigenom betalningsskyldighet

blivit någon ålagd, gälle vad ovan i 37 samt 39 och 40 §§ är stadgat i fråga

örn underrätts dom i ty fall.

52 §.

Har i tvistemål någon fällts lill böter eller vite, må ej beslutet verkställas

förr än det vunnit laga kraft; i fråga örn hovrätts icke lagakraftvunna beslut

skall dock vad i 39 och 40 §§ är stadgat om hovrätts dom i tillämpliga delar

lända till efterrättelse. Vad nu sagts gälle ock beträffande utslag i utsökningsmål,

varigenom någon fällts till böter eller vite eller utmätningsman dömts

att utgiva skadestånd.

Beslut örn---av besvär.

Huru beslut---och 7 kap.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

55 §.

För fordran, som enligt protokoll över offentlig auktion härleder sig från

inrop av lös egendom och är till betalning förfallen, må ock, ändå att betalningsskyldighet

ej blivit gäldenären ålagd, utmätning ske, där gäldenären

vid utmätningstillfället utan jäv erkänner skulden; dock skall utmätningsmannen,

innan utmätningen verkställes, om erkännandet taga skriftligt bevis,

antingen av gäldenären själv eller, om han ej kan skriva eller ej vill beviset

meddela, av två trovärdiga män.

69 §.

Påstår annan sig vara ägare till lös egendom, som i gäldenärs bo finnes,

men kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder för egendomens

utmätande; bjuder han vid utmätningen sannolika skäl för anspråket, hänvise

utmätningsmannen honom att sin talan efter stämning utföra, och må

det utmätta godset ej säljas förr än tvisten om äganderätten blivit av domstol

prövad; väcke dock han, som godset från utmätning freda vill, inom en

månad talan mot borgenären och gäldenären vid domstol i orten, där godset

finnes, eller havé sin talan mot borgenären förlorat. Kommer någon efter utmätningen

med anspråk, som nu är sagt, vare det ej hinder för försäljningen,

där ej överexekutor annorlunda förordnar. Varder den, som anspråket väckt,

av överexekutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra, åligge honom

att inom en månad därefter väcka talan vid äventyr, som förut är nämnt.

Vill borgenär själv väcka talan, stånde det honom fritt.

Vad sålunda---freda egendom.

151 §.

Är fråga---slutligen avgjord.

Finnes eljest fordran tvistig, varde borgenären hänvisad att vid domstol

väcka talan och vad å fordringen belöper avsatt, såsom nyss är stadgat. Vill

annan, vars rätt är av frågan beroende, själv väcka talan, stånde det honom

fritt.

Är fordran---eller förfallit.

153 §.

Varder, utan att gäldenären det medgivit, betalning tillerkänd borgenär ur

egendom, som ej varit för hans fordran utmätt, och är ej heller fordringen

förut genom dom eller utslag fastställd, åge gäldenären rätt att inom en månad

efter det fördelningen vann laga kraft vid domstol väcka talan örn återvinning.

176 §.

Vill borgenär klandra sysslomannens redovisning, väcke vid domstol talan

inom tre månader från det sammanträde, där redovisningen framlades, eller

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

33

havé förlorat sin rätt till klander. Gäldenären vare ock öppet att efter ty nu

sagts klandra redovisningen.

187 §.

Är fara för handen, att gäldenär begiver sig från riket utan att efterlämna

känd egendom, som svarar mot hans gäld, eller att någon, som häftar i skuld

för hushyra, kost, skeppslega eller annat dylikt, avviker från orten, utan att

borgenären har säkerhet i kvarlämnat gods; då åge överexekutor förbjuda

gäldenären att avresa från orten, innan han gjort rätt för sig; dock må sådant

reseförbud ej gälla utöver tre månader efter delgivningen. Har meddelat

reseförbud före nämnda tids utgång hävts eller eljest upphört att gälla,

må nytt reseförbud avse allenast återstoden av sagda tid.

I beslut om reseförbud skall angivas den ort, där gäldenären skall uppehålla

sig, samt erinras om påföljden för överträdelse av förbudet, överträdes

reseförbud, äge överexekutor på yrkande av borgenär förordna, att gäldenären

skall återhämtas och under den tid förbudet gäller hållas i häkte.

187 a §.

Gör någon mot annan gällande anspråk, som kan antagas bliva eller är

föremål för rättegång eller prövning i annan ordning, må han till säkerställande

av sin rätt hos överexekutor begära åtgärd, som avses i 15 kap. 3 §

rättegångsbalken; örn beviljande av sådan åtgärd äge vad i nämnda lagrum

är stadgat beträffande åtgärd i rättegång motsvarande tillämpning.

188 §.

Den, som vunnit kvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning

enligt 187 a §, skall, örn talan ej redan väckts, inom en månad eller, då reseförbud

utverkats, inom två veckor efter det förordnandet gavs hos domstol

anhängiggöra sin talan genom ansökan örn stämning, lagsökning eller betalningsföreläggande.

Gör han det ej eller avvisas, återkallas eller förfaller eljest

anhängiggjord talan, gånge åtgärden åter.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning när enligt lag eller författning

det åligger den, som vill göra viss fordran eller rätt gällande, att utföra sin

talan hos myndighet i annan ordning än i första stycket avses.

Är den, som vunnit kvarstad, förbud eller handräckning enligt 187 a §, enligt

stadgande i lag eller författning eller enligt dom eller avtal förpliktad att

låta sin talan av skiljemän prövas eller vill han göra gällande sådant anspråk

på ersättning på grund av jordbruksarrende, som må genom syn styrkas,

åligge honom, vid äventyr av åtgärdens återgång, att inom tid, som i första

stycket stadgats för talans anhängiggörande, ej mindre skriftligen påkalla

skiljedom eller syn med uppgift i förra fallet å den eller de frågor, örn vilka

skiljedom äskas, än även, där parterna var för sig skola välja skiljemän eller

synemän, skriftligen underrätta motparten örn sitt val.

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 28. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

34:

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

190 §.

Prövas de omständigheter, som föranlett kvarstad eller skingrings- eller

reseförbud eller handräckning enligt 187 a §, ej vidare vara för handen, må

åtgärden hävas av överexekutor, så ock av domstol, då rättegång där anhängig

är. Väckes eljest, där till vidmakthållande av åtgärden förfarande,

som i 188 § tredje stycket sägs, blivit anhängiggjort, fråga örn återgång av

åtgärden, pröve överexekutor efter omständigheterna, huruvida sådan återgång

skall äga rum eller örn och på vad villkor åtgärden må bestå.

194 §.

Kvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning enligt 187 a eller

192 § eller försäljning av lös egendom, å vilken lagts kvarstad eller vilken

ställts under skingringsförbud, må ej av överexekutor beviljas, där ej sökanden

ställt pant eller borgen för den skada, som kan genom åtgärden vederparten

tillskyndas. Finnes, då fråga är om kvarstad, skingrings- eller reseförbud

eller handräckning enligt 187 a eller 192 §, någon, som bör sådan säkerhet

ställa, ur stånd därtill, och har han för sin talan visat synnerliga skäl,

åge överexekutor honom från säkerhets ställande befria.

201 §.

För klagan över utmätning åge gäldenär tid av femton dagar från det utmätningen

fullbordats eller blivit i fall, varom i 75 § sägs, hos gäldenären

verkställd. Är borgenär missnöjd med förrättningen, ingive sin klagoskrift

inom samma tid från det han erhöll del av protokollet över utmätningen.

202 §.

Vill någon klaga över utmätningsmans åtgärd vid auktion å fast egendom,

gore det sist å femtonde dagen därefter; dock att klagan över borgenärsförteckningen,

där ej fråga är om bestämmande av lägsta budet eller

andra villkor för försäljningen, skall föras i den ordning 203 § stadgar.

203 §.

Är någon missnöjd med utmätningsmans förslag till fördelning av köpeskilling

för utmätningsvis såld egendom eller av medel, som i 143 § 2 mom.

avses eller som influtit under tvångsförvaltning, ingive sin klagoskrift till

överexekutor sist å tjugonde dagen från det förslaget avgavs.

211 §.

Nöjes ej---det försummas.

över utslag, varigenom överexekutor visat mål åter till utmätningsman, må

ej klagas; innefattar överexekutors prövning avgörande av fråga, som inverkar

pa målets utgång, åge dock part utan hinder av vad nu sagts fullfölja talan

däremot.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28. 35

Ej må klagan förås över beslut, varigenom överexekutor funnit utmätningsman

behörig.

Om klagan över beslut, varigenom varning meddelats utmätningsman eller

han avstängts från tjänstgöring, stadgas i 221 §.

212 §.

Har överexekutor genom särskilt beslut utlåtit sig över omständighet, som

angår målets behandling; däröver må ej besvär anföras annorledes än i sammanhang

med huvudsaken. Ej vare part förment att särskilt överklaga beslut,

varigenom överexekutor före målets slutliga avgörande utlåtit sig i fråga,

som avses i 195 § 1 morn., eller meddelat förordnande enligt 208 §. Tilltror

part sig visa, att utsökningsmål av överexekutor onödigt uppehälles; åge

då att däröver klaga.

213 §.

Vill någon överklaga överexekutors slutliga utslag i fråga örn fördelning

av köpeskilling för fast egendom, som blivit av överexekutor såld, eller av

medel, som i 143 § 2 mom. eller i 7 kap. avses, eller på klagan över utmätning,

auktion å fast egendom eller förslag till fördelning av köpeskilling

eller av medel, som i 143 § 2 mom. eller i 7 kap. avses, åligge honom att

inom tre veckor från den dag, då utslaget muntligen avkunnades, eller, om

det blivit efter anslag meddelat, från den dag, å vilken utslaget är ställt, till

överexekutor inkomma med besvärsinlaga.

För klagan---är stadgad.

214 §.

Den, som ej nöjes åt överexekutors beslut i andra fall än i 213 § nämnas,

äge, där beslutet blivit för honom muntligen avkunnat, inom tid, som i samma

paragraf stadgas, till överexekutor inkomma med besvärsinlaga; eljest

njute han lika tid från det han av beslutet erhöll del.

215 §.

Skall besvärstid räknas från erhållen del av beslutet, skall genom den

vinnandes försorg beslutet delgivas vederparten på sätt i rättegångsbalken

är örn delgivning stadgat. Skall delgivning ske enligt 33 kap. 12 § nämnda

balk, ankomme på överexekutor att på begäran förordna därom; och skall

vad i sagda paragraf stadgas örn rätten gälla överexekutor.

216 §.

Vill någon klaga däröver, att han av överexekutor blivit fälld till ansvar

enligt 11 § eller till skadestånd enligt 207 §, och är utslaget ej för honom

muntligen avkunnat, åligge honom att inom tre veckor från den dag, utslaget

genom överexekutors försorg honom delgavs, till överexekutor inkomma

med besvärsinlaga.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

217 §.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,

skall den av överexekutor avvisas. Om fullföljd av talan mot beslutet gälle

vad i 216 § är föreskrivet.

Avvisas ej besvärstalan efter vad i första stycket sägs, läte överexekutor

utan dröjsmål till hovrätten insända besvärsinlagan med därvid fogade handlingar

ävensom överexekutors protokoll och utslag samt, i huvudskrift eller

styrkt avskrift såvitt angår den fullföljda frågan, utmätningsmans protokoll

och andra hos överexekutor förvarade handlingar i målet.

218 §.

Sedan besvär mot överexekutors utslag till hovrätten inkommit, åge hovrätten,

om skäl därtill äro, att, innan ändringssökandet slutligen prövas, förordna,

att utslaget icke må verkställas eller att, örn verkställighet redan följt,

ytterligare åtgärd ej må vidtagas. Hovrätten åge ock omedelbart meddela

förordnande enligt vad i 195 § 1 mom. sägs.

219 §.

Talan mot hovrätts utslag eller beslut i utsökningsmål skall fullföljas genom

besvär till högsta domstolen.

Har i utsökningsmål hovrätt meddelat beslut, varigenom målet visats åter

till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § 2 mom. finnes stadgat

äga motsvarande tillämpning.

över beslut, varigenom hovrätten, innan ändringssökandet slutligen prövas,

förordnat, att överexekutors utslag icke må verkställas eller att, om verkställighet

redan följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas, eller utlåtit sig i fråga,

som i 195 § 1 mom. sägs, må särskild talan föras. Har hovrätten i annat fall

än nu sagts genom särskilt beslut utlåtit sig över omständighet, som angår

målets behandling; däröver må besvär ej anföras annorledes än i sammanhang

med huvudsaken.

Ej må klagan föras över utslag, varigenom hovrätten undanröjt förordnande,

som av överexekutor meddelats enligt 208 §.

220 §.

Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för hovrätt att till högsta

domstolen insända huvudskrift eller styrkt avskrift av underrättens akt, såvitt

angår fullföljd fråga, skola i utsökningsmål avse överexekutors protokoll

och utslag samt utmätningsmans protokoll och andra målet tillhörande

handlingar, som varit för överexekutor tillgängliga, då målet av honom avgjordes.

221 §.

Utmätningsman, som icke åtnöjes med beslut, varigenom med stöd av 10 §

varning meddelats honom eller han avstängts från tjänstgöring, må däröver

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28-

37

hos Kungl. Majit anföra besvär, vilka skola hava inkommit till socialdepartementet

sist å trettionde dagen efter det utmätningsmannen erhöll del av

beslutet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948. Utsökningsmål, som vid

nämnda tid redan äro anhängiga, skola behandlas enligt äldre lag. Skall tid

för väckande av talan vid domstol räknas från dag före denna lags ikraftträdande,

gäde i fråga om längden av sådan tid äldre lag. Beträffande verkställighet

av dom i mål, som av underrätt avgjorts före lagens ikraftträdande,

skola äldre bestämmelser tillämpas.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse fav 22 § förordningen den 10 augusti 1877 (nr

.31 s. 51) om nya utsökningslagens införande oell vad i avseende

därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 22 § förordningen den 10 augusti 1877 örn nya

utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall skall erhålla

följande ändrade lydelse.

22 §.

Har i brottmål dömts till böter eller vite eller till sådan med brott förenad

påföljd, som innefattar betalningsskyldighet, gälle i fråga om verkställighet

av domen vad i nya lagen är föreskrivet örn verkställighet av beslut, varigenom

någon i tvistemål fällts till böter eller vite. Är ådömd påföljd eljest

sådan, att domen kan verkställas genom utsökning, och är ej särskild föreskrift

meddelad om verkställigheten, åge vad om verkställighet i tvistemål

är i nya lagen stadgat motsvarande tillämpning; underrätts dom må dock

ej verkställas förr än den vunnit laga kraft.

Där i brottmål dömts till skadestånd eller talan om enskilt anspråk eljest

bifallits, gälle i fråga om verkställighet av domen vad i nya lagen är för

motsvarande fall stadgat beträffande verkställighet i tvistemål.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

om bevisupptagning åt utländsk domstol.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har i visst mål eller ärende utländsk domstol gjort framställning hos domstol

här i riket örn vidtagande av någon till rättegången hörande åtgärd, såsom

upptagande av ed, anställande av förhör med part eller upptagande av

bevis genom vittne, sakkunnig eller syn eller av skriftligt bevis, och varder

framställningen genom utrikesdepartementet överlämnad till den svenska

domstolen, skall den äskade åtgärden vidtagas efter vad i denna lag sägs.

Vad sålunda stadgats åge dock ej tillämpning, där fråga är om ansvar för

gärning som har karaktär av politiskt brott eller som icke är i svensk lag

belagd med straff. Ej heller må i mål om ansvar för brottslig gärning part

höras på ed eller under sanningsförsäkran.

Lika med utländsk domstol anses i denna lag annan utländsk judiciell

myndighet.

2 §■

Åtgärd som i 1 § sägs skall vidtagas av allmän underrätt.

Är framställning gjord örn upptagande av ed, anställande av förhör, upptagande

av skriftligt bevis eller syn å föremål som lämpligen kan flyttas till

rätten, ankomme åtgärden på den rätt, inom vars område den som skall

fullgöra edgång eller höras eller som innehar handling eller föremål, varom

fråga är, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig; där han samtyckt att

vid annan rätt fullgöra vad av honom äskas, skall dock åtgärden vidtagas

av den rätten. Är fråga örn syn å fastighet eller å föremål som ej lämpligen

kan flyttas till rätten, tillkomme sådan åtgärd den rätt, inom vars område

fastigheten är belägen eller föremålet finnes. Annan åtgärd skall verkställas

av den rätt till vilken framställning därom inkommit.

3 §•

Prövar rätten att begärd åtgärd ej kan vidtagas, meddele rätten den utländska

domstolen underrättelse därom med uppgift örn skälen för beslutet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

39

Finner rätten att det jämlikt 2 § andra stycket tillkommer annan rätt att

vidtaga åtgärd varom fråga är, skall framställningen översändas till den

rätten och meddelande därom tillställas den utländska domstolen.

4 §•

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten dag för ärendets företagande.

Avser mål däri åtgärd äskats ansvar för brottslig gärning, give rätten i god

tid den utländska domstolen underrättelse vilken dag ärendet skall förekomma.

Sådan underrättelse skall ock eljest lämnas, om den utländska domstolen

framställt begäran därom.

5 §•

I fråga om ärendets behandling vid rätten skall, där ej annat föranledes

av föreskrifterna i denna lag, lända till efterrättelse vad örn rättegång vid

svensk domstol finnes stadgat. Ärendet skall anses såsom bevisupptagning

utom huvudförhandling; dock vare ej nödigt att part kallas, där han ej själv

skall höras eller fullgöra något.

6 §.

Avser framställningen parts hörande på ed och är ej särskilt utsatt vad under

eden skall bekräftas eller förnekas, anställe rätten förhör med parten angående

den omständighet varom upplysning äskas. I övrigt skall i fråga om

parts hörande på ed vad örn förhör med part under sanningsförsäkran i

rättegång vid svensk domstol är stadgat äga motsvarande tillämpning. Är

i framställningen särskilt utsatt vad under eden skall bekräftas eller förnekas,

lände det till efterrättelse.

7 §•

Äger enligt lagen i det land, där den främmande domstolen är, den som

skall höras eller något fullgöra att utöver vad om rättegång vid svensk domstol

är stadgat vägra att efterkomma vad av honom äskas, njute han den

rättigheten till godo.

8 §.

Har den utländska domstolen hemställt, att vid eds avläggande skola användas

andra ordalag än i svensk lag äro stadgade eller att därvid eljest

skall förfaras annorledes än svensk lag föreskriver, och är den av vilken eden

kräves villig att sålunda fullgöra eden, pröve rätten huruvida del må ske.

Innefattar den utländska domstolens framställning eljest begäran att visst

förfarande skall iakttagas vid verkställande av äskad åtgärd, skall den begäran

efterkommas, där det ej strider mot svensk lag.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

9 §•

Rätten fastställe det belopp, vartill kostnad för delgivning uppgår. Sådan

kostnad så ock av rätten bestämd ersättning till den som, utan att vara part,

inställt sig vid rätten eller något fullgjort skall gäldas av statsverket.

10 §.

Sedan ärendet blivit fört till slut, läte rätten protokoll över vad däri förekommit

tillställas den utländska domstolen; foge ock därvid särskild skrivelse,

upptagande de kostnader den äskade åtgärden enligt 9 § eller eljest

medfört.

Har Konungen efter avtal med främmande stat förordnat, att visst slag

av kostnader som föranletts av framställning från domstol i den staten ej

skall utkrävas, varde sådan kostnad ej för den utländska domstolen uppgiven.

11 §•

Vad här ovan är stadgat för det fall, att framställning som i 1 § sägs blivit

genom utrikesdepartementet överlämnad till svensk domstol, skall jämväl

äga tillämpning där sådan framställning blivit till domstol här i riket översänd

från utländsk domstol med vilken enligt Konungens förordnande den

svenska domstolen äger omedelbart skriftväxla.

Konungen äger ock efter avtal med främmande stat förordna, att de i förestående

paragrafer för nämnda fall givna bestämmelserna skola gälla där

framställning varom nyss sagts blivit från konsul för den staten översänd

till svensk domstol.

12 §.

I de fall då rätten enligt denna lag har att avlåta meddelande till utländsk

domstol skall, där ej på grund av Konungens förordnande omedelbar skriftväxling

må äga runi, meddelandet översändas till utrikesdepartementet för

vidare åtgärd; dock skall meddelande som är föranlett av framställning överlämnad

från konsul avsändas till denne.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Genom lagen upphäves lagen den 6 mars 1899 (nr 12 s. 1) om handräckning

åt utländsk domstol.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

41

Förslag

till

Lag

om bevisupptagning vid utländsk domstol.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I mål eller ärende som är vid svensk domstol anhängigt må rätten förordna,

att bevis genom vittne, sakkunnig, syn eller förhör med part under

sanningsförsäkran eller skriftligt bevis skall upptagas vid utländsk domstol.

I brottmål må bevisupptagning som nu sagts äga rum allenast örn synnerliga

skäl äro därtill.

2 §•

Enskild part som begärt bevisupptagning eller som eljest enligt lag har att

utgiva kostnaden därför åligge att inom tid som honom av rätten förelägges

antingen till rätten avlämna skriftlig förbindelse av två vederhäftiga, inom riket

bosatta svenska medborgare, vilka en för båda och båda för en borga

såsom för egen skuld för den kostnad åtgärden kan medföra, eller ock erlägga

det belopp vartill rätten finner kostnaden kunna skäligen beräknas.

Försummas det och har bevisupptagningen begärts av part, vare frågan därom

förfallen.

Vad nu sagts skall ej äga tillämpning, då kostnad för bevisupptagning skall

utgivas av kronan såsom part eller på grund av parten tillkommande förmån

av fri rättegång skall utgå av allmänna medel.

3 §•

Då rätten beslutat bevisupptagning vid utländsk domstol samt, i fall som

avses i 2 §, vad där är föreskrivet blivit fullgjort, utförde rätten framställning

till den utländska domstolen örn bevisupptagningen. I framställningen

skall rätten kort redogöra för saken samt uppgiva beviset och den omständighet

som skall styrkas därmed. Finnes lämpligt att visst i svensk lag stadgat

förfarande iakttages vid verkställande av äskad åtgärd, varde det angivet.

Där part sådant äskar, begäre rätten ock att underrättelse om dagen för bevisupptagningen

varder i god tid meddelad rätten.

Framställning som nu sagts skall av rätten tillställas utrikesdepartementet

för vidare åtgärd eller, där enligt Konungens förordnande omedelbar

skriftväxling med den utländska domstolen må äga rum, översändas till den

domstolen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

4 §•

Närmare bestämmelser om gäldande av kostnad för bevisupptagning som

avses i denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Genom lagen upphäves lagen den 6 mars 1899 (nr 12 s. 6) örn vittnesförhör

vid utländsk domstol.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

43

Förslag

till

Lag

om bevisupptagning åt vissa internationella organ.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Har domstol eller skiljedomstol, vilken det tillkommer att avgöra tvist

mellan stater, eller annat internationellt organ, som tillsatts för behandling

av sådan tvist, hos Konungen gjort framställning om vidtagande av någon

till tvistens behandling hörande åtgärd, såsom upptagande av ed eller av

bevis genom vittne, sakkunnig eller syn eller av skriftligt bevis, och varder

framställningen av Konungen bifallen, skall den äskade åtgärden vidtagas

efter vad i denna lag sägs.

2 §•

Åtgärd som i 1 § sägs skall vidtagas av allmän underrätt.

Är framställning gjord örn upptagande av ed, anställande av förhör, upptagande

av skriftligt bevis eller syn å föremål som lämpligen kan flyttas till

rätten, ankomme åtgärden på den rätt, inom vars område den som skall

fullgöra edgång eller höras eller som innehar handling eller föremål, varom

fråga är, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig; där han samtyckt

att vid annan rätt fullgöra vad av honom äskas, skall dock åtgärden vidtagas

av den rätten. Är fråga om syn å fastighet eller å föremål som ej lämpligen

kan flyttas till rätten, tillkomme sådan åtgärd den rätt, inom vars område

fastigheten är belägen eller föremålet finnes.

Annan åtgärd än nu sagts skall vidtagas av den rätt Konungen bestämmer.

3 §.

Prövar rätten att begärd åtgärd ej kan vidtagas, avlåte rätten meddelande

därom till sökanden med uppgift om skälen för beslutet.

Finner rätten att det jämlikt 2 § andra stycket tillkommer annan rätt att

vidtaga åtgärd varom fråga är, skall framställningen översändas till den

rätten och meddelande därom tillställas utrikesdepartementet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

4 §.

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten dag för ärendets

företagande.

Örn den utsatta dagen läte rätten underrätta sökanden.

5 §•

I fråga om ärendets behandling vid rätten skall lända till efterrättelse vad

om rättegång vid svensk domstol finnes stadgat; ärendet skall anses som

bevisupptagning utom huvudförhandling.

6 §.

Rätten fastställe det belopp, vartill kostnad för delgivning uppgår. Sådan

kostnad så ock av rätten bestämd ersättning till den som, utan att vara part,

tillstädeskommit vid rätten eller något fullgjort skall gäldas av statsverket.

7 §•

Sedan ärendet blivit fört till slut, läte rätten protokoll över vad däri förekommit

tillställas sökanden och översände till utrikesdepartementet uppgift

å de kostnader åtgärden enligt 6 § eller eljest medfört.

8 §•

Meddelande som skall avlåtas till sökanden eller part varde av rätten översänt

till utrikesdepartementet för vidare åtgärd.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Genom lagen upphäves lagen den 4 april 1930 (nr 64) om handräckning vid

svensk domstol åt vissa internationella organ.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

45

Förslag

till

Lag

örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är någon för tillvaratagande i utlandet av rätt till arv, försäkring, pension

eller skadestånd eller av annan honom tillkommande rättighet i behov

att få viss uppgift med ed bekräftad, vare sig av honom själv eller av annan,

må sådan ed upptagas av allmän underrätt.

2 §■

Ej må ed avläggas av den som är under femton år, eller av den som på

grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten

finnes sakna erforderlig insikt om edens betydelse.

3 §•

I fråga om upptagande av ed skall gälla vad svensk lag därom föreskriver.

Framställes begäran att vid edens avläggande skola användas andra ordalag

än i svensk lag äro stadgade, eller att eljest vid edens upptagande skall

förfaras annorledes än svensk lag föreskriver, eller att expedition i ärendet

skall utfärdas i annan form än som är föreskriven eller vanlig här i riket,

pröve rätten huruvida det må ske.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Genom lagen upphäves lagen den 5 april 1935 (nr 93) örn upptagande av

ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslag

till

Lag

«

angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145)

örn skiljemän.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 14 juni 1929 om skiljemän skall

erhålla följande ändrade lydelse.

15 §.

Örn parterna ej annorlunda bestämma, äga skiljemännen vidtaga åtgärder

för utredningens främjande såsom att anmoda part eller sakkunnig eller annan

att infinna sig för att höras i saken eller uppmana part eller annan, vilken

innehar skriftlig handling eller föremål som kan antagas vara av betydelse

som bevis, att hålla handlingen eller föremålet till handa. Skiljemännen

äga ej stadga vite eller eljest använda tvångsmedel, ej heller upptaga ed eller

sanningsförsäkran.

Vill part, att vittne eller sakkunnig skall höras eller förhör med part under

sanningsförsäkran skall äga rum vid domstol, eller att föreläggande skall

meddelas part eller annan att som bevis tillhandahålla skriftlig handling eller

föremål, gore ansökan därom hos den allmänna underrätt, inom vars område

den som skall höras eller som åtgärden eljest angår vistas. Hava skiljemännen

prövat åtgärden nödig och tillhandahålles erforderlig utredning, skall

rätten anställa förhör eller meddela föreläggande, därest laga hinder ej möter.

Angående åtgärd, som nu sagts, gälle i tillämpliga delar vad om bevisupptagning

i rättegång utom huvudförhandling är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

47

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 12 § lagen den 14 juni 1929 (nr 147)

om utländska skiljeavtal och skiljedomar.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 14 juni 1929 om utländska skiljeavtal

och skiljedomar skall erhålla följande ändrade lydelse.

12 §.

Vad i 15 § andra stycket av lagen om skiljemän är stadgat om bevisupptagning

under skiljemannaförfarande här i riket äge tillämpning jämväl där

utom riket sådant förfarande äger rum på grund av skiljeavtal rörande fråga,

som enligt svensk lag må hänskjutas till avgörande av skiljemän.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 14 september 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Eriksson, Quensel, Bergquist, Andersson,

Rosander, Rubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, hemställer, att lagrådets

utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmäida ändamålet

genom utdrag av protokollet inhämtas över de av processlagberedningen i betänkande

den 17 mars 1944 (SOU 1944: 9 och 10) framlagda förslagen till

1) lag örn handläggning av ärenden;

2) lag örn lagsökning och örn handräckning för fordran (lagsökningslag);

3) lag örn ändring i vissa delar av konkurslagen;

4) lag angående upphävande av 7 § 6. lagen den 13 maj 1921 (nr 226)

örn nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 252) örn

begränsning av tiden för efterbevakning i vissa konkurser;

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj 1921 (nr 227)

örn ackordsförhandling utan konkurs;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj 1921 (nr 244)

örn utmätningsed;

8) lag örn ändring i vissa delar av utsökningslagen;

9) lag angående ändrad lydelse av 22 § förordningen den 10 augusti 1877

(nr 31 s. 51) örn nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå

iakttagas skall;

10) lag örn handräckning åt utländsk domstol;

11) lag örn upptagande av bevis vid utländsk domstol;

12) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 april 1930 (nr 64)

örn handräckning vid svensk domstol dt vissa internationella organ;

13) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 5 april 1935 (nr 93) örn

upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet;

14) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145)

örn skiljemän; samt

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 28. 49

15) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 14 juni 1929 (nr 147)

om utländska skiljeavtal och skiljedomar.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

Bihangtill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 28.

i

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majlis proposition nr 28.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 juni

1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 15 september 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen

i statsrådet den 14 september 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om handläggning av ärenden;

2) lag om lagsökning och örn handräckning för fordran (lagsökningslag);

3) lag örn ändring i vissa delar av konkurslagen;

4) lag angående upphävande av 7 § 6. lagen den 13 maj 1921 (nr 226)

örn nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 252) örn

begränsning av tiden för efterbevakning i vissa konkurser;

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj 1921 (nr 227)

örn ackordsförhandling utan konkurs;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj 1921 (nr 244)

om utmätningsed;

8) lag örn ändring i vissa delar av ut sökning slagen;

9) lag angående ändrad lydelse av 22 § förordningen den 10 augusti 1877

(nr 31 s. 51) örn nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå

iakttagas skall;

10) lag örn handräckning åt utländsk domstol;

11) lag örn upptagande av bevis vid utländsk domstol;

12) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 april 1930 (nr 64)

örn handräckning vid svensk domstol åt vissa internationella organ;

13) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 5 april 1935 (nr 93)

örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet;

14) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145)

örn skiljemän; samt

15) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 14 juni 1929 (nr 147)

örn utländska skiljeavtal och skiljedomar.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

51

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits,

de under l)—9) upptagna förslagen av hovrättsrådet Erik Söderlund

samt övriga förslag av hovrättsassessorn Sven Strömberg.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag örn handläggning av ärenden.

1 §•

Denna paragraf åsyftar att angiva den föreslagna lagens tillämpningsområde.

Att fullständigt klarlägga vad som avses med frivillig rättsvård är icke

möjligt utan alltför stor vidlyftighet, och det gäller därför att kort karakterisera

det föreliggande rättsområdet. I enlighet härmed är paragrafen avfattad.

och lagrådet vill endast erinra, att en omformulering av inledningen

jämte några förkortningar på sätt nedan angives skulle förtydliga paragrafens

innehåll.

I paragrafens inledning utsäges, att med ärende avses rättsvårdsfråga, som i

det följande närmare beskrives. Även örn det beträffande frivillig rättsvård

ej är erforderligt att göra skillnad mellan det rättsliga förfarandet och det

materiella rättsförhållande, varom är fråga, synes genom en jämkning av

uttryckssättet böra undvikas, att ordet ärende skulle kunna uppfattas såsom

en beteckning för enbart det materiella rättsförhållandet.

Vid gränsdragningen mellan rättsskipning och frivillig rättsvård upptages

i texten jämsides med fråga, som enligt lag eller författning skall

handläggas i den för tvistemål eller brottmål stadgade ordningen, sådan fråga

som äger samband med rättegång i dylikt mål. Härmed torde processlagberedningen

närmast ha velat angiva, att åtskilliga i nya rättegångsbalken

reglerade förfaranden, vilka icke falla inom ramen för pågående rättegång,

exempelvis bevisupptagning till framtida säkerhet, lika litet som vanliga

rättegångsfrågor ligga inom paragrafens tillämpningsområde. För karakterisering

av dessa förfaranden är emellertid uttryckssättet mindre lämpligt,

och det kan föra tanken till vissa rättsvårdsfrågor, som äga anknytning

till rättegång men icke destomindre skola handläggas i den för frivillig rättsvård

stadgade ordningen. Enligt lagrådets mening kan den anmärkta tilläggsbestämningen

undvaras. Av de använda ordalagen i övrigt torde med erforderlig

tydlighet framgå, att de rättsvårdsangelägenheter, som äga samband

med rättegång i tvistemål eller brottmål, icke inbegripas under förevarande

paragraf.

Från den rättsvård, som nu göres till föremål för allmän reglering, skola,

såsom i förslaget beaktats, avskiljas frågor, som eljest angå straff eller

annan med brott förenad påföljd. Emellertid torde det icke vara nödvändigt

att i detta sammanhang särskilt omnämna villkorlig dom, vilken —

liksom andra därmed jämförliga reaktioner i anledning av brott — måste

hänföras till brottspåföljder i vidsträckt mening.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

2 §•

Sedan i tredje styckets första punkt lämnats föreskrift, att skriftlig ansökan

skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud,

samt i andra punkten stadgats att, örn ansökan göres muntligen, uppteckning

därav skall ske i den mån det erfordras, innehåller tredje punkten bestämmelse,

att »sökandens namn, hans hemvist och postadress skola ock antecknas».

Såväl utformningen av denna bestämmelse som dess placering föranleda

till den tolkningen att bestämmelsen avser allenast muntlig ansökan.

Emellertid bör tydligen jämväl skriftlig ansökan innehålla uppgift örn sökandens

hemvist och postadress. Vid förslagets avfattande har beredningen

måhända utgått från att föreskrift i detta hänseende ej erfordrades, då den

nya rättegångsbalken, till vars stadganden förslaget i 11 § andra stycket lämnar

en allmän hänvisning, innehölle motsvarande bestämmelser i 33 kap. 1 §

första stycket och — i tillämplig del — andra stycket, varemot uppgiftsskyldighet

vid muntlig ansökan icke vöre där reglerad. Är detta antagande riktigt,

måste förslaget emellertid i nu ifrågavarande avseende anses svårtolkat.

Då det synes angeläget att för den rättssökande allmänheten klargöres vikten

av att vid hänvändelse till domstol sökanden uppger icke blott namn

utan även hemvist och postadress, hemställer lagrådet, att första punkten avtredje

stycket erhåller den lydelsen att skriftlig ansökan skall vara egenhändigt

undertecknad av sökanden eller hans ombud och bör innehålla uppgift

å sökandens hemvist och postadress.

Formuleringen av tredje styckets andra punkt kan giva anledning till tvekan

huruvida rätten har skyldighet att biträda sökanden med uppteckning

av ansökningen jämväl i det fall, då skriftlig form är föreskriven, exempelvis

i fråga örn dödande av förkommen handling. Sådan skyldighet bör icke

åvila rätten. Ehuru detta kan sägas framgå av 11 § första stycket, synes en

förtydligande jämkning av ordalagen vara önskvärd. Örn första punkten erhåller

den lydelse, som lagrådet föreslagit, kan i andra punkten föreskrivas,

att örn ansökan göres muntligen, rätten skall anteckna vad som erfordras

för ärendets behandling. Tredje punkten kan i så fall utgå. Av de bestämmelser,

som förut upptagits i paragrafen, framgår i vilken omfattning anteckningar

skola göras. Tydligt är alltså, att rätten skall anteckna — förutom

sökandens namn med hans hemvist och postadress -— de omständigheter,

varå ansökan grundas, den åtgärd, som påkallas, samt, örn det är erforderligt,

jämväl de omständigheter, som betinga rättens behörighet.

För närvarande är det, örn sökanden låter genom ombud ingiva ansökan, i

allmänhet icke erforderligt, att ombudet styrker sin behörighet. Såsom

beredningen erinrat, utgör ombudets innehav av de handlingar, som åberopas

till stöd för ansökningen, i regel tillräckligt bevis för att han är behörig.

Någon anledning att skärpa kravet på legitimation föreligger icke, och detta

torde ej heller åsyftas med stadgandet i sista punkten av tredje stycket. Innebörden

av denna bestämmelse skulle emellertid komma till tydligare uttryck,

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28•

53

om det angåves, att för ombud ej föreligger skyldighet alt förete fullmakt,

med mindre rätten av särskild anledning finner det erforderligt.

Såsom beredningen framhållit, bör ansökan i regel anses gjord, då den inkommer

till rätten eller, om ansökan sker muntligen, den framställes vid

rätten. Särskilt stadgande härom har icke ansetts erforderligt. Då emellertid

tidpunkten för ärendets anhängiggörande i vissa fall kan vara av rättslig

betydelse, synes det vara av vikt att, i den mån så erfordras, anteckning örn

berörda tidpunkt verkställes vid rätten. Lämpligen bör i sådant syfte meddelas

föreskrift i de bestämmelser, som enligt 10 § skola utfärdas i administrativ

ordning.

4 och 5 §§.

I 4 § givas bestämmelser örn förberedande åtgärder, under det att 5 § reglerar

sådan förhandling, som närmast motsvarar huvudförhandlingen i tvistemål.

Under sistnämnda paragraf ha även upptagits föreskrifter örn vem

som skall kallas till sådan förhandling och vilka förelägganden, som därvid

kunna ifrågakomma. Om utfärdande av kallelser enligt vad sålunda angivits

stadgas i 4 §. Då kallelser och förelägganden ärc att hänföra till den förberedande

handläggningen, torde samtliga föreskrifter i ämnet böra upptagas

i 4 §. I tydlighetens intresse torde böra utsägas, att rätten äger vid vite förelägga

sökanden eller annan såväl att komma tillstädes vid förhandling

som att därvid infinna sig personligen.

Den i 4 § första stycket givna regeln, i den mån den avser vidtagande av

åtgärder »för att ärendet må i ett sammanhang kunna företagas till prövning

och avgörande», saknar betydelse för det mycket stora antal ärenden,

som avgöras av en lagfaren domare ensam, och den är av ringa vikt i de

fall, då flera domare skola deltaga i avgörandet men förhandling enligt 5 §

icke skall äga rum. De citerade orden torde därför kunna uteslutas. Anses

en föreskrift i ämnet böra bibehållas, bör dess räckvidd begränsas till

de fall, då förhandling skall hållas.

Genom andra stycket i 4 § har befogenhet tillerkänts rätten att, där det

erfordras, i avbidan på ärendets avgörande förordna om åtgärder för säkerställande

av den rättsvård, varom är fråga. Någon ytterligare begränsning

har icke uppställts för rättens befogenhet härutinnan. I motsvarande

bestämmelser i 15 kap. nya rättegångsbalken angives under vilka förutsättningar

där avsedda åtgärder må företagas. Det kan icke anses följdriktigt

eller lämpligt att i ärenden, där rätten ofta har sämre möjligheter än i rättegångsmål

att överblicka behovet och verkan av provisoriska åtgärder, giva

rätten en mera vidsträckt befogenhet att besluta dylika åtgärder. Det synes

böra föreskrivas, att rätten må förordna om sådan åtgärd endast då

den finnes vara av synnerlig vikt för säkerställande av den rättsvård, varom

i ärendet är fråga. I vissa grupper av ärenden äger rätten på grund av

särskilda bestämmelser en längre gående befogenhet alt förordna om provisoriska

åtgärder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

.54

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Enligt 4 § skola förberedande åtgärder vidtagas utan dröjsmål. Det är av

lika stor vikt att ärende företages till avgörande så snart ske kan. Föreskrift

härom har ej givits och är ej heller erforderlig för det fall att förhandling

i ärendet skall äga rum. Emellertid komma de flesta ärenden att avgöras

utan förhandling, och en allmän föreskrift av antydda innehåll synes därför

lämplig. En sådan bestämmelse, som kan erhålla sin plats i 5 §, skulle även

underlätta tolkningen av domförhetsreglerna i 6 §. Det föreslagna stadgandet

avser naturligen icke att giva ärenden förtur framför t. ex. rättegångsmål,

utan innebär endast att, sedan erforderliga förberedande åtgärder vidtagits,

ärendet bör så snart det lämpligen låter sig göra företagas till slutlig

prövning. Ärenden, som avses i 6 § andra stycket, skola enligt 8 § i regel

företagas till avgörande vid ting eller å allmän rättegångsdag.

I 5 § föreskrives, att rätten i visst fall äger förelägga sökanden att vid förhandling

komma tillstädes vid påföljd, att ansökan eljest förfaller. Särskilt

därest föreskriften örn meddelande av sådant föreläggande flyttas till 4 §,

bör i 5 § stadgas, att örn sökanden uteblir, då dylikt föreläggande meddelats

honom, ärendet skall avskrivas. Då stadgandet i 5 § sista punkten, att utevaro

av annan än sökanden ej utgör hinder för ärendets prövning och avgörande,

är avsett att gälla även då sökanden inställer sig efter att ha erhållit

föreläggande att komma tillstädes vid påföljd att ansökan eljest förfaller,

torde stadgandets ordalag böra jämkas.

6 §•

Under andra stycket punkt 3 ha upptagits ärenden, som angå dödsbos förvaltning

genom boutredningsman. De domförhetsregler, som föreslagits för

denna grupp av ärenden, böra lämpligen gälla även då fråga uppkommer

örn åtgärd till säkerställande av legat enligt 5 kap. 3 § lagen om boutredning

och arvskifte, och andra stycket bör därför göras tillämpligt jämväl å sistnämnda

fall.

Även lagen örn testamente kan ligga till grund för åtskilliga ärenden av

sådan vikt att prövningen synes böra ske enligt domförhetsreglerna i andra

och tredje styckena av förevarande paragraf. Dessa ärenden angå förvaltning

av egendom, som gjorts till föremål för testamentarisk! förordnande. I 4 kap.

6 § testamentslagen behandlas sålunda tillstånd till förfogande över testamenterad

egendom, och 9, 10 och 11 §§ samma kapitel avse säkerhetsåtgärder,

av vilka dock godmansförordnanden redan enligt beredningens förslag omfattas

av ifrågavarande domförhetsregler på grund av innehållet i punkt 6.

De åsyftade ändringarna kunna ske genom att punkt 3 får omfatta ärenden

angående förvaltning enligt såväl lagen om testamente som lagen örn boutredning

och arvskifte. Att märka är, att denna punkt härigenom kommer

att inbegripa jämväl godmansförordnande enligt 1 kap. 2 § sistnämnda lag.

Sådant förordnande är emellertid i förslaget inrymt under punkt 6, och omflyttningen

föranleder således icke någon saklig avvikelse från förslaget. Av

det föregående framgår, att de nu förordade ändringarna innebära omflyttning

även i fråga om vissa godmansförordnanden enligt testamentslagen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

55

Punkt 4 är avfattad i anslutning till gällande bolagslagstiftning. Emellertid

träder en ny lag om aktiebolag i kraft den 1 januari 1948, och lagrådet vill

erinra, att förevarande paragraf bör anpassas till den nya bolagslagstiftningen.

I överensstämmelse med vad för närvarande gäller kräves enligt förslaget

fullsutten rätt vid handläggning av ansökan om tillstånd enligt lagen örn

förmynderskap till viss förvaltningsåtgärd. Däremot innebär förslaget, att vissa

jämförliga frågor om tillstånd till särskilda förvaltningsåtgärder, nämligen

angående överlåtelse enligt 2 kap. 13 § boutredningslagen eller om förfogande

enligt 4 kap. 6 § testamentslagen, kunna handläggas i enklare form än för närvarande,

de förra av häradsrätt med tre i nämnden och de senare av häradsrätt

utan nämnd eller av rådhusrätt med en lagfaren domare. Övervägande

skäl tala för att nuvarande ordning bibehålies även i dessa fall, och det hemställes,

att förevarande paragraf undergår härav påkallad jämkning. Med

hänsyn till den under andra stycket punkt 3 föreslagna ändringen kan sådan

jämkning ske genom att den i sista stycket gjorda hänvisningen till lagen om

förmynderskap utgår ur lagtexten.

7 §•

Varken i de övriga till lagrådet remitterade förslagen eller i nya rättegångsbalken

angives vilken befattningshavare vid domstolen skall fullgöra de uppgifter,

som i varje särskilt fall åvila rätten. Fördelningen av arbetet mellan

befattningshavarna skall såvitt angår underdomstol göras i de administrativa

bestämmelser, som med stöd av 1 kap. 17 § nya rättegångsbalken skola meddelas

örn underrätternas organisation och verksamhet. Med hänsyn härtill

synes det oegentligt att i förevarande paragraf stadga, att där angivna ärenden

skola i underrätt handläggas av inskrivningsdomare. Vidare kan anmärkas,

att det utan närmare utredning icke är möjligt att bedöma storleken av

den arbetsbörda, som kommer att åvila de olika befattningshavarna. Då

emellertid i paragrafen förutsättes, att i arbetsordning eller eljest kan bestämmas,

att handläggningen av här ifrågavarande ärenden skall ankomma

på annan än inskrivningsdomare, finner sig lagrådet — örn stadgandet av särskilda

skäl anses böra upptagas i lagen — kunna lämna paragrafen utan

erinran.

9 §•

Då första punkten i andra stycket huvudsakligen angår sältet för expediering

av rättens slutliga beslut i vissa fall, medan andra punkten innehåller

bestämmelser om beslutets innehåll, synas dessa punkter böra byta plats.

Enligt förslaget skall besvärstiden — som är den för besvär i tvistemål

allmänt gällande — räknas från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

För att beslutet skall kunna vinna laga kraft, måste följaktligen delgivning

ske med alla, som äga föra talan mot detsamma. En sådan anordning är

emellertid förenad med avsevärda olägenheter. Den kan vara tidsödande och

medföra betydande kostnader, exempelvis när delgivning skall ske med ett

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

stort antal å skilda orter bosatta delägare i ett dödsbo. I åtskilliga fall kan det

dessutom vara svårt att klarlägga i vilken omfattning delgivning måste äga

rum för att beslutet skall kunna vinna laga kraft. Att slutligt beslut i ärende

kan erhålla rättskraft utan större omgång är ofta angeläget. Exempelvis må

nämnas, att tiden för preskription av rätt till arv eller testamente efter dödförklarad

i vissa fall räknas från det beslutet om dödförklaringen vinner laga

kraft. När rätten på ansökan beslutar om likvidation av aktiebolag eller utser

likvidator i bolag, som trätt i likvidation, är det jämväl av vikt att beslutet

erhåller rättskraft, liksom det vid förmögenhetsförvaltning kan vara önskvärt

att visshet föreligger att rättens beslut örn förmögenhetens omhänderhavande

står fast. I adoptionsärenden vore det för övrigt i vissa fall direkt

olägligt att kräva delgivning. Lagrådet kan därför ej tillstyrka förslaget i

denna del.

Enligt gällande rätt löper i allmänhet tiden för besvär över domstols beslut

från dagen för beslutets meddelande. Denna regel skall jämlikt 52 kap. 1 §

och 56 kap. 1 § nya rättegångsbalken tillämpas i fråga örn besvär mot slutligt

beslut, som i rättegångsmål meddelas av underrätt eller hovrätt. Enligt

lagrådets mening tala starka skäl för att regeln bibehålies även i fråga om

ärenden. Då beslut avkunnas vid muntlig förhandling, kommer en tillämpning

av regeln icke att medföra någon ändring i nu rådande förhållanden. I

andra fall skulle däremot en försämring av rättsägares ställning uppkomma,

örn ej särskilda åtgärder vidtoges. Då beslut meddelas genom dess tillhandahållande

å rättens kansli, bleve det nämligen ej längre möjligt för den, som

har intresse av ett ärende, att följa dess behandling såsom kan ske i fråga

örn alla ärenden, vilka enligt gällande ordning skola upptagas av rätten och

således avgöras genom beslut å allmän rättegångsdag. Han måste, liksom för

närvarande i de ärenden, som handläggas av en lagfaren domare ensam, genom

förfrågan å kansliet förskaffa sig kännedom örn när beslut meddelats.

Det kan visserligen antagas, att i flertalet ärenden, i vilka fullföljd till högre

rätt kan ifrågakomma, muntlig förhandling komme att hållas och att antydda

olägenhet alltså i tillämpningen ej skulle få större betydelse. I görligaste mån

bör den dock undvikas, och i sådant syfte kan det för de fall, där beslut ej

avkunnas vid förhandling, lämpligen föreskrivas, att om i ärendet framställt

yrkande ej bifallits eller ansökan bifallits mot bestridande, underrättelse örn

tiden för beslutets meddelande genom rättens försorg genast skall avsändas

till den, som beslutet sålunda gått emot. Lagrådet får därför förorda, att den

nu föreslagna regeln örn besvärstidens beräkning förenas med en sådan underrättelseplikt.

Härigenom torde tillräcklig säkerhet vinnas att den, som

äger intresse att fullfölja talan mot ett beslut, icke löper fara att förlora sin

rätt på grund av bristande kännedom om den tidpunkt, från vilken besvärstiden

räknas. Vid jämförelse med vad nu gäller innebär en sådan ordning en

förbättring av rättsägarens ställning icke blott i sådant ärende, som för närvarande

handlägges av ensam domare, utan jämväl eljest, eftersom rättsägaren

skulle erhålla underrättelse om förhållanden, örn vilka han nu måste

själv skaffa sig kännedom.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

57

Den föreslagna underrättelseplikten avser tydligen endast rättsägare. Underrättelse

behöver således icke sändas till enskild, som hörts allenast för

vinnande av utredning, och ej heller till myndighet, med mindre denna äger

klaga över beslutet. För att underrättelseplikten ej skall bli onödigt betungande

för domstolarna synes undantag böra göras beträffande ärenden

om fastställande av arvsskatt. Ett sådant undantag — varom bestämmelse

kan meddelas antingen i förevarande paragraf eller i arvsskatteförordningen

— kan så mycket hellre ske som i ärende av angiven beskaffenhet talan mot

underrätts beslut får fullföljas inom så lång tid som tre år från beslutets

dag.

Beaktas vad lagrådet nu föreslagit, bör fjärde punkten i andra stycket utgå.

Av den hänvisning, som i 11 § andra stycket skett till nya rättegångsbalkens

bestämmelser om tvistemål, följer att särskilt stadgande angående besvärstidens

beräkning ej erfordras i förevarande lag.

Vad lagrådet här ovan förordat innebär ej någon ändring i förslagets

ståndpunkt beträffande besvärslidens beräkning vid beslut, som meddelas

under ärendets behandling. Gives sådant beslut annorledes än vid sammanträde

för förhandling, kommer alltså besvärstiden, såsom i 52 kap. 1 § nya

rättegångsbalken stadgas beträffande beslut under rättegången, att räknas

från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

Innebörden av bestämmelsen i sista punkten av andra stycket är att rätten

vid meddelande av slutligt beslut i ärende icke skall, såsom i nya rättegångsbalken

stadgas i fråga om slutligt beslut, lämna besvärshänvisning utan

allenast på begäran har skyldighet att lämna den som vill föra talan mot

beslutet underrättelse örn vad han har att iakttaga. För att denna förslagets

mening skall komma till otvetydigt uttryck synes avfattningen av bestämmelsen

böra undergå jämkning. Beaktas lagrådets anmärkning rörande besvärstidens

beräkning, bör ifrågavarande stadgande lämpligen upptagas såsom

ett särskilt tredje stycke i paragrafen.

11 §■

Stadgandena i den föreslagna lagen äro icke uttömmande utan kompletteras

av nya rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål, i den mån de

äro tillämpliga. Härom meddelas föreskrift i andra stycket av förevarande

paragraf. Enligt paragrafens första stycke skola emellertid de särskilda bestämmelser,

som äro meddelade i olika lagar och författningar om vissa

grupper av ärenden, fortfarande gälla. Då första stycket sålunda innefattar

undantag från de beträffande ärenden i allmänhet givna bestämmelserna,

torde de båda styckenas ordningsföljd böra omkastas eller ock — vilket synes

vara alt föredraga — paragrafens innehåll böra uppdelas så, att stadgandet

i andra stycket med vissa mindre jämkningar bibehålies i förevarande

paragraf samt stadgandet i första stycket överföres till en särskild paragraf

efter den nu ifrågavarande.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslaget till lag örn lagsökning och om handräckning för fordran

(lagsökningslag).

Lagens rubrik.

Förslaget har bibehållit den i gällande lagsökningslag förekommande benämningen

handräckning för fordran. Ordet handräckning användes här i

en annan betydelse än den vedertagna. Med handräckning förstås närmast

en exekutiv åtgärd till säkerställande av anspråk eller rättighet. I denna betydelse

brukas ordet såväl i 8 kap. utsökningslagen som i 15 kap. nya rättegångsbalken.

Det förfarande, som i förevarande förslag liksom ock i gällande

lagsökningslag och lagen den 26 april 1907 om handräckning för fordrans

utfående avses med benämningen handräckning för fordran, är däremot,

såsom lagrådet framhöll vid nuvarande lagsökningslags tillkomst, av

judiciell natur (se N. J. A. II 1937 s. 475). Denna förfarandets karaktär

blir ännu mer framträdande, därest såsom beredningen föreslagit handläggningen

av ifrågavarande mål överflyttas från lagsökningsdomaren till allmän

underrätt samt den hittills gällande skriftliga proceduren förenas med muntligt

förfarande inför rätten. Det synes därför mindre lämpligt, att för nämnda

förfarande bibehålies benämningen handräckning för fordran. Med hänsyn

till den vidgade användning, som det exekutiva handräckningsinstitutet

fått i den nya rättegångsbalken, torde det jämväl vara angeläget, att beteckningen

handräckning icke brukas i andra fall än sådana, som ha exekutiv

karaktär. På grund härav hemställer lagrådet, att det avsedda förfarandet

för utkrävande av fordran måtte erhålla en annan beteckning än den föreslagna,

exempelvis betalningsföreläggande eller indrivning av fordran, samt

att lagens rubrik måtte jämkas och erforderliga ändringar vidtagas i lagtexten.

2 §•

I anslutning till den föreslagna bestämmelsen alt ansökningen om lagsökning

skall avlämnas i två exemplar har upptagits föreskrift att rätten

skall besörja erforderlig avskrift, för den händelse ansökningen ingivits i

endast ett exemplar. Med avseende å handräckning för fordran är en motsvarande

regel given i 20 §. Emellertid har där tillika utsagts, att avskriften

av ansökningen skall i målet gälla lika med huvudskrift, och anledningen

härtill är, att — såsom framgår av 22 § — de båda exemplaren av ansökningen

skola anses fullt likvärdiga. Beträffande lagsökning har i 3 §

föreslagits ett mot 22 § svarande stadgande, och lämpligen bör därför även

i 2 § utsägas, att den av rätten ombesörjda avskriften av ansökningen skall

i målet gälla lika med huvudskrift.

5 §•

Då avsikten torde vara, att delgivning, varom i paragrafen är fråga, skall

ske i den för delgivning av stämning i tvistemål stadgade ordningen, torde

detta böra utsägas i lagtexten.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 28.

59

Enligt gällande lagsökningslag ankommer det på borgenären atl ombesörja

delgivning av lagsökningshandlingama, och därest han ej inom sex månader

från det föreläggande härom meddelades honom inkommit med bevis, att

delgivning skett, är ansökningen i allmänhet förfallen. I förevarande paragraf

uppställes såsom huvudregel, att delgivning skall ske genom rättens försorg,

varvid göres undantag för det fall, att borgenären vill själv ombesörja delgivningen.

Den sålunda föreslagna ordningen torde komma att medföra vissa

praktiska olägenheter. Av rättsstatistiken framgår, att för närvarande ett

mycket stort antal lagsökningar förfaller, vilket uppenbarligen beror på att,

sedan delgivning skett, gäldenären betalar sin skuld och borgenären därefter

underlåter att inkomma med delgivningsbevis. Därest delgivning ombesörjes

av rätten, kan lagsökningsärende icke på detta enkla sätt bringas att förfalla.

I sådant fall kräves — sedan uppgörelse träffats mellan parterna — antingen

att borgenären hos rätten anmäler, att han återkallar sin talan, eller att gäldenären

avgiver skriftligt svar och därvid fogar kvitto å den fullgjorda betalningen.

Ett dylikt svar torde böra föranleda rätten att enligt 7 § i förslaget

förelägga borgenären att inkomma med påminnelser, varigenom han erhåller

tillfälle att avstå från sin talan. Risk föreligger emellertid, att parterna försumma

att anmäla den träffade uppgörelsen och att rätten, i okunnighet

om densamma, på grund av att svar ej inkommit dömer ut det fordrade beloppet.

I vissa fall torde gäldenären för att vinna säkerhet mot ett under dylika

förhållanden meddelat utslag vara nödsakad att söka återvinning. Med hänsyn

till de antydda olägenheterna kan det ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl

föreligga att även i lagsökningsmål låta delgivning regelmässigt ske genom

rättens försorg. Den omständigheten, att officialdelgivning införes i den allmänna

processen, synes ej behöva medföra, att samma ordning tillämpas

i lagsökningsprocessen, då praktiska skäl tala däremot. Anses dylik delgivning

dock lämplig jämväl i lagsökningsmål, kunna omförmälda olägenheter måhända

i viss mån avhjälpas, därest vid utarbetande av formulär till föreläggande

för gäldenär tillses, att i formuläret intages påpekande att gäldenären,

även om han erlägger betalning, bör inkomma med svar. Det torde ock kunna

förutsättas, att borgenären i de fall, då han kan antaga, alt gäldenären skall

betala redan på grund av delgivningen, ofta kommer att begära att själv få

ombesörja denna åtgärd.

9 §•

Under de i paragrafen använda ordalagen skulle kunna inbegripas jämväl

föreläggande, som behandlas i 4 § i förslaget. Eftersom detta icke

torde vara meningen, hemställes, att förevarande paragraf förtydligas

till att avse föreläggande, som rätten meddelat part i annat fall än enligt

4 §.

I förslaget upptages vidare stadgande att föreläggandet skall genom rättens

försorg tillställas parten. Innebörden av detta stadgande är ej fullt klar.

Närmast föranleda ordalagen till den tolkningen att reglerna örn delgiv
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

ning skola vinna tillämpning. Emellertid torde det vara tillfyllest, att underrättelse

örn föreläggandet avsändes till parten på samma sätt som enligt

17 kap. 9 § fjärde stycket nya rättegångsbalken, och i överensstämmelse

härmed bör uttryckssättet lämpligen jämkas.

18 och 29 samt 33—35 §§.

I förslaget ha bestämmelser rörande klagan mot rättens utslag och beslut

upptagits såvitt angår lagsökning i 18 § och beträffande handräckning

i 29 §, varjämte i 34 § intagits vissa gemensamma bestämmelser i ämnet. De

i 18 och 29 §§ givna reglerna äro i huvudsak lika. Föreskrifterna skulle vinna

i överskådlighet och kunde även förkortas, därest samtliga stadganden

om talan mot rättens avgöranden upptoges såsom gemensamma bestämmelser.

Förslaget torde icke avse att fullständigt angiva de avgöranden, mot vilka

talan må föras, eller att helt reglera fullföljdsförfarandet. I den mån bestämmelser

icke givas i förslaget, skola nya rättegångsbalkens regler om fullföljd

tillämpas. Med hänsyn till vikten av att i lagen tydligt angives vilka rättsmedel

stå part till buds och vad han har att iakttaga för fullföljd av sin talan

torde bestämmelserna i förslaget böra i viss utsträckning omarbetas. Härvid

bör såsom huvudregel föreskrivas, att om talan mot rättens avgörande i mål

om lagsökning eller handräckning skall vad för tvistemål är stadgat äga motsvarande

tillämpning, samt därefter angivas i vilka hänseenden avvikelser

från de allmänna bestämmelserna om tvistemål skola gälla. De i förslaget

upptagna föreskrifter, som överensstämma med reglerna i nya rättegångsbalken,

böra därvid uteslutas. Detta gäller de i 34 § givna stadgandena, att talan

mot rättens beslut, varigenom ansökning avvisats, skall föras genom besvär,

samt att part, som menar alt mål av rätten onödigt uppehälles, äger

att klaga däröver.

Enligt förslaget må i mål, varom här är fråga, särskild talan — bortsett

från klagan över onödigt uppskov — ej föras mot beslut, som rätten meddelat

under målets handläggning. Undantag göres dock för beslut angående

kvarstad, skingringsförbud eller vräkning. Syftet med förbudet mot särskild

talan torde vara att förekomma att genom sådan talan målets avgörande fördröjes.

Tillräcklig anledning synes emellertid ej föreligga att för de säkerligen

mycket sällsynta fall, då rätten under handläggning av lagsölcningseller

handräckningsmål meddelar beslut, som enligt nya rättegångsbalkens

bestämmelser skall överklagas särskilt, göra undantag från dessa bestämmelser.

Har rätten under handläggningen meddelat beslut, som avses i 49

kap. 3 § nya rättegångsbalken, ankommer på rätten att, då missnöje anmäles,

med hänsyn lill omständigheterna bestämma, örn talan skall föras särskilt

eller allenast i samband med talan mot slutligt beslut. Endast örn den

missnöjde hänvisats att föra särskild talan, skall enligt 11 § i samma kapitel

målet vila i avbidan på utgången av hans klagan. Är fråga örn beslut enligt

49 kap. 4 § 1, 2, 3 eller 7, tillkommer det enligt 11 § rätten att, om missnöje

anmäles, besluta huruvida målet skall vila; och beslut härom skall medde
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

6J

las endast om särskilda skäl föranleda därtill. I alla nu berörda fall ligger

det alltså i rättens hand att avgöra huruvida särskild talan mot beslut under

handläggningen skall medföra uppskov med målets handläggning, och det

torde endast sällan inträffa att rätten finner sådant uppskov påkallat. Särskild

talan mot övriga i 49 kap. 4 § nya rättegångsbalken avsedda beslut får

enligt 11 § icke föranleda uppehåll med handläggningen. Å andra sidan kan

det i något fall vara lämpligt att särskild talan tillätes och att målet i övrigt

vilar i avbidan på prövning av denna talan. Den föreslagna bestämmelsen

örn förbud mot särskild klagan över beslut under handläggningen bör

därför utgå.

Såsom undantag från de allmänna reglerna örn fullföljd av talan bör däremot

uppställas, att då i lagsökningsmål borgenärs talan bifallits, gäldenären

äger att söka återvinning samt att han icke äger använda annat rättsmedel.

Vad nu sagts bör ock gälla i fråga om gäldenären i handräckningsmål,

då rätten meddelat bevis, att utmätning må äga rum. På sätt beredningen

framhållit är, då borgenären i lagsökningsmål bestritt av gäldenären

framställt kvittningsyrkande, borgenären i den mån nämnda yrkande bifalles

att anse såsom gäldenär. Vidare bör föreskrivas, att talan mot utslag

i lagsökningsmål i andra fall än nu nämnts skall föras genom besvär. Sådan

talan kan ifrågakomma, då rätten, ehuru borgenärens talan i huvudsaken

bifallits, helt eller delvis ogillat av honom framställt yrkande om ersättning

för lagsökningskostnad eller lämnat av honom väckt yrkande om

kvarstad, skingringsförbud eller vräkning utan bifall. Slutligen bör liksom

enligt gällande lag föreskrivas, att talan icke må föras mot beslut, varigenom

mål hänskjutits till rättegång.

Den sålunda förordade hänvisningen till reglerna örn fullföljd av talan i

tvistemål samt de avvikelser från dessa regler, som påkallas, torde böra upptagas

i en paragraf. Till denna bör såsom ett särskilt stycke fogas innehållet

i 35 §. I en senare paragraf böra sammanföras reglerna om återvinning samt

föreskrifter motsvarande andra punkten i 33 §. Sistnämnda paragraf blir

därigenom begränsad till det i första punkten förekommande stadgandet.

Av det ovan sagda framgår, alt 18 och 29 §§ böra utgå.

19 §.

Såsom förutsättning för erhållande av handräckning har — i olikhet med

nu gällande lag — uppställts, att fordringen skall vara till betalning förfallen.

Det torde väl endast sällan inträffa, att handräckning sökes annat än för

fordran, som är förfallen, men att föreskriva, att handräckning kan ske endast

för sådan fordran, synes icke lämpligt. Utmärkande för handräckningsförfarandet

är, alt någon materiell prövning av anspråket icke förekommer.

Utgången av målet blir — därest rätten finner ansökningen kunna upptagas

— helt beroende av huruvida gäldenären bestrider kravet eller icke.

Därest såsom villkor för ansökningens upptagande föreskrives, att fordringen

skall vara förfallen, kan rätten föranledas att kräva utredning härom. Många

av de fordringar, för vilka handräckning kan komma i fråga, torde vara av

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj-.ts proposition nr 28.

den beskaffenhet, att det ej omedelbart framgår att fordringen är förfallen.

På grund av vad nu anförts hemställes, att paragrafen måtte erhålla den lydelsen,

att för utfående av penningfordran, som ej grundar sig å skriftligt

fordringsbevis och icke avser skadestånd, borgenären äge njuta handräckning

enligt vad nedan sägs.

23 §.

Enligt gällande lagsökningslag skall i handräckningsmål gäldenären föreläggas

att, såframt han vill bestrida ansökningen, anmäla sitt bestridande

inom fjorton dagar eller, där han är avlägset boende, högst trettio dagar

efter det ansökningen delgivits honom. Med hänsyn till vikten för borgenären

av förfarandets snabbhet och då den uppgift, som förfarandet ålägger gäldenären,

är av enklaste beskaffenhet, har i förslaget den tid, inom vilken bestridande

skall framställas, förkortats till högst en vecka eller, då gäldenären

är avlägset boende, till högst tre veckor. Lagrådet finner visserligen

intet i och för sig vara att erinra mot en förkortning av ifrågavarande

tid. Den föreslagna regeln synes emellertid vara väl stel. Fall kunna

utan tvivel förekomma, då det rådrum, som sålunda skulle tillkomma gäldenären,

är otillräckligt. Enligt lagrådets mening bör därför, liksom beredningen

föreslagit i fråga om tid för avgivande av förklaring i lagsökningsmål,

rätten ha möjlighet att lämna gäldenären längre rådrum, när synnerliga

skäl därtill föreligga. Tydligt är att rätten vid utsättandet av tid för anmälan

av bestridande har att taga hänsyn till belägenheten av den ort, där

gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna väntas bli honom delgivna.

Då uttrycklig föreskrift funnits erforderlig i motsvarande fall vid lagsökning,

synes erinran härom böra införas jämväl i förevarande paragraf. Därest dessa

jämkningar anses böra vidtagas, kan åt första punkten i första stycket

lämpligen givas det innehållet, att örn ansökningen upptages, rätten skall

förelägga gäldenären att, såframt han vill helt eller till någon del bestrida

ansökningen, inom viss av rätten bestämd tid efter det ansökningen jämte

räkning, örn sådan åberopats, blivit honom delgiven, skriftligen hos rätten

anmäla sitt bestridande vid påföljd, att utmätning eljest må ske. Härtill fogas

i en andra punkt ovannämnda erinran om vad rätten har att iakttaga vid

utsättandet av tid för anmälan av bestridande, varefter stycket avslutas med föreskrift,

att tiden ej må utan synnerliga skäl bestämmas längre än till en

vecka eller, då gäldenären är avlägset boende, till tre veckor.

24 §.

I denna paragraf har möjlighet givits rätten att under vissa förutsättningar,

i stället för att förelägga gäldenären att inkomma med skriftligt bestridande,

förelägga honom att å viss dag i borgenärens närvaro muntligen

inför rätten framställa sitt bestridande. Det använda uttrycket att gäldenären

skall framställa bestridandet muntligen kan uppfattas så, att gäldenären,

örn han vill bestrida, måste infinna sig personligen. Även om parterna i re
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

63

gel böra vara personligen närvarande, torde, såsom förutsattes i paragrafens

andra stycke, i vissa fall vara tillfyllest att part inställer sig genom ombud.

På grund härav hemställes, att stadgandet erhåller det innehållet, att bestridandet

skall framställas vid sammanträde inför rätten. Bifalles denna

hemställan, böra jämkningar göras i 26, 27 och 32 §§.

Med hänsyn till vikten av att borgenären erhåller kännedom om dag och

tid för sammanträdet synes i paragrafen böra föreskrivas, att borgenären

skall kallas till detta. Av reglerna i nya rättegångsbalken följer, att kallelsen

skall delgivas borgenären.

I paragrafens andra stycke föreskrives, att parterna skola erinras att de,

om ansökningen bestrides och målet hänskjutes till rättegång, böra vara beredda

att genast uppgiva de omständigheter och bevis de vilja åberopa i rättegången

och förete sina skriftliga bevis. Det ligger i sakens natur, att denna

erinran skall intagas beträffande gäldenären i föreläggandet och beträffande

borgenären i kallelsen. Sista ledet i styckets sista punkt synes därför kunna

utgå.

26 §.

Enligt förslaget skall rätten å ansökningen teckna, bland annat, bevis att

utmätning för gälden — varmed i detta sammanhang torde avses såväl fordringen

som handräckningskostnaden med undantag av kostnaden för delgivning

— omedelbart må äga rum. Tillika föreskrives, att rätten skall pröva

vad i ersättning för delgivningskostnad skall tillkomma borgenären och teckna

bevis därom å ansökningen. Då avsikten är att utmätning skall få omedelbart

verkställas även för delgivningskostnaden, synes en omformulering

önskvärd. Därvid torde böra föreskrivas, att bevis tillika skall innehålla, att

utmätning för fordringen och handräckningskostnaden må omedelbart äga

rum.

27 §.

Är förfarandet skriftligt, skall enligt sista stycket i förevarande paragraf

borgenären genast underrättas om skriftligt bestridande, som inkommit till

rätten. Avfattningen av denna bestämmelse föranleder till den tolkningen

att sådan underrättelse skall äga rum på sätt om delgivning är stadgat. Det

torde emellertid vara tillfyllest alt för ifrågavarande fall använda den enklare

form för underrättelse, varom föreskrift upptagits i 17 kap. 9 § fjärde

stycket nya rättegångsbalken. Lagrådet hemställer därför, att — i överensstämmelse

med vad som föreslagits här ovan under 9 § — i sista stycket av

förevarande paragraf måtte vidtagas den ändringen att där avsedd underrättelse

skall genom rättens försorg genast avsändas till borgenären.

I 15 § har föreskrivits, att då lagsökningsmål hänskjutes lill rättegång, frågan

om ersättning för lagsökningskostnad skall prövas i rättegången Någon

motsvarande bestämmelse bar icke upptagits beträffande kostnad i liandräckningsmål.

Denna olikhet synes ock sakligt motiverad. Nämnda stadgande

i 15 § innebär i första hand, att ehuru i fråga om kostnad i lagsökningsmål

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

gäller vad i rättegångsbalken är stadgat om kostnad i tvistemål, rätten, då

lagsökningsmål hänskjutes till rättegång, icke skall i samband därmed yttra

sig i kostnadsfrågan. Behov av en dylik regel föreligger icke för handräckningsmål.

I sådant mål kan borgenären erhålla ersättning för sina kostnader

endast i den mån hans yrkande härutinnan ej bestrides, under det att gäldenären

överhuvud icke kan erhålla gottgörelse för sin kostnad. Även utan bestämmelse

i ämnet är det tydligt, att då handräckningsmål hänskjutes till

rättegång, frågan örn kostnaderna skall prövas i rättegången. Har borgenären

framställt yrkande om ersättning för handräckningskostnaden och

hänskjutes målet till rättegång, följer av beslutet örn målets hänskjutande,

att frågan örn ersättning för borgenärens kostnader skall upptagas

i rättegången. Sker hänskjutandet på yrkande av gäldenären, får

beslutet anses omfatta även frågan om gottgörelse för gäldenärens kostnader

för bestridandet. Det torde ligga i sakens natur, att jämväl då målet efter

yrkande av borgenären hänskjutes till rättegång, rätten skall, även örn gäldenären

ej begärt sådant hänskjutande, i rättegången pröva av gäldenären

framställt anspråk på ersättning för nämnda kostnad.

31 §.

Såsom i motiven framhållits bör i lagsöknings- och handräckningsmål rätten,

liksom enligt gällande lag, självmant pröva sin behörighet. Den i förevarande

paragraf intagna hänvisningen till nya rättegångsbalkens bestämmelser

örn laga domstol i tvistemål kan emellertid föranleda missförstånd.

Enligt 10 kap. 18 § nämnda balk skall nämligen i vissa fall, då rätten är

obehörig att upptaga tvist, som där väckes, tvisten dock anses väckt vid rätt

domstol, örn ej svaranden gjort invändning örn domstolens behörighet. Med

hänsyn härtill bör beträffande de mål, varom här är fråga, utsägas att rätten

skall pröva sin behörighet oberoende av invändning. Till förekommande

av att domstolen i varje mål kräver bevisning rörande de förhållanden, som

betinga dess behörighet, hör emellertid stadgas, att borgenärens uppgifter

härutinnan i regel skola godtagas. På grund av det anförda hemställes, att

till den i paragrafen upptagna hänvisningen måtte fogas bestämmelse att

rätten självmant skall pröva sin behörighet samt att borgenärs uppgift örn

de omständigheter, som betinga rättens behörighet, skall tagas för god, om

anledning ej förekommer, att den är oriktig.

32 §.

Enligt sista stycket i förevarande paragraf skall anteckning örn rättens beslut

att hänskjuta mål till rättegång införas i den bok, varom stadgas i 38 §.

Likartade bestämmelser återfinnas på andra ställen i förslaget, och syftet

med dem är, att part i målet skall kunna genom boken skaffa sig kännedom

om vissa beslut av rätten. Anteckningen i boken tjänar därvid till komplettering

av ett förenklat underrättelseförfarande. Sedan mål om lagsökning eller

handräckning hänskjutits till rättegång, träda nya rättegångsbalkens regler

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

65

rörande kallelse och delgivning i tillämpning, och det torde icke kunna påvisas

någon anledning att för ifrågavarande fall till ytterligare säkerhet för

part föreskriva anteckning i boken. Uppenbart onödig ter sig sådan anteckning,

då rättegång följer omedelbart på sammanträde, som avses i 24 §. På

grund av det anförda hemställes, att sista stycket i förevarande paragraf

måtte utgå.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen.

12—16 §§.

De i 12—14 och 16 §§ meddelade bestämmelserna skulle vinna i överskådlighet,

därest en omgruppering och därav föranledda jämkningar vidtoges

på sätt nedan angives. I samband därmed vill lagrådet förorda ändrad

avfattning av 15 §.

I omedelbar anslutning till 12 § första stycket, som upptager regler rörande

borgenärs konkursansökning och slutar med föreskrift örn att ansökningshandlingarna

skola delgivas gäldenären, införas såsom ett andra stycke de

stadganden rörande delgivningsförfarandet, som i beredningens förslag återfinnas

i 14 § första stycket. Såsom tredje och sista stycke i 12 § sättes 14 §

andra stycket i förslaget. Under 13 § följer vad i förslaget utgör 12 § andra

stycket. Till 14 § föres innehållet i förslagets 13 §, och i samband härmed

lämnas erforderliga bestämmelser rörande delgivning av kallelse till rätten.

I sistnämnda hänseende är det tillfyllest med en anvisning örn att vad i 12 §

andra stycket andia och tredje punkterna stadgas skall äga motsvarande

tillämpning. En huvudsaklig regel örn påföljd av parts utevaro har sin

rätta plats i 16 §, som innehåller övriga föreskrifter om handläggning inför

rätten, och 14 § i vad den innefattar motsvarighet till 13 § sista punkten

i förslaget kan begränsas till att angiva, att i kallelsen skall erinras om

den sålunda stadgade påföljden av parts utevaro.

För den händelse omgrupperingen inskränkes så, att i en paragraf bibehållas

samtliga föreskrifter, som angå delgivningsförfarandet, synes likväl

i avfattningen av nämnda paragraf böra vidtagas den ändringen att paragrafen

till en början behandlar sättet för delgivning av konkursansökning och

därefter —- genom hänvisning till förut givna regler — meddelar erforderliga

bestämmelser beträffande kallelse till rätten. Skulle den i beredningens förslag

gjorda uppställningen lämnas helt orubbad, bör i allt fall den i 14 §

första stycket andra punkten förekommande hänvisningen till 11—13 §§

rättas till att avse allenast 12 och 13 §§.

Vad angår 15 § har någon ändring icke föreslagits av beredningen. Då

förslag nu framlagts till ny lagsökningslag, synes emellertid lämpligt, att ordalagen

i paragrafen jämkas så att de komma alt ansluta sig till reglerna om

lagsökning och örn handräckning för fordran. Ilärav föranledes ändring i

lagens ingress.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 28.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

77 och 79 §§.

Bifalles lagrådets vid rubriken till lagsökningslagen gjorda hemställan att

förfarandet för utkrävande av fordran, som ej grundar sig å skriftligt fordringsbevis,

måtte erhålla annan benämning, böra ordalagen i dessa paragrafer

jämkas.

109 §.

I denna paragraf har ej föreslagits ändring. Då emellertid i 211 § upptagits

föreskrift att utevaro av part eller annan, som äger komma tillstädes vid

förhandling, i regel ej utgör hinder för målets handläggning och avgörande,

torde det vara onödigt att bibehålla den i 109 § givna bestämmelsen, att

tvistefrågor skola företagas till prövning utan hinder därav att någon, som i

målet äger talan, icke iakttager inställelse. Vidtages i enlighet härmed jämkning

av sistnämnda paragrafs lydelse, erfordras viss ändring i lagens ingress.

123 §.

Enligt andra stycket i 123 § — vilken paragraf av beredningen lämnats

oförändrad — skola å edgång, som avses i nämnda paragraf, föreskrifterna

i 116—119 §§ äga motsvarande tillämpning. Edgångsföreläggande skall

alltså jämlikt det föreslagna sista stycket i 117 § delgivas borgenären i den

ordning, som i nya rättegångsbalken är stadgad om delgivning av stämning

i tvistemål. I 123 § göres dock den inskränkningen, att delgivning av edgångsföreläggande

ej må ske genom dess införande i allmänna tidningarna.

Härav skulle enligt motiven följa, att delgivning av edgångsföreläggande icke

skall få verkställas på sätt i 33 kap. 12 § nya rättegångsbalken föreskrives.

För att detta tydligt må framgå synes en jämkning av ordalagen i 123 §

önskvärd. Vid sådan jämkning bör jämväl lagens ingress ändras.

199 §.

I andra punkten har upptagits en erinran om den i 4 kap. 1 § andra stycket

nya rättegångsbalken meddelade föreskriften att den som är i konkurstillstånd

ej må utöva domarämbete. Emellertid torde det vara uppenbart,

att det i första punkten av förevarande paragraf givna stadgandet icke utesluter

tillämpning av nämnda föreskrift i rättegångsbalken, och någon erinran

härom synes därför icke vara av behovet påkallad. Skulle ett sådant

tillägg ändock anses önskvärt för fullständighetens skull, är att märka, att

den däri gjorda hänvisningen icke omfattar alla de fall, då konkurs enligt

särskilt stadgande medför obehörighet till tjänsteutövning. För den händelse

en erinran av ifrågavarande slag bibehålies, bör den följaktligen erhålla

en mera allmän avfattning.

Därest paragrafen får behålla sin nuvarande lydelse, erfordras viss ändring

av lagens ingress.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

67

211 §.

Enligt förslaget skall i mål, som angivas i paragrafen, beträffande rättens

förhandling i tillämpliga delar gälla vad i nya rättegångsbalken är stadgat

örn huvudförhandling. Innebörden av denna bestämmelse är ej fullt klar.

Det framgår sålunda icke i vilken utsträckning rätten äger att frångå de

för huvudförhandling gällande reglerna. Bestämmelsen innebär emellertid

i första hand, att i de mål, varom här är fråga, förberedelse icke skall äga

rum. Såsom i motiven framhålles, torde konkurslagens bestämmelser i allmänhet

icke lämna utrymme för det förberedande förfarande, som i nya

rättegångsbalken är föreskrivet beträffande tvistemål. I allt fall gäller detta

örn sådan förberedelse, som hålles innan målet första gången upptages till

egentlig förhandling. Emellertid torde det stundom, då målet första gången

förekommer vid rätten, visa sig, att vidlyftig utredning och bevisning erfordras.

Detta torde särskilt vara fallet i mål om tvistiga fordringar och om

klander mot utdelningsförslag, vilka mål ej sällan äro stora och invecklade.

I dylika mål kan det vara lämpligt att, innan målet upptages till fortsatt

eller ny förhandling, förberedelse hålles, vid vilken sådana åtgärder vidtagas,

att målet kan vid den uppskjutna huvudförhandlingen slutföras i ett

sammanhang. Därest å varje förhandling vid rätten skulle tillämpas de för

huvudförhandling gällande reglerna, måste, om längre uppskov än två veckor

bleve erforderligt, målet varje gång företagas till fullständig handläggning.

På grund av det anförda hemställes, att i paragrafen intages föreskrift,

att mål, som avses i första stycket, skall utan förberedelse företagas till huvudförhandling,

ävensom att, därest målet utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling,

rätten äger, örn det erfordras för att målet vid denna skall

kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall äga rum, samt meddela erforderliga

föreskrifter därom.

Med hänsyn till att mål örn egendomsavträde och om ackordsförhandling

i konkurs enligt gällande bestämmelser kunna handläggas å tremansting,

har i förslaget föreskrivits, att vid förhandling i dylikt mål — å vilken

förhandling reglerna om huvudförhandling skola tillämpas —- häradsrätt

skall vara domför med tre i nämnden. Samma regel har ansetts böra gälla

vid förhandling för bestämmande av arvode åt rättens ombudsman eller förvaltare.

Emellertid torde även de i paragrafen avsedda målen om avdrag

från gäldenärs arbetsförtjänst, örn edgångsyrkande enligt 93 §, om underhåll

till gäldenär och örn klagan över beslut å borgenärssammanträde vara av

den beskaffenhet, att de böra vid huvudförhandling handläggas med tre i

nämnden. Vid huvudförhandling i mål örn tvistiga fordringar och örn klander

mot utdelningsförslag bör däremot krävas fulltalig nämnd. En ändring

av förslaget i enlighet med det nu anförda synes böra vidtagas.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj

1921 (nr 227) om ackordsförhandling utan konkurs.

43 §.

Beträffande rättens förhandling i ackordsförhandlingsmål böra av skäl,

som angivits vid 211 § konkurslagen, meddelas enahanda bestämmelser som

av lagrådet föreslagits i fråga örn de i nyssnämnda lagrums första stycke

avsedda målen.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj

1921 (nr 244) örn utmätningsed.

6 §•

Den huvudsakliga regeln örn påföljd av parts utevaro har sin rätta plats

i paragrafens andra stycke, som upptager övriga föreskrifter om handläggning

inför rätten. Därest sådan ändring vidtages, bör sista punkten i första

stycket lämpligen begränsas till att angiva, att i kallelsen skall erinras örn

påföljden av parts utevaro.

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 211 § konkurslagen hemställes,

att beträffande rättens handläggning av nu ifrågavarande mål måtte

meddelas enahanda bestämmelser, som av lagrådet föreslagits med avseende

å de i nyssnämnda lagrums första stycke behandlade målen. Visserligen lärer

det sällan förekomma, att mål angående utmätningsed icke kan slutföras

vid en huvudförhandling eller vid fortsatt huvudförhandling inom fjorton

dagar, men den möjlighet till förberedelse, som i närliggande fall ansetts

önskvärd, bör lämpligen hållas öppen även här.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

47 §.

Enligt paragrafens andra stycke skall, då anledning förekommer att dom,

å vilken verkställighet sökes, till följd av skrivfel, missräkning eller annat

dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, utmätningsmannen eller

överexekutor förelägga parterna att söka rättelse i domen. Merendels torde

sådant föreläggande komma att meddelas sökanden. Därest anmärkning mot

domen framställes av vederparten, torde det någon gång vara lämpligare att

föreläggande gives honom eller båda parterna. Huruvida påföljd bör föreskrivas

för underlåtenhet att efterkomma föreläggandet synes böra bero på

omständigheterna. Påföljd för sökanden torde ofta böra vara, att ärendet

avskrives. I andra fall bör såsom äventyr föreskrivas, att ärendet kommer

att avgöras i befintligt skick. Då föreläggande ofta kommer att meddelas

allenast den ena parten, synes någon jämkning av ordalagen önskvärd.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

51 §.

Vid granskningen av förslaget till lag om lagsökning och om handräckning

för fordran har lagrådet förordat ändrad beteckning å handräckningsförfarandet.

Beaktas vad sålunda anmärkts, erfordras vissa jämkningar i förevarande

paragraf.

176 §.

Beredningen har föreslagit, alt flera av de i lagen stadgade tidsfristerna

skola förkortas. Även om en sådan förkortning i allmänhet är påkallad, möta

dock betänkligheter att ändra den i förevarande paragraf upptagna

tidsfristen. Det kan i vissa fall vara förenat med svårigheter att inom en

månad genomföra granskningen av en omfattande redovisning och därjämte

taga ställning till frågan huruvida klandertalan bör föras. Förutom risken

för rättsförlust föreligger fara för att en alltför knappt utmätt tidsfrist tvingar

borgenären att reservationsvis väcka talan, som sedermera befinnes obehövlig.

Lagrådet hemställer därför, att den nuvarande tidsfristen, vilken innefattar

en betydande nedsättning av den i 18 kap. 9 § handelsbaden föreskrivna

allmänna klandertiden av natt och år, måtte bibehållas. I syfte att

ernå överensstämmelse med den terminologi, som eljest kommit till användning

i fråga örn tidsbestämningar, bör tidsfristen uttryckas i månader och

följaktligen angivas till tre månader.

187 a §.

Av stadgandets avfattning framgår icke fullt klart, att överexekutor kan

bevilja den sökta åtgärden allenast under förutsättningar, som motsvara vad

i 15 kap. 3 § nya rättegångsbalken är stadgat beträffande där avsedd åtgärd

i rättegång, och ett förtydligande i sådan riktning synes därför påkallat.

188 §.

Enligt de ändringar i lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast

egendom, som skett genom lagen den 22 december 1943, utgör den i 2 kap.

10 § nyttjanderättslagen omförmälda synen ej längre det enda tillåtna bevismedlet

angående fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet. Genom nämnda

lag den 22 december 1943 har jämväl lagen den 25 juni 1909 örn arrende

av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand upphävts. Det

kan ifrågasättas, huruvida vid sådant förhållande anledning föreligger att för

vidmakthållande av kvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning

enligt 187 a §, som meddelats till säkerställande av anspråk på ersättning på

grund av jordbruksarrende, giva andra föreskrifter än dem, som gälla fordringsanspråk

i allmänhet. Emellertid blir det otvivelaktigt alltjämt regel, att

arrendesyn hålles; örn en sådan syn vinner laga kraft, är motbevisning icke

tillåten angående fastighetens skick. Det torde därför vara lämpligt att låta

den, som vunnit kvarstad eller därmed jämförlig handräckning, förvara sin

rätt genom påkallande av syn. I tredje stycket av förevarande paragraf er
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

fordras dock en mindre jämkning för att bringa texten i överensstämmelse

med arrendelagstiftningen.

Därest det i förslaget till ny lagsökningslag behandlade handräckningsförfarandet

— såsom lagrådet förordat — erhåller annan beteckning, bör den

nya beteckningen införas i första stycket av förevarande paragraf.

213—217 §§.

Innebörden av dessa paragrafer skulle framgå tydligare, därest bestämmelserna

i vissa hänseenden omgrupperas och förenklas. Sålunda böra föreskrifterna

i 213 och 214 §§ sammanföras. Då de i 216 § meddelade reglerna örn

besvärstid och ingivande av besvärsinlaga överensstämma med vad som gäller

för överklagande av överexekutors beslut i allmänhet, kunna nämnda

regler undvaras. Den i 216 § intagna föreskriften om delgivning genom överexekutors

försorg bör sammanföras med innehållet i 215 §. Därest sålunda

216 § utgår, bör 217 § första stycket fullständigas. Innehållet i 217 § andra

stycket bör sammanföras med föreskriften i 220 §. Den nu föreslagna omarbetningen

medför vissa jämkningar i andra paragrafer och ändring av lagens

ingress.

219 §.

Första stycket bör med hänsyn till den föreslagna huvudregeln i 21 §

lagen om införande av nya rättegångsbalken kunna såsom obehövligt uteslutas.

220 §.

Vid bifall till vad ovan förordats beträffande 217 § andra stycket kunna

detta stycke och förevarande paragraf ersättas av ett stadgande, att vad i

rättegångsbalken föreskrives om skyldighet för underrätt och hovrätt att,

sedan besvär anförts, insända huvudskrift eller styrkt avskrift av underrätts

akt skall i utsökningsmål avse överexekutors protokoll och utslag samt huvudskrift

eller styrkt avskrift, såvitt angår den fullföljda frågan, av utmätningsmans

protokoll och andra till målet hörande handlingar, som varit för

överexekutor tillgängliga.

övergångsbestämmelserna.

Beredningen har i motiven framhållit, att av föreskrifterna i 14 § andra

stycket i den föreslagna lagen om införande av nya rättegångsbalken skulle

följa, att i fråga om tid för talans väckande äldre bestämmelser i utsökningslagen

skola lända till efterrättelse endast då tiden skall räknas från dag före

nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Det synes tvivelaktigt huruvida övergångsbestämmelserna

i förevarande lagförslag medgiva en sådan tolkning.

Till vinnande av klarhet härutinnan torde det vara erforderligt att. i detta

sammanhang upptaga en regel, som svarar mot nyssnämnda stadgande i promulgationslagen.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tt proposition nr 28-

71

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 22 § förordningen den

10 augusti 1877 (nr 31 s. 51) om nya utsökningslagens införande och

råd i avseende därå iakttagas skall.

De föreslagna bestämmelserna innebära, att då i brottmål dömts till böter

eller vite, i fråga om verkställighet av domen skall gälla vad i utsökningslagen

föreskrives om verkställighet av beslut, varigenom någon i tviste- eller

utsökningsmål fällts till sådan påföljd, samt att då i brottmål dömts till skadestånd,

utgivande av viss lös egendom eller annan privaträttslig påföljd, beträffande

verkställigheten skall tillämpas vad utsökningslagen för motsvarande

fall stadgar örn verkställighet i tvistemål. Av förslaget framgår emellertid

icke klart, huru verkställighet skall ske av brottmålsdom, varigenom gods

eller dess värde förklarats förverkat, någon förpliktats att till det allmänna

utgiva värdet av taget vederlag eller annan dylik offentligträttsIig

påföljd av brott blivit ådömd. Innefattar påföljden betalningsskyldighet,

synes verkställighet böra ske enligt de regler, som gälla för verkställighet

av böter eller vite. Är påföljden eljest av den natur, att den kan utsökas,

torde bestämmelserna om verkställighet i tvistemål böra äga motsvarande

tillämpning. Liksom då fråga är om böter eller vite, bör emellertid underrätts

dom icke kunna verkställas förr än den vunnit laga kraft. Lagrådet

hemställer, att i förslaget måtte intagas föreskrifter av i huvudsak det innehåll,

som nu antytts.

Förslaget till lag om handräckning åt utländsk domstol.

Rubriken.

Vid granskningen av förslaget till lagsökningslag har lagrådet framhållit

angelägenheten av att beteckningen handräckning komme till användning

allenast i fråga om åtgärder, som ha exekutiv karaktär. Förevarande lagförslag

avser icke sådana åtgärder utan åsyftar processuella anstalter för

utredning i visst mål eller ärende, så gott som undantagslöst upptagande av

bevis. Lagrådet hemställer därför, att rubriken till lagförslaget ändras, förslagsvis

till lag örn bevisupptagning åt utländsk domstol.

Biträdes denna hemställan, böra ordalagen i 1—4 §§ samt 11 § undergå

däremot svarande jämkning.

G §•

I fråga örn fritt partsförhör på utländsk domstols begäran upptager paragrafen

en allmän hänvisning till reglerna om sådant förhör med part under

sanningsförsäkran, som enligt nya rättegångsbalken kan förekomma i rättegång

vid svensk domstol. Såsom i motiven framhållits äro dessa regier med

allenast ett undantag ägnade för tillämpning å det partsförhör, varom nu

är fråga. Undantaget avser den i 37 kap. 3 § nya rättegångsbalken angivna

försäkran, vilken i föreliggande fall skall utbytas mot ed. Till undvikande

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

av missförstånd synes det vara lämpligt, att denna avvikelse kommer till uttryck

i lagtexten.

Emellertid bör övervägas huruvida tillräcklig anledning förekommit att

frångå den i gällande lag intagna ståndpunkten att eden avlägges såsom

bekräftelseed. Denna ståndpunkt får anses sakligt välgrundad, och genom

dess godtagande understrykes — såsom för närvarande — att det är fråga

örn användning av ett förfarande, till vilket motsvarighet icke finnes i svensk

rätt. Örn bekräftelseeden bibehålies, erfordras föreskrift om att parten före

edens avläggande skall erinras örn edens vikt. I övrigt synes det lämpligt

att, såsom beredningen föreslagit, genom hänvisning till reglerna om förhör

med part under sanningsförsäkran bringa dessa regler i motsvarande tilllämpning.

Såsom en ytterligare fördel av denna ordning måste betecknas,

att likartat förfarande kommer till användning såväl vid fritt partsförhör

som vid normerad partsed.

Förslaget till lag om upptagande av bevis vid utländsk domstol.

Rubriken.

Beträffande rubriken till den föreslagna lagen om handräckning åt utländsk

domstol har lagrådet hemställt örn viss ändring samt förslagsvis förordat,

att lagen komme att betecknas lag om bevisupptagning åt utländsk

domstol. Godtages denna benämning, synes rubriken till förevarande lag för

vinnande av överensstämmelse i uttryckssättet böra ändras till lag om bevisupptagning

vid utländsk domstol.

2 §•

I förslaget har, i anslutning till bestämmelserna i gällande lag, föreskrivits,

att part, som är skyldig att utgiva kostnaden för bevisupptagning vid utländsk

domstol, skall, därest han icke ställer borgen för nämnda kostnad,

hos länsstyrelsen nedsätta det belopp, vartill rätten finner kostnaden kunna

skäligen beräknas. På flera ställen i nya rättegångsbalken förekomma stadganden

om skyldighet för part att erlägga förskott för utgifter i rättegång.

Dylika stadganden givas t. ex. beträffande delgivningskostnad i 33 kap.

26 §, beträffande ersättning till vittne i 36 kap. 25 § och beträffande

ersättning till sakkunnig i 40 kap. 18 §. Tillika angives i nämnda

lagrum, att närmare bestämmelser om förskott meddelas av Konungen.

Av ovannämnda stadganden framgår icke huruvida förskott, varom i lagrummen

är fråga, skola erläggas till rätten eller till administrativ myndighet.

Det är emellertid möjligt att i de bestämmelser, som skola meddelas av Konungen,

kan komma att föreskrivas, att förskott skola inbetalas till rätten

samt att rätten i viss omfattning skall ombesörja utbetalning även av andra

ersättningar i rättegång. Vid sådant förhållande synes det mindre lämpligt

att i förevarande paragraf stadga, att förskott skall inbetalas till länsstyrel
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

73

sen. Därest rätten skall helt eller delvis handha den medelsförvaltning, som

erfordras för bestridande av andra kostnader i rättegång, böra även förskott

å kostnaden för bevisupptagning vid utländsk domstol inbetalas till rätten

och denna ombesörja medlens utanordnande. På rätten bör även ankomma

att påkalla åtgärder för uttagande av erforderliga belopp. Med hänsyn till

det anförda hemställes, att i förevarande paragraf föreskriften att part, som

har att utgiva kostnaden för bevisupptagning, skall avlämna bevis att han

till säkerhet för kostnaden hos länsstyrelsen nedsatt det belopp, vartill rätten

finner kostnaden kunna skäligen beräknas, måtte ersättas med bestämmelse

att parten skall erlägga nämnda belopp, samt att föreskriften att rättens

beslut i visst fall skall översändas till länsstyrelsen för kostnadsbeloppets

uttagande måtte uteslutas.

3 §•

Enligt artikel 14 i 1905 års konvention skall den judiciella myndighet, som

vidtager begärd åtgärd, i fråga om de former, som böra iakttagas, tillämpa

sitt eget lands lagar; dock skall, där användning av en viss form begärts,

denna form iakttagas, såframt den icke strider mot lagstiftningen i det land,

till vilket framställningen skett. Såvitt angår svensk handräckning åt utländsk

domstol har i 9 § lagen den 6 mars 1899 — liksom i 8 § i den av

beredningen föreslagna lagen i ämnet — beaktats, att framställning från

utländsk domstol kan innehålla begäran örn iakttagande av formföreskrifter,

som avvika från vad svensk lag stadgar i motsvarande fall. Någon liknande

bestämmelse står icke att finna i gällande lag örn vittnesförhör vid

utländsk domstol, och detta beror uppenbarligen på att medverkan från utländsk

domstols sida är inskränkt till hållande av vittnesförhör. Därvid

kan det nämligen knappast yppas anledning att kräva annan form än som

eljest användes vid den utländska domstolen. Annorlunda ställer det sig

dock vid tillämpningen av den nu föreslagna lagen, enligt vilken utländsk

domstol skall kunna anlitas för bevisupptagning i huvudsakligen samma omfattning

som svensk domstol står till tjänst enligt den föreslagna lagen om

handräckning åt utländsk domstol. Det kan tänkas, att svensk domstol någon

gång, exempelvis i fråga om förhör med part under sanningsförsäkran,

skall finna lämpligt att hos den utländska domstolen begära iakttagande av

sådan form, som stadgas i svensk lag, och med hänsyn härtill hemställes, att

i förevarande paragraf upptages erinran om att den där behandlade framställningen

kan inbegripa en begäran av det innehåll, som nu angivits.

4 §•

Därest lagrådets hemställan under 2 § bifalles, bör innehållet i förevarande

paragraf ersättas av föreskrift att närmare bestämmelser om gäldande av

kostnad för bevisupptagning, som avses i denna lag, meddelas av Konungen.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 april

1930 (nr 64) om handräckning vid svensk domstol åt vissa internationella

organ.

Av skäl, som anförts vid förslaget till lag om handräckning åt utländsk

domstol, förordar lagrådet, att rubriken till lagen den 4 april 1930 ändras,

exempelvis till lag om bevisupptagning åt vissa internationella organ, samt

att ordalagen i förslagets 1, 3 och 4 §§ ävensom i 2 § första stycket samt

7 och 8 §§ i lagen undergå den jämkning, som betingas av att ordet handräckning

utbytes mot annat lämpligt uttryck. Med hänsyn till de betydande

ändringar, som förslaget innebär, torde det vara lämpligt, att sistnämnda

lag i likhet med vad beredningen föreslagit i fråga om lagarna den 6 mars

1899 örn handräckning åt utländsk domstol och örn vittnesförhör vid utländsk

domstol ersättes av en ny lag i ämnet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 5 april

1935 (nr 93) om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

I lagens 1 § — som av beredningen lämnats oförändrad — föreskrives att

ed, varom i lagen är fråga, må upptagas av allmän underrätt eller å landet av

domaren och i stad av den utav rådhusrättens lagfarna befattningshavare,

som rätten därtill utsett. Då, såsom framgår av förslaget till lag om handläggning

av ärenden, underrätt vid handläggning av ärende, som här avses,

skall vara domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren

domare, torde berörda föreskrift i vad därigenom behörighet tillagts

domaren å landet och befattningshavare vid rådhusrätt böra utgå. Vidtages

sådan ändring i 1 §, föranledes därav viss jämkning i 3 § ävensom i den

föreslagna lagens rubrik och ingress.

övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

75

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 januari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 19 juni

1945 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 14 september 1944 remitterade

förslagen till

1) lag om handläggning av ärenden;

2) lag örn lagsökning och örn handräckning för fordran (lagsökningslag);

3) lag arn ändring i vissa delar av konkurslagen;

4) lag angående upphävande av 7 § 6. lagen den 13 maj 1921 (nr 226)

örn nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 252) örn

begränsning av tiden för ef ferb ev åkning i vissa konkurser;

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj 1921 (nr 227)

örn ackordsförhandling utan konkurs;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj 1921 (nr 244)

örn utmätningsed;

8) lag örn ändring i vissa delar av utsökningslagen;

9) lag angående ändrad lydelse av 22 § förordningen den 10 augusti 1877

(nr 31 s. 51) örn nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå

iakttagas skall;

10) lag örn handräckning åt utländsk domstol;

11) lag örn upptagande av bevis vid utländsk domstol;

12) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 april 1930 (nr 64)

örn handräckning vid svensk domstol åt vissa internationella organ;

13) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 5 april 1935 (nr 93)

örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet;

14) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145)

örn skiljemän; samt

15) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 14 juni 1929 (nr 147)

örn utländska skiljeavtal och skiljedomar.

Föredraganden anför följande.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

Inledning.

Föreliggande lagförslag innefatta ett led i arbetet för rättegångsreformens

genomförande. I propositionen nr 5 till 1942 års riksdag med förslag till

ny rättegångsbalk erinrades, att detta förslag allenast reglerade den allmänna

processen i tvistemål och brottmål, men att därutöver erfordrades ändrade

bestämmelser bland annat angående rättegången i särskilda mål och örn

domstolsbehandlingen av frågor, hörande till den s. k. frivilliga rättsvården.

I sitt betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944: 9 och 10) har också processlagberedningen

framlagt ett stort antal lagförslag i dessa ämnen. De nu

ifrågavarande förslagen beröra dels den frivilliga rättsvården, dels lagsökningsförfarandet

samt konkurs- och utsökningslagstiftningen och dels vissa

frågor om bevisupptagning vid domstol i mål eller ärende, som är anhängigt

hos annan domstol eller myndighet eller eljest handlägges av annat organ.

Jag anhåller att nu få upptaga de olika förslagen till behandling vart

för sig. Därvid kommer jag att lämna en redogörelse för huvudgrunderna

i förslagen samt för de bestämmelser som i övrigt särskilt berörts av lagrådet.

I övrigt får jag hänvisa till processlagberedningens nyssnämnda betänkande.

Förslaget till lag örn handläggning av ärenden.

I sitt betänkande med förslag till ny rättegångsbalk framhöll processlagberedningen,

att äldre RB:s bestämmelser i vissa fall avsåge även domstolsbehandlingen

av frågor, som hörde till den s. k. frivilliga rättsvården, men

att detta ämne i beredningens förslag helt uteslutits från behandling. Frågan

i vilken omfattning den allmänna processens regler lämpade sig för olika

slag av frivillig rättsvård krävde enligt beredningens uppfattning särskild

undersökning, och på en sådan hade beredningen med hänsyn till dessa

frågors speciella natur ej ansett sig böra ingå. Om beredningens förslag ledde

till lagstiftning, måste den alltså på detta område kompletteras genom särskild

lagstiftning.

Det nu förevarande lagförslaget har till syfte att fylla det sålunda föreliggande

behovet av särskilda föreskrifter angående behandlingen av rättsvårdsfrågor.

Vid förslagets utarbetande har beredningen först upptagit frågan örn den

principiella gränsdragningen mellan rättsskipning och frivillig rättsvård.

Såsom grundläggande för denna gränsdragning framhåller beredningen,

att rättsskipningens syfte vore att i ett konkret fall fastställa vad som vore

rätt mellan två parter samt meddela rättsskydd åt den som lidit eller hotades

av intrång i sin rätt, medan den frivilliga rättsvården hade till uppgift

att ingripa reglerande i andra fall då detta påkallades i rättssäkerhetens intresse.

En sådan reglering vore i allmänhet av förebyggande natur. I vissa

fall ledde den till uppkomsten av nya rättsliga företeelser eller omgestaltning

av redan bestående. Beredningen erinrar tillika, att denna art av rätts
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

77

vård utövades icke blott av domstolarna utan även av andra samhällsorgan.

I den mån den frivilliga rättsvården åvilade domstolarna brukade de rättsangelägenheter,

som vore dess föremål, till skillnad från rättegångsmålen

betecknas som ärenden.

Beredningen har också undersökt de i lagstiftning och praxis utbildade

rättsreglerna på detta område och därvid kommit till det resultatet, att ifrågavarande

gränsdragning hos oss bestämts även av andra synpunkter än de

rent principiella. Åtskilliga angelägenheter, som till sin natur tillhörde den

frivilliga rättsvården, såsom äktenskaps upplösning, boskillnad, omyndighetsförklaring,

jorddelning och byggande i vatten, ansåges som rättegångsmål,

även om särskilda bestämmelser i stor utsträckning gällde för förfarandet

i sådana mål. Vid bedömande huruvida en rättsangelägenhet vöre att

anse som mål eller ärende kunde en viss ledning erliallas av det sätt, varpa

förfarandet inleddes. För anhängiggörande av rättegång i tvistemål fordrades

den enskildes initiativ. Formen för anhängiggörandet vore i regel stämning

å en uppgiven motpart. Ärenden kunde i stor utsträckning upptagas av

rätten självmant; något partsförhållande förelåge ofta icke. Då ärende anhängiggjordes

av enskild, skedde det genom ansökan.

Vad närmare angår frågan vilka angelägenheter som enligt svensk rätt för

närvarande äro att anse såsom rättsvardsärenden har beredningen anfört

följande.

De angelägenheter, som tillhöra den frivilliga rättsvården, avse i allmänhet

förhållanden, som regleras i privaträtten, särskilt familje-, bolags-, förenings-

eller fastighetsrätten. Även i straffrätten förekomma vissa frågor,

såsom angående straff och villkorlig dom, vilka bruka betecknas som ärenden

Dessa frågor torde emellertid äga flera beröringspunkter med strattprocessen

än med den frivilliga rättsvården. Exekutions- och konkursratten

intager ur processuell synpunkt en fristående ställning. Frågor av torvaltningskaraktär

äro ej att hänföra till den frivilliga rättsvården, även örn de

betecknas som ärenden. Hit höra frågor angående val eller utseende pa annat

sätt av innehavare av offentliga befattningar, utfärdande av arbetsordningar

o. dyl. i den man sådana frågor ankomma pa domstol. o

Bland de rättsangelägenheter, som tillhöra den frivilliga rättsvården och

enligt gällande lagstiftning skola behandlas som domstolsärenden, innebära

flera registrering eller inskrivning av eller annan anteckning om ett rättsfaktum,

varigenom detta erhåller särskild rättsbildande betydelse. Till denna

grupp äro att hänföra uppvisande av äktenskapsförord, avhandling örn

lösöreköp eller förening om liägnadsskyldighet, anmälan hos domstol av

fordran för avbrytande av preskription eller av tvång och förledande vid utfärdande

av skuldebrev, bevakning av testamente, inskrivning av tang till

fast egendom eller av inteckning. Den granskning, som i dessa tall åligger

domstolen som registreringsmyndighet, är av helt tormell natur, och tvistefrågor

av materiell ari kunna icke i denna ordning komma under bedömande

^Förfarandet är i överensstämmelse härmed i regel ensidigt; ärendet avgöres

på det material, i allmänhet helt skriftligt, som förebragts av sökanden

eller eljest är tillgängligt för rätten.

I nära anslutning till ifrågavarande grupp av ärenden sta de tall, da i rättssäkerhetens

intresse lagstiftningen medger en rättsägare att inför rätten tull,

röra en viss bevisprestation i avsikt att därigenom utom rättegång stödja

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

ett påstående om att en omständighet av rättslig betydelse är för handen.

Till denna grupp höra ärenden angående upptagande av ed i vissa fall, såsom

vådaed enligt 24 kap. 2 § BB eller sådan ed, som omförmäles i lagen den

5 april 1935 örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

Även i andra fall kan bevisupptagning vid domstol förekomma som självständigt

ärende enligt föreskrift i lag, såsom vittnesförhör i mål, som handläggas

av förvaltningsmyndighet.

En särställning intager bevisupptagning vid svensk domstol i anledning

av rättegång i utlandet. Upptagande av bevis vid annan domstol än den, där

rättegången föres, tillhör icke den frivilliga rättsvården, och denna uppfattning

torde gälla även den ifrågavarande bevisupptagningen.

I de fall, då det åligger någon att fullgöra en bevisprestation utan samband

med rättegång, kan i vissa fall vara tveksamt, örn frågan hör handläggas

som rättegångsmål eller som ärende. I allmänhet föreligger i dessa fall

ett klart partsförhållande, såsom i fråga om avläggande av bouppteckningsed.

I rättspraxis torde frågor av detta slag allmänt behandlas sorn rättegångsmål.

Har upptagande av bevis till syfte, att beviset skall komma till användning

i rättegång, torde, även örn bevisupptagningen sker utom rättegång, frågan

icke vara att anse som tillhörande den frivilliga rättsvården. Sådan bevisupptagning

behandlas i nya RB i samband med bevisning i rättegång.

En viktig grupp av ärenden hänför sig till reglerna örn ställföreträdarskap.

Till denna grupp höra förordnande och entledigande av förmyndare eller

god man, utseende av likvidatorer, syssloman eiler gode män i aktiebolag

eller förening eller av huvudmän i sparbank. Tydligt iir. att domstolen har

att i ärendets fonn pröva även behovet av och förutsättningarna i övrigt för

vidtagande av åtgärden. Ett undantag härifrån utgör den i förmynderskapslagen

föreskrivna ordningen för vissa frågors handläggning. Enligt 12 kap.

nämnda lag behandlas frågor om omyndighetsförklaring och sådan förklarings

hävande som rättegångsmål; förordnande eller entledigande av förmyndare

däremot som ärende.

I vissa fall äro i lag föreskrivna särskilda inskränkningar i den förvaltningsbefogenhet,

som tillkommer ställföreträdare för juridisk eller fysisk person,

i det att förvaltningen i visst hänseende står under myndighets tillsyn

eller dennas medverkan kräves för vissa rättshandlingar. I den mån dylika

frågor tillkomma domstol, äro de att anse som ärenden. Som exempel på

ärenden av detta slag må nämnas tillsyn å förmynderskap eller godmanskap

och rättens samtycke till vissa rättshandlingar, föreläggande för förmyndare

att ställa säkerhet för omyndigs egendom, hävande av avtal örn sammanlevnad

i oskiftat bo, underställning av vissa beslut rörande förvaltning av bysamfälligheter,

tillstånd til! nedsättning av aktiebolags aktiekapital eller till

vinstutdelning i vissa fall, prövning i vissa fall av beslut örn arvode åt styrelseledamot

i aktiebolag, förordnande i vissa fall om likvidation av aktiebolag

eller ekonomisk förening eller örn förvaltningen av stiftelses angelägenheter.

De ärenden inom familjerätten, som tillhöra den frivilliga rättsvården,

behandlas i allmänhet icke av domstolarna utan av andra organ; i den mån

dessa ärenden tillkomma domstolarna, såsom frågor om återgång eller upplösning

av äktenskap, handläggas de i allmänhet i den för tvistemål stadgade

ordning. Vissa undantag förekomma dock. Sålunda har rätten enligt

2 kap. 4 g GB att i vissa fall tillåta äktenskap; enligt 5 kap. 14 g och 6 kap.

6 g samma balk kan påkallas rättens tillstånd till vissa åtgärder i fråga örn

makars egendom och även eljest kunna frågor om förvaltning av makars

egendom handläggas av domstol utan samband med rättegång. Ärenden av

detta slag omnämnas i 15 kap. 28 g GB. Även beträffande vårdnaden om

barn förekomma vissa frågor av ärendes natur, såsom angående vårdnadens

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

79

överflyttning eller rättens samtycke till hävande av arbets- eller tjänsteavtal.

Slutligen torde till ärenden böra hänföras frågor om adoption.

Allmän underrätt har att i stor omfattning taga befattning med frågor, som

angå dödsbo och arv. Även dessa frågor äro att anse som ärenden. Hit höra

frågor om bouppteckning, kungörande av dödsfall eller arv, förordnande av

boutredningsman och tillsyn å dennes förvaltning. Även debitering och uppbörd

av arvsskatt åvilar allmän underrätt. Ehuru sistnämnda frågor äro av

helt fiskal natur och icke i egentlig mening kunna anses tillhöra den frivilliga

rättsvården, ha de dock med hänsyn till sitt nära samband med inregistrering

av bouppteckning och övriga bouppteckningsärenden ansetts böra

behandlas i enahanda ordning.

Till den frivilliga rättsvården äro slutligen att hänföra ärenden angående

dödande av förkommen handling enligt lagen i detta ämne den 8 april 1927.

Denna lagstiftnings syfte är att förebygga förlust för ägare av vissa värdehandlingar,

såsom skuldebrev, växlar, konossement, för det fall, att handlingen

förstörts eller eljest förkommit.

Beredningen har uttalat, att den gränsdragning mellan tvistemål och rättsvårdsärenden,

som sålunda ägt rum i lagstiftning och rättspraxis, icke syntes

böra i förevarande sammanhang underkastas någon rubbning. Tillämpningsområdet

för de föreslagna lagbestämmelserna har också av beredningen

angivits i enlighet med denna uppfattning. Med ärende avses nämligen enligt

förslaget endast fråga om rättsvård, som allmän underrätt har att upptaga

självmant eller efter ansökan och som ej enligt lag eller författning skall

handläggas i den för tvistemål eller brottmål stadgade ordningen eller äger

samband med rättegång i sådant mål. Vidare undantager förslaget frågor,

som angå straff eller annan påföljd för brott eller villkorlig dom.

Beträffande ordningen för den processuella behandlingen av rcittsvårdsärenden

har beredningen anfört följande.

Rättsvårdsärendena företedde ur processuell synpunkt betydande olikheter

med rättegångsmålen. I ett stort antal ärenden 1’örelåge ej, såsom i rättegångsmålen,

förutsättningar för en kontradiktorisk förhandling, då i dessa

ärenden något partsförhållande ej vore för handen. I andra ärenden åter förekomme

en viss, mer eller mindre skarpt utbildad intressemotsättning. Då

avgörandet sålunda kunde komma att inverka även på andras rättsställning,

borde dessa höras; i många fall vore särskild föreskrift därom meddelad.

Handläggningen borde då i regel äga rum vid förhandling och de rättsägare,

som ägde föra talan, borde intaga partsställning. Av det anförda följde, att

förfarandet i fråga örn ärenden måste i långt högre grad än beträffande rättegångsmål,

där parisförhandlingen utgjorde tyngdpunkten, anpassas efter

skiftande förhållanden. En sådan anpassning hade ock lättare kunnat genomföras

med äldre RB:s regler, vilka icke uppställde samma krav som nya RB

i fråga örn förfarandets allmänna karaktär och förlopp. Med hänsyn därtill

hade beredningen ansett vissa från den allmänna rättegångsordningen avvikande

bestämmelser vara påkallade för reglering av ärendenas behandling

utöver de särskilda föreskrifter, som redan vore meddelade i ämnet.

Under hänvisning lill vad sålunda yttrats har beredningen framhållit, att

förfarandet borde anordnas så, ali alltefter ärendets art kravet på förhand
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

ling kunde helt bortfalla och ärendet även i underrätt avgöras på handlingarna,

medan samtidigt de i nya RB uppställda förhandlingsprincipema bibehölles

för sådana fall, då rättsägare skulle höras muntligen och behov av förhandling

alltså kunde anses föreligga.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts vilar förslaget på den grundsatsen

att rätten med hänsyn till omständigheterna äger avgöra, huruvida förhandling

skall äga rum eller ej. Hålles förhandling, skall, enligt förslaget,

därom gälla i stort sett detsamma som i nya RB är stadgat örn huvudförhandling.

Detta innebär bland annat, att intressenterna skola framföra sina

synpunkter muntligen, att uppskov såvitt möjligt bör undvikas samt att vid

avgörandet må tagas hänsyn endast till sådant material som framlagts vid

förhandlingen.

Även i andra avseenden har beredningen funnit avvikelser från det allmänna

rättegångsförfarandet påkallade av hänsyn till ärendenas natur. I

tvistemål skall enligt nya RB huvudförhandlingen alltid föregås av förberedelse,

vid vilken parternas ståndpunkter skola klarläggas och uppgifter lämnas

om tillämnad bevisning. Beredningen framhåller att i ärenden förberedelse

för sådant ändamål ofta vore onödig, enär någon förhandling som svarade

mot huvudförhandlingen överhuvud icke erfordrades. Örn sådan förhandling

skulle hållas, kunde det däremot tydligen vara lämpligt att rättsägarna

i förväg finge angiva sin ställning och att anstalter träffades för att

möjliggöra en koncentrerad bevisupptagning. Även eljest kunde det vara av

värde att före ärendets prövning yttranden inhämtades från personer, vilkas

rätt berördes av utgången. Yttrande kunde vidare behöva inhämtas från

myndigheter eller enskilda, som antoges kunna lämna upplysningar av betydelse

för prövningen. Härjämte kunde det ofta vara behövligt, att sökanden

eller annan förelädes att tillhandahålla viss handling.

På de skäl, för vilka sålunda redogjorts, har beredningen i förslaget upptagit

bestämmelse, att örn yttrande skall inhämtas från annan än sökanden

eller rätten finner annan åtgärd böra vidtagas för att ärendet må i ett sammanhang

kunna företagas till prövning och avgörande, rätten utan dröjsmål

skall besluta därom.

I anslutning till denna bestämmelse stadgas vidare i förslaget, att rätten,

örn så erfordras, äger att i avbidan på ärendets avgörande förordna om egendoms

ställande under förvaltning av god man eller om vidtagande av annan

åtgärd för säkerställande av den rättsvård, varom i ärendet är fråga. Föreskriften

motsvarar, enligt vad beredningen framhåller, bestämmelserna i 15

kap. nya RB och avser liksom dessa att undanröja faran för att någon, vars

rätt är i fråga, genom förfoganden på förhand gör det slutliga avgörandet

mer eller mindre verkningslöst. Beredningens förslag på denna punkt har i

viss utsträckning motsvarighet även i gällande rätt. Som exempel härpå anför

beredningen föreskriften i 12 kap. 14 § förmynderskapslagen, att om

ärende angående förordnande av förmyndare ej kan avgöras omedelbart,

rätten eller domaren må förordna förmyndare för tiden till dess slutligt beslut

meddelas.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

81

I fråga om rättens domförliet vid handläggning av ärenden gäller för närvarande,

att ärenden i allmänhet behandlas i samma sammansättning som

är föreskriven för rättegångsmål. Åtskilliga ärenden få emellertid vid häradsrätt

upptagas på tremansting, och därtill kommer att vissa förberedande

eller brådskande åtgärder i många fall kunna vidtagas av domaren ensam.

Beredningen framhåller i denna fråga att nya RB:s domförhetsregler väsentligen

äro byggda på skillnaden mellan förberedande handläggning och handläggning

för prövning och avgörande. Vid förberedelse i tvistemål är underrätt

i allmänhet domför med en lagfaren domare, men vid målets prövning

och avgörande kräves i regel fullsutten rätt. I viss överensstämmelse därmed

förordar beredningen, att rätten i ärenden alltid skall vara domför med en

lagfaren domare såvitt handläggningen avser förberedande eller interimistiska

åtgärder. Vad angår handläggning för prövning och avgörande har

beredningen intagit den ståndpunkten att rätten i fråga om ärenden, som avse

registrering eller inskrivning eller där prövningen eljest är huvudsakligen

formell, bör vara domför med en lagfaren domare, medan däremot de ärenden,

i vilka saklig prövning kräves, i allmänhet böra handläggas i häradsrätt med

nämnd och i rådhusrätt i den för tvistemål föreskrivna sammansättningen. Då

denna ståndpunkt leder till alt rätten i flertalet ärenden bör vara domför med

en lagfaren domare, har detta i förslaget upptagits som huvudregel, varefter

särskilt angivits de fall, då undantag därifrån funnits påkallat. Till sistnämnda

grupp höra främst åtskilliga ärenden av familjerättslig natur samt vidare

flertalet förmynderskapsärenden ävensom ärenden, vilka angå förvaltning

av dödsbo eller stiftelse, skyldighet för bolag att träda i likvidation, förordnande

av god man och bestämmande av arvode. Vid handläggning för prövning

och avgörande av de ärenden som sålunda särskilt uppräknats skall enligt förslaget

rätten som regel ha den sammansättning som i allmänhet är föreskriven

för huvudförhandling i tvistemål. I viss utsträckning skola dock sådana ärenden

vid häradsrätt kunna handläggas med tremansnämnd. Detta föreslås bland

annat beträffande vissa förmynderskapsärenden samt ärenden rörande dödsbos

förvaltning genom boutredningsman.

Handläggning, varvid nämnd skall medverka i häradsrätt eller rådhusrätt

skall vara fullsutten, föreslås skola äga rum å ting eller allmän rättegångsdag,

dock med möjlighet att i brådskande fall utsätta särskilt sammanträde. I

fall då rätten är domför med en lagfaren domare förutsättes handläggningen

i allmänhet komma alt ske helt oberoende av den ordinarie sammanträdesordningen.

Beträffande vissa av de ärenden, som må avgöras i denna ordning,

t. ex. uppvisande av äktenskapsförord och bevakning av testamente, föreslås

att de i regel skola upptagas av inskrivningsdomaren. Därmed avses dock

endast att angiva å vilken befattningshavare vid rätten handläggningen skall

ankomma. Det är sålunda, enligt vad beredningen framhåller, icke avsett

att dessa ärenden skola upptagas å inskrivningsdag eller att handläggningen

eljest skall ske i enlighet med inskrivningslagens regler.

Förslaget innehåller tillika bestämmelser örn ansökans form och innehåll

samt örn sättet för meddelande av rättens avgörande och fullföljd av talan

Mimny till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 28.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

mot detta. Beträffande ansökan stadgas i anslutning till gällande rätt att deli

må göras muntligen eller skriftligen samt att fullmakt för ombud, som sökanden

anlitar, ej erfordras med mindre rätten finner fullmakt böra företes.

Vad angår formen för rättens avgörande må framhållas, att enligt nya RB

avgöranden som innefatta prövning av saken skola ske genom dom, varemot

andra avgöranden skola träffas genom beslut. Denna uppdelning av domstolsavgörandena

i två olika grupper är av betydelse bland annat såvitt angår fullföljden.

Vid fullföljd av talan mot dom skall överrättsförfarandet i regel

vara muntligt; rättsmedlet mot underrätts dom är vad och mot hovrätts dom

revisionsansökan. Talan mot beslut skall fullföljas genom besvär, varav följer

att överrättsförfarandet vanligen blir skriftligt. Nu förevarande lagförslag intager

den ståndpunkten alt rättens avgörande av ärende alltid skall ske genom

beslut. I fråga om formerna för beslutets meddelande samt dess avfattning

och innehåll föreslås vissa förenklingar i förhållande till vad som är stadgat

i nya RB. Sålunda skall enligt förslaget rätten ej vara skyldig att meddela

fullföljdshänvisning, örn ej sökande eller annan särskilt begär det. Rättsmedlet

skall, såsom framgår av vad förut anförts, vara besvär, och beredningen

föreslår att besvärstiden skall räknas från det klaganden erhöll del

av beslutet.

Såsom torde framgå av det anförda är förslaget uppbyggt på sådant sätt,

att däri allenast angivits avvikelserna från den allmänna rättegångsordningen.

Beträffande frågor som ej regleras i förslaget har förutsatts att nya

RB:s bestämmelser i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse. Ett stadgande

därom har upptagits i förslaget. I samband därmed har även upptagits

en regel, att om i lag eller författning meddelats särskild föreskrift i fråga

om ärende, denna föreskrift skall vara gällande, även om den strider mot

bestämmelse i förslaget.

Departementschefen.

Mot de allmänna grunderna för förevarande lagförslag har lagrådet icke

framställt någon erinran, och även jag finner dem väl lämpade för lagstiftning

i ämnet. Med anledning av lagrådets anmärkningar, som till övervägande

del avse frågor av formell natur, har emellertid förslaget underkastats

viss överarbetning inom departementet.

\id 1 § har lagrådet ansett en jämkning böra vidtagas till förebyggande

av att ordet ärende skulle kunna uppfattas såsom en beteckning för enbart

det materiella rättsförhållandet. Ehuru man genom denna jämkning synes

gå miste örn en definition av vad med ärende skall förstås, har vad lagrådet

sålunda förordat synts mig böra beaktas. Vad lagrådet i övrigt anmärkt vid

denna paragraf har jämväl iakttagits.

I fråga om 2 § har lagrådet bland annat anmärkt, att bestämmelsernas utformning

föranledde till den tolkningen, att uppgift om sökandens hemvist

och postadress erfordrades endast vid muntlig ansökan, men att sådan uppgift

tydligen borde lämnas även när ansökan gjordes skriftligen. Med anledning

härav har tredje stycket jämkats. Däremot har jag icke ansett mig böra

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 28. 83

förorda någon ändring nied anledning av vad lagrådet eljest anfört beträffande

paragrafen.

De anmärkningar lagrådet framställt rörande 4 och 5 §§ lia beaktats.

I 6 § har i enlighet med lagrådets hemställan skett viss komplettering av

de i beredningens förslag angivna ärenden, i vilka för domförhet kräves fullsutten

rätt. Därvid har hänsyn tagits även till innehållet i den efter avgivandet

av beredningens betänkande antagna nya aktiebolagslagen.

Under 9 § behandlas bland annat frågan, från vilken tidpunkt tiden för

anförande av besvär över avgörande i ärende skall räknas. Beredningen har

föreslagit att besvärstiden skall räknas från erhållen del av beslutet. Såsom

skäl härför har beredningen anfört, att en skyldighet för rätten att på förhand

lämna underrättelse örn dagen för beslutets meddelande skulle bli onödigt

betungande, särskilt som det i ett stort antal ärenden vore utan större

betydelse för sökanden att erhålla kännedom därom. I vissa fall borde det

enligt beredningens uppfattning åligga rätten att låta delgiva rättsägarna det

meddelade beslutet. Beredningen har icke ansett sig kunna uppställa någon

allmängiltig regel örn när rätten sålunda borde ombesörja delgivning, men

har framhållit att så i allt fall borde ske, örn rätten självmant upptagit ärendet

eller eljest ett allmänt intresse förelåge. Mot vad sålunda anförts har lagrådet

erinrat, att det ofta vore angeläget att slutligt beslut i ärende kunde

erhålla rättskraft utan större omgång. Så vore bland annat fallet i fråga om

dödförklaring; preskription av rätt till arv eller testamente efter dödförklarad

räknades i vissa fall från det beslutet örn dödförklaring vunne laga kraft.

Att verkställa delgivning med alla som ägde fullfölja talan kunde emellertid

vara tidsödande och medföra betydande kostnader. I åtskilliga fall kunde

det dessutom vara svårt att klargöra i vilken omfattning delgivning måste

äga rum för att det ifrågavarande beslutet skulle kunna vinna laga kraft.

Lagrådet har därför icke ansett sig kunna tillstyrka beredningens förslag i

denna del utan har föreslagit att besvärstiden i stället skall räknas från dagen

för beslutets meddelande. Samtidigt har lagrådet emellertid framhållit, att

denna regel, till förebyggande av rättsförluster, borde förenas med skyldighet

för rätten att, om framställt yrkande icke bifallits eller ansökan bifallits

mot bestridande, genast avsända underrättelse örn tiden för beslutets

meddelande till den som beslutet sålunda gått emot.

Beredningens ståndpunkt att besvärstiden bör räknas från erhållen del av

beslutet sammanhänger därmed, att — medan för närvarande slutligt beslut

i ärende i regel meddelas å visst förut kungjort sammanträde — enligt den

av beredningen föreslagna ordningen något tillkännagivande örn tidpunkten

för avgörandet i allmänhet icke kommer att föregå beslutets meddelande.

Beredningens förslag avser att bereda trygghet för alt en rättsägare som vill

överklaga beslutet icke går förlustig sin rätt. Å andra sidan kan, såsom lagrådet

framhållit, mot förslaget göras den erinran att det icke tillräckligt tillgodoser

sökandens intresse av att beslutet utan större omgång kan vinna

rättskraft. Vid övervägande av de båda alternativ som framförts har jag funnit

företräde böra givas åt de av lagrådet anförda synpunkterna. Departe
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

mentsförslaget har avfattats i överensstämmelse härmed. Såsom lagrådet uttalat

torde undantag böra övervägas beträffande ärenden om fastställande

av arvsskatt. Denna fråga kan lämpligen upptagas i samband med behandlingen

av beredningens förslag om ändring i arvsskatteförordningen. Även de

övriga, huvudsakligen redaktionella anmärkningar lagrådet framställt vid

denna paragraf ha i allt väsentligt iakttagits.

Vad slutligen angår bestämmelserna i 11 § av beredningens förslag ha

dessa bestämmelser, på sätt lagrådet hemställt, i departementsförslaget placerats

i annan inbördes ordning samt uppdelats på två paragrafer.

Förslaget till lag om lagsökning oell om handräckning för fordran

(lagsökningslag).

Detta förslag innefattar främst en anpassning till den nya rättegångsordningen

av de särskilda processuella regler som gälla på ifrågavarande område.

Härjämte föreslås en utbyggnad av handräckningsförfarandet i syfte

att göra detta mera ägnat att tillgodose behovet av en enkel och billig processform

för vissa mindre mål.

Enligt gällande rätt skola lagsöknings- och handräckningsmål upptagas av

särskild lagsökningsdomare, i domsaga häradshövdingen eller annan som

särskilt förordnats därtill, och i stad med rådhusrätt någon av rättens lagfarna

ledamöter. Denna anordning har huvudsakligen tillkommit i syfte att

möjliggöra en snabbare handläggning än som kunnat uppnås, om de ifrågavarande

målen förlagts till rätten, vars funktion ju enligt äldre RB i stort

sett är inskränkt till bestämda sammanträden. Med de regler om underrätternas

domförhet och arbetssätt som upptagits i nya RB möter från nu berörda

synpunkt icke något hinder att låta även lagsöknings- och handräckningsmålen

upptagas av rätten. Beredningen har, under hänvisning särskilt

till processuella skäl, ansett en sådan lösning vara att föredraga och förordar

därför att ordningen med särskild lagsökningsdomare ej längre skall bibehållas.

Samtidigt föreslås, att rätten vid behandling av mål om lagsökning

eller handräckning skall vara domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt

med en lagfaren domare.

Lagsökningsprocessen, som huvudsakligen har till ändamål att bereda

möjlighet till snabb realisation av vissa betalningsanspråk, är konstruerad

såsom ett skriftligt och summariskt förfarande. Det kan anlitas endast i

fråga om anspråk som grundar sig på skriftligt fordringsbevis, och gäldenären

är avskuren från möjlighet att åberopa andra än skriftliga bevis. Med

hänsyn härtill har gäldenär som dömes betalningsskyldig erhållit rätt att

genom ansökan örn återvinning påkalla en fullständigare prövning i vanlig

rättegångsväg. Återvinningstalan är enligt nu gällande lagsökningslag anordnad

såsom en fullt fristående tvist, vilken anhängiggöres genom stämning å

borgenären. Möjligheten att föra sådan talan utesluter icke att gäldenären

först överklagar lagsökningsdomarens utslag; tiden för återvinning börjar

nämligen ej löpa förrän utslaget vunnit laga kraft eller anförda besvär av
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kunni. j\lcij:ts proposition nr 28.

85

gjorts av överrätten. Enligt nya RB är återvinning ett allmänt rättsmedel.

Talan om återvinning väckes genom ansökan, och återvinningsförfarandet

utgör en fortsättning av det ursprungliga målet. Med hänsyn härtill lia i nya

RB givits föreskrifter av innebörd alt part som är berättigad att söka återvinning

ej må fullfölja talan i högre rätt; han är sålunda hänvisad uteslutande

till återvinningsvägen. Beredningen föreslår nu, att dessa grundsatser

skola tillämpas även i lagsökningsmål. I mål om handräckning är redan

enligt gällande rätt återvinning den enda utväg till erhållande av ändring

som står gäldenären till buds. Vad angår sådana mål föreslås därför allenast

den jämkningen, att återvinningstalan skall väckas genom ansökan i stället

för genom stämning.

Handräckningsförfarandet har till syfte att i fråga om fordringsanspråk

som gäldenären väntas komma att lämna obestritt bereda borgenären fullgörelse

med minsta möjliga omgång. I handräckningsmål förekommer icke

någon prövning, ej ens summarisk, av anspråkets riktighet. Örn gäldenären

ej bestrider anspråket, utfärdas bevis härom, och på grundval av detta kan

verkställighet äga rum. Å andra sidan är ett enkelt bestridande tillräckligt

för att borgenärens syfte skall förfelas. Förfarandet är, liksom vid lagsökning,

helt skriftligt. Såväl ansökningen örn handräckning som eventuellt bestridande

därav skall ske i skrift.

f samband med riksdagens behandling av förslaget till ny rättegångsbalk

hemställdes i två likalydande motioner (I: 187 och 11:246) om utredning rörande

införande av ett förenklat förfarande, när de omtvistade beloppen vore

små och målen av mera enkel beskaffenhet. I motionerna framhölls, att då

det vore fråga om små belopp vore ordningen med anlitande av advokat för

stämning, förberedelse och huvudförhandling alltför kostbar. Enligt motionärernas

uppfattning vöre det ett önskemål att fordringsägare i vissa fall

kunde utan skriftlig stämning framlägga saken för en opartisk domstolsfunktionär,

vilken hade att utan kostnad för den rättssökande protokollföra yrkandet

och kalla motparten till inställelse utan anlitande av ombud. Möjlighet

borde skapas att avdöma sådant mål utan ytterligare handläggning. Första

särskilda utskottet anförde i sitt yttrande, att det uppenbarligen vöre av

stor vikt att behandlingen av enklare kravmål kunde ske utan större besvär

och kostnader för parterna, ett syfte som man sökt tillgodose genom lagbestämmelserna

om handräckning för fordran. Vid det fortsatta lagstiftningsarbete

som erfordrades för rättegångsreformens genomförande hade processlagberedningen

alt granska dessa bestämmelser. Enligt utskottets mening

borde i sammanhang därmed undersökas, på vad sätt behandlingen av de

i motionerna omförmälda mindre målen lämpligen borde ordnas. Utskottets

yttrande i denna del godkändes av riksdagen.

Såsom redan antytts har beredningen ansett den förenkling av processen

i mindre mål som åsyftas i motionerna kunna bäst ernås genom en utbyggnad

av det nuvarande handräckningsförfarandet. Beredningen framhåller,

alt de tvister, varom här är fråga, i allmänhet härröra mera från bristande

vilja eller förmåga att betala och därav föranledd strävan att så långt som

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

möjligt förhala verkställighet än från anspråkets tvistiga beskaffenhet. Enligt

beredningens uppfattning borde därför lagstiftningsåtgärderna på området

främst inriktas på att underlätta snabb verkställighet. Samtidigt borde

tillses att i fall, då tvist förelåge, förfarandet kunde utan omgång övergå uti

en efter tvistens beskaffenhet lämpad rättegång. Slutligen borde förfarandet

vara av den enkla beskaffenhet att det stöde öppet för envar utan anlitande

av rättskumiigt biträde.

I sistnämnda syfte föreslår beredningen, att ansökan örn handräckning i

olikhet mot nu skall kunna göras antingen muntligen eller skriftligen. För det

fall att ansökning göres muntligen föreslås att den skall upptecknas genom

rättens försorg. Beredningen har förutsatt att viss avgift bör erläggas för den

rättshjälp som sålunda lämnas borgenären.

Vidare föreslås nya bestämmelser även i fråga om formen för bestridande.

Enligt den nuvarande lagen skall gäldenären föreläggas alt, såframt han bestrider

ansökningen, skriftligen anmäla detta inom viss tid från det ansökningen

delgavs honom. Inkommer sådant skriftligt bestridande, blir ansökningen

förfallen, såvida ej borgenären inom viss tid påkallar prövning av saken

inför rätten. Beträffande dessa bestämmelser har, såsom beredningen

framhåller, redan i samband med handräckningsinstilutets införande anmärkts,

att förfarandet vore föga ägnat att utöva något tryck på mindre nogräknade

gäldenärer samt att åtgärden att insända ett bestridande av kravet

icke kunde jämställas med att själv eller genom ombud inför domstol framkomma

med ett orättmätigt bestridande. Beredningen har anslutit sig till denna

uppfattning och föreslår därför, att rätten på yrkande av borgenären skall,

i stället för att utfärda vanligt föreläggande, kunna ålägga gäldenären att,

örn han vill bestrida kravet, inställa sig vid rätten å viss dag och där i borgenärens

närvaro muntligen framföra sitt bestridande. Som villkor för meddelande

av sådant föreläggande har i förslaget uppställts, förutom yrkande av

borgenären, även det kravet att rätten finner förfarandet lämpligt. Beredningen

har framhållit, att föreläggande om muntligt bestridande företrädesvis

borde användas i sådana fall då borgenären och gäldenären båda vore bosatta

på eller i närheten av rättens sammanträdesort. Om gäldenären vore avlägset

boende eller hans inställelse eljest skulle medföra avsevärd kostnad

eller olägenhet, borde ej rimligen begäras att han inställde sig vid rätten för

bestridande av en måhända ogrundad handräckningsansökan. Ej heller borde

denna utväg anlitas, därest kravet vore av mera invecklad beskaffenhet eller

kunde väntas kräva vidlyftig utredning.

För att den sålunda föreslagna anordningen skall fylla sitt syfte bör enligt

beredningens uppfattning i allmänhet krävas att båda parterna komma

personligen tillstädes. I förslaget har därför upptagits föreskrift att, örn ej

särskilda skäl äro däremot, såväl borgenären som gäldenären skall vid vite

föreläggas att infinna sig personligen, gäldenären naturligtvis dock endast för

det fall att han överhuvud vill inställa sig för att framställa bestridande.

Därest bestridande framställes, medför detta, såsom nyss nämnts, för

närvarande, att ansökningen förfaller, om ej borgenären inom viss tid på
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

87

fordrar att målet hänskjutes till rättegång. Beredningen föreslår, att denna

ordning bibehålies såvitt angår fall då bestridandet skett skriftligen. För fall,

då bestridandet gjorts muntligen vid sammanträde inför rätten, föreskrives i

förslaget att rätten bör höra parterna och, om det finnes lämpligt, söka att förlika

dem. Träffas förlikning varigenom gäldenären helt eller delvis medgiver

kravet, skall bevis därom tecknas å ansökningen med verkan att utmätning

får ske för det medgivna beloppet. Kan förlikning ej träffas, skall enligt förslaget

yrkande kunna framställas om målets hänskjutande till rättegång. Det

föreslås att befogenheten därtill ej såsom vid skriftligt bestridande skall vara

förbehållen borgenären ensam utan med viss begränsning tillkomma även

gäldenären. Som skäl för denna olikhet har beredningen anfört bland annat,

att vid muntligt bestridande gäldenären borde äga rätt att framställa anspråk

på ersättning för inställelsekostnaden. Även i ett annat avseende lörordar beredningen

en avvikelse från vad som gäller vid skriftligt bestridande. Medan

vid skriftligt bestridande borgenären åtnjuter viss tidsfrist för framställande

av begäran örn målets hänskjutande till rättegång, skall enligt förslaget vid

muntligt bestridande sådan begäran framställas genast vid det sammanträde

då bestridandet göres; försummas detta, skall ansökningen vara förfallen.

Sistnämnda föreskrifter äro betingade av önskemålet att i de mål, för vilka

det muntliga handräckningsförfarandet är avsett, utan omgång kunna upptaga

anspråk, som bestritts, till prövning och avgörande i rättegångsväg. I samma

syfte stadgas i förslaget att, när föreläggande om muntligt bestridande gives,

parterna tillika skola erinras, att de böra vara beredda att genast uppgiva de

omständigheter och bevis de vilja åberopa för den händelse målet skulle bli

hänskjutet lill rättegång. Vidare föreskrives att, när rättegång kommer till

stånd, förberedelse eller, om sådan ej erfordras, huvudförhandling bör hållas

i omedelbart samband med det sammanträde då bestridandet och yrkandet

om rättegång framställdes. Vid huvudförhandling som sålunda hålles i omedelbar

anslutning till sammanträde för muntligt bestridande skall enligt förslaget

rätten vara domför med en lagfaren domare. Det har naturligen förutsatts,

att denne skall vara densamme som handlagt frågan örn meddelande

av handräckning.

Departementschefen.

Även det nu ifrågavarande förslaget har i sina grunddrag lämnats utan

erinran av lagrådet och synes väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

På vissa punkter torde dock, såsom lagrådet framhållit, jämkningar vara

önskvärda, och jag har därför låtit inom departementet utarbeta ett sålunda

jämkat förslag.

Beredningen har i sitt förslag bibehållit den i gällande lagsökningslag förekommande

benämningen handräckning för fordran. Häremot har lagrådet

erinrat, att enligt vedertaget språkbruk med handräckning närmast förstodes

en exekutiv åtgärd till säkerställande av anspråk eller rättighet. Det

förfarande för utkrävande av fordran som avsåges i förevarande samman
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

hang vöre emellertid av judiciell natur. Det syntes därför mindre lämpligt

att för nämnda förfarande använda beteckningen handräckning. Denna beteckning

borde ej brukas i andra fall än sådana som hade exekutiv karaktär.

På grund av vad sålunda anförts har lagrådet hemställt, att förfarandet

i fråga måtte erhålla en annan benämning, exempelvis betalningsföreläggande,

samt att därav påkallade jämkningar måtte vidtagas i den föreslagna

lagens rubrik och i lagtexten. Denna lagrådets hemställan har jag ansett mig

böra biträda, och departementsförslaget har därför avfattats i överensstämmelse

därmed.

Vid 5 § har lagrådet upptagit frågan, huruvida lagsökningshandlingarnas

delgivning med gäldenären skall liksom enligt gällande lag anförtros åt borgenären

eller, i överensstämmelse med nya RB:s bestämmelser i ämnet, i regel

ske genom rättens försorg. Beredningen har i denna fråga uttalat, att

efter en övergång i fråga örn den allmänna processen till officialdelgivning

äldre lags ståndpunkt i denna del ej heller borde upprätthållas i fråga örn

lagsökningsförfarandet. Då det emellertid oftare än i vanliga rättegångsmål

torde ligga i borgenärens intresse att själv få ombesörja delgivningen, har,

med viss avvikelse från nya RB:s bestämmelser i ämnet, beredningen ansett

valrätt böra tillkomma borgenären. I överensstämmelse med denna uppfattning

har i förevarande lagrum föreskrivits, att delgivning skall ske genom

rättens försorg, om borgenären ej hellre vill ombesörja delgivningen. Lagrådet

har i denna fråga erinrat, att den sålunda föreslagna ordningen torde

komma att medföra vissa praktiska olägenheter. Av rättsstatistiken framginge

att ett mycket stort antal lagsökningar förfölle, vilket uppenbarligen

berodde därpå att, sedan delgivning skett, gäldenären betalade sin skuld och

borgenären därefter underläte att inkomma med delgivningsbevis. Inkommer

ej borgenär inom viss tid med delgivningsbevis, skall enligt 10 § i lagen

ansökningen anses förfallen. Enligt lagrådets mening förelåge med de föreslagna

bestämmelserna risk att parterna försummade att anmäla träffad uppgörelse

och att rätten, i okunnighet om densamma, dömde ut det fordrade

beloppet, ett förhållande som i vissa fall kunde lia till följd att gäldenären

vore nödsakad att söka återvinning.

Den övergång till officialdelgivning, som genom nya RB ägt rum, har föranletts

av såväl processuella skäl som hänsyn till parterna. Såsom beredningen

framhållit i sitt betänkande med förslag till ny rättegångsbalk (SOU

1938: 44 s. 364) är officialdelgivning ägnad att främja delgivningens snabbhet

och säkerhet och är även i regel för parterna billigare, främst därför

att den underlättar delgivning genom postverket. De skäl som sålunda legat

till grund för införande av officialdelgivning inom den allmänna processen

torde i stort sett äga giltighet även beträffande lagsökningsförfarandet. Vad

lagrådet framhållit angående olägenheterna vid officialdelgivning synes mig

därför icke böra leda till bibehållande av partsdelgivning som enda delgivningssätt

i lagsökningsförfarandet. Då en gäldenär, sedan genom rättens försorg

delgivning ägt rum med honom, frivilligt erlägger betalning, ligger det

uppenbarligen i båda parternas intresse att till förebyggande av onödiga

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

89

kostnader anmälan därom göres hos rätten. Att anmälan i ett stort antal

fall underlåtits, torde i väsentlig mån bero på den gällande lagstiftningens

ståndpunkt enligt vilken sådan anmälan ej är erforderlig för ärendets avskrivning.

Uppenbarligen är det av vikt att parternas uppmärksamhet fästes

å den nya lagstiftningens ställning till denna fråga. Detta synes lämpligen

kunna, i anslutning till vad lagrådet i denna del framhållit, ske på det sättet

att i formulären till förelägganden intages uttrycklig erinran örn att i fall

av frivillig betalning ansökningen bör återkallas. Med hänsyn till det nu anförda

och då borgenären även enligt förslaget alltid äger att förbehålla sig

delgivningen, har jag ansett de föreslagna bestämmelserna böra bibehållas.

Lagrådet har ej heller framställt något bestämt yrkande örn ändring i förslaget

på denna punkt.

Lagrådet har ytterligare anmärkt, att bestämmelser rörande klagan mot

rättens utslag och beslut upptagits, såvitt angår lagsökning i 18 § och beträffande

handräckning i 29 §, varjämte i 34 § intagits vissa gemensamma bestämmelser

i ämnet. Enligt lagrådet skulle föreskrifterna vinna i överskådlighet

och även kunna förkortas, därest samtliga stadganden om talan mot

rättens avgöranden upptoges såsom gemensamma bestämmelser. Ehuru beredningens

förslag i denna del överensstämmer med den nu gällande lagen,

anser jag övervägande skäl tala för den av lagrådet förordade sammanföringen

av ifrågavarande bestämmelser. Med hänsyn härtill ha 18 och 29 §§

i beredningens förslag utgått, vilket föranlett omnumrering av vissa bland de

följande paragraferna. De sålunda överförda bestämmelserna ha upptagits i

34 och 35 §§ i det omarbetade förslaget.

I samband med nyssnämnda spörsmål har lagrådet upptagit frågan örn

den närmare regleringen av fullföljden i lagsöknings- och handräckningsmål.

Lagrådet har biträtt beredningens förslag att återvinning bör vara enda

rättsmedlet, då borgenärs talan bifallits, men på vissa andra punkter förordat

avvikelser från förslaget. Den i nu gällande lag meddelade och även i

förslaget upptagna bestämmelsen örn förbud mot särskild talan i vissa fall

mot beslut under rättegången har ansetts böra utgå; denna fråga borde enligt

lagrådets mening regleras genom motsvarande bestämmelser i 49 kap. nya

RB. Dessutom bär lagrådet förordat införande av bestämmelse örn fullföljdssättet

beträffande sådant slutligt avgörande i lagsökningsmål som innefattar

ett ogillande av borgenärs talan. Lagrådet har framhållit, ali sådan bestämmelse

erfordrades i fall, då rätten, ehuru borgenärens talan i huvudsaken bifallits,

helt eller delvis ogillat av honom framställt yrkande om ersättning

för lagsökningskostnad eller lämnat av honom väckt yrkande om kvarstad,

skingringsförbud eller vräkning utan bifall. Vad lagrådet salunda hemställt

har iakttagits.

I fråga örn bestämmelsernas utformning har lagrådet slutligen förordat

att i dessa först borde meddelas en allmän hänvisning lill nya Rihs fullföljdsregler

samt därefter upptagas de avvikelser från dessa, som skulle gälla

beträffande nu ifrågavarande mål. Med denna utgångspunkt skulle i förslaget

bibehållas bestämmelserna örn återvinning samt angående fullföljden

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

mot utslag i lagsökningsmål i andra fall. Däremot skulle uteslutas de i förslaget

liksom i gällande lag upptagna bestämmelserna om fullföljden mot

rättens avvisningsbeslut samt beslut, meddelade under målets handläggning.

Enligt min mening kan tvekan råda angående lämpligheten av lagrådets

formuleringsförslag i denna del. Såsom framgår av lagrådets egna uttalanden

har hänvisningen till nya RB betydelse allenast för vissa sällan förekommande

fall. I det stora flertalet fall kommer fullföljdssättet att bestämmas

av de av lagrådet som avvikelser angivna reglerna. Med hänsyn härtill

synes det mest ändamålsenligt att liksom nu i lagen upptagas de allmänna

bestämmelserna om fullföljden samt att hänvisningen till nya RB:s fullföljdsregler

begränsas till att avse beslut, meddelade under målets handläggning.

Departementsförslaget har avfattats i enlighet med denna ståndpunkt. Såsom

beredningen framhållit torde utan uttryckligt stadgande vara uppenbart,

att vad i nya RB är föreskrivet om besvär skall äga motsvarande tilllämpning

i fråga örn besvärstalan i lagsökningsmål.

När gäldenär i mål om handräckning för fordran förelägges att inkomma

med skriftligt bestridande, må enligt 23 § i beredningens förslag tiden härför

ej sättas längre än till en vecka eller, örn gäldenären är avlägset boende, tre

veckor efter det ansökningshandlingarna delgivits honom. Enligt den gällande

lagen skall tiden för bestridande utgöra fjorton dagar eller, örn gäldenären

är avlägset boende, högst trettio dagar från delgivningen. Som skäl för

den förkortning beredningen föreslagit anföres i betänkandet, att snabbhet i

förfarandet vore av vikt för borgenären samt att den uppgift som förfarandet

ålade gäldenären vore av enklaste beskaffenhet. Lagrådet har uttalat, att i

och för sig intet vore att erinra mot en förkortning av ifrågavarande tid men

att den föreslagna regeln syntes väl stel. Enligt lagrådets mening borde, på

sätt beredningen föreslagit i fråga örn lid för avgivande av förklaring i lagsökningsmål,

rätten ha möjlighet att lämna gäldenären längre rådrum, då

synnerliga skäl därtill förelåge. I överensstämmelse härmed har lagrådet hemställt,

att det av beredningen föreslagna stadgandet måtte ersättas med föreskrift

att tiden för anmälan av bestridande ej finge utan synnerliga skäl bestämmas

längre än till en vecka eller, då gäldenären vore avlägset boende,

till tre veckor.

För egen del finner jag vissa erinringar kunna riktas även mot lagrådets

förslag. Beträffande tiden för avgivandet av förklaring i lagsökningsmål har

beredningen föreslagit, att den i allmänhet ej utan synnerliga skäl må bestämmas

längre än till två veckor. Tillika har upptagits föreskrift att rätten

vid utsättande av förklaringslid har att taga hänsyn till belägenheten av den ort

där gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna väntas bliva honom delgivna.

Övervägande skäl synas mig tala för att dessa regler vinna tillämpning

även med avseende å sådan anmälan av bestridande som nu åsyftas.

Särskild föreskrift om längre lid när gäldenären är avlägset boende torde då

icke erfordras. Ej heller torde det vara påkallat att, på sätt föreslagits i fråga

örn lagsökningsmål, stadga undantag för det fall att gäldenären ej har känt

hemvist inom riket. I mål av nu avsedda beskaffenhet är delgivning utom

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

91

riket eller enligt 33 kap. 12 § nya RB icke tillåten. I departementsförslaget,

där förevarande paragraf erhållit nummer 22, har lagtexten avfattats i enlighet

med vad sålunda anförts.

Vad lagrådet i övrigt erinrat beträffande avfattningen av särskilda lagrum

i förslaget har i huvudsak iakttagits. Dessutom ha till vinnande av större

överskådlighet bestämmelserna i 27 § av beredningens förslag uppdelats på

tre paragrafer, som i departementsförslaget erhållit beteckningarna 26—

28 §§.

Förslaget till lag oni ändring i vissa delar av koukurslagen.

De ändringar som innefattas i förevarande lagförslag äro i allmänhet icke

av större principiell betydelse utan ha huvudsakligen praktiskt intresse.

I syfte att vinna överensstämmelse med nya RB:s delgivningsregler föreslår

beredningen, att sådan delgivning i konkurs, som nu ankommer på

sökande, i regel skall ombesörjas av konkursdomaren. I samband därmed

förordas även vissa andra jämkningar i konkurslagens regler angående förfarandet

i anledning av borgenärs konkursansökan. Enligt gällande rätt kan

under vissa omständigheter sådan ansökan upptagas till prövning även om

gäldenären ej fått del av densamma. Möjlighet därtill föreligger bland annat

om gäldenären saknar känt hemvist eller sökts i sitt hemvist utan att kunna

anträffas och ulan att säker anvisning kunnat erhållas om var han uppehåller

sig. I dylikt fall har konkursdomaren att hänskjuta målet till rättens

prövning samt att genom kungörelse i allmänna tidningarna kalla gäldenären

till rätten vid påföljd att hans utevaro ej hindrar målets avgörande. Dessa

bestämmelser lia i förslaget ersatts med föreskrift örn delgivning med

gäldenären även i nu åsyftade fall, varemot i fråga om sättet för delgivningen

införts den lättnaden att delgivningen må verkställas genom kungörelse i

den ordning 33 kap. 12 § nya RB föreskriver.

Därest borgenärs konkursansökning ej inom förelagd tid efter delgivningen

medgives av gäldenären, skall målet av konkursdomaren hänskjutas till

rätten. Då så sker, skall enligt gällande lag målet utsättas att förekomma i

stad inom fyra dagar samt på landet inom fjorton dagar, örn ej för gäldenärens

kallande till rätten oundgängligen kräves längre tid. Kan på landet

målet ej företagas inom nämnda tid, med mindre urtima ting hålles, må målet

anstå till nästa allmänna tingssammanträde eller sammanträde med tremansnämnd,

dock endast såframt borgenären begärt dylikt anstånd i konkursansökningen

och det icke bestrides av gäldenären. Beredningen har ansett

önskvärt att för häradsrätternas del vinnes en förkortning av den tid

inom vilken målet skall företagas vid rätten. Beträffande möjligheterna härtill

erinrar beredningen, att enligt nya RB häradsrätt i regel skall hålla ling

var vecka samt dessutom, örn det erfordras, vissa ting med tremansnämnd,

varjämte häradshövdingen äger möjlighet att utsätta särskilt sammanträde

för huvudförhandling, då sådant finnes erforderligt. Med hänsyn till vad

sålunda anförts föreslår beredningen, att prövning av konkursansökning vid

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Majlis proposition nr 28.

häradsrätt skall ske inom tio dagar, dock med bibehållen rätt att utsträcka

denna tid, om så oundgängligen kräves för gäldenärens kallande till rätten

eller inställelse där.

Borgenärs konkursansökning som hänskjutits till rätten kan för närvarande

i vissa fall upptagas till prövning utan hinder av att parterna icke erhållit

del av kallelse till sammanträdet. Beträffande borgenären föreskrives

särskilt att han skall kallas allenast örn kallelsen kan hinna komma honom

tillhanda. I övrigt gäller som huvudregel, att försök att kalla vederbörande

alltid skall göras men att målet må företagas även om försöket misslyckas.

Föreligger tillförlitlig uppgift om parts postadress, kan kallelsen tillsändas

parten i rekommenderat brev. I förslaget uppställes ovillkorligt krav på delgivning

av kallelse med både borgenären och gäldenären. I samband därmed

föreslås också en ändring i reglerna om verkan av parts utevaro. Härom

stadgas för närvarande allenast, att i kallelse å gäldenären skall tillkännagivas

att hans utevaro icke hindrar målets avgörande. Vad angår borgenärs

utevaro finnes ingen föreskrift meddelad i lagen. Detta har, såsom beredningen

framhåller, föranlett viss osäkerhet i tillämpningen, särskilt i fall då

båda parterna uteblivit. Stundom har i sådana fall konkursansökningen ändock

upptagits till materiell prövning, men det har även förekommit att

målet avskrivits från vidare handläggning. Beredningen har ansett att borgenärens

utevaro som regel bör medföra att konkursansökningen förfaller.

Undantag härifrån bör enligt beredningens uppfattning göras endast för det

fall att gäldenären inställer sig och medgiver ansökningen. I förslaget har

därför upptagits föreskrift att i kallelse skall angivas — förutom att gäldenärens

utevaro icke hindrar målets handläggning och avgörande — även att,

om borgenären uteblir, ansökningen är förfallen, såvida den ej medgives av

gäldenären.

Vad eljest angår den handläggning av konkursmål som ankommer på

rätten har beredningen förutsatt att i allmänhet reglerna örn rättegång i

tvistemål skola lända till efterrättelse. Emellertid framhåller beredningen,

att konkurslagen i viss omfattning utesluter en direkt tillämpning av nya

RB:s bestämmelser och endast i undantagsfall lämnar utrymme för det

förberedande förfarande som i nya RB är föreskrivet i fråga örn tvistemål.

I förslaget har därför upptagits ett stadgande av innebörd att beträffande

förhandling i konkursmål i tillämpliga delar skall gälla vad i nya RB är

stadgat örn huvudförhandling. Samtidigt har dock föreskrivits att utevaro av

part eller annan som äger komma tillstädes ej skall utgöra hinder för målets

handläggning och avgörande, såvida ej annat är särskilt stadgat. Med sistnämnda

förbehåll avses bland annat den förut berörda bestämmelsen i förslaget

att borgenärens utevaro i mål om egendomsavträde i regel skall föranleda

att konkursansökningen förfaller. I övrigt må nämnas att enligt förslaget

häradsrätt vid handläggning av vissa slags konkursmål skall vara

domför med tre i nämnden.

Fullföljd av talan mot avgörande i konkursmål sker för närvarande i allmänhet

genom besvär. Mot underrätts slutliga utslag i mål om betalnings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

eller förmånsrätt eller ackord eller klander av utdelningsförslag skall emellertid

enligt 25 kap. 1 § äldre RB talan föras efter vad. Enligt förslaget

skall någon motsvarande undantagsbestämmelse icke gälla efter rättegångsreformens

genomförande. Beredningen framhåller att enligt nya RB fullföljd

genom vad i regel medför att huvudförhandling måste hållas i överrätterna.

En sådan anordning har beredningen funnit obehövlig och olämplig

såsom ägnad att verka tyngande på konkursförfarandet och medföra

onödiga kostnader. På grund härav har beredningen ansett, att klagan i

konkursmål alltid bör föras genom besvär.

Vid lagrådets granskning av förslaget till ny rättegångsbalk erinrades, att

detta ej innehölle bestämmelser örn verkan av parts konkurs å rättegång

som, då beslutet örn egendomsavträde meddelades påginge angående egendom

som hörde till konkursboet. Lagrådet uttryckte en förmodan att frågan

skulle komma''att behandlas vid det fortsatta arbetet med rättegångsreformen.

Beredningen har i förevarande lagförslag upptagit vissa bestämmelser i

ämnet.

Beträffande det ställningstagande som därvid ägt rum framhåller beredningen,

att en skyldighet för konkursboet att inträda i rättegången kunde

medföra vittgående ekonomiska förpliktelser för boet. Hade den ifrågavarande

rättegången anhängiggjorts av gäldenären, vore det sannolikt att konkursboet

i många fall skulle finna utsiktslöst att fortsätta processen med

risk att ådraga sig därmed förenade kostnader. Gällde målet utbekommande

av viss egendom från gäldenären, vöre det i allmänhet käranden som hade

intresse av att konkursboet deltoge i rättegången och därigenom bleve bundet

av domen. Även i detta fall ansåge beredningen dock övervägande skäl

tala för att någon ovillkorlig skyldighet till inträde ej ålades konkursboet.

Enligt beredningens uppfattning kunde samtliga intressen bäst tillgodoses

på det sättet, att konkursboet väl erhölle befogenhet att inträda i rättegången

i gäldenärens ställe men att, om konkursboet ej inträdde, det stöde de tidigare

parterna öppet att själva fortsätta rättegången, varvid konkursboet

skulle anses ha till förmån för gäldenären uppgivit den omtvistade rättigheten.

En bestämmelse av denna innebörd har därför upptagits i förslaget.

I delta sammanhang har beredningen även upptagit frågan om konkursboets

ställning, då före eller under konkursen väckts talan mot gäldenären

angående fordran som genom bevakning kan göras gällande i konkursen.

Enär verkan av bevakning ej sträcker sig utom konkursen, anses, enligt vad

beredningen erinrar, konkursen ej betaga gäldenären rätt att såsom svarande

föra talan angående ett mot honom riktat fordringsanspråk. Domen i ett dylikt

mål torde i allmänhet icke bli omedelbart avgörande för frågan örn kärandens

rätt till betalning i konkursen. Den kan däremot erhålla bevisverkan

i tvist som kan uppkomma om denna betalningsrätt. Erinras må ock om

stadgandet i 109 § konkurslagen all, när tvisligt fordringsanspråk beror på

annan rätts prövning, konkursdomstolen har ali fastställa borgenärens rätt i

konkursen för det belopp som kan varda bestämt i den särskilda rättegången.

Med hänsyn härtill föreslår beredningen, att gäldenären väl skall bibehållas

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

vid sin partsställning men att konkursboet skall erhålla rätt att inträda i

rättegången vid gäldenärens sida. Då konkursboet sålunda inträder kommer,

enligt vad beredningen framhåller, boet att intaga partsställning.

En förutsättning för tillämpningen av de regler beredningen förordat i

fråga örn konkursbos befogenhet att inträda i rättegång där gäldenären är

part, är tydligen att boet erhåller kännedom om rättegången. I förslaget har

därför stadgats skyldighet, dels för gäldenären att, då konkurs inträffar,

därom underrätta den rätt där rättegången fores, dels ock för rätten att, om

det erfordras, underrätta konkursboet om rättegången. Vidare har upptagits

föreskrift att, örn konkursboet inträder i gäldenärens ställe, boet skall lia

samma skyldighet att svara för rättegångskostnad som enligt 18 kap. 10 §

nya RB åligger den, å vilken överlåtelse av talan i rättegång ägt rum. Beträffande

de fall då konkursboet inträder vid sidan av gäldenären har särskild

föreskrift örn dess skyldighet att svara för rättegångskostnad ej ansetts erforderlig.

I dessa fall bliva nämligen, såsom beredningen framhåller, stadgande^

i 18 kap. 9 § nya RB omedelbart tillämpliga.

Departementschefen.

Såsom torde framgå av det nu anförda är den principiella betydelsen av

förevarande lagförslag i stort sett begränsad till frågan om konkursboets

ställning i fall, då gäldenären är part i en rättegång som rör egendom, hörande

till konkursboet, eller fordran som motparten kan göra gällande i konkursen.

Mot den lösning av nämnda fråga som förordas av beredningen har vid

lagrådets granskning icke framställts någon erinran och jag har icke för

egen del något att invända mot densamma. Den synes mig innefatta en

lämplig avvägning mellan de olika intressen som kräva beaktande. Jag förordar

därför, att beredningens förslag i denna del lägges till grund för lagstiftning.

Även i övrigt torde förslaget böra genomföras. Därvid torde tillika,

såsom lagrådet hemställt, jämkningar böra vidtagas i vissa paragrafer som

beredningen lämnat oförändrade. Med anledning härav och på grund av vad

lagrådet eljest anfört har förslaget gjorts till föremål för omarbetning inom

departementet.

Lagrådet har i sitt utlåtande till en början hemställt, att de bestämmelser

som upptagits i 12—14 och 16 §§ måtte till vinnande av större överskådlighet

omgrupperas i enlighet med vissa i utlåtandet närmare angivna riktlinjer.

Denna lagrådets hemställan har jag ansett mig böra biträda.

I fråga örn 15 §, vid vilket lagrum beredningen ej föreslagit någon ändring,

har lagrådet ansett lämpligt att ordalagen jämkades, så att de komme

att ansluta sig till innehållet i det förut behandlade förslaget till ny lagsökningslag.

Med anledning härav har uttrycket handräckning för fordran utbytts

mot betalningsföreläggande, varjämte lagrummet i övrigt i viss utsträckning

omredigerats. Enär förslaget till ny lagsökningslag bland annat innebär,

att handläggningen av lagsökningsmål skall överflyttas till rätten, har det

sålunda blivit överflödigt att vid sidan av det fall att fordran fastställts av

domstol omnämna alternativet att den fastställts i lagsökningsväg.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

95

Även i 77 och 79 §§ lia, på sätt lagrådet hemställt, ordalagen jämkats till

överensstämmelse med lydelsen av den föreslagna nya lagsökningslagen.

Beträffande 109 och 123 §§, som båda lämnats oförändrade av beredningen,

har lagrådet förordat vissa redaktionella jämkningar i anslutning till föreslagna

ändringar i andra lagrum. Vad lagrådet sålunda hemställt har iakttagits.

I 199 § stadgas för närvarande, att om ämbets- eller tjänsteman blivit försatt

i konkurs, den myndighet varunder han lyder har att pröva, huruvida

han tidigare än fyra månader från beslutet om egendomsavträde må återinträda

i utövning av tjänsten. I beredningens förslag har denna bestämmelse

kompletterats med en erinran om den i 4 kap. 1 § andra stycket nya RB

meddelade föreskriften att den som är i konkurstillstånd ej må utöva domarämbete.

Lagrådet har anmärkt, att någon sådan erinran icke syntes påkallad,

enär det finge anses uppenbart att den i lagrummet nu upptagna bestämmelsen

icke uteslöte tillämpning av nämnda föreskrift i nya RB. Då ett tilllägg

av det slag beredningen förordat synes kunna erhålla viss praktisk betydelse,

har jag icke kunnat ansluta mig till lagrådets uppfattning att förevarande

lagrum borde lämnas oförändrat. Med anledning av vad lagrådet

anfört därom, att den av beredningen föreslagna hänvisningen icke omfattade

alla de fall då konkurs enligt särskilt stadgande medförde obehörighet till

tjänsteutövning, har emellertid nämnda hänvisning, i enlighet med vad lagrådet

i andra hand hemställt, i departementsförslaget utbytts mot en erinran

av mera allmän avfattning.

Vad slutligen angår 211 § torde de av lagrådet framförda förslagen vara

ägnade att medföra vissa praktiska fördelar. De anmärkningar lagrådet framställt

vid denna paragraf ha följaktligen beaktats.

Förslaget till lag angående upphävande av 7 § 6, lagen den 13 maj 1921

om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas.

Det stadgande som avses med detta förslag innefattar allenast en föreskrift

om viss utsträckt tillämpning av bestämmelserna i 212 § konkurslagen.

Enär beredningen föreslagit att nämnda paragraf i konkurslagen skall

upphöra att gälla, har även förevarande stadgande ansetts böra upphävas.

Förslaget härom har av lagrådet lämnats utan erinran.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934

om begränsning av tiden för efterbevakning i vissa konkurser.

Detta förslag, som likaledes lämnats utan erinran av lagrådet, innebär

endast den ändringen att anslag å rättens dörr skall ersättas av anslag i rättens

kansli.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Majlis proposition nr 28.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj

1921 om ackordsförhandling utan konkurs.

Vid ackordsförhandling utan konkurs skall, om ej borgenärerna förkasta

det framlagda ackordsförslaget, detta hänskjutas till rätten för fastställelse.

Örn det påyrkas, skall rätten också bestämma arvode till den som varit

rättens ombudsman eller god man i ackordsärendet. Dessutom kan hos rätten

förås klagan över borgenärernas beslut. Mot rättens utslag i fråga om fastställelse

av ackord skall enligt 25 kap. 1 § äldre RB talan fullföljas efter

vad. Beslut i annan fråga skall däremot överklagas genom besvär.

Beredningen har ansett, att rättegången i ackordsförhandlingsmål borde

följa samma regler som i mål enligt konkurslagen. I enlighet med vad som

förordats beträffande konkursmål föreslås därför, att om rättens förhandling

i mål som nu avses skall gälla vad i nya RB är stadgat om huvudförhandling

samt att fullföljd av talan mot rättens avgörande i samtliga fall skall ske genom

besvär. Bestämmelserna härom lia i förslaget upptagits under 43 §.

De nuvarande föreskrifterna i denna paragraf ha nämligen med hänsyn till

stadgandet i 52 kap. 4 § nya RB ansetts böra utgå.

Även lagrådet har intagit den ståndpunkten att enhetliga regler böra gälla

för rättegången i ackordsförhandlingsmål och konkursmål. På grund härav

har lagrådet hemställt, att beträffande rättens förhandling måtte i förevarande

lag meddelas enahanda bestämmelser som lagrådet föreslagit vid 211 §

konkurslagen. Med anledning av vad lagrådet sålunda anfört har beredningens

förslag på denna punkt inom departementet omarbetats i överensstämmelse

med vad som skett i fråga om sistnämnda lagrum.

De övriga ändringar som innefattas i förslaget äro huvudsakligen av formell

natur och ha icke föranlett någon anmärkning från lagrådet.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 maj

1921 örn utmätningsed.

Den som vill utverka åläggande för gäldenär att avlägga utmätningsed

skall göra framställning därom hos konkursdomaren. Denne har att utsätta

förhör med parterna och utfärda föreläggande för gäldenären att inställa

sig vid förhöret. Föreläggandet skall delgivas gäldenären genom sökandens

försorg. Vid förhöret skall konkursdomaren meddela beslut, huruvida edgång

skall äga rum eller ej. I undantagsfall kan han dock hänskjuta frågan därom

till rättens prövning. Det ankommer då på konkursdomaren att bestämma

tid för målets handläggning vid rätten. Parterna kallas ej särskilt till

rätten, och deras utevaro hindrar ej målets avgörande. Rättens beslut får

överklagas genom besvär.

I vad sålunda gäller föreslår beredningen främst den ändringen att delgivning

av kallelsen till förhöret inför konkursdomaren skall ske genom den
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

97

nes försorg, med rätt dock för sökanden att om han så vill själv ombesörja

delgivningen. Dessutom förordas, att om edgångsfrågan hänskjutes tili rätten,

konkursdomaren skall vara skyldig att kalla parterna till rätten antingen

omedelbart eller genom särskilda kallelser. En bestämmelse härom bar upptagits

i 6 § första stycket i förslaget tillika med en föreskrift att i kallelse

till rätten skall angivas att partens utevaro icke hindrar målets handläggning

och avgörande. I andra stycket av samma paragraf har beredningen

upptagit en bestämmelse att beträffande målets handläggning vid rätten i tilllämpliga

delar skall gälla vad i nya RB är stadgat örn huvudförhandling i

tvistemål, dock att häradsrätt skall vara domför med tre i nämnden. Vad

slutligen angår fullföljden föreslås alt denna liksom för närvarande skall ske

genom besvär. Ett uttryckligt stadgande därom har upptagits i 15 § i förslaget.

Lagrådet har i fråga om förevarande förslag framställt anmärkning endast

vid 6 §. I andra stycket av denna paragraf borde enligt lagrådet meddelas

enahanda bestämmelser örn handläggningen vid rätten som dem lagrådet

föreslagit vid 211 § konkurslagen. Dessutom borde dit överflyttas den regel

om verkan av parts utevaro som av beredningen upptagits i första stycket.

Dessa lagrådets erinringar har jag ansett mig böra biträda. Paragrafen har

därför inom departementet omarbetats i enlighet med lagrådets hemställan.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Beträffande utsökningslagen erinras till en början i beredningens betänkande,

att medan frågor örn utsökning i andra länder allmänt handhavas av

domstol och domstolen underlydande organ, handläggningen av dessa frågor

enligt utsökningslagen närmast ankommer på administrativa myndigheter,

nämligen överexekutor och överexekutor underställda utmätningsmän. Överexekutor

är enligt utsökningslagen på landet länsstyrelsen, i Stockholm Överståthållarämbetet,

i annan stad med magistrat denna eller viss av Kungl.

Majit förordnad magistratsledamot samt i stad utan magistrat länsstyrelsen

eller den Kungl. Majit därtill förordnar. Utmätningsman är i allmänhet landsfiskal

eller stadsfogde.

Beredningen har i anslutning till ett av processkommissionen framställt

förslag upptagit till övervägande, i vad mån överexekutors uppgifter i samband

med införandet av den nya rättegångsordningen borde överflyttas till

underrätterna. Med hänsyn till den ståndpunkt statsmakterna vid fastställandet

av huvudgrunderna för rättegångsreformen intagit till detta spörsmål har

beredningen dock ansett sig icke i förevarande sammanhang böra föreslå

någon egentlig omläggning härutinnan. Beredningen framhåller emellertid,

att det nära samband som föreligger mellan rättsskipning och exekution medfört

att domstolarnas befattning med verkställighetsfrågor i nya RB erhållit

en väsentligt större omfattning än för närvarande. Sålunda ägde domstolarna

enligt nya RB en vidsträckt befogenhet att i samband med rättegång i tviste
Bihang

Ull riksdagens protokoll 1946. 1 saini. Sr 28.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

mål förordna om handräcknings- och andra verkställighetsåtgärder. Härigenom

kunde behovet av att i dylika angelägenheter anlita överexekutor

komma att minskas. Även den för rättsskipningens effektivitet viktiga frågan

om omedelbar verkställighet av domstolarnas icke lagakraftvunna avgöranden

komme enligt nya RB att i större utsträckning än hittills tillhöra domstolarna.

Beredningen ingår härefter på frågan i vad mån utsökningslagens regler

örn verkställighet av domstols avgöranden böra undergå ändring i anledning

av nya RB:s bestämmelser i ämnet.

För närvarande gäller, att lagakraftvunnen dom i tvistemål må utan särskilt

bemyndigande verkställas av utmätningsman i de fall som närmare angivas

i 37 § utsökningslagen. Detta stadgande omfattar främst det vanligast förekommande

fallet att betalningsskyldighet ålagts samt därjämte bland annat

domar, varigenom någon förpliktats att utgiva viss lös egendom eller att

avflytta från fastighet eller lägenhet. Därest befogenheten att verkställa lagakraftvunnen

dom ej sålunda omedelbart tillkommer utmätningsman, har enligt

38 § överexekutor att förordna om verkställigheten och sättet därför. Det

må framhållas, att under uttrycket dom i utsökningslagen inbegripes även

annat avgörande i tvistemål. I beredningens förslag har, med hänsyn till

innehållet i 17 kap. 1 § nya RB, upptagits uttrycklig erinran härom.

I fråga om verkställighet av icke lagakraftvunna domar meddelas bestämmelser

i 39—43 §§. I 39 och 40 §§ föreskrives sålunda, att utmätning omedelbart

må ske för dom varigenom betalningsskyldighet ålagts, men att det

utmätta i allmänhet icke får säljas förrän domen vunnit laga kraft. I 41 §

stadgas i första stycket, att dom som innefattar förpliktande för någon att

utgiva viss lös egendom må utan hinder av ändringssökande verkställas av

utmätningsman, om den vinnande ställer pant eller borgen för godsets återbäring.

Vidare föreskrives i andra stycket, att utmätningsman utan hinder

av förd klagan äger verkställa vad domstol förordnat angående kvarstad och

skingringsförbud. Under 42 § behandlas domar i mål om skyldighet för arrendator

eller åbo att avflytta eller om hyresgästs eller bostadsrättshavares

flyttning i eller ur lägenhet. I sådana mål äger enligt särskilda stadganden i

allmänna nyttjanderättslagen, åborättslagen och lagen om bostadsrättsföreningar

domstolen förordna att domen må verkställas utan hinder av att

den ej vunnit laga kraft. Har sådant förordnande meddelats, må enligt 42 §

utsökningslagen utmätningsman befordra domen till verkställighet, örn den

vinnande ställer pant eller borgen för fullgörandet av möjligen uppkommande

skadeståndsskyldighet. Slutligen gäller enligt 43 §, att om det varom i

andra mål blivit dömt är sådant att ändringssökandet ej varder onyttigt

om domen går i fullbordan, överexekutor äger förordna om verkställighet av

domen ändå att ändring däri sökes. Även i detta fall föreskrives emellertid

som villkor för verkställighet att pant eller borgen ställes.

Såsom redan antytts äger domstol för närvarande endast i de fall som

avses i 42 § utsökningslagen förordna, att dess dom må verkställas utan

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

99

hinder av att den ej vunnit laga kraft. I nya RB har i 17 kap. 14 § första

stycket stadgats en allmän befogenhet för domstol att, när skäl äro därtill,

meddela sådant förordnande. Enligt andra stycket av samma paragraf må

domstol ock föreskriva omedelbar verkställighet av beslut varigenom någon

under pågående rättegång förelagts att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla

föremål för syn eller besiktning. I anslutning till vad sålunda stadgats

i nya RB har i beredningens förslag 42 § utsökningslagen ändrats så,

att därunder inbegripits alla de fall då förordnande om omedelbar verkställighet

meddelats.

I samband därmed har beredningen även upptagit frågan, huruvida som

villkor för verkställigheten i nyssnämnda fall alltjämt bör krävas att den

vinnande ställer pant eller borgen för det skadestånd vartill han kan kännas

skyldig om domen ändras. Beredningen framhåller, att enligt dansk och

norsk rätt domstolen i motsvarande fall äger en viss prövningsrätt i detta

avseende. Härjämte erinrar beredningen om den prövningsrätt som, då

fråga är om säkerhet för handräckningsåtgärder, tillkommer överexekutor

enligt 194 § utsökningslagen och domstol enligt 15 kap. 5 § nya RB. Beträffande

dom i egentlig mening anför beredningen ytterligare, att frågan

huruvida säkerhet kunde eftergivas uppenbarligen i väsentlig mån rönte inverkan

av den större eller mindre sannolikheten för att domen kunde komma

att ändras i högre rätt. Från denna synpunkt kunde det enligt beredningens

uppfattning vara befogat att göra skillnad mellan underrätts och

hovrätts domar. För underrätternas del syntes övervägande skäl tala för att

kravet på säkerhet alltid bibehölles. I fråga om hovrätts dom borde däremot

som allmän regel kunna stadgas att säkerhet ej skulle krävas. Hovrätten

borde emellertid enligt beredningens mening äga att, då det påkallades av

omständigheterna, förbinda sitt förordnande om omedelbar verkställighet

med föreskrift att verkställigheten finge äga rum allenast om säkerhet ställdes.

Vad slutligen beträffar de fall då någon förelagts att förete skriftligt

bevis eller tillhandahålla föremål för syn eller besiktning framhåller bered

ningen, att därest fråga vore om mera värdefull egendom, sådant föreläggande

sannolikt i regel komme att avse att egendomen skulle företes vid rätten

eller hållas tillgänglig å rättens kansli. Med hänsyn härtill borde enligt beredningens

uppfattning kravet på säkerhet här i allmänhet kunna eftergivas

även för underrätts del. Skulle i något fall säkerhet anses erforderlig, borde

det ankomma på rätten alt i samband med verkslällighetsförordnandet meddela

föreskrift därom. Bestämmelser i enlighet med vad sålunda anförts ha

upptagits i 42 § i förslaget.

Den vidgade möjlighet som, enligt vad förut sagts, i nya RB tillagts domstol

att förordna om omedelbar verkställighet bar ytterligare ansetts böra

medföra att den motsvarande befogenhet sorn nu enligt 43 § utsökningslagen

tillkommer överexekutor ej vidare bibehålies. Sistnämnda lagrum föreslås

därför skola upphävas.

Verkställighet av icke lagakraftägande avgörande kan enligt nya RB i viss

omfattning ifrågakomma även ulan alt förordnande meddelats därom. Fn
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

ligt 17 kap. 14 § andra stycket skall sålunda beslut under rättegång, mot

vilket talan icke må föras särskilt, genast gå i verkställighet. Detsamma gäller

bland annat med avseende å beslut om ersättning till biträde, vittne, sakkunnig

eller annan som ej är part eller intervenient eller örn kvarstad, skingringsförbud

eller annan handräckning. I tredje stycket av samma paragraf

har upptagits bestämmelse, att örn särskild föreskrift är meddelad därom,

att dom eller beslut som icke äger laga kraft må verkställas, denna föreskrift

skall vara gällande.

I anslutning till vad sålunda stadgats föreslår beredningen att såsom ett

nytt första stycke i 42 § utsökningslagen upptages en regel att dom som enligt

lag skall genast verkställas skall gå i fullbordan såsom lagakraftägande

örn ej annat är stadgat. Enär, såsom redan omnämnts, under dom skall inbegripas

även beslut, kommer enligt vad beredningen framhåller ifrågavarande

stadgande att vara tillämpligt bland annat å beslut som enligt föreskrifterna

i 17 kap. 14 § andra stycket nya RB skola verkställas omedelbart.

Till dessa hör, på sätt nyss framhållits, beslut om kvarstad eller skingringsförbud.

Med anledning härav föreslås, att de föreskrifter örn verkställighet

av dylika beslut som nu äro meddelade i 41 § andra stycket skola utgå.

Av 49 § första stycket utsökningslagen framgår, att tredskodom mot vilken

ej vädjats får utan binder av att gäldenären stämmer örn återvinning

verkställas såsom lagakraftvunnen, örn ej rätten där återvinningstalan är

anhängig förordnar annorlunda. Detta stadgande anknyter till den nuvarande

ordningen att talan mot tredskodom kan fullföljas såväl genom vad till

högre rätt som genom sökande av återvinning vid underrätt. Har talan fullföljts

genom vad, är verkställighet enligt 49 § utesluten. I fråga örn tredskodomens

verkställande gälla då allmänna regler.

I nya RB ha, såsom beredningen erinrar, förutsättningarna för tredskodom

vidgats i olika hänseenden. Medan enligt gällande rätt bevisning kräves

för vinnande av tredskodom i mål som ej angår penningfordran, kan sålunda

enligt nya RB tredskodom utan bevisning meddelas angående varje

slags anspråk varom förlikning kan träffas. Dessutom utgör återvinning

enda rättsmedlet för part mot vilken tredskodom givits. Med hänsyn till

dessa förhållanden har beredningen ansett det alltför strängt mot den uteblivne

parten att alltid tillåta verkställighet av tredskodom såsom lagakraftvunnen.

Detta borde enligt beredningens uppfattning medgivas endast för

det fall att domen innefattade ett åläggande av betalningsskyldighet. I överensstämmelse

med vad sålunda anförts har i förslaget upptagits ett stadgande

av innebörd att sökande av återvinning ej hindrar verkställighet av tredskodom

varigenom betalningsskyldighet ålagts den uteblivne parten. Härav får,

såsom beredningen framhåller, anses följa att annan tredskodom icke må

verkställas såsom lagakraftvunnen förrän tiden för sökande av återvinning

utgått.

De grundsatser beredningen sålunda ansett böra gälla i fråga örn verkställighet

av tredskodom skola enligt föreskrift i 49 § andra stycket i förslaget

tillämpas även i fall då vade- eller revisionstalan förklarats förfallen

i den ordning som omförmäles i 50 kap. 19 § nya RB.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

101

Förutom de ändringar sorn sålunda ansetts erforderliga beträffande reglerna

om verkställighet av domar och beslut föreslår beredningen även viss

utvidgning av överexekutors befogenhet att förordna om handräckning. Beredningen

framhåller, att de i 15 kap. nya RB med avseende å rättegång i

tvistemål givna bestämmelserna örn kvarstad, skingringsförbud, reseförbud

och handräckning för återställande av rubbat besittningsförhållande nära ansluta

sig till motsvarande bestämmelser i 8 kap. utsökningslagen. Härutöver

har, enligt vad beredningen erinrar, domstolen tillagts även en mera allmän

befogenhet alt i tvistemål meddela handräckning lill skydd för den rätt, som

göres gällande av part. I 15 kap. 3 § stadgas sålunda, att om part i rättegång

visat sannolika skäl för sin talan och det skäligen kan befaras att motparten

genom att utöva viss verksamhet eller att företaga eller underlåta viss handling

eller genom annat sitt förhållande hindrar eller försvårar domens verkställande

eller väsentligt förringar dess värde för parten, rätten må vid vite

meddela motparten förbud eller annat föreläggande eller förordna om egendoms

förvaltning av god man eller örn annan åtgärd som finnes erforderlig

för säkerställande av partens rätt. Föreläggande eller förordnande som nu

sagts kan ock meddelas, örn det i annat fall är för parten av synnerlig vikt

och det ej länder motparten till väsentligt förfång. I motiven till nya RB

har förutsatts, att behov kunde föreligga att utrusta exekutiv myndighet med

en motsvarande befogenhet; frågan därom borde tagas under övervägande

vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Som skäl för införande i utsökningslagen av bestämmelser i detta ämne

kunde, enligt vad beredningen anför, åberopas bland annat, att behovet av

säkerhetsåtgärder kunde vara så trängande, att partens rätt skulle äventyras,

örn han för erhållande av handräckning skulle vara nödsakad att först inleda

rättegång. Liksom beträffande kvarstad och skingringsförbud syntes vidare

möjlighet att erhålla handräckning av här avsedd beskaffenhet böra

föreligga även då tvisten skulle prövas av skiljemän. En annan omständighet

som enligt beredningens mening i detta sammanhang ägde betydelse,

vore att införandet i utsökningslagen av bestämmelser motsvarande 15 kap.

3 § nya RB kunde vara ägnat att underlätta en likformig tillämpning av

övriga mot varandra svarande handräckningsregler i utsökningslagen och

nya RB. Slutligen kunde möjligheten att hos överexekutor erhålla handräckning

i vissa fall tänkas föranleda, att tvistiga angelägenheter bleve avvecklade

utan att rättegång behövde anlitas.

Beredningen framhåller alt en utvidgning av överexekutors befogenhet i

antydd riktning framför allt vore av betydelse för de fall då någon mot annan

gjorde gällande anspråk som ännu icke vore föremål för rättegång eller

prövning i annan ordning. Emellertid kunde omständigheterna vara sådana,

alt part även då rättegång redan vore anhängig, borde äga utverka handräckning

hos överexekutor i stället för hos domstol. 1 detta hänseende vore att

beakta att domstolen icke såsom överexekutor hade till sitt förfogande personal

för ombesörjande av verkställigheten. På sätt framginge av motiven

till 15 kap. 5 § nya RB vore det också beträffande kvarstad och annan redan

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

nu i utsökningslagen omförmäld handräckning förutsatt, att part även under

rättegång skulle vara oförhindrad att hänvända sig till överexekutor i stället

för till domstolen.

På de skäl för vilka sålunda redogjorts har beredningen i förslaget upptagit

ett stadgande att överexekutor på begäran äger förordna örn åtgärd som

avses i 15 kap. 3 § nya RB, då sådant erfordras för säkerställande av anspråk

som kan antagas bliva eller är föremål för rättegång eller prövning i

annan ordning.

Departementschefen.

I skrivelse den 12 juni 1945 (nr 365) har riksdagen hos Kungl. Majit anhållit

örn revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning.

Riksdagen har därmed avsett en fullständig omarbetning av utsökningslagens

bestämmelser i syfte att anpassa exekutionsväsendet efter nutida

krav. Emellertid har riksdagen förutsatt att detta reformarbete icke

skulle kunna resultera i lagstiftning förrän efter det nya RB trätt i kraft.

Med hänsyn härtill bör den av riksdagen ifrågasatta utredningen tydligen ej

föranleda uppehåll med genomförandet av beredningens nu föreliggande

förslag. De principer på vilka detta förslag är uppbyggt synas mig böra godtagas

som grund för lagstiftning. Vad särskilt angår spörsmålet om överexekutorsgöromålens

överflyttande till domstolarna delar jag beredningens uppfattning

att en sådan omläggning för närvarande icke bör komma till stånd.

Vid en blivande, mera fullständig reform av utsökningsväsendet synes emellertid,

såsom riksdagen framhållit, frågan örn den lämpligaste organisationen

av de exekutiva myndigheterna böra ägnas särskild uppmärksamhet. .

Lagrådet har vid sin granskning av beredningens förslag icke funnit anledning

till någon erinran av principiell innebörd. Emellertid har lagrådet vid

47, 51, 176, 187 a och 188 §§ samt i fråga om övergångsbestämmelserna hemställt

örn vissa jämkningar, huvudsakligen i förtydligande syfte eller av formell

karaktär. Med anledning härav har förslaget i dessa delar underkastats

omarbetning inom departementet, varvid lagrådets anmärkningar iakttagits.

Vid 213—217 samt 220 §§ har lagrådet förordat en omgruppering av bestämmelserna

ävensom vissa redaktionella jämkningar. Beredningens förslag

i denna del är utformat i anslutning till lagens nuvarande avfattning, och de

ändringar som innefattas i förslaget hänföra sig i stort sett endast till vissa

frister, som anpassats efter motsvarande stadganden i nya RB. Vid sådant

förhållande och då den formella omarbetning varom lagrådet hemställt icke

är påkallad med hänsyn till rättegångsreformens genomförande, har jag ansett

övervägande skäl tala för att de ifrågavarande bestämmelserna tillsvidare

bibehållas i sin nuvarande uppställning.

Ej heller med anledning av vad lagrådet anfört vid 219 § har jag ansett

mig böra förorda någon ändring i förslaget.

Sedan lagrådets yttrande avgivits, har, i samband med den år 1945 genomförda

ändringen av 30 kap. äldre RB, 49 § utsökningslagen, vilket lagrum

beröres av beredningens förslag, redan erhållit delvis ändrad avfattning i

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Majlis proposition nr 28.

103

anslutning till vad beredningen förordat. Emellertid böra, såsom beredningen

föreslagit, även vissa andra ändringar vidtagas i nämnda lagrum. Lagrummet

bör alltså alltjämt upptagas bland de paragrafer i utsökningslagen som

skola erhålla ändrad lydelse.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 22 § förordningen den 10

augusti 1877 om nya utsökningslagcns införande oell vad

i avseende därå iakttagas skall.

I 22 § promulgationslagen till utsökningslagen stadgas för närvarande, att

örn utmätning skall ske för verkställighet av utslag i brottmål, utsökningslagens

föreskrifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse, såvitt de ej

äro stridande mot vad angående brottmål finnes särskilt stadgat. Med denna

bestämmelse avses, såsom beredningen erinrar, icke att avgöra när utmätning

i brottmål får äga rum. Innebörden av stadgandet är endast, att när verkställighet

är tillåten och för dess genomförande ki’äves utmätning, bestämmelserna

i utsökningslagen skola lända till efterrättelse med den begränsning

som föranledes av särskilda föreskrifter. Den grundsats som sålunda fastslagits

i paragrafen har, enligt vad beredningen framhåller, förmodats gälla

ej blott då utmätning erfordras utan även när det eljest i brottmål är fråga

om ett fullgörande av samma beskaffenhet som kan förekomma i tvistemål.

Ett uttryckligt stadgande av sådan innebörd är, såsom framgår av det följande,

meddelat för det fall att någon i brottmål dömts att utgiva viss lös egendom.

Beträffande villkoren för att utslag i brottmål skall få verkställas gäller

som allmän regel att böter och vitén icke få indrivas förrän utslaget vunnit

laga kraft. Böter eller vite som utdömts av hovrätt må dock, enligt 6 § lagen

den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn

ändring i vissa delar av rättegångsbalken, utan hinder av ändringssökande uttagas

enligt i huvudsak samma grunder som i 39 och 40 §§ utsökningslagen

äro stadgade med avseende å verkställighet av hovrätts dom varigenom part

i tvistemål ålagts betalningsskyldighet till motparten. Vad sålunda föreskrivits

skall enligt stadgande i paragrafen äga tillämpning även när hovrätt

dömt till böter eller vite i tvistemål. Vad angår enskilt anspråk på grund av

brott stadgas i samma lagrum, att örn någon i brottmål dömts att gälda annat

än böter eller vite eller att utgiva viss lös egendom, beslutet skall utan hinder

av ändringssökande gå i verkställighet som örn det meddelats i tvistemål.

Beredningen har förutsatt att 6 § i 1901 års lag skall upphävas i samband

med nya RB:s ikraftträdande. Med anledning härav bar beredningen,

såsom framgår av nästföregående lagförslag, ansett bestämmelser om uttagande

av böter eller vite i tvistemål i stället böra meddelas i 52 § utsökningslagen.

I fråga örn indrivning av böter och vitén i brottmål samt verkställighet

av utslag rörande enskill anspråk i sådant mål föreslås att dessa frågor skola

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

regleras genom att i förevarande paragraf i promulgationslagen till utsökningslagen

intages en hänvisning till vad för motsvarande fall är stadgat angående

tvistemål. Förslaget innefattar icke någon saklig ändring. Emellertid

framhåller beredningen, att processreformen medför en inskränkning av paragrafens

nuvarande tillämpningsområde. Enligt nya RB hänföras nämligen

till brottmål endast mål, i vilka föres talan örn ansvar.

I detta sammanhang må erinras, att 6 § i 1901 års lag innehåller bestämmelser

örn verkställighet även i andra avseenden än hittills berörts. Bland

annat hänvisas till vissa äldre författningar enligt vilka utslag i polismål i vissa

fall skall gå i fullbordan genast, oaktat besvär anförts. Beredningen har

framhållit, att dylika speciella verkställighetsregler ej lämpligen borde bibehållas

efter polisdomstolarnas upphörande. Ej heller beträffande övriga nu

avsedda verkställighetsfrågor har beredningen ansett erforderligt att särskilda

stadganden meddelades. I dessa delar ha nämligen, såsom beredningen erinrar,

motsvarande föreskrifter upptagits i nya RB.

Lagrådet har vid förevarande lagförslag erinrat, att därav icke klart framginge

hur verkställighet skulle ske av brottmålsdom, varigenom gods eller dess

värde förklarats förverkat, någon förpliktats att till det allmänna utgiva värdet

av taget vederlag eller annan dylik offentligrättslig påföljd av brott blivit

ådömd. Enligt lagrådet borde, om påföljden innefattade betalningsskyldighet,

verkställighet ske enligt de regler som gällde för verkställighet av böter

eller vite. Vore påföljden eljest av den natur att den kunde utsökas, syntes

bestämmelserna örn verkställighet i tvistemål böra äga motsvarande tillämpning.

Liksom då fråga vore om böter eller vite borde emellertid underrätts

dom icke kunna verkställas förrän den vunnit laga kraft. Lagrådet har hemställt,

att i förslaget måtte intagas föreskrifter av i huvudsak det innehåll som

sålunda antytts.

Frågan om verkställighet av påföljder av den art som avses i lagrådets

nu berörda yttrande har i viss omfattning varit föremål för behandling vid

1945 års riksdag. Sedan statsrevisorerna i sin berättelse anmärkt, att de ersättningar

som med tillämpning av gällande ransoneringsförfattningar utdömts

till kronan endast i begränsad utsträckning blivit indrivna, har riksdagen

i skrivelse den 16 juni 1945 (nr 352) hemställt, att Kungl. Maj:t ville

taga fragan om indrivning och redovisning av dylika vederlagsfordringar under

omprövning. I de yttranden som avgåvos över statsrevisorernas anmärkning

framhölls från flera håll, att indrivningen ofta avsevärt fördröjdes genom

att den dömde överklagade underrättens utslag. I samband därmed förordades,

att omedelbar verkställighet skulle medgivas beträffande påföljder av

här ifrågavarande slag. I ett yttrande upplystes, att indrivning tidigare brukat

ske i enlighet med föreskrifterna i 39 § utsökningslagen om verkställighet

av icke lagakraftvunnen dom å betalningsskyldighet, men att detta tillvägagångssätt

ansetts ej längre kunna begagnas sedan hovrätten över Skåne

och Blekinge genom utslag den 1 september 1944 undanröjt en i sådan ordning

företagen utmätning.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

För egen del anser jag i likhet med lagrådet de nu ifrågavarande påföljdernas

natur tala för att de i verkställighetshänseende likställas med böter och

vitén. Denna ståndpunkt har ock intagits i nyssnämnda hovrättsutslag. Jag

är därför icke beredd att förorda någon utvidgning av möjligheterna till omedelbar

verkställighet. Behovet av en dylik utvidgning torde också komma att

minska då nya RB träder i kraft. Enligt 26 kap. nya RB må nämligen i brottmål

rätten besluta örn kvarstad eller skingringsförbud bland annat för den

händelse det skäligen kan befaras att den misstänkte genom avvikande eller

undanskaffande av egendom undandrager sig att gälda värdet av förverkad

egendom eller annan ersättning till det allmänna. Det må framhållas att sådant

beslut, om det påyrkas av åklagaren eller undersökningsledaren, kan

meddelas redan under förundersökningen.

På grund av vad sålunda anförts och då beredningens förslag, såsom lagrådet

framhållit, ej fullt tydligt utvisar, vilka verkställighetsregler som skola

gälla på förevarande punkt, har jag låtit inom departementet omarbeta förslaget

i den av lagrådet angivna riktningen.

Förslaget till lag om handräckning åt utländsk domstol.

Förevarande förslag innefattar en omarbetning av lagen den 6 mars 1899

i samma ämne. Nämnda lag tillkom i samband med att Sverige anslöt sig

till en den 14 november 1896 dagtecknad internationell konvention angående

vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur, sedermera

ersatt av en ny konvention den 17 juli 1905.

Enligt 1905 års konvention äger i mål eller ärende av civil eller kommersiell

natur judiciell myndighet i en av de fördragsslutande staterna rätt att

hos behörig myndighet i annan av dessa stater göra framställning om vidtagande

av åtgärder till utredning i målet eller ärendet eller ;<v andra till

dess behandling hörande åtgärder. Den domstol till vilken sådan framställning

göres är, frånsett vissa undantagsfall, skyldig att vidtaga den begärda

åtgärden. Därvid skall domstolen i fråga om de former som böra iakttagas

tillämpa sitt eget lands lagar. Har användning av en viss form begärts av

den myndighet som gjort framställningen, skall dock denna lorm iakttagas,

såframt den ej strider mot lagstiftningen i det land till vilket framställningen

skett.

I överensstämmelse med vad sålunda bestämis i konventionen stadgas i

1899 års lag som huvudregel, att beträffande handläggningen av sådana ärenden

som nu äro i fråga skall lända till efterrättelse vad örn rättegång vid

svensk domstol finnes föreskrivet. Härutöver givas emellertid avvikande bestämmelser

på vissa punkter, såsom beträffande parts hörande under ed, verkan

av vittnesjäv och rättens befogenhet alt använda tvångsmedel mot part

eller annan, som underlåter att på kallelse inställa sig till förhör eller eljest

vägrar att fullgöra vad som begäres av honom. Dessa frågor lia, såsom beredningen

framhåller, genom nya RB:s antagande kommit i förändrat läge.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

Med hänsyn härtill och då beredningen funnit jämkningar i syfte att vinna

närmare anpassning till nya RB böra vidtagas även på andra punkter, har

beredningen utarbetat förslag till helt ny lag i ämnet.

I fråga örn parts hörande på ed gäller enligt äldre RB att detta kan ske

endast genom upptagande av normerad partsed. I 1899 års lag lillåtes däremot,

för de fall som där avses, även fritt förhör med part under cd. Om förfaringssättet

därvid stadgas bland annat, att eden skall avläggas såsom bekräftelseed

efter det förhöret ägt rum. I nya RB har, såsom beredningen erinrar,

partsed ej i någon form bibehållits som bevismedel, utan i stället har

öppnats möjlighet att höra part under sanningsförsäkran. Med hänsyn härtill

har beredningen övervägt, örn icke upptagande av partsutsaga på ed

borde förbjudas även i ärenden av nu avsedd beskaffenhet. Beredningen har

emellertid funnit syftet med här ifrågavarande lagstiftning kräva att svensk

domstol alltjämt förbleve pliktig att lämna utländska domstolar bistånd såväl

genom anställande av edligt partsförhör som genom upptagande av normerad

partsed. Föreskrifter av sådan innebörd lia därför upptagits i förslaget.

Därvid har beträffande förfarandet vid fritt edligt förhör hänvisats till

nya RB:s bestämmelser om partsförhör under sanningsförsäkran. På denna

punkt innefattar förslaget alltså såtillvida en ändring, att eden skall avläggas

före förhöret och icke, såsom nu, först sedan detta avslutats. Beredningen har

ansett denna olikhet sakna egentlig betydelse med hänsyn till den rätt, som

enligt konventionen tillkommer den utländska domstolen att påkalla de former

för edsavläggandet den finner önskvärda.

Beträffande vittnesjäv stadgas i 1899 års lag att ingen som enligt svensk

lag är jävig att vittna må mot sitt bestridande tvingas därtill. Medgiver han

att vittna skall dock vittnesförhör äga rum, örn ej jävet är sådant att det enligt

svensk lag icke kan eftergivas.

Som skäl för dessa sfadganden anfördes i förarbetena att det naturligen

läge helt och hållet utom en stats uppgift att i fråga om bevisprövningen i

rättegång i en annan stat söka framtvinga användandet av andra regler än

de där gällande samt att det följaktligen från nämnda synpunkt ej skulle

möta hinder att i handräckningsärende vid svensk domstol såsom vittnen avhöra

även sådana personer, vilkas utsagor ej skulle fått tagas i betraktande,

örn rättegången varit anhängig i Sverige. Emellertid hade våra jävsregler betydelse

ej blott i fråga om bevisprövningen. De verkade tillika i samma riktning

som vissa i främmande lagar upptagna föreskrifter om rätt för vittne att

undandraga sig förhör, där detta av en eller annan anledning skulle försätta

vittnet i en skev eller pinsam ställning. Så länge vår lag ej innehölle dylika

bestämmelser, borde därför ett jävsförhållande även i handräckningsärende

medföra åtminstone den verkan, att den jävige ej mot sitt bestridande kunde

tvingas att vittna.

Nya RB upptager, såsom beredningen framhåller, icke några bestämmelser

om vittnesjäv. Som huvudregel stadgas i 36 kap. 1 §, att envar som icke

är part i målet må höras som vittne. Härifrån göres allenast det undantag

att målsägande i brottmål icke må vittna, även om han ej för talan i målet.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 28.

107

Å andra sidan ha i 3—6 §§ samina kapitel upptagits bestämmelser om viss

lystnadsplikt för vittne och om rätt att under vissa omständigheter vägra

att vittna eller att besvara framställd fråga. Därjämte har i 13 g meddelats

föreskrift, att vissa vittnen icke må avlägga ed eller försäkran. Aven i fråga

om användningen av andra bevismedel än vittnen gälla vissa inskränkande

bestämmelser. Sålunda har den som undergår förhör under sanningsförsäkran

tystnadsplikt och äger vägra uttala sig i samma utsträckning som vittne.

Skyldigheten att vid rätten förete skriftlig handling eller annat föremål är

enligt 38 kap. 2 § och 39 kap. 5 § nya RB underkastad i stort sett samma

begränsningar som gälla i fråga örn vittnespliktens omfattning. Av 40 kap.

2 § nya RB framgår, att ingen må vara sakkunnig, som står i sådant förhållande

till saken eller till någondera parten, att hans tillförlitlighet därigenom

kan anses förringad. Vidare stadgas i 4 § samma kapitel, att sakkunnig

icke är pliktig att yppa förhållande, som kan anses såsom yrkeshemlighet,

med mindre synnerlig anledning förekommer att han yttrar sig

därom.

Med hänsyn till det sålunda anförda lia de bestämmelser i 1899 års lag

som angå verkan av vittnesjäv ej bibehållits i beredningens förslag. I stället

har beredningen förutsatt, att i fråga örn möjligheterna att åberopa bevis de

inskränkningar borde gälla som framgå av nya RB. Enär detta följde direkt

av den allmänna regeln om tillämpning av svensk processlag, har beredningen

emellertid icke ansett något särskilt stadgande i ämnet erforderligt.

Vad angår rätten att begagna tvångsmedel mot den som vägrar att fullgöra

vad som begäres av honom, gäller enligt 1899 års lag att tvångsåtgärder

kunna tillgripas endast mot den som inkallats som vittne. Denna begränsning

har huvudsakligen sin grund i att äldre RB ej innehåller några regler

om framtvingande av annan bevisning än vittnesbevisning. Härutinnan intager

nya RB, såsom beredningen erinrar, en annan ståndpunkt. Enligt nämnda

balk kunna nämligen tvångsmedel i viss utsträckning användas ej blott mot

vittne utan även mot annan, som har att fullgöra något med avseende å utredningen.

Skall part höras personligen, äger sålunda rätten enligt 9 kap.

7 § nya RB vid vite förelägga honom att komma tillstädes. Däremot kan

tvångsmedel icke tillgripas för att förmå part att avlägga sanningsförsäkran

eller eljest yttra sig. I fråga om upptagande av skriftligt bevis gäller enligt

38 kap. 2 g nya RB, att den som innehar skriftlig handling, vilken kan antagas

äga betydelse som bevis, i allmänhet är skyldig att förete den vid rätten.

Föreligger dylik skyldighet, må rätten enligt 5 § samma kapitel antingen

förelägga vederbörande vite eller ock förordna, att handlingen skall

tillhandahållas genom utmätningsmannens försorg. Vad sålunda är stadgat

örn företeende av skriftlig handling äger enligt 39 kap. 5 § nya RB tillämpning

jämväl med avseende å annat föremål, som kan antagas äga betydelse

som bevis och som lämpligen kan flyttas till rätten. Beträffande hörande av

sakkunnig framgår av 40 kap. 4 § nya RB, att ingen kan tvingas att mottaga

sakkunniguppdrag, örn ej skyldighet därtill åvilar honom såsom innehavare

av viss befattning. Ilar någon åtagit sig sådant uppdrag, kan rätten

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

emellertid enligt 12—14 §§ samma kapitel genom vite tillhålla honom såväl

att avgiva skriftligt utlåtande som att inställa sig vid rätten för avgivande

av muntlig utsaga.

Beredningen framhåller, att enligt 1905 års konvention den myndighet, hos

vilken framställning gjorts om viss åtgärd, är skyldig att använda samma

tvångsmedel som då likartad framställning göres av myndighet i det egna

landet eller av part. I överensstämmelse därmed vilar förslaget på den grundsatsen,

att även i nu ifrågavarande ärenden böra kunna användas alla de

tvångsmedel som enligt nya RB stå till buds i rättegång. Såsom framgår av

det förut anförda innebär detta en betydande utvidgning i förhållande till

vad som gäller enligt 1899 års lag.

I övrigt innehåller förslaget huvudsakligen jämkningar av övervägande

formell natur vilka omedelbart betingas av nya RB:s bestämmelser angående

förfarandet vid bevisupptagning och därmed sammanhängande spörsmål.

Departementschefen.

Beträffande förevarande lagförslag har lagrådet i första hand erinrat, att

beteckningen handräckning ej borde komma till användning i fråga om

andra åtgärder än sådana som hade exekutiv karaktär. Enär förslaget ej

avsåge dylika åtgärder utan huvudsakligen åsyftade upptagande av bevis,

har lagrådet hemställt, att rubriken till den föreslagna lagen måtte ändras

till lag om bevisupptagning åt utländsk domstol samt att ordalagen i 1—4 §§

och 11 § måtte underkastas motsvarande jämkning. Denna lagrådets hemställan

har jag ansett böra beaktas.

Vid 6 §, som behandlar tillvägagångssättet vid partsförhör under ed och

härom hänvisar till reglerna örn förhör med part under sanningsförsäkran,

har lagrådet hemställt om sådan jämkning av lagtexten, att därav tydligare

framginge att den i 37 kap. 3 § nya RB angivna försäkran i della fall skulle

utbytas mot ed. På sätt beredningen anfört bör visserligen parten i allmänhet

vara skyldig att avlägga ed, då detta begärts av den utländska domstolen.

I fall som avses i 36 kap. 12 § nya RB torde det emellertid —- såsom beredningen

även framhållit — böra kunna tillåtas honom att i stället avgiva sådan

försäkran på heder och samvete som där omförmäles. Det synes icke

uteslutet, att tvekan därom kunde uppstå, om i förevarande paragraf upptoges

ett uttryckligt stadgande att ed skall träda i stället för sanningsförsäkran.

Med hänsyn härtill och då redan med den av beredningen föreslagna

formuleringen torde vara tydligt att förhöret i regel skall ske under ed, har

jag ansett det remitterade förslagets lydelse på denna punkt böra bibehållas.

Lagrådet har vidare ifrågasatt, huruvida tillräcklig anledning förekommit

att frångå den i 1899 års lag intagna ståndpunkten att eden skulle avläggas

som bekräftelseed. Denna ståndpunkt vore enligt lagrådets mening sakligt

välgrundad, och genom dess godtagande underströkes att det vöre fråga om

användning av ett förfarande som saknade motsvarighet i svensk rätt. En

ytterligare fördel vore, att likartat förfarande komme till användning såväl

vid fritt partsförhör som vid normerad partsed.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

109

Frågan huruvida vid fritt edligt förhör i rättegång eden bör avläggas såsom

löftesed eller bekräftelseed har på skilda håll i utlandet besvarats olika.

I Danmark, Norge och Tyskland användes bekräftelseed, i Finland, England

och Förenta staterna däremot löflesed. För svensk rätts del har ifrågavarande

spörsmål, i vad det angår viltneseden, under förarbetena till rättegångsreformen

varit föremål för övervägande både inom processkommissionen och

inom processlagberedningen. Varken kommissionen eller beredningen fann

därvid skäl att frångå den nuvarande ordningen att eden upptages före vittnesmålet.

I överensstämmelse därmed förordade kommissionen och beredningen

också att vid partsförhör under sanningsförsäkran partens försäkran

skulle avläggas före förhörets början. Den lösning kommissionen och beredningen

föreslagit godkändes av statsmakterna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då i konventionen föiutsättes att

det egna landets lag i första hand skall lända till efterrättelse har jag icke

ansett lagrådets nu ifrågavarande anmärkning böra föranleda l il ändring i

det remitterade förslaget. Såsom beredningen framhållit, kan den utländska

domstolen, om den önskar att eden avlägges såsom bekräftelseed, i sin framställning

uttryckligen begära detta.

Förslaget till lag om upptagande av bevis vid utländsk domstol.

Stadgandena i detta förslag äro avsedda att ersätta lagen den 6 mars 1899

om vittnesförhör vid utländsk domstol. Även denna lag tillkom i sammanhang

med att Sverige biträdde förenämnda konvention den 14 november

1896 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur.

Den rätt till biträde av domstol i främmande stat som skapats genom konventionen

kan emellertid enligt lagen utnyttjas endast i begränsad omfattning.

Lagen medgiver nämligen icke att utländsk domstol anlitas för annan bevisupptagning

än vittnesförhör. De skäl som föranlett denna begränsning hänföra

sig, enligt vad beredningen framhåller, till äldre RB:s bevisningsregler

och bortfalla i stort sett vid rättegångsreformens genomförande. I förslaget

har därför möjligheten att låta anordna bevisupptagning utomlands utsträckts

till att avse icke blott vittnesförhör utan även upptagande av sakkunnigbevis

och skriftligt bevis samt hållande av syn och partsförhör under sanningsförsäkran.

I fråga örn vanligt förhör med part har däremot något motsvarande

medgivande ej lämnats i förslaget. Såsom beredningen erinrar tilllåter

nämligen nya RB icke att sådant förhör hålles annorstädes än vid processdomstolen.

Den nuvarande lagen gäller —- liksom konventionen --- endast i tvistemål

och ansökningsärenden. Att den icke gjorts tillämplig även i brottmål motiverades

under förarbetena främst därmed att man starkt kunde ifrågasätta

lämpligheten av att i brottmål en del av rättegången förlädes till en domstol

där parterna i allmänhet ej kunde inställa sig. Dessutom framhölls att det

med hänsyn till vikten av brottmåls skyndsamma l>ehandling ej kunde vara

lämpligt att låta ett sådant mål uppehållas i avbidan på en främmande dom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

stols åtgärd. Slutligen erinrades, att det icke funnes någon överenskommelse

med utlandet örn rätt alt erhålla biträde i brottmål, varför bifall till en framställning

därom icke kunde med säkerhet påräknas utan vore beroende på

tillmötesgående. Beredningen framhåller i denna del, att i åtskilliga fördrag

som Sverige numera ingått angående utlämning av förbrytare vardera

fördragsstaten tillika förbundit sig att genom anställande av vittnesförhör eller

annan undersökningsåtgärd bidraga till utredning av brottmål som äro under

handläggning inför myndighet i den andra fördragsstaten. Det hade också

blivit internationell sedvänja, att de särskilda staternas domstolar lika litet

i brottmål som i andra mål undandroge sig att lämna äskat bistånd. Beredningen

hade därför ansett övervägande skäl tala för att våra domstolar finge

möjlighet att låta upptaga bevis vid utländsk domstol även i mål rörande ansvar

för brott. I överensstämmelse med vad sålunda anförts skall enligt förslaget

den nya lagen äga tillämpning i alla slags mål. Med hänsyn till svårigheten

för parterna i brottmål att inställa sig i utlandet samt vikten av att

längre uppskov ej förekomma i sådana mål har emellertid i förslaget särskilt

föreskrivits, att bevisupptagning utomlands i brottmål må äga rum endast om

synnerliga skäl äro därtill.

Domstols rätt att föranstalta om bevisupptagning i utlandet har i förslaget

utvidgats i ytterligare ett avseende. I den nuvarande lagen förutsättes att

begäran från parts sida skall föreligga för att vittnesförhör utomlands skall

kunna komma till stånd. Enligt 35 kap. 6 § nya BB äger rätten i såväl tvistemål

som brottmål viss befogenhet att självmant föranstalta örn bevisning.

Om rätten därvid finner erforderligt att för bevisupptagningen anlita biträde

av utländsk domstol bör, såsom beredningen framhåller, hinder ej föreligga

däremot. Enligt förslaget skall därför beslut örn bevisupptagning i utlandet

kunna meddelas även utan yrkande av part. Med hänsyn härtill föreslås slutligen

vissa jämkningar i den gällande lagens regler örn hur kostnaderna för

sådan bevisupptagning skola gäldas.

Lagrådet har, under hänvisning till vad som anförts vid nästföregående

förslag, hemställt att rubriken till nu förevarande lag måtte till vinnande av

överensstämmelse mellan de båda förslagen ändras till lag örn bevisupptagning

vid utländsk domstol. Denna lagrådets hemställan har jag ansett mig

böra biträda.

Även de anmärkningar lagrådet framställt vid 2—4 §§ i förslaget synas

mig böra iakttagas. I dessa delar har förslaget därför inom departementet

omarbetats på sätt lagrådet förordat.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 april

1930 om handräckning vid svensk domstol åt vissa

internationella organ.

De nuvarande bestämmelserna i förevarande lag den 4 april 1930 ansluta

sig nära till stadgandena i förenämnda lag den 6 mars 1899 om handräckning

åt utländsk domstol. Beredningens ändringsförslag överensstämmer

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

lil

också i tillämpliga delar med förslaget till ny lag i sistnämnda ämne. Då

1930 års lag har avseende endast å tvister mellan stater, kan förhör med part

eller upptagande av partsed icke ifrågakomma. Några bestämmelser därom

erfordras följaktligen icke.

Lagrådet har med hänsyn till de betydande ändringar som innefattades i

det remitterade förslaget ansett lämpligt att den nu ifrågavarande lagen i

likhet med 1899 års lagar om handräckning åt utländsk domstol och om

vittnesförhör vid utländsk domstol ersattes av en ny lag. Härjämte har lagrådet,

under hänvisning till vad som anförts vid förslaget till lag om handräckning

åt utländsk domstol, hemställt att den nya lagen måtte erhålla rubriken

lag örn bevisupptagning åt vissa internationella organ ävensom att i

lagtexten ordet handräckning måtte utbytas mot annat lämpligt uttryck.

Vad lagrådet sålunda hemställt har iakttagits.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 5 april 1935

om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet.

I det lagrum som avses med detta förslag angivas vissa omständigheter

vilka medföra obehörighet att avlägga ed av nu ifrågavarande slag. Den föreslagna

ändringen är betingad av att beredningen ansett, att behörighetsvillkoren

för avläggande av sådan ed böra vara desamma som enligt 36 kap.

13 § nya RB gälla för avläggande av vittnesed.

Lagrådet har erinrat, att i lagens 1 § -— som av beredningen lämnats

oförändrad —- föreskreves att ed varom i lagen vore fråga finge upptagas

av allmän underrätt eller å landet av domaren och i stad av den utav rådhusrättens

lagfarna befattningshavare som rätten därtill utsett. Då enligt förslaget

till lag om handläggning av ärenden underrätt i ärende av nu avsedda

beskaffenhet skulle vara domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt

med en lagfaren domare, borde enligt lagrådets mening berörda föreskrift

utgå i vad därigenom behörighet tillagts domaren på landet och befattningshavare

vid rådhusrätt. Bifölles detta förslag, borde även 3 § undergå viss

jämkning.

Bestämmelser att viss åtgärd i rättens ställe må vidtagas av domaren på landet

eller viss ledamot av rådhusrätt förekomma flerstädes i åtskilliga lagar och

författningar. Beredningen har, såsom framgår av dess betänkande, i allmänhet

ansett sig kunna lämna dessa bestämmelser orubbade. Jämkning har i

stort sett föreslagits endast då detta varit nödvändigt till förebyggande av feltolkning

eller det ifrågavarande lagrummet måst ändras redan av annan anledning.

De grundsatser beredningen sålunda tillämpat synas mig i princip

böra godtagas. Att beträffande stadganden av här avsedda typ genomgående

söka åvägabringa en anpassning till nya RB skulle medföra ett betydande

arbete utan motsvarande nytta. I nu föreliggande fall har jag emellertid,

särskilt med hänsyn till lagens ringa omfattning, ansett övervägande skäl

tala för att den av lagrådet framställda anmärkningen beaktas. Då detta

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

leder till att samtliga paragrafer komma att underkastas ändring, har jag ansett

lämpligast att den nuvarande lagen ersättes med en ny. Förslag därtill

har utarbetats inom departementet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 14 jani

1929 om skiljemän.

Enligt den nuvarande lydelsen av första stycket i förevarande paragraf äga

skiljemän, örn ej parterna annorlunda bestämma, att vidtaga åtgärder för

utredningens främjande såsom att anmoda part eller sakkunnig eller annan

att infinna sig för att höras i saken eller uppmana part eller annan som

innehar skriftligt bevis att hålla det till handa. Skiljemännen må emellertid

ej stadga vite eller eljest använda tvångsmedel. Ej heller äga de upptaga ed.

Med hänsyn härtill har genom stadgande i andra stycket åt parterna tillerkänts

befogenhet att hos domstol påkalla förhör med vittne eller sakkunnig.

Göres framställning därom och hava skiljemännen prövat åtgärden nödig

samt parten ställt erforderlig utredning till förfogande, är domstolen pliktig

att anställa förhör, därest icke laga hinder möter. Om förhöret skall i tilllämpliga

delar gälla vad som är stadgat örn vittnesförhör som i rättegång

hålles vid annan domstol än den, där rättegången är anhängig.

Beredningen framhåller, att partseden i nya RB ersatts med förhör under

sanningsförsäkran, varjämte editionsplikt införts samt bestämmelser meddelats

örn skyldighet att för syn eller besiktning tillhandahålla föremål som

kan antagas vara av betydelse som bevis. I anslutning till vad sålunda stadgats

föreslår beredningen, att bland de åtgärder som skiljemännen äga vidtaga

för utredningens främjande skall upptagas även anmodan att tillhandahålla

föremål som kan antagas äga betydelse som bevis. Därjämte har i

förslaget meddelats föreskrift att skiljemännen ej äga anställa partsförhör

under sanningsförsäkran. Samtidigt har emellertid parts rätt att påkalla

domstols medverkan i fråga om bevisupptagningen utsträckts till att omfatta

även förhör under sanningsförsäkran samt föreläggande att tillhandahålla

skriftlig handling eller föremål. Som följd härav har ock föreskriften örn tilllämpning

av reglerna för vittnesförhör i rättegång ersatts med en allmän

hänvisning till nya RB:s stadganden om bevisupptagning utom huvudförhandling.

Lagrådet har vid sin granskning av förslaget icke funnit anledning till

anmärkning mot detsamma.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 14 juni

1929 om utländska skiljeavtal ock skiljedomar.

Förevarande lagförslag, som likaledes lämnats utan erinran av lagrådet,

innebär allenast en redaktionell jämkning, vilken omedelbart betingas av

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen örn skiljemän.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28.

113

Hemställan.

Såsom framgår av det förut anförda ha de till lagrådet remitterade förslagen

i viss utsträckning underkastats omarbetning inom departementet med

anledning av de erinringar lagrådet framställt. I samband därmed ha även

vissa andra redaktionella jämkningar vidtagits, varjämte tiden för de föreslagna

lagarnas ikraftträdande angivits till den 1 januari 1948. Efter behandlingen

i departementet föreligga nu förslag till

1) lag om handläggning av domstolsärenden;

2) lag örn lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag);

3) lag örn ändring i konkurslagen;

4) lag angående upphävande av 7 § 6. lagen den 13 maj 1921 (nr 226)

örn nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 252) örn

begränsning av tiden för efterbevakning i vissa konkurser;

6) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) örn ackordsförliandling

utan konkurs;

7) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 244) örn utmätningsed;
8)

lag örn ändring i utsökningslagen;

9) lag angående ändrad lydelse av 22 § förordningen den 10 augusti 1877

(nr 31 s. 51) örn nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå

iakttagas skall;

10) lag örn bevisupptagning åt utländsk domstol;

11) lag örn bevisupptagning vid utländsk domstol;

12) lag örn bevisupptagning åt vissa internationella organ;

13) lag örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet;

14) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145)

örn skiljemän; samt

15) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 14 juni 1929 (nr 147)

om utländska skiljeavtal och skiljedomar.

Jag hemställer att dessa lagförslag måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

Bihang lill riksdagens protokoll 19i0. I saini. Nr 28.

8

Doktrin (2)

  1. Hovrättens över Skåne och Blekinge bevisupptagning i USA i det s.k. LP-målet, SvJT 1986 s. 382, på s. 383 · Fritt tillgänglig
  2. Nils R. Larsson, Internationell samverkan i rättegång, SvJT 1974 s. 766, på s. 773 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1946:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om handläggning av domstolsärenden m. m. s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. SvJT 1986 s. 382 Hovrättens över Skåne och Blekinge bevisupptagning i USA i det s.k. LP-målet s. 383 i texten
  2. SvJT 1974 s. 766 Nils R. Larsson, Internationell samverkan i rättegång s. 773 i texten