Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m

1946-03-23 · 398 sidor, varav 384 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 384 av 398 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:312, Med förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

1

Nr 312.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

allmän sjukförsäkring, m. m.; given Stockholms slott

den 27 september 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till lag om allmän sjukförsäkring,

dels ock lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande

departementschefen angivna huvudgrunderna för tillhandahållande

av sjukhusvård och läkemedel.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1946.

1 sami. Nr 312.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

Förslag

till

Lag

om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Försäkring enligt denna lag avser att, i den omfattning nedan angives,

vid sjukdom bereda sjukhjälp i form av dels ersättning för utgifter för sjukvård

(sjukvårdsförsäkring) och dels för dag beräknad ersättning i penningar

( sjukpenningförsäkring).

Försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig.

2 §■

Försäkring sker i allmän sjukkassa.

Allmän sjukkassa skall vara antagen såsom sådan av tillsynsmyndighet,

varom i 91 § förmäles, samt registreras enligt vad nedan sägs.

3§-

Allmän sjukkassa är centralsjukkassa eller lokalsjukkassa.

För varje landstingsområde samt varje stad, som ej deltager i landsting,

skall finnas en centralsjukkassa. Då särskilda förhållanden föranleda därtill,

må dock två landstingsområden eller sådant område och stad, som ej

deltager i landsting, förenas till ett centralsjukkasseområde. Örn skäl äro

därtill, må annan stad än nu sagts bilda eget centralsjukkasseområde. Angående

indelning i centralsjukkasseområden beslutar Konungen.

Centralsjukkasseområde, som ej utgöres enbart av stad, skall vara indelat

i lokalsjukkasseområden, omfattande en eller flera kommuner. Angående

indelning i lokalsjukkasseområden beslutar Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer. För varje lokalsjukkasseområde skall finnas en lokalsjukkassa.

Lokalsjukkassa skall vara ansluten till den centralsjukkassa, inom vars

verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet är beläget.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

3

4§-

I denna lag förstås med

läkare: den som äger behörighet att inom riket utöva läkarkonsten;

läkarvård: vård som meddelas av läkare, dock icke vård som lämnas försäkrad,

vilken är intagen å sjukvårdsanstalt;

sjukvårdsanstalt: allmänt sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning, till

vars drift statsbidrag utgår;

allmänt sjukhus: sjukvårdsinrättning, där vårdavgift å allmän sal eller

darmed likställt rum icke må uttagas eller må uttagas endast för den som

icke tillhör sjukvårdsområdet, dock icke sjukvårdsinrättning som är anordnad

vid fattigvårdsanstalt;

hemortssjukhus: allmänt sjukhus, drivet av det landsting eller den kommun,

inom vars område försäkrad är bosatt.

När nedan i denna lag användes uttrycket sjukkassa, avses därmed lokalsjukkassa

eller, där sådan ej finnes inrättad, centralsjukkassa.

Om obligatorisk försäkring.

Allmänna bestämmelser.

5§.

Varje svensk medborgare som är bosatt i riket skall, där ej nedan annorlunda

stadgas, från och med ingången av kalendermånaden näst efter den,

varunder han fyllt sexton år, genom medlemskap i allmän sjukkassa vara

försäkrad enligt denna lag.

Vad nu sagts gäller ock den som utan att vara svensk medborgare är

bosatt och mantalsskriven i riket.

Annan än försäkringspliktig må ej vara medlem i allmän sjukkassa.

6§-

Försäkringsplikt åvilar ej gift kvinna, vars man är försäkringspliktig, såframt

makarna sammanleva och hennes årsinkomst av förvärvsarbete ej

uppgår till ettusen kronor.

Från försäkringsplikt undantagas vidare

a) den som vårdats å sjukvårdsanstalt under minst sjuhundratrettio dagar

i följd, så länge vården å anstalten därefter pågår;

b) den som är omhändertagen å anstalt för obildbara sinnesslöa;

c) den som är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt för lid, som

kan antagas komma att omfatta minst två år;

d) därest Konungen eller efter Konungens bemyndigande tillsynsmyndigheten

så bestämmer, den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4:

Kungl. Majda proposition nr 312.

7 §•

Varje medlem i allmän sjukkassa är sjukvårdsförsäkrad. På grund av

sådan försäkring är jämväl familjemedlem sjukvårdsförsäkrad, såframt ej

beträffande denne föreligger fall, som i 6 § andra stycket avses.

Barn, som ej uppnått den ålder, varmed följer försäkringsplikt, och som

icke är att anse såsom familjemedlem, är ändock sjukvardsförsäkrat, såframt

försäkringsplikt förelegat örn barnet haft nämnda alder.

8 §•

Med familjemedlem förstås dels hustru till medlem i allmän sjukkassa,

därest hon ej själv är medlem i sådan kassa, dels ock barn till sjukkassemedlem

intill utgången av den kalendermånad, varunder barnet fyller sexton år.

Med egna barn likställas adoptivbarn och fosterbarn ävensom barn, adoptivbarn

och fosterbarn till medlemmens make. Vad nu är sagt örn barn och

adoptivbarn gäller dock ej, där vårdnaden örn barnet tillkommer annan än

sjukkassemedlemmen eller make, med vilken denne sammanlever. Fosterbarn

må icke anses såsom familjemedlem till annan än barnafostraren.

Därest enligt de i första stycket givna reglerna barn skulle bliva att anse

såsom familjemedlem till makar, skall barnet betraktas såsom familjemedlem

allenast till mannen. Sjukkassan må dock efter framställning av makarna

medgiva, att barnet i stället skall anses såsom familjemedlem till

hustrun. Sådant medgivande må lämnas allenast, såframt hustruns årsinkomst

av förvärvsarbete överstiger mannens årsinkomst av dylikt arbete,

och gäller från och med ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder

tillståndet lämnats, intill dess kassan annorlunda bestämt.

Fosterbarn skall anses såsom familjemedlem intill utgången av den kalendermånad,

varunder det fyller sexton år.

9§-

Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst

sexhundra kronor, skall vara sjukpenning försäkrad. Hustru, som är familjemedlem

och ej fyllt sextiosju år, är sjukpenningförsäkrad, oavsett huruvida

hennes man är sjukpenningförsäkrad eller ej, såframt icke beträffande

henne föreligger fall, som i 6 § andra stycket avses, eller till henne utgår

folkpension eller hennes make för henne uppbär hustrutillägg till folkpension.

Annan än i första stycket avses ma ej vara sjukpenningförsäkrad.

10 §.

Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i

penningar eller naturaförmåner, som någon kan antagas komma att tills

vidare åtnjuta av sådant arbete. Hushållsarbete, som make utför i hemmet,

räknas ej såsom förvärvsarbete.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 5

Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas

efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Inkomst av arbete för egen räkning må ej beräknas högre än som motsvarar

skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning.

Beräkning av årsinkomst av förvärvsarbete skall, där förhållandena ej

eljest äro kända för sjukkassan, grundas på de upplysningar, som kassan

kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som må kunna

framgå av den uppskattning, som vid senaste taxering gjorts av den försäkrades

inkomst av rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet.

11 §•

Försäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i sjukkassan

för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Är försäkringspliktig

icke mantalsskriven inom riket, skall han vara medlem i sjukkassan

för den kommun, där han är bosatt vid ingången av kalenderåret

eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt inträder.

Medlem i lokalsjukkassa är genom dennas anslutning till centralsjukkassa

tillika medlem i den senare.

Sjukvårdsersättning till barn, som i 7 § andra stycket avses, utgives av

sjukkassan för den kommun, där barnet är bosatt.

12 §.

Inträder försäkringsplikt för barn, som dittills varit att räkna såsom

familjemedlem, skall sjukkassa inskriva den försäkringspliktige såsom medlem

i kassan.

Då försäkringsplikt eljest uppkommer, skall den försäkringspliktige senast

inom fjorton dagar därefter anmäla sig till inträde i den sjukkassa han skall

tillhöra. Göres anmälan inom tid sorn nu sagts, blir den försäkringspliktige

medlem i kassan från försäkringspliktens uppkomst.

Ändå att anmälan som i andra stycket sägs ej gjorts, skall sjukkassa så

snart ske kan såsom medlem i kassan inskriva försäkringspliktig, vilken då

räknas såsom medlem från försäkringspliktens inträde, dock tidigast från

och med tredje kalendermånaden före den, varunder inskrivning sker.

Så snart sjukkassa, genom anmälan eller eljest, erhållit kännedom örn att

medlem i kassan ej längre är försäkringspliktig, skall kassan avföra denne

såsom medlem från tidpunkten för försäkringspliktens upphörande.

13 §.

Sjukkassa skall i samband med inskrivning av medlem besluta, huruvida

denne skall vara sjukpenningförsäkrad. Kassan skall ock, när till dess

kännedom kommit, att medlems årsinkomst av förvärvsarbete undergått

ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål meddela

det beslut, som därav påkallas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem lider av sjukdom, som i 21 §

avses, må han icke uteslutas från sjukpenningförsäkringen, förrän hans rätt

till sjukpenning upphört till följd av vad i 27 § stadgas.

14 §.

Blir den som är medlem i en sjukkassa mantalsskriven inom annan kassas

verksamhetsområde, anses han därigenom från och med ingången av

det kalenderår mantalsskrivningen avser utträda ur den förra kassan och

ingå såsom medlem i den senare.

Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där

medlem i sjukkassa i annat fall än där sägs till följd av ändrad bosättning

skall för visst kalenderår tillhöra annan sjukkassa än den vari han föregående

år varit medlem. I dylikt fall åligger det medlemmen att till den

nya kassan utan dröjsmål göra anmälan om flyttningen.

I fall, som i denna paragraf avses, skall vad den sjukkassa, från vilken

medlemmen utträder, bestämt angående dennes sjukpenningförsäkring gälla

intill dess annat föreskrivits.

Sjukvårdsförsäkringen.

15 §.

Envar försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersättning

för utgifter för läkarvård och i samband därmed företagna resor ävensom,

där han för sjukdom intagits å sjukvårdsanstalt, för resan dit och åter.

16 §.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid varje sjukdom, som enligt

läkares utsago kräver sådan vård, med tre fjärdedelar av utgifterna eller,

då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av Konungen fastställd taxa

skola beräknas uppgå, med tre fjärdedelar av sistnämnda belopp. I utgifter

för läkarvård skola inräknas kostnader för läkares resa och för läkarintyg,

som erfordras för utfående av sjukpenning.

Taxa, som i första stycket sägs, skall avse sådan vård — däri inbegripen

röntgen- och annan undersökning — som kan meddelas av varje läkare, så

ock röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling, som utföres

av därför särskilt utbildad läkare.

Är uppenbart att försäkrad vid samma sjukdomsfall utan fog sökt mer

än en läkare eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behövligt,

utgår ersättning allenast för den vård, som lämnats av den först rådfrågade

läkaren, eller för de besök, som skäligen varit behövliga. Har försäkrad,

oaktat han uppenbarligen utan risk för försämring av hälsotillståndet

kunnat besöka läkare, påkallat besök av läkare i sin bostad eller annor
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

städes, må ersättningen nedsättas till belopp, som av sjukkassan skulle hava

utgivits för läkarvård ävensom i resekostnadsersättning enligt 17 § för det

fall att den försäkrade besökt läkaren.

17 §•

Är försäkrad enligt 16 § berättigad till ersättning för utgifter för läkarvård,

skall ersättning utgå jämväl för utgifterna för resor till och från

läkaren, dock endast safrand resekostnaden överstiger tre kronor för varje

läkarbesök. Därvid ersättes hela den överskjutande kostnaden, om försäkrad

efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus,

där vården kunnat meddelas. I annat fall utgår ersättning med tre fjärdedelar

av den överskjutande kostnaden, dock må högre belopp ej utgivas än

som skulle hava utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare,

inom vars distrikt den försäkrade vistas.

Ersättning, som i första stycket avses, utgår endast där resan föranletts

huvudsakligen av behovet av läkarvård samt den försäkrade skriftligen betygar

att så är fallet. I fråga om rätten lill sådan ersättning skall vidare gälla

a) att ersättning må beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekommande

färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd kunnat användas;

b) att ersättning ej må utgivas, om med hänsyn till resans längd samt

den sjukes vanor och tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått, cyklat

eller färdats på annat dylikt sätt, som icke krävt särskild kostnad;

c) att för resa med annan automobil än ambulansbil eller sådan bil, som

gar i allmän trafik, eller med hästskjuts, motorcykel eller maskindriven farkost,

som ej går i allmän trafik, ersättning skall beräknas enligt av Konungen

fastställd taxa;

d) att ersättning för återresa må utgivas högst för resa till den plats, varifrån

resan till läkaren företogs, eller till den sjukes bostad, dock att ersättning

för återresa till bostaden ej må beräknas för den del av färdsträckan,

varmed denna med mer än en mil överstiger färdsträckan vid resan till

läkaren;

e) att ersättning ej må utgivas för resa utom riket.

Örn försäkrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer

honom till läkaren, skall jämväl följeslagarens resa ersättas enligt ovan angivna

grunder; ersättningen skall därvid beräknas å den sammanlagda resekostnaden

för den sjuke och hans följeslagare.

18 §.

Utgifter för försäkrads resa för intagning ä sjukvårdsanstalt ersättas högst

med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste allmänna sjukhus,

där erforderlig vård kunnat beredas, eller, om den sjuke intagits å hemortssjukhus

och behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjuk
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

vårdsområdet eller därtill gränsande kommun, högst med belopp, som motsvarar

kostnaden för resa till närmaste hemortssjuklius, där erforderlig vard

kunnat beredas.

Utgifter för försäkrads återresa från sjukvårdsanstalten ersättas endast i

den mån de överstiga tre kronor. Ersättning för återresa utgår icke, om

behovet av sjukhusvård uppkommit under det försäkrad vistats utom det

län, inom vilket han är bosatt, och han i anledning därav intagits å sjukvårdsanstalt

belägen utom nämnda län. Kostnad för återresa må ej beräknas

högre än för resa från sjukvårdsanstalten till den försäkrades bostad.

Vid beräkning av ersättning, som i denna paragraf avses, skall vad i 17 §

andra stycket a), b), c) och e) är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Örn försäkrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer

honom vid intagning å sjukvårdsanstalt eller vid återresa därifrån eller att

vårdare därvid anlitas, skall ersättning utgivas jämväl för följeslagarens resa

eller kostnaden för vårdare. Härvid skall gälla, förutom vad ovan i denna

paragraf är stadgat, att ersättning skall beräknas å den sammanlagda kostnaden

för den försäkrade och hans följeslagare eller vårdare samt att ersättning

för följeslagares resekostnad varje gång högst må utgivas efter

kostnaden för tur- och returresa.

19 §.

Har kommun genom att anställa eller eljest träffa avtal med läkare eller

på annat sätt vidtagit åtgärder för att bereda medellösa eller mindre bemedlade

personer läkarvård, må Konungen på framställning av kommunen förordna,

att den efter grunder som av Konungen fastställas skall vara berättigad

att av vederbörande allmänna sjukkassa erhålla ersättning för kostnad

för läkarvård, som sålunda bereus försäkrad. Sadan ersättning ma i

varje särskilt fall utgivas allenast i den man ersättning i anledning av vardén

ej tillkommit den försäkrade själv samt må ej överstiga vad som skolat

utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad.

Om redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans

sjukdom vidkännas kostnad som ovan i 16—18 §§ avses, äger han hos den

sjukkassa, där sjömannen är försäkrad, erhålla gottgörelse för kostnaden

enligt bestämmelserna i denna lag; dock må ersättning utgå högst med belopp,

som skulle hava utgivits, därest kostnaden uppkommit vid den sjukes

vistelse inom sjukkassans verksamhetsområde.

20 §.

Om ersättning för sjukvård utom riket skola gälla de föreskrifter Konungen

meddelar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

9

S jukpenningförsäkringen.

21 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem äger vid sjukdom, som förorsakar förlust

av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift

bör fullständigt avhålla sig från arbete, för varje dag rätt till sjukpenning

med två kronor för tiden till och med den månad, varunder han fyller aderton

år, och för tiden från och med månaden näst efter den, varunder han

fyller sextiosju år, samt med tre kronor 50 öre för annan tid.

Hustru, som är sjukpenningförsäkrad i egenskap av familjemedlem, äger

vid sjukdom som i första stycket sägs rätt till sjukpenning nied en krona

50 öre för dag.

Såsom sjukdom skall anses jämväl sådant tillstånd av arbetsoförmåga

som förorsakats av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits, och som alltjämt

kvarstår efter sjukdomens upphörande.

Vid bedömande huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger skall, örn

sjukdomen kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas huruvida den försäkrade

på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller

därmed jämförligt arbete. Kan sjukdomen antagas vara obotlig eller eljest

långvarig skall, sedan skälig tid förflutit från sjukdomens början, undersökas

huruvida den försäkrade, i förekommande fall efter särskild yrkesutbildning,

är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning. Om den

försäkrade enligt vad nyss sagts är i stånd därtill, må han ej vidare anses

vara arbetsoförmögen.

Sjukkassa må, då skäl äro därtill, påfordra att förlust av arbetsförmåga

styrkes genom intyg av läkare.

22 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig;

b) är intagen i barnhem, skola tillhörande harna- och ungdomsvården

eller allmän uppfostringsanstalt;

c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän alkoholistanstalt;

e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar

på det allmännas bekostnad.

23 §.

Till sjukpenningförsäkrad medlem, som är gift och sammanlever med

sin make, skall utgivas maketillägg till sjukpenningen med två kronor för

dag. Maketillägg utgår dock ej, där medlemmen uppbär huslrutillägg till

folkpension eller maken fyllt sextiosju år.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Äro båda makarna sjukpenningförsäkrade medlemmar, utgår maketillägg

allenast till mannens sjukpenning, såframt ej sjukkassan efter framställning

av makarna medgivit att maketillägg i stället skall utgivas till hustruns

sjukpenning. Beträffande sådant medgivande skall vad i 8 § andra stycket

är stadgat om där omförmält medgivande äga motsvarande tillämpning.

24 §.

Har sjukpenningförsäkrad medlem ett eller flera hemmavarande barn,

vilka äro att anse såsom familjemedlemmar till den försäkrade, skall för

varje sådant barn utgivas barntillägg till sjukpenningen med 50 öre för dag.

Samma lag gäller, där sjukpenningförsäkrad medlem har annat barn, som

icke uppnått den ålder varmed följer försäkringsplikt, såframt medlemmen

är underhållsskyldig beträffande barnet och på sätt tillsynsmyndigheten

föreskrivit styrker att underhållsskyldigheten fullgöres. Barntillägg må dock

ej utgivas för barn, som är att anse som familjemedlem till make med vilken

medlemmen sammanlever. Ej heller må barntillägg utgå för tid, beträffande

vilken annan jämlikt första stycket äger uppbära barntillägg för barnet.

Till hustru, som är sjukpenningförsäkrad i egenskap av familjemedlem,

utgår barntillägg till sjukpenningen med en krona för dag, såframt i hemmet

finnes minst ett barn under tio år som också är att anse såsom familjemedlem.

25 §.

För tid, då sjukpenningförsäkrad vårdas å sjukvårdsanstalt, skall i stället

för sjukpenning utgivas hempenning.

Hempenning utgör två kronor om dagen för sjukpenningförsäkrad medlem,

vars sjukpenning är tre kronor 50 öre, samt en krona om dagen för

annan sjukpenningförsäkrad. Å hempenning skola utgivas maketillägg och

barntillägg enligt 23 och 24 §§.

I övrigt skall vad i denna lag sägs örn sjukpenning gälla även hempenning.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,

den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad, (karenstid) och ej heller

för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där

det ej är uppenbart att hinder mött för sådan anmälan.

Karenstid tillämpas ej när sjukdomsfall inträffar inom nittio dagar efter

den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits.

27 §.

Sjukpenning utgår vid varje sammanhängande sjukliglietstillstånd för

högst sjuhundratrettio dagar; dock må försäkrad för tid efter utgången av

den månad, varunder han fyllt sextiosju år, vid varje sammanhängande

sjuklighetstillstånd uppbära sjukpenning för högst nittio dagar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

11

Vid tillämpning av denna paragraf skall sjukdomsfall, som inträffar

under tid för vilken sjukpenning utgives eller inom nittio dagar efter den

sista dag för vilken sjukpenning utgivits, räknas såsom samma sjukdomsfall

som det tidigare fallet. Därest försäkrad, frånsett arbetsoförmåga på

grund av kortvarig och medicinskt sett fristående sjukdom, under mer än

två år varit fullt arbetsför, skall därefter inträffande sjukdom anses utgöra

nytt sjuklighetstillstånd, ändå att medicinskt samband kan påvisas med

sjukdom, varav den försäkrade lidit före nämnda tid.

28 §.

Vad i 21, 23 och 27 §§ är sagt om sjukpenning och maketillägg för tid

efter det någon fyllt sextiosju år skall äga motsvarande tillämpning beträffande

sådan sjukhjälp för tid efter utgången av den månad, varunder till

försäkrad utbetalas folkpension i annan form än ålderspension eller till hans

make utgår hustrutillägg till folkpension, allt så länge förmånen åtnjutes.

29 §.

Sjukpenning samt make- och barntillägg må skäligen nedsättas eller helt

indragas, såframt försäkrad

a) ådragit sig sjukdomen vid förövande av handling, för vilken straff

genom lagakraftägande dom ådömts honom;

b) vid sjukdom vägrar att underkasta sig undersökning och vård av läkare,

då sjukkassa föreskrivit det såsom villkor för sjukhjälp, eller att låta

undersöka sig av läkare, som har kassans uppdrag därtill, eller att följa

läkares föreskrifter eller att underkasta sig sjukhusvård, då läkare funnit

sådan vård vara av betydelse för sjukhjälpstidens förkortande;

c) vid sjukdom gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt;

d) vägrar att mottaga besök av befattningshavare, som sjukkassa anställt

för sjukkontroll;

e) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande

uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till sjukhjälp;

f) under sjukdom ändrar vistelseort utan att underrätta sjukkassan

därom;

g) under sjukdom avreser till utlandet, där ej sjukkassan medgivit att

sjukpenning må utgå under vistelse därstädes;

h) utan giltigt skäl underlåter att på sätt i 45 § stadgas anmäla sådan

ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård

eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga,

vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, och anses utsikt förefinnas

att genom dylik åtgärd förebygga varaktig oförmåga till arbete eller

häva redan inträdd sådan, må sjukpenning jämte make- och barntillägg helt

eller delvis tills vidare förvägras honom, under förutsättning att han erinrats

örn denna påföljd.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

30 §.

Har vid arbetstagares sjukdom arbetsgivaren på grund av lag eller författning,

utfärdad av Konungen, utgivit lön till arbetstagaren, äger arbetsgivaren

i arbetstagarens ställe hos sjukkassan uppbära arbetstagaren tillkommande

sjukpenning jämte make- och barntillägg, i den mån nämnda

sjukhjälp icke överstiger den utbetalda lönen.

Utgöres lön helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas

efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Tid för ansökan om sjukhjälp samt allmänna inskränkningar i rätten till

sjukhjälp.

31 §.

Framställning örn sjukhjälp skall göras, beträffande sjukpenning inom

sex månader från den dag sjukpenningen avser samt i fråga om annan sjukhjälp

inom samma tid från det den försäkrade guldit det belopp, varför

ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.

Underlåter någon att uppbära sjukhjälp inom sex månader efter det sjukkassan

meddelat honom att så kunnat ske, må utbetalning av sjukhjälpen

vägras.

32 §.

Sjukhjälp enligt denna lag utgives ej vid sjukdom, för vilken försäkrad är

berättigad till ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete

eller i anslutning till nämnda lag meddelade bestämmelser örn tillämpning

av densamma å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, lagen

om försäkring för vissa yrkessjukdomar, förordningen den 24 mars 1938

(nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare

m. fl., förordningen samma dag (nr 103) om sådan ersättning åt fångar

m. fl., lagen örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer,

förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel

i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,

eller ock enligt gällande föreskrifter om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, hemvärnstjänstgöring, tjänstgöring

i civilförsvaret eller fullgörande av tjänsteplikt.

33 §.

Sjukhjälp utgår ej för sjukdom, som försäkrad avsiktligt ådragit sig.

34 §.

Familjemedlem till sådan medlem i sjukkassa, som ej är svensk medborgare,

äger rätt till sjukhjälp, allenast såframt familjemedlemmen vistas

här i riket.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Sjukförsäkringsavgifter.

35 §.

Medlem i allmän sjukkassa är, där ej nedan annorlunda stadgas, pliktig

att erlägga avgift för försäkringen (sjukförsäkringsavgift). Familjemedlem

eller den som i 7 § andra stycket avses äger uppbära honom enligt denna

lag tillkommande förmåner utan att därför erlägga avgift.

Sjukförsäkringsavgift för den som är medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa

skall innefatta avgift för försäkringen i båda kassorna.

36 §.

Sjukförsäkringsavgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med

andra för vederbörande allmänna sjukkassa tillgängliga medel må antagas

förslå till infriande av kassans förfallna utfästelser, förvaltningskostnader

och övriga utgifter ävensom till erforderlig fondbildning.

Avgifterna, som beräknas för kalenderår och av vilka en tolftedel anses

belöpa å varje månad, skola inom envar av följande medlemsgrupper utgå

med samma belopp för varje medlem som tillhör gruppen, nämligen

a) medlemmar för vilka sjukpenningen enligt 21 och 28 §§ utgör tre

kronor 50 öre;

b) medlemmar för vilka sjukpenningen enligt nämnda paragrafer utgör

två kronor;

c) medlemmar som äro enbart sjukvårdsförsäkrade.

Inom grupperna b) och c) skola avgifterna vara så avvägda, att de ungefärligen

motsvara inom grupp b) två tredjedelar och inom grupp c) en

sjättedel av avgifterna inom grupp a).

Avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande fastställas av tillsynsmyndigheten,

som ock i förekommande fall har att bestämma huru

avgiftsbeloppen skola fördelas mellan central- och lokalsjukkassa.

37 §.

Sjukförsäkringsavgift utgår från och med den kalendermånad, varunder

försäkringspliktig blivit medlem i sjukkassa. Då försäkringsplikt upphör,

utgår ej avgift för löpande kalendermånad.

Har sjukkassa beslutat örn ändring beträffande medlems sjukpenningförsäkring

eller har eljest ändring inträffat i fråga om medlems rätt till sjukpenning,

skall därav betingad ändring i sjukförsäkringsavgiftens belopp inträda

från och med den kalendermånad, då beslutet vinner tillämpning eller

beloppet av sjukpenningen ändras.

38 §.

Därest vad medlem har att erlägga i sjukförsäkringsavgift för ett kalenderår

skulle uppgå till lägre belopp än två kronor, skall avgift icke påföras

honom.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

39 §.

Om debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifterna stadgas i uppbördsförordningen.

40 §.

Allmän sjukkassa äger i den ordning Konungen bestämmer av statsverket

uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter, som debiterats för

kassans räkning.

I avräkning å de sjukförsäkringsavgifter, som komma att debiteras för

visst kalenderår, äger allmän sjukkassa av statsverket erhålla förskott enligt

de föreskrifter Konungen utfärdar.

Statsbidrag.

41 §.

Till de allmänna sjukkassorna utgår enligt vad nedan sägs statsbidrag i

form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag.

Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i den ordning Konungen

bestämmer.

42 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår med nedan angivna procentuella andel av de utgifter

under kalenderåret, som skola stanna å den allmänna sjukkassan,

nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare .. 50 procent;

b) försäkrads resa för intagning å och återresa från sjuk
-

vårdsanstalt ........................................... 50 procent;

c) sjukpenning....................................... 50 procent;

d) make- och barntillägg .............................. 100 procent.

Konungen äger medgiva att till centralsjukkassa, för vilken med hänsyn

till bebyggelse och kommunikationer särskilt stora utgifter uppkomma för

ändamål, som i första stycket a) och b) sägs, bidraget för utgifter till dylika

ändamål skall utgå med mer än femtio procent av de utgifter, som skola

stanna å kassan, dock med högst sjuttio procent av desamma.

43 §.

Medlemsbidrag utgår för envar, som vid utgången av kalenderåret är sjukkassemedlem,

med följande belopp, nämligen

a) i Stockholm, Göteborg och Malmö ............ 3 kronor;

b) i övriga städer som utgöra särskilda centralsjuk
kasseområden

...................................... 3 kronor 50 öre;

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 15

c) annorstädes

i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands

län ...................................... 4 kronor 50 öre;

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län . . 5 kronor;

i riket i övrigt .............................. 4 kronor.

Konungen äger medgiva att, där särskilda svårigheter med avseende å

sjukkontrollen eller förvaltningen i övrigt föreligga, medlemsbidrag avseende

medlemmar tillhörande viss eller vissa lokalsjukkassor skall utgå med högre

belopp än i första stycket angivits, dock med högst sex kronor.

Medlemsbidrag skall av tillsynsmyndigheten fördelas mellan centralsjukkassa

och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn till förhållandena

prövas skäligt.

44 §.

Avgiftslindringsbidrag utgår med sex kronor för varje medlem, som vid

kalenderårets utgång är sjukpenningförsäkrad, och med två kronor för varje

medlem, som vid nämnda tidpunkt är enbart sjukvårdsförsäkrad.

Avgiftslindringsbidrag skall av tillsynsmyndigheten fördelas mellan centralsjukkassa

och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn

till förhållandena prövas skäligt.

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

45 §.

Försäkrad är skyldig alt så snart ske kan och senast inom fjorton dagar

till sjukkassan anmäla sådan stadigvarande ändring i arbetsinkomsten,

som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Jämväl i övrigt åligger det försäkrad att, i enlighet med de föreskrifter

som meddelas av Konungen eller, efter Konungens bestämmande, av tillsynsmyndigheten,

till sjukkassan lämna de uppgifter, som äro av betydelse vid

tillämpningen av denna lag.

46 §.

Arbetsgivare är pliktig att på begäran av allmän sjukkassa lämna de uppgifter

angående hos honom anställdas avlönings- och andra anställningsförhållanden,

som äro av betydelse vid tillämpningen av denna lag. Den

som underlåter att fullgöra vad sålunda åligger honom straffes med böter,

högst etthundra kronor. Böterna tillfalla kronan.

Den som har att verkställa debitering av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

är skyldig att på begäran av allmän sjukkassa lämna kassan de

uPP8*fter ur inkomstlängden, vilka kunna erfordras för beräkning av försäkrads

årsinkomst av förvärvsarbete.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Jämväl annan statlig eller kommunal myndighet än i andra stycket sägs

ävensom försäkringsbolag, understödsförening eller annan försäkringsinrättning

eller stiftelse för välgörande ändamål skall, i den mån hinder däremot

ej möter enligt lag eller författning, på begäran av allmän sjukkassa

lämna denna de upplysningar rörande viss försäkrad, vilka äro av betydelse

vid tillämpningen av denna lag och som ej kunna erhållas från socialregister.

Om frivillig försäkring.

47 §.

Medlem i allmän sjukkassa äger i enlighet med vad nedan sägs genom

frivilliga avgifter försäkra sig hos den centralsjukkassa han tillhör för erhållande

av tillägg till den sjukhjälp, som utgives på grund av den obligatoriska

sjukförsäkringen.

Sådan frivillig försäkring må meddelas endast under förutsättning att

medlemmen ej fyllt femtiofem år och har god hälsa; dock skall vad nu

sagts icke gälla där medlem, som är frivilligt försäkrad i en kassa, enligt

14 eller 104 § övergår till annan kassa.

Försäkring, som i denna paragraf sägs, må av medlemmen när som helst

uppsägas.

48 §.

Bidrag till försäkrads sjukvård utöver vad som omfattas av den obligatoriska

sjukvårdsförsäkringen må ej avse annat än sjukgymnastik eller eljest

behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed

jämförlig behandling.

Förmån, som i första stycket sägs, må beredas endast av centralsjukkassa,

som därtill erhållit medgivande av tillsynsmyndigheten, och i enlighet

med de närmare föreskrifter, som meddelas av tillsynsmyndigheten.

Försäkring, som i denna paragraf avses, må omfatta även familjemedlem

till sjukkassemedlem; och skall därvid vad i 47 § andra stycket sägs äga

motsvarande tillämpning.

49 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem äger genom frivillig försäkring erhålla tilllägg

till sjukpenningen å en krona 50 öre, tre kronor eller fyra kronor 50

öre för dag. Ej må dock någon vara frivilligt försäkrad så, att sjukpenningtillägget

tillsammans med de förmåner den försäkrade äger uppbära enligt

den obligatoriska sjukpenningförsäkringen och den lön eller ersättning, vartill

han eljest må vara berättigad under sjukdom, för dag räknat uppgår till

högre belopp än en trehundrasextiondel av hans årsinkomst av förvärvs.

arbete.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

50 §.

Har för sjukkassemedlem vid den frivilliga försäkringens beviljande ej

fordrats läkarintyg angående hans hälsotillstånd, må medlemmen icke på

grund av sådan försäkring tillerkännas sjukhjälp för sjukdomsfall, som inträffar

under de första tre månaderna efter det försäkringen beviljats (väntetid).

För medlem, vilken erhållit övergång från mindre till mer omfattande

sjukhjälp, skall, under samma förutsättning, sjukhjälp vid sjukdom, som inträffar

under de första tre månaderna efter övergången, utgå i den mindre

omfattningen. Vad sålunda stadgats gäller dock icke, där sjukdomen föranletts

av olycksfall, som inträffat efter den frivilliga försäkringens beviljande

eller efter övergången till den mer omfattande sjukhjälpen.

Lämnar centralsjukkassa vid sjukdom, som drabbar familjemedlem, ersättning

för sjukvård varom i 48 § sägs, skola bestämmelserna i första stycket

äga motsvarande tillämpning med avseende å familjemedlemmen.

Väntetid må icke tillämpas då medlem, som är frivilligt försäkrad i en

kassa, enligt 14 eller 104 § övergår till annan kassa eller då ny försäkring

beviljas enligt vad i 51 § andra stycket sägs.

51 §.

Häftar någon vid utgången av andra månaden efter den, varunder stadgad

avgift för den frivilliga försäkringen senast skolat betalas, fortfarande

för avgift till kassan, eller, där han enligt 14 eller 104 § övergått från en

kassa till en annan, för avgift till den förra kassan, skall hans frivilliga försäkring

anses hava upphört vid nämnda tidpunkt, där ej dessförinnan av

särskild anledning anstånd med betalningen medgivits honom.

önskar den, vars försäkring sålunda upphört, inom ett år därefter ånyo

erhålla frivillig försäkring och har hans hälsotillstånd under tiden ej försämrats,

må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för den förflutna

tiden erläggas, bevilja ny försäkring, även örn de i 47 § andra stycket

angivna förutsättningarna ej äro för handen.

52 §.

Avgifterna för den frivilliga försäkringen skola i fråga om såväl sjukvård

som sjukpenning var för sig vara så avvägda, att de, i förening med andra

för ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten tillgängliga medel, må antagas

förslå lill infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och

övriga centralsjukkassan i denna del åliggande utgifter ävensom till erforderlig

fondbildning.

Avgifterna för den frivilliga försäkringen må icke utgå med olika belopp

för olika medlemmar i centralsjukkassan i vidare mån än som föranledes

av skillnad mellan medlemmarna i fråga örn deras ålder och sjukhjälpens

omfattning.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande fastställas av tillsynsmyndigheten.

53 §.

• Till centralsjukkassa utgår statsbidrag för den frivilliga sjukpenningförsäkringen

med tjugu procent av vad kassan under kalenderåret på grund

av nämnda försäkring utgivit i sjukhjälp.

Statsbidrag utbetalas i den ordning Konungen bestämmer.

54 §.

Beträffande den frivilliga försäkringen skall i övrigt vad i 8, 10, 21, 22,

26, 27, 29, 31—33, 45 och 46 §§ stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Om allmänna sjukkassor.

Organisation och verksamhet.

55 §.

Allmän sjukkassas firma skall innehålla beteckning, som anknyter till

kassans verksamhetsområde. Centralsjukkassas firma skall därjämte innehålla

orden »allmän» och »centralsjukkassa». Lokalsjukkassas firma skall

innehålla orden »allmän» och »sjukkassa».

I allmän sjukkassas firma må ej intagas något av orden »bolag», »bank»,

»ömsesidig» eller »försäkring». Lokalsjukkassas firma må ej heller innehålla

ordet »central».

Firman skall tydligt skilja sig från annan allmän sjukkassas firma.

Ej må annan än allmän sjukkassa i sin firma eller eljest vid beteckning

av rörelsen använda ordet »sjukkassa» tillsammans med något av orden

»allmän» eller »central». Annan än allmän sjukkassa må ej heller eljest i

firman intaga något, varigenom kan givas sken av att firman innehaves av

allmän sjukkassa.

56 §.

För allmän sjukkassa skola finnas stadgar avfattade enligt formulär, fastställt

av tillsynsmyndigheten.

Stadgarna skola angiva

1) kassans firma;

2) kassans verksamhetsområde;

3) den ort, där kassans styrelse skall hava sitt säte;

4) huru kassans värde- och övriga säkerhetshandlingar skola förvaras;

5) ordningen för utbetalning av sjukhjälp;

6) antalet ombud, som i 61 § avses, samt, där så erfordras, grunderna för

utseendet av sådana ombud;

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

7) det sätt, varpa kallelse till ombuds val och ombudsmöte skall ske och

andra meddelanden skola bringas till medlemmarnas eller ombudens kännedom,

ävensom den tid före ombudsval och ombudsmöte, då föreskrivna kallelseåtgärder

senast skola vara vidtagna;

8) antalet styrelseledamöter.

I stadgar för centralsjukkassa skall härjämte angivas ordningen för inbetalning

av avgifter för den frivilliga försäkringen.

Utöver vad ovan sägs må bestämmelser ej intagas i stadgarna, såvida ej

tillsynsmyndigheten för särskilt fall så medgiver.

Allmän sjukkassas stadgar skola vara fastställda och registrerade av tillsynsmyndigheten.

Beslut om ändring av stadgarna må ej gå i verkställighet,

innan ändringen blivit fastställd och registrerad av tillsynsmyndigheten.

57 §.

För allmän sjukkassas förbindelser häfta allenast kassans tillgångar.

Utan tillsynsmyndighetens medgivande må allmän sjukkassa ej upptaga,

övertaga eller ikläda sig ansvar för lån, ej heller åtaga sig annan förpliktelse,

såvida ej denna har omedelbart sammanhang med kassans verksamhet.

58 §.

Allmän sjukkassa ma ej bedriva annan verksamhet än som föreskrives

eller medgives i denna lag.

I den mån Konungen så förordnar, är allmän sjukkassa pliktig att inom

sitt verksamhetsområde jämväl såvitt angår andra än kassans medlemmar

biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet

ävensom att tillställa socialregister behövliga uppgifter. För

sitt biträde vid omförmälda försäkrings- eller understödsverksamhet må

kassan, där det finnes pakallat till följd av den kassan sålunda anförtrodda

verksamhetens omfattning, erhålla ersättning enligt de grunder Konungen

bestämmer.

Allmän sjukkassa skall, i den mån så kan ske, till myndighet, som handhar

folkpensionering, olycksfallsförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring, avgiva

de yttranden och lämna det biträde i övrigt, som påkallas av myndigheten.

I övrigt skall kassa tillhandagå statlig eller kommunal myndighet,

försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar, i

den mån hinder enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande

olägenhet ej därigenom uppkommer för kassan.

59 §.

Det åligger allmän sjukkassa att enligt bestämmelser, som utfärdas av tillsynsmyndigheten,

för annan sådan kassas räkning utgiva sjukhjälp och utöva

sjukkontroll. Även i övrigt skola kassorna genom samarbete underlätta

tillämpningen av denna lag.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

60 §.

Allmän sjukkassas angelägenheter handhavas i enlighet med vad i denna

lag är stadgat av ombudsmöte och kassans styrelse.

Ombudsmöte.

61 §.

Ombud till ombudsmöte väljas i lokalsjukkassa av den eller de kommuner,

inom vilkas områden kassan har sin verksamhet, i centralsjukkassa,

vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av staden samt i annan

centralsjukkassa å ombudsmöten i de till kassan anslutna lokalsjukkassorna.

Antalet ombud skall vara minst femton. Består lokalsjukkassas verksamhetsområde

av flera kommuner, skall det antal ombud, som varje kommun

har att utse, med hänsyn till kommunens invånarantal bestämmas i kassans

stadgar.

Ombud skall vara svensk medborgare och myndig samt medlem i kassan

eller familjemedlem till sådan medlem.

Val av ombud skall avse två kalenderår, räknade från och med året näst

efter det, då valet sker.

Beträffande ombudsval i centralsjukkassa, vars verksamhetsområde ej

utgöres enbart av stad, äger ombudsmöte eller efter dess bemyndigande kassans

styrelse fastställa de föreskrifter, vilka erfordras utöver bestämmelserna

i denna lag och kassans stadgar.

62 §.

Ombud må ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom

och den allmänna sjukkassan. Ej heller må han deltaga i behandling av

fråga örn avtal mellan kassan och tredje man, där han i frågan äger ett

väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda stadgats

skall äga motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan

talan mot honom eller tredje man. Ombud, som tillika är styrelseledamot,

må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken

han är ansvarig, eller i val av revisor.

63 §.

Till ombud må arvode ej utgivas; men resekostnad må, där ombudsmötet

så bestämmer, ersättas efter billigaste färdsätt. I centralsjukkassa må därjämte

utgivas dagtraktamente enligt de grunder, som fastställas av ombudsmötet,

dock högst med vad som utgår till landstingsman vid tjänstgöring å

landstingsmöte.

64 §.

Före den 1 juli varje år skall hållas ordinarie ombudsmöte, vid vilket styrelsens

förvaltningsberättelse och revisorernas berättelse framläggas. Å detta

möte skola följande ärenden företagas till avgörande:

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 21

a) frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid revisorernas

berättelse omfattar;

b) val av styrelseledamöter och revisorer samt suppleanter för dem;

c) inom lokalsjukkassa, val av ombud i centralsjukkassan.

Frågan om ansvarsfrihets beviljande må kunna uppskjutas till avgörande

vid nytt ombudsmöte.

65 §.

Styrelsen för allmän sjukkassa äger, när den finner lämpligt, kalla ombuden

till extra ombudsmöte. Enahanda rätt tillkommer tillsynsmyndigheten.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med

angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra ombudsmöte

att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.

Har sådan påfordran skett, skola revisorerna ofördröjligen underrätta tillsynsmyndigheten

därom. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka revisorernas

påfordran, äga revisorerna själva utlysa ombudsmöte. Äro icke samtliga

revisorer ense örn ombudsmötes utlysande, gäller den mening, varom

de flesta förena sig, eller vid lika röstetal deras mening som anse extra

ombudsmöte ej böra hållas.

Extra ombudsmöte skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet

ändamål skriftligen påfordras av minst en tredjedel av samtliga ombud.

66 §.

Ombudsmöte tillkommer, utöver vad i 64 § sägs,

a) att fastställa den allmänna sjukkassans förvaltningsstat för nästföljande

kalenderår;

b) att besluta angående överlåtelse av fast egendom eller belastande av

sådan egendom med inteckning för gäld;

c) att besluta angående ändring av kassans stadgar;

d) att avgiva yttranden i frågor, som av kassans styrelse eller tillsynsmyndigheten

hänskjutas till ombudsmöte.

67 §.

Å ombudsmöte må ärende, som ej blivit angivet i kallelsen till mötet, icke

företagas till avgörande, örn det ej enligt 64 § skall förekomma å mötet eller

omedelbart föranledes av ärende, som där skall avgöras eller av tillsynsmyndigheten

hänskjutits till ombudsmötet.

Hava de ärenden, som skola företagas till behandling å ombudsmöte, blivit

ombuden särskilt meddelade på sätt och å tid före mötet, som i stadgarna

angives beträffande kallelse till ombudsmöte, skall anses, som örn

ärendena varit upptagna i kallelsen till mötet.

önskar lokalsjukkassa, att ärende skall upptagas till behandling å ombudsmöte

i den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

eller önskar ombud i lokalsjukkassa eller i centralsjukkassa, vars verksamhetsområde

utgöres enbart av stad, att ärende skall upptagas till behandling

å ombudsmöte i kassan, skall lokalsjukkassan eller ombudet skriftligen anmäla

detta till styrelsens ordförande, vilken, därest anmälningen inkommit

inom erforderlig tid före mötet samt ärendet är av beskaffenhet att kunna

företagas av sådant möte, har att tillse, att detsamma i kallelsen till mötet

uppföres bland överläggningsämnena.

De ärenden, som företagas till avgörande av ombudsmöte, skola, där ej

fråga är örn val, förut vara vederbörligen beredda av den allmänna sjukkassans

styrelse. Val må beredas av därför särskilt utsedda ombud. Vad nu

sagts örn val gäller även ärende, som av tillsynsmyndigheten hänskjutits till

ombudsmötet.

68 §.

Varje ombud äger en röst. Ombud må ej låta rösträtten utövas av annan.

Ombudsmöte är beslutfört, då mer än halva antalet ombud är närvarande.

Begäres omröstning, skall sådan verkställas och utom vid val ske

öppet. Såsom mötets beslut gäller den mening, örn vilken de flesta röstande

förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Val avgöres dock vid lika röstetal genom lottning.

Vid ombudsmöte skall utses ordförande att leda förhandlingarna. Under

dennes överinseende skall genom styrelsens försorg föras protokoll, som

skall till riktigheten vitsordas av två i mötet deltagande ombud. Senast fyra

veckor efter mötet skall protokollet vara tillgängligt för den allmänna sjukkassans

medlemmar.

Styrelse och firmateckning.

69 §.

Styrelsen för allmän sjukkassa tillkommer att besluta i kassans angelägenheter,

i den mån de ej skola handhavas av ombudsmöte eller i särskilt

föreskriven ordning.

Styrelse för centralsjukkassa skall bestå av minst sju och högst nio ledamöter.

För ledamot skall finnas suppleant. En ledamot och suppleanten

för honom utses av tillsynsmyndigheten, en ledamot och suppleanten för

honom av medicinalstyrelsen samt en ledamot och suppleanten för honom

av landstinget eller, där fråga är om centralsjukkassa, vars verksamhetsområde

utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige. Hava två landstingsområden

förenats till ett centralsjukkasseomrade, skall vartdera landstinget

utse en ledamot och suppleanten för honom; utgöres centralsjukkasseomrade

av landstingsområde och stad, som ej deltager i landsting, utses en ledamot

och suppleanten för honom av landstinget samt en ledamot och suppleanten

för honom av stadsfullmäktige. Övriga styrelseledamöter och suppleanter

väljas å ombudsmöte.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Styrelse för lokalsjukkassa skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter.

För ledamot skall finnas suppleant. En ledamot och suppleanten

för honom utses av styrelsen för den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan

är ansluten. Övriga styrelseledamöter och suppleanter väljas å

ombudsmöte. i

Är styrelseledamot förhindrad att tjänstgöra, skall till tjänstgöring i första

hand inkallas den för honom utsedde suppleanten.

70 §.

De styrelseledamöter, som skola väljas å ombudsmöte, utses för tiden från

det möte, då valet äger rum, till det ordinarie ombudsmötet andra året därefter.

Av de första gången valda skall dock hälften eller, om antalet valda

ej är delbart med två, hälften av det med ett minskade antalet avgå vid det

ordinarie ombudsmötet året efter valet.

Styrelseledamot må skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett

honom.

Avgår styrelseledamot, som valts av ombudsmöte, innan den tid, för vilken

han blivit utsedd, gått till ända och är styrelsen ej beslutför med kvarstående

ledamöter och suppleanter, åligger det dessa att ofördröjligen föranstalta

örn fyllnadsval.

71 §.

Ledamot av styrelsen för allmän sjukkassa skall vara svensk medborgare

samt medlem i kassan eller familjemedlem till sådan medlem. Den som ej

råder över sig och sitt gods må ej vara styrelseledamot.

72 §.

Styrelsen väljer inom sig ordförande och vice ordförande. Äro både ordföranden

och vice ordföranden hindrade att inställa sig till styrelsesammanträde,

äger styrelsen utse en ledamot att för tillfället föra ordet. Vid styrelsens

sammanträden skola under ordförandens överinseende föras protokoll,

vilka skola till riktigheten bestyrkas av ordföranden och ytterligare en vid

sammanträdet närvarande.

Styrelsen är beslutför, da mer än halva antalet ledamöter är närvarande.

Till styrelsesammanträde skola dock, såvitt ske kan, samtliga ledamöter

kallas. Såsom styrelsens beslut gäller den mening, örn vilken de flesta röstande

förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal

mellan honom och den allmänna sjukkassan eller rörande hans försäkring i

kassan. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan

kassan och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som

kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda är stadgat äger motsvarande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten

eller tredje man.

Minst sex veckor före det ordinarie ombudsmötet skall styrelsen till revisorerna

avlämna en av styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse

för det senast förflutna året.

Styrelsen skall varje kalenderår upprätta förslag till förvaltningsstat för

nästföljande år. Förslaget skall hållas tillgängligt för medlemmarna minst

två veckor före det ombudsmöte, å vilket förslaget skall behandlas.

73 §.

Styrelsen äger bemyndiga styrelseledamot eller befattningshavare hos den

allmänna sjukkassan att teckna kassans firma (firmatecknare) samt uppdraga

åt styrelseledamot eller befattningshavare hos kassan att å styrelsens

vägnar fatta beslut i de löpande förvaltningsangelägenheter, beträffande

vilka så lämpligen kan ske.

Styrelsen äger handla å kassans vägnar i förhållande till tredje man samt

företräda kassan inför domstolar och andra myndigheter. Samma behörighet

tillkommer firmatecknare. Inskränkning i befogenhet som nu sagts är,

i den mån ej annat följer av vad i denna lag stadgas, utan verkan mot tredje

man, med mindre han ägt eller bort äga kännedom örn inskränkningen. Bestämmelse,

innefattande sådan inskränkning, må ej registreras.

Har styrelsen bestämt, att rätten till firmateckning må av firmatecknare

utövas allenast i förening med annan, skall det lända till efterrättelse.

74 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för allmän sjukkassa, bör undertecknas

med kassans firma. Vid firmateckning skola de som teckna firman även

underskriva sina namn. Har handlingen ej undertecknats med kassans

firma och framgår ej av dess innehåll, att den utfärdats å kassans vägnar,

svara de, som underskrivit handlingen, för vad genom denna må hava slutits,

en för alla och alla för en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet

skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna vid handlingens

tillkomst framgick, att den utfärdades för kassan, samt den till vilken

handlingen ställts av kassan erhåller behörigen undertecknat godkännande

av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts

eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

75 §.

Angående behörighet att för allmän sjukkassas räkning mottaga delgivning

i rättegång är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende

gäller äga motsvarande tillämpning, då annat meddelande skall delgivas

kassan.

Vill styrelsen väcka talan mot kassan, skall styrelsen utlysa ombudsmöte

för val av ställföreträdare att föra kassans talan i tvisten. Stämning skall

anses delgiven, då den blivit föredragen å mötet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

25

76 §.

Styrelsen och firmatecknare i allmän sjukkassa skola i sin förvaltning av

kassans angelägenheter ställa sig till efterrättelse denna lag och andra för

kassans verksamhet gällande författningar samt kassans stadgar, så ock de

föreskrifter, som av ombudsmöte eller, såvitt rör firmatecknare, av styrelsen

meddelas, där de ej finnas strida mot denna lag eller annan författning.

77 §.

Vad i denna lag finnes stadgat angående styrelseledamot skall i tillämpliga

delar gälla beträffande suppleant.

Har suppleant företrätt allmän sjukkassa, är den omständigheten, att

förutsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades, utan verkan

mot tredje man, där han ej insåg eller bort inse nämnda förhållande.

Räkenskaper, fonder och revision.

78 §.

I avseende å förandet av allmän sjukkassas räkenskaper må särskilda

förskrifter meddelas av tillsynsmyndigheten att gälla utöver dem, som kassan

jämlikt bokföringslagen har att iakttaga. Lokalsjukkassa har härjämte

att i fråga örn bokföring och kassarörelse följa de anvisningar, som lämnas

av centralsjukkassan.

Räkenskapsavslutning skall ske för kalenderår samt vara verkställd inom

lokalsjukkassa före utgången av nästföljande februari månad och inom

centralsjukkassa före utgången av nästföljande april månad.

Särskilda räkenskaper skola hållas för den obligatoriska försäkringen och

för den frivilliga försäkringen.

79 §.

Då bokslut är uppgjort för centralsjukkassa, skall till särskilda fonder

avsättas

a) vad av kassans inkomster från den obligatoriska försäkringen ej åtgått

för löpande utgifter under det år bokslutet avser (fonden för den obligatoriska

försäkringen );

b) vad av inkomsterna från den frivilliga försäkringen ej åtgått för löpande

utgifter under nämnda tid (fonden för den frivilliga försäkringen).

Vardera fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast i den

mån beträffande vederbörande försäkring inkomsterna ej förslå till täckande

av löpande utgifter.

Tillgångar motsvarande ifrågavarande fonder skola redovisas

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer;

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, postverket, svenskt bankaktiebolag,

svensk sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit

Konungens tillstånd;

5) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning

uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet

eller uti jordbruksfastighet å landet, allt inom sextio procent

av senast fastställda taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet

icke må inräknas värdet av växande skog, dock att i varje fall

åbyggnad å egendom skall, för att inteckning i egendomen må godkännas,

vara brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning

försett brandförsäkringsbolag inom riket;

6) med tillsynsmyndighetens medgivande i fastighet, avsedd för kassans

verksamhet; och skall i fråga örn brandförsäkring av åbyggnad gälla vad

vid 5) stadgas.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits må centralsjukkassa med tillsynsmyndighetens

medgivande såsom tillgång i fonderna redovisa lån till lokalsjukkassa,

så ock värdet av inventarier, som anskaffats för centralsjukkassans

verksamhet, under förutsättning dock att nedskrivning av sagda värde

sker med minst en tiondel varje år.

80 §.

Då bokslut är uppgjort för lokalsjukkassa, skall vad av kassans inkomster

ej åtgått för löpande utgifter under det år bokslutet avser avsättas till fond.

Beträffande denna fond skall vad i 79 § andra och tredje styckena stadgas

äga motsvarande tillämpning.

81 §.

Styrelsens förvaltning och den allmänna sjukkassans räkenskaper skola

granskas av revisorer.

Årligen skola utses inom centralsjukkassa tre och inom lokalsjukkassa

två revisorer samt lika många suppleanter för dem. Inom centralsjukkassa

utses en revisor och en suppleant av tillsynsmyndigheten samt övriga revisorer

och suppleanter av ombudsmöte. Inom lokalsjukkassa utses en revisor

och en suppleant av styrelsen för centralsjukkassan samt den andre revisorn

och suppleanten av ombudsmöte i lokalsjukkassan.

Revisors uppdrag utgår ej före det ordinarie ombudsmöte, vid vilket revisorernas

berättelse framlägges. Revisor må skiljas från uppdraget genom

beslut av den som utsett honom.

Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska

förhållanden, som med hänsyn till kassans verksamhet erfordras

för uppdraget. Till revisor må ej utses den som är i kassans eller styrelseledamots

tjänst, ej heller nära anhörig till styrelseledamot.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

82 §.

Revisor äger när som helst inventera kassans medel och övriga tillgångar

samt granska dess böcker, räkenskaper och andra handlingar. Styrelsen eller

verkställande tjänsteman, varom i 84 § sägs, må ej vägra att lämna av revisor

begärd upplysning angående förvaltningen.

Revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,

som tillsynsmyndigheten meddelar, så ock de särskilda föreskrifter, som

meddelas av ombudsmöte och ej innefatta inskränkning i revisorernas i lag

stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller författning eller mot

kassans stadgar.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår över granskningen avgiva en av

dem underskriven berättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två

veckor före det ordinarie ombudsmötet.

Talan mot styrelse och revisorer.

83 §.

Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid revisorernas berättelse

omfattar ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades å ombudsmöte,

skall anses, som om ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad.

Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen,

som grundas på att styrelseledamot begått brottslig handling, kunna mot

honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även nämnda

handling.

Talan för allmän sjukkassa örn skadestånd mot revisor på grund av hans

uppdrag må ej anställas, sedan två år förflutit från det revisorernas berättelse

framlades å ombudsmöte, såvida icke talan grundas på att revisor begått

brottslig handling.

Befattningshavare hos allmän sjukkassa.

84 §.

Hos allmän sjukkassa skall, därest tillsynsmyndigheten ej annat medgiver,

vara anställd en verkställande tjänsteman, vilken i enlighet med de anvisningar,

som lämnas av kassans styrelse, har att leda arbetet inom kassan.

Verkställande tjänsteman, som ej är styrelseledamot, äger närvara vid styrelsens

sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Verkställande tjänsteman tillsättes och entledigas i centralsjukkassa av

tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa av centralsjukkassans styrelse.

Innan verkställande tjänsteman hos allmän sjukkassa tillsältes eller entledigas,

skall yttrande inhämtas från kassans styrelse.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Verkställande tjänstemans avlönings- och pensionsförmåner skola på förslag

av kassans styrelse bestämmas av tillsynsmyndigheten.

85 §.

Annan befattningshavare hos allmän sjukkassa än verkställande tjänsteman

tillsättes och entledigas av kassans styrelse. Förtroendeläkare, som i

90 § sägs, skall dock efter centralsjukkassas hörande tillsättas och entledigas

av medicinalstyrelsen. Kassan är beträffande avlönings- och andra anställningsvillkor

för sådan läkare pliktig ställa sig till efterrättelse de anvisningar,

som på förslag av medicinalstyrelsen meddelas av tillsynsmyndigheten.

Förhållandet mellan centralsjukkassa och därtill ansluten lokalsjukkassa.

86 §.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet av ersättning enligt den obligatoriska

sjukvårdsförsäkringen. Av utgifterna härför äger kassan att från

vederbörande centralsjukkassa återfå tre fjärdedelar eller, i fråga om sjukvårdsersättning

till barn, som i 7 § andra stycket avses, hela beloppet.

Med avseende å sjukhjälp enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen

ansvarar lokalsjukkassa för de nittio första sjukhjälpsdagarna vid

varje sammanhängande sjuklighetstillstånd samt centralsjukkassa för tiden

därefter.

87 §.

Lokalsjukkassa har att på begäran av den centralsjukkassa, vartill den

är ansluten, utöva nödig sjukkontroll och att för centralsjukkassans räkning

utbetala sjukhjälp.

I fråga örn den frivilliga försäkringen har lokalsjukkassa därutöver att

enligt centralsjukkassans bestämmande för dess räkning meddela sådan försäkring

samt att handhava uppbörden av avgifterna för densamma.

88 §.

Centralsjukkassa är pliktig att enligt de närmare bestämmelser, som utfärdas

av tillsynsmyndigheten, utan ersättning biträda ansluten lokalsjukkassa

vid dennas bokförings- och statistikarbete samt jämväl i övrigt bistå

lokalsjukkassan i dennas arbete.

Utan särskilt bemyndigande äger centralsjukkassa granska ansluten lokalsjukkassas

räkenskaper och övriga handlingar samt inventera dess medel

och värdehandlingar. Sådan granskning och inventering skall verkställas

minst en gång årligen.

Representant för centralsjukkassa äger närvara vid ombudsmöten och styrelsesammanträden

i ansluten lokalsjukkassa.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

29

Sjukkontroll.

89 §.

Allmän sjukkassa skall genom anordnande av sjukkontroll tillse att missbruk

av försäkringen hindras. Lokalsjukkassa har därvid att iakttaga de

föreskrifter, som lämnas av centralsjukkassan.

Tillsynsmyndigheten äger utfärda erforderliga föreskrifter angående sjukkontrollens

anordnande.

90 §.

Hos centralsjukkassa skola förtroendeläkare till erforderligt antal vara

anställda.

Förtroendeläkare skall biträda vid sjukkontrollen inom centralsjukkassans

verksamhetsområde samt även i övrigt tillhandagå kassan i frågor, som

kräva medicinsk sakkunskap. Han skall även söka främja samarbetet mellan

allmän sjukkassa och inom dess område verksamma läkare.

Registrering och tillsyn.

91 §.

I denna lag föreskriven registrering av och tillsyn å allmänna sjukkassor

handhaves av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet.

Hos tillsynsmyndigheten skall föras register över allmänna sjukkassor

(sjukkasseregister) för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag

skola anmälas för registrering eller vilkas intagande i registret eljest är eller

varder föreskrivet.

92 §.

Anmälan till sjukkasseregistret skall göras skriftligen. Vid anmälan om

beslut angående antagande av stadgar eller ändring av stadgarna skola fogas,

där anmälningen avser antagande av stadgar, två exemplar av stadgarna

jämte avskrift av protokoll vid ombudsmöte, utvisande att stadgarna

blivit antagna, samt, där anmälningen avser ändring av stadgarna, i två

exemplar avskrift av protokoll, som förts i ärendet. Nu nämnda handlingar

skola vara till riktigheten styrkta av notarius publicus eller med styrelseledamöternas

egenhändiga bevittnade namnteckningar.

Har ej, då registrering av allmän sjukkassa sökes, varje styrelseledamot

och styrelsesuppleant så ock i övrigt envar, som ensam eller i förening med

annan är bemyndigad att teckna kassans firma, å ansökningen egenhändigt

skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid ansökningen fogas en

särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit styrkt av vittnen.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då anmälan sker att styrelseledamot

eller suppleant blivit utsedd eller att eljest någon, ensam eller

i förening med annan, blivit berättigad att teckna firman.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

93 §.

Vid registrering av allmän sjukkassa skall tillsynsmyndigheten låta i registret

införa

1) dagen för stadgarnas antagande;

2) kassans firma;

3) den ort, där styrelsen har sitt säte;

4) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon, ensam

eller i förening med annan, är berättigad att teckna kassans firma, dennes

fullständiga namn och hemvist;

5) av vilka och huru kassans firma skall tecknas, där den ej tecknas allenast

av styrelsen.

Det ena av de till tillsynsmyndigheten ingivna exemplaren av stadgarna

skall förses med bevis om antagandet till allmän sjukkassa och registreringen

samt återställas till sökanden.

94 §.

Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning skett i registret, skall,

där registrering beviljas, vad sålunda anmälts anmärkas i registret. Samma

lag gäller, där åt administratörer på sätt i 99 § sägs uppdragits att handhava

allmän sjukkassas angelägenheter eller sådant uppdrag upphört.

Registreras ändring i allmän sjukkassas stadgar, skall ena exemplaret av

det protokoll, som innehåller beslutet om ändringen, återställas till sökanden,

försett med bevis örn registreringen.

95 §.

Anmälningsskrifter med därvid fogade handlingar skola, särskilt för varje

allmän sjukkassa, förvaras såsom bilagor till registret.

96 §.

Mot den som inhämtat kännedom örn vad registret beträffande visst förhållande

innehåller å den tid, varom fråga är, kan ändring i samma förhållande

ej åberopas med laga verkan, med mindre han visas hava ägt vetskap

örn ändringen.

97 §.

Det åligger allmän sjukkassas styrelse att varje år före utgången av juli

månad till tillsynsmyndigheten ingiva styrkt avskrift av styrelsens och revisorernas

berättelser angående föregående räkenskapsår samt av protokoll,

upptagande de beslut, som ombudsmötet fattat i anledning av nämnda berättelser.

Centralsjukkassas styrelse har att inom tid som i första stycket sägs till

tillsynsmyndigheten ingiva i enlighet med fastställt formulär upprättad sta
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 31

tistisk redogörelse rörande den verksamhet, som under året drivits av kassan

och envar av de till denna anslutna lokalsjukkassorna. Redogörelsen

skall vara underskriven av styrelsens ordförande och kassans verkställande

tjänsteman.

Finner tillsynsmyndigheten nödigt att av allmän sjukkassa infordra ytterligare

upplysningar, skola sådana ofördröjligen lämnas av kassans styrelse.

Allmän sjukkassas styrelse är pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten

eller dess ombud tillfälle att inventera kassans medel samt att

granska kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar så ock att lämna

dem tillträde till ombudsmöte.

98 §.

Tillsynsmyndigheten skall tillse, att allmän sjukkassas verksamhet står i

överensstämmelse med denna lag och andra rörande verksamheten utfärdade

författningar och föreskrifter. Tillsynsmyndigheten har vidare att övervaka

verksamhetens ekonomiska utveckling och därvid, om så finnes erforderligt,

försäkringstekniskt utreda kassans ställning. Jämväl i övrigt skall

tillsynsmyndigheten vaka över verksamheten samt tillhandagå kassan med

råd och upplysningar.

Tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassornas verksamhet erforderliga

formulär; och kassa är pliktig att i föreskriven ordning begagna formulären.

99 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att anledning till anmärkning förekommer

mot allmän sjukkassas verksamhet, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan

anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av verksamheten

som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss

skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits.

Underlåter kassan att ställa sig sålunda meddelad anvisning till efterrättelse,

må tillsynsmyndigheten uppdraga åt två eller flera personer att i

egenskap av administratörer handhava kassans angelägenheter under viss

tid, dock längst intill dess, efter nyval av ombud som i 61 § avses, ombudsmöte

utsett styrelseledamöter och dessa trätt i tjänst. Administratörer hava

att i denna egenskap fullgöra de på ombudsmöte och styrelse enligt denna

lag ankommande åliggandena, dock ej sådana som i 64 § avses, och skall

i tillämpliga delar beträffande dem gälla vad i denna lag stadgas angående

ombudsmöte samt styrelse eller styrelseledamöter. Det åligger administratörer

att ställa sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser angående uppdragets

fullgörande, som må utfärdas av tillsynsmyndigheten.

Uppdrag att vara administratör må när som helst återkallas av tillsynsmyndigheten.

Arvode till administratör skall utgivas av kassan efter de

grunder, som fastställas av tillsynsmyndigheten.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

100 §.

Närmare föreskrifter om tillsynsmyndighetens organisation samt örn sjukkasseregistrets

förande och tillsynsmyndighetens verksamhet i övrigt meddelas

av Konungen.

Besvär m. m.

101 §.

Över allmän sjukkassas beslut i ärende angående försäkring enligt denna

lag må klagan föras hos tillsynsmyndigheten genom besvär, vilka skola inlämnas

till kassan eller dit insändas med posten. Besvären skola hava kommit

kassan tillhanda senast inom en månad efter det klaganden erhållit

kännedom örn beslutet. Kassan har att inom två veckor därefter med eget

yttrande översända besvären till tillsynsmyndigheten. Den omständigheten,

att besvären av klaganden ingivits eller insänts direkt till tillsynsmyndigheten,

utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de

inkommit till tillsynsmyndigheten före utgången av den stadgade besvärstiden.

I sådant fall skall tillsynsmyndigheten omedelbart överlämna besvären

till kassan för behandling som ovan sagts.

Tillsynsmyndigheten äger, ändå att klagan icke forts, till prövning upptaga

ärende som i första stycket avses.

102 §.

Uppstår tvist mellan allmänna sjukkassor angående tolkning eller tillämpning

av denna lag, skall tvisten på yrkande av någon av kassorna avgöras

av tillsynsmyndigheten.

103 §.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i fråga, varom i 101 och 102 §§ förmäles,

må talan fullföljas allenast såframt tillsynsmyndigheten lämnat tillstånd

därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där någon av dem som inom tillsynsmyndigheten

deltagit i behandlingen av ärendet uttalat avvikande mening,

så ock där tillsynsmyndigheten finner utgången av ärendet vara av synnerlig

betydelse för part. Klagan föres hos Konungen genom besvär, vilka skola

inlämnas eller insändas med posten till socialdepartementet. Besvären skola

hava inkommit till departementet senast inom en manad efter det klaganden

erhållit del av tillsynsmyndighetens beslut.

Utan hinder av anförda besvär skall tillsynsmyndighetens beslut i fråga,

som i 101 och 102 §§ avses, gå i verkställighet, där ej tillsynsmyndigheten

annorlunda förordnar.

Fråga, som i 101 och 102 §§ åsyftas, må ej prövas i annan ordning än

bär ovan sagts.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

33

Särskilda bestämmelser.

104 §.

Minskas allmän sjukkassas verksamhetsområde, skall till den kassa, vartill

medlemmar på grund härav överföras, av den förra kassans fondmedel

utbetalas behörig andel, beräknad efter grunder som fastställas av tillsynsmyndigheten.

Allmän sjukkassa skall, därest Konungen så förordnar, helt eller delvis

överlåta sin rörelse och sina tillgångar å annat försäkringsorgan. överlåtes

rörelsen helt, skall kassan gå i likvidation. I annan ordning må beslut om

överlåtelse av kassas rörelse eller dess trädande i likvidation ej fattas.

I fråga om allmän sjukkassas likvidation och upplösning skall i övrigt

i tillämpliga delar gälla vad i sådant avseende finnes föreskrivet i lagen om

understödsföreningar, därvid dock skall iakttagas att i nämnda lag beträffande

likvidator förekommande hänvisning till stadgande angående styrelse

eller styrelseledamot skall avse bestämmelse härom i denna lag.

105 §.

Fordran å sjukhjälp, som innestår hos allmän sjukkassa, må ej för gäld

tagas i mät.

Ej heller må rätt till sjukhjälp överlåtas, innan den försäkrade är berättigad

att lyfta sjukhjälpen.

106 §.

Har försäkrad genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att

fullgöra stadgad anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat, att sjukhjälp

till honom eller hans familjemedlem obehörigen utgått eller utgått

med för högt belopp, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt

belopp uppburit sjukhjälp, och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning

ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt fall anledning

är att helt eller delvis eftergiva sådan återbetalningsskyldighet.

I fall, som i denna paragraf avses, må i avräkning å vad för mycket utgått

innehållas skäligt belopp av försäkrad tillkommande sjukhjälp, som

därefter förfaller. Har försäkrad, till vilken sjukhjälp felaktigt utbetalats,

övergått till annan sjukkassa, må sådan avräkning ske även å den sjukhjälp,

vartill han ina vara berättigad från nämnda kassa.

107 §.

Allmän sjukkassa äger ej av den som framkallat sjukdom hos annan

eller eljest i anledning av sjukdomen är pliktig att gälda skadestånd till

försäkrad återkräva sina utgifter för utgiven sjukhjälp.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Är någon på grund av vållande eller eljest pliktig att till försäkrad gälda

skadestånd i anledning av sjukdomsfall, skall från skadeståndet avräknas

vad den försäkrade på grund av den obligatoriska försäkringen uppburit

eller ägt uppbära från allmän sjukkassa.

108 §.

Styrelseledamot, verkställande tjänsteman eller revisor i allmän sjukkassa,

som vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat

kassan skada, är pliktig att till kassan utgiva ersättning för skadan.

Äro flera ersättningsskyldiga, skola de svara för ersättningen en för alla och

alla för en. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter vad

som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes

ligga envar av dem till last, samt till omständigheterna i övrigt.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där styrelseledamot eller

annan, som i första stycket avses, genom att överträda denna lag eller föreskrift,

som meddelats med stöd av densamma, eller kassans stadgar uppsåtligen

eller av vårdslöshet tillskyndat tredje man skada.

109 §.

Styrelseledamot, revisor och befattningshavare hos allmän sjukkassa må

ej till obehörig yppa något om enskilds personliga förhållanden, varom

han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap, eller utlämna handling, till

vilken han i sådan egenskap erhållit tillgång.

Den som bryter mot vad i första stycket är stadgat straffes med dagsböter.

Böterna tillfalla kronan.

110 §.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt om tillämpning

av denna lag å andra dess medborgare som vistas här i riket än

dem å vilka lagen eljest är tillämplig.

Om lagens ikraftträdande m. m.

lil §■

Denna lag skall, i den mån ej nedan annorlunda stadgas, träda i kraft

den 1 juli 1950, vid vilken tidpunkt förordningen den 26 juni 1931 (nr 280)

om erkända sjukkassor upphör att gälla.

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till stadgande, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

Har för understödsförening registrerats firma, som icke överensstämmer

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

med vad i 55 § sista stycket stadgas, åligger det tillsynsmyndigheten att,

därest ej före den 1 januari 1951 för registrering anmälts beslut om ändring

av firman till överensstämmelse med nämnda stadgande, anmana föreningen

att inom sex månader för registrering anmäla beslut om sådan änd

ring. Efterkommes ej anmaningen, skall tillsynsmyndigheten föreslå änd

ring av föreningens firma och, sedan föreningen erhållit tillfälle att yttre

sig över förslaget, besluta i ärendet. Om beslutad ändring skall tillsynsmyndigheten

ofördröjligen underrätta föreningen. Över beslutet må besvär anföras

i den ordning, som i 79 § lagen örn understödsföreningar sägs. Sedan

beslutet vunnit laga kraft, skall i understödsföreningsregistret införas anteckning

om ändringen samt bevis om firmans nya lydelse tillställas föreningen.

Antagande av allmänna sjukkassor m. m.

112 §.

Till allmän sjukkassa skall i första hand antagas erkänd sjukkassa, som

är verksam inom det för den allmänna sjukkassan avsedda verksamhetsområdet.

Landsting ävensom stad, som ej deltager i landsting, svarar för att allmän

centralsjukkassa finnes för landstingsområdet eller staden. Ansvar för

att allmän lokalsjukkassa finnes för lokalsjukkasseområde åvilar den eller

de inom lokalsjukkasseområdet belägna kommunerna.

113 §.

Ansökan om antagande till allmän sjukkassa skall göras av styrelsen för

den förening, som önskar bliva antagen till allmän sjukkassa. Ansökan

skall vara tillsynsmyndigheten tillhanda före den 1 januari 1949, då fråga

är örn antagande till centralsjukkassa, samt före den 1 juli 1949, såvitt angår

antagande till lokalsjukkassa. Tillsynsmyndigheten må dock med hänsyn

till särskilda omständigheter medgiva, att ansökningen ingives senare. Vid

ansökningen skola fogas de uppgifter tillsynsmyndigheten bestämmer.

Innan förening antages till allmän sjukkassa, skall den liava antagit stadgar,

avfattade på sätt i 56 § sägs, varjämte i fråga örn lokalsjukkassa

tillsynsmyndigheten skall inhämta yttrande i ärendet från styrelsen för den

centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan skall vara ansluten.

Beslut, som på grund av vad i första och andra styckena sägs eller eljest

erfordras för erkänd sjukkassas antagande till allmän sjukkassa eller för

överlåtelse varom nedan i 114 § förmäles, skall, ulan hinder av att för den

erkända sjukkassan gälla bestämmelser av annat innehåll, vara giltigt,

därest det å föreningssammanträde biträtts av de flesta röstande samt god
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

kännes av tillsynsmyndigheten. Sådant beslut må ej sedermera utan tillsynsmyndighetens

medgivande upphävas eller ändras. Ansökan om antagande

till allmän sjukkassa, som gjorts med stöd av beslutet, är för den

erkända sjukkassan bindande.

114 §.

Söker mer än en förening bliva antagen till centralsjukkassa eller lokalsjukkassa

för samma område, skall tillsynsmyndigheten, där så finnes lämpligt,

söka få till stånd överlåtelse enligt 66 § lagen om understödsföreningar

på en av föreningarna av den eller de andras rörelse eller på en för ändamålet

bildad förening av samtliga de sökandes rörelse. Kan överlåtelse som

nu sagts ej åvägabringas eller finnes sådan lämpligen ej böra ifrågakomma,

har tillsynsmyndigheten att pröva, vilken förening som ma anses lämpligast,

därvid, med beaktande jämväl av vad i 112 § första stycket sägs, hänsyn

särskilt bör tagas till föreningarnas medlemsanslutning inom verksamhetsområdet.

115 §.

Antages erkänd sjukkassa till allmän sjukkassa och skola medlemmar i

kassan enligt denna lag vara försäkrade i annan allmän sjukkassa eller sker

utsträckning av den tid, under vilken i fråga örn medlemmar i kassan annan

allmän sjukkassa skall ansvara för utgivandet av sjukpenning, är den

förra kassan pliktig att, i den omfattning och den ordning tillsynsmyndigheten

bestämmer, till den senare kassan överföra medel, som vid tidpunkten

för antagandet funnos avsatta för sjukhjälpsverksamhetens bedrivande.

Antages ej erkänd sjukkassa till allmän sjukkassa och har dess rörelse

ej överlåtits på sätt i 114 § sägs, skall kassan utan särskilt beslut den 1

juli 1950 träda i likvidation. Sådan kassa är, utan binder av vad därutmnan

må vara föreskrivet i kassans stadgar, pliktig att, enligt de föreskrifter

tillsynsmyndigheten meddelar, till den eller de allmänna sjukkassor, till

vilka medlemmarna skola höra, överföra de medel som vid utgången av

juni 1950 funnos avsatta till sjukhjälpsfond.

lie §.

För lokalsjukkassa samt centralsjukkassa, vars verksamhetsområde utgöres

enbart av stad, skola före den 1 mars 19o0 utses ombud föi 1950 och

1951 års ombudsmöten. Lokalsjukkassa skall före den 1 maj 1950 för

samma tid utse ombud i den centralsjukkassa, till vilken den är ansluten.

Vid val av ombud, som nu sagts, skall i stället för vad i 61 § tredje stycket

stadgas om medlem i kassan eller familjemedlem gälla, att ombudet skall

vara mantalsskrivet inom kassans verksamhetsområde.

Möte med ombud, som i första stycket avses, skall hållas i lokalsjukkassa

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

37

före den 1 maj 1950 och i centralsjukkassa före den 1 juni 1950. Å sådant

möte skola utses de styrelseledamöter, revisorer och suppleanter för dem,

vilka enligt denna lag skola väljas å ombudsmöte.

De som hava att utse övriga styrelseledamöter och revisorer jämte suppleanter

i allmänna sjukkassor skola göra detta, vad beträffar centralsjukkassa

före den 1 maj 1950 och såvitt angår lokalsjukkassa före den 1 juni

1950. Därvid skall beträffande styrelseledamot och suppleant för sådan i

stället för vad i 71 § sägs om medlem i kassan eller familjemedlem gälla,

att ledamoten eller suppleanten är mantalsskriven inom kassans verksamhetsområde.

Uppgift å de sålunda utsedda skall senast nämnda dagar tillställas

tillsynsmyndigheten och vederbörande kassa.

117 §.

Styrelse, som i 116 § avses, skall icke träda i tjänstgöring förrän den 1

juli 1950; dock tillkommer det dessförinnan sådan styrelse i centralsjukkassa

att enligt vad i 116 § tredje stycket stadgas utse de styrelseledamöter, revisorer

och suppleanter för dem i anslutna lokalsjukkassor, vilka enligt denna lag skola

utses av centralsjukkassans styrelse. I övrigt äger intill nämnda tidpunkt

den enligt äldre bestämmelser utsedda styrelsen för förening, som antagits

till allmän sjukkassa, vidtaga sådana åtgärder som erfordras i anledning av

denna lags ikraftträdande.

Övergångsbestämmelser för medlemmar i erkända sjukkassor.

118 §.

I samband med ikraftträdandet av denna lag skall envar, som vid utgången

av 1949 var medlem i erkänd sjukkassa och som är försäkringspliktig

enligt lagen eller för vilken försäkringsplikt förelegat örn han fyllt

sexton år, överföras såsom medlem till den allmänna sjukkassa han skall

tillhöra. Beträffande medlem, som sist sagts, skall ej gälla vad i lagen stadgas

angående familjemedlem.

Sådan gift kvinna, som i 6 § första stycket avses och som vid utgången

av 1949 var medlem i erkänd sjukkassa, skall vid lagens ikraftträdande

överföras till vederbörande allmänna sjukkassa såsom familjemedlem.

119 §.

Vid tillämpningen av vad i 6 § andra stycket a) stadgas skall beträffande

medlem i erkänd sjukkassa, som vid utgången av juni 1950 vårdas å sjukvårdsanstalt,

medräknas den tid sjukhusvården pågått före lagens ikraftträdande.

Den som vid utgången av juni 1950 var medlem i erkänd sjukkassa

skall i intet fall på grund av nämnda stadgande vara undantagen

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

från försäkringsplikt förrän rätten till sjukhjälp enligt de för den erkända

sjukkassan gällande bestämmelserna upphört.

120 §.

Är någon vid utgången av juni 1950 berättigad att uppbära sjukpenning

från erkänd sjukkassa, skall följande gälla:

a) Vid beräkning av sjukhjälpstiden skall medräknas tid före den 1 juli

1950, för vilken erkänd sjukkassa utgivit eller haft att utgiva sjukpenning

på grund av samma sjuklighetstillstånd eller tidigare sådant tillstånd,

varmed den ifrågavarande sjukdomen sammanhänger.

b) Den som enligt 9 § icke må vara sjukpenningförsäkrad äger likväl

uppbära sjukpenning enligt de vid utgången av juni 1950 å honom tillämpliga

föreskrifterna.

c) Beträffande den som enligt 9 § skall vara sjukpenningförsäkrad skola

för det sammanhängande sjuklighetstillstånd varom fråga är gälla de vid

utgången av juni 1950 å den försäkrade tillämpliga bestämmelserna örn rätt

till sjukpenning, i den mån han därigenom blir berättigad till sjukpenning

för längre tid än eljest eller till sjukpenning för viss tid med högre belopp

än som eljest skolat tillkomma honom såsom sjukpenning jämte make- och

barntillägg för den tiden.

Vad ovan under a)—c) sägs skall ock gälla, där den som vid utgången av

juni 1950 var medlem i erkänd sjukkassa och då ej ägde uppbära sjukpenning

därefter drabbas av sjukdom, som äger medicinskt samband med sjukdom,

för vilken rätt till sjukpenning från erkänd sjukkassa förelegat, dock

ej för fall att den försäkrade, frånsett arbetsoförmåga på grund av kortvarig

och medicinskt sett fristående sjukdom, under mer än två år före

sista insjuknandet varit fullt arbetsför.

Tillsynsmyndigheten äger meddela särskilda föreskrifter örn beloppet av

de avgifter som den försäkrade har att erlägga, i fall där enligt vad ovan

sägs äldre bestämmelser om sjukhjälp skola tillämpas.

121 §.

Sådan medlem i allmän sjukkassa, som vid utgången av juni 1950 var

medlem i erkänd sjukkassa, må utan hinder av att han ej uppfyller de

i 47 § andra stycket stadgade villkoren erhålla frivillig försäkring, såframt

han före den 1 oktober 1950 gör framställning därom.

Där på grund av före den 1 juli 1950 gjord ansökan frivillig försäkring

beviljas någon, som den 1 april 1950 i erkänd sjukkassa hade försäkring för

mer omfattande sjukhjälp än som tillkommer honom enligt den obligatoriska

försäkringen, skall väntetid icke tillämpas; dock skall i fall som

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

39

nu sagts vad i 50 § första stycket andra och tredje punkterna stadgas äga

motsvarande tillämpning.

Därest i allmän sjukkassa storleken av avgifterna för den frivilliga försäkringen

gjorts beroende av medlemmens ålder vid inträdet i den frivilliga

försäkringen, skall beträffande medlem som överförts från erkänd sjukkassa

hänsyn tagas till hans ålder vid inträdet i erkänd sjukkassa eller, om

han omedelbart före inträdet i sådan kassa tillhört annan statsunderstödd

sjukkassa, vid inträdet i kassa av sistnämnda slag.

Övergångsbestämmelser för andra än medlemmar i erkända sjukkassor.

122 §.

Det åligger envar, som före den 1 juli 1949 fyllt femton år och jämlikt

denna lag skall vara försäkringspliktig, att, därest han ej vid utgången av

1949 är medlem i erkänd sjukkassa, före den 1 februari 1950 anmäla sig

till inträde i vederbörande allmänna lokalsjukkassa eller, där sådan ej finnes,

i vederbörande allmänna centralsjukkassa. Göres anmälan som nu sagts

och finnes försäkringsplikt föreligga, skall den försäkringspliktige inskrivas

såsom medlem i kassan från och med den 1 juli 1950.

Underlåter någon att företaga anmälan som i första stycket avses, skall

han ändock inskrivas såsom medlem i kassan från och med den 1 juli

1950; och skall han i sådant fall vara skyldig att, därest ej giltigt skäl för

underlåtenheten förelegat, erlägga dubbla avgifter för juli, augusti och september

1950.

123 §.

Vårdas annan än medlem i erkänd sjukkassa vid utgången av juni 1950

å sjukvårdsanstalt, skall vid tillämpningen av 6 § andra stycket a) medräknas

den tid sjukhusvården pågått före lagens ikraftträdande.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall, som

i 6 § andra stycket c) avses.

124 §.

Där den, som den 1 juli 1950 blir försäkrad i allmän sjukkassa men som

icke omedelbart dessförinnan var medlem i erkänd sjukkassa, vid utgången

av juni 1950 lider av sjukdom som i 21 § avses, skall vid beräkning av

sjukhjälpstiden medräknas den tid, varunder sjuklighetstillståndet eller

tidigare sådant tillstånd med vilket den ifrågavarande sjukdomen sammanhänger,

varat före lagens ikraftträdande. Vid prövning, huruvida sjukdom

skall anses utgöra fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd, skall

vad i 27 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning, därvid vad

som sägs örn tid, för vilken sjukpenning utgivits, skall hava avseende å tid,

under vilken arbetsoförmåga på grund av sjukdom förelegat.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, om försäkrad som där avses

efter utgången av juni 1950 drabbas av sjukdom, som äger medicinskt samband

med dessförinnan inträffat sjukdomsfall, såvida den försäkrade inom

två år före insjuknandet vid något tillfälle varit arbetsoförmögen på grund

av det tidigare sjukdomsfallet.

T illämpningsf öreskrifter.

125 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för lagens tillämpning,

meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av tillsynsmyndigheten.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

41

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 april

1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson,

Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående lagstiftning

om allmän sjukförsäkring m. m. samt anför.

Inledning.

I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 december 1937 utsågs

den 3 januari 1938 en kommitté bestående av nio personer för verkställande

av utredning och avgivande av förslag rörande den svenska socialvården.

Denna kommitté, som antog benämningen socialvårdskommittén, har under

de gångna åren avgivit ett flertal betänkanden avseende skilda grenar av den

sociala hjälpverksamheten.

På hösten 1938 upptog socialvårdskommittén frågan örn en reform av sjuklcasseverksamheten

till behandling och verkställde därvid till en början —

i syfte att erhålla ett material som kunde utgöra underlag för bedömande av

den statsunderstödda sjukkasseverksamheten, särskilt dess utbredning och

utvecklingstendenser — en statistisk undersökning rörande nyanslutningen

till de erkända sjukkassorna under tiden den 1 januari 1936—30 juni 1938.

över denna undersökning avgav kommittén i september 1940 ett med nr II

betecknat betänkande (SOU 1940:31). Vidare företog kommittén en undersökning

beträffande de hjälpbehövande, som under viss tidsperiod erhållit

understöd av fattigvårdsstyrelse i hemmet eller i form av vård å länslasarett

eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning. Resultatet av denna undersökning

finnes redovisat i kommitténs betänkande nr III (SOU 1941: 29).

I april 1944 avlämnade socialvårdskommittén dels ett med nr VII beteck
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

nät betänkande (SOU 1944: 15) med förslag till lag om allmän sjukförsäkring

samt lag om införande av lagen örn allmän sjukförsäkring dels ock ett

betänkande nr VIII (SOU 1944: 16) innehållande kostnadsberäkningar till

nämnda lagförslag. Lagförslagen torde såsom bilaga (Bilaga B) fogas till

statsrådsprotokollet för denna dag. Vid avgivandet av dessa sistnämnda

båda betänkanden bestod kommittén av förre landshövdingen Bernh. Eriksson,

ordförande, byråchefen E. G. Bexelius, ledamoten av riksdagens andra

kammare, lasarettssysslomannen A. Hagård, t. f. generaldirektören K. J.

Höjer, ledamoten av riksdagens andra kammare, fru Olivia Nordgren,

stadsfullmäktiges i Malmö ordförande, direktören E. Olsson, ledamöterna

av riksdagens andra kammare J. M. Skoglund och O. A. Wallén samt

fattigvårdsdirektören i Stockholm O. R. Wangson. Vid behandlingen av förevarande

spörsmål biträddes kommittén därjämte av föl iande sakkunniga,

nämligen ordföranden i styrelsen för svenska siukkasseförbundet tjänstemannen

K. Ilj. Anderson, lasarettsläkaren i Västerås I. A. Behring, förste

byråinspektören i försäkringsinspektionen fil. doktor G. Brundin, direktören

i arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag G. Bergström, centralsjukkassedirektören

C. Brännberg, Mölndal, medicinalrådet J. T. Byttner,

byråchefen i riksförsäkringsanstalten C. H. J. von Schulzenheim, landsorganisationens

i Sverige kassör A. Strand, verkställande direktören i svenska

arbetsgivareföreningen C. F. Söderbäck, byråchefen i pensionsstyrelsen O. E.

Tegendal och byråchefen i riksförsäkringsanstalten D. O. Östrand. Såsom

den följande framställningen utvisar anmäldes på vissa punkter avvikande

meningar av kommittéledamöter eller sakkunniga.

över socialvårdskommitténs betänkanden nr VII och VIII avgåvos till följd

av remiss yttranden av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, försvarets sjukvårdsförvaltning,

samtliga landstings förvaltningsutskott utom Stockholms läns, Kalmar

läns södra, Göteborgs och Bohus läns, Örebro läns och Västernorrlands läns

landstings förvaltningsutskott, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

svenska sjukkasseförbundet, svenska arbetsgivareföreningen,

svenska lantarbetsgivareföreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund,

de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, de fria sjukkassornas förbund,

landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation, riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, FredrikaBremer-förbundet,

svenska kvinnoföreningars samarbetskommitté, folkpartiets

kvinnoförbund, högerns centrala kvinnoråd, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund och svenska landsbygdens kvinnoförbund.

Pensionsstyrelsen inhämtade yttranden från de erkända sjukkassorna och

fogade vid sitt utlåtande en sammanfattning av de yttranden, som avgivits

av 27 centralsjukkassor och ett 90-tal lokalsjukkassor. Medicinalstyrelsen

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

43

hörde Sveriges läkarförbund och svenska läkaresällskapet ävensom vissa

andra läkarorganisationer. Överståthållarämbetet inhämtade yttrande från

Stockholms stad, varjämte länsstyrelserna hörde ett flertal kommuner. De

på sådant sätt framkomna uttalandena redovisades i samband med remissyttrandena.

Förutom remissvaren inkommo i ärendet skrivelser från tandläkarinstitutets

lärarråd, vissa organisationer och sjukkassor m. fl.

Vid den förberedande granskning av socialvårdskommitténs förslag angående

lag om allmän sjukförsäkring, som därefter ägde rum inom socialdepartementet,

prövades, delvis i anslutning till önskemål som framförts i remissyttrandena,

olika förslag till jämkning av kommittéförslaget. Denna prövning

resulterade i en den 31 maj 1945 dagtecknad promemoria — i det följande

kallad sjukförscikringspromemorian — angående vissa ifrågasatta jämkningar

i kommitténs förslag. Rörande de kostnader som skulle bli följden av

dessa jämkningar, verkställde förste byråinspektören Brundin en särskild beräkning.

Över sjukförsäkringspromemorian med tillhörande kostnadsberäkning

avgåvos yttranden av flertalet av de myndigheter och sammanslutningar,

som tidigare yttrat sig i ärendet, samt därutöver av socialvårdskommittén,

1944 års uppbördsberedning, Stockholms läns landstings

förvaltningsutskott, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Skånes socialdemokratiska

kvinnodistrikt, svensk sjuksköterskeförening, Sveriges lantbrulcsförbund,

Skånes erkända sjukkassors centralförening och Gällivare sockens

erkända sjukkassa. Överståthållarämbetet fogade vid sitt utlåtande yttrande

av Stockholms stadskollegium ävensom av sjukhusdirektionen, sjukhusavgiftsdelegerade,

fattigvårdsdirektören, kammarkontoret och drätselnämnden

i Stockholm. Vissa förvaltningsutskott bifogade yttrande av vederbörande

förste provinsialläkare eller statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent.

Skrivelser i ärendet inkommo vidare från ett antal sjukkassor m. fl.

Ifrågavarande lagstiftningsärende har sedermera blivit föremål för ytterligare

behandling inom socialdepartementet. Därvid har — sedan fråga uppkommit

att ur den föreslagna sjukförsäkringen utbryta sjukhusvården —

landstingsdirektören Einar Restad såsom inom departementet tillkallad sakkunnig

upprättat en den 31 december 1945 dagtecknad promemoria angående

ifrågasatt övertagande från statens sida av patientavgifterna å allmän

sal vid sjukhus inom riket, över denna promemoria, i fortsättningen kallad

sjukhusvårdspromemorian, ha yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter

och sammanslutningar. Vidare lia apotekaren Gustaf Söderberg och

förste kanslisekreteraren Sven Sjöberg i egenskap av sakkunniga inom departementet

i en den 31 december 1945 upprättad promemoria angående tillhandahållande

av läkemedel kostnadsfritt eller lill nedsatt pris behandlat

frågan örn möjligheten att ur sjukförsäkringen utbryta även läkemedlen.

Jämväl över denna promemoria, som i det följande benämnes läkemedelspromemorian,

har ett flertal myndigheter och sammanslutningar yttrat sig.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Jag vill i det följande närmare redogöra för vad i detta lagstiftningsärende

förekommit och börjar därvid med den nuvarande statsunderstödda sjukförsäkringen.

Den nuvarande statsunderstödda sjukförsäkringen.

Lagstiftningen om erkända sjukkassor.

Den gällande statsunderstödda sjukförsäkringen i vårt land är helt byggd

på frivillighetens grund. Den meddelas av erkända sjukkassor — lokalsjukkassor

eller centralsjukkassor — med lokalt avgränsade verksamhetsområden.

Härjämte finnas erkända sjukkassor, vilkas verksamhetsområde är bestämt

genom anknytning till vissa företag eller yrken (fabriks- eller yrkessjukkassor).

Slutligen finnes en erkänd sjukkassa avsedd uteslutande för

dövstumma personer. Sjukkassorna äro till sin rättsliga natur understödsföreningar.

Inträde i erkänd sjukkassa må beviljas allenast den, som fyllt

15 men ej 50 år och bär god hälsa samt icke är behäftad med lyte, vilket

medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan

eller påkalla läkarvård i större utsträckning. Såsom understöd

från de erkända sjukkassorna lämnas dels sjukhjälp och dels moderskapshjälp.

Sjukhjälpen består av ersättning för utgifter till sjukvård (sjukvårdsersättning)

samt ett understöd i penningar för varje dag (sjukpenning).

Sjukvårdsersättning utgår med 2h av den sjukes utgifter för läkarvård, kostnaderna

för läkares — men ej för den sjukes -—- resa häri inräknade, dock

att utgifterna ej få överstiga 2/s av det belopp, som fastställts i en av Konungen

fastställd läkartaxa. Därest vård å sjukhus är erforderlig, utgår ersättning

för kostnaderna för sjukhusvård å allmän sal. Högsta sjukpenning

är i regel 6 kronor. Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid

varje sjukdomsfall, den dag sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid).

Sjukhjälpstiden må sammanlagt ej understiga två år för ett sammanhängande

sjuldighetstillstånd. Moderskapshjälp utgår med minst 110 kronor.

Till sjukförsäkringen utgå statsbidrag i olika former.

De närmare bestämmelserna angående erkända sjukkassor återfinnas i förordningen

den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor och lagen den

24 mars 1938 (nr 96) örn understödsföreningar. Bestämmelserna angående

statsbidrag finnas meddelade i kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282) angående

statsbidrag åt sjukkassor. I dessa författningar ha efter deras utfärdande

ändringar vidtagits vid olika tillfällen.

I kommitténs betänkande nr VII sid. 98—105 lämnas en utförlig redogörelse

för gällande bestämmelser på detta område.

Sjukförsäkringens omfattning.

Såsom redan inledningsvis framhållits har socialvårdskommittén verkställt

en statistisk undersökning rörande anslutningen till de erkända sjukkassorna.

Beträffande denna undersökning torde få hänvisas till kommitténs betän
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312. 45

tande nr II samt det sammandrag därav, som intagits i betänkandet nr VII

sid. 105—109.

Vid utgången av år 1941 hade de erkända sjukkassorna 1 643 388 medlemmar,

utgörande 32,2 % av befolkningen över 15 år. Motsvarande tal

voro vid slutet av år 1942 1 860 277 respektive 36,1. Vid utgången av år

1943 var medlemsantalet 2 147 381, motsvarande 41,6 % av befolkningen

över 15 år. Vid 1944 års slut uppgick medlemsantalet till i runt tal 2 350 000.

Medlemsantalet vid slutet av år 1945 har beräknats till 2 550 000 och vid

slutet av år 1946 till 2 725 000. Av nuvarande medlemsantal är det allenast

en ringa bråkdel som är enbart sjukvårdsförsäkrad.

De erkända sjukkassorna voro vid 1943 års slut till antalet 1 673. Av

kassorna voro 28 centralsjukkassor och 1 645 lokalsjukkassor.

Vid 1943 års utgång vörö 48,8 % av medlemmarna män och 51,2 % kvinnor.

Antalet sjukkassemedlemmar i procent av den vuxna befolkningen var

vid slutet av år 1943 störst i städerna eller 45,4 %. För landsbygden var

motsvarande siffra 38,8 %.

I fråga om åldersfördelningen vörö vid slutet av år 1943 21,6 % av medlemmarna

under 25 år, 29,1 % mellan 25 och 35 år, 25,2 % mellan 35 och 45

år, 11,9 % mellan 45 och 55 år samt 7,2 % mellan 55 och 65 år. över 65

år gamla voro 5,0 %. Minst 95 % av de försäkrade befunno sig alltså i arbetsför

ålder. Medelåldern vid slutet av år 1943 var 37,0 år. För männen var

medelåldern icke oväsentligt högre än för kvinnorna (38,4 respektive 35,7 år).

De under tiden 1 januari 1936—30 juni 1938 nytillträdande medlemmarna i

sjukkassorna fördelade sig ganska jämnt på de olika 5-årsgruppema mellan

15 och 40 år. Nyanslutningen var dock något större i de lägre åldrarna.

Av de under tiden 1 januari 1936—30 juni 1938 nyinträdande, som lämnat

inkomstuppgift vid inträdet, hade 85,7 % en årsinkomst understigande

2 500 kronor eller ingen inkomst. Endast något mera än V2 % av motsvarande

antal hade en årsinkomst överstigande 6 000 kronor. Anslutningen

var relativt sett mest otillfredsställande inom de lägsta inkomstgrupperna

och i synnerhet, inom dessa grupper, bland jordbruksbefolkningen. Av de

nyinträdande voro 7,2 % självständiga yrkesutövare, 62,8 % anställda och

30,0 % utan förvärvsarbete. Till den senare kategorien hörde huvudsakligen

hustrur samt hemmasöner och hemmadöttrar, studerande och liknande.

Vad särskilt anslutningen till sjukpenningförsäkringen beträffar var antalet

sjukpenningförsäkrade sjukkassemedlemmar vid 1941 års utgång 1 594 869.

Enligt 1940 års folkräkning utgjorde antalet yrkesverksamma personer i

det närmaste 3 miljoner. Denna siffra lärer till 1941 års utgång ha förskjutits

endast obetydligt. Antalet gifta kvinnor, som icke voro inkomsttagare,

vid 1941 års utgång kan enligt kommittén uppskattas lill minst

1 050 000. I förhållande till summan av nämnda antal inkomsttagare och

gifta kvinnor utgjorde antalet sjukpenningförsäkrade omkring 40 %. Vid

1943 års utgång var antalet sjukpenningförsäkrade medlemmar 2 081 642.

Enligt pensionsstyrelsens statistiska redogörelse för de erkända sjukkas
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

sorna under år 1943 voro av hela antalet sjukpenningförsäkrade medlemmar

i stadskassör 55,9 % och i landsbygdskassor 77,6 % tillförsäkrade en sjukpenning

av högst 2 kronor; endast 14,8 % i städerna och 6,0 % på landsbygden

voro tillförsäkrade en sjukpenning överstigande 3 kronor. I samtliga

sjukkassor voro 66,2 % av medlemmarna tillförsäkrade en sjukpenning av

högst 2 kronor samt 11,1 % en sjukpenning överstigande 3 kronor. Den genomsnittliga

sjukpenning, som under år 1943 av de erkända sjukkassorna

utbetalades per sjukdag, uppgick till 2: 09 kronor.

Vid utgången av år 1943 utgjorde de erkända sjukkassornas tillgångar

över skulder sammanlagt 90 177 253 kronor. Av beloppet belöpte 62 905 572

kronor å centralsjukkassorna och återstoden eller 27 271 681 kronor å lokalsjukkassorna.

Under år 1943 ökades de behållna tillgångarna med 10 818 119

kronor i centralsjukkassorna och 3 285 694 kronor i lokalsjukkassorna eller

tillhopa 14 103 813 kronor.

Kostnaderna för sjukförsäkringen.

Försäkringen i de erkända sjukkassorna finansieras i stort sett genom avgifter

från kassornas medlemmar och statsbidrag. Kommunala bidrag och

bidrag från arbetsgivare förekomma dock i ej obetydlig omfattning. Under

år 1943 uppburo sålunda erkända kassor i kommunbidrag sammanlagt

3 400 566 kronor. På vissa håll erhålla härjämte sjukkassemedlemmar förmåner

i form av nedsatta legosängsavgifter å sjukhus eller bidrag till konvalescenthemsvård.

De genomsnittliga årsavgifterna i den nuvarande sjukförsäkringen framgå

av följande tabell.

Äkta makar

tillhopa, då

Sjukpenning

hustrun har

kr. 1: 50 i

sjukpenning

1

kronor

kronor

kronor

Enbart sjukvårdsersättning....................

_

5:40

_

Sjukvårdsersättning och sjukpenning ..........

i

50

21: —

42: —

2

—

27: 60

48: 60

3

—

42: —

63: —

4

—

56: 40

77: 40

5

—

70: 80

91: 80

6

—

85: 20

106: 20

Statsbidragen till de erkända sjukkassorna beräknades för kalenderåren

1942 och 1943 till 23,1 respektive 27,1 miljoner kronor. I dessa belopp

ingingo statsbidrag till moderskapshjälp ävensom övergångsvis utgående

särskilt statsbidrag samt kristillägg. Bortsett från nämnda bidragsposter

återstodo 18,7 respektive 20,8 miljoner kronor, motsvarande ungefär 10 kronor

per medlem och år.

För budgetåren 1943/44 och 1944/45 utgjorde statsbidragen 27,3 respektive

33,9 miljoner kronor. För budgetåren 1945/46 och 1946/47 ha statsbidragen

beräknats till 36,4 respektive 46,9 miljoner kronor.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

47

Socialvårdskommitténs förslag.

Den nuvarande sjukförsäkringen och dess utvecklingsmöjligheter.

Enligt socialvårdskommitténs uppfattning är den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen

icke tillfyllest vare sig i fråga om anslutning eller effektivitet

för att i erforderlig man tillgodose de föreliggande hjälpbehoven vid sjukdom.

Anslutningen till sjukkassorna vöre — trots de senaste årens starka

medlemsökning — socialt sett otillfredsställande, och behov av en mera omfattande

anslutning förelåge inom praktiskt taget alla yrken och inkomstlägen.

Särskilt otillfredsställande vöre anslutningen från det lägsta inkomstskiktet,

vilket förhållande framför allt gjorde sig gällande i fråga om jordbruks-

och närstående yrkesgrupper. Sjukpenningen vöre i stort sett otillräcklig

särskilt då det gällde familjeförsörjarna. Vid sidan av denna otillräckliga

försäkring förekomme emellertid, att medlemmarna i ej obetydlig

utsträckning vore för högt försäkrade. Så vore fallet särskilt i fråga om åldringar,

vissa kategorier av anställda, som helt eller delvis åtnjöte lön även

under sjukdom, samt gifta kvinnor utan förvärvsarbete.

En ej obetydlig del av de sista årens nyanslutning till sjukkassorna vore

enligt socialvårdskommitténs mening att anse såsom en engångsföreteelse.

Erfarenhetsmässigt bomme nyanslutningen förr eller senare att avtaga och

medlemsökningen så småningom att helt upphöra, därvid betydande delar

av just de befolkningsskikt, vilka det vöre särskilt angeläget att få med

i försäkringen, fortfarande bomme att stå utanför densamma. Genom särskilda

åtgärder, t. ex. en höjning av åldersgränsen för inträde i sjukkassa, torde

visserligen en nyrekrytering befrämjas. Men även örn inträdesmöjlighetema

på detta sätt ökades, skulle vinsten härav uppenbarligen bli endast mera

övergångsbetonad. Och alt höja inträdesåldern så att även den del av befolkningen,

som överskridit 50-årsåldern, skulle äga nyansluta sig till försäkringen

skulle ur risksynpunkt knappast vara tillrådligt. De avgifter dessa

högre åldrar skulle betinga måste dessutom bli så stora, att de med säkerhet

skulle utgöra ett hinder för inträde, i vart fall av någon större del av

dessa grupper.

Även örn den nuvarande sjukförsäkringen skulle utveckla sig på gynnsammast

tänkbaia sätt anser sig kommittén med ganska stor visshet kunna

antaga, att densamma ej i erforderlig mån kommer att draga till sig sådana

inkomsttagare, vilkas delaktighet i sjukförsäkringen av sociala skäl är särskilt

önskvärd, nämligen de som lia de lägsta inkomsterna och sålunda i

stort sett lia den minsta ekonomiska motståndskraften vid inträffad sjukdom.

En delvis mycket betydande underrepresentation av de lägsta åldersgrupperna,

vilka ur sjuklighetssynpunkt vore särskilt gynnsamt ställda, torde icko

heller kunna undvikas inom försäkringen. Anslutningen till den frivilliga för
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

säkringen kunde sålunda knappast förväntas motsvara de krav, som måste

ställas på en social sjukförsäkring, avsedd att inpassas i ett enhetligt socialvårdssystem.

Vidare skulle det möta betydande svårigheter att inom ramen

för en frivillig försäkring råda bot på svagheterna i fråga örn den nuvarande

försäkringens effektivitet och förhindra överförsäkring.

Kommittén fortsätter:

Att märka är, att det nuvarande statsbidragssystemet direkt motverkar

delaktighet för en högre sjukpenning, i det att de lägsta försäkringarna

proportionsvis åtnjuta ett så avsevärt större statsbidrag, att merkostnaden

för att ernå en effektivare försäkring ofta synes medlemmarna vara

oproportionerligt stor. Den förefintliga åldersgränsen bidrager också till att

hindra höjning av sjukpenningförsäkringen, då behov därav inträder på

grund av ökade inkomster eller förändringar i fråga örn försörjningsbördan

eller penningvärdet. Att genom partiella reformer av den frivilliga försäkringen

eller ökade statsbidrag råda bot på dessa missförhållanden synes knappast

möjligt, särskilt som statsbidragen redan nu äro relativt höga och försäkringen

i ganska betydande omfattning utnyttjas av medborgare, vilkas

ekonomiska situation är sådan, att än högre statsbidrag för deras vidkommande

knappast kunna ifrågakomma. Inom en frivillig försäkring erbjuder

det även stora svårigheter att förhindra överförsäkring. Inom de erkända

sjukkassorna ha visserligen uppställts vissa allmänna regler rörande maximistorleken

av den sjukpenning, som medlemmarna kunna tillförsäkra sig vid

inträdet i kassorna, men såsom regeln blivit utformad sakna kassorna möjlighet

att under medlemstidens gång nedsätta en sjukpenning av den anledningen,

att inkomsterna nedgått eller den ekonomiska ställningen på annat

sätt förändrats, så att sjukpenningen ej längre kan anses riktigt avvägd. För

en kvinnlig medlem, som vid inträdet kunnat tilldelas en hög sjukpenning,

emedan hon då såsom ogift hade stor arbetsinkomst, kan sålunda sjukpenningen

icke sänkas i samband med att hon gifter sig och upphör med sitt

förvärvsarbete, ehuru detta vore befogat. Ej heller kan man sänka sjukpenningen,

då en medlem på grund av ålder upphör med sitt arbete och därmed

kommer i det läget, att han under sjukdom icke längre förlorar någon arbetsinkomst.

Visserligen torde det ur författningssynpunkt icke möta något hinder

för en sjukkassa att införa bestämmelser av antytt slag i sina stadgar.

Men dylika inskränkningar torde i praktiken icke vara möjliga att genomföra,

så länge försäkringen är frivillig. I en frivillig försäkring måste man

åtminstone i en viss omfattning lämna fritt spelrum åt valfriheten beträffande

förmånernas storlek och även i övrigt tillämpa mera mjuka och smidiga

försäkringsformer. Göres icke detta, inträffar en reaktion hos allmänheten,

vilken finner försäkringen mindre tilltalande och därför vänder sig åt

annat håll för erhållande av försäkringsskydd, även örn förmånerna där äro

mindre eller dyrare, eller också helt uraktlåter att försäkra sig.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att det förelåge ett starkt behov av

den statsunderstödda sjukförsäkringens reformering eller utbytande mot

annan hjälpform såväl med hänsyn till behoven av bättre tillgång till erforderlig

sjukvård och av säkrad försörjning vid sjukdom som med hänsyn

till socialvården i övrigt.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Majus proposition nr 312.

Sättet för förbättring av hjälpåtgärderna.

När det gäller att vid sjukdom tillförsäkra medborgarna erforderlig sjukvård

och kontant sjukhjälp, avsedd att ersätta den genom sjukdomen förlorade

arbetsinkomsten, kan man enligt socialvårdskommittén följa olika huvudvägar.

Vid den ena linjen — av kommittén betecknad såsom understödslinjen

— garanterade det allmänna, med eller utan behovsprövning,

varje medborgare dessa förmåner och bestrede kostnaderna därför

med allmänna medel. En sådan anordning skulle, om behovsprövning förelåge,

innebära en form av socialhjälp (fattigvård), samt, om sådan prövning

icke förelåge, blott ha det gemensamt med försäkring i egentlig mening, att

förmånerna utginge endast vid vissa bestämda risktillfällen. Däremot skulle

den fördelning av kostnaderna efter vars och ens beräknade risk, som inginge

såsom ett bärande moment i en egentlig försäkring, helt vara borta.

Den andra linjen, kallad socialförsäkringslinjen, innebure, att

medborgarna genom särskilda avgifter till större eller mindre del bestrede

kostnaderna för de tillförsäkrade förmånerna.

Enligt socialvårdskommitténs mening äger socialförsäkringslinjen ett bestämt

företräde framför understödslinjen. Endast örn försäkringsformen valdes

kunde den psykologiska faktor tillvaratagas, som bestode i de hjälpbehövandes

känsla av tillfredsställelse i medvetandet om att de genom egna

bidrag förskaffat sig rätt till hjälpen. Denna korrespondens mellan fullgörandet

av förpliktelser och rätt till hjälp vore även ägnad att skapa ansvarskänsla

hos medborgarna. Därjämte funnes större förutsättningar för att

kostnaderna skulle kunna begränsas, då hjälpformen ordnades enligt försäkringslinjen

än då dess finansiering helt och hållet skedde skattevägen.

Inkomstgränsen för det allmännas direkta hjälpverksamhet måste vidare av

kostnadsskäl alltid bli ganska snäv. Åtskilliga medborgare inom de grupper,

vilkas inkomster läge över denna gräns, komme i vissa situationer att bli

i behov av hjälp. Genom en försäkring, som i princip byggde på medlemmarnas

egna insatser, kunde däremot staten indirekt genom tillskott till verksamheten

även i sådana fall lämna medlemmarna värdefullt stöd. För begränsning

av utgifterna för sjukhjälpen vore det vidare av vikt med visst

lokalt självansvar och att således lokalt begränsade områden själva genom

avgifter på medborgarna inom dessa områden finge i viss utsträckning svara

för sjukhjälpen till dem. Endast genom sådant självansvar kunde sambandet

mellan en ökning av utgifterna för sjukhjälpen och en höjning av avgifterna

därför göras klar för de förmånsberättigade.

I fråga örn de skäl, som tala för att låta sjukförsäkringen få

formen av en obligatorisk försäkring, framhåller socialvårdskommilten,

att en ur social synpunkt erforderlig anslutning eller tillfredsställande

effektivitet erfarenhetsmässigt icke kunde vinnas inom ramen

av en frivillig försäkring. Utformningen och bedrivandet av en sådan försäkring

påverkades också på ett ogynnsamt sätt av hänsynen till mcd
BUtäng

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majlis proposition nr 312.

lemsrekrytering och risken för avfall av redan anslutna medlemmar.

Om större delen av folket genom sjukförsäkring sörjt åtminstone delvis

för sin vård och försörjning i händelse av sjukdom samt ett väsentligt

antal av återstoden i händelse av sjukdom måste anlita det allmänna,

kunde det icke heller anses rättvist, att de, som själva sörjt för sina

behov vid sjukdom, skulle genom sina skatter sörja även för dem,

som underlåtit att försäkra sig och ej hade andra medel att tillgå vid sjukdom.

De nämnda olägenheterna med en frivillig försäkring förelåge ej hos

en försäkring, till vilken alla, som hade behov därav, måste höra. En sådan

försäkring kan dessutom lättare ledas och utnyttjas av det allmänna än en

frivillig försäkring. Någon anledning syntes icke förefinnas att antaga, att

intresset för handhavandet av sjukkassornas angelägenheter i någon mera

betydande grad bomme att slappas, om försäkringen bleve obligatorisk, särskilt

om försäkringen bleve anordnad på sådant sätt, att den nuvarande sjukförsäkringens

tillgångar i personligt avseende tillgodogjordes. Erfarenheten

från andra länder, där man sedan många år tillbaka hade obligatorisk sjukförsäkring,

visade också, att den idealitet som utmärkte en frivillig sjukkasserörelse

icke gått förlorad genom försäkringstvånget. Att risken för missbruk

av försäkringen kunde bli större, då man i densamma tvångsvis intoge

personer, vilka varit vana att vända sig till olika allmänna eller enskilda

hjälporganisationer, så snart de haft behov av hjälp i någon form, vöre visserligen

tydligt. Mot sådana medlemmar kunde sjukkassorna otvivelaktigt

uppträda med större kraft inom en obligatorisk försäkring än inom en frivillig

sådan. I och med att kassorna bleve större och erhölle mera kvalificerad

personal, ökades även möjligheterna att komma tillrätta med dylika

missförhållanden. I en frivillig försäkring inträdde i viss utsträckning sådana,

som kände sig ha behov av försäkringen på grund av svag hälsa eller ofta

inträffad sjuklighet. Örn icke en noggrann inträdesprövning förekomme,

skulle sjukkassornas medlemmar därför rimligen kunna antagas genomsnittligt

utgöra avsevärt sämre risker än de, som icke tillhörde sjukkassorna.

Trots noggrann inträdesprövning vunne säkerligen också åtskilliga

personer, som ur sjukdomssynpunkt äro att anse såsom dåliga risker, medlemskap

i sjukkassorna. Ingenting hindrade heller, att sådana, som vid inträdet

varit fullgoda risker, sedermera komme att lida av stor sjuklighet.

Härtill kommer att ökningen av antalet sjukliga personer, som bleve medlemmar

av kassorna vid obligatorisk försäkring, uppvägdes av de yngre och

i regel friska personer, som vid sådan försäkring tillfördes medlemsbeståndet

men som endast i relativt ringa omfattning inträdde i en frivillig försäkring.

I en obligatorisk försäkring kunde de på grund av ålder eller andra

orsaker arbetsoförmögna utestängas från sjukpenningförsäkringen effektivare

än i en frivillig försäkring, vilket minskade risken för missbruk och

även i övrigt sänkte försäkringens utgifter. Sannolikheten talade således för

att den genomsnittliga sjukligheten inom en obligatorisk försäkring skullevisa

sig vara mindre än inom den frivilliga försäkringen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

51

Kommittén anför vidare:

Farhågor ha uttalats för att, därest en obligatorisk försäkring infördes,

tillströmningen till sjukhusen skulle öka. Detta kan måhända bliva förhållandet,

men är ingalunda säkert. Därigenom att alla medborgare erhålla

tillgång till läkarvård kan förväntas, att sjukdomarna komma under behandling

på ett tidigare stadium. I den mån kostnaderna vid vård i hemmet kunna

bestridas av försäkringen, minskas de sjukas ekonomiska intresse av att bli

intagna å sjukhus. Dessa omständigheter kunna antagas komma att motverka

tillströmningen till sjukhusen. Särskilt må påpekas den inom den statsunderstödda

sjukkasserörelsen nu förefintliga tendensen att helt ersätta sjukhusvården

utan att samtidigt minska sjukpenningen. Detta premierar otvivelaktigt

dem, som låta sig intagas å sjukhus, och har måhända lett till att sjukkassemedlemmar

mera än andra utnyttja sjukhusen. I en obligatorisk försäkring,

där ackvisitionssvnpunkten kan lämnas åsido, låter det sig lättare

göra att reducera sjukpenningen under tiden för sjukhusvistelse. Kommittén

vill i detta sammanhang uttala som sin mening, att det i möjligaste mån bör

undvikas, att personer intagas eller få kvarligga på sjukhus av sociala skäl.

Den dyrbara sjukhusvården bör vara förbehållen dem, som ur vårdsynpunkt

oundgängligen behöva sådan vård. Beträffande övriga sjuka böra andra anordningar

i möjligaste mån vidtagas. Kommittén är väl medveten om, alt

detta krav kan medföra svårigheter för vederbörande läkare, men anser likväl

nödvändigt, att ett sådant krav upprätthålles.

Å läkarhåll hysas vissa farhågor för, att läkarnas ställning såsom fria och

obundna yrkesutövare samt deras auktoritet skulle rubbas, örn sjukförsäkringen

bleve allmän. Det har antytts, att erfarenheterna från utlandet skulle

peka i sådan riktning. Häremot vill kommittén invända, att resultatet i detta

avseende rimligen kan antagas bli detsamma, antingen den frivilliga sjukförsäkringen

vinner sådan utbredning, att större delen av befolkningen omfattas

av densamma, eller motsvarande medborgare tvångsvis intagas i försäkringen.

Hittills har den frivilliga försäkringen praktiskt taget endast medfört fördelar

för läkarkåren. Anordnas en obligatorisk försäkring efter de principer,

som i detta avseende tillämpats inom den frivilliga försäkringen, synas därför

de angivna farhågorna från läkarhåll fullständigt obefogade. Det bör

även erinras örn att utomlands i allmänhet tillämpas ett system med sjukkasseläkare,

vilka mot viss i allmänhet låg ersättning ombesörja medlemmarnas

läkarvård. T vårt land har däremot med goda verkningar tillämpats

ett system med fritt läkarval. Enligt kommitténs mening kunna därför icke

några som helst slutsatser dragas av de olägenheter för läkarna, som tidigare

otvivelaktigt varit förenade med sjukförsäkringen i vissa stater.

Vad angår organisationen av en obligatorisk sjukförsäkring

anför kommittén, alt vid försäkringens reformering intet finge

underlåtas, som kunde bidraga till att binda samman den nya försäkringen

med den nuvarande och att rädda över till denna så mycket som möjligt

av de traditioner och den sakkunskap, som funnes inom den senare. Psykologiska

moment borde här tillmätas en viss roll utan att man för den skull

i organisatoriskt eller annat avseende läte den nya försäkringen taga i arv

sådant, som i densamma innebure en onödig komplikation. Ur dessa synpunkter

vöre det av mycket stor betydelse att icke göra det till en i egentlig

mening kommunal uppgift alt handha sjukförsäkringsverksamheten utan

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

att för detta ändamål söka finna former, vilka anslöte sig till den erkända

sjukkasseverksamhetens organisation. Härvid syntes ligga närmast till

hands, att man, liksom skett så gott som överallt i utlandet, läte särskilda

sammanslutningar, sjukkassor, vara bärare av försäkringen. En förbättring

av sjukförsäkringen borde därför taga sikte på en i möjligaste mån allmän

sjukförsäkring med särskilda ekonomiskt fristående organ (sjukkassor) såsom

försäkringens bärare, vilka kassor dock organisatoriskt borde förankras

i kommunerna.

Till närmare utveckling av sin mening att sjukförsäkringen borde omhänderhavas

av särskilda sjukkassor och icke anknytas direkt till kommunerna

framhåller kommittén såsom synnerligen betydelsefullt, att gränsdragning

skedde mellan socialförsäkringen och den direkta understödsverksamhet

som kommunerna bedreve, samt anför vidare:

Den av kommittén föreslagna sjukförsäkringen utgör såväl till verksamhetens

materiella utformning som till kostnadstäckningen en verklig försäkring.

Detsamma är för närvarande fallet med arbetslöshetsförsäkringen och

olycksfallsförsäkringen. Hos folkpensioneringen är försäkringskaraktären

mindre framträdande. Huru förhållandet i detta avseende kommer att framdeles

ställa sig med avseende å folkpensioneringen kan icke nu sägas, men

i kommitténs uppdrag ingår att utreda, huruvida icke invalidernas försörjning

skall kunna ordnas genom anknytning till sjukförsäkringen. Det synes

då ligga närmast till hands, att en rationalisering genomföres på sådant sätt,

att med sjukkassan såsom grund bildas ett socialförsäkringsorgan, vilket även

omhänderhar arbetslöshetsförsäkringen och övertager vissa av olycksfallsförsäkringens

uppgifter samt eventuellt den del av folkpensioneringen, som omfattar

invalidförsäkringen. Ett sådant organs arbetsuppgifter komma att bliva

så stora, att sammankoppling med socialnämnden icke ger någon administrativ

vinst men däremot betydande nackdelar. Vad beträffar de tjänstemän, som

skola handhava de socialvårdande uppgifterna, synes en viss specialisering

på detta likaväl som på andra verksamhetsområden vara till fördel och detta

såväl för de hjälpsökande som för det allmänna. Skillnaden i fråga örn de

olika arbetsuppgifterna framgår tydligt därav, att i ena fallet behovsprövning

är regel, under det att i det andra fallet sådan icke förekommer. I fråga

om uppbörden av socialförsäkringsavgifterna skulle det säkerligen innebära

en bestämd nackdel, om denna förlädes till ett kommunalt organ, i det att

dessa avgifter därigenom skulle få karaktär av skatt på ett annat sätt än örn

de uppbäras av t. ex. en sjukkassa. Någon administrativ vinst skulle heller

icke uppkomma genom en sålunda centraliserad uppbörd, enär socialförsäkringsavgiftema,

i motsats till de allmänna skatterna, böra uppbäras i små

poster för att lättare kunna betalas av personer med små inkomster och enär

de skola betalas även av personer, som icke äro inkomsttaxerade. Det är otvivelaktigt

av vikt, att den kommunala hjälpverksamheten och sjukkassornas

på självhjälpens grund uppbyggda understödsverksamhet hållas åtskilda. I

motsatt fall föreligger fara för att självhjälpstanken i betänklig mån avtrubbas

och oberättigade anspråk på hjälp från sjukförsäkringen uppammas.

Genom en sammanslagning av den kommunala verksamheten och sjukförsäkringen

skulle utan tvivel de stora ideella värden, som nu finnas inom sjukkasserörelsen

och som man kan förvänta i väsentliga avseenden komma att

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

överföras till den nya försäkringen, helt spolieras. Enligt lagen om försäkringsrörelse

får kommun icke bedriva försäkringsrörelse. Detta förbud har

säkerligen tillkommit på goda skäl.

Den omständigheten att sjukförsäkringen meddelas av särskilda sjukkassor

behövde enligt kommittén dock icke lägga hinder i vägen för samarbete

med de kommunala hjälporganen, under förutsättning att sjukkassornas verksamhetsområden

anknötes till den kommunala indelningen.

Kommittén diskuterar ingående, huruvida det nuvarande systemet med

centralsjukkassor och lokalsjukkassor borde bibehållas och dryftar tre i och

för sig möjliga alternativ i fråga örn sjukkasseverksamhetens organisation.

Enligt det folsta av dessa skulle hela landets befolkning utgöra en gemensam

försäkringsorganisation med lokalorgan — sjukkassor — inom varje kommun

eller annat mindre geografiskt område och en hela landet omfattande kostnadsutjämning.

Sjukkasseavgiften skulle utgå med lika stort belopp inom

hela landet. I den man sjukkasseavgifterna icke försloge för sjukkassorna,

finge de hänvända sig till den gemensamma utjämningsinstitutionen, vilken

utbetalade vad som erfordrades. Detta system medförde den fördelen, att avgifterna

bleve lika för alla i hela landet. Någon lokal självrisk komme

emellertid icke att föreligga. Enligt det andra alternativet inrättades enbart

lokala sjukkassor, vilka hade att på egen risk omhänderhava försäkringen

och upptaga därför erforderliga avgifter. Även enligt detta alternativ bleve

dock en central organisation nödvändig, vilken antingen skulle understödja

respektive sjukkassor allenast under exceptionella förhållanden, såsom vid

större epidemier o. d., eller också skulle ha att, liksom de nuvarande centralsjukkassorna,

konstant svara för vissa sjukhjälpsutgifter. Det tredje alternativet

innebure bibehållande av det nuvarande systemet nied centralsjukkassor

för länen och till dessa anslutna lokalsjukkassor.

Det första alternativet avvisas av kommittén under hänvisning till nödvändigheten

ur ekonomisk synpunkt av viss lokal självrisk. Det andra alternativet

vore ur ekonomisk synpunkt avsevärt mera tillfredsställande och

överensstämde med det system, som förefunnes i Danmark och Norge. En

lösning av organisationsproblemen enligt detta alternativ kunde ske enligt i

huvudsak två olika linjer. Enligt den ena av dessa skulle den centrala

organisationen allenast ekonomiskt understödja lokalsjukkassorna under

exceptionella förhallanden, under det att enligt den andra linjen centralorganet

konstant tjänstgjorde såsom utjämningsorgan ungefär på samma

sätt som de nuvarande centralsjukkassorna.

Kommittén fortsätter:

Skall centralorganet allenast utjämna riskerna under exceptionella förhållanden,

måste uppenbarligen lokalsjukkassorna i princip svara för utgivandet

av all sjukbjälp. Någon utjämning av avgifterna mellan de olika

sjukkasseområdena vinnes i sådant fall icke annat än i den mån sådan kan

åvägabringas genom lämplig utformning av statsbidragen. I stället för av
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majlis proposition nr 312.

giftsutjämning resulterar ett sådant system tydligen i större avgiftsdifferenser

än för närvarande. Ur ren försäkringssynpunkt torde starkt kunna

ifrågasättas, örn lokalsjukkassor av den storlek, som kan ifrågakomma, bli

tillräckligt stora ur riskutjämningssynpunkt vid en försäkring med så lång

sjukhjälpstid och så stora sjukvårdsförmåner som den föreslagna. Sannolikt

skulle kassorna ganska ofta bli nödsakade söka hjälp hos det centrala organet.

Härigenom komme känslan av självansvar att i avsevärd mån avtrubbas,

varjämte en stark kontroll över kassornas skötsel från centralorganets

sida bleve nödvändig. Då en sådan kontroll svårligen kan på ett effektivt

sätt handhavas centralt, skulle behov av länsorgan uppkomma. Örn sådana

inrättades, skulle det säkerligen befinnas lämpligt, att dessa i likhet med

de erkända centralsjukkassorna kunde tjäna såsom rådgivande och hjälpande

organ i förhållande till lokalkassorna. Länsorganen komme därför

måhända att i vissa avseenden få samma uppgifter som de nuvarande

centralsjukkassorna. Under sådana förhållanden synes det kommittén, som

örn icke heller några mera betydande fördelar i förvaltningsmässigt hänseende

skulle vinnas, om organisationen anordnades efter denna linje.

Valde man åter den utvägen, att man i princip på centralorganet överläte

de uppgifter, som nu ankomme på centralsjukkassorna, vunne man otvivelaktigt

någon utjämning i fråga om avgifterna. Denna avgiftsutjämning

torde dock bli tämligen betydelselös. Det syntes vidare sannolikt, att ett

system av ifrågavarande slag icke skulle medföra någon minskning av de

totala förvaltningsutgifterna. Kommittén anser sig därför kunna konstatera

att övervägande skäl förelåge att icke välja det andra alternativet för anordnande

av organisationen samt anför vidare:

Härtill kommer, att man icke utan vägande skäl bör frångå en organisationsform,

som redan finnes och som visat sig vara lämplig. Den omständigheten

att vid densammas utformning avsikten varit, att den skulle utgöra

grundvalen för en obligatorisk försäkring kanske icke bör tillmätas för stor

vikt, men kan icke heller helt förbises. De erkända centralsjukkassorna ha

också varit av mycket stor betydelse såsom sammanhållande och ledande

organ för lokalsjukkassorna inom verksamhetsområdena. De ha i denna

sin egenskap bedrivit ett betydelsefullt rådgivnings- och upplysningsarbete,

som ej kunnat utföras av ett för hela landet gemensamt organ, och ha utgjort

en naturlig och värdefull förbindelselänk mellan tillsynsmyndigheten

och lokalsjukkassorna. Även inom en obligatorisk försäkring torde motsvarande

uppgifter bäst kunna handhavas, därest centralsjukkassor fortfarande

finnas. Kommittén föreslår därför, att det nuvarande systemet med

centralsjukkassor och lokalsjukkassor skall bibehållas. Genom denna lösning

underlättas också övergången från den nuvarande till den nya försäkringen

och låter det sig göra att utan allt för stora svårigheter till den nya försäkringen

överföra såväl de erkända centralsjukkassornas fondtillgångar som

de inom dessa kassor förefintliga tillgångarna i fråga örn erfarenhet och

skolad personal.

Vad ovan sagts gäller sjukkassorna inom länen. I storstäderna däremot

är systemet med lokal- och centralsjukkassor enligt vad erfarenheten utvisar

varken lämpligt eller behövligt. Sjukkontroll och annan kontroll över medlemmarna

kan i en stad minst lika väl handhavas av allenast en kassa som

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

55

av flera, varjämte förvaltningen blir enklare, om allenast en kassa finnes.

Utvecklingen i storstäderna har också gått därhän, att medlemmarna i allt

större utsträckning blivit direkt anslutna till centralsjukkassorna, och att

tidigare förefintliga lokalsjukkassor överlåtit sin verksamhet å centralsjukkassorna.

Förslaget innebär därför för storstädernas del att endast centralsjukkassor

skola finnas.

Vad angår statsverkets årliga utgifter vid införandet av en

obligatorisk försäkring beräknas dessa av socialvårdskommittén till omkring

80 miljoner kronor. En sådan kostnadsökning måste enligt kommitténs uppfattning

te sig relativt överkomlig och väl motiverad med hänsyn till dels att

försäkringen omfattade hela folket och sålunda även de ekonomiskt svagaste

befolkningsskikten, dels att ett gott försäkringsskydd vunnes dels ock att

stora fördelar i ekonomiskt och administrativt hänseende erhölles för socialvården

i dess helhet.

Kommittén sammanfattar sin uppfattning angående frågan om införandet

av en allmän sjukförsäkring på följande sätt:

Vid övervägande av de skäl, som tala för och emot införandet av en obligatorisk

sjukförsäkring, finner kommittén, att tvekan ej kan råda om lämpligheten

av en sådan åtgärd, vilken även mer eller mindre klart skymtat såsom

slutmålet för lagstiftningsarbetet på sjukförsäkringens område i vårt land.

Enligt kommitténs mening skulle ett socialvårdssystem, där frågan angående

bestridandet av kostnaderna för medborgarnas vård och försörjning under

sjukdom lämnats öppen, förete en fundamental brist.

Kommittén är därför övertygad om, att en allmän och obligatorisk sjukförsäkring

skulle vara till fördel för socialvården i vårt land och därmed för hela

vårt folk. Införandet av en sådan försäkring synes kommittén ligga inom det

ekonomiskt överkomligas gräns.

I utlandet har obligatorisk sjukförsäkring införts i de flesta europeiska och

många utomeuropeiska länder. Kommitténs slutsats att behovet av en förbättrad

sjukförsäkring bör lösas genom tvångsanslutning kan därför icke på

något satt anses revolutionerande — tvärtom måste det anses anmärkningsvärt

att lagstiftningen i vårt land icke tidigare tagit detta steg. I viss män

torde detta förhållande kunna förklaras med strävandena här i landet att i

möjligaste mån göra sociallagstiftningen tillämplig å alla medborgare —

härpå erbjuder folkpensioneringen ett gott exempel — och att det otvivelaktigt

både ur teknisk och ekonomisk synpunkt är svårare att genomföra en

allmän sjukförsäkring än en sjukförsäkring, som endast avser löntagare. I

utlandet är försäkringen i regel endast löntagarförsäkring, örn man också

kunnat förmärka en tendens att utsträcka försäkringen till allt flera befolkningsgrupper.

Ur denna synpunkt kan alltså göras gällande att införandet

av en allmän sjukförsäkring skulle ställa vårt land ibland föregångsländema

på området.

Huvuddragen av socialvårdskommitténs förslag.

Vid uppgörande av sitt förslag har kommittén utgått från, att en lagstiftning

av den genomgripande natur varom här vore fråga varken kunde eller

borde anpassas efter en vid förslagets tillkomst förefintlig lagstiftning inom

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majlis proposition nr 312.

de områden som berördes av detsamma. Lagar och författningar av mera

speciell natur borde i stället anpassas efter den föreslagna lagstiftningen.

Denna borde emellertid i möjligaste mån anknytas till den nu förefintliga

statsunderstödda sjukförsäkringen och bygga på den grund, som lagts av

den nuvarande sjukkasseverksamheten.

Den av kommittén föreslagna sjukförsäkringen skall handhavas av allmänna

sjukkassor, vilka förutsättas uppkomma genom ombildning av de

nuvarande erkända sjukkassorna.

Enligt förslaget skola medborgarna i princip vara pliktiga att tillhöra en

allmän sjukkassa för att komma i åtnjutande av försäkringsförmånerna.

Försäkringsplikt skall åvila alla i Sverige bosatta svenska medborgare samt

utländska medborgare, som äro såväl bosatta som mantalsskrivna här i landet

från och med månaden efter den, under vilken vederbörande fyller 16 år.

Från försäkringsplikten undantagas emellertid dels vissa kategorier, som ej

kunna ha nytta av försäkringen, såsom »utförsäkrade» sjuka, vissa fångar

m. fl., dels ock gifta kvinnor, vilkas årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår

till minst 900 kronor, under förutsättning att de sammanleva med sina män

och dessa äro sjukförsäkrade. Dessa gifta kvinnor äro i stället, liksom även

barnen under 16 år, sjukförsäkrade i sin egenskap av familjemedlemmar.

Antalet försäkrade beräknas år 1950 uppgå till 6 570 000, varav 5 060 000

vuxna personer. Antalet sjukkassemedlemmar vid samma tidpunkt beräknas

bli 3 870 000. Skillnaden mellan antalet vuxna försäkrade och antalet sjukkassemedlemmar

utgöres av de familjeförsäkrade gifta kvinnorna.

Ur försäkringsteknisk synpunkt består försäkringen dels av en sjukvårdsförsäkring

och dels av en sjukpenningförsäkring.

Alla de försäkrade — både sjukkassemedlemmarna och familjemedlemmarna

— bli sjukvårdsförsälcrade. Sjukvårdsförsäkringen kommer sålunda

att omfatta även sådana kategorier, som på grund av sin anställning vid

sjukdom erhålla sjukvårdsförmåner såsom läkarvård, läkemedel och sjukhusvård.

Sjukpenningförsäkrade bli däremot allenast de sjukkassemedlemmar, vilkas

normala årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kronor, samt

de familjeförsäkrade gifta kvinnorna. Från sjukpenningförsäkringen undantagas

dock dels ordinarie och extra ''ordinarie statstjänstemän samt vissa

andra med dem i pensionshänseende jämställda befattningshavare, dels de

som äga uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd från folkpensioneringen,

dels ock vissa andra speciella kategorier. År 1950 beräknas sjukpenningförsäkringen

komma att omfatta 3 621 000 personer, varav 1 144 000

familjeförsäkrade gifta kvinnor.

Försäkringsförmånerna på grund av sjukvårdsförsäkringen utgöras av ersättning

för läkarvård, vari inräknas ersättning för resor, som företagas i

samband därmed, vissa läkemedel samt sjukhusvård, ersättning för intagning

å sjukvårdsanstalt och hemresa därifrån häri inräknad.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

57

Ersättning för försäkrads utgifter för läkarvård — kostnaderna för läkares

resa ävensom för utfående av sjukpenning erforderliga läkarintyg häri inräknade

— skall utgivas med 3/4 av utgifterna, dock högst s/4 av det belopp,

vartill utgifterna beräknas uppgå enligt av Konungen fastställd taxa. Till

läkarvård skall hänföras röntgen- och radiumbehandling. Ersättning för resa

till och från läkare utgör i regel 3/4 av det belopp, varmed resekostnaden överstiger

3 kronor. Vissa ganska detaljerade bestämmelser ha föreslagits i syfte

att förhindra missbruk av denna förmån.

Ersättning för läkemedel avser sådana av läkare föreskrivna läkemedel,

som äro av betydelse för sjukdomens hävande eller lindrande och som upptagits

i en av Konungen fastställd förteckning. Ersättning skall utgivas med

1h av kostnaderna. Lider försäkrad av sockersjuka eller av allvarlig blodeller

hjärtsjukdom, skall dock ersättning utgå med sji av kostnaden för sådana

läkemedel, som enligt läkares utsago måste av den försäkrade nyttjas

under längre tid.

För vård å sjukhus — allmänt sjukhus eller annan sjukvårdsanstalt som

upptagits i särskild av Konungen fastställd förteckning — skall full ersättning

utgivas. Med allmänt sjukhus förstås sjukvårdsanstalt som tillhör

staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting

eller kommun och ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt, vidare Konung

Oscar lits jubileumsfond tillhörigt sanatorium ävensom kuranstalt, som disponeras

för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Ersättning beräknas

enligt för vård å allmän sal eller avdelning gällande taxa, dock under

iakttagande att, där vården kunnat meddelas å hemortssjukhus, ersättning

högst utgives enligt taxan för vård å för sjukdomens behandling lämpat sådant

sjukhus. Det förutsättes att en viss begränsning skall stadgas i fråga om

storleken av de avgifter, som kunna uttagas vid de allmänna sjukhusen, i

syfte att förhindra att kostnaderna för sjukhusvården överflyttas från landsting

och städer till sjukkassorna.

Beträffande rätten till ersättning för intagning å sjukhus gäller i stort sett,

att intagning å närmaste för vården lämpade allmänna sjukhus alltid ersättes.

Återresa från sjukhus skall ersättas med belopp, varmed kostnaden överstiger

3 kronor.

Medlem som omfattas av sjukpenningförsäkringen äger på grund därav

rätt till sjukpenning, familjetillägg och hempenning. Familjeförsäkrad gift

kvinna äger, oberoende av om mannen är sjukpenningförsäkrad eller ej, rätt

till sjukpenning och hempenning. Med hempenning avses den kontanta sjukhjälp,

som utgives i stället för sjukpenning för tid, under vilken den försäkrade

vistas å sjukvårdsanstalt och sjukförsäkringen lämnar ersättning för

vården därstädes.

Sjukpenningen är till sin storlek beroende av den sjukpenningklass, i vilken

medlemmen placerats av sjukkassan. Vid placering av medlem i sjukpenningklass

har kassan att taga hänsyn dels till medlemmens årsinkomst av

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 312

förvärvsarbete och dels till hans ålder. Antalet sjukpenningklasser är tio för

personer, som ej fyllt 67 år, och tio för personer, som uppnått nämnda ålder.

Huvudregeln för inkomstbestämningen är att såsom försäkrads årliga inkomst

av förvärvsarbete skall anses den för år beräknade inkomst i penningar

eller naturaförmåner, som han kan antagas komma att tills vidare

åtnjuta av sådant arbete. Naturaförmåner skola uppskattas enligt de vid

taxering till kommunal inkomstskatt tillämpade reglerna. Konungen må

emellertid fastställda särskilda grunder, efter vilka medlemmar tillhörande

viss eller vissa yrkesgrupper skola hänföras till sjukpenningklass.

Följande tabell utvisar sjukpenningens storlek i olika fall vid förlust av

arbetsförmågan:

Årsinkomsten av förvärvs- arbete uppgår

Sjukpenningen utgör

men ej till

för medlemmar,

för medlemmar,

till kronor

kronor

som ej fyllt

som fyllt

67 år, kronor

67 år, kronor

600

900

1: 50

1:50

900

1200

2: —

1:75

1 200

1 600

2: 50

2: —

1 600

2 000

3: —

2: 25

2 000

2 400

3: 50

2: 50

2 400

2 800

4: —

2: 75

2 800

3 200

4: 50

3: —

3 200

3 600

5: —

3: 25

3 600

4 000

5:50

3: 50

4 000

—

6: —

3: 75

Till familjeförsäkrad hustru utgives en sjukpenning av en krona 50 öre.

Medför sjukdomen ej förlust av arbetsförmågan, i vilket fall medlemmen

ej är berättigad till hel sjukpenning, skall till honom utgivas halv sjukpenning,

såvitt sjukdomen förorsakar nedsättning av såväl arbetsförmågan som

inkomsten av förvärvsarbete med minst hälften. Rätt till halv sjukpenning

tillkommer dock ej familjeförsäkrad gift kvinna.

Familjetillägg utgöres av hustrutillägg och barntillägg samt kan endast

utgivas å sjukpenning eller hempenning till medlem. Hustrutillägg utgår till

medlem med familjeförsäkrad hustru eller med självständigt försäkrad

hustru, vars årsinkomst av förvärvsarbete understiger 1 600 kronor. Barntillägg

utgår för varje hemmavarande barn under 16 år. Äro barnets båda

föräldrar medlemmar, utgår dock i regel barntillägg allenast å faderns sjukeller

hempenning. Hustrutillägg utgör en krona samt barntillägg 50 öre för

varje barn. Utgives halv sjukpenning, utgår även familjetillägget med halvt

belopp.

Hempenning utgör hälften av den sjukpenning, som eljest skall tillkomma

försäkrad, dock lägst en krona 50 öre. Å hempenning till medlem utgives

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 59

familjetillägg med belopp, som skulle ha utgått, om medlemmen erhållit

sjukpenning.

För rätt till sjukpenning och hempenning skall liksom för närvarande

gälla tre dagars karenstid.

Till förhindrande av att försäkrads inkomster under sjukdom komma att

överstiga hans inkomster såsom frisk föreslås vissa bestämmelser. Dessa innebära

i stort sett, att summan av sjukpenning och familjetillägg ej må överstiga

90 % av den dagsinkomst, som motsvarar den till grund för medlemmens

försäkring liggande årsinkomsten av förvärvsarbete, samt att försäkringsförmånerna

tillsammans med behållen avlöning, förmåner på grund av

annan försäkring eller därmed likartade inkomster icke må överstiga nämnda

dagsinkomst.

Sjukhjälpstiden för rätten till ersättning för sjukhusvård och sjukpenning

skall för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd vara högst 730 dagar,

därvid dock skall gälla att sådan sjukhjälp må utgivas allenast för högst 365

dagar för tid efter ingången av den månad, under vilken vederbörande fyllt

67 år. I fråga örn sammanläggning av tid för olika sjukdomsfall har föreslagits

en regel som i stort sett överensstämmer med den nu gällande.

Efter medgivande av tillsynsmyndigheten — pensionsstyrelsen förutsättes

även i fortsättningen vara tillsynsmyndighet — äger sjukkassa bidraga lill de

försäkrades sjukvård i vidare omfattning än i lagen föreskrives. Reglerna för

dessa merprestationer äro mera restriktiva än de nuvarande och avse huvudsakligast

att i de kassor, där så prövas lämpligt, möjliggöra ersättning för

massage, bad och fysikalisk behandling.

Påföljdsbestämmelser ha föreslagits, vilka medföra eller kunna medföra,

att försäkringsförmånerna nedsättas eller indragas, därest den försäkrade

gjort sig skyldig till försummelse eller underlåtenhet av visst slag. Beträffande

sjukvårdsavgifterna har i detta hänseende föreslagits, att därest medlem

ej i föreskriven ordning erlägger sådan avgift och underlåtenheten kan

antagas ha berott på tredska, sjukvårdsersättning för honom må skäligen

nedsättas eller helt indragas. Påföljden av underlåtenhet att erlägga sjukpenningavgifter

är däremot icke beroende av skälighetsprövning. Häftar

medlem vid ingången av den månad, under vilken han insjuknar, för ogulden

sjukpenningavgift för tre månader eller längre tid och har han ej erhållit

anstånd med betalningen av avgiften, må sjukpenning för det sjukdomsfallet

ej utgivas till honom.

Utgifterna för försäkringen skola bestridas genom medlemmarnas avgifter

samt statsbidrag.

Särskilda avgifter skola av tillsynsmyndigheten, efter vederbörande sjukkassas

hörande, fastställas för sjukvårdsförsäkringen (sjukvårdsavgifter)

och särskilda för sjukpenningförsäkringen (sjukpenningavgifter). Sjukvårdsavgiften

skall utgå med ett enhetligt belopp för alla medlemmarna inom varje

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

sjukkasseområde. Den genomsnittliga årsavgiften beräknas till 14 kronor

65 öre. Sjukpenningavgiften skall stå i direkt proportion till den försäkrades

sjukpenning samt vara avvägd med hänsyn till sjukhjälpstidens längd. De

sammanlagda sjukvårds- och sjukpenningavgifterna beräknas bli i genomsnitt

i den lägsta sjukpenningklassen (sjukpenning 1: 50 kronor) 28 kronor

90 öre, i 2-kronorsklassen 38 kronor 65 öre, i 3-kronorsklassen 55 kronor

15 öre, i 4-kronorsklassen 68 kronor 65 öre, i 5-kronorsklassen 82 kronor

15 öre samt i högsta sjukpenningklassen 95 kronor 65 öre. De nämnda avgifterna

avse även de familjeförsäkrade gifta kvinnornas sjukförsäkring

(sjukvårdsersättning samt sjukpenning 1 krona 50 öre) och barnens sjukvårdsförsäkring.

Sjukförsäkringsavgifterna skola inbetalas direkt till vederbörande sjukkassa.

Avgifterna skola erläggas förskottsvis för månad, dock må sjukkassa

besluta att de skola erläggas kvartalsvis. Inbetalningarna skola, såvitt angår

arbetstagare, fullgöras av arbetsgivaren, som i anledning härav har att göra

avdrag med erforderligt belopp å arbetstagarens lön. Har avgift ej erlagts

inom två månader från den dag då den senast skolat inbetalas och har anstånd

ej beviljats med avgiftens erläggande, skall medlemmen anmanas erlägga

förfallna avgifter. Ha avgifterna ej erlagts inom 14 dagar, är den kommun,

inom vilken den försäkringspliktige skall vara sjukförsäkrad, skyldig

att på hemställan av kassan utan dröjsmål dels erlägga de sjukvårdsavgifter,

som anmaningen avser, och dels hos betalningsskyldig låta indriva sjukpenningavgifterna.

Kommunerna äro således ansvariga för sjukvårdsavgiftemas

erläggande men däremot icke för betalningen av sjukpenningavgifterna.

Statsbidragen — vilka avvägts på sådant sätt, att avgifterna skola bli i möjligaste

mån lika inom de olika sjukkasseområdena samt att kostnaderna för

familjetilläggen endast i relativt ringa mån skola påverka avgifterna — äro

av tre slag. Å sjukhjälpsavgifterna skall utgå ett procentuellt bidrag (sjukhjälpsbidrag).

För varje medlem skall utgå ett fixt bidrag (medlemsbidrag).

Slutligen skall ett särskilt bidrag (avgiftslindringsbidrag) utgå för att minska

de lägsta inkomsttagarnas sjukpenningavgifter. Medlemsbidraget, vilket föreslagits

skola utgå med olika belopp inom olika delar av landet, skall fördelas

av tillsynsmyndigheten mellan centralsjukkassa och till denna ansluten

lokalsjukkassa.

Sjukhjälpsbidraget föreslås utgå med följande procentuella andel av de

nettoutgifter under året, som skola stanna å sjukkassan, nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare.......... 50 %

b) läkemedel ................................................. 50 %

c) försäkrads intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt........ 50 %

d) sjukpenning ............................................... 20 %

e) familjetillägg ............................................... 75 %

f) hempenning................................................ 20 %

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

61

Tillsynsmyndigheten äger besluta, att statsbidraget för under a) och c)

nämnda utgifter må utgå med mera än 50 % av nettoutgifterna, dock högst

70 % av desamma, till centralsjukkassa, för vilken på grund av kommunikations-

och bosättningsförhållanden särskilt stora utgifter uppkomma för

läkarvård och försäkrades resor för erhållande av läkar- eller sjukhusvård.

Medlemsbidraget varierar mellan lägst 3 kronor (i Stockholm, Göteborg

och Malmö) samt högst 5 kronor (i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län).

Avgiftslindringsbidraget utgår till centralsjukkassa med 6 kronor för varje

sjukpenningförsäkrad sjukkassemedlem, som vid årets slut är hänförd till

lägsta sjukpenningklassen, och med 3 kronor för varje sjukpenningförsäkrad

medlem, som vid årets slut är hänförd till näst lägsta sjukpenningklassen.

Enligt kommitténs beräkningar, som bygga på 1937 års inkomstläge,

komma statsbidragen att uppgå till år 1950 78,4 miljoner kronor och år 1960

82,6 miljoner kronor. De beräknade statsbidragens fördelning på sjukförsäkringens

olika grenar framgår av följande uppställning:

Å

r

1950

1960

18,3

18,9

9,0

9,3

0,9

1,0

21,7

24,4

9,4

9,3

14,9

15,4

4,2

4,3

78,4

82,6

Kostnaden avser:

Läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare......

Läkemedel ..............................................

Intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt..............

Sjuk- och hempenning ....................................

Familjetillägg ............................................

Medlemsbidrag............................................

Avgiftslindringsbidrag ....................................

Summa

De sammanlagda försäkringskostnaderna nämnda båda år beräknas till

219,7 respektive 235,9 miljoner kronor.

De besparingar, som efter försäkringens genomförande uppkomma i fattigvårdskostnader

och för tilläggspensioner, beräknas av kommittén uppgå för

kommuner och landsting till 12—15 miljoner kronor samt för folkpensioneringen,

bortsett från dyrtidstillägg, till inemot 6 miljoner kronor.

Försäkringen skall såsom tidigare nämnts handhavas av allmänna sjukkassor,

vilka skola vara självständiga juridiska personer. De allmänna sjukkassorna

skola vara dels centralsjukkassor och dels lokalsjukkassor. En

centralsjukkassa skall i regel finnas för varje landstingsområde. För vissa

större städer komma vidare att finnas särskilda centralsjukkassor. Landstingsområdena

skola uppdelas i lokalsjukkasseområden omfattande en eller

flera kommuner. Invånarantalet inom ett lokalsjukkasseområde bör i regel

uppgå till minst 3 000—4 000. Statsunderstödda yrkes- eller fabrikskassör

kunna icke finnas efter den nya lagstiftningens tillkomst. Ej heller kunna

lokalsjukkassor finnas för stad, för vilken inrättats centralsjukkassa.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Försäkringsansvarigheten föreslås bli så fördelad mellan lokal- och centralsjukkassa,

att centralsjukkassan skall ansvara för ersättning för sjukhusvård,

sjukpenning, hempenning och familjetillägg med avseende å tiden efter de

första 90 sjukhjälpsdagarna vid varje sjuklighetstillstånd, under det att lokalsjukkassan

ansvarar för övrig sjukhjälp. Vidare skall centralsjukkassan ersätta

lokalsjukkassan med 3/é av det belopp, vartill dennas utgifter för annan

sjukvård än sjukhusvård uppgått under året.

De befogenheter, som vanligen tillkomma föreningssammanträde, skola i

de allmänna sjukkassorna utövas av särskilda ombud. Dessa skola i lokalsjukkassa

och för stad antagen centralsjukkassa väljas av respektive kommunala

institutioner. Ombuden i annan centralsjukkassa skola väljas av de

till denna anslutna lokalsjukkassoma. Ombudsmöte skall utse flertalet styrelseledamöter

i kassan. Återstående styrelseledamöter skola i centralsjukkassa

utses av tillsynsmyndigheten, medicinalstyrelsen och landstinget

respektive stadsfullmäktige samt i lokalsjukkassa av vederbörande centralsjukkassa.

Inom varje sjukkassa skall finnas en verkställande tjänsteman. I centralsjukkassa

utses denne av tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa av vederbörande

centralsjukkassa. Varje centralsjukkassa skall hos sig ha anställd

minst en förtroendeläkare, vilken tillsättes av medicinalstyrelsen.

Över sjukkassas beslut i ärenden rörande försäkringstillhörighet, sjukhjälp

eller avgiftsindrivning må besvär anföras hos tillsynsmyndigheten, mot

vars beslut talan ej är tillåten.

De bestämmelser, som sammanhänga med den föreslagna lagstiftningens

ikraftträdande, ha sammanförts i en särskild lag. I denna promulgationslag

ha även införts bestämmelserna om antagande av allmänna sjukkassor. Den

nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1947. Med nämnda

lag skola medlemmarna av de erkända sjukkassorna och deras familjemedlemmar

upptagas i den nya försäkringen. Övriga medborgare skola före den

1 juli 1947 anmäla sig till inträde i försäkringen.

I fråga om de erkända sjukkassemedlemmarna skola, oberoende av ålder,

de nya bestämmelserna omedelbart bli gällande, i den mån annat ej framgår

av övergångsbestämmelserna. Beträffande slutregleringen av pågående sjukdomsfall

ha föreslagits regler, vilka i stort sett innebära, att de före den nya

lagstiftningens införande för den försäkrade gällande bestämmelserna skola

tillämpas. I den mån de nya bestämmelserna leda till fördelaktigare resultat,

skola dock dessa tillämpas i vissa fall. Rörande gamla sjukkassemedlemmars

samt statstjänstemäns och därmed jämställdas sjukpenningförsäkring ha vidare

föreslagits vissa uppmjukande övergångsbestämmelser, vilka skulle möjliggöra

för dessa att, därest de äro medlemmar av allmän sjukkassa och de

icke äga uppbära tilläggspension, utfå ungefärligen lika stor sjukpenning

som tidigare, trots att de enligt de nya reglerna bort ha lägre sjukpenning eller

ingen sådan. De nämnda fördelarna för de erkända sjukkassornas medlem
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 312.

63

mar ha ansetts motiverade bland annat därav, att de betydande fondmedel,

som hopsamlats i dessa kassor, förutsatts komma den nya försäkringen

till godo.

De medborgare, som icke äro medlemmar av erkänd sjukkassa vid 1946

års utgång, bli sjukvårdslörsäkrade samt, om de då icke uppnått 60 års ålder,

även sjukpenningförsäkrade. Härvid gäller emellertid, att ersättning för sjukhusvård

eller sjukpenning icke utgives för sjukdomsfall, som inträffat under

tid, då den sjuke ej var försäkrad enligt den föreslagna lagstiftningen, såvida

den sjuke varit arbetsoförmögen på grund av sjukdomen någon tid av de senast

förflutna två åren. Dessa restriktioner ha gjort det möjligt att utan särskild

läkarundersökning eller annan prövning av hälsotillståndet upptaga hela

folket i försäkringen.

Särskilda bestämmelser lia vidare föreslagits angående överförande av

fondmedel, likvidation av erkända sjukkassor, som ej antagits till allmänna,

m. m.

Kommitténs förslag är enhälligt utom beträffande vissa detaljer. Sålunda

ha herrar Flogård och Skoglund uttalat, att den föreslagna försäkringen borde

införas, såvida icke en radikal försämring av de normala ekonomiska förhållandena

inträdde i vårt land. Herr Bexelius har, med instämmande av nyssnämnda

båda kommittéledamöter, ansett karenstiden för rätt till sjukpenning

böra bestämmas till sju dagar i stället för föreslagna tre dagar. Herr Bexelius

har vidare framställt visst yrkande i fråga om skyldighet för kommunerna

att ansvara för erläggandet av avgifter för sjukpenningförsäkringen. Fru

Nordgren har yrkat, att sjukhjälpstiden skulle beträffande gamla medlemmar

av statsunderstödda sjukkassor vara två år, även sedan dessa medlemmar

uppnått 67 års ålder. I ett av fru Nordgren och herr Wangson avgivet yttrande

har föreslagits, att pensionsstyrelsens beslut i fråga örn försäkringstillhörighet,

sjukhjälp m. m. skulle kunna överklagas hos försäkringsrådet.

Herr Strand har ansett, att de uppgifter, som åvilade de erkända centralsjukkassorna,

borde anförtros åt ett centralt förvaltningsorgan. Herr Söderbäck

har betonat vikten av att förtroendeläkareinstitutionen hos sjukkassorna

utvecklades och förstärktes samt framfört vissa synpunkter i fråga

om de ekonomiska möjligheterna att genomföra förslaget. Av herr Wallén

har framställts yrkande örn att även personer, som icke förut tillhört erkänd

sjukkassa och vid lagens ikraftträdande vore 60 men icke 67 år, skulle bli

sjukpenningförsäkrade.

Samordning av sjukförsäkringen med annan social försäkring.

Med hänsyn till den samordning mellan socialvårdens olika grenar, vilken

socialvårdskommittén enligt direktiven har att planlägga, har kommittén funnit

det vara av stor vikt, att lagstiftningen rörande varje särskild socialförsäkringsgren

utformades på sådant sätt, att försäkringarna erhölle den sam
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majlis proposition nr 312.

stämmighet, som vöre naturlig på grund av likheten i syftemål och nödvändig

för att de tillsammans skulle erhålla största möjliga effektivitet. Härjämte

borde tillses att handhavandet av socialförsäkringen underlättades genom att

de skilda socialförsäkringsgrenarnas administration i görligaste mån samordnades.

I fråga om folkpensioneringen uttalar kommittén, att den föreslagna sjukförsäkringen

borde vara en fullt tillfredsställande grund för påbyggnad av

invalidförsäkringen, huru densamma än bleve utformad. Den omständigheten,

att förslaget till allmän sjukförsäkring framlades innan förslag utarbetats

till en reformerad folkpensionering, utgjorde därför ej något hinder

för den erforderliga anknytningen mellan de båda socialförsäkringsgrenarna.

Någon lucka borde ej få uppkomma mellan förmånerna på grund av sjukförsäkringen

och förmånerna från invalidförsäkringen. Flertalet tilläggspensionärer

komme att bli sjukkassemedlemmar och i denna egenskap skyldiga

att betala avgifter. Enligt kommitténs tanke borde folkpensioneringen erlägga

avgifterna för dem utan att avdrag gjordes å pensionerna. Kostnaderna härför

beräknas till omkring 6 miljoner kronor om året.

Kommittén, som även har att verkställa en allmän översyn av den sociala

olgcks falls för säkringslag stift ningen, anser att en samordning mellan den föreslagna

sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen kunde genomföras på

sådant sätt, att avsevärda fördelar vunnes. Örn sjukkassorna finge övertaga

viss del av sjukhjälpstiden inom olycksfallsförsäkringen skulle enligt kommitténs

mening ernås snabbare utbetalning, effektivare sjukkontroll och,

åtminstone i vissa avseenden, administrativa lättnader. Rörande de härmed

förknippade frågorna, i vilka kommittén ej framlagt några mera preciserade

förslag, torde få hänvisas till kommitténs betänkande nr VII sid. 284—293.

Därest en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring genomfördes, borde enligt

kommitténs mening sjukförsäkringens lokala organisation kunna utnyttjas

även för arbetslöshetsförsäkringen. Härom må hänvisas till nämnda betänkande

sid. 293—295.

Yttranden angående kommittéförslaget.

I det alldeles övervägande antalet remissyttranden intages en positiv

ställning till frågan örn en lagstiftning på förevarande

område, och behovet av en sådan lagstiftning vitsordas så gott som allmänt.

Sålunda framhåller socialstyrelsen att förslaget, örn det genomfördes, skulle

leda till ett mycket betydelsefullt framsteg för socialförsäkringens och socialvårdens

rationalisering. Jämte den förebyggande effekt på fattigvårdsbehovet,

som särskilt sjukvårdsförsäkringen skulle få, finge erinras om den humanitära

innebörden av en allmän sjukförsäkring. Att ge alla medborgare

tillgång till den moderna medicinens sjukdomsbotande, sjukdomslindrande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas proposition nr 312.

05

och invaliditetsförebyggande vårdresurser vöre en socialreform av verklig!

personligt värde. En tidigare genomförd läkarbehandling och i rätt tid inledd

vård ledde i de flesta fall till ett förbättrat behandlingsresultat. Ur statsfinansiell

synpunkt vore visserligen kostnaderna för förslagets genomförande betydande

men åtminstone huvuddelen av kostnadsökningen kunde sägas innebära

en akt av rättvisa mot den del av befolkningen, som ej omfattades av

den nuvarande statsunderstödda frivilliga försäkringen och därför ej bomme

i åtnjutande av de betydande statsanslagen till desamma. En sådan utjämning

vore desto mera befogad som det till övervägande del torde vara de

lägsta inkomsttagarna och deras familjer som nu stöde utanför sjukförsäkringen.

Socialstyrelsen ansåge det vara ytterst angeläget att förslaget genomfördes

snarast möjligt.

Medicinalstyrelsen betonar, att enligt modernt medicinskt betraktelsesätt

åtnjutandet av erforderlig sjukvård måste anses utgöra en rättighet som tillkomme

även de mindre bemedlade utan att densamma på något sätt finge

vara förknippad med begreppet fattigvård. Medicinalstyrelsen ansåge, att den

föreslagna allmänna sjukförsäkringen skulle bli till väsentlig fördel för sjukvården.

Enligt den mening, som uttalas av försäkringsinspektionen, torde det endast

örn försäkringen gjordes obligatorisk bli möjligt att åstadkomma en

önskvärd avgränsning i förhållande till samhällets direkta understödsverksamhet

och att finna en väg till rationell samverkan med övriga socialförsäkringsgrenar.

Även med hänsyn till det statsunderstödda sjukkasseväsendets

nuvarande omfattning och till synes alltjämt fortgående starka frammarsch

torde övergången till obligatorisk försäkring innebära ett naturligt utvecklingssteg.

Sjukkasseförbundet uttalar, att inom sjukkassekretsar sedan länge varit

icke blott ett önskemål utan även ett krav att försäkringen skulle vara allmän.

Förbundet gåve därför sin fulla anslutning till förslaget om införande

av en allmän obligatorisk sjukförsäkring.

Landsorganisationen framhåller, att den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen

icke i fråga örn medlemsanslutning och effektivitet kunde anses motsvara

de krav som borde ställas på en socialt ändamålsenlig försäkring och

att det knappast vöre möjligt att genom partiella reformer eller ökade statsbidrag

avhjälpa dessa missförhållanden. Landsorganisationen fortsätter:

Kommittén har enligt landsorganisationens mening förebragt övertygande

skäl för att sjukförsäkringens utbyggnad och effektivisering bäst sker genom

en övergång till den allmänna obligatoriska försäkringen, och i likhet med

kommittén anser landsorganisationen också att tidpunkten för en dylik omläggning

nu är inne. De betänkligheter som anförts mot en övergång — bland

annat att den skulle betyda uppgivandet av ideella, i sjukkasserörelsens frivillighet

grundade värden, försvagande av medlemmarnas ansvarskänsla och

risker för missbruk av försäkringen — äro visserligen icke helt ogrundade

men kunna icke tillmätas den styrka alt de skulle utgöra avgörande motiv

Bihang lill riksdagens protokoll 19M. 1 sand. Kr 312. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majda proposition nr 312.

mot reformen. Frivilligheten måste här dock främst värderas ur synpunkten

av dess betydelse för försäkringens effektivitet. Vad angår den ideella tillgång,

som den i och för sig innebär, och som landsorganisationen högt skattar, bör

ej bortses från att även den obligatoriska försäkringen, sådan den nu föreslagits,

betyder en sådan tillgång genom de hänsyn till samhällssolidaritet och

allmän ansvarsgemenskap som förestavat utformningen av densamma, särskilt

reglerna örn sjukvårdsförsäkring och familjeförsäkring, hänsyn vilka

detta försäkringssystem måste tillvinna ökad förståelse och respekt.

I de yttranden, i vilka man ställt sig mera kritisk mot införandet

av en lag örn allmän obligatorisk sjukförsäkring,

har i några fall hänvisats till den frivilliga sjukförsäkringens gynnsamma utveckling

och de fördelar av ideell art, som vore förenade med den nuvarande

sjukkasserörelsen. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Östergötlands län, att

man hade all anledning antaga att, örn den frivilliga verksamheten finge

fortgå i oförändrad form, medlemsantalet borde ytterligare stadigt ökas.

Man vöre därför gärna böjd att ifrågasätta huruvida icke frivilligheten i

denna verksamhet vöre av så stort ideellt värde att man borde uppskjuta

ett avgörande i ärendet ytterligare några år för att avvakta huruvida denna

viktiga fråga hade utsikt att lösas på frivillighetens väg. Liknande synpunkter

anföras av länsstyrelsen i Jönköpings län.

De fria sjukkassornas förbund ställer sig avvisande mot tanken att införa

en obligatorisk sjukpenningförsäkring. Det syntes förbundet endast vara

fråga om några få år innan det övervägande flertalet av landets befolkning

tagit en frivillig sjukpenningförsäkring. De som levde på existensminimum

och därför ej kunde ansluta sig till en frivillig sjukförsäkring finge ingen

verklig hjälp genom tvångsanslutning till den allmänna sjukförsäkringen.

En dylik hjälp erhölle de blott om deras levnadsstandard höjdes. En allmän

sjukpenningförsäkring skulle vidare medföra att en av vårt lands äldsta

folkrörelser komme i ytterligare beroende av staten med därav följande byråkrati

och minskad personlig frihet.

I andra yttranden påtalas den bristande tillgången på sjukhusplatser och

läkare.

Medicinalstyrelsen förklarar, att ehuru styrelsen icke funne det helt uteslutet

att den föreslagna sjukvårdsförsäkringen kunde genomföras ur synpunkten

av tillgång till läkare överhuvud, det å andra sidan ej heller vore

uteslutet, att ett latent läkarbehov komme att på ett akut sätt avslöjas, vilket

dock i så fall finge anses vara en fördel. Styrelsen vöre närmast benägen

att anse, att det förelåge en betydande läkarbrist och ville meddela, att enligt

av styrelsen inhämtade uppgifter en avsevärd del erkända lokalsjukkassor

holle före, att läkartillgången för den öppna sjukvården vore otillfredsställande

redan för den nuvarande sjukförsäkringen. Oaktat de krav

på utökning av läkarkrafterna i såväl den öppna som den slutna sjukvården

ävensom sjukhusplatserna, som förvisso komme att bli en följd av den

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ls proposition nr 312.

nya sjukförsäkringens genomförande, ansåge medicinalstyrelsen den föreliggande

sjukförsäkringsfrågan vara av så stor allmän betydelse, att hänsyn

till nyssnämnda omständighet icke borde lägga hinder i vägen för frågans

lösande. Med undantag för provinsialläkarinstitutionen borde man hellre

gå fram den vägen, att enligt föreliggande förslag genomföra en utsträckt

försäkring och låta täckandet av det i förevarande avseenden uppkommande

behovet successivt anpassas efter försäkringens krav, än att försäkringen

ställdes på en obestämd framtid i avvaktan på att ifrågavarande personoch

platstillgång skulle kunna komma att anses tillfyllest för läkarvårdsförsäkringen

och sjukhusvården inom en utsträckt sjukförsäkring.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, huruvida den nuvarande

läkarkåren vore tillräcklig för att möta den starka ökning av kravet på

läkarvård som förslagets genomförande skulle aktualisera. Denna fråga

syntes böra bli föremål för närmare övervägande innan förslaget upphöjdes

till lag. Det borde även övervägas, huruvida ökningen av konsumtionen av

läkarvård kunde komma att medföra att nuvarande sjukvårdsanstalter, vilka

ofta vöre starkt överbelagda, kunde tillgodose eventuellt ökade anspråk på

anstaltsvard. Det ökade behovet av läkare påtalas även av länsstyrelsen i

Skaraborgs län och Hallands läns landstings förvaltningsutskott.

Betänkligheter av statsfinansiell art framkomma i några yttranden. Sålunda

framhåller länsstyrelsen i Gotlands län, att en allmän sjukförsäkring komme

att medföra så betydande kostnader för statsverket att det under nuvarande

labba ekonomiska läge vöre svart att bestämt avgöra örn en sådan reform

kunde genomföras utan att inkräkta på andra kanske mera nödvändiga

sociala uppgifter. All anledning förelåge för statsmakterna att taga frågan

om tidpunkten för en utvidgad sjukförsäkrings genomförande under särskilt

övervägande. Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar sig i liknande riktning.

Även svenska arbetsgivareföreningen hänvisar till det statsfinansiella läget

och uttalar, att det måhända kunde möta oöverstigliga svårigheter att inom en

nära framtid genomföra en obligatorisk sjukförsäkring.

Den av kommittén förordade försäkringslinjen har allmänt godtagits

utan någon diskussion om alternativa lösningar av sättet för tillgodoseende

av förbättrade hjälpåtgärder vid sjukdom. I några yttranden har dock ifrågasatts,

huruvida sjukvårds hjälpen eller i varje fall vissa

former därav borde ordnas annorledes än försäkring sm

ä s s i g t.

Pensionsstyreisen framhåller rörande ifrågavarande spörsmål, att även

om man utginge från den allmänna sjukförsäkringen såsom medel att

nå förbättrade möjligheter till sjukhjälp, det ingalunda vore givet att de

synpunkter och avgöranden, som legat till grund för den frivilliga försäkringen,

utan vidare ägde giltighet i en obligatorisk, hela folket omfattande

sådan. Kunde i fråga örn någon försäkringsgren syftet med försäkringen för
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

verkligas genom allmänna åtgärder — vilket kunde förefalla naturligt eftersom

försäkringen skulle omfatta hela folket — borde noggrant prövas, om

anledning föreiåge att inbegripa verksamhetsgrenen i fråga i försäkringen.

Med hänsyn härtill hade pensionsstyrelsen särskilt övervägt, huruvida icke

den av kommittén föreslagna ersättningen för sjukvård, d. v. s. läkarvård,

sjukhusvård och läkemedel, kunde utbrytas ur försäkringen och förmånerna

i stället meddelas i annan ordning.

I fråga om läkarvården anför pensionsstyrelsen att en väsentlig olägenhet

med det av kommittén förordade ersättningssystemet vore det avsevärda

förvaltnings- och kontrollarbete, som vore förenat med detsamma. Enbart

för läkarvården komme i den nya försäkringen antalet verifikationer sannolikt

att uppgå till minst 4 miljoner årligen, varvid vore att märka att

verifikation måste innehålla uppgift om vården och, i förekommande fall,

specifikation av kostnaderna enligt läkarvårdstaxan. Härtill komme att,

eftersom läkarna ej vore bundna av taxan, den försäkrade kunde få vidkännas

större kostnader än hans andel i det taxeenliga arvodet, vilket förhållande

dels kunde motverka syftet med försäkringen, dels ock ge anledning

till missnöje med densamma.

Pensionsstyrelsen fortsätter:

En eventuell utbrytning av läkarvården ur försäkringen —- vilken givetvis

ej behöver innebära att läkarvården göres helt fri för den enskilde — torde

förutsätta åtskilliga organisatoriska åtgärder, bland annat en betydlig ökning

av antalet tjänsteläkare (i statens, kommuns eller landstings tjänst anställda

läkare), anordningar som måste taga åtskillig tid att genomföra. Med hänsyn

härtill torde en dylik utbrytning närmast få betraktas som en framtidstanke.

För närvarande torde man således få räkna med att läkarvården

bibehålies inom försäkringen. Men även örn man gör så, får detta icke till

en oviss framtid förskjuta åtgärder för ett effektivt utbyggande av möjligheterna

att erhålla billig men samtidigt kvalificerad läkarvård.

Däremot anser pensionsstyrelsen det i detta sammanhang böra övervägas,

huruvida icke beträffande läkemedlen ersättningssystemet med fördel kunde

frångås och läkemedelskostnaderna i stället förbilligas genom direkta åtgärder

från statens sida. Likaså skulle enligt pensionsstyrelsens mening åtskilligt

vinnas om jämväl sjukhusvården frigjordes från sjukförsäkringen,

och styrelsen föresloge därför att nämnda möjlighet övervägdes.

Försäkringsbolags riksförbund ifrågasätter, huruvida försäkringens form

vöre lämplig inom den del av socialvården, som sjukvardsförsäkringen

avsåge att tillgodose. Medlemsavgifterna för sjukvårdsförsäkringen bleve

så ringa i förhållande till det allmännas utgifter i form av bidrag till

försäkringen och direkta kostnader för sjukvården, att en frågeställning avnyssnämnt

slag kunde anses motiverad. Man bleve ytterligare betänksam

gentemot försäkringsvägen med hänsyn till de svårigheter, som yppat sig då

det gällt att anpassa prestationerna efter behoven utan att uppamma missbruk.

För att nämna ett exempel skulle den öppna sjukvården, som under

alla förhållanden ställde sig relativt billig för det allmänna, komma att för

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

69

de försäkrade ställa sig avgjort oförmånligare än den för det allmänna mycket

kostsamma sjukhusvården. Sjukvårdsersättningen komme vidare att mycket

ojämnt ansluta sig till de kostnader för läkarvård m. m., som de försäkrade

själva skulle få vidkännas. Det förefölle ingalunda osannolikt att sådana

bristfälligheter skulle kunna undvikas, om man släppte försäkringens form.

Kvinnoföreningars samarbetskommitté uttalar, att det funnes andra möjligheter

än försäkringsvägen att ordna en billig eller avgiftsfri sjukhusoch

läkarvård för allmänheten. En grundläggande utredning om olika alternativ

för lösning av sjukvårdsfrågan med kostnadsberäkningar och prövning

av de praktiska och psykologiska skälen för dessa alternativ vore

önskvärd.

Förslaget att göra de nuvarande erkända sjukkassorna till

bärare av försäkringen har så gott som genomgående vunnit

bifall i yttrandena.

Försäkringsinspektionen framhåller, att den i likhet med kommittén ansåge

ett vidmakthållande av den lokala självrisken vara synnerligen betydelsefullt

ur ekonomisk synpunkt. Härigenom torde det bli möjligt att begränsa

den fara för missbruk som lätt insmöge sig i en sjukförsäkring, där

försäkringsfallet i många fall icke läte sig fastställa enbart på objektiva

grunder.

Länsstyrelsen i Uppsala lån förklarar sig i den föreslagna försäkringsformen,

som byggde på erfarenheterna från de erkända sjukkassorna, se en

viss trygghet mot alltför stora överraskningar vid genomförandet av organisationen

av den obligatoriska försäkringen. Även länsstyrelsen i Jönköpings

län anser det välbetänkt att bygga vidare på det frivilliga sjukkasseväsendets

grund och söka bevara dess traditioner. Att kassorna skulle fortleva

som självständiga juridiska personer med ansvar för sin egen ekonomi

vore tilltalande och borde utgöra en viss garanti för sparsamhet i deras förvaltning.

För att den entusiasm och hängivenhet som tidigare präglat sjukkassearbetet

icke skulle förkvävas vore det emellertid av stor betydelse att

ledningen av den centrala administrativa apparaten utövades med tillbörlig

försiktighet, så att de lokala kassornas styrelser verkligen finge frihet och

självbestämmanderätt så långt som möjligt.

Landskommunernas förbund uttalar, att förbundet i stort sett kunde ansluta

sig till kommittéförslaget vad anginge det organisatoriska handhavandet

av den blivande sjukförsäkringsverksamheten. Förbundet delade de

synpunkter, som kommittén anfört både då den avvisat tanken på att anknyta

försäkringen till de tidigare i annat sammanhang föreslagna socialnämnderna

och då den ansett att sjukförsäkringsverksamheten framdeles

liksom nu borde bygga på insatser från lokala och centrala sjukkassor.

Kommitténs förslag beträffande formerna för det kommunala inflytandet

på sjukkasseverksamhetens bedrivande funne förbundet välbetänkta.

Sjukkasse förbundet anför, att under den tid under vilken den nuvarande

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

lagstiftningen på sjukförsäkringens område varit gällande systemet med

central- och lokalsjukkassor visat sig fylla de på detsamma ställda förväntningarna.

Det vore därför i högsta grad oklokt att ersätta den organisationsform

som redan funnes med något nytt och oprövat, vilket skulle försvåra

genomförandet av en allmän sjukförsäkring.

Enligt den mening, som uttalas av statskontoret, borde det emellertid klarläggas,

huruvida det organ, som skulle handhava sjukförsäkringen och

annan socialförsäkring, skulle få formen av en fristående juridisk person

utan att därigenom de förenklingar av arbetet äventyrades, som framstode

såsom möjliga vid ett inlemmande i den kommunala förvaltningsorganisationen.

Vidare kunde ifrågasättas, huruvida de nuvarande centralsjukkassorna

borde bibehållas vid sin uppgift såsom ekonomisk utjämningsinstans.

Det syntes statskontoret icke kunna undvikas att förhandenvaron av två

utbetalningsorgan måste medföra en dubblering av vissa arbetsuppgifter.

Kommitténs förslag på denna punkt innebure därjämte, att försäkringsavgifterna

skulle kunna utgå med olika belopp inom olika delar av landet.

Enligt statskontorets mening vöre det emellertid icke tillfredsställande att

samma prestationer skulle beläggas med skiftande avgifter, beroende på var

den försäkrade vöre bosatt. Inom den frivilliga försäkringen torde en sådan

premiedifferentiering vara naturlig. Då försäkringen gjordes obligatorisk

och förmånerna uniformerades, torde emellertid anordningen icke böra

bestå. Vidare torde framhållas att kommittén syntes hysa den uppfattningen,

att ett bevarande av lokalsjukkassornas självrisk vöre möjligt, även

om centralsjukkassorna skulle upphöra såsom ekonomiska utjämningsorgan.

Anledning att med hänsyn till självriskidén bibehålla centralsjukkassorna

förelåge alltså icke.

Försäkringsbolags riksförbund anser, att ett bibehållande av de nuvarande

centralsjukkassorna icke kunde medföra någon bestående fördel,

sedan lokalsjukkassorna fått större minimiomfattning och sin ansvarighet

utsträckt till att gälla de nittio första sjukhjälpsdagarna. En differentiering

av kostnaden för långa sjuktider vore enligt förbundets mening icke önsklig.

Sedan den nya organisationen fått stadga, torde en centralisering av den

överbyggnad å organisationen, som centralsjukkassoma representerade, närmast

bli till fördel. Förbundet ville dock förorda stadganden av sådan innebörd,

att man kunde utnyttja de nu bestående erkända centralsjukkassoma

under en övergångstid för att därefter centralisera deras verksamhet.

Landsorganisationen framhåller, att ett bibehållande av det nuvarande

systemet med centralsjukkassor och lokalsjukkassor visserligen möjliggjorde

en smidig övergång till den nya försäkringen och underlättade överförandet

av de erkända kassornas fonder m. m. I princip delade landsorganisationen

dock den av herr Strand i en reservation uttalade meningen, att en mera

centraliserad ordning vore att föredraga. Att de olika grenarna av socialförsäkringen

gjordes organisatoriskt likformiga torde i vart fall vid en sam
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

71

ordning dem emellan vara rationellt. Denna likformighet torde för de övriga

grenarnas vidkommande icke vara möjlig genom en organisationsform

efter mönster av dem, som utbildats inom den föreningsmässigt organiserade

sjukkasserörelsen.

Frågan om sjukförsäkringens samband med andra grenar

av socialförsäkringen har berörts i flera yttranden. Härutinnan

anför socialstyrelsen:

Av praktiska skäl har kommittén sett sig nödsakad att icke på en gång

utarbeta och framlägga erforderliga förslag till reformer inom socialförsäkringens

och socialvårdens alla områden i en stor, sammanhängande plan

utan i stället upptaga frågorna undan för undan i särskilda mer eller mindre

fristående förslag. Denna metod torde väl också vara den enda möjliga om

förslagen skola kunna inom rimlig tid praktiskt genomföras.

Med denna metod är det emellertid svårt att undvika att de successiva

reformerna brista exempelvis i fråga örn den hjälptekniska och organisatoriska

anknytningen mellan de olika försäkrings- och socialvårdsformerna.

Av än större betydelse är svårigheten att efter varandra anpassa storleken

av försäkrings- och understödsförmånerna i närliggande hjälpformer. Detta

kan motverka befogade — eller uppmuntra till icke önskvärda — övergångar

från en hjälpform till en annan, exempelvis från arbetslöshetsförsäkring

till sjukförsäkring. Kommittén synes emellertid i stort sett ha lyckats

att väl tillvarataga möjligheterna att förbereda en lämplig anknytning till

andra hjälpformer. Vad beträffar frågan om förmånernas storlek så är den

nu anförda synpunkten ett skäl till en viss återhållsamhet på nuvarande stadium,

då en anpassning mellan de olika hjälpformerna väl alltid kommer att

ske genom en höjning av den lägre förmånen och icke genom en sänkning

av den högre. Även denna synpunkt synes ha vunnit tillbörligt beaktande

i kommitténs förslag.

Försäkringsinspektionen uttalar, att även örn de förslag, som kunde komma

att framläggas rörande övriga socialförsäkringsgrenar skulle komma att påkalla

vissa ändringar i nu förevarande lagförslag, denna omständighet dock

icke behövde medföra betänkligheter mot ett genomförande av detta förslag.

Försvarets sjukvårdsförvaltning finner det angeläget, att en revision av

olycksfallsförsäkringslagen skedde i så god tid att största möjliga överensstämmelse

åvägabragtes mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarnas ersättningsformer.

Statskontoret uttalar, att frågan huruvida icke olycksfallsförsäkringens

förmåner helt borde anpassa sig efter sjukförsäkringens torde allvarligt

böra övervägas.

Sjukkasseförbundet anser det böra betecknas som en svaghet att kommittén

icke framlagt något förslag som kunde läggas till grund för en

önskad samordning mellan sjukförsäkringen och den sociala olycksfallsförsäkringen.

Enligt förbundets mening borde man vid delta tillfälle lia kunnat

komma fram till en sådan lösning, att sjukkassorna ålades denna nya arbets
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

uppgift vilket skulle ha varit till fördel för den sociala försäkringen över

huvud.

Försäkringsbolags riksförbund framhåller, att en obligatorisk sjukförsäkring

med fog plägade uppfattas som själva kärnan i den sociala försäkringslagstiftningen,

kring vilken övriga grenar grupperade sig. Enligt

denna uppfattning bleve anordnandet av sjukförsäkringen i mycket hög grad

bestämmande för prestationer och bestämmelser i övriga försäkringsgrenar.

Det torde därför vara nödvändigt att klarlägga dessa konsekvenser genom

utformandet av en huvudlinje för hela socialförsäkringen, innan man kunde

göra ett definitivt uttalande om ändamålsenligheten av det framlagda förslaget.

Av denna anledning borde förslaget icke lagfästas förrän förslag rörande

alla grenarna av socialförsäkring förelåge åtminstone i sina huvudlinjer

och dessa förslag underkastats en ingående granskning.

Jämväl riksförsäkringsanstalten finner det önskvärt, att en samordning

mellan den föreslagna sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen kunde

komma till stånd. Men förutsättningen för en samordning måste naturligen

vara, att den läte sig genomföra på sådant sätt att fördelarna därav uppvägde

de nackdelar, som mer eller mindre torde bli förknippade därmed.

Enligt anstaltens mening hade kommittén ej tillräckligt beaktat de stora svårigheter

i olika hänseenden, vilka motte för en godtagbar lösning av frågan.

Försåkringsrådet anser, att fördelarna av en samordning av de sociala

sjuk- och olycksfallsförsäkringarna icke borde överdrivas. Lokalsjukkassorna

i allmänhet kunde icke tänkas förvärva personal med erforderlig

kompetens att handlägga ärenden i enlighet med bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen.

Förutsättningarna för ersättning enligt nämnda lag

vore ofta svåra att konstatera i det enskilda fallet och skulle förorsaka

lokalsjukkassornas personal avsevärt extra arbete. Spörsmålen om förutsättningarna

för ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen förelåge skulle vid

många olycksfall komma att behandlas både av sjukkassor och försäkringsinrättningar

vilket skulle komplicera administrationen. Det syntes därför

försäkringsrådet som om i den mån ersättning för olycksfall i arbete skulle

utgå från sjukkassorna detta borde ske efter samma regler som för sjukdomar

i allmänhet.

Även de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anser det ovisst,

huruvida de med den av kommittén föreslagna samordningen mellan sjukförsäkringen

och den sociala olycksfallsförsäkringen eftersträvade fördelarna

verkligen skulle nås. Enligt föreningens mening skulle en dylik samordning

medföra risk för avsevärda nackdelar i olika hänseenden, och förslagets

genomförande skulle möta betydande svårigheter. Sjukhjälpsutbetalningarna

skulle näppeligen påskyndas i någon avsevärd mån genom en dylik

samordning. Sjukkontrollen vid olycksfallsskadorna torde med nuvarande

systern i allmänhet fungera tillfredsställande och om den kontroll av olycksfallsskadorna

som sjukkassorna kunde utöva bleve av större värde måste

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

73

enligt föreningens mening lämnas öppen, överflyttningen till sjukkassorna

av viss del av skaderegleringen vid olycksfall torde icke medföra en administrativ

förenkling av det av försäkringen betingade arbetet i dess helhet.

Föreningen hemställde, att frågan om en samordning mellan sjukförsäkringen

och den sociala olycksfallsförsäkringen i avseende å ersättningsutbetalningen

gjordes till föremål för fortsatt utredning sedan den obligatoriska

sjukförsäkringen trätt i kraft och man bättre kunde bedöma förhållandena

än som för närvarande vore möjligt. Vid en sådan utredning borde jämväl

beaktas, i vad mån eftersträvade förbättringar med fördel kunde ernås inom

ramen av nuvarande organisation.

Tjänstemännens centralorganisation hemställer, alt någon samordning

mellan sjukförsäkringen och en eventuell obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

icke komme till stånd. Artskillnaden mellan dessa båda former av socialförsäkring

vore sådan, att en samordning absolut icke vore lämplig.

Mot den föreslagna detaljutformningen av sjukförsäkringen

lia i de angivna remissyttrandena framställts åtskilliga erinringar.

Flertalet av dessa erinringar äro emellertid av den art, att de lämpligen

böra beröras i det följande vid behandlingen av de olika avsnitten i förslaget.

I detta sammanhang torde endast böra anmärkas följande.

I fråga om sjukpenningklassernas antal ifrågasättes i ett

yttrande, avgivet av Hallands läns landstings förvaltningsutskott, huruvida

klassindelning borde förekomma och om icke sjukpenningen i stället borde

utgå med ett för alla lika belopp. Placeringen i sjukpenningklass komme att

vålla många svårlösta problem och det borde övervägas om ej en enhetlig

avgift liksom enhetliga förmåner vore att föredraga. I andra yttranden,

avgivna av försäkring sinspektionen, länsstyrelsen i Jönköpings län, Uppsala

läns landstings förvaltningsutskott, stadsförbundet, sjukkasse förbundet,

försäkringsbolags riksförbund och riksförbundet landsbygdens folk, påyrkas

att sjukpenningklassernas antal måtte avsevärt reduceras. Till stöd därför

åberopas att det stora antalet sjukpenningklasser komme att medföra ett

onödigt tyngande administrativt arbete för sjukkassorna ävensom risk för

att medlemmarna bleve placerade i annan sjukpenningklass än den, till vilken

de med sina inkomstförhållanden rätteligen bort hänföras. Pensionsstyrelsen,

fattigvårds- och barnavårds förbundet, sjukkasseförbundet och

landsorganisationen förorda att sjukpenningen för personer över 67 år bleve

densamma som för övriga medlemmar.

I åtskilliga yttranden framhålles önskvärdheten av att sjukpenningbeloppen

ävensom familjetilläggen underginge en allmän

höjning. De föreslagna beloppen jämte familjetillägg ansåges icke

utgöra tillräcklig ersättning för av sjukdom förorsakat inkomstbortfall, framför

allt icke inom de lägsta sjukpenningklasserna. Yrkanden i sådan riktning

ha framförts av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, försäkringsinspek
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Konen, Överståthållarämbetet, stadsförbundet, fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

landsorganisationen samt riksförbundet landsbygdens folk. Å

andra sidan uttalar tjänstemännens centralorganisation att man knappast

kunde tänka sig en högre obligatorisk sjukpenning än 6 kronor om dagen,

då detta skulle medföra att många löntagare finge betala avsevärda premier

trots att deras försörjning under sjukdom kanske vore fullt tillfredsställande

ordnad genom de sjuklöneförmåner som arbetsgivarna tillämpade. Däremot

kunde övervägas införande av en frivillig påbyggnad av sjukpenningförsäkringen

med ytterligare ett par sjukklasser. Socialstyrelsen och tjänstemännens

centralorganisation framhålla härjämte, att sjukpenningen till de

familjeförsäkrade gifta kvinnorna vore för låg. Denna mening omfattas även

av sjukkasseförbundet, högerns centrala kvinnoråd och socialdemokratiska

kvinnoförbundet. Beträffande familjetilläggen påyrkas från flera håll att

barntillägg och maketillägg borde kunna anknytas

till moderns respektive hustruns sjukpenning. Därvid

framhålles, att hustrun understundom kunde vara den egentliga familjeförsörjaren

eller i allt fall i betydande omfattning bidraga till familjens uppehälle

genom eget förvärvsarbete. Denna tanke kommer till uttryck i yttrandena

av socialstyrelsen, försäkringsrådet och flertalet av de hörda kvinnoorganisationerna.

Den föreslagna karenstiden (3 dagar) har vunnit gillande av bland

andra medicinalstyrelsen, tjänstemännens centralorganisation samt ett flertal

länsstyrelser. Medicinalstyrelsen hemställer emellertid, att möjligheten

för en differentiering av karenstiden efter olika inkomst- eventuellt yrkesgrupper

prövades. Å andra sidan anses i åtskilliga yttranden den föreslagna

karenstiden alltför kort, och socialstyrelsen finner sig böra påyrka en utsträckning

av karenstiden till minst 6 dagar. I anslutning till den av herr

Bexelius framförda reservationen ha bland andra statskontoret, försåkringsinspektionen,

ett flertal länsstyrelser och läkarförbundet uttalat sig för en

höjning av karenstiden till 7 dagar.

Den till förhindrande av överförsäkring föreslagna regeln, att

sammanlagda beloppet av sjukpenning och familjetillägg ej må överstiga

90 % av den dagsinkomst, som motsvarade den för medlemmen fastställda

årsinkomsten av förvärvsarbete (90 %-regeln), föreslås av de fria sjukkassornas

förbund ersatt med en 100 %-regel. Förbundet framhåller, att inkomstbehovet

vid sjukdom ofta vöre större än under vanliga förhållanden,

och påpekar, att enligt förslaget de försäkrade själva finge vidkännas en ej

obetydlig del av kostnaderna för läkarvård och medicin. Särskilt för personer

vilka hade sin inkomst vid ett existensminimum skulle 90 %-regeln

innebära en kännbar beskärning av den ekonomiska standarden. I andra

yttranden, avgivna av statskontoret och länsstyrelserna i Jämtlands och Västernorrlands

lån, anses däremot att en kontant sjukhjälp uppgående till 90 %

av arbetsinkomsten utgjorde en för svag påtryckning på vederbörande att

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 75

återgå i arbete och att det därför borde övervägas att utbyta 90 %-regeln

mot en 80 %-regel.

I fråga om sjukförsäkringsavgifternas storlek uttalar pensionsstyrelsen,

att den föreslagna lägsta avgiften för de sjukpennings- och

sjukvårdsförsäkrade — enligt förslaget i genomsnitt 28: 90 kronor för år —

torde vara väl hög för ett inkomstläge av 600—900 kronor om året. Detsamma

torde sägas om de två följande sjukpenningklasserna, motsvarande

inkomstgrupperna 900—1 200 kronor och 1 200—1 600 kronor. Med hänsyn

till frågans stora sociala betydelse förutsatte pensionsstyrelsen, att avgifternas

storlek såväl för enbart de sjukvårdsförsäkrade — vilka till stor del utgjordes

av tilläggspensionärer och andra med obetydliga inkomster och utan

nämnvärd betalningsförmåga — som för de lägst sjukpenningförsäkrade

foges under förnyad prövning.

Även beträffande statsbidragens avvägning ha vissa erinringar

gjorts. Pensionsstyrelsen och sjukkasseförbundet finna en skälig höjning

av medlemsbidraget önskvärd och anse det kunna ifrågasättas, örn ej

familjetilläggen helt borde bekostas av statsmedel. En höjning av medlemsbidraget

till sjukkassorna i Norrland förordas av socialstyrelsen. Länsstyrelsen

i Jämtlands län tillstyrker en utjämning av avgifterna så att högre avgifter

icke behöva uttagas inom vissa sjukkasseområden. I liknande riktning

uttalar sig även landskommunernas förbund.

En sådan anordning av avgiftsuppbörden att avgifterna kunde

inbetalas i samband med skatteuppbörden ifrågasättes av statskontoret, pensionsstyrelsen,

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige

i Stockholm, svenska arbetsgivareföreningen, försäkringsbolags riksförbund

och trafiktjänstemännens riksförbund.

Sjukförsäkringspromemorian.

Sjukvårdsförsäkringen.

Beträffande sjukvårdsförsäkringens utformning ifrågasättes i promemorian

den förändringen, att statsverket borde övertaga ansvaret för sjukhusavgifternas

erläggande i den mån vården lämnades å allmän sal eller avdelning.

Därest ett dylikt ansvar för statsverket infördes, kunde sjukhusvården

utbrytas ur försäkringen. Enligt promemorian skulle detta för försäkringens

vidkommande medföra den beaktansvärda fördelen, att sjukvårdsavgifterna

kunde avsevärt sänkas, varjämte det administrativa arbetet kunde förenklas.

Kostnadsökningen för statsverket vid en sådan utbrytning uppskattas i promemorian

till ungefär 50 miljoner kronor örn året. Det framhålles emellertid

att icke obetydliga besparingar skulle uppkomma för landsting och i

landsting ej deltagande städer.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Sjukpenningförsäkringen.

I fråga om sjukpenningförsäkringen har, vid sidan av kommitténs förslag

i denna del, i promemorian skisserats två alternativa förslag.

Enligt det ena alternativet —- betecknat såsom alternativ I — bibehålies

grundtanken i kommitténs förslag, nämligen att sjukpenningen jämte

familjetillägg skall utgöra ersättning för inkomstbortfall, som förorsakas av

sjukdom. Emellertid har sjukpenningklassernas antal väsentligen reducerats

varjämte beloppet av såväl sjukpenning som familjetillägg avsevärt höjts.

Sjukpenningklassernas antal föreslås således minskat till 6 enligt följande

skala:

Medlemmens årliga inkomst av Sjukpenning
förvärvsarbete

uppgår till klass

600 kronor men ej till 1 000 kronor ............. 1

1000 » » » » 1 800 » ............. 2

1 800 » » * » 2 700 » 3

2 700 » * » » 3 600 » 4

3 600 » » » > 4 500 » 5

4 500 » eller högre belopp................... 6

Denna sjukpenningskala föreslås tillämplig å alla sjukpenningförsäkrade

medlemmar oberoende av huruvida de fyllt 67 år eller icke. Sjukpenningbeloppen

i de olika klasserna föreslås till respektive 2, 3, 4, 5, 6 och 7 kronor.

Halv sjukpenning utgår med hälften av dessa belopp.

Till sjukpenningförsäkrad medlem skall, liksom i kommittéförslaget, utgivas

familjetillägg till sjukpenningen. Familjetilläggen utgöras av maketilllägg

och barntillägg. Maketillägg, som vid hel sjukpenning utgör 2 kronor,

utgår för hustru som är familjeförsäkrad eller som är sjukpenningförsäkrad

enligt andra sjukpenningklassen. Maketillägg utgår vidare, i det fall att gift

kvinna är medlem, för hennes man, om denne på grund av hans årsinkomst

av förvärvsarbete ej uppgår till minst 600 kronor icke är sjukpenningförsäkrad

eller om han är sjukpenningförsäkrad enligt första eller andra sjukpenningklassen.

Barntillägg, som till hel sjukpenning utgör en krona, utgår för varje

hemmavarande barn under 16 år. Äro båda föräldrarna medlemmar utgår

barntillägg till varderas sjukpenning; om i dylikt fall båda samtidigt äro

sjuka utgår dock barntillägg endast till den enes sjukpenning.

Familjetillägg till halv sjukpenning skall utgå med hälften av angivna

belopp.

Enligt promemorian bli således makar helt jämställda med avseende på rätten

att uppbära barntillägg till sjukpenning, och likställigheten makarna

emellan har vidare utsträckts därhän, att självständigt försäkrad gift kvinna

äger uppbära maketillägg till egen sjukpenning, därest mannens årsinkomst

av förvärvsarbete icke uppgår till 1 800 kronor.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 312.

77

Gift kvinna, vars årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 1 000 kronor

och som sammanlever med sin man, blir icke självständigt försäkrad utan

endast försäkrad i egenskap av familjemedlem. I denna del intager alltså

promemorian samma principiella ståndpunkt som kommittéförslaget. För den

familjeförsäkrade kvinnan föreslås en sjukpenning av 1: 50 kronor och å

denna sjukpenning skall utgå ett barntillägg å en krona, därest makarna ha

ett eller flera barn under 10 år som vistas i hemmet.

Barn under 16 år skola, såsom enligt kommittéförslaget, icke vara sjukpenningförsäkrade

utan endast sjukvårdsförsäkrade.

I överensstämmelse med kommittéförslaget skall för tid, då sjukpenningförsäkrad

åtnjuter sjukhusvård, i stället för sjukpenning utgivas hempenning.

Hempenningen skall utgöra hälften av den sjukpenning, som eljest

tillkommer försäkrad, dock lägst 2 kronor, samt för familjeförsäkrad

hustru 1: 50 kronor. Å hempenningen skola utgå familjetillägg med samma

belopp som om vederbörande erhållit sjukpenning.

Såsom maximeringsregel föreslås gälla, att sammanlagda beloppet av

sjukpenning och familjetillägg ej må överstiga den inkomst som motsvarar

V360 av den för medlemmen fastställda årsinkomsten av förvärvsarbete eller,

där endast halv sjukpenning utgives, 50 % av denna inkomst. Vid tillämpningen

av ifrågavarande regel anses emellertid den som är försäkrad enligt

första eller andra sjukpenningklassen alltid ha en inkomst per dag av minst

2 respektive 3 kronor. I promemorian har således kommittéförslagets 90 låsregel

ersatts med en motsvarande 100 %-regel.

Karenstiden enligt detta alternativ föreslås oförändrad eller till 3 dagar.

Sjukpenningförsäkringen enligt det andra departementsalternativet — betecknat

alternativ II — innebär en principiell avvikelse från kommittéförslaget.

Detta alternativ tager således icke direkt sikte på storleken av det

av sjukdomen vållade inkomstbortfallet, utan sjukpenningens uppgift är här

att vid sjukdom garantera den försäkrade ett belopp som skall innefatta ett

rimligt skydd mot umbäranden och nöd (minimistandard). Från denna utgångspunkt

föreslås att sjukpenningen skall utgå med ett för alla lika belopp

och jämte förekommande familjetillägg motsvara vad som vid sjukdom rimligen

kräves för den försäkrades och hans familjs försörjning. Den sålunda för

alla lika sjukpenningen föreslås till 3: 50 kronor per dag, dock att för personer

under 18 år föreslås en sjukpenning av allenast 2 kronor. Halv sjukpenning

skall utgå med hälften av angivna belopp. Som komplement till en

så beskaffad obligatorisk försäkring förutsättes emellertid en frivillig statsunderstödd

försäkring avsedd att i görligaste mån garantera levnadsstandardens

upprätthållande i det särskilda fallet. Denna frivilliga försäkring

föreslås ha fyra eller tre sjukpenningklasser med sjukpenningbelopp från

1:50 till 4:50 kronor. Även enligt detta alternativ skall till sjukpenningförsäkrad

medlem utgivas familjetillägg till sjukpenningen, och familjetilllägget

utgöres jämväl här av maketillägg och barntillägg. Maketillägg utgår

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Majda proposition nr 312.

för make oberoende av hans eller hennes inkomst av förvärvsarbete och

föreslås till 2 kronor. Barntillägg utgår med en krona för varje hemmavarande

barn under 16 år. Familjetillägg till halv sjukpenning utgår med

hälften av nämnda belopp.

Äro båda makarna medlemmar av sjukkassa, skall familjetillägg utgå endast

till den av makarna, vilken är att anse såsom den huvudsakliga försörjaren

d. v. s. i regel mannen. Är i undantagsfall hustrun den huvudsakliga

försörjaren och önska makarna att familjetilläggen nied anledning härav

skola anknytas till hennes sjukpenning, skall anmälan härom göras till sjukkassan

och därvid styrkas att hustruns arbetsinkomst överstiger mannens.

Bifalles ansökningen gäller beslutet härom från och med ingången av månaden

efter den, då beslutet meddelas, till ingången av månaden efter den,

då nytt beslut meddelats.

Gift kvinna, vars årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 900 kronor,

skall, om hon sammanlever med mannen och denne är försäkrad enligt lagen,

omfattas av familjeförsäkringen på samma sätt som enligt alternativ I. Sjukpenningen

bestämmes även här för hennes vidkommande till 1: 50 kronor.

Å denna sjukpenning utgår ett barntillägg å en krona, därest makarna ha

ett eller flera barn under 10 år, som vistas i hemmet.

Barn under 16 år bli såsom enligt alternativ I ej sjukpenningförsäkrade.

Hempenningen föreslås bestämd till 2 kronor eller, såvitt angår familjeförsäkrad

hustru, 1: 50 kronor. Å hempenningen skall utgå familjetillägg

med samma belopp som örn vederbörande erhållit sjukpenning.

Någon begränsning av sjukpenningens och familjetilläggets sammanlagda

belopp med hänsyn till den försäkrades arbetsinkomst föreslås icke enligt

detta alternativ. Däremot införes en maximeringsregel av innebörd att ingen

må uppbära barntillägg för flera än fem barn. Den högsta kontanta sjukhjälpen

enligt alternativ II blir alltså (3:50 + 2:—+ 5:—) 10 kronor 50

öre om dagen.

Med hänsyn till karenstidens längd föreslås de sjukpenningförsäkrade indelade

i två grupper. Till den ena gruppen, för vilken skulle gälla en karenstid

av 3 dagar, skulle hänföras arbetstagare, familjeförsäkrade gifta kvinnor

samt sådana självständiga företagare, vilkas inkomst av rörelsen vore direkt

beroende av deras egen dagliga arbetsinsats. Till sistnämnda kategori bleve

att hänföra bland andra mindre hantverkare och affärsidkare samt vissa fria

yrkesutövare såsom läkare, advokater och därmed jämställda. Till den andra

gruppen, för vilken skulle gälla en karenstid av 4 veckor, skulle hänföras

övriga självständiga företagare. Hit äro att räkna bland andra industriidkare

samt sådana handlande och hantverkare, vilkas rörelser vore av

större omfattning, ävensom lantbrukare. Rörande de försäkrades hänförande

till den ena eller andra gruppen föreslås följande gälla. Året före det då den

nya lagstiftningen träder i kraft ha sjukkassorna att på eget initiativ

pröva till vilken grupp de försäkrade skola höra. Sjukkassorna skola därefter

årligen företaga en översyn av medlemsbeståndet i förevarande hän
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

79

seende. Sjukkassans beslut tillämpas från och med den 1 januari året efter

det då beslutet meddelas. Beträffande dem, som under löpande kalenderåret

bli sjukpenningförsäkrade, sker hänförandet till respektive grupp vid inskrivningen.

Beslutet härom tillämpas till utgången av följande kalenderår.

Det kan anmärkas att av de år 1950 självständigt försäkrade 2 059 500

beräknas komma att tillhöra gruppen med den kortare karenstiden och

417 400 gruppen med den längre karenstiden.

Enligt det förslag, som skisserats för den frivilliga försäkringen, skall

sjukpenningförsäkrad medlem beredas tillfälle att i den allmänna sjukkassa,

varav han är medlem, frivilligt försäkra sig för erhållande av sjukpenning

utöver den som utgives på grund av den obligatoriska försäkringen.

Sjukpenningen enligt den frivilliga försäkringen föreslås till respektive 1:50,

2. 50, 3: 50 och 4: 50 kronor per dag. Sammanlagda beloppet av sjukpenningarna

från den obligatoriska och den frivilliga försäkringen skulle alltså

utgöra respektive 5, 6, 7 och 8 kronor. Alternativt kunde sjukpenningen inom

den frivilliga försäkringen bestämmas till 1: 50, 3 respektive 4: 50 kronor per

dag. Frivillig försäkring skall ej få beviljas någon efter fyllda 55 år.

Ej heller må sådan försäkring meddelas annan än den som har god hälsa

och icke är behäftad med lyte, vilket medför eller skäligen kan förväntas

medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i

större utsträckning.

Frivilligt försäkrad må icke tillerkännas sjukpenning för sjukdomsfall,

som inträffat under de första sex månaderna efter det försäkringen beviljats.

Vad nu sagts skall dock icke gälla, där sjukdomen föranletts av olycksfall.

Till förebyggande av överförsäkring skall det åligga sjukkassorna att

tillse, att sammanlagda beloppet av den kontanta sjukhjälpen från den obligatoriska

försäkringen och sjukpenningen från den frivilliga försäkringen

icke överstiger den försäkrades normala arbetsinkomst. Den som begär frivillig

försäkring för erhållande av viss sjukpenning har därför att till kassan

lämna uppgift örn sina inkomstförhållanden i vad avser inkomst av förvärvsarbete;

och kassan får icke bevilja försäkring till högre belopp än som nyss

sagts. Vid inträffat försäkringsfall har sjukkassan att pröva huruvida det

sammanlagda beloppet av den kontanta sjukhjälpen från den obligatoriska

försäkringens och den frivilliga försäkringens sjukpenning överstiger den

normala dagsinkomsten. Befinnes detta vara fallet, sker erforderlig reduktion

å sjukhjälpen från förstnämnda försäkring.

Samma karenstid — 3 dagar respektive 4 veckor — som föreslagits för

den obligatoriska försäkringen skall gälla också för den frivilliga försäkringen.

Finansiering och avgiftsuppbörd.

Beträffande försäkringens finansiering föreslås i promemorian

ingen ändring i kommitténs förslag alt försäkringen skall finansieras

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

genom avgifter av de försäkrade samt statsbidrag. Saväl i fråga örn avgifterna

som statsbidragen föreslås emellertid betydande avvikelser från kommittéförslaget,

i det att de av kommittén föreslagna avgifterna väsentligt

sänkts.

Enligt alternativ I har eftersträvats sådan utformning av statsbidragen,

att avgifterna vid en tillfredsställande sjukkontroll icke skola i nämnvärd

mån behöva överstiga 2,5 % av lägsta inkomsten i varje sjukpenningklass,

d. v. s. i första klassen 15 kronor, i andra klassen 25 kronor etc. I genomsnitt

skulle enligt detta alternativ avgifterna kunna beräknas för enbart sjukvårdsförsäkringen

till 8 kronor samt för sjukvårds- och sjukpenningförsäkringen

till 15: 85 kronor (sjukpenning 2 kronor), 25: 10 kronor (sjukpenning 3 kronor),

44:35 kronor (sjukpenning 4 kronor), 63:60 kronor (sjukpenning 5

kronor), 72: 85 kronor (sjukpenning 6 kronor) och 82: 10 kronor (sjukpenning

7 kronor).

I det andra förslaget, alternativ II, ha statsbidragen för den obligatoriska

försäkringen konstruerats med ledning av den principen, att för sjukpenningförsäkrade

medlemmar över 18 år, som äro hänförliga till gruppen med den

kortare karenstiden, d. v. s. huvuddelen av de försäkrade, avgifterna vid en

tillfredsställande sjukkontroll borde stanna vid omkring 18 kronor per år. I

avsaknad av klassindelning kunna avgifterna ej differentieras efter den försäkrades

inkomst. I övrigt skola de sammanlagda avgifterna komma att

utgå med följande genomsnittliga belopp för nedan angivna kategorier:

Kategori

Årsavgift kr.

3: —

j Sjukvårdsförsäkring och sjukpenning

18: —

12: —

12: —

» under» » » » » .........................

8: —

Enligt den frivilliga försäkringen enligt detta alternativ skulle — under

förutsättning att anslutningen till densamma bleve ungefär 75 % — avgifterna

för de försäkrade med den kortare karenstiden beräknas till följande

genomsnittliga belopp:

Sjukpenning Årsavgift kronor

1:50 ............................... 13:50

2:50 ............................... 22:50

3:50 ............................... 31:50

4:50 ............................... 40:50

För försäkrade med den längre karenstiden beräknas avgifterna till 13

av nämnda belopp.

Därest sjukpenningen, såsom alternativt ifrågasatts, bestämdes till respektive

1: 50, 3: — och 4: 50 kronor, anses detta icke medföra någon väsentlig

förändring av avgiftsnivån.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

I efterföljande tabell ha sammanställts de enligt alternativ I och II beräknade

genomsnittsavgifterna. Till jämförelse lia även angivits avgifterna enligt

socialvardskommitténs förslag ävensom nu gällande avgifter (ungefärligt

genomsnitt).

i

Alt. II

Soc.-

Nu gäll. avg.

Alf. I

3 dag.

kar.-tid

28 dag.

kar.-tid

vårds-

komm.

Ensam-

stående

Äkta

makar3

: Enbart sjukvårdsersättning.......

1 Sjukvårdsers. och sjukp.:

8: —

3: —

3: —

14: 65

5:40

—

Sjukpenning 1

2

50.............

15:85

12:—1

8:—1

28: 90

38: 65

21: —

27: 60

42: —

48: 60

2

50.............

—

—

—

48: 40

34: 80

55: 90

l

..............

25:10

—

—

55: 15

42: —

63: —

3

50.............

—

18: —

12: —

61:90

49:20

70:20

4

—.............

44: 35

—

—

68:65

56: 40

77: 40

5

—.............

63: 60

31:50* *

21:—*

82: 15

70: 80

91: 80

6

—.............

72:85

40: 50

27: —

95: 65

85: 20

106: 20

7

—.............

82: 10

49: 50

33: —

—

_

__

8

.............

—

58:50

39: —

—

—

—

Statsbidragen föreslås i enlighet med kommittéförslaget skola utgå i form

av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag. I fråga örn

statsbidragens storlek skiljer sig emellertid departementspromemorian i betydande

mån från kommittéförslaget.

Enligt alternativ I skall sjukhjälpsbidraget utgå med följande procentuella

andel av de nettoutgifter under året, som skola stanna å sjukkassan, näm
-

ligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare...... ca 50 %

b) läkemedel ................................................ 50 »

c) försäkrads intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt .... ca 50 »

d) medlemmarnas och de familjeförsäkrade gifta kvinnornas sjuk
och

hempenning........................................... 20 »

e) make- och barntillägg ...................................... 100 »

Medlemsbidrag föreslås utgå enligt kommittéförslaget.

Avgiftslindringsbidrag föreslås utgå med 20 kronor för varje sjukpenningförsäkrad

medlem, som vid årets slut tillhör första eller andra sjukpenningklassen,

samt med 10 kronor för varje sjukpenningförsäkrad medlem, som

vid årets slut tillhör tredje sjukpenningklassen.

Det föreslås alltså att kostnaderna för make- och barntillägg skola i sin

helhet bestridas av statsmedel samt att avgiftslindringsbidraget liöjes i betydande

mån.

Med tillämpning av samma antaganden i fråga örn inkomst- och familjeförhållanden,

sjuklighet m. m., som ligga till grund för socialvårdskommit
1

För försäkrade, som ej fyllt 18 år.

1 Dessa och följande avgifter avse sammanlagd avgift till obligatorisk och frivillig försäkring.

* Tillhopa då hustrun har 1: 50 kr. i sjukpenning.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312. (J

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majlis proposition nr 312.

téns på 1937 års inkomstläge byggda beräkningar, skulle statsbidragen

komma att utgå under år 1950 med 126,4 miljoner kronor och år 1960 med

131,5 miljoner kronor.

Försäkringens årskostnader nämnda år, beräknade på grundval av socialvårdskommitténs

antagande rörande 1937 års inkomstläge, skulle utgöra

225,3 respektive 243,3 miljoner kronor.

Med hänsyn till den förskjutning av inkomstläget, som ägt rum sedan år

1937, har en särskild undersökning verkställts rörande den därav föranledda

ökningen av försäkringskostnaderna. Därvid har antagits att sedan år 1937

en inkomstökning ägt rum med 50 % i inkomstlägena upp till 1 500 kronor,

med 40 % i inkomstlägena 1 500—3 000 kronor och med 35 % i högre inkomstlägen.

Resultatet av dessa beräkningar är, att statsbidragen åren 1950

och 1960 skulle utgöra 135,3 respektive 141,4 miljoner kronor.

Försäkringens årskostnader åren 1950 och 1960 skulle enligt denna beräkning

bli 260,2 respektive 281,2 miljoner kronor.

Vid en obligatorisk försäkring enligt alternativ 11 föreslås sjukhjälpsbidrag

utgå med följande procentuella andel av de nettoutgifter under året, som

skola stanna å sjukkassan, nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare...... ca

b) läkemedel ................................................

c) försäkrads intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt .... ca

d) medlemmarnas och de familjeförsäkrade gifta kvinnornas sjuk
och

hempenning...........................................

e) make- och barntillägg ......................................

Medlemsbidrag föreslås utgå enligt kommittéförslaget.

Avgiftslindringsbidrag föreslås utgå med 15 kronor för varje sjukpenningförsäkrad

medlem. För medlem, som är enbart sjukvårdsförsäkrad, skall utgå

sådant bidrag med 5 kronor.

I detta fall skall alltså avgiftslindringsbidrag utgå även för enbart sjukvårdsförsäkrade.

Därest sådant bidrag ej infördes, skulle för de enbart sjukvårdsförsäkrade

behöva uttagas en avgift av 8 kronor. Denna avgift skulle

överensstämma med den avgift, som i genomsnitt utginge för medlemmar

under 18 år med lång karenstid. Då det emellertid skulle vara stötande att

tillämpa samma avgift för två grupper med så väsentligt olika förmåner, har

ett avgiftslindringsbidrag för de enbart sjukvardsförsäkrade ansetts pa

sin plats.

Statsbidragskostnaderna åren 1950 och 1960 för den obligatoriska försäkringen

enligt alternativ II beräknas vid 1937 ars inkomstläge till 181,5 respektive

191,8 miljoner kronor och vid nuvarande inkomstläge till 190,1 respektive

200,8 miljoner kronor.

Den obligatoriska försäkringens årskostnader åren 1950 och 1960 beräknas

vid 1937 års inkomstläge till 231,7 respektive 248,7 miljoner kronor och

vid nuvarande inkomstläge till 241,8 respektive 259,5 miljoner kronor.

50 %

50 »

50 »

50 »

100 »

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Med hänsyn till önskvärdheten av att den frivilliga försäkringen vinner

största möjliga anslutning har statsbidrag om 20 % av kostnaderna ansetts

böra utgå till densamma. Med maximal anslutning beräknas årskostnaden

vid 1937 års inkomstläge till omkring 12 miljoner kronor. Därest anslutningen

komme att bli cirka 75 %, kunde årskostnaden beräknas till omkring

10 miljoner kronor. Med ett statsbidrag av 20 % bleve statsverkets

andel av årskostnaden ungefär 2 miljoner kronor. Vid nuvarande inkomstläge

kunde årskostnaden vid maximal anslutning beräknas till omkring 27

miljoner kronor. Antages att anslutningen komme att stanna vid omkring

75 %, bleve hela kostnaden ungefär 20 miljoner kronor. Med ett statsbidrag

av 20 % skulle statens kostnad då bli cirka 4 miljoner kronor.

En sammanställning av statsbidragen vid nuvarande inkomstläge enligt

alternativ I och II visar följande:

Försäkringsgren

Alt. I

Alt. II

1950

1960

1950

1960

I Läkarvård................

18 3

18,3

9.0

0,9

64,0

32,2

6.0

14,9

44,8

4,0

18,9

9,3

1,0

72,1

31,7

6,0

15.4

46.4

4,0

Läkemedel.............

q q

1 Intagning å och återresa från sjukhus.....

[ Sjuk- och hempenning..............

0,9

30.9

24.1

6,0

14.9

31.2

1,0

34,8

23,7

| Familjetillägg:

; till självständigt försäkrade...........

till familjeförsäkrade........

Medlemsbidrag..............

Avgiftslindringsbidrag........

Frivillig försäkring............

Summa

135,3

141,4

194,1

204,8

Härtill kommer den kostnadsökning, sannolikt ungefär 50 miljoner kronor

örn året, som uppstår för statsverket, därest statsverket övertager ansvaret

för sjukhusavgifternas erläggande.

I detta sammanhang må erinras örn att försäkringens sammanlagda kostnader

åren 1950 och 1960 vid nuvarande inkomstläge beräknas bli, vid alternativ

I 260,2 respektive 281,2 miljoner kronor och vid alternativ II 261,8

respektive 279,5 miljoner kronor.

I fråga örn avgiftsuppbörden förutsättes i promemorian att vid

tidpunkten för ikraftträdandet av en lag örn allmän sjukförsäkring det nuvarande

skatteuppbördssystemet är omlagt, så att utskylderna för viss inkomst

kunna erläggas i sa nära samband som möjligt med inkomstförvärvet,

och det föreslås att uppbörden av försäkringsavgifterna i den obligatoriska

försäkringen, vare sig denna anordnas enligt alternativ I eller II, anknytes

til! ett sålunda omlagt skatteuppbördssystem.

Beträffande den frivilliga försäkringen enligt alternativ II föreslås att bestämmelser

om avgiftsuppbörd upptagas i kassornas stadgar. Bestämmelserna

anses kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller.

Även härvidlag .skulle man dock kunna tänka sig att uppbörden av avgifterna

ägde rum i samband med skatteuppbörden.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:t$ proposition nr 312.

Yttranden angående sjukförsäkringspromemorian.

Sjukvårdsförsäkringen.

Ehuru i sjukförsäkringspromemorian allenast mera i förbigående berörts

tanken, att all sjukhusvård å allmän sal eller avdelning skulle göras kostnadsfri

för vårdtagaren därigenom att statsverket övertoge ansvaret för denna

vård, har frågan om utbrytning av sjukhusvården ur försäkringen

blivit föremål för uppmärksamhet i ett flertal yttranden. Därvid

har utbrytningen av sjukhusvården principiellt tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen, pensionsstijrelsen,

försåkringsinspektionen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län, försvarets

sjukvårdsförvaltning, en ledamot av socialvardskommittén, sjukkasseförbundet,

de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, försäkringsbolags

riksförbund, de fria sjukkassornas förbund, landsorganisationen, riksförbundet

landsbygdens folk, tjänstemännens centralorganisation och yrkeskvinnors

samarbetsförbund. I vissa fall synes emellertid vederbörande remissinstans

därvid ha utgått ifrån att den skulle erhålla tillfälle att återkomma

till detta spörsmål, sedan departementsutredningen därom slutförts.

Förslaget i denna del har avstyrkts av lantarbetsgivareföreningen,

varjämte länsstyrelsen i Älvsborgs län, stadsförbundets sjukvårdsdelegation

och högerns centrala kvinnoråd uttalat vissa betänkligheter mot detsamma.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha icke upptagit förevarande

spörsmål till bedömande, vissa — bland dem landstingsförbundet

— under uttalande, att det förutsattes att tillfälle skulle beredas vederbörande

att, när utredningen i denna fråga avslutats, härutinnan framföra sina

synpunkter.

I de yttranden, vari utbrytningen tillstyrkts, har i huvudsak framhållits,

att det vore rimligare att kostnaderna för sjukhusvården helt sloges ut på

medborgarna efter de för beskattningen gällande grunderna än att de lades

på individerna efter huvudtalet. Genom överflyttningen av sjukhusavgifterna

å statsverket skulle den sjuke bli befriad fran bestridandet av avgifter

för vårdtid, som sträckte sig utöver den för sjukkassorna bestämda sjukhjälpstiden.

En sådan utvidgning av samhällets bistånd beträffande sjukvården

vöre ur social synpunkt behjärtansvärd. I administrativt hänseende

innebure överflyttningen på staten stora förenklingar både för landstingen

och sjukkassorna. Att sjukkassornas kontrollverksamhet med avseende å de

försäkrades anlitande av sjukhusvård skulle komma att bortfalla vore ej

ägnat att inge större betänkligheter, då möjligheten för kassornas kontrollorgan

att påverka tillströmningen till sjukhusen vore obetydlig.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

85

De som ställt sig avvisande till ifrågavarande förslag ha åberopat, att försäkringslinjen

borde bibehållas, enär denna skapade ansvarskänsla hos medborgarna

och ledde till större rättvisa. Om staten ställde sig såsom garant

för sjukhusavgifterna, förelåge risk för att sjukhusägarnas rätt att organisera

sjukvården skulle komma att inskränkas. Förslagets genomförande

skulle medföra en ökad belastning av sjukhusen, som endast kunde bemästras

genom utökning av såväl den slutna som den öppna vårdens resurser.

Den administrativa förenklingen torde för sjukkassornas del icke bli av

någon mera avsevärd omfattning.

I vissa yttranden, vari man uttalat sig för sjukhusvårdens utbrytande ur

sjukförsäkringen, har ifrågasatts, huruvida icke även övriga

delar av sjukvården kunde helt eller delvis lösgöras från

försäkringen. En fullständig utbrytning ifrågasättes av försäkringsbolags

riksförbund, som framhåller att — sedan sjukhusvården utbrutits

ur den allmänna försäkringen -— avgifterna för sjukvårdsförsäkringen

i övrigt skulle bli mycket låga (8 respektive 3 kronor) i förhållande

till totalkostnaden. Med hänsyn härtill och då handhavandet av ifrågavarande

uppgifter ur administrativ synpunkt hörde till de för sjukkassorna

mest kostnadskrävande, torde beaktansvärda fördelar kunna vinnas genom

en begränsning av den allmänna sjukförsäkringen till att avse endast sjukpenningförsäkring.

En närmare undersökning borde ske av möjligheterna

att bereda de försäkrade, d. v. s. hela svenska folket, de förmåner i sjukvårdshänseende,

som åsyftades såväl enligt socialvårdskommitténs förslag

som i departementspromemorian, utan att sjukkassorna belastades med

handhavandet av ifrågavarande uppgifter. Förvaltningsmässigt måste dessa

uppgifter kräva kostnader, som icke stöde i rimlig proportion till de försäkrades

egna avgifter eller till de utgående förmånerna.

Enligt de fria sjukkassornas förbund borde läkarvården och läkemedlen

helt bekostas av allmänna medel. Ett minimikrav vore att barnen erhölle

fri läkarvård och medicin. Skulle emellertid läkemedlen bekostas av staten

endast till 50 %, borde detta kunna ordnas i form av rabatt hos apoteken

utan att sjukkassorna anlitades såsom mellanled. Det statliga bidraget skulle

ju lämnas mot att läkare utskreve recept, och behovsprövning skulle härvidlag

icke göras av sjukkassorna.

Yrkeskvinnors samarbctsförbund anser, att genom sjukvårdens utbrytning

uppnåddes en principiellt betydligt klarare gränsdragning mellan den

sociala försäkringen och den offentliga hushållningen. Sjukförsäkringen

skulle då i direkt parallell med annan socialförsäkring, t. ex. ålderdomsoch

arbetslöshetsförsäkringen, avse risken för inkomstbortfall. Möjligheterna

att sammankoppla de olika socialförsäkringsformerna till ett enhetligt

system syntes därmed betydligt ökade.

Pensionsstgrelsen yttrar, alt — ehuru styrelsen närmast med tanke på

organisationssvårigheter tidigare betecknat frågan om läkarvårdens frigö
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

rande från försäkringen närmast såsom en framtidstanke — styrelsen gärna

skulle se att frågan härom finge en snabbare lösning än styrelsen tidigare

ansett sig kunna räkna med. I fråga örn läkemedlen framhåller pensionsstyrelsen,

att genom en utbrytning därav skulle i administrativt avseende

uppkomma betydande fördelar för försäkringen.

Läkemedelsersättningens utbrytande förordas även av länsstyrelsen i

Jämtlands län, Sveriges yngre läkares förening samt olika myndigheter i

Stockholms stad. Sålunda framhåller t. f. inspektören hos sjukhusavgiftsdclegerade

i Stockholm, till vilkens yttrande avgiftsdelegerade ansluta sig,

att skälen att undantaga medicinen från försäkringen vöre än starkare än

beträffande sjukhusvården. I yttrandet anföres vidare:

Medan det, vad det gäller sjukhusvården, är för försäkringstagaren av

föga betydelse, om den blir fri eller om sjukkassan betalar densamma, har

han beträffande medicinen ett direkt intresse av om det ordnas på det ena

eller andra sättet. Går man försäkringsvägen enligt kommitténs och departementets

åsikter, måste var och en förskottera medicinkostnaden för att

sedan återfå viss del av eller hela kostnaden genom sjukkassan. Det är

svårt att förstå denna omständliga väg. Förutom det besvär, som åsamkas

genom att vända sig till två instanser, apoteket och sjukkassan, i stället för

enbart den förra, måste det socialt vara mer tillfredsställande, att vederbörande

själv endast behöver betala sin andel i kostnaden, vilket han i flertalet

fall kan klara. Skall däremot hela kostnaden betalas, kanske detta i

många fall måste påkalla fattigvårdsmyndighetens medverkan.^ Den vinst

man gör i administrationskostnader genom den fria sjukhusvården torde

åtminstone för sjukkassornas del till stor del bli illusorisk genom att bevara

medicinförsäkringen. Det belyses bäst av att hänvisa till vad pensionsstyrelsen,

som även påyrkat medicinens undantagande från försäkringen, anfört

i denna punkt, då styrelsen uppskattar läkemedelsköpens antal till

9 miljoner årligen. För Stockholms del torde de därför kunna uppskattas

till minst en miljon per år. Vilken oerhörd belastning det måste bli för apotek

och sjukkassa att utfärda, granska och likvidera denna miljon räkningar

ligger i öppen dag.

Sjukpenningförsäkringen.

I det stora flertalet yttranden, i vilka man tagit ställning till frågan om

sjukpenningförsäkringens utformning, har man givit sin principiella anslutning

till att en sådan försäkring genomföres i huvudsaklig överensstämmelse

med de riktlinjer, som angivits i något av de båda departementsalternativen,

och således ansett dessa vara att föredraga framför socialvårdskommitténs

förslag. Allenast länsstyrelsen i Östergötlands län, svenska arbetsgivareföreningen,

lantarbetsgivareföreningen och Sveriges yngre läkares förening ha

förklarat sig icke kunna ge sin anslutning till någotdera av

dessa alternativ utan ansett att socialvårdskommitténs förslag —

ehuru med olika ändringar i detaljerna — borde bli normgivande för en lag

örn allmän sjukförsäkring.

Av övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha de flesta givit

alternativ I företräde framför alternativ II. Denna ståndpunkt

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

87

företrädes av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försökringsrädet,

försäkringsinspeklionen, pensionsstyrelsen jämte 18 centralsjukkassor

och 13 lokalsjukkassor, medicinalstyrelsen, socialvårdskommittén,

Överståthållarämbetet ävensom länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands

Örebro och Jämtlands län, landstingsförbundet och samtliga de landstings

förvaltningsutskott, som yttrat sig i ärendet med undantag av Malmöhus

läns landstings förvaltningsutskott, stadsförbundet, landskommunernas förbund,

fattigvårds- och barnavårdsförbundet, sjukkasseförbundet, försäkringsbolags

riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening,

landsorganisationen, lantbruksförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet och

högerns centrala kvinnoråd.

Alternativ II har i princip biträtts av länsstyrelserna i Uppsala,

Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens län,

Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott, 9 ccntralsjukkassor och 5

lokalsjukkassor, de fria sjukkassornas förbund, tjänstemännens centralorganisation,

riksförbundet landsbygdens folk, folkpartiets kvinnoförbund, landsbygdens

kvinnoförbund samt socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Av dem, som sålunda givit sin anslutning till någotdera av ifrågavarande

alternativ, ha emellertid flera framfört betänkligheter av principiell art och

i åtskilliga fall har i olika avseenden riktats kritik mot den föreslagna utformningen

av försäkringen enligt såväl det ena som det andra alternativet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, försvarets sjukvårdsförvaltning, 1944

års uppbördsberedning, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund ävensom en centralsjukkassa och en lokalsjukkassa

ha icke tagit ställning till ifrågavarande principspörsmål.

De erinringar av allmän natur, som i remissyttrandena riktas gemensamt

mot promemorians båda alternativ, avse främst frågan om sjukförsäkringens

finansiering och dess samband med övrig socialförsäkring.

Socialstyrelsen uttalar sålunda, att den visserligen funne de

i promemorian redovisade jämkningsförslagen utformade som rationella

och radikala konsekvenser av en uppfattning, som i sjukförsäkringen ville

se den mest effektiva sociala metoden för att undanröja sjukdom såsom

orsak till fattigdom. I promemorian ifrågasatta förbättringar av förmånerna

och förenklingar av systemet hade emellertid kunnat utformas endast

genom bortseende från de hänsyn, som bundit socialvårdskommitténs

förslag, nämligen hänsynen till kostnadsramen och anknytningen till försäkrings-

och understödsformer i närliggande hjälpformer. I och för sig hade

socialstyrelsen icke något att erinra mot att förmånerna i sjukförsäkringen

ökades och avgifterna sänktes i den omfattning som föreslagits i promemorian.

Styrelsen ansåge sig dock böra uttala, att det syntes vara möjligt att

med en tämligen måttlig ökning av den kostnadsram, som läge lill grund

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

för kommitténs förslag, åstadkomma en allmän sjukförsäkring, som gåva ett

tillfredsställande skydd mot sjukdomarnas ekonomiska skadeverkningar,

samt att styrelsen ansåge flera av de övriga nu föreliggande stora och kostnadskrävande

sociala reformfrågorna vara av större angelägenhetsgrad än

ett ytterligare utbyggande av sjukförsäkringen.

Medicinalstyrelsen kan icke finna, att bärande skäl anförts för ett frångående

av den tidigare tillämpade principen att den allmänna sjukförsäkringen

alltfort baserades på den enskildes ekonomiska medansvar för erhållande av

försäkringens förmåner även om dessa anpassades så, att de bättre än hittills

fyllde sin uppgift inom socialvården.

För säkring srådet betonar, att det vöre av betydelse att veta hur övrig social

försäkring och allmän understödsverksamhet vore avsedd att utformas.

Kännedom härom bleve av ännu större betydelse, då man såsom i departementsförslagen,

särskilt i alternativ II, i hög grad närmade sig understödskaraktären.

Sjukhjälp från staten av så stor ekonomisk betydelse för den

enskilde som den föreslagna måste antingen anpassas efter övriga sociala

hjälpformer eller ock dessa efter sjukhjälpen. Försiktighetsskäl talade för att

staten icke för sjukhjälpen engagerade sig med så stora belopp, att genomförandet

av andra sociala reformer försvårades. Därest sjukhjälp skulle utgå

i den omfattning som föreslagits i promemorian, borde därför övervägas om

icke statsbidragsandelen i kostnaden borde minskas och de försäkrades andel

höjas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att båda alternativen innebure

en icke önskvärd överflyttning av tyngdpunkten i fråga om försäkringens

finansiering från försäkringstagarna till staten. Av såväl psykologiska som

ekonomiska skäl borde försäkringen bygga på den av kommittén förordade

självhjälpsprincipen. Även örn departementsförslagen ur rent tekniska och

administrativa synpunkter vore kommittéförslaget överlägsna, kunde dock

de fördelar, som alternativen ur nämnda synpunkter företedde, icke tillerkännas

avgörande betydelse.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att, sedan kommittén lämnat

sitt betänkande, några omständigheter icke inträffat som motiverade ett upptagande

av huvudprinciperna i sjukförsäkringen ur nya synpunkter. Föreningen

hyste de allvarligaste farhågor för att nuvarande statsfinansiella

läge icke medgåve de betydligt ökade statsbidrag för genomförande av försäkringen,

som promemorian gåve vid handen. Det vöre nödvändigt med en

fullständig sammanställning av statens utgifter för den på olika områden

planerade utvidgningen av socialvården, så att det bleve möjligt att bedöma

i vad mån och under vilka förutsättningar möjlighet förelåge för svenskt

näringsliv att bära den skattebörda, som förorsakades av den hastigt svällande

socialbudgeten. Först därefter borde de olika detaljförslagen behandlas

och genomföras under aktgivande på de ekonomiska verkningarna på

andra förslag som väntade på behandling. Grundtanken att de olika social
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

89

vårdsgrenarna skulle samordnas finge icke övergivas. Föreningen ville gärna

medverka till en förbättrad socialvård, men denna förbättring finge ej ske

så brådstörtat, att näringslivet ej utan ogynnsamma konsekvenser kunde

bära kostnaderna därför. En uppläggning av sjukförsäkringen på det sätt,

som i promemorian förordades, innebure att man måste släppa den tidigare

grundtanken att de olika socialvårdsgrenarna skulle samordnas. Enligt föreningens

uppfattning borde man noga överväga innan man övergåve den

nämnda grundtanken.

Lantarbetsgivareföreningen yttrar, att det borde stå klart för statsmakterna

att ovissheten örn den närmaste framtiden på det ekonomiska området

borde mana till försiktighet i fråga örn ytterligare åtgärder på socialvårdens

område, samt betonar vikten av att de olika socialvårdsreformerna

samordnades. Föreningen hade en känsla av att utredningarna av socialvårdens

utformning i olika hänseenden påginge oberoende av varandra. Svårigheterna

att bedöma lämpligheten av en reform på ett område bleve fördenskull

mycket stora.

Riks försäkringsanstalt en anmärker, att förhållandet mellan å ena sidan

olycksfallsförsäkringen och försäkringen för vissa yrkessjukdomar samt å

andra sidan den tillämnade sjukförsäkringen icke berörts i promemorian.

Anstalten utginge från att en samordning mellan ifrågavarande försäkringsgrenar

alltjämt avsåges.

Svenska personal-pensionskassan framhåller, att i promemorian icke behandlats

de problem, som uppkomme då det gällde att till en allmän sjukförsäkring

anpassa den omfattande och ur social synpunkt betydelsefulla

försäkring åt anställda vilken tillkommit genom kassans och andra försök - ringsinrättningars verksamhet. Kassan förutsatte att frågan härom senare

toges under övervägande. En allmän plan för socialförsäkringen borde godkännas

av statsmakterna, innan sjukförsäkringen genomfördes, så att bland

annat den anpassning, som måste göras till sjukförsäkringen och som kunde

innebära djupa grepp i den privata försäkringsverksamheten, ej behövde

företagas i flera etapper.

Betänkligheter av statsfinansiell art mot ett genomförande av försäkringen

enligt de i sjukförsäkringspromemorian framlagda förslagen anföras även

av statskontoret, socialvårdskommittén, länsstyrelserna i Gotlands, Göteborgs

och Bohus samt Malmöhus län, en reservant inom landstingsförbundet, förvaltningsutskotten

i Stockholms läns landsting, Jönköpings läns landsting,

Hallands läns landsting och Jämtlands läns landsting, Sveriges yngre läkares

förening och högerns centrala kvinnoråd. Därvid framhålles att en

så betydande överflyttning av försäkringens kostnader från medlemmarna

till statsverket, som ifrågasattes i promemorian, icke kunde anses motiverad,

allra helst som försäkringsförmånerna föreslagits förbättrade. Med hänsyn

till att särskilt i de lägsta inkomstklasserna undertaxering i stor utsträckning

torde förekomma, syntes det möjligt att utan alt oskäligt belasta för
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

säkringstagarna med avgifter något höja desamma och därigenom åstadkomma

en minskning av statsbidragen. Avgifterna borde avvägas så, att den

enskilde kände med sig att han själv gjorde en insats för att försäkra sig

och sin familj. De gjorda utgiftskalkylerna torde för övrigt icke komma

att visa sig hållbara, med hänsyn till att enligt promemorieförslagen förmånerna

på grund av sjukpenningförsäkringen i ett mycket stort antal fall

bleve av sådan höjd, att överförsäkring kunde anses föreligga.

Vidare erinras mot båda alternativen att en sjukförsäkring i enlighet med

något av dem förutsatte en utökning av den förebyggande hälso- och sjukvården.

Härutinnan framhåller medicinalstyrelsen, att en effektiv lösning av

föreliggande socialekonomiska problem icke vöre möjlig med mindre omförmälda

vård gåves ett ännu kraftigare stöd från det allmännas sida och

den öppna vårdens möjligheter ökades, särskilt genom en i snabbare takt

än hittills fortgående utbyggnad av tjänsteläkarorganisationen. Sveriges

yngre läkares förening anser, att ett genomförande av något av promemorieförslagen

med nödvändighet måste föregås av en inventering av vår

sjukvårdsorganisations möjligheter att möta de ökade krav på densamma,

som varje form av obligatorisk försäkring måste medföra. Särskilt borde

en sådan utredning taga sikte på ett klargörande av, vilka sjukvårdsväsendets

personella resurser stöde till buds för täckande av det starkt ökade

vårdbehov som komme att uppstå. En dylik utredning syntes särskilt

påkallad med hänsyn till vunna erfarenheter, bland annat av folktandsvårdslagstiftningen

och den i dess spår på grund av personalbrist följande tvångslagstiftningen

för tandläkare. Det bristfälliga förarbetet i nämnda fråga

visade nödvändigheten av en grundlig utredning för undvikande av vittgående

icke förutsedda konsekvenser i form av tvångsingripanden av olika

slag. Detta syntes särskilt angeläget, då redan under nuvarande av efterkrisen

betingade förhållanden tvångsmedel i viss utsträckning kommit till

användning för anskaffande av läkare till extraordinära behov.

Föreningen fortsätter:

Beträffande departementets nu framlagda P. M. så är i och för sig intet

att erinra mot att de vid sjukdom utgående förmånerna höjas. Emellertid

måste man betänka, att en ökning av förmånerna till en nivå lika med eller

över den normala arbetsinkomsten medför en kraftigt ökad risk för att de

försäkrade vilja utnyttja försäkringen för att tidvis erhålla en arbetsfri inkomst

och därigenom uppstår en synnerligen allvarlig belastning av försäkringens

kontrollorgan. Då det knappast är tänkbart att utöva en kontroll

av det berättigade i de försäkrades anspråk på sjukpenning utan den behandlande

läkarens medverkan, kommer läkaren i sin verksamhet att hårt

pressas av den intressekonflikt, som råder mellan å ena sidan den försäkrade

och å andra sidan sjukkassan. Denna svårighet för läkaren föreligger

visserligen vid varje form av sjukförsäkring men i den tidigare föreslagna

sjukförsäkringen begränsades enligt föreningens uppfattning riskerna i detta

avseende på ett någorlunda tillfredsställande sätt. I båda de nu av departementet

föreslagna alternativen finner däremot föreningen att alltför liten

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

91

hänsyn tagits till dessa risker. I detta sammanhang kan framhållas, att,

därest den nuvarande pressen på läkarna i deras funktion som skiljeman

mellan patient och sjukkassa skärpes eller fortsätter, så ökas svårigheterna

att halla nuvarande höga standard hos läkarkåren i etiskt och moraliskt

hänseende. Därest den allmänna försäkringsmoralen sjunker som resultat

av överförsäkring, kan pressen på läkarkåren bli för hård, i det patienterna

hellre söka upp den läkare, som faller undan för krav på ett sjukintyg än

den som verkligen gör sjukskrivningen beroende av behovet. Följden skulle

kunna bli ett premierande av de mot pressen mindre resistenta medlemmarna

av denna kår.

De yttranden, i vilka alternativ II förordats, innehålla i huvudsak

följande synpunkter. Vid anordnande av en obligatorisk sjukpenningförsäkring

vore principiellt riktigast, att sjukpenningen bestämdes till belopp

motsvarande minimistandard, och det funnes ingen anledning för det

allmänna att tillse, att de försäkrade i högre inkomstgrupper bereddes högre

sjukpenning än vad normalt kunde anses oundgängligt för att hindra

umbäranden och nöd. Den obligatoriska försäkringen skulle ju kompletteras

med en frivillig sådan, och det borde vara den enskildes sak att själv

avgöra, huruvida och i vad mån han genom ytterligare försäkring borde bereda

sig och de sina större trygghet mot de ekonomiska skadeverkningarna

av sjukdom än dem, som erbjödes därigenom att familjens uppehälle tryggades.

Härigenom tillgodosåges önskemålet, att låta den enskilde själv

känna ansvaret för att ordna sina angelägenheter och att sörja för sig och

sm familj. Därest sjukpenningen vid den obligatoriska försäkringen bestämdes

till belopp motsvarande minimistandard, kunde den försäkrade i händelse

av sjukdom under alla förhållanden tryggas för nöd. Detta vore av

största vikt, när det gällde den betydande del av befolkningen, vars inkomstläge

vore sådant att sjukdom, åtminstone av någon varaktighet, direkt förde

med sig fattigvårdsbehov. Genom en försäkring enligt alternativ II undvekes

en prövning av de försäkrades inkomstförhållanden — en prövning

som skulle medföra stora irritationsanledningar och innebära ett icke önskvärt

ingrepp i vederbörandes personliga förhållanden. Försäkringsavgifterna

kunde sättas betydligt lägre vid alternativ II, och detta alternativ hade

vidare den stora fördelen, att det medförde förenklad organisation och

minskade administrationskostnader. Ifrågavarande fördelar syntes väga

tyngre än den risk för oberättigad överförsäkring, som alternativ II otvivelaktigt

kunde medföra i högre grad än alternativ I.

Såsom redan anmärkts ha i de yttranden, i vilka vederbörande anslutit

sig till alternativ II, vissa erinringar gjorts mot den obligatoriska sjukpenningförsäkringens

utformning enligt detta alternativ. Även i några andra

yttranden har ifrågavarande alternativ blivit föremål för detaljkritik. Rörande

denna kritik må i detta sammanhang anmärkas följande.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Majus proposition nr 312.

Det föreslagna sjukpenningbeloppet — 3:50 kronor om dagen

för alla personer, som fyllt 18 år, oavsett var de äro bosatta —• anses av

länsstyrelsen i Skaraborgs län icke täcka den för de arbetande grupperna

genomsnittliga minimistandarden, och länsstyrelsen finner sjukpenningen

böra bestämmas till 4 kronor om dagen. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings

län måste 3: 50 kronor om dagen jämte familje- och barntillägg på många

orter något överstiga existensminimum, varför det syntes riktigt att till vinnande

av en betydande kostnadsminskning och säkerhet mot missbruk försäkringsbeloppet

sänktes till förslagsvis 2:50 kronor. Försäkringsrådet anser,

att åtminstone någon hänsyn borde tagas till levnadskostnaderna å olika

orter inom landet och att det icke borde medföra några nämnvärda administrativa

olägenheter att tillämpa olika sjukpenning för olika orter. Då det

föreslagna beloppet 3: 50 kronor om dagen, som visserligen vore i underkant

å dyr ort, överstege nödtorftig försörjning å billig ort, borde i stället sjukpenningen

kunna bestämmas till 3: 50 kronor och 2: 50 kronor å respektive

dyr och billig ort. Såsom dyr ort skulle eventuellt kunna anses ort, hänförlig

till någon av grupperna IV—IX i hyresortsgrupperingen enligt kungörelsen

den 17 december 1937 (nr 984) angående fördelning av orterna i riket å de i

14 § avlöningsreglementet den 30 september 1937 för lärare vid folk- och

småskolor upptagna hyresgruppema och kungörelsen den 17 december 1943

(nr 876) angående ändrad placering i hyresgrupp av vissa orter, samt såsom

billig ort sådan, som hänförts till någon av ortsgrupperna I—III däri. Avgifterna

borde differentieras med hänsyn till de olika sjukpenningarna.

Försäkringsrådet fortsätter:

Personer, som fyllt 67 år, erfordra i allmänhet icke så mycket till sin försörjning

som vuxna yngre personer. Vidare äro sådana personer i stor utsträckning

försörjda på annat sätt än genom eget förvärvsarbete. Dessa omständigheter

tala för en lägre sjukpenning för personer över 67 år än för

yngre vuxna. Det synes därför rådet som om dessa äldre böra komma i åtnjutande

av samma sjukpenning som personer under 18 år. Möjligen skulle

någon höjning av sjukpenningen för sådana personer, bosatta å dyr ort, äga

rum med hänsyn till att dessa i större utsträckning än personer under 18 år

själva få bestrida hyreskostnaden för egen bostad.

För att vid tillämpningen av alternativ II motverka, att lägre inkomsttagare

på grund av den i förhållande till inkomsten höga sjukpenningen

lockas att söka bliva sjukskrivna i större omfattning än som kan vara motiverat

av sjukdomen, borde — ehuru det icke är i överensstämmelse med

alternativets grundläggande princip — personer med inkomst, understigande

1 000 kronor, hänföras till samma kategori som personer under 18 år.

Avgiften borde då sänkas till det belopp, som komme att gälla för personer

under 18 år. Möjligen kan även här liksom beträffande personer över 67 år

någon höjning av sjukpenningen ifrågasättas för sådana, som äro bosatta å

dyr ort.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det böra ifrågasättas, huruvida

ej sjukpenningens storlek borde göras beroende av dyrortsgruppering.

Samma ståndpunkt intages av de fria sjukkassornas förbund, som anser en

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 312. 93

minimistandard av 3: 50 kronor örn dagen på åtskilliga dyrorter ligga alltför

lågt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att även örn man satte sjukpenningen

så högt som till 3:50 kronor per dag, man icke därmed nådde fram till

en tillfredsställande försörjning, när det gällde befolkningen på de dyraste

orterna, och likväl utbetalade man då belopp, som för stora medborgargrupper,

särskilt på landsbygden, vore onödigt höga. För att nå fram till en

fullständigt genomförd försäkring skulle det alltså vara nödvändigt att dyrortsgruppera

sjukpenningen. Om försäkringsprincipen skulle bibehållas,

följde emellertid härav, att försäkringspremierna också måste dyrortsgrupperas.

En sådan anordning syntes emellertid med hänsyn till den omständliga

apparat, som därmed skulle bli förknippad, knappast genomförbar.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar, att det visserligen icke kunde anses fullt

tillfredsställande att beloppet bestämts utan hänsyn till levnadskostnaderna

å olika orter men att detta likväl torde vara att föredraga framför ett invecklat

dyrortsgrupperingssystem.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet anser, att bärande skäl för en begränsning

av sjukpenningens belopp för personer under 18 år icke förelåge.

Många ungdomar vore helt självförsörjande och många bidroge därutöver

till anhörigas uppehälle. Även om ungdomarna vore hemmaboende, syntes

det icke tillfredsställande att deras inkomstbortfall under sjukdom skulle

åsamka familjen lidande.

Kvinnoförbundet framhåller vidare, att på grund av levnadskostnadens

variation alternativ II reellt innebure ett till beloppet olika stort understöd

inom olika delar av landet. Medan ersättningen på vissa billiga orter mer

än väl täckte de med sjukdomen förbundna kostnaderna, vore den ej tillräcklig

i storstäderna. Förbundet fortsätter:

Med den förenklade uppbyggnad av bidragsformen, som förslaget innebär,

och som synes förbundet ytterst eftersträvansvärd, kan givetvis ett fullständigt

undvikande av dylika sociala orättvisor ej åstadkommas. Men förbundet

anser att genom en enkel praktisk åtgärd den sålunda påtalade orättvisan

skulle i betydande utsträckning kunna undvikas. Förbundet avser

därmed att sjukersättningen borde uppdelas i två kategorier, nämligen dels

hyresersättning, varierande efter orternas levnadskostnader, dels ett för hela

riket gemensamt ersättningsbelopp, beräknat per dag. En fixerad kvalifikationstid

för rätt till hyresersättning och en maximering av denna torde

få föreskrivas.

Genom en på detta sätt nyanserad sjukhjälp skulle ett för hela landet i

det närmaste gemensamt realunderstöd införas, utan att åtgärden behövde

medföra något mer komplicerat administrativt förfarande. Förbundet hänvisar

i sammanhanget till vunna erfarenheter i samband med förordningen

om familjebidrag.

Frågan örn en hyresförsäkring bär uppmärksammats även av yrkeskvinnors

samarbetsförbund, som anser att den största praktiska skillnaden

mellan alternativ 1 och alternativ II ej vore den risk för överförsäkring av

små inkomsttagare, som alternativ II skulle kunna antagas medföra, utan

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Majlis proposition nr 312.

snarare den möjlighet till högre sjukpenning vid högre inkomster, som alternativ

I rymde. Denna fördel skulle emellertid enligt förslaget vinnas genom

en frivillig försäkring till förmåner utöver enhetsbeloppet, vilka emellertid

borde betalas fullt försäkringsmässigt och ej medföra anspråk på subvention

av statsmedel. Skulle man kunna åstadkomma, att denna individuella

toppförsäkring finge formen av en direkt hyresförsältring och familjens

hyra således för viss framtid vore garanterad, syntes invändningarna om

att hänsyn måste tagas till familjernas olika faktiska levnadsstandard, till

olika dyrorter etc. falla till marken. Att finna formerna för en hyresförsäkring

syntes förbundet vara en synnerligen angelägen utredningsuppgift.

Den detalj i alternativ II, mot vilken kritiken särskilt riktats, avser frågan

örn karenstiden. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att promemorians

gruppindelning icke kan anses tillfredsställande samt anför härom:

Bedömandet av till vilken kategori en viss företagare är att hänföra måste

bereda sjukkassorna stora svårigheter och sannolikt föranleda en betydande

ojämnhet i tillämpningen och en mångfald besvärsmål. Gruppindelningen i

sig själv kan ej heller anses lämplig och rättvis, särskilt om, såsom i motiveringen

framhålles, lantbrukare bli hänförliga till den senare gruppen.

Varje lantbrukare, som själv regelmässigt deltager i arbetet eller personligen

leder detsamma utan biträde av inspektor eller förvaltare, bör få åtnjuta

den kortare karenstiden. Detsamma torde böra gälla vissa andra grupper av

näringsidkare, såsom hantverkare och köpmän, även om deras rörelser

under någon kortare tid kan skötas av anställda eller familjemedlemmar

utan någon mera nämnvärd inkomstminskning för rörelseidkaren. Det kan

icke vara tillfredsställande att näringsidkare av nu nämnda grupper uteslutas

från sjukpenning intill fyra veckor, medan avlönade företagsledare

med betydande inkomster få uppbära sjukpenning redan efter tredje sjukdagen.

Bestämmelserna om karenstidens längd böra därför omarbetas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner förslaget i denna del i högsta grad

olyckligt. Den föreslagna uppdelningen av gruppen företagare torde vara

fullständigt ogenomförbar och måste leda till godtyckliga resultat. Det vore

av allra största betydelse att karenstiden gjordes lika för alla. Enligt länsstyrelsens

mening borde karenstidens längd bestämmas till 7 dagar. En

karenstid av dylik längd förordas även av länsstyrelsen i Kronobergs län,

som framhåller den begränsning av statens kostnader som därigenom skulle

uppstå. Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår en gemensam karenstid av

3 dagar för alla försäkrade och samma ståndpunkt intages av riksförbundet

landsbygdens folk.

Erinringar rörande de föreslagna skilda karenstiderna framställas vidare

av länsstyrelsen i Västmanlands län, de fria sjukkassornas förbund, tjänstemännens

centralorganisation, lantbruksförbundet och landsbygdens kvinnoförbund.

Lantbruksförbundei anför:

Om någon företagare skulle vara beroende av den dagliga arbetsinsatsen,

så borde det väl vara jordbrukaren. Så är emellertid icke fallet enligt moti
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

95

veringen. Det anses visserligen enligt promemorian tveksamt, huruvida icke

lantbrukare under de delar av året, då »det egentliga jordbruksarbetet» pågår,

borde tillhöra gruppen med den kortare karenstiden, men detta avvisas

under hänvisning till administrativa svårigheter. Detta resonemang är oförståeligt.

Det synes bottna i ett antagande, att arbetet inom jord- och skogsbruket

pågår några månader och att jordbrukaren under övrig tid av året

skördar frukterna av sitt arbete utan någon arbetsinsats. Intet kunde vara

felaktigare. Med den produktionsinriktning, som det svenska jordbruket

har, måste arbetet pågå kontinuerligt såväl vintertid i djurstallar, på loge

och i skogen som sommartid ute på fälten för att icke tala om de reparationer

och tillsynsarbeten, som ständigt måste utföras såväl vinter som sommar.

Alla dessa arbeten äro i stort sett lika nödvändiga och lika egentliga.

Om något eftersättes på grund av sjukdom, blir följden endast en fördubblad

arbetsbörda efter tillfrisknandet eller för övriga familjemedlemmar —

ofta med förnyad sjukdom, nöd och umbäranden som resultat. I många

fall kan dessutom skador och förluster i övrigt uppstå, som överhuvud taget

icke kunna ersättas. Som bekant utgöres över 90 % av landets brukningsdelar

av brukningsenheter intill 20 hektar, där ägarens och hans familjs

arbetskraft är tillräcklig för jordbrukets inklusive skogsbrukets skötsel

under större delen av året. Det kan väl näppeligen vara allvarligt menat,

att denna grupp, som utgör en betydande del av det svenska folket, väl

skulle få hjälpa till att betala de betydande kostnaderna för socialförsäkringen

men icke i tillnärmelsevis samma omfattning som övriga samhällsgrupper

få åtnjuta de förmåner, som äro förbunda därmed.

Förslaget om försäkringens finansiering enligt detta alternativ

lämnas i de remissyttranden, vari alternativ II givits företräde framför alternativ

I, allmänt utan erinran. Endast länsstyrelsen i Västmanlands län har

en anmärkning på denna punkt att göra. Länsstyrelsen anför bland annat

följande:

Med hänsyn till angelägenheten av att icke onödigtvis belasta statsverket

med för stora utgifter, måste länsstyrelsen anse det erforderligt, att statsbidraget

minskas och att i stället en högre avgift uttages av de sjukpenningförsäkrade

medlemmarna. Länsstyrelsen får i sådant avseende föreslå, att

statsbidraget bestämmes utgå med sådant belopp, att avgiften för medlem

över 18 år bleve 36 kronor i stället för alternativets 18 kronor. Denna högre

avgift kan förvisso icke anses oskäligt hög i förhållande till värdet av den

trygghet, som sjukförsäkringen ger, eller vid beaktande av det förhållandet

att i de delar av landet, där den frivilliga sjukförsäkringen är mera allmänt

omfattad, ansvarsmedvetna medborgare i en lönearbetares blygsamma inkomstläge

ofta nog betala betydligt mer än 36 kronor per år i sjukförsäkring.

Länsstyrelsen förbiser ingalunda, då den förordar en avgiftshöjning,

att vid en obligatorisk sjukförsäkring, alltså under ett försäkringstvång, avgiften

kan och måste sättas avsevärt lägre än vid frivillig försäkring.

För de i ekonomiskt avseende sämst situerade av de inkomsttagare, som

omfattades av sjukpenningförsäkringen, skulle man väl kunna tänka sig en

avgiftslindring efter prövning i varje särskilt fall. En sådan anordning

borde kunna konstrueras så att förfarandet icke skulle behöva bli alltför

administrativt betungande för sjukkassorna. I

I några av ifrågakomna remissyttranden bär ifrågasatts huruvida

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Majds proposition nr 312.

den obligatoriska försäkringen över huvud borde kompletteras

med en statsunderstödd frivillig försäkring.

Riksförbundet landsbygdens folk framhåller härutinnan, att därest en frivillig

försäkring ansåges böra finnas, den under alla förhållanden borde

bygga på fullt försäkringsmässiga grunder och icke erhålla något statsbidrag.

Genom den obligatoriska grundförsäkringen gynnades ändå de större

inkomsttagarna mera än de små inkomsttagarna, örn man såge till medlemmarnas

ekonomiska förmåga att bära avgifterna. De fria sjukkassornas

förbund ifrågasätter, huruvida det vore samhällets skyldighet eller uppgift

att upprätthålla en levnadsstandard, högre än den statligt garanterade minimistandarden,

och anser därför att samtliga sjukkassor i fortsättningen

borde arbeta utan statsbidrag.

De erinringar, som uttalats mot en sjukpenningförsäkring enligt alternativ

II och därvid även innefatta skälen för alternativ I, kunna

sammanfattas på följande sätt. Sjukpenningförsäkringens syfte borde vara

att motverka standardsänkning under sjukdom. För den enskildes trygghet

vore det viktigare, att den aktuella standarden rubbades så litet som möjligt

än att viss minimistandard garanterades. Man borde ej bortse från att levnadskostnaderna

avsevärt skilde sig åt på olika orter och ej heller därifrån, att

den försäkrades standard bunde honom vid fasta utgifter, framför allt hyreskostnader,

från vilka han ej kunde frigöra sig vid sjukdomen. Mångenstädes

— särskilt på dyrort — skulle det ej gå att existera på det generella

standardbeloppet. På grund härav och då den kompletterande frivilliga försäkringen

icke kunde förväntas få önskvärd anslutning skulle följden bli,

att brist uppstode i försäkringsskyddet, varför det allmänna skulle nödgas

träda emellan med andra hjälpformer. Därigenom skulle syftet med den obligatoriska

försäkringen — att i möjligaste mån se till att den försäkrade icke

ens till någon del behövde täcka sitt medelsbehov med fattigvårdsunderstöd

— komma att förfelas. För övrigt vöre det i och för sig inkonsekvent, att

den som vore bosatt å en billigare ort obligatoriskt skulle vara tillförsäkrad

en sjukpenning som motsvarade hans behov, medan den som vore bosatt å

dyrare ort ej skulle få sitt minimibehov täckt genom statens försorg utan

måste tillgripa den frivilliga försäkringen. Om således en försäkring enligt

alternativ II skulle lämna otillräcklig försäkring för stora grupper, skulle

å andra sidan enligt detta alternativ många få sin levnadsstandard avsevärt

höjd genom sjukpenningförmånerna, i det att sjukpenningen, eventuellt jämte

familjetillägg, komme att under sjukdom tillföra den försäkrade inkomst till

högre belopp än han som frisk skulle ha haft av förvärvsarbete. För dessa fall

vore faran av missbruk av försäkringen avsevärd genom simulation, aggravation

och försäkringsneuros. För motverkande av dessa missbruk skulle erfordras

en omfattande och dyrbar sjukkontroll, som dock aldrig kunde bli effektiv.

Alternativ II skulle alltså verka orättvist och ojämnt och leda till ej önskvärda

konsekvenser. Detta vore särskilt fallet med de föreslagna olika ka
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

rens tidsbestämmelserna. Någon väsentlig förenkling i administrationen

skulle ej föranledas av alternativ II. Det vöre ej möjligt att samordna en

sjukpenningförsäkring enligt detta alternativ med en olycksfallsförsäkring.

Svårigheterna att samordna en dylik sjukpenningförsäkring med en

arbetslöshetsförsäkring vore vidare avsevärda. Slutligen talade de statsfinansiella

skälen mot alternativ II. Av remissyttrandena må här återgivas

följande.

Socialvårdskommittén framhåller, att det vore en felaktig slutsats såväl

att en enhetlig sjukpenning skulle utgöra en följd av minimistandardsprincipen

som att sjukpenningens uppgivna syfte — att trygga mot umbäranden

och nöd — i praktiken kunde vinnas genom en sjukpenning lika för alla.

Minimistandardprincipen hade ett naturligt användningsområde i fråga om

framför allt invalider och åldringar, men den borde icke tillämpas beträffande

personer, som kunde förväntas i fortsättningen deltaga i produktionslivet.

En legalt fastställd minimistandard måste av ekonomiska skäl vara

tämligen blygsam. För ett mycket stort antal medborgare skulle ett försörjningsbidrag,

byggt på denna princip, vara otillräckligt åtminstone under en

övergångstid. Det skulle för dem icke vara möjligt att omedelbart nedbringa

vissa utgiftsposter, t. ex. hyresutgifterna, i nivå med minimistandarden.

Trygghetskravet bleve icke tillgodosett, om ej vid sjukpenningens utmätande

hänsyn foges till dyrortsförhållandena. Med den stora skillnad i fråga om

levnadskostnaderna, som vöre rådande mellan å ena sidan jordbruksbygden

och å andra sidan större industrisamhällen och städerna, särskilt storstäderna,

bomme en lika sjukpenning att bli allt för hög för de billigaste orterna,

om den skulle fylla trygghetskravet på de dyraste orterna. En utgiftspost

som hade mycket stor betydelse ur försörjningssynpunkt är hyresoch

bränsleposten. En omfattande undersökning, som företagits av socialvårdskommittén

beträffande folkpensionärernas bostadsförhållanden, visade,

att den genomsnittliga bostads- och bränslekostnaden för de folkpensionärer,

som förhyrde bostad, växlade från omkring 235 kronor för år på den rena

jordbruksbygden till 450 kronor i småstäder, 585 kronor i Malmö, 645 kronor

i Göteborg och 900 kronor i Stockholm. Folkpensionärerna vore i allmänhet

hänvisade till att förhyra de enklaste och billigaste tillgängliga bostäderna,

varför dessa siffror gåve en bild av den lägsta hyresnivån. Den i

promemorian förutsatta enhetliga sjukpenningen om 3: 50 kronor för

sjukdag gåve icke trygghet mot umbäranden och nöd för dem, som vore

bosatta pa dyrorter, men den vore å andra sidan på billigare orter så hög,

att den i många fall komme alt inbjuda till missbruk av försäkringen. Graderade

man icke en förmån av förevarande slag efter levnadskostnaderna i

olika orter, gjorde man sig skyldig till en allvarlig orättvisa. Man kunde

icke komma ifrån, alt behovet av kontant sjukhjälp i allmänhet stöde i relation

till vederbörandes normala arbetsinkomst. Många finge sin utkomst

icke blott från arbetsinkomst utan även från andra inkomstkällor eller

Bihang till riksdagens protokoll IDAG. 1 sami. Nr 312.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

understöd. Skulle sådana personer under sjukdom tilldelas en sjukpenning,

som ensam räckte till försörjningen, skulle de under sjukdomen komma i

en gynnsammare ställning än eljest.

Socialvårdskommittén yttrar vidare, att vissa svårigheter alltid uppstode

om man i en socialförsäkring skulle tillämpa fixa inkomstgränser. Kommitténs

förslag om 600 kronors årsinkomst för erhållande av sjukpenning vore

även besvärande, men denna inkomstgräns torde icke komma att väcka

missnöje hos personer med lägre inkomst, då dessa icke skulle erlägga någon

sjukpenningavgift och då sjukpenningen till dem, som hade 600 kronor

eller högre årsinkomst, stöde i direkt förhållande till inkomsten. Frågan

ställde sig helt annorlunda örn dagsersättningen vore 3: 50 kronor även till

dem som endast hade 600 kronors årsinkomst. En sådan ordning komme

att medföra berättigat missnöje och ovilja mot denna hjälpform. Personer,

som endast delvis hade sin försörjning genom lönearbete, och personer, som

tillfölje bristande arbetsförmåga eller av andra orsaker hade en mycket låg

inkomst, erhölle ett understöd som täckte deras inkomstbortfall. För jordbrukare,

vilkas inkomster utgjordes av jordbrukets avkastning, blev sjukpenningen

i regel tillfredsställande, men lönearbetarna finge i allmänhet ett

alltför otillräckligt understöd, som måste kompletteras genom andra hjälpformer.

Socialstyrelsen anser, att den föreslagna minimistandardförsäkringen med

all sannolikhet icke skulle komma att i den allmänna meningen framstå såsom

rättvis och ändamålsenlig. Sålunda skulle en ogift kvinna med egen

stuga på billigaste ort, som förtjänade 50 kronor i månaden genom arbete i

en bondgård, få 105 kronor i månaden vid sjukdom, medan en grovarbetare

i Stockholm, som vid sjukdom miste en arbetsinkomst av omkring 350 kronor

i månaden, skulle få lika stor sjukpenning, 105 kronor. Även på samina ort

kunde den generella sjukpenningen i eljest olika fall framstå såsom oriktigt

avvägd och orättvis. Särskilt vid kortvarig sjukdom vore det givetvis mycket

svårt att skruva ned utgifterna till försäkringsförmånernas nivå. Socialstyrelsen

ansåge det för visso vara mycket önskvärt, ja nödvändigt, att de

lägsta inkomsttagarna bereddes en högre levnadsstandard, en verklig hälsostandard,

särskilt under sjukdomstid, men styrelsen kunde icke fördenskull

finna rådlig! att frångå den av socialvårdskommittén intagna principiella

ståndpunkten, att sjukpenningen borde sättas i relation till den försäkrades

inkomst. Det förefölle som om ett tillgodoseende av det nämnda önskemålet

skulle fordra en speciell understödsform, inbyggd i försäkringen.

Pensionsstyrelsen anför, att mot alternativ II först och främst kunde erinras

att det gåve anledning till starka betänkligheter ur försäkringssynpunkt

med hänsyn till den påtagliga överförsäkringen av stora grupper av

försäkrade. Emot alternativet kunde vidare anmärkas att ersättningsbestämmelserna

i den obligatoriska försäkringen vore alltför schematiska och icke

anpassade sig efter de skiftande levnadskostnaderna i olika delar av landet.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Om man ville åstadkomma en bättre anpassning härutinnan kunde en dyrortsgradering

tänkas, vilket emellertid skulle medföra olägenheter av annan

art. Härtill komme att om anslutningen till den frivilliga försäkringen icke

bleve av större omfattning — vilket pensionsstyrelsen i likhet med ett stort

antal centralsjukkassor ansåge sig böra befara — alternativet icke bleve tillfredsställande

ens från den uppställda förutsättningen att utesluta behov av

fattigunderstöd vid sjukdom. Med hänsyn till nu berörda omständigheter

kunde pensionsstyrelsen icke tillstyrka alternativ II.

Stadsförbundet finner det i och för sig ej vara orimligt, om personer med

ringa inkomst komme att genom det allmännas medverkan beredas hjälp

vid sjukdomsfall, som kunde något överstiga deras vanliga inkomst. Men

man måste befara, att dylik möjlighet skulle medföra stark frestelse för ve.

derbörande att söka komma i åtnjutande av hjälpen även utan giltig anledning.

En sådan anordning av försäkringen, att den kunde få denna verkan,

syntes i och för sig betänklig. Man torde icke heller kunna på förevarande

område åstadkomma ett tillräckligt effektivt kontrollsystem för att i så fall

förekomma missbruk. Ett medel att undvika eller åtminstone reducera denna

befarade konsekvens av den föreslagna enhetliga sjukpenningen vore givetvis

att sänka dennas belopp. Men därigenom skulle å andra sidan försäkringens

värde självfallet minskas.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet har verkställt en undersökning beträffande

några kommuner av skiftande storleksordning för att utröna i vad

mån behov skulle komma att föreligga av kompletterande hjälp till utgående

sjukpenning i olika inkomstlägen vid mera långvariga sjukdomsfall, därest

sjukförsäkring enligt alternativ I eller alternativ II skulle genomföras. Vid

dessa beräkningar har som lägsta inkomst upptagits det belopp, med vilket

fattigvård i kommunen i regel utgår till obemedlad ensam person, till obemedlade

makar utan barn eller till obemedlade makar med två barn. I beräkningarna

ha även upptagits utgående sjukpenning enligt socialvårdskommitténs

förslag och utgående genomsnittlig fattigvård. Resultatet av undersökningen

framgår av den å påföljande sida intagna uppställningen.

I anslutning härtill framhåller förbundet, att ifrågavarande stickprov bestyrkte

att alternativ I vore fördelaktigare än såväl alternativ II som socialvårdskommitténs

förslag, därest man ville ernå att hjälpen från sjukförsäkringen

vid mera långvariga sjukdomsfall skulle vara tillräcklig för livsuppehället

och därest man ville undvika, att hjälp samtidigt skulle behöva utgå

från två eller flera hjälpkällor.

Överståthållarämbetet yttrar, att särskilt inom Stockholm skulle beloppet

av sjukpenningen enligt alternativ II ofta bli otillräckligt för att i erforderlig

utsträckning garantera levnadsstandardens upprätthållande. Det syntes

mindre lämpligt, att när en obligatorisk sjukförsäkring infördes, välja en

försäkringsform som kunde förutses i ett stort antal fall icke bli effektiv

utan en kompletterande frivillig försäkring.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Sjukpenning per månad

Soc.-vårds-

kom.

Alt. X

Alt. II

Fattigvård

per månad

förslag

Stockholms stad.

Ensam person

(inkomst 1 680)

( » 2 700)

( » 3 600)

90

120

165

90

150

180

105

105

105

140

140

140

Makar utan barn (

» » * (

2 700)

3 600)

150

195

210

240

165

165

225

225

Makar + 2 barn (

» * » (

3 600)

4 500)

225

240

300

330

225

225

300

300

Malmö.

Ensam person

( » 1 620)

( * 2 700)

( » 3 600)

90

120

165

90

150

180

105

105

105

135

135

135

Makar utan barn ( »

» » » ( »

2 460)

3 600)

150

195

180

240

165

165

205

205

Makar + 2 barn (

» » * (

2 920)

3 600)

195

225

270

300

225

225

260

2C0

Bords.

Ensam person (

»

1 560)

9 9 (

»

2 700)

Makar utan barn (

»

2 100)

9 9 9 (

»

2 700)

Makar + 2 barn (

»

2 700)

9 » » (

»

3 600)

Finspångs kommun, Östergötlands län.

Ensam person

9 9

Makar utan barn

9 9 9

Makar -f 2 barn

9 9 9

(inkomst 1 140)

( 9 1800)

( 9 1 560)

( 9 2 700)

( 9 2 220)

( 9 2 700)

Fellingsbro kommun, örebro län.

Ensam person (inkomst

9 9 ( 9

9 9 ( 9

Makar utan barn ( 9

9 9 9 (9

Makar + 2 barn ( 9

9 99(9

960)

1 200)

1 800)

1 380)

1 800)

1 920)

2 700)

Gudmundrå kommun, Västernorrlands län.

Ensam person (inkomst 1 020)..........

9 9(91 800)

Makar utan barn ( t 1 680)

9 99(91 800)

Makar + 2 barn (9 2 100)

75

120

135

150

180

225

60

90

105

150

165

180

60

75

90

105

120

150

180

60

90

120

120

165

180

90

150

180

210

270

300

90

120

150

210

240

270

60

90

120

150

180

240

270

90

120

150

180

240

270

105

105

165

165

225

225

105

105

165

165

225

225

105

105

105

165

165

225

225

105

105

165

165

225

225

130

130

175

175

225

225

95

95

130

130

185

185

80

80

80

115

115

160

160

85

85

140

140

175

175

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att grundtanken i alternativ II

innebure att man i stället för försäkring mot inkomstbortfall införde en

form av socialhjälp, till vilken den berättigade genom erläggande av avgifter

i viss ringa utsträckning bidragit. Föreningen funne det visserligen rimligt,

att medborgare, som drabbades av sjukdom, åtminstone skulle kunna upprätthålla

en ur fysiologiska synpunkter godtagbar minimistandard, men föreningen

kunde icke finna det rimligt, att frågan härom skulle sammankopplas

med utformandet av en försäkring mot inkomstbortfall på grund av

sjukdom. Åtnjöte de försäkrade redan tidigare inkomst av arbete, som läge

under minimistandarden, torde det i de allra flesta fall ha varit nödvändigt

att i någon form med privata eller allmänna medel bispringa vederbörande.

Det syntes då naturligt, att, om en dylik person drabbades av sjukdom, hjälp

utginge i samma form som tidigare. Det torde i allt fall vara klart, att

något intresse från den hjälptes sida att av ekonomiska skäl söka påskynda

sjukdomens hävande icke förelåge. Ett förnuftigt anordnande av en försäkring

av här ifrågavarande slag borde utformas på ett sådant sätt, att de

försäkrade hade ett ekonomiskt intresse att, så snart så utan våda vore möjligt,

upptaga produktiv verksamhet.

Vad särskilt angar överförsäkringsfrågan ha i olika yttranden

framställts erinringar i anledning av de beräkningar rörande den antagliga

lägsta inkomstnivån, som gjorts i sjukförsäkringspromemorian.

Riksförsäkringsanstalten — som årligen får mottaga uppgifter rörande

arbetsinkomsten dels för samtliga enligt olycksfallsförsäkringslagen försäkrade,

hos större arbetsgivare (arbetsgivare med minst 5 arbetare) anställda

arbetare och dels för ett mycket stort antal personer, som skadats genom

olycksfall i arbete (antalet till anstalten inkomna anmälningar om dylika

olycksfall uppgick år 1944 till omkring 225 000) — har för år 1942 gjort

en sammanställning avseende fördelningen på olika inkomstklasser av de

olycksfallsskadade som erhållit sjukpenning. Sammanställningen, vilken

omfattar endast övergående skador, exklusive olycksfall bland statsanställda

och krigsolycksfall, finnes intagen överst å påföljande sida.

I anslutning till sammanställningen framhåller riksförsäkringsanstalten,

att den årliga arbetsförtjänsten — med undantag för den högsta inkomstklassen

— i icke ringa utsträckning, i överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagens

föreskrifter, skäligen beräknades till belopp överstigande

den skadades faktiska arbetsinkomst. Vid bedömning av sammanställningen

finge å andra sidan ej förbises, att arbetsförtjänsterna sedan år 1942 i viss

omfattning höjts. Med hänsyn till riksförsäkringsanstaltens erfarenhet i

fråga örn storleken av de olycksfallsskadades arbetsinkomster vore anstalten

icke övertygad om att överförsäkring ej skulle komma att i avsevärd utsträckning

föreligga särskilt i fråga örn försäkrade, tillhörande de lägsta inkomstklasserna.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Ärlig arbetsförtjänst

Större

arbetsgivare

Antal

olycksfall

I % av

hela

antalet

Mindre

arbetsgivare

Antal

olycksfall

I % av

hela

antalet

— 675 ........

1 223

1-0

1 115

4-2

675— 945

2 324

1*8

1 431

5-3

945—1 215 ........

4 507

3-5

3 177

11-8

1 215—1 485 ........

6 688

5-2

4 639

17-3

1 485—1 755 ........

8 319

6-5

4 928

18-4

1 755—2 025 ........

10 360

8-1

3 872

14-4

2 025—2 295 ........

9 778

7-6

2118

7-9

2 295—2 565

10 007

7-8

1 642

6''1

2 565—2 835 ........

9 112

7-1

1 005

3-7

2 835—3105 ........

10 769

8-4

920

3-4

2 105—3 875 .

9 154

7-1

510

1-9

3 375—3 645 ........

9 049

7-0

403

1-5

3 645— ........

37 069

28-9

1 094

4-1

Summa

128 359

1000

26 854

1000

Även socialvårdskommittén hänvisar till statistiken över olycksfall i arbetet

samt anför härom:

Kommittén har låtit utföra en bearbetning av riksförsäkringsanstaltens

beräkning av de skadades inkomster för åren 1940 och 1942. Undersökningen

är representativ. För år 1940 har medtagits det första 100-talet av

varje 1 000-tal registrerade ärenden rörande olycksfall hos enskilda arbetsgivare,

och för år 1942 har medtagits det å varje sida i registret först upptagna

sjukdomsfallet. Undersökningen för år 1940 omfattar omkring Vio av

antalet skaderegleringsfall och för år 1942 något mera. Resultatet framgår

av följande tabell:

Antal

et o

1 y c k s

fall

Arbetsförtjänst

Större arbetsgivare

Mindre arbetsgivare

Kronor

Ar 1940

Ar 1942

Ar 1940

Ar 1942

Antal

0/

/O

Antal

%

Antal

%

Antal

%

— 674..........

98

1-7

91

1-0

181

7-7

115

3-6

675— 944..........

186

3-2

143

1-6

280

11-9

158

4-9

945—1 214..........

423

7-3

283

3-2

519

22-2

393

12-2

1 215—1 484..........

493

8-5

472

5-4

519

22-2

559

17-4

1 485—i 754..........

552

9-5

543

6-2

317

13-5

590

18-4

1 755—2 024 .

472

8-2

667

7-6

167

7-1

463

14-4

2 025—2 294..........

436

7-5

652

7-4

109

4-7

235

7-3

2 295—2 564..........

448

7-8

643

7-3

76

3-2

199

6-2

2 565—2 834..........

432

7-5

643

7-3

39

1-7

134

4-2

2 835—3 104..

732

8-6

_

—

123

3-8

3 105—3 374..........

2 247

38-8

540

6-1

135

5-8

62

1-9

3 375—3 644..........

_

524

6-0

—

—

54

1-7

3 645- ..........

—

—

2 841

32-3

—

—

128

4-0

5 787

iooo

8 794

1000

2 342

looo

3 213

1000

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

103

Tabellen är såtillvida i viss mån missvisande, alt grupper med relativt

stor olycksfallsrisk och i allmänhet högre avlöning bli förhållandevis talrikare

representerade än andra i ett material av detta slag. De framkomna

procentsiffrorna äro sålunda för låga för de lägst betalda arbetargrupperna.

Dessa inkomstuppgifter torde emellertid vara så exakta som det är möjligt

att åstadkomma, då det ju ligger i den försäkrades intresse att arbetsförtjänsten

beräknas så högt som möjligt och korrektion skall enligt gällande

bestämmelser göras för bland annat tillfälliga inkomstbortfall till följd av

sjukdom eller arbetslöshet.

Av tabellen framgår att av det totala antalet skaderegleringsfall under

angivna år det procentuella antalet regleringsfall, där inkomsten uppgick till

högst 1 214 kronor, var under år 1940 för anställda hos mindre arbetsgivare

41,8 % och år 1942 20,7 % samt hos större arbetsgivare respektive 12,2 %

och 5,8 %.

Socialvårdskommittén framhåller vidare, att de anförda siffrorna visserligen

blott gåve belysning av arbetsinkomsten för sådana inkomsttagare, som

folie under olycksfallsförsäkringslagen. Talrika personer, som utförde förvärvsarbete

under sådana förhållanden att de icke omfattades av olycksfallsförsäkringslagen,

hade emellertid utan tvivel lika små inkomster. Antalet

lågt avlönade personer vöre så stort, att socialförsäkringen borde beakta

detta förhållande.

Statskontoret hänvisar till att enligt sjukförsäkringspromemorians kostnadsberäkningar

avseende inkomstfördelningen per 1946 års ingång av männen

38 % beräknades lia mindre än 1 800 kronor i årlig arbetsinkomst och

59,5 % mindre än 2 700 kronor. För kvinnorna vore motsvarande procenttal

64,6 respektive 86,9. Statskontoret vore av den uppfattningen, att, med

hänsyn till faran för missbruk av försäkringsförmånerna, dessa — även om

utgifterna för den försäkrade skulle komma att något ökas i anledning av

sjukdomsfallet — borde hållas lägre än den normala arbetsinkomsten. Så

mycket större betänkligheter måste ämbetsverket hysa gentemot ett förslag,

som för ett stort antal försäkringstagare skulle medföra en avsevärd överförsäkring.

Beträffande frågan örn otillräcklig försäkring (underförsäkrin

g) förmenas i ett stort antal yttranden, att den föreslagna frivilliga

försäkringen sannolikt icke komme att vinna någon större anslutning.

Denna ståndpunkt intages av, bland andra, socialstyrelsen, pensionsstyrelscn,

försäkringsinspektionen, socialvårdskommittén, stadsförbundet, sjukkasscförbundet

och landsorganisationen.

Socialvårdskommittén framhåller, att vid slutet av år 1942 antalet medlemmar

i de erkända sjukkassorna uppgick till 1 802 692, varav 25 % vörö

försäkrade för endast en kronas sjukpenning, 88,8 % hade en sjukpenning

örn högst 3 kronor och endast 48 935 eller 2,7 % hade tillförsäkrat sig en

sjukpenning överstigande 4 kronor. Ännu mer betecknande vore sjukpenningförsäkringen

i Stockholm, där centralsjukkassan den 31 december 1944

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

hade 94 632 manliga och 153 706 kvinnliga sjukpenningförsäkrade medlemmar.

Av männen hade icke mindre än 48 % en sjukpenning örn högst

2 kronor och endast 2 589 voro tillförsäkrade över 4 kronor i sjukpenning.

Den sammanlagda avgiften för den nu föreslagna obligatoriska och frivilliga

försäkringen skulle visserligen bli mycket låg, men det stora flertalet

komme säkerligen ändå att uraktlåta att skaffa sig det vidsträcktare försäkringsskyddet.

När sedan en längre sjukdomsperiod inträdde, stöde nöden

för dörren och samhället måste ingripa med hjälp efter individuell hehovsprövning.

Det syntes kommittén för övrigt innebära ett betydande komplicerande

av en obligatorisk försäkring, om den för sin effektivitet förutsatte

en frivillig försäkring, vilken med nödvändighet komme att bereda betydande

administrativa svårigheter, särskilt om den mot förmodan skulle nå

den erforderliga effektiviteten.

Stadsförbundet framhåller, att man icke torde få överskatta betydelsen

av att den obligatoriska försäkringen enligt alternativ II skulle kompletteras

av en frivillig försäkring, även örn denna skulle bekostas av

staten i den utsträckning detta alternativ innebure. Fördelen med en obligatorisk

försäkring framför en frivillig måste väl anses vara just, att man

genom den förra garanterade hjälp åt dem som av olika anledningar icke

kunde påräknas ansluta sig till en frivillig försäkring. Förefmtligheten av

en obligatorisk försäkring, låt vara med knappa förmåner, kunde svårligen

tänkas medföra att dessa personers antal minskades, utan borde fastmera

ha motsatt verkan.

Landsorganisationen yttrar, att effektiviteten av ett system enligt alternativ

II — och därmed dettas företräde framför alternativ I — vore beroende

av om den frivilliga försäkringen vunne anslutning från deras —

särskilt icke familjeförsörjares — sida, för vilka enbart den obligatoriska,

icke dyrortsgraderade försäkringen skulle betyda underförsäkring i förhållande

till den normala individuella inkomstställningen. Med ledning av erfarenheterna

från den nuvarande försäkringen bedömde landsorganisationen

utsikterna för den nu föreslagna frivilliga försäkringen såsom skäligen små.

Trots principiella sympatier för enhetlighetssystemet ansåge sig landsorganisationen

av hänsyn härtill icke kunna tillstyrka sjukpenningförsäkringens

utformning enligt alternativ II. I

I fråga om den föreslagna uppdelningen av de försäkrade i

två grupper med hänsyn till karenstidens längd framhålles

allmänt, att utomordentligt stora svårigheter skulle vara förknippade med

en dylik gränsdragning, som vid tillämpningen skulle lämna utrymme åt

olika tolkningar. Det vore knappast att förvänta, att sjukkassorna skulle

på ett tillfredsställande sätt kunna handha denna uppdelning.

Försåkringsrådet yttrar, att risken för missbruk av försäkringen torde

vara lika stor för exempelvis säsongarbetare som för de företagare, som

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

105

föreslagits skola få en karenstid av 4 veckor. Förslaget, att lantbrukare, som

endast eller huvudsakligen arbetade i jordbruket, skulle hänföras till kategorien

med den längre karenstiden, stöde då det gällde lantbrukare, vilka

ensamma eller med ringa hjälp utförde allt arbetet i sitt jordbruk, icke i

överensstämmelse med motiven till uppdelningen. Rådet ansåge att en karenstid

av 3 dagar borde tillämpas även vid en försäkring enligt alternativ II.

Länsstyrelsen i Gotlands län förordar en gemensam karenstid av 7 dagar.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att vid uppdelningen av försäkringstagare

med längre och kortare karenstid, hänsyn icke tagits till de löntagare,

som på grund av tjänsteavtal vore berättigade att under längre eller

kortare tid uppbära full eller viss del av lönen. Dessa försäkringstagare

kunde säkerligen bättre än många försäkrade med lång karenstid draga sig

fram nödtorftigt under den tid, de på grund av sjukdom uppbure full eller

reducerad lön utan sjukpenning.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att det föreslagna systemet sannolikt

komme att ge utrymme för ett hittills i svenskt statsliv exempellöst

administrativt godtycke.

Landsorganisationen yttrar:

En differentiering av karenstiden i alternativ II kan visserligen anses motiverad

till undvikande av missbruk av försäkringen. Å andra sidan är den

uppdelning av de sjukpenningförsäkrade, som differentieringen förutsätter,

i många fall förenad med utomordentliga svårigheter. Den kräver dels en

gränsdragning mellan arbetstagare och företagare — en uppgift som ofta

ter sig vansklig även för domstolarna — dels, inom gruppen företagare, en

prövning i vad mån den särskilde företagarens inkomst av rörelsen är

»direkt beroende» av hans egen dagliga arbetsinsats, ett förvisso ej mindre

svårbedömligt förhållande. Det kan betvivlas huruvida sjukkassorna besitta

den erforderliga kompetensen att avgöra sådana frågor. Bortsett från risken

för godtyckliga avgöranden skulle för övrigt inordningen i de olika kategorierna

och den förutsatta årliga översynen av medlemsbeståndet betyda

en arbetsbelastning, som tyngde försäkringens administration.

Kritik av liknande innehåll mot den föreslagna uppdelningen av de försäkrade

i två grupper med hänsyn till karenstidens längd förekommer i

åtskilliga andra yttranden. Allenast försäkringsbolags riksförbund anser

ifrågavarande uppdelning fördelaktig.

Rörande frågan örn samordning av sjukförsäkringen och

olycksfallsförsäkringen yttrar socialvårdskommittén, att kommittén

utgått från att en sådan samordning i viss omfattning borde genomföras

och att kommittén haft detta förhållande såsom ögonmärke vid utformningen

av förmånerna inom sjukförsäkringen. En förutsättning för att sjukkassorna

skulle kunna omhänderha olycksfallsförsäkringen vore, att sjukpenningen

bleve lika vid sjukdom och olycksfall. Det förelåge emellertid

den principiella skillnaden mellan dessa båda socialförsäkringsgrenar, att

kostnaden för olycksfallsförsäkringen bures av arbetsgivarna, och kommit
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

tén hade icke tänkt sig någon ändring däri. En ganska betydande procent

av de skadade hade en väsentligen lägre årsinkomst än som motiverade en

sjukpenning örn 3: 50 kronor. Det stora flertalet skadade hade emellertid

betydligt mycket större inkomster än som motsvarade en sjukpenning av

3: 50 kronor. Enligt olycksfallsförsäkringslagen vöre den högsta sjukpenningen

7 kronor, vilket för de gifta arbetarna med hustrutillägg bleve lika

med kommitténs förslag örn 6 kronor. Det vore otänkbart att för de olycksfallsförsäkrade

stanna vid en sjukpenning örn 3: 50 kronor, och att införa

en frivillig försäkring för en högre sjukpenning, strede mot olycksfallsförsäkringens

princip. Att vid sidan av den obligatoriska sjukförsäkringen införa

en särskild för de olycksfallsförsäkrade avsedd obligatorisk sjukpenningförsäkring

för ett högre understöd torde icke böra komma i fråga. Liknande

synpunkter framföras av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Landsorganisationen uttalar, att ett motiv av självständig betydelse mot

alternativ II vöre att principen örn obligatorisk försäkring med enheisunderstöd

icke läte sig genomföra inom olycksfallsförsäkringen. Ur synpunkten

av socialförsäkringsgrenarnas samordning eller likformighet vore därför ett

system med efter inkomsten grundad sjukpenning att föredraga.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anför bland annat

följande:

Det kan icke vara rimligt att en genom olycksfall skadad, örn olycksfall

i arbete befinnes icke föreligga, skulle få vida större förmåner under sjukdomstiden

än om olycksfallet ansåges hava inträffat i arbete. Ett genomförande

av något av de båda departementsalternativen skulle emellertid i

motsats till kommittéförslaget innebära ett uppgivande av de principer, som

äro grundläggande och ansetts böra vara grundläggande för ersättningsutmätningen

vid olycksfall i arbete. Man har inom den sociala olycksfallsförsäkringen

haft anledning att med uppmärksamhet följa förekomsten av

överförsäkring, och åtgärder hava även vidtagits till förhindrande av dylik.

Föreningen är av den uppfattningen, att ersättningen icke får uppgå till, än

mindre överstiga den arbetsinkomst, som den skadade går förlustig genom

olycksfallet, örn missbruk av försäkringen med framgång skall kunna förebyggas

och menliga sjukdomsyttringar i form av traumatisk neuros och

andra nervösa pålagringar av oiycksfallets påföljder förekommas. De läkare,

som hava stor erfarenhet örn olycksfallsklientelet, torde allmänt dela denna

uppfattning. Det har nämligen visat sig, att det i ett utomordentligt stort

antal fall är mycket svårt eller omöjligt för den behandlande läkaren att

objektivt bedöma en skadas inverkan å arbetsförmågan. Utan stöd av en i

angiven riktning avvägd lagstiftning torde läkarens möjligheter för ett dylikt

bedömande så försvåras och bli så krävande, att uppgiften icke torde

av läkaren kunna något så när tillfredsställande lösas vid sidan av hans viktigaste

uppgift, den sjukvårdande. Man frågar sig då, om den sjukkontroll,

som skall utövas av sjukkassorna, kan innebära någon garanti mot missbruk.

Så är enligt föreningens uppfattning icke förhållande!. Denna kontroll

torde i huvudsak endast kunna avse att konstatera, att den skadade faktiskt

icke arbetar och i övrigt så förhåller sig, att han kan vara arbetsoförmögen.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

107

Om han verkligen är det eller eljest bör avhålla sig från arbete, kan lekmannakontrollen

som regel ej avgöra. Detta torde gälla olycksfallsskador

i ännu högre grad än andra sjukdomar. Mot en frestelse för den skadade

att genom att stanna hemma från arbetet skaffa sig ekonomiska fördelar

kan denna kontroll ej skydda. Att märka är att detta kan vara en svår frestelse

även för den arbetsvillige. Och mot den fara för nervösa pålagringar

av sjukdomstillstånden, som en överförsäkring innebär, kanske främst för

de ekonomiskt svagare, torde intet annat skydd finnas än ett undvikande av

överförsäkring och även av en försäkring, motsvarande hela den förlorade

inkomsten.

Socialvårdskommittén har i sitt yttrande även upptagit frågan om förhållandet

mellan sjukförsäkringen och en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring. Härom anför kommittén bland annat

följande:

Skulle alternativ II med dess enhetsunderstöd örn 3: 50 kronor per dag

väljas beträffande sjukförsäkringen, blir det nödvändigt att även inom arbetslöshetsförsäkringen

använda ett enhetligt understödsbelopp. Detta bör i

så fall sättas till 4 kronor, vilket närmast motsvarar ett understöd av 3:50

kronor vid 7 dagars understödsvecka. Då kommittén övervägt detta alternativ

med avseende på arbetslöshetsförsäkringen har den funnit i stort sett

samma skäl äga giltighet som ovan anförts gentemot en enhetlig sjukpenning.

Det kan diskuteras för vilken av dessa båda försäkringsgrenar vådan

av överförsäkring är störst. Kommittén finner sig sålunda böra även ur

arbetslöshetsförsäkringens synpunkt avstyrka införandet av ett enhetsunderstöd.

Vad speciellt arbetslöshetsförsäkringen beträffar torde dessutom följande

särskilt böra nämnas.

Vid övervägandet av frågan örn införandet av ett enhetligt understöd inom

den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen, måste hänsyn tagas till storleken

av de inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen redan utgående

förmånerna. Enligt per den 31 december 1944 föreliggande uppgifter voro

50,1 % av de 752 000 medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna tillförsäkrade

ett understöd överstigande 4 kronor. Tager man hänsyn till de

i början av innevarande år genomförda höjningarna av daghjälpsbeloppen

ävensom till det den 1 mars 1945 införda kristillägget, voro 70.5 % av de då

försäkrade 761 000 medlemmarna i kassorna tillförsäkrade högre understöd

än 4 kronor per dag. Nämnas må att 37,2 %, d. v. s. mer än Vs av samtliga

försäkrade, hade en daghjälp (inkl. kristillägg) om 5: 75—6 kronor, medan

9 % hade ett tillförsäkrat understöd överstigande 6 kronor.

Införandet av ett enhetsunderstöd inom den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen

skulle sålunda komma att medföra mycket betydande sänkningar

av de tillförsäkrade förmånerna. Emellertid skulle även risk för

överförsäkring uppkomma i ett icke obetydligt antal fall. Inom en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring komma tillfällighets- och deltidsarbetare att

ingå i mycket större utsträckning än vad fallet är med den frivilliga försäkringen.

De nuvarande kassamedlemmarna utgöras nämligen nästan helt

av organiserade arbetstagare med normalt förhållandevis jämn och fullständig

sysselsättning. För dessa tillfällighets- och deltidsarbetare skulle ett

understöd av 4 kronor per dag ofta komma att ligga väsentligt högre än

arbetsförtjänsten, med därav följande risk för missbruk av försäkringen.

Den omständigheten att ett enhetsunderstöd för mycket stora arbets
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

tagaregrupper kommer att vara otillräckligt aktualiserar frågan, huruvida

den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen borde kompletteras med en frivillig

arbetslöshetsförsäkring på analogt sätt som föreslagits i fråga om sjukförsäkringen.

Att inom arbetslöshetsförsäkringen införa en fullt frivillig

försäkring enligt likartade grunder som den föreslagna sjukförsäkringen

finner kommittén emellertid otänkbart. Erfarenheterna från den tid då

medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna hade full frihet att välja

daghjälpsklass visa, att medlemmar med höga arbetslöshetsrisker i stor utsträckning

sökt sig till daghjälpsklasser med höga inkomstbelopp. Det förhåller

sig nämligen så, att den individuella arbetslöshetsrisken i sannolikt

större mån än sjukdomsrisken kan av den enskilde överblickas. Med hänsyn

till de olämpliga klassurval, som på detta sätt uppkommo inom den frivilliga

försäkringen, bleve statsmakterna tvungna att föreskriva att erkänd

arbetslöshetskassa i sina stadgar skall intaga erforderliga bestämmelser till

förhindrande av ett ur ekonomiska synpunkter olämpligt klassval. Detta

innebär, att medlemmarnas klasstillhörighet bestämmes av i stadgarna angivna

regler.

Med de nämnda erfarenheterna från den frivilliga försäkringen har man

anledning vänta, att de personer, som företrädesvis skulle komma att begagna

sig av möjligheterna till ökade understödsförmåner, komme att utgöras

av sådana försäkrade, som veta med sig att de ha höga individuella

arbetslöshetsrisker. Däremot komme personer, som enligt deras eget förmenande

hade något så när fasta anställningar, sannolikt att dra sig för de

extra utgifter, som en frivillig försäkring skulle innebära. Särskilt under

tider av lågkonjunktur måste man emellertid räkna med att dylika försäkrade

i stort antal komma att bli arbetslösa. Då de i många fall rimligen icke

kunde erhålla sin försörjning genom det låga understöd, som en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring med endast 4 kronors daghjälp skulle ge, måste

samhället komplettera de försäkringsmässiga understöden med bidrag efter

individuell behovsprövning.

Kommittén framhåller vidare att det finge anses osannolikt, att de erkända

arbetslöshetskassorna skulle kunna fortbestå vid ett realiserande av

alternativ II. Infördes obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med enhetsunderstöd

och funnes härjämte rätt till understöd vid arbetslöshet från socialhjälpen,

torde förutsättningarna för de erkända arbetslöshetskassornas fortsatta

bestånd komma att saknas. De enskilda medlemmarna komme nämligen

att från dessa båda hjälpformer vara tillförsäkrade erforderlig hjälp

vid arbetslöshet. De erkända kassorna skulle icke kunna räkna med den

tvångsanslutning via fackorganisationerna, vilken utgjorde den nuvarande

försäkringens grundval.

Argiftsuppbörd och organisation.

I fråga om avgiftsuppbördens anknytning till skatteuppbörden

äro meningarna i viss mån delade. Promemorieförslaget i

denna del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av pensionssty reisen,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 312.

109

Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, 19AA års uppbär

dsberedving, Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, stadsförbundet,

landsorganisationen och riksförbundet landsbygdens folk. I yttrandena

framhålles i allmänhet, att genom den föreslagna anordningen

arbetet med avgiftsuppbörden skulle i hög grad förenklas och avgiftsindrivningen

effektiviseras. Samtidigt påpekas emellertid, att arbetsbördan för

debiteringsmyndigheter och länsstyrelser uppenbarligen bomme att i icke

ringa mån ökas och att åtgärder för en utökning av arbetskraften kunde bli

nödvändiga. Stadsförbundet finner det ur kommunernas synpunkt tacknämligt

om dessa såsom en följd av avgiftsuppbördens ordnande på det

föreslagna sättet kunde befrias från ansvaret för sjukvårdsavgifterna.

Erinringar av olika slag mot sammankoppling av uppbörden av försäkringsavgifterna

med skatteuppbörden ha framställts av socialstyrelsen, länsstyrelserna

i Södermanlands och Blekinge län, Överståthållarämbetet, socialvårdskommittén,

landskommunernas förbund, sjukkasseförbundet och

svenska arbetsgivareföreningen.

övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha icke yttrat sig på

denna punkt.

Socialstyrelsen — som finner att promemorieförslagets genomförande

skulle innebära förenklingar — yttrar, att frågan borde prövas i samband

med uppbördsfrågorna för andra försäkringsformer, särskilt arbetslöshetsförsäkringen.

Sjukkasseförbundet anser det välbetänkt att låta frågan om

det föreslagna uppbördssystemet vila tills såväl skatteuppbördsreformen som

sjukförsäkringen arbetat någon tid efter de nya linjerna.

Enligt den mening, som uttalas av socialvårdskommittén (majoriteten),

vore det tvivelaktigt om de fördelar, som skulle vinnas genom sjukkasseavgifternas

uppbörd tillsammans med de allmänna skatterna, skulle visa sig

uppväga nackdelarna med systemet. Särskilt gällde detta om en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring funnes böra utformas på sådant sätt, att avgifter

icke kunde upptagas i samma ordning. Kommittén ifrågasätter om icke

med lösande av frågan om avgiftsuppbördens omläggning kunde anstå i avbidan

på att eli slutligt avgörande i fråga örn arbetslöshetsförsäkringens utformning

träffats samt att uppbörds- och sjukförsäkringsreformerna blivit

i andra avseenden helt genomförda. Till utveckling av sin mening anför

socialvårdskommittén bland annat följande:

Enligt uppbördsbcredningens förslag skola samtliga skatter och avgifter,

som skola uppbäras, på debetsedeln sammanslås till ett gemensamt belopp.

För den skattskyldige kommer därigenom medlemsavgiften till sjukkassan

att framstå mera som en skatt än som en socialförsäkringsavgift. Känslan

för att avgiften utgör en prestation från hans sida för delaktighet i försäkringen

och att han genom sitt bidrag skaffat sig rätt till hjälp avtrubbas.

Denna korrespondens mellan fullgörandet av förpliktelser och rätt till hjälp,

som är en av socialförsäkringens bärande grundsatser och som är ägnad

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Majrts proposition nr 312.

att skapa ansvarskänsla hos medborgaren, kan därigenom komma att försvinna.

Dessa psykologiska faktorer äro av den betydelse, att de icke böra

underskattas.

Ofrånkomligt är, att arbetet för uppbördsmyndigheterna kommer att avsevärt

ökas, örn även sjukkasseavgifterna skola uttagas i samband med skatten,

och fråga är om det administrativa arbetet för sjukkassorna därigenom

lättas i avsedd omfattning. Bland annat komma medlemmarnas flyttningar

från ett sjukkasseområde till ett annat att vålla kassorna mera arbete än

med nuvarande uppbördssystem, och dessa flyttningar komma även att bereda

uppbördsmyndigheterna ett betydande arbete. En företagen undersökning

visar, att under år 1944 i runt tal 80 000 medlemmar överflyttades från

en sjukkassa till en annan. Då medlemsförteckningen för det kommande

året skall vara färdig den 1 oktober, kan man med nuvarande medlemsantal

beräkna att omkring 100 000 medlemmar komma att överflyttas till en

annan kassa efter det förteckningen uppgjorts, och detta antal torde komma

att i det närmaste fördubblas efter införande av obligatorisk försäkring. Av

promemorian framgår icke tydligt, huru man skall förfara med avgifterna

i de fall, då nedsättning av sjukpenningförsäkringen finnes påkallad innan

ny skattsedel utfärdas. Enligt kommitténs mening skulle det vara en mycket

betänklig konsekvens av förslaget, om avgiftsuppbördens anordning

skulle försvåra sjukpenningförsäkringens smidiga anpassning efter de föreliggande

förhållandena. Sammankopplingen med den enligt sakens natur

komplicerade beskattningsapparaten måste på flera sätt komma att för sjukkassorna

medföra en omfattande skriftväxling mellan dem och uppbördsmyndigheterna,

vilken kommer att medföra ökat arbete för sjukkassorna.

Kommittén fortsätter:

I promemorian antages, att fallen av försummad avgiftsbetalning torde

bliva relativt fåtaliga örn avgiftsuppbördssystemet utformas på föreslaget

sätt. Såvitt kommittén kan bedöma, är detta ett allt för optimistiskt antagande.

Alla sjukkassemedlemmar med fast anställning eller ordnad egen

verksamhet kan man nå lika effektivt med kommitténs förslag. Medlemmar

med tillfällig arbetsanställning och sådana som icke ha något ordnat arbete

eller någon verksamhet, varigenom skatten kan uttagas av arbetsgivarna,

torde icke bli mera villiga att betala skatt än vad nu är förhållandet. Åtminstone

för de mindre sjukkassorna kan det därför befaras, att uppbördsresultatet

blir sämre. Om de medlemmar som äro slarviga skattebetalare

skola erlägga försäkringsavgift direkt till kassan, lia de en välgörande personlig

press på sig som frammanar betalningsvillighet. I detta sammanhang

må påpekas, att den lindring i fråga om påföljden av underlåtenhet att erlägga

sjukpenningavgifter, som i departementspromemorian föreslås, också

kan tänkas leda till en försämrad avgiftsbetalning beträffande vissa kategorier

försäkrade.

Kommittén upptar härefter till behandling frågan om uppbördssättet för

avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen och uttalar efter omfattande argumentering

som sin mening, att det syntes kommittén vara förenat med betydande

olägenhet att för arbetslöshetsförsäkringen tillämpa ett annat uppbördssystem

än det'' varigenom avgifterna direkt inbetalades till det lokala

försäkringsorganet. Örn uppbörden av avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen

skulle ske på delta sätt, funnes ingen anledning att låta avgifterna till sjuk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

försäkringen erläggas på annat sätt. För arbetslöshetsförsäkringen vore det

av betydelse att avgifterna till sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen

erlades samtidigt och till en och samma myndighet. Enär sjukförsäkringsavgift

skulle erläggas för all försäkringstid, komme kontrollen över

avgiftsbetalningen till arbetslöshetsförsäkringen att underlättas. Underlåtenhet

från en arbetsgivares sida att insända försäkringsavgifter komme nämligen

automatiskt till försäkringsorganens kännedom genom att sjukförsäkringsavgift

saknades.

En ledamot av socialvårdskommittén (herr Höjer) förklarar sig icke

kunna finna att vad av majoriteten anförts om menlig inverkan på avgiftsbetalningen

av gemensam debitering av avgifter och skatter hade större bärkraft.

Vidare anser denne ledamot det — efter genomförande av skatteuppbörasförslaget

— vara synnerligen tveksamt, om staten verkligen kunde

begära av arbetsgivarna att de skulle månad för månad göra avdrag för

tvenne skilda debiteringar och redovisa åt två håll.

Landskommunernas förbund ansluter sig till vad socialvårdskommittén

anfört örn de psykologiska skälen för att försäkringsavgifterna icke borde

sammankopplas med avgiftsuppbörden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrker bestämt promemorieförslaget

i denna del, enär den nya uppbördsorganisationen icke borde belastas med

det både besvärliga och tidsödande arbetet med debitering, uppbörd och

redovisning av sjukvårdsavgifterna. Även länsstyrelsen i Blekinge län ställer

sig avvisande mot förslaget. Det allmänna uppbördsförfarandet medförde

redan i dess nuvarande utformning ett omständligt indrivnings-, bokföringsoch

redovisningsförfarande, som enligt länsstyrelsens mening icke utan

tvingande skäl borde tagas i anspråk för nu ifrågavarande uppgifter, vilka

torde få anses såsom för länsstyrelsernas och övriga därav berörda myndigheters

egentliga verksamhet främmande. Vid sådant förhållande skulle en

sådan utökning av antalet titlar i uppbördsboken, varom nu är fråga, uppenbarligen

medföra en avsevärd merbelastning samt försvåra genomförandet

av det av 1944 års uppbördsberedning förordade systemet.

Överståthållarämbetet framhåller, att avgifternas uttagande å debetsedlarna

skulle komma att strida mot principerna för uttagningen av skatt vid

källan. För skatteuppbördsreformens genomförande förutsattes nämligen,

att debetsedlarna skulle befrias från de övriga avgifter som enligt gällande

författningar finge uttagas genom desamma.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att det föreslagna systemet innebure

en avvikelse från försäkringstanken därigenom att försummad inbetalning

först på ett sent stadium komme till sjukkassans kännedom.

Beträffande den organisatoriska formen för förvaltningen

av en allmän sjukförsäkring framhåller socialvårdskommittén

betydelsen av att självförvaltande sjukkassor intoge en central plats inom

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Majds proposition nr 312.

socialvårdens organisation. Kommittén hade tänkt sig att ett och samma

organ skulle handha sjukförsäkringen och även övertaga viss del av sjukhjälpstiden

inom olycksfallsförsäkringen, vara lokalt förvaltande organ för

en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, biträda vid administrationen av

folkpensioneringen samt ombesörja hjälpen vid moderskap. En ledamot av

kommittén (herr Höjer) har på denna punkt ett särskilt uttalande. Även

enligt denne ledamots mening borde man — åtminstone tills vidare — bygga

den obligatoriska sjukförsäkringen på lokala enheter med visst ekonomiskt

självansvar; och detta ansvar borde uttagas i form av personliga avgifter

från försäkringstagarna inom den lokala enhetens område. Man kunde ju

tänka sig att till lokal enhet välja själva kommunen eller sammanslutningar

av kommuner. Då emellertid det ekonomiska ansvaret icke finge uttagas i

form av kommunalskatt, skulle i dylikt fall erfordras ganska djupgående

ändringar i kommunallagarna. Det vöre därför av praktiska skäl påkallat

att ge den offentliga samfällighet som en eller flera kommuners medlemmar

bildade för skötseln av sjukförsäkringen en särskild benämning, och biand

annat av psykologiska skäl vore därvid benämningen sjukkassa den enda

som kunde ifrågakomma. Dessa nya hela befolkningen omfattande sjukkassor

vöre emellertid endast en särskild manifestation av kommunerna,

och faran för att administrationen skulle bli mindre tungrodd bleve därigenom

icke mindre än örn man lagt sjukförsäkringens förvaltning direkt på

kommunerna.

Försäkringsrådet framhåller, att enligt promemorieförslagen sjukhjälpens

karaktär av försäkringsprestation undanträngdes och att sjukhjälpen finge

övervägande karaktär av statligt understöd. Detta förhållande ledde in på

frågan, örn sjukhjälpen borde omhändertagas av statliga och kommunala

organ på ungefär samma sätt som vid folkpensioneringen.

Landskommunernas förbund finner det böra undersökas, huruvida

icke det lokala handhavandet av den obligatoriska sjukförsäkringen lämpligen

kunde anförtros åt kommunerna. Den radikala förenklingen i avgiftsuppbörden,

som skulle möjliggöras genom en ändrad skatteuppbördsreform,

finge till följd att sjukkassemedlemmarnas kontakt med kassan icke kunde

upprätthållas på samma sätt som i det frivilliga sjukkasseväsendet. Lokalsjukkassan

skulle mycket snart i folks medvetande komma att framstå som

ett rent statligt organ. En fastare anknytning av försäkringen till kommunerna

vöre motiverad ur olika synpunkter. Samtidigt som energiska försök

gjordes att få bort den nuvarande splittringen i socialvårdens organisation

torde man icke utan starkt vägande skäl böra tillskapa en organisationsform

som innebure en ytterligare splittring. Förbundet vore väl medvetet om att

det komme att bjuda åtskilliga svårigheter att utan vidare frångå de organisationsformer,

som framvuxit inom den frivilliga sjukkasserörelsen. Men

då det vid genomförandet av den obligatoriska sjukförsäkringen ändå bleve

nödvändigt att radikalt bryta med traditionen, torde det kunna ifrågasättas,

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 312.

113

om det vöre lämpligt att bibehålla en organisationsram, som vore framvuxen

och prövad enbart för en sjukförsäkring av helt annat slag än den varom här

vore fråga.

Förbundet fortsätter:

Vid en blivande kommunindelningsreform borde vid en kommunalisering

av sjukkasseväsendet behörig hänsyn också kunna tagas till sjukförsäkringens

behov, så att kommunerna göras lämpligt stora som lokalsjukkasseområden.

Socialvårdskommittén har ansett, att invånarantalet inom lokalsjukkasseområde

i regel bör uppgå till 3 000 å 4 000 för att möjlighet skall

uppstå att bekosta utgifterna för särskild expedition och en där anställd befattningshavare.

Det är givetvis att förvänta, att starkt motstånd skall resas

mot det väntade förslaget om sammanslagning av småkommuner. Det är väl

troligt, att sammanslagningen skall komma att ske i kompromissens tecken,

och det är då också troligt, att man kommer att stanna vid en betydligt lägre

s?0^.maJstor*ekä ^en, som skulle passa enbart för den obligatoriska sjukförsäkringen.

Men detta skulle då samtidigt innebära, att normalstorleken

komme att understiga vad socialvårdskommittén ansett vara idealiskt även

för socialvården i övrigt. Om nu kommuner på omkring 4 000 invånare anses

vara lämpliga storleksområden för handhavandet av såväl sjukförsäkringen

som socialvården i övrigt, kan man tänka sig, att det är möjligt att gå

ned till väsentligt mindre kommunstorlekar, om sjukförsäkringen och övrig

socialvård sammanföras till gemensam administration.

Ett sådant sammanförande skulle i det stora flertalet landskommuner innebära

avsevärda fördelar. Kostnaderna för kontorslokaler och kontorsutrustning

kunna nedbringas. I de minsta kommunerna skulle en enda befattningshavare

kunna sköta det hela. Möjligheterna att genomföra en rationell arbetsfördelning

uppstår i kommuner av något större storleksordning; både för

sjukförsäkringen som för övrig socialvård förekommer såväl rutinarbete som

mera kvalificerade arbetsuppgifter. Man kan då nöja sig med en kvalificerad

befattningshavare och anlita billigare arbetskraft för rutinarbetet. Registreringsarbetet

förenklas. Noteringen av sjukkassehjälp i socialregistret blir helt

överflödig, örn man har gemensamma lokaler och gemensam personal. I de

största landskommunerna liksom i de medelstora och större städerna skulle

fördelarna av den gemensamma administrationen givetvis icke bliva lika

framträdande som i landskommunerna i allmänhet. Men i samtliga kommuner

torde man kunna tänka sig visst sambruk av personalen; sjukbesökama

kunna ju utnyttjas även för socialvården i övrigt, för bostadsinspektion etc.

Lokalsjukkassornas för närvarande heltidsanställda personal bör kulma beredas

kommunal anställning.

Kommunens beslutande organ borde direkt utse det kommunala förvaltningsorgan,

som skall handhava sjukförsäkringen. Eventuellt kunde förvaltningen

läggas direkt på den av socialvårdskommittén på sin tid föreslagna

socialnämnden. Huruvida en kommunalisering av lokalsjukkassorna behövde

föranleda någon genomgripande ändring i den föreslagna centralsjukkasseorganisationen

undandrager sig helt styrelsens bedömande. I varje fall

bleve det väl onödigt och otänkbart att låta centralsjukkassorna tillsätta rent

kommunala befattningshavare. Kostnaderna för den lokala administrationen

skulle sannolikt komma att till väsentlig del täckas av medlemsbidrag av den

storlek, som socialvårdskommittén föreslagit, därest icke centralsjukkassornas

andel i delta medlemsbidrag behöver sättas alltför högt.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 saini. Nr 312.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Fattigvårds- och barnavårds förbundet ifrågasätter, om icke principen

med försäkringsavgifternas upptagande på debetsedlarna egentligen borde

leda till att sjukförsäkringen och i sinom tid all annan socialförsäkring

förlädes till ett kommunalt organ. Förbundet holle före, att de kommunala

insatserna på det sociala området vöre av största betydelse icke minst därigenom

att socialvården då finge den behövliga förankringen hos medborgarna.

En utveckling, som i alltför hög grad minskade den kommunala verksamheten

på detta område, vöre icke till gagn. I varje fall torde ett ställningstagande

i organisationsfrågan ej böra ske, innan det blivit klarlagt, vilket

organ som i det nya socialvårdssystemet borde omhänderha arbetslöshetsförsäkringen.

De fria sjukkassornas förbund uttalar, att en allmän sjukförsäkring endast

kunde undanröja en del av understödsbehovet. Det tarvades därför ett socialt

skydd varigenom varje individ garanterades en minimistandard, vilken

skulle kunna hållas oberoende av om han drabbades av arbetslöshet, sjukdom,

olycksfall eller partiell arbetsoförmåga. Detta skydd borde förmedlas

av sociala nämnder i kommunerna. Härigenom skulle man vinna en enhetlig

behandling av klientelet samtidigt som administrationskostnaderna tack vare

centraliseringen bleve lägsta möjliga.

Sjukhusvårdspromemorian och yttranden angående

densamma.

Sjukhusvårdspromemorian.

Det i promemorian framlagda förslaget innebär i princip, att sjukhusvårdsförmånen

skall utbrytas ur den allmänna sjukförsäkringen och fri

sjukhusvård i stället beredas den enskilde pa sa sätt, att staten inträder

som betalande part i förhållande till sjukhusens huvudmän, vilka således

komma att erhålla gottgörelse direkt av staten i stället för av sjukkassorna.

Det föreslås med andra ord att staten skall övertaga ansvaret för patientavgifternas

erläggande. Statens övertagande av detta ansvar skall förbindas

med förbud för sjukhusens huvudmän att uttaga avgift av patienterna.

Av praktiska skäl anses statens gottgörelse till huvudmännen för indragna

patientavgifter böra bestämmas till ett visst begränsat belopp per vårddag

för alla sjukhus av samma kategori. Det förutsättes, att landstingens och

övriga kommuners fria rätt att själva på bästa sätt ordna sjukhusvården

icke skall påverkas av den föreslagna anordningen.

Till frågan i vilken omfattning sjukhusvården bör göras kostnadsfri för

den enskilde intages i promemorian den ståndpunkten, att vården i princip

skall vara fri å allmän sal eller avdelning vid sadan sjukvårdsanstalt,

som omfattas av socialvårdskommitténs i ett tidigare sammanhang (sid. 57)

återgivna definition å allmänt sjukhus. Vården anses böra vara kostnadsfri

oberoende av vårdtidens längd. Förmånen av kostnadsfri vård skall

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

erhållas icke endast, såsom enligt kommitténs förslag, vid sjukdom utan

även vid barnsbörd. I syfte att förhindra en ökad tillströmning av patienter

till vissa sjukhus, främst storstädernas specialavdelningar, föreslås den inskränkningen

i rätten till kostnadsfri vård, att vård å annat sjukhus än

hemortssjukhus skall vara fri för den enskilde, endast örn behovet av sjukhusvård

uppkommit vid vistelse inom det främmande sjukvårdsområdet

eller den sjuke från hemortssjukhus remitterats till det främmande sjukhuset.

Vid vård å de allmänna sjukhusens hel- eller halvenskilda rum

anses gottgörelse av statsmedel böra utgå till sjukhusets huvudman med

samma belopp som vid vard a allmän sal, men med rätt för huvudmannen

att därutöver uttaga viss ersättning av patienten.

Enligt promemorian skall härjämte staten under vissa strängt begränsade

förutsättningar kunna övertaga ansvaret för patientavgifterna och vården

därigenom bli fri för den enskilde jämväl å sjukvårdsanstalt, som är anordnad

vid fattigvardsanstalt. Denna kategori faller icke in under begreppet

allmänt sjukhus, men enligt socialvårdskommitténs förslag skulle vård å

sådan sjukvårdsanstalt ersättas därest anstalten efter prövning i det särskilda

fallet upptagits i en av Konungen fastställd förteckning. Därjämte

föreslås, att — för åstadkommande av en sänkning av avgifterna å vissa

enskilda sjukhus och sjukhem — statsbidrag under särskilda villkor skall

kunna tilldelas sådant sjukhus eller sjukhem med samma belopp, som fastställts

i fråga om gottgörelsen för indragna patientavgifter vid kommunala

sjukhus av motsvarande kategori. Enligt kommittéförslaget skulle ersättning

för konvalescentvård kunna utgå i vissa fall, nämligen vid vård å

sådant konvalescenthem som upptagits i nyssnämnda förteckning. Den i

promemorian föreslagna anordningen omfattar däremot ej konvalescenthemmen.

Frågan om patientavgifternas avlyftande vid dessa anstalter anses

nämligen med hänsyn till den ringa omfattning, i vilken konvalescentvården

blivit organiserad — kunna anstå tills vidare.

Promemorian innehåller vidare preliminära förslag beträffande grunderna

för beräkningen av statens gottgörelse för indragna patientavgifter vid

dika kategorier av sjukhus och rörande vissa därmed sammanhängande

frågor.

Beträffande lasarett och sjukstugor, som drivas av landsting

eller kommun, framläggas tva alternativa förslag. Det alternativ, som

förordas av den sakkunnige, innebär i huvudsak följande. Gottgörelse av

statsmedel utgår till sjukhusens huvudmän med ett fast belopp för vårddag,

lika för hela riket, oberoende av huruvida vården lämnas å allmän sal eller

å hel- eller halvenskilt rum. Beloppet bestämmes av Kungl. Majit för

löpande tidsperioder av förslagsvis fem år, sedan tillfälle bereus sjukhusägarnas

huvudorganisationer att avge yttrande och förslag. I promemorian

erinras örn alt socialvårdskonunittén (betänkandet nr VII, sid. 180) förutsatt,

att patientavgifterna vid sjukhusen skulle begränsas, och uttalat, att den

högsta gränsen för avgifterna vid ifrågavarande slag av sjukhus förslagsvis

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

borde dragas vid en fjärdedel av driftkostnaderna. Den sakkunnige anser,

att i nuvarande läge den sålunda angivna normen för begränsningen av

patientavgifternas storlek torde vara användbar även för beräkning av

storleken av gottgörelsen för indragna patientavgifter, därvid beräkningen

borde ske på grundval av de ifrågavarande sjukhusens sammanlagda driftkostnader.

Beträffande sådana avdelningar vid lasarett och sjukstugor, som

redan nu understödjas med statligt driftbidrag (tuberkulosavdelningar, förlossningsavdelningar

och medicinska barnavdelningar) föreslås dock, att

gottgörelsen för indragna patientavgifter begränsas till det belopp, varmed

enligt vederbörande statsbidragskungörelse patientavgiften högst må utgå.

Vid uppskattningen av statsverkets kostnader för den ifrågasatta anordningen

har den sakkunnige räknat med ett genomsnittligt belopp per vårddag

av 2: 50 kronor. I promemorian förutsättes, att förbud införes mot

uttagande av avgift av inomlänspatienter för vård å allmän sal. Beträffande

utomlänspatienter å allmän sal må däremot avgift utgå, som skall gäldas,

då fråga är örn remitterade eller utom det egna sjukvårdsområdet insjuknade

patienter, av det sjukvårdsområde patienten tillhör och i andra fall av

patienten själv. Såväl avgifterna för utomlänspatienter a allmän sal som

för patienter å hel- eller halvenskilda rum föreslås skola maximeras enligt

särskilda regler. — I de fall där landsting eller i landsting ej deltagande

stad på grund av avtal disponerar platser a sjukhus, som tillhör staten,

anses landstingets eller stadens bidragsskyldighet till vårdkostnaden böra

minskas med det belopp, som motsvarar statens gottgörelse för indragna

patientavgifter å sjukhus tillhörande landsting och städer.

I fråga örn sådana sjukhus till vilkas drift statligt driftbidrag

nu utgår under villkor, att avgift för salspatienter icke uttages

med högre belopp än som angives i vederbörande författning om statsbidrag,

föreslås i promemorian, att gottgörelsen för indragna patientavgifter i princip

skall bestämmas till det belopp, som motsvarar den högsta tillåtna

patientavgiften.

Beträffande bestämmandet av gottgörelsens storlek i fråga om övriga

kategorier av sjukhus, vilka omfattas av förslaget, torde fa hänvisas

till promemorian.

Statsverkets årliga utgifter i händelse av förslagets genomförande

ha i promemorian, på grundval av nuvarande platsantal och beläggningssiffror,

beräknats till följande belopp:

Lasarett och sjukstugor

kronor 21 660 000: —

Tuberkulosanstalter:

... »

3 350 000

..... »

490 000

.... »

680 000

..... »

575 000

»

80 000

... »

425 000

....... »

320 000

»

185 000

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

117

Barnsjukhus .................................................... kronor 150 000: —

Barnbördshus.................................................... , jqq ooO:_

Hem för kroniskt sjuka:

statsbidragsunderstödda ........................................ „ 2 800 000:_

stiftelsers hem ................................................ , 275 000:_

Epidemisjukhus..................................... » 300 000: —

Jubileumsfondens sanatorier...................................... » 510 000:_

Pensionsstyrelsens kuranstalter.................................... „ 950 000:_

Enskilda sjukhus och sjukhem.................................... » 450 000:_

Kroppssjukhus vid försörjningsanstalter............................. 1 900 000:_

De statliga sinnessjukhusen ...................................... „ 13 050 000:_

Sinnessjukhusen i Stockholm, Göteborg och Malmö ................ » 2 950 000:_

Kommunala sinnessjukhus i övrigt................................ » 1 400 000:_

Enskilda sinnessjukhus .......................................... „ 35 000:_

Kommunala vårdhem............................................ , 1 200 000:_

Enskilda vårdhem .............................................. » 325 000:_

Summa kronor 54 160 000: —

I promemorian framhålles, att utgifterna givetvis stegras i och med sjukhusvårdens

fortsatta utbyggnad. Sålunda torde, sedan redan beslutade utökningar

av platsantalet vid landstingens och städernas sjukhus kommit

till stånd, sistnämnda utgiftssumma komma att ökas med omkring 6 miljoner

kronor. I detta sammanhang framhålles i promemorian, att det föreslagna

systemet med fri sjukhusvård på statens bekostnad medför en minskning

av landstingens kostnader för ersättningar jämlikt 40—42 §§ fattigvårdslagen.

För de städer, som icke deltaga i landsting, komma motsvarande

besparingar dessa städer till godo. Till upplysning om den ungefärliga

storleken av ifrågavarande besparingar innehåller promemorian denna

tablå:

A. Besparingar för landstingen.

1938 uppgingo landstingens ersättningar till primärkommuner för vård å

1. lasarett och sjukstugor ........................ till 2 230 652

2. tuberkulosanstalter ............................ till 1 534 018

3. sinnessjukhus ................................ till 3 510 994

7 275 664

B. Besparingar för i landsting ej deltagande städer utom Slockholm.

1938 uppgingo dessa städers kostnader för vård å

1. lasarett och sjukstugor ........................ till 336 867

2. tuberkulosanstalter ............................ till 49 945

3. sinnessjukhus ................................ till 1 765 173

2 151 905

C. Besparingar för Stockholms stad.

1938 uppgingo stadens kostnader för vård å

1. lasarett ...................................... till 500 000

2. tuberkulosanstalter ............................ till 100 000

3. sinnessjukhus ................................ till 2 000 000

Summa besparingar: 12 027 649 kronor.

2 600 000

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Yttrandena.

Yttranden över sjukhusvårdspromemorian ha efter remiss avgivits av

statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, försäkringsinspektionen,

pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, försvarets sjukvårdsförvaltning,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, örebro, Kopparbergs, Gävleborgs

och Norrbottens län, socialvårdskommittén, Malmöhus läns landstings

hälso- och sjukvårdsberedning, övriga landstings förvaltningsutskott utom

Kalmar läns norra och Gotlands läns, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg,

Malmö och Norrköping, drätselkamrarna i Hälsingborg och Gävle,

landstingsförbundet, landskommunernas förbund, fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

sjukkasseförbundet, de fria sjukkassornas förbund, försäkringsbolags

riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening,

svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation,

direktionen för karolinska sjukhuset, direktionen över allmänna

barnbördshuset, direktionerna för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar

i Lund och för akademiska sjukhuset i Uppsala, överstyrelsen för

Konung Oscar Ilis jubileumsfond, svenska kustsanatoriernas samorganisation,

svenska vanföreanstalternas centralkommitté, läkaresällskapet, läkarförbundet,

svenska lasarettsläkarföreningen, svenska sanatorieläkarföreningen

och Sveriges yngre läkares förening. I en del fall ha vid yttrandena

fogats från underlydande organ infordrade utlåtanden.

I det alldeles övervägande flertalet yttranden har sjukhusvårdens utbrytning

ur sjukförsäkringen och statens övertagande av ansvaret för patientavgifterna

principiellt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I

nästan alla yttranden uttalas visserligen, att införandet av fri sjukhusvård

otvivelaktigt bomme att medföra allvarliga svårigheter under en avsevärd

övergångstid innan sjukhusorganisationen hunnit utbyggas i den omfattning,

som erfordrades för att de krav som reformen komme att ställa på

densamma helt skulle kunna tillgodoses; samtidigt påpekas, att en sådan

utbyggnad i hög grad försvårades av bristen på kvinnlig sjukhuspersonal.

Emellertid anses allmänt, att dessa svårigheter icke borde avskräcka från

förslagets genomförande, därvid dock förutsättes, att kraftiga åtgärder omedelbart

vidtagas till utbyggnad av sjukhusen och framför allt till tryggande

av tillgången på utbildad personal. Det framhalles, att samma eller

åtminstone i det närmaste lika stora svårigheter skulle uppkomma vid ett

genomförande av socialvårdskommitténs förslag örn tillhandahallande av

fri sjukhusvård försäkringsvägen, varför det ur denna synpunkt vore i stort

sett likgiltigt, vilkendera linjen för beredande av fri sjukhusvård som valdes.

Ur andra synpunkter anses emellertid den föreslagna utbrytningen av

sjukhusvården avgjort vara att föredraga framför kommitténs försäkringslinje.

De skäl, vilka anföras till stöd för denna uppfattning, äro i huvudsak

desamma som i yttrandena angående sjukförsäkringspromemorian abero
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

119

pats till förmån för en sådan utbrytning. I åtskilliga yttranden framhålles,

att förslaget tillstyrktes allenast under den förutsättningen, att detsamma

varken nu eller senare toges till intäkt för statliga ingripanden i landstingens

och städernas rätt att själva ordna sin sjukhusvård.

I flera principiellt tillstyrkande yttranden uttalas emellertid, att ikraftträdandet

av den föreslagna anordningen borde uppskjutas.

Medicinalstyrelsen föreslår sålunda — med hänsyn till nödvändigheten av

att en reglering av den öppna vården vid och utom sjukhus först komme

till stånd — att dagen för ikraftträdandet måtte bestämmas till den 1 januari

1949. Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Gävleborgs län, stadsfullmäktige

i Stockholm och Norrköping, drätselkammaren i Gävle, Malmöhus

läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning samt Skaraborgs läns landstings

förvaltningsutskott anse, att reformen icke borde träda i kraft förrän

erforderlig utbyggnad av sjukhusorganisationen kommit till stånd. Nyssnämnda

drätselkammare anser, att övergångstiden icke borde sättas kortare

än fem år från det erforderligt byggnadsmaterial funnes tillgängligt i

marknaden. Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att man med hänsyn

till bristen på sjukhusplatser och personal borde gå fram i långsammare

takt, så att kraven på nya sjukhusplatser inställde sig först efter hand och

under en icke alltför kort övergångstid. Stadsförbundet föreslår, att fri sjukhusvård

i princip beslutas nu, men att samtidigt införes en övergångsregel

av innebörd, att den fria vården icke obligatoriskt behövde tillämpas förrän

förslagsvis om minst fem år. Under denna tid kunde sjukhusens huvudmän

få tid att realisera sina nybyggnadsplaner och lösa frågan om den öppna

vårdens avgiftsförhållanden och organisation. Särskilt angeläget vore, att en

åbyggnad av kroniker- och konvalescentvården stimulerades; kvotreglerna

för statsbidrag till kronikerhem borde omedelbart hävas. — I ett pär av de

nu nämnda yttrandena ifrågasättes, örn icke under övergångstiden åtminstone

vissa av de nuvarande patientavgifterna borde successivt nedsättas

mot att sjukhusens huvudmän erhölle gottgörelse av staten.

Landstingsförbundet uttalar — utan att framställa yrkande om uppskov

med förslagets genomförande — att det ur synpunkten att för sjukhusens

del minska övergångssvårigheterna varit önskvärt, örn reformen kunnat uppskjutas

tills tillgången på vårdplatser och personal blivit mera tillfredsställande.

I landstingsförbundets yttrande instämma de flesta landstingens förvaltningsutskott.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet — som anser att den i promemorian

föreslagna linjen komme att medföra ännu större tillströmning lill

sjukhusen än som skulle följa vid ett genomförande av socialvårdskommitténs

förslag — förordar, oaktat förbundet i princip anser promeinorieförslaget

vara att föredraga, att sjukkassorna skola bestrida avgifterna för

sjukhusvården i överensstämmelse med kommittéförslaget under viss övergångstid

till dess erforderliga sjukhusplatser blivit utbyggda och erforderlig

personal kunde påräknas i full omfattning.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Stadsfullmäktige i Malmö uttala, att ett omedelbart frångående av kommitténs

förslag icke minst ur synpunkten att ordna lokal- och personalfrågorna

skulle bereda vissa svårigheter.

Några remissinstanser, som antingen icke tagit uttrycklig ståndpunkt

till valet mellan socialvårdskommitténs förslag och promemorieförslaget eller

förordat kommittéförslaget, avstyrka med hänsyn till personal- och

platsbristen på sjukhusen att några som helst åtgärder vidtagas

för skapande av fri sjukhusvård innan sjukvårdsorganisationen

blivit väsentligt utbyggd. Denna uppfattning uttalas av

länsstyrelsen i örebro län, örebro läns landstings förvaltningsutskott, läkarförbundet,

lasarettsläkarföreningen och Sveriges yngre läkares förening.

Sistnämnda tre sammanslutningar göra gällande, att vårt sjukhusväsen

ingalunda vore rustat att möta den ökning av det verkliga och förmenta

sjukvårdsbehovet, som måste följa av ett tillhandahållande av fri sjukhusvård

enligt kommitténs förslag, samt hävda, att ett genomförande av promemorieförslaget

ytterligare skulle öka anspråken på sjukhusväsendet. Personalproblemet

vore av den dominerande betydelsen, att alla åtgärder, som

krävde ökning av ungdomlig personal, borde uppskjutas 10 å 15 år, tills

nativitetsstegringen åter kunde tillåta en expansion. Eftersom alla dylika

förutsägelser måste vara mer eller mindre hypotetiska, skulle det vara klokt

att försöksvis införa det föreslagna systemet inom ett mindre område, ett

län och eventuellt en storstad, innan så vittgående förändringar i hela vårt

sjukhusväsen lagfästes.

I några yttranden har tvekan yppats örn lämpligheten av den

i promemorian föreslagna linjen. Sålunda anför länsstyrelsen

i Södermanlands län, att denna linje i princip kunde accepteras för den

händelse den fria sjukhusvården kunde förbehållas dem som vore i verkligt

behov av anstaltsvård. Emellertid befarade länsstyrelsen, att införandet

av fri sjukhusvård skulle komma att medföra att resurserna ansträngdes

till den grad att vårdens standard sjönke. Risken härför ökades givetvis

genom den ifrågasatta övergången från försäkringslinjen till skattelinjen.

Med socialvårdskommitténs förslag skulle man nämligen haft rätt att räkna

med att läkarna skulle fått sjukkassornas stöd, då de sökt hålla emot

mindre angelägna önskemål om sjukhusvård. Man borde ej heller bortse

från att i händelse av promemorieförslagets genomförande utvecklingen

kunde komma att medföra krav på ingrepp från statens sida i sjukvårdens

handhavande, en utveckling som ingåve betänkligheter. Länsstyrelsen funne

det därför tveksamt, om det kunde vara tillrådligt att för närvarande acceptera

den fria sjukhusvården i dess nu föreslagna utformning. Det syntes

ha varit försiktigare och för de mest vårdbehövande fördelaktigare att tills

vidare stanna vid en förbättrad frivillig sjukvårdsförsäkring eller i varje

fall vid kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén framhåller, att det redan enligt nu gällande ord
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

121

ning förekomma, att centralsjukkassa lämnade sjukhusen generella ansvarsförbindelser

och att sjukhusen sedan kvartalsvis utfärdade räkning till

sjukkassan på förfallna patientavgifter. Detta visade, att det redan nu och

ännu mera vid genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring ginge att

ordna inbetalningen av avgifterna för sjukhusvård på ett enkelt sätt. De

sjuka medborgare, som enligt kommitténs förslag på grund av sjukhjälpstidens

utgång ej vidare vöre berättigade till fri sjukhusvård, komme, örn

icke deras ekonomiska förhållanden uteslöte dem från folkpension, att från

folkpensioneringen erhålla invalidpension, sjukbidrag eller ålderspension.

För patientavgifterna komme alltså att svara pensionsstyrelsen eller patienterna

själva med sin folkpension. Enligt promemorian skulle även denna

kategori få fri sjukhusvård, men i gengäld torde det vara meningen att

helt eller till väsentlig del indraga folkpensionen för folkpensionär som

längre tid vore intagen på sjukhus. Kommitténs förslag syftade icke till

någon begränsning av folkpensionärernas sjukhusvård i och för sig utan

innebure endast en avgränsning mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen.

Den lättnad i de ekonomiskt svaga sjukkassemedlemmarnas sjukvårdskostnader,

som promemorieförslaget innebure, kunde erhållas till

samma kostnad för statsverket, om staten i stället för att betala patientavgifterna

ökade bidraget till sjukvårdsförsäkringen. En annan och välmotiverad

lösning av denna fråga vore, att statsbidraget till sjukkassorna ökades

för sjukhusvården och minskades för sjukpenningförsäkringen. Kommittén

vore, såsom av det anförda franninge, icke övertygad örn att den i

promemorian förordade utbrytningen innebure några fördelar ur administrativa

eller ekonomiska synpunkter, vilka icke kunde vinnas genom

en praktisk tillämpning av kommitténs förslag. En reservant inom socialvårdskommittén

(herr Bexelius) tillstyrker emellertid promemorieförslaget.

Reservanten anser det självfallet, att det innebure en administrativ förenkling,

om betalningen för sjukhusvården skedde direkt från staten och icke

via sjukkassorna, även örn det såsom majoriteten anfört numera genomförts

stora förenklingar i en del sjukkassor.

Även Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott har anmält starka

betänkligheter mot promemorieförslaget särskilt med hänsyn till det ingripande

i den kommunala självbestämmanderätten, som läge däri att Kungl.

Maj:t eller annan myndighet skulle fastställa vårdavgiften på landstingens

sjukvårdsinrättningar.

I ett fåtal yttranden har förslaget om utbrytning av sjukhusvården

ur försäkringen avstyrkts och i stället socialvårdskommitténs

försäkringslinje förordats. Sålunda uttalar

Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, att det syntes utskottet

klart att försäkringslinjen vöre ägnad att stimulera till självansvar, något

som icke kunde sägas örn promemorians understödslinje. Utskottet befarade

vidare, att djupa ingrepp i landstingens självbestämmanderätt skulle komma

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

att bli följden av statens övertagande av vårdavgifterna. En lagfäst skyldighet

för sjukhusägarna att tillhandahålla fri sjukhusvård utgjorde därjämte

en helt annan grund för individen att kräva att bli intagen på sjukhus än

en skyldighet för sjukkassan att erlägga vårdavgiften för en på sjukhus intagen

person. Med den rådande bristen på sjukvårdspersonal och sjukhusplatser

vore därför försäkringslinjen att föredraga även ur denna synpunkt.

örebro läns landstings förvaltningsutskott och arbetsgivareföreningen ha

givit uttryck åt samma uppfattning, därvid arbetsgivareföreningen som ytterligare

skäl åberopat, att promemorieförslagets genomförande skulle draga

avsevärda kostnader.

I ett par yttranden ifrågasättes en från promemorieförslaget helt avvikande

lösning av frågan om sättet för genomförande av fri sjukhusvård vid

sidan av försäkringen. Sålunda uttalar Stockholms stads sjukhusdirektion,

att statsbidragslinjen visserligen vöre att föredraga framför försäkringslinjen,

men att direktionen med hänsyn till vikten av att i görligaste mån bevara

ledningen och ansvaret för lasarettsväsendet åt landstingen och städerna

utom landsting förordade, att dessa själva skulle påtaga sig kostnaderna

för den fria sjukhusvården utan ersättning av vare sig staten eller

sjukkassorna. Även sjukhusdirektionerna i Malmö och Hälsingborg — vilka

i första hand avstyrka utbrytning av sjukhusvården — ifrågasätta, för den

händelse fri sjukhusvård på det allmännas bekostnad likväl skulle genomföras,

om icke landstingen och städerna själva borde svara för den utgiftsökning,

som skulle uppkomma genom patientavgifternas slopande.

Beträffande särskilda frågor i förslaget må nämnas att promemorians

ståndpunkt till frågan, å vilka sjukvårdsanstalter fri vård borde

genomföras, i allmänhet godtagits utom i vad angår konvalescenthemmen.

I ett stort antal yttranden uttalas, att den fria sjukhusvården borde omfatta

även vård å vissa konvalescenthem. Landstingsförbundet anför härom:

Med den brist på sjukhusplatser, som är att vänta, är det nödvändigt, att

patienterna skrivas ut från sjukhusen, så snart omständigheterna det tillåta,

varvid de för fortsatt vård och vila måste hänvisas till efterbehandlingsavdelningar

och konvalescenthem. Därest icke statlig gottgörelse för avgiften

å dessa anstalter lämnas, torde det ur ekonomisk synpunkt mången

gång bliva svårt att överföra patienter till dylik vård. Självfallet kan emellertid

statlig gottgörelse icke utgå för vård å alla konvalescent- och vilohem,

utan för att så skall kunna ske, bör enligt styrelsens mening hemmet hava

godkänts av Kungl. Majit.

Den i promemorian uttalade principen att gottgörelse för indragna patientavgifter

bör utgå med ett fast belopp för vårddag har i yttrandena

rönt allmänt gillande. En reservant inom socialvårdskommittén (herr Bexelius)

anser dock, att en stor ytterligare förenkling i förhållande till promemorians

förslag borde kunna vinnas, om statsbidraget bestämdes icke med

hänsyn till antalet vårddagar utan helt enkelt till ett visst belopp per år

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

123

för varje vårdplats. Beräknat för en längre tid borde resultatet bli

ungefär detsamma vid de båda metoderna.

I ett stort antal yttranden uttalas, att den statliga gottgörelsen borde utgå

med samma belopp för alla slag av sjukhus. Förslaget motiveras med att

man därigenom skulle ernå enkelhet och reda i systemet. Samtidigt framhålles,

att mot detta system givetvis kunde invändas, att de i gällande statsbidragsförfattningar

bestämda maximiavgifterna vore lägre än den tilltänkta

generella gottgörelsen och att därigenom en överflyttning av kostnader

från sjukhusägarna till staten komme att ske. I allmänhet förutsättes

emellertid samtidigt, att en allmän översyn och förenkling av de nuvarande

grunderna för de statliga driftbidragen skulle komma till stånd.

Från landstingens och storstädernas sida påyrkas allmänt höjning av den

statliga gottgörelsens belopp vid lasarett och sjukstugor till 30 % av driftkostnaderna

eller att beloppet i varje fall bestämmes till åtminstone 3

kronor.

Slutligen må nämnas att sjukhusdirektören i Göteborg gör gällande, att

de i promemorian angivna siffrorna för landstingens och storstädernas besparingar

i händelse av förslagets genomförande, vilka siffror grundades

på förhållandena 1938, vore för höga i dagens situation. Folkpensionerna

vore nämligen numera så höga, att de i regel försloge att täcka primärkommunens

utgifter för sjukhusvård, varför kommunerna icke krävde landstingen

på så stora belopp som tidigare. Motsvarande förhållanden rådde för

storstäderna, där de medellösa vårdades avgiftsfritt å sjukhusen, därvid

folkpensionen tillfölle sjukhuset.

Läkemedelspromemorian och yttranden angående

densamma.

Läkemedelspromemorian.

Enligt direktiven för de sakkunniga skulle utredningen avse frågan om

möjligheten att utbryta läkemedelsförmånen ur den allmänna sjukförsäkringen

och i stället införa något annat system, varigenom läkemedelskostnaderna

i motsvarande mån förbilligades för den enskilde. Såsom riktlinje för

utredningen borde gälla, att de kroniskt sjukas läkemedelskostnader skulle

helt gäldas av statsmedel och att i övriga fall av sjukdom hälften av läkemedelskostnaderna

skulle bestridas av statsmedel.

De sakkunnigas förslag bygger på den principen, att den enskilde under

vissa villkor skall få rätt att å apotek erhålla läkemedel kostnadsfritt respektive

till ett till hälften nedsatt pris samt att apoteken direkt från statsverket

skola utfå ersättning motsvarande de belopp, med vilka de enskildas kostnader

för läkemedel sålunda nedbringas. Förslaget avser endast läkemedel,

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

som utlämnas från apotek till enskild person, som ej vårdas å sjukvårdsinrättning.

Utanför skulle alltså falla läkemedel, som inköpas annorstädes än

å apotek, ävensom utlämnande av läkemedel från apotek till sjukvårdsinrättning

eller å sjukvårdsinrättning till där intagen patient. Som villkor för att

läkemedel skall erhållas kostnadsfritt eller till nedsatt pris skall gälla dels

att läkemedlet finnes upptaget i en av medicinalstyrelsen fastställd läkemedelsförteckning

och dels att läkemedlet ordinerats av läkare genom recept.

Helt kostnadsfritt skola utlämnas läkemedel, som ordinerats för vissa angivna

sjukdomar, nämligen sockersjuka eller allvarlig blod- eller hjärtsjukdom,

och som enligt läkemedelsförteckningen må utlämnas kostnadsfritt. I

övriga fall skola i förteckningen upptagna läkemedel tillhandahållas mot erläggande

av halva kostnaden. Inlämnade recept skola behållas på apoteket.

Med ledning av recepten skall apotekaren högst en gång i månaden upprätta

en räkning å sådana från apoteket utlämnade läkemedel, vilka helt eller

delvis skola betalas av statsmedel. Räkningen jämte tillhörande verifikationer

—- i regel originalrecepten — skall insändas till medicinalstyrelsen. Sedan

räkningen där granskats, skall styrelsen till apoteket av statsmedel utbetala

det belopp, varmed räkningen blivit av styrelsen godkänd till betalning.

De sakkunniga förutsätta, att vid sidan av den sålunda föreslagna anordningen

fortfarande skola gälla de nuvarande bestämmelserna örn kostnadsfritt

tillhandahållande av läkemedel mot könssjukdomar, skyddsläkemedel åt

vissa kvinnor och barn ävensom läkemedel åt vissa kvinnor, lidande av havandeskapssjukdomar.

Beträffande verkan i kostnadshänseende av förslagets genomförande hänvisa

de sakkunniga till en vid promemorian fogad, av förste byråinspektören

Brundin verkställd utredning. I denna framhålles, att statens kostnader för

läkemedlen skulle komma att uppgå till två gånger det belopp, som enligt

sjukförsäkringspromemorian skulle ha utgått i statsbidrag till sjukkassorna

för läkemedelsförsäkringen. Om man utginge från att avgifterna till sjukkassorna

trots utbrytningen av läkemedelsersättningen skulle hållas vid samma

nivå som antagits i sistnämnda promemoria, kunde emellertid statsbidraget

till sjukkassorna nedsättas med det belopp, som svarade mot den kostnad som

genom utbrytningen av läkemedlen kornme att överflyttas från sjukkassorna

till statsverket. I sjukförsäkringspromemorian hade sjukkassornas utgifter för

läkemedelsförsäkringen beräknats till 2:60 kronor per medlem och år.

Nedsättningen kunde lämpligen hänföras antingen till läkarvårdsbidraget

eller till avgiftslindringsbidraget. Statsverkets direkta kostnader för tillhandahållandet

av läkemedel beräknades för år 1947 till 17,6, för år 1950 till 18,0

och för år 1960 till 18,6 miljoner kronor.

I anslutning till ifrågavarande kostnadsutredning framhålla de sakkunniga,

att det i förhållande till socialvårdskommitténs förslag ändrade sättet att för

allmänheten förbilliga läkemedlen icke torde behöva föranleda vare sig ökat

läkemedelsbruk eller ökade utgifter för statsverket.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

125

Yttrandena.

Över läkemedelspromemorian ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,

socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, riksräkenskapsverket, pensionsstyrelsen,

medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms, Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs,

Gävleborgs och Norrbottens län, socialvårdskommittén, landstingsförbundet,

stadsförbundet, sjukkasseförbundet, de fria sjukkassornas förbund,

de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation, apotekarsocietetens

direktion, centralstyrelserna för Sveriges apotekareförbund och

Sveriges farmacevtförbund, läkaresällskapet och läkarförbundet. Medicinalstyrelsen

har bifogat yttranden från föreståndaren för statens farmacevtiska

laboratorium och från styrelsens apoteksräkningsgranskare, Överståthållarämbetet

från vissa kommunala organ i Stockholm, samt ett par länsstyrelser

från förste provinsialläkaren i länet m. fl. Yttrande över promemorian har

dessutom inkommit från direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala.

Det av de sakkunniga föreslagna systemet har principiellt tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i det stora flertalet yttranden.

Endast länsstyrelsen i Malmöhus län, stadsförbundet, arbetsgivareföreningen,

läkarförbundet, Stockholms stads sjukhusdirektion, direktionen för

akademiska sjukhuset och förste provinsialläkaren i örebro län ha a vstyrkt

förslaget i dess helhet. Därjämte ha emellertid statskontoret och

läkaresällskapet gjort principiella invändningar mot detsamma. I åtskilliga

av yttrandena lia erinringar och önskemål framställts beträffande vissa detaljfrågor

i förslaget.

I den mån de som tillstyrkt förslaget anfört skäl för sin ståndpunkt åberopas

i allmänhet, att det av de sakkunniga förordade systemet i jämförelse

med socialvårdskommitténs förslag innebure en betydande förenkling av det

administrativa förfarandet och dessutom vore bekvämare för den enskilde.

Pensionsstyrelsen, som icke har något att erinra mot principen i promemorieförslaget,

uttalar emellertid att det varit önskvärt att även andra vägar

för läkemedelsprisernas förbilligande undersöktes.

Sjukliusavgiftsdelegerade i Stockholm, vilka i princip tillstyrkt förslaget,

ifrågasätta samtidigt, huruvida icke frågan örn möjligheterna att förbilliga

läkemedelskostnaderna genom subvention redan vid tillverkningen borde

utredas.

Några av de myndigheter och organisationer, som ställt sig mera tveksamma

till förslaget, dock utan att avstyrka detsamma, lia givit uttryck åt

farhågor för alt läkemedelsförmånerna skulle komma att missbrukas. Sålunda

uttalar socialvårdskommittén, att det icke borde förbises att man

genom den ifrågasatta anordningen ginge miste örn den överblick över den

enskildes läkemedelsförbrukning, som skolat erhållas, därest inköpen regist
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Majus proposition nr 312.

rerades och utbetalningarna verkställdes av sjukkassorna, vilka i sådant fall

skulle haft möjlighet att ingripa, om det konstaterades, att en sjukkassemedlems

läkemedelskostnader stege till oproportionerligt stora belopp. Samma

synpunkt framhålles av länsstyrelsen i Södermanlands län och landstingsförbundet.

De som helt avstyrkt förslaget ha allmänt åberopat den otillfredsställande

kontrollen över läkemedelsförbrukningen, som bleve följden av förslagets

genomförande, samt den därmed förenade risken av läkemedelsmissbruk.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att det föreslagna systemet vore behäftat

med den betydande svagheten, att varje möjlighet saknades till individuell

kontroll över att läkemedelsförmånerna icke missbrukades. Ordnades

däremot läkemedelsförmånen försäkringsvägen såsom socialvårdskommittén

förordat, kunde sjukkassorna verkställa dylik individuell kontroll och vidtaga

åtgärder i fall av missbruk. Länsstyrelsen förmenade, att denna fördel

av kommitténs förslag väl uppvägde de administrativa svagheter, som vore

förenade med detsamma. Därtill komme, att ett bidrag till läkemedelskostnaden

med allenast 50 °/o måste anses knappt tilltaget. Med hänsyn till risken

för läkemedelsmissbruk torde emellertid en höjning av läkemedelsbidraget

icke kunna äga rum, utan att möjligheter till en individuell kontroll å läkemedelskonsumtionen

förelåge. Det i promemorian föreslagna systemet innebure

sålunda ett hinder för tillgodoseende av önskemålet örn förbättring av

läkemedelsförmånen. Stadsförbundet betonar angelägenheten av att onödig

läkemedelskonsumtion på allt sätt förhindras och att missbruk stävjas. Möjligheterna

därför syntes betydligt större, därest läkemedelsförmånerna bibehölles

inom sjukförsäkringen. Örn så skedde, kunde den i promemorian

åsyftade administrativa förenklingen i huvudsak ernås genom att apoteket

i stället för den enskilde finge vända sig till sjukkassan för att utfå resterande

belopp. Arbetsgivareföreningen, som anser läkemedelsersättningen

böra begränsas till att avse medicin vid vissa kroniska sjukdomar, uttalar

att de administrativa olägenheterna av att låta denna ersättning ingå i sjukförsäkringen

icke torde bli stora. Läkarförbundet hävdar att, i den mån det

allmänna överhuvudtaget skulle bidraga till den enskildes kostnader för

läkemedel, detta borde ske försäkringsvägen. Skäl talade för att sådant bidrag

utginge vid vissa sjukdomar, där ett varaktigt behov av substitutionsterapi

förelåge. Om bidrag skulle erhållas i andra fall, befarade förbundet

att sådant kunde uppmuntra till en ganska onödig eller i vart fall icke helt

nödvändig förbrukning av läkemedel.

En begränsning av rätten till läkemedelsersättning till läkemedel allenast

för vissa sjukdomar förordas av statskontoret och läkaresällskapet. Sålunda

anser statskontoret ersättningsrätten böra begränsas till insulin, lever- och

ventrikelpreparat samt digitalis och därmed jämförliga läkemedel. Skulle

emellertid ersättning för läkemedelskostnad utgå i den i direktiven för de sakkunniga

angivna omfattningen, syntes läkemedelsförmånen lämpligen böra

utbrytas ur sjukförsäkringen och i stället beredas vederbörande i huvudsak
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Majus proposition nr 312.

lig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Läkaresällskapet åberopar,

att det ur medicinsk synpunkt vore olämpligt att man genom en förteckning

för läkarkåren föreskreve, vilka läkemedel som skulle användas, och

att läkarna skulle komma i en ömtålig ställning som kontrollanter att förmånen

ej missbrukades.

Såsom redan nämnts lia i åtskilliga yttranden erinringar och önskemål

framställts beträffande särskilda frågor i förslaget. I detta sammanhang torde

beträffande denna kritik endast följande böra framhållas.

Medicinalstyrelsen och landsorganisationen ifrågasätta, att läkemedel till

barn under 16 år skulle bli helt kostnadsfria. De fria sjukkassornas förbund

uttalar, att alla läkemedel helt borde bekostas av det allmänna; ett minimikrav

vore i varje fall att barn erhölle fria läkemedel.

Landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation anse ersättningsandelen

beträffande de läkemedel, som icke skola utlämnas kostnadsfritt,

böra höjas, förslagsvis till 75 %.

Förslag örn utvidgning eller inskränkning av den grupp sjukdomar, som

skall berättiga till fria läkemedel, ha framställts i några yttranden.

Slutligen må nämnas, att medicinalstyrelsen och läkaresällskapet föreslagit,

att den som lider av sjukdom, som berättigar till fria läkemedel, i kontrollsyfte

skulle förses med ett särskilt läkemedelskort, varå apoteken skulle

ange utlämnade kvantiteter läkemedel.

Departementschefen.

Sjukvården i vårt land får i stort sett anses ligga på ett förhållandevis

högt plan. För icke obetydliga delar av befolkningen torde dock möjligheten

att få erforderlig vård vid sjukdom begränsas av den enskildes ekonomiska

förmåga. Vård å sjukhus lämnas visserligen som regel till låg kostnad,

men vid längre tids sjukhusvistelse bli utgifterna ofta av den storlek,

att den enskilde icke själv kan bära dem; samhället får då träda hjälpande

emellan. Kostnaderna för läkarvård uppgå mången gång till sådana belopp,

att de utgöra ett direkt hinder för sökande av läkare, och även utgifterna

för medicin kunna stundom överstiga den enskildes resurser. Hur allvarlig

den ekonomiska följden av sjukdom ofta blir för den enskilde framgår

klart om man betänker, att hans utgifter ökas samtidigt som hans arbetsinkomst

minskas eller helt bortfaller.

Erfarenheten visar också att sjukdom är en av huvudorsakerna till att

enskilda få sin ekonomi undergrävd. Jag vill endast nämna att enligt vad

som framgår av undersökningar, som socialvårdskommittcn låtit företaga

beträffande understödstagare med hemunderstöd av fattigvården, sjukdom

uppgivits vara anledning till understödet i cirka 35 % av antalet understödsfall

i städerna och cirka 30 % av fallen på landsbygden. Dessa siffror torde

emellertid få betraktas såsom minimisiffror; läkarundersökningar av fattigvårdsldientelet

i Slockholm ge vida högre procenttal.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Såväl då fråga är om sjukdom som vid andra tillfällen, då en medborgare

kan vara i behov av samhällets bistånd, följer man inom socialvården

sedan länge den linjen att hjälpbehovet om möjligt täckes i annan form än

fattigvårdens. Med hänsyn såväl härtill som till den utveckling socialförsäkringen

fått i vårt land ter det sig naturligt att tryggheten vid sjukdom

för den stora gruppen av förvärvsarbetande medborgare skapas genom ett

allmänt, av staten understött sjukförsäkringssystem. Redan nu ha vi i vårt

land en frivillig sjukförsäkringsrörelse av imponerande omfattning. Detta

hindrar icke att tid efter annan förslag framkommit om att göra sjukförsäkringen

obligatorisk. I utlandet finnes obligatorisk sjukförsäkring, omfattande

större befolkningsgrupper (löntagare m. fl.), i de flesta europeiska

och i många utomeuropeiska länder. Obligatorisk sjukförsäkring, omfattande

hela befolkningen, har emellertid hittills införts endast i något enstaka

land.

Socialvårdskommittén har i april 1944 framlagt förslag om tillskapande

i Sverige av en allmän och obligatorisk sjukförsäkring. Förslaget är i allt

väsentligt konstruerat efter de principer, som gälla för den nuvarande frivilliga

sjukkasserörelsen. Försäkringen skall enligt förslaget uppbäras av

allmänna sjukkassor — centrala och lokala — uppkomna genom ombildning

av de hittillsvarande erkända sjukkassorna. Den sjukhjälp, som

avses med försäkringen, skall bestå av sjukvårdsersättning och sjukpenning,

den senare graderad efter den försäkrades vanliga inkomst ehuru avsevärt

lägre än denna. Liksom den nuvarande försäkringen grundar sig förslaget i

fråga om sjukvårdsförsäkringen på den principen, att kassorna icke skola

direkt tillhandahålla sjukvård utan endast ersätta den försäkrades utgifter

därför. Förmånerna på grund av sjukvårdsförsäkringen utgöras av ersättning

för läkarvård, vari inräknas ersättning för i samband därmed företagna resor,

vidare vissa läkemedel samt slutligen sjukhusvård, häri inräknad ersättning

för resa till och från sjukvårdsanstalten. Medan i stort sett samtliga

medborgare i landet skola vara sjukvårdsförsäkrade, omfattar sjukpenningförsäkringen

i princip endast förvärvsarbetande personer — deras årliga inkomst

av sådant arbete förutsättes uppgå till minst 600 kronor — samt hustrur,

även om dessa endast arbeta i hemmet. Sjukpenningens storlek skall enligt

kommittéförslaget vara beroende, förutom av den försäkrades årsinkomst

av förvärvsarbete, av hans ålder; och det skall åligga sjukkassorna

att årligen placera in varje medlem i den sjukpenningklass som svarar mot

hans inkomst. Antalet sjukpenningklasser föreslås skola vara tio för personer,

som ej fyllt 67 år, och tio för personer, som uppnått nämnda ålder.

Den lägsta sjukpenningen skall enligt kommittéförslaget vara 1: 50 och den

högsta 6 kronor för dag; å sjukpenningen utgå hustru tillägg med en krona

för dag och barntillägg med 50 öre för barn och dag. Sjukförsäkringens

årskostnader 1950 beräknas — med utgångspunkt från 1937 års inkomstläge

— till i runt tal 220 miljoner kronor, varav cirka 78 miljoner kronor

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ta proposition nr 312.

täckas av statsbidrag och återstoden av försäkringsavgifter. De årliga utgifterna

för fattigvård anses genom försäkringen komma att minskas med

omkring 15 miljoner kronor, varjämte kostnaderna för folkpensioneringen

kunna nedbringas med omkring 6 miljoner kronor.

I de yttranden, som avgivits över kommittéförslaget, har behovet av en

obligatorisk sjukförsäkring allmänt vitsordats, och genomförandet av en

lagstiftning härom betecknas genomgående såsom ett synnerligen betydelsefullt

led i reformsträvandena på socialvårdens område. Emellertid har också

i några av yttrandena ifrågasatts, huruvida icke sjukförsäkringen skulle

kunna ordnas genom att den frivilliga försäkringsverksamhet, som nu

utövas av de erkända sjukkassorna, utbyggdes och effektiviserades. För

egen del måste jag uttala tvivel om att det åsyftade resultatet skulle kunna

uppnås på sistnämnda väg. Visserligen synes den frivilliga sjukförsäkringen

alltjämt vara på kraftig frammarsch. Man kan emellertid icke räkna med

att en sjukförsäkringsverksamhet, som vilar på frivillighetens grund, inom

överskådlig tid eller ens någonsin skall kunna vinna en ur social synpunkt

fullt tillfredsställande anslutning. Härtill kommer att den bristande anslutningen

främst gör sig gällande inom de befolkningsgrupper, som i ekononomiskt

hänseende äro sämst ställda och därigenom mest i behov av försäkringen.

Även mot effektiviteten av den nuvarande försäkringen kunna vägande

erinringar göras; framför allt märkes att den sjukpenning, för vilken

sjukkassemedlemmarna försäkrat sig, i stor utsträckning är otillräcklig, särskilt

vad angar familjeförsörjare. Härutinnan vill jag erinra örn att en undersökning

som härom året verkställdes angående storleken av den sjukpenning,

som av de erkända sjukkassorna utbetalades per sjukdag, utvisar att

sjukpenningen genomsnittligt uppgick till endast omkring 2 kronor; i städer

med över 20 000 invånare var sjukpenningen för vuxna manliga sjukkassemedlemmar

i medeltal 3 kronor.

I likhet med socialvardskommittén anser jag alltså nödvändigt att sjukförsäkringen

gives obligatorisk karaktär.

I detta sammanhang vill jag beröra en invändning av allvarlig art som

i fida yttranden anförts mot att en lagstiftning örn obligatorisk sjukförsäkring

nu genomföres. Jag syftar på de farhågor, som yppats för att särskilt

den slutna sjukvårdens resurser skulle vara otillräckliga för att bära upp

reformen. Jag är ingalunda främmande för att en utsträckning av sjukförsäkringen

till att omfatta hela folket kan komma att ställa ökade anspråk

på såväl läkarvården som sjukvården i övrigt och att vissa svårigheter

härutinnan kunna uppstå åtminstone under en övergångstid. Dessa svårigheter

kunna dessutom komma att skärpas därest, såsom jag i det följande

vill förorda, sjukhusvården lösgöres från försäkringen och rätt till

fri sådan vård under obegränsad tid tillerkännes alla medborgare. Jag har

förvissat mig örn alt de flesta av landstingen — dessa lia som bekant ansvaret

för tillgodoseendet av kroppssjukvården i landet — utarbetat omBihang

till riksdagens protokoll IDAG. 1 senni. Nr 312.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

KuntjI. Maj:ts proposition nr 312.

fattande planer för utbyggnad av sjukhusens kapacitet. Dessa planer, vilkas

realiserande fördröjts på grund av materialbrist och andra med kristiden

sammanhängande förhållanden, innebära i regel att en väsentlig utvidgning

av tillgången på sjukhusplatser skall vara färdigställd inom 4 å 5 år. Erfarna

och på delta område särskilt ansvariga landstingsman ha förklarat

sig anse att, sedan dessa utbyggnadsplaner blivit genomförda, man med

hänsyn till platsbehovet bör kunna möta de anspråk på sjukhusvård som

en för patienten helt kostnadsfri vård kan väntas ställa. Med nuvarande

tillgång på vårdplatser skulle däremot påfrestningarna pa sjukhusen bli alltför

stora, om en dylik helt kostnadsfri vård genomfördes redan från och

med år 1948. Jag anser icke hinder föreligga mot att sjukförsäkringsreformen

redan nu lagfästes; däremot bör tiden för lagstiftningens ikraftträdande

bestämmas under skäligt hänsynstagande till de berörda vanskligheterna.

Med hänsyn till det sagda och under beaktande av vissa mera tekniska omständigheter,

bland annat fördelen av att konturerna till den nya kommunindelningen

kunna skönjas innan indelningen i lokalsjukkasseområden verkställes,

förordar jag att den nya sjukförsäkringslagstiftningen sättes i kraft

den 1 juli 1950. Jag räknar med att intill dess såväl antalet sjukhusplatser

kunnat betydligt utökas som ock de personella resurserna avsevärt stärkas.

Det synes välbetänkt att, såsom kommittén föreslagit, i fråga om försäkringens

organisation bygga vidare på den grund som det frivilliga sjukkasseväsendet

lagt. Den nuvarande på grundval av solidaritet och idealitet

framvuxna organisationen har omfattats av allmänt förtroende. Det är vidare

önskvärt, att den fond av erfarenhet, som sjukkassorna representera,

tillvaratages för den nya verksamheten. Förslaget att, efter ombildning av

de erkända sjukkassorna till allmänna sjukkassor, göra dessa till bärare av

den nya försäkringen har också så gott som undantagslöst tillstyrkts i yttrandena

över kommittéförslaget.

Jag övergår härefter till frågan huru den obligatoriska sjukförsäkringen

bör i sina huvuddrag utformas. I första hand bör gälla att försäkringen

skall dels verka så, att den sjuke i tid får nödig vård och medicin, och dels

ge en rimlig försörjning under sjukdom. Den ekonomiska hjälpen från försäkringen

får icke vara alltför knapp; endast i undantagsfall bör fa förekomma,

att den försäkrade skall behöva utfylla sitt medelsbehov med

fattigvårds- eller annat understöd. Samtidigt måste emellertid tillses att försäkringen

icke utformas så att den, utöver vad som är ofrånkomligt, för

med sig icke önskvärda biverkningar. Jag tänker därvid särskilt på de olägenheter

av olika slag som kunna följa av överförsäkring. Försäkringsavgifterna

få icke göras så stora att de tillsammans med andra sannolika socialvårdsavgifter

och skatter komma att innebära en tryckande belastning på

försäkringstagarna. Därvid måste i främsta rummet hänsyn tagas till betalningsförmågan

hos de ekonomiskt svagaste bland försäkringstagarna. Da

sjukförsäkringen vidgas från att vara frivillig till att omfatta hela folket,

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

böi vidare den allra största vikt läggas vid att försäkringssystemet göres så

enkelt som möjligt. Ett invecklat system för med nödvändighet med sig

relativt stora förvaltningskostnader. Härtill kommer risken att allmänheten

icke utan dröjsmål utfår sina försäkringsförmåner samt svårigheten för

medborgarna i gemen alt orientera sig i fråga om de dem tillkommande

rättigheterna.

Med denna målsättning för sjukförsäkringen synes det som om fog skulle

finnas för vissa anmärkningar mot socialvårdskommitténs förslag. De av

kommittén förordade ersättningsbeloppen måste i vissa hänseenden betecknas

såsom alltför låga. Det torde jämväl vara tveksamt huruvida avgifterna

— särskilt för de lägsta inkomsttagarna — blivit i allo väl avvägda. Vidare

vill det synas som om förslaget omsatt i praktiken på åtskilliga punkter

skulle bliva ganska svårhanterligt. Härvid syftar jag närmast på det stora

antalet sjukpenningklasser vari befolkningen skulle indelas alltefter de skiftande

inkomsterna. I åtskilliga av yttrandena över kommittéförslaget har

också anmärkts, att den föreslagna sjukpenningförsäkringen jämväl i andra

avseenden skulle vara alltför invecklad, och påkallats administrativa förenklingar

härutinnan. I anledning härav har jag låtit inom socialdepartementet

utarbeta vissa alternativa förslag till lösning av frågan örn sjukpenningförsäkringen.

Jag återkommer senare till dessa förslag.

I några yttranden över kommittéförslaget, bland annat det av pensionsstyrelsen

avgivna, ifrågasattes även om icke — i syfte att vinna största möjliga

administrativa enkelhet — sjukhusvården och läkemedlen kunde utbrytas

från försäkringen och i stället gäldas respektive förbilligas genom

direkta åtgärder fran statens sida. Da denna tanke syntes böra uppmärksammas,

har jag latit föranstalta örn särskilda utredningar rörande möjligheten

att lösgöra sjukhusvården och läkemedlen från sjukkassornas verksamhet.

Resultatet av dessa utredningar framgår av de tidigare omnämnda

sjukhusvårds- och läkemedelspromemoriorna.

Vad sjukhusvården beträffar föreslås saken löst på det sättet, att sjukhusens

huvudmän åläggas att lämna fri vård å allmän sal eller avdelning

samtidigt med att staten lämnar huvudmännen en, schematiskt beräknad,

goltgörelse för de uteblivna patientavgifterna. Vården å de statliga sjukhusen

skulle givetvis utan vidare bli fri. Fri sjukhusvård får anses innebära,

att samhället erkänner att det ligger i dess eget intresse i lika hög

grad som i den sjukes att bästa möjliga vård beredes denne och att hans

tillfrisknande påskyndas. Anordningen medför vidare ur social synpunkt

den fördelen, att den begränsning av sjukhjälpstiden i förevarande avseende,

som skulle följa av reglerna för en sjukförsäkring enligt kommittéförslaget,

bortfaller. Den förnämsta vinsten med förslaget är emellertid den

betydande förenkling det skulle medföra för den administrativa apparaten.

Sjukkassorna komme att befrias från den dem eljest åvilande uppgiften att

årligen bokföra, granska och betala hundratusentals räkningar. Även för

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

sjukhusägarna måste anordningen komma att innebära en avsevärd administrativ

lättnad.

Förslaget att införa fri sjukhusvård på det skisserade sättet har i det övervägande

antalet remissyttranden mötts med gillande. Emellertid ha även

åtskilliga remissinstanser, däribland flera av dem som i princip icke haft

något att erinra mot förslaget, ansett att de nuvarande resurserna i fråga

örn sjukvårdspersonal, särskilt sjuksköterskor, samt vårdplatser icke tilläte

förslagets genomförande. Såsom jag tidigare anmärkt är jag väl medveten

om de föreliggande bristerna i nyssnämnda avseende och förordar av denna

anledning att med ikraftträdandet av sjukförsäkringsreformen skall anstå

till år 1950. Sjukförsäkringsreformen och förevarande förslag örn fri sjukhusvård

måste genomföras i ett sammanhang; utan en rationellt ordnad

sjukhusvård skulle nämligen en väsentlig förutsättning för den obligatoriska

sjukförsäkringen komma att saknas. Att förslaget om fri sjukhusvård

skulle medföra en avsevärt större tillströmning till sjukhusen än örn försäkringslinjen

väljes synes mig icke troligt. Väl kan den till tiden obegränsade

fria sjukhusvården medföra viss ökning av beläggningssiffrorna. Däremot

kan jag icke godtaga det i flera remissyttranden gjorda påståendet

att kravet från de vårdsökandes sida örn intagning på sjukhus skulle bli

större om rätten därtill är grundad på fullgjord skattebetalning än örn den

tillkommer vederbörande på grund av avgiftsbetalning till sjukkassan. Snarare

synes det mig förhålla sig tvärtom.

En annan invändning som anförts mot förslaget att staten skulle övertaga

ansvaret för gäldandet av patientavgifterna är, att de kommunala

huvudmännens nuvarande rätt att bestämma i sjukhusfrågorna därigenom

skulle lida intrång. Såsom redan i sjukhusvårdspromemorian med styrka

understrukits föreligger emellertid icke någon avsikt att förbinda de ifrågasatta

statliga avlösningsbeloppen med några villkor, varigenom huvudmännens

nyssnämnda rätt skulle komma att begränsas.

I fråga om kostnaderna för den fria sjukhusvården må här erinras om

att denna beräknats medföra en utgiftsökning för statsverket på omkring

54 miljoner kronor årligen. Genom sjukhusvårdens fortgående utbyggande

kommer emellertid nämnda summa givetvis att ökas. Inrättandet av redan

beslutade nya vårdplatser torde således komma att medföra en ytterligare

årlig utgift för statsverket å omkring 6 miljoner kronor. Å andra sidan bör

beaktas att det föreslagna systemet med fri sjukhusvård på statens bekostnad

kommer att medföra en avsevärd besparing dels för folkpensioneringen

och dels i fråga örn fattigvårdskostnaderna.

Förslaget att utbryta läkemedlen ur försäkringen innebär att apoteken

skulle expediera recept, avseende läkemedel för vissa kvalificerade sjukdomar,

gratis och recept å andra läkemedel mot halva kostnaden. Apoteken

skulle därefter äga att av statsmedel återfå sina ifrågavarande utlägg. Jämväl

detta förslag erbjuder betydande administrativa fördelar. De enskilda

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 312. 133

skulle icke behöva förskottera kostnaden respektive rabatten och sluppe

alltså besväret att återkräva dessa utlägg av sjukkassan. Och sjukkassorna

befriades från bestyret att taga befattning med sammanlagt omkring 10 miljoner

recept om året. I stället skulle utbetalningen till apoteken handhavas

centralt, därvid granskningen av apotekens räkningar kunde verkställas med

anlitande av erforderlig sakkunskap på ett i allo rationellt och arbetsbesparande

sätt. Detta förslag har hälsats med tillfredsställelse i så gott som

samtliga däröver avgivna remissyttranden. Endast ett par remissinstanser

ha rest invändningar av principiell natur emot förslaget, i det de anmärkt

att man, om det genomfördes, skulle förlora den överblick över den enskildes

läkemedelskonsumtion som erhölles hos sjukkassan och varigenom denna

sattes i stånd att ingripa i sådana fall då uppenbart läkemedelsmissbruk

förelåge. Gentemot det sålunda anförda vill jag allenast anmärka att läkemedelsmissbruk,

som skulle kunna föranleda ingripande från sjukkassornas

sida, torde vara relativt sällsynta. Då avsikten är att rabattering respektive

kostnadsfrihet skall medgivas endast om recept företes, måste uppenbarligen

missbruk i allmänhet förutsätta att vederbörande uppsöker två eller

flera läkare; även häri ligger en begränsning av risken. Det synes med fog

kunna antagas att de kostnader, som kunna åsamkas statsverket genom

missbruk av fria eller rabatterade läkemedel, komma att väsentligen understiga

de utgifter, som skulle krävas för en någorlunda effektiv sjukkassekontroll

i förevarande avseende.

Statens direkta kostnader för den ur försäkringen utbrutna läkemedelsersättningen

beräknas till omkring 18 miljoner kronor, d. v. s. en ökning i

förhållande till kommittéförslaget med 9 miljoner kronor. Denna kostnadsökning

elimineras emellertid genom att, med oförminskad avgiftsnivå, statens

bidrag till sjukförsäkringen i motsvarande mån reduceras.

Vad som sålunda anförts synes mig böra föranleda att sjukhusvården

och läkemedlen utbrytas ur sjukförsäkringen samt att frågan om kostnaderna

därför löses i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag, som

framlagts i sjukhusvårds- och läkemedelspromemoriorna, d. v. s. genom direkta

avräkningar mellan i det förra fallet staten och sjukhusägarna och i

det senare fallet staten och apoteksinnehavarna. De närmare detaljerna för

lösningen torde böra i sinom tid underställas riksdagens prövning i särskild

ordning. Därvid bör upptagas bland annat frågan örn metoden för statens

avlösning av patientavgifterna och örn avlösningsbeloppens beräkning ävensom

spörsmålet om storleken av läkemedelsrabaHerna.

1 rån några hall har ifragasatts huruvida icke även läkarvårdsersättningen

kunde utbrytas ur ramen för den föreslagna sjukförsäkringen. Vissa

skal tala onekligen därför. Lösningen av denna fråga synes mig dock böra

tdls vidare anstå. 1 detta sammanhang vill jag erinra om att inom medicinalstyrelsen

för närvarande pågår en utredning rörande den öppna läkarvården

och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Först när resultatet

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

av denna utredning föreligger torde möjlighet finnas att bedöma huruvida

nyssnämnda tanke kan realiseras. Läkarvardsersättningen torde alitsa

tills vidare böra omfattas av försäkringen.

Sedan sjukhusvården och läkemedlen lösgjorts från sjukvårdsförsäkringen,

kommer alltså denna att omfatta endast ersättning för läkarvård och

i samband därmed företagna resor ävensom, där försäkrad intagits å sjukvårdsanstalt,

ersättning för resor till och från anstalten. I fråga om försäkringens

utformning i dessa delar ha några större meningsskiljaktigheter icke

yppats, och jag finner mig kunna biträda kommittéförslaget härutinnan, örn

än med vissa smärre jämkningar. Härtill återkommer jag i samband med

motiveringen till de särskilda lagbestämmelserna.

Hur de närmare reglerna för sjukpenningförsäkringen böra utformas har

däremot varit föremål för delade meningar. Såsom den tidigare redogörelsen

ger vid handen, framkommo i remissyttrandena över socialvårdskommitténs

förslag i denna del yrkanden om ändringar i olika hänseenden. I anledning

därav verkställdes inom socialdepartementet den i det föregående omnämnda

överarbetningen av kommittéförslaget, och denna resulterade i två andra,

såsom alternativ I och alternativ II betecknade förslag till frågans lösning.

I fråga örn kretsen av dem, som skola omfattas av sjukpenningförsäkringen,

intaga båda alternativen i stort sett samma ståndpunkt som kommittéförslaget.

I alternativ I bibehålies vidare den grundtanke i kommittéförslaget,

som innebär att den ersättning, som lämnas genom sjukpenningen jämte

familjetillägg, sättes i viss relation till det inkomstbortfall, som vållas av

sjukdomen. Antalet sjukpenningklasser minskas i detta alternativ från 20

till 6, varjämte höjning föreslås av såväl minimisjukpenning som familjetillägg.

Samtidigt ifrågasättes höjning av statsbidraget till försäkringen och

en minskning av avgifterna. Sjukförsäkringens enligt detta alternativ med

hänsyn till nuvarande inkomstläge till 260 miljoner kronor beräknade totalkostnader

skulle till 135 miljoner kronor komma att täckas av statsbidrag.

Vad särskilt sjukpenningförsäkringen angår skulle av dess kostnader, 204

miljoner kronor, omkring hälften eller 107 miljoner kronor ersättas genom

bidrag från staten.

Det andra alternativet innebär däremot en principiell avvikelse från kommittéförslaget.

I detta alternativ utformas sjukpenningförsäkringen efter den

grundsatsen, att sjukpenningen skall garantera den försäkrade en rimlig

minimistandard under sjukdom. I enlighet härmed anses sjukpenningen i

princip böra utgå med ett för alla lika belopp. Då det belopp, som under

nyssangivna förutsättning erfordras i kontant sjukhjälp för en ensamstående

vuxen person, på i promemorian närmare angivna skäl uppskattas till 3: 50

kronor om dagen, föreslås sjukpenningen skola utgå med nämnda dagsbelopp,

dock att för inkomsttagare under 18 år en sjukpenning av 2 kronor

anses tillräcklig. Vad beträffar familjeförsörjare föreslås att sjukpenningen

kompletteras med familjetillägg, uppgående till 2 kronor örn dagen för

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

hustru och 1 krona om dagen för varje hemmavarande barn, därvid dock

barntillägg icke utgår för fler barn än fem. Förmånerna på grund av sjukpenningförsäkringen

enligt detta alternativ skulle alltså maximalt kunna

uppgå till 10:50 kronor örn dagen. Det torde vara uppenbart att en sjukpenning

om 3: 50 kronor per dag icke under en längre sjukdomsperiod kommer

att motsvara behovet av försörjningsmedel i andra orter än de billigaste.

Den tvångsmässiga försäkringen måste avpassas efter behovet hos

dem som ha låga penninginkomster och följaktligen icke heller kunna åläggas

att betala annat än mycket måttliga avgifter. De medborgare, för vilka

den efter nyssnämnda samhällsmedlemmars behov avpassade sjukpenningen

blir för låg, åtnjuta regelmässigt högre penninginkomster och äga därmed

möjlighet att betala högre avgifter. Därför föreslås att den obligatoriska försäkringen

kompletteras med en statsunderstödd frivillig försäkring, avsedd

att ge envar tillfälle att fullt ut trygga sin egen och sin familjs försörjning

under sjukdom. Även enligt det nu behandlade alternativet föreslås avgifterna

för den obligatoriska försäkringen nedsatta och statsbidragen höjda.

Sjukförsäkringens totala årskostnader enligt detta alternativ beräknas till

261 miljoner kronor, varav 194 miljoner kronor skulle täckas av statsbidrag.

Av ifrågavarande båda belopp avse 206 respektive 165 miljoner kronor sjukpenningförsäkringen.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över de båda

ifrågavarande alternativen, har ett överväldigande antal givit sin anslutning

till något av dem framför socialvårdskommitténs förslag. För egen del

anser jag även att vid sjukpenningförsäkringens utformning valet bör stå

mellan dessa alternativ. Ehuru det stora flertalet av remissinstanserna anser

att alternativet I bör följas, har jag stannat för att förorda alternativet II.

Innan jag närmare klargör skälen för detta mitt ståndpunkttagande, vill

jag i korthet angiva den motivering som i sjukförsäkringspromemorian anförts

för ett sjukpenningbelopp av den enligt alternativ II föreslagna storleken.

Fastställandet av ett enhetligt sjukpenningbelopp är naturligen förenat

med betydande svårigheter. Någon särskild utredning örn vad som kan anses

behövligt för upprätthållande av en skälig levnadsstandard finnes icke. Vid

uppställandet av sjukförsäkringspromemorian har en viss ledning erhållits

av socialstyrelsens undersökningar angående levnadsförhållandena under år

1943 bland folkpensionärer med tilläggspension. De årsbudgeter, som

konstruerats på grundval av de i undersökningen redovisade utgiftsbeloppen,

sluta för en ogift pensionärs vidkommande på en kontant utgiftssumma

av 893 kronor på landsbygden och 1 210 kronor i städerna. För makar, av

vilka en eller båda åtnjuta tilläggspension, äro motsvarande belopp 1 474

kronor respektive 1 972 kronor. Då nu angivna belopp få anses närma sig

bottennivån för levnadskostnaderna i vårt land borde — framhålles i promemorian

— en sjukpenning som skall tillgodose kravet på en rimlig för
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Majus proposition nr 312.

sörjning näppeligen sättas lägre än 3: 50 kronor per dag. Å andra sidan kan

sjukpenningen ej bestämmas till högre belopp, med hänsyn till de relativt

låga levnadskostnaderna i stora delar av landet. För personer under 18 år

bör sjukpenningen ej utgöra mer än 2 kronor om dagen. I promemorian påpekas

i sistnämnda hänseende att yngre personer i stor utsträckning åtnjuta

mat och husrum i föräldrahemmet mot ringa ersättning eller kostnadsfritt.

Sjukdomen behöver därför ej för dem medföra samma ekonomiska konsekvenser

som för de äldre; det synes därför rimligt, att deras sjukpenning

utgår med ett i förhållande till den normala sjukpenningen något reducerat

belopp. Jag vill tillägga att den kollektivavtalsanställda befolkningen i allmänhet

ej uppnår den fulla lönen förrän tidigast vid 18 års ålder.

Då jag härefter närmare ingår på frågan om sjukpenningförsäkringens

utformning, vill jag till en början tillkännagiva att jag finner det principiellt

riktigast att — när staten med sin tvångsmakt och med stora kostnader

inför en allmän sjukförsäkring — den endast skall svara för att alla

garanteras en viss minimistandard vid sjukdom, men överlämna åt den enskilde

att själv ombesörja vad som kräves därutöver. Redan ur denna synpunkt

anser jag därför att en sjukpenningförsäkring enligt alternativet II

har företräde framför en försäkring enligt alternativet I. Genom den obligatoriska

försäkringen tillförsäkras medborgaren en dylik minimistandard. Är

sjukpenningen enligt den obligatoriska försäkringen lägre än som svarar

mot medborgarens behov eller önskemål, bör han av egen ansvarskänsla

genom den frivilliga försäkringen skaffa sig det tillskott, varav han kan

vara i behov. Hänsynen till de lägre inkomsttagarna talar även för alternativet

II. Av dessa stå för närvarande stora grupper utanför de existerande erkända

sjukkassorna. Genom ett system enligt alternativet II komme dessa att

vid sjukdom beredas erforderligt socialt skydd utan fattigvårdskaraktär.

Ytterligare vill jag peka på den administrativa förenkling som följer med

en obligatorisk sjukpenningförsäkring, utformad enligt alternativet II. Jag

behöver härvidlag blott hänvisa till den arbetsbesparing, som följer av att

sjukkassorna befrias från den grannlaga uppgiften att årligen fastställa varje

medlems inkomst av förvärvsarbete och placera honom i den sjukpenningklass,

till vilken han rätteligen skall hänföras. Vidare kunna invecklade

överförsäkringsregler helt undvaras. Den administrativa förenklingen medför

naturligen i sin ordning avsevärda besparingar i fråga om förvaltningskostnaderna.

Det övervägande antalet av de myndigheter och sammanslutningar, som

hörts i ärendet, ha dock, såsom förut nämnts, vid valet mellan en sjukpenningförsäkring

enligt alternativ I och alternativ II stannat för det förra. Mot

en sjukpenningförsäkring enligt det mönster, som angivits i alternativet II,

har från dessa remissinstansers sida framförts en delvis häftig kritik av

skiftande innehåll. Flertalet av de argument, som inrymmas i denna kritik,

skjuta enligt min mening betydligt över målet. Huvudkritiken avser å ena

sidan, att en enligt alternativ II utformad försäkring skulle medföra över
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

137

försäkring för stora befolkningsgrupper, d. v. s. leda till att dessa under

sjukdom finge en inkomst, som vore för hög i förhållande till deras arbetsinkomst,

med därav följande olägenheter av olika slag, samt å andra sidan

att försäkringen, främst å dyrorter, skulle leda till underförsäkring, d. v. s.

lämna otillräckligt ekonomiskt stöd. Jag vill ingalunda förneka, att båda

dessa risker finnas, men anser farhågorna för konsekvenserna härutinnan

betydligt överdrivna.

Vad angår överförsäkringsfrågan har till stöd för påståendet, att den

verkliga inkomstnivån i stor omfattning skulle vara lägre än den ersättning

som avsåges skola utgå enligt alternativet II, i första hand hänvisats till

skattestatistiken. Enligt skattestatistiken befinna sig nämligen ett stort antal

personer i ett inkomstläge avsevärt understigande det som svarar mot sjukpenningbeloppet

3: 50 kronor. Nyligen publicerade, på taxeringsmyndigheternas

material grundade siffror rörande inkomstfördelningen år 1944 utvisa,

att av landets omkring 3 miljoner inkomsttagare, äkta makar härvid räknade

gemensamt, vilka taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 8,6 %

hade en inkomst av 600—1 000 kronor, 12,4 % en inkomst av 1 000—1 500

kronor och 11,1% en inkomst av 1 500—2 000 kronor. Om dessa siffror

godtagas såsom rättvisande för nivån på de lägre inkomsterna, kunde man

av dem draga slutsatsen att med det nyssnämnda sjukpenningbeloppet en

ganska omfattande överförsäkring skulle uppkomma. En sjukpenning om

3: 50 kronor per dag svarar mot en årsersättning av 1 275 kronor; av de

över 1A miljon inkomsttagarna med en beräknad årsinkomst av upp till

1 000 kronor, måste ett icke ringa antal antagas få denna sjukpenning och

alltså bli överförsäkrade. Och för gifta överstiger sjukpenningen med maketillägg

2 000 kronor om året; eftersom enligt nyssberörda vid taxeringarna

framkomna siffror omkring en miljon förvärvsarbetande personer skulle ha

en årsinkomst av högst 2 000 kronor, borde man även utifrån denna beräkningsgrund

komma fram till en betydande överförsäkring, ytterligare markerad

örn hänsyn även tages till barntilläggen. Dessa årsinkomster förefalla

emellertid, såsom jag nyligen framhållit i samband med framläggandet för

riksdagen av propositionen med förslag till ny folkpensioneringslagstiftning,

alltför låga om de ställas i relation till vad man vet örn befolkningens levnadsförhållanden.

I ett jämförelsevis stort antal fall måste inkomstuppgifterna,

vilka grunda sig på allmänhetens deklarationer, antagas icke riktigt

återgiva det faktiska inkomstläget. Detta bestyrkes även av föreliggande

skattetrycksutredningar. Vad överförsäkringsfrågan beträffar måste även

beaktas alt en stor del av de mycket låga inkomsterna kunna antagas falla

på ungdomar (lärlingar, bud m. 11.), åldringar och partiellt arbetsföra. För

de yngsta inkomsttagarna föreslås emellertid i promemoriealternativet II en

sjukpenning av allenast 2 kronor per dag; detta sjukpenningbelopp kommer

i det följande att av mig förordas för dessa inkomstgrupper liksom även för

inkomsttagarna bland ålders- och invalidpensionärerna. Genom en sådan

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

anordning kommer uppenbarligen möjligheten av överförsäkring att i väsentlig

mån reduceras.

Till ytterligare belysning av överförsäkringsrisken har i ett par yttranden

hänvisats till vissa siffror som framkommit vid en undersökning av riksförsäkringsanstaltens

ersättningsfall för år 1942 på grund av olycksfall i arbete

hos enskilda arbetsgivare. Denna undersökning skulle äga sin särskilda

betydelse i nu förevarande avseende därigenom att det här ligger i arbetstagarens

intresse att högsta möjliga inkomstsiffra uppgives. Enligt undersökningen

skulle vederbörandes arbetsinkomst ha utgjort högst 1 215 kronor

i 6,3 % av ersättningsfallen berörande arbetare, anställda hos större arbetsgivare,

och i 21,3 % av fallen angående arbetare hos mindre arbetsgivare.

Motsvarande procenttal för anställda med en arbetsinkomst av högst 2 025

kronor var 26,1 respektive 71,4. I anledning av dessa uppgifter har jag låtit

verkställa en närmare analys av omförmälda material, såvitt det avser de

större arbetsgivarna, för att utröna hur de olycksfallsskadade procentuellt

fördelade sig på olika yrkesgrupper och åldrar. Därvid har framkommit att

de procentuellt sett mest omfattande grupperna hänförde sig till arbete inom

metallindustri, jordbruk med skogsbruk och boskapsskötsel samt handel

jämte varulager och kontor. En närmare undersökning av de två förstnämnda

yrkesområdena visade, att inom yrkesgruppen metallindustri omkring

80 procent av antalet arbetare med en inkomst av högst 1 215 kronor

voro under 18 år. Även inom yrkesgruppen jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel

var en avsevärd, örn ock icke lika stor del av de skadade, som

hade en inkomst av högst 1 215 kronor, under 18 år. Den ifrågavarande

specialundersökningen bestyrker alltså i viss mån riktigheten av antagandet

att en betydande del av de låga inkomsterna faller på den unga arbetskraften.

I det följande kommer jag att på angivna skäl förorda att barntilläggen

bestämmas, i stället för till en krona som föreslagits i departementspromemorian,

till 50 öre per barn och dag. Även härigenom kommer givetvis överförsäkringsrisken

att i hög grad minskas. Jag vill slutligen tillägga att berörda

risk aldrig helt kan elimineras i en sjukförsäkring som är avsedd att

vara effektiv. Sålunda kommer exempelvis för säsongarbetare alltid att

föreligga total överförsäkring under den tid då arbetssäsongen icke är inne;

detta gäller vilket alternativ som än väljes. Genom den sjukkontroll, som

kommer att stå till försäkringens förfogande, bör emellertid möjlighet finnas

att väsentligen begränsa missbruk.

Mer vägande än invändningen om överförsäkringsrisken synes argumentet

om underförsäkring vara. Obestridligt är att levnadskostnaderna — framför

allt hyreskostnaderna — variera avsevärt i olika delar av landet. Särskilt

i de större städerna leva stora delar av befolkningen på inkomster, som

ligga betydligt högre än vad som svarar mot de föreslagna förmånerna från

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

139

den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Särskilt som dessa inkomsttagare

måste antagas i stor utsträckning lia bundit sig för utgifter vid en

högre nivå, kan den obligatoriska sjukförsäkringen i många fall väntas

bli otillräcklig för dem. Enligt den tanke varå alternativförslaget II vilar

skulle, såsom förut nämnts, dessa personer hänvisas till den frivilliga försäkringen

— även till denna skulle utgå statsbidrag — för att få sin försörjning

garanterad. I flera remissyttranden har emellertid gjorts gällande, att den

frivilliga försäkringen i praktiken icke skulle vinna sådan anslutning att

det behov fylldes, som den obligatoriska försäkringen lämnade obeaktat. Väl

torde vara att mången har benägenhet att blunda för eller förminska framtida

sjukdomsrisker. Erfarenheterna härutinnan från den nuvarande frivilliga

försäkringen synas mig dock icke avgörande. Avgifterna inom denna

försäkring äro avsevärt högre än de avgifter som äro avsedda att utgå inom

den nya, kombinerade obligatoriska och frivilliga försäkringen. Såsom exempel

kan nämnas att en sjukpenningförsäkring för äkta makar med en dagspenning

av 5 kronor för mannen och 1: 50 kronor för hustrun nu genomsnittligen

betingar en avgift av omkring 92 kronor om året. Enligt den nya

försäkringen kommer avgiften för en sjukpenning för mannen å det dubbla

beloppet — 10 kronor, därav maketillägg 2 kronor — jämte därå eventuellt

utgående barntillägg icke att uppgå till mer än omkring 69 kronor om året.

Denna avgift medför då också rätt för maken till en sjukpenning av 1: 50

kronor jämte eventuellt barntillägg. Jag har svårt att inse, att en frivillig

försäkring med så låga avgifter — rätt bedriven och understödd av erforderlig

upplysningsverksamhet — icke skulle kunna vinna önskvärd anslutning.

Med hänsyn till de skiftande levnadskostnaderna på olika orter kunde det

ligga nära till hands att, såsom ock från några håll ifrågasatts, göra sjukpenningens

storlek beroende av någon slags dyrortsgruppering. Jag har

även varit inne på denna tanke och övervägt att låta sjukpenningen utgå

i form av ett visst grundbelopp jämte bostadstillägg av olika storlek, därvid

exempelvis den för folkpensioneringen föreslagna indelningen av landet i

bostadskostnadsgrupper skulle kunna tillämpas även för sjukförsäkringens

del. En sådan anordning skulle emellertid å ena sidan medföra ökad risk

för överförsäkring i dyrorterna samt å den andra sidan komplicera försäkringen

för de kassor som finge tillämpa skilda grundbelopp för sjukpenningen

för olika grupper av medlemmar. Jag har därför ansett att denna

väg icke för närvarande bör beträdas.

Mot en försäkring med en enhetlig sjukpenning har vidare invänts, att en

sådan försäkring ej går att samordna med annan socialförsäkring, därvid

särskilt hänvisats till olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringarna. Bakom

denna invändning ligger uppenbarligen den uppfattningen att all socialförsäkring

skall giva samma dagunderstöd. Vare sig en person blir sjuk, rakar

ut för olycksfall eller blir arbetslös borde enligt denna mening ersättningen

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

bli lika slör. Gentemot invändningen må framhållas att en samordning icke

bör eftersträvas för dess egen skull utan endast örn man därigenom vinner

några mer avsevärda fördelar utan motsvarande nackdelar. Förhållandena

på olika områden kunna emellertid enligt min åsikt vara så skiftande, att de

icke lämpligen kunna inpassas inom precis samma ram. Mellan sjukförsäkringen

och olycksfallsförsäkringen — vilken senare helt bekostas av arbetsgivarna

— råder en verklig artskillnad, som motiverar att sjukpenningen

vid olycksfall i arbetet närmare anslutes till arbetsinkomsten, även där

denna uppgår till ett relativt högt belopp, och att alltså i dessa fall enligt

olycksfallsförsäkringen utgår en väsentligt större ersättning än den som lämnas

enligt den obligatoriska sjukförsäkringen.

Även mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen råder en

väsensskillnad, som kan motivera att ersättningsreglerna icke bli helt likartade.

Ett högre dagsbelopp kan sålunda vara motiverat för arbetslöshetsförsäkringens

del även oavsett örn härvidlag beloppet utgår allenast för förlorade

arbetsdagar och alltså ej för kalenderveckans samtliga dagar. Risken

att den sjukskrivne då skulle söka sig över till arbetslöshetsförsäkringen

torde icke böra överdrivas; ersättning enligt sistnämnda försäkring förutsättes

för övrigt regelmässigt icke skola utgå i deli mån av arbetsförmedling

erbjudet arbete ej antages. Är vederbörande sjuk, kan han icke antaga

arbete. Åtager han sig å andra sidan arbete, är han uppenbarligen icke sjuk.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då därtill kommer, att såväl

olycksfallsförsäkringen som arbetslöshetsförsäkringen för närvarande äro

föremål för överarbetning inom socialvårdskommittén, torde det icke vara

möjligt att i detta sammanhang taga någon definitiv ståndpunkt till önskemålet

om samordning på förevarande områden. Emellertid synes mig förefintligheten

av problemet icke böra stå i vägen för genomförandet av en

sjukförsäkring som eljest väl tillgodoser det med densamma avsedda ändamålet.

Icke heller kan jag se att en samordning av bottenorganisationen för

de skilda socialförsäkringsgrenarna möter avgörande hinder däri att ersättningsreglerna

bli olika.

I anslutning till det anförda förordar jag alltså, i enlighet med alternativ

II, att i den obligatoriska försäkringen sjukpenningen för den vuxna förvärvsarbetande

befolkningen utgår med ett enhetligt belopp av som regel

3: 50 kronor örn dagen. För personer i åldern 16—18 år bör sjukpenningen

dock endast vara 2 kronor örn dagen. Sistnämnda sjukpenningbelopp anser

jag böra gälla även för folkpensionärerna, därvid jag utgår från att det

för riksdagen framlagda förslaget till folkpensionering i stort sett vinner

riksdagens bifall. Till de härmed förknippade spörsmålen återkommer jag

närmare i ett senare sammanhang.

Jag finner ej skäl att frångå den familjeförsäkringsprincip, som uppbär

socialvårdskommitténs förslag. Jag tillstyrker sålunda att sjukpenningen för

den i hemmet arbetande gifta kvinnan, i överensstämmelse med förslaget

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

141

enligt alternativ II, bestämmes till 1: 50 kronor om dagen. I fråga om de

föreslagna make- och barntilläggen har jag — såsom jag vill närmare utveckla

i samband med detaljbehandlingen av sjukpenningförsäkringen —

ansett mig böra vidtaga vissa jämkningar. I detta sammanhang vill jag

endast nämna, att ett införande av allmänna barnbidrag med 200 kronor

för barn och år enligt det förslag härom, som den 19 januari 1946 avgivits

av 1941 års befolkningsutredning,1 synes böra medföra en begränsning av

barntillägget enligt sjukförsäkringen till 50 öre per barn och dag. Sistnämnda

tilläggsbelopp torde kunna utgå utan maximering med hänsyn till

antalet barn. Införandet av varaktigt utgående allmänna barnbidrag samt

den därav föranledda nedsättningen av sjukpenningförsäkringens barntillägg

medför, såsom förut antytts, att faran för överförsäkring i hög grad minskas.

Sjukpenning enligt den frivilliga försäkringen anser jag, i enlighet med

vad i sjukförsäkringspromemorian alternativt ifrågasatts, böra bestämmas

till respektive 1:50, 3 och 4: 50 kronor om dagen. I överensstämmelse härmed

kommer den sammanlagda sjukpenningen att kunna uppgå till högst

8 kronor om dagen för en ensamstående person och 10 kronor om dagen för

en gift man utan barn. För en gift man med barn tillkommer barntillägg

med 50 öre örn dagen för varje barn.

I sjukförsäkringspromemorian föreslogs beträffande alternativet II att de

försäkrade med hänsyn till karenstidens längd skulle uppdelas i två grupper

med en karenstid av respektive tre dagar och fyra veckor. Till den förra

gruppen skulle hänföras i första hand anställda och vissa självständiga företagare,

nämligen sådana vilkas inkomst av rörelsen vore direkt beroende

av deras egen dagliga arbetsinsats. Den andra gruppen skulle omfatta övriga

fria företagare. Motivet till den föreslagna uppdelningen angavs vara följande.

De anställda vore i allmänhet direkt beroende av sin dagliga arbetsförtjänst,

och en längre karenstid än den i den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen

gängse eller tre dagar skulle därför icke vara lämplig. En del

av den icke löneanställda, förvärvsarbetande befolkningen levde emellertid

under ekonomiska förhållanden, som i stort sett överensstämde med löntagarnas,

och beträffande denna del kunde icke åberopas några sakliga skäl

för att den i förevarande hänseende skulle få sämre ställning än löntagarna.

I fråga örn andra företagare gällde åter, att deras rörelse, även om de vore

sjuka under avsevärd tid, lämnade praktiskt taget oförändrad inkomst, och

att sjukdomen därför icke behövde medföra några allvarligare ekonomiska

konsekvenser för dem. En kort karenstid kunde i fråga om dessa lätt föranleda

risk för missbruk av försäkringen. Enligt promemorian skulle jordbrukare

i regel hänföras till gruppen med den längre karenstiden.

Mot denna uppdelning har emellertid framförts en kraftig kritik i remissyttrandena,

därvid främst gjorts gällande att den skulle verka orättvist —

1 SOU 1946 : 5.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

särskilt ansågs stötande att jordbrukarna över lag skulle få den långa karenstiden

— och föranleda avsevärda administrativa svårigheter. Den sålunda

framförda kritiken kan enligt min mening icke avvisas. Därest en

uppdelning av ifrågavarande slag skulle göras, synas till gruppen med den

längre karenstiden icke rimligen kunna hänföras sådana jordbrukare, som

ej regelbundet ha annan arbetskraft anställd. Detta betyder emellertid att

det alldeles övervägande antalet jordbrukare skulle få den kortare karenstiden.

Jag vill härvid erinra örn att enligt uppgifter, som insamlats för 1938

års jordbruksutredning och som omfatta produktionsåret 1937/38, icke

mindre än 310 000 av landets 420 000 brukningsdelar sakna främmande

fast arbetskraft. Med min utgångspunkt torde även inom andra näringsgrenar

en stor del av de fria yrkesutövarna bli att hänföra till gruppen med

den kortare karenstiden. Den återstående delen av företagarna blir relativt

liten och torde i allmänhet ha en sådan ekonomisk ställning att missbruk av

försäkringen från deras sida endast undantagsvis är att befara. Med hänsyn

härtill och då mycket talar för riktigheten av uppfattningen att en uppdelning

av förevarande slag i tillämpningen skulle vålla stort besvär för sjukkassorna,

har jag funnit mig böra förorda en enhetlig karenstid av tre dagar

för alla sjukpenningförsäkrade.

Vad härefter angår sjukförsäkringens finansiering ligger det i sakens natur

att avgifterna i en försäkring av den av mig förordade typen måste ligga

på en förhållandevis låg nivå. Såsom förut nämnts få nämligen avgifterna

icke göras alltför tyngande för de i ekonomiskt hänseende sämre ställda befolkningsgrupperna;

vid avgiftsbestämningen böra, förutom skatterna, även

andra socialförsäkringsavgifter beaktas. I det enligt alternativet II uppgjorda

förslaget hade statsbidragen konstruerats med ledning av den principen,

att för sjukpenningförsäkrade medlemmar över 18 år, som voro hänförliga

till gruppen med den kortare karenstiden, d. v. s. huvuddelen av de

försäkrade, avgifterna vid tillfredsställande sjukkontroll borde stanna vid

omkring 18 kronor för år, motsvarande 2 % av en årsinkomst på 900 kronor.

För övriga försäkrade skulle avgifterna utgå med lägre belopp. Vid

närmare övervägande av denna fråga har jag ansett mig böra förorda någon

höjning av omförmälda avgift. En lämplig avvägning synes vara 2 % av

en inkomst om 1 200 kronor, d. v. s. en inkomst som ungefärligen svarar

mot ett dagsbelopp av 3: 50 kronor. I enlighet härmed torde avgiften för

alla medlemmar som bli berättigade till en sjukpenning av denna storlek

böra utgå med omkring 24 kronor för år. För medlemmar med en sjukpenning

av 2 kronor torde avgiften böra motsvara ungefär 2/3 av nyssnämnda

avgift och alltså utgöra cirka 16 kronor om året. För de enbart sjukvårdsförsäkrade

synes avgiften böra stanna vid ungefär 4 kronor om året.

Den sålunda föreslagna höjningen av avgifterna medför naturligen en motsvarande

minskning av statsbidragens belopp.

I fråga om uppbörden av försäkringsavgifterna förutsattes i sjukförsäk
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

143

ringspromemorian att densamma skulle kunna anknytas lill den förändrade

skatteuppbörd, som förväntades komma till stånd. Ifrågavarande omläggning

av skatteuppbördsväsendet har numera beslutats, och det nya uppbördssystemet

träder i kraft den 1 januari 1947. Stora fördelar torde stå

att vinna, om uppbörden av försäkringsavgifterna kan ske i samband med

skatteuppbörden. Arbetsgivarna — som enligt socialvårdskommitténs förslag

skulle till sjukkassorna inleverera avgifterna för de anställda och göra

motsvarande avdrag å deras avlöning — befrias från besväret att redovisa

både till sjukkassa och till skattemyndighet. Arbetsbesparingen för sjukkassorna

måste bli betydande. Med anledning av vad som anförts därom

att psykologiska skäl skulle tala mot en sammankoppling av uppbörd av

skatt med uppbörd av försäkringsavgift, vill jag framhålla, att det för den

stora mängden arbetstagare näppeligen kommer att innebära någon skillnad

om försäkringsavgiften av arbetsgivarna betalas direkt till sjukkassorna eller

dit via skattemyndigheterna. Vad socialvårdskommittén framhållit rörande

svårigheten att låta även avgifterna till en blivande obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

uppbäras i samband med skatten kan jag icke tillmäta någon

avgörande betydelse.

Jag vill alltså förorda att försäkringsavgifterna upptagas i samband med

skatteuppbörden. En anknytning av avgiftsuppbörden till skatteuppbörden

medför verkningar för sjukförsäkringen i olika avseenden. Dessa spörsmål

röra emellertid närmast lagstiftningens tekniska utformning, och de torde

därför få behandlas i specialmotiveringen.

Med hänsyn till de i det föregående förordade ändringarna i förslaget

ävensom till de övriga jämkningar i förslaget, som funnits befogade och för

vilka redogörelse lämnas i det följande, har det blivit erforderligt att verkställa

nya beräkningar angående försäkringens kostnader. Resultatet av

dessa beräkningar torde få såsom en särskild bilaga (Bilaga C) fogas till

statsrådsprotokollet för denna dag. Av bilagan framgår att, med bortseende

från tänkbar »översjuklighet», vid nuvarande inkomstläge statsbidragskostnaderna

till den obligatoriska försäkringen för budgetåret 1950/51 kunna

beräknas till 165 miljoner kronor — därav 20 miljoner kronor för sjukvårdsförsäkringen

och 145 miljoner kronor för sjukpenningförsäkringen

och till den frivilliga försäkringen till 6 miljoner kronor. Försäkringens sammanlagda

årskostnader nämnda budgetår beräknas till 266 miljoner kronor,

av vilket belopp 38 miljoner kronor falla på sjukvårdsförsäkringen och återstoden

på sjukpenningförsäkringen.

Den årliga kostnadsökningen för statsverket i anledning av sjukförsäkringsreformens

genomförande uppgår, under antagande av att statens kostnader

för sjukförsäkring under budgetåret 1949/50 komma alt utgöra cirka

50 miljoner kronor, till (165 + 6 — 50) 121 mil joner kronor. Då kostnadsökningen

för statsverket i anledning av de båda övriga reformerna, avseende

sjukhusvården och läkemedlen, för budgetåret 1950/51 överslagsvis

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

kail beräknas till 60 respektive 18 miljoner kronor, skulle den årliga kostnadsökningen

för statsverket till följd av genomförandet av det här ifrågavarande

reformkomplexet komma att från och med budgetåret 1950/51

uppgå till sammanlagt (121 + 60 + 18) 199 miljoner kronor eller i runt tal

200 miljoner kronor.

De föreslagna reformernas genomförande är förknippat med lösandet av

ett flertal administrativa och organisatoriska problem. Jag vill härvidlag

erinra om att sjukkasseområden skola fastställas, att allmänna sjukkassor

skola antagas för att träda i de nuvarande erkända sjukkassornas ställe och

att så gott som hela befolkningen skall registreras i de nya kassorna. Det är

därför erforderligt att en jämförelsevis lång tid förflyter från det lagen antagits

till dess den skall träda i tillämpning. Även om lagstiftningen — i enlighet

med mitt förslag — kommer att träda i kraft först den 1 juli 1950,

synes det med hänsyn till det förut sagda önskvärt att lagförslaget snarast

förelägges riksdagen för antagande. Angelägenheten av att så sker framträder

även därav, att det fortsatta utredningsarbetet inom socialförsäkringens

område i viss mån är beroende av statsmakternas ståndpunktstagande

till frågan örn sjukförsäkringens utformning i såväl princip som

detalj.

Införandet av en lag om allmän sjukförsäkring synes böra medföra att

åtskilliga författningar, som beröras därav, underkastas en översyn i syfte

att bringa dem i närmare överensstämmelse med ifrågavarande lagstiftning;

med nämnda översyn kan emellertid lämpligen anstå till dess sjukförsäkringsreformen

lagfästs.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom

socialdepartementet upprättats förslag till lag om allmän sjukförsäkring

(Bilaga A). Jag övergår nu till behandling i detalj av detta förslag i anslutning

till de särskilda paragraferna i förslaget. Därvid vill jag anmärka, att

remissyttrandena återgivas vid de olika paragraferna allenast i de fall då

uttalande rörande desamma uttryckligen gjorts i yttrandena.

Departementsförslaget.

I likhet med socialvårdskommittén anser jag lämpligt, att — då verksamheten

i de sjukkassor, som skola uppbära den nya sjukförsäkringen, inom

hela landet bör vara anordnad efter likformiga grunder —- de bestämmelser,

vilka äro erforderliga för att reglera denna verksamhet, sammanföras i en

lag, vilken i överensstämmelse med vad kommittén föreslagit bör erhålla

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

145

rubriken »Lag om allmän sjukförsäkring». Någon anledning torde icke föreligga

att sammanfatta reglerna om lagstiftningens ikraftträdande och i samband

därmed behövliga övergångsbestämmelser i en särskild lag. De stadgande^

som ingå i den av kommittén föreslagna promulgationslagen, synas

med fördel kunna inrymmas i den allmänna sjukförsäkringslagen.

Såsom en följd av det förändrade materiellträttsliga innehåll, som lagen

enligt departementsförslaget skall erhålla, synes i formellt hänseende en något

ändrad uppställning påkallad. Efter »Inledande bestämmelser» örn försäkringens

allmänna natur samt grundreglerna för sjukkasseverksamhetens

administrativa handhavande ävensom vissa begreppsbestämningar torde lagen

böra uppdelas i olika huvudavdelningar. Den första av dessa bör under

särskilda underrubriker upptaga de bestämmelser, som avse innehållet i den

obligatoriska sjukförsäkringen. I en ny avdelning synas därefter kunna upptagas

regler örn den frivilliga försäkringen. Under rubriken »Om allmänna

sjukkassor» torde sedan under särskilda underrubriker kunna sammanföras

de närmare reglerna om sjukkassornas verksamhet. Slutligen torde i

lagen under rubriken »Särskilda bestämmelser» böra upptagas vissa föreskrifter,

som ej lämpligen synts böra ingå i de tidigare avsnitten, samt

under rubriken »Om lagens ikraftträdande m. m.» erforderliga övergångsbestämmelser.

Inledande bestämmelser.

1 §•

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i socialvårdskommitténs förslag,

ha upptagits vissa regler rörande den föreslagna försäkringens

allmänna innebörd.

Socialvårdskommittén.

Förutsättning för att den föreslagna försäkringen, såväl sjukvårds- som

sjukpenningförsäkringen, skall träda i tillämpning har kommittén ansett

böra vara, att sjukdom inträffat. Kommittén har dock inte funnit möjligt

eller lämpligt att i lagtexten ge en definition å sjukdomsbegreppet. I

samband med frågan om sjukvårdsförsäkringens utformning har kommittén

dock gjort vissa uttalanden angående detta begrepp. För dessa redogöres

närmare under 15 § i departementsförslaget.

Enligt kommittéförslaget omfattar således försäkringen endast sjukvård

men icke hälsovård. Skälet härtill har kommittén angivit vara, att

kommittén ansett klokt att icke från första början belasta den nya organisationen

med uppgifter, som alltför mycket sträckte sig utöver dem, vilka

nu åvilade de erkända sjukkassorna. Emellertid borde enligt kommitténs

Bihang till riksdagens protokoll IDAG. 1 sami. Nr 312. 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

uppfattning frågan om en utvidgning av sjukkassornas uppgifter att omfatta

vissa delar av hälsovården upptagas till prövning utan alltför långt

dröjsmål.

Liksom den nuvarande frivilliga försäkringen grundar sig kommitténs

förslag i fråga om sjukvårdsförsäkringen på principen, att försäkringen ej

direkt tillhandahåller sjukvård utan endast lämnar ersättning för

utgifter härför. Kommittén framhåller, att ersättningssystemet visserligen

för den enskilde medlemmen innebure, att han bleve nödsakad att

förskottera hela kostnaden för sin vård. Ur olika synpunkter hade emellertid

detta system sådana fördelar, att kommittén ansåge sig böra förorda

detsamma.

Kommitténs förslag innefattar icke bestämmelser om moderskap shjälp

eller annan särskild förmån i anledning av

barnsbörd. Härutinnan anför kommittén, att den till särskild utredning

upptagit frågan huruvida den samhälleliga hjälpen vid barnsbörd även

i fortsättningen borde åvila sjukkassorna eller ordnas på annat sätt. Skulle

vid denna utredning visa sig, att sådan hjälp borde lämnas av sjukkassorna,

beredde det relativt ringa svårighet att vidtaga erforderliga ändringar i

den nu föreslagna lagstiftningen. Om åter ny lagstiftning i berörda avseenden

icke vore genomförd vid den tidpunkt, då den nu föreslagna sjukförsäkringen

kunde komma att bli gällande, borde provisoriska bestämmelser

utfärdas, vilka lämpligen kunde anknyta till de nuvarande bestämmelserna

om moderskapshjälp.

Beträffande kommitténs uttalanden i övrigt rörande ifrågavarande spörsmål

hänvisas till betänkandet nr VII sid. 129 och 160—163.

Yttrandena över kommiltéförslaget.

Vad i yttrandena anförts rörande sjukdo rasbegreppet återgives

under 15 § här nedan.

Med anledning av att enligt kommitténs förslag försäkringen ej skall omfatta

hälsovårdande uppgifter uttalar medicinalstyrelsen, att den

biträder kommitténs åsikt att frågan om en framtida utvidgning av sjukkassornas

uppgifter till att omfatta vissa delar av hälsovården bör upptagas

till ny prövning utan alltför långt dröjsmål. Enahanda ståndpunkt intages

av länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län, Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott

och stadsförbundets sjukvårdsdelegation, vilka understryka

önskemålet att sjukförsäkringen utbygges med den form av förebyggande

vård, som utgjordes av återkommande läkarundersökningar i syfte att i tid

upptäcka spirande sjukdomar. De profylaktiska åtgärderna borde sjukförsäkringsvägen

premieras och icke motarbetas.

I vissa yttranden lia invändningar framställts mot förslaget att moderskapshj

älpen skulle uteslutas från de nya sjukkassornas verksamhet.

Socialstyrelsen framhåller, att frågan om moderskapsförsäkringens ordnande

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

147

icke alls blivit berörd i förslaget. Då moderskapshjälp för närvarande inginge

bland de förmåner, som de erkända sjukkassorna obligatoriskt beredde

sina medlemmar, syntes det vara uteslutet att den föreslagna lagstiftningen

skulle kunna träda i kraft utan alt moderskapsförsäkringen samtidigt

ordnades. Försvarets sjukvårdsförvaltning uttalar, att ehuru härvidlag

icke vore fråga om sjukvård i ordets egentliga bemärkelse, skäl talade för

att ersättning genom den obligatoriska sjukförsäkringen bereddes mödrar

under viss tid efter förlossning, förslagsvis tre veckor. Kvinnoföreningars

samarbetskommitté jämte andra kvinnoorganisationer anse att sambandet

mellan moderskapsförsäkringen och den obligatoriska sjukförsäkringen vöre

så starkt, att moderskapsförsäkringen bort medtagas. Det vore därför önskvärt

att nya bestämmelser om en effektivare moderskapsförsäkring inarbetades

i förslaget.

Departementschefen.

Socialvårdskommittén har funnit den föreslagna försäkringen böra begränsas

till att avse ersättning allenast när försäkrad drabbas av sjukdom.

Kostnader, som icke ha sin grund i sjukdom, skola sålunda icke ersättas

enligt förslaget. Jag anser det välbetänkt, att den här förevarande försäkringen

till en början begränsas till att i stort sett avse allenast de områden

och prestationer, som av kommittén föreslagits. Sedan någon erfarenhet vunnits

om lagens verkningar, torde spörsmålet om utökande av hjälpformerna

få upptagas till omprövning. Detta gäller bland annat de hälsovårdande åtgärderna.

Att den förebyggande hälsovården är av särskilt intresse för försäkringen

behöver knappast understrykas.

De nuvarande erkända sjukkassorna lämna vid barnsbörd moderskapshjälp

till sina medlemmar; genom sjukkassornas förmedling utbetalas även

moderskapspenning åt behövande barnaföderskor, som icke äro sjukkassemedlemmar.

Kommitténs förevarande förslag innefattar icke några bestämmelser

om hjälp vid havandeskap och barnsbörd. I detta hänseende torde

dock böra märkas alt kommittén i ett i februari 1946 avgivet betänkande

nr XII1 framlagt förslag rörande olika ekonomiska stödåtgärder vid havandeskap

och barnsbörd. Vidare har 1941 års befolkningsutredning den 22

november 1945 avlämnat ett betänkande1 2 om förlossningsvården med förslag

även till ekonomiska hjälpåtgärder av olika slag för barnaföderskor i

anledning av barnsbörden. Ifrågavarande förslag bygga i fråga örn hjälpverksamhetens

anordnande på sjukkasserörelsen. Båda förslagen äro för

närvarande föremål för prövning. I detta läge torde det därför icke vara

möjligt alt taga ställning till frågan i vad mån den samhälleliga hjälpen vid

havandeskap och barnsbörd bär sammankopplas med sjukförsäkringen.

Nämnda spörsmål torde få prövas i ett senare sammanhang.

1 SOU 1946: 23.

2 SOU 1945: 50.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

Det synes lämpligt att lagen inledes med en direkt bestämmelse, att försäkringen

avser hjälp vid sjukdom samt att försäkringen omfattar två olika

grenar, sjukvårds- och sjukpenningförsäkring. Likaså torde redan i lagens

första paragraf böra komma till uttryck, att försäkringen har karaktär av

dels en obligatorisk försäkring, d. v. s. en försäkring varav medborgarna

tvångsvis bli omfattade, och dels en på frivilligt erlagda avgifter grundad

försäkring.

Att i lagen införa någon bestämning av begreppet sjukdom torde, såsom

kommittén funnit, icke vara möjligt med hänsyn till detta begrepps relativa

innebörd. Till frågan om sjukdomsbegreppet torde jag få närmare återkomma

i samband med spörsmålet om förmånerna på grund av sjultvårdsförsäkringen.

2 §•

I första stycket av denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i socialvårdskommitténs

förslag, har fastslagits att den i lagen avsedda försäkringen

skall omhänderhavas av självständiga juridiska personer, benämnda

allmänna sjukkassor. Beträffande skälen till att särskilda sjukkassor

— i första hand de nuvarande erkända sjukkassorna — ansetts böra

göras till bärare av försäkringen hänvisas till den tidigare redogörelsen.

De föreslagna nya sjukkassorna torde i likhet med de erkända sjukkassorna

rättsligt sett bli att anse såsom understödsföreningar. De skola dock

icke bli underkastade bestämmelserna i lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar

eller motsvarande äldre lag; den allmänna sjukförsäkringen

skall regleras enbart genom den nya lagen. I detta hänseende torde

därför lagen om understödsföreningar böra så ändras, att den ej blir gällande

å de allmänna sjukkassorna. Ifrågavarande ändring torde i sin tur

böra medföra sådan ändring av lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse,

att ej heller bestämmelserna i nämnda lag bli tillämpliga å de allmänna

sjukkassorna.

Sjukförsäkringsverksamhet bedrives för närvarande ej blott av de erkända

sjukkassorna utan även av andra understödsföreningar — fria sjukkassor

— samt försäkringsbolag. Den nya lagen medför icke något förbud

mot ett fortsättande av den sålunda bedrivna verksamheten. I sakens natur

ligger dock att förutsättningarna för denna verksamhet måste komma att

i hög grad påverkas av den allmänna sjukförsäkringen.

Andra stycket av paragrafen återgiver med en mindre redaktionell jämkning

vad som upptagits under 39 § i kommitténs förslag. Antagandet av allmänna

sjukkassor torde, såsom kommittén framhållit, främst bli en engångsföreteelse

i samband med omorganisationen av de erkända sjukkassorna och

den nya försäkringens införande. De närmare bestämmelserna härutinnan ha

därför ansetts böra ha sin plats i samband med övergångsbestämmelserna.

Om behov av en ny allmän sjukkassa skulle uppstå vid en senare tidpunkt,

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

torde Kungl. Maj:t få utfärda erforderliga föreskrifter. Det torde i detta

sammanhang böra framhallas, att det ej blir fråga om antagande av ny sjukkassa

vare sig för fall att sjukkassors verksamhetsområden ändras i samband

med ändring av den administrativa indelningen eller då en i landsting

ingående stad får förefintlig lokalsjukkassa ersatt av en centralsjukkassa.

Härvidlag finnes 104 § att tillgå.

Beträffande denna paragraf i övrigt hänvisas till betänkandet nr VII sid.

127, 258, 263—264, 268 och 328.

3 §•

Denna paragraf, som motsvarar 40 § i kommittéförslaget, innehåller h uvudprinciperna

för sjukförsäkringens organisatoriska

handhavand e.

Socialvårdskommittén.

Såsom i annat sammanhang framhållits har kommittén funnit det nuvarande

systemet med central- och lokalsjukkassor böra bibehållas.

Den nuvarande sjukkasseorganisationen i länen karakteriseras enligt kommittén

av ett system med lokalsjukkassor, vilkas verksamhetsområde vore

begränsat till en eller flera kommuner och vilka vore anslutna till centralsjukkassor

med ett eller flera län såsom verksamhetsområde. Dessa centralsjukkassor

vore utjämningsorgan för försäkringsrisken och hade dessutom

en mycket stor uppgift såsom ledande, sammanhållande och rådgivande organ

för lokalsjukkassorna inom sitt område. Centralsjukkassorna biträdde

även lokalsjukkassorna i fråga örn verksamhetens bedrivande samt ombesörjde

anskaffning av blanketter, kontorsmateriel m. m. I storstäderna hade

sjukkasseorganisationen emellertid en annan prägel. Centralsjukkassorna

vore där i stort sett de egentliga bärarna av försäkringen och de ännu förefintliga

lokalsjukkassorna vore mera att betrakta såsom en kvarleva från

tiden före den nuvarande sjukkasseorganisationens tillkomst.

Med hänsyn till att medlemsanslutningen inom den obligatoriska försäkringen

blir väsentligt större än inom de erkända sjukkassorna anser kommittén

centralsjukkasseområdena böra göras mindre än vad nu är fallet,

och kommittén har därför föreslagit, att en centralsjukkassa skall finnas

inom varje landstingsområde. Undantagsvis borde dock två landstingsområden

kunna hänföras till samma centralsjukkasseområde. Kommittén hade

härvid närmast haft tanke på Kalmar län. De städer, som icke deltaga i

landsting, borde liksom nu utgöra särskilda centralsjukkasseområden. Det

borde dock icke möta hinder att anordna en gemensam centralsjukkassa

för sådan stad och ett angränsande landstingsområde. I dylikt fall måste

för staden finnas en lokalsjukkassa. Under erinran örn att för närvarande

ytterligare några städer, nämligen Eskilstuna, Landskrona och Trelleborg,

utgjorde egna centralsjukkasseområden anför kommittén vidare:

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Otvivelaktigt kunna vissa skäl anföras för att de största städerna skola utgöra

särskilda centralsjukkasseområden, antingen de ingå i landsting eller

icke. Verksamheten inom sådana städer blir av naturliga skäl i åtskilliga avseenden

beskaffad på annat sätt än inom de mindre städerna och landskommunerna.

Ifrågavarande städer komma även att uppvisa ett ur riskfördelningssynpunkt

erforderligt försäkringsbestånd. Å andra sidan kunna organisatoriska

skäl tala för att dessa städer ej erhålla särskilda centralsjukkassor.

Kommittén har ansett riktigast, att lagtexten i detta avseende icke lägger

hinder i vägen för begagnande av den organisationsform, som i det särskilda

fallet kan anses lämpligast, och har därför föreslagit, att även för

annan stad än sådan, som icke deltager i landsting, må inrättas särskild

centralsjukkassa, därest Kungl. Majit så beslutar. Kommittén har dock förutsatt,

att särskild centralsjukkassa för i landsting deltagande stad allenast

skall bliva inrättad, då så finnes lämpligt för sjukförsäkringen inom området

i dess helhet. I fråga om städer, för vilka erkända central sjukkassor

finnas antagna, kan dock en mindre restriktiv tillämpning vara motiverad.

Lokalsjukkassorna borde enligt kommitténs åsikt vara så stora, att dels

en tillräcklig riskfördelning vunnes och dels möjlighet funnes att bekosta

utgifterna för särskild expedition och en därstädes anställd befattningshavare.

Invånarantalet inom ett lokalsjukkasseområde borde därför i regel

minst uppgå till 3 000 å 4 000. Därest en ny kommunindelning genomfördes,

hade kommittén tänkt sig, att en lokalsjukkassa skulle finnas inom

varje kommun. Emellertid skulle, örn kommunerna vöre små, sammanslagning

kunna ske av flera kommuner till ett lokalsjukkasseområde. Då kommittén

ej kunde bygga på en nyordning beträffande den kommunala indelningen,

hade förslaget i denna del utformats så, att det skulle kunna

tillämpas, även om någon sådan ej komme till stand. Landstingsområdena

skulle sålunda enligt förslaget indelas i sjukkasseområden av lämplig storlek.

Sjukkasseområde skulle bestå av en eller flera kommuner. Kommittén

hade förutsatt, att vid uppgörandet av nämnda indelning skulle iakttagas

vad nyss sagts angående det behövliga invånarantalet inom områdena. Med

hänsyn till den betydelse indelningen i lokalsjukkasseområden kunde få för

annan framtida administrativ indelning hade föreslagits, att Kungl. Majit

skulle besluta om indelningen i fråga. Endast en lokalsjukkassa skulle kunna

finnas inom ett lokalsjukkasseområde. I stad, som utgjorde särskilt centralsjukkasseområde,

skulle ej kunna finnas lokalsjukkassor. Att inom den föreslagna

organisationen bibehålla de nu förefintliga yrkes- och fabrikssjukkassorna

läte sig av praktiska skäl icke göra.

Beträffande den närmare motiveringen för kommittéförslaget i denna del

hänvisas till betänkandet nr VII sid. 245—256 och 328 329.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Beträffande vad i yttrandena anförts om att göra de nuvarande

erkända sjukkassorna till bärare av försäkringen

hänvisas till den tidigare redogörelsen.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

151

Vad angår indelningen i sjukkasseområden uttalar försäkringsinspektionen,

att i fråga om lokalsjukkasseområdena anledning till

erinran icke syntes föreligga mot den föreslagna avvägningen mellan försäkringsbestånd

och försäkringsprestationer. Ej heller beträffande de föreslagna

centralsjukkasseområdena syntes anledning förefinnas till principiell

invändning. Inspektionen ställde sig dock tveksam till medgivandet av särskilda

centralsjukkassor för Landskrona och Trelleborg; i varje fall borde

sådant medgivande enligt inspektionens mening förutsätta relativt långtgående

krav i fråga om bildandet av riskutjämningsfond.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att indelningen av nämnda

län i lokalsjukkasseområden möjligen kunde komma att bjuda svårigheter

med hänsyn till det stora antalet småkommuner i länet. Frågan om en rationell

kommunindelning torde i och med förslagets genomförande även

komma att aktualiseras bland annat i följd av de nya uppgifter, som en

obligatorisk allmän sjukförsäkring skulle pålägga de kommunala organen.

Vid en blivande indelning borde självfallet hänsyn tagas till tjänsteläkardistriktens

omfattning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar, att arbetet med planeringen av

den kommunala nyindelningen för närvarande påginge och torde kunna

leda till resultat inom icke alltför lång tid. Genom att avvakta den nya kommunindelningen

kunde man vinna den beaktansvärda fördelen, att icke för

sjukvårdsförsäkringen behöva tillskapa särskilda administrativa gränser,

som icke sammanfölle med kommungränserna.

Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott (majoriteten) uttalar,

att hittills föreliggande erfarenheter av samarbetet i Norra Smålands centralsjukkassa

och tendensen att skapa större administrativa enheter talade

för lämpligheten av en hela länet omfattande centralsjukkassa.

Landskommunernas förbund anser, att det visserligen varit önskvärt om

verksamhetsområdena för lokalsjukkassorna kunnat anslutas till den bestående

kommunala indelningen. De skäl, som kommittén anfört för större

lokalsjukkasseområden, måste dock anses övertygande. Den nuvarande

kommunala indelningen visade sig sålunda olämplig också för denna viktiga

gren av den samhälleliga verksamheten.

De erkända lokalsjukkassorna i Borås, Jönköping, Linköping, Uppsala,

Västerås och örebro framhålla, att mycket vore att vinna ur besparingsoch

administrationsynpunkt därest de medelstora — i landsting ingående

— städerna finge bilda egna centralsjukkasseområden. Erfarenheterna från

Eskilstuna, Landskrona och Trelleborg gåve icke stöd för den uppfattningen,

att några olägenheter skulle uppkomma därav. Det hemställdes därför,

att lagstiftningen erhölle sådan utformning, att då invånarantalet i stad

uppginge till 30 000 och antalet medlemmar i den erkända sjukkassan utgjorde

minst 10 000, särskild centralsjukkassa skulle finnas för sådan stad.

Aseapersonalens erkända centralsjukkassa jämte ytterligare tre yrkes- och

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

fabrikssjukkassor ävensom de dövstummas erkända centralsjukkassa hemställa,

att nu förefintliga yrkes- och fabrikssjukkassor bibehållas. Dessa

sjukkassor hade väl fyllt sin uppgift inom den frivilliga sjukförsäkringen,

och anledning funnes att antaga de skulle så göra även inom en obligatorisk

sjukförsäkring. Svårigheterna att bemästra de administrativa uppgifterna

vore icke större för dessa än för övriga erkända sjukkassor, och ett

bibehållande av yrkes- och fabrikssjukkassorna skulle icke medföra några

särskilda olägenheter utan tvärtom betydande fördelar. På grund av sin

struktur och sina verksamhetsområden hade dessa kassor intimare kontakt

med sina medlemmar och hade därigenom större möjligheter att utöva sjukkontroll

än de föreslagna allmänna sjukkassorna.

Departementschefen.

Redan i ett föregående sammanhang har jag tillkännagivit att jag anslutit

mig till tanken, att den nya sjukförsäkringen i organisatoriskt avseende

bör bygga på den grund, som lagts av den nuvarande statsunderstödda

sjukförsäkringen. Anledning att frångå rådande system med central- och

lokalsjukkassor torde icke föreligga.

Vad angår indelningen i sjulckasseområden synes det mig riktigt, att varje

landstingsområde samt varje stad, som ej ingår i landsting, i princip skall

utgöra ett centralsjukkasseområde men att lagen jämväl lämnar den utvägen

öppen att — örn förhållandena i något undantagsfall så skulle påkalla

— sammanföra två landstingsområden eller ock ett sådant område och en

i landsting ej deltagande stad till ett centralsjukkasseområde. Huruvida ett

sådant sammanförande bör ske är en fråga, som torde få bli föremål för

särskilt övervägande i samband med att lagstiftningen skall föras ut i livet.

Då torde också få prövas, i vad mån även andra städer än de största

skola utgöra särskilda centralsjukkasseområden. I sistnämnda hänseende

vill jag framhålla, att jag icke ser någon anledning till att tillämpningen

av lagen blir alltför restriktiv. I flera av de medelstora städerna ha nu befintliga

lokalsjukkassor ett betydande medlemsantal och en fast organisation.

Därest dessa städer skulle utbrytas ur den nuvarande organisationen

och bilda särskilda centralsjukkasseområden, torde landstingsområdena i

övrigt i allmänhet vara så folkrika, att en fristående centralsjukkassa för

återstoden av landstingsområdet erhåller tillräcklig styrka.

Någon anledning torde icke föreligga att avvika från kommitténs förslag

angående lokalsjukkasseområdenas storlek. Jag vill erinra om att genom

proposition (nr 236) till årets riksdag framlagts förslag om verkställandet

av en allmän översyn av rikets kommunala indelning. Enligt nämnda förslag

skall invånarantalet i varje kommun uppgå till minst 2 000; i praktiken

torde medelantalet komma att uppgå till det av kommittén för lokalsjukkassornas

del såsom lämpligt ansedda invånarantalet. Ett genomförande

av berörda förslag lärer därför medföra, att varje kommun i regel kommer

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 312.

153

att utgöra ett lokalsjukkasseområde. Därest någon eller några kommuner

icke skulle erhålla ur sjukförsäkringssynpunkt tillräcklig storleksordning,

torde, såsom kommittén förutsatt, sammanslagning få ske av flera kommuner

till ett lokalsjukkasseområde. Jag har tidigare anfört att jag ansett

sjukförsäkringens ikraftträdande böra anstå till den 1 juli 1950. Konturerna

till den nya kommunindelningen torde komma att bli skönjbara i så god

tid före nämnda tidpunkt att en anpassning till densamma av sjukförsäkringens

lokala organisation kan ske.

Från visst sjukkassehåll har yrkats att nu förefintliga yrkes- och fabrikssjukkassor

måtte få bibehållas inom ramen för den nya sjukförsäkringen.

Med hänsyn till de komplikationer av olika slag, som skulle vara förenade

med en dylik anordning, torde emellertid en sådan lösning icke vara lämplig.

Jag tillstyrker därför kommitténs förslag i denna del.

4 §•

Under denna paragraf, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, ha

vissa begreppsbestämningar ansetts böra upptagas.

I överensstämmelse med vad socialvårdskommittén föreslagit torde icke

till läkarvård böra hänföras annan vård än sådan, som lämnas av legitimerad

läkare, d. v. s. av den som enligt vad därom finnes särskilt stadgat

äger behörighet att här i riket utöva läkarkonsten. I begreppet läkare ligger

icke med nödvändighet, att vederbörande är svensk legitimerad läkare; även

en utländsk läkare, som härstädes i vederbörlig ordning erhållit legitimation,

innefattas därunder.

Sjukhusvårdens utbrytning från sjukförsäkringen och införandet av fri

sjukhusvård utom försäkringens ram på sätt, som i det föregående skisserats,

torde nödvändiggöra en ytterligare begränsning av begreppet läkarvård.

Därest försäkrad intagits för vård å allmän sal eller därmed likställt

rum å sjukvårdsinrättning, beträffande vilken staten skulle övertaga ansvaret

för gäldandet av avgifterna för sådan vård, kommer den försäkrade — även

om han såsom tillhörande annat sjukhusområde än det varom fråga är

(»utomlänspatient») skulle ha att erlägga viss avgift för sjukhusvården —

icke att drabbas av några särskilda utgifter för läkarvården. Om försäkrad

däremot intagits å enskilt eller halvenskilt rum å sjukvårdsinrättning som

nyss nämnts skulle han visserligen åsamkas kostnader för läkarvården. Då

emellertid staten även i dylika fall skall lämna samma tillskott till bestridande

av vårdkostnaderna, torde försäkringen ej heller böra omfatta sådan

läkarvård.

Till läkarvård torde i enlighet med det anförda icke böra hänföras sådan

läkarvård som meddelas i .samband med att försäkrad intagits för vård å

sjukvårdsanstalt, som skulle bli omfattad av det i del föregående berörda

förslaget om fri sjukhusvård, men däremot väl läkarvård som meddelas

försäkrad som intagits å annan sjukvårdsinrättning. Härutinnan intager de
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Majlis proposition nr 312.

partementsförslaget samma principiella ståndpunkt som kommittéförslaget,

i det att enligt detta (12 § 1 mom.) ersättning för läkarvård icke skulle utgivas

när försäkrad bereus vård å sådant sjukhus, där sjukhusvården ersättes

av sjukkassan.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att enligt kommittéförslaget (12 §

3 moni.) — på sätt närmare utvecklas å sid. 178—179 i betänkandet VII —

vård å sådant enskilt sjukhem, som omfattades av sjukhusvårdsförsäkringen,

stundom skulle kunna likställas med läkarvård. Därest motsvarande möjlighet

skulle beredas enligt departementsförslaget, innebure detta, att försäkrad,

som intagits för vård å sådant enskilt sjukhem, i fråga om vilket staten

skulle bidraga till vårdavgiftens gäldande, kunde få ersättning för läkarvården

därstädes. För att icke ställa en dylik person i bättre ställning än

övriga försäkrade torde dock i dylikt fall från läkarvårdsersättningen bli

nödvändigt att avräkna den del av vårdavgiften, som gäldas av allmänna

medel. En sådan anordning skulle emellertid så komplicera försäkringen, att

det icke torde vara möjligt att söka sig fram efter denna linje. Det torde

i stället få överlämnas till de enskilda sjukhemmen att avgöra huruvida

de vilja bereda sina patienter den ena eller andra förmånen, d. v. s. antingen

nedsatt vårdavgift eller möjlighet till läkarvårdsersättning enligt sjukförsäkringens

regler.

Det synes ej vara erforderligt att här närmare ingå på de föreslagna

definitionerna på begreppen sjukvårdsanstalt och allmänt sjukhus.

Frågan om vilka sjukvårdsinrättningar, som komma att inrymmas under

det ena eller andra begreppet, är direkt avhängig av hur spörsmålet

örn statens övertagande av vårdavgifterna på sjukhusen kommer att lösas.

Det bör emellertid framhållas, att uttrycket allmänt sjukhus torde få samma

innebörd som motsvarande uttryck i kommittéförslaget (12 § 5 mom.) samt

att begreppet sjukvårdsanstalt i huvudsak kommer att omfatta de sjukvårdsinrättningar,

som kommittén avsett med uttrycket »allmänt sjukhus eller

annan sjukvårdsanstalt, som upptagits i särskild av Konungen fastställd förteckning».

Begreppet sjukvårdsanstalt i departementsförslaget har betydelse ej blott

för frågan om rätt till sjukvårdsersättning utan även för försäkringspliktens

omfattning och rätten till hempenning.

Begreppen allmänt sjukhus och hemortssjukhus påverka endast rätten

till sjukvårdsersättning.

Om obligatorisk försäkring.

Reglerna rörande innehållet i den föreslagna obligatoriska försäkringen

ha ansetts böra uppdelas i olika avsnitt med underrubrikerna »Allmänna

bestämmelser», »Sjukvårdsförsäkringen», »Sjukpenningförsäkringen», »Allmänna

inskränkningar i rätten till sjukhjälp», »Sjukförsäkringsavgifter»,

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

155

»Statsbidrag», samt »Anmälnings- och uppgiftsskyldighet». Under den förstnämnda

av dessa rubriker ha sammanförts bestämmelser om tillhörighet till

försäkringen samt om medlemskap i sjukkassa m. m.

Allmänna bestämmelser.

5 och 6 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 1 och 2 §§ i socialvårdskommitténs förslag,

avse försäkringspliktens allmänna omfattning.

Socialvårdskommittén.

I anslutning till det betraktelsesätt, som ligger till grund för den nuvarande

frivilliga sjukförsäkringen, har kommittén funnit det psykologiskt

betydelsefullt, att medborgarnas skyldighet att sörja för sig själva även under

sjukdom utgjorde utgångspunkten för en lagstiftning om obligatorisk

sjukförsäkring. Lagstiftningen borde vidare vara i möjligaste mån allmän,

och anledning funnes ej att ordna densamma såsom en försäkring avseende

enbart löntagare. Att göra åtskillnad mellan olika samhällsgrupper i fråga

om sociala rättigheter och skyldigheter vore föga tilltalande. Redan den

omständigheten att i Sverige funnes en kraftig statsunderstödd frivillig försäkring,

till vilken i princip alla medborgare ägde tillträde, utgjorde ett

starkt skäl att ej begränsa den sociala försäkringen till endast löntagare. En

stor del av den icke löneanställda befolkningen levde för övrigt under ekonomiska

omständigheter, som i stort sett överensstämde med löntagarnas

och ej så sällan till och med vöre betydligt osäkrare än dessas. Gränsen mellan

lönearbetare och självständiga företagare vore många gånger svävande.

Den i Sverige hävdvunna relativt långa sjukhjälpstiden vore slutligen ägnad

att vid inträffade sjukdomsfall förstora skillnaden i försörjningshänseende

mellan dem, som åtnjöto försäkringsskyddet och dem som ej gjorde

det, varför växlingar i fråga om tillhörigheten till försäkringen med nödvändighet

i många fall komme att medföra konsekvenser för den enskilde

av så vittgående natur, att ensamt detta förhållande syntes föranleda krav

å försäkringens utsträckning till så många medborgargrupper som möjligt.

Enligt kommittéförslaget (1 §) skola alla i Sverige bosatta svenska medborgare

principiellt vara försäkringspliktiga. Med dessa jämställas svenskar,

som äro anställda å svenska fartyg, även om de ej äro bosatta i Sverige.

Andra svenska sjömän bli försäkrade endast örn de ha bostad i Sverige, vilket

enligt kommittén i regel torde vara fallet, då de hade sin familj boende

här. Av praktiska skäl har kommittén funnit det ogörligt att låta även å

utländska fartyg anställda svenska sjömän samt svenska statstjänstemän,

som för sin tjänst äro bosatta utomlands, bli omfattade av försäkringen.

I fråga örn de i Sverige bosatta utländska medborgarna innebär kommitténs

förslag, att dessa skola vara försäkringspliktiga allenast om de äro här

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

mantalsskrivna. Kungl. Maj:t har dock enligt förslaget (81 §) möjlighet att

genom avtal med främmande stat utsträcka tillträdet till försäkringen med

avseende å medborgare i denna.

Bosättningen blir således enligt kommittéförslaget den avgörande faktorn

för försäkringsplikten. Vid tolkningen av begreppet bosättning bör man

enligt kommittén följa samma praxis som vid tillämpningen av andra författningar,

där bosättningsbegreppet är av betydelse, t. ex. mantalsskrivningsförordningen.

Skyldigheten att vara försäkrad motsvaras av en rättighet att vara försäkrad.

Enligt förslaget markeras detta därigenom att inga andra än de

försäkringspliktiga må vara medlemmar i de allmänna sjukkassorna. Begreppen

försäkringspliktig och sjukkassemedlem äro i enlighet härmed liktydiga

begrepp.

Den tidpunkt, då försäkringsplikten normalt inträder, är i förslaget bestämd

till ingången av månaden efter den då vederbörande fyllt 16 år. I

övrigt har försäkringsplikt förutsatts skola inträda från och med den dag,

då omständighet inträffat, som medför sådan plikt. I analogi härmed förutsättes

försäkringsplikten skola upphöra med den dag, då förutsättningarna

för densamma upphört, t. ex. genom dödsfall eller utflyttning ur riket. Särskilda

bestämmelser härom ha ej ansetts behövliga.

Enligt förslaget (2 §) äro vissa kategorier undantagna från

försäkringsplikten. Av vad nyss anförts om tidpunkten för försäkringspliktens

inträdande framgår, att barn under 16 år icke äro försäkringspliktiga.

Dessa barn, som således ej äro sjukkassemedlemmar, bli emellertid

likväl omfattade av försäkringen i det att de bli försäkrade i egenskap av

familjemedlemmar till dem, som äro sjukkassemedlemmar, och i denna egenskap

äro de själva berättigade till försäkringsförmånerna. Med barn skola

jämställas adoptiv- och fosterbarn samt i vissa fall styvbarn. Även barn,

som ej äro att anse såsom familjemedlemmar — d. v. s. föräldralösa och

därmed jämställda barn — bli försäkrade.

Från skyldigheten att vara försäkrad har vidare undantagits gift kvinna,

som sammanbor med sin man och som ej har 900 kronor i årsinkomst av

förvärvsarbete. Sådan gift kvinna är emellertid liksom barn under 16 år

försäkrad i egenskap av familjemedlem och får såsom sådan åtnjuta försäkringsförmånerna.

De icke försäkringspliktiga gifta kvinnorna beräknas

av kommittén till antalet utgöra 1,2 miljoner.

Till utveckling av sin mening att från försäkringsplikten undantaga gifta

kvinnor utan eget förvärvsarbete eller med allenast ringa sådant arbete

framhåller kommittén, att spörsmålet örn sjukpenningförsäkring av dylika

kvinnor erbjöde stora svårigheter, samt anför vidare:

De svårigheter, som föreligga i förevarande avseende, äro av olika slag.

Redan den omständigheten, att sjukpenningen i princip avser att ersätta ge
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

157

nom sjukdom förlorad arbetsinkomst, kan anses vara ett skäl att ej sjultpenninglörsäkra

kvinnor, vilka helt eller praktiskt taget helt äro sysselsatta med

skötseln av det egna hemmet. Uet är i fråga örn dessa kvinnor även mycket

svårt att vid lindrigare sjukdomar konstatera, huruvida arbetsoförmåga föreligger,

särskilt örn sängläge ej är erforderligt. Det är vidare nästan omöjligt

att i en lagstiftning fixera den sjukpenning, som i olika fall kan anses vara

behövlig för att täcka under en hustrus sjukdom uppkommande utgifter för

hemhjälp m. m. Detta belyses därav, att man icke utan fog kan förfäkta såväl

den meningen, att hustrur till män med relativt hög inkomst böra vara

högre försäkrade än hustrur till män med lägre inkomst, som den meningen,

att hustrurna till små inkomsttagare bäst behöva vara sjukpenningförsäkrade.

Ett skäl att icke sjukpenning!örsäkra ifrågavarande kvinnor är också

den betydande kostnad detta medför. För en familjeförsörjare med liten inkomst

blir det tydligen ganska betungande att betala avgift både för sig och

sin hustru.

Vad nu sagts äger uppenbarligen allenast begränsad tillämpning med avseende

å hustrur, vilka genom sitt arbete i eller i anslutning till det egna

hemmet direkt medverka till familjens försörjning. Detta är fallet med det

övervägande flertalet jordbrukarhustrur. En jordbrukarhustrus sjukdom påverkar

ofta i mycket hög grad familjens utkomstmöjligheter. Å andra sidan

är även en jordbrukarhustrus arbete ofta i betydande grad, liksom andra

gifta kvinnors, knutet till skötseln av hem och barn. Även andra hustrur

än jordbrukarhustrur deltaga icke sällan i mannens förvärvsarbete vid sidan

av hemmets skötsel, exempelvis inom småhandeln och fisket. Att i förevarande

avseende särskilja gifta kvinnor tillhörande olika samhällsgrupper

torde sålunda icke vara möjligt. Det skulle säkerligen icke verka tilltalande,

om en självägande jordbrukares hustru finge omfattas av sjukpenningförsäkringen

men ej hustrun till en arbetare.

o Med hänsyn till vad nu anförts hade det legat nära till hands att icke

låta den nu föreslagna sjukförsäkringen omfatta sjukpenning åt de icke förvärvsarbetande

hustrurna. Kommittén har emellertid funnit en sådan lösning

föga tilltalande. I första hand måste beaktas att ett mycket stort antal

sådana hustrur äro medlemmar av de erkända sjukkassorna. För dem skulle

alltså en betydande försämring inträda, om de utestängdes från sjukpenningförsäkringen.

Därtill kommer emellertid alt beträffande största delen av

dessa kvinnor behov torde föreligga av sådan försäkring. Särskilt gäller detta

kvinnor, som lia småbarn, vilka ha behov av bidrag till hemhjälp under den

tid, de äro urståndsätta att sköta hemmet. Även om hemhjälpsfrågan ordnas

genom det allmännas försorg, torde i regel en viss del av kostnaden för

hemhjälpen komma att stanna å den, som anlitar densamma.

Kommittén anser därför, att sjukpenningförsäkringen skall stå öppen för

alla gifta kvinnor. En lösning av frågan har övervägts, innebärande att de

förvärvsarbetande gifta kvinnorna tvångsvis tillfördes sjukpenningförsäkringen,

under det att de övriga erhålla möjlighet att frivilligt försäkra sig.

Denna lösning har dock ej synts tillfredsställande, enär den med all sannolikhet

skulle resultera i att den frivilliga försäkringen icke komme att omfatta

hustrur hörande till de lägsta inkomstskikten samt att riskurvalet bleve

mindre gott, varigenom kostnaderna och följaktligen även avgifterna bleve

onormalt stora. Det skulle icke heller kunna undvikas, alt familjeförsörjarnas

försäkringsavgifter bleve slörre än de ogiftas.

Vid beaktande av särskilt de synpunkter, som ovan i korthet angivits, har

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Majlis proposition nr S12.

kommittén funnit riktigast, att samtliga gifta kvinnor utan förvärvsarbete

eller med ringa sådant arbete försäkras för ett enhetligt belopp samt att

kostnaden för denna försäkring utslås på alla sjukpenningförsäkrade sjukkassemedlemmar.

Denna lösning är förvisso ej helt invändningsfri men enligt

kommitténs mening den mest tilltalande av dem, som övervägts. Den

erbjuder fördelen av administrativ enkelhet och tillgodoser önskemålet att

familjeförsörjarna ej betungas mer än andra. Sjukförsäkringen, både den

nuvarande och den föreslagna, karakteriseras även i andra avseenden av

solidaritet medlemmarna emellan, då det gäller att bära kostnaderna. Avgifterna

äro sålunda i regel ej graderade efter ålder eller hälsotillstånd och

barnförsäkringen bäres av alla. Den nu föreslagna anordningen står därför

i samklang med den uppfattning, som ligger till grund för all social sjukförsäkring.

I fråga om sjukvårdsförsäkringen inkluderas på många håll i utlandet

hustrurna under försäkringsskyddet i egenskap av familjemedlemmar till

sina män. Så är t. ex. fallet i Norge och Tyskland. Det föreliggande lagförslaget

innebär såsom nyss sagts att sjukpenningförsäkringen skall ordnas

genom familjeförsäkring för de icke förvärvsarbetande gifta kvinnorna.

Flera av de skäl, som motiverat detta, motivera med minst samma styrka

att även sjukvårdsförsäkringen ordnas för dem i familjeförsäkringens form.

Det är dessutom naturligt att samma anordning gäller i fråga om de båda

delarna av sjukförsäkringen. Det måste å andra sidan anses rimligt, att

kvinnor, vilka på grund av relativt stora inkomster av eget förvärvsarbete

bli självständigt sjukpenningförsäkrade, också få själva bekosta sin sjukvår

dslörsäkring. I

I fråga om den föreslagna inkomstgränsen — 900 kronor — som skall

avgöra huruvida en hustru skall vara självständigt försäkrad eller försäkrad

som familjemedlem framhåller kommittén, att enligt förslaget den lägsta

sjukpenningen för medlemmar vore 1:50 kronor, som skulle utgivas till

medlemmar med årsinkomst mellan 600 och 900 kronor. De familjeförsäkrade

kvinnorna skulle enligt förslaget erhålla samma sjukpenning, 1:50

kronor. Då de gifta kvinnor, som på grund av arbetsinkomst skulle vara

självständigt försäkrade, måste erlägga avgifter såsom andra sjukkassemedlemmar,

vore det mindre tillfredsställande, örn en gift kvinna, som ej alls

eller endast i ringa mån ägnade sig åt förvärvsarbete och på grund härav

vore familjeförsäkrad, utan särskild avgift erhölle samma sjukpenning som

den, för vilken en måhända ekonomiskt sämre lottad gift kvinna med förvärvsarbete

måste betala avgift. Droges emellertid gränsen för familjeförsäkringen

vid 900 kronor, ernåddes att familjeförsäkrade gifta kvinnor erhölle

1:50 kronor i sjukpenning, under det att de självständigt försäkrade

gifta kvinnorna erhölle lägst 2 kronor. Gränsen vid 900 kronor syntes även

ur andra synpunkter lämplig, i det att sådant tillfälligt arbete, som i praktiken

ofta utfördes av gifta kvinnor, t. ex. tvätt- och städningsarbete för

andra, sömnadsarbete i mindre omfattning eller tillfälligt arbete vid helger

eller under skördetiden, i regel komme att falla under denna gräns, under

det att stadigvarande arbete av annan natur än bisyssla så gott som alltid

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

159

folie över gränsen. Hade en hustru inkomster överstigande 900 kronor, torde

för övrigt familjens ekonomi kunna anses vara i så väsentlig mån stärkt

därigenom, att det vore skäligt att hustrun erlade avgift för sin försäkring.

Kommittén fortsätter:

Den av kommittén sålunda föreslagna befrielsen från försäkringsplikten

skall blott gälla gifta kvinnor, som sammanleva med sina män. Att låta en

hustru, som på grund av söndring lever åtskild från sin man, vara beroende

av dennes sjukförsäkring synes föga tilltalande och skulle, om makarna vore

bosatta å olika orter, föranleda betydande praktiska svårigheter. Motiveringen

för den sjukpenning, som familjeförsäkrad gift kvinna skall vara

tillförsäkrad utan särskild avgift, nämligen att hon utför ett försäkringsbart

arbete i det gemensamma hemmet, äger icke heller samma bärighet, då

makarna ej sammanleva. Sammanlevnad förutsättes föreligga, då makarna

ha gemensam bostad eller eljest gemensam ekonomi. Vistas en av makarna

å annan ort på grund av sitt arbete eller hälsotillstånd eller annan liknande

orsak, bör sammanlevnaden därför ej anses ha upphört, om antagas kan

att makarnas avsikt är att sammanflytta, när möjlighet därtill erbjuder sig.

Fullgörande av värnplikt, sjukhusvistelse eller avtjänande av icke alltför

långvarigt frihetsstraff eller tvångsarbete bör i princip ej medföra alt sammanlevnaden

anses hävd. Vid prövningen av frågor huruvida makar sammanleva

eller ej bör vägledning kunna erhållas genom makarnas kyrko- och

mantalsskrivning. I tveksamma fall bör anses att makarna sammanleva,

såvida de ej själva yrkat på att bli försäkrade var för sig.

Från försäkringsplikten har ytterligare undantagits vissa personer, vilka

under avsevärd tid icke kunna ha nytta av försäkringen. Härutinnan gäller

enligt förslaget, att den som på grund av sjukdom — däri inbegripet sinnessjukdom

—- eller av sjukdom föranlett stadigvarande men eller på grund

av vanförhet under 730 dagar i följd vårdats å sjukvårdsanstalt, är befriad

från försäkringsplikt, så länge vården å anstalten därefter pågår. Den angivna

tiden av 730 dagar motsvarar den längsta tid, under vilken sjukhjälp

enligt förslaget kan utgivas i form av sjukhusvård och sjukpenning. Med

sjukvårdsanstalt avser kommittén sådan anstalt, å vilken vården ersättes

enligt förslaget. Från försäkringsplikten äro vidare undantagna obildbara

sinnesslöa, som äro intagna å vårdanstalt, straffångar eller personer som

ådömts tvångsarbete, där straff- eller tvångsarbetstiden överstiger två år,

samt de vilka undergå förvaring eller internering i säkerhetsanstalt. Ytterligare

föreslås, att Konungen äger befria från försäkringsplikt i fråga om

den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

Enligt förslaget (26 §) skall sjukförsäkringen i fråga om ersättning för

sjukhusvård eller sjukpenning icke vara gällande beträffande sjukdom, som

försäkrad ådragit sig före inträdet i försäkringen, eller därmed sammanhängande

sjukdom, såvida ej vederbörande varit arbetsför under minst två

år i följd. Till följd härav kan försäkringspliktig stundom ej få någon eller

allenast ringa nytta av försäkringen. För dylika fall har föreslagits (2 §

andra stycket) ali tillsynsmyndigheten äger befria från försäkringsplikt.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

Beträffande den närmare motiveringen för kommitténs förslag i nu angivna

delar hänvisas till betänkandet nr VII sid. 134—149, 150 och 302.

Enligt kommitténs förslag suspenderas i vissa fall rättigheterna och, såvitt

angår sjukkassemedlemmarna, delvis även avgiftsskyldigheten till försäkringen,

utan att tillhörigheten till densamma upphör. Försäkringen är

då vilande. Kommittén har föreslagit (5 §), att försäkringen skall vara

vilande dels för den som fullgör värnpliktstjänstgöring och dels då någon

omhändertagits av det allmänna å vissa anstalter utan att detta medfört

undantagande från försäkringsplikten.

Kommittén framhåller, att i nu berörda fall erforderlig läkar- och sjukhusvård

regelmässigt kostnadsfritt stöde till de försäkrades förfogande, varjämte

dessas förvärvsmöjligheter icke förändrades genom inträffad sjukdom.

Behov av försäkringen kunde alltså icke sägas föreligga. Detta gällde dock

icke familjemedlemmar till sådan medlem, vilkens försäkring blivit vilande,

och i fråga örn dem borde därför försäkringen vara i kraft oberoende av

att den vore vilande i avseende å medlemmen själv. Med hänsyn därtill och

till det solidariska ansvaret för familjeförsäkringen borde de försäkringspliktiga

medlemmarna vara skyldiga att även under tid då deras försäkring

vore vilande erlägga dels sjukvårdsavgift och dels, beträffande sjukpenningförsäkrade,

den särskilda avgift till sjukpenningförsäkringen, som vore erforderlig

för beredande av sjukpenning åt familjeförsäkrad hustru. Hel befrielse

från avgiftsplikten borde dock gälla beträffande den, vars försäkring

vöre vilande på grund av värnplikt.

Bortsett från värnpliktstjänstgöringen innebär kommitténs förslag i denna

del, att försäkringen skall vara vilande då försäkrad intagits i annan barnavårdsanstalt

än barnkoloni eller i skyddshem, allmän uppfostringsanstalt

eller därmed jämförlig anstalt ävensom då någon undergår frihetsstraff eller

tvångsarbete och den ådömda strafftiden uppgår till högst två år. Försäkringen

skall dock vara vilande, endast för såvitt strafftiden överstiger tre

månader. Vidare skall försäkringen vara vilande för den som är intagen

å allmän (statlig eller erkänd) alkoholistanstalt samt för den som eljest

tvångsvis tagits i förvar på det allmännas bekostnad av annan orsak än

sjukdom, därest det kan antagas att förvaringen kommer att överstiga en

tid av tre månader.

I fråga om de värnpliktiga har kommittén föreslagit ett undantag från

regeln att försäkringsförmåner ej kunna utgivas för tid då försäkringen är

vilande. Sjukvårdsersättning skall sålunda utgivas till värnpliktiga, i den

mån de ej åtnjuta sjukvård på statens bekostnad.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet

nr VII sid. 144-—145, 154—156 och 302—304.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I fråga om förslaget att vissa utländska medborgare skola

omfattas av försäkringen anse statskontoret samt fattigvårdsoch

barnavårdsförbundet, att delaktigheten i försäkringen borde begränsas

till medborgare i sådana stater, som tillförsäkrat svenska medborgare motsvarande

förmån. Eljest skulle en i Sverige bosatt utlänning kunna bli delaktig

av sjukförsäkringens förmåner medan en svensk, bosatt i denna utlännings

hemland, skulle kunna ställas utanför en liknande socialförsäkring

i nämnda land.

Förslaget örn familjeförsäkringen av barn under 16 år har

allmänt lämnats utan erinran.

Däremot har, såsom redan tidigare antytts, det föreslagna sättet för

de i hemmet arbetande gifta kvinnornas anslutning till

sjukförsäkringen rönt kritik i flera yttranden. Statskontoret finner

vad kommittén i fråga om familjeförsäkringen anfört till stöd för avvikelsen

från principen, att försäkringen utformades enligt försäkringstekniska grunder,

icke vara övertygande. Enligt ämbetsverkets mening kunde det för avgörandet

av frågan om familjeförsäkringens finansiering knappast vara bindande,

att avsteg från försäkringstanken befunnits motiverade i vissa andra

hänseenden. Ämbetsverket ville självfallet icke bestrida, att åtgärder från

statsmakternas sida i syfte att lätta de bördor, som åvilade familjeförsörjare

i lägre inkomstlägen, kunde vara befogade. Däremot ville ämbetsverket

ifrågasätta lämpligheten av att åstadkomma en sådan lättnad genom lindring

i avgifter, som principiellt vore av försäkringsmässig karaktär. Om

sjukpenningen till familjeförsäkrad hustru belädes med en lämpligt avvägd

premie, skulle en icke obetydlig minskning av statsbidraget kunna genomföras

utan att likväl familjeförsörjarna drabbades av några kostnader för

den uppkomna förbättringen av sjukhjälpsförmånerna. Något merarbete av

betydenhet skulle knappast asamkas sjukhjälpsorganen genom den ifrågasatta

premiedebiteringen.

Kvinnoföreningars samarbetskommitté anför bland annat följande:

Att gifta kvinnor med hemarbete icke skola vara försäkringspliktiga medlemmar

utan endast familjebihang till vissa medlemmar, att de icke skola

betala någon egen avgift och att kostnaderna för deras försäkring skola slås

ut på alla sjukkassemedlemmar, män såväl som kvinnor, gifta såväl som

ogifta, finner samarbetskommittén varken följdriktigt eller rättvist. Det ligger

en uppenbar inkonsekvens i detta, att samtidigt som man erkänner, att

det oavlönade husmodersarbetet i hemmet vid sjukdom bör ersättas med

sjukpenning, även örn sjukpenningen är för liten som avlöning för en husmodersersättning,

så utgår man ifrån, att husmodern ej är i stånd att betala

en egen avgift till sjukförsäkringen eller att hennes man icke av den del av

familjeinkomsten, som belöper sig på hustrun, kan bestrida den kostnad,

som varje annan yrkesutövare får betala för sin anslutning till sjukförsäkringen.

Samarbetskommittén vill erinra örn att i giftermålsbalken är fastslaget,

att hustruns arbete i hemmet utgör ett bidrag till familjeinkomsten.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312. |]

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Majus proposition nr 312.

Genom detta uttalande har samarbetskommittén dock icke tagit ställning

till frågan om de lägsta inkomsttagarnas möjligheter att bestrida kostnaderna

för en dylik familjeförsäkring.

Genom socialvårdskommitténs förslag, att alla sjukkassemedlemmar skola

vara solidariskt betalningsansvariga för de hemarbetande hustrurna, kommer

den nya försäkringen att för »ensamstående» gifta och ogifta sjukkassemedlemmar

bli 138—112 procent högre än den nuvarande frivilliga försäkringen,

under det att för äkta makar, där hustrun är hemarbetande, en reducering

av avgiften uppstår med 60—90 procent, jämfört med den avgift som

samma makar nu få betala till den frivilliga försäkringen. Förslaget innebär

alltså, att endast de äktenskap, där hustrun arbetar i hemmet, bli subventionerade

genom den föreslagna avvägningen av sjukkasseavgifterna, och

att de förut i skattehänseende missgynnade äktenskap, där hustrun har förvärvsarbete,

skola vara med och dela de »ensamståendes» betalningsansvar.

Enligt samarbetskommitténs mening borde lösningen av de gifta hemarbetande

kvinnornas sjukhjälpsproblem lösas efter helt andra linjer. Om

man i likhet med socialvårdskommittén erkände, att husmödrarna i hemmen

uträttade ett yrkesarbete av ekonomiskt värde, borde de också som

andra yrkesutövare vara försäkringspliktiga och själva eller genom sina

män betala en egen avgift till sjukförsäkringen. För de lägre inkomsttagare,

för vilka avgifterna vid ett dylikt system skulle bli alltför betungande, borde

dessa kunna ytterligare sänkas genom en höjning av statsbidraget. I stället

för att slå ut kostnaderna för försäkringen av de små inkomsttagarnas hemarbetande

hustrur på samtliga andra sjukkassemedlemmar skulle dessa kostnader

härigenom till större delen komma att bestridas av statsmedel, som

uttoges skattevägen. För rättskänslan vöre det förvisso mera tilltalande,

att varje medborgare finge alltefter sin ekonomiska bärkraft genom därefter

avpassade skatter bidraga till de mindre bemedlades sjukhjälp. Den

sänkning av de på varje medlem fallande kostnaderna, som på detta sätt

skulle ernås, skulle vad de högre inkomsttagarna beträffar kunna användas

för en reduktion av statsbidraget i stället för av medlemmarnas avgifter. På

så sätt skulle statsverkets merkostnader för den ökade subventionen i viss

mån kompenseras. Mot detta förslag skulle kunna invändas, att staten

skulle komma att starkt subventionera sjukpenningen även för hustrur till

större inkomsttagare. Men då det antagligen skulle erbjuda stora administrativa

svårigheter att variera avgiften för den hemarbetande hustrun

efter mannens inkomst, finge man bortse från denna olägenhet liksom från

att statsbidrag även utginge till övriga försäkringspliktiga med höga inkomster.

Liknande synpunkter framföras av husmodersföreningars riksförbund,

Fredrika-Bremerförbundet och högerns centrala kvinnoråd.

Förslaget i fråga om sättet för de hemarbetande gifta kvinnornas anslutning

till sjukförsäkringen accepteras däremot av folkpartiets kvinnoförbund.

Förbundet ställde sig emellertid tvekande till den konsekvensen av förslaget,

att en ensamstående kvinna med kanske liten inkomst och försörjningsskyl
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

163

dighet gentemot barn skulle erlägga avgift för försäkringen, medan samtidigt

en förmögen mans hustru kunde gå fri. Därest någon ändring på

denna punkt kunde vidtagas, vore det av utomordentligt värde.

Vad angår övriga undantag från försäkringsplikten

ifrågasätter försvarets sjukvårdsförvaltning, huruvida icke det föreslagna

stadgandet om befrielse från försäkringsplikt för utförsäkrade sjuka borde

kompletteras därhän, att den, som på grund av sjukdom i mera än 730 dagar

i följd varit oförmögen till arbete, skulle, så länge arbetsoförmågan varade,

vara undantagen från försäkringsplikten, oavsett örn han därvid vårdades

å sjukvårdsanstalt eller icke.

Beträffande förslaget att sjukförsäkring i vissa fall skall

vara vilande anför försvarets sjukvårdsförvaltning, att till de sjukpenningförsäkrade

skulle komma att räknas militär och civilmilitär reservpersonal,

bataljonsläkare vid fältläkarkåren, marinläkare av 2. graden,

flygläkare av 2. graden, bataljonsveterinärer vid fältveterinärkåren m. fl.

Beträffande dessa befattningshavare borde framhållas, att de under fullgörande

av dem åliggande tjänstgöring enligt gällande bestämmelser vore

tillförsäkrade förmåner, som i allmänhet vore gynnsammare än lagförslaget

erbjöde. Då behov av försäkring sålunda därunder icke förelåge,

borde i nu avsedda fall — i likhet med vad som föreslagits beträffande

värnpliktig — försäkring enligt lagen vara vilande under tiden för tjänstgöringen.

I förevarande hänseende torde med värnpliktig även böra jämställas

krigsfrivillig samt personal, tagen i anspråk jämlikt gällande bestämmelser

om tjänsteplikt.

Tjänstemännens centralorganisation anser, att därest även den militära

personalen i någon form skulle sjukförsäkras, försäkringen för det fast anställda

manskapet i varje fall borde göras vilande, så länge den fasta anställningen

varade.

Socialstgrelsen yrkar, att bestämmelsen örn att försäkringen skall vila, då

försäkringspliktig vårdas å allmän alkoholistanstalt, måtte utgå. För den,

som vårdades å alkoholistanstalt, förelåge behov av såväl sjukvårdsförsäkringen

som sjukpenningförsäkringen. I fråga om den förstnämnda kunde

vissa kostnader, som vore av beskaffenhet att kunna ersättas av sjukkassa,

eljest komma att drabba den intagne själv. Även i de fall, då vårdkostnaden

i första hand bestredes av vederbörande nykterhetsnämnd, kunde den

enligt 54 § alkoholistlagen återkrävas av den vårdade. Med hänsyn härtill

hade han ett klart intresse av att försäkringen skulle vara gällande, i varje

fall örn han vore i en sådan ekonomisk situation att vårdkostnaden kunde

utkrävas av honom. Den föreslagna undantagsbestämmelsen skulle vidare

komma att gälla även den, som frivilligt ingått på anstalten och själv svarade

för vårdkostnaden. Starka skäl torde i själva verket tala för att anstaltsvistelsen

regelmässigt ansåges vara förorsakad av sjukdom och att den

medförde arbetsoförmåga, eftersom den intagne i varje fall vore urstånd
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

satt att genom arbete bidraga till sin och sin familjs försörjning. Det visade

sig nämligen att en mycket stor del av alkoholistanstalternas klientel lede

av svåra fel eller rubbningar, vilka tidigare nödvändiggjort olika slags vård,

däribland vård å sinnessjukhus. Ofta utgjorde vården på alkoholistanstalt

för detta klientel endast ett av flera möjliga vårdalternativ. Att i sjukförsäkringsavseende

draga en skarp gräns mellan dessa alternativ vore icke påkallat

av de verkliga förhållandena. Mången gång minskades möjligheterna

att vinna åsyftat resultat av anstaltsvården genom den intagnes bekymmer

för de hemmavarandes försörjning. Att en sådan för familjen ömmande

familjefader under anstaltsvistelsen skulle kunna bidraga till de hemmavarandes

försörjning genom sjukpenningen vöre önskvärt från alkoholistvårdens

synpunkt.

Det synes försvarets sjukvårdsförvaltning som om bestämmelsen, att

till den, som på grund av värnplikt fullgör tjänstgöring vid försvarsväsendet,

sjukvårdsersättning skall, ändå att hans försäkring är vilande, utgivas

i den mån sjukvård ej åtnjutes på statens bekostnad, borde utgå. Till

stöd härför anföres att permitterad värnpliktig såväl jämlikt kungl, brev

den 19 december 1941 med bestämmelser om sjukvård åt värnpliktig under

militärtjänstgöring i fredstid m. m. som enligt gällande krigssjukvårdsbestämmelser

ägde åtnjuta erforderlig sjukvård på kronans bekostnad.

Sjukförsäkringspromemorian.

I fråga om försäkringsplikten intager promemorian samma ståndpunkt

som kommittéförslaget.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

Även i yttrandena över sjukförsäkringspromemorian resas invändningar

mot den föreslagna huvudregeln för de hemarbetande gifta kvinnornas

anslutning till försäkringen. Därvid framhållas synpunkter

av i huvudsak samma innehåll som vid det tidigare remissförfarandet.

Sålunda anför yrkeskvinnors samarbetsförbund bland annat följande:

Dessa gifta kvinnor komma att hänföras till en kategori »familjemedlemmar».

Oavsett det för de gifta, hemarbetande kvinnorna nedsättande i detta

— den psykologiska verkan härav bör icke underskattas — kommer det i

längden visa sig vara en opraktisk anordning. Med den starka rörlighet,

som arbetsmarknaden numera företer, kommer det att bli allt vanligare

att kvinnor under skilda perioder av sitt liv komma att tillhöra än den

yrkesverksamma, till självständig försäkring berättigade kategorien, än den

hemarbetande, vilket skulle medföra överflyttning till kategorien familjeförsäkrade.

Det kan icke vara rimligt, att kvinnorna skola på detta sätt växlas

in och ut i sjukförsäkringen och hela den administrativa apparat, som därmed

sammanhänger.

Mot en självständig försäkring även av de hemarbetande kvinnorna har

i allmänhet anförts, att en sådan skulle medföra en besvärande förmering

av administrationsarbetet: »1,2 miljoner nya försäkringsböcker.» Detta argu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

1G5

merit röjer emellertid endast språkets makt över tanken. Det administrativa

besväret blir naturligtvis icke nämnvärt större av att det är i olika böcker

uppgifter skola föras in, utan av att dessa uppgifter komma att avse ett

större antal personer. Då anteckningar ändå måste föras även om dessa

kvinnor, deras namn, deras ålder, deras sjukdagar, om utbetalningar till

dem etc. kan det knappt vålla mer arbete, att dessa anteckningar göras i

särskilda böcker och icke, på ett måhända förvillande sätt, föres in i makens

med liknande kolumner försedda böcker. Därtill kommer, att utställandet

av nya böcker endast kommer i fråga som en engångssak för de nu

gifta kvinnorna, medan i framtiden de, som gifta sig, redan ha en bok. Kvinnorna

ingå ju icke giftermål vid 16 års ålder! Svårigheterna med gemensam

bok, då makarna vistas å olika ort etc., böra ej heller förbises.

Samarbetsförbundet ser emellertid i familjeförsäkringen icke endast en

praktisk fråga utan även en principiell. Ett krav på större likställighet mellan

män och kvinnor, i den anda, som kommit till uttryck i vår äktenskapslagstiftning,

reser nämligen hela frågan om det berättigade i att några kvinnor

i sin blotta egenskap av gifta, alltså oavsett sitt moderskap, skola till

den grad subventioneras av staten och övriga försäkringstagare, att de skola

åtnjuta sjukpenning utan att inbetala några egna avgifter. Samarbetsförbundet

kan icke finna detta rimligt.

Samarbetsförbundet framhåller vidare, att den enda verkliga hjälpen till

de hemarbetande kvinnorna vore en sådan utbyggnad av den sociala hemhjälpen,

att denna hjälp kunde påräknas vid husmödrarnas, i första hand

mödrarnas, sjukdomstillfällen. En sådan hemhjälp borde då ställas till förfogande

efter prövning av de individuella behoven, varvid dock icke huvudsakligen

ekonomiska synpunkter skulle få ge utslaget utan det praktiska

behovet av hjälp för barnens tillsyn.

Liknande synpunkter anföras av socialdemokratiska kvinnoförbundet,

Fredrika-Bremerförbundet och husmodersföreningars riksförbund.

Departementschefen.

Vid en lagstiftning om obligatorisk sjukförsäkring är huvudsyftet att

skapa trygghet mot följderna av sjukdom. Med utgångspunkt härifrån

bör lagstiftningen ges sådan utformning att så stora delar som möjligt av

landets befolkning komma i åtnjutande av det skydd lagen avser att skänka.

Det föreliggande förslaget innebär i enlighet härmed att i princip hela

svenska folket — såväl vuxna som minderåriga, löntagare som självständiga

företagare, förvärvsarbetande som icke förvärvsarbetande — bli omfattade

av försäkringen. I förevarande hänseende överensstämmer departementsförslaget

helt med socialvårdskommitténs förslag.

Jag ansluter mig jämväl till kommitténs uppfattning, att i lagen bör fastslås

alt varje inom riket bosatt svensk medborgare har skyldighet att vara

sjukförsäkrad. Av praktiska skiil torde det icke vara möjligt att utsträcka

försäkringen även till sådana svenska medborgare, som äro bosatta i utlandet.

Vad kommittén anfört rörande bosältningsbegreppet synes böra vinna

beaktande vid försäkringens tillämpning.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Emellertid har kommittén ansett försäkringsplikt böra åvila även andra

svenska medborgare än dem, som äro bosatta här i riket, nämligen sådana

som äro anställda å svenska fartyg. 1 denna del har jag icke kunnat biträda

kommittéförslaget. Jag anser nämligen att även för sjömännens vidkommande

bosättningen bör vara den avgörande faktorn och att endast

svenska sjömän, som ha sin bostad här i riket, skola omfattas av försäkringsplikten.

Därvid torde sjömän, som äro inskrivna å sjömanshus här i riket

eller som lia sin familj härstädes, böra anses vara bosatta här i riket. Andra

svenska sjömän torde ha så svag anknytning till sitt hemland, att det redan

av denna anledning knappast finnes skäl att låta försäkringen avse även

dem. Härtill kommer att det skulle möta stora praktiska svårigheter att inordna

dem under försäkringen.

I fråga om de utländska medborgarna har från några håll påyrkats, att

deras delaktighet i försäkringen skulle göras beroende av att socialförsäkringslagstiftningen

i vederbörandes hemland beviljade svenska medborgare

motsvarande förmån. Väl torde inom den svenska sociallagstiftningen ömsesidighet

stundom ha uppställts såsom förutsättning för lagstiftningens tilllämpning

även å utländsk medborgare. Redan de nuvarande erkända sjukkassorna

stå emellertid öppna även för andra än svenska medborgare. Sjukhjälpens

allmänna karaktär av en för mera kortvariga perioder avsedd

hjälpform gör vidare, att mindre stränga villkor än eljest torde böra uppställas

för utlänningars delaktighet i densamma. Dessutom torde det inom

främmande sjukförsäkringslagstiftning vara en tendens att utsträcka densamma

även till andra än landets egna medborgare. Det synes därför

rimligt, att utländska medborgare, som vunnit sådan fast förankring

härstädes, att de blivit här mantalsskrivna, bli delaktiga i försäkringen. Jag

har därför icke ansett mig böra frångå kommitténs förslag i denna del.

Enligt kommitténs förslag skulle från försäkringsplikten undantagas dels

vissa personer, vilka skulle räknas såsom familjemedlemmar, dels ock vissa

grupper, som icke kunde antagas ha någon verklig nytta av försäkringen.

Till den förra kategorien skulle höra —- förutom barn, som icke uppnått

den ålder, varmed följer försäkringsplikt — de gifta, i hemmet arbetande

kvinnorna. Såsom familjemedlem skulle sålunda anses gift kvinna, som sammanlevde

med sin man, om denne vöre sjukförsäkrad och hennes årsinkomst

av förvärvsarbete ej uppginge till 900 kronor. Dessa familjemedlemmar skulle

emellertid — trots att de icke bleve försäkringspliktiga — ej bli ställda utanför

försäkringen utan vara försäkrade i sin egenskap av familjemedlemmar,

därvid den del av kostnaden för deras försäkring, som ej skulle täckas av

statsbidrag, skulle slås ut på samtliga sjukkassemedlemmar.

Sättet för barnens sjukförsäkring har i yttrandena över kommittéförslaget

vunnit allmänt gillande. Däremot bär kritik riktats mot förslaget i fråga

örn de gifta, i hemmet arbetande kvinnornas inordnande under försäkringen.

Vad som framkommit i denna kritik har dock icke synts veder
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

167

lägga de synpunkter, som kommittén förebragt till stöd för det föreslagna

systemet med familjeförsäkring. Ifrågavarande system — som ingalunda

bottnar i någon undervärdering av husmodersarbetet — har obestridliga fördelar.

Det undanröjer de olägenheter, som skulle uppkomma för de mindre

inkomsttagarna, därest dessa skulle nödgas erlägga avgifter för såväl sig

själva som sina hustrur. Det är vidare med hänsyn till arbetsbördan för

sjukkassorna av betydelse att antalet sjukkassemedlemmar icke göres större

än som är nödvändigt; sedan uppbörden av avgifterna anknutits till skatteuppbörden

underlättas också uppbördsmyndigheternas arbete i hög grad

genom familjeförsäkringssystemet. Rörligheten på arbetsmarknaden torde

för de gifta kvinnornas vidkommande ej vara så stor, att ett godtagande av

förevarande system kan komma att medföra mera betydande nackdelar. Den

omständigheten att familjeförsäkringssystemet i viss mån kan sägas innebära

en subventionering av äktenskapen torde icke kunna sägas vara något

avgörande skäl mot systemet i fråga. Den framförda kritiken har därför

icke ansetts böra föranleda principiell avvikelse från kommitténs förslag

i denna punkt. De skäl, som närmast föranlett kommittén att bestämma

inkomstgränsen till 900 kronor, torde emellertid icke äga samma giltighet

med den utformning, som sjukpenningförsäkringen erhållit enligt departementsförslaget.

Gränsen torde i stället böra fastställas till 1 000 kronor. Till

frågan om årsinkomstens beräkning återkommer jag vid behandlingen av

10 § i departementsförslaget.

För att en gift kvinna skall undantagas från försäkringsplikt bör gälla,

icke blott att hennes årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 1 000 kronor

utan även att hon sammanlever med sin make och att denne är försäkrad

enligt lagen. Gift kvinna, som icke sammanlever med sin make, bör således

vara försäkringspliktig under samma förutsättningar som övriga medborgare.

Samma bör förhållandet vara med kvinna, vars make icke omfattas

av försäkringsplikten. Vad kommittén anfört rörande förutsättningarna för

att sammanlevnad må anses föreligga föranleder ingen erinran från min sida.

Villkoret att kvinnans make skall vara försäkrad innebär icke ett krav på att

mannen skall vara sjukpenningförsäkrad enligt 9 § i departementsförslaget.

Även örn mannen allenast är sjukvårdsförsäkrad enligt 7 §, undantages hans

hustru från försäkringsplikt.

Vad angår den andra kategorien som skulle befrias från försäkringsplikten

— de som icke skulle ha någon nytta av försäkringen — har i fråga om

dem som vårdats å sjukvårdsanstalt under den längsta tid, varunder sjukhjälp

i form av hempenning föreslagits utgå, yrkats att undantaget skulle utsträckas

alt gälla, oavsett huruvida vederbörande i fortsättningen vårdades

å anstalten eller ej. 1 anledning härav må erinras, att det endast är under

tid, då en enligt sjukpenningförsäkringen »utförsäkrad» åtnjuter anstaltsvård

— och då han således icke behöver lia några särskilda utgifter för läkarvård

— som han icke har något behov av sjukförsäkringen. Skulle veder
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

börande, trots att sjuklighetstillståndet ej upphört, bli utskriven från sjukvårdsanstalten,

kan han ånyo få nytta och behov av försäkringen, och då bör

befrielse från försäkringsplikten ej längre vara för handen. Anledning till

ändring i denna punkt saknas därför. Det torde böra märkas, att undantaget

endast gäller den som vårdas å sjukvårdsanstalt, som avses i § 4 av

departementsförslaget.

De av kommittén föreslagna undantagsbestämmelserna för personer, som

intagits i fångvårds- och liknande anstalter, ha ansetts böra göras till föremål

för viss omarbetning. Enligt 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff

m. m. verkställas såväl straffarbete, fängelse och ungdomsfängelse

som förvaring och internering i fångvårdsanstalt, och ifrågavarande undantag

från försäkringsplikten torde därför böra gälla den som är intagen i

ångvårds- eller tvångsarbetsanstalt. Såsom kommittén anfört lärer befrielse

från försäkringsplikten endast böra förekomma vid mera långvariga

frihetsberövanden. Gränsdragningen härvidlag torde böra ske med utgångspunkt

från den tid, varunder vederbörande i det särskilda fallet kan antagas

komma att vara intagen å anstalten. En tid av två år torde i sådant

hänseende vara väl avvägd. Denna princip synes böra gälla enhetligt för samtliga

fall varom nu är fråga. För underlättande av tillämpningen av den nu

föreslagna regeln — liksom av undantagsbestämmelserna över huvud —

torde i administrativ ordning få utfärdas bestämmelser angående skyldighet

för vederbörande anstalt att lämna sjukkassorna erforderliga uppgifter.

Det må påpekas, att, då fråga uppkommer om undantagande från försäkringsplikt

på grund av frihetsstraff, hänsyn bör tagas till den obligatoriska

villkorliga frigivningen.

I anslutning till vad sålunda anförts må anmärkas, att även kortare tids

anstaltsvistelse bör inverka på vederbörandes rätt på grund av försäkringen.

Härtill återkommer jag i det följande.

Såsom en följd av att i departementsförslaget icke synts böra upptagas

några bestämmelser motsvarande de under 26 § i kommittéförslaget angivna

har stadgandet i andra stycket av 2 § i kommittéförslaget ej någon

motsvarighet i departementsförslaget.

Det kan framhållas, att när en man undantages från försäkringen på

grund av att beträffande honom föreligger förhållande, som avses i 6 §

andra stycket av departementsförslaget, försäkringsplikt inträder för hans

hustru, oavsett om hon har inkomst av förvärvsarbete eller ej; givetvis under

förutsättning dock att ej situationen för hennes del är densamma som i

fråga örn mannen. Ha makarna barn, som tidigare omfattats av försäkringen

i egenskap av familjemedlemmar till fadern, bli dessa i stället försäkrade

i egenskap av familjemedlemmar till modern. För hustruns del betyder

mannens uteslutande från försäkringen, att hon förlorar den rätt till

sjukpenning, som tillkommer henne enligt 21 § andra stycket i departementsförslaget.

Nackdelen härav torde dock bli mera skenbar, enär hustrun

i förevarande fall regelmässigt måste förskaffa sig egen arbetsinkomst över
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

stigande 600 kronor om aret; därigenom blir hon enligt 9 § i departementsförslaget

självständigt sjukpenningförsäkrad.

Enligt 5 § i kommittéförslaget skulle försäkringen i vissa fall vara vilande!

nämligen dels för den som fullgjorde värnpliktstjänstgöring och dels för

den som omhändertagits av det allmänna å vissa anstalter utan att han därigenom

blivit undantagen från försäkringsplikten. Innebörden av förslaget

i denna del var, att medlemmen under den tid försäkringen vore vilande visserligen

tillhörde densamma men att han själv — med visst undantag dock

för värnpliktig — icke ägde rätt till sjukhjälp. Sådan rätt skulle däremot i

full utsträckning tillkomma hans familjemedlemmar. I fråga örn avgiftsplikten

skulle gälla att försäkringspliktig, även under tid då försäkringen var

vilande, skulle ha att erlägga sjukvårdsavgift för sig själv — innefattande

avgift för familjemedlemmarnas sjukvårdsförsäkring — samt, beträffande

sjukpenningförsäkrade, jämväl den särskilda avgift till sjukpenningförsäkringen,

som vore erforderlig för beredande av sjukpenning åt familjeförsäkrad

hustru. Värnpliktig skulle dock helt befrias från avgiftsplikt.

Med den utformning i övrigt, som försäkringen erhållit enligt departementsförslaget,

lärer det knappast finnas skäl att bibehålla begreppet vilande

försäkring. Även örn kostnadsfri läkarvård regelmässigt torde stå till förfogande

för de kategorier, varom här är fråga, synes dock — såsom även

socialstyrelsen ansett — visst utrymme för sjukvårdsförsäkringen i allt fall

finnas. Att generellt undantaga dessa kategorier från de förmåner, som

nämnda försäkring erbjuder övriga försäkrade, bör därför ej förekomma.

Däremot torde sjukpenning icke böra utgå i förevarande fall. Till detta resultat

synes man emellertid enklast kunna komma genom en direkt regel

härom. En sådan regel har ock ansetts böra upptagas under 22 § i departementsförslaget.

Följden härav blir visserligen, att även dessa försäkrade ha

att erlägga avgift till försäkringen. Detta torde dock ej kunna sägas innebära

någon obillighet med hänsyn till den tämligen låga avgiftsnivån och

till de förmåner, som tillkomma dem och deras familjer. Härvid må särskilt

framhållas, att därest tiden för anstaltsvistelsen skulle bli av längre varaktighet,

vederbörandes inkomster torde nedgå i sådan grad att han ej längre

kommer att tillhöra sjukpenningförsäkringen; och för enbart sjukvårdsförsäkrad

har normalavgiften icke synts böra bestämmas till högre belopp än

fyra kronor örn året.

7 §•

Denna paragraf avser tillhörigheten till sjukvårdsförsäkringen.

Paragrafen motsvaras av 3 § och 9 § 2 mom. första punkten i

kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag (3 §) skola alla försäkringspliktiga (sjukkassemedlemmar)

vara sjukvårdsförsäkrade; och kommittén har — såsom å sid.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

142—-147 i betänkandet nr VII närmare utvecklas — icke funnit sig böra föreslå

några av vederbörandes inkomstförhållanden betingade undantag från

tillhörigheten till sjukvårdsförsäkringen.

Även statstjänstemän och andra befattningshavargrupper, vilka på grund

av sin anställning äro under sjukdom tillförsäkrade sjukvårdsförmåner av

olika slag, skola således vara sjukvårdsförsäkrade. Kommittén framhåller,

att om hela folket i övrigt skulle tillhöra sjukvårdsförsäkringen, något reellt

skäl ej torde finnas, varför statsanställda och därmed jämställda grupper

skulle ha sin sjukvårdsersättning ordnad på annat sätt än andra medborgare.

Ur det allmännas synpunkt vore det ett betydande intresse att sjukförsäkringen

bleve i möjligaste mån allmän. Den föreslagna sjukförsäkringen

hade vidare en kollektiv karaktär i så måtto, att utgifterna för

familjeförsäkringen utsloges på alla oberoende av örn de hade familj eller

icke. Att befria nu ifrågavarande i ekonomiskt avseende relativt gynnsamt

ställda medborgargrupp från det sålunda föreliggande solidariska ansvaret

skulle enligt kommitténs uppfattning vara föga tilltalande.

Kommittén fortsätter:

Vad särskilt beträffar de befattningshavare, som avlönas enligt av statsmakterna

antagna avlöningsreglementen, torde böra framhållas att hinder

icke synes föreligga att vidtaga ändring av dessa reglementen i fråga om

sjukvårdsförmånerna. Då detta emellertid skulle innebära en minskning i de

utgående avlöningsförmånerna, böra befattningshavarna i annan form erhålla

skälig kompensation härför. Enligt vad kommittén trott sig finna,

torde för övrigt den till de statsanställda enligt nuvarande bestämmelser utgående

sjukhjälpen ställa sig relativt dyrbar för statsverket och icke heller

vara helt fri från kritik från de anställdas sida. Även dessa omständigheter

tala för att sjukvårdsförsäkringen omfattar statstjänstemännen.

Beträffande andra statsanställda än de nu nämnda samt kommunala och

privata arbetstagare, vilka nu åtnjuta sjukvårdsförmåner, torde frågan om

den kompensation, som skulle föranledas av dessa förmåners bortfallande

helt eller delvis, utan allt för stora svårigheter kunna lösas avtalsvägen.

Kommittén har sålunda icke funnit skäl att i fråga om sjukvårdsförsäkringen

föreslå något undantag från försäkringsplikten beträffande dem, som

på grund av sin arbetsanställning åtnjuta sjukvårds- och andra förmåner

under sjukdom.

Till följd av sjuklcassemedlemmarnas sjukvårdsförsäkring bli — såsom

redan framgår av det förut anförda -—- även deras familjemedlemmar sjukvårdsförsäkrade.

Familjemedlemmarna föreslås skola äga samma rätt på

grund av sjukvårdsförsäkringen som sjukkassemedlemmarna.

Kommittén framhåller, att sjukvårdsförsäkringen sålunda komme att omfatta

alla barn till sjukkassemedlemmar. Emellertid funnes vissa mindre

grupper barn, vilkas försörjare antingen icke vore i livet eller också icke

omfattades av försäkringen, t. ex. på grund av vistelse i utlandet eller avtjänande

av långvariga frihetsstraff. Det syntes skäligt att dylika barn

i fråga om sjukvården icke försattes i sämre läge än övriga barn. Kommit
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

171

tén föreslår därför (9 § 2 mom.) att dessa barn skola ha rätt till samma

sjukvårdsförmåner som andra barn. Jfr betänkandet nr VII sid. 165—166

och 306.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Frågan huruvida det lägsta inkomstskiktet, och då

speciellt fattigvårdsklientelet, bör omfattas av sju kvårdsförsäkringen

har berörts av fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

som framhåller att ur såväl psykologiska som praktiska synpunkter

det säkerligen icke vore önskvärt, att ifrågavarande medborgarkategori försattes

i undantagsställning. Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott

uttalar däremot, att en viss tveksamhet kunde göra sig gällande, örn det

verkligen vore lämpligt att i försäkringen inbegripa dem, som redan genom

att de stadigvarande omhändertagits av fattigvården åtnjöte det allmännas

stöd. Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner det beträffande fattigvårds- och

anstaltklientelet vara ganska likgiltigt i vilken form det allmänna sörjde för

deras behov.

Vad angår statstjänstemännens ställning har medicinalstyrelsen

i sitt yttrande närmare ingått på vissa av de skäl, som enligt kommitténs

mening skulle tala för att låta sjukvårdsförsäkringen omfatta även

statstjänstemännen, nämligen att den till de statsanställda enligt nuvarande

bestämmelser utgående sjukhjälpen skulle ställa sig relativt dyrbar för statsverket

och att densamma ej heller skulle vara helt fri från kritik från de

anställdas sida.

Härom anför medicinalstyrelsen:

Vad angår det förstnämnda skälet må till en början erinras, att de läkare,

som lämna den i ifrågavarande sjukhjälp ingående läkarvården (verksläkarna),

betalas huvudsakligen per prestation efter viss taxa. I den mån

verksläkare alltför tillmötesgående tillfredsställer patienternas önskan om

remiss till specialist kan nog sjukhjälpen sägas ställa sig relativt dyrbar för

statsverket. Restriktiva föreskrifter äro visserligen här utfärdade, men självfallet

måste det understundom på läkaren ha någon inverkan, när patienten

betraktar det som en honom tillkommande löneförmån att bli remitterad

till specialist. Å andra sidan är att märka, att verksläkaren genom en alltmera

ingående inblick över ett avgränsat klientel får större möjlighet än vid

fritt läkarval att vid behandling av framför allt neurosfallen tillförsäkra

staten ett stort antal arbetsdagar, som eljest skulle gå till spillo.

Uttalandet, att den nu till de statsanställda utgående sjukhjälpen ej skulle

vara helt fri från kritik från de anställdas sida, torde syfta på att den anställde

mången gång skulle önska, att han kunde vända sig till läkare, som

han ägde att själv utvälja, och att vid remiss till specialist verksläkaren har

att oberoende av patientens eventuellt uttalade önskemål bestämma vilken

specialist som skall anlitas.

Medicinalstyrelsen har sig bekant, att inom socialvårdskommittén diskussionen

rörande verksläkarinstitutionen rört sig bland annat örn behovet av

kontroll. Detta behov hade man ansett kunna tillgodoses därigenom, att

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

centralsjukkassorna ålades att ha kontrolläkare anställda. Enligt styrelsens

förmenande är detta emellertid icke till fyllest, ty även vid den av socialvårdskommittén

föreslagna ordningen måste ett verk anses vara i behov av

egen förtroendeläkare för bedömande av såväl sjukdoms- som pensioneringsfall.

Ej heller större företag torde utan svårighet kunna undvara egen förtroendeläkare.

Medicinalstyrelsen, som icke vill bestämt motsätta sig verksläkarinstitutionens

slopande, ifrågasätter därför en närmare prövning av

denna fråga vid den överarbetning av det föreliggande lagförslaget, som

torde komma att verkställas efter remissbehandlingen.

Statskontoret framhåller, att det fria läkarvalet visserligen vore en fördel

för statstjänstemännen. Å andra sidan skulle gottgörelsen för läkarvård,

läkarintyg och läkemedel bli mindre, varjämte bad och massage m. m. icke

alls skulle ersättas. Statskontoret funne det skäligt, att, i den mån en mera

avsevärd försämring av de totala sjukvårdsförmånerna skulle inträda genom

statstjänstemännens anslutning till försäkringen, kompensation härför finge

utgå. Frågan härom torde böra göras till föremål för överläggningar mellan

tjänstemannaorganisationerna och representanter för statsmakterna.

Försvarets sjukvårdsförvaltning yttrar, att kommittén helt bortsett från

de särskilda förhållanden, som måste vara rådande inom försvarsväsendet.

Ett genomförande av kommittéförslaget skulle innebära, att volontärer,

korpraler och övrigt fast anställt manskap skulle för bedömande av tjänsteduglighet

kunna besöka vilken praktiserande läkare som helst och ha att

ställa sig till efterrättelse av denne givna föreskrifter. En dylik anordning

skulle bli disciplinupplösande och till ett oöverskådligt hinder för den militära

organisationen. För bibehållande av ordningen inom krigsmakten

måste det anses oeftergivligt, att frågor rörande nu avsedda personals tjänstbarhet

och vad därmed ägde samband prövades av den med de speciella

militära tjänstgöringsförhållandena förtrogne förbandsläkaren å därför bestämda

sjuk visita tionsti der. För sjökommenderad personal ävensom för

dem som vore i fälttjänst funnes för övrigt i regel ingen annan form för

erhållande av läkarvård än hänvändelse till vederbörande vid förbandet

tjänstgörande läkare.

Sjukvårdsförvaltningen fortsätter:

Ej heller vad angår de statsanställdas i övrigt införande under lagen örn

allmän sjukförsäkring synes kommitténs motivering härför bärande. Avsikten

med genomförandet av en allmän obligatorisk sjukförsäkring har

givetvis varit att åt samhällsmedlemmar, som i händelse av sjukdom ställas

i en ekonomiskt pressande situation, garantera ett för deras vederfående och

existens nödvändigt minimum av sjukvård och ekonomiskt stöd. Att under

den tilltänkta lagen inrymma även de statsanställda, vilkas intressen härvidlag

redan äro tillgodosedda, måste betraktas såsom en eftergift åt likformigheten.

Det kan ej anses riktigt att med föranledande av en lag örn allmän

sjukförsäkring försämra ifrågavarande personals anställningsförmåner.

Därest det skulle visa sig ofrånkomligt, att de statsanställda inordnas i sjukvårdsförsäkringen,

bör detta i varje fall ej ske förrän i samband med en

allmän lönereglering.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

173

Ett undantagande av nu avsedda medborgargrupper från försäkringsplikt

beträffande dem personligen synes dock varken böra utgöra hinder för eller

föranleda, att vederbörandes familjemedlemmar uteslutas från föreslagna

försäkringsförmåner. I samhällssolidaritetens intresse torde ock ifrågavarande

personal böra bidraga till den kollektiva finansieringen av familjesjukförsäkringen.

Försvarets underbefälsförbund anser det av praktiska skäl uteslutet, att

ordnandet av sjukvården för det fast anställda manskapet vid försvaret skall

kunna ske via den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen, samt framhåller, att

konsultation av läkare för militär personal påfordrades i många sammanhang,

då andra personer icke behövde söka läkare. Vid smärre åkommor

och besvär måste stundom en militär beställningshavare — liksom den värnpliktige

— vända sig till militärläkaren för att bli befriad från deltagande

i vissa slag av övningar eller dylikt. Läkarbesök bleve stundom nödvändiga

för att fastställa olämpligheten av att en beställningshavare kommenderades

till viss tjänstgöring. Det vore lika mycket ett tjänstens som ett

individens intresse, att läkarens utlåtande inhämtades i här avsedda sammanhang.

Följakligen kunde det icke vara rimligt, att »patienten» ens till

någon del skulle bestrida kostnaden för ifrågavarande läkarkonsultationer.

Härav uppkomme vid tillämpning av sjukvårdsförsäkringens princip för de

fast anställda en särskild komplikation. Det skulle tydligen vara nödvändigt

att åstadkomma en gränsdragning mellan de fall, då beställningshavaren

borde utge ersättning till läkare, och de fall, då detta icke rimligtvis

borde ifrågasättas.

Tjänstemännens centralorganisation anför bland annat följande:

Statstjänstemännens medtagande i sjukvårdsförsäkringen skulle leda till

att de nu i avlöningsreglementena intagna bestämmelserna angående sjukvård

till allra största delen måste borttagas. Den minskning i utgående avlöningsförmåner,

som härigenom inträder, bör enligt kommitténs uppfattning

kompenseras. Uttalandet är emellertid på denna punkt vagt formulerat

och det angives icke på vad sätt och när dylik kompensation skulle

lämnas.

Med stöd av vad som anförts rörande statstjänstemännens förhållande till

en eventuell obligatorisk sjukvårdsförsäkring vill centralorganisationen föreslå,

att denna grupp befattningshavare liksom därmed jämställda grupper

åtminstone tills vidare belt undantagas även från sjukvårdsförsäkringen.

Den omständigheten, att enligt förslaget icke endast sjukkassemedlemmarna

själva utan även de som betraktas såsom familjemedlemmar skola erhålla

samma rätt till sjukvårdsersättning och att varje medlem skall erlägga

samma avgift, oberoende av örn han har familj eller icke, bör ej medföra

oöverstigliga hinder för att statstjänstemännen själva undantagas från sjukvårdsförsäkringen.

En särskild avgift kunde i stället uttagas, vilken vore

avsedd att täcka genomsnittskostnaderna för familjemedlemmarnas sjukvårdsförsäkring.

Härigenom åtoge sig även statstjänstemännen solidariskt

med övriga medborgargrupper ett visst ansvar för sjukförsäkringens genomförande.

I den mån frågan örn statstjänstemännens eventuella inordnande under

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

den allmänna sjukvårdsförsäkringen upptages till behandling, bör detta ske

i samband med en allmän lönerevision. Därvid löses nämligen lättast frågan

örn kompensation för de genom försäkringen förlorade avlöningsförmånerna.

Däremot torde stora svårigheter uppstå om man nu omedelbart

skulle söka lösa kompensationsfrågan.

Sveriges statstjånstemannanämnd anser, att statstjänstemännen helt borde

undantagas från den föreslagna lagstiftningen. Något hinder att ha sjukvårdsersättningen

för de statsanställda reglerad på annat sätt än för övriga

medborgare torde icke kunna påvisas. Förslagets genomförande skulle medföra

att statstjänstemännen skulle få vidkännas icke obetydliga försämringar

i nu utgående avlöningsförmåner. Detta kunde icke anses överensstämmande

med rättvisa och billighet.

Trafiktjänstemännens riksförbund hemställer, att i tjänst varande statstjänstemän,

med bibehållande av dem nu tillförsäkrade sjukvårdsförmåner,

måtte befrias från skyldigheten att vara sjukvårdsförsäkrade. Anordningen

med av staten kostnadsfritt tillhandahållen läkarvård och medicin tjänade

ett dubbelt statsintresse, nämligen att ha tillgång till frisk och tjänsteduglig

personal samt att hålla nere kostnaderna för sjukavlöning och ersättning åt

vikarier. Bibehållandet av de nuvarande sjukvårdsförmånerna för statstjänstemännen

torde därför vara att anse såsom ett betydande statsintresse,

varför desamma icke utan tvingande skäl borde borttagas. Särskilt i fråga

om specialistvården skulle förslaget, därest det genomfördes, medföra stora

nackdelar såväl för statsverket som för den enskilde statstjänstemannen.

Departementschefen.

Jag delar kommitténs uppfattning, att inkomst- och förmögenhetsgränser

icke skola vare sig uppåt eller nedåt spärra tillhörigheten till sjukvårdsförsäkringen.

Spörsmålet örn skyldigheten att vara sjukvårdsförsäkrad torde därför

kunna begränsas till frågan, huruvida även den, som på grund av sin arbetsanställning

åtnjuter sjukvårdsförmåner av olika slag, skall vara omfattad

av nämnda skyldighet. Kommittén har härvidlag icke velat medgiva något

undantag utan intagit den ståndpunkten att alla, som över huvud skola bli

försäkringspliktiga enligt den föreslagna lagstiftningen, skola vara sjukvårdsförsäkrade.

Förslaget att inordna de i enskild tjänst anställda och de kommunanställda

under sjukvårdsförsäkringen har icke mötts av någon gensaga. Däremot

har förslaget att även de statliga befattningshavarna skulle bli sjukvårdsförsäkrade

rönt kritik från flera håll. Det har därvid gjorts gällande, att

förslagets genomförande skulle för statstjänstemännens del innebära en betydande

försämring av deras nu utgående avlöningsförmåner samtidigt som

det skulle, bland annat inom försvarsväsendet, medföra åtskilliga nack
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kunell. Alcij:ts proposition nr 312.

175

delar även för de statliga myndigheterna. Då samtliga övriga medborgargrupper

skola vara skyldiga att tillhöra sjukvårdsförsäkringen och att därigenom

— kollektivt — sörja även för familjemedlemmarnas sjukvård, torde

emellertid tillräckliga skäl icke föreligga att i detta hänseende låta statstjänstemännen

intaga en särställning. I den mån sjukvårdsersättning sålunda

kommer att utgå från sjukkassan i stället för från vederbörande statsmyndighet,

synas statstjänstemännen kunna framställa krav på kompensation

lönevägen för den avgiftsplikt, som följer av tillhörigheten till försäkringen.

Såsom nyss nämnts svara de förmåner, som skola tillkomma statstjänstemännen

enligt föreliggande förslag, icke helt mot de förmåner, som utgå

enligt gällande avlöningsreglementen. Sjukförsäkringens genomförande bör

dock naturligen icke tagas till intäkt för en försämring av sistnämnda förmåner,

lika litet som lagstiftningen bör ha såsom följd, att de i privat tjänst

anställda skulle komma i sämre ställning i fråga om sjukvårdsförmåner

som nu tillkomma dem på grund av anställningsavtal. Fråga uppkommer

därför, huruvida dessa merprestationer i sjukvårdshänseende från statens

sida som komma att gå utöver ramen för den allmänna sjukförsäkringen

böra lämnas statstjänstemännen i särskild ordning — hinder av teknisk art

lärer knappast möta däremot — eller om dessa jämväl härvidlag skola erhålla

kompensation lönevägen. Denna fråga torde icke kunna komma under

bedömande i detta sammanhang utan synes böra prövas i samband med den

översyn av de statliga avlöningsreglementena, som nu verkställes av 1945

års lönekommitté. Vid denna översyn torde jämväl få övervägas om och i

vad mån den nuvarande verks- och tjänsteläkarinstitutionen bör bibehållas;

härvid torde även de från militärt håll framförda synpunkterna kunna vinna

tillbörligt beaktande. Jag vill i detta sammanhang endast erinra om att hänsyn

till tjänstens behöriga fortgång torde kunna kräva tillgång till särskilda

verks- eller tjänsteläkare med andra än rent sjukvårdande uppgifter.

Beträffande utformningen av denna paragraf i övrigt må följande nämnas.

I första stycket har den familjeförsäkringsprincip, som uppbär lagstiftningen,

ansetts böra komma till direkt uttryck i lagtexten. Däremot har i

detta sammanhang icke synts böra upptagas en särskild föreskrift örn skyldighet

för sjukvårdsförsäkrad sjukkassemedlem att erlägga avgift för försäkringen.

Samtliga regler angående sjukförsäkringsavgifter ha nämligen

ansetts böra sammanföras i ett avsnitt.

Såsom ett andra stycke av ifrågavarande paragraf har med redaktionell

jämkning upptagits 9 § 2 mom. första punkten i kommittéförslaget. Sjukvårdsersättning

till barn, varom här är fråga, bör kunna utgå till såväl

svenska som utländska medborgare. Såsom villkor för rätt till sådan ersättning

gäller, att barnet skall vistas i riket under sådana förhållanden, att

barnet, örn det fyllt 16 år, skolat vara försäkringspliktigt.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

8 §■

I denna paragraf, som motsvaras av 6 § i kommittéförslaget, bestämmes

begreppet familjemedlem.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall såsom familjemedlem anses dels hustru,

som ej är försäkrad genom medlemskap i sjukkassa, och dels sjukkassemedlems

barn till och med den månad varunder det fyllt 16 år. Kommittén

framhåller, att definitionen anslöte sig till de föreslagna bestämmelserna

om försäkringsplikt på sådant sätt, att den som ej skulle vara försäkrad i

egenskap av sjukkassemedlem bleve försäkrad i egenskap av familjemedlem.

Av definitionen följde vidare, att den, som själv vöre sjukkassemedlem,

icke samtidigt kunde anses såsom familjemedlem.

Rörande innehållet i 6 § av kommittéförslaget anför kommittén vidare:

Med medlems egna barn skola jämställas medlemmens adoptiv- och fosterbarn

samt barn, adoptivbarn och fosterbarn till medlemmens make. I

fråga om makes barn, adoptiv- eller fosterbarn (styvbarn) skall vad nu sagts

dock endast gälla dem, som äro bosatta i Sverige. Därest en kvinna varit

gift i utlandet och där har barn, finnes uppenbarligen icke någon anledning

att försäkra dessa barn i Sverige endast därför att kvinnan gift sig med en

i Sverige bosatt man. Enligt lagen den 11 juni 1920 örn makes underhållsskyldighet

mot andra makens barn gäller, att underhållsskyldighet föreligger,

så länge äktenskapet består. Kommitténs uppfattning är, att det föreslagna

stadgandet skall tolkas i analogi härmed. Barn till avliden make bör

alltså ej anses såsom familjemedlem till den efterlevande maken.

Med fosterbarn avses sådant barn, vilket enligt gällande barnavårdslagstiftning

är att anse såsom fosterbarn.

Den i förevarande paragrafs tredje stycke givna regeln avser att förhindra

att barn bli dubbelförsäkrade. Barnet bör i princip vara familjemedlem till

den, som försörjer familjen, d. v. s. i regel fadern (adoptivfadern, fosterfadern

eller styvfadern). Utomäktenskapligt barn till ogift kvinna blir, om

kvinnan har vårdnaden om barnet, att anse såsom familjemedlem till henne.

Gifter sig kvinnan sedan med en sjukförsäkrad man, blir barnet i stället

familjemedlem till den mannen. Har kvinnan vid upplösning av äktenskap

tilldelats vårdnaden om något makarnas barn, blir barnet att anse såsom

familjemedlem till henne, intill dess hon ingår nytt äktenskap, då barnet blir

att anse såsom familjemedlem till den nye mannen.

Departementschefen.

Innebörden av begreppet familjemedlem, som har betydelse för såväl

sjukvårdsförsäkringen som rätten till sjukpenning (familjetillägg), torde

till stor del ha erhållit sin belysning genom vad i det föregående anförts.

Såsom familjemedlem till försäkringspliktig (sjukkassemedlem) bör i första

hand räknas hans hustru, om hon ej är självständigt försäkrad genom medlemskap

i sjukkassa. Förutsättning för att hustru skall anses såsom familjemedlem

enligt föreliggande förslag är alltså att hon sammanlever med sin

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

make. Leva makarna åtskilda, räknas hustrun icke såsom familjemedlem.

Föreligger sammanlevnad mellan makarna, blir frågan om storleken av

hustruns årsinkomst av förvärvsarbete avgörande för frågan örn hon skall

räknas såsom familjemedlem eller ej. I detta hänseende har, såsom anförts

i ett tidigare sammanhang, gränsen ansetts böra bestämmas till 1 000 kronor.

I dessa delar innebär departementsförslaget ingen principiell avvikelse från

vad kommittén föreslagit.

Vad åter angår frågan, vilka barn som skola anses såsom familjemedlemmar

till en sjukkassemedlem, ha vissa jämkningar vidtagits i kommitténs

förslag. Utgångspunkten härvidlag synes nämligen böra vara att barn

— varmed bör likställas adoptivbarn, styvbarn eller fosterbarn — skall räknas

såsom familjemedlem till den sjukkassemedlem, under vars rättsliga

vårdnad barnet står. Från denna huvudregel torde emellertid böra göras

vissa undantag i såväl utvidgande som inskränkande riktning. I förra

hänseendet torde böra gälla att, såvitt nu är i fråga, styvbarn i vårdnadshänseende

helt likställes med makarnas gemensamma barn. I det andra

hänseendet synes lämpligt att, därest vårdnaden om barn icke .skulle tillkomma

någon av föräldrarna utan anförtrotts åt en särskilt förordnad förmyndare

för barnet, barnet icke bör räknas såsom familjemedlem till denne.

För sådant barn torde i stället reglerna i 7 § andra stycket bli tillämpliga.

Vidare torde fosterbarn, som står under sina riktiga föräldrars vårdnad, icke

böra anses såsom familjemedlem till sin fader eller moder utan i stället till

barnafostraren. Med fosterbarn förstås i detta sammanhang barn, som avses

i 49 § 1 mom. lagen om samhällets barnavård. Enligt nämnda lagrum

anses barn under 16 år, som fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna

eller särskilt förordnad förmyndare vilken har vårdnaden om barnet, såsom

fosterbarn.

Under bestående äktenskap tillkommer emellertid vårdnaden örn barn

regelmässigt båda föräldrarna, och därest icke nyssnämnda regler kompletterades

med andra, skulle följden bli, att barn komme att räknas som

familjemedlem till båda makarna. För att undvika därmed förbundna olägenheter

har i andra stycket av paragrafen upptagits en bestämmelse, att i

dylikt fall barnet skall räknas såsom familjemedlem till den av makarna,

sorn är all anse såsom den huvudsakliga försörjaren, d. v. s. i regel mannen.

Örn hustrun i det särskilda fallet i realiteten skulle vara den huvudsakliga

försörjaren, har dock möjlighet ansetts böra finnas för makarna att få barn.

sorn eljest skulle räknas såsom familjemedlem till mannen, överfört såsom

familjemedlem till hustrun för att därigenom få barntillägget till sjukpenningen

anknutet till hustruns sjukpenning.

Med hänsyn till att enligt barnavårdslagen barn i regel upphör att räknas

såsom fosterbarn när det fyllt 16 år men försäkringsplikt för barnet inträder

först i och med utgången av den månad varunder så sker, bar i tredje styc
-

IIÖlång till riksdagens protokoll 1940. 1 sund. Nr 312.

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

ket av paragrafen upptagits ett stadgande att barnet i dylikt fall skall räknas

såsom familjemedlem intill månadens utgång.

9 §•

I denna paragraf behandlas frågan om tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen.

Paragrafen har sin motsvarighet i 4 § och

13 § andra stycket i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Sjukpenningförsäkringen är enligt kommittéförslaget icke lika allmän

som sjukvårdsförsäkringen. I fråga örn tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen

har nämligen kommittén ansett en nedre inkomstgräns

oundgänglig, och gränsen har föreslagits dragen vid en årsinkomst av förvärvsarbete

av 600 kronor eller det inkomstbelopp, vid vilket enligt skattelagstiftningen

deklarationsskyldighet i regel inträder. Kommittén motiverar

sitt förslag i denna del därmed, att behov av sjukpenningförsäkring principiellt

icke föreligger, därest ingen arbetsinkomst eller allenast ringa sådan

finnes. Därtill komme att de, som saknade arbetsinkomst eller hade ringa

sådan, oftast saknade möjlighet att erlägga de med sjukpenningförsäkringen

förenade avgifterna. Beträffande dessa personer förefunnes dessutom stora

svårigheter att genom sjukkontroll förebygga missbruk av försäkringen.

Ifrågavarande personer måste för övrigt åtminstone delvis erhålla sin försörjning

genom bidrag från anhöriga eller det allmänna, genom avkastning

av förmögenhet eller på annat sätt, varför deras försörjningsläge icke mera

avsevärt påverkades av sjukdom.

I fråga om studerande och andra, som genomgå yrkesutbildning utan avlöning,

framhåller kommittén, att dessa visserligen kunde lida stort ekonomiskt

avbräck genom inträffad sjukdom. Med hänsyn såväl till avgiftsfrågan

som svårigheten att uppställa tillfredsställande regler för försäkringen

hade kommittén dock avstått från att föreslå sjukpenningförsäkring för

dessa personer. Därest spörsmålet visade sig tarva lösning inom den obligatoriska

sjukförsäkringens ram, kunde detsamma upptagas till förnyad

prövning sedan försäkringen varit i kraft någon tid och ytterligare erfarenheter

vunnits.

Från sjukpenningförsäkringen har kommittén ansett vissa kategorier böra

undantagas. Detta gäller främst statstjänstemän och vissa med

dem jämställda befattningshavare. Kommittén framhåller, att

det vore föga rimligt att den, som redan i annan ordning fatt sina löneförmåner

under sjukdom bestämda till högre belopp än det han kunde uppbära

på grund av sjukpenningförsäkringen, skulle tvingas att tillhöra densamma.

Härigenom komme han antingen att erhålla större förmåner under

sjukdom än dem, varav han i annan ordning prövats vara i behov, eller

också att tvingas att erlägga avgifter utan möjlighet att få motsvarande

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

valuta. Särskilt i fråga om befattningshavare, som enligt av statsmakterna

fastställda avlöningsreglementen vore berättigade till sjuklön, skulle det

verka direkt stötande, örn den i reglementena gjorda avvägningen mellan

vederbörandes löneförmåner såsom frisk och hans sjuklön skulle tvångsvis

rubbas genom lagstiftning. Möjlighet att minska sjuklönerna med belopp

motsvarande sjukpenningen syntes icke föreligga beträffande dessa befattningshavare.

Enligt kommitténs mening borde därför ifrågavarande statliga

befattningshavare undantagas från sjukpenningförsäkringen. Med hänsyn

till det statliga avlöningssystemets utformning syntes samma regler böra

gälla för de extra ordinarie befattningshavarna som för de ordinarie. Med

statstjänstemän borde jämställas sådana präster och lärare, vilkas löner bestämdes

av statsmakterna. Vid utformningen av bestämmelserna angående

vilka med statsmedel helt eller delvis avlönade befattningshavare, som

skulle befrias fran plikten att vara sjukpenningförsäkrade, hade kommittén

funnit det enklast att bygga på vederbörande pensionsreglementen. Beträffande

sådant fast anställt manskap vid försvarsväsendet, som icke ägde

pensionsrätt, vunnes anknytning till manskapsavlöningsreglementet. De sålunda

angivna befattningshavarna föresloges redan på grund av bestämmelse

i lagen (4 § 2 mom. a) vara uteslutna från sjukpenningförsäkringen.

Härutöver skulle emellertid pa grund av särskilda beslut ytterligare grupper

av anställda kunna befrias (4 § 3 mom. första stycket a och b).

Kommittén fortsätter:

Sådan befrielse från plikten att vara sjukpenningförsäkrad, som nyss

sagts, synes böra kunna ske beträffande sådana stats- och kommunalanställda,

som icke genom lagbestämmelse uttryckligen befriats från nämnda

plikt. Såsom ovillkorlig förutsättning för att sådan befrielse skall kunna ske

bör uppenbarligen gälla, att de vid sjukdom garanterade kontanta förmånerna

från arbetsgivaren ej understiga den .sjukpenning, som skulle tillkomma

vederbörande från försäkringen. Detta behöver dock icke innebära

att de utfästa kontanta förmånerna för varje sjukdag uppgå till sjukpenningens

belopp. Dock kan det icke anses tillfyllest att summan av de förmåner,

som utfästs under sjukdom, uppgår till eller överstiger vad som

skulle kunna utgå i form av sjukpenning. Det synes åtminstone böra fordras,

att det utfästa beloppet under varje sjukmånad uppgår till minst vad

som skulle utgivas i sjukpenning. Lämpligast torde vara att detta bedömes

för varje gång fråga om undantagande blir aktuell. Befrielse från plikten

att vara sjukpenningförsäkrad skulle, då fråga är om kommunalanställda,

begäras av kommunen. Tydligt är nämligen att förutsättning för att befrielsen

skall kunna medgivas måste vara att kommunen ikläder sig garanti

för att förmånerna vid sjukdom skola utgå. Vid prövningen av kommuns

framställning av ifrågavarande slag bör avgörande betydelse tillmätas fråsan,

huruvida befrielse från sjukpenningförsäkringen kan anses vara till

fördel tor de anställda eller åtminstone för det övervägande flertalet av

dem. De anställda eller deras organisationer förutsättas därför erhålla tillfälle

alt yttra sig, innan fråga örn befrielse avgöres. I praktiken torde väl

bli regel alt överenskommelse träffas mellan kommunen och de anställda,

innan framställning göres, t. ex. i samband med löneavtalsförbandlingar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Beträffande anställda hos privata arbetsgivare har kommittén icke funnit

någon befrielse från skyldigheten att tillhöra sjukpenningförsäkringen kunna

komma i fråga.

Från sjukpenningförsäkringen har emellertid ansetts böra undantagas dem

som tillerkänts tilläggspension enligt lagen om folkpensionering eller

invalid understöd enligt förordningen därom (4 § 2 mom. b). Den

föreslagna bestämmelsen härom hade föranletts huvudsakligen av önskemålet

att det droges en tydlig gränslinje mellan folkpensioneringen och

sjukpenningförsäkringen. Gränsdragningen medförde även den fördelen,

att sjukkassorna beträffande ifrågavarande grupp försäkrade i regel icke

behövde verkställa någon inkomstuppskattning. Ej heller vore det tilltalande

att ålägga dem, som på grund av arbetsoförmåga i folkpensioneringslagens

mening beviljats understöd av allmänna medel, skyldighet att

erlägga avgifter för att försäkra sin arbetsinkomst.

Vidare innehåller förslaget att den, som uppburit sjukpenning

under den längsta tid han ägde erhålla sadan, blir befriad

från sjukpenningförsäkringen, så länge han fortfarande är arbetsoförmögen

(4 § 2 mom. c). Åldringarnas sjukhjälpstid skall enligt förslaget begränsas

till sammanlagt 365 dagar efter ingången av den månad vederbörande uppnår

67 års ålder. De bli alltså för alltid utestängda från sjukpenningförsäkringen,

sedan de uppburit sjukpenning under nämnda tid (4 § 2 moni. d).

Möjlighet har dessutom ansetts böra föreligga för den, som uppnått nämnda

ålder och som endast har kort sjukhjälpstid kvar, att bli befriad från försäkringsplikten.

Kommittén har därför föreslagit, att försäkrad, som uppnått

67 års ålder och endast har rätt erhålla sjukpenning för ytterligare

högst 90 dagar, skall kunna utträda ur sjukpenningförsäkringen, örn han

så önskar (4 § 3 morn.).

För frågan örn tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen redogöres närmare

i betänkandet nr VII sid. 138—140, 150—154 och 229.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Beträffande de föreslagna reglerna örn en nedre inkomstgräns

som villkor för tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen framhåller Västerbottens

läns landstings förvaltningsutskott, att någon dylik inkomstgräns

icke borde fastställas. Det förhållandet att de lägsta inkomsttagarna i allmänhet

vore sådana, som åtr.jöte bidrag till sin försörjning av anhöriga

eller det allmänna, vore icke någon anledning till att dessa sattes i särklass.

Behovet av bidrag till hemhjälp vore större, ju lägre familjens inkomst vore.

Socialstyrelsen förordar en undersökning av frågan, huruvida studerande

och andra, som genomginge yrkesutbildning utan avlöning, skulle omfattas

av sjukpenningförsäkringen. Läkarförbundet och sanatorieläkareföreningen

beteckna det såsom en brist i kommittéförslaget, att studerande regelmässigt

ställdes utanför sjukpenningförsäkringen.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

181

Statstjänstemännens ställning i förevarande hänseende beröres

i några yttranden. Enligt den mening, som uttalas av statskontoret,

borde sjukpenningförsäkringen omfatta även siatstjänstemännen. Kommitténs

förslag i fråga örn sjukpenningförsäkringen förefölle statskontoret särskilt

otillfredsställande, som genom anknytningen till pensionslagstiftningen

endast vissa tjänstemän — ordinarie och extra ordinarie — skulle uteslutas

från försäkringen, medan däremot extra befattningshavare, arvodister och

enligt kollektivavtal avlönad personal skulle komma i åtnjutande av försäkringsförmånerna.

Pensionssty reisen anmärker, att kommittén vid utformningen av bestämmelserna

på detta område byggt på vederbörandes pensionsreglementen.

Enligt förslaget skulle frän sjukpenningförsäkringen undantagas även personer,

som åtnjöte i reglementena angivna förmåner. Detta syntes icke tillfredsställande

bland annat med tanke på föreskrifterna örn tjänstelivräntor.

Bestämmelserna kunde möjligen utformas så, att de endast komme att avse

dem som innehade befattning, förenad med pensionsrätt enligt något av de

angivna reglementena.

Trafiktjänstemännens riksförbund yrkar, att de statstjänstemän, som redan

vore medlemmar i de nuvarande erkända sjukkassorna, måtte erhålla

vidgade möjligheter att bli sjukpenningförsäkrade i de allmänna sjukkassorna.

I fråga örn de kommunala befattningshavarna yttrar

stadsförbundet, att förslagets antagande måste åtföljas av en rad anpassningar

i tjänste- och lönevillkor. Det borde emellertid erinras därom,

att för redan anställda gällande villkor i de flesta fall icke torde kunna

ändras mot ena partens bestridande, i vart fall icke utan tillämpning av

förefintliga bestämmelser om uppsägningsrätt för kommunen. Då enligt ett

tjänstereglemente befattningshavare i en stad tillförsäkrats förmånen av bibehållen

avlöning och denna således utmätts utan hänsyn till en obligatorisk

sjukförsäkrings prestanda, vore staden i dylika fall reellt sett bunden att

alltjämt låta samma förmåner utgå.

Landstingsförbundet och flera läns landstings förvaltningsutskott förklara

sig icke ha något att erinra mot förslaget i denna del.

Beträffande de hos privata arbetsgivare anställda framhåller

svenska arbetsgivareföreningen, att det syntes föreningen vara förenat

med betydande svårigheter alt genomföra sådana förändringar i avtal och

kontrakt rörande förmåner under sjukdom, att sjukpenningförsäkringen kunde

till fullo utnyttjas av de anställda. I vissa avseenden innefattade reglerna för

privatanställda bättre förmåner än för stats- och kommunalanställda i så

måtto, att sjukavdrag från avlöning normalt brukade verkställas från de

stats- och kommunalanställdas löner redan efter några dagars bortovaro

från arbetet på grund av sjukdom, medan de privatanställda under viss tid.

stundom uppgående till tre månader oräknat den månad då sjukdomen in
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

träffat, åtnjöte oavkortad lön. Med allt beaktande av de administrativa svårigheter,

som skulle inträda, om även privatans tällda i viss utsträckning befriades

från tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen, ville föreningen

framhålla, att den ansåge det orimligt att obligatoriskt kräva anslutning till

en sjukpenningförsäkring, för vilken avgifter vore beräknade med hänsyn

till helt andra risker än de som den privatanställde själv representerade.

Den privatanställde bidroge ofta i väsentlig grad själv till avgifterna för sin

försäkring. Då bland annat alla, som försäkrats i svenska personalpensionskassan,

erhölle, sedan sjukdomen varat tre månader, från kassan ett belopp

motsvarande 60 % av den för den försäkrade angivna lönen såsom

sjuk- eller invalidpension, vore det uppenbart, att sådana privatanställda

icke hade nämnvärt behov av att vara sjukpenningförsäkrade enligt det nu

föreliggande lagförslaget. Föreningen förordade därför, att sådana privatanställda,

vilka vore direkt eller indirekt anslutna till företag, som meddelat

pensionsförsäkring förenad med sjuk- och invalidpension, på ansökan finge

erhålla befrielse från skyldigheten att vara sjukpenningförsäkrade under

förutsättning, att sjuk- och invalidpensionen innefattade sådana förmåner,

eventuellt tillsammans med av arbetsgivare i bindande form utfästa förmåner,

som minst motsvarade de förmåner, vartill de på grund av sjukpenningförsäkringen

skulle vara berättigade.

Försäkringsbolags riksförbund framhåller, att förslaget i fråga örn personer

i privat tjänst ingrepe i bestående förhållanden. Att detta måste vålla

avsevärda olägenheter såväl för arbetsgivare, vilka hade att anpassa sina

anställdas sjukförmåner, som för enskilda försäkringsgivare, vilka hade att

anpassa redan gällande sjukförsäkringar efter den föreslagna lagstiftningen,

torde vara uppenbart. Det torde därför vara nödvändigt att genom lagbestämmelser

underlätta en sådan anpassning.

Tjänstemännens centralorganisation anför:

Genom den obligatoriska sjukförsäkringens införande kan man befara,

att arbetsgivarens intresse för utbetalande av lön under sjukdom lätt skulle

minskas. Tjänstemännens centralorganisation skulle i detta sammanhang

önska, att från statsmakternas sida underströkes att införandet av den obligatoriska

sjukförsäkringen självfallet icke bör tagas till intäkt för att på

löntagarna övervältra kostnader, som tidigare bekostats av arbetsgivarna.

För statstjänstemännens del har kommittén fastslagit, att kompensation

skall lämnas för i samband med sjukvårdsförsäkringens genomförande förlorade

avlöningsförmåner. Beträffande de i kommunal och privat tjänst anställda

bör skyldighet för arbetsgivaren att utgiva motsvarande kompensation

föreligga. Sedan ankommer det på vederbörande organisation att efter

förhandlingar med respektive arbetsgivare träffa överenskommelse om

denna kompensations storlek.

Sjukförsäkringspromemorian.

Kommitténs förslag, att alla försäkringspliktiga vilkas årsinkomst av förvärvsarbete

uppgår till minst 600 kronor skola omfattas av sjukpenningför
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

183

säkringen, har icke frångåtts i promemorian. I motsats till kommittéförslaget

har emellertid i promemorian ifrågasatts, huruvida icke även personer,

som ägde uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd, skulle bli

sjukpenningförsäkrade.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

Rörande den föreslagna nedre inkomstgränsen av 600 kronor

ifrågasätter socialdemokratiska kvinnoförbundet, örn det vore lämpligt att

fordra att en person skulle ha en årsinkomst av nämnda storlek för att få del

av försäkringsförmånerna. En dylik gräns skulle medföra orättvisor och

många gånger utesluta de mest hjälpbehövande. Å andra sidan framhåller

Sveriges yngre läkares förening, att det skulle ha varit logiskt om sjukpenningens

enhetliga fixerande till 3: 50 kronor per dag fått verka bestämmande

även beträffande fixerandet av fordringen för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen.

I så fall skulle lägsta inkomstnivån kunnat sättas

avsevärt högre än 600 kronor. Man hade även kunnat fixera avgifterna till

en annan och högre nivå, vilket givetvis hade varit önskvärt i detta för

statsverket synnerligen dyrbara projekt.

Från några håll har erinran framställts mot att statstjänstemän

skola undantagas från försäkringen. Statskontoret vidhåller sin tidigare

framförda mening att sjukpenningförsäkringen bör omfatta samtliga statstjänstemän.

Samma ståndpunkt intages av Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott.

Även socialstyrelsen anser skäl tala för att, om en sjukförsäkring i enlighet

med promemorian genomföres, jämväl statstjänstemännen inbegripas

under sjukpenningförsäkringen. Förslagets genomförande skulle medföra,

att vissa lägre statstjänstemän skulle få sämre förmåner än arbetare

i enskild tjänst och extra statstjänstemän, vilka icke omfattades av den

föreslagna undantagsbestämmelsen. Vad beträffade högre tjänstemän kunde

en motsvarande jämförelse göras med tjänstemän i kommunal eller enskild

tjänst, vilka i stor utsträckning ägde rätt till viss avlöning från arbetsgivaren

under sjukdom och som därutöver skulle uppbära sjukpenning, så att

de ofta skulle erhålla en sammanlagd inkomst, som motsvarade vad de uppbud

medan de vore i tjänst. Statstjänstemännen däremot finge alltid vidkännas

avdrag. Dessa spörsmål kunde emellertid även tänkas lösta genom

en revision av avlöningsförfattningarna.

Socialvårdskommittén anför i förevarande hänseende:

Vid behandlingen av förslaget till arbetslöshetsförsäkring har kommittén

kommit till den uppfattningen, att det möter principiella betänkligheter och

även vissa administrativa svårigheter att utesluta de statsanställda från en

allmän arbetslöshetsförsäkring. I det av kommittén utarbetade, preliminära

förslaget til! lag örn allmän arbetslöshetsförsäkring omfattas sålunda även

de statsanställda, liksom i det engelska socialförsäkringsförslaget, av försäkringen.

Kommittén har vid behandling av frågan örn de statsanställdas ställ
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

liing inom arbetslöshetsförsäkringen ifrågasatt huruvida icke de statsanställda

även böra tillhöra sjukpenningförsäkringen. Kommittén bär för avsikt

att upptaga denna fråga till förnyat övervägande och i samband med

överlämnande av arbetslöshetsförsäkringsförslaget eventuellt föreslå ändringar

i detta avseende i kommitténs förslag till allmän sjukförsäkring.

Förslaget, att personer vilka uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd

icke skulle på denna grund vara uteslutna från sjukpenningförsäkringen

har — närmast med utgångspunkt från att försäkringen

anordnades enligt alternativet I -— behandlats i en del yttranden. Statskontoret

har i princip icke något att erinra mot detta förslag. Statskontoret ansåge

dock att frågan örn dessa personers tillhörighet till försäkringen icke

borde slutligt bedömas innan kännedom vunnits om de förmåner, som en

reviderad folkpensionering komme att erbjuda.

Ej heller pensionsstyrelscn har något att invända mot att tilläggspensionärer

bli delaktiga av sjukpenningförsäkringen. Det borde emellertid tillses,

att de sammanlagda förmånerna från folkpensioneringen och sjukförsäkringen

under en folkpensionärs sjukdom icke bleve större än vad han, när

han vore i stånd att arbeta, erhölle i folkpension och genom eget arbete.

Vidare måste ett intimt samarbete komma till stånd mellan folkpensioneringens

och sjukförsäkringens organ bland annat för att förhindra att arbetsinkomsten

uppskattades på ett sätt enligt sjukförsäkringen och på ett

annat enligt folkpensioneringen. Enligt pensionsstyrelsens mening syntes, då

en sjukpenningförsäkrad pensionstagare utöver pensionen måste ha minst

(500 kronors årsinkomst av förvärvsarbete, sjukpenningavgiften böra erläggas

av pensionstagaren själv.

Socialvårdskommittén framhåller i fråga om tilläggspensionärerna, att

kommitténs förslag i förevarande hänseende huvudsakligen föranletts av

önskemålet om en tydlig gränslinje mellan sjukpenningförsäkringen och

folkpensioneringen. Kommittén fortsätter:

Frågan kommer, såsom kommittén förutskickade, i ett annat läge efter

den förestående revisionen av folkpensioneringen. De i folkpensioneringslagen

nu stadgade avdragsfria beloppen torde liksom själva pensionsbeloppen

i kommitténs förslag till ny folkpensioneringslag komma att höjas avsevärt,

varigenom tilläggspension i större utsträckning än nu kan utgå till personer

med högre årsinkomst av förvärvsarbete än 600 kronor. Ett tillfälligt

bortfall av arbetsinkomsten kan lämpligare kompenseras genom att sjukpenning

utgår än att tilläggspensionen tillfälligt jämkas. På grund härav

torde efter folkpensioneringslagens revision tillräckliga skäl icke längre föreligga

för att utestänga tilläggspensionärerna från sjukpenningförsäkringen.

En reglering av förhållandet mellan de båda hjälpformerna är emellertid

behövlig, därvid särskilt bör iakttagas att arbetsinkomsten upptages till

samma belopp inom de båda socialförsäkringsgrenarna.

Socialstyrelsen anser frågan, huruvida tilläggspensionärer som åtnjuta

minst 600 kronors årlig arbetsinkomst skola vara sjukpenningförsäkrade,

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 312.

185

icke vara av någon större räckvidd och finner det vara svårt att fatta någon

definitiv ståndpunkt till frågan utan kännedom om vilken utformning folkpensionslagens

regler örn tilläggspension, avdragsfri inkomst m. m. kunde

komma att erhålla. Styrelsen framhåller emellertid följande principiella

synpunkter:

Såväl folkpension som sjukpenning utgör kompensation för utebliven arbetsinkomst

och utgör till väsentlig del ett av statsmedel bekostat understöd.

Det synes vid sådant förhållande knappast rimligt, att någon skall

vara berättigad att utöver full folkpension även uppbära sjukpenning. Den

som på grund av ålderdom eller invaliditet är helt arbetsoförmögen skulle

då komma i ett sämre läge än den som är till största delen arbetsoförmögen

av dylik orsak och därjämte genom sjukdom berövats återstoden av arbetsförmågan.

Principiellt borde av denna anledning sjukpenningen begränsas

till ett belopp, motsvarande skillnaden mellan utgående folkpension och full

dylik. Huruvida frågan kan praktiskt lösas efter denna linje är emellertid

svårt att bedöma.

De ömsesidiga socialtörsåkringsbolagens förening finner ur olycksfallsförsäkringens

synpunkt intet vara att i princip erinra mot att tilläggspensionärer

medgåves tillträde till sjukpenningförsäkringen vid en årsinkomst av

minst 600 kronor. I så fall borde emellertid inkomsten bestämmas till det

belopp, varefter tilläggspension utginge. För flertalet av de tilläggspensionärer,

som skadades genom olycksfall i arbete, torde nämligen för närvarande

redovisas en faktisk arbetsinkomst under ett år före olycksfallet överstigande

600 kronor, trots att de i allmänhet åtnjöte högsta tilläggspension.

Departementschefen.

I yttrandena ha framställts olika yrkanden angående sjukpenningförsäkringens

omfattning. Det har sålunda ifrågasatts, å ena sidan, huruvida icke

alla medborgare oberoende av deras inkomst eller ekonomiska ställning i

övrigt borde komma i åtnjutande av sjukpenning samt, å andra sidan, om

ej den av socialvårdskommittén föreslagna inkomstgränsen för deltagande

i sjukpenningförsäkringen — minst 600 kronor örn året — borde höjas. Vidare

ha skilda meningar gjort sig gällande rörande frågan, huruvida några

särskilda kategorier böra undantagas från sjukpenningförsäkringen eller örn

denna skall göras lika allmän som sjukvårdsförsäkringen.

Därest den obligatoriska sjukpenningförsäkringen skulle omfatta även

den del av befolkningen, som helt saknar arbetsinkomst eller har endast

obetydlig sådan, bleve följden alt — bortsett från dem som leva av kapitalinkomst

och som över huvud ej lia behov av någon sjukpenningförsäkring

—- även sådana personer, vilka lia sin försörjning antingen genom det allmänna

eller genom anhöriga, skulle bli sjukpenningförsäkrade. I fråga örn

dessa grupper torde dock såsom kommittén framhållit gälla, att deras ekonomiska

ställning allmänt sett ej avsevärt påverkas av sjukdom. Deras inrymmande

under försäkringen skulle medföra uppenbara risker för missbruk

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

av denna. Det skulle även kunna vålla svårigheter för dem att erlägga försäkringsavgifterna.

Beträffande dessa kategorier synes behovet av kontant

understöd böra tillgodoses på samma sätt vid sjukdom som vid full hälsa.

Den omständigheten att sjukpenningen enligt min mening bör bestämmas

enhetligt i anknytning till en rimlig minimistandard under sjukdom medför

ingen ändring härvidlag. Sjukpenningen är nämligen i princip avsedd att

trygga försörjningen för dem, som måste ägna sig åt förvärvsarbete för sitt

uppehälle.

Var gränsen bör dragas för den arbetsinkomst, som skall medföra skyldighet

att tillhöra sjukpenningförsäkringen, kan givetvis vara föremål för

delade meningar. För egen del har jag ansett den av kommittén föreslagna

gränsen godtagbar, även när försäkringen konstrueras på sätt i det föregående

angivits. Jag vill härvid särskilt framhålla lämpligheten av att

inkomstgränsen får sammanfalla med den gräns, vid vilken deklarationsskyldighet

enligt skattelagstiftningen i allmänhet föreligger.

Om jag således finner, att endast den som har en arbetsinkomst av minst

600 kronor om året bör ingå såsom sjukpenningförsäkrad medlem av sjukkassa,

är därmed icke avgjort, att alla de, vilka ha en dylik arbetsinkomst,

skola omfattas av sjukpenningförsäkringen. Många ha redan för närvarande

vid sjukdom sin försörjning tryggad, och frågan är örn även dessa skola

inordnas under sjukpenningförsäkringen. Jag syftar därvid närmast på

sådana anställda, som även under sjukdom äga, helt eller delvis, utfå den

vanliga arbetslönen.

Statstjänstemännens ställning i förevarande hänseende skulle enligt kommittéförslaget

regleras så, att vissa befattningshavare skulle vara uteslutna

från sjukpenningförsäkringen på grund av en direkt lagbestämmelse därom,

medan andra befattningshavare genom särskilt beslut skulle kunna ställas

utanför denna gren av sjukförsäkringen. I olika yttranden har ifrågasatts,

huruvida icke sjukpenningförsäkringen generellt borde omfatta även statstjänstemännen.

Till denna ståndpunkt synes jämväl socialvårdskommittén

numera ha anslutit sig. Åtskilliga omständigheter tala för denna mening. De

skäl, som föranlett mig att förorda statstjänstemännens inrymmande under

sjukvårdsförsäkringen, lära sålunda äga motsvarande giltighet för sjukpenningförsäkringens

del. Den av kommittén gjorda gränsdragningen skulle

verka tämligen ojämnt, och ett utestängande av statstjänstemännen kunde

— med de förmåner som utgå på grund av sjukpenningförsäkringen enligt

departementsförslaget — för lägre befattningshavare betyda, att dessa

komme i sämre ställning än örn de omfattades av sjukpenningförsäkringen.

På grund härav vill jag förorda, att även statstjänstemännen skola vara

obligatoriskt sjukpenningförsäkrade. Därav följer icke att sådana anordningar

böra eftersträvas, att de statliga befattningshavarna — som för närvarande

vid sjukdom äga uppbära hel eller reducerad lön — i fortsättningen

skulle lia att vid sjukdom lita sig enbart till de förmåner, som utgå på grund

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

187

av försäkringen. Såsom jag tidigare framhållit, bör sjukförsäkringens införande

icke leda till försämring i nu utgående löneförmåner vid sjukdom. Vid

den förestående omprövningen av de statliga avlöningsbestämmelserna torde

därför få övervägas på vad sätt sjukpenningförsäkringens genomförande

kan samordnas med rådande avlöningssystem vid sjukdom. En utväg härvid

torde vara, att befattningshavaren får i sedvanlig ordning uppbära sin sjukavlöning,

men att vederbörande myndighet inträder i befattningshavarens

rätt gentemot sjukkassan såvitt angår de förmåner som utgå på grund av

den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Bland annat för möjliggörande

av en sådan lösning har i 30 § av departementsförslaget upptagits ett särskilt

stadgande, enligt vilket arbetsgivaren i fall, som här avses, skall äga

att i arbetstagarens ställe hos sjukkassan uppbära arbetstagaren tillkommande

sjukpenning jämte familjetillägg, i den mån dessa förmåner icke

överstiga den utbetalda lönen. Ett arrangemang av antydd art förutsätter

att statstjänstemännen lönevägen erhålla kompensation för den sjukförsäkringsavgift,

som hänför sig till sjukpenningförsäkringen.

Med den ståndpunkt, jag intagit till frågan om de statliga befattningshavarnas

sjukpenningförsäkring, torde anledning saknas att medgiva kommun-

eller privatanställda befrielse från plikten att vara sjukpenningförsäkrade.

Det torde få ankomma på parterna eller deras organisationer att avtalsvägen

åstadkomma en samordning mellan sjukpenningförsäkringsförmånerna

och de nu vid sjukdom utgående avlöningsförmånerna. Att sjukförsäkringens

införande ej heller i detta fall bör få verka försämrande synes

knappast behöva understrykas.

Mera tveksamt synes mig spörsmålet om folkpensionärernas sjukpenningförsäkring

vara. Kommitténs förslag i denna del innebar, att personer, som

ägde uppbära tilläggspension eller invalidunderstöd enligt hittillsvarande lagstiftning,

icke skulle vara sjukpenningförsäkrade. I sjukförsäkringspromemorian

uttalades emellertid, att tillräckligt bärande skäl saknades att från

sjukpenningförsäkringen undantaga personer, vilkas årsinkomst av förvärvsarbete

uppginge till 600 kronor, enbart på grund av att de tillerkänts

tilläggspension eller invalidunderstöd. Promemorians ståndpunkt i detta

hänseende har allmänt vunnit principiell anslutning.

Ifrågavarande spörsmål torde emellertid komma i eif något annat läge för

den händelse det förslag till ny folkpensioneringslagstiftning, vilket förelagts

årets riksdag genom proposition nr 220. blir genomfört. Nämnda förslag

bygger i stort sett på samma försörjningsprincip som den, vilken ligger

till grund för bär förevarande förslag till sjukpenningförsäkring. Folkpensionerna

lia föreslagits höjda i betydande grad; den allmänna ålderspensionen,

som i princip skall tillkomma varje medborgare vid fyllda 67 år, skall utgå

ulan hänsyn tagen till vederbörandes inkomst, medan däremot övriga former

av folkpension belt eller delvis bli beroende av vederbörandes inkomstförhållanden.

Alt bell utestänga dem, som uppbära en inkomstprövad form

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

av folkpension, från sjukpenningförsäkringen synes icke böra ifrågakomma.

Visst utrymme för denna försäkring torde även finnas för dem som icke

åtnjuta annan folkpensionsförmån än den allmänna ålderspensionen. Jag

anser därför, att den omständigheten, att någon får rätt till folkpension enligt

den nya lagstiftningen därom, icke bör utesluta honom från tillhörigheten

till sjukpenningförsäkringen.

Emellertid torde det, om folkpensionärerna skola omfattas av sjukpennin

gförsäkringen, vara erforderligt med vissa särbestämmelser för dem för

att vinna erforderlig samordning mellan ifrågavarande båda grenar av socialförsäkringen.

Socialvårdskommittén har i sitt i november 1945 avgivna betänkande

nr XI angående lag om allmän folkpensionering1 framhållit, att

det härvidlag vore lämpligt, att sjukpenningförsäkringen — som i princip

avser att ge skydd vid mera tillfällig arbetsoförmåga — anpassade sig efter

folkpensioneringen. I propositionen nr 220 har jag uttalat, att jag delar

denna åsikt. Anpassningen torde, i överensstämmelse med vad i nämnda

betänkande ifrågasatts, böra ske på så sätt, att sjukpenningen för de sjukpenningförsäkrade

folkpensionärerna begränsas till 2 kronor örn dagen och

att sjukhjälpstiden bestämmes till 90 dagar vid varje sjuklighetstillstånd.

Ett högre dagsbelopp torde i regel ej vara behövligt; och under den angivna

tidrymden lärer den pensionär, vars pensionsförmåner varit reducerade

med hänsyn till förefintligheten av egen inkomst, kunna erhålla den förhöjning

av pensionen som betingas av att inkomsten bortfaller till följd av

sjukdomen. Viss begränsning i fråga örn rätten till familjetillägg torde även

böra ske med hänsyn till att folkpensionsförmåner utgå. Till dessa frågor

återkommer jag vid behandlingen av de paragrafer, som avse de på grund

av sjukpenningförsäkringen utgående förmånerna. Här torde endast böra

tilläggas, att folkpensionär, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till

minst 600 kronor, givetvis själv bör svara för kostnaderna för sin sjukpenningförsäkring,

likaväl som han själv har att gälda avgiften för sjukvårdsförsäkringen.

I några yttranden har framhållits angelägenheten av att folkpensionärernas

arbetsinkomst beräknas på samma sätt inom folkpensioneringen och

sjukförsäkringen. Därmed torde närmast ha avsetts, att vid bestämmande

inom sjukförsäkringen av folkpensionärens årsinkomst av förvärvsarbete

denna ej får sättas högre än den inkomst av arbete, som ingår i den uppskattade

årsinkomst vilken ligger till grund för beräkningen av inkomstprövade

folkpensionsförmåner. Vad sålunda anförts torde främst taga sikte på

en enligt alternativ I utformad sjukpenningförsäkring, och ifrågavarande

spörsmål torde icke äga någon större betydelse vid en sjukpenningförsäkring

i överensstämmelse med departementsförslaget.

Enligt socialvårdskommitténs förslag .skulle vidare från skyldigheten att

vara sjukpenningförsäkrad undantagas dels den som för ett sammanhäng
-

1 SOU 1945: 64.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

189

ande sjuklighetstillstånd uppburit sjukpenning under 730 dagar, i vad avser

tiden intill dess han återvunnit arbetsförmågan, dels ock den som fyllt

67 år och därefter uppburit sjukpenning under tillhopa 365 dagar. Ej heller

dessa undantag lia ansetts böra upptagas i departementsförslaget. Meningen

med det förra stadgandet torde ha varit, att plikten att vara sjukpenningförsäkrad

åter skulle inträda, när den sjuke återvunnit sådan grad av arbetsförmåga

att han åter uppnått årlig arbetsinkomst av förvärvsarbete om

minst 600 kronor. Stadgandet torde emellertid vara överflödigt, i det att en

person, som varit sjuk under en sammanhängande period av minst 730 dagar

och därigenom -— enligt 27 § i departementsförslaget — blivit utförsäkrad,

näppeligen torde lia någon inkomst av förvärvsarbete så länge sjuklighetstillståndet

varar. Redan på grund av huvudregeln för tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen

synes alltså en sådan person bli utesluten från försäkringsplikten.

Det bör åligga sjukkassorna att, när någon blir utförsäkrad

men alltjämt lider av arbetsoförmåga, omedelbart undersöka huruvida

vederbörande skall uteslutas från sjukpenningförsäkringen. Denna kassornas

skyldighet torde framgå av stadgandet i 13 § första stycket andra punkten

av departementsförslaget.

Det andra av de ifrågavarande båda undantagen från försäkringsplikten

har föranletts av att enligt kommittéförslaget den som fyllt 67 år skulle äga

uppbära sjukpenning under sammanlagt högst 365 dagar. Då sistnämnda

regel slopats i departementsförslaget, följer därav att även förevarande

undantagsbestämmelse bör utgå.

I enlighet med det anförda har i första punkten av första stycket av 9 § i

departementsförslaget upptagits en undantagslös regel att varje sjukkassemedlem,

vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kronor,

skall vara sjukpenningförsäkrad.

Såsom en andra punkt av samma stycke har synts böra intagas en föreskrift

motsvarande den, som kommit till uttryck i 13 § andra stycket av kommittéförslaget.

Väl kan det förefalla mindre tillfredsställande, att en gift

kvinna, som icke är självständigt försäkrad, skall bli berättigad till sjukpenning,

även för det fall att hennes make på grund av sin ringa inkomst

är utesluten från sjukpenningförsäkringen och följaktligen ej heller betalar

någon avgift för denna gren av försäkringen. Sjukpenningen till den familjeförsäkrade

gifta kvinnan är emellertid i princip avsedd alt utgöra ersättning

för det arbete, som hustrun utför i hemmet och vilket under hennes

sjukdom måste utföras av annan. Med hänsyn härtill synes mannens tillhörighet

till sjukpenningförsäkringen icke böra vara avgörande för frågan

om hustruns rätt till sjukpenningen. Någon anledning att frångå kommitténs

förslag på denna punkt torde därför icke föreligga. Beträffande spörsmålet

örn den familjeförsäkrade gifta kvinnans rätt till sjukpenning åter

kommer jag vid behandlingen av 21 § i departementsförslaget.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

10 §.

I denna paragraf lämnas en bestämning av begreppet årsinkomst

av förvärvsarbete.

Paragrafen återgiver i huvudsak vad som upptagits under 16 och 17 §§ i

socialvårdskommitténs lagförslag. Innehållet i sistnämnda båda paragrafer

behandlas i betänkandet nr VII sid. 210—218.

Departementschefen.

De jämkningar, som ansetts böra vidtagas i kommitténs förslag, ha närmast

föranletts av den ändrade struktur som sjukpenningförsäkringen

erhållit i departementsförslaget. Genom att systemet med olika sjukpenningklasser

frångåtts blir det i allmänhet icke erforderligt med någon precisering

av de försäkrades årliga inkomst av förvärvsarbete. Nämnda inkomst

får betydelse främst för spörsmålet, om en sjukkassemedlem skall vara sjukpenningförsäkrad

eller ej samt om en gift kvinna skall vara självständigt

försäkrad eller försäkrad i egenskap av familjemedlem; i övrigt blir årsinkomsten

av förvärvsarbete av betydelse endast för det fall att av två äkta

makar hustrun är den huvudsakliga försörjaren och makarna av denna anledning

önska att familjetilläggen anknytas till hennes sjukpenning (jfr

8 § andra stycket, 23 § andra stycket och 24 § i departementsförslaget).

Sjukkassorna behöva därför regelmässigt blott taga ställning till frågan örn

årsinkomsten av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kronor respektive

1 000 kronor. I det stora flertalet fall torde det utan vidare efterforskningar

stå klart för sjukkassorna huru härmed förhåller sig. I tveksamma

fall böra sjukkassorna i första hand söka vinna upplysning hos den försäkrade

själv samt, om denne innehar arbetsanställning, hos hans arbetsgivare.

Vederbörande inkomstlängd torde även kunna vara vägledande i viss utsträckning.

Det må dock framhållas, att vid taxering uppskattad »inkomst

av tjänst» ej alltid avser inkomst av förvärvsarbete, enär enligt skatteförfattningarna

inkomst i form av pension, livränta, undantagsförmåner

m. m. hänföres till inkomst av tjänst. 11

11 §•

Denna paragraf, som avser frågan örn vilken sjukkassa forså kringspliktig

skall tillhöra, motsvaras av 7 § 2 morn., 9 § 2

mom. sista punkten och 40 § sjätte stycket sista punkten i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommittéförslaget (7 § 2 mom.) skall försäkringspliktig vara medlem

av den allmänna sjukkassan för den kommun där han har fast bostad.

Saknar vederbörande fast bostad, skall han tillhöra sjukkassan i

mantalsskrivningsorten eller, örn han ej är mantalsskriven, den ort där

han senast varit mantalsskriven i riket. Försäkringspliktig sjöman, som sak
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 191

nar såväl fast bostad som mantalsskrivningsort inom riket, skall vara försäkrad

i den kommun, där fartyget har sin hemort.

Kommittén framhåller — betänkandet nr VII sid. 156 — att anknytningen

till bostadsorten innebär avsevärda fördelar, bland annat i fråga om sjukkontroll

och avgiftsbetalning. Genom anknytningen till bostadsorten frånsade

man sig ej heller den möjlighet till kontroll, att alla försäkringspliktiga bleve

försäkrade, som mantalsskrivningen innebure. Kommittén hade därför icke

funnit skäl att frångå den princip, som i detta avseende gällde enligt nuvarande

sjukkasseförordning, eller att bosättningen skulle vara den avgörande

faktorn.

I fråga örn den under 40 § sjätte stycket sista punkten i kommittéförslaget

upptagna regeln att medlem av lokalsjukkassa alltid skall vara medlem av

den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten, och på grund

härav försäkrad i båda kassorna anmärker kommittén, att dess förslag i

denna del överensstämmer med vad nu gäller.

Sjukvårdsersättning till sådana barn, som ej bli att anse såsom familjemedlemmar

men likväl anses böra omfattas av försäkringen, skall enligt

kommitténs förslag utbetalas av sjukkassan för den kommun, där barnet är

bosatt, då rätten till sjukhjälp uppkommer.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I ett par yttranden ifrågasättes, huruvida icke tillhörigheten till sjukkassa

alltid borde bedömas med hänsyn till mantalsskrivningsorten. Sålunda framhåller

länsstyrelsen i Malmöhus län, att en sådan omläggning skulle innebära

en betydande förenkling. Fall kunde förekomma, då begreppet »fast

bostad» i ett givet fall kunde komma att prövas av två olika myndigheter,

nämligen dels av tillsynsmyndigheten för sjukkassorna och dels i mantalsskrivningsmål

av länsstyrelse och kammarrätt, måhända med olika resultat.

Därest såsom grund för tillhörigheten till sjukkassa lades mantalsskrivningen,

syntes konsekvensen fordra, att medlem icke efter egen anmälan

finge flytta över från en sjukkassa till annan. Ett dylikt medgivande skulle

nämligen medföra samma olägenheter som bestämmelsen, att bosättningen

vore avgörande. Bestämmelserna om överflyttning bleve sålunda, örn den

av länsstyrelsen intagna ståndpunkten godkändes, överflödiga.

Även lantarbetsgivaref öreningen anser, att mantalsskrivningsorten borde

vara utslagsgivande i stället för bostadsorten. Det vore en stor fördel för

sjukkassorna att för medlemsregistreringen kunna bygga på mantalslängderna.

Så utbyggt som samhället ur olika synpunkter nu vore, borde det

icke ställa sig svårt för sjukkassorna att ordna sjukkontrollen, även örn

medlemmarna tillfälligtvis skulle bo utanför mantalsskrivningsorten. Genom

det föreslagna arrangemanget vunnes även att medlemsregistreringen bleve

fullständig.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del anmärker försäkrings
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

rådet, att förslaget saknade regel om medlemskap i sjukkassa för det fall

att annan försäkringspliktig än svensk sjöman saknade fast bostad här i

riket och därjämte varken vore eller hade varit bär mantalsskriven.

Departementschefen.

Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen, har jag funnit mig böx-a

förorda sådan ändring av kommitténs förslag att de avgifter, som de försäkringspliktiga

ha att erlägga till sjukkassorna, upptagas på vederbörandes

debetsedel och uppbäras i samband med skatteuppbörden. Avgiftsuppbördens

anknytning till skatteuppbörden synes nödvändiggöra ett frångående

av kommitténs förslag även i andra punkter. Det lärer sålunda bland

annat icke vara möjligt att låta bosättningen bli avgörande vid bestämmandet

av den sjukkassa, i vilken försäkring skall ske. I likhet med skattskyldigheten

bör försäkringen i stället anknytas till mantalsskrivningsorten.

Vidare torde därav följa att, då mantalsskrivningen sker kalenderårsvis,

tillhörigheten till viss sjukkassa bindes för kalenderår; den som för

visst kalenderår blivit mantalsskriven inom viss kommun kommer att tillhöra

sjukkassan för nämnda kommun, även örn han under året skulle avflytta

till ort utom kassans verksamhetsområde.

Sjukförsäkringens anpassning till mantalsskrivningen torde böra föranleda,

att sjukkassorna få tillgång till de mantalslängden som årligen upprättas.

Överhuvud torde det bli nödvändigt att viss kontakt skapas mellan

sjukkassorna och folkregistreringen. Frågan härom torde lämpligen kunna

lösas i administrativ ordning, sedan folkbokföringens omorganisation blivit

genomförd.

Den omständigheten att mantalsskrivningen och icke bosättningen blir

avgörande i förevarande hänseende torde icke vara förenad med några

nackdelar. Tvärtom synes det vara till stor fördel för sjukkasseadministrationen

att tillhörigheten till viss sjukkassa blir beroende av en sådan faktisk

omständighet som mantalsskrivningen och icke på ett begrepp, angående

vars innebörd tveksamhet kan råda. Möjligheterna att tillse att alla

försäkringspliktiga verkligen bli inskrivna såsom sjukkassemedlemmar

måste ökas. Några särskilda svårigheter vid sjukkontroll och vid utgivande

av sjukhjälp lära icke behöva uppkomma. För närvarande torde samarbetet

mellan de erkända sjukkassorna gå friktionsfritt, och anledning saknas

att antaga att så ej skulle bli förhållandet mellan de allmänna sjukkassorna,

även om omfattningen av de uppgifter en kassa har att fullgöra för en annans

räkning kommer att öka. I anslutning härtill må framhållas, att i departementsförslaget

— liksom även i kommitténs förslag — upptagits ett

direkt stadgande (59 §) att sjukkassorna genom samarbete i möjligaste mån

skola underlätta lagens tillämpning samt att sjukkassa har skyldighet att

för annan sjukkassas räkning utgiva sjukhjälp och utöva sjukkontroll.

Såsom mantalsskrivningsort torde böra anses den ort, där någon för visst

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

193

år slutgiltigt blivit mantalsskriven. Om mantalsskrivningsförrättarens beslut

härutinnan efter besvär blivit ändrat genom beslut av högre instans,

bör alltså det senare beslutet vara avgörande. Mantalsskrivningsförrättarens

beslut bör dock interimistiskt vara bestämmande. Skulle i fall som här avses

sjukkassa ha uppburit försäkringsavgift från försäkrad, som rätteligen skolat

vara medlem av annan sjukassa, eller utgivit sjukhjälp till sådan försäkrad,

torde kassorna utan svårighet kunna reglera de mellanhavanden, som därigenom

uppkomma.

Eftersom även andra svenska medborgare än de, som blivit här mantalsskrivna,

ansetts böra vara försäkringspiiktiga, har huvudregeln örn tillhörigheten

till sjukkassa kompletterats med en bestämmelse avseende försäkringspliktig,

som icke här är mantalsskriven. Även för detta fall torde det

bli nödvändigt att binda medlemskapet för kalenderår. I stället för den

mantalsskrivningsort, som gäller vid årets ingång, synes bosättningen vid

nämnda tidpunkt böra bli avgörande. Därest vederbörande icke varit försältringspliktig

redan från årsskiftet, skall han tillhöra sjukkassan för den

kommun, där han är bosatt då försäkringsplikt inträder. Vad senast sagts

torde bli tillämpligt exempelvis för det fall att en svensk medborgare, som

varit bosatt i utlandet, flyttar åter till Sverige. Till spörsmålet om försäkringspliktens

inträde återkommer jag under påföljande paragraf.

Den bestämmelse, som av kommittén upptagits såsom en sista punkt av

40 §, synes böra intagas såsom ett andra stycke av förevarande paragraf.

Såsom ett sista stycke av denna paragraf har intagits en regel motsvarande

9 § 2 mom. sista punkten i kommittéförslaget. Genom denna regel

avgöres vilken sjukkassa som har att utbetala sjukvårdsersättning till sådana

barn, vilka enligt förslaget icke räknas såsom familjemedlemmar. Enligt kommitténs

förslag skulle ersättningen utgivas av sjukkassan för den kommun,

där barnet var bosatt när rätten till sjukhjälp uppkom. Rätten till sjukvårdsersättning

torde ej aktualiseras förrän den sjuke fått vidkännas den kostnad,

som skall ersättas, d. v. s. i och med att läkarvården eller sjukhusresan

betalas. Med hänsyn härtill synes meningen »när rätten till sjukhjälp uppkom»

böra utgå ur lagen.

12 §.

I denna paragraf behandlas frågan om intagningen i försäkringen

och upphörande av medlemskapet i sjukkassa.

Paragrafens första, andra och tredje stycken motsvaras av bestämmelserna

under 7 § 3 och 4 mom. i kommitléförslaget, vilka bestämmelser behandlas

i betänkandet nr VII sid. 156—158 och 305. Jfr även sid. 138. Fjärde

stycket av förevarande paragraf saknar motsvarighet i kommitténs förslag.

Departementschefen.

Emot kommitténs förslag att sjukkassa skall utan särskild anmälan såsom

medlem i kassan inskriva barn, som fyllt sexton år och som dessför
Bihang

till riksdagens protokoll IDAG. 1 sami. Nr 312. 13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

innan varit försäkrat såsom familjemedlem, synes icke vara något att erinra.

Däremot torde det ej vara erforderligt, att sjukkassan tillställer barnet särskilt

meddelande örn inskrivningen och örn de skyldigheter som följa därav.

Det synes vara tillräckligt, att den nyinskrivne medlemmen får sådan underrättelse

genom den medlemsbok eller det medlemsbevis, som tillställes

honom i samband med inskrivningen. I departementsförslaget har visserligen

icke ansetts böra upptagas något stadgande om medlemsbok och medlemsbevis.

Anledningen härtill är emellertid uteslutande den, att en dylik

bestämmelse — liksom en del andra i kommittéförslaget upptagna regler —

närmast torde ha karaktär av tillämpningsföreskrift och fördenskull icke bör

tynga lagtexten.

Andra försäkringspliktiga än nyssnämnda barn torde såsom kommittén

föreslagit böra åläggas skyldighet att inom fjorton dagar från försäkringspliktens

uppkomst anmäla sig till inträde i vederbörande sjukkassa. Någon

särskild bestämmelse om tidpunkten för försäkringspliktens inträde synes

icke vara behövlig. I överensstämmelse med vad kommittén anfört lärer

sådan plikt inträda i och med att omständighet inträffat, som medför försäkringsplikt,

exempelvis bosättning eller mantalsskrivning i Sverige samt,

i fråga om kvinna som tidigare varit familjeförsäkrad, ökning av hennes

egen arbetsinkomst till 1 000 kronor eller därutöver, upphörande av sammanlevnaden

med mannen eller dennes död.

Kommittén har föreslagit, att för det fall alt försäkringspliktig underlåter

att fullgöra honom i förevarande hänseende åliggande anmälningsskyldighet,

sjukkassan skulle, när förhållandet upptäcktes, inskriva vederbörande

såsom medlem med retroaktiv verkan. Sådan inskrivning skulle medföra

skyldighet för den inskrivne att med viss tidsbegränsning erlägga förfallna

avgifter men icke berättiga tili sjukhjälp för tiden före inskrivningen. Kassan

skulle dock ha möjlighet att utgiva sjukhjälp, därest uraktlåtenheten

att göra anmälan icke skäligen borde läggas den försäkringspliktige till last.

Jag ansluter mig till kommitténs förslag i denna del utom såtillvida, att jag

ej anser att det i detta sammanhang bör upptagas någon bestämmelse om

förbud för utgivande av sjukhjälp avseende tid före inskrivningen. Örn sjukpenning

synes härvidlag näppeligen kunna bli fråga, med hänsyn till att

sådan enligt 26 § i departementsförslaget regelmässigt ej får utgivas för tid,

innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts till sjukkassan. Och några befogade

invändningar torde icke kunna resas mot att försäkringspliktig, som

inskrives retroaktivt, erhåller sjukvårdsersättning för den tid, för vilken han

har att erlägga försäkringsavgift. Det må framhållas, att avvikelsen från

kommittéförslaget på denna punkt icke i sak torde vara av någon större

betydelse, enär kommittén tydligen avsett att sjukkassorna icke skulle vara

alltför stränga vid bedömandet av örn underlåtenheten att iakttaga föreskriven

anmälningsskyldighet varit ursäktlig eller ej.

Det torde vara lämpligt, att i denna paragraf intages en erinran örn skyl
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

195

digheten för sjukkassa att, så snart den erhåller kännedom om att en person

som är inskriven såsom medlem i kassan ej längre är försäkringspliktig,

avföra denne såsom medlem.

Tillämpningen av denna paragraf synes böra underlättas för sjukkassorna

genom att dessa erhålla erforderliga uppgifter från vederbörande

myndigheter. Såsom jag i annat sammanhang framhållit, torde denna fråga

få lösas sedan omorganisationen av folkbokföringen blivit genomförd.

13 §.

Denna paragraf avser sjukkassas beslut angående tillhö;

righeten till sjukpenningförsäkringen.

Paragrafen motsvaras av 15 § i kommittéförslaget.

Soelalvårdskommittén.

Enligt kommittéförslaget — som bygger på systemet med olika sjukpenningsklasser

-—- skall sjukkassa i samband med inskrivning av försäkringspliktig

såsom medlem i kassan fastställa hans årliga inkomst av förvärvsarbete

samt besluta huruvida han skall vara sjukpenningförsäkrad och till

vilken klass han i så fall skall höra. Kassan skall därefter dels årligen

verkställa en genomgång av medlemsbeståndet och dels, så snart kassan har

skäl antaga att viss medlems sjukpenningförsäkring behöver ändras, vidtaga

erforderliga åtgärder härför. Ändring av sjukpenningförsäkringen får

ske blott vid månadsskifte men ej retroaktivt. Har någon börjat uppbära

sjukpenning eller förvärvat rätt därtill, får enligt förslaget ändring icke

ske i någons tillhörighet till sjukpenningförsäkringen förrän från och med

det första månadsskifte vid vilket rätt till sjukpenning ej föreligger. Sedan

sjukkassa fattat beslut i förevarande avseende, skall kassan underrätta

medlemmen därom.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet

nr VII sid. 208—210.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I flera yttranden ifrågasättes, huruvida icke årsinkomsten av förvärvsarbete

kunde fastställas på ett enklare och mera oomtvistligt säll än enligt

kommiltéförslaget samt huruvida icke en direkt anknytning av årsinkomstens

storlek kunde ske till den för taxering uppgivna inkomsten av förvärvsarbete.

Uttalanden i sådan riktning framkomma i de yttranden, som avgivits av statskontoret,

pensionsstyreIsen, länsstyrelsen i Jönköpings län, Uppsala läns

landstings förvaltningsutskott, stadsförbundet och Iantarbetsgivareföreningen.

Enligt den mening, som uttalas av pensionsstyrelsen och försäkringsbolags

riksförbund, syntes det vara tillräckligt örn medlemsbeståndet för fastställande

av årsinkomstens storlek genomginges med längre mellanrum.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar sig för att kortvariga förändringar

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

i medlems inkomstförhållanden, icke borde medföra ändringar i avseende å

hans beräknade årsinkomst.

Departementschefen.

Sjukpenningklassystemets slopande medför att de regler, som av kommittén

föreslagits i fråga örn beslut rörande medlems sjukpenningförsäkring,

kunna i betydande mån förenklas. En mera ingående undersökning av storleken

av vederbörandes årsinkomst av förvärvsarbete torde endast undantagsvis

— vid gränsfall — behöva förekomma. I regel torde prövningen kunna

inskränkas till ett enkelt konstaterande att den försäkringspliktige har respektive

saknar en sådan årsinkomst av förvärvsarbete som medför skyldighet att

vara sjukpenningförsäkrad.

Eftersom icke alla försäkringspliktiga skola vara sjukpenningförsäkrade,

synes det riktigt att, såsom kommittén föreslagit, medlems sjukpenningförsäkring

alltid grundas på ett särskilt beslut av sjukkassan. För nyinträdande

medlem bör beslutet om hans sjukpenningförsäkring fattas i samband

med inskrivningen såsom medlem i kassan. Vad nu anförts gäller naturligen

även sådana gifta kvinnor, som icke sammanleva med sina män. Andra gifta

kvinnor upptagas automatiskt i sjukpenningförsäkringen så snart de befinnas

vara försäkringspliktiga.

Däremot synes det, med den utformning sjukförsäkringen erhållit enligt

departementsförslaget, icke lämpligt att lagfästa en skyldighet för kassorna

att årligen genomgå medlemsbeståndet för att pröva huruvida medlemmar,

som redan äro sjukpenningförsäkrade, skola uteslutas från denna försäkring,

eller huruvida enbart sjukvårdsförsäkrade medlemmar skola upptagas

i sjukpenningförsäkringen. Härvidlag bör en anpassning till de i varje särskilt

fall föreliggande ändrade förhållandena snarast möjligt ske; det torde

få överlämnas åt sjukkassorna att efter de anvisningar, som tillsynsmyndigheten

må utfärda, avgöra vilken metod som kan vara mest ändamålsenlig

för prövningen i förevarande avseende. Det lärer därför vara tillräckligt

att lagen tillföres en allmän föreskrift örn skyldighet för sjukkassa, som

erhållit kännedom örn att sådan ändring inträtt i medlems inkomst- eller

andra förhållanden, som inverkar på tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen,

att verkställa därav påkallad åtgärd.

När fråga är om frivillig sjukförsäkring, synes det naturligt, att en person,

som lider av sjukdom vid inträdet i försäkringen, icke omedelbart kan erhålla

rätt till sjukpenning för den sjukdomen. I enlighet härmed gälla

i allmänhet inom den frivilliga sjukförsäkringen vissa väntetidsbestämmelser.

Vidare torde, där ett försäkringsfall inträffat, enligt gängse regler gälla att

försäkringsförmånerna ej få ändras, så länge rätten till deras utfående varar.

Vad nu anförts torde allenast delvis äga giltighet inom en obligatorisk

sjukförsäkring. Såsom framhållits i sjukförsäkringspromemorian, skulle det

sociala syftet med en obligatorisk försäkring i viss mån förfelas, därest väntetidsbestämmelser

infördes. Inom en sådan försäkring föreligger ej heller möj
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

lighet för den enskilde att välja tidpunkt för inträdet i försäkringen. En opåräknad

försäkringsrisk kan därför knappast anses inträda om någon — visserligen

vid en senare tidpunkt än då försäkringsplikt uppkommit för honom

— erhåller medlemskap först då för honom inträtt behov av sjukhjälp.

Med hänsyn härtill har jag, såsom jag redan tillkännagivit, funnit att några

väntetidsbestämmelser icke böra upptagas i lagen. Därav torde även böra

följa att den omständigheten, att en icke sjukpenningförsäkrad medlem på

grund av sjukdom är oförmögen till arbete, ej bör hindra hans intagande i

sjukpenningförsäkringen. I sammanhang härmed må nämnas, att motsvarande

naturligen bör gälla, när en familjeförsäkrad gift kvinna övergår till

att bli självständigt försäkrad. En familjeförsäkrad hustru, vars årsinkomst

av förvärvsarbete uppgår till exempelvis 700 kronor och som under sjukdom

för egen del uppbär en sjukpenning av 1: 50 kronor för dag, bör således, om

hon under sin sjukdom skulle bli änka, omedelbart kunna bli självständigt

försäkrad och därigenom berättigad till en sjukpenning av 3:50 kronor örn

dagen.

Uppenbart är, att en sjukpenningförsäkrad medlem, vilken drabbats av

sjukdom som för honom medför rätt till sjukpenning, icke bör få uteslutas

från sjukpenningförsäkringen, förrän hans rätt till sjukpenning upphör enligt

27 § departementsförslaget, d. v. s. när den längsta tiden för uppbärande

av sjukpenning utgår. Den omständigheten, att en medlems inkomster under

hans sjukdom nedgår, får .således icke tagas till intäkt för ett beslut, varigenom

medlemmens tillhörighet till sjukpenningförsäkringen upphör. Har en

medlem blivit utförsäkrad bör det emellertid, såsom i ett tidigare sammanhang

berörts, åligga sjukkassorna att taga medlemmens tillhörighet till sjukpenningförsäkringen

under omprövning. Örn därvid befinnes att vederbörandes

årsinkomst av förvärvsarbete ej längre kan antagas uppgå till minst 600

kronor, bör han avföras från sjukpenningförsäkringen.

Såsom jag tidigare anfört, har sjukpenningen ansetts böra bestämmas till

lägre belopp för folkpensionärer än för övriga vuxna sjukkassemedlemmar.

Från och med månaden efter den, varunder en medlem fyllt 67 år, reduceras

således sjukpenningen från 3: 50 kronor till 2 kronor om dagen. Enär

minskningen av försäkringsförmånerna för folkpensionär utgör en del av de

för försäkringen gällande villkoren, bör denna reduktion givetvis inträda

utan hinder av alt rätten till sjukhjälp på grund av inträffat försäkringsfall

är aktuell vid nämnda tidpunkt. På motsvarande sätt bör även under pågående

sjukdomsfall sjukpenningen för en person under 18 år höjas från 2

kronor till 3: 50 kronor från och med månaden näst efter den, varunder han

uppnått nämnda ålder.

I detta sammanhang bör uppmärksammas, att sjukkassemedlems rätt

till sjukpenning är avhängig av medlemskapet i sjukkassa. Av försäkringens

allmänna konstruktion synes följa, att när någon avföres såsom medlem

på grund av att han ej längre är försäkringspliktig, rätten till sjukpenning

därmed upphör. Därest omständighet inträffat, som medför att en kvinna

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Majus proposition nr 312.

övergår från att vara självständigt försäkrad till att vara försäkrad i egenskap

av familjemedlem, bör hennes rätt till sjukpenning omedelbart påverkas

därav. Örn en gift kvinna, som ej sammanlever med sin make och som

har en årsinkomst av förvärvsarbete om exempelvis 700 kronor, skulle under

pågående sjukdom sammanflytta med maken, torde sålunda hennes rätt

till en sjukpenning av 3: 50 kronor om dagen upphöra i och med att makarna

återupptagit sammanlevnaden. Såsom familjeförsäkrad hustru blir

hon i stället berättigad till en sjukpenning av 1: 50 kronor om dagen.

14 §.

Denna paragraf avser frågan örn överflyttning av medlems

k a p.

Paragrafen motsvaras i kommittéförslaget av 8 §, vilken behandlas i betänkandet

nr VII å sid. 158—159 och 306.

Departementschefen.

Bestämmelser om överflyttning av medlemskap från en sjukkassa till en

annan torde icke helt kunna avvaras, även om, såsom jag förordat, försäkringen

anknytes till mantalsskrivningen. Huvudregeln i förevarande hänseende

torde emellertid kunna inskränkas till en föreskrift, att försäkringen

skall följa mantalsskrivningen, så att en sjukkassemedlem, som blir mantalsskriven

inom annan sjukkassas verksamhetsområde, därigenom från och

med ingången av det kalenderår mantalsskrivningen avser utträder ur sin

förutvarande kassa och ingår som medlem i den nya kassan. En bestämmelse

härom synes böra upptagas såsom ett första stycke av denna paragraf.

Med bestämmelsen åsyftas naturligen främst dem, som redan äro här

i riket mantalsskrivna men få mantalsskrivningsorten ändrad. Bestämmelsen

träffar emellertid även exempelvis det fallet, att en svensk medborgare,

som varit bosatt i utlandet, återflyttar till Sverige och därvid blir mantalsskriven

å annan ort än den första bosättningsorten efter återkomsten.

Någon anmälningsskyldighet synes i förevarande fall icke behöva åläggas

sjukkassemedlemmarna. Ej heller torde det vara erforderligt med några

särskilda bestämmelser för reglerandet av de olika sjukkassornas ansvar

för sjukhjälpens ersättande. Den förutvarande kassan bör svara för sjukhjälp,

som utgått före årsskiftet, medan den nya kassan bör ha att svara

för sjukhjälpen för tiden därefter.

Andra stycket av denna paragraf har avseende å sådana sjukkassemedlemmar,

som varken det ena eller andra året äro här mantalsskrivna. I detta

fall synes det böra föreskrivas, att vederbörande skall utan dröjsmål anmäla

flyttningen till den kassa, i vilken han skall inträda.

Viss uppgiftsskyldighet de olika sjukkassorna emellan torde även böra

införas. Sålunda torde exempelvis med hänsyn till innehållet i 27 § av de
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

199

partementsförslaget den kassa, från vilken medlemmen flyttar, ha att lämna

uppgift rörande den sjukhjälp som utgått till överflyttande medlem. I förevarande

hänseende erforderliga bestämmelser kunna lämpligen utfärdas i

administrativ ordning.

Sjukvårdsförsåkringen.

15 §.

I denna paragraf fastslås vilken sjukhjälp, som utgives på

grund av den obligatoriska sjukvårdsförsåkringen.

Paragrafen motsvaras av 9 § 1 mom. i kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén.

Såsom redan tidigare framhållits har kommittén ansett, att för sjukvårdsförsäkringen

— i likhet med vad som är fallet med den nuvarande frivilliga

försäkringen — borde gälla de bägge grundprinciperna, att försäkringen ej

direkt tillhandahåller sjukvård utan endast lämnar ersättning för utgifter

därför och att utgifterna endast ersättas vid försäkrads sjukdom.

För bedömande av huruvida sjukdom föreligger eller ej bör man

enligt kommittén i första hand hålla sig till vad som enligt vanligt språkbruk

och gängse läkarvetenskaplig uppfattning är att anse såsom sjukdom.

Med denna utgångspunkt torde såsom sjukdom kunna betecknas

varje onormalt kropps- eller själstillstånd, vilket icke sammanhängde med

den normala livsprocessen. Efter en sjukdomsprocess kvarblivande missbildningar

eller stympningar utan samband med sjukliga symptom borde

dock icke räknas såsom sjukdom. Ett kroppslyte borde alltså ej anses såsom

sjukdom. Å andra sidan borde icke endast själva sjukdomsprocessen

såsom sådan ulan även en efter sjukdomsprocessen kvarstående nedsättning

eller rubbning av det fysiska eller psykiska tillståndet kunna räknas såsom

sjukdom. De störningar och fysiologiska förändringar, som sammanhängde

nied det naturliga åldrandet eller med havandeskap och barnsbörd, vore tydligen

icke att betrakta såsom sjukdomar, enär de stöde i samband med den

normala livsprocessen.

Kommittén fortsätter:

Om också det nu sagda torde kunna tjäna såsom ledning vid lagtillämpningen,

har kommittén icke därmed avsett att binda densamma. Det synes

tvärtom angeläget att i tillämpningen även skälighetssynpunkter beaktas.

Söker en person läkare och har han med hänsyn till föreliggande omständigheter

skäl antaga att han är sjuk, bör sålunda ersättning för läkarvården

kunna utgivas även om läkaren icke kan konstatera förefintligheten av någon

viss sjukdom. Kommittén förutsätter, att läkarvård liksom för närvarande i

sig även skall inbegripa undersökning verkställd av läkare. Enligt nu tilllämpad

praxis ersätta de erkända sjukkassorna i vissa fall sådan läkar- och

sjukhusvård, som föranledes av medfödda kroppsfel och genom vilken ar
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Majrts proposition nr 312.

betsförmågan hos den vårdade kan höjas, dock icke då fråga är om åtgärder,

vilka helt eller huvudsakligen äro betingade av önskan att förbättra

utseendet. Kommittén har utgått ifrån att angivna praxis skall tillämpas

även efter den nya lagstiftningens införande. Operation för t. ex. harmynthet

eller skelögdhet bör sålunda medföra rätt till ersättning, överhuvud

taget torde, med nyss angivet förbehåll, i tveksamma fall ersättning böra

utgivas, då den lämnade vården enligt läkares utsago är att betrakta såsom

sjukvård.

Vid bedömandet av hithörande frågor bör vidare — påpekar kommittén —

hållas i minnet den inskränkning av sjukdomsbegreppet, som ligger däri,

att sjukvårdsersättning endast utgives, då vård lämnats eller föreskrivits av

legitimerad läkare.

I fråga om tandvården anför kommittén, att de erkända sjukkassorna

för närvarande ersatte sådan vård endast om den meddelades av legitimerad

läkare och föranletts av sjukdom i tänderna och deras omgivningar.

Enligt kommitténs mening vore de nuvarande principerna för ersättning av

tandvård grundade på goda skäl, även om de vid flyktigt påseende kunde

förefalla otillfredsställande. Kommittén hade därför icke funnit anledning

föreslå ändring i fråga örn vad nu gällde i detta avseende. Enligt förslaget

omfattas således icke tandvård, som meddelas av tandläkare, av försäkringen.

Vad angår frågan om ersättning för särskilda hjälpmedel

anser kommittén tänkbart att de statsbidrag med två tredjedelar av kostnaden

för stödjebandage och proteser, vilka nu utan behovsprövning tillkomma

den som behandlas för vanförhet å vanföreanstalt eller ortopedisk

lasarettsavdelning, lämnades genom sjukkassorna ävensom att vid

olycksfall i arbete försäkringsinrättningarna finge bära hela kostnaden. Det

syntes dock mest praktiskt, att den nuvarande ordningen åtminstone tills

vidare bibehölles och att sjukkassorna icke belastades med kostnader för

stödjebandage och proteser. Härtill bomme att, sedan sjukdom övergått till

invaliditet, hjälp från sjukkassa principiellt ej syntes böra utgå. Kommittén

hade därför icke föreslagit någon bestämmelse om rätt till ersättning för

särskilda hjälpmedel.

Kommittén diskuterar även — under erinran att för närvarande inom ett

fåtal erkända sjukkassor såsom merprestationer ersättning utgives för

massage, medicinska bad eller fysikalisk behandling —

huruvida försäkringen borde omfatta dessa behandlingsformer. Härom anför

kommittén:

Otvivelaktigt ha de nämnda behandlingsformerna, rätt använda, en betydelsefull

uppgift att fylla ur folkhälsans synpunkt. Särskilt gäller detta massagen.

Inför man förmåner av nu ifrågavarande slag, torde också lättare

kunna genomföras en minskning av intagningstiderna å sjukhusen i fråga

örn vissa åkommor. Kommittén har med hänsyn till dessa skäl ingående

övervägt möjligheterna att såsom obligatorisk försäkringsförmån införa de

angivna behandlingsformerna.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

201

Emellertid äro erfarenheterna rörande verkningarna av vissa av dessa behandlingsformer

och sättet för deras lämpligaste användning icke ännu tillräckliga

för att värdet av dem skall kunna säkert bedömas och missbruk

förhindras. Behandlingarna ställa sig vidare ofta ganska dyrbara. Redan

dessa omständigheter mana till iakttagande av den största försiktighet i förevarande

avseende. Härtill kommer i fråga örn samtliga nu ifrågavarande

behandlingsformer att de, örn de infördes såsom försäkringsförmåner, i stort

sett kunde utnyttjas av dem, som äro avlägset boende, allenast, därest utgifterna

för de för behandlingens erhållande nödvändiga resorna ävenledes

ersattes av sjukförsäkringen. Då medborgarna böra i möjligaste mån beredas

lika tillfällen att utnyttja förmånerna från en obligatorisk försäkring,

skulle det med hänsyn härtill vara ofrånkomligt, att en förmån av förevarande

slag kompletteras med bestämmelser om rätt till reseersättning. Detta

skulle emellertid medföra oberäkneliga men sannolikt oproportionerligt

stora kostnader och ett betydande administrativt besvär.

Med hänsyn till det anförda har kommittén avstått från att framlägga

förslag örn obligatoriska försäkringsförmåner av ifrågavarande slag. Kommittén

har emellertid funnit övervägande skäl tala för att de allmänna

sjukkassorna skola ha möjlighet att med tillsynsmyndighetens medgivande

införa dessa behandlingsformer såsom merprestationer. Förslaget i denna

del (21 §) innebär, att tillsynsmyndigheten skall äga lämna dylikt tillstånd,

där så med hänsyn till förhållandena inom visst sjukkasseområde prövas

lämpligt. Härvid borde beaktas, icke blott den nytta de försäkrade kunde

antagas lia av prestationerna, utan även storleken av avgifterna till kassan

och den avgiftshöjning som merprestationens införande skulle medföra.

Beträffande ifrågavarande spörsmål i övrigt hänvisas till betänkandet nr

VII sid. 160—166, 175—177, 220—222 och 306.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Kommitténs uttalande rörande sjukdomsbegreppet bär lämnats

utan erinran av medicinalstyrelsen, som dock förklarar sig vilja tillägga

följande:

Sjukdomstillstånd såsom följd av vaccinering torde vid tillämpningen av

sjukförsäkringslagen inrymmas under begreppet sjukdom. Lindrigare fall,

där särskilda symtom ej kunna iakttagas, äro i allmänhet av så kort varaktighet,

att frågan örn ersättning icke blir aktuell. — I de visserligen sällsynta

fall, då en person gång på gång mäste giva blod till annan, faller han

under sjukförsäkringslagen, därest sjukdomstillstånd kan anses lia inträtt.

Är detta icke förhållandet, bör likväl ersättning utgå för utgifter för sådana

resor till och från läkare eller sjukvårdsanstalt, som ägt rum i och för blodgivningen.

Även i övrigt böra sjukvårdsförsäkringens liksom också sjukpenningförsäkringens

förmåner tillkomma blodgivaren, därest läkare linner

dennes hälsotillstånd eller grad av arbetsförmåga det påkalla. Reseersättning

bör likaledes tillkomma moder, som medföljer sitt sjuka barn till sjukhus

för att giva modersmjölk. — Beträffande den, som underkastats isolering

jämlikt 3 § 3 mom. första stycket epidemilagen, finner medicinalstyrelsen

det lämpligt och rimligt, alt från sjukkassa i sjukpenningsavseende ut
-

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. May.ts proposition nr 312.

gives ersättning såsom om vederbörande vore sjuk och att endast de fall,

där ersättning för större ekonomisk förlust, såsom föranledd av driftsavbrott

eller dylikt, påkallas, bli föremål för Kungl. Majlis prövning. De förra

fallen skulle därmed bli prövade på orten med hänsynstagande till rimlig

uppehällesstandard.

Medicinalstyrelsen framhåller vidare, att havandeskapssjukdomarna icke

vore särskilt nämnda i kommitténs förslag och att de alltså skulle falla

under lagens bestämmelser. Läkarna vid mödravårdscentralerna och mödravårdsstationerna

åtnjöte emellertid för vård av dylika sjukdomar ersättning

efter vissa i författning angivna regler. Med hänsyn härtill torde bestämmelse

böra meddelas, som begränsade sjukkassas skyldighet att ersätta del

av försäkrads utgifter för sjukdom på grund av havandeskap till endast

sådana hithörande sjukdomsfall, som icke kunnat erhålla vård å mödravårdscentral

eller mödravårdsstation. Vad anginge frågan, huruvida graviditets-

och blodundersökningar obligatoriskt borde ingå i mödravården eller

falla utanför denna, ville medicinalstyrelsen framhålla, att möjligheten att

förebygga aborter ökades genom att dylika undersökningar inginge i mödravården.

Vidare måste det anses psykologiskt riktigt, att de blivande mödrarna

så snart som möjligt bomme i kontakt med den form av socialvård,

som lämnades på mödravårdsmottagningarna. Medicinalstyrelsen ansåge

därför, att övervägande skäl talade för att havandeskapsdiagnos inginge i de

mödravårdande organens uppgifter.

Lantarbetsgivarejöreningen anser, att en restriktiv tolkning av sjukvårdsbestämmelserna

borde tillämpas i fall då den enskilde själv ansåge sig sjuk

men vederbörande läkare ej kunde konstatera någon sjukdom. Härvidlag

borde icke varje påstående från den enskildes sida att han haft skäl antaga

förefintligheten av en sjukdom godtagas, utan man finge fordra att den sjuke

även ur objektiv synpunkt haft skäl för sitt antagande.

Rörande tandvårdsfrågan finner medicinalstyrelsen i motsats till

kommittén, att de nuvarande reglerna för ersättning av tandvård måste betecknas

såsom otillfredsställande. Tandvård borde i princip lika väl som

egentlig sjukvård ingå som en gren inom den obligatoriska sjukförsäkringen.

Frågan om nämnda försäkrings relation till tandvården måste dock enligt

styrelsens uppfattning lösas under speciellt hänsynstagande till den allmänna

folktandvårdens utbyggnadsproblem, däri inbegripet frågan om erforderlig

tillgång till tandläkare. Styrelsen hade i olika sammanhang hos

Kungl. Maj:t hemställt örn företagande av en på hittills vunna erfarenheter

grundad allmän översyn av gällande bestämmelser rörande folktandvården.

Spörsmålet om tandvård som en inom den allmänna sjukförsäkringen fallande

obligatorisk försäkringsgren, avseende samtliga medborgare från och

med det kalenderår under vilket de uppnådde 16 levnadsår, syntes lämpligen

böra bli föremål för närmare övervägande vid denna översyn. Härvid

borde särskilt undersökas vilka årgångar, som borde få utgifter för tand
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

293

vård till en del ersatta av sjukförsäkringen. Visserligen borde ifrågavarande

tandvård helst sträcka sig åtminstone fram till 30-årsåldern men eftersom

den årliga kostnaden för en obligatorisk tandvårdsförsäkring kunde förväntas

komma att uppgå till mycket stora belopp, torde måhända denna ifrågasatta

del av sjukförsäkringen till att börja med kunna begränsas till att avse

exempelvis allenast dem i åldrarna 16—20 år, som undergått fullständig

munsanering. Då rätten att erhålla tandvård mot de i 5 § 3 mom. kungörelsen

den 3 juni 1938 angående statsbidrag till folktandvård stadgade låga

årsavgifterna upphörde i och med utgången av det kalenderår, varunder

patient fyllde 15 år, framstode det nämligen, icke minst med hänsyn till

mödrahjälpsbidragen till tandvård och militärtandvården, såsom ett viktigt

problem inom folktandvården, huru man skulle kunna åstadkomma ett ökat

deltagande i tandvården av just ungdom i dessa åldrar.

Tandläkcirinstitutets lärarråd anser det olyckligt, om sjukförsäkringslagstiftningen

skulle genomföras utan att tandvården erkändes såsom en del

av den allmänna sjukvården och däri bereddes den plats, som borde tillkomma

vården av tandsjukdomarna — de mest omfattande och icke minst

betydelsefulla folksjukdomarna. Villkor för försäkring av tandvård borde

vara, att bevis framlades över fullständigt genomförd sanering och restitution

av bettet. För fortsatt utnyttjande av tandvårdsförsäkringen borde enligt

lärarrådet gälla, att bettet varje halvår genomginge nödvändig revidering.

Statskontoret delar kommitténs uppfattning att, då folktandvården ännu

befunne sig under uppbyggande, obligatoriskt försäkringsskydd beträffande

tandvården icke borde för närvarande införas. Ämbetsverket ansåge emellertid,

att frågan örn tandvårdens inbegripande under sjukvårdsförsäkringen

i sinom tid borde upptagas till förnyat övervägande.

Försvarets sjukvårdsförvaltning anför:

Med hänsyn till tandvårdens stora betydelse för folkhälsan får sjukvårdsförvaltningen

under beklagande av att nämnda vård icke redan nu ansetts

kunna inkluderas i de obligatoriska försäkringsförmånerna, framhålla nödvändigheten

av att denna fråga måtte tagas under förnyad omprövning snarast

möjligt. Sjukvårdsförvaltningen vill vidare erinra om de svårigheter,

som förelegat att tolka nu gällande avlöningsreglementens föreskrifter angående

statliga beställningshavares rätt till för vederbörande fri tandvård.

Att i föreliggande betänkande ifrågasatts, att tandvård skall omfattas av

försäkringen, endast därest den utförts av läkare och föranletts av sjukdom

i tänderna eller dessas omgivning, är ett förslag, vars konsekvenser till alla

delar icke synas vara beaktade.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalar att, även om en utbyggd

folktandvård skulle bereda ökade möjligheter för stora delar av vårt folk

alt erhålla tandvård till låg taxa, den socialt viktiga tandvårdsfrågan därmed

ingalunda vore löst. Då kostnaderna för tandvård för stora delar av

vårt folk otvivelaktigt i de flesta fall vöre mera kännbara än exempelvis

medicinkostnaderna, syntes det knappast riktigt att låta sistnämnda kosina
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

der ingå i försäkringsersättningen men samtidigt utan ingående prövning

ställa tandvårdsfrågan på framtiden. I författningen borde redan nu intagas

bestämmelser, som beredde de försäkrade ersättning för av tandläkare meddelad

tandvård i den mån densamma föreskrivits av läkare, varjämte utredning

skyndsamt borde verkställas örn beredande av skydd genom försäkringen

för all tandvård.

Frågan huruvida i försäkringsförmånerna bör ingå jämväl ersättning för

sådana särskilda hjälpmedel som proteser o. dyl. har berörts av

landsorganisationen, som uttalar att de skäl, som kommittén åberopat mot

att redan från början inbegripa ifrågavarande förmån i försäkringen, icke

syntes helt övertygande.

I några yttranden har spörsmålet örn ersättning för massage, bad

och fysikalisk behandling upptagits till behandling. Socialstyrelsen

förordar att möjligheter öppnades till ersättning för dessa behandlingsformer,

särskilt massage och bad, som vore värdefulla i många fall till förkortande

av sjukdomstiden och förebyggande av mera kostnadskrävande

sjukhusvård. Styrelsen ansåge, att massage och bad borde göras till obligatoriska

försäkringsförmåner, i likhet med röntgen- och radiumterapi, vilket

skulle vara ägnat att främja sjukdomslindrandet och invaliditetsförebyggandet.

Farhågorna för att en sådan förmån skulle leda till missbruk

torde icke behöva besannas, därest såsom förutsättning för ersättning i dylika

fall stadgades dels läkarordination och dels att behandlingen skulle äga

rum på institutioner, som särskilt godkänts av medicinalstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att det möjligen skulle kunna

ifrågasättas örn icke kostnaden för massage, som under senare år alltmera

kommit till användning vid behandling av vissa sjukdomar, skulle i någon

mån trots därmed förenade olägenheter kunna ersättas av sjukkassa. Länsstyrelsen

förutsatte att frågan härom, sedan erfarenheter av försäkringen

vunnits, upptoges till förnyad behandling.

Sjukkasseförbundet konstaterar med tillfredsställelse att kommittén förutsatt

att frågan örn ersättning för massage, bad och fysikalisk behandling

ånyo skall prövas, sedan erfarenheter rörande den föreslagna försäkringen

och ytterligare kunskaper örn de förevarande behandlingsformernas värde

vunnits.

Tjänstemännens centralorganisation finner det angeläget, att ersättning

för ifrågavarande behandlingsformer lämnades över lag och att det sålunda

exempelvis stipulerades, att massagekostnader etc. skulle ersättas med halva

beloppet. Även om för vissa grupper svårigheter förelåge att helt utnyttja

dessa förmåner, måste ersättningsskyldigheten dock betraktas som ett led

i strävandena att göra sjukförsäkringen fullt effektiv. Örn det sedan visade

sig nödvändigt, kunde en utbyggnad av bestämmelserna ske genom regler

om viss ersättning för resor i samband med dylik behandling.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

205

De föreslagna bestämmelserna örn sjukkassas rätt att — inom ramen för

en obligatorisk försäkring — med tillsynsmyndighetens medgivande lämna

ersättning för vissa behandlingsformer såsom massage och fysikalisk behandling

(s. k. lii e r p r e s t a t i o n e r) har föranlett kritik i vissa remissyttranden.

Statskontoret samt fattigvårds- och barnavårdsförbundet förklara

sig icke kunna tillstyrka förslaget i denna del samt framhålla, att en allmän

och obligatorisk sjukförsäkring borde lämna samma förmåner inom alla

delar av landet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner av flera skäl införandet av en

obligatorisk sjukförsäkring böra medföra helt likartade förmåner för de försäkrade.

Man hade eljest bland annat anledning befara att en avvikelse från

de allmänna bestämmelserna snart kunde komma att åtföljas av flera liknande.

Därmed skulle den princip, som läge till grund för hela denna lagstiftning,

nämligen allas likartade förmåner, lätt undergrävas.

Rörande yttrandena må slutligen nämnas, att Överståthållarämbetet förordar

en utsträckning av försäkringens förmåner att innefatta även ersättning

för begravningskostnader.

Departementschefen.

Spörsmålet om sjukvårdsförsäkringens omfattning har från min sida till

stor del besvarats genom vad jag anfört i det föregående. Av skäl, som jag

tidigare närmare utvecklat, har jag funnit, att förmånerna av fri sjukhusvård

och kostnadsfria eller rabatterade läkemedel icke böra tillhandahållas

inom försäkringens ram utan i stället lämnas i annan ordning. Jag har

vidare tillkännagivit, att jag anser att försäkringen bör vara en försäkring

för sjukdom och att utgifter, som icke ha sin grund i sjukdom, ej böra —

åtminstone ej förrän större erfarenhet vunnits — vara ersättningsgilla enligt

föreliggande lagstiftning. Ej heller bör frågan örn ersättning för begravningskostnader

upptagas till prövning i detta sammanhang.

Jag ansluter mig till den tolkning av begreppet sjukdom, varåt kommittén

givit uttryck. Ej heller har jag något att i princip erinra mot vad medicinalstyrelsen

anfört rörande innebörden av nämnda begrepp. Dock delar jag

icke medicinalstyrelsens uppfattning, att den, som utan att vara sjuk isoleras

jämlikt epidemilagen, skall ur försäkringssynpunkt anses såsom sjuk samt

att så skall anses vara fallet även med blodgivare utan att blodgivningen

medfört att sjukdomstillstånd inträtt. Frågan örn sådan persons rätt till ersättning

torde få bli föremål för övervägande i annat sammanhang.

Anledning synes icke föreligga att, såsom medicinalstyrelsen ifrågasatt,

låta havandeskapssjukdomarna bli föremål för särbehandling. De blivande

mödrarna torde sålunda böra äga själva avgöra huruvida de skola anlita

mödravårdens organ eller om de skola utnyttja försäkringens möjlighet alt

fritt välja läkare.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ls proposition nr 312.

Enligt kommitténs förslag skulle till läkarvård räknas endast sådan vård

som meddelades av legitimerad läkare; tandbehandling utförd av tandläkare

omfattades i enlighet härmed icke av försäkringen. Förslaget har i denna

del rönt kritik från flera håll, därvid yrkats att även tandvården borde inbegripas

under försäkringen. Denna kritik förtjänar enligt min mening uppmärksamhet.

Jag är dock icke beredd att i detta sammanhang taga definitiv

ståndpunkt till nämnda spörsmål. Härvid vill jag bland annat erinra om

den undersökning, som för närvarande ombesörjes av 1944 års utredning

rörande tandläkarutbildningen, och att jag har för avsikt att utverka Kungl.

Majlis medgivande att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa översyn

av folktandvårdsorganisationen. När resultat av dessa undersökningar

föreligga, torde frågan om tandvårdens ställning i sjukförsäkringen få upptagas

till förnyad prövning.

Kommitténs ståndpunkt att ersättning för särskilda hjälpmedel — såsom

stödjebandage och proteser — icke bör lämnas av sjukförsäkringen anser

jag godtagbar.

I likhet med kommittén finner jag, att ersättning för massage, bad och

fysikalisk behandling icke bör göras till obligatorisk försäkringsförmån. Jag

anser emellertid att dessa behandlingsformer ej heller böra — såsom kommittén

föreslagit — tillhandahållas såsom s. k. merprestationer inom sådana

sjukkassor, som erhållit tillsynsmyndighetens medgivande därtill. Inom en

obligatorisk försäkring bör enhetlighet råda i fråga örn vilka förmåner, som

skola lämnas av försäkringen. Däremot torde förmåner av ifrågavarande

slag väl försvara sin plats inom den frivilliga sjukförsäkringen. Bestämmelser

härom ha därför upptagits i det avsnitt, som rör den av mig förordade

kompletterande frivilliga sjukförsäkringen (48 §).

I enlighet med det anförda omfattar den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen

ersättning för läkarvård -—• vartill bör höra ersättning för läkares

resa samt den försäkrades resa till och från läkaren — ävensom ersättning

för försäkrads resa till och från sjukhus.

16 §.

I denna paragraf bestämmes omfattningen av försäkrads rätt till e rsättning

för läkarvård.

Paragrafen motsvaras av 10 § 1 mom. i kommittéförslaget.

Social vårdskommiltén.

Kommittén föreslår, att ersättning för försäkrads utgifter för läkarvård

— vari skola inräknas kostnaderna för läkares resa ävensom för läkarintyg

som äro erforderliga för utfående av sjukpenning — skall utgivas vid

varje sjukdom, som enligt utsago av legitimerad läkare kräver vård av

läkare, med 3/i av utgifterna; dock att där utgifterna överstigit det belopp,

vartill desamma enligt av Konungen fastställd taxa skola beräknas uppgå,

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

207

ersättningen skall motsvara 3/i av sistnämnda belopp. Till läkarvård skall

härvid hänföras jämväl röntgen- och radiumbehandling. Nämnda taxa skall

avse vård, som kan meddelas av envar legitimerad läkare, ävensom röntgenundersökning

samt röntgen- och radiumbehandling, som utföres av därför

särskilt utbildad läkare.

Till förhindrande av att sjukkassornas utgifter för läkarvården skola

stiga till onödigt höga belopp ha föreslagits vissa bestämmelser. Sålunda

skall gälla att, där det är uppenbart att den sjuke utan fog sökt mer än en

läkare vid samma sjukdomsfall eller att läkare anlitats vid fler tillfällen

än som varit behövligt, sjukkassan är pliktig att utgiva ersättning enligt vad

nyss sagts allenast med avseende å utgifterna för den vård, som lämnats av

den först rådfrågade läkaren, eller för de besök, som skäligen kunna anses

ha varit behövliga. Har sjuk, som påkallat besök av läkare i sin bostad

eller annorstädes, uppenbarligen kunnat utan risk för försämring av hälsotillståndet

besöka läkaren, äger kassan minska ersättningen till det belopp,

som skulle ha utgivits för läkarvård och den sjukes resor, om den sjuke

besökt läkaren.

Beträffande den närmare motiveringen för förslaget i dessa delar hänvisas

till betänkandet nr VII sid. 166—170 och 306—307.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I fråga om utformningen av bestämmelserna rörande läkarvårdsförsäkringen

påyrkas i flera yttranden, att försäkringen skall omfatta även

specialistvård eller att frågan härom i vart fall göres till föremål för

förnyad prövning.

Medicinalstyrelsen framhåller, att det borde undersökas, örn för dylik

vård skulle upprättas en särskild taxa, sträckande sig utöver den specialistvård,

som kommittén avsett skola ingå i den angivna taxan, nämligen röntgenundersökning

samt röntgen- och radiumbehandling. Denna utredning

borde lämpligen omfatta jämväl frågan, huruvida försäkrads utgifter för

röntgenundersökning, utförd av läkare, vilken ej hade specialistkompetens

som röntgenolog, skulle få ersättas och i sådant fall vilka kompetensvillkor,

som likväl kunde anses ofrånkomliga. Såvitt möjligt borde också till sitt

innehåll bestämmas begreppen rådfrågning, behandling och undersökning.

Att en klarläggning här vore av nöden torde framgå redan därav, att i förslaget

bristande kongruens syntes föreligga i så mån, att vad anginge rönlgenvård

å ena sidan utsädes, att röntgenbehandling skulle hänföras till

läkarvård, medan å andra sidan stadgades, att taxan skulle avse icke blott

röntgenbehandling utan även röntgenundersökning.

Läkarförbundet pekar på den utomordentligt stora betydelsen av att frågan

örn specialistvården löstes innan den obligatoriska sjukförsäkringen

genomfördes. Under den tid, den nuvarande läkarvårdsförsäkringen varit gällande,

hade denna fråga varit oklar och varierat i tillämpningen. Kommitténs

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

definition av specialist vöre riktig, men borde kompletteras med att sådan

läkare helt eller till större delen ägnade sig åt sjukdomsfall fallande inom specialitetens

område och avvisade sjukdomsfall utom denna. De anspråk på

högre ersättning för sitt arbete, som dessa läkare finge anses berättigade till,

vore motiverade ej blott av lång och tidskrävande utbildning i underordnad

ställning och krav på deltagande i kongresser och utländska studieresor, allsidig

litteratur inom fackområdet och för de privatpraktiserande dyrbar

specialutrustning, utan även däri, att de i stor utsträckning måste handlägga

mera komplicerade och tidskrävande sjukdomsfall.

Läkaresällskapet uttalar, att ersättning för specialistvård borde utgå i

större utsträckning än de sakkunniga föreslagit. Genom att bereda de icke

särskilt ekonomiskt välsituerade en sådan förmån skulle icke blott vården

bli bättre och arbetsförmågan snabbare återvinnas utan även anspråken på

sluten vård avsevärt minskas, varigenom högst betydande ekonomiska fördelar

skulle vinnas för det allmänna. Härigenom utökades även möjligheten

till fritt val av läkare och minskades tillströmningen till poliklinikerna.

Lasarettsläkare öreningen anför bland annat följande:

Förutsättningen för specialiseringens värde är ej blott att vederbörande

förvärvat nödiga insikter och erfarenheter inom ett visst område av medicinen,

utan också att han har möjlighet att följa utvecklingen inom detta.

I fråga om privatpraktiserande läkare kunna dessa fordringar anses uppfyllda,

medan de vid sjukhusen verksamma läkarna, som genom behörighetsförklaring

från medicinalstyrelsen fått sin kompetens erkänd, i viss utsträckning

måste behandla patienter även utanför specialiteten. Detta gäller

i första hand läkarna vid de odelade lasaretten, vilka i regel innehava hög

kompetens inom kirurgins område och vidare utbildat sig även i närliggande

discipliner utan att få full kompetens inom dessa. Vid centrallasaretten

åter tenderar utvecklingen därhän, att ingen ansvarig läkare behandlar

fall utom den fastställda specialiteten, kirurgi, invärtes medicin, ögonsjukdomar,

öron-, näs- och halssjukdomar, kvinnosjukdomar, barnsjukdomar

m. m., varjämte röntgen- och laboratorieläkare handhava speciella undersöknings-

och behandlingsuppgifter till tjänst för de övriga disciplinerna.

Mellan dessa ytterligheter, det odelade lasarettet och det fullt utbyggda

centrallasarettet, finnas alla övergångar, där en läkare jämte sin egen specialitet

även behandlar fall tillhörande närliggande områden, kirurgen öronoch

ögonfall samt kvinnosjukdomar, internen barn- och lungfält o. s. v.

I dessa fall torde vederbörande läkare få betraktas som specialist inom

sitt huvudområde, men som »envar legitimerad läkare» inom de övriga. På

kort tid torde full specialisering å sjukhusen ej kunna genomföras och är

knappast ens behövlig, såvitt remissmöjlighet finnes.

Lasarettsläkarföreningen framhåller i anslutning härtill att en omformulering

av bestämmelserna på detta område torde vara nödvändig. Taxan

borde uppdelas i 1) taxa som avsåge vård av envar legitimerad läkare, 2)

taxa som avsåge vård av inom ett visst område av läkekonsten särskilt utbildad

läkare jämte röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling

bedriven vid av stat eller kommun anordnat sjukhus eller av därför

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Majas proposition nr 312.

särskilt utbildad läkare. Den minskning i utgifterna för sjukkassorna, som

skulle erhållas, om återbäringen utginge med 2/s i stället för 3A av taxebeloppet,

skulle göra det ekonomiskt lättare för sjukkassorna att lösa frågan

örn ersättning för specialistvård, en åtgärd som säkerligen skulle hälsas

med större glädje av de försäkrade än den föreslagna generella högre återbäringen.

Försvarets sjukvårdsförvaltning yttrar, att den medicinska vetenskapens

snabba utveckling och läkarutbildningens därav betingade uppdelning på

specialiteter medförde, att det område, som behärskades av envar legitimerad

läkare, bleve allt mindre i förhållande till dem, där särskild utbildning

och särskilda tekniska resurser krävdes. Ett avvisande av möjligheter

till högre ersättning av kostnaden för specialistvård komme att medföra en

alltmera ökad tillströmning till polikliniker och liknande subventionerade

specialistmottagningar, eftersom den enskildes andel av läkarvårdskostnaden

härigenom starkt begränsades. En dylik utveckling vöre varken ur

samhällets eller den enskildes synpunkt förmånlig. Härvid torde vidare böra

beaktas den ogynnsamma ställning landsortens befolkning skulle komma

att intaga i jämförelse med storstädernas med deras rikare möjligheter till

mindre kostsam specialistvård. Det vöre önskvärt, att en högre ersättning

för specialistvårdkostnaden skulle kunna medgivas i sådana fall, där remiss

till specialist befunnits erforderlig av den först uppsökte läkaren.

Provinsialläkarföreningen finner förslaget örn ersättning för röntgen- och

radiumbehandling lämpligt. Att sadan behandling endast borde utföras av

specialutbildade läkare vore redan nu en fastslagen praxis. Annorlunda

ställde det sig med bestämmelsen om att endast röntgenundersökning, som

utfördes av specialutbildade läkare, skulle ersättas. Många väl utbildade

läkare, ehuru icke röntgenläkare, använde sig sedan lång tid och i relativt

stor utsträckning av röntgenundersökningar, företrädesvis inom lilla kirurgin

och vid behandling av olycksfall. Dessa perifert utförda röntgenundersökningar

hade varit till stor nytta för klientelet och till ovärderlig hjälp

för dessa läkare. Det skulle därför vara till stor skada för de sjuka och

olycksfallsvården örn icke enkla röntgenundersökningar skulle få utföras av

och ersättas till de nämnda kategorierna av icke specialutbildade läkare. Det

kunde kanske anföras skäl mot ett perifert bedrivet röntgenarbete men i så

fall kunde skäl anföras mot praktiskt taget varje undersöknings- och behandlingsmetod.

Olägenheter kunde säkerligen i vissa enstaka fall påvisas

av periferi röntgenarbete utfört av icke specialister. Men i motsats härtill

kunde utan tvekan påstås, att om en undersökning gjordes beträffande omfattningen

av dessa röntgenundersökningar och de fördelar och stora värde

de hade för klientelet, det skulle visa sig, att det perifera röntgenarbetet

med nuvarande tillgång pa specialister helt enkelt vore nödvändigt och icke

inom rimlig tid kunde undvaras. I övertygelse härom ville föreningen föreslå,

att örn ersättning för röntgenundersökningar utförda av icke specialutBilning

till riksdagens protokoll 19A6. 1 sami. Nr 312. 14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

bildade läkare icke kunde generellt beviljas, det finge stå vederbörande

central- eller lokalsjukkassa fritt att från fall till fall bevilja ersättning till

vissa av sjukkassorna väl kända läkare.

Sveriges yngre läkares förening uttalar, att då enligt förslaget endast sådan

röntgenundersökning skulle ersättas som utfördes av därför särskilt

utbildad läkare — varmed avsåges läkare med lasarettsläkarkompetens i

röntgenologi — patienter som lungröntgats av en sanatorie- och centraldispensärläkare

ej kunde erhålla ersättning för dessa kostnader från sjukkassan.

En ändring på denna punkt torde vara ofrånkomlig.

Beträffande spörsmålet i vad mån den försäkrade själv bör få

vidkännas kostnaderna för läkarvården ha skilda ståndpunkter

intagits i remissyttrandena.

Pensionsstyreisen framhåller, att stora kostnader torde komma att falla

på de försäkrade och att dessa kostnader kunde träffa personer, som redan

på grund av sitt hälsotillstånd och dettas ekonomiska verkningar kunde

behöva skonas från större utgifter. Pensionsstyrelsen hade med hänsyn härtill

övervägt huruvida man icke beträffande läkarvardsersättningen borde

göra en sådan kategoriklyvning av medlemmarna i sjukkassorna, att kassorna

för de sämst ställda skulle utge större ersättning än för de andra. Med hänsyn

till att varje kategoriklyvning bleve orättvis och till det administrativa

besvär som vore förenat med en sådan hade pensionsstyrelsen avstått från

att framlägga något förslag i denna riktning. Sjukkassemedlemmarna i

gemen skulle säkert bli bättre betjänta av att de hade avsevärt större möjligheter

än nu att anlita läkare och kliniker, där både en billig och kvalificerad

vård kunde beredas dem.

Medicinalstyrelsen uttalar, att det vore vanskligt att förutsäga i vad mån

den föreslagna försäkringen kunde komma att inverka på frekvensen av

missbruk av försäkringsförmånerna. Styrelsen ansåge dock att höjningen

av den restituerade delen av sjukkassetaxans belopp fran tva tredjedelar till

tre fjärdedelar vore försvarlig med hänsyn till att de vårdbehövande sjuka

kunde förväntas komma att i ökad utsträckning söka läkare i rätt tid.

Läkarförbundet framhåller däremot, att återbäringen av sjukkassetaxans

belopp borde bibehållas vid den frivilliga försäkringens två tredjedelar. En

höjning till tre fjärdedelar skulle sannolikt bidraga till en betydlig ökning

av sådana läkarkonsultationer, som kunde rubriceras som mer eller mindre

onödiga och därmed öka kassornas utgifter högst väsentligt. Erfarenheten

från Göteborg, där hela läkarvårdsavgiften enligt taxan återbures, visade,

att utgifterna för läkarvården där vore förhållandevis fyra gånger så stora

som i landet i övrigt, vilket icke gärna kunde bero på större sjuklighet.

Lasarettsläkarföreningen och provinsialläkarföreningen uttala, att ett ersättande

av tre fjärdedelar av utgifterna för läkarvård skulle föranleda sjuk
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

kassemedlemmarna att söka läkarvård i större utsträckning än som vore

nödvändigt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner förslaget att höja ersättningen för

läkarvård från två tredjedelar till tre fjärdedelar av de taxeenliga kostnaderna

icke tillräckligt starkt motiverat. För att motverka tendensen till onödiga

läkarbesök torde det vara nödvändigt att vederbörande själv finge vidkännas

mer än en fjärdedel av kostnaden. Betydande besparingar kunde göras

genom att bibehålla nuvarande regler.

De fria sjukkassornas förbund framhåller, att det vore önskvärt att hela

läkararvodet ersattes enligt en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. I varje fall

borde full ersättning utgivas då fråga vore om läkarvård åt barn.

I fråga om läkarvårdstaxan anser medicinalstyrelsen att en svaghet

med den nuvarande ordningen för ersättningslämnandet vore, att läkaren

därest han ej vore bunden av provinsialläkartaxan — vöre oförhindrad

att av patienten uttaga ett efter hans eget bedömande bestämt arvode,

medan sjukkassan blott ersatte sin medlem i förhållande till de i sjukkassetaxan

angivna maximerade beloppen. Denna svaghet skulle icke bli undanröjd

genom den nya lagstiftningen. Härtill komme, att föreskrifter borde

meddelas, som klarlade den svävande frågan, huru ersättning skulle få uttagas

av provinsialläkare, när sjukkassetaxan men ej provinsialläkartaxan

upptoge ersättning för visst slags behandling. Medicinalstyrelsen vore av

den åsikten, att det vöre nödvändigt, att en maximitaxa tillämpades för ersättning

till läkare av vården, men styrelsen menade, att denna sannolikt

icke lättlösta fråga kunde upptagas till behandling så snart föreliggande

förslag upphöjts till lag. Däremot ville styrelsen uttryckligen framhålla, att

den betydelsefulla frågan om relationen mellan provinsialläkartaxan och

lagförslagets taxa måste få sin lösning, innan lagen trädde i kraft.

Lasarettslåkarföreningen framhåller, att det syntes angeläget att läkarvårdstaxan

gjordes till föremål för justeringar i fråga om såväl form som

storlek redan före förslagets slutgiltiga framläggande, då en på nuvarande

taxa beräknad kostnad ej kunde anses hållbar om, såsom föresloges, penningvärdets

fluktuationer skulle följas vid dess fastställande. Förhandlingar

angående taxan borde kunna upptagas redan på ett förberedande stadium

och preliminärt underställas medicinalstyrelsen såsom förslagsgivande myndighet.

Detta vöre av särskild vikt med tanke på det förslag som föreningen

framställt i sitt yttrande angående specialistvården.

Landstingsförbundet anför:

Av stort intresse ur landstingssynpunkt är utformningen av den taxa för

läkarvard, som avses skola fastställas. Vid reglering av de mottagningar

för öppen sjukvård, som sjukhusläkarna jämlikt 15 § sjukhuslagen hålla å

sjukhusen, har det nämligen varit en strävan att få sjukkassetaxan tillämpad.

Stora svårigheter hava emellertid härvid mött att få den nuvarande

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Majus proposition nr 312.

sjukkassetaxan godkänd av vederbörande läkarorganisationer. Framhållits

har sålunda, dels att taxan vore för låg, dels att den i tekniskt avseende

vore behäftad med vissa brister och borde kompletteras och justeras. Det

är därför önskvärt att, när en ny taxa uppgöres, denna erhåller en sådan

utformning, att den kan användas även vid sjukhusens öppna vård. Taxan

bör i huvudsak ansluta till gängse läkarhonorar, i den mån de kunna anses

skäliga, då en för låg taxa endast medför, att den försäkrade får svara för

en större del av läkarkostnaderna än avsett är. Angeläget är, att förarbetena

för en ny taxa vidtagas i så god tid, att den kan föreligga färdig samtidigt

som sjukförsäkringsreformen förelägges riksdagen. Upprättandet av en dylik

taxa bör, som kommittén föreslagit, ske genom medicinalstyrelsens försorg

och i samråd med samtliga berörda parter. Önskvärt är, att man därvid

kan nå fram till en sådan taxa, att vederbörande läkare kunna förbinda

sig att följa densamma.

Stadsförbundet anser, att läkarvårdstaxan borde utformas så att sjukkassemedlemmarnas

ersättning för sjukvård i praktiken bleve lika över hela

landet. Det borde sålunda undersökas huruvida icke läkarvårdsersättningarna

kunde dyrortsgrupperas.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att det borde tillses att de i

läkarvårdstaxan upptagna beloppen någorlunda motsvarade de i verkligheten

utgående arvodena. Samtidigt borde emellertid taxan avvägas sa, att

den icke ledde till en allmän höjning av läkararvodena. Skulle detta dock

i verkligheten visa sig bli förhållandet borde man upptaga dessa frågor

till förnyad prövning. Det torde emellertid vara önskvärt att man sökte

undvika att införa särskilda sjukkasseläkare.

Rörande den föreslagna bestämmelsen om ersättning för läkarintyg,

som äro erforderliga för utfående av sjukpenning, framhåller statskontoret

att utfärdandet av sådant intyg, vilken åtgärd torde begränsa sig

till ifyllandet av en för ändamålet avsedd blankett, över huvud icke borde

särskilt honoreras. Föreskrift, innefattande förbud mot debitering av arvode

för intyg, borde intagas i den läkarvårdstaxa, vilken komme att utarbetas

i samband med sjukförsäkringslagstiftningens införande.

Försvarets sjukvårdsförvaltning framhåller, att en av förutsättningarna

för att försäkringen skulle kunna funktionera tillfredsställande vöre, att

likformiga bestämmelser gällde för alla de fall, som sjukkassorna hade att

pröva, och att därvid läkares intyg mäste, där icke särskilda skäl omöjliggjorde

detta, erfordras för att sjukdomsfall skulle anses vederbörligen

styrkta. Sjukvårdsförvaltningen ansåge sig dock icke böra ingå på frågan

i vad mån kostnaden för intygets utfärdande skulle ersättas av sjukkassan

eller ej, då ämbetsverket icke kunde överblicka de ekonomiska konsekvenserna

av beslut i ena eller andra riktningen.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller i detta sammanhang, att

i de fall arbetsgivare krävde intyg vid arbetstagares frånvaro på grund av

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 213

sjukdom, härmed förenade kostnader borde ersättas. Detta framginge dock

icke klart vare sig av lagtexten eller av betänkandet.

Beträffande de föreslagna bestämmelsernas utformning i övrigt ingår

försäkringsrådet i sitt yttrande särskilt på frågan, huruvida sjukkassa

vid bedömande av frågan om rätt till läkarvårdsersättning

föreligger skall vara bunden av läkares ut1.

åtande''0 Försäkringsrådet framhåller, att enligt förslaget förutsättning

för läkarvård skall vara att sjukdomen enligt läkares utsago krävde vård av

läkaie. Motsvarande skulle gälla för rätten till sjukpenning. Enligt förslaget

skulle sjukpenning nämligen bland annat utgivas vid sjukdom, för vars

botande den sjuke enligt läkares föreskrift borde fullständigt avhålla sig

från arbete.

Försäkringsrådet fortsätter:

Avfattningen av nämnda förutsättningar synes giva vid handen, att sjukkassan

är skyldig utgiva ersättning, så snart dessa förutsättningar, vilka i

regel utgöra den undersökande läkarens omdömen, föreligga och förutsättningarna

i övriga hänseenden för ersättning konstaterats. Kassan skulle

salunda icke äga någon egen prövningsrätt utan vara bunden av läkarens

utsagor. Detta torde också stämma överens med principen om det fria

lakarvalet samt vara betingat av svårigheten för lokalsjukkassorna i allmänhet

att få tillgång till annan medicinsk sakkunskap än den undersökande

läkarens omdöme. Konsekvensen blir emellertid, att sjukkassorna

kunna komma att få betala överbehandling eller utgiva sjukpenning trots

misstanke eller vetskap om att överbehandling föreligger eller att en given

föreskrift att avhalla sig från arbete tillkommit genom överdriven försikForrektiv

mot överbehandling finnas visserligen i bestämmelserna i

10 g 1 mom. andra stycket, men detta synes icke vara tillräckligt. Vid tilllampningen

av olycksfallsförsäkringslagen föreligger för försäkringsinrättningarna

och försäkringsrådet prövningsrätt i dylika hänseenden. Då det

enligt rådets erfarenhet förekommit, att läkare ordinerat uppenbar överbehandling

eller varit alltför frikostiga vid bedömandet av nedsättningen i

arbetsförmågan, föreligger behov av att i vissa fall göra avsteg från den

undersökande läkarens ordinationer. Det synes därför försäkringsrådet,

som om sjukkassorna borde äga viss prövningsrätt, åtminstone då det gäller

ersättning för läkemedel och sjukpenning.

Med hänsyn till att det som regel är angeläget, att den sjuke följer läkarens

anvisningar, bör han dock icke därigenom lida någon förlust, såvida

han är i god tro i fråga om föreskriftens befogenhet. Sjukkassan bör därför

i sadant fall vara skyldig utgiva ersättning för utgift, som den sjuke till fullföljande

av läkares ordination redan haft, respektive sjukpenning för den

tid, den sjuke redan i enlighet med föreskrift av läkare avhållit sig från

arbete. Prövningsrätt bör emellertid föreligga i fråga om ersättning för

läkemedel, som den sjuke ännu icke inköpt, ehuru läkares ordination föreligger,

respektive i fråga örn sjukpenning för kommande tid, varunder den

sjuke enligt läkares föreskrift skall avhålla sig från arbete. Likaså bör

Prövningsrätt föreligga, om den sjuke, ehuru sjukkassan i förväg meddelat

honom, att lian trots föreskrift av läkare icke kunde påräkna ersättning,

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

inköpt läkemedel eller börjat avhålla sig från arbete. Motsvarande regler

böra gälla för sådana fall, som avses i 10 § 1 mom. andra stycket.

Departementschefen.

Läkarvårdens anordning är naturligen av allra största betydelse för hela

sjukförsäkringen. Ersättningen av de försäkrades utgifter för läkarvård

torde bli den sjukhjälp, som i de flesta fall kommer att tagas i anspråk;

och graden av försäkringens bistånd i förevarande hänseende torde ofta bli

avgörande för huruvida den sjuke har ekonomisk möjlighet att vända sig

till läkare och därigenom måhända förebygga allvarliga följder av olika

slag, som eljest kunna inträda.

Kommitténs förslag i fråga om läkarvårdsförsäkringen ansluter sig nära

till nu gällande lagstiftning. Såsom för närvarande gäller skall den försäkrade

efter fritt val äga vända sig till den läkare, för vilken han har förtroende.

Han skall emellertid liksom nu själv vidkännas viss andel av vårdkostnaden,

och denna kostnad beräknas med hänsyn till arvodena i en av

Kungl. Majit fastställd läkarvårdstaxa, vars bestämmelser dock — i motsats

till den för provinsialläkarna gällande taxan — icke skola vara för

läkarna bindande. Taxan skall enligt kommitténs förslag endast avse vård

som kan meddelas av icke-specialutbildad läkare. Da vard meddelas av specialist,

kommer den eventuella skillnaden mellan det av honom debiterade

arvodet och det arvode, som i taxan upptagits för en icke-specialutbildad

läkare, att stanna å den försäkrade.

Därest försäkringen, såsom jag förordar, grundar sig på den principen,

att försäkringen icke själv skall tillhandahålla läkarvård utan i stället ersätta

de försäkrades utgifter härför, torde det särskilt av kostnadsskäl vara

ofrånkomligt, att de försäkrade själva få vidkännas en del av kostnaden för

läkarvården samt att ersättningen från försäkringen baseras på en maximitaxa.

Under rådande förhållanden torde sjukkassetaxan icke böra givas

sådan innebörd, att den kommer att reglera ersättningen icke blott mellan

sjukkassan och den försäkrade utan även mellan denne och läkaren eller,

med andra ord, att taxan blir för läkaren bindande. Det är emellertid

uppenbart, att sjukkassehjälpen icke fyller sitt syfte, om de försäkrades

faktiska utgifter för läkarvård skulle komma att väsentligt överstiga vad de

enligt taxan kunna påräkna i ersättning från sjukkassorna. För närvarande

torde det mångenstädes, särskilt i storstäderna, förhålla sig så, att de av

läkarna tillämpade taxorna ligga på betydligt högre nivå än den nu gällande

läkartaxan. Förevarande spörsmål torde emellertid icke böra slutgiltigt

prövas förrän resultatet föreligger av den inom medicinalstyrelsen

pågående utredningen om den öppna läkarvården. Vid denna prövning torde

de olika synpunkter, som framkommit i detta hänseende, närmare få övervägas.

Därvid blir även tillfälle att taga ställning till spörsmålet örn samordning

av provinsialläkartaxan och läkartaxan för sjukförsäkringen.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

215

I fråga om specialistvårdens ersättande ha olika meningar kommit till

uttryck. För egen del är jag ense med kommittén örn att en viss försiktighet

måste iakttagas härvidlag. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag,

att läkarvårdstaxan liksom för närvarande i princip bör avse endast

sådan vård, som kan meddelas av varje legitimerad läkare. Såsom kommittén

funnit bör emellertid röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling

ersättas efter särskilda regler. Med hänsyn till de från läkarhåll

gjorda erinringarna anser jag dock att i läkarvårdstaxan bör upptagas en

bestämmelse om rätt till ersättning även för sådan röntgenundersökning,

som kan utföras av annan än specialist på detta område.

Den av kommittén föreslagna höjningen av den andel av läkarkostnaderna,

som ersättes av försäkringen, från två tredjedelar till tre fjärdedelar

synes böra godtagas.

Försäkringen bör vidare i motsvarande mån ersätta även kostnaden för

sådana läkarintyg, som erfordras för att den försäkrade skall äga utfå honom

tillkommande sjukpenning. Att därutöver utsträcka ersättningsrätten

i förevarande hänseende torde ej böra ske.

Beträffande utformningen av denna paragraf i övrigt må nämnas, att

redan gällande sjukkasseförordning stadgar, att sjukvårdsersättning skall

utgivas vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago kräver

läkarvård. Bestämmelsen härom torde i praktiken icke ha medfört någon

svårighet eller på ej önskvärt sätt inskränkt sjukkassans prövningsrätt. De

i paragrafens tredje stycke upptagna reglerna bidraga ock till att förhindra

missbruk av försäkringen; anledning att i detta hänseende frångå kommitténs

förslag torde icke föreligga.

17 §•

Denna paragraf avser försäkrads rätt till reseersättning vid besök

hos läkare.

Paragrafen motsvaras av 10 § 2 mom. i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall försäkrad, som äger rätt till ersättning

för läkarvård, också vara tillförsäkrad ersättning för utgifter för resa till

och från läkaren. Ersättning föreslås dock icke skola utgå vid resa utom

Sverige.

I fråga om ersättningens storlek föreslår kommittén, att i den mån resekostnaden

överstiger 3 kronor, ersättning skall utgå med 3U av det överskjutande

beloppet, dock må reseersättning ej utgivas med högre belopp än som

skulle lia utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare inom

vars distrikt den sjuke vistas. För fall att den sjuke av läkare hänvisats för

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Marits proposition nr 312.

läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas,

skall dock enligt förslaget hela resekostnaden ersättas i vad den överstiger

3 kronor. Reseersättning föreslås skola beräknas högst efter det billigaste,

vanligen förekommande färdsätt, som under hänsynstagande till den sjukes

tillstånd kunnat komma till användning; ersättning skall ej ifrågakomma,

då den sjuke färdats eller kunnat färdas till fots. Begagnar den sjuke egen

bil, hästskjuts eller motorbåt bör enligt kommitténs mening ersättning kunna

utgå, åtminstone då fråga är om längre sträckor. Kommittén har förutsatt

att Kungl. Maj:t för dylika och andra fall, då fordon eller farkost begagnas

som ej går i allmän trafik, skall fastställa särskild taxa. Ersättning för återresa

från läkaren anses ej böra ersättas i vad färdvägen med mera än en mil

överstiger färdvägen vid resan till läkaren.

Påkallas av den sjukes ålder eller tillstånd att den sjuke till läkaren åtföljes

av annan person, skall enligt förslaget ersättning utgå även för följeslagarens

resa.

Såsom allmän förutsättning för utgivande av reseersättning skall gälla, att

den försäkrade skriftligen betygar alt resan föranletts uteslutande av behovet

av läkarvård.

Beträffande denna fråga i övrigt hänvisas till betänkandet nr VII sid. 170

—171 och 307—309.

Yttrandena över kommittéförslaget.

De i förevarande hänseende föreslagna bestämmelserna ha rönt kritik i

en del yttranden.

I fråga om gottgörelsen för resa till och från läkare framhåller statskontoret,

att det grundbelopp å 3 kronor, som enligt förslaget slutligt skulle

stanna å den försäkrade, syntes väl lågt. Till förekommande av missbruk

och jämväl för ernående av besparingar i administrationskostnaderna borde

beloppet icke sättas lägre än förslagsvis 5 kronor. Å andra sidan uttalar riksförbundet

landsbygdens folk, att åtminstone såvitt gällde försäkringstagare

i de lägre sjukpenningklasserna ersättning för resor till och från läkare

borde utgå så fort kostnaden överstiger 2 kronor.

Medicinalstyrelsen anför:

Såsom förutsättning för utgivande av ersättning för utgifterna för den

sjukes resor till och från läkaren skall enligt förslaget gälla, att den försäkrade

skriftligen betygar, att resan föranletts uteslutande av behovet av läkarvård.

Detta krav finner medicinalstyrelsen vara väl strängt i så mån, att det

icke torde böra förmenas den, som är i behov av läkarvård, att i samband

med resan till läkare tillgodose andra legitima behov. Det primära skall dock

vara läkarvårdsbehovet. Styrelsen vill därför förorda, att ordet »uteslutande»

utbytes mot orden »uteslutande eller i första hand». Beträffande såväl ifrågavarande

utgifter som kostnader för följeslagares resa vill medicinalstyrelsen

framhålla, att en fortgående prövning och kontroll får avgöra, örn här ytter
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 312.

217

ligare försiktighetsåtgärder för styrkande av den sjukes eller behövligt sällskaps

resor äro nödvändiga. I första hand bör sådan prövning och kontroll

läggas på andra än läkarna. Styrelsen kan icke annat än gilla, att nian icke

nu lägger ett ytterligare intygsskrivande och därtill ett sådant som det ifrågavarande

på de strängt upptagna läkarna, om detta på något sätt kan undvikas.

Skulle icke desto mindre läkarna inkopplas i denna kontroll, torde

det endast böra ske på sådant sätt, att beträffande fall, som ur medicinsk

synpunkt synas klart berättigade till reseersättning, läkaren tecknar »ja» för

å kvittensblankett tryckt fråga angående förhållandet, medan beträffande

fall, där reseersättning är klart oberättigad, tecknas »nej»; återstoden bör

betecknas som oviss och föranleda närmare kontroll genom vederbörande

sjukkassa.

Beträffande reseersättningen anser socialvårdskommittén, att det bör övervägas,

huruvida till undvikande av för höga kostnader ambulanstaxorna

(automobiler, flygplan) kunna maximeras i lagstiftningsväg. Medicinalstyrelsen

vill tillägga, att om dylik maximering befinnes kunna och böra genomföras,

styrelsen bör höras vid utformandet av bestämmelser i ämnet.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott yttrar, att det vore troligt,

att bestämmelserna om resekostnadernas ersättande komme att föranleda

både tveksamhet och svårigheter i många fall med hänsyn till den kontroll,

som nödvändigtvis måste fordras. Ej minst vore tveksamt om den försäkrades

eget intyg att resan föranletts uteslutande av behovet av läkarvård

skulle kunna godtagas.

Departementschefen.

Vad medicinalstyrelsen anfört synes mig böra beaktas. Väl torde det vara

nödvändigt, att bestämmelserna örn rätt till reseersättning utformas restriktivt,

då eljest missbruk skulle lätt kunna uppkomma. Emellertid torde den av

kommittén föreslagna bestämmelsen, alt reseersättning skulle utgå endast

där försäkrad skriftligen betygar, att resan föranletts uteslutande av behovet

av läkarvård, vara onödigt snäv. Rätten till reseersättning synes således

icke böra betagas den, som i samband med läkarbesöket passar på

att tillgodose ett annat behov. Besöket hos läkaren måste dock vara den

egentliga anledningen till den företagna resan. Med hänsyn härtill synes

ordet »uteslutande» böra utbytas mot »huvudsakligen».

Vad i övrigt invänts mot kommitténs förslag i denna del torde icke böra

föranleda till ett frångående av kommittéförslaget. Vissa redaktionella jämkningar

böra dock ske i de av kommittén föreslagna bestämmelserna.

18 §.

Denna paragraf avser försäkrads rätt till reseersättning vid intagning

å sjukvårdsanstalt.

Paragrafen motsvarar 10 § 2 mom. i kommittéförslaget.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall försäkrad, som intagits å sjukvårdsanstalt

och som är berättigad att från försäkringen erhålla ersättning för sjukhusvården,

även äga rätt till ersättning för utgifter för hans intagning å

sjukvårdsanstalten samt för återresa från denna. För intagningen föreslås

ersättning skola utgå högst med det belopp, vartill kostnaden skulle ha uppgått

vid intagning å närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat

beredas. Till komplettering härav har föreslagits en särskild regel i syfte att

tillgodose önskemålet att, även då en person insjuknar i en kommun, som

gränsar till hemortsområdet, ersättning för intagning å närmaste hemortssjukhus

skall kunna utgå. Ersättning för återresa skall utgå allenast i den

mån resekostnaden överstiger 3 kronor. Återresa ersättes icke för det fall

att någon insjuknar utom hemorten och i anledning därav intagits å annat

sjukhus än hemortssjukhus.

Kostnaderna för intagning å sjukhus och återresa därifrån föreslås skola

beräknas efter i huvudsak samma grunder som kostnaderna för resa till

och från läkare.

Beträffande motiveringen för kommitténs förslag i denna del hänvisas till

betänkandet nr VII sid. 181—182 och 309—310.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Pensionsstyrelsen utgår från att då vård beredes genom pensionsstyrelsens

försorg å kuranstalt, som disponeras för styrelsens sjukvårdande verksamhet,

kostnaderna för sökandens intagning å sådan anstalt ersättas, även om

sökanden icke skulle kunna hänvisas till närmaste kuranstalt. För att någon

tvekan härom vid tillämpningen ej skall behöva uppstå borde enligt styrelsens

mening ifrågavarande bestämmelse förses med ett tillägg av förslagsvis

följande innehåll: »Beredes den sjuke vård genom pensionsstyrelsens för^

sorg å anstalt, som disponeras för styrelsens sjukvårdande verksamhet, skall

såsom närmaste allmänna sjukhus anses den anstalt pensionsstyrelsen anvisar

den sjuke.»

Pensionsstyrelsen framhåller vidare att Stockholms stad borde jämställas

med »län» och att således i Stockholm bosatt försäkrad icke skall erhålla

ersättning för återresa från sjukvårdsanstalt, där behovet av sjukhusvård

uppkommit under den försäkrades vistelse utom Stockholm och han i anledning

därav intagits å sjukvårdsanstalt, belägen utom Stockholm.

I fråga om storleken av ersättningen för den sjukes återresa från sjukhus

anser statskontoret, att det grundbelopp, för vilket den sjuke själv skulle

svara, bör bestämmas till 5 kronor. Riksförbundet landsbygdens folk däremot

finner 2 kronor vara en lämplig gräns härutinnan.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

219

Departementschefen.

Syftet nied den av pensionsstyrelsen ifrågasatta ändringen synes vara tillgodosett

med den avfattning, som denna paragraf erhållit i departementsförslaget.

Därest pensionsstyrelsen skulle anvisa en försäkrad plats å någon

av de kuranstalter, som disponeras för styrelsens sjukvårdande verksamhet,

torde denna få räknas såsom det närmaste sjukhus, där erforderlig vård

kunnat beredas. Uppenbart är vidare, att i det hänseende, som berörts i pensionsstyrelsens

yttrande, Stockholms stad är att jämställa med län.

I övrigt synas endast vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas i kommitténs

förslag i förevarande hänseende.

19 §.

Under denna paragraf ha upptagits vissa regler om rätt för kommun

och redare, vilka till försäkrad utgivit sjukvårdsersättning,

att av sjukkassan få desa utgifter ersatta.

Paragrafen motsvaras av 23 § 1 mom. samt 3 mom. första stycket i

kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén.

Kommittén framhåller, att därest en kommun lämnade sjukhjälp i form

av fattigvård, sjukvårdsersättning borde utgå till kommunen i stället för till

den försäkrade. Det borde ankomma på de kommunala myndigheterna att

tillse att den försäkrade i dylikt fall överläte den uppkomna sjukhjälpsrätten

å kommunen. I klara fall torde krav å sådan överlåtelse kunna eftergivas

av kassan och utbetalning sålunda ske till den kommunala myndigheten,

trots att överlåtelse ej förelåge.

Annorlunda ställde sig saken, då kommunen själv tillhandahölle läkarvård

genom en av kommunen anlitad tjänsteläkare. För dylika fall — där

kommunens kostnader för den i det särskilda fallet meddelade vården i regel

icke kunde fastställas — föresloge kommittén, att Konungen efter framställning

av kommun skulle kunna förordna, att kommunen efter av Konungen

fastställda grunder skulle vara berättigad att av vederbörande sjukkassa

erhålla ersättning för kostnad för läkarvård, som genom kommunens

försorg bereus medellös eller mindre bemedlad försäkrad. Sådan ersättning

skall i varje särskilt fall endast få utgivas i den mån ersättning i anledning

av vården ej tillkomme den försäkrade själv samt ej överstiga vad som

skolat utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad.

Någon anledning att på grund av ifrågavarande lagstiftning vidtaga ändring

i redarens enligt sjömanslagen åvilande skyldighet att ge sjuka sjömän

vård och underhåll anser kommittén icke föreligga. I den mån redaren fullgjorde

denna skyldighet uppkomme emellertid icke någon kostnad för sjömannen.

Det vore därför skäligt, att redaren ägde inträde i den försäkrades

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

rätt. Kommittén föresloge därför, att redarens kostnader för sjömans sjukvård

skulle ersättas enligt lagens bestämmelser, dock högst med belopp som

skulle ha utgivits vid den sjukes vistelse inom sjukkassans verksamhetsområde.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet

nr VII sid. 314—316.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I fråga om den föreslagna ersättningsrätten för kommunerna

uttalar landskommunernas förbund, att förbundet hyste någon

tveksamhet i fråga om lämpligheten att inrymma även de av fattigvården

omhändertagna och anstaltsvårdade i den allmänna sjukförsäkringen. Praktiska

och psykologiska skäl talade dock för att även denna kategori skulle

omfattas av försäkringen. Kommun, som berett medellös eller mindre bemedlad

person läkarvård, borde likväl kunna erhålla ersättning från sjukkassa

utan den stora omgång, som föreslagits.

Stadsförbundet finner det naturligt och rimligt, att kostnad varom här

vore fråga ersattes i förhållande till läkartaxan, vars belopp ju även vore

maximum.

Angående den föreslagna regressrätten för redare anför pensionsstyrelsen:
Enligt

bestämmelserna i förevarande paragraf skulle avgifter i viss utsträckning

komma att erläggas till sjukförsäkringen även för sjukhjälpsförmån,

som sjöman jämlikt gällande sjömanslag redan är tillförsäkrad avgiftsfritt

av redaren. Det synes, även i betraktande av vad i betänkandets

kommentar till paragrafen sägs, böra tagas under omprövning, huruvida icke

bestämmelsen sedd ur den försäkrades synpunkt ger anledning till berättigad

erinran och i vad mån en ändring i sjömanslagen eller i det föreliggande

förslaget bör komma till stånd.

Departementschefen.

Vad sålunda framhållits har icke synts böra föranleda avvikelse från kommitténs

förslag.

20 §.

Enligt denna paragraf skola i fråga om ersättning för sjukvård

utom riket gälla de föreskrifter Konungen meddelar.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad kommittén föreslagit (10 §

3 morn.), hänvisas till betänkandet nr VII sid. 309.

Sjukpenning försäkringen.

21 §.

Denna paragraf innehåller huvudreglerna angående rätten till sjukpenning.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 312. 221

Paragrafen motsvaras av 13 och 14 §§ samt 18 § 1 mom. i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Vid varje sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan eller för

vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig

från arbete, föreslås skola till sjuklcassemedlem utbetalas hel sjukpenning

med belopp varierande mellan 1: 50 kronor till 6 kronor för dag, allt efter

den sjukpenningklass till vilken vederbörande hänförts. Familjeförsäkrad

hustru skall äga rätt till hel sjukpenning om 1: 50 kronor. Vid annan sjukdom

skall utgå halv sjukpenning, för såvitt sjukdomen förorsakar nedsättning

av såväl arbetsförmågan som inkomsten av förvärvsarbete med minst

hälften. Rätt till halv sjukpenning skall dock ej tillkomma familjeförsäkrad

hustru. Vid tillämpningen av vad nu sagts skall såsom sjukdom jämväl

anses sådant tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga, som

efter upphörande av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits, alltjämt kvarstår

och som förorsakats av sjukdomen.

Vid bedömande huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger skall, då

sjukdomen kan antagas vara av mera kortvarig natur, särskilt beaktas,

huruvida den sjuke på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt

vanliga eller därmed jämförligt arbete. Kan det antagas att sjukdomen är

obotlig eller av långvarig natur skall, sedan skälig tid förflutit efter sjukdomens

början, undersökas huruvida den sjuke, eventuellt efter särskild

yrkesutbildning, är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning. Är

så fallet, skall han ej vidare anses arbetsoförmögen.

Enligt förslaget må sjukkassa, då skäl därtill föreligga, påfordra att förlust

eller nedsättning av arbetsförmåga styrkes genom intyg av läkare.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i dessa delar hänvisas till betänkandet

nr VII sid. 182—196 och 311—312.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I den allmänna sammanfattningen av yttrandena angående kommittéförslaget,

har redogjorts för vad i yttrandena anförts rörande sjukpenningens

bestämmande för de olika sjukkassemedlemmarna.

Försäkringsskyddet för familjeförsäkrad hustru betecknas såsom

otillfredsställande i de yttranden, vilka avgivits av Överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Kopparbergs län, tjänstemännens centralorganisation,

folkpartiets kvinnoförbund och socialdemokratiska kvinnoförbundet. En

sjukpenning å 1: 50 kronor om dagen med därå utgående barntillägg om

en krona vöre icke tillräcklig för att täcka kostnaderna för hjälp i hemmet

under hustruns sjukdom.

Vad angår övriga i detta sammanhang uppkommande frågor har försäkringsrådet,

såsom tidigare berörts, anmärkt på att enligt de föreslagna be
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

stämmelsernas avfattning sjukkassa skulle i fråga om skyldigheten att

utgiva sjukpenning vara bunden av läkares utsago. I denna del

torde få hänvisas till yttrandena under 16 § här ovan.

I fråga om den föreslagna bestämmelsen om halv sjukpenning

framhåller pensionsstyrelsen, att förslaget härutinnan otvivelaktigt komme

att befordra uppkomsten av fall, som det bleve förenat med betydande besvär

och extraordinära kostnader att reglera, vilket skulle motväga den

minskning av sjukpenningutgifterna, som sjukpenningens nedsättning till

hälften i förekommande fall kunde tänkas medföra. Flera av de av pensionsstyrelsen

i ärendet hörda sjukkassorna önskade, att bestämmelsen

skulle utgå. Vid övervägande av de skäl som talade för och emot bestämmelsen

i fråga hade pensionsstyrelsen ansett sig böra biträda denna mening.

Skulle det i framtiden visa sig nödvändigt med nedsatt sjukpenning för anpassning

av sjukförsäkringen till annan socialförsäkring, finge väl frågan

då ånyo prövas. Även länsstyrelserna i Kronobergs och Västmanlands län

ifrågasätta, huruvida icke bestämmelsen borde utgå, enär densamma lätt

syntes kunna leda till missbruk samtidigt som sjukkassans arbetsbörda betydligt

ökades. Därest bestämmelsen skulle bibehållas funne den förra länsstyrelsen

det dock icke tillräckligt motiverat att från halv sjukpenning utesluta

familjeförsäkrade hustrur.

Försåkringsrådet framhåller, att den föreslagna bestämmelsen att med

sjukdom skall jämställas vissa tillstånd av arbetsoförmåga

eller nedsatt arbetsförmåga måste anses innebära att även sådana

efter en sjukdomsprocess kvarblivande missbildningar eller stympningar

utan samband med sjukliga symptom, som icke borde räknas såsom sjukdom,

omfattades av bestämmelsen. Rådet hade ej något att erinra mot ett

dylikt stadgande. Skulle emellertid något annat vara åsyftat, borde bestämmelsen

omarbetas. Enligt kommitténs uttalanden rörande sjukdomsbegreppet

skulle försäkringen ersätta sådan läkarvård, som föranleddes av medfödda

kroppsfel och genom vilken arbetsförmågan hos den vårdade kunde

höjas, dock icke åtgärder, vilka helt eller huvudsakligen vore betingade av

önskan att förbättra utseendet. Då en dylik gränsdragning för vad som

borde ersättas och icke ersättas ej läge i sakens natur eller framginge av

sjukdomsbegreppet, syntes i detta hänseende uttryckliga bestämmelser i lagtexten

erforderliga.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet finner formuleringen av bestämmelsen

om skyldighet för försäkrad att, eventuellt efter yrkesutbildning,

söka sig annan sysselsättning icke tillfredsställande. Den sjuke borde ej

anses arbetsförmögen bara därigenom att det vid undersökningstillfället

konstaterats att han, om han genomginge särskild yrkesutbildning, skulle

vara i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning.

Sjukförsäkringspromemorian.

I fråga om promemorians innehåll hänvisas till den tidigare redogörelsen.

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

223

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

Utöver vad som framgår av det tidigare anförda må nämnas, att pensionsstyrelsen

upprepar sitt tidigare framförda yrkande att bestämmelsen om halv

sjukpenning måtte utgå samt att Överståthållarämbetet, tjänstemännens

centralorganisation och socialdemokratiska kvinnoförbundet ånyo understryka,

att sjukpenningen till familjeförsäkrad hustru vore för låg.

Departementschefen.

Beträffande sjukpenningen för de familjeförsäkrade gifta kvinnorna, vilken

i sjukförsäkringspromemorian bestämts till ett så pass lågt belopp som

1: 50 kronor för dag, har i promemorian anförts, att det visserligen kunde

ifrågasättas, huruvida icke någon höjning av detta belopp vore tänkbar. Att

generellt fastställa beloppet till exempelvis 2 kronor torde — framhölls det -—•

dock icke vara lämpligt, då nämnda belopp å ena sidan kunde bli onödigt

högt i sådana fall, då makarna vore barnlösa, och å andra sidan väl lågt i fall,

då makarna hade minderåriga barn som vistades i hemmet. Med anledning

härav bibehölls i promemorian sjukpenningen vid det av kommittén föreslagna

beloppet, 1: 50 kronor, men kompletterades det med ett barntillägg

å en krona, om makarna hade minderåriga, hemmavarande barn. Jag vill

endast tillägga, att det enligt erfarenheten inom sjukförsäkringsverksamheten

visat sig möta stora svårigheter att åstadkomma tillräcklig sjukkontroll

för gifta kvinnor, som icke ha förvärvsarbete. Härtill kommer att den lägsta

sjukpenningen för de försäkrade, som ha att erlägga avgift för försäkringen

— de familjeförsäkrade kvinnorna betala ingen försäkringsavgift — ansetts

böra bestämmas till 2 kronor. Under dessa förhållanden synes det mindre

lämpligt att bestämma sjukpenningen för de gifta, ej självständigt försäkrade

kvinnorna till högre belopp än 1:50 kronor.

Sjukpenning enligt reglerna för de familjeförsäkrade hustrurna torde icke

böra utgå för fall att hustrun äger uppbära folkpension eller hennes make

för henne uppbär hustrutillägg till folkpension.

Särskilt från sjukkassehåll har framförts önskan att systemet med halv

sjukpenning måtte övergivas. Jag ansluter mig till den uppfattningen att

så bör ske. Ur kontrollsynpunkt medför rätten till halv sjukpenning vid

nedsatt arbetsförmåga stora svårigheter. Med hänsyn härtill har också kommittén

ansett sig icke kunna förorda, att familjeförsäkrad hustru skall vid

nedsatt arbetsförmåga erhålla halv sjukpenning. För löntagarna torde vidare

ifrågavarande rätt i praktiken icke bli av större värde. Icke heller anser jag

tillvaron av halv sjukpenning vara ägnad att i någon mera betydande mån

påskynda vederbörandes återgång till arbete. I departementsförslaget lia

därför icke upptagits bestämmelser om halv sjukpenning.

Redan i gällande sjukkasseförordning stadgas att sjukpenning utgår vid

sjukdom, för vars botande den sjuke »enligt läkares föreskrift» bör fullständigt

avhålla sig från arbete. Nämnda bestämmelse har icke givits sådan

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

tolkning, att sjukkassan skulle vara betagen all prövningsrätt, endast därför

att en försäkrad företer ett läkarintyg vari fullständig avhållsamhet från

arbete rekommenderas. Genom de under 29 § i departementsförslaget upptagna

reglerna ha sjukkassorna vidare möjligheter att stävja missbruk. Anledning

till avvikelse från kommittéförslaget på denna punkt synes därför

ej föreligga.

I anledning av vad försäkringsrådet anfört, torde böra erinras att enligt

de under tredje stycket av 21 § i departementsförslaget upptagna stadgandena

sådan efter sjukdom kvarstående arbetsoförmåga, som föranledes av

missbildningar och stympningar, i förevarande hänseende bör jämställas

med sjukdomstillstånd. Beträffande vad försäkringsrådet i övrigt anmärkt

torde praxis på området helt överensstämma med kommitténs uttalanden i

denna sak och någon uttrycklig bestämmelse härutinnan torde därför icke

vara påkallad.

Fjärde stycket av denna paragraf har omformulerats i anslutning till vad

fattigvårds- och barnavårdsförbundet framhållit.

22 §.

I denna paragraf föreskrivas vissa undantag från rätten till

sjukpenning.

Ifrågavarande paragraf motsvaras i viss mån av 5 § samt 24 § 2 mom.

i kommittéförslaget. Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas

till betänkandet nr VII sid. 144—145, 148—149, 154—156 och 302—304.

Departementschefen.

Vad angår innehållet i denna paragraf torde jag kunna inskränka mig till

att hänvisa till vad som anförts vid behandlingen av 6 § i departementsförslaget.

Till den, som fullgör värnpliktstjänstgöring eller omhändertagits i

den slutna harna- och ungdomsvården eller intagits å fångvårds- eller annan

liknande anstalt, bör, såsom kommittén ock funnit, icke utgå sjukpenning.

Kommitténs bestämmelser i förevarande hänseende synas emellertid böra

bli föremål för vissa jämkningar med hänsyn till 1945 års lag örn verkställighet

av frihetsstraff varjämte häktad torde böra jämställas med den som

avtjänar straff. Uttrycket »annan barnavårdsanstalt än barnkoloni» synes

— till följd av den ändring som år 1945 skett i barnavårdslagen — böra

ersättas av uttrycket »barnhem». I överensstämmelse med vad som föreslagits

i propositionen nr 186 till detta års riksdag torde i stället för benämningen

skyddshem böra användas uttrycket »skola tillhörande harna- och

ungdomsvården».

Jag anser mig icke böra här ingå på frågan, huruvida den, som är intagen

på alkoholistanstalt, enbart till följd av sin alkoholism kan anses vara på

grund av sjukdom oförmögen till arbete. Spörsmålet härom torde få prövas

i ett vidare sammanhang.

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

225

23 och 24 §§.

Dessa paragrafer reglera frågan om rätt till maketillägg och barntillägg

till sjukpenningen.

Paragraferna motsvaras av 18 § 2 mom. i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall till sjukpenningförsäkrad medlem utgå

hustrutillägg örn en krona för hustru, som är försäkrad i egenskap av familjemedlem,

ävensom för hustru, vars årsinkomst av förvärvsarbete ej

uppgår till 1 600 kronor och som sammanlever med mannen. Hustrutillägg

skall dock ej utgivas beträffande tid, för vilken hustrun själv äger uppbära

sjukpenning.

Barntillägg om 50 öre föreslås utgå till sjukpenningförsäkrad medlem för

varje hemmavarande barn under 16 år. Skulle båda föräldrarna vara sjukpenningförsäkrade

medlemmar, utgår barntillägg allenast till enderas sjukpenning,

i regel till faderns. Med barn som nyss sagts skall enligt förslaget

jämställas medlems barn under 16 år, som stadigvarande vistas hos annan,

därest medlemmen i väsentlig mån bidrager till barnets försörjning; dock

skall i dylikt fall barntillägg ej utgivas för tid, för vilken barnafostrare äger

uppbära barntillägg för barnet.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet

nr VII sid. 184—188 och 197—198.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Härutinnan torde få hänvisas till den allmänna sammanfattningen av yttrandena

angående kommittéförslaget.

Sjukförsäkringspromemorian.

Enligt promemorian skall till sjukpenningförsäkrad medlem utgå familjetiHägg

i form av maketillägg och barntillägg. Maketillägg om 2 kronor för

dag föreslås utgå för make oberoende av storleken av hans eller hennes inkomst

av förvärvsarbete. Barntillägg skall utgå med en krona för varje

hemmavarande barn, dock att barntillägg må utgivas för högst fem barn.

Om båda makarna äro medlemmar av sjukkassa, skall enligt promemorian

utgå familjetillägg endast till den av makarna, som är den huvudsakliga

försörjaren, d. v. s. i regel mannen. Är emellertid hustrun den huvudsakliga

försörjaren och önska makarna att familjetilläggen i anledning därav

skola anknytas till hennes sjukpenning, föreslås makarna kunna göra

ansökan därom hos sjukkassan, som då äger medgiva att familjetillägg i

stället skall utgivas till hustruns sjukpenning.

Å den sjukpenning, som tillkommer familjeförsäkrad hustru, föreslås utgå

ett barntillägg å en krona, därest makarna ha ett eller flera barn under tio

år, som vistas i hemmet.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

15

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian,.

Den föreslagna likställigheten mellan makarna i fråga om

rätten till familjetillägg har allmänt tillstyrkts. Svenska arbetsgivareföreningen

finner dock förslaget härutinnan knappast befogat. I de fall behov

skulle föreligga att, i samband med hustruns sjukdom, lämna hjälp utöver

hustruns sjukpenning borde andra hjälpformer anlitas.

I fråga om förslaget att barntillägg till sjukpenningen ej

skall utgå för fler än 5 barn påpekar försäkringsrådet, att familjens behov

ökades ju flera minderåriga barn som funnes i familjen. Det vore troligt,

att en person med många barn, även med relativt hög inkomst som frisk,

icke hade råd att gardera sig och sin familj genom frivillig försäkring. Kostnaden

per barn bleve däremot lägre i en större än i en mindre familj. Man

kunde därför överväga barntillägg med en krona för varje barn intill det

fjärde och 50 öre från och med det fjärde barnet utan maximering. Även

länsstyrelserna i örebro län och Jämtlands län ifrågasätta lämpligheten av

ifrågavarande bestämmelse och anse att densamma kommer att verka

orättvist.

I flera yttranden riktas kritik mot att familjeförsäkrad hustru skall äga

rätt till barntillägg endast för barn under 10 år. En höjning av åldern till

12 år påyrkas av folkpartiets kvinnoförbund. En åldersgräns av 15 år förordas

av socialdemokratiska kvinnoförbundet, medan tjänstemännens centralorganisation

anser en åldersgräns av 16 år lämplig.

Departementschefen.

Vad angår frågan om sjukkassemedlems rätt till maketillägg till sjukpenningen

har jag redan tillkännagivit, att jag anser nämnda tillägg böra

bestämmas till 2 kronor örn dagen. Anledning att härutinnan göra skillnad

makarna emellan torde icke föreligga. Har mannen så obetydlig inkomst, att

han icke är sjukpenningförsäkrad, bör således hustrun, om hon är självständigt

försäkrad — och alltså icke försäkrad blott i sin egenskap av

familjemedlem — äga rätt till samma tillägg som eljest kommer mannen

till del, då han är den huvudsakliga försörjaren. De skäl, som föranlett mig

att förorda en begränsning av sjukpenningens belopp för folkpensionär,

torde äga motsvarande giltighet i fråga örn rätten till maketillägg. Om en

familjeförsäkrad make fyllt 67 år eller uppbär folkpension i annan form än

ålderspension, synes den andre maken icke böra ha anspråk på att utfå

maketillägg från sjukförsäkringen, enär det behov som maketillägget avser

att täcka torde få anses fyllt genom folkpensionen. Samma princip bör råda,

därest den sjukpenningförsäkrade medlemmen själv är gift folkpensionär

och uppbär hustrutillägg till sin folkpension.

Örn två makar samtidigt äro sjuka, bör vardera maken äga rätt till sjukpenning

enligt vanliga grunder. Men om i dylikt fall bada äro självständigt

försäkrade såsom medlemmar i sjukkassa, torde med hänsyn till den

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

risk för överförsäkring, som eljest skulle uppkomma, maketillägg böra utgå

allenast till den av makarna, som bär den huvudsakliga försörjningsbördan,

alltså i vanliga fall till mannen. Å andra sidan synes det riktigt, att hustrun

i de fall där hon är den huvudsakliga försörjaren, bör kunna få maketilllägget

anknutet till sin sjukpenning.

I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit synes såsom villkor

för rätt till maketillägg böra gälla att makarna sammanleva.

Enligt sjukförsäkringspromemorian skulle sjukkassemedlem äga uppbära

barntillägg med en krona för varje hemmavarande barn, dock högst för fem

barn. Anledningen till nämnda begränsning var att, då den av kommittén

upptagna maximeringsregeln — enligt vilken det sammanlagda beloppet av

sjukpenning och familjetillägg begränsades med hänsyn till den försäkrades

normala årsinkomst av förvärvsarbete — icke ansågs förenlig med den

princip efter vilken sjukpenningförsäkringen utformats enligt alternativet

II, en annan maximeringsregel måste tillgripas. Såsom redan anförts synes

emellertid införandet av allmänna barnbidrag enligt det av 1941 års befolkningsutredning

avgivna förslag, som för närvarande är föremål för

prövning, böra medföra att sjukförsäkringens barntillägg nedsättes till 50

öre per barn. Efter en dylik reducering torde hinder icke möta att låta barntillägget

utgå för varje barn utan begränsning av antalet. Jag vill emellertid

tillägga att departementsförslaget i denna del icke får betraktas som

någon slutgiltig lösning. I samband med prövningen av förslaget örn införande

av allmänna barnbidrag kan detta spörsmål komma att behöva upptagas

till förnyat övervägande.

Barntilläggets syfte synes böra föranleda att sådant tillägg i vissa fall

utgår även för annat än hemmavarande barn. Därest en sjukkassemedlem

är underhållsskyldig exempelvis mot barn efter hem- eller äktenskapsskillnad

eller mot barn utom äktenskap eller mot barn som han utackorderat i

fosterhem, torde barntillägg även böra utgå. Naturligen bör dock vederbörande

icke vara berättigad till barntillägg i annat fall än då underhållsskyldigheten

fullgöres; och barntillägg bör icke samtidigt kunna utgå åt två håll.

Med hänsyn härtill har — efter mönster av motsvarande bestämmelser i

gällande förordning om erkända arbetslöshetskassor — i andra stycket av

24 § upptagits särskilda regler i detta hänseende. I detta fall är icke anledning

att med egna barn likställa adoptiv-, styv- och fosterbarn.

Skäl till avvikelse från sjukförsäkringspromemorian i vad angår familjeförsäkrad

hustrus rätt till barntillägg synes icke föreligga.

25 §.

I denna paragraf givas regler om hempenning.

Paragrafen motsvaras av 18 § 3 mom. i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall för tid, för vilken sjukkassa utgiver ersättning

för försäkrads vård å sjukhus, i stället för sjukpenning utgå hem
-

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

penning med hälften av sjukpenningens belopp, dock lägst 1: 50 kronor för

dag. Å hempenningen föreslås utgå familjetillägg i vanlig ordning.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet

nr VII sid. 198—199 och 312.

Sjukförsäkringspromemorian.

I överensstämmelse med kommittéförslaget skall för tid, då sjukpenningförsäkrad

åtnjuter sjukhusvård, i stället för sjukpenning utgivas hempenning.

Beloppet av hempenningen föreslås till hälften av den sjukpenning,

som eljest tillkommer försäkrad, dock lägst 2 kronor. Beträffande de

familjeförsäkrade kvinnorna föreslås hempenningen utgöra samma belopp

som sjukpenningen eller 1: 50 kronor. Å hempenningen skall utgå

familjetillägg med belopp som skulle ha utgått om vederbörande erhållit

sjukpenning.

Departementschefen.

Jag anser mig i förevarande hänseende böra frångå promemorians förslag

såtillvida som hempenningen för andra försäkrade än dem, som äro

berättigade till en sjukpenning av 3: 50 kronor örn dagen, bör bestämmas

till en krona om dagen. Nämnda hempenning bör således tillkomma bland

annat de familjeförsäkrade kvinnorna.

Hempenning utgör ersättning för sjukpenning och utgår alltså endast i

de fall, då sjukpenning skulle ha utgivits, örn den försäkrade ej blivit intagen

å sjukvårdsanstalt. Till sjukvårdsanstalt hänföres sådan anstalt som

avses i 4 § av departementsförslaget. Vid vård å annat sjukhus utgår sjukpenning

i vanlig ordning.

26 §.

Denna paragraf reglerar frågan om karenstidens längd.

Paragrafen motsvaras i kommittéförslaget av 19 § 2 morn., som behandlas

å sid. 188—189 i betänkandet nr VII. Jfr även herrar Bexelius, Hagaris

och Skoglunds reservationer å sid. 351—352 och 353.

Beträffande denna paragraf hänvisas till det tidigare anförda.

27 §.

I denna paragraf bestämmes sjukhjälpstidens längd.

Paragrafen motsvaras av 20 § i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Sjukhjälpstiden för rätten till ersättning för sjukhusvård och sjukpenning

skall enligt kommittéförslaget för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd

vara högst 730 dagar, dock föreslås att sadan sjukhjälp icke skall

utgivas för mer än sammanlagt högst 365 dagar för tid efter ingången av

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

229

den månad, varunder den försäkrade fyller 67 år. I övrigt skall rätten till

sjukvårdsersättning icke vara tidsbegränsad.

Vid beräkning av sjukhjälpstidens längd skall sjukdomsfall, som inträffar

under tid för vilken sjukhjälp utgår eller inom 90 dagar efter den sista

dag för vilken sjukhjälp utgivits, räknas såsom samma sjukdomsfall som

det tidigare fallet. Om försäkrad, bortsett från kortvarig och medicinskt sett

fristående sjukdom, under mer än två år varit fullt arbetsför, skall därefter

inträffande sjukdom anses utgöra nytt sjuklighetstillstånd, ändå att medicinskt

samband kan påvisas med sjukdom, varav den försäkrade lidit före

nämnda tid.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet

nr VII sid. 188—189, 192 och 312—313.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Sjukhjälpstidens bestämmande till maximalt 730 dagar har rönt kritik i

det yttrande, som avgivits av de lungsjukas riksförbund. Nämnda förbund

påyrkar att sjukhjälpstiden utsträckes till tre år. Däremot framhåller lantarbetsgivareföreningen,

att det vid företagna undersökningar visat sig att

en lång sjukhustid i viss mån verkade konserverande på sjukligheten särskilt

i fråga örn åkommor med nervöst inslag. Med hänsyn härtill ville föreningen

föreslå att sjukhjälpsförmånerna sattes lägre, sedan ett och ett halvt

år gått från det sjukdomen börjat. Det skulle därvid få ankomma på sjukkassorna,

därest skäl därtill förelåge, att efter ansökan besluta örn den högre

sjukhjälpen fortfarande skulle utgå. Även örn kostnadsbesparingen härigenom

skulle bli tämligen obetydlig vore det dock av vikt att motarbeta alla

tendenser till att medborgarna skulle — med hänsyn till förefintligheten av

sjukförsäkringen — hellre vilja åtnjuta försäkringens förmåner in i det

längsta än att, då så kunde ske, åter infoga sig i förvärvsarbetet.

Socialstyrelsen har intet att invända mot förslaget om en tvåårig sjukhjälpstid,

under förutsättning dock av anordningar för att sjukförsäkringen

efter tvåårstiden smidigt anknytes till invaliditetsförsäkringen. Någon

lucka i hjälpförmånerna borde icke få uppstå.

Landsorganisationen och ett flertal sjukkassor anse någon minskning av

sjukhjälpstiden för personer, som fyllt 67 år, icke motiverad.

Beträffande utformningen i övrigt av de föreslagna bestämmelserna anför

pensionsstgrelsen:

I motiveringen saknas uttalande om den ungefärliga övre gränsen för att

en sjukdom skall kunna anses som kortvarig. Klart torde emellertid vara

att berörda kortvariga sjukdomsfall — ett eller flera — icke mera påtagligt

böra få inkräkta på den tvååriga arbetsförhetstiden. Vidare torde vara

klart att varaktigheten bör ligga under genomsnittet för sjukdomsfallen,

som vid tvåårig sjukhjälpstid torde ligga vid 40 å 50 dagar. Enligt sjukkassestatistiken,

där endast under redogörelseåret infallande sjukhjälpstid

tages i betraktande, är genomsnittliga antalet sjukhjälpsdagar per sjuk
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

domsfall och år något under 40. Sjukdomsfallen med varaktighet omkring

samt inom vissa intervaller över och under detta dagantal få tydligen betecknas

såsom medellånga fall. Den övre gränsen för ett kortvarigt fall skulle

enligt detta resonemang kunna angivas ligga vid omkring tre veckor.

Departementschefen.

Sedan sjukhusvården utbrutits ur försäkringen, har spörsmålet om sjukhjälpstiden

endast avseende å sjukpenningförsäkringen. En sjukhjälpstid av

två år torde härvidlag vara så väl tilltagen att rimliga anspråk måste anses

tillgodosedda. Därmed är naturligen icke sagt att icke skydd bör lämnas

även vid sjukdomar av längre varaktighet. Detta skydd torde dock icke böra

givas inom ramen för sjukförsäkringen utan i annan ordning.

Vid behandlingen av frågan om folkpensionärernas sjukpenningförsäkring

har jag angivit skälen för att sjukhjälpstiden för deras vidkommande bestämmes

till 90 dagar vid varje sammanhängande sjukläghetstillstånd. Med

en dylik begränsning torde det icke föreligga skäl att bibehålla den av kommittén

föreslagna särskilda sjukhjälpstiden för åldringarna.

I övrigt synas de föreslagna reglerna endast böra bli föremål för redaktionell

jämkning.

28 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad anförts under 21, 23 och

27 §§ här ovan.

29 §.

Denna avser frågan örn rätt för sjukkassa att nedsätta eller helt

indraga sjukpenning.

Paragrafen motsvaras av 24 § 4 och 5 mom. i kommitténs förslag.

Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet

nr VII sid. 222—223 och 317—319.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Pensionsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke den föreslagna bestämmelsen

om rätt för sjukkassa att nedsätta eller indraga sjukpenning för sådan

försäkrad, som i syfte att utfå sjukhjälp medvetet lämnar oriktiga eller

vilseledande uppgifter, borde gälla även då oriktiga eller vilseledande uppgifter

lämnats av grov vårdslöshet.

Medicinalstyrelsen förordar, att ifrågavarande påföljd måtte kunna inträda

jämväl för försäkrad, som under sjukdom gör sig skyldig till grov

ovarsamhet ur smittsynpunkt, ävensom för försäkrad, som vägrar att mottaga

besök av i tjänsteärende stadd distrikts- eller dispensärsköterska.

Angående skyldighet för försäkrad att underkasta sig sjukvårdande åtgärder

anmärker de fria sjukkassornas förbund, att bestämmelsen om skyl
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

231

dighet att underkasta sig sjukhusvård syntes betänklig. Då det gällde operation,

borde medlem av allmän sjukkassa kunna vägra att underkasta sig

sådan och ändå äga rätt till sjukpenning. Vad nu sagts örn sjukvård ägde

även tillämpning å yrkesutbildning.

Departementschefen,

Första stycket av ifrågavarande paragraf i departementsförslaget torde

icke tarva någon närmare motivering. De jämkningar, som synts böra vidtagas

i kommittéförslaget, äro huvudsakligen av redaktionell art. Kommittén

har funnit, att den nuvarande sjukkasseförordningens regel, att sjukpenning

ej må utgivas för sjukdomsfall, som den sjuke ådragit sig vid förövande

av handling för vilken straff ådömts honom, väl sträng och ansett att det

för sådan påföljd bör fordras att vederbörande ådömts fängelse eller straffarbete.

Därest, på sätt föreslås, påföljden icke göres ovillkorlig utan beroende

på skälighetsprövning, synes emellertid den nuvarande förutsättningen

— att vederbörande ådömts straff — kunna bibehållas. Enligt bestämmelser

i vederbörande lagar skall med ådömande av straff i förevarande hänseende

jämställas förordnande om villkorligt anstånd med straffs ådömande samt

dom å förvaring eller internering. Att vidga antalet fall, som berättiga sjukkassa

att nedsätta eller indraga sjukpenning, synes icke böra ifrågakomma i

annan mån än att, i anslutning till vad pensionsstyrelsen föreslagit, även av

grov vårdslöshet lämnade felaktiga uppgifter böra kunna medföra sådan påföljd.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen angående onykterhet eller

eljest förargelseväckande levnadssätt såsom grund för minskning av sjukhjälpsförmånen

torde icke böra upptagas i lagen.

Vad de fria sjukkassornas förbund anfört synes icke böra föranleda avvikelse

från kommitténs förslag i det hänseende varom är fråga. Bestämmelsen

angående skyldighet för den försäkrade att underkasta sig sjukvårdande

åtgärder måste självfallet tillämpas med försiktighet, då fråga är örn större

operationer eller andra mera allvarliga ingrepp.

Andra stycket av denna paragraf har utformats i överensstämmelse med

motsvarande stadgande i förslaget till ny folkpensioneringslag.

30 §.

Under denna paragraf upptagas regler om regressrätt för arbetsgivare,

som till arbetstagare utgivit lön under dennes sjukdom.

Paragrafen motsvaras i viss mån av 23 § 3 mom. andra punkten i kommitténs

förslag.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skall — såsom närmare utvecklas å sid. 316 i

betänkandet nr VII — redare för svenskt fartyg, vilken jämlikt lag är skyldig

att under sjömans sjukdom till honom utgiva hyra, vara berättigad att

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

hos sjukkassan utbekomma ersättning härför intill belopp, motsvarande vad

av den sjömannen för den tiden tillförsäkrade sjukpenningen återstår, sedan

avdrag skett med vad sjömannen må äga uppbära av denna.

Departementschefen.

Den princip, som kommit till uttryck i de av kommittén i förevarande

hänseende föreslagna reglerna, synes mig böra utsträckas att avse alla de

fall, där arbetsgivare på grund av lag eller eljest av Kungl. Maj:t utfärdad

författning har att utgiva lön till arbetstagare under hans sjukdom. Arbetsgivaren

bör således äga inträda i den försäkrades rätt gentemot sjukkassan

och äga hos denna utfå belopp motsvarande högst vad till arbetstagaren utgivits

i lön under sjukdomen. I detta sammanhang torde jag få erinra om

vad jag anfört vid behandlingen av 9 § i departementsförslaget.

Enligt hembiträdeslagen äger hembiträde, som är i arbetsgivarens hus

och kost, under sjukdom erhålla bostad och kost av arbetsgivaren. Genom

stadgandet i andra stycket av ifrågavarande paragraf beredes arbetsgivaren

möjlighet att ur sjukpenningen få gottgörelse för sina utgifter i detta hänseende.

Allmänna inskränkningar i rätten till sjukhjälp.

31 §.

Denna paragraf avser verkan av förmåner enligt olycksf

a 11 s f ö r s ä k r i n g s 1 a g en och vissa andra författningar.

Paragrafen motsvaras av 19 § 1 mom. i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Kommitténs förslag på denna punkt innebär att sjukpenning ej skall utgivas

vid sjukdom, på grund av vilken den försäkrade är berättigad erhålla

ersättning jämlikt olycksfallsförsäkringslagen, lagen örn försäkring för vissa

yrkessjukdomar, lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande

personer eller enligt gällande bestämmelser om ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (hemvärnstjänstgöring),

tjänstgöring vid luftskyddet, luftskyddsövning eller fullgörande av tjänsteplikt.

Däremot innehåller kommitténs förslag inga regler i fråga örn förhållandet

mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen, såvitt avser sjukvår

dsersättningen.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet

nr VII sid. 205—207.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Försåkringsrådet framhåller, att kommitténs förslag leder till att den som

vore försäkrad i sjukkassa för högre sjukpenning (inklusive familjetillägg)

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

än den han skulle erhålla nied tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen,

erhölle lägre sjukpenning vid olycksfall i arbete eller yrkessjukdom än vid

annan sjukdom. Försäkringsrådet, som icke funne detta resultat tilltalande,

förordade därför en bestämmelse, motsvarande 31 § andra stycket i gällande

förordning om erkända sjukkassor. Härutöver ifrågasatte emellertid försäkringsradet,

att genom olycksfall i arbete skadade, därest de så önskade finge

vända sig till sjukkassorna, som därvid borde utgiva ersättning med tilllämpning

av sjukförsäkringslagen. Om sådan möjlighet funnes för de skadade,

skulle olycksfallsförsäkringsinrättningen, då olycksfallsanmälan inkommit

och inrättningen ansåge ersättningsrätt enligt olycksfallsförsäkringslagen

föreligga, alltid efterhöra hos sjukkassan, huruvida sjukkassan

utgivit ersättning. I så fall skulle inrättningen ersätta kassan dess utgifter

i den mån ersättningsrätt förelåge enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser

ävensom övertaga utgivandet av vidare ersättning enligt denna

lag. Genom denna anordning förorsakades visserligen sjukkassorna större

utgifter för sin administration än vid tillämpning av en bestämmelse sådan

som den kommittén föreslagit. Emellertid vunnes, att den skadade snabbare

finge ersättning i anledning av olycksfallet. Beträffande de ökade utgifterna

för administrationen i vad gällde olycksfallsersättningen borde

övervägas, huruvida gottgörelse härför borde lämnas genom ökning i statsbidraget

eller örn kassorna själva skulle stå för ifrågavarande kostnad.

Försäkringsrådet anmärker vidare att, därest den av kommittén föreslagna

regeln borde gälla jämväl ersättningar enligt förordningarna den 24

mars 1938 om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare

och fångar m. fl., detta borde angivas i lagtexten.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening hemställer att sådan

ändring vidtages i kommitténs förslag, att ersättning icke i någon form skall

utgivas vid sjukdom, som medför rätt till ersättning enligt de angivna författningarna.

Föreningen erinrar att kommitténs förslag innebure att vid

olycksfall i arbete -— i motsats till vad som för närvarande gällde — den

som vore berättigad till ersättning på grund av olycksfall i arbete hade möjlighet

att från sjukförsäkringen uttaga ersättning för sjukhusvård, läkarvård

och andra behandlingskostnader, i den mån ersättning för desamma

kunde utgå enligt den föreslagna lagstiftningen och ersättning ej redan utgivits

enligt olycksfallsförsäkringslagen. Föreningen fortsätter:

I motiveringen medgives, att det med visst fog kan göras gällande, att det

är olämpligt, att den försäkrade har möjlighet att välja, från vilken socialförsäkringsgrcn

han skall åtnjuta hjälp. Kommittén anser emellertid starka

skäl tala mot förbud för arbetare, som träffats av olycksfall i arbete, att

vända sig till sjukkassan för erhållande av sjukvårdsersättning. Det inom

sjukförsäkringen helt fria läkarvalet utgjorde sålunda en fördel, vilken,

förutom den direkta fördelen av att kunna välja läkare, kunde medföra, att

ersättningen bleve högre från sjukförsäkringen än från olycksfallsförsäkringen.

Skulle rätt till ersättning från sjukförsäkringen ej föreligga i dylika

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

fall, komme alltså de, vilka vore anställda hos andra, att i viss mån vara

ställda i sämre läge än de självständiga företagarna. Härtill komme, att det

ofta beredde större omgång och tidsspillan att utfå ersättning från olycksfallsförsäkringen

än från sjukförsäkringen samt att sjukförsäkringen i tveksamma

fall icke gärna kunde undgå att utgiva ersättning. Risken, att sjukvårdsersättning

uttoges från båda försäkringarna torde enligt kommitténs

mening utan svårighet kunna elimineras genom att ersättning endast utbetalades

mot avlämnande av räkning eller kvitto i original. Kommittén hade

därför helt underlåtit att föreslå provisoriska bestämmelser i fråga örn sjukvårdsersättningen.

De skäl kommittén anför för sin ståndpunkt äro enligt föreningens mening

icke övertygande. I varje fall kan föreningen icke finna, att dessa skäl

äro så tungt vägande, att de skulle böra föranleda ett upprivande av gränserna

mellan olycksfalls- och sjukförsäkringen, redan innan förutsättningarna

för en samordning av de båda försäkringsformerna varit föremål för

vidare utredning.

Ur principiell synpunkt måste framhållas, att förslaget faktiskt innebär,

att kostnader, som enligt gällande bestämmelser skola bestridas av arbetsgivaren,

överföras å de sjukförsäkrade och — genom statsbidraget — å

staten. Detta kan enligt föreningens mening knappast vara riktigt.

De praktiska olägenheterna av den föreslagna anordningen äro vidare

mycket betydande. Risken för dubbelbetalning är, som ock erkännes av

kommittén, ej ringa. Det är en utbredd uppfattning bland allmänheten, att

om premie för samma risk erlagts till två försäkringsinrättningar, full ersättning

bör utgå från båda, även om resultatet blir dubbelersättning. Det

är bär alltså ej" endast fråga örn att skydda sig mot bedrägeriförsök. Man

måste därför också räkna med att originalräkningar komma att i god tro

utlärdas i dubbletter, då flera försäkringar finnas. Detta torde för närvarande

vara ytterst vanligt. Vad särskilt räkningar å sjukhusvård beträffar

utställas dylika ej sällan å olika adressater — å patienten, å hans arbetsgivare,

å försäkringsinrättning, å kommun — då betalning inom avsedd tid

ej erhållits. För övrigt lär kravet å företeende av originalräkningar icke

kunna strängt upprätthållas inom en socialförsäkring, på vilken man ständigt

ställer kravet att onödig formalism skall undvikas.

Föreningen framhåller härjämte att de tekniska svårigheterna bleve avsevärda

för den sociala olycksfallsförsäkringen. Enligt 10 § olycksfallsförsäkringslagen

skulle vid sjukhusvistelse i allmänhet avdrag verkställas å

sjukpenningen till täckande av kostnaden för vården. Örn vårdkostnaden

uttoges av sjukkassan, skulle oavkortad sjukpenning utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Utredning måste alltså i varje särskilt fall verkställas härutinnan,

örn räkning ej inkommit. Många arbetsgivare åtnjöte i enlighet

med lagens bestämmelser lindring i försäkringsavgiften, mot att de själva

svarade för läkarvårdskostnaderna. Storleken av denna lindring läte sig

svårligen beräknas med den föreslagna anordningen. Arbetsgivaren vore ju

i sin rätt att låta den skadade från sjukkassan uttaga all ersättning, som

kunde utgå enligt sjukförsäkringslagen, och därefter endast utgiva fyllnadsersättning.

Även bestämmelsens inverkan å premieberäkningen över huvud

kunde först efter längre tids erfarenhet något så när om ock ofullständigt

bedömas.

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj;ts proposition nr 312.

Föreningen anför ytterligare:

Det fria läkarvalet, som vid sjukdom i allmänhet otvivelaktigt är en fördel,

har vid olycksfallsskador ej samma betydelse och kan även vara en

nackdel. I mycket stor utsträckning böra dessa komma under kirurgisk

behandling å lasarett. Om det fria läkarvalet skulle medföra, att läkare utan

särskild kirurgisk utbildning i ökad utsträckning komme att behandla

olycksfallsskadorna — något som säkerligen icke kan anses uteslutet —

måste detta betecknas som en icke önskvärd utveckling. Att möjlighet i vissa

fall finnes att utfå högre läkarvårdsersättning enligt sjukförsäkringslagen

är därför enligt föreningens mening ett förhållande, som när det gäller

olycksfallsskador snarast talar emot kommitténs förslag.

Försäkringsbolags riksförbund anser det angeläget, att gränserna mellan

den sociala olycksfalls- och sjukförsäkringen ej onödigtvis utsuddades, eftersom

kostnaderna för dessa försäkringsgrenar bestredes på skilda sätt. Det

kunde knappast vara lämpligt, att den försäkrade efter behag skulle kunna

belasta den ena eller andra försäkringsgrenen med kostnaden för läkarvård

och därmed jämförliga kostnader. De svårigheter, som en dylik valfrihet

måste bereda den sociala olycksfallsförsäkringen, vore uppenbara, liksom

ock risken för missbruk genom dubbelersättning syntes påtaglig.

Departementschefen.

Kommittén har, såsom i det föregående angivits, framlagt vissa synpunkter

på frågan hur samordningen mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen

lämpligen bör vara beskaffad. I avvaktan på härutinnan erforderlig

lagstiftning har kommittén föreslagit vissa provisoriska regler angående

förhållandet mellan ifrågavarande båda grenar av socialförsäkringen.

Kommitténs förslag innebär, att vid olycksfall i arbete den försäkrade

skall äga rätt att vända sig till sjukkassan för utfående av sjukvårdsersättning

medan däremot sjukpenning icke skall utgivas av sjukkassan

utan i stället utgå enligt bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen innebär

otvivelaktigt vissa problem, som kunna vara svåra att bemästra. Med

hänsyn till att olycksfallsförsäkringslagen för närvarande är föremål för

översyn torde det icke vara möjligt att i detta sammanhang taga bestämd

ståndpunkt till hithörande spörsmål. I avbidan på att den pågående omarbetningen

av olycksfallsförsäkringslagen blir genomförd synes emellertid

ur olika synpunkter en sådan gränsdragning vara att föredraga att ersättning

för sjukdom, som har sin grund i olycksfall i arbete, får falla helt

utom sjukkassornas ersättningsskyldighet. I departementsförslaget har i enlighet

härmed upptagits den regeln, att sjukhjälp icke skall utgivas vid sjukdom,

för vilken försäkrad är berättigad till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen

och med denna jämförliga författningar.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

32 §.

Denna paragraf återgiver vad kommittén föreslagit (24 § 1 mom.) och

överensstämmer med vad som gäller enligt nuvarande sjukkasseförordning.

33 §.

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 24 § 3 mom. första punkten i

kommittéförslaget, hänvisas till betänkandet nr VII sid. 317. Andra punkten

av nyssnämnda moment har icke befunnits böra upptagas i lagförslaget.

34 §.

I denna paragraf upptagas regler örn preskriptionstid i fråga örn

rätten till sjukhjälp.

Paragrafen återgiver med vissa formella ändringar vad kommittén föreslagit

(22 §).

Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet nr

VII sid. 313—314.

Yttrandena över konunittéförslaget.

Försäkring srådet framhåller, att enligt den föreslagna lydelsen den sjuke

förlorade all ersättningsrätt, örn han gjorde framställning om sjukhjälp först

senare än sex månader efter det rätten till sjukpenning uppkommit. En preskriptionsbestämmelse

av denna innebörd syntes försäkringsrådet väl hård.

Den sjuke borde icke förlora sjukpenning enligt denna preskriptionsbestämmelse

och ej heller annan sjukvårdsersättning än sådan, som den sjuke

själv ersatt tidigare än sex månader före framställningen.

Departementschefen.

Rätten till sjukpenning torde, såvitt nu är i fråga, få anses uppkomma

dag för dag under den tid sjukdomen varar. I preskriptionshänseende bör

alltså icke räknas som örn rätten därtill uppkommer i och med själva sjukdomsfallet

och avser hela den därav föranledda sjukdomstiden. I fråga örn

rätten till sjukvårdsersättning bör preskriptionstiden räknas från det betalning

erlägges för sjukvården. Vad sålunda anförts synes böra komma till

direkt uttryck i lagtexten.

Sjukförsäkringsavgifter.

35—40 §§.

Dessa paragrafer motsvara 25 och 29 §§ samt 32—36 §§ i kommitténs

förslag.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommitténs förslag skola avgifterna beräknas särskilt för sjukvårdsförsäkringen

(sjukvårdsavgifter) och särskilt för sjukpenningförsäkringen

(sjukpenningavgifter).

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

237

Såsom allmän norm för avgiftsberäkningen föreslås i anslutning

till vad som nu gäller enligt lagen örn understödsföreningar, att avgifterna

skola vara så avvägda att de, i förening med andra för verksamheten

avsedda inkomster (främst statsbidrag), må antagas förslå till infriande

av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och övriga kassan

åliggande utgifter ävensom till erforderlig fondbildning (29 §). Kommittén

framhåller, att det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att i varje särskilt

fall pröva vad som kan antagas utgöra erforderlig fondbildning.

Enligt kommitténs förslag skola alla försäkringspliktiga, d. v. s. alla sjukkassemedlemmar,

erlägga sjukvårdsavgift. Denna skall utgå med samma

belopp för varje medlem av viss sjukkassa. Kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen

av familjemedlemmar och av barn, som icke äro familjemedlemmar

till någon medlem, skola slås ut på alla sjukkassemedlemmarna. Sjukpenningavgiften

skall vara lika för de medlemmar av en sjukkassa, som

tillhöra samma sjukpenningklass, oberoende av örn de äro gifta eller icke

eller om de ha minderåriga barn eller icke. Kostnaderna för familjeförsäkringen

skola alltså även i detta fall slås ut jämväl på de ogifta och barnlösa.

Avgifterna inom olika sjukpenningklasser skola vara avvägda dels i förhållande

till sjukpenningens storlek och dels under hänsynstagande till sjukhjälpstiden.

Medlem av lokalsjukkassa har att erlägga avgift såväl till lokalsjukkassan

som till centralsjukkassan; avgiften till centralsjukkassan skall

dock regelmässigt uppbäras av lokalsjukkassan.

Kommittén föreslår, att avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande

fastställas av tillsynsmyndigheten; i motsats till vad nu är fallet skola

alltså kassornas stadgar icke innehålla några bestämmelser örn avgifternas

storlek. Kommittén har, såsom tidigare berörts, uppskattat de genomsnittliga

årsavgifterna för enbart sjukvårdsförsäkrade till 14: 65 kronor samt för

sjukpenningförsäkrade till sammanlagt 28:90 kronor i lägsta och 95:65

kronor i högsta sjukpenningklassen.

Kommittén föreslår, att avgifterna i regel skola beräknas för månad och

erläggas förskottsvis från och med den månad, under vilken medlemskapet

uppkommit (32 §). Enligt kommitténs uppfattning föreligger ej skäl att

frångå nu gällande princip att arbetsoförmåga på grund av sjukdom icke

medför avgiftsbefrielse.

Enligt 33 § i förslaget skall äkta make svara för andra maken påförd

avgift, som förfaller till betalning under tid då makarna sammanleva.

Kommittén föreslår, att avgiftsuppbörden beträffande sådana

medlemmar, som äro arbetstagare, i regel skall ske genom förmedling av

arbetsgivaren, vilken skall avdraga avgifterna å arbetstagarens lön (34 §).

Andra medlemmar skola själva till sjukkassan inbetala sina avgifter (35 §).

För det fall att avgifterna icke erläggas, skall vederbörande kommun vara

skyldig att dels erlägga sjukvårdsavgifterna, vilka kommunen därefter äger

låta indriva, och dels ombesörja indrivning av sjukpenningavgifterna. In
-

s. 238 Kontrollera mot PDF

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

drivning skall ske i den ordning, som är stadgad för indrivning av kommunalutskylder

(36 §).

Beträffande den närmare innebörden av kommitténs förslag i nu berörda

delar hänvisas till betänkandet nr VII sid. 226—232, 240—244, 257 samt

323—327.

Enligt kommittéförslaget inträder därjämte i vissa fall som en särskild

påföljd av försummad avgiftsbetalning att försäkringsförmånerna

nedsättas eller helt indragas (25 §). Beträffande sjukvårdsavgifterna

innebär förslaget att, örn medlem vid upprepade tillfällen underlåtit

att i föreskriven ordning erlägga sådan avgift och underlåtenheten kan antagas

ha berott på tredska, sjukvårdsersättning för honom må skäligen nedsättas

eller helt indragas. Påföljden av underlåtenhet att erlägga sjukpenningavgifter

är däremot icke beroende av skälighetsprövning. I detta hänseende

föreslås att medlem, som vid ingången av den månad, under vilken

han insjuknar, häftar för ogulden sjukpenningavgift för tre månader eller

längre tid, icke äger erhålla sjukpenning för det sjukdomsfallet såvida han

ej erhållit anstånd med betalning av avgiften. Uraktlåten betalning av sjukpenningavgift

skall jämväl beröva medlemmens hustru rätten till sjukpenning

i egenskap av familjemedlem.

Beträffande motiveringen till kommitténs förslag i denna del hänvisas till

betänkandet nr VII sid. 223—225 och 319—320.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Kommitténs förslag har allmänt lämnats utan erinran utom beträffande

avgiftsuppbörden och kommunernas ansvar för försäkringsavgifter, i vilka

delar förslaget rönt kritik i åtskilliga yttranden. I flera av dessa yttranden

har — såsom framgår av den tidigare lämnade sammanfattande redogörelsen

över yttrandena angående kommittéförslaget — ifrågasatts, huruvida

icke försäkringsavgifterna kunde inbetalas i samband med skatteuppbörden.

Därjämte må nämnas att sjukkasseförbundet ansett den föreslagna påföljden

av underlåtenhet att erlägga sjukpenningavgift vara väl hård och förordat,

att förlusten av rätten till sjukhjälp skulle begränsas till viss del av sjukdomstiden.

Sjukförsäkringspromemorian.

Såsom tidigare nämnts föreslås i promemorian en anknytning av

uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna till skatteuppbörden.

På grundval av från 1944 års uppbördsberedning inhämtade

upplysningar om huvuddragen av beredningens då ännu ej framlagda förslag

till omläggning av skatteuppbördsväsendet uppdragas i promemorian

följande huvudsakliga riktlinjer för en sådan anknytning.

Sjukkassa skall årligen före den 1 september — första gången året före

det då lagen träder i kraft — lämna debiteringsmyndigheterna förteckning

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

å de personer, som under påföljande år skola erlägga sjukförsäkringsavgifter

till kassan, med angivande av sjukpenningklass respektive karensgrupp

för varje person, ävensom uppgift om storleken av avgifterna inom respektive

klass eller grupp. Beträffande medlemmar, som tillkomma under tiden

den 1 september—den 31 december, skola uppgifterna lämnas omedelbart

efter inskrivningen.

Med ledning av de erhållna uppgifterna antecknas avgifterna av debiteringsmyndigheterna

å debetsedlarna. I sådana fall, då uppgifterna inkommit

så sent, att debetsedlarna redan utsänts, utfärdas särskilda debetsedlar

å sjukförsäkringsavgifterna.

Avgifterna skola inbetalas under det år, till vilket de hänföra sig. För

arbetstagare skall arbetsgivaren verkställa avdrag å lönen i samband nied

avdraget för den kvarstående skatten. Medlem, som icke är arbetstagare,

har att själv inbetala avgiften vid uppbördsterminerna under året enligt

samma regler, som skola gälla i fråga om skatten.

De inbetalda avgiftsbeloppen skola av postverket inlevereras till länsstyrelsen,

som därefter har att redovisa beloppen till vederbörande sjukkassa.

Redovisningen föreslås skola äga rum kvartalsvis inom en månad efter utgången

av varje kvartal och ske med en förteckning, upptagande namnen å

dem, som fullgjort inbetalningen, ävensom de inbetalda beloppen. Indrivning

av oguldna avgifter anses böra ombesörjas av länsstyrelsen. Kassorna

skulle alltså bli befriade från all befattning med avgiftsindrivningen.

I promemorian framhålles vidare, att vid avgiftsuppbördens anknytning

till skatteuppbörden enligt de antydda riktlinjerna särskilda regler erfordras

angående avgifterna för dem som under löpande kalenderår bli medlemmar

av sjukkassa. För undvikande av administrativa svårigheter ifrågasättes,

om icke skyldigheten för nytillträdande medlemmar att erlägga avgift under

det år, då medlemskapet inträder, borde eftergivas. Beträffande den största

gruppen av sådana medlemmar, nämligen personer som under inskrivningsåret

hvila 16 år, anvisar promemorian såsom en annan tänkbar lösning att

låta försäkringsplikten inträda redan vid ingången av kalenderåret efter det,

under vilket vederbörande fyllt 15 år.

Det av socialvårdskommittén föreslagna kommunala ansvaret för

sjukvårdsavgifterna anses enligt promemorian kunna undvaras,

örn avgiftsuppbörden ordnas enligt det föreslagna systemet.

Promemorian avvisar vidare socialvårdskommitténs förslag att såsom

påföljd av försummelse att verkställa avgiftsbetalning

i vissa fall skulle inträda förlust av rätten till sjukhjälp. Det framhålles, att

tillämpandet av en dylik påföljd inom en obligatorisk försäkring av detta

slag skulle medföra att försäkringens sociala syfte i viss mån förfelades.

Örn sådana bestämmelser ändock skulle upptagas, syntes detta böra motiveras

med hänsyn till sjukkassornas ekonomi. Då emellertid med det i promemorian

föreslagna avgiftsuppbördssyslemet fallen av försummad avgifts
-

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

betalning torde bli relativt få, syntes dylika bestämmelser ej vara nödvändiga

ur denna synpunkt. Om sjukkassemedlem vid iråkad sjukdom häftade

i skuld för oguldna avgifter, borde dock kassan få avdraga sin avgiftsfordran

å den sjukhjälp, som eljest skolat tillkomma medlemmen eller hans

familjemedlemmar.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

I ett tidigare sammanhang har redogjorts för de ståndpunkter som i yttrandena

över sjukförsäkringspromemorian intagits till frågan, huruvida uppbörden

av sjukförsäkringsavgifterna i princip borde anknytas till skatteuppbörden.

Beträffande den närmare utformningen av a v g if t s up p b ö rdens

anknytning till skatteuppbörden ha i några yttranden

erinringar framställts mot promemorieförslaget. Sålunda anför uppbördsberedningen:
Då

sjukförsäkringsavgifterna böra debiteras i samband med den slutliga

skatten och debiteringen härav påbörjas efter den 15 juli, bör sjukkassa

redan i slutet av samma månad eller senast i början av augusti till vederbörande

debiteringsförrättare insända förteckning, upptagande beloppet av

de avgifter, som skola påföras.

En individuell redovisning av avgifter till sjukkassorna synes, så som beredningens

förslag utformats, svårligen kunna ske förrän viss tid efter utgången

av vederbörligt uppbördsår (februari—januari), d. v. s. efter januari

månad året näst efter det, som avgifterna avse. Därest, såsom i promemorian

förutsättes, försäkringsprestationen icke skall vara beroende av fullgjord

avgiftsbetalning på annat sätt än att ogulden avgift skall avdragas å

utgående sjukhjälp, torde nyss omförmälda anordning för redovisningen

icke komma att för sjukkassorna medföra större olägenheter. I avvaktan på

slutlig redovisning bör sjukkassan vid uppbördsårets utgång, eventuellt

under uppbördsåret, kunna erhålla förskott å debiterat belopp.

Pensionsstyreisen uttalar:

Pensionsstyrelsen ifrågasätter örn icke medlemskapen i kassorna böra bindas

för år. I samband därmed böra givetvis avgifterna bestämmas att utgå

för helt år. Särskilda bestämmelser torde härvid erfordras för det fall att

tillhörigheten till försäkringen upphör under loppet av året. Enklast torde

vara att låta avgift utgå för hela detta år (avgångsåret) men att som kompensation

medgiva att, vid inträde i försäkringen under loppet av ett år,

avgift för detta år icke uttages utan utgår först från och med påföljande år.

De administrativa fördelarna med ett sådant förfaringssätt torde vara betydande.

Pensionsstyrelsen framhåller vidare, att vid frågans behandling inom styrelsen

framförts vissa uppslag, som torde böra prövas närmare innan slutlig

ståndpunkt foges till avgiftsuppbördens anordnande, och yttrar i anslutning

härtill bland annat följande:

Sålunda har ifrågasatts, huruvida icke avgiftspåföringen hos debiteringsmyndigheten

kunde ske med ledning av en allmän icke nominativ uppgift

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

241

om storleken av de sjukkasseavgifter som under påföljande år skola gälla

inom respektive klasser, kompletterad med uppgift om vilka personer, som

icke skola erlägga sjukvårdsavgifter till kassan, eller vilka endast skola erlägga

sjukvårdsavgift.

För undvikande av i promemorian berörda omständliga redovisningar har

vidare ifrågasatts, huruvida icke till sjukkassorna borde av inflytande

skattemedel inlevereras det debiterade beloppet, oberoende av i vad mån den

skattskyldige erlägger beloppet eller icke. Detta bleve givetvis liktydigt med

ett särskilt bidrag till kassorna av statsmedel. Vinsten i form av minskat

arbete synes bli avsevärd såväl för länsstyrelserna som för sjukkassorna. I

stället för den redovisning av inbetalda avgiftsbelopp via postverket, som

länsstyrelsen skulle fullgöra till vederbörande sjukkassa, torde under sådana

omständigheter ett betydligt enklare redovisningsförfarande bli möjligt.

I detta sammanhang må nämnas, att särskilda regler i fråga om avgifterna

för dem som under löpande kalenderår bli medlemmar av sjukkassa

undgås örn, såsom pensionsstyrelsen ifrågasatt, medlemskapet inom kassorna

bindes för år.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att föreskrift borde meddelas örn

skyldighet för sjukkassa att, då avdrag av ogulden avgift från utgående

sjukhjälp skett, omedelbart underrätta länsstyrelsen örn verkställt avdrag,

som förutom ogulden försäkringsavgift även borde omfatta därå belöpande

restavgift.

Statskontoret anser det icke tillfredsställande att, såsom i promemorian

ifrågasatts, medlemsavgiften för det år, då medlemskap inträdde, skulle

kunna efterskänkas. Lämplig utväg borde sökas för uppbörd även av inskrivningsårets

avgifter. Försäkringsinspektionen har däremot ingen erinran

mot förslaget härutinnan och framhåller, att den ifrågasatta eftergiften endast

obetydligt komme att påverka sjukkassornas avgiftsbehov.

Mot förslaget örn slopande av de i kommittéförslaget upptagna bestämmelserna

örn kommuns ansvar för sju k vårds avgifterna har

endast statskontoret framställt erinran och uttalat sig för bibehållande av

sådant ansvar.

Den i promemorian intagna ståndpunkten till frågan om särskilda påföljder

av underlåten avgiftsbetalning har i flera yttranden

gjorts till föremål för kritik. Sålunda finner sig statskontoret icke kunna

biträda promemorians förslag, att avgiftsbetalningen skulle kunna försummas

utan att någon påföljd inträdde för försäkringstagaren. I varje fall

syntes sådan påföljd — i form av försäkringsprestationens uteblivande -—

böra drabba den försäkrade, örn han underläte att betala sjukpenningavgiften.

Pensionsstyrelsen framhåller att — om uppbördsförfarandet så medgåve

—- sjukkassa borde beredas rätt att vid försummad avgiftsbetalning,

som kunde antagas lia berott på tredska, nedsätta eller helt indraga medlem

eljest tillkommande sjukhjälp. Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter

riktigheten av den ståndpunkt promemorian intager i förevarande

hänseende. Såväl principiella som psykologiska skäl syntes tala för att på
Bilmng

till riksdagens protokoll 1!HG. 1 sami. Nr 312. \ (''>

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

följdsbestämmelser i viss begränsad omfattning borde finnas. Såsom socialvårdskommittén

framhållit borde den som trots att han hade förmåga därtill

underläte att erlägga sina avgifter icke rimligen kunna fordra att i händelse

av sjukdom komma i åtnjutande av de förmåner, som vore förenade

med sjukförsäkringen. Vidare borde även den obligatoriska försäkringen

präglas av självhjälpstanken. Av vikt vore emellertid att påföljdsbestämmelserna

utformades på sådant sätt, att icke försäkringens sociala syfte förfelades.

Svenska arbetsgivareföreningen anför:

Åtminstone i de fall, då uppenbar tredska förekommer, synes det böra

föreligga en möjlighet att vägra utbetala försäkringsprestation. I detta hänseende

synes socialvårdskommittén hava på ett riktigare sätt fattat den

föreslagna ordningen såsom en art av försäkring och i följd därav föreslagit,

att prestation endast skall utgå, om avgift erlagts. Det synes föreningen

uppenbart, att andra hjälpformer än sjukpenning böra anlitas för

sådana medborgare, som på grund av ekonomiska svårigheter eller tredska

icke fullgjort föreskrivna avgiftsförpliktelser.

Vissa uppgifter om det nya skatteuppbördssystemet.

I proposition (nr 370) till 1945 års riksdag framlades förslag till omläggning

av skatteuppbördsväsendet. Förslagen antogos med vissa ändringar av

riksdagen. Kungl. Majit har därefter den 31 december 1945 utfärdat uppbördsförordning1

och åtskilliga därmed sammanhängande författningar. Det

nya uppbördssystemet skall träda i kraft den 1 januari 1947. Innan frågan

örn den närmare utformningen av uppbördssystemet för sjukförsäkringsavgifterna

upptages till prövning, torde det vara lämpligt att lämna en redogörelse

för vissa huvuddrag av det nya skatteuppbördssystemet.

Under det år, då inkomst förvärvas eller förmögenhet äges (inkomståret),

skall utgå preliminär skatt. Taxering skall i vanlig ordning ske följande år

(taxeringsåret). På grundval av taxeringen påföres den skattskyldige

slutlig skatt. Den preliminärt erlagda skatten avräknas från den slutliga

skatten. Det belopp, som därefter återstår att erlägga, benämnes kvarstående

skatt.

Debitering av skatt och utfärdande av debetsedel verkställas av vederbörande

lokala skattemyndighet (på landet, vartill även räknas städer som

tillhöra fögderi, häradsskrivare och i övriga städer kronokamrerare).

Den preliminära skatten, som är avsedd att så nära som möjligt täcka

den slutliga skatten beräknas efter olika metoder för skilda förvärvskällor.

Vissa slag av skatter uttagas emellertid icke preliminärt, t. ex. fastighetsskatt.

För inkomst av tjänst skall preliminärskatten i regel utgå enligt

skattetabell. Dessa tabeller skola för olika lönebelopp, beräknade för vecka,

månad eller annan tid, samt för skilda civilstånd och barnantal angiva det

skattebelopp, som belöper å lönen. För varje ortsgrupp enligt kommunalskattelagen

upprättas särskilda tabeller för olika kommunala debiteringar i

hela krontal. Arbetstagaren erhåller i början av varje år från den lokala

skattemyndigheten en särskild debetsedel med uppgift om vilken skattetabell

som skall tillämpas; vid debetsedeln fogas ett exemplar av tabellen i fråga.

‘ SFS 1945:896.

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Arbetstagaren skall omedelbart överlämna debetsedeln med tillhörande tabell

till arbetsgivaren, vilken det åligger att verkställa löneavdrag enligt tabellen

vid varje avlöningstillfälle. I vissa undantagsfall skall avdraget emellertid

icke göras efter tabell utan med viss procentsats av inkomsten.

Innehållna belopp inbetalas av arbetsgivaren till postverket eller penninginrättning

under uppbördsterminer, vilka hållas sex gånger under varje

uppbördsår (mars ett år — februari nästa år).

I‘ör andra förvärvskällor än inkomst av tjänst utgår preliminärskatten

efter debitering. Undantagsvis tillämpas denna metod även

i fråga om preliminärskatt lör inkomst av tjänst. Beloppet av preliminärskatten

upptages å särskild debetsedel, som den skattskyldige erhåller i

början av inkomståret. Detta belopp skall den skattskyldige inbetala till

postverket elier penninginrättning under den eller de uppbördsterminer som

angivas å debetsedeln.

Året efter inkomstaret har den skattskyldige att i vanlig ordning avge

självdeklaration till ledning för taxeringen. På grundval av taxeringen sker

debitering av den slutliga skatten. Debiteringen av den slutliga

skatten (bortsett från kommunalskatt i annan kommun än hemortskommunen)

verkställes av den lokala skattemyndigheten för den kommun, där

den skattskyldige var mantalsskriven året före taxeringsåret. Den efter avdrag

för preliminärskatt kvarstående skatten upptages å särskild

debetsedel, som senast den 10 december under taxeringsåret tillställes den

skattskyldige. Kvarstående skatt, som icke uppgår till 5 kronor, efterskänkes.

Om det belopp, som erlagts i preliminärskatt, överstiger den slutliga

skatten, skall den skattskyldige få tillbaka det överskjutande beloppet, dock

ej örn detta understiger 5 kronor. Kvarstående skatt förfaller till betalning

under en eller två uppbördsterminer i början av uppbördsåret efter taxeringsåret.

Arbetstagare skall överlämna sin debetsedel å den kvarstående

skatten till arbetsgivaren. Denne har därefter att vid avlöningstillfällena

anpassa löneavdragen så att de innehållna beloppen förslå till såväl den

kvarstående skatten som den preliminära skatt, vilken skall erläggas under

dessa uppbördsterminer. Andra skattskyldiga än arbetstagare skola själva

inbetala den kvarstående skatten till postverket eller penninginrättning

under den eller de uppbördsterminer, som angivas å debetsedeln.

De till postverket eller penninginrättning inbetalda skattebeloppen redovisas

genom iörmedling av skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden

till vederbörande länsstyrelse eller den lokala skattemyndigheten i stad

med egen uppbördsförval Oling. Efter utgången av varje uppbördstermin

upprättas förteckning över debiterad skatt (alltså ej preliminärskatt enligt

tabell eller efter viss procentsats), som förfallit till betalning under terminen

men icke erlagts (restlängd). Det oguldna beloppet för värjo skattskyldig

upptages i restlängden som en klumpsumma utan fördelning på olika skattetitlar.

Indrivning av skatt skall i huvudsak äga rum på samma sätt som

hittills.

I propositionen föreslogs, alt kommun under visst år skxdle av statsverket

erhålla det belopp, som kommunen på grundval av det under nästföregående

år föreliggande skatteunderlaget beslutat till utdebitering. Därvid skulle avdrag

icke göras för restantier utan skulle statsverket svara för dessa.

Bevillningsutskottet föreslog i stället, alt kommun under inkomståret skulle

erhålla förskott å de kommunalutskylder, vilka komme alt debiteras efter

det taxering under nästföljande ar verkställts, sand att sedan taxeringen skett

kommunen skulle erhålla de slutliga kommunalutskylder, sorn efie! den för

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

inkomståret fastställda utdebiteringen debiterats på grund av nämnda taxering,

med avdrag för utbetalta förskott. Däremot fann utskottet icke anledning

föreslå ändring i förslaget att vid redovisningen av kommun tillkommande

skattemedel avdrag icke skulle göras för restantier.

Riksdagen avslog Kungl. Maj:ts förslag i ifrågavarande del och hemställde

i skrivelse den 20 december 1945 (nr 610), att Kungl. Majit måtte, med beaktande

av de synpunkter som anförts av bevillningsutskottet, för 1946 års

riksdag framlägga nytt förslag i denna del.

Departementschefen.

De av socialvårdskommittén föreslagna reglerna för avgifternas beräknande

torde, med den utformning i övrigt som försäkringen erhållit i departementsförslaget,

böra underkastas vissa ändringar. Såsom tidigare framhållits

har jag ansett, att statsbidragen till sjukkassorna böra avvägas så,

att de genomsnittliga årliga avgifterna komma att utgöra 24 kronor för

medlemmar med en sjukpenning av 3: 50 kronor, 16 kronor för medlemmar

med en sjukpenning av 2 kronor somt 4 kronor för enbart sjukvårdsförsäkrade

medlemmar. Det förhållandet att sjukpenningförsäkrade folkpensionärer

skola åtnjuta kortare sjukhjälpstid än andra synes icke böra inverka på

avgifternas storlek för denna kategori, bland annat med hänsyn till den högre

sjukligheten inom denna grupp, avgifternas relativt låga belopp samt önskvärdheten

av att i möjligaste mån förenkla avgiftsberäkningen. Enligt min

mening bör den förut angivna relationen mellan avgifterna inom de olika

grupperna i huvudsak bibehållas i sådana fall där avgifternas belopp avvika

från de nämnda normalbeloppen. Denna princip bör komma till uttryck i

lagtexten. Enligt departementsförslaget skola alltså avgifterna icke, såsom

kommittén föreslagit, beräknas särskilt för sjukvårdsförsäkringen och särskilt

för sjukpenningförsäkringen, utan skall avgiftsberäkningen ske gemensamt

för de båda försäkringsgrenama, därvid de totala försäkringskostnader

inom sjukkassan, vilka återstå sedan statsbidragen avräknats, slås ut på de

olika medlemsgrupperna i den förut angivna proportionen.

Såsom av det förut anförda framgår, innefattar departementsförslaget icke

någon ändring i kommitténs förslag att en medlems civilstånd eller barnantal

icke skall inverka på avgiftens storlek. Liksom enligt kommittéförslaget

skola alltså kostnaderna för familjeförsäkringen, till den del de icke

täckas av statsbidrag, bäras av alla sjukkassemedlemmarna.

Redan i ett tidigare sammanhang har jag tillkännagivit, att jag funnit

uppbörden av sjukförsäkringsavgifterna böra anknytas till skatteuppbörden.

Det i sjukförsäkringspromemorian föreslagna sättet för genomförandet av en

sådan samordning bygger, såsom tidigare nämnts, på uppbördsberedningens

förslag till skatteuppbördssystem. Det nu antagna uppbördssystemet avviker

emellertid från beredningens förslag i vissa punkter, som äro av betydelse i

detta sammanhang. Till följd av de ändrade reglerna om beskattningsort för

den slutliga skatten skulle sålunda den i promemorian ifrågasatta ordningen,

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

245

att avgifterna för ett visst år skulle debiteras i samband med den slutliga

skatten för inkomsterna under det år, som läge två år längre tillbaka i tiden,

medföra stora administrativa svårigheter i alla de fall, där den försäkringspliktige

under dessa år bytt mantalsskrivningsort och därmed även sjukkassa.

Med hänsyn härtill och på grund av vissa erinringar, som under remissbehandlingen

framställts mot den i promemorian skisserade utformningen av

uppbördssystemet, har inom socialdepartementet upprättats en särskild promemoria

angående avgiftsuppbörden, vilken promemoria i fortsättningen

benämnes uppbördspromemorian.

I betraktande av att eljest allvarliga olägenheter skulle uppkomma för uppbördsmyndighetema

utgår uppbördspromemorian från att debiteringen av

sjukförsäkringsavgifterna för ett visst år måste ske i samband med debiteringen

av den slutliga skatten för samma års inkomster. Eftersom denna verkställes

i slutet av året efter inkomståret, skulle alltså den slutliga debiteringen

av sjukförsäkringsavgifterna icke äga rum förrän i det närmaste ett

år efter utgången av det år avgifterna avse. Det förutsättes emellertid, att

den preliminära skatten även skulle omfatta sjukförsäkringsavgifter. Under

det år, till vilket avgifterna hänföra sig, skulle alltså sjukkassemedlemmama

betala preliminära sjukförsäkringsavgifter. Det framhålles, att de preliminära

sjukförsäkringsavgifterna måste utgå efter schematiska regler, vilket medförde

vissa olägenheter med hänsyn till att avgiftsbeloppen kunde variera

sjukkassorna emellan och för olika medlemsgrupper inom samma kassa. I

promemorian utvecklas närmare hur en anknytning av avgifterna till preliminärskatten

kunde tänkas ske. I syfte att förenkla redovisningsförfarandet

föreslås, att vederbörande sjukkassa av statsverket skulle erhålla hela det

slutligt debiterade beloppet, oberoende av hur mycket som inflöte. Då detta

belopp icke torde kunna utbetalas förrän i början av året näst efter taxeringsåret,

anses statsverket böra lämna sjukkassorna förskott under det år

avgifterna avse. Slutligen framhålles i promemorian, att det ur uppbördssynpunkt

måhända kunde vara önskvärt att det av socialvårdskommittén

föreslagna makeansvaret för avgifterna slopades.

över uppbördspromemorian ha efter remiss yttranden avgivits av riksräkenskapsverket,

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms samt

Göteborgs och Bohus län, föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän

och Sveriges häradsskrivarförening. Principerna i förslaget ha i allmänhet

godtagits. I ett par av yttrandena ifrågasättes dock lämpligheten av att

avgifterna uttagas preliminärt. Från några håll anföras betänkligheter med

hänsyn till den arbetsbelastning för uppbördsmyndighetema, som anordningen

skulle medföra. I detaljspörsmål rörande avgifternas anknytning till

preliminärskatten framställas vissa erinringar och önskemål. Allmänt framhålles,

att det ur restlängds- och redovisningssynpunkt vore önskvärt att

bestämmelserna örn makeansvar slopades.

Efter att lia samråd med chefen för finansdepartementet har jag funnit,

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

att de i uppbördspromemorian framlagda principerna för avgiftsuppbördens

anknytning till skatteuppbörden synas innefatta en godtagbar lösning av

denna fråga. Jag anser sålunda övervägande skäl tala för att avgifterna

uttagas preliminärt under det år de avse och slutligt debiteras i samband med

den slutliga skatten för samma års inkomster. Spörsmålet om den närmare

utformningen av avgifternas anknytning till preliminärskatten torde -—- liksom

frågan örn de övriga ändringar i uppbördsförordningen, som påkallas

av att sjukförsäkringsavgifterna skola uttagas i samband med skatten —

komma att anmälas av chefen för finansdepartementet i annat sammanhang.

Såsom pensionsstyrelsen framhållit skulle redovisningen av avgifterna i

hög grad förenklas, därest sjukkassa alltid av statsverket erhölle hela det belopp

som debiterades. För en sådan anordning talar även den omständigheten

att man därigenom skulle uppnå överensstämmelse med de av riksdagen

förordade principerna för redovisningen av kommunalutskylder enligt

det nya skatteuppbördssystemet. Jag vill även peka på den fördel det skulle

innebära för sjukkassorna att icke behöva räkna med några avgiftsrestantier.

För .statens del medför den ifrågasatta ordningen att staten har att erlägga

de avgifter, som icke inflyta. Med hänsyn till den förbättring av uppbördsresultatet,

som kan förväntas följa av det nya skatteuppbördssystemet,

torde man emellertid knappast behöva räkna med att avgiftsrestantierna

skola komma att uppgå till mera betydande belopp. Av nu anförda skäl har

jag anslutit mig till förslaget att hela det debiterade avgiftsbeloppet skall av

statsverket redovisas till vederbörande sjukkassa. Därmed förfaller spörsmålet

om kommunalt ansvar för oguldna avgifter. Liksom statsverket under

varje inkomstår skall lämna kommun förskott å de kommunalutskylder,

som sedermera komma att debiteras på grund av nästföljande års taxering

— d. v. s. för löntagare samma års inkomster —■ böra sjukkassorna givetvis

erhålla förskott å de avgifter, som komma att debiteras för ett visst inkomstår.

Förskottets storlek synes böra sättas i viss relation till det senast

debiterade sammanlagda avgiftsbeloppet, förslagsvis till 90 procent av detta.

Särskilda regler om förskottets storlek erfordras uppenbarligen för tiden

innan slutlig debitering av sjukförsäkringsavgifter första gången ägt rum.

De närmare föreskrifterna örn förskottets storlek och örn ordningen för utbetalningen

av detsamma torde icke böra inflyta i själva lagen utan synas

lämpligen kunna upptagas bland tillämpningsföreskrifterna.

Kommittéförslaget innehöll en bestämmelse enligt vilken make pålades

ansvar för den andra maken påförd sjukförsäkringsavgift. Ett sådant ansvar

skulle förmodligen bli av ringa ekonomisk betydelse för statsverket.

Däremot skulle det komma att i avsevärd mån försvåra uppbörds- och indrivningsmyndigheternas

arbete, särskilt beträffande upprättandet av restlängd.

Med hänsyn härtill har bestämmelsen synts böra utgå.

Med frågan om sättet för avgiftsuppbördens ordnande sammanhänger i

viss mån spörsmålet huruvida underlåten avgiftsbetalning skall utöva inver
-

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

247

kan på rätten till sjukhjälp. Enligt komxnittéförslaget skulle försummelse

att erlägga avgift i vissa fall kunna föranleda nedsättning eller indragning av

försäkringsförmånerna. Såsom förut nämnts föreslås i sjukförsäkringspromemorian

slopande av de av kommittén sålunda föreslagna påföljdsbestämmelserna.

Denna promemorians ståndpunkt har i det stora flertalet av yttrandena

lämnats utan erinran. I några yttranden lia emellertid röster höjts

för bibehållande av sådana påföljder. Därvid har huvudsakligen åberopats,

att i försäkringsbegreppet läge att försummelse av avgiftsbetalning borde leda

till att försäkringsprestationen utebleve. Visserligen kan denna invändning

ur principiell synpunkt icke frånkännas berättigande, men enligt min mening

böra dylika betänkligheter få vika med hänsyn till att det sociala syftet

med den obligatoriska försäkringen i viss mån skulle förfelas om sådana påföljdsbestämmelser

uppställdes. För övrigt har det av kommittén anförda

huvudskälet för de föreslagna påföljdsbestämmelserna, nämligen hänsynen

till sjukkassornas ekonomi, bortfallit genom att statsverket enligt departementsförslaget

skall svara för avgiftsrestantierna. Mot påföljdsbestämmelser

av ifrågavarande slag talar även det förhållandet, att de skulle medföra ett

betydande merarbete för såväl uppbördsmyndigheterna som sjukkassorna.

Av sistnämnda skäl har i departementsförslaget icke heller upptagits någon

motsvarighet till sjukförsäkringspromemorians förslag att sjukkassa skulle

äga avdraga oguldna avgifter från sjukhjälpen.

Beträffande de särskilda paragraferna under detta avsnitt torde endast

följande behöva framhållas.

I 35 § första stycket stadgas, att varje medlem i allmän sjukkassa i princip

skall erlägga avgift för försäkringen. I kommittéförslaget återfinnas motsvarande

föreskrift i 3 § och 4 § 1 mom. Det har synts lämpligt att uttryckligen

angiva, att familjemedlemmar ävensom sådana barn, som avses i 7 §

andra stycket, äga uppbära dem tillkommande försäkringsförmåner utan att

erlägga någon avgift därför. Enligt kommittén skulle den som var medlem

i såväl lokal- som centralsjukkassa erlägga särskild avgift till vardera kassan.

I 35 § andra .stycket i departementsförslaget stadgas däremot, att en gemensam

avgift skall utgå. Avvikelsen från kommittéförslaget, vilken endast

är av formell art, har skett för att den i 36 § tredje stycket fastslagna proportionen

mellan olika avgifter skall kunna uppnås.

I 36 § första stycket, som i sak överensstämmer med 29 § första stycket i

kommittéförslaget, har upptagits den allmänna normen för avgiftsberäkningen.

De principer, som kommit till uttryck i 36 § andra och tredje styckena,

har jag tidigare redogjort för. Bestämmelserna torde icke fordra ytterligare

kommentar.

Sista stycket i 36 § innehåller den i 29 § sista stycket i kommittéförslaget

upptagna bestämmelsen att avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande

fastställas av tillsynsmyndigheten. Som en följd av stadgandet i 35 §

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

andra stycket har härjämte föreskrivits, att tillsynsmyndigheten i förekommande

fall har att bestämma, hur avgiftsbeloppen skola fördelas mellan

central- och lokalsjukkassa.

I fråga om tidpunkten för avgiftspliktens inträde föreskrives i 37 § första

stycket, att avgift utgår från och med den kalendermånad, varunder den

försäkringspliktige blivit medlem av sjukkassa. I denna del överensstämmer

departementsförslaget med 32 § 1 mom. i kommittéförslaget. Enligt 12 §

tredje stycket anses i visst fall medlemskap i sjukkassa uppkomma, innan

inskrivning i sjukkassan skett. I dylikt fall har den försäkringspliktige att

erlägga avgift från och med den månad då han skall räknas som medlem.

Blir någon medlem i sjukkassa vid annan tidpunkt än vid ingången av en

månad, utgår avgift för hela den månad, under vilken medlemskapet uppkommit.

I konsekvens härmed Ilar det ansetts böra föreskrivas att, örn försäkringsplikt

upphör vid annan tidpunkt än vid ett månadsskifte, avgift icke

skall erläggas för deli sista månaden.

Andra stycket i 37 §, vilket saknar direkt motsvarighet i kommittéförslaget,

reglerar det fall att sjukkassemedlem övergår från en av de i 36 § andra

stycket omförmälda medlemsgrupperna till en annan. I vissa fall förutsätter

sådan övergång ett särskilt beslut av sjukkassan, nämligen för att enbart

sjukvårdsförsäkrad skall bli sjukpenningförsäkrad och i det omvända fallet.

Skyldighet att erlägga den högre respektive lägre avgiften har ansetts böra

inträda från och med den månad, då beslutet vinner tillämpning. Övergång

från endera av grupperna a) och b) till den andra sker enligt 21 § första stycket

och 28 § utan särskilt beslut från sjukkassans sida och alltid vid ett månadsskifte.

Därav betingad ändring i avgiftens belopp skall inträda med den

månad, från och med vilken beloppet av sjukpenningen ändras, d. v. s. månaden

näst efter den, varunder medlemmen fyllt 18 respektive 67 år eller

folkpension i annan form än ålderspension börjat utbetalas respektive sista

gången utgått till honom.

I 38 § har upptagits en bestämmelse, att årsavgift under 2 kronor icke

skall uttagas, vilken föranletts av avgiftsuppbördens anknytning till skatteuppbörden.

Det har nämligen ansetts olämpligt att belasta vederbörande

myndigheter med att debitera och uppbära rena bagatellbelopp. Funnes ingen

dylik regel skulle det inträffa, att man nödgades debitera så ringa avgiftsbelopp

som 30 å 40 öre, nämligen för enbart sjukvårdsförsäkrad, som varit

medlem av sjukkassan under endast en månad av året. Gränsen har lämpligen

synts böra dragas vid två kronor. Detta innebär, att med de i förslaget

förutsatta normalavgifterna avgiften skulle efterskänkas för medlem med en

sjukpenning av 2 kronor, om han icke varit medlem mer än en månad, och

för enbart sjukvårdsförsäkrad, örn han varit medlem kortare tid än ett halvt

år. Den ökning av avgifterna för övriga medlemmar, som uppkommer genom

den föreslagna bestämmelsen, lär sakna praktisk betydelse.

Beträffande sättet för avgiftsuppbörden hänvisar 39 § till uppbördsår
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

249

ordningen. Såsom tidigare anförts torde frågan om de ändringar i uppbördsförordningen,

vilka erfordras för anknytningen av avgiftsuppbörden till

skatteuppbörden, komma att upptagas i annat sammanhang. I samband därmed

synes även böra övervägas, örn icke bestämmelsen i 36 § första stycket

uppbördsförordningen, att kvarstående skatt som ej uppgår till 5 kronor

icke påföres, bör ändras. Eljest skulle nämligen sådana enbart sjukvårdsförsäkrade,

som bortsett från sjukförsäkringsavgiften icke ha att erlägga

någon skatt eller med skatt likställd avgift, t. ex. pensionsavgift, bli befriade

även från sjukförsäkringsavgiften. Hit höra bland andra alla enbart sjukvårdsförsäkrade

under 18 år, som icke ha inkomst av kapital eller dylikt.

I tillämpningsföreskrifterna till lagen böra meddelas bestämmelser om

skyldighet för sjukkassa att årligen lämna debiteringsmyndigheterna förteckning

å vilka personer, som skola erlägga avgift för föregående år, med

uppgift om avgiftens belopp för varje i förteckningen upptagen person. Beträffande

medlemmar i lokalsjukkassa torde förteckningen böra vara gemensam

för lokal- och centralsjukkassa.

Hänvisningen till uppbördsförordningen angående avgifternas debitering

medför att denna förordnings bestämmelser örn rättelse i oriktig debitering

bli tillämpliga.

I 40 § stadgas i enlighet med vad jag tidigare utvecklat, att sjukkassa av

statsverket äger uppbära hela det belopp, som debiterats, utan avdrag för

restantier samt att kassan av statsverket äger erhålla förskott å beloppet.

Närmare föreskrifter i dessa hänseenden torde böra upptagas i tillämpningsföreskrifterna.

Statsbidrag.

41—44 §§.

Dessa paragrafer motsvara 31 § i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Kommittén har ansett, att lagen bör innehålla regler om de grunder, efter

vilka sjukkassorna skola erhålla statsbidrag. Såsom redan framgår av den

tidigare lämnade redogörelsen för huvuddragen av kommitténs förslag har

kommittén föreslagit tre slag av statsbidrag, nämligen ett, som beräknas

procentuellt å sjukhjälpsutgifterna (sjukhjälpsbidrag), ett, som utgår med

fast belopp per medlem (medlemsbidrag), och ett, som avser att minska avgifterna

för medlemmarna inom de lägsta sjukpenningklasserna (avgiftslindringsbidrag).

Sjuklijälpsbidraget — som är avsett att ersätta enligt gällande statsbidragskungörelse

utgående sjukdagsbidrag oell sjukvårdsbidrag — skall

beräknas såsom procentuell andel av varje sjukkassas nettoutgifter under

året för utgiven sjukhjälp av visst slag. I fråga örn sjukvårdsersättningen

föreslås sjukhjälpsbidraget utgöra 50 %, dock att statsbidrag ej skall utgå

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

för ersättningen för sjukhusvård. Med hänsyn till att kostnaderna för läkarvård

och de försäkrades resor kunna förväntas bli avsevärt mycket högre

inom sjukkasseområden, där avstånden äro större än inom andra områden,

och då de på grund härav uppkommande merutgifterna till följd av de

föreslagna kostnadsfördelningsreglerna komma att till större delen stanna

å vederbörande centralsjukkassa, föreslår kommittén, att tillsynsmyndigheten

i dylika fall skall kunna besluta, att statsbidraget i förevarande hänseenden

skall beträffande viss centralsjukkassa höjas till högst 70 % av

nettoutgifterna.

Sjukhjälpsbidraget till sjukpenning och hempenning föreslås till 20 % av

nettoutgifterna och statsbidraget till familjetilläggen till 75 %.

Det föreslagna medlemsbidraget motsvarar det enligt nuvarande statsbidragskungörelse

utgående medlemsbidraget, vilket betraktas såsom ett bidrag

till förvaltningskostnaderna. Med hänsyn till att dessa kostnader kunna beräknas

bli mycket olika inom olika områden, har kommittén ansett bidraget

böra graderas. Graderingen föreslås ske sålunda att medlemsbidraget utgör

i Stockholm, Göteborg och Malmö 3 kronor, i övriga städer som utgöra

särskilda centralsjukkasseområden 3: 50 kronor, i Värmlands, Kopparbergs,

Gävleborgs och Västernorrlands län 4: 50 kronor, i Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län 5 kronor samt i riket i övrigt 4 kronor. Medlemsbidraget

föreslås skola av tillsynsmyndigheten fördelas mellan centralsjukkassa

och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn till förhållandena

prövas skäligt. Där särskilda svårigheter med avseende å sjukkontrollen

och förvaltningen i övrigt föreligga föreslås tillsynsmyndigheten äga

medgiva, att medlemsbidraget avseende medlemmar tillhörande viss eller

vissa lokalsjukkassor utgår med högre belopp än som blir möjligt enligt de

angivna grunderna.

Sjukkassornas förvaltningskostnader beräknas av kommittén till i runt

tal 20 miljoner kronor.

Avgiftslindringsbidraget föreslås till 6 kronor för varje medlem inom den

lägsta sjukpenningklassen och 3 kronor för varje medlem inom den näst

lägsta sjukpenningklassen.

Kommittén har ansett riktigt att en tydlig gräns dragés mellan sjukförsäkringen

och kommunernas uppgifter. En kommun borde icke ha möjlighet

att genom anslag till den inom kommunen verksamma sjukkassan förrycka

de föreslagna grunderna för sjukförsäkringens finansiering. Med hänsyn

härtill föreslår kommittén, att i kommunallagarna införas bestämmelser,

vilka förhindra kommunerna att anslå medel till sjukförsäkringsverksamheten

i vidare mån än som följer av det av kommittén föreslagna kommunala

ansvaret för sjukvårdsavgifternas erläggande.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i dessa delar hänvisas till betänkandet

nr VII sid. 227 och 232—238 samt betänkandet nr VIII.

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

251

Yttrandena över kommittéförslaget.

Rörande sjuk hjälps bidraget ifrågasätter pensionsstyrelsen, om

icke familjetilläggen med hänsyn till deras karaktär av understöd borde helt

bekostas av statsmedel. Härför talade också den omständigheten att bestämmelsen

om 75 % statsbidrag skulle ur befolkningspolitisk synpunkt medföra

den nackdelen att medlemsavgifterna — som enligt kommitténs förslag

skulle fastställas för varje sjukkasseområde för sig —■ måste bli högre inom

områden (företrädesvis Norrland), där nativiteten vore hög och familjetillläggen

på grund av större barnantal således bleve högre.

Sjukkasseförbundet uttalar, att förbundet icke hade någon erinran att

göra rörande grunderna och storleken av de statsbidrag, som föreslagits

skola utgå. I fråga om familjetilläggen ansåge dock förbundet, att dessa

borde helt utgå av statsmedel. Härigenom komme en utjämning att äga rum

i de områden, där nativiteten vore särskilt markant. En viss motsvarighet

till de föreslagna familjetilläggen funnes också redan i nu utgående kristilllägg,

vilka helt utginge av statsmedel och som faktiskt hade karaktär av

familjetillägg.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar, att statsbidraget till läkarvårdsersättningen

borde kunna bestämmas till mer än 70 %. En sådan

bidragsprocent vore för låg med hänsyn till de långa resorna och de dåliga

kommunikationerna mångenstädes i de glest bebyggda delarna av Norrland.

I fråga om medlemsbidraget framhåller pensionsstyrelsen, att förvaltningskostnaderna

sannolikt bleve högre än vad kommittén antagit. En

ökning av förvaltningskostnaderna kunde täckas antingen genom höjda

medlemsavgifter eller höjt statsbidrag. Med hänsyn till angelägenheten av

att hålla medlemsavgifterna nere, ansåge pensionsstyrelsen att en skälig

höjning — förslagsvis 50 öre per försäkrad medlem — av det av kommittén

föreslagna medlemsbidraget vore önskvärd. Socialstyrelsen anser det böra

övervägas, om icke medlemsbidraget till sjukkassorna i Norrland borde

höjas. Samma ståndpunkt intages av länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands

och Västerbottens län.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att statsbidraget

borde så avvägas att en utjämning av medlemsavgifterna åstadkommes

och medlemmarna av sjukkassorna i Norrland icke erliölle högre avgifter

än i övriga delar av landet.

Landskommunernas förbund anför, att det framstode såsom ett rättvisekrav

att avgifterna icke skiftade i olika delar av riket. Med de befogenheter

och det ansvar, som de särskilda kassorna i förslaget erhållit i fråga örn

avgiftsbestämningen, torde mindre variationer i avgifternas höjd dock bli

oundvikliga. Det vore emellertid av stor vikt, att dessa åtskillnader icke

skärptes på grund av omständigheter, som läge utanför sjukkassornas kontroll.

Skulle det av kommittén framlagda förslaget till viss gradering av

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

statsbidragen icke visa sig tillfredsställande, borde justeringar vidtagas, så

snart erfarenheterna gåve anledning därtill.

Vad angår det föreslagna förbudet för ikommunerna att

anslå medel till sjukförsäkringsverksamheten anser landskommunernas

förbund — som dock förklarar sig dela kommitténs uppfattning

att ett kommunalt understödjande av sjukförsäkringen i fortsättningen

icke borde förekomma i annan ordning än den av kommittén föreslagna —

att något generellt förbud häremot ej borde införas i kommunallagarna.

Enligt förbundets mening kunde det över huvud ifrågasättas, om icke kommunallagarna

redan i sin nuvarande avfattning reste hinder för direkta

kommunala anslag till sjukförsäkringen, sedan denna blivit obligatorisk

och därmed gjorts till en väsentligen statlig angelägenhet. Men även örn så

icke vore fallet, borde förbudet mot dylika anslags beviljande icke ha sin

plats i kommunallagarna, utan i sjukförsäkringslagen eller annan i samband

med denna genomförd speciallagstiftning. I detta sammanhang ville styrelsen

erinra om att exempelvis förbudet för kommun att driva försäkringsrörelse

ansetts böra intagas i lagen om försäkringsrörelse och icke i kommunallagarna.

De fria sjukkassornas förbund framhåller, att förbudet för kommunerna

att anslå medel till sjukkassor syntes vara ett omotiverat ingrepp i den kommunala

självstyrelsen. Det borde liksom hittills ligga i kommunernas eget

skön att bevilja dylika anslag eller ej.

Sjukförsäkringspromemorian.

Enligt alternativet II har i fråga om sjukhjälpsbidraget i promemorian

upptagits, att kostnaderna för make- och barntillägg skola helt bestridas

av statsmedel. Bidragsprocenten har således höjts från 75 till 100. Vidare har

statsbidraget till sjuk- och hempenningen föreslagits höjt från 20 % till 50 %.

Medlemsbidraget förutsättes i promemorian utgå i enlighet med kommitténs

förslag.

Avgiftslindringsbidrag föreslås utgå med 15 kronor för varje sjukpenningförsäkrad

medlem och med 5 kronor för enbart sjukvårdsförsäkrad medlem.

Beträffande innehållet i promemorian i övrigt hänvisas till den tidigare

redogörelsen.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

Av dem, som ansett sjukpenningförsäkringen böra utformas enligt alternativet

II, har endast länsstyrelsen i Västmanlands län haft erinran mot

statsbidragens avvägning. Enligt nämnda länsstyrelses mening borde statsbidraget

till försäkringen sättas lägre än som föreslagits i promemorian.

I de remissyttranden, i vilka man uttalat sig mot en sjukpenningförsäk
-

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

253

ring enligt alternativet II, har såsom framgår av vad tidigare anförts på

flera håll uttalats, att statsbidragen till försäkringen borde göras lägre än

vad i promemorian ansetts lämpligt.

Departementschefen.

I fråga örn den närmare motiveringen för statsbidragens avvägning i departementsförslaget

torde jag få hänvisa till vad jag tidigare anfört och till

den särskilda kostnadsberäkning, som fogats till statsrådsprotokollet för

denna dag. Jag finner ej anledning frångå vad i promemorian föreslagits

beträffande sjukhjälpsbidraget. Med den utformning, som sjukförsäkringen

erhållit enligt departementsförslaget, kunna åtskilliga besparingar i de av

kommittén uppskattade förvaltningskostnaderna förväntas uppkomma. Anledning

synes dock för närvarande icke föreligga att fördenskull frångå vad

kommittén föreslagit i fråga om beloppen av medlemsbidragen. En gradering

av dessa bidrag synes nödvändig och en sådan måste alltid bli i viss

mån schematisk. Jag saknar anledning antaga att en annan gradering än

den av kommittén föreslagna skulle verka mera rättvis. Avgiftslindringsbidraget

har av skäl som framgår av nyssnämnda kostnadsberäkning ansetts

böra bestämmas till 6 kronor för sjukpenningförsäkrad och 2 kronor för

enbart sjukvårdsförsäkrad medlem.

Jag delar kommitténs uppfattning att grunderna för statsbidragen böra

angivas i lagen. De närmare bestämmelserna angående utbetalning av statsbidrag

böra däremot, såsom även kommittén förutsatt, utfärdas i form av

en särskild kungörelse.

Det synes lämpligt, att benämningarna på de olika statsbidragsformerna

införas i lagtexten. Den rätt att höja sjukhjälpsbidraget utöver 50 %, som

kommittén föreslagit skola ges åt tillsynsmyndigheten, synes böra göras beroende

av Kungl. Maj:ts prövning. Likaså lärer beslut om höjning av medlemsbidraget

böra meddelas av Kungl. Majit. En absolut gräns i förevarande

hänseende synes böra bestämmas i lagen.

Kommittén har för enkelhetens skull föreslagit att avgiftslindringsbidraget

i sin helhet skall avse avgift till centralsjukkassa. Skäl synas emellertid

föreligga att här tillämpa samma princip som i fråga om medlemsbidraget,

eller att tillsynsmyndigheten skall ha frihet att efter skälighetsprövning fördela

bidraget mellan centralsjukkassa och till denna ansluten lokalsjukkassa.

Frågan örn förbud för kommun att anslå medel till sjukförsäkringen torde

få bli föremål för närmare prövning av de särskilda sakkunniga, som i dagarna

tillkallats för en allmän översyn av kommunallagstiftningen.

t

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

45 och 46 §§.

Dessa paragrafer motsvara 37 och 38 §§ i kommittéförslaget.

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommittéförslaget skall försäkrad vara skyldig att så snart ske kan

och senast inom 14 dagar till sjukkassa anmäla ändring av bostadsadress,

barns födelse, adoption, mottagande av fosterbarn, makes död, barns, adoptiv-

eller fosterbarns död, mera stadigvarande inkomstförändring samt början

och avslutande av militärtjänstgöring.

Arbetsgivare föreslås vara pliktig att på begäran av sjukkassa lämna

sådana uppgifter angående arbetstagares avlönings- och andra anställningsförhållanden

som äro av betydelse vid lagens tillämpning.

Den som har att verkställa debitering av kommunal inkomstskatt skall

vara skyldig att på begäran av sjukkassa tillställa denna erforderliga uppgifter

ur inkomstlängden.

Ytterligare föreslås att statliga och kommunala myndigheter, försäkringsbolag,

understödsföreningar, andra försäkringsinrättningar och stiftelser

skola vara skyldiga att, i den mån hinder ej möter enligt lag eller författning,

på begäran av sjukkassa lämna kassan de upplysningar, som äro av

betydelse vid lagens tillämpning och som ej kunna erhållas från socialregister.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet

nr VII sid. 327—328.

Yttrandena över konunittéförslaget.

Medicinalstyrelsen föreslår, att sjukkassa, som mottagit anmälan från försäkrad

om ändrad bostadsadress, barns födelse, adoption av barn och mottagande

av fosterbarn, skall, där den försäkrade är behäftad med tuberkulos,

vara skyldig att vidarebefordra anmälan till vederbörande dispensär.

De fria sjukkassornas förbund motsätter sig skyldighet för de fria sjukkassorna

att lämna upplysningar beträffande medlemmarna och storleken

av deras försäkring. När stat och kommun kunde godtaga medlemmarnas

självdeklaration som underlag för beskattning, borde medlemmarnas egna

uppgifter tillmätas vitsord. Förevarande bestämmelse vore ägnad att inge

förvåning icke minst därför att enligt förslaget styrelseledamot, revisor och

befattningshavare hos sjukkassa uttryckligen förbjödes att yppa förhållande,

varom han i nämnda egenskap erhållit kunskap. En sådan upplysningsskyldighet

skulle dessutom medföra en väsentlig utökning av expeditionsarbetet

i de fria sjukkassorna.

Departementschefen.

Sedan folkbokföringens omorganisation genomförts, torde det bli möjligt

att i stor utsträckning anlita folkregistreringens organ för att sjukkassorna

skola få tillgång till de uppgifter, som äro erforderliga för tillämpningen av

ifrågavarande lagstiftning. Därigenom vinnes den stora fördelen, att allmänheten

icke behöver besväras med en omfattande anmälningsskyldighet

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

255

i förhållande till sjukkassorna. I den mån folkbokföringen icke är i stånd

tillhandahålla nödiga uppgifter, torde emellertid viss uppgiftsskyldighet för

de försäkrade böra införas. De närmare bestämmelserna härom böra utfärdas

i administrativ ordning. Det synes dock med hänsyn till de föreslagna

bestämmelserna om inträde och upphörande av plikten att vara sjukpenningförsäkrad

lämpligt, att i lagen intages ett direkt stadgande om skyldighet

för försäkrad att anmäla sådan mera stadigvarande ändring i arbetsinkomsten,

som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen. I fråga om

omyndig torde skyldigheten härutinnan i regel böra åvila den omyndige

själv.

Jag biträder kommitténs förslag, att arbetsgivare och andra skola vara

skyldiga att på begäran av sjukkassa lämna kassan vissa uppgifter. Så som

den obligatoriska sjukpenningförsäkringen utformats, torde emellertid sjukkassornas

behov av att från utomstående erhålla upplysningar angående de

försäkrade och deras inkomstförhållanden icke behöva bli särskilt stort.

Vissa jämkningar torde böra vidtagas i kommitténs förslag i denna del,

närmast såsom följd av att departementsförslaget i andra avseenden avviker

från kommitténs förslag.

Att föreskriva uppgiftsskyldighet för sjukkassa utöver vad som framgår av

58 § i departementsförslaget synes icke böra ske.

Om frivillig försäkring.

47—54 §§.

S jukt orsa krin gspr omemor ian.

I sjukförsäkringspromemorian föreslås, att sjukpenningförsäkrad medlem

skall beredas tillfälle att i den allmänna sjukkassa, vari han är medlem,

frivilligt försäkra sig för erhållande av sjukpenning utöver den, som utgives

på grund av den obligatoriska försäkringen enligt alternativet II. Den frivilliga

försäkringen skulle avse en sjukpenning å 1:50, 2:50, 3:50 eller

4:50 kronor för dag; alternativt kunde dock sjukpenningen bestämmas till

1: 50, 3 eller 4: 50 kronor för dag. I fall, då halv sjukpenning lämnades från

den obligatoriska försäkringen, skulle sjukpenningen från den frivilliga försäkringen

nedsättas till hälften av det belopp som motsvarade hel sjukpenning.

Enligt promemorian skulle frivillig försäkring ej få beviljas någon efter

fyllda 55 år. Ej heller skulle sådan försäkring meddelas annan än den,

som hade god hälsa och icke vore behäftad med lyte vilket medförde eller

skäligen kunde förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan

eller påkalla läkarvård i större utsträckning.

Frivilligt försäkrad skulle icke tillerkännas sjukpenning för sjukdomsfall,

som inträffat under de första sex månaderna efter det försäkringen bevil
-

s. 256 Kontrollera mot PDF

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

jäts. Dylik väntetid skulle dock ej gälla om sjukdomen föranletts av

olycksfall.

Till förebyggande av överförsäkring skulle det åligga sjukkassorna att

tillse att sammanlagda beloppet av den kontanta sjukhjälpen från den obligatoriska

försäkringen och sjukpenningen från den frivilliga försäkringen

icke överstege den försäkrades normala arbetsinkomst. Högre frivillig försäkring

skulle icke få beviljas; och vid inträffat försäkringsfall skulle sjukkassan

pröva, huruvida det sammanlagda beloppet av den kontanta sjukhjälpen

från den obligatoriska försäkringen och den frivilliga försäkringens

sjukpenning överstege den normala dagsinkomsten. Örn så vore fallet, skulle

erforderlig reduktion ske å sjukhjälpen från den obligatoriska försäkringen.

Samma karenstid -—- tre dagar respektive fyra veckor — som föreslagits

för den obligatoriska försäkringen skulle gälla för den frivilliga försäkringen.

Även den frivilliga försäkringen skulle finansieras genom statsbidrag och

avgifter. Statsbidraget skulle bestämmas till förslagsvis 20 % av kostnaderna.

Under förutsättning att anslutningen till den frivilliga försäkringen

komme att bli ungefär 75 %, skulle avgifterna för de försäkrade med den

kortare karenstiden komma att variera mellan 13:50 kronor och 40: 50

kronor.

Bestämmelser örn avgiftsuppbörd och påföljd av försummad avgiftsbetalning

förutsattes böra upptagas i kassornas stadgar och utformas i huvudsaklig

överensstämmelse med vad nu gäller. Det ifrågasattes emellertid,

huruvida icke uppbörden av avgifterna kunde äga rum i samband med

skatteuppbörden.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

I fråga örn beviljandet av frivillig försäkring anser länsstyrelsen

i Västerbottens län det böra tagas under övervägande, huruvida

icke under lämplig övergångstid person över 55 år skulle kunna erhålla

sådan försäkring mot en på försäkringstekniska grunder beräknad förhöjd

avgift.

Tjänstemännens centralorganisation och landsbygdens kvinnoförbund äro

av den meningen, att en hemmavarande gift kvinna med minderåriga barn

borde ha möjlighet till en frivillig påbyggnad av den obligatoriska försäkringen.

Beträffande överförsäkringsfrågan framhåller tjänstemännens

centralorganisation, att någon särskild regel härom icke vöre erforderlig, då

den anpassning som vöre nödvändig säkerligen komme att ske genom att

försäkringsinrättningarna tillsåge, att sådan försäkring icke meddelades,

som kolliderade med den statliga obligatoriska och frivilliga försäkringen.

Från arbetsgivarnas sida komme man även att söka tillse, att sjuklöneförmånerna

anpassades efter den statliga försäkringen.

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lån anser det självfallet, att bestämmelser rörande

påföljd av uraktlåten avgiftsbetalning borde finnas i

den frivilliga försäkringen. För vinnande av erforderlig uniformitet borde

dessa upptagas i lagen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån yttrar, att även avgifterna för den frivilliga

försäkringen borde uppbäras i samband med skatteuppb

orden.

Departementschefen.

Åtskilliga frågor rörande den frivilliga försäkringen ha berörts redan i

den föregående framställningen. Nämnda försäkring är främst avsedd att

utgöra en påbyggnad till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, vars sjukpenning

— för flertalet 3: 50 kronor om dagen — icke alltid torde vara tillräcklig

för befolkningen på dyrorter. Huvudsyftemålet med den frivilliga

försäkringen är således att ifrågavarande befolkningsgrupp, genom att anlita

denna försäkringsform, för en relativt låg avgift skall kunna försäkra

sig för erhållande av en sjukpenning, som tillsammans med den kontanta

sjukhjälpen från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen bör vara tillräcklig

för tillgodoseende av dess särskilt i följd av de högre bostadskostnaderna

ökade behov av ekonomisk hjälp vid sjukdom. Redan av den frivilliga

försäkringens ändamål torde alltså följa att inga andra än de, som

äro sjukpenningförsäkrade medlemmar av sjukkassa, böra äga rätt att i

sjukkassan genom frivillig försäkring förskaffa sig en högre sjukpenning

än den som utgår enligt den obligatoriska försäkringen.

Såsom framhållits i sjukförsäkringspromemorian är den frivilliga försäki

ingen avsedd att vinna allmän anslutning bland de befolkningskategorier,

vilkas behov av kontant sjukhjälp icke blir i erforderlig utsträckning tillgodosett

genom den obligatoriska försäkringen. Emellertid kan man icke

förbise möjligheten av att den frivilliga försäkringen, i allt fall intill dess

msikten om värdet av ett ökat försäkringsskydd blivit mera allmänt spridd,

i främsta rummet kommer att anlitas av personer i högre ålder och med

vacklande hälsa, medan de yngre årsklasserna och övriga personer med god

hälsa nöja sig med de förmåner som den obligatoriska försäkringen erbjuder.

Örn så skulle bli fallet, måste detta medföra en förhöjning av avgifterna

som, därest icke ökade tillskott lämnades från det allmänna, skulle

kunna försvåra en utveckling av försäkringen till att omfatta även övriga

befolkningsgrupper. Till förhindrande av att den frivilliga försäkringen

kommer att i huvudsak omfatta ett ur försäkringsteknisk synpunkt mindre

gott klientel, synes det därför nödvändigt att i viss omfattning begränsa tillträdet

till ilrågavarande försäkring. En lämplig sådan begränsning synes

vara, att frivillig försäkring ej må beviljas den som uppnått 55 års ålder

eller den som vid tiden för ansökningen ej har god hälsa.

Enligt kommitténs förslag — 21 § i kommittéförslaget — skulle de all
Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

17

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

manna sjukkassorna med tillsynsmyndighetens medgivande äga bidraga till

de försäkrades sjukvård i vidare mån än som avsåges med sjukvårdsförsäkringen

i allmänhet. Sjukkassornas rätt att utgiva dylika s. k. merprestationer

skulle icke få avse större andel av utgifterna för läkarvård eller

läkemedel än som angavs i kommitténs förslag utan skulle huvudsakligen

gälla rätten att utgiva ersättning för massage, bad och fysikalisk behandling.

Enligt kommittéförslaget skulle däremot alla medlemmar inom den sjukkassa,

som erhållit tillstånd att utgiva merprestationer, bli omfattade härav

samt erhålla därav föranledd förhöjning av avgiften. Sedan den obligatoriska

försäkringen kompletterats med en frivillig försäkring torde, såsom

jag i annat sammanhang antytt, de av kommittén härutinnan föreslagna bestämmelserna

böra överflyttas till de föreskrifter, som avse den frivilliga

försäkringen. Därigenom vinnes, att det blir beroende på den enskildes fria

val om han vill skaffa sig ett ytterligare försäkringsskydd i detta hänseende.

Jag har redan tillkännagivit att jag ansluter mig till förslaget att bestämma

sjukpenningen enligt den frivilliga försäkringen till 1: 50, 3 eller

4: 50 kronor för dag. Av skäl som anförts i fråga om den obligatoriska försäkringen

synes halv sjukpenning ej heller böra finnas inom den frivilliga

försäkringen.

Regler till förhindrande av överförsäkring torde icke kunna helt avvaras

inom den frivilliga försäkringen. Det synes dock vara tillräckligt att sjukkassorna

ägna uppmärksamhet åt detta spörsmål då ansökan örn frivillig

försäkring göres men därefter blott då särskild anledning därtill förekommer.

Den i promemorian föreslagna prövningen av den försäkrades inkomstförhållanden

vid varje inträffat försäkringsfall torde ur olika synpunkter icke

vara att förorda.

Det synes lämpligt att i själva lagen upptagas regler örn väntetid och påföljd

av försummad avgiftsbetalning. Däremot torde det fa överlämnas åt

kassorna att i sina stadgar reglera frågan hur avgifterna skola inbetalas.

En anknytning av avgiftsuppbörden till skatteuppbörden lärer nämligen

icke kunna komma i fråga.

Beträffande utformningen i övrigt av ifrågavarande paragrafer må anföras

följande.

Av den lydelse, som första stycket av 47 § erhållit, framgår att den frivilliga

försäkringen är avsedd endast såsom ett komplement till den obligatoriska

försäkringen. Den frivilliga försäkringen bör — såsom närmare utvecklas

i samband med behandlingen av 86 § — meddelas i vederbörande

centralsjukkassa. Den omedelbara kontakten med den försäkrade förutsättes

dock, för fall att denne är medlem i både central- och lokalsjukkassa,

skola omhänderhas av lokalsjukkassan.

Vid prövning av ansökan örn frivillig försäkring bör sjukkassan fordra

att sökanden förebringar viss utredning angående sitt hälsotillstånd. Denna

utredning torde i allmänhet kunna inskränka sig till av sökanden själv lärn
-

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

259

nade uppgifter. Därest anledning därtill föreligger, bör dock kassan äga

påfordra företeende av läkarintyg.

Bland de föreslagna övergångsbestämmelserna (121 §) ha ansetts böra

upptagas särskilda regler för underlättande av inträde i den frivilliga försäkringen

för dem som äro medlemmar i de erkända sjukkassorna.

I 48 § synes böra positivt utsägas vilka förmåner, som må omfattas av

den frivilliga sjukvårdsförsäkringen. Nämnda försäkring bör kunna avse

antingen enbart sjukkassemedlemmar eller ock — såsom den obligatoriska

sjukvårdsförsäkringen — sådana medlemmar och deras familjemedlemmar.

Det torde få ankomma på tillsynsmyndigheten att närmare angiva grunderna

för här ifrågavarande försäkringsprestationer. Ifrågasättas bör, örn icke alltid

såsom villkor för ersättning härvidlag bör uppställas, att behandlingen

ordinerats av läkare.

Den prövning av vederbörandes inkomstförhållanden, som föranledes av

49 §, torde ej behöva bli alltför betungande för kassorna. Beträffande arbetstagarna

torde deras egna uppgifter angående löneinkomstens storlek —

i förekommande fall kompletterade med de upplysningar kassan kan erhålla

av deras arbetsgivare eller eventuellt av kollektivavtalen — i regel

erbjuda tillräckligt material för frågans bedömande. Även i fråga om de

självständiga företagarna torde sjukkassorna i allmänhet kunna hämta ledning

av de försäkrades egna uppgifter. Anses dessa uppgifter icke tillförlitliga,

kunna kassorna verkställa uppskattning med ledning av senaste taxering

eller eljest för kassan kända förhållanden.

Bestämmelserna i 50 § örn väntetid ha utformats i nära anslutning till

den nuvarande sjukkasseförordningens motsvarande regler (30 §). Väntetiden

har ansetts böra bestämmas till tre månader.

Vad som upptagits under 51 § svarar mot 18 § i sjukkasseförordningen.

Det torde få överlåtas åt tillsynsmyndigheten att bestämma avgifterna för

den frivilliga försäkringen. I fråga om sjukpenningförsäkringen torde avgifterna

icke med nödvändighet böra göras lika för varje medlem, som tillförsäkrats

sjukpenning av samma belopp. Tvärtom förefaller det lämpligt

att avgifterna graderas i olika grupper efter de försäkrades ålder vid inträdet

i försäkringen, då i annat fall avgifterna för de yngre medlemmarna

kunde befaras bli så höga att de motverkade en önskvärd anslutning till

försäkringen.

De frivilliga försäkringsförmånernas natur av tilläggsprestationer innebär

att den obligatoriska försäkringens bestämmelser bland annat om karenstid,

sjukhjälpstid, inskränkningar i rätten till sjukhjälp samt anmälnings- och

uppgiftsskyldighet skola tillämpas även inom den frivilliga försäkringen. En

erinran härom har upptagits i 54 §.

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Om allmänna sjukkassor.

Organisation och verksamhet.

55—60 §§.

Dessa paragrafer motsvaras i kommittéförslaget av 41—47 §§, vilka behandlas

å sid. 258—259 samt 324—331 i betänkandet nr VII.

Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Mot det av kommittén föreslagna förbudet för annan än allmän sjukkassa

att i sin firma använda ordet »sjukkassa» tillsammans med något av orden

»allmän» eller »central» (41 § 2 mom.) förklarar sig de fria sjukkassornas

förbund vilja göra en allvarlig erinran. Ett mycket stort antal av de fria

sjukkassorna hade redan nu ordet »allmän» i sitt firmanamn. Dessa sjukkassor

voro registrerade och hade därigenom fått ett enligt förbundets uppfattning

skyddat firmanamn. Därest kassorna skulle tvingas att ändra firmanamnen

komme detta att medföra stora kostnader i synnerhet för rikskassorna.

Förbundet funne det därför lämpligt att ordet »allmän» utbyttes mot

ordet »obligatorisk».

Länsstyrelsen i Jämtlands lån uttalar, att ifrågavarande bestämmelse torde

böra föranleda sådan ändring i 8 § sista stycket lagen den 22 juni 1911 om

ekonomiska föreningar att med »bank» eller »bostadsrätt» i sistnämnda bestämmelse

likställdes »sjukkassa» tillsammans med något av orden »allmän»

eller »central».

Rörande det föreslagna stadgandet om skyldighet för styrelse i allmän sjukkassa

att föra medlemsförteckning (46 §) framhåller sanatorielåkarföreningen

med instämmande av medicinalstyrelsen, att i lagen eller de

i anslutning till denna utfärdade tillämpningsföreskrifterna borde tydligt angivas

sättet för medlemmarnas registrering. Detta borde ske enligt samma

principer, som vanligen tillämpades i socialvårdens register, nämligen i bokstavsordning

i första hand efter efternamnet och därefter efter de fullständiga

förnamnen i rätt ordning oberoende av tilltalsnamnet.

Statskontoret framhåller, att det syntes böra undersökas om icke inom sjukkassorna

upprättade medlemsförteckningar kunde undvaras. Da lokalsjukkassas

verksamhetsområde skulle utgöras av en eller flera kommuner, ville

det förefalla som om det vore tillräckligt att kassan hade tillgång till mantalslängden.

Sådana kompletterande uppgifter rörande personförhållanden,

vilka kunde vara erforderliga, torde kunna införas a en särskild förteckning

eller i härför avsedd kolumn i avskrift av mantalslängden.

Departementschefen.

De av kommittén i förevarande hänseende föreslagna bestämmelserna synas

böra godtagas, om än vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas. Re
-

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

261

geln om förandet av medlemsförteckning lärer dock närmast ha karaktär av

tillämpningsföreskrift, varför densamma icke torde böra upptagas i själva

lagen. Vad länsstyrelsen i Jämtlands län anfört torde få övervägas i samband

med nu pågående översyn av lagstiftningen örn ekonomiska föreningar.

Ombudsmöte.

61—68 §§.

Dessa paragrafer återgiva med redaktionella jämkningar vad som upptagits

under 48—50 §§ i kommittéförslaget.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till betänkandet nr VII sid. 259—260

och 331—333.

Styrelse och firmateckning.

69—77 §§.

Dessa paragrafer motsvara 51—54 §§ i kommittéförslaget, vilka sistnämnda

paragrafer behandlas i betänkandet nr VII sid. 260—261 och 333—336.

Departementschefen.

Sedan i 66 § utsagts, att det tillkommer ombudsmöte att besluta bland annat

örn försäljning och inteckning av fast egendom samt i 69 § angivits att

styrelsen har att besluta i kassans angelägenheter i den mån de ej skola handhavas

av ombudsmöte, torde det icke uttryckligen behöva omnämnas, att

den som äger företräda kassan ej utan ombudsmötets bemyndigande må föryttra

eller med inteckning för gäld belasta kassans fasta egendom. Den av

kommittén härutinnan föreslagna bestämmelsen har därför uteslutits i departementsförslaget.

Samtliga skadeståndsregler ha ansetts böra upptagas i

ett sammanhang under rubriken »Särskilda bestämmelser», varför några

dylika regler ej upptagits i detta avsnitt.

Anledning synes icke föreligga att — som medicinalstyrelsen i sitt yttrande

över kommittéförslaget ifrågasatt — föreskriva, att en av de styrelseledamöter,

vilka skola väljas å ombudsmöte, skall vara en efter förslag av vederbörande

läkarförening utsedd praktiserande läkare.

Sedan nya rättegångsbalken trätt i kraft — vilket förutsättes skola ske

före denna lags ikraftträdande — bli reglerna i 33 kap. 17 § nya rättegångsbalken

tillämpliga i fråga örn behörighet att för allmän sjukkassas räkning

mottaga delgivning i rättegång.

Räkenskaper, fonder och revision.

78—82 §§.

Dessa paragrafer motsvara 30, 55 och 56 §§ i kommittéförslaget, vilka

behandlas i betänkandet nr VII å sid. 321—322 och 336.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Departementschefen.

Räkenskapsbestämmelserna synas böra upptagas före stadgandena om

revision.

Kommittén har icke föreslagit andra kvalifikationsbestämmelser angående

revisor än att till revisor ej må utses den, som är i kassans eller styrelseledamots

tjänst, ej heller nära anhörig till styrelseledamot. Det synes dock vara

lämpligt, att kravet på kunnighet hos revisor kommer till uttryck i lagtexten,

och i likhet med vad i nya aktiebolagslagen stadgas torde böra föreskrivas, att

revisor skall ha den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska

förhållanden som med hänsyn till kassans verksamhet erfordras för uppdraget.

Åtminstone inom centralsjukkassa synes minst en av revisorerna

böra vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman. Med nära anhörig

torde i detta sammanhang böra anses den som med styrelseledamot är

i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag eller är syskon med

styrelseledamot eller med styrelseledamot är i sådant svågerlag, att den ene

är gift med den andres syskon.

Skadeståndsregeln har — såsom beträffande motsvarande regel för styrelseledamot

— upptagits bland lagens särskilda bestämmelser.

Bestämmelserna om sjukhjälpsfond torde böra upptagas i detta avsnitt.

Dessa bestämmelser ha jämkats med hänsyn till att den obligatoriska försäkringen

kompletterats med en frivillig försäkring. Jämväl i övrigt ha vissa

ändringar av huvudsakligen formell natur vidtagits.

Ett från sjukkassehåll framfört önskemål om höjning av den övre gränsen

för lån mot inteckningssäkerhet från av kommittén föreslagna 60 % till

662/3 % av vederbörande fastighets taxeringsvärde har icke ansetts böra

vinna bifall.

Talan mot styrelse och revisorer.

83 §.

Beträffande denna paragraf, som med redaktionell jämkning återgiver vad

som upptagits under 57 § i kommittéförslaget, hänvisas till betänkandet nr

VII sid. 336.

Befattningshavare hos allmän sjukkassa.

84 och 85 §§.

Dessa paragrafer motsvaras av 58 § i kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén.

Hos varje allmän sjukkassa skall enligt kommitténs förslag finnas en verkställande

tjänsteman, som tillsättes och entledigas inom centralsjukkassa av

tillsynsmyndigheten och inom lokalsjukkassa av styrelsen för vederbörande

centralsjukkassa. Verkställande tjänstemannens avlönings- och pensionsför
-

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 263

måner skola på förslag av kassans styrelse bestämmas av tillsynsmyndigheten.

Ledighet för verkställande tjänsteman av längre tid än tre månader skall

beviljas av tillsynsmyndigheten då fråga är om sådan tjänsteman hos centralsjukkassa

och eljest av centralsjukkassans styrelse. Kortare tids ledighet föreslås

skola beviljas av vederbörande kassas styrelse.

Annan befattninghavare än verkställande tjänsteman skall enligt förslaget

tillsättas och entledigas av kassans styrelse, dock skall förtroendeläkare efter

kassans hörande tillsättas och entledigas av medicinalstyrelsen.

Beträffande kommitténs förslag i övrigt i denna del hänvisas till betänkandet

nr VII sid. 261—263.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I fråga örn tillsättandet av verkställande tjänstemän

anmärker länsstyrelsen i Jönköpings län, att det för att den entusiasm och

hängivenhet, som tidigare präglat sjukkassearbetet, icke skulle förkvävas

vore av stor betydelse, att ledningen av den centrala administrativa apparaten

utövades med tillbörlig försiktighet så att de lokala kassornas styrelser

verkligen finge frihet och självbestämmanderätt så långt som möjligt. Ur

denna synpunkt kunde regeln, att tillsyningsmyndigheten skulle tillsätta

centralsjukkassomas och dessa lokalkassornas verkställande tjänstemän, måhända

diskuteras. Försåkringsrådet anser att genom de befogenheter, centralsjukkassorna

enligt förslaget skulle erhålla, deras ställning gentemot lokalsjukkassorna

torde bli allt för stark. De lokala kassorna finge icke någon

större självständighet utan komme att sjunka ned till lokalavdelningar av

centralsjukkassorna. Detta bleve följden bland annat därav, att centralsjukkassorna

skulle utse verkställande tjänstemän i lokalsjukkassorna. Dessa

tjänstemän komme faktiskt att fatta de flesta av lokalsjukkassornas beslut.

Försäkringsrådet ansåge, att lokalsjukkassornas verkställande tjänstemän

borde utses av tillsynsmyndigheten. Därigenom erhölles även den största

garantin för att kvalificerade personer bleve utsedda. Flera av de hörda erkända

sjukkassorna uttala sig däremot för att central- och lokalsjukkassorna

skulle själva få utse sina verkställande tjänstemän.

Statskontoret ifrågasätter, huruvida icke Kungl. Maj:t borde utfärda vissa

normerande föreskrifter för sjukkassepersonalens löneförmåner.

Lantarbetsgivareföreningen uttalar, att det vore av vikt att såväl sjukkassornas

tjänstemän som deras beslutande organ utsåges på sådant sätt att

effektivitetssynpunkten på bästa sätt tillgodosåges. Hänsyn till existerande

sjukkassor och deras befattningshavare finge i jämförelse härmed väga lätt.

Departementschefen.

Det är naturligen av största vikt att sjukkassorna organiseras och administreras

på det mest ändamålsenliga-sättet. Av särskilt intresse är därvid, att

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

sjukkassornas personal innehar erforderliga kvalifikationer. Med hänsyn

bland annat till de stora statsbidragen till försäkringen måste garantier skapas

för att verksamheten bedrives på behörigt sätt. Ur denna synpunkt synes det

välbetänkt, att verkställande tjänsteman i centralsjukkassa utses av tillsynsmyndigheten.

Motsvarande torde böra gälla om förtroendeläkare i centralsjukkassa.

Det torde icke med fog kunna göras gällande att centralsjukkassestyrelsens

ansvar för förvaltningen skulle minskas därför att den fråntages

rätten att själv tillsätta befattningshavare å dessa poster. Att, såsom

ifrågasatts, åt tillsynsmyndigheten anförtro även tillsättandet av verkställande

tjänsteman i lokalsjukkassa svnes däremot ej böra ske. Denna uppgift

torde, såsom kommittén föreslagit, böra ankomma på vederbörande centralsjukkassas

styrelse. Genom att lokal sjukkassan före ärendets avgörande beredes

tillfälle att yttra sig i ärendet och inkomma med förslag å lämpliga

kandidater till befattningen torde lokalsjukkassans intressen bli behörigen

tillgodosedda.

Emellertid torde kunna föreligga fall, då för lokalsjukkassa icke erfordras

verkställande tjänsteman. Möjlighet har därför ansetts böra finnas för tillsynsmyndigheten

att dispensera från skyldigheten för kassa att ha sådan

tjänsteman anställd. För övrigt må framhållas, att verkställande tjänstemannen

icke i alla lokalsjukkassor torde behöva vara heltidsanställd.

Av kommittén föreslagna bestämmelser om beviljandet av ledighet för verkställande

tjänsteman synas böra utfärdas i administrativ ordning. Ifrågavarande

bestämmelser ha därför icke upptagits i departementsförslaget.

Förhållandet mellan centralsjukkassa och därtill ansluten lokalsjukkassa.

86—88 §§.

Dessa paragrafer motsvaras i kommittéförslaget av 59—60 §§, vilka behandlas

i betänkandet nr VII å sid. 222 samt 256—258.

Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet.

Departementschefen.

I fråga om riskfördelningen mellan centralsjukkassa och till denna ansluten

lokalsjukkassa gäller enligt kommitténs förslag -—- som avser en till

alla delar obligatorisk sjukförsäkring — att centralsjukkassa skall svara dels

för 3U av den ersättning, som utgår på grund av sjukvårdsförsäkringen, med

undantag dock för sjukvårdsersättningen till föräldralösa och med dem jämställda

barn, vilken ersättning föreslagits helt skola falla å centralsjukkassan,

dels ock för sjukhjälp enligt sjukpenningförsäkringen för tid efter de 90 första

sjukhjälpsdagarna vid varje sammanhängande sjuklighetstillstånd. Jag saknar

anledning antaga att denna fördelningsgrund i fråga om sjukvårdsersättningen

skulle, såsom från visst sjukkassehåll befarats, bli alltför betungande

för centralsjukkassorna, och jag biträder kommitténs förslag i detta hän
-

s. 265 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

265

seende både i fråga om den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen och beträffande

den obligatoriska sjukpenningförsäkringen.

Enligt kommittéförslaget skulle vidare sjukkassa -—- centralsjukkassa eller

lokalsjukkassa — som erhållit tillsynsmyndighetens medgivande att bidraga

till försäkrads sjukvård i vidare mån än som regelmässigt omfattades av sjukvårdsförsäkringen

själv vidkännas hela kostnaden därför. Rätten att lämna

dylik utsträckt ersättning har, såsom framgår av det tidigare anförda, i departementsförslaget

ansetts böra överföras till den frivilliga försäkringen.

Det kunde då synas naturligt, att nämnda förändring icke i och för sig skulle

behöva påverka ansvarigheten i förevarande hänseende och att den centraleller

lokalsjukkassa, som bidrager till försäkrads sjukvård i vidare omfattning

än som avses med den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen, ensam skall

svara för härigenom uppkommande kostnad.

Ifrågavarande spörsmål torde emellertid böra ses i samband med frågan

örn ansvaret för sjukhjälpen enligt den frivilliga sjukpenningförsäkringen.

Denna försäkring — som skall stå öppen för varje sjukpenningförsäkrad

kassemedlem — blir till stor del beroende på anslutningen till densamma

Det torde icke vara möjligt, att låta lokalsjukkassas riskandel bli av någon

mera betydande omfattning. Då vederbörande centralsjukkassa alltså i varje

fall måste övertaga ansvaret för den övervägande huvudparten av lokalsjukkassans

utgifter för sjukpenningen enligt den frivilliga försäkringen, synes

det mest rationellt att låta nämnda försäkring gå helt på centralsjukkassans

ansvar. I andra fall än då fråga är om stad för vilken finnes särskild

centralsjukkassa bör emellertid försäkringen — efter centralsjukkassans

direktiv — omhänderhavas av lokalsjukkassorna. Dessa böra alltså lia att

för centralsjukkassans räkning bevilja försäkring, utöva nödig sjukkontroll

och utbetala sjukhjälp. Dessutom bör det åligga lokalsjukkassorna att ombestyra

uppbörden av avgifterna för den frivilliga försäkringen. Den som

är försäkrad i en lokalsjukkassa bör alltså praktiskt taget endast ha med

denna att göra. Denna lösning har stora administrativa fördelar för sjukkassorna.

Bland annat behöva lokalsjukkassorna icke röra sig med två

olika sjukhjälpsfonder och en uppdelning mellan central- och lokalsjukkassa

av avgifter och statsbidrag avseende den frivilliga försäkringen undvikes.

Några egentliga nackdelar synas ej heller vara förenade med ett dylikt

arrangemang. Sjukpenningen enligt den frivilliga försäkringen utgår alltid

såsom ett tillägg till den sjukpenning, som utgår på grund av den obligatoriska

försäkringen, varför man ej torde behöva befara alt frånvaron av

självrisk skall medföra alt lokalsjukkassans intresse av kontroll kommer att

slappas. De risker, som äro förenade med överförsäkring, torde även leda

till att lokalsjukkassorna icke komma att medgiva frivillig försäkring till

högre belopp än som bör ske.

Örn således den frivilliga sjukpenningförsäkringen i enlighet med vad nu

angivits synes böra anförtros åt centralsjukkassorna, torde konsekvensen

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

fordra att dessa även få hand om den frivilliga sjukvårdsförsäkringen. Av

det anförda följer att 86 § i departementsförslaget ej behöver innehålla

några regler om den frivilliga försäkringen.

I 87 § synes böra direkt utsägas att lokalsjukkassa har skyldighet att för

centralsjukkassans räkning meddela frivillig försäkring och att handhava avgiftsuppbörden

för densamma. Med hänsyn till att enligt departementsförslaget

med »sjukkassa» avses lokalsjukkassa eller, där sådan ej finnes inrättad,

centralsjukkassa synes det icke vara erforderligt att i denna paragraf angiva,

att lokalsjukkassa har att besluta örn försäkringsplikt och tillhörighet till

den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, enär detta följer redan av berörda

begreppsbestämning.

Kommittén har funnit, att fördelningen av bokföringsarbetet mellan central-

och lokalsjukkassorna och andra därmed sammanhängande spörsmål

böra bli föremål för särskild sakkunnig prövning, innan ifrågavarande lagstiftning

träder i kraft. Häremot torde icke vara något att erinra.

Sjukkontroll.

89 och 90 §§.

Dessa paragrafer motsvara 62 och 63 §§ i kommittéförslaget.

Socialvårdskommittén.

Kommittén framhåller, att sjukkontrollens betydelse kommer att bli avsevärt

större vid en obligatorisk försäkring än vad den vore inom den frivilliga

försäkringen, samt anför vidare:

Sjukkontrollen synes icke endast böra avse kontroll av de försäkrade utan

även en viss kontroll av läkarna inom sjukkasseområdet. Å orter, där flera

privatpraktiserande läkare äro bosatta, inträffar icke sällan, såsom erfarenheten

utvisat, att någon läkare i syfte att värva patienter visar alltför stor

frikostighet, då det gäller att utfärda intyg om arbetsoförmåga. Sådana företeelser

äro lika skadliga för de lojala läkarna som för försäkringens ekonomi

och för den allmänna moralen. En viss kontroll torde även vara erforderlig

till förhindrande av att läkare verkställer onödiga behandlingar eller besök

eller låter patienterna alltför ofta inställa sig för undersökning. Den delen

av sjukkontrollen, som avser kontroll av läkarna, torde i huvudsak endast

kunna utövas av särskilt anställda läkare. Kommittén har därför (63 §) föreslagit,

att hos centralsjukkassorna skola vara anställda förtroendeläkare till

erforderligt antal. Förtroendeläkare skall även i andra avseenden biträda

kassan. I tveksamma fall bör han själv undersöka de hjälpsökande. Kommittén

har förutsatt, att instruktion för förtroendeläkarnas arbete skall utfärdas

av medicinalstyrelsen i samråd med tillsynsmyndigheten. Sjukkontrollen i

övrigt synes såsom för närvarande böra ordnas med hjälp av sjukbesökare,

vilka gärna böra ha viss sjukvårdsutbildning.

önskvärt synes vara att särskilt å landsbygden sjukkontrollen handhaves

efter viss plan. Kommittén har därför (62 §) föreslagit, att tillsynsmyndigheten

skall äga utfärda erforderliga föreskrifter angående sättet för sjuk
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

267

kontrollens anordnande inom de särskilda sjukkasseområdena. Lokalsjukkassa

skall vidare ha att iakttaga de föreskrifter i fråga om sjukkontrollen,

som lämnas av centralsjukkassan. Centralsjukkassoma böra dock icke uteslutande

lita till den sjukkontroll, som utövas av lokalsjukkassorna, utan

även själva verkställa kontroll. Härigenom underlättas även lokalsjukkassornas

arbete.

Av kommitténs ledamöter har herr Söderbäck gjort ett särskilt uttalande

och betonat vikten av att förtroendeläkarinstitutionen utvecklas och förstärkes.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Medicinalstyrelsen framhåller — närmast i anslutning till ett av Sveriges

yngre läkares förening uttalat önskemål om en överordnad instans, som i

tveksamma fall kunde bedöma frågor, huruvida sjuk borde fullständigt avhålla

sig från arbete och därmed ägde utfå sjukpenning — att dylika tveksamma

fall borde av vederbörande läkare underställas förtroendeläkaren och

att sistnämnde läkare jämväl på eget initiativ borde upptaga hithörande frågor,

så snart han funne skäl därtill föreligga. I den instruktion för förtroendeläkarnas

arbete, som kommittén förutsatt skola utfärdas av medicinalstyrelsen

i samråd med tillsynsmyndigheten, borde lämpligen ingå en föreskrift,

att fall av ifrågavarande art, som syntes förtroendeläkare vara i hög grad

tveksamma, liksom även andra viktigare frågor skulle underställas medicinalstyrelsens

prövning. Föreskrift borde utfärdas därom, att tillsynsmyndigheten

över huvud skulle samråda med medicinalstyrelsen, innan slutlig ställning

toges till viktigare konflikt rörande tillämpningen av bestämmelserna örn ersättning

åt sjuk på grund av försäkringen. Ett dylikt förfarande praktiserades

redan nu ehuru utan direkt stöd i författning.

Försvarets sjukvårdsförvaltning föreslår, att frågan om inrättandet av ett

förtroendeläkarråd — antingen vid varje centralsjukkassa eller gemensamt

för alla dylika kassor — måtte upptagas till närmare prövning. Rådets uppgifter

skulle bland annat vara, att på framställning av förtroendeläkare avgiva

yttrande i ärenden av principiell innebörd, möjliggörande mer enhetligt

bedömande än vad som för närvarande vore möjligt, samt i frågor angående

tillämpning av eventuell bestämmelse örn »tilläggsarvoden» i blivande av

Kungl. Majit fastställd läkarvårdstaxa ävensom beträffande arbetsförmåga

och ersättningsanspråk i sådana mera invecklade fall, där av vederbörande

läkare lämnade uppgifter icke överensstämde med allmän praxis eller vetenskaplig

erfarenhet och där behandlande läkare och förtroendeläkaren icke

kunde komma till samstämmig uppfattning.

Länsstyrelsen i Örebro län förklarar sig i fråga om förtroendeläkarinstitutionen

biträda det av herr Söderbäck avgivna särskilda yttrandet. Vikten

av en effektiv sjukkontroll understrykes även av länsstyrelserna i Gotlands

och Skaraborgs län.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att det vore särskilt angeläget

att kontrollen från sjukkassornas sida bleve så effektiv som möjligt och framför

allt att läkarna beredvilligt lämnade sin medverkan därtill. Föreningen

fortsätter:

Föreningen vill i detta hänseende peka på skrämmande erfarenheter från

andra länder, där läkarkontrollen tidvis varit slapp. I medvetande härom har

man på vissa håll verkställt kontrollundersökningar, varvid stundom rent

häpnadsväckande resultat nåtts. Så t. ex. hänvisades åren 1924-—-1927 omkring

1 100 000 sjukanmälda inom den engelska sjukförsäkringen till kontrollundersökning.

Av dessa inställde sig icke omkring 500 000, vilka alltså

icke fingo någon sjukersättning. Omkring 170 000 friskskrevos av kontrollläkaren.

Från Norge har erfarits, att av 12 154 sjukanmälda personer tillhörande

Oslo trygdekassa, vilka under åren 1932—-1937 inkallats för kontrollundersökning,

för varje år lägst 68,5 procent och högst 75,6 procent förklarades

omedelbart arbetsföra. Hur stor slappheten stundom kan vara, framgår

av en inom riksförsäkringsanstalten under några veckor år 1940 verkställd

undersökning rörande 27 fall, där läkarintyget utvisat, att den skadade

»beräknats bliva» eller »varit fullständigt oförmögen att utföra sitt vanliga

eller annat verkligt arbete» i lägst 3, högst 47 dagar, ehuru arbetsgivaren det

oaktat kunnat meddela, att den skadade under den i intyget sålunda angivna

tiden gått i sitt arbete. Nämnda undersökningar ligga samtliga relativt

långt tillbaka i tiden, men det finns tyvärr ingen anledning antaga, att förnyade

undersökningar skulle giva mindre nedslående resultat.

Dessa erfarenheter från andra länder och föreningens uppfattning, att även

i Sverige omfattande missbruk av sjukförsäkringen förekommer delvis med

hjälp av alltför släpphänta läkare, kräva en stark utbyggnad av förtroendeläkareinstitutionen.

Försäkringens ekonomi torde i hög grad bliva beroende

av läkarnas fasthet, över huvud taget är det en ofrånkomlig förutsättning för

en obligatorisk sjukförsäkring, att personalen vid sjukkassorna ej är släpphänt

vid utövandet av förelagda uppgifter.

Fredrika Bremer-förbundet uttalar, att det med hänsyn till de många för

sjukkassorna svårlösta frågor, som otvivelaktigt komme att uppstå, kunde

ifrågasättas om icke något organ borde skapas, till vilket de särskilda kassorna

kunde hänvända sig för erhållande dels av råd och anvisningar i fall,

då detta kunde vara erforderligt, och dels av principuttalanden i fall, i vilka

sådant bleve nödvändigt.

I fråga om den av kommittén ifrågasatta dubbelkontrollen genom såväl

central- som lokalsjukkassorna framhålla länsstyrelsen i Östergötlands län

och Hallands läns landstings förvaltningsutskott, att en sådan kontroll torde

vara överflödig, då lokalsjukkassornas kontroll givetvis komme att anförtros

åt vederhäftiga och pålitliga personer.

Departementschefen.

Farhågorna att en obligatorisk sjukförsäkring kommer att bli utsatt för

försök till missbruk i större omfattning än som för närvarande må vara

fallet inom den frivilliga försäkringen torde icke vara utan fog. Det är därför

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

269

angeläget, att sjukkontrollen erhåller erforderlig fasthet och skärpa samt att

den personal, som skall handhava den direkta kontrollen, är därför väl

lämpad. Såsom i olika yttranden framhållits torde det vara av alldeles särskild

betydelse att missbruk av försäkringen icke möjliggöres genom slapphet

från läkarnas sida vid sjukintygs utfärdande. Att redan på detta stadium

utbygga förtroendeläkarinstitutionen utöver vad som avses i kommittéförslaget,

anser jag dock icke böra ske. Enligt min mening synes det lämpligast

att något avvakta utvecklingen innan vidare åtgärder vidtagas på detta område.

Skulle det, sedan lagstiftningen trätt i kraft, visa sig att sjukkontrollen

icke fungerar på ett tillfredsställande sätt, torde detta spörsmål få bli

föremål för ny granskning.

I anledning av vad Fredrika Bremer-förbundet anfört må erinras örn att

enligt 98 § i departementsförslaget tillsynsmyndigheten skall tillhandagå

sjukkassorna med råd och upplysningar.

Registrering och tillsyn.

91—100 §§.

Dessa paragrafer motsvaras i kommittéförslaget av 64—70 §§, vilka behandlas

i betänkandet nr VII å sid. 265—266 och 337—339.

Beträffande kommitténs förslag i dessa delar hänvisas till betänkandet.

Yttrandena över kommittéförslaget.

De förhållanden som avses med ifrågavarande paragrafer ha blott berörts

i ett par yttranden. Beträffande frågan huruvida pensionsstyrelsen framdeles

som hittills skall vara sjukförsäkringens tillsynsmyndighet uttalar försvarets

sjukvårdsförvaltning. att det med hänsyn till den av kommittén förberedda,

örn än icke till omedelbart genomförande föreslagna samordningen av sjukoch

olycksfallsförsäkringarna syntes böra ytterligare övervägas huruvida

sjukförsäkringen borde anslutas till pensionsstyrelsen eller riksförsäkringsanstalten

eller huruvida återigen ett annat centralt verk borde omhänderha

ifrågavarande tillsyn.

I anledning av de av kommittén föreslagna bestämmelserna om rätt för

tillsynsmyndigheten att meddela sjukkassa anvisning att vidtaga viss åtgärd

i fråga örn verksamheten framhåller försäkringsrådet, att tillsynsmyndigheten

borde vara befogad att påkalla medverkan av polismyndighet samt

vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga i motsvarande mån som

dylik befogenhet tillkomme försäkringsrådet enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Departementschefen.

Jag delar kommitténs uppfattning att sjukförsäkringen och folkpensioneringen

med hänsyn till det samband som råder dem emellan även i fortsätt
-

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

ningen böra höra under samma centrala förvaltningsmyndighet, nämligen

pensionsstyrelsen. Närmare föreskrifter om tillsynsmyndighetens verksamhet

torde, såsom kommittén föreslagit, få utfärdas av Kungl. Majit.

Tillräcklig anledning synes icke föreligga att, såsom försäkringsrådet

ifrågasatt, tillföra ifrågavarande lagstiftning särskilda regler om rätt för

tillsynsmyndigheten att påkalla polisutredning om sjukdomsfall samt att vid

domstol höra vittnen eller sakkunniga.

Vissa jämkningar, huvudsakligast av redaktionell natur, ha synts böra

vidtagas i kommitténs förslag i dessa delar.

Besvär m. m.

101—103 §§.

Dessa paragrafer motsvaras av 71 § i kommittéförslaget, vilken paragraf

behandlas i betänkandet nr VII å sid. 266—267.

Socialvårdskommittén.

Kommittén föreslår, att besvärsrätt över sjukkassas beslut skall finnas,

då det gäller plikt att tillhöra försäkringen, tillhörighet till sjukpenningklass,

utgivande av sjukhjälp eller avgiftsindrivning. Besvären skola enligt

förslaget anföras hos tillsynsmyndigheten. Denna skall även ha att avgöra

tvister mellan sjukkassor, där tvisterna avse tolkningen eller tillämpningen

av den föreslagna lagstiftningen.

Kommittén framhåller, att pensionsstyrelsens beslut i frågor angående

sjukkasseverksamheten för närvarande kunna överklagas hos Kungl. Majit

i regeringsrätten, samt fortsätter:

Enligt vad kommittén inhämtat förekomma dock dylika besvär ganska

sällan och ha endast ett fåtal gånger föranlett ändring i tillsynsmyndighetens

beslut. Funnes besvärsrätt även sedan den föreslagna lagstiftningen

trätt i kraft, är dock sannolikt, att antalet besvär över tillsynsmyndighetens

beslut skulle bli större än hittills. Dessa tämligen speciella ärenden kunde

måhända i så fall bli relativt betungande för regeringsrätten. Samordnas den

obligatoriska olycksfallsförsäkringen med sjukförsäkringen, är det också

olämpligt med två högsta instanser i ärenden, som beröra olycksfallsförsäkringen.

Högsta instans enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete är

försäkringsrådet. Kommittén har med hänsyn härtill övervägt, huruvida

icke försäkringsrådet borde vara högsta instans jämväl i frågor avseende

sjukförsäkringen, men har med hänsyn till den tidsspillan i fråga om ärendenas

avgörande och de utgifter för försäkringsrådets utbyggnad, som skulle

uppkomma i sådant fall, funnit mest tilltalande, att tillsynsmyndigheten i

dylika frågor blir sista instans. Förslaget har utformats i överensstämmelse

härmed. Någon risk för rättssäkerheten torde icke uppkomma genom en

sådan anordning under förutsättning, att erforderliga kompetenskrav äro

tillgodosedda vid besvärsärendenas avgörande inom tillsynsmyndigheten. I

detta avseende torde föreskrifter böra inflyta i tillsynsmyndighetens instruktion.

Det vill synas, som örn härvid krav borde uppställas på att i besvärs
-

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

271

ärendenas avgörande deltaga minst två tjänstemän i högre grad, av vilka

åtminstone den ena fullgjort sedvanlig domsagetjänstgöring. Från förbudet

att överklaga tillsynsmyndighetens beslut kunna möjligen vissa undantag

bli behövliga, därest den av kommittén förutsatta samordningen mellan

sjukförsäkringen och den sociala olycksfallsförsäkringen blir genomförd. I

samband med översynen av folkpensioneringen kommer kommittén att överväga,

huruvida den nu förefintliga besvärsrätten över pensionsstyrelsens beslut

i ärenden rörande folkpension och därmed likartade förmåner kan borttagas.

Då kommittén ansett nödvändigt, att tillsynsmyndighetens beslut i besvärsärenden

skulle kunna tvångsvis verkställas, har den vidare föreslagit, att

dessa beslut skola kunna verkställas på samma sätt som domstols laga kraftägande

dom i tvistemål.

Kommitténs förslag är icke enhälligt på denna punkt. Sålunda anse fru

Olivia Nordgren och herr Wangson möjlighet böra föreligga att överklaga

även tillsynsmyndighetens (pensionsstyrelsens) beslut. Enligt dessa ledamöters

mening borde sådana besvär få anföras hos försäkringsrådet, dock

skulle tillsynsmyndigheten vid avgöranden av besvär i ärenden, där fråga

vore om angelägenhet av allenast ringa ekonomisk betydelse eller eljest av

mindre vikt, förordna att dess beslut ej finge överklagas.

Yttrandena över kommittéförslaget.

I fråga om rätten för tillsynsmyndigheten att pröva

sjukkassas beslut framhåller försäkringsrådet att sådan rätt borde

finnas oberoende av om besvär anförts i rätt tid eller örn besvär över huvud

förts. Härom yttrar försäkringsrådet följande:

Försäkringsrådets erfarenhet vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen,

där en dylik rätt jämlikt 33 § tredje stycket tillkommer rådet, har

nämligen visat nyttan av en dylik bestämmelse för åstadkommande av en

enhetlig tillämpning av nämnda lag ävensom behövligheten därav i flera

fall, då det skulle vara obilligt att icke upptaga för sent inkomna besvär till

prövning. Detta gäller bland annat sjömän, som många gånger, allrahelst

under krigstid, icke hava tillgång till lämplig postförbindelse och därför ofta

icke få tillfälle att insända besvär i rätt tid. I detta sammanhang må vidare

nämnas, att det i fråga örn olycksfallsförsäkringen icke sällan förekommer,

att den skadade, i stället för att anföra besvär, vänder sig till försäkringsinrättningen

med framställning örn alt inrättningen själv skall vidtaga rättelse

i ett, enligt den skadades mening, felaktigt beslut. Härigenom kan den

skadade lätt komma att försitta besvärstiden. Därest försäkringsinrättningen

ej bifaller den skadades framställning eller endast tillmötesgår densamma

i begränsad omfattning, har besvärsinstansen, därest den skadade

slutligen anför besvär hos denna, jämlikt nämnda lagrum möjlighet att

pröva ersättningsfrågan, oaktat besvärstiden må hava försuttits.

Försäkringsrådet framhåller vidare angelägenheten av, att tillsynsmyndigheten

försåges med erforderlig kvalificerad personal för behandling av

besvärsärendena. Såsom kompetenskrav borde gälla att vederbörande ut
-

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

gjordes av »lagkunniga män, vilka fullgjort vad författningarna föreskriva

dem, som må nyttjas uti domarämbeten», vilken formulering förekomme

i lagen om försäkringsrådet.

Det föreslagna förbudet att föra talan mot tillsynsmyndighetens

beslut har berörts i flera yttranden.

Pensionsstyrelsen anser det vara mindre välbetänkt att helt borttaga rätten

att anföra besvär över tillsynsmyndighetens beslut. Besvärsrätten borde

emellertid kunna begränsas på liknande sätt som i folkpensioneringslagen

och sålunda tillerkännas justitiekanslern eller efter dennes medgivande kommun

och sjukkassestyrelse. Justitiekanslerns besvärsrätt skulle bland annat

medföra att enskild klagande, som liänvänt sig till denne, finge sin fråga

prövad av högre instans, därest justitiekanslern ansåge frågan vara av sådan

vikt att han själv droge den under besvärsinstansens prövning. Begränsades

besvärsrätten på detta sätt, torde antalet besvär icke bliva större än att bibehållandet

av regeringsrätten som besvärsinstans icke skulle medföra

nämnvärd ökning i dess arbetsbörda. Såsom besvärsinstans för sjukkasseärenden

vöre försäkringsrådet icke lämpligt.

Socialstyrelsen uttalar, att förslaget örn besvärsrättens upphävande syntes

alltför radikalt. Den omständigheten, att försäkringen ändrades från frivillig

till obligatorisk, syntes i och för sig medföra att behovet av besvärsrätt

gjorde sig starkare gällande än hittills. Rätten till sjukhjälp kunde även ofta

vara av så stor betydelse för vederbörande att det vore väl befogat att möjlighet

öppnades till prövning i två instanser utom sjukkassan. Därjämte

syntes förefintligheten av en överinstans utgöra en garanti för att de principiella

spörsmål, som uppkomme särskilt under de första åren av lagens

tillämpning, ägnades en ingående och allsidig prövning. Styrelsen förordade

därför att tillsynsmyndighetens beslut, bortsett från bagatellfall, skulle

kunna överklagas antingen såsom hittills hos Kungl. Maj:t eller ock hos

försäkringsrådet. Samma ståndpunkt intages av länsstyrelserna i Jönköpings

och Västmanlands län.

Försäkringsrådet anför:

Enär försäkringsrådet är inrättat såsom specialdomstol för vissa socialförsäkringsmål,

ligger det nära till hands, att rådet blir högsta instans även

i sjukkassemål. Detta allrahelst som rådet för närvarande handlägger mål,

likartade flertalet av dem, som skulle uppkomma vid tillämpningen av den

föreslagna lagen, nämligen ersättningsmål mellan de försäkrade och sjukkassorna,

mål angående försäkringsplikt m. m. Försäkringsrådets befattning

med sjukkassemålen skulle icke medföra några större organisatoriska

förändringar hos rådet. Tillgång till sakkunskap, erforderlig för avgörandet

av de frågor, rådet skulle komma att befatta sig med, torde i flertalet hänseenden

redan förefinnas hos rådet. Kostnadsökningen för rådets verksamhet

torde icke bliva väsentlig, om besvärsrätten på lämpligt sätt begränsades.

Behovet av försäkringsrådet såsom högsta instans i sjukkassemål blir

ännu större, därest sjukförsäkringen samordnas med olycksfallsförsäkringen.

Skall rådet då utgöra högsta instans, bör emellertid så lämpligen

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

273

ske redan från sjukförsäkringslagens ikraftträdande. Om pensionsstyrelsen

blir tillsynsmyndighet och rådet högsta instans i sjukkassemål, borde även

pensionsstyrelsens beslut i pensionsärenden få överklagas hos rådet i stället

för hos regeringsrätten. Sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen äga

nämligen i sakligt hänseende sådant samband, att sista instans lämpligen

bör vara gemensam. Vidare torde det ur administrativ synpunkt vara olämpligt,

att samma ämbetsverks beslut i olika hänseenden få överklagas hos

olika myndigheter. Genomförandet av en dylik omläggning av klagorätten

över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärenden kan övervägas redan i samband

med att den obligatoriska sjukförsäkringen genomföres och utan att

revisionen av folkpensioneringen avvaktas.

Örn besvär skola få anföras över tillsynsmyndighetens beslut, böra om

möjligt regler givas till förebyggande av att ifrågavarande besvärsinstans

belastas med bagatellmål. Tillsynsmyndigheten bör emellertid icke, såsom

fru Nordgren och herr Wangson i sin reservation ifrågasatt, få avgöra i

vilka fall besvärsrätt skall finnas, överinstansen bör vidare vara en egentlig

besvärsinstans och icke fullgöra andra göromål av den art, som tillkommer

tillsynsmyndigheten.

Även länsstyrelsen i Stockholms län, tjänstemännens centralorganisation

och sjukkasseförbundet anse att försäkringsrådet bör vara sista besvärsinstans.

För besvärsrätt över tillsynsmyndighetens beslut uttala sig även försvarets

sjukvårdsförvaltning, länsstyrelsen i Västerbottens län, Norrbottens läns

landstings förvaltningsutskott, fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt

de fria sjukkassornas förbund.

Departementschefen.

Såsom försäkringsrådet framhållit, torde det för undvikande av rättsförlust

vara lämpligt att tillsynsmyndigheten äger pröva sjukkassas beslut,

ändå att besvär däröver icke förts i behörig ordning. I departementsförslaget

har därför upptagits en särskild bestämmelse härom. Vad försäkringsrådet

i övrigt anfört i fråga om tillsynsmyndighetens prövning av sjukkassas

beslut torde få övervägas i samband med de närmare föreskrifter rörande

tillsynsmyndigheten, som Kungl. Maj:t må komma att utfärda.

Mot kommitténs förslag att göra tillsynsmyndigheten till sista instans för

prövning av frågor av förevarande art har i yttrandena framkommit åtskillig

kritik. På sätt i yttrandena anförts torde rätten till sjukhjälp ofta vara

av stor ekonomisk betydelse för den enskilde. Vidare är att märka, att enligt

förslaget tillsynsmyndigheten skall ha att genom råd och anvisningar

dirigera sjukkassornas verksamhet. Det ligger då nära till hands att antaga

att tillsynsmyndigheten vid besvärsprövningen kan känna viss bundenhet.

Tillvaron av en överinstans torde ock medföra större garantier att spörsmål

av mera principiell art ägnas en noggrann prövning. Den i förevarande

hänseende framkomna kritiken finner jag fördenskull böra beaktas; och

bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr lil2. 18

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

jag finner alltså att möjlighet bör tillskapas för vederbörande att få frågor

av förevarande art prövade av en högre instans.

Vad beträffar spörsmålet, hos vem klagan över tillsynsmyndighetens

beslut bör förås, synes det särskilt under de första åren efter lagens ikraftträdande

vara av vikt att chefen för socialdepartementet blir i tillfälle

att följa tillämpningen av lagen. Jag förordar därför, att besvär över tillsynsmyndighetens

beslut skola, efter föredragning av nämnda departementschef,

avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Det torde emellertid ej vara lämpligt eller påkallat med en obegränsad

besvärsrätt över tillsynsmyndighetens beslut. Endast fråga, där utgången

av ärendet kan antagas vara av synnerlig betydelse för parten eller där skiljaktiga

meningar yppats hos tillsynsmyndigheten, bör få dragas under Kungl.

Maj:ts prövning. Därvid torde det få överlämnas till tillsynsmyndigheten

att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet avgöra huruvida

den förra betingelsen för överklagande föreligger eller ej.

Vad angår utformningen av ifrågavarande paragrafer i övrigt synes rätten

att föra talan mot tillsynsmyndighetens beslut böra få som följd att tillsynsmyndigheten

— och även Kungl. Maj:t — bör äga förordna att tillsynsmyndighetens

beslut ej skall gå i verkställighet. Dessutom synas vissa redaktionella

jämkningar påkallade.

Särskilda bestämmelser.

104 §.

I denna paragraf behandlas frågan om verkan av ändring i dea

administrativa indelningen samt sjukkassas trädande i likvidation.

Beträffande denna paragraf, som med vissa jämkningar återgiver vad som

upptagits under 72 § i kommitténs förslag, hänvisas till betänkandet nr VII

å sid. 268 samt 339—340.

105 §.

Genom denna paragraf regleras frågan om utmätning och överlåtelse

av sjukhjälp.

Beträffande denna paragraf, som med ändring av formell natur återgiver

vad som upptagits under 73 § i kommitténs förslag, hänvisas till betänkandet

nr VII sid. 340.

106 §.

I denna paragraf fastslås i vilka fall återbetalningsskyldighet

åligger den, som uppburit för stor sjukhjälp. I paragrafen har ock upptagits

en bestämmelse örn kvittningsrätt.

Paragrafens första stycke motsvaras av 27 § i kommittéförslaget. Andra

stycket har i viss mån sin motsvarighet i 23 § 4 mom. av kommittéförslaget.

Beträffande kommitténs förslag i dessa delar hänvisas till betänkandet

nr VII sid 317 och 320—321.

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 ‘2.

275

Yttrandena över koinniittéförslaget.

Pensionsstyrelsen framhåller, att skyldigheten att återbetala felaktigt uppburen

sjukhjälp borde föreligga icke blott — såsom enligt 27 § i kommitténs

förslag — när försäkrad medvetet lämnat oriktig uppgift utan även när

oriktiga eller vilseledande uppgifter lämnats av grov vårdslöshet.

I fråga om den i 23 § av kommittéförslaget medgivna rätten för sjukkassa

att vid utbetalning till medlem eller dennes familjemedlem tillgodogöra

sig vad som motsvarar kassans fordran hos den försäkrade enligt den

föreslagna lagstiftningen anmärker försäkringsrådet, att spörsmålet om

åläggande att återbetala belopp i fall som avsåges i paragrafen, därest återbetalning

icke skedde frivilligt vid anfordran från sjukkassan, syntes falla

under allmän domstols och icke tillsynsmyndighetens prövning. På grund

av de föreslagna bestämmelserna om utmätningsfrihet och förbud mot överlåtelse

syntes återbetalning mot den sjukes vilja icke kunna äga rum genom

avdrag å .senare ersättning, exempelvis sjukpenning för en senare period.

Departementschefen.

Kommittén har ansett, alt i lagen bör upptagas ett särskilt stadgande örn

skyldighet att återbetala felaktigt uppburen sjukhjälp, vilket stadgande i de

fall, som omfattades av detsamma, skulle ersätta de allmänna rättsregler,

som eljest gällde i förevarande avseende. Vissa skäl av praktisk art synas

tala för kommitténs förslag i denna del, och jag anser mig därför böra i

stort sett biträda detsamma. Stadgandet härutinnan har emellertid ansetts

böra avfattas i nära anslutning till motsvarande bestämmelse i förslaget

till ny folkpensioneringslag. Ifrågavarande regel — som av kommittén

upptagits bland bestämmelser örn förlust av rätt till sjukhjälp — torde böra

intagas bland de olika stadganden, som sammanförts under rubriken »Särskilda

bestämmelser».

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen örn kvittningsrätt för sjukkassa

torde närmast avse fall av underlåten avgiftsbetalning. Med hänsyn

till den omläggning av ordningen för avgiftsuppbörden, som jag förordat,

förlorar dock bestämmelsen väsentligen sin betydelse för nämnda fall. En

kvittningsregel av förevarande slag lärer likväl försvara sin plats i lagen,

.särskilt med tanke på sådana fall som avses i första stycket av paragrafen

eller att sjukhjälp oriktigt utgivits till försäkrad. I dylika fall synes det

rimligt, att sjukkassan vid utbetalning av senare förfallande sjukhjälp äger

avräkna sin fordran på grund av den tidigare felaktigt lämnade sjukhjälpen.

Visst utrymme för skälighetsprövning bör finnas härvidlag. Det synes därför

böra stadgas att sjukkassa i fall som här avses må i avräkning å vad

tidigare för mycket utbetalats innehålla skäligt belopp av den försäkrade

tillkommande sjukhjälp. Sjukkassa bör även, örn den försäkrade blivit

medlem av annan sjukkassa, vara berättigad att få avräkning verkställd å

sjukhjälp, som må komma att utgå till den försäkrade från den nya kassan.

s. 276 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

276

Det må anmärkas, att en liknande rätt att avdraga tidigare felaktigt uppburet

belopp å senare ersättning tillkommer familjebidragsnämnderna enligt

den vid årets riksdag antagna familjebidragsförordningen.1

Enligt 105 § av departementsförslaget må fordran å sjukhjälp, som innestår

hos allmän sjukkassa, ej tagas i mät för gäld. Enligt nämnda bestämmelse

skyddas således fordran, som innestår hos sjukkassa, även sedan den

förfallit till betalning. Den nu föreslagna kvittningsrätten innebär ett undantag

i visst hänseende från den princip, varå berörda bestämmelse vilar.

107 §.

I denna paragraf behandlas frågan om regressrätt för sjukkassa

mot den, som framkallat sjukdom hos annan.

Paragrafen motsvaras av 74 § i kommitténs förslag.

Socialvårdskommittén.

Kommittén erinrar örn att enligt lagen örn försäkringsavtal (25 § andra

stycket) försäkringsgivare ej ägde återkräva belopp, som utgivits i anledning

av liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring av den, som framkallat försäkringsfallet

eller eljest i anledning därav vöre pliktig att gälda skadestånd,

dock att, där i avtal örn olycksfalls- eller sjukförsäkring försäkringsgivaren

förbundit sig att för sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster,

som olycksfallet eller sjukdomen medfört, utgiva ersättning med verkliga

beloppet av utgifterna eller förlusterna, vad sålunda av försäkringsgivaren

utgivits, finge återkrävas. Sådant återkrävande kunde dock endast ske för

det fall att försäkringshavaren ägt rätt att såsom skadestånd utkräva visst

belopp hos alman, där denne uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat

försäkringsfallet eller ock enligt lag vore skyldig att utgiva skadestånd,

evad han vore till skadan vållande eller icke.

Kommittén fortsätter:

Lagen örn försäkringsavtal är icke gällande med avseende å försäkring,

som meddelas av erkänd sjukkassa. De erkända sjukkassornas regressrätt

regleras därför av bestämmelser i respektive kassors stadgar. I så gott som

alla erkända sjukkassor gäller i detta avseende en bestämmelse av följande

lydelse: »Är tredje man på grund av vållande eller eljest enligt lag pliktig

att utgiva skadestånd i anledning av sjukdom, för vilken sjukhjälp utgivits

av kassan, vare medlem, som uppburit sjukhjälp, skyldig att, i den mån laga

hinder häremot ej möter, å kassan överlåta sin rätt till skadestånd intill belopp,

som utgivits av kassan.»

Det har i praktiken visat sig ogörligt för kassorna att annat än undantagsvis

utnyttja nyssnämnda bestämmelse. Det skulle t. ex. innebära, att sjukkassorna

komme att inträda såsom part i alla de trafikmål, där någon sjukkassemedlem

lidit skada. Begagnar sig kassa icke av en sådan bestämmelse

i alla fall utan endast i vissa, uppstår en viss godtycklighet, vilken måhända

kan vara försvarbar inom en vanlig understödsförening men knappast inom

1 SFS 1946:99.

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 312.

277

en kassa, som handhar en obligatorisk social försäkringsverksamhet. Kommittén

har därför funnit den i försäkringsavtalslagen förefintliga ovan angivna

huvudregeln böra gälla för de allmänna sjukkassorna utan inskränkning

och föreslår därför, att regressrätt ej skall föreligga.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Spörsmålet om sjukkassas regressrätt har berörts endast av försäkringsrådet,

som ifrågasätter, om anledning funnes att i föreslagen utsträckning

låta skadevållande och trafikförsäkringsbolag befrias från utgivande av

skadestånd. Kostnaden för dylika skador komme då att i stor utsträckning

drabba sjukförsäkringen och därigenom inverka förhöjande på de sjukförsäkrades

avgifter i stället för att bäras av de skadevållande och trafikförsäkringsbolagen,

ehuru det måste anses ligga närmare till hands att låta

dessa få vidkännas kostnaderna. Att denna fråga hade ekonomisk betydelse

framginge därav, att enligt riksförsäkringsanstaltens verksamhetsberättelse

för år 1942 nämnda år till anstalten influtit 222 623 kronor 24 öre i skadestånd

enligt 12 § i olycksfallsförsäkringslagen. Det syntes rådet, som om

den av kommittén föreslagna bestämmelsen borde ersättas med en bestämmelse

örn regressrätt, motsvarande den, som enligt 25 § andra stycket i

lagen om försäkringsavtal tillkomme försäkringsgivaren. Det borde emellertid

få ankomma på vederbörande sjukkassa att själv avgöra, örn i det

särskilda fallet regresskrav skulle framställas.

Försäkringsrådet framhåller vidare att följden av den av kommittén föreslagna

bestämmelsen skulle bli, att ersättning i samma hänseende kunde

erhållas från såväl den skadevållande eller trafikförsäkringsbolaget som

från sjukkassan, i den mån icke kommitténs överförsäkringsregler (19 §

4 mom. i kommittéförslaget) kunde hindra dylik dubbelersättning.

Departementschefen.

1 fråga om rätten för försäkringsgivare, som utgivit ersättning lill försäkrad,

alt söka åter denna ersättning hos den som framkallat försäkringsfallet

gälla för närvarande olika regler enligt olycksfallsförsäkringslagen

och lagen örn försäkringsavtal. Enligt den förra lagen (12 §) äger riksförsäkringsanstalten

eller motsvarande försäkringsbolag regressrätt mot skadevållaren,

dock med bland annat det undantaget att regressrätt ej finnes

mot arbetsgivaren själv annat än vid uppsåtlig! skadevållande. Försäkringsgivaren

— vars rätt i förevarande hänseende torde få anses härledd

från den skadelidande — äger emellertid allenast återkräva vad den försäkrade

varit berättigad utfå av den skadeståndspliktige. Den skadelidande

är skyldig att vid krav mot skadevållaren avräkna ersätlning från riksförsäkringsanstalten

och må alltså utkräva endast det skadestånd, som tillkommer

honom utöver erhållet försäkringsbelopp.

Enligt försäkringsavtalslagen (25 §) gäller däremot i fråga örn .sjukförsäkring

och annan summaförsäkring, d. v. s. försäkring där överenskommet

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

försäkringsbelopp utbetalas utan hänsyn till storleken av den i det särskilda

fallet uppkomna skadan, att regressrätt icke föreligger för försäkringsgivaren.

Den skadelidande äger oberoende av den ersättning han kan påräkna

från försäkringsgivaren kräva fullt skadestånd. Vid skadeförsäkring

d. v. s. försäkring där omfattningen av försäkringsgivarens förpliktelse

bestämmes av den inträffade skadan, föreligger ej heller regressrätt annat

än i vissa fall, såsom när någon uppsåtligen eller av grov vårdslöshet framkallat

försäkringsfallet eller ock enligt lag är skadeståndsskyldig, evad han

är till skadan vållande eller ej.

Kommittén har föreslagit, att sjukkassa över huvud icke skall äga regressrätt

mot den som framkallat sjukdomsfall eller eljest i anledning av sjukdomen

är pliktig att gälda skadestånd till försäkrad. Häremot har försäkringsrådet

invänt att regressrätt för sjukkassa borde finnas enligt försäkringsavtalslagens

normer. En dylik regressrätt skulle emellertid innebära

att sjukkassorna icke skulle äga regressrätt för utgiven sjukpenning och endast

i vissa fall för utbetalad sjukvårdsersättning. En dylik regressrätt synes

vara av ringa värde. Skall regressrätt medgivas, synes i stället denna böra

få sitt innehåll enligt olycksfallsförsäkringslagens regler.

Även om vissa skäl tala för att en sådan regressrätt för sjukkassorna tillskapas,

delar jag dock kommitténs uppfattning att en regel härom i tilllämpningen

skall komma att vålla besvärligheter. Kassorna skulle måhända

komma att invecklas i åtskilliga rättegångar. Inflytande skadeståndsbelopp

skulle behöva fördelas mellan central- och lokalsjukkassorna. Även staten

skulle genom statsbidragen till försäkringen kunna ha anspråk på del av

skadeståndet. Skulle det överlämnas åt vederbörande sjukkassa att själv

avgöra, huruvida regressrätt skulle göras gällande eller ej, torde otvivelaktigt

viss godtycklighet lätt uppkomma. Med hänsyn härtill ansluter jag mig

till kommitténs förslag i denna del.

Vid en försäkring, som till sin karaktär är obligatorisk, torde det dock

vara naturligt att försäkrad, som uppburit ersättning från sin sjukkassa,

icke skall äga att därjämte till fullo utkräva skadestånd av skadevållaren

och därigenom erhålla ersättning två gånger. Jag anser därför att huvudregeln

örn förbud mot regressrätt bör kompletteras med ett stadgande att,

där någon på grund av vållande eller eljest är pliktig att till försäkrad gälda

skadestånd i anledning av sjukdomsfall, den försäkrade skall av denne blott

äga utkräva det skadestånd, som må tillkomma honom utöver vad han äger

uppbära enligt den obligatoriska försäkringen. Att härvidlag göra skillnad

på sjukpenning- och sjukvårdsförsäkringen torde ej böra ifrågakomma.

108 §.

I denna paragraf, som motsvaras av 54 § 2 morn., 55 § 4 mom. och 75 §

i kommittéförslaget, upptagas regler örn skadeståndsskyldig het.

Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet nr

VII sid. 335, 336 och 341.

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr $12.

279

Departementschefen.

Såsom jag förut framhållit, synes det mig lämpligt att de bestämmelser,

som äro avsedda att reglera skadeståndsskyldigheten — i förhållande till

såväl sjukkassan som tredje man — upptagas i ett sammanhang. I första

stycket av denna paragraf ha sammanförts de av kommittén föreslagna

reglerna om styrelseledamots och revisors skadeståndsskyldighet mot sjukkassan.

Enahanda skadeståndsskyldighet torde böra åvila verkställande

tjänsteman. Skadeståndsbestämmelserna i denna paragraf synas däremot

icke böra omfatta särskild firmatecknare; härutinnan böra gälla allmänna

regler för sysslomans skadeståndsskyldighet. Något behov av särskilda

bestämmelser i förevarande hänseende för sjukkassemedlem och ombud

torde knappast förefinnas. Administratör och likvidator böra i fråga om

skadeståndsskyldighet vara fullt jämställda med styrelseledamot. Med hänsyn

till innehållet i 99 och 104 §§ i departementsförslaget vinnes sådan jämställdhet

utan att administratör och likvidator behöva särskilt omnämnas

under ifrågavarande paragraf, vilken utformats efter förebild av motsvarande

bestämmelse i nya aktiebolagslagen.

Vad sålunda anförts om första stycket av denna paragraf har motsvarande

tillämpning å paragrafens andra stycke, som avser skadeståndsskyldighet i

förhållande till tredje man.

109 §.

I denna paragraf givas regler om tystnadsplikt.

Beträffande denna paragraf, som med vissa jämkningar motsvarar 79 § i

kommitténs förslag, hänvisas till betänkandet nr VII sid. 342.

110 §.

Denna paragraf, som avser lagens tillämpning å vissa utländska

medborgare, motsvaras av 81 § i kommittéförslaget.

Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till betänkandet

nr VII sid. 137 och 158—159.

Departementschefen.

Den Konungen tillerkända rätten att träffa sådan överenskommelse med

främmande makt, att ifrågavarande lagstiftning blir tillämplig även å andra

utländska medborgare än dem som äro här mantalsskrivna, torde icke böra

göras beroende av ömsesidighet i detta hänseende. Berörda villkor synes

därför böra utgå.

Bland de särskilda bestämmelserna i kommitténs förslag

funnos — utöver dem som ovan berörts — vissa regler om ämbetsmannaskydd

och sådant ansvar för styrelseledamot, revisor och befattningshavare

hos allmän sjukkassa ävensom administratör för sådan kassa (70 §),

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kung!. Metias proposition nr 312.

om lörum (77 §), om giltighet av rättshandling mellan allmän sjukkassa och

underårig försäkrad (78 §), örn medlemsbok eller medlemsbevis (80 §) samt

örn tillämpningsföreskrifters utfärdande (82 §).

Beträffande kommittéförslaget i dessa delar hänvisas till betänkandet nr

VII sid. 261 samt 341—342.

Av ifrågavarande bestämmelser har i yttrandena över kommittéförslaget

endast det under 78 § i förslaget upptagna blivit berört. Rörande

nämnda stadgande — enligt vilket rättshandling, som ingåtts mellan sjukkassa

och medlem eller gift kvinna vilken vöre försäkrad i egenskap av familjemedlem,

ej skulle vara ogiltig på grund av att kvinnan eller medlemmen

vore underårig — framhåller länsstyrelsen i Malmöhus län, att stadgandet

torde ha tillkommit av praktiska skäl för underlättande av sjukkassornas

arbete. Däremot syntes avsikten icke hava varit att inskränka de

befogenheter, som tillkomme en förmyndare enligt förmynderskapslagen.

Örn en förmyndare hos sjukkassan gjorde anspråk på att ersättning, som

utfallit på grund av myndlings sjukförsäkring, skulle utbetalas till honom,

borde sjukkassan därför ej kunna med åberopande av förevarande bestämmelse

till myndlingen utbetala beloppet innan det utretts att beloppet verkligen

tillkomme denne. Länsstyrelsen ifrågasatte om ej paragrafen borde

givas sådan lydelse, att detta klart framginge.

Departementschefen.

%

Några särskilda regler i de hänseenden, varom här är fråga, ha icke synts

böra upptagas i departementsförslaget till lag om allmän sjukförsäkring.

Mot den princip, som kommit till uttryck i det av kommittén föreslagna

stadgandet, att vissa funktionärer hos sjukkassa skola åtnjuta det skydd

och vara underkastade det ansvar, som i lag stadgas beträffande ämbetsmän,

torde visserligen icke vara något att i och för sig erinra. Hur en bestämmelse

härom bör utformas, är emellertid beroende på allmänna strafflagens

regler om ämbetsskydd och ämbetsansvar. Dessa regler lia berörts

i straffrättskommitténs förslag till lagstiftning örn brott mot staten och allmänheten,

1 varefter problemet torde bli föremål för ytterligare utredning.

I avbidan härå torde införandet av sådant skydd och ansvar för funktionärer

hos sjukkassa böra anstå.

Sedan den nya rättegångsbalken trätt i kraft, synes nu ifrågavarande lagstiftning

icke behöva upptaga någon föreskrift angående den domstol, under

vilken sjukkassa skall höra.

Syftet med det av kommittén föreslagna stadgandet om giltighet av rättshandling

mellan sjukkassa och underårig försäkrad torde främst ha varit,

att sjukkassorna ej skola behöva pröva huruvida en omyndig försäkrad,

som själv önskar lyfta sin sjukhjälp, enligt reglerna i förmynderskapslagen

är berättigad därtill. Även om en bestämmelse av förevarande art kan vara

av viss praktisk betydelse, synes det dock knappast lämpligt att i sjukför
-

1 SOU 1944:96.

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

281

säkringslagen införa en speciell föreskrift härom. Ifrågavarande spörsmål

torde i stället böra bedömas efter allmänna rättsregler. Vad särskilt angar

frågan örn rätten för underårig att själv lyfta honom tillkommande sjukpenning

torde förhållandet oftast vara sådant, att hinder ej möter för den

omyndige att uppbära denna, såsom ett substitut för arbetslönen utgående,

förmån.

Erforderliga föreskrifter örn medlemsbok eller medlemsbevis torde få utfärdas

i administrativ ordning.

Bemyndigandet för Kungl. Majit att utfärda tillämpningsföreskrifter har

överförts till 125 §.

Om lagens ikraftträdande m. m.

lil §.

Denna paragraf, som motsvarar 1 och 16 §§ i kommitténs förslag till

promulgationslag, innehåller bestämmelse om tidpunkten för den

nya lagstiftningens ikraftträdande. Angående kommittéförslaget

hänvisas till betänkandet nr VII sid. 269—270 och 350.

Departementschefen.

Med hänsyn till nödvändigheten av att de allmänna sjukkassorna vid inskrivningen

av medlemmarna äga tillgång till mantalslängden för det löpande

året, synes lagen böra träda i kraft icke vid ett årsskifte utan den

1 juli. Av skäl, för vilka jag tidigare redogjort, bör lagens ikraftträdande anstå

till år 1950. Jag förordar därför, att lagen skall träda i kraft den 1 juli 1950.

Kommittéförslaget upptog i 1 § andra stycket promulgationslagen en bestämmelse

av innehåll, att beträffande understödsförening, som antagits till

allmän sjukkassa, lagen örn understödsföreningar eller å föreningen tilllämplig

äldre lag efter ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring

icke längre skulle vara gällande. Departementsförslaget innehåller icke

någon motsvarighet till detta stadgande, enär det ansetts böra inflyta i

understödsföreningslagen. Frågan örn sagda ändring i sistnämnda lag torde

få upptagas i annat sammanhang.

Antagande av allmänna sjukkassor lii. lii.

112—117 §§.

Dessa paragrafer motsvara 2—8 §§ i socialvårdskommitténs förslag till

promulgationslag.

Socialvårdskominittén.

Såsom i tidigare sammanhang nämnts har kommittén utgått från att de

nuvarande erkända sjukkassorna i största möjliga utsträckning böra örn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 313.

bildas till allmänna sjukkassor. Enligt kommittén skall därför till allmän

sjukkassa i första hand antagas erkänd sjukkassa inom sjukkasseområdet,

under förutsättning att den erkända kassan eller, där flera sådana kassor

finnas, någon av dem önskar bli allmän sjukkassa (2 §). Om flera sjukkassor

ansöka om att bli antagna till allmän sjukkassa för samma område,

bör sammanslagning av kassorna äga rum eller överlåtelse ske på en av kassorna

av de andras rörelse. Är detta ej möjligt, har tillsynsmyndigheten att

pröva vilken kassa som är lämpligast (4 §). Erforderliga nya centralsjukkassor

förutsättas i regel skola komma till stånd genom delning av de erkända

centralsjukkassorna. Som en säkerhetsåtgärd föreslås att, om allmän

sjukkassa ej på annat sätt upprättas, ansvar för att så sker skall åvila

beträffande lokalsjukkassa vederbörande kommun eller kommuner samt i

fråga örn centralsjukkassa vederbörande landsting eller stad (2 §). Kommittén

föreslår ett förenklat beslutförfarande inom erkänd sjukkassa beträffande

beslut, som erfordras för kassans antagande till allmän sjukkassa,

t. ex. antagande av nya stadgar, eller för överlåtelse av rörelsen på annan

erkänd sjukkassa, vilken avses skola bli allmän sjukkassa. Sådana frågor

skola utan hinder av för kassan gällande bestämmelser kunna avgöras genom

enkelt majoritetsbeslut på föreningssammanträde under förutsättning

att tillsynsmyndigheten gillar beslutet; dock skall i stadgarna för beslutets

giltighet uppställt villkor utöver vad i nu gällande lag föreskrives lända till

efterrättelse. Ett en gång fattat beslut av detta slag skall ej sedermera kunna

upphävas eller ändras utan tillsynsmyndighetens medgivande (3 § 3 morn.).

Enligt kommittéförslaget skola de allmänna sjukkassorna övertaga de erkända

sjukkassornas förpliktelser mot medlemmarna. I gengäld skola tillgångarna

i de sjukkassor, som vid den nya lagens ikraftträdande äro erkända

sjukkassor, i princip överföras till den allmänna sjukförsäkringen; i samband

därmed skall erkänd sjukkassa, som icke antagits till allmän sjukkassa,

träda i likvidation. Kommittén framhåller, att förslaget kunde anses innebära

konfiskation av privat egendom, örn icke kassorna själva finge välja,

huruvida de önska att medlemmarna skola åtnjuta övergångsbestämmelsernas

fördelar mot att sjukhjälpsfonderna överlämnas eller ej. Sådan valfrihet

måste emellertid anses föreligga, i det att varje erkänd sjukkassa äger

möjlighet att före den nya lagens ikraftträdande bli befriad från erkännandet.

Från principen att de erkända kassornas tillgångar skola överföras

föreslår kommittén det undantaget, att beträffande erkänd sjukkassa, som

ej antagits till allmän sjukkassa, överförandet icke skall omfatta sådana

medel, vilka enligt tillsynsmyndighetens beprövande äro hänförliga till av

kassan utfäst sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning

för tid utöver tre år vid varje sammanhängande sjuklighets tillstånd och

som ej beräknas åtgå för slutreglering av pågående sjukdomsfall (5 §

2 morn.). Erkänd sjukkassa, som antagits till allmän sjukkassa, skall vara

skyldig att enligt tillsynsmyndighetens bestämmande till annan allmän sjuk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ln proposition nr 312.

28.1

kassa överlämna viss del av sina fonder, bland annat därest medlemmar i

den förra kassan enligt den nya lagen skola vara medlemmar i den senare;

bestämmelsen avser främst det fallet att erkänd sjukkassas område delas i

två eller flera allmänna sjukkasseområden (5 § 1 mom.).

Kommittén föreslår vidare vissa särskilda bestämmelser angående utseende

av styrelse och ombud första gången (6 och 7 §§).

Beträffande den närmare innebörden av kommitténs förslag i berörda

delar hänvisas till betänkandet nr VII sid. 268—273 samt 343—345.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Mot de föreslagna bestämmelserna örn förenklat beslutförfarande i fråga

om erkänd sjukkassas övergång till allmän sjukkassa har de fria sjukkassornas

förbund anmält betänkligheter. Förbundet anser, att man därigenom

komme att skapa ett prejudikat, som kunde medföra icke önskvärda

konsekvenser på andra områden. Vidare borde inga oöverkomliga

hinder resas för att rätta till ett beslut, som medlemmarna sedermera efter

moget övervägande funne mindre välbetänkt.

Lantarbetsgivareföreningen säger sig, ehuru med tvekan, kunna tillstyrka

förslaget om de erkända sjukkassornas uppgående i allmänna sjukkassor.

Föreningen vill dock bestämt understryka, att den förutsätter att framställning

av erkänd sjukkassa örn befrielse från erkännandet alltid måste beviljas.

I fråga om överförandet av medel från erkänd sjukkassa till den allmänna

sjukförsäkringen uttalar pensionsstyrelsen, att det av kommittén föreslagna

undantaget torde böra gälla även för erkänd sjukkassa, som antagits till

allmän sjukkassa.

Departementschefen.

De av kommittén i förevarande hänseende föreslagna bestämmelserna

synas böra i huvudsak godtagas. På några punkter har dock avvikelse från

kommittéförslaget ansetts böra göras.

Beträffande de anförda betänkligheterna mot förslaget örn förenklat beslutförfarande

må framhållas, att dessa bestämmelser icke innebära någon

principiell nyhet utan att liknande, ehuru mindre ingripande föreskrifter finnas

i övergångsbestämmelserna till 1938 års lag örn understödsföreningar.

Enligt min mening bör man gå ett steg längre än kommittén föreslagit. Det

förenklade förfarandet skulle enligt kommittén tillämpas endast då den erkända

sjukkassans stadgar icke innehålla strängare regler för beslutets giltighet

än vad nu gällande lag föreskriver. De av kommittén anförda skälen för

förenklat förfarande torde emellertid äga samma giltighet även i det fallet, att

i stadgarna uppställts särskilda villkor utöver lagens regler. Den omständigheten

att tillsynsmyndigheten skall gilla beslutet synes utgöra tillräcklig garanti

för att de enskilda medlemmarnas berättigade intressen tillgodoses.

Med hänsyn härtill har den av kommittén föreslagna inskränkningen ute
-

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

slutits. I likhet med kommittén anser jag det nödvändigt begränsa möjligheten

för en kassa, som sökt antagande till allmän sjukkassa, att sedermera

fatta beslut i annan riktning. Eljest skulle det måhända kunna inträffa, att

erforderlig tid att organisera en ny kassa för området i fråga icke stöde till

buds före lagens ikraftträdande.

I anledning av vad ^^arbetsgivareföreningen anfört vill jag framhålla,

att jag i likhet med kommittén anser att, om erkänd sjukkassa före den nya

lagens ikraftträdande i vederbörlig ordning beslutar att den ej längre skall

vara erkänd, tillsynsmyndigheten givetvis är skyldig att registrera detta

beslut.

Med hänsyn till den ändrade utformning som försäkringen erhållit enligt

departementsförslaget ha tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att bibehålla

den av kommittén föreslagna inskränkningen i fråga om överförande av

fondmedel från erkänd sjukkassa med längre sjukhjälpstid än tre år till

allmän sjukkassa.

Erkänd sjukkassa eller annan understödsförening, som ansöker örn antagande

till allmän sjukkassa eller som antagits till sådan, bör på grund

av legaldefinitionen i 4 § sista stycket icke benämnas »sjukkassa» i stadganden

som avse förhållanden eller åtgärder före lagens ikraftträdande.

Kommittéförslagets beteckning »sjukkassa» å sådan förening har därför utbytts

mot »förening». Jämväl i övrigt ha vissa smärre jämkningar vidtagits,

varjämte till följd av det föreslagna uppskjutandet av den nya lagens ikraftträdande

samtliga tidsbestämmelser ändrats. Enär indelningen i lokalsjukkasseområden

torde böra ske under hänsynstagande till den nya kommunindelningen,

har den tidpunkt, då ansökan örn antagande till allmän lokalsjukkassa

senast skall ha inkommit, icke ansetts kunna sättas tidigare än till den

1 juli 1949.

övergångsbestämmelser för medlemmar i erkända sjukkassor.

118 §.

Denna paragraf, som reglerar överförandet av medlemmar i

erkända sjukkassor till allmänna sjukkassor, motsvaras i

kommittéförslaget av 9 § promulgationslagen.

Socialvårdskommittén.

Enligt kommittéförslaget skall i samband med lagens ikraftträdande medlem

i erkänd sjukkassa automatiskt överföras till vederbörande allmänna

sjukkassa som medlem, under förutsättning att han enligt 1 § i kommitténs

förslag till lag om allmän sjukförsäkring skall vara sjukförsäkrad. Den omständigheten,

att medlem av erkänd sjukkassa ej fyllt 16 år och alltså icke

är försäkringspliktig, skall emellertid ej utgöra hinder för att han överföres

som medlem. Sådan gift kvinna, som är medlem i erkänd sjukkassa

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

285

men som enligt den nya lagen skall betraktas som familjemedlem, skall

överföras såsom försäkrad i egenskap av familjemedlem.

I 9 § andra stycket 2. upptar förslaget en bestämmelse, att den som före

lagens ikraftträdande fyllt 60 år och som ej är medlem i erkänd sjukkassa

icke blir sjukpenningförsäkrad. Denna föreskrift avser hustru till medlem

i erkänd sjukkassa. Emellertid skall enligt 15 § i förslaget samma regel

gälla beträffande alla andra, som icke omedelbart före den nya lagens ikraftträdande

äro medlemmar i erkända sjukkassor. Kommittén har främst

motiverat denna inskränkning i rätten att tillhöra sjukpenningförsäkringen

med att en betydande kostnadsökning skulle uppkomma örn dessa personer

medtoges i sjukpenningförsäkringen, vilken kostnadsökning delvis skulle få

bäras av de förutvarande medlemmarna av erkända sjukkassor (betänkandet

nr VII sid. 277). Kommittén är emellertid icke enig i denna del, utan

herr Wallén har reserverat sig under yrkande, att sjukpenningförsäkringen

skulle omfatta även sådana personer i åldern 60—67 år, vilka icke tillhört

erkänd sjukkassa (sid. 359—360).

Då enligt kommittén andra än medlemmar i erkända sjukkassor skola

upptagas i den allmänna sjukförsäkringen först ett år efter lagens ikraftträdande,

föreslås särskilda bestämmelser för det fallet, att hustru men icke

hennes man är medlem i erkänd sjukkassa.

I övrigt hänvisas till betänkandet nr VII sid. 273, 276 samt 345—346.

Yttrandena över kommittéförslaget.

Kommitténs förslag att från sjukpenningförsäkringen utestänga alla över

60 år, som icke intill lagens ikraftträdande äro medlemmar i erkända sjukkassor,

har rönt kritik i yttranden av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala

och Västerbottens lån, Hallands läns landstings förvaltningsutskott, landsorganisationen,

de fria sjukkassornas förbund, riksförbundet landsbygdens folk,

socialdemokratiska kvinnoförbundet och landsbygdens kvinnoförbund. I

vissa av dessa yttranden yrkas slopande av varje åldersgräns, i andra åter förordas

herr Walléns reservation. Det framhålles, att åldersgränsen 60 år vore

godtyckligt vald och att det måste anses socialt otillfredsställande att på detta

sätt ställa en stor kategori medborgare utanför en lagstiftning, som toge

sikte på att skänka socialt skydd åt alla. I några av yttrandena ifrågasättes,

örn icke den ökning av sjukkassornas utgifter, som skulle följa av åldersgränsens

slopande, borde kompenseras genom högre statsbidrag till kassorna.

Departementschefen.

Genom alt i departementsförslaget sjukpenningklasserna slopats och medlemskapet

anknutits till sjukkassan i mantalsskrivningsorten torde arbetet

med inskrivningen av de försäkringspliktiga bli avsevärt enklare än enligt

kommittéförslaget. Det synes därför icke vara nödvändigt att, såsom kommittén

föreslagit, låta försäkringsplikten för andra äti medlemmar i er
-

s. 286 Kontrollera mot PDF

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

kända sjukkassor inträda först ett år efter lagens ikraftträdande. Enligt min

mening bör sålunda försäkringsplikten även för sådana, som icke äro medlemmar

i erkända sjukkassor, inträda omedelbart vid lagens ikraftträdande.

I likhet med kommittén anser jag, att medlemmarna i de erkända sjukkassorna

i princip böra överföras till de allmänna sjukkassorna utan särskild

anmälan. Av praktiska skäl finner jag emellertid, att det automatiska

överförandet bör avse dem, som voro medlemmar i erkända sjukkassor ett

halvt år före den nya lagens ikraftträdande. Första stycket i departementsförslaget

företer även den avvikelsen från kommittéförslaget, att den som

jämlikt 6 § andra stycket a)—c) är undantagen från försäkringsplikt icke

skall överföras till allmän sjukkassa. Ändringen, varmed icke någon saklig

skillnad åsyftas, är närmast en följd av vissa andra jämkningar i kommittéförslaget.

I detta sammanhang må framhållas, att allmän sjukkassa vid prövning

av frågan, huruvida försäkringsplikt föreligger, har att beakta stadgandet

il 19 §.

Kommitténs förslag, att andra än medlemmar i erkända sjukkassor icke

skulle bli sjukpenningförsäkrade, om de före den nya lagens ikraftträdande

fyllt 60 år, har från åtskilliga håll mött kritik. Enligt min mening kan det

i princip icke anses förenligt med den obligatoriska försäkringens syfte att

uppställa en viss åldersgräns för rätten att inträda i sjukpenningförsäkringen.

En sådan åldersgräns skulle nämligen under ett avsevärt antal år

efter lagens ikraftträdande beröva en stor grupp medborgare, vilka gjorde

sin insats i produktionsprocessen i samhället, det skydd vid inkomstbortfall

på grund av sjukdom, som försäkringen avser att skänka; i stället skulle

dessa medborgare vara hänvisade till fattigvården. De av kommittén anförda

skälen kunna enligt min mening icke motivera ett avsteg från principen

att sjukpenningförsäkringen bör skydda alla förvärvsarbetande medborgare.

För övrigt må framhållas, att kommitténs huvudskäl förfallit enär,

även om åldersgränsen slopas, avgifterna till följd av de väsentligt ökade

statsbidragen komma att bli betydligt lägre än avgifterna för motsvarande

förmåner i de erkända sjukkassorna. Av nu anförda skäl har den av kommittén

föreslagna begränsningen uteslutits.

119 och 120 §§.

Dessa paragrafer, som reglera det fallet att ett sjuklighetstillstånd

sträcker sig på ömse sidor örn tidpunkten för den

nya lagens ikraftträdande, motsvara 10 § i kommitténs förslag

till promulgationslag.

Socialvårdskommittén.

Kommittén framhåller att, sedan medlem i erkänd sjukkassa överförts till

allmän sjukkassa, den nya lagstiftningen i princip skall gälla beträffande

honom. Kommittén föreslår dock vissa avvikelser från denna princip. Med
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 312.

28?

lemmarna i de erkända sjukkassorna böra enligt kommitténs åsikt i den

mån så är möjligt icke komma i sämre läge än de skolat vara, därest de

erkända sjukkassorna fortsatt sin verksamhet på oförändrat sätt. Denna

princip måste emellertid modifieras i vissa avseenden till förhindrande av

alltför omfattande och tidsvariga övergångsbestämmelser. Det kunde sålunda

icke ifrågakomma att medlemmar i erkänd sjukkassa med längre

sjukhjälpstid än två år för all framtid skulle åtnjuta denna sjukhjälpstid.

Då den erkända kassans stadgar när som helst kunnat ändras i detta avseende,

hade medlemmarna icke heller någon vare sig juridisk eller moralisk

rätt därtill. Beträffande pågående sjukdomsfall torde dock medlemmarna

enligt de principer som fastslagits i understödsföreningslagen äga rätt att

behålla de tidigare förmånerna. Kommittén framhåller vidare, att medlemmarna

i de erkända sjukkassorna icke genom medlemskapet vore tillförsäkrade

rätt att för all framtid vara försäkrade för viss sjukpenning. Den nya

lagens regler om sjukpenningens storlek borde därför gälla även beträffande

sådan medlem i erkänd sjukkassa, som komme att erhålla lägre sjukpenning

än tidigare. Även här måste dock undantag göras för pågående sjukdomsfall.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna beträffande sjuklighetstillstånd,

som sträcker sig på båda sidor örn tidpunkten för den nya lagens

ikraftträdande, bygga i stort sett på den principen, att den försäkrade genom

ikraftträdandet icke skall komma vare sig i ett bättre eller i ett sämre läge än

örn de gamla bestämmelserna fortfarande gällt. Beträffande den närmare

innebörden av förslaget torde få hänvisas till betänkandet nr VII sid. 273—

275 och 346—347.

Departementschefen.

I likhet med kommittén anser jag det icke kunna ifrågakomma att låta

sådana medlemmar i erkända sjukkassor, för vilka den nya lagens bestämmelser

skulle medföra minskning av sjukhjälpstidens längd eller sjukpenningens

storlek, för framtiden behålla sina tidigare förmåner. Dock bör,

såsom kommittén framhållit, undantag givetvis göras beträffande sjuklighetstillstånd

som pågår vid tiden för lagens ikraftträdande; den sjuke bör

alitsa i dylikt fall erhålla minst de förmåner, som tillkommo honom i den

erkända sjukkassan. Enligt kommitténs uppfattning borde emellertid sjukhjälpen

för detta sjuklighetstillstånd i princip utgå efter de äldre bestämmelserna,

även örn dessa vore oförmånligare än den nya lagens. Såsom jag

i annat sammanhang framhållit har i departementsförslaget icke upptagits

någon motsvarighet till de av kommittén föreslagna väntetidsbestämmelsema.

Då departementsförslaget ej heller innehåller någon övergångsbestämmelse

av dylikt slag, kommer alltså den som icke varit medlem i erkänd

sjukkassa att bli berättigad till sjukpenning enligt den nya lagens

bestämmelser även för sådan sjukdom, varav han lider vid tidpunkten för

opaginerad Kontrollera mot PDF

2gg Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

lagens ikraftträdande, självfallet dock endast under förutsättning att han

blir sjukpenningförsäkrad. Det kan givetvis icke ifrågakomma, att medlemmarna

i de erkända sjukkassorna i detta hänseende skulle erhålla sämre

ställning än de personer, som icke varit medlemmar i sådan kassa. Jag anser

därför, att den nya lagens bestämmelser örn sjnkhjälpstidens längd och

sjukpenningens storlek i princip böra gälla jämväl beträffande sådan medlem

av erkänd sjukkassa, som är sjuk vid tiden för lagens ikraftträdande

eller som därefter drabbas av sjukdom, vilken utgör fortsättning av tidigare

sjuklighetstillstånd. Emellertid torde, såsom jag redan framhållit, i dylika

fall de äldre bestämmelserna böra tillämpas i den mån de äro förmånligare

för den försäkrade.

Vad angår sjukvårdsersättningen torde den nya lagens bestämmelser böra

tillämpas beträffande all vård, som lämnas efter lagens ikraftträdande. Däremot

bör vård, som hänför sig till tid före lagens ikraftträdande, ersättas enligt

de för vederbörande erkända sjukkassa gällande reglerna.

Angående den närmare innebörden av bestämmelserna i 119 och 120 §§

i förslaget vill jag framhålla följande.

Enligt 119 § skall vid tillämpningen av stadgandet i 6 § andra stycket a)

_ att den som vårdats på sjukvårdsanstalt minst 730 dagar i följd skall

vara undantagen från försäkringsplikt, så länge vården därefter pågår —

beträffande sådan medlem i erkänd sjukkassa, som vid utgången av juni

1950 vårdas å sjukvårdsanstalt, medräknas den tid sjukhusvården pågått

före lagens ikraftträdande. Med hänsyn till att några erkända sjukkassor

tillämpa längre sjukhjälpstid än två år har det emellertid ansetts böra föreskrivas,

att den som vid utgången av juni 1950 var medlem i erkand sjukkassa

aldrig skall vara undantagen från försäkringsplikt förrän rätten till

sjukhjälp upphört. Örn en medlem i erkänd sjukkassa med treårig sjukhjälpstid

vid utgången av juni 1950 vårdats på sjukhus sedan två år tillbaka,

blir han alltså »utförsäkrad» vid utgången av juni 1951, under förutsättning

att sjukhusvården då fortfarande pågår.

I 120 § regleras rätten till sjukpenning, då ett sjuklighetstillstånd i tiden

sträcker sig på båda sidor örn dagen för den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Bestämmelserna avse icke endast det fallet, att den försäkrade är

sjuk vid tiden för lagens ikraftträdande, utan även det fallet, att han därefter

drabbas av sjukdom, som utgör fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd,

för vilket han ägt erhålla sjukpenning i erkänd sjukkassa. Vid

bedömandet av huruvida en sjukdom utgör fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd

skola reglerna i 27 § andra stycket komma till användning.

I överensstämmelse med kommittéförslaget har dock gjorts det undantaget

härifrån, att där någon insjuknar efter lagens ikraftträdande den omständigheten,

att han inom nittio dagar före insjuknandet lidit av sjukdom,

som ej har medicinskt samband med den nya sjukdomen, och i anledning

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 312.

289

därav uppburit sjukpenning från erkänd sjukkassa, icke skall medföra, att

fortsättning av det tidigare sjuklighetstillståndet anses föreligga. Av hänvisningen

till 27 § andra stycket följer, att sjukdom som inträffar efter

lagens ikraftträdande alltid skall räknas som nytt sjuklighetstillstånd, om

den försäkrade, bortsett från kortvarig och medicinskt sett fristående sjukdom,

under mer än två år varit fullt arbetsför, även örn medicinskt samband

kan påvisas med sjukdom, varav han dessförinnan lidit.

Vid beräkning av sjukhjälpstiden skall enligt första stycket punkt a)

medräknas tid före den 1 juli 1950 för vilken den försäkrade ägt erhålla

sjukpenning i erkänd sjukkassa på grund av det sammanhängande sjuklighetstillståndet.

Har den försäkrade uppburit sjukpenning under ett halvt

år före lagens ikraftträdande, skall han alltså, om han tillhört en erkänd

sjukkassa med tvåårig sjukhjälpstid, vara berättigad till sjukpenning under

ett och ett halvt år efter ikraftträdandet.

Till följd av föreskrifterna i 9 § kan det inträffa, att medlem i erkänd

sjukkassa efter överflyttningen till allmän sjukkassa icke vidare äger vara

sjukpenningförsäkrad. Så blir fallet för den som vid tiden för insjuknandet

icke hade minst 600 kronors årsinkomst av förvärvsarbete samt för familjeförsäkrad

hustru, som fyllt 67 år eller uppbär folkpension i annan form än

ålderspension. Om en sådan person är sjuk vid tiden för lagens ikraftträdande

eller därefter drabbas av sjukdom, som utgör fortsättning av tidigare

sjuklighetstillstånd, synes sjukpenning böra utgå enligt de äldre bestämmelserna.

Föreskrift härom Ilar upptagits i första stycket under b).

Beträffande sådana förutvarande medlemmar i erkända sjukkassor, som

enligt den nya lagen skola vara sjukpenningförsäkrade, bli, såsom jag redan

framhållit, denna lags regler i princip tillämpliga i fråga örn rätten till sjukhjälp.

Äldre bestämmelser om rätten till sjukpenning skola dock enligt första

stycket punkt c) gälla i den mån de äro förmånligare för den försäkrade. Vid

denna jämförelse har man att beträffande varje sjukhjälpsdag undersöka,

vilka bestämmelser som ge den högsta sjukhjälpen. Örn sjukhjälpen enligt

de äldre bestämmelserna under endast en del av sjukhjälpstiden, t. ex. de

första nittio dagarna, överstiger sjukhjälpen enligt den nya försäkringen,

skall sålunda den högre sjukhjälpen utgå under den tid, som vid lagens

ikraftträdande återstår av tiden för den högre sjukhjälpen. Är sjukhjälpens

dagbelopp högre enligt den nya försäkringen, äger den försäkrade åtnjuta del

högre beloppet under den tid, som vid ikraftträdandet återstår av sjukhjälpstiden

enligt 27 §; för den tid varmed sjukhjälpstiden i den erkända sjukkassan

må överskjuta nyssnämnda sjukhjälpstid skola däremot de äldre bestämmelserna

örn sjukhjälpens storlek gälla. Stadgandet i punkt c) kail i

vissa fall medföra att partiellt arbetsför person får uppbära nedsatt sjukpenning.

19

Hihang till riksdagens protokoll 1946. I sami. ,Vr 312.

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

I sista stycket har upptagits ett stadgande om rätt för tillsynsmyndigheten

att meddela särskilda föreskrifter om avgiftens belopp för den som uppbär

sjukhjälp enligt äldre bestämmelser. Det synes nämligen icke rimligt,

att exempelvis den som på grund av bestämmelserna i denna paragraf erhåller

en sjukpenning av en krona skall erlägga samma avgift som medlemmar

av den grupp, för vilken sjukpenningen utgör två kronor. Vidare torde

den som uppbär högre sjukhjälp än enligt de vanliga reglerna i lagen icke

böra undgå att betala däremot svarande högre avgift.

Socialvårdskommittén framhåller — sid. 275 i betänkandet nr VII — att

dess förslag i vissa fall kommer att medföra, att medlemmar i de erkända

sjukkassorna, som nu vore sjukpenningförsäkrade, bleve försäkrade för lägre

belopp eller ej alls sjukpenningförsäkrade. Enligt kommitténs mening synes

det vara skäligt att i fråga om gamla sjukkassemedlemmar uppmjuka övergången.

Kommittén föreslog därför en särskild regel (11 § 1 mom.) beträffande

medlemmar, som vid den nya lagens ikraftträdande uppnått 60 års

ålder, varigenom dessa, örn de icke vöre tilläggspensionärer, skulle kunna

behålla ungefärligen samma sjukpenning som förut, under förutsättning att

denna icke varit högre än vad som varit normalt beträffande medlemmar

av kassan i sextioårsåldern tillhörande vederbörandes yrke eller förutvarande

yrke. Bestämmelsen avsåg icke familjeförsäkrad hustru.

Med den utformning sjukpenningförsäkringen erhållit i departementsförslaget

torde ifrågavarande spörsmål praktiskt taget äga aktualitet endast i

fråga om sådana medlemmar i erkända sjukkassor, som enligt den nya

lagen icke äga vara sjukpenningförsäkrade, enär de icke ha minst 600 kronors

årsinkomst av förvärvsarbete. Enligt min mening synas tillräckliga

skäl icke föreligga att beträffande medlemmar i erkända sjukkassor frångå

principen, att en viss minimiarbetsinkomst förutsättes för rätt att tillhöra

sjukpenningförsäkringen.

Till följd av att sjukpenningförsäkringen enligt departementsförslaget omfattar

även statstjänstemän och vissa därmed likställda personer, som enligt

kommittén icke skulle vara sjukpenningförsäkrade, innehåller förslaget icke

någon motsvarighet till 11 § 2 mom. promulgationslagen.

121 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, innehåller

övergångsbestämmelser rörande den frivilliga försäkringen.

Dessa innebära i stort sett, att beträffande inträde i den frivilliga

försäkringen av medlem, vilken överförts från erkänd sjukkassa, samma regler

skola tillämpas som då frivilligt försäkrad övergår från en allmän sjukkassa

till en annan.

s. 291 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 291

övergångsbestämmelser för andra ån medlemmar i erkända sjukkassor.

122 §.

Denna paragraf, vari viss skyldighet föreskrives alt göra

anmälan till inträde i allmän sjukkassa, motsvarar 12—15 §§

i kommitténs förslag till promulgationslag, men avviker i vissa hänseenden

från vad kommittén föreslagit. Beträffande innebörden av kommittéförslaget

torde få hänvisas till betänkandet nr VII sid. 276—278 samt 348—350.

Departementschefen.

Såsom jag i motiveringen till 118 § tillkännagivit, bär jag i motsats till

kommittén ansett, att andra än medlemmar i erkända sjukkassor böra upptagas

i den allmänna sjukförsäkringen vid samma tidpunkt som medlemmarna

i sådana kassor.

Även med den utformning som departementsförslaget erhållit synes den

av kommittén föreslagna skyldigheten för andra än medlemmar i erkända

sjukkassor att anmäla sig till inträde i allmän sjukkassa böra bibehållas.

Vissa omständigheter, som äro av betydelse för försäkringen, framgå

nämligen ej av mantalslängden. I 122 § har därför upptagits en bestämmelse

om skyldighet för envar, som före den 1 juli 1949 fyllt 15 år och som

blir försäkringspliktig, att före den 1 februari 1950 anmäla sig till inträde

i vederbörande allmänna sjukkassa, såframt han ej vid 1949 års utgång var

medlem i erkänd sjukkassa. Närmare föreskrifter om sådan anmälan torde

böra utfärdas enligt 125 §. Ansökan örn inträde i den frivilliga försäkringen

synes böra samordnas med denna anmälan. Försäkringspliktig, som underlåter

att anmäla sig, skall likväl inskrivas såsom medlem. I likhet med kommittén

anser jag viss ekonomisk påföljd böra stadgas i händelse av att anmälningsskyldigheten

försummas, utan att giltigt skäl därtill förelegat. Påföljden

har i överensstämmelse med kommittéförslaget bestämts till skyldighet

att betala dubbel sjukförsäkringsavgift för ett kvartal.

Enligt 15 § 1 mom. i kommitténs förslag till promulgationslag, jämfört

med 9 § andra stycket 2., skulle annan än medlem i erkänd sjukkassa icke

bli sjukpenningförsäkrad, om han fyllt 60 år före lagens ikraftträdande. Av

skäl som anförts under 118 § har denna begränsning uteslutits i departementsförslaget.

123 och 124 §§.

Dessa paragrafer, som beträffande andra än medlemmar i erkända sjukkassor

reglera det fallet, att ett sjuklighetstillstånd i tiden

sträcker sig på båda sidor om dagen för lagens

ikraftträdande, sakna direkt motsvarighet i kommittéförslaget.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 3i''2.

Yttrandena över sjukförsäkringspromemorian.

Enligt sjukförsäkringspromemorian skulle de av kommittén föreslagna

väntetidsbestämmelserna (26 §) slopas. I ett flertal av de remissyttranden

som avgåvos över denna promemoria påpekas, att vid försäkringens genomförande

vissa övergångsbestämmelser beträffande väntetid torde vara

ofrånkomliga. I detta hänseende anför pensionsstyrelsen:

Borttages bestämmelsen helt, torde man få räkna med att försäkringen

vid lagstiftningens ikraftträdande komme att få vidkännas icke obetydliga

sjukhjälpsutbetalningar till personer, som tillförts försäkringen i annan

ordning än genom de erkända sjukkassorna och vilka lida av sjukdom,

när de upptagas i försäkringen. Dessa utbetalningar under övergångstiden

böra enligt pensionsstyrelsens mening icke belasta försäkringen utan helt

bestridas av statsmedel. Det bör emellertid uppmärksammas, huruvida

man icke, med hänsyn till bestämmelserna i 10 § socialvardskommitténs

förslag till promulgationslag, kan befara att medlemmar, som i de erkända

kassorna utnyttjat en del av sjukhjälpstiden före den nya lagens ikraftträdande,

lämna kassorna för att i de nya allmänna kassorna erhålla den

där medgivna sjukhjälpstiden obeskuren.

Även socialvårdskommittén anser, att staten borde påtaga sig kostnaden

för utgivande av understöd till sådana vid inträdet i försäkringen sjuka

personer, vilka icke varit medlemmar i erkänd sjukkassa.

Departementschefen.

Såsom jag tidigare nämnt ha i departementsförslaget icke upptagits några

väntetidsbestämmelser, då det gäller den obligatoriska försäkringen. Den

omständigheten att försäkringspliktig vid tiden för inträdet i försäkrihgen

är arbetsoförmögen på grund av sjukdom synes icke i och för sig böra

hindra att han blir sjukpenningförsäkrad, under förutsättning att han vid

tiden för insjuknandet hade minst 600 kronors årsinkomst av förvärvsarbete.

Har arbetsoförmågan varat mycket lång tid före försäkringspliktens

inträde, lärer emellertid hans behov av hjälp böra tillgodoses i annan

ordning, i regel genom invalidpension. Av grunderna för lagens bestämmelser

om sjukhjälpstid torde sålunda få anses följa, att den som vid inträdet

i sjukförsäkringen varit arbetsoförmögen sedan två år tillbaka icke

bör upptagas i sjukpenningförsäkringen. Såsom framgår av de föreslagna

övergångsbestämmelserna rörande medlemmar i erkända sjukkassor har jag

i likhet med kommittén funnit, att dessa medlemmar icke böra få börja

räkna ny sjukhjälpstid från lagens ikraftträdande, utan att sammanläggning

skall ske av sjukhjälpstiden före och efter ikraftträdandet.

Därest andra än medlemmar i sådana kassor skulle äga åtnjuta obeskuren

sjukhjälpstid, även om de vore sjuka vid tiden för lagens ikraftträdande,

kunde övergångsbestämmelserna för medlemmar i erkända sjukkassor

med lätthet kringgås genom att en medlem utträdde ur den erkända

kassan kort tid före ikraftträdandet. Det synes därför vara nödvändigt att

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr .312.

293

likställa dessa båda kategorier i fråga om avräkning för tidigare sjuktid.

Visserligen torde föreskrifter om sådan avräkning i fråga om andra än

tidigare sjukkassemedlemmar komma att medföra vissa tillämpningssvåriglieter,

men bestämmelser härom synas icke kunna undvaras. Sådana ha

upptagits i 124 §. Dessa motsvara i princip stadgandena i 120 § första

stycket punkt a) och andra stycket. I första hand torde sjukkassan kunna

bygga på den försäkrades egna uppgifter örn tidigare sjuktid, dock bör

kassan, örn anledning därtill synes föreligga, söka kontrollera desamma

genom inhämtande av upplysningar från sjukhus, arbetsgivare, försäkringsinrättning

eller annan som kan antagas äga kännedom örn förhållandena.

Enär förevarande bestämmelser närmast föranletts av övergångsbestämmelserna

rörande medlemmar i erkända sjukkassor, lia de ansetts böra begränsas

till att gälla beträffande dem som inträda i försäkringen i samband

med lagens ikraftträdande. I fråga örn sådana som sedermera bli försäkringspliktiga

skulle för övrigt dylika föreskrifter sannolikt få ringa praktisk

betydelse. Även ur synpunkten att icke i onödan komplicera arbetet

inom sjukkassorna torde det vara önskvärt, att bestämmelserna icke erhålla

större räckvidd än som är ofrånkomligt. Att de, som inträda i försäkringen

senare än i samband med lagens ikraftträdande, i förevarande

hänseende bli gynnsammare ställda, synes med hänsyn härtill icke böra

väcka betänkligheter.

Det torde icke vara erforderligt att, på sätt i vissa remissyttranden ifrågasatts,

staten lämnar särskilt bidrag till kostnaderna för sjukhjälpen till

sådana försäkrade, som äro sjuka vid inträdet i försäkringen.

Vid tillämpningen av 6 § andra stycket a) och c) bör uppenbarligen medräknas

den tid sjukhusvården respektive anstaltsvistelsen pågått före lagens

ikraftträdande. Erinran härom har upptagits i 123 §.

, Tillämpningsföreskrifter.

125 §.

Denna paragraf motsvaras i kommitténs förslag av 82 § i lagen örn allmän

sjukförsäkring samt 8 och 17 §§ i promulgationslagen, vilka behandlas

å sid. 278, 342, 345 och 350 i betänkandet nr VII.

Departementschefen.

I det föregående lia angivits åtskilliga fall, där särskilda tillämpningsföreskrifter

anses erforderliga. Även i andra hänseenden torde kompletterande

bestämmelser komma att tarvas, särskilt beträffande övergångstiden.

Förevarande paragraf innehåller bemyndigande för Kungl. Majit afl utlärda

erforderliga föreskrifter eller att uppdraga åt tillsynsmyndigheten att

meddela sådana.

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

I fråga om vissa vid övergången till den nya lagen

uppkommande ekonomiska frågor har kommittén anfört

följande:

I samband med organiserandet av de allmänna sjukkassorna och intagandet

av medlemmarna i desamma uppkomma vissa utgifter, vilka icke

gärna kunna bestridas av kassorna själva. Kommittén har därför förutsatt,

att ett särskilt statsbidrag skall utgå härför. Att fastställa någon viss norm

i detta avseende är på nuvarande stadium ej möjligt och i varje fall torde,

med hänsyn till de skiftande förhållandena inom sjukkasseområdena, tillsynsmyndigheten

böra äga en viss prövningsrätt i fråga om bidragens beräkning.

Beräknar man helt schematiskt bidraget till i genomsnitt en krona

per medlem, skulle detsamma belöpa sig till omkring 3% miljon kronob

Erforderlig utredning i detta avseende synes lämpligen kunna verkställas

genom tillsynsmyndighetens försorg, då frågan om sådant statsbidrag blir

aktuell.

Skulle inom de erkända sjukkassorna uppkomma behov att i samband

med övergången upplåna rörelsekapital, vill det synas som om sådan upplåning

lämpligen skulle kunna utan särskild säkerhet verkställas i folkpensioneringsfonden,

särskilt som folkpensioneringen kommer att draga

betydande fördelar av den föreslagna lagstiftningen.

Departementschefen.

I likhet med kommittén anser jag det nödvändigt att särskilt statsbidrag

utgår till sjukkassorna för organiserandet och för intagandet av medlemmarna.

Till denna fråga torde jag emellertid få tillfälle att återkomma i

ett senare sammanhang.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande över inom

socialdepartementet upprättat förslag till lag om allmän sjukförsäkring, av

den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet:

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Stig Hammar.

s. 295 Kontrollera mot PDF

Kil ngl. Majli* proposition ur Ht2.

295

Bilaga A.

Förslag

! tiu ■ >j

Lag

om allman sjukförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Försäkring enligt denna lag avser att, i den omfattning nedan närmare

angives, vid sjukdom bereda sjukhjälp i form av dels ersättning för utgifter

för sjukvård (sjukvdrdsförsäkring) och dels ett för dag beräknat ersätt

ningsbelopp i penningar (sjukpenningförsäkring).

Försäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig.

2 §•

Försäkring sker i allmän sjukkassa.

Allmän sjukkassa skall vara antagen såsom sådan av tillsynsmyndighet

varom i 91 § förmäles, samt registreras enligt vad nedan sågs.

3 §•

Allmän sjukkassa är centralsjukkassa eller lokalsjukkassa.

Varje landstingsområde samt varje stad, som ej deltager i landsting, skall

vara ett centralsjukkasseområde. Då särskilda förhållanden därtill föranleda,

må dock två landstingsområden eller sådant område och stad, som ej

deltager i landsting, förenas till ett centralsjukkasseområde. Örn skäl därför

åro, må annan stad än nu sagts bilda eget centralsjukkasseområde. Angående

indelning i centralsjukkasseområden beslutar Konungen. För varje centralsjukkasseområde

skall finnas en centralsjukkassa.

Centralsjukkasseområde, som ej utgöres enbart av stad, skall vara indelat

i lokalsjukkasseområden, omfattande en eller flera kommuner. Angående

indelning i lokalsjukkasseområden beslutar Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer. För varje lokals jukkasseområde skall finnas en lokal - sjukkassa.

Lokalsjukkassa skall vara ansluten till den centralsjukkassa, inom vars

verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet är beläget.

s. 296 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

296

4§-

I denna lag förslås nied

läkare: den som äger behörighet att inom riket utöva läkarkonsten;

läkarvård: vård som meddelas av läkare, dock icke vård som lämnas försäkrad,

vilken är intagen å sjukvårdsanstalt;

sjukvårdsanstalt: allmänt sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning,

till vars drift statsbidrag utgår;

allmänt sjukhus: sjukvårdsinrättning, där vårdavgift å allmän sal eller

därmed likställt rum icke må uttagas eller må uttagas endast för den som

icke tillhör sjukvårdsområdet, dock icke sjukvårdsinrättning som är anordnad

vid fattigvårdsanstalt;

hemortssjukhus: allmänt sjukhus, drivet av det landsting eller den kommun,

inom vars område försäkrad är bosatt.

När nedan i denna lag talas endast om sjukkassa, avses därmed lokalsjukkassa

eller, där sådan ej finnes inrättad, centralsjukkassa.

Om obligatorisk försäkring.

Allmänna bestämmelser.

5§.

Varje svensk medborgare som är bosatt i riket är, där ej nedan annorlunda

stadgas, pliktig att från och med ingången av kalendermånaden näst

efter den, varunder han fyllt sexton år, genom medlemskap i allmän sjukkassa

vara försäkrad enligt denna lag.

Samma lag gäller örn den som utan att vara svensk medborgare är bosatt

och mantalsskriven i riket.

Annan än försäkringspliktig må ej vara medlem i allmän sjukkassa.

6 §■

'' Försäkringsplikt åvilar ej gift kvinna, vars man är försäkringspliktig, såframt

makarna sammanleva och hennes årsinkomst av förvärvsarbete ej

uppgår till ettusen kronor.

Från försäkringsplikt undantages härjämte

a) den som vårdats å sjukvårdsanstalt under minst sjuhundratrettio dagar

i följd, så länge vården å anstalten därefter pågår;

b) den som är omhändertagen å anstalt för obildbara sinnesslöa;

c) den som är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt för tid, som

kan antagas komma att ej understiga två år;

d) därest Konungen eller efter Konungens bemyndigande tillsynsmyndigheten

så bestämmer, den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

297

7 §•

Varje medlem i allmän sjukkassa är sjukvårdsförsäkrad. På grund av

sådan försäkring är jämväl familjemedlem sjukvårdsförsäkrad, såframt ej

beträffande denne föreligger fall, som i 6 § andra stycket avses.

Barn, som ej uppnått den ålder, varmed följer försäkringsplikt, och som

ej heller är att anse såsom familjemedlem, är ändock sjukvårdsförsäkrat,

såframt barnet därest det haft nämnda ålder skolat vara försäkringspliktigt.

8 §•

Med familjemedlem förstås dels hustru till medlem i allmän sjukkassa,

därest hon ej själv är medlem i sådan kassa, dels ock barn till sjukkassemedlem

intill utgången av den kalendermånad, varunder barnet fyller sexton år.

Med egna barn likställas adoptivbarn och fosterbarn ävensom barn, adoptivbarn

och fosterbarn till medlemmens make. Vad nu är sagt om barn och

adoptivbarn gäller dock ej, där vårdnaden örn barnet tillkommer annan än

sjukkassemedlemmen eller make, med vilken denne sammanlever. Fosterbarn

må icke anses såsom familjemedlem till annan än bamafostraren.

Därest enligt de i första stycket givna reglerna barn skulle bliva att anse

såsom familjemedlem till makar, skall barnet betraktas såsom familjemedlem

allenast till mannen. Barn är dock i stället att anse såsom familjemedlem

till hustrun, örn sjukkassan efter framställning av makarna lämnat tillstånd

därtill. Sådant tillstånd må givas allenast, såframt hustruns årsinkomst av

förvärvsarbete överstiger mannens årsinkomst av dylikt arbete, och gäller

från och med ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder tillståndet

lämnats, intill dess kassan annorlunda bestämt.

Fosterbarn skall anses såsom familjemedlem intill utgången av den kalendermånad,

varunder det fyller sexton år.

9§.

Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst

sexhundra kronor, skall vara sjukpenningförsäkrad. Hustru, som är familjemedlem

och ej fyllt sextiosju år, är likaledes sjukpenningförsäkrad evad

hennes man är det eller ej, såframt icke beträffande hustrun föreligger

fall, som i 6 § andra stycket avses, eller till henne utgår folkpension eller

hennes make för henne uppbär hustrutillägg till folkpension.

Annan än i första stycket avses må ej vara sjukpenningförsäkrad.

10 §.

Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i

penningar eller naturaförmåner, sorn någon kan antagas komma att tills

vidare åtnjuta av sådant arbete. Hushållsarbete, som make utför i hemmet,

räknas ej såsom förvärvsarbete.

s. 298 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t$ proposition nr 3t±,

298

Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas

efter de regler, söm tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Inkomst av arbete för egen räkning må ej beräknas högre än som motsvarar

skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning.

Beräkning av årsinkomst av förvärvsarbete skall, där förhållandena ej

eljest äro kända för sjukkassan, grundas på de upplysningar, som kassan

kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som må kunna

framgå av den uppskattning, som vid senaste taxering gjorts av den försäkrades

inkomst av rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet

11 §•

Försäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i sjukkassan

för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Är försåkringspliktig

icke mantalsskriven inom riket, skall han vara medlem i

sjukkassan för den kommun, där han är bosatt vid ingången av kalenderåret

eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt inträder.

Medlem i lokalsjukkassa är genom dennas anslutning till centralsjukkassa

tillika medlem i den senare.

Sjukvårdsersättning till barn, som i 7 § andra stycket avses, utgives av

sjukkassan för den kommun, där barnet är bosatt.

12 §.

Sjukkassa skall, när försäkringsplikt inträder för barn, som dittills varit

att räkna såsom familjemedlem, inskriva den försäkringspliktige såsom medlem

i kassan.

Då försäkringsplikt eljest uppkommer, skall den försäkringspliktige senast

inom fjorton dagar därefter anmäla sig till inträde i den sjukkassa han

skall tillhöra. På grund av sådan anmälan blir den försäkringspliktige

medlem i kassan från försäkringspliktens uppkomst.

Ändå att anmälan som i andra stycket sägs ej gjorts, skall sjukkassa så

snart ske kan såsom medlem i kassan inskriva försäkringspliktig, vilken

då räknas såsom medlem från försäkringspliktens inträde, dock tidigast från

och med tredje kalendermånaden före den, varunder inskrivning sker.

Så snart sjukkassa, genom anmälan eller eljest, erhållit kännedom om att

medlem i kassan ej längre är försäkringspliktig, skall kassan avföra denne

såsom medlem från tidpunkten för försäkringspliktens upphörande.

13 §•

Sjukkassa skall i samband med inskrivning av medlem besluta, huruvida

denne skall vara sjukpenningförsäkrad. Kassan skall ock, när till dess

kännedom kommit, att medlems årsinkomst av förvärvsarbete ändrats så att

detta inverkar på tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål

meddela det beslut, som därav påkallas.

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

299

Under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem lider ar sjukdom, som i 21 §

avses, må han icke uteslutas från sjukpenningförsäkringen, förrän hans rätt

till sjukpenning upphört till följd av vad i 27 § stadgas.

14 §•

Blir den som är medlem i en sjukkassa mantalsskriven inom annan

kassas verksamhetsområde, anses han därigenom från och med ingången

av det kalenderår mantalsskrivningen avser utträda ur den förra kassan

och ingå såsom medlem i den senare.

Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där

medlem i sjukkassa i annat fall än där sägs till följd av ändrad bosättning

skall för visst kalenderår tillhöra annan sjukkassa än den vari han föregående

år varit medlem. I dylikt fall åligger det medlemmen att till den

nya kassan utan dröjsmål göra anmälan om flyttningen.

I fall, som i denna paragraf avses, skall vad den sjukkassa, från vilken

medlemmen utträder, bestämt angående dennes tillhörighet till sjukpenning - försäkringen gälla intill dess annat föreskrivits.

Sjukvdrdsförsäkringen.

15 §.

Envar försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersättning

för utgifter för läkarvård och i samband därmed företagna resor ävensom,

■där han för sjukdom intagits å sjukvårdsanstalt, för resan dit och hemresan

därifrån.

16 §.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid varje sjukdom, som enligt

läkares utsago kräver sådan vård, med tre fjärdedelar av utgifterna eller,

då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av Konungen fastställd

taxa skola beräknas uppgå, till tre fjärdedelar av sistnämnda belopp. I utgifter

för läkarvård skola inräknas kostnader för läkares resa och för läkarintyg,

som erfordras för utfående av sjukpenning.

Taxa, som i första stycket sågs, skall avse sådan vård, däri inbegripen röntgen-

och annan undersökning, som kan meddelas av varje läkare, så ock

röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling, som utföres av

därför särskilt utbildad läkare.

Är uppenbart att försäkrad vid samma sjukdomsfall utan fog sökt mer

än en läkare eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behövligt,

utgår ersättning allenast för den vård, som lämnats av den först

rådfrågade läkaren, eller för de besök, som skäligen varit behövliga. Ilar

försäkrad, oaktat hail uppenbarligen utan risk för försämring av hälsotill
-

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Majis proposition nr 312.

ståndet kunnat besöka läkare, påkallat besök av läkare i sin bostad eller

annorstädes, må ersättningen nedsättas till belopp, som av sjukkassan skulle

hava utgivits för läkarvård ävensom i resekostnadsersättning enligt 17 § för

det fall att den försäkrade besökt läkaren.

17 §•

Försäkrad, som enligt 16 § är berättigad till ersättning för utgifter för

läkarvård, skall erhålla ersättning jämväl för utgifterna för resor till och

från läkaren, dock endast såframt resekostnaden överstiger tre kronor för

varje läkarbesök. Därvid ersättes hela den överskjutande kostnaden, örn

försäkrad efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid närmaste allmänna

sjukhus, där vården kunnat meddelas. I annat fall utgår ersättning med tre

fjärdedelar av den överskjutande kostnaden, dock må högre belopp ej utgivas

än som skulle hava utgått vid besök hos den provinsialläkare eller

stadsläkare, inom vilkens distrikt den försäkrade vistas.

Ersättning, som i första stycket avses, utgår endast där resan föranletts

huvudsakligen av behovet av läkarvård samt den försäkrade skriftligen betygar

att så är fället. I fråga örn rätten till sådan ersättning skall vidare gälla

a) att ersättning må beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekommande

färdsätt, som under hänsynstagande till den sjukes tillstånd kunnat

användas;

b) att ersättning ej må utgivas, örn med hänsyn till resans längd samt

den sjukes vanor och tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått, cyklat

eller färdats på annat dylikt sätt som icke krävt särskild kostnad;

c) att för resa med annan automobil än ambulansbil eller sådan bil, som

går i allmän trafik, eller med hästskjuts, motorcykel eller maskindriven farkost,

som ej går i allmän trafik, ersättning skall beräknas enligt av Konungen

fastställd taxa;

d) att ersättning för återresa må utgivas högst för resa till den plats, varifrån

resan till läkaren företogs, eller till den sjukes bostad, dock att ersättning

för återresa till bostaden ej må beräknas för den del av färdsträckan,

varmed denna med mer än en mil överstiger färdsträckan vid resan till

läkaren;

e) att ersättning ej må utgivas för resa utom riket.

Om försäkrads ålder eller tillstånd påkallar att anhörig eller annan följer

honom till läkaren, skall jämväl följeslagarens resa ersättas enligt ovan

angivna grunder; ersättningen skall därvid beräknas å den sammanlagda

resekostnaden för den sjuke och hans följeslagare.

18 §.

Utgifter för försäkrads intagning å sjukvårdsanstalt ersättas högst med

belopp sorn motsvarar kostnaden för intagning å närmaste allmänna sjukhus,

där erforderlig vård kunnat beredas, eller, örn den sjuke intagits å hem
-

s. 301 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.tx proposition nr 312.

301

ortssjukhus och behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet

eller därtill gränsande kommun, å närmaste hemortssjukhus,

där erforderlig vård kunnat beredas.

Utgifter för försäkrads återresa från sjukvårdsanstalten ersättas endast i

den mån de överstiga tre kronor. Ersättning för återresa utgår icke, örn

behovet av sjukhusvård uppkommit under det försäkrad vistats utom det

län, inom vilket han är bosatt, och han i anledning därav intagits å sjukvårdsanstalt

belägen utom nämnda län. Kostnad för återresa må ej beräknas

högre än för resa från sjukvårdsanstalten till den försäkrades bostad.

Vid beräkning av ersättning, som i denna paragraf avses, skall i övrigt vad

i 17 § andra stycket a), b), c) och e) är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Örn försäkrads ålder eller tillstånd påkallar, att anhörig eller annan följer

honom vid intagning å sjukvårdsanstalt eller vid återresa därifrån eller att

vårdare därvid anlitas, skall ersättning utgivas jämväl för följeslagarens resa

eller kostnaden för vårdare. Härvid skall gälla, förutom vad ovan i denna

paragraf är stadgat, att ersättning skall beräknas å den sammanlagda kostnaden

för den försäkrade och hans följeslagare eller vårdare samt att ersättning

för följeslagares resekostnad varje gång högst må utgivas efter kostnaden

för tur- och returresa mellan den försäkrades bostad och sjukvårdsanstalten.

19 §.

Har kommun genom att anställa eller eljest träffa avtal med läkare eller

på annat sätt vidtagit åtgärder för att bereda medellösa eller mindre bemedlade

personer läkarvård, må Konungen på framställning av kommunen

förordna, att den efter grunder som av Konungen fastställas skall vara

berättigad att av vederbörande allmänna sjukkassa erhålla ersättning för

kostnad för läkarvård, som sålunda beretts försäkrad. Sådan ersättning må

i varje särskilt fall utgivas allenast i den mån ersättning i anledning av vården

ej tillkommit den försäkrade själv samt må ej överstiga vad som skolat

utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad.

Har redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans

sjukdom vidkännas kostnad, som ovan i 16—18 §§ avses, äger han hos den

sjukkassa, där sjömannen är försäkrad, erhålla gottgörelse för kostnaden enligt

bestämmelserna i denna lag; dock må ersättning utgå högst med belopp,

som skulle hava utgivits, därest kostnaden uppkommit vid den sjukes vistelse

inom sjukkassans verksamhetsområde.

20 §.

Örn ersättning för sjukvård utom riket skola gälla de föreskrifter Konungen

meddelar.

s. 302 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31S.

302

Sjuk penning försäkringen.

21 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem äger vid sjukdom, som förorsakar förlust av

arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör

fullständigt avhålla sig från arbete, för varje dag rätt till sjukpenning med

två kronor för tiden till och med den månad, varunder han fyller aderton

år, och för tiden från och med månaden näst efter den, varunder han fyller

sextiosju år, samt med tre kronor 50 öre för annan tid.

Hustru, som är sjukpenningförsäkrad i egenskap av familjemedlem, äger

vid sjukdom som i första stycket sägs rätt till sjukpenning med en krona

50 öre för dag.

Vid tillämpning av vad i första och andra styckena stadgas skall såsom

sjukdom anses jämväl sådant tillstånd av arbetsoförmåga som förorsakats

av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits, och som alltjämt kvarstår efter

sjukdomens upphörande.

Vid bedömande huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger skall, om

sjukdomen kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas huruvida den försäkrade

på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller

därmed jämförligt arbete. Kan sjukdomen antagas vara obotlig eller eljest

långvarig skall, sedan skälig tid förflutit från sjukdomens början, undersökas

huruvida den försäkrade, i förekommande fall efter särskild yrkesutbildning,

är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning. Om den

försäkrade, i förekommande fall efter utbildning som nyss sagts, är i stånd

därtill, må han ej vidare anses vara arbetsoförmögen.

Sjukkassa må, då skäl därför äro, påfordra att förlust av arbetsförmåga

styrkes genom intyg av läkare.

22 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig;

b) är intagen i barnhem, skola tillhörande harna- och ungdomsvården

eller allmän uppfostringsanstalt;

c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt;

d) vårdas å allmän alkoholistanstalt;

e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar

på det allmännas bekostnad.

23 §.

Till sjukpenningförsäkrad medlem, som är gift och sammanlever med

sin make, skall utgivas maketillägg till sjukpenningen med två kronor för

dag. Maketillägg utgår dock ej, där medlemmen uppbär hustrutillägg till

folkpension eller maken fyllt sextiosju år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma):ts proposition nr 312.

SOS

Åro båda makarna sjukpenningförsäkrade medlemmar, utgår maketilllägg

allenast till mannens sjukpenning, såframt ej sjukkassan efter framställning

av makarna medgivit att maketillägg i stället skall utgivas till

hustruns sjukpenning. Beträffande sådant medgivande skall vad i 8 § andra

stycket är stadgat om där omförmält tillstånd äga motsvarande tillämpning.

24 §.

Till sjukpenningförsäkrad medlem, som har ett eller flera hemmavarande

barn vilka äro att anse såsom familjemedlemmar till den försäkrade, skall

för varje sådant barn utgivas barntillägg till sjukpenningen med 50 öre

för dag.

Samma iag gäller, där sjukpenningförsäkrad medlem har annat barn,

som icke uppnått den ålder varmed följer försäkringsplikt, såframt medlemmen

är underhållsskyldig beträffande barnet och på sätt tillsynsmyndigheten

föreskrivit styrker att underhållsskyldigheten fullgöres. Barntillägg

må dock ej utgivas för barn som är att anse som familjemedlem till make

med vilken medlemmen sammanlever. Ej heller må barntillägg utgå för tid,

beträffande vilken annan jämlikt första stycket äger uppbära barntillägg

för barnet.

Till hustru, som är sjukpenningförsäkrad i egenskap av familjemedlem,

utgår barntillägg till sjukpenningen med en krona för dag, såframt i hemmet

finnes minst ett barn under tio år som också är att anse såsom familjemedlem.

25 §.

För tid, då sjukpenningförsäkrad vårdas å sjukvårdsanstalt, skall i stället

för sjukpenning utgivas hempenning.

Hempenning utgör två kronor om dagen för sjukpenningförsäkrad medlem,

vars sjukpenning är tre kronor 50 öre, samt en krona om dagen för

annan sjukpenningförsäkrad. Å hempenning skola utgivas maketillägg och

barntillägg i de fall och med de belopp, som i 23 och 24 §§ angivas.

I övrigt skall, då i denna lag talas om sjukpenning, därmed avses även

hempenning.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,

den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad, (karenstid) och ej

heller för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan,

där det ej är uppenbart att hinder mött för sådan anmälan.

Karenstid tillämpas ej vid sjukdomsfall, sorn inträffar inom nittio dagar

efter den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits.

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts proportion nr 312.

27 §.

Sjukpenning utgår vid varje sammanhängande sjuklighetstillstånd för

högst sjuhundratrettio dagar; dock må försäkrad för tid efter utgången av

den månad, varunder han fyllt sextiosju ar, vid varje sammanhängande

sjuklighetstillstånd uppbära sjukpenning för högst nittio dagar.

Vid tillämpning av denna paragraf skall sjukdomsfall, som inträffar

under tid för vilken sjukpenning utgives eller inom nittio dagar efter den

sista dag för vilken sjukpenning utgivits, räknas såsom samma sjukdomsfall

som det tidigare fallet. Därest försäkrad, bortsett från kortvarig och

medicinskt sett fristående sjukdom, under mer än två år varit fullt arbetsför,

skall därefter inträffande sjukdom anses utgöra nytt sjuklighetstillstånd,

ändå att medicinskt samband kan påvisas med sjukdom, varav den

försäkrade lidit före nämnda tid.

28 §•

Vad i 21, 23 och 27 §§ är sagt om tid efter det någon fyllt sextiosju år

skall äga motsvarande tillämpning beträffande tid efter utgången av den

månad, varunder till vederbörande utbetalas folkpension i annan form än

ålderspension eller till vederbörandes make utgår hustrutillägg till folkpension,

allt så länge ifrågavarande förmån åtnjutes.

29 §.

Sjukpenning samt make- och barntillägg må skäligen nedsättas eller helt

indragas, såframt försäkrad

a) ådragit sig sjukdomen vid förövande av handling, för vilken straff

genom lagakraftägande utslag ådömts honom;

b) vid sjukdom vägrar att underkasta sig undersökning och vård av läkare,

då sjukkassa föreskrivit det såsom villkor för sjukhjälp, eller att låta

undersöka sig av läkare, som därtill har kassans uppdrag, eller att följa

läkares föreskrifter eller att underkasta sig sjukhusvård, då läkare funnit

sådan vård vara av betydelse för sjukhjälpstidens förkortande,

c) vid sjukdom gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt;

d) vägrar att mottaga besök av befattningshavare, som sjukkassa anställt

för sjukkontroll;

e) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande

uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till sjukhjälp,

f) under sjukdom ändrar vistelseort utan att underrätta sjukkassan

därom;

g) under sjukdom avreser till utlandet, där ej sjukkassan medgivit att

sjukpenning må utgå under vistelse därstädes;

h) utan giltigt skäl underlåter att på sätt i 45 § stadgas anmäla sådan

åndring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

305

Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård

eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga,

vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel, och anses utsikter förefinnas

att genom dylik åtgärd förebygga varaktig oförmåga till arbete eller

häva redan inträdd sådan, må sjukpenning jämte make- och barntillägg

helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under förutsättning att han

gjorts uppmärksam på denna påföljd.

30 §.

Har vid arbetstagares sjukdom arbetsgivaren på grund av lag eller författning,

utfärdad av Konungen, utgivit lön till arbetstagaren, äger arbetsgivaren

i arbetstagarens ställe hos sjukkassan uppbära arbetstagaren tillkommande

sjukpenning jämte make- och barntillägg, i den mån nämnda

sjukhjälp icke överstiger den utbetalda lönen.

Utgöres lön helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas

efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Allmänna inskränkningar i rätten till sjukhjälp.

31 §.

Sjukhjälp enligt denna lag utgives ej vid sjukdom, för vilken försäkrad är

berättigad till ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete

eller i anslutning till nämnda lag meddelade bestämmelser om tillämpning

av densamma å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, lagen

om försäkring för vissa yrkessjukdomar, förordningen den 24 mars 1938

(nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare

m. fl., förordningen samma dag (nr 103) örn sådan ersättning åt fångar

m. fl., lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer,

förordningen den 13 april 1940 (nr 213) örn ersättning av statsmedel

i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,

eller ock enligt gällande föreskrifter örn ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, hemvärnstjänstgöring, tjänstgöring

i civilförsvaret eller fullgörande av tjänsteplikt.

32 §.

Sjukhjälp utgår ej för sjukdomsfall, som försäkrad avsiktligt ådragit sig.

33 §.

kamiljemedlem till sådan medlem i sjukkassa, som ej är svensk medborgare,

äger rätt lill sjukhjälp, allenast såframt familjemedlemmen vistas

här i riket.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 312.

20

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

34 §.

Framställning om sjukhjälp skall göras, beträffande sjukpenning inom

sex månader från den dag sjukpenningen avser samt i fråga örn annan

sjukhjälp inom samma tid från det den försäkrade guldit det belopp, varför

ersättning begäres, allt vid äventyr att rätten förloras.

Underlåter någon att uppbära sjukhjälp inom sex månader efter det

sjukkassan meddelat att så kunnat ske, må utbetalning av sjukhjälpen

vägras.

Sjukförsäkringsavgifter.

35 §.

Varje medlem i allmän sjukkassa är, där ej nedan annorlunda stadgas,

pliktig att erlägga avgift för försäkringen (sjukförsäkringsavgift). Annan än

medlem äger uppbära honom enligt denna lag tillkommande förmåner utan

att därför erlägga avgift.

Sjukförsäkringsavgift för den, som är medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa,

skall innefatta avgift för försäkringen i båda kassorna.

36 §.

Sjukförsäkringsavgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med

andra för vederbörande allmänna sjukkassa tillgängliga medel må antagas

förslå till infriande av kassans förfallna utfästelser, förvaltningskostnader

och övriga utgifter ävensom till erforderlig fondbildning.

Avgifterna, som beräknas för kalenderår och av vilka en tolftedel anses

belöpa å varje månad, skola inom envar av följande medlemsgrupper utgå

med samma belopp för varje medlem som tillhör gruppen, nämligen

a) medlemmar för vilka sjukpenningen enligt 21 och 28 §§ utgör tre

kronor 50 öre;

b) medlemmar för vilka sjukpenningen enligt nämnda paragrafer utgör

två kronor;

c) medlemmar som äro enbart sjukvårdsförsäkrade.

Inom grupperna b) och c) skola avgifterna vara så avvägda, att de ungefärligen

motsvara inom grupp b) två tredjedelar och inom grupp c) en

sjättedel av avgifterna inom grupp a).

Avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande fastställas av tillsynsmyndigheten,

som ock i förekommande fall har att bestämma huru

avgiftsbeloppen skola fördelas mellan central- och lokalsjukkassa.

37 §.

Sjukförsäkringsavgift utgår från och med den kalendermånad, varunder

försäkringspliktig blivit medlem i sjukkassa. Då försäkringsplikt upphör,

utgår ej avgift för löpande kalendermånad.

s. 307 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 312.

307

Har sjukkassa beslutat om ändring beträffande medlems tillhörighet till

sjukpenningförsäkringen eller har eljest ändring inträffat i fråga om medlems

rätt till sjukpenning, skall därav betingad ändring i sjukförsäkringsavgiftens

belopp inträda från och med den kalendermånad, då beslutet vinner

tillämpning eller från och med vilken beloppet av sjukpenningen ändras.

38 §.

Därest vad medlem har att erlägga i sjukförsäkringsavgift för ett kalenderår

skulle uppgå till lägre belopp än två kronor, skall avgift icke påföras

honom.

39 §.

Örn debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifterna stadgas i uppbördsförordningen.

40 §.

Allmän sjukkassa äger i den ordning Konungen bestämmer av statsverket

uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter, som av vederbörande

myndighet debiterats för kassans räkning.

I avräkning å de sjukförsäkringsavgifter, som komma att debiteras för

visst kalenderår, äger allmän sjukkassa av statsverket erhålla förskott enligt

de föreskrifter Konungen utfärdar.

Statsbidrag.

41 §.

Till de allmänna sjukkassorna utgår enligt vad nedan sägs statsbidrag i

form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag.

Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i den ordning Konungen

bestämmer.

42 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår med nedan angivna procentuella andel av de nettoutgifter

under kalenderåret, som skola stanna å den allmänna sjukkassan,

nämligen för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och från läkare 50 procent;

b) försäkrads intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt 50 procent;

c) sjukpenning ...................................... 50 procent;

d) make- och barntillägg .............................. 100 procent.

Konungen äger medgiva, att till centralsjukkassa, för vilken på grund av

kommunikations- och bosättningsförhållanden särskilt stora utgifter upp
-

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

komma för ändamål, som i första stycket a) och b) sägs, bidraget för utgifter

till dylika ändamål utgår med mer än femtio procent av de nettoutgifter,

som skola stanna å kassan, dock med högst sjuttio procent av desamma.

43 §.

Medlemsbidrag utgår för envar, som vid utgången av kalenderåret är sjuk
-

kassemedlem, med följande belopp, nämligen

i Stockholm, Göteborg och Malmö.................. 3 kronor;

i övriga städer som utgöra särskilda centralsjukkasse
områden.

.......................................... 3 kronor oO öre,

annorstädes i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och

Västernorrlands län................................. 4 kronor 50 öre;

annorstädes i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

]än ............................................... 5 kronor;

i riket i övrigt................................... 4 kronor.

Konungen äger medgiva att, där särskilda svårigheter med avseende å

sjukkontrollen eller förvaltningen i övrigt föreligga, medlemsbidrag avseende

medlemmar tillhörande viss eller vissa lokalsjukkassor utgår med högre belopp

än i första stycket angivits, dock med högst sex kronor.

Medlemsbidrag skall av tillsynsmyndigheten fördelas mellan centralsjukkassa

och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn till

förhållandena prövas skäligt.

44 §.

Avgiftslindringsbidrag utgår med sex kronor för varje medlem, som vid

kalenderårets utgång är sjukpenningförsäkrad, och med två kronor för

varje medlem, som vid nämnda tidpunkt är enbart sjukvårdsförsäkrad.

Avgiftslindringsbidrag skall av tillsynsmyndigheten fördelas mellan centralsjukkassa

och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn

till förhållandena prövas skäligt.

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

45 §.

Försäkrad är skyldig att så snart ske kan och senast inom fjorton dagar

till sjukkassan anmäla sådan mera stadigvarande ändring i arbetsinkomsten,

som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

Jämväl i övrigt åligger det försäkrad att, i enlighet med de föreskrifter

som meddelas av Konungen eller, efter Konungens bestämmande, av tillsynsmyndigheten,

till sjukkassan lämna de uppgifter, som äro av betydelse vid

tillämpningen av denna lag.

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

309

40 §.

Arbetsgivare är pliktig att på begäran av allmän sjukkassa lämna de uppgifter

angående hos honom anställdas avlönings- och andra anställningsförhållanden,

som äro av betydelse vid tillämpningen av denna lag. Den

som underlåter att fullgöra vad sålunda åligger honom straffes med böter,

högst etthundra kronor. Böterna tillfalla kronan.

Den som har att verkställa debitering av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

är skyldig att på begäran av allmän sjukkassa lämna kassan de

uppgifter ur inkomstlängden, vilka kunna erfordras för beräkning av försäkrads

årsinkomst av förvärvsarbete.

Jämväl annan statlig eller kommunal myndighet än i andra stycket sägs

ävensom försäkringsbolag, understödsförening, annan försäkringsinrättning

eller stiftelse skall, i den mån hinder däremot ej möter enligt lag eller författning,

på begäran av allmän sjukkassa lämna denna de upplysningar rörande

viss försäkrad, vilka äro av betydelse vid tillämpningen av denna lag

och som ej kunna erhållas från socialregister.

Om frivillig försäkring.

47 §.

Medlem i allmän sjukkassa äger i enlighet med vad nedan sägs genom

frivilliga avgifter försäkra sig hos vederbörande centralsjukkassa för erhållande

av tillägg till den sjukhjälp, som utgives på grund av den obligatoriska

sjukförsäkringen.

Sådan frivillig försäkring må meddelas endast under förutsättning att

medlemmen ej fyllt femtiofem år och har god hälsa; dock skall vad nu

sagts icke gälla där medlem, som är frivilligt försäkrad i en kassa, enligt

14 eller 104 § övergår till annan kassa.

48 §.

Bidrag till försäkrads sjukvård utöver vad som omfattas av den obligatoriska

sjukvårdsförsäkringen må ej avse annat än sjukgymnastik eller eljest

behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed

jämförlig behandling.

Förmån, som i första stycket sägs, må beredas endast av centralsjukkassa,

som därtill erhållit medgivande av tillsynsmyndigheten, och i enlighet

med de närmare föreskrifter, som meddelas av tillsynsmyndigheten.

Försäkring, som i denna paragraf avses, må omfatta även familjemedlem

till sjukkassemedlem.

49 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem äger genom frivillig försäkring erhålla tilllägg

till sjukpenningen å en krona 50 öre, tre kronor eller fyra kronor 50

öre för dag. Ej må dock någon vara frivilligt försäkrad eller i den fri
-

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

villiga försäkringen tillhöra högre sjukpenningklass än att sjukpenningtillägget

tillsammans med de förmåner den försäkrade äger uppbära enligt

den obligatoriska sjukpenningförsäkringen och den lön eller ersättning,

vartill han eljest må vara berättigad under sjukdom, för dag räknat uppgår

till högst en trehundrasextiondel av hans årsinkomst av förvärvsarbete.

50 §.

Har sjukkassemedlem vid den frivilliga försäkringens beviljande ej avfordrats

läkarintyg angående sitt hälsotillstånd, må medlemmen icke på

grund av sådan försäkring tillerkännas sjukhjälp för sjukdomsfall, som inträffar

under de första tre månaderna efter det försäkringen beviljats (väntetid).

För medlem, vilken erhållit övergång från mindre till mer omfattande

sjukhjälp, skall, under samma förutsättning, sjukhjälp vid sjukdom, som inträffar

under de första tre månaderna efter övergången, utgå i den mindre

omfattningen. Vad sålunda stadgats gäller dock icke, där sjukdomen föranletts

av olycksfall, som inträffat efter den frivilliga försäkringens beviljande

eller efter övergången till den mer omfattande sjukhjälpen.

Lämnar centralsjukkassa vid sjukdom, som drabbar familjemedlem, ersättning

för sjukvård varom i 48 § sägs, skola bestämmelserna i första stycket

äga motsvarande tillämpning med avseende å familjemedlemmen.

Väntetid må icke tillämpas då medlem, som är frivilligt försäkrad i en

kassa, enligt 14 eller 104 § övergår till annan kassa eller då ny försäkring

beviljas enligt vad i 51 § andra stycket sägs.

51 §.

Häftar någon vid utgången av andra månaden efter den, varunder stadgad

avgift för den frivilliga försäkringen senast skolat betalas, fortfarande

för avgift till kassan, eller, där han enligt 14 eller 104 § övergått

från en kassa till en annan, för avgift till den förra kassan, skall hans

frivilliga försäkring anses hava upphört vid nämnda tidpunkt, där ej vederbörande

kassas styrelse dessförinnan av särskild anledning medgivit

honom anstånd med betalningen.

önskar den, vars försäkring sålunda upphört, inom ett år därefter ånyo

erhålla frivillig försäkring och har hans hälsotillstånd under tiden ej försämrats,

må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för den förflutna

tiden erläggas, bevilja ny försäkring, även om de i 47 § andra stycket

angivna förutsättningarna ej äro för handen.

52 §.

Avgifterna för den frivilliga försäkringen skola i fråga om såväl sjukvård

som sjukpenning var för sig vara så avvägda, att de, i förening med andra

för ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten tillgängliga medel, må antagas

förslå till infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och

övriga centralsjukkassan åliggande utgifter ävensom till erforderlig fondbildning.

s. 311 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

311

Avgifterna för den frivilliga försäkringen må icke vara olika stora för

olika medlemmar i centralsjukkassan i vidare mån än som föranledes av

skillnad mellan medlemmarna i fråga om sjukhjälpens omfattning och deras

ålder.

Avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande fastställas av tillsynsmyndigheten.

53 §.

Till centralsjukkassa utgår statsbidrag för den frivilliga sjukpenningförsäkringen

med tjugu procent av kassans nettoutgifter under kalenderåret

för nämnda försäkring.

Statsbidrag utbetalas i den ordning Konungen bestämmer.

54 §.

Beträffande den frivilliga försäkringen skall i övrigt vad i 8, 10, 21, 22,

26, 27, 29, 31, 32, 34, 45 och 46 §§ stadgas i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

Om allmänna sjukkassor.

Organisation och verksamhet.

55 §.

Allmän sjukkassas firma skall innehålla beteckning, som anknyter till

kassans verksamhetsområde. Centralsjukkassas firma skall därjämte innehålla

orden »allmän» och »centralsjukkassa». Lokalsjukkassas firma skall

innehålla orden »allmän» och »sjukkassa».

I allmän sjukkassas firma må ej intagas något av orden »bolag», »bank»,

»ömsesidig» eller »försäkring». Lokalsjukkassas firma må ej heller innehålla

ordet »central».

Firman skall tydligt skilja sig från annan allmän sjukkassas firma.

Ej må annan än allmän sjukkassa i sin firma eller eljest vid beteckning

av rörelsen använda ordet »sjukkassa» tillsammans med något av orden

»allmän» eller »central». Annan än allmän sjukkassa må ej heller eljest i

firman intaga något, varigenom kan givas sken av att firman innehaves av

allmän sjukkassa.

56 §.

För allmän sjukkassa skola finnas stadgar avfattade enligt formulär, fastställt

av tillsynsmyndigheten.

Stadgarna skola angiva:

1) kassans firma;

2) kassans verksamhetsområde;

3) den orl, där kassans styrelse skall hava sitt säte;

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

4) huru kassans värde- och övriga säkerhetshandiingar skola förvaras;

5) ordningen för utbetalning av sjukhjälp;

6) antalet ombud, som i 61 § avses, samt, där så erfordras, grunderna för

utseendet av sådana ombud;

7) det sätt, varpå kallelse till ombudsval och ombudsmöte skall ske och

andra meddelanden bringas till medlemmarnas eller ombudens kännedom,

ävensom den tid före ombudsval och ombudsmöte, då föreskrivna kallelseåtgärder

senast skola vara vidtagna; samt

8) antalet styrelseledamöter.

I stadgar för centralsjukkassa skall härjämte angivas ordningen för inbetalning

av avgifter för den frivilliga försäkringen.

Utöver vad ovan sägs må bestämmelser ej intagas i stadgarna, såvida ej

annat framgår av denna lag eller tillsynsmyndigheten för särskilt fall så

medgiver.

Allmän sjukkassas stadgar skola vara fastställda och registrerade av tillsynsmyndigheten.

Beslut om ändring må ej gå i verkställighet, innan ändringen

blivit fastställd och registrerad av tillsynsmyndigheten.

Anmälan örn beslut angående antagande av stadgar eller ändring av stadgarna

skall så snart ske kan av kassans styrelse göras hos tillsynsmyndigheten.

Vid sådan anmälan skola fogas, där anmälningen avser antagande

av stadgar, två exemplar av stadgarna jämte avskrift av protokoll vid ombudsmöte,

utvisande alt stadgarna blivit antagna, samt, där anmälningen

avser ändring av stadgarna, i två exemplar avskrift av protokoll, som förts

i ärendet. Nu nämnda handlingar skola vara till riktigheten styrkta av notarius

publicus eller med styrelseledamöternas egenhändäga bevittnade

namnteckningar.

57 §.

För allmän sjukkassas förbindelser häfta allenast kassans tillgångar.

Utan tillsynsmyndighetens medgivande må allmän sjukkassa ej upptaga,

övertaga eller ikläda sig ansvar för lån, ej heller åtaga sig annan förpliktelse,

såvida ej denna har omedelbart sammanhang med kassans verksamhet.

58 §.

Allmän sjukkassa må ej bedriva annan verksamhet än som föreskrives

eller medgives i denna lag.

I den mån Konungen så förordnar, är allmän sjukkassa pliktig att inom

sitt verksamhetsområde jämväl såvitt angår andra än kassans medlemmar

biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet

ävensom att tillställa socialregister behövliga uppgifter. För

sitt biträde vid omförmälda försäkrings- eller understödsverksamhet må

kassan, där så finnes påkallat till följd av den kassan sålunda anförtrodda

verksamhetens omfattning, erhålla ersättning enligt de grunder Konungen

bestämmer.

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

313

Allmän sjukkassa skall, i den mån så kan ske, till myndighet, som handhar

folkpensionering, olycksfallsförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring, avgiva

de yttranden och lämna det biträde i övrigt, som påkallas av myndigheten.

I övrigt skall kassa tillhandagå statlig eller kommunal myndighet,

försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar, i

den mån hinder enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande

olägenhet ej därigenom uppkommer för kassan.

59 §.

Det åligger allmän sjukkassa att enligt bestämmelser, som utfärdas av tillsynsmyndigheten,

för annan sådan kassas räkning utgiva sjukhjälp och utöva

sjukkontroll. Även i övrigt skola kassorna genom samarbete underlätta

tillämpningen av denna lag.

60 §.

Allmän sjukkassas angelägenheter handhavas i enlighet med vad i denna

lag är stadgat av ombudsmöte och kassans styrelse.

Ombudsmöte.

61 §.

Ombud lill ombudsmöte väljas i lokalsjukkassa av den eller de kommuner,

inom vilkas områden kassan har sin verksamhet, i centralsjukkassa,

vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av staden samt i annan

centralsjukkassa å ombudsmöten i de till kassan anslutna lokalsjukkassorna.

Antalet ombud skall vara minst femton. Består lokalsjukkassas verksamhetsområde

av flera kommuner, skall det antal ombud, som varje kommun

har att utse, under hänsynstagande till kommunens invånarantal bestämmas

i kassans stadgar.

Ombud skall vara svensk medborgare och myndig samt medlem i kassan

eller familjemedlem till sådan medlem.

Val av ombud skall avse två kalenderår, räknade från och med året näst

efter det, då valet sker.

Beträffande ombudsval i centralsjukkassa, vars verksamhetsområde ej

utgöres enbart av stad, äger ombudsmöte eller efter dess bemyndigande kassans

.styrelse fastställa de föreskrifter, vilka erfordras utöver bestämmelserna

i denna lag och kassans stadgar.

62 §.

Ombud må ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom

och den allmänna sjukkassan. Ej heller må han deltaga i behandling av

fråga om avtal mellan kassan och tredje man, där han i frågan äger ett

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda stadgats

skall äga motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan

talan mot honom eller tredje man. Ombud, som tillika är styrelseledamot,

må ej deltaga i beslut örn ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken

han är ansvarig, eller i val av revisor.

63 §.

Till ombud må arvode ej utgivas; men resekostnad må, där ombudsmötet

så bestämmer, ersättas efter billigaste färdsätt. I centralsjukkassa må därjämte

utgivas dagtraktamente enligt de grunder, som fastställas av ombudsmötet,

dock högst med vad som utgår till landstingsman vid tjänstgöring å

landstingsmöte.

64 §.

Före den 1 juli varje år skall hållas ordinarie ombudsmöte, vid vilket styrelsens

förvaltningsberättelse och revisorernas berättelse framläggas. Å

detta möte skola följande ärenden företagas till avgörande:

a) frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid revisorernas

berättelse omfattar;

b) val av styrelseledamöter och revisorer samt suppleanter för dem;

c) inom lokalsjukkassa, val av ombud i centralsjukkassan.

Frågan om ansvarsfrihets beviljande må kunna uppskjutas till avgörande

vid nytt ombudsmöte.

65 §.

Styrelsen för allmän sjukkassa äger, när den finner lämpligt, kalla ombuden

till extra ombudsmöte. Enahanda rätt tillkommer tillsynsmyndigheten.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med

angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra ombudsmöte

att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.

Har sådan påfordran skett, skola revisorerna ofördröjligen underrätta tillsynsmyndigheten

därom. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka revisorernas

påfordran, äga revisorerna själva utlysa ombudsmöte. Äro icke

samtliga revisorer ense om ombudsmötes utlysande, gäller den mening,

varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal deras mening som anse

extra ombudsmöte ej böra hållas.

Extra ombudsmöte skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet

ändamål skriftligen påfordras av minst en tredjedel av samtliga ombud.

66 §.

Omlmdsmöte tillkommer, utöver vad i 64 § sägs,

a) att fastställa den allmänna sjukkassans förvaltningsstat för nästföljande

kalenderår;

s. 315 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

315

b) att besluta angående föryttrande av fast egendom eller belastande av

sådan egendom med inteckning för gäld;

c) att besluta angående ändring av kassans stadgar;

d) att avgiva yttranden i frågor, som av kassans styrelse eller tillsynsmyndigheten

hänskjutas till ombudsmöte.

67 §.

Å ombudsmöte må ärende, som ej blivit angivet i kallelsen till mötet, icke

företagas till avgörande, om det ej enligt 64 § skall förekomma å mötet eller

omedelbart föranledes av ärende, som där skall avgöras eller av tillsynsmyndigheten

hänskjutits till ombudsmötet.

Hava de ärenden, som skola företagas till behandling å ombudsmöte, blivit

ombuden särskilt meddelade på sätt och å tid före mötet, som i stadgarna

angives beträffande kallelse till ombudsmöte, skall anses, som om

ärendena varit upptagna i kallelsen till mötet.

önskar lokalsjukkassa, att ärende skall upptagas till behandling å ombudsmöte

i den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten,

eller önskar ombud i lokalsjukkassa eller i centralsjukkassa, vars verksamhetsområde

utgöres enbart av stad, att ärende skall upptagas till behandling

å ombudsmöte i kassan, skall lokalsjukkassan eller ombudet skriftligen

anmäla detta till styrelsens ordförande eller, vid förfall för honom, vice

ordförande, vilken, därest anmälningen inkommit inom erforderlig tid före

mötet samt ärendet är av beskaffenhet att kunna företagas av sådant möte,

har att tillse, att detsamma i kallelsen till mötet uppföres bland överläggningsämnena.

De ärenden, som företagas till avgörande av ombudsmöte, skola, där ej

fråga är om val, förut vara vederbörligen beredda av den allmänna sjukkassans

styrelse. Val må beredas av därför särskilt utsedda ombud. Vad

nu sagts om val gäller även ärende, som av tillsynsmyndigheten hänskjutits

till ombudsmötet.

68 §.

Varje ombud äger en röst. Ombud må ej låta rösträtten utövas av annan.

Ombudsmöte är beslutfört, då mer än halva antalet ombud är närvarande.

Begäres omröstning, skall sådan verkställas och utom vid val ske

öppet. Såsom mötets beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande

förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Val avgöres dock vid lika röstetal genom lottning.

Vid ombudsmöte skall utses ordförande att leda förhandlingarna. Under

dennes överinseende skall genom styrelsens försorg förås protokoll, som

skall till riktigheten vitsordas av två i mötet deltagande ombud. Senast fyra

veckor efter mötet skall protokollet vara tillgängligt för den allmänna sjukkassans

medlemmar.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Styrelse och firmateckning.

69 §.

Styrelsen för allmän sjukkassa tillkommer att besluta i kassans angelägenheter,

i den mån de ej skola handhavas av ombudsmöte eller i särskilt

föreskriven ordning.

Styrelse för centralsjukkassa skall bestå av minst sju och högst nio ledamöter.

För ledamot skall finnas suppleant. En ledamot och suppleanten

för honom utses av tillsynsmyndigheten, en ledamot och suppleanten för

honom av medicinalstyrelsen samt en ledamot och suppleanten för honom

av landstinget eller, där fråga är om centralsjukkassa, vars verksamhetsområde

utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige. Hava två landstingsområden

förenats till ett centralsjukkasseområde skall vartdera landstinget

utse en ledamot och suppleanten för honom; utgöres centralsjukkasseområde

av landstingsområde och stad, som ej deltager i landsting, utses en ledamot

och suppleanten för honom av landstinget samt en ledamot och suppleanten

för honom av stadsfullmäktige, övriga styrelseledamöter och suppleanter

väljas å ombudsmöte.

Styrelse för lokalsjukkassa skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter.

För ledamot skall finnas suppleant. En ledamot och suppleanten

för honom utses av styrelsen för den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan

är ansluten, övriga styrelseledamöter och suppleanter väljas å

ombudsmöte.

Är styrelseledamot förhindrad tjänstgöra, skall till tjänstgöring i första

hand inkallas den för honom utsedde suppleanten.

70 §.

De styrelseledamöter, som skola väljas å ombudsmöte, utses för tiden

från det möte, då valet äger rum, till det ordinarie ombudsmötet andra

året därefter. Av de första gången valda skall dock hälften eller, om antalet

valda ej är delbart med två, hälften av det med ett minskade antalet

avgå vid det ordinarie ombudsmötet året efter valet.

Styrelseledamot må skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett

honom.

Avgår styrelseledamot, som valts av ombudsmöte, innan den tid, för vilken

han blivit utsedd, gått till ända och är styrelsen ej beslutför med kvarstående

ledamöter och suppleanter, åligger det dessa att ofördröjligen föranstalta

om fyllnadsval.

71 §•

Ledamot av styrelsen för allmän sjukkassa skall vara svensk medborgare

samt medlem i kassan eller familjemedlem till sådan medlem. Den som ej

råder över sig och sitt gods må ej vara styrelseledamot.

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

72 §.

Styrelsen väljer inom sig ordförande och vice ordförande. Äro både ordföranden

och vice ordföranden hindrade att inställa sig till styrelsesammanträde,

äger styrelsen utse en ledamot att för tillfället föra ordet. Vid

styrelsens sammanträden skola under ordförandens överinseende föras protokoll,

vilka skola till riktigheten bestyrkas av ordföranden och ytterligare

en vid sammanträdet närvarande.

Styrelsen är beslutför, då mer än halva antalet ledamöter är närvarande.

Till styrelsesammanträde skola dock, såvitt ske kan, samtliga ledamöter

kallas. Såsom styrelsens beslut gäller den mening, örn vilken de flesta röstande

förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal

mellan honom och den allmänna sjukkassan eller rörande hans försäkring i

kassan. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga örn avtal mellan

kassan och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som

kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda är stadgat äger motsvarande

tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten

eller tredje man.

Minst sex veckor före det ordinarie ombudsmötet skall styrelsen till revisorerna

avlämna en av styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse

för det senast förflutna året.

Styrelsen skall varje år upprätta förslag till förvaltningsstat för nästföljande

år. Förslaget skall hållas tillgängligt för medlemmarna minst två veckor

före det ombudsmöte, å vilket förslaget skall behandlas.

73 §.

Styrelsen äger bemyndiga styrelseledamot eller befattningshavare hos den

allmänna sjukkassan att teckna kassans firma (firmatecknare) samt uppdraga

åt styrelseledamot eller befattningshavare hos kassan att å styrelsens

vägnar fatta beslut i de löpande förvaltningsangelägenheter, beträffande

vilka så lämpligen kan ske. Sådant bemyndigande eller uppdrag skall antecknas

till styrelsens protokoll.

Styrelsen äger handla å kassans vägnar i förhållande till tredje man samt

företräda kassan inför domstolar och andra myndigheter. Samma behörighet

tillkommer firmatecknare. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda

tillkommer styrelsen eller firmatecknare, är, i den mån ej annat följer av

vad i denna lag stadgas, utan verkan mot tredje man, med mindre han ägt

eller bort äga kännedom om inskränkningen. Bestämmelse, innefattande sådan

inskränkning, må ej registreras.

Ilar styrelsen bestämt, alt rätten till firmateckning må av firmatecknare

utövas allenast i förening med annan, skall det lända till efterrättelse.

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

74 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för allmän sjukkassa, bör undertecknas

med kassans firma. Vid firmateckning skola de, som teckna firman, även

underskriva sina namn. Har handlingen ej undertecknats med kassans

firma och framgår ej av dess innehåll, att den utfärdats å kassans vägnar,

svara de, som underskrivit handlingen, för vad genom denna må hava slutits,

en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

75 §.

Vad enligt rättegångsbalken gäller i fråga om behörighet att för allmän

sjukkassas räkning mottaga delgivning i rättegång skall äga motsvarande

tillämpning då annat meddelande skall delgivas sådan kassa.

Vill styrelsen väcka talan mot kassan, skall styrelsen utlysa ombudsmöte

för val av ställföreträdare att föra kassans talan i tvisten. Stämning skall

anses delgiven, då den blivit föredragen å mötet.

76 §.

Styrelsen och firmatecknare i allmän sjukkassa skola i sin förvaltning av

kassans angelägenheter ställa sig till efterrättelse denna lag och andra för

kassans verksamhet gällande författningar samt kassans stadgar, så ock de

föreskrifter, som av ombudsmöte eller, såvitt rör firmatecknare, av styrelsen

meddelas, där de ej finnas strida mot denna lag eller annan författning.

77 §.

Vad i denna lag finnes stadgat angående styrelseledamot skall i tillämpliga

delar gälla beträffande suppleant.

Har suppleant utövat styrelseledamots befogenhet, är den omständigheten,

att förutsättning för hans inträde i styrelsen saknades, utan verkan

mot envar, som ej visas hava insett eller bort inse nämnda förhållande.

Räkenskaper, fonder och revision.

78 §.

I avseende å förandet av allmän sjukkassas räkenskaper må särskilda

föreskrifter meddelas av tillsynsmyndigheten att gälla utöver dem, som kassan

jämlikt bokföringslagen har att iakttaga. Lokalsjukkassa har härjämte

att i fråga om bokföring och kassarörelse följa de anvisningar, som lämnas

av centralsjukkassan.

Räkenskapsavslutning skall ske för kalenderår samt vara verkställd inom

lokalsjukkassa före utgången av nästföljande februari månad och inom centralsjukkassa

före utgången av nästföljande april månad.

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

319

Särskilda räkenskaper skola hållas för den obligatoriska försäkringen och

särskilda för den frivilliga försäkringen.

79 §.

Då bokslut är uppgjort för centralsjukkassa, skall till särskilda fonder

avsättas

a) vad av kassans inkomster från den obligatoriska försäkringen ej åtgått

för löpande utgifter under det år bokslutet avser (fonden för den obligatoriska

försäkringen);

b) vad av inkomsterna från den frivilliga försäkringen ej åtgått för löpande

utgifter under nämnda tid (fonden för den frivilliga försäkringen).

Vardera fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast i den

mån beträffande vederbörande försäkring kassans inkomster ej förslå till

täckande av dess löpande utgifter.

Tillgångar motsvarande ifrågavarande fonder skola redovisas

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, postverket, svenskt bankaktiebolag.

svensk sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit

Konungens tillstånd;

5) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning

uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet

eller uti jordbruksfastighet å landet inom sextio procent av

senast fastställda taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet

icke må inräknas värdet av växande skog, dock att i varje fall åbyggnad

å egendom skall, för att inteckning i egendomen må godkännas, vara

brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett

brandförsäkringsbolag inom riket;

6) med tillsynsmyndighetens medgivande i fastighet, avsedd för kassans

verksamhet; och skall i fråga örn brandförsäkring av åbyggnad gälla vad

vid 5) stadgas.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits må centralsjukkassa med tillsynsmyndighetens

medgivande såsom tillgång i förevarande fonder redovisa lån

till lokalsjukkassa så ock värdet av inventarier, som anskaffats för centralsjukkassans

verksamhet, under förutsättning dock att nedskrivning av sagda

värde sker med minst en tiondel varje år.

80 §.

Då bokslut är uppgjort för lokalsjukkassa, skall vad av kassans inkomster

ej åtgått för löpande utgifter under det år bokslutet avser avsättas till fond.

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Mcij:ts proposition nr 312.

Beträffande denna fond skall vad i 79 § andra och tredje styckena stadgas

äga motsvarande tillämpning.

81 §.

Styrelsens förvaltning och den allmänna sjukkassans räkenskaper skola

granskas av revisorer.

Årligen skola utses inom centralsjukkassa tre och inom lokalsjukkassa

två revisorer samt lika många suppleanter för dem. Inom centralsjukkassa

utses en revisor och en suppleant av tillsynsmyndigheten samt övriga revisorer

och suppleanter av ombudsmöte. Inom lokalsjukkassa utses en revisor

och en suppleant av styrelsen för centralsjukkassan samt den andre revisorn

och suppleanten av ombudsmöte i lokalsjukkassan.

Revisors uppdrag utgår ej före det ordinarie ombudsmöte, vid vilket revisorernas

berättelse framlägges. Revisor må skiljas från uppdraget genom

beslut av den som utsett honom.

Revisor skall hava den erfarenhet beträffande och insikt i ekonomiska

förhållanden, som med hänsyn till kassans verksamhet erfordras för uppdraget.

Till revisor må ej utses den, som är i kassans eller styrelseledamots

tjänst, ej heller nära anhörig till styrelseledamot.

82 §.

Revisor äger när som helst inventera kassans medel och övriga tillgångar

samt granska dess böcker, räkenskaper och andra handlingar. Styrelsen eller

verkställande tjänsteman, varom i 84 § sägs, må ej vägra att lämna av revisor

begärd upplysning angående förvaltningen.

Revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,

som tillsynsmyndigheten meddelar, så ock de särskilda föreskrifter, som

meddelas av ombudsmöte och ej innefatta inskränkning i revisorernas i lag

stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller författning eller mot

kassans stadgar.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår över granskningen avgiva en av

dem underskriven berättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två

veckor före det ordinarie ombudsmötet.

Talan mot styrelse och revisorer.

83 §.

Varder talan å styrelsens förvaltning för den tid, revisorernas berättelse

omfattar, ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades å ombudsmöte,

skall så anses, som örn ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad.

Utan hinder av att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen,

som grundas på att styrelseledamot begått brottslig handling, kunna mot

s. 321 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 321

honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett även nämnda

handling.

Talan för allmän sjukkassa örn skadestånd mot revisor på grund av hans

uppdrag må ej anställas, sedan två år förflutit från det revisorernas berättelse

framlades å ombudsmöte, såvida icke talan grundas på att revisor begått

brottslig handling.

Befattningshavare hos allmän sjukkassa.

84 §.

Hos allmän sjukkassa skall, därest tillsynsmyndigheten ej annat medgiver,

vara anställd en verkställande tjänsteman, vilken i enlighet med de anvisningar,

som lämnas av kassans styrelse, har att leda arbetet inom kassan.

Verkställande tjänsteman, som ej är styrelseledamot, äger närvara vid styrelsens

sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Verkställande tjänsteman tillsättes och entledigas i centralsjukkassa av

tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa av centralsjukkassans styrelse.

Innan verkställande tjänsteman hos allmän sjukkassa tillsättes eller entledigas,

skall yttrande inhämtas från kassans styrelse.

Verkställande tjänstemans avlönings- och pensionsförmåner skola på förslag

av kassans styrelse bestämmas av tillsynsmyndigheten.

85 §.

Annan befattningshavare hos allmän sjukkassa än verkställande tjänsteman

tillsättes och entledigas av kassans styrelse. Inom centralsjukkassa skall

dock förtroendeläkare, som i 90 § sägs, efter kassans hörande tillsättas

och entledigas av medicinalstyrelsen. Kassan är beträffande avlönings- och

andra anställningsvillkor för sådan läkare pliktig ställa sig till efterrättelse

de anvisningar, som på förslag av medicinalstyrelsen meddelas av tillsynsmyndigheten.

Förhållandet mellan centralsjukkassa och därtill ansluten lokalsjukkassa.

86 §.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet av ersättning enligt den obligatoriska

sjukvårdsförsäkringen. Av utgifterna härför äger kassan att från

vederbörande centralsjukkassa återfå tre fjärdedelar eller, i fråga om sjukvårdsersättning

till barn, som i 7 § andra stycket avses, hela beloppet.

Med avseende å sjukhjälp enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen

ansvarar lokalsjukkassa för de nittio första sjukhjälpsdagarna vid

varje sammanhängande sjuklighetstillstånd samt centralsjukkassa för liden

därefter.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

21

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

87 §.

Lokalsjukkassa har att på begäran av den centralsjukkassa, vartill

den är ansluten, utöva nödig sjukkontroll och att för centralsjukkassans

räkning utbetala sjukhjälp.

I fråga om den frivilliga försäkringen har lokalsjukkassa därutöver att

enligt centralsjukkassans bestämmande för dess räkning meddela sådan försäkring

samt att handhava uppbörden av avgifterna för densamma.

88 §.

Centralsjukkassa är pliktig att enligt de närmare bestämmelser, som utfärdas

av tillsynsmyndigheten, utan ersättning biträda ansluten lokalsjukkassa

vid dennas bokförings- och statistikarbete.

Utan särskilt bemyndigande äger centralsjukkassa granska ansluten lokalsjukkassas

räkenskaper och övriga handlingar samt inventera dess medel

och värdehandlingar. Sådan granskning och inventering skall verkställas

minst en gång årligen.

Representant för centralsjukkassa äger närvara vid ombudsmöten och styrelsesammanträden

i ansluten lokalsjukkassa.

Sjukkontroll.

89 §.

Allmän sjukkassa skall genom anordnande av sjukkontroll tillse att missbruk

av försäkringen hindras. Lokalsjukkassa har därvid att iakttaga de

föreskrifter, som lämnas av centralsjukkassan.

Tillsynsmyndigheten äger utfärda erforderliga föreskrifter angående sjukkontrollens

anordnande inom de särskilda sjukkasseområdena.

90 §.

Hos centralsjukkassa skola förtroendeläkare till erforderligt antal vara

anställda.

Förtroendeläkare skall biträda vid sjukkontrollen inom centralsjukkassans

verksamhetsområde samt även i övrigt tillhandagå kassan i frågor, som

kräva medicinsk sakkunskap. Han skall även söka främja samarbetet mellan

allmän sjukkassa och inom dess område verksamma läkare.

Registrering och tillsyn.

91 §■

I denna lag föreskriven registrering av och tillsyn å allmänna sjukkassor

handhaves av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet.

Hos tillsynsmyndigheten skall föras ett register över allmänna sjukkassor

(sjukkasseregister) för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag

s. 323 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 312. 323

skola anmälas för registrering eller vilkas intagande i registret eljest är eller

varder föreskrivet.

92 §.

Anmälan till sjukkasseregistret skall ingivas eller med posten insändas

till tillsynsmyndigheten.

Har ej, då registrering av allmän sjukkassa sökes, varje styrelseledamot

och styrelsesuppleant så ock i övrigt envar, som ensam eller i förening med

annan är bemyndigad att teckna kassans firma, å ansökningen egenhändigt

skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid ansökningen

fogas en särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit styrkt av

vittnen. På samma sätt skall förfaras, då anmälan sker därom, att styrelseledamot

eller suppleant blivit utsedd eller att eljest någon, ensam eller i förening

med annan, blivit berättigad att teckna firman.

93 §.

Beviljas registrering av allmän sjukkassa, skall tillsynsmyndigheten låta

i registret införa

1) dagen för stadgarnas antagande;

2) kassans firma;

3) den ort, där styrelsen har sitt säte;

4) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon, ensam

eller i förening med annan, är berättigad att teckna kassans firma, dennes

fullständiga namn och hemvist;

5) av vilka och huru kassans firma skall tecknas, där den ej tecknas allenast

av styrelsen.

Det ena av de till tillsynsmyndigheten ingivna exemplaren av stadgarna

skall förses med bevis örn antagandet till allmän sjukkassa och registreringen

samt återställas till sökanden.

94 §.

Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning i registret skett, skall,

där registrering beviljas, vad sålunda anmälts anmärkas i registret. Samma

lag gäller, där åt administratörer på sätt i 99 § sägs uppdragits att handhava

allmän sjukkassas angelägenheter eller sådant uppdrag upphört.

Registreras ändring i allmän sjukkassas stadgar, skall ena exemplaret av

det protokoll, som innehåller beslutet om ändringen, återställas till sökanden,

försett med bevis om registreringen.

95 §.

Anmälningsskrifter med därvid fogade handlingar skola, särskilt för varje

allmän sjukkassa, förvaras såsom bilagor till registret.

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Majus proposition nr 312.

96 §.

Mot den, som inhämtat kännedom om vad registret beträffande visst förhållande

innehåller å den tid, varom fråga är, kan ändring i samma förhållande

ej åberopas med laga verkan, med mindre han visas hava ägt vetskap

örn ändringen.

97 §.

Det åligger allmän sjukkassas styrelse att varje år före utgången av juli

månad till tillsynsmyndigheten ingiva styrkt avskrift av styrelsens och revisorernas

berättelser angående föregående räkenskapsår samt av protokoll,

upptagande de beslut, som ombudsmötet fattat i anledning av nämnda berättelser.

Centralsjukkassas styrelse har att inom tid som i första stycket sägs till

tillsynsmyndigheten ingiva i enlighet med fastställt formulär upprättad statistisk

redogörelse rörande kassans och envar av de till denna anslutna

lokalsjukkassornas verksamhet under året. Redogörelsen skall vara underskriven

av styrelsens ordförande och kassans verkställande tjänsteman.

Finner tillsynsmyndigheten nödigt att av allmän sjukkassa infordra ytterligare

upplysningar, skola sådana ofördröjligen lämnas av kassans styrelse.

Allmän sjukkassas styrelse är pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten

eller dess ombud tillfälle att inventera kassans medel samt att

granska kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar så ock att lämna

dem tillträde till ombudsmöte.

98 §.

Tillsynsmyndigheten skall tillse, att allmän sjukkassas verksamhet står i

överensstämmelse med denna lag och andra rörande verksamheten utfärdade

författningar och föreskrifter. Tillsynsmyndigheten har vidare att övervaka

verksamhetens ekonomiska utveckling och därvid, om så finnes erforderligt,

försäkringstekniskt utreda kassans ställning. Jämväl i övrigt skall

tillsynsmyndigheten vaka över verksamheten samt tillhandagå kassan med

råd och upplysningar.

Tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassornas verksamhet erforderliga

formulär; och kassa skall vara pliktig att i föreskriven ordning begagna

formulären.

99 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att anledning till anmärkning förekommer

mot allmän sjukkassas verksamhet, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan

anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av verksamheten,

som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss skälig

tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits.

Underlåter kassan att ställa sig sålunda meddelad anvisning till efterrättelse,

må tillsynsmyndigheten uppdraga åt två eller flera personer att i

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

325

egehskap av administratörer handhava kassans angelägenheter under viss tid,

dock längst intill dess, efter nyval av ombud, som i 61 § avses, ombudsmöte

utsett styrelseledamöter och dessa trätt i tjänst. Administratörer hava att i

denna egenskap fullgöra de på ombudsmöte och styrelse enligt denna lag

ankommande åliggandena, dock ej sådana, som i 64 § avses, och skall i tilllämpliga

delar beträffande dem gälla vad i denna lag stadgas angående

ombudsmöte samt styrelse eller styrelseledamöter. Det åligger administratörer

att ställa sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser angående uppdragets

fullgörande, som må utfärdas av tillsynsmyndigheten.

Uppdrag att vara administratör må när som helst återkallas av tillsynsmyndigheten.

Arvode till administratör skall utgivas av kassan efter de

grunder, som fastställas av tillsynsmyndigheten.

100 §.

Närmare föreskrifter örn tillsynsmyndighetens organisation samt om sjukkasseregistrets

förande och tillsynsmyndighetens verksamhet i övrigt meddelas

av Konungen.

Besvär m. m.

101 §.

över allmän sjukkassas beslut i ärende angående försäkring enligt denna

lag må klagan föras hos tillsynsmyndigheten genom besvär, vilka skola inlämnas

till kassan eller dit insändas med posten. Besvären skola hava kommit

kassan tillhanda senast inom en månad efter det klaganden erhållit kännedom

örn beslutet. Kassan har att inom två veckor därefter med eget yttrande

översända besvären till tillsynsmyndigheten. Den omständigheten, att besvären

av klaganden ingivits eller insänts direkt till tillsynsmyndigheten,

utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de inkommit

till tillsynsmyndigheten före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant

fall skall tillsynsmyndigheten omedelbart överlämna besvären till vederbörande

kassa för behandling som ovan sagts.

Tillsynsmyndigheten äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga

ärende som i första stycket avses.

102 §.

Uppstår tvist mellan allmänna sjukkassor, skall tvisten, där den avser

tolkningen eller tillämpningen av denna lag och ej kan biläggas i godo, på

yrkande av någon av kassorna avgöras av tillsynsmyndigheten.

103 §.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i fråga, varom i 101 och 102 §§ förmäles,

må talan ej fullföljas med mindre tillsynsmyndigheten meddelat tillstånd

därtill. Sådant tillstånd skall lämnas, där utgången av ärendet kan

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

antagas vara av synnerlig betydelse för part eller där någon av dem, som

inom tillsynsmyndigheten deltagit i behandlingen av ärendet, yppat avvikande

mening. Klagan föres hos Konungen genom besvär, vilka skola inlämnas

eller insändas med posten till socialdepartementet. Besvären skola

hava inkommit till departementet senast inom en månad efter det klaganden

erhållit del av tillsynsmyndighetens beslut.

Tillsynsmyndighetens beslut i fråga, som i 101 och 102 §§ avses, går i

verkställighet på sätt om domstols lagakraftägande dom är stadgat; dock

äger tillsynsmyndigheten, där talan mot dess beslut må föras, eller, om talan

fullföljts, Konungen bestämma, att beslutet ej må verkställas förrän det vunnit

laga kraft eller annorlunda förordnats.

Fråga, som i 101 och 102 §§ åsyftas, må ej prövas i annan ordning än

här ovan sagts.

Särskilda bestämmelser.

104 §.

Minskas allmän sjukkassas verksamhetsområde, skall till den kassa, vartill

medlemmar på grund härav överföras, av den förra kassans fondmedel

utbetalas behörig andel, beräknad efter grunder som fastställas av tillsynsmyndigheten.

Allmän sjukkassa skall, därest Konungen så förordnar, helt eller delvis

överlåta sin rörelse och sina tillgångar å annat försäkringsorgan. överlåtes

rörelsen helt, skall kassan gå i likvidation. I annan ordning må beslut örn

överlåtelse av kassas rörelse eller dess trädande i likvidation ej fattas.

I fråga om allmän sjukkassas likvidation samt upplösning skall i övrigt

i tillämpliga delar gälla vad i sådant avseende finnes föreskrivet i lagen om

understödsföreningar, därvid dock skall iakttagas att i nämnda lag beträffande

likvidator förekommande hänvisning till stadgande angående styrelse

eller styrelseledamot skall avse bestämmelse härom i denna lag.

105 §.

Fordran å sjukhjälp, som innestår hos allmän sjukkassa, må ej för gäld

tagas i mät.

Ej heller må rätt till sjukhjälp överlåtas, innan den försäkrade är berättigad

att lyfta sjukhjälpen.

106 §.

Har försäkrad genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra

stadgad anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat, att sjukhjälp

till honom eller hans familjemedlem utgått eller utgått med för högt belopp,

eller har sjukhjälp uppburits av någon, som ej ägt rätt därtill, och har han

s. 327 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

327

skäligen bort inse detta, är han pliktig återbetala vad för mycket utbetalats,

där ej den allmänna sjukkassan i särskilt fall finner anledning att helt eller

delvis eftergiva sådan återbetalningsskyldighet.

I fall som i denna paragraf avses må i avräkning å vad för mycket utgått

innehållas skäligt belopp av försäkrad tillkommande sjukhjälp, som

därefter förfaller. Har försäkrad, till vilken sjukhjälp felaktigt utbetalats,

övergått till annan sjukkassa, må sådan avräkning ske även å den sjukhjälp,

vartill han må vara berättigad från nämnda kassa.

107 §.

Allmän sjukkassa äger ej av den, som framkallat sjukdom hos annan

eller eljest i anledning av sjukdomen är pliktig att gälda skadestånd till

försäkrad, återkräva sina utgifter för utgiven sjukhjälp.

Är någon på grund av vållande eller eljest pliktig att till försäkrad gälda

skadestånd i anledning av sjukdomsfall, skall från skadeståndet avräknas

vad den försäkrade på grund av den obligatoriska försäkringen uppburit

eller ägt uppbära från allmän sjukkassa.

108 §.

Styrelseledamot, verkställande tjänsteman eller revisor i allmän sjukkassa,

som vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat

kassan skada, är pliktig att till kassan utgiva ersättning för skadan.

Äro flera ersättningsskyldiga, skola de svara för ersättningen en för alla och

alla för en. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter vad

som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes

ligga envar av dem till last, samt till omständigheterna i övrigt.

Samma lag gäller, där styrelseledamot eller annan, som i första stycket

avses, genom att överträda denna lag eller föreskrift, som meddelats med

stöd av densamma, eller kassans stadgar uppsåtligen eller av vårdslöshet

tillskyndat tredje man skada.

109 §.

Styrelseledamot, revisor och befattningshavare hos allmän sjukkassa

må ej till obehörig yppa förhållande, om vilket han i sin nämnda egenskap

erhållit kunskap och vilket avser enskilds personliga förhållanden, samt ej

heller till obehörig utlämna handling, till vilken han i sin nämnda egenskap

erhållit tillgång.

Den som bryter mot vad i första stycket är stadgat straffes med dagsböter,

där ej brottet är att anse såsom tjänstefel. Böterna tillfalla kronan.

HO §.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt om tilllämpning

av denna lag å andra dess medborgare som vistas bär i riket än

dem å vilka lagen eljest är tillämplig.

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Om lagens ikraftträdande m. m.

111 §.

Denna lag skall, i den mån ej nedan annorlunda stadgas, träda i kraft

den 1 juli 1950, vid vilken tidpunkt förordningen den 26 juni 1931 (nr 280)

om erkända sjukkassor upphör att gälla.

Vad i lag eller särskild författning må vara föreskrivet med avseende å

erkända sjukkassor samt avgifter till och sjukhjälp från dessa skall efter

utgången av juni 1950 i stället gälla allmänna sjukkassor samt avgifter till

och sjukhjälp från dessa.

Antagande av allmänna sjukkassor m. m.

112 §.

Till allmän sjukkassa skall i första hand antagas erkänd sjukkassa, som

är verksam inom det för den allmänna sjukkassan avsedda verksamhetsområdet.

Landsting ävensom stad, som ej deltager i landsting, bär att, därest allmän

centralsjukkassa ej på annat sätt upprättas för landstingsområdet eller

staden, svara för att sådan kassa upprättas. Om allmän lokalsjukkassa ej

på annat sätt upprättas för lokalsjukkasseområde, åvilar ansvaret för att

så sker den eller de inom lokalsjukkasseområdet belägna kommunerna.

113 §.

Ansökan örn antagande till allmän sjukkassa skall göras av styrelsen för

den förening, som önskar bliva antagen till allmän sjukkassa. Ansökan

skall vara tillsynsmyndigheten tillhanda före den 1 januari 1949, då fråga

är om antagande till centralsjukkassa, samt före den 1 juli 1949, såvitt angår

antagande till lokalsjukkassa. Tillsynsmyndigheten må dock med hänsyn

till särskilda omständigheter medgiva, att ansökningen ingives senare. Vid

ansökningen skola fogas de uppgifter tillsynsmyndigheten bestämmer.

Innan förening antages till allmän sjukkassa, skall den hava antagit stadgar,

avfattade på sätt i 56 § sägs, varjämte i fråga örn allmän lokalsjukkassa

tillsynsmyndigheten skall inhämta yttrande i ärendet från styrelsen för den

centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan skall vara ansluten.

Beslut, som på grund av vad i första och andra styckena sägs eller eljest

erfordras för erkänd sjukkassas antagande till allmän sjukkassa eller för

överlåtelse, varom nedan i 114 § förmäles, skall, utan hinder av att för den

erkända sjukkassan gälla bestämmelser av annat innehåll, vara giltigt,

därest det å föreningssammanträde biträtts av de flesta röstande samt godkännes

av tillsynsmyndigheten. Sålunda fattat beslut må ej sedermera utan

tillsynsmyndighetens medgivande upphävas eller ändras. Ansökan om antagande

till allmän sjukkassa, som gjorts med stöd av beslutet, är för den

erkända sjukkassan bindande.

s. 329 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

329

114 §.

Söker mer än en förening bliva antagen till centralsjukkassa eller lokal sjukkassa

för samma område, skall tillsynsmyndigheten, där så finnes lämpligt,

söka få till stånd överlåtelse enligt 66 § lagen om understödsföreningar

på en av föreningarna av den eller de andras rörelse eller på en för

ändamålet bildad förening av samtliga de sökandes rörelse. Kan överlåtelse

som nu sagts ej åvägabringas eller finnes sådan lämpligen ej böra ifrågakomma,

har tillsynsmyndigheten att pröva, vilken förening som må anses lämpligast,

därvid, med beaktande jämväl av vad i 112 § första stycket sägs, hänsyn

särskilt bör tagas till föreningarnas medlemsanslutning inom verksamhetsområdet.

115 §.

Antages erkänd sjukkassa till allmän sjukkassa och skola medlemmar i

kassan enligt denna lag vara försäkrade i annan allmän sjukkassa eller sker

utsträckning av den tid, under vilken i fråga örn medlemmar i kassan annan

allmän sjukkassa skall ansvara för utgivandet av sjukpenning, är den

förra kassan pliktig att, i den omfattning och den ordning tillsynsmyndigheten

bestämmer, till den senare kassan överföra medel, som vid tidpunkten

för antagandet funnos avsatta för sjukhjälpsverksamhetens bedrivande.

Blir erkänd sjukkassa ej antagen till allmän sjukkassa och har dess rörelse

ej överlåtits på sätt i 114 § sägs, skall kassan utan särskilt beslut den

1 juli 1950 träda i likvidation. Sådan kassa är, utan hinder av vad därutinnan

må vara föreskrivet i kassans stadgar, pliktig att, enligt de föreskrifter

tillsynsmyndigheten meddelar, till den eller de allmänna sjukkassor,

till vilka medlemmarna skola höra, överföra de medel som vid utgången

av juni 1950 funnos avsatta till sjukhjälpsfond.

116 §.

Har förening antagits till allmän centralsjukkassa, skola före den 1

juli 1949 styrelseledamöter och suppleanter för deni väljas till det antal,

som enligt denna lag och de för kassan antagna stadgarna skall utses

å ombudsmöte, att tjänstgöra till dess ombudsmöte utsett styrelseledamöter

och suppleanter i enlighet med vad i lagen sägs. Vid valet skola

tillämpas de för föreningen då gällande bestämmelserna angående val av

styrelseledamöter och suppleanter. Motsvarande skall gälla där förening

antagits till allmän lokalsjukkassa; dock skall valet i detta fall ske före

den 1 januari 1950.

De som enligt vad i 69 § stadgas hava att utse övriga styrelseledamöter

och suppleanter i allmänna sjukkassor skola göra detta, vad beträffar

centralsjukkassa före den 1 juli 1949 och såvitt angår lokalsjukkassa före

den 1 januari 1950. Därvid skall i stället för vad i 71 § sägs om medlem

i kassan eller familjemedlem gälla att ledamoten eller suppleanten är man
-

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

talsskriven inom kassans verksamhetsområde. Uppgift å de sålunda utsedda

skall senast nämnda dagar tillställas tillsynsmyndigheten och vederbörande

kassa.

Styrelse som i första och andra styckena avses skall, därest annan styrelse

finnes för kassan, icke träda i tjänstgöring förrän den 1 juli 1950

men i annat fall så snart den blivit fulltalig. Uppdrag för styrelseledamot,

som utsetts i annan ordning, skall upphöra med utgången av juni 1950,

ändå att den tid, för vilken ledamoten utsetts, ej gått till ända.

Styrelsen för samt befattningshavare hos förening, som antagits till allmän

sjukkassa, äga vidtaga sådana åtgärder, som erfordras i anledning av

denna lags ikraftträdande.

117 §.

Före den 1 april 1950 skola, såvitt angår lokalsjukkassa samt centralsjukkassa,

vilkens verksamhetsområde utgöres enbart av stad, utses ombud

för 1950 och 1951 års ombudsmöten. Lokalsjukkassa skall före den 1 juli

1950 för tid, som nu sagts, utse ombud i den centralsjukkassa, till vilken

den är ansluten, och skall, där så finnes erforderligt, särskilt ombudsmöte

utlysas för valets förrättande.

Beträffande sådant ombud skall i stället för vad i 61 § tredje stycket stadgas

om medlem i kassan eller familjemedlem gälla att ombudet skall vara

mantalsskrivet inom kassans verksamhetsområde.

övergångsbestämmelser för medlemmar i erkända sjukkassor.

118 §.

I samband med ikraftträdandet av denna lag skall envar, som vid utgången

av 1949 var medlem i erkänd sjukkassa och som är försäkringspliktig

enligt lagen, så ock sådan gift kvinna, som i 6 § första stycket

avses, överföras till vederbörande allmänna sjukkassa, den försäkringspliktige

såsom medlem och kvinnan såsom familjemedlem.

Den omständigheten, att medlem i erkänd sjukkassa ej fyllt sexton år,

skall ej utgöra hinder för hans överförande såsom medlem. Beträffande

sådan medlem skall ej gälla vad i denna lag stadgas angående familjemedlem.

119 §.

Vid tillämpningen av vad i 6 § andra stycket a) stadgas skall beträffande

medlem i erkänd sjukkassa, som vid utgången av juni 1950 vårdas å sjukvårdsanstalt,

medräknas den tid sjukhusvården pågått före lagens ikraftträdande.

Den som vid utgången av juni 1950 var medlem i erkänd sjukkassa

skall i intet fall på grund av nämnda stadgande vara undantagen

från försäkringsplikt förrän rätten till sjukhjälp upphört.

s. 331 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

331

120 §.

Är någon vid utgången av juni 1950 berättigad att uppbära sjukpenning

från erkänd sjukkassa, skall följande gälla:

a) Vid beräkning av sjukhjälpstiden skall medräknas tid före den 1 juli

1950, för vilken erkänd sjukkassa utgivit eller haft att utgiva sjukpenning

på grund av samma sjuklighetstillstånd eller tidigare sådant tillstånd,

varmed den ifrågavarande sjukdomen sammanhänger.

b) Den som enligt 9 § icke må vara sjukpenningförsäkrad äger likväl

uppbära sjukpenning enligt de vid utgången av juni 1950 å honom tillämpliga

föreskrifterna.

c) Beträffande den som enligt 9 § skall vara sjukpenningförsäkrad skola

för det sammanhängande sjuklighetstillstånd varom fråga är gälla de vid

utgången av juni 1950 å den försäkrade tillämpliga bestämmelserna om rätt

till sjukpenning, i den mån han därigenom blir berättigad till sjukpenning

för längre tid än eljest eller till sjukpenning för viss tid med högre belopp

än som eljest skolat tillkomma honom såsom sjukpenning jämte make- och

barntillägg för den tiden.

Vad ovan under a)-—c) sägs skall ock gälla, där den som vid utgången

av juni 1950 var medlem i erkänd sjukkassa och då ej ägde uppbära sjukpenning

därefter drabbas av sjukdom, som utgör fortsättning av ett tidigare

sjuklighetstillstånd, för vilket han ägt erhålla sjukpenning i sådan kassa.

Vid prövning, huruvida sjukdom skall anses utgöra fortsättning av tidigare

sjuklighetstillstånd, skall vad i 27 § andra stycket är stadgat äga

motsvarande tillämpning, därvid dock beträffande annan än den som vid

utgången av juni 1950 äger uppbära sjukpenning skall iakttagas, att fortsättning

av det tidigare sjuklighetstillståndet ej skall anses föreligga av

allenast den anledningen, att sjukdomsfallet inträffat inom nittio dagar

efter den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits av erkänd sjukkassa.

Tillsynsmyndigheten äger meddela särskilda föreskrifter örn beloppet av

de avgifter som den försäkrade har att erlägga, i fall där enligt vad ovan

sägs äldre bestämmelser om sjukhjälp skola tillämpas.

121 §.

Sådan medlem i allmän sjukkassa, som vid utgången av juni 1950 var

medlem i erkänd sjukkassa, må utan hinder av att han ej uppfyller de

i 47 § andra stycket stadgade villkoren erhålla frivillig försäkring, såframt

han före den 1 oktober 1950 gör framställning därom.

Där på grund av före den 1 juli 1950 gjord ansökan frivillig försäkring

beviljas någon, som den 1 april 1950 i erkänd sjukkassa var tillförsäkrad

mer omfattande sjukhjälp än som tillkommer honom enligt den obligatoriska

försäkringen, skall väntetid icke tillämpas; dock skall i fall som

nu sagts vad i 50 § första stycket andra och tredje punkterna stadgas äga

motsvarande tillämpning.

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Majas proposition nr 312.

Därest i allmän sjukkassa storleken av avgifterna för den frivilliga försäkringen

gjorts beroende av medlemmens ålder vid inträdet i den frivilliga

försäkringen, skall beträffande medlem som överförts från erkänd sjukkassa

hänsyn tagas till hans ålder vid inträdet i erkänd sjukkassa eller, örn

han omedelbart före inträdet i sådan kassa tillhört annan statsunderstödd

sjukkassa, vid inträdet i kassa av sistnämnda slag.

Övergångsbestämmelser för andra än medlemmar i erkända sjukkassor.

122 §.

Det åligger envar, som före den 1 juli 1949 fyllt femton år och blir försäkringspliktig

jämlikt denna lag, att, därest han ej vid utgången av 1949

är medlem i erkänd sjukkassa, före den 1 februari 1950 anmäla sig till inträde

i vederbörande allmänna lokalsjukkassa eller, där sådan ej finnes, i

vederbörande allmänna centralsjukkassa. På grund av sådan anmälan skall

den som finnes vara försäkringspliktig inskrivas såsom medlem i kassan

från och med den 1 juli 1950.

Underlåter någon att företaga anmälan som i första stycket avses, skall

han ändock inskrivas såsom medlem i kassan från och med den 1 juli

1950; och skall han i sådant fall vara skyldig att, därest ej giltigt skäl för

underlåtenheten förelegat, erlägga dubbla avgifter för juli, augusti och september

1950.

123 §.

Vårdas annan än medlem i erkänd sjukkassa vid utgången av juni 1950

å sjukvårdsanstalt, skall vid tillämpningen av 6 § andra stycket a) medräknas

den tid sjukhusvården pågått före lagens ikraftträdande.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall som

i 6 § andra stycket c) avses.

124 §.

Där den, som den 1 juli 1950 blir försäkrad i allmän sjukkassa men som

icke omedelbart dessförinnan var medlem i erkänd sjukkassa, vid utgången

av juni 1950 lider av sjukdom som i 21 § avses skall vid beräkning av

sjukhjälpstiden medräknas den tid, varunder sjuklighetstillståndet eller

tidigare sådant tillstånd med vilket den ifrågavarande sjukdomen sammanhänger,

varat före lagens ikraftträdande. Vid prövning, huruvida sjukdom

skall anses utgöra fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd, skall

vad i 27 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning, därvid vad

som sägs om tid, för vilken sjukpenning utgivits, skall hava avseende å tid,

under vilken arbetsoförmåga på grund av sjukdom förelegat.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, om försäkrad som där avses

s. 333 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

333

efter utgången av juni 1950 drabbas av sjukdom, som äger medicinskt samband

med dessförinnan inträffat sjukdomsfall, såvida den försäkrade inom

två år före insjuknandet vid något tillfälle varit arbetsoförmögen på grund

av det tidigare sjukdomsfallet.

T illämpnings föreskrifter.

125 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för lagens tillämpning,

meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av tillsynsmyndigheten.

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Bilaga B.

S o c i a I v å r d s k o m m i 11 c n s förslag

till

Lag

om allmän sjukförsäkring.

Allmänna bestämmelser örn försäkringsplikt m. m.

1 §•

1 mom. Envar i Sverige bosatt svensk medborgare är, där ej nedan annorlunda

stadgas, pliktig att från och med ingången av kalendermånaden

efter den, under vilken han fyllt sexton år, vara försäkrad i enlighet med

denna lag för erhållande av sjukhjälp (sjukförsäkrad). På grund av sådan

försäkring skall i fall, som nedan sägs, sjukhjälp jämväl utgivas till försäkringspliktigs

familjemedlemmar.

Försäkringsplikt, som nu sagts, åvilar jämväl å svenskt fartyg anställd

svensk medborgare, som ej är bosatt i Sverige, ävensom i Sverige bosatt

och mantalsskriven icke svensk medborgare.

2 mom. I denna lag föreskriven försäkringsplikt fullgöres genom medlemskap

i allmän sjukkassa. Annan än försäkringspliktig må ej vara medlem

av sådan kassa.

2 §•

Försäkringspliktig är ej:

a) gift kvinna, som sammanlever med sin man, om denne är försäkrad

jämlikt denna lag och hennes årsinkomst av förvärvsarbete, beräknad enligt

de i 15—17 §§ angivna grunder, ej uppgår till minst 900 kronor;

b) den som på grund av sjukdom eller av sjukdom föranlett stadigvarande

men eller på grund av vanförhet under sjuhundratrettio dagar i följd

vårdats å sjukvårdsanstalt, så länge vården därefter pågår;

c) den som är omhändertagen å anstalt för obildbara sinnesslöa;

d) den som undergår frihetsstraff eller tvångsarbete, då den ådömda

straff- eller tvångsarbetstiden överstiger två år;

e) den som undergår förvaring eller internering i säkerhetsanstalt; samt

f) därest Konungen så förordnar, den som är sjukförsäkrad enligt utländsk

lag.

Finnes sannolikt, att försäkringspliktig på grund av vad i 26 § sägs ej

kan komma att bliva berättigad till sjukhjälp eller allenast bliva berättigad

till sådan i ringa mån, må han på därom gjord framställning tills vidare

av tillsynsmyndigheten befrias från försäkringsplikten.

3§.

Envar försäkringspliktig skall vara sjukvårdsförsåkrad samt erlägga avgift

därför ävensom för sjukvårdsförsäkring av familjemedlemmar och i

9 § 2 mom. omförmälda barn.

s. 335 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

335

4§-

1 mom. Försäkringspliktig, vilkens årsinkomst av förvärvsarbete, beräknad

enligt de i 15—17 §§ angivna grunder, uppgår till minst 600 kronor,

skall vara försäkrad för erhållande av kontant sjukhjälp (sjukpenningförsäkrad)

samt erlägga avgift därför och för den i 13 § andra stycket omförmälda

sjukpenningförsäkringen av vissa gifta kvinnor.

2 mom. Sjukpenningförsäkrad må dock ej vara:

a) den å vilken allmänna tjänstepensionsreglementet, tjänstepensionsreglementet

för de högre kommunala skolorna, folkskolans tjänstepensionsreglemente

eller familjepensionsreglementet för prästerskapet äger tillämpning

eller den som är fast anställd i manskapsgrad vid försvarsväsendet,

även därest förstnämnda reglemente ej är tillämpligt å honom;

b) den som tillerkänts tilläggspension enligt lagen om folkpensionering

eller invalidunderstöd enligt förordningen om invalidunderstöd, i vad avser

tiden från och med månaden efter den, under vilken den första utbetalningen

av tilläggspensionen eller invalidunderstödet kan ske, och därefter

så länge rätt till sådan förmån föreligger;

c) den som för ett sammanhängande sjuklighetstillstånd ej vidare är berättigad

till sjukpenning, i vad avser tiden intill dess han återvunnit arbetsförmåga;

samt

d) den som fyllt 67 år och därefter uppburit sjukpenning för den längsta

tid han äger uppbära sådan.

3 mom. Befrielse från skyldigheten att vara sjukpenningförsäkrad må

medgivas:

a) annan befattningshavare i statens tjänst än i 2 mom. a) avses;

b) annan befattningshavare i kommuns tjänst än i 2 morn. a) avses,

därest han vid sjukdom tillförsäkrats kontanta löneförmåner, som minst

motsvara de förmåner, vartill han på grund av sjukpenningförsäkringen

skulle vara berättigad; samt

c) den som fyllt 67 år och uppburit sjukpenning för så lång tid, att han

må uppbära sådan för ytterligare högst nittio dagar.

Befrielse som här sägs meddelas i fall, som i a) avses, av Konungen och

eljest av tillsynsmyndigheten. Framställning om befrielse skall i fall, som

i b) sägs, göras av kommunen samt i fall, som i c) sägs, av den försäkringspliktige.

4 mom. Ändock att försäkringspliktig jämlikt 2 mom. a) eller 3 mom.

första stycket a) eller b) är befriad från skyldigheten att vara sjukpenningförsäkrad,

vare han pliktig att för beredande av sjukpenningförsäkring

jämlikt 13 § andra stycket erlägga därför erforderlig avgift.

5 §■

1 mom. Försäkring enligt denna lag är vilande under tid

a) då försäkringspliktig på grund av värnplikt fullgör tjänstgöring vid

försvarsväsendet;

b) då försäkringspliktig för erhållande av vård eller uppfostran är intagen

i annan barnavårdsanstalt än barnkoloni eller i skyddshem, allmän

uppfostringsanstalt eller därmed jämförlig anstalt;

c) då försäkringspliktig undergår frihetsstraff eller tvångsarbete överstigande

tre månader;

d) då försäkringspliktig vårdas å allmän alkoholistanstalt;

e) då försäkringspliktig i annat fall än ovan sagts tvångsvis tagits i för
-

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

var på det allmännas bekostnad av annan orsak än sjukdom, därest antagas

kan att förvaringen kommer att överstiga en tid av tre månader;

samt

f) då för den, som är försäkrad i egenskap av familjemedlem eller jämlikt

9 § 2 morn., föreligger i 2 § första stycket b)—f) eller ovan under b)—e)

omförmäld omständighet.

2 mom. För tid, då försäkring är vilande, må sjukhjälp ej utgivas, dock

skall, om försäkringspliktigs försäkring är vilande, sjukhjälp utan hinder

härav utgivas till hans familjemedlemmar. Till den, som på grund av värnplikt

fullgör tjänstgöring vid försvarsväsendet, skall, ändå att hans försäkring

är vilande, sjukvårdsersättning utgivas i den mån sjukvård ej åtnjutes

på statens bekostnad. Är försäkrad intagen i barnavårdsanstalt, som i 1

mom. b) avses, skall, utan hinder av att försäkringen är vilande på grund

därav, för den försäkrade utgivas i denna lag föreskriven ersättning för

sjukhusvård.

3 mom. Ändock att försäkringspliktigs försäkring är vilande, vare han

pliktig erlägga avgift för sjukvårdsförsäkring ävensom, i stället för eljest

under den tiden till betalning förfallande avgift för sjukpenningförsäkring,

avgift, varom förmäles i 4 § 4 morn.; dock vare försäkringspliktig, som på

grund av värnplikt fullgör tjänstgöring vid försvarsväsendet, befriad från

varje avgift, som förfaller till betalning under tjänstgöringstiden.

6§-

Familjemedlem till medlem av allmän sjukkassa anses vid tillämpningen

av denna lag vara

hustru som ej är försäkrad genom medlemskap i sjukkassa; samt

barn till och med den månad, under vilken det fyller sexton år.

Såsom barn till medlem skola även anses dennes adoptiv- och fosterbarn

ävensom i Sverige bosatta barn, adoptivbarn och fosterbarn till medlemmens

make.

Äro båda föräldrarna medlemmar, anses barn vara familjemedlem till

fadern. Tillkommer barnets vårdnad enligt lag eller domstols beslut modern

ensam, skall barnet dock anses såsom familjemedlem till henne eller, örn

hon är gift och hennes man är medlem, till honom.

Såsom föräldrar skola, då fråga är örn adoptiv- eller fosterbarn, anses

allenast adoptiv- eller fosterföräldrarna.

Om medlemskap i sjukkassa m. m.

?§•

1 mom. När i denna lag talas om sjukkassa, avses därmed allmän sjukkassa.

2 mom. Försäkringspliktig skall vara medlem av sjukkassan för den kommun

inom riket, där han har fast bostad. Saknar han fast bostad inom riket,

skall han vara medlem av sjukkassan för den kommun inom riket, där han

är eller senast varit mantalsskriven.

Försäkringspliktig sjöman, som varken har fast bostad eller är mantalsskriven

inom riket, skall vara medlem av sjukkassan för den kommun inom

riket, där fartyget har sin hemort.

s. 337 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

337

3 mom. Då försäkringsplikt enligt 1 § inträder för den, som redan är försäkrad

i egenskap av barn till medlem av sjukkassa, skall sjukkassan inskriva

den försäkringspliktige såsom medlem av kassan samt tillställa honom

meddelande därom och angående vad på grund av medlemskapet åligger

honom.

4 mom. Annan försäkringspliktig än i 3 morn. avses skall inom fjorton

dagar från den dag, då försäkringsplikten inträtt, anmäla sig till inträde i

den sjukkassa, i vilken han enligt 2 morn. skall vara försäkrad. Sålunda

gjord anmälan skall medföra medlemskap i sjukkassan från och med den

dag, då försäkringsplikten inträtt.

Ändå att anmälan, som i första stycket sägs, ej inkommit, skall sjukkassan

så snart ske kan inskriva den försäkringspliktige såsom medlem av

kassan. På grund av sådan inskrivning skall han anses såsom medlem från

och med den dag försäkringsplikten inträtt, dock tidigast från och med

tredje kalendermånaden före den, under vilken inskrivningen sker. I fall,

som här avses, må sjukhjälp ej utgivas för tid före inskrivningen, där ej

sjukkassan finner, att den försummade anmälningsskyldigheten skäligen

ej bör läggas den försäkringspliktige till last.

8§.

Flyttar medlem från sjukkassas verksamhetsområde till ort inom verksamhetsområde

för annan sjukkassa, skall han därmed anses utträda ur

den förra sjukkassan samt ingå såsom medlem i den senare (överflyttning).

Var medlem eller familjemedlem till honom vid flyttningen på grund av

redan inträffad sjukdom berättigad till sjukhjälp i form av ersättning för

sjukhusvård eller sjukpenning, skall dock, där ej annat överenskommits

mellan kassorna, överflyttningen anses ske först med utgången av den

månad, under vilken den sjukes rätt till sådan sjukhjälp från sjukkassa för

den tidigare bosättningsorten upphört.

För månad, under vilken överflyttning sker, erlägger medlemmen hel

månadsavgift till den av kassorna, inom vars verksamhetsområde han är

bosatt den dag avgiften förfaller till betalning, men vare han befriad från

avgift till den andra kassan. Tillkommer avgift annan kassa än den, till

vilken den erlagts, vare sistnämnda kassa pliktig översända avgiften till

den kassa, som är berättigad till densamma.

Innan flyttning, som ovan sägs, företages, skall medlemmen göra anmälan

härom till den kassa, från vars verksamhetsområde flyttningen skall

ske. Göres anmälan senare än nu sagts, må sjukhjälp, som belöper på tid

före anmälan, ej utgivas av den kassa, till vars verksamhetsområde flyttningen

skett.

Om sjukhjälp på grund av sjukvårdsförsäkringcn (sjukvårdsersättning).

9§.

1 mom. Till medlem av sjukkassa ävensom till medlems familjemedlemmar

utgives på villkor och i den omfattning, som i denna lag närmare stadgas,

sjukvårdsersättning i form av ersättning för

a) läkarvård, ersättning för i samband härmed företagna resor häri inräknad;
b)

vissa läkemedel; samt

Bihang till riksdagens protokoll MAC). 1 sami. Nr 312.

22

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

c) sjukhusvård, ersättning för intagning å sjukvårdsanstalten och hemresa

därifrån häri inräknad.

2 mom. Till barn, som ej är att anse såsom familjemedlem till medlem

och som vistas i Sverige under sådana förhållanden, att barnet, om det

fyllt sexton år, skolat vara försäkringspliktigt, utgives sjukvårdsersättning,

som i 1 mom. sägs, för tid till och med den månad, under vilken barnet

uppnår nämnda ålder. Ersättningen utgives av sjukkassan för den kommun,

där barnet är bosatt, då rätten till sjukhjälp uppkommer.

10 §.

1 mom. Ersättning för försäkrads utgifter för läkarvård, kostnaderna för

läkares resa ävensom för utfående av sjukpenning erforderliga läkarintyg

häri inräknade, skall utgivas vid varje sjukdom, som enligt läkares utsaga

kräver vård av läkare, med tre fjärdedelar av utgifterna; dock att där utgifterna

överstigit det belopp, vartill desamma enligt av Konungen fastställd

taxa skola beräknas uppgå, ersättningen skall motsvara tre fjärdedelar

av sistnämnda belopp. Till läkarvård skall härvid hänföras jämväl

röntgen- och radiumbehandling. Nämnda taxa skall avse vård, som kan

meddelas av envar legitimerad läkare, ävensom röntgenundersökning samt

röntgen- och radiumbehandling, som utföres av därför särskilt utbildad

läkare.

Är uppenbart, att den sjuke utan fog sökt mer än en läkare vid samma

sjukdomsfall eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behövligt,

vare sjukkassan pliktig utgiva ersättning enligt vad nu sagts allenast

med avseende å utgifterna för den vård, som lämnats av den först rådfrågade

läkaren, eller för de besök, som skäligen kunna anses hava varit behövliga.

Har sjuk, som påkallat besök av läkare i sin bostad eller annorstädes,

uppenbarligen kunnat utan risk för försämring av hälsotillståndet

besöka läkaren, må kassan minska ersättningen till det belopp, som skulle

hava utgivits för läkarvård och den sjukes resor, örn den sjuke besökt,

läkaren.

2 mom. Ersättes den sjukes utgifter för läkarvård enligt 1 morn., utgives

jämväl ersättning för utgifterna för hans resor till och från läkaren.

I den mån resekostnaden överstiger tre kronor för varje besök ersättes

hela den överskjutande kostnaden, därest den sjuke av läkare hänvisats

för läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas,

samt

eljest tre fjärdedelar av den överskjutande kostnaden, dock att ersättning

ej må utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått vid besök hos

den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vilkens distrikt den sjuke

vistas.

I fråga om rätten till ersättning, som i detta morn. avses, skall dock gälla

följande:

a) ersättning beräknas högst efter det billigaste, vanligen förekommande

färdsätt, som under hänsynstagande till den sjukes tillstånd kunnat komma

till användning;

b) ersättning för återresa utgives högst för resa antingen till den plats,

varifrån resan till läkaren företogs, eller till den sjukes bostad, dock må

ersättning för återresa till bostaden ej beräknas för den del av färdsträckan,

varmed denna med mera än en mil överstiger färdsträckan vid resan tili

läkaren;

s. 339 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

339

c) ersättning må ej utgivas, om med hänsyn till resans längd samt den

sjukes vanor och tillstånd skäligen kunnat fordras att han färdats till fots

eller å cykel;

d) för resa med annan automobil än ambulans- eller taxeautomobil,

ävensom med hästskjuts, motorcykel eller maskindriven farkost, vilken ej

går i allmän trafik, skall vid ersättningens beräknande lända till efterrättelse

av Konungen fastställd taxa; samt

e) ersättning må ej utgivas för resa utom Sverige.

Såsom förutsättning för utgivande av ersättning jämlikt detta mom. skall

vidare gälla, att den försäkrade skriftligen betygar, att resan föranletts uteslutande

av behovet av läkarvård.

Påkallas av den sjukes ålder eller tillstånd att anhörig eller annan åtföljer

honom till läkaren, må jämväl kostnaderna för följeslagarens resa

ersättas efter i detta mom. stadgade grunder, och skall ersättningen därvid

beräknas å sammanlagda resekostnaden för den sjuke och följeslagaren.

3 mom. För utgivande av ersättning för läkarvård, som lämnats utom

riket, skola gälla de föreskrifter Konungen meddelar.

11 §•

Lider försäkrad av sockersjuka eller av allvarlig blod- eller hjärtsjukdom,

skall ersättning utgivas med tre fjärdedelar av kostnaden för sådana läkemedel,

som enligt läkares utsago måste av den försäkrade nyttjas under

längre tid för sjukdomens hävande eller lindrande och upptagits i en av

Konungen fastställd förteckning.

I andra fall än i första stycket sägs skall vid försäkrads sjukdom utgivas

ersättning med hälften av kostnaden för sådana av läkare föreskrivna läkemedel,

som äro av betydelse för sjukdomens hävande eller lindrande och

upptagits i en av Konungen fastställd förteckning.

12 §.

1 mom. Har sjuk bereus vård å allmänt sjukhus eller å annan sjukvårdsanstalt,

som upptagits i särskild av Konungen fastställd förteckning, (sjukhusvård)

och styrkes med läkarintyg, att vården varit erforderlig, skall i

stället för ersättning, som i 10 och 11 §§ sägs, utgivas ersättning för sjukhusvården,

dock högst med belopp, som skulle hava utgått för vård å allmän

sal eller avdelning vid för sjukdomens behandling lämpat allmänt

sjukhus, drivet av det landsting eller den i landsting ej deltagande stad,

inom vars område den sjuke är bosatt, (hemortssjukhus) eller, där den

sjuke beredes vård genom pensionsstyrelsens försorg, med belopp motsvarande

den lägsta avgiften för den vården. Har erforderlig vård ej kunnat

beredas den sjuke å hemortssjukhus eller har behov av sjukhusvård uppkommit

vid vistelse utanför sagda område och har den sjuke med anledning

därav måst intagas för vård å annan sjukvårdsanstalt, som i första

punkten sägs, än hemortssjukhus, utgives likväl ersättning för vården å den

sjukvårdsanstalten enligt den för vård å anstalten gällande taxan, dock

högst med belopp, som skulle hava utgått för vård å allmän sal eller

avdelning å det närmast belägna allmänna sjukhus, där erforderlig vård

kunnat beredas den sjuke.

2 mom. Ersättas försäkrads ulgiftcr för sjukhusvård enligt 1 morn., skola

tillika utgifterna för hans intagning å sjukvårdsanstalten ersättas, dock

högst med belopp, vartill kostnaden skulle hava uppgått vid intagning å

närmaste allmänna sjukhus, diir erforderlig vård kunnat beredas.

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Har behovet av sjukhusvården uppkommit vid vistelse inom det landstingsområde

eller den i landsting ej deltagande stad, inom vars område den

sjuke är bosatt, eller vid vistelse inom kommun, som gränsar till landstingsområdet

eller staden, och har den sjuke intagits å hemortssjukhus,

skall, ändå att kostnaden härför är högre än den som enligt första stycket

må ersättas, ersättning utgivas för den kostnaden, dock högst nied belopp,

vartill kostnaden skolat uppgå vid intagning å närmaste hemortssjukhus,

där erforderlig vård kunnat beredas.

I fall, som ovan sägs, skall jämväl den försäkrades utgifter för återresa

från sjukvårdsanstalten ersättas i den mån utgifterna överstiga tre kronor.

Återresa må dock ej ersättas, där behovet av sjukhusvård uppkommit under

den försäkrades vistelse utom det län, där han är bosatt, och han i anledning

därav intagits å sjukvårdsanstalt belägen utom det länet.

Vid beräkning av kostnad för intagning å sjukvårdsanstalt eller återresa

från sådan skola bestämmelserna i 10 § 2 mom. tredje stycket a), c), d)

och e) äga motsvarande tillämpning. Kostnad för återresa må ej beräknas

högre än för resa från sjukvårdsanstalten till den försäkrades bostad.

Påkallas av den försäkrades ålder eller tillstånd, att anhörig eller annan

åtföljer honom vid intagning å sjukvårdsanstalt eller vid återresa från

sådan, eller att en eller flera vårdare anlitas, skall ersättning utgivas jämväl

för följeslagarens resa eller kostnaden för vårdare. Därvid skall iakttagas,

förutom vad ovan sagts, dels att ersättningen skall beräknas å den

sammanlagda kostnaden för den försäkrade och följeslagare eller vårdare,

dels ock att ersättning för följeslagares resekostnad varje gång högst må

utgivas efter kostnaden för tur- och returresa mellan den försäkrades bostad

och sjukvårdsanstalten.

3 mom. Vid vård å enskilt sjukhem, som upptagits i den i 1 mom. omförmälda

förteckningen, må i stället för ersättning, som i 1 och 2 mom.

sägs, utgivas ersättning jämlikt bestämmelserna i 10 och 11 §§, därest framställning

därom göres.

A mom. För utgivande av ersättning för vård å sjukvårdsanstalt utom

riket skola gälla de föreskrifter Konungen meddelar.

5 mom. Med allmänt sjukhus förstås vid tillämpningen av denna lag

sjukvårdsanstalt, som tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår

eller som drives av landsting eller kommun och ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt,

Konung Oscar lits jubileumsfond tillhörigt sanatorium ävensom

kuranstalt, som disponeras för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.

Om sjukhjälp på grund av sjukpenningförsäkringen.

13 §.

Till sjukpenningförsäkrad medlem av sjukkassa utgives på grund av sjukpenningförsäkringen

på villkor och i den omfattning, som i denna lag närmare

stadgas,

a) sjukpenning,

b) familjetillägg samt

c) hempenning.

Sjukpenning och hempenning skola jämväl tillkomma medlems hustru,

som jämlikt 2 § första stycket a) ej är försäkringspliktig, för såvitt ej med

avseende å henne föreligger omständigheter, varom förmäles i 4 § 2 mom.

s. 341 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

341

14 §.

Sjukpennings och hempennings belopp äro beroende av den sjukpenningklass,

medlemmen tillhör. Medlemmen skall av sjukkassan hänföras till

sjukpenningklass allt efter sin årliga inkomst av förvärvsarbete och ålder

på sätt av efterföljande tabell framgår.

Sj ukpenningklass

Medlemmens årliga inkomst

förvärvsarbete uppgår till

av

för tiden in- till den må- nad med- lemmen upp- når 67 års

ålder

för tiden fr.

o. m. den

månad med- lemmen upp- nått 67 års

ålder

600

kronor

men ei till

900 kronor

1

11

900

»

» »

1 200

»

2

12

1200

»

»

» »

1 600

»

3

13

1 600

»

»

» »

2 000

»

4

14

2 000

»

» »

2 400

»

5

15

2 400

*

» »

2 800

»

6

16

2 800

»

»

» »

3 200

»

7

17

3 200

»

» »

3 600

8

18

3 600

»

»

» »

4 000

9

19

4 000

>

eller högre belopp

10

20

Kvinna, som är sjukpenningförsäkrad jämlikt 13 § andra stycket, skall,

där ej nedan annorlunda stadgas, åtnjuta sjukpenning och hempenning

med belopp och under villkor i övrigt, som gälla med avseende å medlem,

tillhörande första eller, där kvinnan uppnått eller under månaden uppnår

67 års ålder, elfte sjukpenningklassen.

15 §.

1 mom. I samband med inskrivning av försäkringspliktig såsom medlem

skall sjukkassa fastställa hans årliga inkomst av förvärvsarbete samt

på grundval härav besluta, huruvida han skall vara sjukpenningförsäkrad

och till vilken sjukpenningklass han i sådant fall skall höra. Sker inträde

i sjukkassa på grund av överflyttning från annan sjukkassa, skall medlemmen,

intill dess annorlunda beslutas, tillhöra den sjukpenningklass han tillhörde

i sistnämnda kassa.

2 mom. Beträffande varje medlem av sjukkassa skall kassan årligen

undersöka, huruvida omständighet föreligger, som bör föranleda ändring

av den för honom fastställda årsinkomsten av förvärvsarbete, samt, därest

så är fallet, fastställa ny årsinkomst och meddela det beslut angående

medlemmens sjukpenningförsäkring, som härav föranledes.

Kassan skall vidare, då eljest till dess kännedom kommit, att sådan ändring

inträtt i fråga örn medlems inkomstförhållanden, som kan antagas

vara av betydelse för medlemmens sjukpenningförsäkring, utan dröjsmål

besluta angående de ändringar med avseende å årsinkomsten av förvärvsarbete

och nämnda försäkring, som finnas påkallade.

Ändring i fråga örn medlems tillhörighet till sjukpenningklass må, såvida

den ej föranledes av att han uppnår 67 års ålder, ske allenast från och

med månadsskifte, som inträffar efter den tidpunkt, då beslutet om ändringen

fattades.

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Under tid, för vilken försäkrad äger uppbära sjukpenning, må dock

ändring i fråga om hans tillhörighet till sjukpenningklass vidtagas allenast,

då så föranledes av att han uppnår 67 års ålder.

3 mom. Om sjukkassas beslut angående medlems tillhörighet till sjukpenningklass

skall kassan utan dröjsmål tillställa medlemmen underrättelse

med angivande av det belopp, till vilket årsinkomsten av förvärvsarbete

fastställts.

16 §.

1 mom. Såsom försäkrads årliga inkomst av förvärvsarbete skall vid

tillämpningen av denna lag anses den för år beräknade inkomst i penningar

eller naturaförmåner, som han kan antagas komma att tillsvidare åtnjuta

av sådant arbete.

Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas

enligt de vid taxering till kommunal inkomstskatt tillämpade reglerna.

Inkomst av arbete för egen räkning må ej beräknas högre än som motsvarar

skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning.

Inkomstförändring av ringa storlek må ej föranleda ändring av för medlem

fastställd årsinkomst, med mindre medlemmen gjort framställning om

ändringen eller denna bör vidtagas för ernående av överensstämmelse med

den sjukpenningförsäkring, som i regel gäller för andra kassans medlemmar

med jämförliga förvärvsförhållanden.

2 mom. Sjukkassas beslut angående fastställande av årsinkomst, som i

1 mom. sägs, skall grundas på de upplysningar angående medlemmens inkomst

av förvärvsarbete, som kassan kan inhämta av medlemmen själv

eller hans arbetsgivare. Kan erforderlig kännedom om medlemmens årsinkomst

ej erhållas på detta sätt, skall, där så lämpligen kan ske, beslutet

grundas å senaste taxering till kommunal inkomstskatt för inkomst av

rörelse samt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet men i annat fall

på eljest för kassan kända förhållanden.

3 mom. Konungen må utan hinder av vad i 1 och 2 mom. sägs fastställa

särskilda grunder, efter vilka medlemmar tillhörande viss eller vissa

yrkesgrupper skola hänföras till sjukpenningklass.

17 §.

Såsom förvärvsarbete skall vid tillämpningen av denna lag ej anses hushållsarbete,

som hustru utför i hemmet.

18 §.

1 mom. Vid sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan eller för

vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig

från arbete, skall, med i denna lag angivna begränsningar, till sjukpenningförsäkrad

för varje dag utgivas sjukpenning (hel sjukpenning) med

följande belopp:

Sjukpenningklass

1 .....

. 1

Sjukpenning Sjukpenningklass

krona 50 öre 6 . .. .

. . 4

Sjukpenning

kronor — öre

2 .....

. 2

kronor — »

7 ____

. . 4

» 50 »

3 .....

. 2

» 50 »

8

. . 5

» - »

4 .....

. 3

» - »

9 ____

.. 5

» 50 »

5 .....

. 3

» 50 »

10

. . 6

) - 1

s. 343 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

343

Sjukpenningklass

Sjukpenning

S j ukp enningklass

Sjukpenning

11 ____

. . 1

krona 50

öre

16

. . 2

kronor

75 öre

12

. . 1

» 75

>

17

. . 3

- »

13

. . 2

kronor —

>

18

. . 3

25 »

14 ____

. . 2

> 25

»

19

. . 3

50 >

15 ____

. . 2

» 50

>

20

. . 3

75 »

Vid annan sjukdom än som i första stycket avses skall utgivas sjukpenning

med hälften av belopp, som ovan sägs, (halv sjukpenning),

för såvitt sjukdomen förorsakar nedsättning av såväl arbetsförmågan som

inkomsten av förvärvsarbete med minst hälften. Rätt till halv sjukpenning

tillkommer dock ej kvinna, som är sjukpenningförsäkrad jämlikt 13 §

andra stycket.

Vid tillämpningen av detta mom. skall såsom sjukdom jämväl anses sådant

tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga, som efter

upphörande av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits, alltjämt kvarstår

och som förorsakats av den sjukdomen.

Vid bedömande, huruvida förlust av arbetsförmåga föreligger, skall, då

sjukdomen kan antagas vara av mera kortvarig natur, särskilt beaktas,

huruvida den sjuke på grund av sjukdomen är urståndssatt att utföra sitt

vanliga eller därmed jämförligt arbete. Kan åter antagas, att sjukdomen är

obotlig eller av långvarig natur, skall, sedan skälig tid förflutit efter sjukdomens

början, undersökas, huruvida den sjuke, eventuellt efter särskild

yrkesutbildning, är i stånd att försörja sig genom annan sysselsättning.

Är så fallet, må han ej vidare anses vara arbetsoförmögen.

Sjukkassa må, då skäl därtill föreligga, påfordra, att förlust eller nedsättning

av arbetsförmåga styrkes genom intyg av läkare.

2 mom. Till sjukpenningförsäkrad medlem skall enligt vad nedan sägs

utgivas familjetillägg till sjukpenningen. Familjetillägg utgöres av

hustrutillägg och barntillägg.

Hustrutillägg utgår för hustru, som är sjukpenningförsäkrad jämlikt 13 §

andra stycket, ävensom för hustru, som är sjukpenningförsäkrad enligt

andra, tredje, tolfte eller trettonde sjukpenningklassen och sammanlever

med sin man. Hustrutillägg må ej utgivas beträffande tid, för vilken hustrun

själv äger uppbära sjukpenning.

Barntillägg utgår för varje hemmavarande barn, som jämlikt 6 § är att

anse såsom familjemedlem till medlemmen. Med barn, som nyss sagts,

skall i förevarande avseende jämställas medlems barn under 16 år, som

stadigvarande vistas hos annan, därest medlemmen i väsentlig mån bidrager

till barnets försörjning; dock må i dylikt fall barntillägg ej utgivas för tid,

för vilken barnafostrare äger uppbära barntillägg för barnet.

Hustrutillägg till liel sjukpenning utgör en krona samt barntillägg till

sådan sjukpenning 50 öre. Familjetillägg till halv sjukpenning utgör hälften

av vad nu sagts.

3 mom. För tid, för vilken sjukkassa enligt 12 § utgiver ersättning för

sjukpenningförsäkrads sjukhusvård, skall i stället för sjukpenning utgivas

h cmpennin g.

Hempenningen skall utgöra hälften av den sjukpenning, som eljest tillkommer

försäkrad, dock lägst en krona 50 öre. Å hempenning till medlem

skall utgivas familjetillägg med belopp, som skulle hava utgått, om medlemmen

erhållit sjukpenning.

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

I övrigt skall, då i denna lag talas om sjukpenning, därmed även avses

hempenning, såvida ej annat särskilt angives.

19 §.

.. ^ mom- Sjukpenning må ej utgivas vid sjukdom, på grund av vilken den

försäkrade är berättigad erhålla ersättning jämlikt lagen örn försäkring för

Ölyckan i arbete på grund av i arbetet inträffat olycksfall eller lagen om

försäkring för vissa yrkessjukdomar eller lagen om krigsförsäkring för ombord

å fartyg tjänstgörande personer eller enligt gällande bestämmelser om

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring

(hemvärnstjänstgöring), tjänstgöring vid luftskyddet, luftskyddsövning eller

fullgörande av tjänsteplikt.

_ 2 morn. Sjukpenning ma ej utgivas för de tre första dagarna vid varje

sjukdomsfall, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad, (karenstid),

och ej heller för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos

kassan, där det ej är uppenbart, att hinder mött för anmälans verkställande.

Inträffar sjukdomsfall inom nittio dagar efter den sista dag, för vilken ersättning

för sjukhusvård eller sjukpenning utgivits av sjukkassa, skall dock

karenstid ej tillämpas.

3 morn. Sammanlagda beloppet av sjukpenning och familjetillägg må ej

överstiga nittio procent, eller, där allenast halv sjukpenning utgives, fyrtiofem

procent av den inkomst, som motsvarar en trehundrasextiondel av den

för medlemmen fastställda årsinkomsten av förvärvsarbete. Minskning på

grund av denna bestämmelse skall göras å familjetillägget.

4 morn. Äger sjukpenningförsäkrad medlem vid sjukdom jämlikt lag

eller författning i annat fall än i 1 mom. sägs, på grund av annan försäkring

eller eljest på grund av avtal eller utfästelse av annan erhålla avlöning

eller annan kontant ersättning, må sjukpenning enligt denna lag jämte

familjetillägg ej utgivas med högre belopp än att sagda sjukhjälp för dag

räknat tillsammans med värdet av sådan förmån som nyss sagts, likaledes

för dag räknat, högst uppgår till en trehundrasextiondel av den för medlemmen

fastställda årsinkomsten av förvärvsarbete eller, då fråga är

örn gift kvinna, som tillhör andra, tredje eller tolfte sjukpenningklassen

och som sammanlever med sin man, nämnda inkomst ökad med 180 kronor.

Utgives allenast halv sjukpenning, skall densamma jämte familjetillägg

på grund av av vad ovan sagts minskas till hälften av det belopp, vilket

skolat utgivas, därest den försäkrade varit berättigad till hel sjukpenning.

Äger gift kvinna, vilken är sjukpenningförsäkrad jämlikt 13 § andra

stycket,^ vid sjukdom jämlikt lag eller författning i annat fall än i 1 mom.

sägs, på grund av annan försäkring eller eljest på grund av avtal eller utfästelse

av annan erhålla avlöning eller annan kontant ersättning, uppgående

till mer än en krona om dagen, skall den till henne jämlikt denna

lag utgående sjukpenningen minskas med det belopp, varmed nämnda förmån

överstiger en krona.

Utgår hempenning i stället för sjukpenning, skall minskning av hempenningen

jämte familjetillägg ske med samma belopp som örn sjukpenning

utginge.

Minskning av sjukhjälp enligt vad i detta mom. sägs skall göras i första

hand å familjetillägg och i andra hand å sjukpenning eller hempenning.

Sjukpenningförsäkrad vare pliktig att, då sjukkassan så påfordrar, vid

framställning om utbetalning av sjukpenning eller hempenning lämna en

s. 345 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj:ts proposition nr 312.

345

på heder och samvete avgiven uppgift angående sina inkomster av ovan

angivet slag under sjukdomstiden.

Vad ovan sagts må ej utgöra hinder för utgivande till redare av sjukpenning

i fall, som avses i 23 § 3 mom.

Om sjukhjälpstid.

20 §.

Sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning utgives

sammanlagt för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd för högst sjuhundratrettio

dagar, dock må för tid efter ingången av den månad, under

vilken försäkrad uppnår sextiosju års ålder, sådan sjukhjälp till honom utgivas

allenast för högst trehundrasextiofem dagar.

Vid tillämpningen av vad nu sagts skall gälla d ena sidan att sjukdomsfall,

som inträffar under tid, för vilken utgives sjukhjälp, som nyss sagts,

eller inom nittio dagar efter den sista dag, för vilken sådan sjukhjälp utgivits,

räknas såsom samma sjukdomsfall som det tidigare samt d andra

sidan att, därest mera än två år förflutit, under vilken försäkrad varit, bortsett

från kortvarig och medicinskt sett fristående sjukdom, fullt arbetsför,

därefter inträffande sjukdom skall anses utgöra nytt sjuklighetstillstånd

ändå att medicinskt samband kan påvisas med sjukdom, varav den försäkrade

lidit före nämnda tid.

Utöver vad ovan sägs vare tiden för utgivande av i denna lag föreskriven

sjukvårdsersättning ej begränsad.

Om sjukkassas rätt att lämna större eller flera sjukhjälpsförmåner.

21 §.

Där så med hänsyn till förhållandena inom visst sjukkasseområde prövas

lämpligt, må tillsynsmyndigheten giva den för området antagna sjukkassan

tillstånd att bidraga till de försäkrades sjukvård i vidare omfattning än i

9—12 §§ sägs. Tillstånd att ersätta större andel av utgiften för läkarvård

eller läkemedel än i 10 och 11 §§ sägs må dock ej lämnas.

Sjukkassa må i intet fall utgiva sjukpenning, familjetillägg eller hempenning

med större belopp eller för längre tid än i denna lag sägs.

Örn förlust av rätt till sjukhjälp m. m.

22 §.

Göres ej framställning om sjukhjälp inom sex månader efter det rätten

till densamma uppkom, upphör nämnda rätt.

Underlåter någon att uppbära sjukhjälp inom sex månader efter det

sjukkassan meddelat honom, att så kunde ske, må utbetalning av densamma

ej vidare påfordras.

23 §.

1 mom. Har kommun genom anställandet av läkare, avtal med sådan

eller på annat sätt vidtagit åtgärder för att bereda medellösa eller mindre

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

bemedlade personer läkarvård, äger Konungen på framställning av kommunen

förordna, att den efter grunder, som av Konungen fastställas, skall

vara berättigad att av vederbörande sjukkassa erhålla ersättning för kostnad

för läkarvård, som sålunda bereus försäkrad. Sådan ersättning må i

varje särskilt fall utgivas allenast i den mån ersättning i anledning av vården

ej tillkommer den försäkrade själv samt må ej överstiga vad som skolat

utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad.

2 mom. För sjukhusvård, som skall ersättas enligt vad i 12 § 1 mom.

sägs, vare den som driver sjukvårdsanstalten berättigad att, därest vårdkostnaden

ej gäldats av den försäkrade eller annan, utfå ersättning av sjukkassan,

dock högst med belopp, som skolat tillkomma den försäkrade, örn

denne gäldat vården.

3 mom. Har redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid

sjömans sjukdom vidkännas kostnad för läkarvård, läkemedel eller sjukhusvård,

äger han hos den sjukkassa, i vilken sjömannen är försäkrad erhålla

gottgörelse för kostnaden enligt bestämmelserna i denna lag, dock

högst med belopp, som skulle hava utgivits, därest kostnaden uppkommit

vid den sjukes vistelse inom sjukkassans verksamhetsområde. Har sådan

redare jämlikt lag att under sjömans sjukdom till honom utgiva hyra, åge

redaren hos sjukkassan utbekomma ersättning härför intill belopp, motsvarande

vad av den sjömannen för den tiden tillförsäkrade sjukpenningen

återstår, sedan avdrag skett med vad sjömannen må äga uppbära av denna.

A mom. Sjukkassa äger vid utbetalning till medlem eller dennes familjemedlem

tillgodogöra sig vad som motsvarar kassans fordran jämlikt denna

lag hos den försäkrade. Sjukkassa äger även på begäran av annan sjukkassa

vid utbetalning avdraga belopp, varmed försäkrad på grund av denna lag

häftar hos den kassan.

24 §.

1 mom. Sjukhjälp utgår ej för sjukdomsfall, som den försäkrade ådragit

sig avsiktligt.

2 mom. Sjukhjälp utgår ej till försäkrad för tid, under vilken han avtjänar

frihetsstraff eller undergår tvångsarbete.

3 mom. Sjukhjälp utgår ej till i utlandet vistande familjemedlem till medlem,

som ej är svensk medborgare. Ej heller må sådan familjemedlem medräknas

vid bestämmande av familjetilläggs storlek.

A mom. Sjukpenning må skäligen nedsättas eller helt indragas för försäkrad,

som: .. .

a) ådragit sig sjukdomen vid förövande av handling, för vilken han adomts

fängelse eller straffarbete;

b) under sjukdom underlåter att underkasta sig undersökning och vård

av läkare, då sjukkassa så föreskrivit såsom villkor för sjukhjälps utbekommande,

eller vägrar att låta sig undersökas av läkare, som därtill har sjukkassans

uppdrag;

c) under sjukdom underlåter att följa läkares föreskrifter;

d) vägrar att underkasta sig sjukhusvård, då läkare funnit sådan vara

av betydelse för sjukhjälpstidens förkortande;

e) under sjukdom gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt;

f) vägrar att mottaga besök av hos sjukkassa för sjukkontroll anställd befattningshavare;
-

s. 347 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312. 347

g) i syfte att utfå sjukhjälp medvetet lämnar oriktiga eller vilseledande

uppgifter;

h) under sjukdom ändrar vistelseort utan att därom underrätta sjukkassan;
i)

under sjukdom avreser till utlandet, där ej sjukkassan medgivit att

sjukhjälp må utgå under vistelsen därstädes;

j) utan godtagbart skäl underlåtit att fullgöra i 37 § första stycket g)

stadgad anmälningsskyldighet; eller

k) fört ett onyktert eller eljest förargelseväckande levnadssätt under den

tid, för vilken sjukpenning begäres.

5 mom. Vägrar sjukpenningförsäkrad utan giltig anledning att underkasta

sig sådan sjukvård eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande

av arbetsoförmåga, vartill bidrag erbjudits honom av allmänna medel,

och anses goda utsikter förefinnas att genom dylik åtgärd förebygga

inträdandet av varaktig eller långvarig oförmåga till arbete eller häva redan

inträdd sådan, må sjukpenning helt eller delvis tills vidare förvägras honom,

under förutsättning att han gjorts uppmärksam på denna påföljd.

25 §.

1 mom. Har medlem vid upprepade tillfällen underlåtit att i föreskriven

ordning erlägga sjukvårdsavgift och kan underlåtenheten antagas hava berott

på tredska, må sjukvårdsersättning för honom skäligen nedsättas eller

helt indragas.

2 mom. Häftar medlem av sjukkassa vid ingången av den månad, under

vilken han på grund av sjukdom iråkar sjukdomstillstånd, som jämlikt 18 §

1 mom. medför rätt till sjukpenning, för ogulden sjukpenningavgift för tre

månader eller längre tid, och har han ej jämlikt 35 § 5 mom. erhållit anstånd

med betalningen av avgiften, må sjukpenning för det sjukdomsfallet

ej utgivas till honom. Lag samma vare beträffande hans hustru, därest hon

är sjukpenningförsäkrad som familjemedlem. Vid tillämpningen av detta

mom. skall såsom ogulden allenast anses avgift, vilken omfattats av anmaning,

som i 36 § 1 mom. sägs, och ej erlagts inom fjorton dagar efter

det sådan anmaning avsänts.

26 §.

För sjukdomsfall, som inträffat under tid, då den sjuke ej var försäkrad

enligt denna lag vare sig i egenskap av medlem eller familjemedlem eller

jämlikt 9 § 2 mom. eller då hans försäkring var vilande på grund av att

med avseende å honom förelegat i 2 § första stycket b)—f) omförmäld omständighet,

ävensom för sjukdomsfall, som därmed äger medicinskt samband,

utgives ej sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning,

såvida den sjuke någon tid av de senast förflutna två åren före

den dag, då behovet av sjukhusvården uppkommit eller förlusten eller nedsättningen

av arbetsförmågan inträtt, varit arbetsoförmögen på grund av

sjukdomfall, som ovan sagts.

27 §.

Har försäkrad genom medvetet oriktiga uppgifter om sjukdom, inkomster

eller personliga förhållanden eller genom uraktlåten anmälan om tillfrisknande

förskaffat sig eller familjemedlem sjukhjälp, som ej borde hava ut
-

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

gått, vare han pliktig att vid anfordran till sjukkassan återbetala sålunda

uppburet belopp. Lag samma vare, där i annat fall än nu sagts sjukhjälp

felaktigt utbetalats till försäkrad samt denne skäligen bort inse detta.

28 §.

Har sjukkassa helt eller delvis avslagit framställning örn sjukhjälp eller

har kassan beslutat verkställa utbetalning av sjukhjälp i annan ordning än

den i vilken sådan enligt kassans stadgar vanligen skall ske, skall kassan

ofördröjligen överlämna eller med posten försända underrättelse härom till

den sjukhjälpssökande.

Har framställning om sjukhjälp helt eller delvis avslagits, skola i underrättelsen

örn sjukkassans beslut skälen därför angivas.

Om försäkringens finansiering.

29 §.

Avgifterna till sjukkassa skola vara så avvägda, att de, i förening med

andra för verksamheten avsedda inkomster, må antagas förslå till infriande

av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader och övriga kassan åliggande

utgifter ävensom till erforderlig fondbildning.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen (sjukvårdsavgift) skall utgå med

samma belopp för varje medlem av kassan. Avgift för sjukpenningförsäkringen

(sjukpenningavgift) skall vara lika för de medlemmar av

kassan, som tillhöra samma sjukpenningklass, samt skall, där ej annat föranledes

av det i 31 § 4 mom. omförmälda statsbidraget, vara avvägd i förhållande

till storleken av medlemmen tillförsäkrad sjukpenning och under

hänsynstagande till den för sjukpenningklassen gällande sjukhjälpstiden.

Avgifterna skola beräknas och efter kassans hörande fastställas av tillsynsmyndigheten.

30 §.

1 mom. Då bokslut är uppgjort för sjukkassa, skall vad av kassans inkomster

ej åtgått för löpande utgifter under det år, bokslutet avser, avsättas

till fond (sjukhjålpsfond). Fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk

allenast i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av kassans

löpande utgifter.

2 mom. Tillgångar motsvarande sjukhjälpsfonden skola redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av svenska staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, postverket, bankaktiebolag,

sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit

Konungens tillstånd;

5) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning

uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än inindustrifastighet

eller uti jordbruksfastighet å landet inom sextio procent

av senast fastställda taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet

icke må inräknas värdet av växande skog, dock att i varje fall

s. 349 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

349

åbyggnad å egendom skall, för att inteckning i egendomen må godkännas,

vara brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning

försett brandförsäkringsbolag inom riket.

6) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd

fastighet; skolande i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla

vad vid 5) stadgas.

Utan hinder av vad nu sagts må centralsjukkassa, som i 40 § sägs, kunna

med tillsynsmyndighetens medgivande såsom tillgång i sin sjukhjälpsfond

redovisa lån till lokalsjukkassa, varom i samma paragraf förmäles, ävensom

värdet av för kassans verksamhet anskaffade inventarier, under förutsättning

att nedskrivning av sagda värde sker med minst en tiondel varje år.

31 §.

1 mom. Till sjukkassa utgår statsbidrag i enlighet med de grunder, som

i 2—4 mom. sägs. Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i den

ordning Konungen bestämmer.

2 mom. Statsbidrag utgår med den procentuella andel, som nedan angles,

av de nettoutgifter under året, som skola stanna å sjukkassan, nämligen

för

a) läkarvård ävensom försäkrads resa till och ifrån läkare, enligt

10 § ............................................ 50 procent

b) läkemedel, enligt 11 § ................................ 50 »

c) försäkrads intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt,

enligt 12 § 2 mom..................................... 50 »

d) sjukpenning, enligt 18 § 1 mom.......................20 »

e) familjetillägg, enligt 18 § 2 mom. och 3 mom. andra stycket 75 »

f) hempenning, enligt 18 § 3 mom......................... 20 »

Tillsynsmyndigheten äger besluta, att statsbidraget för under a) och c)

nämnda utgifter må utgå med mera än 50 procent av nettoutgifterna, dock

högst 70 procent av desamma, till centralsjukkassa, för vilken på grund av

kommunikations- och bosättningsförhållanden särskilt stora utgifter uppkomma

för läkarvård och försäkrades resor för erhållande av läkar- eller

sjukhusvård.

3 mom. Statsbidrag utgår med följande belopp för varje sjukkassemed
-

lem vid årets slut, nämligen

i Stockholm, Göteborg och Malmö.................... 3 kronor — öre

i övriga städer, som utgöra särskilda centralsjukkasse
områden

...................................... 3 » 50 »

i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands

län ...................................... 4 » 50 »

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län........ 5 » — »

i landet i övrigt .................................... 4 » — »

Tillsynsmyndigheten äger, där särskilda svårigheter med avseende å sjukkontrollen

eller förvaltningen i övrigt finnas föreligga, medgiva, att statsbidrag,

som i detta mom. sägs, med avseende å medlemmar tillhörande viss

eller vissa lokalsjukkassor må utgå med högre belopp för medlem än enligt

nu angivna grunder.

Statsbidrag, som i detta mom. sägs, skall av tillsynsmyndigheten fördelas

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

mellan centralsjukkassa och till denna ansluten lokalsjukkassa efter vad

med hänsyn till förhållandena prövas skäligt.

A morn. Statsbidrag utgår till centralsjukkassa med sex kronor för varje

sjukpenningförsäkrad sjukkassemedlem, som vid årets slut tillhör första

eller elfte sjukpenningklassen, och med tre kronor för varje sjukpenningförsäkrad

medlem, som vid årets slut tillhör andra eller tolfte sjukpenningklassen.

Om avgifternas erläggande.

32 §.

1 mom. Avgift till sjukkassa beräknas per månad och skall erläggas förskottsvis

från och med den månad, under vilken medlemskapet uppkommit.

Sjukkassa må dock i sina stadgar föreskriva att avgift, för vars erläggande

arbetsgivare ej svarar, eller sjukvårdsavgift, vilken åvilar medlem,

som är enbart sjukvårdsförsäkrad, skall erläggas förskottsvis för kvartal.

2 mom. Vid medlems inträde i sjukkassa är förfallodagen för den första

avgiften den dag, från och med vilken han skall anses såsom medlem av

kassan, eller, om den dagen är helgdag, nästföljande helgfria dag. I övrigt

är förfallodagen den första helgfria dagen i månaden eller i fall, som i 1

mom. andra punkten sägs, i kvartalet.

3 mom. Ändå att försäkringsplikt upphör under tid, för vilken förfallen

avgift erlagts, må återbetalning ej ske av avgiften eller del därav.

Har förfallen avgift ej erlagts, då försäkringsplikten upphör, ankommer

på sjukkassan, eller, om avgiften erlagts av kommun, på kommunen att

avgöra, huruvida avgiften skall indrivas.

Erlagd avgift, som ej förfallit till betalning, då försäkringsplikten upphör,

skall utan särskild ansökan återbetalas.

A mom. Äro flera avgifter förfallna till betalning men erlägges endast

del av dem, skall det erlagda beloppet, där ej annat framgår av vad i 34 §

sägs, anses avse de tidigast förfallna avgifterna samt, såvitt angår avgifter

som förfallit samtidigt, i första hand avgift för sjukvårdsförsäkringen.

33 §.

Äkta make svarar jämväl för andra maken påförd avgift, som förfaller

till betalning under tid, då makarna sammanleva.

34 §.

1 mom. Arbetsgivare är gentemot sjukkassa ansvarig för att avgift enligt

denna lag för hos honom vid kalendermånads utgång anställd arbetstagare

erlägges för månaden. Vad nu sagts gäller dock endast i den mån arbetsgivaren

haft möjlighet att på sätt i tredje stycket sägs avdraga avgiften å

arbetstagarens lön.

Arbetstagare är skyldig att vid tillträdet av arbetsanställningen hos arbetsgivaren

uppvisa senaste för honom av sjukkassa utfärdade medlemsbok

eller medlemsbevis. Arbetsgivaren åligger att med angivande av arbetstagarens

namn och medlemsnummer till sjukkassan inbetala den för arbetstagaren

gällande månadsavgiften, i den mån ansvar för avgiftens erläggande

enligt första stycket åvilar honom och inbetalning ej verkställts i

annan ordning, senast inom en vecka efter utgången av den månad, för

vilken avgiften gäller. Sker ändring i fråga om avgiftens storlek eller upp
-

s. 351 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

351

hör arbetstagarens medlemskap i sjukkassan, skall kassan ofördröjligen

därom underrätta arbetsgivaren.

Arbetsgivare äger avdraga avgift, för vars erläggande han är ansvarig,

å arbetstagarens kontanta lön i samband med lönens utbetalande. Har avdrag

ej verkställts inom tre månader från avgiftens förfallodag, må arbetsgivaren

ej vidare utan arbetstagarens medgivande uttaga avgiften av arbetstagaren

genom löneavdrag. Avdraget belopp skall hållas avskilt från

andra medel.

Är någon samtidigt anställd hos två eller flera arbetsgivare, skall sjukkassan

bestämma, vilken av arbetsgivarna som skall ansvara för avgifternas

erläggande, där ej överenskommelse därom träffats mellan dem.

Ankommer på annan än arbetsgivaren att till arbetstagare utgiva dennes

avlöning, skall vad i denna paragraf sägs örn arbetsgivare i stället gälla den,

som har att utgiva lönen.

2 mom. Belopp, som avdragits enligt 1 morn., må ej, där ej annat föranledes

av vad i 4 mom. sägs, för gäld tagas i mät, ej heller må införsel

däri meddelas.

3 mom. Har arbetsgivaren, på grund av vad i denna paragraf föreskrivits,

avdragit avgift eller del därav å arbetstagarens lön, vare så ansett som om

beloppet erlagts å avgiftens förfallodag, och vare arbetstagaren ej pliktig

att erlägga det avdragna beloppet till kassan, ändå att denna ej kunnat

utfå detsamma hos arbetsgivaren.

4 mom. Har arbetsgivare ej inom föreskriven tid till sjukkassan inbetalat

avgift, för vars erläggande han är ansvarig, skall kassan förelägga honom

att inom viss tid verkställa sådan inbetalning. Därest inbetalning ändock

underlåtes, vare arbetsgivaren pliktig att erlägga, förutom avgiften, ränta

å densamma efter sex procent för år räknat från den dag, inbetalning enligt

1 mom. senast skolat ske, till och med dagen för avgiftens inbetalning.

För vad arbetsgivaren sålunda har att erlägga må utmätning ske utan föregående

dom eller utslag.

5 mom. Vad i denna paragraf stadgats angående arbetsgivares ansvarighet

för erläggande av avgifter för hos honom anställd arbetstagare skall, i

den mån Konungen så förordnar, äga motsvarande tillämplighet med avseende

å den, som utbetalar pension eller annat regelbundet utgående understöd

till försäkringspliktig på grund av dennes arbetsanställning.

35 §.

1 mom. Annan försäkringspliktig än sådan, för vilken avgifterna skola

inbetalas av arbetsgivare eller annan på sätt i 34 § sägs, har att hos sjukkassan

inbetala eller till kassan på egen bekostnad insända för honom

fastställd avgift.

Vad nu sagts skall jämväl gälla försäkringspliktig, som i 34 § avses,

såvitt angår dels avgift, beträffande vilken arbetsgivaren saknat möjlighet

att verkställa löneavdrag på sätt i 1 mom. tredje stycket nämnda paragraf

sägs, och dels, i den mån ej annat föranledes av vad i 34 § 3 mom. sägs,

avgift, för vars erläggande arbetsgivare är ansvarig men som ej kan indrivas

hos honom.

2 mom. Finner sjukkassa arbetsgivare vara olämplig att omhänderhava

vad enligt 34 § åligger honom, må kassan besluta, att hos arbetsgivaren

anställd arbetstagare skall inbetala honom åliggande avgifter på sätt i 1

mom. sägs. Meddelande örn sådant beslut skall lämnas skriftligen och till
-

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Majlis proposition nr 312.

ställas såväl arbetstagaren som arbetsgivaren antingen i rekommenderat

brev med posten eller på annat bevisligt sätt.

3 mom. Inbetalning enligt denna paragraf skall ske före utgången av

den månad, under vilken avgiften förfaller till betalning. Har försäkringspliktig

att jämlikt 1 mom. andra stycket själv erlägga avgift, för vars erläggande

arbetsgivare är ansvarig, må dock avgiften inbetalas inom en

månad efter det densamma avkrävts den försäkringspliktige.

A morn. Skola avgifterna för försäkringspliktig, som avses i 1 mom. första

stycket, enligt särskilt meddelade bestämmelser erläggas av annan än den

försäkringspliktige, skall beträffande tid och sätt för avgifternas erläggande

gälla vad Konungen därom förordnar.

5 mom. Sjukkassa må på framställning bevilja medlem, som saknar

medel för erläggande av avgift, anstånd med avgiftens erläggande under

viss tid, dock högst sex månader.

36 §.

1 mom. Har avgift, vilken skolat erläggas i den ordning som stadgas i

35 § 1 morn., ej erlagts inom två månader efter den dag, då den jämlikt

35 § 3 mom. senast skolat inbetalas, och har anstånd ej beviljats med avgiftens

erläggande, skall sjukkassan för den kommun, inom vilken den

försäkringspliktige skall vara försäkrad, till honom under hans senaste för

kassan uppgivna eller eljest kända bostadsadress avlåta anmaning att erlägga

avgifter, vilka förfallit till betalning före ingången av den månad, varunder

anmaning sker. Där så prövas lämpligt, skall sådan anmaning jämväl tillställas

make, som jämlikt 33 § svarar för avgift. Hava avgifterna ej erlagts

inom fjorton dagar efter det sådan anmaning avsänts, är den kommun,

inom vilken den försäkringspliktige skall vara sjukförsäkrad, skyldig att

på hemställan av kassan utan dröjsmål ej mindre erlägga de sjukvårdsavgifter,

som anmaningen avser, än även hos betalningsskyldig låta indriva

de sjukpenningavgifter, som avses med anmaningen. Vad sålunda indrivits

skall utan dröjsmål tillställas kassan.

Kommun, som i enlighet med vad ovan sagts erlagt sjukvårdsavgift, äger

att hos betalningsskyldig låta indriva densamma.

2 mom. I sjukkassas stadgar må föreskrivas, att straffavgift skall utgå,

därest sjukpenningavgift ej erlägges inom föreskriven tid. Sådan avgift

må ej bestämmas högre än som enligt tillsynsmyndighetens prövning kan

anses skäligt. Angående indrivning av straffavgift gäller vad i 1 mom. föreskrivits

angående indrivning av sjukpenningavgift.

3 mom. Indrivning av avgift, som ovan sägs, skall ske i den ordning, som

för indrivning av resterande kommunalutskylder ,är stadgad. Indrivning

må ej ske, sedan mera än två år förflutit efter det kalenderår, under vilket

avgiften förfallit till betalning, och skall avgift, som på grund härav ej vidare

må indrivas, vid tillämpningen av vad i 23 § 4 mom. och 25 § 2 mom.

sägs anses såsom om den vore gulden.

Indrivning av avgift på framställning av sjukkassa skall ske utan kostnad

för denna.

Om anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

37 §.

Till sjukkassan skall så snart ske kan och senast inom fjorton dagar anmälas:
-

s. 353 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 312.

353

a) medlems ävensom, om han är gift och maken ej är medlem, makens

avflyttning till annan bostadsadress; anmälningsskyldighet åligger medlemmen

och, i fall som nyss sagts, hans make;

b) barns födelse; anmälningsskyldighet åligger modern, om hon är ogift

eller ej sammanlever med barnets fader, samt eljest fadern;

c) adoption av barn; anmälningsskyldighet åligger adoptanten;

d) mottagande av fosterbarn; anmälningsskyldighet åligger envar av fosterföräldrarna;
e)

makes död; anmälningsskyldighet åligger den efterlevande maken, om

makarna sammanlevde;

f) barns, adoptivbarns eller fosterbarns under 16 år död; anmälningsskyldighet

åligger den, till vilken barnet jämlikt 6 § varit familjemedlem;

g) mera avsevärd och stadigvarande ändring av medlems eller, om han

sammanlever med hustru, dennas arbetsinkomst; anmälningsskyldighet

åligger medlemmen och hustrun; samt

h) början och avslutande av tjänstgöring på grund av värnplikt; anmälningsskyldighet

åligger den värnpliktige.

Förmyndare är ansvarig för att på omyndig ankommande anmälan verkställes.

38 §.

1 morn. Arbetsgivare vare pliktig att på begäran av sjukkassa lämna de

uppgifter angående hos honom anställdas avlönings- och andra anställningsförhållanden,

som äro av betydelse vid tillämpningen av denna lag.

När arbetstagare, som på grund av bestämmelserna i 4 § 2 mom. a) eller

3 mom. första stycket a) eller b) skall vara befriad från plikten att vara

sjukpenningförsäkrad, tillträtt arbetsanställning, skall arbetsgivaren inom

sju dagar efter anställningens början underrätta sjukkassan därom, såvida

ej arbetstagaren på grund av nämnda lagrum redan förut är befriad från

sådan försäkringsplikt. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning,

när anställningen upphör för arbetstagare, som här avses.

Den som underlåter att behörigen fullgöra anmälningsskyldighet, som i

detta mom. sägs, straffes med böter högst etthundra kronor. Ej må dock

till straff dömas, därest omständigheterna giva vid handen, att underlåtenheten

haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende eller att anmälningsskyldigheten

ej kunnat fullgöras inom stadgad tid. Åtal för förseelse, som nu

sagts, anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest

vid allmän domstol. Böter, som ådömas enligt detta morn., tillfalla kronan.

2 mom. Den som har att verkställa debitering av kommunal inkomstskatt

skall angående i inkomstlängdcn upptagna personer i enlighet med

bestämmelser, som utfärdas av Konungen, efter av sjukkassa gjord framställning

tillställa kassan de uppgifter, vilka erfordras vid den kassan enligt

15 § 2 mom. första stycket åliggande undersökningen.

3 mom. Statliga och kommunala myndigheter, försäkringsbolag, understödsföreningar,

andra försäkringsinrättningar samt stiftelser skola, i den

män hinder häremot ej möter enligt annan lag eller författning, på begäran

av sjukkassa lämna denna de upplysningar rörande viss försäkringspliktig

eller försäkrad, som äro av betydelse vid tillämpningen av denna lag

och ej kunna erhållas från socialregister.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

23

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Majus proposition nr 312.

Om sjukkassornas organisation och verksamhet.

39 §.

Allmän sjukkassa skall av tillsynsmyndigheten vara antagen såsom sådan

samt registreras i enlighet med vad i denna lag sägs.

40 §.

Allmän sjukkassa skall vara centralsjukkassa eller lokalsjukkassa.

För varje landstingsområde ävensom för varje stad, som ej deltager i

landsting, skall finnas en centralsjukkassa. Då särskilda förhållanden därtill

föranleda må dock en centralsjukkassa vara gemensam för två landstingsområden

eller för ett landstingsområde och en stad, som ej deltager i

landsting. Efter medgivande av Konungen må ock, där skäl därför föreligga,

för annan stad än ovan sagts finnas särskild centralsjukkassa.

Varje centralsjukkasseområde, som ej utgöres av stad, skall vara indelat

i lokalsjukkasseområden. Lokalsjukkasseområde skall omfatta en eller

flera kommuner. Angående indelning i lokalsjukkasseområden beslutar

Konungen.

För varje lokalsjukkasseområde skall finnas en lokalsjukkassa.

Endast en centralsjukkassa må antagas för varje centralsjukkasseområde

och endast en lokalsjukkassa för varje lokalsjukkasseområde. Ej må lokalsjukkassa

antagas för stad, för vilken finnes särskild centralsjukkassa.

Lokalssjukkassa skall vara ansluten till den centralsjukkassa, inom vars

verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet är beläget. Lokalsjukkassans

medlemmar äro genom anslutningen jämväl medlemmar av centralsjukkassan.

41 §•

1 morn. Centralsjukkassas firma skall innehålla orden sallman» och

»centralsjukkassa». Lokalsjukkassas firma skall innehålla orden »allmän»

och »sjukkassa». Sådan sjukkassas firma må ej innehålla ordet »central».

Sjukkassas firma bör innehålla beteckning, som anknyter till kassans verksamhetsområde.

Sjukkassas firma må ej innehålla något av orden »bolag», »bank», »ömsesidig»

eller »försäkring».

Firman skall tydligt skilja sig från annan allmän sjukkassas firma.

2 mom. Annan förenings firma må ej innehålla ordet »sjukkassa» tillsammans

med något av orden »allmän» eller »central» och ej heller i övrigt

vara så beskaffad, att föreningen därigenom kan givas sken av att vara

allmän sjukkassa.

Lag samme vare beträffande bolag eller stiftelse, som i Sverige bedriver

verksamhet.

42 §.

För sjukkassa skola finnas stadgar avfattade i enlighet med av tillsynsmyndigheten

fastställt formulär.

I stadgarna skall angivas:

1) kassans firma;

2) vilket område kassans verksamhet skall omfatta;

3) den ort, där kassans styrelse skall hava sitt säte;

4) sättet för förvaring av kassans värde- och övriga säkerhetshandlingar;

5) ordningen för inbetalning av avgifter och utbetalning av sjukhjälp;

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Marits proposition nr 312.

6) antalet ombud, som i 48 § sägs, samt, där så erfordras, grunderna för

utseendet av sådana ombud;

7) sättet, varpå kallelse till ombudsval och ombudsmöte skall ske och

andra meddelanden bringas till medlemmarnas eller ombudens kännedom,

ävensom tid före ombudsval och ombudsmöte, då föreskrivna kallelseåtgärder

senast skola vara vidtagna; samt

8) antalet styrelseledamöter.

Utöver vad ovan sägs må bestämmelser ej intagas i stadgarna, såvida

ej annat framgår av denna lag eller tillsynsmyndigheten för särskilt fall

så medgiver.

Sjukkassas stadgar skola vara fastställda och registrerade av tillsynsmyndigheten.

Beslut örn ändring må ej gå i verkställighet innan ändringen

blivit fastställd och registrerad av tillsynsmyndigheten.

Anmälan örn beslut angående antagande av stadgar eller ändring av

stadgarna skall så snart ske kan av kassans styrelse göras hos tillsynsmyndigheten.

Vid sådan anmälan skola fogas, där anmälningen avser antagande

av stadgar, två exemplar av stadgarna jämte avskrift av protokoll

vid ombudsmöte, utvisande att stadgarna blivit antagna, samt, där anmälningen

avser ändring av stadgarna, i två exemplar avskrift av protokoll,

som förts i ärendet. Nu nämnda handlingar skola vara till riktigheten bestyrkta

av notarius publicus eller med styrelseledamöternas egenhändiga

bevittnade namnteckningar.

43 §.

För sjukkassas förbindelser häfta allenast kassans tillgångar, förfallna

men ej guldna avgifter inräknade.

Sjukkassa må ej utan tillsynsmyndighetens medgivande upptaga, övertaga

eller ikläda sig ansvar för lån eller ikläda sig annan förpliktelse, såvida

ej förpliktelsen har omedelbart sammanhang med kassans verksamhet.

44 §.

1 mom. Sjukkassa må ej bedriva annan verksamhet än som föreskrives

eller medgives i denna lag.

Sjukkassa vare dock pliktig att inom sitt verksamhetsområde, jämväl

såvitt angår andra än kassans medlemmar, i den mån Konungen så förordnar,

biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- eller

understödsverksamhet. För sitt biträde skall kassan, när så finnes påkallat

till följd av den kassan sålunda anförtrodda verksamhetens omfattning,

erhålla skäligt vederlag, vilket skall utgå med belopp eller efter grunder,

som Konungen bestämmer. Sjukkassa vare vidare pliktig att utan ersättning

tillställa socialregister behövliga uppgifter på sätt och i den omfattning

Konungen bestämmer.

2 mom. Sjukkassa skall, i den mån så kan ske, till de myndigheter, som

handhava folkpensionering, olycksfallsförsäkring och arbetslöshetsförsäkring,

avgiva de yttranden och lämna det biträde i övrigt, som påkallas av

dessa myndigheter.

I övrigt skall sjukkassa tillhandagå statliga och kommunala myndigheter,

försäkringsinrättningar samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar,

i den mån hinder enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande

olägenhet ej därigenom uppkommer för kassan.

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

45 §.

Sjukkassorna skola genom samarbete i möjligaste mån söka underlätta

tillämpningen av denna lag.

Sjukkassa åligger att enligt de närmare bestämmelser, som utfärdas av

tillsynsmyndigheten, för annan sjukkassas räkning uppbära avgifter, utgiva

sjukhjälp och utöva sjukkontroll.

46 §.

över sjukkassas medlemmar skall genom styrelsens försorg föras förteckning

enligt de bestämmelser, som utfärdas av tillsynsmyndigheten.

47 §.

Beslutanderätten i sjukkassas angelägenheter utövas i enlighet med vad

i denna lag är stadgat av ombudsmöte och kassans styrelse.

Om ombudsmöte.

48 §.

1 mom. Ombudsmöte är sammanträde med ombud, valda av den eller

de kommuner, om utgöra sjukkassans verksamhetsområde, eller, där fråga

är örn centralsjukkassa, vilkens verksamhetsområde ej utgöres av stad, med

ombud valda av de till centralsjukkassan anslutna lokalsjukkassorna.

Antalet ombud skall vara minst 15. Består lokalsjukkassas verksamhetsområde

av flera kommuner, skall det antal ombud, som skall utses av varje

kommun, under hänsynstagande till kommunens invånarantal bestämmas

i kassans stadgar.

2 mom. Ombud skall vara svensk medborgare och myndig samt medlem

av sjukkassan eller gift med medlem av kassan.

3 mom. Val av ombud skall avse två kalenderår, räknat från och med

året näst efter det, då valet skedde.

De föreskrifter angående ombudsval i centralsjukkassa, som i 1 mom.

sägs, vilka erfordras utöver bestämmelserna i denna lag och sjukkassans

stadgar, fastställas av ombudsmöte eller efter dess bemyndigande av kassans

styrelse.

4 mom. Ej må ombud deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan

honom och kassan. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga

örn avtal mellan kassan och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt

intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda stadgats

åge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot

honom eller tredje man. Ombud, som tillika är styrelseledamot, må ej

deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är

ansvarig, eller i val av revisor.

5 mom. Till ombud må arvode ej utgivas. Dagtraktamente må utgå i

centralsjukkassa enligt av ombudsmötet fastställda grunder med högst vad

som på grund av gällande bestämmelser utgår till landstingsman vid tjänstgöring

å landstingsmöte. Resekostnad må, där ombudsmötet så bestämmer,

ersättas efter billigaste färdsätt.

s. 357 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

357

49 §.

1 mom. Före den 1 juli varje år skall hållas ordinarie ombudsmöte, vid

vilket styrelsens förvaltningsberättelse oell revisorernas berättelse framläggas.

Å detta ombudsmöte skola följande ärenden företagas till avgörande:

a) fråsan örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid, revisorernas

berättelse omfattar;

b) val av styrelseledamöter och revisorer samt suppleanter för dem; samt

c) inom lokalsjukkassa, val av ombud i centralsjukkassan.

Frågan örn ansvarsfrihets beviljande må kunna uppskjutas till avgörande

vid nytt ombudsmöte.

2 mom. Styrelsen äge, när den finner lämoligt, kalla ombuden till extra

ombudsmöte. Fnabanda rätt tillkommer tillsvnsmvndi"heten.

Revisorerna må. örn deras granskning föranleder därtill, skriftligen med

angivande av skälet påfordra, att styrelsen utlvser extra ombudsmöte att

hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Har

sådan påfordran skett, skola revisorerna ofördröjligen giva tillsynsmyndigheten

underrättelse därom. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka revisorernas

påfordran, äge de själva utlysa ombudsmöte. Äro ej samtliga revisorer

ense örn ombudsmötets utlysande, gäller den mening varom de flesta

förena sig, eller, vid lika röstetal, deras mening, som anse att extra ombudsmöte

ej bör hållas.

Extra ombudsmöte skall ock av styrelsen utlvsas, då det för uppgivet

ändamål skriftligen påfordras av minst en tredjedel av samtliga ombud.

3 mom. Ombudsmöte tillkommer, utöver de åligganden varom förmäles

i 1 morn.,

a) att fastställa kassans förvaltningsstat för nästföljande kalenderår;

b) att besluta angående föryttrande av fast egendom eller belastande av

sådan egendom med inteckning för gäld;

c) att besluta angående ändring av kassans stadgar; samt

d) att avgiva yttranden i frågor, som av kassans styrelse eller tillsynsmyndigheten

hänskjutas till ombudsmöte.

50 §.

/ mom. Å ombudsmöte må ärende, som ej blivit angivet i kallelsen till

mötet, ej till avgörande företagas, där det ej enligt 49 § 1 mom. skall förekomma

å mötet eller omedelbart föranledes av ärende, som där skall avgöras

eller av tillsynsmyndigheten hänskjutits till ombudsmötet.

Hava de ärenden, som skola företagas lill behandling å ombudsmöte,

blivit ombuden särskilt meddelade på sätt och å tid före sammanträdet,

som i stadgarna angivas beträffande kallelse till ombudsmöte, vare så gillt,

som örn ärendena varit upptagna i kallelsen till sammanträdet.

2 mom. önskar lokalsjukkassa, att ärende skall upptagas till behandling

å ombudsmöte i den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten,

eller önskar ombud inom lokalsjukkassa eller för stad antagen

centralsjukkassa, att ärende skall upptagas till behandling å ombudsmöte

i kassan, anmäle lokalsjukkassan eller ombudet detta skriftligen till styrelsens

ordförande eller, vid förfall för honom, vice ordförande, vilken, därest

anmälningen inkommit inom erforderlig tid före ombudsmötet samt ärendet

är av beskaffenhet att kunna företagas av sådant möte, har att tillse.

s. 358 Kontrollera mot PDF

358 Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

att detsamma i kallelsen till ombudsmötet uppföres bland överläggningsämnena.

3 morn. De ärenden, som företagas till avgörande av ombudsmöte, skola,

där ej fråga är om val, förut vara vederbörligen beredda av kassans styrelse.

Val må beredas av därför särskilt utsedda ombud. Vad nu sagts

örn val gäller jämväl ärende, som av tillsynsmyndigheten hänskjutits till

ombudsmöte för avgörande eller yttrande.

A mom. Varje ombud åge en röst. Rösträtt må ej överlåtas å annan.

5 morn. Ombudsmöte vare beslutfört, då mer än halva antalet ombud äro

närvarande, och gäde såsom ombudsmötets beslut den mening, om vilken

de flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes

av ombudsmötets ordförande, där ej fråga är örn val, i vilket fall

lotten skilje mellan lika röstetal. Begäres omröstning, skall sådan verkställas

och utom vid val ske öppet.

6 mom. Vid ombudsmöte skall utses ordförande att leda förhandlingarna.

Under dennes överinseende skall genom styrelsens försorg föras protokoll,

å vilket minst två i mötet deltagande ombud skola verkställa anteckning

om skedd justering. Senast fyra veckor från dagen för ombudsmötet skall

det justerade protokollet vara tillgängligt för kassans medlemmar.

Om styrelse och firmateckning.

51 §.

1 mom. Styrelsen tillkommer att besluta i kassans angelägenheter, i den

mån de ej skola handhavas av ombudsmöte eller i särskilt föreskriven

ordning.

2 mom. Styrelse för centralsjukkassa skall bestå av minst sju och högst

nio ledamöter. För ledamot skall finnas suppleant.

En styrelseledamot och suppleanten för honom utses av tillsynsmyndigheten,

en ledamot och suppleanten för honom av medicinalstyrelsen samt

en ledamot och suppleanten för honom av landstinget respektive stadsfullmäktige.

övriga styrelseledamöter och suppleanter väljas å ombudsmöte.

3 morn. Styrelse för lokalsjukkassa skall bestå av minst fem och högst

sju ledamöter. För ledamot skall finnas suppleant.

En styrelseledamot och suppleanten för honom utses av styrelsen för

den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan är ansluten, övriga styrelseledamöter

och suppleanter väljas å ombudsmöte.

A mom. Är styrelseledamot förhindrad tjänstgöra, skall till tjänstgöring i

första hand inkallas den för honom utsedde suppleanten.

5 mom. De styrelseledamöter och suppleanter, som skola väljas å ombudsmöte,

utses för två år, räknat från det ombudsmöte, då valet äger

rum, till ordinarie ombudsmötet andra året därefter. Av de första gången

valda skola dock hälften, eller om antalet valda ej är delbart med två,

hälften av det med ett minskade antalet avgå efter ett års förlopp.

Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot eller suppleant blivit utsedd,

ej gått tillända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av den

som utsett honom.

Avgår av ombudsmöte vald styrelseledamot innan den tid, för vilken han

blivit utsedd, gått till ända och är styrelsen ej beslutför med kvarstående

ledamöter och suppleanter, åligger det dessa att ofördröjligen föranstalta

pm fyllnadsval.

s. 359 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

359

6 mom. Styrelseledamot skall vara svensk medborgare samt medlem av

kassan eller gift med medlem.

Styrelseledamot kan ej den vara, som:

a) är omyndig;

b) är i konkurstillstånd; eller

c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning.

52 §.

1 mom. Styrelsen väljer för varje år inom sig ordförande och vice ordförande.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa

sig till styrelsesammanträde, äger styrelsen att utse en ledamot att för tillfället

föra ordet.

2 mom. Styrelsen vare beslutför, då mer än halva antalet ledamöter är

närvarande, och gäde såsom styrelsens beslut den mening, örn vilken de

flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes

av ordföranden vid sammanträdet. Till styrelsesammanträde skola dock,

såvitt ske kan, samtliga ledamöter kallas.

Ledamot av styrelsen åge ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal

mellan honom och sjukkassan eller rörande hans försäkring i kassan. Ej

heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan kassan och

tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara

stridande mot kassans. Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning

beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten eller

tredje man.

3 mom. Vid styrelsens sammanträden skola under ordförandens överinseende

föras protokoll.

A mom. Minst sex veckor före det ordinarie ombudsmötet skall styrelsen

till revisorerna avlämna en av styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse

för det senast förflutna året.

5 morn. Styrelsen skall varje år upprätta förslag till förvaltningsstat för

nästföljande kalenderår. Förslaget skall hållas tillgängligt för medlemmarna

minst fjorton dagar före det ombudsmöte, å vilket förslaget skall

behandlas.

53 §.

1 mom. Styrelsen äge bemyndiga styrelseledamot eller befattningshavare

hos sjukkassan att teckna kassans firma (firmatecknare) samt uppdraga

åt styrelseledamot eller befattningshavare hos kassan att å stvrelsens vägnar

fatta beslut i de löpande förvaltningsangelägenheter, beträffande vilka så

lämpligen kan ske. Sådant bemyndigande eller uppdrag skall antecknas till

styrelsens protokoll.

2 morn. Styrelsen ävensom firmatecknare äge att själva eller genom

ombud ej mindre i förhållande till tredje man handla å sjukkassans vägnar

än även inför domstolar och andra myndigheter företräda kassan. Inskränkning

i den befogenhet, som sålunda tillkommer styrelsen eller firmatecknare,

vare, i den mån ej annat följer av vad i denna lag stadgas, utan

verkan mot tredje man, med mindre han ägt eller bort äga kännedom örn

inskränkningen. Bestämmelse, innefattande sådan inskränkning, må ej

registreras.

Har av styrelsen blivit bestämt, att rätten till firmateckning må av firmatecknare

utövas allenast gemensamt med annan, lände det till efterrättelse.

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Majlis proposition nr 312.

3 mom. Utan ombudsmötes bemyndigande må den, som äger företräda

sjukkassan, ej föryttra eller med inteckning för gäld belasta kassans fasta

egendom.

A mom. Skriftlig handling, som utfärdas för sjukkassa, bör undertecknas

med kassans firma. Vid firmateckning skola de, som teckna firman,

även underskriva sina namn.

Har handlingen ej undertecknats med kassans firma och framgår ej av

dess innehåll, att den utfärdats å kassans vägnar, vare de, som underskrivit

handlingen, evad den prövas vara för kassan bindande eller ej, ansvariga

för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsåsom

för egen skuld.

5 mom. Angående befogenhet för styrelseledamot och firmatecknare att

för sjukkassan mottaga stämning är stadgat i 11 kap. 15 § rättegångsbalken;

och skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning jämväl, då annat

meddelande skall delgivas kassan.

Vill stvrelsen kära till kassan, utlyse styrelsen ombudsmöte för val av

en eller flera personer att i den tvist föra kassans talan. Stämning skall

anses delgiven, då den blivit föredragen å mötet.

54 §.

1 mom. Stvrelsen och firmatecknare skola i sin förvaltning av sjukkassans

angelägenheter ställa sig till efterrättelse denna lag och andra för

kassans verksamhet gällande författningar samt kassans stadgar, så ock

de föreskrifter, som av ombudsmöte eller, såvitt rör firmatecknare, av

stvrelsen meddelas, där de ej finnas strida mot denna lag eller annan författning.

2 mom. Stvrelseledamöter och firmatecknare, som genom att överträda

denna lag eller annan författning eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet

tillskynda sjukkassan skada, svare för skadan, en för alla och alla

för en.

3 mom. Vad i denna lag finnes stadgat angående styrelseledamot åge

motsvarande tillämpning å suppleant i styrelsen.

Har suppleant utövat styrelseledamots befogenhet, vare den omständighet,

att förutsättningen för hans inträde i styrelsen saknats, utan verkan

mot envar, som ej visas hava ägt kännedom därom.

Om revision och räkenskaper.

55 §.

1 mom. Styrelsens förvaltning och sjukkassans räkenskaper skola granskas

av revisorer.

Årligen skola inom lokalsjukkassa utses två och inom centralssjukkassa

tre sådana revisorer samt lika många suppleanter för dem. Revisors uppdrag

utgår ej före det ordinarie ombudsmöte, vid vilket revisorernas berättelse

framlägges. Revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit

utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den sora

utsett honom.

Till revisor må ej utses den, som är i kassans eller styrelseledamots tjänst,

ej heller nära anhörig till styrelseledamot.

2 mom. Revisorer och revisorssuppleanter skola utses:

s. 361 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

361

a) inom centralsjukkassa, en revisor och en suppleant av tillsynsmyndigheten

samt övriga revisorer och suppleanter av ombudsmöte; samt

b) inom lokalsjukkassa, en revisor och en suppleant av centralsjukkassan

samt den andre revisorn och suppleanten av ombudsmöte.

3 mom. Revisor åge när som helst inventera sjukkassans kassa och

övriga tillgångar samt granska sjukkassans alla böcker, räkenskaper och

andra handlingar. Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen

må ej av styrelsen eller befattningshavare hos kassan förvägras.

Vid fullgörande av sitt uppdrag skola revisorerna ställa sig till efterrättelse

de särskilda föreskrifter, som må av tillsynsmyndigheten meddelas,

så ock de särskilda föreskrifter, som må av ombudsmöte meddelas och

ej avse inskränkning av revisorernas i lag stadgade befogenhet eller eljest

strida mot lag eller författning eller sjukkassans stadgar.

Revisorerna skola över granskningen avgiva en av dem underskriven

berättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst fjorton dagar före det

ordinarie ombudsmötet och framläggas å detsamma.

4 mom. Hava revisorer i sin berättelse eller annan handling, som framlänges

å ombudsmöte, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåtligen

underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som

av dem granskats, vare de, som låtit sådant komma sig till last, kassan ansvariga

för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

56 §.

I avseende å förandet av sjukkassas räkenskaper må särskilda föreskrifter

meddelas av tillsynsmyndigheten att nälla utöver dem, som kassan jämlikt

bokföringslagen har att iakttaga. Räkenskapsavslutning skall ske för

kalenderår samt vara verkställd inom lokalsjukkassa före utgången av

nästföljande februari månad och inom centralsjukkassa före utgången av

nästföljande april månad.

Lokalsjukkassa har att ifråga om bokförings- och kassarörelse därjämte

följa de anvisningar, som lämnas av centralsjukkassan.

Om talan mot styrelse och revisorer.

57 §.

Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid, revisorernas berättelse

omfattar, ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades å ombudsmöte,

vare så ansett, som örn ansvarsfrihet blivit styrelsen beviljad.

Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen,

som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig handling,

kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen även

avsett den handling.

Talan mot revisorer enligt 55 § 4 mom. må ej anställas, sedan två år

förflutit från det revisorernas berättelse framlades å ombudsmöte, utan

så är, att talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.

Örn befattningshavare hos sjukkassa.

58 §.

1 mom. Hos sjukkassa skall vara anställd en verkställande tjänsteman,

vilken i enlighet med de anvisningar, som lämnas av kassans styrelse, har

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

att leda arbetet inom kassan. Verkställande tjänsteman, som ej är styrelseledamot,

äger närvara vid styrelsens förhandlingar och därvid deltaga i

överläggningarna men ej i besluten.

2 morn. Verkställande tjänsteman tillsättes och entledigas i centralsjukkassa

av tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa av centralsjukkassans

styrelse. Innan verkställande tjänsteman tillsättes eller entledigas, skall

yttrande inhämtas från kassans styrelse.

Verkställande tjänstemans avlönings- och pensionsförmåner skola på

förslag av sjukkassans styrelse bestämmas av tillsynsmyndigheten.

3 mom. Ledighet för verkställande tjänsteman må, då ledighetens tillsammans

med tidigare beviljad ledighet högst uppgår till tre månader i

följd, meddelas av kassans styrelse. Längre tids ledighet meddelas av tillsynsmyndigheten,

då fråga är om verkställande tjänsteman i centralsjukkassa,

och eljest av centralsjukkassans styrelse. Vad nu sagts skall äga

motsvarande tillämpning med avseende å förordnande av vikarie för verkställande

tjänsteman.

U mom. Annan befattningshavare hos sjukkassa än verkställande tjänsteman

tillsättes och entledigas av sjukkassans styrelse. Inom centralsjukkassa

skall dock förtroendeläkare, som i 63 § sägs, efter kassans hörande tillsättas

och entledigas av medicinalstyrelsen. Kassan är beträffande avlönings-

och andra anställningsvillkor för sådan läkare pliktig ställa sig

till efterrättelse de anvisningar, som på förslag av medicinalstyrelsen meddelas

av tillsynsmyndigheten.

Om fördelningen av åligganden mellan centralsjukkassa och till denna

ansluten lokalsjukkassa.

59 §.

1 mom. Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet av sjukvårdsersättning,

dock i fråga örn ersättning för sjukhusvård allenast för de nittio första

sjukhjälpsdagarna vid varje sammanhängande sjuklighetstillstånd. Av lokalsjukkassas

utgifter för sjukvårdsersättning, som ej avse sjukhusvård, skall

kassan äga att av centralsjukkassan utbekomma tre fjärdedelar.

Centralsjukkassa ansvarar för utgivandet av ersättning för sjukhusvård

för tid efter de nittio första sjukhjälpsdagarna vid varje sammanhängande

sjuklighetstillstånd.

2 mom. Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet av sjukpenning, familjetillägg

och hempenning för de nittio första sjukhjälpsdagarna vid varje

sammanhängande sjuklighetstillstånd samt centralsjukkassa för utgivandet

av sådan sjukhjälp för tiden därefter.

3 mom. Utan hinder av vad i 1 och 2 mom. sägs skall centralsjukkassa

ensam ansvara för utgivandet av sjukhjälp, vartill rätt föreligger enligt 5 §

2 mom. andra punkten eller 9 § 2 mom. eller som skall utgivas till familjemedlem

till den, vilkens försäkring är vilande jämlikt 5 § 1 mom. a).

4 mom. Har sjukkassa erhållit tillsynsmyndighetens tillstånd att bidraga

till de i kassan försäkrades sjukvård i vidare omfattning än i 9—12 §§

sägs, skall kassan ensam ansvara för de härigenom uppkommande kostnaderna.

60 §.

Lokalsjukkassa tillkommer att besluta angående försäkringsplikt och hänförande

till sjukpenningsklass, att handhava uppbörden av i denna lag stad
-

s. 363 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

363

gade avgifter, därest tillsynsmyndigheten ej för visst fall eller för vissa medlemsgrupper

annorlunda bestämmer, samt att, på begäran av centralsjukkassan,

utöva nödig sjukkontroll och handhava sjukhjälpsutbetalningar jämväl

för centralsjukkassans räkning.

61 §.

1 mom. Centralsjukkassa är pliktig att enligt de närmare bestämmelser,

som utfärdas av tillsynsmyndigheten, utan särskild kostnad biträda ansluten

lokalsjukkassa vid dennas bokförings- och statistikarbete samt att,

i den mån tillsynsmyndigheten så bestämmer, handhava avgiftsuppbörd.

2 mom. Centralsjukkassa äger utan särskilt bemyndigande granska ansluten

lokalssjukkassas räkenskaper och övriga handlingar samt inventera

dess kassa och värdehandlingar. Sådan granskning och inventering skall

verkställas minst en gång årligen.

Representant för centralsjukkassa äger närvara vid ombudsmöten och

styrelsesammanträden i ansluten lokalsjukkassa.

Om sjukkontroll.

62 §.

Sjukkassa skall genom anordnande av sjukkontroll tillse att missbruk av

försäkringen förhindras. Lokalsjukkassa skall därvid iakttaga de föreskrifter.

som lämnas av centralsjukkassan.

Tillsynsmyndigheten äger utfärda erforderliga föreskrifter angående sättet

för sjukkontrollens anordnande inom de särskilda sjukkasseområdena.

63 §.

Hos centralsjukkassa skola vara anställda förtroendeläkare till erforderligt

antal.

Förtroendeläkare skall biträda med sjukkontrollen inom centralsjukkassans

område samt även i övrigt tillhandagå kassan i frågor, där medicinsk

sakkunskap erfordras. Han skall även söka främja samarbetet mellan sjukkassorna

och de inom centralsjukkassans verksamhetsområde verksamma

läkarna.

Om tillsyn.

64 §.

1 mom. I denna lag föreskriven registrering och tillsyn å sjukkassor

handhaves av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet.

2 mom. Hos tillsynsmyndigheten skall föras ett register över allmänna

sjukkassor för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag skola

anmälas för registrering eller vilkas intagande i registret eljest är eller

varder föreskrivet.

3 mom. Anmälan till registret skall göras skriftligen. Avlämnas anmälan

genom ombud eller insändes den med posten, skall underskriften vara

styrkt av vitlnen.

Då sjukkassas registrering sökes, skall varje styrelseledamot och suppleant,

sål ock i övrigt envar, som, ensam eller gemensamt med annan, är

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

berättigad att teckna kassans firma, på samma gång egenhändigt inskriva

sin namnteckning i registret eller i särskilt bihang till detta, såframt ej

namnteckningen förefinnes å anmälningsskriften och blivit av vittnen

styrkt. På enahanda sätt skall förfaras, då anmälan sedermera sker därom,

att styrelseledamot eller suppleant blivit utsedd eller att eljest någon, ensam

eller gemensamt med annan, blivit berättigad att teckna firman.

65 §.

1 mom. Beviljas sjukkassas registrering, läte tillsynsmyndigheten i registret

införa:

1) dagen för stadgarnas antagande;

2) kassans firma;

3) den ort, där styrelsen har sitt säte;

4) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon, ensam

eller gemensamt med annan, är berättigad att teckna kassans firma, dennes

fullständiga namn och hemvist;

51 där befogenhet att teckna firman ej skall utövas allenast av stvrelsen,

vilken eller vilka, var för sig eller gemensamt, sådan befogenhet tillkommer.

Det ena exemplaret av stadgarna skall förses med bevis örn antagandet

till allmän sjukkassa och registreringen samt återställas till sökanden.

2 mom. Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning i registret

skett, skall den ändring, där registrering bevilias. anmärkas i registret. Lag

samma vare, där åt administratörer på sätt i 68 § sägs uppdragits att handhava

kassans angelägenheter eller sådant uppdrag upphört.

Registreras ändring i sjukkassas stadgar, skall ena exemplaret av det protokoll,

sorn innehåller beslutet om ändringen, till sökanden återställas, försett

med bevis örn registreringen.

Sker ändring i kassas firma, skall ny fullständig inskrivning i registret

göras.

3 mom. Anmälningsskrifter med därvid fogade handlingar skola, särskilt

för varje sjukkassa, förvaras såsom bilagor till registret.

4 mom. Mot den, som inhämtat kännedom örn vad registret beträffande

visst förhållande innehåller å den tid, varom fråga är, kan ändring i

samma förhållande ej åberopas med laga verkan, med mindre han visas

hava ägt vetskap om ändringen.

66 §.

Det åligger sjukkassas styrelse att varje år före utgången av juli månad

till tillsynsmyndigheten ingiva styrkta avskrifter av styrelsens och revisorernas

berättelser angående föregående räkenskapsår samt av protokoll,

upptagande de å ombudsmöte i anledning av nämnda berättelser fattade

beslut.

Centralsjukkassas styrelse åligger att inom nyss sagda tid till tillsynsmyndigheten

ingiva i enlighet med fastställt formulär upprättade statistiska

redogörelser för kassan och en var av de till kassan anslutna lokalsjukkassorna

rörande verksamheten under året. Redogörelse skall vara underskriven

av styrelsens ordförande och kassans verkställande tjänsteman.

Finner tillsynsmyndigheten nödigt att hos sjukkassa infordra ytterligare

upplysningar, skola sådana ofördröjligen lämnas av kassans styrelse.

s. 365 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

365

Sjukkassas styrelse vare pliktig ej mindre att när som helst bereda tillsynsmyndigheten

eiler dess ombud tillfälle att inventera kassans medel samt

att granska kassans räkenskaper och övriga handlingar än även att lämna

dem tillträde till ombudsmöte.

67 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att sjukkassas verksamhet

står i överensstämmelse med denna lag och andra rörande verksamheten

utfärdade författningar och föreskrifter. Tillsynsmyndigheten har

vidare att övervaka verksamhetens ekonomiska utveckling och i sådant avseende,

då den så finner erforderligt, försäkringstekniskt utreda kassans

ställning. Tillsynsmyndigheten skall jämväl i övrigt utöva erforderlig övervakning

av sjukkassas verksamhet samt tillhandagå kassan med råd och

upplysningar i ändamål att verksamheten må bedrivas på lämpligt sätt.

Tillsynsmyndigheten äger fastställa för sjukkassornas verksamhet erforderliga

formulär, och vare sjukkassa pliktig att i föreskriven ordning begagna

formulären.

68 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att anledning till anmärkning förekommer

mot bedrivandet av sjukkassas verksamhet, äger tillsynsmyndigheten meddela

kassan anvisning att vidtaga den åtgärd elier den förändring av verksamheten,

som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma

viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd elier förändring skall

hava vidtagits.

Underläter sjukkassan att ställa sig sålunda meddelad anvisning till

efterrättelse, må tillsynsmyndigheten uppdraga åt två eiler flera personer

att i egenskap av administratörer handhava kassans angelägenheter under

viss tid, dock längst intill dess, efter nyval av i 48 § omförmälda ombud,

ombudsmöte utsett styrelseledamöter och dessa trätt i tjänst. Administratörer

hava att i denna egenskap fullgöra de på ombudsmöte och styrelse

enligt denna lag ankommande åligganden, dock ej sådana, som i 41) § 1

mom. sägs, och skall i tillämpliga delar beträffande dem gälla vad i denna

lag stadgas om ombudsmöte och styrelse. Det åligger dock administratörer

att ställa sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser angående uppdragets

fullgörande, som må utfärdas av tillsynsmyndigheten.

Uppdrag att vara administratör må när som helst återkallas av tillsynsmyndigheten.

Arvode till administratör skall efter av tillsynsmyndigheten

fastställd grund utgivas av kassan.

69 §.

Om tillsynsmyndighetens beslut i ärende, som ej avser registrering, så

ock örn beslut, varigenom registrering vägrats, skall skriftlig underrättelse

ofördröjligen överlämnas eller med posten försändas lill någon, vilken äger

företräda kassan.

Innefattar beslutet anvisning enligt 68 § eller har genom beslutet av sjukkassa

gjord ansökning avslagits eller fastställande av beslut eller medgivande,

då fastställande eller medgivande erfordras jämlikt bestämmelse i

denna lag, eller registrering av anmält förhållande vägrats, skola i underrättelsen

om beslutet skälen härför angivas.

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

70 §.

Närmare föreskrifter om tillsynsmyndighetens organisation samt om

sjukkasseregistrets förande och tillsynsmyndighetens verksamhet i övrigt

meddelas av Konungen.

Om tvister och besvär.

71 §.

1 mom. Över sjukkassas beslut angående plikten att tillhöra försäkringen,

tillhörighet till sjukpenningklass, utgivande av sjukhjälp eller avgiftsindrivning

må talan föras hos tillsynsmyndigheten av den, vilken beslutet

rörer, genom skriftligen avfattade besvär, vilka inom trettio dagar

från den dag klaganden erhållit kännedom om beslutet skola ingivas till

kassan, som har att inom fjorton dagar därefter med eget yttrande översända

desamma till tillsynsmyndigheten. Den omständigheten, att besvären

i stället för till sjukkassan ingivits eller insänts direkt till tillsynsmyndigheten,

må ej utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, därest

besvären inkommit till tillsynsmyndigheten före utgången av den stadgade

besvärstiden. I sådant fall skall tillsynsmyndigheten omedelbart överlämna

besvären till vederbörande sjukkassa för behandling som ovan sagts.

2 mom. Uppstår tvist mellan sjukkassor, skall tvisten, där den avser tolkningen

eller tillämpningen av denna lag och ej kan i godo biläggas, på yrkande

av någon av kassorna avgöras av tillsynsmyndigheten.

3 mom. Mot tillsynsmyndighetens beslut i fråga, varom i 1 och 2 mom.

förmäles, må klagan ej föras. Sådant beslut må verkställas på sätt i utsökningslagen

stadgas angående verkställighet av domstols lagakraftägande dom

i tvistemål.

Fråga, som nyss sagts, må ej göras till föremål för rättegång.

Särskilda bestämmelser.

72 §.

1 mom. Minskas sjukkassas verksamhetsområde, skall till den sjukkassa,

till vilken medlemmar på grund härav överföras, av kassans sjukhjälpsfond

utbetalas behörig andel, beräknad efter grunder, som fastställas av tillsynsmyndigheten.

2 mom. Sjukkassa skall helt eller delvis överlåta sin rörelse och sina tillgångar

å annat försäkringsorgan, därest Konungen så förordnar, överlåtes

rörelsen helt, skall kassan gå i likvidation. I annan ordning må beslut örn

överlåtelse av kassans rörelse eller dess trädande i likvidation ej fattas.

Vid verkställandet av sjukkassas likvidation samt upplösning skall i tilllämpliga

delar gälla vad i sådant avseende finnes föreskrivet i lagen örn

understödsföreningar.

73 §.

Fordran å sjukhjälp enligt denna lag, som innestår hos sjukkassa, må ej

för gäld tagas i mät. Rätt till ej förfallen sjukhjälp må ej överlåtas.

s. 367 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

367

74 §.

Sjukkassa åge ej av den, som framkallat sjukdom hos annan eller eljest i

anledning av sjukdomen är pliktig att gälda skadestånd till försäkrad, återkräva

sina utgifter för utgiven sjukhjälp.

75 §.

Medlemmar, som genom att överträda denna lag eller sjukkassans stadgar

tillskynda kassan skada, svare för skadan, en för alla och alla för en. Vad

nu sagts gäde jämväl i 48 § omförmälda ombud, ändå att ombuden ej äro

medlemmar av kassan.

Överträda styrelseledamöter, firmatecknare, likvidatorer, ombud, administratörer

eller medlemmar denna lag eller kassans stadgar och tillskyndas

tredje man därigenom skada, vare de, som låtit sådant komma sig till last,

ansvariga för skadan, en för alla och alla för en.

76 §.

Styrelseledamot, revisor och befattningshavare hos sjukkassa ävensom

administratör för kassa vare i denna sin egenskap tillförsäkrad det skydd,

som enligt lag tillkommer ämbetsman, samt underkastad det ansvar, som

enligt lag åvilar sådan.

77 §.

Sjukkassa vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom lag stadgas,

lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen enligt stadgarna har

sitt säte.

78 §.

Rättshandling, som ingåtts mellan sjukkassa och medlem eller gift kvinna,

vilken är försäkrad i egenskap av familjemedlem, vare ej ogiltig av den

grund att medlemmen eller kvinnan är underårig.

79 §.

Styrelseledamot, revisor och befattningshavare hos sjukkassa ävensom

administratör för kassa må ej till obehörig yppa förhållande, örn vilket han

i sin nämnda egenskap erhållit kunskap och vilket avser enskild person eller

eljest ej bör komma till allmän kännedom, samt ej heller till obehörig utlämna

handling, till vilken han i sin nämnda egenskap erhållit tillgång.

80 §.

Då avgift första gången erlägges för försäkringspliktig, skall sjukkassan

tillställa honom medlemsbok eller medlemsbevis enligt av tillsynsmyndigheten

fastställt formulär. Försäkrad är skyldig att, då kassan så påfordrar,

till kassan ingiva medlemsboken eller medlemsbeviset för verkställande av

erforderliga anteckningar eller utbyte mot ny bok eller nytt bevis.

I medlemsbok eller medlemsbevis skola antecknas i 6 § omförmälda familjemedlemmar.

81 §•

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse

med främmande makt i fråga örn tillämpning av denna lag å sådana

dess i Sverige vistande medborgare, å vilka den ej eljest är tillämplig.

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

82 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga

för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Socialvårdkom mittens förslag

till

Lag

om införande av lagen om allmän sjukförsäkring.

1 §•

Lagen örn allmän sjukförsäkring skall, i den mån ej annorlunda stadgas i

denna lag, träda i kraft den 1 januari 1947, och upphör vid samma tidpunkt

förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor att gälla.

Beträffande understödsförening, som på sätt nedan sägs antagits till allmän

sjukkassa, skall efter utgången av år 1946 lagen den 24 mars 1938 om

understödsföreningar eller å föreningen tillämplig äldre lag ej längre vara

gällande.

Örn antagande av allmänna sjukkassor m. m.

2 §•

Till allmän sjukkassa skall i första hand antagas erkänd sjukkassa, vilken

är verksam inom det för den allmänna sjukkassan avsedda verksamhetsområdet.

Landsting ävensom stad, som ej deltager i landsting, är, därest allmän

centralsjukkassa ej på annat sätt upprättas för landstingsområdet eller staden,

ansvarigt för att sådan kassa upprättas. Därest allmän lokalsjukkassa ej på

annat sätt upprättas för lokalsjukkasseområde, är den eller de inom lokalsjukkasseområdet

belägna kommunerna ansvariga för att sådan sjukkassa

upprättas.

3 §•

1 mom. Ansökan örn antagande till allmän sjukkassa skall göras av sjukkassans

styrelse. Sådan ansökan skall vara tillsynsmyndigheten tillhanda före

den 1 januari 1946, därest ej tillsynsmyndigheten med hänsyn till särskilda

omständigheter medgiver, att ansökning må ingivas vid senare tidpunkt.

Vid ansökningen skola fogas de uppgifter tillsynsmyndigheten bestämmer.

Innan kassa antages till allmän lokalsjukkassa, skall tillsynsmyndigheten

inhämta yttrande i ärendet från styrelsen för den centralsjukkassa, till vilken

lokalsjukkassan skall vara ansluten.

2 mom. Innan kassa antages till allmän sjukkassa, skall den hava antagit

stadgar avfattade på sätt i 42 § lagen om allmän sjukförsäkring sägs.

3 mom. Utan hinder av för erkänd sjukkassa gällande bestämmelser av

annat innehåll skall beslut, som på grund av vad i 1 och 2 mom. sägs eller

s. 369 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

369

eljest erfordras för kassans antagande till allmän sjukkassa eller för överlåtelse,

varom i 4 § förmäles, anses gillt, därest det å föreningssammanträde

biträtts av de flesta röstande samt varder gillat av tillsynsmyndigheten; dock

att, där för beslutets giltighet är i stadgarna uppställt villkor utöver vad enligt

äldre lag är bestämt, sådant villkor skall lända till efterrättelse. Sålunda

fattat beslut må ej sedermera utan tillsynsmyndighetens medgivande upphävas

eller ändras, och vare ansökan om antagande till allmän sjukkassa, som

gjorts med stöd av beslutet, för kassan bindande.

4 §■

Sökes antagande till centralsjukkassa eller lokalsjukkassa för ett och

samma område av mera än en sjukkassa, skall tillsynsmyndigheten, där så

finnes lämpligt, söka åvägabringa överlåtelse enligt 66 § lagen om understödsföreningar

på en av kassorna av den eller de andras rörelse eller på en

för ändamålet bildad kassa av samtliga de sökandes rörelse. Kan överlåtelse

som nu sagts ej åvägabringas eller finnes sådan lämpligen ej böra ifrågakomma,

har tillsynsmyndigheten att pröva, vilken kassa må anses lämpligast,

därvid, med beaktande jämväl av vad i 2 § första stycket sägs, hänsyn

särskilt bör tagas till kassornas medlemsanslutning inom verksamhetsområdet.

5 §•

1 morn. Antages erkänd sjukkassa till allmän sjukkassa och skola medlemmar

av kassan enligt lagen om allmän sjukförsäkring vara försäkrade i

annan allmän sjukkassa eller sker utsträckning av den tid, under vilken i

fråga om medlemmar av kassan annan allmän sjukkassa skall ansvara för

utgivandet av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning, vare förstnämnda

kassa pliktig att, i den omfattning och enligt de föreskrifter tillsynsmyndigheten

meddelar, överföra medel, som vid tidpunkten för antagandet funnos

avsatta för sjukhjälpsverksamhetens bedrivande, till sistnämnda kassa.

2 mom. Blir erkänd sjukkassa ej antagen lill allmän sjukkassa och har

dess rörelse ej överlåtits på sätt i 4 § sägs, skall kassan utan särskilt beslut

den 1 januari 1947 träda i likvidation, och vare den, utan hinder av vad därutinnan

må vara föreskrivet i kassans stadgar, pliktig att enligt de föreskrifter

tillsynsmyndigheten meddelar överföra de medel, som vid utgången av år

1946 funnos avsatta till sjukhjälpsfond, till den eller de allmänna sjukkassor,

till vilka medlemmarna jämlikt 9 § skola höra. Vad nu sagts åge ej tilllämpning

beträffande medel, vilka enligt tillsynsmyndighetens beprövande

äro hänförliga till av kassan utfäst sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård

eller sjukpenning för tid utöver tre år för varje sammanhängande

sjuklighetstillstånd och vilka ej beräknas åtgå för slutreglering av pågående

sjukdomsfall.

§•

1 mom. Har sjukkassa antagits till allmän sjukkassa, skola, där sjukkassan

antagits till centralsjukkassa, före den 1 april 1946 och eljest före

den 1 juli 1946 väljas styrelseledamöter och suppleanter för dem till det antal,

som enligt lagen örn allmän sjukförsäkring och de för kassan antagna

stadgarna skall utses å ombudsmöte, att tjänstgöra till den tidpunkt under år

1947, då ombudsmöte utsett styrelseledamöter och suppleanter i enlighet nied

nämnda lag; och skola vid valet tillämpas de för kassan vid tidpunkten för

detsamma gällande bestämmelserna angående val av styrelseledamöter och

suppleanter.

Iiilumg till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

24

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

2 mom. Före den 1 april 1946 eller, såvitt angår lokalsjukkassa, före den

1 juli 1946 skola de statliga myndigheter, landsting, kommuner och centralsjukkassor,

som enligt 51 § lagen om allmän sjukförsäkring skola utse styrelseledamöter

och suppleanter inom allmänna sjukkassor, utse sådana. Uppgifter

å de sålunda utsedda skola senast nämnda dagar tillställas tillsynsmyndigheten

och vederbörande sjukkassa.

3 mom. Den enligt 1 och 2 mom. utsedda styrelsen skall, därest styrelse

eljest ej finnes för kassan, träda i tjänstgöring, så snart den blivit fulltalig,

samt i annat fall den 1 januari 1947. Vid sistnämnda tidpunkt skall uppdrag

för i annan ordning utsedd styrelseledamot upphöra, ändå att den tid, för

vilken ledamoten utsetts, ej gått till ända.

Styrelsen samt befattningshavare hos sjukkassa äga befogenhet att under

år 1946 vidtaga sådana åtgärder, som erfordras i anledning av ikraftträdandet

av lagen om allmän sjukförsäkring.

7 §•

Före den 15 februari 1947 skola, såvitt angår lokalsjukkassa samt centralsjukkassa,

vilkens verksamhetsområde utgöres av stad, utses ombud, som i

48 § lagen om allmän sjukförsäkring sägs, för åren 1947 och 1948. Lokalsjukkassa

skall före den 1 april 1947 för tid, som nu sagts, utse ombud i den

centralsjukkassa, till vilken den är ansluten, och skall, där så finnes erforderligt,

särskilt ombudsmöte utlysas för valets förrättande.

8 §•

De närmare föreskrifter, som må vara erforderliga för tillämpningen av

vad i 2—7 §§ sägs, utfärdas av tillsynsmyndigheten.

Om överförande av medlemskap till allmän sjukkassa och verkan

därav m. m.

9 §•

I samband med ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring skall

envar, som vid utgången av år 1946 var medlem av erkänd sjukkassa och

som enligt 1 § nämnda lag är pliktig att vara sjukförsäkrad, överföras såsom

medlem till vederbörande allmänna sjukkassa eller, där fråga är om gift

kvinna, som avses i 2 § första stycket a) samma lag, såsom familjemedlem

till sådan medlem. Från och med den 1 januari 1947 skola i följd härav

bestämmelserna i nyssnämnda lag gälla beträffande honom och hans familjemedlemmar.

Vid tillämpningen av vad i första stycket sägs skola gälla de inskränkningar

och särskilda bestämmelser i övrigt, som nedan under 1—3 samt i 10

och 11 §§ sägs.

1. Den omständigheten, att medlem av erkänd sjukkassa ej fyllt sexton år,

skall ej utgöra hinder för överförande. Beträffande sådan medlem skall

ej gälla vad i lagen om allmän sjukförsäkring stadgas angående familjemedlem.

2. Den som vid utgången av år 1946 fyllt 60 år och då ej var medlem av

erkänd sjukkassa skall ej omfattas av den i lagen om allmän sjukförsäkring

omförmälda sjukpenningförsäkringen.

3. Utan hinder av att gift kvinnas årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår

s. 371 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

371

till 600 kronor, skall hon vara sjukpenningförsäkrad i allmän sjukkassa,

där hon vid utgången av år 1946 var sjukpenningförsäkrad i erkänd

sjukkassa samt hennes man ej i samband med ikraftträdandet av lagen

om allmän sjukförsäkring överförts till allmän sjukkassa. Vad nu sagts

skall gälla intill dess mannen enligt bestämmelserna i 12—14 §§ här nedan

vunnit medlemskap i sådan sjukkassa, dock allenast för tid, under

vilken makarna sammanleva och ej längre än till och med 1947 års utgång.

Härvid skall kvinnan tillhöra den lägsta vid hennes ålder tillämpliga

sjukpenningklassen. Å sjukpenning eller hempenning, som på grund

av vad nu sagts utgives till henne, skall familjetillägg ej utgå.

10 §.

1 mom. Beträffande medlem och familjemedlem, som i 9 § första stycket

avses, skall, utan hinder av vad i 26 § lagen om allmän sjukförsäkring sägs,

gälla följande:

a) Till den, som vid utgången av år 1946 från erkänd sjukkassa uppbär

sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning, skall den

sjukhjälpen fortfarande efter 1947 års ingång utgivas enligt de före denna

tidpunkt för honom gällande bestämmelserna rörande sjukhjälpstid och

storleken av sådan sjukhjälp i vad avser tid, under vilken den sjuke är utan

avbrott intagen å sjukvårdsanstalt, å vilken vård må ersättas av allmän

sjukkassa, eller under vilken han på grund av förlust eller nedsättning av

arbetsförmågan är berättigad till sjukpenning jämlikt nyssnämnda bestämmelser.

För tid, som nu sagts, skall den sjuke erlägga avgift för sjukpenningförsäkring

med belopp, som motsvarar vad han hade att vid utgången

av år 1946 erlägga till erkänd sjukkassa för sådan försäkring, och skall till

sjukkassan, i stället för statsbidrag jämlikt 31 § 2 och 4 mom. lagen om

allmän sjukförsäkring, utgå sjukdagsbidrag enligt i 4 § kungörelsen den

26 januari 1931 angående statsbidrag åt sjukkassor angivna grunder.

b) Vid sjukdom, som inträffar sedan i a) omförmäld rätt till sjukhjälp

upphört, skall den försäkrade, ändå att sjukdomen utgör fortsättning av det

tidigare sjuklighetstillståndet eller av annat sjuklighetstillstånd, för vilket

han ägt att i erkänd sjukkassa erhålla sjukhjälp, äga uppbära ersättning för

sjukhusvård och sjukpenning enligt bestämmelserna i lagen om allmän sjukförsäkring,

där de i samma lag stadgade förutsättningarna därför föreligga

och annat ej följer av vad i 2 och 3 mom. sägs.

c) Där, utan att fall som i b) sägs är för handen, den försäkrade efter ingången

av år 1947 träffas av sjukdom, skall han, ändå att sjukdomen utgör

fortsättning av ett tidigare sjuklighetstillstånd, för vilket han ägt att i erkänd

sjukkassa erhålla sjukhjälp, äga uppbära ersättning för sjukhusvård

och sjukpenning enligt bestämmelserna i lagen om allmän sjukförsäkring,

där de i samma lag stadgade förutsättningarna därför föreligga och annat

ej följer av vad i 2 och 3 mom. sägs.

2 mom. I fall, som i 1 mom. sägs, skall vid beräkning av sjukhjälpstid

jämväl medräknas tid före den 1 januari 1947, för vilken erkänd sjukkassa

utgivit sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning på

grund av det sammanhängande sjuklighetstillståndet, och skola vid prövning,

huruvida sjukdom skall anses utgöra fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd,

de i 20 § andra stycket lagen örn allmän sjukförsäkring meddelade

bestämmelserna äga motsvarande tillämpning, därvid dock skall iakttagas,

att i fall, som i 1 mom. c) avses, fortsättning av det tidigare sjuklig
-

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungl. Maj.ts proposition nr 312.

hetstillståndet ej skall anses föreligga av allenast den grund, att sjukdomsfallet

inträffat inom nittio dagar efter den sista dag, för vilken utgivits sådan

sjukhjälp som ovan sagts.

3 mom. I fall, som avses i 1 mom. b) och c), skola, utan hinder av vad

där sagts, för det sammanhängande sjuklighetstillstånd, varom fråga är,

gälla de vid utgången av år 1946 å den försäkrade tillämpliga bestämmelserna

rörande sjukhjälpstid och sjukpenningens storlek, i den mån han därigenom

blir berättigad till ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning för

längre tid än eljest eller till sjukpenning för viss tid med högre belopp än

som eljest skolat tillkomma honom i form av sjukpenning (hempenning)

jämte familjetillägg för den tiden.

11 §•

1 mom. Medlem av erkänd sjukkassa, som jämlikt 9 § första stycket överförts

till allmän sjukkassa såsom medlem i denna och som före den 1 januari

1947 fyllt sextio år, skall, därest han vid utgången av år 1946 varit i

den erkända sjukkassan tillförsäkrad högre sjukpenning än den, för vilken

han skall vara försäkrad jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring, efter

framställning härom hänföras högst till den sjukpenningklass, som i fråga

om sjukpenningens storlek närmast motsvarar hans försäkring i den erkända

kassan, dock ej till lägre sjukpenningklass än som enligt 14 § nämnda

lag skall gälla för honom. På grund av vad nu sagts må medlemmen dock

ej vara försäkrad för högre sjukpenning än den, för vilken medlemmar i

sextioårsåldern tillhörande hans yrke eller förutvarande yrke i allmänhet

äro försäkrade i kassan.

Framställning, som ovan sägs, skall göras hos sjukkassan före den 1 april

1947.

Vad i första stycket stadgas skall ej gälla beträffande den, som uppbär

tilläggspension enligt lagen om folkpensionering eller invalidunderstöd enligt

förordningen om invalidunderstöd.

1 fråga om sjukpenning eller hempenning till medlem, som med tillämpning

av första stycket hänförts till viss sjukpenningklass, skola de i 19 §

4 mom. lagen örn allmän sjukförsäkring meddelade bestämmelserna ej äga

tillämpning. Familjetillägg må ej utgivas till sådan medlem, i den mån medlemmen

därigenom skulle erhålla sjukpenning (hempenning) och familjetillägg

med högre sammanlagt belopp än som skolat tillkomma honom,

därest han ej blivit sjukpenningförsäkrad jämlikt bestämmelserna i första

stycket.

Utan hinder av att medlem jämlikt första stycket hänförts till viss sjukpenningklass

skall, därest han därom gör framställning, beträffande hans

sjukpenningförsäkring från och med månaden därefter gälla vad i lagen om

allmän sjukförsäkring stadgas. Vad nu sägs skall äga motsvarande tillämpning,

där sådan medlem vid utgången av kalendermånad häftar för mera än

tre månaders avgifter.

2 mom. Har någon, som avses i 4 § 2 mom. a) eller 3 mom. första stycket

a) eller b) lagen om allmän sjukförsäkring, jämlikt 9 § överförts att vara

medlem i allmän sjukkassa, och har han utan avbrott tillhört erkänd sjukkassa

från och med den 1 januari 1944, skall han, därest han hos förstnämnda

kassa inom tre månader efter den dag, då bestämmelse i 4 § lagen

om allmän sjukförsäkring, som ovan sagts, blev tillämplig å honom, gör

framställning härom, utan hinder av bestämmelsen vara sjukpenningförsäk
-

s. 373 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

373

rad jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring; dock må han härvid ej hänföras

till högre sjukpenningklass än den, som i fråga om sjukpenningens

storlek närmast motsvarar hans sjukpenningförsäkring vid ingången av år

1944, och må å sjukpenning (hempenning), som utgives till medlemmen, ej

utgå familjetillägg.

Beträffande medlem, som nu avses, skall vad i 1 mom. femte stycket föreskrivits

äga motsvarande tillämpning.

Statsbidrag, som i 31 § 2 och 4 mom. lagen örn allmän sjukförsäkring

sägs, utgår ej för sjukpenning (hempenning) jämlikt detta morn., och skall

den för vederbörande sjukpenningklass eljest fastställda avgiften för försäkrad,

som i detta mom. avses, höjas i motsvarande mån.

Om upptagande i försäkringen av dem, som vid utgången av år 1946 ej

voro medlemmar av erkänd sjukkassa.

12 §.

Det åligger envar, som före den 1 januari 1947 fyllt 15 år och jämlikt bestämmelserna

i 1 och 2 §§ lagen om allmän sjukförsäkring är försäkringspliktig

efter fyllda 16 år, att, därest han ej jämlikt 9 § denna lag överförts

till allmän sjukkassa, före den 1 juli 1947 anmäla sig till inträde i den allmänna

sjukkassa, av vilken han enligt lagen örn allmän sjukförsäkring skall

vara medlem. Beträffande sådan anmälan skola gälla de närmare bestämmelser

Konungen meddelar.

13 §.

På grund av anmälan, som i 12 § sägs, skall, därest anmälaren finnes vara

försäkringspliktig jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring, inskrivning av

honom såsom medlem i allmän sjukkassa ske från och med den 1 januari

1948 eller, därest framställning därom göres och anmälaren fyllt 16 år, från

och med den månad under år 1947, som följer närmast efter den, under

vilken framställningen av kassan slutbehandlats.

14 §.

Underlåter någon att verkställa vad som på grund av 12 § åligger honom,

skall han ändock inskrivas såsom medlem i sjukkassan från och med den

1 januari 1948, och vare han i sådant fall skyldig att, därest ej giltigt skäl

för underlåtenheten förelegat, erlägga dubbla avgifter för januari, februari

och mars månader 1948. I fall, som här avses, skall vad i 36 § 1 mom. lagen

om allmän sjukförsäkring stadgas angående kommuns skyldighet att erlägga

sjukvårdsavgift allenast avse enkel sådan, och skall i fråga om indrivningen

av återstoden av den dubbla sjukvårdsavgiften gälla vad i sistnämnda paragraf

sägs om indrivning av sjukpenningavgift.

15 §.

1 mom. Den som jämlikt 12—14 §§ inskrivits såsom medlem i allmän

sjukkassa ävensom den som jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring skall

anses såsom familjemedlem till honom, skall vara försäkrad jämlikt nämnda

lag från och med den månad medlemskapet förvärvats, därvid dock vad i

9 § andra stycket 2. sägs skall äga motsvarande tillämpning.

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

2 mom. Vad i 9 § 2 mom. lagen om allmän sjukförsäkring stadgas skall

gälla från och med den 1 januari 1948. Ersättning för sjukhusvård åt i

nämnda lagrum avsedda barn skall utgivas allenast för sjukdom, som inträffat

efter ingången av år 1948.

Allmänna bestämmelser.

16 §.

Vad i lag eller särskild författning må vara föreskrivet med avseende å

erkända sjukkassor samt avgifter till och sjukhjälp från dessa, skall efter

utgången av år 1946 i stället gälla allmänna sjukkassor samt avgifter till

och sjukhjälp från dessa.

17 §•

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet

av lagen örn allmän sjukförsäkring, meddelas av Konungen eller

efter Konungens bemyndigande av tillsynsmyndigheten.

s. 375 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

375

Bilaga C.

Kostnadsberäkning för allmän sjukförsäkring.

I. Försäkringsbeståndets omfattning.

Försäkringsbeståndets storlek är underkastad fortgående förändringar,

sammanhängande med befolkningsutvecklingen. Tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen

är därjämte beroende av den omfattning, i vilken befolkningen

är engagerad i förvärvslivet, och påverkas till följd härav i viss utsträckning

av näringslivets utveckling och även inträdande konjunkturväxlingar.

Vid en förutberäkning av antalet försäkrade vid skilda tidpunkter

och dessas fördelning på olika kategorier — sjukpenningförsäkrade och enbart

sjukvårdsförsäkrade, självständigt försäkrade och familjeförsäkrade

— torde man vara nödsakad att bortse från sådana utvecklings- och konjunkturbetonade

faktorer, som icke låta sig på förhand överblicka, och i

berörda avseenden anknyta till nu rådande förhållanden.

I fråga om befolkningsutvecklingen bygga de följande beräkningarna på

de av professor Sten Wahlund uppställda antaganden rörande den sannolika

framtida befolkningsutvecklingen, för vilka denne redogjort i en uppsats,

vilken som bilaga B fogats till socialvårdskommitténs betänkande nr XI.

Försäkringsbeståndets storlek och sammansättning har beräknats för tidpunkterna

31/12 1950 och 31/12 1960.

Sjukpenningförsäkringen. De sjukpenningförsäkrades antal och fördelning

på åldersgrupper beräknas med utgångspunkt från en i 1940 års folkräkning

(del III, tab. 23 A) intagen redovisning över den yrkesverksamma

befolkningens fördelning efter kön, ålder och civilstånd den 31 december

1940. Enligt nämnda redovisning uppgick den yrkesverksamma befolkningen

vid angivna tidpunkt till 2 189 744 män och 809 782 kvinnor eller

tillhopa omkring 3 miljoner. I detta antal ingå förvärvsarbetande gifta kvinnor

med omkring 125 000. I en uppsats av överdirektör E. Höijer, publicerad

i Ekonomisk revy nr 1, 1946, meddelas som resultat av en på grundval

av 1945 års taxeringsuppgifter verkställd undersökning bland annat, att

antalet personer med minst 600 kronors årlig inkomst år 1944 uppgick till

3 003 973, därav 2 802 081 yrkesverksamma. I nämnda uppgift ha emellertid

gifta kvinnor sammanförts med sina män och deras inkomst sammanräknats.

Det visar sig sålunda att folkräkningens uppgift över antalet yrkesverksamma

personer år 1940, exklusive gifta kvinnor omkring 2 875 000,

endast föga överstiger det på grundval av taxeringsuppgifterna beräknade

antalet yrkesverksamma personer med minst 600 kronors årlig inkomst år

1944, 2 802 000. I anslutning härtill har folkräkningens uppgift över antalet

yrkesverksamma personer och deras fördelning på kön, ålder och civilstånd

antagits representativ för antalet personer, som skola omfattas av sjukpenningförsäkringen.

Försäkringsbeståndets sammansättning ultimo 1950 och 1960 beräknas

under antagande, att antalet sjukpenningförsäkrade män i olika åldersgrupper

står i konstant relation till den manliga befolkningen i respektive ålders
-

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

grupper. För kvinnornas vidkommande antages en motsvarande konstant

relation för gifta och ogifta, behandlade var för sig; äktenskapsfrekvensen

i respektive åldersgrupper antages därvid jämväl oförändrad, i överensstämmelse

med förhållandet vid 1940 års utgång. Av de förvärvsarbetande gifta

kvinnorna antages, lika för alla åldersgrupper, omkring en tredjedel ha en

inkomst mellan 600 och 1 000 kronor och återstående två tredjedelar inkomst

uppgående till minst 1 000 kronor. Det relativa antalet folkpensionärer

bland de gifta kvinnorna beräknas i enlighet med av socialvårdskommittén

uppställda antaganden (kommitténs betänkande nr XI, tab. 14, s. 204).

I tab. 1 redovisas det procentuella antal män och kvinnor av befolkningen,

de senare fördelade på gifta och ogifta, som enligt 1940 års folkräkning äro

yrkesverksamma och enligt ovan antagits åtnjuta förvärvsinkomst å minst

600 kronor. Kvinnornas procentuella fördelning efter civilstånd redovisas i

tab. 2. Med utgångspunkt från de i tab. 1 och 2 anförda relativtalen samt

ovan berörda, av professor Wahlund uppställda, befolkningsprognos beräknas

antalet män och kvinnor, de senare fördelade på gifta och ogifta, i

olika åldersgrupper med inkomst av förvärvsarbete å minst 600 kronor

ultimo 1950 och 1960 till i tab. 3 angivna tal. De förvärvsarbetande gifta

kvinnornas fördelning efter inkomst understigande 1 000 kronor och uppgående

till minst nämnda belopp redovisas slutligen i tab. 4.

Vid beräkningen av antalet familjeförsäkrade gifta kvinnor i olika åldersgrupper

skall från hela antalet gifta kvinnor i respektive åldersgrupper avdragas

antalet förvärvsarbetande med årlig inkomst av minst 1 000 kronor.

I fråga örn sjukpenningförsäkringen skall därjämte avdragas folkpensionärerna.

I tab. 5 redovisas hela antalet gifta kvinnor i olika åldersgrupper

ultimo 1950 och 1960, ävensom antalet förvärvsarbetande med minst 1 000

kronors inkomst och antalet folkpensionärer.

Med ledning av de anförda tabellerna sammanställes omedelbart antalet

sjukpenningförsäkrade i olika åldersgrupper, i fråga om de kvinnliga försäkrade

med fördelning på självständigt försäkrade och familjeförsäkrade

ultimo 1950 och 1960. Den funna fördelningen redovisas i tab. T 1.

Tab. T1. Beräknat antal sjukpenningförsäkrade personer i olika åldersgrupper

ultimo 1950 oell 1960 (1 000-tal).

Ålder

31/12 1950

31/12 1960

Män

Kvinnor

Män

K vi

n n o r

Självständigt

försäkrade

Familje-

försäkrade

Självständigt

försäkrade

Familje-

försäkrade

16—18 ............

66

42

102

65

18—20 ............

70

44

2

84

52

3

20—25 ............

206

122

55

203

120

54

25—30 ............

248

93

132

194

72

103

30—40 ............

522

138

336

455

120

295

40—50 ............

486

123

321

497

123

321

50—60 ............

364

92

231

433

105

266

60—65 ............

123

28

75

145

32

86

65—66 ............

17

4

10

20

5

12

66—67 ............

16

3

10

18

4

12

67—70 ............

43

11

—

50

12

—

70— ............

63

18

—

74

21

—

Summa

2 224

718

1 172

2 275

731

1 152

s. 377 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

377

Sjukvårdsförsäkringen. Enligt tidigare berörda, av professor Wahlund

uppställda, befolkningsprognos beräknas befolkningens storlek, med fördelning

på vuxna (över 16 år) män och kvinnor samt barn, vid utgången av

år 1950 till 2 553 000 vuxna män, 2 608 000 vuxna kvinnor och 1 707 000

barn samt vid utgången av år 1960 till 2 654 000, 2 689 000 respektive

1 826 000.

Från ovan angivna antal skall avdragas personer, som enligt 6 § andra

stycket i departementsförslaget skola vara undantagna från försäkringsplikt.

Det härav betingade avdraget har uppskattats till 33 000, därav 16 000

vuxna män, 16 000 vuxna kvinnor samt 1 000 barn. Efter nämnda avdrag

beräknas antalet personer, som skola åtnjuta sjukvårdsförsäkring, till i

tab. T 2 angivna tal.

Tab. T 2. Beräknat antal personer, som komma att omfattas av sjukvårdsförsäkringen,

ultimo 1950 och 1960 (1 000-tal).

31/12 1950

31/12 1960

Män över 16 år................

2 537

2 638

Kvinnor * 16 * ................

2 592

2 673

Barn under 16 * ................

1 706

1 825

Sjukkassemedlemmarna sammansättas av samtliga vuxna män, vuxna

ogifta kvinnor samt gifta kvinnor med årlig inkomst av förvärvsarbete uppuppgående

till minst 1 000 kronor. Antalet gifta kvinnor beräknas enligt

tab. 5 till 1 419 000 respektive 1 414 000 ultimo 1950 och 1960. Av dessa

åtnjuta 88 000 respektive 80 000 inkomst av förvärvsarbete uppgående till

minst 1 000 kronor. Antalet sjukkassemedlemmar beräknas med ledning

härav till 3 798 000 (2 537 000 män och 1 261 000 kvinnor) respektive

3 977 000 (2 638 000 män och 1 339 000 kvinnor) ultimo 1950 och 1960. I

tab. T 3 redovisas samtliga sjukkassemedlemmar, fördelade på sjukpenningförsäkrade

och enbart sjukvårdsförsäkrade medlemmar.

Tab. T 3. Beräknat antal sjukkassemedlemmar, fördelade på sjukpenningförsäkrade

och enbart sjukvårdsförsäkrade (1 000-tal).

Tidpunkt

Sjukpenning-

försäkrade

Enbart sjukvårds- försäkrade

Samtliga

män

kvin-

nor

Sum-

ma

män

kvin-

nor

Sum-

ma

män

kvin-

nor

Sum-

ma

31/12 1950 ............

2 224

718

2 942

313

543

856

2 537

1 261

3 798

31/12 1960 ............

2 275

731

3 006

363

608

971

2 638

1 339

3 977

II. Försäkringens kostnader.

A. Sjukpenning och hempenning.

Inledningsvis torde böra bemärkas, att man i sjuklighetsavseende icke utan

vidare kan utgå från, att de nuvarande erkända sjukkassornas erfarenheter

—■ på vilka socialvårdskommittén byggt sina sjuklighetsantaganden — äro

tillämpliga vid ett genomförande av det föreliggande förslaget. Till följd

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

av den överförsäkring, som förslaget kan komma att medföra för vissa grupper

försäkrade, kan det befaras att sjukhjälpsanspråken komma att icke

oväsentligt öka. Särskilt under de första åren, innan de ökade svårigheter,

som detta medför beträffande sjukkassornas kontroll, kunnat på ett tillfredsställande

sätt bemästras, bör man räkna med en betydande »översjuklighet».

Då en sådan ökad sjuklighet emellertid icke kan på förhand mätas,

ha — med anförd reservation — de av kommittén tillämpade sjuklighetsantagandena

lagts till grund för de följande beräkningarna. För åldrar över

67 år ha kommitténs sjuktal ersatts med motsvarande sjuktal för 90 dagars

sjukhjälpstid för varje sjukdomsfall. De tillämpade sjuktalen, fördelade på

full och nedsatt sjukpenning, återgivas i tab. 6. Av sjuktalen beräknas —

i likhet med vad som skett i socialvårdskommitténs kostnadsberäkningar —

86 % motsvara sjukpenning och 14 % hempenning.

Med ledning av de i tab. 6 angivna sjuktalen och ovan i tab. T 1 redovisade

försäkringsbestånd beräknas de försäkringskostnader, som svara mot

antalet sjukpenningförsäkrade personer ultimo 1950 och 1960. Kostnaderna

för de olika åren beräknas sedan genom interpolation. I tab. T 4 redovisas

kostnaderna för budgetåret 1950/51 samt kalenderåret 1960.

Tab. T 4. Kostnader för sjukpenningförsäkringen (milj. kronor).

1950/51

1960

Självständigt försäkrade ..........

108,3

112,9

Familjeförsäkrade ................

27,8

28,3

Summa

136,1

141,2

B. Make- och barntillägg.

a) Självständigt försäkrade. De av socialvårdskommittén uppställda antagandena

rörande antalet inkomsttagare och dessas fördelning efter antalet

barn under 16 år (kommitténs betänkande nr VIII, tab. 30, s. 62) konstruerades

med utgångspunkt från uppgifter i 1935/36 års folkräkning rörande

bestående äktenskap och andra familjer, fördelade efter familjeinkomst och

barnantal, varvid endast de familjer medtogos, där familjeinkomsten upptagits

till minst 600 kr. Reduktion ägde därjämte rum i anslutning till den av

kommittén förordade övergångsbestämmelsen, innebärande att de personer,

som vid försäkringens ikraftträdande fyllt 60 år och ej vore medlemmar av

erkända sjukkassor, skulle ställas utanför sjukpenningförsäkringen. Med

hänsyn till dels den förskjutning av inkomstnivån, som under senare år ägt

rum, dels till att berörda övergångsbestämmelse enligt det föreliggande förslaget

skall bortfalla, utvidgas kretsen av dem, som skola komma i åtnjutande

av make- och barntillägg.

Kostnaderna för maketillägg beräknas med utgångspunkt från antalet

gifta sjukpenningförsäkrade män i olika åldersgrupper. Hänsyn till de fall,

då maketillägg i stället skall utgå till hustruns sjukpenning, har tagits genom

förhöjning av det för de gifta sjukpenningförsäkrade männen beräknade

genomsnittssjuktalet. Antalet gifta sjukpenningförsäkrade män i olika

åldersgrupper har beräknats med tillämpning av den för hela den manliga

befolkningen i respektive åldersgrupper gällande äktenskapsfrekvensen, varvid

de i 1940 års folkräkning per den 31/12 1940 konstaterade frekvenstalen

s. 379 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

379

lagts till grund. I tab. 7 redovisas det i enlighet härmed beräknade antalet

gifta sjukpenningförsäkrade män i olika åldersgrupper ultimo 1950 och 1960.

Enligt de av socialvårdskommittén uppställda antagandena rörande antalet

inkomsttagare fördelade efter barn under 16 år beräknas omkring

84 % av samtliga barn komma att omfattas av barntilläggen. Detta procenttal

förhöjes med 10 % till 92,4 %. Med utgångspunkt från hela antalet barn

under 16 år (tab. T 2) beräknas antalet barn, som komma att omfattas av

barntilläggen till, avrundat, 1,6 respektive 1,7 miljoner ultimo 1950 och 1960.

För maketilläggen beräknas ett genomsnittssjuktal med ledning av det

beräknade antalet gifta sjukpenningförsäkrade män i olika åldersgrupper

enligt tab. 7, med undantag av dem, som överskridit 67 års ålder, och de i

tab. 6 redovisade sjuktalen. Genomsnittssjuktalet uppgår till 11,03 respektive

11,54 ultimo 1950 och 1960. De sålunda beräknade genomsnittsjuktalen

höjas till respektive 11,50 och 12,0. För barntilläggen räknas — i likhet med

vad som skett i socialvårdskommitténs kostnadsberäkningar — med ett

genomsnittssjuktal av 9,50.

Kostnaderna för maketillägg beräknas härefter på grundval av hela antalet

gifta män med undantag av dem, som överskridit 67 års ålder, enligt

tab. 7 uppgående till 1 250 000 respektive 1 264 000 ultimo 1950 och 1960,

och ovan angivna genomsnittssjuktal. Kostnaderna för barntilläggen beräknas

på motsvarande sätt med utgångspunkt från det beräknade antalet barn,

som skall omfattas av barntillägg, enligt ovan 1 600 000 och 1 700 000

respektive, och det för barntilläggen antagna genomsnittssjuktalet. I tab. T 5

redovisas de för budgetåret 1950/51 och kalenderåret 1960 beräknade kostnaderna.

Tab. T 5. Kostnader för make- och barntillägg till självständigt försäkrade

(milj. kronor).

1950/51

1960

Maketillägg......................

28,7

30,4

Barntillägg ......................

7,5

8,1

Summa

36,2

38,5

b) Familjeförsäkrade gifta kvinnor. Kostnaden beräknas med utgångspunkt

från uppgifter i 1935/36 års folkräkning rörande förekomsten av barn.

Enligt tab. 1 i del VII av nämnda publikation hade 54,3 % av alla gifta

kvinnor barn under 15 år. Antalet gifta kvinnor med barn under 10 år uppskattas

i anslutning härtill till 40 å 50 %. Hela antalet familjeförsäkrade

gifta kvinnor har tidigare (tab. T 1) beräknats till 1 172 000 respektive

1 152 000 ultimo 1950 och 1960. Med ledning härav uppskattas antalet

familjeförsäkrade gifta kvinnor med barn under 10 år till i runt tal 500 000,

lika för ovan angivna två tidpunkter. Med antagande av ett genomsnittssjuktal

å 12,0 kommer man till en årskostnad av 6 miljoner kronor.

C. Sjukvårdsersättning.

a) Läkarvård. Sjukkassornas kostnader för läkarvårdsersättning lia av

socialvårdskommittén beräknats till i genomsnitt 6 kronor per år för vuxen

försäkrad samt 3:50 kronor för barn. Beloppen innefatta jämväl ersätt
-

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

ning för resor till och ifrån läkaren. Med utgångspunkt från dessa kostnadsbelopp

och tidigare beräknade beståndssiffror (tab. T 2) beräknas hela kostnaden

för läkarvårdsersättningen till 36,7 miljoner kronor för budgetåret

1950/51 samt 38,2 miljoner kronor för kalenderåret 1960.

b) Intagning å och återresa från sjukvårdsanstalt. Kostnaderna upptagas

till de av socialvårdskommittén beräknade beloppen, 1,8 miljoner kronor

för budgetåret 1950/51 samt 1,9 miljoner kronor för kalenderåret 1960.

D. Förvaltningskostnader.

Sjukkassornas förvaltningskostnader torde ställa sig något lägre än vid

ett genomförande av socialvårdskommitténs förslag. Det kunde därför ha

varit motiverat att något sänka de av kommittén beräknade kostnaderna.

Med hänsyn till vanskligheten att göra en tillförlitlig uppskattning av kostnaderna

i fråga, har emellertid det av kommittén beräknade beloppet, 20

miljoner kronor, bibehållits oförändrat.

E. Sammandrag av kostnaderna.

De sammanlagda kostnaderna för den obligatoriska försäkringen ha sammanställts

i tab. T 6.

Tab. T 6. Sen obligatoriska försäkringens kostnader (milj. kr.).

Försäkringsgren

1950/51

1960

Läkarvård ävensom försäkrads resa till och ifrån läkare ....

36,7

38,2

Intagning å och återresa från sjukhus......................

1,8

1,9

Sjuk- och hempenning

Självständigt försäkrade ................................

108,3

112,9

Familj ef örsäkrade gifta kvinnor..........................

27,8

28,3

Maketillägg ..............................................

28,7

30,1

Barntillägg

Självständigt försäkrade ................................

7,5

8,1

Familjeförsäkrade gifta kvinnor..........................

6,0

6,0

Förvaltningskostnader ....................................

20,0

20,0

Summa

236,8

245,8

lil. Finansiering.

Försäkringen har avsetts skola finansieras dels genom statsbidrag, dels

genom avgifter av de försäkrade. Statsbidrag skall utgå i form av sjukhjälpsbidrag,

medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag. Avgiftslindringsbidraget

skall avvägas så, att årsavgifterna kunna beräknas i genomsnitt

komma att uppgå till 24 kronor per år för fullständigt försäkrad medlem,

för vilken sjukpenningen utgör 3: 50 kronor, och motsvarande lägre belopp

för övriga grupper försäkrade. I anslutning härtill beräknas i första hand

statsbidragskostnaderna för sjukhjälps- och medlemsbidraget.

a) Sjukhjälpsbidraget. Statsbidragskostnaderna för läkarvårdsförsäkringen

beräknas, med hänsyn till den högre statsbidragsprocent, utöver 50 %,

som kan komma i fråga inom vissa centralsjukkasseområden, till i genomsnitt

51 % av sjukkassornas enligt ovan beräknade utgifter. Statsbidragskost
-

s. 381 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

381

naderna för försäkrads intagning å och återresa från sjukhus ävensom för

sjuk- och hempenning beräknas till 50 % och för make- och barntillägg till

100 % av ovan i tab. T 6 upptagna belopp.

b) Medlemsbidraget. Antalet sjukkassemedlemmar inom olika områden

beräknas med ledning av den vuxna befolkningens geografiska fördelning,

enligt 1940 års folkräkning. Vad beträffar gifta kvinnor med inkomst av

förvärvsarbete å minst 1 000 kronor uppskattas den geografiska fördelningen

med ledning av i 1935/36 års folkräkning ingående uppgifter rörande

kvinnornas yrkesverksamhet. I tab. 8 redovisas det beräknade antalet sjukkassemedlemmar

den 31/12 1950 inom de olika mot medlemsbidragets gradering

svarande landsdelarna. Motsvarande statsbidragskostnad beräknas

till 15,0 miljoner kronor. Statsbidragskostnaden år 1960 beräknas, med utgångspunkt

från angivna belopp, i relation till antalet sjukkassemedlemmar,

enligt tab. T 3. Man kommer fram till en kostnad av 15,7 miljoner kronor för

sistnämnda år.

Statsbidragskostnadema för sjukhjälps- och medlemsbidraget beräknas,

enligt ovanstående grunder, för budgetåret 1950/51 till sammanlagt 144,9

miljoner kronor (jfr efterföljande sammanställning, tab. T 7). Av försäkringskostnaderna

nämnda år återstå, efter avdrag av anförda statsbidragsbelopp,

91,9 miljoner kronor, som skola täckas av avgifter och avgiftslindringsbidrag.

Med utgångspunkt från en avgift av 24 kronor för fullständigt försäkrade

med sjukpenning å 3: 50 kronor och motsvarande lägre belopp för övriga

kategorier samt tidigare (tab. T 1 och T 3) angivna beståndssiffror beräknas

den sammanlagda avgiftsintäkten samma år till 72,1 miljoner kronor. Vid de

av socialvårdskommittén verkställda avgiftsberäkningarna inräknades i avgifterna

ett risk- och fonderingstillägg å 10 %. Detta tillägg påkallades till

väsentlig del av den svaga besättning av de högsta åldersgrupperna, som

föranleddes av att personer, som vid lagens ikraftträdande fyllt 60 år och

ej tillhörde erkänd sjukkassa, enligt den av kommittén förordade övergångsbestämmelsen

skulle ställas utanför sjukpenningförsäkringen. Denna övergångsbestämmelse

skall enligt departementsförslaget bortfalla, vilket innebär

att man redan från början får alla åldersgrupper fullt besatta. Till följd

härav uppkommer icke samma fonderingsbehov som enligt kommitténs förslag.

Man torde i stort sett kunna nöja sig med en riskfond. Behovet av

risktillägg till avgifterna för uppbyggande av denna riskfond växlar emellertid

från fall till fall beroende på hur stort kapital, som kan komma att

överföras från nuvarande erkända sjukkassor. I detta sammanhang bör

även beaktas, att de enligt ovan beräknade förvaltningskostnaderna torde

innehålla en viss marginal. Med hänsyn till vad sålunda framhållits har

ovan angivna avgiftssumma helt utnyttjats vid bestämmandet av avgiftslindringsbidragets

storlek. Avgiftslindringsbidraget avväges sålunda så, att

det motsvarar skillnaden mellan förut angivna 91,9 miljoner kronor och avgiftssumman,

72,l miljoner kronor, eller 19,8 miljoner kronor. Bidraget bestämmes

förslagsvis till 6 kronor för sjukpenningförsäkrad medlem samt 2

kronor för enbart sjukvårdsförsäkrad medlem, vilket ger en summa av 19,4

miljoner kronor.

Statsbidragskostnadema ha sammanförts i tab. T 7, varvid för budgetåret

1950/51 tillagts ett uppskattat belopp av 1 miljoner kronor för statsbidrag

till den förhöjning av sjukpenningen eller utsträckning av sjukbjälpstiden,

som enligt 120 § vid c) förslaget till lag om allmän sjukförsäkring skall tilllämpas

beträffade vissa vid lagens ikraftträdande pågående sjukdomsfall.

s. 382 Kontrollera mot PDF

382 Kungl. Majlis proposition nr 312.

Tab. T 7. Statsbidrag (milj. kr.).

F örsäkringsgren

1950/51

1960

Läkarvård.........................................

18,7

19 5

Intagning å och återresa från sjukhus......................

0,9

1,0

Sjuk- och hempenning....................................

68,1

70,6

Make- och barntillägg ..................................

42,2

44,5

Kostnader enligt 120 § lagförslaget ........................

1,0

—

Bidrag per medlem ....................................

15,0

15,7

Avgiftslindringsbidrag ....................................

19,4

20,0

Summa

165,3

171,3

Genomsnittsavgifterna beräknas enligt ovan till, för år räknat:

a) medlemmar för vilka sjukpenningen utgör 3: 50 kronor . . kronor 24: —

b) medlemmar för vilka sjukpenningen utgör 2:—kronor.. » 16: —

c) medlemmar som äro enbart sjukvårdsförsäkrade ...... » 4: —

IV. Den frivilliga försäkringen.

Endast en mycket grov uppskattning är möjlig. Den obligatoriska sjukpenningen,

3: 50 kronor per dag, motsvarar en årlig inkomst av 1 278 kronor.

I de fall, då hustrutillägg utgår, stiger beloppet till 2 007 kronor, och

utgår därjämte barntillägg för exempelvis 2 barn uppgår motsvarande årliga

inkomstbelopp till 2 372 kronor. Det är givetvis mycket svårt att på grundval

av dessa siffror bedöma från vilket inkomstläge intresse för frivillig försäkring

kan påräknas, särskilt som detta inkomstläge måste bli olika för

gifta och ogifta och beroende på barnantal. Som beräkningshypotes antages,

att ifrågavarande inkomstgräns ligger omkring 3 000 kronor, i genomsnitt

för alla.

Det relativa antalet män och kvinnor med förvärvsinkomst å minst 3 000

kronor uppskattas med ledning av den av socialvårdskommittén i kostnadsberäkningen

för allmän sjukförsäkring antagna inkomstfördelningen (kommitténs

betänkande nr VIII, tab. 24, s. 56). Med hänsyn till inkomstlägets förskjutning

räknas med, att 2 000-kronorsgränsen i kommitténs fördelningsschema

ungefärligen motsvarar 3 000 kronor vid nuvarande inkomstläge. I

enlighet härmed beräknas 42 % av de manliga och 15 % av de kvinnliga

försäkrade ha en förvärvsinkomst av minst 3 000 kronor.

Om man antager, att samtliga försäkrade med minst 3 000 kronors inkomst

komma att begagna sig av den frivilliga försäkringen (maximal anslutning)

och att dessa komma att fördela sig med ungefär lika stort antal

på vardera av försäkringens tre klasser, beräknas — på grundval av antalet

sjukförsäkrade personer den 31/12 1950, tab. TI — varje klass komma att

omfatta omkring 310 000 män och 36 000 kvinnor. Under antagande av ett

genomsnittssjuktal av 12,0 för män och 16,0 för kvinnor (omkring 10 %

högre än de genomsnittssjuktal, som svara mot åldersfördelningen bland de

obligatoriskt försäkrade) beräknas motsvarande kostnad till cirka 39 miljoner

kronor. Till detta kostnadsbelopp skall läggas kostnad för frivilliga

sjukvårdsförmåner enligt 48 § förslaget till lag om allmän sjukförsäkring,

som dock torde bli av förhållandevis mindre storleksordning.

En uppskattning av hur stor den verkliga anslutningen till den frivilliga

s. 383 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

383

försäkringen kommer att bli i förhållande till den »maximala» torde ställa

sig ytterligt vansklig. Räknar man förslagsvis med 75 % anslutning kommer

man till en kostnad av omkring 30 miljoner kronor. Motsvarande statsbidragskostnad,

20 %, uppgår till 6 miljoner kronor.

Avgifterna till den frivilliga försäkringen beräknas till ungefär följande.

Sjukpenning 1:50 kronor Årsavgift 15:— kronor

3:— » 30:— »

4:50 » 45: — »

För frivillig sjukvårdsförsäkring kunna avgifter icke anges, då dessa bero

på vilka förmåner, som ingripas i försäkringen, och i viss mån även tillgången

på motsvarande vårdmöjligheter inom vederbörande sjukkasseområde.

Stockholm den 23 mars 1946.

Gerdt Brundin.

Tab. 1. Antal personer i olika åldersgrupper med inkomst av förvärvsarbete å

minst 600 kronor, i relation till motsvarande folkmängd (%).

Alder

Män

K vi

Gifta

nnor

Ogifta

15—20..............

82,3

12,8

54,3

20—25 ..............

92,5

15,5

74,8

25—30 ..............

96,4

15,1

76,3

30—35 ..............

97,5

12,6

73,1

35—40 ..............

97,3

11,1

72,2

40—45 ..............

96,9

9,7

69,4

45—50 ..............

96,4

8,2

66,7

50—55 ..............

94,9

6,5

59,8

55—60 ..............

91,5

4,7

49,1

60—65 ..............

79,7

3,2

33,9

65—70 ..............

60,5

2,0

22,4

70— ..............

31,5

1,1

10,5

Tab. 2. Kvinnor i olika åldersgrupper, fördelade efter civilstånd (%).

Ålder

Gifta

Ogifta

16—18 ..........................

0,2

99,8

18—20 ..........................

4,2

95,8

20—25 ..........................

28,2

71,8

25—30 ..........................

59,6

40,4

30—35 .........................

70,7

29,3

35—40 ..........................

72*0

28,0

40—45 ..........................

7l’2

28,8

45—50 ..........................

69,3

30,7

50—55 ..........................

65,2

34,8

55—60 ...............

60,8

39,2

60—65 ..........................

54,6

45,4

65—66 ..........................

50,1

49,9

66—67 ..........................

48,3

51,7

67—70 ..........................

44,6

55,4

70— ..........................

26,8

73,2

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Tab. 3. Antalet personer med inkomst av förvärvsarbete å minst 600 kronor

vid utgången av år 1950 och 1960 (1 000-tal).

Ålder

31/12 1950

31/12 1960

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Gifta

Ogifta

Gifta

Ogifta

16—18 ..................

66

42

102

65

18—20 ..................

70

1

43

84

1

51

20—25 ..................

206

10

116

203

9

114

25—30 ..................

248

23

77

194

18

60

30—40 ..................

522

44

108

455

39

94

40—50 ..................

486

32

102

497

31

102

50—60 ..................

364

15

82

433

16

95

60—65 ..................

123

3

26

145

3

30

65—66 ..................

17

1

3

20

1

4

66—67 ..................

16

3

18

4

67—70 ..................

43

1

10

50

1

11

70— ..................

63

1

18

74

1

21

Summa

2 224

131

630

2 275

120

651

Tab. 4. Antal gifta kvinnor med förvärvsinkomst mellan 600 och 1 000 kronor

samt minst 1 000 kronor, fördelade efter åldrar; ultimo 1950 och 1960

(1 000-tal).

Alder

31/12 1950

31/12 1960

Med inkomst

Med inkomst

under

1 000 kr.

minst

1 000 kr.

under

1 000 kr.

minst

1 000 kr.

16—18..........................

18—20..........................

—

i

—

i

20—25..........................

4

6

3

6

25—30..........................

7

16

6

12

30—40..........................

14

30

13

26

40—50..........................

11

21

10

21

50—60..........................

5

10

6

10

60—65..........................

1

2

1

2

65—66..........................

—

1

—

1

66—67..........................

—

—

—

—

67—70..........................

—

1

—

1

70— ..........................

1

—

1

—

Summa

43

88

40

80

s. 385 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

385

Tab. 5. Antal gifta kvinnor i olika åldersgrupper och däri ingående antal med

förvärvsinkomst å minst 1 000 kronor samt folkpensionärer (1 000-tal).

Ålder

31/12 1950

31/12 1960

Hela an- talet

Förvärvs- inkomst minst

1 000 kr.

Folk-

pensionä-

rer

Hela an- talet

Förvärvs- inkomst minst

1 000 kr.

Folk-

pensionä-

rer

16—18 ............

18—20 ............

3

i

—

4

i

___

20—25 ............

61

6

—

60

6

_

25—30 ............

149

16

i

116

12

i

30—40 ............

372

30

6

326

26

5

40—50 ............

354

21

12

354

21

12

50—60 ............

260

10

19

298

10

22

60—65 ............

93

2

16

106

2

18

65—66 ............

15

1

4

18

1

5

66—67 ............

14

—

4

17

—

5

67—70 ............

35

1

34

41

1

40

70— ............

63

—

63

74

—

74

Summa

1 419

88

159

1414

80

182

Tab. G. Sjuktal.

Ålder

Män

K vi

n n o r

Full sjuk- penning

Nedsatt sjuk- penning

Full sjuk- penning

Nedsatt sjuk- penning

16—18..........................

8,42

10,30

18—20..........................

8,42

—

10.30

_

20—25..........................

8,24

—

11,43

_

25—30..........................

7,81

—

11,80

_

30—40..........................

7,54

—

12,39

40—50..........................

9,14

—

15,54

_

50—60..........................

14,86

—

22,82

_

60—65..........................

22,70

—

30,79

_

65—66..........................

24,62

1,10

31,41

1,20

66—67..........................

15,29

4,70

19,44

5,50

67—70..........................

—

12,90

—

16,40

70— ..........................

—

15,10

—

17,30

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 312.

25

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Tab. 7. Beräknat antal gifta sjukpenningförsäkrade män i olika åldersgrupper.

Ålder

Relativt

antal

(%>

1 00

31/12 1950

0-tal

31/12 1960

20—25 ..............

8,4

17

17

25—30 ..............

40,5

100

79

30—40 ..............

68,3

357

311

40—50 ..............

78,3

381

389

50—60 ..............

77,6

282

336

60—65 ..............

72,8

90

106

65—66 ..............

70,3

12

14

66—67 ..............

69,1

11

12

67—70 ..............

65,8

28

33

70— ..............

50,0

32

37

Summa

—

1 310

1 334

Tab. 8. Beräknat antal sjukkassemedlemmar i olika landsdelar

den 31/12 1950 (1 000-tal).

Område

Män

K

Ogifta

v i n n o r

Gifta med för- värvsinkomst

minst 1 000 kr.

Summa

Stockholm, Göteborg, Malmö ..........

398

244

32

674

Övriga städer, som kunna väntas utgöra

egna centralsjukkasseområden ........

179

98

11

288

Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och

Västernorrlands län..................

422

192

9

623

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län ................................

218

89

4

311

Riket i övrigt ........................

1 311

560

31

1 902

Summa

2 528

1 183

87

3 788

s. 387 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

387

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 juni 1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 30 april 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 12

april 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om allmän sjukförsäkring.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn G. Y. Samuelsson.

Lagrådet yttrade:

Det föreliggande förslaget innebär en genomgripande omläggning av den

nuvarande sjukförsäkringen. Försäkringen skall bli obligatorisk, och de förmåner,

som komma att utgå på grund av densamma, skola avsevärt överstiga

den sjukhjälp, som erhålles inom den nuvarande statsunderstödda frivilliga

sjukförsäkringen. Reformen medför en betydande ökning av det allmännas

kostnader för denna gren av socialvården. Den obligatoriska försäkringen

skall enligt förslaget uppbäras av den organisation, som skapats

av det frivilliga sjukkasseväsendet. Sjukkassorna komma härigenom att bli

såväl privata rättssubjekt som offentliga förvaltningsorgan, vilket i viss mån

försvårar en följdriktig reglering av deras uppbyggnad och verksamhetsformer.

Då lagrådet ansett sig ej ha att bedöma, huruvida den föreslagna

försäkringen är lämpligt anordnad från ekonomisk synpunkt eller i vad

mån organisationen kan tillfredsställande fullgöra densamma åvilande uppgifter,

har beträffande åtskilliga stadganden lagrådets granskning blivit av

väsentligen formell natur. De erinringar, vartill granskningen föranlett, upptagas

här nedan under särskilda lagrum i förslaget.

18 §.

Med paragrafens första stycke bär uppenbarligen avsetts att stadga, att

utgifter för försäkrads resa för intagning å sjukvårdsanstalt skall ersättas

högst med belopp, som motsvarar kostnaden för resa till närmaste allmänna

sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas, eller, örn den sjuke intagits

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungl. Maj-.ts proposition nr 312.

å hemortssjukhus och behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom

sjukvårdsområdet eller därtill gränsande kommun, högst med belopp, som

motsvarar kostnaden för resa till närmaste hemortssjukhus, där erforderlig

vård kunnat beredas. Det i förslaget använda uttryckssättet är emellertid

så förkortat, att meningen förryckes. Ordalagen hofa därför jämkas.

Enligt sista stycket kan under vissa förutsättningar ersättning utgå till

den, som följer försäkrad vid intagning å sjukvårdsanstalt eller vid återresa

därifrån; härvid skall bland annat gälla, att ersättning för följeslagares

resekostnad varje gång högst må utgivas efter kostnaden för tur- och returresa

mellan den försäkrades bostad och sjukvårdsanstalten. Eftersom den

försäkrades bostad icke alltid är utgångspunkt för den åsyftade resan, kan

den angivna normen för kostnadsberäkningen ifrågasättas. Stadgandet synes

lämpligen kunna inskränkas till att utan närmare bestämning angående resvägen

avse kostnaden för tur- och returresa.

34 §.

Denna paragraf, som upptagits under rubriken »Allmänna inskränkningar

i rätten till sjukhjälp», innehåller bestämmelser angående tid för framställning

om sjukhjälp och angående äventyr för den, som försummar att inom föreskriven

tid göra sådan ansökan. Eftersom paragrafen lämnar viktiga anvisningar

åt envar, som gör anspråk på sjukhjälp, kan det ifrågasättas, huruvida

icke paragrafen bort erhålla en mera framträdande placering, exempelvis under

rubriken »Allmänna bestämmelser» efter 14 §. En annan lösning synes vara

att låta paragrafen inleda den avdelning, som börjar med 31 §. Därvid bör

rubriken före sistnämnda paragraf kompletteras till att omfatta »Tid för

ansökan om sjukhjälp och allmänna inskränkningar i rätten till sjukhjälp».

Vid bifall till vad nu förordats måste förslaget i övrigt undergå däremot

svarande jämkningar.

46 §.

Enligt sista stycket i denna paragraf skall viss upplysningsplikt åvila

åtskilliga juridiska personer, däribland stiftelser. Emellertid torde allenast

stiftelser för välgörande ändamål kunna lämna de upplysningar, som äro

av betydelse i förevarande hänseende, och det synes därför lämpligt att begränsa

stadgandet till att avse sådana stiftelser.

47 §.

Beträffande frivillig försäkring bör gälla, att den må av medlem när som

helst uppsägas. För tydlighets skull synes det lämpligt, att uttryckligt stadgande

härom upptages i förevarande paragraf.

48 §.

Försäkring, som här avses, må omfatta även familjemedlem till sjukkassemedlem.

Eftersom meningen torde vara, att vad i 47 § andra stycket sägs

s. 389 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

389

skall äga motsvarande tillämpning å sådan försäkring, bör föreskrift härom

meddelas i förevarande paragrafs sista stycke.

51 §.

Vid underlåtenhet att betala stadgad avgift för den frivilliga försäkringen

skall enligt paragrafens första stycke sådan försäkring under vissa förutsättningar

anses ha upphört vid närmare angiven tidpunkt, där ej vederbörande

kassas styrelse dessförinnan av särskild anledning medgivit anstånd med betalningen.

Emellertid äger styrelsen enligt 73 § uppdraga åt styrelseledamot

eller befattningshavare hos kassan att å styrelsens vägnar fatta beslut i de

löpande förvaltningsangelägenheter, beträffande vilka så lämpligen kan ske.

Till angelägenheter av denna art torde kunna hänföras fråga om sådant betalningsanstånd,

som nyss nämnts, och förevarande stadgande bör därför

lämpligen omformuleras så, att beslut i ärendet icke förbehålles kassans

styrelse.

55 §.

Sista stycket av denna paragraf innehåller förbud för annan än allmän

sjukkassa att i sin firma eller vid beteckning av rörelsen använda ordet

»sjukkassa» tillsammans med något av orden »allmän» eller »central»

eller att eljest i firman intaga något, varigenom kan givas sken av att firman

innehaves av allmän sjukkassa. Därest efter lagens ikraftträdande registrering

sökes av ny understödsförening, kan tillsynsmyndigheten genom

att vägra registrering framtvinga ett iakttagande av nämnda förbud. Tillsynsmyndigheten

saknar däremot medel att beträffande redan registrerad

förening genomdriva ändring av sådan firma, som icke överensstämmer med

förevarande stadgande. Befogenhet synes böra skapas för tillsynsmyndigheten

att åstadkomma dylik ändring. Om vid den blivande översynen av

lagen om understödsföreningar i denna införes förbud motsvarande det,

som upptagits i nu ifrågavarande stycke, torde i samband därmed böra givas

föreskrift om sådan befogenhet för tillsynsmyndigheten. I annat fall synes

stadgande i ämnet böra meddelas bland övergångsbestämmelserna i förevarande

lag.

56 §.

I sista stycket av denna paragraf, som upptager grundläggande föreskrifter

rörande stadgar för allmän sjukkassa, lämnas vissa bestämmelser beträffande

anmälan om beslut, som angår antagande av stadgar eller ändring av

stadgarna. Dessa bestämmelser, vilka äro av formell art, skulle erhålla en

lämpligare placering, därest de sammanfördes med de föreskrifter av liknande

natur, som återfinnas senare i förslaget under rubriken »Registrering

och tillsyn». Därvid kan lämpligen innehållet i paragrafens sista slycke

med jämkad avfattning anslutas till stadgandet i 92 § första stycket.

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

‘ 73 §.

Enligt första punkten i förevarande paragrafs första stycke äger styrelsen

för allmän sjukkassa bemyndiga styrelseledamot eller befattningshavare hos

kassan att teckna kassans firma samt uppdraga åt styrelseledamot eller sådan

befattningshavare, som nu nämnts, att å styrelsens vägnar fatta beslut

i de löpande förvaltningsangelägenheter, beträffande vilka så lämpligen kan

ske. I andra punkten stadgas, att sådant bemyndigande eller uppdrag skall

antecknas till styrelsens protokoll. Emellertid upptager 72 § en allmän föreskrift,

att vid styrelsens sammanträden skola förås protokoll. Detta innebär,

att samtliga styrelsebeslut skola protokollföras. Särskilt stadgande i 73 § erfordras

alltså ej örn anteckning i protokollet av där avsedda beslut. Då ett

dylikt stadgande dessutom kan föranleda missförstånd beträffande innebörden

av omförmälda bestämmelse i 72 §, bör ifrågavarande punkt utgå.

74 §.

Under vissa förutsättningar kan enligt denna paragraf personlig ansvarighet

uppkomma för dem, som utfärdat skriftlig handling för allmän sjukkassas

räkning. I nya aktiebolagslagen, som innehåller motsvarighet till

detta stadgande, upptagas kompletterande föreskrifter, vilka under angivna

omständigheter begränsa ansvarigheten för undertecknarna av den utfärdade

handlingen. Då de principer, som kommit till uttryck i dessa föreskrifter,

böra vinna tillämpning även i föreliggande fall, hemställes, att i

denna paragraf införas bestämmelser, som. motsvara 94 § andra stycket

andra punkten nya aktiebolagslagen.

75 och 77 §§.

De i dessa paragrafer behandlade spörsmålen motsvara dem, som den nya

aktiebolagslagen reglerar i 95 § och 93 § sista stycket. För vinnande av

överensstämmelse med nämnda föreskrifter synes det önskvärt, att jämkning

företages i avfattningen av 75 § första stycket och 77 § andra stycket

i förslaget.

88 §.

Då avsikten torde vara, att centralsjukkassa skall vara pliktig att enligt

de närmare bestämmelser, som utfärdas av tillsynsmyndigheten, utan ersättning

icke blott — såsom stadgas i förevarande paragrafs första stycke

— biträda ansluten lokalsjukkassa vid dennas bokförings- och statistikarbete

utan jämväl i övrigt lämna lokalsjukkassan biträde i dess verksamhet, bör

stadgandet kompletteras i sistnämnda hänseende.

92 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts under 56 §.

s. 391 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

103 §.

391

Enligt första stycket i paragrafen skall tillstånd till fullföljd lämnas, där

utgången av ärende kan antagas vara av synnerlig betydelse för part eller

där någon av dem, som inom tillsynsmyndigheten deltagit i behandlingen

av ärendet, yppat avvikande mening. I det senare fallet synes part ha en

ovillkorlig rätt att erhålla fullföljdstillstånd, under det att i förra fallet

skall bero av tillsynsmyndighetens prövning, huruvida talan får fullföljas.

Tillsynsmyndighetens beslut att vägra fullföljdstillstånd torde icke böra få

överklagas. Då omförmälda olikhet icke tydligt framgår av lagtexten, synes

en jämkning av ordalagen önskvärd.

I andra stycket av denna paragraf har upptagits föreskrift, att tillsynsmyndighetens

beslut i fråga, som avses i 101 och 102 §§, går i verkställighet

på sätt om domstols lagakraftägande dom är stadgat, med tillägg att i

vissa fall verkställighet må inhiberas. Denna bestämmelse synes icke böra

bibehållas; några fall torde näppeligen förekomma, då tillsynsmyndighetens

beslut är av sådan natur, att det skall verkställas i exekutiv ordning. Däremot

är det lämpligt, att i lagen meddelas föreskrift att tillsynsmyndighetens

beslut i fråga, som här åsyftas, skall utan hinder av anförda besvär

gå i verkställighet, där ej tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar.

106 §.

1 denna paragraf, som stadgar återbetalningsskyldighet beträffande oriktigt

utbetalad sjukhjälp, skiljes mellan det fall, då försäkrad genom oriktiga

uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra stadgad anmälningsskyldighet

eller annorledes förorsakat den obehöriga utbetalningen, och

det fall, då sjukhjälp eljest oriktigt utgått. Beträffande förstnämnda fall

föreskrives, att återbetalning skall ske icke blott då sjukhjälp utgått till

någon, som ej varit berättigad till dylik hjälp, utan även då sjukhjälp uppburits

med för högt belopp. Vad angår sistnämnda fall synas de använda

ordalagen giva vid handen, att återbetalningsskyldighet under närmare

angivna omständigheter föreligger endast då sjukhjälp uppburits av någon,

som över huvud icke ägt rätt till dylik hjälp. Avsikten torde emellertid

vara, att vid angivna omständigheter återbetalning skall ske även när sjukhjälp

utgått med för högt belopp. Stadgandets avfattning synes därför

böra jämkas.

108 och 109 §§.

Socialvårdskommitténs förslag innehåller vissa bestämmelser om skydd såsom

för ämbetsman och ämbetsansvar för styrelseledamot, revisor och befattningshavare

hos allmän sjukkassa ävensom för administratör av sådan kassa.

Föredragande departementschefen har funnit några särskilda regler i detta

hänseende ej böra upptagas i det förevarande förslaget. Departementschefen

s. 392 Kontrollera mot PDF

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

har framhållit, att i princip intet vore att erinra mot att vissa funktionärer hos

sjukkassa åtnjöte det skydd och vore underkastade det ansvar, som i lag

stadgas beträffande ämbetsmän. Hur en bestämmelse därom borde utformas,

vore emellertid beroende på allmänna strafflagens regler om ämbetsskydd

och ämbetsansvar. Dessa regler hade berörts i straffrättskommitténs

förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, varefter problemet

skulle bli föremål för ytterligare utredning; i avbidan därå borde införande

av sådant skydd och ansvar för funktionärer hos sjukkassa anstå.

Det är tydligt, att om ämbetsansvar stadgas för styrelseledamot, verkställande

tjänsteman och revisor i allmän sjukkassa, bestämmelserna i förevarande

paragrafer icke kunna oförändrade bibehållas. Från den ståndpunkt, som

förslaget intagit i omförmälda ämne, är intet annat att erinra mot innehållet

av dessa bestämmelser än att följdriktigheten fordrar, att i första punkten

av sista stycket i 109 § satsen »där ej brottet är att anse såsom tjänstefel>

utgår.

lil §.

Stadgandet i paragrafens andra stycke synes — därest det överhuvud är

behövligt — lämpligen böra avfattas på sätt som eljest är brukligt i liknande

fall, d. v. s. genom angivande, att om i lag eller särskild författning

förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i nya

lagen, den bestämmelsen i stället skall tillämpas.

116 och 117 §§.

Beträffande övergången till den nya ordningen stadgas i 116 § bland annat,

att sedan förening antagits till allmän sjukkassa, styrelseledamöter och

suppleanter för dem skola — i centralsjukkassa före den 1 juli 1949 och i

lokalsjukkassa före den 1 januari 1950 — väljas till det antal, som enligt

den nya lagen och de för kassan antagna stadgarna skall utses å ombudsmöte.

Vid valet skola de för föreningen då gällande bestämmelserna angående

val av styrelseledamöter och suppleanter tillämpas. De sålunda utsedda

skola tjänstgöra endast lill dess ombudsmöte utsett styrelseledamöter

och suppleanter i enlighet med vad i den nya lagen sägs. I 117 § givas bestämmelser

om hur ombud i sjukkassa skola enligt den nya lagen väljas före

lagens ikraftträdande. Sådant val skall, såvitt angår ombud i lokalsjukkassa

och centralsjukkassa, som omfattar enbart stad, förrättas före den 1 april

1950 och beträffande ombud i annan centralsjukkassa ske före den 1 juli

1950. Den sålunda i 116 § föreslagna ordningen för tillsättande av styrelse

synes mindre ändamålsenlig. Det torde icke vara erforderligt att på detta

sätt utse en interimsstyrelse att fungera till dess styrelse valts helt enligt

den nya lagen. Då enligt 117 § ombud skola utses enligt den nya lagen

redan innan denna trätt i kraft, torde — i varje fall därest tiden för ombuds
-

s. 393 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

393

val flyttas något tillbaka — åt dessa ombud kunna uppdragas att utse styrelseledamöter

och suppleanter med tillämpning av den nya lagen. Härigenom

skulle vinnas en förenkling av förfarandet och en snabbare övergång

till den nya ordningen.

118 §.

Den i förevarande paragrafs första stycke upptagna bestämmelsen har,

såvitt angår gift kvinna som där åsyftas, erhållit en mindre lämplig avfattning.

Formuleringen av andra stycket kan ej heller anses tillfredsställande.

En omarbetning av paragrafen är fördenskull önskvärd. Därvid torde i

första stycket böra utsägas, att i samband med lagens ikraftträdande envar,

som vid utgången av 1949 var medlem i erkänd sjukkassa och som är försäkringspliktig

enligt lagen eller för vilken försäkringsplikt förelegat, om

han fyllt 16 år, skall överföras såsom medlem till den allmänna sjukkassa,

som han skall tillhöra, samt att beträffande medlem, som sist sagts, ej skall

gälla vad i lagen stadgas angående familjemedlem. Härefter bör i andra

stycket stadgas, att sådan gift kvinna, som avses i 6 § första stycket och som

vid utgången av 1949 var medlem i erkänd sjukkassa, vid lagens ikraftträdande

skall överföras till vederbörande allmänna sjukkassa såsom familjemedlem.

120 §.

Bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf torde kunna förenklas.

Stadgandets första del synes icke vara erforderlig. Redan av 118 §

följer, att vid prövning i de fall, som avses i 120 §, huruvida sjukdom skall

anses utgöra fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd, bestämmelserna

i 27 § andra stycket skola äga motsvarande tillämpning. Och den i senare

delen givna bestämmelsen skulle kunna utgå, därest andra stycket av förevarande

paragraf erhåller sådan avfattning, att därav direkt framgår, i

vilka fall ett efter lagens ikraftträdande inträffat sjukdomsfall skall anses

utgöra fortsättning av tidigare sjuklighetstillstånd.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 394 Kontrollera mot PDF

394

Kungl. Majlis proposition nr 312.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 27 september

1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson,

Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 5 juni 1946

avgivna utlåtande över det den 12 april 1946 till lagrådet remitterade förslaget

till lag örn allmän sjukförsäkring.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

Lagrådets granskning av det remitterade förslaget har resulterat i vissa

erinringar, vilka dock, i den mån de icke äro av uteslutande formell art, i

stort sett angå endast detaljfrågor. Vad lagrådet anfört har jag funnit böra

godtagas, varjämte även i övrigt smärre redaktionella jämkningar gjorts i

förslaget. Beträffande skälen för och innebörden i de ändringar, som vidtagits

i det remitterade förslaget, får jag, i den mån ändringarna icke närmare

beröras i det följande, hänvisa till lagrådets utlåtande.

Vid 34 § har lagrådet ifrågasatt en omplacering av vissa stadganden. Den

av lagrådet alternativt föreslagna lösningen torde vara att föredraga framför

en placering av paragrafen bland de regler, vilka sammanförts under

rubriken »Allmänna bestämmelser». Paragrafen har i enlighet härmed fått

inleda den avdelning, som börjar med 31 §, därvid rubriken före sistnämnda

paragraf kompletterats till att omfatta »Tid för ansökan om sjukhjälp och

allmänna inskränkningar i rätten till sjukhjälp». I anslutning härtill ha förslagets

31—33 §§ omnumrerats och motsvarande jämkning vidtagits i 54 §.

Såsom lagrådet anfört vid 55 § synes tillsynsmyndigheten behöva medel

att beträffande understödsförening, som registrerats före ifrågavarande

lagstiftnings ikraftträdande, genomdriva ändring av föreningens firma,

därest denna icke skulle överensstämma med nämnda stadgande. Bestämmelserna

härom kunna givas i huvudsak det innehållet, att det skall åligga

tillsynsmyndigheten att, såframt ej före den 1 januari 1951 för registrering

anmälts beslut örn ändring av firman till överensstämmelse med 55 § sista

stycket, anmana föreningen att inom sex månader för registrering anmäla

beslut örn sådan ändring. Efterkommes ej anmaningen, skall tillsynsmyndig
-

s. 395 Kontrollera mot PDF

395

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

heten föreslå ändring av föreningens firma och, sedan föreningen erhållit

tillfälle att yttra sig över förslaget, besluta i ärendet. Om beslutad ändring

skall tillsynsmyndigheten ofördröjligen underrätta föreningen, som i vanlig

ordning må anföra besvär över beslutet. Sedan detta vunnit laga kraft, skall

i understödsföreningsregistret införas anteckning om ändringen samt bevis

örn firmans nya lydelse tillställas föreningen.

Huruvida dylika bestämmelser skola upptagas bland övergångsbestämmelserna

i förevarande lag eller i lagen örn understödsföreningar synes, såsom

lagrådet ock framhållit, närmast vara beroende på om i sistnämnda lag

införes förbud motsvarande det som upptagits i sista stycket av 55 §. Denna

fråga torde bli föremål för närmare prövning i samband med en blivande

översyn av lagen örn understödsföreningar. I avbidan på nämnda översyn

synes denna fråga preliminärt böra lösas så, att tillsyningsmyndighetens

ifrågavarande befogenhet kommer till uttryck i sjukförsäkringslagen. Bestämmelserna

torde lämpligen kunna upptagas i lil § såsom ett tredje

stycke.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört vid 116 och 117 §§ ha bestämmelserna

under dessa paragrafer omarbetats i syfte att vinna en förenkling av

förfarandet och en snabbare övergång till den nya ordningen. Därvid ha de

regler, som i det remitterade förslaget upptagits under 117 §, överförts till

första stycket av 116 §, samtidigt som tiden för ombudsval — avseende

1950 och 1951 års ombudsmöten — i lokalsjukkassa och centralsjukkassa,

vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, framflyttats till den 1 mars

1950. I anslutning härtill har den tid, inom vilken lokalsjukkassa skall utse

ombud i centralsjukkassa, flyttats fram till den 1 maj 1950. Genom att ombud,

som nu avses, redan före den 1 juli 1950 få utse sådana styrelseledamöter,

revisorer och suppleanter för dem, vilka enligt lagen skola väljas å

ombudsmöte, vinnes den fördelen, att redan omedelbart vid lagens ikraftträdande

finnas dylika funktionärer, utsedda med tillämpning av den nya

lagen. Bestämmelser härom ha upptagits under andra stycket av 116 §. Till

ett tredje stycke av denna paragraf ha, med vissa jämkningar, överflyttats

de regler, som återfinnas i andra stycket av 116 § i det remitterade förslaget.

Styrelse, som utsetts enligt reglerna i den nya lagen, bör icke träda i

tjänstgöring förrän den 1 juli 1950; intill nämnda tidpunkt fungerar alltså

den styrelse, som utsetts enligt den tidigare gällande ordningen. Med hänsyn

till reglerna för utseende av styrelseledamöter, revisorer och suppleanter för

dem i lokalsjukkassa — jfr 69 § tredje stycket och 81 § andra stycket —

torde dock böra uppdragas åt den nya styrelsen i centralsjukkassa att redan

före lagens ikraftträdande utse dylika funktionärer i de anslutna lokalsjukkassorna.

Bestämmelser i förevarande hänseende lia upptagits under 117 §,

vilken alltså motsvarar 116 § tredje och fjärde styckena i det till lagrådet

remitterade förslaget.

s. 396 Kontrollera mot PDF

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Såsom framgår av statsrådsprotokollet för den 12 april 1946 har jag funnit,

att sjukförsäkringen icke bör omfatta ersättning för de försäkrades utgifter

för sjukhusvård eller för anskaffande av läkemedel, utan att de förmåner

som härvid kunna ifrågakomma i stället böra tillhandahållas utom

ramen för försäkringen. I fråga örn sjukhusvården har jag, på sätt i nämnda

protokoll närmare utvecklats, ansett saken böra lösas i huvudsak så, att vården

å allmän sal eller avdelning å de statliga sjukhusen göres helt avgiftsfri

och att sjukhusens huvudmän i övrigt ålägges lämna fri vård å allmän

sal eller avdelning samtidigt med att staten lämnar huvudmännen en, schematiskt

beräknad, gottgörelse för uteblivna patientavgifter. I fråga om läkemedlen

föreslås att den enskilde får rätt att å apotek erhålla vissa läkemedel

gratis eller till nedsatt pris samt att apoteken därefter äga direkt från

statsverket utfå ersättning för sina utlägg.

De närmare detaljerna för lösningen av ifrågavarande spörsmål komma

att i sinom tid i särskild ordning underställas riksdagens prövning. Det synes

emellertid lämpligt, att riksdagen redan i detta sammanhang sättes i

tillfälle att yttra sig över de tillämnade huvudgrunderna för tillhandahållande

av sjukhusvård och läkemedel. Att i ett sådant yttrande ej må inläggas

den innebörden, att riksdagen därmed tagit slutlig ståndpunkt till de

olika spörsmål, som äro förknippade med dessa reformer på sjukvårdens

område, ligger i öppen dag.

Föredraganden hemställer härefter

dels att det sålunda ändrade förslaget till lag om allmän

sjukförsäkring måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande,

dels ock att Kungl. Majit måtte lämna riksdagen tillfälle

att avgiva yttrande angående de huvudgrunder för tillhandahållande

av sjukhusvård och läkemedel, som angivits i statsrådsprotokollet

för den 12 april 1946.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Sundkler.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen .................................................... 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 april 1946 41

Inledning...................................................... 41

Den nuvarande statsunderstödda sjukförsäkringen.................... 44

Lagstiftningen om erkända sjukkassor sid. 44. — Sjukförsäkringens omfattning

sid. 44. — Kostnaderna för sjukförsäkringen sid. 46.

Socialvårdskommitténs förslag.................................... 47

Den nuvarande sjukförsäkringen och dess utvecklingsmöjligheter sid. 47. —- Sättet för förbättring av hjälpåtgärderna sid. 49. — Huvuddragen av socialvårdskommitténs

förslag sid. 55. — Samordning av sjukförsäkringen med annan

social försäkring sid. 63.

Yttranden angående kommittéförslaget ............................ 64

Sjukförsäkringspromemorian...................................... 75

Sjukvårdsförsäkringen sid. 75. — Sjukpenningförsäkringen sid. 76. — Finansiering

och avgiftsuppbörd sid. 79.

Yttranden angående sjukförsäkringspromemorian..................... 84

Sjukvårdsförsäkringen sid. 84. — Sjukpenningförsäkringen sid. 86. —- Avgiftsuppbörd

och organisation sid. 108.

Sjukhusvårdspromemorian och yttranden angående densamma ........ 114

Sjukhusvårdspromemorian sid. 114. — Yttrandena sid. 118.

Läkemedelspromemorian och yttranden angående densamma .......... 123

Läkemedelspromemorian sid. 123. — Yttrandena sid. 125.

Departementschefen ............................................ 127

Departementsförslaget .......................................... 144

Inledande bestämmelser (1—4 §§)................................ 145

Örn obligatorisk försäkring (5—46 §§)............................ 154

Allmänna bestämmelser sid. 155. — Sjukvårdsförsäkringen sid. 199. — Sjukpenningförsäkringen

sid. 220. — Allmänna inskränkningar i rätten till sjukhjälp

sid. 232. — Sjukförsäkringsavgifter sid. 236. — Statsbidrag sid. 249. — Anmälnings-

och uppgiftsskyldighet sid. 253.

Örn frivillig försäkring (47—54 §§) .............................. 255

Örn allmänna sjukkassor (55—103 §§)............................ 260

s. 398 Kontrollera mot PDF

398 Kungl. Majus proposition nr 312.

Sid.

Organisation och verksamhet sid. 260. — Ombudsmöte sid. 261. — Styrelse och

firmateckning sid. 261. — Räkenskaper, fonder och revision sid. 261. — Talan

mot styrelse och revisorer sid. 262. —• Befattningshavare hos allmän sjukkassa

sid. 262. —- Förhållandet mellan centralsjukkassa och därtill ansluten lokalsjukkassa

sid. 264. — Sjukkontroll sid. 266. — Registrering och tillsyn sid. 269. —

Besvär m. m. sid. 270.

Särskilda bestämmelser (104—110 §§)............................ 274

Om lagens ikraftträdande m. m. (lil—125 §§)..................... 281

Antagande av allmänna sjukkassor m. m. sid. 281. — Övergångsbestämmelser

för medlemmar i erkända sjukkassor sid. 284. — övergångsbestämmelser för

andra än medlemmar i erkända sjukkassor sid. 291. — Tillämpningsföreskrifter

sid. 293.

Departementschefens hemställan .................................. 294

Bilaga A. Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om allmän sjukförsäkring

.................................................... 295

Bilaga B. Socialvårdskommitténs förslag till lag om allmän sjukförsäkring

.................................................... 334

Bilaga C. Kostnadsberäkning för allmän sjukförsäkring .............. 375

Utdrag av lagrådsprotokollet den 5 juni 1946 .......................... 387

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 september 1946..............•...... 394

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1946

616288

Doktrin (4)

  1. Fredrik Rådman, Uppgiftsskyldighet enligt 110 kap. 31 § socialförsäkringsbalken (2010:110) – några reflektioner gällande tolkningen och tillämpningen av bestämmelsen, FT 2019 nr 1 s. 87, på s. 89 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Eskil Nord, Från Högsta förvaltningsdomstolen. Juni–augusti 2013, FT 2013 nr 4 s. 315, på s. 320 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Rune Lavin, Rätten till sjukpenning, FT 1982 nr 5 s. 201, på s. 210 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. ADMINISTRATIVA RÄTTSSÄKERHETSPROBLEM EN ANMÄLAN AV AKTUELL LITTERATUR, SvJT 1955 s. 618, på s. 620 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:559 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av ett mellan Sverige och Norge träffat avtal om vissa fiskerifrågor. a1 i texten
  2. 3SärU 1946:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 2009 ref. 102 ur registret

Doktrin (4)

4 kopplingar.

  1. FT 2019 s. 87 Fredrik Rådman, Uppgiftsskyldighet enligt 110 kap. 31 § socialförsäkringsbalken (2010:110) – några reflektioner gällande tolkningen och tillämpningen av bestäm… s. 89 i texten
  2. FT 2013 s. 315 Eskil Nord, Från Högsta förvaltningsdomstolen. Juni–augusti 2013 s. 320 i texten
  3. FT 1982 s. 201 Rune Lavin, Rätten till sjukpenning s. 210 i texten
  4. SvJT 1955 s. 618 ADMINISTRATIVA RÄTTSSÄKERHETSPROBLEM EN ANMÄLAN AV AKTUELL LITTERATUR s. 620 i texten