Sök i Ratio Lex

Angående befrielse från ersättningsskyldighet för K. B. F. Norrbrand och A. L. Eriksson

1946-09-27 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:320, Angående befrielse från ersättningsskyldighet för K. B. F. Norrbrand och A. L. Eriksson

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

1

Nr 320.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse

från ersättningsskyldighet för K. B. F. Norrbrand

och A. L. Eriksson; given Stockholms slott

den 27 september 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Allan Vougt.

Utdrag av protokollet Över försvarsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 27 september 1946.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

^Vigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Strang, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

härefter chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt, vissa frågor om

befrielse från ersättningsskyldighet samt anför härutinnan följande.

l:o.

Under övning i fältskjutning med gevär natten mellan den 27 och 28 juni

1944 träffades värnpliktige nr 880—45—1928 K. E. Nygren av ett av värnpliktige

nr 3347—45—1928 K. B. F. Norrbrand avlossat vådaskott, varvid Nygren

tillfogades skador (komplicerat brott på högra lårbenet) och måste vårdas på

sjukhus.

Bihang till riksdagens protokoll 194G. 1 sami. Nr 320.

ivan is

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

De närmare omständigheterna vid olyckan voro följande. Sedan Norrbrand

anlänt till en skjutstation och där avlossat fyra skarpa skott, beordrade markörchefen

eld upphör och säkring, varefter gavs order att slagfjädern skulle

slappas. Patron ur fick nämligen ej förekomma på grund av risken i mörker

under en dylik manöver. Norrbrand som under nämnda order var i rörelse

framåt osäkrade därvid geväret och förde avtryckaren bakåt samtidigt som

han med tummen höll tillbaka tändstiftsmuttern. Han sökte sålunda slappa

slagfjädern genom att i samband med avfyringen hålla tillbaka tändstiftsmuttern.

Härunder råkade Norrbrand snubbla och förlorade greppet örn

muttern, varvid ett i patronläget liggande skott brann av och träffade Nygren,

som befann sig omkring åtta meter framför Norrbrand. Norrbrand var

enligt uppgift ej fullt säker på huruvida något skott fanns i magasinet men

hade för sig, att han vid skjutstationen lossat alla fem skotten. Då han under

mekanismrörelsen gick framåt, hade han i mörkret ej sett någon framför sig.

Med anledning av det inträffade fördes vid fältkrigsrätt ansvars- och skadeståndstalan

mot Norrbrand. Denne framhöll, att han ej känt till hur slagfjädern

på gevär rätteligen skulle slappas. Han hade trott, att det sätt, han

använt, varit det riktiga. Han hade nämligen aldrig åtnjutit någon nämnvärd

utbildning i vapenkännedom. Under rekryttjänstgöringen år 1928 hade han

tillhört ersättningsreserven och huvudsakligen fått utföra handräckning. Under

beredskapen 1941—1944 hade han tjänstgjort först som skräddare, därefter

som kökshandräckning och slutligen som marketentare. Under hela beredskapstiden

hade han endast tre gånger deltagit i övningar i skjutning med

skarp ammunition.

Pältkrigsrätten vid nionde pansarbrigadstaben fann enligt utslag den 26

juli 1944, med hänsyn till vad Norrbrand i målet uppgivit rörande sin bristfälliga

kunskap i vapenkännedom, Norrbrands åtgärd för slappande av slagfjädem

icke vara av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar. På grund

härav ogillades ansvarstalan mot Norrbrand. Som Norrbrand emellertid förfarit

ovarsamt vid handhavandet av geväret vore Norrbrand vållande till

skadan och förty pliktig att utgiva skadestånd. I dylikt avseende förpliktades

Norrbrand att till kronan genast utgiva 243 kronor motsvarande kostnaden för

Nygrens vård å lasarett till och med den 24 juli 1944.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en den 4 december 1944 dagtecknad skrift har Norrbrand anhållit att bliva

befriad från den honom åvilande ersättningsskyldigheten till kronan

på grund av krigsrättsutslaget och därvid framhållit följande.

Norrbrand hade redan erlagt beloppet å 243 kronor. Emellertid uppginge

vårdkostnaderna för Nygren till och med den 23 oktober 1944 till 1 062 kronor.

Enär kronan i rättegången förbehållit sig rätt att föra ytterligare ersättningstalan

mot Norrbrand, vore han skyldig att, efter avdrag för redan erlagt belopp,

utgiva ytterligare 819 kronor. Enär Nygren alltjämt vårdades å lasarett, måste

Norrbrand vidare räkna med skyldighet att även efter den 23 oktober 1944

utgiva ersättning till kronan. Norrbrand anhölle därför om befrielse från all

ersättningsskyldighet till kronan från den 24 juli 1944 fram till den dag, då

kronans kostnader för Nygrens vård kunde komma att upphöra.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj-.ts proposition nr 320.

Som framginge av krigsrättens utslag grundade sig skadeståndsskyldigheten

ej på straffbar handling utan på ovarsamhet. Denna ovarsamhet syntes till

stor del bottna i förhållanden, varöver Norrbrand ej kunnat råda, och därför

kändes skadeståndsskyldigheten orimligt tung. Härtill komme att skadeståndsskyldighetens

fullgörande skulle komma att undergräva den ekonomiska ställningen

för Norrbrand och hans familj. Härjämte måste Norrbrand räkna med

att träffa en uppgörelse med Nygren angående ersättning för skadan. Det

kunde ännu ej avgöras om Nygren komme att få framtida men. Nygren vore

gift och hade två barn. Norrbrand hade sökt att frivilligt — han vore sedan

flera år tillbaka kamrat och god vän med Nygren och nu sedan Nygren läge å

Karolinska sjukhuset besökte Norrbrand honom 2 gånger i veckan — i görligaste

mån bidraga till familjens försörjning och hade härför hittills utgivit

260 kronor.

Norrbrand hade haft mycket svårt att erlägga beloppet å 243 kronor. Enda

möjligheten hade varit att avstå från semestern och arbeta och därigenom få

en extra inkomst.

Norrbrand ville icke undandraga sig sina skyldigheter, men ett fullgörande

av betalningsskyldigheten innebure en börda, som Norrbrand icke förmådde

bära, vilket icke blott komme att drabba honom utan även familjen.

Beträffande Norrbrands personliga förhållanden inhämtas av handlingarna

följande.

Norrbrand är född år 1908 och gift samt har i äktenskapet tre barn, födda

under åren 1941—1942. Hän är skräddare vid Kooperativa Skrädderiet i

Stockholm. Taxeringen enligt kronodebetsedel utgjorde 5 730 kronor för år

1943 och 5 350 kronor för år 1944. Norrbrand bebor och innehar med tomträtt

en småstuga i Enskede om tre rum och kök. Stugan är åsatt ett byggnadsvärde

av 12 700 kronor samt intecknad för 9 000 kronor varav 1 800 kronor avbetalats.

Årsomkostnaderna för stugan uppgå till 1 050 kronor förutom kostnaden för

bränsle. Norrbrand har belånat en livförsäkring med 400 kronor och häftar

i skuld för ett privatlån med 300 kronor. Hustrun har ej någon inkomst och

på grund av familjens ökning har man varit nödsakad anlita hemhjälp.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning ha i utlåtande

framhållit, att frågan om Norrbrands ytterligare ersättningsskyldighet

ej varit föremål för domstols prövning. I betraktande av Norrbrands försörjningsplikt

och ekonomiska omständigheter i övrigt talade starka billighetsskäl

för att ytterligare krav icke riktades mot Norrbrand.

Statskontoret har i likhet med civilförvaltningen och tygavdelningen tillstyrkt

bifall till ansökningen.

Sedermera har riksförsäkringsanstalten — under åberopande av att anstalten

jämlikt 13 § militärersättningsförordningen (SFS 1927: 234) ägde att

av den som vållat skada söka åter vad anstalten i anledning av skadan utgivit

— yrkat att av Norrbrand utfå ersättning med 736 kronor motsvarande vad

anstalten utgivit i sjukpenning samt för läkarintyg och sjuktransport på grund

av olycksfallet.

Med anledning härav Ilar Norrbrand i en den 6 april 1945 till Kungl. Majit

inkommen skrift anhållit att bli befriad jämväl från skyldighet att utgiva

ersättning till riksförsäkringsanstalten på grund av olycksfallet

nu eller framdeles.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

Med erinran att riksförsäkringsanstalten ej fört talan i rättegången har anstalten

framhållit i huvudsak följande.

Riksförsäkringsanstalten har i anledning av Nygrens olycksfall enligt 1927

års militärersättningsförordning sedermera utgivit sjukpenning och livränta

för tiden den 29 september 1944—den 28 mars 1946 med 1 386 kronor, dyrtidstillägg

ej inberäknade, samt ersatt läkar-, rese- och andra dylika kostnader

med tillhopa 426 kronor. Nygren är tillerkänd livränta för tiden till och

med den 28 september 1946 med 216 kronor för år räknat, varvid skadan ansetts

medföra nedsättning av hans arbetsförmåga med 15 %. Enligt yttrande från anstaltens

överläkare kan den skadades invaliditet sannolikt komma att reduceras

och med tiden möjligen understiga den lägsta invaliditetsgrad efter vilken

livränta kan utgå enligt militärersättningsförordningen.

Sedan anstalten framställt ersättningskrav för sina dittillsvarande kostnader,

meddelade Norrbrand genom sitt juridiska ombud, att han hemställt

örn att av nåd bli befriad från skadeståndsskyldighet till anstalten, samt anhöll

fördenskull om uppskov i saken i avvaktan på Kungl. Maj:ts avgörande.

Riksförsäkringsanstalten, som införskaffat utredning rörande Norrbrands ekonomiska

förhållanden, har med hänsyn till vad i detta avseende upplysts och

i betraktande av de omständigheter, varunder skadan uppkommit, för sin del

icke något att erinra emot att Norrbrand befrias från skadeståndsskyldighet

mot anstalten på grund av olycksfallet.

Av utredningen framgår, att Norrbrand, vars inkomst är relativt blygsam,

har försörjningsplikt gentemot hustru och tre minderåriga barn. Med hänsyn

härtill och till de förhållanden, under vilka olyckan inträffade, samt under beaktande

av Norrbrands visade beredvillighet att, i mån av förmåga, fullgöra

sina skyldigheter på grund av olyckan, anser jag Norrbrand böra befrias från

återstående ersättningsskyldighet till kronan.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att K. B. F. Norrbrand befrias från återstående ersättningsskyldighet

till kronan på grund av ifrågavarande olycksfall.

2:o.

Vid skytteprov för fältidrottsmärket den 9 oktober 1942 vid Västerbottens

regemente företogs efter språngmarsch snabbskjutning med skarp ammunition

på ett avstånd av 50 meter mot målfigurer i terräng (en Vi, en Vs, en V4,

en Vs och en Vs figur), uppställda i nu angiven ordning från vänster till

höger. Löjtnanten A. L. Eriksson, som tjänstgjorde såsom skjutledare, beordrade

markörer och anvisade dem uppehållsplats vid sidan av målområdet.

Vid skjutningen, som ägde rum under mindre god sikt till följd av regn och

dis, uppehöll sig värnpliktige nr 557—71—1941 S. O. A. Fjellström, som

tjänstgjorde som markör, på ett avstånd av endast omkring tio meter till

vänster örn helfiguren i skjutriktningen räknat. Härvid träffades Fjellström av

ett skott med påföljd att han sedermera avled. Olyckan torde, enligt vad en av de

deltagande skyttarna medgivit, ha tillgått sålunda. Han hade börjat skjuta

mot de små figurerna men hoppat över den minsta figuren. Sedan han skjutit

fyra skott hade han åtta till tio meter om helfiguren varseblivit en som han

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 320. 5

trodde helfigur sedd från sidan och mot denna riktat det femte skottet. Detta

skott hade i själva verket riktats mot Fjellström.

Regementskrigsrätten vid Västerbottens regemente fann enligt utslag den

16 september 1943, att Eriksson såsom skjutledare haft ansvaret för ordning

och säkerhet på skjutbanan. Det hade sålunda ålegat honom att tillse, att

markörerna under skjutningen uppehölle sig på fullt betryggande platser.

Eriksson hade påstått, att han anvisat ett av de i rättegången hörda vittnena,

som först tjänstgjort som markör, en plats omkring trettio meter till vänster

om helfiguren i skjutriktningen räknat. Denna uppgift hade visserligen bestritts

av vittnet men som någon ytterligare utredning på denna punkt icke

kunnat erhållas, kunde uppgiften icke anses vederlagd. Ostridigt vore emellertid,

att Eriksson icke givit två andra markörer och Fjellström, som efter

förutnämnda vittne tjänstgjort som markörer, några som helst anvisningar i

förevarande avseende. Eriksson hade vidare medgivit, att han iakttagit, att

markörerna icke stått på den plats, han anvisat den först tjänstgörande markören

utan under skjutningen flyttat sig närmare målområdet. Sikten hade ej

varit god till följd av regn och dis och skottlossningen hade skett i snabb

följd, sedan skyttarna efter framryckning i språngmarsch kastat sig ned i liggande

eldställning. Till följd av dessa omständigheter funne krigsrätten det

uppenbart, att markörerna genom att uppehålla sig endast omkring tio meter

från målområdet utsatte sig för livsfara. I egenskap av skjutledare hade det

varit Erikssons plikt att ingripa häremot. Genom sin underlåtenhet härutinnan

hade Eriksson gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten samt varit vållande

till Fjellströms död. Omständigheterna finge dock anses mildrande. På grund

härav dömde krigsrätten Eriksson att för försummelse i tjänsten och vållande

till annans död undergå disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar samt utgiva

40 dagsböter å tre kronor till kronan.

Härjämte förpliktades Eriksson att utgiva ersättning dels till riksförsäkringsanstalten

för sjukpenning och begravningshjälp samt kostnader för läkarintyg

med 491 kronor, dels ock till dödsboet för begravningskostnader och

andra utgifter med 505 kronor 18 öre jämte ränta. Riksförsäkringsanstalten

samt Fjellströms föräldrar och hustru förbehölls rätt att i särskild rättegång

föra den ersättningstalan mot Eriksson, vartill de kunde äga fog. Enär i målet

blivit upplyst, att Fjellström såsom fader till hembiträdet Anna-Lisa Bergströms

i Bureå den 24 mars 1941 utom äktenskapet födda barn varit pliktig

att till barnets uppehåll och uppfostran utgiva bidrag med 20 kronor i månaden,

tills det fyllt 16 år, samt barnet genom Fjellströms frånfälle måste antagas

komma att sakna erforderligt underhåll, förpliktade krigsrätten Eriksson

att till laga målsman för barnet utgiva underhåll med 20 kronor i månaden

från den 6 maj 1943, till dess barnet fyllt sexton år. Vidare förpliktades

Eriksson att ersätta statsverkets kostnader i anledning av Fjellström beviljad

fri rättegång.

Sedan Eriksson anfört besvär över utslaget, fann krigshovrätten genom numera

lagakraftvunnet utslag den 12 maj 1944 ej skäl göra annan ändring i

krigsrättens utslag än att — enär i krigshovrätten blivit upplyst, att riksför
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 320.

säkringsanstalten tillerkänt barnet en årlig livränta av 294 kronor jämte dyrtidstillägg

att utgå från och med den 6 maj 1943, till dess barnet fyllt sexton

år — Eriksson befriades från den honom i målet ålagda skyldigheten att till

barnets laga målsman utgiva underhållsbidrag för barnet. Eriksson förpliktades

ersätta dödsboets förklaringskostnader med 50 kronor.

I en den 20 juni 1945 dagtecknad skrift har Eriksson framhållit, att riksförsäkringsanstalten

mot honom framställt regressanspråk för vad anstalten

utgivit i underhåll för nämnda barn. Eriksson anhåller att bli befriad från

ersättningsskyldigheten till anstalten samt anför till stöd härför följande.

Erikssons ekonomi hade svårt försämrats genom olycksfallet, och hans ekonomiska

obestånd växte månad för månad. Då Eriksson ej överklagat krigshovrättens

utslag, dristade han naturligtvis icke göra gällande, att han vore

utan skuld, men vågade påstå, att tillbud, liknande den händelse, som

föranlett olycksfallet, förekommit i ett oändligt antal under beredskapen. Förseelsen

torde i varje fall av Erikssons militära överordnade anses såsom ringa,

och det syntes skäligt, att Eriksson icke skulle drabbas av några utgifter utöver

dem, han redan fått vidkännas.

Av handlingarna framgår att Eriksson, som är löjtnant på aktiv stat vid

Västerbottens regemente, är gift sedan hösten 1943 samt att makarna ha ett

minderårigt barn. Erikssons taxerade inkomst år 1945 utgjorde enligt uppgift

från kronouppbördskontor 5 220 kronor. Han förhyr en bostad örn 3 rum och

kök för en månadshyra av 178 kronor. Eriksson står till sin farfars dödsbo i

skuld för ett hittills räntefritt studielån å 7 800 kronor. Från regementets

officerskassa har Eriksson lånat 2 000 kronor mot 4,5 % ränta. Lånet har han

använt till att bestrida de första utgifterna i anledning av olycksfallet. Å lånet

har amorterats 300 kronor. Amorteringen utgör 400 kronor per år.

Riksförsäkringsanstalten har anfört följande.

Jämlikt bestämmelserna i militärersättningsförordningen har riksförsäkringsanstalten

i anledning av Fjenströms död dels utgivit sjukpenning, begravningshjälp

och ersättning för läkarintyg med i krigsrättens utslag angivet

belopp, 491 kronor, dels ock tillerkänt den avlidnes barn utom äktenskapet

Gun Viviann Bergström en årlig livränta å 294 kronor från och med den 6

maj 1943, till dess hon uppnått sexton års ålder. Av sagda livränta äger anstalten

jämlikt bestämmelserna i 13 § ovannämnda förordning från Eriksson

återfordra 240 kronor för år, motsvarande det av regementskrigsrätten utdömda

beloppet.

Sedan riksförsäkringsanstalten i skrivelse den 23 september 1944 anmodat

Eriksson att till anstalten inbetala det i rättegången anstalten tillerkända beloppet,

491 kronor, samt den å Eriksson belöpande andelen av livräntan till

nämnda barn för tiden den 6 maj 1943—den 5 oktober 1944, 340 kronor,

har Eriksson den 11 oktober 1944 till riksförsäkringsanstalten inbetalat

ifrågavarande belopp å tillhopa 831 kronor. Någon återbetalning till anstalten

av utgiven livränta för tiden efter den 5 oktober 1944 har däremot ej

verkställts av Eriksson. Kiksförsäkringsanstalten har införskaffat utredning

rörande Erikssons ekonomiska förhållanden. Med hänsyn till dels vad därvid

framkommit, dels ock det förhållandet att Eriksson redan återbetalat 831 kronor

av anstaltens kostnader, anser sig anstalten för sin del icke böra motsätta

sig att Erikssons framställning bifalles.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 320. 7

Statskontoret har uttalat, att ämbetsverket knappast funne, att vad i ärendet

anförts utgjorde tillräckliga skäl för bifall till ansökningen.

Försvarets civilförvaltning har framhållit, att ämbetsverket med hänsyn till

såväl Erikssons ekonomiska förhållanden som övriga föreliggande omständigheter

ansåge skäl tala för att kronan avstode från sitt regresskrav mot Eriksson.

Av utredningen framgår, att Eriksson gjort sig skyldig till försummelse,

och ovarsamhet såsom ledare av tävlingen. Emellertid torde olyckliga tillfälligheter

ha bidragit till det inträffade, och i krigsrättens utslag angives,

att omständigheterna ansetts mildrande, vilket även framgår av straffmätningen.

Genom sin försummelse har Eriksson ådragit sig en avsevärd ersättningsskyldighet

till kronan. I detta avseende har Eriksson inbetalat ett relativt

betydande belopp. Med hänsyn till nu angivna förhållanden och då Erikssons

ekonomiska ställning synes vara mindre god, vill jag förorda, att Eriksson

befrias från återstående ersättningsskyldighet till kronan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att löjtnanten vid Västerbottens regemente A. L. Eriksson

befrias från återstående ersättningsskyldighet till kronan på

grund av ifrågavarande olycksfall.

Med bifall till vad föredragande departementschefen sålunda,

med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

under punkterna l:o och 2:o hemställt förordnar Hans

Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stig Roswall.

Departements
chefen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1946:262 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse frän ersättningsskyldighet för K. B. F. Norrbrand och A. L. Eriksson. a1 i texten